LAGSTIFTNINGEN I SVERIGEOM HANDEL MED VIN OCH MALTDRYCKER M. M (Statens offentliga utredningar 1905:2)

MALTDRYCKSKOMITÉK

REDOGÖRELSE

LAGSTIFTNINGEN I SVERIGE
OM HANDEL MED VIN OCH MALTDRYCKER M. M.

SAMT

GÄLLANDE STADGANDE OM SÅDAN HANDEL
I NÅGRA FRÄMMANDE LÄNDER

EFTER KOMITERADES UPPDRAG

UTARBETAD AF

Assessoren Gr. E. SUNDBERG.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1900

Af komiterade har åt mig uppdragits att affatta dels en historisk
öfversigt öfver utvecklingen af lagstiftningen i Sverige om
handel med vin och maltdrycker samt tillagade, icke spirituösa
drycker och dels redogörelse för riu gällande lagstiftning om sådan
handel i främmande länder, i den mån kännedom derom syntes
kunna verksamt bidraga till lösande af den uppgift, komiterade
fått sig förelagd.

Vid fullgörandet af första delen utaf detta uppdrag har jag
haft tillgång till två inom föregående komitéer författade historiker
angående dryckeslagstiftningen i Sverige, intagna i underdåniga
betänkanden af 1878 års komité för revision af bränvinslagstiftningen
och 1881 års komité för behandling af frågan om
beskattning af maltdrycker. Den förra af dessa historiker afhandlar
till en början, intill den tid då bränvinet i lagstiftningen
skildes från de jästa dryckerna, alldeles samma ämne som nu är
i fråga, men håller sig derefter uteslutande till bränvinslagstiftningen.
Den senare historiken redogör för sjelfva handeln med
maltdrycker allenast för så vidt sådant ansetts nödigt för frågan
om dessa dryckers beskattning. Förevarande historik skall nu
omfatta vilkoren och sättet för utöfvande af handel, såväl utskänkning
som annan försäljning, med tillagade drycker utom bränvin
och andra brända eller distillerade spirituösa drycker samt utan
afseende å beskattningen. Emellertid har. då äfven tillverkares
försäljningsrätt ingår i historiken, befunnits nödigt att jemväl
redogöra för vilkoren för tillverkning af ifrågavarande inhemska
drycker. Det har icke kunnat undvikas, att historiken, särskilt

Inledning.

i början, till stor del kommit att utgöra allenast ett upprepande
af innehållet uti de inom ofvannämnda komitéer författade historikerna.

Hvad senare delen af det åt mig anförtrodda uppdrag angår,
har det synts mig för komiténs ändamål nödigt, och äfven tillräckligt,
att lemna redogörelse för lagstiftningen i de närmast
Sverige liggande länderna Norge, Finland, Danmark och Tyskland.
Den i Finland gällande lagstiftningen hvilar fortfarande på 1734
års lag och har från dess bestämmelser utvecklat sig på ungefär
samma sätt som i Sverige, dock att dryckeshandeln i flere afseenden
är bunden vid starkare restriktioner än här är fallet.
Lagstiftningen i Norge har likaledes stort slägttycke med vår,
men äfven der har man i fråga om skärpning af vilkoren för
dryckeshandelns utöfning gått betydligt längre än hittills hos oss.
Lagstiftningen i Danmark och Tyskland är deremot helt olika
vår, i det i dessa länder dryckeshandeln i allmänhet åtnjuter en
frihet, som icke gäller hos oss och icke gerna kan tänkas under
nuvarande förhållanden blifva hos oss införd. Jag har dock ansett
nödigt att redogöra äfven för dessa länder, Danmark emedan
i detta land för tillverkningen af maltdrycker finnes i lag stadgad
en viss s. k. alkoholgräns, hvarom utförlig redogörelse lemnas i
komiterades underdåniga betänkande, och det derför bör vara af
intresse att erhålla kännedom om vilkoren för sjelfva handeln,
samt Tyskland såsom exempel på ett land, der i den nyare lagstiftningen
dryckeshandeln icke är särskild! undantagen från, utan
systematiskt inordnats i den allmänna lagstiftningen om näringarna.

För Finland, Norge och Danmark hafva derjemte i korthet
omnämnts under senare tider framkomna förslag till ändringar i
den gällande lagstiftningen.

Ofriga europeiska länders lagstiftningar hafva deremot synts
vara utan vidare intresse, i allmänhet derför att någon åtskilnad
icke göres emellan jästa och distillerade drycker, utan gällande
lagar äro utan sådan åtskilnad tillämpliga på alla drycker, som
innehålla alkohol, och i andra länder, der handeln med jästa

Inledning.

drycker är föremål för särskild lagstiftning, såsom t. ex. i England,
dessa länders dryckeslagar hvila på så väsentligt olika grunder
mot den hos oss gällande lagen, att de icke lämpligen kunna
tjena till förebilder för ändringar i sistnämnda lag.

Beträffande Norra Amerikas Förenta Stater har jag varit tveksam,
huruvida jag icke lämpligen bort omtala de mera typiska af
dessa staters mångskiftande dryckeslagar. Sådant skulle kunnat
vara af intresse såsom bildande en öfversigt öfver olika grupper
af dryckeslagar: prohibitionssystemet, grundsatsen om lokalt veto
och high-license-systemet. Det har emellertid visat sig mycket
svårt att bland Förenta Staternas omkring femtio särskilda lagar
uttaga eu ur hvarje grupp såsom typisk framför andra till samma
grupp hörande, utan för redogörelsens fullständighet hade varit
nödvändigt att omtala innehållet i flere lagar ur hvarje grupp;
derigenom skulle dock redogörelsen blifvit alltför vidlyftig och
förlorat den öfverskådlighet, som dermed varit afsedd. Då härtill
kommer, att icke heller de amerikanska lagarne göra skilnad
mellan olika slag af alkoholhaltiga drycker och att samma lagstiftning
hvarken i allmänhet eller i någi’a särskilda stater kan
sägas hafva verkat till synnerligt främjande af nykterheten, har
jag trott mig böra öfvergifva tanken på redogörelse för denna
lagstiftning.

Stockholm i november 1899.

Emil Sundberg.

Historik.

ölet är, såsom bekant, af ålder inhemskt i vårt land och har
brukats så långt vår historia går tillbaka. Bruket deraf var i
äldre tider allmänt utbredt; hvarje bonde brygde sitt öl; och det
ansågs, om det äfven stundom användes till berusning, höra till
lifvets förnödenheter. Den äldsta kända lagstiftningen derom
förekommer i sammanhang med upprättandet af gästgifverier i
riket och stadgar skyldighet för gästgifvaren att tillhandahålla
den resande öl i sammanhang med andra lifsförnödenheter.

Gästgifverier nas uppkomst daterar sig från Alsnö stadga 1285.
Denna stadga, som förbjöd all våldgästning, föreskref, att i hvarje
by skulle tillsättas eu man, som skulle sälja åt vägfarande män
hvad dem tarfvades eller ock hänvisa (rasttae) dem till andra, hos
hvilka de för penningar kunde få hvad de behöfde. Denne person,
som derför kallas rättare, skulle tillsättas af häradshöfdingen
i häradet. Varorna skulle säljas till de resande efter de i landet
allmänt gängse priser. Vägrade rättaren att sälja eller hänvisa
till andra, fick han höta.

Konung Magnus Erikssons stadga 1344 bestämde, att taverner
skulle inrättas å allmänna vägar och att i storbyar, der ej kunde
vara taverner, skulle anställas rättare att sälja mat och hästeföda
åt vägfarande män. Pris för varorna voro bestämda; och skulle
Öl och bröd säljas efter som de gälde å rätt torgdag i nästa
köpstad. Tillika stadgades, att i hvarje köpstad skulle vara två
herbergare, som skulle sälja åt vägfarande män mat och öl, hö
och hästekorn.

Historik.

Dessa stadganden upptogos sedan i Magnus Erikssons Landslag
och i Kristoffers Landslag, Kon. B. kap. XXIV och XXV,
dervid närmare bestämdes, att tavernerna skulle ligga på högst
2V2 mils afstånd från hvarandra.

Vin har äfven i äldre tider förekommit i Sverige, men allenast
såsom infördt från främmande länder. Det omtalas derför
icke i landskapslagarne, men åtskilliga stadslagar innehålla utförliga
bestämmelser om handeln dermed. Så stadgar Gotlands
gamla stadslag, att vin, som infördes, skulle lagras i källare; och
när vinhandlaren ville tappa vinet, skulle han först låta märka
fatet af stadens tjenare och derefter föra vinet inför rådet. Rådet
skulle pröfva vinet och åsätta det ett efter dess värde svarande
försäljningspris. Ingen fick inom sitt hus tappa vin för försäljning,
med mindre han fått tillstånd af rådet.

Stadganden af liknande art återfinnas i andra stadslagar samt
i Kalmare recess 1474.

I städerna såldes under medeltiden jemväl öl, såväl inhemskt
som utländskt; och städerna erhöllo rättighet att inrätta stadskällare
för utskänkningen och utminuteringen af inhemska och
utländska drycker. Dessa källare voro utrustade med vissa privilegier,
bestående i viss frihet från accis till kronan.

Det var emellertid icke enskilde borgare förment att handla
med drycker; och sådan handel synes äfven hafva flitigt utöfvats.
Först i slutet af 1500-talet finner man förbud för andra än vissa
personer att utöfva sådan handel, och detta förbud gälde då endast
främmande drycker. I Hertig Carls förordning angående
åtskilliga embeter i köpstäderna den 10 december 1576 stadgas
beträffande de i hertigdömet liggande köpstäder: »Efter man en
stor oskicklighet förnimmer på färde vara med allahanda slags
fremmande drycker, som är Wijn, Bastart, Kirssedrank, Miöd,
Prysing och annat slags öhl, som emot lagen uttappas, och uthöfver
rätta värde och all billighet säljas, utan alt beskied, både
af en och annan, så skal härmed vara påbudit, att visse Borgare,
en, två eller tre, effter som Mantahlet- på menigheten är till, skole
tilsättias, som fremmande drycker uthtappa, och sälja skole, dock

Historik.

åt ingen fremmande drick skall upstingas eller uthtappas förr än
Fougden och Borgmästare i Staden är thär om tilkiänna gifvit,
och dryckerna af them skäligen satte äro, hvad kannen af hvart
slag, effter tidsens lägenhet giälla skall; säll någon dyrare, varde
effter lagen straffad till 3 Mark och förvärckat drycken, thesslikes
skola dhe tilförordnade Skeneker vid straff’ hafva och hålla
rätt mått med kannor och stoop, och sådanne mått skola med
stadsens märekie vara märekte; varder annorledes hos någon funnit,
straffas effter lagen.»

1585 förbjöds att införa tyskt öl till riket. Derefter stadgades
beträffande Stockholm deri 15 december 1602‘ att visse
bryggare skulle tillsättas såväl på malmarne som i staden, hvilka
skulle brygga allt det öl, som behöfdes; och deraf skulle de allena
hafva deras näring. Sedan skulle ock förordnas vissa källare, der
allahanda främmande drycker blefve uttappade; och deraf skulle
ock en part af borgerskapet hafva sin utkomst.

Härefter dröjde det icke länge, innan i hela riket såväl handeln
med drycker som salutillverkningen af inhemska sådana förbehölls
vissa personer. Genom Handels- och Seglationsordning en
den 10 februari 1614 stadgades, att i Stockholm ingen finge sälja
främmande drycker, vin, mjöd eller öl, kannetals utom åtta af
ålder dermed privilegierade källare samt två källare på Norrmalm
och två källare på Södermalm. I andra städer skulle först i hvar
stad vara en stadskällare, hvilken Borgmästare och Råd egde att
antingen sjelfve uppehålla af stadens inkomst eller ock utarrendera
åt andra; vidare skulle »särdeles hus» dermed privilegieras,
ett, två eller tre, efter stadens storlek; och de skulle vara gästgifvare
i staden; utom dem finge inga borgare eller andre utsälja
något vin eller annan främmande dryck kannetals; men uti läster,
fat eller tunnor var det en hvar fritt att sälja. Beträffande svenskt
Öl föreskrefs, att vissa brygghus för tillverkning deraf skulle
upprättas i alla städer. Genom ett Plakat för Stockholm den 10
februari 1615 stadgades vidare, att i Stockholm skulle förordnas
några visse män, som till stadens nödtorft skulle mälta och
brygga; och skulle framdeles »det kompani begåfvas med särskilt

Historik.

skrå och ordinantie». Sedermera skulle ingen annan få brygga
annat än till husbehof.

I enlighet härmed blef tillverkningen af inhemska drycker
äfvensom handeln dermed och med främmande drycker närmare
ordnad genom tre förordningar år 1622, samtidigt med att bryggareembetet
stadfästades såsom skrå. Beträffande tillverkningen
stadgades genom eu Ordning, huruledes skall hällas med bryggning
ar och hvad accis deraf gifvas skall. Uti alla städer öfver
hela riket skulle upprättas vissa brygghus och förordnas så många
bryggare, som ståthållaren eller fogden samt borgmästare och råd
kunde pröfva vara nödiga i hvar stad. Samme bryggare skulle
vara så förmögne, att de kunde väl uppehålla staden med bryggande
utan något mangel och alltid hafva Öl i förråd hela eller
halfva lästetals eller tunnetals till att sälja. Bryggaren finge icke
utsälja öl kannetals, utan endast hela eller halfva lästetal eller
tunnetals. Ingen krögare eller den, som sålde Öl kannetals, finge
sjelf brygga något öl, utan allt sådant Öl skulle bryggas hos stadens
bryggare. — Angående utminuteringen af det sålunda tillverkade
öl bestämdes i Ordning för krögare, som sälja svenskt
Öl, och huru de skola utgöra accisen, att i hvarje stad skulle förordnas
vissa krögare, så många som ståthållaren eller fogden samt
borgmästare och råd pröfvade nödigt, och hvilka ensamme egde
rätt att sälja svenskt öl kannetals inom och utom hus. Endast
svenskt Öl finge de sälja, inga främmande drycker. De skulle
tillika vara gästgifvare, på det att främmande, som ej förmådde
ligga i dyrbarare herberge, der främmande drycker utskänktes,
skulle veta, hvar de kunde taga in. — I fråga om slutligen utminuteringen
af främmande drycker bestämdes genom Ordning
för krögare och gästgifvare och huru accisen af allehanda främmande
drycker skall utgifvas, att vissa krögare och gästgifvare
dermed skulle privilegieras och att ingen annan, hvarken borgare
eller andra, finge sälja eller tappa någon främmande dryck i
kannetal. Ingen krögare finge heller hafva mer än ett slags vin
(rhenskt, spanskt etc.) och ett slags öl. Främmande drycker finge
icke af krögaren inläggas i hans källare eller uppstickas, innan

Maltdrydcshomitén. 2

Historik.

han hos stadens uppsyningsman anmält och låtit anteckna hvad
slags dryck det vore och huru mycket samt af hvem han
köpt den.

Gästgifverihållningen i städerna reglerades närmare genom
Förordning om tavernare, gästgifvare och förmån i städerna den
9 april 1638. I hvarje stad skulle finnas visse taverner och
gästgifvarehus, så ock visse forman, åtminstone två i hvar stad.
Tavernare och gästgifvare egde sälja, så inom som utom hus,
sådana drycker, som dem af borgmästare och råd efter en rätt
krögareordning blefve föreskrifvet efter taxa, som årligen uppgjordes
af borgmästare och råd. Öl voro de skyldige att tillhandahålla
de resande. Krögare- eller gästgifvareordning utfärdades
den 11 augusti 1651. Peri säges, att i städerna skulle alla
gästgifvare och krögare hafva rätt och frihet att inköpa och tappa
Öl, inländskt och främmande, så ock mjöd, vin, spanskt och
franskt bränvin icke allenast inne i huset och till sina gäster, utan
ock till andre, som bodde eller vistades i staden eller å landet,
och sådant kanne- och stoptals. I en ny Krögare- och gästgifvareordning
den 29 augusti 1664 säges, att i stapelstäderna och vissa
andra större städer skulle finnas särskilda förmån, så att gästgifvarne
eller herbergerarne allenast betjenade med husrum, mat
och dryck; men i små städer och på landet skulle gästgifvarne
tillika vara forman.

Den 20 november 1664 utfärdades en ny Stadga och ordning om
bryggare och krögare öfver hela riket, d. v. s. för städerna i hela
riket. Deri upprepas, att i städerna skulle inrättas publika brygghus;
dessa skulle jemväl vara afsedda att åt borgarne verkställa
husbehofsbrygd emot en billig ersättning; och då tillräckligt
antal brygghus inrättats, finge ingen brygga hemma. För afsalu
finge ingen annan än bryggareembetet brygga; af husbehofsbrygd
finge ingen — vare sig gästgifvare, gårkockar, vinskänkar eller
andre —- sälja, utan de, som mot betalning bespisade gäster,
skulle köpa öl och inåltidsdricka hos bryggarne, hvilka ensamme
egde rätt att sälja tunnetals. Krögarne, som egde rätt att sälja
kannetals, skulle vara åtskilda i sådana, som utkrögade starkt öl,

Historik.

och dem, som sålde svagöl och spisöl. De förra skulle på sina
skylttaflor hafva målade ölglas, de senare en träkanna. I en ny
Brygg- och krogareordning den 2 maj 1672 upprepas samma
stadganden, att bryggarne finge ensamme sälja sitt Öl i gross och
tunnor samt krögarne, jemte tavernare, sälja i smått och kannetals.
Dock tillägges, att detta gälde endast de förmögnare städerna.
Uti små och oförmögna landsstäder, der bryggarne icke
kunde med det einbetet allenast nära sig, skulle det kunna meddelas
tillåtelse för bryggarne att bruka krögarehandtering med
sitt öls uttappande.

Hvad sålunda stadgats afsåg allenast städerna. Angående
landsbygden gingo lagstiftarnes omsorger under sextonde och
sjuttonde århundradena fortfarande ut allenast på att de resande
måtte varda försedda med deras behof. Våldgästningen hade
icke under medeltiden, trots de upprepade förbuden och stränga
straff, upphört; ännu långt in i nyare tiden klagas deröfver, särskilt
att många resande utan skäl gjorde anspråk på den rätt
till fri gästning, som tillkomme dem, hvilka reste i konungens
ärenden. Ivonungarne Gustaf I, Erik XIV och Johan III utfärda
gång efter annan förordningar emot otillbörliga gästningar. I
Jolian III:s patent om skjutsfärder och gästningar på landet den
1 september 1584 erinras om allmogens betryck och upprepas
stadgandet om att gästgifvarehus eller s. k. taverner, hvilka »nu
uti dessa förlidna år hafva varit nederlagda», åter skola upprättas
och rättare förordnas enligt lagens stadgande. Gästgifvaren var
pligtig skaffa sig godt förråd af mat in. m. och skulle, efter viss
taxa, tillhandahålla den resande måltid, sådan bonden dagligen
spisade, med mat och Öl. Bättre dryck eller kryddad mat egde
den resande ej fordra. De, som förordnades till gästgifvare, tillförsäkrades
vissa friheter i fråga om utskylder och utskrifningar.
Till dessa friheter lades genom en Förordning om taverner och
gästgifvare å landet den 29 januari 1636 ytterligare, att ingen
egde rätt att på en mil nära gästgifvaregården sälja Öl, vin eller
bränvin, utan stånde det gästgifvaren allena till. Gästgifvaren
var dock ej skyldig att tillhandahålla af nämnda drycker annat

Historik.

än öl. Krögare- och g ästgifvar oordning en den 1 oktober 1649
upprepar samma stadgande med den ändring, att privilegiet gälde
två mil från gästgifvaregården.

I början af 1700-talet befans det vara af nöden att äfven
på landet reglera ölbryggare! för afsalu och ölhandeln. Behof
hade väl närmast uppstått af reglering af bränvinsbränningen;
men äfven ölbryggandet togs med på samma gång. Uti Bref
till Kammarkollegium och Deputationen angående bryggerier och
bråneinsbrännerier i riket den 29 juli 1718 säges: Den dittills

hvarom och enom efterlåtna friheten uti bryggande och brännande
hade gifvit anledning till omättligt svalg och konsumtion.
Allt bryggande och brännande, så i städerna som på landet,
skulle derför uppdragas åt vissa personer. A landet finge ingen
utan Kammarkollegii tillstånd bränna bränvin eller brygga Öl,
undantagandes tunt dricka eller s. k. spisöl. I hvar landsort
skulle utbjudas, hvilka utan någon afgift ville åtaga sig bryggeri
och bränneri; och skulle dem tilldelas vissa orter, inom hvilka
de ensamma finge sälja sin tillverkning (tunnetals). I hvar ort
skulle derjemte tillsättas visse krögare, som tillika kunde vara bönder.
Dessa finge ej bränna eller brygga, utan vore skyldige att
köpa hos dem, åt hvilka sådan rättighet uppdragits. Krogarne
skulle så anläggas och fördelas, att alla i orten boende ej allt
för långt kunde afhemta sitt öl och bränvin. Krögarne ensamma
egde rätt till utminutering. För städerna stadgades såsom en
nyhet, att de derstädes inrättade allmänna brygghusen och brännerihusen
skulle tilldelas ett visst distrikt af omgifvande landsbygd,
hvars invånare vore skyldige hemta sitt öl och bränvin i
staden. Den, som ville brygga till eget husbehof, skulle göra
det i de allmänna brygghusen. Bryggande finge ej sälja öl i
mindre parti än V4 fat; försäljning derunder tillkomme krögarne.

Bestämmelsen att äfven husbehofsbrygd skulle ske i de
allmänna brygghusen synes dock ej hafva strängt uppehållits; ty
redan i en Publication den 13 januari 1721 säges, att enskilda,
som ej tillhörde bryggareembetet, vore tillåtet, »nu som förr», att
till husbehof brygga antingen hemma eller i stadens bryggeri.

Historik.

Publicationen om knogande och krögareembetet den 30 april
1731 införde den nyhet, att meddeladt tillstånd att bruka krögarenäring
gälde allenast för tre år. Tillståndssedlarne skulle
hvart tredje år förnyas och den sedel, som vore öfver tre år gammal,
vore ogiltig, så att med dess innehafvare förfores, som vore
han ej krögare. Hvarje krögare finge ej heller hålla mer än en
krog vare sig hemma i huset eller annorstädes. På så sätt kunde
man få veta, huru många de vore; och om någon befunnes hålla
liderligt och misstänkt väsende på sin krog, miste han sin sedel
och blefve vidare krögerifrihet förlustig.

Den lagstiftning, som sålunda skildrats, hade hufvudsakligen
haft till ändamål att betrygga de kronan tillkommande skatter
och acciser å ifrågavarande näringar samt att skydda hvarje näringsidkare
från intrång af andra i hans lofliga näring. Dock
saknas ej exempel på att lagstiftaren äfven haft för ögonen förebyggande
af dryckenskap och. oordningar. I sådant syfte
förekomma åtskilliga stadganden om vissa tider, då försäljning ej
finge ega rum, samt om utborgning af starka drycker. I Patent
om julefreden den 24 december 1649 uppmanas rikets undersåtar
att under julehögtiden taga sig till vara för dryckenskap
och fylleri. Vin- och öltappare förbjudas att under högtiden utskänka
vin, öl eller bränvin under messorna och gudstjenst^!
eller om aftonen efter kl. 9. I Stadgan om eder och sabbatsbrott
den 17 oktober 1687 föreskrifves, att källare, Öl- och bränvinskrogar
skulle stängas om aftonen före söndag kl. 7 och ingen
slantning eller förtäring derinne tillåtas, i städer eller på landet,
förr än kl. 4 om söndagsafton. I Kongl. Brefvet den 23 januari
1694 förbjudes borgerskap^, i Arboga, som höll marketenteri
vid Hjelmare sluss, att, såsom der tillginge, hela nätterna igenom
sälja öl och bränvin. Vidare stadgades genom en Resolution den
24 november 1725, att ingen krögare, vinskänk eller köpman
finge utborga några drycker (eller varor) till en under enskild
information stående yngling utan informatorns vetskap och vilja;
skedde det, vore han sin fordran förlustig och kunde ej erhålla
exekutiv handräckning för dess utsökande; och genom Förord.-

Historik.

ning den 20 oktober 1727 utsträcktes detta stadgande att gälla
om utborgning till ynglingar utan deras föräldrars, förmyndares
eller informatorers vetskap och vilja samt till ståndspersoners
tjenstefel!?, köpmansgossar och lärpojkar utan deras husbönders
och mästares vilja och vetskap. Genom Förordningen emot svalg
och dryckenskap den 17 april 1733 bestämdes ytterligare, att
ingen värd finge utborga starka drycker åt den, som han visste
vara benägen för fylleri och hade för vana att sitta på källare.
Vidare bestämdes i denna förordning, att krogar, källare och
kaffehus skulle vara stängda å sön- och högtidsdagar till kl. 7
på aftonen från samma tid dagen förut och ingen under denna
tid der insläppas utom dem, som der gästade och spisade. 1
öfrigt skulle lokalerna vara stängda kl. 10 e. in. under sommarmånaderna
och kl. 9 e. in. den öfriga delen af året. Värd på
värdshus, kaffehus, källare och krogar skulle anmoda sina gäster
att aflägsna sig, så att de ej sutte qvar öfver den lagligen tilllåtna
tiden. Enligt Cirkulärbref den 13 augusti 1733 egde dessa
bestämmelser dock ej tillämpning på krogar och gästgifvaregårdar
å landet, der vederbörande såsom förr tillerkändes rätt att sälja
hvad’ till de resandes beqvämlighet kunde fordras.

Den 12 december 1734 utkom en Gästgifvarordning, afseende
såväl land som stad. Enligt denna skulle landshöfdingarne vid
behof förordna om gästgifveriers upprättande. I de större städerna
skulle finnas särskilde förmån; men i mindre städer och på
landet skulle gä-stgifvarne tillika vara förmån. Gästgifvare i
städer och på landet skulle, efter deras vilkor och landets lägenhet,
till de resandes behof vara försedde med, bland annat, mat,
enkelt och dubbelt bränvin, öl och svagöl, efter faststäld taxa.
För att så mycket bättre kunna gå de resande till banda tillförsäkrades
gästgifvarne åtskilliga förmåner, bland dem följande:
I de städer, der visse källare eller värdshus icke vore inrättade,
skulle gästgifvaren hafva frihet att för de resande och andre till
salu hålla såväl alla slags till införsel tillåtna viner som ock Öl
och bränvin hanne- och stoptals. Men i öfriga städer, der det
funnes stadskällare eller värdshus, fick han ej utom huset eller

Historik.

til] annan än de resande stop- och kannetals urtappa vin, bränvin
och andra drycker utan han dertill erhållit borgmästare och råds
tillstånd. Gästgifvare å landet hade ock frihet att till sina gäster
sälja vin, öl och bränvin, lagen om landsköp i alla måtto oförkränkt.
Ingen å landet finge på två mil när gästgifvaregård en
sälja Öl, vin eller bränvin till de resande och dem, som fara med
skjuts, utan stode det gästgifvaren allena fritt. Visst förbehåll
gäl de dock för ridderskapet och adeln, hvilket förbehåll upphäfdes
först genom Kongl. Kungörelsen den 22 augusti 1834.

1734 års lag upptog i 28 kap. Byggningabalken bestämmelser
om gästgifvare såväl i städer som på landet. Dessa bestämmelser
äro i någon mån olika dem i nyssnämnda gästgifveriordning.
I fråga om gästgifvares rätt och skyldighet uti nu ifrågavarande
hänseende säges sålunda, att gästgifvare må sälja vin och
Öl hanne- och stoptals och matvaror, som han gitter och förmår
hålla; detta medges honom såsom en rättighet. Deremot
är han skyldig att för vägfarande alltid hafva i förråd husmanskost
och dricka; och han får bota, om han ej har mat och
dricka. Ingen må, gästgifvaren till men, å allmänna vägar hålla
mat eller dricka falt för vägfarande.

I fråga om dryckesförsäljningen i städerna för öfrigt stadgar
1734 års lag i 4 kap. Handelsbalken, dels i 1 § att den, som
handlar i gross med vin och andra främmande drycker, ej må
sälja i mindre kärl än V2 ankare, och .dels i 4 § att i hvarje
stad skall stadskällare vara, en eller flere, der vin och öl säljes.

Lagstiftningen angående vin och maltdrycker under 1700-talet, efter tillkomsten af 1734 års lag, samt första hälften af
1800-talet är af föga betydelse, då uppmärksamheten under denna
tid hufvudsakligen rigtades på bränvinstillverkninscen. Med hänsyn
till maltdryckerna gingo regeringens omsorger till största delen
ut på att förekomma den olofliga salubrygden. Så stadgades i
en Publication för Stockholm den 14 maj 1736 ganska stränga
bötesstraff för den, som utom bryggareembetet, under hvad pretext
det ock skedde, brygde något dricka till husbehof och det till

Historik.

en eller arman försålde i minut eller fastager; och i en Publikation
den 22 april 1741 bestämdes straffet för den, som beträddes
med förbjudet salubryggeri, till böter samt konfiskation af varan
och redskapen, och stadgades straff för den, hvilken sålde och
utminuterade hvad som hemma vore brygdt, samt för drängar
och gesäller eller deras vederlikar, som förtärde drycker på sådana
ställen, hvarest dem veterligen allmän försäljning icke vore
eller borde vara tillåten. Liknande stadganden förekomma i åtskilliga
senare förordningar.

Dessa regeringens omsorger afsågo, på sätt af författningarna
framgår, att betrygga statens rätt till de inkomster af maltdryckstillverkningen,
som härflöto ur denna industris beskattning. Men,
såsom nämndt, minskades statens intresse för maltdryckerna allt
mer genom den tilltagande betydelse, bränvinstillverkningen under
ifrågavarande tid erhöll; och i följd häraf blef maltdryckstillverkningen
mera fri. Ett rätt talande bevis på den sålunda ändrade
ställningen innefattas i Kongl. Brefvet den 7 april 1780. Deruti
bestämdes nämligen, att de för intrång i bryggerinäringen stadgade
böter, hvilka enligt förra författningar voro utsatta till 100
daler sint, nu tillåtits i så måtto minskas, att slika förbrytelser
dädanefter skulle anses med lika ansvar som intrång i andra
borgerliga näringar. Bötesansvaret blef dermed nedsatt till allenast
10 daler. Kongl. Kungörelsen den 19 augusti 1801 berättigade
guldsmeder att. idka bryggerihandtering. Då denna kungörelse
ofta, ehuru ej fullt rigtigt, åberopas såsom en författning,
hvarigenom salubrygden frigjorts, torde vara skäl närmare redogöra
för dess innehåll. Det säges deri först, att guldsmederna i
riket, utan eget vållande, men till befordrande af ett stort ändamål
för allmänt väl, blifvit satte utur stånd att så vidsträckt som
tillförene idka den konst och handtering, hvartill de laga rättigheter
vunnit, och att det derföre vore billigt, att det allmänna
beredde dessa medborgare tillfällen att i andra vägar vara sig och
samhället, hvaraf de vore medlemmar, nyttige. Ej mindre af
dessa skäl än af den ömhet, hvarmed Kongl. Maj:t städse omfattade
alla trogna undersåtar, bestämdes derför om vissa friheter

Historik.

för guldsmeder, deribland, enligt § 3 i kungörelsen, att till så~
dane handteringar, hvilka, genom deras likhet med vanliga hushållssysslor,
icke fordrade särskilda kunskaper, utan snart kändes
af en hvar, såsom traktörs och spisqvartersnäring, salubrygd, bakning
och slagtning, borde guldsmeder vara berättigade, enär de
sig till utöfvande af dessa handteringar anmälde, hvarvid de
vore underkastade de författningar och stadgar, som efter omständigheterna
på hvarje ort och ställe i afseende på sådana
näringsgrenar kunde vara gjorda och vidtagna till vinnande af
behörig ordning och skick; och i kungörelsens 4 § förunnades en
lika rättighet åt guldsmedsgesäller, som vore gifta och vid guldsmedshandtverket
icke funne sin bergning. En vidsträcktare allmän
frihet i idkande af bryggerihandtering i städer utom Stockholm
erkändes sedermera uttryckligen genom Kommerskollegii
kungörelse den 1 september 1828. Olika meningar hade, säges
deri, uppstått, huruvida för erhållande af rättighet att i stad
komma i utöfning af bryggerihandtering (samt bageri- och slagterihandtering)
erfordrades, att den sökande fullgjort hvad i 1720
års skråordning vore föreskrifvet i afseende på handtverks idkande
i stad. I anledning häraf förklarades nu, att i öfverensstämmelse
med. hvad redan, såväl genom ett Kongl. Bref den 27 augusti
1799 som i 3 § af Kongl. Kungörelsen den 19 augusti 1801
stadgats, bryggeri (samt bageri och slagteri) i städerna ej vore
att hänföra till sådane handteringar, för hvilkas utöfning erfordrades
den läro- och tjenstetid eller öfriga vilkor, som i 1720
års skråordning vore föreskrifna.

Handeln med svenskt Öl var fortfarande under ifrågavarande
tid så ordnad, att bryggarne utöfvade partihandeln och krögarne
minuthandeln och utskänkningen. I de mindre städerna var det
fortfarande tillåtet, att bryggarne tillika vore krögare, men i de
större städerna skulle dessa näringar vara åtskilde. Beträffande
försäljning af dricka meddelades i början af 1800-talet särskilda
bestämmelser. Sedan Kongl. Maj:t inhemtat, att saluaccisen af dricka
(samt kött och bröd) upphört i 17 städer, förklarades genom
Kongl. Kungörelsen den 22 december 1832 handeln med (färskt

Maltdryclcskomitén. 3

Historik.

kött, bröd och) dricka i såväl nämnda 17 som 20 andra uppräknade
städer fri och obehindrad, i följd hvaraf (färskt kött, bröd
och) dricka dädanefter finge i alla dessa städer, utan hinder af
förut meddelade föreskrifter, af såväl landtman som andre personer
å torg och i hamnar eller andra till landtmannaprodukters
försäljning anvista ställen till hvad qvantitet som helst föryttras
utan afgift; men rättighet till sådan försäljning i öppna bodar
förbehölls fortfarande dem, som till städerna derför erlade särskild
afgift. I följd af detta stadgande skulle skyldigheten för
(slagtare, bagare och) bryggare i dessa städer att i ond och god
tid förse samma städers invånare med ifrågavarande förnödenheter
ej vidare ega rum.

I städerna, särskildt i Stockholm, uppstodo småningom en
mängd minuthandels- och utskänkningsställen med olika namn.
Enligt en Publication för Stockholm den 28 mars 1735 egde ingen
af stadens invånare utom dem, som tillhörde krögareembetet, frihet
att hålla krog eller befatta sig med försäljande af öl (eller
bränvin) 3 minut, med mindre han dertill sökt och erhållit tillstånd
af handelskollegium. Men på sådant tillstånd synes man
icke varit njugg, ty i medlet af 1700-talet befans det nödigt att
fixera krögarnes antal, som då bestämdes till 600; och genom
Förbud mot olofligt kragande i Stockholm den 10 mars 1742
förbjöds hvar och en utom de tillåtna 600 krögarne, som försetts
med nya krogsedlar, att idka krögeri eller att inom eller utom hus
försälja dubbelt eller enkelt öl och svagöl. I en senare förordning
upprepades det gamla stadgandet, att ingen, som hade tillstånd
att hålla krog, finge idka denna näring på mera än ett
ställe; hvarjemte föreskrefs, att krögarne skulle hafva skyltar, försedda
med samma nummer som krogsedlarne. Förbudet om krogarnes
ökande efterlefdes dock icke; ty i ett Ytterligare förbud
den 14 september 1748 säges, att som antalet af 600 krogar vore
tillräckligt, men befunnits hafva öfverskridits och åtskilliga idkade
försäljning af Öl och bränvin i hus och bodar utan krogsedlar,
så förbjödes en hvar, som ej fått krogsedel och satt nummer
på krogen, att inom stadens staket hålla någon krögerinäring

Historik.

under namn af »gröna platser» eller annat, ehvad det ock vara
måtte.

Handeln med främmande drycker erhöll under denna tid
större betydelse. I städerna funnos s. k. grossvinhandlare, hvilka
försålde främmande drycker partivis. Minuthandel egde de ej
rätt att idka. Hvad Stockholm angår, utfärdades den 25 november
1720 reglemente för den s. k. vinskänkssocieteten; och sedermera
stadgades i en Publikation angående viners försäljande
i minut den 17 december 1720, att allenast vinskänkssocieteten
egde att dädanefter utsälja vin samt franskt, rhenskt och spanskt
bränvin i minut. Annan, som sålunda sålde, vore förfallen till
plikt och varans konfiskation. Denna bestämmelse upprepades i
flere följande förordningar; och det stadgades i en Publication
den 16 december 1727 böter för den, utom vinskänkssocieteten,
som understode sig att i minut sälja vin, franskt och rhenskt
bränvin samt slika drycker eller medelst kringbärande i husen
utbjöde dem till salu. Förbudet härom återkom i eu mängd kungörelser
under 1700-talet, men synes icke hafva vidare efterlefts
och upphörde slutligen på 1770-talet alldeles att tillämpas. Detta
skedde derigenom att, sedan en minuteringsafgift, som endast vinskänkarne
för vinförsäljning mindre än ankartals erlagt under namn
af taperiansaccis, till följd af Kong!. Resolutionen på städernas allmänna
besvär den 2 april 1770 skulle upphöra och i stället läggas
på alla inkommande viner samt uppbäras vid sjötullen, hvarigenom
taperiansaccisen kom både vinskänkarne och grossvinhandlarne till
last, så togo sig de sistnämnde deraf anledning att i sina grosskällare
sälja vin äfven kanne- och buteljtals; vinskänkarne öfverklaga.
de
1779, det vid berörda förhållande icke böra dämera grossvinhandlarne
betagas. Efter denna tid skulle vinskänkssocieteten icke eea
annat uteslutande privilegium än att i minut försälja vin och
andra främmande drycker åt sittande gäster; men äfven denna
rätt delade de med åtskilliga andra.

Historik.

