Lagförslag och Betänkande (Statens offentliga utredningar 1892:1)

Lagförslag och Betänkande,

af gif na

den af Kongl. Maj:t den 15 Maj 1891 tillsatta komité
med uppdrag att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning

angående

sparbanker m. m.

Stockholm

tryckt hos K. L. Beckman
1891.

Till KONUNGEN.

Sedan Eders Kongl. Maj:t den 15 Maj innevarande år besluta att
tillsätta eu komité med uppdrag att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning
för sparbanker äfvensom andra låneinrättniugar, hvilka utan

af Eders Kongl. Maj:t faststäldt reglemente drifva sparbanks- eller
sparkasserörelse, samt i nåder förordnat till ordförande i denna komité
undertecknad Bergström och till ledamöter i komitén undertecknade
Benckert och Bagge; sammanträdde komitén jemte vice Häradshöfdingen
Erik von Wolcker, som blifvit af komitén antagen till sekreterare,
den 15 sistlidne Juli å bruksegendomen Elfvestorp i Örebro län för att
påföljande dag påbörja sitt arbete. Under tiden från och med sistnämnda
dag till och med Tisdagen den 4 påföljande Augusti hann komitén att
utarbeta utkast till två särskilda lagar i ämnet. Under tiden från
och med den 5 Augusti, då undertecknade Benckert och Bagge afreste
från Elfvestorp, till och med den 28 i sammtt månad var, enligt komiténs
uppdrag, undertecknad ordförande, biträdd af sekreteraren, sysselsatt
med arbete å motivering af de föreslagna lagbestämmelserne.
Sedan sekreteraren derefter bär i Stockholm fullständigt utarbetat motiven,
sammanträdde komitén ånyo härstädes den 5 innevarande Oktober
månad. Komitén, hvilken emellertid gifvit åtskillige i sparbanksväsendet
erfarne och kunnige män enskild del af lagutkasten, har under
samvaro härstädes, jemväl med afseende å de af nämnde män gjorda
erinringar och anmärkningar, underkastat lagutkasten ytterligare granskning
äfvensom i sådant ändamål genomgått motiven till desamma.

Efter nu slutadt arbete får komitén härmed i underdånighet öfverlemna
förslag dels till lag angående sparbanker och dels till lag angående
tillsyn å vissa bolag, livilka idka penningerörelse med sådan inlåning,
som sparbank bedrifver, äfvensom betänkande, innehållande motiv
till lagförslagen.

Underdånigst

AXEL BERGSTRÖM.

ROB. BENCKERT. A. Ii. BAGGE.

Erik von Wolcker.

Stockholm den 27 Oktober 1891.

LAGFÖKSLAG.

Förslag*

till

Lag angående sparbanker.

Med upphäfvande af förordningen angående sparbanker den 1 Oktober
1875 samt lagarne den 31 December 1888 och den 5 September
1890, innefattande ändring i och tillägg till nämnda förordning, varder
härigenom stadgadt som följer:

1 §•

Med sparbank förstås i denna lag penningeinrättning, som, utan
rättighet för dess stiftare eller desses rättsinnehafvare att tillgodonjuta
andel i den vinst, som å rörelsen kan uppkomma, uteslutande bar till
ändamål att, i enlighet med behörigen stadfäst reglemente, för insättares
räkning till förräntande mottaga penningar och genom räntans läggande
till hufvudstolen dem ytterligare förkofra för att viss tid efter uppsägning
återbetalas.

De, som bos sparbank pa grund af insättning ega fordran, så ock
deras rättsinnehafvare benämnas i denna lag delegare i sparbanken.

2 §•

Till grundfond för sparbank skall, på sätt och under vilkor i 5
och 18 §§ sägs, tillskjutas ett belopp af minst två tusen kronor; dock
att, der kommun eller landsting besluter att inrätta sparbank och ikläder

sig ansvarighet för återbetalning af der insatta medel, tillskjutande af
grundfond icke erfordras.

Enskilda personer, som stifta sparbank, skola vara välfrejdade
svenske medborgare till antal af minst tjugo.

3 §.

De, som vilja inrätta sparbank, skola bos Konungens Befallningshafvande
i det län, hvarinom sparbankens styrelse kommer att hafva
sitt säte, söka stadfästelse å det för sparbanken antagna reglemente.
Dervid skola enskilde stiftare styrka, ej mindre att deras antal icke
understiger det i 2 § föreskrift^, än äfven att det belopp, hvartill
grundfonden enligt reglementet skall uppgå, blifvit tecknadt. Kommun
eller landsting åter bar att förete laga kraft egande beslut, hvarigenom
kommunen eller landstinget iklädt sig den ansvarighet, hvarom i 2 §
förmäles, eller ock utfäst sig att tillskjuta grundfond till belopp, som
nyss är sagdt.

Konungens Befallningshafvande pröfvar reglementets öfverensstämmelse
med denna lag äfvensom med lag och författningar i öfrig t samt
om och i sådan händelse Indika ytterligare bestämmelser må erfordras
för betryggande af delegarnes rätt.

Finner Konungens Befallningshafvande skäl att meddela den sökta
stadfästelse^ skall underrättelse derom intagas i länskungörelserna.
Vägras stadfästelse, skall skäl derför uppgifvas.

Beslutad ändring af reglementet eger ej giltighet med mindre den
varder af Konungens Befallningshafvande stadfäst ; skolande stadfästelsen
kungöras på sätt nyss är sagdt.

4 §•

I reglementet skall uppgifvas den benämning, hvarunder inrättningen
kommer att drifva sin rörelse. För utmärkande af rörelsens
beskaffenhet må ej annat uttryck än sparbank användas.

•*

Ej må, der icke Konungen annorlunda förordnat, annan penningeinrättning
än sådan, för hvilken Konungens Befallningshafvande enligt
denna lag stadfäst reglemente, drifva sin rörelse under benämning af
sparbank. Öfverträdelse af detta förbud hör under allmänt åtal och
straffes med böter, minst femtio kronor.

5 §•

Förr än sparbank må öppna sin rörelse, skall hos Konungens Befallningshafvande
lemnas uppgift å de personer, hvilka vården om sparbankens
angelägenheter tillkommer, så ock, der grundfond bör tillskjutas,
styrkas, att det belopp, hvartill fonden enligt reglementet skall uppgå,
blifvit kontant inbetaldt.

6 §•

I tvistemål, som rör gäld i allmänhet, svarar sparbank vid allmän
underrätt i den ort, der sparbankens styrelse enligt reglementet har
sitt säte.

7 §•

Vården om sparbanks angelägenheter tillkommer dels så kallade
hufvudmän, som skola representera delegarne och såsom öfverstyrelse
öfvervaka sparbankens förvaltning, och dels en förvaltande styrelse.

Hufvudmännen, hvilkas antal skall utgöra minst tjugo och högst
femtio, skola utses genom val på sätt reglementet föreskrifver; dock att
enskilda personer, hvilka stiftat sparbanken, må kunna i reglementet förklaras
för hufvudmän.

Uti en i sparbanken förvarad liggare skall hvarje hufvudman, der
han åtager sig uppdraget, egenhändigt inskrifva sitt namn.

Rätt att deltaga i hufvudmäns öfverläggningar, val och beslut må
genom reglementet kunna tillerkännas ej mindre delegare, som i sparbanken
har och under viss tid haft innestående medel till visst belopp,

än äfven den, som lemnat penningebidrag till bildande eller förstärkande
af sparbankens grundfond eller reservfond. Vid utöfning af nämnda
rätt bära de lika ansvarighet som huvudman.

Hufvudmännen, hvilka skola en gång hvarje år kallas till ordinarie
sammanträde, ega dervid att utse ej mindre ledamöter i styrelsen än
äfven revisorer för granskning af sparbankens förvaltning, att besluta
om ansvarsfrihet för styrelsen samt att afgöra fråga, som kan väckas
om användning af det i 15 § omförmälda öfverskott å reservfond; och
hafva hufvudmännen i öfrigt att fatta beslut i ärenden, hvilka enligt
reglementet tillhöra deras handläggning.

Hufvudmän och styrelseledamöter skola utses för viss tid och
revisorer årligen.

Styrelsen handhafver den omedelbara ledningen af sparbankens
verksamhet och eger att i alla mål tala och svara för sparbanken, så
ock att besluta i frågor, hvilkas afgörande icke är hufvudmännen förbehållet.

Ej må hufvudman eller styrelseledamot i sparbank vara tjensteman
i samma sparbank.

8 §•

Till Konungens Befallningshafvande skall sparbanks styrelse efter
hufvudmännens årssammanträde aflemna förteckning å hufvudmän och
styrelseledamöter. Den förteckning skall genom Konungens Befallningshafvandes
försorg införas i länskungörelserna och tidning i orten.

9 §•

Vid sammanträde af hufvudmän och styrelse skall föras protokoll,
upptagande alla förekommande ärenden och de beslut, som deri fattats,
äfvensom dem, hvilka i besluten deltagit.

10 §.

Styrelseledamot må af sparbank uppbära arfvode endast i det fall
att reglementet sådant uttryckligen medgifver; dock att arfvodet icke
får utgå af andra medel än afkomsten af sparbankens egna fonder. Hufvudman
är icke i något fall berättigad att åtnjuta arfvode.

11 §•

Sparbank må ej drifva inlåningsrörelse under annan form än i 1 §
omförmäles; dock att för fyllande af tillfälligt penningebehof sparbank
må kunna upptaga lån och öppna kreditivräkning.

Sparbanks medel må ej såsom lån utlemnas mot annat 1''ordringsbevis
än skuldebref. Lemnas lån mot borgen eller mot pant af skuldebref
med borgen, skall, der icke gäldenären utfäster sig att inom tre
månader återgälda lånet, sparbankens styrelse förbehålla sig rätt att,
om den så finner nödigt, uppsäga detsamma till återbetalning inom tre
månader. Utöfver tio år må icke lån, hvarom nu är sagd!, utestå;
skolande å lån af ifrågavarande beskaffenhet, som utestår längre tid än
ett år, afbetalning årligen göras med belopp, som blifvit i skuldebrefvet
bestämdt, der icke styrelsen begagnar sin rätt att uppsäga lånet till
inbetalning på en gång. Så länge lånet qvarstår, skall styrelsen årligen
underkasta detsamma förnyad pröfning.

12 §.

Lån af sparbanks medel må ej utlemnas mot skuldförbindelse, för
hvars uppfyllande ledamot eller suppleant i styrelsen eller i sparbanken
anstäld tjensteman i egenskap af hufvudgäldenär eller löftesman svarar,
utan så är, att för lånet ställes antingen pant af statens eller allmänna
hypoteksbankens obligationer eller andra med dem i afseende å säkerheten
närmast jemförliga obligationer eller ock full säkerhet af inteckning

uti fastighet, å landet inom hälften af medeltaxeringsvärdet för de tio
sista åren och i stad inom hälften af sist faststälda taxeringsvärdet;
dock att åbyggnad å egendom i stad skall, för att inteckning i egendomen
må godkännas, vara brandförsäkrad i någon med vederbörligen
faststäldt reglemente försedd brandförsäkringsinrättning inom riket.

13 §.

Af sparbanks tillgångar skall ett belopp, motsvarande minst en
tiondedel af delegarnes behållning enligt senaste bokslut, redovisas i
värdehandlingar, hvilka kunna med lätthet förvandlas i penningar, såsom
statens, allmänna hypoteksbankens eller andra fullgoda obligationer,
eller ock depositionsbevis af riksbanken eller annan bankinrättning, för
hvilken Konungen faststält reglemente.

14 §.

Ej må sparbank ega annan fastighet än som för sparbankens inrymmande
är afsedd; dock må sparbank inropa för dess fordran pantsatt
eller utmätt fast egendom, som å auktion försäljes, der det för
skyddande af dess rätt finnes erforderligt; skolande densamma åter
afyttras, så snart det utan förlust kan ske.

15 §.

All vinst, som å sparbanks rörelse uppkommer, skall afsättas till
en reservfond för bestridande af omkostnader och betäckande af förluster;
dock att, när reservfonden eller, der grundfond blifvit tillskjuten
och förbehåll om återbärande deraf icke i reglementet gjorts, sammanräknade
beloppet af grund- och reservfonderna öfverstiger tio procent
af delegarnes behållning enligt senaste bokslut, hufvudmännen må,
efter det sparbankens styrelse afgifvit yttrande i ärendet, kunna besluta,
att öfverskottet skall användas för väckande och underhållande hos

mindre bemedlade delegare af håg till ökad sparsamhet eller ock, der
reglementet sådant medgifver, för välgörande eller allmännyttigt ändamål.
Hufvudmännens beslut härom skall underställas Konungens Befallningshafvande,
som har att pröfva, huruvida beslutet öfverensstämmer med
föreskrifterna i denna paragraf och sparbankens reglemente.

16 §.

I sparbank skola föras följande böcker:
kassabok, som af särskilda personer föres i två exemplar;
afräkningsbok, som för hvarje delegare utvisar insatta och uttagna
belopp samt hans tillgodohafvande;

lånebok, som upptager de af sparbanken utlemnade lån, derå inbetalda
räntor och gjorda afbetalningar samt för lånen stälda säkerheter;

register å sparbankens gäldenärer, hvilket vid hvarje gäldenärs namn
angifver dennes samtliga förbindelser till sparbanken, vare sig såsom
hufvudgäldenär eller löftesman, samt

kapitalbok, upptagande sparbankens tillgångar och skulder vid hvarje
års början och slut; varande sparbanks styrelse obetaget att, efter ty
pröfvas lämpligt, låta föra äfven andra böcker.

Bokslut skall upprättas för kalenderår och fullständigt utvisa sparbankens
ställning.

Konungens Befallningshafvande eger, der så aktas nödigt, att meddela
föreskrift angående sättet för räkenskapens förande och afslutande.

Sparbanks styrelse är pligtig att senast en månad efter bokslutets
upprättande afgifva statistisk redogörelse angående sparbanken och dess
rörelse, jemlikt de föreskrifter Konungen kan låta utfärda.

17 §•

Revision af sparbanks förvaltning och räkenskaper skall årligen
förrättas. Revisionsberättelsen skall upptaga beloppen af sparbankens

tillgångar och skulder jemte beskaffenheten af tillgångarne samt innehålla
en öfversigt af sparbankens verksamhet under det år revisionen
omfattat. Berättelsen tillika med det yttrande af sparbankens styrelse
och det beslut af hufvudmännen, hvartill berättelsen må hafva gifvit
anledning, skall, så fort ske kan, insändas till Konungens Befallningshafvande
och offentliggöras på sätt i 8 § sägs.

18 §.

För sparbank tillskjuten grundfond må endast i det fall, att förbehåll
i reglementet derom gjorts, återbäras, dock utan beräkning af
ränta eller vinst derå och ej förr än det förhållande mellan reservfond
och delegarnes behållning, som i 15 § sägs, inträdt.

19 §.

Hafva, enligt senast upprättadt bokslut, tillskjuten grundfond och,
der reservfond bildats, jemväl denna gått förlorade eller har, efter det
grundfond återburits, reservfonden förlorats; då skall, derest icke ny
grundfond tillskjutes, sparbankens verksamhet genast afbrytas och sparbanken
ställas under utredning.

Lag samma vare, derest tillgångarne i sparbank, för hvars skuld
till delegarne kommun eller landsting iklädt sig ansvarighet, så nedgått,
att de motsvara endast nittiofem procent af delegarnes behållning
enligt senaste bokslut.

20 §.

Har någon del af sparbanks vinst blifvit använd på annat sätt än
15 § medgifver, åligger dem, som i beslutet derom deltagit, att, en för
alla och alla för en, till sparbanken återgälda hvad sålunda blifvit obehörigen
utbetaldt. Underlåtes föreskriften i 19 §, äro de, som låtit

sådan underlåtenhet komma sig till last, likaledes en för alla och alla
för en, delegarne ansvarige för deras fordringars fulla gäldande.

Öfverträda eljest hufvudmän eller styrelseledamöter denna lag eller
för sparbanken stadfäst reglemente, äro de skyldige att, en för alla
och alla för en, ersätta all genom öfverträdelsen uppkommen skada.

I öfrigt äro hufvudmän och styrelseledamöter underkastade ansvarighet
för förvaltningen af de sparbanken anförtrodda medel endast
efter de grunder, som för sysslomän enligt allmän lag gälla, så vidt
de icke särskildt utfäst sig till ytterligare ansvarighet eller reglementet
derom innehåller bestämmelse.

Om utförande af talan, hvartill enligt denna paragraf fog må förefinnas,
eger Konungens Befallningshafvande att förordna, ändå att anmälan
af sakegare icke gjorts.

21 §.

Konungens Befallningshafvande har att öfva tillsyn öfver sparbank
och för sådant ändamål sjelf eller genom ombud verkställa undersökning
af sparbanks förvaltning, dervid sparbankens räkenskaper, protokoll,
kassa och lånehandlingar skola af styrelsen hållas tillgängliga.

Sådan undersökning må, när Konungens Befallningshafvande pröfvar
nödigt, ske antingen genom deltagande i den årliga revisionen af sparbankens
förvaltning och räkenskaper eller utan samband med revisionen;
dock att undersökning af hvarje sparbank skall ega rum minst en gång
årligen. Verkställes undersökningen genom Konungens Befallningshafvandes
ombud, åtnjuter ombudet arfvode af allmänna medel efter de
grunder Konungen stadgar.

Hafva hufvudmän eller styrelse fattat beslut, livilket står i uppenbar
strid med lag eller det för sparbanken gällande reglemente eller
eljest finnes medföra våda för sparbankens säkerhet eller kränkning af
delegarnes rätt, må Konungens Befallningshafvande vid vite förbjuda

verkställighet af beslutet. Konungens Befallningshafvande må ock vid
vite förelägga sparbanks hufvudmän eller styrelse att, i händelse beslut
af nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet, göra rättelse,
der så ske kan, äfvensom att vidtaga åtgärd, som Konungens Befallningshafvande
för betryggande af delegarnes rätt funnit nödigt att föreskrifva;
Konungens Befallningshafvande i sistnämnda fall dock obetaget
att, om förhållandena dertill föranleda, låta på sparbankens bekostnad
verkställa sådan åtgärd.

Sker svårare afvikelse från denna lag eller från sparbanks reglemente
och varder ej den anmärkta afvikelsen inom förelagd tid rättad,
ankommer det på Konungens Befallningshafvande att förbjuda fortsättning
af sparbankens verksamhet.

22 §.

Finner Konungens Befallningshafvande grundad anledning att befara
förhållande, hvarom i 19 § sägs, har Konungens Befallningshafvande
att förordna om sparbankens ställande under utredning.
Till deltagande i utredningen skall Konungens Befallningshafvande utse
ett ombud, hvilket undfår godtgörelse af allmänna medel till belopp
Konungens Befallningshafvande bestämmer.

Afträdes sparbanks egendom till konkurs, gäller i fråga om arfvode
till allmänt ombud hvad derom är särskildt stadgadt.

23 §.

Beträffande den, till hvars förmån insättning i sparbank första
gången verkställes, skall uppgift lemnas å namn samt, der sådant kan
ske, födelseår, -månad och -dag, hemvist och lefnadsyrke. Göres insättningen
för minderårig, böra, om så kan ske, äfven föräldrarnes
namn uppgifvas.

Önskar den, som till förmån för annan insätter medel, att dessa
icke må kunna förr än efter viss tid uppsägas till återbetalning, skall
han derom göra förbehåll, då insättning första gången verkställes. Vill
han vid den insättning göra annat förbehåll i afseende å medlens utbetalning,
ankommer det på pröfning af sparbankens styrelse, huruvida medlen
må med det förbehåll mottagas.

24 §.

Vid första insättning i sparbank skall till insättaren utan afgift
utlemnas en med ordningsnummer försedd motbok, deri gjordt förbehåll
skall vara infördt och vid hvilken ett tryckt exemplar af sparbankens
reglemente skall vara fästadt.

Vid insättning och uttagning af penningar skola två af sparbankens
tjensteman eller styrelseledamöter derom göra anteckning hvar i sitt
exemplar af kassaboken. Insatt eller uttaget belopp införes jemväl i
motboken. Styrelseledamot eller tjensteman må ej i annan ordning,
än nu är sagd, å sparbankens vägnar mottaga penningar för insättning
eller verkställa utbetalning af insatta medel.

För en och samma person må insättning å mer än en motbok ej
eg a rum; dock må minderårig, för hvars räkning medel blifvit af annan
person insatta, äfvensom den, till hvars förmån motbok med vissa förbehåll
utfärdats, kunna utbekomma särskild motbok för insättning af
egna medel.

25 §.

Den, som vill uppsäga eller lyfta för hans räkning i sparbank innestående
medel, skall i sparbanken uppvisa sin motbok och, derest han
icke är personligen känd, styrka sin behörighet genom meddelande af
sådana uppgiiter, som här ofvan i 23 § omförmälas. Finnas dessa uppgifter
öfverensstämma med dem, som vid första insättningen lemnats,

och förekommer ej anledning betvifla att personen är den han uppgifver
sig vara, må uppsägningen gälla och utbetalningen verkställas. Omfattar
uppsägning hela kapitalet, skall jemväl upplupen ränta utbetalas,
dervid motboken till sparbanken återställes.

26 §.

Medel, som för gift qvinnnas räkning innestå i sparbank, må af henne,
äfven utan mannens samtycke, uppsägas och lyftas. Likaledes må minderårig,
som uppnått femton år, utan särskild tillåtelse af målsman, förfoga
öfver medel, insatta å motbok, som han på grund af 24 § för insättning
af egna medel utbekommit.

I de fall, hvarom i denna paragraf förmäles, må medel ej från
sparbank utbetalas till mannen utan hustruns eller till målsman utan
minderårigs samtycke.

27 §.

Af sparbank utfärdad motbok bör en gåug årligen å tid, reglementet
angifver, inlemnas till sparbanken för att jemföras med dess
räkenskaper; skolande, der ej sådant redan skett, den för nästförflutna
kalenderår upplupna ränta då jemväl i motboken införas.

I sparbanks reglemente må dock bestämmas, att delegare det år,
hans motbok blifvit för insättning eller uttagning i sparbanken uppvist
och dervid med räkenskaperna jemförd, skall vara fri från skyldighet
att särskildt för sistnämnda ändamål aflemna motboken.

Varder motbok, som bör till sparbanken för jemförelse med dess
räkenskaper inlemnas, icke der å föreskrifven tid företedd och yppar
sig sedermera skiljaktighet mellan motboken och sparbankens räkenskaper
i afseende å insättningar eller uttagningar, skola räkenskaperna
ega vitsord, der icke någon omständighet förekommer, som förringar
deras trovärdighet.

28 §.

Ofvergår fordringsrätt på grund af motbok från en till annan, skall
sådant, så snart ske kan, för sparbankens styrelse anmälas och styrkas,
der motbokens innehafvare vill å densamma grunda rätt mot sparbanken.

29 §.

Har motbok förkommit, bör den, som förlorat motboken, sådant
hos sparbankens styrelse ofördröjligen anmäla och dervid uppgifva tid
och omständigheter, under hvilka förlusten timat. Styrelsen skall då
genom kungörelse, hvilken på bekostnad af den, som förlorat motboken,
införes en gång i allmänna tidningarne och tre gånger i tidning, som
i orten utkommer, efterlysa motboken. Derest denna icke inom sex
månader efter det sådan efterlysning sista gången egt rum tillrättakommit,
må styrelsen, der den finner sannolikt att motboken verkligen
förkommit, utställa ny motbok, utmärkande, att den blifvit utfärdad i
stället för den förkomna; skolande, der styrelsen så aktar nödigt, säkerhet
ställas för all skada och förlust, som till följd af ny motboks utfärdande
kunna drabba sparbanken.

30 §.

Sparbanks reglemente skall, utöfver hvad förut i denna lag är
derom stadgadt, innefatta bestämmelser angående:

den ort, hvarest styrelsen har sitt säte;

det belopp, hvartill sparbanks grundfond, der sådan erfordras,
skall uppgå;

hufvudmännens antal och den tid, för hvilken de skola väljas, det
minsta antal af dem, som bör närvara för att giltigt beslut må kunna
fattas, hufvudmännens befogenhet, tid och ort för deras årssammanträdo
samt sättet för utlysande af detta äfvensom af särskildt sammanträde;

antalet af styrelseledamöter och deras suppleanter, tiden för deras
befattning samt styrelsens åligganden och beslutmessighet;

antalet af revisorer samt tiden för revisionen och dess afslutande;
sättet för anordnande af s. k. sparbankskomité (afdelnings- eller
filialkontor), der sådan komité anses erforderlig, bestämmande af dess
befogenhet och öfvervakande af dess förrättningar;

det lägsta belopp, som i sparbank må insättas, och det belopp en
persons tillgodohafvande må högst utgöra;

sättet för in- och utlåningsräntans bestämmande;
den tid efter uppsägning från delegares sida då insatta medel utbetalas;
skolande sådan tid bestämmas i förhållande till storleken af det
belopp, som skall uttagas, dock icke i något fall under en vecka;
sättet för uppsägning från sparbankens sida af insatta medel;
förvar och inventering af kassa och värdehandlingar; samt
sättet för fattande af beslut om ändring i reglementet, om sparbankens
upplösning och om verkställigheten deraf.

