LOV. OM BESKYTTELSE FOR YAREM.ERKER (Statens offentliga utredningar 1884:1)

UDKAST

TIL

LOV. OM BESKYTTELSE FOR YAREM.ERKER

UDARBEIDET

DE DAXSK-NORSK-SVENSKE KOMMITTEREDE.

FÖRSLAG

TILL

LAG ANGÅENDE SKYDD FÖR VARUMÄRKEN

UTARBETADT

DE DANSK-NOESK-SVENSKE KOMITERADE.

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS K. L. BECKMAH,
1882.

Utkast

til

Lov om Beskyttelse for Varemserker.

§ !•

Enhver, som lier i Riget frembringer eller forhandler Varer, kan ved Siden
af den barn tilkommende Ret til som Varemserke att benytte sit Navn, Firma
eller Navnet paa en ham tilhorende fast Eiendom ved Registrering overensstemmende
med nservserende Lovs Förskrifter erhverve Eneret til åt benytte
sserlige Varemserker, som han anbringer paa de af ham tilvirkede eller forhandlede
Yarer eller deres Indpakning (Emballage) for i den almindelige Omssetning
åt adskille dem fra Andres Varer.

§ 2.

(Dansk).

Varemserkeregistret fores for hele
Riget i Kjobenhavn af en dertil beskikket
Registrator.

(Norsk).

Varemserkeregistret föres for hele
Riget i Kristiania af en dertil beskikket
Registrator.

§ 3.

Den, som vil have et Varemserke registreret, skal till Registrator indlevere
eller i betalt Brev indsende en skriftlig Anmeldelse, indeholdende en tydelig
Beskrivelse af Märket samt fuldstaondig ©plysning om Anmselderens Nseringsvei
og om hans Navn og Bopsel eller om det Firma, hvorunder o g Stedet, hvor
Forretningen drives.

Med Anmeldelsen skal folge:

1) en Afbildning af Mserket paa holdbart Papir i tre Exemplarer af hoist
10 Centimetre i Höide og 15 Centimetre i Brede;

2) to till Mserkets Trykning tjenlige Typer (Clichéer) af samme Storrelse;

3) 40 Kr. i Registreringsafgift samt det Belob, som skal erlsegges for Registreringens
Bekjendtgjorelse.

III

Förslag

till

lag angående skydd för varumärken.

§ i Hvar,

som här i riket tillverkar eller säljer varor, må, jämte den honom
tillkommande rätt att såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma eller
namnet å honom tillhörig fast egendom, genom registrering i enlighet med denna
lags föreskrifter förvärfva uteslutande rätt att begagna särskild! varumärke, som
han vill sätta å de af honom tillverkade eller till salu hållna varor eller deras
kärl eller omslag (emballage) för att i den allmänna handeln skilja dem från
andres varor.

§ 2.

Varumärkesregistret föres för hela riket i Stockholm af en dertill förordnad
myndighet.

§ 3.

Den, som vill låta registrera varumärke, skall till registreringsmyndigheten
ingifva eller i betalt bref insända skriftlig ansökan, innehållande tydlig beskrifning
å märket samt fullständig upgift om sökandens yrke, namn och bostad
eller, om det är firma, denna och stället, der näringen drifves.

Med ansökan skola följa:

1. afbildning af märket på fast papper i tre exemplar om högst 10 centi meters

höjd och 15 centimeters bredd;

2. två till märkets tryckning tjenliga stampar (clichéer) af samma storlek som

afbildningarna;

3. 40 kronor i registreringsafgift samt det belopp, som skall erläggas för re gistreringens

kungörande.

Registrator skal snarest muligt til Anmelderen aflevere eller, naar Adress©
er opgivet, med Posten afsende skriftlig Tilstaaelse for Anmeldelsens Modtagelse
og Tiden for samme, idet han vedhefter et af de indleverede Exemplarer af
Yaremserket.

§ 4.

Yaremaerket maa ikke registreres:

1) naar det udelukkende bestaar i Tal, Bogstaver eller Ord, som ikke hav©
eu fremtraedende eiendommelig Form;

2) naar det uden Hjemmel indeholder andet Navn eller andet Firma end
Anmelderens eller Navnet paa en anden Mands fäste Eiendom;

3) naar det indeholder offentlige Yaaben eller Mserker;

4) naar det indeholder Fremstillinger, der kunne vsekke Förargelse;

5) naar dets Registrering vil vsere uforenelig med den Beskyttelse, som
tilkommer et Manke, der allerede behörig er anmeldt, (jvfr. §§ 13, 14 og 15).

Naar Registreringen negtes paa Grund af Forskrifterne i §§ 3 og 4 skal

Underretning herom samt om Grunden
deren overensstemmende med § 3.

(Dansk).

Finder han sin Ret krasnket ved
Negtelsen, kan han, inden 2 Maaneder
derefter, indbringe Registrators Beslutning
for Indenrigsministeren, som endelig
afgjor, om den begjserte Registrering
skal negtes.

til Negtelsen skriftlig meddeles Amu el (Norsk).

Finder han sill Ret krsenket vecl
Negtelsen, kan han, inden 2 Maaneder
derefter, indbringe Registrators Beslutning
for vedkommende Regjeringsdepartement,
som endelig afgjor om den begjserte
Registrering skal negtes.

§ 6.

(Dansk).

Er der intet til Hinder for Registreringen,
skal Mserket indfores i Registret,
og Bekjendtgjorelse herom snarest
muligt ske i den Berlingske Tidende
samt i en ved offentlig Föranstaltning
udgiven Registreringstidende.

(Norsk).

Er der intet til Hinder for Registreringen,
skal Mserket indfores i Registret,
og Bekjendtgjorelse herom snarest
muligt ske i den offentlige Kundgjorelsetidende
samt i en ved offentlig
Föranstaltning udgiven Registreringstidende.

Registreringsmyndigheton åligger att oförtöfvadt till sökanden aflemna eller,
om adress upgifvits, med posten öfversända skriftligt intyg om ansökans mottagande
och tiden derför samt dervid fästa ett af de inlemnade exemplaren af
varumärket.

§ 4.

Varumärke må ej registreras:

1. om det består endast af siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka sig

genom egendomlig form;

2. om deri obehörigen intagits annat namn eller annan firma än sökandens

eller namnet på annans fasta egendom;

3. om det innehåller offentliga vapen eller märken;

4. om det innehåller framställningar, som kunna väcka förargelse;

5. om registreringen icke kan förenas med det skydd, som, enligt hvad här

nedan stadgas i §§ 13, 14 och 15, tillkommer märke, hvilket redan
blifvit behörigen anmäldt.

§ 5.

Rar registrering vägras på grund af föreskrifterna i §§ 3 och 4, skall underrättelse
om detta beslut med skälen derför skriftligen delgifvas sökanden så^
som i § 3 stadgas för der afsedda fall.

Finner sökanden sin rätt kränkt genom afslaget, eger han att vid talans
förlust innan klockan tolf å tretionde dagen från beslutets delfående deröfver
klaga hos Konnngen i den ordning, som föreskrifves för mål handlagda af
förvaltande myndigheter och embetsverk.

§ 6.

Möter icke något hinder för registreringen, skall märket intagas i registret
samt kungörelse derom med det snaraste införas i allmänna tidningarna och i
en genom det allmännas försorg utgifven registreringstidning.

§ 7.

Indeholder et registreret Yaremserke Tal, Bogstaver eller Ord, som ikke
kave en fremtrsedende eiendommelig Form, eller bestaar det helt eller delvis af
saadanne Tegn eller Mserker, der almindelig benyttes i visse Klasser af Forretninger,
udelukkes Andre ikke derved fra åt benytte de samme Betegnelser.

§ 8.

Överdrager Nogen sin Bedrift, eller Under anden Övergång af samme Sted,
folger, i Mangel af anden Aftale, dermed tillige Betten til det eller de registrerede
Yaremserker, som benyttes i Bedriften.

Overdragelse af et registreret Yaremserke maa kun ske i Förbindelse med
den Bedrift, i hvilken det benyttes.

§ 9.

Beskyttelsen for et registreret Yaremserke regnes fra den Tid, da Anmeldelsen
modtoges, og ophorer, naar Anmeldelse om Förnyelse ikke sker förste
Gång inden 10 Aar fra Begistreringsdagen og siden inden 10 Aar fra hver saadan
Anmeldelse.

Yil Nogen fornye Begistreringen, skal han indlevere eller indsende en overensstemmende
med § 3 affattet skriftlig Anmeldelse, ledsaget af saadan Afbildning,
som der foreskrevet, samt 10 Kröner i Begistreringsafgift. Har Mserket
vseret registreret for nogen Anden end den, som begjserer Förnyelsen, skal tillige
Anmelderens Bet til Mserket bevisliggjores.

Förnyelsen skal snarest mulig indfnres i Begistret, og saadan Tilstaaelse,
som i § 3 paabudt med Hensyn til Anmeldelse om nyt Mserke, meddeles Anmelderen.

Finder Begistrator Anmeldelsen mangelfuld, skal han negte Förnyelsen; i
Henseende til Underretning om den stedfundne Negtelse og Klage over samme
komme Bestemmelserne i § 5 til Anvendelse.

10.

(Dansk).

Finder Indenrigsministeren, åt et
Yaremserke i Henhold til Forskrifterne
i § 4 No. 3 og 4 ikke burde have vseret
registreret, bliver Mserket åt udslette
af Begistret.

(Norsk).

Finder vedkommende Begjeringsdepartement,
åt et Yaremserke i Henhold
til Forskrifterne i § 4 No. 3 og
4 ikke burde have vseret registreret,
bliver Mserket ad udslette af Begistret.

VII

§ 7.

Innehåller registreradt varumärke siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka
sig genom egendomlig form, eller består det endast eller till en del af
sådana tecken eller märken, som allmänneligen nyttjas i vissa slag af näringar,
hindras andre icke derigenom att använda samma beteckningar.

§ 8.

Öfverlåtes eller öfvergår eljest rörelse från en till annan egare, medföljer,
der ej annorlunda aftalats, rättigheten till de registrerade varumärken, som begagnas
för rörelsen.

Rättigheten till registreradt varumärke må ej öfverlåtas annat än tillsammans
med den rörelse, för hvilken det begagnas.

§ 9.

Skyddet för registreradt varumärke räknas från den tid, då ansökan mottogs,
och uphör när ej anmälan om förnyelse skett första gången inom 10 år
från registreringsdagen och sedermera inom 10 år från hvarje sådan anmälan.

Till någon förnya registreringen, ingifve eller insände, på sätt i § 3 sägs,
skriftlig anmälan derom och bifoge sådan afbildning, som der föreskrifves, jämte
10 kronor i registreringsafgift. Har registreringen skett för annan än den, som
begär förnyelsen, skall jämväl den anmälandes rätt till märket styrkas.

Förnyelse skall genast införas i registret och intyg derom tillställas den anmälande
på enahanda sätt, som i § 3 stadgas angående ansökan om nytt märke.

Finner registreringsmyndigheten något vara underlätet af hvad här föreskrifvits,
skall han vägra förnyelse. Angående delgifvande af beslutet och klagan
deröfver gäller hvad för motsvarande fall stadgas i § 5. .

§ io.

Finner Konungen, att varumärke på grund af § 4 mom. 3 och 4 icke bort
registreras, förordnar han om dess utstrykning ur registret.

VIII

Antager Fogen, åt et Varemserkes Registrering er håna til Skade, horer
Spargsmaalet om Registreringens Opheevelse under Domstolenes Afgjorelse. Sag
heroin kan, naar Yaremserket udelukkende hestaar af Tegn eller Maerker, der almindelig
benyttes i visse Klasser af Forretninger, reises af Enhver, der driver
saadan Forretning.

§ 11-

Naar Registreringen af et Yaremserke er erklaeret ugyldig eller Beskyttelsen
for et registreret Varomserke er ophort, eller naar den till Märket Berettigede
begjaerer det, skal Märket udslettes af Registret, og Bekjendtgjorelse derom

ske i de i § 6 omhandlede Tidender.

(Dansk).

Har Indenrigsministeren overensstemmende
med § 10 paabudt Maerkets
Udslettelse, skal Registrator tillige derom
underrette den, for hvem Märket
er registreret.

(Norsk).

Har vedkommende Regjeringsdcpartement
overensstemmende med § 10
paabudt Mserkets Udslettelse, skal Registrator
tillige derom underrette den,
for hvem Märket er registreret.

§ 12.

Den, som paa Yarer, der falholdes, eller paa deres Indpakning uhjemlet anbringer
en Andens Navn eller Firma eller Navnet paa en anden Mands fäste
Eiendom eller en Andens registrerede Yaremserke, saavel som den, der falholder
de paa saadan Maade betegnede Yarer, kan efter den Forurettedes Paastand
ved Dom tilpligtes åt borttage de uhjemlede Betegnelser, eller i förnöden! Fald
åt tilintetgjore Yarerne eller disses Indpakning, forsaavidt de endnu ere i hans
Besiddelse eller iovrigt staa til hans Raadighed.

(Dansk).

Har han vseret vidende om den
Andens bedre Ret, komme almindelig
borgerlig Straffelovs Bestemmelser om
Sträf og Erstatning til Anvendelse, dog
åt Bodestraffen efter den nsevnte Lovs
§ 278 2det Stykke, forsaavidt Overtraedelsen
falder ind under sammes Bestemmelser,
forhoies til Boder fra 200 til
2000 Kr. og i Gjentagelsestilfaelde til
saadanne Boder eller Fängsel.

(Norsk).

Har han vseret vidende om den
Andens bedre Ret, straffes han med
Boder indtil 2000 Kr. eller Fängsel,
hvorhos han pligter åt erstatte den forvoldte
Skade.

§ 13-

Den Beskyttelse, som tilkommer Nogen i Medför af denne Lov, gjselder ogsaa,
naar en Anden gjengiver hans Navn eller Firma med Forandringer, eller naar en An -

Förmenar någon, att registrering af varumärke skett honom till förfång,
eger han att vid domstol föra talan om registreringens uphäfvande. I afseende
å varumärke, som endast hestår af sådant tecken eller märke, som allmänneligen
nyttjas i vissa slag af näringar, tillkommer denna rätt hvarje idkare af
sådan näring.

§ 11.

Då registrering förklarats ogiltig eller skyddet för registreradt varumärke
uphört eller den, som är till märket berättigad, det begär, skall märket utstrykas
ur registret och kungörelse derom införas i de tidningar, som omförmälas
i § 6.

Har Konungen enligt § 10 förordnat om varumärkes utstrykning, skall
registreringsmyndigheten tillika derom underrätta den, för hvilken registreringen
skett..

§ 12.

Den, som å varor, hvilka till salu hållas, eller å deras kärl eller omslag
obehörigen sätter annans namn eller firma eller namnet å annans fasta egendom
eller annans registrerade varumärke, så ock den, som till salu håller så
betecknade varor, kan på käromål af den, hvars rätt blifvit för nära trädd,
genom dom tillförbindas att utplåna de otillåtna märkena, eller, om sådant är af
nöden, att förstöra varorna eller deras kärl eller omslag, så vida de fortfarande
äro i hans besittning eller han eljest förfogar öfver dem.

År gerningen begången med vetskap om annans bättre rätt, gälle tillika
hvad strafflagen stadgar angående ansvar och skadestånd.

§ 13.

Det skydd, som tillkommer någon enligt denna lag, gäller äfven när annan
eftergör hans namn eller firma med ändringar eller annans varumärke företer sådan

dens Yaremaerke frembyder saadan Lighed med det beskyttede Yaremaerke, åt Indtrykket
i sin Hellied uagtet Forskjellen i Enkeltheder let foranlediger Förvexling.

§ 14.

Naervaerende Lovs Bestemmelser kunne, under Forudsaetning af Gjensidighed,
ved Kongelig Anordning gjores anvendelige paa dem, som i eu fremmed
Stat drive saadan Forretning, som i § 1 omhandlet, dog åt i saa Fald felgende
saerlige Regler blive åt iagttage med Hensyn til de Yaremaerker, der registreres:

1) Anmeldelsen skal vaere ledsaget af Bevis for, åt Anmelderen har opfyldt
de Betingelser, som i den fremmede Stat udfordres for åt vinde Beskyttelse for
Yaremaerket.

(Dansk).

2) Anmelderen skal for alle Sager,
som angaa Yaremaerket, vedtage Soog
Handelsretten i Kjobenhavn som
Yaernething samt opgive en her i Riget
bosat Fuldmaegtig, der paa hans Yegne
kan modtage Sogsmaal.

(Norsk).

2) Anmelderen skal for alle Sager,
som angaa Yaremaerket vedtage Christiania
Byret som Yaernething samt opgive
en her i Riget bosat Fuldmaegtig,
der paa hans Yegne kan modtage Sogsmaal.

3) Yaremaerket, der, forsaavidt det ikke strider mod Moralen eller den offentlige
Orden, registreres i den Form, hvori det i den fremmede Stat er gyldigt,
beskyttes ikke i videre Omfång eller for laengere Tid, end i den fremmede Stat.

4) Negtes Registreringen i Henhold til § 4 No. 5, og godtgjor Anmelderen
ved Dom, åt det tidligere registrerede Maerke oprindelig er et af ham benyttet
Maerke, som en Anden bär tilegnet sig, kan han faa Maerket registreret med
Eneret til dets Benyttelse for det Slags Yarer, for hvilke han benyttede Maerket,
da den gjensidige Beskyttelse indtraadte. Sag hérom kan dog ikke reises senere
end 6 Maaneder, efteråt den gjensidige Beskyttelse er indtraadt.

§ 15-

(Dansk).

Ligeoverfor Lande, hvis Lovgivning
om Yaremaerker er overensstemmende
med naervaerende Lov, kan det fremdeles
ved Gjensidighedens Traeden iKraftfastsaettes,
åt aeldre Yaremaerker, der i saadanne
Lande lovligt ere registrerede for
Forretningsdrivende i Landet, for Jernog
Traelastvarer, og som alene bestaae
i Tal, Bogstaver eller Navne uden fremtraedende
eiendommelig Form, skulle,

(Norsk).

Naar Nogen, som tilvirker eller forhandler
Yarer her i Landet eller i Lande,
med hvilke Overenskomst om gjensidig
Beskyttelse er oprettet, eller hvis Lovgivning
om Yaremaerker er overensstemmende
med naervaerende Lov, ved
den Tid, Loven traeder i Kraft, retmaessig
benytter sirligt Yaremaerke, kan ingen
Anden ved Registrering vinde Ret til
hans Maerke (jfr § 13), saafremt Först -

likhet med det skyddade varumärket, att, oaktadt skiljaktigheter i mindre delar,
intrycket i sin helhet lätt föranleder förvexling.

§ 14.

Föreskrifterna i denna lag kunna under förutsättning af ömsesidighet af
Konungen förklaras gälla för den, som i främmande stat drifver sådan näring,
som i § 1 omförmäles; dock att i sådant fall följande särskilda regler skola iakttagas
i afseende å varumärke, som registreras:

1. Ansökan skall åtföljas af bevis, att sökanden upfylt de vilkor, som i den
främmande staten-fordras för att bereda skydd åt varumärket.

2. Den, för hvilken registreringen blir gällande, skall hafva ett här i riket bosatt
ombud, som eger att härstädes å hans vägnar svara i alla saker, hvilka
angå varumärket, och åligger honom förty att, då ansökningen göres, samt
sedermera vid ombyten af ombud upgifva ombudets namn och vistelseort,
vid äfventyr att, i händelse föreskriften derom skulle finnas icke vara iakttagen,
domaren må på anmälan i förekommande fall med laga verkan utse
sådant ombud för honom. Angående laga domstol i dylika saker är särskilt
stadgadt.

3. Varumärket registreras, för så vidt det icke strider mot. sedlighet eller god
god ordning, i den form, hvari det är gällande i den främmande staten.
Det skyddas icke i vidsträcktare mon eller för längre tid än i nämnda stat.

4. Yägras registrering på grund af § 4 mom. 5 och styrker sökanden genom
laga kraft vunnen dom, att det förut registrerade märket ursprungligen är
ett af honom i allmänna handeln brukadt märke, som annan tillegnat sig,
eger han erhålla registrering med uteslutande rätt till märkets begagnande
för det slag af varor, för hvilket han brukade märket vid det ömsesidiga
skyddets inträdande. Talan härom må dock icke väckas senare än sex
månader från det ömsesidiga skyddets inträdande.

§ 15.

De för vissa jerneffekter af bergsöfverstyrelsen godkända stämplar och bistämplar,
som ega bestånd när denna lag träder i kraft, skola från nämnda
tid gälla såsom varumärken, och åligger registreringsmyndigheten att till samma
tid intaga afbildningar af dem i varumärkesregistret samt införa kungörelse
härom i registreringstidningen. Om förnyelse af sådana märken gäller hvad för
andra varumärken stadgas i § 9.

Då varutillverkare eller handlande här i riket eller i främmande stat, med
hvilken aftal om ömsesidigt skydd för varumärken träffats, eller hvars lagstiftning
angående varumärken är öfverensstämmande med denna lag, vid lagens
trädande i kraft lofligen brukar särskildt märke, kan annan icke genom registrering
vinna rätt till märke, som dermed företer sådan likhet, som om -

XII

naar de beskyttes i Hjemlandet, her i
Landet nyde den sserlige Beskvttelse,
åt andre ikke maa benytte de Tal, Bogstaver
eller Navne, hyoraf Mserket bestaaer,
som Varemserke for samme
Arter af Varer, med mindre de derved
betegne deres Navn eller Firma
eller disses Begyndelsesbogstaver, eller
allerede have benyttet dem för Gjensidigheden
intraadte. Eegistrering med
saadan Virkning skal dog kun Ande
Sted indenfor den Tid, som nnumero
fastssettes ved den Kgl. Anordning, og
skal Bekjendtgjorelsen om Registreringen
dels angive, for hvilken Art af
Yarer, Registreringen har fundet Sted,
dels antyde, åt den sker i Henhold til
denne §.

nsevnte inden 6 Maanader efter Lovens
Trseden i Kraft gjor Anmeldelse om
Märket paa den i § 3 foreskrevne
Maade. I dette Tilfselde skal Mserket,
hvis det har vseret benyttet for Lovens
Bekjendtgjörelse i Lovtidenden, registreres
i den Form, i hvilken det har vseret
benyttet, uafhsengigt af Bestemmelserne
i § 4. Dog er Eneretten til Märket,
hvis det udelukkende bestaar af Tal,
Bogstaver eller Ord liden fremtrsedende
eiendommelig Form, fremdeles begrsendset
til det Slags Yarer, for hvilke Märket
har vseret benyttet; heller ikke er
Nogen, naar bortsees fra Jernstempler
og Trselastmserker, herved udelukket
fra åt benytte Begyndelsesbogstaverne
til sit Navn eller Firma som Yaremserke.

§ 16-

(Dansk).

De nsermere Bestemmelser om Yaremserkeregistrets
Indretning, Form og
Forelse, om Registreringstidendens Udgivelse,
om de i denne Lov omhandlede
Bekjendtgjorelser, om den Betaling,
der skal er!segges for disse, samt
om Regnskabsaflseggelsen för de Statskassen
i Medför af denne,Lov tilfaldende
Oppeborsler fastssettes af Indenrigsministeren,
der ogsaa beskikker Registrator.

(Norsk).

De nsermere Bestemmelser om Varemserkeregistrets
Indretning, Form og
Forelse, om Registreringstidendens Udgivelse
og om de i denne Lov omhandlede
Bekjendtgjorelser samt om den Betaling,
der skal erlsegges for disse, fastssettes
af Kongen eller den, han dertil
bemyndiger.

§ 17-

(Dansk).

Borgerlige Retstrsetter, i hvilke der
nedlsegges Paastand i Henhold til Bestemmelserne
i nservserende Lov, behandles
som Handelssager.

(Norsk).

Forbrydelse imod denne Lovs § 12
sidste Afsnit paatales ikke af det Offentlige,
med mindre det attraaes af Nogen,
som derved er fornsermet.

XIII

förmäles i § 13, så vida den förre inom 6 månader från det lagen trädt i kraft
söker skydd för märket på det sätt, som i § 3 sägs.

I de fall, som i denna § omförmälas, skall märket, om det brukats före
lagens utfärdande, oberoende af bestämmelserna i § 4 registreras i den form,
hvari det brukats; dock att den uteslutande rätten till märke, bestående endast
af siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka sig genom egendomlig
form, fortfarande omfattar endast det slag af varor, för hvilka det före registreringen
begagnades. Ej heller må sådan registrering med undantag för
jernstämplar och skeppningsmärken å trävaror medföra hinder för någon att
med begynnelsebokstäfverna till sitt namn eller sin firma beteckna varor, som
af honom tillverkas eller till salu hållas.

Hafva två eller flere låtit enligt denna § registrera varumärken, hvilka sins
emellan förete sådan likhet, som omförmäles i § 13, eger den af dem, somjämlikt
kungl. kungörelsen den 13 juni 1862 först - offentliggjort märket såsom
sitt, företrädesrätt till dess begagnande för det slag af varor, för hvilka det vid
denna förordnings utfärdande begagnades, der ej någon af de andre visar, att
det ursprungligen varit ett af honom i den allmänna handeln begagnadt märke,
som den förre tillegna! sig.

§ 16-

Närmare föreskrifter angående varumärkesregistret, registreringstidningens
utgifvande, tid och sätt för kungörelsernas införande i denna tidning samt betalningen
för dessa kungörelser meddelas af Konungen.

XIV

18.

Det skal vsere Alle og Enhver tilladt åt erholde (plysning af Registret
enten ved Eftersyn af samme eller ved Tidskrifter, i hvilke dog selve de registrerede
Afbildninger ikke lomme forlanges gjengivno.

(Dansk).

För en Tidskrift af Registret eller
af en original Anmeldelse erlsegges en
Rjendelse til Statskassen efter Indenrigsministerens
Bestemmelse. For Eftersyn
af Registret erlaegges ingen Betaling.

(Norsk).

För en Tidskrift af Registret eller
af en original Anmeldelse, hvilken kan
udfeerdiges paa ustemplet Fapir, erlsegges
der samme Betaling, som for Tidskrifter
af Panteboger er eller bliver
bestemt. For Eftersyn af Registret erlsegges
ingen Betaling.

(Dansk).

Lov om Beskyttelse for Yareimerker
af 2den Juli 1880 ophseves, uden åt
dette dog har Indflydelse paa den i
Medför af samme stedfundne Registrering
eller dennes Retsvirkning.

Denne Lov trseder i Kraft den.........

Regjeringen bemyndiges til ved
Kongelig Anordning åt ssette denne Lov
i Kraft paa Fseroerne med de Lempelser,
som ifolge disse Gers sseregne Forhold
maatte findes hensigtsmaessige.

19.

(Norsk).

Naervserende Lov trmder i Kraft fra

............................................. fra hvilken Tid

Straffelovens Kap. 21 § 12 og Lov om
Borgverksdriften af 14 juli 1842 § 29
ophseves.

Förslå g

. till

Förordning om införande af lagen angående skydd för varumärken
ock livad i afseende derå skall iakttagas.

§ I Den

lag angående varumärken, som nu är gillad och antagen, så ock hvad
här nedan stadgas skall gälla från den .......................

§ 2.

Kungl. kommersekollegium skall tils vidare utgöra den i förenämnda lag
omförmäld a regi streringsmy ndighet.

§ 3.

Tvist om varumärke instämmes till dén rätt, hvarunder svaranden eller, då
fråga är om främmande märke, dennes här i riket bosatta ombud har sitt bo och
hemvist.

§ 4. •

Kungl. förordningen om svenska jerneffekters stämpling den 12 januari 1855
samt de författningar, hvilka ändrat deri innehållna bestämmelser, uphäfvas.

§ 5.

I afseende ä kontroll- och tillverkningsstämpel å arbeten af vissa metaller
samt stämpling af spelkort gäller fortfarande hvad derom är föreskrifvet.

Förslag

till ändrad lydelse å

Strafflagens kap. 22 § 16.

Sätter man olofligen å varor, som till salu hållas, eller å deras kärl eller
omslag annans namn eller firma eller namnet å annans fasta egendom eller annans
registrerade varumärke, eller håller man olofligen till salu så betecknade
varor, straffes med böter från och med 20 till och med 2,000 kronor eller fängelse,
efter ty i § 13 stadgas.

MOTIV

TILL

DET AF DE DANSK-NORSK-SVENSKE KOMITERADE

UTARBETADE

FÖRSLAG

TILL

LAG ANGÅENDE SKYDD FÖR VARUMÄRKEN.

Sedan det arbete för upnående af större öfverensstämmelse mellan Danmarks,
Norges och Sveriges handelslagstiftning, som börjats för några år sedan, ledt till
antagande år 1880 af vexellagar af lika innehåll för de tre rikena, ansågs tiden
vara inne att vidare fortgå på den sålunda med framgång beträdda banan. Af
denna anledning begärde chefen för svenska justitiedepartementet och erhöll
genom kungl. resolution den 2 juni 1881 svenska regeringens bemyndigande
att sätta sig i förbindelse med chefen för justitiedepartementet i Norge och justitieministern
i Danmark för att mod dem rådgöra om anordnande af ett samarbete
i syfte att till väga bringa författningar angående handelsfirma och prokura samt
angående skydd för varumärken af lika innehåll i Sverige, Norge och Danmark.
I do skrifvelser, som till fullgörande af omförmälda updrag aflätos till bemälda
danska och norska myndigheter, föreslog chefen för svenska justitiedepartementet,
att från hvart och ett af de tre rikena skulle af regeringarna utses två män
att utarbeta förslag till författningar angående ofvan nämnda delar af handelslagstiftningen.
Denna framställning rönte fullständigt tillmötesgående från de
båda rikena. Till följd häraf blef genom ungefär lika lydande kungl. resolutioner,
nämligen af den 6 augusti 1881 för Sverige, den 22 i samma månad för
Danmark och den 9 september samma år för Norge, tillsatt för hvarje land en
komité af två personer med updrag att utarbeta förslag till författningar angående
handelsfirma och prokura samt angående skydd för varumärken, så vidt möjligt
öfverensstämmande med de lagförslag angående samma ämnen, som samtidigt
kunde blifva upgjorda af komitéerna i de båda andra länderna. Till ledamöter
i do tre komitéerna utsågos genom nämnda resolutioner för Sverige sekreteraren
hos Stockholms stadsfullmäktige, filosofie doktor Moritz Rubenson och grosshandlanden
Oscar Almgren, för Danmark departementschefen i danska justitieministeriet
Christian Fredrik Ricar d och höjesteretsadvokaten Anton Hjeronymus
Fritzsche Klubien samt för Norge statsrådet, juris doktor Ole Andreas Bachke
och konsuln Thomas Johannessen Heftye.

I öfverensstämmelse med do erhållna updragen och förd brefvexling emellan
justitieministrarne sammanträdde de tre rikenas komiterade första gången i
Kristiania den 17 oktober 1881, dervid till ordförande utsågs statsrådet Bachke
och till vice ordförande departementschefen Ricard. Då den tid, komiterade
hade till sitt förfogande för detta sammanträde, var knappt tillmätt, beslöts att
hufvudsakligen egna densamma åt don del af indraget, som afsåg så vidt möjligt
öfverensstämmande lagar angående varumärken. Utkast till dylika lagar

Komiterades

updrag.

Komiterades

arbetssätt.

Särskilda,
i hufvudsak
öfverensstämmande
lagtexter.

Bedogörelse
för främmande
lagar.

utarbetades också under dagliga sammanträden från och med den 18 till och
med den 27 oktober. De två åter stående dagarna, den 28 och 29 oktober,
egnades dels åt bestämmande af allmänna grunder för förslagen till lag om
firma och prokura, dels åt arbetet med varumärkeslagen, i afseende å hvilken
ordalydelsen för de särskilda förslagen antogs, dock så, att förbehåll gjordes om
tillfälle att göra de ändringar deri, som sedermera kunde visa sig önskliga.
Sedan beslut fattats om sättet för utarbetande af motiven till varumärkeslagen,
åtskildes komitéerna den 29 oktober. Det förslag till motiv, som i enlighet med
omförmälda beslut derefter upgjordes, jämte i fråga satta ändringar i varumärkeslagen
gåfvo anledning till dels ett den 16 och 17 januari 1882 i Kristiania
hållet sammanträde mellan delegerade, en från hvarje komité, dels brefvexling
emellan komitéerna. Efter det på sådant sätt förslaget till motiv blifvit färdigt,
samlades komiterade i Sandefjord den 3 augusti och faststälde, innan arbetet
med firmalagen fortsattes, under dagliga sammanträden från nyss angifna till
nedan skrififa dag motivens och lagtextens slutliga lydelse.

Det lagstiftningsarbete, som nu framlägges såsom frukten af komitéernas
gemensamma öfverläggningar, skiljer sig i yttre måtto från de nya vexellagarna
för de tre länderna deruti, att de särskilda ländernas lagtexter sinsemellan
förete större olikheter. Denna skilnad är dock blott skenbar. Yexellagarnas
stora likhet blef nämligen möjlig endast derigenom, att hela vexelprocessen uteslöts
från gemensamheten. De tre föreliggande lagförslagen åter hafva sinsemellan
icke andra skiljaktigheter än sådana, som grunda sig på olikheter i de
särskilda ländernas konstitutionela, administrativa eller processuela rätt eller på
nödvändigheten att skydda rättsförhållanden, som i det ena eller andra landet
upstått enligt nu gällande lagar. I afseende å alla andra delar af de framlagda
lagförslagen har full samstämmighet rådt bland komiterade, så att lagtexterna,
i dessa punkter sluta sig så nära intill hvarandra, som hänsynen till de olika
språken medgifvit. Lagförslagens §§ 1—14 och 16 innehålla sålunda nästan
undantagslöst sådana öfverensstämmande stadganden, under det att de bestämmelser,
som af ofvan angifna skäl icke kunnat göras lika, till vida öfvervägande
delen sammanförts i § 15 och de sista paragraferna från och med den 17:de
samt, hvad angår Sverige, jämväl i en särskild promulgationsförordning och ett
förslag till ändring i strafflagen.

Yarumärkets stora betydelse i handeln mellan folken samt det häraf beroende
intresse, hvart särskilt land har att bereda sig märkesskydd och för sådant
ändamål känna lagstiftningen i ämnet i de länder, med hvilka det står i handelsförbindelser,
i förening med senare tidens sträfvan att på detta likasom på när -

beslägtade. lagstiftningsfält utjämna skiljaktigheterna och grundlägga en internationel
rätt torde utgöra giltig anledning att låta en redogörelse för hufvuddragen
af andra länders varumärkeslagar föregå motiveringen för det föreliggande
lagförslaget.

Då man undersöker, hvilken laga verkan tillagts märkenas registrering Grunden
i de särskilda länderna, finner man, att lagarna angående skydd för fabriks- för märkesoch
handelsmärken bilda två hufvudgrupper, hvilka skilja sig från hvarandra
deruti, att i den ena gruppen den med märket följande uteslutande rätten grundar
sig på märkets första besittningstagande, så att anmälan till registrering hufvudsakligen
är ett sätt att låta anspråket på denna rätt blifva allmänt kunnigt,
medan i den andra gruppen den uteslutande rätten med undantag för märken,
som funnits innan lagarnas utfärdande, upstår först genom anmälan till märkesregistret.
Denna skilnad uttryckes i den franska rättsvetenskapen så, att enligt
det ena slaget af lagar »le dépöt de la marque est déclaratif de propriété» och
det andra slaget »attributif de propriété». Ett märkes anmälande till registret
och derefter följande registrering innebär i förre fallet endast ett, till dess motsatsen
ådagalägges, gällande (ppima facie) bevis, att den, för hvars räkning registreringen
skett, har uteslutande rätt att begagna märket, då deremot i senare
fallet sj elfva anmälan konstituerar rättigheten till märket. Enligt en del lagar
inom den förre gruppen utgör dock registrering ett oundgängligt vilkor för
märkets innehafvares rätt att föra talan om uteslutande rätt till märkets begagnande,
och ingen af dem medgifver innehafvare af ett oregistreradt märke att utverka
straffansvar enligt märkeslagen å den, som gör intrång å hans märke.

Bland lagar, som utgå från den förre grundsatsen, intager den franska en framstående
plats. Till denna lag sluta sig i förenämnda hänseende bland andra
Italiens, Brasiliens, Belgiens, Schweitziska förbundets och Nordamerikas Förenta
Staters märkeslagar. Den vigtigaste lagen i den senare gruppen är den tyska.

Bland öfriga lagar, som höra till samma grupp, må nämnas de österrikiska,
rumäniska, nederländska och danska. En särskild ställning emellan dessa grupper
intager, efter hvad vidare nedan omförmäles, den engelska märkeslagen.

I sammanhang härmed bör den uplysning lemnas, att såsom en allmän regel Märkes bei
märkeslagstiftningen gäller, att begagnande af varumärken är en helt och hållet
frivillig • sak. Detta hindrar icke, att i något land undantagsvis en eller flere ''
grupper af näringsidkare äro särskild! förbundna att nyttja märken på sina varor
för vinnande af ändamål, som ligga utanför märkeslagstiftningen.

Det är uppenbart, att varumärken från början tillkommit för att angifva Fabriks- och
hvem, som tillverkat en vara, och således ursprungligen endast utgjorts af fabriks- handels
märken. Under tidernas lopp hafva emellertid äfven handelsmärken upstått, rnärken.
och nu mera finnes knappast något land, som ej erkänner båda slagen af märken.

Att emellertid handelsmärkens intagande i märkesdagarna försvårat en följdriktig
lagstiftning i ämnet, ligger för öppen dag.

Enligt franska märkeslagen af den 23 juni 1857 kunna till märken tjena namn Frankrike.
under en framträdande form, benämningar, sinnebilder, stämplar, sigill, vignetter,
bokstäfver, siffror in. m. och i allmänhet alla beteckningar, som egna sig att

utmärka fabriksalster, deri inräknade jordbruksalster, eller handelsvaror. För att
kunna göra inför domstol gällande uteslutande rätt till ett märke fordras att
hafva hos handelsrätten i näringsidkarens bostadsort aflemnat två exemplar af
märket. Den härpå grundade rätten gäller dock icke utan förnyelse längre än 15
år och sedermera lika lång tid från hvarje förnyelse. Han är emellertid, såsom
ofvan angifvits, till sitt bestånd beroende deraf, att det anmälda märket icke
förut begagnats af någon annan, enär det står den, som kan visa sig hafva sådan
äldre rätt till registreradt märke, öppet att i tvistemålsväg få sig enligt allmänna
civilrättsliga regler tillerkänd skadeersättning på grund af oredlig konkurrens
(concurrence déloyale) och, så snart han later registrera märket, jämväl att fa
kriminel! ansvar ådömdt. Främlingar, som från plats inom Frankrike drifva
industri- eller handelsnäring, njuta i afseende å denna deras närings alster de i
märkeslagen omförmälda förmoner mot fullgörande af der föreskrifna formaliteter.
Enahanda förhållande eger rum med alster från näring, som af fransman eller
främling drifves från plats i sådant utom Frankrike beläget land, med hvilket
ömsesidigt skydd för varumärken aftalats. För sist nämnda fall skall anmälan
ske vid Seinedepartementets handelsdomstol. Franska lagen belägger med straff
att eftergöra eller begagna eftergjord! märke, att i bedräglig afsigt på egna varor
sätta annans märke eller med vetskap sälja eller hälla till salu varor, som äro
försedda med eftergjorda eller i bedräglig afsigt påsatta märken, att bedrägligen
efterhärma märke, så att en köpare kan blifva deraf bedragen, eller begagna sadant
efterhärmadt märke; att bruka märke, försedt med upgifter, genom hvilka
köparen kan få en oriktig föreställning om varans natur, samt att veterligen
sälja eller till salu hålla varor med märken af något af sist nämnda slag. Straffen
äro för de svårare brotten böter från 50 till 3,000 francs (36—2,160 kr.) tillika
med fängelse från 3 månader till 3 år samt för de lindrigare böter från 50 till

2,000 francs (36—1,440 kr.) jämte fängelse från 1 månad till 1 år. Yid återfall
fördublas straffen. Jämte straff kan ådömas förlust af vissa medborgerliga rättigheter
för viss tid. Domstolen kan ock förordna om domens anslående på upgifvet
ställe och dess intagande i tidningar, allt på den sakfäldes bekostnad.
Yidare kan domstolen, äfven när straffansvar ej ådömos, förklara, att varorna och
de redskap, som begagnats för ändamålet, skola vara förbrutna och tillfalla målsegaren
oberoende af det skadestånd, som i öfrigt kan tillkomma honom. I alla
händelser skola de olagliga märkena förstöras. Främmande alster, som äro försedda
med en i Frankrike bosatt fabrikants märke eller namn eller med namnet
å eller platsen för en fransk fabrik, få icke införas, upläggas eller föras genom
Frankrike och kunna genom myndigheternas försorg tagas i beslag af domstol
och förklaras förbrutna.

Ur tillämpningsförordningen af den 26 juli 1858 må anföras, att registreringen
sker i den ordning,-anmälningarna inkommit, att i registret antecknas
dag och timme för anmälan, märkesegarens och hans befullmäktigade ombuds
namn samt den förres yrke och bostad tillika med den näringsgren, inom hvilken
han ämnar begagna märket, samt att det ena af de aflemnade exemplaren
af märket insändes till en centralsamling.

Slutligen bör upiysas, att enligt en lag af den 26 november 1873 egare
till ett i Frankrike registreradt varumärke har rätt att på vissa vilkor få sitt
«. märkes äkthet bestyrkt genom en af offentlig myndighet åsatt stämpel.

• Enligt Italiens varumärkeslag, utfärdad den 30 augusti 1868, skall med
undantag för djur och mindre föremål, hvilkas märken kunna bestå i en bokstaf
eller annat tecken, tillverkningsstället eller handelsrörelsen angifvas i märket, så
att man deraf kan få reda på den näringsegare, namn- eller reelfirma, för hvars
varor märket begagnas. Märkgsegarens namnteckning eller på ett varaktigt sätt
anbragta namnstämpel utgör ett giltigt märke. Anmälan om märke sker hos lokalmyndigheten
och skall åtföljas af två exemplar med beskrifning samt af upgift, huruvida
det är fabriks- eller handelsmärke, samt för hvilket slag af varor det afses. Handlingarna
sändas till en central myndighet, som, derest icke hinder för registreringen
möter, verkställer denna, utan att dock den föregångna pröfningen innebär någon
säkerhet för märkets framtida bestånd. Underrättelse om registreringen intages i den
officiela tidningen. Skyddet räknas från tiden för anmälan. Någon förnyelse
af registreringen är ej föreskrifven. Ny egare till den näring, för hvilken registreringen
skett, skall, om han vill behålla märket, ofördröjligen göra anmälan
derom, äfven när han är förre egarens arfvinge. I afseende å rätt till märkesskydd
för utländska varor gäller den regel, att märket, om det är i hemlandet
giltigt, skyddas när de för italienare stadgade formaliteter upfylts. Ett för Italien
egendomligt stadgande är förbudet för en handlande att utan tillverkarens samtycke
borttaga fabriksmärket från en vara. Ett märkes eftergörande kan åtalas
utan målsegarens angifvelse. Endast böter kunna ådömas, första gången högst

2,000 (1,440 kr.) och vid återfall högst 4,000 lire (2,880 kr.).

Brasilien har en varumärkeslag af den 23 oktober 1875, som i flere delar
företer likhet med den franska men ej afser landtbruksalster, föreskrifver registreringens
kungörande i den officiela tidningen, förbjuder registrering af endast
bokstäfver eller siffror, fordrar anmälan om närings öfvergång till ny egare,
som vill behålla tillhörande märke, samt har lägre straff än den franska lagen.

Den belgiska lagen angående fabriks- och handelsmärken af den 1 april
1879 sluter sig nära till den franska. I olikhet med sin förebild föreskrifver
han dock, att märkena skola inom viss tid efter registreringen aftrycka^ i en
för hela landet gemensam tidning. För att möjliggöra detta och uprättande i
Bruxelles af en för hela landet gemensam samling af märken skall med anmälan
följa tre af bildningar af märket samt tillhörande stamp. Andra vigtiga olikheter
med den franska lagen finnas deri, att den belgiska icke till vissa år begränsar
registreringens giltighet och föreskrifver, att rättigheten till varumärket
icke kan öfvergå på ny egare annat än i sammanhang med den rörelse, för
hvars varor det begagnas. Öfverlåtelse under egares lifstid skall registreras och
har icke någon verkan i förhållande till tredje man förr, än anmälan derom skett.
Regeringen kan lemna bemyndigande till främmande märkens registrering vid
de belgiska konsulaten i utlandet. I belgiska lagen stadgas i allmänhet lägre
straff än i den franska och medgifves att tillämpa endera fängelse eller böter,
hvarjämte regler gifvas för bedömande af delaktighet i förbrytelser mot lagen.

Italien.

Brasilien.

Belgien.

Schwdtz.

Nord amerikas Förenta Stater.

Närmare föreskrifter för tillämpning af den belgiska lagen äro gifna genom
en kunglig skrifvelse den 7 samt inrikes- och finansministrarnes cirkulärer den
8 juli 1879.

Schweitziska förbundet bär en varumärkeslag af den 19 december 1879, .
som i en del stadgande!! skiljer sig från Frankrikes. Af dessa föreskrifter må
följande anföras. Såsom märken godkännas icke en firmas begynnelsebokstäfver;
dock skall enligt en af förbundsrådet den 4 januari 1881 afgifven förklaring
detta stadgande så förstås, att dermed icke afses personnamn, som märkessökanden
är berättigad begagna. Ej heller skyddas tecken, som uteslutande bestå
af siffror, ord eller bokstäfver, äfven om de fogas vid en firma eller en beteckning,
som begagnas i deras ställe. Enligt nyss nämnda förklaring eger skydd
ruin, om siffrorna, bokstäfverna eller orden genom teckning eller egendomlig
form äro lätta att skilja från vanliga. Från skydd äro uttryckligen undantagna
beteckningar, som strida mot goda seder samt ett i ett märke förekommande
offentligt vapen. Likhet med ett äldre märke utgör ej hinder för skyddande af
nytt märke, så vida detta afses för varor af helt och hållet annan natur än det
äldre märket eller likheten blott sträcker sig till vissa delar och märkena i sin
helhet icke gifva anledning till förvexling. Om flere samtidigt anmäla samma
märke, fordras för registrering, att en af dem genom laga kraft vunnen dom
visar sin rätt till märket, eller att de öfrige afstå från sina anspråk. Anmälan
för hela riket sker hos en centralmyndighet i Bern. Om denna- myndighet
skulle finna ett anmäldt märke icke väsentligen skilja sig från ett äldre, underrättas
den anmälande härom konfidentielt, men, om han fortfar i sitt yrkande på
registrering, skall denna ske, dock på hans eget äfventyr. Yid öfriga ofvan ängdun
felaktigheter vägras registrering. Angående aflemnande af stamp, märkets
kungörande och öfverlåtelse gälla samma reglor som i Belgien. För registrering
af märke, tillhörande utomlands drifven näring, fordras dels aftal med det främmande
landet om ömsesidigt skydd, dels bevis, att märket är derstädes skyddadt.
Tiden för anmälans förnyelse är bestämd till 15 år, dock att rätten till *
märket försittes, om den icke utöfvas under tre omedelbart på hvarandra följande
år. Beskrifningen på förbrytelserna är något annorlunda affattad och straffen
mildare än i franska lagen, hufvudsakligen derigenom att fängelse och böter
icke tillämpas samtidigt.