Genom svenskarnes lifliga beröring under 1600-'' och 1700-talen med andra nationer inkommo i vårt land en mängd främmande
drycker, som förut varit okända. Dit hör i främsta rummet
kaffe; men vidare te, choklad, likörer in. fl. Redan före
medlet af 1700-talet var bruket af kaffe allmänt. I ett Påbud
den 26 november 1141 bestämdes om en viss konsumtionsaccis
af te och kaffe och stadgades tillika, att te och kaffe ej finge för
vedergällning eller betalning kokas och säljas af någon annan än
på kaffehusen och der blott inom huset, men ingalunda bäras eller
hemtas utom hus.

Det tilltagande bruket af främmande drycker, liksom af andra
utländska varor, vållade emellertid regeringen bekymmer och ledde
till utfärdandet af de s. k. öfverflödsförordningarna. Den uti förevarande
afseende vigtigaste, ehuru ej den första, af dessa, är af
den 4 november 1156. För att förekomma ett kostsamt och
öfverflödigt, ruinerande lefnadssätt, befordra måttlighet och tarflighet
i mat, dryck och kläder, hvilket alltid visat sig gagneligt
för ett folk, samt uppmuntra alla slags handslöjder, förbjöds införsel
af en mängd utländska varor, deribland viner, alla sorter
utom hvita och röda vins de grave, och allahanda slags Öl samt
kaffe- och cacaobönor. Detta förbud upprepades sedermera i en
mängd förordningar med större eller mindre stränghet. Förbrukningen
af kaffe hade då så tilltagit, att utskänkningen deraf blifvit
en borgerlig näring, som i Stockholm utöfvades af kaffeskänkssocieteten.
För att ej genom förbudet mot införsel af kaffe döda
denna näring, medgafs genom en Kungörelse den 10 april 1161
förra kaffeskänkssocieteten rätt att ensamma, under namn af munskänkar,
destillera bränviner och andra likörer samt dem, jemte
tevatten, dricka, honingsmjöd, enbärsviner och andra dylika drycker
tillreda och försälja.

Förbrukningen af främmande drycker, särskildt kaffe, lyckades
man dock ej stäfja genom förbuden; och myndigheterna sago
sig allt emellanåt nödsakade att återkalla dessa för att kort derefter
utfärda nya sådana. Först i början af detta århundrade
försvunno öfverflödsförordningarna fullständigt.

Historik.

Såsom ofvan nämnts, hade i städerna, särskild! i Stockholm,
så småningom uppstått en mängd ställen för dryckesutskänkning
med olika namn. Om krögare och vinskänkar är förut taladt.
En del andra i Stockholm förekommande må här nämnas.

Dit höra sålunda traktörer. Traktörsnäringen hade egentligen
till föremål att för den bättre allmänheten vid ordentliga bord i
snygga rum till salu hålla mat med vin, dricka och bränvin till
skilnad från krögerinäringen, hvilken afsåg utminutering af dricka,
bränvin och mat egentligen för personer, som hörde till den arbetande
klassen. Traktörsnäringen var en handtering, hvarå borde
meddelas burskap och hvars idkare egde förena sig uti societet,
dock utan tvång för den enskilde traktören att i societeten ingå.
Reglemente för Traktörssocieteten utfärdades den 23 november 1770.

Spisqvartersidkarne hade tillkommit för att bereda beqväm
tillgång på mat för den del af allmänheten, som egde tillfälle att
äta på bestämda tider, d. v. s. likaledes för den bättre allmänheten.
Enligt åtskilliga kungörelser skulle rätt att utöfva sådan
näring lemnas blott dem, som till uppehälle och bergning tarfvade
ett slikt understöd, särskilt qvinspersoner. De egde ursprungligen
ej afyttra andra dryckesvaror än vanligt måltidsdricka,
men tingo så småningom rätt att under måltiderna förse
sina gäster med vin; dock voro de, liksom äfven traktörerna,
uttryckligen förbjudna att mellan måltiderna hålla vin till salu.
Spisqvartersidkarne egde, om de så ville, förena sig med traktörssocieteten.

Scliveitzerinäringen utöfvades af de s. k. schveitziske pastejbagarne.
Dessa, som hade till yrke att tillreda och försälja pastejer,
tårtor och bakelser, hade dessutom tagit sig för att dertill
försälja likörer. Deras rätt härtill bestämdes närmare genom
Kongl. Brefvet den 1 mars 1834, deri säges att, utan rubbning i
dåvarande schveitzerbagares på gammalt bruk grundade rättighet
till försäljning af likörer, det för framtiden skulle bero af särskild
tillåtelse utaf Öfverståthållareembetet att i förening med
sockerbageri- och schveitzerbagerinäringen sådana varor tillverka
och föryttra.

Historik.

Andra utskänkningsställen voro likörkamrar och kaffehus ra. fl.

Under förra hälften af 1800-talet uppkommo de s. k. nykter.
hetsvärdshusen. Första författningen angående dem är Kongl.
Brefvet den 14 april 1832. öfverståthållareembetet hade anmält,
att i Stockholm bildat sig en förening i ändamål att, till befrämjande
af sedlighet och ordning, söka der tillvägabringa allmänna
spisningsinrättningar, hvarest mat kunde fås för billigt pris utan
att bränvin eller andra distillerade tillblandningar dervid Ange
förtäras, men väl porter, öl och andra sådana till förfriskning
tjenliga drycker, deri spirituösa ej inginge; och Kongl. Maj:t
öfverlemnade åt Öfverståthållareembetet att, till en början, tillåta
inrättande af 25 sådana spisningsställen utan afvaktande på minskning
i de vanliga krogarnes antal. Åtskilliga kungörelser derom
utfärdades sedermera af Öfverståthållareembetet. Här må endast
nämnas en Kungörelse den 31 december 1863 angående dels vilkoren
för rättighet att i Stockholm idka minuthandel med och
utskänkning af bränvin, dels tillåtelse att utan sådana drycker
hålla lagad varm eller kall mat allmänheten tillhanda, dels ock
de ordningsstadganden, hvilka vid rörelse af nämnda beskaffenhet
borde iakttagas. Denna kungörelse stadgar i 4 §, att med rättighet
att i hufvudstaden utskänka bränvin följde jemväl tillåtelse
att hålla till salu jästa maltdrycker, såsom porter, mjöd, öl och
svagdricka, jemte kokadt choklad, te och kaffe; varande antalet
af utskänkningsställen, enligt Handels- och Ekonomikollegii och
Stadens Äldstes förslag, bestämdt till 500, af hvilka 85 finge
innehafvas af vinskänkar och källarmästare, som vore uti gemensam
societet förenade, 50 af traktörer, 20 af socker- och schveitzerbagare,
15 af kaffehusidkare och återstående 330 af krognäringsidkare.
I 54 § säges, att en hvar, som innehade de för
idkande af utskänkning af bränvin föreskrifna egenskaper, kunde
af Handels- och Ekonomikollegium erhålla rättighet att, utan
starka drycker, hålla allmänheten tillhanda lagad varm eller kall
inåt, äfvensom jästa maltdrycker samt kokadt choklad, te och
kaffe, der sådan näringsrörelse vore för allmänheten behöflig, under
de vilkor, som i afseende på ordningens vidmagthållande der -

Historik.

städes vore eller blefve föreskrifna; antalet af dessa försäljningsställen
bestämdes tills vidare till 120.

Utskänkningen af vin och maltdrycker i städerna utom Stockholm
under senare hälften af 1700- och första hälften af 1800-talet utöfvades såsom förut dels å stadskällare och dels å andra
källare, värdshus och näringsställen, hvilka utskänkningsställens
antal bestämdes af Konungens Befallningshafvande; på landet af
gästgifvarne och de privilegierade krögarne. Dessutom idkades
äfven i dessa städer och på landsbygden, likasom i Stockholm,
nykterhetsvärdshusrörelse, hvartill tillstånd meddelades af Konungens
Befallningshafvande.

Det hade vidare uppkommit, att personer reste omkring å
marknader och idkade dryckesutskänkning. För reglerande af
denna näring utfärdades Kong/. Bref vet den 28 maj och Kommerskollegii
kungörelse den 29 juni 1813. Deri säges, att som
erfarenheten gifvit vid handen, att kaffekokares, vinskänkars, traktörers
och spisqvartersidkares besök af marknader ofta lemnade
tillfällen till osedlighet, utsväfningar och oordningar, då konkurrensen
af dylika näringsidkare utsträcktes utöfver behofvet, så
skulle dädanefter Konungens Befallningshafvande pröfva, huru
många sådana idkare på hvart marknadsställe funnes vara för rörelsen
derstädes nödvändiga, och utfärda tillståndsbevis åt visse
sådane näringsidkare.

I detta sammanhang må slutligen här omnämnas, hurusom
genom Kongl. Skrifvelsen till Chef''en för statens jernvägsbyggnader
den 17 september 1858 bemälde chef förklarades ega att, vid de
särskilda stationerna å statens jernvägar, antaga lämpliga personer
att tillhandahålla förfriskningar af mat och dryck, dock att anmälan
om sådan persons antagande borde hos Konungens Befallningshafvande
och i stad jemväl hos magistraten göras samt att
bränvin och andra brända eller distillerade drycker äfvensom sådana,
hvilka vore dermed tillagade, icke iinge af dessa personer
till salu hållas utan efter dertill meddeladt tillstånd i den ordning
och under de vilkor, gällande författning i sådant afseende
stadgade.

Historik.

Genom införandet i vårt land af den allmänna näringsfriheten
frigafs äfven tillverkningen . af och handeln med vin och maltdrycker.
Första stora steget i denna rigtning togs genom de
båda förordningarna den 22 december 1846, Fabriks- och Handtverks-Ordningen
samt Handels-Ordningen.

I Fabriks- och Handtverks-Ordningen bestämdes om rättigheten
att tillverka drycker.

Beträffande sådan tillverkning för afsalu skildes i förordningen
emellan tillverkning, som bedrefves med tillhjelp af
främmande arbetare, och tillverkning »med egna händer såsom
försörjningsmedel». Om en tredje grupp, gällande för landtman,
skall nedan särskildt nämnas.

För första fallet stadgades i förordningens 3 §, att rättighet
att i stad eller å landet med biträde af gesäll, lärling eller annan
arbetare utöfva bryggerihandtering tillkomme hvarje man, som
egde svensk medborgarerätt, med vilkor dels att han begått Herrans
Heliga Nattvard, rådde öfver sig sjelf och sin egendom, egde
god frejd samt kunde skrifva läsligt och räkna quatuor species i
enkla tal, och dels att han, då fråga vore om idkande af bryggerihandtering
i stad, förvärfvade burskap å yrket i samma stad.

Hvad sålunda stadgats, gälde endast män; beträffande qvinnor
bestämdes i 5 §: att enka, frånskild hustru och ogift qvinna,
som egde svensk medborgarerätt, ock tillkomme den i 3 § stadgade
näringsfrihet, med de deri bestämda vilkor utom i fråga
om förvärfvande af burskap; att enka egde frihet fortsätta den
handtering, som mannen med författningsenlig rätt idkat; samt
att enka, frånskild hustru eller ogift qvinna, som vore i utöfning
af något yrke, egde, derest hon trädde i gifte, att med mannens
samtycke och under deras gemensamma ansvarighet fortsätta yrket.

läkare af bryggerihandtering, hvarom nu är sagdt, skulle i
stad tillhöra stadens handtverksförening.

Tillstånd till sådan bryggerihandtering meddelades för stad
eller dess egoområde af magistraten, sedan handtverksföreningen
blifvit hörd; å landet utom stads egoonmåde meddelades tillstånd
af Konungens Befallningshafvande.

Historik.

Angående det andra af ofvannämnda slag af salutillverkning
stadgades i 12 §, att hvarje till myndig ålder kommen svensk
man, som begått Herrans Heliga Nattvard och egde god frejd,
vore berättigad, såväl i stad som på landet, att utan burskaps
förvärfvande, såsom försörjningsmedel, med egna händer till afsalu
åstadkomma handtverksarbeten eller andra tillverkningar; och
skulle det vara honom obetaget att dervid begagna biträde af
hustru och hemmavarande barn.

Att denna bestämmelse äfven afser bryggerihandtering, framgår
oförtydbart vid jemförelse med andra stadganden i förordningen,
t. ex. 17 § 1 mom.

Gift qvinna, enka och frånskild hustru, som företedde betyg
om försvarlig kristendomskunskap och god frejd, egde enahanda
rätt att genom eget arbete och med sina hemmavarande barns
biträde sig försörja, med vilkor, hvad anginge gift qvinna, som
med mannen sammanlefde, att denne sådant tilläte och för hennes
förbindelser ansvarade. Ogift qvinna, som fylt 25 år, begått
Herrans Heliga Nattvard och egde god frejd, vore ock obetaget
att sålunda genom eget arbete sig försörja; och på särskild pröfning
ankomme, huruvida bevekande omständigheter i särskilda
fall undantagsvis kunde föranleda meddelandet af tillstånd för
ogift qvinna vid lägre ålder att på enahanda sätt såsom försörjningsmedel
åstadkomma tillverkningar för afsalu.

Tillstånd till näring af nu sagda beskaffenhet meddelades i
stad af magistraten och å landet af sockennämnden.

Såsom nämndt, erfordrades för rättigheten att idka bryggerihandtering
god frejd; och det stadgades i 17 §, att rättighet att
idka bryggerihandtering ansåges, jemte burskapsrätt, förverkad,
då innehafvaren begått brott, som medförde vanfrejd. Undantag
härifrån gjordes dock för dem, som idkade handteringen allenast
till försörjning; dessa borde kunna få dermed fortfara. Vanfrejdad
person kunde jemväl, enligt 12 §, under de vilkor, som i öfrigt
i samma § vore bestämda, undfå tillstånd att, såsom försörjningsmedel,
åstadkomma tillverkningar för afsalu, så länge en slik
rättighet ärligen begagnades; men beträddes sådan person med

Maltdrychskomitén. 4

Historik.

fortfarande lättja och liderlighet eller med tiggeri, eller beginge
brott, som störde allmänna säkerheten, egde den myndighet, som
tillståndet meddelat, att återkalla detsamma; och det skulle ankomma
på förnyad ansökan och pröfning, om ny tillåtelse till
dylik försörjningsrättighet kunde meddelas.

I afseende på några af bestämmelserna uti förevarande förordning
är det tvifvelaktigt, huruvida desamma angå bryggerihandtering.

I förordningens 2 § stadgas sålunda, att landtman vore, med
bibehållande1 åt den dem dittills medgifna arbets- och slöjdefrihet,
utan särskild tillåtelse, oförhindrade att, med biträde af
sina hemmavarande barn och lagstadda tjenstehjon, till afsalu förfärdiga
de fabriks- och handtverksarbeten, hvilka såsom föremål
för husflit kunde af dem åstadkommas.

Inbegripes nu i detta stadgande äfven tillverkning af maltdrycker? För

besvarandet af denna fråga är nödigt, ehuru frågan är
af mindre vigt, att något utförligare redogöra för den historiska
tillkomsten af stadgandet.

Uti Kongl. Resolutionen på städernas besvär den 28 augusti
1727, § 2, förklarades, att allmogen ej kunde förmenas att sig
till hjelp och understöd sälja så i städerna som på landet hvad
de sjelfva kunde arbeta och förfärdiga. Derefter föreskrefs i
Instruktionen för Landshöfdingarne den 4 november 1734, § 18,
att allmogen egde rättighet att, utan erläggande af gerningsöreafgiften,
föryttra den tillverkning af smide, laggkärl och hvad
eljest mera eu eller annan ibland allmogen med slöjdom sinom
göra kunde och till sitt uppehälle behöfde. Vidare stadgades i
Kongl. Resolutionen på allmogens besvär den 12 december 1734,
§ 8, att de af allmogen, som idkade handaslöjder i jern och trädredskap,
som de kunde afsätta såväl i städerna som hos deras
grannar å landet, skulle slippa att derför betala gerningsören.
Och slutligen förordnades i Kongl. Maj:ts försäkran och stadfästelse
ä allmogens fri- och rättigheter den 4 april 1789, § 4,
att allmogen tillätes dädanefter på enahanda sätt, som dittills dem

Historik.

beviljadt varit, inom riket föra och afsätta sin egen och sina
grannars afvel och slöjder. Hvarjemte i Kongl. Kungörelsen den
9 januari 1822, hvarigenom glas-, porslins- och smideshandlande
förbjödos kringresa med sina varor, stadgades, att detta förbud
icke utsträcktes till allmogen, hvilken dädanefter som dittills egde
rätt att med sina egna handaslöjder till hvad ort som helst inom
riket sig begifva och dem försälja.

Städerna gjorde emellertid svårigheter emot utöfningen af
denna landtallmogen tillförsäkrade rätt; och i anledning deraf ingingo
i början af 1830-talet Lindome socknebor till Kongl. Maj:t
med begäran att, då Lindome socken, som sedan långliga tider
varit känd för sin konstflit och tillverkning af mångahanda slöjdealster
af träd, jern, malm m. in., hade högsta behof af fri utöfning
af denna näring, socknens invånare måtte förklaras berättigade
att fritt, äfven i närgränsande städer, få afyttra sina
tillverkningar af alla slag. Svaret på denna begäran blef utfärdandet
af Kongl. Kungörelsen den 28 augusti 1834, deri Kongl.
Maj:t beträffande landtmännens ifrågavarande rätt, »såsom ledande
till industriens förkofran i allmänhet och till förekommande af
skiljaktig tillämpning af gällande författningar angående allmogens
frihet att föryttra sin afvel och sina tillverkningar»,
förordnade, att landtman, till följd af gällande författningar, ej
finge förmenas hvar helst på landet och i städerna, äfven vid
tillfällen då frimarknad ej hölles, föryttra deras och grannars
afvel och af dem åstadkomna tillverkningar af hvad slag som
helst, mer eller mindre fulländade. Genom Kongl. Kungörelsen
den 21 november 1835, som bestämde närmare om landtmännens
rätt att sälja spanmål m. m., tillädes derjemte, att i sammanhang
dermed och till undanrödjande af allt missförstånd, huruvida, i
följd af kungörelsen den 28 augusti 1834, bröd, kött och dricka
finge från landet fritt införas till försäljning i alla städer utan
undantag eller om sådant vore i vissa fall förbjudet, meddelades
nu den förklaring, att den i sistnämnda-kungörelse landtman medgifna
försäljningsfrihet i städerna af egna och grannars afvel och
tillverkningar icke, såvidt fråga vore om kött, bröd och dricka,

Historik.

gälde för de städer, der saluaccis erlades och hvarest den inskränkning
i försäljningen af berörda varor, som enligt förut
gifna stadganden egde rum, innan 1834 års kungörelse utfärdades,
komme att tills vidare fortfara, på sätt kungörelsen den 22
december 1832 utvisade. (Ang. denna kungörelse se ofvan sid. 17.)

1835 års kungörelse angifver sålunda visst slag af maltdrycker
såsom ingående bland de alster och tillverkningar, beträffande
hvilka landtman egde särskild rätt. Att denna rätt
dock omfattat jemväl andra slag af maltdrycker antydes uti ett
af Kommerskollegium är 1838 afgifvet förslag till »författning
angående försäljning i städerna och på landet af svenska tillverkningar
och landtmannaprodukter». Deri föreslås, bland annat,
att försäljning i städerna af landtmannaprodukter och sådana tillverkningar,
som ej blifvit å landet åstadkomna vid dervarande
fabriker, manufakturverk och verkstäder, skulle vara landtman
medgifven på enahanda sätt och under enahanda vilkor och skyldigheter,
som funnes stadgadt rörande försäljning i städerna af
fabriks- och manufakturvaror samt handtverksarbeten från landet;
likväl vore ej tillåtet att i städer, der sådant icke vore medgifvet,
försälja å landet tillverkadt öl och dricka (samt annat
bröd än det, som der blifvit i ugn torkadt). Och motiveras detta
förslag af kollegium sålunda: »Genom 3 mom. i kungörelsen
den 28 augusti 1834 är det landtman redan tillåtet att i städerna
hålla sina tillverkningar till salu i öppna bodar, emot behöriga
afgifter till kronan och staden. Det synes äfven vara skäl, att
samma försäljningsfrihet, som är förunnad fabrikanter, manufakturister
och handtverkare, kommer jordbrukare till godo. Det
undantag härifrån, som slutet af § bestämmer, grundar sig på
Kongl. Kungörelsen den 21 november 1835.» Slutligen må här
anföras följande ur ett af Borgareståndet år 1840 afgifvet förslag
till förordning, hvilket förslag åberopas uti ingressen till
1846 års Fabriks- och Handtverks-Ordning: »Till förekommande
af allt tvifvelsmål om gränsen och vilkoren för den allmogen af
ålder tillåtna och genom flere författningar bekräftade egna slöjdeoch
afsättningsfrihet, förklaras härmed, att under nämnda frihet

Historik.

skola begripas alla sådana produkter och tillverkningar, som landtman
af egen jord eller ladugård eller af egna råämnen kunna
sjelfva förfärdiga; varande dem obetaget att slika deras egna
produkter och tillverkningar till städer införa samt i hamnar och
å torg, vid alla så marknads- som andra tillfällen, till salu hålla,
och jemväl vid marknader å landet samt hemma i deras hus och
under väg till och ifrån städer och marknader föryttra.»

Af denna redogörelse torde framgå, att ifrågavarande bestämmelse
i 1846 års förordning, som är grundad på stadgandet
i 1834 års kungörelse, afsetts att omfatta jemväl drycker, af
landtman tillverkade. Bestämmelsens ordalydelse utgör ej heller
något hinder derför, ty i förordningen bibehålies icke någon säker
åtskilnad af »handtering» (bryggeri- in. fl.) från fabriker och
handtverk.

Ett annat spörsmål gäller förordningens 1 §, som säger, att
hvar och en, i stad eller å landet bosatt, vore utan särskildt
tillstånd berättigad att, med biträde af sina hemmavarande barn
och lagstadda tjenstehjon eller andra hos honom mantalsskrifna
eller vid jordbruk honom underlydande arbetare, åstadkomma
fabriks- och handtverksarbeten till eget och underhafvandes behof.
Att jemväl detta stadgande omfattar maltdrycker, torde
man vara berättigad antaga, då eljest skulle saknas bestämmelse
angående tillverkning af sådana för husbehof samt, såsom nämndt,
förordningen äfven på andra ställen låter bryggerihandteringen
inbegripas i uttrycken fabriks- eller handtverksrörelse.

Slutligen må frågas, om de i förordningens 3 § gifna bestämmelser
äfven afse bryggerihandtering, som idkas såsom fabriksrörelse,
d. v. s. med maskiner och ett större antal arbetare, hvilka
hvar för sig sysselsättas allenast med en viss mindre del af tillverkningen.
Denna fråga synes böra besvaras nekande. Någon
anledning dertill finner man visserligen ej af den definition på
fabrik, som lemnas i förordningens 18 § och hvilken innehåller,
att under benämningen af fabrik, der den i författningen förekommer,
hänföras s. k. manufakturinrättningar, med vissa uppräknade
undantag, bland hvilka dock ej nämnes något om bryg -

Historik.

gerier. Men ölbryggerier drefvos vid förordningens tillkomst ej
fabriksmessigt. Detta framgår af en »förteckning å de år 1834
i Sverige befintliga fabriker och manufakturer, lydande under
Hallrätt», som af Kommerskollegium upprättats i sammanhang
med utlåtande i frågan om utsträckt näringsfrihet och i hvilken,
bland andra inrättningar, uppräknas porterbryggerier, men inga
andra bryggerier. I Kommerskollegii årliga statistiska berättelser
inkommer uppgift om ölbryggerierna först år 1872; och upptagas
då 44 sådana såsom fabriker samt säges, att såsom handtverkare
voro dessutom sysselsatta i städerna 232 och på landet 35 ölbryggare.
Man torde derför med fullt skäl kunna antaga, att lagstiftaren
ej afsett att i 3 §:s stadganden inbegripa fabriksmessigt
drifna bryggerier. Detta bestyrkes jemväl af förordningens 29 §,
hvilken, såsom ofvan är nämndt, på tal om bildande af handtverksföreningar
och fabriksföreningar, föreskrifver, att idkare af
bryggerihandtering skulle tillhöra handtverksförening; och andra
stadganden visa, att fordringarna för rätt till sådan handtering
äro desamma som för rätt att hålla handtverksverkstad.

Den bryggerihandtering, som i förordningen omtalas, är således
närmast att hänföra till handtverksrörelse; och derest handteringen
drefves fabriksmessigt, skulle den falla under de bestämmelser,
som gälde beträffande fabriker.

Om dessa stadgades i 4 §, att hvarje svensk man egde att
med de i 3 § stadgade vilkor, utom i fråga om burskap, såväl i
stad som å landet idka fabriksrörelse; fabriksidkare i stad kunde,
då han det åstundade, erhålla burskap å yrket. Om qvinna gälde
detsamma som för rättighet till idkande af bryggerihandtering
enligt 3 §. Tillstånd till fabriksrörelse skulle meddelas på enahanda
sätt som till nämnda handtering, dock att i stad Fabriksföreningen,
i stället för Handtverksföreningen, skulle höras.

Angående rätt att utöfva handel med den sålunda tillverkade
varan stadgades i Handels-Ordningen.''

Beträffande handeln i stad och dervid först tillverkares försäljningsrätt
stadgar denna förordnings 3 §, att de, som i stad
eller å landet idkade fabrik eller handtverk ■— derunder dock ej

Historik.

de inbegripna, hviika undfått tillstånd att endast såsom försörjningsmedel
med egna händer någon handtering utöfva — egde
att, efter anmälan hos vederbörande magistrat i afseende på den
afgift, som för handelsrättigheten borde erläggas, i hvilken stad
som helst, sjelfve eller genom andre, föryttra sina egna tillverkningar
i öppna salubodar eller från andra upplagsställen, hvarvid
jemväl flere idkare kunde förena sig om en gemensam salubod.
Enahanda rätt tillkomme landtmän för de från landtbruket härflytande
alster samt landtmannatillverkningar.

Vidare stadgades, att å allmänna försäljningsplatser i städerna
en hvar, vid eller utom marknader, egde till salu hålla sina alster
och tillverkningar; dock att i afseende å försäljning af bröd, dricka
eller färskt kött, infördt till stad, der saluaccis erlades, skulle
gälla hvad derom särskilt vore stadgadt.

Hvad angår handeln af andre än tillverkare, hvartill rättighet
efter ansökan meddelades af magistraten, stadgades i 2 § 3 inom.,
att en hvar, som i någon stad vunnit rättighet att idka handel,
egde att inom denna stad och å rikets marknader drifva handel
med alla slags inhemska och lofligen införda utländska varor, i
hvad myckenhet som helst, utan andra undantag eller inskränkningar
än som för allmänhetens betryggande i afseende å behandlingen
af krut, gifter eller andra vådliga ämnen, samt angående
försäljning af apoteksvaror och bränvin särskild! stadgades.

Beträffande handeln pa landet bestämdes i 5 §, att en hvar
egde att på landet upphandla och, vid eller utom marknader,
partivis föryttra alla slags inhemska landtmannaprodukter; att
landtmän äfven egde att sådana varor, med undantag af-bränvin,
å landet i minut till salu hålla; samt att fabriks- och handtverksidkare
likaledes vore oförhindrade att sina tillverkningar i
hvad myckenhet som helst å landet afyttra. För rättighet att a
landet öppna salubod erfordrades tillstånd af Konungens Befallningshafvande;
den, som erhållit sådant tillstånd, egde enligt 6 §
att der sälja alla slags inhemska varor, äfvensom åtskilliga varuslag
af utländskt ursprung, hvaribland uppräknas kaffe och te.
Denna bestämmelse skulle dock ej gälla till hinder för inhemske

Historik.

idkare af fabrik eller handtverk att hvar som helst å landet sina
tillverkningar i öppna bodar eller å andra upplagsställen till
salu hålla.

Från dessa stadgande!!, som ju inbegripa all handel med
maltdrycker, gjordes dock i 19 § ett vigtigt undantag, att nämligen
hvad särskildt vore stadgadt angående idkande af källare-,
vinskänks-, schveitzeri-, värdshus-, traktörs- eller krogrörelse
tills vidare skulle förblifva gällande, dock att vissa läro- och
tjenstår, der sådana dittills egt rum, icke vidare skulle erfordras.
Med detta stadgande undantogs från förordningens tillämpning
all sådan försäljning af drycker — och äfven mat — som skedde
till förtäring på stället, äfvensom den dermed följande rätt till
annan försäljning. Att undantagsstadgandet i fråga om dryckesförsäljning
icke omfattat mera framgår af den historiska utvecklingen
af de uppräknade näringarnas tillkomst och bestyrkes äfven deraf
att i Finland — hvars lagstiftning hvilar på samma grund som den
svenska — motsvarande stadgande erhållit den lydelse, att förordningen
om näringarna icke egde tillämpning å »värdshus-, konditori-,
krog- eller annan utskär!kningsröre\se».

Genom Kongl. Förordningen angående utvidgad näringsfrihet
den 18 juni 1864 frigafs handeln i allmänhet, och äfven med
maltdrycker, ytterligare. Denna förordning upphäfde åtskilliga
delar af Handelsbalken i 1734 års lag, deribland 4 kap., samt Handelsordningen
och Fabriks- och Handtverksordningen den 22
december 1846 med deri sedermera gjorda ändringar eller tillägg,
äfvensom i öfrigt de allmänna påbud, stadganden och förklaringar,
hvilka stode i strid med förordningen" eller innefattade
bestämmelser om särskild handelsrätt för innebyggarne i vissa
delar af landet.

I 1 och 2 §§ af förordningen stadgades, att svensk man eller _
qvinna vore — med vissa undantag och inskränkningar samt
vilkor — berättigad att i stad eller å landet idka handels- eller
fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering. För rättigheten
att idka grosshandel eller försälja varor i bod eller från annat

Historik.

upplagsställe eller att, med biträde af annan än hustru och hemmavarande
barn, till afsalu tillverka fabriks- och handtverksarbeten,
eller såsom yrke utöfva annan handtering, fordrades såsom vilkor
att hafva god frejd samt råda öfver sig sjelf och sin egendom.
Enahanda vilkor gälde för den, som utom den ort, der han vore
bosatt, ville sjelf eller genom annan kringföra och annorlunda än
å marknad till salu utbjuda varor; sådan handlande skulle medföra
intyg om behörigen verkstäld anmälan enligt 9 § eller ock
vederbörande einbetsmyndighets för ändamålet utfärdade pass.
Enligt 9 § skulle den, som ville i stad eller under stad lydande
köping idka grosshandel eller försälja varor i bod eller från annat
upplagsställe eller, med biträde af annan än hustru och hemmavarande
barn, till afsalu tillverka fabriks- och handtverksarbeten
eller såsom yrke utöfva annan handtering, skriftligen anmäla sig
hos stadens magistrat eller vederbörande stadsstyrelse; ville någon
å landet eller i köping, som af viss stad icke vore beroende, utöfva
näringsyrke i nämnda omfång, skulle, med uppgift om den
socken, der näringen skulle utöfvas, anmälan göras hos Konungens
Befallningshafvande eller kronofogde eller viss särskildt förordnad
person; den, som ville, sjelf eller genom annan, utom den ort,
der han vore bosatt, kringföra varor till salu annorledes än å
marknad, skulle för rättigheten att idka sådan handel vara skyldig
att anmäla sig hos vederbörande i mantalsskrifningsorten. Undantag
från denna anmälningsskyldighet gjordes i 11 § för landtman,
hvilka vore oförhindrade att, utan anmälan, med biträde af
hustru, hemmavarande barn och lagstadda tjenstehjon, till afsalu
förfärdiga de fabriks- och handtverksarbeten, hvilka, såsom föremål
för husflit, kunde af dem åstadkommas.

Efter den föregående utredningen torde det ej vara tvifvelaktigt,
att alla dessa stadgande!! afse äfven handel med vin och
maltdrycker, men det synes äfven uppenbart, att man icke velat
underkasta tillverkare af sådana drycker, lika litet som tillverkare
i allmänhet, de för handlande gifna bestämmelser.

1864 års förordning gjorde, likasom 1846 års Handélsordning,
undantag för hotell- och restaurationsrörelse. Enligt 8 §

Maltdryclcslcomitén. 5

Historik.

mom. c) egde nämligen förordningen ej tillämpning å källare-,
vinskänks-, schveitzeri-, värdshus-, traktörs-, krog- eller annan
dylik rörelse.

Det dröjde ej länge, innan utöfningen af den derigenom undantagna
dryckesutskänkningen blef närmare reglerad. Praxis i fråga
om meddelande af rättighet till utöfning af dylika näringar hade
i olika delar af landet blifvit mycket olika; och efter de nya
näringsförfattningarnas tillkomst blef det oklart, huruvida förvärfvad
handelsrätt icke äfven innefattade rättighet att låta sålda
drycker förtäras på stället. I denna fråga meddelade under
år 1866 Högsta Domstolen två mot hvarandra stridande utslag.

Redan den 7 December 1866 utfärdade sålunda Kongl. Maj:t,
efter att hafva i ärendet hört samtliga länsstyrelser, en förordning
till reglerande af dryckesutskänkningen i riket, hvarför förordningen
äfven i titeln sades angå »vilkor en för försäljning, till förtäring
på stället, af vin, Öl, kaffe, eller andra icke spirituösa drycken.

I ingressen till förordningen omtalas, hurusom tid efter
annan fråga uppstått om hvad som erfordrades för vinnande af
behörighet att till förtäring på stället, utan samband med rättighet
till utskärning af bränvin eller andra brända eller distillerade
spirituösa drycker, mot betalning hålla allmänheten tillhanda vin,
Öl, dricka, porter, kokadt kaffe,.te och choklad eller andra icke
spirituösa drycker och att af flere till Kongl. Maj:t inkomna mål
visat sig, att inom olika delar af landet skiljaktiga åsigter i detta
hänseende gjort sig gällande. Kongl. Maj:t hade nu ansett det
vara af vigt, att denna angelägenhet genom meddelande af allmänna
föreskrifter i ämnet blefve sålunda ordnad, att utvägen
till försörjning genom bedrifvandet af en i och för sig oskadlig
rörelse icke inskränktes mera än som erfordrades för betryggande
mot dess missbruk och förekommande, såvidt ske kunde, af
sådana oordningar, som flerestädes egt rum å ställen, hvilka för
dylik rörelse hållits för allmänheten öppna.

Förordningen var strängare i fråga om vin än andra drycker,
i derför rätt till iskänkning af vin fordrades särskild! tillstånd,

Historik.

då eljest — derest5 den sökande icke var vanfrejdad — endast
behöfdes en anmälan.

Ville någon, stadgades i 1 §, till förtäring på stället, vare
sig med eller utan mat, men utan samband med rättighet till
utskänkning af bränvin eller andra brända eller distillerade spirituösa
drycker, mot betalning hålla allmänheten tillhanda Öl. dricka,
porter, kokadt kaffe, te och choklad, eller andra icke spirituösa
drycker, med undantag af vin,, skulle han derom göra skriftlig
anmälan, på landet hos kommunalnämndens ordförande och länsmannen
i orten samt i stad hos magistraten, med bifogande af
betyg om god frejd samt uppgift på det ställe, der försäljningen
skulle eg a rum. Öfver gjord anmälan borde meddelas bevis.

Önskade den, som icke hade god frejd, att idka sådan försäljning,
erfordrades dertill tillstånd af Konungens Befallningshafvande,
som egde att på ansökan derom efter kommunalnämndens
eller magistratens hörande pröfva, huruvida försäljningsrätt
ändock kunde medgifvas eller ej.

Beträffande vin stadgades, att om någon ville, till förtäring
på stället, vare sig i förening med mat eller någon af ofvan
omförmälda drycker eller eljest, försälja vin af inhemsk eller
utländsk tillverkning, skulle han gifva in ansökan derom, på
landet till kommunalnämnden i orten och i stad till magistraten,
med bifogande af betyg om god frejd samt uppgift på det ställe,
der försäljningen skulle eg a rum. Kommunalnämnden eller magistraten
skulle skyndsamt insända ansökningen till Konungens Befallningshafvande
jemte eget utlåtande, huruvida sökanden gjort
sig känd för sedlighet och ordentlighet samt i öfrigt, och med
hänsyn jemväl till rörelsens omfattning, kunde anses lämplig att
förestå försäljningen. Derefter meddelade Konungens Befallningshafvande
beslut, huruvida ansökningen bifölles eller icke.

Hvad sålunda vore stadgadt om dryckesutskänkning, skulle
iakttagas hvarje gång försäljningsställe ombyttes.

Beträffande försäljning å marknader stadgades särskildt, att
vid marknad sådan försäljning, hvarom i förordningen vore fråga,
ej finge idkas af annan än å marknad sstället bosatt person, som

Historik.

till dylik försäljning derstädes eljest vore berättigad, med mindre
Konungens Befallningshafvande till försäljningen lemnat tillstånd.

I 3 § stadgades om viss rätt att meddela förbud mot fortsättande
af eljest laglig försäljning. Om oordningar visade sig å
försäljningsstället eller derstädes bedrefves osedlighet, och sådant,
oaktadt skedd erinran från kommunalnämnd, länsman eller magistrat,
fortfore, så att rörelsens innehafvare ansåges icke vara
lämplig att densamma vidare förestå, egde kommunalnämnd eller
magistrat att förbjuda rörelsens fortsatta bedrifvande. Beslutet
härom skulle genast gå i verkställighet, men skulle senast inom
åtta dagar underställas Konungens Befallningshafvandes pröfning.

Konungens Befallningshafvande egde jemväl att omedelbarligen
meddela förbud, sedan försäljningsrättens innehafvare äfvensom
kommunalnämnden eller magistraten blifvit hörda.

Den, som sålunda blifvit genom laga kraft egande beslut
förbjuden att rörelsen fortsätta, äfvensom den, hvilken blifvit
dömd förlustig sin försäljningsrätt — derom se nedan —, finge
sedermera ej utöfva sådan näring, som förordningen afsåge, utan
efter erhållet särskildt tillstånd i den ordning, som var stadgad
om vin; och sådant tillstånd finge ej medgifvas innan ett år förflutit,
sedan förbudet honom delgafs eller beslutet om försäljningsrättens
förlust vann laga kraft.