31 §.

När sparbank upplöses, skall sådant för Konungens Befallningshafvande
ofördröjligen anmälas; och må årsstämning å dess okände borgenärer
sökas.

Uppstår behållning, sedan sparbankens alla förbindelser blifvit fullgjorda,
skall denna användas för välgörande eller allmännyttigt ändamål.

Hufvudmännens härom fattade beslut skall underställas Konungens
Befallningshafvandes pröfning, och åligger det Konungens Befallningshafvande
att tillse, att behållningen varder i öfverensstämmelse med
faststäldt beslut använd.

32 §.

Öfver beslut, som af Konungens Befallningshafvande på grund
af denna lag meddelas, må klagan föras bos Konungen i Finansdeparte -

mentet, men beslutet går ändock i verkställighet, der icke Konungen
annorlunda förordnar.

33 §.

Träder penningeinrättning i verksamhet under namn af sparbank
utan att hafva erhållit sådan stadfästelse å sitt reglemente, som i 3 §
sägs, stånde en hvar, som emellertid å inrättningens vägnar ingår förbindelse,
derför i'' personlig ansvarighet till fordringsegaren såsom för
annan sin förbindelse efter allmän lag.

Denna lag träder i kraft med ingången af år 189 och skall ega
tillämpning jemväl å redan inrättad sparbank; dock att sådan sparbank
icke är pligtig att fullgöra föreskriften i 3 § om skyldighet att söka
stadfästelse å ett i öfverensstämmelse med lagen upprättadt reglemente
förr än ett år eller föreskriften i 13 § om redovisning i vissa värdehandlingar
af en tiondedel af sparbankens tillgångar förr än fem år efter
lagens trädande i kraft. I öfrigt må denna lag icke verka inskränkning
i rätt, som enligt äldre reglemente eller eljest gjordt förbehåll
kan tillkomma redan inrättad sparbanks stiftare eller andra att återbekomma
tillskjuten fond eller att derå njuta ränta; likasom sådan sparbank,
så framt dess reglemente ej annorlunda stadgar, icke är skyldig
att bereda sig grundfond eller att, med mindre sparbankens tillgångar
så nedgått, att de motsvara endast nittiofem procent af delegarnes behållning
enligt

Förslag

till

Lag angående tillsyn å vissa bolag, hvilka
idka penningerörelse med sådan inlåning
som sparbank bedrifver.

1 §•

Drifver bolag, hvars reglemente icke är af Konungen stadfäst,
penningerörelse under antaget namn af folkbank eller sparkassa eller
under annan firma än sådan, som 9 § 2 mom. af lagen angående
handelsregister, firma och pro kura den 13 Juli 1887 föreskrifver, och
ingår sådan inlåning, som sparbank bedrifver, bland bolagets rörelsegrenar;
då skall bolaget beträffande rörelsen i dess helhet vara underkastadt
enahanda tillsyn af Konungens Befallningshafvande i länet,
som i 21 § 1 stycket af lagen angående sparbanker den
är för sparbank stadgad. Der för utöfvande af denna tillsyn
Konungens Befallningshafvande låter genom ombud undersöka förvaltningen
af bolagets angelägenheter, skall godtgörelse derför af bolaget
gäldas till ombudet enligt Konungens Befallningshafvandes bestämmande.

2 §•

Styrelse för bolag, hvarom i 1 § sägs, åligger att årligen till
Konungens Befallningshafvande aflemna berättelse af bolagets revisorer

öfver verkstäld granskning af nästföregående års förvaltning tillika
med det beslut, bolagsstämman i fråga om ansvarsfrihet för styrelsen
fattat. Dessa handlingar skola genom Konungens Befallningshafvandes
försorg införas i länskungörelserna och tidning i orten.

Styrelsen har ock att senast en månad efter bokslutets upprättande
afgifva statistisk redogörelse i afseende å bolaget och dess rörelse jemlikt
föreskrifter, som Konungen kan låta utfärda.

Bokslut skall upprättas för kalenderår och fullständigt utvisa bolagets
ställning; egande Konungens Befallningshafvande att, der så aktas nödigt,
meddela föreskrift angående sättet för böckernas förande och afsilande.

Konungens Befallningshafvande må vid vite förelägga bolagets styrelse
att fullgöra hvad enligt denna lag styrelsen åligger eller hvad
Konungens Befallningshafvande föreskrifvit till betryggande af deras
rätt, som hafva medel innestående å sparkasseräkning.

3 §•

Finnes grundad anledning till antagande att bolag, hvarom i denna
lag sägs, förlorat sin reservfond och tjugo procent af inbetald grundfond,
har Konungens Befallningshafvande att förordna om bolagets ställande
under utredning. Till deltagande i sådan utredning skall Konungens
Befallningshafvande utse ett ombud, som härför uppbär godtgörelse
på sätt i 1 § sägs.

4 §•

Öfver beslut, som af Konungens Befallningshafvande på grund af
denna lag meddelas, må klagan föras hos Konungen i Finansdepartementet;
men beslutet går ändock i verkställighet, der icke Konungen
annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft med ingången af år 189 och eger tilllämpning
jemväl på redan bildade bolag af ifrågavarande beskaffenhet.

MOTIV.

Den lagstiftning, hvartill komitén fått nådigt uppdrag att utarbeta
förslag, skall afse icke allenast sparbanker, utan äfven andra låneinrättningar,
hvilka utan af Konungen faststälda reglementen drifva sparbankseller
sparkasserörelse. Hvad nu angår uppdraget i förra delen, finner
det sin begränsning i den bestämning af hvad med sparbank förstås,
som gällande lagstiftning angående sparbanker innehåller. Beträffande
deremot uppdraget i öfrigt är det vid saknaden af nästan all lagstiftning
i ämnet svårare att afgöra, hvad som faller inom detsamma. Såsom
kändt är, medgifva flera aktiebolag allmänheten att insätta penningar
å s. k. sparkasseräkning, och de bedrifva således äfven den art af
inlåning, som i regeln tillhör sparbankerna. Sådan sparkasserörelse
idkas ej mindre af'' de bankaktiebolag, hvilka icke hafva till ändamål
att drifva bankrörelse i större omfång, utan blott att tillgodose den
mindre omsättningen å viss ort och hvilkas grundfond förty enligt lagen
angående bankaktiebolag den 19 November 1886 icke behöfver öfverstiga
tvåhundra tusen kronor, än ock af större bankaktiebolag, för
hvilka grundfonden enligt samma lag är bestämd att utgöra minst en
million kronor. Då emellertid de, som vilja ingå aktiebolag i ändamål
att drifva bankrörelse, icke kunna komma i åtnjutande af de rättigheter,
som nyss åberopade lag tillerkänner bankaktiebolag, med mindre Konungen
efter pröfning af bolagets ordning stadfäster densamma, så föranleder
det komitén lemnade nådiga uppdrag icke till vidare yttrande
beträffande nämnda arter af bankbolag. I händelse bland de rörelsegrenar,
hvilka enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar
bedrifva, sparkasserörelse jemväl ingår, gäller om dem, hvad nyss är
sagd! angående bankaktiebolagen.

Efter att sålunda hafva frånskiljt de låneinrättningar, hvilka i det
komitén gifna uppdrag uppenbarligen icke äro afsedda, vill komitén
framdeles närmare bestämma, Indika slag af låneinrättningar, förutom
sparbanker, den nya lagstiftningen enligt komiténs åsigt bör omfatta.

Då det komitén gifna uppdrag sålunda kan anses sönderfalla i två
delar, bar komitén ansett lämpligt att utarbeta två särskilda lagförslag,

afseende, det ena de egentliga sparbankerna och det andra öfriga ofvan
antydda låneinrättningar.

Komitén har sålunda först att yttra sig rörande förslaget till lag
angående sparbanker.

Den filantropiska rörelse, hvarur i slutet af förra århundradet sparbanksväsendet
framgick, nådde snart äfven de tre nordiska länderna.
Tidigast hann den Danmark, hvars äldsta sparbank räknar sina anor
från år 1810. Ett decennium senare beredde sig i vårt land Göteborg
äran af den första sparbankens inrättande, och år 1822 grundlädes i
Norges hufvudstad detta lands första sparbank.

Nära samtidigt sålunda till sin uppkomst och egnadt att tillgodose
väsentligen samma behof, har de nordiska ländernas sparbanksväsende
utvecklat sig i en i det hela likartad rigtning. Allmänheten lärde sig
snart hysa förtroende för dessa inrättningar, hvilkas oegennyttiga syfte
förlänade dem en egendomlig karakter af välgörenhetsanstalter, och i
samma mån detta förtroende under utvecklingens fortgång vann i styrka,
blefvo tillflödena till sparbankerna allt rikligare. Länge dröjde det
också, innan lagstiftaren fann sig föranlåten att ordnande ingripa i
sparbankernas verksamhet, Särskilt gäller detta Sverige och Danmark.

I vårt land gjordes nemligen sparbanksväsendet till föremål för
lagstiftning först genom förordningen den 1 Oktober 1875, och i Danmark
var det först efter en sjuttioårig utveckling under nästan fullständig
handlingsfrihet, som sparbankerna genom den ännu gällande lagen
(Lov om Spare- og Laanekasser) den 28 Maj 1880 blefvo föremål för
särskild lagstiftning. I sistnämnda land sökte man visserligen tidigt
att ställa sparbankernas verksamhet under allmänhetens kontroll, i det
att genom en regeringsföreskrift, utfärdad år 1827, sparbankerna ålades
skyldighet att årligen låta till trycket befordra ett sammandrag af sina
räkenskaper, men denna föreskrift gjordes icke med synne"rligt eftertryck
gällande och råkade småningom i glömska.

I Norge blef väl sparbanksrörelsen tidigt föremål för regeringsmaktens
och lagstiftningens uppmärksamhet, i det att der redan år
1824 utfärdades lag i ämnet (Lov angaaende visse Forrettiglieder for
de Sparbanker, som ere eller blive indrettede, den 20 juli 1824), men
denna lag afsåg endast att genom beviljande af ''vissa förmåner åt sparbanker,
som sökt och vunnit regeringens stadfästelse å sina reglementen,
främja uppkomsten af dylika sparbanker.

De båda regeringscirkulären af åren 1856 och 1860 afsågo icke
heller en verklig reglering af sparbankernas verksamhet, utan endast
ett försök att åstadkomma likformighet i de särskilda sparbankernas
reglementen, i hvilket hänseende det senare cirkuläret innehöll fullständigt
utkast till ett normalreglemente.

Först genom utfärdandet af lagen den 6 Juli 1887 blef det norska
sparbanksväsendet på ett mera verksamt sätt omhändertaget af lagstiftningen.

Annorlunda har sparbankernas utveckling i öfriga europeiska länder
gestaltat sig. Medan så väl vårt lands som Norges och Danmarks sparbanker
bibehållit sin ursprungliga karakter af enskilda inrättningar med
nästan fullständig förvaltningsfrihet, har utvecklingen i andra länder
ledt derhän att sparbankerna antingen blifvit statsinstitutioner eller ock
öfvergått till rent kommunala inrättningar. Den förra rigtningen finner
man representerad i Englands och Frankrikes, den senare i de tyska
staternas sparbanksväsende.

I England, hvars första sparbank, »trustee saving-bank)), inrättades
år 1799, meddelades redan genom en sparbanksakt af år 1817 (55
George III c. 130) noggranna bestämmelser i fråga, bland annat, om
förvaltningen af sparbanks medel och särskildt beskaffenheten af de säkerheter,
mot hvilka dessa medel finge utlånas; och genom eu följd af
lagstiftningsakter af åren 1828, 1848 och 1860 fördes småningom hela
förvaltningen öfver i statens händer och centraliserades hos en statens
myndighet (the national debt office). I Frankrike, der år 1818 den
första sparbanken (caisse d’épargne et de prévoyance) kom till stånd i
Paris, ledde politiska förvecklingar och upprepade rubbningar i sparbankernas
verksamhet derhän, att landets representation öfvertog ej blott
garantien, utan äfven förvaltningen af insättarnes besparingar. Allt
sedan år 1839 förvaltas nemligen dessa af en under nationalförsamlingen
lydande offentlig kassa (caisse des depöts et consignations), och
denna de franska sparbankernas ställning är ytterligare befästad genom
den ännu, med efterhand tillkomna ändringar, gällande lagen om sparbanker
den 15 April 1852.

Jemväl i de tyska staterna blef sparbankernas verksamhet tidigt
föremål för lagstiftning. Der hafva regeringarne emellertid åtnöjt sig
med att öfva tillsyn å sparbankernas förvaltning, hvilken, såsom ofvan
är antydt, bedrifves såsom en kommunal angelägenhet under stadsmyndigheternas
och landtkretsarnes garanti.

Hvad nu vårt land angår, kom, såsom redan blifvit nämndt, en
sparbankslagstiftning till stånd först genom förordningen den 1 Oktober
1875, hvilken förordning, med den ändring och det tillägg, som innehållas
i lagarne den 31 December 1888 och den 5 September 1890,
utgör bestående lagstiftning i ämnet.

Tidigare försök att lagbinda sparbankernas verksamhet hade emellertid
ingalunda saknats. Sålunda förelåg till behandling vid 1862—63
årens riksdag en motion angående meddelande af allmänna föreskrifter
att tjena till efterrättelse vid sparbankers stiftande.

I denna motion, som närmast afsåg att främja uppkomsten af ett
sparbankssystem för hela landet och i sådant ändamål förordade inrättandet
af länssparbanker med afdelningar inom de olika socknarne
(s. k. sockenkomitéer), betonades jemväl kraftigt statens pligt att i
deras intresse, hvilka åt sparbankerna tillitsfullt anförtrott vården om
sina samlade besparingar, med tryggande föreskrifter omgärda sparbankernas
i ekonomiskt och socialt hänseende betydelsetulla verksamhet.

Framställningen vann emellertid icke ståndens bifall; dock vittna
förhandlingarna i ämnet nogsamt derom att många af landets mera
framsynte representanter insågo den tid vara nära, då de kraf, som
motionen velat tillgodose, icke längre skulle kunna utan våda afvisas.
Några år senare tillsattes också af regeringen en komité med uppdrag
att i samråd med chefen för finansdepartementet utarbeta förslag till
förordning angående rikets sparbanker. Den 19 December 1868 afgaf
komitén sitt förslag, och detta innehöll utförliga bestämmelser såväl
beträffande sparbankernas organisation, som i fråga om deras förvaltning.
Närmast i anledning af de väsentliga anmärkningar, som vid
förslagets granskning i Högsta Domstolen rigtades deremot, fann regeringen
emellertid förslaget icke lämpligt att upphöjas till lag, utan
framlade i dess ställe vid 1871 års lagtima riksdag ett inom justitiedepartementet
utarbetadt förslag till förordning angående sparbanker.

Såsom af den kong!, propositionen framgår, hade regeringen vid
utarbetandet af nämnda förslag sorgfälligt sökt undvika att genom
strängt reglementerande dämpa det medborgerliga intresse, som kallat
sparbankerna till lif och framgångsrikt ledt deras utveckling.

Den kongl. propositionen, som i hufvudsak blef af lagutskottet tillstyrkt,
föll likväl för motståndet inom Andra Kammaren, der majoritetens
män i hvarje sträfvan att lagbinda sparbankernas verksamhet
skönjde faror för densamma. Skarpa voro dock de meningsskiften,

som propositionen framkallade, och ringa den röstöfvervigt, som bestämde
frågans öde.

Några års ytterligare erfarenhet skulle också visa sig i stånd att
htyta motståndet.

Den tid af rik utveckling, som de närmast följande årens sällspordt
goda konjunkturer medförde jemväl för vårt lands sparbanksväsende,
var det nemligen förbehållet att framvisa mer än ett fall, der sparbankernas
obegränsade handlingsfrihet urartade till sjelfsvåld, och der en
mindre omsorgsfull förvaltning bragte insättarnes besparingar i en
öfverhängande fara, hvilken endast genom tillfälligt understöd kunde
afvärja^. Ofvertygelsen om behofvet af en tidsenlig sparbankslagstiftning
vann under sådana förhållanden allt mer insteg i det allmänna
tänkesättet, och då vid 1875 års riksdag till behandling förelåg enskild
motionärs framställning i detta ämne, fanns af den forna afvogheten föga
qvar. Utan märkligt meningsutbyte antogs af Riksdagens båda kamrar
det förslag till lag i ämnet, som i anledning af den väckta motionen
blifvit af lagutskottet uppgjordt och hvilket stod i nästan fullständig
öfverensstämmelse med det vid 1871 års riksdag fallna förslaget.

Riksdagens förslag vann regeringens stadfästelse, och den 1 Oktober
1875 promulgerades, såsom förut blifvit nämndt, gällande förordning
angående sparbanker.

Ändring i densamma har varit ifrågasatt vid så väl 1882 års som
1886 års riksdag, men de härom framställa förslagen hafva icke föranledt
till någon åtgärd. Härtill torde emellertid orsaken hafva varit, icke
någon allmännare öfvertygelse om tillräckligheten af gällande bestämmelser,
utan de farhågor för alltför häftiga rubbningar i våra sparbankers
verksamhet, som de båda vidt gående förslagen voro egnade att
framkalla. Deremot var det 1888 års riksdag förbehållet att taga
initiativet till tvenne partiella reformer af stor betydelse.

I anledning af väckta motioner beslöt nemligen denna Riksdag dels
att för sill del antaga förslag till ändrad lydelse af 7 § i förordningen
den 1 Oktober 1875, enligt hvilket Konungens Befallningshafvande fick
sig ålagdt att årligen förrätta inspektion af sparbanks förvaltning, och
dels att i skrifvelse till Konungen anhålla om framläggande af ett förslag
angående förbud för sparbank att, der ej tillika viss realsäkerhet
blifvit stäld, bevilja lån, för hvilket styrelseledamot eller tjensteman
vid samma sparbank iklädt sig löftesmansansvar (Riksd. skrifvelse n:o
45, 1888). Det förra beslutet vann oförändradt regeringens stadfästelse
och upphöjdes den 31 December 1888 till lag. Hvad det senare beslutet
angår, föranledde detsamma proposition till 1890 års riksdag,

hvilken proposition så till vida gick längre än Riksdagen i sin skrifvelse
afsett, som den innehöll förbud mot beviljande af lån mot borgen
jemväl då styrelseledamot eller tjensteman i sparbanken ställt sig såsom
låntagare. Med några af lagutskottet tillstyrkta smärre ändringar blef
förslaget af Riksdagen antaget, hvarefter lag i ämnet utfärdades den 5
Sept. 1890.

Innan komitén härefter öfvergår till en framställning af de grunder,
på hvilka dess förslag till lag angående sparbanker hvilar, tillåter sig
komitén att rörande sparbankernas ställning vid slutet af år 1889 —
det år, hvilket senaste officiella uppgifter afse — här meddela några
siffror, som den trott vara af intresse.

Vid sistnämnda års slut funnos i vårt land 377 sparbanker med
541 filialkontor eller sparbankskomitéer. Antalet delegare uppgick till
1,046,330, hvilken siffra utvisar en under året skedd tillökning af 30,228
delegare. Delegarnes sammanlagda behållning belöpte sig till 268,080,869
kronor och hade under året tillvuxit med 14,733,886 kronor. Under
året voro insatta 61,070,595 kronor eller 836,809 kronor mera än under
år 1888, medan beloppet af uttagna medel uppgick till 56,806,132 kronor
eller omkring en half milhon kronor mindre än under sistnämnda
år. Medelvärdet af hvarje sparbanksbok, hvilket vid 1888 års slut utgjorde
251 kronor 44 öre, ökades under ifrågavarande år med 6 kronor
93 öre. Medan vidare fem år tidigare eller vid 1884 års slut allenast
84 sparbanker egde en reservfond, som motsvarade 10 procent eller
deröfver af delegarnes behållning, hade vid ifrågavarande tidpunkt reservfonden
nått denna höjd uti 124 sparbanker, och samtliga sparbankers
reservfonder motsvarade i medeltal 8,3 procent af delegarnes behållning.

Hvad angår de förvaltade medlens placering, dervid utlåningen mot
säkerhet af borgen och af inteckning är af särskildt intresse, voro vid
1889 års slut af samtliga sparbankers medel utlånta mot säkerhet af
borgen 25,32 procent och mot säkerhet af inteckning 48,64 procent,
medan förhållandet i detta afseende vid 1884 års slut utvisas af procenttalen
resp. 33,43 och 43,17. Helt olika omfattning hade emellertid
de båda placeringssätten i större och i mindre sparbanker.

Sålunda voro vid 1889 års slut i sparbanker, der delegarnes behållning
understeg 10,000 kronor, utlånta mot borgen 74,50 procent

och mot inteckning 11,78 procent af nämnda behållning. Motsvarande
siffror för år 1888 voro resp. 82,93 och 4,14. I sparbanker med en
behållning af mellan 10,000 och 50,000 kronor utvisas det inbördes
förhållandet mellan ifrågavarande placeringssätt af procenttalen resp.
64,43 och 19,37 samt vidare i nästan likformig minskning och stegring.
I sparbanker med en behållning af mera än 1,000,000 kronor voro sålunda
endast 17,ll procent af behållningen utlånta emot borgen, medan
procenttalet för inteckningslånen utgjorde 52,12. I öfrigt må i fråga
om placeringen af sparbankernas medel anmärkas, att 9,24 procent af
delegarnes behållning vid 1889 års slut voro anbragta i statens, kommuners
med flera korporationers obligationer samt att placeringen i
jernvägsobligationer, aktier och dylika värdepapper omfattade allenast
2,23 procent af nämnda behållning.

Såsom af dessa siffror framgår, är sparbanksväsendet numera vordet
en mägtig, i nationens ekonomiska lif djupt ingripande faktor, som,
enligt komiténs förmenande, är förtjent af lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet.
En lagstiftning för sparbankerna bör dock i komiténs
tanke ingalunda söka bryta med de grunder, hvarpå sparbanksväsendet
hos oss med sådan framgång utvecklats, och intvinga detta i nya former,
utan fasthellre rigtas derpå att på det beståendes grundval omgärda
sparbanksinstitutionen med sådana garantier, att det stora, nästan obegränsade
förtroende, hvarmed sparbankerna alltjemt af allmänheten omfattas,
må bevaras. Villigt medgifves, att sparbankerna i allmänhet väl
motsvarat detta förtroende genom en redbar förvaltning, men erfarenheten
från senare tider har i allt fall mer än en gång inneburit en
maning till allvarligt begrundande, huruvida genom gällande lagstiftning
är tillräckligt sörjdt för att de, som åt sparbankerna anförtrott vården
om sina besparingar och Indika i allmänhet icke kunna förutsättas ega
tillfälle eller förmåga att sjelfve rätt bedöma den större eller mindre
*ry§’gheten i en sparbanks förvaltning, må kunna med säkerhet påräkna
att återfå sina medel.

Om sålunda komitén hyser den öfvertygelse, att ökade garantier
för sparbankernas verksamhet bjudas af hänsynen till insättarnes säkerhet
för sina besparingar samt att ett kraftigare ingripande från lagstiftarens
sida, långt ifrån att hämma sparbankernas gagnande verksamhet,
måste stödja och befrämja densamma, känner komitén emeller -

tid på samma gång lifligt svårigheten att vid en lagstiftning för sparbankerna
förena behöfligt eftertryck med nödig varsamhet. Det gäller
nemligen, såsom i den kongl. propositionen till 1871 års riksdag yttrades,
att dervid noga tillse, att man icke genom att i detalj reglera
sparbankernas verksamhet pålägger denna band, som i sjelfva verket
äro för densamma främmande och måste inverka förlamande. Den berättigade
omsorgen för sparbanksdelegames skyddande mot förlust får
således icke skjuta åsido hänsynen till de säregna och sinsemellan skiljaktiga
förhållanden, under hvilka sparbankerna verka. Om man nemligen
vid en lagstiftning, som är afsedd att gälla äfven för nuvarande
sparbanker, förbiser de skiftande egendomligheterna i afseende å dessas
organisation och verksamhet, löper man tydligen fara att undertrycka
den befintliga sparbanksinstitutionen. Och detta vore utan tvifvel mycket
att beklaga. Väl har det blifvit sagdt att, sedan postsparbanken beredt
tillfälle till en säker och nöjaktig placering af de små besparingarne,
sparbanker icke vidare vore behöfliga. Men om denna sats i viss mån
kan försvaras, då frågan gäller inrättande af nya sparbanker, kan den
helt visst icke tillämpas i afseende å de redan befintliga, Äfven om
postsparbanken skulle mägta öfvertaga sparbankernas inlåning, måste
man nemligen icke lemna ur sigte utlåningsrörelsen, eu verksamhet,
som ju postsparbanken icke bedrilVer; ty om än sparbanks utlåning, som
i åtskilliga sparbanksreglementen upptages såsom ett sparbankens ändamål,
ej kan betraktas såsom ett nöjaktigt motiv att bilda ny sparbank,
kan den dock i och för sig utgöra fullgiltig anledning att icke
omintetgöra redan befintliga sparbanker. För de orter, som vant sig
att få vissa lånebehof tillfredsstälda af sina sparbanker, spela dessa en
så vigtig roll, att deras indragning säkerligen skulle medföra allvarliga
ekonomiska rubbningar. Komitén har derföre i tvifvelaktiga fall hellre
underlåtit att meddela bestämmelser, som i och för sig kunnat vara
lämpliga och nyttiga, än den äfventyrat att genom dylika bestämmelser
möjligen undertrycka de befintliga sparbankernas verksamhet, så vidt
denna icke bedrifves under förkastliga former.

