LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL REVISION AV GIFTERMÅLSBALKEN OCH VISSA DELAR AV ÄRVDABALKEN (Statens offentliga utredningar 1917:1)

LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL REVISION AV GIFTERMÅLSBALKEN
OCH VISSA DELAR AV ÄRVDABALKEN

II.

FÖRSLAG

TILL

LAG OM ADOPTION

M. M.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT L SÖNER

1913

[123410]

TILL KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 3 december 1909 har Eders Kungl. Maj:t förordnat,
att lagberedningen skulle företaga omarbetning av giftermålsbalken
med tillhörande författningar samt de delar av ärvdabalken, som kunde

böra i sammanhang därmed behandlas, ävensom föreskrivit att, därest avtal
om samarbete på förevarande område med Danmark och Norge komme
till stånd, beredningen eller vissa dess ledamöter för Sveriges del skulle
efter Eders Kungl. Maj:ts vidare förordnande deltaga i de gemensamma
förhandlingar, som kunde komma att anordnas. Den 31 december 1909
förordnade Eders Kungl. Maj:t, att till beredningen skulle för att tagas i
övervägande vid fullgörande av det beredningen sålunda meddelade uppdrag
överlämnas, bland annat, riksdagens skrivelse den 3 mars 1908 angående
lagstiftning om adoption. Sedan Eders Kungl. Maj:t den 11 augusti
1910 meddelat bestämmelse om samarbete med delegerade för Danmark
och Norge beträffande vissa av de frågor, som innefattades i beredningens
uppdrag, förordnades genom nådigt beslut den 9 juni 1911, att deltagandet
för Sverige i gemensamt skandinaviskt lagstiftningsarbete å familjerättens
område finge avse, bland annat, även frågan om adoption och att
såsom delegerade för Sverige skulle i nämnda arbete tills vidare deltaga
undertecknade Westring och Wedberg med skyldighet för beredningens
ledamot juris kandidaten Lars Rabenius att tjänstgöra som de delegerades
sekreterare.

Frågan om lagstiftning angående adoption har sedermera behandlats dels
inom beredningen dels ock gemensamt med delegerade för Danmark och
Norge vid plenarsammanträden, som hållits i Köpenhamn i februari mars
1912 och i Stockholm i september—oktober samma år, vid vilka sammanträden
även undertecknad Ekeberg närvarit, ävensom vid sammanträden
emellan ordförandena för de tre landens delegerade under juli 1913 på
Marienlyst vid Helsingör, därvid även undertecknad Wedberg under en
kortare tid närvarit, samt i början av september 1913 i Kristiania. Delegerade
för Danmark hava varit professorn vid Köpenhamns universitet
V. Bentzon och overretsasessor, numera hojesteretsassessor V. Krarup med
assistenten i justitsministeriet H. G. Bechmann som sekreterare. Från
Norge hava såsom delegerade deltagit expeditionschefen i justitsdepartementet,
numera sorenskriver P. I. Paulsen och justitiarius i Trondhjems
overret F. Beichmann med sekretseren i justitsdepartementet B. M. Gaden
såsom sekreterare.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut har juris kandidaten Rabenius, som
den 1 november 1912 förordnades att från och med den 1 januari 1913
vara ledamot för lagärenden i socialstyrelsen, intill den 1 maj 1913 kvarstått
såsom ledamot i beredningen och deltagit i handläggningen av förevarande
ärende.

Undertecknad Wedberg, som den 11 juli 1913 utnämnts till justitieråd,
har, likaledes enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut, till denna dag deltagit i
beredningens behandling av detta ärende.

Såsom resultat av sitt arbete får beredningen nu överlämna av motiv
åtföljda förslag till:

l:o) lag om adoption;

2:o) lag innefattande tillägg till gällande stadganden om jäv, så ock
till 1 kap. 6 § rättegångsbalken;

3:o) lag om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen;

4:o) lag om ändrad lydelse av 65 § utsökningslagen;

5:o) lag om ändrad lydelse av 30, 31 och 35 §§ konkurslagen.

6:o) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober 1873

angående främmande trosbekännare och deras religionsövning; och

7:o) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

Bestämmelserna om adoption äro avsedda att ingå i ärvdabalken, när en
fullständig revision av denna balk företages. Förslaget är i allt väsentligt
överensstämmande med de danska och norska delegerades motsvarande
förslag, vilka jämväl bifogas.

Underdånigst
HJALMAR WESTRING.

BIRGER WEDBERG.

Stockholm den 15 september 1913.

BIRGER EKEBERG.

LAGFÖRSLAG.

Förslag

till

Lag

om adoption.

Med ändring av vad lag eller författning innehåller häremot stridande
för ordnas som följer:

*■

1 §•

Man eller kvinna, som fyllt tjugufem år, må, efter ty nedan sägs, med rättens
tillstånd antaga adoptivbarn.

Till adoptivbarn kan antagas jämväl sådant adoptantens barn, som ej
åtnjuter äkta barns rätt.

2 §-

Omyndig förklarad må ej antaga adoptivbarn, med mindre han vill adoptera
gemensamt med myndig make och förmyndaren samtycker därtill.

3 §•

Makar må ej adoptera annorledes än gemensamt. Dock må ena maken ensam
antaga adoptivbarn, där den andre vistas å okänd ort eller är sinnessjuk
eller sinnesslö, så ock eljest med den andres samtycke adoptera dennes äkta
barn eller adoptivbarn.

4 §•

Andra än makar må ej gemensamt antaga adoptivbarn.

Ej heller må adoptivbarn i adoptantens livstid ånyo adopteras av annan
än dennes make.

2—123410. ,

Lag om adoption.

5§-

Utan eget samtycke må den, som fyllt tolv år, ej adopteras.

6 §•

Den, som är omyndig på grund af sin ålder, må ej adopteras utan föräldrarnas
samtycke. Är den ene av föräldrarna död eller är endera sinnessjuk,
sinnesslö, utan del i vårdnaden eller å okänd ort, vare den andres samtycke
tillfyllest. Gäller vad nu är sagt båda föräldrarna, skall förmyndarens samtycke
inhämtas.

7 §•

Omyndig förklarad må ej adopteras utan förmyndarens samtycke.

8 §•

Sökes tillstånd att antaga adoptivbarn, pröve rätten, huruvida adoptionen
lämpligen må äga rum. Ej må tillstånd givas, med mindre adoptionen finnes
lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra
det eller eljest särskild anledning är till adoptionen. Har sökanden
bröstarvinge, skall tillstånd vägras, där ej synnerliga skäl till adoptionen
äro.

9§-

För utrednings vinnande äge rätten anlita allmän åklagare samt infordra
yttrande från barnavårdsnämnd. Fader eller moder, som ej har del i vårdnaden
om sitt barn och vars samtycke till adoptionen förty ej erfordras, varde
ändock i ärendet hörd, där det kan ske. Finnes särskild förmyndare, vars
samtycke ej erfordras, skall ock han höras.

10 §.

Lag om adoption.

diga till betryggande av att vederlaget helt eller delvis användes till barnets
bästa. Efterkommes ej sådant föreläggande, vare ansökningen förfallen.

11 §•

Adoptivbarn erhåller adoptantens släktnamn, där ej rätten tillåter att barnet
behåller sitt namn eller bär båda tillhopa.

12 §•

Adoptant have den vårdnad om adoptivbarnet och makt över det, som
tillkommer föräldrar, och vare barnets förmyndare. Dör han, vare den förmyndare,
som han med två vittnen eller skriftligen nämnt därtill; och läge
han rättens bevis därå. Har adoptanten ej nämnt någon, förordne rätten
förmyndare.

Vad i 2 kap. 2 § av lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs om
föräldrars samtycke till barns äktenskap, skall i fråga om adoptivbarn i
stället tillämpas å adoptanten, och vare äktenskap mellan adoptant och
adoptivbarn ej tillåtet utan samtycke av särskild förmyndare eller giftoman,
efter ty i samma lagrum är stadgat.

År någon adopterad av makar, eller har ena maken adopterat den andres
barn, vare i de avseenden, om vilka nu är sagt, så ansett, som vore barnet
deras gemensamma. Mannen vare i ty fall förmyndare och efter hans död
hustrun. Äro bägge döda och hava ej nämnt förmyndare, varde sådan av
rätten förordnad.

13 §.

Adoptant och adoptivbarn have samma plikt att försörja varandra som
föräldrar och äkta barn. Adoptanten inträde i rätten att av fader till barn
utom vigselfäst äktenskap erhålla det bidrag till dess underhåll, som kan
vara genom dom eller avtal fastställt, men äge i övrigt ej av barnets föräldrar
erhålla bidrag till dess försörjning.

Lag om adoption.

14 §.

Adoptivbarn äge lika med barn i äktenskap taga arv efter adoptanten; dock
att bröstarvinge ej skall i följd av adoptivbarns arvsrätt lida intrång i sin
laglott.

År adoptivbarn dött, tage dess bröstarvinge den del av arvet, som skolat
tillkomma adoptivbarnet.

15 §.

Ej må adoptant genom testamente bortgiva eller annorledes förordna om
mera än hälften av vad enligt 14 § tillkommer adoptivbarn eller dess bröstarvinge.
Dock skall vad i lag är stadgat om giltigheten av testamente,
varigenom bröstarvinges laglott belastas, äga motsvarande tillämpning i
fråga om testamente, däri till beredande av understöd åt barn eller adoptivbarn
förordnas om mera än nyss är sagt; njute ock adoptivbarn samma rätt
till understöd av egendom, vilken av adoptant är i testamente bortgiven,
som enligt lag tillkommer testamentsgivarens barn.

16 §.

Vad i lag är stadgat om skyldighet för den, som i gåva erhållit fast
egendom, att bidraga till understöd åt givarens barn gälle ock med avseende
å dennes adoptivbarn.

17 §.

Finnes efter adoptivbarn ej arvsberättigad släkting, tage adoptanten arvet.
Var barnet adopterat av makar, njute de hälften var; är en av dem
död, tage den andre hela arvet.

18 §.

I andra hänseenden än i 12 och 13 §§ sägs skall adoptionen ej hava
någon verkan på adoptivbarnets och dess släktingars inbördes rättigheter
och skyldigheter.

Lag om adoption.

19 §•

Adoptivförhållande värde efter ansökan av rätten hävt, när adoptanten
och adoptivbarnet äro ense därom. Den, som är omyndig förklarad, skall
hava förmyndarens samtycke till överenskommelsen. Är adoptivbarnet
på grund av sin ålder omyndigt, må hävande enligt denna paragraf ej äga
rum.

20 §.

Efter ansökan av adoptivbarnet varde adoptivförhållande hävt, om adoptanten
groft förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummar sina plikter
mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv samt förty barnets bästa
påkallar att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljes är av
väsentlig betydelse för barnet.

Är barnet omyndigt på grund av sin ålder, eller lider det av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, föres talan av dess fader eller moder, särskilt förordnad
förmyndare eller allmän åklagare.

21 §.

Har adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste,
eller för adoptivbarnet ett lastbart eller brottsligt liv, varde adoptivförhållandet
hävt, då ansökan därom göres av adoptanten eller, om han är sinnessjuk
eller sinnesslö, av hans förmyndare.

22 §.

Hava makar adoptivbarn, må adoptivförhållandet ej hävas annat än
beträffande bägge makarna, överenskommelse om förhållandets hävande
äge förty ej giltighet, med mindre bägge makarna deltaga däri; ej heller må
hävande enligt 21 § ske på ansökan av ena maken, där ej synnerliga skäl därtill
äro. I fall, som avses i 20 och 21 §§, må hävande äga rum, ändå att
den omständighet, som åberopas till grund för hävandet, gäller blott ena
maken.

23 §.

Är ansökan gjord om adoptivförhållandes hävande jämlikt 20 eller 21 §,
lämne rätten alla dem tillfälle yttra sig, vilkas samtycke eller hörande, efter

Lag om adoption.

ty ovan är sagt, vore för adoption erforderligt, så ock, där adoptanten är
omyndig förklarad, lians förmyndare. Är adoptivbarnet omyndigt, och är
ej annan än adoptanten förmyndare, förordne rätten god man att i ärendet
bevaka barnets rätt.

24 §.

Ingå adoptant och adoptivbarn äktenskap med varandra, skall adoptivförhållandet
anses hävt.

25 §.

Häves adoptivförhållande, upphöre all verkan av adoptionen. Adoptivbarnet
förlorar det genom adoptionen förvärvade namnet, med mindre rätten
tillåter att det behålles.

26 §.

Laga domstol i mål, som i denna lag avses, vare den rätt, därunder adoptanten
har sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten
i den ort, där han uppehåller sig, eller, om han är utrikes, till Stockholms
rådstuvurätt.

27 §.

Ej ma utländsk undersåte här i riket adoptera eller adopteras, med mindre
adoptionen blir gällande i den stat han tillhör.

Svensk undersate ma ej i främmande stat adoptera eller adopteras, där
ej Konungen med avseende å viss stat eller för bestämt fall medgivit, att
det må ske.

28 §.

Adoptivförhållande må ej, där adoptanten är utländsk undersåte, här i riket
hävas, med mindre hävandet varder gällande i den stat han tillhör.

År adoptanten svensk undersåte, må adoptivförhållande ej utrikes hävas
med verkan här i riket, där ej Konungen med avseende å viss stat eller för
bestämt fall medgivit det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag,

innefattande tillägg: till gällande stadganden om jäv, så ock till 1 kap. 6 §

rättegångsbalken.

I fråga om jäv mot domare, fullmäktig, vittne eller annan, så ock i det avseende,
varom förmäles i 1 kap. 6 § rättegångsbalken, skall adoptivförhållande
anses lika med skyldskap mellan föräldrar och barn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 9 §, 3 kap. 2, 7 och 11 §§, 6 kap. 4 §, 14
kap. 35 och 45 §§, 18 kap. 6 och 12 §§ samt 22 kap. 20 § strafflagen skola’erhålla
följande ändrade lydelse:

2 kap.

9 §•

Ej ma i mät för böter tagas den sakfälldes enda fasta egendom, varav
han sin nödiga bärgning haver; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga
lösören eller vad den sakfällde eljest till sin närings bedrivande behöver;
ej nödiga gång- och sängkläder för den sakfällde, hans hustru och oförsörjda
barn eller adoptivbarn; ej heller av det förråd, som i huset finnes, vad till
hans och hans husfolks underhåll i en månads tid erfordras.

3 kap.

2§-

Förmår någon, på sätt i 1 § sagt är, till brottslig gärning den, som ej
fyllt femton år, eller göra det föräldrar med sina barn, adoptivföräldrar med
adoptivbarn, fosterföräldrar med fosterbarn, förmyndare med myndling, husbondefolk
med tjänstehjon, eller förman med den, som under hans lydnad

Lag om ändring i strafflagen. 17

står; varde det, vid straffets bestämmande för anstiftaren, såsom försvårande
omständighet ansett.

7 §•

Underlåta föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar eller andra uppfostrare,
eller förmyndare att från utförandet av brott, varom de vetskap
äga, hindra den, som under deras vård och lydnad står, när det utan angivelse
till åtal ske kan; varde straffad efter 4 §, dock högst med fängelse i sex
månader, där det ej skett för egen vinning.

11 §•

Make, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den som med
den brottslige i första svågerlag lika nära förenad är, adoptivfader, adoptivmoder,
adoptivbarn, eller fosterbarn skall ej till straff fällas efter 10 §;
ej heller efter 9 § för den brottsliges döljande, eller för befordrande av lians
flykt.

6 kap.

4 §•

Komma make, barn eller adoptivbarn efter den, som dödad blivit, att
genom hans frånfälle sakna nödigt underhåll; då skall dem, efter ty, med
avseende å såväl den brottsliges tillgångar, som andra omständigheter, skäligt
prövas, tilläggas såsom skadestånd vad för dem tarvas till dess de
sig eljest försörja kunna; och må det skadestånd, efter omständigheterna,
sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

14 kap.

35 §.

Begår någon mord eller dråp å skyldeman i rätt uppstigande led eller å
sin maka, eller ock å styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterför 3

—123*10.

Lag om ändring i strafflagen.

äldrar, förmyndare, husbonde eller annan, under vars lydnad man står;
varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

45 §.

Misshandel, som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styveller
svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde
eller annan förman, så oek brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän
åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit
föröfvat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort, som i 11
kap. 9 eller 15 § omförmäles.

Vållande, varom i 17 § sägs, må ej åtalas av annan än målsägande.

18 kap.

6 §•

öva religions- eller skollärare, uppfostrare eller läromästare otukt med
ungdom, som de till undervisning eller uppfostran hava, eller göra det adoptivföräldrar
med adoptivbarn, fosterföräldrar med fosterbarn, eller förmyndare
med myndling; varde dömda till straffarbete från och med ses månader
till och med fyra år eller fängelse.

övar styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman
eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus
eller annan sådan inrättning, otukt med kvinnsperson, som där intagen
är; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

12 §.

Föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller
andra, som genom koppleri till otukt förleda barn eller dem, som under deras
lydnad eller uppsikt ställda äro, skola dömas till straffarbete från och med
två till och med sex år; varde ock dömda medborgerligt förtroende förlustiga.

Lag om ändring i strafflagen.

22 kap.

20 §.

Draga äkta makar något lönligen undan varandra; barn undan föräldrar,
adoptivföräldrar eller fosterföräldrar; stärbhusdelägare eller andra, som i
samfällt bo eller bolag äro, undan varandra; varde straffade med böter
till högst dubbla värdet av det undandragna. Är brottet med synnerligen
försvårande omständigheter förenat; må till fängelse i högst ett år dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 65 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 65 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Från utmätning skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för
gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock, till
ett värde av högst etthundrafemtio kronor, nödiga arbetsredskap eller andra
nödiga lösören. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall av det
förråd, som i huset finnes, undantagas vad till underhåll för en månad
tarvas. Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, varför
pantsättningen skett.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 30, 31 och 35 §§ konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 30, 31 och 35 §§ konkurslagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:

30 §.

Gäldenär skall, där han sig ej annorledes försörja kan, av konkursboet
njuta nödigt underhåll för sig, hustru och oförsörjda barn eller adoptivbarn
under två månader från den dag, offentlig stämning given är. Kan ej inom
nämnda tid bouppteckningen med ed fästas och boet till gode män överlämnas;
njute gäldenären, till dess sådant skett, underhåll som sagt är.
Gäldenären varde ock tilldelat vad som erfordras för resa och uppehälle,
då han, efter kallelse, har att inställa sig vid rätten till förhör, eller annorstädes
till avgivande av upplysningar rörande konkursboet, dock ej mer, om
han vistas utom rättens domsaga, än som tarvades, om han därinom, å ort
där han sist vistades, sig uppehälle. I övrigt äge han från konkursboet utbekomma
och behålla dels nödiga gång- och sängkläder för sig, hustru och
oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock, till ett värde av högst etthundrafemtio
kronor, nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören.

Kommer tvist upp i anledning av vad nu stadgat är; pröve rätten vad
gäldenären bestås må med avseende såväl å hans behov och boets ställning,

22 Lag om ändring i konkurslagen.

som å hans omsorg att rätt för sig göra och beredvillighet att gode männen
tillhandagå.

31 §.

Avträdes ämbete- eller tjänstemans egendom till konkurs; värde det hans
närmaste förman ofördröjligen av rätten eller domaren kungjort; och ankomma
på den myndighet, under vilken gäldenär en i och för tjänsten lyder,
att pröva huruvida han förr, än fyra månader efter inställelsedagen förflutit,
må i utövningen av tjänsten åter inträda.

Av gäldenärens lön varde, efter avdrag av det, som utgår till den, tjänsten
i hans ställe förestår, gäldenären så mycket tillagt, som till hans eget, hans
hustrus och oförsörjda barns eller adoptivbarns underhåll tarvas: vad övrigt
är, gånge till konkursboet.

35 §.

Till konkursbo räknas all egendom, som gäldenären tillhörde den tid, då
han sin konkursansökan till rätten eller domaren ingav, eller, i anledning av
borgenärs ansökning om konkurs, offentlig stämning utfärdades, så ock vad
honom under konkursen tillfaller av sådan beskaffenhet, att det för gäld kan
i mät tagas, ävensom vad enligt 36 § till boet återvinnas kan. Ej må dock
av vad gäldenären under konkursen genom eget arbete förvärvar, boet
tillkomma mera än den behållning, som återstår, sedan avdrag skett för all
kostnad till förlag jämte gäldenärens, hans hustrus och oförsörjda barns
eller adoptivbarns nödiga underhåll. Om gäldenärens lön för ämbete eller
tjänst är i 31 § stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning.

Härigenom förordnas, att 6 § i förordningen den 31 oktober 1873 angående
främmande trosbekännare och deras religionsövning skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Barn av äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar av samma
främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarna vid
barnets födelse medlemmar av skilda främmande trossamfund; äge fadern
bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Tillhör
endera sådant trossamfund och den andra svenska kyrkan; då skall barnet
i evangeliskt lutherska läran uppfostras. Har emellan makarna träffats avtal
om deras barns uppfostran i evangeliskt lutherska läran eller främmande
troslära, som en av makarna bekänner; vare sådant avtal gällande, så
framt det blivit före äktenskapets ingående skriftligen upprättat och för
vigselförrättaren uppvisat.

Barn av föräldrar, som ej ingått äktenskap med varandra, må, där modern
tillhör främmande trossamfund, i dess troslära uppfostras.

Då bägge föräldrarna eller, när endera död är, den efterlevande eller, där
de leva åtskilda, den av dem, som har barnet i sin vård, övergår från svenska
kyrkan till främmande trossamfund eller från ett sådant till annat, må,
där bägge övergå, fadern och, i övriga fall, den efterlevande eller den av

Lag om ändring i K. F. ang. främmande trosbekännare.

makarna, som kar barnet i sin vård, bestämma i vilketdera samfundets lära
barnet skall uppfostras.

Hava vid adoption barnets föräldrar med adoptanten, eller, där barn
adopterats av makar, med dessa avtalat, att barnet skall uppfostras i evangeliskt
lutherska läran eller i främmande troslära, däri barnet enligt ovan
givna regler må uppfostras; vare det avtal gällande, så framt det blivit skriftligen
upprättat och till rätten ingivet, innan dess tillstånd till adoptionen
meddelades. Finnes ej sådant avtal, skall, med motsvarande tillämpning av
vad ovan är stadgat, barnet uppfostras som vore det adoptantens eller,
där barn är adopterat av makar eller ena makens barn adopterats av den andre,
makarnas gemensamma barn. Häves adoptivförhållandet, må, där barnet
uppfostrats i främmande troslära, dess uppfostran fortgå i den lära, ändå
att barnet, om adoptionen ej mellankommit, skolat uppfostras i annan.

Barn, som fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat,
må ej på grund av föreskrifterna i tredje eller fjärde stycket anses från svenska
kyrkan skilt, utan gälle om sådant barn vad i 3 § stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete.

Härigenom för ordnas, att 4 och 6 §§ i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete skola erhålla följande
ändrade lydelse:

4§.

1 ersättning enligt denna lag skall utgivas:

l:o) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga
under mera än sextio dagar efter olycksfallet: en krona i sjukhjälp
för varje dag från och med den sextioförsta dagen intill dess den skadade blivit
från sådan nedsättning av arbetsförmågan återställd eller olycksfallet
medfört för framtiden bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan
eller döden inträtt;

2 :o) om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller minskning
av arbetsförmågan: en årlig livränta, i förra fallet å trehundra kronor
och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar mot arbetsförmågans minskning,
räknat från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet eller från
den senare tidpunkt, då olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust
eller minskning av arbetsförmågan; dock att livränta icke skall utgå i
de fall, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondedel;

4—123410.

26 Lag om ändring i lagen ang. ersättning för skada i följd av olycksfall i arbete.

3:o) om olycksfallet inom två år medfört döden:

a) begravningshjälp med sextio kronor;

b) till änka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en årlig livränta av
etthundratjugu kronor från dödsfallet, så länge hon lefver ogift, samt till
varje minderårigt barn, som fötts före olycksfallet eller födes efter olycksfallet
i ett därförut slutet äktenskap, och varje minderårigt adoptivbarn,
som adopterats före olycksfallet, en årlig livränta av sextio kronor från dödsfallet,
till dess det uppnått femton års ålder; dock att, där livräntor till efterlevande
skulle sammanlagt överstiga trehundra kronor, de skola, i förhållande
till vad på en var livräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så
länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

6§.

Utländsk medborgares änka, barn eller adoptivbarn äge ej rätt till livränta
enligt denna lag, där de ej vid tiden för olycksfallet voro här i riket
bosatta. För tid, varunder någon till livränta enligt denna lag berättigad
är bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta.

Från vad ovan i denna § är föreskrivet äger Konungen, under förutsättning
av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare i visst land och
för livräntetagare, som i samma land äro bosatta.

För tid, varunder livräntetagare undergår frihetsstraff eller tvångsarbete,
må han ej uppbära livräntan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

MOTIV.