Till en början åtnjöto varumärken skydd i Nordamerikas Förenta Stater endast
enligt common law, i hvilken följaktligen utvecklingen af varumärkenas
rättsliga betydelse är att söka, men genom en förbundslag af den 8 juli 1870
medgafs varumärkens registrering och genom en strafflag af den 14 augusti
1875 stadgades särskilda straff för intrång i märkesrätten. Ungefär samtidigt
medgafs i en lag af den 18 juni 1874 registrering af »prints» och »labels», hvarmed
torde förstås sådana figurmärken och etiketter, som äro ämnade att sättas
på varor och på denna grund ansågos icke kunna skyddas såsom konstverk men
å andra sidan icke heller äro att hänföra under varumärken i den mening, som
common law faststält. De två omförmälda förbundslagarna, som omfattade så
väl den inhemska som den utländska handeln, äro emellertid numera uphäfda,

enär det visat sig, att kongressen vid deras utfärdande öfverskridit sin behörighet.
Inom gränserna för denna behörighet har kongressen deremot den 3 mars
1881 antagit en lag om registrering af egentliga varumärken, men endast så
vida de användas i handeln med främmande folk eller indianstammar. Denna
lag, vid sidan af hvilken 1874 års lag om prints och labels ännu gäller, utgår
likasom 1870 års lag från den grundsats, att registreringen icke .grundlägger den
uteslutande rättigheten till märkets begagnande, i det att han stadgar, att vid
anmälan skall angifvas, huru länge märket varit brukadt, samt att registreringen
utgör, till dess motsatsen ådagalägges (prima facie), bevis för rätt till märket.
För öfrigt bör uplysas, att anmälan och registrering sker hos en centralmyndighet;
att vid anmälan skall så väl upgifvas varuklassen som noggran beskrifning
lemnas på de varor inom klassen, för hvilka märket afses eller blifvit begagnadt;
att vid anmälan skall fogas en under edlig förpligtelse gifven försäkran,
att den anmälande har rätt till märkets begagnande, sä att icke någon
annan eger begagna samma eller väsendtligen liknande märke för den klass af
varor, för hvilken registreringen solros; att namn utan någon tillsats icke godkännes
såsom märke; att registreringen göres beroende af en föregående pröfning
hos registreringsmyndigheten, dervid äfven likhet med förut för annan registreradt
märke kommer i betraktande; att registreringen för de egentliga varumärkena
gäller under 30 år och kan under loppet af det sista halfåret förnyas
för ytterligare 30 år (för prints och labels är denna tid 28 år), dock att för varor,
som tillverkats i främmande land, skyddet ej räcker längre än i samma land;
samt att det beror på den registrerande myndigheten att föreskrifva regler för
anmälan af märkes öfverlåtelse.

Den tyska lagen om märkesskydd af den 30 november 1874 innehåller
utom ofvan angifna grundsats om märkesrättens konstituerande genom registreringen
följande hufvudsakliga bestämmelser. Varumärke får icke registreras för
annan näringsidkare än sådan, hvars firma är införd i handelsregistret, hvaraf
blir en följd, att varumärke icke kan innehafvas af andre än sådane näringsidkare,
som tyska handelslagen benämner köpmän, följaktligen icke af handtverkare,
landtbrukare och kikare af mindre handelsrörelse. Anmälan af märke
skall, åtföljd af en tydlig afbildning af märket samt af en förteckning € de varuslag,
för hvilka märket skall begagnas, ingifvas till vederbörlig domstol för
intagande i handelsregistret på den ort, der näringsidkaren hufvudsakligen idkar
sin rörelse. Med undantag för vissa enligt äldre lagstiftning medgifna märken
skall registrering vägras af märke, som uteslutande bestar af siffror, bokstäfver
eller ord, eller som innehåller offentligt vapen eller förargelseväckande framställning.
Registreringen sker för den anmälandes firma. Tiden för anmälan
antecknas såväl vid första registreringen, som äfven när ny registrering skall
ega rum på grund af hufvudkontorets flyttning. Varumärke utstrykes i registret
vare sig på firmainnehafvarens begäran, eller när utan sådan begäran firman
utstrykes i handelsregistret eller ändras utan att anmälan sker om märkets
bibehållande, när tio år förflutit utan sådan ny anmälan, samt när registrering
bort vägras på grund af märkets ofvan angifna beskaffenhet. Registrering

Tyskland.

Österrike.

och utstrykning kungöras i »Deutscher Reichs-Anzeiger». Genom anmälan af
varumärke, som innehåller bokstäfver eller ord, hindras icke någon att till utmärkande
af sina varor begagna sitt namn eller sin firma äfven i förkortad
form. Icke heller kan någon genom anmälan förvärfva rätt till ett varumärke,
som förut fritt nyttjats af alla eller vissa klasser af näringsidkare, eller hvars
registrering ej är tillåten. Den anmälande är skyldig att på yrkande af den,
hvars rätt deraf beröres, låta utstryka ett sådant märke. Inländsk varutillverkare
eller handlande är berättigad att mot den, som till varors betecknande
nyttjar hans skyddade märke eller namn eller firma, eller som säljer eller till
salu håller så betecknade varor, föra talan om förbud mot sådant intrång i
märkesrätten. Det åt ett märke genom registrering samt åt namn och firma
förlänade skydd innefattar rätt att hindra annan att begagna samma märke,
namn eller firma med sådana ändringar, hvilka icke varseblifvas utan användande
af synnerlig upmärksamhet. Den, som med vetskap olagligen till
varors betecknande begagnar skyddadt varumärke eller inländsk tillverkares
eller handlandes namn eller firma eller säljer eller till salu håller så betecknade
varor, straffes, när målsegaren derå talar,, med böter från 150 till

3,000 mark (omkr. 130—2,660 kr.) eller fängelse till och med 6 månader och är
skyldig att ersätta skadan. Denna ersättning kan på målsegarens yrkande utbytas
mot en till denne erlagd plikt (Busse) å högst 5,000 mark (omkr. 4,440 kr.).
Huru vida skada upstått och huru högt denna skall skattas, afgör domstolen
efter sin på bedömande af alla omständigheter grundade öfvertygelse. När den
tilltalade fälles, skall på målsegarens yrkande i domen förklaras, att det olofliga
märket skall utplånas från alla varor, som finnas i den sakfäldes besittning, och,
om detta icke kan annorledes ske, att varorna eller deras omslag skola förstöras.
Målsegaren skall ock berättigas att på sätt och inom tid, som i domen angifves,
låta kungöra denna på den sakfäldes bekostnad. I fråga om sådana näringsidkares
varumärken, som icke drifva sin rörelse från någon plats i Tyskland,
samt i fråga om utländske tillverkares och handlandes namn eller firma
är, så vida näringen drifves i en stat, i hvilken enligt kungörelse i »ReichsGesetzblatt»
tyska varumärken, .namn och firmor njuta skydd, den tyska lagen
tillämplig, dock med de särskilda reglor i afseende å varumärken, att anmälan
skall ske hos handelsdomstolen i Leipzig och åtföljas dels af förklaring, att den
anmälande underkastar sig att inför nämnda domstol svara i saker, som väckas
på grund af samma lag, dels af bevis, att de i den främmande staten för märkesskydd
upstälda vilkor fullgjorts. Sådan anmälan grundlägger icke rätt till
skydd för längre tid eller i större omfång än i det främmande landet.

Österrikes varumärkeslag, som är dagtecknad den 7 december 1858, är olik
den tyska i åtskilliga delar, af hvilka följande torde , få anses vara de anmärkningsvärdaste.
Näringsidkare (Gewerbetreibende) i allmänhet kunna förvärfva rätt
till varumärke. Yaruslaget behöfver ej vid anmälan angifva^, endast den näring,
i hvilken märket skall brukas. I öfverensstämmelse härmed stadgar lagen, att den
genom registreringen vunna rätten till ett märke, hindrar annan näringsidkare att
begagna samma märke endast, för det slag af varor, som tillhör märkesinnehaf -

varens ''näring. Det stadgas uttryckligen, att tiden för inlemnandet är afgörande
vid fråga om företräde, vare sig att samma eller väsendtligen lika märken anmälts
på samma eller olika orter. Rättigheten till märket följer rörelsen åt, så
att det uphör och vexlar egare med denna; dock skall, då fråga ej är om enka
eller minderåriga arfvingar eller oskift arfsbo eller konkursmassa, den nye egaren
inom tre månader låta registrera märket på sitt namn vid äfventyr att eljest
förlora rätten till märket. Vid eftergörande af märke skall skadeståndsfrågan bedömas
efter allmän lag. Äfven brottmålet afdömes efter allmän lag, men utöfver
der bestämdt straff fälles den skyldige med tillämpning af varumärkeslagen till
böter (Geldbusse) af 25—500 gulden (omkr. 45—890 kronor). Vid återfall i brottet
kunna böterna fördublas och i vissa fall jämväl fängelsestraff ådömas. Böterna
kunna ock under vissa omständigheter förvandlas i fängelse. Tvister om bättre
rätt till varumärke samt frågor om tillämpning af straffansvar enligt märkeslagen
afgöras af administrativa myndigheter med nyss nämnda undantag för skadestånd.
Det tillkommer sakkunnige män att konstatera ingrepp i märkesrätten
och bestämma, huruvida ett märke liknar ett annat. Mot hvad de sakkunnige
bestämma får i allmänhet klagan ej föras.

Rumänien har den 27/lä april 1879 fått en lag angående fabriks- och han- Rumänien.
delsmärken, hvilken visserligen uptager ofvan angifna tyska grundsats i afseende
å skyddsrättens ursprung, men i andra delar ännu mer än den belgiska liknar
1857 års franska lag. Bland de få olikheterna märkas bestämmelserna i den
rumäniska lagen, att såsom varumärken icke erkännas bokstäfver eller monogram,
ej heller statens eller kommuners vapen, som allmänt brukas å varor;
att rättigheten till ett märke uphör på samma gång som den rörelse, till
hvilken det hör; samt att märket kan öfverlåtas, dock att den nye innehafvaren
skall inom tre månader låta registrera märket på sitt namn, vid äfventyr att
eljest rättigheten till märket uphör.

Nederländernas lag om handels- och fabriksmärken den 25 maj 1880 öfver- Nederlänensstämmer
med den österrikiska lagen i fråga om de personer, som äro behö- derna.
riga att förvärfva märkesrätt, med den tyska i föreskriften, att varuslaget skall
upgifvas, samt med båda dessa lagar, i hvad angår förbud för registrering af ensamt
siffror, bokstäfver eller ord, dock med uttrycklig förklaring, att förbudet gäller
endast vanliga sådana. Likaså förbjuder den nederländska lagen registrering af offentliga
vapen och förargelseväckande framställningar samt föreskrifver lokalregistrering.
Ett egendomligt stadgande för Nederländerna, som dock närmar sig hvad
för England finnes föreskrifvet, är det processuela förfarande, som föregår registreringen.
Sedan den lokala myndigheten mottagit ansökan om nytt märke
med dertill hörande upgifter och gjort föreskrifna anteckningar derom, skall nämligen
denna myndighet inom tre dagar insända ett exemplar af handlingarna
till justitiedepartementet, som inom utsatt tid låter i den officiela tidningen intaga
beskrifningen på samt, om stamp medföljt ansökan, ett aftryck af märket
tillika med upgiften å varuslaget. Sökanden åter åligger att sist åtta dagar efter
ansökan göra enahanda tillkännagifvande i någon ortens tidning. Inom sex
månader från kungörandet i den officiela tidningen står det fritt för hvar och

Stor britannien.

en, som för samma varuslag förut fått registreradt eller gjort ansökan om registrering
af ett märke, hvilket är lika med eller liknande det kungjorda, likasom
för åklagaremakten, om denna finner förenämnda förbud vara öfverträdt,
att hos domstolen i den ort, der ansökan skett, påkalla beslut, att registreringen
ej må ega rum. Sedan tillfälle lemnats sökanden att yttra sig, gifver
domstolen sitt beslut. Detta beslut får ej öfverklagas på annat sätt,
än att talan må inom en månad föras om dess kassation. Göres inom
den angifna tiden af sex månader icke någon framställning om förbud för
registrering, eller har genom laga kraft vunnet utslag sådan framställning
funnits böra lemnas utan afseende, skall på sökandens begäran registreringen
ske hos den lokala myndigheten och denna registrering delgifvas justitiedepartementet
för anteckning derstädes samt för kungörande i den officiel
tidningen. Innan detta kungörande har registreringen icke någon giltighet i
förhållande till tredje man, men märkesrättens upkomst beräknas sedan från tiden
för den första ansökan. Registreringen gäller i 15 år och kan förnyas för
15 år i sänder. Förnyelse skall kungöras så som den första registreringen.
Brottsligt ingrepp i annans märkesrätt är belagdt med straff af fängelse från 8
dagar till 3 månader och böter från 25 till 600 gulden (omkr. 38 — 900 kronor),
så att vare sig endera eller båda slagen af straff kunna tillämpas. Vid återfall
inom fem år äro straffens maxima fördublade. Angående utslagets kungörande
och förstörande af det olagliga märket gälla ungefär samma regler som i den
tyska lagen, dock skola de med märket försedda varor, som tillhörde den fälde,
alltid förklaras förbrutna.

De två ofvan (sid. 5) angifna hufvudgrunderna hafva blifvit förmedlade i den
engelska, märkeslagstiftningen. Hufvudlagen (the Trade Marks Registration Act) af
den 13 augusti 1875 (38 och 39 Victoria ch. 91) stadgar nämligen å ena sidan, att
registreringen skall, intill dess motsatsen ådagalägges (prima facie), utgöra bevis för
innehafvarens uteslutande rätt till märket, och å den andra, att registreringen efter
förloppet af fem år har den påföljd, att någon motbevisning mot denna genom
registreringen vunna rätt icke är tillåten. Såsom varumärken godkännas namn
och firmor, som utmärka sig genom egendomlig form, namnteckningar, kopior
af sådana, sinnebilder (device), tecken, o. s. v., allt med eller utan tillägg af
bokstäfver, ord eller siffror, således icke de tre senare slagen ensamma. Registreringen
eger rum hos en central myndighet. Hvarje märke skall registreras
för en, men kan registreras för flere af de i administrativ väg bestämda varuklasserna.
Registreringen skall, der icke annorlunda blifvit genom dom bestämdt,
vägras, om samma eller liknande märke pröfvas förut vara registreradt i den
sökta klassen. Frågan om det berättigade i''sådan vägran likasom frågor om
bättre rätt till märke afgöras af domstol. Likaledes skall registrering vägras
af förargelseväckande framställningar samt af sådana ord i ett varumärke, som
icke kunna blifva föremål för uteslutande rätt, vare sig derför, att de skulle
missleda, eller af annan anledning. Registreradt varumärke kan icke öfverlåtas
utan i sammanhang med den rörelse, för hvilken det begagnas. Öfverlåtelse
skall anmälas till registret.

Genom särskilda bestämmelser (Rules), gifna i kraft af förenämnda lag, är stadgadt
bland annat följande: I ansökan skall upgifvas de klasser, i hvilka registrering
önskas, samt de varor inom klasserna, för hvilka märket afses. Ansökan skall
åtföljas af en försäkran, att enligt sökandens öfvertygelse han är lagligen berättigad
att begagna märket. Registratorn skall tillsända sökanden underrättelse om ansökans
mottagande och upmana honom att på angifvet sätt låta i den officiela
registreringstidningen intaga upgift om ansökan samt der låta aftrycka märket
för att lemna dem, hvilkas rätt kunde beröras af registreringen, tillfälle att bestrida
denna. Sådant bestridande skall ske genom en skrift, som i två exemplar inlemnas
till registratorn, hvarefter det ena tillställes sökanden med föreläggande
att förklara sig inom utsatt tid. Försitter han denna, anses han hafva afstått
från registreringen. Inkommer åter förklaringen, förelägges den andra parten att
ställa säkerhet å upgifvet belopp. Sker det ej inom 14 dagar, anses han hafva
afstått från bestridandet. Sedan tre månader förflutit från första kungörandet
i registreringstidningen, registreras märket i den eller de varuklasser, i hvilka
registrator finner sökanden berättigad att erhålla registrering. Äro flere sökande
i afseende å samma eller väsendtligen lika märken för samma varor
eller varor inom samma klass, beror det af registrator att registrera alla eller
några ovilkorlig! eller under vilkor af föreskrifna ändringar eller andra vilkor
eller ock att hänvisa sökandene att tvista inför domstol; dock får, efter
hvad ofvan blifvit uplyst, aldrig utan föregående dom ett märke registreras
inom en klass, der ett väsentligen lika märke förut registrerats. Då en vara
anses tillhöra två eller flere klasser och för denna vara ett märke registrerats i
en klass, får ej utan föregången dom ett dermed väsentligen lika märke i annan
klass registreras för annan person i afseende å samma eller liknande vara.
Rättigheten till registreradt märke räknas från tiden för ansökans aflemnande.
Sökanden skall underrättas om verkstäld registrering. För registrering af
öfverlåtna märken hafva gifvits särskilda reglor, bland hvilka må antecknas den,
att, om flere, hvilka fått på sig öfverlåtna särskilda delar af en affär, begära att
få tillhörande varumärke på sig öfverlåtet, en sådan registrering af samma märke
för flere personer icke må beviljas i andra fall, än att de nye egarne dertill
samtycka. Saknas sådant samtycke, må, registrering icke utan föregången dom ske
för någon af dem. Registreringen gäller icke utan förnyelse längre än 14 år med
en respittid af 3 månader. Två till tre månader före de 14 årens utgång skall
registrator påminna innehafvaren om förfallotiden och, om, när en månad återstår,
förnyelse ej skett, skicka en ytterligare sådan påminnelse. Varumärke,
som efter de tre respitmånadernas utgång utstrukits ur registret, kan der åter
införas, om någon af ledamöterne i registreringsmyndigheten pröfvar det skäligt.
Under fem år efter ett märkes utstrykning behandlas frågan om ett detta liknande
märkés registrering så, som om det förra märket ej varit utstruket. Efter
fem år från ett varumärkes registrering må på käromål af den, hvars rätt deraf
beröres, domstolen förordna om märkets utstrykning på den grund, att det icke
brukats i den rörelse, för hvars varor det registrerats. Efter beslut af domstol
kunna oväsentliga delar af ett varumärke ändras eller sådant märke rättas, och,

Danmark.

Norge.

Sverige.

om registratorn så anser lämpligt, tan verkställigheten häraf offentligen tillkännagifvas.
Invändningar kunna göras mot varumärkes ändring och öfverlåtelse
och skola delgifvas den sökande. Registrator kan fordra säkerhet af den, som
gjort invändningen och, om han finner sådant lämpligt, hänvisa parterna att
tvista vid domstol. De upstälda väruklasserna äro 50. De grundsatser, som
följts vid klassfördelningen, komma att beröras i den speciela motiveringen för
komite^des förslag.

Ansvaren för straffbar användning af varumärken äro stadgade i en lag
(the Merchandise Marks Act) af den 7 augusti 1862 (25 och 26 Victoria ch. 88).
Straffen äro fängelse eller böter, båda slagen eller ettdera,

Den danska lagen om skydd för varumärken af den 2 juli 1880 har i afseende
å såväl grunden för märkesskyddet som de flesta detaljer slutit sig till
den tyska lagen. Såsom särskildt utmärkande för nu gällande danska lagstiftning
i ämnet må i detta sammanhang endast omförmälas, att registreringen är
central, att märkesskyddet är generel^ d. v. s. att ett registreradt märke omfattar
alla slag af varor, att märke ej får, utan att vederbörligt tillstånd visas, innehålla
namnet å annan fast egendom, än den, som är tillverkningsstället för de
af den anmälande tillverkade varor, samt att registreringen och beslutet om dess
uphäfvande kungöras så väl i den allmänna tidningen för rättsliga kungörelser
som i en särskild registreringstidning, i hvilken senare en afbildning af märkena
intages när deras registrering kungöres.

Norge och Sverige höra till de få länder, som sakna särskilda lagar angående
registrering af varumärken.

I Norge finnes, om man lemnar utan afseende föreskrifterna om tvungen
stämpling af några få varuslag, icke några andra hit hörande allmänna bestämmelser
än strafflagens allmänna bedrägeristraff samt det i samma lags kap.
21 § 12 stadgade straff af böter från och med 8 till och med 800 ktonor eller
fängelse för den, som på varor, hvilka hållas till salu, oloflligen anbringar
dens märke eller stämpel såsom tillverkare, hvilken ej har tillverkat varorna,
Ett utkast till lag om skydd för varumärken har dock blifvit utarbetadt i »Indredepartementet»
och befordradt till trycket jämte de erinringar, som inom
landet gjorts mot utkastet.

Bortser man från bestämmelserna om jerneffekters stämpling samt om kontroll-
och tillverkningsstämpel å arbeten af vissa metaller, inskränker sig den
svenska lagstiftningen i föreliggande ämne till dels det i kungl. kungörelsen
den 13 juni 1862 angående afskaffande af fabriksstämpel gifna stadgandet, att
det ankommer på fabriks- och handtverksidkarne sjelfve att, om de så för godt
finna, å sina varor anbringa egna stämplar eller märken och offentligen tillkännagifva
dessas utseende och beskaffenhet, dels strafflagens stadgande i kap. 22 §
16, jämförd med samma kapitels § 13 och kap. 2 § 8, att den, hvilken obotligen
å tillverkning, som till salu hålles, sätter annans märke än rätte tillverkarens,
skall straffas med böter från och med 5 till och med 500 kronor eller, när om -

ständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse samt, der sådant finnes
särskildt stadgadt, vara förlustig sin tillverkning. Huru förenämnda kungörande
skall ske, derom är icke något stadgadt. Förarbeten till en ny lagstiftning finnas
emellertid äfven för Sverige, i det att en komité på updrag af svenska regeringen
utarbetat ett förslag till förordning angående skydd för varumärken i
sammanhang med förslag till förordningar angående patentskydd samt angående
skydd för mönster och modeller. Denna komités betänkande har blifvit utgifvet
från trycket.

Ofvan har blifvit omförmäldt, att bemödanden gjorts att utjämna skiljaktigheterna
i de särskilda ländernas lagar om varumärken. En kortfattad redogörelse
för resultaten af dessa bemödanden torde här vara på sin plats.

På tillskyndan af den kommission, som Frankrikes minister för åkerbruket
och handeln tillsatte för att anordna kongresser och konferenser vid 1878 års
verldsutställning i Paris, hölls vid nämnda tillfälle från den 5 till den 17 september
en internationel kongress för den industriela eganderätten. Denna kongress,
vid hvilken tio regeringar, deribland den svenska och den norska, voro
representerade genom delegerade, var delad på tre sektioner, en för patent,
en för mönster och modeller samt den tredje för varumärken. Bland resolutioner,
som fattades i den samlade kongressen, må följande nämnas.

Firma skyddas utan registrering öfverallt oberoende af nationalitet. .Främmande
makters undersåter likställas i afseende å varumärken med de inhemske.
Deras rättigheter garanteras genom särskilda fördrag. Ett centralregister för varumärken
bör finnas i hvart,land och hållas tillgängligt för allmänheten samt stål
förbindelse med en officiel registroringstidning. Det är önskligt, att anmälan om
märkena sker samtidigt hos den inhemska myndigheten och de främmande ländernas
konsuler. Registreringen grundlägger icke rättigheten till ett märke men
utgör vilknret för att kunna göra den uteslutande rättigheten dertill gällande
inför domstol. Märke, som registrerats i ett land, bör registreras i oförändrad
form (telle quelle) i alla länder, som med det förra ingått fördrag. Registreringen
i det egna landet grundlägger rätt till märkets begagnande i de andra,
om det inom viss tid anmäles till dessas centralregister. Såsom fabriks- eller
handelsmärken anses namn på personer, person- och realfirmor samt tillverkningsorter,
bokstäfver, siffror och ord med framträdande form, sinnebilder, stämplar
ni. in. och i allmänhet tecken, som tillsammans eller hvart för sig äro egnade
att utmärka fabriks- eller jordbruksalster eller handelsvaror. Märke, som anmäles,
mottages utan pröfning, men, om det finnes icke vara nytt, bör underrättelse
härom under hand meddelas den anmälande. Märket skall aflemnas i tre exemplar
och åtföljas biand annat af beskrifning, upgift å de varor, för hvilka det är
ämnadt, samt en stamp för offentliggörande i den officiela tidningen eller särskild
registreringstidning. Ett exemplar af märket bör vara för allmänheten att
tillgå hos centralmyndigheten. Registreringen offentliggöres i en för alla fördragsstaterna
gemensam tidning. Vid vissa på förhand bestämda tider skall regi -

Inter nationéla förhand lingar.

1878 års
kongress.

1880 års
konferens.

streringen förnyas. Så vida icke annorlunda bestämts genom aftal, som kungjorts,
åtföljer märket den rörelse, hvars varor det är afsedt att beteckna. Förbud
bör finnas för införsel till, forsling genom och uplag i ett land af utländska
varor, å hvilka olofligen finnes anbragt en i omförmälda land bosatt fabrikants
märke eller upgift om deras ursprung från samma land.

Vid 1878 års kongress tillsattes en permanent internationel kommission med
updrag bland annat att söka utverka hållandet af en internationel konferens, som
skulle hafva till upgift att bestämma grunderna för en likformig lagstiftning
i afseende å den industriela eganderätten. Denna permanenta kommission sammanträdde
i Paris efter kongressens slut den 18 och 19 september och upgjorde
dervid grunddragen till en allmän förening till skydd för den industriela
eganderätten samt utverkade, att en konferens af ofvan angifna slag kom till
stånd. Denna konferens sammanträdde i Paris den 4 november 1880. Tretton
europeiska länder, deribland Sverige och Norge, Nordamerikas Förenta
Stater, två centralamerikanska stater, Brasilien samt tre andra sydamerikanska
stater voro representerade. Af de europeiska stormakterna saknades Tyskland.
Resultatet af konferensens förhandlingar, som afslötos den 20 november,
blef ett förlag till konvention för bildande af en förening (Union) till skydd
för den industriela eganderätten med följande hufvudsakliga bestämmelser i
fråga om varumärken och firma.

Undersåtarne och medborgarne i hvar och en af de kontraherande staterna
skola inom de öfriga staterna i föreningen njuta de fördelar, som enligt
dessa staters lagar tillkomma de inhemske, och följaktligen hafva samma skydd
och samma tillgång till rättsmedel mot angrepp å deras rättigheter som desse,
om de upfylla de för de inhemske föreskrifna formaliteter och vilkor. Samma
rätt tillkommer äfven andra staters undersåtar, som äro boende i någon af föreningens
stater eller från ort inom sådan stat idka tillverkning eller handel.
Den, som i vederbörlig ordning låtit registrera ett varumärke i en af de kontraherande
staterna, skall med förbehåll om annan mans bättre tätt hafva
under loppet af tre eller, då fråga är om transatlantiska länder (les pays
d’outre-mer), fyra månader företrädesrätt att låta registrera märket i de andra
staterna, så att hans rätt till märket i dessa stater icke förminskas deraf, att
samma märke eller ett liknande i det främmande landet blifvit för annan registreradt
eller af annan brukadt under mellantiden. Märke, som i sitt hemland
vederbörligen registreras, skall i föreningens andra stater mottagas till
registrering och skyddas under oförändrad form (telle quelle), dock får registrering
vägras, om märket är stridande mot sedlighet eller god ordning.
Såsom hemland anses det land, der den anmälande har sin hufvudsakliga
rörelse eller, om detta icke är någon af föreningens länder, det land, han
tillhör. Beskaffenheten af den vara, å hvilken märket anbringas, må ej utgöra
hinder för registreringen. Firma njuter utan registrering skydd i alla
föreningens länder, vare sig den ingår såsom del i ett varumärke eller icke.
Tara, å hvilken olofligen anbragts ett fabriks- eller liandelsmärke eller en firma,
kan på begäran af allmänna åklagaren eller mälsegaren sättas i qvarstad (saisie)

•vid införsel till de af föreningens länder, der märket eller namnet är lagligen
skyddadt. Det samma gäller när å en vara en bestämd ort finnes angifven
såsom ursprungsorten och denna uppgift är stäld i sammanhang med en firma,
som är updiktad eller använd i sviklig afsigt. Hvarje kontraherande stat skall
inrätta en särskild myndighet (service special) för den industriel eganderätten
och en centralbyrå, der allmänheten kan få del af varumärkena. Under schweitziska
republikens tillsyn skall på de kontraherande makternas gemensamma bekostnad
en internationel byrå inrättas under namn af »Bureau international de
rUnion pour la pretention de la Propriété industrielle» enligt de närmare bestämmelser,
om hvilka dessa makter kunna ötverenskomma.

1 det protokoll, som hölls vid konferensens afsilande, uttalades såsom gemensamma
åsigtor hos samtliga staternas representanter, att ordet industriel
eganderätt borde fattas i sin mest vidsträckta betydelse, så att det afsåg jämväl
åkerbruks- och bergverksalster; att ofvan omförmäla förbehåll om främmande
undersåters och medborgares skyldighet att upfylla de för inhemske föreskrifna
formaliteter och vilkor för vinnande åt märkesskydd icke afsag inskränkning i
de kontraherande staternas lagstiftning i afseende ä förfarandet inför domstolar
och dessas behörighet: att med inrättande i hvarje land af omförmälda särskilda
myndighet borde om möjligt förenas utgifvandet af en periodisk tidning; samt
att den internationela byrån skulle insamla och i statistisk form sammanfatta
alla slags uplysningar angående den industriela eganderätten, undersöka dit hörande
frågor, som kunde vara af gemensamt intresse för föreningen, utgifva en
periodisk tidning med ledning af de handlingar, som al regeringarna inom föreningens
stater tillställas byrån, samt gå samma regeringar till banda med begärda
uplysningar i dit hörande frågor.

Då komiterade nu gå att i korthet framlägga skälen för det upgjorda lagförslagets
vigtigaste bestämmelser, bör den allmänna erinran förutskickas, att
komiterade under .fullgörande af sitt updrag att föreslå eu för de tre skandinaviska
rikena gemensam varumärkeslagstiftning tillika med hänsyn till varumärkets
stora betydelse i handeln folken emellan haft till sitt ögonmärke att i
dessa förslag uptaga de grundsatser, som enligt komiterades mening hafva utsigt
att genom den sista tidens internationela förhandlingar arbeta sig fram till
att blifva allmänt erkända.

Ett sådant allmänt erkännande kan redan anses vara lemnadt åt den grundsats,
att icke någon registrering behöfves för att skydda cn näringsidkares namn
eller firma, när de begagnas såsom märke å hans varor. Frågan om detta
skydd ligger derför i viss mon utanför lagstiftningen om varumärken, hvilket
blifvit antydt i förslagets t? 1, som i detta hänseende gått ett steg längre än
det inledande stadgandet i nu gällande danska varumärkeslag, i det att förslaget
i stället för att direkt stadga förbud för näringsidkare att märka sina varor

Internationela

grundsatser.

Skydd för
personnamn,

. firma och
egendoms
namn.

Namn å länder
och orter.

Grunden för
slcyddsrätten.

med annans namn eller firma endast omförmäler detta förbud såsom oberoende
af märkeslagen. Hvad i komiterades förslag i öfrigt uptagits om skydd för
namn och firma 4, 12 och 13 jämförda med § 10) inskränker sig till förbud
att för någon registrera ett varumärke, å hvilkot annans namn eller firma än
sökandens obehörigen förekommer, samt beifrande och i viss mon äfven bestraffande
af dit hörande förbrytelser. Namn å fast egendom hafva komiterade
ansett böra ställas lika med personnamn, då en egendoms namn å en vara i allmänhet
tjenar till att beteckna tillverkningsstället eller möjligen, om än undantagsvis,
stället, der varan hålles till salu. och det icke bör vara medgifvot för
någon att utan särskilt tillstånd af egaren beteckna en vara med namnet å
annans fastighet. Såsom af förestående redogörelse synes, innehåller franska
lagen en bestämmelse, som syftar åt samma håll, och äfven i andra länders
lagstiftningar lemnas antydningar, att upmärksamheten varit fästad å denna
sak, hvilkot för öfrigt framgår af förhandlingarna vid 1878 års kongress och
1880 års konferens samt de vid dessa tillfällen belutade resolutioner. Komitorade
hafva emellertid icke tilltrott sig att längre, än som skott, utvidga den
i danska lagen uptagna regeln, att ingen må på sina varor anbringa namnet å
en fastighet, vare sig på landet eller i stad, der en annans varor tillverkas.
Att ytterligare utsträcka förbudet så, att det skulle förmenas någon att å sina
.varor sätta namnet å annan stad eller annat land än de, der varuegaren är bosatt
eller idkar rörelse, möter, enligt hvad de i detta ämne hållna öfverläggningar vid
de internationela förhandlingarna utvisa, vigtiga betänkligheter af åtskilliga anledningar,
bland hvilka må nämnas lättheten att kringgå förbudet i synnerhet vid
fråga om handelsmärken, hvarför ock 1880 års kongress icke förordar sådant
förbud annat, än då tillika en firma updiktats eller begagnats i sviklig afsigt.
En annan svårighet ligger deri, att många varors benämning efter orter och
äfven efter länder icke afser att beteckna deras härkomst från dessa orter eller
länder utan allenast att angifva ett visst slag af varor, såsom exempel hvarå
kunna anföras eau de Cologne, ryssläder (cuir de Russin), svenska handskar
(gants do Snede), Laneashirejern, Brysselinattor, bayerskt Öl, och många slag af
konstgjorda helsovatten. Dessa med flere benämningar hafva under tidernas
lopp förlorat sin lokala karakter och öfvergått till att beteckna varornas beskaffenhet.
De måste derför undantagas från ett i fråga satt förbud, ett undantag,
som skulle falla sig synnerligen vanskligt med hänsyn till mängden af redan
befintliga och den ständiga tillkomsten af nya dylika benämningar.

Ankommande de egentliga eller figurliga varumärkena hafva komiterade
icke tvekat att sluta sig till do lagstiftningar, hvilka utgått derifrån, att det
är registreringen, icke bruket af ett varumärke, som konstituerar don uteslutande
rätten till dem. Eör Danmark är denna grundsats redan nu gällande.
Hvad åter beträffar de båda andra länderna, vilja komiterade erinra, att man vid
denna fragas bedömande alltid måste bortse från de i § 15 gifna öfvergångsbestämmelser
för äldre norska och svenska samt de vid lagens trädande i kraft
inom dessa länder brukade främmande märken från de stater, med hvilka
Sverige och Norge slutit aftal om ömsesidigt märkesskydd. Undantagas nu

nyss omförmälda äldre främmande och inhemska märken och fasthåller man
strängt den sålunda gjorda skilnaden, inses utan tvifvel lätt såväl det berättigade
som det lämpliga i att grunda märkesskyddet på den skedda registreringen.
Då staten tillägger en näringsidkare uteslutande rätt att begagna ett visst
märko till betecknande af hans varor, måste dot nämligen anses vara en berättigad
fordran att såsom vilkor härför inställa märkets noggranna angifvande
inför en offentlig myndighet och dess kungörande till allmänhetens kännedom.

Ett strängt fasthållande af bruket såsom bestämmande för märkesrättens upkomst
skulle lätt hafva till följd, att i marknaden komme å ena sidan varumärken,
hvilkas innehafvare, oaktadt märkena icke registrerats, hade uteslutande
rätt till deras begagnande, och å andra sidan märken, hvilka, fastän deras
innehafvare i god tro sökt och utverkat sig skyddsrätt, kunde när som helst
utträngas af det förre slaget. En lagstiftning, som kan gifva anledning till
sådan oreda och uppenbar orättvisa, kan icke förordas. Också hafva, såsom
förut visats, de länder, som icke velat fordra registrering såsom vilkor
för märkesrätten, i allmänhet upstält detta vilkor för möjligheten att göra
samma rätt lagligen gällande mot alla, en ståndpunkt, som tydligen icke
kan vara hållbar. Komiterade kunna icke föreställa sig annat, än att den
grundsats i detta hänseende, som medför enkelhet och reda inom affärsverlden,
och som ej heller ur principiel synpunkt bör kunna möta några betänkligheter,
hvad beträffar märken, som äro nya inom ett land, skall efter hand
uttränga den andra till motsatt resultat ledande grundsatsen, som ock svårligen
kan följdriktigt tillämpas. De röster, som vid 1878 års kongress med
värme uttalade sig för det engelska medelvägssystemet, gifva stöd för en sådan
upfattning.

Att inom hvarje land bör finnas en centralbyrå, der allmänheten har lätt Centraltillgång
till redan registrerade varumärken, torde nu mera kunna anses för registrering.
ostridigt. Derifrån till införande af centralregistrering är steget helt kort, och för
de tre skandinaviska länderna kan så mycket mindre finnas några betänkligheter
mot detta stegs uttagande, som länder med så stor folkmängd och så högt
utvecklad industri som Storbritannien och de nordamerikanska Eörenta Staterna
icke tvekat att göra registreringen central. Också finnes centralregistrering
stadgad för Danmark och uptagen i det äldre svenska författningsförslaget. Det
norska förslaget åter förutsatte visserligen lokalregistrering, men häremot höjdes
vid förslagets granskning många och betydande röster inom landet. På dessa
skäl är centralregistrering föreslagen i § 2.

En af de fördelar, centralregistreringen medför, är den öfverblick, som Förpröfning.
vinnes öfver alla gällande märken, med deraf följande möjlighet att straxt bedöma,
huruvida ett anmäldt märke är så likt ett förut skyddadt, att den begärda
registreringen skulle vålla ingrepp i det skyddade märkets rätt. Häraf
har tanken väckts att tillägga den registrerande makt att vägra registreringen,
om en sådan kollision skulle deraf upstå. En dylik förpröfning är föreskrifven
i den danska lagen men föreslogs icke i det förre svenska förslaget, oaktadt det
förutsatte centralregistrering. Af förestående redogörelse för den utländska lag -

stiftningen inhemtas, att de särskilda länderna på olika sätt sökt lösa denna
fråga. Under det några länder, som hafva centralregistrering, stadgat eller
förutsatt, att registrering skall medgifvas alldeles oberoende af likhet med förut
registrerade märken, hafva andra isynnerhet på senare tiden i mer eller mindre
mon sökt förekomma registrering af sådana märken, som göra intrång på äldre,
antingen, såsom Schweitz, genom att föreskrifva en konfidentiel varning till den,
som aflemnar ett dylikt märke, på sätt 1878 års kongress satte i fråga, eller
genom att anordna eller möjliggöra ett processuelt förfarande för att utröna,
huruvida sådan likhet eger rum. Af dessa system finna komiterade, såsom af
förslagets 4: 5, jämfördt med der åberopade §§, framgår, det, som föreskrifver
vägran af registrering vid befunnen likhet med äldre märken, vara att föredraga
så väl ur prineipiel synpunkt som med hänsyn till förhållandena inom de skandinaviska
länderna. Det lär nämligen icke gerna kunna bestridas, att, då staten
genom ett märkes registrering förlänat den anmälande behörighet att med andres
uteslutande begagna samma märke att dermed beteckna varor, det icke låter
förena sig med helgalen i en sådan åtgärd från statens sida att sedermera medgifva
samma eller liknande märkes registrering för en annan till förfång för
den förre. Något verkligt gagn kan ej heller en dylik lagstiftning medföra; ty,
är den, som senare anmält märket, i god tro, bör han vara bäst belåten med
att i tid erhålla underrättelse derom, att märket är af annan uptaget, så att han
icke behöfver utsätta sig för en rättegång med dess obehag och kostnader. Har
han åter med vetskap om annans äldre rätt sökt registrering, kan det icke ligga
i statens verkliga intresse att underlätta ett sådant intrång. Då nu affärsverksamheten
inom de skandinaviska länderna icke har och inom en afsovärd framtid
icke lär kunna taga sådan utsträckning, att några större svårigeter kunna
möta att företaga den pröfning, hvarom här är fråga, och hvilken den engelske
lagstiftaren icke dragit i betänkande att anförtro åt registratorn, hafva komiterade ej
tvekat att förorda dess införande, naturligtvis med förbehåll att, om oaktadt en
sådan granskning registreradt märke af domstol förklaras intränga på den skyddsrätt,
som förlänats ett tidigare registreradt märke, den senare registreringen kan
förklaras ogiltig. Den omständighet, att med ett sådant system någon gång ett
anmäldt märke måste ändras för att kunna registreras, oaktadt det möjligen
skulle kunnat1 vid domstols pröfning bestå i täflan med ett äldre märke, torde
få anses vara af ringa betydelse vid jämförelse med de fördelar, systemet medför.
Skyddsrum- Dernäst möter frågan om skyddsrättens omfång, huruvida ett märkes regitenVaruslan^
s^rel^nS bör medföra rätt att begagna märket ondast på vissa varor eller vissa
eller icke. varuslag eller varuklasser, eller om den uteslutande rätten skall omfatta alla slag
af varor. Att främmande länders lagstiftningar sökt lösa denna fråga på mycket
olika sätt, är här ofvan upgifvet. Det öfvervägande flertalet har upstält den
fordran, att vid märkets anmälan upgift skall lenmas å de bestämda varor eller
åtminstone det slag eller den klass af varor, för hvilka märket skall nyttjas. En
del af dem förklarar uttryckligen, att icke något hinder möter för andra personer
att få samma eller liknande märke registreradt för andra varor eller varuslag
eller varuklasser än de sålunda upgifna. Danska lagen intager, såsom redan

blifvit uplyst, i detta hänseende en undantagsställning, dock mera till skenet än
i verkligheten. Så gäller i Österrike skyddet för alla slag af varor, som höra
till den af märkets innehafvare drifna näring. I de länder, der förenämnda
utgifter skola lomnas, utan att tillika vissa klasser på förhand upstälts, mellan
hvilka den anmälande har att välja, medför stadgandet icke heller alltid med
nödvändighet den påföljd, att do varor eller varuklasser, som icke tillhöra det
upgifna området, få betecknas mod liknande märken. Så stadgas t. ex. i en så
nyligen utkommen lag som den schweitziska, att, då ett märke registrerats
för en näringsidkare, en annan får begagna samma märke endast å varor af
helt och hållet annan natur (durchäus verscliiedener Natur) än de, som afsetts
för det äldre märket. Förenämnda skyldighet att angifva varuslaget kan för
öfrigt lätt kringgås derigenom, att upgiften göres sväfvande eller så vidsträckt,
att hon omfattar, snart sagdt, alla slag af varor. Till bestyrkande af detta påstående
må anföras att enligt fransk och belgisk rätt en person kan anmäla ett
märke för hela den näringsgren, i hvilken han ernar begagna märket.

Efter öfvervägande af de omständigheter, som vid denna frågas bedömande
böra komma i betraktande, hafva komiterade på följande grunder stadnat vid
att förorda borttagande af alla bestämmelser i förevarande hänseende.

Så länge varumärken utgöras endast af fabriksmärken, kunna ur så väl
principiel som praktisk synpunkt tänkvärda skäl anföras för en klassindelning,
men då under tidernas lopp äfven de, som handla med varor, begagnat sig i
stor skala af märken för att skilja sina varor från andra handlandes, hafva de
olägenheter, som i många fall följa af ett strängt genomförande af en sådan indelning,
blifvit synnerligen stora. Det är för en handlande, som vill välja ett
varumärke, ganska svårt med ett sådant system att göra sin upgift så, att han
ej äfventyrar att vid anmälan glömma en eller annan vara eller, att, när han
sedermera vill utvidga sin handel till ett nytt slag af varor, finna sitt eget märke
eller ett med detta snarlikt uptagot för dessa varor. Detta ligger för öppen
dag, att detta är en svår olägenhet i synnerhet i de skandinaviska länderna,
inom hvilka handeln sedan gammalt tagit den i många fall ännu bibehållna
riktning, att de särskilda så väl gross- som minuthandlandene till salu hålla
varor af många olika slag. Den under öfverläggningarna i denna fråga under
1878 års kongress framhållna omständighet, att indelning i varuslag möter svårigheter
på grund af nutidens stora handelsetablissement med deras varor af den
mest olika beskaffenhet, är ock af icke ringa betydelse för de tro länderna, då
dylika etablissement på senare tiden efter hand få insteg i dessa länder. Vidare
har kommit i betraktande, att nutidens kemiska och tekniska upfinningar lägga
ytterst stora svårigheter i vägen för att i förevarande hänseende indela varuområdet
så, att de särskilda grupperna tillräckligt skiljas från hvarandra. Så
t. ex. utgjorde förut linne- eller bomullsvaror en från andra varor strängt afskild
grupp, men, sedan man lärt sig att af papper, celluloid o. s. v. förfärdiga
hvita beklädnadsartiklar, som äro förvillande lika med de förra, är gränsen utplånad.
På samma sätt förhåller det sig med papper, tillverkadt af linnelump,
halm, trä m. m. Eller, för att taga ett annat exempel, om en person fått ett

varumärke registreradt för mejeriprodukter och lyckats skaffa godt anseende
åt de med detta märke försedda varor, är klart, att han skulle lida betydlig
skada, om det tillätes en annan att begagna samma märko för tillverkningar af
konstgjord! smör. Äfven om i många tall samma varumärke kunde af olika
personer begagnas för skilda slag af varor, utan att någon af dem hade skada
deraf, är det i allmänhet omöjligt att vid registreringen förutse, huruvida icke
en afsevärd skada kan upstå genom sådana jämlöpande märken. Det engelska
systemet, hvilket är det enda, som lemnar någon säkerhet derför, att icke stadgandet
om begränsningen af omfånget för ett varumärkes gällande kraft kringgås,
visar bäst svårigheten vid upgörande af klasser. Dessa äro, såsom förut
angifvits, icke mindre än 50, deribland 3 för hvar och en af klasserna kemiska
produkter, linnevaror, silkesvaror och yllevaror. För dessa och flere varusorter
finnas först några klasser med vissa angifna varor och sedermera en klass med
öfriga varor af samma sort, och, sedan på detta sätt 49 klasser upstälts, kommer
den 50:de, innefattande hvarjehanda (miscollaneous) med sina särskilda underafdelningar
af dels angifna varor, dels slutligen en allmän rubrik, lydande å alla andra
varor, som icke innefattas i föregående klasser. Stärkelse använd till föda är upförd
i en, stärkelse använd till tvätt eller för industriela ändamål i en annan klass.
Den hufvudsakliga betydelsen af ett sådant system är, såsom ock anmärkts, att
det tvingar märkessökanden att anmäla sig i flere klasser och derigenom ökar
hans utgifter för märkets erhållande, enär särskild afgift skall erläggas för
hvarje klass. Så är t. ex. ett först i England och sedermera i Danmark registreradt
märke uptaget i icke mindre än sex klasser, nämligen för jern och
stål i 5:te, maskinerier i 6:te, delar af skördemaskiner och trädgårdsredskap i
7:de, kirurgiska instrument och apparater i ll:te, skärande redskap och verktyg
med egg utom filar i 12:te och plätervaror i 14:de klassen. Registratorn har
enligt de för England gällande stadganden till och med rätt att företaga registreringen
för en varuklass, som icke begärts. Af hvad sålunda blifvit uplyst
framgår, att det äfven efter engelska systemet allenast är en penningefråga,
huruvida ett märke skall vara specielt eller i verkligheten öfvergå till att blifva
generelt.

Till de betänkligheter, som sålunda tala mot att i lagen begränsa det område,
inom hvilket den uteslutande rätten till ett varumärke skall gälla, kommer den
väsendtliga omständighet, att de skäl, en person kan hafva att välja ett märke,
som liknar eu annans, icke är af den beskaffenhet, att lagstiftaren behöfver vid
dem fästa något afseende. Det fält, som står Öppet för den, som skall taga
ett märke, är så stort och den menskligt fantasien är så rik, att aldrig någon
behöfver komma i förlägenhet vid valet. Då så är förhållandet, bör en
persons sträfvan att taga ett märke, som liknar en annans, icke upmuntras,
enär vanligen till grund för donna sträfvan ligger den mindre lofligt afsigten
att till godo göra sig det arbete, denne nedlagt på att skaffa förtroende åt de
med märket försedda varorna. Enär behofvet af en varumärkeslagstiftning är
att söka i den köpande allmänhetens vana att egna en blott flyktig upmärksamhet
åt varors märken och etiketter samt i eu del fabrikanters och handlandes

äfven i do skandinaviska länderna icke okända benägenhet att begagna sig af
donna vana för att på ofvan antydda sätt skatta ett ofta oförtjent förtroende åt
deras varor, måste det vara ytterst angeläget att icke genom, lagstiftningen i
ämnet öpna vägen för och gifva ett sken af laglighet åt ett dylikt sätt att befordra
varors afsättning. När härtill kommer, att mängden af varumärken icke
inom de skandinaviska länderna kan blifva sa stor, att man skulle behöfva anlita
klassindelningen för att kunna hålla reda på dom, hafva komiterade, som
sagdt, icke dragit i betänkande att i denna punkt sluta sig till den danska
grundsatsen, i synnerhet som, enligt hvad redan blifvit antydt, förhållandena
i andra länder i många fall faktiskt stält sig så, som om denna grundsats der
varit införd. Komiterade hafva ock i denna punkt ett stöd för sitt förslag i
svenska kungl. kommerskollegium, som vid sin granskning af den äldre svenska
komiténs förslag till varumärkeslag förklarade sig anse det med förslaget åsyftade
mål icke kunna i nöjaktig mon upnås, derest ej varumärkena blefve gonerela i
stället för, såsom kom itö n tänkt sig, omfattande ondast vissa varuslag. Samma
åsigt uttalades vid granskningen af det norska förslaget enhälligt å representantmöte
inom norska handtverks- och industriföreningen i Christiania och äfven
inom Bergens »Formandskab» höjdes röster för detta system.