I cirkulärskrifvelse den 30 September 1890 bär Chefen för kongl.
finansdepartementet, jemte infordrande af vissa uppgifter angående befintliga
sparbanker, anmodat Konungens Befallningshafvande att meddela
yttrande om och i hvilka afseenden en förändring af gällande

sparbankslagstiftning ansågs af behofvet påkallad samt att särskildt
uttala sin mening i fråga om obligatorisk fastställelse af sparbanks reglemente,
nya lagbestämmelser för Konungens Befallningshafvandes kontroll
öfver sparbankerna, utseende af hufvudmän och styrelseledamöter
samt deras befogenhet, val af revisorer samt inskränkning af sparbanksstyrelses
utlåningsrätt. De af Konungens samtlige Befallningshafvande
med anledning af denna skrifvelse afgifna utlåtanden hafva tillhandahållits
komitén och utgjort ett värderikt material vid utförande af dess
arbete.

Då eu redogörelse för de allmänna grunder, hvarpå komiténs förslag
till ändrad lagstiftning för rikets sparbanker hvilar, naturligtvis
måste i viss mån sammanfalla med en framställning af de brister, som
enligt komiténs förmenande vidlåda den bestående lagstiftningen i ämnet,
har komitén ansett lämpligt att i minnet återkalla det allmänna
omdöme angående det vid 1875 års riksdag antagna lagförslaget, som
vid dess granskning af Högsta Domstolen den 30 Augusti s. å. blef
uttaladt.

Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärkte sålunda, att enär i
förslaget grunderna för sparbankers inrättande samt vilkoren för dessa
inrättningars förvaltning och sättet för densammas redovisande lemnats
i många .väsentliga hänseenden obestämda och beroende af lagens utveckling
vid tillämpningen, så måste de uppstälda föreskrifternas verksamhet
för ändamålet att befordra uppsamlingen och fruktbargörandet
af synnerligast de mindre bemedlades besparingar samt bereda säkerhet
och kontroll för medlens användande kunna med fog ifrågasättas,
men att då någon anmärkning om dessa föreskrifters oförenlighet med
gällande lag emellertid icke förekommit och behofvet af lagstiftningens
ingripande för sparbanksväsendets ordnande år efter år starkare framträdt,
under det att dittills gjorda försök att tillgodose detta behof visat,
att hvad lagstiftningen dervid hade sig förelagdt icke kunde på en gång
fullständigt ernås, syntes den omförmälda ofullständigheten af Riksdagens
förslag icke böra hindra Kongl. Majrts godkännande af detsamma.

En ledamot yttrade såsom sin särskilda mening, bland annat, att
förslaget syntes honom föga motsvara de anspråk, som billigtvis kunde
ställas på en väl anordnad sparbankslag, alldenstund deri saknades just
de väsentligaste stadgandena rörande sättet för sparbanks stiftande,

dess organisation, förvaltning och verksamhet, och samme ledamot uttryckte
tillika den förhoppning, att det icke skulle dröja allt för länge,
innan nödvändigheten af mera betryggande lagstadganden skulle framtvinga
en ny, mera fullständig och ändamålsenlig sparbankslag.

De åsigter om otillräckligheten af bestämmelserna i förordningen
den 1 Oktober 1875, som sålunda redan vid dess tillkomst uttalades,
öfverensstämma i allt väsentligt med komiténs uppfattning i frågan.

Hvad sålunda till en början angår vilkoren för sparbanks stiftande,
är det enligt komiténs förmenande en verklig brist hos bestående lagstiftning,
att der saknas föreskrift om skyldighet för sparbank att å sitt
reglemente söka offentlig myndighets stadfästelse. Förordningen den
1 Oktober 1875 låter det nemligen bero på sparbankens eget val att
söka sådan stadfästelse eller icke. Åskas den, skall dermed förhållas
enligt föreskrifterna i kungörelsen den 22 Mars 1861, som uppdrager
åt Konungens Befallningshafvande att pröfva och, så vidt med lag och
laga stadgar är förenligt, fastställa förslag till reglemente för sparbank.

Den utsträckning sparbanksrörelsen numera vunnit och de många
och stora intressen, som deraf beröras, göra det emellertid till en oafvislig
pligt för staten att i hvarje fall tillse, det icke bestämmelser,
som strida mot lag eller innebära våda för sparbanks bestånd och delegarnes
trygghet, må kunna inflyta i de stadgar, hvilka äro afsedda att
utgöra det omedelbara rättesnöret för sparbankernas verksamhet. Samtlige
Konungens Befallningshafvande hafva ock i sina förenämnda utlåtanden
uttalat sig i denna syftning, och den omständighet att af rikets
sparbanker endast ett fåtal underlåtit att förskaffa sig fastställelse vittnar
också bättre än allt annat derom att sparbankerna sjelfva känt sig
behöfva den visserligen formella, men derför ingalunda o vigtiga garanti,
som ett fastställande innebär. Det kunde visserligen ifrågasättas, huruvida
icke, för vinnande af full likformighet i de särskilda reglementenas
bestämmelser, fastställelse!! borde meddelas af regeringen (se Lov om
Sparbanker § 2) eller eljest af central embetsmyndighet, men då det
enligt komiténs åsigt är af stor vigt att vid en dylik åtgärd all erforderlig
hänsyn tages till de vexlande förhållanden, under hvilka sparbankerna
i olika delar af landet tillkommit och verka, samt detta lättare
och säkrare låter sig göra, om pröfningen verkställes af embetsmyndighet,
som står de verkliga förhållandena närmare, har komitén icke tvekat
att bibehålla Konungens Befallningshafvande vid den befogenhet,
som genom kungörelsen den 22 Mars 1861 blifvit dem tillerkänd.

Denna befogenhet bör emellertid icke vara inskränkt till rätten att
pröfva ett reglementes enlighet med lag, utan bör Konungens Befall -

ningshafvande vara berättigad att vidtaga de ändringar eller tillägg i
ett reglemente, som med hänsyn till dess ändamålsenlighet kunna finnas
erforderliga.

Men äfven rätt att vägra sökt stadfästelse å sparbanks reglemente
bär komitén ansett böra lemnas Konungens Befallningshafvande. Förhållanden
kunna nemligen — om ock undantagsvis — inträffa, då det
vore önskligt att uppkomsten af en sparbank hindrades, äfven om
alla i lag föreskrift^ vilkor för dess inrättande blifvit uppfylda. Med
den kännedom Konungens Befallninghafvande är i tillfälle att förskaffa
sig om personliga och öfriga förhållanden på en ort, kan det för
Konungens Befallningshafvande finnas skälig anledning att befara, det
motivet för den ifrågasatta sparbankens bildande utgöres icke af önskan
att bereda en trygg och beqväm placering för de små besparingarna, utan
fastmer af intresse att bilda en lånekassa för personer, som sammanslutit
sig för att vinna ett dylikt mål; och äro då tillika för den nya inrättningen
icke inom orten att påräkna män, åt hvilka med fullt förtroende

må kunna anförtros uppdraget att vara hufvudmän och styrelseledamöter,
torde, då i öfrigt tillfälle till insättning i sparbank icke för orten saknas,
grundandet af den nya sparbanken böra förebyggas. Exempel från senare
tid saknas ej heller derå att i närheten af en förutvarande, väl
skött och i betryggad ställning kommen sparbank grundats en ny sådan,
hvilken, af verkligt behof icke påkallad, hvarken kunnat erbjuda insättare
större fördelar eller beqvämlighet än de genom den äldre sparbanken
egt, ej heller förmått tillvinna sig de ledande männens inom orten

verksamma deltagande och förtroende. Då det i allt fall står veder börande

öppet att öfverklaga Konungens Befallningshafvandes beslut
om vägrad stadfästelse, lärer någon olägenhet icke kunna befaras af
dess utsträckta befogenhet i detta afseende.

Endast åt sådan sparbanksinrättning, hvars reglemente vunnit behörig
stadfästelse, har komitén ansett benämningen sparbank böra förbehållas.
Det oinskränkta förtroende, hvarmed sparbankernas verksamhet
af allmänheten omfattas, och omsorgen om dettas bevarande kräfva
nemligen med nödvändighet, att allmänheten icke må kunna utsättas
för misstag rörande den verkliga beskaffenheten af den inrättning, åt
hvilken den tillitsfullt anförtror vården om sina besparingar. I enlighet
härmed har komitén meddelat förbud för annan sparbanksinrättning än
sådan, som vunnit stadfästelse å sitt reglemente, att drifva sin rörelse
under namn af sparbank och i anslutning till den norska sj)arbankslagen
tillika gjort detta förbud verksamt genom att låta dess öfverträdande
föranleda straffpåföljd.

Att en sparbank, hvars reglemente blifvit faststäldt, icke heller bör
tillåtas under annat namn än sparbank drifva sin rörelse, torde framstå
såsom en sjelfklar följd af hvad komitén nyss anfört och står för öfrigt
i full öfverensstämmelse med den grundsats om firmas sanningsenlighet,
som genomgår vår gällande firmalagstiftning.

Den omständighet att sparbanks reglemente vunnit stadfästelse
har vidare i komiténs förslag tillagts en afgörande betydelse i fråga om
ansvarigheten för i sparbanken insatta medel. Gällande lagstiftning
utgår från den grundsats, att i regel sparbanks förvaltare skola vara
underkastade ansvarighet allenast efter de grunder, som i 18 kap. handelsbalken
finnas stadgade i fråga om sysslomän. Komitén har icke
funnit skäl att frångå denna grundsats, men deremot ansett nödigt inskränka
dess tillämpning till de sparbanker, hvilka vinna fastställelse å
sina reglementen. I fråga om den sparbanksinrättning, som icke vill
underkasta sig Konungens Befallningshafvandes pröfning, huruvida den
fullgjort de vilkor, vid hvilka lagen knyter tillvaron af en verklig sparbank,
och hvilken komitén af sådan anledning nekat benämningen sparbank,
har komitén ansett, att full personlig ansvarighet bör hvila på en
hvar, som å sådan inrättnings vägnar ingår någon förbindelse.

Fastställandet af sparbanks reglemente har i komiténs förslag gjorts
beroende af tvenne yttre förutsättningar, i det komitén nemligen föreslagit,
att vid ansökningen om fastställelse skall styrkas ej mindre att,
då sparbank tillkommit genom enskildt initiativ, antalet stiftare icke understiger
en viss minimisiffra, än äfven att en grundfond blifvit till bestämdt
belopp tecknad.

I fråga om antalet af sparbanks stiftare innehåller förordningen
den 1 Oktober 1875 icke någon bestämmelse. Lagligt hinder finnes
sålunda icke för ett huru ringa antal personer som helst att inrätta
sparbank. Enligt komiténs åsigt är det emellertid af vigt att tillkomsten
af en sparbank städse framstår såsom uttryck af ett verkligt och
mera allmänt behof, och uppenbart synes vara, att ju större tillslutning
denna angelägenhet vunnit, desto större har äfven behofvet varit.
Komitén har emellertid icke ansett sig böra åtnöjas med det vittnesbörd
om tillvaron af ett verkligt intresse för uppkomsten af en sparbanksinrättning,
som redan stiftarnes antal innebär. Detta intresse bör
ock vara mägtigt af ekonomiska uppoffringar, afsedda att möjliggöra
och stödja den nyinrättade sparbankens första utveckling. De med en
sparbanks organisation och begynnande verksamhet förenade kostnader
böra enligt komiténs uppfattning icke bestridas med de första insättarnes
besparingar, och i ännu högre grad gäller detta om de förluster,

som redan i början af‘ en sparbanks verksamhet kunna inträffa. Detta
synes kunna undvikas endast genom tillskjutande af en grundfond, hvilken,
i enlighet med sitt angifna ändamål, bör till sitt fulla belopp vara
inbetald, innan sparbank träder i verksamhet. Flera af våra sparbanker
ega också en dylik fond och hafva dermed för sin del erkänt behofvet
och ändamålsenligheten af komiténs ifrågavarande förslag.

Såsom komitén redan antydt, ega föreskrifterna om stiftarnes antal
och bildandet af en grundfond tillämplighet endast i fråga om sparbank,
som tillkommit genom enskilda personers samverkan. Der sparbank
stiftas af kommun eller landsting, livilket jemväl för framtiden
kan antagas komma att ske, kan naturligtvis icke blifva tal om ett
bestämdt antal stiftare, och det stöd för sparbanks utveckling, som
tillvaron af en grundfond är egnad att innebära, vinnes uppenbarligen
i vida högre grad derigenom att kommun eller landsting ställer
sig såsom garant för de i sparbank insatta medlen. Vid sådant förhållande
har komitén lemnat kommuner och landsting valet emellan att
genom lagligen bindande beslut åtaga sig en dylik ansvarighet eller
att ställa sig förslagets föreskrift om grundfond till efterrättelse.

Gällande lagstiftning angifver hufvudmän och styrelseledamöter
såsom dem, hvilka handhafva sparbankens förvaltning, men lemnar i
öfrigt sparbankerna full frihet att, på sätt dem bäst synes, ordna sin
organisation. De föreskrifter, som sparbankernas reglementen i sådant
hänseende innehålla, hafva äfven en sins emellan mycket olika karakter.
Sålunda bestämma icke få reglementen, att en del af sparbanks hufvudmän,
någon gång alla, tillika skola utgöra sparbankens styrelse; i andra
reglementen förklaras samtlige delegare vara sparbankens hufvudmän;
i ° många sparbanker fungera hufvudmän och styrelseledamöter tillika
såsom tjenstemän i sparbanken, och slutligen finnas reglementen, för
hvilka hufvudmansinstitutionen är alldeles obekant. Nämnda institution
är emellertid enligt komiténs åsigt ett led i sparbankernas organisation,
som icke gerna kan undvaras. Det är nemligen af vigt att, då sparbanks
delegare icke lämpligen samfäldt kunna bevaka sina intressen
inom sparbanken, ega en korporation, som har att representera dessa
intressen (jemför härmed de norska sparbankernas »förständer- eller
representantskab») och särskild! upprätthålla desamma gent emot sparbankens
styrelse. I förhållande till denna böra följaktligen hufvudmännen
intaga ställningen af eu slags öfverstyrelse med ungefärligen
samma befogenhet, som i ett bolag tillkommer bolagsstämman gent
emot bolagets styrelse.

Af vigt är äfven att lagstiftaren söker förebygga en sammanblandning
af hufvudmännens, styrelsens och sparbankstjenstemännens funktioner,
hvarigenom förvecklingar i sparbanks verksamhet lätteligen uppstå,
och komitén har i sådant hänseende sökt att gifva nödiga föreskrifter.

Hvad då först hufvudmännen angår, är i ett stort antal sparbanker
hufvudmansskapet grundadt på sjelfskrifvenhet, i det att hufvudmännen
utgöras än, såsom redan blifvit anmärkt, af samtlige eller visse bland
delegame, vanligen sådane, som under någon längre tid haft i banken
innestående visst belopp, än — såsom i många sockensparbanker — af
kommunens å kommunalstämma röstberättigade medlemmar, än af bestämda
korporationer (landstingen, hushållningssällskapen, dessas underafdelningar,
de s. k. hushållsgillena, eller förvaltningsutskott, stadsfullmägtige
och allehanda s. k. societeter i städerna), och ett reglemente
utsträcker sjelfskrifvenheten till »hvar och en inom orten boende person,
som intresserar sig för sparbankens verksamhet, råder öfver sig och
sitt gods samt åtnjuter medborgerligt förtroende». En särdeles vanlig
bestämmelse i sparbankernas reglementen är slutligen att en hvar, som
vid sparbanks stiftande eller sedermera bidragit med visst belopp, är
sjelfskrifven såsom hufvudman.

Det behöfver emellertid knappast påpekas, hurusom ett sjelfskrifvet
liufvudmansskap i allmänhet torde vara föga egnadt att väcka och underhålla
något lifligare intresse för sparbankssakens främjande eller att
framkalla en verklig känsla af ansvarighet. Helt annat torde deremot
förhållandet blifva, om det förtroende, hvaraf ifrågavarande institution
bör uppbäras, får taga sig ett bestämdt uttryck i eu valhandling; och
i enlighet härmed har komitén föreslagit, att hufvudmännen i regel skola
utses genom val. Sättet för valet har dock komitén ansett böra lemnas
åt de särskilda sparbankerna att i sina reglementen bestämma, då på bestämmandet
måste inverka de vexlande sätt, hvarpå sparbank tillkommit,
och de lokala förhållanden, hvarunder den verkar. I allmänhet vore
det i komiténs tanke önskligt att hufvudmännen eller visst antal af
dem utsåges af kommunalrepresentationen eller annan korporation eller
myndighet, som för sparbanken hyste intresse, och att,. särskildt der
sådan korporation stiftat sparbank eller hitintills sjelf verkat såsom
hufvudmän, densamma fortfarande hägnade sparbanken genom att för
den utse hufvudmän; men då tillämpningen af en allmän föreskrift i
berörda syfte måste bero på frivilligt åtagande i hvarje särskildt fall,
har komitén funnit sig icke böra föreslå någon dylik bestämmelse, under
förvissning att Konungens Befallningshafvande vid pröfning af spar -

banks reglemente icke lära underlåta tillse, att bestämmelserna om
ifrågavarande valhandling varda för sparbanken betryggande.

Komiténs önskan att liufvudmännens ansvarighetskänsla i möjligaste
måtto hålles vid lif har vidare föranledt komitén att bestämma ett
maximum för hufvudmännens antal, liksom ett minimum för detsamma
blifvit, faststäldt.

Hvad härefter vidkommer sparbanks styrelse, är dennas verksamhet
till sin art och omfattning så väsentligt beroende af de förhållanden,
under hvilka en sparbank arbetar, att hvarje försök att i lag regelbinda
detaljerna af denna verksamhet skulle vara oklokt. I likhet med
den bestående lagstiftningen lemnar derföre komiténs förslag sparbankerna
öppet att ordna styrelsens verksamhet, såsom för hvarje särskild sparbank
kan finnas lämpligt, och inskränker sig till att helt allmänt angifva
karakteren af samma verksamhet. I sammanhang med behandlingen
af åtskilliga ämnen af större vigt har komitén likväl ansett
lämpligt att särskildt framhålla styrelsens åligganden i dessa fall.

Nära sammanhängande med frågan om sparbanks rättsliga natur
och organisation är spörsmålet om den form, hvarunder nödig publicitet
bör beredas sparbanks rörelse. I sådant afseende har, enligt hvad för
komitén är kändt, någon tvekan yppats, huruvida icke sparbank vore
skyldig att göra anmälan om firma. En sådan skyldighet åligger sparbankerna
i Norge och Danmark enligt der gällande firmalagstiftning
och är för öfrigt, hvad Danmark angår, föreskrifven jemväl i 1880 års
sparbankslag. Hvad Sverige vidkommer, är genom 8 § af lagen den
13 Juli 1887 anmälningspligten såsom regel sammanbunden med och
stäld i beroende af skyldigheten att föra handelsbok.

Nu åligger, som bekant, enligt bestämmelsen i 1 § af förordningen
den 4 Maj 1855 sistnämnda skyldighet en hvar, enskild man eller bolag,
som gjort till sitt yrke att idka handel såsom näring, och i 2 § af
samma förordning förklaras uttryckligen, att under nämnda stadgande
inbegripas de, som drifva penningehandel och bankrörelse. Arten
af den penningerörelse våra sparbanker bedrifva är emellertid så egendomlig,
att komitén icke kan anse nyss anförda bestämmelser ega
tillämplighet på denna rörelse. Nämnda egendomlighet består just
deri att sparbanks verksamhet icke afser enskild vinst, och vid sådant
förhållande lära de personer, som i egenskap af stiftare, hufvudmän
eller styrelse sammanslutit sig för att drifva sparbanksrörelse, näppeligen
kunna anses gjort detta i och för sin näring, huru vidsträckt
omfattning man än må vilja gifva detta begrepp.

Deremot tiar komitén bibehållit och i viss mån skärpt gällande
bestämmelser om offentliggörande af uppgifter om sparbanks hufvudmän
och styrelseledamöter, af revisionsberättelsen och af statistiska
meddelanden om sparbanks rörelse.

Ett ämne, som på grund af sin stora vigt varit egnadt att tillvinna
sig komiténs särskilda uppmärksamhet, är frågan om den frihet
i förvaltningen af delegarnes besparingar, som sparbankerna böra åtnjuta.
I gällande lagstiftning är denna förvaltningsfrihet underkastad
begränsning i ytterst få hänseenden, och lagligt hinder finnes sålunda
icke för sparbank att utvidga fältet för sin verksamhet derhän, att
denna antager former, snarlika dem, som hos de egentliga bankerna
förekomma. Sparbanks rörelse har emellertid sina naturliga gränser,
hvilka icke utan fara öfverskridas. Ett beträdande af området för de
egentliga bankernas verksamhet skulle nemligen leda sparbankerna in
i en ojemn täflan, under hvilken sparbankerna möjligen skulle se sig
nödsakade till eftergifter i fråga om krafvet på säkerhet för de medel,
hvilkas vård blifvit dem anförtrodd.

Villigt medgifver komitén, att omtanken om delegarnes bästa i allmänhet
afhållit sparbankerna från att inlåta sig på den farliga väg,
som nyss blifvit antydd, men erfarenhet af ett motsatt förhållande
saknas ingalunda, och det danska sparbanksväsendets urartande under
1870-talet framstår i sådant hänseende som ett varnande exempel.

Komitén har derföre trott sig handla i sparbankernas eget intresse,
då den i sitt förslag inrymt förbud ej mindre mot inlåning under annan
form än den enda för en sparbank naturliga, än ock mot utlåning af
sparbanks medel mot annat fordringsbevis än skuldebref. Sparbank
har dock lemnats den utväg öppen att för fyllande af tillfälligt penningebehof
upptaga lån och öppna kreditivräkning.

Då emellertid nyss angifna utväg icke bör annat än undantagsvis
anlitas, har komitén måst vara betänkt på att genom eu anordning af
mera regelmessig karakter sätta sparbank i stånd att med lugn och
utan störande rubbningar i sin verksamhet möta oförutsedda anlopp
på dess kassa. Såsom af den statistiska redogörelsen framgår, är
nemligen för de mindre sparbankernas förmåga i detta hänseende synnerligen
ofullständigt sörj dt, då deras tillgångar nästan uteslutande äro
placerade i borgens- eller inteckningslån. Till afhjelpande af nämnda
brist har komitén föreslagit skyldighet för hvarje sparbank att hålla
en kassareserv, bestående af fullgoda och under alla förhållanden lätt
säljbara värdepapper.

Fördelande af en dylik anordning ligga i öppen dag och äro för
öfrigt af erfarenheten till fullo bekräftade. Endast bestämmandet af
kassareservens storlek möter någon svårighet. Denna fråga var, hvad
Danmarks sparbanksväsende angår, föremål för synnerligen lifliga förhandlingar
vid ett talrikt besökt möte i Aarhus (Januari 1878), der det
gälde att fastslå vissa ledande grundsatser för sparbankernas verksamhet.
Der tillstädesvarande bankmän enades derom att först då en
kassareserv motsvarade en tredjedel af delegarnes behållning, densamma
kunde anses fullt betryggande.

Med hänsyn emellertid dertill att det för våra sparbanker skulle
ställa sig svårt att hålla en kassareserv af nämnda omfattning, utan att
inlåningsräntan alltför mycket nedtrycktes, har komitén ansett sig icke
böra gå längre än för vinnande af syftet med den föreslagna anordningen
synts oundgängligt och sålunda — i likhet med hvad norska
sparbankslagen härom stadgar — föreskrifvit, att minst eu tiondedel af
delegarnes behållning skall anbringas såsom kassareserv.

Äfven den minsta sparbank torde, enligt komiténs åsigt, kunna
utan nämnvärd svårighet bereda sig en kassareserv af denna inskränkta
omfattning, helst komitén genom de föreslagna bestämmelserna om de
till kassareserv afsedda värdepapperens beskaffenhet sökt att underlätta
anskaffandet af desamma.

I fråga om sparbanks utlåningsrörelse i öfrigt är redan visadt,
hurusom lånen mot namnsäkerhet (borgenslån) och mot säkerhet af
inteckning i fast egendom äro de utlåningsformer, som i vårt sparbanksväsende
blifvit förherrskande.

Af de siffror komitén härofvan lemnat framgår ock, hurusom, i
stort sedt, utlåningen mot säkerhet af inteckning visar en bestämd tendens
att tilltaga, medan ett motsatt förhållande synes vilja göra sig
gällande i fråga om borgenslånen. Vidare utvisa dessa siffror, att borgenslånen
synas få större användning i samma mån sparbanks verksamhet
eger mindre utsträckning, medan inteckningslånen förete en
afgjord benägenhet att tilltaga jemnsides med sparbanks egen utveckling.
Denna anmärkningsvärda omständighet har enligt komiténs uppfattning
sin naturliga grund i de olikartade förhållanden, under hvilka
de större och de mindre sparbankerna arbeta. Medan nemligen å
ena sidan de senare, på grund af sin nära förbindelse med befolkningen
i den ort, till hvilken dess verksamhet är begränsad, i allmänhet
äro väl förtrogna med denna befolknings personliga förhållanden samt
derför också i stånd att långt bättre än de förra med deras vidsträcktare
verkningskrets bedöma såväl den ekonomiska som den moraliska

halten af den säkerhet, som en borgensförbindelse är egnad att lemna,
torde deremot å andra sidan de insigter af juridisk art, hvilka mången
gång erfordras för att utröna värdet af en erbjuden inteckning, i regel
stå de mindre sparbankerna till buds i långt ringare grad än de större.