Förslag till lag om adoption.

Med adoption, sådant detta institut förekommer i åtskilliga främmande länders Adoption i
lagar, förstås en rättshandling, varigenom någon upptager annan till sitt barn. {agstiftning.
Genom adoptionen får den upptagande, adoptanten, och den upptagne, adoptivbarnet,
i det väsentliga samma rättsliga ställning till varandra, som om den senare
vore den förres eget barn. Det tillskapas sålunda ett föräldra- och barnförhållande,
som dock ingenstädes helt sammanfaller med det naturliga. I allmänhet
gäller sålunda, att barnet får adop tantens namn med eller utan tillägg av sitt eget;
att adoptanten får föräldrars makt och myndighet över barnet med förpliktelse att
försörja och uppfostra det efter samma villkor som vore barnet hans eget; samt att barnet
får arvsrätt efter adoptanten. Däremot ärver, adoptanten i regeln ej
barnet. Detta träder ej heller i familjeförhållande till adoptantens släkt, och barnets
förbindelse med dess egen släkt undergår allenast den förändring, som följer
av adoptantens ställning till detsamma.

Adoptionen har från den romerska rätten inkommit i ett flertal moderna europeiska
lagstiftningar. En omfattande reglering har institutet fått i de bägge nyaste större
kodifikationerna, de tyska och schweiziska civillagarna. Det återfinnes därjämte
i Belgiens, Frankrikes, Italiens, Rysslands, Spaniens och Österrikes lagstiftningar.

Däremot är institutet främmande för den engelska rätten.

Vad våra nordiska grannländer angår, anses i Danmark den Konungen tillkommande
rätten att giva »bevilling» omfatta jämväl befogenhet att meddela tillstånd
till adoption; och i sådan form användes adoption i rätt avsevärd utsträckning. I
Norge har tidigare adoption genom bevilling givits, men numera förekommer sådan
adoption icke.

Svensk rätt.

Lag om adoption.

I våra äldsta landskapslagar förekom ett med adoptionen besläktat institut, ättledning,
som innefattade en frigiven eller friköpt träls upptagande i en viss ätt genom någon
dess medlem. Genom ättledningen bildades ett konstlat släktförhållande mellan
den upptagande, ättledaren, och övriga ättemän å ena sidan samt den upptagne eller
ättledde å den andra. Full ställning såsom ättledarens barn erhöll den ättledde
dock icke. Vad särskilt beträffar rätten till arv stadgas det, att ättledaren
erhöll en viss arvsrätt efter den ättledde, men däremot säges ej, huruvida den ättledde
ärvde ättledaren. Ättledningsinstitutet, som antages hava begagnats särskilt för att
giva ättledarens barn med trälinna en bättre ställning, försvann emellertid tidigt.
Det återfinnes icke vare sig i de yngre landskapslagarna eller i lands- och stadslagarna.
1 II

Lagkommissionens första förslag till ärvdabalk av år 1690 innehöll ett kapitel
(XXI) med överskrift: »När någon annors barn för sitt upptager». Där talas

emellertid uteslutande om kvarlåtenskapen efter den upptagande. Det heter nämligen,
att om någon ville upptaga annans barn för sitt, det skulle ske så som annat testamente
uti det han bortgiva eller testamentera gitte, dock att han skulle äga lämna
barnet till arv — om det vore av hans egen ätt, i löst som fast, arv som avlinge,
och om barnet vore utom släkten, i avlinge och lösören — en fjärdedel högre än
eljest vore tillåtet. Efter den upptagandes död skulle den upptagne såsom annan naturlig
arvinge svara till gäld och annat, som borde utgå av oskifto. Dog den upptagne
först, skulle hans barn och livsarvingar icke inträda i arvsrätten, om ej den,
som upptog, skriftligen förklarat detta vara hans vilja. Redan i 1692 års förslag
voro emellertid dessa bestämmelser uteslutna, och 1734 års lag innehåller intet i
ämnet.

Till namnet har adoption under förfluten tid i ganska stor omfattning förekommit
inom adliga släkter. Såsom adoption betraktades nämligen, att Kungi. Maj:t
tillät någon upptaga förutvarande adlig ätts namn, nummer och vapen, ehuru de med
adoption i övrigt vanligen förbundna verkningar ej inträdde. Numera förekommer
icke dylik adoption.

1 Nehrman i sin år 1729 utgivna Inledning till den svenska jurisprudentiam civilem säger (IV Afd.

II cap. 19 §), att ättledning vore sällan bruklig hos oss, fast den ej kunde anses såsom förbjuden, så
vida ej andra emot lag komme att lida därigenom; ty den ättledde kunde aldrig få någon annan eller
större rätt än honom kunnat lemnas genom testamente.

Lag om adoption. 31 ■

Större uppmärksamhet förtjäna de bestämmelser om fosterföräldraskap, som i vår
lagstiftning inkommit i sammanhang med stadgandena om tjänstehjonsförhållandet
och som i nu gällande legostadga av den 23 november 1833 återfinnas i 19 och 20 §§.
Dessa bestämmelser äro ställda i omedelbart samband med stadgandet i 18 § om föräldrars
rätt emot barn, som vistas i deras hus och ej uppnått tjuguett års ålder. Sådant
barn far enligt berörda stadgande icke taga tjänst hos annan, om föräldrarna åstunda
dess tjänst; och om föräldrarna ej hava behov därav, äga de att för barnet utse första
tjänsten, som det ej får utan föräldrarnas medgivande lämna, innan det fyllt tjuguett
år. I anslutning härtill heter det nu i 19 §, att den, som upptager fattigt faderoch
moderlöst barn och drager behörig försorg om dess föda, kläder och uppfostran,
skall över det barn hava samma tillsyn och rätt, som föregående paragraf omförmäler.
Och i 20 § stadgas det, att den, som enligt skriftligt, med vittnen slutet avtal
emottagit barn av fattiga föräldrar till uppfostran, födande och klädande emot vissa
års tjänst, inträder i föräldrars rätt mot barnet. Ett med dessa bestämmelser analogt
stadgande förekommer i 15 § 2 mom. i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet. Enligt detta lagrum äger näringsidkare, som i tjänst eller arbete
upptager fattigt barn, vilket icke har målsman, föräldrarätt över barnet till
dess det uppnått myndig ålder. Det rättsförhållande, som enligt dessa stadganden består
mellan fosterföräldrar och fosterbarn, står väl på tjänstehjonsförhållandets grund
men går i vissa hänseenden därutöver, och får så delvis samma innehåll, som förhållandet
emellan föräldrar och barn. Emellertid fortfar fosterföräldraskapet i regeln
icke längre än till dess barnet uppnått myndighetsåldern. Barnet erhåller icke samma
sociala ställning som fosterföräldrarna utan anses såsom deras tjänare. Någon arvsrätt
förekommer icke heller. Fosterföräldraskapet kan således ingalunda anses hava
samma betydelse som enligt de främmande lagarna tillkommer adoptionen. Institutet
torde icke heller hava någon större användning.

Adoption i dess mera omfattande betydelse upptogs icke heller av lagkommittén och
äldre lagberedningen i deras förslag till ny civillag. Såsom skäl härtill åberopade
lagkommittén, att adoption i sa vidsträckt hänseende icke förut varit känd och gällande
i Sverige och att införandet därav skulle åstadkomma för mycken rubbning i
arvslagarna och de rättigheter, som däruti vore skyldeman förbehållna. Däremot innehöllo
nämnda förslag mera genomförda regler angående fosterföräldraskapet i anslutning
till legostadgans förut omförmälda bestämmelser.

Lag om adoption.

Emellertid har riksdagen i skrivelse den 5 mars 1908 i anledning av en inom
andra kammaren väckt motion anhållit, att Kungl. Maj :t täcktes låta utreda, huruvida
och i vad mån rätt till adoption borde medgivas, samt för riksdagen framlägga det
förslag till lag, vartill denna utredning kunde giva anledning. I denna skrivelse, som
av Kungl. Maj:t överlämnats till beredningen att tagas i övervägande vid fullgörande
av det beredningen lämnade uppdrag att företaga en revision av giftermålsbalken
och därmed i samband stående delar av ärvdabalken, har riksdagen till stöd
för sin hemställan anfört huvudsakligen följande.

På det område av familjerätten, som berördes i omförmälda motion, saknades
positiva stadganden nästan helt och hållet i gällande svensk rätt. De synpunkter, som
läge till grund för ifrågavarande rättsinstitut, kunde visserligen sägas hava blivit
i någon mån beaktade i legostadgans bestämmelser rörande upptagande av faderoch
moderlöst barn, men varken dessa bristfälliga stadganden, som för övrigt tillerkände
barnet endast en tjänares ställning, eller de övriga möjligheter gällande rätt
beredde att ersätta en lagstiftning rörande adoption kunde anses tillfyllestgörande
för ett rättsligt reglerande av förhållandet mellan fosterföräldrar och det barn,
vilket de upptagit i sitt hem i avsikt att förläna det samma rättigheter, som om det
vore deras eget. I överensstämmelse med en nyare tids uppfattning avsåge den
moderna lagstiftningen i dessa ämnen i motsats till den romerska rätten, som genom
adoptionen huvudsakligen hade till syfte att skapa fadersmyndighet, i främsta
rummet att grunda ett föräldra- och barnförhållande mellan adoptanten och den
adopterade. Så vitt riksdagen kunde finna, skulle ett införande av adoptionsinstitutet
i vår rätt icke kränka några berättigade intressen men väl kunna i sin mån bidraga
till att avhjälpa sociala missförhållanden och utgöra ett led i strävandena att förbättra
levnadsvillkoren för fattiga och i olyckliga förhållanden uppväxande barn,
företrädesvis för sådana, som voro födda utom äktenskapet. Skulle några olägenheter
uppkomma av adoptionsrätten, syntes de icke bliva större än att de genom en klok
och efter rådande sociala förhållanden avpassad lagstiftning kunde utan svårighet
undanröjas. I regel bleve det antagligen barnlösa makar i relativt goda ekonomiska
omständigheter, vilka komme att begagna sig av rätten till adoption, då det mycket
ofta för dem vore ett behov att genom upptagande av ett fattigt eller föräldralöst barn
ersätta bristen på egna avkomlingar. Månget barn med god naturlig begåvning kunde
därigenom under förbättrade ekonomiska och sanitära förhållanden beredas tillfälle

Lag om adoption.

till en utveckling, som eljest i de flesta fall skulle hava uteblivit, och på samma
gång kunde för adoptivföräldrarna livet få ökat innehåll och deras äktenskapliga
lycka yttermera befästas. Genom adoptionsinstitutet kunde även på ett lyckligt sätt
minskas antalet av de utom äktenskapet födda barn, som nödgades undvara fördelarna
av ett gott hem och ett uppfostrande familjeliv. Det syntes därför riksdagen ligga i
statens intresse att uppmuntra adoption och genom en ändamålsenlig lagstiftning
ordna dithörande förhållanden. Både från barnets och adoptivföräldrarnas synpunkt
vore detta erforderligt. Redan nu förekomme det så ofta, att fosterföräldrar upptoge
ett barn såsom sitt eget, att den fullständiga frånvaron av positiva lagbud, som
reglerade deras och barnets inbördes rättsförhållanden, gjorde sig i hög grad kännbar.
Visserligen kunde fosterföräldrarna genom testamente betrygga fosterbarnets
framtid, men då många vore obenägna att under hälsans dagar förordna om huru vid
deras frånfälle skall förfaras med deras kvarlåtenskap samt dessutom frånvaron av
positiva lagbestämmelser till barnets förmån i flera fall vore fosterföräldrarna okänd,
hände det icke så sällan, att vid deras bortgång fosterbarnet icke erhölle de fördelar,
de velat bereda det. Osäkerheten i fosterföräldrarnas rätt över barnet kunde dessutom
i icke så få fall antagas hava avhållit sådana personer, som eljest skulle hava
varit därtill benägna, från att taga fosterbarn. Blotta medvetandet att barnets naturliga
föräldrar, även om de förbunde sig att icke göra sin rätt gällande, framdeles
kunde återtaga barnet, sedan fosterföräldrarna hunnit fästa sig vid det, eller kanske
till och med begagna sig av deras kärlek till barnet för att tillskansa sig ekonomiska
fördelar, kunde vara tillräckligt för att förhindra mången att öppna sitt hem för
ett fosterbarn.

På sätt riksdagen i sin skrivelse anfört, synes uppenbarligen ett behov
föreligga att rättsligen reglera, huruledes och med vad verkan någon må upptaga
annan såsom sitt barn. Att därvid bygga på de i legostadgan och förordningen
om näringsfrihet intagna bestämmelser om fosterföräldraskap måste anses uteslutet,
då detta fosterföräldraskap är till sin omfattning och sina verkningar allt
för inskränkt. Det lärer vara nödvändigt att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad den moderna lagstiftningen om adoption innebär, bereda möjlighet för
den, som det önskar, att upptaga annan såsom barn med den verkan, att emellan
den upptagande och den upptagne grundas ett rättsförhållande af väsentligen sam 5—123410.

Allmänna

grunder.

Lag om adoption, 1 §.

ma innehåll som förhållandet emellan naturliga föräldrar och barn. En sådan rättsverkan
kommer i främsta rummet till synes, när den upptagne är minderårig
och förty i behov av vård och uppfostran. Föräldrars rätt och plikt härutinnan
böra övergå på adoptanten. Och denne skall därvid hava att sörja för
adoptivbarnet på samma sätt, som om det varit hans eget barn; adoptivbarnet skall
i socialt hänseende följa adoptanten. Ett yttre tecken härav är att det i allmänhet
skall bära adoptantens namn. Denne måste ock bliva barnets förmyndare och
giftoman. Av största vikt är även, att barnet får arvsrätt efter adoptanten. Yad lagkommittéen
åberopade om den rubbning ett stadgande i sådant syfte skulle medföra
i fråga om skyldemans anspråk på arv har numera väsentligen förlorat sin betydelse,
sedan skyldemännens rättigheter härutinnan avsevärt inskränkts.

Adoptionen blir sålunda av den mest genomgripande verkan för de personer
den närmast angår. Ett helt nytt familjerättsligt förhållande av den största omfattning
och styrka uppstår dem emellan. Jämväl för andra kan adoptionen få avsevärd
betydelse; särskilt beröras adoptantens arvingar nära därav. Det kan icke
gärna ifrågasättas att lagstiftningen skulle giva de enskilde full frihet att sålunda
omordna sina familjeförhållanden, vilka eljest i regeln bestämmas av tvingande
rättsnormer. Adoption bör icke få komma till stånd, med mindre grundade skäl
finnas för en dylik omändring av det naturliga rättsförhållandet. Det är således
nödvändigt att så reglera sättet för adoption, att sådan icke må kunna företagas annat
än då förutsättningarna därför finnas.

Har adoption ägt rum, är det önskligt att det nya rättsförhållande, som därigenom
uppkommit, blir beståndande. Fall kunna dock lätt förekomma, då en upplösning
därav är av omständigheterna påkallad. Möjlighet har därför bort öppnas till hävande
av förhållandet.

På nu angivna allmänna grunder är det förslag till lag om adoption byggt, som
beredningen uppgjort.

1 §•

Adoption I det föregående bär framhållits nödvändigheten av att från det allmännas sida
rättms Ull- tillse, att adoption icke kommer till stånd, med mindre förutsättningar för en sådan
• stånd. rättsändring förefinnas. I de främmande lagarna är en dylik tillsyn anordnad på
olika sätt. Dessa lagar upptaga i sådant hänseende åtskilliga allmänna villkor för

Lag om adoption, 1 §

adoption, vilka hänföra sig till parternas ålder, adoptantens barnlöshet, samtycke jämväl
av annan, m. m. För större trygghet föreskriva de vanligen jämväl, att det avtal,
som förutsättes såsom grundläggande för adoptionen, skall slutas inför offentlig
myndighet. Slutligen fordras fastställelse av sådan myndighet. Men denna fastställelse
har olika karaktär i olika lagar. Enligt den tyska lagen skall den prövande
myndigheten, vilken är domstol, allenast tillse, att alla de av lagen bestämda betingelserna
för adoptionen äro tillstädes. Om detta befinnes vara fallet, har domstolen
att meddela fastställelse utan att ingå i någon vidare prövning, om adoptionen lämpligen
bör komma till stånd. De franska och schweiziska lagarna åter föreskriva att
i varje särskilt fall den offentliga myndigheten — i Frankrike domstol, i Schweiz
en kantonal förvaltningsmyndighet — tillika skall utöva en viss lämplighetsprövning
och sålunda kunna avslå adoption, oaktat de allmänna villkoren äro uppfyllda.
En sådan prövning företages ock i Danmark vid fråga om meddelande av bevilling
till adoption.

Frågan om en sådan lämplighetsprövning skall äga rum är grundläggande för
bestämmelserna om villkoren för adoption. Skall en sådan prövning ej företagas,
är det nödvändigt att meddela strängare bestämmelser angående de allmänna
villkoren än eljest vore erforderligt. I denna fråga förtjänar erfarenheten från de
länder, där adoptionsinstitutet redan finnes, att uppmärksammas. Och denna erfarenhet
visar, att missbruk av adoption ej så sällan förekomma eller försökas. Så har
man från Tyskland haft exempel på att institutet använts av förbrytare, som velat
med hjälp av den adoptionen åtföljande namnförändring undandraga sig straff för
begånget brott eller dölja ett tidigare undergånget straff. I Danmark hava iakttagits
försök till missbruk i olika hänseenden. Sålunda inträffar det, att adoption sökes huvudsakligen
i syfte att adoptanten skall komma i åtnjutande av det vederlag, som ofta
av barnets föräldrar betalas för adoptionen. Emellanåt har den drivande kraften främst
varit någon mellanhands spekulation på sådant vederlag. Ofta har anledning till begäran
om adoption befunnits vara en önskan att kringgå bestämmelserna om arvsskatt:
en släkting, som allenast är sidoarvinge, eller en oskyld person, till vilken man vill
lämna sin kvarlåtenskap, adopteras för att arvsskatten skall utgå efter den lägre beräkning,
som gäller för avkomlingar. Ibland har adoption sökts endast för att bereda
möjlighet till namnförändring, som eljest skulle mött hinder, utan att avsikten varit
att något närmare förhållande mellan adoptanten och adoptivbarnet skulle komma

Lag om adoption, 1 §.

till stånd. Ett annat missbruk står i samband med en föreskrift i Köpenhamns
polisreglemente, enligt vilken det kan förbjudas värdshusvärd att i lokal, där gäster
uppehålla sig, använda andra kvinnliga biträden än hustru och döttrar. Hos
sådana värdshusvärdar har det visat sig en viss benägenhet att genom adoption
föröka döttrarnas antal. I sådana fall som de nu angivna bör naturligtvis adoption
icke få äga rum. Överhuvud bör den endast förekomma, då särskild anledning är
för handen att ett föräldra- och barnförhållande emellan adoptanten och den, som
skall adopteras, upprättas samt någorlunda trygghet finnes att därmed följande plikter,
särskilt å adoptantens sida, komma att behörigen uppfyllas. Men att vinna detta
synes icke möjligt genom uppställande av allmänna villkorsbestämmelser, vore de än
så omfattande och stränga. Det behöves en prövning i varje särskilt fall huruvida
adoption lämpligen bör äga rum. Eörslaget är sålunda grundat på att en dylik
lämplighetsprövning skall vid varje fråga om adoption av myndighet företagas.

I Danmark tillkommer det enligt nu varande ordning justitsministeriet att verkställa
denna prövning. Det danska förslaget bibehåller denna grundsats, och i nära
överensstämmelse därmed förlägger det norska förslaget prövningen till Konungen.
Beredningen har för Sveriges del icke kunnat förorda en dylik anordning. På senare
tid har här i landet med styrka gjort sig gällande den åsikten, att regeringen borde
i största möjliga omfattning fritagas från sådana ärenden, som icke äro av politisk
eller administrativ natur. Särskilt har man ansett det olämpligt, att regeringen
skall hava avgörandet i sin hand, där det gäller fastställande av privata rättigheter;
sådant bör tillkomma domstolarna. Denna grundsats synes obestridligen
riktig. I vårt vidsträckta land bör ju ock en lokal myndighet vara mera skickad
att åstadkomma erforderlig utredning än den centrala regeringsmyndigheten.
Beredningen har i sitt förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning till
domstol förlagt prövningen av fråga om äktenskapsskillnad, evad orsak därtill åberopas.
Samma skäl, som föranlett nämnda förslag, tala för att till domstol förlägga
prövningen av fråga huruvida adoption må komma till stånd. Att reglerna om
denna prövning måste så avfattas, att ganska fria händer lämnas att avslå eller bevilja
adoption, synes ej utgöra något skäl emot prövningens överlämnande till domstol.
Våra domstolar lära numera vara ganska vana vid att i åtskilliga fall utöva
en dylik fri prövning, och ingen anledning finnes, att de icke skulle kunna fullgöra
ifrågavarande uppdrag fullt tillfredsställande. På vanligt sätt har domstolen

Lag om adoption, 1 §.

att motivera sitt beslut, och detta kan bli föremål för överklagande. En sådan anordning
synes innebära bästa möjliga garantier för ett sakkunnigt och opartiskt avgörande
av frågorna. Angående de närmare synpunkter domstolen vid sin prövning
skall hava att beakta, hänvisas till vad som yttras vid 8 §.

Om således adoption allenast med rättens tillstånd kan komma till stånd, synes ej
erforderligt att, såsom i de främmande lagstiftningarna är vanligt, meddela några
särskilda regler angående upprättande i viss lagbestämd form av avtal om adoption.
Rätten måste naturligtvis förvissa sig om att samtycke från alla vederbörande föreligger.
Men ett konstaterande av sådant samtycke synes också vara tillräckligt,
så mycket mera som rättsfölj derna av adoptionen i- allmänhet fastställas genom
tvingande regler och förty detaljbestämmelser i avtalsform i de flesta fall varken
äro erforderliga eller önskvärda. Om formen för adoptionen innehåller förslaget
därför allenast, att antagandet av adoptivbarn sker med rättens tillstånd. Detta
tillstånd blir sålunda den rättsakt som konstituerar adoptionen.

I förevarande och närmast följande paragrafer meddelas vidare bestämmelser om
de allmänna villkoren för adoption. Då avsikten är att grunda ett föräldra- och
barnförhållande, skulle det kunna ifrågasättas att adoption skulle få företagas allenast
av makar. En sådan begränsning återfinnes dock ingenstädes i de främmande
lagarna. Enligt vad erfarenheten visar, förekommer det ock ej sällan, att ogift
man eller kvinna vill antaga adoptivbarn och att goda skäl därtill föreligga. Att
förbjuda den, som ej är gift, att antaga adoptivbarn har därför icke ansetts tillrådligt;
och någon skillnad emellan könen kan naturligtvis icke ifrågakomma.
Huvudregeln blir sålunda, att man eller kvinna må antaga adoptivbarn. I fråga om
det fall att makar vilja adoptera meddelas särskilda regler i 3 §.

I fransk, tysk och schweizisk rätt gäller såsom villkor för att någon må adoptera,
att han själv icke har någon äkta avkomling, att han nått en viss högre ålder och att en
viss åldersskillnad finnes mellan honom och den, som skall adopteras. Minimiåldern
för adoptant är i Erankrike och Tyskland femtio, i Schweiz fyrtio år; åldersskillnaden
är i Frankrike minst femton år, i Tyskland och Schweiz minst aderton år.
Dock kan i Tyskland och Schweiz dispens meddelas med avseende å minimiålder och
åldersskillnad. I fransk rätt gäller dessutom, att endast den som är myndig kan
adopteras samt att adoptanten skall hava givit den, som skall adopteras, vård under
dennes minderårighet i minst sex år. Har någon räddat annan ur livsfara, må

Formbundet
kontrakt ej
erforderligt.

Allmänna
villkor för
adoption.

A doptantens
ålder m. m.

Lag om adoption, 1 §.

dock den räddade adoptera räddaren utan hänsyn till stadgandena om viss ålder, åldersskillnad
och föregående vård, därest adoptanten är myndig och äldre än den, som
skall adopteras.