Det faller af sig sjelft, att hvad nu yttrats om det omfång, i hvithet ett
märke med utestängande af andra må begagnas, afser hufvudsakligen nya
inhemska märken, enär gränserna för främmande märken måste och för äldre
inhemska märken kunna i förevarande hänseende bedömas efter de förhållanden,
under hviika do tillkommit. .Det må dock erinras, att den omständighet, att
främmande märken kunna registreras för endast vissa varor eller varuslag, medför,
såsom nedan vid motiven till § 14 skall närmare utvecklas, att den af komiterade
hyllade grundsats, att ett registrerad! märke bör omfatta hela varuområdet,
icke under alla förhållanden kan genomföras ens för nya inhemska märken,
hvilket ock blifvit af komiterade iakttaget vid affattande af dit hörande ställen
af § 1 och 4: 5.

Don begärlighet, med hvilken allmänheten upsöker en vara med ett visst Varumärices

märke, beror tydligen på det förtroende, samma allmänhet har till den fabrik, öfvergång

der varan är tillverkad, eller, då fråga är om handelsmärke, den handelsrörelse, flyttande i

der hon är van att finna goda varor. Hvem som eger fabriken eller handeln, sammanhang

u c 7 med rörelsen

är ofta nog för allmänheten icke bokant och inverkar således enligt regeln icke

på bogärlighetén efter varan. Vid sådant förhållande hafva komiterade ansett
det vara riktigt att, såsom i § 8 af lagförslaget skett, fästa varumärket vid rörelsen,
så att det icke kan öfverlåtas annat än med denna och följer rörelsen åt,
om icke annorlunda är aftaladt. Det är för den bestämda rörelsens räkning, som
staten beviljar skyddsrätten åt märket. Denna skyddsrätt bör derför följa rörelsen
åt, öfverlåtas och uphöra med denna, så att icke märket för att bereda dess
förste innehafvare en inkomst må till allmänhetens förvillande qvarlefva, sedan
den affär uphört, i hvilken det ursprungligen begagnats. Denna grundsats är
ock, enligt hvad ofvan angifvits, uttalad i ett betydligt antal af de främmande
varumärkeslagarna och är äfven följd i det förra norska förslaget (9: 2) samt
förordad af pluraliteten i den svenska högsta domstolen vid det äldre svenska
förslagets granskning.

Frivillighet.

Märkesrätt
för alla
näringsidkare.

Inhemska

märken.

Märken, som
ej äro varumärken.

Efter denna redogörelse för de ledande grundsatserna i det framlagda lagförslaget
hafva komiterade att angifva skälen för de detaljbestämmelser, Indika
anses fordra särskild motivering.

§ 1.

Denna paragraf innehåller medgifvande men icke något tvång för näringsidkare
att begagna varumärke. Att sålunda dylikt märkes begagnande i allmänhet
skulle vara en frivillig sak, utesluter naturligtvis icke, såsom redan blifvit antyda
möjligheten för att i ett eller annat af länderna skyldighet kan finnas för
särskilda klasser af näringsidkare att förse sina varor med märken eller stämplar.
Komiterade hafva i denna punkt följt den allmänt gällande, i danska lagen samt
de äldre norska och svenska förslagen uptagna och vid 1878 års kongress förordade
grundsatsen.

Likaså öfverensstämmer det föreliggande förslaget med så väl den danska
lagen som de norska och svenska förslagen deruti, att rättigheten till varumärkes
begagnande icke är inskränkt till vissa klasser af näringsidkare utan skulle tillkomma
dem alla, så väl fabrikanter och handlande som handtverkare och idkare af
jordbruks- med flere näringar, ehvad de äro enskilda personer eller bolag. Att,
såsom den tyska lagen i motsats mot de flesta andra länders lagar gjort, begränsa
rättigheten till vissa större näringsidkare och helt och hållet utesluta dem, som
frambringa jordbruksalster, lämpar sig icke för de skandinaviska länderna, i
hvilka vissa af dessa alster, såsom smör och ost, hafva en vidsträckt marknad,
för hvars betryggande det är af stor vigt, att förmonen af varumärkesskydd
kan komma dessa alster till godo. För öfrigt är det svårt att finna något giltigt
skäl, hvarför det skulle förmenas hvilken näringsidkare som helst, äfven den
minste, att, om han vill underkasta sig de kostnader, som äro förenade med ett
varumärkes registrering, bereda sig de fördelar, denna medför.

Att rättighet att inom något land låta i första hand registrera ett varumärke
skall tillkomma en näringsidkare oberoende af hans nationalitet, allenast
han inom detta land drifver sin rörelse, är en allmänt antagen internationel regel,
från hvilken det icke lär kunna komma i fråga att vika. För rättighet att på.
sådant sätt få ett varumärke registreradt fordras derför enligt § 1 samt vidkommande
äldre märken enligt de norska och svenska texternas § 15, att näringen
idkas »här i riket». Denna grundsats, som i Danmark redan nu är gällande,
skulle bibehållas för detta land på grund af den danska textens § 19. Reglerna
för skydds förlänande åt märken, som utomlands registrerats, äro upstälda i
§i? 14 och 15.

För att ett varumärke skall vara för handen, fordras, enligt hvad i slutet af
förevarande paragrafangifves, att egarens afsigt med varornas förseende med märke
är »att i den allmänna handeln skilja dem från andres varor.» Häraf följer, att
märken, hvilkas ändamål är att angifva en varas art, slag, pris, mått, godhet
o. s. v., icke äro hänförliga under förevarande lagstiftning. De skeppnings -

markon, som begagnas för att skilja olike egares och eller exportörers trävaror
från hvarandra, äro således afsedda i lagen, men deremot icke de timmer- eller
flottningsmärken, hvilka bruka åsättas särskilde egares timmerstockar och som
hafva till uteslutande ändamål att bevisa och betrygga eganderätten till virket.

Någon vidare definition på varumärke än den, som ligger i lagtextens ofvan an- Varumärkes
förda, ord, hafva komiterade icke trott sig böra inställa. De hafva derutöfver inskränkt definierande.
sig till att jämte den ofvan vid den allmänna motiveringen omtalade hänvisningen till
en näringsidkares rätt att beteckna sina varor med sitt namn eller sin firma eller
namnet å sin fasta egendom angifva »särskilt varumärke» såsom föremål för
lagförslagets bestämmelser, med detta uttryck afseende hvad som brukar kallas
figurmärken till skilnad från namnmärken, det förra uttrycket taget i vidsträckt
betydelse, så att det innefattar icke allenast egentliga figurer utan äfven bokstäfver,
ord och siffror. Enligt hvad andra länders, t. ex. Frankrikes och Englands,
lagar samt det vid 1878 års kongress gjorda försök utvisa, är det med
stora svårigheter förenadt att definiera varumärke, och de definitioner, som försökts,
hafva vanligen inskränkts till ett upräknande af de vigtigaste slagen af
brukliga märken. Komiterade hafva derför efter föredömet från de flesta andra
lagar föredragit att låta varumärkets begrepp framgå af nyss angifna stadgande
i förening med de i §§ 4, 7 och 10: 2 negativt gjorda begränsningar.

Bestämmelsen, att märket kan anbringas vare sig å varorna eller å deras Varumärkes
kärl eller omslag, en bestämmelse, som återfinnes i flere utländska lagstiftningar, anbrmgamde.
har sin orsak i de olika varornas beskaffenhet och den deraf föranledda olikhet
i sättet för märkets anbringande.

§ 2.

Då de skäl ofvan (sid. 17) angifvits, som föranledt komiterade att föreslå
centralregistrering, tarfvas här icke någon vidare förklaring af förevarande paragraf.

§ 3.

De i denna paragraf lemnade föreskrifter för till väga gåendet vid begäran Formaliteter
om varumärkes registrering (jämför danska lagen §§ 4 och 5: 1 samt de norska
och svenska förslagen § 3) sluta sig nära till hvad i andra länder finnes i förevarande
afseende stadgadt.

Rättigheten för sökanden att insända handlingarna mod posten är för Sverige Handlingars

en nyhet, som ansetts påkallad såväl af hänsyn till allmänhetens beqväm- sändande
• x ** a med v ost eu

lighet som deraf, att detta förfaringssätt är i allmänhet tillåtet vid de båda andra

ländernas embetsverk.

Att ansökan skall vara skriftlig, innebär, att sökanden eller annan å hans Ansökans
vägnar skall, då ansökan sker för en firma, vare sig person- eller realfirma, beskaffenhet.
underteckna firman, men då sökanden ej har firma eller gör ansökan för sin enskilda
räkning, mod hans borgerliga namn eller vanliga namnteckning. Underskriftens
riktighet hafva komiterade icke ansett behöfva styrkas, såsom det norska

Upgift om
yrke, fullständigt

namn, bostad
och adress.

Beskrifning
ä märket.
Färger.

Afbildningar
af märket.

förslaget och några främmande lagar fordra, enär ingen gerna kan hafva ett
rimligt intresse i att anmäla ett märke i annans namn.

Den fordran, som ställes på sökanden, att han skall upgifva sitt yrke, får
icke fattas vidsträcktare, än att han skall uplysa om den näring, han är berättigad
idka, så att han icke kan vara skyldig ådagalägga, att han vid tillfället verkligen
tillverkar eller handlar med de varor, för hvilka märket afses. Fullständig
upgift å namnet, d. v. s. upgift å slägtnamnet och fullständiga förnamn,
skall lernnas äfven när enskild sökande underskrifvit med endast slägtnamnet
såsom sin brukliga namnteckning. Upgiften om bostad eller, då fråga är om
firma, stället, der näringen drifves, eller med andra ord postadressen, är nödig
för skriftvexlingen med sökanden.

Vidare skulle fordras en tydlig beskrifning å märket. Motsvarande ställen
i den danska lagen och det norska förslaget tillägga, att beskrifningen
skall jämväl innehålla, om så behöfves, upgift om sättet för märkets anbringande
(t. ex. på sjelfva varorna eller omslaget, genom påklistring, inbränning,
inhuggning o. s. v.). Orsaken till denna skiljaktighet är att söka dels deri, att
vid märken, som omfatta alla varuslag, dylika upgifter aldrig kunna blifva uttömmande,
enär näringen framdeles kan utvidgas till varor, för hvilka det angifna
sättet icke lämpar sig, dels deri, att det ligger i sökandens eget intresse att göra
upgifterna så fullständiga som möjligt. I öfrigt märkes, att den fordrade beskrifningen
är af synnerlig vigt vid färgade märken, då färgerna hafva stor betydelse
vid varumärkens jämförande med hvarandra men icke återgifvas i de aftryck,
som kungöras.

Enär, enligt hvad nyss blifvit antydt, färger ofta ingå såsom en vigtig beståndsdel
i ett märke och de i allmänt förvar befintliga märkena derför böra
jämväl i detta hänseende vara till ledning för bedömande af likhet med andra
märken, hafva komiterade för de exemplar, som skola vid ansökan vidfogas, begagnat
uttrycket »afbildning» för att dermed utmärka, att i dem skola återgifvas
jämväl färgerna i ett märke. Af de tre exemplar afbildningar, som begäras,
skulle ett behöfvas för varumärkesregistret, ett återgå till sökanden, enligt
hvad sista delen af paragrafen utvisar, samt det tredje finnas i reserv, om det
första skadas. Att förslaget likasom varumärkeslagar i allmänhet bestämmer
högsta tillåtna storleken å afbildningarna, har sin grund deri, att registrets storlek
måste begränsas. Då bruket att -begagna etiketter såsom varumärken fått
allt större insteg och följden deraf blifvit, att varumärkena i allmänhet hafva betydlig
storlek, hafva komiterade, på det att afbildningarna i allmänhet icke må behöfva
tagas i förminskad skala, satt för dem ett högt maximum, som dock
är något lägre än det, som den danska lagen faststält. Genom att bestämma
den högsta tillåtna storleken allt för lågt äfventyrar man, att näringsidkaren för

att undvika märkenas förminskning delar stampen, såsom i Tyskland skett, i
flere delar och derefter anmäler de särskilda aftrycken såsom kollektivmärken *).

De två stampar, som skulle åtfölja afbildningarna, behöfvas för det i § 6
föreskrifna dubla kungörandet. Med orden »till märkets tryckning tjenliga» har

*) Jämförande framställning af olika märkens storlek.

!zl

Stampar.

Registre ringsafgift.

Antecknande
af och underrättelse
om
ansökans
mottagande.

Förbud för
ensamt vanliga
siffror,
bokstäfver
eller ord.

afsigten varit att angifva, att stamparna stola kunna begagnas i en vanlig tryckpress.
Deras storlek bör naturligtvis vara sådan, att aftrycken blifva lika stora
som afbildningarna.

Kegistreringsafgiften, hvilken afgift uptages i alla länder för att betacka de
af registreringen föranledda löner och andra kostnader, hafva komiterade trott
sig böra föreslå till 40 kronor, dervid lika med det äldre norska förslaget hållande
medelvägen mellan de i den danska lagen stadgade 30 kronor och det
äldre svenska förslagets 50 kronor. Den sålunda föreslagna afgiften synes ock
å ena sidan icke vara större, än att hon kan, då i allmänhet en näringsidkare
endast behöfver ett märke, med lätthet bäras af den, som har ett verkligt
intresse af att skaffa sig märkesskydd, och å andra sidan tillräckligt hög för att
hindra marknadens öfverfyllande med onödiga varumärken. Registreringsafgiften
vexlar betydligt i de särskilda länderna. Så är den i Belgien 10 francs (7 kr.
20 öro), i Österrike 5 fl. (8 kr. 90 öre), i Nederländerna 10 fl. (15 kr.), i Tyskland
50 riksmark (44 kronor 45 öre), i Storbritannien minst 2 p. st. (36 kr.
32 öre) med tillökning för hvarje ny klass, i Schweitz 20 francs (14 kr. 40 öre),
i Italien 40 lire (28 kr. 80 öre) och i Nordamerikas Förenta Stater 25 dollars
(93 kronor 25 öre).

Enligt sista stycket af § 3 skulle det åläggas den registrerande myndigheten
att på upgifvet sätt tillställa sökanden upgift om ansökans mottagande och
tiden derför samt för märkets indentifierande dervid fästa en af afbildningarna.
Af en jämförelse med § 5 inses, att deremot icke någon skyldighet för samma
myndighet finnes att delgifva registreringen. Med hänsyn dertill, att vid tvist
om företräde mellan två märken den bättre rätten i allmänhet tillkommer det
märke, som tidigast anmälts, har det nämligen ansetts vara af vigt för innehafvaren
att kunna visa, när han gjorde sin anmälan, hvaremot sjelfva registreringen,
som kungöres på föreskrifvet sätt, alltid kommer till sökandens kännedom
och derför är lätt för honom att bevisa. Af det nu sagda är klart, att skyldigheten
att anteckna och delgifva sökanden tiden för ansökans mottagande innefattar,
att icke blott dagen utan äfven den tid på dagen, då ansökan inkom,
skall omförmälas. Skulle för något af länderna uttryckligt stadgande härom
behöfves, har detta sin plats bland de särskilda tillämpningsstadganden, som,
enligt hvad § 16 gifver vid handen, förutsättas såsom behöfliga för att fullständiga
en del stadganden i § 3 och andra paragrafer af den gemensamma författningen.

§ 4.

Den första inskränkning i valet af varumärke, som göres i § 4, är, att märket
icke får bestå endast af siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka sig
genom egendomlig form. I denna punkt är komiterades förslag öfverensstämmande
med den danska lagen (6: i), de norska (4: 2) och svenska (2: 1) förslagen
samt den österrikiska, tyska, nederländska, schweitziska och delvis engelska lagen.
Det är visserligen sant, att de af komiterade begagnade orden »som icke ut -

märka sig genom egendomlig form» ej återfinnas i förenämnda förslag och lagar
mod undantag af tillägget till den schweitziska lagen, samt att endast den
nederländska lagen uttryckligen talar om vanliga siffror, bokstäfver eller ord,
men detta är enligt komiterades mening blott en skenbar olikhet, enär äfven
de andra förslagen och lagarna böra förstås så, att registrering skall vägras
för märke, som uteslutande består af vanliga siffror eller af vanliga bokstäfver
eller af ord, bildade af sådana bokstäfver, eller af vanliga sammanställningar
af sådana siffror, bokstäfver eller ord, men deremot icke skall vägras, så
snart siffrorna, bokstäfverna eller orden eller deras sammanställning antingen
hvar för sig eller tillhopa utmärka sig genom egendomlig form, så att märket
genom de begagnade siffer- eller bokstafstyperna eller genom siffrornas eller bokstäfvernas
anordnande öfvergår från ett rent siffer- eller bokstafsmärke till att
blifva ett verkligt figurmärke i lagens mening.

Till bokstäfver, söm utmärka sig genom egendomlig form och således kunna
godkännas såsom varumärken, skulle derför enligt förslaget likasom enligt don
tyska lagen räknas alla bokstäfver af icke i landet brukliga (landesubliche) typer,
såsom koptiska, arabiska, kinesiska och vissa ryska bokstäfver, runor m. m.,
likasom alla med arabesker utsirade eller konstfärdig^ bildade bokstäfver. Om
vanliga bokstäfver kombineras så, att de icke blott sammanställas, utan tillsammans
bilda en figur eller flätas i hvarandra på ett, om än oj alldeles okändt,
likväl ovanligt sätt, och sålunda skilja sig från de vanliga skrift- och trycktyporna
och t. ex. utgöra ett monogram, böra de ock såsom enligt tyska lagen
anses bilda ett figurmärke. Yidåre skulle, såsom varande figurmärken, godkännas
vanliga siffror, bokstäfver eller ord eller vanliga sammanställningar af dom,
om till dem fogats ett tecken eller eu figur, en ram eller dylikt. I hvilket förhållande
ramen, tecknet eller figuren skall stå till den öfriga delen af märket,
är, såsom ock framgår af utländska lagars tystnad i detta hänseende, omöjligt
att angifva i ett lagstadgande.

Enligt § 7 medför intagande i varumärke af siffror, bokstäfver eller ord,
som ej utmärka sig genom egendomlig form, icke något skydd för dessa,
enär andre af ett sådant uptagande icke hindras att använda samma beteckningar.
Ännu mindre skulle varumärken, som uteslutande bestå af sådana siffror,
bokstäfver eller ord, åtnjuta något lagligt skydd. Vid sådant förhållande har det
ansetts riktigast att med de undantag, som innehållas i §§ 14 och 15, förbjuda dylika
märkens registrering, då komiterade funnit det icke kunna försvaras att
medgifva registrens belamrande med märken, som i verkligheten icke äro varumärken
i rättslig mening, att mot betalning lemna statens biträde till en handling,
som är i rättsligt hänseende utan betydelse. Deremot är det intet, som
hindrar att skydda och således ej heller att registrera ett märke, som består ensamt
af siffror, bokstäfver eller ord, som utmärka sig genom en egendomlig form, enär
märket, som sagdt, genom denna form öfvergår från ett rent siffer- eller bokstafs-
till ett figurmärke.

Af ofvan omförmälda, oberoende af varumärkeslagen gällande regel, att
hvar och en är berättigad att utan anmälan och registrering begagna sitt namn

Personnamn,
firma eller
eejendomsnanm
imder
framträdande
form.

Obehörigt
intagande i
märke af
namn eller
firma.

Förbud för
offentliga
vapen eller
märken.

eller sill firma såsom varumärke, följer, att, om två näringsidkare hafva samma
namn eller lika firmor, den ene är lika berättigad som den andre att anbringa
sitt namn eller sin firma på sina varor. Detsamma är förhållandet, om de
hafva egendomar med lika namn. Om deremot den ene låter såsom varumärke
registrera vare sig sitt namn eller sin firma eller namnet å sin fasta
egendom under en egendomlig form eller sin handteckning, vinner han derigenom
rätt att ensam begagna denna form och utesluter således den andre derifrån.
På sådant sätt registrerade namn, firmor eller handteckningar följa samma
regler som andra figurmärken, så att de, enligt hvad i det följande skall närmare
utvecklas, blifva genom registreringen skyddade mot andra namns, firmors
eller handteckningars begagnande till varumärken under sådan form, att de lätt
kunna förvexlas med de registrerade.

Det skydd, som utan registrering tillkommer eu näringsidkare i afseende å
namn och firma såsom varumärke, hör naturligen medföra förbud för annan att
intaga dem såsom beståndsdelar i ett varumärke, som registreras. Detta är
ock uttryckligen angifvet i den andra af reglerna i § 4. Motsvarande bestämmelse
återfinnes i den danska lagen (6: 2) och det norska förslaget (4: s).
Det vid förbudet fästade^ vilkor, att intagandet skall hafva skett »obehörigen»,
afser att undantaga dels de fall, då namnets eller firmans eller fastighetens egare
gifvit sitt tillstånd till begagnandet, dels de fall, då namnet kan anses vara
allmän egendom på den grund, att det ingår i varans benämning. Hit höra
Bessemerstål, Martinstål, Liebigs köttextrakt, Morses apparat och andra dylika
i allmänhet från upfinnarens namn hemtade benämningar, som blifvit föremål
för fritt begagnande.

Det i tredje punkten intagna förbud mot registrering af offentliga vapen
och märken torde icke behöfva någon annan närmare förklaring, än att till
offentliga märken räknas bland andra de, som begagnas af eu del embetsverk.
Detta förbud förekommer så väl i den danska lagen (6: 3) som i det norska
förslaget (4: 4) samt, om än med något andra ordalag, i det svenska förslaget
(2: 1) och finnes äfven i de vigtigaste främmande lagar. Motsvarande bestämmelse
i den tyska lagen har blifvit tolkad så, att förbudet blott afser inhemska
vapen eller märken. Komiterade åter hafva icke funnit skäl att på detta sätt
inskicka förbudet, men, då det måste förutsättas, att registrator!! enligt regeln
har tillräcklig kännedom endast om inländska offentliga vapen och märken och
följaktligen i allmänhet icke på tjenstens vägnar nekar registrering för andra,
har i § 10 utväg anvisats att, derest offentliga vapen och märken blifva registrerade,
få dem senare utstrukna ur registret. Att enskilda vapen och. märken
kunna registreras, ''om icke enskilds eller familjens rätt derigenom trädes för nära,
följer af de begagnade ordalagen. Utställningsmedaljer, hvilka ofta intagas såsom
underordnade delar i de näringsidkares varumärken, som fått belöningarna,
utgöra med eu sådan anordning icke något hinder för ett varumärkes registrering,
men en dylik registrering utesluter naturligtvis icke andre, som hafva
samma rätt till medaljernas begagnande, från att uptaga dem jämväl i sina märken.

Det är naturligt, att märken, innehållande figurer eller andra framställningar
af sådan beskaffenhet, att de såra den religiösa eller sedliga känslan
eller på annat sätt kunna väcka offentlig förargelse, icke böra få registreras. Det
härom i fjerde punkten intagna stadgandet närmar sig dit hörande ställe (2: i)
af det svenska förslaget. Det i den danska lagen (6: 4) och det norska förslaget
(4: 5) till ordet förargelse fogade ordet »offentlig» har uteslutits såsom öfverflödigt
och i viss moll vilseledande, enär staten icke lär böra gifva sin sanktion
till ett märke, som är förgripligt i förhållande till någon enskild.

Med hänvisning till de i den allmänna delen af motiven anförda skäl för
den i femte punkten stadgade skyldighet för registrator]! att vägra registrering
af märke, som .gör intrång på ett förut skyddadt märke, få komiterade
här i afseende å det sätt, hvarpå samma punkt affattats, jämfördt med den danska
lagens bestämmelse i G: 5, uplysa, att olikheten i de begagnade ordalagen
beror derpå, att kollisionsfallen enligt förslaget äro flere och inträda under andra
förhållanden än enligt den danska lagen i synnerhet med hänsyn till de särskilda
regler, förslaget upställer för registrering af äldre norska och svenska
samt sådana främmande märken, på indika den allmänna regeln för omfånget
af märkets giltighet icke kan tillämpas af den anledning, att de icke afse en
näringsidkares hela verksamhet utan endast vissa varor eller varuslag. På
grund af den i förslaget uptagna grundsats, att ett registreradt märke gifver
uteslutande rätt till dess begagnande å alla varor i den näring, för hvilken
registreringen gäller, må i allmänhet ett och samma märke icke registreras
mer än en gång, hvadan registrering enligt regeln skall vägras, då registratorn
finner samma eller väsendtligen liknande märke förut vara registreradt
för en annan. I detta hänseende öfverensstämmer förslaget med don danska
lagen. Men då omförmälda allmänna grundsats icke för närvarande gäller i
Norge och Sverige och oj heller är antagen i en del främmande länder, utan
der finnas varumärken, hvilka äro skyddade endast med hänsyn till vissa varor
eller varuslag, är klart, att dessa märkens tillvaro icke utgör hinder för samma
eller liknande märkens registrering, allenast registreringen sker för andra varor
eller varuslag än de, som det äldre skyddet afser; ty, om detta iakttages, upkommer
icke någon kollision med det äldre märket.

För de äldre norska och svenska varumärkena och för de med dem
enligt § 15 likstälda främmande märken har femte punkten i § 4 en särskild
betydelse derutinnan, att enligt samma punkt, jämförd med § 15, alla sådana
anmälda märken, till och med lika eller liknande märken för samma varor,
skola under omförmälda öfvergångstid utan pröfning antagas till registrering.
Under denna tid har nämligen den ordning, i hvilken anmälningarna göras, icke
någon betydelse, enär hvar och eu, som vill behålla sin rätt, skall inom denna
tid anmäla sitt märke och det således först efter öfvergångstidens slut kan visa
sig, huruvida begagnande af ett eller annat af de sålunda registrerade likadana
eller hvarandra liknande märkena icke är förenligt med det skydd, som tillkommer
något af do andra märkena. Upstår dervid kollision, så att märkena
icke kunna bestå jämte hvarandra, maste företrädesrätten dem emellan naturligt -

Framställningar,
som
hunna väcka
förargelse.

Förbud att
registrera
förut registreradt
eller med
sådant väsendtligen

lika märke.
Undantag
från detta
förbud.

Öfvergående
registrering
af utländska
och äldre
inhemska
märken.

vis afgöras genom rättegång och bedömas, icke efter tiden för anmälan till varumärkesregistret,
utan efter de författningar, som gälde innan den här föreslagna
lagen trädde i kraft, så att det tidigare lagliga bruket af varumärket blir afgörande
för ''tvistens slitande.

§ 5.

Vägrad regi- Om en inkommen ansökan är i o tf eller annat afseende bristfällig

Mrermg.lila- eper jcj.0 j ap0 öfverensstämmande med lagens föreskrifter, skall registreöfver.
ring vägras. Med hänsyn dertill, att on sådan vägran närmast är att betrakta
såsom resultatet af ett subjektivt bedömande (Skjon) och icke berör
tredje mans rätt, hör hon enligt komiterades mening icke kunna dragas under
domstols pröfning, men väl göras till föremål för klagan hos den öfverordnade
myndigheten. I den danska lagen (§ 6 sista stycket) säges ock uttryckligen,
att registrators vägran endast kan underställas inrikesministern. Då de der
tillagda orden »som da afgjor Sägen» blifvit i de danska och norska texterna
utbytta mot orden: »som endelig afgjor, om den begjmrte Registrering skal
nasgtos», är orsaken härtill ondast att söka deri, att det ansetts riktigast att antyda,
att tredje mans rätt, när registreringen medgifves af den högre myndigheten,
icke deraf boröres, och särskildt att tredje man deraf är oförhindrad att
bestrida beslutets laglighet vid tvist, som enligt förslagets 10: 2 instämmes af
honom, eller som enligt § 12 anhängig göres mot honom. Den svenska komiténs
förslag i donna dol sluter sig till hvad i kung! förordningen den 14 december
1866 i allmänhet, d. v. s. med undantag för de norrländska länen, stadgas
om besvär i mål, som handläggas af förvaltande myndigheter och embetsverk.
Ofvan omförmälda i de båda öfriga ländernas texter intagna tillägg har
icke varit behöfligt för Sverige, då besvären skola pröfvas af Konungen och det
är en i den svenska administrativa ratten allmän regel, att den behandlade frågan
är dermed slutligen afgjord. Olikheten med de båda andra ländernas lagar
i donna punkt motsvaras således icke af någon olikhet i sak.

§ 6.

Registrera Denna g handlar om hvad den registrerande myndigheten har att iakttaga
^de hMnT~ när ansökan bifallits eller, om don afslagits, beslutet härom uphäfts af don högre
rcmde m. m. myndigheten. Do närmare reglerna skola enligt § 16 på administrativ väg fastställas.
Registreringens snara kungörande är af vigt så väl för sökanden som
för allmänheten. Att kungörandet skall sko icke allenast i den officiela tidningen
utan äfven i en registreringstidning har sin orsak i angelägenheten af
att hafva afbildningar af alla do registrerade märkena samlade på ett för
allmänheten beqvämt sätt.

Fritt begagnande
af vanliga
siffror,
bolcstäfver
eller ord, som
ingå i ett
märke.

§ 7.

Under 4:1 hafva, såsom förut omtalats, komiterade föreslagit, att varumärken,
bestående ondast af siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka sig genom

egendomlig form, ej få mottagas till registrering. Deremot kunna märken registreras,
när de utgöras dels af sådana siffror, bokstäfver eller ord, dels af andra
beståndsdelar, såsom figurer och dylikt, och detta vare sig de förre beståndsdelarna
utgöra den väsendtligaste delen, som bestämmer märkets totalintryck, eller endast
■en mindre enstaka del af märket. Nu åter föreslås i denna paragraf, att, då sålunda
för en näringsidkare registrering skett af ett varumärke, i hvilket till större eller
mindre del ingå siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka sig genom egendomlig
form, andre derigenom icke hindras att använda de siffror, bokstäfver eller
■ord, som det registrerade märket innehåller. För så vidt nu dessa siffror, bokstafsfel''
m. m. utgöra en underordnad, för totalintrycket af märket oväsendtlig
•del af detta, ligger häri icke något ovanligt, då samma förhållande eger rum
med hvarje detalj i den del, som gör märket till ett figurmärke. Ingå de åter
såsom en hufvudbeståndsdel i märket, d. v. s. bestämmes dettas karakter väsendtligen
af de begagnade siffrorna, bokstäfverna eller orden, så innehåller
paragrafen en särskild regel deri, att utan hänsyn till märkets registrering
hvem som helst må tillegna sig nämnda beståndsdelar af märket vare sig på
det sätt, att liknande .siffror, bokstäfver eller ord faktiskt begagnas såsom varumärken,
eller så, att de göras till beståndsdelar i ett till registrering bestämdt
märke. För att närmare förklara denna regel och på samma gång fullständiga
hvad ofvan anförts om regeln i förslagets 4: i må följande anföras.

Komiterades skäl att icke erkänna vanliga siffror, bokstäfver eller ord såsom
varumärken eller såsom ett märkes beståndsdelar, lika berättigade med de delar,
som utgöra figurer, äro säkerligen desamma, som varit bestämmande för reglerna
i de danska, tyska, österrikiska m. fl. lagar, att märken af endast siffror, bokstäfver
eller ord ej må registreras, och för de med bestämmelsen i förevarande
•§ 7 beslägtade reglerna i den danska lagens § 14 och det norska förslagets
§ 11 samt med stadgandet i tyska lagen, att någon icke genom ett
bokstafsmärke hindras att beteckna sina varor med sitt namn eller sin firma
äfven i förkortad form. Yanliga siffror, bokstäfver och ord äro en allas tillhörighet
(domaine public), som icke bör kunna monopoliseras af någon enskild; och,
äfven om man bortser från bruket af bokstäfver såsom initialer till namn och
firmor, äro både siffror och enstaka bokstäfver så vanliga och allmänt brukade
för att beteckna grader i varors art, godhet och mått, att rättighet för en enskild
att tillegna sig dessa beteckningar såsom varumärken skulle medföra oberäkneliga
följder. Men hvad som i detta hänseende gäller enstaka bokstäfver,
det gäller äfven hela ord, för så vidt icke åt dessa gifves en egendomlig form.
Intet skulle vara mera onaturligt, än om det tillätes den enskilde att genom
varumärken lägga beslag på t. ex. gångbara varubenämningar eller, såsom förut
omtalats, städers eller länders namn eller de vanligaste och mest i handeln begagnade
uttryck och beteckningar eller ord, som innehålla allmänna rekommendationer
för varor. Så lär det exempelvis icke kunna komma i fråga, att den
förste, som i ett varumärke insätter något af orden »patent», »bästa», »prima»
o. s. v., skulle få från samma ords bruk såsom varubeteckningar utesluta alla andra,
eller att de, som handla med en vara, skulle hindras att å denna sätta varans all -

manna benämning, t. ex. »parafinerade säker hetständstickor», derför att en annan
infört denna benämning i sitt varumärke. Det skulle visserligen kunna tyckas,
som om, när en fabrikant gifvit ett nytt särskildt namn åt någon af honom tillverkad
vara, t. ex. en cigarrtillverkare benämner en cigarrsort »Nornan», någon
billighet funnes för att undantagsvis medgifva honom uteslutande rätt att med
denna benämning förse dylika varor; men, om man besinnar å ena sidan,
att han fått sig anvisad den utväg att gifva benämningen en framträdande form,
och å den andra, att en rationel gräns för dylika undantag icke skulle kunna
dragas, föreställa komiterade sig, att den af dem upstälda regel skall finnas
antaglig. Att skydd bör vägras varumärke, som uteslutande består af siffror,
bokstäfver eller ord, är derför oundgängligt och säkerligen allmänt erkändt,
och att vid sådant förhållande dylika märken icke böra få registreras,
så vida de icke utmärka sig genom en egendomlig form, är förut
visadt. Det, som sålunda gäller för varumärken, hvilka bestå endast af vanliga
siffror, bokstäfver eller ord, bör ock i hufvudsak tillämpas vid märken, hvilka
till den väsendtligaste delen utgöras af sådana beteckningar men tillika innehålla
figurer. Den nödvändighet, som talar för att bevara vanliga siffrors,
bokstäfvers och ords egenskap att tillhöra alla, uphör icke genom ett sådant
tillägg af figurer, hvilka till ''och med kunna inskränkas till något mycket
obetydligt, utan att man derför kan bestrida, att märket delvis är ett figurmärke.
Tillräckliga skäl saknas emellertid att helt och hållet förbjuda att registrera märken,
i hvilka vanliga siffror, bokstäfver eller ord ingå såsom en af beståndsdelarna.
Derigenom skulle nämligen den registrerande komma i en kinkig ställning,
då i hans hand lades afgörandet af den svåra frågan, huruvida dessa beteckningar
utgöra en hufvudbeståndsdel eller en underordnad del af ett märke;
ty i senare fallet finnes icke något giltigt skäl att förbjuda registrering. Ett.
sådant förbud skulle icke heller kunna försvaras, så vida de till märket

hörande figurer i och för sig äro egnade att registreras, samt det ändamål,
som med märket skall vinnas, icke kan på annat sätt upnås. Att, såsom det
sker i England, tillåta registrering på det sätt, att de i ett märke uptagna

siffror, bokstäfver eller ord i vissa fall undantagas, skulle vara förenadt med åt skilliga

olägenheter. Antingen skall regeln utsträckas till alla beteckningar af
omförmälda art och derigenom blifva onödigt sträng, enär beteckningar utestängdes,
som blott vore underordnade delar af ett märke, eller ock skall
ofvan angifna pröfning läggas i den registrerandes hand. Det engelska systemet,
som består i att dels utesluta bestämda ord, dels angifva vissa

grupper af ord, som icke få uptagas i märken i allmänhet eller i märken för vissa
varuslag, kan icke förordas, dels derför att i allmänhet tillräckliga skäl saknas att
stadga ett sådant förbud för underordnade delar af ett märke, dels derför att en
en sådan inräkning aldrig skulle kunna blifva uttömmande eller motsvara vexlande
förhållanden. Komiterade hafva derför bestämt sig för den i förevarande
paragraf uptagna regel, att märket väl må registreras i sin helhet, men att den
del deraf, som består i siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka sig genom
egendomlig form, fortfarande hör till »le domaine public.» Denna del af märket

åtnjuter således icke skydd. Hvar och en kan, om han ställer sig till efterrättelse
de särskilda regler, som gifva ett af lagen oberoende skydd åt firmor samt
namn på personer eller fastigheter, begagna samma siffror, bokstäfver eller ord
till och med såsom en lika väsendtlig del af ett märke. Märket är i verkligheten
skyddadt endast i afseende å deri befintliga figurer, till hvilka räknas så
väl egendomliga sammanställningar af siffrorna, bokstäfverna eller orden som åt
<lessa gifna dekorativa former.

Komiterade hafva ingalunda förbisett, att denna regel går längre, än som
uttryckligen angifvits i den danska och omförmälda främmande lagar, men den
sålunda föreslagna, i det svenska förslaget uptagna regeln har ansetts vara en
nödvändig och riktig utveckling af den tanke, från hvilken dessa lagars förbud
mot registrering af märken, som uteslutande bestå af siffror, bokstäfver eller ord,
måste antagas utgå, enär det säkerligen icke varit meningen med nämnda lagar,
att någon skulle kunna monopolisera dessa benämningar. Följden af en sådan
bestämmelse som den här föreslagna skall utan tvifvel blifva den, att hvar och
<311, som är angelägen att skaffa sig ett märke, som skall komma att åtnjuta ett
verkligt skydd, väl aktar sig att välja detta märke så, att vanliga siffror, bokstäfver
eller ord blifva hufvudbeståndsdelarna i märket.

Det nu sagda lider delvis ett undantag för de i § 15 omtalade äldre inhemska
och främmande märken, enligt hvad vid samma paragraf närmare förklaras.

Beträffande slutligen paragrafens senare del, som berör de för alla eller
vissa klasser af näringsidkare gemensamma tecken eller märken, är hvad
om den förra delen här ofvan yttrats tillämpligt jämväl på denna, då ej
heller dessa beteckningar böra få monopoliseras af den enskilde; men, under det
siffror, bokstäfver och ord icke ensamma få registreras, är icke något sådant förbud
gifvet för de tecken och märken, om hvilka den senare delen handlar. Anledningen
till denna olikhet är att söka deri, att den registrerande myndigheten
icke kan antagas känna till alla sådana beteckningar. Skulle i följd häraf ett
■dylikt tecken eller märke ensamt registreras såsom varumärke, medför registreringen
emellertid icke någon uteslutande rätt till dess begagnande, eller med
andra ord rätt att från dess bruk utestänga någon annan, vare sig de näringsidkare,
inom hvilkas näringar det allmänt begagnas, eller andre. Dock märkes,
att de förre enligt förslagets § 10 äro de ende, som hafva rätt att fordra märkets
utstrykande ur registret, enär de ensamme hafva något intresse deraf, att i
fråga varande slag af tecken eller märken ej monopoliseras. Komiterade hafva
trott sig böra på sådant sätt bevara i fråga varande beteckningars egenskap att
få fritt begagnas. Såsom exempel på tecken och märken, som här åsyftas, må
anföras det i jernhandteringen begagnade jernmärket och det märke, som allmänt
i handeln brukas i stället för ordet nummer.

§ 8.

De ofvan i den allmänna motiveringen angifna skälen till den i § 8 upstälda
grundsats om registrerade varumärkens öfvergång eller öfverlåtelse från

Fritt begagnande
af märken,
som allmänt
brukas
i flere näringar.

Ny innehafvare
anmäles
vid märkes
förnyande.

en till annan leda naturligen dertill, att en ny innehafvare icke behöfver anmäla
förändringen för att kunna-gorå sin rätt till märket gällande. Hvart och
ett försök att stadga en viss tid, inom hvilken öfvergång eller öfverlåtelse skall
anmälas, stöter på stora svårigheter både i afseende på tidsbestämningen, som
skall lämpas efter dels inhemska, dels utländska förhållanden, och i synnerhet
med hänsyn till omöjligheten att kontrollera stadgandets efterlefnad. Då märket
icke får öfverflyttas å annan utan sammanhang med den rörelse, i hvilken
det brukas, och allmänheten derför icke har något intresse att få kännedom om
öfverflyttningen, är det först vid närmast följande förnyelse af märket, som en sådan
anmälan tarfvas. Då skall äfven, efter hvad i § 9 af förslaget uttryckligen
stadgas, den nye innehafvarens rätt styrkas.

§ 9.

Rätt till re- Det i denna paragrafs första stycke berörda ämne, tiden, från hvilken skydinÉrkeräknas
^ registi''eradt varumärke räknas, förekommer i den danska lagens 12: i,
från ansökan, det norska förslagets 9: i och det svenska förslagets § 6. Det ämne åter, som
behandlas i de två sista styckena, sättet för förnyelse af registreringen, har sin
plats i den danska lagens 7:4, det först nämnda förslagets 6:3 och det senares § 5.

En jämförelse mellan förslagets § 1 och förevarande paragrafs första stycke
utvisar, att den uteslutande rätt, som följer med ett registreradt varumärke,
visserligen vinnes genom registreringen men, sedan denna för sig gått, räknas
från tiden för anmälan, efter hvad redan blifvit uplyst i motiveringen
för sista punkten i förslagets § 3, en grundsats, som visats icke vara främmande
för andra länders varumärkeslagar. Den registrerande skall naturligtvis
genom de blifvande, i förslaget förutsatta särskilda föreskrifterna få till åliggande
att registrera varumärkena i den ordning, i hvilken de inkommit, men
då fullgörandet af denna föreskrift icke är beroende af den, som anmält märket,
har det ansetts riktigast att lägga tiden för anmälan till grund för företrädet
mellan två märken.

Förnyelse af Af förestående redogörelse för den utländska lagstiftningen inhemtas, att
Afgift derför. de flesta främmande lagar registreringen icke utan förnyelse blir vid

kraft mer än ett visst antal år, samt att tiden, inom hvilken förnyelse skall ega
rum, vexlar efter de olika lagstiftningarna mellan 10 och 30 år. Komiterade
hafva bestämt sig för den i Danmark föreskrifna och i de bägge andra länderna
föreslagna tiden af 10 år såsom en för de nordiska länderna vanlig förnyelsetermin.
Om förnyelse ej inom föreskrifven tid begäres, skall märket afföras ur
registret, efter hvad i förslagets 11:1 uttryckligen säges. Genom sådana utstrykningar
lättas öfversigten öfver de gällande märkena. För att anmälan till förnyelse
skall vara giltig, fordras, att en afgift af 10 kronor bilägges. Förslaget
om denna afgift har sin grund dels deri, att registreringsverket .anses böra bära
sina egna kostnader, dels i önskan att förekomma förnyelse i andra fall, än
då innehafvaren har ett verkligt intresse i att bibehålla sitt märke vid kraft.
Finnes ett sådant intresse, kan afgiften icke anses för hög, men å andra sidan

har hon icke skäligen kunnat göras högre, då man tänkte sig kungörelsen om
förnyelsen såsom en enkel underrättelse i registreringstidningen utan aftryck af
märket.

I § 7 af den danska lagen finnes intagen en föreskrift för registratorn att
minst en månad innan tiden för registreringens förnyande inträffar underrätta
den, som anmält märket, att det kommer att utstrykas, så vida förnyelse ej sker.
En dylik bestämmelse hafva komiterade funnit sig icke böra föreslå, enär dess
efterlefnad skulle vara nästan omöjlig för utländska märken och för de inländska
förenad med stora svårigheter samt stadgandet alltid skulle förutsätta, att
det ålades märkets innehafvare skyldighet att anmäla ändring i sin adress. Den
tänkbara utvägen att offentligen kungöra de särskilda märkens förfallotider tillika
med en förklaring, att de blefve utstrukna, om registreringen ej förnyades, hafva
komiterade ej heller velat förorda, då ett sådant förfaringssätt lätt kunde gifva
anledning till mindre redbar tillegnan af värdefulla märken, hvilkas förnyade
registrering försummats.

§ 10.

Stadgandet i första stycket motsvaras af den danska lagens 7: s och början
af det norska förslagets 6: 4 men går icke så långt som dessa, enär det
inskränker den administrativa myndighetens rätt att utstryka _ märket till de
fall, att det innehåller offentliga vapen eller märken eller framställningar, som
kunna väcka förargelse, samt lägger rättigheten att besluta utstrykningen icke
hos don registrerande myndigheten, mot hvars behörighet i detta hänseende
betänkligheter med fog möta, utan hos den öfverordnade myndigheten. Hvad
beträffar offentliga vapnen och märken, af hvilka de utländska lätt kunna
blifva intagna i registret, utan att någon egentlig försummelse kan läggas
den registrerande till last, har det ansetts af vigt. att kunna utan omgång
få dem afförda ur registret särskildt vid sådana tillfällen, då anmärkning mot
deras intagande göres från en främmande stats sida. Att osedliga och andra
förargelseväckande framställningar icke kunna få bli stående, när myndigheterna
fått sin upmärksamhet fästad å dem, är naturligt. Föreskriften i
11: 2, att den, för hvilken registreringen skett, skall erhålla underrättelse om
den utstrykning, hvarom här är fråga, har tillkommit, för att han må genast
uphöra med att begagna märket och, om han så önskar, skaffa sig ett annat.
Den omständighet att den, som sökt registreringen, vetat eller bort veta,
att den icke rätteligen skolat beviljas, har för komiterade utgjort tillräcklig
anledning att icke ur den danska lagens § 7 uptaga den bestämmelse, att den
vid registreringen erlagda afgiften skall återbekommas, derest begäran derom
framställes inom viss tid. Icke heller hafva komiterade uptagit någon bestämmelse
motsvarande det i det norska förslagets 6: 2 förekommande stadgande,
att varumärke skall utstrykas ur registret när det för den registrerande myndigheten
styrkes, att innehafvaren icke längre har rätt att drifva den näring,
för hvilken märket afsetts; ty först och främst synes den registrerande

I fråga satt
påminnelse
om eller kungörande
af
tiden för utlöpandet.

Utstrykning
af registrerade
offentliga
vapen
eller märken
eller förargelseväckande

framställningar.

Talan å
registrering,
som skett annan
till
förfång.

Talan om
registrering
eif tecken eller
märke, som
brukas i vissa
näringar.

Kungörande
af märkes
■utstrykning.

Förfaringssätt
för att
hindra fortsatt
intrång i
märkesrätt.

myndigheten icke kunna anses behörig och, hvad beträffar främmande märken,
icke heller i stånd att pröfva de nödiga bevisen i ett dylikt fall, och
vidare möter en sådan regel betänkligheter deri, att den förlorade behörigheten
ofta återvinnes. Någon skada lär ej heller kunna upstå deraf, att ett märke,
som icke begagnas, qvarstå!'' i registret till den tioåriga periodens slut.

