LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL REVISION AV GIFTERMÅLSBALK OCH VISSA DELAR AV ÄRVDABALKEN (Statens offentliga utredningar 1915:1)

LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL REVISION AV GIFTERMÅLSBALK
OCH VISSA DELAR AV ÄRVDABALKEN

FÖRSLAG

TILL

LAG OM ÄKTENSKAPS INGÅENDE
OCH UPPLÖSNING

M. M.

STOCKHOLM

KUKGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1918

[123787]

TILL KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 3 december 1909 har Eders Kungl. Maj:t förordnat,
att lagberedningen skulle företaga omarbetning av giftermålsbalken
med tillhörande författningar samt de delar av ärvdabalken, som kunde

höra i sammanhang därmed behandlas, ävensom föreskrivit att, därest
avtal om samarbete på förevarande område med Danmark och Norge
komme till stånd, beredningen eller vissa dess ledamöter för Sveriges del
skulle efter Eders Kungl. Maj:ts vidare förordnande deltaga i de gemensamma
förhandlingar, som kunde komma att anordnas.

Frågan om gemensam skandinavisk lagstiftning på familjerättens område
hade förut varit föremål för prövning å en preliminär konferens mellan
delegerade för de tre länderna, nämligen för Sverige undertecknad
Westring, för Danmark professorn vid Köpenhamns universitet V. Bentzon
och för Norge expeditionschefen i justitsdepartementet, numera sorenskriver
P. I. Paulsen, vilka den 13 november 1909 avgivit följande utlåtande
:

»Vid övervägande av frågan huruvida ett gemensamt skandinaviskt lagstiftningsarbete
på familjerättens område må kunna komma till stånd bör
det till en början framhållas, att genomförandet av en gemensamhet i
förevarande avseende givetvis måste möta större svårigheter än t. ex.
åstadkommande av gemensam lagstiftning inom obligationsrätten. Den
senare är till sin natur av vida mer universell art än familjerätten, vilken
på det allra närmaste berör hela folket i dess privata levnadsförhållanden
och följaktligen mera än lagstiftning på andra områden måste noga lämpa
sig efter folkets vanor och föreställningssätt. Att försöka upptaga familjerätten
i dess helhet till gemensam behandling, synes därför icke för närvarande
tillrådligt. Säkert torde emellertid vara, att även inom familjerätten
förekomma ämnen, beträffande vilka det skulle vara av stort gagn,
om gemensamhet kunde uppnås. Och de förhållanden, under vilka de tre
skandinaviska folken leva, äro helt visst så pass ensartade, att hinder ej
bör möta för åstadkommande av gemensamhet i sådana delar av lagstiftningen
på förevarande område, där en gemensamhet av en eller annan anledning
synes eftersträvansvärd.

Bland de ämnen, som då i främsta rummet synas lämpade för gemensam
lagstiftning, är utan tvivel frågan om villkoren för äktenskaps ingående
eller, såsom det ock brukar betecknas, om äktenskapshindren. Med
den livliga samfärdsel, som äger rum mellan de nordiska länderna, före -

kommer det ej sällan, att äktenskap ingås emellan personer, av vilka den
ene tillhör ett och den andre ett annat av dessa länder. Vid sådant
förhållande är det uppenbart, att likformighet i förevarande avseende
skulle medföra avsevärda fördelar. Vad angår de nu gällande lagstiftningarnas
ståndpunkt, förete de i sina grunddrag stora likheter men skilja
sig naturligtvis i fråga om åtskilliga detaljer. Gemensamt år sålunda, att
för ingående av äktenskap fordras,.att kontrahenterna uppnått viss ålder,
att i vissa fall samtycke av målsman eller annan måste inhämtas, att föregående
äktenskapsförbindelse och närmare förvantskap utgöra hinder för
nytt äktenskaps ingående, att i vissa fall nytt äktenskap ej må ingås förr
än någon tid förflutit efter ett föregående äktenskaps upplösning, o. s. v.
De mest avsevärda skiljaktigheterna hänföra sig till ålders- och förvantskapshindren.
Äktenskapsåldern är i Sverige 21 år för man och 17 år
för kvinna samt i Danmark och Norge 20 år för man och 16 år för
kvinna, dock att praxis i Norge delvis har frångått den lagbestämda
gränsen. I varje fall är emellertid detta hinder dispensabelt. Vad förvantskapen
beträffar, gäller i alla tre länderna, att äktenskap är ovillkorligen
förbudet i upp- och nedstigande skyldskap och svågerlag samt emellan
syskon. I Sverige gäller ovillkorligt förbud jämväl i avseende å giftermål
emellan personer, av vilka den ene härstammar från något av den
andres syskon. I Danmark och Norge åter är äktenskap utan vidare till
låtet emellan en man samt hans bror- eller systerdotter, men fordras särskilt
dispens för giftermål emellan en man och hans faster eller moster
samt mellan en man och hans avlidna hustrus faster och moster. Dessutom
må icke utan dispens giftermål ingås mellan en man och hans
avlidne broders änka. De skiljaktigheter, som sålunda och i övrigt förefinnas,
synas icke vara av den genomgripande beskaffenhet, att icke gemensamhet
på förevarande område, åtminstone i allt väsentligt, kan antagas
kunna uppnås.

I nära sammanhang med frågan om vilka omständigheter skola utgöra
hinder för äktenskaps ingående står frågan huruvida och i vilka fall ett
äktenskap, som kommit till stånd, oaktat lagstadgat hinder förefunnits,
skall anses ogilt eller få äga bestånd. I detta hänseende intager den

svenska rätten en vida strängare ståndpunkt än den danska och norska,
i det enligt svensk rätt regeln är, att i det förutsatta fallet äktenskapet
återgår, under det att enligt dansk och norsk rätt återgång äger rum,
allenast då något av de viktigaste hindren förelegat. Som emellertid
redan de äldre svenska lagförslagen i detta hänseende närmat sig den
ståndpunkt, som intages av den danska och norska rätten, synes jämväl
härutinnan utsikt förefinnas att enighet om gemensamma bestämmelser
skall kunna ernås.

I följd av vad sålunda anförts synes alltså såsom föremål för gemensam
behandling kunna upptagas frågan om villkoren för äktenskaps ingående
eller om äktenskapshindren samt, i samband därmed, frågan om i
vilka fall ett förefintligt äktenskapshinder bör föranleda återgång av äktenskap,
som det oaktat kommit till stånd.

Såsom föremål för gemensam lagstiftning kan vidare ifrågasättas förmögenhetsförhållandet
emellan äkta makar. En gemensamhet härutinnan
skulle hava stor betydelse i internationellt privaträttsligt hänseende. De
talrika blandade äktenskapen kunna ofta föranleda ovisshet om vilketdera
landets rätt skall vara att i särskilda fall använda. Och den livliga handelsförbindelsen
mellan länderna medför, att invånarne i det ena landet
ofta få fordran hos gift man eller kvinna i något av de andra länderna,
varvid de stå inför ej oväsentliga skiljaktigheter i reglerna om vilken del
av makarnas egendom kan tillgripas för fordringens gäldande. Svårigheterna
i senare hänseendet äro så mycket större, som lagstiftningen å förevarande
område i alla tre länderna är synnerligen invecklad.

Grundprincipen har sedan lång tid tillbaka varit egendomsgemenskap
mellan makarne med förvaltningsrätt för mannen. Med denna princip till
grund hade den äldre rätten inom alla tre länderna uppställt jämförelsevis
enkla regler. Men på senare tider hava ej oväsentliga modifikationer
i dessa regler, likaledes i alla tre länderna, blivit genomförda. Ändamålet
med dessa modifikationer har huvudsakligen varit att frigöra hustrun från
det beroende av mannen, vari den äldre lagstiftningen hållit henne, och
att bereda henne skydd mot förmögenhetens förstöring genom mannens
förvållande. Då man emellertid alltjämt bibehållit den äldre grundprin -

cipen, har man fått en lagstiftning, som vilar på varandra motsägande
grundsatser och därför i enkelhet och reda lämnar mycket övrigt att önska
och som dessutom ej heller kunnat annat än i mycket inskränkt omfattning
leda till målet.

Hustrun har väl i Danmark och Norge uttryckligen förklarats myndig,
men hennes rättskapacitet är dock såväl i dessa länder som i Sverige i
hög grad inskränkt. Frånsett de fall, att förmögenhetsförhållandet regleras
genom äktenskapsförord eller genom villkor vid gåva eller testamente,
vilka fall givetvis måste vara undantag, gäller således alltjämt såsom regel,
att såväl vad hustrun vid äktenskapets ingående äger som vad under äktenskapet
tillfaller henne ingår i det gemensamma boet och kommer under
mannens förvaltning. Denna regel har dock åtskilliga undantag. Sålunda
skall enligt svensk rätt fast egendom, som hustrun före eller under äktenskapet
ärvt eller förut förvärvat, vara hennes enskilda egendom, dock att
förvaltningsrätten tillhör mannen. Till gengäld härför får hon icke någon
del i mannens på motsvarande sätt åtkomna fasta egendom. Alldeles undantagen
från mannens förvaltning är i alla tre länderna egendom, som
hustrun under äktenskapet genom sitt eget arbete förvärvar. Däröver
äger hon själv råda. I vissa fall, särskilt vad angår fast egendom, som
tillhör eller, vad Danmark och Norge angår, inkommit genom hustrun, är
mannens förvaltningsrätt inskränkt, så att hustruns samtycke erfordras för
disposition av egendomen på visst sätt, Detsamma gäller i Danmark om
värdepapper. En följd av hustruns förändrade ställning har blivit, att hon
kan ingå förpliktande avtal; men verkan av sådana avtal är dock, särskilt
i Sverige, i hög grad begränsad. En annan följd har blivit ändrade regler
om vilken egendom skall gå i betalning för makarnas gäld. Dessa

regler höra i övrigt till de mest invecklade styckena av ifrågavarande lagÖ
o

stiftning.

Genom de åvägabragta förändringarna har, som lätt kan skönjas, gift
kvinna ingalunda vunnit den självständiga ställning, som utvecklingen med
allt större styrka för henne kräver; ej heller har erforderlig trygghet vunnits
mot den av henne i boet införda förmögenhetens ödeläggande genom
mannen. Såsom en sista resurs vid missbruk av mannens förvaltningsrätt

har väl medgivits hustrun rätt att vinna boskillnad; men detta medel
kommer oftast icke till användning förr än så sent, att föga återstår att
rädda.

Lagstiftningen på förevarande område synes sålunda i alla tre länderna
vara i behov av ytterligare utveckling; och därvid måste man helt säkert
övergiva den emellan olika principer haltande ställning, som den nu gällande
lagstiftningen intager. Huru en ny ordning bör gestaltas kan uppenbarligen
icke nu fastslås.. Under övervägande måste bland annat komma
ett system med fullt åtskilda förmögenhetsområden för bägge makarna.
Det bör dock framhållas, att lösningen icke nödvändigtvis måste bestå
däri, att man sålunda avskär alla förmögenhetsrättsliga band emellan makarna,
vilket ur åtskilliga synpunkter skulle möta betänkligheter. Man kan
i stället tänka sig den ordning, att bägge makarna under äktenskapet fritt
råda var över sin medförda eller sedermera förvärvade egendom, med skyldighet
för en var av dem att efter förmåga bidraga till utgifterna för det
gemensamma, samt att vid äktenskapets upplösning bägge makarnas behållna
egendom sammanslås till en massa, varav hälften tillfaller vardera
maken eller dess successorer. På sådant sätt skulle självständig ställning
under äktenskapet för hustrun vinnas, i den mån sådant är möjligt, på
samma gång som den gemensamhet i ekonomiska intressen, som karakteriserar
den nuvarande ordningen, skulle väsentligen bibehållas. I varje
fall synes en ganska genomgripande reform på ifrågavarande område vara
erforderlig. Under förutsättning att man söker vinna en sådan, torde
möjlighet förefinnas för en i det väsentliga överensstämmande lagstiftning
för de skandinaviska länderna på förevarande område.

Det synes alltså lämpligt, att jämväl frågan om äkta makars förmögenhetsförhållanden
upptages till gemensam behandling.

Förutom de i det föregående nämnda ämnen för gemensam lagstiftning
bör uppmärksamheten riktas på myndighetslagstiftningen. Det skulle vara
av stor betydelse för de ekonomiska förbindelserna mellan de nordiska
länderna, om myndighetsåldern, som nu i Sverige och Norge är 21 år men
i Danmark 25 år, kunde bliva densamma. Dessutom intaga Danmark och
Norge en särskild ställning gent emot övrig europeisk rätt genom att upp -

ställa ett mellanstadium mellan fullständig omyndighet och fullmyndighet
nämligen minderårighet under kuratel, i Danmark från 18 till 25 år, i
Norge från 18 till 21 år.

Vidare skulle gemensam lagstiftning om reglerna för skillnad till säng
och säte och äktenskapsskillnad kunna göra stort gagn. De sedan äldre
tid bestående lagarna på detta område hava i alla tre länderna visat sig i
åtskilliga hänseenden icke vara överensstämmande med nutidens förhållanden
och uppfattningar. Därtill kommer att det ofta uppstår spörsmål
om tillämpning av dessa bestämmelser i det ena landet, då den ena av
makarna eller bägge äro undersåtar i något av de andra länderna. A
andra sidan bör frågan om gemensam lagstiftning på detta område icke
sättas i främsta rummet. Ty dels äro olikheterna så stora och de utvägar,
som kunna väljas, så olikartade både i processuellt och materiellt rättsligt
hänseende, att uppgiften är särdeles vansklig, dels har Norge i år fått en
ny kodifikation av lagstiftningen i förevarande ämne. Det har alltså uppstått
en olikhet i de tre ländernas behov av ny lagstiftning, och det kan
vara anledning att något avvakta de erfarenheter, man gör av den norska
lagens praktiska verkningar.

Beträffande hela spörsmålet om betydelsen av en skandinavisk gemensam
lagstiftning på familjerättens område må slutligen framhållas den roll, som
de internationellt privaträttsliga reglerna här spela.

Som bekant saknas det en genomförd enhetlig ordning av förhållandet
i detta avseende emellan de tre nordiska länderna. Efter hand som de
materiella rättsreglerna komma att förete mindre skiljaktighet^ förminskas
väl den praktiska olägenheten av den bristande enheten i den internationella
privaträtten i de tre länderna. Men tillsvidare är det nog att betona
önskvärdheten därav, att det arbetas på att avlägsna de stora principiella
skiljaktigheterna, som särskilt kännetecknas därav att Sverige i överensstämmelse
med största delen av det övriga Europa antagit nationalitetsprincipen,
medan Danmark och Norge här lägga vikten på doinicilet. Detta
förhållande har särskilt medverkat därtill att endast Sverige men ej Danmark
och Norge tillträtt de två Haagerkonventionerna i fråga om äkten 2—123787.

skaps ingående samt. separation och skilsmässa. Ett närmande emellan de
nordiska länderna i detta hänseende skulle vara mycket önskvärt.

Därest ett samarbete på familjerättens område kommer till ^tånd, synes
detsamma lämpligast bedrivas genom samverkande, i de särskilda rikena
tillsatta kommittéer.»

Den 12 augusti 1910 meddelade Eders Kungl. Maj:t bestämmelse om
samarbete med delegerade för Danmark och Norge för behandling, bland
annat, av frågan om gemensam lagstiftning angående äktenskapshinder och
återgång av äktenskap, som oaktat sådant hinder kommit till stånd, samt
angående andra i närmare samband därmed stående frågor, och genom
nådigt beslut den 9 juni 1911 förordnades, att deltagandet för Sverige i
gemensamt skandinaviskt lagstiftningsarbete å familjerättens område finge
avse alla de spörsmål, vilka i det anförda utlåtandet upptagits. Slutligen
bestämdes genom nådigt beslut den 27 september 1912, att det skandinaviska
lagstiftningsarbetet finge omfatta även frågan om formen för äktenskaps
ingående. Att såsom delegerade för Sverige i nämnda arbete tills
vidare deltaga hava av Eders Kungl. Maj:t förordnats undertecknad Westring
samt för frågan om myndighetsreglerna undertecknad Ekeberg, för frågorna
om äktenskapsskillnad och skillnad till säng och säte samt om formen för
äktenskaps ingående beredningens ledamot juris kandidaten Lars Rabenius
och för övriga frågor undertecknad Wedberg, med skyldighet tillika för
Rabenius att jämväl tjänstgöra såsom de delegerades sekreterare.

Arbetet med revisionen av giftermålsbalken jämte tillhörande författningar
har sedermera bedrivits dels inom beredningen, dels, såvitt angår
frågorna om hinder mot äktenskap, om lysning, om vigsel, om återgång
av äktenskap samt om separation och äktenskapsskillnad, gemensamt med
delegerade för Danmark och Norge. Plenarsammanträden med dessa hava
hållits i Stockholm i oktober 1909, på Fjeldsaeter vid Trondhjem i juli
1911, i Köpenhamn i februari—mars 1912 och i Stockholm i september
—oktober samma år, och hava vid dessa sammanträden beredningens
samtliga ledamöter närvarit. Därjämte hava ordförandena för de tre landens
delegerade sammankommit för gemensamma överläggningar på Holmenkollen
vid Kristiania i juni—juli 1912, på Marienlyst vid Helsingör

i juli 1913, i vilket sammanträde även undertecknad Wedberg under en
kortare tid deltagit, samt i Kristiania i början av september 1913. Delegerade
för Danmark hava varit professor Bentzon och overretsassessor,
numera höjesteretsassessor V. Krarup med assistenten i justitsministeriet
H. G. Bechmann som sekreterare. Från Norge hava såsom delegerade deltagit
expeditionschefen Paulsen samt justitiarius i Trondhjems overret
F. Beichmann och byråchefen, numera expeditionschefen i justitsdepartementet
E. Hanssen, med den fördelning mellan de bägge sistnämnda att
justitiarius Beichmann deltagit i behandlingen av ärendet i dess helhet
utom beträffande frågorna om separation och äktenskapsskillnad samt att
byråchefen Hanssen deltagit endast vid behandlingen av sagda frågor; och
hava såsom sekreterare tjänstgjort till en början byråchefen i justitsdepartementet,
numera amtmanden J. Rivertz och sedermera sekretseren i justitsdepartementet
B. M. Gaden.

Såsom ett första resultat av lagarbetet på giftermålsbalkens område får
beredningen härmed i underdånighet överlämna av motiv åtföljda förslag
till lag om äktenskaps ingående och upplösning och till vissa därmed sammanhängande
författningar.

Vid utarbetandet av dessa förslag har hänsyn tagits till följande av
Eders Kungl. Maj:t till beredningen överlämnade framställningar:

1) riksdagens skrivelse den 10 maj 1899 angående ändrad lagstiftning
om skillnad i trolovning och äktenskap, tillika med utlåtanden däröver av
domkapitlen i riket ävensom av Stockholms stads konsistorium;

2) kyrkomötets skrivelse den 6 oktober 1903 angående granskning av
gällande bestämmelser om skillnad i trolovning och äktenskap;

3) en av riksdagens justitieombudsman den 8 oktober 1907 till Eders
Kungl. Maj:t avlåten skrivelse angående revision av gällande lags bestämmelser
om äktenskapsskillnad;

4) riksdagens skrivelse den 4 april 1908 angående förenklade bestämmelser
i fråga om anteckning i kyrkobok rörande från utlandet återinflyttade
svenskar, jämte konsistoriernas över denna skrivelse avgivna yttranden
;

5) en av svenske ministern i Rom den 23 april 1908 till ministern för

utrikes ärendena avlåten skrivelse angående ändring i visst hänseende av
förordningen den 8 juli 1904, huru svensk undersåte, som vill träda i
äktenskap inför utländsk myndighet, må erhålla äktenskapscertifikat, tillika
med yttranden däröver av Eders Kungl. Maj:ts beskickningar i Berlin, Wien,
Paris, Bryssel och Haag samt Madrid och Lissabon ävensom av konsuln i
Hamburg;

6) en av Stockholms stads konsistorium den 11 september 1908 till
Eders Kungl. Maj:t avlåten framställning angående ändring i vissa hänseenden
av förordningen den 8 juli 1904, huru utländsk undersåte, som
vill träda i äktenskap inför svensk myndighet, må styrka, att hinder mot
det äktenskaps avslutande ej är för handen;

7) en av ministern för utrikes ärendena den 1 mars 1909 till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet avlåten skrivelse rörande svårigheten
för amerikanska undersåtar, vilka vilja inför svensk myndighet ingå
äktenskap, att förete vederbörliga hinderslöshetsintyg, jämte åtskilliga handlingar
till upplysning angående denna fråga;

8) en av riksdagens justitieombudsman den 3 november 1909 till Eders
Kungl. Maj:t avlåten skrivelse angående ändring i vissa avseenden av gällande
stadganden om äktenskapsskillnad;

9) kyrkomötets skrivelse den 23 november 1909 angående ändring i
lagen om äktenskaps ingående den 6 november 1908;

10) en av härvarande tyske minister den 29 november 1909 till ministern
för utrikes ärendena överlämnad promemoria angående rätt för tyska
undersåtar av evangelisk trosbekännelse att ingå äktenskap med kyrklig vigsel;

11) en av riksdagens justitieombudsman den 7 januari 1910 till Eders
Kungl. Maj:t avlåten skrivelse angående ändring i visst avseende av lagen
om bodelning vid äktenskapskillnad m. ra. den 1 juli 1898;

12) en av riksdagens justitieombudsman den 7 januari 1910 till Eders
Kungl. Maj:t avlåten skrivelse om upphävande av punkt 22 i förklaringen
den 23 mars 1807;

13) en av riksdagens justitieombudsman den 17 februari 1910 till Eders
Kungl. Maj:t avlåten skrivelse angående lysning, när utländsk undersåte
vill inför svensk myndighet här i riket träda i äktenskap;

14) en av svenska ministern i Bryssel och Haag den 5 april 1910 till
ministern för utrikes ärendena avlåten skrivelse angående ändring i visst
hänseende av förordningen den 8 juli 1904, huru svensk undersåte, som
vill träda i äktenskap inför utländsk myndighet, må erhålla äktenskapscertifikat; 15)

kyrkomötets skrivelse den 2 november 1910 med tillkännagivande
att kyrkomötet för sin del antagit förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § i lagen om äktenskaps ingående den 6 november 1908;

16) det av särskilda kommitterade den 31 december 1910 avgivna underdåniga
betänkande angående åtgärder för motarbetande av de smittosamma
könssjukdomarnas spridning, i vad betänkandet avser ifrågasatta åtgärder
för hindrandet av nämnda sjukdomars spridning genom äktenskap;

17) en av svenska missionsförbundet den 25 september 1911 till Eders
Kungl. Maj:t avlåten framställning angående viss ändring i lagen den 8
juli 1904 om äktenskaps avslutande inför svensk diplomatisk eller konsulär
ämbetsman i utlandet, tillika med yttranden däröver av ärkebiskopen

och svenska kyrkans missionsstyrelse;

18) en av ministern för utrikes ärendena den 14 november 1911 till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet avlåten skrivelse angående
ändring i visst hänseende av lagen den 8 juli 1904 om äktenskaps avslutande
inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet;

19) en av svenska missionsförbundet den 28 maj 1912 till Eders Kungl.
Maj:t avlåten framställning angående viss ändring i lagen den 8 juli 1904
om äktenskaps avslutande inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman
i utlandet;

20) en av riksdagens justitieombudsman den 1 februari 1913 till Eders
Kungl. Maj:t avlåten skrivelse rörande ändring i visst hänseende av lagen
om bodelning vid äktenskapsskillnad m. m. den 1 juli 1898; samt

21) riksdagens skrivelse den 26 april 1913 angående ändring i vissa delar
av nu gällande lagstiftning om internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län hava på framställning till beredningen avgivit yttranden,

huruvida enligt vunnen erfarenhet skäl finge anses föreligga att bibehålla den
för lappbefolkningen gällande särskilda bestämmelsen om äktenskapsålder.
Angående vissa spörsmål rörande avvittringshindret hava upplysningar
erhållits från rådstuvurätterna i flertalet av rikets städer, och till utredning
beträffande tillämpningen av gällande bestämmelser om lysning
och vissa därmed sammanhängande ämnen hava uttalanden inhämtats från
kontraktsprostarna i riket ävensom från kyrkoherdarna i huvudstadens
församlingar.

Vid prövningen av vissa i övervägande grad medicinska frågor har beredningen
haft att beakta yttranden, som i anslutning till en inom beredningen
upprättad promemoria avgivits av medicinska fakulteten i Uppsala
och av medicinalstyrelsen, och äro dessa yttranden, tillika med nämnda
promemoria, såsom bilagor fogade vid detta betänkande. Vidare hava
muntliga överläggningar ägt rum angående vissa medicinska spörsmål med
förste stadsläkaren i Stockholm L. I. Andersson, professorn B. E. Gadelius,
överläkaren O. V. Kinberg, framlidne professorn M. Möller, tillförordnade
överinspektören för sinnessjukvården D. A. Petrén, tillförordnade medicinalrådet
E. Sederholm, tillförordnade medicinalrådet G. R. Stenbeck, professorn
F. H. Svenson och laboratorn A. E. Westberg;. Angående frågorna
om separation och äktenskapsskillnad har beredningen samrått med förutvarande
fattigsakföraren i Stockholm, juris kandidaten F. H. von Friesen
och advokaten E. Lidforss.

Sedan förberedande förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning
blivit upprättat, hördes under våren 1912 över huvudgrunderna i
samma förslag följande med Eders Ivungl. Maj:ts tillstånd inkallade personer,
nämligen fru Emilia Brooraé, fröken Elin Cederblom, fru Elin Engström,
ledamoten av riksdagens första kammare, vice häradshövdingen
L. E. Gezelius, kyrkoherden H. E. Hallberg, advokaten Lidforss, ledamoten
av riksdagens andra kammare H. Lindqvist, fru Agda Montelius, ledamöterna
av riksdagens andra kammare, hemmansägaren D. Persson och
borgmästaren J. Pettersson samt häradshövdingen G. Ribbing, varjämte
beredningen i fråga om förslagets bestämmelser om lysning särskilt rådplägade
med kyrkoherden Hallberg ävensom kyrkoherden P. Pehrsson.

Genom statistiska centralbyråns försorg hava upprilttats statistiska tablåer,
ägnade att belysa vissa i förslaget behandlade frågor, och äro dessa
tablåer bilagda betänkandet.

Tablåer, utvisande antalet i Danmark och Norge på senare år beviljade
skilsmässor, bifogas även.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut har juris kandidaten Rabenius, som
den 1 november 1912 förordnades att från och med den 1 januari 1913
vara ledamot för lagärenden i socialstyrelsen, intill den 1 maj 1913 kvarstått
såsom ledamot i beredningen och deltagit i handläggningen av förevarande
ärende.

Undertecknad Wedberg, som den 11 juli 1913 utnämnts till justitieråd,
har, likaledes enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut, till denna dag deltagit i
beredningens behandling av detta ärende.

De särskilda förslagen avse nedan angivna ämnen:

Do) lag om äktenskaps ingående och upplösning;

2:o) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps
ingående och upplösning;

3:o) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken;

4:o) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken;

5:o) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 § och 13. kap. 1 § rättegångsbalken;

6:o) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§

strafflagen;

7:o) lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall;

8:o) lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps
ingående;

9:o) lag om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

10:o) lag om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723;

ll:o) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap ocfi förmynderskap;

12:o) lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i
utlandet;

13:o) förordning, huru svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför
utländsk myndighet, må erhålla äktenskapscertifikat; samt

14:o) förordning, huru utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap
inför svensk myndighet, må styrka, att hinder mot det äktenskaps avslutande
ej är för handen.

Förstnämnda förslag är avsett att ingå i en blivande ny giftermålsbalk.
Det är i de delar, som varit föremål för skandinaviskt samarbete, väsentligen
överensstämmande med de danska och norska delegerades motsvarande
förslag, vilka jämväl bifogas.

Underdånigst
HJALMAR WESTRING.

BIRGER WEDBERG.

Stockholm den 15 september 1913.

BIRGER EKEBERG.

LAGFÖRSLAG.

Förslag

till

Lag

om äktenskaps ingående och upplösning.

1 KAP.

Om trolovning.

!§•

Trolovning är sluten, då man och kvinna överenskommit att ingå äkten -

skap med varandra.

2 §•

Dör en av de trolovade, äge den efterlevande återfå de gåvor, lian givit den
andre för äktenskapets skull, och ändock behålla vad han fått.

Brytes trolovning, äge en var av de trolovade återfå sina gåvor. Bär den
ene huvudsakligen skulden, have han dock. ej den rätt nu är sagd.

3 §.

Har kvinnan under trolovningstiden blivit hävdad av mannen; brytes likväl
trolovningen, och bär mannen huvudsakligen skulden därtill, give han
henne skäligt skadestånd.

År trolovad eljest huvudsakligen vållande till att trolovningen brytes, njute
den andre ersättning allenast för förlust till följd av åtgärd, som han vidtagit
för det tillämnade äktenskapet.

4 §•

Den, som enligt 2 kap. 2 eller 3 § skall hava föräldrars eller annans samtycke
till sitt äktenskap, vare ej ersättningsskyldig efter 3 § andra stycket,

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 och 2 kap.

med mindre han haft sådant samtycke. Ej heller vare mannen pliktig giva
ersättning enligt 3 § första stycket, där han vid hävdandet ej fyllt tjuguett
år.

5 §•

Vill någon framställa anspråk enligt 2 eller 3 §, instämme sin talan inom
ett år från trolovningens upplösning. Försittes den tid, vare rätt till talan
förlorad.

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.

1 §•

Man under tjuguett år eller kvinna under aderton år må ej träda i äktenskap
utan Konungens tillstånd.

2 §•

Den, som är under tjuguett år och ej förut varit gift, må ej ingå äktenskap
utan föräldrarnas samtycke.

År den ene av föräldrarna död eller sinnessjuk eller sinnesslö eller utan
del i vårdnaden, eller kan yttrande från den ene ej utan märklig omgång
eller tidsutdräkt inhämtas, vare den andres samtycke tillfyllest. Gäller vad
nu är sagt bada föräldrarna, tage den trolovade samtycke av förmyndaren,
eller, där särskild förmyndare ej är nämnd, av annan giftoman, som rätten
eller domaren på anmälan förordnar.

3 §•

Ej ma den, som är omyndig förklarad, ingå äktenskap utan förmyndarens
samtycke.

4§-

Vägras samtycke i fall, som i 2 eller 3 § avses, äge rätten, på ansökan, tilllata
äktenskapet, om skäl till den vägran prövas ej vara för handen.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap.

5§-

Ej må den träda i äktenskap, som är sinnessjuk eller sinnesslö.

6§-

Den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre
orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap,
med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet,

7 §•

Äktenskap vare förbjudet mellan dem, som äro i rätt upp- och nedstigande
släktskap med varandra, samt mellan syskon.

8 §•

Mellan ett syskon och det andras avkomling må äktenskap ej utan Konungens
tillstånd ingås.

9 §•

Äktenskap må ej slutas mellan dem, av vilka den ene varit gift med den
andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led.

10 §•

Ej -må någon träda i nytt gifte, så länge det tidigare äktenskapet består.

11 §■

Kvinna, som varit gift, må ej inom tio månader från äktenskapets upplösning
ingå nytt gifte, med mindre hon icke är havande från tiden före upplösningen
eller tio månader förflutit, sedan sammanlevnaden med mannen
upphörde.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap.

3 KAP.

Om lysning.

1§-

Till äktenskap skall lysas i den svenska församling, där kvinnan är kyrkobokförd
eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan församling,
där hon vistas.

Lysning skall av bägge de trolovade sökas hos den präst, som för kyrkoböckerna.

2 §•

1 mom. År mannen kyrkobokförd i annan svensk församling än i 1 §
sägs, skall han, då lysning sökes, förete intyg om vad kyrkoböckerna i
hans församling innehålla angående hans behörighet att ingå äktenskapet
(äktenskapsbetyg). Trolovad, som varken är eller bör vara kyrkobokförd i
svensk församling, skall förete det motsvarande intyg av utländsk registerförare
han kan anskaffa.

2 mom. Innehålla ej kyrkoböckerna eller intyg, varom i 1 mom. är
sagt, upplysning om trolovads ålder, har han att annorledes förebringa utredning
därom. År trolovad i den ålder, att han enligt 2 kap. 1 § ej
äger tråda i äktenskap utan Konungens tillstånd, skall han styrka att sådant
tillstånd givits.

3 mom. År trolovad under tjuguett år, och har han ej veterligen varit
gift, eller är trolovad veterligen omyndig förklarad, skall han visa att han
till äktenskapet har samtycke eller rättens tillstånd, efter ty i 2 kap. 2—
4 §§ är stadgat.

4 mom. År trolovad känd.för sinnessjukdom eller sinnesslöhet, eller har
han veterligen inom de tre sista åren varit sinnessjuk, skall han med läkarintyg
styrka att sinnessjukdom eller sinnesslöhet icke kan hos honom påvisas.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 köp.

5 mom. Trolovad, som icke visar Konungens tillstånd att utan hinder
av fallandesot ingå äktenskapet, skall, där han är känd för sådan sjukdom,
förete läkarintyg att fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, icke
kan hos honom påvisas, men eljest avgiva skriftlig försäkran på heder och
samvete att han, såvitt honom är veterligt, icke är behäftad med fallandesot.

Trolovad skall ock, där han icke visar Konungens tillstånd att utan hinder
av könssjukdom ingå äktenskapet, avgiva skriftlig försäkran på heder
och samvete att han, så vitt honom är veterligt, icke lider av könssjukdom
i smittosam^; skede.

6 mom. En var av de trolovade skall avgiva skriftlig försäkran på
heder och samvete att, så vitt honom är veterligt, de ej äro så besläktade
eller besvågrade, som i 2 kap. 7 eller 9 § sägs, och, där ej till äktenskapet
visas tillstånd jämlikt 2 kap. 8 §, att ej heller sådan släktskap,
som där avses, honom veterligen föreligger.

7 mom. Det åligger en var av de trolovade att i skriftlig försäkran
på heder och samvete uppgiva, huruvida han förut ingått äktenskap.

Har trolovad veterligen förut ingått äktenskap, och utvisa ej kyrkoböckerna
eller de i 1 mom. omförmälta intyg att äktenskapet blivit genom
makens död eller annorledes upplöst, skall han styrka att så skett.

8 mom. Har kvinnan veterligen varit gift, och utvisa ej kyrkoböckerna
eller de i 1 mom. omförmälta intyg att hinder till följd av stadgandet i
2 kap. 11 § ej föreligger, skall hon styrka att sådant hinder ej möter.

3 §•

Hava de trolovade fullgjort vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej
lysningsförrättaren hinder mot äktenskapet möta, utfärde genast lysning, vari
de trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist utsättas; och varde
lysningen genom utfärdarens försorg kungjord i kyrkan nästföljande tre
söndagar.

Har äktenskapsbetyg blivit utfärdat, skall genom utfärdarens försorg
nästa söndag i kyrkan uppläsas kungörelse därom med uppgift å bägge
de trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist, så ock den församling,
där lysning skall ske.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 och 4 kap.

4 §•

Menar någon att hinder mot äktenskapet möter, anmäle och styrke det
hos lysningsförrättaren.

5 §•

År lysning verkställd, och har ej hinder mot äktenskapet blivit jämlikt
4 § hos lysningsförrättaren anmält och styrkt eller eljest blivit honom
kunnigt, give han, när det äskas, de trolovade intyg om lysningen och att
hinder för äktenskapets ingående ej möter (lysningsbevis).

'' 6 §.

År trolovad dödligt sjuk, eller kallas mannen till uppbrott mot fienden,
må äktenskap ingås utan att lysning föregått.

7 §•

Aktenskapsbetyg må ej för trolovad utfärdas, med mindre samtycke
därtill givits av den, med vilken äktenskapet skall ingås.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående intyg och försäkran,
om vilka i detta kapitel är sagt.

4 KAP.

Om vigsel.

!§•

Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel.

2§-

Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av kyrkan eller
den ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet trossamfund;
och

inom främmande trossamfund, om Konungen förklarat dess prästerskap
äga att förrätta vigsel samt antingen båda de trolovade äro medlemmar av

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap.

samfundet eller, där samfundet är kristet, den ene är medlem därav och den
andre av annat kristet trossamfund.

Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangeliskt-luterskt
trossamfund skall hava samma rätt till kyrklig vigsel som medlem av svenska
kyrkan.

Vad nu är sagt om medlem av svenska kyrkan skall icke tillämpas å den
som ej är döpt.

3 §.

Till vigsel inom svenska kyrkan äga de trolovade välja den präst inom
kyrkan de själva åstunda; dock vare annan ej skyldig viga än präst i församling,
av vilken endera är medlem.

Inom främmande trossamfund förrättas vigsel av därtill behörig präst
inom samfundet.

4§-

Med borgerlig vigsel må äktenskap ingås, evad de trolovade kunde erhålla
kyrklig vigsel eller ej.

5§-

Behörig att förrätta borgerlig vigsel är, i stad, lagfaren ledamot av magistraten
eller, där magistrat ej finnes, ordföranden i den för staden särskilt
tillsatta styrelse och, på landet, kronofogden ävensom, där Konungen för
visst område det medgiver, den som Konungens befallningshavande särskilt
förordnar till vigselförrättare.

Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende därav, att
någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsomrade.

Är kronofogde bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta vigsel,
men vare ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade har sitt hemvist
inom fögderiet.

6§-

Är ej sådant fall för handen, varom i 3 kap. 6 § sägs, må vigsel ej ske, med
mindre lysning är verkställd; och varde vigsel ändå vägrad, om hinder mot

4—123787.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. .

äktenskapet är vigselförrättaren kunnigt. Utan lysningsbevis må ej annan
viga än den präst, som för kyrkoböckerna där lysning skett.

Har lysning blivit verkställd, men är vigsel ej förrättad inom tre månader
därefter, må vigsel ej vidare på den lysning ske.

7§-

Vilja de trolovade vigas utan föregående lysning, efter ty i 3 kap. 6 § sägs,
åligge trolovad, som är kvrkobokförd i svensk församling, att, där vigselföiTättaren
ej för den församlings böcker, förete äktenskapsbetyg, som i 3
kap. 2 § 1 mom. är sagt; och skall i övrigt i fråga om villkor för erhållande
av vigsel vad i 3 kap. 2 och 3 §§ är beträffande lysning stadgat äga motsvarande
tillämpning.

8 §•

Vigsel förrättas i släktingars eller andra vittnens närvaro.

Vid vigseln skola de trolovade, samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren,
på hans fråga avgiva sitt ja och samtycke till giftermålet samt därpå av
honom förklaras för äkta makar.

I övrigt lände till efterrättelse, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna
i kyrkohandboken, vid vigsel inom främmande trossamfund dess kyrkobruk
och vid borgerlig vigsel bestämmelser, som varda av Konungen meddelade.

Vigselförrättaren give makarna ofördröjligen bevis om vigseln.

9 §•

Vigsel vare utan verkan, om den ej förrättats av präst, som äger behörighet
att viga, eller av borgerlig vigselförrättare eller om därvid ej så tillgått,
som i 8 § andra stycket är föreskrivet; men ej skall vigsel anses ogin,
förty att eljest icke så förfarits, som i 8 § är sagt, eller vigselförrättaren
överskridit sin behörighet eller vederbörlig lysning ej föregått.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

5 KAP.

Om återgång ar äktenskap.

1 §•

Har äktenskap slutits, ändå att däremot var hinder, som sägs i 2 kap.
7, 9 eller 10 §, skall till återgång dömas.

För hinder, som avses i 2 kap. 10 §, äge dock återgång ej rum, där
det tidigare äktenskapet är upplöst utan att talan om återgång blivit väckt.

Allmän åklagare vare pliktig yrka äktenskapets återgång; och må talan
därom föras jämväl av vardera maken samt för hinder, som avses i 2 kap.
10 §, av den omgiftes make i det tidigare giftet.

2 §•

Var make vid vigseln sinnessjuk eller sinnesslö, gånge äktenskapet på
hans talan åter. Har han ej yrkat återgång inom sex månader från det
sjukdomen blev botad, vare sin rätt till talan förlustig.

Hade andra maken vid vigseln ej kunskap om sinnessjukdomen eller
sinnesslöheten, äge jämväl han vinna återgång, såframt han väcker talan
inom sex månader från det han fick sådan kunskap och sist inom tre år
från vigseln; dock att talan om återgång för sinnessjukdom ej må anställas,
sedan sjukdomen blivit botad.

3 §•

Äktenskap gånge ock på makes yrkande åter:

1. om han vid vigseln befann sig i tillfällig sinnesförvirring eller annat
sådant tillstånd, som utesluter rättslig handlingsförmåga;

2. om han av misstag låtit sig viga vid annan än sin trolovade eller utan
att vilja ingå äktenskap;

3. om honom ovetande andra maken vid vigseln led av fallandesot, som
härrör av övervägande inre orsaker, könssjukdom i smittosamt skede eller
spetälska eller var obotligt vanför till äktenskap;

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

4. om han bedragits till äktenskapet, därigenom att lian blivit av andra
maken genom falsk uppgift eller svikligt förtigande vilseledd angående vem
denne är eller angående sådana omständigheter rörande hans tidigare liv,
som skäligen bort avhålla den bedragne från äktenskapets ingående; eller

5. om han blivit tvungen till äktenskapet.

Återgång äge ej rum, där ej maken instämt sin talan inom sex månader,
sedan tillstånd, som i 1 sägs, upphörde eller han fick kunskap om återgångsskäl,
varom i 2, 3 eller 4 förmäles, eller blev fri från tvång, som i
5 avses; och må talan om återgång ej i något fall upptagas, sedan tre år
förflutit från vigseln.

Talan om återgång må ej heller anställas för könssjukdom, där maken ej
blivit smittad och sjukdomen redan upphört att vara smittosam, eller för
annan sjukdom, sedan den blivit botad.

4§.

I fråga om verkan av återgång skall, där ej nedan är annorlunda stadgat,
vad om äktenskapsskillnad är föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Då äktenskap återgår, skall vid bodelningen så anses, som om den
egendom, en var av makarna vid vigseln infört i boet eller efteråt förvärvat
genom arv, gåva eller testamente, varit den makes enskilda. Vad nu är
sagt äge dock ej tillämpning i fråga om makes rätt till vederlag, utan så är
att den grundar sig på åtgärd av den make, vilken icke infört eller förvärvat
egendomen, och denne haft vetskap om återgångsskälet.

6§.

Sker återgång jämlikt 1 §, och var ena maken vid vigseln i god tro men
den andre ej, äge den förre rätt till skadestånd, efter ty med avseende å makarnas
förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter prövas skäligt.

Vinner make återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och var den om -

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, <5 kap.

ständighet, som föranledde återgången, vid vigseln känd för andra maken,
njute ock den make, på vars talga äktenskapet går åter, skadestånd, som
nyss är sagt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall vid talans förlust framställas i målet om
återgång eller i mål om klander av avtal, som makarna med hänsyn till återgången
träffat.

7§.

Efter återgång vare makarna ej pliktiga försörja varandra.

8 §•

Går äktenskap åter jämlikt 1 §, och var mannen i god tro men hustrun
ej, eller vinner mannen återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och
var den omständighet, som föranledde återgången, vid vigseln känd för
hustrun, varde, där mannen i målet om återgång det äskar, förbud henne
meddelat att vidare bära hans namn.

9 §•

Upplöses genom makes död äktenskap, som jämlikt 1 § bort gå åter, skall,
såframt yrkande därom göres sist vid bodelningen, boet så delas, som hade
återgång skett.

Samma lag vare, där äktenskap, som jämlikt 2 eller 3 § kan dömas att
återgå, genom döden upplöses och tillämpning av nyss sagda regler äskas av
den efterlevande maken, om han ägde vinna återgång, eller av annan bodelägare,
om den avlidne hade sådan rätt och han förde talan om återgång eller
intill sin död befann sig i sådant tillstånd, som i 2 § eller 3 § 1 sägs.

Efterlevande make, som vid andra makens död ägde vinna återgång av
äktenskapet, njute, där han sist vid bodelningen det yrkar, skadestånd efter
de i 6 § givna regler.

Hade äktenskap bort gå åter för hinder, som sägs i 2 kap. 10 §, och dör den
omgifte, skall rätt till ersättning, pension eller annan ekonomisk förmån,
som är tillagd efterlevande make, där ej annat av omständigheterna framgår,
anses tillkomma maken i första giftet.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

6 KAP.

Om separation och äktenskapsskillnad.

1 §•

Makar, som finna sig ej kunna fortsätta den äktenskapliga sammanlevnaden,
äge, när de äro ense därom, vinna rättens dom å sammanlevnadens
hävande (separation).

2 §•

Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att försörja
andra maken eller barnen, eller åsidosätter han eljest i märklig
mån sina plikter mot dem, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande
medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra maken vinna separation,
där ej sådana omständigheter föreligga, att det ändock skäligen
kan fordras att han fortsätter sammanlevnaden.

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan orsak
uppstått sådan söndring mellan makarna, att sammanlevnadens fortsättande
skäligen icke kan fordras, äge en var av dem vinna separation;
dock må, där ena maken huvudsakligen bär skulden till söndringen, ej
mot den andres bestridande dömas till separation, med mindre synnerliga
skäl därtill äro.

3 §•

Hava makar levat separerade ett år, och är sammanlevnaden ej heller
därefter upptagen, varde på talan av endera dömt till äktenskapsskillnad.

4 §•

Är utan dom å separation sammanlevnaden mellan makar på grund av
söndring hävd sedan minst tre år, äge en var av makarna vinna äkten -

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

skapsskillnad; dock må, dar ena maken huvudsakligen bär skulden till
söndringen, ej mot den andres bestridande dömas till skillnad, med mindre
synnerliga skäl därtill äro.

5 §•

Har ena maken egenvillig! och utan giltig orsak undandragit sig sammanlevnaden
två år och ej sedermera upptagit den, äge andra maken vinna skillnad
i äktenskapet.

6§-

Är ena maken borta, och vet man ej att han inom de tre sista åren varit
vid liv, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

7§.

Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 § är stadgat, ingått nytt gifte,
äge andra maken vinna äktenskapsskillnad, så framt han anställer talan därom
inom sex månader från det han fick kunskap om den nya vigseln.

8 §•

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han annan straffbar
otukt, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad, där han ej varit delaktig
i gärningen eller samtyckt därtill; instämme dock sin talan inom sex
månader efter erhållen kunskap om gärningen och sist inom tre år, sedan
den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

9§-

Har make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede, med vetskap eller
misstanke därom genom könsumgänge utsatt andra maken för fara att bliva
smittad, äge denne vinna skillnad i äktenskapet, utan så är att han med vetskap
om faran låtit utsätta sig därför. Dock må ej dömas till skillnad, med
mindre talan därom anställes inom sex månader från det maken fick veta
att han blivit utsatt för smittofara, ej heller där maken ej blivit smittad och
sjukdomen, innan talan anställes, upphört att vara smittosam.

Lag om äktenskaps ingående och vpplösning, 6 kap.

10 §.

Stämplar ena maken mot den andres liv, eller förövar han grov misshandel
mot andra maken eller barnen, äge den make rätt till skillnad i äktenskapet,
där han ej varit delaktig i gärningen eller samtyckt därtill; instämme
dock vid talans förlust maken inom sex månader efter erhållen kunskap om
gärningen och sist inom tre år, sedan den begicks.

11 §•

Är ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff, äge andra
maken vinna skillnad i äktenskapet.

Har ena maken blivit dömd till straffarbete på viss tid understigande tre
år, dock minst sex månader, eller till fängelse eller tvångsarbete i minst ett
år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad, pröve rätten, huruvida med
hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till last och övriga omständigheter
skillnad må ske.

För straffdom må dock skillnad ej äga rum, där andra maken varit delaktig
i brottet eller samtyckt därtill.

Vill make vinna skillnad, efter ty nu är sagt, instämme andra maken inom
sex månader efter erhållen kunskap om domen och sist inom tre år, sedan den
föll, eller have förlorat sin talan.

12 §.

Är ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, må på talan
av andra maken dömas till äktenskapsskillnad, där rätten finner äktenskapets
snara upplösning vara av synnerliga skäl påkallad.

13 §.

Är ena maken sinnessjuk; har sjukdomen under äktenskapet fortfarit
tre år, och finnes ej skälig förhoppning om den sjukes varaktiga återställande
till hälsan, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad.

14 §.

När till separation blivit dömt, skall boet skiftas i den ordning, som om delning
av död mans kvarlåtenskap är i lag stadgad.

3 3

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

Om påföljd av underlåtenhet att före skiftet betala gäld, så ock om förvaltning
av enskild och samfälld egendom intill dess skifte sker skall i tillämpliga
delar gälla vad i lagen om boskillnad är i nämnda hänseenden stadgat för
makar, som vunnit boskillnad; och äge å makar, som blivit separerade, jämväl
tillämpning vad i samma lag för det fall, att boskillnad sökts, finnes föreskrivet
om samfälld egendoms avskiljande från boet, om undanskiftande
för gäld samt om makes betalningsrätt för vederlagsfordran.

Vad i lagen om boskillnad stadgas om utmätning för gäld skall intill dess
skifte sker lända till efterrättelse; dock att för gäld, som avses i 11 kap. 5 §
giftermålsbalken, ej må utmätas annan egendom än den, varöver hustrun
vid tiden för separationen ägde råda.

15 §.

Efter dom å separation råde hustrun sitt gods själv, med den inskränkning,
som av stadgandena i 14 § föranledes; och vare all egendom, som make efter
separationen genom arv, gåva, testamente eller annorledes förvärvar, så ock
all gäld, som make därefter gör, ansedd såsom hans enskilda.

16 §.

Hustru vare ej pliktig att med egendom, som hon efter dom å separation
förvärvar, betala under äktenskapet därförut gjord gäld, utan så är att hon
själv ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som hon med
mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd för
brottslig gärning. För gäld, som avses i 11 kap. 5 § giftermålsbalken, vare
hon ansvarig allenast med egendom, varöver hon vid tiden för separationen
ägde råda.

17 §.

Har boskillnad blivit beviljad, äge bestämmelserna i 14—16 §§ ej tillämpning.

18 §•

Varder enligt 2 § första stycket dömt till separation, och är boet ringa,
äge rätten, på yrkande av den make, som vinner separation, förordna att

5—123787.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

lian må från samfällda boet uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och
andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, ändå att därigenom
den andres lott skulle lida inskränkning.

19 §.

Å makar, som blivit i äktenskapet skilda, skall vad i 14 och 16 §§ är stadgat
för makar, som blivit separerade, äga motsvarande tillämpning, så framt ej
förut blivit dömt till boskillnad eller separation.

20 §.

Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens förhållande, varigenom
han grovt kränkt den andre, njute denne skadestånd, efter ty med avseende
å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter prövas
skäligt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall vid talans förlust framställas i skillnadsmålet
eller i mål angående klander av avtal, som i 26 § sägs.

21 §.

Ändå att makar blivit separerade, åligge en var av dem att efter sin förmåga
och den andres behov bidraga till dennes tillbörliga underhåll; dock
må, där ena maken huvudsakligen bär skulden till separationen, den andre
ej förpliktas giva underhållsbidrag, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

22 §.

Varda makar skilda i äktenskapet, och finnes den ene efter skillnaden bliva
i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, äge rätten ålägga andra maken
utgöra sådant bidrag, efter ty med avseende å hans förmåga samt övriga
omständigheter prövas skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej tillerkännas
make, som huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Träder den berättigade
i nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå.

Anspråk på underhållsbidrag till frånskild make skall vid talans förlust

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 35

framställas i skillnadsmålet eller i mål angående klander av avtal, som i
26 § sägs.

. 23 §.

När separation eller äktenskapsskillnad meddelas, förordne rätten tillika,
vilken av makarna skall hava barnen i sin vård eller, om ej alla barnen
böra vara i ena makens vård, huru de skola delas mellan makarna. Äro makarna
ense, give rätten sitt beslut i överensstämmelse med vad de önska, så
framt det ej är uppenbart stridande mot barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme
rätten, efter ty med hänsyn främst till barnens bästa finnes skäligt.
Bär ena maken huvudsakligen skulden till separationen eller skillnaden, och
äro de lika skickade att vårda barnen, vare den andre närmast därtill.

Innan förordnande, som nu är sagt, meddelas, varde, när anledning därtill
förekommer, yttrande inhämtat från barnavårdsnämnden.

24 §.

Under separation och efter äktenskapsskillnad åligge makarna att var
efter sin förmåga deltaga i kostnaden för barnens underhåll. Där ena
maken ej fullgör sin skyldighet genom underhåll av barn, som han har i
sin vård, vare han pliktig utgiva underhållsbidrag.

25 §.

Utan hinder av vad rätten förut beslutit om bidrag till makes eller barns
underhåll eller om barnens vård äge rätten på endera makens yrkande annorledes
förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden påkalla det;
dock att underhållsbidrag till frånskild make ej må utdömas, så framt talan
därom förut blivit ogillad, eller höjas utöver förut bestämt belopp.

26 §.

Hava makar med avseende å förestående separation eller äktenskapsskillnad
träffat avtal om skifte av boet eller vad med skiftet äger samband, om
skadestånd eller om bidrag till makes eller barns underhåll, vare det gällande.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 och 7 kap.

Avtal, som ej under separation slutits, må likväl, så vida det är uppenbart
obilligt för ena maken, på hans talan av rätten jämkas. Sådant klander skall
vid talans förlust väckas sist i skillnadsmålet, där äktenskapsskillnad sker
jämlikt 3 §, men eljest sist inom ett år från det skillnad i äktenskapet
meddelades.

Vad makar avtalat om bidrag till barns underhåll utgöre ej heller i något
fall hinder för rätten att, på endera makens yrkande, annorledes förordna
därom, så framt avtalet är uppenbart stridande mot barnens bästa eller förhållandena
blivit väsentligt ändrade.

Under separation må ej makarna mellan sig sluta avtal i annat ämne än
nu är sagt, ej heller ena maken bortgiva något till den andre.

27 §.

Flytta makar, som blivit separerade, åter samman, förfalle verkan av separationen
utom beträffande frågor, om vilka i 14—16 §§ är stadgat.

7 kap.

Om rättegång i äktenskapsmål.

1 §•

Äktenskapsmål äro mål om återgång av äktenskap, separation och äktenskapsskillnad,
så ock mål, däri tvisten är huruvida ett äktenskap består
eller ej.

2 §•

Fråga om äktenskaps bestånd må ej bliva föremål för särskild rättegång
annorledes än såsom tvist emellan dem, vilka påstås vara eller icke
vara förenade i äktenskap, men må eljest komma under prövning när helst
någons rätt är av frågan beroende.

3 §•

Omyndig, som ej är sinnessjuk eller sinnesslö, äger själv föra talan i
äktenskapsmål. För sinnessjuk eller sinnesslö föres talan av förmyndaren.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 7 kap.

4 §•

Äktenskapsrnål instämmes till rätten i den ort, där svaranden har sitt
hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den ort,
där mannen och kvinnan sist haft gemensamt hemvist eller, om de ej här
haft sådant, där kärandens hemvist är. Skall talan föras mot såväl mannen
som kvinnan, vare den rätt behörig, där båda eller endera har sitt hemvist
eller, om ingendera här har sådant, där de sist haft gemensamt hemvist.
Finnes ej behörig domstol, efter vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms
rådstuvurätt.

Vilja båda makarna erhålla separation enligt 6 kap 1 § eller äktenskapsskillnad
enligt 6 kap- 3 eller 4 §, göre ansökan därom hos den rätt, som
enligt första stycket är laga domstol i mål mot dem bägge.

Fråga om återgång eller skillnad för brott, därför ansvar yrkas, må ock
väckas vid den rätt, där brottmålet är anhängigt.

5 §•

I mål om återgång av äktenskap för hinder, som avses i 2 kap. 10 §,
varde jämväl den omgiftes make i tidigare giftet instämd, där han ej själv
väckt talan.

6 §•

Har svarande i äktenskapsrnål ej hemvist inom riket, och vet man ej var
han uppehåller sig, må stämning delgivas på sätt i 11 kap. 9 § andra
stycket rättegångsbalken sägs, ändå att han ej veterligen är ur riket faren
eller omständigheter ej förekomma, som giva anledning antaga, att han
håller sig undan eller att han har för avsikt att för framtiden bosätta sig
i främmande land.

7 §‘

Äktenskapsrnål skall handläggas inom stängda dörrar, där ej rätten finner
lämpligt att rättegången hålles offentligt och parterna därtill samtycka.

8 §•

Kommer vid underrätten svaranden ej tillstädes, och har stämningen ej
annorledes än i 11 kap. 9 eller 10 § rättegångsbalken sägs delgivits honom,

38 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 7 kap.

skall, där ej laga förfall visas, rätten förordna god man att utföra svarandens
talan.

Uteblir eljest svarande, som behörigen erhållit del av stämningen, och
visar ej laga förfall, äge rätten ändock företaga målet till avgörande, där
det finnes kunna ske. Varder mål sålunda avgjort, skall vad i 12 kap.
3 och 4 §§ rättegångsbalken sägs om återvinning ej i något fall äga tilllä
rapning.

God man, varom i första stycket är sagt, njute ersättning av allmänna
medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan ersättning gånge i
verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft; och skall skriftligt besked
om beslutet genast utan avgift tillhandahållas gode mannen. I slutliga
utslaget pröve rätten, huruvida ersättningen skall av part återgäldas till
statsverket.

9 §•

Visas ej, när mål om separation förekommer till handläggning, att medling
mellan makarna företagits av präst inom svenska kyrkan eller främmande
trossamfund eller av häradshövding eller magistratsledamot eller
av annan person, som av häradshövding eller borgmästare förordnats, skall
målet för beredande av tillfälle till medling uppskjutas till annan dag, så
framt ej makarna bo avlägset från varandra eller målet av annan särskild
orsak finnes icke böra för sagda ändamål uppehållas. Rätten förordne
lämplig person till medlare; och varde makarna av medlaren kallade att
sammankomma inför honom. Hörsammas ej kallelsen, eller har av annan
orsak medling ej skett före den dag, till vilken målet blivit uppskjutet,
äge vidare uppskov för medling ej rum, med mindre båda makarna det äska.

10 §•

När mål om äktenskaps återgång, separation eller äktenskapsskillnad är
anhängiggjort, meddele rätten eller domaren, där endera maken det äskar,
förordnande för magistratsperson, kronofogde, länsman, rättens betjänt eller
annan lämplig person att utan dröjsmål förrätta uppteckning av boets tillgångar
och skulder; och åligge makarna att under edsförpliktelse redligen
uppgiva allt, som till boet hör.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 7 kap.

Vad nu är sagt skall ej äga tillämpning, där boskillnad förut blivit beviljad
eller skillnad sökes enligt 6 kap. 3 § och i anledning av föregången
separation bouppteckning förrättats eller skifte hållits.

11 §•

Rätten har i äktenskapsmål att sörja för fullständig utredning och äger
för sådant ändamål införskaffa erforderlig bevisning. Ej vare parts erkännande
av viss omständighet gällande, där det ej styrkes av annan bevisning.
Ed må ej bjudas.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande särskilda,
i sammanhang med huvudsaken förekommande frågor, om vilka parterna
kunna träffa avtal.

Har rätten förordnat att part skall personligen inställa sig, och kommer
han ej, varde, där så tinnes lämpligt, till rätten hämtad.

12 §.

Yrkas återgång av äktenskap enligt 5 kap. 2 § eller äktenskapsskillnad
enligt 6 kap. 13 §, skall bevis om makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet
föras genom läkarintyg enligt närmare bestämmelser, som av Konungen
meddelas.

13 §.

I mål om återgång av äktenskap, separation eller äktenskapsskillnad äge
rätten, på yrkande av endera maken, att för tiden intill dess laga kraft
ägande dom föreligger förordna, efter ty skäligt finnes, om sammanlevnadens
hävande, barnens vård och bidrag av ena maken till den andres eller
barnens underhåll. Vid förordnande om sammanlevnadens hävande äge rätten
bestämma, vilken av makarna må sitta kvar i det gemensamma hemmet;
och äge den make innehava makarnas gemensamma bohag, där ej rätten
beträffande viss egendom annorlunda förordnar. Bestämmelse, som sist är

40 Lag om äktenslcaps ingående och upplösning, 7 och 8 kap.

sagd, skall, där till återgång, separation eller skillnad dömes, gälla till
dess skifte sker.

Beslut, varom i denna paragraf är sagt, kan när som helst av rätten
återkallas. Beslutet må överklagas i samma ordning som slutligt utslag
men gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet lika som laga kraft
ägande dom.

14 §.

Finner rätten i mål om äktenskaps återgång, separation eller äktenskapsskillnad,
att prövning av särskild i sammanhang med huvudsaken förekommande
fråga föranleder tidsutdrägt, äge rätten, där det. å någondera sidan
yrkas och rätten finner det lämpligen kunna ske, särskilt företaga huvudsaken
till slutligt avgörande.

15 §.

Klagan över rättens slutliga utslag i äktenskapsmål föres genom besvär.

8 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Då enligt denna lag tid skall räknas efter månad eller år, varde den
dag för slutdag ansedd, som genom sitt tal i månaden motsvarar den,
från vilken tidräkningen börjas. Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden,
varde den månadens sista dag ansedd för slutdag.

2 §•

Med könssjukdom förstås i denna lag syfilis, enkelt veneriskt sår och
dröppel; och skall sjukdomen anses vara i smittosamt skede, så länge
symtom å smittosamhet förefinnas eller förnyat framträdande av sådana
symtom är att befara.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 8 kap.

3 §•

Anteckningar om äktenskaps ingående och upplösning skola göras i
kyrkoböckerna enligt de föreskrifter Konungen giver.

4 §•

Om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap är särskilt
stadgat.

G—123787.

Förslag

till

Lag

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps ingående
och upplösning.

1 §•

Den nu antagna lagen om äktenskaps ingående och upplösning skall
jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1
januari 191 .

2 §•

Genom nya lagen upphävas:

1—7 kap., 10 kap. 7 § och 12—15 kap. giftermålsbalken;

15 och 16 kap. kyrkolagen;

förordningen den 3 april 1810 angående fullbordande av äktenskap med
kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte;

förordningen den 27 april 1810 angående äktenskapsskillnader;

förordningen den 20 januari 1863 angående giftermål emellan kristen
och mosaisk trosbekännare;

lagen den 1 juli 1898 om bodelning vid äktenskapsskillnad, så ock om
frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet;

lagen den 6 november 1908 om äktenskaps ingående;

lagen den 10 juni 1910, innefattande vissa bestämmelser om styrkande
av hinderslöshet till äktenskap;

Lag ang. införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

8 kap. 1—5 §§ ärvdabalken;

10 kap. 9 och 10 §§ rättegångsbalken;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller
förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill,
där ej här nedan annorledes stadgas;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
nya lagens bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tilllämpas.

4 §•

Har, innan nya lagen trätt i kraft, man hävdat sin fästekvinna eller
hävdat kvinna under äktenskapslöfte eller avlat barn med kvinna i lönskaläge,
därå sedan fästning följt, skall i avseende å sådan förbindelse äldre
lag gälla; dock att upplösning av förbindelse med fästekvinna skall,
evad den blivit av rätten stadfäst eller ej, ske i den ordning, som är
stadgad i förordningen den 3 april 1810 angående fullbordande av äktenskap
med kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte.

5 §•

Är lysning verkställd före den dag, då nya lagen trätt i kraft, må
vigsel på den lysning ske inom tre månader, räknade från sagda dag.

6 §•

Mål om återgång av äktenskap, som äro anhängiga när nya lagen träder
i kraft, skola handläggas och bedömas enligt äldre lag. Går äktenskapet
åter, skall i fråga om verkan därav äldre lag lända till efterrättelse.

Väckes efter det nya lagen trätt i kraft talan om återgång av äktenskap,
som dessförinnan är slutet, må ej till återgång dömas, med mindre orsak

Lag ang. införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

därtill finnes enligt både nya lagen och äldre lag. Sker återgång, galle
beträffande makes rätt i boet och skyldighet att gälda skadestånd vad i
äldre lag stadgas, men skall i övrigt beträffande återgångens verkningar
nya lagen tillämpas.

7 §•

Mål om äktenskapsskillnad eller skillnad till säng och säte, som äro vid
domstol anhängiga när nya lagen träder i kraft, så ock ansökningar om
äktenskapsskillnad, som då äro beroende på Konungens prövning, skola
handläggas och bedömas enligt äldre lag.

Hava makar undergått sådana varningsgrader, som i 14 kap. 1 §
giftermålsbalk^! sägs, må, även efter det nya lagen trätt i kraft, skillnad
jämlikt äldre lag sökas hos Konungen.

Frågan om verkan av skillnad, som enligt äldre lag meddelas, varde
efter den lag bedömd.

Sker jämlikt nya lagen äktenskapsskillnad av orsak, som inträffat före
det nya lagen trätt i kraft, må ej dömas till skadestånd jämlikt 6 kap.
20 §, men galle vad i äldre lag stadgas om förverkande i vissa fall av
rätt i boet.

8 §•

I stället för vad 5 kap. 1 § giftermålsbalken och 8 kap. 1—5 §§ ärvdabalken
innehålla samt med ändring av bestämmelserna i 7 § av sistnämnda
kapitel stadgas:

1. Barn, som är avlat i trolovning eller vars föräldrar efter avlelsen
ingått trolovning med varandra, är äkta barn.

2. Barn, som är avlat i äktenskap eller vars föräldrar efter avlelsen
ingått äktenskap med varandra, är äkta barn, ändå att föräldrarna voro
så besläktade eller besvågrade med varandra, att äktenskapet måste återgå,
eller endera av dem var gift med annan.

Vad sålunda är stadgat skall tillämpas även med avseende å äktenskap,
som slutits före den dag, nya lagen träder i kraft, men då ännu består.

3. Avlar man barn med sin trolovade eller i lönskaläge, därå sedan
trolovning följer; upplöses trolovningen genom mannens död och är kvin -

Lag ang. införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

nan i behov av underhåll, njute hon, där hon inom sex månader efter
dödsfallet framställer sitt anspråk hos den som i boet sitter eller hos
rätten eller domaren, skälig andel av hans kvarlåtenskap, dock ej utöver
hälften därav.

9 §•

Genom nya lagen och vad härovan förordnats skola ej anses upphävda:

kungl. brevet den 24 januari 1745 angående livstidsfånges giftermål;

vad i 19 § av förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning är stadgat om den troslära, i vilken
barn skall uppfostras, då föräldrarna eller endera är mosaisk trosbekännare
;

kungl. kungörelsen den 6 augusti 1894 angående vissa skyldigheter, som
åligga föreståndare för församling av främmande kristna trosbekännare;
samt

lagen den 14 oktober 1898, innefattande tillägg till 15 kap. 18 § kyrkolagen.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 1 § giftermålsbalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Vilja man och kvinna göra förord sig emellan före äktenskapet; då
skola de det skriftligen och med tvenne vittnen upprätta, innan vigsel
sker; omyndig tage ock förmyndarens samtycke, på sätt nyss är sagt.
Ej må förord göras om annat än makarnas giftorätt eller förvaltningen av
hustruns enskilda egendom. Förord må ej heller göras till förfång för
dem, som bättre rätt till någonderas egendom å den tid hava. Äktenskapsförord
skall öppet ingivas till rätten i den ort, där makarna hava
sitt bo och hemvist, eller sätta sig neder att bo, i staden inom åttonde
dagen och på landet sist å det ting, som infaller näst efter en månad
sedan vigsel skett, och läte rätten det i protokollet införas. Är vigsel
å annan ort förrättad, och kan förty den lagföljd ej ske, som nu föreskriven
är, då skall förord inom sagda tid hos rätten i vigningsorten företes,
och varde det, då makarna till boningsorten kommit, sist inom en
månad i stad, och å landet vid det ting, som näst efter tre månader infaller,
till rätter domstol ingivit, med bevis av rätten i vigningsorten, att
det där företett varit. Är ej med förord så förfaret, som nu sagt är;
vare det kraftlöst. Var som begär, äge att hos rätten undfå del av
äktenskapsförord.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 2 §, 19 kap. 4 §, 20 kap. 1, 3 och
4 §§ samt 22 kap. 1 § ärvdabalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

11 KAP.

2 §• #

Nu vill en, eller flera, och icke alla, arv skifta; have den vitsord, som
skifta vill.

Har efterlevande make med annan träffat förening som i 1 § sägs, och
ingår maken nytt äktenskap, äge en var av dem erhålla skifte, oavsett
vad de sig emellan överenskommit.

19 KAP.

4 §•

År någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att vårda
gods sitt, varde under förmyndare ställd. Är det hustru och varder annan
än mannen förordnad till förmyndare, lände det ej till inskränkning i
mannens målsmanskap.

20 KAP.

1 §•

Fader vare sina barns rätte förmyndare.

Dör modern, och går han i annat gifte, tage nästa mödernes fränders
råd i de mål, som barnens välfärd angå. Har ej bodelning efter tidigare

48 Lag om ändring i årvdabalken.

giftet blivit verkställd, träde han från förmynderskapet, till dess sådan
delning skett.

3 §•

Går föräldrarnas äktenskap åter eller varda de separerade eller skilda,
vare den barnens förmyndare, som skall hava dem i sin vård; och skall
vad i 1 och 2 §§ sägs om skyldighet för fader eller moder, som går
i annat gifte, att frånträda förmynderskapet äga motsvarande tillämpning.

4 §•

Aro både fader och moder, döda; vare då den barnens förmyndare, som
de med tvägge manna vittne, eller skriftligen därtill nämnt hava, och
tage han domarens bevis därå.

Nu hava de ej någon nämnt, vare då den förmyndare, som skyldast och
därtill fallen är; och give han domaren till känna vid nästa rättesrånersdag,
att han det förmynderskap tillträtt.

22 KAP.

1 §•

Nu är förmyndare lagligen nämnd; underrätte sig då noga, om den
omyndigas arv i löst och fast. Är det ej upptecknat; läte det genast
ske, som förr sagt är, och värde han barnagodset som sitt eget, eller
gälde skadan.

Går den omyndigas fader eller moder i nytt äktenskap, och har ej bodelning
skett efter tidigare giftet, drage förmyndaren därom försorg.

Denna lag träder i ki''aft den 1 januari 191 .

År dessförinnan god man förordnad för hustru enligt förutvarande lydelsen
av 19 kap. 4 § ärvdabalken, vare så ansett, som vore han hennes
förmyndare.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 8 § och 13 kap. 1 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 8 § och 13 kap. 1 § rättegångsbalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 KAP.

8 §.

År trolovning bruten, och uppkommer därav tvist emellan mannen och
kvinnan, döme rätten i den ort, där hon har sitt hemvist, evad hon är
kärande eller svarande. Vill hon söka honom vid den rätt, därunder han
jämligt 1 § lyder, have ock lov därtill.

13 KAP.

1 §■

Nu vill kärande eller svarande jäva domaren; göre det beskedligt, och
döme domaren själv om det jäv. Dessa äro laga jäv: Om domaren år
med part i den skyldskap eller det svågerlag, som i 2 kap. 7—9 §§ av
lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs, eller om han med
part är syskonbarn eller i svågerlag i ty, att den ena år eller varit gift
med den andras syskon eller syskons avkomling eller med någon, från
vilkens syskon den andra härstammar: eller är domaren parts vederdeloman,
eller uppenbara ovän: eller äger domaren, eller hans skyldeman,

7—123787

Lag om ändring i rättegångsbalken.

som nu nämnda äro, i den saken del, eller kunna de någon synnerlig
nytta eller skada därav vänta: eller haver han i annan rätt i samma sak
domare varit, eller förr varit fullmäktig däri, eller vittnat, eller förut såsom
betjänt i någon rätt, eller hos Konungens befallningsh avande, något
slut fattat, som den saken rörer: eller haver han själv en lika sak i annan
rätt. Vet domaren, att sådant jäv emot honom är, ändå att parten ej är
därom kunnig; träde självmant ifrån rätten. Söker endera parten, sedan
rättegång anhängig är, sak med domaren, eller tillfogar honom något med
ord eller gärning, i uppsåt att honom därmed jävig göra; det skall ej för
jäv räknas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§
strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

15 KAP.

21 §.

Fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder, som tvingar son
eller dotter till giftermål, straffes med fängelse i högst sex månader eller
i straffarbete i högst två år. Tvingar någon eljest annan till giftermål; dömes
till straffarbete i högst sex år.

Brott, som nu är sagt, må ej till bestraffning åtalas; där ej på grund
av tvånget blivit dömt till återgång av äktenskapet.

22 KAP.

8 §.

Gifter sig någon med den, som till följd av sinnessjukdom, tillfällig
sinnesförvirring eller annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga,
eller ingår någon äktenskap, som på yrkande av andra maken kan för

Lag om ändring i strafflagen.

villfarelse eller svek dömas att återgå; straffes med fängelse i minst ett
år eller straffarbete i högst fyra år.

Bedrager man, vilken fyllt tjuguett år, genom äktenskapslöfte, som ej
fullbordas, kvinna till lägersmål; straffes med fängelse eller böter.

Avgiver någon emot bättre vetande falsk utsaga i sådan försäkran, som
enligt lag skall avläggas till utredning angående frihet från äktenskapshinder;
dömes till fängelse eller, om han av egen drift återkallar utsagan
innan vigsel sker, till böter.

21 §•

Brott, som i 2 § 4 mom. 8 § 2 inom., 12 §, 13 § 1 mom., 19 och 20
§§ omförmälas, må ej åtalas av annan än målsägande; ej heller brott, varom
i 5 § 3 mom. förmäles, där det ej skett i kronans magasiner, vid in- och
utlastning å fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, där handel och
rörelse idkas. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej åtalas av annan
än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan föryttring av livsmedel
avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det, var uti han vetat
fel vara, utan att sådant uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas av annan än den, som brevet avsänt
eller till vilken det skrivet år, eller av den, som äger, i vård haver
eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.

Brott, som i 8 § 1 mom. omförmäles, må ej åtalas, där ej av anledning,
varom fråga år, blivit dömt till återgång av äktenskapet.

Ej må brott, som i 11 och 14 §§ sägs, åtalas av allmän åklagare, där
ej brottet av målsägande till åtal angivits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Med upphävande av 18 § andra stycket i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning förordnas
härigenom som följer:

Viger särskilt förordnad vigselförrättare, som ej är diplomatisk eller
konsulär ämbetsman, eller präst i främmande trossamfund då laga hinder
mot äktenskapet möter eller utan att lysning eller annat kungörande i
stadgad ordning föregått, eller åsidosätter han eljest vad honom i egenskap
av vigselförrättare åligger; dömes till fängelse i högst sex månader
eller böter, högst ett tusen kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps

ingående.

Vill någon klaga över beslut angående lysning eller annat kungörande
till äktenskap, utfärdande av äktenskapscertifikat eller företagande av vigsel,
må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst, hos domkapitlet,
där det givits av borgerlig vigselförrättare, hos Konungens befallningsha
vande och, där det meddelats av myndighet utom riket eller av kabinettssekreteraren
i utrikesdepartementet, hos Konungen i vederbörande statsdepartement.
över domkapitlets eller Konungens befallningshavandes beslut
må klagan föras hos Konungen genom besvär, som vid talans förlust
skola ingivas eller insändas till vederbörande statsdepartement sist å
trettionde dagen från det klaganden erhöll del av beslutet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt skall hava följande ändrade lydelse:

Mål om antagande av släktnamn;

mål om kyrkoskrivning, lysning eller annat kungörande till äktenskap,
utfärdande av äktenskapscertifikat, företagande av vigsel, anteckning i
kyrkobok.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober
1723.

Härigenom förordnas att § 29 i ridderskapets och adelns privilegier den
16 oktober 1723 skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 2, 3, 4, 7 och 8 §§, 2 och 3 kap. samt
5 kap. 2 och 4 §§ i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap skola erhålla följande
ändrade lydelse:

1 KAP.

2 §•

Vill utländsk undersåte inför svensk myndighet träda i äktenskap, varde
hans rätt att äktenskapet ingå prövad efter lagen i den stat, han tillhör.
År enligt den lag medgivet, att lagen å annan ort i sagda avseende tilllämpas,
må sådan lag i stället lända till efterrättelse.

Ej må dock i något fall utländsk undersåte, som är gift, inför svensk
myndighet ingå äktenskap; ej heller må äktenskap slutas mellan dem, som
äro i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra eller äro syskon
eller av vilka den ena varit gift med den andras släkting i rätt upp- eller
nedstigande led.

8—123787

58 Lag om ändring i lagen om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap.

3 §.

Intyg att svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför utländsk
myndighet, enligt svensk lag äger det äktenskap ingå, må ej av svensk
myndighet utfärdas, innan sökandens avsikt blivit offentligen kungjord.

Närmare föreskrifter huru sådant intyg må erhållas, så ock bestämmelser
huru utländsk undersåte, som vill inför svensk myndighet träda i äktenskap,
må styrka, att hinder mot äktenskapets avslutande ej är för handen,
varda av Konungen meddelade.

4 §•

Vad svensk lag stadgar i fråga om lysning till äktenskap, så ock i övrigt
om formen för äktenskaps avslutande, skall äga tillämpning även för
det fall att utländsk undersåte vill inför svensk myndighet här i riket
träda i äktenskap.

Innehåller främmande stats lag föreskrift om lysning för det fall att
undersåte i den stat vill ingå äktenskap utom sitt hemland, äger Konungen
förordna, att giftermål inför svensk myndighet ej må ske, innan visat
varder att sådan lysning ägt rum eller att behörig myndighet i den
främmande staten från den lysning meddelat befrielse. Ej må dock sådan
lysnings försummande här föranleda giftermålets ogiltighet, ändå att den
påföljd är i den främmande statens lag stadgad.

7 §.

Giftermål, som i främmande stats tjänst anställd diplomatisk eller konsulär
ämbetsman å utrikes ort förrättat i enlighet med lagen i sagda stat,
vare här i riket gällande, såframt varken mannen eller kvinnan var undersåte
i den stat, å vars område giftermålet skett, samt sistnämnda stat icke
förvägrat ämbetsmannen att giftermål förrätta.

8 §.

År giftermål mellan svenska undersåtar å utrikes ort av präst inom

Lag om ändring i lagen om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap. 59

svenska kyrkan förrättat i enlighet med svensk lags föreskrifter, vare det
här för gillt hållet.

Om giftermål inför svensk myndighet utrikes i andra fall är särskilt
stadgat.

2 KAP.

Om återgång av äktenskap.

1 §•

Väckes talan om återgång av äktenskap, som i behörig form slutits mellan
utländska undersåtar; är orsak till återgång för handen enligt lagen i
den stat, makarna vid äktenskapets ingående tillhörde, eller, om de tillhörde
olika stater, enligt någondera statens lag, och har Konungen förordnat,
att lag, som nu är sagd, må i ty fall vinna tillämpning, ändå att
orsak till återgång ej finnes enligt svensk lag, gånge äktenskapet åter.
Ägde make, enligt sitt hemlands lag, för behörighet att träda i äktenskap
åberopa lagen å annan ort, skall beträffande den make sådan lag vinna
tillämpning, om enligt den lag orsak till återgång ej är för handen.

Är ej förordnande, varom här förut är sagt, av Konungen meddelat,
må ej till återgång dömas, med mindre orsak därtill finnes jämväl enligt
svensk lag.

2 §•

Ej må i något fall till återgång av äktenskap här i riket dömas av den
anledning att det ingåtts i strid mot främmande lags föreskrift, att tidigare
äktenskap skall, oaktat det är genom skillnad upplöst, utgöra hinder
för nytt äktenskap, eller emot förbud mot äktenskap mellan dem, som äro
av olika religion, eller emot äktenskapsförbud, som grundar sig å prästerligt
kall eller å löfte att förbliva ogift.

60 Lag om ändring i lagen om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap.

3 KAP.

Om äktenskapsskillnad och separation.

1 §•

Talan om äktenskapsskillnad eller separation mellan utländska undersåtar
må här i riket upptagas, om den make, mot vilken talan väckes,
här har sitt hemvist. Lag samma vare, om makarna samtidigt haft hemvist
inom riket, men den make, mot vilken talan väckes, övergivit den
andre eller, efter det orsak till skillnad eller separation uppstått, flyttat
ur riket.

År enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, åt inländsk myndighet
förbehållet, i allmänhet eller för vissa fall, att pröva talan om äktenskapsskillnad
eller separation mellan sagda stats undersåtar, må ej, i strid mot
dylikt förbehåll, sådan talan här i riket upptagas, med mindre fråga är om
skillnad eller separation i äktenskap, som i makarnas hemland anses ej vara
i behörig form avslutat.

2 §•

Skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må ej beviljas, utan
så är att enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, äktenskapsskillnad må
äga rum samt orsak till skillnad är för handen ej mindre enligt sagda lag
än ock enligt svensk lag.

Hava makarna förut tillhört annan främmande stat, må ej för vinnande
av skillnad åberopas vad som under den tid inträffat, med mindre skillnad
på grund därav är medgiven jämväl enligt där gällande lag.

Vad nu är sagt om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande tillämpning
i avseende å separation.

3 §•

Makar, som tillhöra främmande stat men hava hemvist här i riket, må,
där talan om äktenskapsskillnad eller separation är anhängiggjord i deras

Lag om ändring i lagen om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap. 61

hemland, var för sig utverka förordnande, som i 7 kap. 13 § av lagen om
äktenskaps ingående och upplösning sägs, ändå att skillnad eller separation
i äktenskapet ej kan här meddelas. Dock skall förordnandet upphöra att
gälla, där den i makarnas hemland väckta talan varder återkallad eller
ogillad eller förordnandet ej inom ett år stadfästes av behörig myndighet
därstädes.

4 §•

Är av myndighet i främmande stat äktenskapsskillnad eller separation
beviljad mellan undersåtar i samma stat, lände det beslut här i riket till
■efterrättelse.

5 §•

Har myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad mellan undersåtar
i annan stat, må, med iakttagande likväl av vad i 7 § sägs, det
beslut här lända till efterrättelse, under villkor

att, med motsvarande tillämpning av vad i 1 § är stadgat i avseende å
svensk myndighets behörighet att upptaga talan om äktenskapsskillnad
mellan undersåtar i annan stat, det finnes hava tillkommit myndighet i
den stat, där beslutet meddelats, att målet upptaga; samt

att orsak till skillnad varit för handen enligt lagen i den stat, makarna
tillhörde.

Är beslutet meddelat av annan myndighet än domstol, må det, där
fråga är om utländska undersåtar, ej lända till efterrättelse, om det av
sagda anledning ej kan vinna erkännande i makarnas hemland.

Vad i denna paragraf är sagt om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande
tillämpning i avseende å separation.

6 §•

Vill någon här i riket erhålla stadfästelse å beslut, varom i 5 § sägs,
göre därom ansökan hos Svea hovrätt, och pröve hovrätten, om de i
sagda paragraf stadgade villkor äro för handen. Har i ärende, varom nu
är sagt, beslutet blivit stadfäst, galle stadfästelsen såsom laga kraftägande

62 Lag om ändring i lagen om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap.

dom. Varder ansökan om stadfästelse avslagen, vare det ej hinder för ny
ansökan.

7 §•

Såvitt angår frånskild makes rätt att träda i nytt äktenskap, må beslut
om äktenskapsskillnad, varom i 5 § sägs, ej vinna tillämpning, innan
stadfästelse å beslutet meddelats i den ordning, 6 § stadgar.

5 KAP.

2 §•

Fråga, som angår äktenskapsskillnad eller separation mellan makar,
vilka äro undersåtar i olika stater, skall bedömas som om bägge makarna
vore undersåtar i den stat, de sist gemensamt tillhört, eller, om de ej
hava tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör.

4 §•

Gitter ej den, som väckt talan om återgång av äktenskap, om äktenskapsskillnad
eller om separation, styrka innehållet av främmande lag, vilken,
efter ty här förut är sagt, skall lända till efterrättelse, och är ej lagens
innehåll ändå för rätten känt, må hans talan ej bifallas.

Har Konungen förordnat, huru underrättelse om innehållet av främmande
lag må av rätten sökas, vare rätten, där ej lagens innehåll förut är för
rätten känt, pliktig att i sådan ordning därom söka underrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet.

Med upphävande av lagen den 8 juli 1904 om äktenskaps avslutande
inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet förordnas
härigenom som följer:

1 §•

Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman
i främmande stat att förrätta vigsel mellan svenska undersåtar eller
mellan svensk undersåte och undersåte i främmande stat.

• 2 §.

Vigselförrättare, som i 1 § sägs, skall, då begäran om vigsel framställes,
tillse, att de trolovade äro oförhindrade att ingå äktenskap med
varandra. Trolovad, som är kyrkobokförd i svensk församling, vare pliktig
att inför vigselförrättaren förete äktenskapsbetyg; och skola de trolovade
i övrigt fullgöra vad enligt lag åligger dem, som vilja erhålla lysning
till äktenskap.

Har Konungen förordnat, att äktenskap ej må slutas i strid mot hinder,
som är stadgat i den främmande statens lag, lände det till efterrättelse;
och vare de trolovade pliktiga styrka frånvaron av sådant hinder, på sätt
Konungen föreskriver.

Lag om äktenskaps ingående inför svensk myndighet i utlandet.

3 §•

Fullgöra de trolovade vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej vigselförrättaren
hinder mot äktenskapet möta, utfärde han genast kungörelse
om äktenskapet, upptagande de trolovades fullständiga namn samt
ålder, födelseort, yrke och hemvist, så ock anvisning att hinder mot
äktenskapet må före viss dag anmälas hos honom. Kungörelsen skall
hållas anslagen å beskickningen eller konsulatet intill nämnda dag
samt, där så ske kan, på de trolovades bekostnad införas i tidning inom
varderas hemort, så ock, i fall någon av dem inom ett år före det begäran
om vigsel framställdes haft sitt hemvist å annan ort, i tidning inom
sådan ort.

Har kungörelse varit anslagen utan att hinder mot äktenskapet yppats,
må vigsel ske, dock ej senare än tre månader efter det anslagstiden utgick.

4 §•

Har lysning i laga ordning skett i svensk församling, och skall vigsel
förrättas inom tre månader efter lysningstidens utgång, äge vad i 2 §
första stycket sägs ej tillämpning och skall kungörande enligt 3 § ej ske.

5 §•

Då uppdrag att förrätta vigsel meddelas underordnad konsulär ämbetsman,
äge Konungen tillika anförtro åt honom överordnad diplomatisk
eller konsulär ämbetsman att pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter,
och ombesörja äktenskapets kungörande.

6 §•

Vistas svenska undersåtar å ort utom Europa, avlägsen från svensk beskickning
eller konsulat, äge Konungen förordna svensk undersåte, som ej
är diplomatisk eller konsulär ämbetsman, att å den ort förrätta vigsel
mellan svenska undersåtar. År sådant förordnande meddelat, tillkommer
det den diplomatiske eller konsuläre ämbetsman, som Konungen därtill

Lag om äktenskaps ingående inför svensk myndighet i utlandet.

utser, att pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter, och ombesörja
äktenskapets kungörande.

7 §•

Angående förrättande av vigsel enligt denna lag galle vad i avseende å
borgerlig vigsel är stadgat. Vad vid vigseln förekommit skall i protokoll
upptagas, och varde protokollet av vittnen bestyrkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 . Har kungörande eller
lysning skett före nämnda dag, må vigsel på det kungörande eller den
lysning äga rum inom tre månader därefter.

9—123787

Förslag

till

Förordning,

huru svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför utländsk myndighet,

må erhålla äktenskaps-certifikat.

Med upphävande av förordningen den 8 juli 1904, huru svensk undersåte,
som vill träda i äktenskap inför utländsk myndighet, må erhålla
äktenskaps-certifikat, och kungörelsen den 16 februari 1906 med bemyndigande
för kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet att utfärda äktenskapscertifikat
förordnas härigenom som följer:

1 §•

Vill svensk undersåte för äktenskaps ingående inför utländsk myndighet
erhålla svensk myndighets intyg, att han enligt svensk lag äger det äktenskap
ingå (äktenskaps-certifikat), skall, på de villkor och i den ordning
här nedan är stadgat, sådant intyg honom meddelas enligt bilagda
formulär.

2 §•

Svensk undersåte, som är kyrkobokförd i svensk församling, äger begära
äktenskaps-certifikat hos den präst, som för kyrkoböckerna i församlingen.

Fullgör sökanden vad i lag är såsom villkor för erhållande av lysning
stadgat, och finner ej prästen hinder mot äktenskapet möta, varde

Förordning, huru svensk undersåte må erhålla äktenskaps-certifikat. 67

kungörelse om äktenskapet genast utfärdad och i kyrkan uppläst på sätt
om lysning är föreskrivet.

Har kungörande ägt rum utan att hinder mot äktenskapet yppats, skall
certifikat utfärdas.

3 §.

Svensk undersåte, som har hemvist utom riket och ej är eller bör vara
kyrkobokförd i svensk församling, äger begära äktenskaps-certifikat hos
diplomatisk eller konsulär ämbetsman, åt vilken Konungen uppdragit att
utfärda sådant intyg, i

Fullgör sökanden vad i lag är om villkor för erhållande av lysning
stadgat, och finner ej ämbetsmannen hinder mot äktenskapet möta, utfärde
han genast kungörelse om äktenskapet, upptagande de trolovades fullständiga
namn samt ålder, födelseort, yrke och hemvist, så ock anvisning
att hinder mot äktenskapet må före viss dag anmälas hos honom. Kungörelsen
skall hållas anslagen å beskickningen eller konsulatet intill nämnda
dag samt, där så ske kan, på sökandens bekostnad införas i tidning i hans
hemort så ock, i fall han inom ett år före det begäran om certifikat framställdes
haft sitt hemvist å annan ort, i tidning inom sådan ort.

Har kungörelse varit anslagen utan att hinder mot äktenskapet yppats,
skall certifikat utfärdas.

4 §•

Rätt att utfärda äktenskaps-certifikat för svensk undersåte, som i 3 §
sägs, tillkommer jämväl kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet.

Vill någon erhålla certifikat av kabinettssekreteraren, göre framställning
därom hos diplomatisk eller konsulär ämbetsman, åt vilken Konungen uppdragit
att sådant ärende handlägga; och varde vidare förfaret efter ty i
3 § andra stycket stadgas.

Sedan kungörande ägt rum, skola handlingarna med bevis därom insändas
till utrikesdepartementet. Finner ej kabinettssekreteraren hinder
mot äktenskapet möta, skall certifikat utfärdas.

Förordning, huru svensk undersåte må erhålla äktenskaps-certifikat.

5 §•

Har lysning i laga ordning skett i svensk församling och hava tre månader
ej därefter förflutit, skall certifikat på begäran utfärdas utan att
kungörande, varom i 2, 3 eller 4 § sägs, äger rum.

6 §.

Sedan tre månader förflutit från det kungörande eller lysning skett,
galle certifikatet ej vidare såsom bevis om rätt att ingå äktenskap.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 191 .

Formulär

till

Äktenskapscertifikat.

Svenske undersåten*

född den ..............................................................................................................

för närvarande boende ........................................................................................

vilken uppgivit sig vilja ingå äktenskap med ............................ undersåten

född den .................................................... i ....................................................

för närvarande boende ......................................................................................

är, så vitt utrönas kunnat, enligt svensk lag oförhindrad att ingå äktenskap.
............................................................ står veterligen icke i skyldskaps- eller

svågerlagsförhållande till

(eller)

. står till

i den skyldskap, det svågerlag, att

Enligt svensk rätt är lysning i Sverige ej erforderlig, då svensk undersåte
vill ingå äktenskap inför utländsk myndighet.

Ingår svensk man äktenskap med utländsk kvinna, förvärvar hon genom
giftermålet svensk medborgarrätt. Barn, som i sådant äktenskap födas,
bliva svenska undersåtar.

Vilket intygas; ............................................ den .........................................

(ÄmbetsmanneDS titel.)

Fullständigt namn och yrke.

Förslag

till

Förordning,

huru utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet,
må styrka, att hinder mot det äktenskaps avslutande ej är för handen.

Med upphävande av förordningen den 8 juli 1904, huru utländsk undersåte,
som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet, må styrka,
att hinder mot det äktenskaps avslutande ej är för handen, förordnas härigenom
som följer:

1 §•

Utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet,
har att förebringa

antingen intyg av behörig myndighet i hemlandet att enligt dess lag
hinder mot äktenskapet icke möter

eller och

1) intyg av behörig myndighet i hemlandet, vilka hinder mot äktenskap
i dess lag äro stadgade;

2) där prövning, huruvida hinder mot äktenskapet möter, skall företagas
av annan än den präst som för kyrkoböckerna i svensk församling, varest
sökanden är kyrkoskriven: sådant äktenskapsbetyg, som i 3 kap. 2 § av
lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs, eller, om han varken

Förordning, huru utländsk undersåte må styrka, att hinder mot äktenskap ej år för handen. 71

är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling, det motsvarande intyg
av utländsk registerförare han kan anskaffa; samt

3) om enligt hemlandets lag för rätt att ingå äktenskapet fordras myndighets
tillstånd, annans samtycke, bevis av läkare, avvittring efter föregående"''
äktenskap, iakttagande av väntetid eller dylikt, bevis att sådan
fordran är uppfylld.

Sökanden skall därjämte i skriftlig försäkran på heder och samvete uppgiva,
huruvida han förut ingått äktenskap, samt betyga att, så vitt honom är
veterlig^ de trolovade ej äro så besläktade eller besvågrade, som i 2 kap.
7 eller 9 § av lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs.

Varder det kunnigt att sökanden förut ingått äktenskap, och utvisa ej
handlingarna att äktenskapet blivit genom makens död eller annorledes
upplöst, skall han styrka att så skett.

Har Konungen med avseende å undersåte i den stat sökanden tillhör
förordnat, att giftermål inför svensk myndighet ej må ske, innan visat
varder att lysning enligt lagen i den stat ägt rum eller att behörig myndighet
därstädes från den lysning meddelat befrielse, skall sökanden jämväl
styrka att sådant villkor är uppfyllt.

Intyg att hinder mot äktenskapet enligt lagen i sökandens hemland icke
möter eller vilka hinder mot äktenskap enligt den lag äro stadgade skall,
där det ej utfärdats av här i riket anställd diplomatisk eller konsulär ämbetsman,
vara åtföljt av sådan ämbetsmans eller ock svensk diplomatisk
eller konsulär ämbetsmans bevis, att intyget är av behörig myndighet utfärdat.

2 §•

Äger utländsk undersåte, jämlikt 1 kap. 2 § i lagen om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, för sin
rätt att ingå äktenskap åberopa annan lag än lagen i den stat, han tillhör,
varde, där han det begär, i avseende å sin skyldighet att styrka hinderslöshet
behandlad, som om han vore undersåte i den stat, vars lag han
åberopar.

72 Förordning, huru utländsk undersåte må styrka, att hinder mot äktenskap ej år för handen.

3 §•

Har med främmande stat överenskommits, att med avseende å dess undersåtar
rätt att ingå äktenskap må styrkas annorledes än nu är stadgat,
lände sådan överenskommelse till efterrättelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 191 .

MOTIV.

10—1237S7

Förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning.

1 KAP.

Om trolovning.