Anledningen till förbud för den, som redan har egna legitima avkomlingar, att verk''
ställa adoption lärer i främsta rummet hava varit hänsyn till det intrång i sådana
avkomlingars ställning, som adoptionen skulle innebära, över huvud samma betraktelsesätt
har föranlett föreskriften om en viss minimiålder hos adoptanten. Så
länge han enligt naturens ordning kan bringa barn till världen, har man funnit
det olämpligt att låta honom antaga adoptivbarn, vilkas intressen komma i kollision
med de naturliga barnens, om sådana födas. Föreskriften om viss åldersskillnad
åter avser att ställa det genom adoption åstadkomna föräldra- och barnförhållandet
så mycket som möjligt i paritet med det naturliga. Ett förhållande sådant
som det emellan föräldrar och barn kan i allmänhet svårligen tänkas skola
inträda, med mindre en viss ej alltför ringa åldersskillnad föreligger. Dessa skäl till
de omförmälda utländska bestämmelserna äro visserligen värda all uppmärksamhet.
Om man, såsom det nu föreliggande förslaget innehåller, underkastar varje särskild
adoption en noggrann lämplighetsprövning, lärer det dock ej vara nödvändigt att göra
de allmänna villkoren så stränga. Yad först angår förbudet mot adoption, då adoptanten
har egna avkomlingar, synes det visserligen böra vara regeln att adoption i sådant
fall ej beviljas. Det kan dock tänkas fall, då adoption vore synnerligen önskvärd,
oaktat egna äkta barn finnas, såsom om någon vill adoptera en nära släkting, som
uppfostras tillsammans med adoptantens egna barn, eller makar med egna barn vilja
adoptera den enes barn utom äktenskapet. Därför har något stadgande i frågan
här icke upptagits men i 8 § införts bestämmelse att, när adoptanten har egen bröstarvinge,
sökt adoption skall avslås, om ej synnerliga skål tala för adoptionen. Behörig
hänsyn till åldersskillnad lärer det kunna förväntas att domstolen skall utan
särskild föreskrift taga. I fråga om minimiåldern hava de främmande lagbestämmelserna
synts alltför stränga. Särskilt vad kvinnan angår, kan det långt tidigare än
vid fyrtio eller femtio år hava blivit klart, att hon icke har förhoppning om egna
barn. En så hög minimiålder skulle ock ofta lägga hinder i vägen för adoption av egna
utom äktenskap födda barn, en användning av adoption, som är ganska vanlig utomlands
och som synes böra av lagstiftningen kraftigt uppmuntras. Gränsen har därför
satts vid tjugufem år.

Lag om adoption, 1 §.

Att ett i äktenskap fött barn icke kan vara föremål för adoption av föräldrarna Adoption af

egna barn.

är tydligt. Ej heller böra föräldrar få adoptera sådant barn, som enligt vår lag
åtnjuter äkta barns rätt, ehuru det är fött antingen utom äktenskap eller i s. k.
ofullkomnat äktenskap. I fråga åter om adoption av oäkta barn intaga de främmande
lagarna olika ståndpunkter, och i vissa länder har tvekan uppstått om vad lagens
mening skall anses vara. I Frankrike, Tyskland och Schweiz synes emellertid övervägande
antagas, att adoption av eget oäkta barn är tillåten, och det både för fadern
och modern. Sålunda besvaras spörsmålet även av dansk praxis. På samma ståndpunkt
står förevarande förslag. Att därigenom öppnas möjlighet för en väsentlig förbättring
i många fall av de oäkta barnens beklagansvärda ställning synes givet. Särskilt
behov att bereda en sådan möjlighet finnes hos oss, som ej veta av annan legitimation
än genom efterföljande äktenskap eller tillsägelse om äktenskap. I den skrivelse,
varigenom riksdagen tog initiativ till lagstiftning om adoption, framhölls även behovet
av att utsträcka legitimationsrätten. Det åberopades i sådant hänseende,
att fall kunde inträffa, då en fader, som önskade att hans utom äktenskapet födda
barn måtte erhålla ställningen såsom äkta barn, icke kunde uppfylla denna fordran,
till exempel då kvinnan vore död eller förlorat förståndets bruk. Förhållanden kunde
även tänkas, då möjligheten av ett äktenskap icke vore utesluten men sådant i
allt fall icke vore tillrådligt, såsom då kvinnan vore förfallen till sedeslöshet eller
dryckenskap. Om det nu medgives att adoptera eget oäkta barn, så försvinner till
stor del behovet att legitimera sådana barn annorledes än genom äktenskap, enär barnet
genom adoptionen i stort sett får samma ställning, som om det legitimerades. Då
det oäkta barnet i förhållande till modern redan i det närmaste intager ett äkta barns
ställning, skulle det kunna ifrågasättas att utesluta adoption av modem. Ännu gäller
dock den regeln att modern icke är pliktig giva det oäkta barnet annat än nödtorftigt
underhåll, vadan det inträder en förbättring i barnets rättsställning genom
adoptionen. Och då härtill kommer att adoption kan bliva ett medel för modern att
taga barnet till sig utan att behöva för världen uppenbara, att det är hennes eget,
har det funnits lämpligast att utan begränsning medgiva antagande såsom adoptivbarn
av sådant adoptantens barn, som icke åtnjuter äkta barns rätt.

Lag om adoption, 2 och 3 §§.

Villkor för
att omyndig
förklarad
må kunna
adoptera.

Makar skola
adoptera
gemensamt.

2 §.

Då det enligt 1 § medgives den, sona fyllt tjugufem år, att antaga adoptivbarn,
förutsattes, att lian är i besittning av den myndighet han vid tjuguett års ålder erhåller.
I avseende å den, som sedermera förklarats omyndig, erfordras särskild
regel. Att tillåta den omyndig förklarades förmyndare att å myndlingens vägnar
företaga adoption synes på grund av detta rättsärendes natur icke lämpligt. Adoption
bör i intet fall få äga rum utan att den omyndige själv deltager däri. Vid
sådant förhållande blir adoption utesluten, då omyndighetsförklaringen har
sin grund däri att den omyndig förklarade på grund af sinnessjukdom eller annan
sådan orsak är i saknad av rättslig handlingsförmåga. År åter detta icke fallet, kunde
det ifrågasättas att medgiva den omyndig förklarade att med förmyndarens samtycke
antaga adoptivbarn. En sådan regel gäller i Tyskland, dock att därjämte
fordras förmynderskapsdomstolens godkännande. Med avseende å den stora och omfattande
betydelse, som adoptionen har för adoptanten, har det emellertid funnits
lämpligast att såsom regel göra den, som är omyndig förklarad, inkompetent att
företaga en sådan rättshandling. Det må om en sådan person kunna i allmänhet
antagas, att han är föga skickad att åtaga sig de mångahanda förpliktelser, som
adoptionen medför, särskilt då den, som adopteras, är minderårig. För ett särskilt
fall har emellertid ett undantag från regeln ansetts böra göras. Enligt 3 § få makar
icke adoptera annat än gemensamt. Om den ene av två makar är omyndig förklarad,
skulle således dessa makar icke hava möjlighet att företaga adoption. Men
detta vore dock obilligt. I anledning därav har det medgivits omyndig förklarad
person att gemensamt med myndig make och med förmyndarens samtycke antaga
adoptivbarn.

3 §.

Enligt de främmande lagarna finnes intet hinder mot att den, som är gift, ensam
för sig företager adoption. Han behöver väl i regeln sin makes samtycke därtill.
Men detta medför ej, att barnet anses för makarnas gemensamma; sådan påföljd
inträder blott, om bägge makarna deltaga i adoptionen. Vad nu är sagt gäller
även enligt dansk praxis. Om adoptionen verkligen skall grunda ett familjeförhållande,
synes det dock i hög grad oegentligt, att sålunda den ene av två makar skall

Lag om adoption, 3 §.

kunna såsom sitt upptaga ett barn, som rättsligen sett för den andre blir helt främmande.
Det synes med allt skäl kunna fordras att, om ett adoptivbarn skall upptagas
i en familj, bägge makarna deltaga i adoptionen, varav då den naturliga följden
blir att, såsom i 12 § förklarats, barnet får den rättsliga ställning, som om det
vore makarnas gemensamma barn.

Sådan gemensam adoption bör icke kunna komma till stånd på det sätt att mannen
uppträder så väl för egen del som för hustrun i egenskap av hennes målsman.
Huru vidsträckt målsmanskapet är, kan ju omtvistas; men uppenbart torde vara,
att det icke bör kunna omfatta en sådan rättshandling som antagande av adoptivbarn.
Hustrun måste således själv deltaga i rättsärendet, själv uppträda såsom sökande
jämte mannen, då rättens tillstånd skall inhämtas.

Regeln att makar ej få adoptera annorledes än gemensamt kan icke alldeles undantagslöst
upprätthållas. Det kunde ifrågasättas att medgiva undantag för det fall att
makarna äro separerade, enär under separationstiden gemensam adoption icke gärna
kan ifrågakomma. Det synes dock icke tillrådligt att medgiva makarna var
för sig att under separationstiden antaga adoptivbarn. Sådan adoption skulle
lätt kunna avsevärt försvåra makarnas återförening och även i övrigt medföra
olägenhet. Och då enligt förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning
en var av makarna är berättigad att efter en jämförelsevis kort separationstid
erhålla skilsmässa, synes det icke innebära överdriven stränghet, om make, som
efter separation vill adoptera, får vänta därmed tills äktenskapsskillnad vunnits.

Annat är förhållandet, om ena maken vistas å okänd ort eller till följd av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet är oförmögen att deltaga i en adoption. Det vore obilligt
om den andra maken under sådana omständigheter skulle vara helt utestängd från
att antaga ett adoptivbarn. Därför har för nu angivna fall medgivits honom att ensam
adoptera. Vid sådan adoption kommer naturligtvis den adopterade icke i något
rättsförhållande till den av makarna, som ej deltagit i adoptionen.

Även i ett annat fall måste det medgivas den ene av två makar att företaga adoption
utan den andres deltagande. Om en av makarna förut har äkta barn eller redan
före äktenskapet antagit adoptivbarn, kan det lätt tänkas, att makarna önska få
barnet betraktat såsom deras gemensamma, och det kan finnas synnerligen goda
skäl för att denna deras önskan går i uppfyllelse. Då i sådant fall den ene av
makarna redan av naturen eller i följd av adoptionen står i föräldraförhållande

6—123410.

Gemensam
eller successiv
adoption
blott av
makar.

Lag om adoption. 3 och 4 §§.

till barnet, behöves det för ändamålets vinnande endast, att den andre adopterar
barnet. En sådan adoption av endast ena maken strider således icke mot den tanke,
som ligger till grund för regeln att makar skola adoptera gemensamt. Det har i
12 § kunnat förklaras att även för sådant fall barnet skall anses såsom makarnas gemensamma.
Att sådan adoption icke bpr få företagas utan att den andra maken
samtycker därtill synes emellertid uppenbart.

Beredningen har däremot icke ansett det böra medgivas ena maken att utan den
andres deltagande adoptera oäkta barn till någon av makarna, detta med hänsyn därtill
att barnet genom en sådan adoption svårligen kan beredas ställning såsom makarnas
gemensamma. Jämväl för det fall att fråga är om adoption av oäkta barn
till någon av makarna upprätthåller således förslaget regeln att makar skola adoptera
gemensamt. I följd av stadgandet i 1 ''§ andra stycket möter ej hinder mot att den
naturlige fadern eller modern deltager i en sådan adoption, och barnet får därigenom
i det väsentliga samma rättsliga ställning till bägge makarna, vilket just är
syftemålet med huvudbestämmelsen i denna paragraf.

4 §.

Att makar gemensamt antaga adoptivbarn är, såsom vid 3 § utvecklats, vad som
bäst motsvarar avsikten med adoptionen, eller att skapa ett föräldra- och barnför-,
hållande. Syftet skulle däremot förfelas, om två personer, som icke äro förenade
i äktenskap med varandra, finge gemensamt antaga adoptivbarn. Av en sådan
adoption skulle ock uppstå olösliga svårigheter i avseende å fördelningen mellan
bägge adoptanterna av den föräldramakt, som enligt förslaget skall tillkomma
adoptant. I överensstämmelse med de främmande lagarna innehåller förslaget sålunda
förbud för andra än makar att gemensamt antaga adoptivbarn.

Samma skäl, som tala för ett sådant förbud, föranleda, att ej heller i följd av
successiva adoptioner någon må kunna komma att samtidigt hava ställning såsom
adoptivbarn till flera personer, med undantag allenast för det fall, att en make
vill adoptera den andres adoptivbarn. Den, som en gång är adopterad, bör således
icke, så länge detta förhållande består, kunna ånyo adopteras av annan än den
förre adoptantens make. Väl kunde det ifrågasättas, ätt ny adoption skulle kunna

Lag om adoption, 4 och 5 §§.

medgivas, med den påföljd att det förra adoptivförhållandet därigenom upphörde.
Men sådan växling i adoptiv förhållande är uppenbarligen icke att förorda och bör
därför icke underlättas. Hinder bör däremot ej finnas att, där adoptivförhållande
blivit upphävt eller adoptanten är död, barnet ånyo adopteras av annan.

5 §.

Självfallet är att adoption icke kan få äga rum utan att den, som skall adopteras, Samtycke av

o deri, som

giver sitt samtycke därtill, om han nått myndig ålder och är i sådant tillstånd att han skall adopöver
huvud kan bestämma över sina handlingar. Den franska lagen lägger sådan
vikt vid tillbörligt samtycke från den, som skäll adopteras, att den med hänsyn
härtill icke tillåter att annan adopteras än den, som är myndig. En sådan regel
innebär dock, att adoption uteslutes just i sådant fall, då den är som mest önskvärd,
nämligen då det gäller att bereda vård och uppfostran åt minderårig, som är i saknad
av god föräldravård. För att ett förhållande, så nära som möjligt motsvarande det
naturliga mellan föräldrar och barn, skall i följd av adoptionen uppstå, är det ock
önskligt att den äger rum, medan den, som adopteras, ännu befinner sig i barnaåldern.
Den franska regeln har därför icke kunnat upptagas. Men om det sålunda
tillätes att minderårig adopteras, uppstår fråga huruvida hans eget samtycke skall
erfordras eller icke. Då adoptionen helt och hållet omgestaltar barnets personliga förhållanden,
är det av billighet påkallat, att adoptionen icke kommer till stånd mot barnets
vilja, om det är så långt hunnet att över huvud taget avseende bör fästas vid
denna vilja. Barnets deltagande kan ock vara av vikt för att betrygga en god
gestaltning av det nya förhållandet. I likhet med de tyska och schweiziska lagarna
står förslaget därför på den ståndpunkt, att barnets medverkan erfordras, när det
nått en viss utveckling. I avseende å bestämmelserna härom skilja sig emellertid de
nämnda lagarna i någon mån. Barnets eget deltagande fordras av den tyska lagen,
när barnet fyllt fjorton år, av den schweiziska när det är »urteilsfähig», det
vill enligt lagens allmänna bestämmelser tillämpade på förevarande fall säga,
när det icke på grund av barnaålder, sinnessjukdom eller sinnesslöhet saknar förmåga
att handla förnuftsenligt. En så obestämt avfattad regel som den schweiziska
torde icke vara att tillråda. För att tillämpningen ej må bliva förenad med allt

Lag om adoption, 5 och 6 §§.

för stora svårigheter lärer det vara nödvändigt att såsom i Tyskland bestämma en
viss åldersgräns. Därvid skulle det från svensk sida kunna ifrågasättas att bestämma
gränsen till femton år, som hos oss är den kriminella myndighetsåldern och jämväl
i civilrättsligt hänseende spelar en stor roll, i det att den omyndige därefter kan fritt
råda över den egendom han själv förvärvar. Med avseende å de förhållanden, om
vilka här är fråga, har det dock funnits skäligt att gå något längre ned och sätta
gränsen vid tolv år.

En följd av regeln i förevarande paragraf är att den, som fyllt tolv år och som på
grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet är i saknad av rättslig handlingsförmåga,
icke kan adopteras. Hans tillstånd föranleder nämligen, att han icke kan avgiva
något giltigt samtycke. Att för sådant fall undantagsvis medgiva adoption allenast
på grund av föräldrars eller förmyndares samtycke har icke ansetts erforderligt.

6 §.

Samtycke av
föräldrar
eller förmyndare,
då
den, som
skall adopteras,
är på
grund av ålderomyndig.

Om den, som skall adopteras, är under tolv år, skall enligt 5 § hans eget samtycke
icke inhämtas- I sådana fall måste samtycke å hans vägnar givas av någon
annan. Vad åter angår den, som fyllt tolv år men ännu icke uppnått myndig ålder,
skall enligt 5 § adoption icke komma till stånd utan hans eget samtycke. Men att
låta bero allenast vid sådant samtycke kan dock icke komma i fråga. Så länge en
person på grund av sin ungdom icke anses skickad att vårda sina angelägenheter i
allmänhet, kan det icke givas honom frihet att ensam bestämma över en i hans hela
liv så djupt ingripande åtgärd som adoption. Därtill kommer att frågan om adoption
av en minderårig även mycket nära berör föräldrarnas rätt och intresse. Förslaget
innehåller sålunda i huvudsaklig överensstämmelse med tysk och schweizisk rätt
att för adoption av den, som på grund av sin ålder är omyndig, fordras samtycke av
föräldrar eller annan å deras vägnar. Däremot har det icke funnits skäl upptaga
den franska lagens regel, enligt vilken fordras föräldrarnas samtycke ända till
dess barnet fyllt tjugufem år och formligt inhämtande av deras råd för tiden därefter.

Bestämmelserna om det samtycke, som sålunda skall erfordras för det fall att
den, som skall adopteras, är på grund av sin ålder omyndig, hava avfattats i huvudsaklig
överensstämmelse med de föreslagna stadgandena om samtycke till ingående

Lag om adoption, 6 §.

av äktenskap. I första rummet skall således gälla, att bägge föräldrarna skola biträda
adoptionen. Att giva fadern ensam bestämmanderätt har här lika litet som
i fråga om ingående av äktenskap kunnat komma i fråga; men om en av föräldrarna
är död, inträder ej heller här någon annan i hans ställe, utan det är tillräckligt
med den efterlevandes samtycke. Likasom i fråga om ingående av äktenskap skall,
jämväl om den ene är sinnessjuk, sinnesslö eller utan del i vårdnaden, den andres
samtycke vara till fyllest. Om föräldrarna äro separerade eller skilda eller deras
äktenskap gått åter, erfordras således samtycke endast av den, vilken vårdnaden
om barnet genom rättens utslag tillerkänts. För oäkta barn blir det i regeln endast
modern, vars samtycke erfordras. År barn enligt lagen angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn skilt från hemmet att för vård
och uppfostran överlämnas till annan, är barnet att anse såsom undandraget föräldrarnas
vårdnad, vadan deras samtycke till adoption ej är nödvändigt. Det kunde,
särskilt vad angår det fall att föräldrarna äro separerade eller varit gifta, ifrågasättas
att tillerkänna även den av föräldrarna, som ej har barnet i sin vård, ett
veto mot adoption. Då emellertid det ofta kan inträffa, att sådan fader eller moder
har mycket ringa beröring med barnet och följaktligen endast med svårighet
kan bedöma frågan om adoptionens lämplighet, samt det dessutom kan befaras att
han skulle i vissa fall begagna sig av sin vetorätt till att förskaffa sig själv
obehörig fördel, har förslaget stannat vid att icke fordra hans samtycke. På
det att den faders eller moders berättigade intressen, vilkens samtycke således ej
är erforderligt, må kunna göras gällande, har dock i 9 § intagits föreskrift om sådan
läders eller moders hörande i ärendet. Enligt förslaget till lag om äktenskaps
ingående och upplösning erfordras i fråga om äktenskap ej heller samtycke från den
av föräldrarna, vars yttrande ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan inhämtas.
Med avseende å adoptionens stora och omfattande betydelse och det intresse föräldrarna
äga därvid, synes motsvarande undantag icke här kunna medgivas. Men om
någon av föräldrarna vistas å okänd ort och det således är fullständigt uteslutet att
erhålla hans yttrande, synes hinder icke böra möta att adoption företages utan hans
samtycke. För det fall att i avseende å bägge föräldrarna möter hinder, varom nu
är sagt, skall enligt förslaget i stället förmyndarens samtycke inhämtas. Att, såsom
i fråga om samtycke till giftermål är föreslaget, bereda utväg till förordnande av någon
person att endast beträffande den föreliggande frågan utöva föräldrarnas rätt

Lag om adoption, 6—8 §§.

Förmyndarens
samtycke,
då
omyndig
förklarad
skall adopteras.

Rättens
prövning av
fråga om
adoption.

har ej ansetts erforderligt. Har barn, som någon vill adoptera, ej förmyndare, måste
följaktligen en sådan förordnas, innan adoption kan äga rum.

Föreskrifterna i denna paragraf gälla endast den, som på grund av sin ålder är
omyndig. De avse sålunda icke gift kvinna eller änka, som är under tjuguett år,
enär hon enligt svensk rättsuppfattning är att anse såsom myndig. Det kunde
emellertid ifrågasättas att enligt mönstret av de främmande lagarna såsom villkor
för att gift man eller kvinna må kunna adopteras fordra den andra makens samtycke.
Då sådan adoption dock antagligen endast sällan lärer komma till stånd och
adoptionens verkningar för sådant fall icke heller bliva så ingripande, har det ej
ansetts nödigt upptaga en dylik bestämmelse.

7 §.

Den, som är så oförmögen att förvalta sin egendom, att han blivit satt under
förmyndare, bör icke kunna få adopteras utan förmyndarens samtycke. Att jämväl
hans eget samtycke erfordras, framgår av 5 §.

8 §.

När tillstånd till adoption sökes, har domstolen naturligtvis i första hand att tillse,
huruvida de allmänna villkoren för adoption äro tillstädes. Dessa villkor måste
förefinnas, när tillstånd till adoption gives. Har dessförinnan något av villkoren
bortfallit, kan tillstånd ej givas. Därest samtycke av någon av parterna eller av
annan, vars samtycke erfordras, blivit återkallat, förfaller sålunda frågan. Ej
heller kan tillstånd till adoption meddelas, när adoptanten eller den som skall adopteras
dör, innan ärendet hunnit slutbehandlas. Den överenskommelse, som må vara
träffad angående adoption, kan icke giva någon av kontrahenterna rätt att få densamma
till stånd, såsom fallet är enligt tyska civillagen.

Vid 1 ''§ hava angivits de grunder, som föranlett till upptagandet av den regeln, att
rätten jämväl skall underkasta frågan om adoption en prövning ur lämplighetssynpunkt.
I sådant hänseende innehåller den schweiziska lagen, att godkännande av adoption
skall meddelas, allenast om adoptanten givit barnet tillsyn och vård eller andra

Lag om adoption, 8 §.

viktiga grunder föreligga samt för barnet ej uppstår olägenhet av adoptionen. Den
franska lagen föreskriver i detta hänseende endast, att domstolen skall undersöka,
om adoptanten har gott anseende, och den tyska lagen utesluter, såsom förut nämnts,
all lämplighetsprövning. Beträffande fransk och tysk rätt är dock att märka att de,
såsom vid 1 ''§ angivits, innehålla ganska stränga allmänna villkor för adoption; särskilt
erinras om att det enligt fransk lag för adoption i regel förutsättes, att adoptanten
förut under en längre tid givit vård åt den, som skall adopteras.

De närmare bestämmelser förslaget i förevarande hänseende innehåller vila på
den uppfattningen, att en åtgärd, vilken såsom adoptionen så genomgripande
omgestaltar de därav närmast berördas familjerättsliga ställning och som därutöver
kan ha stor betydelse även för andra personer, icke må få företagas utan att sär.
skild anledning därtill finnes. En sådan anledning är att adoptanten redan förut
tagit sig an barnet och givit det vård och uppfostran. I sådana fall uppkommer ofta
emellan den upptagande och barnet ett förhållande, som faktiskt gestaltar sig
ungefär på samma sätt som förhållandet emellan föräldrar och barn. Detta talar i
hög grad för att däråt också rättsligen må kunna givas sådant innehåll, i
den mån det över huvud kan vara möjligt. Enligt vad erfarenheten från Danmark
visar, förekommer emellertid synnerligen ofta, att det är helt små barn, som
adopteras; och önskningarna här i landet synas också gå i den riktningen att man
framför allt vill hava tillfälle adoptera sådana barn. Den som vill taga ett barn
såsom sitt eget, önskar helt naturligt ofta att taga barnet vid ung ålder, emedan
därigenom utsikterna för att ett föräldra- och barnförhållande skall uppstå äro vide.
bättre, än om barnet är något äldre. Han vill också i allmänhet från början hava
förhållandet rättsligen ordnat, på det han må vinna trygghet för att han får behålla
barnet. Att någon vill taga hand om ett barn samt vårda och uppfostra det, är således
en omständighet, som förtjänar att särskilt framhållas såsom en anledning till
att han må få adoptera det. Utöver nu nämnda omständigheter kunna många andra
särskilda anledningar till adoption förekomma. Ett exempel därpå erbjuder det i franska
lagen såsom föremål för en undantagsbestämmelse upptagna fallet att någon vill
adoptera den som räddat honom ur en livsfara. Därmed kan likställas, att någon
eljest gjort en annan en synnerligen värdefull tjänst. En annan anledning kan stundom
ligga i nära släktskap mellan adoptanten och den, som skall adopteras, t. ex. om en
äldre barnlös man vill lämna sitt namn och sin förmögenhet åt en vuxen systerson,

Lag om adoption, 8 och 9 §§.

Processuella

bestämmel ser.

som står honom nära utan att dock hava varit uppfostrad av honom. Att i lagen
närmare bestämma dessa anledningar kan ej komma i fråga; avgörandet måste överlåtas
åt rättens fria bedömande.