Att den, som förmenar ett varumärkes registrering hafva skett honom till
förfång, eger med sin talan vända sig till domstol, är i förevarande paragraf
uttryckligen sagd! för att göra lagen så fullständig, att han kan upfylla bestämmelsen
att tjena till behöflig ledning i internationela förhållanden. Hvem
som med framgång kan föra sådan talan, framgår af andra ställen i förslaget.
Der inhemtas, att detta eger rum med den, hvilken gitter visa, att annan fått
honom till förfång ett märke registreradt, som är väsendtligen liknande hans
förut registrerade märke, och att således något af de fall är för handen, som
afses i de lagrum, till hvilka förslagets 4: 5 hänvisar. Så är deremot icke förhållandet
med innehafvare af utländskt eller före författningens trädande i kraft
brukadt inhemskt märke, som försutit de i förslagets §§ 14 och 15 stadgade
preskriptionstider, eller med den, som visserligen kan visa, att han efter sedan lagen
trädt i kraft men förr än ett varumärke registrerats för annan begagnat samma
eller ett dermed väsendtligen lika märke, men som icke låtit registrera det tidigare
än den andre. Komiterade hafva nämligen, såsom redan angifvits, i sitt
förslag utgått /rån grundsatsen, att, oafsedt öfvergångsstadgandena om äldre inländska
och en del äldre utländska märken, det är registreringen och icke begagnandet
utan registrering, som grundlägger den med ett registreradt varumärke följande
uteslutande rätten, och att följaktligen med omförmälda undantag den, som fått
ett märke registreradt, är berättigad hindra annan att begagna samma eller liknande
oregistrerade märke, äfven om denne haft detta märke i bruk tidigare, än
den andre fått sitt registreradt.

Den i förevarande paragraf sist intagna bestämmelsen är redan förklarad
vid motiveringen af § 7. Liknande bestämmelser finnas i den danska lagen (§
16), det norska förslaget (§ 14) och den tyska lagen.

§ 11.

Den kungörelse, hvarom denna paragraf förmäler, har man tänkt sig kunna
ske på det sätt, att med angifvande af märkets nummer, dagen, då det registrerades,
samt den person, för hvilken registreringen skedde, endast tillkännagifves,
att samma märke blifvit utstruket ur registret.

De ■ skäl, som ligga till grund för stadgandet i det andra stycket i denna
paragraf, äro redan angifna i sammanhang med motiveringen af § 10.

§ 12-

Det första stycket af denna paragraf afser att stadga det förfaringssätt,
som skall ega rum för att, när en persons uteslutande rätt att begagna sitt
namn, sin firma eller namnet å sin fasta egendom eller sitt registrerade varu -

märke trädes för nära af annan, undanrödja detta intrång. Det andra stycket
åter handlar om ansvar och skadestånd när gerningen tillika är brottslig, d. v.
s. när den skett med vetskap om annans bättre rätt. I intetdera fallet är fråga
om registrering, som sker annan till förfång, utan endast om intrång i namneller
märkesrätten genom varors hållande till salu. De i paragrafens förre del
omförmälda påföljder finnas stadgade i de flesta främmande lagar, nämligen att
de otillåtna märkena skola utplånas eller, om sådant är af nöden, de varor
eller de kärl eller omslag, å hvilka de olofligen anbragts, förstöras, så vida de
fortfarande äro i den skyldiges besittning eller han eljest förfogar öfver dem.

Yarornas förstörande kan således icke komma i fråga annat än i utomordentliga
fall, när icke någon annan utväg finnes att uprätthålla rätten till det skyddade
varumärket.

Hvad beträffar det senare stycket, skiljer sig den svenska texten i det Straffansvar.
hänseendet från de båda andra ländernas, att han endast hänvisar till den allmänna
strafflagens bestämmelser, ett förfaringssätt, som den svenske komitén
anlitat för att gå till mötes den, enligt hvad en i högsta domstolen gjord anmärkning
mot det förre svenska förslaget utvisar, inom Sverige rådande upfattningen
af den allmänna strafflagens förhållande till speciallagar. Den omarbetning
af strafflagens 22: ie, som af denna anledning framlagts, torde i betraktande
af den föreslagna varumärkeslagens §§ 1 och 12 icke tarfva någon förklaring
beträffande förbrytelsens karakteriserande. Hvad åter angår straffets
storlek, hafva böternas så väl maximum som minimum föreslagits högre än de
i allmänhet för bedrägeri och oredlighet bestämda. Anledningarna dertill hafva
varit dels den här nedan vid fråga om straffets storlek enligt norska texten berörda
omständighet, dels önskan att så nära som möjligt sluta sig till de bötesbelopp,
som föreslagits för de båda andra skandinaviska länderna. Det senare
stycket i nu varande lag är uteslutet, enär detta stycke, så vidt komitén varit
i tillfälle inhemta, endast syftar på 1855 års förordning om svenska jerneffekters
stämpling, hvilken förordning skulle genom promulgationsförordningen uphäfvas.

Äfven de danska och norska texterna skilja sig i denna del från hvarandra.

Hvad angår Norge, har det ej varit möjligt att inskränka sig till att hänvisa
till den allmänna strafflagen, enär denna lags hit hörande bestämmelse i
kap. 21 § 12 icke lär kunna anses gälla andra än egentliga varumärken och
bland dessa afser allenast fabriksmärken, således ej handelsmärken, samt äfven
inom detta område icke skiljer mellan registrerade och ej registrerade eller mellan
inhemska och främmande märken, hvartill kommer, att denna bestämmelses
förhållande, till den i kap. 21 § 1 omtalade allmänna bedrägeriförbrytelsen icke
är fullt klart. Af de två tänkbara utvägarna, den ena att föreslå en annan affattning
för sist nämnda lagrum, den andra att uphäfva detta och införa en
lämplig straffbestämmelse i förevarande lagförslag, har den norska komitén i
enlighet med den åsigt, som uttalades i de utlåtanden, hvilka afgåfvos öfver det
inom »Indredepartementet» utarbetade förslaget, och i likhet med hvad sorir skedde
i afseende å strafflagens kap. 22 § 20, valt den senare utvägen, enär endast
denna gör lagen fullt klar och så fullständig som med hänsyn till utlandet är

Märkens likhet.
Totalintryck.

(hiskligt. Anledningen till förslaget, att så höga böter som 2,000 kronor skulle
kunna ådömas, är den, att de, som begå i fråga varande förbrytelse, ofta åsyfta
att göra en stor vinst och derjämte i många fall äro i sådana förmögenhetsomständigheter,
att, när icke fängelsestraff •bör ådömas, ansvaret med det allmänna
maximum för böter enligt strafflagen icke kan göras tillräckligt verksamt.

För Danmark har, enär i alla fall icke full öfverensstämmelse mellan de
tre rikena kunnat upnås, anledning saknats att frångå de nyligen i 17: 2 af lagen
den 2 juli 1880 faststälda straffbestämmelser.

Slutligen bör upmärksamheten fästas derå, att det icke ansetts vara skäl
att för något af de tre länderna irptaga bestämmelsen i det äldre norska förslaget
(17: s), att utslaget skall, enligt hvad deri särskildt angifves, i sin helhet
eller till en del offentliggöras på den sakfäldes bekostnad genom anslag eller
införande i en eller flere tidningar. Ett sådant tillvägagående är visserligen
mycket verksamt och har t. ex. i Frankrike användts, men förhållandena i de
nordiska länderna anses åtminstone ännu icke kräfva ett så skarpt medel.

§ 13.

Denna paragraf, som svarar mot den danska lagens § 15, det norska förslagets
§ 12 och det svenska förslagets § 6, omfattar likasom dessa både
namn och registrerade märken samt öfverensstämmer äfven till innehållet med
dem och med norska rättspraxis, som går ut derpå, att den uteslutande rättigheten
att begagna ett namn eller ett märke anses såsom kränkt när namnet eller
märket i sin helhet är så eftergjordt, att en köpare lätt får det intryck, att varan
är försedd med den rätte tillverkarens stämpel.

Vid afgörande af frågan, huruvida märken äro så lika, att de lätt kunna
med hvarandra förvexlas, bör den afgörande vigten läggas på totalintrycket
och icke på de olikheter, som möjligen kunna finnas; ty, om afvikelsen icke
är tillräcklig att gifva märket i sin helhet ett annat utseende, är det för afgörande
af den fråga, hvarom denna paragraf handlar, alldeles likgiltigt, att
hon finnes och Irvari hon består, enär märkena oberoende deraf komma att
anses såsom lika. En olikhet i en så vigtig del som sjelfva namnet eller
firman hindrar derför icke, att märkena kunna anses vara lika, enär denna
del af märket i förevarande hänseende icke har annan betydelse än. de öfriga
delarna, nämligen att medverka till totalintrycket. Deraf följer att, om någon
ändrar en annans varumärke på det sätt, att han utbyter dennes deri ingående
namn mot sitt eget, denna omständighet ensam icke är tillräcklig att undgå tillämpning
af nu i fråga varande paragraf, utan att dertill fordras, att genom ändringen
märket i sin helhet blir ett annat. Tid afgörande af frågan, huruvida
ett fall hör under denna paragraf eller icke, skola således alltid märkena i sin
helhet komma i betraktande, men icke de särskilda skiljaktigheterna framdragas
och ställas mot hvarandra. Härmed stämmer den åt den tyska, från samma
grundåskådning utgångna lagen gifna tolkning, att likhet eger rum så snart
varumärkena lätt kunna förvexlas af allmänheten, när de Icke ses samtidigt.

Hvad angår den grad af upmärksamhet, som enligt förslaget fordras, måste
denna blifva mycket olika efter föremålens och omständigheternas vexling och
stå i omvändt förhållande till värdet och sällsyntheten af den vara, för hvilken
märket brukas. Man kan sålunda icke fordra, att samma upmärksamhet skall
egnas åt etiketter å stryksticksaskar som åt stämplar och märken å ädla metaller.

§ 14.

Den omständighet, att varumärkeslagen har till syftemål jämväl att bereda
de inhemska varumärkena skydd på den utländska marknaden, har i åtskilliga
fall varit bestämmande så väl i afseende å lagens anordning och flere af dess
särskilda stadganden som äfven deri, att icke i förslaget uptagits något, som
kunnat antagas komma att hindra de överenskommelser med andra länder om
ömsesidigt skydd, utan hvilka omförmälda mål icke kan upnås. Reciprocitet
eller ömsesidighet i skydd är nämligen i de flesta utländska lagar upstäld såsom
ett oundgängligt vilkor för medgifvande af skydd åt främmande märken, enär
endast få länder skydda främmande märken utan afseende derå, om samma
skydd tillkommer de inhemska märkena i det främmande landet. De flesta
lagar göra ock det ömsesidiga skyddets inträdande beroende af ett speciel
traktatsenligt aftal, som vanligtvis innehåller, att man ömsesidigt beviljar hvarandra
samma skydd och samma rättigheter, som det egna landets lagar tillerkänna
inhemska märken, så snart de vilkor och föreskrifter upfyllas, som
äro gällande för de inhemska märkena. Härtill har man dock på senare tiden
lagt några särskilda bestämmelser i syfte att förenkla formaliteterna vid anmälning
af märke. Förestående redogörelse för 1880 års konferens i Paris visar
äfven, att konferensens beslut gick i samma riktning.

1 likhet med den danska lagen (§ 19) samt de norska (§ 18) och svenska
(§ 9) förslagen har förevarande förslag uptagit omförmälda, i allmänhet godkända
regel att göra lagens användbarhet på främmande märken beroende deraf,
att åt inhemska märken tillförsäkras samma skydd i det främmande landet. Af
de begagnade ordalagen, jämförda med lydelsen af § 1 och de vid samma paragraf
anförda motiv, .framgår, att med främmande märken förstås sådana, som
skola i ett främmande land först registreras, på den grund att den näring, i
hvilken de skola användas, der utöfvas.

Vidare bör erinras, att § 14 gäller icke blott figurmärken utan äfven
namn, brukade till varumärken; dock så, att dessa senare icke mer än inhemska
namn behöfva anmälas och registreras. I afseende å de förre fordras, att lagens
allmänna föreskrifter skola vara upfylda, likasom att de i allmänhet föreskrifna
formaliteter skola iakttagas, allt så vida icke undantag stadgas i paragrafens särskilda
bestämmelser.

Bland dessa särskilda bestämmelser förekommer främst den allmänna fordran
på giltigt bevis, att märket är lagligen registreradt i hemlandet. Hvad
som fordras, för att beviset skall vara giltigt, och hvad det närmare skall innehålla,
skulle bestämmas på administrativ väg i instruktionen för den registrerande
myndigheten.

Främmande
murken. Deras
rätt beroende
af
ömsesidighet
i skydd.

Skydd för
främmande
namn.
Vilkor för
namn- och
märkesskydd.

Registrering
i eget land.

Märkesinnehafvarens

ombud.
Svaromål
inom landet.

Främmande
märke skyddas
ej vidsträcktare

eller längre ån
i eget land.

Registrering
under samma
form som i det
egna landet.

Den dernäst följande regeln, att sökanden skall hafva ett i riket bosatt
ombud, som eger svara för honom i saker, som röra märket, är en för alla texterna
gemensam bestämmelse, som är lika med motsvarande ställe i den danska
lagen. I öfrigt skilja sig de tre texterna från hvarandra i afseende å regeln
under n:r 2 hufvudsakligen deri, att den svenska texten i motsats till de båda
andra innehåller närmare föreskrifter, hvilka öfverensstämma med hvad i Sverige
brukar stadgas, när främmande makters undersåtar erhålla rätt att besitta fast
egendom inom riket.

Att ett registreradt främmande märke icke skyddas i vidsträcktare mon
eller för längre tid än i den främmande staten, är i allmänhet föreskrifvet i
märkeslagarna. Såsom förut anförts, kan denna regels tillämpning medföra den
följd, att samma eller flere hvarandra väsendtligen liknande främmande märken
kunna hvart efter annat registreras och erhålla skyddsrätt, i det fall nämligen,
att de i sitt hemland endast gälla vissa varor eller varuklasser, tv då
finnes intet hinder derför, att en annan kan få samma märke registreradt för
de varor eller klasser, hvilka icke beröras af den äldre registreringen, om
nämligen registreringen i hemlandet innefattar de sålunda lediga varorna eller
klasserna, och detta oberoende deraf, att märkenas hemland icke äro desamma.
Har deremot ett märke först blifvit anmäldt och registreradt såsom inhemskt i
hela det omfång, lagen medgifver, så äro alla lika eller väsendtligen liknande
märken uteslutna, ty deras registrering låter då icke förena sig med det skydd,
som tillkommer det äldre märket. Först sedan detta skydd under de omständigheter,
som i 14: 4 förutsättas, blifvit af domstol till större eller mindre del uphäfdt,
kan det främmande märket registreras.

Då registrering således i vissa fall måste medgifvas af samma eller flere
hvarandra liknande främmande märken, torde det svårligen kunna låta sig göra
att, sedan ett främmande märke registrerats för vissa varor eller varuslag, vägra
registrering af samma eller ett detta väsendtligen liknande märke såsom inhemskt
för den del af varuområdet, som icke blifvit för det först nämnda
märket uptaget. Då härtill kommer att vid tillämpning af 14: 4 ett för alla’
varuslag registreradt inhemskt märke kan, sedan det förklarats ogiltigt för ett
eller flere varuslag, förblifva gällande för öfriga slag af varor,, skulle det icke
vara följdriktigt att vägra registrering af inhemskt märke endast för vissa varor
eller varuslag, om sökanden vill afstå från de förmoner, som åtfölja ett generel
märke och underkasta sig de olägenheter, som lätteligen kunna upstå derigenom,
att flere begagna samma märke. Yilkoret för att sådant skulle kunna medgifvas
måste naturligtvis vara en i ansökan gjord och derifrån i registret
intagen uttrycklig förklaring, att sökanden afsäger sig rättigheten att begagna
märket för andra varor eller varuslag än de, för hvilka han anmäler märket.

Enligt den tredje regeln kan för främmande märken ett annat undantag
medgifvas från en i allmänhet gällande bestämmelse, nämligen från förbudet att
registrera varumärke, hvithet består endast af siffror, bokstäfver eller ord, som icke
utmärka sig genom egendomlig form. Detta undantag innebäres i stadgandet, att
främmande märke skall, för så vidt det icke strider mot sedlighet eller god ordning,

registreras i den form (telle quelle), hvari det är registreradt i den främmande
staten; ty deraf följer, att märket, när det i öfrigt npfyller föreskrifna fordringar,
skall registreras, äfven om det består af vanliga siffror, ord eller bokstäfver. Då
ett sådant stadgande under de internationela förhandlingarna påfordrats med allt
större och större kraft samt äfven ingår i 1880 års kongressbeslut, hafva komiterade
trott sig böra förorda detsamma. Då, enligt hvad förut omtalats, flere
länders märkeslagar böra så tolkas, att de förbjuda registrering af ensamt vanliga
siffror, bokstäfver eller ord, lära främmande märken, bestående af endast
dylika beteckningar, icke komma att i någon större utsträckning anmälas till
registrering, i synnerhet som det skydd, som derigenom gifves åt sådana i och
för sig mindre ändamålsenliga märken, icke har synnerlig betydelse i betraktande
af bestämmelsen i § 7.

Såsom af förslagets 14: 4 synes, hafva komiterade ansett, att det bör under
vissa vilkor förbehållas innehafvare af sådant äldre främmande märke, som
icke förut kunnat på grund af bristande ömsesidighetsaftal registreras inom
landet, men som annan tillegna! sig, d. v. s. med vetskap om den förres
bättre rätt låtit registrera, att oberoende deraf genom registrering vinna rätt
till märkets begagnande i den omfattning, hvari det af honom brukats, då det
ömsesidiga skyddet inträdde. Dessa vilkor äro, att han sökt men på grund af
4:5 icke kunnat vinna registrering, samt att han mot det först registrerade märkets
innehafvare anhängiggör talan, som leder till dom med laga kraft af innehåll,
att märket ursprungligen af honom begagnats i den allmänna handeln, och
att den andre på ofvan nämnda sätt kommit i besittning deraf. Stadgandet
torde icke kunna komma att tillämpas för andra fall, än då fråga är om att utdrifva
ett inhemskt märke, ty ett här registreradt främmande märke, kan svårligen
förklaras ogiltigt förr, än det förlorat sin kraft i det land, der det ursprungligen
registrerats.

§ 15.

Såsom förut blifvit antydt, beror den uteslutande rättigheten till egentliga
varumärken efter nu gällande bestämmelser både i Norge och Sverige af märkets
besittningstagande och dess begagnande, så att dessa omständigheter blifva afgörande
vid tvist mellan dem, som göra anspråk på samma märke. Detta gäller
ostridigt i Norge, der märken hvarken registreras eller offentliggöras. Hvad
åter angår Sverige, märkes först och främst, att det enligt kungl. kungörelsen
den 13 juni 1862 ankommer på fabriksegarne sjelfvc att offentligen tillkännagifva
utseendet och beskaffenheten af de stämplar eller märken, som de anbringa
å sina varor. Jämföres härmed strafflagens 22: ie, som med straff belägger åtgärden
att olofligen å tillverkning, som till salu hålles, sätta annans märke
än rätte tillverkarens, kan man enligt den svenska komiténs åsigt svårligen
komma till annan slutsats, än att det i 1862 års kungörelse omtalade tillkänna -

Tillgripet och
inom landet
registreradt
främmande
märke
uttränges af
märkets ursprungliga

innehafvare.

Stämning
inom viss tid.

Äldre norska
och svenska
samt med dem
likstälda
främmande
märken.

gifvandet endast är en utväg, som anvisas märkets innehafvare att bevisa sill
rätt, men icke något vilkor för att straffansvar skall kunna ådömas den, som
begagnar hans märke. Derjämte finnas för vissa jernvaror, i afseende å Indika
stämpeltvång eger rum, stämplar, som godkännas af vederbörande myndighet.
Det ligger i sakens natur och framgår för öfrigt af § 4 i kungl. förordningen
om svenska jerneffekters stämpling den 12 januari 1855, att skyddsrätten i detta
fall räknas från dagen för stämpelns godkännande.

Bland de nu i bruk varande norska och svenska varumärkena finnas ganska
många, som icke upfylla de i § 4 upstälda vilkor, i synnerhet derigenom, att
de uteslutande bestå af siffror, bokstäfver eller ord utan framträdande form.
Bland sådana må särskild! nämnas flere i jern- och trävaruhandeln förekommande
märken, som åtnjuta stort anseende å den utländska marknaden. Dessa gamla
märken måste naturligtvis behandlas med stor varsamhet. Det är emellertid
tydligt, att, om någon reda skall kunna åstadkommas i detta ämne, äfven dessa
äldre märken måste registreras och derefter, så vidt möjligt, underkastas lagens
bestämmelser, hvilket för öfrigt är till märkesinnehafvarnes egen fördel hufvudsakligen
derför, att registrering i hemlandet enligt regeln är ett vilkor för att
vinna skydd i andra länder. De af nu angifna förhållanden påkallade övergångsbestämmelser
äro intagna i förevarande paragraf. Der fastställes en tid
af 6 månader från lagens trädande i kraft, inom hvilken innehafvare af inhemska
äldre märken, d. v. s. sådana, som dessförinnan brukades, kunna med andres
uteslutande anmäla sina märken till registrering. Försittes denna tid, har innehafvaren
af det äldre märket förlorat sin på det tidigare bruket grundade uteslutande
rätt till märket. Anmäles det, åter inom de föreskrifna 6 månaderna,
blir deraf följden, icke allenast att den gamla rättigheten bibehållas, utan äfven
att den rätt, som registreringen derutöfver kan lemna, kommer märket till godo,
så att, om icke något särskild! hinder derför tinnes, märket kommer att omfatta
hela varuområdet. Att han sjelf kan frivilligt afstå från denna utvidgning af
märkets förra område, är förut sagdt. Sådan utvidgning eger ej heller under
några omständigheter rum med siffer-, bokstafs- eller ordmärken, enligt hvad
nedan vidare omförmäles. Det är ock klart, att, om samma märke före lagens
trädande i kraft begagnats af flere för olika slags varor och desse inom den utsatta
tiden af 6 månader anmäla sina märken, registreringens nyss angifna
verkan att utvidga området för märkets skyddsrätt icke kan inträda, enär den
enes rätt begränsar den andres. Huru förhållandet dem emellan skall bedömas,
är redan förut angifvet (sidd. 31, 32).

Då äldre märken, som bestå af endast siffror, ord eller bokstäfver, efter nu gällande
rättsregler äro lagliga, böra de under omförmälda öfvergångstid få registreras
under oförändrad form, oberoende af hvad § 4 i detta hänseende stadgar om nya
inhemska märken. Som det emellertid skulle kunna vålla väsendtliga olägenheter,
om under den sannolikt ganska långa tid, som kommer att förflyta mellan
lagens utfärdande och dess trädande i kraft, det tillätes att skapa sådana
siffer-, bokstafs- och ordmärken med möjlighet att sedan få dem registrerade
med samma rätt som äldre dylika märken, hvilka tillkommit innan de nya stad -

gandena voro kända, kar det ansetts riktigast att icke utsträcka detta undantag
längre än till sådana märken, som tillkommit förr, än lagen utfärdades. Märken,
som tillkommit mellan lagens utfärdande och dess trädande i kraft, skulle således
ej få registreras, om de strida mot bestämmelserna i 4: i, men i öfrig! behandlas
såsom andra äldre märken.

De skäl, hvilka legat till grund för förbudet mot nya märken, som bestå endast
af siffror, bokstäfver eller ord utan framträdande form, äro af den vigt, att det
icke kunnat komma i fråga att utvidga området för äldre sådana märken eller
att med undantag för jernstämplar och skeppningsmärken för trävaror, der vigtiga
praktiska intressen kräfva ett undantag, låta ett bokstafsmärke medföra den
påföljd, att någon skulle derigenom hindras att till sina varors betecknande begagna
ett så naturligt märke som sina egna initialer.

Det nu sagda är tillämpligt äfven på bestående märken från främmande
länder, hvilka vid lagens trädande i kraft fått sig genom traktater tillförsäkradt
skydd för sina varumärken. Det är dock klart, att anmälan i dessa fall likasom
vid främmande märken i allmänhet skall vara åtföljd af bevis, att sökanden upfvlt
de vilkor, som i de främmande staten fordras för att bereda skydd för varumärket,
samt att det omfång, inom hvilket dessa märken skyddas, icke genom
registreringen utvidgas. Med stater, med hvilka traktater afslutats, har det ansetts
lämpligt att likställa stater, hviikas lagstiftning öfverensstämmer med den här
föreslagna, naturligtvis under förutsättning af ömsesidighet. Denna bestämmelse
kommer att få en väsendtlig praktisk betydelse icke allenast de förenade rikena
inbördes emellan, utan äfven i dessa båda rikens förhållande till Danmark, enär
den danska texten af § 15 under samma vilkor gifver ett högst önskligt skydd
åt äldre norska och svenska jernstämplar och trävarumärken, som bestå af uteslutande
vanliga siffror, bokstäfver eller namn.

Förhållandet emellan gamla och nya märken är för Danmark redan afgjord
genom § 13 i lagen den 2 juli 1880. Under sådana omständigheter har den
danska texten icke kunnat erhålla några bestämmelser, som motsvara § 15 i
de norska och svenska texterna. Då emellertid dessa senare, under antagande
att förevarande förslag blir lag i de tre nordiska länderna, gifvit åt märken,
som brukats i Danmark före inträdandet af det ömsesidiga märkesskydd, som förutsättes
blifva en följd af denna lag, samma gynnade undantagsställning, som
lagförslaget medgifver inhemska äldre och sådana främmande märken, som
hittils varit skyddade inom Norge och Sverige på grund af traktater om ömsesidighet,
har den danska komitén funnit det vara naturligt att i utbyte häremot
under samma förutsättning medgifva Norge och Sverige den undantagsförmon,
vid hvilken de fästa stort afseende, att jernstämplar och skeppningsmärken
för trävaror, som bestå endast af siffror, bokstäfver eller namn, oberoende
af bestämmelsen i 4: i kunna, när de lagligen registrerats i hemlandet, d. v. s.
enligt § 15 i de norska och svenska texterna, registreras med den verkan, att
andre icke få begagna dessa siffror, bokstäfver eller namn såsom varumärke förliknande
varor, naturligtvis med det förbehåll, att derigenom icke någon hindras
att bruka sådana namn och bokstäfver, när de utgöra hans eget namn eller

initialerna dertill. Xågon betänklighet har icke ansetts böra möta detta i § 15
af den danska texten uptagna medgifvande, dels derför att det afser endast ett
begränsad! antal märken, dels på den grund, att de varor, för hvilka märkena
skulle begagnas, icke kunna anses spela någon stor roll i den danska industrien,
vid hvilket förhållande någon kollision icke gerna deraf kan föranledas. Å andra
sidan är medgifvandet påkalladt så väl af de båda andra ländernas motsvarande
eftergift som af den eftersträfvade öfverensstämmelse!! mellan de tre ländernas
lagstiftning i ämnet. Förevarande registrering skulle dock icke kunna få ega
rum längre än en viss bestämd tid. Med afseende derå, att sådana märken
kunna i Xorge och Sverige registreras under 6 månader efter det lagen trädt
i kraft, antages det, att förenämnda tid i Danmark kommer att vara minst några
månader längre. Slutligen må uplvsas, att man ansett upmärksamheten böra
vid kungörelsen om dessa märkens registrering i Danmark uttryckligen fästas
derå, att märkena intaga en undantagsställning.

Upliörandeaf Till förklaring af sitt i promulgationsförordningen gjorda förslag om den

u-ång iUre- tvungna jernstämplingens afskaffande får don svenska komitén i detta samman rige

för rissa hang anföra följande:

jet nefféktei. g?t länge varumärkeslagstiftningen är sa föga utbildad som för närvarande

i Sverige, att registrering hos offentlig myndighet af varumärken i allmänhet
icke eger rum, har det kunnat låta sig göra att hafva tvungen registrering för
en viss klass af varor, men så snart märken kunna registreras för hvilka varor
som helst, kan stämpeltvånget för en dol jern varor gifva anledning till de svåraste
förvecklingar. Ätt. låta stämplar för de i fråga varande slagen af jornvaror
registreras af annan myndighet än den, som eger att besörja registrering
af märken för andra varor, kan tydligen icke komma i fråga, i synnerhet om
den i det gemensamma förslaget förordade regeln, att ett märke skall omfatta
alla slag af varor, uphöjes till lag; ty, såsom kommersekollegium redan anmärkt
i sitt yttrande öfver den förre svenska komiténs förslag till varumärkeslag, den jämförelse.
som är nödig för att förekomma lika märkens registrerande, blefve derigenom
så godt som omöjlig gjord. Således måste registrering af jernstämplar handläggas
af den myndighet, som skall registrera varumärken i allmänhet. Ej mindre
nödvändigt torde det ock då vara, att samma regler komma att gälla för det
ena som för det andra slaget. För att icke fästa sig vid den svårighet, som
skulle för nämnda myndighet upstå, att använda olika regler på de särskilda
slagen af varor, lär det icke kunna bestridas, att de grundsatser, som blifvit
upstälda för märken i allmänhet i afseende å den form, ett märke skall hafva
för att kunna registreras, huru det skall vara beskaffad! för att icke göra intrång
på skyddsrätten för ett registroradt märko, i hvad mon bokstäfver, ord
och siffror i ett märke åtnjuta verkligt skydd o. s. v., böra göras tillämpliga på
nya jernstämplar lika väl som på andra nya varumärken. En bland de vigtigaste
punkter, i hvilka sådan likhet bör eftersträfvas, är skyldighet att förnya
märkena och tiden för denna förnyelse; ty det ligger för öppen dag, att stor
oreda skulle kunna vållas, om ett slag af märken icke behöfde, såsom för märken
i allmänhet förutsatts, förnyas för hvart tionde år. Men det är klart, att en

sådan skyldighet att låta förnya en jernstämpel, vid äfventyr att rättigheten till
dess begagnande eljest uphör, icke låter förena sig med stämpeltvånget. Af
ännu större betydelse är, såsom ofvan blifvit i ett annat sammanhang erinradt,
att, på det jernstämplarna må komma i åtnjutande af den skyddsrätt på den
utländska marknaden, hvars förvärfvande utgör ett hufvud syftemål med varumärkeslagen,
denna lag nödvändigt måste omfatta dylika stämplar. På grund
häraf, och då kommerskollegiet vitsordat, att detta stämpeltvång icke nu mera
är af omständigheterna påkalladt, har den svenska komitén icke kunnat annat
än biträda kollegiets förslag om stämpeltvångets afskaffande, i synnerhet som
en icke ovigtig del af de i landet tillverkade jernvarorna är fri från stämpeltvång.
Det är visserligen sant, att, såsom den förre komitén uplvst, brukssocieteten
i underdånigt utlåtande den 5 juni 1862 uttalat den åsigt, att jern effekters förseende
med tillverkningsställets stämpel under stadgade kontroller dädanefter som
dittils borde utgöra ett åliggande, men det torde kunna tagas för gifvet, att svaret
blifvit ett annat, om societoten varit i tillfälle att såsom kommersekollegium
taga i betraktande do för jernhandteringen menliga, här ofvan angifna följder,
som skulle upstå, derest jernstämplarna hölles helt och hållet utanför varumärkeslagstiftningen,
något som, efter hvad det nu sagda gafvel- vid handen, torde
blifva nödigt, om man vill bibehålla stämpeltvånget. I enlighet med nu uttalade
åsigter har den svenska komitén i § 4 af promulgationsförordningen föreslagit
uphäfvande af 1855 års förordning om svenska jerneffekters stämpling.

Äfven den norska komitén är af den åsigt, att tiden är inne att borttaga
den i bergverkslagen af den 14 juli 1842 § 29 stadgade skyldigheten att förse
vissa jernvaror med tillverkarens stämpel, ett stadgande, som endast påminner
om äldre tiders infattning och qvarstår såsom en anomali. Komiténs förslag
i denna punkt är intaget i § 19 af den norska texten.

Hvad ofvan anförts om äldre märkens anmälande till registret inom viss
tid, vid äfventyr att skyddsrätten försittes, är tydligen icke tillämpligt på nu
varande svenska jernstämplar, hvilka redan blifvit i kommersekollegium registrerade,
hvarför don svenska komitén funnit, att i § 15 af det gemensamma lagförslaget
borde uptagas en bestämmelse derom, att dessa stämplar skola afregistreringsmyndigheten
öfverflyttas till märkesregistret och kungörelse härom införas
i registreringstidningen, så att de med lagens trädande i kraft gälla såsom
varumärken med skyldighet för stämpelns innehafvare att inom tio år från
nämnda tid låta förnya märket, derest han vill behålla sin rätt till detsamma.

Het företräde, som, när två eller flere väsendtligen lika märken begagnas
för samma varuslag, enligt nu gällande lagstiftning för Sverige tillkommer det,
som först brukades, bör naturligtvis fortfarande gälla, om samma märke inom
sex månader från lagens trädande i kraft vederbörligen registreras af innehafvaren,
hvadan, sedan sådan'' registrering skett, eu dylik tidigare innehafvare af
ett äldre märke kan enligt den svenska komiténs åsigt genom dom utverka sig
förbud mot begagnande för samma varuslag af senare i bruk tagna, väsendtligen’
liknande märken, äfven om dessa inom preskriptionstiden registrerats; dock alltid
under förbehåll, att åtkomsten till det tidigare märket varit loflig. Gorå de

Upphörande af
stämpling stvång
i Norge
för vissa jerneffekter.

Svenska
jernstämplars
intagande
i
märkesregistret.
Tiden
för deras
förnyelse.

Idka äldre
svenska
märken gällande
för
olika varor.
Äldre bruket
gifva- företräde
vid
samma varor.
Olofligen
tillegnade
märken.

Närmare
föreskrifter
om registret
m. m. Laga
domstol. Tillträde
till registret.

Åtal sr ätt i
Norge.

Förut registrerade
danska
varumärken.

Kontroll- och
metall- samt
kortstämplar
bibehållas.

lika märkena icke intrång på hvarandra, i det att de före lagens trädande i kraft
begagnats och fortfarande begagnas för olika varuslag, få de bestå jämte hvarandra,
så snart de registreras inom förenämnda tid. Dit hörande regel har
intagits i förslagets 15: 4 med anledning af en mot det förre komitéförslaget
inom högsta domstolen gjord erinran.

s§ 16-19.

Beträffande förslagets §§ 16—18 inskränker den danska komitén sig till att
hänvisa till lagen om varumärken den 2 juli 1880 § 8 mom. 2 samt §§ 9—11
och 18 och uplysa, att den ordning, i hvilken de särskilda ämnen uptagits, har
sin grund i syftet att låta paragrafföljden svara mot det norska förslaget.

En nödvändig följd deraf, att i afseende å straffansvar den svenska texten
af varumärkeslagen endast hänvisar till den allmänna strafflagen, är, att reglerna
för laga domstol i brottmål gälla i fråga varande förbrytelser. Äfven vid
fråga om varumärkestvister saknas enligt den svenska komiténs mening tillräckliga
skäl att frångå de allmänna reglerna för laga domstol. Bestämmelsen härom
är införd i promulgation sförord ningens § 3, som särskildt angifver, hvar innehafvare
af främmande registreradt varumärke skall svara.

Enär tryckfrihetsförordningens stadgande om tillträde till offentlig myndighets
protokoll och handlingar är tillämplig på varumärkesregistret, har icke någon
bestämmelse, motsvarande de norska och danska texternas § 18, uptagits i
den svenska promulgationsförordningen.

Den norska texten § 17, som behandlar frågan om åtalsrätten, gifver icke
anledning till annan erinran än den, att den der upstälda regeln torde få anses
vara en nödvändig följd deraf, att vid bestämmande af hvad som är en straffbar
handling endast afsetts det olofliga bruket af märket i förhållande till märkesinnehafvarens
rätt. Förhållandet emellan den, som olofligen brukat ett märke,
och den bedragne köparen bedömes efter strafflagens kap. 21 § 1.

Beträffande § 19 af den danska texten får den danska komitén erinra, att
Danmark redan från den tid, då varumärkeslagen af den 2 juli 1880 trädde i kraft,
haft registrering tf varumärken, och, ehuru det följer af allmänna rättsgrundsatser,
att de på denna lag grundade registreringar fortfarande äro gällande, och
att den nya lagen, om deri icke annorlunda stadgades, ej kan minska den
rätt, som tillkommer de lagligen registrerade märkena, har det ansetts riktigast
i omförmälda paragraf intaga ett uttryckligt stadgande härom.

Då de i Sverige föreskrifna kontroll- och tillverkningsstämplarna å arbeten
af vissa metaller samt spelkortstämplarna hafva helt andra ändamål än de allmänna
varumärkena och kunna jämte dessa bestå, har den svenska komitén funnit
lagstiftningen om de förre böra lemnas orubbad af varumärkeslagen. För
att undvika hvarje tvifvel derom, att så är förhållandet, har ett uttryckligt stadgande
härom intagits i § 6 af promulgationsförordningen.

För Danmark och Norge har det icke ansetts nödvändigt att särskildt förklara,
att dylika i det allmännas intresse och särskildt för offentlig kontroll i

vissa fall tillkomma stadgande!) fortfarande gälla efter förevarande lags trädande
i kraft.

Enligt hvad på flere ställen i förestående motiv vidrörts, hafva komiterade
vid förslagets utarbetande fästat väsendtlig vigt vid de beslut, som fattades vid
konferensen i Paris i november 1880; men det har icke ansetts vare sig möjligt
eller riktigt att i förslaget uptaga alla konferensens beslut, enär bland dessa
finnas dels några, som innebära ett frångående af regler, som gälla i de flesta
länder och särskild! i sådana, i afseende å Indika beredande af ömsesidighet i
skydd för varumärken är angeläget för de skandinaviska länderna, dels några, som
svårligen blifva genomförda under annan förutsättning, än att den på konferensen
föreslagna union till skyddande af den industriela eganderätten kommer till stånd.
Komiterade hafva emellertid inhemta!, att förhandlingar pågå om en union, bygd
på den af konferensen förordade grund, och då Danmark redan förut vilkorligen
förklarat sig vilja tillträda unionen, sä vida do länder derom förena sig, som
böra komma i betraktande, samt med anledning af en från Frankrike stäld upmaning
till de förenade rikena att ingå i unionen det norska Indredepartementet
anmodat den norska komitén att utlåta sig derom, huruvida med hänsyn till det
komitén lemnade updrag något hinder finnes att förena sig om en konvention i det
antydda syftet, hafva samtlige komiterade trott sig böra tillfoga några antydningar*
om de ändringar, det af dom utarbetade lagförslaget skulle undergå, om den
på Pariskonferensen föreslagna ordning i afseende å det internationela skyddet
för den industriela eganderätten kommer till stånd.

Enligt komiterados infattning är det blott i fyra punkter, som deras förförslag
till lag angående skydd för varumärken skiljer sig från de på konferensen
upstälda regler, och bland dessa är det allenast eu punkt, som är af principiel
betydelse.

1. 1 enlighet med hvad, såsom förut angifvits, i allmänhet gäller, hafva

komiterade i lagförslaget upstält den regel, att blott de, Indika i ett land tillverka
varor eller der hafva handelsetablissement, kunna anmäla sina märken såsom
inhemska. (Förslagets §§ 1 och 14, jämförda med § 15), Konferensförslaget
åter bestämmer Kart. 2, att »undersåtarne och medborgarne i hvar och en af de
kontraherande staterna skola i alla andra föreningens stater, i hvad angår
............ fabriks- eller handelsmärken och firmor, åtnjuta samma fördelar, som enligt
landets lagar för närvarande tillkomma eller framdeles tilldelas landets egna
undersåtar», och i art. 3, att »med undersåtar eller medborgare i de kontraherande
staterna likställas undersåtar af stater, som icke tillhöra föreningen, så lida de
äro bosatte eller tillverka varor eller hafva handelsetablissement inom någon af
föreningens stater». Art. 6 stadgar dessutom: »Hvart och ett fabriks- eller
handelsmärke, som på föreskrifvet sätt blifvit anmäldt i hemlandet, skall mottagas
och skyddas i samma form i hvar och en af föreningens stater. Såsom hemland
anses det land, der anmälaren har sitt hufvudetablissement. Är detta icke

beläget i några af föreningens stater, betraktas det land, som anmälaren tillhör,
såsom hemland.» Häraf framgår enligt komiterades infattning, att det, utöfver hvad
redan i förslaget uptagits, skulle stadgas, att såsom inhemska märken i de stater,
som ingå i föreningen till skydd för den industriela eganderätten, betraktas
märken, hvilka anmälas af personer, som visserligen icke i dessa stater tillverka
varor eller hafva handelsetablissement, men äro dessa staters undersåtar eller
der bosatta.

2. Beträffande derefter den ofvan antydda punkt i konferensförslaget, som,

jämförd med komiterades förslag, företer en mera genomgripande och principiel
skilnad, bör till en början erinras, att det senare förslaget upställer den regel,
att den uteslutande rättigheten till ett vare sig inhemskt eller främmande varumärke
i egentlig mening beror på en lagenlig anmälan till det inhemska varumärkesregistret
och räknas från tiden för anmälan, så att företrädet till ett
varumärke, som anmäles af flere, tillkommer den, som på föreskrifvet sätt först
anmält märket. Deremot bestämmer art. 4 i konferensens konventionsförslag i
afseende å de egentliga varumärkena följande: »Den, som i någon af de kontrollerande
staterna på föreskrifvet sätt anmält ett............fabriks- eller handelsmärke,

skall under nedan bestämda tid hafva med förbehåll om tredje mans rätt företräde
till sådan anmälan i de andra staterna. I följd häraf kan den i någon
af de öfriga bland föreningens stater före utgången af denna tid gjorda senare
anmälan icke blifva ogiltig på grund af hvad som inträffat under tiden, således
särskild! icke på grund af en annan anmälan ............ eller derigenom, att mär ket

brukas. Förenämnda tid för anmälan skall vara tre månader. Den ökas
med en månad för transatlantiska länder (les pays d’outre-mer).»

3. Konferensförslagets art. 9 lyder så: »Hvar och en vara, som olofligen
är försedd med ett fabriks- eller handelsmärke eller en firma, kan beslagläggas
vid införsel i de föreningens stater, der märket eller firman åtnjuter lagligt
skydd. Beslaget verkställes på begäran vare sig af offentlig myndighet eller af
den intresserade parten i enlighet med hvarje stats särskilda lagstiftning». Någon
motsvarande bestämmelse förekommer ej i komiterades förslag.

4. Ej heller hafva komiterade i sitt förslag något, som svarar mot föreskriften
i art. 10 af detta innehåll: »Bestämmelserna i näst föregående artikel
äro tillämpliga på hvarje vara, som falskeligen är försedd med namnet å en bestämd
ort såsom varans ursprungsort, så framt dertill fogats en firma, som är
updiktad eller i sviklig afsigt begagnad (emprunté). Såsom målsegare anses i
detta fall hvar och en, som tillverkar eller handlar med sådan vara å den ort,
som falskligen angifvits såsom varans hemort.»

Efter att sålunda hafva redogjort för konferensförslagets ställning till komiterades
förslag få komiterade hänvisa till nedanför intagna ändringar och tillägg,
som ansetts behöfliga, för att det framlagda lagförslaget skall blifva förenligt med
konferensförslaget. I afseende å dessa ändringar och tillägg kunna komiterade
på grund af det förut anförda inskränka sig till följande erinringar.

Det under Jit. a. uptagna förslaget skulle undanrödja de ofvan vid 1. framhållna
olikheter, och af förslagen under lit. b. har mom. 5 till syftemål att åstad -

komma den nödvändiggjorda öfverensstämmelsen med konferensförslagets art. 4,
medan mom. 6 skulle uptaga bestämmelserna i konferensförslagets artt. 9 och
10. Vid lit. a hafva komiterade utgått derifrån, att, så vida de tre länderna anses
böra inträda i den tilltänkta unionen, det icke kan Arara ändamålsenligt att
fatta inhemska märkens begrepp olika, alt efter som fråga är om stater, hvilka höra
till eller stå utanför unionen. Det har derför ansetts riktigast att under den angifna
förutsättningen ändra det inledande stycket och mom. 1 af lagförslagets § 14
så, att samma regel tillämpades för alla stater, med hvilka aftal om ömsesidigt
skydd träffas. Med de under lit. b uptagna förslag åter är förhållandet annorlunda.
Dessa mera genomgripande bestämmelser hafva komiterade trott sig
böra inskränka till att gälla blott för de stater, som äro medlemmar af unionen,
hvilket är angifvet genom det sätt, hvarpå dessa förslag äro fogade vid § 14,
enär der säges, att bestämmelserna i momm. 5 och 6 äro tillämpliga i förhållande
till de stater, som göra motsvarande medgifvande. Medan således de
öfriga delarna af § 14 skola tillämpas på en främmande stat, så snart det vilkor
upfylts, att denna stat medgifver ömsesidighet i skydd för varumärken, således
utan hänsyn till de särskilda bestämmelserna i dessa länders lagar, kunna momm.
5 och 6 icke tillämpas för en främmande stat, med mindre den i sin lagstiftning
har bestämmelser, som svara mot de, hvilka innehållas i omförmälda moment.
I afseende å mom. 5 bör ytterligare erinras, att när på grund af der uptagna
regel om företräde ett här i riket registreradt märke efter registrators åsigt bör
stå efter för ett senare till registrering anmäldt märke, deraf naturligtvis icke
följer, att först nämnda märke skall utstrykas af registratorn, utan endast att
det senare anmälda märket skalk registreras, oaktadt det är samma som eller
väsendtligen liknar det förut anmälda märket. Sedan beror det af det senare
registrerade märkets innehafvare att utverka det andra märkets utstrykning.

Komiterades förslag till ändringar i och tillägg till lagförslaget under förutsättning
af konferensförslagets fullständiga införande äro således följande:

a) Inledningen till § 14 och mom. 1 i denna § blifva så lydande:

Föreskrifterna i denna förordning kunna under förutsättning af ömsesidighet
af Konungen förklaras gälla för märke, som har sitt hemland i främmande
stat; dock att i sådant fall följande särskilda regler skola iakttagas i afseende å
varumärken, som registreras.

1. Ansökan skall åtföljas af bevis, att sökanden är undersåte eller bosatt
i den främmande staten eller der drifver sådan näring, som i § 1 omförmäles,
samt upfylt de vilkor som i den främmande staten fordras för att bereda skydd
åt varumärket.

b) Efter slutet af § 14 mom. 4 tillägges följande:

För stat, som gör motsvarande medgifvande, kan vidare bestämmas följande:

5. Har någon behörigen anmält varumärke i hemlandet och inom tre, eller,
om det är ett land utanför Europa, fyra månader derefter gjort ansökan om
märkets registrering här i riket, skall sådan ansökan i förhållande till andra ansökningar
anses så, som vore den skedd samtidigt med anmälan i hemlandet.

6. Tara, å hvilken namn, firma eller registrerat varumärke obehörigen
anbragts, eller som är försedd med oriktig upgift om dess ursprung från eu bestämd
ort tillika med en firma, som är updiktad eller begagnas för att vilseleda,
må icke införas till försäljning bär i riket, om förbud deremot begäres, i förre
fallet af namnets, firmans eller varumärkets innehafvare och i senare fallet af
någon, som på det upgifna stället tillverkar eller handlar med varor af samma
slag.

Sandefjord den 12 augusti 1882.

OSCAR ALMGREN. O. A. RA ÖRKE. TH. JOH. HEFTYE.

A. KLTJB1EN. C. P. RICARD. MORITZ RUBENSON.

Jörg. Selmer.

Komiténs sekreterare.