I de äldsta germanska rättssamhällena ingicks äktenskapet regelmässigt genom
ett slags köp, som slöts mellan mannen och kvinnans ättemän eller en representant
för dessa. Mannen hade att erlägga det vederlag, varom parterna kunde enas, mot
det att han fick bruden till sig högtidligen överlämnad. Därefter fördes bruden till
brudgummens hem, där äktenskapet genom bilägret kom till rättslig fullbordan.
Efter hand kommo de till äktenskaps ingående hörande rättshandlingarna att sönderfalla
i tvenne till tiden skilda akter, fästningen, innefattande ett avtal om kvinnans
framtida överlämnande och om vederlaget därför, och bröllopet, då bruden överlämnades
och hemfördes till brudgummen och betalningen jämväl erlades, där den
ej, såsom under ett tidigare skede var regel, guldits redan vid förlovningen. Ännu
ganska långt fram i tiden betraktades kvinnan icke såsom avtalande part, utan såsom
rättshandlingens föremål.

I skarp motsats till denna gammalgermanska ståndpunkt trädde den kristna kyrkans
uppfattning. Ursprungligen lärde kyrkan i nära anslutning till den justinianska
rätten, att för äktenskaps ingående de blivande makarnas samtycke var
tillräckligt, men också erforderligt. I vilken form deras vilja att förena sig i
äktenskap kom till synes tillmättes ingen betydelse; visserligen utvecklade sig efterhand
den seden, att brudparet i sammanhang med äktenskapets ingående besökte
gudstjänsten och mottog den kyrkliga välsignelsen, men rättsligen sett hade detta

Trolovning:
och äktenskap.

Historisk
översikt.
Den gammalgermanska
rätten.

Den kanoniska
rätten.

Förhållandet
mellan
kanonisk och
germansk
rätt.

76 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

lika litet att betyda som det bos de hedniska germanerna spårade bruket att omgiva
äktenskapsstiftandet med religiösa ceremonier.

Med utgångspunkt från bibelns uppfattning av äktenskapet såsom ett heligt ting,
en res sacra, kom kyrkan redan tidigt att i äktenskapet sa ett kyrkligt institut,
vars reglering, med undantag dock av dess förmögenhetsrättsliga sida,
ansågs förbehållen kyrkan, och dessa anspråk fingo ökad skärpa, allt efter som läran
om äktenskapets sakramentala natur utvecklades. I princip gingo kyrkans anspråk
ända därhän, att hon såsom en från staten skild maktfaktor borde få ensam övertaga
såväl lagstiftning som rättsskipning på det ifrågavarande området. Detta sitt ideal
kunde hon dock blott i vissa länder och för begränsad tid förverkliga. I övrigt
fick hon nöja sig med att söka för sina synpunkter vinna beaktande hos den världsliga
lagstiftningsmakten och domstolarna och att på övertygelsens väg eller genom användande
av sin disciplinära myndighet söka förmå sina medlemmar att följa den
kanoniska rättens bud. Mångenstädes kommo sålunda på det äktenskapsrättsliga området
två självständiga rättssystem att stå emot varandra, kyrkans och statens, av
vilka det förra i allt väsentligt ägde internationell natur.

Liksom den kanoniska äktenskapsrätten vuxit fram på den justinianska rättens
grund, påverkades den naturligtvis av de olika profana rättssystem, mot vilka
den kom att bryta sig. På denna väg hävdes de tvivelsmål, som vid beröringen
mellan germansk och kanonisk rätt uppstodo, huruvida ett enligt germansk rätt ingånget
äktenskap skulle av kyrkan anses slutet redan genom fästningen, som ju innefattade
ett avtal om äktenskap, eller först i och med bröllopet. Påven Alexander
III (1159—1181) fastslog nämligen, att en skillnad måste anses föreligga mellan
en blott förlovning (sponsalia de futuro), som avsåg ett framtida inträde i äktenskap,
och ett äktenskapsavtal, som genast skulle gå i fullbordan (sponsalia de praesenti);
genom ett avtal av sistnämnda beskaffenhet blevo nupturienterna äkta makar,
varemot en förlovning allenast i förening med därpå följande bröllop eller könsumgänge,
copula carnalis, gav upphov till ett giltigt äktenskap. På detta sätt
bereddes inom det kanoniska systemet nödtorftig plats för det germanska begreppet
fästning, ja, detta omfattades av kyrkan med ganska stort intresse, bland annat
med hänsyn till det rådrum, som genom fästningen vanns till rannsakan om den
kanoniska rättens äktenskapshinder.

Svårare var det att komma till rätta med den germanska regeln, att kvinnans

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

samtycke saknade betydelse för tillkomsten av ett giltigt äktenskap; här förelåg en
principiell motsats, som skolastiken icke kunde bortförklara. Det kyrkliga inflytandet
verkade emellertid efter hand därhän, att jämväl den germanska rätten uppställde
fordran på kvinnans samtycke. I och med giftomannainstitutionens försvagande
banades också väg för prästerlig medverkan vid förlovningar och bröllop,
ett kyrkligt önskemål i ordningens och sedlighetens intresse, och därmed för
stadgandena om lysning och vigsel.

Många tecken tyda på att brudköpet även i vårt land en gång varit den vanliga
formen för äktenskaps ingående. Redan i landskapslagarna är visserligen denna
ståndpunkt i princip övervunnen, men deras stadganden i ämnet hänvisa flerstädes
tydligt på brudköpet såsom sitt historiska ursprung.

För tillkomsten av ett äktenskap förutsatte landskapslagarna fästning samt giftermål
i förening med biläger (»sängliggning»). Fästningsavtalet slöts i vittnens närvaro
mellan mannen och kvinnans giftoman och fick ökad rättslig helg genom de gåvor,
som mannen därvid hade att utgiva, enligt vissa svealagar till giftomannen, enligt
götalagarna till andra kvinnans fränder. Vid fästningastämman träffades avtal om
morgongåva och hemföljd, enligt götalagarna även om en gåva till giftomannen,
som skulle utgå vid bröllopet. Genom fästningen vann mannen en rätt att få bruden
till sig utlämnad, men själv blev han ej i annan måtto bunden, än att han, om
han bröt avtalet, såg sina redan givna skänker fruktlöst förspillda och enligt vissa
bland lagarna drabbades av böter. I normala fall, då fästmannen ej blev nödsakad
att tillgripa i lagarna föreskrivna exekutiva åtgärder för att utfå sin brud, realiserades
hans rätt genom giftermålet eller brudens högtidliga överlämnande genom giftomannen
till brudgummen, vartill voro anknutna vissa andra ceremonier, nämligen
brudfärd, gästabud i brudgummens hem och sängliggning, med vilket sistnämnda
moment äktenskapets borgerliga rättsverkningar i allmänhet inträdde. De viktigaste
äktenskapsstiftande fakta voro sålunda enligt landskapslagarna fästningen
och sängliggningen, och denna ståndpunkt framträder än mera utpräglad i landsoch
stadslagarna. Dessa lagar avvika däremot i det hänseendet från flertalet landskapslagar,
att de icke stadga någon skyldighet för mannen att lämna gåvor åt
giftomannen eller andra kvinnans släktingar.

De här i all korthet antydda reglerna om äktenskaps ingående skilja sig från
den germanska rättens ursprungliga ståndpunkt framför allt däri, att mannens eko -

Landskapsoch
landslagarna.

78 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

nomiska prestationer både i form och i sak förlorat sin egenskap av köpeskilling
ock i sin helhet eller åtminstone till största delen skulle utgå till kvinnan själv.
Härmed sammanhänger att kvinnans ställning såsom avtalande part var på
väg att vinna erkännande; principen att hon ej fick bortfästas mot sin vilja var direkt
eller indirekt uttalad redan i flera av landskapslagarna. Man torde ej taga
miste, om man tillskriver detta kyrkligt inflytande. Även på åtskilliga andra
punkter hade det lyckats kyrkan att få sina principer mer eller mindre fullständigt
erkända av den borgerliga lagstiftningen. Till förekommande av att äktenskap
ingingos i strid mot den kanoniska rättens äktenskapshinder hade laterankonsiliet
år 1215 påbjudit lysning, och påföljande år hade beslutet härom kungjorts
till efterlevnad även för Sverige; äktenskap utan förutgången lysning stämplades såsom
hemliga äktenskap (matrimonia clandestina) och förbjödos vid äventyr av kyrkliga
straff utan att dock förklaras ogiltiga. Kyrkans avoghet mot hemliga äktenskap
hade även lett till allt starkare betonande av vigselns önskvärdhet, och redan i
ett brev från påven Alexander III till ärkebiskopen i Uppsala och hans lydbiskopar
hade föreskrifter i detta hänseende givits. Dessa kyrkliga stadganden angående lysning
och vigsel hade icke lämnat de borgerliga rättskällorna oberörda. I de flesta
landskapslagarna liksom i lands- och stadslagarna återfinnas sålunda bestämmelser
om lysning, låt vara att ljusningen knappast torde hava uppfattats såsom obligatorisk,
utan allenast såsom en förutsättning för att vigsel skulle få äga rum. Vigsel omnämnes
i alla lagarna med undantag av den äldre västgötalagen. Något nödvändigt
villkor för laggillt äktenskap var den emellertid ingalunda, och endast enligt ett
par av landskapslagarna kunde den ersätta något av de moment, som enligt den
inhemska rätten hörde till äktenskaps ingående, nämligen enligt östgötalagen giftermålet
och enligt den yngre västmannalagen sängliggningen.

Redan av de nu givna exemplen framgår, att de rättssatser av kyrkligt ursprung,
vilka upptagits i våra medeltidslagar, icke med de borgerliga rättsreglerna
sammansmälts till ett verkligt helt. Dessa lagar äro emellertid icke de enda
rättskällor, till vilka man här har att taga hänsyn. Vid sidan av dem stodo jämväl
andra med anspråk på tillämplighet: den inhemska kyrkliga lagstiftningen,
framför allt de s. k. synodalstatuterna, och i sista hand den allmänna kanoniska
rätten. I mycket fingo väl dessa allenast en kompletterande betydelse, men på
vissa punkter förelågo, oaktat lagarnas eftergifter för den kyrkliga åskådningen,

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

oförenliga motsatser mellan borgerlig och kyrklig rätt. Huru starkt flessa motsatser
i det praktiska rättslivet kommo till synes, berodde naturligtvis ytterst på viljan och
förmågan hos de andliga domstolarna och prästerskapet över huvud att i det särskilda
fallet hävda den kyrkliga ståndpunkten, där den avvek från vad lagen bjöd.

Särskilt vad rannsakningen angående äktenskapshinder beträffar synas de kanoniska
principerna hava med ganska stor stränghet upprätthållits; av intresse är bland
annat att äktenskapslöfte i förening med copula carnalis därvid torde hava ansetts
grunda ett giltigt äktenskap. Till stor del synas konflikter hava undvikits
därigenom att nupturienterna av omtanke om sitt äktenskaps bestånd i allt större
utsträckning iakttogo kyrkans fordringar vid sidan av den borgerliga rättens. Det
blev sålunda vanligt ej blott att de läto lysa för sig, utan även att de efter giftermålets
förrättande begåvo sig till kyrkan för att vigas och först sedermera fortsatte
till brudgummens hem.

Enligt vad de från denna tid bevarade kyrkohandböckerna utvisa, sönderföll
vigselakten i tvenne delar, av vilka den förra, som försiggick vid kyrkdörren, innefattade
en högtidlig upprepning av fästningen i syfte att förvissa prästen om kontrahenternas
ömsesidiga samtycke, den senare åter utgjordes av själva brudmässan
inne i kyrkan.

Reformationens genomförande i Sverige var av största betydelse för äktenskaps- Re/ormarättens
utveckling. Kyrkan förlorade sin självständiga lagstiftningsmakt. Den tl0nenkanoniska
rätten upphörde att gälla, och sambandet med den katolska kyrkorättsliga
utvecklingen avskars; tridentinerkonsiliets klara och fasta föreskrifter, enligt vilka
kyrklig vigsel blev obligatorisk och varje äktenskap, som ej blivit ingånget i prästens
och två vittnens närvaro, frånkändes giltighet, blevo aldrig tillämpliga i vårt
land. I stället framstodo luterska principer med krav på beaktande. Luthers
lära om äktenskapet innebar i huvudsak en återgång till den kristna kyrkans ursprungliga
uppfattning. Han avvisade den katolska läran om äktenskapet såsom
ett sakrament; äktenskapet vore väl till sitt ursprung ett heligt ting, en Guds gåva,
men liksom mycket annat, som Gud skänkt mänskligheten, vore det underkastat
världslig lagstiftning och världslig överhet och utgjorde i denna mening en borgerlig
ordning. Äktenskapet uppstod enligt Luther genom kontrahenternas ömsesidiga trohetslöften
: »Jag är din och du är min. Det är äktenskap.» Samtycket skulle givas vid
trolovningen, som städse borde avse ett omedelbart inträde i äktenskap; sponsalia de

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

futuro fördömdes såsom ägnade att locka de lättrogna i fördärvet. Trolovningen
skulle ske öppet, d. v. s. med föräldrars eller förmyndares samtycke. Alla hemliga
äktenskapsavtal borde principiellt sett vara ogiltiga. Från denna regel gjorde emellertid
Luther, om också motvilligt, ett undantag för det fall att hävd tillkommit.
Sanna kristna borde ej försumma att låta sitt äktenskap kungöras genom lysning från
predikstolen, offentligen bekräftas vid kyrkdörren och välsignas inför altaret, men
det ena som det andra vore en frivillig sak, som icke borde påtvingas någon.

Redan i Västerås ordinantia av år 1527 kom denna nya åskådning i visst hänseende
till synes, varvid den dock, förklarligt nog, anknöts till det inhemska begreppet fästning.
Det hette: »Händer fästerman lägra sin piga eller lagfästa hustru (= fästmö),
höte där intet före, efter emellan dem är rätt äktenskap för Gudi, och må
han icke åtskiljas vid henne, övergiver han henne, straffas efter lagen.» Närmast
riktar sig detta stadgande mot förut gällande bestämmelser om bötesstraff
för den, som hävdade sin fästekvinna innan vigsel ägt rum, men stadgandet
innehåller på samma gång ett principuttalande av stort intresse. I 1572 års kyrkoordning,
där den svenska evangeliskt-luterska kyrkans uppfattning i hithörande
frågor på ett mera. fullständigt sätt framträder, möter ett stadgande i samma
riktning: »Där trolovan är skedd med laga gåvor och närvarandes vittne och sedan
är sängelag tillkommet, slik handel måste man räkna gill och rätt inför Gud, ändock
laga (— kyrklig) fästning och vigning icke haver efterföljt. Men med trolovan
utan sängelag haver det sig annorlunda.» Fästningsavtalets grundläggande betydelse
framhålles i dessa stadganden med skärpa, låt vara att avtalet, såsom avseende
framtida äktenskap, icke redan i och för sig. utan först i förening med efterföljande
lägersmål skulle göra mannen och kvinnan till äkta makar. Den här intagna
ståndpunkten avviker i själva verket endast föga från landslagens, enligt vilken
ju fästningen och sängliggningen voro de väsentliga äktenskapsgrundande fakta.
Av icke mindre intresse är följande bestämmelse i kyrkoordningen: »Ingen hemlig
kontrakt med äktenskap skall gillad vara, som där någon piga förlovar sig föräldromen
eller rättom målsmanne ovetandes, med mindre de vilja det sedan gilla, såsom
tilläventyrs ske måste, var sängelag där inkommet är. ty barnen äro efter Guds
bud föräldromen undergiven, såväl i denna sak som alla andra. Dock skola föräldrar
eller målsmän icke något handla i denna sak med våld och trug, ty det
tager sällan gott lag, när någon varder nödgad till att taga den, som han icke

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

haver lust och kärlek till.» Detta stadgande tager sikte på en fråga, till vilken
Luther själv ställde sig mycket tveksam, nämligen frågan om giltigheten av hemliga
äktenskapsavtal, särskilt för det fall att hävd tillkommit. Svaret går visserligen
här i den riktningen, att icke ens för sistnämnda händelse giltigt äktenskap
skall anses föreligga, med mindre föräldrarna efteråt meddelat sitt samtycke och
förbindelsen sålunda upphört att vara hemlig, men samtidigt gives en antydan åt
föräldrarna, att samtycke i dylikt fall ej bör vägras. Vid sidan av dessa stadgande^
som utgå ifrån att äktenskap kunde giltigen ingås utan prästerlig medverkan,
stå emellertid andra, där önskvärdheten av att den kyrkliga formen anlitas
betonas med långt större skärpa än som överensstämde med Luthers egen uppfattning
och den anförda bestämmelsen i Västerås ordinantia. Sålunda återinfördes
genom kyrkoordningen bötesansvar för den, som hävdade sin fästekvinna, innan
han »anammat kyrkans välsignelse»1. Man möter vidare här en strävan att ersätta
den gamla borgerliga fästningen med en kyrklig sådan. Denna skulle regelrätt
försiggå vid kyrkdörren eller i sakristian å bröllopsdagen; det synes i själva verket
hava varit meningen att det utbyte av äktenskapliga försäkringar, som enligt
den första evangeliska kyrkohandboken av år 1529 liksom förut enligt de medeltida
vigselritualen utgjorde vigselns förra del, i allmänhet skulle träda i stället för fästning
i hävdvunnen ordning. Voro brud och brudgum förut »lagligen (= kyrkligen)
fäste hemma», borde visserligen trolovningen icke upprepas, utan prästen vid
kyrkdörren allenast »hava en förmaning» till dem och »minna dem på de ord, som
tillförene uti fästningen talat voro», men ej skulle fästning, som skett i borgerlig
ordning, göra »laga fästning» överflödig. Denna avoghet mot »fästningar, som bönder
göra», motiveras av kyrkoordningen med hänsyn till den osäkerhet och oreda,
vartill de ofta gåve upphov. Redan såsom innefattande avtal om framtida äktenskap
måste de för övrigt ses med oblida ögon av de luterska teologerna. En
naturlig konsekvens av den »laga fästningens» natur var att hindersprövning
och lysning förlädes till tiden före densamma.

Försöket att upphäva fästningens hävdvunna karaktär synes i praktiken hava
visat sig fåfängt, oaktat kyrkoordningens ståndpunkt under de närmaste decennierna
upprepade gånger inskärptes genom kyrkliga förordnanden. År 1611 bekvämade
sig också kyrkans män att i stället intaga den ståndpunkten, att en fästning,

1 Förslaget till straffordning av år 1665 intager däremot samma ståndpunkt som ordinantian.
11—123787.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

Kyrkolagen.

som skett med iakttagande av vad Sveriges lag föreskrev, visserligen skulle anses
giltig, men att det likväl vore nyttigt, att de, som ämnade ingå äktenskap, trolovades
i kyrkan i församlingens närvaro.1 Frågan upptogs ånyo i det s. k. 1619 års
kyrkolagsförslag, som visserligen med skärpa betonade att trolovning borde ske i
kyrkan, men likväl utgick från att den innebar ett avtal om framtida äktenskap.
På samma principiella ståndpunkt stodo såväl Laurelii som Emporagrii förslag till
kyrkolag (1659), om också i det senare trolovningen till vinnande av en yttre överensstämmelse
med Luther betecknades såsom avtal de praesenti.

Redan genom Olaus Petris kyrkohandbok av år 1529 hade vigseln fått en i vissa
hänseenden ny gestaltning. Än viktigare voro de nyheter, som möta i 1614 års
handbok. Genom denna upptogs för första gången i den svenska vigseln ett verkligt
stadfästelsemoment. Yigseln förlädes i sin helhet in i kyrkan och inleddes med förmaningar
till brudparet, vilka tidigare regelmässigt skolat meddelas vid trolovningen.
Genom dessa och andra förändringar antog ritualet i det hela den gestalt,
det än i dag äger.

Yänder man härnäst uppmärksamheten till 1686 års kyrkolag, skall man
även där finna trolovningen klart uppfattad såsom sponsalia de futuro; den luterska
ståndpunkten kommer här till synes allenast genom ett påbud om förmaningar
till folket »att intet lätteligen ingå någre villkorlige och till lång tid anstående
trolovningar» (15 kap. 17 §). Någon föreskrift om prästerlig medverkan vid trolovningen
förekommer icke, blott en uppmaning till oerfaret folk att i tid underrätta
sin själasörjare om förestående trolovningar, »att han må varna dem för de hinder,
som dem till skada, af skyld- och svågerskap, kunna i vägen ligga» (15 kap. 11 §).
Liksom i de kyrkliga rättskällorna i allmänhet, framstår trolovningen såsom ett avtal
mellan nupturienterna själva. Men för en giltig trolovning förutsättes ej blott dessas
frivilliga ja, utan även »vederbörandes samtycke», och i sistnämnda hänseende
givas regler ej blott beträffande den kvinnliga kontrahenten, utan även beträffande
mannen. »Yill en mansperson träda i äktenskap — heter det — och äger föräldrar
i livet, då bör han förut intaga deras råd och samtycke» (15 kap. 6 §). I förhållande
till landslagen innefattade detta stadgande eu nyhet; det har sin förklaring i Luthers

1 Jämväl under den följande tiden uttalades dock stundom frän kyrkligt häll att prästens närvaro
erfordrades vid trolovning; Wallquist, Ecclesiastiqne Samlingar I s. 91, II s. 316, 634. Enligt 1643 års
första lagberednings utlåtande skulle däremot trolovning gälla, »antingen präster tillstädes voro eller ej».

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik. 83

starka betonande av barnens lydnadsplikt mot föräldrarna och har förebilder i de
förut nämnda kyrkolagsförslagen. Beträffande samtycke till dotters äktenskap
hänvisades visserligen till »Sveriges lag och privilegierna», men med hänsyn såväl
till det sammanhang, vari denna hänvisning förekom, som till innehållet av motsvarande
bestämmelser i de tidigare förslagen torde det vara fullt befogat att med
Abrahamsson anse landslagens giftomannaordning ändrad därhän, att giftomannaskapet
i första hand skulle utövas av båda föräldrarna. Jämväl så tillvida införde
kyrkolagen en nyhet som den — även här i anslutning till kyrkolagsförslagen —
beredde den, som önskade träda i äktenskap, utväg att komma till sin rätt för det
fall, att samtycke vägrades utan giltigt skäl.

Angående trolovningens form stadgas dels att ingen trolovning skall hållas,
»där icke tvenne ärlige och trovärdige vittnen av mankön, en å vardera sidan, förutan
föräldrar och förmyndare, äro närvarande» (15 kap. 10 §), dels att trolovningen
skall ske med klara och tydliga ord och vara förrättad, när »bägge därtill

säga ja, förutan räddhåga och tvång, samt giva var annan handen--antingen

där gives gåvor, eller icke» (15 kap. 12 §). Av dessa stadganden framgår, att trolovningen
i motsats till äktenskapslöftet, vilket jämväl i kyrkolagen omförmäles,
måste äga formen av ett uttryckligt avtal om äktenskaps ingående. Föreskriften om
trolovningens beseglande medelst handslag lärer allenast hava avsett att inskärpa,
att överenskommelsen .skulle vara definitiv; att åsidosättandet av denna formalitet
skulle medföra avtalets ogiltighet torde icke få antagas. Stadgandet om vittnens
närvaro framstår däremot enligt ordalagen såsom en bindande formföreskrift,
1 men kom likväl i allmänhet icke att så uppfattas. I k. brevet till hovkonsistoriet
den 6 mars 1691 förklarades sålunda i anledning av framställd fråga en genom
brevväxling mellan kontrahenterna med vederbörandes samtycke sluten trolovning
äga laga verkan. Visserligen resolverades sedermera genom k. brevet till konsistoriet
i Härnösand den 18 april 1700, att ett trolovningsavtal, vilket genom
kontrahenternas erkännande och vissa andra omständigheter, bland annat
brevväxling, var till fullo bevisat och som slutits med föräldrarnas samtycke,
skulle anses ogiltigt på den grund att trolovningen icke ägt rum i

1 I ett i Uppsala domkapitels arkiv förvarat, antagligen år 1685 avgivet »Project till Kyrkeordningen»,
vilket i allmänhet utmärkte sig för större utförlighet, hette det uttryckligen: »Alla hemliga
förpliktelser, fast än de skriftligen eller edeligen gjorde äre,---vari ogilla.»

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

sådana vittnens närvaro, som i kyrkolagen omförmältes, men i k. resolutionen
på prästerskapets besvär den 22 oktober 1723 bette det åter: »De trolovningar, som
äro skedda med gott och moget betänkande, och vederbörandes råd och samtycke,
men icke av räddhåga och tvång, eller av lättsinnighet, fylleri eller annat sådant,
böra ej, för det inga vittnen därvid tillstädes varit, för ofullkomlige anses, utan, uti
trolovnings- och äktenskapstvister, kunna eget tillstående och skriftelige försäkringar,
som på ovanberörde sätt skedde äro, varom ock noga av vederbörande domare
bör undersökas, där det bestridas skulle, vara lika gällande skäl och bevis, som
laglige och ojävaktige vittnen.» Detta stadgande, som sedermera till sitt väsentliga
innehåll upprepades i förordningen den 14 januari 1726 § 1, betraktades av Nehrman
såsom icke innefattande en ändring utan allenast en tolkning av kyrkolagens
föreskrift i ämnet, och ej heller Abrahamsson synes hava ansett lagbuden i fråga vara
mot varandra stridande.1

Frågan om trolovningens bindande verkan blev genom kyrkolagen ordnad, i det
att utförliga regler meddelades angående rätten att vinna skillnad i trolovning, regler,
vilka naturligtvis utgingo ifrån att trolovningen skulle vara lika bindande för
mannen som för kvinnan. Den gamla, med den motsatta uppfattningen sammanhängande
föreskriften om mannens skyldighet att vid fästningen giva vissa gåvor
var också ersatt med det förut berörda stadgandet, att trolovningen skulle vara
lika giltig, »antingen där gives gåvor eller icke».

Enligt kyrkolagen framstår vigseln såsom den normala formen för äktenskapets
fullbordan. Folket skulle »varnas för otidigt sängelag och avrådas samt av vederbörande
hindras att hålla hus och bohag tillsamman, intill dess vigningen vore förrättad»
(15 kap. 17 §). Den som ej fogade sig härefter, utsatte sig för vissa straffpåföljder.
Vigseln skulle förrättas enligt kyrkohandboken och sålunda bland annat
innefatta ett äktenskapsavtal; vid äktenskaps ingående borde alltså förekomma både
sponsalia de futuro och sponsalia de praesenti.

Ett giltigt äktenskap kunde emellertid enligt kyrkolagen uppstå även utan vigsel.
Vid tiden för kyrkolagens tillkomst torde giftermålet åtminstone i det närmaste
hava kommit ur bruk, och från den borgerliga rättens synpunkt framstodo
därför tydligare än förr fästning och sängliggning såsom de äktenskapsstiftande
fakta. Att ett giltigt äktenskap uppstod genom hävdande av fästekvinna uttalades ock -

1 Se ock Sjögren, Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686—1734, III s. 152—155.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

så i de båda borgerliga lagförslagen från Karl IX :s lid, låt vara att i det s. k. Karl
IX :s förslag lägersmål före vigseln belädes med dryga böter.1 Denna uppfattning var
redan erkänd från kyrkligt håll, senast i 1572 års kyrkoordning, och i samma riktning
gingo även kyrkolagsförslagen. L Laurelii förslag hette det: »Kommer sängelag
dem emellan, som rätt och lagligen trolovade äro, då hålles trolovningen för fullt
och fullkomligt äktenskap och skall oundvikligen med vigning stadfästas. Och var
någon hårdnackat däremot strävar, så skall hans lägersmål räknas för ett fullkomligt
hor.» En till sitt innehåll härmed nära överensstämmande regel var upptagen
i Emporagrii förslag, och i ett vid 1682 års riksdag av prästeståndet upprättat
förslag upptogs den först citerade punkten nästan ordagrant. Kyrkolagens huvudstadgande
i detta ämne lyder: »Om de trolovade var annan hävda, så är det ett äktenskap,
som med kyrkones band fullkomnas skall. Undandrager han sig vigslen,
då förklaras hon för hans hustru, och have så den ene, som den andre, att undfå
hos världslig rätt, vad lag förmår» (15 kap. 13 §).1 2 På tal om trolovningar under
villkor heter det, att visserligen ingen skall tvingas till äktenskap, så länge villkoret
icke är uppfyllt, »men om de trolovade var annan hävda, måste äktenskapet
fullbordas, antingen villkoren äro fullgjorde eller intet.» (15 kap. 15 §). Medan
förbindelsen i fråga enligt såväl Laurelii som prästeståndets förslag skulle »hållas
för fullt och fullkomligt äktenskap», låt vara att detta skulle »genom vigning stadfästas»,
talas här om »ett äktenskap, som med kyrkans band fullkomnas skall».
Sammanställes denna omständighet med vad 15 kap. 13 § i övrigt innehåller,
kunde det ligga nära till hands att så tolka detta stadgande, att ett fullgiltigt äktenskap
finge anses uppstå först i och med vigseln eller den förklaring av domkapitlet,
som för fall av tredska kunde träda i vigselns ställe. Ordalagen synas emellertid
också medgiva följande utläggning. Ett äktenskap med fulla rättsverkningar uppstod
i och med hävdandet, men vigseltvång förelåg det oaktat. Rättsverkningarna
kunde dock ej göras gällande vid världslig domstol, innan domkapitlet, som enligt
kyrkolagen hade att handlägga frågor om äktenskaps byggande och upplösande,
fått tillfälle att uttala sig om giltigheten av en förbindelse, vars tillkomst undan 1

Enligt 1643 års första lagberednings utlåtande skulle också den, som efter att hava hävdat sin trolovade
begick lägersmål med annan, straffas såsom för hor.

2 I det förut omnämnda förslaget av 1685 var första pnnkten likalydande, men därefter hette det
»Om han sig vigslen undandrager, då förklares hon för hans hustru, och hos världslig rätt att söka och
undfå hvad en äkta maka tillägnas.»

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

dragit sig kyrkans granskning. Genom domkapitlets förklaring vann förbindelsen
även en offentlighet, som ansågs önskvärd. Denna tolkning, som står i bättre samklang
med den förut gällande rätten, torde i själva verket vara den riktiga. Genom
särskilda k. brev från 1600-talets sista år förklarades också, att en trolovning, vartill
kommit hävdande, i skillnadshänseende och beträffande ansvar för hor och
tvegifte skulle anses lika med vigselfäst äktenskap.

I kyrkolagens uppfattning av den nu berörda äktenskapliga förbindelsen möttes
den borgerliga och den kyrkliga åskådningen. Den av kyrkolagen jämväl erkända
grundsatsen om äktenskapliga rättsverkningar av hävdande under äktenskapslöfte var
däremot av rent kyrkligt ursprung, ett arv från den mosaiska rätten.1 De borgerliga
lagförslagen från Karl IX :s tid innehålla inga bestämmelser, som tillägga
hävdande under äktenskapslöfte andra rättsverkningar än lönskaläge. Enligt det principbetänkande
och det lagförslag, som år 1643 avgåvos på, bland annat, straffrättens
område, skulle visserligen den, som lägrat kvinna under äktenskapslöfte, hänvisas
till de kyrkliga myndigheterna, vilka hade att med all makt söka förmå honom att
taga henne till äkta, men enligt förslaget gällde denna regel även för fall av lönskaläge
utan äktenskapslöfte, och varken enligt förslaget eller betänkandet skulle någon
äktenskaplig förbindelse uppstå redan genom hävdandet. På en liknande ståndpunkt
stod även 1665 års förslag till straffordning, dock att mannen här tillförbands
att giva kvinnan morgongåva, om han ej tog henne till äkta. Om 1572 års kyrkoordnings
ståndpunkt till den föreliggande frågan är redan talat, och 1619 års förslag
anslöt sig rätt nära därtill. Även i Laurelii förslag betonades, att ett »hemligt äktenskapsavtal»
saknade laga verkan, såframt det ej vann föräldrarnas godkännande.
Förslaget innehöll emellertid också följande regel med avseende å det fall, att hindret
för äktenskaps ingående i första hand låg hos mannen och icke hos föräldrarna:
»Om någon lockar en mö till lägersmål under äktenskapslöfte, då skall han vara
förpliktad efter Guds bud att taga henne till äkta och icke övergiva henne i hans
livsdagar. Nekar han till löftet, och hon kan ensam honom det icke övertyga, då
värje han sig med sin ed. Tillstår han löftet, och dock motvilleligen övergiver henne,
varde straffad lika med den, som utan laglig sak övergiver sin trolovade fästmö.

1 Ändra Mosebok 22 kap''. 16 v.: »Om någon förför en jungfru, som icke är trolovad, och lägrar
henne, skall han giva brudgåva för henne och taga henne till sin hustru.» Se ock femte Mosebok 22 kap.
28 och 29 v.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

Dock var han ännu är icke kommen till en mogen ålder, utan är under föräldrars
eller förmyndares välde, så kan han icke så högt strängas till äktenskapet, med
mindre föräldrarna det samtycka vilja. Och såsom det ofta befunnes, att gamla
pigor och slynor bedraga unga drängar, vars ålder fast olika är, ty skall det tagas
i god akt, att man icke tvingar sådana ynglingar, emot deras egen välfärd och föräldrarnas
vilja, till att vigas med dem, utan stånde eljest sin tillbörlige plikt.» Meningen
var sannolikt denna. Lägersmannen var »enligt Guds bud» — ett uttryck för
stadgandets kyrkliga ursprung — pliktig att låta sig viga vid kvinnan. Prästerskapet
skulle med till buds stående medel söka tvinga (»stränga») honom till att uppfylla
denna skyldighet, dock med en viss urskilning. Kom vigsel ej till stånd, skulle han
straffas såsom hade han övergivit sin trolovade; förbindelsen skulle med andra ord
för mannen vara lika bindande som en i laga form ingången trolovning. Härmed
överensstämde nästan ordagrant 1682 års förslag och i allt väsentligt även
Emporagrii förslag. Kyrkolagens stadgande i ämnet (15 kap. 14 §) är av
följande lydelse: »Om någon lockar en mö till lägersmål, under äktenskaps löfte,

då skall han efter Guds bud vara förpliktad, att taga henne till äkta, och
icke övergiva henne. Nekar han till löftet, och icke kan bringas till förening,
då förvises han till världslig rätt, att där, på behörigt sätt, sig befria. Tillstår
han löftet, och dock motvilleligen övergiver henne, då njuter hon lika rätt, som en
trolovad fästemö, och han straffas, som den där utan sak en sådan övergiver; dock,
om han icke ännu är kommen till mogen ålder, utan står under föräldrars och förmyndares
välde, bör han intet så högt strängas till äktenskapet, med mindre föräldrarna
vilja det samtycka.» överensstämmelsen med de sist nämnda kyrkolagsförslagen
är påfallande. Den väsentliga skiljaktigheten ligger i tillfogandet av orden
»då njuter hon lika rätt som en trolovad fästemö» framför straffstadgandet. Läser
man paragrafen i sammanhang med dess historiska förebilder, faller det sig onekligen
naturligast att i detta tillägg allenast se ett än klarare uttryck för tanken, att
mannen genom hävdande under äktenskapslöfte blev bunden på samma sätt som genom
en trolovning. Med denna tolkning överensstämmer ock bäst den följande delen
av lagrummet. Sammanställer man däremot stadgandet med föreskriften i näst föregående
paragraf om sängelag mellan trolovade, frestas man att anse de nyss citerade
orden innefatta en hänvisning till denna. Antages detta, blir lagrummets innebörd följande.
Då kvinna hävdades under äktenskapslöfte, uppstod visserligen icke ome -

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

delbart ett äktenskap, såsom då kvinnan var mannens trolovade, men om mannen
tredskades att låta sig viga, ägde kon rätt att förklaras för hans hustru och sedan
»hos världslig rätt undfå vad lag förmår». Mannen hade däremot ingen motsvarande
rätt. Tolkar man 14 § på detta sätt, blir det emellertid svårt att förstå,
varför mannens tredska i detta fall, tvärt emot vad händelsen var enligt 13 §, jämväl
skulle ådraga honom bötesstraff. Vad i lagrummets sista rader säges om strängande
till äktenskap får också en helt annan betydelse än motsvarande uttryck i kyrkolagsförslagen.
Ehuru det av dessa och andra skäl är tvivel underkastat, om denna
tolkning var den riktiga, synes den dock hava varit den förhärskande. Inom lagkommissionen
utgick man sålunda ifrån, att kvinnan skulle förklaras för äkta hustru
och njuta giftorätt.1 I brev till Åbo hovrätt den 14 februari 1711 förklarade rådet
att den, som under äktenskapslöfte lägrat någon, vilken »därpå för hans hustru blivit
förklarad», men sedermera trolovat sig med en annan och jämväl hävdat henne,
skulle drabbas av samma straff, som om den förra varit hans laggifta hustru. Genom
rådets brev den 5 april 1714 och den 8 april 1715 förordnades, att världslig domstol
ej skulle befatta sig med någon lägersmålssak, där äktenskapslöfte påstods, förrän
parterna jämlikt 15 kap. 1 och 14 §§ kyrkolagen blivit från domkapitlet hänvisade
till världslig rätt, samt att domstolen därvid allenast skulle upptaga »det
mål och moment, som remitterat bliver, utan att förklara någon för äkta eller ledig,
lämnades sedan, enär med trolovningen eller äktenskapslöftet finnes vara riktigt
tillgånget, domkapitlet, i kraft av bemälte kapitels 13 och 14 §§ att göra slut i saken».
Här ställes sålunda hävdande under äktenskapslöfte i paritet med hävdande
av fästekvinna. Denna likställighet synes hava kommit att sträcka sig ända därhän,
att även förstnämnda faktum ansågs omedelbart och oberoende av domkapitlets förklaring
grundlägga ett äktenskap. Genom k. resolutionen på prästeståndets besvär
den 10 mars 1719 § 48 förklarades sålunda, att förbudet mot kvinnors giftermål
med krigsfångar ej avsåge krigsfångar av vår religion, »besynnerligen när
med dem kan vara lägersmål skett under äktenskapslöfte, då redan dem emellan
ett äktenskap är stiftat, det efter Guds och världslig lag bör bliva ständigt
och oryggligt».2 I överensstämmelse med denna uppfattning förklarades genom k.
brevet till konsistoriet i Karlstad den 7 september 1726 den, som först hävdat en

1 Förarbetena I s. 301.

* Se oek Förarbetena Till s. 7.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik. 89

kvinna under äktenskapslöfte och därefter inlåtit sig i lägersmål med en annan,
böra straffas för hor. Härmed sammanhänger att kvinnan, som till en början antogs
kunna eftergiva sin rätt emot mannen, kom att anses såsom jämväl för sin del
omedelbart bunden; hon fick lika litet som mannen ingå nytt gifte, innan Konungen
tillåtit äktenskapsskillnad dem emellan, något som dock torde hava skett på rätt
lösa grunder, då hopp om förbindelsens fullkomnande genom vigsel ej förelåg (k. brevet
till hovkonsistoriet den 26 november 1725 m. fl.). Det uttryckliga betonandet av
kvinnans bundenhet föranleddes bland annat av det stundom förekommande missbruket,
att konkumbenterna först under förebärande av äktenskapslöfte förskaffade
kvinnan rätt att kyrkotagas såsom ärlig hustru, men därefter »emot vissa dem
emellan betingade villkor» förklarade sig å ingendera sidan vilja påstå äktenskap
och därmed ansågo sig berättigade att inlåta sig i äktenskapshandel å annat håll
(k. brev den 20 och Svea hovrätts brev den 25 november 1728) — en omständighet,
som är av intresse med hänsyn till 1734 års lags ståndpunkt i ämnet. Gränsen
mellan de fall, då en trolovning och då ett blott äktenskapslöfte förelåg, blev slutligen
så förflyktigad, att man finner ordalagen i 13 § använda för att beteckna den
situation, som uppstod, då kvinna blivit hävdad under äktenskapslöfte. Det synes
antagligt, att detta förhållande stått i samband med den år 1726 uttryckligen bekräftade
uppfattningen av trolovningen såsom ett icke formfordrande avtal.

Att vederbörande giftoman icke vägrade sitt samtycke till förbindelsen var även
i fall, som avses i 15 kap. 14 § kyrkolagen, en i praktiken upprätthållen förutsättning.
Sålunda förklarade Svea hovrätt i resolution den 8 oktober 1730, att en kvinna, som
först låtit lägra sig under äktenskapslöfte utan att föräldrarna givit sitt bifall till
förbindelsen och sedan trätt i äktenskap med annan än lägersmannen, icke skulle
straffas för tvegifte, utan allenast för lönskaläge, alldenstund nyssnämnda lagrum
»ej kunde lämpas till en under föräldrars och förmyndares välde stående kvinna».
För det mera sällsynta fall, att mannen befann sig i sistnämnda läge, innehöll ju
lagrummet ett uttryckligt stadgande, vilket så tillämpades, att hävdandet under
äktenskapslöfte, därest mannens föräldrar satte sig emot förbindelsen, ej medförde
annan påföljd än lägersmålsböter (k. resolutionen den 22 juni 1725).

Den omständigheten att lägersmål under äktenskapslöfte ansågs grundlägga ett
äktenskap medförde ingalunda att vigseltvånget bortföll; tvärtom stadgades genom
k. resolutionen på prästerskapets besvär den 22 oktober 1723 och förordningen den

12—123787.

1734 års lag.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

14 januari 1726, att mannen för fall af tredska skulle straffas med fängelse på mer
eller mindre tid. Samtidigt förordnades, att domstolarna för framtiden skulle ''>med
tvistiga lägersmålssaker utan remiss till konsistorierna efter målets omständigheter
förfara, till deras så mycket skyndsammare avhjälpande».

Slutligen kan nämnas, att från denna tid spår icke saknas av den uppfattningen,
att jämväl en trolovning eller ett äktenskapslöfte, som följde efter lägersmål, skulle
anses grundlägga ett slags äktenskapsförbindelse. Bakom uttalandena i detta
ämne torde framför allt hava legat det kyrkliga strävandet att framtvinga sådana
förbindelsers fullbordande genom vigsel.

Författarna till 1734 års lag både på det äktenskapsrättsliga området åtskilliga
svårigheter att övervinna. Yad särskilt angår frågorna om äktenskaps ingående och
upplösning, erbjödo väl kyrkolagens regler en grund att bygga på, men hänsyn
måste jämväl tagas till äldre och nyare civilrättsliga stadganden samt till den
praxis, som utvecklat sig vid sidan om lagar och förordningar. Det kan ingalunda
sägas om kyrkolagens hithörande bestämmelser, att de till ett enhetligt system förenat
de rättssatser dels av borgerligt, dels av kyrkligt ursprung, vilka under sekler
kämpat med varandra om herraväldet; man hade stannat vid en kompromiss, varvid
ej blott germanska och luterska, utan jämväl kanoniska grundsatser kommit till
heders. En viss villrådighet härskade också i senare lagstiftning och praxis ej blott
på grund av kyrkolagens vacklande hållning, utan ock till följd av den ovisshet, som
rådde angående de äldre borgerliga rättsreglernas fortfarande giltighet.

Lagkommissionens strävanden på detta som på så många andra områden gingo
ursprungligen knappast längre än till att fastslå vad som redan förut kunde anses vara
gällande rätt. Sålunda var det till en början meningen att så vitt möjligt lämna
kyrkolagens regler i ämnet oberörda. I december 1689 beslöt man att beträffande
»allt det, som ceremoniale är», såsom fästning, lysning och vigsel, nöja
sig med en hänvisning till kyrkolagen, och vid flera tillfällen, bland annat
i ett memorial, som medföljde de år 1690 till hovrätterna remitterade balkarna,
uttalades den principen, att vad kyrkolagen innefattade icke borde i det nya lagverket
upptagas, utan där allenast åberopas, eftersom även kyrkolagen hade »full
kraft för alla domare».1 Denna grundsats kunde dock ej upprätthållas och blev, såsom
åtskilliga exempel i det följande skola visa, efter hand övergiven. De bestäm -

1 Förarbetena I s. 127, 128, 224, 284; se ock s. 266, 269, 270, 301.

Lag om uktenslcaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

melser angående vissa i kyrkolagen redan behandlade ämnen, som därvid upptogos i
förslagen, avveko ej sällan från vad i nämnda lag stadgades. Meningen var, att motsvarande
ändringar eller uteslutningar skulle vidtagas vid den revision av kyrkolagen,
som år 1723 uppdrogs åt en ecklesiastik deputation.1 Dennas till 1731 års
riksdag avgivna förslag till »ny kyrkoordning» blev visserligen aldrig upphöjt till
lag, men är av stort intresse för förståendet av hithörande stadganden i 1734 års lag
och deras förhållande till kyrkolagens motsvarande regler.

Bland 1734 års lags bestämmelser om fästning eller trolovning, såsom institutet Trolovning.
här omväxlande kallas, möta stadganden både av borgerligt och av kyrkligt ursprung.
Om landslagen erinrar redan föreskriften i 1 kap. 1 § giftermålsbalken, att
friaren skall »mö av hennes giftoman begära», och vidare exempelvis stadgandet, att
giftomannen skall tillsägas viss tid före vigseln med den påföljd, att om kvinnan likväl
utan laga skäl undanhålles fästmannen, denne kan anlita offentlig myndighets
hjälp för att betvinga giftomannens motstånd (7 kap. 1 §). Dessa och vissa andra regler
synas ju ansluta sig till den germanska uppfattningen av fästningen såsom ett
avtal mellan friaren och giftomannen. Meningen var dock ingalunda att söka föra utvecklingen
tillbaka från den punkt, dit den hunnit vid tiden för det nya lagverkets
tillkomst. Även enligt 1734 års lag framstår fästningen såsom ett avtal mellan mannen
och kvinnan; det är formen och icke andemeningen, som i vissa hänseenden erinrar
om den medeltida rätten. Något liknande gäller beträffande det omtvistade
stadgandet i 3 kap. 1 §: »Då fästning ske skall, bör giftoman med fyra vittnen när
vara, tvenne å mannens vägnar och tvenne å hennes.» överensstämmelsen med landslagens
motsvarande regel är här slående: »Nu än man wil Konu fästa, Tha skal

Giftoman henna när vara, och fyra "Withne, thw a mans weghna och thw a qwinno
weghna: Och tha är laglika fäst.» Denna överensstämmelse i ordalagen kunde synas
vara så mycket mera betydelsefull, som lagkommissionen i de tidigare förslagen
i anslutning till 15 kap. 10 § kyrkolagen fordrat allenast två vittnens närvaro och
stadgandet först i 1731 års förslag fick sin nuvarande lydelse, uppenbarligen i syfte
att vinna överensstämmelse med den äldre borgerliga rätten. Ett närmare studium
av tredje kapitlets innehåll i övrigt och av lagrummets tillkomsthistoria
ger emellertid vid handen, att föreskriften i fråga icke avsåg att göra trolovningen
till en formbunden rättshandling. Av kapitlets 2 §, som godkänner

1 Förarbetena III s. 321.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

skriftlig trolovning, framgår, att fyra vittnens närvaro icke såsom enligt landslagen
var den enda lagliga formen, och läser man 1 § till slut, finner man vid en
otvungen tolkning av ordalagen meningen vara, att underlåtenhet att tillkalla
fyra vittnen icke ovillkorligen gör trolovningen ogiltig, utan allenast under förutsättning
att giftomannen därom väcker yrkande; lagrummet riktade sig mot »hemliga»
trolovningar och uttalade i sammanhang därmed såsom ett önskemål, att trolovning
ägde rum med hävdvunnen högtidlighet. Då vid överläggningarna angående
giftermålsbalken vid 1731 års riksdag den anmärkningen framställdes, att fyra
trolovningsvittnen vore för mycket, svarade också lagkommissionens ledamöter, »att
lagen talar i denna § allenast om det som ordinärt hör ske», och blev stadgandet
därefter bifallet.1

Den uppfattningen, att trolovningen enligt 1734 års lag icke är att anse såsom ett
formalavtal, har i allmänhet hyllats av doktrinen och jämväl kommit till uttryck
i författningar och äldre rättsfall.2 I senare tid har däremot domstolarnas
hållning till denna fråga varit mera vacklande. Beträffande ett från praktisk synpunkt
betydelsefullt fall råder dock full enighet; så snart nupturienterna i vederbörlig
ordning anhållit om lysning, anses en giltig trolovning föreligga, oberoende av om
äktenskapsavtal tidigare slutits i den form, som omnämnes i giftermålsbalken, eller
icke.3 I motsatts till vad tidigare varit händelsen anses numera enligt stadig praxis ett

1 Förarbetena Vill s. 8; se oek III s. 152—155. I 1731 års förslag till kyrkoordning återfinnes ett
stadgande att trolovning skall ske »uti tu trovärdiga vittnens närvaro å vardera sidan». Däremot säges,
anmärkningsvärt nog, intet om skriftlig trolovning.

2 K. brevet till Åbo hovrätt den 13 augusti 1745, som föreskrev, att straffbestämmelsen i 54 kap. 2 §
missgärningsbalken för fästman, som lägrar ofäst kvinna, skulle tillämpas, oaktat fästningen ej skett i
lagens former; K. Maj:ts dom den 9 augusti 1842 (Backman, Ny Lagsamling, supp! s. 2—3), innehållande
fastställelse å en Svea hovrätts dom, i vilken det bland annat heter att en »fästning, enär
någon giftoman därå ej talat, icke finge anses till sina laglige följder förringad därigenom att, så vitt
upplyst vore, det uti 3 kap. 1 § giftermålsbalken i avseende å trolovningar i allmänhet stadgade förfarande
härvid icke blivit iakttaget»; i detta rättsfall avsågs tillämpligheten av 5 kap. 1 § giftermålsbalken.

3 K. Maj:ts utslag den 19 juni 1849 (C. E. Backmans Handbok s. 16), den 31 januari 1852 (J. H.
Backmans Handbok s. 24), och den 31 januari 1852 (Schmidt J. A. XXIV s. 573), K. Maj:ts domar
den 23 november 1871 (Naumanns tidskr. 1872 s. 241) och den 28 september 1886 (N. J. A. not. A n:r
278), K. Maj:ts utslag den 28 november 1890 (N. J. A. s. 456), den 11 maj och den 5 oktober 1894
(N. J. A. s. 251, 489), den 19 juni 1896 (N. J. A. s. 282), den 20 oktober 1899 (N. J. A. s. 451), den
23 februari 1900 (N. J. A. s. 57), den 12 oktober 1906 (N. J. A. s. 444) och den 7 februari 1908 (N. J. A.
s. 56); se ock K. Maj:ts utslag den 26 juli 1815, den 27 juni 1855, den 1 mars 1859 (J. H. Backmans
Handbok s. 21, 20) samt rättsfall i N. J. A. 1885 not. A n:r 30, 1888 s. 82 (hovrättens utslag

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

lägersmål jämväl vara övat i trolovning, om det ägt rum, sedan kvinnan vunnit dom
å mannen enligt 3 kap. 10 § giftermålsbalken eller, efter att hava nedkommit med
barn, på hans begäran kyrkotagits såsom hans fästekvinna.1 Högsta domstolen har
även eljest i åtskilliga rättsfall från de sista tjugu åren ansett en giltig trolovning
föreligga, oaktat det icke varit styrkt att trolovning skett i den av lagen omnämnda
formen. Sålunda har trolovning ansetts vara för handen mellan personer, som
varit på vanligt sätt ringförlovade eller eljest i sitt yttre uppträdande tydligen
lagt i dagen, att avtal om äktenskaps ingående dem emellan träffats, även om
närmare upplysning saknats angående omständigheterna vid avtalet.* i 2

och 1903 s. 228. I ett par rättsfall (N. J. A. 1891 s. 257 och 1893 s. 392) har dock K. Maj:t på
högsta domstolens tillstyrkan upplöst en förbindelse mellan nupturienter, för vilka lysning avkunnats,

i den ordning som i förordningen den 3 april 1810 stadgas beträffande förbindelser, grundlagda genom
lägersmål under äktenskapslöfte, och detta oaktat lägersmål, som föregått lysningen, icke synes hava ägt
rum under äktenskapslöfte; se ock N. J. A. 1894 s. 251 (högsta domstolens hemställan). — Har hävd
under äktenskapslöfte föregått lysningen, anses denna icke verka någon förändring i äktenskapsförbindelsens
natur; se K.. Maj:ts förutnämnda utslag den 20 oktober 1899 ävensom utslag den 15 mars 1907 (N. J. A. s. 113).
— Att det icke är lysningens avkunnande, utan begäran därom, som anses konstituera en trolovning,
framgår bäst därav att i praxis trolovning ansetts föreligga på grund av begäran om lysning, som avslagits
på grund av tillfälligt äktenskapshinder (bristande avvittring); se det N. J. A. 1886 not. A. n:r
278 noterade rättsfallet. Jfr vad nedan s. 106—107 säges om lagkommitténs och äldre lagberedningens
förslag.

1 I ett stort antal äldre rättsfall har K. Maj :t i statsrådet i anslutning till högsta domstolens hemställan
förklarat att det icke på grund av den omständigheten att sådan kyrkotagning skett finge anses
ådagalagt att laga fästning ägt rum; K. Maj:ts utslag den 14 mars 1808 (C. E. Backmans Handbok
s. 37—38), den 31 februari 1848, den 16 januari 1854, den 23 juni 1857 (J. H. Backmans Handbok s.
23—24); rättsfall i Schmidt J. A. XX s. 484, Naumanns tidskr. 1864 s. 86-87, 1875 s. 204, 206, 1882
s. 7, X. J. A. 1877 s. 151, 1879 s. 169, 1891 not. A n:r 27. I flera av dessa fall uttalade emellertid
justitierådet Naumann en avvikande mening, framhållande att det ingenstädes i gällande lag föreskreves
såsom oundgänglig formalitet, det vittnen skulle vara tillstädes, då trolovning skedde; det vore endast
för det fall att giftoman därå kärade, som trolovning utan vittne bleve ogin enligt 3 kap. 1 § giftermålsbalken;
se ock Naumanns tidskr. 1869 s. 109. På senare tid har också först K. Maj:t i statsrådet (N. J. A.
1881 s. 568, 1894 s. 249) och sedermera jämväl högsta domstolen (N. J. A. 1901 s. 159, jfr ock 1891
s. 310) uttalat den uppfattningen, att ett nytt lägersmål, som följt efter kyrkotagningen, får anses övat
i fästning och förty grundlägga en äktenskapsförbindelse av den art, som avses i 3 kap. 9 § giftermålsbalken;
se ock för det fall att lägersmål följt å dom enligt 3 kap. 10 § giftermålsbalken N. J. A.
1884 s. 472, 1906 s. 588. I dessa nyare rättsfall torde man hava att se ett utslag av den åsikten, att
trolovningen ej är ett formfordrande avtal, låt vara att utgången i vissa av dessa fall även kan hava
sin förklaring däri, att man ansett sig berättigad att i det hänseende, varom här är fråga, å förbindelser,
som avses i 3 kap. 10 § giftermålsbalken, analogisk! tillämpa vad som är stadgat med avseende
närmast å trolovning.

2 K. Maj:ts domar den 13 oktober 1896 (N. J. A. not. A n:r 278; bevisningen mot mannen, som
bestred att trolovning förelåg, gav framförallt vid handen att parterna vid en fest, som hållits samma

94 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

Om följaktligen enligt den historiskt riktiga och i rättspraxis härskande uppfattningen
iakttagandet av viss form icke förutsattes för trolovnings giltighet, blir det
så mycket angelägnare att söka klargöra, vad som i andra hänseenden är för detta
avtal utmärkande. För att en trolovning skall anses vara för handen torde till en
början vara erforderligt, att såväl mannen som kvinnan givit uttryck åt sitt uppsåt
att med varandra ingå ett fullgiltigt äktenskap.1 Ett löfte om trohet, som endast
åsyftar en fri förbindelse, lärer ej vara att räkna såsom trolovning. Fordras enligt
lag giftomans samtycke, kan giltig trolovning ej anses föreligga, med mindre sådant
samtycke uttryckligen eller tyst givits. Men härmed är ej trolovningens begrepp
på ett uttömmande sätt angivet. Ägde man ej rätt att uppställa något ytterligare
kännetecken, skulle till exempel trolovning i regel föreligga, när en kvinna, som
ej står under giftoman, låtit lägra sig under löfte om äktenskap, då hennes samtycke
till lägersmålet i allmänhet lärer fa anses innefatta ett antagande av giftermålsanbudet.
Ett dylikt resultat skulle emellertid illa överensstämma med lagens mening
och är fullkomligt främmande för rättspraxis. Den svenska lagstiftningen har
alltid ogärna sett hemlighetsfullhet i fråga om äktenskapsavtal, och domstolarna
torde ganska väl ha träffat lagens andemening, då de i fall, där de av lagen anvisade
formerna ej iakttagits, tillmätt avgörande betydelse åt den omständigheten, huruvida
parterna låtit sina avsikter att med varandra inga äktenskap tydligt framstå
för omgivningen eller tvärt om latit sig angeläget vara att förhemliga sina planer,
huruvida de slutit och bekantgjort sin förbindelse i de former, som i det dagliga livet
brukas vid sidan av de i lag anvisade, eller tvärt om visat motvilja mot att se de konventionella
formerna tillämpade.2

Med den nu i sina huvuddrag antydda uppfattningen av trolovningens begrepp får
detta en mycket vidsträckt räckvidd, och rätt stor osäkerhet uppstår, då det gäller

dag, trolovningen uppgavs hava ägt rum och som skulle hava givits till de nyförlovades ära, uppträtt
iförda ringar och mottagit lyckönskningar av gästerna), den 7 juni 1898 (N. J. A. not. A 178; mannen,
mot vilken talan fördes under åberopande av o kap. 9 § giftermålsbalken, hade först medgivit att ringförlovning
ägt rum, men sedan invänt att lagens former därvid ej iakttagits; ingen närmare utredning
förelåg, huru vid förlovningen tillgått) och den 14 mars 1902 (N. J. A. s. 48) samt K. Haj:ts utslag
den 30 maj 1910 (N. J. A. s. 305) och den 13 januari 1913 (N. J. A. s. 2).

1 Jfr K. Maj:ts dom den 23 juli 1878 (N. J. A. s. 255).

2 Se utöver redan citerade rättsfall särskilt de i N. J. A. 1889 not. A n:r 502 och not. B n:r 844 samt
1903 not. B n:r 394 antecknade; jfr rättsfall i Naumanns tidskr. 1874 s. 424 och N. J. A 1890 s. 50.

Lag om uktenxlcapii ingående och upplösning, 1 kap. Historik. 95

att i det särskilda fallet avgöra, huruvida en trolovning föreligger eller icke. Detta
är av betydelse särskilt med hänsyn till reglerna om ofullkomnade äktenskap och om
formerna för och rättsföljderna av trolovnings brytande. Ett blott löfte eller hemligt
avtal om äktenskap är icke för parterna bindande och får rättslig betydelse först
om hävd tillkommer, men annorlunda förhåller det sig med en trolovning. Denna
får icke ensidigt brytas utan laga skäl, och även om de trolovade äro ense om att
skiljas, skall enligt lagens bokstav viss form iakttagas vid förbindelsens upplösning
(4 kap. giftermålsbalken). Att åvägabringa trolovningens formliga upplösning
kan vara av intresse särskilt på den grund att trolovning utgör hinder för ingående av
ny äktenskaplig förbindelse. Har trolovningen vunnit notorietet genom ansökan om
lysning eller kyrkotagning, skall dess egenskap av äktenskapshinder ex officio beaktas;
i andra fall står i den övergivnes skön, huruvida han vill genom jävsanmälan göra
sin rätt gällande.1 Blir trolovningens egenskap av hinder på ena eller andra sättet
aktuell, återstår ingen annan utväg än att söka vinna skillnad. Detta lärer, så som
gällande regler numera tillämpas, sällan möta någon större svårighet. Kunna
de trolovade enas, är en ansökan hos domkapitlet allt vad som erfordras; i motsatt
fall går saken till domstol. Finner domstolen, att den, som påyrkar skillnad, varit
den huvudsakligen vållande, torde i allmänhet skillnad det oaktat beviljas, men
förknippas med förbud för honom att bygga äktenskap med någon annan, så länge
den övergivne ej är förlikt.1 2 Från sådant förbud har Konungen ansett sig
kunna dispensvis medgiva befrielse.3 I praktiken spelar trolovningens egenskap
av äktenskapshinder, där ej dess förhandenvaro skall ex officio beaktas, en
mycket obetydlig roll, då den andra parten så gott som aldrig framträder för att göra
sin rätt gällande. Det är därför också företrädesvis i samband med frågor om uppkomsten
av ofullkomnade äktenskap eller om tillämpligheten av 5 kap. 1 § giftermålsbalken,
som domstolarna haft att fatta ståndpunkt till spörsmålet om trolovningens
begrepp.

De ekonomiska rättsverkningarna av trolovnings brytande skall beredningen i
annat sammanhang något beröra.

1 Jfr K. Maj:ts utslag den 10 oktober 1848 (Backman, Ny Lagsamling VII s. 6).

2 K. Maj:ts dom den 23 november 1879 (Naumanns tidskr. 1872 s. 241); jfr K. Maj .ds dom den 13
juni 1871 (Naumanns tidskr. s. 647). Med förlikning torde vara att jämställa den oskyldiges död eller
giftermål.

s K. Haj:ts utslag den 3 februari 1888 (N. J. A. s. 5).

Fullkomnade
och
ofullkomnade
äktenskap.

3 kap. 9 §
giftermålsbalken.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

I fråga om förutsättningarna för uppkomsten av ett fullgiltigt äktenskap var
det ursprungligen knappast lagkommissionens avsikt att göra någon ändring i vad då
ansågs gälla, om ock vissa uttalanden under kommissionens överläggningar vittnade
om sympati för den gamla inhemska rätten. I mars 1690 förklarade kommissionens
förste ordförande Lindskiöld, att »trolovning är äktenskap och vigningen en ritus».
Men kort däi''efter vände han sig mot landslagens regel, att giftorätt inträdde först
med sängliggningen; denna regel vore alltför brutal och borde utbytas mot ett stadgande,
som överensstämde med »Guds ordning». »Och slöts», heter det i kommissionens
protokoll, »att här införes så: när vigseln är skedd, bliver full giftermål och
giftorätt, jämväl att morgongåva gives för vigseln-»1 Denna uppfattning av vigselns
betydelse även för uppkomsten av äktenskapets borgerliga rättsverkningar genomgick
de följande förslagen1 2 och vann erkännande i lagen, oaktat anmärkning däremot
framställdes av Abrahamsson vid 1731 års riksdag.3

Ehuru lagkommissionen sålunda redan tidigt tilläde vigseln ökad rättslig betydelse,
synes meningen till en början icke hava varit att bryta med den då gällande rättens
regel, att ett fullgiltigt äktenskap kunde ingås jämväl utan vigsel. Men redan i det
sista av de förslag till giftermålsbalk, som upprättades under år 1690, framträdde på
denna punkt en annan uppfattning. Enligt 8 kap. 5 § av detta förslag skulle vad
beträffande vigselfästa äktenskap stadgades om giftorätt och om hustrus delaktighet
av »mannens heder och värde» väl gälla till förmån för den, som blivit genom laga
dom förklarad för annans äkta maka, men den andra parten, som motvilligt undandrog
sig vigseln, skulle icke njuta någon rätt i den förstnämndes egendom, med mindre
han gav efter och lät sig viga. Om morgongåva talades alls icke. Avvikelsen
från kjAkolagens ståndpunkt är uppenbar: där förutsattes ju, att en dylik förbindelse
skulle ge upphov åt fulla ömsesidiga rättsverkningar, medan enligt kommissionens
förslag de utan vigsel ingångna äktenskapen framstodo såsom varande av en
annan och lägre ordning än de vigselfästa, såsom »ofullkomnade äktenskap». Trots
framställda anmärkningar bibehölls i princip denna ståndpunkt i de följande förslagen.
1692 års förslag innehöll emellertid i visst hänseende en märklig nyhet. Där

1 Förarbetena I s. 195, 231; se ock II s. 317.

2 Se dock det märkliga yttrandet angående tidpunkten för målsmansrättens inträde i protokollet den
13 november 1712; Förarbetena III s. 100.

3 Förarbetena VIII s. 10; 9 kap. 1 och 3 §§ samt 10 kap. 1 § giftermålsbalken.

Lo.g om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

stadgades nämligen, att om trolovad undandrog sig vigsel och framhärdade i denna
sin motvilja, skulle den oskyldiga förklaras för hans äkta maka och njuta i den
brottsliges egendom sin fulla giftorätt. En blott trolovning skulle sålunda enligt
detta förslag kunna giva upphov till samma äktenskapliga rättsverkningar som en
trolovning, vartill kommit hävdande. Först i 1731 års förslag uteslöts denna bestämmelse.
Dessförinnan hade emellertid vid sidan av denna upptagits särskilda regler
om trolovning, vartill kommit hävd. Sålunda stadgades i 1726 års förslag 3 kap.
9 §. »Hävdar man sin fästekvinna; da är det ett äktenskap, som med vigsel fullkomnas
skall, evad trolovningen är med eller utan villkor, ändå att samma villkor
icke fullgjorda äro; undandrager han sig vigseln, gånge därom som i 7 kap. 3 § sägs».
Sistnämnda lagrum innehöll den nyss berörda regeln om trolovads rätt för fall av
den andra trolovades tredska. I sammanhang med denna regels uteslutande i 1731
års förslag fick den nyss citerade bestämmelsen i 3 kap. 9 § i allt väsentligt den
lydelse, som återfinnes i 1734 års lag.

Med den seghet, som varit för den svenska rätten i dess utveckling karakteristisk,
bibehölls sålunda, vid sidan av de nya reglerna om vigseln såsom det väsentliga äktenskapsstiftande
momentet, i viss mån även den äldre principen, enligt vilken trolovningen
var den huvudsakliga grunden för äktenskapet. I sak var emellertid brytningen
med den förut gällande rätten betydande nog. De s. k. ofullkomnade äktenskap, som
uppstå genom lägersmål i trolovning, äro i mycket äktenskap allenast till namnet;
manga, ja, de flesta bland de rättsverkningar, som följa med ett vigselfäst äktenskap,
uppstå här alls icke eller allenast till förman för ena maken. Lagkommissionen synes
emellertid icke hava klart överskådat konsekvenserna av den förändrade karaktär
och ställning i systemet, som det gamla borgerliga äktenskapet erhöll i det nya lagverket;
åtminstone har den givit ytterst knapphändiga och otillräckliga regler till avgölande
av vilka rättsverkningar skola tillkomma ett dylikt äktenskap i jämförelse med
det vigselfästa. Ganska stor ovisshet råder också i detta hänseende, så mycket mera
som man här har att räkna med två olika slag av ofullkomnade äktenskap; redan
hävdandet ger ju enligt 3 kap. 9 § upphov till ett sådant, men detta får en högre valör,
om det domfästes. Före domfästandet torde blott i ytterst ringa utsträckning
rättsverkningar uppstå utöver vad som gäller beträffande en trolovning; så främmande
som vår tid star för detta formlösa sätt att ingå äktenskap, lärer man numera
i rättstillämpningen knappast vara sinnad att tillmäta dessa förbindelser större be13—123787.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

lydelse än som följer av uttryckliga lagbud. Intresset knyter sig numera huvudsakligen
till stadgandet i förordningen den 27 april 1810, att allt vad om äktenskapsskillnader
i allmänhet blivit förordnat skall tillämpas å »sådana äktenskap, som med
hävdad fästekvinna äro begynta, men ej genom vigsel fullbordade». Föreskriften,
som även gäller de domfästa äktenskapen, torde i tillämpningen ej lägga synnerliga
hinder i vägen för vinnande av skillnad; vad särskilt angår skillnad på grund
av hat och bitterhet, förutsättes för dess beviljande icke att skillnad till säng
och säte föregått, utan allenast att parterna varnats av kyrkoherden och inför
kyrkorådet.1 Sedan förbindelsen blivit domfäst, skall den såsom äktenskapshinder
städse ex officio beaktas. Skulle make i strid mot detta hinder ingå nytt
äktenskap, inverkar det ej på den tidigare förbindelsens giltighet, och det senare
äktenskapet går sålunda åter; ett icke domfäst äktenskap torde däremot, lika väl som
en trolovning, få anses upplöst i och med det att endera maken genom vigsel eller dom
förenas i äktenskap med annan och följaktligen ej inverka på det nya äktenskapets
bestånd. Sedan dom åkommit, torde vidare den ömsesidiga rätten till trohet få
anses ställd under skydd av strafflagens regler om hor och tvegifte. Enligt
3 kap. 9 § innebär domfästandet för den, som utverkat detta, dels förklaring
för äkta make, dels tillerkännande av giftorätt. Där domen gives till förmån
för kvinnan, medför den alltså rätt att bära mannens namn och dela hans villkor.
Vad giftorätten angår, hava beträffande tidpunkten för dess inträde synnerligen
växlande meningar gjort sig gällande. På den tid, då vid vigselfäst
äktenskap de borgerliga rättsverkningarna inträdde först med sängliggningen,
föll det sig helt naturligt att vid här ifrågavarande förbindelser räkna den tilldömda
giftorätten tillbaka från tiden för hävdandet. Men sedan vigseln erhållit avgörande
betydelse i nyssnämnda hänseende, lärer det vara riktigast att för de ofullkomnade
äktenskapen räkna giftorättens inträde först från det förbindelsen genom frågans
dragande inför domstol blivit mera allmänt kunnig. Så har också skett i praxis,
och har man därvid i överensstämmelse med allmänna civilprocessuella grundsatser
tillmätt tidpunkten för stämningens delgivning avgörande betydelse.2 Någon
''rätt till morgongåva uppstår icke. Då det i övrigt gäller att avgöra, vilka rättsverk 1

K. Maj:ts utslag den 23 februari 1900. (N. J. A. s. 57); se ock Naumanns tidskr. 1868 s. 614; jfr
N. J. A. 1891 s. 486.

ä K. Maj: t-i dom den 9 augusti 1839 (Schmidt J. A. X s. 113 och 319).

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

ningar dessa äktenskap skola anses medföra, lärer stor vikt få tillmätas den
omständigheten, att lagen icke tänkt sig dem byggda på äktenskapligt samliv.1
Under sådana förhållanden får ej antagas, att målsmansrätt bär kan uppstå, ej heller
att någon förändring inträder beträffande förvaltningsrätten till den egendom,
vari giftorätt skall äga rum. Ytterst tvivelaktigt är, huruvida, såsom för ett närliggande
fall blivit antaget, reglerna om fördel av oskiftat bo få anses tillämpliga.1 2 Med
hänsyn till det samband, som råder mellan makars inbördes underhållsplikt och möjligheten
att fullgöra denna under äktenskapligt samliv, lärer vidare vara ovisst, huruvida
sådan plikt för någondera maken uppstår.3 Även i åtskilliga andra hänseenden,
såsom beträffande vårdnadsrätt till makarnas barn och vad därmed sammanhänger,
hemortsrätt i fattigvårdshänseende,4, mantals- och skattskrivningsort m. m. torde den
anförda synpunkten äga betydelse.

Lagkommissionens tidigare förslag innehöllo inga bestämmelser därom att kvinnas 3 kap. 10 §
hävdande under äktenskapslöfte skulle medföra äktenskapliga rättsverkningar för kon- ''^^balhexi*
kumbenterna; även i detta hänseende tänkte man låta bero vid kyrkolagens stadganden.
I 1723 års förslag voro däremot till det redan tidigare förekommande stadgandet,
att barn avlade i, bland andra, dylika förbindelser skulle vara äkta, fogade
orden: »och kvinnan njute laggift hustrus rätt». 1726 års förslag innehöll därutöver
i 3 kap. 9 §, vid sidan av det redan anförda stadgandet om fästekvinnas
hävdande, jämväl denna regel: »Hävdar man kvinna under äktenskapslöfte, då skall
han taga henne till äkta, och där han motvillig är, vare lag som i samma kap. och
§ stadgas. Nekar han till löftet, döme då rätten därom». Hänvisningen avsåg de.t
förut berörda stadgandet i 7 kap. 3 §, att trolovads tredska att låta sig viga kunde
föranleda den andra trolovades förklarande för äkta make, varmed följde giftorätt.

1 Förbudet för fästehjon att sammanflytta före vigseln (12 kap. 3 § giftermålsbalken) torde jämväl
här vara tillämpligt; jfr K. Maj:ts dom den 12 januari 1863 (Nanmanns tidskr. 1864 s. 86—87).

Enligt 1731 års förslag till kyrkoordning skulle >de trolovade varnas för otidigt sängelag, och avrådas,
samt av kronobetjänterna på landet och magistraten i städerna hindras, att hålla hus och bohag samman,
in till dess vigseln är förrättad»; se ock 15 kap. 17 § kyrkolagen.

2 K. Maj:ts dom den 23 mars 1887 (N. J. A. not A n:r 82) och nedan s. 105.

3 K. Maj:ts dom den 18 november 1909 (N. J. A. s. 547); se ock angående änkas rätt enligt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete K. Maj-.ts dom den 14
november 1912 (N. J. A. s. 474); jfr K. Maj-.ts domar den 18 februari 1885 (Nanmanns tidskr. s. 722)
och den 26 januari 1894 (N. .1. A. s. 13).

4 Fattigvårdsmål 1904 s. 45; jfr rättsfall i N. J. A. 1891 s. 341, där skillnad i hemortshänseende
gjordes mellan domfästa och icke domfästa äktenskap; se ock N. J. A. 1884 s 266.

106 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

Förslaget, som tydligen har sin förebild i 15 kap. 14 § kyrkolagen, är klart därutinnan,
att några äktenskapliga rättsverkningar icke skulle uppstå redan genom hävdandet,
men väl genom domstols förklaring, och att denna skulle hava alldeles samma verkan
i detta fall, som då fästekvinna blivit hävdad. Långt dunklare äro stadgandena i 1731
års förslag, vilka sedermera inflöto i lagen. Här är den nyssnämnda regeln i 7
kap. 3 § struken och i sammanhang därmed bestämmelser om påföljd av tredska att
låta sig viga inarbetade i tredje kapitlets grundläggande stadganden om ofullkomnade
äktenskap. Det heter i 3 kap. 10 §: »Hävdar man kvinna1 under äktenskapslöfte;
då skall han taga henne till äkta, om hon det påstår, och hennes fader
och moder därtill samtycka. Är han motvillig; vare lag, som förr sagt är. Nekar
han till löftet; döme då rätten därom. Varder löftet för fast förklarat, eller har
han låtit intaga henne i kyrkan såsom sin fästekvinna, have sedan ej makt det
löfte ändra, ändå att hon sin rätt till äktenskapet eftergiva vill». Enligt detta
lagrum skall, i olikhet mot vad som ansågs gälla i tiden närmast före 1734 års lag,
hävdandet icke omedelbart giva upphov till någon äktenskaplig förbindelse, utan
allenast till en plikt för mannen att taga kvinnan till äkta.2 Beträffande påföljden
av vigselvägran hänvisas först till vad i 3 kap. 9 § är stadgat, en hänvisning, som
knappast kan betyda annat än att kvinnan skall förklaras för mannens äkta hustru
och njuta full giftorätt i hans bo. Men strax därefter betecknar lagrummet domstolens
bifall till kvinnans talan för det fall att mannen nekar till löftet såsom ett
löftets förklarande för fast och karakteriserar verkan därav med orden »have sedan
ej makt det löfte ändra, ändå att hon sin rätt till äktenskapet eftergiva vill».
Denna omständighet har i rättstillämpningen föranlett ovisshet. I åtskilliga rättsfall
har kvinnan, i övereasstämmelse med vad som lärdes av Nehrman och Schlyter, förklarats
för mannens äkta hustru,3 medan på senare tid domstolarna i allmänhet undvikit
detta och inskränkt sig till att förklara löftet för fast och tillerkänna kvinnan *

* I 15 kap. 14 § kyrkolagen talades blott om det fall att mö blivit hävdad. I 1731 års förslag till
kyrkoordning återfinnes ingen motsvarighet till 15 kap. 13 och 14 §§ kyrkolagen.

a Att den äldre rättsuppfattningen emellertid rätt länge fortlevde, se derå exempel hos Flintberg,
Lagfarenhets-Bibliotek II s. 50 f; se däremot N. J. A. 1899 s. 401.

s Se rättsfall i Schmidt J. A. X s. 113, Naumanns tidskr. 1864 s. 82, 88, 1885 s. 542 (underrätternas
domar); X. J. A. 1889 not. B n:r 844 (enligt 3 kap. 10 § och 5 kap. 1 § giftermålsbalken förklarades
löftet för fast och kvinnan för mannens äkta hustru med den rätt i hans bo, laggift hustru tillkommer),
1891 not. B n:r 27. Se ock Flintberg, anf. st.

101

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

giftorätt i mannens bo.1 Den förra uppfattningen torde bäst stämma överens med vad
som avsågs vid lagrummets tillkomst. 1726 års förslag lämnade ju ej rum för tvivel
på denna punkt, och hänvisningen till 9 § hade förvisso ej år 1731 fått inflyta i den
nya 10 §, om man haft för avsikt ätt, med avvikelse såväl från sagda förslag som
från den då gällande rätten, göra en skillnad beträffande domens innebörd i ena
och i andra fallet. Måhända har det olyckliga uttryckssättet i 10 §:s sista punkt
sin förklaring i att man där, synbarligen med hänsyn till de erfarenheter, som beröras
i k. brevet den 20 november 1728, inryckte ett stadgande angående betydelsen
av att mannen låtit intaga kvinnan i kyrkan såsom sin fästekvinna och därvid kom
att i uttryckssättet hopblanda två slags förbindelser av väsentligt olika betydelse.

Sådana förbindelser, som avses i 3 kap. 10 §, sågos särskilt av prästerskapet
med oblida ögon. Detta kom framför allt till uttryck genom förordningen den
23 juli 1755, som innehöll följande bestämmelser i ämnet. När domaren »förklarat
löftet fast», men parterna ändock icke kunde av prästerskapet förmås till vigsel,
skulle de anmälas hos domkapitlet för undfående av ytterligare förmaningar
och varningar. Hjälpte ej heller detta, skulle saken förvisas till domstol, som,
därest fullgoda skäl för vigsel vägran ej företeddes, skulle meddela föreläggande om
äktenskapets fullbordande vid äventyr av kortare frihetsstraff. Visade sig upprepade
förelägganden av denna art fruktlösa, hänsköts saken ånyo till domkapitlet,
som, där förnyade förmaningar ej hjälpte, överlämnade saken till Konungen.
Vilken befattning Konungen skulle taga med ärendet säges ej uttryckligen, men
meningen var tydligen, att Konungen skulle kunna efter fritt skön förordna om
förbindelsens upplösning.2 Förbindelser av denna natur borde med andra ord icke
tolereras, utan antingen vigselfästas eller ock upplösas. De stadgade tvångsmedlen
visade sig emellertid föga verksamma. Det stred också mot en senare tids uppfattning
att tillgripa dylika medel för att förmå till äktenskap. Genom förordningen den
3 april 1810, som utfärdades på riksdagens hemställan, upphävdes därför 1755
års förordning och meddelades nya, ännu gällande bestämmelser av helt annat inae 1

K. Maj:t8 utslag den 10 juli 1903 (N. J. A. not. B n:r 394), den 26 februari 1904 (N. J. A. s. 36),
den 23 februari 1905 (K. J. A. not. B n:r 144) och den 26 februari 1913 (N. J. A. not. B n:r 96) samt
K. Maj:ts domar den 23 mars och den 2 april 1909 (N. J. A. not. A n:r 137 och 154); jfr rättsfall i
N. J. A. 1905 s. 345; se ock uttryckssättet i k. cirkulärbreven den 16 november 1841 och den 29 oktober
1842.

8 Eiempel hos Flintberg, anf. st.

102

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

håll. Därest äktenskapslöftet »blivit av domaren ansett vara bevist och gällande,
men mannen icke dess mindre vägrar att detsamma genom vigsel fullborda», skola
parterna instämmas till domkapitlet för att erhålla »nödiga föreställningar», d. v. s.
förmaningar att låta sig viga. Bliva dessa utan verkan, skall domkapitlet, såframt
parterna förena sig om »äktenskapsförbindelsens» upplösning, genast utfärda skiljebrev,
men i motsatt fall överlämnas skillnadsfrågan till Konungens eget avgörande,
»dock att vad lagen om kvinnans och barnets övriga rättigheter stadgar,
utan hinder av det utfästa äktenskapets upphävande kommer att äga bestånd».1 Mot
fortvaron av dessa förbindelser är sålunda förordningen lika avogt stämd som sin
föregångare. Det lärer också ytterst sällan hava förekommit att Konungen vägrat
upplösa ett dylikt äktenskap.2 Sedan vigseltvånget bortfallit och skillnad alltså
blir den normala följden, ter sig förbindelsens domfästande snarast som en egendomlig
omväg för beredande av vissa rättigheter åt kvinnan; för mannen.blir här
aldrig tal om någon äktenskaplig rätt, utan allenast om ett äkenskapligt band.
Angående domens rättsverkningar torde, därest genom denna kvinnan förklarats
för mannens äkta hustru, gälla detsamma som beträffande en dom, vilken av den
kvinnliga parten utverkats enligt 3 kap. 9 § giftermålsbalken. Har domstolen,
såsom numera plägar ske, inskränkt sig till att förklara löftet för fast, torde allenast
så tillvida en olikhet beträffande rättsverkningarna inträda, som kvinnan i detta
fall icke lärer få rätt att bära mannens namn och dela hans villkor.

Angående verkningarna av kvinnans kyrkotagande såsom fästekvinna meddelar
1734 års lag ingen annan upplysning än att mannen sedermera ej äger återkalla
sitt äktenskapslöfte, även om kvinnan vill eftergiva sin rätt till äktenskap. Förbindelsen
utgör sålunda äktenskapshinder och skall såsom sådant ex officio beaktas. T
övrigt torde den ej medföra andra rättsverkningar än en vanlig trolovning.3 Om dess
upplösning anses gälla vad som stadgats med avseende närmast å förbindelser, som
blivit domfästa jämlikt 3 kap. 10 §.4 — Det kan förtjäna anmärkas att, ehuru för

1 Angående tillämpningen av denna förordning se rättsfall i Schmidt J. A. XX s. 484, XXX. s. 378,
Nannianns tidskr. 18(59 s. 224, N. J. A. 1879 s. 169, 1891 s. 83, 1901 s. 47, 304, 1906 s. 86, 588, 1911
s. 61 samt nedan not 4. Numera lärer knappast förekomma, att dylikt ärende npptages ex officio.

2 Se dock K. Haj:ts resolution den 17 mars 1911 (N. J. A. s. 61); avsikten med att skillnadsansökningen
avslogs lärer hava varit att förmå mannen till en skälig ekonomisk uppgörelse.

3 Se ovan s. 93 not 1.

4 K. Majtts utslag den 21 februari 1848, k. breven den 8 augusti 1848 och den 10 januari 1849
(Backman, Ny Lagsamling VII s. 6), k, brevet den 23 juni 1857 (J, H. Backmans Handbok s. 23),

103

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, t kap. Historik.

kvinnans kyrkotagning såsom fästekvinna icke fordras någon utredning angående
omständigheterna vid hävdandet, likväl den omständigheten ätt sådan kyrkotagning
ägt rum i praxis torde räknas såsom bevis för att hävdandet skett under äktenskapslöfte.

1734 års lag innehåller, såsom redan blivit antytt, vid sidan av bestämmelserna i 5.^aV- \ §

_ gifternials 3

kap. 9 och 10 §§ giftermålsbalken ytterligare ett stadgande, som tillerkänner kvinna hälben.
vissa äktenskapliga rättigheter oberoende av vigsel. I 5 kap. samma balk »Om barn,
som avlas i fästom, eller tvegifte, och om giftorätt i ty mål» stadgas i 1 §: »Avlar
man barn med sin fästekvinna, eller under äktenskaps löfte, eller i lönskaläge, därå
sedan fästning, eller äktenskap följer; de barn äro äkta barn, och kvinnan njuter laggift
hustrus rätt». Angående detta lagrums tolkning och särskilt angående dess förhållande
till 3 kap. 9 och 10 §§ hava mycket växlande meningar gjort sig gällande.

Går man till stadgandets förhistoria, vinner man ej heller någon säker utgångspunkt.
I lagkommissionens tidigare förslag förekommer, såsom nämnt, ingen motsvarighet
till 3 kap. 9 och 10 §§, men väl från och med 1692 års förslag en regel därom
att trolovads tredska kunde föranleda uppkomsten av en domfäst förbindelse. Därjämte
mötte i tredje kapitlet av dessa förslag ett stadgande, som beträffande barns
börd nära överensstämde med lagens 5 kap. 1 §, men där kvinnans rättsställning allenast
antyddes genom dessa avslutande ord: »ty då moderns villkor bättras, då bättras
ock barnens». I 1723 års förslag hade lagrummet alldeles samma lydelse som i lagen,
och i det därpå följande förslaget (1726) hade även rubriken fått sin slutliga
formulering. I detta förslag återfunnos icke blott det nämnda stadgandet om påföljden
av trolovads tredska (7 kap. 3 §), utan även en motsvarighet till 3 kap. 9 och
10 §§ i lagen. Vid sidan av dessa bestämmelser torde stadgandet i 5 kap. 1 § om
hustruns rätt hava saknat självständig betydelse och allenast hava utgjort en erinran
om vad de gåvo vid handen: att kvinnan i alla de fall, som i lagrummet om förmäldes,
ägde rätt att förklaras för äkta hustru och vinna full giftorätt i hans bo. Helt
annat blev emellertid förhållandet, sedan i 1731 års förslag regeln i 7 kap. 3 § blivit
struken och 3 kap. 9 och 10 §§ i sammanhang därmed fått sin nuvarande mera
självständiga lydelse. Att icke samtidigt härmed 5 kap. 1 § omredigerades, berodde
sannolikt på ett förbiseende. Dess bestämmelse att kvinnan skulle »njuta laggift
hustrus rätt» jämväl för det fall att barnet avlats i lönskaläge, vara fästning följt, kom
nämligen efter uteslutandet av den allmänna regeln i 7 kap. 3 § att i viss mån sväva

104

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. Historik.

i luften; den närmare innebörden av kvinnans rätt finnes för detta fall ej längre
någonstädes angiven. Meningen torde dock knappast hava varit att härutinnan avvika
från det föregående förslagets ståndpunkt. Detta antagande bestyrkes av
ordalydelsen i 10 kap. 7 §; där nämnes ju såsom förutsättning för giftorätt,
vilken förmån obestridligen avses i 5 kap. 1 §, att kvinnan blivit »för äkta
hustru förklarad». Med stöd av sistnämnda lagrum och 8 kap. 1 § ärvdabalken antogs
också ganska länge inom teorien — bland annat av Nehrman, Calonius och Schly^er
att de fall, då pa lägersmål följt äktenskapsavtal, voro att likställa med dem, då
ordningsföljden varit den motsatta, och sannolikt är, att rättstillämpningen till en
början gick i samma riktning. Genom k. brevet den 27 februari 1765 fastslogs
emellertid, med avseende närmast å tillämpligheten av förordningen den 23 juli
1755, att en skillnad här vore att göra, och i samma riktning gick k. brevet den 10
november 1772, där den uppfattningen uttalades, att, »då avtal om äktenskap ej
skett förr än eller lägersmålet», avtalet, »ehuru domarens stadfästelse därå kommit
dock icke annorlunda än för en vanlig fästning eller trolovning vore att anse».
Detta uttalandes betydelse för tolkningen av 5 kap. 1 § har varit omtvistad, bland
annat på den grund att det närmast hade avseende på ett fall, då på lägersmål
följt äktenskapslöfte. I senare tid har dock enighet rått därom, att man icke med
stöd allenast av detta lagrum äger antaga tillvaron av ofullkomnade äktenskap. Lagrummets
betydelse vid sidan av 3 kap. 9 och 10 §§ är emellertid icke därmed klargjord.
Inom doktrinen hava åtskilliga försök gjorts att här uppdraga eu gräns
pa sådant sätt, att 5 kap. 1 § finge sitt självständiga tillämpningsområde; man har
sålunda gjort gällande, att detta lagrum skulle äga tillämplighet allenast då på grund
av endera partens död eller eljest hinder möter mot uppkomsten av ett äktenskap.
Dessa försök torde emellertid få betecknas såsom ohistoriska och äro även från
synpunkten av en objektiv lagtolkning oriktiga, då ju ej gärna åt lagrummet, i
vad det avser barns äkta börd, kan givas en sådan snäv tolkning. I praxis har man
ej heller tvekat att tillämpa detsamma även då möjlighet att ingå äktenskap stått parterna
öppen, och detta ej blott beträffande barnet, utan även beträffande modern.1 Om
härvid förutsättningarna för tillämplighet av såväl 3 kap. 9 eller 10 § som 5 kap. 1 §

1 K. Maj:ts utslag den 27 november 1889 (K. J. A. not. B n:r 844), samt K. Maj:ts domar den 11
februari 1891 (N. J. A. not. A n:r 27) och den 14 mars 1902 (N. J. A. s. 48); se ock rättsfall i N. J. A.
1885 s. 315.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

105

varit för handen, har det ansetts stå i kvinnans skön, huruvida hon velat påyrka förklaring
jämlikt någotdera av förstnämnda lagrum eller icke.1 Stadgandet i 5 kap. 1 §
har sålunda enligt nu rådande rättsuppfattning praktisk betydelse ej blott därutinnan,
att det äger tillämplighet i vissa fall, där förutsättningarna för uppkomsten av ett
dom fäst äktenskap brista, utan även så att kvinnan, när dessa förutsättningar
äro tillstädes och hon nedkommit med barn, kan vinna vissa äktenskapliga
rättigheter utan att behöva se sig bunden i ett domfäst äktenskap. Dessa rättigheter
pläga, vare sig talan anställes under mannens livstid eller först efter
hans död, i anslutning till stadgandets ordalydelse bestämmas så att kvinnan
tillerkännes »laggift hustrus rätt» eller, som det stundom heter, »den rätt i
N. N:s bo, som laggift hustru tillkommer».1 2 Att kvinnan härigenom vinner giftorätt
i mannens bo står utom tvist. Däremot är det mer än tvivelaktigt, huruvida
hon, såsom i ett rättsfall antagits,3 på grund av en dylik dom skall anses berättigad
att, där mannen avlidit, jämväl tillgodonjuta fördel. Att hon icke följer
mannens stånd och villkor är i ett rättsfall uttalat,4 och ej heller eljest torde några
rättsverkningar uppstå för henne utöver vad nyss sagts.

Såsom den föregående historiska översikten ger vid handen, var enligt den
gamla inhemska rätten fästningen det grundläggande äktenskapsavtalet, och trots
de försök, som från kyrkligt håll gjordes att beröva den dess itrsprungliga natur,
hade den ännu på lagkommissionens tid mycket i behåll av sin gamla betydelse.
De kyrkliga strävandena hade visserligen bragt det därhän, att vigseln var allmänt
i bruk, och vissa straffpåföljder voro stadgade för underlåtenhet att låta

1 Där så sker, pläga båda lagrummen åberopas.

a K. Maj:ts domar den 9 augusti 1842 (Backman, Ny Lagsamling, suppl. s. 2—3) och den 30 april

1846 (Scbmidt J. A. XYIII s. 296) samt K. Maj:ts utslag den 23 juni 1905 (N. J. A. g. 345), den 8

maj 1906 (N. 3. A. s. 284) och den 26 februari 1913 (N. J. A. not B n:r 96) ävensom de s. 104 not 1
antecknade rättsfallen av åren 1889 och 1902.

3 K. Maj:tB dom den 23 mars 1887 (N. J. A. not A n:r 82).

4 K. Maj:ts utslag den 31 mars 1884 (N. J. A. s. 231). I K. Maj:ts dom den 14 mars 1808 (C. E.

Backmans Handbok s. 37—38) karakteriseras kvinnans rätt enligt 5 kap. 1 § såsom en rätt att »såsom

äkta anses».

Förslagets
bestämmelser
om trolovning.

A llmänna
grunder.

14—133787.

106

Ijag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

sig viga, men vigseln föregicks av trolovning, på grundvalen av denna kunde
ett fullgiltigt äktenskap uppstå oberoende av kyrkans medverkan, och det vigselfästa
äktenskapets borgerliga rättsverkningar voro icke anknutna till vigseln utan
till sängliggningen. 1734 års lag medförde emellertid en väsentlig förskjutning
av dessa förhållanden. Ett verkligt äktenskap kunde för framtiden komma till
stånd allenast genom vigsel, och denna fick avgörande betydelse även för de borgerliga
rättsverkningarnas inträde I fråga om de »fullkomnade» äktenskapen kunde
trolovingen icke längre med någon som helst rätt sägas vara det grundläggande
avtalet. Att den likväl i 1734 års lag blivit föremål för ingående reglering och
fått sig tillagd ganska stor rättslig betydelse särskilt såsom äktenskapshinder
har kanske till en del sin förklaring däri, att man vid lagens tillkomst icke
gjort fullt klart för sig, att trolovningen genom de nya stadgandena om
vigsel erhöll karaktären av ett rent förberedande äktenskapsavtal. Det skall
emellertid icke förnekas, att den allmänna uppfattningen då för tiden på den,
som ingått ett dylikt avtal, ställde andra och strängare krav än vad nu är häri
delsen.

Angående lagens bestämmelser om trolovning yttrade lagkommittén bland annat,
att de i tillämpningen medfört flera olägenheter. Otta hade förbindelser blivit
lättsinnigt ingångna, innan man tillbörligen beräknat utvägarna till bärgning
och möjligheten att uppfylla det givna löftet. Långvarigheten av dessa förbin:
delser och själva det tvång, varuti de kontraherande under dem befunnits, hade
småningom alstrat kallsinnighet, och då trolovningsbandet likafullt av den enes
nyck eller egennytta blivit fasthållet, hade den andre nödgats antingen försaka
de tillfällen, som erbjudit sig till ingående av en lyckligare förening, eller ock genom
betydliga uppoffringar bereda sig rättighet därtill. Kommittén föreslog därför,
att laga fästning skulle anses uppstå först genom begäran om lysning hos kyrkoherden,
vilken begäran skulle framställas antingen muntligen i vittnens närvaro
eller ock i bevittnad skriftlig handling. Varje föregående löfte eller avtal skulle
bliva utan kraft inför lagen. På detta sätt ville man, så vitt möjligt, vore, undanröja
de olägenheter, som ditintills uppkommit därav att trolovningar blivit lättsinnigt
slutna, länge hållits hemliga och ännu längre tid saknat verkställighet.
Något tvång till äktenskapets fullbordan skulle emellertid den i laga form ingångna
trolovningen icke medföra. Enades de trolovade om att bryta fästningen, både de

107

Lag om äktenskap» ingående och upplösning, / köp.

att vända sig till kyrkoherden, som, där de ej kunde förmås till förlikning, skulle
meddela bevis om skillnad. Ville den ene skiljas, men den andre ej, giek frågan
till rätten, som likväl icke kunde vägra skilsmässa, utan allenast hade att pröva,
huruvida kärandén ägt laga skäl till brytningen, och, då detta icke var händelsen,
tillerkänna svaranden skäligt skadestånd. Att uppgiva någon säker måttstock
för beräkning av skadeståndet, vilket enligt motiven skulle utgöra ersättning
för det genom brytningen uppkomna lidandet, fann lagkommittén icke möjligt.
Att åt det övergivna fästehjonet fastställa en viss del i den andres egendom
ansågs skola någon gång bereda större fördelar än som svarade mot lidandet,
stundom åter mindre eller alls inga. Beloppets bestämmande skulle alltså
bero på fri prövning i varje särskilt fall. Innan prövning av skadeståndsskyldigheten
ägt rum eller förlikning träffats, skulle den, som brutit fästningen, ej äga
träda i äktenskap. Äldre lagberedningen ställde sig i princip på samma ståndpunkt,
men ville göra vägen till skillnad i trolovning än genare. Enligt dess
förslag skulle kyrkoherdens förlikningsförsök helt bortfalla. Trolovningen bröts
genom en anmälan hos honom, varvid dock, där allenast en av de trolovade infann
sig, denne skulle styrka, att han underrättat den andra om förhållandet.
Så snart sådan anmälan ägt rum, utgjorde trolovningen ej längre hinder mot
äktenskap, men trolovads rätt till skadestånd på grund av brytningen berördes
naturligtvis ej därav att den andra parten gifte sig.