Det är emellertid tydligen icke nog med att en sådan särskild anledning finnes till
adoption. För att denna skall kunna anses lämpligen böra äga rum, måste det, särskilt
när den, som skall adopteras, är minderårig, noga tillses, att adoptionen verkligen
kan antagas skola lända till gagn för barnet. För sådant ändamål är det nödvändigt
att undersöka så väl barnets som adoptantens förhållanden. Endast om barnet
kan anses erhålla fullt goda levnadsvillkor bör adoptionen beviljas. Stor vikt ligger
ock på adoptantens person. Det bör noga prövas, huruvida han på grund av sin
vandel och övriga egenskaper kan vara skickad att giva barnet den uppfostran, varav
det kan vara i behov. Brister något däruti, bör barnet icke lämnas till honom. *
Vid sin prövning får rätten jämväl tillfälle att taga hänsyn till lämplig åldersskillnad
mellan parterna, utsikten för adoptanten att få egna barn o. s. v. På sätt vid
1 § redan angivits, har det ansetts böra uttryckligen föreskrivas, att, om sökanden har
bröstarvinge, tillstånd skall vägras, där ej synnerliga skäl tala för adoptionen.

Därest adoption kommer till stånd, måste anteckning därom göras i kyrkoböckerna.
För sådant ändamål lärer rätten böra, när den bifallit ansökan om adoption,
meddela vederbörande kyrkobokförare underrättelse därom. Föreskrift härom synes
emellertid höra i administrativ ordning utfärdas.

9 §.

För att rätten må kunna verkställa den prövning, som enligt 8 § skall åligga den,
erfordras vid varje ansökan om adoption en ingående utredning av alla på frågan
inverkande förhållanden. Det tillkommer naturligtvis i första hand sökanden att
tillhandahålla rätten alla erforderliga upplysningar. Men då dessa upplysningar
ofta kunna vara i behov av fullständigande eller kontroll, har det lämnats rätten
tillgång att genom allmän åklagare införskaffa ytterligare utredning ävensom att
infordra yttrande från barnavårdsnämnd. Det sistnämnda kan uppenbarligen icke
komma i fråga annat än då ett mindre barn skall adopteras. Enligt vad vid 6 §
anmärkts, har det föreskrivits, att fader eller moder, vars samtycke ej erfordras,

Lag om adoption, 9 och 10 §§.

dock skall höras, om det är möjligt. För det fall att barnet har särskild förmyndare,
vars samtycke ej erfordras, har det till vinnande av bästa möjliga utredning funnits
lämpligt, att även han höres.

10 §.

hånligt vad erfarenheten från Danmark visar, är det synnerligen vanligt att vid Vederlag för
adoption av minderåriga den, som adopterar, erhåller ett vederlag av barnets för- adopttonäldrar.
Ett sådant vederlag kan ofta vara på sin plats. Så är t. ex. förhållandet,
om adoptivföräldrarna äro i små villkor, så att de svårligen skulle kunna genomföra
sin fullt berättigade önskan att taga ett adoptivbarn, med mindre de erhålla något
bidrag till de med barnets vård och uppfostran förenade utgifter. Ett vederlag
kan ock vara fullt motiverat i det ofta förekommande fall, då föräldrar till barn
utom äktenskap vilja förskaffa barnet erforderlig vård genom att låta, annan adoptera
det. Seden att vederlag gives kan emellertid innebära stor fara, i det att
vederlaget göres till föremål för spekulation antingen från adoptantens sida eller av
dem, som uppträda såsom mellanhänder vid adoptioner. Har adoptanten tagit barnet
huvudsakligen för vederlagets skull, är fara för handen att barnet icke erhåller
den vård det bör få. Adoptantens intresse går i sådant fall ut på att snarast möjligt
bli av med barnet men få behålla vederlaget; åtminstone finnes sannolikhet
för att vederlaget ej blir använt till barnets bästa. Ett sådant användande är helt
uteslutet beträffande den del av vederlaget, som må hava tillfallit någon mellanhand.
Men även om adoptanten själv uppbär vederlaget och vid adoptionen har de
bästa avsikter, kan det lätt hända att han vid penningebehov förbrukar vederlaget
och sedermera icke förmår tillfredsställande fullgöra sin plikt att vårda och fostra
barnet.

Eu angivna olägenheter har man uppmärksammat vid avfattandet av den danska
lagen den 27 maj 1908 om barn utom äktenskap. I avseende å sådant barn kan det
även vid andra tillfällen än adoption inträffa, att för barnets vård och uppfostran
erlägges ett vederlag en gång för alla. Om sådant vederlag föreskrives i nu sagda
lag, att det, även då det gives i anledning av adoption, skall insättas i overformynderiet
eller i ett av staten erkänt livförsäkringsbolag för att användas till

7—123410.

Lag om adoption 10 och 11 §§.

livränta för barnet till dess det fyllt aderton år, dock med rätt för overovriglieden att,
när särskilda förhållanden föreligga, dispensera från föreskriften.

Berörda danska föreskrift har givit uppslag till stadgandet i 10 §. Enligt detta
stadgande skall det i varje fall åligga rätten att söka göra sig underrättad om det
vederlag, som må vara å någondera sidan betingat. En var bestämmelse om sådant
vederlag bör vara till god ledning för den prövning, som det enligt 8 § åligger
rätten att företaga. Varder det upplyst, att adoptanten erhållit eller skall erhålla
vederlag, skall rätten hava befogenhet att förordna om åtgärd till betryggande av
vederlagets användande helt eller delvis till barnets bästa. Att meddela en ovillkorlig
föreskrift, som i varje fall betryggar vederlaget åt barnet, har icke funnits tillrådligt.
Förhållandena kunna vara sådana, att adoptanten skäligen bör få disponera över vederlaget
eller åtminstone över någon del därav. Det skall sålunda bero på rättens
prövning i varje särskilt fall, huruvida åtgärd i förevarande hänsende skall vidtagas.
Jämväl vad angår sättet för vederlagets betryggande åt barnet har rätten erhållit fria
händer. Beloppet kan sålunda exempelvis överlämnas till en bank, som åtager sig att
giva adoptanten årlig ränta därå samt utgiva kapitalet till barnet, när det uppnår
myndig ålder. Det kan ock användas till inköpande av livränta för barnet för tiden
till dess det uppnått den ålder, att det kan förutsättas skola självt förtjäna sitt uppehälle.
Einner rätten anordning i angivet syfte erforderlig, bör den, innan frågan slutligen
prövas, förordna därom. Hinder finnes naturligtvis icke att den anordning rätten
föreskriver göres villkorlig, så att den återgår, om rätten vid sin slutliga prövning,
ändock att föreläggande fullgjorts, ej finner skäl giva tillstånd till adoptionen. Har
rätten förordnat om åtgärd, som nu är i fråga, men denna dock icke av sökanden vidtagits,
bör rätten uppenbarligen icke ingå på någon vidare prövning av ansökningen.
Den må i sådant fall med allt skäl anses förfallen. 11

11 §■

Adoptionens
rättsverkningar
i
allmänhet.

Stadgandet i förevarande paragraf inleder bestämmelserna om adoptionens rättsverkningar.
Härom innehåller den tyska lagen en allmän föreskrift att adoptivbarnet
genom adoptionen erhåller samma rättsliga ställning som adoptantens
äkta barn. Ett sådant stadgande återfinnes däremot icke i den schweiziska
lagen. Icke heller den franska lagen har någon motsvarande föreskrift, men då

Lag om adoption, 11 §.

enligt denna lag minderårig ej får adopteras, har över huvud adoptionen vida mindre
rättsverkningar än enligt tysk och schweizisk rätt. Det danska förslaget har i 15 §
upptagit ett stadgande av huvudsakligen samma innehåll som det tyska.

Att adoptionen hör giva barnet i allt väsentligt rättsställning som adoptantens
äkta barn, är givet. Ändamålet med adoptionen är just, enligt vad förut angivits,
att bereda möjlighet att anordna ett sådant föräldra- och barnförhållande.

Icke desto mindre har beredningen i likhet med de norska delegerade icke funnit
lämpligt upptaga någon dylik allmän föreskrift. Den tyska bestämmelsen synes
tolkas så, att den allenast avser att göra de i den allmänna civillagen intagna reglerna
angående förhållandet emellan föräldrar och barn tillämpliga jämväl beträffande
adoptivföräldrar och adoptivbarn. I andra hänseenden såsom beträffande
straffrättsliga, processuella och i allmänhet alla offentligträttsliga frågor gälla om
adoptivföräldrar och adoptivbarn särskilda föreskrifter, upptagna i de härom givna
författningar. Försiktigheten torde också bjuda att vid ny lagstiftning i ämnet icke
angående sist nämnda frågor i adoptivlagen upptaga någon allmän regel. Det behöves
prövning beträffande varje särskild sådan fråga, huruvida adoptivbarn skola
vara att likställa med naturliga barn. Skall regeln sålunda inskränkas till det civilrättsliga
området, torde den icke utan fara för missförstånd kunna givas den allmänna
avfattning, som tyska lagen har. Men icke heller en till det civilrättsliga området
inskränkt allmän regel har i förslaget upptagits. Jämväl beträffande detta visar
det sig att reglerna om förhållandet emellan föräldrar och barn i allmänhet
icke kunna utan vidare tillämpas på adoptivföräldrar och adoptivbarn. Så gott
som på alla punkter erfordras modifikationer av eller tillägg till de allmänna reglerna.
Då det sålunda varit nödvändigt att i förevarande lag giva speciella regler
angående förhållandet mellan adoptivföräldrar och adoptivbarn i de särskilda hänseenden,
som skulle avses med en generell civilrättslig regel i ämnet, har en sådan
blivit överflödig. Av de speciella regler förslaget innehåller framgår i allt fall med
önskvärd tydlighet, att förhållandet mellan adoptivföräldrar och adoptivbarn i civilrättsligt
hänseende blir i det väsentliga detsamma som mellan föräldrar och barn.

Vad sålunda beträffar de speciella rättsföljderna av adoptionen och först adoptiv- Adoptivbarnets
namn, gäller det enligt de flesta främmande lagar, att adoptivbarnet erhåller adoptantens
adoptantens släktnamn med rätt eller plikt för barnet att därtill foga sitt eget. namn.

Om man frånser vissa handelsrättsliga stadganden, finnas i svensk lagstiftning

Lag om adoption, 11 §.

icke andra bestämmelser angående användande av visst namn än de, som upptagas
i förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn.
Denna förordning reglerar endast det fall att någon vill antaga nytt släktnamn,
men den vilar uppenbarligen på vissa förutsättningar angående rätten till namn.
Till dessa förutsättningar hör, att hustru och äkta barn bära mannens och faderns
släktnamn. Ett naturligt uttryck för att adoptivbarnet inträder i adoptantens familj
är därför, att det erhåller hans släktnamn. Det kan dock finnas tillfällen, då
det kan vara lämpligt att barnet behåller sitt eget namn, t. ex. om detta är gammalt
och berömt eller ock blott mera ovanligt, medan däremot adoptantens är särdeles
allmänt, eller om adoptivbarnet är vuxet och under sitt namn redan förvärvat en
ställning i livet. Med avseende härå har det lämnats öppet för rätten att vid adoptionen
meddela tillstånd till avvikande anordning. Denna möjlighet har dock sålunda
begränsats, att rättens tillstånd må avse allenast, att adoptivbarnet äger behålla
sitt förra namn, antingen ensamt eller i förening med det nya, varvid ordningsföljden
mellan de bägge namnen är likgiltig, önskas för adoptivbarnet mera omfattande
namnförändring, måste alltså förfaras i enlighet med bestämmelserna i nämnda
förordning.

Då, enligt vad förut är nämnt, det får anses utgöra en allmän förutsättning att
gift kvinna bär mannens namn, har det ansetts utan särskild föreskrift vara uppenbart
att, om en gift kvinna adopteras, hon icke i följd av förevarande regel upphör
att bära mannens namn.

Regeln att adoptivbarnet får adoptantens namn är avsedd att tillämpas, även om
adoptanten tillhör adlig släkt. Det har så mycket mindre funnits nödigt stadga
undantag för sådant fall, som det med avseende å vissa adliga släkter, nämligen de
efter 1809 adlade, är vanligt, att släktens namn bäres av personer, som icke hava
adelskap. Att däremot adoptivbarnet icke erhåller den högre eller lägre adliga värdighet,
som må tillkomma adoptanten, följer av de allmänna reglerna om adelskap.

Den ändring i namn, som för adoptivbarn blir en följd av stadgandet i förevarande
paragraf, inträder omedelbart genom adoptionen. Förordningen den 5 december 1901
blir icke tillämplig därå. Då adoptivbarn, som erhållit adoptantens namn, emellertid
torde höra i samma omfattning som naturliga barn följa fadern när denne ändrar
namn, erfordras en mindre jämkning i sagda förordning. Som denna författning är
av administrativ natur, har beredningen icke uppgjort förslag i ämnet.

Lag om adoption, 12 §.

§ 12.

Enligt naturens ordning tillkommer det närmast föräldrarna att giva barnet den Adoptanten

fVQ/Y(lyi(lm

vård, varav det under uppväxttiden är i behov. Med denna föräldrarnas vårdnad om fort, om barbarnet
följer med nödvändighet, att de ock erhålla en viss makt över detsamma. Att
detta förhållande i sig innesluter många och viktiga rättsliga spörsmål är givet.

I de moderna främmande lagarna avhandlas ock detta förhållande synnerligen utförligt.
Hos oss åter äro stadgandena i nämnda hänseende jämförelsevis torftiga. I
många fall får man nöja sig med vad som kan anses ligga i sakens natur.

Emellertid påkallar uppenbarligen adoptionens ändamål, att adoptanten i sagda
hänseende träder i föräldrarnas ställe. I huvudsaklig överensstämmelse med alla främmande
lagar utom dem, som i likhet med den franska ej medgiva adoption av minderårig,
innehåller förslaget därför den huvudregeln, att adoptanten har samma vårdnad •
om barnet och makt över det, som tillkommer föräldrar. Av vad förut sagts följer, att
denna bestämmelse för adoptanten och adoptivbarnet grundlägger en hel serie rättigheter
och förpliktelser, som dock i många avseenden äro skäligen obestämda. I
några hänseenden har det ock varit nödvändigt att förtydliga eller komplettera
regeln.

Yad nu den närmare innebörden av huvudregeln angår, så följer därav i främsta
rummet en rätt för adoptanten att taga hand om barnet. Om således föräldrarna i
något fall skulle efter adoptionen vägra att överlämna barnet till adoptanten eller
om annan, i vars vård barnet av någon anledning kan vara, ej skulle vilja lämna det
ifrån sig, har adoptanten anspråk på rättslig hjälp för att få barnet till sig utlämnat.
1

Beträffande innehållet av den vård, som skall givas barnet, finnes den huvudsakliga
positiva regeln i det i 22 kap. 2 § ärvdabalken närmast med avseende å förmyndare
givna men utan tvivel i fråga om föräldrar i allmänhet tillämpliga stadgande,
enligt vilket barnet skall upptuktas i den rätta evangeliska läran, gudsfruktan,
dygd och ära och till sådana övningar och hanteringar hållas, som dess stånd, villkor

1 I detta avseende jfr K. Maj:ts utslag den 10 okt. 1898 (N. J. A. s. 407), den 3 okt. 1904 (N. J. A.
s. 346), den 20 febr. 1905 (N. J. A. s. 102), den 27 febr. 1906 (N. J. A. s. 132), den 17 sept. 1906
(N. J. A. s. 386), den 13 ang. 1909 (N. J. A. s. 405) och den 29 jan. 1912 (N. J. A. s. 3).

Lag om adoption, 12 §.

och ämne kräva. Så vitt detta stadgande avser den religionslära, i vilket barn skall
uppfostras, är det modifierat genom särskilda regler i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning, och beredningen
har funnit erforderligt föreslå visst tillägg till denna förordning med avseende å
adoptivbarn. Men i övrigt är bestämmelsen gällande. I avseende å denna, som är
synnerligen omfattande och på ett ganska tillfredsställande sätt angiver den allmänna
innebörden av vårdnadsplikten, är särskilt att märka att föräldrarna icke äga godtyckligt
nedbringa barnets sociala ställning. Då bestämmelsen kommer att tillämpas
även å adoptivbarn, blir det sålunda adoptantens villkor, som bliva de normgivande
i fråga om barnets uppfostran.

För att föräldrarna skola kunna fullgöra sin vårdnadsplikt, måste de hava
en vidsträckt makt att bestämma över barnet. Härom finnas icke några allmänna
positiva regler, utan man är hänvisad till vad förhållandets natur kan anses påkalla.
Några specialbestämmelser finnas dock. Sådana äro den förut nämnda 18 § legostadgan
den 23 november 1833, enligt vilken föräldrar äga anspråk på barnets tjänst till
dess det fyllt tjuguett år samt, om de ej hava behov av dess tjänst, äga att för barnet
utse första tjänsten, ävensom 15 § i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet, som giver målsman rätt att för omyndig sluta avtal om anställning i
handel eller annat sådant yrke. Uti ifrågavarande hänseende blir adoptanten likställd
med verkliga föräldrar. Med avseende å nu anförda bestämmelser bör dock ihågkommas,
att de hänföra sig allenast till personer i ringare villkor.

Till genomförande av sin bestämmanderätt över barnet äga föräldrarna befogenhet
att tukta barnet. Det framgår bland annat av 14 kap. 16 § strafflagen, enligt vilket
lagrum straff ej inträder, där någon under utövning av laga rättighet att aga den, som
under hans lydnad står, tillfogar honom ringare kroppsskada. Yad nu är sagt kommer
enligt huvudregeln i förevarande paragraf att tillämpas även å adoptanten.

Enligt 20 kap. ärvdabalken tillkommer förmynderskapet över barnet i främsta
rummet fader eller moder. De av förmynderskapet följande rättigheter och förpliktelser
äro i vår lag ej strängt åtskilda från vad som i allmänhet får anses
gälla angående omvårdnaden om minderåriga. Såsom barnets förmyndare får emellertid
adoptanten yttermera behörighet att representera barnet utåt samt att förvalta
den egendom, det kan hava, allt naturligtvis med iakttagande av de närmare bestämmelser,
som äro givna angående förmynderskap.

Lag om adoption, 12 §.

Enligt gällande lag har i första rummet fader eller moder att vara giftoman för
barn, som ej nått myndighetsåldern. Nya bestämmelser i förevarande hänseende äro
upptagna i 2 kap. 2 § av beredningens förslag till lag om äktenskaps ingående och
upplösning. Jämte det i förslaget uttryckligen utsagts, vad måhända ändock skulle
följt av den allmänna regeln, nämligen att giftomannaskapet beträffande adoptivbarn
tillkommer adoptanten, har en särskild bestämmelse intagits för det fall att adoptant
och adoptivbarn vilja gifta sig med varandra. Det skulle kunna ifrågasättas, att sådant
giftermål ej skulle få äga rum, med mindre adoptivförhållandet dessförinnan
blivit upphävt enligt därom i förslaget intagna regler. Ett stadgande i sådan riktning
har dock funnits medföra onödig omgång. Men på grund av adoptivbarnets
allmänna ställning till adoptanten har det ansetts erforderligt föreskriva att barnet
till sådant äktenskap skall hava samtycke antingen av förmyndaren, i fall särskild
sådan är förordnad, eller ock av en för ändamålet af rätten förordnad giftoman.

Yad förut är sagt hänför sig närmast till det fall, att en ensam person adopterat.
Om någon adopterats av makar, vare sig att adoptionen skett på en gång av bägge
eller av den ene först och den andre sedan, eller om en make adopterat den andres
barn, blir förhållandet mera likt det naturliga. För sådant fall måste givetvis den
regeln gälla, att barnet i förhållande till makarna får samma ställning, som om det
vore deras gemensamma barn. I överensstämmelse med vad om sådana barn i allmänhet
gäller, har det bort här utsägas, att det är mannen, som är förmyndare. Därvid
avses, att den i 20 kap. 1 § ärvdabalken upptagna regeln att, om mannen går i annat
gifte, han skall taga mödernefrändernas råd i de mål, som barnens välfärd angå, ej
skall äga tillämpning. Den lämpar sig ej i avseende å adoptivferhållande, utom möjligen
för det fall att mannen adopterat hustruns barn med annan. Men med hänsyn
till regelns ringa effektivitet har det ej ansetts nödigt upptaga någon särskild bestämmelse
för sagda fall. Yarder äktenskapet upplöst, komma de för sådan händelse givna
regler angående vården av makarnas gemensamma barn i omedelbar tillämpning. Jämväl
i avseende härå kunde ifrågasättas att stadga, att, därest den ena maken adopterat
den andres barn, alltid den senare skulle hava rätt till vårdnaden om barnet. Då fallet
icke ofta lärer komma att inträffa och domstolen säkerligen utan särskild föreskrift
lärer giva den naturlige fadern eller modern företräde, därest ej alldeles särskilda omständigheter
påkalla ett annat beslut, har en sådan specialregel emellertid ansetts
överflödig.

Lag om adoption, 12 §.

Det vårdnads- och maktförhållande, som, enligt vad nu är sagt, skall bestå emellan
adoptant och adoptivbarn, upphör senast då adoptivbarnet inträder i myndighetsåldern
eller då det dessförinnan ingår äktenskap. Det upphör väl ock, åtminstone
delvis, när barnet fått självständig ekonomisk ställning. Bestämmelser finnas emellertid
därjämte, vilka föranleda att barnet kan genom offentlig myndighet fråntagas
föräldrarna. En sådan bestämmelse innehålles i 6 kap. 3 § ärvdabalken, enligt
vilken, där en make dräper den andre, den förre förlorar rätten att vårda barnet.
Vidare kan enligt 5 kap. 3 § strafflagen av domstol förordnande meddelas att den,
som i åldern mellan femton och aderton år begått brott av viss ej för hög straffbarhet,
skall i stället för att avtjäna straffet insättas i allmän uppfostringsanstalt.
Lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn giver barnavårdsnämnd rätt att förordna att sådant barn, om det är
under femton ar, skall skiljas från hemmet att för vård och uppfostran till annan
överlämnas. Eu liknande bestämmelse innehåller § 51 i stadgan den 10 december 1897
angående folkundervisningen i riket, som föreskriver att, därest föräldrar eller målsmän
visa tredska eller försummelse i fråga om barns skolgång, skolrådet må skilja
barnet från föräldrarna eller målsmannen och överlämna det till vårdande åt andra
personer. Dessa lagrum komma även att bliva tillämpliga på adoptivföräldrar och
adoptivbarn.

Vårdnads- och maktförhållandet upphör också vid adoptantens död. Men därmed
bör icke följa att barnet återgår i sina verkliga föräldrars vårdnad. En sådan återgång
till det gamla förhållandet vore säkerligen i de flesta fall icke lycklig, särskilt
om barnet en längre tid varit hos adoptanten. Att det äldre förhållandet icke åter upplever,
har icke ansetts behöva annorledes angivas än genom de särskilda regler, som
måst givas beträffande förmynderskapet för barnet, i syfte att utmärka att lagens regler
om släktens rätt i fråga om förmynderskap icke skola äga tillämpning. Var barnet
adopterat av ensam person, äger denne sålunda rätt att förordna förmyndare. Har han
ej givit sådant förordnande, skall rätten utse förmyndare. Är barnet adopterat av makar
eller har en make adopterat den andres barn, skall, enligt vad förut sagts, mannen
vara förmyndare. Efter hans död får hustrun övertaga förmynderskapet utan att
såsom i 20 kap. 2 § ärvdabalken sägs behöva taga råd av fädernefränderna. Däremot
blir stadgandet i sagda paragraf att hustru vid omgifte skall frånträda förmynderskapet,
jämväl i förevarande fall tillämpligt. För övrigt skall även här gälla vad

Lag om adoption, 12 och 13 §§.

i allmänhet är stadgat om föräldrars rätt att förordna förmyndare. Men efter hustrun
inträder ej någon släkting såsom berättigad att övertaga förmynderskapet, utan
i brist av makarnas förordnande har rätten att utse förmyndare.

Då vårdnadsförhållandet mellan föräldrar och barn sträcker sina verkningar över
ett synnerligen vidsträckt område, finnas, utöver vad redan är nämnt, i åtskilliga
lagar och författningar bestämmelser som avse detta förhållande. I somliga fall äro
dessa bestämmelser så avfattade, att de helt allmänt hänföra sig till ett vårdnadsförhållande
om barnet, utan att föräldrarna särskilt nämnas. Sådana bestämmelser
bliva i följd av huvudregeln i denna paragraf omedelbart tillämpliga å adoptivföräldrar
och adoptivbarn. Såsom exempel härå kunna nämnas stadgandena i 6 kap.

6 § strafflagen, enligt vilken skada av minderårig skall i första hand ersättas av
den, som genom underlåten vård om den minderårige är vållande till skadan, 14 kap.