MOTIVER

TIL

DET AF DE SVENSK-NORSK-D ANSKE KOMMITTEREDE

UDARBEIDEDE

FÖRSLAG

TIL

LOV OM BE8KYTTBL8E FÖR VAREMTRKER

Efteråt det til Opnaaelse af större Överensstemmelse mellem Danmarks,
og Sverigs Handelslovgivning sigtende Arbeide, som paabegyndtes for nogle Aarrei!es IIvervsiden,
havde ledet til, åt der i Aaret 1880 var vedtaget Vexellove af samme Individ
for de tre Dager, antoges Tiden åt vsere kommen til åt gaa videre paa den
saaledes heldigt betraadte Bane. I den Anledning androg Chefen for det svenske
Justitsdepartement om, og erholdt ved Kgl. Resolution af 2den Juni 1881 den
svenske Regjerings Bemyndigelse til åt ssette sig i Förbindelse med Chefen for
Justitsdepartementet i Norge og Justitsministeren for Danmark for åt raadslaa
med dem om Ordningen af et Samarbete med det Formaal åt tilveiebringe Love
angaaende Handelsfirma og Prokura, samt angaaende Beskyttelse for Yaremserker
af samme Indhold i Sverig, Norge og Danmark. I de Skrivelser, som i Henhold
til den meddelte Bemyndigelse tilstilledes de norske og danske Myndigheder,
foreslog Chefen for det svenske Justitsdepartement, åt der fra ethvert af de tre
Riger skulde af Regjeringerne udnrevnes to Msend til åt udarbeide Förslag til Love
angaaende de ovennsevnte Dele af Handelslovgivningen. Dette Förslag modte fuldstaendig
Tilslutning i de to Riger. Som Folge heraf blev der ved omtrent ligelydende
Kgl. Resolutioner, nemlig af 6te August 1881 for Sverig, af 22de samme
Maaned for Danmark og af 3die September s. A. for Norge anordnet for hvert
Land en Kommission af 2 Medlemmer med den Opgave åt udarbeide Förslag til
Love angaaende Handelsfirma og Prokura samt angaaende Beskyttelse for Varemserker,
saa vidt muligt overensstemmende med de Lovforslag om de samme
iEmner, som samtidigt maatte blive udarbeidede af Kommissionerne i de 2 andre
Lande. Til Medlemmer af de 3 Kommissioner udnsevntes ved de anforte Resolutioner
for Sverig Sekretair ved Stockholms Stadsfuldmaegtige Dr. phil. Moritz
Rubenson og Grosserer Oscar Almgren, for Danmark Departementschef i
Justitsministeriet Christian Frederik Ricard og Hoiesteretsadvokat Anton Hjeronimus
Fritzsche Klubien, og för Norge Statsråd Dr. juris Ole Andreas Bachke
og Konsul Thomas Johannessen Heftye.

I Överensstemmelse med det dem overdragne Hverv og efter forudgaaende-De KommitteBrevvexling
mellem Justitsministrene traadte Kommissionsmedlemmerne for de
Riger förste Gång sammen i Christiania den 17de Oktober 1881, hvor da til Formand
valgtes Statsråd Bachke og til Naestformand Departementschef Ricard. Da
den Tid, de Kommitterede havde til deres Raadighed i denne Samling, var knapt tilmaalt,
besluttedes det hovedsaglig åt anvende den til den Del af Opgaven, som
angik saavidt muligt overensstemmende Love om Varemserker. Utkast til saadanne

Love udarbeidedes ogsaa i daglige Moder fra den 18de til den 27de Oktober. De 2
nseste Dage den 28de og 29de Oktober, anvendtes dels til Fastssettelse af de almindelige
Grundssetninger for Forslagene til Love om Firma og Proknra, dels til Årbeidet
paa Varemaerkeloven, med Hensyn til hvilken den endelige Redaktion af de sserskilte
Förslag vedtoges, dog saaledes, åt det forbeholdtes i fornodent Fald åt foretage
de iEndringer deri, som senere maatte vise sig önskelig^. Efteråt Beslutning
var taget om Maaden, hvorpaa Motiver til Varemterkeloven skulde udarbeides,
skiltes de Kommitterede den 29de Oktober. Det Förslag til Motiver, som i Henhold
til ovennaevnte Beslutning blev udarbeidet, samt de iEndringer i Varemaerkeloven,
som der er blevet Sporgsmaal om, foranledigede dels et den 16de og 17de
Januar 1882 i Christiania afholdt Mede af Delegerede, en fra hver Kommission,
dels Brevvexling mellem de Kommitterede. Efter åt saaledes Forslaget til Motiver
var blevet färdigt, samledes de Kommitterede i Sandefjord den 3die August, og
vedtoge, för Årbeidet paa Firmaloven fortsattes, i daglige Moder fra den nsevnte
Dag og til undertegnede Dato Motiverne til Lovtexten i deres endelige Skikkelse.

ScersMte, i Det Lovgivningsarbeide, der nu fremlaegges som Frugten af de Kommitteredes

Hovedsagen fggjjgg Overveielser, adskiller sig i udvortes Henseende fra de nye Vexellove for de

overensstem- #

mende Lov- 3 Lande deri, åt de enkelte Ländes Lovtexter indbyrdes ere mere uoverensstemtexfcf.
men(je, Denne Uoverensstemmelse er dog kun tilsyneladende. Vexellovenes
nsesten helt gjennemforte Identitet blev nemlig kun mulig derved, åt bele
Yexelprocessen udelukkedes fra Fsellesskabet. Paa den anden Side frembyde
de tre foreliggende Lovforslag ikke andre indbyrdes Forskjelligheder end saadanne,
som have deres Grund i Uoverensstemmelser i de enkelte Ländes konstitutionelle,
administrative eller processuelle Ret, eller i Nodvendigheden af åt
beskytte Retsforhold, som i det ene eller det andet Land ere opstaaede under den
nugjseldende Lovgivning. Med Hensyn til alle andre Dele af de fremlagte Lovforslag
har der hersket fuldkommen Samstemning mellem Kommissionsmedlemmerne,
saa åt Lovtexterne i disse Punkter slutte sig saa nser til hverandre, som Hensynet
til de forskjellige Sprog har kunnet tilstede. Lovforslagenes §§ 1—14 og 16 indeholde
saaledes nsesten uden IJndtagelse saadanne overensstemmende Bestemmelser,
medens de Bestemmelser, der af ovenanforte Grunde ikke have kunnet gjores enslydende,
for den aldeles overveiende Del have kunnet samles i § 15 og i de sidste
Paragrafer fra § 17 åt regne, samt for Sverigs Vedkommende tillige i en sserskilt
Promulgationsforordning og et Förslag til Forandringer i Straffeloven.

Fremmede Varemserkernes store Betydning i Samhandlen mellem Folkene, samt den
Loves ^gj.^ flyende Interesse, som hvevt enkelt Folk har i åt skaffe sig Yaremserke Bestemmelser

“

om JEmnet. beskyttelse og til dette Giemed åt kjende Lovgivningen om dette iEmne i de

Lande, med hvilke det staar i Handelsförbindelse, i Förening med den nyere Tids
Bestrsebelser efter saavel paa dette som paa beslsegtede Lovgivningsomraader åt
udjsevne Uoverensstemmelserne og åt grundlsegge en international Ret, turde afgive
tilstrsekkelig Grund til åt indlede Motiveringen af det foreliggende Lovforslag med
en Fremstilling af Hovedtrsekkene i andre Ländes Varemserkelove.

Naar man undersoger, hvilken Retsvirkning der er blevet tillagt Mserkernes Grundlaget

• • /by*

Registrering i de forskjeilige Lande, saa finder man, åt Lovene angaaende Beskyt- Jm(zrlcere(te„.
telse for Fabriks- og Handelsmserker danne to Hovedgrupper, der adskille sig fra
hinanden deri, åt den til Märket knyttede Eneret i den ene Gruppe hviler paa den
förste Besiddelsestagelse, saa åt Anmeldelsen til Registrering hovedsaglig er en Maade,
hvorpaa Paastanden om denne Ret bliver almindelig kundgjort, medens Eneretten til
Märket i den anden Gruppe, bortset fra de Mserker, som have vseret i Brug for
Lovenes Udfaerdigelse, först opstaar ved Anmeldelsen til Varemaerkeregistret.

Denne Förskjul betegnes i den franske Retsvidenskab saaledes, åt i den ene Art af Love
„le dépöt de la marque est déclaratif de propreté11 og i den anden „attributif de propriété“.
Et Maerkes Anmeldelse til Registret og derpaa folgende Indregistrering indeholder
i forstnaevnte Tilfaelde kun et, indtil det Modsatte godtgjores, gjseldende (prima
facie) Bevis for, åt den, for hvis Regning Registreringen er sket, bar Eneret til åt
benytte Märket, medens derimod i det andet Tilfselde selve Anmeldelsen konstituerer
Retten til Märket. I Medför af flere Love i den förste Gruppe er dog
Registreringen den nodvendige Betingelse for, åt Mserkets Indehaver kan vsere berettiget
til åt anlaegge Sag om Eneretten til Mserkets Benyttelse og ingen af dem
tilsteder Indehaveren af et ikke registreret Maerke åt gjore Strafansvar gjseldende
i Henhold til Varemserkeloven mod den, som gjor Indgreb i hans Mserke. Blandt
de Love, som hvile paa den forstnsevnte Grundssetning, indtager den franske en
fremragende Plads. Til denne Lov slutte sig i den naevnte Henseende blandt andre
Italiens, Brasiliens, Belgiens, det schweizerske Förbunds og de forenede nordamerikanske
Staters Varemserkelove. Den vigtigste Lov i den anden Gruppe er
den tydske. Blandt de ovrige Love, som hare til samme Gruppe, maa nsevnes
den osterrigske, rumaenske, nederländske og den danske, En saeregen Stilling
mellem disse Grupper indtager, saaledes som nedenfor vil blive omtalt, den engelske
Varemserkelov.

I Förbindelse hermed skal den Bemaerkning gjores, åt det gjselder som Märkets
almindelig Regel i Varemaerkelovgivningen, åt Benyttelsen af Varemaerker er en
aldeles frivillig Sag. Dette er ikke til Hinder for, åt det i et Land undtagelsesvis Sag.
kan vsere gjort en eller flere Grupper af Nseringsdrivende til smidig Pligt åt benytte
Mmrker paa deres Varer til Opnaaelse af Giemed, som ligge udenfor Yaremserkelovgivningen.

Det er aabenbart, åt Varemserkerne fra Begyndeisen ere blevne til for åt Fabrik- og
angive, hvem der har tilvirket en Väte, og saaledes oprindelig kun bestod afaan
Fabrikmserker. I Tidens Lob er der imidlertid ogsaa opstaaet Handelsmserker, og
nuomstunder gives der neppe noget Land, der ikke anerkjender begge Arter af

Frankrig.

Marker. Åt imidlertid Handolsmaerkernes Optagelse i Varemserkelovene har gjort
det vanskeligt åt give HUmnet en konsekvent Behandling i Lovgivningen, er
oiensynligt.

Overensstemmende med den franske Yaremserkelov af 23de Juni 1857 kan
man til Varemserke benytte Navne, der have en frcmtrasdende Form, Benaevnelser,
Emblemer, Stempler, Prag, Vignetter, Bogstaver, Tal m. m., og i Almindelighed
enhver Betegnelse, som egner sig til åt maerke Fabrikprodukter, derunder
indbefattet Jordbrugsprodukter, eller Handelsvarer. For åt man for Domstolene
skal kunne gjere Paastand paa Eneret til et Marke, maa man til
Handelsdomstolen for det Sted, hvor vedkommende Naringsdrivende har Bopal,
have indleveret to Exemplarer af Märket. Den herpaa begrundede Ret gjalder
dog ikke liden Förnyelse langer end 15 Aar og derefter ligesaa lång Tid efter
hver Förnyelse. Dens Opretholdelse er, som ovenfor bemarket, betinget af, åt det
anmeldte Marke ikke tidligere er blevet benyttet af nogen anden. Det staar nemlig
den, der kan godtgjore åt have en saadan aldre Ret til Märket, frit for ved Sogsmaal
og overensstemmende med de almindelige civilretlige Regler åt faa sig tilkjendt
Skadeserstatning for uredelig Konkurrence (concurrence déloyale), og, saasnart
han lader Märket registrera, tillige åt faa kriminelt Ansvar paalagt. Fremmede,
som fra et Sted i Frankrig drive Industri- eller Handelsnaring, nyde med Hensyn
til denne deres Nseringsdrifts Frembringelser de i Varemarkeloven omhandlede
Rettigheder mod åt opfylde de foreskrevne Formaliteter. Det Samme gjalder med
Hensyn tilYarer, som hidrore fra en Näring, som en Franskmand eller en Fremmed
drive paa et Sted udenfor Frankrig i et Land, med hvilket gjensidig Beskyttelse
for Varemserker er betinget. I sidstnsevnte Tilfaelde skal Anmeldelsen ske til
Seinedepartementets Handelsdomstol. Den franske Lov föreskriver Sträf for åt
eftergjere eller benytte et eftergjort Maerke, for i bedragerisk Hensigt åt sjette
andres Maerke paa egne Varer eller vidende åt sselge eller falholde Varer, som
ere forsynede med eftergjorte eller i bedragerisk Hensigt paasatte Markör, for
svigagtigt åt efterligne et Mserke, saa åt en Kjober derved kan blive bedraget,
eller åt benytte et saadant efterlignet Mserke, for åt brage et Maerke, der er forsynet
med Opgivelser, ved hvilke Kjeberen kan faa en urigtig Forestilling om
Varens Natur, samt for vidende åt sselge eller falholde Varer med Mserker af
sidstnsevnte Art. Straffene ere for de betydeligere Förseelser Beder fra 50—
3,000 francs (36—2,160 Kr.) i Förbindelse med Faengsel fra 3 Maaneder til 3 Aar,
samt for de mindre Förseelser Beder fra 50 til 2,000 francs (36—1,440 Er.) i
Förbindelse med Fsengsel fra 1 Maaned til 1 Aar. I Gjentagelsestilfselde fordobles
Straffen. I Förbindelse med Straffen kan der idemmes Tab af visse borgerlige
Rettigheder for en bestemt Tid. Dommen kan ogsaa fastssette, åt den skal
opslaas paa et opgivet Sted og indrykkes i visse Blade, alt paa den Demtes
Bekostning. Fremdeles kan Dommen, selv naar Strafansvar ikke paalsegges, gaa
ud paa, åt Varerne og de Redskaber, som ere benyttede til Förseelsens Udforelse,
skulle vaere forbrudte og tilfalde den Paatalende, liden åt dette skal have Indfly -

delse paa den Skadeserstatning, som ifrigt kan tilkomme ham. Under alle Omstsendigheder
skulle de ulovlige Mserker tilintetgjeres. Fremmede Frembringelser,
som ere forsynede med en i Frankrig bosat Fabrikants Mserke eller Navn eller
med Navnet paa eller Stedet (le lieu) for en fransk Fabrik, maa ikke indferes eller
oplaegges i eller fieres gjennem Frankrig, og kunne ved offentlig Föranstaltning
lsegges under Beslag af Domstolene og erklseres for forbrudte.

Af Indholdet afen supplerende Anordning af 26de Juli 1858 fremhaeves, åt Registreringen
sker i den Orden, tivoli Anmeldelserne ere indkomne, åt der i Registret
sker Antegnelse af Dagen og Klokkeslettet for Anmeldelsen, Yaremserkeeierens og
hans Fuldmsegtigs Navn, samt Ferstnsevntes Naeringsvei og Bopsel tilligemed Angivelse
af den Gren af Nalringen, i hvilken han agter åt benytte Masrket, samt
åt det ene af de afleverede Exemplarer af Märket indsendes til en Centralsamling.

Sluttelig skal det fremhaeves, åt i Benböld lil en Lov af 26de November
1873 har Eieren af et i Frankrig registreret Varemserke Ret til paa visse Vilkaar
åt faae sit Mserkes iEgthed bekrseftet ved et af en offentlig Myndighed paasat
S tern pel.

Ifelge Italiens Varemserkelov, udfserdiget den 30te August 1868, skal, bortset
fra Dyr og mindre Gjenstande, hvis Mserke kan bestaa i et Bogstav eller et
andet Tegn, Gjenstandens Tilvirknings- eller Forhandlingssted vsere angivet i Mjellhet,
saa åt man deraf kan faa Oplysning om den Nseringsdrivende, vsere sig et
Personfirma eller et Realfirma, for hvis Varer Mserket benyttes. Varemserkeeierens
Navnetegning eller hans paa en holdbar Maade anbragte Navnestempel udgjer
et gyldigt Mserke. Anmeldelsen om Märket sker hos den stedlige Myndighed
og skal ledsages af to Exemplarer med Beskrivelse, samt med Opgivelse af, hvorvidt
det er et Fabrik- eller et Handelsmserke, og hvilken Art af Varer det er
bestemt for. Dokumenterne sendes til en Centralmyndighed, som, naar der ikke
er noget til Hinder for Registreringen, ivserkssetter den, uden åt dog den stedfundne
Prevelse indeholder nogen Sikkerhed for Mserkets Gyldighed. Meddelelse om Registreringen
indferes i den officielle Tidende. Beskyttelsen regnes fra Anmeldelsestiden.
En Förnyelse af Registreringen er ikke foreskreven. En ny Eier af den
Nsering, for hvilken Registreringen er sket, skal, hvis han vil beholde Mserket,
uopholdelig gjere Anmeldelse derom, selv om han er den tidligere Eiers Arving.
Med Hensyn til Retten til Varemserkebeskyttelse for udenlandske Yarer gjselder
den Regel, åt Mserket, hvis det er gyldigt i Hjemlandet, beskyttes, naar de for
Italienere foreskrevne Formaliteter ere opfyldte. En for Italien sserlig Bestemmelse
er den, som forbyder en Handlende uden Tilvirkerens Samtykke åt borttage
Fabrikmserket af en Vare. Et Mserkes Eftergjerelse kan paatales uden Anmeldelse
af den Forurettede. For Overtrsedelse af Varemserkeloven kan Straffen ikke
overstige Beder, förste Gång hoist 2,000 Lire (1,440 Kr.) og i Gjentagelsestilfselde
hoist 4,000 Lire (2,880 Kr.).

Brasilien har en Yaremserkelov af 23de Oktober 1875, som i flere Retninger

Italien.

Brasilien,

Belgien,

Schweiz.

frembyder Lighed med den franske, men har ikke Hensyn til Landbrugsprodukter,
föreskriver Registreringens Kundgjerelse i den officielle Tidende, forbyder Registrering
af Bogstaver alene eller af Tal alene, fordrer Anmeldelse om Nseringens
Övergång til en ny Bier, som vil beholde det dertil knyttede Maerke, og har
lavere Sträf end den franske Lov.

Den belgiske Lov om Fabrik- og Handelsmserker af lste April 1879 slutter
sig naer til den franske. I Modsaetning til sit Forbillede föreskriver den dog, åt
Meerkerne inden en vis Tid efter Registreringen skulle aftrykkes i en for hele
Landet faelles Tidende. For åt muliggjere dette og til Oprettelse i Bryssel af
en for hele Landet faelles Samling af Maerker skal der med Anmeldelsen felge tre
Afbildninger af Maerket med tilherende Type. Andre vigtige Uoverensstemmelser
med den fianske Lov ere endvidere, åt den belgiske Lov ikke begraendser Registreringens
Gyldighed til visse Aar, og åt den föreskriver, åt Retten til Varemserket
ikke kan gaa over paa en ny Eier uden i Förbindelse med den Forretning,
for hvis Varer det benyttes. Overdragelse i Eierens levende Live skal registreres
og har ikke nogen Virkning i Forhold til Trediemand, för Anmeldelse derom er
sket. Regjeringen kan bemyndige til fremmede Maerkers Registrering ved de
belgiske Konsulater i Udlandet. Den belgiske Lov fastssetter i Almindelighed
lavere Sträf end den franske og tillader åt anvende enten Fängsel eller Bnder,
hvorhos der gives Regler for Bedemmelsen af Delagtighed i Overtraedelser af
Loven.

Nsermere Forskrifter for Gjennemfarelsen af den belgiske Lov ere givne ved
en kgl. Anordning af 7de samt ved Indenrigs- og Finantsministrenes Cirkulaerer
af 8de Juli 1879.

Det schweizerske Förbund har eu Varemrerkelov af 19de December 1879, som
i en Del Bestemmelser adskiller sig fra Frankrigs. Af dens Bestettimelser fremliaeves
felgende. Som Manke anerkjendes ikke et Firmas Begyndelsesbogstaver; dog
skal, efter en af Forbundsraadet den 4de Januar 1881 given Förskrift, denne Bestemmelse
förstaas saaledes, åt der ikke derved sigtes til Personnavne, som Anmelderen
af Märket er berettiget til åt bruge. Ei heller beskyttes Maerker, som udelukkende
bestaa af Tal, Ord eller Bogstaver, selv om de feies til et Firma eller en
Betegnelse, som benyttes i Stedet for et saadant. I Henhold til ovennaevnte Förskrift,
finder der Beskyttelse Sted, naar Tallene, Bogstaverne eller Ordene ved Förstling
eller en ejendoinmelig Form ere lette åt adskille fra ssedvanlige. Fra Beskyttelse
undtages udtrykkeligt Betegnelser, som stride mod gode Sseder, samt et i et
Mierke forekommende offentligt Vaaben. Ligbeden med et aeldre Maerke er
ikke til Hinder for Beskyttelsen af et nyt Maerke, for saa vidt dette har Hensyn
til Varer af en ganske anden Slags end det aeldre Maerke, eller Ligheden
blot straekker sig til visse Bele, medens Maerkerne i deres Helhed ikke give
Anledning til Förvexling. Saafremt Flere samtidigt anmelde samme Maerke,
udfordres der til Registrering, åt en af dem ved endelig Dom godtgjer sin Ret
til Maerket, eller åt de andre frafalde deres Begjaering, Anmeldelsen for hele

Riget sker hos en Centralmyndighed i Bern. Hvis denne Myndighed skulde Ande,
åt et anmeldt Mserke ikke vsesentlig adskiller sig fra et heldre, underrettes Anmelderen
herom under Haanden, men hvis han fastholder sin Begjsering om Registrering,
skal denne ske, dog paa hans eget Ansvar. I Tilfselde af de andre ovenfor
angivne Urigtigheder nsegtes Registreringen. Med Hensyn til Aflevering af Type,

Mserkets Olfentliggjerelse og Overdragelse deraf gjselde de samme Regler som
i Belgien. Registreringen af Mserker, der til b ore Nseringer, som drives i TJdlandet,
er betinget dels af Overenskomst med det fremmede Land om gjensidig Beskyttelse,
dels af Bevis for, åt Mserket dersteds er beskyttet. Tiden for Anmeldelsens
Förnyelse er fastsat til 15 Aar, dog åt Retten til Mserket fortabes, hvis den ikke
udeves i tre umiddelbart paa hinanden folgende Aar. Formuleringen af Overtrsedelsestilfseldene
er noget forskjellig, og Straffen er mildere end efter den franske
Lov, hovedsaglig dermed, åt Fsengsel og Beder ikke anvendes samtidigt.

Efteråt Varemserker tidligere kun havde nydt Beskyttelse i de forenede nord- De. forenede
amerikanske Stater under common larv, under hvilken det retlige Begreh om Vare-jcaZlce”sutter.
mserker har uddannet sig, blev der ved en Unionslov af 8de Juli 1870 aabnet
Adgang til Registrering af saadanne og ved en Unionslov af 1875 fastsat
saer 1 ige Straffe for Indgreb i Varemserkeretten. Ved Siden heraf blev der ved
en Lov af 18de Juni 1874 aabnet en sirlig Adgang til Registrering af saakaldte
prints and labels, hvorved vistnok förstaas saadanne figurative Mserker og Etiketter,
der ere bestemte til åt ssettes paa Varer og derför ikke menes åt burde henfores
under Beskyttelsen for Kunstvserker, medens de paa den anden Side ikke dsekkes
af det Begreb om Varemserker, som common law har uddannet. De to förste
Love, som omhandlede alle Varemserker, baade for den indenlandske og den udenlandske
Handel, ere nu ophsevede, da det havde vist sig, åt Kongressen ved deres
Udfserdigelsc havde overskredet sin Kompetence. Liden for Grsendserne af denne
har Kongressen derimod under 3die Marts 1881 vedtaget en Lov om Registrering
af egentlige Varemserker, men kun forsaavidt disse anvendes i Samhandlen med
fremmede Folk og Indianerstammer. Denne Lov, ved Siden af hvilken Loven af
1874 om prints og labels endnu gjselder, hviler ligesom den tidligere af 1870
paa den Grundssetning, åt Registreringen ikke er Grundvolden for Eneretten til
Mserkets Benyttelse, idet det skal opgives, hvor lsenge Mserket har vseret brugt,
samt åt Registreringen, indtil Modbevis fores (prima facie), skal vsere Bevis for
Retten til Mserket. Forevrigt bemserkes, åt Anmeldelsen og Registreringen sker
hos en Centralmyndighed, åt ved Anmeldelsen baade Vareklassen skal opgives
og en noiagtig Beskrivelse indleveres af de Varer i Klassen, for hvilke
Mserket agtes eller er blevet henyttet, åt Anmeldelsen skal vsere ledsaget af en
under Ed afgiven Försäkring om, åt Anmelderen har Ret til Mserkets Benyttelse,
saa åt ingen anden er berettiget til åt benytte samme eller et vsesentlig lignende
Mserke for den Klasse af Varer, for hvilken Registreringen soges, åt Navne uden
noget Tillseg ikke anerkjendes som Mserker, åt Registreringen gjeres afhsengig af
en forudgaaet Provelsc af Registreringsmyndigheden, hvorved ogsaa Lighed med et

Tydskland.

tidligere for en anden registreret Mserke kommer i Betragtning, åt Registreringen
for de egentlige Yaremserker gjselder i 30 Aar, og kan i Debet af det sidste Halvaar
fornyes yderligere for 30 Aar — for prints og labels er Tiden 28 Aar
samt åt det er overladt Registreringsmyndigheden åt foreskrive Regler for Anmeldelser
om Mserkets Overdragelse.

Den tydske Lov om Varemserkebeskyttelse af 30te November 1874 indeholder,
förliden den ovenfor angivne Grundssetning om Varemserkerettens Stiftelse ved
Registreringen, felgende Hovedbestemmelser. Varemserker maa ikke indregistreres
for Andre end saadanne, hvis Firma er indfert i Handelsregistret, hvoraf folger,
åt Yaremserker ikke kunne haves af andre Nseringsdrivende end dem, som den
tydske Handelslov bensevner som Kjobmsend, folgelig ikke af Haandvserkere, Landbrugere
og dem, som kun drive Smaahandel. Anmeldelsen om Varemserket skal,
ledsaget af en tydelig Afbildning af Mserket samt af en Angivelse af, paa hvilken
Art af Yarer Mserket skal benyttes, indleveres til vedkommende Domstol til Indtegning
i Handelsregistret paa det Sted, hvor den Nseringsdrivende hovedsaglig
driver sin Forretning. Bortset fra nogle i den seldre Lovgivning hjemlede Mserker,
skal Registrering nsegtes Mserker, som udelukkenae bestaa af Tal, Bogstaver eller
Ord, eller som indeholde offentlige Vaaben eller Frerastillinger, der vsekke Förargelse.
Registreringen sker for Anmelderens Firma. Tiden for Anmeldelsen antegnes
saavel ved den förste Registrering som ogsaa, naar ny Registrering skal Ande Sted
paa Grund af Hovedforretningens Flytning. Varemserker udslettes af Registret
saavel paa Firmaindehaverens Begjsering som uden en saadan, naar Firmaet udslettes
af Handelsregistret eller forandres, uden åt der sker Anmeldelse om Varemserkets
Bibeholdelse, naar 10 Aar ere forlobne liden en saadan ny Anmeldelse,
samt naar Registreringen burde have vseret nsegtet paa Grund af Mserkets ovenangivne
Beskaffenhed. Registrering og Udslettelse kundgjores i „Deutscher ReichsAnzeiger“.
Anmeldelse af Varemserker, som indeholde Bogstaver eller Ord, kan
ikke forhindre Nogen i til Mserke for sine Vara- åt benytte sit Navn eller Firma
selv i forkortet Skikkelse. Ikke heller kan Nogen ved Anmeldelse erhverve Ret
til et Varemserke, som forud har vseret frit benyttet af alle eller nogle Klasser af
Nseringsdrivende, eller hvis Registrering ikke er tilladt. Anmelderen er, naar
Paastand derom fremssettes af den, hvis Ret derved berores, forpligtet til åt lade
et saadant Mserke udslette. En indenlandsk Varetilvirker eller Handlande er, naar
Nogen til Betegnelse af Vara- benytter hans beskyttede Mserke eller hans Navn
eller Firma, eller sselger eller falkolder saaledes mserkede Varer, berettiget til åt
reise Sag mod den Paagjseldende til Erhvervelse af et Förbud mod saadant Indgreb
i Varemserkeretten. Den et Mserke ved Registreringen, samt Navnet og Firmaet
tillagte Beskyttelse indbefatter Ret til åt forhindre andre i åt benytte samme
Mserke, Navn eller Firma med saadanne Forandringer, som ikke bemserkes uden
Anvendelse af sserlig Opmserksomhed. Den, som forssetlig og uberettiget til Varers
Betegnelse anvender et beskyttet Varemserke eller en indenlandsk Producents eller
Handlendes Navn eller Firma, eller sselger eller falholder saaledes mserkede Varer,

straffes, naar den Forurettede andrager derom, med Boder fra 150 til 3,000 Mark
(c. 133—2,666 Kr.) eller Faengsel indtil 6 Maaneder, og er forpligtet til åt erstatte
Skaden. Denne Erstatning kan paa den Forurettedes Begjaering forandres til en
denne tilfaldende Bod (Busse) paa hoist 5,000 Mark (c. 4,444 Kr.). Hvorvidt
Skade er sket og hvor hult den skal anssettes, afgjer Domstolen efter sit paa en
Bedommelse af samtlige Omstaendigheder grundede Skjen. Naar Tiltalte faeldes,
skal det paa den Forurettedes Begjaering udtales i Dommen, åt det ulovlige Maerke
skal udslettes af alle de Vara-, som findes i Domfaeldtes Besiddelse, og, hvis dette
ikke kan ske paa anden Maade, åt Varerne eller deres Emballage skulle
tilintetgjores. Den Forurettede skal ogsaa kjendes berettiget til paa den
Maade og indenfor den Tidsgraendse, som Dommen fastsaetter, åt lade
denne offentliggjore paa Domfaeldtes Bekostning. Hvad angaar saadanne Naeringsdrivendes
Varemaerker, der ikke drive deres Forretning fra et Sted i Tydskland,
samt udenlandske Producenters og Handlendes Navn eller Firma, kommer,
forsaavidt Naeringen drives i en Stat, i hvilken tydske Varemaerker, Navne og
Firmaer i Benböld til Bekjendtgjorelse i „Reichs-Gesetzblatt“ nyder Beskyttelse,
den tydske Lov til Anvendelse, dog med de saerlige Regler med Hensyn til Varemaerker,
åt Anmeldelsen skal ske til Handelsretten i Leipzig og ledsages dels
af en Erklaering om, åt Anmelderen vedtager den naevnte Domstol som Vaernetbing
i Sager, der reises i Henhold til ommeldte Lov, dels af Bevis for, åt de i den
fremmede Stat foreskrevne Betingelser for Varemaerkebeskyttelsen ere opfyldte.

En saadan Anmeldelse begrunder ikke Ret for Maerket til Beskyttelse i laengere
Tid eller i större Omfång, end i det fremmede Land.

•Osterrigs Varemaerkelov, som er dateret den 7de December 1858, er forskjellig Osterrig.
fra den tydske i flere Henseender, af bvilke navnlig folgende turde fortjene åt
fremhaeves. Naeringsdrivende (Gewerbetreibende) i Almindelighed kunne erhverve
Ret til Varemaerke. Varens Art behover ikke åt angives ved Anmeldelsen, men
kun den Naering, i hvilken Maerket skal bruges. I Overensstemmelse hermed fastsaetter
Loven, åt den ved Registreringen vundne Ret til et Manke kun förhindra
andre Naeringsdrivende i åt benytte samme Maerke for den Art af Vara, som
henhere under Maerkeeierens Naering. Det bestemmes udtrykkeligt, åt Indleveringstiden
er afgjorende med Hensyn til Forrettigheden, hvad enten det samme
Maerke eller vaesentlig lignende Maerker ere blevne anmeldte paa samme eller forskjellige
Steder. Retten til Maerket folger med Forretningen, saa åt den ophorer
eller skifter Eier med denne; dog skal, naar der ikke er Sporgsmaal om
Enke, mindreaarig Arving, Dödsbo eller et Konkursbo, den nye Eier inden
3 Maaneder lade Maerket registrera under Ansvar af ellers åt miste Retten
til Märket. I Tilfselde af Maerkets Eftergjorelse skal Skadeserstatningssporgsmaalet
bedemmes efter den almindelige Lovgivning. Ogsaa Straffesagen afgjores
efter den almindelige Lovgivning, men som Tillaeg til den deri fastsatte Sträf
bliver dog den Skyldige i Henhold til Varemaerkeloven åt anse med Boder (Geldbusse)
paa 25—500 Gylden (c. 45—890 Kr.). I Gjentagelsestilfaelde kunne Hoderne

fordobles og i visse Tilfselde endog Sträf af Fsengsel idommes. Boderne
kunne ogsaa under visse Omstsendigheder forandres til Fsengsel. Stridigheder om
Forret til et Varemaerke samt Spergsmaalet om Anvendelse af Strafansvar i Henhold
til Varemserkeloven afgjores af administrative Myndigheder med den ovenanferte
Undtagelse med Hensyn til Skadeserstatning. Det tilkommer Sagkyndige
åt konstatere Indgreb i Yaremserkeretten og åt bestemme, hvorvidt
et Mserke ligner et andet. Den af de Sagkyndige trufne Afgjerelse er i
Almindeligbed endelig.

Rumänien. Bumsenien har den 27/ib April 1879 faaet en Lov om Fabrik- og Handelsmserker,
der ganske vist har adopteret den ovenfor angivne tydske Grundssetning
for Beskyttelsesrettens Grundlag, men i andre Henseender i endnu hoiere Grad
end den belgiske ligner den franske Lov af 1857. Blandt de faa Uoverensstemmelser
mserkes folgende Bestemmelser i den rumsenske Lov, åt den ikke anerkjender
som Varemserker Bogstaver eller Monogrammer ligesaalidt som Statens eller Kommuners
Vaaben, der almindeligt bruges paa Yarer, åt Retten til et Mserke ophorer
paa samme Tid som den Forretning, hvortil det horer, samt åt Märket kan överdrages,
dog åt den nye Indehaver, for åt bevare Retten til Märket, inden 3 Maaneder
skal lade det registrere paa sit Navn.

Nederiandene. Nederlandenes Lov om Handels- og Fabrikmserker af 25de Mai 1880 stemmer

med den osterrigske med Hensyn til, hvilke Personer der ere berettigede til åt erhverve
Varemserkeret, med den tydske i Regien om, åt Varens Art skal opgives,
og med begge de nsevnte Love i Forbudet mod Registrering af blötte Tal, Bogstaver
eller Ord, dog med den udtrykkelige Tilfeielse, åt Forbudet kun gjselder
saadanne i ssedvanlig Form. Ligeledes forbyder den nederländske Lov Registrering
af offentliga Vaaben og Fremstillinger, der vsekke Förargelse, hvorhos den föreskriver
Lokalregistrering. En eiendommelig Bestemmelse for Nederiandene, som dog
nsermer sig til hvad der gjselder i England, er den processuelle Fremgangsmaade,
som gaar forud for Registreringen. Naar den stedlige Myndighed har
modtaget en Anmeldelse om et nyt Mserke med de dertil horende Angivelser og
företaget de foreskrevne Noteringer desangaaende, skal Hemlig denne Myndighed
inden tre Båge indsende et Exemplar af Aktstykkerne til Justitsdepartementet,
som inden en fastsat Tid lader Beskrivelsen, og, hvis en Type er fulgt med
Anmeldelsen, et Aftryk af Maerket samt Opgivelserne om Varens Art indrykke i
den officielle Tidende. Anmelderen paahviler det derhos senest otte Dage efter
Anmeldelsens Indgivelse åt indrykke en lignende Bekjendtgjorelse i et af Stedets
Blade. luden sex Maaneder fra Kundgjorelsen i den officielle Tidende åt regne
staar det aabent for Enhver, som for samme Slags Varer forud har faaet registrerat
eller anmeldt Registrering af et Mserke, der er ligt med eller ligner det kundgjorte,
ved Domstolen paa det Sted, hvor Anmeldelsen er indgivet, eller for Anklagemyndigheden,
saafremt denne Under, åt det ovennsevnte Förbud er overtraadt,
åt andrage paa en Kjendelse af Domstolen for, åt Registreringen ikke
maa Ande Sted. Efteråt der er givet Anmelderen Leilighed til åt yttre sig,

afsiger Domstolen sin Kjendelse. Denne Kjendelse kan inden en Maaned indbringes
for Kassationsretten, men ikke paaankes paa anden Maade. Fremkommer
der ikke inden de nsevnte sex Mäaneder noget Andragende om Förbud
mod Registreringen, eller er det kommet til en endelig Afgjorelse af, åt et
saadant Andragende ikke bor t.ages til Folge, skal Registreringen paa Anmelderens
Begjsering ske ved den stedlige Myndighed, og denne Registrering meddeles Justitsdepartementet
til Notering sammesteds og til Kundgjerelse i den officielle
Tidende. För denne Kundgjerelse har Registreringen ingen Gyldighed i Forhold
til Trediemand, men Varemserkerettens Begyndelse regnes senare fra den förste
Anmeldelses Tid. Registreringen gjselder i 15 Aar og kan fornyes for 15 Aar ad
Gången. Förnyelsen skal offentliggjeres ligesom den furste Registrering. Forbryderisk
Indgreb i en andens Varemserkeret straffes med Fängsel fra 8 Dage til
3 Maaneder og Beder fra 25 til 600 Gylden (c. 38—900 Kr.) saaledes, åt saavel
hver enkelt af disse Straffe som begge tilsammen kunne anvendes. I Tilfafide af
Gjentagelse inden fem Aar stiger Maximum af Straffene til det Dobbelte. Med
Hensyn til Dommens Oflfentliggjerelse og Tilintetgjerelse af det ulovlige Mserke
gjselde omtrent de samme Regler som i den tydske Lov; dog skulle de med
Mserket forsynede Varer, som tilhere Domfseldte, altid erklseres for forbrudte.

De to ovenfor S. 3 angivne Hovedgrundssetninger ere blevne medierede Storbritanien.
i den engelske Varemserkelovgivning. Hovedloven (the Trade Marks Registration
Act) af 13de August 1875 (38 og 39 Victoria, ch. 91.) fastssetter nemlig
paa den ene Side, åt Registreringen, indtil det Modsatte bevises (prima facie),
skal danne Bevis for Indehaverens udelukkende Ret til Mserket, og paa den anden
Side, åt Registreringen efter 5 Aars Forleb har til Felge, åt det ikke tilstedes åt
före Bevis mod den ved Registreringen vundne Ret. Som Varemserker anerkjendes
Navne og Firmaer, der have en fremtrsedende eiendommelig Form, Navnetegninger
eller Gjengivelser deraf, Emblemer (device), Tegn o. s. v., alt med eller
uden Tillseg af Bogstaver, Ord eller Tal, altsaa ikke de tre sidstnsevnte Slags
alene. Registreringen floder Sted hos en Centralmyndighed, Ethvort Mserke skal
registrera for en, men kan registreres for flere af de ad administrativ Vei fastsatte
Vareklasser. Naar ikke det Modsatte er blevet fastsat ved Dom, skal Registreringen
nsegtes, forsaavidt det samme eller et lignende Mserke befindes tidligere
åt vsere registreret i den paagjseldende Klasse. Spergsmaalet om saadan
Nsegtelses Berettigelse saavelsom Spergsmaal om Forret til et Mserke afgjeres af
Domstolene. Fremdeles skal Registrering nsegtes Fremstillinger, der vsekke Förargelse,
samt saadanne Ord i et Varemserke, som ikke kunne blive Gjenstand
for Eneret, enten fordi de kunne vildlede eller af andre Grunde. Et registreret
Varemserke kan ikke överdrages uden i Förbindelse med den Forretning, for hvilken
det benyttes. Overdragelsen skal anmeldes til Registret.

Ved sserlige Forskrifter (rules), der ere givne i Kraft af den nsevnte Lov, er
blandt andet felgende fastsat: Anmeldelsen skal opgive de Klasser, i hvilke Registreringen
enskes, samt de Varer indenfor Klassen, for hvilke Mserket er bestemt.

Anmeldelsen skal ledsages af en Erklsering om, åt Anmelderen efter sin Overbevisning
er lovligt berettiget til åt brage Märket. Registrator skal tilstille Anmelderen
Underretning om Anmeldelsens Modtagelse og opfordre ham til paa en naermere
opgiven Maade åt lade en Meddelelse om Anmeldelsen indrykke i den officielle
Registreringstidende samt lade Märket aftrykke deri for åt give dem, hvis Ret
kunde blive berört åt Registreringen, Leilighed til åt fremkomme med Indsigelse
mod samme. Saadan Indsigelse, der skal ske skriftlig, skal i to Exemplarer indleveres
til Registrator, hvorefter det ene tilstilles Anmelderen med Opfordring til
åt erklsere sig derover inden en fastsat Frist. Oversidder han denne, betragtes
han som havende frafaldet Registreringen. Indkommer derimod Erklseringen, opfordres
den anden Part til åt stille Sikkerhed til et opgivet Belob. Sker dette
ikke inden 14 Page, betragtes han som havende frafaldet sin Indsigelse. Naar
3 Maaneder ere forlobne efter den förste Bekjendtgjorelse i Registreringstidenden,
registreres Mserket i den eller de Vareklasser, i hvilke Registrator
Under Anmelderen berettiget til åt faae Registrering. Er der flere Anmeldere
med Hensyn til det samme Mserke eller vsesentlig ens M.ether for de samme
Varer eller for Varer indenfor samme Klasse, beror det paa Registrator, om
han vil registrere alle eller nogle, ubetinget eller paa Betingelse af, åt de
underkastes de iEndringer, han föreskriver, eller paa andre Betingelser, eller
om han vil henvise Anmelderne til Domstolene; dog maa, som ovenfor anfört,
et Manke aldrig uden foregaaende Dom registreres i en Klasse, hvori et vsesentlig
lignende Mserke tidligere er registrerat. Naar en Vare anses som henhorende til
to eller flere Klasser, og der for denne Vare er blevet registrerat et Mserke i en
Klasse, maa der ikke uden efter foregaaende Dom registreres et vsesentlig lignende
Mserke i en anden Klasse for en anden Person med Hensyn til samme Slags eller
lignende Varer. Retten til et registrerat Mserke regnes fra Anmeldelsens Indleveringstid.
Anmelderen skal underrettes om den stedfundne Registrering. Angaaende
Registrering af overdragne Mserker, er der blevet fastsat sserlige Regler, blandt
hvilke mserkes den, åt naar Flere, til hvem enkelte Delo af en Forretning ere
blevne overdragne, begjsere åt faa det tindrande Mserke överdraget til sig, maa en
saadan Registrering af det samme Mserke for flere Personer ikke indrommes, medmindre
de nye Eiere derom ere enige. Er saadan Enighed ikke til Stede, maa
Registreringen ikke ske for nogen af dem uden foregaaende Dom. Registreringen
gjselder ikke uden Förnyelse lsengere end 14 Aar, med en Respittidaf3 Maaneder.
To til tre Maaneder for de 14 Aars Udlob skal Registrator erindre Indehaveren
om Forfaldstiden, og, naar der kun mangler en Maaned, uden åt Förnyelse er sket,
skal han sende en yderligere Paamindelse. Et Varemserke, som efter de 3 Respitmaaneders
Forlob er blevet udslettet af Registret, kan paany indfores deri, hvis
noget Medlem af Registreringsmyndigheden finder det billigt. I fem Aar efter et
Mserkes Udslettelse behandles Sporgmaalet om Registrering af et lignende
Mserke som om det forstnsevnte Mserke ikke var udslettet. Efter Forlobet af 5
A ar efter et Varemserkes Registrering kunne Domstolene efter Paastand af den,

som har retlig Interesse deri, bestemme, åt Märket skal udslettes, fordi det ikke
er blevet brugt i den Forretning, for bvis Yarer det blev registreret. I Henhold
til Dom kunne mindre vaesentlige Dele af et Maerke aendres eller et Maerke rettes,
og hvis Registrator finder det hensigtsmaessigt, kan det meddeles Otfentligheden,
åt saadant har fundet Sted. Der kan reises Indsigelser mod et Varemaerkes Förändring
og Overdragelse, og om saadanne skal Anmelderen underrettes. Registrator
kan fordre Sikkerhedsstillelse af den, som bar reist Indsigelsen, og, hvis han finder
det hensigtsmaessigt, henvise Parterne til Domstolene. Der er Offert 50 Vareklasser.
De Grundsaetninger, som ere hlevne fulgte ved Klassefordelingen, ville
blive bererte i den specielle Motivering af de Kommitteredes Förslag.

Straffene for ulovlig Benyttelse af Yaremaerker ere fastsatte i en Lov (the
Merchandise Marks Act) af 7de August 1862 (25. og 26. Victoria ch. 88). Straffene
bestaa i Faengsel eller Beder, kumulativt eller alternativt.

Den danske Lov om Beskyttelse for Varemaerker af 2den Juli 1880 bar saa- Danmark.
vel i Hänseende til Grundlaget for Varemaerkebeskyttelsen som til de fleste Enkeltheder
sluttet sig til den tydske Lov. Som saerlige Eiendommeligheder for den
nugjaeldende danske Lovgivning paa dette Omraade skal i denne Sammenhaeng kun
fremhaeves, åt Registreringen er central, åt Maerkebeskyttelsen er generel, det vil
sige, åt et registreret Maerke omfatter alle Arter af Varer, åt et Maerke ikke, uden
åt rette Yedkommendes Tilladelse godtgjnres åt vaere meddelt, maa indeholde
Navnet paa en anden fast Eiendom end den, som er Tilvirkningssted for de af
Anmelderen tilvirkede Varer, samt åt Registreringen og Beslutningen om dens
Ophaevelse kundgjeres saavel i den almindelige Tidende for retslige Bekjendtgjorelser
som i en sserskilt Registreringstidende, i hvilken sidste en Afbildning
af Mserkerne indrykkes, naar deres Registrering offentliggjores.

Norge og Sverig here til de faa Lande, som savne saerlige Love angaaende
Registrering af Varemaerker.

I Norge findes der, naar man bortser fra Forskrifterne om tvungen Stempling Norge.
af nogle faa Vareslags, ikke nogen anden herhen horende Bestemmelse end Straffelovens
almindelige Bedrageristraf samt den i samme Lovs Kap. 21 § 12 fastsatte
Sträf af Beder fra 8 til 800 Kr. eller Faengsel for den, som paa Varer, der
falholdes, ubjemlet anbringer dens Maerke eller Stempel som Tilvirkér, der ei bar
tilvirket samme. Et Udkast til Lov om Beskyttelse for Varemaerker er dog blevet
udarbeidet i Indredepartementet og trykt tilligemed de over Udkastet afgivne
Erklaeringer.

Bortset fra Bestemmelserne om Jernvarers Stempling samt om Kontrol- og Sverig.
Tilvirkningsstempel paa Arbeider af visse Metaller, indskraenker den svenske Lovgivning
om dette iEmne sig dels til den i den Kgl. Kundgjerelse af 13de Juni
1862 om Afskaffelsen af Fabrikstempler indeboldte Bestemmelse, åt det beror

paa Fabrikanterne o g Haandvserkerne selv, om de paa deres Yarer ville anbringe
egne Stempler eller Mserker og offentliggjore disses TJdseende og Beskaffenbed,
dels til Straffelovens Bestemmelse i Kap. 22 § 16 jfr. samme Kapitels § 13 og
Kap. 2 § 8, åt den, som paa tilvirkede Gjenstande, der falholdes, olovligt anbringer
en Andens Mserke end den rette Tilvirkers, skal straffes med Beder fra 5 til 500
Kr., eller, under sserdeles skserpende Omstsendigheder, med Fängsel, samt, naar
saadant sserligt er fastsat, have forbrndt den tilvirkede Gjenstand. Hvorledes
ovennsevnte Bekjendtgjerelse skal ske, derom er der intet fastsat. Der findes
imidlertid ogsaa for Sverig Forarbeider til en ny Lovgivning, idet en af den svenske
Regjering nedsat Kommission bär udarbeidet et Förslag til Lov angaaende Beskyttelse
för Varemserker i Förbindelse med Förslag til Love om Patentbeskyttelse og
om Beskyttelse for Monstre og Modeller. '' Denne Kommissions Betsenkning er
bleven udgivet i Trykken.