Den kritik, som lagkommittén riktade mot 1734 års lag, innebar utan tvivel en
kärna av sanning. Sedan trolovningen både genom lag och sed övergått till att
vara ett rent förberedande avtal, kan det ej längre anses riktigt att låta den
verka såsom ett så starkt band på kontrahenterna som den enligt lagens bestämmelser
utgör. Ett huvudsyfte med trolovningen är enligt den hos oss
sedan länge härskande åskådningen, att den skall bereda personer, som ämna
taga varandra till äkta, tillfälle att under ett mera otvunget, av konventionella
hänsyn mindre bundet umgänge lära närmare känna varandra. Men för
detta sitt ändamål är tydligen trolovningen föga skickad, så länge den i princip
utesluter kontrahenternas valfrihet och redan i sig utgör ett band för livet, låt
vara lättare att lösa än ett äktenskap. Huru främmande lagens ståndpunkt
blivit för rättsmedvetandet framgår bäst därav att trolovningens bindande verkan
och betydelse såsom äktenskapshinder numera ytterst sällan göres gällande

108

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

av den övergivne. Denne anses i våra dagar knappast handla rätt, om han söker
med lagens hjälp hålla sin trolovade kvar och lägga hinder i vägen för en äktenskaplig
förbindelse med annan. I de flesta fall torde det ej ens stå klart för
honom, att lagen bereder möjlighet därtill. Med en mera fördjupad etisk uppfattning,
enligt vilken äktenskapet bör i främsta rummet byggas på kontrahenternas
redan prövade känslor av kärlek och sympati för varandra, har trolovningens
egenskap av äktenskapshinder sålunda förlorat rotfäste i rättsmedvetandet.
Härmed sammanhänger att både utom och inom juristernas krets den
åsikten vunnit stor spridning, att endast ett sådant avtal om framtida äktenskap,
som slutits i de i 3 kap. 1 och 2 §§ giftermålsbalken anvisade formerna, skulle
vara att anse som en trolovning i rättslig mening, och av det sagda förklaras
också, att man blivit alltmera likgiltig för iakttagandet av nämnda former vid
trolovningens ingående.

Beredningen är sålunda ense med lagkommittén därom att gällande lags regler
om trolovningsavtalet och dess bindande verkan icke förtjäna till sina huvuddrag
bibehållas. Men icke heller de anförda förslagen giva en lycklig lösning åt frågan.
Redan vid granskningen inom högsta domstolen anmärktes mot lagkommitténs
förslag, att lagen icke borde lämna utan allt skydd de äktenskapsavtal, som
föregingo begäran om lysning och vilka, även om förslaget i denna del antoges,
sannolikt skulle fortfara att äga rum; särdeles i ett avseende sådant som detta
borde lagstiftaren lämpa sig efter folkets redan antagna begrepp och lovliga sedvanor
för att draga nytta av dem. Dessa anmärkningar äro utan tvivel befogade.
Lagstiftningen torde böra avstå från alla försök att åstadkomma ändring i nu
rådande seder och bruk på detta område. Dess uppgift lärer allenast vara att
se till, i vilken utsträckning trolovningsavtalet, sådant det faktiskt förekommer
i det dagliga livet, bör utrustas med rättsliga verkningar.

Av det senast anförda följer till en början, att laga trolovning bör anses föreligga,
så snart en man och en kvinna överenskommit att ingå äktenskap med
varandra, oberoende av avtalets form och dess egenskap att vara hemligt eller
icke. Beträffande trolovningens rättsverkningar har redan framhållits, att nu
gällande bestämmelser om de trolovades bundenhet äro för stränga. Det överensstämmer
icke med vår tids uppfattning, att en trolovad, som inser att han begått
ett misstag och på den grund vill bryta med sin trolovade och gifta sig med nå -

109

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

gon annan, skall vara beroende av huruvida den förre vill förlikas. Trolovningen
bör kunna brytas icke blott efter överenskommelse mellan parterna, utan även
genom den enes tillbakaträdande. Och liksom trolovningen slutes formlöst, bör
den ock kunna formlöst brytas; det bör vara tillräckligt att båda parterna komma
överens att häva trolovningen eller att den ene av dem pa vad sätt som helst,
i ord eller handling, tillkännagiver sitt tillbakaträdande. Yad lagen nu föreskriver
om anmälan till domkapitlet och om sakens hänskjutande till domstol, vilka,
stadganden, såsom nämnts, numera endast undantagsvis vinna tillämpning, äger
alltså ingen motsvarighet i förslaget, och enligt detta utgör trolovningen icke
äktenskapshinder. Med den frihet att efter behag bryta trolovningen, som förslaget
vill upprätthålla, stämmer det uppenbarligen ej överens att, såsom i stor
utsträckning skett i 1734 års lag, stadga straff för trolovnings brytande.

Beredningens mening är emellertid ingalunda att trolovningsavtalet bör frånkännas
varje rättslig verkan. Då trolovningen av en eller annan anledning upplöses,
åligger det enligt gällande lag parterna och framför allt den, som kan hava
vållat vad som skett, att i större eller mindre utsträckning medverka till en utjämning
av upplösningens ekonomiska konsekvenser. Sålunda är föreskrivet, huru
därvid skall förfaras med de gavor, de trolovade kunna hava givit varandra, och
skadestandsplikt är stadgad för den, som är vållande till att trolovning brytes.
Om tillämpandet av dessa regler endast sällan påkallas hos domstol, så beror det
ingalunda därpå att de principer, åt vilka de giva uttryck, blivit för rättsmedvetandet
främmande, utan förklaringen torde ligga dels däri att bestämmelserna
i fråga i rätt stor utsträckning vinna beaktande förlikningsvis, dels däri att den
förorättade ofta ryggar tillbaka för att se sina personliga förhållanden underkastade
offentlighetens ljus. Att, såsom lagbommittén och äldre lagberedningen avsågo,
för alla de fall, där lysning ej uttagits, frånkänna trolovningen rättsverkningar
även i dessa hänseenden kunde förvisso verka slappande på rättskänslan och skulle
knappast gagna några andra intressen än den hänsynslöse löftesbrytårens. Då man
icke heller skulle vinna ett i alla hänseenden tillfredsställande resultat i rättstillämpningen
genom att lämna dessa frågor att lösas efter allmänna rättsgrundsatser,
har lagberedningen upptagit bestämmelser i ämnet, för vilka i det följande
skall närmare redogöras.

Beredningens förslag i denna del, enligt vilket trolovningsavtalet är formlöst

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

och ej skall medföra andra rättsverkningar än vissa förpliktelser av ekonomisk
natur för det fall att trolovningen icke leder till äktenskap, står i principiell
överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller enligt de främmande moderna
rättssystemen. Den engelska rätten och de nya tyska och schweiziska civillagarna
tillerkänna i växlande utsträckning ersättning för den skada, som kan
uppstå, då trolovning brytes. För den franska rättens del är omtvistat, huruvida
ersättning i dylika fall skall utgå, och i dansk och norsk rättspraxis frånkännes
trolovningen även denna rättsverkan.1 Från dansk sida är man emellertid
beredd att i princip ansluta sig till den här uttalade uppfattningen.

De ofull- Särskilt med hänsyn till den gällande rättens bestämmelser om ofullkomnade
äktenskapen, äktenskap och vad därmed äger samband måste noga övervägas, om och i vilken
utsträckning den omständigheten att till trolovning kommit hävd bör medföra
längre gående rättsverkningar än trolovningen såsom sådan. 1734 års lags stadganden
i detta ämne, vilka äro skäligen oklara och ganska lösligt sammanfogade
med giftermålsbalkens grundläggande regler om det vigselfästa äktenskapet, äro
ett exempel på huru lagstiftningen stundom till formen bibehåller den äldre rättens
institut, fastän dessa i det nya lagverket få en helt annan innebörd. Enligt
lagens bokstav äro dessa förbindelser äktenskap, men i verkligheten fullfölja de
med avseende å dem givna lagbuden helt andra syften än att erbjuda det rättsliga

1 Enligt äldre dansk-norsk rätt var trolovningen ett formbnndet avtal, utrustat med vittgående rättsverkningar;
så utgjorde den ett dirimerande äktonskapshinder, den kunde ej hävas genom ömsesidigt
samtycke utan endast för laga orsaker, och den medförde vigseltvång, som knnde göras gällande såväl
av det allmänna som av endera kontrahenten. I rättstillämpningen betecknades den också såsom ett
»begynt» äktenskap till skillnad från det vigselfästa »fullbordade». Denna sakernas ordning, som
väsentligen överensstämde med vad som på 1600- och 1700-talen gällde även i andra protestantiska
länder och överallt bidrog att vidmakthålla den gammalgermanska uppfattningen att trolovning var
äktenskap och vigsel sålunda överflödig, förändrades i Danmark och Norge genom förordningen den 4
januari 1799, som stadgade, att trolovningar därefter skulle vara alldeles avskaifade och att envar, som
ville ingå äktenskap, skulle låta sig viga i kyrkan utan föregående trolovning. Huruvida meningen
var, att avtal om framtida äktenskap ej ens skulle hava den begränsade betydelsen, att dess brytande
knnde föranleda skadeståndsskyldighet, är omtvistat. I äldre rättspraxis hade sådan betydelse
tillerkänts avtal, som till följd, av bristande form icke voro att anse såsom trolovning i lagens mening,
men med stöd av Örsteds auktoritet hava domstolarna i de båda länderna allt ifrån 1800-talets början
hyllat den uppfattningen, att trolovningen icke är att anse såsom något rättsförhållande. Denna menings
riktighet är dock bestridd inom teorien; se Bent zon, Den danske Familieret, Köpenhamn 1910, s. 18
^23.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

underlaget för ett äktenskapligt samliv; deras verkliga uppgift är numera att
bereda möjlighet till upprättelse åt den, som, oaktat förhållandet antagit förenämnda
intima karaktär, blivit övergiven av sin fästman eller fästmö.

Lagkommittén intog mot lagens regler i detta ämne en lika avvisande hållning
som mot dess stadganden angående trolovning. Även förstnämnda regler ansågos
hava medfört flera olägenheter och haft menligt inflytande på allmänna sedligheten.
Den verkan, som tillädes hävdande efter trolovning, hade ej sällan haft
den följd, att man förväxlat begreppet om trolovning med det om själva äktenskapet
och ansett de för ett lagligt fullkomnande därav stadgade förmer mindre
väsentliga. Ehuru äktenskapet icke vore en blott civil akt, kunde lagen icke
såsom sådant erkänna den beblandelse, som skett emellan man och kvinna, innan
deras giftermålsavtal genom iakttagande av stadgade förmer blivit satt under
lagens skydd. Förpliktelsen av det äktenskapslöfte, som föregått beblandelse^
hörde till samvetslagen, och den borgerliga kunde icke, utan att överskrida gränsen
för sin verksamhet, sätta den under yttre tvång. Där mannen missbrukat
kvinnans svaghet och det förtroende, hon satt till honom i följd av en i påbjudna
förmer ingången fästning, borde väl lagen ej lämna henne utan skydd, men upprättelsen
skulle förgäves sökas i ett tvunget äktenskap, som endast ökade kvinnans
olycka och gjorde hennes belägenhet för framtiden mera svår än den, varuti
hon genom ledighet från förbindelsen försattes. Den enda upprättelse, som kunde
sammanstå med kvinnans välfärd, vore att hon vid skillnaden från en motvillig
man förklarades för äkta hustru, med det borgerliga anseende och de förmåner,
som henne i sådan egenskap tillkomme. Lagkommittén föreslog sålunda, att om
kvinnan blivit lägrad av mannen efter fästningen och han bröt utan laga skål,
hon skulle förklaras för äkta hustru. Bröt hon fästningen för laga skäl, skulle
detsamma gälla, så framt hon varit i god tro. Meningen var icke att hon skulle
förklaras för mannens hustru, och hon skulle således icke heller fä giftorätt i
hans bo. Den allmänna regeln om skadeståndsskyldighet för den, som bar skulden
till att en trolovning bröts, skulle jämväl här tillämpas, men tanken var helt
säkert, att domstolen vid skadeståndets utmätande skulle taga hänsyn till att hävd
förekommit. För det fäll åter att en man före vigseln dog ifrån sin fästekvinna,
med vilken han före eller efter fästningen aflat barn, skulle hon äga all den rätt,
som tillkommer laggift hustru, och således även giftorätt i mannens bo. Äldre

112 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

lagberedningens förslag avviker på dessa punkter i sak endast obetydligt från
kommitténs.

Att de ofullkomnade äktenskapen icke höra hemma i ett modernt rättssystem
lärer numera hos oss vara tämligen allmänt erkänt. Om man bortser från den
finska rätten, där 1734 års lag i, denna del alltjämt är gällande, och från ett
ålderdomligt stadgande i dansk lagstiftning,1 saknar också skillnaden mellan fullkomnade
och ofullkomnade äktenskap all motsvarighet i de moderna rättssystemen.
För uppkomsten av ett för den enskilde och samhället så viktigt rättsförhållande
som äktenskapet anses det numera med rätta vara en oeftergivlig förutsättning,
att mannen och kvinnan avgiva på äktenskapets omedelbara ingående
riktade, fria och ovillkorliga viljeförklaringar och detta i en form, som garanterar
såväl uppriktigheten och allvaret hos deras avsikter som nödig publicitet
åt det nyjj, rättsförhållandet. En modern lag kan redan på denna grund icke såsom
äktenskap erkänna en förbindelse, uppkommen genom en trolovning och ett
därpå följande könsumgänge, detta vare sig åt trolovningen förlänas egenskapen
av formbnndet avtal eller icke. Ej heller kan en sådan omständighet som att
mannen, sedan kvinnan nedkommit med barn, låtit kyrkotaga henne såsom sin
hustru eller fästekvinna tillerkännas äktenskapsstiftande verkan. Alldeles särskilt
stötande måste det anses att lagen låter ett äktenskap uppstå genom domstols
dom, meddelad i strid mot ena partens vilja. Undersöker man närmare 1734

1 Även enligt den äldre dansk-norska rätten gällde, att ett fnllgiltigt äktenskap uppstod genom trolovning
och därpå följande könsumgänge, men denna regel bortföll i och med Christian V:s lagar, som för
uppkomsten av ett äktenskap förutsatte vigsel. Här föreskrevs emellertid också, att den, som övat könsumgänge
med en oberyktad kvinna eller med en kvinna, om vars hand han anhållit, var skyldig att
taga henne till äkta, om hennes fränder samtyckte därtill, men eljest att förse henne med hemgift. För*
att hindra dessa bestämmelsers användande i utpressningssyfte stadgades sedermera genom förordningen
den 5 mars 1734 åtskilliga inskränkningar i dessa reglers tillämplighet. De skulle allenast gälla oberyktad
mö, som efter äktenskapslöfte — ett, så som det här fattades, ganska snävt begrepp — låtit sig
lägras av man över tjugufem år, och alls icke vara tillämpliga på tjänstehjon, som låtit sig lägras av
husbonden eller någon i hans hus varande släkting. I Norge äro bestämmelserna i detta ämne upphävda
genom promulgationslagen till 1902 års strafflag. I Danmark äga de alltjämt tillämpning, och
åt vigseltvånget kan där förlänas eftertryck genom föreläggande av vite (»daglig Mulkt»); då den nya
processlagen träder i kraft, komma andra tvångsmedel till användning (§§ 484, 490). En sådan »lovgyldig
förpligtelse» till äktenskaps ingående utgör för mannen ett äktenskapshinder, till vars undanröjande
lagstiftningen icke anvisar någon utväg. — De danska delegerades förslag går ut på att dessa
bestämmelser om hävdad kvinnas rätt skola ersättas med moderna stadganden.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 113

års lags ifrågavarande bestämmelser och deras tillämpning i praktiken, skall man
också, såsom redan visats, finna, huru föga dessa förbindelser förtjäna namnet
äktenskap. De rättsverkningar, som lagen tillägger dem, äro i vissa fall ytterst
begränsade och komma i väsentliga hänseenden allenast ena parten till godo. Av
synnerlig vikt är, att de ofullkomnade äktenskapen enligt lagens mening ej skola
vara förenade med äktenskapligt samliv; de äro tänkta såsom ett yttre juridiskt
band utan motsvarighet i gestaltningen av makarnas liv. Den stundom hörda
uppfattningen, att 1734 års lagstiftare velat genom dessa stadganden sanktionera
ett slags civiläktenskap vid sidan av det vigselfästa, är sålunda stridande mot
lagens mening och kan efter 1908 års lag om äktenskaps ingående ej heller anses
giva uttryck åt något berättigat önskemål för framtiden. Yad särskilt de högsta
formerna av ofullkomnade äktenskap angår, de domfästa, är det så långt ifrån
att de i det praktiska rättslivet skulle förekomma för att förläna lagens helgd åt
ett framtida äktenskapligt samliv, att en dom, avseende sådant äktenskap, nästan
undantagslöst torde utgöra ett otvetydigt bevis på att förhoppningarna på äktenskaplig
lycka äro ohjälpligen grusade. Den, som påkallar sådan dom, drives i
allmänhet av en önskan att hindra sin trolovade att ingå äktenskap med annan
och att för egen del vinna upprättelse av honom i form av giftorätt i hans bo.
Det förra av dessa syftemål lärer ej förtjäna lagens hägn; att förhjälpa en person,
som ser sina egna äktenskapsplaner korsade, till dylika repressalier mot den,
vilken lian med rätt eller orätt anser vara skulden till olyckan, överensstämmer
lika litet med vår tids etiska uppfattning som att sätta medel i hans hand att
framtvinga det först tilltänkta äktenskapet. Däremot måste det för många fall
anses vara av rätt och billighet påkallat, att den övergivna äger möjlighet att
vinna ekonomisk upprättelse, men för detta ändamål är, såsom framgår redan av
5 kap. 1 § giftermålsbalken ock av lagkommitténs ock äldre lagberedningens
förslag, alls icke nödvändigt att bibehålla reglerna om ofullkomnade äktenskap.
Dessa regler leda tvärt om i mer än ett hänseende till en otillfredsställande lösning
även av ersättningsfrågan. Sålunda göra de ersättningsrätten oberoende av
huruvida den övergivna själv varit vållande till brytningen, vilket icke kan anses
rimligt, och tillägga sådan rätt även åt mannen, där han är den, som vidhåller
förbindelsen, medan förekomsten av könsumgänge de trolovade emellan enligt sakens
natur allenast bör kunna föranleda ersättning i det fall att kvinnan är den

15—123787.

114

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

övergivna. Vidare kan enligt gällande lag kvinnan hindras från att komma till
sin rätt därigenom att mannen förenas i äktenskap med annan. Aven beträffande
ersättningens storlek och sättet för dess utgörande kommer man till ett olyckligt
resultat med den gällande rättens system. Det motsvarar ej vår tids anspråk på
materiell rättvisa att ersättningen städse helt summariskt skall utgå i form av
giftorätt i den trolovades bo. Ofta kan därav bliva följden, att ersättningsrätten
blir av ringa eller intet värde, medan förhållandet kanske blivit ett annat, om
domstolen ägt större frihet; man tanke sig det fallet, att mannen saknar samlad
förmögenhet men har betydande inkomster, eller att mannen väl äger en större
fastighet men ej några avsevärda tillgångar av den beskaffenhet att kvinnan i
dem kan vinna giftorätt.

Såsom skäl för att i princip bibehålla den gällande rättens ståndpunkt anföres
stundom, att blotta tillvaron av bestämmelserna om ofullkomnade äktenskap verka
skärpande på vårt folks ansvarskänsla och hedersbegrepp. Även om häri må
ligga en viss sanning, lärer dess bättre ej vara nödvändigt att tillgripa ur
andra synpunkter så betänkliga utvägar för att vinna nyssnämnda syfte. För
det stora flertalet människor är det förvisso helt andra motiv än hänsynen till
de rättsliga påföljderna, som bestämma över deras handlingssätt i de stycken,
varom här är fråga. För dem åter, vilkas hedersbegrepp äro mindre utvecklade,
komma säkerligen de regler om ersättningsskyldighet, som lagberedningen föreslår
och vilka lämna utrymme för hänsyn till graden av visad ansvarslöshet, att
innefatta ett lika allvarligt hot som nu gällande bestämmelser. Under diskussionen
för och emot de ofullkomnade äktenskapen har även framhållits, hurusom
bland allmogen i vissa trakter av vårt land det överensstämmer med allmänt
vedertaget skick och bruk, att det äktenskapliga samlivet tager sin början, så
snart trolovning skett, eller i allt fall före vigseln. Det är helt naturligt, att
man i dessa orter dömer övergivandet av hävdad fästekvinna särskilt strängt,
men till den del kvinnan där behöver skyddas genom lagbud, torde de av beredningen
föreslagna bestämmelserna visa sig lika verksamma som de nu gällande.
Det lärer få antagas, att dessa senare i sin mån bidragit att hålla den nämnda
ålderdomliga uppfattningen angående trolovningens betydelse vid makt, och detta
är i själva verket ett ytterligare skäl för deras upphävande.

En annan fråga är, huruvida man bör, på sätt lagkommittén och äldre lag -

115

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

beredningen föreslogo, bereda hävdad fästekvinna utväg att i vissa fall få sig
tillerkänd »rättighet att i allmänna sammanlevnaden anses för äkta hustru», utan
att hon på den grund blir att anse såsom mannens hustru och sålunda utan att
något ofullkomnat äktenskap uppkommer. Särskilt där kvinnan fött barn, kunde
ett sådant stadgande synas påkallat både i hennes och barnets intresse till undanröjande
eller mildrande av de vanskligheter, som i allmänhet möta en ogift moder
och hennes barn; genom en dylik förklaring av offentlig myndighet bleve
kvinnan, så vitt möjligt vore, upprättad i sina medmänniskors ögon. Icke dess
mindre torde övervägande skäl tala emot denna lagförslagens tanke. Det synes
innefatta något för rättskänslan stötande att offentlig myndighet ålägges meddela
en förklaring, som strider emot verkliga förhållandet. Enligt lagförslagen ställde
sig saken väsentligt annorlunda, då ju fästningen enligt dessa utgjorde ett helt
annat och vida snävare begrepp än trolovningen enligt det nu föreliggande förslaget.
Man lärer ej heller kunna förvänta, att en kvinna, som blivit övergiven
av sin fästman, skall finna någon lockelse i möjligheten att bliva förklarad för
äkta hustru. Till lösningen av det viktiga sociala problem, varom här är fråga,
torde den rätt, som nu tillkommer kvinnan, att i vissa fall bliva förklarad för mannens
hustru endast i ytterst ringa grad hava bidragit, och det kan ingalunda
antagas, att bättre resultat skulle stå att vinna på den väg, lagkommittén och
äldre lagberedningen anvisat. Att söka råda bot för de ogifta mödrarnas och
deras barns tunga lott genom åtgärder, som ej innefatta annat än ett sken, vore
att slå in på en oriktig väg; det är sakliga, icke formella reformer, som här äro
på sin plats.

På nu anförda grunder föreslår beredningen upphävande av de gällande reglerna
om ofullkomnade äktenskap och har ej heller i förslaget upptagit några
stadganden, motsvarande lagkommitténs och äldre lagberedningens här senast
omnämnda. Såsom redan blivit antytt, är det beredningens mening att en
kvinna, som låtit sig hävdas av sin trolovade, för framtiden skall i annan form
skyddas mot följderna av mannens trolöshet. De i detta hänseende föreslagna
reglerna, vilka bygga på skadeståndsprincipen och för vilka beredningen i annat
sammanhang skall närmare redogöra, torde för det stora flertalet fall innebära ett
framsteg i effektivitet, samtidigt som de bättre än de förut gällande överensstämma
med rättvisans krav och vår tids åskådning. Därest trolovningen upplöses genom

116

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 1 §.

mannens död, kan emellertid den hävdade kvinnans intressen icke vinna beaktande
enligt skadeståndsreglerna. Då hon här ej får ställas rättslös, men frågan
huru hennes intressen lämpligast skola tillgodoses kan upptagas till slutlig prövning
först i samband med vissa på beredningens program stående spörsmål, som
ej avses i det nu föreliggande förslaget, har beredningen ansett det vara riktigast
att för detta fall tills vidare i princip bibehålla den gällande rättens ståndpunkt,
sådan den kommit till uttryck i 5 kap. 1 § giftermålsbalken, och sålunda, därest
barn avlats mellan parterna, tillerkänna kvinnan viss rätt, låt vara ej, såsom för
närvarande, giftorätt. Till denna fråga skall beredningen i det följande återkomma.

Förslaget avser endast de trolovades inbördes förhållande. Frågan om den
rättsliga ställning, som tillkommer barn av trolovade föräldrar, beröres icke av
förslaget, men skall av beredningen inom en nära framtid i annat sammanhang
upptagas till behandling.

1 §•

Begreppet Såsom redan blivit anfört, anser beredningen det icke kunna komma i fråga

tro ovmng. ^ ^ £ram^.j(jen stadga viss form för trolovnings ingående. Härutinnan överensstämmer
förslaget med den tolkning av 1734 års lag, som ovan visats vara den
historiskt riktiga och numera också i rättspraxis härskande. Då 1 § stadgar, att
varje överenskommelse mellan man och kvinna om äktenskaps ingående skall
anses som trolovning, innebär detta likväl en väsentlig utvidgning av trolovningens
begrepp i jämförelse med vad för närvarande gäller. 1734 års lag nämner
vid sidan av trolovning eller fästning jämväl förbindelser, grundlagda genom
äktenskapslöfte, och så som gränsen mellan dessa båda begrepp för närvarande
uppfattas, torde under det senare falla sådana avtal om äktenskaps ingående, vilka,
ej äro slutna i de i 3 kap. 1 och 2 §§ giftermålsbalken anvisade formerna och
hållits för yttervärlden mer eller mindre hemliga, så ock avtal, som blivit ingångna
utan vederbörande giftomans samtycke. Någon skillnad mellan trolovning
och äktenskapslöfte göres ej i förslaget. Beredningen anser ingen anledning föreligga
att frånkänna sådana avtal, som kontrahenterna av en eller annan orsak
hemlighållit för sin omgivning, en trolovnings fulla rättsverkningar. Ett sådant
hemlighållande kan vara påkallat av fullt berättigade intressen. Vill man från

117

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, l kap. 1 §.

trolovningar avskilja hemliga äktenskapsavtal, torde man ställas i valet mellan
att påbjuda viss form för förbindelsens kungörande och att meddela ett stadgande
av den art, att det måste föranleda stor osäkerhet i tillämpningen, utvägar,
vilka båda synas lika otillfredsställande. Särskilt intresse knyter sig till
frågan, huruvida till trolovning skall hänföras även ett sådant fall, då mannen
lovar kvinnan äktenskap under förutsättning att hon tillmötesgår hans önskan
om könsumgänge och hon därav låter locka sig. Tvekan kunde uppstå bland
annat av det skälet, att mannens anbud om äktenskap här ofta närmast framstår
såsom ett medel att häva kvinnans betänkligheter mot samlaget och på den grund
ej i samma grad som ett vanligt frieri vittnar om hans uppsåt att taga henne till
äkta. Det överensstämmer emellertid icke med svensk rättsuppfattning att här
ställa henne rättslös. Enligt gällande lag har en kvinna, som blivit hävdad under
äktenskapslöfte, ungefär samma möjligheter att vinna upprättelse som en hävdad
fästekvinna. Även för framtiden böra dessa båda fall vara likställda. Lagtekniskt
sett vinnes detta enklast därigenom att under termen trolovning inbegripas j ämv&l
sådana fall, då kvinnan under omständigheter och på sätt som nyss sagts
antager mannens äktenskapsanbud. Från avtalslärans synpunkt torde detta ej
möta något principiellt hinder. Däremot kunde det måhända, särskilt i betraktande
av den historiska utvecklingen, synas alltför mycket stridande mot gängse
språkbruk att såsom trolovning beteckna även en dylik form för knytande av
äktenskapliga förbindelser; ett uttryckligt stadgande, att de med avseende å trolovning
givna reglerna skola tillämpas, då kvinna låtit sig lägra i förlitan på
mannens äktenskapslöfte, kunde på den grund anses påkallat. Fasthåller man
emellertid såsom ett önskemål, att trolovningens giltighet göres oberoende av
formen för dess ingående, lärer det vara inkonsekvent och för lagtolkningen
vilseledande att från trolovningsbegreppet avskilja ett visst slags överenskommelser
om framtida äktenskap. Beredningen har på den grund ansett riktigast
att åt 1 §, som angiver vad med trolovning förstås, giva sådan affattning att
därunder inbegripas även förevarande fall.

Det kan vidare ifrågasättas, om den, som på grund av sin ungdom eller eljest
saknar rätt att gifta sig utan föräldrars eller annans samtycke (förslagets 2 kap.
2 och 3 §§), må på egen hand sluta giltig överenskommelse om framtida äktenskap.
Att helt och hållet frånkänna ett sådant avtal giltighet torde ej vara

Gåvor mellan
trolovade.

118 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 1 och 2 §§.

lämpligt. Såsom vid 4 § skall närmare utvecklas, lärer det vara riktigast att
fritaga den icke äktenskapsmyndige från vissa bland de rättsföljder, till vilka en
trolovning enligt förslaget i allmänhet skall giva upphov; men att befria honom
från alla dessa — exempelvis skyldigheten att för fall av trolovningens upplösning
återställa mottagna gåvor — synes lika litet vara med rättvisa och billighet
överensstämmande som att i något hänseende göra eftergifter på en äktenskapsmyndig
medkontrahents förpliktelser. Yad denne senare angår, synes den omständigheten
att han inlåtit sig på äktenskapshandeln, fastän andra partens giftoman
icke givit eller kanske rent av vägrat sitt samtycke, snarare böra föranleda
till stränghet än till undseende vid tillämpningen av förslagets regler om ersättningsplikt.
Såsom trolovning lärer alltså böra anses jämväl avtal, som slutits
utan samtycke av vederbörande giftoman, låt vara att sådant avtal allenast för
äktenskapsmyndig kontrahent bör medföra alla en trolovnings rättsverkningar.
Det ligger emellertid i sakens natur, att avtalet blir utan all rättslig betydelse,
där ej båda kontrahenterna nått en viss mognad. Att i detta hänseende stadga
en åldersgräns lärer varken vara lämpligt eller erforderligt; tillräcklig vägledning
vid rättstillämpningen torde ligga däri att trolovningen i 1 § betecknas såsom
ett avtal mellan en man och en kvinna.

2 §•

De nya tyska och schweiziska civillagarna innehålla uttryckliga regler, huru
det skall förfaras med de gåvor, de trolovade givit varandra, för den händelse
äktenskapet icke kommer till stånd. Såsom huvudregel gäller här, att vardera
parten, oberoende av de omständigheter, under vilka trolovningen upplöses, med
tillämpning av allmänna stadganden om obehörig vinst äger återfordra vad han
givit, dock att någon sådan återkravsrätt i allmänhet icke föreligger vid förbindelsens
upplösning genom enderas död. Den gällande svenska rättens bestämmelser
i ämnet avvika i mycket från de främmande lagarnas. Hava de trolovade
givit varandra »gåvor i reda penningar eller lösören för äktenskapets skull», såsom
det heter i 8 kap. 8 § giftermålsbalken, äger i allmänhet vardera parten,
om trolovningen sedermera upplöses, återtaga sina gåvor; finnas de ej i behåll,
kan väl bliva fråga om ersättning för värdet, men ej om tillämpning av grund -

119

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 2 §.

satserna om obehörig vinsts utgivande. Är den ene ensam vållande till upplösningen,
har han förverkat alla sina gåvor till motparten, och upplöses trolovningen
genom mannens död, äger kvinnan »taga sina gåvor åter och behålla vad henne
givet var i lösören». För visst fall av ömsesidigt vållande gäller slutligen att
samtliga gåvor äro förbrutna till de fattiga.

Beredningen har ansett övervägande skäl tala för att jämväl i den nya lagen
upptaga uttryckliga stadganden om gåvor. Genom att, såsom i det danska förslaget
skett, överlämna frågan angående dessa att lösas med ledning av reglerna
om skadeståndsskyldighet på grund av att trolovningen brytes och av allmänna,
ännu oskrivna grundsatser angående bristande förutsättning skulle man, bortsett
från den osäkerhet i rättstillämpningen, som därav kunde bliva en följd, icke i
allo komma till resultat, överensstämmande med den hos oss rådande rättsuppfattningen.

Såsom huvudregel bör fortfarande gälla, att envar av de trolovade vid upplösningen
äger återtaga sina gåvor, men denna regel bör alltjämt underkastas vissa
modifikationer. Där trolovningen upplöses genom döden, lärer den efterlevande,
vare sig det är mannen eller kvinnan, böra helt och hållet fritagas från skyldighet
att utgiva de mottagna gåvorna. En sådan regel torde bäst överensstämma
med vad som i allmänhet kan antagas hava varit av de trolovade själva avsett;
då stadgandet lika litet som övriga bestämmelser i ämnet är av tvingande natur,
står det emellertid städse öppet för den dödes arvingar att påkalla avvikelser
från regeln, om de kunna visa att avsikten med gåvan i det särskilda fallet gått
i annan riktning. Brytes trolovningen, och bär den ene huvudsakligen skulden
därtill, synes billigheten fordra att han, liksom enligt gällande lag, går miste
om rätten att återfå sina gåvor; den andre får alltså i detta fall rätt både till de
gåvor han själv givit och till dem han mottagit.

Vållande till att en trolovning blivit bruten kan naturligtvis ligga ena parten
till last, vare sig det är han själv eller den andre, som tagit det avgörande steget,
eller bägge enats om att häva trolovningen; är det han, som »slagit upp», kommer
det an på, huruvida han därtill haft giltig orsak eller icke, i annat fall beror det
på, huruvida han genom sitt förvållande framkallat giltig orsak till det skedda.
Då det gäller att avgöra, vad som skall anses utgöra giltig orsak att bryta en
trolovning, erbjuda reglerna om laga separations- och skillnadsskäl en viss led -

120

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 2 §.

ning, fastän man naturligtvis bär har att uppställa långt ringare fordringar, än
då fråga är om upplösning av ett äktenskap. Sålunda kan redan den omständigheten
utgöra tillräcklig anledning till en brytning, att den trolovade visar sig
mindre skickad att sköta sin syssla eller handhava ett hem. Om mannen av sin
tjänst tvingas att för en längre framtid taga sin bostad på en plats, dit kvinnan
av hälsoskäl är förhindrad att följa honom, eller om endera av de trolovade drabbas
av en sjukdom, som innebär fara för makes eller barns hälsa eller eljest hotar
att ödelägga lyckan i ett blivande äktenskap, måste en brytning anses fullt motiverad,
från vilkendera sidan den än sker. Största intresset knyter sig emellertid
till de fall, som närmast motsvara äktenskapsskillnad på grund av hat och bitterhet.
Då trolovningen just avser att ge parterna tillfälle att pröva styrkan hos
sin böjelse, är det givet, att stridighet i lynne och tänkesätt, som uppstått de
trolovade emellan, ävensom eljest uppkommen motvilja hos den ene eller å ömse
sidor måste kunna innefatta giltig orsak att slå upp trolovningen. I dylika fall,
då det gäller att värdesätta omständigheter av den mest personliga art, blir domstolens
uppgift alldeles särskilt grannlaga. När under dessa eller andra förhållanden
skall avgöras, om giltig orsak till en brytning förelegat, bör stor vikt
fästas vid, huru fast förbindelsen hunnit att knytas mellan parterna. Medan trolovningen
ännu är i ett tidigare skede och innan planerna för det blivande äktenskapet
tagit fastare form, lära i allmänhet även föga betydelsefulla omständigheter
innefatta skälig orsak att slå upp. Annorlunda ställer det sig, om brytningen
sker först sedan allt är ordnat till bröllop eller sedan hävdande förekommit
mellan de trolovade. Föreligger skuld å ömse sidor, kommer det enligt
förslaget an på, huruvida den ene kan sägas bära den huvudsakliga skulden; är
detta händelsen, blir följden densamma, som om han varit ensam vållande till
brytningen.

Det senast anförda har haft avseende å sådana grunder till trolovningens upplösning,
som närmast motsvara anledningarna till äktenskapsskillnad. Brytningen
kan emellertid även bero på orsaker, som påminna om skälen till återgång av
äktenskap. De synpunkter, som förut blivit framhållna, göra sig i det hela även
här gällande. Sålunda utgöra till exempel misstag angående den andra partens
tidigare liv giltig orsak att bryta en trolovning i många fall, då tillräckligt skäl
till återgång av äktenskap icke skulle hava förelegat, och redan ett misstag an -

121

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 2 §.

gående den blivande makens förmögenhetsförhållanden kan berättiga en trolovad
att slå upp. De omständigheter, som här avses, äro stundom av den natur, att
någon trolovning i rättslig mening över huvud icke kan anses hava uppstått; så
om ena parten redan var gift eller de trolovade äro så nära släkt, att äktenskap
dem emellan är absolut förbjudet. För dylika fall är måhända uttrycket att
trolovningen »brytes» ej fullt träffande. Beredningens mening är att de i det
föregående uttalade grundsatserna även här skola vinna tillämpning, men det har
ej ansetts erforderligt att giva uttryckliga stadganden jämväl med avseende å
sådana endast sällan inträffande fall.

Bestämmelserna i 2 § avse sådana gåvor, som givits för det tillämnade äktenskapets
skull, sålunda icke blott ringar, smycken, konstalster, bosättningsartiklar
och dylika föremål, bestämda att bevaras för äktenskapet, utan även till exempel
värdepapper, avsedda att sparas för att giva inkomst för framtiden. Även beträffande
penninggåvor kan lagrummet bliva tillämpligt;1 har meningen varit, att
beloppet skulle på ett eller annat sätt placeras, kommer härvid återbäringsskyldigheten
att gälla de värden, som i överensstämmelse med givarens avsikter kunna
hava trätt i penningarnas ställe. Vad som givits för att under trolovningstiden
förbrukas är däremot ej avsett att inbegripas under de föreslagna reglerna om
gåvor, icke ens där fråga är om förbrukning i något det blivande äktenskapets
intresse. Att detta är förslagets mening tror beredningen vara med tillräcklig
tydlighet uttryckt, då här talas om en rätt att »återfå* gåvor. Med stadganden av
motsatt innebörd skulle man ofta komma till resultat, som innefattade alltför stor
hårdhet mot gåvotagaren. Det vore till exempel obilligt, om återbäringsskyldighet
skulle inträda, därest en fästmö i god ekonomisk ställning skänkt sin mindre
bemedlade fästman ett kapital till bekostande av dennes utbildning och trolovningen,
sedan penningarna blivit för sitt ändamål förbrukade, brytes utan någonderas
skuld, exempelvis på grund av mannens iråkade sjukdom. Att för dylika
fall tillgripa de för den svenska rätten i det hela främmande grundsatserna om
obehörig vinst synes icke heller tillrådligt. Ehuru huvudregeln sålunda blir, att
beträffande sådana gåvor ingen återbäringsskyldighet föreligger, blir naturligtvis
förhållandet ett annat, om givaren visar, att gåvan skett under villkor om åter -

1 Se ock K. Majrts dom den 13 sept. 1893 (N. J. A. s. 353), där dock gåva ej ansågs föreligga.

16—123787.

122 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 2 och 3 §§.

betalning för fall av trolovningens upplösning. Bär gåvotagaren huvudsakligen
skulden till att trolovningen brytes, kunna 3 §:s regler om skadestånd vinna
tillämpning.

Har någon låtit fästningagåvor förfaras, vilka det ålegat honom att återställa,
inträder enligt allmänna rättsgrundsatser förpliktelse att gälda deras värde. Härom
liksom angående skyldighet att utgiva ränta, redovisa avkastning och dylikt
har beredningen ej ansett nödigt eller lämpligt att meddela uttryckliga stadganden.
1

3 §•

Skadestånd. Enligt 3 kap. 6 § och 4 kap. 5 § giftermålsbalken åligger det fästehjon, som
är till skillnad i fästning vållande, att gälda »skadan». Nehrman inbegrep härunder
allenast ersättning för »omkostningar, besvär och dylikt», sålunda redan
inträffad skada av ekonomisk art; ovisst är dock, huruvida ej åt stadgandet
bör givas en något vidsträcktare tolkning. Såsom förut blivit antytt, anser jämväl
beredningen, att trolovad, som vållar att trolovning brytes, bör vara skadeståndsskyldig
och att särskilda strängare regler böra gälla beträffande denna
skyldighets omfattning, där hävdande förekommit mellan de trolovade.

För normala fall, då hävdande ej ägt rum, skall skadeståndsplikten enligt förslaget
endast omfatta ersättning för de ekonomiska förluster, som för den oskyldiga parten
uppstå till följd därav att han för det tillämnade äktenskapet vidtagit åtgärder,
vilka bliva mer eller mindre onyttiga, då detta går om intet. Det är naturligtvis
icke blott direkta utgifter för det förestående bröllopet, för bostads förhyrande
och möblerande, för utstyrsel eller eljest i det förestående äktenskapets intresse,
som enligt denna regel kunna föranleda ersättning, utan även mera indirekta förluster;
kvinnan har till exempel för att förbereda sig till en husmoders plikter
avstått från en inbringande anställning. Vidare är att märka, att den skada,
som uppstår, då äktenskapet går om intet, ingalunda alltid belöper sig till fulla
värdet av vad som utgivits; den förhyrda bostaden, de inköpta möblerna och utstyrseln
representera ett visst ekonomiskt värde, låt vara kanske mindre än anskaffningsvärdet,
och kvinnan kan, för att fullfölja det sist givna exemplet, vinna
ny anställning, om också måhända ej så inkomstbringande som den hon lämnat.

1 Jfr lagberedningens förslag till jordabalk III s. 240—250.

123

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 3 §.

Då förslaget för vanliga fall på detta sätt begränsar skadeståndsplikten, står
det i huvudsaklig överensstämmelse med de nya tyska och schweiziska civillagarna.
En vida längre gående ersättningsskyldighet åsyftades däremot av lagkommittén
och äldre lagberedningen, då de ville ålägga den, som utan laga skäl
bryter fästning, »att till den andra skadestånd giva, efter ty som skäligt prövas».
Här tog man, efter vad motiven giva vid handen, i främsta rummet sikte på det
lidande, som för framtiden kunde följa av brytningen. Enligt engelsk och nordamerikansk
rätt kan ersättning utdömas både för den ideella kränkning, som vållas,
och för all den skada, som i ekonomiskt hänseende uppstår till följd därav
att äktenskapet icke kommer till stånd, sålunda även för den påräknade vinst,
som uteblir. Erfarenheten från dessa länder visar emellertid, huru lätt så vittgående
och obestämda ersättningsregler kunna missbrukas i spekulativt syfte, och
faktiskt kunna de även mången gång innefatta ett tvång till äktenskap med den
trolovade eller åtminstone ett hinder för giftermål med annan. De skäl, som avhållit
den moderna lagstiftningen i allmänhet från att såsom regel tillerkänna
den kränkta parten ersättning även för lidande, i framtiden hotande förluster och
dylikt, hava sin fulla giltighet även hos oss. Något behov av att på sådant sätt
utvidga rättsverkningarna av trolovningsavtalet såsom sådant har icke yppat
sig, och särskilt olämpligt vore att vidtaga en sådan åtgärd samtidigt som trolovningens
begrepp väsentligen utvidgas.

Särskilda omständigheter kunna emellertid betinga en mera vidsträckt ersättningsskyldighet.
Sålunda tillerkänner den schweiziska lagen ersättning även för
skada av mera ideell natur åt den, som genom brytningen utan egen skuld lider
eu svår kränkning i sina personliga förhållanden.1 Under förarbetena till den
tyska civillagen framkommo förslag till bestämmelser i samma riktning, vilka
dock voro avsedda att gälla allenast till förmån för kvinnan. Förslagen väckte
stark opposition, då man fruktade processer i spekulativt syfte och ansåg utmätandet
av dylik ersättning vara förenat med de allra största vanskligheter. För
det fall att kvinnan är oberyktad (unbescholten) och låtit sig av mannen lägras
ansågs likväl rättskänslan kräva ett undantag; om trolovningen under sådana om 1

Art. 93. — Enligt art. 318 kan en liknande ersättning utdömas, då en kvinna nedkommit med
barn och fadern före lägersmålet lovat henne äktenskap. Här talas ej om trolovning, ej heller om skulden
till att äktenskap ej kommit till stånd.

124

Lag om äktenskaps ingående och, upplösning, 1 kap. 3 §.

ständigheter brytes och mannen här skulden därtill, äger kvinnan rätt till skälig
ersättning även för annan skada än förmögenhetsskada. I Norge, där trolovningens
brytande i regel alls icke ger upphov till några rättsföljder, inträder enligt strafflagen
fängelsestraff, då en man antingen utan giltig orsak vägrar att gifta sig
med eller avsiktligen framkallat hinder mot äktenskap med en kvinna, som, efter
det han fyllt 21 är, under veterlig trolovning eller i förlitan på givet äktenskapslöfte
låtit sig av honom lägras och därvid blivit havande. Mannen är skyldig
gälda, förutom ersättning för den lidna skadan, jämväl sådan ersättning för förlust
av framtida förvärv, som rätten under hänsyn till den ådagalagda skulden
och förhållandena i övrigt finner billig. Rätten kan även ålägga den skyldige
att gälda en efter billighet avpassad summa såsom ersättning för den av handlingen
vållade »torf og smerte» eller för annan skada av icke ekonomisk art.1

Förslaget innebär, i likhet närmast med den tyska lagen, att utvidgad skadeståndsskyldighet
skall inträda, då kvinnan blivit hävdad under trolovningstiden
och trolovningen sedermera brytes på grund av mannens vållande. Där detta
är händelsen, måste, såsom förut framhållits, kvinnan kunna i skadeståndets
form vinna en upprättelse, som skall träda i stället för vad som nu följer
av reglerna om ofullkomnade äktenskap. Beredningen har för dessa fall upptagit
de äldre lagförslagens regel om rätt för kvinnan att njuta skadestånd
efter ty skäligt prövas. Härunder ingår naturligtvis först och främst ersättning
för sådana förluster, som i det föregående berörts, så ock för annan
skada, som drabbat kvinnan till följd av det skedda; hon har till exempel på
grund av inträtt havandeskap gått förlustig sin anställning och ej kunnat vinna
ny sådan. Nedsättningen i hennes förvärvsförmåga för framtiden till följd av
försvagad hälsa eller på grund av den vanära, vari hon råkat, skall även komma
i betraktande. Och slutligen ger stadgandet henne rätt till ersättning för det
lidande, den skada av ideell art, som drabbar henne, när det tillämnade äktenskapet
under dylika omständigheter går om intet. Då enligt förslaget trolovningen
icke grundlägger någon förpliktelse till äktenskaps ingående och hävdandet
icke ger upphov till någon förbindelse av annan och högre art, kan det
däremot icke vara riktigt att tillerkänna kvinnan en rätt att försättas i samma

1 Strafflagen den 22 maj 1902 § 210 ocli promulgationslagen till denna § 19.

125

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 3 §.

ekonomiska ställning, som äktenskapet för henne skulle hava medfört, och att sålunda
bereda henne ersättning för den giftorätt och den rätt till underhåll, hon
gått förlustig. En så vidsträckt skadeståndsrätt skulle ock medföra sådana
olägenheter, som ovan visats vara förknippade med den engelska rättens ståndpunkt.
Förslagets mening är endast, att mannen skall vara skyldig undanrödja
följderna av det skedda, såvitt detta genom ekonomiska värden låter sig göra.
Ersättningen skall vara skälig, det vill säga utmätas med hänsyn tagen till
samtliga omständigheter i det särskilda fallet. Om kvinnan till exempel redan
förut vanvårdat sitt rykte, kanske rent av är känd för lösaktighet, lärer
den ersättning, hon enligt förslagets bestämmelser kan påräkna för minskning
i förvärvsförmåga och för skada av icke ekonomisk art, i allmänhet bliva
ringa eller ingen. Av stor betydelse bliva de trolovades mognad, förbindelsens
varaktighet, den omständigheten, huruvida kvinnan blivit mor, samt framför allt
vardera partens och främst mannens förmögenhetsförhållanden; särskilt då det gäller
att utmäta ersättning för skada av ideell natur torde åt sistnämnda synpunkt böra
tilläggas synnerlig vikt. — Den rätt till ersättning, beredningen sålunda anser
böra tillerkännas den hävdade fästekvinnan, kan ibland ställa sig för henne
mindre fördelaktig än den möjlighet att vinna giftorätt i mannens bo, hon för
närvarande äger. För det stora flertalet fall däremot, då mannen äger ringa eller
ingen samlad förmögenhet, blir den nya regeln oftast fördelaktigare för henne,
och den verkar över huvud vida mera rättvist än 1734 års lags stadganden, för
vilka skuldsynpunkten är helt och hållet främmande. Förslaget lärer även så
till vida hava ett avgjort företräde, som dess bestämmelser lämna minsta möjliga
spelrum för de särskilt på detta område så motbjudande försöken att missbruka
lagens regler för vinnings skull. I särskilt förslag till ändring i strafflagen föreslår
beredningen straff1 för man över 21 år, vilken bedrager kvinna till lägersmål
genom äktenskapslöfte, som ej fullbordas.

Förslagets regler i fråga om skadestånd överensstämma i det väsentliga med de
föreslagna danska reglerna. Dock skall enligt dessa regler utvidgad skadeståndsskyldighet
ej inträda, om ej kvinnan blivit havande.

Både i form av gåvor och genom andra åtgärder ikläda sig ofta även andra
än de trolovade själva utgifter i det tillämnade äktenskapets intresse. De tyska

126 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 3 och 4 §§.

och schweiziska civillagarna innehålla föreskrift att den, som väsentligen bär
skulden till trolovningens upplösning, skall vara skyldig giva sin trolovades föräldrar
eller dem, som handlat i föräldrars ställe, ersättning för den förlust, de lidit
till följd av åtgärder, som de träffat för äktenskapets skull. Beredningen har icke
ansett lämpligt att föreslå någon motsvarighet till denna bestämmelse. Trolovningen
är ett familjerättsligt avtal; det intima personliga band, som därigenom
uppstår, giver sin färg åt rättsförhållandena de trolovade emellan och påkallar
sålunda särskilda rättsregler, i vissa viktiga hänseenden avvikande från vad en
tillämpning av allmänna förmögenhetsrättsliga grundsatser skulle giva vid handen.
Frågan om utomståendes rätt mot de trolovade eller endera av dem för fall
av trolovningens upplösning torde däremot böra lämnas att avgöras med ledning
av nyssnämnda allmänna grundsatser. Ville man med nödig fullständighet
utforma dessas konsekvenser med avseende å de jämförelsevis mindre betydande
fall, varom här är fråga, bleve ganska vidlyftiga och invecklade iagstadganden
av nöden, och dessa kunde lätt verka vilseledande, då fråga uppstode, huruvida
samma grundsatser vore tillämpliga å andra områden, där uttryckliga lagbud
saknas. Eu rätt för tredje man, som givit de trolovade gåvor, att, där trolovningen
upplöses, återfå dessa lärer i många fall följa av principerna om bristande
förutsättning, och förluster till följd av andra åtgärder torde ej sällan kunna
krävas ersatta enligt samma grundsatser eller enligt allmänna skadeståndsregler.
Något behov av lagstiftningens ingripande på denna punkt har icke yppat sig.

Beredningen har ej heller ansett lämpligt att, såsom i det danska förslaget
skett, upptaga bestämmelser angående giltigheten av en utfästelse, avseende ekonomisk
ersättning för det fall, att en trolovning skulle komma att upphävas.
Av allmänna rättsgrundsatser torde följa, att en dylik utfästelse saknar giltighet,
såvitt den avser en längre gående ersättningsskyldighet än kapitlets föreskrifter
skulle föranleda.

4 §■

Trolovning, Har någon, som står under giftoman, slutit trolovning utan dennes samtycke,
sluten utan

giftoman bör han, såsom redan blivit framhållet, icke på den grund frånkännas de rättigsamtycke.
^eter, ett sådant avtal i allmänhet medför. Anledning föreligger ej heller att
befria honom från skyldighet att, därest trolovningen upplöses, återställa de

127

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 4 och 5 §§.

gåvor, lian fått mottaga. Däremot skulle det alltför mycket strida mot de grunder,
som föranlett giftomannainstitutets bibehållande, om han jämväl vad ersättningsskyldigheten
enligt 3 § andra stycket angår underkastades allmänna regler.
Ett undantag har därför blivit gjort i detta hänseende. Beträtfande åter den skadeståndsplikt,
som kan uppstå för mannen, om kvinnan under trolovningstiden
blivit hävdad av honom, lärer avgörande betydelse ej böra tillmätas den omständigheten,
huruvida han till trolovningen haft vederbörligt samtycke eller icke.
Men väl måste denna plikt göras beroende av att han nätt. viss mognad, och har
det ansetts riktigast att i sådant hänseende stadga en gräns, som sammanfaller
med den hos oss gällande myndighets- och äktenskapsåldern. Genom att fritaga
den, som vid hävdandet ej fyllt tjuguett år, från skadeståndsskyldighet vinnes
även överensstämmelse med de danska delegerades förslag och det förut berörda
stadgandet i norska strafflagen.

5 §•

De utredningar, som bliva av nöden, då anspråk väckes med stöd av reglerna Tid för tai
detta kapitel, beröra förhållanden av den mest personliga och ömtåliga beskaf-1anlaude^
fenhet. Särskilt sedan längre tid förflutit från brytningen och den, som bär skulden
för denna, måhända hunnit knyta en ny förbindelse, är en rättegång av
detta slag ägnad att pinsamt beröra ej blott parterna utan även andra, till det
skedda helt och hållet oskyldiga. Då härtill kommer, att den rättsliga utredningen
torde bliva synnerligen svår ''att verkställa efter längre tids förlopp, anser
beredningen, att en tid av ett år från trolovningens upplösning bör stadgas för
talans anställande; bestämmelser i samma riktning återfinnas i äldre lagberedningens
förslag och i vissa främmande lagar ävensom i det danska förslaget.
Visserligen lärer det ej sällan möta svårighet att avgöra, när upplösningen skall
anses hava ägt rum, men denna omständighet kan ej lända till förlust av de
anspråk, som här avses, då bevisskyldigheten för att året lupit till ända naturligtvis
åligger den, som vill åberopa sig därå. Vill någon säkerställa sig för
efterräkningar, får han se till, att tidpunkten för brytningen i händelse av framtida
rättegång kan ledas i bevis.

128 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap.

I detta kapitel beröres alls icke frågan om trolovningens rättsverkningar på
andra områden än privaträttens. Vad särskilt angår dess betydelse i jävshänseende
(17 kap. 7 § rättegångsbalken)1 anser sig beredningen, oaktat de väsentliga
nyheter beträffande trolovningens rättsliga natur, som förslagets bestämmelser
medföra, så mycket mindre böra föreslå någon förändring, som arbetet å en
allmän revision av rättegångsbalken för närvarande är å bane.

1 Se K. Maj:ts dom den 33 november 1897 (N. J. A. not. B n:r 894).

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap.

129

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.

I äktenskapet äger familjen sin grund, och på familjen vilar samhällsorganisationen
i övrigt. Den rättsliga ordningen för äktenskapet är sålunda för det
allmänna av största vikt, och lagstiftningen kan ej undgå att giva tvingande
regler om, bland annat, villkoren för att ett äktenskap må ingås. Brister ett
sadant villkor, är ett hinder mot äktenskap för handen. Vad i vissa lagar (t. ex.
den franska code civil) benämnes villkor för äktenskap, i andra (t. ex. den ungerska
äktenskapslagen) hinder mot äktenskap är således samma sak, sedd från
olika synpunkter. I svensk rätt är den senare benämningen den vedertagna, och
i överensstämmelse härmed är kapitlets rubrik avfattad. De danska och norska
förslagen tala däremot om »betingelser» för äktenskap.

Av äktenskapshinder funnos i äldre tid åtskilliga, som de modärna lagstiftningarna
låtit falla. Sådana numera i allmänhet avskalfade hinder äro bland andra
de, som den kanoniska rätten uppställde av religiösa eller kyrkopolitiska grunder,
t. ex. löfte att förbliva ogift, prästerligt ämbete, olikhet i trosbekännelse, andlig
förvantskap. Men även sådana hinder hava väsentligen inskränkts, som äro av
övervägande etisk natur, såsom skyldskaps- och svågerlagshindren, eller vila på
ståndshänsyn, t. ex. fordran på tillstånd till civila eller militära tjänstemäns
giftermål. I stort sett har utvecklingen gått i riktning mot allt större frihet.

Beredningen har ock vid uppgörande av sitt förslag haft till en ledande grundsats
att ingåendet av äktenskap ej må försvåras. Liksom samhället ser i äktenskapet
den enda önskvärda formen för könsförbindelser, så utgör ock äktenskapet
för den enskildes lycka och personliga utveckling något så värdefullt att han ej

17—123787

Allmän

översikt.

130 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap.

får därifrån utestängas utan tungt vägande skäl. Äktenskapsfrekvensen är, såsom
känt, i vårt land synnerligen låg1. Varjehanda ekonomiska och sociala förhållanden
utgöra så starka faktiska hinder mot giftermål, att lagstiftaren bör
noga betänka sig att därtill lägga även rättsliga.

Ett särskilt skäl för inskränkande av äktenskapshindren utgör den ståndpunkt,
vår rätt intager i de internationella äktenskapsfrågorna. I överensstämmelse med
1902 års för Sverige ratificerade Haagkonvention i berörda ämne har genom
lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap blivit stadgat, att utländsk undersåtes rätt att inför
svensk myndighet träda i äktenskap skall prövas efter lagen i den stat han tillhör.
Detta gäller även beträffande undersåte i stat, som ej deltagit i konventionen.
Bortsett från det fall att, jämlikt hemlandets lag, annan lag skall tillämpas,
finnas från regeln allenast de undantag att utländsk undersåte, som är gift, ej må
i något fall ingå äktenskap inför svensk myndighet och att äktenskap icke må
slutas mellan dem, vilka till följd av skyldskap eller svågerlag ej enligt svensk
rätt äga äkta varandra. Konventionen gör det ej heller möjligt att mot en utländing
upprätthålla sådana hinder som, t. ex., sorgetid eller bristande avvittring,
med mindre de föreligga även enligt hans hemlands lag eller den lag, vartill
denna hänvisar. I den mån folkomsättningen länderna emellan ökas, skall
det följaktligen med nu gällande rätt allt oftare inträffa att en utländing tillätes
här i landet träda i äktenskap under omständigheter, som skulle utgjort laga
hinder mot äktenskapet därest han varit svensk medborgare, något som ej kan
sägas vara alldeles utan men för lagens auktoritet. Väl kan nu angivna förhållande
icke i och för sig äga den betydelse att ett i övrigt välgrundat äktenskapshinder
borde uppgivas allenast därför att det ej kan bliva verksamt även mot
främmande undersåtar. Men om befogenheten av ett visst hinder kan även eljest
ifrågasättas, måste den omständigheten att hindret är i allmänhet okänt i andra
länders lagstiftningar otvivelaktigt bliva ett avsevärt ytterligare skäl för att ej
uppställa det.

1 Enligt Sveriges officiella statistik i sammandrag, 1913 utgjorde antalet ingångna äktenskap årligen
1906—10 på 1,000 invånare av medelfolkmängden i Sverige 6,09, Norge 6,05, Finland 6,57, Spanien
7 08, Storbritannien med Irland 7,30, Nederländerna 7.34, Danmark 7,45, Schweiz 7,53, Österrike
7,59, Italien 7,85, Belgien och Frankrike 7,89, Tyskland 7,94, Ungern 9,10, Bnlgarien 9,33, Rumänien
9,66’ Serbien 9,96. I Ryssland var för år 1905 motsvarande siffra 7,80.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 131

Emellertid kunna nu angivna synpunkter ej vara de ensamt avgörande. En
skölpning av villkoren för rätt att träda i äktenskap, exempelvis en höjning av
äktenskapsåldern, kan påkallas av samhälleliga intressen utav den betydelse, att
de antydda betänkligheterna mot en sådan större stränghet måste vika.

I detta hänseende bör särskilt betonas, hurusom en ny lagstiftning på äktenskapsrättens
område måste framgå ur en omsorgsfull prövning av även de i övervägande
grad medicinska spörsmål, som här möta. Av den nutida rashygienen,
eugeniken, framställas med växande styrka krav pa lagstiftningsåtgärder till
skydd för kommande släkten, till vidmakthållande och förbättrande av den mänskliga
rasen. Denna rörelse avser bekämpande ej blott av de faror för folkhälsan,
vilka innefattas i företeelser sådana som emigrationen, industrialismen eller befolkningens
anhopning i de större städerna, utan ock av rasgifter sådana som
syfilis, tuberkulos, alkohol. Den vill sålunda, bland annat, förmå samhället till
ett medvetet arbete på att såväl främja äktenskapsfrekvensen hos de bättre av
sina medlemmar som motverka de undermåligas fortplantning. De åtgärder, som
i förstnämnda syfte kunna ifrågakomma, äro emellertid av företrädesvis ekonomisk
art och falla i samma mån utom området för den allmänna äktenskapslagstiftningen
. Av denna begär man att den dels genom uppställande av hinder söker
förekomma äktenskap, som ur rashygienisk synpunkt äro förkastliga, dels ock
lämnar utväg till upplösning av dylika äktenskap.

Beredningen har i nu nämnda frågor haft att närmast beakta yttranden, som
med anledning av lagarbetet avgivits utav medicinska fakulteten vid universitetet
i Uppsala samt av medicinalstyrelsen och vilka båda finnas såsom bilagor fogade
vid detta betänkande. Om de allmänna grundsatser, som i fråga om tillgodoseende
av de medicinska kraven böra vara för lagstiftningen om äktenskapshinder
bestämmande, har fakulteten yttrat i huvudsak följande, vartill beredningen
kan i allo ansluta sig. Lagstiftningsåtgärder till förhindrande av ej önskliga
äktenskap borde, säger fakulteten, vidtagas icke blott i syfte att erhålla möjligast
dugliga avkomma av äktenskapen utan även för att i samhällets eget intresse
skydda ena kontrahenten mot överhängande fara att för sitt återstående liv för Jfr

bl. a. riksdagens skrivelse den 6 maj 1911, n:r 108, i anledning av väckt motion avseende utredning
rörande undanrödjande av en på äktenskapsfrekvensen menligt inverkande oegentlighet i skatte
lagstiftningen.

132 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap.

därvas genom äktenskap med en smittosamt sjuk person. Icke minst syntes detta
samhällsintresse böra tillerkännas avgörande betydelse i sådana fall (vissa former
av venerisk sjukdom), där risken för den friska kontrahenten tillika — och måhända
i första rummet — träffade dennes förmåga för all framtid att alstra barn,
således även inom ett senare äktenskap. Till stor varsamhet i fråga om utfärdande
av inskränkande lagbestämmelser manade emellertid, förutom den omständigheten
att de i större eller mindre grad vore ägnade att motverka äktenskapsfrekvensen,
även möjligheten av deras kringgående genom illegitim könsförbindelse.
Där ifrågavarande lagbestämmelser vore av trängande behov påkallade,
syntes de dock icke böra av fruktan för kringgående inhiberas. De förekomme
dock skada i alla de fall, där de bleve effektiva; och under förutsättning att lagbudet
hade sin rot i den allmänna rättsuppfattningen, verkade dess blotta tillvaro
ytterligare uppfostrande på denna och särskilt väckande för känslan av ansvar
emot egna efterkommande. Denna moraliska verkan syntes för samhället kunna
hava till och med större betydelse än den juridiska. För de undantagsfall, där
ett äktenskapsförbud av ifrågavarande art på grund av särskilda omständigheter
tilläventyrs skulle kunna verka alltför strängt eller annars medföra icke avsedda
olägliga konsekvenser (t. ex. omöjlighet att legalisera redan förefintliga barn),
syntes möjligheten av dess sättande ur kraft på dispensväg böra hållas öppen.
Bland annat borde dispensmöjlighet finnas från äktenskapsförbud på rashygienisk
grund, då endera av de blivande makarne saknade förmåga att alstra barn.

Medicinalstyrelsen har endast i några få punkter haft erinringar att göra mot
fakultetens utlåtande och i övrigt såsom eget yttrande åberopat de av fakulteten
framställda förslag. I det följande har därför i allmänhet varit tillfyllest att
angiva blott fakultetens mening i de särskilda frågorna; denna är biträdd av
medicinalstyrelsen i varje fall, där ej annat uttryckligen framhålles.

Förutom nu nämnda utlåtanden samt det särskilda yttrande angående könsorganens
sjukdomar och de tryckta förhandlingar inom svenska läkaresällskapet,
vilka bifogats medicinalstyrelsens utlåtande, föreligger emellertid även annan
utredning från medicinskt håll, tillkommen med omedelbart avseende å förevarande
lagstiftningsarbete. I Danmark har sålunda retslsegeraadet uttalat sig i
ämnet, som jämväl eljest blivit föremål för yttranden från danska läkares sida.
Även i Norge har föranstaltats om särskild utredning i de medicinska frågorna;

133

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap.

så föreligga bland annat uttalanden från medicinska fakulteten vid universitetet
i Kristiania och från den norske medicinaldirektören.1 Här bör ock erinras om
det betänkande angående åtgärder för motarbetande av de smittosamma könssjukdomarnas
spridning, som hos oss år 1910 avgivits av den för ändamålet tillsatta
kommitté — i det följande kallad reglementeringskommittén — och som, i vad det
avser åtgärder för hindrandet av nämnda sjukdomars spridning genom äktenskap,
överlämnats till lagberedningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av
det beredningen givna uppdrag.

I jämförelse med nu gällande rätt lämnar beredningens förslag större utrymme
åt sådana äktenskapshinder, som avse att förekomma ärftliga eller smittosamma
sjukdomars spridning genom äktenskap. Jämte det förslaget bibehåller det hittillsvarande
förbudet mot fallandesjukas giftermål, ehuru i något ändrad form,
uppställer det nämligen såsom äktenskapshinder dels sinnessjukdom och sinnesslöhet,
dels ock könssjukdom i smittosamt skede. Det är likväl allenast i avseende
å könssjukdomarna, som förslaget kan sägas i denna del innebära någon egentlig
skärpning. Den sinnessjuke eller sinnesslöe torde redan nu så gott som undantagslöst
anses obehörig att sluta äktenskapsavtal, och förbudet mot fallandesjukas
giftermål är i förslaget till och med mindre strängt än för närvarande, i det att
förslaget, liksom beträffande könssjukdom i smittosamt skede, lämnar möjlighet
öppen att erhålla dispens. Och såsom helhet betraktade torde förslagets bestämmelser
om hinder mot äktenskap finnas vara mindre stränga än de nu gällande,
ffrånsett sjukdomshindren uppställas ej andra nya inskränkningar i äktenskapsbehörigheten
än att kvinnans äktenskapsålder höjes från sjutton till aderton år
och att samtycke till omyndigs giftermål fordras enligt i viss mån strängare
regler. A andra sidan mildrar eller avskaffar förslaget vissa förvantskapshinder,
avskaffar de nu såsom äktenskapshinder gällande ofullkomnade äktenskapen, betager
trolovning dess verkan att hindra äktenskap med annan än den trolovade,
avskaffar avvittringshindret och de särskilda hindren för den, vilken med hor
brutit sitt äktenskap, samt ersätter sorgeåret för änka med annan kortare väntetid
och avskaffar sorgetiden för änkling.

1 Se Om egteskapshindringer fra et medicinsk synspunkt, Kristiania 1911 (ur Norsk magazin for
laegevidenskaben). De danska yttrandena tryckas såsom bilagor till det danska betänkandet.

134

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 1 §.

Mannens
äktenskapsålder.

1 §•

I 1686 års kyrkolag, 15 kap. 5 §, heter det att varken man eller kvinna skall gifta
sig, förr än de äro komne till en laglig och mogen ålder. Någon viss åldersgräns för
behörighet att träda i äktenskap är sålunda här ej nämnd, lika litet som i tidigare
svensk lagstiftning; men det lärer få antagas att stadgandet åsyftar den ålder, femton
år, då mannen uppnådde myndighet.

Under lagkommissionens arbeten blev en höjning av såväl myndighetsåldern som
mannens äktenskapsålder redan från början påtänkt. I dess tidigare förslag, från
åren 1689—1723, har såsom åldersgräns antagits än aderton, än tjugu år, dock städse
med bevarad likhet mellan de samtidiga förslagens stadganden om äktenskaps- och
om myndighetsåldern. Emellertid hade genom k. förklaringen den 30 oktober 1721
mannens myndighetsålder framflyttats till tjuguett år; och i överensstämmelse härmed
var i det lagförslag, som framlades för ständerna vid 1731 års riksdag, även
mannens äktenskapsålder höjd på enahanda sätt. När under förslagets granskning vid
riksdagen anmärktes att mannen ej borde tillåtas träda i äktenskap före fyllda tjugufyra
år, gavs å lagkommissionens vägnar det svar, att mannen må äga frihet att gifta
sig när han är tjuguett år, därföre att han då efter ärvdabalken är myndig. Ständerna
förklarade sig nöjda med svaret, och 1734 års lag kom sålunda att innehålla
den ännu såsom allmän regel gällande bestämmelsen (1 kap. 6 § giftermålsbalken)
att mannen ej må, innan han fyllt tjuguett år, träda i äktenskap utan Konungens lov.1

Något skäl att nu vare sig höja eller sänka den allmänna äktenskapsåldern för man
synes ej föreligga. Fakulteten har funnit sig sakna tillräcklig anledning att med hänsyn
till äktenskapets hygieniska uppgift föreslå någon ändring i hvad nu gäller,
under betonande särskilt att, trots det jämförelsevis stora antalet dispensansökningar,2
en sänkning av åldersgränsen med hänsyn till den jämförelsevis sena utvecklingen
hos individerna i allmänhet i vårt nordliga land ej är tillrådlig. Och från rättslig
synpunkt erbjuder äktenskapsålderns sammanfallande med myndighetsåldern påtagliga
fördelar.3 Samma åskådning, som för 1734 års lagstiftare var avgörande när mannens
äktenskapsålder höjdes till tjuguett år, har därför ock legat till grund för en mot 1

Se Förarbetena I s. 309, 313, VIII s. 7.

2 Se tabellen s. 138.

3 En vid riksdagen 1853—1854 väckt motion om höjning av äktenskapsåldern till 25 år för man och
18 år för kvinna avstyrktes av lagutskottet (betänkande n:r 9) under anförande, bl. a., att höjningen
vore oförenlig med rättigheten för mannen att vid fyllda 21 år sig och sitt gods själv råda och förestå.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 1 §. 135

svarande höjning i de båda nyaste utländska kodifikationerna, den tyska och den
schweiziska. I Tyskland, där mannens äktenskapsålder vid den nya civillagens tillkomst
var tjugu år, blev genom denna lag bestämt att mannen ej äger träda i äktenskap
innan han blivit myndig. Denna bestämmelse innebär att han antingen skall
hava fyllt tjuguett år eller ock vara myndig förklarad, vilket senare förutsätter att
han uppnått aderton års ålder. Genom den schweiziska civillagen har mannens
äktenskapsålder framflyttats från aderton till tjugu år, den ålder då enligt schweizisk
rätt myndighet inträder; och den man, som efter dispens ingår äktenskap i tidigare
år, blir i och med giftermålet myndig. Erånsett Tyskland och Schweiz är emellertid
för de europeiska länderna regel att mannens äktenskapsålder är lägre än myndighetsåldern.
I Frankrike, Holland, Belgien, Ungern, Italien och Portugal1 äger
mannen gifta sig vid fyllda aderton år och kan jämväl dessförinnan dispensvis erhålla
behörighet därtill; i England, Österrike och Spanien är minimiåldern ännu densamma
som i senromersk och kanonisk rätt, nämligen fjorton år. Enligt dansk gällande rätt
må mannen ej utan dispens träda i äktenskap innan han fyllt tjugu år; i Norge anses
dispens till giftermål före viss ålder icke nödig för vare sig man eller kvinna, vigselförrättaren
naturligen dock obetaget att avvisa den, som uppenbarligen ej kan anses
mogen för äktenskap.

I fråga om äktenskapsåldern för kvinna föreslår däremot beredningen en skärpning
av vad nu gäller.

Genom lag den 1 april 1892 blef kvinnans äktenskapsålder höjd från femton till
sjutton år. I den riksdagsmotion, som gav anledning till lagändringen,2 var emellertid
föreslagen en höjning till aderton år, och medicinalstyrelsen yttrade i sitt under lagstiftningsärendets
fortgång avgivna utlåtande att, om man såge saken endast från
sanitär synpunkt, den föreslagna gränsen av aderton år borde förordas. Såge man
åter på följderna av ett sådant lagstadgande och på det antal kvinnor, som, under
de närmaste åren och med allmänhetens bristande insikter om faran av för tidiga
giftermål för den unga kvinnan, sannolikt komme att söka dispens, skulle en åldersgräns
av sjutton år tills vidare kunna anses såväl i någon mån betryggande mot
faran av äktenskap för alltför litet utvecklade kvinnor som ock ägnad att i betydlig * 3

1 Portugal har 1910 erhållit en ny lag om äktenskap.

3 Se motion n:r 11 i första kammaren och lagutskottets utlåtande n:r 14 vid 1891 års riksdag.

Kvinnans

äktenskaps ålder.

136

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 1 §.

grad minska antalet av dem, vilka antagligen komme att besvära Konungen med
dispensansökningar, ifall gränsen på en gång framflyttades till fyllda aderton år.

Den utredning från läkarvetenskapligt båll, som nu ställts till beredningens förfogande,
visar att ett stort antal kvinnor vid en ålder av sjutton år ännu icke vunnit
full kroppslig utveckling för moderskapet. Den bestyrker jämväl vådorna av alltför
tidiga äktenskap såväl för de unga mödrarnas egen hälsa som för barnens utveckling.
Fakulteten anser ock att den nuvarande äktenskapsåldern för kvinnan snarare bör
höjas till aderton år än sänkas, under uttalande likväl att, särskilt med hänsyn
till det ringa antal kvinnor som gifta sig före fyllda aderton år, tillräckligt tvingande
skäl för höjning icke torde föreligga. Samtidigt har i Danmark, där kvinnans äktenskapsålder
är sexton år, en höjning till sjutton blivit tillstyrkt av retslaegeraadet,
under det att medicinska fakulteten vid universitet i Kristiania och den norske medicinaldirektören
förordat att åldersgränsen sättes till aderton år.

Det är emellertid icke blott av medicinska hänsyn som beredningen ansett att
steget upp till adertonårsgränsen nu bör tagas. Den kvinnliga ungdomens uppfostran
och utbildning avslutas i våra dagar senare än förr, och innan hon fyllt aderton
år lärer den unga kvinnan i allmänhet icke hava vunnit den erfarenhet av livet
eller den karaktärens mognad att hon kan, med insikt om allvaret däri, välja
sin make. Ej heller torde hon före nämnda ålder annat än i undantagsfall kunna
rätt fylla en moders ansvarsfulla plikter eller motsvara de allt högre anspråk, vilka
nutidens ekonomiska och sociala förhållanden ställa på den kvinna som skall sammanhålla
ett hem. I den föreslagna höjningen av åldersgränsen, som ej minst inom
kvinnornas egna kretsar torde vara ett önskemål, ser beredningen därför ett skydd
för den unga flickan mot ett obetänksamt ingående av äktenskap, en ökad trygghet
att äktenskapet bygges på säker grund, till varaktig lycka för den familj som därigenom
bildas och sålunda även till samhällets båtnad.

Till jämförelse må meddelas att i Schweiz kvinnans äktenskapsålder blivit genom
den nya civillagen höjd från sexton till aderton år. I övriga europeiska länder äger
däremot kvinnan träda i äktenskap redan innan hon uppnått den åldersgräns, som
nu är i vårt land gällande. Minimiåldern är sålunda i Tyskland, Ungern, Holland
och Portugal sexton år, i Finland, Frankrike, Belgien och Italien femton, i Österrike
fjorton, i England och Spanien tolv år. I samtliga nu angivna länder med
undantag av de två sist nämnda kan dispens erhållas.

137

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 1 §.

Av vikt är att ej förbise den inverkan, en höjning av kvinnans äktenskapsålder
kan utöva på antalet utomäktenskapliga förbindelser. Förhölle det sig så, som ej
sällan invändes, att med böjningen vore att förvänta en tillväxt i antalet lösa förbindelser,
måste detta visserligen anses vara en så menlig följd av lagändringen att
denna, om ock i övrigt väl befogad, icke borde företagas. Det är i detta hänseende
av intresse att undersöka antalet barnaföderskor utom äktenskap i åldern 15—17 år
under tiden närmast före och efter den 1 januari 1893, den dag då 1892 års lag
trädde i kraft. En sådan undersökning visar nu en icke obetydlig stegring i antalet
efter nämnda dag, såväl absolut som i förhållande till hela antalet barnaföderskor
utom äktenskap. Medan sålunda under femårsperioden 1888—1892 barnaföderskor
utom äktenskap i åldern 15—17 år uppgå i antal till 341 eller 4-89 på vart tusental
barnaföderskor utom äktenskap, äro motsvarande tal för nästa femårsperiod 536 och
7-32. Det befinnes emellertid att denna stegring blott är ett led i en jämnt stigande
skala. Talen äro 804 och 9-9G för åren 1898—1902, för den följande femårsperioden
895 och 10-45 samt, för det enda året 1910, 244 och 12-40, medan å andra sidan redan
åren 1883—1887 uppvisa en ej obetydlig ökning i förhållande till närmast föregående
femårsperiod, för vilken talen äro allenast 249 och 3-43. Statistiken ger följaktligen
ej stöd för antagandet att ökningen närmast efter år 1892 står i något som
helst samband med det då införda dispenstvånget. Den har säkerligen berott av
andra orsaker. Och man torde kunna hysa förhoppning att lagens nya bud om den
ålder, nedom vilken äktenskap ej är tillåtet, efter hand skall verka därhän att i folkmedvetandet
en fri köusförbindelse före uppnåendet av den sålunda fastställda åldersgränsen
kommer att gälla såsom i särskild grad fördömlig.

Att åldershöjningen kommer att väsentligen förstora antalet dispensansökningar
har beredningen icke kunnat tillmäta avsevärd betydelse. Huru den föreslagna
lagändringen kan antagas i sådant hänseende verka, åskådliggöres i någon mån av
nedanstående tabell. Helt visst skall antalet dispensansökningar för åldersklassen
17—18 år icke obetydligt understiga det nuvarande antalet giftermål. Statistiken
upplyser att antalet vigda kvinnor i åldern 15—17 år, som för femårsperioden 1888
—1892 utgjorde 385 eller 2-74 för vart tusental vigda kvinnor, för de följande fem
åren sjönk till 46, motsvarande 0,32 för vart sådant tusental.

18—123787.

138

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 1 §.

År	Hela an-talet in-gångna äktenskap		Män	i å 1	d e r n		Kvinnor i åldern
17—18 år	18—19 år	19—20 år	20—21 år	21-22 år	15-17 år	17-18 år	18-19 år
1901.....	31 278		13	79	103	1682	8	313	731
1902 .....	30 896	—	12	57	77	1532	15	282	754
1903 .....	30 088	—	8	39	88	1396	ii	288	738
1904 .....	30 683	—	6	59	91	1319	13	266	728
1905 .....	30 888	—	11	47	99	1251	10	266	725
1906 .....	32 583	—	10	58	103	1400	17	296	775
1907 .....	33 251	—	17	56	87	1452	6	298	790
1908 .....	33 084	—	11	57	88	1454	14	314	821
1909 .....	32 546	—	10	57	87	1271	12	311	780
1910.....	33 162	i	12	52	84	1194	10	297	777

Dispens. Vad angår Konungens befogenhet att meddela dispens återger förslaget oförändrat
innehållet av nn gällande rätt. Beredningen har sålunda ej funnit giltiga skäl att,
på sätt fakulteten förordat, såsom villkor för dispens stadga att en viss lägsta
åldersgräns uppnåtts. En sådan inskränkning i dispensmyndighetens fria prövningsrätt
är väl icke i lagstiftningen okänd. Så innehåller den schweiziska civillagen,
varigenom äktenskapsåldern för mannen bestämts till tjugu år och för kvinnan till
aderton, att dispens må kunna meddelas en man över aderton, en kvinna över sjutton
år. Bos oss skulle en lägsta gräns icke gärna kunna flyttas högre upp än, såsom
jämväl fakulteten ifrågasatt, till aderton år för man och femton år för kvinna. Men
även en så låg gräns komme, efter vad erfarenheten visat,1 att någon gång förhindra
ett äktenskap, som bort kunna medgivas. Det synes ej heller oantagligt att en dylik
lägsta ålder lätteligen skulle för den allmänna uppfattningen framstå såsom den
gräns, med vars överskridande ynglingen eller flickan efter lagens tanke vore fullt
utvecklad för könslivet, och att ett stadgande därom sålunda bleve till skada för den
uppfostrande inverkan å folkmeningen, som är ett av lagstiftarens syften med äktenskapshindrets
uppställande.

1 Se ovanstående tabell samt, i fråga om kvinnor, 1892 års befolkningsstatistik.

139

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 1 §.

Beredningen har ej heller ansett lämpligt föreskriva att, såsom fakulteten även
föreslagit, dispens ej må givas med mindre läkarintyg företes om den underåriga
kontrahentens kroppsbeskaffenhet. Såsom hittills torde läkarintyg bliva att tillgå,
när särskild anledning därtill gives; ofta, t. ex. i flertalet fall där den underåriga
kvinnan redan är havande, lärer sådant betyg vara överflödigt. Lika litet har beredningen
funnit skäl att i lagen lämna föreskrifter om beskaffenheten av den utredning,
som eljest bör vara åvägabragt i dispensärendet — angående sökandens
frejd, den omyndige mannens förmåga att försörja familj, föräldrars eller målsmans
samtycke, varom allt en stadgad, allmänt känd praxis utbildat sig. I fråga om vederbörandes
samtycke lärer det kunna antagas att, om förslagets bestämmelser i 2 §
av förevarande kapitel bliva- lag, dispens i regeln kommer att nekas, så framt ej
visats att hinder för äktenskapet icke möter på grund av nämnda bestämmelser.

Under de senaste åren har, i motsats till vad närmast därförut varit vanligt men
i anslutning till äldre praxis, dispensen givits för visst giftermål, icke till ingående
av äktenskap över huvud, så snart av ansökningen eller övriga handlingar framgått
vem sökanden ville äkta. Det är tydligt att förslaget lämnar Konungen full frihet
att härutinnan förfara efter omständigheterna.

Redan under de närmaste årtiondena efter antagandet af 1734 års lag utkommo Lappman

och lapp flera

författningar, genom vilken det blev allmogens söner under vissa förutsätt- kvinna.
ningar tillåtet att utan dispens ingå äktenskap före fyllda tjuguett år. Såvitt tilllåtelsen
avsåg andra än lapparna, blev den upphävd genom k. kungörelsen den 10
juni 1841.1

Den ursprungligen i k. brevet den 15 februari 1745 givna särskilda föreskrift att
lappman må träda i äktenskap vid fyllda sjutton år är däremot ännu gällande; och
den höjning av kvinnans äktenskapsålder, som vidtogs år 1892, avsåg ej lappkvinnor,
vilka sålunda fortfarande äga ingå äktenskap vid fyllda femton år.

Nyssnämnda k. brev tillkom efter hemställan av direktionen över ecklesiastikverket
i Lappmarken, som förmenade att en tillåtelse till äktenskaps ingående före
tjuguettårsåldern skulle lända lapparna »ej allenast till gagn uti deras hushållning,
utan ock förnämligast till en kraftig uppmuntran att desto förr och med mera allvar
vinnlägga sig om sin kristendomskunskap samt att lära läsa i bok, såsom en oum -

1 Om skälen härtill se lagutskottets betänkande n:r 168 vid riksdagen 1840—1841.

140

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 1 och 2 §§.

gängelig- nödvändighet innan de få träda i äktenskap». När vid lagändringen år
1892 undantag gjordes i fråga om lappkvinnor, motiverades detta allenast med en
allmän hänvisning till lappfolkets egendomliga förhållanden. Att lapparna skulle
tidigare än landets övriga befolkning vinna fysisk mognad synes varken vid det,
k. brevets utfärdande eller sedermera hava antagits.

Av upplysningar, som beredningen erhållit från Konungens befallningshavande i
de län där lapparna vistas, framgår emellertid att ifrågavarande undantagsbestämmelse
numera högst sällan kommer i tillämpning. Under tjuguårsperioden 1891—1910
hava sålunda inom Norbottens län allenast sex lappmän ingått äktenskap före fyllda
tjuguett år och blott en lappkvinna före fyllda sjutton. I Västerbottens län har under
eu följd av år icke förekommit att lappman eller lappkvinna begagnat sin rätt att
tidigare än landets övriga innebyggare träda i äktenskap, och av den nu levande gifta
lappbefolkningen i Jämtlands län var vid äktenskapets ingående ej någon man under
tjuguett år eller någon kvinna under aderton. De inkomna yttrandena giva tillika
vid handen att någon anledning till bibehållande av undantagsbestämmelsen icke
finnes i lapparnas levnadsvanor eller övriga rasegendomligheter.

Beredningen har därför ansett att, i överensstämmelse med vad Konungens befallningshavande
i de tre länen ävensom fakulteten uttalat såsom sin mening, lapparna
böra vara underkastade samma regler i fråga om äktenskapsåldern som andra svenska
medborgare.

2 §•

Giftomanna- I annat sammanhang1 är framställt hurusom enligt äldre svensk rätt äktenskapsskap
f ör den .

som är under avtalet slöts mellan mannen och en representant för kvinnans släkt, giftornannen.

Ursprungligen var ej ens av nöden att kvinnan samtyckte till äktenskapet; hon
kunde bortgiftas även mot sin vilja. När det sedermera blev i lag förbjudet att
tvinga kvinnan till giftermål, var dock alltjämt giftornannen den som handlade å
hennes vägnar. Om denna ståndpunkt vittnar ännu 1734 års lag, vars främst ställda
bud ålägger den man, som vill hjonalag bygga, att mö av hennes giftoman begära
och där det icke ansetts överflödigt föreskriva, att ej någon må till giftermål tvingas
utan att så kvinnans som mannens frivilliga ja och samtycke bör giftermålet fästa

1 Se ovan sid. 75 och följ.

141

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

(1 kap. 1 ock 5 §§ giftcrmålsbalken). Numera är dock giftomannens ställning väsentligen
en annan än förr, och äktenskapsavtalet ingås ej längre av honom såsom
släktens eller kvinnans ställföreträdare. Är hon myndig, står hon ej vidare under
giftoman (förordningarna den 8 november 1872 och den 17 mars 1882). Och även
den omyndiga kvinnan avtalar själv om sitt giftermål. Av giftomannens forna
befogenhet återstår "huvudsakligen blott, att äktenskap ej må av omyndig kvinna
ingås utan hans samtycke.

Oaktat giftomannaskapet sålunda förlorat mycket av det innehåll, det förr ägde,
hava lagens bestämmelser om vem som skall vara giftoman — om den s. k. giftomannaordningen
— bevarat en i hög grad ålderdomlig prägel. Dessa bestämmelser
vila tydligen på en uppfattning om släktens rätt, som numera länge sedan är övergiven.
Då härtill kommer att föreskriften om giftomans samtycke såsom villkor för
rätt att ingå äktenskap endast avser kvinnan och ej mannen, är det förklarligt om
giftomannaskapet över huvud kommit att anses såsom ej överensstämmande med
nutidens åskådningssätt och särskilt såsom stridande mot en modern uppfattning om
kvinnans ställning.

Om vår nuvarande lagstiftning i fråga om giftomannaskapet sålunda icke är tillfredsställande,
följer dock härav ingalunda att denna institution bör helt och hållet
avskaffas.1 I den nyare utländska lagstiftningen föreskrives allmänt, att den, som
ännu ej uppnått myndig ålder, skall hava annans samtycke till sitt äktenskap; och
denna regel gäller lika väl den omyndige mannen som den omyndiga kvinnan. En
sådan regel torde ock vara väl grundad. Den är byggd på samma princip, som påkallar
omyndigheten över huvud, nämligen att den omyndige ännu ej kan anses hava
nått den mognad, att han bör få alldeles fritt råda över sig och sina handlingar.
Skall denna grundsats gälla även mindre betydelsefulla ting, bör den än mer vinna
tillämpning, när den unge mannen eller den unga kvinnan har att bestämma sig i
livets kanske viktigaste fråga. De behöva därvid allt för väl ett säkert stöd av någon
med större erfarenhet av livet än de själva kunnat förvärva. Yad särskilt angår
kvinnan, för vilken med hänsyn till bestämmelsen i 1 § en regel av nu ifrågasatt innehåll
får sin egentliga betydelse, kan det enligt beredningens tanke ingalunda påstås,

1 En vid 1893 års riksdag väckt motion med syfte att stadgandena om giftoman och giftomannarätt
med alla därav följande bestämmelser måtte uteslutas ur lagen blev på hemställan av lagutskottet avslagen
av båda kamrarna.

142

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

Giftomannaslcap

även för
man.

att hem vid den ålder, aderton år, då det blir henne medgivet att träda i äktenskap
utan tillstånd från det offentligas sida, vunnit den utveckling, det självständiga omdöme,
att hon hör äga fritt förfoga över sin hand. Det bör desto mindre möta betänklighet
att uppställa fordran på annans samtycke till omyndigs giftermål, som det
hinder mot äktenskap, vilket sådan fordran kan medföra, endast gäller en viss kortare
tid. När en omyndig mans eller kvinnas val av make ej" gillas av den eller
dem, vilka måste anses äga bästa vilja och förmåga att bedöma vad som länder till
den omyndiges verkliga lycka, må gärna det prov ställas på styrkan och allvaret i
hans eller hennes uppsåt, att med det avgörande steget får anstå till dess myndighetsåldern
uppnåtts.

I överensstämmelse med det nu sagda har beredningen i förevarande paragraf
givit uttryck åt den princip, att den som icke fyllt tjuguett år bör hava giftomans
samtycke till sitt äktenskap. Samma princip har antagits i de danska och norska
förslagen.

Förslagets bestämmelser om nödvändigheten av giftomans samtycke avse även
den ännu omyndige mannens giftermål och innefatta så till vida, på sätt redan är
nämnt, en avvikelse från gällande rätt.1 Denna avvikelse kunde måhända synas mindre
nödig, då ju hans behörighet att ingå äktenskap städse är jämlikt 1 § beroende av
Konungens tillstånd och, enligt stadgad praxis, i dispensärendet hänsyn tages till
förefintligheten av föräldrars eller målsmans samtycke. Beredningen har dock ej i
denna omständighet kunnat finna giltig anledning vare sig att göra en av förhållandena
i övrigt icke försvarad saklig olikhet i reglerna för man och kvinna om nödvändigheten
av gifto mannasamtycke eller att, såvitt mannen angår, uppställa såsom
oeftergivligt villkor redan för åldersdispens, att sökanden visar sig hava erhållit samtycke
enligt bestämmelserna i förevarande paragraf. I allmänhet lärer förebringandet
av en sådan utredning i dispensärendet icke vara för sökanden mera betungande
än anskaffandet av de bevis, som för närvarande pläga fordras. Fall torde emellertid
kunna förekomma, då utredningen både låter sig för sökanden bekvämligast

1 Ang. kyrkolagens bestämmelser om samtycke till sons giftermål, se ovan s. 82; jfr ock
överläggningar inom lagkommissionen (Förarbetena I s. 300, 305, 307 m. fl.) Det förslag till kyrkolag,
som avgavs år 1828, upptog i 4 kap. 7 § ett stadgande att yngling icke ägde i äktenskap ingå före
tjuguett år utan faders eller förmyndares tillstånd.

143

Ijag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

verkställa inför lysningsförrättaren och icke kan anses oundgängligen nödig för
meddelande av dispens.1

Att enligt gällande lag kvinna under tjuguett år, som varit gift, ej står under
giftoman, sammanhänger därmed att förmynderskapet för henne upphört till följd
av giftermålet. Den man, som ingår äktenskap i omyndig ålder, blir ej därigenom
myndig. Beredningen har emellertid ansett att, oavsett om giftermålet medfört
myndighet eller ej, den som varit gift icke vidare hör på grund av sin ungdom stå
under giftoman. Den, som redan levat i äktenskap, kan förutsättas hava vunnit
sådan erfarenhet att annans samtycke till nytt giftermål icke är nödigt.1 2

Av den grund, vilken, på sätt ovan är utvecklat, bör efter beredningens tanke Föräldrars
vara bestämmande för giftomannainstitutet, följer att för vanliga fall ingen kan
vara mera skickad till giftomannaskapets utövande än den omyndiges föräldrar.

De äro ock i den nuvarande giftomannaordningen ställda framför varje annan.

Förslaget innefattar emellertid den skiljaktighet från gällande rätt att båda föräldrarna
erhållit samma befogenhet med avseende å barns giftermål, medan för närvarande
fadern ensam är giftoman och modern, under hans livstid, blott äger att
giva råd. I 2 kap. 10 § och 3 kap. 10 § giftermålsbalken är väl föreskrivet att både
faders och moders samtycke kräves till äktenskap mellan deras dotter och den man,
som utan eller under äktenskapslöfte häfdat henne. Men om vad sålunda är stadgat
någonsin vunnit tillämpning såsom en från de allmänna reglerna om giftomannarätt
avvikande bestämmelse, har sådan tillämpning helt fallit ur bruk. Beredningen
har nu ansett det icke kunna vara riktigt att i förevarande hänseende moderns vilja
skall betyda mindre än faderns. Hos henne torde ej sällan, kanske i regeln, finnas
den klarare blicken, det känsligare förståendet för vad som härutinnan är hennes
barns sanna väl, särskilt när — såsom ju oftast blir fallet — fråga är om dotters
äktenskap. Det synes då icke vara rimligt, om hon skulle sakna makt att förhindra
ett äktenskap, vartill fadern förmåtts lämna sitt samtycke, men som enligt hennes

1 Ansökan om dispens har, då. sökanden saknat laga målsman, bifallits på tillstyrkan av vederbörande
kommnnalnämndsordförande och pastor (K. Maj:ts res. den 18 juli 1912) eller av blott pastor, som tilllika
var sökandens husbonde (K. Maj:ts res. den 1 nov. 1912).

Dispens har även givits mot faderns bestridande, se K. Maj:ts utslag den 17 nov. 1899. Naturligtvis
kan så ske även efter beredningens förslag; erfordras för äktenskapet såväl dispens som domstols
tillåtelse jämlikt 4 §, är det tydligen likgiltigt vilkendera meddelas först.