30 § strafflagen om straff för den, som utsätter barn, vilket han var pliktig att
vårda, 4 § i förordningen den 4 december 1896 angående förbud för barn att
idka viss försäljning och 2 § i förordningen den 10 december 1897 angående förbud mot
barns användande vid offentliga förevisningar, vilka bägge lagrum för överträdelse av
författningarnas föreskrifter hota med straff jämväl den, som har vård om barnet,
samt 42 § i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, som stadgar straff för fader eller
målsman, med vars vetskap lagens bestämmelser om minderårigs arbete blivit överträdda.
I andra fall äro de särskilda bestämmelserna endast tillämpliga å naturliga
föräldrar och barn eller fosterföräldrar och fosterbarn. I den mån sådana i författningar
av civillags natur intagna bestämmelser böra tillämpas å adoptivförhållandet,
föreslås därav betingade ändringar i de särskilda författningarna.

13 §.

I fråga om föräldrars och barns ömsesidiga försörjningsplikt innehålla de främman- Försörjde
moderna lagarna utförliga regler, vilka kunnat genom hänvisning göras tillämpliga nin9spM:t.
jämväl beträffande förhållandet emellan adoptant och adoptivbarn. Bestämmelserna
i vår lag däremot äro i förevarande hänseende ganska knapphändiga och till sin innebörd
i någon mån ovissa.

Vad först angår föräldrars skyldighet att underhålla sina i äktenskap födda
barn finnes i 1734 års lag icke någon allmän regel därom. Men lagen innehåller åt 8—123410.

Lag om adoption, 13 §§.

skilliga bestämmelser, som för speciella fall stadga en sådan skyldighet eller ock vila
på en förutsättning därom. Sådana bestämmelser finnas i 5 kap. 3 § giftermålsbalken,
som med avseende å visst fall av äktenskaps återgång stadgar plikt för mannen att bidraga
till barnens underhåll, om hustrun skall hava vårdnaden om dem, 11 kap. 6 §
giftermålsbalken (äldre lydelsen), enligt vilken hustrun, om mannen var avita eller
frånvarande eller förlöpte henne, fick sälja av boets egendom till föda för sig och barnen,
13 kap. 3 § giftermålsbalken, som med avseende å äktenskapsskillnad förpliktar
den make, vilken icke skall hava barnen i sin vård, att till deras föda och uppfostran
lämna så mycket domaren prövar skäligt, 15 kap. giftermålsbalken, som innehåller liknande
bestämmelser med avseende å skillnad till säng och säte, den numera upphävda 7
kap. 3 § ärvdabalken, som föreskrev, att biltog skulle äga av räntan och avgälden av
sitt gods njuta vad som var över, sedan hustrun och barnen fått nödigt underhåll därav,
12 kap. 10 § ärvdabalken, enligt vilken vid arvskifte icke skall räknas vad föräldrar
kostat på sina barn till deras nödtorftiga föda, kläder, upptuktelse och bröllopskost,
samt 17 kap. ärvdabalken, som i numera ändrade delar begränsade testamentsrätten
i 4 § efter landsrätt beträffande avlinge jord och lösören sålunda att de omyndiga
barnen skulle först bekomma efter stånd och värde så mjmket som domaren prövade
skäligt, till dess de sig själva nära kunde, och i 5 § efter stadsrätt sålunda att den,
som hade barn eller bröstarvingar icke fick testamentera om mera än en sjettedel
av sin egendom. En senare dylik bestämmelse har influtit i 24 § i lagen den 1 juli
1898 om boskillnad, som förklarar makar, ändå att de vunnit boskillnad, pliktiga
att var efter sin förmåga bidraga till eget och barnens uppehälle.

En uttrycklig regel finnes däremot angående de utom äktenskap födda barnen.
Enligt 8 kap. 7 § ärvdabalken skall sådant barn av fader och moder njuta nödtorftig
föda och uppfostran, till dess det sig självt nära kan.

Om barns skyldighet att vid behov underhålla sina föräldrar finnes icke någon
bestämmelse i allmänna lagen. Uttryckligt stadgande därom har dock funnits i vår
äldsta lagstiftning. Och ännu landslagen (jordabalken kap. 31) och stadslagen (jordabalken
kap. 15) föreskrevo, att barn voro skyldiga att efter sin förmåga underhålla
sina föräldrar, om dessa ej kunde försörja sig själva. I lagkommissionens äldre förslag
voro ock sådana bestämmelser intagna (förslag 1695—1707, jordabalken kap.
7), ehuru de ej komino att inflyta i 1734 års lag. Både lagkommittén och äldre
lagberedningen föreslogo stadganden i ämnet (ärvdabalken kap. 16, 14).

Lag om adoption, 13 §.

Utöver vad som nu sagts angående innehållet av allmänna lagen finnes emellertid
i fattigvårdslagstiftningen ett stadgande om ömsesidig underhållsskyldighet mellan
föräldrar och barn. Detta stadgande, närmast hämtat från förordningen den 13 juli
1853 angående fattigvården med ändring däri enligt k. kungörelsen den 25 januari
1855, finnes nu i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården, 3 §, och
innehåller, att en var, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande
försörja sig själv och sina minderåriga barn, samt att det i övrigt åligger
föräldrar och barn att i mån av behov å ena och förmåga a andra sidan varandra
försörja.

Av de angivna bestämmelserna framgår ej fullt klart, vilka regler skola anses
gälla angående föräldrars och barns ömsesidiga försörjningsplikt. Det kan för vissa
fall ifrågasättas huruvida det föreligger en civilrättslig förpliktelse, som kan med
vanliga rättsmedel göras gällande, eller om man blott velat stadga en regressrätt
för det allmänna, när fattigvård måst utgå. Fråga är ock i vissa fall huru vidsträckt
underhållsplikten är.1

Att beredningen skulle i förevarande sammanhang föreslå närmare bestämmelser
om föräldrars och barns ömsesidiga försörjningsplikt, kan så mycket mindre komma
i fråga, som beredningen lär bliva i tillfälle att med det snaraste i annat sammanhang
upptaga denna fråga i större omfattning till behandling. Beredningen har
således måst inskränka sig till en allmän regel, som i fråga om ömsesidig försörjningsplikt
likställer adoptant och adoptivbarn med föräldrar och äkta barn.
I den män ovisshet råder om innehållet av reglerna beträffande förhållandet mellan
föräldrar och barn, kommer samma ovisshet att råda i fråga om förhållandet mellan

1 Se ang. vanfört barns rätt till underhåll efter mogenhetsåldern Kung! Maj :ts utslag den 28 nov. 1885,
N. J. A. s. 423 (talan förd domstolsvägen); ang. barns rätt i övrigt till underhäll av föräldrar, Kung!
Maj:ts utslag den 13 jan. 1880 (N. J. A. s. 14), den 26 sept. 1882 (N. J. A. s. 419) den 13 sept. 1894,
(N. J. A. s. 475), Kammarrättens utslag den 20 dec. 1905 (Fattigvårdsmål s. 92), den 14 augusti 1907
(Fattigvårdsmål s. 24), den 26 september 1907 (Fattigvårdsmål s. 26), (i samtliga talan förd enligt
fattigvårdsförordningen); ang. föräldrars rätt till underhäll av sina barn Kung! Maj:ts utslag den 13
jan. 1880 (N. J. A. s. 3), och dom den 19 nov. 1909 (N. J. A. s. 551), (i bägge talan förd vid allmän
domstol) och Kung! Maj:ts utslag den 7 okt. 1874 (N. J. A. s. 428), den 15 mars 1882 (N. J. A. s. 179),
den 26 jan. 1885 (N. J. A. s. 25), den 8 juni 1894, (N. J. A. s. 381), den 13 sept. 1894 (N. J. A. s. 474),
Kammarrättens utslag den 6 juli 1904 (Fattigvärdsmäl s. 42), den 26 okt. 1904 (Fattigvårdsmäl s. 65),
den 28 maj 1906 (Fattigvårdsmål s. 41), den 7 febr. 1908 (Fattigvårdsmål s. 52), (i samtliga dessa mål
talan förd enligt fattigvårdsförordningen).

Lag om adoption, 13 §§.

adoptivföräldrar och adoptivbarn. När de allmänna reglerna om föräldrars och barns
underhållsskyldighet bliva underkastade revision, komma de reviderade reglerna
att gälla jämväl i fråga om adoptivföräldrar och adoptivbarn. Nedan nu torde
emellertid tarvas något tillägg i fattigvårdsförordningen. Men då denna förordning
är under revision genom särskilda kommitterade, har beredningen icke uppgjort något
förslag i sådant hänseende.

Att adoptanten har föräldrars försörjningsskyldighet emot adoptivbarnet, har, på
sätt av 18 § framår, icke ansetts böra medföra, att barnets föräldrar skola vara helt
fria från sin försörjningsskyldighet. På grund av adoptionens allmänna karaktär
måste denna dock anses innebära att i regeln adoptanten i förhållande till de naturliga
föräldrarna åtager sig att försörja barnet, varför dessa icke böra hava någon
plikt att lämna adoptanten bidrag i sådant hänseende, även om han skulle komma
i sådan ställning, att han saknar tillgång att bestrida underhållet. Härom har ett
uttryckligt stadgande i paragrafen intagits. Att häremot stridande avtal dock
icke bör anses sakna giltighet lär vara uppenbart.

Från den nu angivna regeln har det funnits lämpligt stadga ett undantag, nämligen
beträffande den fader till barn utom äktenskap åliggande plikten att bidraga till
barnets underhåll. Det har av erfarenheten från Danmark visat sig, att moder till sådant
barn haft mindre svårighet att få barnet adopterat, om hon kunnat hänvisa
på ett bidrag från barnafadern, som skulle fortfarande utgå. Och då en adoption
för dessa olyckligt ställda barn ofta skulle innebära en väsentlig förbättring i deras
ställning, har det ansetts skäligt, att faderns underhållsplikt icke skall genom
adoptionen upphöra. För att förekomma olämpliga rättegångar från adoptantens
sida har dock stadgandets tillämpning inskränkts till det fall att underhållsbidraget
redan blivit genom avtal eller dom fastställt. I sådant fall äger alltså adoptanten,
så länge han försörjer barnet, av fadern uppbära det honom åliggande bidraget.
Jämväl i avseende härå bör dock avtal i motsatt riktning kunna träffas och
bliva gällande. I förevarande hänseende är det danska förslaget i så måtto avvikande
från de svenska och norska, att adoptantens rätt att uttaga uppfostringsbidrag icke
är beroende därpå att sådant bidrag redan är fastställt.

Lag om adoption, 14 §.

Öl

14 §.

Såsom en allmänt erkänd påföljd av adoptionen gäller, att adoptivbarnet får arvs- Adoptivbarnets
rätt

rätt etter adoptanten, som om det vore hans äkta barn. Denna grundsats, som är till arv efter
en följd av adoptionens allmänna karaktär, upptager jämväl förslaget. adoptanten.

Särskild bestämmelse har emellertid funnits erforderlig, för det fall att adoptanten
jämte adoptivbarnet efterlämnar egen bröstarvinge. De franska, tyska och
schweiziska lagarna, vilka icke medgiva adoption när egna barn finnas, göra icke
någon inskränkning i adoptivbarnets arvsrätt, för det fall att bröstarvinge sedermera
födes. Enligt förevarande förslag, vilket undantagsvis medger den, som har egen
bröstarvinge, att adoptera, kan det oftare inträffa, att adoptivbarn konkurrerar med
bröstarvinge. Yare sig emellertid bröstarvinge fötts före eller efter adoptionen,
synes det nödvändigt upprätthålla den principen, att den rätt till laglott, som jämlikt
förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente givas må m. m.
tillkommer bröstarvinge, icke får genom adoptionen lida något intrång. Adoptionen
har i fråga om adoptantens kvarlåtenskap samma verkan som ett testamente. Om
lagen förbjuder den som har bröstarvinge att till hans förfång genom testamente
bortgiva mer än en viss del av sin kvarlåtenskap, bör den ej tillåta att genom
adoption en inskränkning i bröstarvingens rätt till arv genomföres. Regeln blir
sålunda, att adoptantens egna barn och adoptivbarn ärva lika; men om genom en
sådan delning barnen skulle gå miste om sin laglott, vilket ej kan inträffa, med
mindre adoptivbarnen äro flera än de egna barnen, minskas adoptivbarnens lott, så att
de egna barnen alltid bekomma sin laglott. Är något av adoptantens egna barn dött,
bör regeln enligt de allmänna grundsatserna gälla till förmån för sådant barns
bröstarvingar.

Tvekan kan förefinnas huruvida, när adoptivbarnet är dött, dess bröstarvingar skola
inträda i adoptivbarnets rätt till arv. I denna fråga, som besvarats olika i olika
främmande lagar, intager förslaget den ståndpunkt, att även i förevarande hänseende
de allmänna reglerna skola komma till användning. Adoptivbarnets bröstarvinge
får taga den del av arvet, som skolat tillfalla adoptivbarnet, om det levat.

En sådan regel synes vara en naturlig följd av det föräldra- och barnförhållande,
som avses skola genom adoptionen komma till stånd mellan adoptanten och adoptiv -

Adoptivbarns
rätt
Ull laglott.

62 Lag om adoption, 14 och 15 §§.

barnet, och kan antagas för de flesta fall vara överensstämmande med vad vederbörande
själva skulle önska.

Utöver den sålunda adoptivbarnets bröstarvingar tillerkända rätt till arv efter
adoptanten har adoptivbarnets släkt icke tillagts arvsrätt efter adoptanten, likasom
adoptivbarnet eller dess släkt över huvud taget icke erhållit arvsrätt efter adoptantens
släktingar. Detta överensstämmer med den av förslaget likasom av de främmande
lagstiftningarna i allmänhet hyllade princip, att adoptionen icke medför något
familjerättsligt förhållande vare sig mellan adoptanten och adoptivbarnets släkt
eller adoptivbarnet och adoptantens släkt.

Vad angår förevarande paragraf äro de danska och norska förslagen i formellt
hänseende överensstämmande med det svenska. Reellt sett uppstår emellertid en ej
oväsentlig skillnad till följd därav att, medan laglotten i Sverige är hälften av kvarlåtenskapen,
är den i Danmark två tredjedelar och i Norge tre fjärdedelar. En
ändring till större överensstämmelse beträffande den allmänna regeln har givetvis
icke i detta sammanhang kunnat upptagas till behandling. Till följd därav kan
adoptivbarn, som konkurrerar i arv med adoptantens eget barn, komma i sämre ställning
i Danmark och Norge än i Sverige.

§ 15.

I tysk och schweizisk rätt är det medgivet att i adoptionsavtalet träffa bestämmelse,
varigenom adoptivbarnets arvsrätt inskränkes eller alldeles uteslutes. Men
om sådan bestämmelse icke sålunda vid själva adoptionen kommit till stånd, har
adoptivbarnet samma anspråk på laglott som barn. Genom ett senare testamente
kan adoptanten endast disponera över vad som ligger utom laglotten. Även enligt
fransk lag äger adoptivbarnet samma rätt till laglott som eget barn. I Danmark
brukar i adoptionsbevillingen bestämmas huruvida arvsrätt över huvud skall tillkomma
adoptivbarnet och jämväl om adoptanten skall hava testationsfrihet. Har
sådan frihet ej förbehållits, gäller jämväl här, att adoptivbarnet har samma rätt till
laglott som barn.

Beredningen har funnit det nödvändigt att under alla förhallanden åt adoptivbarnet
betrygga en viss del av dess arv såsom laglott. En befogenhet för adoptanten
att efter adoptionen genom testamente fråntaga adoptivbarnet all rätt till arv

Lag om adoption, 15 §.

skulle medföra en sådan osäkerhet i förhållandet mellan adoptanten och adoptivbarnet,
att detta bleve vida mindre fast, än som med adoptionen är avsett. För barnet
kunde det ock vara en stor olycka, om det genom adoptantens frånfälle bleve nödsakat
lämna den högre levnadsställning, det genom adoptionen vunnit. Sådant kan
ju inträffa, om adoptanten avlider utan att efterlämna erforderliga tillgångar; men
han bör icke kunna genom testamente beröva barnet medel att bibehålla en sådan
ställning. De anförda skälen synas medföra, att ej heller vid adoptionen må kunna
träffas bestämmelse i motsatt riktning.

Beträffande laglottens storlek har det funnits lämpligast att, till åvägabringande
av största likhet med vad som enligt förordningen den 21 december 1857 gäller om
barn, åt adoptivbarnet förbehålla hälvten av dess arvslott såsom laglott. Finnes
endast ett eller flera adoptivbarn, komma således alldeles samma regler att gälla,
som när endast äkta barn finnas. Adoptanten kan alltid testamentera hälvten av
sin kvarlåtenskap. Har åter adoptanten både egna barn och adoptivbarn, blir testationsfriheten
mer inskränkt. De egna barnen hava alltid anspråk på hälvten av
kvarlåtenskapen, och adoptivbarnen på hälvten av vad enligt regeln i. 14 § skulle
tillkomma dem. Endast över återstoden har adoptanten rätt att genom testamente
förfoga. En sådan inskränkning synes ock fullt berättigad, då adoptionen i avseende
å adoptantens kvarlåtenskap rätteligen bör verka såsom ett slags oåterkalleligt
testamente.

Att adoptivbarns bröstarvingar böra inträda i barnets rätt till laglott är uppenbart.

De i 2 § av förordningen den 21 december 1857 upptagna regler, som medföra
inskränkning i rätten till laglott, böra även få en viss tillämplighet i avseende på
adoptivbarn. Yad sålunda först angår andra stycket i nämnda paragraf, som medger
ingrepp i bröstarvinges laglott genom testamentariskt förordnande om årligt
bidrag till omyndigt barns underhåll och uppfostran eller till underhåll för ofärdigt,
med svår sjukdom behäftat eller litet vetande barn, när sådant barn ej kan af eget
arv eller annan tillgång njuta underhåll och uppfostran, så bör denna regel äga
tillämpning på det sätt, att adoptivbarns laglott må lida inskränkning genom dylikt
förordnande, evad det gjorts till förmån för adoptantens eget barn eller för hans adoptivbarn.
Men då enligt regeln i 14 § adoptivbarns arvsrätt icke får inkräkta på bröstarvinges
laglott, har det däremot icke ansetts kunna medgivas adoptanten att genom
testamentariskt förordnande till förmån för adoptivbarn göra inskränkning i bröst -

Lag om adoption, 15—17 §§.

arvinges laglott. Stadgandet i första punkten av ifrågavarande 2 §, enligt vilket
testamentstagare i allmänhet är skyldig underkasta sig avdrag å vad som testamenterats,
när testamentsgivarens barn av anledning, som nyss sagts, är i behov av
understöd, bör helt och hållet kunna vinna tillämpning jämväl till förmån för testamentsgivarens
adoptivbarn.

Med avseende å den vid 14 § omförmälda olikhet mellan de tre nordiska ländernas
allmänna lagstiftning om bröstarvinges laglott har jämväl huvudregeln i förevarande
paragraf om storleken av adoptivbarnets laglott mast avfattas olika i de
särskilda förslagen. Beträffande det fall att adoptanten endast efterlämnar adoptivbarn,
har sådant barns laglott i de danska och norska förslagen, med avvikelse
från vad som gäller om bröstarvinges laglott i allmänhet, bestämts till hälvten av
kvarlåtenskapen. Bör detta fall skulle således samma regel komma att gälla i alla
tre länderna. Har åter adoptanten jämväl egen bröstarvinge, skall adoptivbarnets
laglott bliva enligt det danska förslaget två tredjedelar och enligt det norska
tre fjärdedelar av vad enligt lag skulle tillfalla detsamma i arv.

§ 16.

Gåvotaga- I 4 § av förordningen den 21 december 1857 är stadgat att, om den, som genom gåva
''het bidraga avhänt sig fast egendom, vid sin död efterlämnar barn, som enligt det vid 15 § här
farnVviZ ovan omnämnda stadgande i 2 § av samma förordning är berättigat till understöd
fall. av t)0rttestamcnterad egendom och sådan egendom ej finnes, varav understödet kan
tagas, gåvotagaren skall vara skyldig att efter sin förmåga bidraga därtill enligt
närmare angivna regler. Detta stadgande har synts böra bliva tillämpligt jämväl
beträffande adoptivbarn, som är i behov av understöd.

17 §.

Adoptant Om adoptivbarnet vid sin död efterlämnar egna bröstarvingar, böra de allmänna

Uvbarnet^i reglerna om arvsrätt komma till användning. Därom behöves icke någon särskild föreViStagsfaUn"
skrift. För den händelse sådana arvingar icke finnas, uppstår emellertid fråga,
huruvida arvet eller någon del därav skall ga till adoptanten eller till barnets släktingar.
Med avseende därå att adoptivbarn i allmänhet får antagas stå i närmare

Lag om adoption, 11 §.

förhållande till adoptanten, av vilken barnet vanligen erhållit sin uppfostran, än till
sina naturliga föräldrar eller släktingar, vilkas krets det med adoptionen lämnat,
skulle det ligga nära till hands att. låta adoptanten inträda såsom arvinge efter
adoptivbarnet, så snart detta saknade bröstarvingar. Det kan dock ifrågasättas
huruvida det anförda skälet skulle kunna motivera en regel om adoptantens arvsrätt,
såvitt angår egendom, som barnet ärvt av sina naturliga släktingar. Men
därtill kommer, och det är det viktigaste, att man, såsom redan förut framhållits,
omsorgsfullt måste söka förebygga, att adoption kommer till stånd på grund av beräkning
hos adoptanten att därigenom för egen del vinna någon ekonomisk fördel.
Om sådan beräkning spelar någon mera avgörande roll, är det att befara, att adoptionen
icke kommer att motsvara vad därmed främst bör avses, eller att bereda barnet
ett gott föräldrahem. Huvudsakligen av sist nämnda grund hava de utländska lagstiftningarna
i allmänhet helt uteslutit adoptanten från arvsrätt efter adoptivbarnet,
vilket naturligtvis medför, att än mindre adoptantens släkt kan få sådan rätt. Denna
grundsats har även beredningen ansett böra antagas såsom regel.

Det har dock funnits nödigt göra undantag för det fall, att adoptivbarnet icke alls
efterlämnar någon arvsberättigad släkting. Enligt de allmänna reglerna skulle kvarlåtenskapen
då såsom danaarv tillfalla staten. Att staten sålunda skulle hava företräde
till kvarlåtenskapen framför adoptanten skulle dock helt visst betraktas såsom synnerligen
obilligt. Och då fara för egennyttiga beräkningar av adoptanten beträffande
nu ifrågavarande fall icke synes särdeles stor, har det synts riktigast att låta
adoptanten inträda såsom arvinge. Att, där barnet är adopterat av makar, arvet
bör delas lika mellan dem och, om endera är död, i sin helhet tillfalla den andre,
har synts uppenbart. Någon rätt för adoptantens eller adoptivföräldrarnas släktingar
att inträda i arvsrätten har däremot ansetts icke böra ifrågakomma. Lever
icke adoptanten eller någon av adoptivföräldrarna, träder alltså den allmänna regeln
om danaarv i verksamhet.

De danska och norska förslagens bestämmelser om arvsrätt för adoptant, som med
adoptivbarnet sitter i »uskiftet bo», har icke i den svenska texten kunnat upptagas,
då vår lagstiftning saknar full motsvarighet till det nämnda institutet, vilket i
Danmark och Norge har stor betydelse.

9—123410.

Lag om adoption, 18 §.

18 §.

inverkan på Det genom adoptioner! grundade förhållandet mellan adoptanten och adoptivbarnet

förhållandet är av den natur, att det i vissa hänseenden måste innebära upphävande av förhållandet

mellan adop- ,

tivbarnet och1 motsvarande delar mellan adoptivbarnet och dess närmaste naturliga anhöriga.
dess släkt. Däremot finnes intet hinder att det naturliga förhållandet i vissa andra hänseenden
består jämte det artificiella; och skäl synes ej förefinnas att föreskriva en annan
ordning. I följd därav upptager förslaget i överensstämmelse med de främmande
lagarna den regeln att rättsförhållandet mellan adoptivbarnet och dess släkt icke
genom adoptionen rubbas annat än i den mån en sådan rubbning följer av vad förslaget
innehåller angående förhållandet emellan adoptivbarnet och adoptanten eller
hans släkt.

Största förändringen i förhållandet mellan adoptivbarnet och dess släkt uppstår
i fråga om vårdnaden om barnet. Denna jämte den makt över barnet, som
därmed är förenad, överflyttas enligt 12 § helt på adoptanten, som i följd därav också
övertager förmynderskap och giftomannaskap för barnet. Föräldrarna och, vad
beträffar förmynderskapet, andra barnets släktingar mista alltså i förevarande avseende
helt sin förra ställning. Och, såsom vid 12 § angivits, är meningen att detta
skall vara definitivt. Även om adoptanten dör, skola de naturliga släktingarna icke
inträda i den ställning de i förevarande avseende förut innehaft. Om däremot adoptivförhållandet
upphäves, återställes, såsom av 25 § framgår, det förutvarande förhållandet.