Vid marknad å landet egde, derest å försäljningsstället förekomme
oordningar och de fortfore oaktadt skedd erinran från der
tjenstgörande kronobetjent, denne omedelbarligen förbjuda försäljningens
fortsättande vid marknadstillfället.

Enligt 4 § skulle förbud mot rörelsens fortsatta bedrifvande
och påföljd af försäljningsrättens förlust, då de drabbade man,
äfven gälla för hustrun och tvärt om, så länge de lefde i äktenskap
tillsammans.

§§ 6 och 7 meddelade ordningsregler vid utskänkningens
utöfvande. Försäljning enligt förordningen finge i allmänhet ej
ega rum under tiden från kl. 10 på aftonen till kl. 5 på morgonen;
dock egde Konungens Befallningshafvande, der särskilda

Historik.

omständigheter föranledde behof af försäljningstidens inskränkning
eller utsträckning, att, efter kommunalstämmas eller magistrats
hörande, derom förordna. Sådan försäljning vore icke heller tilllåten
å sön- och helgedag under det allmän gudstjenst i församlingens
kyrka hölles.

Under gudstjenst skulle försäljningsrummet alltid vara tillstängdt.
Då försäljning skedde, finge dörren till försäljningsrummet
icke vara läst. Der försäljning idkades, skulle vara anbragt
skylt eller tydligt anslag, som utvisade rörelsen.

8 § bestämde, att hvad enligt förordningen tillhörde magistrats
handläggning, skulle tillkomma poliskammare i de städer,
der sådana funnes, och i städer, som ej hade magistrat, der tillsatt
särskild styrelse.

Straffen för öfverträdelse af förordningens föreskrifter voro
böter. Om någon beträddes med försäljning af ifrågavarande slag
utan att hafva derom gjort anmälan eller dertill erhållit tillstånd,
på sätt i 1 § sades, finge han höta, för hvarje gång han för sådan
förseelse åtalades och dömdes skyldig, från och med 5 till
och med 20 rdr.

Om den, hvilken idkade sådan försäljning, som i förordningen
afsåges, beträddes med oloflig försäljning af bränvin eller andra
brända eller distillerade spirituösa drycker, skulle han, jemte ansvar
derför enligt lag, dömas sin försäljningsrätt efter förevarande
förordning förlustig.

Den, som fortsatte sin rörelse, sedan förbud derför honom
delgifvits eller han blifvit af domstol dömd förlustig sin försäljningsrätt,
skulle bota dubbelt emot hvad ofvan sägs.

Försäljning å otillåten tid bestraffades med böter från och
med 5 till och med 20 rdr. Annan öfverträdelse af ordningsföreskrifterna
bestraffades med böter 5 rdr.

Om böters förvandling in. m. skulle gälla detsamma som
vore stadgadt i förordningen om spirituösa drycker.

Beträffande dem, som vid förordningens tillkomst idkade
sådan försäljning, som deri afsåges, stadgades i 10 §, att de skulle,
såvida de ville med försäljningen fortfara, inom tre månader från

Historik.

förordningens kungörande göra anmälan om eller utverka sig tillstånd
till rörelsens bedrifvande, på sätt i 1 § föreskrefves.

Från förordningens tillämpning undantogos i samma 10 §:

1) gästgifvare;

2) de, som utomhus, vare sig medelst kringbärande eller från
bord eller eljest i mindre omfattning, idkade försäljning af icke
spirituösa drycker utom vin;

3) Stockholm. Försäljning till förtäring på stället af icke
spirituösa drycker Unge der idkas endast efter erhållet tillstånd;
med iakttagande häraf egde Öfverståthållareembetet att i öfrigt,
med ledning af grunderna för förordningen, meddela de närmare
bestämmelser i ämnet, som kunde anses erforderliga.

I enlighet härmed utfärdade Öfverståthållareembetet den 17
augusti 1867 kungörelse för Stockholm.

Kort efter tillkomsten af förordningen gjordes från densamma
ett ytterligare undantag, nemligen beträffande

4) restaurationerna vid statens jern vägsstationer. Detta undantag
skedde genom Kongl. Brefvet till styrelsen för statens jernvägstrafik
den 8 mars 1867. Uti underdånig skrifvelse hade
jernvägstrafikstyrelsen sökt ådagalägga, att vissa utaf de i förordningen
meddelade bestämmelser, om de tillämpades å de vid
statens jern vägsstationer inrättade restaurationer, skulle komma
att medföra ej obetydliga olägenheter i afseende å såväl dessa
restaurationers oafbrutna vidmagthållande som resandes beqvämlighet
och behof. I afseende härå hade styrelsen anfört: att då
i förordningens 1 § stadgades att, med afseende dels å sökandens
frejd och dels å utskänkningens beskaffenhet, anmälan om rörelsens
utöfvande borde göras antingen hos myndighet å landet, hos
magistrat eller Konungens Befallningshafvande, skulle tillämpningen
af denna bestämmelse å jernvägsrestaurationerna lätteligen
kunna vålla uppehåll i deras verksamhet, då tillsättande eller ombyte
skulle ske af föreståndare för dessa restaurationer, hvilka
dagligen toges i anspråk; att af denna anledning och då dessutom
intresset för ordning och reda vid stationerna ovilkorligen från
styrelsens sida påkallade en noggrann pröfning vid valet af lämp -

Historik.

liga restauratörer samt en sträng kontroll öfver sjelfva utskänkningen,
det skulle vara fördelaktigast, om rättigheten till denna
pröfning och kontroll öfverlemnades till styrelsen, hvarigenom
nämnda stadgandes syfte ingalunda blefve förfeladt; att af enahanda
skäl jemväl det i 3 § föreskrifna förfarande vid uppkomna
oordningar å försäljningsställe lämpligen skulle kunna få bero vid
de åtgärder, styrelsen till beredande af snar förbättring i förhållandet
funne ändamålsenliga; och att stadgandet i 6 § att försäljning
i allmänhet icke finge ega rum under tiden från kl. 10
på aftonen till kl. 5 på morgonen, äfvensom ej heller å sön- och
helgedagar under gudstjensten, skulle vara förenadt med svårigheter
att tillämpa på stationerna, då jemväl å dessa tider fortskaffning
å statens jernvägar påginge samt passagerare icke skäligen
kunde förmenas erhålla de förfriskningar, som omständigheterna
ofta nödvändigt påfordrade och med afseende hvarå eljest
obehöfliga uppehåll i tågens gång blifvit bestämda. Med anledning
af hvad sålunda blifvit anfördt och då ifrågavarande försäljningsställen
närmast vore att jemföra med landets gästgifverier, hade
styrelsen hemstält, att det måtte åt styrelsen uteslutande öfverlemnas
att, med ledning af grunderna i förordningen, meddela
och tillämpa de närmare bestämmelser i afseende å ifrågavarande
försäljning vid statens jern vägsstationer, styrelsen kunde finna
erforderliga. Denna hemställan bifölls af Rongl. Maj:t, som förklarade,
att, då med hänsyn till de särskilda förhållanden, som i
afseende å rörelsen på de vid jernvägsstationerna ordnade restaurationer
måste förekomma, förordningens stadganden i vissa
delar ej vore för ifrågavarande restaurationer lämpliga, styrelsen
egde att, med ledning af grunderna för förordningen, meddela
och tillämpa de närmare bestämmelser i afseende å utöfvandet af
berörda försäljning inom jernvägens område vid statens jernvägsstationer,
som kunde af styrelsen anses erforderliga.

Angående dylika restaurationer vid enskilda jernvägar meddelades
särskildt stadgande år 1875, hvarom mera nedan.

Den från förordningens tillämpning undantagna rätten till
utskänkning utomhus i mindre omfattning föranledde till åtskilliga

Historik.

anmärkningar, hvarför Riksdagen i skrifvelse vid 1871 års riksdag
hemstälde om ändring af 10 §. Med bifall härtill utfärdades
Kongl. Kungörelsen den 22 augusti 1871. Genom denna borttogs
ur förordningens 10 § såsom dåmera obehöfligt stadgandet angående
viss anmälningsskyldighet för dem, som vid förordningens
tillkomst idkade dryckesförsäljning, hvaremot i samma § infördes
undantaget för restaurationerna vid statens jernvägar. Beträffande
undantaget för gästgifvare tillädes »vid dem i sådan egenskap
tillkommande försäljningsrätt», hvilket tillägg, enligt hvad förhandlingarna
vid 1871 års riksdag utvisa, skedde allenast till förtydligande
af förut gällande stadgande; och åt det undantag,
hvarom Riksdagens skrifvelse handlade, gafs den affattning, att
förordningen ej egde tillämpning »i allmänhet på dem, som utomhus
i mindre omfattning, vare sig medelst kringbärande eller från
bord eller eljest, idkade försäljning af de i 1 § afsedda icke spirituösa
drycker utom vin», hvarjemte tillädes, att sådan försäljning
icke finge å landet vid marknad, kungjord allmän torgdag eller
vapenöfningsmöte utöfvas af annan än den, som vore å stället
bosatt eller ock innehade den vidsträcktare försäljningsrätt, hvarom
i 1 § sista mom. sades, samt att hvad i 3 § sista mom. vore till
förekommande af oordningar stadgadt skulle jemväl i afseende å
försäljning i mindre omfattning utomhus ä landet vid omförmälda
tillfällen lända till efterrättelse. I sammanhang dermed ändrades
1 § sista mom. sålunda, att hvad der stadgades skulle gälla ej
blott vid marknad, utan äfven vid kungjord allmän torgdag, vare
sig i stad eller å landet, så ock vid vapenöfningsmöte å landet,
hvarjemte i 3 § sista mom. till ordet »marknad» lades »kungjord
allmän torgdag eller vapenöfningsmöte», äfvensom stadgades, att
kronobetjent egde ej blott förbjuda, utan äfven, om förhållandet
sådant påkallade, förhindra försäljningens fortsättande vid tillfället.

Riksdagen åtnöjdes icke med att för utskänkning af andra
icke spirituösa drycker än vin skulle för dem, som hade god
frejd, erfordras allenast anmälan, utan hemstälde vid 1872 års
riksdag om ändring häruti. Med anledning häraf utkom Kongl.

Historik.

Kungörelsen den 22 februari 1873. I ingressen till denna säges,
att skadliga verkningar af ifrågavarande rättighet, såvidt den endast
afsåge kaffe, te, choklad och andra icke spirituösa drycker,
med undantag af maltdrycker, icke försports, hvarför Kongl. Maj:t
icke aktat nödigt att i samma, på den allmänna näringsfriheten
grundade rättighet stadga inskränkning. Deremot hade den oinskränkta
rättigheten att till förtäring på stället mot betalning
hålla allmänheten till hända maltdrycker föranledt betänkliga oordningar,
och Kongl. Maj:t hade ansett sådana lämpligen böra för
framtiden förebyggas dymedelst, att å sist omförmälda drycker,
de der, i likhet med vin, innehölle alkohol och njutna i större
mängd kunde verka rusgifvande, uti ifrågavarande afseende tilllämpades
enahanda föreskrifter, som gälde angående vin. Derför
förordnades, att i fråga om förvärfvande och utöfvande af rättighet
att till förtäring på stället, vare sig med eller utan mat, men
utan samband med rättighet till utskänkning af bränvin eller
andra brända eller distillerade spirituösa drycker, mot betalning
hålla allmänheten till hända Öl, dricka, porter eller andra maltdrycker
skulle dädanefter gälla hvad i nämnda hänseende vore
stadgadt om vin; dock att derigenom ingen inskränkning skedde
i rättigheten till maltdrycksförsäljning utomhus i mindre omfattning.
Såsom öfvergångsstadgande bestämdes, att de, som vid
kungörelsens utfärdande egde att annorledes än i nämnda mindre
omfattning idka maltdrycksutskänkning, skulle, såvida de ville
dermed fortfara, före utgången af år 1873 utverka sig behörigt
tillstånd till rörelsens bedrifvande på sätt och i den ordning, som
i fråga om rättigheten att till förtäring på stället försälja vin
vore stadgadt.

Den 18 september 1874 utfärdades en ny Kongl. Förordning
i förevarande ämne. Förordningens titel var densamma som 1866
års förordnings endast med den oväsentliga skilnad, att ordet »Öl»
utbyttes mot »maltdrycker» samt orden »kafle eller andra icke
spirituösa drycker» emot »kokadt kaffe och andra tillagade, icke
spirituösa drycker». Det vigtigaste qvarstod emellertid: att. för MaltdrycksJcomitén.

Historik.

ordningen angick allenast försäljning till förtäring på stället. Såsom
nedan skall nämnas, inkommo dock i denna förordning två
stadgande!!, som bilda eu öfvergång till den följande vidsträcktare
lagstiftningen om handel med dessa drycker.

Förordningens 1 § uppräknar dem, som utan ansökan eller anmälan
vore berättigade idka utskänkning af icke spirituösa drycker.
Den, som förvärfvat rättighet till utskänkning af bränvin och andra
brända eller distillerare spirituösa drycker, vore ock berättigad
att, utan särskild! tillstånd, försälja vin, maltdrycker, kokadt kaffe,
te och choklad samt andra tillagade, icke spirituösa drycker att på
stället förtäras; vunnen rättighet att till förtäring på stället försälja
vin skulle anses jemväl innefatta befogenhet att på enahanda sätt försälja
malt- och andra icke spirituösa drycker; förvärfvandet af
rättighet att till förtäring på stället försälja maltdrycker medförde
rätt att. utan särskild! tillstånd, på enahanda sätt försälja andra
icke spirituösa drycker, med undantag af vin.

För rättighet i öfrigt att utskänka vin eller maltdrycker erfordrades
tillstånd. Förordningen uppstälde skilnad mellan två
slag af utskänkning, det ena i förening med och det andra utan
förening med mat. Denna skilnad synes hafva tillkommit af den
anledning, att man icke ville åt de kommunala myndigheterna
öfverlemna att bestämma om dryckesutskänkning vid måltider,
men deremot tillerkände dem viss sådan rätt i fråga om annan
utskänkning. I en till 1874 års riksdag aflåten kongl. proposition,
hvarigenom föreslogos åtskilliga ändringar i 1866 års förordning,
yttrades i förevarande del:

»Om det å ena sidan är en obestridlig sanning, att de egentliga
ölstugorna eller ölkrogarne utöfva en förderflig verkan, då
befolkningen derstädes under mer eller mindre omättligt förtärande
af rusgifvande drycker bortslösar tid och penningar, som
borde nyttigare användas, så kan å andra sidan icke med fog
påyrkas, att, om försäljningen af vin och maltdrycker å så kallade
nykterhetsvärdshus inskränkes till utskänkning af dylika
drycker endast vid måltider åt spisande gåster samt iakttagandet
häraf noggrant öfvervakas, en sådan försäljningsrätt bör förvägras

Historik.

den, som önskar derigenom sig försörja och innehar de för utöfvande
af sådan rörelse erforderliga egenskaper.»

I fråga om utskänkning i förening med mat stadgades i 2 §,
att den, som, utan att ega rätt till utskänkning af bränvin eller
andra brända eller distillerade spirituösa drycker, ville, i sammanhang
med värdshusrörelse, vid måltider hålla spisande gäster till
hända vin eller maltdrycker, skulle skriftligen göra ansökan derom,
på landet hos kommunalnämnden i orten och i stad hos magistraten,
samt vid ansökningen foga betyg om god frejd och uppgift
å det ställe, der utskänkningen skulle ega rum; kommunalnämnden
eller magistraten hade att skyndsamt insända ansökningen
till Konungens Befallningshafvande jemte eget utlåtande, huruvida
sökanden gjord sig känd för sedlighet och ordentlighet samt
i öfrigt och med afseende jemväl å rörelsens omfattning kunde
anses lämplig att förestå utskänkningen; Konungens Befallningshafvande
egde derefter meddela beslut, om ansökningen bifölles
eller icke. Hvad sålunda vore stadgadt, skulle iakttagas hvarje
gång utskänkningsställe ombyttes.

Denna procedur var sålunda alldeles densamma, som förut
gälde för förvärfvande af rätt till utskänkning af vin eller maltdrycker.
Såsom en nyhet stadgades emellertid, att tillåtelse till
utskänkning af nämnda beskaffenhet finge meddelas endast tills
vidare och så länge Konungens Befallningshafvande icke funne
skäl återkalla den gifna tillåtelsen och att öfver Konungens Befallningshafvandes
beslut, hvarigenom ansökning af ifrågavarande
beskaffenhet afsloges eller meddeladt tillstånd återkallades, klagan
ej finge föras.

Om beslut, hvarigenom utskänkningsrätt medgifvits eller återkallats,
skulle Konungens Befallningshafvande underrätta vederbörande
magistrat eller kommunalnämnd och länsman.

3—6 §§ i förordningen handlade om förvärfvande af annan
rätt till utskänkning af vin eller maltdrycker än i förening
med mat.

3 § stadgade i allmänhet, att rättighet att annorlunda eller
i vidsträcktare omfattning än i 2 § förmäldes, dock utan samband

Historik.

med utskänkning af bränvin eller andra brända eller distillerade
spirituösa drycker, till förtäring på stället tillhandahålla allmänheten
vin eller maltdrycker, kunde äfven beviljas af Konungens
Befallningshafvande, hvarje gång för högst tre år; försäljningsåret
skulle i detta fall räknas i stad från den 1 oktober och å landet
från den 1 november.

Beträffande proceduren i stad bestämdes vidare i 4 §, att
magistraten skulle hvarje år inom första hälften af april månad
för Konungens Befallningshafvande uppgifva de personer, hvilka
rättighet till sådan rörelse, som i 3 § omförmäldes, blifvit förlänad
för tid, som före ingången af nästföljande försäljningsår
icke tilländalöpte. I sammanhang dermed och sedan stadsfullmägtige
eller, der sådana ej funnes, allmän rådstuga hörts, skulle
magistraten till Konungens Befallningshafvande afgifva utlåtande,
huruvida derjemte rättighet att då idka sådan utskänkning af vin
eller maltdrycker, som i 3 § sades, kunde andra personer meddelas
och, i sådant fall, föreslå utskänkningsställenas antal äfvensom
i hvilken trakt af staden hvarje utskänkningsställe borde
finnas, i fall föreskrift jemväl i sistnämnda afseende ansåges nödig.
Konungens Befallningshafvande skulle derefter fatta beslut
i ämnet och gifva det magistraten tillkänna; dock finge ej mot
både magistratens och stadsfullmägtiges eller allmän rådstugas
afstyrkande beslutas, att utskänkningsidkare skulle antagas, ej
heller sådana näringsidkares antal bestämmas högre än det, hvarom
magistraten och stadsfullmägtige eller allmän rådstuga varit ense
eller, i händelse af skiljaktiga meningar, någondera tillstyrkt.
Huru sedermera skulle förfaras vid utdelandet af de sålunda medgifna
rättigheterna stadgades i 6 § gemensamt för stad och land.

Angående proceduren för förvärfvande af utskäukningsrätt
af ifrågavarande slag å landet innehöll förordningens 5 §, att om
någon i socken å landet ville väcka fråga, att sådan utskänkning
af vin eller maltdrycker, som i 3 § omförmäldes, finge inom
socknen idkas eller att, utöfver redan tillåtna utskänkningsställen
af omförmälda beskaffenhet, nya sådana finge inrättas, skulle han
derom göra framställning hos kommunalnämndens ordförande inom

Historik.

första hälften af mars månad det år, utskänkningen skulle börja.
Kommunalnämnden skulle deröfver afgifva yttrande innan slutet
af samma månad och deri, om bifall till utskänkningen tillstyrktes,
utsätta den eller de trakter, hvarinom utskänkningsställena
finge vara belägna, hvarefter yttrandet skulle öfverlemnas
till ordföranden i kommunalstämman. Denne skulle inhemta,
innan april månads utgång, på kommunalstämma, som blifvit två
söndagar å rad pålyst, socknemännens utlåtande i ämnet. Ogillades
framställningen af både kommunalnämnd och kommunalstämma,
ansåges frågan förfallen och finge ej, utom i ett nedan nämnd t
fall, ånyo väckas förr än i första hälften af mars månad tredje
året efter det, då dylik framställning blef ogillad. Hade åter
endera eller båda tillstyrkt bifall, skulle ordföranden i kommunalstämman,
inom tre veckor från det stämman hållits, insända
det dervid förda protokoll och kommunalnämndens yttrande, jemte
eget utlåtande, till Konungens Befallningshafvande. Konungens
Befallningshafvande egde derefter fatta beslut; dock finge ej utskänkningsidkares
antal bestämmas högre än det, som af kommunalnämnd
och kommunalstämma eller, om de ej vore ense,
af någondera blifvit tillstyrkt. — För det fall att beviljad rättighet
att uti ifrågavarande ordning inom socken å landet utskälla
vin eller maltdrycker blefve uppsagd eller förverkad eller af annan
anledning upphörde under den tid, hvarunder framställning om
inrättande af nya utskänkningsställen inom socknen icke i allmänhet
vore tillåten, finge fråga om beviljande af ny utskänkningsrätt
i den upphördas ställe väckas å tid och behandlas på
sätt förut är sagdt.

Sedan Konungens Befallningshafvande sålunda enligt 4 och 5 §§
beslutat om inrättande af utskänkningsrättigheter och detta beslut
blifvit vederbörande magistrat eller kommunalnämnd tillkännagifvet,
skulle, enligt bestämmelse i förordningens 6 §, derest till
följd af samma beslut nya utskänkningsrättigheter komme att beviljas,
magistraten eller kommunalnämnden på öfligt sätt allmänneligen
kungöra, att de, som önskade att för den af Konungens
Befallningshafvande bestämda tid af högst tre år förvärfva någon

Historik.

af ifrågavarande rättigheter, egde att, i stad före juli och å landet
före augusti månads utgång, till magistraten eller kommunalnämnden
ingifva sina till Konungens Befallningshafvande stälda
ansökningar derom, åtföljda af betyg om god frejd och uppgift
å det ställe, der utskänkningen skulle idkas. — I sammanhang
dermed skulle äfven i stad de utskänkningsrättigheter, hvilka
magistraten, sedan stadsfullmägtige eller, der sådane ej funnes,
allmän rådstuga blifvit hörd, funne skäligt låta i uppsagda, förverkade
eller eljest upphörda rättigheters ställe under nästföljande
försäljningsår utöfvas, till hugade sökande utbjudas. — Alla ansökningar
i berörda afseende, hvilka inom föreskrifven tid inkommit,
skulle derefter på en gång af magistrat eller kommunalnämnd
skyndsamt öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande,
beledsagade af ej mindre utlåtande angående sökandenas personer
än äfven yttrande, huruvida i afseende å tiden för utskänkningens
bedrifvande eller eljest några inskränkningar eller vilkor ansåges
nödiga. — Konungens Befallningshafvande egde derefter meddela
beslut i målet och för den eller dem af sökandena, hvilkas ansökningar
bifölles, utfärda vederbörliga tillståndsbref med utsättande
af den tid, hvarunder, och den trakt, inom hvilken utskänkningen
finge utöfvas, äfvensom af de föreskrifter i öfrigt,
som till god ordnings befrämjande kunde finnas för särskilda fall
nödiga. Den, hvars ansökning icke blifvit af Konungens Befallningshafvande
bifallen, egde ej rätt att deröfver föra klagan. —
Tillstånd till utöfvande af förevarande slags utskänkning kunde
ej af Konungens Befallningshafvande lernnas för längre tid eller
å andra eller flere utskänkningsställen än i ofvan stadgad ordning
bestämts. — Ombyte af utskänkningsställe under den tid, för
hvilken utskänkningsrätt vore förlänad, finge ej ske med mindre
Konungens Befallningshafvande, efter vederbörande magistrats
eller kommunalnämnds hörande, dertill lemnade bifall.

7 § i förordningen talade om ett tredje slag af rättigheter
till utskänkning af vin eller maltdrycker, nämligen vid helsobrunn
eller badort, på passagerarefartyg eller der värdshusrörelse af
annan anledning kunde komma i fråga att under endast någon

Historik.

del af året utöfvas. Dessa rättigheter, vid hvilka utskänkningen
ej ovilkorligen behöfde vara förenad med matservering, meddelades
för bestämd tid, kortare än år, af Konungens Befallningshafvande,
när »vederbörande» derom gjort »anmälan». Kommunala
myndigheter behöfde ej derför höras. — I fråga om forum, då
det gälde passagerarefartyg, stadgades, att rättighet till sådan
utskänkning skulle sökas hos Konungens Befallningshafvande i
det län, hvarest fartygets rederi hade sitt hufvudsäte.

Stadganden om rätt till försäljning af andra med förordningen
afsedda drycker än vin och maltdrycker, d. v. s. kokadt kaffe,
te och choklad eller andra tillagade, icke spirituösa drycker, gåfvos
i 8 §. För rätt att »särskildt, utan samband med rättighet till
utskänkning af vin eller maltdrycker, mot betalning hålla allmänheten
tillhanda» nämnda drycker bibehöllos de genom 1866 års
förordning införda bestämmelser, så att sådan försäljning finge af
den, som egde god frejd, utöfvas efter anmälan och af den, som
icke egde god frejd, derest han dertill erhölle tillstånd. Till de
förut gällande bestämmelserna lades dock, att, då å landet den,
som icke egde god frejd, ville erhålla sådan rätt, äfven länsmannen
i orten skulle höras öfver ansökningen.

I fråga om utskänkning af vin eller maltdrycker eller försäljning
af öfriga i förordningen afsedda drycker vid marknad
etc., d. v. s. vid vissa bestämda tillfällen, infördes i 9 § det
förut gällande stadgande utan annan saklig ändring än att orden
»vid vapenöfningsmöte å landet» utbyttes mot »vid läger eller
annat vapenöfningsmöte å landet, der trupp är för flere dagar
sammandragen» och att tillstånd till utskänkning vid läger eller
annat vapenöfningsmöte finge meddelas endast uppå framställning
af vederbörande militärchef.

10 § införde ett nytt stadgande, nämligen att den, som idkade
handel, i öppen bod, ej kunde tillåtas att till förtäring på
stället försälja, vare sig enligt 2 eller 3 §, vin eller maltdrycker
eller öfriga i 8 § omförmälda icke spirituösa drycker. Detta
stadgande, som är otydligt affattadt, har sedermera af domstolarne
tolkats så, att en handlande ej finge ens å annat ställe, än

Historik.

der han idkade sin handel, utöfva dryckesutskänkning. — Vidare
innehöll 10 §, att sådana drycker ej heller finge, utan betalning,
i boden utlemnas till förtäring på stället.

I 13 § infördes de förut gällande stadgandena om rätt för
visst fall att förbjuda den, hvilken lagligen idkade utskänkning
af vin eller maltdrycker eller försäljning af de i 8 § omförmälda
drycker, att fortsätta med sin rörelse. Någon annan ändringgjordes
dervid icke än att i sista momentet i fråga om marknad
med flere tillfällen ordet »vapenöfningsmöte» utbyttes mot »läger
eller annat vapenöfningsmöte». Jemväl beträffande sådan rörelse,
som i 8 § afsåges, skulle gälla att, då förbud meddelats eller
näringsrätten dömts förlustig, för rätt till rörelsens fortsatta bedrifvande
föreskrifven anmälan icke gjorde tillfyllest, utan det
erfordrades särskildt- tillstånd af Konungens Befallningshafvande,
sökt och meddeladt i den ordning 2 § utstakade.

Om verkan af meddeladt förbud och påföljd af försäljningsrättens
förlust beträffande äkta makar bibehölls den äldre förordningens
stadgande. Dessutom tillädes i 15 §, att för förseelse,
som emot förordningen med husbondes vetskap beginges
af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, skulle
husbonden ansvara liksom vore förseelsen af honom sjelf begången.

De förut gällande bestämmelserna i fråga om tid och sätt
för utskänknings utöfvande infördes i 16 och 17 §§, dock endast
beträffande vin och maltdrycker och med de mindre väsentliga
ändringar i öfrigt, att bestämmelsen om den tid på dygnet, då
utskänkning finge börja, borttogs, att Konungens Befallningshafvande
egde förordna om utskänkningstidens inskränkning eller
utsträckning utan hörande af kommunalstämma eller magistrat
samt att stadgandet, att försäljningsrummet skulle vara tillstängdt,
»under gudstjenst», ändrades till att så skulle vara förhållandet
»under det allmän gudstjenst i församlingens kyrka hålles». Dessutom
tillfogades ur bränvinsförordningen de nya stadganden, att
vin eller maltdrycker icke finge å utskänkningsställe utlemnas till den,
som synbarligen vore öfverlastad, ej heller till den, som vore

Historik.

minderårig, samt att den, som vore öfverlastad, ej finge utdrifvas
från utskänkningsställe, der han förtärt vin eller maltdrycker,
eller utan vård lemnas.

Vidare stadgades i 18 §, att den, hvilken annorlunda än
yid måltid åt spisande gäster utborgade vin eller maltdrycker
att å stället förtäras, ej vore berättigad att derför utsöka betalning.

I fråga om den förut, undantagna rätten till utskärning
utom hus gjordes ingen annan ändring än att orden »i mindre
omfattning» utbyttes mot »i ringa omfattning» och ordet »vapenöfningsmöte»
mot »läger eller annat vapenöfningsmöte».

Förut gällande stadganden om undantag för gästgifvare samt
utskänkningen i Stockholm och vid statens jernvägsstationer
bibehöllos.

Beträffande straff och öfriga påföljder för öfverträdelse af
förordningens föreskrifter, gjordes ingen ändring i förut gällande
bestämmelser; dock tillädes, att det bestämda bötesstraffet drabbade
äfven den, som öfverskrede den rättighet till utskänkning han
erhållit, och att jemväl den, som fortsatte sin rörelse, sedan dertill
meddeladt tillstånd återkallats, skulle bota, dubbelt emot hvad
eljest vore stadgadt.

Såsom förut antydts, inkommo dessutom i förordningen två
nya stadganden, hvilka bilda en öfvergång till den följande vidsträcktare
lagstiftningen om dryckeshandeln. Det ena af dessa,
stadganden, som inflöt i 12 §, innehöll, att derest, sedan vin
eller maltdrycker blifvit köpta, hos den, som idkade handel med
dylika drycker, utan att vara berättigad dem till förtäring på
stället, afyttra, dessa, drycker blefve i närheten af försäljningsstället
förtärda k / område, hvaröfver försäljaren egde förfoga,
skulle han, om det skedde med hans vetskap, anses och straffas
såsom den der utöfvat olaga utskänkning af sådana drycker.
Denna bestämmelse är förtjent af uppmärksamhet derför att den
afser en försäljning, som icke sker till förtäring på stället; dock
kan intet anmärkas mot, att bestämmelsen i förevarande förordning
influtit, ty den talar ju om ett, förfarande, som bör anses

MaltdrycJcskomitén. 7

Historik.

såsom en otillåten utskakning, och angriper icke sjelfva handeln
med vin och maltdrycker.

Det andra stadgandet är betänkligare. Detta, som intogs i
14 §, innehöll, att om landthandlande, som till afhemtning hölle
vin eller maltdrycker till salu, funnes utöfva dylik försäljning på
sådant sätt, att derigenom oloflig utskänkning främjades eller
oordningar eljest föranleddes, egde kommunalnämnden att förbjuda
fortsatt försäljning af nämnda drycker, hvilket förbud skulle
gå i verkställighet och underställas såsom i 13 § vore stadgadt ;
och landthandlande, som fortsatte försäljning af vin eller maltdrycker,
sedan förbud deremot honom delgifvits, skulle bota lika
med en utskänkningsidkare i dylikt fall, d. v. s. dubbelt mot de
för olaga utskänkning i allmänhet stadgade böter.

Detta stadgande innebär en verklig inskränkning i den allmänna
handelsfriheten, som reglerades allenast af bestämmelserna
i 1864 års förordning. Stadgandet hade derför ovilkorligen bort
åtföljas af en ändring i sistnämnda förordning; men detta synes
man hafva förbisett ; och detta förbiseende blef ödesdigert för hela
den följande utvecklingen. Då 1864 års förordning, sådan den
lydde, kunde medgifva, att man i visst fall bestämde öfver försäljningen
till afhemtning af vin och maltdrycker, låg den slutsatsen
nära till hands, att hela denna handel, såväl den i bod
eller från annat upplagsställe som äfven handeln genom kringföring,
kunde regleras oberoende af samma förordning. Så har
äfven, såsom af det följande synes, utvecklingen gått.

Det är anmärkningsvärd^ huru de båda nämnda stadgandena
tillkommit. I sin ofvannämnda proposition till 1874 års riksdag
hade Kongl. Maj: t föreslagit stadgandet i 12 § med allenast en
olikhet i fråga om bevisningsskyldigheten. Det nya stadgandet
motiverades dervid på följande sätt:

»Betänkligheter torde icke böra möta vid att ovilkorligt förbjuda
den, som idkar handel i öppen salubod, att till förtäring
på stället tillhandahålla allmänheten vin och maltdrycker. Att,
såsom ifrågasatt blifvit, förbjuda den, som å landet idkar handel
i öppen salubod, till och med att till afhemtning försälja dylika

Historik.

drycker, lärer deremot icke låta sig göra utan en alltför stor
inskränkning i den allmänna handelsfriheten. Det mål, man genom
ett sådant förbud åsyftat, torde i allt fall kunna vinnas genom
ett stadgande, att om vin eller maltdrycker, köpta hos den, som
idkar handel med dylika drycker utan att vara berättigad dem
till förtäring på stället afyttra, förtäras utom hus i närheten af
försäljningsstället å område, hvaröfver han eger förfoga, försäljaren
skall, der han ej gitter visa att sådant skett emot hans
vilja, straffas såsom för olaga utskänkning.»

Lagutskottet, till hvars behandling propositionen öfverlemnades,
åtnöjde sig ej med nämnda föreslagna stadgande. Utskottet,
som ansåg, att stadgandet ej lemnade tillräckliga garantier
till förebyggande af lagens kringgående, hemstälde, att de i 3 §
af 1866 års förordning meddelade föreskrifter angående rättighet
för kommunalnämnd eller magistrat att i vissa fall förbjuda
rörelsens fortsatta bedrifvande skulle göras tillämpliga äfven på
den, som endast till afhemtning hölle vin och maltdrycker till
salu. Denna hemställan vann Riksdagens bifall; och det sålunda
föreslagna stadgandet inflöt sedan i 1874 års förordnings 14 §.

1 fråga om förordningens tillämpning innehöll densamma
det öfvergångsstadgande, att rättighet att utskänka vin eller maltdrycker
efter ingången af år 1875, då förordningen trädde i
kraft, icke på grund af dittills gällande författningar i ämnet
finge beviljas för längre tid än till den 1 oktober 1875 i stad
och till den 1 påföljande november å landet.

Genom domstolarnes utslag, äfven bekräftade af en Kongl.
Maj:ts skrifvelse den 2 april 1886, om hvilken nedan nämnes,
har förklarats, att utskänkningsrättigheter, beviljade före den 1
januari 1875, finge blifva gällande så som de beviljats.

Genom Kongl. Kungörelsen den 31 december 1875 undantogs
från den allmänna förordningen äfven i viss mån utskänkningen
vid restaurationerna vid enskilda jernvägar. Uppå gjord framställning
förordnades nämligen i nämnda kungörelse, att Konungens
Befallningshafvande egde, uppå framställning af styrelse för enskild
till persontrafik upplåten jernväg och efter det vederbörande

Historik.

kommunalnämnd äfvensom kommunalstämma eller kommunalfullmägtige
blifvit hörda, bestämma om och för hvilka tider utskänkning
af maltdrycker tinge på landet inom området för station vid
sådan jernväg ega rum samt, med ledning af de i 1874 års förordning
stadgade grunder, meddela och tillämpa de närmare föreskrifter,
hvilka kunde af Konungens Befallningshafvande anses
erforderliga.

Kongl. Kungörelsen den SO november 1876, hvilken tillkom
efter Riksdagens framställning, gjorde vissa ändringar i 1874 års
förordning. I 9 §, om utskänkning å marknader m. m., utbyttes
uttrycket »annat vapenöfningsmöte å landet, der trupp är för flere
dagar sammandragen», mot »annat vapenöfningsmöte», hvarjemte
i samma § samt i 13 §, om förbud mot sådan utskänkning, och
21 §, om utskänkning å marknader m. m. i ringa omfattning,
de der gifna stadganden utsträcktes att gälla äfven om »mönstring,
ting, auktion eller annan till folksamling föranledande förrättning»
å landet.

Vidare blefvo straffen för öfverträdelse af förordningens föreskrifter,
såvidt de afsågo vin och maltdrycker, i allmänhet skärpta
sålunda att, om någon beträddes med utskänkning af vin eller
maltdrycker utan att hafva dertill i stadgad ordning erhållit tillstånd,
skulle han bota första gången från och med 5 till och
med 50 kronor och andra gången från 50 till och med 100
kronor; skedde det tredje gången eller oftare, vore bot från 100
till och med 200 kronor; och hade sådan förbrytelse skett å söneller
helgedag, skulle straffet ökas med böter från och med 5 till
och med 25 kronor. Det förut bestämda bötesstraffet af 5—20
kronor bibehölls deremot för den, som idkade försäljning enligt
8 § utan att hafva derom gjort anmälan eller dertill erhållit tillstånd,
eftersom för hvarje fall vore stadgadt, och för den, som
öfverskrede den rättighet till sådan försäljning eller till utskänkning
af vin eller maltdrycker, han erhållit. Böterna för utskänkning
å tid på dygnet, då densamma icke vore tillåten, och för
andra öfverträdelse!'' af de i 16 § gifna ordningsföreskrifter samt
för oloflig försäljning utom hus i ringa omfattning vid marknad

Historik.

in. fl. tillfällen bestämdes till belopp från och med 5 till och
med 30 kronor.