2 Ang. överläggning i lagkommissionen om giftomans samtycke till änkas giftermål, se Förarbetena
I s. 127, 296, 304.

144 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

övertygelse icke kan bliva till barnets lycka. Kan det överhuvud i någon angelägenhet
anses billigt och rättvist att hustrun är fullt likställd med mannen, är så förvisso
fallet i fråga om deras barns giftermål. I utländsk rätt har ock denna uppfattning
flerstädes brutit igenom. Ännu gäller väl i allmänhet att moderns samtycke
är överflödigt vid sidan av faderns, om än i vissa lagar, efter mönstret av
den franska code civil, detta uttryckes så, att båda föräldrarnas samtycke erfordras
men att vid olika meningar dem emellan faderns är tillräckligt. Under de senare
åren har emellertid i vissa länder lagstiftningen låtit modem bliva i förevarande
hänseende fullt likaberättigad med fadern; så i Holland 1901, i Schweiz 1907 och
i Danmark 1908. I Portugal skall vid olika meningar mellan fadern och modern
rätten avgöra.1

Enligt gällande rätt är moderns befogenhet att utöva giftomannaskapet ej grundad
omedelbart på lagens stadgande i annat fall än att fadern är död. Under hans
livstid kan giftomannaskapet tillkomma henne allenast i kraft av rättens beslut, föranlett
av jäv eller annan anmälan jämlikt 1 kap. 4 § giftermålsbalken. Om fadern
sålunda, t. ex., är sinnessjuk eller vistas å okänd ort, må lysningsförrättaren ej, med
godtagande av bevisen härför, betrakta villkoret av giftomans samtycke uppfyllt
därigenom att modern lämnar sitt bifall till dotterns äktenskap. Det är domstolen
som har att pröva, såväl vilka omständigheter utgöra jäv mot fadern eller innebära
att han ej är i tillstånd att utöva giftomannarätten som ock huruvida förhandenvaron
av någon bland dessa omständigheter är styrkt.2 Motsvarande regler gälla även
när i faderns eller moderns livstid fråga är om giftomannaskapets utövande av någon,
som i giftomannaordningen följer efter modern.

Beredningens förslag avser däremot att prövning, huruvida samtycke från blott den
ene av föräldrarna är tillräckligt, städse skall äga rum omedelbart hos lysningsförrättaren
och att han i regeln jämväl skall hava att avgöra, om sådant fall är för handen
att ej någonderas samtycke erfordras. Förslaget medför den ökade börda för

1 Ang. tidigare lagbestämmelser och förslag, som jämställa moder och fader, se ovan s. 83; jfr ock
överläggningar inom lagkommissionen (Förarbetena X s. 127, 222, 224). I ärenden ang. åldersdispens är
ej ovanligt att häda föräldrarnas samtycke visas.

2 Ang. frågan huruvida rätten, när den gillar jäf eller annan anmälan jämlikt 1 kap. 4 § giftermålsbalken,
tillika bör förordna giftoman i annat fall än att veterlig sådan ej finnes, jfr diskussion inom
ridderskapet och adeln vid riksdagen 1856—1858. I praxis torde dylikt förordnande städse givas. Se
t. ex. Stockholms rådstuvurätts beslut den 10 jan. 1907 och den 17 nov. 1908: modern förordnad till
giftoman, då fadern, enligt intyg av roteman, sedan flera år vistas å okänd ort.

145

Lätt om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

lysmngssökandena att, om samtycke visas från den omyndiges fader men ej tillika
från modern, utredning bör förebringas om orsakerna därtill. För beredningen har
häri legat en särskild uppfordran att tillse, det utredning av sådant slag må kunna
fullgöras utan tyngande omgång. Att gällande lag anförtror prövningen åt domstol
torde till väsentlig del bero därav att lagen, med sin utsträckning av giftomannaratten
aven till avlägsna släktingar, funnit det böra lämnas öppet att mot
giftomannen åberopa vilka jäv som helst. Men då förslaget ej känner annan på
grund av släktskap självskriven giftoman än föräldrar och en dylik allmän rätt att
jäva dem tydligen ej är behövlig, har det ansetts möjligt att i lagtexten med sådan
bestämdhet angiva de undantagsfall, då samtycke från blott den ene av föräldrarna
är tillfyllest eller då ej någonderas samtycke erfordras, att prövningen härutinnan
synts utan olägenhet kunna överlämnas åt lysningsförrättaren. En bidragande orsak
till lagens ståndpunkt lärer ock vara att söka däri, att lagen ansett nu ifrågavarande
provning hava till föremål, såsom orden lydde i 1 kap. 4 § giftermålsbalken
innan detta lagrum ändrades genom förordningen den 21 december 1857, en »tvist
om giftomannarätt», vilken i likhet med andra tvister om civila rättigheter borde slitas
av domaren. För nutida uppfattning om innebörden av giftomannaskapet är detta
skäl till domstolsbehandling ej avgörande.

Med gällande lag överensstämmer förslaget däruti, att giftomannaskapet icke frångår
föräldrarna redan av den anledning att särskild förmyndare är förordnad. Modern
är sålunda efter faderns död giftoman, även om hon träder i annat gifte och
följaktligen är pliktig att frånträda förmynderskapet. Ej heller har det ansetts nödigt
att i något fall förmyndarens samtycke inhämtas jämte faderns eller moderns.1
Fastmer har uttryckligen föreskrivits att när den ene av föräldrarna är död, sinnessjuk
eller sinnesslö, den andres samtycke är tillfyllest.

Förslagets stadgande att den av föräldrarna, som är utan del i vårdnaden om den
omyndige, också är utesluten från giftomannaskapet, leder däremot till bestämda avvikelser
från vad nu gäller. Sin största praktiska betydelse äger stadgandet däri,
att fader till barn, som är fött utom äktenskap, i allmänhet icke blir barnets giftoman.
Så till vida lärer förslaget ej komma att medföra några större skiljaktigheter från
tillämpningen av gällande rätt. Men stadgandet gäller även den av föräldrarna, som

1 Ang. överläggning inom lagkommissionen huruvida moder eller förmyndare borde äga företräde
till giftomannaskapet, se Förarbetena I s. 221.

19—123784.

146 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

till följd av myndighets förordnande saknar vårdnadsrätt över barnet. Har barnet
på grund av barnavårdsnämnds beslut blivit skilt från hemmet att för vard och
uppfostran överlämnas åt annan, vittnar detta, såframt ej barnet sedermera återlämnats
till föräldrarna, om en sådan oförmåga hos dem att sörja för barnets bästa,
att giftomannaskapet icke lämpligen bör åt dem anförtros. Annorlunda kan väl
förhållandet vara, då rätten i anledning av äktenskaps återgång, separation eller
äktenskapsskillnad (5 kap. 4 §, 6 kap. 23 ''§, 7 kap. 13 §) förordnat att barnen
skola vara i ena makens vård. Ett sådant förordnande vilar icke alltid på ett underkännande
av andra makens vilja eller förmåga att fylla en faders eller modeis
plikter; det kan vara blott en nödvändig följd av beslutet om den äktenskapliga
sammanlevnadens upphörande. Emellertid lära föräldrarna, så länge dylikt förordnande
gäller, icke kunna antagas stå till varandra i den ställning av förtroende
och samförstånd, att giftomannaskapet bör utövas av dem gemensamt. Ofta torde
även barnets beröring med den av föräldrarna, som ej har med vårdnaden att
skaffa, bliva ringa eller ingen. Att märka är ock att vårdnaden av rätten fråntages
ena maken allenast till förmån för den andre. Om denne dör eller blir oförmögen
att handhava vårdnaden, blir den make, som dittills varit därifrån utesluten, åter berättigad
att utöva den och därmed även giftomannaskapet.

Det är tydligt att fadern eller modern ej kan sägas vara utan del i vårdnaden i
annat fall än att rättsligen en annan äger ensam utöva den. Att den ene av föräldrarna
faktiskt, kanske efter avtal dem emellan, ej tager någon befattning med vårdnaden
berövar honom alltså icke giftomannaskapet. Ej heller mista föraldrarna sm
giftomannarätt redan därför att de anförtrott barnets vård och uppfostran åt annan.

En föreskrift att den fader eller moder, som är utan del i vårdnaden och vars samtycke
till barnets giftermål förty ej erfordras, likväl skulle äga att med avseende
därå giva råd, har beredningen ansett icke vara behövlig.

I den danska texten till förevarande paragraf likställas de båda fall att den ene av
föräldrarna är utan del i föräldramakten och att han var det då denna upphörde. Bestämmelsen
är närmast föranledd därav att föräldramakten enligt dansk rätt städse
upphör, när barnet fyller aderton år. Även efter vår rätt lärer barnet kunna före
tjuguettårsåldern uppnå den självständiga ställning, att det ej vidare kan anses sta
under vare sig föräldrarnas eller annans vårdnad. Beredningen har emellertid trott
det vara överflödigt att uttryckligen stadga, att ett sådant upphörande av all vårdnad

147

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

icke inverkar på giftomannarätten, varken så att föräldrarna förlora den eller så att
den, om de ej hade del i vårdnaden, åter faller dem till.

Samtycke från blott den ene av föräldrarna skall även vara tillräckligt, därest den
andres yttrande ej kan inhämtas utan märklig omgång eller tidsutdräkt. När detta
kan sägas vara händelsen, blir naturligtvis att avgöra efter omständigheterna. Såsom
exempel på fall, då stadgandet kan komma i tillämpning, må nämnas att fadern
är stadd på arbete i avlägsen obygd eller såsom sjöfarande eller fiskare för någon
avsevärd tid saknar förbindelse med hemmet. Uppenbart är att samtycke ej erfordras
av den, om vars vistelseort ingen kännedom står att vinna.

I det fall att båda föräldrarna äro döda eller att dock ingenderas samtycke erford- Förmynda•
vas ai fto ras

skall, enligt förslaget, giftomannaskapet övergå till förmyndaren. Förslaget har mannarätt.

sålunda ej blott avskaffat föräldrarnas rätt att nämna giftoman (1 kap. 2 § gifter målsbalken)

utan ock uteslutit släkten såsom sådan från allt rum i giftomannaord ningen.

Det intresse, föräldrarna kunna äga att bestämma om giftomannaskapets utövande
efter deras död, torde även i beredningens förslag vara vederbörligen tillgodosett, då
jämlikt 20 kap. 3 § (enligt beredningens förslag 4 ''§) ärvdabalken den är närmast
att efter föräldrarna bliva förmyndare, som de nämnt därtill. Med det fall att föräldrarna
icke skulle vilja anförtro giftomannaskapet åt den, som dock efter deras
mening är den lämpligaste förmyndaren, synes man icke behöva räkna. Förmynderskapet
innebär ju, även det, omvårdnad för myndlingens personliga bästa, ej blott
förmögenhetsförvaltning.

Om föräldrarna ej utsett förmyndare för barnen, skall enligt 20 kap. 4 § ärvdabalken
förmynderskapet tillträdas av den, som skyldast och därtill fallen är; endast i
den händelse att skyldeman ej finnas eller att de ej kunna vara förmyndare, äger rätten
att därtill förordna annan man (20 kap. 6 § ärvdabalken). Lagen har likväl ej
funnnit särskilda stadganden överflödiga om släktens ställning till giftomannaskapet.
I 1 kap. 3 § giftermålsbalken lämnas i detta hänseende vidlyftiga och detaljerade
föreskrifter, uttryck för den princip att giftomannaskapet skall, såframt föräldrarna
ej förordnat därom, övergå till dotterns närmaste manliga släkting, med företräde
för sidoskylda framför ascendenter, fädernesläkt framför mödernesläkt och
äldre framför yngre. Ingen kan vara giftoman för den, från vilken han härstammar
eller som i släktskap å sidan står närmare än han till den gemensamma stammen.

148

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

men eljest medför släktskapen, utan begränsning till vissa led, en omedelbart i lagen
grundad behörighet att, framför förmyndaren och i den mellan släktingarna inbördes
gällande ordningen, utöva giftomannaskapet.1 Den unga kvinnan kan sålunda i
sin rätt att träda i äktenskap bliva beroende av en avlägsen släkting, som för henne
är helt främmande och av rätten funnits olämplig att vara hennes förmyndare. Hon
kan måhända, på sätt 1 kap. 4 § giftermalsbalken anvisar, hos rätten utverka att han
förklaras jävig eller ej i tillstånd att utöva giftomannaskapet; men i sådant fall övergår
detta till den än fjärmare släktingen, såframt hon ej på enahanda sätt kan få
även honom skild därifrån.

Den företrädesrätt till giftomannaskapet, vilken sålunda tillkommer även avlägsna
släktingar framför förmyndaren, äger utan tvivel sin grund väsentligen i den
gamla åskådningen, att släkten har ett självständigt intresse att tillvarataga vid sina
medlemmars giftermål. Ur synpunkten av den omyndiges bästa allena kan den tydligen
ej försvaras. Redan lagkommittén föreslog ock att giftomannarätten icke
skulle utsträckas till fjärmare släktingar än farbroder och morbroder. Ett närmare
deltagande i vad som rörer den omyndige kunde, anförde kommittén, i allmänhet
icke påräknas hos avlägsnare skyldeman; i saknad av giftomän inom nyssnämnda
skyldskapsgrad borde därföre förmyndaren, vars nämnande vore grundat på domarens
förtroende till en känd skicklighet och redlighet samt välvilja för den omyndige,
med sin övriga vårdnad jämväl förena giftomannarättens utövning. Högsta domstolens
pluralitet tillstyrkte emellertid, vid granskning av förslaget, att lagens utsträckning
av giftomannarätten till skyldeman i allmänhet matte kvarsta. Da mös
eller omyndig persons val av make utgjorde en angelägenhet, som rörde hela dess
släkt, vilken skulle komma i svågerskapsförhållande till samma make, och hos närmare
anförvanter, mera än hos någon annan, således borde förutsättas uppmärksamhet
och nit att förebygga ett icke passande äktenskap, ansåg pluraliteten den omständighet,
att närmaste släktingen i anseende till ålderdom, talrik egen omvårdnad, flera
äldre förmynderskap eller andra orsaker icke vore förmyndare, ej böra utestänga
honom ifrån utövningen av giftomannakallet. Äldre lagberedningens förslag intog
dock samma ståndpunkt härutinnan som lagkommitténs. Och numera torde även

1 I två av lagkommissionens förslag till giftermålsbalk av år 1690 var införd en bestämmelse att
om, efter föräldrarnas död, annan än rätt giftoman var förordnad till förmyndare, dennes råd och samtycke
skulle tagas; jfr överläggningar härom i Förarbetena I s. 225, 227, 291.

149

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

dessa tidigare lagförslag finnas gå alltför långt i sin tilltro till släktingarnas särskilda
lämplighet för giftomannakallet. Sammanhållningen inom släkten är ej längre
densamma som förr. Den allt större rörligheten hos befolkningen har medfört att
känslan av släktskapens förpliktelser lätteligen går förlorad, och utanför den trängre
familjen, i förhållandet mellan andra än föräldrar och barn, lärer den i våra dagar
ofta ej vara synnerligen stark. Att den släkting, som ej kan eller ej vill åtaga sig
förmynderskapet, ändock skulle vara framför andra skickad att bedöma huruvida
ett ifrågasatt giftermål för myndlingen är att tillråda eller ej, kan enligt beredningens
övertygelse ej av lagstiftaren förutsättas.1

Då, av nu angivna grunder, förslaget icke anförtror giftomannaskapet åt andra
släktingar än föräldrarna, befinner det sig i full överensstämmelse med nyare utländska
kodifikationer (Ungern, Tyskland och Schweiz). Den franska code civil
och de lagstiftningar, som tillhöra samma rättsområde, låta ascendenterna i andra
led och, vid förhinder även för dem, ett familjeråd träda i föräldrarnas ställe.

Det kan tänkas inträffa att den ene av föräldrarna är förmyndare och tillika
äger ensam utöva giftomannaskapet, men att yttrande från honom ej kan inhämtas
utan märklig omgång eller tidsutdräkt. Att för sådant fall, under medgivande att
samtycke till barnets giftermål av fadern eller modern ej är behövligt, upprätthålla
fordran på förmyndarens samtycke skulle innebära, att förmynderskapet borde fråntagas
fadern eller modern och uppdragas åt annan. Detta vore dock tydligen en alltför
vittgående åtgärd. Då det emellertid icke synts beredningen försvarligt att i
antydda händelsen vare sig nödga den omyndige att uppskjuta giftermålet, till dess
yttrande kunde anskaffas från fadern eller modern, eller låta varje fordran på
annans samtycke falla, har beredningen föreslagit att särskild giftoman skall förordnas,
av vars samtycke den omyndiges rätt att ingå äktenskap blir beroende. Att

1 Vid riksdagen 1862—1863 antogo ständerna ett förslag av innehåll, bl. a., att om fader eller moder
ej vore till, giftoman skulle av rätten förordnas. K. Maj:t fann förslaget icke kunna bifallas, bl. a.
av det skäl att nämnda stadgande, enligt vilket icke någon av de nu i 1 kap. 3 § giftermålsbalken omförmälda
skyldeman vidare skulle vara till giftoman självskriven, syntes, utan att i allmänhet bereda
kvinnan någon fördel, ofta komma att medföra olägenheter genom omgång och kostnader för giftomans
förordnande, varförutan genom berörda stadgande det sammanhang skulle hrytas, som för närvarande
ägde rum emellan lagstiftningen om giftomannarätten och de i 20 kap. ärvdabalken uppställda regler
för övertagande av förmyndarevård.

Särslcildt

förordnad

giftoman.

150

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 §.

fastställa vissa behörighetsvillkor för sådan giftoman har beredningen lika litet
som gällande lag ansett nödigt. Ej blott rätten utan, på landet, även domaren skall
äga meddela förordnandet. När den omyndige vill ingå äktenskap utan samtycke
av vare sig föräldrar eller förmyndare, blir det sålunda ej lysningsförrättaren, utan
rätten eller domaren, som i första hand prövar, om förutsättningarna därför äro
tillstädes. De betänkligheter man möjligen kunde hysa, att inhämtande av föräldrarnas
yttrande komme att alltför villigt antagas förenat med märklig omgång eller
tidsutdräkt, torde härigenom vara väsentligen undanröjda.

Även i det fall att omyndigt barn, vars föräldrar avlidit eller ej äro kända, icke
blivit försett med laga förmyndare, kan förslagets bestämmelse om förordnande av
särskild giftoman äga tillämpning. Med hänsyn till sadana fall stadgas redan nu
i 1 kap. 4 § giftermålsbalken, sådant lagrummet lyder enligt 1857 års förordning,
att om veterlig giftoman ej finnes, rätten skall nämna giftoman. Förslaget bereder
här den lättnad att på landet förordnande kan givas av domaren.

Så länge förmyndaren kvarstår såsom sådan, är han, enligt förslaget, även behörig
giftoman. Någon anledning att uppställa särskilda hinder för giftomannaskapets utövande
torde ej finnas. Vill förmyndaren själv äkta myndlingen, lärer emellertid av
allmänna rättsgrunder följa att han ej kan till äktenskapet lämna giltigt giftomannasamtycke.
• Utan uttrycklig föreskrift torde vara tydligt att i sådan händelse annan
måste förordnas antingen att övertaga förmynderskapet i dess helhet eller att utova
den del av förmyndarevärvet, som giftomannaskapet innefattar.

För de fall, att någon blivit upptagen såsom fosterbarn i enlighet med föreskrifterna
i 19 eller 20 § legostadgan den 23 november 1833 eller 15 § 2 mom. i förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, kunde det ifrågasättas att
fosterföräldrarna skulle äga utan särskilt förordnande utöva giftomannaskapet, därest
annan giftoman saknades, eller till och med att giftomannaskapet borde tillkomma
dem framför de naturliga föräldrarna. Ett stadgande av sist angivna innehåll
fanns upptaget i såväl lagkommitténs som äldre lagberedningens förslag; det
hade där sin grund i dessa förslags utförliga bestämmelser om rättsförhållandet mellan
fosterföräldrar och fosterbarn. Då däremot nu gällande knapphändiga stadganden
om fosterföräldraskap icke synas äga det innehåll att å dem kan byggas en regel
om giftomannaskapets utövande av fosterföräldrarna, bär en dylik regel icke i för -

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 2 och 3 §§. 151

slaget upptagits.1 Därest det av beredningen särskilt framlagda förslag till lag om
adoption varder upphöjt till lag, komma emellertid adoptivföräldrarna att i förevarande
hänseende intaga de naturliga föräldrarnas plats.1 2

Att samtycke, varom denna paragraf handlar, måste för att bliva giltigt avse just
det äktenskap, som är i fråga, är uppenbart.

3 §.

Enligt gällande lag inverkar ej omyndighetsförklaringen på rätten att ingå
äktenskap utom för det fall att den omyndigförklarade är förut ogift kvinna.3 Till
hennes äktenskap erfordras samtycke av giftoman-, och giftomannaordningen är densamma
som i fråga om den ännu ej fullåriga kvinnan.

Härifrån avviker förslaget i dubbel måtto, då det förbjuder en var, som blivit
under förmyndare ställd, att ingå äktenskap utan samtycke av förmyndaren. Förbudet,
som med hänsyn till stadgandet i 5 § saknar betydelse i fråga om den,
vilken för sinnessjukdom eller sinnesslöhet är förklarad omyndig, har ansetts
vara en naturlig följd av den allmänna ställning de omyndigförklarade intaga i
rättsligt hänseende. Giftermålet är, även till sina ekonomiska verkningar, en alltför
viktig handling för att kunna undantagas från regeln att den omyndigförklarades
avtal ej gäller utan förmyndarens godkännande. Att här, liksom beträffande dem
vilka ej hunnit till myndig ålder, låta bestämmanderätten i första rummet tillkomma
föräldrarna, ej förmyndaren, har beredningen trott vara varken behövligt eller lämpligt.

1 Under de förhandlingar vid riksdagen 1856—1858, som föregingo antagandet av 1857 års förordning
om ändring i 1 kap. 4 § giftermälsbalken, framhölls att man borde söka förekomma den långsamma och
med kostnader förenade nödvändigheten att anlita domstol i det fall, att någon saknar giftoman. I
sådant syfte föreslogs inom prästeståndet att, ehuru känd giftoman saknades, rättens förordnande icke
skulle vara behövligt, om välviljande fosterföräldrar eller husbondefolk funnes, åt vilka giftomannarätt
kunde betros. Förslaget avstyrktes av lagutskottet, under anförande, bl. a., att så länge lagen ej bestämmer
vad med fosterföräldrar förstås samt vilka skyldigheter åligga dem, den ej torde kunna tillägga
dem några rättigheter och att förhållandet mellan husbonde och tjänare är till grund och väsende av
helt annan art än det som bör grundlägga giftomannarätt.

Enligt lagkommissionens tidigaste förslag till giftermålsbalk (1689, 1690) skulle husbonde i visst
fall sökas och tilltalas om kvinlig tjänares äktenskap; jfr överläggningar i Förarbetena I s. 220, 292.

2 Se 12 § i omförmälda lagförslag.

s Se K. Maj :ts dom den 11 aug. 1854 (Schmidt J. A. XXVII s. 517).

Förmyndarens
samtycke
till omyndigförklarads
äktenskap.

152

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 3 och 4 §§.

Rättens tillstånd
till
giftermål.

Adelsprivilegierna
§ 39

Det i förevarande paragraf upptagna förbudet återfinnes även i de tyska och
schweiziska civillagarna. Lagkommittén, liksom äldre lagberedningen, uppställde
giftomans samtycke såsom villkor för varje omyndigs äktenskap, under anförande att
undantag härifrån icke syntes kunna göras för dem, som efter uppnådd myndig ålder
blivit ställda under förmyndares vård, helst denna anstalt förutsatte hos dem en
redan ådagalagd oskicklighet att sörja för eget bästa.

Måhända kan förslaget synas onödigt strängt såvitt rörer ogift kvinna, vilken frivilligt
avsagt sig myndighetens utövning och förty jämlikt lagen den 5 juli 1884
blivit ställd under förmyndare. Skulle emellertid i något fall en av dylik anledning
förordnad förmyndare motsätta sig kvinnans önskan att ingå äktenskap, lärer hon
kunna omedelbart återvinna sin myndighet och sålunda nå sitt syfte utan att nödgas
anlita den utväg, 4 § i förslaget alltid lämnar öppen. Sådan kvinna står
ju ock redan nu under giftoman, och några olägenheter därav hava veterligen icke
försports.

4 §.

Denna paragraf överensstämmer med första punkten i 6 kap. 4 § giftermålsbalken.2
Vad i sagda lagrum är stadgat om böter och skadestånd har däremot, på sätt redan
lagkommittén och äldre lagberedningen föreslogo, blivit utelämnat.

I § 29 av ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723 är det Konungen
förbehållet att, om föräldrar eller giftoman oskäligen sätta sig emot adlig mans
eller kvinnas giftermål, »disponera uti saken» eftersom han finner skäligt. Det tillkommer
alltså icke domstol att i sådant fall pröva, om samtycke till äktenskap vägrats
på giltiga grunder. Någon avsevärd förmån synes dock knappast ligga i detta
privilegiestadgande, som veterligen ej varit tillämpat under en lång följd av år.3
För så vitt samma paragraf vidare fordrar giftomannasamtjmke även till mannens
äktenskap i hans omyndiga år. och tillägger båda föräldrarna samma befogenhet i
fråga om barnens giftermål, innebär detta ingen skiljaktighet från vad som enligt
beredningens förslag skall gälla för övriga svenska medborgare. Och då vad para 1

Om tillämpningen härav se K. Maj:ts dom den 8 febr. 1860 (Schmidt J. A. XXIII s. 412).

2 Senaste kända rättsfall är avgjort genom K. Maj:ts utslag den 3 mars 1854 (Schmidt J. A. XXVII
s. 261). Att ofrälse kvinnas ansökan om tillstånd till äktenskaps ingående, ehnrn giftomannen vägrar
samtycka, ansetts innefatta ett ämne som ej tillhör K. Maj:ts omedelbara upptagande, se K. Maj:ts utslag
den 8 juli 1898.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 4 §.

153

graf en eljest innehåller — om samtycke till sons eller dotters äktenskap och om adlig
änkas eller jungfrus ofrälse gifte eller lägersmål — dels redan blivit ändrat
genom förordningen den 17 mars 1882, däri bestämts att förordningen den 8 november
1872 om ändring av lagens stadganden angående giftomannarätt skall gälla till
efterrättelse jämväl för frälsemän, och dels förlorat sin betydelse på grund av förändringar
i den allmänna lagstiftningen eller, såsom föråldrat, ej vidare torde kunna
bringas i tillämpning, har beredningen trott att, i samband med ny lagstiftning om
äktenskaps ingående, hela paragrafen lämpligen skulle kunna upphävas. Enär till
sådant upphävande erfordras bifall av ridderskapet och adeln och frågan följaktligen
bör undergå särskild legislativ behandling, har ett fristående lagförslag i ämnet
blivit av beredningen utarbetat.

De tre första paragraferna av 6 kap. giftermålsbalken innehålla föreskrifter om ö

§§ gifter äventyr

av arvlösgörelse eller böter för den, som gifter sig mot föräldrarnas vilja malsbalken.
eller utan rätte giftomans ja och samtycke.1 Med den utsträckta frihet att bortgiva
egendom i testamente, som blivit införd genom förordningen den 21 december 1857,
hava nyssnämnda lagrum numera sin egentliga betydelse däri, att de tillåta ett förfogande
över bröstarvinges laglott. De innebära sålunda en avvikelse från regeln
att bröstarvinges laglott icke får på grund av hans eget förhållande genom
testamente inskränkas eller fråntagas honom. Något annat fall, där så
skulle kunna ske, känner lagen ej heller. Då det nu ingalunda lärer kunna påstås
att ett giftermål mot föräldrars eller andra ascendenters vilja skulle utgöra en svårare
förseelse, eu grövre kränkning mot dem än varje annat bröstarvingens förfarande,
synes det undantagsstadgande, som innefattas i dessa paragrafer, icke vara tillräckligt
motiverat och förty ej heller ägnat att bibehållas. Vid den blivande revisionen
av ärvdabalken kan måhända ett stadgande av större räckvidd, med tillämpning
även å nu ifrågavarande fall, finnas påkallat. Lagkommitténs och äldre lagberedningens
förslag till ärvdabalk upptogo, i 10 kap. 5 §, en bestämmelse! av innehåll,
att arvlösgörelse för giftermål utan samtycke av skyldeman i rätt uppstigande
led kunde äga rum blott i den händelse att samtycket utgjorde ett villkor för behörighet
att träda i äktenskap, således ej i det fall som avses i 6 kap. 2 § gifter -

1 Om tillämpningen härav se K. Maj:ts domar den 18 okt. 1861 (Schmidt J. A. XXXIV s. 503) och
den 4 april 1887 (N. J. A. s. 84); jfr ock diskussion inom jnristföreningen för Skåne och Blekinge år
1878 (N. J. A. II n:r 6 s 5).

20—123784.

154

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 4, 5 och 6 §§.

målsbalken, och jämställde med dylikt giftermål vissa förbrytelser mot skyldeman.
Härigenom blev väl påföljden av arvlösgörelse för giftermål bättre inpassad i systemet,
om än förslaget vid granskning inom högsta domstolen föranledde den anmärkningen
att större skäl syntes vara för handen till arvingens uteslutande från arvsrätten
när han funnits skyldig till vanfrejdande brott, än då han felat endast genom
ingående av äktenskap mot testamentsgivarens vilja. Men genom begränsningen till
de fall, då saknaden av samtycke utgör ett verkligt äktenskapshinder, kom bestämmelsen
å andra sidan, till följd av den noggranna hindersprövningen före lysnings
utfärdande, att förlora så gott som varje praktisk betydelse.

5 och 9 §§.

Gällande be- I 1734 års lag finnes icke något stadgande, som uttryckligen uppställer sjukstämmelser
0 .

om sjukdom dom eller lyte såsom hinder mot äktenskap. Det kan dock ifragasättas, om ej

äktenskaps- sådant äktenskapshinder innefattas i vissa lagens bestämmelser om skillnad i tro hinder.

lovningar.

Bland de orsaker, för vilka sådan skillnad tillåtes, upptager 1686 års kyrkolag,
i 4 punkten av 16 kap. 2 §, »smittosamma och obotliga sjukdomar, varmed
den ena delen hemligen varit bekajad, förr än de trolovades, eller ock där efteråt
råkat uti, såsom spetälska, fallandesot, vettlösa, raseri, pockor av lösaktighet, vederstyggelige
och store fel och lyten, som städse kunna hindra en att bruka sin
hantering och näring». I 3 § av samma kapitel heter det vidare att om båda de
trolovade, oaktat skillnadsskäl föreligger, »ändå vilja bliva tillsamman, måste det
dem icke förvägras, undantagande smittosamme sjukdomar, då en behörig tid sättas
skall, på vilken må försökas om sjukdomen botas kan, var om icke, skall
trolovningen upphävas». Kyrkolagens mening synes alltså hava varit att stadga
ett ovillkorligt äktenskapshinder för den, som är behäftad med obotlig smittosam
sjukdom.1

I 1734 års lag, där smittosam och obotlig sjukdom med samma exemplifiering
som i kyrkolagen upptages såsom skäl till återgång av fästning (4 kap. 2 § giftermålsbalken),
finnes ej någon motsvarighet till kyrkolagens uttryckliga stadgande

1 I andra kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:r 45 vid 1904 års riksdag säges att man på
grund av stadgandet i 16 kap. 3 § kyrkolagen torde vara berättigad att antaga smittosam sjukdom,
som ej kan botas, vara indirekt ett äktenskapshinder.

Lag om äktenskapa ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§. 155

om trolovnings upphävande även mot de trolovades vilja. Men det förslag till
kyrkoordning, som framlades vid 1731 års riksdag och avsåg att bringa kyrkorätten
i överensstämmelse med den väntade nya borgerliga lagboken, innehåller i 15 kap.

3 §, i samband med en uppräkning av dem vilka bland annat för skyldskap, svågerskap
eller begånget horsbrott ej må trolovas, även denna bestämmelse: »Icke
heller de, som med smittosamma sjukdomar behäftade eller vettlöse äro; varom
vidare i lagboken stadgat finnes.» Då hänvisningen till lagboken utan tvivel åsyftar

4 kap. 2 § giftermålsbalken,1 vill det följaktligen synas som vore föreskriften i
sagda lagrum om fästnings återgång ämnad att, liksom kyrkolagens bestämmelse
om trolovnings upphävande, tillämpas även oberoende av yrkande från någon av de
trolovade.1 2

Om avsett varit att obotlig smittosam sjukdom i allmänhet skulle utgöra ett
verkligt äktenskapshinder, visar emellertid redan k. brevet den 25 november 1757
att lagen ej uttolkats i enlighet med lagstiftarens syfte. Nämnda k. brev var föranlett
av uppkommet tvivelsmål om rätta förståndet av 16 kap. 2 § kyrkolagen.
Det hade anförts att sagda lagrum väl anser fallandesot såsom ett laga skäl till skillnad
i trolovningar när endera parten det påstår, men icke utsätter huruvida äktenskap,
när det å ömse sidor åstundas, må tillåtas emellan personer af vilka någondera
är besvärad med berörda sjukdom, och hos Konungen hade förfrågan gjorts
om och huruvida äktenskap i sådant fall kunde beviljas. Härå lämnades i k.
brevet det svar att när någon för fallandesot känd åstundade träda i äktenskap,
undersökning om sjukdomens art skulle på närmare angivet sätt företagas; och
om sjukdomen funnes icke vara den rätta fallandesoten, eller epilepsia idiopathica,
då men icke annars vore äktenskap den sjuke tillåtet. När sålunda ett uttryckligt
äktenskapsförbud med avseende å den, som lider av den rätta fallandesoten,
inkom i vår lagstiftning, antyddes icke att förbudet redan funnes i gällande rätt.
Såsom grund till förbudet åberopades varken kyrkolagens eller 1734 års lags stadganden
om trolovnings upplösning, utan allenast att enda medlet att efterhanden
utrota den rätta fallandesoten funnes vara att alldeles förbjuda giftermål för dem.
vilka därmed äro besvärade.

1 1734 års lag är i nu förevarande avseende lika med det förslag, som av lagkommissionen förelädes
ständerna vid 1731 års riksdag.

2 Jfr ock det stadgande om återgång av äktenskap för obotlig smittosam sjukdom, som innefattas i
13 kap. 8 § giftermålsbalken.

156

Bör obligatorisk

läkarundersökning

införas ?

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

I senare författningar och lagarbeten framträder dock den uppfattningen att fallandesot
ej är den enda sjukdom, som utgör laga äktenskapshinder. Så stadgas uti
instruktionen för collegium medicum den 28 oktober 1797, att när vid giftermål
frågor hos kollegiet göras om ärftligen smittande sjukdomars beskaffenhet, böra
de med den grannlagenhet och urskilning besvaras att anledning icke gives vare
sig till generationens hindrande eller landets besvärande med obotliga sjukdomar.
En liknande bestämmelse om ärftliga eller smittosamma sjukdomar innehåller instruktionen
för sundhetskollegium den 6 december 1815. Lagkommittén, som i sitt
förslag till allmän civillag uppställde såsom äktenskapshinder verklig fallandesot
och annan ärftligen smittande sjukdom, anmärkte i motiven att detta stode i överensstämmelse
med k. brevet den 25 november 1757 och instruktionen för collegium
medicum.1 Det förslag till kyrkolag, som år 1828 avgavs av därtill särskilt utsedda
kommitterade, stadgar i 4 kap. 4 § att lysning till äktenskap icke må utfärdas
för vansinniga eller av fallandesot eller andra obotliga eller smittosamma sjukdomar
i hög grad besvärade. Och äldre lagberedningen bibehöll lagkommitténs
förslag oförändrat. Praxis torde emellertid alltjämt hava med bestämdhet omfattat
den mening att, frånsett sådana psykiska lidanden som inverka på förmågan att
i allmänhet sluta avtal, ej annan sjukdom än fallandesot utgör hinder mot äktenskap.

Med den växande insikten om samhällets plikt att sörja för släktets andliga och
fysiska hälsa och särskilt om de faror härför, som könssjukdomarna innebära, hava
under de senare åren i vårt land liksom annorstädes allt livligare påyrkats lagstiftningsåtgärder
till förebyggande att äktenskap ingås av dem, vilka icke kunna
ur medicinsk synpunkt anses därtill skickade. Olika förslag hava i sådant hänseende
blivit framställda.

Vidast går yrkandet att envar, som vill träda i äktenskap, skall vara skyldig
att inom viss kortare tid före giftermålet låta undersöka sig av läkare. Om viss
sjukdom av lagen uppställes såsom äktenskapshinder, är tydligen ett stadgande om
sådan skyldighet till läkarundersökning nödvändigt, därest full säkerhet skall vinnas
att förbudet ej överträdes. Men en läkarundersökning före giftermålet kan äga sitt
värde oavsett vad lagen förskriver om sjukdomars betydelse för rätten att ingå äkten 1

I Cassels och Norins tablå säges att 4 kap. 2 § giftermålsbalken, jämförd med 1757 års k. brev,
innefattar enahanda förbud mot lagförslaget.

157

Lag om uktenskags ingående och upplösning, 2 kap. ö och G §§.

skap. Den undersökte bliver upplyst, huruvida lians hälsotillstånd gör ett äktenskap
icke tillrådligt eller tillrådligt blott under vissa förutsättningar i fråga om
val av make, hygieniska försiktighetsmått i äktenskapet eller dylikt, varom allt
läkaren kan giva honom besked. Det är ett sådant självständigt ändamål undersökningen
avsetts skola tjäna, när under det senaste årtiondet frågan om lagfästandet
av en allmän skyldighet för blivande makar att låta undersöka sig av läkare bragts
under riksdagens prövning.

I en vid 1904 års riksdag väckt motion,1 vilken avsåg vidtagande av åtgärder
mot smittosam könssjukdoms .spridande genom äktenskap, upptogs sålunda ett tidigare
utom riksdagen framställt förslag att de blivande makarna skulle vara pliktiga
förete såväl läkarbetyg angående sitt hälsotillstånd som ock intyg över vad
en eller två trovärdiga nära bekanta till dem kände rörande deras hälsa. Under
utskottsbehandlingen1 2 uttalades starka betänkligheter mot förslaget, och motionen
ledde ej till någon riksdagens åtgärd.

Vid 1908 års riksdag hemställde en motionär3 att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning, huruvida icke intyg om kort tid före giftermålet undergången
läkarundersökning borde stadgas såsom villkor för äktenskap och jämväl
om icke äktenskapsförbud under vissa sjukdomar eller stadier av sjukdomar
kunde vara av nöden. Denna motion anslöt sig nära till en förut inom litteraturen
förfäktad tanke att sådant intyg borde, för undvikande av de praktiska svårigheter
som mötte vid avgivandet av en detaljerad attest, innehålla allenast att undersökning
verkställts, icke ett angivande av vad därvid iakttagits.

Lagutskottet yttrade att en lagstiftning av den art, motionären ifrågasatt, enligt
utskottets tanke skulle stöta på stora svårigheter och i flera fall synnerligen kännbart
ingripa i den enskildes personliga förhållanden. De sociala hänsyn, som lagstiftaren
måste taga när det gällde att giva rättsregler å ett område, där den enskilde
i högre grad än eljest hade anspråk på att hans rent personliga intressen icke åsidosättas,
reste här så stora hinder, att de icke borde av lagstiftaren lämnas obeaktade,
om icke ett statens ingripande av förhållandena nödvändiggjordes eller detsamma.
uppbures av en allmänt gängse åskådning. Enligt utskottets förmenande

1 Av herr P. P. Waldenström i andra kammaren.

2 Se andra kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:r 45 och första kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande n:r 26.

3 Herr E. O. V. Wavrinsky i andra kammaren, motionen n:r 2.

Motion vid
1904 års
riksdag.

Motion vid
1908 års
riksdag.

Lagutskottets
yttrande
år 1908.

158 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

vore emellertid dessa betingelser icke för banden. Så vitt rörde förslaget att såsom
villkor för äktenskap borde stadgas skyldighet för nupturienterna att kort tid före
giftermålet underkasta sig läkarbesiktning, anförde utskottet vidare:

»Såsom framgår av den motivering, som motionären lämnat sitt ifrågavarande
förslag, avser detsamma i främsta rummet att förekomma, att personer, som äro
behäftade med venerisk sjukdom, ingå äktenskap och därigenom utsätta den andre
maken och de barn, som födas i äktenskapet, för de svåra följder dessa sjukdomar
ofta draga med sig. Det finnes även anledning befara, att den obligatoriska läkarundersökningen
före ingående av äktenskap gemenligen skulle anses påbjuden just
med avseende å dessa sjukdomar. Den föreskrivna undersökningen skulle därigenom
helt säkert i många fall bliva än mera motbjudande för de blivande makarna
och för mången kännas i hög grad kränkande. Särskilt i de trakter av landet,
där dylika sjukdomar äro föga utbredda, skulle en lagstiftning av angiven innebörd
möta ett bestämt motstånd. Till följd av de veneriska sjukdomarnas natur
är det dessutom mången gång omöjligt för läkaren — även om han är specialist å
ifrågavarande område — att med säkerhet avgöra, huruvida sjukdomen befinner
sig i ett sådant stadium, att han bör avråda från ingående av äktenskap, och torde
detta äga tillämplighet även å andra smittosamma sjukdomar än de nyss nämnda.
För ett effektivt bekämpande av smittosamma sjukdomar lärer ej heller den föreslagna
åtgärden vara erforderlig. Om skyldighet stadgades för kontrahenterna att
före vigseln låta underkasta sig besiktning av läkare, kunde det dessutom befaras,
att den i vårt land redan nu mycket låga äktenskapsfrekvensen skulle än ytterligare
nedgå. Vad angår det i motionen anförda uttalandet, att fordran på läkarbesiktning
för dem, som ämna ingå äktenskap, icke borde möta något motstånd,
enär allmänheten redan vore van vid att läkarbetyg ofta krävdes för anställning
inom vissa statens verk, för genomgående av vissa undervisningskurser m. m., vill
utskottet framhålla, att, med hänsyn till den stora skillnad i betydelse ett ofördelaktigt
resultat av läkarbesiktningen skulle medföra för den undersökte, en dylik
jämförelse synes i hög grad missvisande.

Beträffande innehållet i det intyg, som skulle av läkaren avgivas, har motionären
ifrågasatt, att detsamma i regel endast skulle bestyrka, att äktenskapskandidaten
undergått undersökning utan att angiva resultatet av densamma. Så vitt utskottet
kan finna, skulle ett dylikt intyg i stort sett komma att sakna betydelse

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§. 159

och den obligatoriska läkarundersökningen icke medföra det gagn, som man därmed
avsett att vinna, då det skulle stå den undersökte fritt att vid läkarens föreställningar
fästa det avseende han funne för gott. Den, som vet sig vara behäftad
med en sjukdom, vilken kan överföras på den blivande maken eller de barn,
som födas i äktenskapet, lärer för övrigt redan nu i regel låta behandla sig av
läkare före trädandet i äktenskap. En förbättrad undervisning om de smittosamma
sjukdomarnas natur och verkningar samt en därigenom åstadkommen vidgad kännedom
om de faror, de kunna draga med sig såväl för den sjuke själv som för
hans maka och ett kommande släkte, skola säkerligen i minst lika hög grad som
de lagbud, motionären ifrågaställa medföra en ökad ansvarskänsla och ett allt allmännare
iakttagande på frivillighetens väg av de fordringar, som kunna och böra
uppställas i nu förevarande avseende. Och enligt utskottets uppfattning är denna
väg till målets uppnående att föredraga framför ett tvångsbud på ett så ömtåligt område
som detta. I varje fall finnes det grundad anledning antaga, att en sådan lagstiftning,
som motionären ifrågasatt, icke skulle komma att visa sig i avsedd grad
effektiv. Med rätta har det nämligen uttalats den farhågan, att de personer, mot
vilka lagbudet egentligen vore riktat, och beträffande vilka motionären rent av
ifrågasatt ett äktenskapsförbud, nog icke skulle låta avhålla sig från att överflytta
sin sjukdom på andra blott med den skillnad, att det skedde utom i stället för
inom äktenskapet, samt att de barn, som därigenom bragtes till världen, skulle
komma att utsättas för mera vanvård och större lidanden, än om de vore födda
av en legitim förbindelse.»

Motionen blev sålunda av lagutskott avstyrkt och vann, så vitt den avsåg obligatorisk
läkarundersökning före giftermålet, icke någondera kammarens bifall.

Sedermera har jämväl reglementeringskommittén förklarat sig anse ett stadgande Reglementeom
verkställd läkarundersökning såsom villkor för lysning icke under nu rådande
förhållanden vara att förorda.1 Ett dylikt stadgande skulle nämligen, om än i »''ande.

och för sig önskligt, helt visst stöta på synnerligen stora svårigheter av såväl
allmänt mänsklig som praktisk natur. I sådant hänseende framhåller kommittén,
utöver vad redan inom riksdagen anförts, att de för nupturienterna uppkommande
kostnaderna skulle, även om själva undersökningen bleve avgiftsfri, ändock komma

1 Se dess betänkande I s. 147—149.

160 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

att med hänsyn till resor och dylikt bliva åtminstone i vissa landsändar rätt avsevärda.
Kommittén anmärker ock särskilt, hurusom det knappast torde vara att
förvänta att allmänheten skulle visa mindre motvilja mot den obligatoriska undersökningen,
om resultatet av densamma icke komme till synes i läkarintyget.
Fakultetens Fakulteten har ytterligare betonat de olägenheter, vilka skulle uppstå till följd
utlåtande. av ^en mcd läkarundersökningen förknippade kostnaden. Denna skulle komma
att verka som en avsevärd beskattning av nupturienten; åtminstone skulle den
uppfattas så av det stora flertal friska personer, som redan utan läkarundersökning
visste sig oförhindrade till äktenskap. Den sunda huvudmassan av vårt folk, särskilt
lantbefolkningen, kunde med ett visst fog anse sig genom den nya utgiften
orättvist beskattad på grund av förhållanden, som rörde en minoritet hos folket,
företrädesvis i städer och industricentra, där den förnämsta anledningen till stadgandet,
de veneriska sjukdomarna, hade sitt egentliga hemvist. Slutligen vore det
fara, att denna nya utgift för äktenskaps ingående skulle avhålla många mindre
bemedlade därifrån, varigenom vår redan låga äktenskapsfrekvens ytterligare komme
att sänkas och antalet illegitima förbindelser att stiga, utan att likväl sjukdomarnas
och sjukdomsanlagens överförande genom smitta och arv kunde hindras.
Så önskvärd en lagbestämmelse om allmän obligatorisk läkarundersökning för
nupturienter än från medicinsk synpunkt vore, har dörför fakulteten ansett sig
icke kunna för närvarande tillstyrka dess införande hos oss.

Uttalanden Det danska retslmgeraadet har, närmast till betryggande av att vissa äktenskapssak1
norska hinder varda iakttagna, förslagit att envar nupturient skall varda skyldig förete
auktoriteter ^ys om undergången läkarbesiktning. Medicinska fakulteten vid universitetet
i Kristiania, till vars uttalande den norske medicinaldirektören anslutit sig, har
åter ansett ett stadgande därom icke vara att anbefalla: läkaren skulle säkerligen
ofta bliva förd bakom ljuset, tvivelaktiga fall kunde lätt uppstå och en
obligatorisk undersökning, som måste vara ingående, skulle kännas som en förolämpning.

Beredning- Även beredningen är av den mening att ett dylikt stadgande icke lämpligen
ens yttrande. mec](]e]as_ Det skulle innebära en fordran på större personliga och ekonomiska

uppoffringar av de enskilde än som stode i rimligt förhållande till vad samhället
därmed kunde vinna; och otvivelaktigt är den anmärkning riktig att mångens
obenägenhet för äktenskapet skulle därav stärkas. Betyg om undergången läkarbe -

161

Lag om äktenskaps ingående oeh upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

siktning synes ej kunna fordras av annan nupturient än den, mot vilken gives
särskild anledning till förmodan att ett av lagen uppställt sjukdomshinder gör
honom oberättigad till äktenskaps ingående.

Frågan om ej lagen borde uppställa vissa andra sjukdomar än fallandesot såsom Förslag vid
hinder mot äktenskap har, såsom redan är nämnt, jämväl varit föremål för riksdag''™
riksdagens prövning. Den förut omtalade motionen vid 1908 års riksdag av- domshilder.
såg även utredning, om icke äktenskapsförbud under vissa sjukdomar eller stadier
av sjukdomar vore av nöden; och motionären framhöll att sådant förbud
kunde ifrågasättas särskilt med avseende å sinnessjukdomar. På grunder, som
förut återgivits, blev motionen av lagutskottet avstyrkt. Mot utskottets hemställan
hade emellertid avgivits reservation,1 däri hemställdes att riksdagen ville
hos Kungl. Maj :t anhålla om övervägande, i vad mån även andra svårare sjukdomar
än fallandesot borde i veterliga fall utgöra äktenskapshinder, samt framläggande
av det lagförslag vartill detta övervägande kunde föranleda. Det syntes
reservanten att man ej med utskottet hade rätt att slå sig till ro med en förhoppning,
att en växande upplysning skulle på deta område inom överskådlig tid på frivillighetens
väg medföra en ökad ansvarskänsla. Så länge lagstiftningen ej på något
sätt stämplade såsom obehörigt att genom äktenskaps ingående överföra de svåraste
sjukdomar på efterkommande, kunde man icke heller begära att individerna skulle
behärska sina naturliga instinkter och bättre än statens lagar förstå att vårda
sig om kommande släktens hälsa. Ett påbud att vissa svårare ärftliga sjukdomar,
som obestridligen fullt utbildade funnes hos någondera kontrahenten, borde utgöra
hinder för äktenskaps ingående, syntes därför vara på sin plats. En sådan lag
skulle även verka som en väckelse till eftertanke och såmedelst bidraga till det
av utskottet förordade upplysningsarbetet. Det funnes ej någon anledning, varför
ej även andra svårare ärftliga sjukdomar än fallandesot skulle utgöra äktenskapshinder.

Vid ärendets behandling i riksdagen bifölls utskottets hemställan av första kammaren,
medan andra kammaren biträdde reservationen.

1 Av herr C. Lindhagen med instämmande av herr J. Pettersson i Södertälje.

21—1237S7.

162

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

5 §•

Sinnessjukdom
och sinnesslöhet.

Liksom beredningen i avseende å de allmänna grundsatser, vilka böra vara bestämmande
för lagstiftarens ställning till spörsmålet om äktenskapshinder av nu
ifrågavarande art, kunnat'' ansluta sig till vad fakulteten därom anfört, så har
även fakultetens förslag till lagbestämmelser blivit av beredningen i väsentliga
delar följt. I likhet med fakulteten har beredningen sålunda ansett att lagstiftningen
om äktenskapshinder bör innehålla stadganden som avse, förutom fallandesot, tvenne
sjukdomsgrupper — sinnessjukdom och därmed besläktade tillstånd samt de veneriska
sjukdomarna.

Om sinnessjukdoms betydelse för rätten att ingå äktenskap innehåller vår lag,
såsom förut erinrats, icke något uttryckligt stadgande. Det är dock enligt gällande
rätt otvivelaktigt att den, som saknar förmågan att sluta avtal över huvud, ej heller
äger ingå äktenskap. För så vitt sinnessjukdomen berövar den sjuke rättslig handlingsförmåga,
utgör den alltså även äktenskapshinder.

Fakulteten har emellertid framhållit att sinnessjukdom enligt nutida vetenskaplig
åskådning icke alltid kan anses innebära civilrättslig inkapacitet. Det vore därför
nödigt, med avseende på sinnessjukdomens rashygieniska betydelse och den äktenskapsinkompetens
den även från andra synpunkter medförde, att sjukdomen såsom
sådan komme att utgöra äktenskapshinder. All erfarenhet utvisade att sjukdomen
mycket ofta var grundad på ett till avkomman överförbart sjukligt anlag, och
sinnessjukdom intoge i förhållande till ärftligheten i allt väsentligt samma ställning
som epilepsien. I själva verket talade starkare skäl för sinnessjukdomens an
för epilepsiens plats i lagen såsom äktenskapshinder, då de sjukdomsyttringar, som
kunde utbreda sig ur det ärftliga anlaget vid sinnessjukdom, vore av mera svårartad
beskaffenhet och därmed risken för efterkommandes andliga hälsa och utveckling
samt för deras samhällsduglighet även större.

Det har tillika av fakulteten anförts, hurusom uttrycket sinnessjukdom i vetenskapligt
språkbruk vanligen icke omfattar de tillstånd av hämmad psykisk utveckling,
vilkas högsta grad betecknas som idioti, och att även i dagligt tal sadana
tillstånd i allmänhet icke torde avses med orden sinnessjukdom och sinnessjuk. Då
de emellertid i förevarande avseende vore, åtminstone i sina svårare grader, fullt
likvärdiga med egentlig sinnessjukdom och liksom denna kunde vara yttringar av
svår ärftlig belastning, borde de uttryckligen inbegripas under samma lagbestämmelse
som denna. De kunde lämpligen betecknas som sinnesslöhet, med vilken

163

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

beteckning då avsåges grader av utvecklingshämning, vilka ligga under en utvecklingsnivå,
som motsvarar den normalt vid straffmyndighetsåldern (15 år) föreliggande.

I enlighet med vad fakulteten sålunda yttrat, upptar beredningens förslag bland
äktenskapshindren förhandenvarande sinnessjukdom och sinnesslöhet, jämväl för de
undantagsfall då den sjuke eller sinnesslöe ej måste anses sakna rättslig handlingsförmåga.
Den skärpning av gällande rätt, som hindersbestämmelsen för dessa
fall innebär, torde med hänsyn till den sinnessjukes eller sinnesslöes oförmåga
att fylla en makes plikter och på de av fakulteten i övrigt anförda grunder finnas
fullt berättigad.1

Vid jämförelse mellan parallelltexterna till 5 § möter den olikhet att det svenska
uttrycket »sinnesslö» saknar varje motsvarighet i den norska texten, medan den
danska talar om den som är »aandssvag i hojere grad».

De svenska och danska uttrycken äro emellertid att taga i samma betydelse.
I det svenska psykiatriska språkbruket skiljes mellan sinnessjukdom, vilken är en
pågående sjuklig process i hjärnan, och psykisk abnormitet, som beror av antingen
en medfödd abnorm sinnesbeskaffenhet eller en avslutad sjuklig hjärnprocess. Till
psykisk abnormitet äro att hänföra de ursprungliga utvecklingshämningar, vilkas
högsta grad betecknas med idioti och som i sina mindre svåra former benämnas
imbecillitet. I Danmark inbegripas såväl idiotien som imbecilliteten under »aandssvaghed»
och lagtextens ord »aandssvag i hojere grad» äro icke att fatta så snävt,
att ej även vissa fall av imbecillitet skulle därmed avses. Hos oss bär terminologien
varit vacklande. I ett år 1894 avgivet kommittébetänkande1 2 föreslogs att,
i likhet med vad förhållandet vore i våra grannländer Danmark, Norge och Finland,
ordet »andesvaghet» borde användas såsom gemensam beteckning för samtliga
grader och former av sådan fortfarande sjuklig psykisk svaghet, som är medfödd
eller uppkommen i barndomen före puberteten. En sådan terminologisk förändring

1 Enligt Bidrag till Sveriges officiella statistik K) Hälso- och sjukvården II beräknades, på
grund av kyrkoherdarnes och hälsovårdsnämndernas uppgifter, att år 1910 antalet sinnessjuka i riket
utgjorde 15 656 och antalet sinnessjuka 9164. Under år 1910 blevo 1850 personer intagna å offentliga,
självständiga anstalter för sinnessjuka. Hos 1157 av de sålunda intagna kunde sinnessjukdomen anses
hava uppkommit under inflytelse av ärftlig belastning, därav sinnessjukdom hos föräldrar eller fareller
morföräldrar i 291 fall.

2 Underdånigt betänkande och förslag till ordnande av andesvagas undervisning, avgivet i mars 1894.

164

Lag om äktenskaps ingående och upplösning■, 2 kap. 5 och 6 §§.

syntes kommittén desto hellre böra vidtagas som de vanligen nyttjade uttrycken
sinnesslöhet, sinnessvaghet, svagsinthet o. s. v. ofta gåve anledning till oklarhet
i uppfattningen och vore ägnade att missleda. Framför allt borde ordet idioti,
som begagnades dels såsom allmänt uttryck för alla grader av svaghet i själsförmögenheterna
dels blott för de svåraste fallen därav, övergivas, då i detta ord i allmänna
språkbruket inlagts något osympatiskt och föraktligt. Även Kungl. Maj:t
fann lämpligt att benämningen sålunda ändrades och föreslog i statsverkspropositionen
till 1897 års riksdag att anslagstiteln »uppfostringsanstalter för sinnesslöa
barn» skulle utbytas mot »uppfostringsanstalter för andesvaga». Riksdagen
ansåg emellertid den ifrågasatta nya benämningen icke böra godkännas, och ett
svenskt uttryck, som i likhet med det danska »aandssvaghed» omfattar såväl idiotien
som imbecilliteten i alla dess grader, saknas alltjämt. I den officiella hälsooch
sjukvårdsstatistiken nyttjas, såsom svenska benämningar, sinnesslöhet för idioti,
sinnessvaghet för imbecillitet. I senare författningar har dock ordet sinnesslö tagits
i den omfattande betydelse att därmed betecknas även svårare former av imbecillitet.
Sålunda lära de k. kungörelser, vilka utfärdats angående anslag av
allmänna medel åt uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn och åt arbetshem för
sinnesslöa samt angående understöd av statsmedel åt anstalter för obildbara sinnesslöa,
1 med sinnesslöhet förstå detsamma som fakulteten, nämligen de grader av
utvecldingshämning, vilka ligga under en utvecklingsnivå som motsvarar den normalt
vid straffmyndighetsåldern föreliggande. Det är ock denna vidsträcktare bemärkelse
ordet sinnesslö äger i beredningens förslag. Uppenbart torde å andra sidan
vara att under sinnesslöhet icke kunna hänföras de lindrigaste formerna av
imbecillitet, vilka stå på gränsen till den svaga begåvningen utan abnorm karaktär,
sålunda t. ex. ej utan vidare vad i medicinalstyrelsens cirkulär den 18 oktober
1905, rörande hinder för stamanställning vid armén och flottan, angives såsom
»inskränkt förstånd eller svag fattningsförmåga i sådan grad, att den militära utbildningen
därigenom väsentligen försvåras». Dylika gränsfall torde emellertid ej
sällan komma att hemfalla under stadgandet i 3 §.

Att åter den norska texten efter ordalagen riktar sig allenast mot den som är sinnessjuk,
ej mot idioten eller den imbecille, beror av den egendomliga utformning
begreppet sinnessjukdom erhållit i norsk rätt. Det norska lagspraket inbegriper

1 Se k. kungörelserna den 10 juni 1908 och den 31 dec. 1904.

165

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. <5 och G §§.

nämligen under »sindssygdom» både idioti och annan »aandssvakhet» av högre
grad. Trots den formella avvikelsen från de svenska och danska texterna lärer
sålunda den norska hava i nu förevarande avseende samma sakliga innebörd som de.

Enligt fakultetens förslag borde såsom äktenskapshinder även uppställas förut- Förutgången

• 81YlVlES8''iUlC''m

gången sinnessjukdom, som icke varit betingad av yttre orsaker. I denna del dom.
har beredningen ej kunnat ansluta sig till fakulteten.

Till stöd för sin mening härutinnan har fakulteten anfört huvudsakligen följande.
I några få former av sinnessjukdom kunde den framkallande orsaken vara
av yttre natur, men så gott som regelbundet torde exogena (utifrån tillkomna) och
endogena (i anlaget, den individuella konstitutionen inneboende) faktorer samverka
för framkallandet. Vanligen torde de senare vara de övervägande, mindre ofta de
förra, men orsaksförhållandena kunde vara av särdeles svårutredd beskaffenhet.

I det ena eller andra fallet vore det icke de sjukliga yttringarna i och för sig, som
borde fälla utslaget, utan deras karaktär av att tillhöra en sjukdomsbild, som talade
för att hos den sjuke funnes ett på avkomman överförbart sjukligt anlag. Ofta vore
sinnessjukdomen kontinuerlig, men kunde ock visa en utpräglad periodicitet med
fria eller relativt fria mellantider. Sjukdomsperiodernas och mellantidernas tidsutsträckning
växlade betydligt, de senare kunde stundom omfatta flera år. Då
emellertid just dessa periodiska former stode på starkt ärftlig grund, vore ändamålet
med ett äktenskapsförbud för sinnessjuka alldeles förfelat, om lagstadgandets formulering
skulle medgiva äktenskaps ingående under en sådan friperiod. Ett
äktenskapshinder på grund av sinnessjukdom borde därför träffa icke blott de manifesta
fallen av pågående sådan sjukdom utan även skenbart eller verkligt tillfrisknade
fall.

Förslaget att förut genomgången sinnessjukdom skulle i visst fall utgöra äktenskapshinder
har medicinalstyrelsen icke biträtt. Enligt styrelsens mening skulle
säkerligen i allt för många fall möta mycket stora svårigheter att utreda, huruvida
sjukdomen varit beroende på inre eller yttre orsaker eller på samverkan av båda,
svårigheter, vilka esomoftast torde visa sig oöverkomliga. Det borde ej heller förbises
att hithörande frågor vore av synnerligen grannlaga natuf och att den särställning
inom samhället, som allmänheten med eller utan fog läte en av sinnessjukdom
drabbad person även efter avlupen sjukdom intaga, skulle med den föreslagna
regeln bliva ännu mera utpräglad, ett förhållande som ej kunde sägas vara med hu -

166

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

manitet förenligt. Det syntes överhuvud kunna ifrågasättas, huruvida man under
några förhållanden kunde med tillräckligt fog genom lag förbjuda en frisk person
att ingå äktenskap.

De betänkligheter mot förslaget, vilka sålunda av medicinalstyrelsen uttalats, delar
beredningen i allt väsentligt. Uppenbart är att lagstiftningen i fråga om stadgande
av nya äktenskapshinder på rashygienisk grund måste framgå med den
största försiktighet, och det lärer kunna omtvistas huruvida den vetenskapliga
ärftlighetsforskningen nått så säkra resultat, som måste krävas för uppställandet
av ett äktenskapshinder sådant som det ifrågasatta. Ett förbud för den, som
är sinnessjuk, att träda i äktenskap medan sjukdomen varar påkallas icke blott
av omtanken för kommande släktens hälsa utan i kanske ej mindre grad till
skydd för honom själv och av hänsyn till de vådor för ett lyckligt äktenskapligt
samliv, som sjukdomen måste anses medföra. Men det synes ej försvarligt
att från äktenskap utestänga den, vilkens egen hälsa är god och mot vars lämplighet
att bilda familj följaktligen ur nu förevarande synpunkt väsentligen intet
annat är att anmärka än att han vore bärare av ett sjukligt anlag, som möjligen
kunde gå i arv till efterkommande och hos dem framträda i svårare former. Ett
på medicinska grunder fotat äktenskapsförbud för den, som själv är frisk, skulle
enligt beredningens tanke vara ett starkare tvång mot den enskilde än han rimligen
bör vara skyldig att i samhällets intresse underkasta sig.

I så måtto synes dock vad fakulteten härutinnan anfört böra vinna avseende
att den, vilken varit sinnessjuk, icke må under den närmaste tiden därefter ingå
äktenskap, med mindre bevis företes att sådan sjukdom icke då kan hos honom
påvisas. Genom en sådan bestämmelse, som upptagits i 3 kap. 2 § 4 mom. av beredningens
förslag, torde, i den man lämpligen kan ske, trygghet vinnas att de
blott skenbart tillfrisknade fall, om vilka fakulteten talat, ej undgå att drabbas av
hindret förhandenvarande sinnessjukdom.

Varken det danska retslsegeraadet eller medicinska fakulteten vid universitetet i
Kristiania har förordat ett stadgande om att överstånden sinnessjukdom skulle utgöra
äktenskapshinder. Den norske medicinaldirektören har ansett det böra komma
under övervägande, huruvida icke, när den ene av kontrahenterna varit sinnessjuk,
borde finnas möjlighet för kontrahenternas föräldrar eller förmyndare ävensom vigsel -

167

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

förrättaren att fordra förklaring från kompetent sakkunnig om att ett verkligt tillfrisknande
föreligger och att det icke är övervägande fara för återfall.

En art av andlig abnormitet, som ej i sträng mening kan hänföras till vare sig
sinnessjukdom eller allmän sinnesslöhet, men liksom dessa kan vara uttryck för en
svår hereditär belastning utgöres, säger fakulteten, av en del mera partiella själsdefekter,
där endast, eller åtminstone huvudsakligen, vissa sidor av själsförmögenheterna
fått en hämmad eller sjukligt missriktad utveckling. Då dessa ärftliga själsabnormiteter,
såsom etisk imbecillitet (»moral insanity», förbrytareanlag), sexuell perversitet,
dipsomani o. d., ofta nog toge sig samhällsvådliga yttringar, syntes det fakulteten
önskligt och nödigt att, i avvaktan på kraftigare åtgärder till förekommande av
därmed behäftade personers fortplantning, lagstiftningen så vitt möjligt hindrade
dylika individer från att bilda familj och fortplanta sig genom äktenskap. En allmän
hindersbestämmelse i enlighet med den för sinnessjukdom och sinnesslöhet anbefallda
funne fakulteten därför befogad även angående ifrågavarande själstillstånd,
vilka syntes kunna i lagen betecknas såsom svårare själslyte eller sedlig defekt,
varav synnerligt stor fara för efterkommandes andliga utveckling måste förutses.
Såsom särskilt misstänkt att vara behäftad med sådan abnormitet borde anses den,
som dömts för svårare brott, för upprepade förbrytelser eller för lösdriveri. Därför
borde den sålunda dömde ävensom annan, vilken på skäliga grunder måste misstänkas
för abnormitet av ifrågavarande art, ej äga ingå äktenskap, med mindre genom
läkarundersökning blivit ådagalagt att han icke vore behäftad med sådan abnormitet
på själslivets område, som utgjorde äktenskapshinder. Dock skulle hindret vara
dispensabelt.

När beredningen ej heller härutinnan följt vad fakulteten förordat, har även denna
avvikelse från dess förslag delvis berott av en tvekan, huruvida på forskningens
nuvarande ståndpunkt den hereditära belastningen kan i de fall, som här äro i fråga,
sägas spela en sådan roll att införandet av det föreslagna nya äktenskapshindret är
påkallat. Eörsåvitt åter hindret skulle stödjas ej på de ifrågavarande själsabnormiteternas
ärftlighet utan därpå att det hem, där någon av föräldrarna är behäftad med
dylik abnormitet, ej vore en lämplig omgivning för de uppväxande barnen, må erinras
att skadliga miljöinflytelser på barnen under deras utvecklingsår böra förebyggas
ej genom äktenskapsförbud utan genom åtgärder inom barnavårdslagstift -

Partiella
själsde/ekter.

168

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

ningens område. Mot fakultetens förslag i nu förevarande del har emellertid beredningen
även betänkligheter av annan grund. Fakulteten anmärker själv att då ifrågavarande
abnormiteter i allmänhet äro för omgivningen mindre påfallande, svårigheten
att genom ett lagstadgande träffa därmed åsyftade diskvalifikationer är större än beträffande
sinnessjukdom och sinnesslöhet. Enligt beredningens tanke är i själva
verket det begrepp — svårare själslyte eller sedlig defekt — varmed fakulteten här
rör sig, för den allmänna uppfattningen ännu så främmande och till sitt innehåll
oklart att det ej lämpligen kan upptagas i ett stadgande om äktenskapshinder. Den
föreslagna bestämmelsen synes fela mot fakultetens egna grundsatser att menige man
bör kunna fatta innebörden av ett lagbud, varigenom ingående av äktenskap förbjudes
på medicinska grunder, att abstrakta sammanfattningar av olikartade diskvalifikationer
för äktenskap därför i lagen böra undvikas och endast konkreta, noga
avgränsade uttryck användas samt att medicinska och icke medicinska förutsättningar
för ett lagbuds verkan ej böra sammanslås under allmänt hållna termer. Att
utan vidare underkasta vissa grupper av brottslingar tvånget till läkarundersökning
skulle även innebära en skärpning av den påföljd brottet eljest medför; och
stadgandet skulle för sin tillämpning förutsätta anteckning i kyrkoböcker och prästbevis
om förhållanden, vilka man av humanitära skäl numera ej vill låta där
komma till synes. Slutligen håller beredningen ock före att hos de brottslingar,
lösdrivare och andra lägre stående individer, mot vilka det ifrågasatta äktenskapshindret
närmast vore riktat, näppeligen kan förutsättas den ansvarskänsla att de
skulle låta sig genom lagbudet avhålla även från utomäktenskapligt könsumgänge.
Om dem torde tvärtom gälla vad fakulteten yttrar med avseende å vissa alkoholister,
att ett äktenskapsförbud snarare skulle befrämja än hindra den illegitima fortplantningen.

kunna^givas Enligt den danska texten skall Konungen eller den han bemyndigar kunna, efter

vid sinnes- retsleegeraadets hörande, tillåta en sinnessjuk att ingå äktenskap, när under hänsyn
sjukdom ...

eller sinnes- till sjukdomens art och dess ringa fara för efterkommandes hälsa samt den sjukes
förmåga att bedöma äktenskapets betydelse är försvarligt att sådant äktenskap ingås.
De svenska och norska förslagen upptaga däremot sinnessjukdom såsom ett indispensabel
äktenskapshinder.

I det norska förslaget är denna ståndpunkt en nödvändig följd därav att, enligt
rättsuppfattningen i Korge, den som inför lagen är att betrakta såsom sinnessjuk

169

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

även anses sakna rättslig handlingsförmåga. Med den svenska rättspsykiatriska
åskådningen att sinnessjukdom eller sinnesslöhet ej ovillkorligen utesluter avtalskapacitet
vore åter en möjlighet till dispens ej oförenlig, och fakulteten har jämväl föreslagit
att ifrågavarande äktenskapshinder skulle bliva dispensabla. Fakultetens
yttrande giver dock vid handen att dispensmöjlighet förordats med tanke närmast
på de psykopatologiska tillstånd, vilka fakulteten sammanfattat under benämningen
svarare själslyten eller sedliga defekter. Att dessa tillstånd, liksom förutgången
sinnessjukdom, icke kunde uppställas såsom äktenskapshinder med mindre möjlighet
att erhålla dispens lämnades öppen, synes även beredningen ovedersägligt.
Och då å andra sidan förhandenvarande sinnessjukdom och sinnesslöhet icke med
nödvändighet måste utgöra indispensabla hinder, kunde, därest såsom hinder mot äktenskap
upptoges sinnessjukdom och därmed besläktade tillstånd i den utsträckning
som av fakulteten förordats, ur lagteknisk synpunkt vara väl försvarligt att för samtliga
fall gåves en enhetlig bestämmelse om tillgång till dispens. När däremot, såsom
enligt beredningens förslag, äktenskapsförbudet skall gälla allenast förhandenvarande
sinnessjukdom och sinnesslöhet, synes det lämpligen böra bliva ovillkorligt.

Det är väl sant att, såsom fakulteten påpekat, sinnessjukdom kan tagas i mer
eller mindre omfattande bemärkelse och att under sinnessjukdom i vidsträcktare mening
torde kunna inbegripas former av psykisk rubbning, exempelvis de av fakulteten
nämnda partiella själsdefekterna, vilka det vore allt för hårt att hänföra till de ovillkorliga
äktenskapshindren. Ett indispensabelt förbud synes ej kunna upprätthållas
utanför det område, som av fakulteten betecknas med egentlig sinnessjukdom och för
vilket även en benämning sådan som uppenbar eller tydlig sinnessjukdom blivit
ifrågasatt.1 Det torde emellertid redan utan ett sådant inskränkande predikat, som
ej lämpligen lärer kunna i lagtexten brukas, av grunderna för beredningens förslag i
nu förevarande del och vid en jämförelse med bestämmelserna i 5 kap. 2 § och 3 § 1
samt 6 kap. 13 § klart framgå att sinnessjukdom i förslaget tages i den trängre meningen,
i nära anslutning till menige mans föreställningssätt, för vilket det lärer
vara helt främmande, att giftermål skulle under några förhållanden vara den sinnessjuke
tillåtet. Vid överläggningar inom den norska läkarekåren -rörande äktenskaps 1

Se svenska läkaresällskapets förhandlingar 1910, s. 311.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Kristiania kar uttalat att >utvilsomt sindssyke» icke böra
få ingå äktenskap.

22—123737.

170 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

lagstiftningen liar framhållits att, när sinnessjukdom förordades såsom ovillkorligt
äktenskapshinder, det förutsattes, bland annat, att sådan sjukdom ej ansåges föreligga
vid varjehanda lindriga psykoser och att fullständigt tillfrisknande ansåges hava ägt
rum även om en viss defekt, ett visst lättare svaghetstillstånd kvarstode efter sjukdomen.
1 De åsikter om förhandenvaron av sinnessjukdom, vilka sålunda från norsk
sida uttalats, lära, efter vad beredningen inhämtat, allmänt omfattas även av svenska
psykiatrici.

Man har emellertid ock anmärkt, hurusom vetenskapen synes hysa en viss benägenhet
att giva begreppet sinnessjukdom en allt vidare omfattning och att försiktigheten
därför bjöde att genom en dispensregel trygga sig mot de alltför stränga följder, till
vilka vid en ändrad teoretisk uppfattning om begreppets innebörd ett äktenskapsförbud
för den sinnessjuke kunde leda. Den omständigheten att uppfattningen av be*
greppet sinnessjukdom framdeles möjligen kan komma att undergå ändring synes
dock icke innefatta tillräcklig anledning att upptaga en regel, som icke påkallas
av den nuvarande uppfattningen därav. Snarare är det av vikt att lagen icke giver
anledning därtill att en sålunda ändrad uppfattning inlägger i lagens ord en annan
mening än med dem avsetts. Och ur denna synpunkt torde en regel om dispens
ej vara att förorda. Den omständighet, att hindret är gjort ovillkorligt, lärer vid lagbudets
tillämpning innebära en kraftig erinran att lagen avser blott de fall, då enligt
hävdvunnet åskådningssätt och allmänt vedertaget språkbruk sinnessjukdom är för
handen och då förty äktenskap med den sjuke icke rimligen bör under några förhållanden
få ingås.

Vad särskilt sinnesslöhet angår, synes dispens redan av den grund icke böra ifrågakomma,
att de fall, då sinnesslöheten icke är förbunden med civilrättslig inkapacitet,
äro ytterligt sällsynta. Vissa svenska psykiatriker torde till och med vara av den
åsikt att den sinnesslöe städse är civilrättsligt inkapabel.

Saknad av Rättslig handlingsförmåga kan vara utesluten ej blott till följd av sinnessjukdom
handlings- eller sinnesslöhet, utan ock genom tillfällig sinnesförvirring eller andra avbrott eller
förmåga. omtöckningar av medvetandet, såsom vid berusning, somnambula eller hypnotiska
tillstånd, o. s. v. Alla dessa övergående anormala tillstånd hava, såsom fakulteten
erinrar, för äktenskapslagstiftningen sin enda betydelse däri, att de upphäva avtalskapaciteten.
Fakulteten har därför ansett någon särskild lagstiftning beträffande

1 Se den ovan s. 133 not 1 nämnda skrift, s. 76.

171

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

dessa tillstånd icke behövlig, om — såsom väl vore självklart — för ett äktenskaps
giltighet fortfarande från rent rättslig synpunkt fordrades att det blivit ingånget
med klart medvetande och fri vilja från båda kontrahenternas sida. Bland bestämmelserna
om äktenskapshinder bör emellertid efter beredningens mening ej heller givas
plats för ett stadgande om själva avtalskapaciteten, då ju denna utgör en given förutsättning
vid varje rättshandling och bland hindren bör upptagas allenast vad för
äktenskapsavtalet är karaktäristiskt. Även av det skäl skulle ett stadgande om rättsliandlingsförmågan
falla utom ramen för kapitlet om äktenskapshindren att, så som
beredningens förslag är byggt och för svensk uppfattning torde falla sig naturligt,
förhandenvaron eller saknaden av de bland äktenskapshindren uppställda förutsättningar
för giftermål bör åtminstone till viss grad kunna ådagaläggas redan när lysning
begäres. Såvitt frågan om avtalskapaciteten avhänger av annat än alltför låg
ålder, sinnessjukdom eller sinnesslöhet, varom allt är i hinderskapitlet särskilt stadgat,
är den emellertid beroende av så övergående och växlande omständigheter att
vad vid lysningen förekommer icke berättigar till någon slutsats om förhållandena
vid vigseln.

Främmande europeiska lagar upptaga i allmänhet ej såsom äktenskapshinder vare Främmande
sig sinnessjukdom eller saknad av rättslig handlingsförmåga. Undantag finnas dock. la9stiJtmn9-Sålunda må enligt dansk förordning av den 30 april 1824 ej den ingå äktenskap,
som saknar förnuftets bruk. Den österrikiska borgerliga lagboken stadgar bland bestämmelserna
om äktenskapshinder att rasande, vansinniga och blödsinta äro ur
stånd att sluta giltigt äktenskapsavtal, och bland dem, som icke kunna ingå äktenskap,
nämner den italienska civillagen de för sinnessjukdom omyndigförklarade. I
den schweiziska civillagen, som skiljer mellan äktenskapsbehörighet och äktenskapshinder,
upptages bland behörighetsvillkoren rättslig handlingsförmåga och uttalas
särskilt att sinnessjuka icke i något fall äro behöriga att ingå äktenskap — ett stadgande,
som enligt doktrinen lärer böra tolkas så vidsträckt att det träffar även den
från födseln psykiskt abnorme och den, som är behäftad med »moral insanity».

Även den portugisiska lagen upptager sinnessjukdom såsom äktenskapshinder.

Enligt den tyska civillagens allmänna bestämmelser om rättshandlingar är den i
saknad av rättslig handlingsförmåga, som ej fyllt sju år eller som för sinnessjukdom
är omyndigförklarad eller som befinner sig i ett icke enligt sin natur övergående

172

Lag om äktenskaps ingående, och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

tillstånd av sådan sjuklig rubbning av tankeverksamheten, som utesluter fri vilja
(§ 104). En viljeförklaring, som avgives av den vilken saknar rättslig handlingsförmåga
eller befinner sig i ett tillstånd av medvetslöshet eller övergående rubbning
av tankeverksamheten, är utan verkan (§ 105). Med hänsyn till dessa bestämmelser
blev ett under förarbetena till lagen påtänkt stadgande, att saknad av rättslig handlingsförmåga
skulle utgöra äktenskapshinder, såsom överflödigt ej upptaget i lagen.
Angående amerikansk lagstiftning må hänvisas till fakultetens yttrande.

6 §• Det förut omnämnda k. brevet den 25 november 1757 innehåller bestämmelser för
'' den händelse att någon för fallandesot känd åstundan träda i äktenskap. Prästerskapet
skall då, »innan lysning sker, giva det provincialmedico eller stadsphysico tillkänna,
med alla de omständigheter, som angående sjukdomens ursprung och beskaffenhet
äro och av den kunnoga sjukas föräldrar eller släkt och bekanta, som vistas
i staden eller socken, kunna utletas, på det bemälte läkare, sedan han sådant jämte
sitt eget yttrande hos collegium medicum till dess gillande berättat, må lämna tillförliteligt
bevis, som hos prästerskapet bör uppvisas, att sjukdomen icke är den
rätta fallandesoten eller epilepsia idiopathica, då i slikt fall, men icke annars, äktenskap
må vara den sjuka tillåtet». •

Såsom fakulteten påpekat, visar motiveringen i det k. brevet att därmed fullt medvetet
avsågs ett rashygieniskt sjette: föreskrifterna om prästerskapets åliggande givas,
emedan enda medlet att efterhanden utrota den rätta fallandesoten funnits vara
att alldeles förbjuda giftermål för de personer, vare sig man eller kvinna, vilka härmed
äro besvärade. I det k. brevet framhålles tillika, att den rätta fallandesoten
»icke bör blandas med den så kallade epilepsia sympathica, eller konvulsioner och
ryckningar, vilka ofta till utseende likna fallandesoten, fast de av andra orsaker
härröra och av en skickelig läkare kunna urskiljas och botas och sålunda på barnen
icke fortplantas samt därföre ej kunna hindra äktenskap».

Fakultetens yttrande giver vid handen att den åskådning, varpå det k. brevet sålunda
vilar, ännu i stort sett delas av den medicinska vetenskapen. Epilepsi, säger
fakulteten, är ett så pregnant och så ofta återkommande uttryck för svår ärftlig
neuropatisk belastning inom en släkt, att den fortfarande bör i vår äktenskapslagstiftning
beaktas såsom ett i rashygieniskt hänseende ytterst betänkligt släktmärke.
Belastningen kan i föregående generationer hava yttrat sig i andra former av nerveller
sinnessjukdom än fallandesot och även hos epileptikerns avkomlingar kan sjuk -

173

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. ,5 och 6 §§.

domsanlaget taga sig växlande uttryck, men likformig ärftlighet är dock regel.
Att skilja mellan olika slag av fallandesot, med olika rashygienisk betydelse, anses
ock fortfarande riktigt, om än beteckningen »den rätta» eller »den idiopatiska» fallandesoten
blivit otydlig och föråldrad och vetenskapen numera fäster avgörande
vikt vid om sjukdomens uppkomst väsentligen beror av endogena eller exogena orsaker.
Den på sjukligt anlag vilande epilepsien måste, enligt fakultetens mening, anses
såsom ett tecken på särskild fara för avkomman. Fakulteten föreslår därför att
fallandesot, som icke är betingad av yttre orsaker, stadgas såsom äktenskapshinder,
dock med möjlighet att erhålla dispens under vissa närmare angivna förutsättningar.1

Fallandesot är ej äktenskapshinder i något europeiskt land utom Sverige och Finland.
I Danmark och Norge hava de medicinska auktoriteterna nu, under erkännande
att på grund av sjukdomens farlighet för avkomman en hindersbestämmelse kunde
för vissa fall äga fog, funnit sig av hänsyn till svårigheten att uppdraga en gräns
mot övriga fall icke kunna förorda någon dylik bestämmelse. De hava tillika påpekat,
att epilepsien stundom medför sådana psykopatiska förändringar att de regler,
vilka gälla i fråga om den sinnessjukes eller sinnesslöes äktenskapsbehörighet, bliva
tillämpliga å den fallandesjuke.

Även fakulteten framhåller, hurusom det ofta är en mycket vansklig sak att avgöra,
om ett fall av epilepsi hos en äktenskapskontrahent skall hänföras till den ena
eller andra arten av sjukdomen. Svårigheten härvid har av medicinalstyrelsen blivit
ytterligare betonad. Medicinalstyrelsen säger sig från handläggning av ärenden enligt
1757 års k. brev äga stor erfarenhet av, huru vanskligt det är att på grund
av skriftliga aktstycken i ett givet fall avgöra huruvida den rätta fallandesoten
föreligger. Största svårigheten läge oftast däruti att den betygsgivande läkaren
icke varit i tillfälle att själv iakttaga ett anfall hos den, för vilken intyget utfärdas,
och att ■ konstatera att det är av epileptisk art, utan måste grunda sin
uppfattning på de mer eller mindre tillförlitliga uppgifter, som han kunnat inhämta.
För att icke äventyra ett misstag hade därför medicinalstyrelsen vanligen
nödgats inskränka det slutliga yttrandet till en förklaring, att det icke är styrkt att
vederbörande är behäftad med den rätta fallandesoten. * i

1 Antalet epileptiker i riket är ej känt. En undersökning därom är av medicinalstyrelsen påbörjad,

i anledning av riksdagens skrivelse den 28 maj 1912 (n;r 236) med anhållan om utredning i fråga om
beredande av statsbidrag för å epileptikerhem vårdad, icke sinnesslö fallandesjuk.

174

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

Enligt beredningen lämnade upplysningar har medicinalstyrelsen under åren
1899—1912 avgivit yttrande angående tjugufem för fallandesot kända personers giftermål.
1 I ett dylikt ärende, från år 1899, förklarade styrelsen i likhet med läkaren,
att de anfall, varav den sjuke lidit, med sannolikhet härrörde från epilepsia idiopathica;
men efter det sedermera en annan läkare om samme man uttalat som sin
åsikt, att intet hinder beroende på sjukdomen borde möta för hans äktenskap med
den kvinna, med vilken han redan hade tre friska barn, utlät sig medicinalstyrelsen
(år 1908) att han numera icke syntes förete symtom å epilepsi. Körande en annan
man har år 1900 av läkaren uttalats att han lede av nattlig epilepsia idiopathica, men
fyra år senare av samme läkare avgivits det yttrande att, ehuru han sannolikt lede
av fallandesot, det likväl icke med full bestämdhet kunde avgöras om det vore den
råtta fallandesoten; och vid båda tillfällena har medicinalstyrelsen anslutit sig till
läkarens åsikt.1 2 I samtliga övriga ärenden har styrelsen, i något växlande ordalag,
uttalat den mening att sjukdomen icke visats vara den rätta fallandesoten. Så
har även skett i fall, där den betygsgivande läkaren varit av annan mening. I
viss mån torde den ståndpunkt medicinalstyrelsen sålunda intagit vid prövning av
ifrågavarande ärenden äga sin förklaring däri att hindersbestämmelsen för närvarande
är ovillkorlig och att ett vitsordande av sjukdomens idiopatiska natur således
skulle utestänga den sjuke från äktenskap även i den händelse, att barn ej
vore att vänta3 eller att av annan grund de starkaste skälen talade för att giftermål
ägde rum.

Medicinalstyrelsen har uttalat tvekan, huruvida en lagbestämmelse om fallandesot
såsom äktenskapshinder verkligen medför åsyftat gagn. Under vitsordande
av att i vårt land fallandesotens egenskap av äktenskapshinder sedan länge
ingått i allmänna rättsmedvetandet, har styrelsen emellertid, då blotta befintligheten

1 Ang. envar av 3 personer har medicinalstyrelsen yttrat sig 2 gånger. Av ärendena hava 22 inkommit
Ull styrelsen ifrån läkaren på sätt i k. hrevet föreskrives; pastor har begärt styrelsens yttrande
i 3 fall, den sjnke själv i 1 fall. I 2 fall har yttrandet infordrats av K. Maj:t, sedan den sjmke i ena
fallet besvärat sig över domkapitlets besked ang. lysning, i det andra gjort ansökan om tillstånd till
giftermål (se N. J. A. 1906 s. 563).

2 En motsvarighet från äldre tid till nu nämnda båda fall återfinnes i Schmidt J. A. XXXIII
s. 516.

3 Jfr det ovan not 1 anmärkta rättsfall.

175

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

av ett stadgande härom syntes kunna hindra ett och annat äktenskap, vars ingående
uppenbarligen skulle vara ur rashygienisk synpunkt olämpligt, ansett sig icke
böra avstyrka att en dylik bestämmelse meddelas.

Efter beredningens mening vore det ock synnerligen förhastat att mäta betydelsen
av nu gällande stadgande allenast efter antalet av de ärenden rörande lysning,
däri medicinalstyrelsen haft att utlåta sig om fallandesotens beskaffenhet, och den
utgång dessa ärenden regelmässigt vunnit. Ehuru stadgandet efter orden blott
anvisar vad lysningsförrättaren har att iakttaga i de fall, då sjukdomen är för honom
känd, och således icke äger formen av ett allmänt äktenskapsförbud, har, såsom ock
erinrats av de medicinska auktoriteterna, numera otvivelaktigt ingått i folkmedvetandet
att den rätta fallandesoten städse utgör hinder mot äktenskap. Erfarenheten
visar att även sadana fallandesjuka, vilkas lidande icke varit för omgivningen veterlig^
rådfört sig med läkaren, huruvida deras sjukdom ägde en sådan karaktär
att äktenskap vore dem tillåtet. Säkerligen har sålunda i åtskilliga fall den
sjuke avstått från ett äktenskap, där barnen skulle kommit att bliva en börda för
samhället. Med rätta har fakulteten kunnat påpeka, att stadgandets inverkan på
det allmänna uppfattningssättet utgör ett slående exempel på lagens uppfostrande
betydelse.

Med hänsyn till de verkningar det nuvarande stadgandet medfört och de uttalanden
om epilepsiens rashygieniska betydelse, som från medicinskt håll föreligga,
har beredningen därför ansett riktigt att bibehålla gällande förbud mot fallandesjukas
giftermål, ehuruväl i något ändrad form.

Medicinalstyrelsen har vid fakultetens förslag erinrat att, då i många fall inre
och yttre orsaker samverka till uppkomsten av epilepsi, men blott den allenast av
yttre orsaker härrörande epilepsien torde kunna anses uti ifrågavarande avseende
oskadlig, förbudet borde gälla fallandesot, som icke är betingad allenast av yttre
orsaker.

Denna formulering synes väl så till vida äga företräde, som den tydligare angiver
vad för sjukdomens karaktär av äktenskapshinder skall vara avgörande. Beredningen
har emellertid trott det vara alltför strängt att uppställa fallandesoten
såsom hinder i varje fall, där ett sjukligt anlag, om ock i än så ringa grad, medverkat
till sjukdomens uppkomst. De sanitära kraven torde bliva vederbörligen tillgodosedda,
om hindersbestämmelsen inskränkes till den fallandesot, som härrör av över -

17(5

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

vägande inre orsaker. Prövningen om i ett givet fall inre eller yttre orsaker varit
huvudsakligen bestämmande synes ock erbjuda mindre svårigheter än att avgöra,
huruvida samverkan av orsaker utav båda slagen är helt utesluten.

Att tillfälle till dispens bör finnas även där hindret får den mera begränsade
räckvidd, beredningen sålunda föreslår, har synts beredningen vara uppenbart och
av erfarenheten bestyrkt. Fakulteten har framhållit den stora betydelse, som vid fråga
om dispens för en fallandesjuk att ingå äktenskap är att tillmäta den andra kontrahentens
hälsotillstånd och ärftliga påbrå. Om denne är frisk och tillhör en sund släkt,
finnas sålunda utsikter för att epileptikerns sjukliga anlag skall göra sig mindre gällande
hos barnen. Å andra sidan måste släktskap mellan kontrahenterna anses som
en synnerlig skärpning av faran för efterkommandes hälsa. Med hänsyn till vad fakulteten
härutinnan anfört och i överensstämmelse med dess förslag har beredningen
ansett att dispens alltid bör gälla äktenskap mellan epileptikern och viss bestämd person.
Den frihet att i detta avseende förfara efter omständigheterna, som 1 § i förslaget
inrymmer åt Konungen, finnes därför ej i de fall, om vilka nu är fråga. Att
medkontrahenten skall höras i dispensärendet har ej föreskrivits. Av bestämmelsen
i 5 kap. 3 § att han äger vinna återgång av äktenskapet, därest han vid vigseln
ej hade vetskap om sjukdomen, lärer emellertid följa att dispens ej kommer att
givas, med mindre det blir upplyst att sjukdomen är honom känd.

Det har även blivit av fakulteten förordat att som betingelse för dispens uppställes
fordran dels på kvalificerat läkareintyg angående båda kontrahenternas hälsotillstånd
och deras ärftlighetsförhållanden i konstitutionellt avseende, med hänsyn jämväl
tagen till möjligen förefintlig släktskap mellan kontrahenterna, dels ock på medicinalstyrelsens
hörande. Jämväl beredningen hyser den åsikt att sådan utredning i
allmänhet bör vara ett villkor för meddelande av dispens. För vissa fall, t. ex. då äktenskapet
uppenbarligen måste bliva barnlöst, vore den dock överflödig; och då rätten att
dispensera tillkommer Konungen, synes det icke vara behövligt eller lämpligt att om
dess utövning giva bindande föreskrifter i vidare mån än som skett genom bestämmelsen
att dispens må avse allenast visst giftermål.

Medicinalstyrelsen har fäst uppmärksamheten därpå att de läkarutlåtanden, som
kunna komma att i äktenskapsfrågor avgivas angående epilepsi, sinnessjukdom
m. m., måste, för att giva en fullgod skildring av sjukdomens art, innehålla detaljerade
upplysningar om den sjukes och hans släkts enskilda förhållanden, ja

177

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

i dispensfrågor även rörande andra kontrahenten och dennes släkt. Under åberopande
av vad styrelsen anfört i sitt den 10 november 1909 med anledning av ifrågasatt
revision av tryckfrihetsförordningen avgivna yttrande har styrelsen därför
uttalat önskvärdheten av att sådan ändring i gällande tryckfrihetsförordning kommer
till stånd, att dessa läkareutlåtanden skyddas från offentligheten. Behovet
härav står även för beredningen klart; och skyddet torde vara påkallat jämväl för
andra handlingar i äktenskapsfrågor än berörda utlåtanden. Då emellertid detta
spörsmål faller utom den allmänna lagens område, har beredningen ansett sig ej hava
att härutinnan framlägga förslag. Beredningen vill dock erinra att de bestämmelser,
vilka upptagits i det av särskilda kommitterade den 20 december 1912 avgivna
förslag till tryckfrihetsordning, icke synas tillgodose nu ifrågavarande behov.1

Angående de danska och norska förslagens regel om epilepsiens betydelse för
äktenskapsbehörigheten samt angående grunderna härför hänvisas till vad i det
följande yttras i fråga om smittosam könssjukdom såsom äktenskapshinder.

Då man i vårt land yrkat på lagstiftarens ingripande till förekommande av Könssmittosamma
sjukdomars spridande genom äktenskap, är det, såsom den förut siukdomgivna
framställningen visar, företrädesvis könssjukdomarna man åsyftat. Dessa
sjukdomars stora utbredning, smittofarlighet och fördärvlighet för folkhälsan
hava framkallat en allmän fordran på kraftiga åtgärder till deras bekämpande.

Om och i vad mån särskilt äktenskapslagstiftningen bör häri taga del är likväl
synnerligen omtvistligt och omtvistat; och det är efter ej ringa tvekan beredningen
intagit sin ståndpunkt i frågan. Innan beredningen går att framlägga
de skäl, som härvid varit bestämmande, torde emellertid böra förutskickas några
anmärkningar om vilka sjukdomar här avses och om deras benämning i lagtexten.

Under uttrycket »venerisk sjukdom» har man plägat inbegripa de tre sjuk- Begreppet
domarna syfilis, enkelt veneriskt sår och dröppel, vilka av gammalt på grund av
sin smittofarlighet och samhälleliga betydelse ansetts bilda en särskild grupp skede.
bland könssjukdomar i vidsträckt mening.1 2 Benämningen, som föranletts därav
att sjukdomarna huvudsakligen spridas genom könsumgänge, är använd i läkarinstruktionen
och lasarettsstadgan samt nyttjas jämväl i fakultetens utlåtande.
Reglementeringskommittén anmärker emellertid, hurusom benämningen »venerisk

1 Jfr nämnda förslag 2 kap. 7 § och tillhörande motivering.

2 Se reglementeringskommitténs betänkande I s. 37.

23—123787.