Från flera håll höras nu röster, hvilka uuder hänvisande till de
för vårt näringslif ödesdigra verkningarna af det s. k. borgenssystemet
och den utsträckning, detta vunnit vid de mindre sparbankernas utlåning,
med all kraft påyrka en begränsning af sparbankernas rätt att utlemna
lån mot -endast namnsäkerhet. Särskildt förtjenar i sådant afseende
nämnas, hurusom flera länsstyrelser i sina med anledning af chefens
för finansdepartementet ofvannämnda skrifvelse afgifna utlåtanden uttalat
sig för en begränsning i ofvan antydt syfte.

Att, såsom dessa uttalanden i allmänhet afse, meddela förbud för
sparbank att mot borgenslån utlemna mer än viss, större eller mindre,
del af delegarnes tillgodohafvande finner komitén emellertid betänkligt.
En dylik begränsning skulle nemligen, huru måttfull den än bestämdes,
komma att verka synnerligen ojemnt. De större sparbankernas verksamhet
skulle deraf icke alls eller endast i ringa mån beröras, medan
deremot förbudet icke torde kunna undgå att försvåra de mindre sparbankernas
sträfvan att på ett nöjaktigt sätt förränta delegarnes behållning
och sålunda i längden ofördelaktigt återverka på deras inlåningsrörelse.
En begränsning af borgenslånerörelsen skulle tvinga de mindre
sparbankerna att öfvergå till utlåning mot inteckning, men om man
afser skydd för sparbankens utlånta medel och sålunda vill förebygga,
att borgenslånen utbytas mot dåliga inteckningar, måste man då äfven
supplera påbudet om borgenslånens begränsning med ett stadgande om
beskaffenheten af de inteckningar, som i sparbank må belånas. Att
lämpligen afväga ett sådant stadgande erbjuder dock stora vanskligheter
och torde för öfrigt innebära ett allt för strängt reglementerande
af sparbankernas verksamhet. Då nu härtill kommer den förut antydda
svårigheten för de mindre sparbankerna att med de krafter, hvaröfver
de förfoga, bedöma en inteckningssäkerhet, bär det ej synts komitén
tillrådligt att föra dessa sparbanker djupare in i inteckningsbelåningen,
helst i följd af fastighetskreditens allt större utbredning utsigterna att
erhålla fullt betryggande inteckningssäkerheter förminskats.

En synnerligen anmärkningsvärd omständighet är det också att
sparbankernas förluster på sin utlåning mot borgenssäkerhet i allmänhet
stält sig ganska obetydliga.

Om sålunda komitén i de mindre sparbankernas intresse icke ansett
sig böra i vidare mån, än som innebäres i dess förslag om skyl -

dighet för sparbank att hålla kassareserv, föreslå en direkt begränsning
af sparbanks befogenhet att utlåna sina medel mot borgenssäkerhet,
bar dock komitén ingalunda lemnat sparbankerna obegränsad frihet i
förevarande hänseende. Utan förändring har nemligen komitén upptagit
bestämmelserna i lagen den 5 September 1890, hvarigenom lagstiftaren
sökt förebygga, att ledamöter af sparbanks styrelse eller dess
tjenstemän missbruka sin ställning till att förskaffa sig och andra kredit
utan fullgod säkerhet. Vidare har komitén sökt att undanrödja de
faror, hvarmed de s. k. stående lånen hota delegarnes säkerhet, och i
sådant hänseende meddelat föreskrifter om rätt för sparbank att under
visst vilkor uppsäga borgenslån till återbetalning, om skyldighet att å
dylikt för längre tid beviljadt lån verkställa årliga afbetalningar samt
om årlig pröfning af den säkerhet, som låntagares och löftesmäns förbindelser
erbjuda.

Värdet af alla dessa föreskrifter blefve emellertid lätt nog illusoriskt,
derest icke på samma gång sörjdes för en fullt betryggande och
verksam kontroll. I sådant afseende synes bestående lagstiftning lemna
åtskilligt öfrigt att önska, och denna uppfattning är nästan samstämmigt
uttalad af rikets länsstyrelser i deras förut nämnda utlåtanden.

Genom den i lagen den 31 December 1888 föreskrifna årliga inspektion
är visserligen tillfälle beredt Konungens Befallningshafvande
att öfva en fortgående tillsyn öfver sparbanks förvaltning, men uppenbart
är, att då denna tillsyn — den må nu verkställas i eller utan
sammanhang med den årliga revisionen af sparbanks förvaltning —
måste grunda sig på sparbanks räkenskaper och öfriga handlingar, densammas
fullständighet ytterst beror af dessas beskaffenhet. Denna har
emellertid, enligt hvad för komitén tillgängliga inspektionsberättelser
och länsstyrelsernas utlåtanden gifva vid handen, icke sällan föranledt
väsentliga anmärkningar. Så hafva i en och annan mindre sparbank
icke ens ordentlig kassabok blifvit förd, utan anteckningar om insättningar
och uttagningar verkstälts å lösa papper. Att vidare register,
utvisande för hvarje särskild låntagare dennes förbindelser till banken,
saknats, äfvensom upprättadt bokslut befunnits ofullständigt eller felaktigt,
utgöra ofta förekommande anmärkningar.

Allmänt är känd!, hvilken betydande roll bokföringens bristfällighet
spelat vid de sparbankskalamiteter, som under senare tider inträffat.
Andra exempel derå att förtiga, torde sålunda ännu vara i friskt minne,
hurusom räkenskapsförare!! i en af våra sparbanker genom sitt bokföringssätt
lyckades år efter år för sparbankens revisorer dölja sina
betydande försnillningar.

Härofvan har komitén visserligen uttalat den uppfattning, att sparbank
icke vore skyldig underkasta sig bestämmelserna i förordningen
den 4 Maj 1855 om handelsböckers förande, men häraf följer ingalunda,
att sparbank bör vara befriad från skyldigheten att föra sådana böcker,
som erfordras för dess rörelse och för ett säkert bedömande af dess
ställning. Eu sådan bokföring kräfves af hänsynen till delegarnes trygghet,
och komitén har derföre icke Iryst betänklighet mot att i sitt förslag
inrymma vissa föreskrifter i fråga om sparbanks bokföring, hvilka
synts komitén af behofvet påkallade.

En kontroll, som inskränkes till att, om än aldrig så fullständigt,
ådagalägga tillvaron af hvarjehanda oregelbundenheter i en sparbanks
förvaltning, är emellertid af föga nytta, så länge möjlighet saknas att,
i händelse af tredska från sparbanks sida, framtvinga åtgärder i syfte
att undanrödja dessa oregelbundenheter. Kontrollen måste sålunda
göras effektiv.

För närvarande eger Konungens Befallningshafvande rätt att ingripa
i sparbanks förvaltning endast då grundad anledning förekommer
att befara det förhållande att sparbanks tillgångar motsvara endast
nittiofem procent af innestående medel, löpande årets räntor obeitiknade,
eller då sparbanks vinst blifvit olagligen använd (se § 7 i förordningen
den 1 Oktober 1875).

Gent emot andra missförhållanden, livilkas tillvaro blifvit genom
inspektionen fullt ådagalagd, står Konungens Befallningshafvande magtlös,
derest sparbank icke skulle finna med sin fördel förenligt att sjelfmant
vidtaga nödig rättelse.

Inspektionsberättelserna vitsorda visserligen i allmänhet sparbankernas
goda vilja härutinnan, men fall hafva dock ingalunda saknats, då
framställningar om rättelse af befunna oregelbundenheter lemnats utan
afseende. Sålunda har förekommit, att sparbanks styrelse oaktadt upprepade
påminnelser uraktlåtit anmäla skedd ändring i sitt reglemente
eller envist vägrat att afhjelpa bristerna i den för sparbanken använda
bokföringsmetod. I ett särskilt för komitén kändt fall har Konungens
Befallningshafvande icke ansett sig kunna förhindra verkställighet
af ett beslut om afskrifning af lån, för hvilket sådan säkerhet var
stäld, att afskrifningen icke kunde anses annorlunda än såsom efterskänkande
af en värderik fordran. Med dessa och flera andra exempel
för ögonen har komitén icke dragit i betänkande att i sitt förslag tillägga
Konungens Befallningshafvande rätt att ingripa i sparbanks förvaltning för
att skydda delegarne mot uppenbar kränkning af deras rätt och att medelst
föreläggande af vite gifva sina framställningar tillbörligt eftertryck.

Såsom ett korrektiv i sista hand mot ett uppenbart lagstridigt förfarande
af svårare art bör Konungens Befallningshafvande slutligen ega
att förbjuda fortsättning af tredskande sparbanks verksamhet.

Sparbankernas reglementen innehålla i allmänhet utförliga bestämmelser
med anledning af de förhållanden af privaträttslig art, som
genom insättning i sparbank kunna uppkomma. Hit höra t. ex. föreskrifterna
om dödandet af förkommen motbok samt om vissa förbehåll
rörande rätten att förfoga öfver insatta medel.

Med hänsyn till den betydelse flera af dessa föreskrifter eg a och
vigten deraf, att för reglementenas bestämmelser i dessa ämnen en
fast utgångspunkt vinnes, har komitén ansett lämpligt, att ifrågavarande
förhållanden varda genom lag reglerade och i enlighet härmed i förslaget
inrymt åtskilliga föreskrifter i ämnet. Härtill har komitén så
mycket hellre haft anledning, som komitén icke kunnat undgå att
finna, hurusom den verkliga innebörden af ifrågavarande privaträttsliga
förhållanden icke alltid blifvit rätt uppfattad. För flera af nu antydda
föreskrifter ligga till grund sådana bestämmelser uti förordningen angående
en postsparbank för riket den 22 Juni 1883, hvilka synts komitén
vara af beskaffenhet att böra inflyta i lagstiftningen för sparbanker.

Beträffande slutligen frågorna om bildandet af en reservfond och
dennas användning samt om sparbanks upplösning och dermed förknippade
omständigheter, utgör hvad komiténs förslag derom innehåller
endast en utveckling af gällande bestämmelser med de modifikationer i
det förra hänseendet, hvartill komiténs förslag om en grundfond bort
föranleda.

Efter framhållande af dessa allmänna synpunkter öfvergår komitén
till att angifva de speciella grunderna för lagförslagets stadganden, så
vidt dessa grunder skilja sig från gällande lagstiftning och icke framgå
af hvad redan är anfördt.

1 §■

Komitén har ansett lämpligt att i lagförslagets första paragraf
närmare angifva de bestämningar, som enligt dess uppfattning tillkomma

begreppet sparbank. Främst har komitén dervid velat framhålla, hvad
som i 11 § af förordningen den 1 Oktober 1875 blifvit endast på ett medelbart
sätt uttryckt, nemligen att sparbank icke afser vinst för stiftare eller
desses rättsinnehafvare. Likaledes har det egentliga syftet med sparbanks
verksamhet ansetts böra betonas skarpare än som skett i 1 §
af nyss nämnda förordning. Vidare har komitén genom att framhålla,
hurusom de i sparbank insatta medel äro afsedda att viss tid efter
uppsägning återbetalas, velat uppdraga en gräns mellan sparbanker, å
ena, samt ränte- och kapitalförsäkringsanstalter, å andra sidan, på
samma gång komitén härigenom uttryckt, att sparbank icke må ovilkorligen
förbinda sig att redan vid anfordran återbetala insatt belopp.
Slutligen har komitén ansett lämpligt att i sjelfva definitionen å eu
sparbank i förslagets mening inrymma en bestämmelse derom att dess
reglemente skall vara behörigen stadfäst.

De sparbankens fordringsegare, hvilkas fordran grundar sig på
insättning, böra i lagen erhålla en gemensam benämning. Ordet insättare,
som i sådant hänseende ligger närmast till hands, har komitén ansett
mindre lämpligt., emedan det endast uttrycker att en insättning egt
rum och lemnar oafgjordt, om den fordran, som genom insättningen
uppkommit, ännu finnes qvar. Komitén har användt ordet delegare
företrädesvis derföre att detsamma redan vunnit häfd i den af komitén
föreslagna betydelsen. Komitén har emellertid ingalunda förbisett, att
en väsentlig skilnad förefinnes mellan delegarne i ett vanligt bolag och
delegame i en sparbank, hvilka, på samma gång de i sparbanken ega
del, äro dess fordringsegare, och komitén har derföre i andra stycket
af förevarande § lemnat en förklaring å benämningen sparbanksdelegare.

2 §.

Det minimibelopp för sparbanks grundfond, som komitén i anslutning
till den norska sparbankslagens föreskrift i ämnet föreslagit, är
visserligen ringa, men torde dock kunna anses motsvara grundfondens
förut omnämnda hufvudsakliga syfte att vara en fond, hvarmed närmast
kostnaderna för en sparbanks organisation skola bestridas. Att
komitén icke ansett sig kunna föreslå en högre siffra beror, såsom lätt
inses, af komiténs önskan att anskaffandet af en grundfond icke måtte
varda något väsentligt hinder för sparbanks stiftande. I fråga om
rätten att disponera öfver sparbanks grundfond får komitén tillfälle att
närmare yttra sig i anledning af 18 § i komiténs förslag.

Hvad vidkommer paragrafens senare del, må anmärkas, hurusom
det synts komitén lämpligt och för öfrigt öfverensstämmande med grunderna
för vår näringslagstiftning, att god frejd och svenskt medborgarskap
uttryckligen angifvas såsom erforderliga qvalifikationer för stiftare
af sparbank. Att desse jemväl skola råda öfver sig sjelf och sin egendom
har komitén ansett öfverflödigt att i författningen införa. Den
siffra slutligen, som antalet stiftare ansetts icke böra i något fall understiga,
torde icke finnas vara för hög, då antalet af dem, som deltagit
i stiftandet af nuvarande, på enskildt initiativ tillkomna sparbanker,
oftare öfver- än understigit densamma.

3 §•

Jemväl i fråga om den väsentliga innebörden af denna paragraf
tillåter sig komitén åberopa den redogörelse för lagförslagets allmänna
grunder, som ofvan blifvit lemnad.

I öfrigt må anföras, att komitén, som förutsatt möjligheten af att
sparbanker komma till stånd, bvilka omfatta flera län eller delar af
skilda län, för sådant fall ansett nödigt meddela bestämmelse, hos hvilken
länsstyrelse fastställelse å reglementet skall sökas. Af den motsättning
mellan enskilde stiftare, å ena, samt kommun eller landsting såsom
stiftare, å andra sidan, som i paragrafen förekommer, torde vidare
framgå, hurusom till den förra kategorien måste hänföras icke blott
enskilda personer, hvarom i 2 § förmäles, utan äfven allehanda korporationer
såsom länens hushållningssällskap och deras underafdelningar,
de s. k. hushållsgillena m. fl. Ehuru dessa korporationer, livilka visat sig
synnerligen verksamma för sparbanksväsendets främjande och i några
fall uppträdt såsom sparbanksstiftare, äro af öfvervägande offentligrättslig
natur, har komitén icke velat i förevarande afseende likställa
dem med kommuner eller landsting, då de nemligen sakna dessas permanens
och sålunda icke äro i stånd att gifva sina åtaganden den
ovilkorligt bindande verkan, som tillkommer de senares i laga ordning
fattade beslut.

Att nu kommun eller landsting eger fatta ett beslut af den beskaffenhet,
som här förutsättes, synes komitén otvifvelaktigt, då inrättandet
af en sparbank icke lärer kunna frånkännas karakteren af eu kommunens
eller länets gemensamma hushållningsangelägcnhet.

I paragrafens andra och tredje stycken bär komitén angifvit beskaffenheten
af den pröfningsrätt, som på ofvan utvecklade grunder

blifvit Konungens Befallningshafvande tillerkänd; och det är härofvan
antydt, hurusom bestämmelsen att, om stadfästelse vägras, skäl dertill
skall uppgifvas, afser att underlätta talan mot ett tilläfventyrs obehörigt
beslut.

4 §•

I den allmänna redogörelsen för lagförslagets grunder har komitén
framhållit, hurusom det förtroende sparbankerna åtnjuta från allmänhetens
sida ovilkorligen föranleder dertill att benämningen sparbank
bör uteslutande förbehållas sådan sparbanksinrättning, hvilken vunnit
stadfästelse å sitt reglemente.

Att med de i paragrafens senare stycke förekommande orden: »der
icke Konungen annorlunda förordnat» afses postsparbanken, torde knappast
behöfva påpekas. I fråga om innehållet i öfrigt af detta stycke tillåter
sig komitén åberopa hvad härutinnan blifvit i den allmänna redogörelsen
anfördt.

5 §•

Då det tydligen är af stor vigt att sparbank icke öppnar sin
rörelse, innan dess yttre organisation blifvit fullständigt genomförd
eller de penningetillskott skett, med hvilka de första kostnaderna för
sparbanks förvaltning skola bestridas, har genom föreskrifterna i denna
paragraf tillfälle blifvit Konungens Befallningshafvande beredt att i
dessa afseenden utöfva nödig kontroll.

6 §•

Stadgandet i denna paragraf, som i hufvudsak öfverensstämmer
med gällande föreskrift i ämnet (Förordningen den 1 Oktober 1875 §
8), torde icke tarfva vidare förklaring. Med detsamma bör jemföras 30
§ i förslaget, som, bland annat, innehåller föreskrift att i sparbanks
reglemente icke får saknas bestämmelse om den ort, der sparbankens
styrelse har sitt säte.

Öl

7 §•

De organisationsföreskrifter, som i denna § meddelas, torde finnas
i allo öfverensstämma med de i den allmänna redogörelsen framhållna
grunder.

Hvad hufvudmännen angår, har komitén sålunda särskild! uttryckt
deras karakter af att vara delegarnes representanter och eu sparbankens
öfverstyrelse äfvensom föreskrifvit, att de skola utses genom val.
Sättet för verkställandet af detta val har komitén, med afseende å den
af rådande skiljaktigheter i de bestående sparbankernas organisation
härflytande svårigheten att i detta ämne meddela väl afpassade lagbestämmelser,
öfverlåtit åt sparbankerna sjelfva att genom sina reglementen
ordna, på sätt dem bäst synes.

Den ställning stiftarne af sparbank intaga till densamma och det
intresse för en god förvaltning, som man hos dem bör kunna förutsätta,
hafva föranledt komitén att i afseende å dem medgifva en afvikelse
från valprincipen, i det för sparbankerna lemnats öppet att i sina reglementen
förklara stiftarne för hufvudmän. Denna möjlighet af ett sjelfskrifvet
hufvudmanskap bör emellertid icke utsträckas längre än till
enskilda personer, som stiftat sparbanken, då det ligger i sakens natur,
att kommun med dess vexlande röstberättigade medlemmar eller landsting
med dess korta årssammanträden icke rätt väl lämpar sig för
utöfvande! af hufvudmannakallet.

Såsom komitén redan i den allmänna redogörelsen antydt, äro deremot
såväl kommun och landsting som vissa andra korporationer synnerligen
lämpliga att i reglemente för sparbank ombetros valet af hufvudmän,
hvarigenom all sannolikhet vinnes för att till hufvudmän
komma att utses dugande män vare sig inom eller utom valkorporationen.

Den anordning, hvarom föreskrift i paragrafens tredje stycke blifva
meddelad, afser, såsom lätt torde inses, att hos hufvudmännen väcka
och underhålla en känsla af verklig och personlig ansvarighet för utöfningen
af det vigtiga värf, som blifvit dem anförtrodt.

Då vidare sparbanks delegare äro de, som böra vara närmast intresserade
af sparbaukens förvaltning, har komitén, i nära anslutning till
bestående förhållanden, lemnat sparbankerna rätt att i sina reglementen
medgifva delegare, som har och under viss tid haft innestående medel
till visst belopp, att deltaga i hufvudmansbest-yren, och enahanda rätt
har medgifvits i fråga om dem, som genom bidrag till sparbankens

fonder ådagalagt intresse för dess verksamhet. Till en dylik befogenhet
bör naturligtvis anknyta sig enahanda ansvar, som för de egentliga
hufvudmännen finnes stadgadt.

Den bestämning af hufvudmännens funktioner, som gifves i paragrafens
femte stycke, är till sitt innehåll i allo betingad af hufvudmansinstitutionens
karakter, sådan denna blifvit af komitén uppfattad, och
torde icke tarfva vidare förklaring. Att hufvudmännens befogenhet att
besluta om ansvarsfrihet för styrelsen jemväl innebär rätt för dem att,
der anmärkning icke blifvit nöjaktigt förklarad, vidtaga erforderliga åtgärder,
har komitén ansett icke behöfva särskildt nämnas. Det är för
öfrigt endast de vigtigaste af hufvudmännens uppgifter, som ansetts
böra i lag bestämmas, och det har lemnats sparbankerna fritt att genom
sina reglementen ordna hufvudmännens verksamhet i öfrigt.

Då komitén icke kan finna lämpligt eller med sparbankens bästa
fullt förenligt, att ledningen af dess förvaltning handhafves af på lifstid
valde funktionärer, och det likaledes måste anses såsom en oegentlighet
att revisorer af sparbanks förvaltning väljas för längre tid än ett år,
har komitén föreskrifvit, att så väl kufvudmän som styrelseledamöter
skola utses för viss tid och revisorer årligen.

Styrelses befogenhet att i förhållanden af rättslig art företräda
sparbank framstår visserligen såsom en naturlig följd af den roll styrelsen
har att fylla i sparbankens tjenst, men en uttrycklig bestämmelse
härom har likväl till undanrödjande af all tvekan blifvit här
intagen.

I ett icke ringa antal sparbanker fungera hufvudmän eller styrelseledamöter
tillika såsom tjenstemän. Ett dylikt förhållande kunde väl
tolereras, så länge sparbanksväsendet ännu var i sin linda, men är på
utvecklingens nuvarande ståndpunkt afgjordt förkastligt. Komitén har
derföre genom föreskriften i paragrafens slutstycke velat för framtiden
förebygga slika oegentliglieter. Att ledamot af styrelse icke kan med
bibehållande af sin ställning tjenstgöra såsom revisor, har såsom sjelfklart
icke behöft omnämnas. Deremot håller komitén före, att något
hinder icke möter för hufvudman att såsom revisor deltaga i granskningen
af styrelsens förvaltning. Då vidare ledamöterne i en sparbanksstyrelse
utan tvifvel utgöras af män med intresse för sparbankens verksamhet,
kan komitén icke finna olämpligt, att styrelsemedlemmarne, der
de blifvit utsedde till hufvudmän, jemväl såsom sådane deltaga i vården
af sparbankens angelägenheter, allenast behörigen iakttages, att de härvid
icke få medverka till beslut, som röra dem i deras egenskap af

sparbankens styrelse. De få således tydligen ej deltaga i beslut angående
décharge för styrelsen eller i val af revisorer.

8 §•

Då, på sätt här ofvan blifvit utveckladt, sparbank ansetts icke vara
pligtig att om sin rörelse göra anmälan till handelsregistret, har komitén
måst vara betänkt att på annat sätt bereda sparbanks rörelse nödig
offentlighet.

De publicitetsföreskrifter, som komitén här meddelat, skilja sig
— utom i afseende å sättet för bestämmandet af den tid, inom hvilken
den föreskrifna förteckningen skall till Konungens Befallningshafvande
aflemnas, — endast derutinnan från stadgandet i 2 § af förordningen
den 1 Oktober 1875, att komitén i syfte att tillförsäkra nämnda förteckning
större offentlighet ålagt Konungens Befallningshafvande att
införa densamma både i länskungörelserna och tidning i orten.

9 §•

Enligt hvad komitén har sig bekant, förekommer icke sällan i våra
smärre sparbanker, att protokollen vid hufvudmännens och styrelsens
sammanträden icke nöjaktigt utvisa allt hvad dervid förekommit eller
de personer, som i besluten deltagit, och exempel saknas icke heller
derå att protokoll alls icke blifvit fördt. Då det emellertid är af
vigt att i hvarje fall, der ansvarighet kan ifrågakomma, säker upplysning
finnes om hvem ansvaret skall drabba, bör det icke blott ovilkorligen
åligga hufvudmän och styrelseledamöter att vid sina sammanträden
föra protokoll, utan detta bör också vara så affattadt, att tillförlitlig
upplysning i nyss nämnda hänseenden städse står att vinna.
I sådant ändamål har komitén här meddelat de föreskrifter, som synts
erforderliga.

10 §.

Föreskrifterna i denna paragraf synas komitén stå i full öfverensstämmelse
med det filantropiska syftet af sparbankernas verksamhet.
Också innehålla de flesta sparbanksreglemonten i förevarande ämne

bestämmelser, väsentligen lika de nu föreslagna. Såsom sparbanks
egna fonder äro att i främsta rummet anse sparbanks reservfond och
grundfond, men äfven de andra genom frivilliga tillskott bildade fonder,
som i sparbank kunna förekomma, afses med nämnda uttryck.