Den i 14 § stadgade rättighet att förbjuda landthandlande
att försälja vin eller maltdrycker till afhemtning undergick jemväl
åtskilliga förändringar. Stadgandet affattades nämligen så, att
om landthandlande hölle till afhemtning vin eller maltdrycker
till salu och det visade sig, att genom försäljningen oloflig utskänkning
främjades eller oordningar eljest föranleddes, egde
kommunalnämnden att »för viss tid eller för alltid» förbjuda
sådan landthandlande all vidare försäljning af nämnda drycker.
I fråga om verkställighet och underställning af sådant förbud
gjordes ingen ändring; men det medgafs Konungens Befallningshafvande
rätt att omedelbarligen meddela dylikt förbud, sedan
den, hvars rätt vore i fråga, äfvensom kommunalnämnd blifvit
hörda. Straff för öfverträdelse af meddeladt förbud skulle vara
detsamma som stadgats för oloflig utskänkning af vin eller maltdrycker.

Slutligen infördes i 20 § ur bränvinsförsäljningsförordningen
det stadgande, att den, som under tid, då han för förbrytelse
emot ifrågavarande förordning vore under tilltal stäld, samma
förbrytelse fortsatte, skulle, när han dertill lagligen blefve förvunnen,
för hvarje gång stämning derför utfärdats och delgifvits,
fällas till de böter, som för sådan förbrytelse voro- stadgade.
Enligt hvad som framgår af ett Högsta Domstolens utslag den
15 november 1889, är för tillämpning af nyssnämnda stadgande
nödvändigt, att stämning ågått den felande; ett vid domstol mot
denne framstäldt muntligt yrkande om ansvar för upprepad förseelse
gör icke tillfyllest.

Efter framställning från Riksdagen om ytterligare ändringar
i 1874 års förordning utfärdades den ännu gällande Kongl. Förordningen
den 24 oktober 1885. Riksdagen hade anhållit, bland
annat, om sådan ändring i lagstiftningen, att den, som ville åt
allmänheten tillhandahålla vin och maltdrycker till salu för afhemtning
till mindre qvantitet än tio liter, skulle vara skyldig

Historik.

dertill utverka sig tillstånd; och Kongl. Maj:t, som biföll detta
i fråga om vin och dessutom fann vissa ytterligare ändringar i
förordningen vara af behofvet påkallade samt derjemte ansåg
lämpligt, att »hvad i förevarande ämne vore gällande blefve i en
författning sammanfördt», utfärdade en fullständigt ny förordning.
I och med det att i denna inrycktes bestämmelser om
verklig handel med vin, blef den gamla ståndpunkten om dessa
författningars innehåll öfvergifven, och i enlighet dermed ändrades
äfven förordningens titel, så att den nya förordningen sades
angå »försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och andra
tillagade, icke spirituösa drycker». Det var dock endast beträffande
vin, som nya stadganden om annan försäljning än utskänkning
inflöto; och man måste derför antaga, att i fråga om verklig
handel med öfriga drycker näringsfrihetsförordningen fortfarande
var gällande.

Åt 1 § gafs nu den lydelse, att ej må någon, utan att
hafva dertill jemlik! denna förordning förvärfvat rättighet, i stad
eller på landet till förtäring på stället sälja vin, maltdrycker,
kokadt kaffe, te, choklad eller andra tillagade, icke spirituösa
drycker, eller på landet idka försäljning af vin för afhemtning
till mindre belopp än tio liter, utom i de fall som nedan omförmäldes;
och derefter infördes de förut gällande bestämmelserna
om dem, •Korn utan tillstånd egde utskänkningsrätt, med tillägg
att rättighet att på landet idka försäljning af vin för afhemtning
till mindre belopp än tio liter tillkomme jemväl utan tillstånd
den, som förvärfvat rätt till minuthandel med eller utskänkning
af bränvin eller till sådan utskänkning af vin, som i 3 § afsåges,
d. v. s. utan den inskränkning att gälla allenast vid måltid åt
spisande gäster.

Proceduren för förvärfvande af rätt att på landet idka försäljning
af vin för afhemtning till mindre belopp än tio liter
bestämdes i 11 §. Den, som ville förvärfva sådan rätt, skulle
skriftligen göra derom ansökan hos kommunalnämnden samt vid
ansökningen foga betyg om god frejd och uppgift å det ställe,
der försäljningen skulle ega rum. Kommunalnämnden hade att

Historik.

öfver ansökningen afgifva utlåtande, innefattande bestämdt tilleller
afstyrkande, samt derefter öfverlemna ärendet till kommunalstämmans
yttrande. Blefve ansökningen afstyrkt af både kommunalnämnden
och kommunalstämman, ansåges frågan hafva förfallit;
vore åter ansökningen tillstyrkt af endera eller båda, hade
kommunalnämnden att skyndsamt insända handlingarna till Konungens
Befallningshafvande, som derefter egde att i ärendet besluta;
och skulle om Konungens Befallningshafvandes beslut i sådant
ärende och om återkallelse af meddeladt tillstånd gälla hvad som
vore stadgadt i fråga om rätt till utskänkning vid måltid åt
spisande gäster. Hvad sålunda vore stadgadt, skulle iakttagas
hvarje gång försäljningsställe ombyttes.

Straffet för den, som utan tillstånd idkade försäljning på
landet af vin för afhemtning till mindre belopp än tio liter, blef
detsamma som för oloflig utskänkning; och om någon fortsatte
sådan rörelse, sedan tillstånd dertill återkallats eller han blifvit
af domstol dömd förlustig sin näringsrätt, finge han bota dubbelt.

Den i 14 § af 1874 års förordning stadgade rättighet att
meddela landthandlande förbud att försälja vin eller maltdrycker
till afhemtning, bibehölls i 1885 års förordnings 15 § och utsträcktes
nu äfven till handlande i stad, der förbudet skulle meddelas
af magistraten eller omedelbart af Konungens Befallningshafvande,
sedan magistraten blifvit hörd.

För öfrigt innehöll 1885 års förordning inga andra ändringar
af den förut gällande förordningen, än att i 13 §, motsvarande
förra 12 §, tillädes ett nytt moment af innehåll att om hos den,
som idkade handel med vin eller maltdrycker utan att vara berättigad
dem till förtäring på stället afyttra, sådana drycker utan
betalning i boden utlemnades till förtäring på stället, han, om
det skedde med hans vetskap, skulle anses och straffas såsom den
der utöfva t olaga utskänkning af sådana drycker; att i 18 §,
motsvarande förra 17 §, stadgandet i 1 mom. derom att under
allmän gudstjenst i församlingens kyrka utskänkningsrum skulle
vara »tillstängdt» ändrades så, att utskänkningsrummet skulle vara
»stängdt»; och att i 22 §, motsvarande förra 21 §, infördes de

Historik.

genom 1875 års kungörelse gifna stadganclena angående restaurationer
vid enskilda jern vägar.

1885 års förordning skulle träda i kraft den 1 april 1886;
men någon bestämmelse huru förfaras skulle med dessförinnan
förvärfvade rättigheter till utskänkning eller försäljning gafs ej.
I anledning häraf ingick Svenska Bryggareföreningens styrelse till
Kongl. Maj:t med en skrifvelse, deri anhölls, att som enligt från
olika delar af landet till bemälda styrelse inkomna förfrågningar
ovisshet rådde, huruvida genom 1885 års förordning kunde anses
stadgadt, att alla före 1874 års utgång meddelade rättigheter till
utskänkning af vin och maltdrycker skulle vara genom nämnda
förordning upphäfda, förklaring måtte meddelas, huru förordningen

1 omförmälda hänseende rätteligen skulle tolkas. Till svar härå
yttrade Kongl. Maj:t i Skrifvelse till Ofver ståthällar eernbetet den

2 april 1886, att som med ifrågavarande författning icke afsåges
att upphäfva förut i laga ordning förvärfvade rättigheter att till
förtäring på stället sälja icke spirituösa drycker, förevarande framställning
icke erfordrade vidare yttrande.

Kongl. Kungörelsen den 10 juli 1891 införde åtskilliga vigtiga
ändringar i 1885 års förordning. Sålunda blef rätten att
vid marknader och andra tillfällen af folksamlingar omedelbart
förbjuda och förhindra utskänkning eller försäljning utsträckt
jemväl till stad utom stadens planlagda område, hvarjemte till de
i 14 § 4 mom., som innehöll stadgande om nämnda rätt, uppräknade
tillfällen, då den finge utöfvas, tillädes orden »eller då
eljest större folksamling eger rum». Förbudet finge meddelas,
derest oordningarna fortfore oaktadt skedd erinran från kronoeller
polisbetjeningen, af kronobetjent på landet och polismyndigheten
i stad.

Rätten att meddela förbud mot försäljning till afhemtning
af vin och maltdrycker blef äfven ytterligare utsträckt. Sådant
förbud skulle nämligen få meddelas ej blott handlande, utan hvem
som helst, som hölle dylika ''drycker till salu utan att vara berättigad
till utskänkning af dem. Ordet »handlande» i 15 § 1
mom. utbyttes derför mot »någon». Och derjemte medgafs rätt

Historik.

ej blott att förbjuda viss person att idka dylik försäljning, utan
äfven att stadga sådana inskränkningar i afseende å försäljningsrätten,
som kunde finnas af omständigheterna påkallade, allt detta
dock med det undantag, att hvad sålunda föreskrifvits icke finge
tillämpas å den försäljning till afhemtning, som tillverkare af
vin eller maltdrycker idkade å tillverkningsstället. Detta undantag
hänvisar på hvad ändringen egentligen åsyftat, nämligen att
träffa tillverkares försäljningsrätt; och är det första gången något
stadgande angående sådan försäljningsrätt intagits i ifrågavarande
förordningar. Denna rätt, som förut varit fri, hade nu blifvit i
viss mån inskränkt.

Ännu mera betydelsefull var 1891 års kungörelse genom de
uttryckliga bestämmelser densamma innehöll om försäljning genom
kringföring, något som förut alldeles saknats i ifrågavarande förordningar.
I 15 § 2—5 mom. stadgades sålunda, att om å landet
eller i stad utom stadens planlagda område vin eller maltdrycker
kringfördes för försäljning och det visade sig, att derigenom oloflig
utskänkning främjades eller oordningar eljest föranleddes, egde i
stad magistraten och på landet kommunalnämnden att för viss
tid eller för alltid förbjuda den, som besörjde kringföringen, äfvensom,
der omständigheterna dertill föranledde, den, för hvars räkning
försäljningen skedde, att till afsalu kringföra eller låta kringföra
dylika drycker eller ock föreskrifva sådana inskränkningar i
rätten dertill, som kunde finnas af omständigheterna påkallade,
dock att tillverkare af vin eller maltdrycker icke kunde förbjudas
att genom kringföring utbjuda och afyttra sina tillverkningar
inom hus eller å fartyg; och skulle i fråga om verkställighet och
underställning af sådant beslut gälla hvad i 14 § 1 mom. vore
stadgadt. Sådant förbud eller inskränkning i försäljningsrätten
kunde äfven omedelbarligen stadgas af Konungens Befallningshafvande.
Öfverträdelse af förbudet, sedan detsamma delgifvits, bestraffades
lika med oloflig utskänkning. Tillika stadgades i samma
15 § 6 mom. att, derest å landet eller i stad utom stadens planlagda
område vid marknad, kungjord allmän torgdag, läger eller
annat vapenöfningsmöte, mönstring, ting, auktion eller annan till

MaltdrycJcsJcomitén. 8

Historik.

folksamling föranledande förrättning eller då eljest större folksamling
egde rum försäljning af vin eller maltdrycker till afbetalning
eller medelst kringföring visade sig föranleda oordningar
och oordningarna fortfore oaktadt skedd erinran från
krono- eller polisbetjeningen, egde kronobetjent på landet och
polismyndigheten i stad omedelbarligen förbjuda och, om förhållandet
sådant påkallade, förhindra försäljningens fortsättande
vid tillfället.

Liksom i fråga om försäljningen till afhemtning hafva stadgan
den om försäljning genom kringföring och om tillverkares försäljningsrätt
sålunda inkommit i ifrågavarande förordningar såsom
rätt att meddela förbud. Såsom nedan skall visa sig, tillkommo
snart ytterligare stadganden i dessa ämnen.

För att man skall kunna rätt förstå innebörden af de här
anförda nya stadgandena, torde böra omnämnas några af de uttalanden,
som föregått desamma.

I en Riksdagens underdåniga skrifvelse den 19 maj 1890 yttras:

»Genom tid efter annan utfärdade lagbestämmelser hafva
handlandes rättighet till försäljning af maltdrycker blifvit så inskränkt,
att hvarje missbruk från deras sida, ledande till oordningar
och allmänna lugnet störande uppträden, måste anses vara
i väsentlig mån förebygdt. Det skulle derför vara oegentligt,
om lagstiftningen icke vidtoge några åtgärder till förekommande
äfven af de missbruk, som i berörda afseenden kunna föranledas
genom den utaf tillverkai’e af dylika drycker bedrifna försäljning,
ty i annat fall skulle lätt det välgörande inflytande, som med de
redan tillkomna lagbestämmelserna åsyftas, kunna äfventyras och
de försäljningsmissbruk, som på ett håll afvärjts, på ett annat
håll återkomma i så mycket större skala, som konkurrensen med
andra försäljare förminskats. Egare af ölbryggerier torde icke i
fråga om föryttrandet af sina tillverkningar vara bundna af de i
Kongl. Förordningen den 24 oktober 1885 för handlande och
andra föreskrifna inskränkningar i rättigheten till försäljning för
afhemtning af ifrågavarande drycker. Ett lagstadgande torde
derför vara erforderligt, på det att ej tillverkaren må såsom hit -

Historik.

tills intaga en framför alla andra försäljare af maltdrycker gynnad
ställning; men då maltdrycker, måttligt njutna, äro icke blott
oskadliga utan äfven stärkande och närande, samt såväl tillverkning
som försäljning af desamma sålunda är eu både loflig och
i många afseenden nyttig näring, i hvars utöfvande lagstiftaren
endast i högsta nödfall och undantagsvis bör hämmande ingripa,
lärer likväl någon allmänt gällande föreskrift om viss bestämd
inskränkning häri icke böra omedelbart i lag meddelas, så mycket
mindre som olika förhållanden i skilda delar af landet kunna göra
en dylik inskränkning på det ena stället lika öfverflödig som på
ett annat af behof påkallad. Den ifrågasatta inskränkningen torde
icke heller i något fall böra utsträckas till den försäljning till
afhemtning, som af tillverkaren idkas på hans kontor eller på sjelfva
tillverkningsstället antingen omedelbarligen eller medelst dit ingående
reqvisitioner och deraf föranledda försändningar af reqvirerade
varor till reqvisitionsorten, utan endast afse den försäljning,
som under maltdryckernas kringförande i stad eller på landet
för bryggeriernas räkning bedrifves med samma drycker.

»Beträffande sjelfva arten af berörda inskränkning, kunde det
måhända i allmänhet vara lämpligt och erforderligt, att inom en
kommun, der försäljning af ifrågavarande beskaffenhet föranledt
oordningar, densamma helt och hållet förbjödes för alltid eller
viss tid, men det later tänka sig, att förhållandena kunna vara
sådana, att en ringare inskränkning i försäljningsrättigheten, såsom
dess förbjudande på någon viss allmän väg eller större samlingsplats,
vid någon viss lastageplats, fabrik eller annan inrättning,
eller å vissa tider, skulle kunna vara för ändamålet tillräcklig.
Hvad angår den myndighet, hvilken må ega meddela ifrågavarande
förbud, torde det icke vara fullt välbetänkt att i första
hand åt kommunalstyrelsen öfverlåta denna rätt, ty om man också
finge antaga att något missbruk af densamma till det ena eller
andra bryggeriets förmån eller skada derigenom icke vore att
befara, stode dock möjligheten härtill öppen, och detta kunde
gifva bryggeriegare anledning betvifla rättvisan i de mot honom
vidtagna åtgärderna.»

Historik.

Riksdagen hemstälde derför om sådan ändring i lagstiftningen
angående vin och maltdrycker in. m., att der tillverkare
af maltdrycker hölle sådana drycker till salu medelst kringföring
och oordningar deraf föranleddes, Konungens Befallningshafvande
skulle eg a att, sedan den, hvars rätt vore i fråga, äfvensom i stad
magistraten och å landet kommunalnämnden blifvit hörda, för viss
tid eller för alltid förbjuda sådan tillverkare all dylik försäljning
inom en eller flere kommuner eller ock föreskrifva sådana inskränkningar
i berörda försäljningsrätt, hvartill omständigheterna
kunde föranleda.

Sedan Öfverståthållareembetet och Konungens Befallningshafvande
i anledning af Riksdagens skrifvelse afgifvit infordrade
underdåniga utlåtanden samt Svenska Bryggareföreningen inkommit
med en skrift, deri af anförda skäl anhållits, att Riksdagens
skrifvelse icke måtte vinna nådigt bifall, föredrogs ärendet inför
Kongl. Maj:t, dervid beslöts proposition till Riksdagen, sedan föredragande
departementschefen anfört, bland annat:

»Af den redogörelse, jag nu lemnat för myndigheternas yttranden,
framgår att myndigheterna med några få undantag tillstyrkt
en förändring i lagstiftningen angående handel med maltdrycker
i den af Riksdagen angifna riktning, men att vissa länsstyrelser
derjemte framhållit, bland annat, dels att de ifrågasatta
inskränkningarna i rätten att genom kringföring afyttra dylika
drycker böra gälla icke blott tillverkare, utan jemväl och företrädesvis
s. k. öltappare, dels ock behofvet af en föreskrift, hvarigenom
en tillverkare af maltdrycker blifver i afseende å den försäljning
af dylika drycker till afhemtning, som af honom idkas
annorstädes än å tillverkningsstället, underkastad samma bestämmelser,
som nu gälla för handlande, hvilken idkar dylik försäljning.
Lika med Riksdagen samt det öfvervägande flertalet af de i ärendet
hörda myndigheterna anser äfven jag omständigheterna påkalla
en förändring i lagstiftningen rörande handeln med maltdrycker
derhän, att vederbörande myndighet må ega att, då kringförandet
af dylika drycker till försäljning visar sig medföra oordningar,
förbjuda dylikt kringförande eller stadga sådana inskränk -

Historik.

ningar i afseende derå, som må finnas erforderliga. Men de bestämmelser,
Riksdagen i ämnet ifrågasatt, synas mig dock icke
vara af beskaffenhet att kunna oförändrade godkännas.

»Först och främst torde, såvida syftet med en dylik förändring
skall kunna uppnås, det vara oundgängligt att förändringen
kommer att gälla icke blott, såsom Riksdagen ifrågasatt, det
kringförande, som verkställes af tillverkaren, utan jemväl den
ambulatoriska maltdryckshandel, som bedrifves af andra, serskild!
af s. k. öltappare.

»Vidare och då maltdryckers kringförande till försäljning kan
gifva anledning till oordningar, fastän den, för hvars räkning
försäljningen sker, gjort hvad på honom ankommit för att förekomma
dylika oordningar, synes det mig obilligt att det förbud
eller den inskränkning i afseende å försäljningen, som i följd af
oordningarna må finnas nödig, ovilkorligen skall drabba den, för
hvilkens räkning försäljningen skett. I dylika fall, då denne icke
kan anses hafva varit till oordningarna vållande, utan dessa berott
på åtgärder eller försumlighet af det biträde, som besörjt varans
kringförande, synes mig förbudet, eller inskränkningen böra träffa
endast den sistnämnde, så att denne förbjudes att till afsalu
kringföra ifrågavarande slags drycker eller vissa inskränkningar
stadgas i hans rätt dertill.

»Då inskränkningarna i en maltdryckstillverkares rätt att afyttra
sina egna tillverkningar icke böra sträckas längre än oundgängligen
nödigt är för vinnande af det med kgförändringen
åsyftade målet, bör tillverkaren icke i något fall kunna förbjudas
att genom kringföring utbjuda och afyttra af honom tillverkade
maltdrycker i enskilda hushåll eller eljest inom hus, ej heller å
fartyg. Erfarenheten har icke ådagalagt behofvet af ett förbud
emot detta slags försäljning, hvilket skulle innebära en fullständig
förändring af det sätt, hvarpå bryggeriernas försäljning, för närvarande
bedrifves. Om en sådan inskränkning, som jag nu antyda
stadgas i myndigheternas rätt att förbjuda maltdryckers
kringförande för försäljning, torde ock de betänkligheter vara i
hufvudsak undanröjda, hvilka i bryggeriföreningens ofvan be -

Historik.

rörda skrift uttalats emot den af Riksdagen ifrågasatta lagförändringen.

»Enligt Riksdagens förslag skulle den ifrågasatta förändringen
blifva gällande icke blott för landsbygden, utan jemväl för städerna.
På sätt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kopparbergs
län framhållit, torde dock inskränkningar i den ambulatoriska
maltdryckshandeln icke vara behöfliga i städerna, der
dels maltdryckers kringförande till salu annorledes än för afyttrande
inom hus eller å fartyg mindre ofta förekommer, dels
ock polisbevakningen i allmänhet torde vara tillräcklig för att
förekomma möjliga oordningar. Dock gäller detta endast för
städernas bebygda områden. För de delar af en stad, som ligga
utom det planlagda området, torde den ifrågasatta lagförändringen
böra blifva gällande lika väl som för landet.

»Hvad Riksdagen anfört derom att rätten att stadga förbud
eller inskränkning i försäljningsrätten, hvarom nu är fråga, icke
borde tillkomma de kommunala myndigheterna, utan endast Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, torde, derest maltdryckstillverkare
endast i ofvan angifna afseenden kunna lida inskränkningar
i rätten att försälja sina tillverkningar, icke föranleda till
ett afvikande från hvad för andra likartade fall är stadgadt i gällande
förordning angående försäljning af vin, maltdrycker m. in.
den 24 oktober 1885. — — — —

»I öfverensstämmelse med hvad i 15 § af nyssberörda förordning
är stadgadt rörande förbud emot försäljning till afhemtning
af vin eller maltdrycker torde det nu ifrågasatta stadgandet
böra afmattas så, att förbud emot kringföring till afsalu eller inskränkning
i rätten dertill må meddelas icke blott när oordningar
af försäljningen föranledas, utan äfven då det visar sig att genom
försäljningen oloflig utskänkning främjas. Likaledes torde stadgandet
böra blifva gällande icke blott i fråga om maltdrycker,
utan äfven i fråga om vin, då det icke finnes något skäl, hvarföre
icke kringförandet till försäljning af sistnämnda slags dryck,
om sådant skulle förekomma, borde vara underkastadt samma
bestämmelser, som gälla för maltdrycker.

Historik.

»I sammanhang med de förändringar i lagstiftningen rörande
handeln med vin och maltdrycker, hvilka omedelbart föranledas
af Riksdagens ofvanberörda anhållan, torde det böra tagas i öfvervägande,
huruvida icke jemväl vissa andra förändringar äro
behöfliga till förekommande af oordningar till följd af handeln
med dylika drycker.

»Såsom ofvan blifvit antydt, hafva vissa länsstyrelser i sina
yttranden hemstält att ett stadgande måtte meddelas, hvarigenom
föreskrifterna i 15 § af ofvan åberopade förordning den 24 oktober
1885, enligt hvilka vederbörande myndighet eger förbjuda
handlande att sälja vin eller maltdrycker till afhemtning, uttryckligen
förklarades gällande äfven i fråga om den försäljning af
maltdrycker till afhemtning, som af tillverkare utaf dylika drycker
idkas annorstädes än å tillverkningsstället. Icke så sällan
förekommer, att ett bryggeri inom annan kommun och stundom
inom annat län än der tillverkningen drifves inrättar filial för
försäljning af sina tillverkningar. Det har till och med inträffat
att, sedan eu handlande blifvit för all framtid förbjuden att idka
försäljning af maltdrycker i följd deraf att försäljningen orsakat
oordningar, det bryggeri, hvars tillverkningar han förut afyttrat,-inrättat en filial på samma ställe, der handeln bedrifvits, och till
föreståndare derför antagit samme handlande, hvarigenom man
alltså sökt kringgå det denne meddelade förbudet. Ehuru bestämmelserna
i nyssberörda § otvifvelaktigt äro tillämpliga å dylika
filialer i de fall, då vederbörande tillverkare anmält sig att
idka handel med maltdrycker vid filialen, synes det mig likväl
önskvärdt, att paragrafen ändras så, att dess bestämmelser blifva
gällande i alla händelser, då en tillverkare idkar försäljning af
maltdrycker till afhemtning annorstädes än å tillverkningsstället.
Det synes mig nämligen icke finnas något skäl, hvarföre tillverkaren
i afseende å denna försäljning skulle vara mindre än en
handlande skyldig att underkasta sig de inskränkningar, som i
den allmänna ordningens intresse må finnas nödiga.»

Ytterligare innehöll 1891 års kungörelse de ändringar i 16 §
1 mom. att man och hustru skulle båda drabbas jemväl af sådana

Historik.

inskränkningar i försäljningsrätten, som meddelats endera, samt
i 22 § dels att i beskrifningen på försäljning utom hus i ringa
omfattning orden »eller eljest» utbyttes mot »eller på annat dylikt
sätt», hvilket uttryck, enligt hvad framgår af uttalande i nyss
anförda kongl. proposition, valts »för att noggrannare begränsa
omfånget af denna undantagsbestämmelse och utmärka, att till
den försäljning, som i 22 § afses, icke kan hänföras försäljning
genom varans kringförande medelst häst och åkdon», dels ock
att hvad i 14 § 4 mom. äfvensom i 15 § 6 mom. vore till förekommande
af oordningar stadgadt skulle i afseende å försäljning
i ringa omfattning utom hus ej blott på landet utan äfven i stad
utom stadens planlagda område vid marknad, kungjord allmän
torgdag etc. eller då eljest större folksamling egde rum lända
till efterrättelse.

Genom Kongl. Kungörelsen den 2 juni 1893 blefvo, i fråga
om försäljning till afhemtning, maltdryckerna likstälda med vin,
så att försäljning af maltdrycker för afhemtning till mindre belopp
än tio liter ej finge på landet bedrifvas utan särskildt tillstånd,
hvilket skulle meddelas i enahanda ordning, som förut
stadgats i 11 § angående vin. Dock ansågs nu nödigt göra det
tillägg i 1 §, att hvad sålunda stadgats icke afsåge försäljning
af vin eller maltdrycker till afhemtning från tillverkningsstället.
Genom detta undantagsstadgande blef tillverkare uttryckligen underkastad
skyldighet att i andra fall än det undantagna söka tillstånd
till handel för afhemtning äfven med egna tillverkningar.
Enligt 3 § förvärfvad rättighet att uIskänka maltdrycker skulle
medföra befogenhet jemväl till försäljning för afhemtning af dylika
drycker till mindre belopp än tio liter.

Genom samma kungörelse skedde jemväl inskränkning i rättigheten
till utskänkning å passagerarefartyg, i det uti 7 § 2
mom. stadgades, att sådan utskänkning endast finge ega rum till
förtäring ombord å fartyget och finge, under det fartyget läge i
hamn eller vid land, allenast ske till besättningen och till dem,
som i fartygets restaurationslokal intoge måltid, hvarjemte Konungens
Befallningshafvande skulle ega att jemväl i öfrigt be -

Historik.

träffande utskänkningen föreskrifva de inskränkningar, som kunde
finnas erforderliga.

Slutligen har genom Kongl. Kungörelsen den 16 juli 1897,
hvilken utfärdats med anledning af Riksdagens framställning, 1885
års förordning undergått åtskilliga ändringar, hufvudsakligen bestående
deri att inskränkningar meddelats i rätten till försäljning
genom kringföring och i tillverkares försäljningsrätt. T
förstnämnda hänseende stadgades i 1 § 1 mom. att för rättighet att
kringföra vin eller maltdrycker för försäljning till mindre belopp
än tio liter erfordrades tillstånd såsom i fråga om försäljning
för afhemtning, dock att hvad sålunda stadgats icke afsåge
kringföring af sådana drycker inom hus till derstädes boende
eller å fartyg, och i 11 § bestämdes hurusom tillståndet skulle
sökas hos kommunalnämnden i den socken, der försäljningen
skulle ega rum, och i öfrigt dermed förfaras likasom då fråga
vore om försäljning för afhemtning i mindre belopp än tio liter.
Den, som utan erhållen rättighet kringförde och försålde maltdrycker
till mindre än nämnda belopp, bestraffades lika som för
oloflig utskänkning.

I fråga om tillverkares försäljningsrätt skedde i 15 § de
inskränkningar dels att hvad i 1 mom. vore stadgadt om rätt
att meddela förbud så till vida skulle ega tillämpning å den försäljning
till afhemtning, som tillverkare af vin eller maltdrycker
idkade å tillverkningsstället, att förbud kunde meddelas mot försäljning
vid marknad, kungjord allmän torgdag, läger eller annat
vapenöfningsmöte, mönstring, ting, auktion eller annan till folksamling
föranledande förrättning eller då eljest större folksamling
egde ruin, och dels att undantaget i 2 mom. för tillverkare
endast skulle afse försäljning inom hus till derstädes boende eller
å fartyg.

Det synes ej fullt klart, huru det första, af sistnämnda båda
stadgande!! rätteligen bör förstås. Efter stadgandets ordalydelse
skulle förbud kunna meddelas en tillverkare för alltid eller viss
lid att idka den afsedda försäljningen vid marknad eller vid
kungjord allmän torgdag eller vid annat af de uppräknade till Maltdryckskomitén.

• 9

Historik.

fällena eller ock vid samtliga dessa tillfällen. Med en sådan tolkning
stämmer väl öfverens, att, såsom jemväl är föreskrifvet, förbudet
genast går i verkställighet, men skall underställas Konungens
Befallningshafvandes pröfning. Denna tolkning torde dock
knappast kunna vara den råtta, då man betänker, att något generel
förbud mot försäljning vid »annan till folksamling föranledande
förrättning» eller »då eljest större folksamling eger rum»
uppenbarligen icke kan meddelas. Man synes derför åt stadgandet
icke kunna gifva vidsträcktare omfattning, än att enligt detsamma
förbud kan meddelas mot försäljning vid visst, bestämdt
tillfälle, då större mängd folk samlas. Dervid må dock märkas,
att bestämmelserna om omedelbar verkställighet af förbudet och
underställning af detsamma icke kunna på en gång finna praktisk
användning.

Riksdagen hade tänkt sig en långt vidsträcktare rätt att inskränka
tillverkares försäljning till af hemta ing. I Riksdagens
underdåniga skrifvelse den 15 maj 1896 omnämnes till en början,
att det blifvit ifrågasatt att inskränka den gällande rätten att
när som helst och under alla förhållanden fritt försälja och utlemna
maltdrycker från tillverkningsställen såväl å landet som i
stad och att beträffande denna fråga dels framhållits, hurusom
bryggerierna plägade hålla sina försäljningsställen öppna under
sön- och beigedagar, dels ock uttalats att rätt borde i lagen medgifvas
myndigheterna att vidtaga samma åtgärder med afseende
å försäljning från tillverkningsställen som från handelsbodar, när
genom dessa försäljningsställen oloflig utskänkning främjades eller
oordningar föranleddes, på grund hvaraf yrkats sådan ändring
af 15 § 1 mom. i 1885 års förordning, att tillverkaren betoges
den undantagsställning i fråga om försäljning från tillverkningsställe,
som han på grund af nu gällande stadganden åtnjöte. I
skrifvelsen säges vidare:

»Uppenbarligen finnes det icke någon anledning, hvarför samhället
mera bör tolerera, att oloflig utskänkning främjas eller
oordningar föranledas genom försäljning från tillverkningsställe
än genom försäljning från handelsbod. Och att oordningar lika

Historik.

lätt kunna uppstå genom den förra handeln som genom den senare,
torde ej kunna förnekas, i synnerhet när det är fråga om
bryggerier på landsbygden. I nyssnämnda författningsrum är
rättighet tilldelad magistrat eller kommunalnämnd, att för viss
tid eller för alltid förbjuda försäljaren all vidare försäljning af
nämnda drycker. Så långt »synes man likväl ej böra gå gent
emot en tillverkare. Men väl bör lagen gifva myndighet rätt att,
när oordningar uppkomma i följd af den omedelbara afhemtningen
af vin och maltdrycker från tillverkningsställe, hämmande
ingripa genom att stadga sådana inskränkningar i afseende å försäljningen,
som må finnas af omständigheterna påkallade. Deri
innebures då rätt att, när omständigheterna dertill gåfve anledning,
förbjuda försäljningen på sön- och helgedag, vare sig under
hela dagen eller under vissa timmar deraf.»

Riksdagen anhöll derför om sådan ändring i 15 § 1 inom.,
att magistraten i stad och kommunalnämnden å landet medgåfves
rätt att, när oloflig utskänkning främjades eller oordningar
eljest föranleddes genom försäljning till afhemtning af vin eller
maltdrycker från tillverkningsställe, stadga sådana inskränkningar
i afseende å denna försäljning, som kunde finnas af omständigheterna
påkallade.

Denna Riksdagens anhållan blef icke af Kongl. Maj:t bifallen
i vidare mån än ofvan är anfördt.

Genom 1897 års kungörelse gjordes slutligen till 18 § det
tillägg, att om den, som icke hade rättighet till försäljning af
vin eller maltdrycker till mindre belopp än tio liter, vid försäljning
af större belopp utlemnade eller mellan flere köpare fördelade
det köpta i mindre belopp än tio liter, skulle det anses och
straffas såsom oloflig försäljning af sådana drycker.

Alla de här ofvan efter 1866 utfärdade stadganden hafva
tillkommit utan att 1864 års näringsfrihetsförordning undergått
någon ändring, angifvande, att från dess tillämpning allt mera
och iliera undandragits handeln med vin och maltdrycker. I

Historik.

hvad mån denna förordning egt tillämplighet äfven å sådan handel,
har derför blifvit allt svårare att afgöra.

Förordningen har efter dess tillkomst undergått vigtiga ändringar
genom förordningar af den 20 juni 1879, den 23 september
1887 och den 30 juni 1893. Här skall nu redogöras för
dessa förordningar, för såvidt desamma kunna tänkas beröra
förevarande ämne.

Genom Kongl. Förordningen den 20 juni 1879, som tillkom
med anledning af Riksdagens anhållan om revision af näringslagstiftningen,
i hvad den anginge utländingar, rhen äfven innefattade
andra ändringar i denna lagstiftning, bestämdes i fråga om
den i 9 § omförmälda kringföring af varor till salu, att anmälan
om idkande af sådan handel skulle ske för hvarje år. Vidare
stadgades i 31 §, att, om varor olofligen hölles till salu, allmän
åklagare egde att deraf anhålla så mycket som kunde anses erforderligt
till säkerhet för gäldande af de bötes- och ersättningsbelopp,
som kunde ådöma®, dock att den allmänne åklagaren
ålåge att, om sådant beslag skulle ega bestånd, åtal emot vederbörande
ofördröjligen anställa.

Förordningen innehåller ej något, som tyder derpå att dess
bestämmelser icke skulle gälla äfven om handel med vin och
maltdrycker. I praxis torde de dock aldrig hafva tillämpats på
sådan handel.

Genom Kongl. Förordningen den 23 september 1887 gjordes
några smärre ändringar i 9 § 1 och 2 mom. angående den myndighet,
hos hvilken anmälan om handel i bod eller från annat
upplagsställe skulle ske.

Vigtigare ändringar skedde i fråga om vilkoren för rätt att
kringföra varor till försäljning. De bestämmelser derom, som
innehöllos i 2 § och 9 § 3 mom. af 1864 års förordning, borttogos;
och i stället stadgades i 10 § 2 inom., att den, som ville,
sjelf eller genom annan, utom den ort, der han vore bosatt,
kringföra varor till salu annorledes än å marknad (s. k. gårdfarihandel),
skulle söka tillstånd dertill i Stockholm hos Ofverståthållareembetet
och i öfriga orter hos Konungens Befallnings -

Historik.

hafvande i det län, der försäljningen skulle ega rum, och vid sin
ansökning foga betyg angående sig sjelf, liksom äfven angående den
eller dem, han ville använda till biträde, att han hade god frejd,
rådde öfver sig sjelf och sin egendom samt gjort sig känd för redbarhet
och ordentlighet. Tillstånd till sådan rörelse finge ej afse
längre tid än ett kalenderår och kunde af den myndighet, som
meddelat det, återkallas, när helst skälig anledning dertill före~
komme.

I 10 § 1 mom. gåfvos bestämmelser om s. k. realisation,
d. v. s. att handlande utom den ort, der han enligt 9 § anmält
sig till handels idkande, på kortare tid å auktion eller under
hand annorledes än å marknad afyttrade lager af handelsvaror.

Till 11 §, afseende den landtman särskild! tillförsäkrade näringsrätt,
lades två nya punkter. I den ena bestämdes, att för
öfrig! vore det ock en hvar, vai’e sig i stad eller på landet, medgifvet
att, utan anmälan eller tillstånd som ofvan sades, till salu
kringföra lifsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter
samt alster af inhemsk husslöjd. Den andra punkten medgaf viss
rätt åt sådana för statens eller kommunens räkning stiftade inrättningar,
hvilka afsåge fattig- eller fängelsevård, äfvensom undervisnings-
och vårdanstalter af alla slag att till afsalu tillverka
fabriks- och handtverksarbeten.

Om man endast läser dessa förordningens bestämmelser, skulle
man väl ej draga i betänkande att förklara dem, särskild! bestämmelserna
om kringföring, tillämpliga äfven på handel med drycker,
antingen sålunda att dylik handel, derest dryckerna vore
att hänföra till lifsförnödenheter, enligt 11 § vore fri eller ock
så att handeln lydde under bestämmelserna i 10 § 2 inom., detta
så mycket hellre som vid förordningens utfärdande ännu icke i
Kongl. Förordningen den 24 oktober 1885 införts några som helst
bestämmelser om kringföring af vin och maltdrycker.