178

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

sjukdom) under de senare åren mer och mer övergivits såsom mindre lämplig,
och kommittén har i sina förslag antagit uttrycket »smittosam könssjukdom».
Med denna beteckning avses dock i kommitténs förslag, såsom det heter i motiven,
»de smittosamma könssjukdomarna endast så länge de befinna sig i smittosam!
skede». Kommittén använder alltså beteckningen icke som liktydig med
venerisk sjukdom över huvud, utan såsom närmast motsvarande lasarettsstadgans
»venerisk sjukdom i smittosam! stadium». Detta sistnämnda uttryck har synts
kommittén icke tillfredsställande, enär detsamma lätteligen kunde bliva och i
tillämpningen i regel också bleve tolkat såsom avseende endast sådana fall, vilka
förete kliniskt påvisbara smittosamma symtom. Då emellertid frånvaron av dylika
symptom hos en könssjuk person ingalunda vore liktydig med att fara för
smittoöverförelse ej längre vore för handen, maste lagen avfattas sa att den
bleve tillämplig jämväl å sådana fall, där visserligen inga smittosamma symtom
kunde för tillfället kliniskt påvisas, men fara för smittas överförande ändock
icke vore utesluten. En i möjligaste mån tillfredsställande definition på begreppet
smittosam könssjukdom i den bemärkelse, vari det toges i kommitténs lagförslag,
hade kommittén trott sig finna genom den formulering att till smittosamma könssjukdomar
räknas syfilis, enkelt veneriskt sår och dröppel, dock endast så länge
de förete smittosamma symtom eller nytt framträdande av sådana symtom är
att befara.

Beredningen har lika med kommittén trott benämningen »venerisk sjukdom»
böra i lagen undvikas och även ansett nödigt att genom en definition, nära överensstämmande
med den av kommittén föreslagna, tydligen utmärka under vilka
förutsättningar de ifrågavarande tre könssjukdomarna äro att räkna såsom smittosamma.
När emellertid en sådan definition gives, synes uttrycket »könssjukdom
i smittosam! skede» icke kunna föranleda olika tolkningar; och framför benämningen
»smittosam könssjukdom» äger berörda uttryck det företräde, att klarare
angives hurusom lagbestämmelserna rikta sig ej mot vissa sjukdomar såsom sådana,
vilka — ehuru ej alltid förenade med smittofara — till skillnad från andra
benämndes smittosamma, utan allenast mot vissa sjukdomars svårare förmer.
Definitionen återfinnes bland de allmänna bestämmelserna i 8 kap.

Fakulteten har i fråga om innehållet av det läkarbevis, som fakulteten ifråga -

17!)

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. <5 och 6 §§.

sätter att en för venerisk sjukdom i smittosamt stadium kos lysningsförrättaren
anmäld nupturient borde hava att förete för erhållande av lysning, använt ordalag,
vilka något avvika från beredningens definition. Sådant bevis, säger fakulteten,
borde innehålla att han vid undersökning befunnits fri från symtom av
venerisk sjukdom i smittosamt stadium och icke med sannolikhet har att vänta
recidiv av sådan. Medan enligt beredningens definition sjukdomen befinner sig
i smittosamt skede så länge nytt framträdande av symtom å smittosamhet är att
befara, blir efter fakultetens ordalag avgörande, huruvida sådant framträdande är
att med sannolikhet vänta. Det kunde sålunda måhända synas, som om enligt
fakultetens mening det smittosamma skedet kunde vara överståndet i ett fäll, då
det efter beredningens definition ännu varar. Så är dock säkerligen ej fallet.
Fakulteten nämner i annat sammanhang att det endast genom omsorgsfull undersökning
av den veneriskt infekterade och hans sjukhistoria, utförd av sakkunnig läkare,
kan avgöras, huruvida praktiskt sett nödiga garantier förefinnas att sjukdomen
redan passerat sitt smittosamma stadium. Det är tydligen just sådana praktiskt
sett tillfredsställande garantier som beredningen, härutinnan säkerligen i full
överensstämmelse med reglementeringskommittén, anser starka nog att utesluta fara
för nya symtom. Framträdande ånyo av smittosamma symtom är ej att befara i
varje fäll, då icke all möjlighet därtill är utesluten. Utsikten till symtomatiskt
recidiv skall, för att sjukdomen enligt beredningens definition må anses befinna
sig i smittosamt skede, vara så beaktansvärd att den icke enligt erfarenhetens
vittnesbörd kan lämnas ur räkningen. Beredningen finner sig därför kunna utgå
ifrån att, då fakulteten föreslagit vissa lagbestämmelser med avseende å venerisk
sjukdom i smittosamt stadium, fakulteten härmed asyftat samma sjukdomsformer,
som beredningen velat träffa med sin definition.

Det danska förslaget talar om »konssygdom der endnu frembyder smittefare»
utan att sjukdomsbegreppet närmare bestämmes. Nämnda uttryck, liksom motsvarande
norska ordalag, torde vara att förstå i full överensstämmelse med den
betydelse, som i beredningens förslag tillkommer uttrycket »könssjukdom i smittosamt
skede».

Reglementeringskommittén har framhållit, hurusom de smittosamma sjukdomar- Könssjukdonas
måhända största sociala betydelse ligger i deras fördärvliga följder för fa- socMa betydelse.

180 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och G §§.

miljen och det kommande släktet.1 »Varje läkare», yttrar kommittén, »torde nogsamt
hava sig bekant, hurusom en familjs hela lycka lätt kan förstöras, när
syfilis eller dröppel genom någondera av makarna införes i äktenskapet. Ohälsa
och lidande, ofta för hela livet, nedsatt arbetsförmåga med därav icke sällan följande
ekonomiskt obestånd, ofruktsamhet, missfall eller framfödandet av sjukliga
eller eljest mindrevärdiga barn och en för tidig död äro de mest påtagliga följderna
därav. Såväl med hänsyn till den enskildes välfärd som ur samhällets synpunkt
måste det under sådana förhållanden ligga vikt uppå att, såvitt möjligt är,
förebygga dessa sjukdomars spridning inom äktenskapet. Angelägenheten härav
är så mycket större som smittoöverförelser på denna väg äro jämförelsevis vanliga.
Inom de högre samhällsklasserna, där mannen först vid mera mogen ålder
plägar träda i äktenskap, är det i regel denne, som infekterar hustrun, under det
att inom de bredare samhällslagren även hustrun ofta för sjukdomen med sig in
i äktenskapet.»

Vad särskilt beträffar syfilis anför kommittén, att enligt den uppfattning, som
synes vara åtminstone bland läkare allmänt gängse, denna sjukdom såsom avfolknings-
och degenerationsfaktor spelar en avsevärd roll; och kommittén meddelar,
bl. a., det en undersökning å den stora idiotanstalten i DalldorfF vid Berlin givit
vid handen, att de degenerativa förändringarna hos 40 % av de intagna med största
sannolikhet hade ett syfilitiskt ursprung. Även dröppeln, säger kommittén,
kan hava följder, i hög grad ödesdigra för både mannen och hustrun liksom ock
för släktet; denna sjukdom vore icke alltid den oansenliga åkomma man förr varit
benägen att tro. Om hustrun blivit smittad, kunde genom giftets spridning
— ofta i sammanhang med första barnsängen, då förändringarna i kvinnans könsorgan
vore särdeles gynnsamma därför — grunden bliva lagd till en underlivssjukdom,
som bröte hennes hälsa. I synnerhet i en arbetarfamilj vore en dylik
årslång, stundom livslång, sjukdom hos hustrun merendels liktydig med hemmets
vanvård, ekonomiskt obestånd och ständig vantrevnad. Dröppeln ginge väl icke

1 Ang. sjukdomsfrekvensen i vårt land inhämtas av kommitténs betänkande att den 31 januari 1905
voro under läkarbehandling för smittosam könssjukdom sammanlagt 4 189 personer, därav 2 148 för syfilis,
116 för enkelt veneriskt sår och 1925 för dröppel, samt att det årliga antalet smittningsfall beräknats
uppgå bland männen till 2 300 för syfilis och 11 000 för dröppel och bland kvinnorna till omkring
800 för syfilis och 1200 för dröppel.

181

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

såsom syfilis i arv på barnen, men i stället vore den så mycket oftare anledning
till ofruktsamma äktenskap och kunde därför såsom avfolkningsfaktor med skäl
jämställas med denna. »Ettbarnsäktenskapen» hade sålunda ofta sin förklaring i ett
sådant förlopp av dröppeln inom äktenskapet som nyss skildrats. Och även de
fullkomligt ofruktsamma äktenskapen vore i en mängd fall beroende på denna sjukdom,
antingen hos kvinnan, i det att de inre könsdelarna så tidigt blivit skadade
att ingen befruktning kunde komma till stånd, eller ock, vilket vore ännu vanligare,
hos mannen. Om båda bitestiklarna eller sädessträngarna varit angripna,
vore nämligen sterilitet den regelbundna följden. Det enkla veneriska såret slutligen
vore, såsom endast av akut och lokal natur och i de allra flesta fall höfligt
på ganska kort tid, i socialt hänseende utan nämnvärd betydelse.

Kommittén anser det väl kunna förutsättas att i den mån kunskapen om de smittosamma
könssjukdomarnas stora faror för individen, familjen och samhället bliver
mera allmänt spridd bland befolkningens olika lager, de, som äro behäftade med
dylika sjukdomar, skola visa större betänksamhet i fråga om äktenskaps ingående
än för närvarande mången gång synes vara förhållandet. Särskilt de råd och anvisningar,
som enligt kommitténs förslag regelmässigt skulle av läkare tillställas
könssjuka patienter och i vilka, bland annat, borde vaimas för äktenskaps ingående
innan förefintlig smittofara upphört, syntes komma att verksamt bidraga
till, att förhindra ifrågavarande sjukdomars spridning på detta sätt. Men att
det föresätta målet skulle kunna uppnås på nu angivna vägar, torde, enligt
kommitténs mening, helt visst icke vara att förvänta. Erfarenheten gåve nämligen
tyvärr allt för ofta vid handen, att personer, som ådragit sig sjukdomar av
ifrågavarande slag och som ägde full kännedom om deras natur och smittofarlighet,
ändock icke droge i betänkande att ingå äktenskap utan att av läkare hava
förskaffat sig visshet om, huruvida sjukdomen blivit botad eller upphört att vara
smittosam. Men icke nog härmed. Exempel funnes även, hurusom könssjuka trätt
i äktenskap, oaktat läkare på det bestämdaste därifrån avrått dem. Kommittén
vore därför av den uppfattningen, att de ovannämnda åtgärderna icke vore tillräckliga
för att förhindra dessa sjukdomars överförande inom äktenskapet, utan
att särskilda restriktiva lagstiftningsåtgärder borde för ändamålet tillgripas.
Dessa åtgärder borde, synnerligast av moraliska skäl, avse ej blott syfilis och
dröppel utan även det enkla veneriska såret. Då emellertid med en dylik lag -

Könssjukdomarna

och äktenskapslagstiftningen -

182 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

stiftning åsyftades att såvitt möjligt förebygga smittans spidning inom familjen,
vore den naturligen ur allmän profylaktisk synpunkt berättigad endast i sådana
fall. där fara för smittoöverförelse är för handen, d. v. s. när sjukdomarna befinna
sig i smittosamt skede.

I fakultetens utlåtande lämnas en med kommitténs framställning överensstämmande
redogörelse för de svåra följderna av syfilis och dröppel, så för den enskilde
som för familjen och släktet, och fakulteten finner restriktiva lagbestämmelser
vara i hygieniskt hänseende i hög grad önskliga och behövliga i fråga om
dessa båda sjukdomar. Beträffande det tredje slaget av venerisk sjukdom, det enkla
veneriska såret, anför fakulteten hurusom det i frekvens och framför allt i fråga
om svårartade föjder står långt efter de båda föregående. Emellertid kunde även
detta i svårare fall medföra rätt långvarig och allvarsam sjukdom och läkas
med vanställande ärrbildningar. I vår föregående lagstiftning hade samtliga de
veneriska sjukdomarna, alltså även den sist nämnda, i allmänhet sammanförts
under gemensamma bestämmelser, och för den allmänna uppfattningen torde de
olika slagen väl icke ännu framstå som fullt särskilda. I synnerhet gällde detta
det enkla veneriska såret och den syfilitiska primäraffektionen, vilka för övrigt
kunde förekomma kombinerade. Det syntes därför fakulteten praktiskt lämpligast,
att även ifrågavarande lindrigare form av venerisk sjukdom i allmänhet
träffades av de restriktiva bestämmelser, som företrädesvis påkallades av de båda
andra, i synnerhet som den genom sin jämförelsevis lätta botlighet endast för
kortare tid behövde i det enskilda fallet medföra de olägenheter, som möjligen
kunde uppstå av bestämmelsernas tillämplighet även på densamma.

De bestämmelser, vilka inom äktenskapslagstiftningens område äro att tänka på
för motarbetande av de smittosamma könssjukdomarnas spridning, kunna hänföras
såväl till äktenskaps ingående som till upplösning av äktenskap. Att i sistnämnda
avseende sjukdomarna böra under vissa förutsättningar erkännas såsom
giltig anledning framför allt till äktenskaps återgång torde vara en rätt enhällig
mening, som även i främmande modern lagstiftning på olika sätt kommit till uttryck.
Yarder sålunda, på sätt även beredningen föreslår, ena makens sjukdom
erkänd såsom laga skäl för den andre att vinna återgång av äktenskapet, därest
den, honom ovetande, var för handen redan vid giftermålet, så innebär ju detta
också medelbart ett åläggande för den sjuke att dessförinnan uppenbara sin sjuk -

183

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

dom för den andre. En sanningsplikt de blivande makarna emellan kr härmed
av lagen anbefalld.

Huruvida åter till förhindrande av att venerisk smitta redan vid giftermålet
införes i äktenskapet ytterligare åtgärder böra av lagstiftningen vidtagas, i form
av förbud mot äktenskaps ingående eller ock med syfte att betrygga sanningspliktens
behöriga fullgörande, detta är en fråga där meningarna starkt bryta
sig.

I främmande lagstiftning finnes i allmänhet icke förbud mot äktenskap på
grund av könssjukdom. Den portugisiska lagen stadgar dock att den icke må
ingå äktenskap, som lider av obotlig smittosam sjukdom eller obotlig sjukdom,
härrörande från sexuella förvillelser.

Åt denna fråga har reglementeringskommittén ägnat en ingående undersökning, Reglementeutan
att dock bestämt uttala sig för dess lösning i ena eller andra riktningen, mitténs^yttKommittén
finner det tydligt att mycket skulle vara vunnet i kampen mot de ranf?e.
smittosamma könssjukdomarna, därest i praktiken kunde genomföras ett förbud för
personer, behäftade med sådan sjukdom, att ingå äktenskap så länge fara för
smittas överförande är för handen. Val finge man icke förbise att mycket stora
svårigheter mötte för genomförandet av en dylik, i den enskildes personliga förhållanden
synnerligen kännbart ingripande lagstiftning. Men dessa svårigheter
syntes dock kommittén icke vara av den natur att dem borde tillmätas någon
avgörande betydelse, därest principiella skäl eljes talade för en sådan lagstiftning.
Enligt kommitténs uppfattning vore detta emellertid förhållandet vare sig
man såge saken ur samhällets, familjens eller individens synpunkt. »För samhället»,
yttrar kommittén, »vars styrka ytterst beror på dess medlemmars sundhet
och livskraft, måste det givetvis vara i hög grad önskvärt, att icke sådana
äktenskap komma till stånd, där man kan befara, att barnen skola bliva fysiskt
och psykiskt vanlottade. 1 sitt eget intresse, om icke av andra skäl, måste det
vaka över, att icke rasen försämras och urartar. Likaledes måste det ligga i
samhällets intresse, att inom så många äktenskap som möjligt betingelser finnas
för barns erhållande. Då nu, enligt vad förut blivit påvisat, de smittosamma
könssjukdomarna spela en mycket stor roll såsom degenerationsorsak och avfolkningsfaktor,
kan det icke vara annat än principiellt riktigt, att samhället förbjuder
personer, som äro behäftade med dylika sjukdomar, att träda i äktenskap,

184

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

så länge lära för smittoöverförelse är för handen. Från familjens synpunkt
sett är ett sådant förbud givetvis än mera befogat, icke blott med hänsyn till
de blivande barnens hälsa utan jämväl i betraktande av den fara dessa sjukdomars
införande i äktenskapet kan innebära för makarnas samliv och hemmets ekonomiska
ställning. Ser man slutligen saken från den enskildes synpunkt, så torde
befogenheten av en lagstiftning av förevarande natur framstå med än större styrka.
De lidanden, som de smittosamma könssjukdomarna kunna medföra för den, som
därav drabbas, äro redan i och för sig så stora, att den enskilde kan hava rätt
att gent emot dessa sjukdomars ådragande genom äktenskap fordra allt det skydd,
som samhället kan lämna.»

Kommittén bar vidare framhållit att en lagstiftning om smittosam könssjukdom
såsom äktenskapsbinder kunde tänkas anordnad på två olika sätt. Man kunde
stanna vid ett blott förbud eller förknippa detta med en fordran att nupturienterna
skola för erhållande av lysning styrka, medelst företeende av intyg över kort
dessförinnan undergången läkarundersökning, att de icke äro med sådan sjukdom
behäftade. Av skäl, för vilka i annat sammanhang redogjorts, har kommittén
funnit ett stadgande om skyldighet att förete läkarbetyg icke kunna tillstyrkas;
man kunde enligt kommitténs förmenande ej gå längre än till eu allmän bestämmelse
om att ifrågavarande sjukdomar utgöra äktenskapsbinder. Om värdet av
en sådan allmän bestämmelse har kommittén yttrat följande. »Man kan nu visserligen
invända, att ett dylikt generellt lagbud icke komme att bliva i önskvärd
grad effektivt. Då det nämligen icke torde kunna läggas i vederbörande lysningsförrättares
band att på grund af ett sådant lagbud såsom villkor för lysnings
meddelande fordra företeende af läkarbetyg, skulle det komma att stå den sjuke
öppet att helt och hållet negligera lagbudet. Med hänsyn till den konflikt, som
i dylika fall ofta nog skulle uppstå mellan å ena sidan den sanitära synpunkten
och å andra sidan den sjukes rent personliga intressen, vore det säkerligen att
befara, att dessa senare i de flesta fall skulle bliva de bestämmande. Häremot
må emellertid framhållas, att, då hinder av ifrågavarande slag givetvis måste
vara af upplösande natur, den sjuke alltid löper risken, att, om han icke för medkontrahenten
före äktenskapets afslutande yppat sitt tillstånd, denne komme att
efter erhållen kännedom om den andres sjukdom påyrka äktenskapets återgång.
Såväl på grund härav som särskilt med hänsyn till de ekonomiska påföljder en

185

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. ö och 6 §§.

dylik äktenskapsupplösning skulle draga med sig torde nog efter tillkomsten avett
sådant lagbud åtskilliga könssjuka betänka sig mer än en gång, innan de
trädde i äktenskap. Men även om effektiviteten av det ifrågasatta lagbudet till
en början ej skulle bliva synnerligen stor, torde detsamma dock vara ägnat att
så småningom medföra en ökad ansvarskänsla hos dem, som ämna ingå äktenskap,
och därigenom jämväl komma att bidraga till ett allmännare iakttagande
på frivillighetens väg af de fordringar, som i förevarande hänseende kunna och
böra uppställas. Så länge lagstiftningen icke på något sätt stämplar såsom otill- *
låtligt att genom äktenskaps ingående överföra de svåraste sjukdomar på make
och efterkommande, kan man icke förvänta, att individerna härutinnan skola visa
nödig ansvarskänsla.»

I betraktande av det beredningen givna uppdrag har emellertid kommittén
ansett sig icke böra närmare ingå på frågan, huruvida med hänsyn till svårigheterna
att kontrollera ett allmänt förbud av ifrågavarande slag kunde finnas
lämpligare att i stället endast stadga, att äktenskap skall på makes begäran upplösas,
om den andra maken vid äktenskapets ingående utan den förres vetskap led
af smittosam könssjukdom.

h akulteten har däremot tillstyrkt att venerisk sjukdom i smittosamt stadium Fakultetens
stadgas som äktenskapshinder. Med en sådan lagstiftningsåtgärd, betonar fakul- yttrandeteten,
avser hon i första rummet att få i lagen fastslaget såsom något otillåtet, att
äktenskap ingås av de farligaste veneriska smittobärarna. Att de därmed beginge
en svår rättskränkning mot maken och eventuellt mot barnen, måste inses av en
var, som bleve upplyst om följderna av ett äktenskap under sådana förhållanden.

Men denna insikt vore för mången mindre samvetsgrann person icke tillräckligt
motiv att avstå från ett äktenskap, som erbjöde materiella fördelar. Läkarerfärenheten
lärde, att i detta avseende rättskänslan ofta vore mycket slapp även
bland personer ur den bildade klassen. Mången gång inginges äktenskap av en
patient av detta slag mot läkarens allvarliga föreställningar. Här krävdes lagens
auktoritet för att väcka och befästa ansvarskänslan emot blivande make och egna
efterkommande.

Det danska retslmgeraadet har uttalat att förbud mot äktenskap borde stadgas Medicinska
för den, som lider av smittofarlig venerisk sjukdom, likgiltigt vilken, enär dag- fräl^Danliga
exempel gåves på vilka olyckor anställas genom dessa sjukdomars införande m<%k och

24—123787. 1 0r9e''

Bered ningens yttrande.

186 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

i äktenskapet. Retslmgeraadet har jämväl tillstyrkt en föreskrift om skyldighet
för en var, som vill ingå äktenskap, att med läkarbetyg visa det han icke företer
tecken på venerisk sjukdom i smittofarligt stadium.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Kristiania har ansett att ett äktenskapsförbud
för den, som lider av syfilis, bör inskränkas till den period, under
vilken smitta oftast äger rum, och därför tillstyrkt att äktenskap ej må ingås
under de fyra första åren efter det sjukdomen förvärvades. Den norske medicinaldirektören
har anslutit sig härtill, dock under tvekan om ej väntetiden borde begränsas
till två och ett halvt år. Något äktenskapshinder med avseende å dröppel
eller enkelt veneriskt sår har ej ifrågasatts av de medicinska auktoriteterna i
Norge.

I väsentlig överensstämmelse med fakultetens förslag har beredningen i förevarande
6 § upptagit ett förbud för den, som lider av könssjukdom i smittosamt
skede, att träda i äktenskap. Dispens från förbudet skall kunna meddelas av
Konungen.

Till stöd för detta stadgande vill beredningen främst åberopa vad, på sätt ovan
är nämnt, blivit av reglementeringskommittén och fakulteten anfört som skäl för
den åsikt att lagen bör hindra de veneriska smittobärarna från att ingå äktenskap.

Emellertid föreligga med avseende å de smittosamma könssjukdomarna åtskilliga
omständigheter, vilka göra ett äktenskapsförbud beträffande dem i särskild
grad betänkligt och som dels i den offentliga diskussionen, dels under överläggningarna
inom beredningen och med de danska och norska delegerade åberopats
som skäl mot förbudets uppställande. De sålunda gjorda invändningarna
tarva sitt bemötande; och i samband därmed får beredningen tillfälle att vidare
utveckla grunderna för sin ståndpunkt. För så vitt invändningarna röra svårigheten
att vid lysningen vinna någon säkerhet för förbudets efterlevnad, skola de
likväl först under 3 kap. upptagas till närmare behandling. Av skäl, som redan
reglementeringskommittén antytt, kan nämligen frågan, huruvida ett förbud bör
uppställas, icke sägas vara i högre grad beroende av möjligheten att upprätthålla
det genom kontroll från lysningsförrättarens sida. Redan här må dock
framhållas att, enligt beredningens förslag, en var av de trolovade skall hava
att vid lysningen på heder och samvete intyga att han icke är behäftad med

187

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

könssjukdom i smittosam! skede, naturligtvis med undantag för det fall att
dispens föreligger.

Främst torde böra skärskådas den anmärkningen — närmast framställd med
avseende å förslaget om skyldighet att med läkarbetyg styrka frihet från smitta —
att det, vad syfilis och dröppel angår, icke alltid låter sig med säkerhet avgöra,
om smittofara är för handen eller ej.1 I fråga om syfilis har sålunda anförts att
läkaren väl kan uttala en förmodan, ja till och med sin personliga övertygelse
om att sjukdomen vid en viss tidpunkt är botad, men däremot näppeligen torde
kunna avgiva ett intyg, att ingen som helst fara för äktenskaps ingående förefinnes,
då han ju i förevarande hänseende endast har att räkna med sannolikheter.
Och såsom bevis på omöjligheten att giva ett svar på frågan, när äktenskap
må vara en syfilitiker tillåtet, har åberopats att i ett fall en man, redan
femton månader efter det han ådragit sig syfilis, trots läkarens protest ingått
äktenskap utan menliga följder för någon av familjen, medan åter en annan, som,
efter genomgången kraftig behandling för sin syfilis, under åtta år varit fri från
alla symtom av densamma och med läkarens medgivande trädde i äktenskap nio
år efter det han fått sjukdomen, redan efter några veckor smittade hustrun utan
att själv förete de ringaste syfilitiska symtom.1 2

Nu berörda anmärkning är obestridligen i och för sig riktig, men den drabbar
ej beredningens förslag. Med den betydelse, vari uttrycket »könssjukdom i
smittosamt skede» av beredningen tages, blir det för den föreslagna lagbestämmelsens
tillämplighet avgörande icke om möjlighet till smittas överförande finnes,
utan om sådant överförande är att befara eller, för att använda fakultetens ord,
om praktiskt sett nödiga garantier finnas att sjukdomen redan passerat sitt
smittosamma stadium. Att den sjuke ofta icke kan på egen hand besvara denna fråga
utan måste lita till läkarens omdöme torde icke med fog kunna åberopas mot förbudets
uppställande. På läkaren ställer förslaget säkerligen ej större krav än
han redan nu måste vara beredd att motsvara. Läkaren har ej kunnat skjuta

1 Ett livligt intryck av svårigheterna härutinnan lämnar det betänkande, som den 28 september 1912
avgivits av en ntav danska justitsministeriet tillsatt, av läkare och jurister bestående kommitté med
uppdrag att fastställa regler för avgörandet av frågan om tidpunkten för förhandenvaron av smittofara
vid de veneriska sjukdomarna.

2 Jfr andra kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:r 45 vid 1904 års riksdag, s. 6, och reglementeringskommitténs
betänkande I s. 148.

188 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. ö och 6 §§.

från sig uppgiften att lämna den könssjuke besked, huruvida det må vara honom
tillåtet att ingå äktenskap eller icke, och härvid har han måst nöja sig med att,
såsom förslaget påbjuder, räkna med sannolikheter.1 Förslagets innebörd är i
själva verket ej annan än att lagen förbjuder äktenskap i de fall, då läkaren efter
samvetsgrann prövning finner sig böra avråda därifrån. Lagen förlänar ökad
auktoritet åt läkarens ord.

Med hänsyn till det nu sagda kan beredningen ej heller finna den invändningen
befogad att förbudet, såvidt syfilis angår, i en del fall antagligen komme
att i praktiken verka strängare än avsett vore. Då det för en läkare ofta vore
omöjligt att med absolut visshet yttra sig om, huruvida denna sjukdom befinner
sig i sådant skede, att all fara för smittas överförande är fullkomligt utesluten,
skulle det nämligen, har man sagt,2 kunna befaras att en del personer, vilka en
gång iråkat dylik sjukdom, skulle för all framtid avstå från att ingå äktenskap,
något som givetvis icke kunde vara att önska, då man ju visste, att de flesta
syfilitiskt infekterade kunna efter längre tid och vederbörlig behandling ingå
äktenskap utan risk för att överföra sjukdomen på blivande make och barn.
Frånsett den omständigheten att dessa personers liv härigenom skulle i viss mån
bliva förfelat, vore en dylik följd av den ifrågasatta lagstiftningen även i viss
mån ägnad att sänka den redan förut låga äktenskapsfrekvensen i vårt land.

Läkarna torde väl hava gjort den erfarenheten att mer än en över hövan samvetsöm
man eller kvinna icke lätteligen låter sig övertyga om sin rätt, ja sin
plikt att träda i äktenskap. Säkerligen är det ej blott de veneriska sjukdomarna,
som giva upphov till dylika svårövervinneliga betänkligheter. Att emellertid
ifrågavarande äktenskapsförbud skulle åt sådana betänkligheter skänka ökad
styrka synes ej kunna med fog påstås. Fastmer lärer en motsatt verkan av
lagbudet kunna förväntas. I lagens ord att äktenskapshindret är begränsat till

1 .Pluraliteten i den danska kommitté, som nämnts ovan s. 187 not 1, uttalar: »Hvad lsegerne kunne
sige. og hvad de faktisk sige, naar de o phare med åt fraraade en af deres patienter åt indgaa aegteskab,
er kun dette, åt nu föreligger der kun en saa ringe sandsynlighed for åt den paagjfeldende vil kunne
overfere smitte, åt man i det praktiske liv ikke kan regne dermed.»

1 ett år 1908 av dermatologiska sällskapet i Stockholm utgivet flygblad Om de smittosamma könssjukdomarna,
Upplysningar och råd riktade till Sveriges vuxna ungdom, heter det: »Enär syfilis
ofta går i arv och gör många barn till sjukliga och olyckliga stackare, så bör ni ej ingå äktenskap,
utan att den läkare, som känner er sjukdom, anser det kunna ske utan fara för blivande familj.»

2 Se reglementeringskominitténs betänkande I s. 146.

180

Lag om äktenskapn ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

sjukdomens smittosamma skede och att detta skede ej varar längre än nytt framträdande
av smittosamma symtom är att befara torde läkaren hava den bästa
hjälp vid undanröjandet av en sådan villomening, som att en gång ådragen syfilis
borde för all framtid avhålla från äktenskap. Någon anledning att det nya
äktenskapshindret skulle medföra annan minskning i äktenskapsfrekvensen än
den, som med hindrets uppställande avses, synes ej föreligga.

Viktigare äro dock de gensagor, som gå därpå ut, att förbudet, även om det
ej verkade strängare än lagen avsett, skulle drabba alltför hårt.

Mången vill sålunda ej erkänna att ett förbud kan vara ens för något fall berättigat.
Lagen äger väl fordra, säger man, att den veneriskt sjuke icke lättsinnigt
ingår äktenskap och utsätter maken för faror, varom denne före giftermålet
varit okunnig, och gärna må tillgripas rätt kraftiga medel till tryggande
av att båda de blivande makarna äro medvetna om det moraliska ansvar, de
ikläda sig genom att trots sjukdomen ingå äktenskapet, och hava klar inblick i
de vådor för dem och familjen, som sjukdomen innebär. Men längre äger lagstiftaren
icke gå. Det må kunna försvaras att bibehålla förbudet mot fallandesjukas
giftermål; detta förbud har gammal hävd och träffar blott en ringa del
av befolkningen. Annorlunda med nu ifrågavarande nya förbud. Det berör vida
kretsar och kommer att kännas dess olidligare, som den allmänna opinionen ej
torde inse nyttan och behovet därav. Man kan därför ej heller vänta att förbudet
kommer att efterlevas; det skall blott öka antalet av de maktlösa bud i
lagen, vilka äro så menliga för dess auktoritet. För övrigt visar erfarenheten
att genom ett samvetsgrant iakttagande av försiktighetsmått den veneriska
smittans spridande i äktenskapet kan helt förekommas. Och bland de veneriska
sjukdomarna är det ju ock allenast syfilis som i likhet med fallandesoten kan
sägas medföra någon fara för efterkommandes hälsa. Det enkla veneriska såret
är i sådant hänseende utan betydelse och även dröppeln är så gott som ofarlig
för avkomman. Vill någon ingå äktenskap med risk att därigenom ådraga sig
någon av sistnämnda båda sjukdomar synes det vara ett opåkallat ingripande av
samhället att tvinga honom avstå därifrån. Han må med fog kunna anse frågan,
huruvida äktenskapet bör ingås eller ej, såsom sin enskilda angelägenhet.

Denna mening avvisar alltså tanken på ett förbud och vill inskränka lagstiftarens
uppgift till att såvitt möjligt skapa garantier mot att någon, i

190 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

okunnighet om därmed förknippade vådor, ingår äktenskap fastän han själv eller
maken är behäftad med könssjukdom i smittosamt skede. För de danska och
norska förslagen i förevarande ämne ligger denna mening till grund. Enligt
dessa båda förslag må den som lider av könssjukdom, vilken ännu erbjuder smittofara,
ej ingå äktenskap utan att den blivande maken erhållit kännedom om sjukdomen
och båda fått muntlig vägledning av en läkare om de faror sjukdomen
innebär.

Det är av mer än ett skäl beredningen funnit sig icke kunna upptaga den
dansk-norska regeln. Den ger ingen bot för det svåra och överklagade missförhållande,
som framför allt kräver lagstiftarens åtgärd: att läkaren står
utan lagens stöd, när han förbjuder sin patient giftermål. Beredningen bar
ansett det icke böra ifrågasättas att ur lagen avlägsna det förbud, som bos
oss sedan halvtannat århundrade gäller mot fallandesjukas giftermål. Ur flera
synpunkter torde ett motsvarande lagstadgande, riktat mot de veneriska smittobärarne,
finnas än mer berättigat. Vådorna av att ena maken för med sig venerisk
smitta i äktenskapet äro särskilt i ögonen fallande. De menliga följderna av
smittans överförande gå närmast ut över den andra maken, men tillika sättes,
åtminstone vad syfilis angår, de ofödda släktenas väl i fara. När förbudet
begränsas till sjukdomarnas smittosamma skede, innebär det å andra sidan ett
ringare tvång mot den enskilde än det lagstiftaren ålägger den fallandesjuke.
Det kommer, med undantag kanske för något enstaka fall, att medföra allenast
ett tillfälligt hinder, som väl tvingar till ett uppskov med giftermål men dock
efter en, ofta jämförelsevis kort tid, helt bortfaller. Att den allmänna meningen
ännu ej lärt sig tillfullo inse det sambällsonda de veneriska sjukdomarna innebära,
deras ödeläggande verkan på hemmets och familjens lycka, är snarast ett
skäl för lagstiftarens allvarliga ingripande. Den allmänna rättskänslan torde väl
behöva lagens uppfostrande ledning. Och ur denna viktiga synpunkt lärer det
svenska förslagets klara, med våra invanda föreställningar överensstämmande bud
äga obestridliga företräden framför den dansk-norska regeln, vars syfte och innehåll
ej så lätt torde fattas och som näppeligen kan för folkmedvetandet framstå
såsom ett ogillande från samhällets sida av att den veneriskt sjuke ingår äktenskap
under sjukdomens smittosamma skede. Föreskriften att de, som ämna ingå
äktenskap, skola vid lysningen avgiva försäkran att de icke lida av könssjukdom

191

Lag om äktenskaps ingående och. upplösning, 2 kap. ö och 6 §§.

i smittosam! skede kommer att föra lagens bud ut i livet och i vart särskilt fall
ställa en kraftig maning till den enskildes heder och ansvarskänsla. Såsom reglementeringskommittén
framhållit, bör naturligtvis ock lagens innehåll bringas till
de sjukas kännedom genom läkarens försorg. Om än förbudets efterlevnad väsentligen
blir en samvetsplikt, en frivillig sak, synes det vara en ogrundad farhåga
att förbudet skulle så föga iakttagas att lagens helgd bleve därpå lidande.

Vad angår möjligheten att förhindra smittans överförande, kan ju ej förnekas
att sådan möjlighet finnes. Evad makarna iakttaga fullständig avhållsamhet eller
lita till preventiva medel eller metoder, kvarstår dock alltid fåran i större eller
mindre mån. I varje fall synes man icke av hänsyn till nämnda ovissa möjlighet
böra uppgiva regeln om ett förbud, för vilket eljest så starka skäl tala. Man
må om det tillåtliga i preventiva åtgärder över huvud hysa skilda meningar;
därom borde man dock kunna enas att lagen ej kan räkna med dem när det gäller
att avgöra, huruvida ingående av äktenskap bör vara i allmänhet medgivet
för den med venerisk smitta behäftade. Att ett äktenskapligt samliv från början
bygges på överenskommelse om sådana åtgärders användande, förestavad av fruktan
för den veneriska smittans överförande, kan ej vara sunt. Avsikten med det
dansk-norska stadgandet är givetvis icke, att uppmuntra ingående av äktenskap
under nu angivna förutsättning. Enligt beredningens mening kan dock den dansknorska
regeln ej fritagas från svagheten att kunna så missförstås, som funne den
ett äktenskaps ingående under sådan förutsättning vara i sin ordning och som
om läkarens vägledning bland annat skulle kunna avse det rätta bruket av preventiv.

Att dröppeln och det enkla veneriska såret äro i den mening mindre samhällsvådliga
sjukdomar än syfilis, att de ej hava dennas degenerativa verkningar, är
oförnekligt. Dröppel hos modern är dock så till vida farlig för barnet som, därest
smittämnet under förlossningen angriper barnets ögon, fullständig blindhet kan
bliva följden. Såsom orsak till barnlöshet i äktenskap är dröppeln så betydelsefull
att den av fakulteten beteckna^ som en i detta avseende till och med allvarligare
åkomma än syfilis. Det synes därför fullt berättigat att utsträcka äktenskapsförbudet
även till dröppeln. Vidkommande slutligen det enkla veneriska såret kan
beredningen ej annat än i huvudsak dela fakultetens åsikt, att det även beträffande
denna könssjukdom måste betraktas såsom i hög grad motbjudande för samhället

192

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

att tillåta deri andre makens omedelbara nedsmittande genom äktenskapet och
att, då ett till sjukdomens smittosamma skede begränsat äktenskapsförbud i allmänhet
behöver medföra endast ett måttligt uppskov med giftermålet, någon betänklighet
att inbegripa denna sjukdom under det med avseende närmast å syfilis
och dröppel uppställda förbudet ej torde finnas.

Nu har dock vidare framhållits att i åtskilliga fall den sanitära synpunkten
har litet eller intet att betyda och att åtminstone i dessa fall ett förbud ej kan
äga fog. Såsom exempel har anförts1 att någon vill ingå äktenskap å dödsbädden
och för legalisering av barn eller att båda kontrahenterna äro sjuka och deras
ålder utesluter möjligheten av att erhålla barn.

Dylika fall måste väl alltid bliva sällsynta undantag. Beredningen har dock
funnit sig ej kunna helt bortse från dem och därför även föreslagit att Konungen
skall äga dispensera från förbudet. Angående dispensrättens utövning må hänvisas
till vad förut är sagt beträffande fallandesjukas giftermål. En sådan dispensbefogenhet
torde stå i överensstämmelse med fakultetens allmänna principer i fråga
om sjukdomshindren, ehuruväl fakulteten icke beträffande nu ifrågavarande hinder
särskilt erinrat därom. Man har emellertid anmärkt att med den benägenhet till
förhemligande, som i alla tider varit oskiljaktig från de veneriska sjukdomarna,
det icke kan antagas-att dispens kommer att sökas. Sett i belysning härav, har
man vidare sagt, utgör den omständigheten, att hindret ej kan göras ovillkorligt,
ett gott bevis för att hindret ej alls bör uppställas. Härtill må erinras dels att,
såsom redan i annat sammanhang påpekats, beredningen förutsätter att handlingarna
rörande dessa dispensfrågor skola bliva hemliga, och dels att det knappast
synes vara en omständighet att räkna med, om i något av ifrågavarande sällsynta
undantagsfall ett giftermål tilläventyrs går om intet.

Till slut bör nämnas att man såsom skäl mot en förbudslagstiftning även åberopat8
att den i fråga om hämmandet av sjukdomarnas spridning icke skulle visa
sig i avsedd grad effektiv. De personer, mot vilka densamma egentligen vore
riktad, skulle nämligen icke låta avhålla sig från att överflytta sina sjukdomar på
andra, blott med den skillnad att det skedde utom i stället för inom äktenskapet

1 Se reglementeringskommitténs betänkande I s. 148.

1 Se det s. 187 not 2 anmärkta utskottsutlåtande s. 6, lagutskottets utlåtande n:r 9 vid 1908 års riksdag
(ovan s. 159) och reglementeringskommitténs betänkande I s. 146.

193

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

samt att de barn, som därigenom bragtes till världen, skulle komma att utsättas
för mera vanvård och större lidande, än om de varit födda av en legitim förbindelse.
Mot varje äktenskapshinder kan naturligtvis anmärkas att det bidrager till
ökning av de lösa förbindelsernas antal. Beredningen har själv i fråga om äktenskapsförbud
för psykiskt defekta personer tillmätt denna anmärkning en viss betydelse.
Med avseende å nu ifrågavarande äktenskapshinder föreligga dock helt
andra föihållanden. Hos nämnda lågt stående individer lärer man sålunda hava
att räkna med en särskilt ringa mottaglighet för lagens bud, vilken ingalunda
måste förutsättas hos en var, som är behäftad med venerisk sjukdom. Även i det
viktiga hänseende äro tallen olika, att lagens straffhot synes kunna och böra riktas
mot den, som utom äktenskap överför venerisk smitta å annan, medan, såsom
fakulteten erinrat, övriga sjukdomshinder icke torde kunna på sådant sätt göras
tillbörligen verksamma.

I § 6 av det norska förslaget jämställes spetälska med epilepsien och de veneriska
sjukdomarna. För Danmark har en lagbestämmelse om spetälskans betydelse
för rätten att ingå äktenskap ej ansetts nödig, då sjukdomen där förekommer
blott i enstaka fall, vilka så gott som alltid bliva föremål för hospitalsvård.1

Hos oss har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t av den 28 maj 1912 anhållit om
utredning angående de åtgärder, som böra vidtagas för kraftigt bekämpande av spetälskesjukdomen
i landet.2 Det torde emellertid icke böra ifrågasättas att för sådant
ändamål tillgripa ett äktenskapsförbud. Fakulteten, som avstyrker en dylik lagstiftning,
upplyser att spetälskan icke hör till de i högre grad smittosamma sjukdomarna
och att det knappast torde vara med säkerhet ådagalagt, att barn av
spetälska föräldrar oftare få spetälska än andra barn i de trakter, där sjukdomen
är gängse, bpetäiskan är ock en i vårt land numera sällsynt sjukdom. Enligt
senaste uppgifter, för år 1910, uppgick antalet fall till blott 72 för hela riket,
därav i Gävleborgs län 32 och i Kopparbergs län 22, och av dessa vårdades 33 å
det särskilt för spetälska avsedda sjukhuset i Järfsö. Åtminstone i förstnämnda

1 På Island äga de spetälska ej ingå äktenskap.

8 Se statsutskottets utlåtande n:r 42 och riksdagens skrivelse n:r 233. Skrivelsen har remitterats
till medicinalstyrelsen för utlåtande, vilket ännu ej avgivits.

25—123787.

Spetälska.

194 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

län torde antalet sjuka befinna sig i ett ständigt nedgående; det utgjorde nära
160 år 1873.

I Norge, där sjukdomen är mera vanlig (omkring 400 fall), bar medicinaldirektören
ansett sig icke böra förorda ett äktenskapsförbud, under åberopande bland
annat att sjukdomen i allmänhet kommer till utbrott först efter den ålder, i \ilken
de flesta äktenskap ingås.

Alkoholism. Vida betydelsefullare än spetälskan är alkoholismen. Med rätta har fakulteten
framhållit att den kroniska alkoholismen, jämte dess akuta yttringar i ruset, i
följd av sin allmänna utbredning hos oss och på grund av sina följder spelar en
långt större roll än någon annan sjukdom i fråga om ödeläggelsen av familjelivet
samt barnens fysiska och moraliska fördärvande. Fakulteten har likväl ansett
att alkoholism icke för närvarande kan stadgas såsom äktenskapshinder. Som
skäl för sin åsikt har fakulteten huvudsakligen åberopat omöjligheten att finna en
formulering, som garanterar, att stadgandets verkningar bliva på en gång rättvisa
och effektiva. I allmänhet måste utpräglade alkoholister anses misstänkta från
ärftlighetshygienisk synpunkt, och ett allmänt åläggande för dem att förete
kvalificerat läkarintyg för rätt att ingå äktenskap vore därför på sin plats. Men
det syntes ej görligt att på ett från rättslig synpunkt tillfredsställande sätt avgränsa
de fall av alkoholism, som kunde anses utpräglade. Och ett äktenskapsförbud
skulle antagligen i fråga om dessa även i andra avseenden moraliskt förfallna
individer icke hindra, snarare befrämja den illegitima fortplantningen, så
vida det icke kompletterades med oskadliggörande genom internering av sådana
degenerationsspridare. Att genom straffhot förekomma utomäktenskapligt könsumgänge,
för så vitt det beror på alkoholisterna själva, syntes fullkomligt hopplöst.

Ej heller de danska och norska medicinska auktoriteter, vilka yttrat sig i an•
ledning av lagarbetet, hava tillstyrkt ett äktenskapsförbud med avseende å alko holister.

Svårigheten att avgöra, vilka fall av alkoholism förbudet borde gälla,
har framhållits även av dem.

Beredningen har funnit de grunder övertygande, vilka sålunda åberopats mot
ett äktenskapsförbud. De stadganden med omedelbart avseende a alkoholmissbruket,
genom vilka äktenskapslagstiftningen söker avvärja dess fördärvliga verkningar
på hem och familj, måste för närvarande komma att angå upplösning av
äktenskap, ej ingående därav. I månget fall komma emellertid, såsom fakulteten

195

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5 och 6 §§.

erinrat, de föreslagna bestämmelserna om den sinnessjukes eller omyndigförklarades
äktenskapsbehörighet att drabba alkoholisten.

Huruvida den nya lagstiftningen om tvångsintagning av alkoholister å anstalt
kan erbjuda en grundval för ett mera direkt ingripande mot att de fortplanta
sig genom äktenskap, synes icke kunna bedömas, innan densamma i tilllämpningen
visat sina verkningar. I Norge, där lagen ger möjlighet till tvångsinternering
av alkoholister men särskilda anstalter därför ännu saknas, har såsom
skäl mot ifrågavarande äktenskapsförbud även anförts av medicinaldirektören, att
det skulle bliva utan betydelse, därest man ej finge en helt annan möjlighet till
tvångsinternering än man för närvarande faktiskt ägde.

Den medfödda, på endogena orsaker beroende dövstumheten går, yttrar fakul- Dövstumhet.
teten, jämförelsevis ofta i arv från föräldrar till barn eller med överhoppande av
en eller annan generation till ävkomlingar i senare släktled, likasom den ofta
förekommer hos flera syskon i samma familj. Då därtill komme, att den kongenitala
dövstumheten icke blott hos individen utan även inom släkten icke
sällan vore kombinerad med idioti eller andra medfödda abnormiteter, syntes goda
skäl föreligga att betrakta densamma som en verkligt degenerativ förändring.

Det kunde därför ur rashygienisk synpunkt synas väl motiverat att stadga medfödd
dövstumhet såsom äktenskapshinder, framför allt i de fall, då skyldskap
mellan parterna ytterligare tillkomme. Däremot skulle det innebära en onödig
grymhet mot de många, hos vilken dövstumheten vore förvärvad, att fråntaga dem
den rättighet de sedan gammalt haft att ingå äktenskap och därigenom bland annat
mildra den andligaisolering från medmänniskor, deras lyte i allmänhet måste medföra.

Fakulteten har emellertid ansett sig icke böra föreslå att ens den medfödda
dövstumheten uppställes såsom äktenskapshinder. Det vore nämligen i inånga
fall ytterligt svårt, ja till och med omöjligt att med visshet avgöra, huruvida dövstumheten
är kongenital eller i tidig ålder förvärvad. En bestämmelse, som avsåge
medfödd dövstumhet, skulle således säkerligen i ett stort antal därmed
åsyftade fall icke kunna tillämpas eller ock giva anledning till talrika misstag
och orättvisor. I sin betydelse för rasen och samhället kunde dövstumheten vidare
ingalunda likställas med t. ex. epilepsi eller sinnessjukdomar. Genom vår numera
obligatoriska undervisning för dövstumma kunde även dessa vanlottade utbildas
till självförsörjande samhällsmedlemmar; och den beredde tillika möjlighet

196 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 5, 6, 7 och X §§.

att på ett särskilt verksamt sätt genom ökad upplysning förmå dem att frivilligt
taga hänsyn till de ifrågavarande önskemålen.

I Norge har ej heller från medicinskt håll yrkats förbud mot dövstummas
äktenskap. Det danska retslegeraadet däremot har funnit det ej vara försvarligt
att tillåta äktenskap mellan dem, som båda äro dövstumma.

Lika med fakulteten har beredningen ansett det ej vara nödigt att förbjuda
giftermål ens för dem som äro från födseln dövstumma. Yad särskilt angår
äktenskap mellan sådana dövfödda inbördes, lära väl de rashygieniska betänkligheterna
här vara större; men å andra sidan synes en sådan förbindelse så
naturlig, framför allt med hänsyn till det för båda gemensamma uttrycksmedlet,
att ett förbud däremot, som ju ej kunde bliva av övergående art, skulle innefatta
en synnerlig hårdhet mot dessa olyckligt lottade.

Att övriga sjukdomar, lyten eller kroppsfel — tuberkulos, impotens o. s. v. —
icke giva tillräcklig anledning till uppställande av äktenskapshinder har beredningen
ansett uppenbart. *

Rätt wppoch
nedstigande

släktskap,
syskon.

Bland bestämmelserna om släktskap såsom äktenskapshinder har beredningen
främst upptagit den hos alla civiliserade folk gällande regeln att äktenskap är
förbjudet emellan släktingar i rätt upp- och nedstigande led samt emellan syskon.
Att detta hinder, liksom det i nästföljande paragraf upptagna, skall anses föreligga
även vid oäkta skyldskap och att skillnad ej är att göra mellan hel- och
halvsläkt, har beredningen funnit överflödigt att, såsom skett i 2 kap. 9 § giftermålsbalken,
uttryckligen stadga.

8 §•

Äktenskap Redan i den romerska rätten var giftermål förbjudet ej blott mellan släktingar

Syskon och i rätt upp- och nedstigande led och mellan syskon, utan ock mellan ett syskon

det andras ändras avkomling samt, under visst tidsskede, även mellan syskonbarn.

avkomlmg. ° , . . . ,

Detta var dock allenast en ringa början till det system av släktskapshmder, som

den kanoniska rätten sedermera uppbyggde. I sin rikaste utbildning omfattade

det förbud mot äktenskap mellan sidoskylda i till och med sjunde led, därvid

107

Lag om äktenskapa ingående och upplösning, 2 kap. 8 §.

leden räknades mellan blott den ena av kontrahenterna och den gemensamma
stammen, så att exempelvis syskons barnbarnsbarn ansågos besläktade i fjärde
led. Kyrkan lärde ock att genom vissa religiösa handlingar, såsom dopet och
konfirmationen, en andlig släktskap (cognatio spiritualis) skapades mellan de i
akten deltagande; och även denna andliga släktskap kom att utgöra äktenskapshinder.
Dessa kanoniska rättssatser kunde emellertid ej länge upprätthållas i all
sin stränghet. Släktskapshindren blevo redan vid det lateranska mötet 1215
inskränkta till fjärde led, och inom det sålunda begränsade området gjordes flitigt
bruk av den påvliga dispensrätten.

Med reformationen inträdde i de protestantiska länderna i allmänhet en ytterligare
begränsning av de förbjudna leden. Vårt land utgör dock härifrån ett
undantag, i det att 1572 ars kyrkoordning ännu stadgar att äktenskap ej må ingås
»innan femte led». I praxis medgavs emellertid efter hand giftermål även i
närmare led, dels efter dels utan dispens, och genom förordningen och stadgan
den 30 december 1680 förklarades att äktenskap skulle vara förbjudet allenast
till och med andra led jämna sidolinjen eller mellan syskonbarn, »så att uti
alla andra grader äktenskap utan någon vidare föregående dispensation tillåtet
vara må». Tillika förbehöll sig Konungen genom samma författning att, om syskonbarn
begärde varannan till äkta, efter omständigheternas noga övervägande
dispensera.

Pa denna ståndpunkt kvarstod 1734 ars lag.1 Sedermera har, genom förordningen
den 19 maj 1845, äktenskap mellan syskonbarn blivit tillåtet utan dispens;
och enligt nu gällande rätt utgör sålunda, frånsett förbudet mot äktenskap mellan
syskon, sidoskyldskap hinder allenast mot giftermål mellan ett syskon och det
andras avkomling, likgiltigt om i första eller senare led.

Jämväl lagstiftningen i övriga länder, där den kanoniska rätten ägt inflytande,
har liksom den svenska genomgått en utveckling mot allt större frihet för
medlemmar av samma släkt att ingå äktenskap med varandra. Denna utveckling
är lätt förklarlig. För uppställandet av äldre tiders vidtgående förbud hava
säkerligen sådana betänkligheter, som giftermål mellan närskylda ingiver den
nutida rashygienen, blott omedvetet och i ringa mån varit avgörande. Den bä I

1726 års förslag till giftermålsbalk gällde förbudet mot äktenskap i andra led blott samsyskons
barn; jfr Förarbetena III s. 276.

198 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 8 §.

rande grunden har för visso varit av etisk art: könskärleken skall ej få vinna
insteg i förhållandet mellan dem, som tillhöra samma familj eller eljest äro närmare
besläktade, enär därmed komme att tillintetgöras höga etiska värden, vilka
samhället icke kan umbära. Uppenbarligen äger denna åskådning, med sin omsorg
om sedlig renhet, fortfarande i mycket full giltighet; men tydligt är också
att den till stor del vilar på den förutsättning, att det ej är allenast blodsbandet
som förenar släktmedlemmarna, utan att även samhörighet i intressen, framför
allt gemensamt hemliv, binder dem vid varann. Det är därför naturligt att
med den minskade sammanhållningen inom släkten, med befolkningens större rörlighet
visat sig en benägenhet hos lagstiftaren att inskränka ifrågavarande äktenskapsförbud
till medlemmar av samma familj i trängre mening. A andra
sidan har emellertid genom den moderna ärftlighetsforskningen blicken skärpts
för de vådor, som äktenskap mellan närbesläktade innebära för efterkommandes
hälsa. Och sålunda har det kommit sig att ett äktenskapshinder, som uppgivits
emedan den etiska grunden därför ej fanns tillräckligt stark, numera kan av rashygieniska
hänsyn ifrågasättas till återinförande.

Fakulteten har i sitt utlåtande förklarat det icke vara bevisat att inom en fullt
frisk, andligt och kroppsligt harmoniskt utvecklad släkt förekomst av konsangvina
äktenskap skulle förorsaka degeneration. Om däremot makar äro behäftade med
sjukdomsanlag och lyten som ga i arv, torde, säger fakulteten, släktskap mellan
makarna vara ägnad att genom dessa anlags förstärkande verka skadligt på avkomman,
och detta i högre grad ju närmare släktskapen är. Ur denna synpunkt
måste, enligt fakultetens mening, bland nu tillåtna äktenskapliga förbindelser mellan
släktingar särskilt äktenskap mellan dubbelkusiner (kusiner på både fädernet och
mödernet) anses betänkligt, om ärftliga sjukdomsanlag förefinnas; och läkarintyg
om goda sanitetsförhållanden hos båda kontrahenterna och i deras ascendens vore
därför en önskvärd förutsättning för sådant äktenskap. Då likväl fakulteten här
nödgades stödja sin mening på teoretiskt övervägande och icke kunde åberopa sig
på tillräcklig direkt erfarenhet, ansåge den sig knappast kunna upprätthålla
kravet på sådant betyg. En bestämmelse därom skulle nämligen av allmänheten
utan tvivel komma att uppfattas såsom en godtycklig inskränkning i förut obestridd
rätt. Beträffande åter äktenskap mellan dem, av vilka den ena härstammar
från den andras syskon, har fakulteten anfört att, där kontrahenterna och deras

199

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 8 §.

släkt icke äro fria från konstitutionella svagheter, ett ingifte av detta slag otvivelaktigt
hör till de mera betänkliga, helst i kanske flertalet fall allt för stor
åldersskillnad råder mellan makarna, vilket i och för sig synes vara ett för avkomman
ogynsamt förhållande. Fakulteten finner det sålunda mycket tvivelaktigt
om äktenskap mellan personer i sistberörda släktskapsförhållande bör tillåtas annat
än på sin höjd i dispensväg.

Såsom en sammanfattning av sina åsikter har fakulteten uttalat, att inga grundade
skäl finnas ått frångå hittills hos oss gällande lagbestämmelser angående
skyldskap såsom äktenskapshinder, men att, därest det på borgerliga grunder
skulle befinnas önskvärt att tillåta äktenskap mellan ett syskon och det andras
avkomling, medicinska skäl tala för dels att sådant äktenskap varder medgivet
allenast efter dispens och dels att dispens må meddelas blott under viss närmare
angiven förutsättning.

Även i Danmark och Norge är äktenskap mellan kusiner fritt tillåtet, Mot
giftermål med faster eller moster är väl stadgat förbud, men därifrån kan dispenseras;
och för äktenskap med broders eller systers dotter finnes intet hinder. Nu
har emellertid från de medicinska auktoriteternas sida i båda länderna framhållits
att även äktenskap med broders eller systers dotter borde förbjudas. Det danska
retslfcgeraadet har tillika hemställt att äktenskap mellan helsyskons barn måtte
medgivas allenast under villkor att, enligt läkarbetyg, varken hos kontrahenterna
själva eller deras gemensamma familj är känt något fall av medfödd dövstumhet
eller av den ögonsjukdom, som benämnes retinitis pigmentosa.

Beredningen har, lika med fakulteten, ansett nu gällande föreskrifter om släktingars
rätt att ingå äktenskap med varandra icke böra skärpas, ej ens så att
giftermål mellan dubbelkusiner göres till föremål för inskränkande bestämmelser.
Äktenskap mellan kusiner är också i allmänhet tillåtet även utanför de nordiska
länderna, exempelvis i Tyskland, England, Frankrike och Schweiz.

Ä andra sidan tala, enligt beredningens mening, starka grunder för ett mildrande
av den svenska lagens ovillkorliga förbud mot giftermål mellan ett syskon
och det andras avkomling — ett förbud, som genom sin stränghet frestar till
överträdande och hvars skiljaktighet från motsvarande stadganden hos våra skandinaviska
grannfolk kanske mer än något annat bidragit att väcka till insikt om
betydelsen av enhetlig nordisk lagstiftning även å familjerättens område.

200 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 8 §.

Det är redan nämnt, hurusom i Danmark och Norge det står mannen fritt att
äkta sin broders eller systers dotter, medan till giftermål med faster eller moster
dispens kan erhållas. Tysklands civillag, härutinnan överensstämmande med äldre
rikslag av år 1875, uppställer intet hinder mot äktenskap mellan ett syskon och
det andras avkomling. Såsom allmänt är känt hava nn i åtskilliga fall svenska
undersåtar, för att undgå vår lags ifrågavarande förbud, sökt och vunnit dansk
eller tysk medborgarrätt och sålunda berett sig tillfälle att, med giltighet även
inför svensk rätt, sluta ett äktenskap som eljest icke varit dem tillåtet. De, vilka
på detta sätt grundat familj, hava icke därigenom äventyrat den ställning i det
borgerliga samhället, de förut intagit, eller ådragit sig det allmänna omdömets
ogillande. Inom sitt gamla fädernesland hava de byggt sitt hem och uppfostrat
sina barn; de kretsar, vilka de före giftermålet genom sin verksamhet eller annorledes
tillhört, hava även därefter stått dem öppna.

Det kan alltså icke sägas att ett äktenskap inom ifrågavarande släktskapsgrader
skulle vara för den sedliga uppfattningen inom landet stötande. Desto hårdare
och obiiligare har lagens ovillkorliga förbud drabbat i de fall, där — kanske oftast
till följd av oförmåga att bära därmed förknippade ekonomiska uppoffringar —
ovan antydda tillvägagående med förändring av medborgarrätten icke kunnat
anlitas. En känsla av bristande likhet inför lagen har säkerligen ej varit främmande
vare sig för dem, som med bibehållande av sin svenska nationalitet låtit
sammanviga sig utrikes, i Köpenhamn eller å annan ort, och därefter förgäves sökt
få förbindelsen i hemlandet erkänd såsom laga äktenskap,1 eller för dem, som på
grund av förbudet sett sig nödsakade att avstå från ett giftermål, varav de väntat
sitt livs lycka. Ansökningar om dispens ännu från de senaste åren2 vittna ock
i sin mån om att förbudet ej längre tillfyllest uppbäres av rättsmedvetandet.

1 Se K. Maj:ts utslag den 23 aug. 1879 (halvsysters dotter), den 8 jan. 1883 (brorsdotter) och den 11
mars 1898 (halvsysters dotter).

2 Se K. Maj:ts utslag den 26 febr. 1904 (brorsdotter), den 18 aug. 1907 (brorsdotter; ansökan tillstyrkt
av kyrkorådet) och den 4 febr. 1910 (systerdotter); från äldre tid K. Maj:ts utslag den 15 maj
1857 (halvsysters dotter) och den 23 maj 1857 (faders halvsyster).

Under förra hälvten av 1800-talet väcktes flera riksdagsmotioner, avseende sådan ändring i 2 kap. 2 §
giftermålsbalken, att nu ifrågavarande äktenskapshinder bleve dispensabelt. Motionerna avstyrktes städse
av lagutskottet; se ridderskapets o. adelns prot. aug. 1809 s. 1234, lagutskottets betänkande n:r 5
och utlåtande n:r 136 vid riksdagen 1834—1835 samt betänkande n:r 35 vid riksdagen 1847—1848. Om
ett par fall från 1800-talets början, då svensk man ingått för gillt hållet äktenskap med sin systerdotter,
se bondeståndets prot. juni 1834 s. 5.

201

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 8 §.

Fakulteten har väl ej ansett sig kunna tillstyrka någon ändring i vad nu
gäller, men dess utlåtande giver vid handen att den dock funnit de medicinska
skälen för upprätthållandet av nuvarande ovillkorliga förbud icke vara så starka,
att de ej möjligen borde vika för andra hänsyn, och särskilt att ur medicinsk
synpunkt fara icke föreligger, om bägge kontrahenterna kunna anses fria från
ärvtliga sjukdomsanlag. För barnen till dem, vilka allenast i halvsläkt äro med
varandra så befryndade som nu avses, är ju ock antalet förfäder i tredje led
större än för barnen till dubbelkusiner i helsläkt och vådorna av föräldrarnas
släktskap alltså ur denna synpunkt mindre.

Med hänsyn till det nu anförda och då full överensstämmelse med lagstiftningarna
i Danmark och Norge synts kunna på denna väg uppnås, har beredningen
ansett den ändring böra vidtagas i gällande rätt att tillstånd till äktenskap mellan
ett syskon och det andras avkomling må kunna givas av Konungen. Det
nordiska rättsområdet kommer med denna dispensregel att ansluta sig till vad
som gäller i de flesta övriga europeiska länder. En särställning intaga dock —
förutom Tyskland, där såsom nämnt äktenskap i nu ifrågavarande släktskapsled
kan fritt ingås, och Portugal, där samma regel gäller, — England och Schweiz,
i vilka länder dispens ej kan erhållas till gifte mellan ett syskon och det andras
barn, men ej heller erfordras för gifte mellan ett syskon och det andras avkomling
i senare led. Även de lagstiftningar, vilka uppställa hindret men medgiva
dispens, förete vissa skiljaktigheter inbördes. Sålunda anses t. ex. i Frankrike,
i motsats till vad i den ungerska lagen är föreskrivet, att hindret allenast gäller
vid äkta skyldskap, ett vittnesbörd alltså att i nämnda land de rashygieniska
grunderna icke äro de som huvudsakligen uppbära hindret.

Enligt fakultetens yttrande borde i varje fall dispens ej kunna givas, såframt
icke god beskaffenhet hos kontrahenternas egen hälsa och konstitutionella hereditet
blivit vederbörligen styrkt. Att detta bör vara regeln för de fall, där ej möjlighet
till avkomma far anses utesluten, finner också beredningen givet. I överensstämmelse
med vad förut i fråga om sjukdomshindren anförts har emellertid beredningen
trott det icke vara behövligt eller lämpligt att giva bindande föreskrifter
om dispensrättens utövning. För visso kommer dispens att meddelas blott
när fullgoda skäl tala därför, liksom det ock torde kunna antagas att dispens

endast i sällsynta fall varder sökt. Från Norge föreligger uppgift att under fem26—123787.

Svågerlag.

202 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 8 och 9 §§.

årsperioden 1894—1898 ingåtts blott tre äktenskap, där kvinnan, och tjugu där
mannen stått omedelbart under den gemensamma stammen, och dock bar endast
i förstnämnda fall dispens varit av nöden.

9 §•

Svågerlag bar under olika tider och i skilda rättssystem utgjort äktenskapshinder
i synnerligen växlande omfattning, delvis sammanhängande därmed att
själva begreppet svågerlag blivit bestämt på väsentligen olika sätt.

I romersk rätt förutsattes för uppkomsten av svågerlag ett äktenskap eller
dock ett konkubinat; genom ett blott könsumgänge blev svågerlag ej grundat.
Svågerlag räknades ock endast mellan ena maken och den andres släkt, ej mellan
bådas släkt inbördes eller mellan den ene och dem, som voro besvågrade
med den andre. Såsom äktenskapsbinder betraktades ursprungligen blott svågerlag
i rätt upp- och nedstigande led; med tiden blev jämväl förbjudet att äkta
broders änka eller avliden hustrus syster.

Enligt den kanoniska rätten åter ansågs — i överensstämmelse med kyrkans
uppfattning att man och kvinna genom beblandelse blevo ett kött, una caro
att svågerskap grundades såväl genom lägersmål som genom äktenskap och att
svågerlagshindret för den ene av konkumbenterna sträckte sig lika långt som
släktskapshindret för den andre. Även betraktades såsom otillåtet äktenskap med
förutvarande makes besvågrade (andra svågerlaget), ja med dem, vilka i andra
svågerlaget voro besvågrade med förutvarande make (tredje svågerlaget); och för
visst fall räknades svågerlag mellan de förutvarande makarnas släkter inbördes.

Under medeltiden blevo de kanoniska grundsatserna härskande även inom vår
svenska rätt, och blott långsamt hava de lämnat utrymme för en mera fri åskådning.
Det blev sålunda först genom 1734 års lag, som tredje svågerlaget helt
miste sin verkan av äktenskapshinder, och lagen bibehöll förbud mot äktenskap
ej blott i (första) svågerlag i rätt upp- och nedstigande led (2 kap. 4 § giftermålsbalken),
utan även, ehuru med viss begränsning, i (första) svågerlag å sidan
(2 kap. 5 §) och i andra svågerlaget (2 kap. 6 §). Genom förordningen den 10
april 1810 tillerkändes Konungen befogenhet att meddela dispens från de i 5
och 6 §§ uppställda hindren, en befogenhet som han redan dessförinnan utan stöd
i lag utövat; och sedan nämnda båda paragrafer blivit upphävda genom förord -

203

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 9 §.

ningen den 24 maj 1872, kvarstår numera såsom äktenskapshinder allenast rätt
upp- och nedstigande (första) svågerlag.

Emellertid är ej fullt klart, i vilken omfattning begreppet svågerlag är taget,
när det av 1734 års lagstiftare uppställes såsom hinder mot äktenskap. Då det
i 2 kap. 8 § giftermålsbalken heter att svågerskap räknas mellan mannen och
hustruns släkt samt mellan hustrun och mannens släkt, är det visserligen uppenbart
att härvid avses såväl äkta som oäkta släktskap. Detta framgår otvetydigt
av stadgandet i 9 §: »vare ock äktenskap lika förbudet, om blodsbandet kommer
av äktenskap eller lägersmål».1 Huruvida däremot den förutvarande förbindelsen
mellan mannen och kvinnan grundlägger svågerlag endast när den varit ett äkenskap,
eller om även ett blott lägersmål härutinnan har samma verkan, kan
omtvistas. Ordalagen i 4—6 §§ tyckas förutsätta ett äktenskap, och bestämmelsen
i 9 § synes gälla blott uppkomsten av släktskap (»blodsbandet»), ej av svågerlag.
Inom doktrinen har emellertid allmänt antagits att även det svågerlag, som
uppkommer genom lägersmål, det s. k. oäkta svågerlaget, utgör äktenskapshinder.
För en sådan tolkning talar att ännu vid tiden för tillkomsten av 1734 års lag
det kanoniska åskådningssättet härutinnan torde i vårt land fortlevat med oförminskad
styrka. Till stöd för densamma synes därför ock kunna åberopas att,
då lagstiftaren i 2 kap. 8 § uttryckligen avvisar den kanoniska satsen att svågerlag
kunde räknas mellan mannens och kvinnans släkter inbördes, han icke
heller skulle underlåtit att på motsvarande sätt uttala sig om den nu ifrågavarande
långt viktigare kanoniska principen, därest han velat att densamma icke
vidare borde gälla.1 2

1 Genom K. Majt:s utslag den 1 febr. 1889 har ansökan om tillstånd till äktenskap med avliden
hustrus före giftermålet födda oäkta dotter förklarats icke emot stadgandena i 2 kap. 4 och 9 §§ giftermålsbalken
kunna bifallas.

2 Lagkommittén upptog i sitt förslag till giftermålsbalk samma stadgande som nu innehålles i 2 kap.
9 §. Äldre lagberedningen, som anmärkte att ordet blodsband utmärkte egentligen endast skyldskapsej
svågerskapsförhållande, ansåg detta ord böra utbytas mot de benämningar, som uttryckte verkliga
meningen, och föreslog därför följande bestämmelse: »vare ock äktenskap lika förbudet, om skyldskap
eller svågerlag kommer av äktenskap eller av lägersmål».

Ang. domstolarnas ställning till frågan, jfr rättsfall i Schmidt J. A. V. s. 221 och XXII s. 513 samt
N. J. A. 1890 s. 534. Den vidsträcktare tolkningen har, dock knappast med fog, ansetts ligga till grund
för K. Majt:s utslag den 3 mars 1871. Pastors vägran att lysa till äktenskap mellan A. och B. hade
av domkapitlet i Uppsala gillats, enär A:s fader erkänt sig hava med B. sammanavlat ett av henne
framfött barn samt vid sådant förhållande genom giftermålsbalkens 2 kap. 9 § äktenskap mellan A.

204 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 9 §.

Beredningen, som i nu förevarande paragraf upptagit förbudet mot äktenskap
i rätt upp- och nedstigande svågerlag, bar däråt givit en avfattning som tydligen
utmärker att allenast det genom äktenskap uppkomna svågerlaget utgör äktenskapshinder.
Tillräckliga skäl synas ej förefinnas att såsom hinder uppställa
även det svågerlag, som grundas genom ett blott könsumgänge. Det kan väl
tänkas fall, då ett stadgande om hinder i följd av dylikt s. k. oäkta svågerlag
skulle kunna förebygga äktenskap, som vore ägnat att väcka anstöt, såsom
om någon ville gifta sig med en kvinna, med vilken hans fader eller
son haft en allmänt bekant utomäktenskaplig förbindelse. Sådana fall kunna
dock allenast utgöra sällsynta undantag. I allmänhet undandraga sig de utomäktenskapliga
förbindelserna offentligheten; och en undersökning, huruvida hinder
för ifrågasatt äktenskap på grund av dylik förbindelse möjligen kunde förefinnas,
skulle vara synnerligen förhatlig, varför en sådan undersökning under inga förhållanden
kunde föreskrifvas. Ett förbud mot giftermål i det oäkta svågerlaget
kunde alltså ej bliva i avsevärd mån tillämpat.

Att svågerlagshindret enligt beredningens förslag består, evad släktskapen är
äkta eller oäkta, har, lika litet som i fråga om släktskapshindren, ansetts erforderligt
att i lagtexten utsäga.

Av en jämförelse med de stadganden, beredningen föreslår om återgång av
äktenskap (5 kap.) och om vigsels ogiltighet (4 kap. 7 §), framgår att svågerlagshinder
grundas av varje med giltig vigsel ingången förbindelse, varje förbindelse,
som av lagen nämnes äktenskap, även om den slutits i strid mot ett hinder
med upplösande verkan. Nu förevarande paragraf ger ock oförtydbart uttryck
däråt, att svågerlagshinder kan uppkomma i kraft av ett äktenskap som ej
längre äger bestånd. Om, exempelvis, en kvinna varit gift två gånger och fött
barn i båda äktenskapen, är giftermål förbjudet ej blott mellan mannen i andra

och B. vore lika förbjudet, som om blodsbandet uppkommit av äktenskap mellan A:s fader och B.
K. Haj:t fann, med avseende på de i målet uppgivna och obestridda förhållanden, icke skäl att, i anledning
av A:s besvär, i domkapitlets beslut gorå ändring. I målet var utrett att Ars fader, som ännu
levde, hos pastor gjort ansökan att få B. kyrkotagen såsom sin fästekvinna. En i samband med besvären
gjord, av pastor tillstyrkt ansökan att K. Majrt måtte av nåd medgiva lysning avslogs.

Vid riksdagen 1844—1845 väcktes inom bondeståndet förslag att sista punkten i 2 kap. 9 § giftermålsbalken
skulle erhålla denna lydelse: vare ock äktenskap lika förbudet, om blodsbandet kommer av
äktenskap eller före äktenskapet lagbeivrat lägersmål. Förslaget avstyrktes av lagutskottet, då en betänklig
inskränkning i gällande stadganden därav skulle uppkomma.

205

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 9 och 10 §§.

äktenskapet och barnen i det första utan ock mellan den förre mannen och barnen
i senare giftet. Gällande rätt, som i detta avseende saknar uttrycklig föreskrift,
torde vara att förstå på enahanda sätt.

Att svågerlag i rätt upp- och nedstigande led upptagits såsom äktenskapshinder
överensstämmer med vad allmänt gäller i europeisk lagstiftning. I flera
länder består ännu förbud mot äktenskap jämväl i vissa fall av svågerlag å sidan.

Så i Frankrike och England; så även i våra grannländer Danmark och Norge,
där dispens erfordras för äktenskap dels mellan ett syskons änka och annat syskons
avkomling, dels med broders änka. I sistnämnda båda länder anses svågerlag uppkomma
även genom könsumgänge utom äktenskap; i Tyskland, England och
Schweiz är däremot uttryckligen stadgat att allenast äktenskap grundlägger svågerlag.
Den tyska lagen förbjuder emellertid giftermål ej blott mellan dem, som
äro besvågrade i rätt upp- och nedstigande linje, utan ock mellan dem, av vilka
den ene haft könsumgänge med den andres släkting i sådan linje.

I 2 kap. 8 § giftermålsbalken stadgas, att son ej må taga modern, då hans fader >Confusio
lever och haver dottern. Detta förbud, som ansetts vara att tillämpa även å lik- 9raduum•’
artade fall men vars räckvidd i särskilda avseenden varit omtvistad,1 torde kunna
saklöst bortfalla. Det är utan motsvarighet i nyare främmande rätt.

10 §.

I strafflagens 17 kap. är ansvar stadgat för tvegifte, men varken giftermåls- Bestående
balken i 1734 års lag eller vår övriga civillagstiftning innehåller något uttryck- aktenskaPligt
förbud däremot. Ett sådant förbud, upptaget i de nyare utländska kodifikationerna
och hos oss föreslaget redan av lagkommittén, bör emellertid ej saknas i
en lag, som vill uttömmande angiva äktenskapshindren. Förslaget stadgar därför
i nu förevarande paragraf, att ej någon må träda i nytt gifte, så länge det
tidigare äktenskapet består.

Enligt förslaget blir ett äktenskap upplöst genom ena makens död samt genom
återgång eller skillnad, och något annat sätt, varpå ett äktenskap skulle upphöra,
vet förslaget ej av. Erinras må emellertid att enligt förslaget ett äkten 1

Eu vid utläggning av lagbudet gives i andra kammarens tillfälliga utskotts utlåtande nr 45 vid
1904 års riksdag: en omgift persons barn i det tidigare äktenskapet får ej äkta sin styvfars eller styvmors
fader eller moder.

206 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 10 §

skap ej kan uppkomma annorledes än genom vigsel ock att, om vigsel pa grund
av formfel saknar laga verkan (4 kap. 7 §), förbindelsen ej keller räknas som
äktenskap. Har däremot laga vigsel skett, utgör förbindelsen ett verkligt äktenskap,
således ock kinder mot nytt gifte, även om den ingåtts i strid mot ett
upplösande äktenskapskin der och därför måste dömas att återgå.

När till återgång eller skillnad blivit dömt, fär domen sin fulla verkan först
när den vunnit laga kraft; dessförinnan är således nytt gifte ej tillåtet. Härutinnan
råder full överensstämmelse mellan förslaget ock gällande rätt. Var
äktenskapet slutet med vigsel inom svenska kyrkan, kava emellertid makarna
enligt nuvarande bestämmelser att före ingåendet av nytt äktenskap ytterligare
avvakta skiljebrevs utfärdande. Av skäl, som vid 7 kap. skola angivas, avser
däremot förslaget att skiljebrev ej vidare skall förekomma.

Särskild uppmärksamhet förtjänar det fall att ena maken längre tid varit borta
utan att låta köra av sig. Beredningen har, såsom av det redan sagda framgår,
icke funnit av nöden att tillerkänna detta fall en undantagsställning vare sig så
att det skulle stå den hemmavarande maken fritt att ingå nytt gifte, ehuru det
tidigare äktenskapet icke vore att anse såsom upplöst, eller så att kan skulle
äga kos domstol eller annan myndighet utverka eu upplösning annorledes än
genom återgång eller skillnad. Denna ståndpunkt sammanhänger pa det närmaste
med beredningens uppfattning om den verkan med avseende å den hemmavarande
makens rätt till omgifte, som lagligen tillkommer domstols förklaring
att den försvunne skall anses för död.

Man kan i lagstiftningarna urskilja två väsentligen olika system för ordnandet
av de rättsförhållanden, i vilka en försvunnen person är intresserad. Det ena,
klart genomfört i tyska civillagen, medger att den försvunne förklaras för död
med den verkan att kan presumeras kava avlidit å viss närmare bestämd dag
och tid. Presumtionen gäller i alla riktningar, således även därhän att, om den
försvunne var gift, äktenskapet anses kava uppkört genom hans död; ock så länge
presumtionen består, finnes ej plats för särskilt beslut om äktenskapets upplösning.
Det motsatta systemet, utan dödförklaring, återfinnes i den franska code civil
ock, kanske än mer utpräglat, i den danska rätten, enligt vilken en försvunnen
persons arvingar äga att under vissa angivna förutsättningar vinna nyttjanderätt
eller äganderätt till hans förmögenhet, men som icke bereder utväg att om den

207

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 10 §.

försvunnes rättsställning erhålla ett myndighetsbeslut med allmännare innebörd.
Med dessa den danska rättens regler är väl förenligt att den försvunnes make
har rätt till äktenskapsskillnad i samma fall, då hans arvingar äga anspråk på
nyttjanderätt till hans gods. Andra lagstiftningar, som jämväl omfatta sistnämnda
system, hava genom starkare betonande av dödspresumtionen närmat sig
det tyska. Så den nya schweiziska civillagen, vilken känner väl ej en »Todeserklärung»,
men en »Verschollenheitserklärung». Dylik förklaring verkar ej att
äktenskapet betraktas såsom upphört genom den försvunnes död; för att kunna
ingå nytt gifte måste den hemmavarande maken förskaffa sig dom på upplösning
av äktenskapet. Men domen går ej ut på äktenskapsskillnad — dödspresumtionen
är för stark för att medge det — utan på en särskild, därmed jämställd, egenartad
upplösningsform.

Den svenska rättens bestämmelser i ämnet, innefattade i förordningen den 27
november 1854, tillhöra samma system som den tyska civillagens, med dödförklaring
och viss antagen dödsdag. Om dödförklaringens verkan uttalar sig dock
förordningen allenast såvitt rörer den försvunnes »kvarlåtenskap». Någon allmän
föreskrift om dödspresumtion gives icke, ej heller utsäges något om den försvunnes
personliga förhållanden. I betraktande härav och då vidare den försvunnes
make ej har rätt att söka dödförklaring,1 kan det synas ovisst om sådan
förklaring må gälla även såsom bevis för att den försvunnes äktenskap är upplöst
genom hans död. En ytterligare anledning till tvekan härom ligger däri att
vid sidan av 1854 års förordning kvarstår det stadgande i 1734 års lag, senare
delen av 13 kap. 6 § giftermålsbalken, som, när ej är »vån att få veta om den
bortreste lever», lämnar den hemmavarande maken öppet att hos rätten utverka
ej äktenskapets upplösning men tillåtelse till omgifte,1 2 ett stadgande som alltjämt
av domstolarna icke så sällan tillämpas.

Emellertid är, efter vad beredningen inhämtat, bland prästerskapet den uppfattningen
allmänt rådande att ett beslut om dödförklaring bör tagas för gott

1 Annan mening har uttalats inom doktrinen. Domstolspraxis torde överensstämma med det i texten
sagda; se t. ex. Stockholms rådstuvurätts beslut den 3 nov. 1908.

2 Jfr finsk lag om försvunnen persons förklarande för död den 23 april 1901: den försvunnes make
är behörig att söka dödförklaring; förklaringens verkan är ej begränsad till kvarlåtenskapen; regler
givas för det fall att den, som förklarats för död, sedermera finnes vara vid liv och hans make emellertid
trätt i nytt äktenskap; 13 kap. 6 § giftermålsbalken ändras.

208

Väntetid.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 10 och 11 §§.

såsom bevis om äktenskapets upplösning genom döden. Att sålunda beslutet tillmätes
verkan utöver vad i 1854 års förordning uttryckligen angives finner även
beredningen vara i full överensstämmelse med det innebåll, beslutet enligt förordningen
skall kava. Och utan en till den försvunnes personliga förhållanden
utsträckt tillämpning av de med avseende å hans förmögenhet givna regler komme
vår rätt att förete en betänklig ofullständighet. Ett godkännande av sådan analogisk
tillämpning kan ock sägas vara meddelat i förordningen angående kyrkoböckers
förande den 23 december 1910, vars »regler till församlingsboken» innehålla,
bland annat, att i kolumn 14 skall införas anteckning om makes dödförklaring.
Det förutsättes uppenbarligen att sådan anteckning sker, när andra maken
med åberopande av dödförklaringen begär och erhåller lysning till nytt äktenskap.

Beredningen har sålunda icke funnit erforderligt att i förslaget upptaga något
som helst stadgande om hemmavarande makes rätt att träda i nytt gifte efter
det andra maken förklarats skola för död anses. Och av skäl, för vilka i det
följande skall under 5 kap. 1 § och 6 kap. 6 § redogöras, har den hemmavarande
maken under förhållanden, motsvarande de i senare delen av 13 kap. 6 § giftermålsbalken
nämnda, ansetts böra hava rätt till verklig äktenskapsskillnad. Ett
domstolsbeslut, som innefattar allenast tillåtelse till omgifte, skall enligt förslaget
ej kunna meddelas.

Det bör i detta sammanhang anmärkas, att den »dödsformodningsdom», som enligt
norsk rätt kan erhållas, i likhet med motsvarande danska institut icke
sträcker sina verkningar utöver rätten till den försvunnes egendom. 11

11 §•

I 12 kap. 3 § giftermålsbalken förbjudes änkling eller änka att träda i annat
gifte, förr än han ett halvt år änkling och hon ett år änka varit. Grunden till
detta stadgande har uppenbarligen i främsta rummet varit den åskådning att,
såsom det heter i 15 kap. 24 § kyrkolagen, »en änka bör sörja sin avlidne make
ett helt och en änkling åtminstone ett halvt år». Lagen har stadfästat vad bruket
ansett grannlagenheten och anständigheten fordra.

Avvaktandet av sorgetidens utgång före nytt giftermål är visserligen ock en
god och vacker sed, vars bortdöende icke någon lärer finna önskligt. Då emellertid
seden ej är betingad av några rättsliga hänsyn, torde det icke vara lämp -

209

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

ligt att påbjuda dess iakttagande såsom en rättsplikt, desto mindre som i ett och
annat fall inga som hälst befogade invändningar synas kunna göras mot ett giftermål
innan sorgetiden gått till ända. * Beredningen har därför ansett förbudet i
12 kap. 3 § giftermålsbalken icke böra bibehållas. En sorgetid för änkling eller
ett sorgear för änka känner ej heller någon främmande rätt med undantag av
den danska. Sorgetiden för änkling är i Danmark tre månader; men bland ,almuesfolk,
hvis vilkaar og tilstand ikke tilläde dem lmngere åt hensidde i ugift

stånd», må änkling gifta sig redan efter sex veckor och änka, som ej är havande
efter tre månader.

Sorgetiden för änka tjänar emellertid även syftet att förhindra att i ett nytt
äktenskap födes barn, som kan vara avlat i det tidigare giftet. I detta hänseende
har stadgandet om sorgetiden fullständigats genom föreskrifter av innehåll
att även frånskild hustru måste iakttaga viss väntetid, innan henne tillätes ingå
nytt äktenskap. Enligt k. förklaringen den 23 mars 1807 får nämligen, när äktenskap
bhvit upplöst för begånget hor, hustrun ej gå i annat gifte, innan så lång
tid förflutit från det frågan om sådan skillnad instämdes till domstolen, att hon
framfött eller bort framföda det foster, varmed hon kunnat vara havande förr än
skillnaden söktes. Detta stadgande gäller enligt förordningen den 27 april 1810
järnväg da äktenskapsskillnad enligt nämnda förordning vunnits och har tillämpats
sa val vid äktenskapsskillnad på grund av egenvilligt övergivande2 som
vid äktenskaps återgång.» Vid skillnad på grund av ansökan lärer tiden böra
räknas från det ansökningen ingavs.

Ändamålet med stadgandet om väntetid för hustru har i k. förklaringen den 23
mars 1807 angivits vara »befrämjande av god ordning». Därmed avses tydligen, att

* . dCT 170°- alet meddelades dispens i rätt stor utsträckning, men i senare tid hava ansökningar
darom ansetts icke kunna bifallas mot stadgandet i 12 kap. 3 § giftermålsbalken. Se t. ex K Malts

hospital “ 7 ^ 9 Pä anS°kan ^ äDka’ ValS “an UDder de Bista tre le™adsåren vårdats å

V!™ 1151 Eu vSdTsf^ågaSattr/nrUVit K°nUngea b°rde 8ga f5rk0rta solden; se Förarbetena
''i V.» 1809 3 S VäCkt motlon’ att förbadet mot äakas giftermål i 12 kap 3 S

giftermålsbalken matte göras dispensabelt, avstyrktes av lagutskottet: det ovillkorliga förbudet bad!

nov lSOlTs °iC69l) laSr“mmet b°rdC fÖrbliva oföräad™t (ridderskap^ o. adelns prot.

2 Se K. Maj :ts utslag den 9 april 1879 (ST. J. Å. s. 147);
(Naumanns tidskr. s. 565).

3 Se K. Maj:ts utslag den 28 april 1893.

jfr K. Maj:ts utslag den 5 mars 1872

27—123787

210 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

det icke är med god ordning förenligt att i det senare äktenskapet födes barn,
som kan vara avlat i det förra. Även beredningen finner det angeläget att sådant
förebygges, i främsta rummet till förekommande av ovisshet om barnets familjerättsliga
ställning.

Frånsett den ovisshet om faderskapet, vartill hustruns omgifte under den
närmaste tiden efter äktenskapets upplösning kunde leda, vore det ock i hög
grad stötande, om hennes under senare äktenskapet födda barn rättsligen borde
anses såsom barn i ett tidigare gifte. Särskilt mannen i förra äktenskapet eller
hans släkt kunde känna det som en svår kränkning, om hustrun så snart trädde
i nytt gifte att det barn, varmed hon möjligen vore havande från det tidigare
äktenskapet, komma att födas i det senare.

Av nu anförda skäl har beredningen i förevarande paragraf stadgat eu viss
väntetid, därunder kvinna, som varit gift, ej må ingå nytt äktenskap, en väntetid
som skall iakttagas evad äktenskapet blivit upplöst genom mannens död eller
återgång eller skillnad ägt rum. För att uppfylla sitt ändamål måste en sådan
väntetid vara så lång att hustrun, om hon var havande från det första äktenskapet,
bör hava framfött sitt foster, innan det senare äktenskapet ingås. Till en
sådan tidsbestämmelse inskränker sig ock 1807 års förklaring. För att pa en
gång förenkla stadgandets tillämpning och göra den mera likformig har emellertid
i förslaget hänvisningen till havandeskapets längd blivit utbytt mot ett bestämt
tidsmått eller tio månader från det tidigare äktenskapets upplösning. Att till
utgångspunkt för väntetidens beräkning sålunda tagits äktenskapets upplösning,
ej såsom i 1807 års förklaring en tidpunkt längre tillbaka, är eu naturlig följd av
att regeln är densamma för upplösning genom mannens död som för återgång
eller skillnad. Då havandeskapstiden allenast i ett eller annat sällsynt undan- ^
tagsfall sträcker sig utöver tio månader, har väntetiden ansetts kunna begränsas
därtill. Jämlikt stadgandet i 8 kap. 1 § förstås med månad i förevarande paragraf,
liksom eljest i förslaget, kalendermånad.

° De båda undantag från regeln, vilka paragrafen medger — att kvinnan ej är
havande från tiden före upplösningen eller att tio månader förflutit från det
sammanlevnaden med mannen upphörde — kunna sammanfattas till det enda, av
stadgandets syfte omedelbart förestavade, att nytt gifte är tillåtet så snart havandeskap
från förra giftet är uteslutet. Att kvinnan icke är havande från tiden

211

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

före upplösningen är uppenbarligen fallet, om hon därefter fött barn eller om hon,
på grund av ålder, undergången operation eller av annan sådan orsak, icke vidare
kan vara havande. Men kvinnan måste ock anses oförhindrad att gifta sig
före de tio manadernas utgång, om det eljest, genom läkares eller barnmorskas
intyg- kr upplyst att hon icke är havande eller att dock havandeskapet icke är
så framskridet att det kan härröra från tiden före upplösningen. Enligt 1807
års förklaring är det endast kvinnans under väntetiden inträffade nedkomst, som
länder till väntetidens förkortning. Under senaste åren har emellertid i fall, där
frihet från havandeskap varit på annat sätt styrkt, nytt gifte dispensvis tillåtits.1
Det andra undantaget, att tio månader förflutit från det sammanlevnaden med
mannen upphörde, kommer enligt sakens natur att företrädesvis äga tillämpning
vid äktenskapsskillnad eller återgång och skall bland annat medföra att, när
skillnad meddelas på grund av förutgången separation, nytt giftermål genast blir
den frånskilda hustrun tillätet. Även då äktenskapet blivit upplöst genom mannens
död kan dock föreskriften bliva av betydelse, såsom när mannen under slutet
av sitt liv vardats a hospital eller varit till sjös. Genom detta senare undantag
närmar sig förslaget vad nu är i fråga om skillnad bestämt.

Även i flertalet främmande lagar finnas bestämmelser om väntetid för hustrun;
enligt den tyska civillagen utgör väntetiden tio månader, enligt den schweiziska
trehundra dagar. I engelsk och nordamerikansk liksom i kanonisk rätt saknas
dock stadgande härom. Den schweiziska lagen medger undantag från den stadgade
väntetiden även för den händelse att frånskilda makar vilja åter ingå äktenskap
med varandra. Beredningen har trott det vara överflödigt att härom meddela
uttrycklig föreskrift. Syftet med väntetiden lärer ställa det utom allt tvivel

1 be K. Maj:ts utslag den 10 juni 1910 (N. J. A. s. 304): läkarbetyg att hustrun efter operation
icke vidare knnde bliva havande, och den 2 dec. 1910: intyg att mannen, som sedan åtskilliga år
oavbrutet vårdats å hospital, under de senaste tre åren icke mottagit besök av hnstrnn, jämte läkarbetyg
att hon vid undersökning ej företett symtom å havandeskap. Ansökan, som gjorts under åberopande
av allenast läkarbetyg om saknad av tecken på havandeskap och som prövats inemot väntetidens
slut, har däremot avslagits den 25 nov. 1910 (se H. D:s prot. den 3 nov. 1910, 3:die rummet) och
den 2 dec. 1910.

Enligt upplysningar, som beredningen erhållit från prästerskapet, saknas ej exempel på att, utan
dispens, lysning och vigsel skett inom väntetiden, när med läkarbetyg visats att kvinnan ej var
havande.

Avvittring.

212 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

att ett giftermål mellan dem, som förut varit i äktenskap förenade med varandra,
icke är ett nytt gifte i denna paragrafs mening.1

Av de särskilda kinder mot omgifte, vilka enligt gällande rätt förefinnas, är det
ej blott sorgetiden som avskaffas genom beredningens förslag. Däri bar ej heller
upptagits någon bestämmelse om avvittringsskyldighet, och intet särskilt förbud
mot omgifte skall gälla för den, som med bor brutit sitt äktenskap.

Jämlikt 12 kap. 1 § giftermålsbalken må änkling eller änka ej gå i annat gifte,
förrän barn eller andra arvingar äro avvittrade. Innebörden av detta stadgande
har närmare bestämts genom k. förklaringen den 15 juni 1818. Det beter däri
att präst äger förrätta vigsel, »då för honom uppvisas bouppteckning efter den
avlidna makan, samt antingen ett av behörig person hållet arvskifte, underskrivet
av samtlige stärbhusdelägare och, om någon bland dem är omyndig, av tillförordnad
förmyndare, eller ock vederbörande arvingars samt förmyndares bevis
och erkännande, att delning av den avlidne makans kvarlåtenskap skedd är; dock
utan att prästen behöver ingå i forskning om uppteckningens och delningens laglighet,
eller huruvida, på grund av den sistnämnde, varje arvinge utbekommit vad
honom därvid blivit tillagt».

Enligt stadgad praxis utgör verkställd avvittring ett villkor även för frånskild
makes rätt till omgifte,2 ehuruväl något otvetydigt lagstadgande därom ej linnés.3

Redan 1734 års lag innefattar dock ett medgivande att i visst fall nytt äktenskap
må slutas, oaktat avvittring ej ägt rum. »Nu kommer tvist vid avvittring
emellan arvingar, och den, som i annat gifte gå vill — heter det i 12 kap. 2 §
giftermålsbalken — kunna de sig därom ej förena, ställe då den borgen för det.
som tvistas om, där rättens utslag ej så snart falla kan, och domaren ej skäl finner,
att äktenskapet därföre uppehållas må.» Detta lagrum förutsätter alltså, att

i Jfr K. Jlaj:ts utslag den 5 juli 1907 (N. J. A. s. 270): dispens erfordras ej för det fall att makar,
som på »-rund av den enas horsbrott blivit i äktenskapet skilda, vilja ingå äktenskap med varandra.

> jfr t ex K Maj-ts utslag don 5 mars 1872 (Naumanns tidskr. s. 565) ang. skillnad på grand av
egenvilligt övergivande, den 27 maj 1892 (N. J. A. s. 330) ang. skillnad på grund av ena makens vansinne
och den 20 jan. 1911 (reg:rtns årsbok s. 16) ang. skillnad efter K. Maj:ts medgivande.

3 Om det lagfästande utav avvittringsskyldighet för frånskild make, som hänvisningen till 12 kap. 2
§ giftermålsbalken i förordningen ang. äktenskapsskillnader den 27 april 1810 ansetts innebära, se
N. J. A. 1910 avd. II art. 12.

213

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

rättegång om boets delning pågår, och låter det ankomma på särskild provning av
domstolen huruvida, efter borgens ställande, giftermålet må äga rum innan tvisten
blivit avgjord. En ytterligare eftergift i fordran på fullbordad avvittring innefattar
1818 års förklaring, som medger att, vid tvist om delningen, änkling eller
änka städse må genom att ställa godkänd borgen för vad som omtvistas vinna
rått att träda i nytt gifte utan hinder av att delning ej skett. Sådan borgen
skall, jämlikt samma författning och sedermera tillkomna föreskrifter, ställas hos
domaren eller överexekutor.