11 och 12 §§.

Betydelsen af de inskränkningar i sparbanks förvaltningsfrihet, som
i dessa paragrafer föreskrifvas, är af komitén redan framhållen i redogörelsen
för förslagets allmänna grunder och torde icke tarfva någon
vidlyftigare utveckling.

Genom förbudet mot att lån utlemnas mot annat fordringsbevis än
skuldebref har komitén velat för framtiden förebygga, att, såsom någon
gång förekommit, sparbank drifver vexelrörelse och beviljar kassakreditiv.
Hvad beträffar de föreskrifter komitén meddelat i fråga om lån
mot borgen, återfinnas liknande bestämmelser i flera sparbanksreglementen;
särskild! gäller detta bestämmelsen om skyldighet att å borgenslån,
som utestår längre tid än ett år, göra årlig afbetalning. Genom
en dylik anordning liksom genom föreskriften, att borgenslånen alltid
skola från sparbankens sida vara uppsägbara till återbetalning inom tre
månader, göras tydligen dessa lån, som hafva en viss benägenhet
att växa fast, mera rörliga. Något hinder för sparbanksstyrelse att
äfven i fråga om lån mot hypotek af inteckning förbehålla sparbanken
rätt till uppsägning af lånet inom viss kortare tid förefinnes naturligtvis
icke, men komitén har ansett det icke vara lämpligt att derom meddela
någon för alla rikets sparbanker gällande föreskrift.

Föreskriften om sparbanksstyrelses skyldighet att årligen underkasta
borgenslån förnyad pröfning med hänsyn till låntagares och löftesmäns
vederhäftighet torde också i sin mån vara egnad att förringa
betänkligheterna mot ifrågavarande låneform.

De i 12 § meddelade föreskrifter äro desamma, som innehållas uti
lagen den 5 September 1890, och komitén har vid sådant förhållande
ansett obehöfligt att, utöfver hvad i den allmänna motiveringen skett,
lemna någon redogörelse för deras innebörd.

13 §.

I fråga om beskaffenheten af de värdepapper, hvaraf sparbanks
kassareserv må utgöras, har komitén, såsom synes, i de mindre spar -

bankernas intresse uppdragit temligen vida gränser och öfverlemnat åt
sparbankernas eget bepröfvande att inom dessa gränser göra sitt val.
Härvid ligger hufvudvigten derå att kassareserven kommer att bestå af
värdepapper, som under alla förhållanden böra kunna lätt realiseras,
och komitén har angifvit åtskilliga värdepapper, som företrädesvis böra
ifrågakomma. Särskildt vill komitén erinra derom att enligt komiténs
åsigt en inteckning, huru säker den än må vara, icke kan betraktas
såsom ett värdepapper, det der utan tidsutdrägt kan förvandlas i penningar,
och sålunda icke heller bör godkännas såsom kassareserv.

14 §.

Förbudet för sparbank att ega annan fastighet, än för sparbankens
inrymmande erfordras, afser att från området för sparbankernas verksamhet
utesluta alla fastighetsspekulationer såsom i allmänhet vådliga
för sparbanks säkerhet. Enahanda förbud finnes meddeladt såväl i
kungörelsen angående enskilda sedelutgifvande banker den 12 Juni
1874, § 33, som i 16 § af bankaktielagen den 19 November 1886. I
hufvudsaklig öfverensstämmelse med nyss nämnda författningar har emellertid
komitén lemnat sparbank rätt att inropa fast egendom, som för
bankens fordran blifvit pantsatt eller utmätt och å auktion försäljes,
med skyldighet dock att, så snart utan förlust kan ske, afyttra den
inropade fastigheten. Att denna skyldighet emellertid icke betager
sparbank rätten att utan att afvakta en dylik gynsam, men i regel
oberäknelig tidpunkt sälja eu fastighet med förlust, torde finnas uppenbart.

15 §.

Hvad i denna paragraf föreskrifves om bildandet af en reservfond
och dennas användande står i väsentlig öfverensstämmelse med bestämmelsen
i 4 § i förordningeu den 1 Oktober 1875. Der emellertid
grundfond blifvit tillskjuten utan anspråk på framtida återbäring och
således liksom reservfonden är att anse såsom eu sparbankens tillhörighet
(se 18 § i förslaget), har komitén i konseqvens med gällande
lag medgifvit, att dispositionsrätten i fråga om vinsten å sparbanks
rörelse inträder redan då sammanräknade beloppet af grund- och reserv -

fonderna öfverstiger tio procent af delegarnes behållning enligt senaste
bokslut.

I fråga vidare om de ändamål, hvartill det sålunda disponerade
vinstöfverskottet må användas, bör dervid enligt komiténs uppfattning
i första rummet ifrågakomma främjandet af sådana intressen,
som med sparbanksväsendet ega verklig gemenskap och för detsamma
äro af betydelse. Härvid har komitén såsom särdeles lämpligt förestält
sig beviljandet af premier åt flitige, mindre bemedlade insättare vare
sig i dem medgifven ränteförhöjning å insatta medel eller i visst tillskott
till årets insats. I Tyskland har flerestädes med synnerlig framgång
ett dylikt premieringssystem tillämpats vid sparbankerna. Enligt
de bestämmelser, som i allmänhet härvid tjena till efterrättelse, äro till
premiering berättigade allenast handtverkare, som sköta sitt handtverk
utan biträden, fabriks- och bergverksarbetare, daglönare, handtverksbiträden
och tjenstehjon, äfvensom efter sparbanksstyrelsens särskilda
ompröfning sjuka och nödstälda personer. Ifrågavarande förmån får
emellertid icke åtnjutas af personer inom nyss angifna kategorier, om
de, enligt hvad allmänt är kändt, befinna sig i ekonomiskt god ställning
eller hafva förklarats saker till brott, om deras insatser under
näst föregående år öfver- eller understiga ett visst belopp (10 resp. 1
thlr) eller om deras innestående behållning i sparbanken icke uppnår
ett bestämdt belopp (5 thlr). Tillgodoseendet af andra ändamål, visserligen
välgörande eller allmännyttiga, men för sparbankerna i allt
fall mer eller mindre främmande, synes böra ifrågakomma först i andra
hand och har vid sådant förhållande af komitén förordats endast under
förutsättning att sparbanks reglemente medgifver en dylik användning.
Vigten af ett beslut angående vinstöfverskottets användande äfvensom
deraf, att hvarje öfvergrepp af en tillfällig majoritet bland hufvudmännen
så vidt möjligt förebygges, har synts komitén böra föranleda dertill att
beslutet fattas först efter det yttrande inhemtats från sparbankens styrelse,
der ej denna sjelf väckt förslag i ämnet, äfvensom underställes
Konungens Befallningshafvandes pröfning.

Såsom af ordalydelsen jemväl framgår, får emellertid denna pröfning
endast gälla beslutets lagenlighet, hvadan Konungens Befallningshafvande
icke eger att ingå i någon pröfning, om ett ändamål må
anses mera behjertansvärdt än ett annat och således förtjena företräde.

Slutligen må erinras att, för den händelse föreskrifven underställning
icke egt rum och det sedermera befmnes, att någon del af sparbanks
vinst blifvit använd i strid med bestämmelserna i denna para -

graf, förslagets 20 § stadgar ovilkorlig återbäringsskyldighet i fråga
om hvad sålunda blifvit obehörigen disponerad!.

16 §.

Komitén, som, på sätt ofvan blifvit utveckladt, ansett sparbank
vara pligtig att föra sådana böcker, som möjliggöra ett säkert bedömande
af dess ställning, bär funnit lämpligt att i lag bestämmes, hvilka
böcker äro för uppgifna syftet erforderliga. De böcker, hvilka komitén
i enlighet härmed ålagt sparbank att föra, äro inga andra än sådana,
som i en väl ordnad sparbank allmänneligen föras. Hvad kassaboken
angår, har komitén i syfte att försvåra underslef från banktjenstemännens
sida föreslagit, att densamma skall föras af särskilda personer i
två exemplar, och är i 24 § af förslaget skyldigheten att iakttaga denna
föreskrift vid insättningar och uttagningar i sparbanken ytterligare
inskärpt.

Jemte det komitén föreslagit, att bokslut skall i likhet med hvad
allmänneligen sker uppgöras för kalenderår, har komitén funnit det
vara af nöden, att åt Konungens Befallningshafvande inrymmes befogenhet
att meddela föreskrift angående sättet för räkenskapens förande
och afsilande. I många af våra sockensparbanker är, såsom komitén
förut anfört, bokföringen temligen bristfällig, och, vare sig nu denna
bristfällighet härflyter af otillräcklig kännedom om hvad till en ordentlig
räkenskapsföring hörer eller i större eller mindre grad beror af
bristande god vilja hos styrelsen och tjenstemännen, torde den stora
betydelse, som sparbanks bokföring eger för en tillfredsställande kontroll
af bankens förvaltning, med nödvändighet kräfva, att bokföringen
varder ordentligt fullgjord och att möjlighet beredes att frambringa ett
dylikt fullgörande. Af en jemförelse med 21 § i förslaget framgår
äfven, att komitén tillagt Konungens Befallningshafvande magt att genom
föreläggande af vite gifva erforderligt eftertryck åt sina föreskrifter
eller ock att låta på sparbankens bekostnad verkställa de åtgärder, som
uti ifrågavarande afseende kunna pröfvas nödiga.

Ehuru sparbank veterligen icke tredskats att afgifva statistisk redogörelse
för sin verksamhet, har komitén likväl, med hänsyn till önskvärdheten
deraf att erforderligt statistiskt material utan tidsutdrägt
göres tillgängligt, i paragrafens slutstycke ålagt sparbanks styrelse
ovilkorlig skyldighet att årligen, senast eu månad efter bokslutets upprättande,
afgifva dylik redogörelse.

17 §•

Föreskrifterna i denna paragraf äro väsentligen desamma som i
3 § af förordningen den 1 Oktober 1875. Den praxis, som särskilt
vid de större sparbankerna lärer förekomma, att sparbanksstyrelserna
öfver hvarje års förvaltning af sparbankerna afgifva berättelse, som
delgifves såväl hufvudmän och revisorer som styrelserna för rikets Övriga
sparbanker, förtjenar i hög grad att allmänt af sparbankerna följas,
men komitén har ansett sig böra lemna fullgörandet häraf åt sparbanksstyrelsemas
fria vilja.

Som det är af vigt att de beslut, som i anledning af revisionen
fattas, komma till allmänhetens kännedom, har komitén föreslagit, att
jemväl redogörelse för dessa beslut skall åtfölja revisionsberättelsen.

Hvad beträffar tiden för revisionen och dess afslutande äfvensom
antalet revisorer, har komitén funnit lämpligt att åt sparbankerna sjelfva
öfverlemna att genom sina reglementen ordna dessa förhållanden, på
sätt för hvarje särskild sparbank synes bäst (se 30 § i förslaget).

18 §.

Komitén håller före, att grundfond bör presumeras hafva tillskjutits
såsom ren gåfva och att derföre återbäring af grundfond ej
bör ifrågakomma i annat fall, än att uttryckligt förbehåll derom blifvit
gjordt i reglementet. En sådan återbäring bör dock i intet fall få ega
rum, innan sparbankens ställning genom bildandet af erforderlig reservfond
vunnit den trygghet att rätt till disposition af vinstöfverskott inträdt.
Komitén har deremot icke i något fall ansett sig böra medgifva
rätt att å de gjorda penningetillskotten tillgodonjuta ränta. Klart är
nemligen, att i början af sparbanks verksamhet svårighet möter att utan
anlitande af delegarnes tillgodohafvanden bereda dem, som tillskjutit
grundfonden, någon ränta; och derest ränta icke skulle åtnjutas förr
än vid skeende återbäring, är fara värdi, att utbetalningen deraf kunde
blifva allt för känbar.

För öfrigt står föreskriften i detta afseende i full öfverensstämmelse
med den ofvan uttalade presumtionen om grundfondens egenskap
af gåfva.

Paragrafens föreskrifter gälla emellertid endast blifvande sparbanker.
Liksom nemligen komitén icke till redan befintliga sparbanker utsträckt

skyldigheten att bereda sig grundfond, har komitén, såsom af förslagets
öfvergångsstadganden framgår, icke heller rubbat den rätt, som enligt
äldre reglemente eller eljest gjordt förbehåll kan tillkomma sparbanks
stiftare eller andra att återbekomma tillskjuten fond eller att derå njuta
ränta.

19 och 22 §§.

I 5 § af förordningen den 1 Oktober 1875 stadgas, att der sparbanks
tillgångar finnas hafva genom olyckshändelse eller förlust å rörelsen
så nedgått, att de motsvara allenast nittiofem procent af innestående
medel, löpande årets räntor oberäknade, sparbankens verksamhet
genast skall afbrytas och sparbanken ställas under utredning.
Denna föreskrift kompletteras genom stadgandet i 7 § af samma förordning,
hvarigenom Konungens Befallningshafvande har sig ålagdt att, derest
grundad anledning förekommer till befarande af det i nyss anförda
paragraf omförmälta missförhållande emellan tillgångar och insatta medel,
förbjuda fortsättning af sparbankens verksamhet samt förordna om
densammas ställande under utredning äfvensom att till deltagande i
denna utredning utse ett ombud. Skyldigheten att upphöra med sin
verksamhet åligger sålunda sparbank först när en verklig förlust för
delegarne redan inträdt, en förlust, som vid en eventuel realisering af
sparbanks tillgångar med säkerhet kan antagas blifva vida större än
de fem procent sparbankens böcker utvisa. Olämpligheten af ett stadgande,
som ålägger en penningeitvättning att liqvidera först då en god
del af fordringsegarnes tillgodohafvanden bevisligen gått förlorad, synes
obestridlig och blifver än mera uppenbar vid en jemförelse med motsvarande
lagbestämmelser för enskilda banker och aktiebanker, hvilka
äro skyldiga att liqvidera, då tio procent af grundfonden förlorats och
sålunda nio tiondedelar af grundfonden qvarstå till skydd mot förlust
för fordringsegarne. Det nämnda stadgandet för sparbankerna finner
emellertid sin naturliga förklaring deri att grundfond för sparbank enligt
gällande lagstiftning icke är obligatorisk. Om således sparbank,
som saknar grundfond och ej hunnit bilda reservfond, gör förlust, måste
denna omedelbart drabba insättarnes fond och kan ej gerna föranleda
skyldighet för sparbanken att liqvidera förr än förlusten uppgått till
något afsevärdt belopp, som lagstiftaren fixerat till fem procent af innestående
medel. En ändring af detta förhållande, huru betänkligt det
än må vara, kan således icke ifrågasättas för sparbank, som bildats på

grundvalen af 1875 års förordning. Detta är ock i det föreslagna
öfvergångsstadgandet iakttaget.

Hvad deremot angår de härefter uppkommande sparbanker, som
enligt den föreslagna nya lagen äro skyldiga att tillskjuta grundfond,
bjuder hänsynen till delegarnes rätt, att sådan sparbanks verksamhet
upphör redan då sparbankens grund- och reservfond eller, der den
förra återburits, den senare måst till sitt fulla belopp anlitas för betäckande
af inträffade förluster.

I grundfonden eller, om denna sedan reservfonden uppgått till
tio procent af insatta medel återburits, i sistnämnda fond har man nemligen,
hvad dessa sparbanker beträffar, erhållit en marginal, som icke
bör få öfverskridas, utan att sparbanken antingen liqviderar, innan förlusterna
gå in på insättarnes medel, eller ock tillskjuter ny grundfond;
men då grundfondens minimum är satt så lågt som till 2,000 kronor,
kan å andra sidan sparbank icke gerna, liksom enskild bank och aktiebank,
åläggas upphöra med sin rörelse redan då viss del af grundfonden
gått förlorad.

I afseende å sparbank, som ställes under garanti af kommun eller
landsting och derföre icke behöfver tillskjuta grundfond, kan bestämmelsen
i paragrafens förra stycke icke tillämpas, utan komitén har meddelat
enahanda bestämmelse för upplösning af sådan sparbank, som nu
gällande lagstiftning innehåller. Någon praktisk olägenhet lärer ej
gerna häraf kunna uppstå, då garantien af kommun eller landsting måste
antagas skydda delegarne för hvarje förlust, men å andra sidan är stadgandet
af vigt för de skattskyldige, så att ej kommunens eller landstingets
garanti måtte allt för hårdt anlitas.

I likhet med hvad i ofvan anförda 7 § i förordningen den 1 Oktober
1875 finnes bestämdt, har genom förslagets 22 § Konungens Befallningshafvande
fått sig ålagdt att förordna om inställande af sparbanks
verksamhet och föranstalta om nödig utredning, så snart sparbanks
obestånd gjorts sannolikt. Härtill göra emellertid icke lösa uppgifter
eller obestämda rykten tillfyllest, utan Konungens Befallningshafvande
måste, innan han ingriper, genom verkstäld undersökning eller
annorledes hafva erhållit grundad anledning att befara det nu angifna
missförhållandet emellan sparbanks fonder.

Den anordning med en skiljemannanämnd, som, derest sparbankens
styrelse icke vill erkänna, att sparbank råkat på obestånd, är i Norge
och Danmark föreskrifven (se Lov om Sparbanker § 15 och Lov om
Spare- og Laanekasser §§ 6, 8), har icke synts komitén mana till efterföljd,
då densamma till följd af sin temligen invecklade beskaffenhet

icke kan undgå att fördröja en åtgärd, hvars snabba vidtagande delegames
intresse kan kräfva.

Komitén har bibehållit gällande stadgande (7 § i 1875 års förordning)
derom att, när Konungens Befallningshafvande förordnar om sparbanks
ställande under utredning, Konungens Befallningshafvande då
jemväl skall utse ett ombud att deltaga i utredningen; och har det
synts komitén billigt, att detta ombud liksom det Konungens Befallningshafvandes
ombud, som verkställer de årliga inspektionerna (se 21
§ i förslaget), erhåller godtgörelse af allmänna medel, eftersom utredningen
är föranstaltad af offentlig myndighet. Uppstår konkurs, gäldar
deremot konkursboet arfvode åt det allmänna ombudet, på sätt lagen
den 7 Juni 1889 angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs föreskrifver.

20 §.

Såsom i redogörelsen för förslagets allmänna grunder blifvit framhållet,
har komitén i fråga om styrelsens och hufvudmännens ansvarighet
för sin förvaltning icke funnit skäl att frångå den grundsats, på
hvilken bestående lagstiftning i detta ämne hvilar, nemligen att i regel
ansvarigheten är densamma, som enligt allmän lag gäller för sysslomän,
(se 6 § af förordningen den 1 Oktober 1875), men inskränkt tillämpningen
af denna modifierade ansvarighet att gälla allenast för den sparbank
sinrättning, som å sitt reglemente vunnit behörig stadfästelse.

Såsom en följdrigtig utveckling såväl af nyss nämnda grundsats som
af allmänna skadeståndsregler torde framstå förslagets från 30 § af
bankaktielagen den 19 November 1886 närmast hemtade föreskrift om
skyldighet för hufvudmän eller styrelse, hvilka öfverträdt den för sparbanker
gällande lag eller för sparbank stadfäst reglemente, att in solidum
ersätta skada, som genom öfverträdelsen uppkommit.

Bestämmelserna i paragrafens första stycke öfverensstämma med
6 § i 1875 års förordning och tarfva vid sådant förhållande icke någon
vidare redogörelse.

Det synes med allt skäl kunna befaras, att, derest tillämpningen
af de i denna § upptagna ansvarighetsföreskrifter gjordes beroende af
anmälan från delegarnes sida, densamma mången gång blefve för sent
påkallad, då ju i allmänhet delegarne icke äro i tillfälle att på nära
håll följa sparbankens verksamhet eller i stånd att bedöma förvaltningens
beskaffenhet. Komitén har derföre ansett nödigt, att åt Konungens

Befallningshafvande såsom väktare af det allmänna intresse, som sparbankernas
verksamhet skall tillgodose, inrymmes befogenhet att, utan
derom gjord särskild framställning, inleda ett rättsligt förfarande mot
dem af sparbanks styrelse eller hnfvudmän, som ansvaret drabbar för
ett beslut, som är lagstridigt eller eljes kränker delegarnes rätt.

21 §.

Första stycket af 7 § i förordningen den 1 Oktober 1875, sådan
den lyder enligt lagen den 31 December 1888 föreskrifver, att Konungens
Befallningshafvande har att årligen sjelf eller genom ombud taga
kännedom af sparbanks räkenskaper, protokoll och lånehandlingar. Fn
eller annan Konungens Befallningshafvande har tolkat denna bestämmelse
så, att den anbefallda inspektionen kan fullgöras derigenom att
Konungens Befallningshafvande genom utsedt ombud deltager i den
årliga revisionen af sparbanks förvaltning, men flertalet af Konungens
Befallningshafvande synes hafva ansett, att särskild inspektion bör ske,
och flere af desse hafva uttalat sig för önskvärdheten af en lagbestämmelse
derom att inspektion skall ske i sammanhang med årsrevisionen.

Nu kan det visserligen icke förnekas, att samarbetet med sparbankens
egna revisorer synes egnadt att underlätta inspektörens uppgift
att erhålla fullständig kännedom om sparbankens ställning, men å
andra sidan ligger mången gång icke ringa vigt deruppå att inspektionens
verkställande icke är bundet vid en viss förut bestämd tidpunkt.
Det har derföre synts komitén lämpligast att öfverlåta åt Konungens
Befallningshafvande att efter föreliggande omständigheter bestämma,
om inspektionen skall ske särskild! eller i samband med revisionen, och
att genom lag fastslå endast att den skall verkställas minst en gång
årligen.

I nådigt cirkulär till länsstyrelserna den 10 Oktober 1884 har
Kongl. Maj:t medgifvit att, för den händelse Konungens Befallningshafvande
underordnad tjensteman icke lämpligen kunde förordnas att
verkställa undersökning i sparbank, enskild person, som i tjensteman
ställe erhölle uppdrag att verkställa sådan undersökning, finge derför
af statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt
tredje klassen af resereglementet den 17 Februari 1881.

Grundsatsen att sparbank icke skall vidkännas kostnad för inspektion
har således redan vunnit häfd och torde för öfrigt icke innehålla
annat än hvad billigheten kräfver. Men komitén har ansett, att i hvarje

fall då inspektion förrättas af annan än Konungens Befallningshafvande
sjelf, ersättning bör utgå till inspektören. Det torde nemligen icke
kunna såsom embetspligt åläggas de Konungens Befallningshafvande
underordnade tjenstemän att förrätta sparbanksinspektion; och följden
af föreskriften i nämnda cirkulär, att ersättning ej får utbetalas till
sådan tjensteman för ifrågavarande förrättning, blifver derföre i regel
endast den att inspektionerna uppdragas åt andre än desse tjenstemän,
ehuru de sistnämnde tilläfventyrs äro dertill mest lämplige och vore
villige att emot ersättning åtaga sig uppdraget.

I redogörelsen för förslagets allmänna grunder har framhållits
vigten deraf att åt Konungens Befallningshafvandes kontroll beredes
full effektivitet, och komitén har i de två sista styckena af paragrafen
sökt att i detta grannlaga ämne meddela bestämmelser, som främja
nämnda syfte utan att lägga obehöfligt band på sparbanks sjelfbestämningsrätt.
Komitén har sålunda tillagt Konungens Befallningshafvande
rätt att vid vite dels förbjuda verkställighet af ett olagligt eller delegarnes
rätt kränkande beslut och dels förelägga sparbanks hufvudmän
eller styrelse att, om sådant beslut gått i verkställighet, vidtaga
rättelse äfvensom verkställa annan åtgärd, som Konungens Befallningshafvande
funnit nödigt att till delegarnes betryggande föreskrifva. Tilllika
har Konungens Befallningshafvande erhållit befogenhet att sjelf
låta på sparbankens bekostnad verkställa dylik åtgärd. Sistnämnda''befogenhet
kan ega praktisk betydelse, der t. ex. sparbanksstyrelse vid
beviljandet af inteckningslån underlåter att införskaffa erforderliga gravations-
eller taxeringsbevis eller, såsom vid 16 § är antydt, att fullständiga
en bristfällig bokföring.

Såsom ultima ratio bör shitligen Konungens Befallningshafvande
ega att förbjuda fortsättning af sådan sparbanks verksamhet, som uppenbarligen
trotsar de skrankor, lagstiftningen och närmast sparbankens
eget reglemente uppdragit för denna verksamhet.

23 och 25 §§.

Hvad till en början angår föreskrifterna i första stycket af 23 §,
afse dessa, såsom af en jemförelse med 25 paragrafen framgår, att
sätta sparbanks styrelse och närmast dess tjenstemän i tillfälle att kontrollera
en uttagares identitet och derigenom skydda sparbanken för
hvarjehanda svek. Till undvikande af ränteförlust och andra olägenheter
för rätt egare af motbok är det emellertid af vigt, att identiteten

styrkes jemväl vid uppsägningen och icke endast då de uppsagda medlen
skola lyftas (jfr förordningen angående en postsparbank för riket
den 22 Juni 1883 § 10 mom. 1).