Af de förhandlingar, som föregått förordningens tillkomst,
måste man emellertid antaga, att densamma icke eger tillämplighet
på dryckeshandel, åtminstone ej på handel med maltdrycker.
Frågan om ändring af reglerna för kringföringen, särskild! med

Historik.

hänsyn till det sätt hvarpå den utöfvades af utländingar här i
riket, hade väckts i en Riksdagens skrifvelse år 1886; och öfver
denna skrifvelse lät Kongl. Maj:t Konungens Befallningshafvande
och åtskilliga andra yttra sig. Då ärendet sedan föredrogs inför
Kongl. Maj:t, yttrade föredragande departementschefen:

»Det har i några af de öfver Riksdagens skrifvelse den 1 maj
1886 afgifna yttranden yrkats, att den handel med maltdrycker,
som från bryggerierna i vissa orter sker genom att kringsända
på landsbygden öl till försäljning, måtte inbegripas under samma
bestämmelser som gårdfarihandel!:!; men då handel med maltdrycker
är föremål för särskild lagstiftning, torde denna fråga
icke böra behandlas i sammanhang med nu föreliggande ämne.»

I en efter förordningens trädande i kraft anhängiggjord rättegång
mot ett bryggeribolag om ansvar derför att bolaget låtit
kringföra maltdrycker till salu utan särskild!, tillstånd, förklarade
domstolarne uttryckligen, att 10 § 2 mom. i 1864 års förordning,
hvilket lagstadgande afsåge s. k. gårdfarihandel, icke vore tilllämplig
på handel med maltdrycker, som från bryggerier kringsändes
till försäljning, hvarför åtalet blef ogilladt. Bolaget hade
i denna rättegång åberopat, bland annat, förenämnda uttalande af
departementschefen. Två ledamöter i Göta Hofrätt voro emellertid
af skiljaktig mening och dömde bolaget till ansvar, emedan
bolaget »utan vederbörligt tillstånd kringfört Öl till salu å annan
ort än der'' bolaget egde tillverka sådan vara».

Hvad sålunda gäller om maltdrycker eger naturligtvis sin
fulla tillämpning äfven å vin.

Härefter kan det ju knappast sättas i fråga att de ändringar
i 1864 års förordning, som infördes genom Kongl. Förordningen
den 30 juni 1893, skulle angå äfven ifrågavarande handel. Dessa
ändringar innehöllo, bland annat, dels att i 10 § bestämdes om
gift qvinnas rätt till realisation och gårdfarihandel och dels att
ill § infördes stadgande att den, som anmält sig till idkande
af fabrik eller handtverk, egde att utan särskild anmälan eller
tillstånd, som i 10 § sades, sjelf eller genom hustru eller hemmavarande
barn till salu kringföra sina egna tillverkningar under

Historik.

vilkor att den, som utbjöde varorna, dervid medförde prestbetyg
för sig samt af viss myndighet utfärdadt intyg angående beskaffenheten
af det näringsyrke, som idkades af den, för hvars räkning
varan utbjödes.

Förutom den dryckeshandel, som utöfvats på grund af näringsfrihetsförordningarna
samt förordningarna af 1866, 1874 och 1885,
har under samma tid utskänkning af vin och maltdrycker samt andra
icke spirituösa drycker egt rum vid gästgifverierna i riket.

Angående denna utskänkningsrätt gälde bestämmelserna i
1734 års lag och samma års gästgifveriordning, hvilka bestämmelser
gjorde utskänkningen till ej blott en rätt, utan äfven en
pligt för gästgifvaren. Så länge denna pligt qvarstod, var äfven
rättigheten till utskänkning ett gästgifvaren tillkommande privilegium.
Men likasom i fråga om gästgifvares privilegierade rätt
till utskänkning af bränvin, på sätt uttalades i 1872 års riksdags
underdåniga skrifvelse, denna rätt dåraera var att anse allenast
såsom rent personlig, torde förhållandet numera vara enahanda
med hans rätt till dryckesutskänkning i öfrig!.

Genom Kong!. Stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj
1878 upphäfdes nämligen 28 kap. Byggningabalken och 1734
års gästgifveriordning. I denna stadga bestämdes vidare, att
all skjuts för resandes befordran borde, så vidt ske kunde, upplåtas
på entreprenad för en tid af i allmänhet tre år. Skjutsanstalterna
i riket skulle vara antingen gästgifverier med skyldighet att
lemna resande herberge och förplägning eller skjutsstationer utan
sådan skyldighet, beroende på bestämmande af Öfverståthållareembetet
för Stockholm och Konungens Befallningshafvande för
öfriga städer och landet.

Vid gästgifveri skulle finnas rum för resandes herbergerande
samt nödig förplägning och uppassning för resande vara att erhålla
mot skälig betalning.

Beträffande utskänkningen af drycker innehöll 8 § — förutom
en bestämmelse angående utskänkning af bränvin, som här
ej behöfver refereras — att såväl gästgifvare som stationsföre -

Historik.

ståndare vore berättigad att med den inskränkning, som för de i
28 § omförmälda fall funnes stadgad, vid eller utom måltider till
vägfarande försälja maltdrycker till förtäring på stället, dock med
rättighet för Konungens Befallningshafvande att, då oordning dervid
förekomme, sådan försäljning förbjuda. Enligt 28 § skulle,
derest vid entreprenadauktion å skjutsningen vid gästgifveri å landet
denna blefve af annan än gästgifvaren öfvertagen, men gästgifverihållningen
icke tillika på entreprenören öfverlätes, gästgifvaren
fortfarande vara bibehållen vid rättigheten att till vägfarande
utskänka maltdrycker. Blefve åter gästgifverihållningen i
sammanhang med skjutsningen för den period, entreprenaden omfattade,
på entreprenören öfverlåten och till den af honom erbjudna
lägenhet förflyttad, Ange gästgifvaren under tiden icke utöfva ifrågavarande
försälj ni ngsrättighet, utan koinme densamma att i förening
med gästgifverihållningen för nämnda tid på entreprenören
öfvergå. Hvad sålunda stadgats i afseende på rättighet för entreprenör
att öfvertaga gästgifveri åtföljande rättighet till iskänkning
af maltdrycker, skulle gälla äfven för det fall, att skjutsningen
vid skjutsstation å landet blefve af annan än stationsföreståndaren
på entreprenad öfvertagen och stationen för entreprenadtiden
till entreprenörens bostad förflyttades. På särskild pröfning
af Konungens Befallningshafvande skulle ankomma, huruvida,
då skjutsningen vid gästgifveri å landet blifvit af annan person än
gästgifvaren öfvertagen samt, utan att gästgifverihållningen dermed
förenats, till den af entreprenören erbjudna lägenhet förflyttad,
rättighet till iskänkning af maltdrycker kunde entreprenören
medgifvas.

Någon rätt för gästgifvare eller skjutsstationsföreståndare att
utskänka vin medgafs deremot icke i 1878 års stadga. Den
gästgifvaren förut tillkommande rätt i sådant afseende blef derigenom,
på sätt sedermera uttryckligen förklarats i åtskilliga af
Högsta Domstolen meddelade utslag, upphäfd. Det torde vara
lämpligt här anföra skälen dertill.

I det betänkande, som afgafs af en komité, hvilken utarbetat
förslag till 1878 års skjutsstadga, yttrades i fråga om gästgifva -

Historik.

res utskänkningsrätt, att de med ett gästgifveri förenade förmåner
utgjordes dels af sådana, som vore fastade vid sjelfva hemmanet,
såsom frihet från rotering m. fl., dels ock af sådana mera personliga,
hvilka vore gästgifvarne tillförsäkrade i och för utöfvandet
af sjelfva gästgifverihållningen, såsom rättigheten att utskänka
bränvin samt att försälja vin och Öl. Förstnämnda förmåner ansåg
komitén vara af beskaffenhet att icke böra ett gästgifverihemman
beröfvas. Beträffande åter förmånen att för gäster tillhandahålla
vin och Öl eller maltdrycker i allmänhet, förmenade
komitén denna förmån böra åtfölja gästgifverihållningen och afgaf
i denna fråga ett förslag, som i 8 § öfverensstämde med
denna paragrafs sedermera antagna lydelse utom deri, att förslaget
medgaf rätt till utskärning af vin och maltdrycker och
ej innehöll något stadgande om rätt för Konungens Befallningshafvande
att förbjuda försäljningen, samt i 28 § var ordagrant
lika med samma § i stadgan utom att förslaget talade om vin
och maltdrycker.

Sedan Kongl. Maj:t öfver komiténs förslag låtit höra, bland
andra, samtliga länsstyrelser och Kammarkollegium, föredrogs ärendet
inför Kong]. Maj:t, dervid föredragande departementschefen,
med hänsigt till åtskilliga af länsstyrelser och Kammarkollegium
framstälda anmärkningar, vid 8 och 28 §§ hemstälde, att, då
förfalskning af vin allmänt förekomme samt försäljning af denna
dryck vid skjutsanstalterna visat sig gifva anledning till oordningar,
hvadan rättigheten till sådan försäljning icke vidare torde
böra medgifvas, orden »vin och» i nämnda §§ af förslaget måtte
uteslutas; och så skedde jemväl i den Kongl. proposition, som
sedermera afläts till Riksdagen.

Maltdryclcslcomitén.

Finland.

I Kejserl. Förordningen om näringarne den 31 mars 1879 stadgades
i 14 §, att förordningens bestämmelser om rättighet att
idka handel och annat näringsyrke icke skulle tillämpas å »värdshus-,
konditori-, krog- eller annan utskänkningsrörelse»; och i 20
§ meddelades åtskilliga inskränkande bestämmelser i fråga om den
egentliga handeln med vin, Öl och porter. Såväl utskänkningen
som den egentliga handeln med maltdrycker reglerades härefter
genom Kejserl. Förordningen den 2 april 1883, hvilken enligt
sin titel angår »försäljning och utskänkning af maltdrycker». I
sammanhang härmed infördes i 14 § af förenämnda Kejserl. Förordning
den 31 mars 1879 ett stadgande, hvarigenom undantag
från förordningens tillämpning skulle eg a rum jemväl i fråga om
»försäljning af maltdrycker»; och 20 § af samma förordning ändrades
på det sätt, att den endast kom att innehålla föreskrifter i fråga
om handel med vin. Kejserl. Förordningen 1883 har sedermera undergått
vissa ändringar genom förordningar den 9 juni 1892 och
den 10 april 1895, hvarjemte i en särskild förordning den 9 juni
1892 meddelats undantagsstadgande för vissa fall i fråga om
handeln med såväl vin som maltdrycker. Samma dag, den 9 juni
1892, utkom en förordning angående handel med bränvin; och
denna förordning skulle ega tillämpning jemväl å alla andra ineller
utländska spritvaror och drycker, således äfven vin, som
innehölle mera än 22 volymprocent alkohol vid + 15 grader en -

Utländsk lagstiftning: Finland. 75

ligt Celsii termometer. Handeln med alkoholsvagare viner reglerades
sedermera genom Kejserl. Förordningen den 2 maj 1895
angående »vissa inskränkningar i handeln med viner och andra
svagare rusdrycker». Denna förordning afser viner och andra
drycker — utom maltdrycker —, som innehålla från och med 4 till
och med 22 volymprocent alkohol vid ofvannämnda temperatur,
och innehåller stadganden allenast om handel i stad med sådana
drycker. Beträffande utskänkningen af vin såväl på landet som
i stad gälla fortfarande 1734 års lag och andra äldre stadganden
om gästgifvare och källarmästare m. fl.; och i fråga om handel
å landet med vin samt i stad med sådana viner, som innehålla
mindre än 4 volymprocent alkohol, få näringsförordningens bestämmelser
tillämpning. Då nämnda äldre stadganden samt bränvinsförordningen
sakna intresse för förevarande ämne, kommer denna
redogörelse i fråga om vin att omfatta allenast sådan handel med
alkoholsvagare viner, som icke sker till förtäring på stället.

I. Angående maltdrycker.

Utskänkning pa landet af maltdrycker är medgifven å värdshus,
som för tillfredsställande af trafikens behof finnas inrättade;
och sådana drycker må jemväl af gästgifvare tillhandahållas resande
till förtäring på stället, så framt vederbörande kommun
dertill bifallit. Sådan utskänkningsrätt tillkommer äfven den, som
eger rättighet att utskänka bränvin eller andra spritdrycker, hvilken
rättighet enligt bränvinsförsäljningsförordningen kan medgifvas
vid helsobrunn eller badort, der läkare finnes anstäld, eller
å ort, der värdshusrörelse kan för någon tid af året vara af omständigheterna
påkallad, å hotell, som för resandes (turisters)
behof på landet inrättats, å passagerarefartyg samt, med tillstyrkan
af vederbörande militärbefäl eller jernvägsstyrelsen, vid lägermöte
eller der trupp är för flere dagar sammandragen och å jernvägsstation.
För öfrigt är utskänkning af Öl eller porter på landet
förbjuden. Beträffande öfriga maltdrycker finnes deremot ej
något särskildt sådant förbud.

Maltdrfo
§ 12

§ 9.

K. F. ang.
bränvin 9/s
1892, § 12.

Utländsk lagstiftning: Finland.

Maltdrfo§9. För rätt till utskänkning i stad erfordras särskilt tillstånd,
som meddelas för högst 2 år i sänder. Utan sådant tillstånd eger dock
den, som förvärfvat rätt till utskänkning af bränvin eller andra
§ 10. spritdrycker, äfven rätt till utskänkning af maltdrycker. Hvart
annat år eger magistraten inhemta stadsfullmäktiges eller, der sådana
ej finnas, allmän rådhusstämmas yttrande, huruvida och till
hvilket antal rättigheter till utskänkning af maltdrycker böra för
nästinstundande 2 år upplåtas och i hvilken trakt af staden hvarje
utskänkningsställe må finnas. År magistrat i ärendet ense med
stadsfullmäktige eller rådhusstämma, blifver dervid beroende; men
i annat fall hänskjutes frågan till länestyrelsens afgörande. Länestyrelsen
får dock ej bestämma antalet högre än endera af magistraten
eller stadsfullmäktige, resp. rådhusstämma, ansett lämpligt.
På enahanda sätt förfares, derest under tvåårsperioden påkallas
inrättande af utskänkningsställen utöfver det bestämda antalet
eller i annan trakt af staden. Tillstånd till utskänkning rnedde§
a• las af magistraten. Den, som önskar förvärfva sig utskänknings rättighet,

skall till magistraten ingifva skriftlig ansökan derom,
med bifogande af intyg om god frejd samt uppgift å det ställe,
der rättigheten är afsedd att begagnas. Derest ansökningen bifalles,
utfärdar magistraten tillståndsbevis med utsättande af den
tid, hvarunder, och den trakt, inom hvilken utskänkningen må
utöfvas, äfvensom de öfriga föreskrifter, som till god ordnings
befrämjande kunna finnas vara af nöden för särskilda fall.
Skall rättigheten utöfvas af särskild föreståndare, bör dennes goda
frejd jemväl utredas och hans lämplighet af magistraten pröfvas.
Flyttning af utskänkningsställe eller ombyte af föreståndare må
ej ske utan magistratens tillstånd.

För rätt att idka försäljning till afhemtning erfordras jemväl
§ l. i allmänhet tillstånd såväl på landet som i stad. Undantag härifrån
är stadgadt för bryggerier. Innehafvare af bryggeri för tillverkning
af maltdrycker eger nämligen rättighet att, utan särskild
anmälan, från sitt bryggeri till afhemtning försälja sådana
drycker; dock må från bryggeri, beläget på landet eller i köping,
försäljning af öl eller porter ske endast partivis, minst 25 butel -

Utländsk lagstiftning: Finland.

jer (hel korg) eller i kärl till belopp af minst 25 liter. För erhållande
af vidsträcktare försäljningsrätt är bryggeriinnehafvaren
likstäld med hvarje annan. Utöfvas bryggerirörelse af bolag, tillkommer
omförmälda rättighet bolaget, men icke enskild delegare
deri. Huruvida bryggeriinnehafvaren utan tillstånd må försälja
annat än bryggeriets egna tillverkningar, är ej tydligt utsagdt,
men torde vid jemförelse med bestämmelserna om kringföring få
anses icke vara medgifvet.

Ytterligare undantag är gjordt för visst slag af svagdricka. § 25.
Förordningens bestämmelser om handel med maltdrycker gälla
nämligen icke svagdricka, åstadkommet genom hembrygd, med
biträde endast af eget husfolk eller tjenstehjon, uti byggnader
med vanlig inredning för hushållssysslor, utan derom gälla allmänna
regler för idkande af handel. Hembrygd! öl må deremot
icke till salu hållas hvarken i stad eller på landet.

För all annan försäljning till afhemtning erfordras tillstånd, §§ 2, 3.
som meddelas för högst 2 år i sänder. På landet sökes sådan § 3.
rätt skriftligen hos kommunalnämndens ordförande med uppgift
tillika om stället, der försäljningen är afsedd att bedrifvas, och
den person, af hvilken rörelsen kommer att förestås. Sedan kommunalnämnden
öfver ansökningen yttrat sig, afgöres ärendet af
kommunalstämma, vid hvilken bryggeriinnehafvare icke eger deltaga
i öfverläggning; eller beslut. Bifaller kommunalstämma ansökningen,
skall den utsätta stället, der försäljningen må idkas,
och från hvilken tid densamma må vidtaga, samt de öfriga vilkor
och förbehåll, som kunna finnas nödiga till undvikande af missbruk
eller underslef vid rättighetens utöfning. Försäljningsställe .ss'' 7-bör vara beläget minst en verst (= ung. 1 3 svensk mil) från kyrka
och fem verst från stad. I allmänhet må försäljning icke idkas
i närheten af offentlig skola eller kasern; kommunalstämma dock
obetaget att härutinnan tillåta de afvikelser, som kunna utan
olägenhet medgifvas.

O O

För vissa undantagsfall meddelas tillstånd af Senatens förK.F*!al892.
Finland Ekonomidepartement, nämligen då fråga är om landsort
eller köping, der utom den egentligen bofasta befolkningen en

Maltdrfo § 2.

§ 5.

78 Utländsk lagstiftning: Finland.

större mängd personer för någon del af året bosatt sig. För sådana
fall eger departementet, på ansökning och efter inhemtadt
yttrande af vederbörande kommunalstämma eller köpings röstberättigade
medlemmar samt då synnerliga skäl och omständigheter
dertill föranleda, förunna en eller högst två personer eller bolag
rättighet att för viss, af Senaten bestämd tid af året samt för
högst 2 år i gången till afhemtning försälja maltdrycker (äfvensom
vin och bränvin) under de vilkor och bestämningar i öfrigt,
som för sådan försäljning i allmänhet äro gällande och Senaten derjemte,
till förekommande af missbruk härvid, kan finna godt fastställa.

Rättighet till försäljning till afhemtning i stad kan erhållas
af den, som är behörig att anmäla sig till idkande af handel och
gjort sig känd för redbart förhållande samt pröfvas i öfrigt vara
lämplig till rörelsens utöfvande. Tillstånd sökes hos magistraten;
och skall vid ansökningen fogas intyg om sökandens frejd och
uppgift å det ställe, der rättigheten är afsedd att utöfvas. Magistraten
eger inhemta stadsfullmäktiges eller rådhusstämmas samt
poliskammares, der sådan finnes, yttrande öfver ansökningen och
densamma efter pröfning bifalla eller afslå. Göres ansökningen
af bolag, bör rörelsens föreståndare nämnas och hans goda frejd
styrkas. Försäljningsrättigheten får utöfvas endast i öppen bod
vid gata, torg eller allmän väg med utgång dertill. Utan magistratens
tillstånd må försäljningsställe icke flyttas eller annan
föreståndare antagas.

För såväl land som stad gäller, att vunnen rättighet icke
må å annan person öfverlåtas, utan att denne pröfvas dertill lämplig,
eller särskild föreståndare för rörelsen antagas, utan att dennes
tjenlighet och lämplighet godkännes. Sterbhusdelegare efter afliden
person må fortsätta dennes rörelse, derest sådant behörigen
anmäles och för rörelsens handhafvande ställes lämplig, godkänd
person. I fråga om Öl och porter må försäljning ej ske i huru
ringa qvantitet som helst; utan det är stadgadt, att, om sådana
drycker till salu hållas i slutna hel- eller half buteljer, skall helbutelj
innehålla minst lU och half butelj minst 1''s kanna samt

Utländsk lagstiftning: Finland.

att, om dessa drycker utlemnas uti annat kärl än sluten hel- eller
half butelj, beloppet icke må understiga 1 kanna.

Att för försäljning kringföra maltdrycker (»forsla maltdryc- § 6.
ker från gård till gård för att till salu utbjudas») är tillåtet
allenast för innehafvare af bryggeri i fråga om bryggeriets egna
tillverkningar. Dessa få i stad fritt forslas till hugade köpare
och på landet till afnämare försändas på beställning, dock endast
i parti af minst 25 buteljer (hel korg) eller slutet kärl af minst
5 kannor.

Förbud kan meddelas mot vidare bedrifvande af såväl ut- § 23
skänkning som försäljning, i stad af magistrat och på landet af
länestyrelse, derest oordningar inträffat af den art, att innehafvaren
af rättigheten icke kan anses ega de för densammas utöfvande
erforderliga egenskaper.

För köping gäller •— med ofvan nämnda undantag i fråga
om bryggeri och beträffande köping, der personer, som ej tillhöra
den bofasta befolkningen, för någon del af året bosatt sig —
detsamma som för stad sålunda att hvad om magistrat är sagdt § 24
ankommer å i köpingen särskildt tillsatt styrelse och att köpings
röstberättigade medlemmar ega enahanda befogenhet som tillerkänts
stadsfullmäktige eller allmän rådhusstämma.

Vidare är stadgadt:

Utskänkning eller försäljning till afhemtning af öl eller por- § u
ter må såväl i stad som på landet i allmänhet ega rum allenast
från kl. 6 f. m. till kl. 9 e. m. och icke på sön- eller helgedagar;
dock med undantag för hotell, konditorier och andra näringsställen
i stad samt värdshus och gästgifverier på landet.

Hvarken vid försäljning till afhemtning, eller vid utskänk- § is
ning må maltdrycker utborgas eller mot pant aflåtas, dock med
undantag i fråga om aftal mellan tillverkare och återförsäljare.

Den, som endast är berättigad att försälja maltdrycker till
afhemtning, må icke utlemna sådana drycker såsom gåfva att å
stället förtäras. Om Öl eller porter, som köpts hos sådan försäljningsman,
förtäres i närheten af försäljningsstället å område,

Utländsk lagstiftning: Finland.

§ 16.

§ It.

§ 13.

§§ 18—20.

§ 22.

hvaröfver försäljaren eger förfoga, skall denne, om det sker med
hans vetskap och utan att han sökt sådant hindra, stånda ansvar
såsom för olaga utskänkning.

A utskänkningsställe skall vara anbragt skylt eller tydligt
anslag, som angifver rörelsens beskaffenhet. Då utskänkning af
maltdryck sker, får dörren till utskänkningsrummet ej vara tillreglad.
Under tid, då utskänkning af maltdrycker är förbjuden,
skall utskänkningsrummet hållas tillstängdt.

Öl eller porter må icke å utskänkningsställe utlemnas till
den, som synbarligen är öfverlastad, och ej heller till den, som
icke uppnått 15 år. Den, som är öfverlastad, får ej utdrifvas
från utskänkningsställe, hvarest han förtärt maltdryck, eller lemnas
utan vård.

Maltdrycker, som hållas till salu, må icke vara försatta med
några för helsan skadliga ämnen och ej heller bemängda med
bränvin eller annan spritdryck.

Öfverträdelse af förordningens föreskrifter bestraffas med
böter, som vid tredje gången upprepad oloflig utskänkning eller
försäljning kunna uppgå till 500 mark. Vid vissa förseelser kan
derjemte ådömas förlust af utskänknings- eller försäljningsrättighet.
Förutom bötesansvar drabbas den brottslige af konfiskation
sålunda att, derest utskänkning eller försäljning utöfvas af någon,
som dertill ej alls förvärfvat rättighet, är hela det hos den brottslige
öfverkomna förråd af maltdrycker jemte kärl förbrutet, och
om någon, som förvärfvat viss rättighet, öfverskrider eller missbrukar
denna, konfiskeras hvarje gång den i försäljningsrummet
befintliga varan. Böter och förbrutet gods tillfalla kronan. Under
beslagsanspråk anhållen vara bör å offentlig auktion försäljas,
dock ej i mindre partier än hel korg eller 25 liter, såvidt
beloppet uppgår dertill; och till undvikande af förskämning må
försäljningen ega rum, innan varan dömts förbruten och utan vidare
uppskof än som erfordras för auktionens behöriga kungörande.

Utländsk lagstiftning: Finland.

II. Angående vin.

För landet är såsom allmän regel stadgadt, att berättigande Näringsfo
att enligt förordningen om näringarne drifva handel icke inne- ® 2°''
fattar tillåtelse till försäljning af vin. För vissa undantagsfall,K.F. V»1892.
nämligen å landsort eller i köping, der utom den egentligen
bofasta befolkningen en större mängd personer för någon del af
året bosatt sig, kan dock Senatens Ekonomidepartement bevilja
rättighet till försäljning till afhemtning på enahanda sätt, som
förut är sagdt i fråga om maltdrycker.

Annan försäljning i köping är förbjuden. vinfo § it

För stad bestämmes i förordningen om näringarne för för- Näringsfo
säljning af vin den inskränkning uti allmänna handelsrättigheter, ® 2a
att sådan försäljning icke må utöfvas vid handel, som endast till
sjelfförsörjning bedrifves. Detta stadgande gäller fortfarande, i
den mån det ej strider mot bestämmelserna i förordningen den
2 maj 1895. Enligt denna erfordras för rätt till minuthandel i vinfo § l.
stad med viner af minst 4 volymprocent alkoholhalt särskildt
tillstånd, som meddelas på hufvudsakligen enahanda sätt och vil- §§ 2—4.
kor som tillstånd till iskänkning af maltdrycker. Utan tillstånd
får dock dylik minuthandel utöfvas af den, som innehar rättig- § 1.
het att utminutera bränvin och dermed likstälda drycker. Försäljning
i mindre parti än 25 liter anses såsom minuthandel; § 7.
mindre än 3 deciliter får icke vid sådan handel afyttras.

Då ärende angående försäljning af ifrågavarande drycker hand- § 5.
lägges af stadsfullmäktige eller rådhusstämma, må försäljare af
viner eller spritdrycker äfvensom innehafvare af vin- eller spritfabrik
icke i öfverläggning eller beslut deltaga; dock med undantag
för delegare i sådant bolag, som icke för egen vinning, utan
för dryckenskapens motarbetande öfvertagit handeln med nämnda
drycker.

Sådan handel får icke idkas i bod, som är upplåten till för- § e.
säljning af andra varor än bränvin eller maltdrycker och ej heller
i lokal, som med sådan bod står i omedelbar förening; och mi Maltdryckskomitén.

Utländsk lagstiftning: Finland.

nuthandeln får utöfvas endast i öppen bod med utgång till gata,
torg eller annan allmän plats samt under helgfri dag från kl. 9
f. m. till kl. 6 e. m.

Förbud mot handel under marknader och torgdagar samt
dagen derförinnan äfvensom vid andra tillfällen, då större folksamling
eger rum, kan meddelas af guvernören efter inhemtande
af magistratens yttrande.

§§ 9. 10. • Straffet för öfverträdelse af förordningens föreskrifter är bö ter,

högst 500 mark, som gå till kronan. Förlust af försäljningsrätt
kan äfven ådömas. Konfiskation eger deremot icke rum.

Kort efter utfärdandet af 1883 års maltdrycksförordning
tillsattes i Finland en komité, som utarbetade och i mars 1884
afskaf förslag till förordning- om värdshus-, restaurations- och annan
utskänkningsrörelse samt dermed likartad näring. Detta förslag
afsåg att fullständigt fylla den lucka, som uppstått derigenom
att från näringsförordningen undantagits värdshus-, konditori-,
krog- eller annan utskänkningsrörelse och hvilken lucka
icke blifvit fyld allenast med en lag om dryckeshandel.

Förslaget innehöll derför bestämmelser om såväl rätt till
dryckesutskänkning som rätt att mot betalning upplåta rum åt
främmande personer och betjena med matservering. Förslaget
skilde emellan värdshus- eller hotellrörelse, restaurationsrörelse,
konditori- eller sockerbagareyrke, spishållningsrörelse och utskänkningsrörelse.
Den, som förvärfvat rättighet att idka värdshuseller
hotellrörelse, hvarmed skyldighet att hålla rum för resande
alltid vore förenad, skulle vara berättigad att försälja varm och
kall mat, kaffe, te, choklad, vin, bränvin och andra brända eller
distillerade, in- och utländska spritdrycker, äfvensom lask- och
maltdrycker, att på stället förtäras såväl i den för servering afsedda
lokal som åt resande på deras rum. Vunnen rätt att drifva
restaurationsrörelse medförde i öfrigt enahanda förmåner utom
att servering och utskänkning af mat eller drycker ej finge utöfvas
annorstädes än uti en särskilt för rörelsen upplåten serve -

Utländsk lagstiftning: Finland.

ringslokal. Innehafvare af restaurationsrörelse vore icke berättigad
att hålla rum för resande. Den, som utöfvade konditori- eller
sockerbagareyrke, egde att i förening dermed, utan särskildt tillstånd,
betjena allmänheten med servering af kaffe, te, choklad och
läskdrycker. Idkare af spishållning srörelse vore berättigad till servering
af varm och kall mat, kaffe, te, choklad och läskdrycker.
Utan särskildt tillstånd egde dylik näringsidkare i stad jemväl åt
spisande gäster vid måltider till förtäring på stället föryttra maltdrycker.
Utskänkningsrörelse innefattade befogenhet att till förtäring inom
utskänkningslokalen utlemna viner, bränvin samt andra in- eller
utländska, brända eller distillerade spritdrycker äfvensom kaffe,
te, choklad, malt- och läskdrycker.

I stad finge rörelser af förenämnda slag under vissa vilkor
utöfvas. På landet Unge värdshus eller hotell inrättas under samma
vilkor, der det för tillfredsställande af trafikens behof pröfvades
nödigt. Spishållningsrörelse vore jemväl på landet tillåten, men
icke andra näringsställen af ofvannämnda beskaffenhet.

För öfrigt anslöt sig förslaget till den förut gällande lagstiftningen
och till de faktiska förhållandena, sådana de i landet utbildat
sig. Ur svenska lagstiftningen upptogs rätt för kommunala
myndigheter att under vissa förutsättningar. meddela förbud för
viss tid mot utöfvande af värdshus-, restaurations- eller utskänkningsrörelse.

År 1890 afgafs af en annan komité, tillsatt för revision af
bränvinsförfattningarna, nytt förslag till förordning angående hotell-
eller värdshusrörelse samt annan dermed likartad näring.
Detta förslag skilde sig i åtskilliga, dock i allmänhet mindre väsentliga,
delar från 1884 års förslag, men afsåg likasom detta
att fullständigt reglera de rörelser, som i 14 § af näringsförordningen
undantagits från denna förordnings tillämpning.

Angående rörelse, som afsåge att upplåta rum åt resande
eller andra hyresgäster, i förening med eller utan servering åt
dessa af varm eller kall mat, kaffe, te, choklad samt läskdrycker,
att till afhemtning försälja tillagad mat, att i sammanhang med
bagerirörelse försälja och servera åt besökande nyssnämnda drycker

Utländsk lagstiftning: Finland.

eller att utomhus i mindre omfattning, vare sig genom kringbärande
eller från bord eller eljest, försälja dylika drycker eller
mat, stadgade det nya förslaget, att sådan rörelse finge utöfvas
utan dertill utverkadt särskildt tillstånd, på sätt om annat näringsfång
i allmän lag vore stadgadt.

Norge.

Den lagstiftning i Norge, om hvilken här är fråga, afser öl,
vin, mjöd och cider samt innehålles i två lagar, den ena för städerna
och vissa ladesteder (köpingar, lastageplatser) med titel
»Lov om Udskjasnkning og fldsalg af Öl, Vin, Mjöd o g Cider i
Kjöbstfederne og Ladestederne» och den andra för landsbygden
med titel »Lov om Udskjsenkning og Udsalg af Öl, Vin, Mjöd og
Cider paa Landet». Båda lagarne äro utfärdade den 18 juni 1884.

De hafva efter deras utfärdande undergått åtskilliga förändringar,
Stadslagen genom lagar den 29 juni 1888, den 9 maj 1891. den
20 juli 1893 och den 12 juni 1895 samt Landslagen genom
lagar den 29 juni 1888, den 20 juli 1893 och den 12 juni 1895,
af hvilka sistnämnda lagen den 20 juli 1893 är af synnerligen
genomgripande betydelse.

Vid nedanstående redogörelse har tagits hänsyn jemväl till
några från Indredepartementet utgångna skrivelser, som innehålla
tolkningar af gällande lagstiftning.

Hvad först angår lagen för städerna, hvilken jemväl gäller Stl § 32.
för sådana ladesteder, som hafva egen kommunalrepresentation
(Formsand og Reprassentanter), är handeln med förenämnda drycker
af tre slag: utskänkning eller försäljning till förtäring på
stället, minuthandel (Smaasalg) och partihandel (Partisalg). Så- § 20.
som minuthandel anses försäljning, som icke sker till förtäring
på stället, till mindre belopp än 40 liter eller 50 hela flaskor.

För rätt till utskänkning erfordras särskildt tillstånd (Bevil- § l.
ling), som meddelas af magistraten i förening med formsendene § 2.

Utländsk lagstiftning: Norge.

§ 6.
§ 10.

Indredepts
skr. mgl895.

för en tid af högst 3 år sålunda, att rättigheten upphör å sista
kalenderdagen af ett år. Utan sådant tillstånd är det likväl tilllåtet
restauratörer på ångbåtar, som göra längre resor (gaar i
Rote af större Udstrtekning) än 60 kilometer, räknadt mellan resans
(lige frem mellem Rutens) ändpunkter, att utöfva utskänkning
till ombord varande passagerare och, såvidt befälhafvaren
tillåter det, till manskapet och andra, som ständigt följa fartyget.
Går ångbåten i kortare resor, erfordras tillstånd, som då
meddelas af Konungen eller den, han dertill bemyndigar, sedan
vederbörande kommunala myndigheters yttrande i hvarje fall
inhemtats i det omfång, som är nödigt. Bestämmelserna om
denna restauratörers utskänkningsrätt äro så att förstå, att å
ångbåtar, som gorå resor af olika längd, utskänkning icke utan
tillstånd kan utöfvas å de dagar, då resans längd är 60 kilome -

ter eller kortare.

stl § 3- Tillstånd kan, derest fråga ej är om bolag, meddelas endast

myndig man eller qvinna; och skola vid val af de personer, åt
hvilka tillstånd meddelas, i främsta rummet gälla de hänsyn,
som låta förmoda, att rättigheten icke kommer att missbrukas.

Rättigheterna till utskänkning kunna vara antingen allmänna
§ i- eller inskränkta. Beträffande de allmänna rättigheterna gäller,
att de endast få meddelas till ett af formamd och reprsesentanter
bestämdt antal, dock med rätt för magistrat och form an 0-skab att öka det bestämda antalet, derest skäl dertill föreligga.
§ 3- Angående inskränkta rättigheter, hvilkas antal icke är förut
bestämdt, stadgas, att tillstånd, som meddelas personer, hvilkas
hufvudnäring är att herbergera resande eller tillhandahålla mat
åt spisande gäster, kan lyda på inskränkt utskänkningsrätt med
påföljd, att rätt till utskänkning är tillåten för de förstnämnde
endast till de hos dem boende resande och för de sistnämnde
allenast till deras matgäster. Liknande tillstånd kan meddelas
den, som håller spisning för slutet sällskap, i hvilket fall utskänkning
endast får ega rum i sällskapets lokal till dess medlemmar.
§ 7. Rättigheterna, såväl de allmänna som de inskränkta, kunna

meddelas åt enskilde eller åt bolag, som förpligta sig att använda

Utländsk lagstiftning: Norge.

blifvande öfverskott å rörelsen till allmännyttigt ändamål och
hvilkas reglementen blifvit i viss ordning godkända. I förra § 3.

fallet tillätes ingen att samtidigt hafva iskänkning på flere
ställen inom staden; bolag deremot kunna erhålla en eller flere § 8.
af de bestämda allmänna rättigheterna och utöfva hvar och en
på särskildt försäljningsställe. För hvart sådant ställe skall antagas
en pålitlig föreståndare (Bestyrer), hvilkens val skall
vara godkändt af magistraten i förening med formamdene.

Tillstånd till iskänkning af öl kan begränsas till att gälla $ 5.
endast visst eller vissa slag af öl.

Inskränkning i den tid, under hvilken iskänkning må ut- § 14.
öfvas, kan bestämmas af formaend och repra?sentanter i samma
mån, som är stadgadt för utskänkning af bränvin, dock endast
beträffande de allmänna rättigheterna och ej för restauratörer å
ångbåtar samt med rätt för polismyndighet att för särskilda tillfällen
göra undantag.

Äldre utskänkningsrättigheter kunna efter viss grund in- 15—18.
lösas.

Rättigheten till utskänkning är i regeln skattefri; men sär- §§ 11—13.
skild utskänkningsafgift, att ingå till stadens kassa och utan afdrag
för den afgiftspligtige i de honom påhvilande allmänna
kommunala skatter, kan beslutas af for in and och representanter
att gälla antingen alla eller ock endast visst eller vissa slag af
ifrågavarande drycker. Restauratörer på ångbåtar äro fritagna
från sådan afgift; och dylik befrielse kan af formandskabet medgifvas
för skjutsstationsföreståndare (Stationsholdere), dem, som
hålla mat för spisande gäster (Spiseverter) eller uthyra rum åt
resande (Herbergerere), samt dem, som hafva begränsad ölrätt.

I fråga om partihandel och minuthandel är regel, att all § 19.
sådan handel med Öl är en fri näring och med vin, mjöd och
cider beroende af rätt till handel enligt Handelslagen. Men det
är öfverlåtet åt formaend och repraesentanter att bestämma, att § so.
minuthandel med såväl det ena som andra slaget af drycker
skall vara förbjuden för andra än dem, som dertill erhålla tillstånd.
Sådan bestämmelse kan afse alla eller allenast visst eller

Utländsk lagstiftning: Norge.