Några vidare bestämmelser finnas ej därom att den, som förut varit gift, må
träda i nytt äktenskap, ehuru han ej kan uppvisa vederbörligen underskrivet bodelningsinstrument
eller erkännande från övriga delägare i boet att skifte skett.
Emellertid har bevis om borgens ställande tagits för gott såsom ersättning för
dylika avvittringshandlingar även i fall, där tvist vid domstol om delningen ej
uppstått. Rättsfall erbjuda sålunda exempel på att ställande av borgen ansetts vara
tillfyllest, när ovisst varit huruvida bodelning erfordrats1 eller när någon delägare
vägrat sin underskrift å skifteshandlingen.1 2 Vidare är tydligt att i månget fall någon
delning av boet efter tidigare giftet ej alls ifrågakommer, antingen därför att
tillgångar saknas eller emedan skilda delägare ej finnas. Det ligger i sakens natui
att nupturienten i ett dylikt fall ej kan hava någon skyldighet vare sig att
visa det bodelning skett eller att ställa borgen. I rättsfall har sålunda avvittringshinder
förklarats ej möta, da efterlevande make företett vederbörligen god -

1 K. Majås utslag den 19 juli 1872: inbördes testamente bevakat av efterlevande maken, men av arvingarna
varken godkänt eller klandrat, ej keller klandertiden utlupen. Jfr ock E. Majås utslag den
8 april 1892. I motion vid 1823 års riksdag föreslogs att vederbörligen bevakat och delgivet testamente
till efterlevande makens förmån skulle göra avvittring överflödig, oberoende av borgens ställande (lagutskottets
betänkande n:r 19); liknande förslag väcktes ånyo vid riksdagen 1862—1863 (lagutskottets
betänkande n:r .15).

2 K. Majås utslag den 29 nov. 1901: efter äktenskapsskillnad upprättades ett avvittringsinstrument,
som dock underskrevs blott av mannen; lysning vägrades honom, enär icke behörigen styrkt blivit att
emot hustrun gällande delning av boet kommit till stånd och mannen ej heller ställt borgen till säkerhet
för vad vid sådan delning kunde henne tilläggas.

I rattsfall, avgjort genom K. Majäs utslag den 6 nov. 1874 (Nanmanns tidskr. s. 716), fästes intet
avseende vid att borgen var ställd, men anvisades såsom motsvarande åtgärd själva egendomens överlämnande
till Övriga delägare — ett överlämnande, som naturligtvis ej behövde innefatta ett avstående
fr n anspråk på del däri. Enligt lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag utgör bodelning
villkor för frånskild makes rätt att träda i nytt gifte allenast under förutsättning att han >i boet sitter>.

214

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

känt testamente, enligt vilket honom tillerkänts äganderätt till hela boet,1 liksom
ock den mening kommit till uttryck att sådant hinder ej föreligger, därest den
efterlevande maken lagligen avstått från allt anspråk på andel i boet."

En fast praxis, som följes av lysningsförrättarna, har likväl i nu angivna
hänseenden ej utbildat sig. Beredningen har till samtliga kontraktsprostar
i riket ävensom till kyrkoherdarne i huvudstadens församlingar utsänt vissa förfrågningar
angående lysningsförfarandet, avseende bland annat tillämpningen av
gällande stadganden om avvittringshindret. De inkomna svaren visa att denna
tillämpning är ganska ojämn. Medan sålunda åtskilliga prästmän anse sig kunna
godtaga borgen allenast då rättegång om bodelningen anhängiggjorts, hava andra
åtnöjt sig med borgen så snart avvittringshandlingarna varit ofullständiga, t. ex.
emedan någon delägare vägrat godkänna skiftet eller ej kunnat anträffas eller
därför att testamente ej vunnit laga kraft. Icke så få fordra borgen, när skifteshandlingen
väl är av samtliga delägare underskriven, men ej av alla uttryckligen
godkänd. I allmänhet synes borgen ställas hos prästen samt prövas av denne och
alltså blott undantagsvis 1818 års förklaring härutinnan iakttagas. Särskilt växlande
hava svaren utfallit på frågan, om avvittringshinder anses möta när enligt
företedd bouppteckning tillgångar saknas eller skulderna överstiga tillgångarna.
Flertalet lysningsförrättare torde i sådant fall anse hinder ej föreligga. Mången
nöjer sig med bouppteckning, som utvisar att all tillgång saknas, men då enligt
bouppteckningen tillgångar finnas ehuru till lägre belopp än skulderna, kräves
antingen närmare utredning genom intyg av delägarne eller av trovärdiga
personer eller, någon gång, att borgen ställes. Och sådant krav göres ofta gällande,
även när enligt bouppteckningen all tillgång saknas. Ej sällan synes dock
prästen i fall, där han plägar fordra intyg av trovärdiga personer, finna sådant
överflödigt på grund av sin egen kunskap om boets ställning. Med hänsyn till
det kända förhållandet att bouppteckning mångenstädes ej upprättas i medellösa
dödsbon3 har beredningen jämväl begärt upplysning, om och vilken annan utred 1

K.. Maj:ts utslag den 23 maj 1902 och den 15 sept. 1905. Uttrycklig föreskrift härom fanns intagen
i 4 kap. 8 § av 1828 års kyrkolagsförslag.

2 K. Maj:ts utslag den 6 nov. 1874 (Naumanns tidskr. s. 716). Att boskillnadsdom, utan bevis att
skifte i anledning därav ägt rum, ej ansetts tillfyllestgörande såsom avvittringshandling, se K. Maj:ts
utslag den 13 nov. 1903.

3 Jfr justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1912 s. 239.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §. 215

ning än bouppteckning tages för god till bevis att egendom ej finnes att dela.
Av svaren framgår att intyg av två trovärdiga män, utav vilka åtminstone den
ene bör hava en viss officiell ställning, såsom länsman, nämndeman, kyrkovärd,
kommunalnämndsordförande eller dylikt, i allmänhet anses tillfyllest. Stundom
tillämpas den strängare uppfattningen att intyg bör vara avgivet av fattigvårdsstyrelsen;
å andra sidan nöjer sig en och annan lysningsförrättare med intyg av
blott en trovärdig person.1

Särskild uppmärksamhet förtjänar den i Stockholm allmänt, ehuru ej undantagslöst,
rådande seden att lysning för den, som förut varit gift, ej utfärdas, med
mindre han företer avvittringsbevis från rådstuvurätten. Redan i drottning Kristinas
privilegier för staden av den 10 mars 1636 stadgas att »borgmästare och
råd skola hava flitigt uppseende därmed att ingen änkling eller änka må träda
till annat gifte, eller av predikstolen avkunnat bliva, förr än de sina barn, eller
vad arvingar de helst hava kunna, sitt lagliga arv avvittrat hava.»1 2 När sedermera
genom förordningen den 27 april 1667 en »arv- och förmyndarekammar» inrättades
för huvudstaden, föreskrevs, under hänvisning till nyss anförda stadgande

i privilegierna, att förmyndarekammaren borde »sådant flitigt handhava---

och att ingen änkling eller änka lyses före, med mindre de förmyndarekammars
skrifteliga tillstånd hava». Och uti instruktionen för justitiekollegium och förmyndarekammaren
i Stockholm den 12 december 1764 heter det: »Kollegii vårdnad
ligger ock därå, att änkling eller änka ej må träda i annat gifte innan barn
eller andra arvingar lagligen blivit avvittrade, samt innan det skett, eller ock vid
sådan beskaffenhet, som uti 12 kap. 2 § giftermålsbalken förmäles, fullgjort är
vad där stadgas, tillstånd till giftermål icke meddela.» Senare författningar innehålla
däremot ej någon särskild föreskrift i ämnet.3 I förordningen och taxan
för alla över- och underrätter samt exekutorer den 23 maj 1733 finnes, för råd -

1 I den omtvistade frågan, huruvida bristande avvittring utgör hinder blott för vigsel eller redan för
lysning, synes hos prästerskapet så gott som undantagslöst den senare meningen råda.

2 I Emporagrii förslag till kyrkolag av år 1659 stadgas, att änkling eller änka skall, för lysnings
erhållande, med »vittnesskrift ifrån ting eller rådstuga» styrka att avvittring skett.

3 Enligt k. brevet den 21 dec. 1849 samt arbetsordningen för Stockholms stads magistrat och rådstuvurätt
den 31 dec. s. å. skulle till rådstuvurättens första avdelning höra, bl. a., bouppteckningar,
arvs-, testamente- och förmynderskaps- tillika med övriga justitiekollegium och förmyndarekammaren då
tillhörande ärenden.

216 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

stuvurätter, särskild avgift bestämd för »avvittringsbevis till lysning och vigsels
erhållande». Numera meddelas i Stockholm bevis genom utdrag av rådstuvurättens
protokoll, och beslutet innefattar en förklaring att avvittringshinder icke
förefinnes för sökanden att inträda i nytt äktenskap. Sådan förklaring gives för
efterlevande make ej sällan med stöd av s. k. fattigbouppteckning, utgörande en
under edsförpliktelse av honom eller annan vederbörande avgiven och till riktigheten
av två personer styrkt uppgift om den avlidnes namn, ålder, stärbhusdelägare
och saknad av tillgångar; efter äktenskapsskillnad godtages stundom intyg
av två personer att tillgång saknas. Även när bouppteckning utvisat behållning,
har skifte mellan efterlevande make och barnen ansetts överflödigt, därest skäligen
kunnat antagas att barnens lotter åtgått till deras vård och uppfostran.1
Anmärkas må att avvittringsbevis begäres och utfärdas jämväl i fall, där uppenbarligen
ingen tvekan kan råda att lagens fordringar äro uppfyllda, t. ex. när
efterlevande make företer bodelning och arvskifte, försett med påskrift av samtliga
stärbhusdelägare att de godkänna delningen och utbekommit sina lotter, eller
när frånskilda makar, vilka samtidigt var för sig begära avvittringsbevis, åberopa
en av dem uppsatt, bevittnad förklaring av innehåll att bodelning ägt rum och
vardera erhållit sin lott i boet, så att de ej vidare hava i ekonomiskt hänseende
några anspråk mot varandra.1 2

Av meddelanden, som beredningen erhållit från rådstuvurätterna i flertalet av
rikets övriga städer, framgår att bevis, innefattande uttrycklig förklaring att avvittringshinder
ej möter, blott undantagsvis utfärdas av någon stadens myndighet.
Såvitt sagda meddelanden visa, förekommer dylikt avvittringsbevis, utom i
Stockholm, blott i Gävle, Hudiksvall och Kristianstad. Särskilt i fall, då
bouppteckning efter avliden make ej hållits, är dock i flera städer, där
magistraten har befattning med bouppteckningars och arvskiftens upprättande,
brukligt att tjänsteman hos magistraten utfärdar bevis att den avlidne

1 Jfr rättsfall, avgjort genom K. Haj:ts dom den 23 nov. 1912 (N. J. A. s. 516).

2 Avvittringsbevis bar av rådstuvurätten meddelats på grand av skifte, som under äktenskapet ägt
rum i anledning av boskillnad sökt efter 1898 (beslut den 22 sept. 1908), och på grund av bevis att efter
avliden make uppstått urarvakonkurs, vari slutredovisning avgivits (beslut den 11 juli 1911). Sedan
lysning till äktenskap skett, men rådstuvurätten, enär mannen försvunnit, jämlikt 4 kap. 8 § giftermålsbalkeu
förklarat kvinnan fri från sin trolovning och även konsistoriet förklarat trolovningen upplöst,
har hon begärt och erhållit avvittringsbevis (beslut den 12 maj 1908).

217

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

ej efterlämnat egendom till fördelning mellan vederbörande stärbhusdelägare —
ett bevis, som av prästen anses vara tillfyllestgörande utredning att avvittringshinder
ej föreligger. Så är händelsen i, bland andra städer, Göteborg, Malmö och
Norrköping.1

Från prästerligt håll har emellertid vid flera tillfällen yrkats att prästen måtte

befrias från att avgöra, huruvida avvittringshinder möter. Vid riksdagen 1844_

1845 väcktes sålunda inom prästeståndet motion att prövningen utav avvittrings
laglighet måtte, på sätt för Stockholms stad redan vore föreskrivet, i allmänhet
överflyttas från pastorsämbetet på domstolarna.1 2 Att prövningen av samtliga villkor
för ett äktenskaps ingående skulle tillhöra domaren i orten föreslogs vid riksdagen
1862—1863, och alternativt hemställdes om rätt för pastor att, därest rörande
släktskap eller avvittring skäl till tvekan förefunnes, hänvisa kontrahenterna
till häradsrätten och avbida dess avgörande.3 Uttalanden, avgivna i samband
med svar på beredningens spörsmål angående lysningsförfarandet, vittna ock
om att avvittringsfrågornas överlämnande till domarens prövning är ett önskemål
bland prästerskapet. Det torde vara ej blott svårigheterna vid det rättsliga
bedömandet, som gjort en sådan önskan allmän. Ej sällan lärer prästens vägran
att lysa, med mindre lagens fordringar rörande avvittringshindret blivit uppfyllda,
hava åsamkat honom personligt obehag. De villkor, prästen i enlighet
med lagens föreskrifter uppställt för lysnings beviljande, torde nämligen ofta
synts nupturienten så över hövan betungande att han varit benägen tillskriva
dem mindre lagens stränghet än bristande tillmötesgående från prästens sida.

Onekligen förhåller det sig även så att avvittringshindret stundom bereder den
som vill ånyo träda i äktenskap, hart när oövervinneliga svårigheter. Då enligt
svensk rätt samtliga delägares medverkan erfordras för delning av boet efter tidigare
giftet, är en delägares vägran att underskriva skifteshandlingen nog för att
göra laga avvittring omöjlig.4 Erfarenheten visar ock att förra maken eller annan,
för vilken det nya äktenskapet icke är välkommet, nogsamt vet att till för 1

I Norrköping synes dock förr varit vanligt att frågan om avvittringshindrets förefintlighet prövats
av rådstuvurätten eller magistraten; so diskussion inom prästeståndet vid riksdagen 1844—1845 (prat
den 2 okt. 1844 s. 293).

2 Se lagutskottets betänkande n:r 8.

3 Se lagutskottets betänkande n:r 15; jfr nedan s. 233 not 1.

4 Se K. Maj:ts ntslag den 20 juni 1911 (reg.-rtns årsbok s. 16).

28 — 123787

218 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

hindrande därav begagna sig av lagens stadganden i förevarande ämne. Efter
äktenskapsskillnad torde även gällande bestämmelse att skifte ej må ske, förrän
samfälld gäld blivit gulden, giva ena maken möjlighet att med framgång motsätta
sig den andres tillämnade giftermål. Och jämväl där annan delägare ej
söker försvåra avvittringen, äro ej sällan förhållandena sådana att dess bringande
till fullbordan icke kan ske utan tidsödande och besvärliga formaliteter. Väl har
praxis i ställandet av borgen anvisat nupturienten en utväg, som för varje fall
rättsligen står honom till buds. Men även anskaffandet av dylik säkerhet, med
bevis om löftesmännens vederhäftighet, är förenat med omgång och kan möta
synnerliga svårigheter.

En avsevärd lättnad så för lysningsförrättarna som för dem, vilka önska träda
i nytt gifte, skulle det alltså bliva, om det nuvarande avvittringshindret bortfölle.
Tillser man närmare, vilka syften sagda hinder tjänar, torde det ock visa
sig att dess bibehållande ej kan anses vara av mera tvingande skäl pakallat.

Så som det blivit i praxis utbildat kan avvittringshindret sägas innebära att
den, som varit gift och innehar egendom tillhörig boet efter tidigare giftet, i regeln
ej må träda i nytt äktenskap innan bodelning skett. Att bodelning blivit
verkställd före det nya giftermålet torde ansetts vara av vikt i huvudsakligen
två hänseenden. Utredningen av boet efter tidigare giftet skulle försvåras och
kunde lätteligen giva anledning till tvister, om den uppskötes till dess boets egendom
sammanförts med den nya makens ägodelar. Och om bodelning ej skett,
funnes ej nödig trj^gghet att icke den omgifte obehörigen förfogade över egendomen
till förfång för annan delägares rätt. I båda dessa hänseenden har naturligtvis särskild
betydelse tillmätts den omständigheten, att de nya förhållanden, under
vilkas inflytande den omgifte kommer genom senare äktenskapet, kunna tänkas
göra honom mera likgiltig för eller rent av stämma honom fientlig mot övriga
bodelägares intressen.1

1 Jfr högsta domstolens flesta ledamöters yttrande i rättsfall, anmärkt i Naumanns tidskr. 1874 s. 71G
(»lagens föreskrift om avvittring tillkommit för att betrygga enskildes rätt och förhindra invecklade
rättegångar»), samt K. Maj:ts stadga och påbud över åtskilliga excessers och oordningars avskaffande
vid riksens borgerskaps trolovningar, gästebnd, barndop och begravningar samt klädedräkter den 5 okt.
1664: såsom mycken oreda plägar förorsakas därav, att när brud eller brudgumme kunna tillförene hava
varit i äktenskap och den förriga kullen icke är vorden riktigt avvittrad, arvingarna därhos icke hava
deras visshet, vad dödehnset till den ena eller den andra kullen kan vara skyldigt, alltså på det trätor
och olägenheter, som därav kunna uppkomma, måge efter möjligheten avvärjas, ty skall o. s. v.

219

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

En undersökning, i vad mån avvittringshindrets bibehållande är ur nu angivna
synpunkter påkallat, bör lämpligen till en början avse allenast äktenskapets upplösning
genom ena makens död. I sådan händelse har den efterlevande maken
att föranstalta om bouppteckning redan inom tre månader efter dödsfallet, där ej
rätten för ändamålet medgivit längre tid. Om maken försummar sin skyldighet
härutinnan, förverkar han fjärdedelen av sin giftorätt till arvingarne. Det sålunda
stadgade stränga äventyret jämte den tillsyn, som från domstolarnes sida övas
att bouppteckningar vederbörligen upprättas, torde innefatta nödig säkerhet för
att boet bliver utan dröjsmål upptecknat. Därmed synes ock faran för egendomens
sammanblandning med ett nytt äktenskapligt bo vara i allt väsentligt undanröjd.
Ett skydd mot obehöriga åtgärder från den efterlevande makens sida ligger däri
att den självständiga förvaltningsrätt över den samfällda egendomen, som under
äktenskapet kan hava tillkommit honom, med dödsfallet upphör och egendomen
kommer under gemensam förvaltning av honom och övriga stärbhusdelägare.
Utan dessas medgivande kan efterlevande maken ej förfoga över egendomen, så
länge den ännu är oskiftad. Därtill kommer, att en var av stärbhusdelägarna
är utan stöd av bestämmelserna om avvittringshindret berättigad att när som
helst påkalla skifte, så framt han ej själv avsagt sig denna rätt genom att deltaga
i överenskommelse om sammanlevnad i bo oskifto. A,vvittringshindret är
nämligen för frågan om rätten att erhålla skifte blott så till vida av betydelse
som det innebär — vad eljest icke är i lagen utsagt — att ett avtal om sammanlevnad
i bo oskifto förfaller vid efterlevande makes omgifte. Om därför uttryckligen
stadgas att omgiftet berättigar en var dödsbodelägare att utan hinder av
sådant avtal erhålla delning av boet, torde, även därest förutgången avvittring
icke vidare bliver ett villkor för nytt gifte, vara tillbörligen sörjt för att delägare,
som själva vilja bevaka sin rätt, icke skola äventyra att till följd av det nya
äktenskapet gå i mistning därav. Aro arvingarna omyndiga barn i tidigare giftet,
lärer det dock för tillgodoseendet av deras bästa vara av vikt att boet ej förbliver
oskiftat under det nya äktenskapet. Därest avvittringshindret bortfaller,
torde därför jämväl böra meddelas bestämmelser, som gå därpå ut att, om bodelning
mellan efterlevande make och omyndiga barn ej redan före det nya giftermålet
ägt rum, den ofördröjligen skall komma till stånd.

Vid äktenskapsskillnad ställa sig förhållandena något annorlunda, i det att varken

220 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

den make, som sitter i boet, har någon lagstadgad skyldighet att föranstalta om
uppteckning därav eller äktenskapets upplösning i och för sig medför någon
ändring i förvaltningen av egendomen. Erforderligt skydd mot obehöriga förvaltningsåtgärder
skänka dock bestämmelserna om undantag av hustrun enskilt
tillhörig egendom från mannens förvaltning och om samfälld egendoms avskiljande
från boet. Och det är uttryckligen stadgat att boet, så snart ske kan, skall skiftas.
Framhållas må jämväl, att äktenskapsskillnad, därest förslaget blir lag, säkerligen
i de flesta fall kommer att föregås av separation, som redan den har bodelning
till följd. När äktenskap blivit upplöst genom återgång skola, enligt förslaget,

1 nu förevarande hänseenden samma regler gälla som vid äktenskapsskillnad.
Aro makarna efter skillnad eller återgång tillräckligt uppmärksamma på sin rätt,
lärer densamma alltså vara betryggad, även om avvittringshindret bortfaller.

Med stöd av det anförda har beredningen funnit avvittringshindret icke böra
upptagas i den nya lagstiftningen, men föreslår, i form av ändringar uti 11 kap.

2 §, 20 kap. 1 § och 22 kap. 1 § ärvdabalken, bestämmelser av innehåll, att avtal
mellan efterlevande make och den avlidnes arvingar om sammanlevnad i bo oskifto
icke skall utgöra hinder för skifte, därest maken ånyo ingår äktenskap, att änkling,
som träder i nytt gifte innan bodelning blivit verkställd, skall frånträda
förmynderskapet för sina barn, till dess sådan delning skett, samt att, därest änkling
eller änka, som har omyndigt barn från tidigare giftet, ingår nytt äktenskap utan
att bodelning skett, det åligger barnets förmyndare att draga försorg om delningens
verkställande. På det att den omyndige icke må sakna laga målsman,
som vid faderns eller moderns omgifte bevakar hans rätt, lärer ock för vissa fall
bliva av nöden att vederbörande domstol erhåller underrättelse om det nya äktenskapets
ingående. I sådant hänseende synes böra föreskrivas dels att, om lysning
sker för änkling eller änka, som har omyndigt barn i tidigare giftet och ej visar
vare sig att annan är förmyndare eller att bodelning skett, prästen skall i kyrkobok
och lysningsbevis göra anteckning om förhållandet med uppgift å den domstol,
under vars vårdnad förmynderskapet står, och dels att, därest sådan anteckning
skett, vigselförrättaren skall, med uppgift om anteckningens innehåll,
ofördröjligen anmäla vigseln hos nämnda domstol. Dessa föreskrifter torde emellertid
böra givas i administrativ väg.

I såväl lagkommitténs som äldre lagberedningens förslag var avvittringshindret

221

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 köp. 11 §.

bibehållet. Lagkommittén ifrågasatte ej någon ändring i vad dittills gällt;1 vid
tvist om bodelning var således ställandet av borgen ett villkor för giftermåletLagberedningen
fann giltigt skäl saknas för skyldigheten att ställa borgen och
fordrade blott, därest någon delägare vägrat sin underskrift å bodelningshandlingen,
att denna försetts med intyg härom av de vid delningen närvarande vittnena.
1 2

De danska och norska förslagen upptaga båda bestämmelser av innehåll att
nytt gifte i regeln ej må ske, med mindre boet efter tidigare giftet är delat eller
offentligt skifte därav påbörjat. Med hänsyn till den i Danmark och Norge gällande
lagstiftningen om skifte kunna dessa bestämmelser ej sägas innebära något
för nupturienten betungande villkor.

Utanför de skandinaviska länderna är ett avvittringshinder i allmänhet okänt.

Enligt tyska civillagen må den, som förut varit gift, i vissa snävt begränsade
fall ej ånyo träda i äktenskap innan bodelning skett mellan honom och hans
barn eller avkomlingar. Den schweiziska lagen fordrar ej bodelning såsom villkor
för nytt äktenskap, men innefattar vissa föreskrifter med syfte att vid faderns
eller moderns omgifte trygga de omyndiga barnens rätt.

I 2 kap. 11 § giftermålsbalken förbjudes äktenskap mellan dem, som gjort hor Horsbrott.
med varandra. Förbudet tillämpas ej endast när äktenskapsskillnad skett med
anledning av brottet utan ock när ansvar därför ådömts, men anses icke gälla,
med mindre brottets verklighet blivit på något av nu nämnda sätt ådagalagd.3
Ehuru lagen ej bemyndigar därtill, meddelar Konungen dispens från förbudet.

Har brottet varit skillnadsorsak och lever den oskyldiga maken ännu ogift, är
vidare, jämlikt 13 kap. 2 § giftermålsbalken, dennes samtycke erforderligt till
den skyldiga makens omgifte, likgiltigt med vem, och Konungens tillstånd lika 1

Att bodelning skett skulle dock, enligt 1815 års förslag, städse styrkas med bevis av domaren.

2 Redan vid 1823 års riksdag var föreslaget att vigsel för efterlevande make skulle få äga ram, därest
han uppvisade, förutom bouppteckning efter den avlidna, >bevis därom att stärbhusdelägarne erhållit
laglig kallelse till arvskiftes övervarande jämte det vid samma skifte förda protokoll utan behov av
arvingarnes underskrift därå».

8 Se t. ex. K. Maj:ts utslag den 4 mars 1904: sökandenas uppgift därom, att de med varandra förövat
hor, utgjorde ej hinder för dem att med varandra ingå äktenskap. I ärendet var upplyst, bl. a., att
under kvinnans föregående äktenskap maken yrkat skillnad på grund av horsbrottet, men att hans talan
såsom för sent väckt ej bifallits. Jfr ock K. Haj:ts utslag den 19 juni 1912 (reg:rtns årsbok not. E.
n:r 153).

222 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

ledes för varje fall av nöden. De båda förbuden, det relativa och det absoluta,
gripa in i varandra, så att, om brottet varit skillnadsorsak, en ansökan om dispens
från det relativa förbudet icke kan bifallas under annan förutsättning än att den
oskyldiga maken är död eller omgift eller samtycker till äktenskapet, medan å
andra sidan, när den skyldiga maken söker dispens utan att uppgiva vem han
vill äkta men i ärendet framgår med vilken brottet förrövats, ett bifall till ansökningen
regelmässigt gives under det förbehåll att tillåtelsen ej gäller för äktenskap
med den sistnämnde.1

Tydligt är att båda dessa äktenskapshinder väsentligen skola tjäna samma
syfte, att förekomma äktenskapsbrott. Att åter lagstiftaren till vinnande av detta
syfte meddelat två på olika sätt utformade stadganden beror av särskilda historiskt
givna grunder.

Bakom föreskrifterna i 13 kap. 2 § giftermålsbalken ligger sålunda den tanken
att den oskyldiga maken bör hava i sin hand att återknyta föreningen med den
skyldige. Det synes emellertid beredningen uppenbart att detta betraktelsesätt,
som låter den skyldiga makens rätt till omgifte bero av den andres godtycke
eller av den tillfälliga omständigheten att denne dött eller ingått nytt äktenskap,
icke kan vara förenligt med nutida rättsåskådning, enligt vilken båda makarna
böra genom äktenskapsskillnaden bliva på lika sätt lösta från varandra. Något
motsvarande stadgande förekommer ej heller i nyare utländsk rätt.

Förbudet i 2 kap. 11 § giftermålsbalken sammanhänger åter med en gammal
mening att, därest den skyldiga maken och hans medbrottsling kunde i den förres
äktenskap se det enda hindret för giftermål med varandra, fara vore att de för
hindrets undanröjande förgrepe sig på den oskyldiga makens liv. Härom erinrar 1 2

1 Under åren 1910—1912 har, när den oskyldiga makens samtycke visats, dispens jämlikt 13 kap.

2 § giftermålsbalken givits i 13 fall. I 5 fall var konknmbentens namn känt; i 2 av dessa gjordes förbehåll
såsom i texten nämnts, i 2 gavs tillstånd till giftermål med viss namngiven person, annan än konknmbenten.
I 2 fall avslogs ansökningen, enär förra makens samtycke ej visats.

Dispens från förbudet i 2 kap. 11 § giftermålsbalken har under samma treårsperiod beviljats i 8 fall;
i samtliga hade brottet varit skillnadsorsak. I 1 fall var förra maken död, i de övriga 7 hade han
lämnat sitt samtycke; i 7 fall var tillika upplyst att den skyldiga maken hade barn med konkumbenten.
I 2 fall, där förra makens samtycke ej var visat, blev ansökningen avslagen.

Ehuru samtycke av förra maken ej blivit visat, har dispens meddelats, då upplysning icke kunnat
vinnas var han vistades eller ens om han ännu levde; K. Maj:ts utslag den 13 dec. 1901. Se dock häremot
K. Maj:ts utslag den 30 aug. 1907.

223

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

ännu det uttryckliga framhållandet i lagrummet att förbudet gäller »ändå att den
oskyldiga maken död är». Delvis vilar alltså förbudet på samma grund som den
i vissa utländska lagar förekommande bestämmelsen att äktenskap ej må slutas
mellan dem, av vilka den ene i samråd med den andre stämplat mot sin makes
liv. Att även denna grund med nyare tiders ändrade förhållanden mistat all
praktisk betydelse torde vara oförnekligt. I övrigt lärer det särskilda strängare
hindret för äktenskap mellan den skyldiga maken och medbrottslingen finna sin
förklaring väsentligen i lagstiftarens önskan att förekomma den skandal, som
ett dylikt gifte ansågs innebära. Men jämväl uppfattningen om det härutinnan
tillbörliga har säkerligen inom vårt land blivit en annan. Det allmänna omdömet
torde numera hos oss, liksom av gammalt i England, känna sig mest tillfredsställt,
om den förbindelse, som under det tidigare äktenskapets bestånd inleddes på otilllåtet
sätt, utan dröjsmål iklädes laga form. Den man anses icke handla hederligt
som, när det tidigare giftet ej längre står i vägen, söker undandraga sig att
äkta den kvinna, till vilken han trätt i brottsligt förhållande; ett giftermål dem
emellan torde för dem båda vara säkraste sättet att återvinna andras aktning.
Att samhället ej längre ogillar sådant äktenskap bestyrkes ock i sin mån av
de tillåtelser till omgifte, som utan stöd i lagen givas, liksom ock av den förut
angivna inskränkande tolkningen av förbudet, enligt vilken även fullt notoriska fall
kunna undgå att drabbas därav. I vissa främmande länder, där ett förbud mot
äktenskap mellan den brottsliga maken och medbrottslingen varit gällande, har
det ock under senare åren blivit upphävt; så i Frankrike 1901 och i Norge 1909.
Den nya tyska civillagen bibehåller emellertid ett liknande förbud, dock med
möjlighet till dispens.

Enligt beredningens mening lärer numera ett giftermålsförbud för den, som med
hor brutit sitt äktenskap, icke kunna i vår lagstiftning försvaras ur annan synpunkt
än såsom ägnat förebygga att horsbrott begås för vinnande av äktenskapsskillnad.
Från denna synpunkt torde det vara utan betydelse, huruvida den skyldiga
inaken önskar äkta sin medbrottsling eller någon annan. Ej heller synes det kunna
ifrågasättas att ett förbud skulle gälla för annan händelse än att brottet varit
skillnadsorsak; och frågan om äktenskapshindret över huvud bör uppställas blir
väsentligen beroende av, huru de olika möjligheterna att erhålla skillnad i lagen
bestämmas. I den omläggning av reglerna angående detta ämne, som förslaget

224

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap. 11 §.

innebär, bar beredningen käft en särskild anledning att överväga, huruvida icke
ifrågavarande hinder borde i någon form bibehållas.

Såsom statistiken utvisar,1 har hittills skillnadsorsaken varit egenvilligt övergivande
i närmare hälften av hela antalet skillnadsfall, medan äktenskapsbrott
utgjord anledningen i blott något över en tiondel därav. Enligt gällande rätt torde
skillnaden vinnas ungefärligen lika snabbt på båda dessa grunder. Efter beredningens
förslag däremot skall äktenskapsskillnad ej kunna erhållas på grund av
egenvilligt övergivande förr än sammanlevnaden varit hävd två år, och makarnas
överenskommelse att skiljas, som ju för närvarande ligger bakom i flertalet fall
där egenvilligt övergivande åberopas, skall ej kunna leda till äktenskapsskillnad
förr än efter ett års förlopp. Onekligen kan denna ändring i vad nu gäller
tänkas medföra en ökad frestelse för den, som önskar snar äktenskapsskillnad för
att därefter träda i nytt gifte, att söka genom horsbrott ernå sitt syfte. Och det
kunde ifrågasättas, huruvida icke anledningen till dylika beräkningar borde undanröjas
genom ett stadgande om viss väntetid, därunder den make, på grund av
vars horsbrott upplösningen skett, ej skulle äga att ingå annat äktenskap. En
bestämmelse om sådan väntetid — två år efter skillnaden — var föreslagen av lagkommittén
och äldre lagberedningen samt upptogs efter dem av 1890 års kyrkolagskommitté
i dess förslag till ändringar i 13 kap. giftermålsbalken. I den nya
schweiziska civillagen är även stadgat att, där ena maken bär skulden till äktenskapsskillnad,
förbud skall i domen meddelas honom att under ett till två år träda
i nytt gifte och att denna tid kan, när skillnad sker på grund av äktenskapsbrott,
förlängas till tre år.

Beredningen har emellertid trott att ej heller en dylik väntetid bör stadgas.
Om lagens straffhot och den allmänna rättskänslans stränga dom ej kunna avhålla
från brottet, lärer ej heller ett tvång till uppskov med omgifte förmå det. Ett
sådant nödtvunget uppskov skulle ock förvisso ej sällan skapa konkubinat och
komme, såsom beredningen förut antytt, i månget fäll i strid med berättigade intressen,
särskilt när fråga vore om legitimation av barn i den olovliga förbindelsen.

Att makar, som äro ense att skiljas, i samförstånd söka genom enderas verkliga
eller låtsade horsbrott vinna omedelbar äktenskapsskillnad, förebygges enligt beredningens
förslag genom dels stadgandet i 6 kap. 8 § att ena makens horsbrott ej

Se bilaga 6.

225

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap.

utgör skilluadsorsak, när den andre varit delaktig i brottet eller samtyckt därtill, dels
ock föreskriften i 7 kap. 11 § om bevisvärdet av parternas utsagor i äktenskapsmål.

Den schweiziska civillagens stadgande om omyndigförklarads behörighet att ingå Fånges
äktenskap gäller även den till myndiga år komne, som blivit dömd till frihetsstraff te,ma
på ett år eller längre tid; den sålunda dömde skall nämligen ställas under förmyndare.
I svensk lagstiftning är en dylik generell inskränkning i fångens rättsliga
handlingsfrihet okänd, och vår allmänna lag innehåller ej heller något särskilt äktenskapsförbud
för den, som undergår frihetsstraff. Det är likväl tydligt att den,
som är häktad eller avtjänar straffarbete eller fängelsestraff, ej kan äga någon ovillkorlig
rätt att ingå äktenskap. Om han skall få tillfälle härtill måste bero av en
prövning, huruvida med häktningens eller straffets ändamål är förenligt att giftermål
sker medan han är förlustig sin frihet, en prövning, som naturligtvis ankommer
på vederbörande fångvårdsmyndighet. Denna uppfattning ligger till
grund för k. brevet den 24 januari 1745, varigenom på framställd fråga förklarats
att giftermål för dem, som äro dömda till livstids fängelse, icke kunna i gemen tilllåtas,
men tillika förordnats att, när anledning kan givas att bifalla livstidsfånges
begäran om äktenskaps fullbordande, målet bör underställas Konungens gottfinnande.
Sedermera har ock Kungl. Maj:t i brev den 28 augusti 1754 på förfrågan om tillstånd
till giftermål för två fångar, dömda till viss tids arbete, förklarat sig finna
betänkligt äktenskaps fullbordande med vigsel under fängelsetiden samtycka och
i brev den 20 februari 1828 avslagit dödsdömd persons begäran att få ingå äktenskap.
Och i ett nyligen avgjort rättsfall har regeringsrätten ej funnit skäl göra
ändring i fångvårdsstyrelsens beslut, varigenom lämnats utan bifall en ansökan av
två i samma mål häktade personer att få ingå äktenskap med varandra.1

Lagkommittén upptog i sitt förslag till giftermålsbalk (2 kap. 9 §) en bestämmelse,
att äktenskap ej vore tillåtet för den, som blivit dömd till straffarbete på livstid,
och äldre lagberedningen gav förbudet det vidsträcktare innehåll, att den till
frihetsstraff dömde ej finge under strafftiden ingå äktenskap utan Konungens lov.
Beredningen har emellertid icke funnit skäl frångå den ståndpunkt, vår rätt för
närvarande intager och enligt vilken väl undergående av frihetsstraff icke är att

1 Se K. Maj:ts utslag den 26 sept. 1911 (reg:rtns årsbok s. 222.)
29—123787.

226

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap.

betrakta såsom ett äktenskapshinder i vanlig bemärkelse, men frågan huruvida fånge
må ingå äktenskap är beroende på prövning av vederbörande administrativa myndighet.

Särskilda Det danska förslaget upptager i slutet av förevarande kapitel några bestämmelser,
ser T danskavilka motsvarighet saknas i de svenska och norska förslagen.
förslaget. ]?gr det fall, att de blivande makarna varken tillhöra samma trossamfund eller

1. Avtal om båda stå utanför varje dylikt samfund, stadgas sålunda i § 18, att de skola före
°mreligfåsaS vigseln bestämma, i vilken troslära barnen''skola uppfostras. Tillika föreskrives
uppfostran. att annan troslära ej härvid må ifrågakomma än den danska folkkyrkans eller

främmande troslära, som en av makarna bekänner.

Vår rätt innehåller stadganden om barnens religiösa uppfostran i 6 § av förordningen
den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.
Enligt dessa stadganden äga makar, som ej båda tillhöra svenska kyrkan,
att i skriftlig före äktenskapets ingående upprättad och för vigselförrättaren uppvisad
handling avtala om sina barns uppfostran i evangelisk luterska läran eller
främmande troslära, som en av makarna bekänner. Någon skyldighet att sluta
sådant avtal förefinnes emellertid ej, och särskilda, uttömmande regler äro givna
för det fall att avtal ej träffats. I förevarande ämne äger alltså vår rätt nödig
fullständighet, och någon anledning att förändra de blivande makarnas rätt att
avtala om barnens religiösa uppfostran till en plikt, vars bristande fullgörande
bleve ett hinder för giftermålet, torde ej föreligga.

2. Tillstånd I § 13 stadgas förbud för tjänstgörande militärer i den danska hären eller flottan

fer skiffer- ingå äktenskap utan vederbörande förmans tillåtelse. Även i vårt land har

mål. dylikt förbud varit gällande för manskapet vid krigsmakten så till lands

som sjöss. Föreskrifterna härom upphävdes genom särskilda k. cirkulär den 27
september 1860, sedan rikets ständer gjort framställning i sådant syfte under
anförande bland annat att det icke kunde vara överensstämmande med vare sig
billighetens eller rättvisans fordringar att bibehålla ett stadgande, varigenom soldaten
berövades den åt alla andra svenska medborgare förunnade rättigheten att
efter eget val och bestämmande träda i gifte. Att i någon form återuppliva det
sålunda en gång avskaffade förbudet har beredningen ansett ej kunna ifråagsättas.

227

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap.

Till sist upptager det danska förslaget i § 14 en bestämmelse av innehåll att den
man, som i Danmark åtnjuter varaktig försörjning av fattigvårdssamhälle, ej må
ingå äktenskap, så framt fattigvårdsstyrelsen, där han har hemortsrätt, gör invändning
mot giftermålet. Förslaget är i denna del väsentligt mindre strängt än
gällande dansk rätt. Enligt denna må den man, som inom de sista fem åren åtnjutit
fattigvård och ej därför lämnat gottgörelse, icke gifta sig, med mindre han
visar sig hava erhållit fattigvårdsstyrelsens samtycke därtill.

I vår rätt är ett särskilt äktenskapsförbud för den, som åtnjuter fattigvård,
okänt. Uppställandet av ett sådant förbud eller ett med liknande syfte har dock
vid flera tillfällen varit föreslaget.

Vid riksdagen 1828—1830 väcktes sålunda motion att prästerskapet icke skulle
äga meddela lysning till äktenskap för tjänstehjon och löst folk, med mindre
kontrahenterna kunde uppgiva och styrka sig äga någon lovlig näringsutväg för
sig och barn utan att falla samhället till last.1 Motionen avstyrktes i gemensamt
utlåtande av lag- samt allmänna besvärs- ooh ekonomiutskotten, under anförande
bland annat att det vore lika oförenligt med naturlig och borgerlig lag som med
statens idé att inskränka en personlig rättighet därföre, att dess innehavare vore
medellös eller tillhörde den tjänande klassen.

Den kommitté, som ar 1839 avgav betänkande angående fattigvården i riket
utom Stockholms stad, förordade, att äktenskap icke utan sockennämndens hörande
och bifall måtte tillåtas mansperson, som saknade laga försvar eller redan vore
fattighjon eller som vore vanför och tillika så medellös, att han icke kunde försörja
sig utan andras understöd. Under hänvisning till detta betänkande föreslog
en motionär vid riksdagen 1840—1841 att lysning icke finge beviljas dem, vilka,
i saknad av andra medel att sig försörja, ej ens uppfyllde villkoret att vara å
landet bosatta och hava tillträtt jordbruk eller nära sig av slöjd eller hantverk; i
tvivelaktiga fall borde församlingen på sockenstämma höras i frågan. Lagutskottet
avstyrkte motionen, då ett stadgande, som betoge var och en, den där saknade
bevislig utväg till bärgning, rättigheten att ingå äktenskap, skulle ej blott innebära
för den fattige en obillig inskränkning i samma rättighet utan ock hava till
följd en ökad osedlighet och de därav för samhället uppkommande olägenheter,
fl rågan kom emellertid ånyo före vid riksdagen 1853—1854, då en motionär inom

1 Jfr 1828 års kyrkolagsförslag kap. 4 § 10.

3. Fattigvårdsstyrelses
rätt att
hindra
giftermål.

228 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 2 kap.

prästeståndet yrkade att äktenskap ej måtte få ingås av den man, som enligt författningarna
vore försvarslös eller fattighjon, eller innan mannen visat det han
för nästkommande året ägde åtminstone bostad för sig och hustru eller utväg till
erhållande därav. Jämväl denna motion blev avstyrkt av lagutskottet. Slutligen
må erinras att frågan blivit beaktad av centralförbundets för socialt arbete fattigvårdskommitté
i dess år 1907 utgivna arbete: Reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning.
Kommittén påpekar däri, hurusom förhindrandet av samhällsskadliga
äktenskap vore från fattigvårdssynpunkt av stor betydelse. Såsom ett allmänt
önskemål framhölles numera allt kraftigare att de båda äktenskapskontrahenterna
vore såväl kroppsligt som andligt friska och därjämte i besittning av sådana
existensmöjligheter, att någon grundad anledning ej funnes att befara det de skulle
falla fattigvården till last. Om detta i allmänhet borde vara regel, vore det
naturligt att förebyggande bestämmelser fastställdes med avseende å dem, som
redan erhållit fattigvårdsunderstöd och sålunda visat att de icke kunde själva försörja
sig. Uppenbarligen måste det dock, enligt kommitténs mening, anses olämpligt
att åt fattigvårdsstyrelserna överlämna avgörandet av en så grannlaga fråga
som den om rätt för understödstagare att träda i äktenskap. Även vore det av vikt
att i detta avseende ej träffades sådana bestämmelser, som kunde verka orättvist
på någon viss klass eller drabbade endast de ekonomiskt svaga. Det syntes därför
kommitterade att fattigvårdslagstiftningen ej borde upptaga några nya bestämmelser
i detta syfte, förrän frågan blivit prövad och löst i sin helhet.

^Enligt beredningens uppfattning vore det icke försvarligt att uppställa hinder
för en till myndig ålder hunnen medborgares giftermål allenast på den grund, att
han åtnjuter understöd av fattigvården. Avgörande betydelse måste tillmätas de
orsaker, vilka gjort att han därav kommit i behov. I betraktande härav torde de
inskränkningar i äktenskapsbehörigheten, beredningen föreslår med avseende å
dem, som äro behäftade med vissa sjukdomar eller äro ställda under förmyndare,
finnas innefatta allt vad lagstiftaren i nu ifrågavarande syfte bör åtgöra. En
motsvarighet till den danska regeln lärer ej heller återfinnas i någon av de
europeiska staternas lagstiftningar.

229

3 KAP.

Om lysning.

Liksom den kristna kyrkan redan tidigt utövade ett bestämmande inflytande å
lagstiftningen om äktenskapshindren, så vidtog den ock åtgärder i syfte att
förebygga det äktenskap inginges i strid mot givet förbud. Då inom kyrkan
den seden uppkom att äktenskapets ingående beledsagades av en prästerlig välsignelse,
en akt ur vilken rättsinstitutet vigsel utvecklats, blev det sålunda även
vanligt att prästen företog en undersökning, huruvida hinder mot äktenskapet
fanns. I syfte att vinna utredning härutinnan vidtog han tillika den åtgärd, att
han i kyrkan pålyste det tillämnade äktenskapet med anmaning till dem, som
hade någon invändning att framställa, att göra anmälan därom. En sådan lysning
blev i medeltidens kyrkliga lagstiftning påbjuden såsom villkor för erhållande
av vigsel. Föreskrift därom utfärdades beträffande Sverige genom ett påvligt
brev av den 5 april 1216, som jämväl innehöll bestämmelser om den rannsakning
angående hinder mot äktenskap, vilken det skulle åligga prästen att företaga;
och stadganden i ämnet hava sedermera influtit i de flesta av våra äldre
lagar. Såsom av den inledande redogörelsen vid 1 kap. framgår, var väl enligt
dessa lagar vigsel ej nödvändig för äktenskaps ingående; det var först genom
1734 års lag, som de fulla äktenskapliga rättsverkningarna knötos vid vigseln.
Men långt dessförinnan var den i allmänt bruk och därmed även lysning jämte
hindersprövning.

Lysningsförfarandet, sådant det är utbildat i vår gällande rätt, kan till sina
huvuddrag återgivas sålunda. Ansökan om lysning göres hos prästen i den församling,
där kvinnan är kyrkoskriven. Med ledning av kyrkoböckerna och i övrigt
på grundvalen av utredning, som det åligger de trolovade att förebringa, har

Allmän

översikt.

230 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap.

prästen att undersöka och pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter. Finnes
härvid ej något att anmärka mot de trolovades hinderslöshet, utfärdar han lysning,
som därefter uppläses i kyrkan. Anmälan om hinder mot äktenskapet, jäv, göres
hos prästen, som i vissa fall kan omedelbart pröva en sådan anmälans befogenhet,
i andra har att förvisa frågan till domstols avgörande. Efter lysningens fullbordande
har prästen att taga frågan om de trolovades hinderslöshet i förnyat övervägande
och, därest intet är att anmärka, på deras begäran utfärda lysningsattest,
innefattande bevis att vederbörlig lysning ägt rum och att veterligt hinder mot
äktenskapet ej föreligger. Med stöd av attesten må äktenskapet avslutas utan
att vidare undersökning om hinderslösheten företages.

De stadganden, som reglera lysningsförfarandet, äro, frånsett vissa av Konungen
givna föreskrifter, dels av kyrkolags, dels av allmän lags natur. Bestämmelser
i ämnet återfinnas både i 1686 års kyrkolag och i 1734 års lag; och
bland sedermera utfärdade stadganden hava somliga egenskapen av civillag, medan
andra tillkommit i den ordning, som är föreskriven beträffande kyrkolags
stiftande. Både kyrkolagen och allmänna lagen innehålla bestämmelser att lysning
i kyrkan skall föregå vigsel (15 kap. 18 § kyrkolagen och i kap. 2 § giftermålsbalken)
ävensom angående det förfarande, som skall iakttagas, när någon vill
göra jäv mot äktenskap (15 kap. 26 § kyrkolagen och 7 kap. 3 § giftermålshalken).
Utöver vad i sistnämnda hänseende förekommer har 1734 års lag ej några regler
angående hindersprövningen, men stadgar straff för präst, som viger oaktat laga
hinder föreligger. Kyrkolagen åter innehöll, i 15 kap. 19 §, bestämmelser huru
förfaras skulle, om okänd man ville låta lysa för .sig. Detta lagrum erhöll
ett tillägg genom lagen den 14 oktober 1898 och har sedermera helt ersatts genom
lagen den 10 juni 1910 innefattande vissa bestämmelser om styrkande av hinderslöshet
till äktenskap, vilka bägge författningar antagits i den ordning, som är
stadgad för kyrkolag. I samma ordning har ock tillkommit lagen den 14 oktober
1898, som medgiver klockare att vid förfall för prästen avkunna lysning. Allmän
lags natur hade däremot vissa numera upphävda föreskrifter om lysning med avseende
å borgerligt äktenskap och främmande trosbekännares äktenskap; och kyrkomötets
samtycke har ej heller tagits till stadgandet i 4 § av lagen den 6 november
1908 om äktenskaps ingående, enligt vilket lysning skall äga rum innan äktenskap
må avslutas, vare sig inför borgerlig myndighet eller med kyrklig vigsel.

231

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap.

Den olikhet i formelt hänseende, som sålunda kännetecknar de nu gällande stadgandena
om lysning och den i samband därmed förekommande hindersrannsakningen,
har sin grund däri att lysningen, av kyrkligt ursprung, allt mera framträtt
såsom ett förfarande i det borgerliga rättslivets tjänst. Detta sammanhänger
därmed att alla bestämmelser om äktenskapshinder numera äro av rent borgerlig
natur. Frågan om lysningsförfarandets bibehållande i en ny lag och dess närmare
anordnande måste ock besvaras med hänsyn till vad det borgerliga rättslivet
kräver.

Att bestämmelserna om äktenskapshindren icke kunna medföra avsedd verkan,
med mindre före äktenskapets ingående sker en prövning huruvida laga hinder
möter, är uppenbart. En sådan prövning måste alltså fortfarande förekomma.
Icke lika klart är däremot, om denna prövning bör ställas i samband med
ett sådant publikationsförfarande som lysningen. Dennas huvudsakliga ändamål
är att, sedan de trolovades hinderslöshet blivit förberedelsevis konstaterad från
det allmännas sida, göra det tillämnade äktenskapet kunnigt och sålunda varsko
den enskilde att i tid framlägga de hinder mot äktenskapet, som må vara honom
kända. Givet är att detta syfte förlorar i betydelse, i samma mån som den
förberedande prövningen kan göras mera tillförlitlig och, å andra sidan, kännedomen
om de trolovades personliga förhållanden blir, till följd av befolkningens
ökade rörlighet, bland församlingsborna mindre ingående. I vårt land erbjuda
kyrkoböckerna, vilkas fullständiga och fortlöpande anteckningar följa personen i
fråga vart han flyttar, ett synnerligen säkert underlag för den hindersrannsakan,
som föregår lysningens utfärdande. Den utredning, som vunnits genom de av beredningen
till prästerskapet utsända förfrågningar, giver ock vid handen att lysningen
blott i sällsynta undantagsfall framkallar anmälan om hinder. Och det
synes vara så gott som utan exempel att sådan anmälan avser annat än att den
trolovade redan är bunden genom äldre trolovning eller ofullkomnat äktenskap
eller att han försummat sin avvittringsskyldighet. Då nu enligt förslaget de
ofullkomnade äktenskapen avskaffas samt trolovning och bristande avittring ej
vidare skola utgöra äktenskapshinder, kunde det ifrågasättas om själva lysningen,
kungörandet, i den tillämnade nya lagstiftningen har någon egentlig uppgift att fylla.

Även om den prövning av de trolovades hinderslöshet, som verkställes med ledning
av kyrkoboksanteckningarna, är än så grundlig, torde den emellertid ej utgöra

232

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap.

ett fullt osvikligt medel mot att icke något av de uppställda hindren bliver obeaktat.
Utesluten är då icke den möjligheten att ett kungörande av det tillämnade
äktenskapet bringar sådant hinder i dagen. Med den lättnad i avseende
å bevisningen om hinderslöshet, förslaget på vissa punkter bereder de trolovade,
vinner denna möjlighet ökad betydelse. Härtill kommer, att själva kungörandet
kan antagas stundom avhålla den, vilken vet att ett äktenskapsförbud är å honom
tillämpligt, från att trotsa detsamma; även om han trott sig äga utsikt att
dölja hindret vid den förberedande prövningen, ryggar han tillbaka för den offentlighet
hans förehavande vinner genom själva lysningen. Beredningen har sålunda
ansett kungörandet ej vara ett så betydelselöst medel till förebyggande av äktenskapshinders
åsidosättande, att det bör genom den nya lagstiftningen avskaffas. En
sådan publikation, som lysningen innefattar, är ock föreskriven i de flesta främmande
lagar, så bland annat i de nya tyska och schweiziska civillagarna.1

Då lysningen numera måste anses äga en uteslutande borgerlig karaktär, kunde
det ifrågasättas, huruvida icke den nya lagstiftningen borde anförtro bestyret
därmed åt borgerliga myndigheter och förlägga kungörandet till annat ställe än
kyrkan. Särskilt kunde det synas lämpligt att så förfores i de fall, då det blivande
äktenskapet är avsett att ingås i borgerlig form. I de främmande länder,
där obligatoriskt civiläktenskap är infört, är också lysningsförfarandet överlämnat
åt civil myndighet, och kungörandet sker genom anslag inom vederbörande kommun
eller på annat därmed jämförligt sätt. I våra grannländer Danmark och
Norge har prästerskapet icke heller någon befattning med lysning för de undantagsfall,
då civiläktenskap där förekommer; hindersprövningen verkställes av borgerlig
myndighet, och lysning sker i Danmark på tinget, varemot i Norge i förevarande
fall lysning icke äger rum. Jämväl ett av finska lagberedningen år 1908
upprättat förslag till lag om ingående av äktenskap inför borgerlig myndighet,
vilket avser att införa den borgerliga formen såsom valfri jämte den kyrkliga,
låter för det fall, att äktenskapet skall ingås i förstnämnda form, lysningen ombesörjas
av borgerlig myndighet och kungörandet ske genom anslag inom vederbörande
kommun.

Frågan, vilken myndighet skall erhålla uppdraget att ombesörja lysningen,

1 I motion vid 1908 års kyrkomöte föreslogs, M. a., lysningens avskaffande. Motionen avstyrktes av
kyrkolagsutskottet (betänkande n:r 9).

233

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap.

sammanhänger på det närmaste med det sätt, varpå anteckningar föras över
befolkningens personliga förhållanden. Sådana anteckningar hava sedan gammalt
inom den kristna kyrkan förts av dess prästerskap och särskilt kommit
till användning vid rannsakningen om äktenskapshinder. På senare tider har dock
i många främmande länder införts en särskild s. k. civilregistrering, anpassad
uteslutande efter det borgerliga samhällets behov och ombesörjd av civila tjänstemän.
Det är i allmänhet sådana civila registerförare, som i länder med obligatoriskt
borgerligt äktenskap fått sig uppdraget att ombesörja lysning och förrätta
vigsel. Hos oss har ett dylikt register icke kommit till stånd; de av prästerna
förda kyrkoböckerna äro fortfarande de enda anteckningar av ifrågavarande slag
som finnas. Tid efter annan har väl inrättandet av ett civilregister blivit bragt
på tal; men nu förevarande revision av bestämmelserna om lysning kan uppenbarligen
icke ställas i beroende av den särskilt till sina ekonomiska konsekvenser
vittutseende frågan om överflyttande å borgerlig myndighet av prästernas befattning
med den allmänna personregistreringen. Lagförslaget har måst byggas på
förutsättningen att denna registrering fortfarande liksom hittills innefattas i kyrk oböckerna.
Dessa böcker, vilka föras med synnerlig fullständighet, äro de förnämsta
källorna för inhämtande av upplysning, huruvida mot ett ifrågasatt äktenskap möter
laga hinder. Det är därför helt naturligt att hindersprövningen och i samband
därmed lysningens utfärdande i övrigt förläggas till den myndighet, som har kyrkobokföringen
om hand. En annan ordning skulle medföra omgång och besvär för
såväl kontrahenterna som vederbörande myndigheter.1 Då härtill kommer att
prästerna på ett synnerligen mönstergillt sätt fullgjort sina åligganden med av 1

I motion inom prästeståndet vid riksdagen 1862—1863 föreslogs att rikets ständer måtte för sin
del besluta, att prövningen av villkoren för ett äktenskaps ingående, av vad namn de vara måtte, skalle
uteslutande tillhöra domaren i den ort, där lysningen borde avkunnas, och att, sedan han lämnat bevis
att hinder ej mötte för ett tillämnat äktenskap, vederbörande präst kunde ansvarsfritt utfärda lysning
och förrätta vigsel. Lagutskottet avstyrkte motionen under anförande, bl. a., att pastor i de flesta fall
vore den, som med största säkerhet och minsta besvär för vederbörande kunde utröna, huruvida hinderslöshet
till ett ifrågasatt äktenskap förefunnes eller icke, enär det vanligen vore i kyrkans handlingar, som
bevisen för en sådan hinderslöshet måste sökas; att någon civil myndighet, på vilken ifrågavarande prövning
lämpligen kunde överflyttas, ej funnes; och att prästerskapet svårligen kunde befrias från denna prövning,
förrän det blivit befriat från skyldigheten att föra förteckningar över födelser, äktenskap och dödsfall.

Enligt förutnämnda finska lagförslag skall bokföringen i fråga om statskyrkans medlemmar fortfarande
ombesörjas av prästerskapet. Nupturienter, som tillhöra statskyrkan, skola följaktligen hos den borgerliga
lysningsförrättaren förete hinderslöshetsbetyg utfärdat av prästen.

30—123787.

234

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap.

seende å äktenskapslysningar, bär beredningen ansett att prästerna fortfarande
böra vara lysningsförrättare, evad kontrahenterna taga kyrklig eller borgerlig vigsel.

Det är emellertid i prästernas egenskap av kyrkobokförare, som ifrågavarande
värv överlämnas åt dem. Att bestyret med lysningen skulle genom att uppdragas
åt prästerna förlora sin rent borgerliga karaktär och bliva att reglera genom föreskrifter
av kyrkolags natur, kan sålunda icke ifrågasättas. Ombesörjandet av lysningen
blir en av de flera borgerliga sysslor, vilka prästerna hava sig ålagda. Dit
hör redan nu till viss del kyrkobokföringen, som i mycket tjänar rent borgerliga
ändamål; så skola i böckerna upptagas även de, som icke tillhöra svenska kyrkan,
och anteckningar göras om förhållanden, vilka övervägande eller uteslutande tjäna
det borgerliga samhällets intressen. Dit hör tydligen ock lysningen till äktenskap
mellan dem, som ej kunna erhålla eller ej vilja begagna sig av vigsel inom
svenska kyrkan.

Varder en gång prästernas befattning med den allmänna personregistreringen
överflyttad på civila tjänstemän, böra tvivelsutan dessa även handhava lysningsförfarandet.
Ett sådant utbyte av prästerliga lysningsförrättare mot borgerliga
kan ske utan någon rubbning av de grunder, å vilka förslaget vilar.

Vad angår själva offentliggörandet, är det otvivelaktigt att, om det tillämnade
äktenskapet kungjordes genom anslag eller tillkännagivande i tidning eller på annat
dylikt sätt, lysningens egenskap av en borgerlig akt skulle bättre framträda än
nu är händelsen. Ä andra sidan behöver den omständigheten att lysningen publiceras
i kyrkan ingalunda innebära att lysningen äger kyrklig karaktär. Av gammalt
har det nämligen varit vanligt att allehanda rent världsliga kungörelser
uppläsas i kyrkorna. Så är ännu fallet med de flesta legala tillkännagivanden,
som anses behöva större spridning. Mot denna anordning hava emellertid många
klagomål framkommit och statsmakternas uppmärksamhet har länge varit fäst å
angelägenheten av en förändring härutinnan.

Sedan kyrkomötet upprepade gånger gjort hemställan om ändring i sättet för
världsliga kungörelsers offentliggörande, hänvisades frågan till den kommitté, som
den 21 november 1890 tillsattes för utarbetande av förslag till ändringar i kyrkolagen
m. m.; och denna kommitté framlade år 1892 förslag till nya bestämmelser
om allmänna kungörelsers offentliggörande. Enligt detta förslag skulle allt
avkunnande från predikstolen av kungörelser, som icke avsåge kyrkliga ändamål,

235

Tjag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap.

upphöra och kungörandet i stället ske genom anslag å särskild tavla. En
sådan tavla skulle finnas anbragt inom varje socken i kyrkans närhet på plats,
som av kommunalstämman bestämdes, och i stad i öppen förstuga till magistratens
ämbetsrum. Eörslaget vann emellertid icke i denna omfattning framgång. Det
ledde endast till vissa år 1894 utfärdade författningar, varigenom uppläsandet av
kungörelser i kyrkorna något inskränktes. Sedermera har dock kyrkomötet åren
1898 och 1909 samt riksdagen år 1905 hos Kungl. Maj:t anhållit om ytterligare
åtgärder i syfte att upphäva eller inskränka uppläsandet av kungörelser i kyrkan.

Frågan om ändrad form för publicerandet av legala och andra världsliga kungörelser
står således alltjämt på dagordningen. Det kan med visshet antagas, att
denna fråga inom kort upptages till vidare behandling. Vid sådant förhållande
kan det icke vara lämpligt att nu söka införa en ändrad anordning så vitt angår
äktenskapslysningen allenast. Det bör ej heller helt förbises att det nuvarande
sättet för lysningens kungörande är nära införlivat med vårt folks sedvanor och
åskådningssätt och att mången torde sätta värde på att lysningen sker i kyrkan;
särskilt kan detta antagas vara fallet med åtskilliga bland dem, vilka önska kyrklig
vigsel Någon olägenhet av det nuvarande kungörelsesättet eller något missnöje
därmed har ej heller försports, vare sig från prästerskapets eller allmänhetens
sida. Beredningen har därför ansett ändring för närvarande icke böra vidtagas
i den regeln att lysningen avkunnas i kyrkan. Och att nu söka tillskapa en särskild
form för det fall, att äktenskapet ej skall ingås med vigsel inom svenska
kyrkan, har icke synts erforderligt eller lämpligt.

Det blir alltså enligt förslaget liksom efter gällande rätt samma kungörelsesätt
som kommer till användning, evad äktenskapet skall ingås kyrkligt eller
borgerligt, med vigsel inom svenska kyrkan eller inom främmande trossamfund.
Om däremot i en framtid, i samband med lysningsförfarandets överlämnande åt
civila tjänstemän eller med en allmän ändring av sättet för legala tillkännagivanden,
ett kungörande utom kyrkan blir den av lagen påbjudna formen för lysningen,
kan det måhända förtjäna att tagas i övervägande huruvida icke de, som
önska kyrklig vigsel, må kunna erhålla även en lysning i kyrkan.1

1 Enligt de danska och norska förslagen skall lysning ske genom offentligt anslag, enligt det norska
förslaget eventnellt även genom kungörelse i tidning, men enligt motiven avses med denna bestämmelse
icke att utesluta en sådan anordning, att tillika en lysning i kyrkan med därtill hörande förbön för
de trolovade eller allenast en sådan förbön företages.

236

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 1 §.

Liksom förslaget låter lysningen fortfarande ombesörjas av prästerskapet och
kungörandet äga rum i kyrkan, så innebär det ej heller i övrigt någon väsentligare
ändring i förfarandets ovan angivna grunddrag. En förändring, som sammanhänger
med den inskränkning av äktenskapshindren förslaget avser att genomföra,
är att en särskild, till domstol förlagd jävsprocedur ej vidare skall förekomma.
En annan nyhet är att, om mannen är kyrkobokförd utom lysningsförsamlingen,
ett tillkännagivande om det tillämnade äktenskapet skall ske även i
hans församling. Slutligen må nämnas att beredningen sökt giva på en gång
mera fullständiga och mindre betungande regler om den hindersrannsakan, prästen
har att verkställa, och därvid trott sig böra lämna rum för en ny form av bevisning
om hinderslöshet, nämligen den trolovades egen på heder och samvete
därom avgivna försäkran.

1 §•

isninge- Enligt 4 § i 1908 års lag om äktenskaps ingående skall lysning ske i den till
orten- svenska kyrkan hörande församling, där kvinnan har sitt hemvist. Den omständigheten,
att mannen tillhör annan församling, medför allenast så till vida en uppdelning
av lysningsförfarandet, att den förberedande hindersprövningen beträffande
honom i viss mån företages i hans församling. Han har nämligen, enligt gällande
rätt, att där uttaga hinderslöshetsbetyg, vilket bland annat innehåller ett förklarande
att han är ledig till äktenskap och således förutsätter att en viss prövning
verkställes av betygsutfärdaren. Den huvudsakliga förberedande hindersprövningen
företages dock i ett sammanhang med avseende å båda de trolovade av prästen i
kvinnans församling, och de följande delarna av lysningsförfarandet äro även
gemensamma för dem båda och dit förlagda.

Att sålunda, därest mannen och kvinnan tillhöra olika församlingar, lysningsförfarandet
i sin helhet äger rum i kvinnans församling, kan onekligen synas mindre ändamålsenligt.
Särskilt kunde det anses önskligt att, i överensstämmelse med vad i främmande
länder är vanligt, själva kungörandet förlädes till båda församlingarna. Enligt
de danska och norska förslagen skall ock lysningen anslås i såväl mannens som
kvinnans hemort.1

1 Enligt tysk rätt skall lysningen bekantgöras: i den eller de kommuner, där de trolovade kava sitt
hemvist; om någon av dem vanligen uppehåller sig utom hemorten, även i den kommun, där han för

237

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 1 §.

Med avseende å tanken pa en dubbel lysning'' må till en början erinras att, till
förekommande av att samma fråga avgöres olika i de olika församlingarna, förhandenvaron
av de relativa hindren — enligt förslaget skyldskaps- och svägerlagshindren
— måste prövas för båda de trolovade gemensamt av en enda myndighet.
I övrigt vore det ej omöjligt att låta hinderslösheten för en var av de
trolovade bedömas i hans hemort; likaledes kunde så ordnas att själva kungörandet
på enahanda sätt ägde rum i bägge församlingarna och även att jäv finge
anmälas i dem båda. Praktiska olägenheter skulle dock säkerligen härav uppstå.
Skriftväxlingar mellan myndigheterna, medförande ökat besvär för dem och för
de trolovade kanske uppskov med giftermålet, skulle icke kunna undvikas.

Några verkliga olägenheter av det rådande systemet torde ej heller hava visat
sig. Från prästerskapet har beredningen på sin fråga, huruvida lysningsförfarandets
nuvarande anordning visat sig väl ägnad att förebygga åsidosättande av
äktenskapshinder, erhållit utan undantag jakande svar. Obestridligt är dock att
ett kungörande även i mannens församling av det tillämnade äktenskapet skulle
göra lysningsförfarandet väsentligt mera verksamt. Ett sådant kungörande
synes därför önskligt, under förutsättning att det erhåller den form att det ej
kräver en eljes icke påkallad utväxling av skriftliga meddelanden mellan de prästerliga
myndigheterna i mannens och kvinnans församlingar eller vållar någon

tillfället uppehåller sig; och, om någon av dem bytt hemvist inom de sista sex månaderna, även i hans
förra hemvist. Liknande bestämmelser hava upptagits i 3 § av förordningen den 8 juli 1904 (om äktenskapscertifikat)
och 3 § i lagen s. d. om äktenskaps avslutande inför svensk diplomatisk eller konsulär
ämbetsman i utlandet.

En dubbel lysning är ej i vår tidigare rätt alldeles okänd. Enligt k. res. den 4 april 1685 och k. cirkuläret
den 17 april 1760 skulle lysning för krigsfolket vid K. Haj:ts livgarde ske i gardesförsamlingen,
men gardesprästen hava att kommunicera lysningen med pastor i den församling, där bruden toges, och
tillsända honom lika lydande lysningssedel, varefter denne vore skyldig att sådant på dag och tid, som
begärdes, av predikstolen avkunna samt bevis däröver, såväl som om fästekvinnans frejd och hinderslöshet,
gardesprästerskapet tillsända. Med gardet likställdes genom nämnda cirkulär övriga värvade
regementen, och genom k. res. den 3 maj 1801 erhöll ifrågavarande undantagsbestämmelse tillämpning
även å civila och ecklesiastika tjänstemän vid samma regementen. Dessa författningar upphävdes genom
k. kung. den 6 aug. 1894, däri förordats att även i de fall, berörda resolutioner och cirkulär avse,
lysning skall ske allenast där kvinnan bor och har sin hemvist. Innan 1873 års förordning om främmande
trosbekännare och deras religionsövning blev gällande, skulle ock, jämlikt k. kung. den 19 jan.
1847 och förordningen den 20 jan. 1863, lysning till äktenskap mellan luteran och främmande kristen
trosbekännare eller jude avkunnas i båda kontrahenternas församlingar.

238 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 1 §.

tidsutdräkt av de formaliteter, vilka måste föregå själva vigseln. Beredningen
har trott sig kunna tillfredsställa de olika kraven genom att fortfarande låta
det egentliga lysningsförfarandet äga ram i kvinnans församling, men därmed
förbinda ett tillkännagivande av äktenskapet jämväl i mannens församling.
Huru detta tillkännagivande närmare ordnats, ses av 3 §.

I vilken församling lysning bör ske för det fall, att kvinnan är mantalsskriven
i en ort, men kyrkoskriven i en annan, är en gammal tvistefråga. Det i kyrkolagen
(15 kap. 18 §) och giftermålsbalken (7 kap. 2 §) lika lydande stadgandet
att lysning skall ske i den församling, där bruden tages, blev genom förordningen
den 21 november 1794 förklarat därhän, att lysning borde ske i den församling,
där bruden har sitt rätta hemvist och är boende. I numera upphävda 4 § av förordningen
den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras
religionsövning angavs såsom lysningsort den till svenska kyrkan hörande församling,
inom vars område kvinnan är boende; och enligt 1908 års lag skall, såsom
nämnt, lysning ske i den till svenska kyrkan hörande församling, där kvinnan
har sitt hemvist.

Det synes ligga nära till hands att såväl sistnämnda stadgande som de äldre
föreskrifterna i ämnet bleve, i överensstämmelse med den vedertagna tolkningen
av lagens allmänna regel om forum i 10 kap. 1 § rättegångsbalken, så förstadda
att, där kvinnans mantalsskrivningsort ej sammanfaller med kyrkoskrivningsorten,
lysning skall ske i förstnämnda ort. Beträffande medlem av främmande trossamfund
med rätt till egen kyrkobokföring var ock, intill dess genom 1910 års
förordning angående kyrkoböckers förande blev bestämt att han tillika skulle bokföras
i församling av svenska kyrkan, kyrkobokföringen uppenbarligen utan allt
inflytande på frågan om lysningsorten.

Av prästerna har emellertid sedan länge kyrkoskrivningsorten allmänt ansetts
vara rätt lysningsort, och någon ändring i den härpå grundade praxis lärer 1908
års lag ej hava åstadkommit. Denna mening om kyrkoskrivningens avgörande
betydelse har så trängt igenom, att, därest kvinnan är kyrkobokförd i icke territoriell
till svenska kyrkan hörande församling inom landet,1 lysning verkställes

1 Dessa församlingar äro, enligt förordning den 30 september 1910, bovförsamlingen, de militära
församlingarna, finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg.
Dessutom finnas i Jämtland icke territoriella lappförsamlingar.

239

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 1 §.

i dess kyrka; och är hon skriven i sådan svensk församling, som är upprättad
utom riket,1 plägar lysning ske i den församlingen, även om de trolovade ämna
ingå äktenskapet här i landet. Sedan, på sätt nyss är nämnt, år 1910 blivit
stadgat att främmande trosbekännare, även där de tillhöra samfund med rätt till
egen kyrkobokföring, skola bokföras i den församling av svenska kyrkan inom
vilken de äro bosatta, har den eljest i praxis antagna tolkningen av gällande
bestämmelse om lysningsorten kunnat tillämpas jämväl med avseende å dem.1 2

Då kyrkoböckerna i allmänhet utgöra den förnämsta kunskapskällan beträffande
de omständigheter, vilka äro av betydelse för de trolovades rätt att ingå
äktenskap, har beredningen ansett den mening om rätta lysningsorten, som i tilllämpningen
vunnit hävd, nu böra lagfästas. Förslaget stadgar därför såsom regel,
att lysning skall äga rum i den svenska församling, där kvinnan är kyrkobokförd.
Regeln blir att omedelbart tillämpa efter sin lydelse såväl för det vanliga
fallet, att kvinnan är skriven i territoriell församling här i landet, som då
hon är skriven i icke territoriell församling inom landet eller i svensk församling
utrikes. De nyss angivna bestämmelserna om kyrkobokföring i svensk församling
av där bosatta främmande trosbekännare medföra ock att regeln omfattar
även dem.

År kvinnan bosatt utom riket och har hon ej heller för avsikt att här bosätta
sig, har hon emellertid i regeln ej skyldighet att kyrkoskriva sig i svensk för -

1 Ang. dessa församlingar se k. brevet den 23 juni 1882 (ang. svenska församlingen i Paris), den 10
febr. 1905 (ang. svenska församlingen i Berlin) och den 3 november 1911 (ang. svenska församlingarna
i London och Köpenhamn). Någon skyldighet att låta skriva sig i förevarande församlingar finnes
icke.

2 Jfr ang. frågan, om lysning bör ske i kyrkoskrivnings- eller mantalsskrivningsorten, justitieombudsmannens
ämbetsberättelse 1911 s. 189.

Vid riksdagen 1850 1851 beslöto ständerna för sin del utfärdandet av en författning, varigenom
skulle förklaras att stadgandena i 15 kap. 18 § kyrkolagen och 7 kap. 2 § giftermålsbalkeu angående
den ort, där lysning till äktenskap skall ske, hade avseende å den församling, där bruden senast blivit
i hnsförhörslängd antecknad. K. Maj:t godkände ej förslaget, enär enligt författningarna lysning till
äktenskap borde ske, där bruden hade sitt rätta hemvist och vore boende, samt husförhörslängden icke
alltid därom lämnade säker upplysning.

En vid 1871 års riksdag väckt motion om sådan ändring i 7 kap. 2 § giftermålsbalken att lysning
skulle ske, där bruden vore kyrkoskriven, avstyrktes av lagutskottet, som därvid anförde att 1794 års
förordning vore att förstå lika som lagens bestämmelser om forum och följaktligen, enligt den allmän -neliga tolkningen, avsåge mantalsskrivningsorten.

240

Lysnings förrättaren.

Ansökan o
lysning.

Hinders rannsak ning.

1 mom.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 1 och 2 §§.

samling;1 och möjlighet därtill torde ej heller lagligen stå henne öppen, med
mindre hon vistas å sådan utrikes ort, där svensk församling finnes bildad. Vill
en sådan kvinna, som varken är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling,
ingå äktenskap här i landet, uppstår fråga huru med lysningen bör förhållas.
För närvarande lärer så förfaras att lysning icke beviljas, därest icke
kvinnan bliver här kyrkoskriven, men att å andra sidan kyrkoskrivning tillätes,
ehuru hon blott tillfälligtvis uppehåller sig inom riket och de lagliga förutsättningarna
för kyrkoskrivning följaktligen torde saknas. Då en fordran att hon
vid sådan kortare vistelse skulle härstädes kyrkoskrivas varken lärer överensstämma
med grunderna för kyrkobokföringen eller synes erbjuda några fördelar
vid hindersrannsakningen eller lysningsförfarandet i övrigt, har beredningen föreslagit
den särskilda undantagsbestämmelse att, där kvinnan varken är eller bör
vara kyrkobokförd i svensk församling, lysning skall ske i den svenska församling,
där hon vistas.

Lysningsförfarandet skall handhavas av den präst, som för kyrkoböckerna i
församlingen. I allmänhet är detta kyrkoherden. Genom cirkulär den 29 januari
1869 har emellertid Kungl. Maj:t bemyndigat domkapitlen att, där annex- eller
kapellförsamling därom framställer begäran och det prövas av omständigheterna
påkallat, åt präst i sådan församling uppdraga att på eget ansvar, dock under
ordinarie pastors tillsyn, icke allenast föra samtliga kyrkoböcker, utan ock utfärda
därpå grundade betyg och lysningar till äktenskap. Har prästman erhållit sådant
uppdrag, är han, ej kyrkoherden, lysningsförrättare i annex- eller kapellförsamlingen.
» Någon särskild form för ansökning om lysning har beredningen icke funnit erforderligt
föreskriva. Liksom hittills må den göras muntligt eller skriftligt, lysningsförrättaren
naturligen obetaget att, där han så finner nödigt, fordra bevis
för de sökandes identitet. Att lysningen ej bör företagas utan att bägge de trolovade
göra framställning därom, har ansetts böra uttryckligen utsägas.

2 §.

Sedan prästen förvissat sig om att lysningen bör ske i hans församling, har
han att företaga hindersrannsakningen. Det är uppenbart att han härvid måste

1 Ett andantag är stadgat i förordningen om kyrkoböckers förande § 3 b): den, som är i rikets tjänst
å utländsk ort anställd, skall med sin familj och svenska betjäning bokföras i storkyrkoförsamlingen i
Stockholm.

241

Lag om äktenskap* ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

beakta vad kyrkoböckerna innehålla om de trolovade. I regeln skall kvinnan
vara upptagen i dessa böcker. Däremot kan det oftare inträffa att mannen är
kyrkobokförd i annan församling än den, där lysning skall ske. Det är i sådant
fall av nöden att prästen i lysningsförsamlingen beredes kännedom om vad kyrkoböckerna
i mannens församling innehålla rörande hans äktenskapsbehörighet.

Enligt gällande praxis har mannen att i sin församling uttaga hinderslöshetshetyg,
som han därefter tillställer prästen i lysningsförsamlingen. Hinderslöshetsbetyget,
för vilket formulär finnes bifogat förordningen angående kyrkoböckers
förande, skall angiva dels att intyget meddelas för uttagande av lysning, dels

Åktenskapsbetyg
för
man, kyrkobokförd
utom
lysningsorten.

ock den församling, där lysning skall ske, och bör i övrigt upptaga följande:
mannens namn, yrke och hemvist; hans födelsedag och -år; de omständigheter,
som inverka på hans rätt att erhålla kyrklig vigsel; huruvida han förut varit
gift eller ej; om han är änkling eller frånskild jämte dagen för tidigare äkten -

skaps upplösning; och slutligen ett förklarande att han »är till äktenskap ledig».
Såsom redan dess benämning antyder, vilar alltså betyget på en viss prövning

av hinderslösheten. Men huru långt denna prövning bör sträcka sig eller, med
andra ord, vad uttrycket »till äktenskap ledig» innebär, synes ej vara fullt klart.
Att nämnda uttryck närmast avser frihet från annan äktenskapsförbindelse är väl
uppenbart. Utvisa kyrkoböckerna att upplysning saknas om mannens äktenskapsledighet
beträffande viss tid, måste följaktligen, innan betyget utfärdas, vara
styrkt att han under denna tid ej ingått äktenskap. Å andra sidan är tydligt
att betyget ej innefattar något uttalande om de relativa hindren. Betyget utvisar
icke ens kvinnans namn, och mannen är ej pliktig att för prästen i sin
församling uppgiva det. Otvivelaktigt lärer även vara att ett vitsordande av mannens
ledighet till äktenskap ej innebär att, om han förut varit gift, avvittrings -

skyldigheten är fullgjord.1 Med utfärdande av hinderslöshetsbetyg må således
ej innehållas i avbidan på bevisning om verkställd awittring. Däremot synes
ovisst, huru prästen i mannens församling bör förfara i det fall att, enligt vad

1 Jfr chefens för justitiedepartementet och lagrådets yttranden i k. prop. n:r 165 till 1910
års riksdag.

En av de kontraktsprostar, vilka lämnat svar på beredningens utsända förfrågningar, uppgiver emellertid
att intygandet om ledighet till äktenskap någon gång tolkats så, som innebure det även att
awittring blivit verkställd. Till förebyggande av sådan tolkning plägade han skriva: till äktenskap
ledig med förbehåll att awittring sker.

31—1237S7.

242 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

kyrkoböckerna utmärka, mannen är under tjuguett år eller lider av fallandesot.
Huruvida mannen i dylikt fall måste för utfående av hinderslöshetsbetyg visa
att ban erhållit åldersdispens eller att sjukdomen ej är den rätta fallandesoten,
lärer i tillämpningen vara föremål för olika meningar.1

Efter beredningens förslag skall i stället för hinderslöshetsbetyget träda äktenskap
sbetyg, som väsentligen i två hänseenden kommer att skilja sig från det förra.
Äktenskapsbetyget skall avse giftermål med viss namngiven kvinna och meddela
även de upplysningar om skyldskaps- och svågerlagshindren, som ur kyrkoböckerna
i mannens församling stå att erhålla. Å andra sidan skall det ej innefatta något
omdöme om mannens äktenskapsbehörighet, blott återgiva alla de på frågan härom
inverkande omständigheter, vilka framgå av kyrkoböckerna. Betyget skall sålunda
ej vila på någon prövning av mannens rätt att inga äktenskap. Ses av
kyrkoböckerna, t. ex., att mannen är fallandesjuk eller att kvinnan är hans
syskons barn, bör anteckning härom göras i betyget, men med dess utfärdande
må ej dröjas i avbidan på att sjukdomens art utredes eller dispens visas.

Att äktenskapsbetyget skall avse giftermål med viss namngiven kvinna överensstämmer
med vad redan nu gäller i fråga om sådant äktenskapscertifikat, som
jämlikt förordningen den 4 juli 1904 utfärdas för svensk undersate, den där vill
träda i äktenskap inför utländsk myndighet. Det finnes ej någon anledning, varför
icke de upplysningar om de relativa äktenskapshindren, som kunna vara tillgängliga
för prästen i mannens församling, böra för hindersrannsakningen tillgodogöras.
Genom den ändringen åter, att det i mannens församling utfärdade betyget
ej vidare skall innefatta något vitsordande av hans ledighet eller hinderslöshet,
men upptaga alla kända omständigheter, som därför äro av betydelse,
vinnes ett mera följdriktigt genomförande av den grundsatsen i vår rätt, att
hindersprövningen skall för båda de trolovade verkställas i kvinnans församling.
Ändringen är dock ej vidtagen i detta syfte allenast. Den sammanhänger på det
närmaste med den nyhet i förslaget att, i samband med betygets utfärdande, en
kungörelse om det tillämnade äktenskapet skall ske i mannens församling, en

1 Det fastställda formuläret för lysnings- och vigselbok synes angiva att betyg bör utfärdas, ehuru
åldersdispens ej visats. I dess kolumn 7, inskrifningsrummet 2, finnes nämligen för omyndig man.
kyrkobokförd utom lysningsförsamlingen, anteckning om såväl »kungl. tillstånd» som hinderslöshetsbetyg.

243

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

nyhet som i någon mån föranlett även bestämmelsen att äktenskapsbetyget skall
avse visst giftermål.

Då äktenskapsbetyget skall innehålla uppgift jämväl om namnet å den, med
vilken äktenskapet skall ingås, har en föreskrift ansetts påkallad att sådant betyg
ej må utfärdas, med mindre denne därtill givit sitt samtycke. Sådan föreskrift
återfinnes i 7 §.

Om mannen, ehuru bosatt inom riket, uraktlåtit att här kyrkoskriva sig, bör
han tillhallas att fullgöra sin skyldighet härutinnan, så att antingen lysningsförsamlingens
egna kyrkoböcker komma att innefatta upplysningar om honom
eller sådana bliva prästen tillgängliga genom äktenskapsbetyg.

Emellertid kan det; inträffa att de trolovade eller någon av dem icke är eller
bör vara kyrkobokförd i svensk församling. Likaledes är det uppenbart, att
kyrkoböckerna i månget fall icke beträffande där upptagna personer kunna
lämna upplysning rörande alla de omständigheter, som äro av betydelse för deras
rätt att inga äktenskap. En synnerligen viktig och grannlaga uppgift är därför
att avgöra, i vad mån och på vad sätt felande upplysningar höra av de trolovade
anskaffas. Så som vår rätt utvecklat sig, är det i stort sett trenne frågor,
som härvid framställa sig till besvarande.

För det fall att trolovad, man eller kvinna, varken är eller bör vara kyrko- g Ersättbokförd
i svensk församling, uppstår den vanskliga frågan, vilket intyg, mot- äg^s{ör
svarande äktenskapsbetyget, må avfordras den trolovade särskilt beträffande de betyg, då
båda för hindersprövningen grundläggande spörsmålen om hans ålder och om hans *\kyrkobok°-frihet från annat äktenskap. förd?

Med denna första fråga sammanhänger nära en annan. Om trolovad visserligen 2 Bevis
nu är kyrkobokförd i svensk församling, men någon tid icke varit det, angiva

stundom kyrkoböckerna själva att deras upplysningar om den trolovades äkten- _______ ,

skapsbehörighet, framför allt såvitt angår hans frihet från annan äktenskapsför- “ständiga:?
bindelse, icke äro fullt tillförlitliga. Har någon blott en helt kort tid icke varit
kyrkobokförd i svensk församling, såsom när han utflyttat från en församling
men utan dröjsmål företett sitt flyttningsbetyg för kyrkobokföring uti inflyttningsförsamlingen,
föranleder väl detta icke någon särskild åtgärd vid kyrkobokföringen.
Men om någon, som ursprungligen ej varit boende här i landet, inflyttar
hit, eller om någon eljest under längre tid icke varit härstädes kyrkobokförd —

nina, när
kyrkoboks -

244

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

därför att han, efter uttagande av flyttningsbetyg, varit bosatt utomlands eller
försummat att låta ånyo vederbörligen kyrkoskriva sig i sin nya hemort inom
riket — kan en avsevärd möjlighet föreligga att han ingått ett äktenskap, som
icke blivit i våra kyrkoböcker registrerat. Hans frihet från annan äktenskapsförbindelse
kan därför vid- den sedermera verkställda kyrkoskrivningen hava
ansetts så oviss, att anmärkning därom gjorts i kyrkoböckerna. Reglerna till
församlingsbokens kolumn 14, som enligt det fastställda formuläret skall upptaga
anteckningar om, bland annat, äktenskapshinder, innehålla härom följande:
»Har någon en längre tid innehaft för honom utfärdat flyttningsbetyg, utan
att detta blivit i någon församling inskrivet, eller företer han vid inskrivning
endast duplett af ett betyg, som uppgives vara förkommet, bör här antecknas
tiden, under vilken upplysningar om honom sålunda saknas, såvitt därigenom
någon ovisshet beträffande hans äktenskapsledighet anses förefinnas.» Och i formuläret
står som exempel på dylik anteckning: »Upplysning saknas angående
äktenskapsledighet från 03 24/io till 07 2/n. Vistats därunder i utlandet
(Norge).» År för trolovad en sådan anteckning gjord eller, såsom det gemenligen
uttryckes, finnes i kyrkoboksanteckningarna om hans äktenskapsledighet en »lucka»,
gäller det att avgöra, om och i vad mån denna bör föranleda att särskild bevisning
utkräves av honom.

3 Bannså- Slutligen givas åtskilliga äktenskapshinder, om vilka kyrkoböckerna i allmänkan
om flin- ej lämna någon upplysning. Det är sålunda endast undantagsvis som det
framgå av av dem framgår, huruvida kontrahenterna stå till varandra i släktskaps- eller
böclerna? svågerskapsförhållande; och böckerna utvisa ej om dispens givits, där sådan erfordras
för giftermålet, om vederbörligt giftomannasamtycke föreligger, o. s. v.
Frågan, vilken skyldighet prästen må hava att efterforska dylika hinder och kontrahenterna
att visa frånvaron därav, fordrar sin särskilda lösning.

Äldre rätt I vår rätt hava av gammalt funnits stadganden avseende hindersrannsakan både
i det fall, att trolovad ej är kyrkobokförd i svensk församling, och i det, att han
väl är sålunda kyrkobokförd men hans hinderslöshet icke av böckerna så vitsordas,
som i normala fall är händelsen. En redogörelse för de förändringar, ifrågavarande
stadganden undergått, tjänar att belysa gällande rätt.

1686 års kyrkolag stadgade, i 15 kap. 19 §, att om någon obekant person ville
låta lysa för sig, det ej finge ske förrän han för prästen framtedde säkra bevis

24:>

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

om sitt leverne och sina villkor eller några tillstädesvarande vissa och trovärdiga
män därom kunde vittna. Sedermera blev genom k. brevet den 2(5 oktober 1791
förklarat, att när prästerskapet behörigen efterlevat allt vad lag och författningar
innehölle till äktenskapshindrens utrönande, men andra lagliga bevis därom likväl
alldeles bruste, sökanden skulle äga i inrikes tidningarna kungöra sitt förehavande
med alla därtill hörande omständigheter och anvisning hos vilken präst,
med uppgift av adressen till honom, den sig anmäla borde som tilltänkta äktenskapet
hindra ville, inom en tid av tre till sex månader för dem, som icke utom
riket vistats, samt av ett år för dem, som från utländska orter bort bevittnade
vara, och att prästerskapet efter iakttagande av .dessa försiktighetssteg skulle
från allt tilltal befrias.

Dessa föreskrifter befunnos emellertid efter hand ej tillfredsställande. I skrivelse
till Kungl. Maj:t den 5 maj 1897 anhöll förty riksdagen om utredning, i
vad mån de kunde förenklas, och ifrågasatte i sådant hänseende dels att bestämmelsen
om rätt att genom vittnesbörd av trovärdiga män styrka hinderslösheten
måtte såsom olämplig upphävas, dels att de tider, inom vilka jäv emot äktenskapet
borde jämlikt 1791 års k. brev anmälas, måtte väsentligen förkortas.

Kungl. Maj:t fann dock bestämmelsen om intyg av två personer alltjämt böra
bibehållas. Genom dess upphävande, yttrade chefen för justitiedepartementet vid
föredragning av riksdagsskrivelsen, skulle personer, vilka ej kunde erhålla vanligt
hinderslöshetsbevis, för framtiden berövas den utväg, som stode dem till buds,
att utan längre tidsutdräkt ingå äktenskap. Däremot fann departementschefen
ett förkortande av de med hänsyn till nutidens snabbare och livligare samfärdsel
onödigt långa tiderna för anmälan av jäv emot ett tilltänkt äktenskap, som i
allmänna tidningarna kungjorts, vara lämpligt och ändamålsenligt. Ett förslaghärom
blev ock genom proposition förelagt 1898 års riksdag; och sedan detta
förslag av riksdagen antagits och jämväl kyrkomötet därtill samtyckt, utfärdades
lag i ämnet den 14 oktober 1898. Denna lag, varigenom 1791 års k. brev upphävdes,
var av följande lydelse: »Svensk man eller kvinna, som vill ingå äktenskap,
men icke kan på det i 15 kap. 19 § kyrkolagen föreskrivna sätt styrka sin
hinderslöshet, äge genom tillkännagivande, som tre gånger införes i allmänna
tidningarna, kungöra sitt förehavande, med fullständig uppgift om sitt namn, sin
ålder och sin födelseort samt om de orter, där han eller hon vistats, så ock med

246

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

anvisning, hos vilken församlings präst och inom vilken tid äktenskapshinder bör
anmälas; och skall tiden för sådan anmälan utgöra, där sökanden icke vistats
utom Sverige, Norge, Danmark och Finland, minst tre månader och i annat fall
minst sex månader från det att tillkännagivandet sista gången införts. Har icke
inom sålunda utsatt tid äktenskapshinder hos prästen anmälts eller eljest blivit
för honom kunnigt, må lysning för sökanden i vanlig ordning utfärdas.»

Riksdagens Frågan om styrkande av hinderslöshet till äktenskap upptogs emellertid åter
S^19(^.Se av riksdagen i skrivelse den 4 april 1908, vari hemställdes att Kungl. Maj:t
täcktes snarast möjligt vidtaga åtgärder för införande av förenklade bestämmelser
i fråga om anteckning i kyrkobok rörande från utlandet återinflyttade svenskar,
särskilt med avseende å deras äktenskapsförhallanden. Riksdagen framhöll, bland
annat, att tillämpningen av bestämmelserna angående sättet för styrkande av
hinderslöshet i regel vållade stora svårigheter, beroende därpå att de intyg från
utländsk myndighet, med vilka vederbörande immigranter hade att hos pastor
i den svenska församling, dit de inflyttade, styrka hinderslöshet till äktenskap, i
de flesta fall saknades och icke kunde utan betydande kostnader, tidsutdräkt och
besvär anskaffas. Vederbörande pastor vore i sådant fall förhindrad att annorledes
än efter iakttagande av lagstadgade formaliteter utfärda lysning till äktenskap.
Enahanda bleve förhållandet, då från utlandet medförda intyg vore i ett
eller annat avseende ofullständiga. I sådant fall torde dock mången gång, då
pastor kände sig övertygad om det bristfälliga bevisets trovärdighet, detsamma
godtagas såsom fullt bevis angående däri angivna omständigheter. Likaså torde
stundom bestämmelsen i 15 kap. 19 § kyrkolagen om vittnesmål angående hinderslöshet
till äktenskap av »tillstädesvarande, vissa och trovärdiga män» tolkas så
att densamma finge gälla även om skriftliga intyg från i utlandet boende vittnen.
De vägar, på vilka en lättnad uti ifrågavarande avseende skulle kunna beredas
och en återinvandring i sin mån främjas, funne riksdagen ej utan en närmare
utredning kunna definitivt angivas. Riksdagen ansage emellertid särskilt med
tanke på underlättandet av återinvandringen från Norra Amerika — att i ett
stort antal fall åsyftat resultat skulle ernås, därest föreskrifter kunde meddelas
att betyg, utfärdat av vederbörande pastor, tillhörande kyrkosamfund, som efter
prövning befunnits äga i detta avseende betryggande, ordnade kyrkliga förhållanden,
avfattat enligt fastställt formulär och försett med vederbörande försam -

247

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

Unga sigill, tillerkändes full giltighet i Sverige utan vidare attestering; att, där
hinderslöshet till äktenskap skulle styrkas genom »vissa och trovärdiga» mäns
vittnesmål, detta under erforderliga garantier (intyg av konsul angående vittnenas
trovärdighet eller dylikt) kunde ske även genom personer, boende å den ort i utlandet,
där den återinvandrade vistats; samt att, där för styrkande av hinderslösheten
tillkännagivande i allmänna tidningarna ägde rum, tiden för alla fall
bestämdes till tre månader.

I anledning härav tillkom lagen den 10 juni 1910, innefattande vissa bestämmelser Lagen den
om styrkande av hinderslöshet till äktenskap. Genom denna lag upphävdes såväl
15 kap. 19 § kyrkolagen som lagen den 14 oktober 1898. Enligt de nya bestämmelserna
må svensk man eller kvinna, som begär lysning till äktenskap, styrka
sin ledighet att ingå sådant genom betyg av vederbörande präst eller församlingsföreståndare
här i riket eller av präst inom svensk församling utomlands, eller, där
så ej kan ske, antingen genom muntligt eller skriftligt vittnesbörd av minst två
svenska eller utländska personer, vilkas trovärdighet är känd för den präst, hos
vilken lysning hegäres, eller vitsordad av Konungens befallningshavande, kronofogde,
länsman, ledamot av magistrat, präst i svensk församling eller svensk beskickning
eller konsul, eller genom intyg av präst inom utländskt kyrkosamfund,
därest Konungen förordnat att av dess prästerskap utfärdade intyg må här
i riket gälla.1 Huruledes skall styrkas, att intygsgivare är präst inom utländskt
kyrkosamfund, varom nu sagts, därom bestämmer Konungen. Kan sökanden ej
på något av nu föreskrivna sätt styrka sin ledighet till äktenskap, äger han anlita
samma kungörelseförfarande som i 1898 års lag var medgivet, dock att tiden
för anmälan av hinder i varje fall numera utgör tre månader från det att tillkännagivandet
sista gången införts i allmänna tidningarna.