Rörande förbehåll vid insättning, som sker för annans räkning,
bör sådant tillåtas endast en gång och detta vid första insättningen.
Klart är nemligen att, om olika förbehåll skulle kunna göras vid hvarje
insättning, sådant skulle vålla oreda och förvecklingar i sparbankens verksamhet.
Af samma skäl har komitén vidare ansett lämpligt att i regeln
tillerkänna sparbanks styrelse rätt att vägra mottaga medel, i afseende
å hvilkas återbetalning förbehåll uppställas. Endast ett förbehåll har
synts vara af den beskaffenhet att sparbankens styrelse ovilkorligen
bör vara skyldig att godkänna detsamma, nemligen ett sådant, som
afser att under någon längre eller kortare tid göra insatta medel oåtkomliga.

24 §.

I fråga om motboks privaträttsliga natur vill komitén här erinra,
att motbok ingalunda, såsom flera reglementen synas antaga, är ett
fordringsbevis, betalningsgildt i hvar mans hand, utan allenast ett för
viss man gällande bevis om dennes tillgodohafvande i sparbank, och
såsom lätt inses, är det just med hänsyn till motboks nämnda egenskap,
som föreskrifterna i 23 och 25 §§ funnits nödiga.

Då erfarenheten visat, att bedrägerier underlättas derigenom att
motböcker innehålla uppgift om den persons namn, för hvilkens räkning
motbok utfärdats, anser väl komitén klokt och rådligt, att motbok
förses allenast med ordningsnummer, men har af hänsyn till den praxis,
som i sådant afseende lärer utbildat sig hos vissa sparbanker, icke velat
meddela förbud mot att jemväl namnet å den, till hvars förmån insättningen
sker, införes i motboken (jfr förordningen angende postsparbanken
§ 5 mom. 1). Komitén har vidare upptagit den i de flesta reglementen
förekommande bestämmelsen att till delegarnes upplysning i hvarje
motbok skall inhäftas ett tryckt exemplar af sparbankens reglemente.

I flertalet reglementen är jemväl förbjudet, att en och samma
person gör insättningar å mer än en motbok, och enahanda föreskrift
finnes meddelad i förordningen angående postsparbanken 5 § 3 mom.
Lämpligheten af en dylik föreskrift synes också obestridlig i betraktande
deraf att tillåtelse för en person att göra insättningar å flera
böcker lätt nog skulle åstadkomma oreda i förvaltningen och tjena såsom
medel att kringgå det förbud, reglementet enligt 30 § i förslaget

skall innehålla emot insättning utöfver ett visst belopp för samma
person. Från förbudet om flera motböckers utfärdande till en person
innehåller emellertid komiténs förslag, i enlighet med bestämmelserna i
nyss anförda paragraf i åberopade förordningen, det undantag att minderårig,
för hvars räkning insättning egt rum, jemväl kan för insättning
af egna medel bekomma särskild motbok. Såsom komiterade
för utarbetande af förslag till sistnämnda förordning i sitt betänkande
yttra, göres nemligen genom en dylik anordning det kraftiga, moraliska
så väl som ekonomiska, uppfostringsmedel, som bildas af en egen
sparbanksbok, tillgängligt för minderårig, hvilken sålunda manas att
göra besparingar, som måhända eljest uteblifvit.

26 §.

De i denna § föreslagna bestämmelser hvila på presumtionen att
medel, som för gift qvinnas räkning i sparbank innestå, äro antingen
genom hennes eget arbete förvärfda eller eljest undantagna från mannens
förvaltning samt att minderårig efter uppnådda femton år sjelf
förvärfvat de medel, han på sådan motbok, som i paragrafen sägs, i
sparbank insatt. Med stöd af denna presumtion, enligt hvilken hustrun
och den minderårige ega att råda öfver medlen, så länge de äro i sparbanken
innestående, har komitén, utan syfte att dervid ändra gällande
lagstiftning i ämnet, endast velat till förebyggande af ersättningsanspråk
mot sparbanks styrelse bestämma sättet för utlemnande från
sparbank af densamma för hustrus eller den minderåriges räkning anförtrodda
medel.

Förordningen angående en postsparbank för riket den 22 Juni 1883
innehåller i 11 § stadganden, liknande dem komitén i paragrafens första
stycke föreslagit. Dessa stadganden böra dock, enligt komiténs åsigt,
fullständigas så, som paragrafens andra stycke utvisar.

Der i andra fall än de nu berörda fråga uppstår om en persons
behörighet att lyfta för annans räkning innestående medel, komma bestämmelserna
i förslagets 28 § till användning.

27 §.

Det har visat sig, att förskingring af sparbanksmedel oftast och
med största framgång dolts på det sätt, att insättningar väl blifvit, rät 9 -

teligen införda i motböckerna, men alldeles icke eller till för små belopp
upptagits i sparbankens egna böcker. Då dessa således i och för
sig icke gifvit anledning till anmärkning, har genom inspektioner och
revisioner, vid hvilka motböckerna icke varit tillgängliga, försnillningen
icke kunnat upptäckas, utan fått under åratal fortgå, tills den blifvit genom
någon tillfällighet uppdagad. Komitén har derföre ansett nödigt
att här föreskrifva, hvad för öfrigt många nu gällande sparbanksreglementen
innehålla, att motbok skall en gång årligen inlemnas till sparbank
för att jemföras med dess räkenskaper. Då den säkraste kontrollen
vunnes, om denna jemförelse verkstäldes af sparbankens revisorer,
vore väl ändamålsenligast, om motböckerna inlemnades vid början
af årsrevisionen, men då revisorerna icke under alla förhållanden torde
vara i tillfälle att verkställa detta arbete, har komitén velat lemna åt
hvarje sparbank att i sitt reglemente bestämma tiden för motböckernas
ingifvande. Komitén har ingalunda förbisett, att denna föreskrift, om
den af delegarne något allmännare hörsammas, kommer att vålla ett
drygt arbete i de större sparbankerna. För att lindra detta har komitén,
med kännedom derom att i de större och bättre ordnade sparbankerna
motbok vid hvarje insättning och uttagning plägar jemföras med
räkenskapen, velat medgifva sparbank att i sitt reglemente införa bestämmelsen,
att delegare det år, hans motbok blifvit för insättning eller
uttagning i sparbanken uppvist och dervid med räkenskaperna jemförd,
icke behöfver att särskildt för ifrågavarande ändamål aflemna motboken.

Om ofvanberörda föreskrift skall i någon mån blifva verksam, måste
emellertid ett äfventyr stadgas för underlåtenhet att åtlyda densamma.
Komitén har med anslutning till förordningen angående postsparbanken
ansett detta äfventyr lämpligast böra bestämmas sålunda att, om skiljaktighet
i afseende å beloppen af insättningar eller uttag yppas emellan
en icke behörigen uppvisad motbok och sparbankens räkenskaper, de
senare skola ega vitsord, dock med den restriktion att detta vitsord
icke tillkommer räkenskaperna, om deras trovärdighet förringas af någon
omständighet såsom oordentlig eller felaktig bokföring, erkänd eller
eljest bevisad förfalskning o. d.

28 §.

Föreskriften i denna paragraf är, såsom lätt inses, tillkommen just
med hänsyn till motboks egenskap att utgöra allenast bevis om viss
mans fordran hos sparbanken och öfverensstämmer i hufvudsak med

bestämmelserna i 15 § 1 och 2 mom. i förordningen angående postsparbanken.

29 §.

Vårt land är i saknad af en allmän lagstiftning angående hvad man
med en häfdvunnen lagterm benämner mortifikation af förkomna fordringsbevis
eller andra värdepapper. Endast angående dödande af vissa
slag af fordringsbevis finnas nemligen sådana lagbestämmelser.

Den äldsta hithörande bestämmelse torde vara den, hvilken förekommer
i 6 punkten af Kongl. Maj:ts nådiga resolution och stadfästelse
den 30 April 1689 öfver några ärenden till Banko-Verkets gagn och
upprätthållande. Det heter i denna författning:

»Förlorar någon sin Länebanksattest och kan efter skedd lysning
i kyrkorna densamma ej återfå, skall icke dess mindre hans fordring
af Länebanken godtgöras och utbetalas, när han jemte lysningssedlens
uppvisande gifver sin revers och sätter nöjaktig kaution.»

Kongl. Maj:ts nådiga förordning den 29 Maj 1739, huruledes vid
förkomna Låne-banko-attester och Vexelbanko-transportsedlars förnyelse
hädanefter förhållas bör, innefattar förklaring af först åberopade lagbestämmelse
och meddelar ytterligare föreskrifter i ämnet. Denna förordning
har ansetts jemväl vara tillämplig å det fall, att utfärdadt bevis,
att medel blifvit i Riksbanken på deposition mot ränta insatta, för
deponenten förkommit, (se sammansatta Banko- och Lagutskottets utlåtande
den 3 Maj 1870 N:o 3 och Bankoutskottets utlåtande den 19
Februari 1878 N:o 8).

Sedermera meddelades i 70 § af Vexellagen den 23 Augusti 1851
stadgande angående förfarandet, då vexel förkommit, och blef detta
stadgande vid antagande af ny vexellag den 7 Maj 1880 intaget i 3 §
af Nådiga Förordningen den 7 Maj 1880 om nya vexellagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall.

Slutligen har genom 167 § af Sjölagen den 12 Juni 1891 föreskrifvits
hvad den, för hvilken konnossement förkommit, har att iakttaga
för att få detsamma dödadt.

Det sålunda i vårt land föreskrifna förfarandet vid mortifikation af
vissa slag af förkomna värdepapper förutsätter och hvarje i rättslig
mening giltigt mortifikationsförfarande måste enligt komiténs åsigt förutsätta
ett provokatoriskt förfarande, bestående deri att vederbörande
rätt efter ansökning om dödande af förkommet värdepapper och sedan
sökanden gjort sannolikt, att värdepapperet verkligen förkommit, ut -

färdar s. k. ediktalstämning med föreläggande för innehafvaren af värdepapperet
att inom viss tid uppvisa detsamma vid rätten, äfvensom,
derest värdepapperet icke varder inom föreskrifven tid uppvist och
ansökningen derefter fullföljes, meddelar utslag, hvarigenom detsamma
dödas.

Med hänsyn till de mången gång dryga kostnader, som af ett
dylikt förfarande föranledas, har komitén emellertid icke funnit lämpligt
att föreslå detsammas användande vid dödande af förkommen motbok,
utan inskränkt sig till att hänvisa den, som förlorat motbok, att hos
sparbankens styrelse ofördröjligen anmäla sin förlust och dervid uppgifva
tid och omständigheter, under hvilka förlusten timat, att såsom
en ovilkorlig skyldighet ålägga styrelsen att på bekostnad af den, som
förlorat motboken, i föreskrifven ordning efterlysa densamma samt att,
derest boken icke inom stadgad tid, från det efterlysningen sista gången
egt rum, tillrättakommit, öfverlemna åt styrelsens fria pröfning,
huruvida hon, der hon anser sannolikt, att motboken verkligen förkommit,
tilltror sig att, mot eller utan säkerhet, utställa ny motbok
eller måste förvägra sådant. I senare händelsen står det naturligtvis
den, som förlorat motboken, öppet att genom stämning å styrelsen
draga tvisten mellan honom och styrelsen om ny motboks utfärdande
eller utbetalning af det tillgodohafvande räkenskapen utvisa, under
pröfning af vederbörlig domstol, som icke lärer underlåta att, då
sjelfva fordringen är ostridig, föreskrifva de vilkor, under hvilka styrelsen
har att utfärda nytt bevis om fordringens tillvaro eller att
utbetala fordringsbeloppet. Sålunda tillgår, när en fordran, hvarå utfärdadt
skuldebref för fordringsegaren förkommit, ostridigt är ogulden,
men gäldenären fordrar att varda betryggad mot förnyadt kraf, i händelse
det förkomna skuldebrefvet framdeles varder med anspråk mot
honom på betalning företedt. Af hvad komitén sålunda anfört följer,
att komitén icke kan godkänna den i flera sparbanksreglementen förekommande
bestämmelsen, att förkommen motbok dödas i och genom
utfärdande af ny motbok.

30 §.

I en sparbankslag böra uppenbarligen icke inflyta andra bestämmelser
än sådana, hvilka ega karakter af allmängiltighet och sålunda afse
förhållanden, som för alla sparbanker äro likartade eller hvilka utan
olägenhet kunna vinna likartad gestaltning. Öfriga förhållanden, som
för sparbankernas verksamhet ega betydelse, bör det stå öppet för spar -

bankerna att sjelfve ordna, på sätt dem bäst synes. Några af dessa
förhållanden äro emellertid af den vigt, att det synts komitén icke böra
tillåtas sparbankerna att i sina reglementen lemna dem oberörda, och
komitén har ansett lämpligt att jemte en hänvisning till hvad förslaget
i öfrigt derom innehåller, i ett sammanhang angifva de förhållanden,
hvarom i ett reglemente icke bör saknas bestämmelse.

Någon redogörelse för desammas innebörd torde icke erfordras,
utan inskränker sig komitén i sådant afseende till en erinran derom
att, enligt hvad för komitén tillgängliga sparbanksreglementen utvisa,
de flesta af våra nuvarande sparbanker sett sig föranlåtna att i dessa
ämnen meddela mer eller mindre detaljerade bestämmelser.

Jemväl må erinras, att tillämpningen af paragrafens föreskrifter
skall af Konungens Befallningshafvande öfvervakas vid den granskning
af reglementet, som enligt förslaget tillkommer bemälta myndighet, och
att dervid tillfälle är beredt Konungens Befallningshafvande att utesluta
eller förbättra de bestämmelser rörande ifrågavarande ämnen, som tilläfventyrs
kunna befinnas mindre ändamålsenliga.

31 §.

Jemväl då en frivillig upplösning af sparbank eger rum, krafvel''
hänsynen till de många och vigtiga intressen, som beröras af en
dylik åtgärd, att den myndighet, som haft att öfvervaka sparbankens
verksamhet, sättes i tillfälle att följa den slutliga afvecklingen af densamma.
Till den i sådant ändamål meddelade bestämmelsen om skyldighet
för sparbank att ofördröjligen för Konungens Befallningshafvande
anmäla ett beslut om sparbankens upplösning har komitén haft så
mycket större anledning, som komitén i sitt förslag åt Konungens Befallningshafvande
inrymt befogenhet att pröfva giltigheten af det beslut,
som blifvit fattadt angående användningen af en befintlig behållning,
äfvensom att tillse, att densamma icke användes för annat eller andra
ändamål än i beslutet afses. Att dessa ändamål enligt förslaget skola
vara välgörande eller allmännyttiga sammanhänger nära med sparbanksrörelsens
egendomliga karakter, hvilken klarare än någonsin framträder
just vid sparbanks upplösning. Likasom nemligen under sparbankens
fortgående verksamhet den vinst, som å rörelsen kunnat uppstå, användts
att främja i första hand sparbankens filantropiska syfte och derefter
andra intressen af allmän art, så bör äfven den slutliga behållningen
af sparbankens verksamhet undandragas enskildes förfogande. I sjelfva

verket kan icke heller någon enskild person framställa rätteligen grundade
anspråk på andel i nämnda behållning. Denna är emellertid icke
att anse som herrelöst gods, utan skall erhålla sin användning i enlighet
med det syfte, som en gång kallat sparbanken till lif och fortfarande
bör främjas.

Då det är af vigt, att beslutet om behållningens användande står
i öfverensstämmelse med lagens derutinnan meddelade föreskrift, har
för skyddande tillika af det allmännas rätt komitén funnit nödigt föreslå,
att detsamma underställes Konungens Befallningshafvandes pröfning.

För att afvecklingen af den upplösta sparbankens affärer må bringas
till slut utan allt för stort dröjsmål, har komitén föreslagit rätt för
sparbank att söka årsstämning å okände borgenärer.

32 §.

Den rätt till talan mot Konungens Befallningshafvandes beslut,
som i § 8 af förordningen den 1 Oktober 1875 tillerkännes sparbank,
har till följd af den städning Konungens Befallningshafvande
enligt komiténs förslag intager till sparbankens förvaltare måst utvidgas
till att jemväl omfatta beslut, som beröra andra frågor än dem om sparbanks
utredning och vinstens användande.

33 §.

Då penningeinrättning, hvilken, ehuru den drifver sparbanksrörelse,
icke aktat nödigt att bereda sin verksamhet det offentliga erkännande
och den garanti, som ligga i en fastställelse af dess reglemente i enlighet
med gällande lag, icke kan annorlunda anses än såsom ett enskildt
företag, bör, såsom komitén förut haft tillfälle att framhålla, personlig
ansvarighet drabba en hvar, som å dylik inrättnings vägnar ingår
förbindelser. Paragrafens föreskrifter äro för öfrigt affattade i öfverensstämmelse
med 13 8 i Kongl. Förordningen angående aktiebolag den
6 Oktober 1848.

Beträffande slutligen de öfvergångsstadganden, som i lagförslagets
slutstycke meddelats, vill komitén erinra, hurusom under en tid af ett

år från det en blifvande sparbankslag trädt i kraft nuvarande sparbanker
torde utan olägenhet medhinna att vidtaga de ändringar i sina
reglementen, som erfordras att bringa dessa i öfverensstämmelse med
den nya lagen. Likaledes torde en frist af fem år sätta sparbank, som
för närvarande saknar en kassareserv med den af komitén föreslagna
omfattning, i stånd att utan några rubbningar i sin verksamhet verkställa
för ändamålet erforderlig omplacering af en del utaf sina tillgångar.
Hurusom den nya lagen icke bör verka rubbning af rättighet,
som stiftare af nuvarande sparbanker eller andra enligt äldre reglemente
eller eljest gjordt förbehåll betingat sig att återbekomma tillskjuten
fond eller att derå njuta ränta, samt huru nuvarande sparbank,
så framt dess reglemente icke annorlunda stadgar, ej är skyldig att
bereda sig grundfond eller att underkasta sig föreskrifterna i förslagets
19 §, är redan förut omtaladt.

Gjordt förbehåll om rätt till andel i den vinst, som å sparbanks
rörelse kan uppstå, eger deremot icke fortfarande giltighet, hvadan
sparbank, der sådant förbehåll skett, måste i detta afseende vidtaga
ändring i sitt reglemente, så vidt sparbanken fortfarande vill anses
såsom sådan enligt den nya lagen.

Då såväl den norska som den danska sparbankslagstiftningen synes
vara af särskilt intresse vid fråga om eu förändrad sparbankslags tutning
för vårt land, har komitén ansett lämpligt att såsom särskilda
bilagor till dess betänkande låta aftrycka Lov om Sparbanker den 6
Juli 1887 och Lov om Spare- og Laanekasser den 28 Maj 1880.

II.

Då komitén härefter öfvergår till frågan om förändrad lagstiftning
för låneinrättningar, hvilka icke äro att hänföra till sparbanker, men
ändock, utan att vara försedda med reglemente, som blifvit af Kongl.
Maj:t faststäldt, drifva sparbanks- eller sparkasserörelse, bar komitén
att tillse, hvilka låneinrättningar rätteligen falla inom det komitén uti
ifrågavarande afseende gifna nådiga uppdrag.

Bankirbolag, som utöfva sin näring under så beskaffad firma, som
i 9 § 2 mom. af lagen angående handelsregister, firma och prokura den
13 Juli 1887 föreskrifves, lära ingalunda, äfven för den händelse de bedrifva
sparbanks- eller sparkasserörelse, kunna inbegripas under låneinrättningar
af förevarande beskaffenhet. Icke heller torde till sådana
inrättningar lämpligen kunna eller böra hänföras vid bruksegendomar
eller fabriker förekommande sparkassor, hvari arbetarne få insätta sina
besparingar, men hvilka icke i enahanda syfte stå öppna för allmänheten.

Deremot torde tvifvelsmål icke råda derom att ju de befintliga solidariska
folkbankerna, hvilka alla i ganska stor utsträckning bedrifva
sparbanksrörelse, äro att i främsta rummet hänföra till de låneinrättningar,
hvilka den tillämnade lagstiftningen bör omfatta.

Enligt hvad de från Konungens samtlige Befallningshafvande inkomna
svar å komiténs i ämnet gjorda förfrågan utvisa, uppgå de solidariska
folkbankerna i riket till ett antal af nitton och drifva sin verksamhet,
en nemligen Motala folkbank i Östergötlands, fyra nemligen östra
Härads, Eksjö, Grenna och Stengårdshults pastorats folkbanker i Jönköpings,
en nemligen Högsby folkbank i Kalmar, en nemligen Bastads och kringliggande
orters folkbank i Kristianstads, en nemligen Halmstads folkbank
i Hallands, två nemligen Valbo härads och Norra Kinds folkbanker i
Elfsborgs, fyra nemligen Örebro, Hallsbergs, Nora och Fellingsbro folkbanker
i Örebro, två nemligen Folkärna samt Grytnäs och Avesta församlingars
folkbanker i Kopparbergs, en nemligen Hudiksvalls folkbank i
Gefleborgs, en nemligen Sundsvalls folkbank i Vesternorrlands och eu
nemligen Råneå folkbank i Norrbottens län. Fem af dem nemligen
folkbankerna inom Östergötlands och Jönköpings län äro icke försedda
med reglementen, som stadfästats af Konungens Befallningshafvande,

hvaremot öfriga fjorton sökt och fått sådan stadfästelse. Grenna folkbank
angifves uttryckligen i reglementet vara grundad å 15 Kap. Handelsbanken
och förordningen den 28 Juni 1798.

Enligt de öfver granskning af de solidariska folkbankernas förvaltning
afgifna, komitén tillhandakomna berättelser, de der alla afse
året 1890, med undantag af revisionsberättelsen angående Grytnäs och
Avesta församlingars folkbank, hvilken berättelse afser året 1889, utgjorde
de å sparkasseräkning innestående medel i

kronor öre.

Motala folkbank...................................... 221,397: 41.

Östra härads » 77,997: 80.

Eksjö » ....................................... 65,700:88.

Grenna » 125,903: 15.

Stengårdshults pastorats » 124,205: 23.

Högsby _ » ..................................... 115,365: 51.

Båstads och kringliggande orters » 192,903:90.

Halmstads » ....................................... 204,655:05.

Valbo härads )> ...................................... 148,954:06.

Norra Kinds » 311,805:17.

Örebro » 2,287,288: 67.

Hallsbergs » ....................................... 332,980:08.

Nora » 43,618: 97.

Fellingsbro » 113,869:71.

Folkärna » 183,777:85.

Grytnäs och Avesta församlingars » 164,020:03.

Hudiksvalls » 135: 94.

Sundsvalls » 402,782: 30.

Råneå » 46,495: 37.

5,163,857: 08.

Den äldsta af dessa banker är Örebro folkbank, hvars reglemente
blef af Konungens Befallningshafvande i Örebro län faststäldt den 27
Maj 1867 och sedermera tjenat till förebild vid uppgörande af reglementen
för öfriga solidariska folkbanker.

I reglementet för Örebro folkbank uppgifves den hafva till ändamål
att genom sammanslutning, besparingar och ordentlighet söka bereda
sig och sina delegare kredit och förlag; och stadgas, beträffande bankens
grundfond, att den bildas genom delegarnes på en gång eller efter
hand skeende inbetalningar och, beträffande delegarnes antal, att det

bör vara minst ett hundra. Rörande deras ansvarighet innehåller reglementet
följande bestämmelser:

»§ 5.

Delegare, som i förhållande till gjorda grundfondsinbetalningar
eg a andel i bankens alla tillgångar, skola, en för alla och alla för en,
ansvara för bankens alla förbindelser, såsom närmare bestämmes i § 23.4.

§ 8.

1) Hvarje frivilligt eller tvunget afgående ledamot qvarstår under
ett års tid från utträdandet i solidarisk ansvarighet för de förbindelser,
som banken iklädt sig före hans utträdande.

3) Skulle bankens utredning företagas inom femton månader efter
den i föregående två moment omtalade uppsägning eller inom lika tid
efter delegares frånfälle, vare dock ej sådan delegare eller hans rättsinnehafvare
berättigad att från banken återfå sitt tillgodohafvande derstädes
eller att blifva fri sin ansvarighet för bankens förbindelser förr,
än utredningen blifvit fullbordad.

§ 10.

Delegarne äro förpligtade:

3) Att solidariskt ansvara för fullgörande af bankens alla förbindelser.

23.

Folkbankens skulder bestå af:

4) äfven delegarnes grundfondsandelar hafva, då delegare afgår,
gent emot banken arten af skuldfordringar och utbetalas derför senast
vid förfallotiden (§ 8) kontant samt blifva vid folkbankens upplösning

medräknade såsom skulder. Dock; måste grundfondsandelen, om öfriga
tillgångar icke skulle finnas tillräckliga till öfriga skulders betalande,
anses såsom en på affären vågad insats, som först i andra rummet
återgäldas. Aro grundfondsandelarne vid en sådan liqvidation olika
stora, och ej hela deras belopp, utan blott en del deraf, gått förloradt,
så drabbas de i förhållande till inbördes storlek af den gemensamma
förlusten.

§ 31.

2) Säkerheten för bankens skulder, såvida de ej till fullo betäckas
af den kontanta kassan, bankens fordringar, reservfonden, delegames
tillgodohafvande och öfriga bankens tillgångar, hvilar ytterst på delegarnes
solidariska ansvarighet i den ordning lag stadgar.»