§ 22. vissa slag af dryckerna och kan i fråga om öl begränsas till att
gälla allenast visst eller vissa slag af Öl. Om meddelande af
§ 21. tillstånd samt sättet och tiden för rättighetens utöfvande gäller
detsamma som i fråga om utskänkning. Antalet rättigheter får
§ 20. dock ej på förhand bestämmas. För beslutets giltighet erfordras

§ 23. Konungens stadfästelse. Beslutet utgör ej hinder för att öl o medelbart

från bryggeri försäljes (umiddelbart fra Bryggeri afhaendes)
eller att det från bryggeriet på sedvanligt sätt kringföres
för de i staden bofastes behof (ombringes til de paa Stedet
-Bosiddendes Forsyning). Denna bestämmelse bör dock så förskr%ftiM4.
stås, att bryggeri, som är beläget utanför staden, eger ej kringföra
öl för försäljning, så framt ölet ej förut blifvit bestäldt.
shr%f^l893. Tillstånd för en enskild till minuthandel berättigar honom
icke heller att utan förut gjord beställning kringföra af honom
inköpt öl till försäljning.

Stl § 23. Den, som förvärfvat allmän utskänkningsrätt, är äfven berättigad
att utan särskilt tillstånd idka minuthandel med öl.

§ 24. i hvad fall som helst ■— vare sig tillstånd till minuthandel

erfordras eller icke — kan inskränkning i tiden för såväl dylik
handel som partihandel bestämmas likasom i fråga om utskänkning.

Enligt lagen för landet är handeln med ifrågavarande drycker
numera, efter lagen den 20 juli 1893, allenast af två slag:
utskänkning och försäljning, som icke sker till förtäring på stället
(Udsalg eller Sälg). För korthetens skull benämnes nedan
det sistnämnda slaget allenast handel. Före tillkomsten af lagen
den 20 juli 1893 gjordes äfven på landet skilnad emellan minuthandel
och partihandel.

Ll § 1- För rätt till utskänkning erfordras alltid tillstånd (Bevil §

7. ling), med undantag, såsom enligt Stadslagen, för restauratörer

§ i■ på ångbåtar. Handeln är deremot i regeln beträffande öl tillå ten

en hvar och i fråga om vin, mjöd och cider beroende alle§
2■ näst af rätt att idka landthandel. Men häradsstyrelsen eger bestämma,
att handel inom häradet af ifrågavarande drycker skall
vara förbjuden för andra än dem, som dertill erhålla tillstånd;

Utländsk lagstiftning: Norge.

och sådan bestämmelse kan gälla alla eller endast visst eller vissa
slag af dryckerna. Bestämmelsen kan äfven gifvas med den inskränkning,
att den allenast afser del eller delar af hela häradet.

Det är deremot icke tillåtet att bestämma förbud allenast för indredepts
minuthandel. För beslutets giltighet erfordras ej, såsom enligtskr''1896''
Stadslagen, Konungens stadfästelse.

Tillstånd såväl till utskänkning som till handel, då denna, Ll § 3.
erfordrar särskildt tillstånd, meddelas af häradsstyrelsen och
skall — med visst undantag i fråga om bolag — afse ett helt
år eller del deraf. Vid val af de personel-, åt hvilka tillstånd
meddelas, skola,, liksom i stad, i främsta, rummet gälla de hänsyn,
som låta förmoda, att rättigheten icke kommer att missbrukas.

Tillståndet till utskänkning kan antingen vara allmänt eller
lyda på inskränkt rätt sålunda, att utskänkning endast må ega
rum till resande och fasta, gäster. I fråga om öl kan tillståndet
såväl till utskänkning som handel begränsas till att gälla allenast
visst eller vissa slag af Öl. Vid meddelande af tillstånd kan äfven
bestämmas, att utskänkningen och handeln icke må utöfva,s
under ting och lösöreauktion inom ett afstånd af 1 km. från
förrättningsstället under en tid af två timmar före förrättningens
början till två timmar efter dess slut. Under gudstjenst i kyrka
(Kirketjeneste) får inom samma afstånd och tid utskänkning eller
handel icke ega, rum.

Tillstånd till utskänkning eller handel kan meddelas enskilde § 5.

eller sådant bolag som ofvan nämnts; i förra fallet kan tillstån- § 4.

det afse ett bestämdt ställe och får i ingen händelse utöfva^ på
flere ställen inom häradet, dock med undantag för de utskänkningsrättigheter,
om hvilka i nästa båda stycken nämnes.

Häradsstyrelsen kan för en tid af högst tre år hvarje gång § 8.
bemyndiga länsmannen till att för visst bestämdt tillfälle tillåta
utskänkning af de i lagen omförmälda drycker. Derest länsmannen
icke erhållit sådant bemyndigande, kan dylik tillåtelse
(Tilladelse) meddelas af forma,ndskabet. Vid tillåtelsens med delande

äro länsmannen och formandskabet icke bundna vid
Maltdryckskomitén. 12

Utländsk lagstiftning: Norge.

dem, som på förut nämn dt sätt förvärfvat tillstånd (Bevilling)
till utskänkning.

Den, som fått tillstånd (Bevilling) att utskälla Öl, vin, mjöd
eller cider vid marknad i distrikt å landet, skall förut göra anmälan
hos polismyndigheten och, så framt marknadshandeln inom
kommunen är belagd med afgift, samtidigt med sin anmälan erlägga
dubbla beloppet af hvad andra marknadssökande handlande
hafva att betala.

Då tillstånd meddelas åt bolag, kan det ske för en tid af
högst 5 år och den rätt, tillståndet medför, af bolaget med formandskabets
samtycke utöfvas på flere ställen inom häradet.
För hvarje försäljningsställe skall antagas en pålitlig föreståndare,
hvilkens val godkännes af formandskabet. Bolaget är pligtigt
åtaga sig gästgifverihållning.

Häradsstyrelsen egen att i samma mån, som är stadgadt för
utskänkning af bränvin, bestämma inskränkning i den tid, under
hvilken utskänkning af eller handel med ifrågavarande drycker
må utöfvas, dock ej beträffande utskänkning till allenast resande
och fasta gäster och ej heller för restauratör å ångbåtar samt
med rätt för formandskabet eller länsmannen, derest han erhållit
sådant bemyndigande som ofvan sagts, att för särskilda tillfällen
göra undantag.

I fråga om tillverkares försäljningsrätt är numera, genom
lagen den 20 juli 1893, stadgadt, att i härad, hvarest tillstånd
för handel med ifrågavarande drycker erfordras, det dock är
tillåtet, att öl omedelbart från bryggeri försäljes (afhsendes), deri
inbegripet att ölet, efter förut vid bryggeriet skedd beställning,
af bryggeriet på sedvanligt sätt kringföres för bofastes behof
(ombringes til Bosiddendes Forsling). Men förbud mot sådan
försäljning (Afhaendelse) och kringföring (Ombringelse) till inom
häradet boende eller allenast mot kringföring kan meddelas af
häradsstyrelsen med två tredjedels pluralitet.

Rörande kringföring af öl gäller för öfrigt, att kringföring
af förut bestäldt öl icke må ske å sön- eller helgedagar eller efter
klockan 5 på aftnarne näst före sådana dagar. Den, som kring -

Utländsk lagstiftning: Norge.

för ölet, skall för hvarje gång vara försedd med en af bryggeriet
eller annan säljare utfärdad förteckning öfver de personer, till
hvilka ölet skall levereras.

Utan särskildt tillstånd ega landtbrukare att förse sina husfolk
och arbetare vid landtbruket med Öl, som de sjelfva tillverkat
af obeskattadt malt.

Allmän utskänkningsrätt medför jemväl rätt till handel. § 4.

Häradsstyrelsen eger pålägga antingen alla eller några af § 13.
dem, som mot betalning utskänka eller sälja ifrågavarande drycker,
viss afgift till häradskassan, utan afdrag för den afgiftspligtige
i de honom påhvilande allmänna kommunala skatter. For- § 35.
mandskabet kan äfven fordra säkerhet för afgiftens utgörande.

Restauratör^’ å ångbåtar äro fritagna från afgift. § 7.

Dessutom innehålla lagarne åtskilliga bestämmelser, som äro
gemensamma för stad och land.

Det anses såsom utskärning, om den, som säljer ifrågavarande
drycker, tillåter, att något af det sålda förtäres på stället;
och en hvar, som befattar sig med försäljning af nämnda drycker,
står i sådant ansvar för hvad af de hos honom sålda dryckerna
förtäres i andra delar af hans hus än der försäljningen
eger rum eller, honom veterligt, i eller på husets närmaste omgifningar,
som om det förtärts der det utlemnats; likaledes är
husbonde ansvarig för den olofliga försäljning (Afhmndelse), som
för hans räkning verkställes af andra. Då bolag utöfva^ utskänkning
eller försäljning, drabbar detta ansvar föreståndaren.

Straffet för oloflig uIskänkning eller försäljning är böter från ^

8 till 800 kronor samt konfiskation af de drycker, som finnas*^ £ 16■

hos den brottslige, dock endast intill en qvantitet af 360 liter

Öl och 120 liter vin, mjöd eller cider. Konfiskation må ej ega

rum, derest förseelsen endast består i öfverskridande af tiden eller

deri att den, som har en begränsad rätt, öfverskrider denna genom

att utskänka eller sälja till andra än honom är tillåtet. Böterna rgti § 31

och värdet af konfiskeradt gods tillfalla kommunernas kassor. \Ll§§ 21,22.

Förvärfvad rätt till utskänkning eller annan handel med i- q
frågavarande drycker förloras af den, som dörnes för tjufnads- ''■Ll $ 17■

jStl § 25.
\Ll § 11.

Utländsk lagstiftning: Norge.

brott, bedrägeri eller dermed likartad förbrytelse, och kan af
domstol fråndöma,s den, som tredje gången fälles till ansvar för
oloflig utskänkning eller handel.

Sti § 28.\ Utskänkning får ej ega rum till den, som redan är berusad,

Ll § 18.f e]jer till någon i så stor mängd, att han deraf kommer i berusadt,
tillstånd. Den, som är berusad, får ej utdrifvas (udkastes)
från det hus, der han berusat sig; och särskildt ansvar är stadgadt,
derest någon, som sålunda utdrifvits och öfverlemnats åt
sig sjelf, deraf tager skada, sävidt gerningen icke i allmän lag
är belagd med högre straff.

O o b

Stt § 29) Ä allmänt utskänkningsställe få barn ej uppehålla sig för
Ll § 19 > att förtära ifrågavarande drycker eller sådana till dem utskänkas.
Sfi 8 30Pe^ me<^ k°rt, tärningar och dylikt å utskänkningsställe kunna
Ll § 20.j af polismyndighet förbjudas, då missbruk dermed eger rum.

Af en i Norge år 1896 på Stortingets begäran tillsatt komité
har i februari 1898 afgifvits förslag till ny lagstiftning på ifrågavarande
område.

Hvad som vid detta lagförslag främst uppmärksammas är,
att den föreslagna nya lagen omfattar ej blott här ofvan nämnda
drycker, utan äfven bränvin, i anledning hvaraf den jemväl fått
titeln »Lov om sälg o g skjaenkning af brmndevin, Öl, vin, frugtvin
og mjöd». Denna sammanslagning af bränvin med de mindre
alkoholhaltiga dryckerna har dock i sjelfva verket ej sträckt sig
långt, ty lagförslaget handlar i 1 kap. med §§ 1—15 uteslutande
om bränvin, i 2 kap. med §§ 16—30 allenast om utskänkning af
Öl, vin, fruktvin och mjöd och i 3 kap. med §§ 31-—38 allenast
om handel med (sälg af) dessa sistnämnda drycker. 4—7 kap.
med §§ 39— 64 äro gemensamma för bränvin och öfriga drycker;
men dessa kapitel innehålla hufvudsakligen allenast föreskrifter
om äldre rättigheters inlösning samt ansvarsbestämmelser.

I förslaget finnas definitioner på hvad som förstås med vin
och med fruktvin: vin är en af drufsaft genom alkoholisk jäsning
tillverkad dryck och fruktvin är en af frukt-, bär- eller växtsaft

Utländsk lagstiftning: Norge.

genom jäsning tillverkad dryck, som icke har mera än 12 vigtprocent
(15 volymprocent) alkoholhalt.

Rätten att meddela tillstånd till utskänkning eller annan försäljning
af visst eller vissa slag af öl har borttagits och i stället
stadgats, att tillstånd kan meddelas till utskänkning allenast af
alkoholsvagt öl, hvarmed förstås Öl, som innehåller mindre än
2 74 vigtprocent alkohol. Utöfningen af sålunda beviljad rättighet
är befriad från åtskilliga eljest gällande restriktioner.

För öfrigt innehåller lagförslaget inga vigtigare förändringar
beträffande nu ifrågavarande drycker. Den tid, för hvilken tillstånd
må meddelas, kan vara antingen jemna år, högst 3, eller viss del af
ett år, såsom i turisttiden eller badtiden, eller visst tillfälle. Vid
tillståndets meddelande kan äfven bestämmas, att utskänkningen
må försiggå allenast i vissa lokaler, att den ej får ske å vissa
tider af dygnet, eller att varieté- och liknande prestationer icke
må ega rum i utskänkningslokalen eller vissa delar af eller tillhörigheter
till densamma o. s. v.

Danmark.

Den danska lagstiftningen i nu förevarande ämne återfinnes
i »Lov om Haandvaerks- o g Fabriksdrift samt Handel og Beviertning
in. m.» den 29 december 1857 med tillägg den 23 maj 1873.
Lov § so. Rätt att annorledes än till förtäring på stället försälja vin
och maltdrycker tillkommer den, som förvärfvat rättighet att
§ l. drifva handel. Sådan rättighet åter står i regel öppen för en
hvar, som vinner burskap dertill (borgerskab i köpstäderna, nai§
2. ringsbevis på landet). Burskap, som meddelas i stad af magistrat
och på landet af polismyndighet, kan icke förvärfvas af annan
än den, som uppnått myndig ålder, råder öfver sig och sitt gods,
ej blifvit dömd till förlust af ära eller till offentligt arbete eller
står under tilltal för förbrytelse, som kan medföra sådant straff,
Tillasg § l. samt, om han icke eger medborgarrätt, antingen förvärft försörjningsrätt
i den kommun, i hvilken han vill nedsätta sig, eller
stält säkerhet för att han och hans familj i händelse af behof
annorstädes skola mottagas till försörjning.

Lov § so. Burskap för drifvande af handel meddelas på grosshandel
eller köpmanshandel eller detaljhandel.

§ 31. Grosshandlare ega försälja varor partivis. I en särskild

förteckning är angifvet hvad som af hvaije varuslag är att anse
såsom parti; och är detta bestämdt för öl och porter på fastager
till 1 tunna och på flaskor till 100 flaskor samt för vin till hela
ankare eller 40 potter (1 pot — 0,966i liter). Partigränsen tages
dock ej hänsyn till, då varorna af grosshandlare säljas till andra,

Utländsk lagstiftning: Danmark.

som dermed äro handelsberättigade; och grosshandlare ega vidare
rätt att afyttra en hvar varusort i qvantiteter till försäljningspris,
icke understigande 20 kronor. Grosshandlare få icke hålla
öppen bod.

Under köpinanshandel, hvarpå i Köpenhamn icke meddelas
särskildt burskap, innefattas handel i såväl stort som smått.

Detalj handlame få förhandla varor i sådana partier, som
icke nå den för grosshandel utstakade gräns. De tillåtas icke
att hafva försäljning från andra ställen än från öppen butik, såvida
de icke tillika ega rätt till grosshandel. Ej heller få de
hafva butik på flere ställen inom samma kommun.

I köpstäderna kan på vinhandel meddelas särskildt borgerskap,
som gifver rätt till att förhandla med alla slags viner, bränvin,
likörer, ättika och ölsorter såväl i stort som i smått. Den
vinhandlare, som, på sätt nedan nämnes, vunnit rättighet till att
hafva sittande gäster, kan icke tillika vinna något annat handelsborgerskab.

Likaså kan i köpstäderna eget borgerskab meddelas på hökarehandel.
Dettas väsentliga föremål skall vara handel med lifsmedel
af inhemsk produktion. Omfånget för handeln bestämmes
genom en kommunal stadga. 1 denna stadga eger kommunalstyrelsen
med Indenrigsministeriets samtycke tillstädja hökarne
att utskänka öl och bränvin till förtäring på stället, men utan
att hafva sittande gäster och utan att öfva något slags värdshusrörelse.

På landet få de, som erhållit nseriugsbevis såsom hökare,
till salu hålla jemväl öl.

För lortighet att bedrifva utskärning till sittande gäster
(holde Be vaer t ning) erfordras i köpstäderna borgerskab antingen
på värdshusrörelse eller på restauration eller konditori samt på
landet kungligt tillstånd (Bevilling), som utfärdas genom Indenrigsministeriet.
Rätt till bevaertning kan icke meddelas någon,
som undergått straff af fängelse vid vatten och bröd, vare sig
för lösdrifveri eller bettlande eller för de i allmänna strafflagen
nämnda förbrytelser.

§ 32.

§ 33.
§ 34.

§ 44.

§ 47.

§ 55.
§ 58.

Tillägg §

Utländsk lagstiftning: Danmark.

Lov § 58.

Tillag § 9.

Lov § 58.

a 59.

§ 61.

§ 63.

§ 64.

Borgerskab på sedvanlig värdshusrörelse berättigar såväl till
utskänkning för sittande gäster som till försäljning för afhemtning
(ud af Huset) af inländskt öl och inländskt bränvin. Endast
den, som vinner borgerskab på restauration, har rätt att på skylt
och i offentliga kungörelser kalla sig restauratör. Borgerskab på
konditori gifver rätt till utskänkning af alla slags dryckesvaror,
derunder inbegripet te och kaffe, samt till försäljning af likörer,
distillerade af drufbränvin, och choklad.

Rättigheterna till bevgertning i stad kunna, der så finnes
lämpligt, af kommunalstyrelsen med Indenrigsministerens samtycke
till antalet begränsas.

Vinhandlare, bränvinsbrännare eller ölbryggare är ej tillåtet
att hafva sittande gäster eller bedrifva någon som helst utskänkning
till förtäring på stället. Rättighet härtill kan dock förvärfvas
mot erläggande af. samma betalning som för borgerskabet.

Den, som vunnit borgerskab på gästgifveri (holde Herbergersted
eller Kro), eger ej på sådan grund rätt att sälja drycker
till afhemtning. På landet får sådan näring idkas endast efter
kungligt tillstånd, som utfärdas genom Indenrigsministeriet och
hvarvid tillika bestämmes omfånget af de rättigheter, hvilka skola
vara dermed förbundna. Den, som förvärfva!’ tillståndet, har att
lösa naeringsbevis.

Att förpläga (beva-rte) vid slutet bord och sända tillagad
inåt ut af huset anses som fri näring. Likaledes står det en hvar
fritt att uthyra rum på vecka eller för längre tid samt för de
sålunda inlogerade tillreda mat och dryckesvaror.

Ingen må hafva flere än eif fast be v a? rf n i n gs s tulle. Försäljning
till afhemtning må ske endast från det ställe, der bevsertningen
drifves, samt från upplagsstället, om detta icke är öppen
butik.

Bevmrtningsnäringarna kunna icke förenas med annan borgerlig
näring. Dock kunna gästgifvarne vinna åtkomst till vissa
näringar, deribland vinhandel och bryggeri, samt på landet tillika
till köpmans- och hökarehandel. Köpmännen i köpstäderna kunna
vinna borgerskab på värdshusrörelse.

Utländsk lagstiftning: Danmark.

Straff för att utan rätt drifva en näring är bestämdt till §
böter, som vid tredje gången upprepad oloflig handelsrörelse
kunna stiga till 200 kronor. De olofligen till salu hållna varorna
äro visserligen ej förbrutna, men den brottslige behåller
icke fri dispositionsrätt öfver varorna, utan, derest han ej kan
enas med eu till handel med slika varor berättigad person om att
öfverlåta varorna till denne, skola de säljas på offentlig auktion.

Äfven i Danmark har man varit betänkt på ändring af den
nu gällande lagstiftningen i förevarande ämne. I sådant syfte
hafva utarbetats förslag till två nya lagar med benämningar »Lov
om Näringsdrift» och »Lov om Be vattning». Den första af dessa
lagar, hvilken eger tillämpning allenast på sådan dryckeshandel
som ej sker till förtäring på stället, innehåller ingå väsentligare
nyheter af större intresse och kan derför här förbigås; i den
andra lagen deremot finnas åtskilliga stadganden, för hvilka här
torde böra redogöras.

Sistnämnda lag omfattar de näringar, som bestå i bevasrtning
och hvilka äro gästgifveri (Gaestgiveri, Krohold) och värdshusrörelse
(Vaertshushold, Restauration). Förvärfvad rätt till
gästgifveri medför rätt att herbergera och förpläga i köpstäderna
alla och en hvar, på landet resande; rättighet till värdshusrörelse
gifver rätt att förpläga alla och eu hvar. Den, som eger rätt
till gästgifveri i köpstäder eller till värdshusrörelse, må jemväl
sälja tillredda matvaror och skattefritt öl till afhemtning. Utskänkning
af vin och skattepligtigt öl (samt bränvin) är tillåtet
ifrågavarande näringsidkare endast derest sådant uttryckligen medgifvits.
Med vin förstås hvarje af draf-, frukt- eller växtsaft
genom en jäsningsprocess tillverkad dryck, som innehåller alkohol.

Lagen skiljer i särskilda kapitel emellan bevasrtning med
och bevaertning utan nyssnämnda utskänkningsrätt.

Rörelse af förstnämnda slag må icke utöfvas utan särskild!
tillstånd (Bevilling); och kommunala myndigheter ega magt i
köpstäderna att begränsa rättigheternas antal och på landet att

Maltdryckslcomitén. 13

Utländsk lagstiftning: Danmark,

hindra meddelande af sökt tillstånd. Tillstånd kan meddelas såväl
fysiska personer som äfven aktiebolag, detta dock endast för
begränsad tid, icke öfver 25 år. I öfrigt kan tiden för rättighetens
bestånd bestämmas, men detta är ej nödvändigt. Tillstånd
kan ej meddelas vanfrejdad eller den, som icke fylt 30 år.
Tillstånd kan äfven meddelas att förpläga vid sammankomster,
till hvilka allmänheten eger tillträde mot eller utan betalning,
såsom vid auktioner, fester, möten o. s. v., vidare att idka sådan
rörelse ombord å passagerarefartyg samt att på landet utöfva
värdshusrörelse för arbetare sålunda, att värdshusidkaren följer
arbetarne, allt eftersom desse ombyta arbetsplats, t. ex. vid anläggning
af jernvägar, landsvägar eller under andra liknande förhållanden
(Marketenderi). Att uthyra rum för vecka eller längre
tid och förpläga de sålunda inlogerade samt att förpläga en
mindre och fast krets af gäster vid slutet bord (Familiebord)
anses som fri näring. Tillstånd erfordras ej för rätt att hålla
värdshusrörelse för arbetare i fabriker och å dylika arbetsställen,
till hvilka tillträde icke står öppet för allmänheten, så framt rörelsen
utöfvas af en utaf arbetsgifvaren antagen värd i eller från
lokaler, öfver hvilka förfoganderätten uteslutande tillkommer arbetsgifvaren.
Denna bestämmelse har äfven användning i fråga
om bespisning af lärare och elever vid skolor. Tillstånd erfordras
ej heller för förplägning utaf medlemmar af en förening, hvilken
har sin väsentliga uppgift i annat än sådan förplägning, dock
blott i fall rörelsen utöfvas af en utaf föreningen antagen värd
i eller från lokaler, öfver hvilka föreningen uteslutande har förfoganderätt.
Rätt till bevakning af ifrågavarande slag är belagd
med särskild afgift till kommunens kassa.

För utöfvande af bevaertning utan rätt till utskärning af
bränvin, vin och skattepligtigt Öl erfordras i köpstäderna borgerskap
på landet naeringsbevis. Sådan rättighet kan förvärfvas
endast af dem, som uppfylla ofvan nämnda betingelser samt
dessutom genom visadt uppförande och sin ekonomiska ställning
gifva trygghet för att rättigheten icke kommer att missbrukas
till iskänkning af bränvin, vin och skattepligtigt Öl. Utan till -

Utländsk lagstiftning: Danmark.

stånd kan denna rörelse utöfvas i s. k. hem för resande handtverksgesäller,
sjöfolk, tjenstsökande och dermed likstälda personer,
så framt hemmet verkar i välgörande syfte utan afsedd ekonomisk
vinst. Att sända tillagad mat ut af huset anses som fri
näring. På landet kan meddelas tillåtelse att förpläga med mjölk,
kaffe, te, choklad samt skattefritt Öl och kolsyrade vatten, som
icke innehålla annan tillsats än fruktsaft; sådan tillåtelse kan
endast ges för kalenderåret och må icke förnyas, om den gifvit
anledning till missbruk. Bagare äro berättigade att utskänka
mjölk, kaffe, te, choklad och kolsyrade läskedrycker (Sodavand)
till dem, som i butiken förtära bröd och bakelser.

Tyskland.

Bestämmelserna uti ifrågavarande hänseende innehållas i en
sedan den 1 januari 1889 för hela tyska riket gällande »Gewerbeordnung»,
hvilken efter nämnda dag undergått åtskilliga ändringar,
senast genom en lag den 26 juli 1897. I viss mån är
det dock öfverlåtet åt de särskilda staterna att reglera ifrågavarande
förhållanden.

G. O. § 2. Lagen, hvars bestämmelser gälla lika för land och stad,
skiljer mellan tre slag af näringar: 1) stående näring (stehendes
Gewerbe), som drifves inom ett bestämdt distrikt (Gemeindebezirk),
2) näring, som utöfvas under kringfarande från gård
till gård utom det distrikt, der näringsidkaren är bosatt (Gewerbebetrieb
im Umherziehen, Hausiergewerbe eller Wandergewerbe),
och 3) näring, som utöfvas å marknader (Marktverkehr).

§ 33. Den, som vill såsom stående näring i en för allmänheten

tillgänglig lokal bedrifva utskänkning, d. v. s. försäljning till förtäring
på stället, af drycker, vare sig att dessa innehålla alkohol
eller icke (Schankgewerbe eller Schankwirtschaft), skall derå söka
och erhålla särskildt tillstånd, som meddelas af viss embetsmyndighet,
olika för de särskilda staterna, sedan ortens polis- och
kommunala myndigheter blifvit hörda. Sådant tillstånd erfordras
jemväl för hållande af gästgifveri (Gastwirtschaft), hvarmed förstås
den rörelse, som afser att för kortare tid mot betalning her■
bergera främmande personer; men med erhållet tillstånd att idka
gästgifverirörelse följer, derest annat ej särskildt bestämts, rätt
till utskänkning af ifrågavarande drycker.

Utländsk lagstiftning: Tyskland.

101

Undantag från hufvudregeln synes, enligt särskilda domar,
gälla för bryggare, åtminstone i vissa landsdelar, sålunda att de
äro berättigade utan tillstånd att i sina lagerkällare utskänka af
sina ernå tillverkningar.

Tillstånd meddelas utan begränsning i anseende till tiden
och gäller för innehafvarens lifstid samt kan efter dennes död
få begagnas af hans enka under hennes enkestånd eller af hans
minderåriga arfvingar, derest för rörelsen antages ställföreträdare,
som icke af en eller annan grund är obehörig att sjelf drifva
sådan rörelse.

Tillstånd kan endast vägras, om emot sökanden förekomma
sådana omständigheter, som berättiga till det antagande, att han
skall missbruka sin rörelse till befrämjande af omåttlighet (Völlerei),
förbjudna spel, döljande af tjufgods (Hehlerei) eller osedlighet,
äfvensom i fall den för rörelsen afsedda, lokal skulle anses
olämplig till följd af dess beskaffenhet eller läge. I fråga om
sökandens person är det ej af nöden, att han förut gjort sig
skyldig till någon af omnämnda förseelser, utan det kan vara
helt andra förhållanden, som gifva vid handen, att fara för missbruk
förefinnes. Hvad lokalen angår, kunna fordringarna vara
olika i de särskilda staterna. I Preussen lägges mycken vigt vid
lokalernas sundhet; och det fordras vidare, bland annat, att de
skola vara belägna vid allmänna vägar med tillträde från dessa,
i stad icke vid obelysta gator, och att de ej få ligga i omedelbar
närhet af kyrka, prestgård, skola eller sjukhus.

Men förutom dessa fall, då tillstånd skall vägras, är det medgifvet
de särskilda staternas regeringar att stadga, att tillståndet
göres beroende deraf att det påvisas ett för handen varande behof
af den ifrågasatta rörelsen. Detta kan, såvidt ifrågavarande
drycker angår, stadgas beträffande värdshusrörelse eller utskänkning
af vin, Öl eller andra alkoholhaltiga drycker, som ej äro
att anse såsom bränvin eller spiritus, för kommuner (Ortschaften)
med mindre än 15,000 invånare äfvensom för större kommuner,
för hvilka sådant bestämmes genom särskilda dessa kommuners
beslut (Ortsstatut).

§ do.
§ 46.

§ 33.

102

Utländsk lagstiftning: Tyskland.

Af denna befogenhet hafva samtliga tyska stater med undantag
af Hamburg och Bremen begagnat sig.

De sålunda gifna bestämmelserna i Gewerbeordnung eller
särskilda förordningar ega jemväl tillämpning på föreningar, Indika
hafva till uteslutande eller hufvudsakligt ändamål gemensamt
inköp af lifsförnödenheter (Lebens- und Wirtschaftsbedurfnissen) i
parti och deras afsättning i minut, äfven när afsättningen är inskränkt
till resp. förenings medlemmar; och de särskilda staternas
regeringar ega befogenhet stadga, att bestämmelserna utom
dem, som angå påvisande af ett förefintligt behof, skola finna
användning äfven på föreningar af andra slag.

Då i den svenska lagstiftningen alldeles saknas lagbestämmelser
i detta hänseende, torde vara af intresse att återgifva de
motiv, som ligga till grund för detta den tyska lagens stadgande.
I motiven yttras:

»Ofta har visat sig sträfvande att genom bildande af konsumtions-
och andra föreningar, hvilka till sina medlemmar utskänka
eller i små qvantiteter utlemna alkoholhaltiga drycker,
kringgå lagens stadgande!! om bedrifvande af gästgifverirörelse
och minuthandel med bränvin. I några delar af preussiska monarkien,
särskildt i provinsen Schlesien, i Rhenprovinsen, Westfalen
och Hessen-Nassau, liksom i Elsass-Lothringen och i några
delar af konungariket Sachsen har detta kringgående antagit ett
betydligt omfång. Det icke blott förekommer ofta, att bestående
konsumtionsföreningar bedrifva en vidsträckt minuthandel med
spritdrycker samt oberoende af hvarje pröfning om rörelsens behöflighet
och utan hinder af hvarje inskränkning eller kontroll,
särskildt i fråga om de tider, då rörelsen hålles öppen, inrätta
försäljning af dessa drycker till förtäring på stället, utan det
grundas äfven nya konsumtionsföreningar allenast för sådant ändamål.
I talrika fall sker detta på så sätt, att en person, hvilken
vägrats koncession till drifvande af utskänkningsrörelse, med
andras hjelp grundar en konsumtionsförening och låter ställa sig
sjelf såsom föreningens förvaltare eller lagerhållare. Det har
förekommit fall, då för skens skull stiftats stadgar för en kon -

Utländsk lagstiftning: Tyskland.

103

sumtionsförening till inköp och försäljning af alla slags lifsmedel,
medan det i verkligheten uteslutande eller hufvudsakligen varit
fråga om inköp och försäljning af spritdrycker. Förvärfvande
af medlemskap i föreningen har dervid på hvarje möjligt sätt
underlättats. I försäljningslokalen inlades en bok eller allenast
ett ark papper; och alla personer, som beträdde lokalen för inköp
eller förtäring af spirituösa, förpligtade sig i enlighet med
föreningens stadgar genom sin namnunderskrift till erläggande af
en ringa inträdesafgift, hvarigenom de formelt blefvo medlemmar
af föreningen. Betalning af inträdesafgiften följde ofta blott ofullständigt
eller på det sätt, att lagerhållaren utaf en del af de till
inköp af spirituösa erlagda penningarne gjorde sig betald för
hvad han utlemnat och godtskref den öfverskj utande delen på inträdesafgiften.
Andra bidrag för insamlande af rörelsekapital
utkräfdes icke af de på sådant.sätt vunna medlemmarne, och
dessa fingo sig ej heller tillgodoräknade eller påfordrade några
vinstandelar. I regeln inskränkte sig detta slags konsumtionsföreningar
icke till att utlemna spritdrycker till sina medlemmar,
utan i förlitande på kundernas tystlåtenhet och på svårigheten
för polismyndigheten att öfva kontroll lemnades spritdrycker åt
en hvar, som i försäljningslokalen begärde sådana.»

I fråga om utöfningen af utskänkningsrörelse meddela polismyndigheterna
närmare föreskrifter. Sålunda föreskrifves t. ex.
att gäster icke få uppehålla sig i utskänkningslokalen efter viss
tid å dygnet, att alkoholhaltiga drycker icke få utskänkas åt notoriska
drinkare eller dessa ens vistas i utskänkningslokalen o. s. v.

Deri såsom stående näring bedrifna egentliga handeln, d. v. s.
försäljningen för afhemtning (Verkauf {iber die Strasse), med
ifrågavarande drycker, hvilken kan idkas i sammanhang med
annan handel, är icke bunden vid andra inskränkningar än dem,
som i allmänhet gälla för utöfningen af en stående näring, näm- § u.
ligen att vid rörelsens öppnande derom lemna anmälan till viss
myndighet.

Minuthandel (Kleinhandel) med öl kan dock förbjudas den, § 35.
som vid sådan rörelses utöfvande upprepade gånger bestraffats

104

Utländsk lagstiftning: Tyskland.

för oloflig utskänkning. Sådant förbud meddelas af viss embetsmyndighet,
olika för de särskilda staterna. Då förbud meddelats,
fordras särskild tillåtelse till rörelsens återupptagande; och sådan
tillåtelse får icke lemnas förr än ett år förflutit, sedan förbudet
trädde i kraft. Säskild anmälan om återupptagandet skall jemväl
göras.

Det synes ej fullt klart, hvad som menas med minuthandel.
Enlig! åtskilliga domar och tyska författare anses såsom minuthandel
med Öl såväl försäljning på butelj eller krus (Flaschenbier)
som äfven försäljning för afhemtning från fat i små qvantiteter;
och detta sistnämnda begrepp är olika i olika stater; så
t. ex. räknas i de gammalpreussiska provinserna till minuthandel
försäljning af drycker i laggkärl af trä om mindre än V2 ankare
eller 17,2 liter; i Sachsen är gränsen för minuthandeln bestämd
till 33 V2 liter, i Bayern och Wurtemberg till 2 liter och i Baden
till 1 liter.

42, 42 a. Med utöfningen af handeln såsom stående näring följer jemväl
rätt att inom det distrikt, der handeln idkas, kringföra ifrågavarande
drycker för försäljning i fat och på buteljer äfvensom
§ 42 b. att efter beställning kringföra utom distriktet. Sådan kringföring
kan dock göras beroende på särskildt tillstånd.

§ 55. Kringföring utom det distrikt, der man är bosatt, för för säljning

utan förutgången beställning, den egentliga kringföring en,
§ 56. är deremot förbjuden beträffande alkoholhaltiga drycker (geistige
Getränke), hvartill i detta fall enligt meddelade domar räknas alla
drycker, som innehålla alkohol, utan afseende å deras jäsningsgrad
eller alkoholhalt. Tillåtelse till sådan kringföring kan dock
meddelas af ortens polismyndighet i fall af särskildt behof.

För kringföringen af andra drycker gälla de allmänna be§
55. stämmelserna om kringföring af varor. Den, som vill på så sätt
drifva en näring, skall af viss myndighet utverka sig tillstånds§
57. bevis (Wandergewerbeschein), hvilket endast under vissa i lagen
§ 60. angifna fall kan vägras. Beviset gäller för ett kalenderår och
§ 60 c. skall af innehafvaren medföras samt på anfordran uppvisas för
§ 55 a. ortsmyndigheterna. Kringföringen får i regel ej ske på sön- och

Utländsk lagstiftning: Tyskland.

105

helgedagar, och för det fall att den utöfvas genom minderåriga § 60 b.
kunna särskilda inskränkande bestämmelser meddelas.

Försäljning å marknader är förbjuden beträffande drycker, § 66.
som innehålla alkohol. Utskänkning af sådana kan dock tillåtas § 67.
af ortens polismyndighet. Beträffande andra drycker gälla inga
inskränkande bestämmelser.

Straffet för öfverträdelser är bestämdt till böter eller, i händelse
af oförmåga att gälda sådana, fängelse.

Maltdryckslcomitén.

Bihang; till historiken.

Jemförande tablå öfver de under senare
tid utkomna författningar om försäljning
af vin och maltdrycker m. m.

Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning, angående Tilkoren för försäljning, till
förtäring på stället, af vin, Öl, kaffe, eller andra icke spirituösa drycker;

Gifven Stockholms Slott den 7 December 1806.

Vi CAKL, med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes Konung,
göre veterlig!: att, sedan tid efter annan fråga uppstått om hvad som erfordrades
för vinnande af behörighet att till förtäring på stället, utan samband
med rättighet till utskänkning af bränvin eller andra brända eller distillerade
spirituösa drycker, mot betalning hålla allmänheten tillhanda vin, Öl, dricka,
porter, kokadt kaffe, thé och chocolade, eller andra icke spirituösa drycker,
samt af flera till Oss inkomna mål sig visat, att inom olika delar af landet
skiljaktiga åsigter i detta hänseende gjort sig gällande, hafve Vi, som ansett
det vara af vigt att denna angelägenhet genom meddelande af allmänna föreskrifter
i ämnet varder sålunda ordnad, att utvägen till försörjning genom bedrifvandet
af en i och för sig oskadlig rörelse icke inskränkes mera, än som
erfordras för betryggande mot dess missbruk, och förekommande, så vidt ske
kan, af sådane oordningar, som flerestädes egt rum å ställen, hvilka för dylik
rörelse hållits för allmänheten öppna, funnit godt att uti detta ämne förordna,
som följer:

Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse,
angående ändringar i nådiga Förordningen
den 7 December 1866 rörande
vilkoren för försäljning, till
förtäring på stället, af vin, Öl, kaffe
eller andra icke spirituösa drycker;
Gifven Stockholms Slott den 22 Augusti
1871.