Internationale Det er ovenfor blevet omtalt, åt der har fundet Bestrsebelser Sted for åt udForhandlm-
j8eyne pjoverensstemmelserne mellem de forskjellige Ländes Love om Varemserker.

En kortfattet Fremstilling af Resultaterne af disse Bestrsebelser turde her vsere paa
sin Plads.

Efter Opfordring af den Kommission, som Frankrigs Minister for Agerdyrkning
og Handel nedsatte for åt forberede Kongresser og Konferencer ved Verdensudstillingen
i Paris i 1878, blev der ved den nsevnte Leilighed fra 5te til 17de
September afholdt en international Kongres for den industrielle Eiendomsret.
Denne Kongres, ved hvilken 10 Regjeringer, deriblandt den svenske og den norske,
vare reprsesenterede ved Delegerede, var delt i 3 Sektioner, en for Patenter, en
for Monstre og Modeller, og den tredie for Varemserker. Blandt de Resolutioner,
som vedtoges i den samlede Kongres, maa folgende fremhseves.

Firmaet beskyttes uden Registrering överalt uden Hensyn til Nationaliteten.
Fremmede Magters Undersaatter stilles i Henseende til Varemserker paa lige Fod
med Landets egne. Deres Rettigheder skulle sikkres ved sserlige Overenskomster.
Et Centralregister for Varemserker skal findes i ethvert Land og vaere almen tilgsengeligt
samt staa i Förbindelse med en officiel Registreringstidende. Det anses for onskeligt,
åt Anmeldelserne om Mserkerne ske samtidigt bos Landets egne Myndigheder
og hos de fremmede Ländes Konsuler. Registreringen danner ikke Grundlaget
for Retten til et Mserke, men er Betingelsen for åt kunne gjere den udelukkende
Ret til samme gjseldende ved Domstolene. Et Mserke, som er registreret i et
Land, skal registreres i uforandret Form (telle quelle) i alle Lande, som have
sluttet Overenskomst med det forstnsevnte. Registrering i Hjemlandet hjemler
Retten til Mserkets Benyttelse i de andre Lande, hvis det inden en vis Tid anmeldes
til disses Centralregistre. Som Fabrik- eller Handelsmserker anses Navne
paa Personer, Person- og Realfirmaer, samt Tilvirkningssteder, Bogstaver, Tal og

Ord med fremtraedende Form, Emblemer, Stempler m. m„ og i Ålmindelighed
Tegn som tilsammen eller hver for sig ere egnede til åt vaere Kjendetegn for
Fabrik- eller Landbrugsprodukter eller Handelsvarer. Varemaerker, som anmeldes,
modtages uden Provelse, men, hvis de befindes ikke åt vaere nye, bor Underretning
derom under Haanden meddeles Anmelderen. Märket skal afleveres i tre
Exemplarer og vaere ledsaget blandt Andet af en Beskrivelse, en Angivelse af de
Yarer, for hvilke det er bestemt, samt en Type til Offentliggjorelsen i den
officielle Tidende eller en saerskilt Registreringstidende. Et Exemplar af Maerket
skal vaere tilgaengeligt for Publikum hos Centralmyndigheden. Registreringen
offentliggjores i en for alle Konveutionslandene faelles Tidende. Til visse forud
bestemte Tider skal Registreringen fornyes. Forsaavidt ikke andet er vedtaget
ved en kundgjort Overenskomst, folger Maerket med den Forretning, hvis Varer
det er bestemt til åt betegne. Det bor vaere forbudt i Landet åt indfore, eller
derigjennem åt före eller deri åt oplaegge udenlandske Varer, paa hvilke der olovligt
findes anbragt en i Landet bosat Fabrikants Maerke eller en Angivelse om, åt
de hidrore fra dette Land.

Ved Kongressen af 1878 blev der nedsat en permanent international Kommission
med den Opgave b!, andet åt virke for Afholdelsen af en international
Konference, som skulde have til Formaal åt bestemme Grundsaetningerne for en
ensartet Lovgivning angaaende den industriel^ Eiendomsret. Denne permanente
Kommission traadte sammen i Paris efter Kongressens Slutning den 18de og 19de
September og forfattede Grundtraekkene til en almindelig Förening til Beskyttelse
for den industriel^ Eiendomsret, samt bevirkede, åt en Konference af den ovenfor
angivne Art kom i Stånd. Denne Konference traadte sammen i Paris den 4de
November 1880. Tretten europaeiske Lande, deriblandt Sverig og Norge, de forenede
nordamerikanske Stater, to mellemamerikanske Stater, Brasilien og tre
andre sydamerikanske Stater vare repraesenterede. Af de europaeiske Stormagter
manglede Tydskland. Resultatet af Konferencens Forhandlinger, der afsluttedes
den 20de November, blev et Förslag til Konvention om Dannelsen af en Förening
(Union) til Beskyttelse for den industriel^ Eiendomsret med folgende Hovedbestemmelsej*
i Henseende til Yaremaerker og Firmaer.

Undersaatterne og Statsborgerne i enhver af de kontraherende Stater skulle
i de ovrige Stater i Föreningen nyde de Fordele, som i Henhold til disse Staters
Love tilkomme Indlaendinge, og felgelig nyde samme Beskyttelse og have samme
Adgang til Retshjae.lp mod Angreb paa deres Rettigheder som disse, naar de opfylde
de for Indlaendinge foreskrevne Formaliteter og Betingelser. Samme Rot
tilkommer ogsaa andre Staters Undersaatter, som bo i nogen af Föreningens Stater
eller som fra et Sted i en saadan Stat drive Fabrik- eller Handelsnaering. Den,
som paa behörig Maade har ladet et Varemaerke registrera i en af de kontraherende
Stater, skal, med Forbehold af Andenmands bedre Ret, i Lobet af
tre eller, for overseiske Ländes Vedkommende, fire Maaneder have Fortrinsret

Konferencen

1880.

til åt lade Märket registrera i de andre Stater, saa åt hans Rot til Märket

i disse Stater ikke indskrsenkes derved, åt det samme eller et lignende Mserke

i Mellemtiden er blevet registrerat i det fremmede Land for en anden
eller benyttet af en anden. Et Mserke, som behörigt registreres i sit Hjemland,
skal i Föreningens Lande modtages til Registrering og beskyttes i uforandret
Skikkelse (telle quelle); dog kan Registrering nsegtes, hvis Mserket
strider mod Ssedelighed eller den offentliga Orden. Som Hjemland anses

det Land, hvor Anmelderen har sin Hovedforretning, eller, hvis dette

ikke er noget af Föreningens Lande, det Land, han tilhorer. Beskaffenheden af
den Vare, paa hvilken Mserket anbringes, maa ikke vsere til Hinder for Registreringen.
Firmanavn nyder uden Registrering Beskyttelse i allé Föreningens Lande,
hvad enten det udgjer en Bestanddel af et Yaremserke eller ikke. Vara'', paa
hvilke der olovligt er anbragt et Fabrik- eller Handelsmserke eller et Firma,
kunne paa Andragende af Anklagemyndigheden eller den Forurettede lsegges under
Beslag (saisie) ved deres Indforsel i de til Föreningen horende Lande, i hvilke
Mserket eller Navnet er lovligt beskyttet. Bet Samme gjselder naar der paa en
Vare findes angivet et bestemt Sted som Tilvirkningssted, og denne Angivelse er
sat i Förbindelse med et Firma, som er opdigtet eller benyttet i svigagtig
Hensigt. Enhver af de kontraherende Stater skal oprette en sserlig Myndighed
(service spécial) for den industriel^ Eiendomsret og et Centralkontor, hvor
Publikum kan faa Underretning om Varemserkerne. Under den schweizerske
Republiks Tilsyn skal der paa de kontraherende Magters fselles Bekostning indrettes
et internationalt Kontor under Navn af „Bureau international de l’Union
pour la protection de la Propriété industrielle“ efter de nsermere Bestemmelser,
hvorom disse Magter kunne blive enige.

I den Protokol, som blev optaget ved Konferencens Slutning, udtaltes det
som samtlig^ Staters Reprsesentanters fselles Opfattelse, åt Ordet industriel Eiendomsret
burde tages i sin videste Betydning, saa åt det ogsaa sigtede til Landbrugs-
og Bjergvserksprodukter, åt det oven omtalte Forbehold om fremmede
Undersaatters og Statsborgeres Förpligtelse til åt opfylde de for Indlsendinge foreskrevne
Formaliteter og Betingelser ikke tilsigtede åt gjere nogen Indskrsenkning
i de kontraherende Staters Lovgivning om Rettergangsmaaden og om Domstolenes
Kompetence, åt der med Oprettelsen i ethvert Land af den oven omtalte
sserlige Myndighed om muligt burde forbindes Udgivelsen åt en periodisk
Tidende, samt åt det internationale Kontor skulde indsamle og i statistisk Form
sammenfatte alle Slags Oplysninger om den industriel^ Eiendomsret, undersoge
de herhen horende Sporgsmaal, som kunde vsere af faelles Interesse for Föreningen,
udgive en periodisk Tidende med Benyttelse af de Aktstykker, som af Regjeringerne
i Föreningens Stater tilstilledes Kontoret, samt staa disse Regjeringer bi
med de Oplysninger, de maatte begjsere i herhen horende Sporgsmaal.

Idet de Kommitterede nu gaa over til i Korthed åt begrunde det udarbei- Internationale
dede Lovforslags Hovedbestemmelser, skal den almindelige Bemserkning forudskikkes,
åt de Kommitterede under Udforelsen af det dem givne Hverv, åt foreslaa
en for de tre skandinaviske Lande fselles Varemasrkelovgivning, tillige under
Hensyn til Varem arkets store Betydning i Samhandlen mellem Folkene have
stillet sig som Formaal i dette Förslag åt optage de Grundsaetninger, som efter
de Kommitteredes Mening have Udsigt til gjennem den nyeste Tids internationale
Forhandlinger åt arbeide sig frem til åt blive almindeligt anerkjendte.

En saadan almindelig Anerkjendelse kan allerede nu siges åt vare vundetBcstyuelseför
for den Grundssetning, åt der ikke behoves nogen Registrering for åt beskytte en 1^y°nn"v''‘e,
Naeringsdrivendes Navn eller Firma, naar de af ham benyttes som Märke Eiendommes
paa hans Varer. Sporgsmaalet om denne Beskyttelse ligger derför paa sferkrs

vis Maade udenfor Lovgivningen om Varemserker, hvilket er blevet antydet i Navm.
Forslagets § 1, der i denne Henseende er gaaet et Skridt videre end Indledningsbestemmelsen
i den nu gjseldende danske Varemaerkelov, idet Forslaget,
i Stedet for direkte åt udtale et Förbud mod åt Naeringsdrivende märke deres
Varer med andres Navne eller Firmaer, kun forudsatter det Ulovlige heri som
uafhsengigt af Varem serkelo ven. Hvad der iovrigt er optaget i det foreliggende

Förslag om Beskyttelse for Navn og Firma (§§ 4, 12 og 13 jfr. § 10) indskraenker

sig til et Förbud mod for nogen åt registrere et Varemarke, i hvilket der uden
Hjemmel förekommer en andens Navn eller Firma end Anmelderens, samt til
Bestemmelser om Paatalen af og til en vis Grad ogsaa Strafansvaret for de
derhen horende Förseelser. Navnet paa en fast Eiendom har man ment burde
ligestilles med Personnavne. da en Eiendoms Navn paa en Vare i Almindelighed
tjener til åt betegne Tilvirkningsstedet, eller muligt, om end kun undtagelsesvis,
det Sted, hvor Varen falholdes, og det bor ikke vaere tilladt nogen uden Eierens
sserlige Tilladelse åt betegne en Vare med Navnet paa en andens fäste Eiendom.

Som det af ovenfor givne Udvikling fremgaar, indeholder den franske Lov en
Bestemmelse, som gaar i samme Retning, og ogsaa i andre Ländes Lovgivninger
findes der Antydninger om, åt Opmaerksomheden har vaeret rettet paa denne
Sag, hvilket for övrigt fremgaar af Forhandlingerne ved Kongressen af 1878
og Konferencen af 1880 samt af de ved disse Leiligheder vedtagne Resolutioner.
De Kommitterede have dog ikke troet i videre Omfång end sket
åt burde udvide den i den danske Lov optagne Regel, åt ingen paa sine
Varer maa anbringe Navnet paa en fast Eiendom, vaere sig paa Landet eller i en

Stad, der er Tilvirkningssted for en andens Varer. Åt udvide Forbudet

yderligere, saa åt det skulde formenes nogen paa sine Varer åt saette Navnet
paa en anden Stad eller et andet Land end dem, i hvilke Vareeieren er bosat
eller driver Nsering, modes, som de om dette iEmne stedfundne Overveielser ved
de internationale Forhandlinger vise, af vigtige Betsenkeligheder i forskjellige Retninger,
hvoriblandt maa naevnes Letbeden ved åt omgaa Forbudet i Sserdeleshed
med Hensyn til Handelsmaerker, hvorfor ogsaa Konferencen af 1880 ikke tager

Ordet for et saadant Förbud, undtagen naar tillige et Firma er blevet opdigtet
eller benyttet i svigagtig Hensigt. En anden Vanskelighed ligger deri, åt mange
Yarers Bensevnelse efter Steder og endogsaa efter Lande ikke sigter til åt betegne,
åt Yarerne hidrore fra disse Steder eller Lande, men alene til åt angive en vis
Art af Varer, som Exempler paa hvilket kan anferes Eau de Cologne, Ruslaeder
(cuir de Russie), svenske Handsker (gants de Suéde), Lancashirejern, Brysselertsepper,
Bajersk -Öl og mange Arter af kunstige Mineralvande. Disse og
flere Bensevnelser liave i Tidernes Lob mistet deres stedlige Karakter og ere
gaaede over til åt betegne Yarernes Beskaffenhed. De maatte derför undtages fra
et eventuelt Förbud, men en saadan Undtagelsesbestemmelse vilde paa Grund af
den Msengde af slige Bensevnelser, der allerede nu ere i Brug, og den beständige
Opstaaen af lignende nye, frembyde store Vanskeligheder.

Grundlaget Med Hensyn til Grundlaget for Eneretten til et Varemserkes Benyttelse have

f°Tskritten*1''de Kommitterede ikke vseret i Tvivl om, åt man jo burde slutte sig til de Lovgivninger,
der ere gaaede ud fra, åt det er Registreringen, ikke Varemserkets Brug,
som konstituerer Eneretten. For Danmarks Vedkommende gjselder denne Grundssetning
allerede nu. Hvad de to andre Lande angaar, skulle de Kommitterede
först bringe i Erindring, åt man ved dette Sporgsmaals Bedommelse stedse maa
see bort fra de Overgangsbestemmelser, som indeholdes i § 15 om seldre
norske og svenske, samt de ved Lovens Trseden i Kraft i disse Lande benyttede
fremmede Mserker fra de Stater, med hviike Sverig og Norge have
sluttet Overenskomster om gjerisidig Beskyttelse. Undtager man nu de nysntevnte
seldre fremmede og indenlandske Mserker, og fastholder man strengt den
saaledes gjorte Adskillelse, indses uden Tvivl let det saavel berettigede som hensigtsmsessige
i åt begrunde Mserkebeskyttelsen paa den stedfundne Registrering.
Naar Staten tilstaar en Nseringsdrivende udelukkende Ret til åt benytte et vist
Mserke til Betegnelse af hans Varer, maa det nemlig anses for åt vsere en berettiget
Fordring som Betingelse herfor åt opstille, åt Märket noiagtig beskrives for
en offentlig Myndighed og kundgjores til almindelig Efterretning. En streng Fastholden
af Brugen som bestemmende for Mserkerettens Opstaaen vilde let have til
Folge, åt der fremkom paa Markedet paa den ene Side Yaremserker, Avis Besiddere,
uagtet Mserket ikke var blevet registrerat, havde udelukkende Ret til deres
Brug, og paa den anden Side Mserker, som skjondt deres Indehavere i god Tro
havde sogt og faaet tilstaaet Beskyttelsesret, naarsomhelst kunde fortisenges af
den forstnaevnte Slags. En Lovgivning, som kan give Anledning til saadan Förvirring
og aabenbar Uret, kan ikke anbefales. Som ovenfor paavist, have ogsaa
de Lande, der ikke have villet fordre Registreringen som Betingelse for Mserkeretten,
i Almindelighed opstillet denne som Betingelse for Muligheden af åt gjore
denne Ret retsligt gjseldende mod alle, et Ståndpunkt som oiensynligt ikke kan
vsere holdbart. De Kommitterede kunne ikke tro andet, end åt den Grundsmtning i
saa Henseende, som medföra’ Simpelhed og Orden i Forretningsverdenen, og som
heller ikke fra et principielt Ståndpunkt vil kunne stode paa Betsenkeligheder i

Hänseende til Mserker, der ere nye i et Land, efter Haanden vil fortrsenge den
anden til de modsatte Resultater ledende Grundsanning, som ogsaa vanskeligt
kan gjennemfores folgerigtigt. De Stemmer, som ved Kongressen 1878 med
Varme udtalte sig for det engelske Middelveissystem, stötte denne Opfattelse.

Åt der i ethvert Land bor findes et Centralkontor, hvor Publikum bär let CentralAdgang
til de allerede registrerede Varemserker, turde nu kunne anses for ube- re''Jlstrerin^-strideligt. Derfra og til Indforelse af Centralregistrering er der kun et lille Skridt,
og for de tre skandinaviske Lande kan der saa meget mindre reises nogen Betsenkelighed
ved åt gaa detta Skridt, som Lande med en saa stor Folkemsengde
og en saa hoit udviklet Industri som Storbritanien og de forenede nordamerikanske
Stater ikke have betsenkt sig paa åt gjore Registreringen central. Centralregistreringen
er ogsaa anordnet for Danmark og optagen i det heldre svenske Lovforslag.

Det norske Förslag derimod forudsatte ganske vist Lokalregistrering, men herimod
hsevedes der ved Forslagets Provelse mange og betydelige Stemmer omkring
i Landet. Af de anforte Grunde er Centralregistrering foreslaaet i § 2.

En af de Fordele, som Centralregistreringen medfbrer, er det Overblik, som Forudyaaende
vindes over alle gjseldende Mserker, med den deraf folgende Mulighed for strax åt Pr0velse■
kunne bedömare, livorvidt et anmeldt Mserke er saa ligt med et allerede beskyttet,
åt den begjserte Registrering vilde vsere et Indgreb i det beskyttede Mserkes Ret.

Heraf er Tanken opstaaet om åt tillsegge Registrator Myndighed til åt nsegte Registreringen,
naar en saadan Kollision vilde opstaa deraf. En saadan forudgaaende
Provelse er foreskreven i den danske Lov, men var ikke foreslaaet i det svenske
Förslag, uagtet det forudsatte Centralregistrering. Af den ovenfor givne Fremstilling
af den udenlandske Lovgivning fremgaar, åt de forskjellige Lande have
sogt åt lose dette Sporgsmaal paa forskjellig Maade. Medens nogle Lande, som
have Centralregistrering, have fastsat eller forudsat, åt Registrering skal tilstedes
liden Hensyn til Lighed med et tidligere registreret Mserke, have andre, i Sserdeleshed
i den senere Tid, i heiere eller mindre Grad sogt åt forebygge Registrering
af saadanne Mserker, som gjore Indgreb i seldre, enten, som Schweiz, ved åt
foreskrive eu Advarsel under Haanden til den, som afleverer et saadant Mserke,

— saaledes som Kongressen af 1878 foreslog —, eller ved åt anordne og muliggjore
en processuel Fremgangsmaade for åt komme efter, livorvidt der Under
en saadan Lighed Sted. Af disse Systemer Ande de Komuiitterede;, som
det af Forslagets § 4 Nr. 5, jfr. med de der paaberaabte §§ fremgaaer,
åt det System, som nsegter Registrering i Tilfselde af forefunden Lighed
med et seldre Mserke, bor foretrsekkes saavel fra et principielt Synspunkt
som med Hensyn til Forholdene i de skandinaviske Lande. Det
turde nemlig ikke vel kunne bestrides, åt, naar Staten ved et Mserkes Registrering
har tilstaaet Anmelderen Adkomst til med Udelukkelse af andre åt
benytte et Mserke til dermed åt betegne sine Varer, lader det sig ikke forene med
Ukrsenkeligheden af en saadan Föranstaltning fra Statens Side derefter åt tilstede
det samme eller et lignende Mserkes Registrering for en anden til Forurettelse for

den förste. Nogen virkelig Gavn kan en saadan Lovgivning heller ikke medlare;
thi hvis den, som senere har anmeldt Maerket, er i god Tro, vil han vsere bedst
tjent med i Tide åt faa Underretning om, åt Maerket er optaget af en anden, saa
åt han ikke behöver åt udssette sig for et Sögsmaal med de deraf flydende Ulemper
og Bekostninger. Har han paa den anden Side med Kjendskab til den andens
Bet begjsert Registrering, kan det ikke ligge i Statens virkelige Interesse åt befordre
et saadant Indgreb. Da nu Forretningsvirksomheden i de skandinaviske Lande
ikke har og ikke i en overskuelig Fremtid turde antages åt kunne faa en saadan
Udstrsekning, åt der skulde kunne möde större Yanskeligheder ved åt foretage den
Prevelse, hvorom her er Sporgsmaal, og som den engelske Lovgivningsmagt ikke
har taget i Betänkning åt betro Registrator, have de Kommitterede ikke nseret Tvivl
om, åt de hurde anhefale dens Indferelse, selvfelgelig med det Forbehold, åt hvis
et registrerat Mserke trods en saadan Undersegelse skulde af Domstolene blive
erklseret for åt gjere Indgreb i den Beskyttelsesret, som er tilstaaet et tidligere
registreret Mserke, kan den senere Registrering erklaeres for ugyldig. Den Omstsendighed,
åt det under et saadant System en enkelt Gång kunde hsende, åt et anmeldt
Mserke maatte sendres for åt kunne registreres, uagtet det muligt for en Domstol
vilde have kunnet bestaa i Striden med et seldre Mserke, turde anses for åt vsere
af Unge Betydning i Sammenligning med de Fordele, Systemet medförer.

Beshjiulses- Dernsest möder Spörgsmaalet om Beskyttelsesrettens Omfång, hvorvidt et

ret,ens Mserkes Registrering bor medföre Ret til åt benytte Maerket alene paa visse
Vanarter Varer eller visse Slags Yarer eller Vareklasser, eller om Eneretten skal omfatte
eiUr Me. ape Arter af yarer. Åt fremmede Ländes Lovgivninger have segt åt lese dette
Spergsmaal paa meget forskjellig Vis, er paavist ovenfor. Det overveiende Flertal
har opstillet den Fordring, åt der ved Mserkets Anmeldelse skal ske en Opgivelse
af de bestemte Varer, eller i det Mindste af den Art eller Klasse af Varer, for
hvilke Maerket skal benyttes. En Del af dem bestemme udtrykkeligt, åt der ikke
er noget til Hinder for, åt andre Personer kunne faa det samme eller et lignende
Mserke registreret for andre Varer eller Arter af Varer eller Vareklasser end de
saaledes opgivne. Den danske Lov indtager, som allerede fremhaevet, i saa Henseende
en Undtagelsesstilling, dog mera tilsyneladende end virkeligt. Saaledes
gjselder i Usterrig Beskyttelsen for alle Slags Varer, som hare til den af Mserkets
Indehaver drevne Nsering. I de Lande, i hvilke den ovenfor anförte Opgivelse
skal ske, uden åt der tillige form! er opstillet visse Klasser, niellera hvilke Anmelderen
bär åt vselge, medförer Regien heller ikke altid med Nödvendighed, åt de
Varer eller Vareklasser, som ikke henhere til det opgivne Omraade, kunne betegnes
med lignende Mserker. Saaledes fastssettes det f. Ex. i en saa nylig udkommen
Lov som den schweizerske, åt naar et Mserke er bleven registret for en Nseringsdrivende,
maa en anden ikke benytte det samme Mserke uden paa Varer af en
ganske anden Beskaffenhed (durchaus verschiedener Natur) end dem, som det seldre
Mserke var bestemt for. Den ovennsevnte Förpligtelse til åt angive Varens Art kan
iövrigt let omgaas ved åt gjöre Angivelsen svsevende eller saa vid, åt den omfatter

saa godt som alle Arter af Yarer. Til Bevis for denne Paastand skal det anfores,
åt efter fransk og belgisk Ret kan en Person anmelde et Mserke for hele den
Näringsgren, i hvilken han vil benytte Märket.

Efter åt have overveiet de Omstsendigheder, som ved Bedemmelsen af dette
Sporgsmaal bor komme i Betragtning, ere de Kommitterede af folgende Grunde
blevne staaende ved åt anbefale Udeladelsen af enbver Bestemmelse i den omspurgte
Henseende.

Saalsenge Varemserkerne alene ere Fabrikm serker, kan der saavel fra principielle
som fra praktiske Synspunkter anferes antagelige Grunde for en Klasseinddeling, men
efteråt i Tidens Lob ogsaa de, der bandle med Varer, i en stor Maalestok have benyttet
Mserker for åt adskille deres Yarer fra andre Handlendes, ere de Ulemper, som i mange
Tilfselde hyde af en streng Gjennemferelse af en saadan Inddeling, blevne sserdeles
store. Det er for en Handlende, som vil valge et Varemserke, saare vanskeligt
under et saadant System åt affatte sin Angivelse saaledes, åt han ikke udssettes
for åt glemme en eller anden Vare eller, naar han senere vil udvide sin Handel til
en ny Art af Varer, åt Ande sit eget Mserke eller et, som har Lighed dermed, optaget
for saadanne Varer. Det er indlysende, åt dette er en betydelig Ulempe i
Sserdeleshed i de skandinaviske Lande, i hvilke Handelen fra seldre Tid har taget
den i mange Tilfselde endnu bibeholdte Retning, åt de enkelte Handlende, saavel
Grosserere som Detaillister, falholde Varer af mange forskjellige Slags. Den under
Forbandlingerne om dette Sporgsmaal paa Kongressen i 1878 fremhsevede Omstsendighed,
åt Inddeling i Vareklasser, stöder paa Vanskeligheder paa Grund af Nutidens
store Handelsetablissementer med deres Varer af den mest forskjellige Beskaffenhed,
er ogsaa af ikke ringe Betydning for de tre Lande, da saadanne
Etablissementer i den senere Tid efter Haanden have vundet ledgång i disse
Lande. Fremdeles er det taget i Betragtning, åt Nutidens kemiske og tekniske
Opfindelser begge overordentlig store Hindringer i Vejen for i foreliggende Henseende
åt inddele Vareomraadet saaledes, åt de sserskilte Grupper skilles tilstrsekkeligt
fra hverandre, Saaledes f. Ex. udgjorde tidligere Linneds- eller Bomuldsvarer
en fra andre Varer strengt afsondret Gruppe, men efteråt man har lsert af Papir,
Celluloid og lignende åt forfaerdige hvide Beklsedningsgjenstande, som skuffende ligne de
forstnaevnte, er Grsendsen udslettet. Paa samme Maade forholder det sig med
Papir, forfserdiget af Linnedklude, Halm, Trse osv. Eller, for åt tage et andet
Exempel, hvis en Person har faaet et Varemserke registreret for Meieriprodukter,
og det er lykkedes ham åt vinde et godt Omdomme for de med dette Mserke
forsynede Varer, er det klart, åt han vilde lide betydelig Skade, hvis det tillädes
en anden åt benytte samme Mserke for Tilvirkning af Kunstsmor. Selv om
det samme Varemserke i mange Tilfselde kunde benyttes af forskjellige Personer
for forskjellige Slags Varer, liden åt nogen af dem led Skade derved, er det
over Hovedet umuligt ved Registreringen åt forudse, om ikke en Skade, der fortjener
åt komme i Betragtning, kan hyde af saadanne jevnsides gaaende Mserker. Det
engelske System, der er det eneste, som afgiver nogen Sikkerhed for, åt Bestem -

melsen om Begrsendsning i Omraadet for et Varemserkes gjseldende Kraft ikke
skal blive omgaaet, viser bedst Vanskeligheden ved Fastssettelsen af Klasser. Disse
ere, som tidligere anfört, ikke fserre end 50, deriblandt B for enkver af Klasserne
kemiske Produkter, Linnedvarer, Silkevarer og uldne Yarer. For disse og flere
Arter af Yarer findes der först nogle Klasser med visse opgivne Vara- og siden
en Klasse med de ovrige Varer af samme Sort, og, efteråt der paa denne Maade
er opstillet 49 Klasser, kommer den 50de indbefattenbe „Forskjelligt“ (miscellaneous)
med sine flere Underafdelinger dels af angivne Varer dels tilsidst af en
almindelig Rubrik lydende paa „alle andre Yarer, som ikke indbefattes i de foregaaende
Klasser“. Stivelse, bestemt til Fode, er opfort i en, Stivelse bestemt til
Vask eller til industrielt Brug i en anden Klasse. Den vsesentlige Betydning af
et saadant System er, som ogsaa bemserket, åt det tvinger den, der seger om et
Varemserke, til åt anmelde sig i flere Klasser og saaledes föreger hans Udgifter
til åt eibverve Varemserket, idet der skal betales sseiskilt Afgift for liver Klasse.
Saaledes er t. Ex. et först i England og siden i Danmark registreret Mserke optaget
i ikke mindre end sex Klasser, nemlig for Jern og Staal i femte, for Maskiner
i sjette, for Dele af Hestmaskiner og Haveredskaber i syvende, for kirurgiske
Instrumenter og Apparater i ellevte, for skjserende Redskaber og Vserktoi
med Eg, undtagen File, i tolvte og for Blikvarer i fjortonde Klasse. Registrator
har efter de for England gj seid ende Love endogsaa Ret til åt foretage Registreringen
for en Vareklasse, der ikke er förlängt. Efter det Anferte er det saaledes,
selv efter det engelske System, kun et Betalingsspergsmaal, om Märket skal vsere
specielt, eller blive til et i Virkeligheden aldeles generelt Mserke.

Til de Betaenkeligheder, som saaledes tale mod ved Loven åt begrsendse det
Omraade, indenfor hvilket den udelukkende Ret til et Yaremserke skal gjselde,
kommer den vsesentlige Omstsendighed, åt de Grunde, som en Person kan have til åt
vselge et Mserke, som ligner en andens, ikke here til dem, Lovgiveren behöver åt
boie sig for. Det Felt, som staar aabent for den, som skal vselge et Mserke, er saa stort,
og den menneskelige Fantasi er saa rig, (åt ingen nogensinde behover åt komme i
Forlegenhed ved Valget. Xaar dette forholder sig saaledes, bor en Persons Bestrsebelse
for åt vselge et Mserke, som ligner eu andens, ikke opmuntres, da der ssedvanlig til
Grund for denne Bestrsebelse ligger den mindre rosvserdige Hensigt åt före sig det
Arbeide til Gode, som denne har anvendt paa åt skaffe de med Märket forsynede
Yarer Tillid. Da Trangen til en Varemserkelovgivning maa soges i det kjobende
Publikums Vane, ikkun åt skjsenke Varers Mserker og Etiketter en
flygtig Opmserksomhed, samt i en Del Fabrikanters og Handlendes ogsaa i
de skandinaviske Lande ikke ubekjendte Tilboielighed til åt benytte sig af
denne Vane til paa den oven antydede Maade åt skaffe deres Varer en ofte ufortjent
Tillid, turde det vsere yderst vigtigt, åt man ikke ved Lovgivningen om dette iEmne
aabner Veien for eller synes åt legalisere den Slags Maader åt befordre Varers
Afssetning paa. Naar hertil kommer, åt Varemserkernes Antal i de skandinaviske
Lande ikke kan blive saa stort, åt man skulde heheve åt tye til Klasseinddelingen

for åt kunne holde Orden paa dem, have de Kommitterede, som sagt, ikke taget i
Betänkning i dette Punkt åt slutte sig til den danske Grundssetning, og det saa
meget mindre som, efter hvad der ovenfor er antydet, Forholdene i andre Lande i
mange Tilfselde faktisk stille sig paa samme Maade, som om denne Grundssetning var
indfort der. De Kommitterede have ogsaa paa dette Punkt en Stötte for deres Förslag i
det kgl. svenske Kommercekollegium, der ved sin Dreftelse af den seldre svenske
Kommissions Förslag til en Varemserkelov udtalte, åt det ikke antog, åt det ved
Forslaget tilsigtede Maal fuldstsendigt kunde naas, naar Varemserkerne ikke bleve
generelle i Stedet for, som Kommissionen havde paatsenkt, åt vsere knyttede til bestemte
Arter af Varer. Den samme Mening udtaltes enstämmigt ved det norske Forslags
Droftelse paa den norske Haandvserks- og Industriforenings Iieprsesentantmode i
Christiania, ligesora der ogsaa hsevede sig Stemmer derför i Bergens Formandskab.

Det folger af sig selv, åt hvad ovenfor er bemserket om det Omfång, hvori
et Mserke maa benyttes med Ddelukkelse af andre, hovedsaglig sigter til nye
indenlandske Mserker, eftersom Grsendserne i den her omhandlede Henseende for
fremmede Mserker maa bedemmes og for seldre indenlandske Mserker kunne blive
åt bedomme efter de Forhold, under bvilke de ere blevne til. Det maa endvidere
fremhseves, åt den Omstsendigbed, åt fremmede Mserker kunne blive åt registrere
alene for enkelte Varer eller Vareslags, medforer, som nedenfor nsermere vil blive
udviklet ved Bemserkningerne til § 14, åt den af Kommissionen anbefalede Grundssetning,
åt et registrerat Mserke bär omfatte hele Vareomraadet, heller ikke under
alle Omstsendigbeder kan gjennemferes med Hensyn til nye indenlandske Mserker,
hvilket de Kommitterede ogsaa have taget Hensyn til ved Affattelsen af Bestemmelserne
i §§ 1 og 4 Nr. 5.

Den Begjserlighed, hvormed Publikum opseger en Vare med et vist Mserke, Varemoerlcers
beror oiensynligt paa den Tillid, som dette Publikum har til den Fabrik, livor Varen
er tilvirket, eller, naar Talen er om Handelsmserker, den Handelsforretning, hvor detflyttelse i Forer
vant til åt Ande gode Varer. Den, der er Indehaver af Forretningen, er ofte nok
ubekjendt for Publikum og har saaledes i Regien ingen Indflydelse paa Eftersporgselen
efter Varen. Under disse Ornstsendigheder have de Kommitterede anset det for
rigtigt, saaledes som i Forslagets § 8 sket, åt knytte Varemserket til Forretningen,
saa åt det ikke kan överdrages uden med denne, og folger med Forretningen,
bvis ikke andet er vedtaget. Det er for den bestemte Forretnings Skyld, åt Staten
bevilger Mserket Beskyttelsesretten. Denne Beskyttelsesret bor derför folge med
Forretningen og överdrages og opbere med samme, saa åt Mserket ikke for åt
skalle dets förste Indebaver en Indtsegt skal bestaa til Vildledelse for Publikum,
efteråt den Forretning var opbort, i hvilken det oprindelig benyttedes. Denne
Grundssetning er ogsaa efter det ovenfor beimerkede udtalt i en stor Msengde
fremmede Lovgivninger, og er ligeledes fulgt i det norske Förslag (§ 9
Nr. 2), samt anbefalet af Flertallet i den svenske Hoiesteret ved Droftelsen
af det svenske Förslag.

Efter saaledes åt have gjort Bede for de ledende Grundsaetninger i det foreliggende
Lovforslag, skal man meddele Grundene til de Detailbestemmelser, der
maatte kunne traenge til en saerlig Motivering.

§ I Frivillighet!.

Denne Paragraf tilsteder de Naeringsdrivende, men paalaegger dem ikke nogen
Tvang til åt benytte Varemaerke. Åt saaledes Benyttelsen af et saadant Maerke i
Almindelighed skal vaere en frivillig Sag, udelukker selvfelgelig ikke, som allerede
antydet, Muligheden af åt der i det ene eller det andet af Landene kan bestaa en
Förpligtelse for saerlige Klasser af Naeringsdrivende til åt forsyne deres Varer med
Maerker eller Stempler. De Kommitterede have i denne Henseende fulgt den almindeligt
gjaeldende, i den danske Lov samt de norske og svenske Förslag optagne
og af Kongressen af 1878 anbefalede Grundsaetning.

Mcerkeret for Ligeledes stemmer det foreliggende Förslag overens saavel med den danske

allé Närings-]^, som me(] ,]e norske og svenske Förslag deri, åt Betten til åt benytte Varemaerke
ikke er indskraenket til visse Klasser af Naeringsdrivende, men skal tilkomme
alle, saavel Fabrikanter og Handlende som Haandvaerkere og Jordbrugere og andre
Naeringsdrivende, hvad enten de ere Enkeltmaend eller Interessentskaber. Saaledes
som den tydske Lov i Modsaetning til de fleste andre Ländes Love har gjort, åt
begraendse Betten til visse större Naeringsdrivende og ganske åt udelukke dem,
som frembringe Landbrugsprodukter, passer ikke for de skandinaviske Lande, i
bvilke visse af disse Produkter, saaledes Smör og Ost, have et udstrakt Marked,
til hvis Betryggelse det er af stor Yigtighed, åt Formaalet med Yaremaerkebeskyttelsen
kan komme disse Produkter til Gode. Ievrigt kan der vanskeligt anferes nogen
gyldig Grund for, åt det skulde formenes en hvilkensomhelst Naeringsdrivende,
selv den mindste, åt skaffe sig de Fordele, Varemaerkets Begistrering medferer,
naar han vil baere den dermed forbundne Bekostning.

Indenlandske Åt Betten til åt lade et Varemaerke registreret i et Land som indenlandsk
Mwrher. i\ja.r](e maa tilkomme en Naeringsdrivende uden Hensyn til hans Nationalitet, naar
kun han driver sin Forretning i dette Land, er en almindeligt antagen international
Segel, fra hvilken der ikke bor vaere Tale om åt afvige. Som Betingelse för åt
faa et Varemaerke registreret paa denne Maade kraeves det derför i § 1 samt for
aeldre Maerkers Vedkommende i § 15 i den norske og svenske Text, åt Naeringen
drives „her i Biget,“ og for Danmarks Vedkommende, hvor denne Grundsaetning
allerede nu gjaelder, opretholdes den ved § 19 i Forslagets danske Text. Beglerne,
hvorefter Beskyttelse tilstaas Maerker, som ere registrerede i Udlandet, ere opstillede
i §§ 14 og 15.

Marker, som För åt der skal vaere Tale om et Varemaerke kraeves det, efter hvad der i
naervaerende Paragraf er udtalt, åt Eierens Hensigt med åt forsyne
Varerne med Maerke er „i den almindelige Omsaetning åt adskille dem fra Andres
Varer.“ Heraf folger, åt Maerker, hvis Formaal alene er åt angive en Vares Art,
Slags, Pris, Maal, Godhed o. s. v., ikke henhoro under naervaerende Lov. De

Skibningsmaerker, som benyttes til åt adskille forskjellige Eieres eller Exportörers
Trsevarer, falde saaledes ind under Loven, men deritnod ikke de Tömmer- og
Ffedningsmrerker, som anbringes paa forskjellige Eieres Tommerstokke, og som
udelukkende bave til Formaal åt bevise og betrygge Eiendomsretten til Tommeret.

Nogen yderligere Definition end den, som ligger i de ovenfor anferte Ord af VanmmrUu
Lovtexten, barman ikke troet åt burde opstille. Man har derför indskrsenket sig til,
ved Siden af den under den almindelige Motivering omtalte Henvisning til en
Nseringsdrivendes Ret til åt betegne sine Varer med sit Navn eller sit Firma eller
med Navnet paa sin fäste Eiendom, åt angive „sserlige Varemaerker“ som Gjenstand
for Lovforslagets Bestemmelser, idet der ved dette Udtryk er sigtet til,
hvad man pleier åt kalde Figurmserker til Adskillelse fra Navnemserker, det ferstnsevnte
Udtryk taget i videre Betydning, saa åt det omfatter ikke alene egentlige
Figurer, men ogsaa Bogstaver, Ord og Tal. Som andre Ländes, f. Ex. Frankrigs
og Englands Love samt de ved Kongressen af 1878 gjorte Forsog vise, er det förbundet
med store Vanskeligheder åt definere Varemserket, og de Definitioner, som
ere blevne forsugte, bave i Almindeligbed indskrsenket sig til en Opregning af de
vigtigste Arter af Mserker, som bruges. De Kommitterede have derför i Lighed
med de fleste Love foretrukket åt lade Yaremserkets Begreb fremgaa af den nysanferte
Bestemmelse i Förbindelse med de i §§ 4, 7 og 10, Nr. 2 negativt gjorte
Begrsendsninger.

Bestemmelsen om, åt Mserket kan anbringes enten paa Yarerne eller paa deres VaremasrkeJ-R
Indpakning, en Bestemmelse, som gjenfindes i flere udenlandske Lovgivninger, har'' Anhrmnelsesin
Grund i Yarernes forskjellige Beskaifenhed samt den deraf flydende Forskjel i
Maaden, hvorpaa Mserket maa anbringes.

§ 2.

Da de Grunde, som have foranlediget de Kommitterede til åt foreslaa Centralregistrering,
ere anferte ovenfor (pag. 19), giver denne § ikke Anledning til
yderligere Bemserkninger.

§ 3.

De i denne Paragraf indeholdte Forskrifter angaaende Fremgangsmaaden med Formaliteter
Begjseringen om et Varemserkes Registrering (jfr. den danske Lov §§ 4 og 5 Nr. 1 ^rmhe.

samt de norske og svenske Forslags § 3) slutte sig nser til, hvad der i andre
Lande findes foreskrevet i denne Henseende.

Retten for Anmelderen til åt indsende Aktstykkerne med Posten er forAktens IndsenSverigs
Vedkommende noget Nyt, som man har anset for krsevet saavel af Hensyn delse pr- PosL
til Publikums Bekvemmelighed som paa Grund af, åt denne Fremgangsmaade i Almindelighed
er tilladt ligeoverfor de to andre Ländes administrative Myndigheder.

Åt Anmeldelsen skal vsere skriftlig medferer, åt Anmelderen eller en anden Anmeldehens
paa hans Vegne skal, naar Anmeldelsen sker for et Firma, vsere sig Person- eller Beskaffen1iedRealfirma,
underskrive Firmaet, men, naar Anmelderen ikke har Firma, eller företager
Anmeldelsen i sin personlige Interesse, undertegne Anmelderens borgerlige

Oplysning on
Nceringsvei,
fulde Ncivil,
Bopcel og
Adr esse.

Beskrivelse
af McerTcet.
Farver.

Afbildninger
af Mce.rlet.

Navn eller ssedvanlige Underskrift. Underskriftens Kigtighed bar man ikke anset
det fornodent åt fordre bekrseftet, saaledes som det norske Förslag og nogle
fremmede Love paabyde, eftersom ingen lettelig kan Lave nogen rimelig Interesse
i åt anmelde et Mserke i en andens Navn.

1 Den Fordring, som stilles til Anmelderen, åt Lan skal oplyse sin Nseringsvei,
maa ikke förstaas anderledes, end åt han skal opgive den Nsering, lian er berettiget
til åt drive, saa åt lian ikke kan vsere pligtig åt godtgjere, åt han for Tiden
virkelig tilvirker eller bandier med de Varer, for hvilke Märket er bestemt.
Fuldstsendig Oplysning om Navnet, o: Oplysning om Slsegtnavnet og det fulde
Fornavn, skal meddeles selv, naar en Anmelder har undertegnet alene med Slsegtnavnet
som sin ssedvanlige Underskrift. Oplysningen om Bopsel eller, ved Firmaer,
det Sted, hvor Nseringen drives, eller, med andre Ord, Postadressen, er förnöden
af Hensyn til Brevvexlingen med Anmelderen.

Fremdeles krseves der en tydelig Beskrivelse af Mserket. Paa de tilsvarende
Steder i den danske Lov og det norske Förslag tilfoies det, åt Beskrivelsen tillige
i fornodent Fald skal indeholde Oplysning om Maaden, hvorpaa Mserket anbringes
(f. Ex. paa selve Yarerne eller Emballagen, ved Paaklsebning, Indbrsending, Indbugning
osv.). Grunden til denne Förspel ligger dels deri, åt saadanne Opgivelser
aldrig kunne blive udtommende ved Mserker, som omfatte alle Arter af
Varer, eftersom Näringen senere kan blive udvidet til Varer, paa hvilke Opgivelsen
ikke passer, dels deri, åt det ligger i Anmelderens egen Interesse åt gjere Opgivelserne
saa fuldstsendige som muligt. Iovrigt bemaerkes, åt den begjserte
Beskrivelse er af stor Vigtighed ved farvede Marker, da Farverne have vaesentlig
Betydning ved Varemserkers Sammenligning med hinanden, men ikke gjengives
i de Aftryk, som offentliggjeres.

Da, som nys bemserket, Farver ofte udgjore en vigtig Bestanddel af et Maerke,
og de Mserker, som opbevares ved offentlig Föranstaltning derför ogsaa i denne
Henseende bor vsere til Veiledning ved Bedemmelsen af Ligheden med andre
Mserker, har man om de Exemplarer, som skulle ledsage Anmeldelsen, brugt Udtrykket
,,Afbildning1'', for derved åt fremhseve, åt i disSe skulle ogsaa Farverne
i et Mserke gjengives. Af de 3 Exemplarer af Afbildninger, som krseves,
er et fornodent til Varemserkeregistret, et sendes filbåge til Anmelderen overensstemmende
med hvad der i Slutningen af Paragrafen bestemmes, og det tredje
holdes i Reserve for det Tilfaelde, åt det förste skulde blive beskadiget. Åt Forslaget,
ligesom Varemserkelovene i Almindelighcd, fastssetter det hoieste tilladte
Maal for Afbildningerne, har sin Grund deri, åt Registrets Sterrelse maa begrsendses.
Da den Skik, åt benytte Etiketter som Varemserker, har faaet stedse större
Indpas, og Folgen deraf er blevet, åt Yaremserkerne i Almin delighed have en betydelig
Sterrelse, har Forslaget, for åt det ikke som Regel skal vsere nedvendigt
åt tage Afbildningerne i formindsket Maalestok, sat et helt Storstemaal
for dem, hvilket dog er noget lavere end det, som den danske Lov har foreskrevet.
Ved åt ssette den hoieste tilladte Sterrelse altför lav, udssetter man sig for, åt den

Nseringsdrivende, for åt undgaa Mserkernes Reducering, deler Typen, saaledes
som det har vist sig i Tydskland, i flere Dele og derefter anmelder de enkelte
Stykker som Kollektivmserker. *)

De to Typer, som skulle fel ge med Afbildningerne ere nedvendige til den
i § 6 foreskrevne dobbelte Kundgjorelse. Ved Ordene „til Mserkets Trykning

*) Sammenlignende Fremstilling af forskjellige Mserkers St0rrelse.

Typer.

tjenlige11 bär det vaeret Hensigten åt antyde, åt Typerne skulle kunne benyttes
i en saedvanlig Bogtrykkerpresse. Deres Storrelse bur selvfolgelig vaere saadan, åt
Aftrykkene blive lige saa store som Afbildningerne.