Enligt ofvan åberopade reglemente äro den närmare tillsynen och
förvaltningen öfverlemnade åt en styrelse, som utses af delegarne, församlade
å bankstämma.

Om således otvifvelaktigt är, att samtliga ofvan omförmälda solidariska
folkbanker böra utgöra föremål för den lagstiftning, hvartill
komitén har att utarbeta förslag, möta dock svårigheter vid besvarandet
af frågan, huruvida enahanda förhållande gäller de solidariska folkbanker
eller med dem jemförliga solidariska låneinrättningar, hvilka hädanefter
kunna uppstå.

För utredande af denna fråga torde det vara nödigt att undersöka,
till hvilken kategori af bolag eller, såsom det i danskt lagspråk heter,
intressentskap de solidariska folkbankerna enligt gällande svensk lagstiftning
rätteligen äro att hänföra.

I 15 kap. Handelsbanken stadgas att, om bolag lägges för att
drifva handel, skola bolagsmännen vara skyldiga att, en för alla och
alla för en, svara till den handel, som för bolaget slutes. Denna solidariska
ansvarighet kan, så vidt angår bolagets borgenärers rätt, icke
inskränkas genom inbördes aftal mellan bolagsmännen. Omtvistadt är,
hvilka arter af bolag rätteligen äro att- inbegripa under ifrågavarande i 15
kap. Handelsbalken omförmälda bolag, hvilka i lagen angående handelsregister,
firma och prokura den 13 Juli 1887 benämnas handelsbolag.

Visserligen äro, enligt livad allmänt antages, grufvebolag (se 7 kap. i
Grufvestadgan den 16 Maj 1884) icke att hänföra till handelsbolag;
men med undantag af dessa och möjligen andra i den ekonomiska lagstiftningen
omförmälda associationer torde, utan fara för misstag, handelsbolagen
kunna sägas inbegripa alla sådana bolag, livilka hafva till
ändamål att genom handel, fabriksrörelse eller annan näringsverksamhet
bereda sig och sina delegare ekonomisk fördel och vinst. Att till sådan
näringsverksamhet böra hänföras penningehandel och bankrörelse, framgår
oförtydbart af gällande lagstiftning. Förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 Maj 1855 stadgar uttryckligen
i 1 §, att en hvar, som i den ordning, särskilda författningar innehålla,
gjort till sitt yrke att idka handel såsom näring, ehvad det är
enskild man eller bolag, skall vara pligtig att föra ordentliga handelsböcker,
och i 2 §, att under stadgandet i 1 § inbegripas de, som drifva
penningehandel och bankrörelse. Då i § 33 af kungörelsen angående
enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar den 12 Juni 1874
bankbolag förbjudes att drifva handel med annat än guld och sifver,
in och utrikes vexlar samt räntebärande papper, och 15 § i lagen angående
bankaktiebolag den 19 November 1886 stadgar enahanda förbud
för bankaktiebolag, bekräftas än ytterligare genom de uttryck, hvari
nämnda förbud meddelats, att enligt svensk lagstiftning penninge- och
bankrörelse är att anse som handelsrörelse.

Då nu de solidariska folkbankerna lika med de sedelutgifvande
bankerna och bankaktiebolagen mottaga penningar på deposition samt
upp- och afskrifningsräkning, bevilja kassakreditiv, diskontera vexlar
och drifva annan bankrörelse, jemte det de på sparkasseräkning mottaga
sparinsatser, anser sig komitén kunna med fog uttala den åsigt,
att ifrågavarande folkbanker till sin rättsliga beskaffenhet äro verkliga
handelsbolag.

Emot nämnda åsigt kan den invändning göras, att, då ofvan åberopade
lag angående handelsregister m. in. den 13 Juli 1887 i 8 §
omförmäler handelsbolag i motsättning till aktiebolag och annat med
särskild styrelse försedt bolag, samt de solidariska folkbankerna alla hafva
särskild styrelse, dessa banker icke kunna betraktas som handelsbolag.

Härvid är dock att märka, att omförmälda motsättning tillkommit
endast i ändamål att hvad angår bolag, som äro försedda med särskild
styrelse, lägga skyldigheten att till handelsregistret göra föreskrifven
anmälan å styrelsen, hvaremot i handelsbolag hvarje bolagsman har att
ansvara för anmälningsskyldighetens fullgörande. I 9 § deremot skiljer

lagstiftaren mellan handelsbolag, aktiebolag och rörelse, som idkas af
flera personer i bolag under annan form än handels- och aktiebolag.
Till någon af berörda tre kategorier måste de solidariska folkbankerna
vara att hänföra, och den omständighet att deras delegare lika med
delegare i handelsbolag äro, en för alla och alla för en, ansvarige för
bolagens förbindelser, måste utgöra hinder för att räkna dem till annan
kategori än handelsbolagens.

Vidare bör icke heller förbises, att lagstiftaren icke kan eller får
antagas hafva vid utfärdande af lagen den 13 Juli 1887 afsett annat
än att meddela bestämmelser af formel beskaffenhet, således ingalunda
att åstadkomma ändring i den för vårt land gällande materiella
bolagsrätt.

Den omständighet att lagstiftaren synes hafva antagit, att ett
handelsbolag icke är eller kan vara försedt med särskild styrelse,
utgör således ingalunda något bevis derför att de solidariska folkbankerna,
som hafva särskild styrelse, just af den anledning enligt
gällande materiell rätt icke böra räknas till handelsbolagen. Enda lagliga
verkan af ofvanförmälda i 8 § af lagen den 13 Juli 1887 gjorda
motsättning mellan handelsbolag och med särskild styrelse försedt bolag
måste, hvad angår solidarisk folkbank, blifva den, att icke den enskilde
delegaren i sådan bank, utan allenast dess styrelse ansvarar för
fullgörande af skyldigheten att göra föreskrifven anmälan till handelsregistret.

En annan följd deraf att solidarisk folkbank har särskild styrelse
är naturligtvis den att, i olikhet med hvad i allmänhet gäller om hvarje
särskild delegares i handelsbolag befogenhet att ingå för bolaget och
samtlige bolagsmännen bindande aftal och förpligtelser, de enskilde delegarne
i folkbank äro alldeles uteslutna från sådan befogenhet, enär
de uppdragit åt styrelsen att ensam och uteslutande förvalta folkbankens
angelägenheter.

Anmärkta olikhet har dock i väsentlig mån förminskats genom
lagen angående tillägg till 15 kap. Handelsbalken den 13 Juli 1887,
hvilken lag innehåller, att om delegare i bolag, hvarom i 15 kapitlet
Handelsbalken sägs, sins emellan öfverenskommit, att endast någon eller
några af dem eller endast några eller alla i förening må handla å bolagets
vägnar, och någon, med vetskap derom, sluter aftal med bolagsman,
som icke är behörig att för bolaget handla, det aftal icke skall
vara för bolaget bindande. Sammanhållen med lagen angående handelsregister
in. in. jemväl af den 13 Juli 1887 innebär förstnämnda lag en
rättslig möjlighet äfven för ett bolag, som i strängaste mening är att

anse som handelsbolag, att icke allenast skapa en art af särskild styrelse
för bolaget, utan äfven att utestänga eu eller flera af bolagsmännen
från befogenhet att ingå för bolaget och samtlige bolagsmännen
bindande aftal och förpligtelser.

På sätt ofvan är nämndt, äro de flesta af de i vårt land befintliga
folkbanker försedda med reglementen, som uppå vederbörandes
ansökning blifvit af Konungens Befallningshafvande faststälda. Det
synes emellertid komitén, som dylika reglementen icke bort göras till
föremål för Konungens Befallningshafvandes pröfning och fastställelse.
Då den borgerliga lagen innehåller de rättsnormer, hvilka i allmänhet
böra tjena solidariska bolag, ehvad de drifva bank- eller annan handelsrörelse,
till efterrättelse, så lära med gällande lagstiftning folkbanker
med solidarisk ansvarighet för delegarne icke hafva af nöden att
söka Konungens vederbörande Befallningshafvandes fastställelse å de
af delegarne antagna bolagsordningar, än mindre kunna anses skyldiga
att underkasta sig de förändringar, hvilka Konungens Befallningshafvande
vid pröfning af sådana ordningar kunde finna lämpligt att deri
meddela. Då så är, torde det ej heller vara i sin ordning att, i fall
solidarisk folkbank vare sig af en eller annan anledning begär administrationens
fastställelse å antagen bolagsordning, meddela dylik fastställelse.
Sådant vore att göra företagande af en embetsåtgärd beroende
icke af lag, utan af enskildas godtycke.

Komiténs åsigt att stadgar för solidarisk folkbank icke böra af
administrationen pröfvas och fastställas synes nu mera hyllas af regeringen.
Sedan nemligen interimsstyrelsen för ett tillämnadt bolag,
benämndt Kopparbergs folkbank, hos Konungens Befallningshafvande i
Örebro län anhållit om fastställelse af ingifna, vid konstituerande bolagsstämma
den 22 November 1884 antagna stadgar för nämnda bolag;
men Konungens Befallningshafvande genom resolution den 27 påföljande
December, på skäl här ofvan antydts, förklarat berörda ansökning icke till
någon Konungens Befallningshafvandes vidare åtgärd föranleda; så har,
uppå besvär af interimsstyrelsen, Kongl. Maj: t den 13 Juni 1890 icke
funnit skäl att göra ändring i Konungens Befallningshafvandes öfverklagade
resolution.

Förhåller det sig nu så, att, på sätt komitén sökt visa, solidarisk
folkbank, trots det inom viss gräns obestämda och vexlande antalet af
delegare och deraf härflytande ökning eller minskning i bolagskapitalet
eller grundfonden och trots det att solidarisk folkbank är försedd med
särskild styrelse, likväl med afseende å den ansvarighet in solidum,
som till följd af den rörelse, banken bedrifver, enligt lag åligger del -

egarne och jemväl i reglemente blifvit dem uttryckligen ålagd, måste
till sitt rättsliga väsende betraktas som ett handelsbolag, så leder omförmälda
förhållande med nödvändighet till följande slutsats: enär lagen
angående handelsregister, firma och prokura den 13 Juli 1887 stadgar
i 9 § 2 mom. att firma för handelsbolag skall, då icke alla bolagsmännen
äro i firman angifna, innehålla namnet å minst en af dem med
tillägg, som antyder att flera bolagsmän finnas, och i 34 § 2 stycket,
att firma för någon näring, som utöfvades då lagen från och med
den 1 Januari 1888 trädde i kraft, väl finge, ändå att den icke
vore så beskaffad, som i 9 § föreskrefves, intagas i handelsregistret,
men endast under förutsättning, att den brukats före lagens utfärdande;
så lärer bankbolag af ifrågavarande art efter sistberörda tid icke med
utsigt att få sin firma registrerad kunna, om lagen rätt tolkas och
tillämpas, gifva sig namnet folkbank eller antaga annan firma än sådan,
som innehåller namnet å minst en af bolagsmännen med ett tilllägg,
antydande tillvaron af flera bolagsmän.

Nu torde det emellertid vara uppenbart, att ett bolag, som uppträder
såsom ett handelsbolag under personfirma och saknar offentlig
myndighets stadfästelse å sin bolagsordning, icke kan tillvinna sig det
förtroende af allmänheten, som erfordras för drifvande af sparkasserörelse.
Skulle emellertid icke förty, såsom skett i fråga om Hudiksvalls
folkbank, hvilken tillkommit efter det gällande lag angående firma m. m.
trädt i kraft, vederbörande myndighet, med förbiseende af föreskrifterna
i 9 § 2 mom. af åberopade lag, medgifva registrering af folkbanks
eller dylik låneinrättnings firma eller förekommer i firman ordet folkbank
eller sparkassa, anser komitén sådan penningeinrättning lämpligen
böra innefattas under den tillämnade lagstiftningen.

Med den åsigt komitén hyser att de solidariska folkbankerna till
sin rättsliga natur äro att anse som handelsbolag och derföre underkastade
de rättsnormer, som allmänna lagstiftningen angående nämnda
bolag innehåller, finner dock komitén ifrågavarande banker icke böra
göras till föremål för särskild lagstiftning i vidsträcktare mån eller i annan
syftning, än att man sörjer derför att, der solidarisk folkbank jemte
vanlig bankrörelse idkar sparkasserörelse, iusättames rätt varder i möjligaste
måtto betryggad. Detta torde kunna ske derigenom, att sådan
folkbank beträffande hela dess rörelse underkastas tillsyn af Konungens
Befallningshafvande i ungefär samma utsträckning som sparbank. Sådan
tillsyn är också anordnad i det af komitén utarbetade förslag till lag
angående tillsyn å vissa bolag, hvilka idka penningerörelse med sådan
inlåning, som sparbank bedrifver. Bestämmelserna i detta lagförslag

äro så affattade, att hvarje redan inrättad eller blifvande solidarisk folkbank
eller dermed likstäld penningeinrättning, bland hvars rörelsegrenar
ingår sådan inlåning, som sparbank bedrifver, är underkastad ifrågavarande
tillsyn utan hänsyn dertill om dess bolagsordning blifver stadfästad
af Konungens Befallningshafvande och dess firma i handelsregistret
införd, eller icke.

Enligt § 11 i gällande förordning angående sparbanker den 1 Oktober
1875 afses med sparbank i samma författning icke sådan inrättning
för penningars mottagande eller upplåning, hvarest rätt till vinstutdelning
blifvit stiftarne eller deras rätt sinne häfvare förbehållen, utan
skall i fråga om sådan inrättning och delegarnes ansvarighet för der
insatta medel vara tillämpligt hvad i allmänhet enligt lag gäller; dock
att, derest rörelsen drifves under benämningen sparbank, vissa af de i
förordningen gifna bestämmelser skola i afseende å den rörelse lända
till efterrättelse.

Flera sådana inrättningar finnas ock i riket, dock icke till något
betydande antal. För alla dessa hafva, så vidt komitén kunnat utröna,
Konungens Befallningshafvande faststält reglementen, och falla de obestridligen
inom området för komiténs uppdrag.

Den framtida uppkomsten af låneinrättningar af förenämnda art
under benämning af sparbank varder dock rättsligen omöjliggjord, derest
komiténs förslag till lag angående sparbanker erhåller kraft af lag.
Nämnda förslag innehåller nemligen i 4 § 2 stycket det stadgande, att,
der icke Konungen annorlunda förordnat, annan penningeinrättning än
sådan, för hvilken Konungens Befallningshafvande enligt lagen stadfäst
reglemente, icke må drifva sin rörelse under benämning af sparbank
samt att öfverträdelse af detta förbud hör under allmänt åtal och straffas
med böter, minst femtio kronor; och enär den föreskrifna lagen icke
tillstädj er vinstutdelning, måste Konungens Befallningshafvande vägra
sökt stadfästelse å hvarje sparbanksreglemente, i hvilken sådan utdelning
blifvit förbehållen.

Hvad åter angår redan befintliga låneinrättningar af ifrågavarande
beskaffenhet, så, enär nyss åberopade förbud i lagförslaget är ovilkorligt
och således jemväl afser dem, varda äfven de lagligen förhindrade att,
sedan den föreslagna lagen träd! i kraft, fortsätta sin verksamhet med
bibehållande af benämningen sparbank.

Deras stiftare och desses rättsinnehafvare hafva nemligen icke andra
utvägar än att antingen, om de vilja för låneinrättningen bevara namnet

sparbank, afstå från allt anspråk å delaktighet i vinsten och vid ansökning
om Konungens Befallningshafvandes stadfästelse å reglementet
medgifva uteslutande derifrån af hvarje på delaktighet i vinst syftande
bestämmelse eller ock, om de fortfarande vilja njuta vinst å sin rörelse,
gifva låneinrättningen annat namn än .sparbank. I senare fallet skulle
den lag, hvarom nu är fråga, å inrättningen ega tillämpning.

Slutstycket eller öfvergångsstadgandet i lagförslaget angående sparbanker
innehåller, att den blifvande lagen icke får verka inskränkning
i rätt, som enligt äldre reglemente eller eljest gjordt förbehåll kan tillkomma
sparbanks stiftare eller andra att återbekomma tillskjuten fond
eller att derå njuta ränta. Således, om än enligt 18 § i lagförslaget
förbehåll om tillgodonjutande af ränta å grundfond, som för bildande
af ny sparbank i enlighet med den blifvande lagen tillskjutes, på
grund af förut andragna motiv icke får göras, möter dock icke hinder
för fastställande af nytt reglemente, i hvilket, till följd af ett i
äldre reglemente eller eljest gjordt förbehåll, fortfarande rättighet att
å tillskjuten fond njuta ränta, ej öfverstigande den lagliga, varder
stiftare eller andra tillförsäkrad.

Endast i den händelse, att förbehållet afser större vinst än laglig
ränta å grundfond, kan tillämnad låneinrättning hänföras till den kategori
af sådana inrättningar, som åsyfta att bereda stiftarne eller deras
rättsinnehafvare vinst af rörelsen och derföre icke få drifva sin rörelse
under benämning af sparbank.

Såsom ofvan nämndes, står det de sparbanksstiftare och deras rättsinnehafvare,
hvilka vilja fortsätta förut under benämningen sparbank
idkad rörelse, men icke afstå från vinst å densamma, öppet att utbyta
det förut begagnade namnet sparbank mot t. ex. namnet sparkassa
eller annan dylik benämning. I fråga om verkningarna af en sådan
namnförändring anser sig komitén böra uttala sin åsigt.

Både enligt gällande förordning angående sparbanker och enligt
lagförslaget karakteriseras rättsförhållandet mellan insättare i och förvaltare
af sparbanksinrättning, som icke har till syftemål att bereda
stiftarne eller deras rättsinnehafvare vinst, såsom ett rättsförhållande
mellan hufvudmän och sysslomän, men den sparbanksförvaltare sålunda
tillförsäkrade lindrigare ansvarighet för dem till förräntande anförtrodda
medel tillkommer ingalunda ledarne och intressenterna i sådan låneinrättning,
som omförmäles i § 11 af gällande förordning angående sparbanker.
Det heter der uttryckligen, att i fråga om sådan inrättning och
delegarnes ansvarighet för der insatta medel skall vara tillämpligt hvad
i allmänhet enligt lag gäller. År redan enligt gällande lag förhållandet

sådant beträffande de med beräkning på vinst under antagen benämning
af sparbank tillkomma låneinrättningar, så kan någon ändring i
detta förhållande icke åstadkommas genom ett namnutbyte, utan svara
delegarne i sådant bolag för insatta medel enligt allmän lag.

I fråga om utsigten för låneinrättning af omförmälda beskaffenhet
att vinna registrering af den firma, hvilken den, i utbyte mot benämningen
sparbank, må hafva antagit, hänvisar komitén till hvad här
ofvan i fråga om registrering af solidarisk folkbanks firma blifvit
yttradt.

Det skulle kunna inträffa, att redan,, inrättad sparbank, hvari rätt
till vinstutdelning icke blifvit stiftarn e eller deras rättsinnehafvare förbehållen
och å hvilken således samtliga bestämmelser i den föreslagna
lagen angående sparbanker skulle ega tillämpning, af en eller annan
anledning undandroge sig att inom den i lagens öfvergångsstadgande
bestämda tid af ett år efter lagens trädande i kraft söka stadfästelse
å sitt reglemente, utan föredroge, att, med afläggande af benämningen
sparbank, under annat namn t. ex. sparkassa eller dylikt fortsätta sin
rent sparbanksmessiga verksamhet. Följden deraf skulle naturligtvis
blifva den, att den föreslagna lagen angående sparbanker icke blefve
å sådan sparkasseinrättning tillämplig. Till förebyggande deraf att
dylik inrättning, hvilken enligt gällande lagstiftning är och enligt den
tillämnade borde blifva underkastad deri föreskrifven offentlig tillsyn
och kontroll, komme att alldeles undgå sådan, har komitén i lagförslaget
angående tillsyn å vissa bolag, livilka idka penningerörelse med
sådan inlåning, som sparbank bedrifver, likstält sparkassa med folkbank;
hvadan nämnda lagförslags bestämmelser skulle få gällande kraft
jemväl med afseende å sådana sparkasseinrättningar, som nu äro omförmälda.

Komitén öfvergår härefter till närmare motivering af de bestämmelser,
hvilka förekomma i nyssberörda lagförslag.

1 §•

I denna § angifvas till en början de penningeinrättnmgar, som
falla under lagens bestämmelser. Dessa äro, såsom i de allmänna mo -

tiven redan antydts, bolag, som, utan af Konungen stadfäst reglemente,
under namn af folkbank, eller sparkassa eller eljest under annan firma
än personfirma drifver penningerörelse med sådan inlåning som sparbank.
Genom bestämningen bolag, som drifver penningrörelse, har komitén,
af skäl som förut anförts, velat frånskilja för allmänheten icke
tillgängliga kassor och föreningar, såsom vid vissa bruk inrättade sparkassor
för brukets arbetare, konsumtionsföreningar, s. k. nödhjelps- och
begrafningskassor, som mottaga sparinsatser af sina delegare, med flera
dylika.

Hvad i denna § föreslagits är i öfrigt endast ett lagfästande af det
sätt, hvarpå Konungens Befallningshafvande, åtminstone i Örebro län, som
räknar icke färre än fyra solidariska folkbanker, tillvägagått för öfvande
af tillsyn och kontroll å den sparkasserörelse dylika banker bedrifva.
Konungens bemälde Befallningshafvande har nemligen, ehuru gällande
förordning angående sparbanker icke uttryckligen gifver stöd för nedannämnda
åtgärder, likväl, sedan lagen den 31 December 1888 angående
ändrad lydelse af § 7 i gällande sparbanksförordning utfärdats,
icke allenast årligen förordnat om inspektion af de fyra solidariska
folkbankernas förvaltning, utan äfven låtit inspektionen omfatta dessa
bankers hela rörelse. Vederbörande bankstyrelser hafva utan invändning
underkastat sig icke allenast sjelfva inspektionen, utan äfven den
utsträckning till hela rörelsen, som gifvits åt inspektionen. En sådan
utsträckning har ock varit nödvändig, enär de i dessa folkbanker å
sparkasseräkning och öfriga räkningar insatta medel gemensamt förvaltas
och det således icke kunnat urskiljas, huru influtna sparinsatser
blifvit vid utlåning placerade.

Då slutligen den rörelse, hvilken af ifrågavarande inrättningar bedrifves,
i allmänhet afser enskild vinst, bör enligt komiténs åsigt kostnaden
för den föreslagna inspektionen bestridas af deras egna medel.

2 §•

För att allmänheten må sättas i tillfälle att följa de i lagförslaget
afsedda inrättningars verksamhet, har det synts komitén lämpligt, att
revisionsberättelser tillika med de beslut i fråga om ansvarighet för
styrelsen, som å bolagsstämma fattats, varda på enahanda sätt kungjorda,
som i fråga om sparbankerna föreslagits, äfvensom att inrättningens
styrelse förpligtas att afgifva statistisk redogörelse för inrättningens
verksamhet.

Enahanda skäl, som föranledt komitén att i sitt förslag till lag angående
sparbanker inrymma befogenhet för Konungens Befallningshafvande
att, der så aktas nödigt, meddela föreskrifter i fråga om bokföringen
och att medelst föreläggande af vite gifva sina framställningar tillbörligt
eftertryck, hafva vidare synts komitén tala för att Konungens Befallningshafvande
må ega liknande befogenhet gent emot de penningeinrättningar,
hvarom här är fråga.

3 §•

Reglementena för de solidariska folkbankerna bestämma i allmänhet att,
så snart banken förlorat sin reservfond och tio procent af sin grundfond,
banken bör upphöra med sin verksamhet. Ehuru det visserligen kan förutsättas,
att folkbankerna, dertill manade af omtanken om eget bästa, frivilligt
skola ställa sig denna föreskrift till efterrättelse, kräfva likväl så
väl det förhållande, att dessa bankers grundfond i regeln icke uppgår till
något betydande belopp, som ock hänsynen till deras intressen, som i
samma banker hafva medel innestående å sparkasseräkning, att Konungens
Befallningshafvande tillerkännes rätt att då dylika penningeinrättningar
råkat på obestånd förordna om deras ställande under utredning. Det har
dock synts komitén icke böra tillåtas Konungens Befallningshafvande att
taga ifrågavarande steg, förrän grundad anledning finnes antaga, att
förlusten omfattar hela reservfonden och minst en femtedel af grundfonden.

Skälet till komiténs förslag att arfvode till det ombud, som af
Konungens Befallningshafvande utses att deltaga i utredningen af bolagets
verksamhet, skall utgå af bolagets tillgångar och icke af allmänna
medel, är detsamma, som föranledt bestämmelsen i lagförslagets
1 § i fråga om godtgörelse till det ombud, som efter Konungens Befallningshafvandes
förordnande verkställer inspektion af ifrågavarande
penningeinrättningars förvaltning.

4 §•

Komitén har ansett lämpligt och rigtigt att gifva de penningeinrättningar,
hvarom i detta förslag är fråga, enahanda rätt till talan
emot Konungens Befallningshafvandes beslut, som i 31 § af komiténs
förslag till lag angående sparbanker blifvit dessa medgifven.

BILAGOR.