Vi CARL, med Guds nåde, Sveriges,
Norges, Götes och Vendes Konung,
göre veterligt: att, sedan Riksdagen,
uti underdånig skrifvelse den
18 sistlidne Maj, hemstält om förändring
i uppgifna afseende!! af bestämmelserna
i § 10, momentet 2, uti nådiga Förordningen
den 7 December 1866, angående
vilkoren för försäljning, till förtäring
på stället, af vin, Öl, kaffe eller
andra icke spirituösa drycker; samt
Vårt och Rikets Commerce-Collegium
blifvit i ärendet hördt; så hafve Vi,
som ansett momentet 1 af nyssnämnda
§, såsom endast innehållande ett numera
icke behöfligtöfvergångsstadgande,
kunna ur Författningen uteslutas, men
deremot de af Oss uti nådigt Bref till
Styrelsen för statens jernvägstrafik den
8 Mars 1867 meddelade undantagsbestämmelser
i afseende å försäljning
af ifrågavarande drycker å restaurationerna
vid statens jernvägsstationer
lämpligen böra i Författningen inflyta,
funnit godt att, med bifall till Riksdagens
hemställan i vissa delar och
med vidtagande utaf deraf föranledda

Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse,
angående ändring af de genom nådiga
Förordningen den 7 December
1866, sådan den lyder genom nådiga
Kungörelsen den 22 Augusti 1871,
bestämda vilkor för försäljning af
maltdrycker till förtäring på stället;
Gifven Stockholms Slott den 22 Februari
1873.

Vi OSCAR, med Guds nåde, Sveriges,
Norges, Götes och Vendes Konung,
göre veterligt: Uti underdånig
skrifvelse den 22 April 1872 har Riksdagen
hemstält om inskränkning i den
hittills medgifna rättighet för en hvar,
som eger god frejd, att efter föregående
anmälan hos vederbörande myndighet
till förtäring på stället försälja Öl, dricka,
porter, kokadt kaffe, thé och chokolade
eller andra icke spirituösa drycker med
undantag af vin. Efter det Vårt och
Rikets Commerce-Collegium jemte
samtlige Våre Befallningshafvande i anledning
af omförmälda framställning
blifvit hörde och underdåniga utlåtanden
afgifvit, hafve Vi tagit detta ärende
i nådigt öfvervägande samt dervid, enär
skadliga verkningar af ifrågavarande
rättighet, så vidt den endast after kaffe,
thé, chokolade och andra icke spirituösa
drycker, med undantag af maltdrycker,
icke försports, icke heller aktat
nödigt att i samma, på den allmänna
näringsfriheten grundad? rättighet stadga
inskränkning; hvaremot och då den
oinskränkta rättigheten att till förtäring

Kongl. Förordningen den 7 december 1866.

§ 1.

Vill någon, till förtäring på stället, vare sig med eller utan mat, men
utan samband med rättighet till utskänkning af bränvin eller andra brända
eller distillerade spirituösa drycker, mot betalning hålla allmänheten tillhanda
Öl, dricka, porter, kokadt kaffe, thé och chocolade, eller andra icke spirituösa
drycker, med undantag af vin, göre skriftlig anmälan derom, på landet hos
Kommunal-Nämndens Ordförande och Länsmannen i orten, samt i stad hos
Magistraten, med bifogande af betyg .om god frejd samt uppgift på det ställe,
der försäljningen skall ega rum. Öfver gjord anmälan bör meddelas bevis
af Kommunal-Nämnds Ordförande utan lösen, samt af Länsman eller Magistrat
emot den lösen, som för bevis öfver ingifna handlingar i allmänhet stadgad är.

Önskar den, som icke har god frejd, att idka sådan försäljning, hvarom
nu är nämndt, har Vår Befallningshafvande att på ansökan derom, efter Kommunal-Nämndens
eller Magistratens hörande, pröfva huruvida försäljningsrätt
ändock medgifvas må eller ej.

Vill någon, till förtäring på stället, vare sig i förening med mat eller
någon af här förut omförmälda drycker, eller eljest försälja vin af inhemsk
eller utländsk tillverkning, gifve in ansökan derom, på landet till KommunalNämnden
i orten och i stad till Magistraten, med bifogande, såsom förut är
sagdt, af betyg om god frejd samt uppgift på det ställe, der försäljningen
skall ega rum. Kommunal-Nämnden eller Magistraten insände skyndsamt
ansökningen till Vår Befallningshafvande jemte eget utlåtande, huruvida sökanden
gjort sig känd för sedlighet och ordentlighet samt i öfrigt, och med hänsyn
jemväl till rörelsens omfattning, kan anses lämplig att försäljningen förestå;
hvarefter Vår Befallningshafvande meddelar sitt beslut, om ansökningen bifalles
eller icke.

Hvad härofvan är stadgadt, skall iakttagas hvarje gång försäljningsställe
ombytes.

Kongl. Kungörelserna den 22 augusti 1871 och den 22 februari 1873. 111

förändringar jemväl i andra delar af
Författningen, i nåder förordna, att 1 §
sista momentet, 3 § sista momentet
samt 10 § af ifrågavarande Förordning
hädanefter skola hafva följande förändrade
lydelse:

på stället mot betalning hålla allmänheten
till hända maltdrycker föranledt
betänkliga oordningar, Yi ansett sådana
lämpligen böra för framtiden förebyggas
dymedelst, att å sist omförmälda drycker,
de der, i likhet med vin, innehålla
alkohol och njutna i större mängd
kunna verka rusgifvande, uti ifrågavarande
afseende tillämpas enahanda
föreskrifter, som angående vin nu gälla.
Till följd deraf hafre Vi funnit godt
att, med ändring af hvad nådiga Förordningen
i ämnet den 7 December 1866,
sådan den lyder genom nådiga Kungörelsen
den 22 Augusti 1871, innehåller
häremot stridande, i nåder förordna,
som följer:

I fråga om förvärfvande och utöfvande
af rättighet att till förtäring på
stället, vare sig med eller utan mat,
men utan samband med rättighet till
utskärning af bränvin eller andra
brända eller distillerade spirituösa drycker,
mot betalning hålla allmänheten
till banda Öl, dricka, porter eller andra
maltdrycker skall hädanefter gälla hvad
i nämnda hänseende är om vin stadgadt; -

112

Kongl. Förordningen den 7 december 1866.

Vid marknad må sådan försäljning, hvarom i denna förordning är fråga,
icke idkas af annan än å marknadsstället bosatt person, som till dylik försäljning
derstädes eljest är berättigad, med mindre vederbörande Vår Befallningshafvande
till försäljningen lemnat tillstånd.

§ 2.

Beträdes någon med sådan försäljning, som förut är nämnd, utan att
hafva derom gjort anmälan eller dertill erhållit tillstånd på sätt i § 1 sägs,
böte, för hvarje gång han för sådan förseelse åtalas och dömes skyldig, från
och med Fem till och med Tjugu Riksdaler.

Beträdes någon, hvilken idkar sådan försäljning, som i denna Förordning
afses, med oloflig försäljning af bränvin eller andra brända eller distillerade
spirituösa drycker, dömes, utom till ansvar härför enligt lag, sin försäljningsrätt
efter denna Förordning förlustig.

Visa sig oordningar å försäljningsstället eller bedrifves derstädes osedlighet,
och sådant, oaktadt skedd erinran från Kommunal-Nämnd, Länsman eller
Magistrat, fortfar, så att rörelsens innehafvare anses icke vara lämplig att densamma
vidare förestå, då eger Kommunal-Nämnd eller Magistrat att förbjuda
rörelsens fortsatta bedrifvande. Beslutet härom gånge genast i verkställighet,
men skall sednast inom åtta dagar underställas Vår Befallningshafvandes
pröfning.

Sådant förbud, som nu är nämndt, må ock omedelbarligen meddelas af
Vår Befallningshafvande, sedan försäljningsrättens innehafvare äfvensom Ivommunal-Nämnden
eller Magistraten blifvit hörda.

Den, som sålunda blifvit genom laga kraftegande beslut förbjuden att
rörelsen fortsätta eller jemlikt § 2 dömd sin försäljningsrätt förlustig, vare
sedermera ej tillåtet att, utan efter erhållet särskildt tillstånd i den ordning,
som uti § 1 mom. 3-föreskrifves, utöfva sådan näring, som i denna Förordning
omförmäles; Och må sådant tillstånd ej medgifvas innan ett år förflutit
sedan förbudet honom delgafs eller beslutet om försäljningsrättens förlust vann
laga kraft.

Förekomma oordningar å försäljningsställe vid marknad å landet, må,
derest de fortfara oaktadt skedd erinran från der tjenstgörande kronobetjent,
denne omedelbarligen förbjuda försäljningens fortsättande vid marknadstillfället.

Kongl. Kungörelserna den 22 augusti 1871 och den 22 februari 1873. 113

2. 3.

Vid marknad och tungjord allmän
torgdag, vare sig i stad eller å landet,
så ock vid vapenöfningsmöte å landet,
må sådan försäljning, hvarom i denna
Förordning är fråga, icke idkas af annan
än å stället bosatt person, som till dylik
försäljning derstädes eljest är berättigad,
med mindre vederbörande Vår Befallningshafvande
till försäljningen lemnat
tillstånd.

Förekomma oordningar å försäljningsställe
på landet vid marknad,
kungjord allmän torgdag eller vapenöfningsmöte,
må, derest de fortfara
oaktadt skedd erinran från der tjenst Maltdrycksicomitén.

114

Kongl. Förordningen den 7 december 1866.

§ 4.

Förbud mot rörelsens fortsatta bedrifvande och påföljd af försäljningsrättens
förlust, hvarom i §§ 2 och 3 förmäles, galle, då de drabba man, äfven
för hustrun och tvärtom, så länge de lefva i äktenskap tillsammans.

§ 5.

Fortsätter någon sin rörelse, sedan förbud derför jemlikt § 3 blifvit honom
delgifvet eller han blifvit af domstol dömd sin försäljningsrätt förlustig, bete
dubbelt emot hvad i § 2 sagdt är.

§ 6.

Försäljning enligt denna Förordning må i allmänhet ej ega rum under
tiden från klockan Tio på aftonen till klockan Fem på morgonen; egande dock
Vår Befallningshafvande, der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning, att, efter Kommunalstämmas
eller Magistrats hörande, derom förordna.

Sådan försäljning vare icke heller tillåten å sön- och helgedag under det
allmän Gudstjenst i Församlingens kyrka hålles.

Sker försäljning å tid på dygnet, då densamma icke är tillåten, dömes till
böter enligt § 2.

§ 7.

Under Gudstjenst skall försäljningsrummet alltid vara tillstängdt.

Då försäljning sker, får dörren till försäljningsrummet icke vara läst.

Der försäljning idkas, skall vara anbragt skylt eller tydligt anslag, som
rörelsen utvisar.

Bryter någon mot hvad i denna § är stadgadt, vare för hvarje sådan
lagöfverträdelse förfallen till böter af Fem Riksdaler.

§ ».

Hvad enligt denna Förordning tillhör Magistrats handläggning, tillkommer
Poliskammare i de städer, der sådana finnas, och i städer, som ej hafva
Magistrat, der tillsatt särskild Styrelse.

Kongl. Kungörelserna den 22 augusti 1871 och den 22 februari 1873. 115

görande kronobetjent, denne omedelbarligen
förbjuda och, om förhållandet
sådant påkallar, förhindra försäljningens
fortsättande vid tillfället.

116

Kongl. Förordningen den 7 december 1866.

§ 9.

Om böters förvandling och fördelning, om rätt att verkställa åtal för
öfverträdelse af denna Förordning, om öfvervakande i öfrigt af Författningens
efterlefnad, samt om Domstol, der öfverträdelse!'' af densamma skola åtalas,
lände till efterrättelse hvad uti gällande Förordning angående vilkoren för
försäljning af bränvin eller andra brända eller distillerade spirituösa drycker
är eller varder stadgadt.

§ io.

De, som för närvarande idka sådan försäljning, som i denna Förordning
afses, skola, såvida de vilja med försäljningen fortfara, inom tre månader från
Förordningens kungörande göra anmälan om eller utverka sig tillstånd till
rörelsens bedrifvande på sätt i § 1 föreskrifves; börande Yåre Befallningshafvande
genom allmän kungörelse, hvar inom sitt län, härom vederbörande
erinra.

Denna Förordning har icke tillämpning på gästgifvare och ej heller på
dem, som utomhus, vare sig medelst kringbärande eller från bord eller eljest
i mindre omfattning, idka försäljning af icke spirituösa drycker utom vin; och
skall icke heller gälla för Stockholm, utan eger Öfver-Ståthållare-Embetet, med
iakttagande deraf att försäljning till förtäring på stället af icke spirituösa
drycker, om hvilka i denna Författning är fråga, må i hufvudst^den idkas
endast efter dertill erhållet tillstånd, i öfrigt, med ledning af grunderna för
denna Förordning, meddela de närmare bestämmelser i ämnet, som kunna
anses erforderliga.

Kongl. Kungörelserna den 22 augusti 1871 och den 22 februari 1873. 117

10 §.

Denna Förordning har icke tillämpning
på gästgifvare vid dem i sådan
egenskap tillkommande försäljningsrätt
och ej heller i allmänhet på dem,
som utomhus, i mindre omfattning,
vare sig medelst hringbärande eller från
bord eller eljest idka försäljning af de
i § 1 afsedda icke spirituösa drycker
utom vin; dock att sådan försäljning,
vid bot, som i § 2 stadgas, icke må å
landet vid marknad, kungjord allmän
torgdag eller vapenöfningsmöte utöfvas
af annan, än den som är å stället bosatt
eller ock innehar den vidsträcktare
försäljningsrätt, hvarom i 1 § sista
momentet sägs, samt att hvad i 3 §
sista momentet är till förekommande
af oordningar stadgadt, skall jemväl i
afseende å försäljning i mindre omfattning
utomhus å landet vid ofvan
omförmälda tillfällen lända till efterrättelse.

Förordningen skall icke heller gälla
för Stockholm, utan eger Ofver-ståthållare-embetet,
med iakttagande deraf,
att försäljning till förtäring på stället
af icke spirituösa drycker, om hvilka i
denna Författning är fråga, må i hufvudstaden
idkas endast efter dertill

dock att härigenom någon inskränkning
icke sker uti den i allmänhet medgifna
rättigheten att utomhus i mindre
omfattning, vare sig medelst kringbärande
eller från bord eller eljest
försälja maltdrycker.

118

Kongl. Förordningen den 7 december 1866.

Det alle, som vederbör, hafve sig hörsamligen att
mera visso hafve Vi detta med Egen hand underskrifvit
Sigill bekräfta låtit. Stockholms Slott den 7 December

CARL

(L. S.)

efterrätta. Till ytteroch
med Vårt Kongl.
1866.

G. Lagerstråle.

Kongl. Kungörelserna den 22 augusti 1871 och den 22 februari 1873. 119

erhållet tillstånd, i (ifrigt, med ledning
af grunderna för denna Förordning,
meddela de närmare bestämmelser i
ämnet, som kunna anses erforderliga.
Likaledes skall Styrelsen för statens
jernväg strafik eg a att, med ledning af
denna Författnings grunder, meddela
och tillämpa de närmare bestämmelser
i afseende å försäljning utaf omförmälda
drycker inom jernvägens område
vid statens jernväg sstationer, som kunna
af Styrelsen anses erforderliga.*

Det alle, som vederbör, hafve sig
hörsamligen att efterrätta. Till yttermera
visso hafve Vi detta med Egen
hand underskrifvit och med Vårt Kongl.
Sigill bekräfta låtit. Stockholms Slott
den 22 Augusti 1871.

CARL

(L. S.)

Axel Bergström.

De, som för närvarande ega att annorledes
än i den mindre omfattning, som
nyss är sagd, idka sådan försäljning,
som i denna Kungörelse afses, skola,
så vida de vilja med försäljningen fortfara,
före utgången af innevarande år
utverka sig behörigt tillstånd till rörelsens
bedrifvande på sätt och i den
ordning, som, i fråga om rättigheten
att till förtäring på stället försälja vin,
är stadgadt; börande Våre Befallningshafvande
genom allmän kungörelse, hvar
inom sitt län, härom vederbörande erinra.

Det alle, som vederbör, hafve sig
hörsamligen att efterrätta. Till yttermera
visso hafve Vi detta med egen
hand underskrifvit och med Vårt Kongl.
Sigill bekräfta låtit. Stockholms Slott
den 22 Februari 1873.

OSCAR

(L. S.)

Axel Bergström.

infördt genom K. Br. den 8 mars 1867.

Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Förordning, angående vilkoren för försäljning,
till förtäring på stället, af vin, maltdrycker, kokadt kaffe
och andra tillagade, icke spirituösa drycker; Gifven Stockholms Slott den

18 September 1874.

Vi OSCAR, med Guds Nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes Konung,
göre veterlig!: att enär erfarenheten ådagalagt behofvet af tillägg och
förändringar i lagstiftningen angående vilkoren för försäljning, till förtäring
på stället, af vin, maltdrycker, kokadt kaffe, thé och chocolade samt andra
tillagade, icke spirituösa drycker, Vi, efter att hafva inhemtat Riksdagens
yttrande i ämnet, funnit godt att, med upphäfvande af nådiga Förordningen
den 7 December 1866 samt nådiga Kungörelserna den 22 Augusti 1871
och den 22 Februari 1873, i nåder förordna som följer:

§ 1.

1. Den, som förnärfvat rättighet till utskärning af bränvin och andra
hrända eller distillerade spirituösa drycker, vare ock berättigad att, utan
särskildt tillstånd, försälja vin, maltdrycker, kokadt kaffe, thé och chocolade
samt andra tillagade, icke spirituösa drycker att på stället förtäras.

2. Vunnen rättighet att till förtäring på stället försälja vin skall anses
jemväl innefatta befogenhet att på enahanda sätt försälja malt- och andra icke
spirituösa drycker.

Kongl. M:ij:ts nådiga Kungörelse,
angående utskänkning af maltdrycker
vid enskild järnvägsstation på
landet; Gifven Stockholms Slott den
31 December 1875.

Vi OSCAR, med Guds Nåde, Sveriges,
Norges, Götes och Vendes Konung,
göre veterligt: att'', med anledning
af gjord underdånig framställning
och efter inhämtande af Våre veder,
börande Befallningshafvandes underdåniga
utlåtanden, Vi funnit godt i
nåder förklara, att

Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse,
om vissa ändringar i nådiga förordningen
den 18 September 1874, angående
vilkoren för försäljning, till
förtäring på stället, af vin, maltdrycker,
kokadt kaffe och andra
tillagade, icke spirituösa drycker;
gifven Stockholms Slott den 30 November
1876.

Vi OSCAR, med Guds Nåde, Sveriges,
Norges, Götes och Vendes Konung,
göre veterligt: att, med anledning
af Riksdagens hos Oss gjorda
underdåniga framställning och efter inhemtande
af Våre Befallningshafvandes
i samtliga länen underdåniga utlåtanden
i ämnet, Vi funnit-godt i nåder
förordna, att § 9, § 11 mom. 1 och 3,
§ 13 inom. 4, § 16 mom. 5, § 20 och
§ 21 mom. 1 af Vår den 18 September
1874 utfärdade förnyade nådiga
förordning, angående vilkoren för försäljning,
till förtäring på stället, af vin,
maltdrycker, kokadt kaffe och andra
tillagade, icke spirituösa drycker, skola
hafva följande förändrade lydelse:

Maltdryckskomitén.

122

Kongl. Förordningen den 18 september 1874.

3. Förvärfvandet af rättighet att till förtäring på stället försälja
maltdrycker medför rätt att, utan särskildt tillstånd, på enahanda sätt försälja
andra icke spirituösa drycker, med undantag af vin.

. § 2.

1. Den, som, utan att ega rätt till iskänkning af bränvin eller andra
brända eller dietillerade spirituösa drycker, vill, i sammanhang med värdshusrörelse,
*vid måltider hålla spisande gäster till banda vin eller maltdrycker,
göre skriftligen derom ansökan, på landet hos Kommunalnämnden i orten och
i stad hos Magistraten, samt loge vid ansökningen betyg om god frejd och
uppgift å det ställe, der utskänkningen skall ega rum. Kommunalnämnden
eller Magistraten insände skyndsamt ansökningen till Vår Befallningshafvande
jemte eget utlåtande, huruvida sökanden gjort sig känd för sedlighet och ordentlighet
samt i öfrigt och med afseende jemväl å rörelsens omfattning kan
anses lämplig att utskänkningen förestå. Vår Befallningshafvande meddele derefter
beslut, om ansökningen bifalles eller icke. Hvad sålunda är stadgadt
skall iakttagas hvarje gång utskänkningsställe ombytes.

2. Tillåtelse till sådan utskärning, som i mom. 1 afses, må endast
meddelas tillsvidare och så länge Vår Befallningshafvande icke finner skäl
återkalla den gifna tillåtelsen. Underrättelse om beslut, hvarigenom utskänkningsrätt
medgifvits, skall genom Vår B ef ältning skaf vandes försorg meddelas
vederbörande Magistrat eller Kommunalnämnd och länsman. Finner Vår Befallningshafvande
skäl återkalla den gifna tillåtelsen, underrätte jemväl derom
Magistraten eller Kommunalnämnden och länsmannen i orten.

3. Öfver Vår Befallning skaf v andes beslut, hvarigenom ansökning af''
ifrågavarande beskaffenhet afslås eller meddeladt tillstånd återkallas, må
klagan ej föras.

§ 3.

Bättighet att annorlunda eller i vidsträcktare omfattning, än i § 2 mom.
1 sägs, dock utan samband med utskänkning af bränvin eller andra brända
eller distillerade spirituösa drycker, till förtäring på stället tillhandahålla
allmänheten vin eller maltdrycker må ock, med de undantag och inskränkningar,
hvilka här nedan stadgas, kunna af Våre Befallningshafvande, hvarje
gång för högst tre år, beviljas; skolande i detta fall försäljningsåret räknas
i stad från den 1 Oktober och å landet från den 1 November.

§ 4.

1. I stad skall Magistraten hvarje år inom första hälften af April
måntid för Vår Befallningshafvande uppgifva de personer, hvilka rättighet
till sådan rörelse, som i § 3 sägs, blifva förlänad för tid, som före ingången
af nästföljande försäljning sår icke tilländalöper.

Korujl. Kungörelserna den 31 december 1875 och den 30 november 1876.

123

124

Kongl. Förordningen den 18 september 1874.

2. I sammanhang dermed, och sedan Städsfullmägtige eller, der sådane
ej finnas, allmän rådstuga blifvit hörd, skall Magistraten till Vår Befallningshafvande
afgifva utlåtande, huruvida derjemte rättighet att då idka sådan
utskärning af vin eller maltdrycker, som i § 3 sägs, må andra personer meddelas
och, i sådant fall, föreslå utskärning sställenas antal, äfvensom i hvilken
trakt af staden hvarje utskärning sställe finnas må, i fäll föreskrift jemväl
i sistnämnda afseende anses nödig.

3. Vår Befallningshafvande jätte derefter beslut i ämnet och gifve det
Magistraten tillkänna; dock må ej mot både Magistratens och Stadsfullmägtiges
eller allmän rådstugas afstyrkande beslutas, att näringsidkare enligt
mom. 2 antagas skola, ej heller sådane näringsidkares antal bestämmas högre
än det, hvarom Magistraten och Stads fullmägtige eller allmän rådstu,ga äro
ense, eller, i händelse af skiljaktiga meningar, någondera tillstyrkt.

§ 5.

1. Vill någon i socken på landet väcka fråga, att sådan utskärning
af vin eller maltdrycker, som i § 3 sägs, må inom socknen idkas eller att,
utöfver redan tillåtna utskänkningsställen af omförmälda beskaffenhet, nya
sådana må inrättas, göre derom framställning hos Kommunalnämndens ordförande
inom första hälften af Mars månad det år, utskänkningen skatt börja.
Kommunalnämnden skall deröfver innan slutet af samma månad afgifva yttrande
och deri, om bifall till utskänkningen tillstyrkes, utsätta den eller de
trakter, hvarinom ut skärning s ställena må vara belägna, hvarefter yttrandet
öfverlemnas till ordföranden i Kommunalstämman. Benne inhemte, innan
April månads utgång, på Kommunalstämma, som blifvit två Söndagar å rad
pålyst, socknemännens utlåtande i ämnet. Varder framställningen af både
Kommunalnämnd och Kommunalstämma ogillad, anses frågan förfallen och
må ej utom i det fall, ''hvarom härnedan i mom. 2 sägs, ånyo väckas förr än
i första hälften af Mars månad tredje året efter det, då dylik framställning
ogillad blef. Hav åter endera eller båda tillstyrkt bifall, sände ordföranden
i Kommunalstämman, inom tre veckor från det stämman hållits, det dervid
förda protokoll och Kommunalnämndens yttrande, jemte eget utlåtande, till
Vår Befallningshafvande. Derefter fatte Vår Befallningshafvande beslut;
dock må ej utskärning sidkar es antal bestämmas högre, än det, som af Kommunalnämnd
och Kommunalstämma eller, om de ej äro ense, af någondera
blifvit tillstyrkt.

2. Derest beviljad rättighet att i den ordning, som i § 3 sägs, inom
socken å landet ut skänka vin eller maltdrycker varder uppsagd etter förverkad
eller af annan anledning upphör under den tid, hvarunder framställning om
inrättande af nya utskänkningsställen inom socknen icke i allmänhet är tilllåten,
må fråga om beviljande af ny utskänkningsrätt i den vipphördas ställe
väckas å tid och behandlas på sätt, mom. 1 bestämmer.

Kongl. Kungörelserna den 31 december 1815 och den 30 november 1876. 125

126

Kongl. Förordningen den 18 september 1874.

§ 6.

1. Så snart Vår Bef''allningshafvandes enligt § 4 eller § 5 fattade beslut
blifva vederbörande Magistrat eller Kommunalnämnd tillkännagifvet,
läte, derest till följd af samma beslut nya utskärning srättigheter komma att
beviljas, Magistraten eller Kommunalnämnden på öfligt sätt allmänneligen
kungöra, att de, som önska att för den af Vår Befallningshafvande bestämda
tid af högst tre år förvärfva någon af ifrågavarande rättigheter, ega att, i
stad före Juli och å landet före Augusti månads utgång, till Magistraten eller
Kommunalnämnden ingifva sina till Vår Befallningshafvande ställda ansökningar
derom, åtföljde af betyg om god frejd och uppgift å det ställe, der
utskänkningen skatt idkas. De utskänkningsrättigheter i stad, hvilka Magistraten,
sedan Städsfullmägtige etter, der sådane ej finnas, allmän rådstuga blifva
hörd, finner skäligt låta i uppsagda, förverkade etter eljest upphörda rättigheters
ställe under nästföljande försäljningsår utöfvas, må ock i sammanhang
med de i detta mom. omförmälda titt hugade sökande utbjudas.

2. Alla ansökningar i berörda afseende, hvilka inom, föreskrifven tid
inkommit, skola derefter på en gång af Magistrat eller Kommunalnämnd
skyndsamt till Vår Befallningshafvande öfverlemnas, beledsagade af ej mindre
sådant utlåtande, som i § 2 mom. 1 sägs, än äfven yttrande, huruvida i afseende
å tiden för utskänkningens bedrifvande eller eljest några inskränkningar
eller vilkor anses nödiga.

3. Vår Befallningshafvande meddela derefter beslut i målet och utfärda
för den etter dem af sökandena, hvilka,s ansökningar bifallas, vederbörliga
tillståndsbref'' med utsättande af den tid, ehvar under, och den trakt, inom hvilken
utskänkningen onå utöfvas, äfvensom af de föreskrifter i öfrigt, som titt
god ordnings befrämjande kunna finnas för särskilda fäll nödiga. Den, hvars
ansökning icke blifvit af Vår D ef allningshaf v ande bifallen, ege ej rätt att
deröfver föra klagan.

4. Tillstånd till utöfvande af sådan utskänkning, hvarom nu är fråga,
må ej af Vår Befallningshafvande lemnas för längre tid eller å andra eller
flera utskänkning sst ätten, än i ofvan stadgad ordning bestämts.

5. Ombyte af utskänkningsställe under den tid, för hvilken utskänkningsrättighet
är förlänad, må ej ske med mindre Vår Befallningshafvande, efter
vederbörande Magistrats eller Kommunalnämnds hörande, dertill lemnar bifall.

§ 7.

1. Vid helsobrunn eller badort, på passagerarefartyg etter der värdshusrörelse
af annan anledning kan komma i fråga att under endast någon del
af året utöfvas, må för bestämd tid, kortare än år, rättighet till utskänkning
af vin etter maltdrycker meddelas af Vår Befallningshafvande, när vederbörande
derom gjort anmälan.

2. Rättighet till sådan utskänkning å passagerarefartyg sökes hos Vår
Befallningshafvande i det län, hvarest fartygets rederi har sitt hufvudsäte.

Kongl. Kungörelserna den 31 december 1875 och den 30 november 1876. 127

128

Kongl. Förordningen den 18 september 1874.

§ 8.

1. Vill någon särskildt, utan samband med rättighet till utskänkning af
vin eller maltdrycker, mot betalning hålla allmänheten tillhanda kokadt kaffe,
thé och chocolade eller andra tillagade, icke spirituösa drycker, göre derom
skriftlig anmälan, i stad hos Magistraten och på landet hos Kommunalnämndens
ordförande och länsmannen i orten, med bifogande af betyg om god frejd
och uppgift å det ställe, der försäljningen skall ega rum. Öfver gjord anmälan
bör meddelas bevis af Kommunalnämndens ordförande utan lösen samt af
länsman eller Magistrat emot lösen, som för bevis om ingifvande af handlingar
i allmänhet är stadgad.

2. Önskar den, som icke har god frejd, att idka sådan försäljning, hvarom
i mom. 1 är nämndt, har Vår Befallningshafvande att, på ansökan derom,
efter Magistratens eller Kommunalnämndens och länsmannens i orten hörande
pröfva, huruvida försäljningsrätt ändock medgifvas må eller ej.

3. Hvad i mom. 1 och 2 är stadgadt skall iakttagas hvarje gång försäljningsställe
ombytes.

§ 9.

Vid marknad och kungjord allmän torgdag, vare sig i stad eller å landet,
så ock vid läger eller annat vapenöfningsmöte å landet, der trupp är för
flera dagar sammandragen, må utskänkning af vin eller maltdrycker eller sådan
försäljning, hvarom i § 8 är fråga, icke idkas af annan än å stället bosatt
person, som till dylik utskänkning eller försäljning derstädes eljest är berättigad,
med mindre Vår Befallningshafvande lemnat tillstånd till utskänkningen
eller försäljningen. Sådant tillstånd må, hvad angår läger och annat vapenöfningsmöte,
endast uppå framställning af vederbörande militärchef meddelas.

Kongl. Kungörelserna den 31 december 1875 och den 30 november 1876. 129

§ 9-

Vid marknad och kungjord allmän
torgdag, vare sig i stad eller å landet,
så ock vid läger eller annat vapenöfningsmöte,
mönstring, ting, auktion
eller annan till folksamling föranledande
förrättning å landet må utskänkning
af vin eller maltdrycker eller sådan
försäljning, hvarom i § 8 är fråga,
icke idkas af annan än å stället bosatt
person, som till dylik utskänkning eller
försäljning derstädes eljest är berättigad,
med mindre Vår Befallningshafvande
lemnat tillstånd till utskänkningen
eller försäljningen. Sådant tillstånd
må, hvad angår läger och annat
vapenöfningsmöte, endast uppå framställning
af vederbörande militärchef
meddelas.

Maltdryckskomitén.

130

Kongl. Förordningen den 18 september 1874.

§ 10-

Fen, som idkar handel i öppen bod, må ej tillåtas att till förtäring på
stället försälja, vare sig enligt § 2 eller § 3, vin eller maltdrycker eller öfriga
i § S omförmälda icke spirituösa drycker. Ej heller må sådana drycker, utan
betalning, i boden utlemnas till förtäring på stället.

§ 11.

1. Beträdes någon med utskärning af vin eller maltdrycker eller med
idkande af sådan försäljning, som i § 8 är nämnd, utan att hafva dertill
erhållit tillstånd eller derom gjort anmälan efter som för hvarje fall är stadgadt,
eller öfverskrider någon den rättighet, han i sådant afseende erhållit
böte hvarje gång, han för sådan förseelse åtalas och dömes skyldig, från och
med Fem till och med Tjugo Kronor.

2. Varder någon, hvilken idkar sådan utskänkning eller försäljning, som
afses i denna Förordning, beträdd med oloflig försäljning af bränvin eller
andra brända eller distillerade spirituösa drycker, dömes, utom till ansvar
derför enligt lag, sin utskänknings- eller försäljningsrätt efter denna Förordning
förlustig.

3. Fortsätter någon sin rörelse, sedan tillstånd dertill enligt § 2 mom.
2 återkallats eller förbud deremot jemlikt § 13 mom. 1 eller 2 honom delgifvits
eller han blifvit af domstol dömd sin näringsrättighet förlustig, böte
dubbelt emot hvad i inom. 1 sagdt är.

Kongl. Kungörelserna den 31 december 1875 och den 30 november 1876. 131

§ 11.

1. Beträdes någon med utskänkning
af vin eller maltdrycker utan att hafva
dertill i stadgad ordning erhållit tillstånd,
böte första gången från och
med fem till och med femtio kronor
och andra gången från femtio till och
med ett hundra kronor. Sker det tredje
gången eller oftare, vare bot från ett
hundra till och med två hundra kronor.
Har förbrytelse'', hvarom nu sagdt
är, skett å sön- eller helgedag, ökas
straffet med böter från och med fem
till och med tjugofem kronor.

Idkar någon sådan försäljning, som
i § 8 är nämnd, utan att hafva derom
gjort anmälan eller dertill erhållit tillstånd
efter som för hvarje fall är stadgadt,
eller öfverskrider någon den rättighet
till sådan försäljning eller till utskänkning
af vin eller maltdrycker, han erhållit,
böte från och med fem till och
med tjugo kronor.

3. Fortsätter någon sin rörelse, sedan
tillstånd dertill enligt § 2 mom. 2
återkallats eller förbud deremot jemlikt
§ 13 mom. 1 och 2 honom delgifvits
eller han blifvit af domstol dömd
sin närings rätt förlustig, böte dubbelt
emot hvad i mom. 1 för hvarje fall
sagd t är.

132

Kongl Förordningen den 18 september 1874.

§ 12.

Derest, sedan vin eller maltdrycker blifva köpta hos den, som idkar handel
med dylika drycker, utan att vara berättigad dem till förtäring på stället
afyttra, dessa drycker varda i närheten af försäljningsstället förtärda å område,
hvaröfver försäljaren eger förfoga, skall han, om det sker med hans
vetskap, anses och straffas såsom den der utöfvat olaga utskänkning af sådana
drycker.

§ 13-

1. Visa sig oordningar å utskänkning sställe eller sådant försäljningsställe,
som i § 8 sägs, eller bedrifves derstädes osedlighet, och sådant, oaktadt
skedd erinran från Kommunalnämnd, länsman eller Magistrat, fortfar, så
att rörelsens innehafvare anses icke vara lämplig att densamma vidare förestå;
då eger Magistrat eller Korrimunalnämnd att förbjuda rörelsens fortsatta bedrifvande.
Beslutet derom gånge genast i verkställighet, men skall senast
inom åtta dagar underställas Vår Befallningshafvandes pröfning.

2. Sådant förbud, som nu är nämndt, må ock omedelbarligen meddelas
af Vår Befallningshafvande, sedan rörelsens innehafvare äfvensom Magistrat
eller Kommunalnämnd blifvit hörda.

3. Den, hvilken sålunda genom laga kraft egande beslut förbjudits att
rörelsen fortsätta eller som, jemlikt § 11 mom. 2, blifvit dömd sin näringsrätt
förlustig, må sedermera icke ånyo komma i åtnjutande af sådan näringsrätt,
som i denna Förordning omförmäles, innan ett år förflutit, sedan förbudet honom
delgafs eller beslutet om näring srättens förlust vann laga kraft. För
bedrifvande af sådan rörelse, som i § 8 afses, gör, i nu förutsatta händelse,
föreskrifven anmälan icke till fyllest, utan erfordras särskildt tillstånd af
Vår Befallningshafvande, sökt och meddeladt i den ordning, § 2 utstakar.

4. Förekomma oordningar å utskänknings- eller försäljningsställe på
landet vid marknad, kungjord allmän torgdag, läger eller annat vapenöfningsmöte,
må, derest de fortfara oaktadt skedd erinran från der tjenstgörande kronobetjent,
denne omedelbarligen förbjuda och, om förhållandetsådant påkallar,
förhindra utskänkning ens eller försäljningens fortsättande vid tillfället.

Kongl. Kungörelserna den 31 december 1875 och den 30 november 1876. 138

4. Förekomma oordningar åutskänknings-
eller försäljningsställe på landet
vid marknad, kungjord allmän torgdag,
läger eller annat vapenöfningsmöte,
mönstring, ting, auktion eller annan
till folksamling föranledande förrättning,
må, derest de fortfara oaktadt
skedd erinran från der tjenstgörande
kronobetjent, denne omedelbarligen förbjuda
och, om förhållandet sådant påkallar,
förhindra utskänkningens eller
försäljningens fortsättande vid tillfället.

134

Kongl. Förordningen den 18 september 1874.

§ 14-

1. Finnes landthandlande, som till afhemtning håller vin eller maltdrycker
till salu, utöfva dylik försäljning på sådant sätt, att derigenom oloflig
utskärning främjas eller oordningar eljest föranledas, egen Kommunalnämnden
att förbjuda fortsatt försäljning af nämnda drycker; och galle, i
fråga om verkställighet och underställning af sådant beslut, hvad i § 13 mom.
1 är stadgadt.