Föräldrarnas plikt att försörja barnet undergår ock en väsentlig förändring genom
adoptionen. Denna försörjning skall därefter enligt 13 § i främsta rummet åligga
adoptanten. Och med det i nämnda paragraf upptagna undantag har adoptanten
icke rätt att till underhållet erhålla bidrag av de naturliga föräldrarna. Helt hava
dessa dock icke befriats från underhållsskyldigheten. Gent emot adoptivbarnet
består denna underhållsskyldighet och kan under särskilda omständigheter göras gällande
antingen av barnet självt, om det är myndigt och ändock berättigat till understöd,
eller av särskild förmyndare för barnet. Och vad adoptivbarnet angår, har
det icke i någon mån befriats från sin skyldighet att vid behov underhålla de naturliga
föräldrarna. Barnet kan sålunda under ogynnsamma omständigheter få underhålla
både sina egna föräldrar och adoptivföräldrarna.

Lag om adoption, 18 och 19 §§.

Bestämmelserna i 14 § om adoptivbarnets rätt till arv efter adoptanten inverka
icke i någon man pa barnets rätt till arv efter dess föräldrar och övriga släktingar.
Denna arvsrätt kvarstår orubbad. Eu följd därav är att, om en moder adopterat
sitt oäkta barn, detta bibehålies vid den enligt lagen den 17 mars 1905 barnet tillkommande
arvsrätt efter moder och mödernefränder. Denna det oäkta barnets arvsrätt
efter moder kan för vissa fall medföra större förmån för barnet än dess arvsrätt
såsom adoptivbarn skulle innebära, och efter moderns fränder skulle det såsom
adoptivbarn icke alls bekomma någon arvsrätt. Likaledes bibehålla adoptivbarnets
naturliga släktingar sin arvsrätt efter barnet.

19 §.

Bäst överensstämmande med adoptionens ändamål vore, om det därigenom uppkomna
rättsförhållandet ovillkorligen bleve för framtiden bestående, liksom fallet
är med det naturliga familjeförhållande, för vilket adoptionen skall bereda en ersättning.
Erfarenheten visar dock, att parternas eller enderas intresse emellanåt kan
pa goda grunder kräva att förhållandet upphör. Enligt så väl tysk som schweizisk
lag kan också adoptivförhallande upphävas; möjlighet därtill är däremot icke
beredd enligt den franska lagen. Tyska lagen känner dock endast upphävande efter
överenskommelse mellan parterna, medan den schweiziska lagen i vissa fall medger
hävande pa yrkande från ena partens sida. Eörslaget står på samma principiella
ståndpunkt som den schweiziska lagen.

Adoptivförhållandes hävande bör i främsta rummet kunna äga rum, när bägge
parterna äro ense därom. Det får antagas, att i sådant fall parternas intressen
i allmänhet bäst befordras genom att förhållandet efter deras önskan upplöses.
Beredningen har dock funnit en synnerligen viktig inskränkning böra göras i rätten
att sålunda på grund av överenskommelse få adoptivförhållande hävt. Den avser
det fall att barnet ännu är pa grund av sin ålder omyndigt. Sedan ett minderårigt
barn blivit genom adoptionen skilt från sin omgivning och infört i adoptantens, kan
det medföra störa olägenheter för barnet, om det skall återgå till den förra
ställningen. En sådan återgång må icke få äga rum, utan att giltig anledning därtill
förefinnes. Att bedöma huruvida sådan anledning finnes, är barnet, även om
det hunnit över de första åren, icke mäktigt. Och att låta föräldrarna eller förmyndare
utan vidare prövning bestämma härom synes icke betryggande. Bered -

Adoptivförhållandes

upphävande
ejter överenskommelse.

''i

Lag om adoption, li) §.

ningen har sålunda alldeles uteslutit upphävande efter överenskommelse för det fall
att barnet ännu är i omyndig ålder. All möjlighet att få förhållandet hävt innan
barnet blivit myndigt är dock icke därmed utesluten. Om giltig anledning till förhållandets
upphävande förekommer, kan sådant upphävande komma till stånd enligt
20 eller 21 §. Har åter adoptivbarnet redan hunnit myndighetsåldern men på grund
av oförmåga att sköta sin egendom blivit satt under förmyndare, synes hinder ej möta
att tillerkänna en överenskommelse mellan adoptanten och adoptivbarnet verkan, om
jämväl förmyndaren ger sitt samtycke. Samma regel hör uppenbarligen gälla, för den
händelse att adoptanten blivit satt under förmyndare. Förutsättningen för att överenskommelse
skall kunna komma till stånd är emellertid enligt allmänna grunder,
att den, som skall deltaga i överenskommelsen, icke på grund av sinnessjukdom eller
av annan sådan anledning saknar rättslig handlingsförmåga. Att för sådant fall
låta förmyndaren avtala om förhållandets upphävande har icke ansetts tillrådligt.
Föreligger sådant hinder vare sig hos adoptanten eller hos adoptivbarnet, kan således
adoptivförhållandet icke upphävas genom överenskommelse mellan parterna.

Uppenbart är att, likasom antagande av adoptivbarn ej hör kunna komma till
stånd allenast genom ett avtal mellan vederbörande utan därtill fordras en fastställelse
av offentlig myndighet, måste sådan myndighet även medverka vid förhållandets hävande.
Och då frågan om godkännande av adoption förlagts till domstolens prövning,
hör det också tillkomma domstolen att fatta beslut om hävandet. I motsats
mot vad fallet är i fråga om antagande av adoptivbarn, kan emellertid domstolens
prövning beträffande hävandet göras mindre diskretionär. Vad särskilt angår förevarande
fall, bär det synts att, när överenskommelse träffats, någon vidare prövning
icke behöver av domstolen företagas. Den har således endast att undersöka,
om överenskommelse föreligger, och skall, där det är fallet, alltid meddela beslut
om upphävandet.

I förevarande hänseende skiljer sig det norska förslaget från de svenska och danska
så till vida, att det norska förslaget tillåter upphävande efter överenskommelse
jämväl då adoptivbarnet är omyndigt på grund av sin ålder samt giver den prövande
myndigheten rätt att även vid överenskommelse om hävande efter fritt skön bestämma
om hävande skall äga rum eller ej.

Beslut om adoptivförhållandes hävande efter överenskommelse skall meddelas,
enligt det danska förslaget av justitsministeriet och enligt det norska av Konungen.

Lag om adoption, 20 §.

20 §.

Att i överensstämmelse med den tyska lagen inskränka möjligheten av adoptivför- Adoptiv,
i,i i .förhållandes

haJiandets hävande till det tall, att parterna äro ense därom, synes ingalunda vara hävande på

tillrådligt. Det hör givas tillfälle till hävande på yrkande från endera sidan, när ett ^arnefelter

berättigat intresse kan anses påkalla förhållandets upphävande. Med särskild styrka nå9°f å dess

17 vägnar.

gör sig behovet av ett sådant ensidigt hävande gällande med avseende på barnet,
som oftast inträtt i förhållandet under sina omyndiga år och som under vissa omständigheter
kan taga svår skada av dess bestånd. Anledning att för barnet yrka adoptivförhållandets
hävande har i främsta rummet ansetts föreligga, om i följd av adoptantens
uppträdande mot barnet eller dåliga leverne i allmänhet barnets bästa kan
anses påkalla att förhållandet upphör. Men även om emot adoptantens uppförande
intet är att anmärka, har hävande ansetts böra kunna påkallas, om det eljest är av
väsentlig betydelse för barnet att förhållandet upphör. Det kan lätt tänkas, att
barnet i något fall kan genom att åter inträda i sin gamla släkt vinna avsevärda
ideella eller materiella fördelar, och då bör adoptionen ej vara ett oöverstigligt hinder
därför.

Så länge barnet är i omyndig ålder, kan det icke självt föra talan om adoptionens
hävande; och när adoptanten är barnets förmyndare, hvilket han i regeln är, kan
sådan talan ej heller från förmyndarens sida förekomma. Det måste för sådana fall
tillses, att någon annan har rätt att å barnets vägnar väcka fråga om hävande. Detsamma
gäller, då adoptivbarnet, ehuru det nått myndig ålder, i följd av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet är ur stånd att själv föra talan. Däremot har omyndigförklarat
adoptivbarn, som icke i följd av nyss nämnda omständigheter är i saknad
av rättslig handlingsförmåga, ansetts kunna själv föra talan i förevarande avseende.

Närmast att å adoptivbarnets vägnar väcka fråga om förhållandets hävande böra
vara barnets föräldrar. Har barnet särskild förmyndare, bör han givetvis ock vara
behörig. Som det emellertid lätt kan inträffa att person, som nu är sagd, ej finnes
eller av en eller annan anledning ej vill ingripa, samt samhället måste ha en plikt att
skydda den, som ej kan skydda sig själv, har det slutligen givits även allmän åklagare
behörighet att väcka talan.

I förevarande fall är rättens prövning vida mera diskretionär än i det fall, som

Lag om adoption, 20—22 §§.

avses i 19 §, men dock något mindre fri än då det gäller att pröva frågan om tillstånd
till adoption. Förordnande om förhållandets hävande må icke meddelas, med mindre
rätten finner sådan omständighet föreligga, som enligt förevarande stadgande innebär
anledning därtill, men skall i sådant fall alltid givas.

21 §.

Adoptivförhallanaes
hävande
på yrkande
av adoptanten.

Såsom förut antytts, föreligger icke behov att giva adoptanten lika vidsträckt
rätt att få adoptivförhållande hävt, som enligt vad förut är sagt skall tillkomma
adoptivbarnet. Adoptantens anspråk har funnits kunna begränsas till de fall att
barnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste eller för ett lastbart eller
brottsligt liv.

Om adoptanten är sinnessjuk eller sinnesslö, kan han naturligtvis icke själv föra
talan. För sådana fall har det medgivits förmyndare att väcka fråga om adoptivförhållandes
hävande. Men om adoptanten av annan anledning är förklarad omyndig,
har han med avseende å det starkt personliga förhållande, varom här är fråga,
ansetts böra själv få föra sin talan.

22 §.

Särskilda Därest makar, såsom i 3 § är föreslaget, i allmänhet icke skola kunna adoptera annat
regler för

hävande, då än gemensamt, bör uppenbarligen, när makar hava gemensamt adoptivbarn, adoptivadoptivham.
förhållandet i regeln icke kunna hävas annat än beträffande bägge makarna. Denna
regel bör naturligtvis tillämpas ej blott då makarna gemensamt adopterat utan
även då de suecessive adopterat samma person, vilket kan inträffa för det fall
att den ene redan före äktenskapet företagit adoption. Barnet är även i senare fallet
enligt 12 § att anse såsom makarnas gemensamma adoptivbarn. Däremot kan regeln
icke komma i tillämpning, då den ena maken adopterat den andres barn. Förhållandet
mellan barnet och dess naturlige fader eller moder kan icke någonsin upphävas;
men detta bör icke hindra, att förhållandet mellan barnet och den andra maken
häves, när sådana omständigheter föreligga, som i allmänhet utgöra anledning
till adoptivförhållandes hävande.

Regeln skall emellertid enligt sin grund äga tillämpning endast så länge makarnas
äktenskap består. Är den ene av makarna död, har i själva verket adoptivförhål -

Lag om adoption, 22 och 23 §§.

landet beträffande honom upphört, om det ock visar sina rättsverkningar efter
dödsfallet. Ett upphävande jämlikt de i lagen upptagna regler kan dock icke ifrågakomma
beträffande den döde, men hinder bör ej finnas att förhållandet upphäves
så vitt angår den efterlevande, om laga anledning därtill gives. Likaså finnes,
då makarna erhållit äktenskapsskillnad, icke någon anledning att adoptivbarnet ovillkorligen
fortfarande skall vara makarnas gemensamma. Adoptivförhållandet bör
alltså i sådant fall kunna hävas, så vitt angår allenast den ene av makarna.

Av huvudregeln följer, att i de fall, då densamma är tillämplig, en överenskommelse
om hävande av adoption icke blir giltig, med mindre överenskommelsen
biträdes av bägge makarna. Likaledes måste, där skäl till förhållandets hävande
enligt 21 § föreligger, bägge makarna förena sig i yrkande därom. Denna senare
konsekvens har dock funnits emellanåt kunna bliva allt för sträng. Det kan t. ex.
inträffa, att den ena maken blir sinnessjuk och av sådan anledning ej kan föra
någon talan, eller att den ene är borta utan att man vet var han uppehåller sig.
Det vore obilligt om den andre i sådana fall skulle vara alldeles utesluten från
att få adoptivförhållandet upphävt, ehuru synnerligen kraftig anledning därtill
funnes. Någon gång skulle det ock kunna inträffa, att den ena maken av en eller
annan anledning vägrar att med den andre deltaga i yrkande om förhållandets upphävande,
oaktat omständigheterna i hög grad påkalla sådant. I dylika fall synes
rätten lämpligen kunna få skilja mellan makarna. Med anledning härav har det
förklarats att yrkande av ena maken må upptagas, om synnerliga skäl till hävandet
äro. Bifalles yrkandet, bör emellertid förhållandet hävas beträffande bägge makarna.

Uppenbart är att i fall, som i förevarande paragraf avses, hävande bör kunna äga
rum, även om allenast den ene av makarna gjort sig skyldig till sådant förhållande,
som i 20 § avses, eller adoptivbarnet allenast mot ena maken eller hans
närmaste förgått sig såsom i 21 § sägs.

23 §.

I avseende å behandlingen av ansökan om adoptivförhållandes hävande på annan Ansökan om

grund än efter överenskommelse mellan parterna har det varit nödvändigt givaoch

vissa bestämmelser, i syfte att sådan ansökning icke må prövas, utan att tillfälle

lämnats dem, som vederbör, att yttra sig i frågan. Huvudregeln har synts böra vara, till veder börandes hörande.

Lag om adoption, 23—25 §§.

att alla de, vilkas samtycke eller hörande enligt förut givna stadganden är erforderligt,
då det gäller antagande av adoptivbarn, skola erhålla tillfälle yttra sig. Från vilka
personer yttrande sålunda i varje särskilt fall skall inhämtas, framgår av reglerna i
1—7 samt 9 §§. Men därutöver har det funnits nödigt meddela vissa tilläggsbestämmelser.
Den som är omyndig förklarad må i allmänhet ej antaga adoptivbarn; men om
en adoptant blivit satt under förmyndare, skall han själv, där han ej är sinnessjuk eller
sinnesslö, äga föra talan i mål om adoptivförhållandets hävande. Det har dock synts
lämpligt här föreskriva att jämväl förmyndaren skall höras i sådant mål. Om adoptivbarnet
är omyndigt, .är adoptanten i regeln dess förmyndare. Men han kan uppenbarligen
ej få representera barnet i mål om adoptivförhållandets hävande. Det har
därför funnits böra åläggas rätten att förordna god man att i sådant mål bevaka
omyndigt adoptivbarns rätt, om barnet ej har annan förmyndare än adoptanten.
En sådan föreskrift är särskilt påkallad för det fall att adoptanten yrkar adoptivförhållandets
hävande men skall tillämpas jämväl när talan om hävande väckes å
barnets vägnar av dess föräldrar eller allmän åklagare.

24 §.

Genom Beredningen har, såsom vid 12 § angifvits, icke funnit skäl upptaga de främmande

mellcmadop- lagarnas förbud mot äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn. Kommer sådant

tant och äktenskap till stånd, måste adoptivförhållandet anses upphävt. Till undvikanadoptivbarn
A . .

up^häves de av missförstånd har uttryckligt förklarande i sadant hänseende i iöreva förhållande.

*ande paragraf införts. Regeln får sin största praktiska betydelse därutinnan, att

adoptivbarnet genom giftermålet går miste om* sin arvsrätt efter adoptanten.

25 §.

Verkan av Upphävande av adoptivförhållande måste innebära, att hela det föräldra- och
fållandes barnförhållande, som genom adoptionen grundats, upphör att vidare gälla från
hävande. QCj1 mejj ^ upphävandet kommer till stånd. Barnet återinträder i följd därav

Lag om adoption, 25—21 §§.

helt och hållet i det familjerättsliga förhållande, vari det befann sig före adoptionen.
Om barnet ännu är minderårigt, återgår således vårdnaden om det till dess
naturliga föräldrar; och en av dem blir barnets förmyndare. Adoptantens och adoptivbarnets
skyldighet att försörja varandra upphör. Någon rätt för den ene av dem eller
hans avkomlingar att ärva den andre förekommer icke vidare. Att däremot hävandet
icke har någon tillbakaverkande kraft ligger i sakens natur.

Barnet synes böra i regeln återtaga sitt förra namn. Då det emellertid
under vissa omständigheter kan vara förenat med avsevärd olägenhet för barnet att
byta namn, har rätten erhållit befogenhet att i sammanhang med beslutet om hävande
på därom gjord framställning medgiva, att barnet må behålla det genom adoptionen
förvärvade namnet.

26 §.

I brist av allmänt stadgande om forum, som skulle kunna tillämpas med avseende
å behandling av adoptionsfrågor, har en särskild bestämmelse därom måst
givas. Då det måste antagas att, så väl när det är fråga om tillstånd att antaga
adoptivbarn som då det gäller adoptivförhållandes upphävande, de bästa
upplysningar stå att vinna å den ort, där adoptanten har sitt hemvist eller, om
han ej har hemvist här i riket, där han vistas, har prövningen förlagts till sådan
ort. För det fall att adoptanten ej uppehåller sig i riket, vilket särskilt kan inträffa,
om utom riket boende svensk medborgare vill adoptera, har såsom forum
anvisats Stockholms rådstuvurätt.

27 §.

I allmänhet saknas i de främmande lagarna uttryckliga bestämmelser angående de
frågor av intcrnationellt-rättslig natur, som kunna uppstå beträffande adoptionsinstitutet.
I promulgationslagen till den tyska civillagen finnas dock vissa regler
i ämnet. Där föreskrives, att, om adoptanten vid tiden för adoptionen är tysk, skall
å adoptionen tillämpas tysk lag, samt att, om adoptanten tillhör främmande stat men
barnet är tyskt, adoptionen blir utan verkan, med mindre enligt tyska lagen erforderligt
samtycke från barnets eller tredje mans sida givits. Regeln innebär till
en början att, då adoptanten är tysk men barnet tillhör främmande stat, tyska
10 —123410.

Laga domstol
i adoptionsfrågor.

Internationella
bestämmelser

angående
antagande
av adoptivbarn.

Lag om adoption, 27 §.

lagens bestämmelser om villkoren för adoption, däri inbegripet hvad som är föreskrivet
om samtycke därtill, skola komma till användning även vad angår barnet. Kan
enligt de tyska reglerna adoption äga rum, har det ej något att betyda, att enligt
barnets hemlands lag adoption icke är medgiven eller i allt fall icke tillåtes annat än
under villkor, som i det förevarande fallet ej äro uppfyllda. Enligt allmänna bestämmelser
kan väl adoptionsavtalet träffas enligt reglerna i främmande lag, nämligen
enligt lagen i det land, där avtalet ingås, men av den föreskrift om laga domstol
i fråga om fastställelse av adoption, som i särskild författning är meddelad,
följer att en tysk medborgare icke kan med laga verkan antaga adoptivbarn utan att
fastställelse därå erhålles av vederbörande tyska domstol. Är åter adoptanten undersåte
i främmande land, skall, enligt vad uppenbarligen förutsättes i det åberopade
stadgandet i promulgationslagen, fråga om antagande av adoptivbarn i allmänhet behandlas
enligt lagen i adoptantens hemland. Från denna regel stadgas dock det undantag
att, om barnet är tyskt, tyska lagens bestämmelser om samtycke av eller för
barnet skola tillämpas. Om upphävande av adoption säges intet, men det anses att
motsvarande regler skola därvid komma till användning. Enligt stadgandena i den
tyska lagen om medborgarerätt har adoption icke något inflytande på nationaliteten.
Vare sig en tysk medborgare adopterar ett främmande barn eller en främmande
adopterar ett tyskt barn, bibehåller barnet sin nationalitet. En sådan regel synes
ock vara i de europeiska staterna allmänt antagen.

Det kan icke gärna ifrågasättas att nu meddela fullständiga internationellt-rättsliga
regler angående adoption. Utan ett internationellt avtal, som betryggade reglernas
erkännande i andra länder, skulle de icke hava mycket värde. Att lämna det
internationellt-rättsliga förhållandet alldeles åsido, synes dock icke vara möjligt.
Det torde vara nödvändigt att meddela bestämmelser, i vad mån adoption eller upphävande
av adoptivförhållande må kunna ifrågakomma dels här i riket beträffande
utländsk undersåte och dels utom riket beträffande svensk undersåte.

Vad då först angår företagande bär i riket av adoption, är det uppenbart, att svåra
rättsförvecklingar skulle kunna uppstå, om här i landet finge med avseende å
främmande undersate skapas ett adoptivförhållande, som icke skulle vinna erkännande
i hans hemland. Och olägenheterna härav skulle bliva lika stora, vare sig det
vore adoptanten eller adoptivbarnet, som vore främmande. Till förekommande av
sådana förvecklingar har det därför synts nödvändigt föreskriva att främmande

Lag om adoption, 27 §.

undersåte icke må här i riket vare sig adoptera eller adopteras, med mindre adoptionen
blir gällande i hans hemland. Giltighet i den främmande staten kan adoptionen
till en början få på grund av bestämmelse i den statens lag. I följd av förut
omförmälda stadganden i tyska lagen skulle sålunda väl en tysk undersåte icke kunna
adoptera här i riket men däremot hinder icke möta att en tysk här adopteras,
under förutsättning allenast att bevis om samtycke å barnets vägnar enligt den tyska
lagen förebringas. Om en främmande stat i förevarande avseende helt hyllar domicilprincipen,
skulle en här bosatt undersåte i den staten kunna härstädes adoptera
eller adopteras. Men vidare kan, i följd av avtal mellan Sverige och främmande
stat eller möjligen utan sådant avtal, i viss främmande stat träffas bestämmelse i
allmänhet eller för visst speciellt fall att här i riket företagen adoption skall med
avseende å den stats undersåte hava giltighet i den främmande staten. Komma huvudsakligen
överensstämmande lagar om adoption att bliva antagna i Sverige, Danmark
och Korge, lärer det ligga nära till hands, att bestämmelser träffas, varigenom
vart av länderna tillåter att dess undersåte inom något av de andra länderna adopterar
eller adopteras, åtminstone så vitt angår undersåte bosatt inom det land, där
adoptionen äger rum.

Skall sålunda utländsk undersåte här i riket adoptera eller adopteras, böra den
svenska lagens bestämmelser tillämpas. Detta skall gälla så väl angående villkoren
för adoption som angående godkännande därav. Har emellertid den främmande
staten uppställt särskilda villkor för adoptionens erkännande, bör naturligtvis domstolen
taga hänsyn till sådan bestämmelse och följaktligen ej meddela tillstånd
till adoption, med mindre dessa villkor äro uppfyllda.

Beträffande därefter frågan huruvida svensk undersåte må utom riket adoptera
eller adopteras, så är att erinra, hurusom adoption i regeln medför betydande rättsverkningar
både för dem, som omedelbart beröras därav, och för andra, och att det
därför varit nödvändigt att med avseende å adoption här i riket uppställa åtskilliga
villkor samt dessutom underkasta varje särskild adoption en prövning jämväl ur
lämplighetssynpunkt. Om adoptionen här ansetts behöva omgärdas med sådana
säkerhetsföreskrifter, kan det uppenbarligen icke gå an att utan vidare tillåta svensk
undersåte att i främmande land adoptera eller adopteras. För att sådan adoption må
vinna erkännande här i landet måste det på något sätt tillses, att icke adoption
kommer till stånd i fall, då sådan enligt den svenska lagens uppfattning skulle mött

Lag om adoption, 27 och 28 §.

Internationella
bestämmelser

angående
hävande av
adoption.

avgjort hinder, eller då den komme att medföra rättsverkningar, som stode i bestämd
strid med den ståndpunkt svenska lagen därutinnan antager. Att i lagen giva ett
generellt uttryck åt de förutsättningar, under vilka svensk undersåte må i ett främmande
land adoptera eller adopteras, lärer icke vara möjligt. Det har sålunda blivit
nödvändigt att överlåta bestämmanderätten till Konungen. Denna rätt bör kunna
utövas antingen så, att sådan adoption genom en generell föreskrift förklaras
i allmänhet kunna företagas i visst främmande land, eller ock så, att Konungen i
särskilt fall medger att viss svensk undersåte .må adoptera eller adopteras. Tilllåtelsen
bör naturligtvis ock kunna givas villkorligt. Så t. ex. bör det kunna, i nära
överensstämmelse med vad enligt den tyska lagen gäller, stadgas att svensk kan
i visst främmande land adopteras, under villkor att samtycke till adoptionen givits
i överensstämmelse med vad svensk lag därom stadgar. En bestämmelse om giltighet
här i landet av adoption, företagen med avseende å svensk undersåte inom
främmande land skulle utgöra ett nödvändigt led i en anordning, enligt vilken, på
sätt nyss blivit antytt, adoption inom vart och ett av de tre nordiska länderna skulle
kunna med laga verkan företagas jämväl med avseende å de andras undersåtar.