Lov

om Sparebanker.

Vi OSCAR, af Guds Naade Konge til Norge og Sverige, de Gothers
og Venders,

Gjpre vitterligt: Åt Os er blefven förelagt det nu forsamlede

ordentlige Storthings Beslutning af 4de Juli dette Aar, saalydende:

§ 1. Ved Sparebank forstaaes i denne Lov en Pengeindretning,
livis Plan er offentlig stadfaestet, og som modtager Indskud med Formaal
åt gj0re dem frugtbringende.

§ 2. Stadfästelse som i § 1 naevnt meddeles af Kongen og kun
under f0lgende Betingelser:

a. Indretningen maa vaire sikret et Grundfond af mindst Kr. 2 000,oo.
Grundfondet kan tilbagebetales Bidragsyderne, saafremt Planen
derom indeholder udtrykkelig Bestemmelse, men f0rst efteråt, Indretningen
af Overskudet af sin Virksomhed bar samlet et eget
Fond af mindst samme St0rrelse og mindst udgjorende en Tiendepart
af Bel0bet af Indretningens Forpligtelser.

b. Planen maa ikke tilsige Stiftere, Garanter eller Interessenter Andel
i Udbytte eller Overskud. Der kan forbeholdes Bidragsydere til
Grundfondet indtil 4 pCt. Rcnte aarlig af deres Bidrag fra Bankens
Stiftelse af; men denne Rento tilberegnes og udbetales dem kun
under de i Litr. a for Bidragenes Pilbåge!) etaling angivne Betingelser.

c. Overskuddet af Indretningens Virksomhed tilfalder Grundfondet.
Kun forsaavidt dette — i Tilfselde efter Fradrag af erlagte Bidrag
med Renter deraf — överstiger en Tiendepart af Bel0bet af Indretningens
Forpligtelser, kan det overskydende eller en Del deraf
efter Planens mermere Bestemmelse besluttes anvendt til almennyttigo
0iemed.

d. l0vrigt maa Planen indeholde saadanne Bestennnelser, som findes
forn0dne for en hensigtssvarende og tilstrsekkelig kontrolleret
Virksomhed, herunder specielt Förskrifter om Sammensmtning og
Valg af Förständer- eller Reprmsentantskab og om en betryggende
Revisionsordning. Planer af saadant Indhold, åt Afgång blandt
Forstandere eller Reprmsentanter erstattes ved de filbågestaaendes
Selvsupplering, maa ikke stadfestes.

§ 3. De i § 2 Litr. c. omhandlede Forskrifter skal efter Forl0bet
af 5 Aar fra denne Lovs Ikrafttrasden ogsaa gjmlde heldre Sparebanker,
forsaavidt de ikke allerede för maatte vasre optagne i disses Planer.
Inden samme Tidsrum maa seldre Sparebankers Planer forandres i Overensstemmelse
med § 2 Litr. d sidste Punktum, forsaavidt de indeholder
Bestemmelser om Forstanderskabets Selvsupplering. Forpvrigt gjaslder
de i nsevnte § omhandlede Förskrifter ikke feldre Sparebanker, uden
forsaavidt de er optagne i Planerne.

§ 4. Beslutning om Förändring i en Sparebanks Plan eller om
en Sparebanks Ophsevelse bliver först gyldig, naar den bifaldes af
Kongen.

§ 5. Den for vedkommende Sparebank til enbver Tid gjmldende
Plan skal tilligemed naervmrende Lov indtages i eller vedhasftes enhver
Sparebankbog.

§ 6. Enbver Sparebanks Förständer- eller Reprmsentantskab har
hvert Aar inden sin Midte åt vaälge 3 udenfor Bankens Direktion og
Revision staaende Msend, der har til ubestemte Tider åt gjennemgaa
Bankens Boger og Vmrdipapirer samt åt efterse dens Kassebeholdniug.
Herover fpres Protokol til Foreleeggelse for Förständer- eller Repraesentantskabet.

§ 7. En Sparebanks Direktorer eller Kasserer maa ikke antages
som Kautionister eller Endossenter for nye Laan i Banken og som
Laantagere kun mod Pant i fast Eiendom eller deponerede Vasrdipapirer.
Det tilbudte Pant eller Depositum maa af det i förrige § foreskrevne
Udvalg godkjendes som fuldt betryggende, forinden Laan kan tilstaaes.

§ 8. Belober eu Sparebanks samlede Forvaltningskapital sig til
Kr. 20 000,oo eller derover, skal mindst Vio af samme, eller forsaavidt
Bankens Grundfond ikke har naaet denne StOrrelse, Fondets Belob
vrnre anbragte i let realisable Vmrdipapirer som Aktier i Norges Bank,
Stats-, Hypothekbanks- eller Kommuneobligationer. Skulde Forholdene
nodvendiggjore hel eller delvis Realisation af disse Vaerdipapirer, skal
deres oven bestemte Forhold til Forvaltningskapitalen soges gjenoprettet
snarest og senest inden 1 Aar. Saafremt Finantsdepartementet Under,

åt extraordinäre Omstam digheder — saasom eu st0rre Krise eller lignende
— taler for yderligere Udsmttelse, kan det tilstaa saadan.

§ 9. Mere end % af en Sparebanks Forvaltningskapital maa ikke
udlaanes mod Vexler o g Vexelobligationer uden fuldt betryggende
Sikkerhed i fast Eiendom.

§ 10. Sparebankerne skal vaere berettigede til åt beregne Renten
af udlaante Kapitaler forskudsvis for hvert Halvaar uden hinder af den
lovbestemte Rentefod.

§ 11. Naar Gjaeldsbreve pantssettes til en Sparebank og ikke indlpses
til bestemt Tid, skal Sparebanken vasre berettiget til, uden retslig
Forf0ining mod den, som har pantsat Gjaeldsbrevene, åt spge sin Betaling
efter disses Indhold.

§ 12. I Mangel af Betaling til bestemt Tid af Laan mod Pant i
fast Eiendom eller Renter af saadanne har en Sparebank Adgang til
efter 6 Ugers forud givet Varsel i Kundgj0relsestidenden og paafblgende
Kundgjprelse overensstemmende med Lovgivningen om Tvangsauktioner,
åt lade Pantet bortsaslge ved offentlig Auktion uden foregaaende Indkaldelse
til Forligelseskommission, Lovmaal og Dom.

§ 13. Finantsdepartementet afsiger Decision i de en Sparebank
vedkommende Sp0rgsmaal, som i saadan Hensigt af dens Decisionsmyndighed
forelsegges det.

§ 14. Finantsdepartementet fprer al den Kontrol med Sparebankernes
Forretningsfprsel, som det finder fornpden. Til den Ende har
Sparebankernes Styrelser inden 1 Maaned, efteråt Regnskabeme er
deciderede, åt indsende til Departementet et af vedkommende Revision
bekrmftet Uddrag af samme tilligemed mulige Decisioner og de til
Grund for disse liggende Revisionsantegnelser, Besvarelser og Vedtegninger
i Original eller bekrseftet Afskrift. Samtidig indsendes en Fortegnelse
over Direktionens Medlemmer og disses Suppleanter samt over
Medlemmerne af det i § 6 foreskrevne Udvalg.

Enhver Sparebanks Styrelse er forpligtet. til naarsomhelst åt tilstede
Finantsdepartementets dertil Befuldmmgtigede Adgang til alle Sparebankens
Dokumenter og Protokoller samt åt meddele disse eller Departementet
selv enhver Oplysning, som maatte forlanges angaaende
Sparebankens Forhold.

§ 15. Har en Sparebank ikke blot tabt sit Fond, men ogsaa paadraget
sig et saadant Underskud, åt der mangler Dikning for 5 pOt.
af Bankens Forpligtelser, er Finantsdepartementet, naar Underskudet
erkjendes af Sparebankens Styrelse, berettiget til åt standse dens Virksomhed.
Stiller Styrelsen Sikkerhed för Underskudet, og denne god 12 -

kjendes af Departementet, bortfalder Standsningen; i modsat Fald
overgives Sparebanken til Konkursbehandning. Erkjender Styrelsen
derimod ikke Underskudet, man Departementet indbringe Sägen för et
Skj0n paa 5 Medlemmer, som eudelig afgjpr, om Underskudet er tilstede
eller ikke. Af Skjpnnets Medlemmer opneevner Departementet de tre
og beskikker den ene af disse til Formand. De to andre Medlemmer
vselges af Sparebankens Styrelse blandt Medlemmerne af andre Sparebankers
Styrelser senest en Maaned, efteråt Styrelsen har modtaget
Departementets Opfordring til åt foretage Valget. Oversiddes denne
Frist, bessetter Departementet bele Skjonnet. Omkostningerne ved
Skjönnets Virksomhed fastsmttes af dette selv med Departementets
Stadfästelse og udredes af Statskassen; dog kan Skjpnnet, hvor dets
Kjendelse gaar Sparebanken imod, paaleegge denne eller dens Styrelse
helt eller delvis åt udrede samme. Gaar Kjendelsen ud paa, åt Underskudet
er tilstede, kan Styrelsen endnu afvmrge Konkursen ved åt ställe
Sikkerhed som ovenfor naevnt.

Saasnart en Sparebanks Styrelse bliver vidende om det i nmrveerende
Paragraf omhandlede Underskud, har den uopholdelig og navnlig,
hvis Underskudet fremgaar af Regnskabet, liden åt afvente Revisionen
åt gjpre Indberetning til Finantsdepartementet.

Efteråt Finantsdepartementet har förlängt Sparebankens Standsning,
og indtil Spprgsmaalet om Underskudet endelig er afgjort, indskrsenkes
Sparebankens Virksomhed til Modtagelse af Renter og Afdrag.

Den ved § 119 i Lov om Konkurs og Konkursboers Behandling
af 6te Juni 1863 lijemlede Ret for Skyldnere i Konkursbo til åt bringe
Fordringer paa Boet i Modregning kommer, hvor det gjmlder en Sparebanks
Bo, ikke til Anvendelse paa Fordringer, der ere erhvervede,
efteråt Finantsdepartementet har förlängt Bankens Standsning, eller efteråt
Banken har indstillet sine Betalinger.

§ 16. Ivongen kan tilbagekalde meddelt Stadffestelse paa en Sparebanks
Plan, naar han dertil finder Grund, saasom naar en Banks Styrelse
overtrteder denne Lovs eller vedkommende Plans Forskrifter,
eller der iövrigt forefindes Misligheder ved Bankens Ledelse eller Forretningsfyrelse.
Forinden saadan Tilbagekaldelse sker, skal Bankens
Styrelse opfordres til åt afgive Erklaering i Sägen inden en af Finantsdepartementet
fastsat, Frist. Tilbagekaldelsen bekjendtgjpres paa Sparebankens
Bekostning i Kundgjorelsestidenden og i den eller de flere
Aviser, som Departementet bestemmer.

§ 17. Tilsidesmtter nogen Sparebanks Styrelse eller Revisorer
nservserende Lovs eller vedkommende Plans Forskrifter, eller undlade

de åt efterkomme Decisioneus Kjendelser, kan de skyldige straffes med
B0der, som indtales politiretsvis. Foretagget udtardiges og Beslutning
om Paatale afgives af Finantsdepartementet.

§ 18. Forsaavidt ikke anderledes ovenfor er bestemt, gjselder
nasrvmrende Lov saavel de herefter oprettendes som de allerede bestaaende
Sparebanker, dog saaledes, åt for de sidstes Vedkommende
Bestemmelserne i §§ 8 og 9 fprst krrnves fyldestgjorte efter Forlpbet
af 5 Aar °) fra Lovens lkrafttrmden.

§ 19. liden Stadfästelse af Kongen maa intet herefter oprettendes
Pengeinstitut brnre Navn af Sparebank, Spareskillingsbank eller Sparekasse.
Overtrsedelse heraf straffes med Böder og paatales politiretsvis
efter Företag af Finantsdepartementet.

§ 20. Lov af 20de Juli 1824 angaaende autoriserede Sparebankers
Forrettigheder ssettes herved ud af Kraft.

Thi have Vi antaget og bekrseftet, ligesom Vi herved antage og
bekrtefte denne Beslutning som Lov.

Givet i Kristiania den 6te Juli 1887.

*) Genom Lov den 14 Juni 1890 om Förändring i og Tilseg til Lov om Sparebanker den 6 Juli
1887 har denna tid blifvit bestämd til tio år.

Lov

om Spare- og Laanekasser

den 28 Maj 1880.

Vi CHRISTIAN den Niende, osv. G. v.: Rigsdagen har vedtaget
og Vi ved Vört Samty kke stadfaestet f0lgende Lov:

§ 1. Under Indenrigsministeriet ansaettes en Sparekasseinspekt0r,
der udnasvnes af Kongen og l0nnes af Statskassen med den for Kontorchefer
i Indenrigsministeriet fastsatte linning. Paa Reiser oppebaerer
han i Dagpenge 8 Kr. daglig og Befordringsudgifter efter Regning.
Til Medhjselp tillsegges der ham 2,000 Kr. aarlig. I sit Embede staar
han umiddelbart under Indenrigsministeren.

§ 2. De Sparekasser, der herefter oprettes, have forinden de traede
i Virksomhed, og de alt bestaaende Sparekasser senest 3 Maaneder
efter denne Lovs Ikrafttreeden, åt indsende et Exemplar af deres Vedtaegter
til Sparekasseinspekt0ren tilligemed en Opgivelse af de Personer,
der udgj0re Kassens Bestyrelse. — Om senere Forandringer i Vedtasgten
eller i Bestyrelsens Sammensmtning indsendes Meddelelse, inden
1 Maaned efter åt Förändringen er truffen, eller det nye Valg foregaaet.

§ 3. Vedtaegterne, der tilligemed nmrvasrende Lov indf0res i eller
vedhaeftes enhver Sparekassebog, som herefter udfaerdiges, skulle omhandle
f0lgende Punkter:

a. Kassens Bestyrelse, dennes Valg, Supplering, Afskedigelse og
L0nnigsforhold.

b. Plan for Kassens Virksomhed, derunder Bestemmelse om Rente
og Opsigelsesfrist for de indskudte Midler, om disses Anbringelse
og om Overskudet eller Reservefonden.

c. Revision og Decision.

d. Vedtaegtens Förändring.

§ 4. Sparekassernes Regnskab afsluttes hvert Aar den 31 te Marts,
og Regnskabet aflasgges efter et af Indenrigsministeren naermere udf0rt

Skema. De af Sparekassens Vaerdipapirer, for hvilke der noteres Kurs
paa B0rsen i Kj0benhavn, opf0res i Regnskabet til de paa Afslutningsdagen
sidst noterede Kj0berkurser, dog forsaavidt det er Obligationer,
efter en Gjennemsnitsberegning af denne Kurs og Kurseme paa de
tilsvarende Dage i de naermest forudgaaende 2 Aar, i hvilke Obligationer^
have vasret i Sparekassens Besiddelse. Henhpre Vaerdipapirerne
ikke blandt dem, der ere Gjenstand for Kursnotering paa Kj0-benhavns B0rs, blive de åt optage i Regnskabet til den formentlige
Vserdi paa Regnskabets Afslutningsdag med Tilfpielse af den Pris, for
hvilken de ere erhvervede. Forsaavidt en Sparekasse har fäste Eiendomme,
opfpres disse til deres formentlige Värdi i Handel og Vandel
med Angivelse af, hvorledes denne er udfunden. Tvivlsomme Fordringer
ansasttes til deres sandsynlige Vaerdi, uerholdelige Fordringer
blive helt åt afskrive. Regnskabet afgives til Revisionen senest tre
Maaneder efter Afslutningsdagen.

§ 5. Det aarlige Regnskab gjennemgaas af Sparekassens Revisorer,
der ikke maa vaere Medlemmer af Bestyrelsen eller vaelges af denne.
De have sirlig åt sammenholde de enkelte Indskyderes Konti med den
i Regnskabet opfprte Hovedsum, åt underkaste Kassens Aktiver og
Passiver en npiagtig Pr0velse og paase, åt Sparekassen er styret i
Overensstemmelse med Vedtaegten. Senest 2 Maaneder efter Regnskabets
Modtagelse skal Revisionen vaere tilendebragt.

§ 6. Hvor Decisionen if0lge Vedtsegten er henlagt til et ved Siden
af Bestyrelsen anordnet sirligt Tilsyn (af Stiftere, Garanter, Interessenter),
blive de af Revisorerne gjorte Udsaettelser åt afgjpre af
dette Tilsyn, i andre Tilfmlde eller hvor Tilsynet indstiller dem dertil,
af Sparekasseinspektören. Vil den paagjaeldende Sparekasses Bestyrelse
ikke underkaste sig Inspekt0rens eller Tilsynets Afgj0relse, bliver Sägen
efter Bestyrelsens Begjaering ved Indenrigsministerens Föranstaltning
åt forelaegge et sagkyndigt Naevn paa fem Medlemmer, hvoraf Indenrigsministeren
vselger de tre og beskikker den ene af disse til Formand.
De to andre Medlemmer vaelges af den paagjacldende Sparekasses
Bestyrelse blandt Bestyrerne for de pvrige Sparekasser senest
en Maaned efter, åt Bestyrelsen har modtaget Indenrigsministerens Opfordring
til åt foretage Valget. Oversiddes denne Frist, besaetter Indenrigsministeren
hele Nrnvnet. Omkostningeme ved Naevnets Virksomhed
fastsaettes i hvert Tilfmlde af Indenrigsministeren og udredes
af Statskassen, dog skal Nmvnet, hvor dets Kjendelse gaar Sparekassen
imod, kunne paalasg-ge denne eller dens Bestyrelse helt eller delvis åt
udrede samme. Naevnets Kjendelse er endelig, dog åt den eller de,

hvem der efter Kjendelsens Udfald skulde paahvile noget Pengeansvar,
kunne forlange Spprgsmaalet herom afgjort ved Domstolene under et
Spgsmaal, som vil veere åt anlmgge af Sparekasseinspekt0ren.

§ 7. Selv om der ingen Revisionsudsasttelser er åt forelaegge
Sparekasseinspektpren efter § 6, bliver Regnskabet dog åt indsende til
barn, saasnart det er revideret, og, hvor dette efter § 6 er fornodent,
gjennemgaaet af det der omhandlede Tilsyn. Det paahviler derhos
Sparekasseinspektpren åt skaflfe sig Kundskab om Sparekassernes Virkemaade
og Status ved personlig åt anstille Underspgelser paa Stedet,
under hvilke Bestyrelsen da er pligtig åt meddele enhver Oplysning,
som han förlänger angaaende Sparekassens Forhold. Naar Regnskabet
er afgjort, bliver det med Revisionens Udsasttelser og Decisionens Kjendelser
af Bestyrelsen åt offentliggjpre i den eller de Aviser, som Vedtaegten
dertil har udset, eller som Bestyrelsen, hvis ingen Bcstemmelse
findes i Vedtmgten, anser for egnet dertil. Om samtlige Sparekassers
Virksomhed og Tillstånd afgiver Sparekasseinspektpren en aarlig Indberetning
til Indenrigsministeren, der bestemmer, i hvilket Omfång
samme bliver åt offentliggjpre i Ministerialtidenden.

§ 8. Har en Sparekasse ikke blot tabt sin Reservefond, men ogsaa
paadraget sig et saadant Underskud, åt der mangler Däckning for 5
pCt. af Indskydernes Tilgodehavende, skal Sparekasseinspektpren, naar
Underskudet erkjendes af Sparekassens Bestyrelse, vmre befpiet til åt
standse en saadan Sparekasses Virksomhed. Stiller Bestyrelsen Sikkerhed
for Underskudet og denne godkjendes af Indenrigsministeren, bortfalder
Standsningen, i modsat Fald bliver Sparekassen åt overgive til
Konkursbehandling. Erkjender Bestyrelsen derimod ikke Underskudet,
maa Sparekasseinspektpren indbringe Sägen for det i § 6 omhandlede
Naevn, der da endelig afgjpr, om Underskudet er tilstede eller ikke.
Gaar Kjendelsen i den fprstnsevnte Retning, vil Bestyrelsen dog endnu
kunne undgaa Konkursen ved åt stille Sikkerhed som ovenfor nasvnt.

Saavel i de heromhandlede Tilfselde som, hvor en Sparekasse ellers
kommer under Konkursbehandling, kan Kongen gjennem Justitsministeren
anordne Boets Behandling ved Kommissarier, selv om Betingelserne
i Konkurslovens § 147 ikke ere tilstede.

Saasnart en Sparekasses Bestyrelse bliver vidende om det i naervterende
Paragraf omhandlede Underskud, har den uoplioldelig og navnlig,
hvis Underskudet fremgaar af Aarsregnskabet, uden åt afvente
Revisionen åt gjpre Indberetning derom til Sparekasseinspektpren.

§ 9. Ophprer en Sparekasse med sin Virksomhed, og der i dens
Vedtasgt Intet er foreskrevet om Anvendelsen af det filbåge vasrende

Overskud, eller om hvem der beröm har åt trseffe Bestemmelse, tilkommer
det Indenrigsministeren, efter indhentet Förslag fra Kassens
hidtilvaerende Bestyrelse, åt bestemme, til Fordel for hvilke almengavnlige
Formaal i den Kreds, for hvilken Sparekassen er stiftet, Overskudet
bliver åt anvende.

§ 10. De i Lov om Firmaer m. m. af 23de Januar 1862 indeholdte
Bestemmelser om anonyme Selskaber og Foreninger skulle ogsaa
gjaelde med Hensyn til Sparekasser. Dog ere Skole- eller 0re-Sparekasser
fritagne for åt erlaegge Betaling for Registrering af Anmeldelser
efter nmvnte Lovs § 16, forsaavidt de indskrsenke deres Virksomhed
til åt modtage Indskud og indbetale disse til en almindelig Sparekasse.

§ 11. Denne Lov kommer ikke til Anvendelse paa Banker eller
lignende Pengeinstituter, hvorved Deltagelse i Udbytte og Overskud er
forbeholdt Stiftere, Garanter eller Aktionserer, eller som drive Vexelomsastning.
Slige Pengeinstituter maa ikke kalde sig Sparekasser og
kunne ikke ved ipvrigt åt drive deres Forretning eller Dele deraf paa
Sparekassevilkaar opnaa de Begunstigelser, der i Lovgivningen ere tilsagte
Sparekasser.

Herfra gjpres dog Undtagelse for de nu bestaaende Instituter af
den neevnte Art, der i Henhold til den liidtil gjaeldende Lovgivning
tillige drive Sparekassevirksomhed. Naar disse Instituter maatte pnske
åt fortsaette den naevnte Förening af Bank- og Sparekassevirksomhed
under de i naarvaerende Lov givne Forskrifter, skal dette kunne tilstedes
dem saavel for Hovedinstitutet som for de fra dette alt oprettede
Filialer, uden åt de derved miste de liidtil nydte Begunstigelser. De
paagjasldende Instituter have i saa Fald inden 3 Maaneder fra denne
Lovs Ikrafttraeden for Indenrigsministeren åt anmelde, åt de agte åt
fortsaette deres Virksomhed i Overensstemmelse med naervaerende Lov,
og Indenrigsministeren skal da vaere bemyndiget til for 10 Aar ad
Gången åt forlaenge de det vedkommende Institut nu indrpmmede Begunstigelser
tilligemed Itetten til åt fpre Navn af Sparekasse. Ligesom
den omhandlede Forkengelse imidlertid vil vaere åt betinge af, åt det
paagjaeldende Institut vedblivende yder Sparerne en lignende reel Sikkerhed
som den, der for 0ieblikkct fplger af Institutets Vedtaigter, saaledes
skal Indenrigsministeren paa den anden Side vmre bemyndiget
til, undtagelsesvis og efter Omstamdigliederne paa Tid, åt tilstaa de
omspurgte Instituter saadanne Lempelser i Lovens Forskrifter, som
paa Grund af Institutets sonlige Forhold maatte vrnro npdvendige, for
åt samme uden Afbrmk kan fortsaette sin liidtil fprte Virksomhed.

§ 12. Undlader nogen Sparekasses Bestyrelse eller Revisorer i
rette Tid åt efterkomme de Forpligtelser, der ere foreskrevne i Vedtsegten
eller i naervaerende Lov, eller som fplge af Decisionens Kjendelser,
skal Indenrigsministeren efter Sparekasseinspektprens Indstilling
kunne paalaegge de Forspmmelige under en daglig eller ugentlig Bpde
åt opfylde deres Pligt. De saaledes ikjendte Bpder inddrives ved Udpantning
og kunne ikke af Bestyrelsen skrives Sparekassen til Last.

Ligesom Sparekassernes Bestyrere ere undergivne Ansvar til Sträf
og Erstatning efter Lovgivningens almindelige Regler for Tab, som de
paafpre Kassen eller Indskyderne med Forsget eller ved pligtstridig Forspmmelse,
saaledes ville de navnlig i Tilfaelde af Sparekassens Fallit
vasre undergivne Ansvar efter Straffelovens § 262, forsaavidt Uordener
af den der naevnte Art med Hensyn til Bogfpring og Regnskabsaflaeggelse
kunne tilregnes dem alle eller enkelte af dem. Undladelse af
den i § 8 foreskrevne Indberetning straffes med Bpder.

§ 13. Denne Lov traeder i Kraft den lste Januar 1881.