2. Fortsätter landthandlande försäljning af vin eller maltdrycker, sedan
förbud deremot honom delgifvits, bete så som i § 11 mom. 3 sägs.

§ 15.

1. Påföljd af näring srättens förlust och förbud mot rörelses fortsatta
bedrifvande, hvarom i § 11 mom. 2, § 13 mom. 1 och 2 samt § 14 mom. 1
förmäles, galle, då de drabba man, äfven för hustrun och tvärtom, så länge de
lefva i äktenskap samman.

2. För förseelse, som mot denna Förordning med husbondes vetskap
begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvare
husbonde liksom vore förseelsen af honom sjelf begången.

§ 16.

1. Utskänkning af vin etter maltdrycker vare, äfven då den för öfrigt
medgifven är, i allmänhet icke tillåten senare å dag, än till kl. 10 på aftonen;
egande dock Vår Befallningshafvande, der särskilda omständigheter föranleda
behof af utskänkning stidens inskränkning eller utsträckning, att derom förordna.

2. Sådan utskänkning, som i mom.. 1 sägs, vare icke heller tillåten å
Sön- eller helgedag, under det allmän gudstjenst i församlingens kyrka hålles.

3. Vin eller maltdrycker må icke å utskänkning sställe utlemnas titt den,
som synbarligen är öfverlastad, ej heller titt den, som minderårig är.

Kongl. Kungörelserna den 31 december 1875 och den 30 november 1876. 135

5. 6.

§ 14.

1. Håller landthandlande till afhemtning
vin eller maltdrycker till
salu, och visar sig att genom försäljningen
oloflig utskänkning främjas eller
oordningar eljest föranledas, eger kommunalnämnden
att för viss tid eller
för all tid förbjuda sådan landthandlande
all vidare försäljning af nämnda
drycker; och gälle i fråga om verkställighet
och underställning af sådant

ö m O

beslut hvad i § 13 mom. 1 är stadgadt.

2. Sådant förbud,som nu är nämndt,
må och omedelbarligen meddelas af
Vår Befallningshafvande, sedan den,
hvars rätt är i fråga, äfvensom kommunalnämnd
blifvit hörda.

3. Fortsätter landthandlande försäljning
af vin och maltdrycker, sedan
förbud deremot honom delgifvits, böte
som i § 11 mom. 1 är för oloflig utskänkning
af vin eller maltdrycker
stadgadt.

136

Kongl. Förordningen den 18 september 1874.

4. Den, som är öfverlastad, får ej utdrifvas från utskänkningsställe,
der lian vin eller maltdrycker förtärt, eller utan vård lemnas.

5. Sker utskänkning å tid på dygnet, då densamma icke är tillåten, eller
brytes eljest mot hvad i denna § är vordet stadgadt, dömes till böter enligt
§ 11 mom. 1.

§ 17.

1. Då utskänkning af vin eller maltdrycker sker, får dörren till utskänkningsrummet
icke vara läst. Under det allmän gudstjenst i församlingens
kyrka hålles, skall utskänkning srummet alltid vara tillstängdt.

2. Der utskänkning af nämnda beskaffenhet idkas, skall vara anbragt
skylt eller tydligt anslag, som rörelsen utvisar.

3. Bryter någon mot hvad i denna § är stadgadt, vare för hvarje sådan
lagöfverträdelse förfallen till böter af Fem Kronor.

§ 18.

Den, hvilken annorlunda än vid måltid åt spisande gäster utborgar vin
eller maltdrycker att å stället förtäras, vare ej berättigad att derför utsöka
betalning.

§ 19.

Hvad enligt denna Förordning tillhör Magistrats handläggning, tillkommer
poliskammare i de städer, der sådan finnes, och i städer, som ej hafva
Magistrat, der tillsatt särskild styrelse.

§ 20.

Om böters förvandling och fördelning, om rätt att anställa åtal för öfverträdelse
af denna Förordning, om öfvervakande i öfrigt af författningens efterlefnad
samt om domstol, der öfverträdelser af densamma skola åtalas, lände
till efterrättelse hvad uti gällande Förordning angående vilkoren för försäljning
af bränvin eller andra brända eller distillerade spirituösa drycker är
eller varder stadgadt.

Kong!.. Kungörelserna den 31 december 1875 och den 30 november 1876. 137

5. Sker utskänkning å tid på dygnet,
då densamma icke är tillåten,
eller brytes eljest mot hvad i denna
paragraf är vordet stadgadt, vare hot
från och med fem till och med trettio
kronor.

§ 20.

1. Den, som under tid, då han för
förbrytelse mot förordningen är under
tilltal stäld, samma förbrytelse fortsätter,
skall, när han härtill lagligen
förvunnen varder, för hvarje gång
stämning derför utfärdats och delgifvits,
fällas till de böter, som. för sådan
förbrytelse stadgade äro.

2. Lika med § 20 i 1874 års förordning.

Maltd ryck skom itén.

138

Kongl. Förordningen den 18 september 1874

§ 21.

1. Denna Förordning har icke tillämpning på gästgifvare vid dem i sådan
egenskap tillkommande försäljningsrätt och ej heller i allmänhet på dem,
som utomhus i ringa omfattning, vare sig medelst kringskärande eller från bord
eller eljest, idka försäljning af maltdrycker eller öfriga i § 8 omförmäla icke
spirituösa drycker; dock att sådan försäljning, vid hot, som i § 11 mom. 1 stadgas,
icke må å landet vid marknad, kungjord allmän torgdag, läger eller annat
vapenöfningsmöte utöfvas af annan, än den som är a stället bosatt eller ock
innehar den vidsträcktare utskänknings- eller försäljningsrätt, hvarom i § 9
sägs; samt att hvad i § 13 mom. 4 är till förekommande af oordningar stadgadt
skall jemväl i afseende å försäljning i ringa omfattning utomhus å landet
vid ofvanomförmälda tillfällen lända till efterrättelse.

2. Lika med § 10, andra stycket, i 1871 års kungörelse.

§ 22.

Denna författning träder i kraft vid ingången af år 1875.

Kong!. Kungörelserna den 31 december 1875 och den 30 november 1876. 139

§ 21.

Vår Befallningshafvande eger, uppå
framställning af styrelse för enskild
till persontrafik upplåten jernväg och
efter det vederbörande kommunalnämnd
äfvensom kommunalstämma eller kommunalfullmägtige
blifva hörde, bestämma
om och för hvilka tider utskärning
af maltdrycker må på landet
inom området för station vid sådan
jernväg ega rum, samt, med ledning
af de i Vår nådiga Förordning
den 18 September 1874 stadgade grunder,
meddela och tillämpa de närmare
föreskrifter, hvilka kunna af Vår Befallningshafvande
anses erforderliga.

1. Denna förordning har icke till—
lämpning på gästgifvare vid dem i sådan
egenskap tillkommande försäljningsrätt
och ej heller i allmänhet på
dem, som utomhus i ringa omfattning,
vare sig medelst kringbärande eller
från bord eller eljest, idka försäljning
af maltdrycker eller öfriga i § 8 omförmälda
icke spirituösa drycker; dock
att sådan försäljning, vid bot från och
med fem till och med trettio kronor,
icke må å landet vid marknad, kungjord
allmän torgdag, läger eller annat
vapenöfningsmöte, mönstring, ting, auktion
eller annan till folksamling föranledande
förrättning utöfvas af annan,
än den, som är å stället bosatt eller
ock innehar den vidsträcktare utskänknings-
eller försäljningsrätt, hvarom i
§ 9 sägs; samt att hvad i § 13 mom.
4 är till förekommande af oordningar
stadgadt skall jemväl i afseende å försäljning
i ringa omfattning utomhus å
landet vid ofvanomförmälda tillfällen
lända till efterrättelse.

140

Kongl. Förordningen den 18 september 1874.

Öfvergångsstadgcmde.

Rättighet att utskänka vin eller maltdrycker må härefter, på grund af
hittills gällande författningar i ämnet, icke beviljas för längre tid, än till den
1 Oktober 1875 i stad och till den 1 påföljande November å landet.

Det alle, som vederbör, hafve sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera
visso hafve Vi detta med Egen hand underskrifvit och med Vårt Kongl.
Sigill bekräfta låtit.

Stockholms Slott den 18 September 1874.

OSCAR,

(L. S.)

Axel Bergström.

Kongl. Kungörelserna den 31 december 1875 och den 30 november 1876. 141

Det alle, som vederbör, hafre sig
hörsamligen att efterrätta. Till yttermera
visso hafve Yi detta med Egen
hand underskrifvit och med Vårt Kongl.
Sigill bekräfta låtit. Stockholms Slott
den 31 December 1875.

Det alla, som vederbör, hafva sig
hörsamligen att efterrätta. Till yttermera
visso hafve Vi detta med egen
hand underskrifvit och med Vårt Kongl.
sigill bekräfta låtit. Stockholms slott
den 30 November 1876. ■

OSCAR. OSCAR.

(L. S.) (L. S.)

C. J. Tkyselius.

Kongl. Maj:ts nådiga Förordning, angående försäljning af vin, maltdrycker,
kokadt kaffe och andra tillagade, icke spirituösa drycker;
Gifven Stockholms Slott den 24 Oktober 1885.

Vi OSCAR, med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes Konung,
göre veterligt: att som Vi, efter framställning af Riksdagen och sedan Våre
Befallningshafvande blifvit hörde, pröfvat nödigt att till hvad angående vilkoren
för försäljning till förtäring på stället af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och
andra tillagade, icke spirituösa drycker finnes stadgadt genom nådiga förordningen
den 18 September 1874 med deruti genom nådiga kungörelserna den
31 December 1875 och den 30 November 1876 gjorda tillägg och ändringar
foga bestämmelser angående vissa vilkor i fråga om rättighet att på landet
idka försäljning af vin för afhemtning; alltså och då Vi derjemte funnit vissa ytterligare
ändringar i berörda förordning vara af behofvet påkallade, hafve Vi,
som ansett lämpligt att hvad i förevarande ämne vore gällande blefve i en
författning sammanfördt, funnit godt att, med upphäfvande af omförmälda författningar,
i nåder förordna som följer:

1 §•

1. Ej må någon, utan att hafva dertill jemlikt denna förordning förvärfvat
rättighet, i stad eller på landet, till förtäring på stället, sälja vin, maltdrycker,
kokadt kaffe, té, chokolad eller andra tillagade, icke spirituösa
drycker, eller på landet idka försäljning af vin för afhemtning till mindre
belopp än tio liter, utom i de fall som här ned an idenna § sägs.

10.

Kongl. Maj:ts nådiga
Kungörelse, angående
vissa ändringar i förordningen
den 24 Oktober
1885 angående försäljning
af vin, maltdrycker,
kokadt kaffe
och andra tillagade,
icke spirituösa drycker;
Gifven Stockholms Slott
den 10 Juli 1891.

Vi OSCAR, med Guds
nåde, Sveriges, Norges,
Götes och Vendes Konung,
göre veterligt: att
Vi, efter inhemtande af
Riksdagens yttrande, funnit
godt i nåder förordna,
att nedannämnda delar af
nådiga förordningen angående
försäljning af vin,
maltdrycker, kokadt kaffe
och andra tillagade,
icke spirituösa drycker
den 24 Oktober 1885
skola erhålla följande
ändrade lydelse:

1 §•

1. Ej må någon, utan
att hafva dertill jemlikt
denna förordning förvärfvat
rättighet, i stad
eller på landet, till för -

Kougl. Maj:ts nådiga
Kungörelse, angående
vissa ändringar i förordningen
angående försäljning
af vin, maltdrycker,
kokadt kaffe
och andra tillagade,
icke spirituösa drycker
den 24 Oktober 1885;
Gifven Stockholms Slott
den 16 Juli 1897.

Vi OSCAR, med Guds
nåde, Sveriges, Norges,
Götes och Vendes Konung,
göre veterligt: att
Vi, med anledning af
Riksdagens framställning,
hvaröfver vederbörande
blifvit hörde, funnit godt
i nåder förordna, att nedan
nämnda delar af förordningen
angående försäljning
af vin, maltdrycker,
kokadt kaffe och
andra tillagade, icke spirituösa
drycker den 24
Oktober 1885 skola erhålla
följande ändrade
lydelse:

1 §•

1. Ej må någon, utan
att hafva dertill jemlikt
denna förordning förvärfva!
rättighet, i stad eller
på landet, till förtäring

144

Kong!. Förordningen den 24 oktober 1885.

2. Lika med § 1 mom. 1 i 1874 års förordning utom att uttrycket
»bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker» utbytts mot
ordet »bränvin» och uttrycket »utan särskild! tillstånd försälja» mot ordet »sälja».

3- Lika med § 1 mom. 2 i 1874 års förordning utom att ordet »försälja»
utbytts mot »sälja».

4. Lika med § 1 mom. 3 i 1874 års förordning utom att ordet »försälja»
utbytts mot »sälja».

5. Rättighet att på landet idka försäljning af vin för afhemtning till
mindre belopp än tio liter tillkommer jemväl utan tillstånd, som i 11 § sägs,
den som förr är frat rätt till minuthandel med eller utskärning af bränvin
eller till sådan utskänkning af vin, som i 3 § afses.

Kong!. Kungörelserna den 10 juli 1891, den 2 juni 1893 och den 16 juli 1897. 145

täring på stället, sälja
vin. maltdrycker, kokadt
kaffe, té, chokolad eller
andra tillagade, icke spirituösa
drycker, eller på
landet idka försäljning af
vin etter maltdrycker för
afhemtning till mindre
belopp än 10 liter, utom
i de fall, som här nedan
i denna § sägs.

Hvad sålunda stadgats
afser icke försäljning af
vin eller maltdrycker till
afhemtning från tillverkningsstället.

10.

på stället, sälja vin, maltdrycker,
kokadt kaffe, té,
chokolad eller andra tilllagade,
icke spirituösa
drycker, eller på landet
vare sig idka försäljning
af vin eller maltdrycker
för afhemtning till mindre
belopp än tio liter eller
kringföra sådana drycker
för försäljning till mindre
än nämnda belopp, utom
i de fall, som här nedan
i denna § sägs.

Hvad sålunda stadgats
afser icke försäljning af
vin eller maltdrycker till
afhemtning från tillverkningsstället
eller kringföring
af sådana drycker
för försäljning inom hus
titt derstädes boende eller
å fartyg.

5. Rättighet att på
landet idka försäljning af
vin eller maltdrycker för
afhemtning till mindre belopp
än tio liter tillkommer
jemväl utan tillstånd,
som i 11 § sägs, den som
förvärfvat rätt till minuthandel
med eller utskänkning
af bränvin eller till
sådan utskänkning af vin,
som i 3 § afses; och enligt
sistnämnda § förvärfvad
rättighet att utskänka
maltdrycker medför
behörighet att utan
särskilda tillstånd å lan -

Maltdryckslcomitén.

146

Kongl. Förordningen den 24 oktober 1885.

2 §■

1. Lika med § 2 mom. 1 i 1874 års förordning utom att uttrycket
»bränvin eller andra brända eller distillerade spirituösa drycker» utbytts mot
ordet »bränvin» och uttrycket »kommunalnämnden i orten» mot »kommunalnämnden».

2. Lika med § 2 mom. 2 i 1874 års förordning utom att uttrycket »vederbörande
magistrat eller kommunalnämnd och länsman» utbytts mot »magistraten
eller kommunalnämnden och länsmannen i orten».

3. Lika med § 2 mom. 3 i 1874 års förordning.

3 §■

Lika med § 3 i 1874 års förordning utom att uttrycket »bränvin eller
andra brända eller distillerade spirituösa drycker» utbytts mot ordet »bränvin».

4 §■

1. Lika med § 4 mom. 1 i 1874 års förordning.

2. Lika med § 4 mom. 2 i 1874 års förordning utom att orden »att då
idka» utbytts mot »att idka».

3. Lika med § 4 mom. 3 i 1874 års förordning.

5 §•

1. Lika med § 5 mom. 1 i 1874 års förordning utom att i uttrycken
»innan slutet af samma månad» och »innan April månads utgång» ordet »innan»
utbytts mot »inom» samt att i fjerde och sjette punkterna orden »kommunalnämnd»
och »kommunalstämma» utbytts mot »kommunalnämnden» och »kommunalstämman».

2. Lika med § 5 mom. 2 i 1874 års förordning.

3 §•

1. Lika med § 6 mom. 1 i 1874 års förordning utom att orden »vederbörande
magistrat eller kommunalnämnd» utbytts mot »magistraten eller
kommunalnämnden».

2. Lika med § 6 mom. 2 i 1874 års förordning utom att orden »magistrat
eller kommunalnämnd» utbytts mot »magistraten eller kommunalnämnden».

3. Lika med § 6 mom. 3 i 1874 års förordning.

4. Lika med § 6 mom. 4 i 1874 års förordning.

Kongl. Kungörelserna den 10 juli 1891, den 2 juni 1893 och den 16 juli 1897. 147

8. 9. 10.

det för afhemtning försälja
dylika drycker till
mindre belopp än tio liter.

148

Kongl. Förordningen den 24 oktober 1885.

5. Lika med § 6 mom. 5 i 1874 års förordning utom att orden »vederbörande
magistrats eller kommunalnämnds» utbytts mot »magistratens eller
kommunalnämndens».

7 §■

1. Lika med § 7 mom. 1 i 1874 års förordning.

2. Lika med § 7 mom. 2 i 1874 års förordning.

8 §•

1. Lika med § 8 mom. 1 i 1874 års förordning utom att i uttrycket »thé
och chocolade» ordet »och» borttagits samt att orden »länsman eller magistrat»
utbytts mot »länsmannen eller magistraten».

2. Lika med § 8 mom. 2 i 1874 års förordning.

3. Lika med § 8 mom. 3 i 1874 års förordning.

9 §•

Lika med § 9 i 1876 års kungörelse.

10 §.

Lika med § 10 i 1874 års förordning utom att ordet »försälja» utbytts
mot »sälja».

Kongl. Kungörelserna den 10 juli 1891, den 2 juni 1893 och den 16 juli 1897. 149

10.

2. Rättighet till utskänkning
å passagerarefartyg
sökes hos Konungens
Befallningshafvande
i det län, der fartygets
rederi har sitt hufvudsäte.
Sådan utskärning må
endast ega rum till förtäring
ombord å fartyget
och må, under det fartyget
ligger i hamn eller
vid land, allenast ske till
besättningen och till dem,
som i fartygets restaurationslokal
intaga måltid;
eg ande Konung ens Befallningshafvande
att jemväl
i öfrigt beträffande utskänkningen
föreskrifva
de inskränkningar, som
kunna finnas erforderliga.

150

Kongl. Förordningen den 24 oktober 1885.

11 §•

Vill den, som icke på grund af stadgandet i 1 § 5 mom. är dertill berättigad,
på landet idka försäljning af vin för afhemtning till mindre belopp
än tio liter, göre skriftligen derom ansökan hos kommunalnämnden samt foge
vid ansökningen betyg om god frejd och uppgift å det ställe, der försäljningen
skall ega rum. Kommunalnämnden afgifve öfver ansökningen utlåtande, innefattande
bestämdt till- eller afstyrkande, samt öfverlemne derefter ärendet till
kommunalstämmans yttrande. Varder ansökningen af styrkt af både kommunalnämnden
och kommunalstämman, anses frågan hafva förfallit; är åter ansökningen
tillstyrkt af endera eller båda, har kommunalnämnden att skyndsamt
insända handlingarna till Konungens Befallningshafvande, som derefter egen
att i ärendet besluta; och galle om Konungens Befallning skafvandes beslut i
sådant ärende och om återkallelse af meddeladt tillstånd hvad i 2 § 2 och
3 mom. är stadgadt.

Hvad i denna § är föreskrift''et skall iakttagas hvarje gång försäljningsställe
ombytes.

12 §.

1. Den, som, utan att hafva i stadgad ordning dertill erhållit rättighet,
i stad eller på landet utskftnker vin eller maltdrycker eller på landet idkar
försäljning af vin för afhemtning till mindre belopp än tio liter, böte första
gången etc. lika med § 11 inom. 1 i 1876 års kungörelse till mom:s slut.

Kongl. Kungörelserna den 10 juli 1891, den 2 juni 1893 och den 16 juli1897. 151

10.

11 §■

Vill den, som icke på
grund af stadgandet i 1
§ 5 mom. är dertill berättigad,
på landet idka
försäljning af vin eller
maltdrycker för afhemtning
till mindre belopp
än tio liter, göre skriftligen
derom ansökan etc.
lika med 11 § i 1885 års
förordning till §:ns slut.

12 §.

11 §•

Vill den, som icke på
grund af stadgande i 1 §
är dertill berättigad, på
landet idka försäljning af
vin eller maltdrycker för
afhemtning till mindre
belopp än tio liter eller
kringföra sådana drycker
för försäljning till mindre
än nämnda belopp, göre
skriftligen derom ansökan
hos kommunalnämnden i
den socken, der försäljningen
skall ega rum,
samt foge vid ansökningen
betyg om god frejd och,
der försäljningen skall
ske för afhemtning, uppgift
å försäljningsstället.
Kommunalnämnden afgifve
etc. lika med 11 8

1 1885 års förordning t.
o. m. orden »hvad i 2 §

2 och 3 mom. är stadgadt».

Hvad i denna § är före skrifvet

i afseende å rätt
att idka försäljning till
afhemtning skall iakttagas
hvarje gång försäljningsställe
ombytes.

12 §.

1. Den, som, utan att 1. Den, som, utan att
hafva i stadgad ordning hafva i stadgad ordning
dertill erhållit rättighet, dertill erhållit rättighet,
i stad eller på landet ut- i stad eller på landet utskänker
vin eller malt- skänker vin eller maltdrycker
eller på landet drycker eller på landet
idkar försäljning af vin idkar försäljning af vin
eller maltdrycker för af- eller maltdrycker för afhemtning
till mindre be- hemtning till mindre belopp
än tio liter, böte lopp än tio liter eller
första gången etc. lika kringför och försäljer så -

152

Kong1. Förordningen den 24 oktober 1885.

2. Lika med § 11 mom. 2 i 1874 års förordning utom att uttrycket
»bränvin eller andra brända eller distillerade spirituösa drycker» utbytts mot
ordet »bränvin».

3. Fortsätter någon sin rörelse, sedan tillstånd dertill enligt 2 § 2 mom.
eller 11 § återkallats eller förbud deremot jemlikt 14 § 1 eller 2 mom. honom
delgifvits eller han blifvit af domstol dömd förlustig sin näringsrätt, böte
dubbelt emot hvad i 1 mom. för hvarje fall är sagdt.

13 §.

Derest, sedan vin eller maltdrycker blifvit köpta hos den, som idkar
handel med dylika drycker, utan att vara berättigad dem till förtäring på
stället afyttra, dessa drycker varda i närheten af försäljningsstället förtärda å
område, hvaröfver försäljaren eger förfoga, skall han, om det sker med hans
vetskap, anses och straffas såsom den der utöfvat olaga utskänkning af sådana
drycker.

Lag samma vare, om sådana drycker, utan betalning, i boden utlemnas
till förtäring på stället.

14 §.

1. Lika med § 13 mom. 1 i 1874 års förordning utom att orden »kommunalnämnd,
länsman eller magistrat» utbytts mot »magistraten, kommunalnämnden
eller länsmannen» samt orden »magistrat eller kommunalnämnd» mot
»magistraten eller kommunalnämnden».

2. Lika med § 13 mom. 2 i 1874 års förordning utom att orden »magistrat»
och »kommunalnämnd» utbytts mot »magistraten» och »kommunalnämnden».

Kongl. Kungörelserna den 10 juli 1891, den 2 j^di 1893 och den 16 juli 1897. 153

8. 9. 10.

med § 11 mom. 1 i 1876 dana drycker till mindre
års kungörelse till mom:s än nämnda belopp, böte
slut. första gången etc. lika

med § Il mom. 1 i 1876
års kungörelse till mom:s
slut.

13 §.

Lika med 13 § i 1885
års förordning med följande
tillägg:

Om den, som icke har
rättighet till försäljning
af vin eller maltdrycker
till mindre belopp än tio
liter, vid försäljning af
större belopp utlemnar
eller mellan flere köpare
fördelar det köpta i mindre
belopp än tio liter,
skall det anses och straffas
såsom oloflig försäljning
af sådana drycker.

Ma l tdryckskomitén.

154

Kongl. Förordningen den 24 oktober 1885.

3. Den, hvilken sålunda genom laga kraft egande beslut förbjudits att
fortsätta rörelsen, eller som, jemlikt 12 § 2 mom., blifvit dömd förlustig sin
näringsrätt, må sedermera icke etc. lika med § 13 mom. 3 i 1874 års förordning
utom att ordet »utstakar» utbytts mot »stadgar».

4. Lika med § 13 mom. 4 i 1876 års kungörelse.

15 §.

1- Håller handlande vin eller maltdrycker för afhemtning till salu, och
visar sig att genom försäljningen oloflig utskänkning främjas eller oordningar
eljest föranledas, eger i stad magistraten och på landet kommunalnämnden
att för viss tid eller för alltid förbjuda sådan handlande afl vidare försäljning
af nämnda drycker; och galle i fråga om verkställighet och underställning al''
sådant beslut hvad i 14 § 1 mom. är stadgadt.

u O

Kongl. Kungörelserna den 10 juli 1891, den 2 juni 1893 och den 16 juli 1897. 155

10.

4. Förekomma oordningar
å utskäukningseller
försäljningställe på
landet eller i stad utom
stadens planlagda område
vid marknad, kungjord
allmän torgdag,läger eller
annat vapenöfningsmöte,
mönstring, ting, auktion
eller annan till folksamling
föranledande förrättning
eller då eljest större
folksamling eger rum,
må, derest de fortfara
oaktadt skedd erinran från
krono- eller polisbetjeningen,
kronobetjent på landet
och polismyndigheten
i stad omedelbarligen förbjuda
och, om förhållandet
sådant påkallar, förhindra
utskänkningens
eller försäljningens fortsättande
vid tillfället.

15 §.

1. Håller någon vin
eller maltdrycker för afhemtning
till salu, och
visar sig att genom försäljningen
olofligutskänkning
främjas eller oordningar
eljest föranledas,
eger i stad magistraten
och på landet kommunalnämnden
att för viss tid
eller för alltid förbjuda
honom all vidare försäljning
af nämnda drycker
eller stadga sådana inskränkningar
i afseende
å försäljningen, som må

15 §.

1. Håller någon vin
eller maltdrycker för afhemtning
till salu, och
visar sig att genom försäljningen
oloflig utskänkning
främjas eller oordningar
eljest föranledas,
eger i stad magistraten
och på landet kommunalnämnden
att för viss tid
eller för alltid förbjuda
honom all vidare försäljning
af nämnda drycker
eller stadga sådana inskränkningar
i afseende
å försäljningen, som må

156

Kongl. Förordningen den 24 oktober 1885.

Kongl. Kungörelserna den 10 juli 1891, den 2 juni 1893 och den 16 juli 1897. 157

finnas af omständigheterna,
''påkallade; dock att
hvad sålunda föreskrifves
icke må tillämpas å den
försäljning till afhemtning,
som tillverkare af
vin eller maltdrycker idkar
å tillverkningsstället.

2. Om å landet eller i
stad utom stadens planlagda
område vin eller
maltdrycker kringföras
för försäljning och det
visar sig att derigenom
oloflig utskärning främjas
eller oordningar eljest
föranledas, eger i stad
magistraten och på landet
kommunalnämnden
att för viss tid eller för
alltid förbjuda den, som
kringföringen besörjer,
äfvensom, der omständigheterna
dertill föranleda,
den, för hvars räkning
försäljningen sker, att till
afsalu kringföra eller
låta kringföra dylika
drycker eller ock föreskrifva
sådana inskränkningar
i rätten dertill,
som må finnas af omständigheterna
påkallade;
dock må tillverkare af
vin eller maltdrycker icke
förbjudas attgenomkring -

10.

finnas af omständigheterna
påkallade; dock att
hvad sålunda föreskrifves
icke skall ega vidare tilllämpning
å den försäljning
till afhemtning, som
tillverkare af vin eller
maltdrycker idkar å tillverkningsstället,
än att
förbud må meddelas mot
försäljning vid marknad,
kungjord allmän torgdag,
läger eller annat vapenöfningsmöte,
mönstring,
ting, auktion eller annan
till folksamling föranledande
förrättning eller
då eljest större folksamling
eger rum.

2. Lika med 15 § 2
mom. i 1891 års kungörelse
utom att uttrycket
»inom hus eller å fartyg»
utbytts emot »inom hus
till derstädes boende eller
å fartyg».

158

Kongl. Förordningen den 24 oktober 1885.

2. Sådant förbud, som nu är närnndt, må ock omedelbarligen meddelas
af Konungens Befallningshafvande, sedan den, hvars rätt är i fråga, äfvensom
magistraten eller kommunalnämnden blifvit hörda.

3. Fortsättes försäljningen, sedan förbud deremot delgifvits, vare ansvar
derför såsom i 12 § är för oloflig utskänkning af vin eller maltdrycker
stadgadt.

Kongl. Kungörelserna den 10 juli 1891, den 2 juni 1893 och den 16 juli 1897. 159

8. Jk

färing utbjuda och afyttra
sina tillverkningar
inom hus eller å fartyg.

3. I fråga om verkställighet
och underställning
af sådant beslut,
hvarom ofvan i denna §
sägs, galle hvad i 14 §

1 mom. är stadgadt.

4. Förbud eller inskränkning
i försäljningsrätten,
hvarom ofvan i
denna § är nämndt, må
ock omedelbarligen stadgas
af Konungens Befallningshafvande,
sedan den,
hvars rätt är i fråga, äfvensom
magistraten eller
kommunalnämnden blifva
hörda.

5. Om, sedan beslut,
som ofvan i denna §
sägs, blifva delgifvet, försäljning
a f vin eller maltdrycker
sker i strid mot
samma beslut, vare ansvar
derför såsom i 12 §
är för oloflig utskärning
af vin eller maltdrycker
stadgadt.

6. Derest å landet
eller i stad utom stadens
planlagda, område vid,
marknad, kungjord allmän
torgdag, läger eller
a,vin åt v ap en öfning sm otc,
mönstring, ting, auktion
eller annan till folksamling
föranledande förrättning
eller då eljest större
folksamling egen mim försäljning
af vin eller maltdrycker
till afhemtning
eller medelst kringföring
visar .sig föranleda oordningar,
må, derest oordningarna
fortfara oaktadt

10.

160

Kongl. Förordningen den 24 oktober 1885.

16 §.

1. Påföljd af näringsrättens förlust och förbud mot rörelsens fortsatta
bedrifvande, hvarom förmäles i 12 § 2 mom., 14 § 1 och 2 mom. samt 15 §
1 och 2 mom., galle, då de drabba man, äfven för hustrun och tvärt om, så
länge de lefva i äktenskap samman.

2. Lika med § 15 mom. 2 i 1674 års förordning.

17 §.

1. Lika med § 16 mom. 1 i 1874 års förordning utom att i uttrycket
»än till kl. 10» ordet »till» borttagits.

2. Lika med § 16 mom 2 i 1874 års förordning.

3. Lika med § 16 inom. 8 i 1874 års förordning.

4. Lika med § 16 mom. 4 i 1874 års förordning.

5. Lika med § 16 mom. 5 i 1876 års kungörelse.

18 §.

1. Lika med § 17 mom. 1 i 1874 års förordning utom att ordet »tillstängdt»
utbytts mot »stängdt».

2. Lika med § 17 mom. 2 i 1874 års förordning.

3. Lika med § 17 mom. 3 i 1874 års förordning.

Lika med § 18 i 1874 års förordning.

Kongl. Kungörelserna den 10 juli 1891, den 2 juni 1893 och den 16 juli 1897. 161

skedd erinran från kronoeller
polisb etj eningen, kronobetjent
på landet och
polismyndigheten i stad
omedelbarligen förbjuda
och, om förhållandet sådant
påkallar, förhindra
försäljningens fortsättande
vid tillfället.

16 §.

1. Påföljd af näringsrättens
förlust, förbud mot
rörelsens fortsatta bedrifvande
och inskränkning
i försäljningsrätten, hvarom
förmäles i 12 § 2
inom., 14 § 1 och 2 mom.
samt 15 § 1, 2 och 4 mom.,
galle, då de drabba man,
äfven för hustru och
tvärt om, så länge de
lefva i äktenskap samman.

9. 10.

Maltdryckskomitén.

162

Kongl. Förordningen den 24 oktober 1885.

20 §.

Lika med § 19 i 1874 års förordning utom att uttrycken »i de städer»
och »i städer, som ej hafva» utbytts emot »i stad» och »i stad, som ej har».

21 §.

1. Lika med § 20 mom. 1 i 1876 års kungörelse.

2. Lika med § 20 i 1874 års förordning utom att ordet »författningens»
utbytts emot »förordningens» samt uttrycket »bränvin eller andra brända eller
distillerade spirituösa drycker» emot ordet »bränvin».

22 §.

1. Denna förordning har icke tillämpning på gästgifvare vid dem i
sådan egenskap tillkommande försäljningsrätt och ej heller i allmänhet på dem,
som utomhus i ringa omfattning, vare sig medelst kringbärande eller från
bord eller eljest, idka försäljning af maltdrycker eller öfriga i 8 § omförmälda
icke spirituösa drycker; dock att sådan försäljning, vid bot från och med fem
till och med trettio kronor, icke må på landet vid marknad, kungjord allmän
torgdag, läger eller annat vapenöfningsmöte, mönstring, ting, auktion eller annan
till folksamling föranledande förrättning utöfvas af annan, än den, som är å
stället bosatt eller ock innehar den vidsträcktare utskänknings- eller försäljningsrätt,
hvarom i 9 § sägs; samt att hvad i 14 § 4 mom. är till förekommande
af oordningar stadgadt skall jemväl i afseende å försäljning i ringa
omfattning utomhus på landet vid ofvan omförmälda tillfällen lända till
efterrättelse.

Kongl. Kungörelserna den 10 juli 1891, den 2 juni 1893 och den 16 juli 1897. 163

10.

22 §.

1. Denna förordninghar
icke tillämpning på
gästgifvare vid dem i
sådan egenskap tillkommande
försäljningsrätt och
ej heller i allmänhet på

dem, som utomhus i ringa
omfattning-, vare sig medeist
kringbärande eller
från bord eller på annat
dylikt sätt, idka försäljning
af maltdrycker eller
öfriga i 8 § omförmälda
icke spirituösa drycker;
dock att sådan försäljning,
vid bot från och med fem
till och med trettio kronor,
icke må på landet
vid marknad, kungjord
allmän torgdag,läger eller
annat vapenöfningsmöte,
mönstring, ting, auktion
eller annan till folksamling
föranledande förrättning
utöfvas af annan än

den, som är å stället bosatt
eller ock innehar den
vidsträcktare utskänknings-
eller försäljningsrätt,
hvarom i 9 § sägs,
samt att hvad i 14 § 4
mom. och 15 § 6 mom.

164

Kongl. Förordningen den 24 oktober 1885.

2. Förordningen skall icke heller gälla för Stockholm, utan eger Öfverståthållareembetet,
med iakttagande deraf, att försäljning till förtäring på stället
af icke spirituösa drycker, om hvilka i denna förordning är fråga, må i hufvudstaden
idkas endast efter dertill erhållet tillstånd, i öfrigt, med ledning af
grunderna för denna förordning, meddela de närmare bestämmelser i ämnet,
som kunna anses erforderliga. Likaledes skall Styrelsen för statens jernvägstrafik
ega att, med ledning af denna förordnings grunder, meddela och tilllämpa
de närmare bestämmelser i afseende å försäljning af omförmälda drycker
inom jernvägens område vid statens jern vägsstationer, som kunna af styrelsen
anses erforderliga; hvarjemte, på framställning af styrelse för enskild till persontrafik
upplåten jernväg, Konungens Befallningshafvande, efter det kommunalnämnden
äfvensom kommunalstämman blifvit hörda, eger bestämma om och
för hvilka tider utskänkning af maltdrycker må på landet inom området för
station vid sådan jernväg ega rum, samt, med ledning af de i denna förordning
stadgade grunder, meddela och tillämpa de närmare föreskrifter, hvilka
kunna af Konungens Befallningshafvande anses erforderliga.

C3 O O

23 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 April 1886.

Det alla, som vederbör, hafva sig hörsamligen att efterrätta, Till yttermera
visso hafve Vi detta med egen hand underskrifvit och med Vårt Kongl.
sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den 24 Oktober 1885.

OSCAR.

(L. S.)

E. von Krusenstjerna.

Kongl. Kungörelserna den 10 juli 1801, dén 2 juni 1893 och den 16 juli 1897. 165

är till förekommande af
oordningar stadgadt skall

O O

jemväl i afseende å försäljning
i ringa omfattning
utomhus på landet
eller i stad utom stadens
planlagda område vid
ofvan omförmälda tillfällen
eller då eljest större
folksamling egen rum lända
till efterrättelse.

Hvad sålunda förordnats
träder i kraft den
1 Oktober 1891.

Det alla, som vederbör,
hafva sig hörsamligen att
efterrätta. Till yttermera
visso hafve Vi detta med
egen hand underskrifvit
och med Vårt Kongl. sigill
bekräfta låtit. Stockholms
slott den 10 Juli
1891.

OSCAR.

(L. S.)

V. L. Groll.

Hvad sålunda förordnats
träder i kraft den
1 Oktober 1893.

Det alla, som vederbör,
hafva sig hörsamligen att

o _ o

efterrätta. Till yttermera
visso hafve Vi detta med
egen hand underskrifvit
och med Vårt Kongl. sigill
bekräfta låtit. Stockholms
slott den 2 Juni
1893.

OSCAR.

(L. S.)

V. L. Groll.

10.

Denna kungörelse skall
träda i kraft den 1 Januari
1898.

Det alla, som vederbör,
hafva sig hörsamligen att
efterrätta. Till yttermera
visso hafve Vi detta med
egen hand underskrifvit
och med Vårt Kongl. sigill
bekräfta låtit. Stockholms
slott den 16 Juli
1897.

OSCAR.

(L. S.)

E. von Krusenstjerna.