I enlighet med vad i allmänhet i främmande lagstiftningar gäller har beredningen
ansett den omständigheten att den som adopteras är av annan nationalitet än
adoptanten icke böra verka ändring i adoptivbarnets nationalitet.

28 §.

Därest beträffande adoptivförhållandes hävande gåves en regel fullt motsvarande
den, som i 27 § upptagits om antagande av adoptivbarn, skulle, där adoptanten
eller adoptivbarnet vore utlänning, hävande här i riket icke kunna äga rum,
med mindre hävandet bleve gällande i utlänningens hemland, samt hävande i främmande
land, där adoptanten eller adoptivbarnet vore svenskt, icke kunna företagas
med verkan här i riket, med mindre Konungen förordnat att sådant hävande skulle
här gälla. Den ledande principen bleve sålunda, att hävande skulle kunna äga
rum allenast om anledning därtill förelåge enligt såväl adoptantens som adoptivbarnets
hemlands lag. Ett stadgande av denna innebörd skulle emellertid vara ägnat
att lägga stora, kanske oöverstigliga hinder i vägen för ett hävande, även om detta
vore av omständigheterna i högsta grad påkallat. Det vore synnerligen betänkligt,

Lag om adoption, 28 §.

om lagstiftningen på detta sätt för vissa fall förlänade karaktären av orubblighet
åt adoptivförbållandet. En regel sådan som den nyss antydda torde ej heller föranledas
av internationellt-rättsliga hänsyn. Har ett adoptivförhållande en gång
kommit till stånd, torde dess rättsverkningar i allmänhet böra bedömas enligt adoptantens
hemlands lag, även om adoptivbarnet har annan nationalitet. Med sistnämnda
internationellt-rättsliga spörsmål sammanhänger nära frågan, efter vilket lands lag
det skall avgöras, huruvida adoptionens rättsverkningar över huvud skola fortbestå;
situationen är här en helt annan, än då det gäller att skapa ett adoptivförhållande
mellan personer av olika nationalitet. Med anledning härav bör möjligheten till hävande
göras beroende av adoptantens, men icke av adoptivbarnets, nationalitet.
Är adoptanten svensk, böra alltså endast de svenska reglerna gälla, även om adoptivbarnet
är utlänning. Är åter adoptanten utlänning, lärer hävande här i riket böra
äga rum, allenast om anledning därtill enligt svensk lag förekommer och hävandet
blir gällande i adoptantens hemland; under andra förutsättningar bör ej svensk
domstol medverka till en så betydelsefull förändring i bestående rättsförhållanden.
För att ett hävande, som skett i utlandet, skall bliva här i riket gällande, bör i överensstämmelse
med det förut sagda, så framt adoptanten är svensk, fordras medgivande
av Konungen, medan däremot den omständigheten att barnet är svenskt ej bör hindra
att förhållandet utrikes häves enligt främmande lag med verkan här i riket.

Förslag till lag innefattande tillägg till gällande stadganden
om jäv, så ock till 1 kap. 6 § rättegångsbalken.

Såsom vid lagen om adoption är anmärkt, har däri ej intagits någon generell bestämmelse
att adoptant och adoptivbarn i allt skola vara att betrakta såsom föräldrar och
barn. Av de särskilda stadgandena i nämnda lag framgår att i civilrättsligt hänseende
regeln i allt väsentligt skall gälla; men i den mån densamma därutöver skall få tillämpning,
erfordras särskilda föreskrifter. Sådana föreskrifter innefattas i detta
och följande författningsförslag.

Den nära skyldskap, som består emellan föräldrar och barn, ntgör i en mängd
fall hinder eller jäv för föräldrar att uppträda i viss egenskap, när fråga är om barnen
och tvärt om. Uppenbart är att adoptivförhållandet bör i förevarande avseende
vara likställt med det naturliga föräldra- och barnaförhållandet; och har det ansetts
lämpligt att sammanfatta regeln härom i en särskild författning.

De viktigaste jäven äro de, som avse domare och vittne (13 kap. 1 §, 17 kap. 7 §
rättegångsbalken). Jämte dessa bestämmelser finnas såväl i allmänna lagen som i en
mängd författningar regler, vilka dels uttryckligen hänvisa till något av nämnda stadganden
eller få anses innefatta en sådan hänvisning dels uppställa särskilda jävsregler
avseende jämväl skyldskap mellan föräldrar och barn. Samtliga dessa bestämmelser
böra bliva tillämpliga även å adoptivförhållandet.

Jämte dessa jävsbestämmelser förekommer i 1 kap. 6 § rättegångsbalken det
stadgandet att fader och son ej må i en rätt sitta, där ej flera än sju i rätten äro,
samt att aldrig mera än två, som äro i sådan skyldskap, må sitta i en rätt. Jämväl
detta stadgande synes böra gälla beträffande adoptivfader och adoptivson.

Förevarande stadgande avser enligt sin avfattning endast förhållandet emellan
adoptant eller adoptivföräldrar å ena sidan samt adoptivbarn å den andra. Då
adoption i civilrättsligt hänseende i allmänhet icke skall grunda något rättsförhållande
vare sig mellan adoptanten och adoptivbarnets släkt eller mellan adoptivbarnet
och adoptantens släkt, har icke heller ifrågavarande regel bort vidare utsträckas.

Förslag till lag om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen.

I strafflagen förekomma många bestämmelser angående förhållandet emellan föräldrar
och barn, som givetvis höra gälla även beträffande adoptivföräldrar och adoptivbarn,
medan åter frågan om dylik utsträckt tillämpning beträffande andra kan vara
mera tveksam.

Beredningen har ansett likställighet böra äga rum i fråga om bestämmelserna i
2 kap. 0 § om undantag vid utmätning för böter av viss egendom avsedd för bruk
jämväl av den sakfälldes barn, 3 kap. 2 enligt vilken vid bestämmande av straff
för anstiftare skall såsom försvårande omständighet anses, om föräldrar förmått
barn till brott, 3 kap. 7 § om straff för föräldrar, som underlåta att hindra barn
från utförande av brott, 3 kap. 11 § om straffrihet eller strafflindring för skyldeman
i rätt upp- eller nedstigande led vid s. k. efterföljande delaktighet i brott samt
6 kap. 4 § om rätt för barn efter den, som blivit dödad, att erhålla skadestånd, vilket
lagrum enligt bestämmelser i lagarna den 12 mars 1886 om ansvarighet för
skada i följd av järnvägs drift och den 8 juni 1906 angående ansvarighet för skada
i följd av automobiltrafik även tillämpas beträffande de i dessa lagar avsedda
förhållanden. Jämväl stadgandet i 14 kap. 35 § strafflagen, enligt vilket såsom
försvårande omständighet skall anses, om någon begår mord eller dråp å skyldeman
i rätt uppstigande led, har ansetts böra gälla adoptivbarns brott mot adoptivföräldrar.
Men någon ändring i första punkten av 14 kap. 36 §, som innefattar
bestämmelse om straffskärpning för det fall att någon gör annan misshandel å skyldeman
i rätt uppstigande led, har ej ansetts erforderlig. Adoptivbarn, som sålunda
misshandlar adoptant, har ansetts böra i förevarande hänseende snarare likställas
med fosterbarn, som misshandlar fosterföräldrar. Barnet hemfaller sålunda
under andra punkten av 36 §. Inskränkningen i 14 kap. 45 § i fråga om åklagares
rätt att åtala misshandel enligt 12 eller 13 §§ gäller ej det fall att misshandeln för -

Lag om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen.

övats av barn mot föräldrar men har ansetts skäligen böra komma till användning
i fråga om misshandel av adoptivbarn mot adoptivföräldrar likasom den nu gäller
beträffande förhållandet emellan fosterbarn och fosterföräldrar. I 15 kap. 21 § böra
adoptivföräldrar likställas med verkliga föräldrar i fråga om straff för tvingande
till giftermål. Då emellertid det samtidigt avgivna förslaget till lag om äktenskaps
ingående och upplösning påkallar ändring i detta lagrum, har vid det ändringsförslag,
som i nämnda sammanhang uppgjorts, även iakttagits vad av nu förevarande
lagförslag föranledes. Stadgandet i 18 kap. 1 § om straff för otukt mellan fader
eller moder och barn är till stor del betingat av det blodsband, som råder dem emellan
och har därför icke ansetts böra göras tillämpligt å otukt mellan adoptivföräldrar
och adoptivbarn, utan har sådan otukt ansetts böra likställas med otukt mellan fosterföräldrar
och fosterbarn, varom är stadgat i 18 kap. 6 ''§. Adoptivföräldrar synas
ock lika med verkliga föräldrar och fosterföräldrar böra drabbas av straff enligt 18
kap. 12 ''§ för barns förledande till otukt genom koppleri. Stadgandet i 22 kap. 20
§ om bodräkt avser nu bland annat, barn, som draga något undan föräldrar eller
fosterföräldrar; det bör uppenbarligen även tillämpas i avseende å adoptivbarn i deras
förhållande till adoptivföräldrarna.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 65 § utsökningslagen

och

Förslag till lag om ändrad lydelse av 30, 31 ocli 35 §§ konkurslagen.

Den föreslagna ändringen i dessa lagrum innebär allenast, att i fråga om undantag
vid utmätning eller konkurs av viss egendom för gäldenärens och hans närmastes behov
gäldenärs adoptivbarn likställas med hans egna barn.

11—133*10.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den
31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare ock

deras religionsövning.

I första stycket av förevarande paragraf har företagits en redaktionsjämkning såsom
följd därav att enligt förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning jämväl
den borgerliga akt, genom vilken äktenskap avslutas, kallas vigsel och förty även
den borgerliga myndighet, som därvid officierar, benämnes vigselförrättare.

Den huvudsakliga ändringen i lagrummet innehålles i det nytillagda fjärde stycket.
Såsom vid 12 § i förslaget till lag om adoption är anmärkt, var enligt 1734
års lag den allmänna regeln, att barn skulle uppfostras i den svenska kyrkans
lära. Med den utvidgade religionsfrihet, som sedermera beviljats främmande trosbekännare,
har denna ståndpunkt icke kunnat vidhållas. Det har måst medgivas
föräldrar rätt att, när bägge eller endera tillhöra främmande trossamfund, uppfostra
sina barn i sådant samfunds lära. Härom finnas i förevarande lagrum meddelade
närmare bestämmelser. Då föräldrarnas rätt och plikt att i allmänhet ombesörja barnets
uppfostran genom adoption skall övergå på adoptanten eller adoptivföräldrarna, borde
dessa få samma rätt att bestämma över barnets religiösa uppfostran som i allmänhet
tillkommer föräldrar. Därest föräldrarna tillhöra annat trossamfund än adoptivföräldrarna,
skulle emellertid en undantagslös tillämpning av sagda grundsats ofta för
barnet föranleda att det komme att uppfostras i annan religionsbekännelse än eljest
skolat bliva fallet. Men ett sådant byte bör om möjligt undvikas, i synnerhet
om barnets religiösa uppfostran redan påbörjats. Med anledning härav har det funnits
lämpligt giva föräldrarna rätt att vid adoptionen träffa avtal om barnets uppfostran
i den troslära, vari det enligt de allmänna reglerna i förevarande paragraf
kunnat uppfostras, om adoptionen ej mellankommit. För att bereda nödig säker -

Lag om ändring i K. F. ang. främmande trosbekännare. 83

het och offentlighet åt sådant avtal har det dock ansetts lämpligt förklara detsamma
icke äga bindande kraft, med mindre det upprättats skriftligt och uppvisats
för rätten, innan den givit sitt tillstånd till adoptionen. Har avtal sålunda slutits,
är det bindande för adoptanten eller adoptivföräldrarna. Icke heller en framtida
övergång av adoptivföräldrarna till ett annat trossamfund verkar sålunda förändring
i barnets ställning. Men är avtal ej träffat, lärer adoptivbarnet böra i
förhållande till adoptanten eller adoptivföräldrarna få samma ställning som ett
barn i allmänhet har till sina naturliga föräldrar. Adoptionsakten är sålunda att
likställa med barnets födelse, och om adoptivföräldrarna i framtiden övergå till
annat trossamfund, kan det medföra, att även barnet kommer att uppfostras i annan
troslära. Om adoption för barnet medfört övergång till annan troslära, skulle enligt den
grundsats,. som kommit till uttryck i 25 § av förslaget till lag om adoption, barnet
vid adoptionens hävande återgå till den troslära, vari det förut varit uppfostrat.
Med avseende å olägenheterna av en sådan förändring, har det emellertid ansetts
lämpligt medgiva att utan hinder av hävandet barnets uppfostran må fortsättas i den
lära, vari det uppfostrats under det adoptivförhållandet bestod.

I sista stycket av förevarande paragraf är stadgat, att den, som fyllt femton
år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerad, icke må anses skild från svenska
kyrkan genom föräldrarnas övergång till annan troslära. Den princip, som häri
funnit sitt uttryck, bör vinna tillämpning jämväl i fråga om den förändring i troslära,
som må av adoption följa. Tillhör adoptivbarnet vid adoptionen svenska kyrkan
och har det fyllt femton år eller är det redan konfirmerat, skall adoptionen
således icke lämna verka att det anses skilt från svenska kyrkan. I överensstämmelse
härmed har i sista stycket företagits en mindre jämkning.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete.

Förevarande förslag avser endast att vad angår ersättning enligt författningen i
fråga likställa adoptivbarn med verkliga barn.

En liknande ändring torde påkallas jämväl i förordningen den 18 juni 1909 om
ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring och i förordningen
den 1 juni 1912 om understöd i vissa fall åt värnpliktiges hustru och barn
(familjeunderstöd), vilka författningar emellertid icke äro av civillags natur.

PARALLELLTEXTER.

Lag om adoption.

Svensk text.

Förslag

till

Lag om adoption.

1 §•

Man eller kvinna, som fyllt tjugufem år, må, efter ty nedan sägs, med
rättens tillstånd antaga adoptivbarn.

Till adoptivbarn kan antagas jämväl sådant adoptantens barn, som ej
åtnjuter äkta barns rätt.

2 §.

Omyndig förklarad må ej antaga adoptivbarn, med mindre han vill adoptera
gemensamt med myndig make och förmyndaren samtycker därtill.

3 §•

Makar må ej adoptera annorledes än gemensamt. Dock må ena maken
ensam antaga adoptivbarn, där den andre vistas å okänd ort eller är sinnessjuk
eller sinnesslö, så ock eljest med den andres samtycke adoptera
dennes äkta barn eller adoptivbarn.

Jjtig om adoption,

Dansk Tekst.

Förslag

til

Lov om Adoption.

§ l.

Den, som er fyldt 25 Aar, kan
af Justitsministeriet faa Bevilling til
åt antage en anden som Adoptivbarn.
Bevilling kan ogsaa gives med
Hänsyn til A doptantens Barn udenfor
/Egteskab.

§ 2-

Den, som er gjort omyndig, kan
kun adoptere sammen med sin fuldmyndige
/Egteftelle og maa have sin
Vserges Samtykke dertil.

§ 3.

Den, som er gift, kan kun adoptere
sammen med sin vEgtefaslle,
medmindre denne er forsvunden eller
er sindssyg eller aandssvag. Dog
kan den ene iEgtefelle med den
andens Samtykke adoptere dennes
Jygtebarn eller Adoptivbarn.

Norsk tekst.

Utkast

till

Lov om adoption.

§ l.

Hand eller kvinde, som har fyldt
fem og tyve aar, kan faa bevilling
av Kongen til åt anta en anden som
sit adoptivbarn. Ogsaa eget barn
utenfor egteskap kan adopteres.

§ 2.

Den, som er gjort umyndig, kan
alene adoptere sammen med fuldmyndig
egtefelle og maa ha samtykke
av vergen.

§ 3.

Den, som er gift, kan alene adoptere
sammen med sin egtefselle, medmindre
denne er sindssyk eller forsvundet.
Dog kan den ene egtefaelle
med den anden egtefadles samtykke
adoptere dennes egtebarn eller adoptivbarn.

Lag om adoption.

Svensk text.

4 §•

Andra än makar må ej gemensamt antaga adoptivbarn.

Ej heller må adoptivbarn i adoptantens livstid ånyo adopteras av annan
än dennes make.

5 §•

Utan eget samtycke må den, som fyllt tolv år, ej adopteras.

6 §•

Den, som är omyndig på grund av sin ålder, må ej adopteras utan föräldrarnas
samtycke. År den ene av föräldrarna död, eller är endera sinnessjuk,
sinnesslö, utan del i vårdnaden eller å okänd ort, vare den andres
samtycke tillfyllest. Gäller vad nu är sagt båda föräldrarna, skall förmyndarens
samtycke inhämtas.

Lag om adoption.

Dansk Tekst.

§ 4.

Andre end /Egtefaeller kan ikke
adoptere sam men.

Heller ikke kan et Adoptivbarn,
saalaenge Adoptanten lever, paany
adopteres af nogen Anden end Adoptantens
iEgtefaille.

§ 5.

Den, som er fyldt 12 Aar, kan
ikke adopteres uden sit Samtykke.

§ 6.

Er den, som onskes adopteret, under
21 Aar, kraeves Samtykke fra
Försel drene. Er den ene af Forseldrene
död eller forsvunden, sindssyg
eller aandssvag, eller er han
uden Del i Foraeldremyndigheden —
eller var han det, da denne ophorte
— skal den andens Samtykke vsere
tilstraekkeligt. Gselder det anforte
begge Forseldrene, kraeves Samtykke
fra Vserge eller Kurator.

Fra den af Foraeldrene hvis Samtykke
ikke behoves, skal om muligt Erklaering
indhentes, forend Afgorelsen
traeffes, o g findes der en sirlig beskikket
Vaerge eller Kurator, skal
hans Erklaering indhentes.

Norsk tekst.

§ 4.

Andre end egtefaeller kan ikke
adoptere sammen.

Heller ikke kan et adoptivbarn,
saalsenge adoptivfar eller adoptivmor
lever, paany t adopteres av nogen anden
end dennes egtefaelle.

§ 5.

Den, som har fyldt tolv aar, kan
ikke adopteres uten eget samtykke.

§ 6.

Er den, som onskes adoptera under
eu og tyve aar, maa forseldrene
samtykke i adoptionen. Er den ene
av forseldrene död eller forsvundet,
sindssyk eller uten del i forseldremyndigheten,
er samtykke fra den
anden av foraeldrene tilstrsekkelisr.
Er begge försel dre i noget saadant
tilfselde, kraeves samtykke fra verge
eller kurator.

Far eller mor, som ikke har
del i forseldreinyndigheten, skal dog
saavidt mulig faa anledning til åt
uttale sig, for avgjorelse traeffes.
Er nogen anden end far eller mor
opnsevnt som verge eller kurator for
adoptivbarnet, skal der ogsaa gives
vergen eller kurator anledning til åt
uttale sig. >

12—123410.

Lag om adoption.

Svensk text.

7 §•

Omyndig förklarad må ej adopteras utan förmyndarens samtycke.

8 §•

Sökes tillstånd att antaga adoptivbarn, pröve ratten, huruvida adoptionen
lämpligen må äga rum. Ej må tillstånd givas, med mindre adoptionen
finnes lända till gagn för barnet, samt sökanden uppfostrat barnet eller
vill uppfostra det eller eljest särskild anledning är till adoptionen. Har
sökanden bröstarvinge, skall tillstånd vägras, där ej synnerliga skäl till
adoptionen äro.

9 §•

För utrednings vinnande äge rätten anlita allmän åklagare samt infordra
yttrande från barnavårdsnämnd. Fader eller moder, som ej har del i
vårdnaden om sitt barn och vars samtycke till adoptionen förty ej erfordras,
varde ändock i ärendet hörd, där det kan ske. Finnes särskild förmyndare,
vars samtycke ej erfordras, skall ock han höras.

10 §.

Rätten har att söka inhämta upplysning, huruvida å någondera sidan
vederlag är givet eller utfäst. Tillkommer sökanden vederlag, äge rätten,
där så prövas skäligt, förelägga honom vidtaga de åtgärder rätten
aktar nödiga till betryggande av att vederlaget helt eller delvis användes
till barnets bästa. Efterkommes ej sådant föreläggande, vare ansökningen
förfallen.

IjQ(i om ad oj) tion.

Dansk Tckst.

§ 7.

Den, som er gjort uinyndig, maa
ikkc adopteres uden Samtykke af
Vrnrgen.

§ 8.

Adoption maa alene gives, hvor
den kan antages åt va?re til Gavn
for den, som skal adopteres, og denne
enten onskes opfostret hos Adoptanten
eller har vaeret opfostret hos
ham, eller der föreligger anden saerlig
Grund til Adoptionen.

Har Adoptanten nogen Livsarving,
bor Bevilling ikke meddeles, inedmindre
der kan anfores serdeles
vaegtige Grunde derför.

§ 9.

Inden der meddeles Bevilling til
Adoption, skal det soges oplyst, om
der fra nogen af Siderne er betalt.
eller skal betales Vederlag,
og i bekraeftende Fald, hvor stort
dette er. Herom kan Frid a?r ing

Öl

Norsk tekst.

§ 7.

Den, som er gjort uinyndig, kan
ikke adopteres uten samtykke av
vergen.

§ 8.

Bevilling til adoption bor alene
gives, hvis adoptionen antages åt
ville bli til gavn for adoptivbarnet,
og dette enten onskes opfostret av
den adopterende eller har vasret opfostret
av denne, eller der föreligger
anden sirlig grund.

O O

Har den, som vil adoptere, egen
livsarving, bor bevilling ikke gives
uten serdeles vegtige grunde.

§ 9.

For bevilling gives, skal det sokes
oplyst, om der fra nogen av siderne
er betalt eller skal betales noget vederlag,
og hvor stort dette i tilfaelde
er.

Hvis der er betalt eller skal be -

Lag om adoption.

Svensk text.

11 §•

Adoptivbarn erhåller adoptantens släktnamn, där ej rätten tillåter att
barnet behåller sitt namn eller bär båda tillhopa.

12 §.

Adoptant have den vårdnad om adoptivbarnet och makt över det, som
tillkommer föräldrar, och vare barnets förmyndare. Dör han, vare den
förmyndare, som han med två vittnen eller skriftligen nämnt därtill; och
tage han rättens bevis därå. Har adoptanten ej nämnt någon, förordne
rätten förmyndare.

Vad i 2 kap. 2 § av lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs
om föräldrars samtycke till barns äktenskap skall i fråga om adoptivbarn
i stället tillämpas å adoptanten, och vare äktenskap mellan adoptant och
adoptivbarn ej tillåtet utan samtycke av särskild förmyndare eller giftoman,
efter ty i samma lagrum är stadgat.

År någon adopterad av makar, eller har ena maken adopterat den andres
barn, vare i de avseenden, om vilka nu är sagt, så ansett, som vore barnet
deras gemensamma. Mannen vare i ty fall förmyndare och efter hans
död hustrun. Äro bägge döda och hava ej nämnt förmyndare, varde sådan
av rätten förordnad.

Dansk Tekst.

Lag om adoption.

Norsk tekst.

9;5

paa Tro og Love afteskes alle Vedkommende.

Ydes der Adoptanten Vederlag,
kan Bevillingens Meddelelse gores
afhaengig af, åt Vederlaget helt eller
delvis sikres anvendt til Bedste for
Adoptivbarnet.

§ 10.

Ved Adoptionen faar Adoptivbarnet
Adoptantens Slaegtsnavn, medmindre
det i Bevillingen bestemmes
åt det skal beholde sit eget
Navn eller baere begge Navne i Förening.

§ IL

Ved Adoptionen gaar Foraeldremyndigheden,
og de deraf udspringende
Rettigheder og Pligter over
paa Adoptanten.

Om Adoptivbarnets religiöse Opdragelse
kan der ved Adoptionen
traefifes sasrlig Bestemmelse.

Den Adoptivbarnets Sltegt tilkommende
saerlige Stilling med Hensyn
til Vmrgemaalet for Barnet bortfalder.

tales vederlag til adoptivforaddrene,
kan meddelelse av bevilling gjores
avhamgig av, åt vederlaget helt eller
delvis sikres anvendt til bedste for
adoptivbarnet.

§ 10.

Ved adoptionen faar adoptivbarnet
den adopterendes navn, hvis det ikke
i bevillingen bestemmes åt det skal
beholde sit eget navn, eller åt det
skal baere begge navne i förening.

§ IT

Ved adoptionen gaar retten og
pligten til åt ha omsorg for adoptivbarnet
og forestaa dets opdragelse
og utdannelse over til adoptivforaeldrene.
Det samme gjaelder om
retten til åt vaere dets verge og til
åt gi samtykke til dets egteskap.