Re''Jlafgift"JS~ -Registreringsafgiften, en Afgift som oppebaeres i alle Lande til åt daekke de
ved Registreringen foranledigede Lonninger og andre Omkostninger, har man
troet åt burde foreslaa til 40 Kr., livorved den ligesom det norske Korslag
liolder Mellemveien mellem de i den danske Lov fastsatte 30 Kr. og det
svenske Porslags 50 Kr. Den saaledes foreslaaede Afgift synes ogsaa paa
den ene Side ikke åt vaere större, end åt den, da en Naeringsdrivende i Almindelighed
kun behöver et Märke, med Lethed kan baeres af den, som har en virkelig
Interesse i åt forskafte sig Varemaerkebeskyttelse, og paa den anden Side åt vaere
tilstraekkelig hoi til åt forhindre Markedets Overtyldelse med unodige Varemaerker.
Registreringsafgiftens Sterrelse vexler betydelig i de forskjellige Lande. Saaledes er
den i Belgien 10 francs (7 Kr. 20 Öre), i Ostlig 5 fl. (8 Kr. DO öre) i Neder landene

10 fl, (15 Kr.), i Tydskland 50 Reichsmark (44 Kr. 45 Öre), i Storbrita nien

mindst 2 £ (36 Kr. 32 öre) med Tillaeg for hver ny Klasse, i Schweiz 20

francs (14 Kr. 40 öre), i Italien 40 lire (28 Kr, 80 Öre) og i de forenede nord amerikanske

Stater 25 dollars (93 Kr. 25 Öre).

dunder*!- ■ 1 Hen,lolcl 111 det sidsIe Stykke af § 3 paaligger det Registreringsmyndigning
om An- heden paa den naeimere angivne Maade åt tilstille Anmelderen Meddelelse om
ZdtatZ ^nmeldelsens Modtagelse og Tiden for samme, idet han, for åt sikre Maerkets
J Identitet, vedhaefter en af Afbildningerne. Af en Jevnforelse med § 5 fremgaar

det, åt den naevnte Myndighed derimod ikke har nogen Förpligtelse til åt meddele
Underretning om Registreringen. Af Hensyn til, åt Forretten i Tilfelde af Strid
mellem 2 Mserker i Almindelighed tilkommer det Maerke, som först er blevet anmeldt,
er det nemlig anset for åt vaere af Yigtighed for Indehaveren åt kunne
godtgjore, naar han har gjort sin Anmeldelse, hvorimod selve Registreringen,
som kundgjeres paa den foreskrevne Maade, altid kommer til Anmelderens Kundskab,
og derför er let for barn åt bevise. Af det Anferte er det klart, åt Forpligtelsen
til åt notere og meddele Anmelderen Underretning om Tiden for Anmeldelsens
Modtagelse indbefatter, åt ikke blot Dagen, men ogsaa den Tid paa
Dagen, da Anmeldelsen indkom, skal opgives. Slmlde en udtrykkelig Bestemmelse
beröm vaere förnöden for noget af Landene, har dette sin Plads blandt de saerligo
Gjennemforelsesbestemmelser, der, som det af § 16 fremgaar, forudsaettes åt ville
vaere fornodne til åt fuldstaendiggjore en Del Bestemmelser i § 3 og andre Paragrafer
af den faelles Lov.

§ 4.

Förbud mod Den förste Indskraenkning i Yalget af Varemaerker, som gjores i § 4, er den,
staver^eller at Mserket ikke maa kestaa aleiie af Tal, Bogstaver eller Ord, som ikke have en
Ord alene. fremtraedende eiendommelig Form. Paa dette Punkt er de Kommitteredes För slag

overensstemmende med den danske Lov (§ 6 Nr. 1), det norske Förslag
(§ 4 Nr. 2) og det svenske Förslag (§ 2 lste Stykke) samt med de esterrigske,

tydske, nederländske, schweizerske Love og til Dels med den engelske Lov. Det
er ganske vist, åt de af de Kommitterede benyttede Ord „som ikke have en fremtrsedende
eiendommelig Form" ikke findes i de nysnsevnte Förslag og Love, med
Undtagelse af Tillseget til den schweizerske Lov, samt åt kun den nederländske
Lov udtrykkeligt taler om almindelige Tal, Bogstaver eller Ord, men dette er
efter de Kommitteredes Mening kun en tilsyneladende Uoverensstemmelse, idet
ogsaa de andre Förslag og Love maa förstaas saaledes, åt Registreringen skal
nsegtes Mserker, som alene bestaa af almindelige Tal eller almindelige Bogstaver
eller af Ord, der ere dannede af saadanne Bogstaver, eller af almindelige Sammenstillinger
af saadanne Tal, Bogstaver eller Ord, men derimod ikke skal nsegtes,
saasnart Tallene, Bogstaverne eller Ordene eller deres Sammenstillinger enten liver
för sig eller tilsammen liave en eiendommelig Form, saaledes åt Maerket ved de
benyttede Tal- eller Bogstavtyper eller ved Tallenes eller Bogstavernes Anordning
gaar over fra åt vsere et blot Tal- eller Bogstavmaerke til åt blive et virkeligt
Figurmserke i Lovens Betydning.

Til Bogstaver, der fremtrsede i en eiendommelig Form og saaledes kunne godkjcndes
som Varemserker, skal derför efter Forslaget, ligesom efter den tydske Lov,
henregnes alle Bogstaver af ikke i Landet brugelige (landesubliche) Typer, saasom
koptiske, arabiske, kinesiske og visse russiske Bogstaver, Runer m. m. ligesom alle
med Arabesker forzirede eller kunstig dannede Bogstaver. Hvis almindelige Bogstaver
kombineres saaledes, åt de ikke blot sammenstilles, men tilsammen danne
en Figur, eller sammenslynges paa en, om end ikke aldeles ubekjendt, saa dog
ussedvanlig Maade, og saaledes adskille sig fra de almindelige Skrift- og Tryktyper
og f. Ex. udgjore et Monogram, bor de ogsaa, ligesom efter den tydske Lov,
anses for åt danne et Figurmserke, Fremdeles skulle som Figurmserker anerkjendes
almindelige Tal, Bogstaver eller Ord, eller almindelige Sammenstillinger
deraf, naar der dertil er foiet et Tegn eller en Figur, en Ramrne eller Lignende.
1 hvilket Forbold Rammen, Tegnet eller Figuren skal staa til den evrige Del af
Märket, er det, som det fremgaar af de udenlandske Loves^Taushed i denne Henseende,
umuligt åt gjore til Gjenstand for nogen Förskrift.

Efter § 7 medföra- Optagelsen i Varemserker af Tal, Bogstaver eller Ord, som
ikke liave en fremtrsedende eiendommelig Form, ikke nogen Beskyttelse for disse,
idet andre ikke ved en saadan Optagelse förhindra i åt anvende de samme Betegnelser.
Saameget mindre kunne Yaremserker, som alene bestaa af saadanne
Tal, Bogstaver eller Ord, komme til åt nyde nogen lovmsessig Beskyttelse. Under
disse Omstsendigheder er det anset for rettest — med den Undtagelse, som omliandles
i §§ 14 og 15 — åt forbyde saadanne Mserkers Registrering, da de Kommitterede
have ment, åt det ikke kunde försvara åt tilstede, åt Registrene belemres
med Mserker, som i Yirkeligkeden ikke ere Varemaerker i retlig Betydning, og for
Betaling åt yde Statens Medvirkning til en Handling, som i retlig Henseende er
liden Betydning. Derimod er der Intet til Hinder för åt beskytte, og saaledes
heller ikke for åt registrere et Mserke, som bestaar alene af Tal, Bogstaver eller

Ord, der have en fremtrsedende eiendommelig Form, da Märket, som sagt, gjennem
denne Form gaar over fra et blot Tal- eller Bogstavmserke til et Figurin
aerke.

Personnavne, Af den ovennsevnte, uafhsengig af Varemserkeloven gj seid ende Regel, åt En*Eiendomler
^lver er k>erettiget til liden Anmeldelse og Registrering åt benytte sit Navn eller
navne i en sit Firma som Varemserke, felger det, åt hvis to Nseringsdrivende have samme
eien<Eorml''''J ^avn eller Firma, er den ene lige saa berettiget som den anden til åt anbringa
sit Navn eller sit Firma paa sine Yarer. Paa samme Maade forholder det sig, hvis
de besidde Eiendomme af samme Navn. Hvis derimod den ene som Varemserke
lader registrere enten sit Navn eller sit Firma eller Navnet paa sin fäste Eiendom
under en eiendommelig Form eller sit Navnetrsek, vindel'' han derved Ret til ene
åt benytte denne Form og udelukker saaledes den anden derfra.

Saaledes registrerede Navne, Firmaer eller Navnetnek gaa efter de samme
Regler som andre Figurmserker, saa åt de, efter hvad der i det Folgende nsermere
vil blive udviklet, ved Registreringen blive beskyttede mod andre Navnes, Firmaers
eller Navnetrseks Benyttelse til Yaremaerke i en saadan Form, åt de lettelig kunne
forvexles med de registrerede.

Uhjemlet Op- Den Beskyttelse, som uden Registrering tilkommer en Naeringsdrivende i
tefnf ‘jv^Henseende til Navn og Firma som Varemserke, ber selvfelgelig medfere et Förbud
eller Firmaer.moå, åt andre optage dem som Bestanddele af et Varemserke, der registreres.

Dette er ogsaa udtrykkeligt udtalt i den anden Regel i § 4. Tilsvarende
Bestemmelser findes i den danske Lov (§ 6, Nr. 2) og det norske Förslag
(§ 4, Nr. 3). Den til Forbudet knyttede Betingelse, åt Optagelsen skal vsere sket
„uden Hjemmel“, sigter til åt undtage dels de Tilfselde, i hvilke Navnets, Firmaets
eller Eiendommens Eier har tilladt Benyttelsen, dels de Tilfselde, i hvilke Navnet
kan anses for åt vsere Almeneiendom af den Grund, åt det udgjor en Bestanddel
af Varens Bensevnelse. Herhen herer Bessemerstaal, Martinstaal, Liebigs Kjodextrakt,
Morsesapparat og andre ligncnde Bensevnelser, der i Almindelighed ere
hentede fra Opfinderens Navn, og ere blevne Gjenstand for fri Benyttelse.

Förbud wod Det under Nr. 3 optagne Förbud mod Registrering af offentliga Vaaben og
offentliga l -jviheikei'' turde ikke trsenge til nogen anden Förklaring end den, åt til oifentlige

ben og Marker. ° ° ° ...

Mserker regnes blanclt andre saadanne, som brages af en Del onentlige Myndigheder.
Dette Förbud förekommer saavel i den danske Lov (§ 6 Nr. 3) som i det
norske Förslag (§ 4 Nr. 4) samt, om end i noget forskjellige Udtryk, i det svenske
Förslag (§ 2 Nr. 1) og findes ogsaa i de vigtigste fremmede Love. Den tilsvarende
Bestämmelse i den tydske Lov er bleven fortolket saaledes, åt Forbudet blot har
Hensyn til indenlandske Vaaben eller Mserker. De Kommitterede have ikke fundet
Grund til saaledes åt begrsendse Forbudet, men da det maa forudssettes, åt
Registrator i Regien kun har tilstrsekkeligt Kjendskab til indenlandske offentlige
Vaaben og Mserker og felgelig ikke i Almindelighed i Embeds Medfer nsegter
Registrering af andre, har man i § 10 anvist en Udvei til, naar offentlige Vaaben
og Mserker ere blevne registrerede, senere åt faa dem udslettede af Registret. Åt

private Yaaben og Maerker kunne registreres, Avis ikke vedkommende Privatmands
eller Families Ret derved trades for nser, folger af de benyttede Udtryk. Udstillingsmedailler,
der ofte optages som underordnede Dele af Marker for Naringsdrivende,
som have faaet saadanne Belonninger, ere efter denne Regel ikke til
Hinder för et Varemarkes Registrering, men denne Registrering udelukker selvfelgelig
ikke andre, der have samme Ret til åt benytte Medaillerne, lfa ligeledes
åt optage dem i deres Marke.

Det er naturligt, åt Marker, som indeholde Figurer eller andre Fremstillinger-FVems<i7/in?er,
af den Beskuffenhed, åt de saare de religiöse eller sadelige Felelser, eller paa
anden Maade kunne vakke offentlig Förargelse, ikke ber registreres. Det, argehe.
som Nr. 4 indeholder beröm, er omtrent enslydende med det tilsvarende Sted
(§ 2 lste Stykke) i det svenske Förslag. Det i den danske Lov (§ 6 Nr. 4)
og det norske Förslag (§ 4 Nr. 5) til Ordet Förargelse feiede Ord offentlig1''
er blevet udeladt som överflödigt og til en vis Grad vildledende, da Staten ikke
bor yde sin Sanktion til et Manke, som er anstodeligt i Forhold til nogen
Privatmand.

Under Henvisning til de i den almindelige Del af Motiverne anferte Grunde Förbud mod
for den i Nr. 5 foreskrevne Förpligtelse for Registrator til åt nagte åt registrere a‘t ^Jiiqere
et Manke, som gjer Indgreb i et tidligere beskyttet Manke, skulle de Kommitterede registrera
med Hensyn til den Maade, hvorpaa dette Nummer er affattet i Sammenligning
med den danske Lovs Bestemmelse i § 6 Nr. 5, bemarke, åt Forskjellen i de Märke. —
benyttede Udtryk beror derpaa, åt Kollisionstilfaldene efter Forslaget ere flere
og indtrade under andre Forhold end efter don danske Lov, i Sardeleshed under ''Förbud.
Hensyn til de sarlige Regler, Forslaget opstiller om Registrering af aldre norske
og svenske samt saadanne udenlandske Marker, paa hvilke den almindelige Regel
om Omfanget af Markets Gyldighed ikke kan anvendes af den Grund, åt de
ikke have Hensyn til en Naringsdrivendes bele Virksomhed, men kun til bestemte
Varer eller Arter af Varer. Paa Grund af den i Forslaget optagno
Grundsatning, åt et registrerat Marke giver Eneret til dets Benyttelse paa
alle Varer i den Näring, for hvilken Registreringen gjalder, maa i Almindelighed
det samme Marke ikke registreres mere end en Gång, hvisaarsag Registrering i
Regien skal nagtes, naar Registrator floder, åt det samme eller et väsentlig lignende
Marke allerede er registrerat for en anden. Forsaavidt stemmer Forslaget med
den danske Lov. Men da den navnte almindelige Grundsatning ikke for Tiden
gjalder i Norge og Sverig, og ei heller er antagen i en Del fremmede Lande, hvor
der derimod findes Varemarker, som kun ere beskyttede med Hensyn til bestemle
Varer eller Varesorter, er det klart, åt disse Markers Tilvarelse ikke er til Hinder
for det samme eller lignende Markers Registrering, naar blot Registreringen sker
for andre Varer eller Varesorter end dem, som den aldre Beskyttelse har Hensyn
til; thi naar dette iagttages, opstaar der ikke nogen Kollision med det aldre
Marke.

Registrering i För de seid re norske og svenske Varemaerker og for de mod dem i Hedfår af
tiden"af^den - § ^ ligestillede fremmede Mserker har § 4 Nr. 5 en sirlig Betydning, forsaavidt
landske og gom, i Henhold til dette Nr. jevnfert med § 15, alle saadanne anmeldte Mserker,
landsie derunder indbefattet samme eller lignende Mserker for de samme Yarer, i den

Marter, ovenomtalte Övergångstid skulle antages til Registrering uden Prevelse. I denne
Tid har Hemlig den Orden, hvori Anmeldelserne ske, ikke nogen Betydning, eftersom
enhver, som vil heholde sin Ret, i dette Tidsrum skal anmelde sit Maerke, og det
saaledes furst efter Övergångstidens Slutning kan vise sig, hvorvidt Benyttelsen af
et eller andet af de saaledes registrerede ensartede eller indbyrdes lignende Masrker
er uforenelig med den Beskyttelse, som tilkommer noget af de andre Mserker.
Opstaar der derved Kollision, saa åt Mserkerne ikke kunne bestaa jaevnsides, maa
Forrangen imellem dem selvfelgelig afgjeres ved Rettergang og bedommes, ikke
efter Tiden for Anmeldelsen til Varemserkeregistret, men efter de Love, som gjselde,
för den her foreslaaede Lov traadte i Kraft, saa åt den tidligere lovlige Brug af
Vare märket bliver afgjerende for Stridens Udjevning.

§ 5.

Ncegtet Naar en indkommen Anmeldelse i en eller anden Hänseende er mangelfuld

KlagTderovér e^er ikke i det Hele overensstemmende med Lovens Forskrifter, skal Registreringen
nsegtes. Som Felge af, åt eu saadan Nsegtelse nsermest maa betragtes som Resultatet
af et Skjen, og ikke bererer Trediemands Ret, ber den efter de Kommitteredes
Mening ikke kunne undergives Domstolenes Prevelse, men vel gjeres til
Gjenstand for Klage til den overordnede Myndighed. I den danske Lov (§ 6,
sidste Stykke), siges det ogsaa udtrykkeligt, åt Registrators Naegtelse kun kan
indankes for Indenrigsministeren, og naar Ordene i den danske Lov „som da
afgjer Sägen11 i nasrvaerende Forslags danske og norske Text ere blevne forandrede
til „som endelig afgjer, om den begjaerte Registrering skal naegtes11, er Grunden
hertil alene den, åt det er blevet anset for rettest åt antyde, åt Trediemands Ret,
naar Registreringen tillädes af den heiere Myndighed, ikke bereres heraf, og saer1-igt,
åt Trediemand ikke er udelukket fra åt bestride Registreringens Lovlighed
under en Sag, som reises af barn i Medfer af Lovforslagets § 10, 2det Stykke,
eller som anlsegges mod ham i Henhold til § 12.

De svenske Kommitteredes Förslag om dette Punkt slutter sig til hvad der
i den Kgl. Förordning af 14de December 1865 i Almindelighed, det vil sige med
Undtagelse af, hvad der vedkommer de nordlandske Provindser, er foreskrevet om
Klage over administrative Myndigheders Handlinger. Den ovennaevnte Tilfeielse
i de 2 andre Ländes Texter er ikke anset förnöden for Sverig, da Klagen
afgjeres af Kongen, og det er en i den svenske administrative Ret almindelig
Regel, åt det behandlede Spergsmaal dermed er endelig afgjort. Uoverensstemmelsen
med de to andre Ländes Love er saaledes ikke af reel Natur.

§ 6.

Denne Paragraf handier om, hvad Registreringsmyiidigheden har åt iagttage, Regisirerinnaar
Regeringen tilstaas eller, hvis den afslaas, naar denne Afgjorelse er bleven 9££.e Tlh^_
ophsevet af den hoiere Myndighed. De naermere Regler blive i Henhold til § lö kjendtgjerehe
åt fastssette ad administrativ Vei. Registreringens hurtige Bekjendtgjerelse er af m''

Vigtighed saavel for Anmelderen som for Publikum. Åt Bekjendtgjorelsen skal
ske ikke blot i den almindelige Kundgjorelsestidende, men ogsaa i en Registreringstidende,
er hegrundet i det Magtpaaliggende i åt have Afbildningerne af alle de
registrerede Mserker samlede paa eu for Publikum bekvem Maade.

§ ?•

Under § 4 Nr. 1 have de Kommitterede, som ovenfor omtalt, foreslaaet, åt Fri Benyttelse
Varemserker, der alene bestaa af Tal, Bogstaver eller Ord, som ikke have cn";t almmdehge

1 al, Bogstaver

fremtrsedende eiendommelig Form, ikke maa modtages til Registrering. Derimode/fer Ord, som
kunne Mserker registreres, naar de bestaa dels af saadanne Tal, Bogstaver eller
Ord, dels af andre Bestanddele, saasom Figurer eller lignende, og dette hvad
enten de forstnsevnte Bestanddele udgjore den vsesentligste Del, som bestemmer
Mserkets Totalindtryk, eller kun en mindre, isoleret Del af Mserket. Det foreslaas
nu i denne Paragraf, åt naar der saaledes for en Nseringsdrivende er sket Registrering
af et Varemserke, i hvilket der for en större eller mindre Del findes Tal,

Bogstaver eller Ord, som ikke have en fremtrsedende eiendommelig Form, forhindres
andre ikke derved i åt anvende de Tal, Bogstaver eller Ord, som det
registrerede Märke indeholder. For saa vidt nu disse Tal, Bogstaver in. m. udgjore
en underordnet, for Totalindtrykket af Märket uvsesentlig Del af dette,
ligger der ikke heri noget eiendommeligt, da det samme er Tilfseldet med enhver
Enkelthed i den Del af Märket, som gjor det til et Figurmserke. Udgjore de
derimod en Hovedbestanddel af Mserket, det vil sige, bestemmes dettes Karakter
vsesentlig af de benyttede Tal, Bogstaver eller Ord, saa indeholder Paragrafen
en sirlig Regel derved, åt det, uden Hensyn til Mserkets Registrering
tilstedes en hvilkensomhelst anden åt tilegne sig de nsevnte Bestanddele af
Mserket, hvad enten det sker paa den Maade, åt lignende Tal, Bogstaver eller
Ord faktisk benyttes som Varemserker, eller saaledes, åt de gjores til Bestanddele
af et til Registrering bestemt Mserke. Til nsermere Förklaring af denne Regel
og samtidig til Fuldstsendiggjerelse af det, som ovenfor er anfört om Regien i
Forslagets § 4 Nr. 1, skal folgende bemserkes.

De Kommitteredes Grunde til ikke åt erkjende almindelige Tal, Bogstaver eller
Ord som Varemserker eller som Bestanddele af et Varemserke, der ere lige berettigede
med de Dele af samme, der udgjore Figurer, ere vistnok de samme, som
have vseret bestemmende for den Förskrift i de danske, tydske, osterrigske og flere
Love, åt Mserker, som alene bestaa af Tal, Bogstaver eller Ord, ikke maa registreres,
og for de med Bestemmelserne i nservserende § 7 beslsegtede Regler i den
danske Lovs § 14 og det norske Forslags §11, samt med den Bestemmelse

i den tydske Lov, åt ingen ved et Bogstavmserke forhindres i åt betegne sine
Yarer med sit Navn eller sit Firma, selv i forkortet Skikkelse. Almindelige Tal,
Bogstaver og Ord ere et Fselleseie (domaine public), som ikke maa kunne monopoliseres
af nogen enkelt, og selv om man ser bort fra Brugen af Bogstaver som
Initialer til Navne og Firmaer, blive baade Tal og enkelte Bogstaver saa saedvanligt
og almindeligt brugte til åt betegne Grader i Varers Art, Godhed og Maal,
åt Ret for en enkelt til åt tilegne sig disse Betegnelser som Varemaerker vilde
medfore uberegnelige Folger. Men hvad der i saa Hänseende gjselder enkelte
Bogstaver, det gjaelder ogsaa bele Ord, forsaavidt der ikke gives disse en eiendommelig
Form. Intet vilde vsere mere unaturligt, end om det skulde tillädes en
enkelt gjennem Varemaerker åt lsegge Beslag f. Ex. paa gangbare Varebenaevnelser,
eller, som tidligere omtalt, Stseders eller Ländes Navne, eller de ssedvanligste og
i Handlen mest benyttede Udtryk og Betegnelser, eller Ord, som indeholde
almindelige Anbefalinger for Varer. Saaledes turde der f. Ex. ikke kunne vsere
Tale om, åt den förste, som i et Yaremserke indssetter et af Ordene »Patent11,
„bedste“, „prima“ osv., skulde kunne udelukke alle andre fra Brugen af disse Ord
som Varebetegnelser, eller åt de, som handle med en Vare, skulde kunne forhindres
i paa denne Vare åt anbringa Varens almindelige Benaevnelse, f. Ex. „parafineredo
Sikkerhedstaendstikker“, fordi en anden havde indfort denne Benaevnelse i sit Varemarrke.
Det kunde ganske vist synes, åt naar en Fabrikant havde givet en af
ham tilvirket Vare et nyt, sserligtNavn, f. Ex. naar en Cigarfabrikant benaevner en Cigarsort
„Nornen“, Billighed da kunde tale for undtagelsesvis åt tilstaa ham udelukkende
Ret til åt forsyne slige Varer med denne Benaevnelse; men naar det tages i Betragtning
paa den ene Side, åt der anvises ham den Hdvei åt give Benaevnelsen
en fremtradende eiendommelig Form, og paa den anden Side, åt en rationel
Graendse for saadanne Undtagelser ikke vil kunne dragés, formene de Kommitterede
åt den af dem opstillede Regel vil findes antagelig. Åt Beskyttelse maa naegtes
Varemaerker, som udelukkende bestaa af Tal, Bogstaver eller Ord, er derför uundgaaeligt
og vistnok almindeligt erkjendt, og åt under disse Omstaendigheder saadanne
Maerker ikke bor kunne faas registrerede, forsaavidt de ikke have en fremtraedende
eiendommelig Form, er ovenfor paavist. Det, som saaledes gjaelder om
Varemaerker, der alene bestaa af almindelige Tal, Bogstaver eller Ord, bor ogsaa
i Hovedsagen anvendes paa Maerker, som for den vaesentligste Del bestaa af saadanne
Betegnelser, men tillige indeholde Figurer. Den Nodvendighed, der, som
anfört, taler for åt bevare almindelige Tal, Bogstaver og Ord deres Egenskab af åt
tilhore alle, ophorer ikke paa Grund af et saadant Tillaeg af Figurer, som tilmed
kunne indskraenkes til noget meget ubetydeligt, uden åt man derför kan bestride,
åt Maerket til Dels er et Figurmserke. Der savnes imidlertid tilstraekkelig Grund
til ganske åt forbyde Registrering af Maerker, af hvilke almindelige Tal, Bogstaver
eller Ord udgjore en Bestanddel. Derved vilde nemlig Registrator komme i en
vanskelig Ftilling, idet det lagdes i hans Höand åt afgjore det ofte tvivlsomme Sporgs -

maul, hvorvidt disse Betegnelser udgjore en Hovedbestanddel eller en underordnet
Del af et Maerke; thi i sidste Däld er der ikke nogen gyldig Grund til åt forbyde
Registreringen. Et saadant Förbud vilde heller ikke kunne forsvares, forsaavidt
de til Maerket borende Figurer i og for sig ere egnede til åt registreres, og det
Formaal, som tilstraebes ved Maerket, ikke paa anden Maade kan naas. Overensstemmende
med, hvad der gjselder i England, åt tilläde Registreringen paa den
Maade, åt de i et Maerke optagne Tal, Bogstaver eller Ord i visse Tilfselde undtages,
turde vsere förbundet med forskjellige Ulemper. Enten maa Regien udstrsekkes
til alle Betegnelser af den nsevnte Art og derved blive unodvendigt
sträng, naar Betegnelser udelukkedes, som blot vare underordnede Dele af et
Maerke, eller ogsaa maa den ovenfor berorte Provelse laegges i Registrators Haand.
Det engelske System, som bestaar i, dels åt udelukke bestemte Ord, dels åt
angive bestemte Grupper af Ord, som ikke maa optages i Maerker i Almindeligbed
eller i Maerker for visse Varesorter, kan ikke anbefales, dels fordi der i Almindelighed
mangler gyldig Grund til åt opstille et saadant Förbud ligeoverfor underordnede
Dele af et Mserke, dels fordi en saadan Opregning aldrig vilde kunne
blive udtommende eller svarende til de vexlande Forhold. Man har derför
bestemt sig for den i naervasrende Paragraf optagne Regel, åt Maerket vel maa
registreres i sin Helhed, men åt den Del deraf, som bestaar i Tal, Bogstaver eller
Ord, der ikke have en lremtraedende eiendommelig Form, vedvarende horer til „lc
domaine public11. Denne Del af Maerket nyder saaledes ingen Beskyttelse. Enhver
kan, naar han holder sig de saerlige Regler efterrettelig, der yde Firmaer samt
Navne paa Personer og fäste Eiendomme en af Loven uafhaengig Beskyttelse,
benytte de samme Tal, Bogstaver eller Ord, og det tilmed som en ligesaa vaesentlig
Del af et Maerke. Maerket er i Virkeligheden kun beskyttet i Henseende til
de deri vaerende Figurer, hvortil lienregnes saavel eiendommelige Sammenstillinger
af Tallene, Bogstaverne eller Ordene som de disse givne dekorative Former.

De Kommitterede have ikke överset, åt denne Regel gaar noget videre end hvad
der udtrykkeligt er udtalt i den danske og de ovennaevnte fremmede Love, men
man har anset den saaledes foreslaaede, i det svenske Förslag optagne Regel for
en nodvetidig og rigtig Udvikling af den Tanke, fra hvilken disse Loves Förbud
mod Registrering af Maerker, der udelukkende bestaa af Tal, Bogstaver eller Ord,
maa antages åt vaere gaaet ud, da det sikkert ikke har vaeret Meningen med de
naevnte Love, åt nogen skulde monopolisera disse Benaevnelser. Folgen af en saadan
Bestemmelse, som den her foreslaaede, vil vistnok blive den, åt Enhver, hvem
det er magtpaaliggende åt skäfte sig et Maerke, som skal komme til åt nyde villig
Beskyttelse, vel vil vogte sig for åt vaelge dette Maerke saaledes, åt almindelige
Tal, Bogstaver eller Ord blive Hovedbestanddelene i Maerket.

Fra det ovenfor Anforte gjores der til Dels en Undtagelse med Hensyn til de
i § 15 omhandlede aeldre indenlandske og fremmede Maerker, hvorom det Naermere
vil blive anfört under den naevnte Paragraf.

IM Bemjttehe Hvad slutelig angaar Paragrafens senere Del, som omhandler de for alle

åt Marker, ,, .

som alminde-eller visse Klasser åt Na3nngsdnvende felles Tegn eller Ma3rker, ere BemserkflmNwrin
yiin^erne til den förste Del ogsaa anvendelige paa denne, da ikke heller disse
‘ ""''^Bensevnelser ber kunne monopoliseres af den enkelte; men medens blötte Tal,
Bogstaver eller Ord ikke maa registrera, er der ikke givet noget saadant Förbud
med Hensyn til de Tegn og Maerker, om hvilke den senere Del handier. Grunden
til denne Förspel maa soges deri, åt den registrerende Myndighed ikke kan antages
åt kjende alle saadanne Betegnelser. Skulde som Felge deraf et saadant
Tegn eller Mserke blive registreret som eneste Bestanddel af et Maerke, medföra
imidlertid Registreringen ikke nogen Eneret til dets Benyttelse, eller, med andre
Ord, Ret til fra Brugen deraf åt udelukke nogen anden, vaere sig de Naeringsdrivende,
i hvis Naeringer det almindeligt benyttes, eller andre. Dog bemaerkes,
åt de forstnaevnte i Henhold til Forslagets § 10 ere de eneste, som have Ret til
åt fordre Maerket udslettet af Registret, da de alene have nogen Interesse i, åt
den omspurgte Art af Tegn og Marker ei monopoliseres. Man har troet paa
denne Maade åt burde bevare den Egenskab ved de omspurgte Betegnelser, åt de
staa til fri Afbenyttelse. Som Exempler paa de Tegn og Maerker, der her haves
for Öie, kunne naevnes det i Jernindustrien benyttede Jernmaerke og det Maerke,
som almindeligt bruges i Handelen i Stedet for Ordet Nummer.

§8-

Ny Indehavers De ovenfor under den almindelige Motivering angivne Grunde til den i § 8
Mm-kets i''V-°PstiFede Grundsanning om registrerede Maerkers Övergång eller Overdragelse fra
nyelse. den ene til den anden lede naturligt til, åt en ny Indehaver ikke behover åt anmelde
Förändringen for åt kunne gjore sin Ret til Maerket gjaeldende. Ethvert
Forsog paa åt fastsaette en bestemt Tid, inden hvilken Övergång eller Overdragelse
skal anmeldes, stöder paa store Vanskeligheder baade i Henseende til Tidsbestemmelsen,
som skal lempes efter dels iudenlandske dels udenlandske Forhold, og i
Saerdeleshed med Hensyn til Umuligheden af åt kontrollere Paabudets Efterlevelse.
Da Maerket ikke maa överföres paa en anden uden i Förbindelse med den Forretning,
i hvilken det bruges, og Publikum derför ikke har nogen Interesse i åt faa
Underretning om Övergången, er det först ved den naermest paafolgende Förnyelse
af Maerket, åt en saadan Anmeldelse behoves. Da skal ogsaa, efter hvad der udtrykkelig
bestemmes i Forslagets § 9, den nye Indehavers Ret godtgjores.

§ 9.

lieiten /il et Det i förste Stykke af denne Paragraf omhandlede HUrnne, Tiden, fra hvilken
Malke m/«esBeskyttelsen for et registreret Yaremaerke regnes, förekommer i den danske Lovs
Sradete»''el~ § ^ ^r’ ^ nors^e korslags § 9 Nr. 1 og det svenske Forslags § 6. Det

^Emne, som behandles i de to sidste Stykker, Maaden, hvorpaa Registreringen
fornyes, findes i den danske Lovs § 7 Nr. 4, det forstnaevnte Forslags § 6 Nr, 3
og det sidstnaevnte Forslags § 5.

En Sammenholdelse af Forslagets § 1 med naervaerende Paragrafs förste
Stykke viser, åt den udelukkende Ket, som folger med et registreret Varemaerke,
ganske vist vindes ved Registreringen, men, naar denne er foregaaet, regnes fra
Anmeldelsestiden, saaledes som allerede anfört i Bemaerkningerne til det sidste
Nummer af § 3, en Grundsaetning, der er paavist ikke åt vaere fremmed for andre
Ländes Varemaerkelovgivninger. Det vil selvfolgelig ved de i Porslaget forudsatte
specielle Forskrifter blive Registrator paalagt åt registrere Varemaerker i den Orden, livori
de indkomme, men da Opfyldelsen af denne Förskrift ikke afhaenger af den, som
har anmeldt Maerket, er det anset rigtigt åt laegge Anmeldelsestiden til Grund for
Afgjorelsen af, hvilket Maerke der skal nyde Fortrinet.

Af den ovenfor givne Fremstilling af den udenlandske Lovgivning ses det, Registrerinat
Registreringen efter de fleste fremmede Love ikke uden Förnyelse förbliver i FAfgift

Kraft mer end et vist Antal Aar, samt åt Tiden, inden hvilken Förnyelsen skal derför.
Ande Sted, efter de forskjellige Lovgivninger vexler mellem 10 og 30 Aar. De Kommitterede
ere blevne staaende ved den i Danmark foreskrevne og i begge de andre
Lande foreslaaede Tid af 10 Aar''som en i de nordiske Lande ikke ualmindelig
Fornyelsestermin. Hvis Förnyelsen ikke begjaeres inden den befalede Tid, skal
Maerket udslettes af Registret overensstemmende med, hvad der i § 11 Nr. 1 udtrykkeligt
udtales. Ved saadanne Udslettelser lettes Oversigten over de gjaeldende
Maerker. For åt Anmeldelsen til Förnyelse skal vaere gyldig, kraeves det, åt der

samtidig erlaegges en Afgift af 10 Er. Forslaget om en saadan Afgift er be grundet

dels derpaa, åt Registreringen antages åt burde baere de med

samme forbundne Omkostninger, dels i önsket om åt forhindre Förnyelse i andre
Tilfaelde end dem, i hvilke Indehaveren har en virkelig Interesse i åt holde sit
Maerke i Kraft Er der en saadan Interesse til Stede, kan Afgiften ikke anses
for hoi, men paa den anden Side har man ikke troet med Feie åt kunne gjere
den heiere, da man har taenkt sig Bekjendtgjorelsen om Förnyelsen som en simpel
Meddelelse i Registreringstidenden uden Aftryk af Märket.

I § 7 af den danske Lov indeholdes der en Förskrift for Registrator om Spargsmaal
mindst en Maaned, forend Tiden for Registreringens Förnyelse indtrasder, åt under- °n^
rette den, som har anmeldt Maerket, om, åt det vil blive udslettet, saafremt For - Békjendtgjanyelsen
ikke sker. En saadan Bestemmelse har man ikke troet åt burde re.lse °"i

r it nn dens Udlob.

foreslaa, da dens Efterlevelse naesten vil vaere unruhg med Hensyn til udenlandske
Maerker og, forsaavidt angaar de indenlandske Maerker, förbunden med store Vanskeligheder,
hvorhos en saadan Bestemmelse altid maatte forudsaette, åt der paalagdes
Maerkets Indehaver en Förpligtelse til åt anmelde Bopaelsforandringer. Den
taenkelige Udvei, offentlig åt bekjendtgjore de enkelte Maerkers Forfaldstider tilligemed
en Underretning om, åt de vilde blive udslettede, hvis Registreringen ikke
fornyedes, har man ikke heller ment åt burde anbefale, da en saadan Fremgangsmaade
let kunde give Anledning til en mindre liderlig Tilegnelse af
vaerdifulde Maerker, hvis fornyede Registrering var bleven forsomt.

§ io.

Udslettelse af Bestemmelsen i det förste Stykke svarer til den danske Lovs § 7 Nr. 3 og
r?fenäig!e Begyndeisen af det norske Forslags § 6 Nr. 4, men gaar ikke saa vidt som
Vadben eller disse, da det indskraenker den administrative Myndigheds Berettigelse til åt udMflrargelige
siette Märket til de Tilfelde, åt det indeholder offentliga Vaaben eller Mserker,
Fremstillinger.eWex Fremstillinger, som kunne vsekke Förargelse, samt henfegger Retten til åt
tage Beslutning om Udslettelsen, ikke til den registrerende Myndighed, mod hvis
Kompetence i saa Henseende der med Feie kan reises Betsenkeligheder, men derimod
til den overordnede Myndighed. Hvad angaar offentlige Yaahen og Hanker,
af hvilke de udenlandske let kunne blive optagne i Registret, uden åt nogen
egentlig Forsomroelighed kan fegges Registrator til Last, har man anset det for åt
vsere af Vigtighed, uden Omsveb åt kunne faa dem udslettede af Registret, navnlig
i saadanne Tilfelde, livor der reises Indsigelse mod deres Indtegning fra en fremmed
Stats Side. Åt usaedelige og andre Fremstillinger, der vaekke Förargelse, ikke
kunne faa Lov til åt blive staaende, naar Myndighedernes Opmserksomhed er
bleven henledet paa dem, er naturligt. Forskriften i § 11 andet Stykke, åt den,
för hvem Registreringen er sket, skal have Underretning om den Udslettelse,
hvorom der her er Tale, er tilfoiet, for åt han snarest mulig kan ophere med åt
benytte Märket, og, hvis han ensker det, skäfte sig et andet. Den Omstsendighed,
åt den, som har begjaert Registreringen, har vidst eller burde have vidst, åt den rettelig
ikke burde have vaeret indrommet, har for de Kommitterede vmret en afgjorende
Grund til ikke fra den danske Lovs § 7 åt optage den Bestemmelse, åt den ved
Registreringen erlagte Afgift skal tilbagebetales, naar Begjsering derom fremsaettes
inden en vis Tid. Ikke heller har man optaget nogen Bestemmelse
svarende til den i det norske Forslags § 6 Nr. 2 forekommende Förskrift,
åt et Yaremaerke skal udslettes af Registret, naar det godtgjores for Registreringsmyndigheden,
åt Indehaveren ikke laenger har Ret til åt drive den Näring, för
hvilken Märket var bestemt; thi for det Förste synes Registreringsmyndigheden
ikke åt vsere kompetent og, for fremmede Mserkers Yedkommende, ikke i Stånd
til åt prove de fornodne Beviser i et saadant Tilfselde, og fremdeles reiser der
sig mod en saadan Regel den Betsenkelighcd, åt den tabte Naeringsret ofte
gjenerhverves. Der synes ei heller åt kunne opstaa nogen Skade åt, åt et
Mandre, som ikke benyttes, förbliver i Registret indtil den tiaarige Periode er
forloben.

Paatale af Åt den, som mener, åt et Yaremasrkes Registrering er sket ham til Skade,
Registrering kan iienven(je sj„ mea Paatale til Domstolene, er udtrykkeligt sagt i nservae SOill

CT SiC€t °

en anden til rende Paragraf for åt gjore Loven saa fuldsfendig, åt den kan opfylde den BeSkade-
stemmelse åt tjene til behörig Veiledning i internationale Forhold. Hvo der med
Nytte kan reise saadan Sag, maa udledes af andre Bestemmelser i Forslaget. Af
disse fremgaar det, åt dette er Tilfeldet med den, som kan godtgjore, åt en anden
ham til Skade har faaet et Manke registreret, der väsentlig ligner hans tidligere
registrerede Maerke, og åt saaledes et af de Tilfelde er til Stede, som omhandles

i de Lovsteder, til hvilke § 4 Nr. 5 henvisef. Anderledes stiller Sägen sig saavel
for den Indehaver af et udenlandsk eller far Lovens Trseden i Kraft faktisk benyttet
indenlandsk Mserke, der har oversiddet de i Forslagets §§ 14 og 15 föreskrevne
Preskriptionstider, som for den, der ganske vist kan godtgjere, åt han
efter Lovens Trseden i Kraft, men forend et Yaremserke blev registreret for en
anden, har benyttet det samme eller et vsesentlig lignende Mserke, men som dog
ikke har ladet det registrera för den anden. De Kommitterede ere nemlig, som
tidligere udviklet, i Forslaget gaaede ud fra den Grundssetning, åt det, bortset
fra Overgangsbestemmelserne, er Registreringen, og ikke Brugen liden Registrering,
der begrunder den med et registreret Yaremserke folgende Eneret, og åt
folgelig, med den bererte Undtagelse, den, som har faaet et Mserke registreret,
er berettiget til åt förhindra en anden i åt benytte det samme eller et lignende
uregistreret Mserke, selv om denne har havt dette Mserke i Brug,
för den förste fik sit registreret.

Den i sidste Punktum af nservserende Paragraf indeholdte Bestemmelse er Paaiale aj
allerede bleven forklaret ved Bemserkningerne til § 7. Lignende Bestem- af regn eller
melser findes i den danske Lov (§ 16), det norske Förslag (§ 14), og den Märket-, som
tydske Lov. Nceringer.

§ 11.

Den Bekiendtgierelse, hvorom denne Paragraf handier, har man tsenkt sig åt Beljendtgjekunne
ske paa den Maade, åt det, med Angivelse af Mserkets Nummer, Dagen, kets xjdsktda
det blev registreret, samt den Person, for hvem Registreringen er sket, blot telse meddeles,

åt samme Mserke er blevet udslettet af Registret. De Grunda, paa
hvilke Bestemmelsen i det andet Stykke hvile, ere allerede angivne i Förbindelse
med Bemserkningerne til § 10.

§ 12.

Det förste Stykke af denne Paragraf har til Ilensigt åt fastssette den Frem- Fremgangsgangsmaade,
som, naar en Persons udelukkende Ret til åt benytte sit Navn, sit m™stadhe
Firma, eller Navnet paa en barn tilherende fast Eiendom eller sit registrerede format lndVaremserke
trsedes for nser af en anden, skal iagttages for åt afvise et saadant5"^6 e
Indgreb. Det andet Stykke derimod handier om Ansvar og Erstatning, naar Gjerningen
tillige er kriminel, det vil sige, naar den er sket vidende om en andens
bedre Ret. I intet af Tilfseldene er der Tale om en Registrering, som er sket til
Skade for en anden; men kun om det Indgreb i Navne- eller Mserkeretten, der
fremkommer ved Varers Falholdelse. De Felger, som efter Paragrafens förste
Del kunne Hyde af Paatalen, findes foreskrevne i de fleste fremmede Love,
nemlig, åt de uhjemlede Mserker skulle udslettes, eller åt i fornedent Fald
Varerne eller den Indpakning, paa hvilke de uhjemlet ere anbragte, skulle tilintetgjores,
forsaavidt de endnu ere i den Skyldiges Besiddelse eller ievrigt staa
til hans Raadighed. Om Varernes Tilintetgjerelse vil der saaledes kun blive

Spergsmaal under overordentlige Omstsendigheder, naar der ikke skulde vsere nogen
anden Udvei til åt opretliolde det beskyttede Varemaerkes Eet.

Sirafamvar. Med Hensyn til det andet Stykke, adskiller den svenske Text sig i den
Henseende fra de to andre Ländes, åt den alene henviser til den almindelige
Straffelovs Bestemmelser, en Fremgangsmaade, som de svenske Kommitterede
have benyttet for åt imodekomme den, som det fremgaar af en i Heiesteret
fremfert Indvending mod det tidligere svenske Förslag, i Sverig herskende Opfattelse
af den almindelige Straffelovs Forhold til Speciallovene. Den Omarbeidelse
af Straffelovens Kap. 22 § 16, som i denne Anledning er blevet bragt i Förslag,
turde, i Betragtning af den foreslaaede Varemserkelovs §§ 1 og 12 ikke trange
til nogen Förklaring, forsaavidt angaar Förseelsens Karakterisering.

Med Hensyn dernäst til Straffens Storrelse, ere Bedernes saavel Maximum som
Minimum foreslaaede til lieiere Beleb end de i Almindelighed for Bedrägeri og svigagtige
Handlinger bestemte. Grundene hertil have vseret dels den nedenfor ved
Spergsmaalet om Straffens Storrelse efter den norske Text bererte, dels Dnsket om,
saa nser som muligt åt slutte sig til de Bedebeleb, der ere foreslaaede for de to
andre skandinaviske Lande. Det andet Stykke i den nuvaerende Lov er udeladt,
fordi dette Stykke, saavidt de Kommitterede have vseret i Stånd til åt skjenne,
alene har Hensyn til Forordningen af 1855 om svenske Jerneffekters Stämpling,
hvilken Förordning skulde hseves ved Promulgationsforordningen.

Ogsaa de norske og danske Texter ere noget forskjellige fra hinanden. For
Norges Vedkommende har det ikke vseret muligt åt indskrsenke sig til en Hänvisning
til den almindelige Straffelov, da dens herhen horende Bestemmelse i
Kap. 21 § 12 formentlig kun gjselder de egentlige Varemserker, og blandt disse
ikke Handelsmserker, men kun Fabrik- eller Tilvirkningsmserker, og derhos indenfor
denne Ramme ikke gjor nogen Forskjel mellem registrerede og ikke registrerede,
eller mellem indenlandske og fremmede Mserker, hvorhos Bestemmelsens
Forhold til den i Kap. 21 § 1 givne almindelige Förklaring af Bedrageribegrebet
efterlader visse Tvivl. Blandt de to Udveie, som da frembod sig, nemlig enten
åt give den almindelige Straffelovs nysnsevnte Bestemmelse en ny Affattelse, eller
åt ophseve samme og umiddelbart knytte den passende Strafbestemmelse til nservserende
Lovforslag, have de norske Kommitterede, overensstemmende med hvad
der ogsaa i de over det norske Udkast afgivne Erklseringer er blevet anbefalet, og
i Lighed med hvad der skete med Hensyn til Straffelovens Kap. 22 § 20, foretrukket
den sidste som den, der alene vil give Loven den rette Klarhed og den
sserligt ligeoverfor Udlsendinge enskelige Fuldstsendighed. Aarsagen til, åt der er
aabnet Adgang til åt idomme Beder af et saa stort Beleb som 2,000 Kr., er den,
åt de, som forsee sig paa den her omhandlede Maade ofte derved ville have havt
en betydelig Fordel, og derhos let ville befindes åt vsere i saadanne Formuesvilkaar,
åt det, naar Tilfseldet ikke kravel- Fsengselsstraf, ofte ikke vilde vsere muligt,
indenfor det almindelige i Straffeloven opstillede Maximum for Beder, åt idemme
en tilstrakkelig felelig Sträf.

For Danmarks Vedkommende er der, da fuld Overensstemmelse mellem de
tre Lande dog ikke vil kunne naaes paa dette Punkt, ikke fundet Anledning til åt
fravige de saa nyligt vedtagne Straffebestemmelser i Loven af 2den Juli 1880
§ 17, 2det Stykke.

Sluttelig skal man endnu gjore opmrerksom paa, åt man ikke har fundet
Grund for noget af de tre Ländes Vedkommende til åt optage Bestemmelsen i
det norske Forslags § 17 Nr. 3, åt Dommen, forsaavidt det saerligt bestemmes
ved samme, helt eller delvis skal offentliggjores paa Domfseldtes Bekostning
enten ved Opslag eller ved Indrykkelse i en eller flere Tidender. En saadan Fremgangsmaade
er ganske vist meget virksom, og er f. Ex. bleven anvendt i Frankrig,
men Forholdene i de nordiske Lande antages i alt Fald ikke endnu åt krseve et
saa skarpt Middel.