Mot 1910 års lag, som för övrigt avsåg blott en provisorisk lösning av däri
behandlade frågor, torde emellertid berättigade erinringar kunna i mer än ett
hänseende framställas.

1 Genom k. kung. den 10 nov. 1911 är sådant förordnande meddelat beträffande intyg, som utfärdats
av präst inom evangelisk-luterska Augustanasynoden i Amerika rörande svensk mans eller kvinnas ledighet
till äktenskap eller eljest rörande förhållande, som skall i kyrkobok antecknas. Att intygsgivare
är präst inom synoden skall vara styrkt genom bevis av synodalpresidenten eller någon av synodens
konferenspresidenter eller ock svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman. Upplysning om vilka synodens
synodalpresident och konferenspresidenter äro må sökas hos domkapitlet.

248 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

Till en början synes kunna anmärkas att lagens tillämpningsområde ej är fullt
klart. Yäl är det tydligt att — såsom chefen för justitiedepartementet uttalade
vid remissen till lagrådet av det förslag, som ligger till grund för lagen — de
nya stadgandena avse allenast hinderslöshet i de hänseenden, som i svenska
prästbevis åsyftas med uttrycket »till äktenskap ledig», och lämna uttömmande
regler, huru ledighet till äktenskap må styrkas. Då emellertid nyssnämnda uttryck,
såsom ovan är påvisat, till sitt innehåll är oklart, har även lagens räckvidd
blivit i viss mån omtvistlig. Denna brist är dock av underordnad betydelse,
enär något behov näppeligen torde yppas av lagens tillämpning beträffande
annat hinder än tidigare äktenskapsförbindelse. Lagens bestämmelser om de olika
sätt, varpå, i saknad av svenskt prästbevis, äktenskapsledighet må styrkas, synas
emellertid ej heller tillfredsställande. Att lagen ej godkänner intyg av annan
utländsk myndighet än präst inom utländskt kyrkosamfund är sålunda väl förklarligt
av dess särskilda syfte att bereda lättnad för de från Norra Amerika
återinflyttade svenskarna, vilka till stort antal torde hava under sin vistelse därstädes
varit medlemmar av Augustanasynoden. Men någon giltig anledning att
underkänna varje på utländskt civilregister grundat intyg synes ej kunna anföras.
Ett sådant intyg måste utan tvivel i de flesta fall tillmätas högre värde än
det vittnesbörd av minst två trovärdiga personer, vilket lagen angiver såsom det
enda med intyg av utländsk präst likställda bevismedlet. Det torde väsentligen
vara genom den uttryckliga föreskriften om dessa muntliga och skriftliga vittnesbörds
bevisvärde, som lagen vunnit egentlig betydelse. Intyg av enskilda
personer lära efter lagens tillkomst anlitas i långt flera fall än förr, och det
praktiska behovet har framtvungit ett godkännande av privata intyg i en sådan
utsträckning att, enligt uttalande från prästerligt håll, svenska medborgare numera
kunna utan svårighet styrka sin äktenskapsledighet, men å andra sidan
intygens bevisvärde i måhända de flesta fall är ringa eller intet. Då i 1908 års
riksdagsskrivelse framhölls att hinderslöshet borde få styrkas även genom intyg
av personer, boende å den ort i utlandet, där den återinvandrande vistats, synes
man hava tänkt sig att, om han varit boende å flera orter, intygsgivarna borde
hava närmare kunskap om hans personliga förhållanden å varje av dessa orter
och således kanske flera intyg bliva av nöden. Vid lagens tystnad härom har
emellertid tillämpningen blivit sådan, att över huvud ej någon utredning kräves

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §. 249

rörande intygsgivarnas kännedom om nupturientens person. Ett särskilt vitsordande
från myndighets sida av deras trovärdighet lärer sällan eller aldrig förekomma.
Den torde i allmänhet anses vara för prästen känd, blott han vet att
de äga medborgerligt förtroende. Och för en nupturient, om vars äktenskapsledighet
upplysning saknas för tid, därunder han vistats å skilda orter, utfärdas
lysning med stöd av intyg från personer, vilka först i hans nuvarande hemort
med honom kommit i kanske blott en helt flyktig beröring.1 Intygén hava sålunda
väsentligen karaktären av en personlig borgen, och den verkan, de kunna
äga till förekommande av äktenskapshinders åsidosättande, synes ej uppväga besväret
för lysningssökanden att anskaffa intygsgivare och det motbjudande för
dessa att uttala sig rörande förhållanden, om vilka de ej äga någon kunskap.

Då det nu helt visst icke lämpligen låter sig göra att genom skärpta fordrin- Privata

gar på intygsgivarnas kvalifikationer bereda intygen ett ökat bevisvärde, har be- kungörande

redningen ansett att de privata intygen till styrkande av äktenskapsledighet — enli9t 1910
, .... . . . . x ° års lag

det vill, praktiskt taget, säga: till bevis att lysningssökanden ej, eller ej under ersättas av

viss tid, ingått äktenskap — böra ur lagstiftningen utmönstras. Vid sådant för- ^de^för?
hållande har det särskilda kungörelseförfarandet ej heller synts ägnat att uppta- sakrangas
i den blivande nya lagen. Att bibehålla detta såsom en nödvändig ersättning
för bevisning, samtidigt med att de privata intygen ej längre få plats bland
bevismedlen, vore att giva det ett alltför stort utrymme. Kungörelseförfarandet
förorsakar ett betydande uppskov med giftermålet och är även förenat med kostnader,
men torde till förebyggande av äktenskapshinders åsidosättande ej hava
avsevärt större verkan än själva lysningen.

Såväl de privata intygen om äktenskapsledighet som kungörelseförfarandet jämlikt
1910 års lag skola, enligt beredningens förslag, ersättas av den trolovades
egen högtidliga försäkran om sin frihet från annat äktenskap. En dylik form för
bevisning om hinderslöshet anlitas i stor utsträckning enligt engelsk och nordamerikansk
rätt, och även tysk lag tillåter lysningsförrättaren att åtnöja sig med de trolovades
under edsförpliktelse avgivna försäkran angående fakta, vilka, ej annorledes

1 Nu i Stockholm brukliga, tryckta Vittnes formulär för styrkande av hinderslöshet hava följande
lydelse: »Att......varken inrikes eller utrikes ingått någon förbindelse, som kan förhindra

hans hennes tillärnade äktenskap med......, få undertecknade, på en gång närvarande, såsom en

av oss känd och vittnad sak intyga.»

32— 123787.

250 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

blivit tillbörligen styrkta. För vår rätt utgör den trolovades egen försäkran om sin
hinderslöshet en nyhet.1 Bland prästerskapet lärer emellertid en sådan anordning
som den av beredningen föreslagna vara sedan länge allmänt och livligt
åstundad. Redan vid riksdagen 1862—1863 föreslogs i motion inom prästeståndet,
bland annat, att då äktenskapskontrahenter icke kunde på föreskrivet sätt styrka
sin hinderslöshet, det finge anses tillfyllestgörande om de i vittnens närvaro
skriftligen förklarade att de icke annorstädes ingått någon sådan förbindelse,
varigenom ett tilltänkt äktenskap kunde förhindras, samt för följderna av ett
sådant intyg lagligen ansvarades, och att när pastor kunde förete kontrahenternas
erkännande att ingå hinder, dem lag förmådde, emot deras äktenskap förekomme,
det vore dem och icke honom ansvaret över huvud borde drabba för vad däri kunde
vara falskeligen intygat.1 2 3 Liknande förslag framställdes i motion vid 1908
års kyrkomöte.8 Åtskilliga prästmän hava, i samband med svaren å beredningens
förfrågningar om tillämpningen av gällande rätt, uttalat sig i överensstämmelse
med nyssnämnda motioner. Och den under hösten 1912 i Göteborg
avhållna s. k. utlandssvenskarnas kongress antog, efter ett av prästman hållet
anförande i ämnet och i enlighet med hans förslag, en resolution av innehåll,
bland annat, att lysning till äktenskap för person av svensk börd, som vistas å
utrikes ort och till följd därav icke kan förete nu föreskrivna intyg om äktenskapsledighet,
må kunna ske i Sverige efter en under edlig förpliktelse av kontrahenten
avgiven skriftlig försäkran, att icke enligt svensk lag hinder möter för det
äktenskap, som är i fråga.4 Enligt beredningens övertygelse skall ock den trolovades
högtidliga försäkran om sin frihet från annat äktenskap visa sig ej äga
mindre tillförlitlighet än de intyg därom av enskilda personer, vilka av nuvarande
praxis tagas för goda. Samtidigt utgör försäkringen den art av bevisning,

1 Jfr k. brevet till konsistorium i Göteborg den 19 juni 1771. Konsistoriet hade utbett sig K. Maj.ts
föreskrift, huru förfaras borde när någon icke kunde anskaffa behörigt prästbevis om sin hinderslöshet
till äktenskap, och därvid yttrat sig »vara av den underdåniga tanka att, enär ingen möjlighet för en
person är att kunna skaffa sig vederbörligt intyg om äktenskapsledighet, honom då kunde tillåtas att,
efter behörig’ skedd föreställning om den fara han löper, i fall han med tvegifte beträdes, sin påstådda
äktenskapsledighet med ed inför domaren besanna». K. Maj:t fann förklaring över lagens stadgande icke
behövlig och avvisade tanken på edgång.

2 Motionen avstyrktes av lagutskottet (betänkande n:r 15).

3 Motionen avstyrktes av kyrkolagsutskottet (betänkande n:r 9).

4 Se Svensk Kyrkotidning 1912, n:r 38 s. 464.

251

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

vars fullgörande både för den trolovade erbjuder minsta svårigheter och av prästen
lättast kan konstateras. I överensstämmelse med nyare lagstiftning på andra
områden stadgar förslaget att försäkringen skall avgivas på heder och samvete,
ej, såsom i nyssberörda resolution förordades, under edlig förpliktelse. Frågan
om påföljd för avgivande av medvetet oriktig försäkran skall beredningen i annat
sammanhang upptaga.

Aven enligt de danska och norska förslagen skola kontrahenterna avgiva sådan
försäkran, som nu nämnts. 1 huvudsaklig överensstämmelse med vad av gammalt
gällt i Danmark och Norge skola dock i varje fall kontrahenterna till utredning
om sin frihet från annat äktenskap liksom angående frånvaron av släktskaps- och
svågerskapshinder även ställa löftesmän, forlovere, där ej befrielse härifrån särskilt
vunnits.

Genom vad nu sagts om förslagets ställning till de bevisspörsmål, som för när- Förslagets
varande äro reglerade genom 1910 års lag, är ledning vunnen till besvarande i Stfrågwnal
hela dess vidd av den första utav de tre ovan angivna huvudfrågorna rörande 00h %■

hindersrannsakningen, nämligen den vilket intyg, motsvarande äktenskapsbetyget,
må fordras av trolovad, som varken är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling.
Annat intyg än sådant, som utfärdats på grund av offentlig myndighets
register, bör ej ifrågakomma, men ett närmare angivande av intygets beskaffenhet
torde ej lämpligen kunna inrymmas i lagen. Den trolovade är i nu förutsatta
fall bosatt utomlands, och liksom frågan om han över huvud kan förete ett intyg!
motsvarande äktenskapsbetyget, måste bero av huruvida han i sin hemort är
registerförd, så måste ock intygets art bliva växlande allt efter registrets natur. Tydligt
är emellertid att den trolovade ej kan fritagas från skyldighet att förete betyg
allenast därför, att han ej tillhör kyrkosamfund med en registerföring sådan som
innefattas i våra kyrkoböcker. År han uppförd i utländskt civilregister, bör han
uppvisa ett därpå grundat intyg. Förslaget innehåller sålunda i 1 mom. av nu förevarande
paragraf, att trolovad, som varken är eller bör våra kyrkobokförd i svensk
församling, skall förete det — äktenskapsbetyg motsvarande — intyg av utländsk
registerförare, han kan anskaffa. Naturligtvis må lysningsförrättaren ej ställa
allt för stora anspråk på den trolovades förmåga härutinnan, men kan ej heller
nöja sig med dennes blotta uppgift att intyg, eller bättre intyg, ej står att få.

Den prövning, han härutinnan får att verkställa, blir väsentligen ej annan äu

Gällande
rätt ang.
frågan 3.

252 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

den som redan nn åligger honom, när en från utlandet inflyttad vill lata här
kyrkoskriva sig.1 Så fullständiga upplysningar, som våra kyrkoböcker lämna,
torde väl i regel ej kunna erhållas, men intyg om den trolovades ålder lärer väl
sä gott som aldrig behöva saknas. Bestämmelser till upplysning om, vilka intyg
kunna från olika länder påräknas, torde böra meddelas av Konungen.

Även frågan, vilken särskild betydelse för hindersrannsakningen bör tillkomma
den omständighet att i anteckningarna om kyrkobokförd trolovad finnes en »lucka»,
har med det redan anförda fått sin lösning. Svaret blir att denna omständighet
ej skall inverka. Evad kyrkoboksanteckningarna angående den trolovade fortlöpa
i en följd eller sammanhanget en eller flera gånger är avbrutet, blir det enahanda
försäkran han har att avgiva om sin frihet från annat äktenskap. Medan det
endast undantagsvis lärer inträffa att svensk medborgare vill här i riket uttaga
lysning, ehuru han ej är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling, är det
uppenbart att nn ifrågavarande förändring beträffande villkoren för de härstädes
kyrkobokfördas rätt att erhålla lysning är av stor praktisk betydelse och innebär
en väsentlig lättnad.

Det återstår att, före den närmare motiveringen av förslagets bevisregler rörande
de särskilda äktenskapshindren, lämna en jämförande översikt av gällande rätt
och förslagets bestämmelser med avseende å sådana hinder, som i allmänhet ej
framgå av kyrkoböckerna ens under det normala förhållandet att kontrahenterna
oavbrutet varit kyrkoskrivna i svensk församling. Om gällande lags ståndpunkt
härutinnan yttrade lagrådet vid granskning av det förslag, som ligger till grund
för 1910 års lag, hurusom det vore uppenbart att i fråga om vissa av dessa
hinder någon fullt säker utredning i allmänhet ej vore tänkbar. Och att konstaterande
av alla hinders frånvaro skulle utgöra ett villkor för lysningen
kunde så mycket mindre antagas, som själva lysningsförfarandets egentliga syfte
tydligen vore att söka framkalla upplysning om möjligen förefintligt hinder
för äktenskapet. Att å andra sidan prästen skulle vara frikallad från varje
skyldighet att efterforska hinder av nu ifrågavarande slag kunde naturligtvis
ej antagas. Sålunda vore det tydligt att, där lysningssökande förut varit gift,
prästen kunde och borde fordra bevis om verkställd avvittring, likasom han
ock, där kvinnan stode under giftoman, hade att påkalla bevis om dennes sam 1

Jfr § 37 i förordningen om kyrkoböckers förande.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §. 253

tycke. Beträffande andra hinder måste det åligga prästen att söka skaffa sig
upplysning genom förfrågningar hos dem, som påkallade lysning. Men yppades
därvid ej anledning att misstänka hinder, och utvisade ej heller vederbörande
kyrkoböcker något hinder av beskaffenhet att böra framgå av dessa böcker, syntes
enligt gällande lag prästen vara oförhindrad och pliktig att verkställa lysning.

Med gällande lag, såsom dess innehåll av lagrådet angivits, torde praxis i allmänhet
överensstämma. Lagrådet anmärkte emellertid, hurusom det syntes förekomma
att präst, äfven i fall där särskild anledning att misstänka hinder ej yppat sig
och kyrkoböcker eller prästbevis utmärkte, att den sökande vore ledig till äktenskap,
gjorde till villkor för lysning, att två personer intygade frånvaron af hinder
för det tillämnade äktenskapet. Till undanröjande av den förmenta grunden för
ett sådant krav blev, genom 1910 års lag, 15 kap. 19 § kyrkolagen upphävd.

Icke desto mindre lärer fortfarande av en och annan prästman dylik fordran göras
gällande. Ett av förslagets syften har därför varit att noggrant angiva, vilken Förslagets
utredning prästen har rätt och plikt att påkalla rörande nu ifrågavarande, av tillfrågan 3
kyrkoböckerna ej synliga hinder. Medan gällande lag saknar bestämmelser om
bevisning rörande andra av dessa hinder än den rätta fallandesoten och avvittringshindret,
innefattar sålunda förslaget regler för vart af dem. I fråga om vissa
hinder har blott kunnat angivas förutsättningen för att bevisning må fordras,
beträffande andra är däremot föreskrift lämnad jämväl om bevisningens art. Det
väsentligen nya hos förslaget är även härutinnan att de trolovade skola hava
att på heder och samvete avgiva en försäkran, nämligen rörande frånvaron av
släktskaps- och svågerskapshindren samt vissa av sjukdomshindren.

Prästens uppgift beträffande undersökningen om de särskilda äktenskapshindren Sammankan
alltså enligt förslaget till sitt huvudsakliga innehåll angivas sålunda. De av

uppjysmngar om de trolovade, som innefattas i kyrkoböckerna, äktenskapsbetyg uPP9ip vid
eller annan motsvarande handling, har prästen att nogsamt beakta. Med ledning rannsakan.
av dessa upplysningar samt vad eljest är honom utan särskild undersökning känt
skall han även tillse, såsom i 2—8 mom. är närmare föreskrivet, att de trolovade
avgiva skriftlig försäkran angående vissa omständigheter och i övrigt fullgöra
den bevisskyldighet, som under vissa förutsättningar åligger dem. Någon rätt
eller plikt att därutöver efterforska hinder har han åter ej.

2 mom.

Äktenskaps åldern.

3 mom.

Samtycke i
giftoman.

254 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

Av kyrkoböckerna, äktenskapsbetyg eller annan motsvarande handling, som den trolovade
jämlikt 1 mom. har att förete, bör upplysning vinnas huru gammal han är.1
Skulle emellertid någon gång utredning om hans ålder ej vara på detta sätt
åvägabragt, åligger det den trolovade att annorledes förebringa bevis att han
nått den i 2 kap. 1 § föreskrivna äktenskapsåldern.

Beredningen har ansett det utan uttrycklig föreskrift vara klart att frågan, huruvida
förevarande hinder möter, skall bedömas med hänsyn till den tidpunkt, da vigsel
tidigast må äga rum, ej till den då lysningsansökningen prövas. Hindret gäller
ju äktenskapets ingående, ej utfärdandet av lysning. Enligt denna uppfattning
må alltså bevis om åldersdispens ej avfordras trolovad, som väl icke är äktenskapsmyndig
när lysning sökes, men bliver det inom lysningstidens utgång. Av
de meddelanden, beredningen erhållit från prästerskapet, framgår att för närvarande
i nu avsedda händelse förfares olika i olika församlingar. I allmänhet
torde dock lysning vägras, där den för äktenskaps ingående utan dispens erforderliga
åldern ej redan är uppnådd.

Är trolovad under tjuguett år och har han ej veterligen förut varit gift, skall
''han visa sådant samtycke, som jämlikt 2 kap. 2 § utgör villkor för hans rätt att
ingå äktenskap. Samtycket kan avgivas muntligen inför lysningsförrättaren eller
styrkas genom skriftlig handling. Har den trolovade erhållit åldersdispens, något
som beträffande mannen städse måste vara fallet, torde i regeln vederbörligt giftomannasamtycke
hava visats redan i dispensärendet och följaktligen, om, på sätt
hittills varit brukligt, samtycket omnämnes i Konungens beslut, särskild utredning
därom inför lysningsförrättaren icke vara erforderlig.

I regeln skall båda föräldrarnas samtycke visas. Styrkes samtycke blott från
den ena, måste utredas att på grund av de föreliggande omständigheterna dennes
samtycke är tillfyllest. Ofta torde emellertid särskild bevisning härutinnan ej
tarvas, enär lysningsförrättaren av kyrkoböckerna ser de avgörande fakta, såsom
att den ena av föräldrarna är död eller sinnessjuk eller att den trolovade är född

1 Jfr förordningen ang. anmälningar om födda barn den 11 febr. 1887 samt förordningen ang. kyrkoböckers
förande §§ 3, 14—18, 32 mom. 1 och 2 jämte formulär och regler till församlingsboken samt
födelse- och dopboken. Födes barn utom riket av svenska föräldrar och göres ej av dem anmälan därom
till svensk myndighet, är i viss mån sörjt för att födelsen ändock här antecknas, i det att genom konventioner
med ett flertal främmande makter ömsesidigt översändande av uppgifter om sådana födelser
är avtalat.

255

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

utom äktenskap. Alltför stränga fordringar på bevisning må naturligen ej ställas.
Sålunda lärer lysningsförrättaren stundom kunna på grund av sin personalkännedom
själv vitsorda att fadern eller modern är å okänd ort eller att enderas samtycke
ej kan inhämtas utan märklig omgång eller tidsutdräkt; stundom torde han
finna förhållandet tillräckligen bestyrkt genom intyg av enskilda personer.

Åberopar den omyndige samtycke av förmyndare, har prästen främst att konstatera
det omständigheterna i det föreliggande fallet äro sådana, att förmyndarens
samtycke får träda i stället för föräldrarnas. Tillika bör utredas att den,
vars samtycke visas, är vederbörligen förordnad till förmyndare. Visas samtycke
från särskild giftoman, bör likaledes förordnande företes, men däremot skall någon
undersökning, huruvida ej samtycke borde föreligga från föräldrar eller förmyndare,
icke av prästen verkställas. Frågan härom är bedömd av rätten eller domaren.

Oberoende av samtycke må lysning utfärdas för den, som väl ännu ej är hunnen
till myndig ålder, men uppnår denna ålder före lysningstidens utgång.

Härom må hänvisas till vad vid 2 mom. är yttrat.

I samband därmed att, såsom förslaget innebär, förmyndarens samtycke blir erforderligt
för omyndigförklarads giftermål, torde även böra anordnas en kontroll
att regeln härom iakttages. Ett åliggande för en var trolovad, som är över
tjuguett år, att visa det han icke är omyndigförklarad, vore dock tydligen alltför
betungande. Däremot synes böra ombesörjas att kyrkoböckerna, som för närvarande
ej innehålla upplysning om omyndigförklaringar, komma att härutinnan
lämna tillförlitligt besked. Varder, i enlighet med särskilt uppgjort förslag,1 åt
statistiska centralbyrån uppdraget att föra ett kreditregister, innefattande bland
annat anteckningar för hela riket om omyndighetsförklaringar, kunde måhända
de för kyrkobokföring härom nödiga underrättelserna lämnas ur sagda register.

Säger trolovad sig hava rättens tillåtelse till äktenskapet jämlikt 2 kap. 4 §,
skall han styrka denna uppgift. Annat bevis torde näppeligen kunna ifrågakomma
än rättens lagakraftvunna utslag.

Frågan, huru en verksam hindersprövning må kunna anordnas utan att alltför 4 mom.
stora anspråk ställas på vare sig lysningsförrättaren eller de trolovade, blir särskilt
grannlaga i avseende å de sjukdomshinder förslaget upptager.

-----

Se Förslag rörande rättsstatistikens organisation och därmed sammanhängande ämnen avgivna den
6 dec. 1912, s. 51—65, 73 o. 74.

256 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

Beredningen har i annat sammanhang1 redogjort för spörsmålet, huruvida en
var, som vill träda i äktenskap, bör vara skyldig framvisa intyg om förutgången
läkarundersökning, med eller utan angivande av undersökningens resultat. Därvid
hava anförts de skäl, som göra att läkarbetyg icke synes kunna fordras av annan
än den, mot vilken särskild anledning förekommer till antagande att ett av lagen
uppställt sjukdomshinder gör honom obehörig till äktenskaps ingående. Huru
stark en sådan anledning bör vara, är en fråga som kan bliva att besvara olika
med avseende å olika sjukdomar.

Sinnessjuk- Fakulteten har ansett att den, som på skäliga grunder kan misstänkas vara

sinnesslöhet behäftad med sinnessjukdom eller sinnesslöhet, bör vara skyldig förete läkarbetyg
av innehåll att så icke måste anses vara fallet. Närmast med avseende å den
utav fakulteten ifrågasatta bestämmelsen att förutgången sinnessjukdom, som icke
varit betingad av yttre orsaker, skulle utgöra äktenskapshinder, men väl även
för upprätthållande av hindret förhandenvarande sinnessjukdom och sinnesslöhet,
har fakulteten tillika föreslagit att läkarbetyg borde företes av den, som vant
sinnessjuk.

En bestämmelse, som gör lysningsförrättarens befogenhet och plikt att avfordra
nupturienten läkarbetyg beroende av om denne skäligen kan misstänkas för sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, har emellertid beredningen trott kunna i tillämpningen
medföra avsevärda olägenheter. Säkerligen skulle det mer än en gång bliva en
vansklig uppgift för lysningsförrättaren att avgöra, huruvida skäliga grunder till
sådan misstanke förelåge. Och det synes ej uteslutet att bestämmelsen lätteligen
kunde giva en alltför samvetsgrann lysningsförrättare anledning att ingå på en
så för de trolovade kränkande som för honom själv pinsam undersökning uti
förevarande hänseende. En mera säker grund för bedömandet, om läkarbetyg är
av nöden, torde erbjudas av det stadgande, vilket, i överensstämmelse med vad
nu är beträffande fallandesjuka föreskrivet, av beredningen föreslås i 4 mom.,
nämligen att sådant betyg skall framvisas av trolovad som är känd för sinnessjukdom
eller sinnesslöhet.

Såsom känd för sinnessjukdom eller sinnesslöhet måste naturligtvis i främsta
rummet den anses, vilken enligt kyrkoböckerna eller äktenskapsbetyget befinner
sig i ett dylikt tillstånd.

1 Se ovan s. 156—161.

257

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

Jämlikt de regler till församlingsboken, vilka äro fogade vid förordningen om
kyrkoböckers förande, skola i denna bok inskrivas, bland andra lyten, sinnessjukdom
och idioti. Såsom sinnessjuk skall antecknas den, som förut ägt sitt
förstånds fulla bruk, och såsom idiot den, vilken från barndomen varit mindre
vetande och aldrig ägt fullt förstånd. Härvid skall iakttagas, att den, vars själsförmögenheter
under barndomen normalt utvecklats, men som därefter råkat i
sinnessjukdom, antecknas såsom sinnessjuk, varemot den, som antingen från späda
barndomen visat tecken till sinnessjukdom eller under själsförmögenheternas utveckling
i barndomen råkat i sinnessjukdom och sålunda aldrig uppnått fullt förstånd,
antecknas såsom idiot. Med »barndomen» avses här åldern intill fyllda
tio år. Anteckning om sinnessjukdom skall utstrykas för den, som enligt intyg
av läkare tillfrisknat.

Bestämmelser med syfte att pastor må äga tillgång till erforderliga uppgifter
för anteckningar om sinnessjukdom äro meddelade i stadgan angående sinnessjuka
den 14 juni 1901. Enskild person, som, utan att hava förvärvat tillstånd att
inrätta anstalt, för sinnessjuka, hos sig mot eller utan betalning vårdar sinnessjuk,
denne må vara medlem av familjen eller icke, skall, vid äventyr av böter,
utan uppskov göra skriftlig anmälan hos kyrkoherden i församlingen med uppgift
bland annat å den sjukes namn, yrke, ålder, hemvist och kyrkoskrivningsort; och
denna anmälan skall årligen, så länge sjukdomen fortfar, förnyas. Enahanda
anmälningsskyldighet åligger föreståndare för försörjningsinrättning rörande där
befintlig sinnessjuk (§§ 66 och 75). Då någon blivit intagen å en statens anstalt
för sinnessjuka eller därifrån utskriven, skall predikanten vid anstalten därom
underrätta kyrkoherden i den församling, personen i fråga tillhör (§ 20). Uppenbarligen
bör sådan underrättelse om utskrivning innehålla uppgift om anledningen
därtill, såsom att den sinnessjuke blivit till hälsa återställd, anses obotlig, o. s. v.
Vid anstalt, inrättad av enskild person eller bolag, torde läkaren hava samma
skyldighet att underrätta kyrkoherden, som vid statens anstalt åligger predikanten
(§ 58). Däremot saknas föreskrift om anmälan beträffande sinnessjuk, som
vårdas å annan kommunal anstalt än försörjningsinrättning. Då nu, av naturliga
skäl, anmälan om en persons sinnessjukdom ej sällan torde uraktlåtas så
länge han vårdas i sin familj, och det följaktligen är anmälningarna från anstalt,

som egentligen äro att påräkna såsom material för kyrkobokföringen, synes det
33—123787. .

258

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

vara förtjänt av övervägande, om ej anmälningsskyldigheten borde utsträckas till
samtliga kommunala anstalter.

Om det sålunda är ganska väl sörjt för att anteckningarna i församlingsboken
rörande sinnessjukdom äga nödig fullständighet, torde det icke vara i samma mån
betryggat att det blir lysningsförrättaren känt huruvida nupturienten är behäftad
med sinnesslöhet. På grund av innehållet i reglerna till församlingsboken
torde anteckning icke komma att där göras för alla de psykiskt abnorma,
som, efter vad vid 2 kap. 5 § angivits, i förslaget betecknas såsom sinnesslöa'',
de nämligen, vilkas utveckling stannat under en nivå, motsvarande den normalt
vid femtonårsåldern föreliggande. Pastor lärer ej heller ens för det mera
begränsade område av psykisk abnormitet, som anteckningarna i församlingsboken
skola gälla, kunna för närvarande påräkna tillfyllestgörande uppgifter. Vad statens
anstalter för sinnessjuka angår, må där jämlikt § 28 i stadgan angående
sinnessjuka intagas och vårdas blott »sådana från barndomen sinnesslöa (idioter),
vilka såsom våldsamma eller opålitliga icke kunna annorstädes erhålla ändamålsenlig
vård». De underrättelser om intagning och utskrivning, vilka från nämnda
anstalter skola sändas pastor, komma alltså att avse allenast ett fatal idioter.
Och väl skall den skyldighet att göra anmälan om sinnessjuka, som i § 66 av nämnda
stadga är ålagd enskild person och föreståndare för försörjningsinrättning, enligt
§ 74 gälla även anmälan om idioter, men för de särskilda sinnesslöanstalterna
finnes icke någon anmälningsskyldighet föreskriven. På det att förslagets regel
om de sinnesslöas äktenskapsinkompetens må bliva vederbörligen iakttagen, torde
således ändrade bestämmelser vara av nöden rörande både pastors anteckningar i
församlingsboken om psykisk abnormitet och de uppgifter, vilka därför skola ligga
till grund, bestämmelser, vilkas utarbetande dock ej fäller inom gränserna för
beredningens uppdrag.

Liksom emellertid pastor otvivelaktigt kan på annat sätt än genom formlig anmälan
hava fått sådan kunskap om en persons psykiska tillstånd, att han äger i
församlingsboken anteckna honom såsom sinnessjuk eller idiot,1 så torde ock någon
gång även annan än den, som enligt sådan anteckning är behäftad med sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, kunna sägas vara känd därför. När en person, i orten
känd såsom ej fullt normal, förmäler sig vilja träda i äktenskap, synes pastor

1 Jfr §§ 69 och 74 i stadgan ang. sinnessjuka.

259

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

äga både rätt och plikt att fordra läkarbetyg om hans psykiska tillstånd, ehuru
han förut, i saknad av formlig anmälan, icke tilltrott sig att därom göra någon
anteckning i församlingsboken. Är tillika bekant att en sådan nupturient tidigare
varit vårdad såsom sinnessjuk, föreligger tydligen än starkare orsak att
låta anstå med lysning tills vederbörligt läkarbetyg erhållits.

Huruvida åter den omständigheten allena, att en nupturient varit sinnessjuk,
bör, ehuru eljest ingen anledning linnes att betvivla hans fulla andliga hälsa,
medföra skyldighet för honom att förete läkarbetyg rörande sitt nuvarande tillstånd,
detta är en fråga varom skilda meningar uttalats. Det har redan nämnts
att, enligt fakultetens förslag, en var, om vilken det är känt att han varit sinnessjuk,
bör för-vägras giftermål med mindre han visar läkarbetyg. Medicinalstyrelsen,
som ej anslutit sig till fakultetens mening att förutgången endogen
sinnessjukdom borde utgöra äktenskapshinder, har ej heller ansett att förutgången
sinnessjukdom bör i och för sig medföra skyldighet att förete läkarbetyg, utan
såsom anledning att fordra sådant betyg upptagit allenast att nupturienten måste
på skäliga grunder misstänkas vara behäftad med sinnessjukdom. Den norske
medicinaldirektören har framlagt den asikt att, när någon av de trolovade varit
sinnessjuk, hans rätt till ingående av äktenskap borde, där det yrkades av enderas
föräldrar eller förmyndare eller ock vigselförrättaren funne det nödigt, göras
beroende av att han med intyg av sakkunniga visar såväl att han verkligen tillfrisknat
som att någon större fara för recidiv ej förefinnes. Eljest hava psykiatriker
i Danmark och Norge uttalat sig i överensstämmelse än med fakultetens
mening, än med medicinalstyrelsens.1

Då förutgången endogen sinnessjukdom icke uppställts såsom äktenskapshinder,
och en läkarundersökning således far till ändamål att visa blott huruvida sinnessjukdom
nu är för handen, synes det beredningen icke försvarligt att göra sådan undersökning
obligatorisk för en var nupturient, som någon gång i tiden varit sinnessjuk.
Att fordra »friskbetyg» av den, som en gång haft ett anfall av sinnessjukdom,
men därefter under åratal, exempelvis under utövning av allmän tjänst,
fyllt sin plats som fullmyndig medborgare i samhället, vore uppenbarligen lika
onödigt som kränkande. Det torde ock vara visst att anskaffande av sådant
betyg ofta kan vara förenat med synnerliga svårigheter. Är den, som skall

1 Jfr ock svenska läkaresällskapets förhandlingar 1910, s. 281 o. 314.

2(iO Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

undersökas, förut ej känd av läkaren, kan en långvarig ock ingående observation
vara av nöden. Ju längre tillbaka i tiden det föregående anfallet ligger, dess
lättare skall det helt naturligt inträffa att den läkare, som anlitas, icke själv
iakttagit sjukdomens förlopp och dess större kunna därför svårigheterna bliva.

Emellertid torde inom vissa gränser en självständig betydelse böra tillerkännas
den omständigheten att nupturienten tidigare lidit av sinnessjukdom. För vinnande
av säkerhet att verkligt tillfrisknande föreligger, lärer det lämpligen böra
föreskrivas att den, som vill träda i äktenskap inom viss kortare tid efter det
han veterligen var sinnessjuk, skall för erhållande av lysning förete läkarbetyg
om sitt nuvarande tillstånd. Beredningen har därför i förevarande 4 mom. upptagit
en bestämmelse av innehåll att den, som inom de tre sista åren veterligen
varit sinnessjuk, skall under alla förhållanden i fråga om skyldighet att förete
läkarbetyg likställas med den, vilken är känd för sinnessjukdom eller sinnesslöhet.
Den sålunda föreslagna bestämmelsen torde giva anledning till en föreskrift i
reglerna till församlingsboken att, då en anteckning om sinnessjukdom utstrykes,
tillika bör så vitt möjligt anmärkas när sjukdomen upphört. Däremot vill beredningen
ej ifrågasätta att en sådan anmärkning skall, i likhet med vad kolumn 2
av församlingsboken i övrigt innehåller, införas i flyttnmgsbetyg. För den, som
vill begynna en verksamhet i en omgivning, där hans föregående sinnessjukdom
ej är känd, synes detta ej få i någon mån försvåras.

Att en vilken som hälst anmälan till lysningsförrättaren om sinnessjukdom
eller sinnesslöhet hos trolovad icke berättigar honom att av denne fordra friskbetyg,
lärer vara tydligt. Föräldrar eller förmyndare kunna äga allt fog att
göra sitt samtycke till äktenskapet beroende av att läkarbetyg förevisas dem angående
den ena eller andra kontrahenten; men de böra ej genom en blott anmälan
kunna framtvinga läkarundersökning. Är däremot en anmälan åtföljd av läkarbetyg,
som ger densamma stöd, synes lysningsförrättaren jämlikt 4 § i förevarande
kapitel hava att vägra lysning till dess betygets innehåll blivit vederlagt. På
samma sätt kan naturligtvis nupturientens eget uppträdande vid begäran om lysning
vara sådant, att lysningsförrättaren däri äger giltig grund att anse honom
sakna fullt förstånd.

Det läkarbetyg, som skulle berättiga till erhållande av lysning, borde enligt
fakultetens förslag vara fotat på en av vederbörande tjänsteläkare verkställd

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §. 261

undersökning. Till ledning vid denna borde formulär fastställas av medicinalstyrelsen
och undersökningen skulle underställas dess prövning. Betyget borde innehålla
att den undersökte icke måste anses vara behäftad med sådan sjukdom, utvecklingshämning
eller abnormitet på själslivets område, som utgör äktenskapshinder.

Enligt beredningens förslag skall av läkarbetyget framgå att sinnessjukdom
eller sinnesslöhet icke kan hos den trolovade påvisas. Meningen härmed är icke
att betyget skall innehålla en förklaring därom att förekomsten av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet hos den trolovade är alldeles utesluten. Ett sådant intyg skulle
kanske ofta vara svårt att erhålla. Det bör vara tillräckligt, om läkaren intygar
att han efter undersökning icke kunnat konstatera sinnessjukdom eller sinnes-,
slöhet hos den trolovade. I övrigt lämnar förslaget åt Konungen att om läkarbetyget
meddela närmare bestämmelser (7 §).

De danska och norska förslagen upptaga ej den särskilda afledning i ill läkarundersökning,
att den trolovade inom viss närmare tid varit sinnessjuk. De avvikelser
från den svenska texten till 4 mom., som berörda förslag sålunda och 1
övrigt innehålla, torde, för så vitt de ej äro en följd av skiljaktigheter beträffande
de grundläggande bestämmelserna i 2 kap. 5 §, i ej ringa man vara föranledda
därav att motsvarighet till vår fullständiga kyrkobokföring saknas i
Danmark och Norge.

Den i k. brevet den 25 november 1757 föreskrivna läkarundersökning1 skall äga
rum, när någon »för fallandesot känd» åstundan träda i äktenskap. Enligt fakultetens
förslag skulle läkarbetyg om frihet från en dogen fallandesot vara erforderligt,
så snart nupturienten »skäligen kan misstänkas» vara behäftad med någon
form av fallandesot. Av skäl, som anförts vid 4 mom., har emellertid beredningen
ansett ordalagen i det k. brevet böra bibehållas.

Åven fallandesot tillhör de »lyten», som jämlikt reglerna till församlingsboken
skola i denna inskrivas. Enligt stadgan angående sinnessjuka (§ 28 b) intagas å
asyl sådana av fallandesot besvärade, som till följd av tidtals påkommande sinnessjukdom
äro för sig eller andra vådliga och anses icke kunna i hemmet behörigen
vårdas. Om dessa fallandesjukas intagning och utskrivning skall pastor, jämlikt
§ 20 i nämnda stadga, erhålla underrättelse av predikanten vid asylen. Men i
övrigt torde ej finnas annan föreskrift om skyldighet att tillhandagå pastor med

5 inom.

Fallandesot

1 Se ovan s. 172.

262 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

uppgifter rörande fallandesjuka än den allmänna i § 32 av förordningen angående
kyrkoböckers förande, att en var, som vederbör, är pliktig att till pastor skyndsamt
anmäla de förhållanden, om vilka anteckningar i kyrkoböcker skola göras.
Det synes ock antagligt att, även om härutinnan närmare bestämmelser bliva meddelade,
pastor skall i fråga om sådana fallandesjuka, som vistas i hemmet och ej
äro av sjukdomen i högre grad besvärade, i allmänhet vara såsom hittills hänvisad
till sin egen kännedom om församlingsborna. Sjukdomens art att ofta vara för omgivningen
påfallande gör att denna personalkännedom ej sällan torde lämna en
fullt tillräcklig ledning för ifrågavarande anteckningars verkställande. Särskilt i
•församlingar med större folkmängd kan den dock uppenbarligen ej vara tillfyllest.1

Det har därför synts beredningen att vid sidan av föreskriften om läkarundersökning
föi'' den, som är känd för fallandesot, bör ställas ett stadgande om skyldighet
för en van annan nupturient att på heder och samvete försäkra det han
icke vet sig vara behäftad med fallandesot. Beträffande sinnessjukdom och
sinnesslöhet kan av lätt insedda skäl en sådan försäkran icke gärna ifrågasättas.
Men sjukdomens beskaffenhet synes ej lägga något särskilt hinder i vägen för
tillgripande med avseende å fallandesoten av detta yttersta hjälpmedel vid utredningen
om de trolovades äktenskapsbehörighet. De invändningar, som kunna
göras mot försäkringens användande i fråga om sjukdomshinder, torde hava sitt
egentliga berättigande med avseende å de smittosamma könssjukdomarna. De
skola därför behandlas först i samband med frågan om möjligheten att beträffande
sistnämnda sjukdomar anordna en hindersprövning vid lysningen. Först i nämnda
sammanhang skall ock närmare redogöras för försäkringens innehåll och form.

Den, som visat sig hava erhållit dispens från nu ifrågavarande hinder, bör
naturligtvis därmed vara fritagen från all vidare bevisskyldighet. Härom har
uttrycklig bestämmelse givits.

Av de närmare bestämmelser om läkarundersökning och läkarbetyg, som meddelas
i 1757 års k. brev, har beredningen ansett böra i allmänna lagen upptagas

1 Vid diskussion inom svenska läkaresällskapet (se dess förhandlingar 1910 s. 290) har anförts att
den, vilken såsom känd för fallandesot fått avslag på sin begäran om lysning, kan vinna sitt mål genom
att flytta till annan landsända, där hans sjukdom ej är bekant. Ett sådant tillvägagående kan dock,
därest anteckning om sjukdomen är gjord i utflyttningsortens församlingsbok, ej hava framgång, med
mindre pastor försummat sin skyldighet att vederbörligen ifylla flvttningsbetyget.

2(i3

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

allenast vad som rörer betygets innehåll; övriga erforderliga stadganden ankomma
även här på Konungens förordnande (7 §). Betyget skall utvisa, enligt nyssnämnda
k. brev att sjukdomen icke är den rätta fallandesoten, enligt fakultetens
förslag att den undersökte icke lider av sådan sjukdom som utgör äktenskapshinder.
Det blir från en i viss mån annan synpunkt, läkaren har att giva sitt
omdöme, när han, såsom beredningen föreslår, skall intyga att den sjukdom,
föslaget uppställer såsom äktenskapshinder, icke kan påvisas hos den undersökte.

Läkarens utlåtande har för närvarande stundom det innehåll att vad vid undersökningen
iakttagits »utgör ej tillräckligt skäl för att kunna utesluta» epilepsia
idiopatica. En sådan avfattning står tydligen ej i god överensstämmelse med
uttryckssättet i beredningens förslag.

Fakulteten har ansett det böra stadgas att lysningsförrättaren skall fordra Könssjukläkarbetyg
även av den, som på skäliga grunder kan misstänkas vara behäftad
med venerisk sjukdom i smittosamt stadium.

En sådan bestämmelse synes dock ägnad att väcka än starkare betänkligheter
än dem beredningen uttalat med avseende å fakultetens motsvarande förslag rörande
sinnessjukdom och sinnesslöhet. Lysningsförrättaren kan icke äga förutsättningar
att bedöma den ofta även för läkaren synnerligen svårlösta frågan, huruvida
någon må antagas vara bärare av venerisk smitta.

Det är tydligen ej heller möjligt att, i överensstämmelse med vad beredningen
föreslagit i avseende å övriga sjukdomshinder, låta frågan om läkarbetygs företeende
bero av huruvida trolovad är känd för vare sig könssjukdom över
huvud eller sådan sjukdom i smittosamt skede. Lika litet kan det ifrågasättas
att lysningsförrättaren skulle vara skyldig affordra den ene av de trolovade betyg
om frihet från smittofara, när sådant yrkades av den andres giftoman eller annan
närstående. Däremot finner beredningen intet vara att från den allmänna lagens
sida erinra mot fakultetens förslag att läkaren borde till hälsovårdsmyndigheten
anmäla den med venerisk smitta behäftade, som trots hans förbud ville träda i
i äktenskap, och att hälsovårdsmyndigheten skulle befordra sådan anmälan till
vederbörande pastorsämbetes kännedom. Säkerligen skulle därigenom, såsom fakulteten
påpekar, de mest upprörande fallen av äktenskaps ingående mot bättre vetande
av veneriskt sjuka personer kunna i allmänhet förekommas. Fakulteten har dock
själv framhållit att spörsmålet huruvida ett dylikt undantag må göras från regeln

264

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

om läkarens tyst låten hetsplikt är av ytterst grannlaga och ömtålig art, och beredningen
har ansett sig ej kunna bygga på antagandet att en sådan anmälningsskyldighet
för läkaren och hälsovårdsmyndigheten kommer till stånd. Skulle
emellertid så bliva fallet, måste lysningsförrättaren få anses hava genom anmälningen
erhållit full vetskap att äktenskapshinder föreligger och förty vara pliktig att
med stöd av 3 § vägra lysning, eller, därest anmälan sker först efter det lysning utfärdats,
enligt 5 § vägra meddelande av lysningsbevis, därest ej med läkarbevis utredes
att den sjukdom, varom anmälan gjorts, blivit botad eller upphört att vara smittosam.

Lika med reglementeringskommittén1 är beredningen sålunda av den mening att
det ej kan läggas i lysningförrättarens hand att annat än under nyss angivna
förutsättning fordra företeende av läkarbetyg om frihet från venerisk smitta. Den
enda utredning härom, som med de av beredningen antagna allmänna grundsatserna
för hindersprövningen i regeln kan ifrågakomma, synes alltså bliva de trolovades
egen försäkran. I förevarande 5 mom. är ock stadgat att trolovad, som icke
visar Konungens tillstånd att utan hinder av könssjukdom ingå äktenskapet,
skall skriftligen på heder och samvete försäkra att han, så vitt honom är veterligt,
icke lider av könssjukdom i smittosamt skede.

En sådan försäkran beträffande sjukdomshindren har förordats av de norska
medicinska auktoriteter, vilka yttrat sig med anledning av lagarbetet. Tanken
därpå har dock även rönt livligt motstånd.2

Det har sagts att försäkringen skulle bliva utan värde. För de samvetsgranna
och hederliga vore den obehövlig; de komme även den förutan att ställa sig lagens
förbud till efterrättelse. För de lättsinniga och ansvarslösa bleve den allenast en tom
formalitet, vars uppfyllande säkerligen icke skulle vålla dem några betänkligheter.

Utan tvivel äger vadj sålunda blivit anmärkt ett visst fog. Liksom rörande
själva förbuden kan det ock om de föreskrifter, vilka avse deras upprätthållande,
med ett visst mått av sanning sägas, att de beträffande många äro överflödiga,
mot andra overksamma. Men det får ej förgätas att samhället ock räknar medlemmar,
vilka varken äro så dåliga medborgare, att de icke låta sig påverka av
lagens bud,; eller så upplysta och rättrådiga, att ej deras ansvarskänla kan behöva
av lagen väckas. Det synes därför oförnekligt att stadgandet om de lys -

1 Se dess betänkande I s. 149.

2 Jfr till det följande den ovan s. 131 not 1 citerade skrift s. 59, 82, 93.

265

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

ningssökandes högtidliga försäkran skall låta de nu ifrågavarande äktenskapsförbuden
för mängen framstå vida mer levande och komma hans känsla av ansvar
att i avsevärd mån skärpas. En förhoppning härom synes dess mer grundad som
försäkringarna, ehuru närmast riktade till lysningsförrättaren, väl knappast kunua
undgå att av de trolovade fattas även såsom växlade dem emellan. Att anordningen
skall verksamt bidraga att sprida kännedom om det nya äktenskapshindret
för den med venerisk smitta behäftade är ju uppenbart. Betydelsen härav för
lagens moraliska verkan, för folkmeningens upplysning och ledning, får ej heller
underskattas.

Emellertid har man ock anmärkt att, även om anordningen med ifrågavarande
försäkran erbjöde vissa fördelar, den tillika, särskilt så vitt den rörde venerisk
sjukdom, komme att hava med sig så betydande olägenheter att den därför icke
borde införas. Att nödgas avgiva en försäkran om frihet från könssjukdom i
smittosamt skede skulle för mången kännas i hög grad motbjudande. För den
samvetsömme bleve ock frågan, huruvida han tryggt kunde avgiva försäkringen,
ej sällan en anledning till bekymmer. Kanske skulle sålunda icke få i allo önskliga
äktenskap gå om intet.

En och annan, särskilt bland kvinnorna, torde nog finna det stötande att
nödgas vid begäran om lysning uttala sig om sitt hälsotillstånd i sexuellt
avseende. I den mån det bliver sed att ungdomen upplyses om de frestelser
och faror, som inom könslivets område kunna möta, skall dock försäkringens avgivande
falla sig allt naturligare. I medvetandet om det allvarliga samhällsonda,
saken gäller, skola för visso de blivande hustrurna och mödrarna villigt underkasta
sig det personliga obehag försäkrandet kan medföra. Det kommer naturligtvis
ock att i tillämpningen ställa sig så, att alla de skriftliga uttalanden,
vilka den trolovade har att avgiva för erhållande av lysning — om fallandesot,
könssjukdom, släktskap, svågerskap och tidigare gifte — bliva innefattade i en
enda handling. Härigenom skall mycket förgå av den sårande hänsynslöshet, som
en fordran på försäkran allenast om frihet från könssjukdom i smittosamt skede
kunde anses innebära. De danska och norska förslagen hava i punkt 5 av förevarande
paragraf en avfattning, som möjliggör att än mer mildra det stötande i
försäkringen: den synes enligt dessa förslag kunna givas i den form, att viss
sjukdom ej nämnes utan blott en hänvisning göres till det lagrum, däri sjukdoms 34—123787.

266 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

hindren äro npptagna. Enligt beredningens tanke komme dock försäkringen att
genom en sådan formulering mista allt för mycket i värde. Dess innebörd skulle
fördunklas och de syften, lagen velat vinna genom att fordra den, bleve i samma
mån förfelade.

Redan i samband med frågan om äktenskapsförbud för den, som är behäftad
med venerisk smitta, har medgivits att en och annan torde känna sig tveksam,
huruvida han kan gifta sig utan att överträda förbudet. Det måste i åtskilliga
fall bliva nödvändigt att nupturienten härom spörjer läkaren till råds. Har
emellertid läkaren sagt honom att han är oförhindrad till äktenskaps ingående,
synes det antagande föga rimligt att stadgandet om försäkringen skulle ingiva
honom andra eller starkare betänkligheter mot giftermål än själva äktenskapsförbudet.
Farhågan att nämnda stadgande skulle medföra obehörig minskning
av äktenskapsfrekvensen torde sålunda ej förtjäna avseende.

(> mom. Huruvida släktskaps- eller svågerskapshinder föreligger, lärer allenast i undanskapshincler
tagsfall framgå av kyrkoböckerna, och ett efterforskande härav kan ej rimligtvis
åläggas lysningsförrättaren. Av de trolovade själva kan ej heller fordras någon
verklig bevisning om frånvaron av sagda hinder. En sådan bevisning
vore så gott som omöjlig att fullgöra. Däremot har beredningen ansett de trolovades
egen, på heder och samvete avgivna försäkran lämpligen böra innehålla
även att släktskap eller svågerskap, som utgör äktenskapshinder, dem veterligen
ej föreligger. Att försäkran rörande det i 2 kap. 8 § omförmälda hinder ej
ifrågakommer, därest dispens visas, har uttryckligen stadgats.

7 inom. Äktenskap, som slutits här i riket, blir genom vigselförrättarens försorg anteckannat
akten-nat i kyrkoböckerna för den eller de församlingar, där makarna äro kyrkobokförda.
skap. Även utomlands ingånget äktenskap mellan härstädes kyrkobokförda kontrahenter
varder i åtskilliga fall, på grund av överenskommelse med främmande stater, anmält
till registrering i kyrkoböckerna oberoende av makarnas egen åtgärd. I fråga
om trolovad, som alltjämt varit kyrkobokförd här i riket, lämna följaktligen kyrkoböckerna
i allmänhet fullt tillförlitlig upplysning, huruvida han förut ingått äktenskap.
Den möjlighet är dock ej alldeles utesluten, att han i en främmande stat,
vars myndigheter ej hit anmäla giftermål mellan svenska medborgare, ingått ett
äktenskap, som han ej heller själv härstädes låtit registrera. Särskilt är denna möjlighet
avsevärd, om den trolovade under längre eller kortare tid varit kyrkobok -

207

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

förd allenast såsom obefintlig.1 Beträffande trolovad, som ej är eller någon tid
ej varit kyrkobokförd i svensk församling, skall naturligtvis än lättare ovisshet
kanna lada om hans frihet från annat äktenskap. Till fullständigande av det material
för prövningen, som prästen äger i kyrkoböckerna eller de i 1 mom. omförmälta
intyg, ålägger därför förslaget en var av de trolovade att i skriftlig försäkran
på heder och samvete uppgiva, huruvida han förut ingått äktenskap. Allt efter
omständigheterna kommer försäkringen att innehålla antingen att den trolovade
ej ingått äktenskap eller att han ej ingått annat äktenskap än det eller de, vilka
då eller då blivit upplösta. Av skäl, vilka redan i annat sammanhang angivits,
är denna försäkran den enda bevisning, prästen äger fordra därom att den trolo\
ade ej ingått något äktenskap, som i nyssnämnda handlingar ej kommer till
synes. Det må framhallas att pa samma gång förslaget sålunda innefattar en
eftergift i nuvarande mera stränga fordringar på bevisning, när den trolovade ej är
eller någon tid ej varit kyrkobokförd i svensk församling, det för övriga fäll medför
en skärpning, välbehövlig särskilt för den händelse att den trolovade varit kyrkobokförd
blott såsom obefintlig. Den omständighet, att någon för en tid varit sålunda
kyrkobokförd, anses nämligen enligt gällande rätt ej innebära någon »lucka» i
kyrkoböckernas vitsordande av hans äktenskapsledighet och berättigar ej prästen
att härom för tiden i fråga kräva någon som helst utredning utöver vad böckerna
innehålla." Ej utan fog har blivit anmärkt att den, som vid bosättning utomlands
försummar att uttaga flyttningsbetyg, sålunda för närvarande är av lagen
mera gynnad än den, som härutinnan ställer sig gällande föreskrifter till efterrättelse.

Den trolovades försäkran kan naturligtvis ej göra annan utredning överflödig
därom, att ett äktenskap, som han véterligen ingått, ej står hindrande i vägen
för det tillämnade giftermålet. Det måste, innan lysning beviljas, vara ådagalagt
att sådant tidigare äktenskap är upplöst, genom makens död, äktenskapsskillnad
eller återgång. I de flesta fall är emellertid någon särskild bevisning 1 2

1 Jämlikt § 10 i förordningen ang. kyrkoböckers förande skola de personer, för vilka icke från församlingen
utfärdats flyttningsbetyg och om vilkas vistelseort under tiden mellan tre på varandra följande
mantalsskrivningar upplysning ej vunnits, överföras från församlingsboken till boken över obefintliga.

2 Se K. Maj:ts res. den 3 okt. 1881 och den 18 juni 1884.

268

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §.

härom icke erforderlig, enär upplösning av äktenskap, likaväl som ingåendet därav,
regelmässigt framgår av de för hindersransakningen grundläggande handlingarna
_ kyrkoböckerna, äktenskapsbetyg eller annat i 1 mom. omförmält intyg.

Makes dödsfall skall sålunda antecknas i kyrkobok ej blott i den församling
där den avlidne var kyrkobokförd utan, om den efterlevande maken är kyrkobokförd
i annan församling, även i denna.1 Någon gång, såsom då den trolovade ej
är kyrkobokförd här i riket eller förra maken avlidit utomlands, lärer dock först
i samband med lysningen fråga uppstå om dödsfallets styrkande. Då prästen vid
prövning av bevisningen härutinnan har att tillämpa samma regler, som när han
eljest får att avgöra huruvida uppgift om dödsfall är så styrkt, att anteckning
därom bör ske i kyrkoböckerna,2 har beredningen ej ansett nödigt att, såsom i
danska och norska förslagen skett, lämna tillfälle att hänskjuta prövningen till
domaren. Föreskriften i samma förslag, att bevisning om tidigare makes
död i regel föres genom attest från inländsk eller utländsk offentlig myndighet,
utsäger ej annat än vad redan innefattas i 1 mom. av förevarande paragraf i uen
svenska texten.

Att domstols lagakraftvunna utslag, varigenom make förklarats skola för död
anses, även bör gälla såsom bevis om äktenskapets upplösning genom döden, har
redan vid 2 kap. 10 § blivit närmare omförmält.

Angående äktenskapsskillnad, meddelad av Kungl. Maj:t eller svensk domstol,
innehålla kyrkoböckerna för närvarande de upplysningar, som enligt gällande rätt
kunna i regeln vara erforderliga för lysningsförrättaren. Var äktenskapet sintet
med vigsel inom svenska kyrkan, i vilket fall nytt gifte ej må ingås med mindre
skiljebrev utfärdats, får nämligen prästen underrättelse om skiljebrevet från domkapitlet;
och om äktenskapet slutits inför borgerlig myndighet eller med vigsel
inom främmande trossamfund, lämnas uppgift om skillnaden till statistiska centralbyrån,
som utsänder de för kyrkobokföringen nödiga underrättelser.3 Da, enligt
förslaget, skiljebrev ej vidare skola förekomma, erfordras nya föreskrifter huru

1 Se förordningen om kyrkoböckers förande § 31; jfr ock §§ 25—30, 32 mom. 1 och 2 jämte formulär
och regler till församlingsboken samt död- och begravningsboken. Enligt överenskommelser med ett
flertal främmande makter skall uppgift om svensk medborgares utomlands timade dödsfall hitsändas.

2 Jfr ang. sådan prövning rättsfall i N. J. A. 1911 s. 90.

s Se k. kungörelserna den 6 aug. 1894 ang. meddelanden om upplösta äktenskap och den 31 dec. 1909
ang. meddelanden om skillnad i äktenskap, då skiljebrev ej utfärdas.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 §. 269

beslut om upplösning av äktenskap, ingångna med vigsel inom svenska kyrkan
skola bringas till pastors kännedom.1 Är äktenskapsskillnad mellan svenska undersåtar
beviljad av utländsk myndighet, må beslutet, såvitt angår rätten att träda
i nytt gifte, ej här i riket vinna tillämpning, med mindre Svea hovrätt meddelat
stadfästelse därå.1 2 Så länge sådan stadfästelse ej tillhör de beslut, om vilka underrättelse
genom myndighets försorg sändes pastor, har följaktligen trolovad,
som åberopar i utlandet vunnen äktenskapsskillnad, att förete stadfästelsebes
lutet.

Någon föreskrift att återgång av äktenskap skall anmälas till kyrkoböckerna
finnes för närvarande ej. De rörande anmälningar om äktenskapsskillnad gällande
bestämmelser torde dock tillämpas även beträffande återgång, och naturligtvis
böra de nya stadganden, som i fråga om skillnad varda härutinnan meddelade,
avse jämväl återgång.

Skulle lysningssökanden tilläventyrs göra gällande att en såsom äktenskap antecknad
förbindelse i själva verket, till följd av formfel vid ingåendet, ej är ett
äktenskap (jfr 4 kap. 9 §) och att således någon utredning om förbindelsens upplösning
ej erfordras, har prästen att pröva huruvida påståendets riktighet kan
anses styrkt. Givet är att synnerligen stora fordringar måste ställas på bevisningen
rörande dylikt formfel, och blott sällan torde prästen finna sig kunna taga
påståendet för gott, med mindre utredning vid domstol ägt rum.

Har kvinnan veterligen varit gift, uppstår fråga huruvida det nya äktenskapets
ingående skulle komma i strid med de i 2 kap. 11 § givna regler om väntetid.
Beträffande de omständigheter, som härvid äro av betydelse, må hänvisas till vad
i motiven till nämnda paragraf blivit yttrat.

Särskild bevisning, att ifrågavarande äktenskapshinder ej föreligger, lärer
tarvas allenast där kvinnan vill göra gällande att de tio månaderna skola beräknas
från en tidpunkt under det förra äktenskapets bestånd eller att hon ej är
havande från tiden före dess upplösning. Även i dessa fall kan särskild bevis 1

Att uppgift skall till statistiska centralbyrån insändas även angående beslut om skillnad i sådant
äktenskap, som slutits med vigsel inom svenska kyrkan, är redan föreslaget av de inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga, vilka den 6 dec. 1912 avgivit förslag rörande rättsstatistikens organisation
och därmed sammanhängande ämnen.

2 Se 3 kap. 8 § i lagen den 8 juli 1894 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap.

8 mom.

Väntetid.

270

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 2 och 3 §§.

ning vara överflödig, t. ex. om, enligt vad av skillnadsdomen inhämtas, skillnad skett
på grund av separation eller egen villigt övergivande eller om kvinnan nått sådan
ålder att hon uppenbarligen ej vidare kan vara havande. Bevisningens art måste
naturligtvis bliva växlande. Intyg att kvinnan icke är havande torde ej kunna
tagas för gott, med mindre det utfärdats av läkare eller barnmorska. Att hon
efter upplösningen fött barn kan styrkas även med prästbevis. Genom intyg från
personer, förtrogna med makarnas förhållanden, kan visas att och när sammanlevnaden
dem emellan upphörde redan före äktenskapets upplösning.

Medan de tio månaderna ännu löpa, må lysning utfärdas, därest ej längre tid
återstår än att de måste hava gått till ända vid lysningstidens utgång.

3 §•

Prövningen av, vad de trolovade hava att jämlikt 3 § iakttaga för erhållande
av lysning och huruvida de vederbörligen uppfyllt sina skyldigheter härutinnan,
bör naturligtvis företagas utan uppskov. Huru snart prästen kan träflå sitt avgörande,
måste dock ankomma på omständigheterna i det särskilda fallet.1 Har
han emellertid funnit att de trolovade fullgjort vad enligt 3 § åligger dem, skall
han genast utfärda lysning. Undantag härifrån göres likväl i förevarande
paragraf för det fall att hinder mot äktenskapet är prästen kunnigt. Denna
undantagsbestämmelse torde emellertid ej ofta komma i tillämpning. Den kan
väl tänkas hava en viss betydelse särskilt såvitt angår hinder, om vilkas
frånvaro någon verklig bevisning ej avfordras de trolovade, t. ex. släktskapshindren.
Men då det är uppenbart att prästen, om han har sig ett dylikt hinder
bekant, bör upplysa de trolovade därom och icke må låta dem avgiva sin försäkran,
kommer bestämmelsen att avse närmast blott de fall, att trolovad ej personligen
inställt sig hos prästen utan insänt försäkringen till denne, eller att prästen så
att säga i sista stund, exempelvis under avvaktan på att bevisningen jämlikt
3 § skall i visst hänseende fullständigas, får erfara att hinder föreligger.

1 Jfr andra pnnkten i numera upphävda 15 kap. 19 § kyrkolagen: »Prästen är att enskylla om han
i ovissa eller tvifvelaktiga fall dröjer med lysningen, till dess han rådför sig med sin prost, om eljest
domkapitlet är något fjärran därifrån». Om tillämpningen av denna bestämmelse jfr rättsfall i N. J. A.
1904 s. 417.

271

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 3 §.

Någon viss form för meddelandet av prästens beslut om vägran är ej föreskriven;
i praxis torde det komma att avfattas skriftligen, så framt de trolovade
förmäla sig vilja däremot föra talan. I ett av beredningen uppgjort förslag
till särskild författning, innehållas bestämmelser om klagan över beslut, som här
avses.

Enligt förslaget skall lysningen innehålla ej blott, såsom i 15 kap. 18 § kyrkolagen
är föreskrivet, bägge de trolovades namn och tillnamn utan ock deras yrke
och hemvist.1 Eljest överensstämma förslagets regler om lysnings utfärdande
med gällande rätt och avse ej rubbning av den praxis, som utbildat sig. Utfärdandet
lärer följaktligen efter förslaget liksom hittills komma att så tillgå att
prästen upprättar eu s. k. lysningssedel, antingen i form av särskild handling
eller genom anteckning i en liggare.

Förslaget har även upptagit den nu gällande regeln att lysning skall avkunnas Lysnings
i kyrkan tre söndagar efter varandra. Avkunnandet torde liksom hittills komma att förande.
ske därigenom att lysningssedeln uppläses. Då förslaget ej innehåller föreskrifter om
sättet för uppläsningen, kommer härutinnan att närmast gälla bestämmelserna i
lagen den 1 juli 1894 angående kungörelsers uppläsande i kyrka. Denna författning
innehåller att kungörande, som enligt lag skall äga rum i kyrka, skall ske
från predikstolen, dock först efter det gudstjänsten avslutats, där ej kyrkohandboken
annorlunda bestämmer. Kyrkohandboken åter föreskriver att lysning till
äktenskap skall avkunnas omedelbart efter den eller de böner, som läsas närmast
efter predikan, och ger tillika närmare anvisningar om sättet för avkunnandet.
Uppläsningen verkställes av den präst, som hållit predikan. Förslaget åsyftar
emellertid ej heller upphävande av lagen den 14 oktober 1898, enligt vilken lysning
skall verkställas av församlingens klockare, därest prästen av sjukdom eller
annat hinder är urståndsatt att fullgöra sin tjänst i kyrkan och annan behörig
person ej kan anlitas för gudstjänstens förrättande. Och om i ett pastorat med
liera församlingar s. k. alternering äger rum, så att gudstjänst ej alla söndagar
hålles i varje församlings kyrka, får liksom hittills den eller de församlingar,
inom vilka gudstjänst ej hålles, anses för den söndagen hänvisade till en annan

1 Jfr 2 och 3 §§ i förordningen den 8 juli 1904 (om äktsnskapscertifikat) och 3 § i lagen s. d. om
äktenskaps avslutande inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet.

272

Kungörelse
om att äktenskapsbetyg

uttagits.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 3 §.

av pastoratets kyrkor, där följaktligen äktenskapslysningar även för nyssnämnda
församlingar skola avkunnas.1

Frågan, om och på vad sätt ett kungörande angående bevis om äktenskapsledighet
borde ske, var föremål för prövning vid 1877 års riksdag. I motion,
som närmast avsåg bestämmelser huruledes jäv mot mans eller kvinnas äktenskapsledigbet
finge anföras utan samband med lysning, föreslogs jämväl sådant
tillägg till 7 kap. 3 § giftermålsbalken, att bevis om äktenskapsledigbet icke
skulle få utfärdas, förr än åtta dagar förflutit efter det i församlingens kyrka
kungjorts att sådant bevis blivit begärt. Lagutskottet yttrade att, enligt vad
utskottet både sig bekant, ett dylikt kungörande ehuru ej i lag påbjudet redan
vore infört i de flesta landsorter. Då ett sådant kungörande likväl icke allestädes
ägde rum, samt behovet och gagnet av ett bestämt stadgande därom ökats
i den mån den yngre manliga befolkningen på senare tider blivit mera rörlig,
hemställde utskottet, som ansåge plats i lagen ej böra inrymmas åt en dylik bestämmelse
av huvudsakligen administrativ natur, att riksdagen matte bos Kungl.
Maj:t anhålla om meddelande av erforderliga föreskrifter, ledande därtill, att då
någon begärt sådant bevis, vari anteckning om ledighet till äktenskap skulle ske,
detta borde i församlingens kyrka kungöras, samt att dylikt bevis därefter ej
finge utfärdas förr än viss lämplig tid förflutit, sedan kungörandet ägt rum.
Utskottets hemställan blev emellertid av båda kamrarna avslagen.

När beredningen, såsom vid 1 § är nämnt, velat finna en form för tillkännagivande
i mannens församling om det tillämnade äktenskapet, vilken ej medför
ökad tidsutdräkt för de trolovade, bar tydligen det av lagutskottet förordade
kungörandet före betygets utfärdande icke kunnat godtagas. Ett dylikt kungörande
torde ej heller, om ock ännu i vissa bygder brukligt i fråga om flyttningsbetyg,
2 vara beträffande hinderslöshetsbetyg vanligt. Däremot bar bered 1

Jfr ang. alternering k. prop. n:r 15 till 1898 års riksdag.

Tydligt är att med »kyrkan» förstås den vederbörligen invigda lokal, där församlingens gudstjänst
firas, således kanske stundom en annan än kyrkobyggnaden; jfr k. res. den 22 jan. 1904 om äktenskapslysningar
i Vara köpings gudstjänstlokal och den 7 april 1911 om äktenskapslysningar i Seffle kyrkosal.

2 Enligt de regler till flyttningsbetygen, vilka äro fogade vid förordningen om kyrkoböckers förande,
skola i sådant betyg upptagas, bl. a., de anteckningar, som i avseende på äktenskap äro nödiga, såsom
om ledighet till äktenskap eller hinder för äktenskaps ingående.

I ständernas skrivelse ang. den ovan s. 239 not 2 omnämnda, vid riksdagen 1850—1851 beslutade lagförklaring
säges det av ålder hava varit brukligt att, då en person begär prästbevis för flyttning till

L°g om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 3_5 §§. 273

mngen ansett lämpligen böra stadgas att, sedan äktenskapsbetyg blivit utfärdat,
kungörelse skall genom utfärdarens försorg äga rum i kyrkan påföljande söndag
med angivande e, mindre av båda de trolovades fullständiga namn, yrke och
hemvist än även av den församling, där lysning skall ske. Därigenom erhållas
i mannens hemort tillräckliga upplysningar om det tilltänkta äktenskapet; och
da kungörelsen kommer att uppläsas sist å första lysningsdagen, synes tid nog
vara den beredd, som från sagda ort vill anmäla hinder. Att sådan anmälan
skall göras hos lysningsförrättaren, ej hos prästen i mannens församling, följer
därav att hindersprövningen tillkommer den förre. Då ett styrkande hos lysnW
forrattaren att kungörande ägt rum skulle vålla tidsutdräkt och besvär, har föreskrift
därom ej givits. Tillräcklig trygghet för att kungörande kommer till stånd
synes ligga däri, att dess behöriga verkställande bliver en ämbetsplikt för utfärdaren,
vars försummande ådrager honom ansvar.

Även i fråga om kungörelse angående utfärdande av äktenskapsbetyg bliva
bestämmelserna i 1894 års lag att iakttaga. I saknad av särskild föreskrift i
yr ohandboken ma således dylik! kungörande äga rum först efter gudstjänstens
slut. Det ärer emellertid kunna antagas att sådan ändring göres i kyrkohandboken,
att lysningar och kungörelser om äktenskapsbetyg komma att uppläsas i

4 och 5 §§.

yilflkrt3a!,Sitrm41Lbalke” hat de”'' 4 ““ <*lta Vägnar^-,.,, „

g jäv mot aktenskap, att giva det kyrkoherden tillkänna i tvänne mäns h™der mot
närvaro. Tillika åligger det honom att strax ställa borgen för all skada och "
kostnad och att taga stämning till nästa rättegångstimme å den, som jäv göres

emot Finner domaren ej laga skäl till jävet, är käranden förfallen till böter och
har skyldighet att ersätta all skada.1

Anmälan om jäv skall alltså göras hos prästen i lysningsförsamlingen, men
någon vidare befattning med Jävet eller därmed samhdrande åtgärder lar denne

“u.„“rLh"L,»r" fä''"'' k''"88r“ ““ <* «•». — 11„ ä

J, £ H “ 1 " K'' a,n 30 J-‘ 1878 * *. A »r »9,

35—1237S 7.

274 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 4 och 5 §§.

ej att taga. Prövningen av jävet tillkommer domstolen, som jämväl har att tillse
huruvida borgen blivit vederbörligen ställd. Prästen har, sedan han mottagit en
i laga ordning gjord jävsanmälan, blott att förhålla sig avvaktande; han må ej
viga eller utfärda lysningsattest, innan de trolovade hos honom visat att jävet
antingen ej rätteligen fullföljts eller blivit ogillat. Den jävande är däremot ej
skyldig att underrätta prästen om de åtgärder för jävets fullföljd, som han ma
hava vidtagit.

Det är tydligt att den sålunda föreskrivna ordningen för jävs anförande och
prövning närmast avser sådana omständigheter, på grund av vilka äktenskapets
ingående skulle kränka annans enskilda rätt. Att det lagstadgade förfarandet
skulle behöva iakttagas i t. ex. det fall, att någon vill anmäla och styrka förbjuden
skyldskap mellan de trolovade, synes ej kunna ifrågasättas. Vill däremot eu
kvinna hindra äktenskapet, emedan mannen hävdat henne under äktenskapslöfte
och hon förty äger anspråk på att bliva förklarad för hans äkta hustru, föreligger
utan tvivel ett sådant fall, som lagen avsett med nu ifrågavarande bestämmelser.1
Emellertid bliva numera icke ens för sådana rent privaträttsliga jäv de i lagen
föreskrivna formerna alltid iakttagna.2 Enligt vad beredningen inhämtat gives
ock exempel på att prästen lämnat utan avseende ett vederbörligen anmält
jäv om hävd under äktenskapslöfte, när han funnit all bevisning om löftet
saknas.3 Ej sällan lärer förekomma att, när ett dylikt jäv blivit i laga ordning
framställt, saken genom prästens bemedling uppgöres i godo. Ett fullföljande
i rättegång av anmält jäv förekommer blott i sällsynta undantagsfall,
och sådan rättegång torde så gott som alltid röra sig om eu tidigare, ej

. Jfr justitieombudsmannens yttrande i rättsfall, anfört i hans ämbetsberättclse 1874 . 30-42:
äktenskapsjäv kunde icke vara annat än ett sådant å »den som jäv göres emot» riktat anspråk vilket
genom hans äktenskap med en annan helt och hållet tillintetgjordes, det vill säga anspråk på att fa
till äkta make den person, mot vars tilltänkta äktenskap med en annan javet gjordes.

» I justitieombudsmannens ämbetsherättelse 1913 s. 119-121 redogöres för ett fall, där jäv, avseende
hävd under äktenskapslöfte, av justitieombudsmannen ansetts kunna i lysningsförsamlingen upptagas, ehuru
jävet skriftligen anmälts i annan församling, vars pastor översänt handlingen till lysningsförsamlingen
Om ansvar å präst, som upptagit jäv av ombud utan behörig fullmakt, se det i näst föregående not

anmärkta rättsfall. „ _

3 Givet är att prästen bör lämna utan avseende anmälan om ett förhållande, vilket icke utgor laga

jäv t ex eu anmälan att mannen är skyldig utgiva barnuppfostringsbidrag. Likaså får en blott
anmälan om jäv, utan uppgivande av någon viss omständighet till grund därför, ej hindra vigsel; se
K. Majits utslag den 23 mars 1906.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 4 och 5 §§. 275

vigselfäst förbindelse.1 Då enligt förslaget dylika förbindelser ej skola stå hindrande
i vägen för giftermål och även anledningarna till jäv i övrigt avsevärt
inskränkas, har därför beredningen ansett annan bestämmelse i förevarande hänseende
icke vara erforderlig än en föreskrift att den, som menar att hinder mot
äktenskapet möter, har att anmäla och styrka det hos lysningsförrättaren. Evad
någon vill göra gällande, att hans samtycke till äktenskapet icke, såsom sig bort,
blivit inhämtat eller att han redan är i äktenskap förenad med en av nupturienterna,
eller någon vill fästa prästens uppmärksamhet därå att de trolovade stå i
förbjuden skyldskap till varandra, att endera är sinnessjuk o. s. v., må han alltså
härom göra muntlig eller skriftlig anmälan hos prästen, utan skyldighet att
ställa borgen, och prövning av den gjorda anmälningens befogenhet skall städse
a\ prästen verkställas. En sådan ändring av gällande lag torde varken vara
menlig för rättssäkerheten eller göra prästerskapets åligganden med avseende å
lysningen märkbart tyngre.1 2

Någon viss tid, inom vilken jäv skall anföras, är ej i gällande rätt stadgad.
Det lärer följaktligen få anses att prästen är skyldig upptaga en jävsanmälan
även efter tredje lysningens avkunnande, så framt han ej redan utfärdat lysningsattest.
Denna mening är ock i praxis allmänt tillämpad, om även en och annan
prästman torde anse sig berättigad att lämna utan avseende ett först efter tredje
lysningen framställt jäv. 1828 års kyrkolagsförslag upptog däremot ett stadgande
att jäv skulle anmälas »aldrasist före gudstjänstens början den dag tredje lysningen
avkunnas»,3 och även äldre lagberedningen föreslog en bestämmelse av motsvarande
innehåll, i örslagets ställning till denna fråga framgår av stadgandena

1 Ang. en jävsprocess om bristande samtycke av giftoman, se K. Maj:ts utslag den 20 dec. 1850 och
dom den 15 april 1851 (Backman, Ny Lagsamling VII s. 4 o. 3.)

J ställandet av borgen ej skall utgöra villkor för jävs beaktande och att prövning av jäv skall
tillkomma lysningsförrättaren överensstämmer med de föreskrifter angående äktenskapsjäv, som finnas
meddelade i de ovan s. 271 not 1 anmärkta lagrnm.

Vid 1877 års riksdag väcktes motion att 7 kap. 3 § giftermålsbalken måtte upphävas, enär enligt
detta lagrnm vem som hälst kunde åstadkomma uppehåll med lysning och vigsel. Lagutskottet avstyrkte
motionen under åberopande av att rätten till jävs anförande huvudsakligen betingades av stadgandena
om lysning och att ett upphävande av lagrummet, vars ändamål endast varit att inskränka eller bestämma
vissa villkor för jävs anförande samt att begränsa tiden för jävsanmärkningens kvarstående, skulle
långt ifrån att borttaga eller minska nämnda rätt, endast leda därtill att jäv kunde anföras och äktenskap
därigenom uppehållas utan iakttagande av dessa villkor och bestämmelser.

3 Ang. skiljaktiga meningar inom kyrkolagskommitten i denna frågare utdrag av dess prat.den 8 okt. 1826.

276 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 4 och ö §§.

i förevarande paragrafer och i 4 kap. 6 §, vilka giva vid handen att prästen, så
länge han ännu ej utfärdat lysningsbevis eller förrättat vigsel, har att beakta
varje anmälan om hinder. Sker dylik anmälan först efter det lysningen tredje
gången avkunnats, kan dock anmälaren tydligen ej påräkna något rådrum för bevisnings
förebringande.

Förslaget avser ej någon ändring i den hittills antagna regeln att även en
före lysningen gjord anmälan om hinder bör beaktas.1 Värdet av en dylik anmälan
är dock tydligen beroende av, om anmälningen gäller sådan omständighet
och blivit så styrkt, att anteckning därom må intagas i församlingsboken och i flyttningsbetyg,
en kyrkobokföringsfråga, varom måhända närmare föreskrifter kunna
i samband med den nya lagstiftningen finnas erforderliga.2

Olika meningar hava yppats i frågan huruvida jäv, anmält före tredje lysningen,
enligt gällande rätt har den verkan att vidare lysning skall inställas. Övervägande
skäl synas tala för den åsikt, som enligt vad beredningen erfarit även
tillämpas av prästerskapets flertal, att kungörandet bör bringas till slut oavsett
jäv.3 Lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag innehöllo, liksom 1828
års kyrkolagsförslag, uttryckligt stadgande i motsatt riktning. Beredningen har
emellertid funnit giltig anledning till ett dylikt stadgande saknas. Lysningen
bör alltså, enligt beredningens förslag, fortgå oavsett vilka nya upplysningar
prästen må under lysningstiden erhålla angående de trolovades äktenskapsbehörighet;
déssa upplysningar inverka blott på frågan, huruvida lysningsbevis må utfärdas
eller vigsel ske.

Något särskilt beslut rörande befogenheten av en gjord anmälan lärer prästen
ej finna anledning att giva. Utfärdar han lysningsbevis eller viger han de trolovade,
ligger häri ett ogillande av anmälningen, medan ett godkännande av den 1

X rättsfall, avgjort genom K. Maj:ts dom den 11 ang. 1854 (Schmidt J. A. XXVII s. 517) anmäldes
protest mot lysning redan ett år innan lysning söktes.

Vid 1877 års riksdag hemställde lagutskottet (utlåtande n:r 11) att riksdagen ville för sin del antaga
en förordning av följande innehåll: »Vad i 7 kap. 3 § giftermålshalken stadgas skall äga tillämpning
på alla de fall, då jäv emot äktenskap göres; och skall sådant jäv, då lysning ej skott, anmälas
hos kyrkoherden, där den, som jävet avser, är bosatt». Utskottets hemställan avslogs av båda kamrarna.

2 Jfr justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1878 s. 62, första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande
n:r 9, och andra kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:r 7 vid 1878 års riksdag.

8 Annan mening uttalad av justitieombudsmannen i hans ämbetsberättelse 1913 s. 120.

I Finland har 7 kap. 3 § giftermålshalken genom förordning den 11 febr. 1878 erhållit en lydelse,
som otvetydigt utmärker att lysning skall fortgå oavsett jäv.

277

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 4 och 5 §§.

samma får sitt uttryck i prästens vägran att tillmötesgå deras begäran om sådant
bevis eller om vigsel. Klart är att prästen bör företaga prövningen utan dröjsmål,
men ock att skälig betänketid ej kan honom förmenas. Vid prövningen är naturligtvis
att iakttaga att en anmälan kan vara att gilla, ehuru hinder mot äktenskapet
ej kunnat till fullo styrkas. Så är fallet, när anmälan grundas därpå att frågan
om hinderslösheten är beroende på avgörandet i en pågående process, t. ex. i anledning
därav att resning medgivits mot skillnadsdom, som trolovad åberopat till
bevis att hans tidigare äktenskap blivit upplöst. Likaså kan prästens vägran att
utlärda lysningsbevis eller att viga vara föranledd ej blott därav, att ett redan
före lysningens utfärdande förefintligt äktenskapshinder kommit till hans kännedom.
Förhållandena kunna ock hava så ändrat sig, att ett hinder uppstått efter lysningens
utfärdande. Särskilt kan i sådant hänseende tänkas inträffa att någon,
av vars bifall äktenskapets ingående är beroende, återkallar sitt förut givna
samtycke eller att den, som vid lysningens utfärdande var rätt giftoman, ej längre
är det och den nye giftomannen motsätter sig äktenskapet.

När lysning avkunnats i föreskriven ordning utan att hinder mot äktenskapet
yppats, har lysningsförfarandet vunnit sådan avslutning att vigsel må ske. Till
styrkande av att denna förutsättning för vigsel är uppfylld skola de trolovade
enligt förslaget liksom enligt gällande rätt (k. brevet den 15 september 1773) äga
att av prästen erhålla särskilt bevis. Rörande innehållet av detta lysningsbevis
stadgar förslaget blott, att beviset skall utgöra ett intyg om lysningen och om
att hinder för äktenskapets ingående ej möter. Närmare bestämmelser komma, liksom
hittills, att meddelas i författning, given av Konungen. Det nuvarande formuläret
för lysningsattest jämte reglerna därtill synes kunna i allt väsentligt
fortfarande gälla. Vissa ändringar bliva dock erforderliga, särskilt till följd av
de nya föreskrifter om rätt till kyrklig vigsel, som förslaget innehåller. Nödigt
är nämligen att beviset, såsom nu är fallet, lämnar fullständig upplysning om,
vilken eller vilka vigselformer stå de trolovade till buds. Erinras må ock om den
särskilda anteckning, vilken, på sätt beredningen i annat sammanhang1 påpekat,
stundom bör verkställas i lysningsbevis för änkling eller änka,som har omyndigt barn.

Om besvär över prästens beslut angående utfärdande av lysningsbevis gäller vad
vid 3 § yttrats i fråga om beslut rörande lysnings utfärdande. Sådana besvär få i

1 Se ovan s. 220.

278

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 3 kap. 4—7 §§.

Lysning i
vissa fall
obehövlig.

regeln praktisk betydelse allenast i det fall att prästen vägrar utfärda lysningsbevis.
Har bevis utfärdats och således de trolovade blivit oförhindrade att omedelbart
erhålla vigsel, skall tydligen en klagan icke hava mycken utsikt att förhindra
äktenskapets fullbordande.

d §•

Gällande rätt medger för vissa undantagsfall att vigsel må företagas, oaktat
lysning ej avkunnats å tre söndagar. Härom stadgar giftermalsbalken i 7 kap. 2
§, att när uppbrott sker emot fienden eller mannen för annat rikets ärende varder
utskickad, lysning må ske »allenast på en söndag eller helgdag, dock vigsel
ej förr än två dagar därefter». Enligt 15 kap. 18 § kyrkolagen må lysning sålunda
äga rum även då någon av de trolovade »ligger på sotsäng». Ehuru detta
stadgande ej upptogs i 1734 års lag,1 tillämpas det fortfarande ganska allmänt.

Att medge undantag från det fastställda lysningsförlarandet för det fall, att
mannen varder utskickad för annat rikets ärende än krig, har ej synts erforderligt.
Däremot har beredningen ansett sådant undantag vara av nöden i de båda övriga
förut nämnda fallen; och på det att ändamålet med undantagsbestämmelsen måtte
säkrare vinnas, har denna i förslaget, liksom i flera nyare utländska lagar, fått
det innehåll, att lysning må uti ifrågavarande händelser kunna alldeles utebliva.
Å vederbörande vigselförrättare ankommer det att bedöma om förutsättningarna
för lysningens bortfallande äro för handen. Vigselförrättaren har ock att, såsom
i 4 kap. 5 § närmare stadgas, före vigseln verkställa prövning angående de trolovades
hinderslöshet.

7 §•

För anledningen till föreskriften i första stycket har vid 2 § redogjorts.
Särskilda Angående intyg och försäkran, om vilka i detta kapitel är sagt, erfordras närItfoTin-
mare föreskrifter, vilka lämpligast givas i administrativ väg. Vid meddelande
försäkran av sådana föreskrifter får bland annat tagas i övervägande, huruvida läkarintyg
må få utfärdas av varje legitimerad läkare eller om därtill skall erfordras särskild
kompetens ävensom huruvida sådant intyg bör underställas medicinalstyrelsens
prövning.

1 Under lagförslagets granskning vid 1731 års riksdag föreslogs av prästeståndet, att stadgandet sknlle
npptagas, men detta förslag förkastades; dock förbehöll prästeståndet sig att vid kyrkoordningens
reviderande ånyo npptaga frågan. Se Förarbetena VIII s. 9-10 samt det vid nämnda riksdag framlagda
förslag till kyrkoordning 15 kap. 10 §.

279

4 KAP.

Om vigsel.

1 §•

Av den vid 1 kap. meddelade historiska redogörelsen framgår, hurusom efter
kristendomens införande i vårt land det blev sed att till den förut övliga formen
för äktenskaps ingående knyta en kyrklig akt, vigseln. Denna omnämnes redan
i landskapslagarna, men ett villkor för de äktenskapliga rättsverkningarnas inträdande
blev den först genom 1734 års lag. I denna lag avsågs endast vigsel förrättad
av svensk präst enligt svenska kyrkans ritual. Den främmande kristna
trosbekännare genom k. kungörelsen den 24 januari 1781 tillerkända religionsfrihet
innebar emellertid även rätt för dem att låta sig vigas av sina präster och
med sina ceremonier, och i följd av ett utav kommerskollegium den 27 maj 1782
för mosaiska trosbekännare utfärdat reglemente ansågos även dessa kunna ingå
äktenskap enligt sina religiösa bruk.

En borgerlig form för äktenskaps ingående blev införd i senare delen av
1800-talet genom särskilda författningar, nämligen förordningen den 20 januari
1863 angående giftermål mellan kristen och mosaisk trosbekännare, förordningen
den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras
religionsövning samt förordningen den 15 oktober 1880 angående äktenskaps avslutande
i visst fall inför borgerlig myndighet. Enligt dessa författningar både
civiläktenskapet huvudsakligen karaktären av s. k. nödciviläktenskap. Den borgerliga
formen kunde användas, allenast då den kyrkliga av en eller annan anledning
ej var tillåten; blott för särskilda undantagsfall fanns valfrihet dem
emellan.

Härutinnan inträdde en genomgripande förändring genom lagen den 6 november
1908 om äktenskaps ingående. Enligt denna lag står den borgerliga formen
öppen för alla, och i det vida övervägande flertalet fall kunna kontrahenterna

Förslagets

princip:

fakultativt

civil äktenskap.

280

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. 1 §.

välja mellan denna och kyrklig vigsel. Yår gällande rätt lärer alltså få anses
vila på principen om valfrihet mellan kyrklig och borgerlig form eller, såsom det
plägar uttryckas, principen om fakultativt civiläktenskap.

Denna piincip behärskar även lagstiftningen i England och Amerikas Förenta
stater. Tillåtet blott i vissa undantagsfall är civiläktenskapet i, bland andra
länder, Danmark, Norge, Hyssland och Österrike. Däremot är den borgerliga
formen i flertalet övriga europeiska länder den enda av lagen erkända; så i Tyskland,
Schweiz, Ungern, Frankrike, Holland, Belgien, Italien och Portugal. Förslag om
införande av obligatoriskt civiläktenskap har även inom den svenska riksdagen
upprepade gånger blivit framställt, senast år 1908.1

Från rättslig synpunkt är äktenskapet att anse såsom ett rent borgerligt förhållande.
Onekligen skulle det äga ett visst värde, att denna åskådning komme
till klart uttryck även så, att den enda lagliga formen för äktenskaps ingående
vore en rent borgerlig akt. Ingen bleve då till följd av sin religiösa övertygelse
utestängd från en valrätt, som tillkomme andra, och den stundom mötande
föreställningen att samhället erkände två slags äktenskap, vilka ej hade samma
förbindande karaktär, kunde ej av lagen hämta ett förment stöd.

A andra sidan får emellertid ej förbises betydelsen därav att staten bereder sina
medlemmar frihet att välja den av de båda historiskt givna formerna för äktenskaps
ingående, som kontrahenterna i varje fall finna mest tilltalande. Därigenom
lärer det viktiga intresset bäst befordras att äktenskapet av dem, som inträda
däri, fattas såsom något verkligt värdefullt och att ej någon av motvilja för de
med giftermål förenade formaliteterna låter bestämma sig att leva i fri förbindelse.
Att i vårt land nödvändigheten att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet
skulle för mången bliva ett kännbart tvång, synes ej kunna betvivlas. Väl
har antalet borgerliga giftermål avsevärt ökats efter det 1908 års lag trädde i
kraft.2 Men även om antagas må att stegringen skulle varit än större, därest
landsbygdens befolkning haft lättare tillgång till borgerliga giftermålsförrättare,
visar statistiken oförtydbart, att det övervägande flertalet av vårt folk alltjämt föredrager
den kyrkliga vigseln. Bleve hos oss den borgerliga formen obligatorisk, *

* Motion i andra kammaren av herr L. J. Carlsson i Malmberget. Motionen avstyrktes av lagutskottet
och vann ej någondera kammarens bifall.

2 Se Bilaga 3.

281

Larf om dk ten,i kapa ingående och upplösning, 4 kap. 1 §.

skulle säkerligen ett stort antal kontrahenter önska att erhålla en kyrklig välsignelse
av sitt äktenskap. Särskilt på vår mångenstädes glest befolkade landsbygd
bleve det förenat med omgång och kostnader att sålunda vid äktenskaps ingående
anlita både prästen och den borgerliga myndigheten. 1 Erinras må ock att, såsom
i propositionen till 1908 års riksdag framhölls, allmänt obligatoriskt civiläktenskap
hos oss näppeligen kan införas, med mindre tillika så ordnas, att i varje
kommun finnes en behörig myndighet för giftermåls förrättande — eu organisationsfråga,
som, på sätt jämväl i propositionen anmärktes och nedan vid 5 § skall
vidare beröras, för närvarande icke torde kunna lämpligen lösas.

Det förtjänar även uppmärksammas att hos oss icke finnes någon motsvarighet
till de stridigheter mellan olika kyrkosamfund eller mellan stat och kyrka, som i
främmande länder kunnat åberopas till stöd för systemet med obligatoriskt civiläktenskap.
I vårt land råder ej den religionssplittring och ofördragsamhet mot
olika tänkande att påbjudandet av en utav alla konfessionella skiljaktigheter
oberoende, ensamt giltig form för äktenskaps ingående kan vara av hänsyn därtill
erforderligt. Ej heller har här försports någon sådan kamp mellan den kyrkliga
och den borgerliga uppfattningen om villkoren och formen för äktenskaps
ingående, som annorstädes, särskilt i Tyskland, varit en huvudsaklig anledning
till att staten frantagit kyrkosamfunden all vigselbehörighet. Den svenska kyrkan,
vilken de flesta svenska medborgare tillhöra, är organiserad såsom statskyrka,
och de i riket förefintliga främmande trossamfunden ställa sig villigt
statens lagar till efterrättelse. Den frihet, de av gammalt åtnjutit, hava de icke
missbrukat; de hava fastmer uppträtt så att deras funktionärer kunnat av staten
anlitas för fullgörande av vissa allmänna uppgifter, däribland även den att förrätta
vigsel med laga verkan. Där civiläktenskap är allmänt obligatoriskt, torde
ock städse, vid införandet av denna form för äktenskaps ingående, det motsatta
systemet med obligatorisk kyrklig vigsel varit rådande. Utan exempel lärer däremot
vara att lagstiftningen i ett land, där kyrklig vigsel varit blott fakultativ,
övergått till att göra civiläktenskapet allmänt obligatoriskt.

Slutligen må framhållas att efter antagandet av 1908 års lag ej heller från
statskyrkligt håll någon önskan uttalats, att den svenska kyrkans präster måtte

1 I de länder, där civiläktenskap är obligatoriskt, upprätthålla i allmänhet de kyrkliga samfunden, både de
katolska och de protestantiska, mot sina medlemmar en fordran att. de även skola låta sig kyrkligt viga.
36—123787.

282 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. 1 och 2 §§.

befrias från den skyldighet att viga, som, efter kontrahenternas val, enligt lagen
åligger dem.

Beredningen har sålunda funnit övervägande skäl tala för att beträffande formen
för äktenskaps ingående bygga förslaget på den redan genom 1908 års lagstiftning
lagda grunden av valfrihet mellan kyrklig och borgerlig form. I denna
viktiga fråga har beredningen härmed intagit samma ståndpunkt som de danska
delegerade. I Norge föreligger fråga om införande av tvunget borgerligt äktenskap
i enlighet med ett av en annan kommission utarbetat förslag; men då möjlighet
finnes att statsmyndigheterna besluta sig för valfrihet i förevarande avseende,
hava de norska delegerade enligt bemyndigande utarbetat utkast till bestämmelser
på sådan grund, utan att detta framlägges såsom förslag från de delegerade.