Har egtefadler adoptert sammen,
eller har den ene adoptert den andens
barn eller adoptivbarn, ansees
dette i de nsevnte henseender som
deres faelles barn; om egtefasllernes
indbyrdes ret til vergemaaiet gjaelder
i saa fald samme regel som om
de virkelige foraddres.

Adoptivbarn, hvis virkelige for -

Lag om adoption.

Svensk text.

13 §.

Adoptant och adoptivbarn have samma plikt att försörja varandra som
föräldrar och äkta barn. Adoptanten inträde i rätten att av fader till
barn utom vigselfäst äktenskap erhålla det bidrag till dess underhåll, som
kan vara genom dom eller avtal fastställt, men äge i övrigt ej av barnets
föräldrar erhålla bidrag till dess försörjning.

Dansk Tekst.

Lag om adoption.

Norsk tekst.

Ilo

§ 12.

Ved Adoption af et Barn udenlor
iEgteskab intrasder Adoptanten i
Moderens Ket med Hensyn til Underholdsbidrag
fra Barnets Fader, men
iovrigt har Adoptanten intet Krav
paa åt faa sine Utgifter til Adoptivbarnets
Underhold godtgjorte af
de virkelige Foraeldre. Det har sit
Forblivende ved Reglerne i Fattiglovens
§ 7.

teldre begge tilhorer statskirken, skal
opdrages i dennes tro; iovrig skal
der med barnets religiöse opdragelse
forholdes, som om adoptivbarnet var
adoptivforaddrenes eget barn, hvis
ikke andet er bestemt i bevillninsren.

§ 12.

Adoptivforaddre er paa samme
maate som virkelige foraddre pligtige
til åt forsorge sitt adoptivbarn
og har ikke krav paa åt faa bidrag
dertil av de virkelige foraldre. Dog
intrader adoptivforaldrene i retten
til åt faa underholdsbidrag til barn
utenfor egteskap av dettes far, saafremt
bidrag allerede er paalagt
eller avtal!.

§ 13.

Adoptivbarn, som er under femten
aar, faar ved adoptionen adoptivforaddrenes
hjemstavnsret efter fattigloven.

Dnderstottelse av fattigvaesenet,
som senere end adoptionen er ydet
til adoptivbarn, avbryter ikke hjemstavnshaevden
for de virkelige foraeldre
og kan ikke kraves erstattet
hos disse, medmindre det godtgjores,
åt erstatning ikke kan faaes hos
adoptivforaeldrene. Dog gjores herved
ingen indskrankning i retten

9fi

Lag''om adoption.

Svensk text.

14 §•

Adoptivbarn äge lika med barn i äktenskap taga arv efter adoptanten;
dock att bröstarvinge ej skall i följd av adoptivbarns arvsrätt lida intrång
i sin laglott.

Är adoptivbarn dött, tage dess bröstarvinge den del av arvet, som skolat
tillkomma adoptivbarnet.

15 §.

Ej må adoptant genom testamente bortgiva eller annorledes förordna
om mera än hälften av vad enligt 14 § tillkommer adoptivbarn eller dess
bröstarvinge. Dock skall vad i lag är stadgat om giltigheten av testamente,
varigenom bröstarvinges laglott belastas, äga motsvarande tillämp
ning i fråga om testamente, däri till beredande av understöd åt barn eller
adoptivbarn förordnas om mera än nyss är sagt; njute ock adoptivbarn
samma rätt till understöd av egendom, vilken av adoptant är i testamente
bortgiven, som enligt lag tillkommer testamentsgivarens barn.

16 §.

Vad i lag är stadgat om skyldighet för den, som i gåva erhållit fast
egendom, att bidraga till understöd åt givarens barn galle ock med avseende
å dennes adoptivbarn.

Lag om adoption.

Dansk Tokst.

§ 13.

Adoptivbarnet har Arveret efter
Adoptanten som iEgtebarn dog med
nedennaevnte Beffraensninger.

a) Efterlader Adoptanten sig Livsarving,
bliver Adoptivbarnets Arvelod
kun åt utrede af den del af Formeren,
hvorover Adoptanten efter Loven frit
kunde raade ved Testamente.

b) Af den Arvelod, som efter Lovens
Regler kan tilfalde Adoptivbarnet,
kan Adoptanten ved Testamente raade
over indtil Halvdelen, hvis han ikke
efterlader sig Livsarving eller Mgtefadle,
men ellers over indtil Tredjedelen.

Adoption giver ikke Successionsret
til Len, Stamhuse eller andre Fideikommisser,
medmindre dette saerliger
hjemlet.

Der tilkommer et afdodt Adoptivbarns
Livsarvinger samme arveretlige

13—123410.

Norsk tckst.

til åt kraeve underholdsbidrag til
barn utenfor egteskap hos dettes far.

Adoptivbarnet har overfor fattigvmsenet
ingen pligt til åt forsorge
sine adoptivforaddre. Men gjor det
dette, skal der tages hensyn dertil
ved avgjorelsen av, om det har evne
til ogsaa åt understotte sine virkelige
foraeldre.

§ 14.

Adoptivbarn eller i dets sted dets
livsarving har samme arveret efter
adoptiforaddrene, som loven tillaegger
arvelaterens eget barn og dets
livsarving. Dog skal adoptivforseldrenes
eget barn eller livsarving efter
saadant barn ikke paa grund derav
lide nogen avgang i sin arvelod utöver
den del, som arvelateren ved
testament kunde ha bortgit til andre.

Av den arvelod, som efter lovens
regler skulde tilfalde adoptivbarn
eller dets livsarving efter adoptivforseldrene,
kan disse ved testament
eller paa dermed likestillet
maate bortgi til andre indtil halvdelen,
hvis de ikke efterlater egen
livsarving, men ellers indtil fjerdedelen.

Med hensyn til forskrifterne i lov
om forsvundne og andre fravEerende

Lag om adoption.

Svensk text.

17 §•

Finnes efter adoptivbarn ej arvsberättigad släkting, tage adoptanten
arvet. Var barnet adopterat av makar, njute de hälften var; är en av
dem död, tage den andre hela arvet.

Lag om adoption.

Dansk text.

Stilling overfor Adoptanten, som det
selv vilde have i rulta "et.

§ 14.

Dor et Adoptivbarn uden åt efterlade
sig arveberettiget Slaegt eller
iEgtefaelle, arver Adoptanten det,
for saa vidt det ikke ved Testamente
har raadet paa anden Maade over
sin Formue. Var Barnet adopteret
af vEgtefeller, arver hver Halvdelen;
er den ene af iEgtefaellerne död,
arver den anden det hele.

Saafremt Adoptivbarnet der medens
Adoptanten hensidder i uskiftet
Bo med det, skal der, for saa vidt angaar
dets Lod i det uskiftede Bo, tilkomme
Adoptanten samme Arveret efter det
som vilde tillkomme ham, saafremt
Adoptivbarnet havde vasret hans eget
aegte Barn.

Iovrigt har Adoptanten ingen Arveret
efter Adoptivbarnet.

§ 15.

Med de i naemerende Lov naevnte
Indskraenkninger o g nacrmere Be -

ll!)

Norsk text.

personel- av 12te oktober 1857 § 23
andet punktum samt i lov om avgift
av arv av 8de april 1905
§ 3 sidste led og § 12 förste led er
adoptivbarn od dets livsarving likestillet
med virkelig livsarving-,

§ 15.

Efterlater adoptivbarn hverken
arveberettiget slegtning eller egtefaelle,
tilfalder arven adoptivforaeldrene
eller den gjenlevende av disse.

Er adoptivbarn, som ikke efterlater
egen livsarving, adoptert av
egtefoller, og har det efter den ene
av adoptivforaeldrene arvet midler,
med hvilke den anden hensitter i
uskifte, tilfalder disse midler den
gjenlevende av adoptivforaeldrene.
Efterlater adoptivbarnet egtefaelle,
skal dog dennes arveret ikke derved
lide nogen indskraenkning.

100

Lag om adoption.

Svensk text.

Dansk Tekel

Jmq om adoption.

Norsk tekst.

101

stemmelser faar Adoptivbarnet i
Forhold til Adoptanten Retsstilling
som dennes aegte Barn.

Foranstaaende Regel bliver åt anvende
saaledes, åt den, som er adopteret
af Aigtefaeller, stilles som disses
faelles Barn, selvom Adoptionen
er sket ved saerskilte Bevillinger, og
saafremt en ASgtefaelle adoptei’er sin
Jilgtefaelles Barn, faar Barnet ligeledes
samme Retsstilling, som om
det var JDgtefaellernes faelles Barn.

§ 16.

Adoptivfar og adoptivmor har samme
ret til åt hensitte i uskiftet bo
med sit eller sin egtefaelles adoptivbarn
og dettes livsarvinger som med
sit eller sin egtefaelles eget barn
og dettes livsarvinger, og har samme
rettigheter med hensyn til skiftet
som overfor disse. Har egtefaeller
adoptert sammen, eller har den
ene adoptert den andens barn eller
adoptivbarn, skal adoptivbarnet i
disse henseender ansees som deres
faelles barn. Det samme gjaelder
med hensyn til förskriften i lov
om forsvundne og andre fravaerende

102

Lag om adoption.

Svensk text.

18 §.

I andra hänseenden än i 12 och 13 §§ sägs skall adoptionen ej hava
någon verkan å adoptivbarnets och dess släktingars inbördes rättigheter
och skyldigheter.

Lag om adoption.

103

Dansk tekst.

§ 16.

For saa vidt ikke andet folger af
ntervserende Lovs Bestemmelser, gor
Adoptionen ingen Förändring i de
ved Forholdet mellem Adoptivbarnet
o g dettes Slsegt begrundede Rettigheder
og Pligter.

§ 17.

Adoptionen bevirker ikke nogen
retlig Familieforbindelse mellem den
ene Part og den andens iEgtefoelle
eller Slasgtninge — bortset fra Regien
i § 13, sidste Stk. —, og heller
ikke mellem Adoptivbornene indbyrdes.

Norsk tekst.

personel1 av 12. oktober 1857 § 3
sidste punktum.

§ 17.

Aasajdesret tillkommer adoptivbarn
og sammes avkom alene najst
efter adoptivforaäldrenes egne barn
og deres avkom. Er der flere adoptivbarn,
gaar mand förän kvinde og
tidligere adoptert förän senere adoptert.

Odelsret erhverves ikke ved adoption.

§ 18.

Utenfor de tilfelde, som er najvnt
ovenfor, er adoptionen uten inflytelse
paa adoptivbarnets og dets virkelige
slegtningers indbyrdes rettigheter og
pligter.

§ 19.

Adoptivforholdet bevirket ugildhet
for adoptivforaeldre i forhold til adoptivbarnene
og disses livsarvinger og
for disse i forhold til adoptivforaäldrene
i de samme tilfselde, hvor virkelige
foraeldre er ugilde i forhold
til sine barn og disses livsarvinger
eller omvendt. Likesaa er adoptivsoskende
indbyrdes ugilde i de

104

Lag om adoption.

Svensk text.

Dansk Tekst.

Lag om adoption.

lort

Norsk tekst.

samme tilfaslde som virkelige soskende.
Det samme gjanlder om fritagelse
for vidnepligt,.

Adoptivforaeldre, adoptivbarn og
disses livsarvinger samt adoptivsoskende
har samme adgang til åt begj
nere strafferetslig paatale, anke eller
gjenoptagelse i straffesak eller umyndiggjorelse,
som tilkommer virkelige
slegtninger i ret op- og nedstigande
linje og seskende.

De ha samme adgang som virkelige
fram der til åt gaa i rette for hverandre.

De henregnes til hverandres nanrmeste
og likestilles med virkelige
foraeldre, barn, livsarvinger og soskende
i de henseender, som omhandles i
straffeloven av 22de mai 1902 § 199
n:r 3 og lov om straffelovens ikrafttraeden
av s. d. § 21, lov om indskrasnkning
i retten til åt stake utlaeg
for gjteld av 29de mars 1890
§ 7, lov om avgivelse av lik til bruk
for Universitetets medicinske undervisning
av 20de mai 1899 § 1,
skattelove av 18de august 1911 for
landet §§ 16, 31, 75, 115 og for
byerne §§ 11, 26, 68, 107, lov om
likbrsending av 3dje mai 1913 § 2,
samt i lov om haandverksmering av
25de juli 1913 § 13.

De rettigheter, som vid lovgiv -

14 -123410.

106

Lag om adoption.

Svensk text.

19 §.

Adoptivförhållande varde efter ansökan av rätten hävt, när adoptanten
och adoptivbarnet äro ense därom. Den, som är omyndig förklarad, skall
hava förmyndarens samtycke till öfverenskommelsen. År adoptivbarnet
på grund av sin ålder omyndigt, må hävande enligt denna paragraf ej
äga rum.

20 §.

Efter ansökan av adoptivbarnet varde adoptivförhållande hävt, om adoptanten
grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummar sina
plikter mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv samt förty barnets
bästa påkallar att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljest
är av väsentlig betydelse för barnet.

År barnet omyndigt på grund av sin ålder, eller lider det av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, föres talan av dess fader eller moder, särskilt
förordnad förmyndare eller allmän åklagare.

Dansk Tekst.

Lag om adoption.

Norsk tekst.

107

ningen om ulykkesforsikring o g sykeforsikring
er tillagt den forulykkedes
eller sykes barn, skal ogsaa tilkoinme
hans adoptivbarn. Ret til
livrente tilkominer dog alene adoptivbarn,
som er adoptert for ulykken
(s} ■gdommen).

§ 18.

Adoptivforholdet bliver paa Begtering
åt haeve af Justitsministeriet,
naar Adoptanten og Adoptivbarnet
er enige derom. Er nogen af Parterne
gjort omyndig, skal tillige Vtergen
give sit Samtykke. Er Barnet
umyndigt paa Grund af Ålder, kan
Ophtevelse ved Overenskomst ikke
Ande Sted.

§ 19-

Adoptivforholdet bliver efter Paastand
åt ophasve ved Dom, naar det
skonnes åt vasre af vtesentlig Betydning
for Adoptivbarnet, åt Adoptivforholdet
ophaeves, navnlig naar
Adoptanten forser sig grovt mod
Barnet, eller i vaesentlig Grad forsommer
de ham ifolge Adoptionen
paahvilende Forpligtelser eller forer
et lastefuldt eller forbryderisk Liv.
Sägen om Op händelse anlajgges af

§ 20.

Adoptivforholdet kan paa begjtering
ophaeves av Kongen, naar derom
föreligger overenskomst med
ad optivforaeldrene. Om samtykke til
saadan overenskomst gjaelder det
samme, som er bestemt i §§ 2, 5,
6 og 7. For skriften i § 6 andel
led faar tilsvarende anvendelse.

§ 21.

Adoptivbarn kan forlange adoptivforholdet
ophaevet ved dom, hvis
det er paakrajvet av hensyn til adoptivbarnets
tarv, saasom fordi adoptivforaeldrene
gjor sig skyldige i grov
forgaaelse mot adoptivbarnet eller i
grov forsommelse av sine pligter
mot det eller forer et lastefuldt eller
forbrydersk liv.

Er adoptivbarnet under en og ty ve
aar eller sindssykt, kan sak ogsaa rei -

108

Lag om adoption.

Svensk text.

21 §.

22 §.

Hava makar adoptivbarn, må adoptivförhållandet ej hävas annat än beträffande
bägge makarna. Överenskommelse om förhållandets hävande äge
förty ej giltighet, med mindre bägge makarna deltaga däri; ej heller må
hävande enligt 21 § ske på ansökan av ena maken, där ej synnerliga skäl
därtill äro. I fall, som avses i 20 och 21 §§, må hävande äga rum, ändå
att den omständighet, som åberopas till grund för hävandet, gäller blott
ena maken.

Lag om adoption.

Dansk Tekst.

Adoptivbarnet, eller, hvis det er
umyndigt, sindssygt eller aandssvagt,
af en särskilt beskikket Vaerge eller
af dets virkelige Fader eller Moder
eller af det offentlige.

§ 20.

Har Adoptivbarnet forset sig grovt
mod Adoptanten eller hans Naermeste,
eller forer det et lastefuldt
eller forbryderisk Liv, bliver Adoptivforholdet
efter Paastand åt ophaeve
ved Dom.

Sägen anlaegges af Adoptanten
eller, hvis han er sindssyg eller aandssvag,
af hans Vaerge.

§ 21.

HvisiEgtefaeller har felles Adoptivbarn,
kan Adoptivforholdet kun haeves
overfor dem begge. Skal der
traeffes Overenskomst med Adoptivbarnet
om Forholdets Ophaevelse,
maa begge /Egtefadler derför samstemme
deri. Ej heller maa Ophaevelse
ifolge § 20 ske efter Paastand
af den ene iEgtefaelle alene,
medmindre Omstaendighederne i saerlig
Grad taler derför. I de i §§ 19
og 20 omtalte Tilfaelde maa Ophaevelse
ske, sel vom de der ntevnte

109

Norsk tekst.

ses av nogen av dets foraddre eller
av paatalemyndigheten.

§ 22.

Adoptivforaeldre kan forlange adoptivforholdet
ophaevet ved dom, saafr.
emt adoptivbarnet gjor sig skyldig
i grov forgaaelse mot dem eller
deres naermeste eller forer et lastefuldt
eller forbrydersk liv.

Er adoptivfar eller adoptivmor
sindssyk, kan sak ogsa reises av
paatalemyndigheten.

§ 23.

Hvis egtefadler har faelles adoptivbarn,
maa forholdet ophaeves for
begges vedkommende. De maa derför
begge samtykke i overenskomst
om adoptivforholdets ophaevelse. Ei
heller kan den ene egtefaelle forlange
ophaevelse efter § 22, medmindre
sasrlige grunde taler for det.

I de tilfaelde, som naevnes i § 21
og § 22, kan ophaevelse ske, sektorn
det forhold, som der klages over,
kun gjadder den ene av adoptivforaeldrene.

Lag om adoption.

Svensk text.

23 §.

Är ansökan gjord om adoptivförhållandes hävande jämlikt 20 eller
21 §, lämne rätten alla dem tillfälle yttra sig, vilkas samtycke eller
hörande, efter ty ovan är sagt, vore för adoption erforderligt, så ock, där
adoptanten är omyndig förklarad, hans förmyndare. Är adoptivbarnet
omyndigt, och är ej annan än adoptanten förmyndare, förordne rätten god
man att att i ärendet bevaka barnets rätt.

24 §.

Ingå adoptant och adoptivbarn äktenskap med varandra, skall adoptivförhållandet
anses hävt.

25 §.

Häves adoptivförhållande, upphöre all verkan av adoptionen. Adoptivbarnet
förlorar det genom adoptionen förvärvade namnet, med mindre
rätten tillåter att det behålles.

Lag om adoption.

Dansk Tekst.

Forhold kun gaslder den ene af
Adoptanterne.

§ 22.

Forud for Ophaevelsen af et Adoptivforhold
i Henhold til §§ 19 og
20 skal Retten saavidt muligt indhente
Erklasring fra de Personer,
hvis Samtykke eller Erkltering efter
de foranstaaende Regler krasves til
Adoptionsbevillings Meddelelse.

§ 23.

Hvis Adoptanten og Adoptivbarnet
maatte indgaa iEgteskab med
hinanden, anses Adoptivforholdet
som ophaevet.

§ 24.

Ved Ophtevelsen ophorer Adoptionens
Retsvirkninger. Den adopterede
mister det ved Adoptionen
erhvervede Navn, medmindre hen -

Norsk tekst.

§ 24.

Sak til ophtevelse av adoptivforhold
anlaagges ved saksoktes hjemting,
men i mangel av saadant ved
saksokcrens hjemting. Hvis ingen av
parterne har sit hjemting her i riket,
anlsegges saken i hovedstaden eller
efter ansökning i anden retskreds,
som vedkommende regjeringsdepartement
bestemmer.

Saken behandles efter de regler,
som gjaslder for private politisaker. *

Retten paaser, åt der saavidt mulig
gives dem, som i tilfadde av
overenskomst om ophaevelse skulde
samtykke eller hores, anledning til
åt uttale sig.

§ 25.

Indgaar adoptivbarn egteskap med
adoptivfar eller adoptivmor, blir
adoptivforholdet derved ophasvet.

§ 26.

Ved adoptivforholdets ophsevelse
ophorer enhver retsvirkning av dette
for fremtiden, med undlagelse av den
ugildhet og fritagelse for vidnepligt,

112

Lag om adoption.

Svensk text.

26 §.

Laga domstol i mål, som i denna lag avses, vare den rätt, därunder
adoptanten har sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet
till rätten i den ort, där han uppehåller sig, eller, om han är utrikes,
till Stockholms rådstuvurätt.

27 §.

Ej må utländsk undersåte här i riket adoptera eller adopteras, med
mindre adoptionen blir gällande i den stat han tillhör.

Svensk undersåte må ej i främmande stat adoptera eller adopteras, där
ej Konungen med avseende å viss stat eller för bestämt fall medgivit, att
det må ske.

28 §.

Adoptivförhållande må ej, där adoptanten är utländsk undersåte, här i
riket hävas, med mindre hävandet varder gällande i den stat han tillhör.

År adoptanten svensk undersåte, må adoptivförhållande ej utrikes hävas
med verkan här i riket, där ej Konungen med avseende å viss stat eller
för bestämt fall medgivit det.

Lag om adoption.

Dansk Tekst.

holdsvis Justitsministeriet eller Retten
tillader hatn åt beholde det.

§ 25.

En fremraed Statsborger maa ikke
adoptera eller adopteres her i Riget,
medmindre Adoptionen vil have
Gyldighed ogsaa i den Stat, han tilhorer.

En dansk Statsborger maa ikke
adoptera eller adopteres i fremined
Stat, medmindre Kongen med Hänsyn
til en bestemt Stat eller i det
enkelte Tilfaelde har meddelt Tilladelse
dertil.

§ 26.

Ophasvelse af et Adoptivforhold
maa, hvis Adoptanten er fremmed
Statsborger, ikke ske her i Riget,
medmindre Ophaevelsen vil have
Gyldighed ogsaa i den Stat, han
tilhorer.

113

Norsk tokst.

som adoptionen medforer. Adoptivbarnet
ta per retten till det navn,
som det har faat ved adoptionen,
hvis ikke Kongen eller retten tillåter,
åt det beholder navnet.

§ 27.

Bevilling til adoption saavelsoin
beslutning om eller dom for ophaevelse
av adoptivforholdet skal kundgjores
efter regler, som gives av
Kongen.

§ 28.

Fremmed statsborger maa ikke
adoptere eller adopteres her i riket,
medmindre adoptionen vil ha gyldighet
ogsaa i vedkommende fremmede
stat.

Norsk statsborger maa ikke adoptere
eller adopteres i fremmed stat,
medmindre Kongen har bestemt, åt
saa kan ske.

§ 29.

Har adoptivforaeldrene fremmed
statsborgerret, kan adoptivforholdet
ikke ophmves her i riket, medmindre
ophaevelsen vil ha gyldighet i vedkommende
fremmede stat.

Har adoptivforaeldrene norsk stats -

15—123410.

114

Lag om adoption.
Svensk text.

* V

Lag om adoption.

Dansk Tekst.

Ei'' Adoptanten dansk Statsborger,
kan Adoptivforlioldet ikke haeves i
freintned Stat med Virkning her i
Råget, inedmindre Kongen med Hänsyn
til en besteint Stat eller i det
enkelte Tilfmlde har meddelt Tilladelse
dertil.

11»

Norsk tekst.

borgerret, kan adoptivforholdet ikke
gyldig ophseves i fremmed stat, medmindre
Kongen har bestemt, åt saa
kan ske.

§ 30.

Det, som i denne lovs §§ 6, 11,
19, 20, 21 og 24 er bestemt om
adoptivbarnets virkelige forseldre,
gjselder for barn utenfor egteskap
alene barnets mor, medmindre barnets
far i henhold til lov av 6
juli 1892 § 22 har overtat dets försökelse.

116

Innehållsförteckning.

Sid.

Skrivelse till Konungen.......................... 3

Förslag till

Lag om adoption.......................... 9

Lag, innefattande tillägg till gällande stadganden om jäv, så ock till 1 kap. 6 §

rättegångsbalken..........................15

Lag om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen...........16

Lag om ändrad lydelse av 65 § utsökningslagen..............20

Lag om ändrad lydelse av 30, 31 och 35 §§ konkurslagen.........21

Lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober 1873 angående

främmande trosbekännare och deras religionsövning...........23

Lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete.............25

Motiv till

Förslag till lag om adoption......................29

Förslag till lag, innefattande tillägg till gällande stadganden om jäv, så ock till

1 kap. 6 § rättegångsbalken.....................78

Förslag till lag om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen.......79

Förslag till lag om ändrad lydelse av 65 § utsökningslagen och

Förslag till lag om ändrad lydelse av 30, 31 och 35 §§ konkurslagen .... 81

Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober 1873

angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.......82

Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete........84

Parallelltexter