§ 13-

Denne Paragraf, som svarer til den danske Lovs § 15, det norske For-Märkets Ligslags
§ 12 og det svenske Forslags § 6, omfatter ligesom disse baade Navne
og registrerede Mserker, og stemmer ogsaa i Henseende til Indhold med disse og
med den norske Betspraxis, som gaar ud paa, åt den udelukkende Bet til åt
benytte et Navn eller et Mserke anses for kranket, naar Navnet eller Märket
i sin Helhed er saaledes eftergjort, åt en Kjeber let faar det Indtryk, åt Varen
er forsynet med den rette Tilvirkers Stempel.

Ved Afgjerelsen af Spergsmaalet om, hvorvidt Mrerker ere hinanden saa
lige, åt de let knnne forvexles med hinanden, bor den afgjorende Vsegt lsegges
paa Totalindtrykket og ikke paa de Uligheder, som muligt kunne findes; thi hvis
Afvigelsen ikke er tilstrsekkelig til åt give Maerket i sin Helhed et andet Udseende,
er det med Hensyn til Afgjerelsen af det Sporgsmaal, hvorom denne Paragraf
handier, aldeles ligegyldigt, åt den findes og hvori den bestaar, naar Maerkerne
dog alligevel maa anses for åt vaere lige. En Forskjel selv i en saa vigtig Del
som Navnet eller Firmaet er derför ikke til Hinder for, åt Maerkerne kunne anses
for åt ligne hinanden, eftersom denne Del af Maerket i den foreliggende Henseende
ikke har anden Betydning end de ovrige Dele, nemlig åt medvirke til
Totalindtrykket. Deraf folger, åt hvis nogen forandrer en andens Varemaerke paa
den Maade, åt han ombytter dennes deri optagne Navn med sit eget, er denne
Omstaendighed alene ikke tilstraekkelig til åt forhindre Anvendelsen åt denne
Paragraf, men dertil maa fordres, åt Maerket i sin Helhed er blevet et andet ved
Hilndringen. Ved'' Afgjerelsen af Spergsmaalet om, hvorvidt et Tilfaelde horer
under denne Paragraf eller ikke, bor Maerkerne saaledes stedse komme i Betragtning
i deres Helhed, men ikke de enkelte Forskjelligheder fremdrages og stilles
imod hverandre. Hermed stemmer den fra samme Grundsaetning udgaaende Fortolkning
af den tydske Lov, åt der finder utilladelig Lighed Sted, saasnart Varemaerkerne
let kunne forvexles af Publikum, naar de ikke ses samtidigt. Hvad
angaar den Grad af Opmaerksomhed, der efter Forslaget maa kraeves, maa denne
blive meget forskjellig efter de vexlende Diemed og Omstsendigheder, og staa i

omvendt Forhold til Vaerdien og Sjaeldenheden af den Vare, for hvilken Märket
brnges. Man kan saaledes ikke fordne, åt der skal anvendes samme Opmaerksomked
paa Etiketter for Taendstikaesker som paa Maerker for sedle Metaller.

§ 14..

Fremmed^ Den Omstaendighed, åt Varemaerkeloven tillige har til Formaal åt skaffe de
re^Ret beror indenlan dske Varemaerker Beskyttelse paa de udenlandske Markeder, har i flere
peta Beslut- Retninger vaeret bestemmende saa vel for Lovens Hkonomi og flere af dens
UlSsidl,ilier enkelte Bestemmelser, som ogsaa derför, åt der ikke i Forslaget er optaget

noget, som kunde antages åt ställe sig til Hinder for de Overenskomster
med andre Lande om gjensidig Beskyttelse, uden hvilke det nsevnte Formaal
ikke kan opnaas. Reciprocitet eller Gjensidighed i Beskyttelsen er nemlig

i de fleste udenlandske Love opstillet som en ufravigelig Betingelse for åt
tilstaa fremmede Maerker Beskyttelse, idet kun faa Lande heskytte fremmede
Maerker uden Hänsyn til, om der tilkommer de indenlandske Maerker samme
Beskyttelse i det fremmede Land. De fleste Lande gjore ogsaa den gjensidige
Beskyttelses Indtraedelse afhamgig af en saerlig traktatmaessig ''Aftale,

der saedvanligt indeholder, åt man gjensidig tilstaar hinanden den samme Beskyttelse
og de samme Rettigheder, som Landets egne Love tillaegge indenlandske
Maerker, saa snart de Betingelser og Forskrifter opfyldes, som gjaflde

for indenlandske Maerker. Hertil har man dog i den senere Tid feiet nogle saerlige
Bestemmelser sigtende til åt simplificere Formaliteterne ved Maerkets Anmeldelse.
Den ovenfor givne Beretning om Konferencen af 1880 i Paris viser ogsaa,
åt Konferencens Beslutning gik i samme Retning.

I Lighed med den danske Lov (§ 19), samt de norske og svenske Förslag
(henholdsvis § 18 eg § 9) har det foreliggende Förslag optaget den ovennaevnte,
i Almindelighed godkjendte Regel, åt gjore Lovens Anvendelighed paa fremmede
Maerker afhamgig af, åt der tilsiges indenlandske Maerker samme Beskyttelse i det
andet Land. Af de benyttede Udtryk, sammenholdte med Udtrykkene i § 1 og
de til samme Paragraf gjorte Bemaerkninger, fremgaar det, åt der ved fremmede
Maerker förstaas saadanne, som fra först af skulle registreres i et fremmed Land,
fordi den Naering, i hvilken de skulle benyttes, drives dersteds.

Beshyttehe Framdeles maa det erindres, åt § 14 gjaelder ikke blot om Figurmaerker, men
^°rNarne.6°S®aa om Navne, der bruges som Varemaerke, dog saaledes, åt de lige saa lidt
Betingelser som indenlandske Navne behove åt anmeldes og registreres. I Henseende til de
fog Märke- fwstnaevnte udfordres, åt Lovens almindelige Forskrifter skulle vaere opfyldte, ligebeskytteise.
som åt de i Almindelighed foreskrevne Formaliteter skulle iagttages, alt for saa
vidt ingen Undtagelse fastsaettes i Paragrafens saerlige Bestemmelser.

Registrering i Blandt disse saerlige Bestemmelser er der först den almindelige Fordring om
J '' gyldigt Bevis for, åt Mserket er lovligt registrerat i Hjemlandet. Hvad der fordras,
for åt Beviset skal vaere gyldigt, og hvad det naermere skal indeholde, bliver åt
bestemme ad administrativ Vei i Instruxen for Registreringsmyndigheden.

Den nseste Regel, åt Anmelderen skal have en i Riget bosat Fuldmsegtig, Mwrkeeierens
som kan modtage Sogsmaal paa hans Yegne i de Sager, der angaa Märket, er ''smil al \
en for alle Texterne fselles Bestemmelse, der stemmer med det tilsvarende Sted i Landet.
den danske Lov. Iovrigt adskille de tre Texter sig fra hverandre i Henseende til
Regien i Nr. 2 kovedsagelig som Folge af, åt den svenske Text i Modssetning til
de to andre indeholder nogle nsermere Forskrifter overensstemmende med hvad der
i Sverig som almindelig Regel fastssettes, naar fremmede Undersaatter erhverve
Ret til åt besidde fäste Eiendomme i Landet.

Åt et registreret fremmed Mserke ikke beskyttes i videre Omfång eller for Fremmede
lmngere Tid end i den fremmede Stat, er i Almindelighod foreskrevet i Varemserke- beskyttes ikke
lovene. Som tidligere bemserket, kan denne Regels Anvendelse medföra den Folge,1 Vld*re Ornat
samme Mserke eller flere indbyrdes vsesentlig lignende Mserker kunne, det iZgtrl end
ene efter det andet, registreres og faa Beskyttelsesret, nemlig i det Tilfselde,1 de™n^em~
åt de i deres Hjemland kun gjselde for bestemte Varer eller Yareklasser; thi da er
der Intet til Hinder for, åt en anden kan faa det samme Mserke registreret for
de Varer eller Yareklasser, som ikke berores af den seldre Registrering, naar
nemlig Registreringen i Hjemlandet indbefatter de saaledes ledige Varer eller
Klasser, og dette uden Hensyn til, åt Mserkernes Hjemland ikke er det samme.

Er derimod et Mserke först blevet anmeldt og registreret som indenlandsk i bele
det Omfång, Loven tilsteder, saa ere alle ensartede eller vsesentlig lignende
Mserker udelukkede, thi deres Registrering lader sig da ikke forene med den
Beskyttelse, som tilkommer det seldre Mserke. Först naar denne Beskyttelse under
de Omstsendiglieder, som § 14 Nr. 4 forudssetter, for en större eller mindre Del
er bleven ophsevet af Domstolene, kan det fremmede Mserke registreres.

Da det saaledes i visse Tilfselde maa tilstedes åt registrera det samme eller
flere hverandre lignende fremmede Mserker, kunde det, naar et fremmed Mserke
er blevet registreret for visse Varer eller Vareslags, neppe gaa an åt nsegte det
samme eller et vsesentligt lignende Mserke åt blive registreret som indenlandsk
for den Del af Vareomraadet, der ikke var blevet optaget af det forstnsevnte
Mserke. Naar hertil kommer, åt i Medför af § 14 Nr. 4 et for alle Arter af Varer
registreret indenlandsk Mserke, efter åt vsere erklseret for ugyldigt for en eller flere
Slags Varer, kan forblive i Kraft for de ovrige Arter af Varer, turde det ikke vsere
folgerigtigt åt nsegte et indenlandsk Mserke åt blive registreret alene for visse
Varer eller Vareslags, naar Anmelderen vil give Afkald paa de Fordele, der Hyde
af et generelt Mserke, og underkaste sig de Ulemper, som let kunne folge af, åt
en eller flere benytte det samme Mserke. Betingelsen for, åt saadant skal kunne
tilstedes, maa selvfolgelig vsere en i Anmeldelsen indfort og derfra i Registret optaget
udtrykkelig Erklsering om, åt Anmelderen giver Afkald paa Retten til åt
benytte Mserket for andre Varer eller Vareslags end dem, for hvilke han har anmeldt
Mserket.

I Medför af den tredie Regel kan der tilstaas fremmede Mserker en anden Registrering
Undtagelse fra en i Almindelighed gjseldende Bestemmelse, nemlig fra Förbudet; samme Form

som i Hjem<
landet.

Tillistet, her
i Landet
registreret
fremmed
Mverke ma a
vige for
Mcerkets
oprindelige
Eier. Segsmaal
luden
eu vis Tid.

/Eldre norske
og svenske
samt dermed
ligestillede
Mcerker.

■ mod åt registrera Varemaerker, som bestaa alene af Tal, Bogstaver eller Ord, som
ikke have en fremtraedende eiendommelig Form. Denne Undtagelse indeholdes i
den Bestämmelse, åt det fremmede Maerke, forsaavidt det ikke strider mod Saedelighed
eller god Orden, registreres i den Form (telle quelle), hvori det er registreret
i den fremmede Stat; thi deraf fel ger, åt Märket, naar det i övrigt op fadder
de foreskrevne Fordringer, skal registreres, selv om det bestaar af almindelige
Tal, Bogstaver eller Ord. Da en saadan Bestemmelse er bleven kraevet med
större og större Kraft under de internationale Forbandlinger og ogsaa er
optaget i Kongresbeslutningen af 1880, bär man troet åt burde anbefale den.
Da, efter hvad der tidligere er anfört, flere Ländes Varemaerkelovgivninger maa
fortolkes saaledes, åt de forbyde Kegi strering af blötte almindelige Tal, Bogstaver
eller Ord, ville fremmede Maerker, der alene bestaa af saadanne Betegnelser, neppe
blive anmeldte til Registrering i större Antal, saa meget mere som den Beskyttelse,
der derved ydes slige i og for sig mindre hensigtsmaessige Maerker, ifolge
Bestemmelsen i § 7 ikke har synderlig Betydning.

Saaledes som § 14 Nr. 4 udviser, have de Kommitterede ment, åt det under
visse Betingelser bor forbeholdes Indehaveren af et saadant aeldre fremmed Maerke,
som, paa Grund af manglende Overenskomst om Gjensidighed, ikke har kunnet
registreres inden Riget, men som en anden har tilegnet sig, det vil sige, med
Kjendskab til den forstnaevntes bedre Ret, ladet registrere, uden Hensyn til en
saadan Registrering åt faa Ret til Mserkets Benyttelse i det Omfång,
hvori det blev brugt af ham, da den gjensidige Beskyttelse indtraadte.
Disse Betingelser ere, åt han her har sogt, men paa Grund af § 4 Nr. 5 ikke
har kunnet opnaa Registrering, samt åt han mod Indehaveren af det först registrerede
Maerke anlaegger en Sag, som leder til en endelig Dom for, åt Maerket
oprindelig er blevet brugt af ham i Samhandlen, og åt den anden paa ovennaevnte
Maade er kommet i Besiddelse deraf. Denne Bestemmelse kan vistnok ikke
komme til Anvendelse i andre Tilfaelde end, hvor der er Sporgsmaal om åt fordrive
et indenlandsk Maerke, thi et fremmed her registreret Maerke kan neppe erklaeres
for ugyldigt, for det er sat ud af Kraft i det Land, bvor det oprindelig er
registreret.

§ 15.

Som forud antydet, beror Eneretten til egentlige Varemaerker efter den
nugjaeldende Ret baade i Norge og Sverig paa Besiddelsetagelsen og Brugen af
Maerket, saaledes åt disse Omstaendigheder blive afgjorende i Tilfaelde af Strid
mellem dem, som gjore Paastand paa det samme Maerke. Dette gjaelder uomtvisteligt
i Norge, hvor Maerkerne hverken registreres eller bekjendtgjores. Hvad
Sverig angaaer, bemaerkes först, åt det i Henhold til den Kgl. Kundgjorelse af
13. Juni 1862 er overladt Fabrikeierne selv, om de ville bekjendtgjore, hvorledes

Udseendet og Beskaffenheden er af de MJerker, som de anbringe paa deres Yarer.
Sammenholdes hermed Straffelovens Kap. 22 § 16, som seetter Sträf for den, der
paa Varer, som falholdes, anbringer en andens Mserke end den rette Tilvirkers,
kan man efter de svenske Kommitteredes Mening vanskeligt komme til anden
Slutning, end åt den i Kundgjorelsen af 1862 omkandlede Bekjendtgjorelse alene
er en Udvei, der anvises Mserkets Eier til åt kunne bevise sin Ket, men ikke en
Betingelse for, åt Strafansvar kan gjores gjseldende mod den, som benytter hans
Mserke. Derhos finder der for visse Jernvara-, med Hensyn til hvilke tvungen
Stempling er paabuden, en Godkjendelse af vedkommende Myndighed Sted. Det
ligger i Sägens Natur og fremgaar iovrigt af § 4 i den kgl. Förordning om
svenske Jerneffekters Stempling af 12. Januar 1855, åt Beskyttelsesretten i dette
Tilfselde regnes fra den Dag, da Stemplingen godkjendtes.

Blandt de nu i Brug vserende norske og svenske Varemserker findes der
ikke faa, som ikke opfylde de i § 4 foreskrevne Betingelser, i Sserdeleshed fordi
de alene bestaa af Tal, Bogstaver eller Ord uden fremtrsedende eiendommelig Form.
Blandt saadanne Mserker man ssedigt fremhseves flere i Jern- og Trselasthandelen
forekommende Mserker, som nyde stor Anseelse paa udenlandske Markeder. Disse
gamle Mserker maa selvfelgelig behandles med stor Varsomhed. Det er imidlertid
klart, åt hvis der skal komme nogen Orden i dette iErnne, maa ogsaa disse seldre
Mserker registreres og derefter saa vidt muligt underlsegges Lovens Bestemmelser,
hvilket forovrigt er til Mserkeeierens egen Fordel, navnlig fordi Registrering i Hjemlandet
i Regien er en Betingelse for åt vände Beskyttelse i andre Lande. De
Overgangsbestemmelser, som de nys bererte Forhold gjere fornedne, ere optagne i
nservserende Paragraf. Der fastssettes en Tid af 6 Maaneder fra Lovens Trseden i
Kraft, inden hvilken Indehavere af indenlandske seldre Mserker, det vil sige saadanne,
som för den Tid vare i Brug, med Udelukkelse af andre kunne anmelde
deres Mserker til Registrering. Oversiddes denne Frist, har Indehaveren af det
seldre Mserke mistet sin paa den tidligere Brug beroende Eneret til Märket. Anmeldes
det derimod inden de nsevnte 6 Maaneder, bliver Felgen deraf ikke blot,
åt den gamle Ret bibeholdes, men ogsaa åt den yderligere Ret, som Registreringen
kan give, kommer Mserket til Gode, saa åt Mserket, hvis der ikke er noget sserligt
til Hinder derför, kommer til åt omfatte hele Yareomraadet. Åt man selv frivilligt
kan give Afkald paa denne Udvidelse af Mserkets tidligere Omraade, er ovenfor
bemserket. En saadan Udvidelse finder, saaledes som nedenfor vil bli ve omtalt,
heller ikke under nogen Omstsendighed Sted ved Tal-, Bogstav- eller Ordmserker.
Det er ogsaa klart, åt hvis det samme Mserke fer Lovens Trseden i Kraft er blevet
brugt af flere paa forskjellige Slags Varer, og disse inden den fastsatte Tid af
6 Maaneder anmelde deres Mserker, kan Registreringens ovenomtalte Virkning til
åt udvide Omraadet for Mserkets Beskyttelsesret ikke indtrsede, idet den enes Ret
begrsendser den andens. Hvorledes deres indbyrdes Forhold skal bedemmes, er
allerede omtalt ovenfor pag. 32.

Da seldre Mserker, som bestaa alene af Tal, Bogstaver eller Ord, efter den

nuvaerende Ret ere lovlige, ber de i den naevnte Övergångstid kunne registrera i.
uforandret Form, uden Hensyn til hvad § 4 i saa Henseende fastsaetter om nye
indenlandske Maerker. Eftersom det imidlertid vilde kunne foraarsage vaesentlige
Ulemper, hvis det, i den sandsynligvis temmelig länge Tid, der vil forlobe mellem
Lovens Udferdigelse og dens Traeden i Kraft, blev tilladt åt danne saadanne Tal-,
Bogstav- eller Ordmaerker med Mulighed for senere åt faa dem registrerede med
samme Ret som aeldre Maerker af denne Slags, der ere blevne til, för de nye Lovbestemmelser
vare bekjendte, har man anset det for rettest ikke åt ndstraekke
denne Undtagelse laenger end til saadanne Maerker, som ere blevne til, for Loven
udfaerdiges. Maerker, som ere blevne til mellem Lovens Udfaerdigelse og dens
Traeden i Kraft, skulle saaledes ikke kunne registreres, hvis de stride mod Bestemmelserne
i § 4 Nr. 1, men iovrigt behandles som andre gamle Maerker. De
Grunde, som have vaeret bestemmende for Forbudet mod nye Maerker, der bestaa
alene af Tal, Bogstaver eller Ord uden fremtradende eiendommelig Form, ere saa
voltige, åt der ikke har kunnet vaere Sporgsmaal om åt udvide Omraadet for saadanne
aeldre Maerker, eller, bortset fra Jernstempler og Skibningsmaerker for Traelast,
hvor vigtige praktiske Hensyn krave en Undtagelse, åt lade et Bogstavmaerke
medföra den Virkning, åt nogen derved skulde förhindra i, til Betegnelse af sine
Varer åt benytte et saa naturligt Maerke som sine egne Initialer.

Det ovenfor Anforte gjaelder ogsaa med Hensyn til aeldre Maerker fra fremmede
Lande, der ved Lovens Traeden i Kraft ifolge Traktater have erhvervet Ret
til Beskyttelse for deres Varem aerker. Det er dog klart, åt Anmeldelsen i dette
Tilfaelde, ligesom ved fremmede Maerker i Almindelighed, skal vaere ledsaget af
Bevis for, åt Anmelderen har opfyldt de Betingelser, som i det fremmede Land
kraaves for åt skaffe et Varemaerke Beskyttelse, samt åt det Omraade, indenfor
hvilket disse Maerker beskyttes, ikke udvides ved Registreringen. Med Lande, med
hvilke der er sluttet Traktater, er det anset for rigtigt åt ligestille Stater, hvis
Lovgivning er overensstemmende med den her foreslaaede, selvfolgelig under Forudsaetning
af Gjensidighed. Denne Bestemmelse vil faa en vigtig praktisk Betydning
ikke blot i det indbyrdes Forhold mellem de forenede Rigel-, men ogsaa i disse
to Rigers Forhold til Danmark, idet den danske Text til § 15 under samme Betingelse
hjemler en heist .önskelig Beskyttelse for aeldre norske og svenske Jernstempler
og Maerker for Traelast, som bestaa alene af saedvanlige Tal, Bogstaver
eller Navne.

Da Forholdet mellem aeldre og nyere Maerker for Danmarks Vedkommende
allerede er afgjort ved Loven af 2. Juli 1880 § 13, er det en Selvfolge, åt der
ikke i den danske Text kan indtages Bestemmelser svarande til den svenske og
norske Texts § 15. Disse sidste have imidlertid, under Forudsaetning af, åt nservaerende
Förslag bliver til Lov i de 3 nordiske Lande, tilsikret Maerker, som i
Danmark vare i Brug, forinden den Gjensidighed i Varemaerkebeskyttelsen, der
forudsaettes åt ville blive Folgen af naervaerende Lov, trader i Kraft, den samme
begunstigede Undtagelsesstilling, som Lovforslaget indremmer aeldre svenske og

norske Varemaerker og saadanne fremmede Varemaerker, der hidtil i Kraft af Gjensidighedsoverenskomster
have vaeret beskyttede i Sverig og Norge. Som Felge
lieraf have de danske Kommitterede antaget, åt det vilde vivre naturligt, til Gjengjaeld
under samme Forudsaetning åt indromme Sverig og Norge den Sserstilling,
paa hvilken der fra deres Side laegges stor Vsegt, åt Maerker for Jernvarer og Tralast,
der alene hestaa i almindelige Tal, Bogstaver og Navne, uanset Bestemmelsen
i Forslagets § 4 Nr. 1, skulle, naar de lovligt ere registrerede i Hjemlandet (altsaa
i Medför af den svenske og norske § 15) kunne registreres med den Virkning, åt
andre ikke maa benytte saadanne Tal, Bogstaver eller Navne som Varemaerke for
lignende Varer, selvfolgelig med det Forbehold, åt dette dog ikke skal forhindre
nogen i saaledes åt benytte saadanne Navne eller Bogstaver, naar de udgjere
Vedkommendes eget Navn eller Initialerne dertil. Denne Indrommelse er optaget
i § 15 af den danske Text, og man er gaaet ud fra, åt den, dels fordi den kun
angaar et afsluttet Antal af Maerker, dels paa Grund af, åt de Varer, med Hensyn
til hvilke der er Sporgsmaal om åt anvende den, neppe spille nogen stor Bolie
for den danske Industri, ikke kunde vaere betsenkelig, da en Kollision er lidet sandsynlig;
den er derhos paakaldt haade af den modstaaende Indrommelse fra de to
andre Ländes Side og af de Hensyn, som Tilblivelsen af en ensartet Lovgivning
for de tre Lande paa dette Omraade kravel''. Den omtalte Kegistrering skal dog
kun staa aaben indenfor visse Tidsgraendser, hvorved det er forudsat, åt der tages
Hensyn til, åt slige Maerker i Norge og Sverig kunne blive registrerede 6 Maaneder
efter Lovens Traden i Kraft, og åt Fristen i Danmark maa vaere mindst nogle
Maaneder laenger. Det er endelig antaget, åt det vilde vaere rigtigt, ved Bekjendtgjorelsen
om deres Kegistrering i Danmark, udtrykkeligt åt henlede Opmaerksomheden
paa, åt disse Maerker indtage en saerlig Stilling.

Til Förklaring af det i Promulgationsforordningen gjorte Förslag om Afskaffelsen
af den tvungne Jernstempling skulle de svenske Kommitterede paa dette
Sted bemaerke Folgende:

Saalaenge Varemaerkelovgivningen er saa lidet udviklet som for Tiden i
Sverig, åt der i Almindelighed ikke Under nogen Registrering af Varemaerker ved
ofifentlige Myndigheder Sted, har det kunnet lade sig gjore åt have tvungen Registrering
for en vis Klasse af Varer; men saa snart Maerker kunne registreres for
hvilkesomhelst Varer, kan Stemplingstvangen for en Del Jernvarer give Anledning
til meget betydelige Forviklinger. Åt lade Stempler for de omspurgte Arter af
Jernvarer blive registrede af en anden Myndighed end den, som kommer til åt
besorge Registreringen af Maerker for andre Varer, kan der oiensynligt ikke vaere
Sporgsmaal om, i Saerdeleshed hvis den i det faelles Förslag anbefalede Regel, åt
et Maerke skal omfatte alle Arter af Varer, bliver til Lov. Thi, som Kommercekollegiet
allerede har bemaerket i sin Betäckning over den tidligere Kommissions
Förslag til en Varemaerkelov, den Sammenligning, som er förnöden for åt forhindre
Registrering af Maerker, der ligne hverandre, vilde derved vaere saa godt som
umuliggjort. Registrering af Jernstempler maatte derför foretages af den Myndig -

Opher af
Stemplingstvangen
i
Sverig for
visse Jerneffekter.

hed, som skal registrera Varemserker i Almindelighed. Det turde da ogsaa vsere
ligesaa nödvändigt, åt de samme Regler komme til åt gjselde saavel for den ene
som for den anden Art. Bortset endog fra den Vanskelighed, det vilde medfara
for denne Myndighed åt anvende forskjellige Regler paa de forskjellige Slags Yarer,
turde det ikke kunne bestrides, åt de Grundssetninger, som ere blevne opstillede i
Henseende til Maerker i Almindelighed om den Form, et Mserke skal have for åt
kunne registreras, om hvorledes det skal vsere indrettet for ikke åt gjore Indgreb
i et registreret Mserkes Ret til Beskyttelse, om det Omfång, hvori Bogstaver, Ord
og Tal i et Maerke nyde virkelig Beskyttelse osv., bor gjores anvendelige paa nye
Jernstempler lige saa vel som paa andre nye Varemaerker. Et af de vigtigste
Punkter, hvori saadan Lighed bor tilstrsebes, er Forpligtelsen til åt fornye Maerker ne
og Tiden for denne Förnyelse; thi det er indlysende, åt der vilde kunne opstaa
stort Vilderede, hvis en Art af Maerker ikke, saaledes som det er forudsat for
Maerker i Almindelighed, behovede åt fornyes hvert fiende Aar. Men det er klart,
åt en saadan Förpligtelse til åt lade et Jernstempel fornye under Trudsel af, åt
Retten til dets Benyttelse ellers ophorer, ikke lader sig forene med Stemplingstvangen.
Af endnu större Betydning er det, saaledes som det ovenfor er blevet
bemaerket i en anden Förbindelse, åt for åt Jernstemplerne kunne komme til åt
nyde den Ret til Beskyttelse paa de udenlandske Markeder, hvis Erhvervelse udgjor
et Hovedformaal for Varermerkeloven, maa denne Lov nodvendigt omfatte slige
Stempler. Paa Grund heraf, og da Kommercekollegiet har bekraeftet, åt denne
Stemplingstvang nu ikke laenger paakaldes af Forholdene, have de svenske Kommitterede
ikke kunnet andet end tiltraede Kollegiets Förslag om Stemplingstvangens
Afskaffelse, i Saerdeleshed da en ikke uvigtig Del af de i Landet tilvirkede Jernvarer
ere frie for Stemplingstvang. Ganske vist har, som af den förrige Kommission
oplyst, Bruksocietetet i underdanigst Betaenkning af 5. Juni 1862 ytret den
Mening, åt Jerneffekters Forsyning med Stempel under den anordnede Kontrol nu
som for burde bibeholdes som Pligt, men det turde kunne anses for givet, åt
Svaret vilde vaera blevet et andet, dersom Societetet havde vaeret i Stånd til,
saaledes som Kommercekollegiet, åt tage Hensyn til de for Jernindustrien skadelige,
ovenfor paaviste Felger, der ville hyde af, åt Jernstemplerne holdes aldeles udenfor
Varemaerkelovgivningen, noget der, som det af det nys Udviklede klart fremgaar,
turde blive nodvendigt, hvis man vil bibeholde Stemplingstvangen. I Overensstemmelse
med de saaledes anforte Synspunkter have de svenske Kommitterede i
Promulgationsforordningens § 4 foreslaaet åt ophaeve Forordningen af 1855 om
svenske Jerneffekters Stempling.

Opher af Ogsaa de norske Kommitterede ere af den Mening, åt Tiden er kommen

tvång f Ävjetil åt ophaeve den i Bergvaerksloven af 14de Juli 1842 § 29 fastsatte Förpligtelse

för visso til åt forsyne visse Jernvarer med Tilvirkerens Stempel, en Bestemmelse, som kun
jerne.ffcider. mjn(jer om jgjjj-g Tiders Opfattelse og staar filbåge som en Anomali. De Kommitteredes
Förslag i den Henseende indeholdes i § 19 af den norske Text.

Hvad der ovenfor er bemarket om heldre Markers Anmeldelse til Registret Jernstemplers
inden en vis Frist, under Fortabelse af Retten til Beskyttelse, passer eiensynligt ^H^regiikke
paa de nuvarande svenske Jernstempler, der allerede ere blevne registrerade stret. Tiden
i Kommercekollegiet, hvis Aarsag de svenske Kommitterede liave troet i § 15 i Förnyelse
det falles Lovforslag åt burde optage en Bestemmelse om, åt disse Stempler af
Registreringsmyndigheden skulle overflyttes til Markeregistret og Bekjendtgjarelse
derom indferes i Registreringstidenden, saa åt de samtidigt med Lovens Traden
i Kraft gjalde som Varemarker med Förpligtelse for Stemplets Indehaver til inden
ti Aar fra den navnte Tid åt lade Märket fornye, hvis han vil beholde sin
Ret til samme.

Den Fortrinsret, som, naar to eller flere indbyrdes väsentlig lige Marker JEidre imibenyttes
for samme Slags "Varar, efter den nu for Sverig gjaldende Lovgivning til - ^enske Markommer
det, der först blev brugt, bor selvfolgelig vedvarende gjalde, hvis det her för församme
Marke inden sex Maaneder fra Lovens Traden i Kraft tilborligt bliver
gistreret ved Indehaverens Föranstaltning. Naar slig Registrering er sket, kan, Brug giver
efter de svenske Kommitteredes Mening, en saadan tidligere Indeliaver af et aldre^"”’™*"^
Marke ved Dom udvirke et Förbud mod paa samme Slags Varer åt benytte et Ulovligt tilsenere
i Brug taget, väsentlig lignende Marke, selv om dette er blevet registrerat M^lter
indenfor Prascriptionstiden, stedse dog under Forbenold af, åt det tidligere Marke
oprindelig har varet lovligt. Gjere de indbyrdes lignende Marker ikke Indgreb
i hverandre, idet de for Lovens Traden i Kraft ere blevne benyttede og vedvarende
benyttes for forskjellige Vareslags, blive de bestaaende ved Siden af hverandre,
naar de registreras inden fornavnte Tid. Den lierhen hörande Regel er paa Grund
af en i Hoiesteret mod det tidligere Förslag reist Indvending optaget i Forslagets
§ 15, 4de Stykke.

§§ 16—19.

Hvad Forslagets §§ 16—18 angaar, skulle de danske Kommitterede ind-Nasrmere Forskranke
sig til åt henvise til Loven om Varemarker af 2den Juli 1880 § 8, 2det ^{gZret!
Stykke og §§ 9 — 11 samt 18, med Tilfoiende, åt Omordningen af Stoffet alene Viernething.
er sket for åt bringe Paragrafrakken til åt svara til det norske Förslag. ArSJu

Som nodvendig Folge af, åt den svenske Text til Varemarkeloven med
Hensyn til Straffeansvar blot henviser til den almindelige Straffelov, komme Reglerne
om Varnething i Straffesager ogsaa til Anvendelse paa de her omspurgte
Förseelser. Ogsaa med Hensyn til Stridigheder om "Varemarker mangler der efter de
svenske Kommitteredes Mening Grund til åt fravige de almindelige Regler om
Yarnething. Bestemmelsen herom indeholdes i Promulgationsforordningens § 3,
der sarligt angiver, hvor Indehaveren af et fremmed, i Sverig registrerat Marke
skal sagsoges.

Da Trykkefrihedsforordningens Bestemmelse om Adgang til offentliga Myndigheders
Protokoller og Aktstykker Andel1 Anvendelse paa Varemarkeregistret,
er der ikke i den svenske Promulgationsforordning optaget nogen til § 18 i de
norske og danske Texter svarande Bestemmelser.

Paatalen i Paragraf 17 i den norske Test, som bebandler Sporgsmaalet om Paatalen,

Nnr(Je- gjver Anledning til anden Bemserkning end den, åt den deri opstillede Regel
turde anses som en nödvändig Fölge af, åt der, ved Bestemmelsen af, livad der
er en strafbar Handling, alene er taget Hensyn til den ulovlige Brug af Mserket
i Forhold til Mserkets Indehavers Ret. Forholdet mellem den, som olovligt har
brugt et Maerke, og den bedragne Kjöber bedömmes efter Straffelovens Kap. 21 §1.
De tidiigere Med Hensyn til § 19 i den danske Text bemserke de danske Kommitterede, åt

^danske “ Danmark jo allerede siden Loven om Varemserker af 2den Juli 1880 traadte i
Varemcerlcer, Kraft har havt Registrering af Varemserker, og, skjendt det vistnok flyder af almindelige
Retsgrundsretninger, åt den i Medför af denne Lov stedfundne Registrering
vedvarende er gyldig, og åt den nye Lov, i Mangel af nogen udtrykkelig
Bestemmelse i modsat Retning, ikke kan formindske den retlige Betydning, der
tilkommer de lovligt registrerede Mserker, er det dog anset for rigtigt, i denne
Paragraf åt lade indflyde en paa Udtalelsen heraf rettet Tilkjendegivelse.*

Kontroll, Da de i Sverig foreskrevne Kontrol- og Tilvirkningsstempler paa Arbeider

Kortstémpler v^sse Metaller samt Spillekortstempler have ganske andre Formaal end de albibeholdes.
mindelige Varemserker og kunne bestaa ved Siden af disse, have de svenske Kommitterede
fundet, åt Lovgivningen om de förstnaevnte bör forbiive liberalt afVaremaerkeloven
For åt undgaa enhver Tvivl om, åt det forholdor sig saaledes, er en
udtrykkelig Bestemmelse derom bleven optaget i Promulgationsforordningens § 5.

For Norges og Danmarks Vedkommende er det like anset fornedent sserligt
åt anordne, åt slige i Publikums Interesse og navnlig for den offentlige Kontrols
Skyld i visse Tilfselde tilblevne Bestemmelser vedvarende skulle gjaelde,
efter åt naervserende Lov er traadt i Kraft.

Som paa flere Steder i ovenstaaende Motiver berört, have de Kommitterede
ved Udarbeidelsen af Forslaget taget et vaesentligt Hensyn til de Beslutninger,
som bleve affattede paa Konferencen i Paris i November 1880. Men de have
ikke fundet det muligt eller rigtigt åt optage samtlige Konferencens Beslutninger
i Forslaget, eftersom der blandt disse findes enkelte, som dels vilde nedföre Brud
paa Grundsaetninger, der nu ere gjaeldende i de fleste Lande, og navnlig i Lande,
med hvilke det er magtpaaliggende for de skandinaviske Lande åt oprette Gjensidighed
i Beskyttelsen af Varemserker, dels vanskeligt kunne taenkes gjennemferte
undtagen under Forudsaetning af, åt den paa Konferencen foreslaaede Union til
Beskyttelse af den industriel^ Eiendomsret skulde komme i Stånd. De Kommitterede
ere imidlertid blevne vidende om, åt Forhandlinger om en Konvention, sigtende
til åt oprette en saadan Union paa det af Pariserkonferencen anbefalede
Grundlag, ere i Gång. Og da Danmark allerede tidiigere betingelsesvis har erklaeret
åt ville tiltraede Unionen, saafremt den finder Tilslutning blandt de Laude,
der bör komme i Betragtning, og da det norske Indredepartement, i Anledning åt
en fra Fiankrig til de forenede Rigel rettet Opfordring om åt indtraede i Unionen,

har anmodet de norske Kommitterede om åt udtale sig om, hvorvidt der af Hensyn
til de Opgaver, de have åt behandle, maatte vsere noget til Hinder for åt filtrade
en Konvention i det antydede 0iemed, liave samtlige Kommitterede .tro et
åt burde tilfoie nogle Antydninger om de iEndringer, det af dem udarbeidede
Lovforslag maatte undergaa, naar den paa Pariserkonferencen foreslaaede Ordning
af den internationale Beskyttelse for den industrielle Eiendomsret maatte blive
realiseret.

Saavidt de Kommitterede se, er det kun i fire Punkter, åt deres Förslag
til Lov om Beskyttelse for Varemserker adskiller sig fra de paa Konferencen opstillede
Grundssetninger, og blandt disse er der kun et Punkt, som er af principiel
Betydning.

1. I Overensstemmelse med hvad der, som tidligere bemserket, i Almindelighed
er Tilfseldet, have de Kommitterede i Lovforslaget opstillet den Kegel, åt
kun de, som have deres Tilvirknings- eller Handelsetablissement i vedkommende
Land, kunne anmelde deres Maerker som indenlandske (Forslagets §§ 1
og 14, jfr. 15). I Konferenceforslagets Art. 2 bestemmes det nu, åt „Undersaatterne
og Borgerne i enhver af de kontraherende Stater skulle i alle de
evrige af Föreningens Stater, hvad angaar Fabrik- eller Handelsmaerker og
Firmanavne, nyde de samme Fordele, som vedkommende Lovgivninger fortiden
tilstaa eller fremtidig komme til åt tilstaa Landets egne Undersaatterog
i Art. 3, åt „med Undersaatter eller Borgere af de kontraherende
Stater ligestilles Undersaatter af Stater, der ikke tilhere Föreningen,
forsaavidt de ere bosatte eller have industrielle eller Handels-Etablissementer
paa Omraadet af en åt Föreningens Stater“. Hortil foier Art. 6, åt „ethvert
Fabrik- eller Handels-Maerke, der paa foreskreven Maade er anmeldt i Hjemlandet,
skal modtages til Anmeldelse og beskyttes i samme Form i enhver
af Föreningens Stater. Som Hjemland anses det Land, hvor Anmelderen
har sit Hovedetablissement. Saafremt dette Hovedetablissement ikke er beleende
i nogen af Föreningens Stater, skal som Hjemland anses det Land,
som Anmelderen tilhorerU Herefter skal, saavidt skjonnes, udover hvad de
Kommitterede have foreslaaet, i Forholdet mellem de Stater, som tiltrsede
Unionen til Beskyttelse af den industrielle Eiendomsret, som indenlandske
Maerker betragtes Maerker, der anmeldes af Personer, som vel ikke have
deres Tilvirknings- eller Handelsetablissement i vedkommende Land men
som ere Undersaatter af eller bosatte i Landet.

2. Hvad dernäst angaar det ovennaevnte Punkt, i hvilket der er en mere indgribende,
principiel Forskjel mellem nservserende Lovforslag og Konferenceforslaget,
skulle de Kommitterede bringe i Erindring, åt Lovforslaget opstiller
den Grundsanning, åt Eneretten til et Varemserke i egentlig Förstånd — hvad
enten det er et indenlandsk eller et udenlandsk Mserke — beror paa en lovformelig
Anmeldelse til det indenlandske Yaremserkeregister og regnes fra
Anmeldelsestiden, saa åt Prioriteten til et Varemaerke, som anmeldes af flere,

maa tillsegges den, som paa lovformelig Maade först har anmeldt det. I
Modssetning hertil bestemmer Art. 4 i Konferencens Förslag til Konvention
för de egentlige Varemaerkers Vedkommende folgende: „Den, som i nogen
af de kontraherende Stater paa foreskreven Maade har anmeldt et Fabrikeller
Handelsmserke, skal til lignende Anmeldelse i de andre Stater og under
Forbehold af Trediemands Kettigheder nyde Fortrinsret inden nedenfor bestemte
Tidsfrist. Som en Folge heraf kan en Anmeldelse, der senere afgives
i en af de ovrige af Föreningens Stater inden Udlebet af denne Tidsfrist,
ikke blive ugyldig paa Grund af Tildragelser i dette Tidsmellemrum, altsaa
navnlig ikke paa Grund af en anden Anmeldelse .... eller ved åt Mserket benyttes.
Ovennaevnte Frister for Fortrinsretten skulle vaere____tre Maaneder.

De föreges med en Maaned for overseiske Lande.“

3. Konferencens Forslags Art. 9 lyder således: „Enhver Vare, der ulovligt
baerer et Fabrik- eller Handelsmserke eller et Firmanavn, kan beslaglsegges
ved Indferselen i de af Föreningens Stater, hvor dette Mserke eller dette
Firmanavn har . Ket til lovlig Beskyttelse. Beslaglseggelsen floder Sted paa
Forlangende enten af den offentlige Myndighed eller af den interesserede Part,
overensstemmende med enhver Stats indre Lovgivning.11 Til denne findes der
ikke i de Kommitteredes Förslag nogen tilsvarende Bestämmelse.

4. Dette er ligesaa lidt Tilfseldet, forsaavidt angaar den i Konferencens Förslag
Art. 10 indeholdte Förskrift-, hvorefter „Bestemmelserne i den foregaaende
Artikel kunne anvendes paa enhver Vare, der falskelig bserer som Angivelse
af sin Oprindelse Navnet paa et bestemt Sted, saafremt der til denne Angivelser
feiet et Firmanavn, der er opdigtet, eller som er benyttet (empruntéj,
i bedragerisk Hensigt. Som interesseret Part skal i dette Tilfselde
anses enhver Fabrikant eller Handlende, som befatter sig med Fabrikationen
eller med Handelen af saadan Vare, og som er etableret paa det Sted, der
falskelig er angivet som Stedet for Varens Oprindelse.11

Dette forudskikket skulle de Kommitterende nedenfor anfere de iEndringer
og Tilfeielser, som ville vsere fornedne for åt det foreliggende Förslag kan komrne
til åt fyldestgjere Konferenceforslaget af 1880. Med Hensyn til disse troer man
efter det An forte åt kunne indskrsenke sig til åt bemserke felgende:

Forslaget under Litr. a. sigter til åt fjerne den ovenfor under 1. fremhasvede
Uoverensstemmelse, og af Forslaget under Litr. b. sigter Nr. 5 til åt tilveiebringe
den fornedne Overensstemmelse med Konferenceforslagets Art. 4., medens
Nr. 6 har Hensyn til i Loven åt indbringe de i Konferenceforslagets Ålit. 9 og 10
indeholdte Bestemmelser. Hvad Litr. a. angaar, ere de Kommitterede gaaede ud
tfa, åt saafremt det findes rigtigt åt både de tre Lande indtrsede i den paataenkte
Union, vilde det vaere uhensigtsmsessigt åt opstille et forskjelligt Begreb om indenlandske
Mankel1 i Forhold til de Stater, der tiltraede, og i Forhold til dem, der
ikke tiltraede Unionen. Man har derför antaget, åt Lovforslagets § 14 förste Stykke
ogNr. 1 under den angivne Forudsaetning helst maatte forandres saaledes, åt samme

Kegel kom til Anvendelse i Forholdet til alle Stater, hvem Beskyttelse for Varemserker
tilstaas paa Grund af Gjensidighed. Anderledes stiller Sägen sig med
Hensyn til de under Litr. b. fremsatte Förslag. Disse mere indgribende Bestemmelser
have de Kommitterede antaget, åt det vilde findes rigtigt åt indskrsenke
til kun åt gjselde i Forhold til Stater, der ere Medlemmer af Unionen, og er dette
antydet ved den Maade, paa hvilken de under Litr. b. indeholdte Förslag ere bragte
i Förbindelse med § 14, idet det er udtalt, åt Bestemmelserne under Nr. 5 og 6
kun komme til Anvendelse i Forhold til Stater, der gjore en tilsvarende Indrommelse.
Medens det altsaa med Hensyn til den evrige Del af § 14 som Betingelse
for åt gjore de deri indeholdte Bestemmelser anvendelige ligeoverfor en
fremmed Stat kun kommer an paa, åt denne Stat indrommer Gjensidighed i Besky
ttelsen for Varemserker uden Hensyn til de enkelte Bestemmelser i det fremmede
Lands Lovgivning, er det, for åt Bestemmelserne under Nr. 5 og 6 kunne
bringes til Anvendelse ligeoverfor en fremmed Stat, nodvendigt, åt dennes Lovgivning
indeholder Bestemmelser, der svara til de under Nr. 5 og 6 anforte. Med
Hensyn til Nr. 5 bemserkes endnu blot, åt naar et heri Kiget registrerat Mserke
i Henhold til den Kegel om Fortrinsretten, som Forslaget under Nr. 5 opstiller,
efter Registrator Mening maa vige för et senere til Registrering anmeldt Mserke,
vil Virkningen heraf selvfolgelig ikke ysere den, åt det förste Mserke udslettes af
Registrator, men kun den, åt det senere anmeldte Mserke registreras, skjondt det
er det samme som eller vsesentlig ligner det först registrerade, og maa det derefter
överlädes Eieren af det senest registrerade Mserke åt faa det först anmeldte
Mserke fjernet af Registret.

De Kommitteredes Förslag til HUndringer i og Tilfoielser til Lovforslaget
under Forudssetning af Konferenceforslagets fuldstsendige Gjennemforelse ere
altsaa folgende:

a) Begyndeisen af § 14 og dennes Nr. 1. affattes saaledes:

Nservserende Lovs Bestemmelser kunne, under Forudssetning af Gjensidighed,
ved Kgl. Anordning gjeres anvendelige paa Mserker, der ere hjemmehorende
i en fremmed Stat, dog åt i saa Fald folgende sserlige Regler blive
åt iagttage med Hensyn til de Varemserker, der registreras:

1) Anmeldelsen skal vsere ledsaget af Bevis for, åt Anmelderen er
Undersaat af, eller bosat i, eller driver saadan Forretning, som i § 1 omhandlet,
i den fremmede Stat, samt åt han har opfyldt de Betingelser, som
dersteds udfordres for åt vinde Beskyttelse för Varemserket.

b) I Slutningen af § 14 tilfoies folgende:

I Forhold til Stater, der gjore en tilsvarende Indrommelse, kan det
endvidere fastssettes:

5) Hvis nogen behörigt har anmeldt et Varemserke i Hjemlandet, og
inden tre, eller, hvis det er et Land udenfor Europa, inden fira Maaneder
derefter anmelder det til Registrering her i Riget, skal saadan Anmeldelse i

Fördold til andre Anmeldelser anses som sket samtidig med Anmeldelsen
i Hjemlandet.

6) Varer, paa hvilke der uhjemlet er anbragt en andens Navn eller
Firma, eller en andens registrerede Varemserke, samt Varer, der bajre en nriglig
Angivelse om åt hidrore fra et bestemt Sted i Förbindelse med et opdigtet
eller i vildledende Hänsigt benyttet Firmanavn, maa ikke indferes til Förhandling
heri Kiget, naar Förbud derimod nedlasgges, i förste Tilfaelde af
Navnets, Firmaets eller Varemserkets Indehaver og i sidste Tilfaelde af nogen,
der paa det angivne Sted tilvirker eller forhandler saadanne Varer.

Sandefjord den 12te August 1882.

Oscar Almgren. O. A. Bachke. Tho. Jo. Heftye.
A. Klubien. C. F. Ricard. Moritz Rubenson.

Jerg. Selmer,

do Kommitteredes Sekretär.

Kj0beuhavn. — Trykt hos J. 11. Scliultz.