Vigsel be- Hittills har i lagspråket benämningen vigsel uteslutande förbehållits den kyrk^bådl^len"
liga akten. För den borgerliga använder lagen uttrycket »giftermål» eller betjäk^r-kliga
oc/tnar sjg av omskrivningar sådana som »äktenskaps avslutande inför borgerlig
liga formen, myndighet» eller dylikt. I det allmänna språkbruket har dock termen vigsel
länge begagnats jämväl om den borgerliga formen, och numera synes en sådan
vidsträcktare användning av ordet hava vunnit fullständigt burskap. Vid sådant
förhållande har beredningen icke tvekat att låta benämningen vigsel i lagen
omfatta bägge formerna. En sådan ändring är jämväl ägnad att medföra nytta
i det hänseendet att den kan bidraga att avlägsna den emellanåt försporda föreställningen
att ett äktenskap, som ingåtts i borgerlig form, skulle hava lägre
värde än ett, som slutits med kyrkans medverkan, en föreställning som det måste
vara lagstiftaren angeläget att bekämpa. 2

2 §•

Kan områ- Såsom redan angivits, finner beredningen den nya lagstiftningen i fråga om
^Ug°vigsels" f''ormen för äktenskaps ingående böra grundas på valfrihet mellan kyrklig och borgergiltighet
ut- ]ig vigsel. Styrkan hos ett sådant system ligger däri, att det giver envar rätt
mdgas. ^ välja den form, han helst önskar. I samma mån denna frihet kringskäres,
försvagas systemets bärande grund. Det bör därför tillses, om icke de villkor
för rätt att erhålla kyrklig vigsel, som, delvis utöver vad förut gällt, stadgas i
1908 års lag, må kunna bortfalla eller göras mindre stränga.

283

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4> kap. 2 §.

Enligt vår närmast före nämnda lag gällande rätt var i flertalet fall kyrklig
vigsel obligatorisk, i andra civilakt den enda möjliga formen; i åter andra fanns
valrätt mellan civilakt och viss kyrklig vigsel, ja i några fall mellan civilakt,
vigsel inom svenska kyrkan och vigsel inom främmande trossamfund.

En avsevärd förenkling av dessa regler kom genom 1908 års lag till stånd, i
det att borgerlig vigsel därigenom blivit tillgänglig för alla, men kyrklig vigsel
möjlig allenast i två fall, nämligen dels när båda de trolovade tillhöra svenska
kyrkan och därinom begått nattvarden eller av präst inom kyrkan åtnjutit konfirmationsundervisning
och av denne funnits beredda att efter undergången konfirmation
få tillträde till nattvarden, dels när de bägge tillhöra samma främmande trossamfund
med vigselberättigat prästerskap1. Att sålunda i dessa båda fäll numera
finnes frihet att välja mellan kyrklig och borgerlig vigsel innefattar så till vida
en avvikelse från förut gällande rätt, som enligt denna kyrklig vigsel var obligatorisk
dels i det sist nämnda fallet, dels när båda de trolovade voro medlemmar
av svenska kyrkan och därinom begått nattvarden. För den händelse däremot,
att båda de trolovade väl äro konfirmationsberedda medlemmar av svenska
kyrkan, men endera eller båda dock ej inom kyrkan begått nattvarden, fanns
redan före 1908 års lag valrätt mellan kyrklig och borgerlig vigsel, och lagen
medförde i denna del således ingen ändring. I alla övriga fall åter, där förut
nupturienterna haft valrätt, är nu civilakt obligatorisk. Härigenom har emellertid
möjligheten till kyrklig vigsel i ej obetydlig omfattning blivit inskränkt.
Förut kunde nämligen äktenskap ingås med vigsel inom svenska kyrkan, om den ena
kontrahenten var konfirmationsberedd medlem därav och den andre tillhörde annat
kristet trossamfund, och inom främmande kristet trossamfund med vigselberättigat
prästerskap, om ena kontrahenten var medlem av samfundet och den andre av
annat kristet trossamfund. Rätt till kyrklig vigsel är numera helt utesluten,-när kontrahenterna tillhöra skilda kristna trossamfund. Särskilt förtjänar upp- i

1 Katt att med laga verkan förrätta vigsel har medgivits: i metodist-episkopalkyrkans församlingar
anställda ordinerade predikanter (k. brevet den 10 mars 1876), Nya kyrkans äldsta församlings i Stockholm
prästerskap (k. res. den 12 maj 1892), Nya Jerusalems eller Nya kyrkans svenska församlings

i Stockholm prästerskap (k. res. den 3 nov. 1893), romersk-katolska kyrkans prästerskap (k. res. den 25
jan. 1895), fransk-reformerta församlingens i Stockholm prästerskap (k. res. den 28 juni 1895), anglikanska
kyrkans prästerskap (k. res. den 19 maj 1899) och inom mosaiska församlingarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö såsom rabbiner anställda religionslära^ samt vid vakans eller tjänstledighet för
dem i behörig ordning såsom vikarierande rabbiner förordnade religionslärare (k. res. den 20 aug. 1909).

284

Kyrkomötets
skrivelse
1908.

Motioner
vid kyrkomötet
1909.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. 2 §.

märksammas att medlem av svenska kyrkan icke kan bliva genom kyrklig vigsel
förenad med utländsk medborgare, som tillhör annan evangelisk-lutersk kyrka.

Att rätten till erhållande av kyrklig vigsel sålunda blivit inskränkt har ej
undgått anmärkningar. Företrädesvis från kyrkans målsmän hava framställningar
blivit gjorda i syfte att få en förändring till stånd.

Redan vid kyrkomötet år 1908, vilket i vissa delar hade att pröva det förslag,
som sedermera blev upphöjt till lag, yttrades betänkligheter i förevarande
hänseende. I den skrivelse till Kungl. Maj:t, kyrkomötet avlät i frågan, framhölls,
hurusom kyrkomötet vid granskning av förslaget funnit anmärkningsvärt,
att äktenskaps avslutande med vigsel — i kyrklig ordning — ej tillstaddes, då
ena kontrahenten tillhörde svenska kyrkan men den andre antingen tillhörde främmande
kristet trossamfund eller vore utländsk medborgare av evangelisk-lutersk
trosbekännelse, vilket senare desto hellre kunde medföra olägenheter, som bestämmelser
saknades, huru övergång till svenska kyrkan skulle ske. Kyrkomötet kunde
ej ur kyrklig synpunkt finna någon anledning, varför vigsel icke i sådana fall
skulle kunna medgivas.

Vid det kyrkomöte, som samlades år 1909, väcktes tvänne motioner i ämnet.
I den ena av dessa1 yrkades, att kyrkomötet ville för sin del antaga sådan förändrad
lydelse av 1908 års lag, att därigenom vigsel inom svenska kyrkan medgåves
även i det fall, att blott den ene av kontrahenterna tillhörde svenska kyrkan,
men den andre annat evangeliskt-luterskt trossamfund. Till stöd för motionen
anfördes huvudsakligen följande. Den nya lagens syfte motiverade ej,
att hinder lades för vigsel i Sverige av två kontrahenter, av vilka visserligen blott
den ene vore medlem av svenska kyrkan, men den andre medlem av annan
evangelisk-lutersk landskyrka. Sådana äktenskapsförbindelser vore icke sällsynta,
i synnerhet icke i de svenska landskap som hade livligare beröring med grannländerna.
Att vid dessa förbindelsers avslutande i många, att icke säga de
flesta fall vigsel livligt av kontrahenterna önskades, bekräftades av snart sagt
varje prästs erfarenhet. Konflikten kunde för närvarande näppeligen lösas annorledes
än därigenom, att den av kontrahenterna, som ej redan vore medlem av
svenska kyrkan, bleve kyrkobokförd i någon svenska kyrkans församling. Men
denna utväg syntes icke vara tillfredsställande. Bortsett från den möjligheten, att

1 Av herr It N. Ekdahl.

285

Lag om äktenskaps ingående, och upplösning, 4 kap. 2 §.

en, låt vara än så kort och egentligen blott så att säga på papperet skedd utflyttning
från hemorten kunde medföra förlust av någon värdefull medborgerlig fri- och rättighet,
t. ex. politisk eller kommunal rösträtt, komme i varje fall den nämnda boklöringsåtgärden
att vålla ej blott vederbörande utländska medborgare utan ock
det svenska prästerskapet varjehanda onödigt skriveri och annat besvär, dess vissare
i händelse den sålunda kyrkobokförde utlänningen av någon anledning komme
att i församlingsboken kvarsta någon tid, t. ex. över en mantalsskrivning.

Den andra motionen1 gick längre. Däri yrkades nämligen att kyrkomötet ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av erforderliga åtgärder för
att kyrklig vigsel måtte få äga rum även i de fall, där den ena kontrahenten
tillhörde svenska kyrkan och den andre främmande kristet trossamfund. Som
stöd härför framhöll motionären, hurusom den nu gällande föreskriften att statskyrklig
vigsel endast medgåves, då båda kontrahenterna tillhörde svenska kyrkan,
flerstädes hade visat sig medföra olägenheter och missräkning, och hurusom den
avgjort strede mot de frihetsgrundsatser, som eljest alltmer gjorde sig gällande.
Olägenheterna vore så mycket mera kännbara, som kontrahenter av olika nationalitet
och olika kyrkosamfund förlorat en rättighet, den de förut ägt.

Kyrkomötet anslöt sig till dessa framställningar och begärde i skrivelse till KyrkoKungl.
Maj:t den 23 november 1909, att Kungl .Maj:t täcktes vidtaga erforderliga
åtgärder för sådan ändring i 1908 års lag, att med vigsel måtte kunna avslutas
jämväl äktenskap mellan medlem av svenska kyrkan, å ena. samt utländsk medborgare
av evangelisk-lutersk trosbekännelse eller medlem av främmande kristet
trossamfund, svensk eller utländsk medborgare, å andra sidan.

Vid kyrkomötet år 1910 väcktes ånyo motion i frågan1 2, och yrkades däri, att Motion vid
kyrkomötet måtte hos Kungl. Maj:t anhållna om vidtagande av sådan lagstiftnings- ,cyr,j°™°tet
ändring att rättighet tillerkändes utländska undersåtar, tillhörande protestantisk
trosbekännelse, att här i riket erhålla kyrklig vigsel. I motionen framhölls att genom
190S års lag möjlighet berövats utländska undersåtar, tillhörande evangelisk-lutersk
trosbekännelse och inom sitt kyrkosamfund döpta, konfirmerade och nattvardsberättigade,
att här i landet erhålla kyrkligt äktenskap. Detta lagstadgande
syntes för många av dem vara alltför intolerant och kränkte deras reli -

1 Av herr S. Ribbing.

2 Av herr A. Strandell.

286

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. 2 §.

glosa känsla. När man Hänvisade dem till raöjligheten att erhålla en kyrklig
välsignelse av deras äktenskap, sedan det blivit i laga ordning inför borgerlig
myndighet avslutat, kände de sig icke därmed nöjda. De ville ingå ett kyrkligt
äktenskap i ordets fulla mening. För att undgå svårigheten därvid hände
det, att utländska undersåtar, tillhörande evangelisk trosbekännelse, läte inskriva
sig i den församling, där lysningen skulle avkunnas, för att sedermera kunna behandlas
som medlemmar av svenska kyrkan. Men detta syntes vara ett motbjudande
kringgående av lagen samt innehölle något osannt och för samvetet löga tilltalande.

Kyrkomötets I anledning av motionen antog kyrkomötet för sin del förslag till lag angående
skrivelse ändrad lydelse av 1 § i 1908 års lag. Genom detta lagförslag skulle rätt till
erhållande av vigsel inom svenska kyrkan beredas trolovade, av vilka den
ene vore vigselberättigad medlem av kyrkan och den andre utländsk medborgare
av evangelisk-lutersk trosbekännelse samt inom sitt trossamfund nattvardsberättigad.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 november 1910 anförde kyrkomötet
rörande förslaget huvudsakligen följande. Motionären syntes hava åsyftat allenast
sådana fall, då den ena kontrahenten vore utländsk undersåte av protestantisk
trosbekännelse och den andre medlem av svenska kyrkan. I motionen yrkades
sålunda något vida mindre än vad kyrkomötet år 1909 framhållit såsom en önskvärd
utvidgning av rätten till vigsel. Motionen talade blott om utlänning av
protestantisk trosbekännelse, medan kyrkomötets tidigare skrivelse omfattade såväl
»evangelisk-lutersk» trosbekännare som »medlem av främmande kristet trossamfund,
svensk eller utländsk medborgare,, till vilken senare grupp då även räknades
andra protestanter än de evangeliskt-luterska. Med hänsyn till vad i motionen
anförts, och då nuvarande begränsning av rätten till vigsel särskilt i våra
större städer och i gränstrakterna ofta beredde vederbörande nupturienter ett onödigt
tvång och, för många av dem, en kännbar försakelse, hade kyrkomötet funnit
en snar reform härutinnan högeligen påkallad och således lagändring i den
riktning, som i motionen angivits, böra ske utan avvaktan a att den pågående
allmänna revisionen av äktenskapslagstiftningen bragtes till slut. Kyrkomötet
hade dock funnit lämpligast att nu medtaga blott de evangeliskt-luterska trosbekännarna
av utländsk nationalitet, varigenom i allt fall reformen komme att
nå på en gång de talrikaste och de mest ömmande fallen. Vidare hade kyrkomötet,
på det att större frihet ej måtte tillkomma utlänning än svensk, ansett sig

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, é kap. 2 §. 287

böra jämväl i fråga om (len förre uppställa villkoret, att han skulle vara inom
sitt trossamfund nattvardsberättigad.

Vidare har Tyska rikets härvarande minister den 29 november 1909 till ministern
för utrikes ärendena avlåtit en framställning, däri erinras, att tyska undersåtar
av evangelisk-lutersk trosbekännelse, som vilja här ingå äktenskap, på grund
av bestämmelserna i 1 § av 1908 års lag i allmänhet icke kunna erhålla kyrklig
vigsel, så vida de icke äro härstädes kyrkoskrivna, samt uttalas önskvärdheten
därav, att för avhjälpande av nämnda svårighet det i lagens 1 § förekommande
uttryck »medlemmar av svenska kyrkan» måtte tolkas såsom avseende medlem
av evangelisk-luterska kyrkan i allmänhet. Ministern anhöll om den
svenska utrikesministerns bemedling därhän, att ifrågavarande lags bestämmelser
måtte erhålla en sådan utläggning, att tyska undersåtar av evangelisklutersk
trosbekännelse måtte i Sverige varda tillförsäkrad rätt att erhålla kyrklig
vigsel.

Uppenbart är att staten ej kan godkänna vigsel inom annat kyrkosamfund än
sådant, vars organisation erbjuder nödiga garantier för att vigseln och därmed
sammanhängande åtgärder verkställas under noggrant iakttagande av lagens föreskrifter.
Likaså lärer av hänsyn till god ordning vara påkallat att vigsel ej må
ske vare sig inom svenska kyrkan eller annat trossamfund, där ej åtminstone den
ene av kontrahenterna tillhör samfundet, och att kyrklig vigsel ej heller tillåtes,
om den ene av kontrahenterna men ej den andre tillhör kristet trossamfund. Med
den av beredningen antagna grundsatsen om valfrihet mellan kyrklig och borgerlig
form synes det bäst överensstämma, att kyrklig vigsel med allenast nu
angivna förbehåll blir tillgänglig för alla dem, som vilja begagna sig därav.

Vad då först angår vigsel inom svenska kyrkan, anser beredningen sålunda att,
såsom 1907 års kyrkomöte förordat, sådan vigsel bör kunna äga rum, icke blott då
bägge de trolovade äro medlemmar av kyrkan, utan även då den ene är medlem
därav och den andre tillhör annat kristet trossamfund, svenskt eller utländskt.
Detta innebär en återgång till vad som gällde, innan 1908 års lag kom i tilllämpning.
En var medlem av svenska kyrkan är emellertid icke berättigad att
mom kyrkan erhålla vigsel. Ursprungligen var såsom villkor i förevarande hänseende
stadgat, att nupturienten skulle kunna Luthers katekes och hava begått
nattvarden. »sedan konfirmation med föregående kristendomsundervisning

Framställning
från
Tyska rikets
härvarande
minister.

Beredningens
yttrande.

288 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. 2 §.

blivit villkor för nattvardsgång, fick stadgandet den innebörd, att vigsel ej medgavs
annan än den, som var konfirmerad och begått nattvarden. Genom lagen
den 13 maj 1898 vidtogs emellertid den ändring, att varken konfirmation eller
nattvardsgång vidare skulle vara ovillkorlig förutsättning för vigsel. Den som
icke deltagit i konfirmation eller nattvardsgång skulle vara berättigad erhålla
vigsel, om ban åtnjutit konfirmationsundervisning av präst inom kyrkan och av
denne funnits beredd att efter undergången konfirmation få tillträde till nattvarden.
Vad sålunda stadgats bibehölls i 1908 års lag. Enligt de bestämmelser,
som gällde före sagda lag och som medgåvo främmande trosbekännare rätt till
vigsel inom svenska kyrkan, när den andre kontrahenten var medlem av denna
kyrka, var emellertid motsvarande villkor icke uppställt i fråga om de främmande
trosbekännarna. Att detta innebar en inkonsekvens är obestridligt. Till
undvikande av en sådan inkonsekvens bar 1910 års kyrkomöte i sitt förslag om
medgivande för evangelisk-luterska trosbekännare av utländsk nationalitet att erhålla
vigsel inom svenska kyrkan uppställt det villkoret, att utlänningen skulle vara
inom sitt trossamfund nattvardsberättigad; och då nu enligt beredningens förslag
medlem av varje annat kristet trossamfund skall kunna erhålla vigsel inom
svenska kyrkan, om medkontrahenten tillhör denna kyrka, skulle det kunna
ifrågasättas att åvägabringa likställighet genom att även för medlem av främmande
trossamfund uppställa ett villkor av ifrågavarande innehåll. Detta synes
emellertid icke lämpligt, då förutsättningarna för nattvardsgång och konfirmation
inom främmande trossamfund äro helt undandragna svensk lagstiftning.
Det återstår då att undersöka huruvida likställighet lämpligen må kunna vinnas
genom eftergift av ifrågavarande villkor jämväl beträffande medlem av svenska
kyrkan. Beredningen har funnit övervägande skäl tala för en sådan eftergift.
Efter den förändring, som 1898 genomfördes, innebär villkoret intet annat än att
nupturient skall hava deltagit i konfirmationsundervisning och därvid inhämtat
den kristendomskunskap, som må anses erforderlig för att han skall fa emottaga
nattvarden. Undervisning i kristendom meddelas emellertid i skolan, vadan
varje medlem av svenska kyrkan måste antagas hava erhållit sådan undervisning.
Den omständigheten att någon en gång deltagit i konfirmationsundervisning utgör
åter ej något bevis på att han hav det sinnelag, som kyrkan helt naturligt önskar
skola förefinnas hos den, åt vilken hon skall lämna sin medverkan vid ingående

289

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. 2 §.

av äktenskap. Villkorets bibehållande är således icke heller ur sådan synpunkt
av någon betydelse. Något tillförlitligt yttre kännetecken på ett dylikt sinnelag
lär i övrigt ej finnas. Då numera borgerlig vigsel står öppen för alla,
torde dock såsom en viktig omständighet i berörda hänseende kunna anses att
nupturienten själv önskar kyrklig vigsel. I kyrkans eget intresse synes ock
att de personer, om vilka här är fråga, icke bliva avvisade, när
de själva önska kyrklig vigsel. Det må även anmärkas, att i våra grannländer
Danmark och Norge, där likasom hos oss nattvardsgång varit ett villkor
för erhållande av kyrklig vigsel, detta villkor numera är uppgivet, utan att
i stället upptagits fordran på deltagande i konfirmationsundervisning. Denna
ståndpunkt bibehålies i de nu framlagda danska och norska förslagen. På sålunda
angivna grunder har beredningen ansett, att medlem av svenska kyrkan
bör hava rätt till vigsel inom kyrkan, även om han icke begått nattvarden eller
efter erhållen konfirmationsundervisning förklarats berättigad till konfirmation och
nattvardsgång.

Såsom medlem av kyrkan i dogmatisk mening lärer enligt vår kyrkas uppfattning
den icke kunna betraktas, som icke är döpt. I yttre, rättsligt hänseende torde
emellertid den, vars föräldrar tillhört svenska kyrkan och som icke enligt därom
gällande bestämmelser anmält sig till utträde ur kyrkan, vara att anse såsom tillhörande
densamma, även om han icke blivit döpt. Att kyrkan skulle vilja lämna
vigsel till sådana personer kärf dock icke antagas. Det har därför funnits erforderligt
att upptaga en föreskrift, enligt vilken vad som stadgas om rätt för
medlem av svenska kyrkan att inom kyrkan komma i åtnjutande av vigsel endast
skall tillämpas å den, som i förut nämnda trängre mening är medlem av kyrkan.

Vigsel inom främmande trossamfund bör tydligen liksom hittills ej godkännas
såsom giltig form för äktenskaps ingående, med mindre Konungen funnit det
kunna anförtros åt samfundets prästerskap att förrätta vigsel med laga verkan
och förty medgivit rättighet därtill. År denna förutsättning för handen, synes
emellertid inom samfundet verkställd vigsel lämpligen böra tillerkännas giltighet
i en utsträckning, motsvarande vad nu beträffande statskyrklig vigsel ifrågasättes.
Beredningen föreslår därför att vigsel inom främmande trossamfund med
vigselberättigat prästerskap skall äga laga verkan dels, såsom enligt gällande
rätt, när bägge de trolovade tillhöra samfundet, dels ock, om samfundet är kristet,

37—123787-

290

Kyrklig

vigselför rättare.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 köp. 2 och 3 §§.

när den ene är medlem därav och den andre av annat kristet trossamfund. Att,
enligt ordalagen, det är åt samfundets »prästerskap» Konungen äger förläna vigselrätt
skall tydligen lika litet som efter gällande lag utgöra hinder mot att Konungen
medgiver sådan rätt ej åt prästerskapet i allmänhet, utan blott åt innehavarne av
vissa prästerliga befattningar.1 Förslaget innefattar sålunda även i denna del
en återgång till den ståndpunkt, vår rätt intog före det 1908 års lag blev gällande.

Med hänsyn särskilt till den livliga förbindelsen med våra närmaste grannländer
har föreslagits, att Konungen skall äga förordna, att medlem av utländskt
evangeliskt-luterskt trossamfund skall hava samma rätt till kyrklig vigsel som
medlem av svenska kyrkan.

3 §.

Här har upptagits stadgandet i 3 § av 1908 års lag, att de trolovade må till
förrättande av vigsel inom svenska kyrkan välja den präst inom kyrkan, de
själva åstunda. Stadgandet innebär både att varje präst inom kyrkan äger vigselbehörighet
och att denna behörighet ej är lokalt begränsad. Enligt sagda lag
åligger emellertid skyldighet att viga allenast präst i församling, där mannen
eller kvinnan har sitt hemvist. Jämväl denna bestämmelse har beredningen bibehållit
med det förtydligande att det är medlemskap av församlingen, som är avgörande
för frågan huruvida präst därstädes skall vara förpliktad viga.

I förevarande paragraf stadgas vidare att vigsel inom främmande trossamfund
skall förrättas av därtill behörig präst inom samfundet. Det uttryckliga framhållandet
att inom främmande trossamfund ej, såsom i svenska kyrkan, varje präst
äger vigselrätt är en skiljaktighet från avfattningen av motsvarande bestämmelse
i 1908 års lag (3 §), men ansluter sig till ordalagen i numera upphävda 5 §
av förordningen den 31 oktober 1873. Någon saklig avvikelse från gällande rätt
innebär dock förslaget i denna del säkerligen icke. Givet är att i de fall, då
Konungen förklarat allenast vissa prästerliga befattningshavare äga vigselbehörighet,
en av annan prästman inom samfundet förrättad vigsel ej kan tillerkännas
laga verkan. Men även om Konungens beslut avsett samfundets prästerskap
i allmänhet, fordrar »tan tvivel gällande lag att, därest jämlikt samfundets

1 Jfr ovan s. 283 not 1.

201

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. 3—5 §§.

egna regler vigselrätt tillkommer blott vissa prästmän, vigselförrättaren skall
efter dessa regler vara behörig. Medan nyssnämnda 5 § i 1873 års förordning
ännu gällde, meddelades genom k. kungörelsen den 6 augusti 1894 närmare
föreskrifter om villkoren för att präst inom främmande trossamfund skulle äga
verkställa vigsel. I denna kungörelse föreskrives att, innan präst inom sådant
samfund må utöva rättighet att viga, skall, genom försorg av föreståndaren för
den eller de församlingar, inom vilka prästen är kallad att verka, i Stockholm hos
överståthallareämbetet och annorstädes i riket hos Konungens befallningshavande
medelst företeende av vederbörliga handlingar styrkas, dels att samfundets prästerskap
äger rättighet att med laga verkan förrätta vigsel, dels att den person,
varom är fråga, är präst i samfundet och jämväl behörig att viga. Det förslag
till lag om äktenskaps ingående, som av Kungl. Maj:t förelädes 1908 års riksdag
och som över huvud ej tillät vigsel inom främmande trossamfund, innehöll
en bestämmelse att nämnda kungörelse upphävdes. Riksdagen, som ändrade förslaget
därhän att vigselrätt liksom förut kunde tillerkännas främmande trossamfunds
prästerskap, uteslöt tillika nyssnämnda bestämmelse, härmed åsyftande, såsom
i dess skrivelse till Kungl. Maj:t framhålles, att 1894 års kungörelse fortfarande
borde gälla. Vad sålunda förekom vid antagandet av 1908 års lag lärer
oförtydbart visa, att även enligt denna ej annan präst inom främmande trossamfund
av staten erkännes såsom behörig vigselförrättare än den, som jämlikt
Konungens beslut och efter samfundets egna regler är berättigad att viga.1

4 §•

Denna paragraf innehåller ett uttalande av den allmänna grundsatsen, att bor- Borgerlig
gerlig vigsel står öppen för alla nupturienter. m9för alla™

5 §•

Då civiläktenskap hos oss infördes, uppdrogs det åt magistraten att i stad verk- Borgerlig
ställa förrättningen, och denna ordning var bibehållen ännu i propositionen till ”rättare^
1908 års riksdag. Inom riksdagen väcktes emellertid framställningar om sådan stad ändring

i förslaget, att magistraten ej vidare skulle förrätta giftermål. Det hem 1

Enligt katolsk kyrkorätt är blott biskopen eller kyrkoherden, var inom sitt tjänstgör i ngsområde,
behörig att viga, dock med rätt att därtill befullmäktiga viss annan prästman.

Borgerlig
vigseiförrät
telse å landet.

292 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. 5 §.

ställdes sålunda, att äktenskap skulle ingås inför magistratens ordförande 1 eller
inför denne eller annan lagfaren medlem av magistraten.2 Till stöd härför åberopades,
bland annat, att den dittillsvarande ordningen vore onödigt betungande
för såväl magistratens ledamöter som kontrahenterna, och att då kronofogde kunde
ensam avsluta äktenskap, giltig anledning saknades att i stad uppdraga värvet
åt en kollegial myndighet. Riksdagen ansåg emellertid det icke böra betagas
kontrahenterna möjlighet att ingå äktenskapet inför magistraten, och i 1908 års
lag stadgas nu att den borgerliga myndighet, inför vilken äktenskap skall ingås,
är i stad magistraten eller lagfaren ledamot därav.

Lika med motionärerna vid 1908 års riksdag har beredningen funnit bibehållandet
av magistratens behörighet och plikt att förrätta giftermål, en plikt
som för denna myndighet kan bliva avsevärt betungande, icke vara påkallat av
något berättigat intresse. Den större högtidlighet, som måhända skulle vinnas
genom äktenskapets avslutande inför magistraten i dess helhet, synes kunna och
böra beredas på annat sätt. Förslaget innehåller alltså, att borgerlig vigsel skall
i stad förrättas av lagfaren ledamot av magistraten. Då antalet av de städer, som
lyda under landsrätt och följaktligen sakna magistrat, numera ej är så obetydligt,
har beredningen emellertid ansett nödigt att även i dem finnes en borgerlig vigselförrättare.
Uppdraget har synts lämpligen kunna anförtros åt ordföranden i
den särskilda styrelse, som skall tillsättas enligt 54 § i förordningen den 21
mars 18(52 om kommunalstyrelse i stad.

På landet har, allt sedan civiläktenskap hos oss blev tillåtet, sådant äktenskap
’ skolat avslutas inför kronofogden.

Emot kronofogdarnas lämplighet att förrätta giftermål torde intet vara att erinra;
men väl kan ur annan synpunkt ifrågasättas, huruvida den nuvarande ordningen
är ägnad att bibehållas. Kronofogdarna äro till''antalet endast 118, och
i de mera glest befolkade delarna av landet äro deras distrikt synnerligen vidsträckta.
För dem, som på landsbygden vilja ingå borgerligt äktenskap, lärer det
därför å vissa orter vara förenat med avsevärd omgång och kostnad att uppsöka
en giftermålsförrättare. Valfriheten mellan kyrklig och borgerlig form för äktenskaps
ingående kan sålunda i verkligheten gå förlorad, och de, som rättsligen

1 Motion av herr R. Johansson.

2 Motion av herr C. Lindhagen.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. 5 §. 293

eller av sin övertygelse äro förhindrade att anlita kyrklig vigsel, uraktlåta kanske
att lagligen fullborda äktenskapet. Att bereda tillgång till ökat antal borgerliga
vigselförrättare å landet synes alltså vara en angelägenhet av vikt,

Av flera skäl vore det utan tvivel önskligt att förrättandet av borgerlig vigsel
kunde förbehållas statens tjänstemän. Vigselns karaktär att vara ett samhällets
bekräftande av förbindelsen skulle därigenom bäst framträda; av statens tjänstemän
synes man ock säkrast kunna förvänta ett noggrant fullgörande av vigselförrättarens
åligganden. Emellertid lärer det ej vara möjligt att inom den nuvarande
kretsen av ämbets- och tjänstemän på landsbygden vinna erforderligt antal
borgerliga vigselförrättare. De funktionärer, vilka kunna ifrågasättas till
värvet, äro länsmän och häradshövdingar. Länsmännen äro väl betydligt talrikare
än kronofogdarna, men deras mångahanda uppgifter i statens rättsskipande och
exekverande verksamhet torde göra det mindre lämpligt att anförtro uppdraget
åt dem. Ej nämnvärt flera än kronofogdarna äro häradshövdingarna (för närvarande
121), och då de i regeln torde vara boende å samma ort som dessa, vore
föga vunnet genom att bekläda även dem med vigselbehörighet. Att åter lämna
uppdraget åt en ny klass av tjänstemän torde ej kunna ifrågakomma annat än i
samband med en omläggning av registerväsendet; men en sådan omläggning är,
såsom vid 3 kap. framhållits, nu ej att räkna med.

I den motion vid 1908 års riksdag, som avsåg införande av obligatoriskt civiläktenskap,
1 var tillika föreslaget att äktenskap skulle på landet ingås inför kommunalnämndens
ordförande eller, vid förfall för denne, inför vice ordföranden.
Såsom i propositionen till samma riksdag anmärktes, torde det emellertid ej vara
tillrådligt att åt någon av nu befintliga kommunala myndigheter överlämna uppdraget
att förrätta giftermål jämte därmed följande skyldighet att öva tillsyn,
det äktenskapshinder ej förefinnas, och att ombesörja vederbörlig registrering.
Med valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel lärer i ett flertal bygder av
vårt land ej heller finnas något behov av borgerlig vigselförrättare inom varje
socken.

Fögderiförvaltningens omorganisation, genom kronofogdetjänsternas fullständiga
indragning eller genom minskning av deras antal, har sedan länge stått på dag -

Se ovan s. 280 not 1.

294

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. 5 §.

ordningen. Denna förvaltningsfråga har dock ännu ej kommit till lösning, så
att beredningen kunnat därefter lämpa sitt förslag. Erinras må ock att om, på
sätt blivit ifrågasatt, vid fullständig indragning av kronofogdarnas befattningar
åliggandet att viga överflyttas å häradshövdingarna, behovet av större antal vigselförrättare
ej därigenom varder avhjälpt.

Vid nu angivna förhållanden har beredningen funnit sig böra föreslå att, jämte
det kronofogdarna bibehållas vid sin vigselbehörighet, tillika beredes möjlighet
att för viss trakt av landsbygden förordna särskild borgerlig vigselförrättare.
Prövningen huruvida sådan särskild vigselförrättare ma erfordras och bestämmandet
av det område, inom vilket han bliver behörig att viga, har synts böra
tillkomma Konungen. Själva förordnandet skall däremot meddelas av Konungens
befallningshavande. Grivet är att härvid bör förfaras med stor urskilning. Att
finna en för uppdraget fullt skickad man, med personligt anseende i orten och
förmåga att formenligt utföra såväl själva vigselförrättningen som därmed sammanhängande
åligganden, skall dock säkerligen i allmänhet ej bliva svårt. Lämpligt är
måhända att den förordnade erhåller särskild instruktion om vad han har att

Borgerlig,
vigselförrättares
behörighet.

iakttaga.

Förslaget ansluter sig till gällande lag därutinnan att den borgerliga vigselförrättaren,
i motsats till prästen, ej är behörig viga utom det område, som hans
tjänstebefattning eller särskilda förordnande omfattar, men å andra sidan äger
skyldighet att viga inom sagda område, även om ej någon av kontrahenterna är
där boende. Från denna regel göres i 1908 års lag det undantag att kronofogde,
som är bosatt i stad, äger jämväl inom staden förrätta giftermål. Att detta
stadgande, som tillkom vid lagfrågans behandling inom riksdagen, ej innebär
skyldighet för kronofogden att i staden viga kontrahenter, av vilka ingendera
har sitt hemvist inom hans fögderi, lärer vara tydligt. Däremot synes det, såsom
ock anmärktes inom högsta domstolen vid riksdagsförslagets granskning, ej
vara fullt klart, huruvida kronofogden är ens i något fall skyldig att förrätta
giftermål inom staden. Beredningen, som ansett att kronofogde fortfarande bör
äga vigselbehörighet i stad där han är bosatt, men ock att han bör vara pliktig att där
viga så framt kontrahenterna eller endera äger hemvist inom fögderiet, har i lagtexten
givit uttryck häråt även i vad rörer skyldigheten att viga.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. 6 §.

295

« §•

Enligt flertalet främmande lagstiftningar åligger det vigselförrättaren att pröva Villkor för
kontrahenternas hinderslöshet. Då enligt förslaget en dylik prövning skall fö- kylning*"
regå lysningens utfärdande, har vigselförrättarens åliggande i detta hänseende föregått.
kunnat väsentligen begränsas till en skyldighet att tillse, att lysning behörigen
ägt rum utan att hinder kommit i dagen. Välja de trolovade till förrättande av
vigseln den präst, som för lysningsförsamlingens kyrkoböcker, har denne i allmänhet
tagit sådan befattning med lysningen att han äger kännedom om, huru i
här avsedda hänseenden förhåller sig. I varje fall kan han därom förskaffa sig
den tillförlitligaste kunskap av kyrkoböckerna. För annan vigselförrättare åter
måste de trolovade styrka, att de angivna förutsättningarna för deras rätt att
erhålla vigsel äro för handen; och det enda bevis, som vigselförrättaren äger godtaga,
är enligt förslaget liksom enligt gällande rätt det lysningsbevis, vilket
de trolovade äga erhålla av prästen i lysningsförsamlingen. Viger annan än
denne utan att vara i besittning av lysningsbevis, gör han sig skyldig till
tjänstefel och detta även om han på annat sätt förvissat sig att allt är i sin
ordning.

Någon hindersrannsakning från vigselförrättarens sida skall alltså ej förekomma,
därest lysning skett. Ett villkor för hans rätt att viga är -dock, enligt förslaget
liksom enligt gällande lag, att hinder mot äktenskapet ej heller annorledes är
honom kunnigt. I avseende härå må hänvisas till vad vid 3 kap. 5 § är sagt
om villkoren för utfärdande av lysningsbevis.

För närvarande gäller att, sedan lysning ägt rum, vigsel kan på den lysning
ske, oberoende av huru lång tid som förflutit sedan den avkunnades. Denna ordning
är ägnad att medföra fara för att äktenskap kommer till stånd, oaktat hinder
däremot föreligger; ju längre tid som förflutit efter lysningen, dess större
möjlighet förefinnes, att hinder under mellantiden uppstått. Särskilt komma härvid
i betraktande de hinder på grund av vissa sjukdomar, beredningen föreslår.

Med hänsyn härtill har i förslaget upptagits ett stadgande av innebörd att lysningen
förlorar sin rättsliga betydelse, då tre månader förflutit från sista lysningsdagen.
Sedan nämnda tid gått till ända, får vigsel ej äga rum, med mindre

29(5

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. 6—8 §§.

hindersprövning och lysning företages på nytt enligt de i 3 kap. meddelade bestämmelser.
1

En dylik begränsad giltighetstid för lysning finnes även stadgad i främmande
rätt; i de tyska och schweiziska civillagarna är tiden satt till sex månader.

7 §•

Villkor för Enligt 3 kap. 6 § må i vissa undantagsfall vigsel äga rum utan att lysning
^föregående föregått. En hindersrannsakan är emellertid även här av nöden, och dess verklysning.
ställande bör lämpligen uppdragas åt vigselförrättaren. För honom skall enahanda
utredning förebringas, som jämlikt 3 kap. 2 § erfordras för vinnande av
lysning. Huruvida trolovad härvid har skyldighet förete äktenskapsbetyg eller,
därest han varken är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling, intyg av
motsvarande innehåll, blir beroende av vem som förrättar vigseln. Han är därtill
pliktig, så snart för vigseln anlitas borgerlig myndighet eller annan präst än
den, som för kyrkoböckerna i församling, där den trolovade är kyrkobokförd. Att
vigselförrättaren, sedan de trolovade fullgjort vad enligt nyssnämnda 2 § åligger
dem, skulle före vigseln vinna kännedom om ett äktenskapshinder, synes näppeligen
antagligt; men skulle så inträffa, må han ej företaga vigseln.

8 §•

Vigselns Beträffande formen för äktenskaps ingående inför borgerlig myndighet stadgas
f0rm'' i 1908 års lag att äktenskapet skall avslutas i släktingars eller andra vittnens
närvaro samt att myndigheten skall avfordra mannen och kvinnan deras frivilliga
ja och samtycke och därpå förklara dem för äkta makar. Om sättet för den kyrkliga
vigselns förrättande innehåller lagen däremot allenast en hänvisning till
svenska kyrkans handbok och vederbörande främmande trossamfunds kyrkobruk. Beredningen
har emellertid funnit det vara av vikt att civillagens grundläggande reg 1

Till jämförelse med förslaget i denna del må, nämnas, hurusom vid riksdagarne upprepade gånger
väckts motioner om särskilda lagbestämmelser med syfte att, till förekommande av sammanlevnad mellan
de trolovade före äktenskapets fullbordan, framtvinga vigsel inom viss tid efter lysningen. Tiden
föreslogs än till ett år, än till sex månader, än till två högst tre månader; se bl. a. lagutskottets betänkande
n:r 11 vid riksdagen 1853—1854. Enligt 1828 års kyrkolagsförslag skulle vigsel ej få utan
högst viktiga skäl uppskjutas över sex veckor efter sista lysningen.

297

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. 8 §.

ler i detta ämne utsträckas att avse jämväl den kyrkliga vigseln. Redan vid
tillkomsten av 1908 års lag framhölls såsom icke tillfredsställande att formen för
vigsel inom de främmande trossamfunden ej är av staten bestämd och att staten
också saknar garanti för att de för avslutande av ett äktenskap väsentliga momenten
ingå i de vigselformer, som användas inom dessa samfund. Erfarenheten
visar också att sådana föreskrifter angående vigselformen, vilkas avfattning i
främsta rummet bestämts av kyrkliga hänsyn, icke äro ägnade att med önskvärd
klarhet framhäva vad som civilrättsligt sett är betydelsefullt. Sålunda upplystes
i motion vid 1908 års kyrkomötehurusom det inträffat att statskyrklig vigsel
förrättats utan att någon annan än prästen och brudparet varit tillstädes; den
anvisning om en viss offentlighet, som ligger i åtskilliga vigselritualens uttryck
(»i denna församlings närvaro», »offentligen inför Gfud och denna kristna församling»)
har alltså visat sig icke vara tillfyllest. När, såsom i förslaget sker, frågan
om formfels betydelse för vigsels laga verkan upptages till lösning, utgör även
detta en anledning att i lagen meddela allmängiltiga bestämmelser om vigselns
form.

Till beredande av nödig offentlighet har beträffande så väl kyrklig som borgerlig
vigsel upptagits det nu i fråga om äktenskap inför borgerlig myndighet gällande
stadgande, att förrättningen skall ske i närvaro av släktingar eller andra
vittnen.

I nära anslutning till vad nu gäller om civiläktenskapet innehåller förevarande
paragraf vidare med avseende å varje slag av vigsel, att de trolovade skola, samtidigt
tillstädes inför vigselförrättaren, på hans fråga avgiva sitt ja och samtycke
till giftermålet och därpå av honom förklaras för äkta makar. Att detta innebär,
att nupturient ej må representeras genom ombud och att samtycke ej må
givas under villkor eller tidsbestämning, är uppenbart.

Yad förslaget sålunda innehåller om de trolovades personliga och samtidiga när 1

Av herr O. Bergqvist. Motionen avsåg föreskrift1^ om att| vittnen* städse skulle närvara vid vigseln
och deras namn antecknas i vigselboken. Kyrkolagsutskottet avstyrkte motionen under framhållande bl.
a., att kyrkohandboken oförtydbart förutsätter att vid vigsels förrättande utom prästen och brudparet
även andra personer höra vara tillstädes, varför präst, som underlåter tillse att denna handbokens anvisning
efterföljes, måste anses hava brutit mot sin ämbetsplikt. Utskottets hemställan bifölls av kyrkomötet.

38—123787.

298

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. 8 §.

varo, om ett frivilligt och ovillkorligt äktenskapsavtal och om detta avtals stadfästande
av vigselförrättaren överensstämmer med vad sedan gammalt gäller enligt
den svenska kyrkans vigselritual. En i samband med förarbetena till 1908
års lag verkställd utredning visade ock att inom blott ett av de främmande trossamfund,
vilkas prästerskap av Konungen erhållit rätt att viga, brukades en
vigselform, däri nämnda tre moment ej ingingo 1.

De trolovades på vigselförrättarens fråga avgivna ömsesidiga förklaringar och
den stadfästelse av äktenskapsavtalet, som han meddelar, äro de för äktenskapets
uppkomst nödvändiga beståndsdelarna av vigseln (jfr 9 §). Att inskränka densammas
innehåll till allenast nämnda moment vore dock ej lämpligt. Äktenskapet
bör ingås i en form, som värdigt motsvarar dess höga betydelse för individen
och samhället och som är ägnad både att hos kontrahenterna inskärpa styrkan
och allvaret av de förpliktelser, de ikläda sig genom avtalet, och att i det
allmänna föreställningssättet vidmakthålla känslan av äktenskapets helgd. Att
vigselakten erhåller en sådan högtidlig prägel är tydligen av vikt icke minst
när vigseln förrättas av borgerlig myndighet. I ett land, där civiläktenskap är
obligatoriskt, men staten likväl önskar att makarna låta även kyrkan inviga
deras förbund, kan väl en strävan finnas förklarlig att från den borgerliga förrättningen
avlägsna allt, som kunde komma makarna att mindre starkt erfara behovet
av en stämningsfullare, för känslan mera tilltalande vigselform. I Tyskland har lagstiftaren
sålunda, i syfte att den kyrkliga vigseln skall i största möjliga utsträckning
anlitas jämte den borgerliga, låtit sig angeläget vara att förläna den borgerliga
vigseln en, såsom man inom doktrinen benämnt det, strängt byråkratisk
karaktär, att i allo jämställa den med andra akter av statens rättsvårdande verksamhet.
För en lagstiftning, som bygger på principen om fakultativt civiläktenskap,
vore det däremot utan mening att söka åt den borgerliga vigseln giva en
sådan mera torftig gestaltning. Fastmer blir det en viktig uppgift att tillse, det

1 Det åsyftade samfundet är Nya kyrkans äldsta församling i Stockholm. Dess vigselritual upplystes
dock vara så avfattad, att den förutsatte nupturienternas personliga och samtidiga närvaro ävensom
deras önskan att ingå äktenskap och att genom vigselakt få det helgat och bekräftat. Under utredningen
blev ock meddelat att, ehuruväl inom mosaiska församlingen i Stockholm nyttjades en vigselform,
vari de ifrågavarande tre momenten ingingo, enligt gammal allmänt gällande mosaisk ritus till ett giltigt
äktenskap endast fordras, att brudgummen sätter en ring på brudens finger under uttalande av orden:
med denna ring skall du vara vigd vid mig enligt Moses och Israels lag.

299

T.ag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. 8 §.

den civila formen för äktenskaps ingående såvitt möjligt ej bliver mindre högtidlig
än den kyrkliga. I annat fall kan lätt den farliga uppfattningen vinna insteg,
att civiläktenskapet är eu förbindelse av lägre art än det med kyrklig vigsel
slutna och icke äger samma förpliktande kraft som detta.

Efter beredningens mening är det sålunda en allvarlig brist i nu gällande
rätt att den icke tillförsäkrat den borgerliga vigseln en nog värdig och upphöjd
karaktär. Förrättningen kan för närvarande inskränkas därtill att myndigheten
inhämtar kontrahenternas samtycke till äktenskapet och därpå förklarar dem för
äkta makar. Enligt vad beredningen erfarit hava dock ett flertal borgerliga
vigselförrättare redan nu för sed att med ett för tillfället lämpat tal skänka
akten större högtidlighet. Det bör emellertid icke anförtros åt den enskilde vigselförrättarens
omdöme, huruvida och på vad sätt ett sådant utfyllande av den lagligen
bestämda formen bör äga rum. Beredningen föreslår därför att samtliga
borgerliga vigselförrättare skola hava att följa ett formulär, vars fastställande
synts lämpligen böra överlämnas åt Konungen.1

Den kyrkliga vigseln bör naturligtvis fortfarande bliva en religiös ceremoni.
Förslaget stadgar alltså, i likhet med 1908 års lag, att vid vigsel inom
svenska kyrkan föreskrifterna i kyrkohandboken skola iakttagas och att inom
främmande trossamfund dess kyrkobruk skola vid vigseln följas. * i

1 Såsom exempel på, huru man annorstädes sökt anordna en värdig form för civiläktenskapet,
må kär meddelas innehållet av det formulär, som i Norge tillämpas vid borgerlig vigsel. När kontrahenterna
framträtt för vigselförrättaren, skall han till dem yttra följande: >Da I have fremstillet eder

her med begjaering om åt forenes i egteskap, har jeg, forinden dette sker, i embeds medför åt minde
eder om betydningen og vigtigheten av den förbindelse, I agte åt indgaa. De, der inträde i egteskap,
give hinanden derved et hoitideligt, for hele livet gjseldende tilsagn om kjaerlighed og troskab, hjselp og
bistånd nnder alle livets omvexlinger baade i medgång og modgang. Åt de pligter, egteskapet saaledes
medforer, troligen opfyldes, er grnndvolden for det hele samfnnds velvasre og for familiernes lykke og
tilfredshed. Hvis I derför svige det häfte, I som egtefolk give hinanden, ville I ikke alene forbryde
eder mot det samfund, i hvilket I leve, men ogsaa berede eder selv en nlykkelig fremtid, tilintetgjore
eders livs fred, eders samvittigheds ro. I tillid til, åt I begge vel have overveiet dette, og åt det er
eders fäste forsset åt holde det löfte, I give hinanden, og åt leve sammen, som det sornmer sig egtefolk,

i kjserlighed, endrsegtighet og serbarhed, tilsiger staten eder alle de rettigbeter, der folge med et
lovligt egteskap, men derhos paalsegger den eder ogsaa alle de forpligtelser, som egtefolk have imod
hinanden og mod andre, hvilke forpligtelser I alvorligen formanes til åt opfylde.» Därpå tillspörjer vigselförrättaren
en var av kontrahentorna, om han vill hava den andre till äkta make, och sedan jakande
svar erhållits, avslutar han akten så: »Da I saaledes have tilsagt hinanden åt ville leve sammen i egtestand,
saa er det, jeg paa embe s vegne i kraft af loven erklaerer eder för egtefolk.»

300 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. 8 §.

Äkten- Huru äktenskap skall antecknas i kyrkobok, är föreskrivet i förordningen

sten

registrering.om kyrkoböckers förande den 23 december 1910. Sådan anteckning skall göras
om varje äktenskap, det må hava slutits i kyrklig eller borgerlig form; och där
kyrklig vigsel ägt rum, inom svenska kyrkan eller inom främmande trossamfund,
utgör anteckningen i kyrkoboken den enda registrering av äktenskapet som företages.
Har däremot äktenskap slutits inför borgerlig myndighet, skall, jämlikt
2 § i 1908 års lag, de för giftermålet väsentliga omständigheterna upptagas i
särskilt över sådana ärenden fört protokoll, vilket, där äktenskapet är ingånget
inför kronofogde eller ledamot av magistrat, bestyrkes av vittnen. Ett borgerligt
äktenskap blir sålunda antecknat dels i kyrkobok, dels i särskilt protokoll.

Någon giltig anledning att bibehålla denna dubbla registrering av de borgerliga
äktenskapen lärer emellertid ej förefinnas; den särskilda protokolleringen
har synts beredningen kunna utan olägenhet bortfalla.

I förordningen om kyrkoböckers förande äro meddelade fullständiga bestämmelser
om de anmälningar rörande vigslar och borgerliga äktenskap, vilka
erfordras för verkställandet av vederbörliga anteckningar härom. Beträffande den
anmälningsskyldighet, som åligger borgerlig myndighet eller präst inom främmande
trossamfund, är emellertid föreskrift given även i 1908 års lag (5 §). Då
likväl anmälningsskyldigheten synes böra i sin helhet administrativt regleras,
evad den vilar å präst inom svenska kyrkan eller å annan vigselförrättare, har
förslaget ej upptagit någon bestämmelse om sådan skyldighet.

Den nuvarande ordningen för äktenskaps registrering är otvivelaktigt i
stort sett fullt betryggande. Någon gång torde emellertid för kyrkobokföringen
erforderlig anmälan om äktenskapet icke hava vederbörligen ägt rum och anteckning
i kyrkoboken följaktligen ej heller skett.1 Till yttermera säkerhet har beredningen
därför föreslagit att vigselförrättaren, prästen ej mindre än den borgerliga
myndigheten, skall ofördröjligen giva makarna bevis om vigseln. Redan
nu lärer på sina ställen förekomma att borgerlig myndighet, inför vilken äktenskap
slutits, ej hos sig förvarar protokoll därom, men tillställer makarna en över
äktenskapets ingående upprättad handling.

1 Se diskussion i kyrkomötet 1908 ang. den ovan s. 297 not 1 anmärkta motion.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. ,9 §.

301

9 §•

Det är vigselförrättarens skyldighet att tillse att vid äktenskaps ingående Formfels
stadgade formaliteter iakttagas. Försummar han detta, kan han drabbas a
straffrättsligt ansvar. Däremot kan ej varje formfel tillmätas den vikt att dess giltighet.
förhandenvaro gör vigseln ogiltig. En skillnad måste göras mellan sådana moment
i vigseln, som äro i rättsligt hänseende konstitutiva, och sådana, som sakna
betydelse för vigselns laga verkan.

I flera främmande lagar är frågan om formfels inverkan på vigsels giltighet
löst genom uttryckliga lagbud. Sålunda stadgas i den tyska civillagen såsom
villkor för uppkomsten av ett giltigt äktenskap att de trolovade vid personlig
och samtidig närvaro inför en valförrättare 1 förklarat sig vilja ingå äktenskap
med varandra; tjänstemannen måste hava varit beredd att mottaga deras
förklaringar och dessa få icke vara avgivna under villkor eller tidsbestämning.
Brister det i något av dessa hänseenden, är äktenskapet ogiltigt (nichtig).
Innebörden härav är emellertid olika för olika fall. Har äktenskapet icke
blivit infört i äktenskapsregistret, är det att anse såsom en nullitet (Nichtehe,
matrimomum non existens), som varken parterna eller tredje man behöver respektera.
Oberoende av huruvida ogiltigheten blivit genom dom fastslagen äga sålunda
parterna var för sig ingå nytt äktenskap, de person- och förmögenhetsrättsliga
verkningar, som lagen förknippar med ett äktenskap, utebliva helt och hållet,
o. s. y. Om däremot registrering skett, får formfelet samma verkan som ett publikt
återgångsskäl: äktenskapet blir nichtige Ehe, matrimonium nullum, och
behandlas såsom vore det giltigt, tills dom på ogiltighet fallit. Slutligen blir
ett registrerat äktenskap oaktat formfel af förenämnda beskaffenhet att anse såsom
hade det tillkommit i laga ordning, därest utan att talan om ogiltighet blivit
väckt parterna efter vigseln sammanlevat såsom äkta makar i tio år eller
ock, om endera dessförinnan avlidit, intill dödsfallet, dock i minst tre år. Enligt
den franska civillagen går ett äktenskap åter, om det icke avslutats med vederbörlig
publicitet och inför en vigselförrättare, som ägt behörighet i det förelig -

1 >vor einem Standesbeamten>;
desbeamter offentligen utöfvar en
bristande behörighet.

såsom sådan räknas dock här även den som utan att vara Stansådans
ämbete, såframt ej de trolofvade vid vigseln kände till hans

302

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. 9 §■

gande fallet. Utan direkt stöd i lag antages att förbindelsen är att anse såsom
en nullitet, därest de trolovade ej varit personligen och samtidigt närvarande vid
vigseln och därvid utan villkor eller förbehåll avgivit sitt samtycke till förbindelsen.
Den schweiziska civillagen innehaller ett stadgande i ämnet, som lärer
vara så att förstå att för uppkomsten av ett giltigt äktenskap ej i formellt hänseende
fordras mera än att de trolovade vid personlig och samtidig närvaro inför
en vigselförrättare inom dennes tjänstgöringsområde förklarat sig taga varandra
till äkta. Äro ej dessa fordringar uppfyllda, är äktenskapet en nullitet, men
liksom enligt tysk rätt är för äktenskapets giltighet utan all betydelse att stadgad
lysning ej föregått, att vittnen ej, såsom föreskrivet är, varit tillstädes, att
förrättningsmannen ej varit behörig att viga kontrahenterna i fråga eller att äktenskapet
ej blivit av honom vederbörligen stadfästat. I dansk och norsk rätt
saknas lagbestämmelser. Även enligt dessa rättssystem anses dock vissa grövre
formfel göra äktenskapet till en nullitet; så den omständigheten att ej båda parterna
varit tillstädes vid vigseln, att akten förrättats av en person, som över
huvud saknat vigselbehörighet eller att tillvägagångssättet varit sadant, att ingen
kyrklig eller borgerlig vigsel kan sägas hava ägt rum.

I svensk lag är denna fråga mycket knapphändigt behandlad. Av omedelbart
intresse är endast stadgandet i 2 kap. 12 § giftermålsbalken att om den viger, som
ej är präst, laga vigning bör ske, därest äktenskap är tillåtet. Med detta afll
jämställde lagkommittén och äldre lagberedningen ett annat: att vigsel skett
utan lysning. Denna omständighet torde icke enligt gällande rätt medföra vigselns
ogiltighet.1 Detta är däremot händelsen med vissa andra i lagen ej omhandlade
formfel. Sålunda måste det anses vara oeftergivliga förutsättningar för
vigselaktens laga verkan att kontrahenterna varit personligen och samtidigt närvarande
och att de tillkännagivit sitt samtycke till äktenskapet utan villkor och
förbehåll. Sannolikt äro härmed att likställa även andra fall, såsom att äktenskapsavtalet
icke blivit av vigselförrättaren stadfästat, men synnerligen ovisst är
var gränsen bör dragas. Enligt lagförslagen skulle de där avsedda formfelen medföra
den verkan att äktenskapet gick åter, men enligt gällande rätt lärer påföljden
bliva äktenskapets nullitet i förut angivna bemärkelse.

1 Se K. Maj:ts utslag den 20 nov. 1874 (N. J. A. s. 463); jfr ock lagen om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap den 8 juli 1904, 1 kap. 4 §.

303

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. i) §.

Beredningen liar ansett uttryckliga regler i detta ämne vara i rättssäkerhetens
intresse påkallade. Vid dessas utarbetande har det varit en ledande grundsats att
faktiskt bestående äktenskap bör få upprivas på grund av formfel vid dess ingående,
allenast om felet är av synnerlig betydelse.

Av skäl, som blivit antydda vid behandlingen av frågan om de ofullkomnade
äktenskapens avförande ur lagstiftningen, är det av största vikt att vigselns egenskap
av offentlig förrättning strängt fasthålles. Giftermålsbalkens regel att en
vigsel ej äger laga verkan, om den förrättats av någon, som över huvud saknar
behörighet att viga, måste på den grund upprätthållas. Den omständigheten att
vigseltörrättaren i det särskilda fallet överskridit gränserna för sin kompetens bör
däremot ej inverka på äktenskapets giltighet. Ett stadgande i motsatt riktning
lärer ej vara påkallat av nyss berörda hänsyn; det vore även obilligt om kontrahenterna
skulle bliva lidande på den grund att vigselförrättaren förfarit oriktigt.
Enligt förslaget uppstår sålunda ett giltigt äktenskap, om en präst inom
svenska kyrkan viger dem, som ej äro berättigade till statskyrklig vigsel, eller
om en borgerlig vigselförrättare viger utom sitt tjänstgöringsområde.

Själva förfarandet bör vidare för att äktenskapet må bliva giltigt hava en sådan
gestaltning, att akten klart framstår såsom avsedd att utgöra en vigsel. Med hänsyn
härtill stadgar förslaget såsom villkor för vigselns laga verkan att de trolovade,
samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren, på hans fråga avgivit sitt ja och
samtycke till giftermålet och därpå av honom förklarats för äkta makar, ett stadgande
som, på sätt vid 8 § är antytt, även innefattar att kontrahenterna måste
hava varit personligen närvarande och svarat sitt ja utan villkor och förbehåll.
Dessa avtals- och stadfästelsemoment utgöra enligt förslaget det för vigselns giltighet
väsentliga, och de utöva sin rättsgrundande verkan oberoende av om i andra
hänseenden avvikelser skett från givna föreskrifter. Då här kräves, att parternas
samtycke till förbindelsen avgivits i form av svar på vigselförrättarens frågor och
att dennes stadfästelse tillkommit, går förslaget visserligen något längre än lagstiftningen
i åtskilliga främmande länder, men detta torde desto mindre vara ägnat
att väcka betänkligheter, som i det praktiska livet näppeligen lärer inträffa, att
en förrättning, vilken verkligen avsett att vara och jämväl uppfattats såsom en
vigsel, icke uppfyller förslagets minimifordringar.

Att vigsel ej skall anses ogill på den grund, att vederbörlig lysning ej före -

304 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 4 kap. §.

gått, stadgas uttryckligen i förslaget. Visserligen föreligger i detta fall en möjlighet
att äktenskapet kommit till stånd i strid mot något hinder, som skulle
hava uppdagats, därest lagens föreskrifter iakttagits. Denna möjlighet i och för
sig bör dock ej få inverka på vigselns giltighet. Och kommer efter vigseln hinder
i dagen, lärer frågan huruvida äktenskapet skall gå åter i allo böra bedömas
enligt reglerna i 5 kap. Så som förslagets bestämmelser om äktenskapshinder och
om återgång äro affattade, föreligger ingen anledning att på grund av utebliven
eller felaktig lysning tillmäta ett hinder, som eljest ej skolat äga dirimerande
natur, sådan egenskap. Det har ej ansetts erforderligt att genom uttryckligt
stadgande framhålla, hurusom även försummelse att vederbörligen kungöra äktenskapsbetygs
utfärdande saknar all betydelse i det hänseende, varom här är fråga.

Då i förslaget stadgas, att vigseln i förut berörda fältvall vara utan verkan,
avses naturligtvis att det äktenskap, som till synes uppstått, är att anse såsom
en nullitet; det ger sålunda i intet hänseende upphov till ett äktenskaps
rättsverkningar, och detta förhållande kan såväl av parterna som av tredje man
åberopas, även om ogiltigheten ej är genom dom fastslagen. Så snävt som de
rättsligt betydelsefulla formfelen begränsas i 9 §, kan näppeligen bliva fråga om
att annorledes bestämma deras rättsliga verkan.

5 KAP.

Om återgång av äktenskap.

Enligt kanonisk rätt kan ett äktenskap vara ogiltigt antingen på grund av Allmän
formfel vid dess ingående eller emedan endera kontrahentens samtycke till för- ^versiktbindelsen,
på grund av bristande rättslig handlingsförmåga, tvång, svek eller niska rätten.
misstag, ej är för honom bindande, eller emedan äktenskapet är slutet i strid mot ett
dirimerande äktenskapshinder. Ogiltigheten innebär principiellt att i rättsligt hänseende
skall så anses som hade äktenskapet aldrig blivit slutet. År förbindelsen
formellt lagligen tillkommen, behandlas den dock som ett äktenskap, tills den genom
dom förklarats ogiltig, och om endera eller båda kontrahenterna varit i god tro, räknas
barnen även för framtiden såsom äkta och godtroende make tillgodonjuter
i pri\ aträttsligt hänseende enahanda förmåner, som om äktenskapet varit giltigt
(matrimonium putativum). Den på förhandenvaron av äktenskapshinder beroende
ogiltigheten är stundom ovillkorlig, stundom åter betingad av att ena maken gör
den gällande. Då ett fullbordat äktenskap enligt den katolska kyrkans uppfattning
sedan gammalt anses äga sakramental karaktär och därför icke kan genom
skillnad upplösas, har möjligheten att få äktenskapet hävt genom ogiltighetsförklaring
i katolska länder spelat en ganska betydande roll, delvis förvisso i strid
mot de kyrkliga grundsatsernas anda och mening.

I samma mån som den katolska kyrkan mistat sitt herravälde över äktenskapslagstiftningen
och möjligheten att vinna äktenskapsskillnad vidgats, har väl
läran om äktenskaps ogiltighet förlorat i praktisk betydelse, men även i den
moderna lagstiftningen återfinnas överallt bestämmelser i detta ämne vid sidan av
skillnadsreglerna.

_ De n?a och schweiziska civillagarna skilja i fråga om äktenskaps ogil- Tysk och

tighet av materiella grunder — om den verkan formfel enligt dessa lagar medför
39—123787

306 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

är förut talat — mellan »Nichtigkeit» och »Anfechtbarkeit». Nichtigkeit föreligger,
då äktenskapets upprätthållande anses oförenligt med äktenskapets väsen, med
allmän ordning och sedlighet, och det allmännas representant på den grund har
att inskrida för att få ogiltighetsanledningen konstaterad och förbindelsen upphävd;
vardera maken äger också behörighet att föra talan, så ock envar annan,
vars rätt är av frågan beroende. Anledningarna till sådan publik ogiltighet
äro tvegifte, viss nära förvantskap, bristande rättslig handlingsförmåga hos
endera kontrahenten1 och, enligt tysk rätt, den omständigheten att äktenskapet
blivit ingånget i strid mot stadgat horshinder. Anfechtbarkeit betingas åter
av hänsyn till enskilda intressen och är för handen, då äktenskapet kommit
till stånd på grund av tvång, svek eller misstag eller utan samtycke av
föräldrar eller förmyndare, där sådant erfordras. Talerätt tillkommer här
vederbörande make eller den, vars samtycke till förbindelsen skolat inhämtas.
Bortsett från vad sålunda är stadgat om talerätten, gälla till stor del samma
regler om Nichtigkeit och Anfechtbarkeit. I båda fallen är alltså äktenskapet
under sitt fortbestånd att anse såsom giltigt, och en dom å ogiltighet
har samma verkan, vare sig anledningen är av publik eller privat natur. Beträffande
domens verkan föreligga emellertid väsentliga olikheter mellan tysk och
schweizisk rätt. Enligt den tyska lagen medför domen i ena som i andra fallet
principiellt att äktenskapet skall betraktas såsom från början ogiltigt; domen
icke blott betager äktenskapet alla rättsverkningar för framtiden, utan den
äger tillbakaverkande kraft, så att redan grundade rättsförhållanden bliva att
bedöma såsom hade äktenskapet aldrig kommit till stånd. Förmögenhetsgemenskap
och underhållsplikt makarna emellan anses, t. ex., icke hava uppstått.
Från denna grundsats göras emellertid ganska vittgående undantag. Vad förhållandet
till tredje man beträffar, kan ogiltigheten göras gällande till förringande
av hans rätt mot makarna på grund av rättshandling eller dom allenast om vid
rättshandlingens företagande eller målets anhängiggörande äktenskapet redan var
förklarat ogiltigt eller tredje man hade sig bekant att ogiltighet förelåg. Var
ena maken vid äktenskapets ingående i ond tro, men den andre ej, skall, om denne i

i Enligt schweizisk rätt föreligger Nichtigkeit alltid vid endera kontrahentens sinnessjukdom, oavsett
om sjukdomen innebär förlust av den rättsliga handlingsförmågan; var denna av en blott tillfällig
anledning nteslnten, är åter äktenskapet allenast anfechtbar,

307

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

senare det begär, det förmögen hetsrättsliga förhållandet makarna emellan så bedömas,
som om äktenskapet vid tiden för ogiltighetsförklaringen blivit upplöst
genom skillnad och hans make förklarats därtill vållande; på detta sätt kan
den oskyldige maken vinna ej blott förmåner vid bodelningen, utan även rätt till
underhall för framtiden. Vidare förtjänar anmärkas, att barnen anses såsom äkta,
sa snart någondera maken varit i god tro vid äktenskapets ingående. Helt annorlunda
gestalta sig förhållandena enligt den schweiziska lagen. Huvudregeln
är här att ogiltighetsförklaringen ej verkar tillbaka (ex tunc), utan allenast för
framtiden (ex nunc). Äktenskapet anses, även sedan till återgång blivit dömt,
såsom hade det dittills varit giltigt; det upphör blott att existera för tiden därefter.
Domen inverkar sålunda icke på den rätt, som tredje man redan kan
hava genom avtal eller annorledes förvärvat, detta oberoende av huruvida han därvid
handlat i god tro eller icke. Barnen anses städse såsom äkta. I avseende ä
föräldrarnas ställning till dessa ävensom beträffande bodelningen och makes
ratt till skadestånd och underhåll gälla samma regler som vid äktenskapsskillnad.
Därvid är dock att märka, att jämväl vid äktenskapsskillnad bodelningen så
verkställes, att var och en av makarna får återtaga vad han infört. — Även
sedan ett äktenskap blivit upplöst genom makes död eller genom skillnad, kan
fråga uppstå om dess ogiltighet. Ett publikt ogiltighetsskäl kan enligt tysk
ratt även i dessa fall städse göras gällande och detta, i motsats till vad händelsen
är under äktenskapets bestånd, ej blott i den form att ogiltighetsdom utverkas,
utan även oberoende av sådan dom. Däremot kan en ogiltighetsanledning av
privat natur i allmänhet alls icke åberopas efter äktenskapets upplösning. Dock
kan den taleberättigade maken, då äktenskapet blivit upplöst genom andra makens
död, gorå ogiltigheten gällande medelst anmälan till vederbörande Nachlassgericht,
och då talan blivit väckt före äktenskapets upplösning genom dödsfall eller skillnad,
lärer ogiltigheten kunna av envar åberopas, även om den ej blivit fastställd
genom dom. Enligt den schweiziska lagen äger den omständigheten att äktenskapet
upplöses, såvitt angår ogiltighet av publik natur, ingen annan betydelse
än att offentlig myndighets talerätt bortfaller; däremot torde en privat ogiltighetsanledning
icke vidare kunna åberopas. — Slutligen må tilläggas att båda
lagarna innehålla åtskilliga stadganden, enligt vilka ett äktenskap, behäftat med
sådana fel som här äro i fråga, kan vinna full rättslig giltighet.

Dansk och
norsk rätt.

308 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, o kap.

Enligt dansk och norsk rätt kan ett äktenskap vara att anse såsom en nullitet
ej blott på grund av formfel vid dess ingående utan även av vissa materiella skäl,
nämligen om äktenskap slutits i absolut förbudna led eller av någon som redan var
förenad i äktenskap med annan. Regeln att äktenskapet i dessa fall oberoende av
dom skall anses såsom vore det ej ingånget är dock enligt dansk rätt underkastad
en väsentlig inskränkning. Har ena maken gjort sig skyldig till bigami,
skall enligt uttryckligt stadgande den andre icke lida någon skada pa ara eller
gods, om "och så länge han är i god tro. Denna bestämmelse, som analogiskt
tillämpas då äktenskap slutits i förbudna led, torde berättiga den godtroende
maken att, såvitt detta utan kränkning av den tidigare makens ratt låter sig
göra, försättas i samma läge som om äktenskapet varit giltigt och upphäfts törst
då han vid erhållen kännedom om rätta förhållandet bröt samlivet. År det
hustrun, torde hon äga rätt att behålla mannens namn och stånd; barnen av förbindelsen
äro äkta. Den norska lagen innhåller en likalydande regel, vilken
dock numera är delvis modifierad till sin innebörd.1 Vid sidan av dessa nullitetsanledningar
känna såväl dansk som norsk rätt s. k. relativa ogiltighetsgrunder,
vilka berättiga ena maken att utverka dom på äktenskapets ogiltighet
(omst0telse). Sådan dom medför i princip att äktenskapet betraktas såsom
från början ogiltigt. Efter dansk rätt torde dock undantag gälla i vissa hänseenden,
såsom beträffande barnens börd, och det lärer sta den taleberättigade
fritt att i stället för ogiltighetsförklarmg påyrka äktenskapsskillnad.
Relativ ogiltighet föreligger enligt dansk rätt, då ena maken vid äktenskapets
ingående på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet, tillfällig sinnesförvirring
eller annan sådan anledning saknade rättslig handlingsförmåga, vidare
då ena maken vid nämnda tidpunkt den andra ovetande var impotent
eller behäftad med viss sjukdom och sannolikt även i vissa andra fall av
svek och misstag samt vid grövre former av tvång. Enligt norsk rätt äro
ej alla dessa omständigheter ogiltighetsgrunder. Därest ena maken vid vigseln
saknat rättslig handlingsförmåga, handlat under inflytande av våldsamt tvång
eller misstagit sig beträffande medkontrahentens identitet, anses han väl äga på- *

* Enligt 1854 års arvslag äro sålunda barnen att anse såsom oäkta utan hänsyn till föräldrarnas goda
eller onda tro. Anmärkningsvärt är emellertid att enligt år 1909 framlagda förslag till andringar i

arvslagen barnen i ett

tmngsvart ar emellertid axt eungu ai ‘“““‘“b— °

ogiltigt äktenskap skalle vara,äkta, även om båda föräldrarna varit i ond ro.

309

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

kalla ogiltighetsdom, men däremot är han enligt 3 § i den nya skilsmässolagen
den 20 augusti 1909 allenast berättigad att vinna äktenskapsskillnad, om andra
maken honom ovetande vid äktenskapets ingående var eller hade varit sinnessjuk,1
var behäftad med viss annan sjukdom eller impotens eller »var havande av
annan än maken». Emellertid hava dessa omständigheter icke kunnat till sin
verkan helt likställas med övriga skillnadsgrunder. Den, som vinner skillnad
enligt den nämnda 3 §, är sålunda tillerkänd rätt att påkalla sådan delning av
boet, att vardera maken »forlods» erhåller, vad han infört i boet vid äktenskapets
ingående eller genom arv eller testamente förvärvat under dess bestånd; räcker
boet ej till, sker avkortning proportionsvis. Vidare kan det i dessa fall aldrig
åläggas den make, som vinner skillnad, att bidraga till andra makens framtida
underhåll. De ifrågavarande skillnadsanledningarna intaga sålunda i själva verket
en mellanställning mellan de allmänt vedertagna skillnadsskälen och de typiska
relativa ogiltighetsgrunderna.

Angående övriga europeiska rättssystems ställning till frågan må allenast
nämnas att medan man flerstädes, såsom i England, Frankrike, Österrike, Ungern
och Ryssland, mera konsekvent fasthåller grundsatsen om äktenskapets ogiltighet
allt ifrån dess ingående, man på andra håll, såsom i Nederländerna, Italien och
Spanien, uppställer så betydande undantag från denna princip, särskilt för
fall av god tro hos bägge makarna eller den ene av dem, att man närmar sig
att tillerkänna äktenskapet samma verkningar som ett giltigt äktenskap.

I vissa av våra gamla lagar ävensom i andra medeltida källor möta spår av c ,
i i * i p • ^ bvcfis/c vätts aen

samtida Kanoniska uppfattningen angående äktenskaps ogiltighet. I vad mån utveckling

denna uppfattning verkligen behärskat rättslivet i vårt land under den katolska ^ rätt
tiden är emellertid icke möjligt att avgöra med ledning av dessa sparsamma
upplysningar. Även från de tvenne första århundradena efter reformationens införande
äro underrättelserna i detta ämne synnerligen knapphändiga. Av intresse
är följande bestämmelse i skillnadskapitlet av 1572 års kyrkoordning: »Allestäds

1 Då, enligt norsk rättsuppfattning, envar sinnessjuk saknar rättslig handlingsförmåga och den som
är i saknad därav ej kan med laga verkan sluta äktenskap savtal, är ovisst, vilken betydelse skall
tilläggas skilsmässolagens regel om sinnessjukdom vid vigseln såsom skillnadsskäl. Enligt lagens motiv
får detta stadgande självständig betydelse allenast om äktenskapet blivit ingånget under ett ljust mellanrum
— ett inom psykiatrien synnerligen omtvistat begrepp.

310 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

där äktenskap är olovliga och olagliga bundet, räknas det för ogillt och för intet.
» Kyrkolagens stadganden erbjuda ganska ringa ledning vid bedömandet av
hithörande spörsmål.1 Belysande äro däremot vissa uttalanden av Nelirman i
hans år 1729 utgivna Inledning til then swenska iurisprudentiam civilem. »Man
kan ej rätteligen förstå — heter det — för vilka orsaker äktenskapsskillnad eller
divortium tillätes, med mindre man skiljer detta från declaratione nullitatis eller
då äktenskapet för olagligit varder förklarat: ty därmed upphäves många svårigheter.
I det förra fallet har äktenskapet varit lagligt och kraftigt, men varder
nu upphävit och åtskilt. Vid den senare händelsen visas, att äktenskapet aldrig
varit lagligt, fast eller stadigt, och behöver därföre ej heller någon skillnad.»
En förbindelse av sistnämnda slag medförde icke ett äktenskaps rättsverkningar
för dem, som däri blivit förenade; då nullitetsförklaring meddelats, ägde vardera
parten återtaga vad han i boet infört, men ej tillgodonjuta giftorätt eller annan
sådan förmån. Såsom fall då äktenskapet skulle »förklaras nullum» eller, som
han jämväl uttryckte saken, »såsom olagligit återgå» nämnde Nelirman under åberopande
av vissa bestämmelser i kyrkolagen tvegifte, impotens, som förelegat
redan vid äktenskapets ingående, samt tvång, bedrägeri och misstag angående
brudens jungfrudom.

De regler, 1734 års lag innehåller i ämnet, äro till sin innebörd delvis ganska
oklara. En grundläggande bestämmelse återfinnes i 2 kap. 12 § giftermålsbalken.
Vid sidan av ett stadgande om vigsel, förrättad av den som ej är präst, föreskrives
här, att om präst viger dem, som äktenskap ej bygga må, vigseln skall
vara ogin. Härmed torde allenast vara åsyftade sådana fall, då äktenskapet
blivit ingånget i strid mot de i 2 kap. stadgade hindren på grund av förvantskap,
bristande samtycke i visst fall samt horsbrott, förövat med den person, som den
brottslige sedermera äktat.1 2 Att ogiltighet även i vissa andra händelser skall anses
föreligga är emellertid otvivelaktigt. Sålunda stadgas i 13 kap. 2 § att jämväl överträdelse
av det i denna paragraf uppställda s. k. absoluta horshindret gör äktenskapet
ogiltigt; 5 kap. 3 § och 13 kap. 6 § utgå från att ett äktenskap, slutet
under ett tidigare äktenskaps bestånd, såsom regel icke blir giltigt. Å andra sidan

1 Se särskilt 15 kap. 3 § och 16 kap. 2 § n:r 1, 3 och 4, sä ock 7, 9 och 10 §§.

2 Se dock K. Maj:ts utslag den 24 oktober 1837, den 8 maj 1849 och den 20 december 18o0 (.Backman,
Ny Lagsamling YII s. 4).

311

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

är tydligt att ej varje äktenskapshinder äger upplösande verkan, sålunda t. ex.
icke sorgetid ock bristande avvittring. Att äktenskap i vissa fall kan gå åter,
då vid dess ingående svek övats eller misstag förelegat, ses av 4 kap. 6 § och 13 kap.
7 och 8 §§, Viss ledning beträffande lagens ståndpunkt i ämnet står även att
vinna av reglerna om återgång av trolovning; vad i 4 kap. 1 § säges om trolovnings
ogiltighet på grund av tvång är helt visst att tillämpa även beträffande
äktenskap, helst som i 1 kap. 5 § stadgas att ingen må till giftermål tvingas.1

Den rättsliga innebörden därav att äktenskapet på sådana grunder som de nu
anförda går om intet är för flertalet fall ej närmare angiven i lagen. Redan dennas
vacklande terminologi bär vittne om att lagstiftaren ej nått fram till någon klar
och konsekvent ståndpunkt i denna fråga. Rubrikerna till 4 och 13 kap. tala allenast
om skillnad, ehuru vissa av dessa kapitels stadganden avse återgång, och i 13
kap. 7 § användes ordet skillnad i en dylik vidsträckt betydelse. 14 kap. 4 § säges
tvärtom fästning gå åter, fastän fråga är om skillnad i detta ords egentliga mening.
Eljest användes dock uttrycket att en förbindelse skall gå åter i samma betydelse
som det flerstädes förekommande stadgandet att den skall vara ogin. I denna
bemärkelse säges ock på ett ställe att giftet brytes.1 2 3 * *

För vissa speciella fall innehåller lagen från varandra delvis avvikande regler
om rättsverkningarna av äktenskaps återgång. »Varder kvinna efter vigseln tillvunnen
att annan henne före fästningen lägrat haver», och går äktenskapet på den
grund åter, äger mannen återtaga vad han med sig i boet infört, njuter ersättning för
sina kostnader för fästning och bröllop och har rätt både till de gåvor han fått och
till dem han skänkt.8 Ehuru beträffande hustrun intet stadgande givits, lärer meningen
vara att hon äger samma rätt som mannen att uttaga införd egendom. Till sådan
egendom lärer även vara att hänföra vad make under äktenskapet erhållit genom
arv, gåva eller testamente. Det under äktenskapet eljest förvärvade torde vara
att dela enligt allmänna äktenskapsrättsliga regler. Har någon blivit be 1

Jfr ock 15 kap. 17, 19 och 21 §§ strafflagen.

* 5 kap. 3 § giftermålsbalken. I lagen den 8 jnli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap och förmynderskap talas omväxlande om att äktenskap går åter och att äktenskap förklaras
ogilit, och i 15 kap. 19 och 21 §§ strafflagen användes beteckningen återgång av giftermål; jfr nedan s. 314.

3 13 kap. 7 § giftermålsbalken. Upplöses äktenskapet på grund av otrohet under trolovningstiden,

träda enligt samma lagrum de i kapitlets 1 § stadgade reglerna om hor i tillämpning. Se ock För arbetena

I s. 239—240.

312 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

dragen till äktenskap därigenom att andra maken förtegat att lian var impotent
eller led av obotlig smittosam sjukdom, njuter vid äktenskapets återgång den brottslige
ej giftorätt i boet och är skyldig ersätta all skada. Innebörden av stadgandet
om förlust av giftorätt är ej fullt klar; sannolikt är dock bestämmelsen
så att förstå, att den brottslige ej kan på äktenskapet grunda någon
rätt, utan allenast får uttaga vad från hans sida införts.1 Om någon efter
tillåtelse till omgifte, vunnen enligt 13 kap. 6 § gittermålsbalken, ingått nytt
äktenskap men detta brytes på grund av förra makens återkomst, äger den,
som måste vika, taga »allt det åter utur boet, som han, eller hon, där haver
infört, så ock sin del i det, som de under äktenskapet med egna slöjder avlat.
År det hustru, som vika måste; tage ock därtill morgongåva sin».2 Då här stadgas,
att make äger taga »sin del» i den under äktenskapet intjänade egendomen,
är det ovisst, huruvida härmed skall förstås giftorättsandel i sådan egendom
eller den del, varmed maken kan hava bidragit till förvärvet; det förra antogs av
Nehrman, det senare äger stöd av lagens förarbeten.3 Vad lagen med avseende
närmast å den, som måste vika, stadgar om rätt till införd och under äktenskapet
förvärvad egendom lärer vara att tillämpa även beträffande den omgifte; stadgandets
avfattning torde bero på att denne tänkts i allmänhet komma att sitta
kvar i boet tillsammans med den hemkomne maken. De senast anförda reglerna
torde jämväl äga tillämpning vid återgång av äktenskap, som annorledes än efter
vunnen tillåtelse till omgifte blivit i god tro ingånget i strid mot tidigare förbindelse.
Yad som i övriga av lagen ej särskilt behandlade återgångsfall skall
anses gälla i nu berörda hänseenden är däremot mera ovisst. Av förbindelsens
betecknande såsom ogill lärer väl i princip följa, att vardera maken vid äkten 1

13 kap. 8 § giftermålsbalken. I flera av lagkommissionens tidigare förslag innehöll motsvarande
lagrum en uttrycklig hänvisning till vad som stadgades om förlust av rätt i boet vid bor och förlöpande
Häremot erinrade Svea hovrätt, .om icke det skulle falla för svårt, att den. som i detta mål sme fel
förtiger, skall därföre hava förverkat något av sin inbragte egendom i boet, och om icke i stallet för
de orden: ha ve förverkat samma rätt i boet som här i 1 § förmält är, kunde sättas: då ha ve den
samma ingen rätt till sin makas egendom, utan vare allt som ogjort och betale den andra all skada
och omkostnad etc.» Antagligen var det denna anmärkning, som sedermera föranledde lagrummets
omredigering.

2 5 kap. 3 § giftermålsbalken.

s Förarbetena III s 103. Enligt 1692 och 1694 årens förslag till giftermålsbalk ägde make uttaga
vad han »med sine enskilte slöjder tillverkat», enligt 1713 års förslag det han gitte fulltyga »med egnorn
slöjdom där vunnit hava».

313

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

skåpets återgång äger uttaga vad lian i boet infört, och även beträffande rätten
till vad som under äktenskapet förvärvats ligger närmast till hands att i allmänhet
tillämpa vad i 5 kap. 3 § giftermålsbalken är för visst fall stadgat. Tvivelaktigt
är emellertid, vilket avseende som skall fästas vid den omständigheten,
att ena maken handlat i ond tro vid äktenskapets ingående och alltså kan anses
bära skulden till att äktenskapet, trots återgångsskälet, kommit till stånd. Med
hänsyn dels till de anförda stadgandena i 13 kap. 7 och 8 §§, dels till vad som
enligt 3 kap. 6 § gäller om trolovnings återgång torde det vara befogat att anse
den oskyldiga maken äga rätt till skadestånd.

Barn av sådan förbindelse, varom här är fråga, äro i allmänhet att anse såsom
äkta. Motsatsen torde gälla endast om äktenskapet går åter på den grund
att det är ingånget i förbudna led eller under tidigare äktenskaps bestånd och
ond tro kan läggas hustrun till last.1 Sedan ett äktenskap gått åter, torde
hustrun icke vidare hava rätt att bära mannens namn och följa hans stånd;1 2
hon förlorar troligen även den svenska medborgarerätt, hon genom sitt gifte kan
hava förvärvat. Beträffande förhållandet till tredje man länder återgången ej till
förfång för den rätt han kan hava vunnit mot makarna, medan äktenskapet ännu
formellt bestod, i varje fall icke om han varit i god tro.3 För att äktenskapet
må betagas rättsverkningar i förhållande till tredje man är sålunda av
nöden att till återgång dömes. Antagligen kan ej heller i andra hänseenden den
rättsliga brist, som vidlåder äktenskapet, göras gällande under dettas formella
bestånd.4 Sedan äktenskapet blivit upplöst genom makes död, kunna däremot
åtminstone vissa återgångsskäl åberopas utan att detta först måste genom dom
förklaras ogillt,5 och möjligen gäller detsamma, då skillnad i äktenskapet ägt rum.

Den tudelning av återgångsbegreppet i Nichtigkeit och Anfechtbarkeit, som
göres i de tyska och schweiziska lagarna, saknar väl motsvarighet i den svenska
rätten, men även här har man att skilja mellan återgång i ett publikt intresse,

1 5 kap. 2 § giftermålsbalken, 8 kap. 3—5 och 8 §§ ärvdabalken; K. Maj:ts dom den 1 mars 1907
(N. J. A. s. 82). Såsom av detta rättsfall framgår, är dock frågan föremål för delade meningar.

2 Jfr beträffande äktenskapsskillnad förordningen ang. antagande av släktnamn den 5 december 1901
§ 1 och K. Maj:ts utslag den 2 mars 1911 (N. J. A. s. 96).

3 K. Maj:ts dom den 23 januari 1854 (Schmidt J. A XXVII s. 161).

4 Jfr emellertid N. J. A. 1907 s. 579 (ett justitieråds avvikande mening).

5 K. Maj:ts dom den 1 mars 1907 (N. J. A. s. 82).

40—123787

314

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

då allmän åklagare, åtminstone så länge förbindelsen ej blivit annorledes upplöst,
har rätt och plikt att inskrida, och återgång i endera kontrahentens intresse,
då talan allenast kan föras av honom eller av annan å hans vägnar. Publikt
dirimerande äro t. ex. hindren på grund av förvantskap och bestående äktenskap,
medan tvång, svek och misstag äro återgångsskäl av privat natur.

Lagkommit- I lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag ägnas ganska utförliga

re”*lagberai- bestämmelser åt frågan om »återgång av giftermål», vilket institut här konsekvent
ningensg för-- hålles

isär från »skillnad i äktenskap». Genom att i förra fallet tala om giftermål,
i det senare om äktenskap torde man hava avsett att utmärka, att återgången
beror på det äktenskapsstiftande avtalets ogiltighet, på att själva den rättsliga
grunden för äktenskapet brister, medan skillnad däremot betingas därav att
de faktiska förutsättningarna för det en gång lagligen uppkomna rättsförhållandets
fortbestånd icke längre äro för handen. Återgången uppfattades sålunda
icke som en upplösning av ett rättsförhållande, utan som ett konstaterande av dess
ogiltighet från begynnelsen.1 Ett giftermål skulle enligt förslagen gå åter eller, såsom
det i motiven jämväl heter, dess nullitet uppkomma dels då det slutits i strid mot dirimerande
äktenskapshinder, dels då någon blivit tvungen till giftermål eller visst
slags svek eller misstag förelegat, dels då vid äktenskapets ingående sådana formaliteter
blivit åsidosatta, vilkas iakttagande enligt förslagen utgjorde en förutsättning
för giftermålets laga verkan. Härav framgår att den skillnad, som i modern rätt
göres mellan nullitet och återgång, var främmande för förslagen; dessa ägna
över huvud ingen uppmärksamhet åt frågan, huruvida och i vilken omfattning
giftermålets ogiltighet kan åberopas, fastän återgångsdom ej fallit. Däremot har
naturligtvis motsättningen mellan publika och privata återgångsskäl kommit till
uttryck.

Lagkommitténs regler huru med boet skall förhållas, då giftermål återgår,
äro olika för olika fall. Endast beträffande återgång för det mannen eller kvinnan
tidigare övat lägersmål eller är behäftad med vederstyggliga lyten stadgades
att vardera skulle äga återtaga vad som vid giftermålet i boet införts eller
efteråt förvärvats genom arv, gåva eller testamente och för vad därav ej funnes i

1 För denna uppfattning betecknande är att i förslagen konsekvent undvikits att benämna kontrahenterna
makar; i stället talas om »de gifta» eller om »mannen och kvinnan». Den ingångna förbindelsen
kallas ej heller någonstädes äktenskap.

315

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

behåll hava rätt till ersättning enligt förslagets allmänna regler om bodelning;
vad sedermera kunde finnas kvar i boet skulle tillfalla den oskyldige såsom ett
billigt skadestånd för hans lidande. I övriga fall skulle åter bodelning
ske med iakttagande av de allmänna stadgandena därom, dock att, där ena maken
varit i god tro, men den andre ej, den förre skulle såsom ersättning för sitt
lidande tillgodonjuta all den egendom, som efter lag skolat vara samfälld. Äldre
lagberedningen ansåg det för förstnämnda fall stadgade delningssättet »vara i
sig självt riktigt, enär, då giftermål återgår, verkligt äktenskap ej ägt rum, och
följaktligen giftorätt, såsom en följd av äktenskap, icke heller kunnat uppkomma»,
. men fann en sådan delning omöjlig att verkställa i de flesta fall, då giftermål
går åter först efter längre tids förlopp. De grunder, lagkommittén föreslagit
för bestämmande av den oskyldiga makens ersättningsrätt, ansågos ej kunna i allmänhet
antagas såsom en rättvis påföljd, enär det helt och hållet berodde på
varje bos särskilda beskaffenhet och således på något alldeles tillfälligt, vad
skadestånd den förfördelade parten på sådant sätt erhölle. Med hänsyn härtill
föreslogos följande regler i ämnet. Där om återgång blivit stämt inom år och
dag efter vigseln, skulle angående rätt till återtagande av viss egendom och till
ersättning för vad därav ej funnes i behåll städse gälla vad lagkommittén för
vissa fall föreslagit. Däremot skulle de allmänna bodelningsreglerna alltid tilllämpas,
såframt yrkande om återgång först senare blivit väckt. I ena som i
andra händelsen skulle, där den ene bar skulden till det skedda, den andre njuta
det skadestånd, som kunde prövas skäligt. I båda förslagen stadgades, att återgång
ej skulle lända till förfång för tredje man, som på god tro något med makarna
slutit, medan giftermålet varade, samt att barn, som sammanavlats innan förbindelsen
gått åter, skulle vara äkta, såframt åtminstone den ene av föräldrarna
varit i god tro.

Av det sagda framgår, att den teori, som lagkommittén och äldre lagberedningen
uppställde och i sin terminologi med stor konsekvens genomförde, att
nämligen ett äktenskap, som gått åter, i rättsligt avseende skulle anses såsom
hade det aldrig existerat, icke kunde upprätthållas vid utformandet av de särskilda
reglerna i ämnet. Hänsynen till förhållandena, sådana de gestalta sig i
det verkliga livet, gjorde det nödvändigt att i ganska stor utsträckning låta ett
fullgiltigt äktenskaps rättsverkningar inträda.

316

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

Berednin- Den redogörelse, som nu lämnats för olika rättssystems regler i detta ämne,
gÅtergångs- v^sav vid äktenskapets ingående föreliggande omständigheter som medföra

anlednin- detta häves, ehuru det är i laga form ingånget, äro av två väsentligt olika

gärna. °

slag.

Ett äktenskap kan till en början gå åter, emedan det samtycke make avgivit
till dess ingående icke är av beskaffenhet att vara för honom bindande. Frågan
när äktenskapsavtalet skall anses behäftat med sådana brister, som betaga det
dess laga verkan, kan ej lämnas att lösas enligt de regler, som gälla avtal i allmänhet;
med hänsyn till äktenskapsavtalets stora vikt och den säregna naturen hos
det rättsförhållande, det avser att grunda, äro här särskilda stadganden av nöden. .
I de moderna främmande lagarna finnas också, vid sidan av de allmänna avtalsreglerna,
vilka närmast avse förmögenhetsrättsliga förhållanden, bestämmelser om
bristande rättslig handlingsförmåga, tvång, svek och misstag såsom anledningar
till äktenskaps återgång. I vårt land, där de grundläggande reglerna om förutsättningarna
för en viljeförklarings bindande verkan ännu ej äro i lag fastslagna,
är det så mycket mera angeläget att de brister, som inverka på äktenskapsavtalets
giltighet, bliva klart bestämda. Beredningen har därför i förslaget upptagit uttömmande
föreskrifter om äktenskaps återgång på grund av bristande rättslig
handlingsförmåga, tvång, svek och misstag.

Vid sidan av de nu nämnda anledningarna, vilka måste uppställas därför
att äktenskapet för sin tillkomst förutsätter kontrahenternas ömsesidiga samtycke,
står en annan grupp av återgångsskäl. Huruvida ett äktenskap skall
komma till stånd eller icke är ej kontrahenternas ensak att bestämma; jämlikt
stadgandena om äktenskapshindren gälla här även andra betingelser än
att parterna äga förmåga att med bindande verkan sluta äktenskapsavtal. Yissa
bland dessa betingelser har det ansetts vara så angeläget att i rättstillämpningen
upprätthålla, att äktenskap, ingångna i strid mot dem, förklarats skola hävas.
Dessa s. k. dirimerande hinder hava tidigare utgjort ett betydande antal. Men liksom
de moderna lagstiftningarna upphävt åtskilliga hinder eller inskränkt deras
räckvidd, kan även spåras en allmän tendens att begränsa möjligheten att vinna
återgång för de hinder, som fortfarande gälla. Detta har främst sin förklaring
i en förändrad etisk uppfattning, som medfört en omvärdering av vissa hinders
betydelse och tillägger ökad vikt åt de humanitära hänsyn, vilka tala emot att

317

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, <5 kap.

ett bestående äktenskap npprives i strid mot makarnas vilja. Beredningen har
också haft till en ledande grundsats att äktenskapshindren i så ringa utsträckning
som möjligt böra äga dirimerande verkan.

Bland de i förslaget upptagna hindren komma här framför allt i betraktande förbuden
mot äktenskaps ingående i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag,
mellan syskon eller av den som redan är gift; dessa hinder äro enligt förslaget
publikt dirimerande, det sistnämnda dock allenast under förutsättning att
talan om återgång väckes, innan det tidigare äktenskapet blivit upplöst. Sjukdomshindren
hava i det hela ej tillagts större betydelse i förevarande hänseende än
som följer av de förut berörda principerna om verkan av bristande rättslig handlingsförmåga
och misstag vid äktenskaps ingående; endast så till vida gäller något
annat som make, vilken vid vigseln led av sinnessjukdom eller sinnesslöhet, äger
få äktenskapet hävt, även om han därvid besatt civilrättslig kapacitet, något som
undantagsvis kan vara händelsen. Bristande äktenskapsålder, felande samtycke av
giftoman, åsidosättande av förbudet mot äktenskap mellan ett syskon och det andras
avkomling eller underlåtenhet att iakttaga föreskrifterna om väntetid föranleder
i intet fall äktenskapets återgång.

Beträffande den rättsliga betydelsen därav att ett äktenskap af dylik anledning Rättsverkhäves
är först att avgöra, huruvida detta skall medföra att äktenskapet princi- aTäktenpiellt
sett anses såsom från början ogillt, eller om hävandet skall betraktas såsom skafJ,J^}er''

yang.

en upplösning av äktenskapet med verkan huvudsakligen för framtiden. Förstnämnda
ståndpunkt överensstämmer närmare med vad som i motsvarande fall
gäller å förmögenhetsrättens område, en omständighet som i sin mån lärer hava
bidragit till att lagstiftningen i de flesta länder med större eller mindre stränghet
fasthållit vid densamma. Den rättsliga situation, som här är i fråga, är emellertid
av helt annan art än den, som uppkommer genom ett förmögenhetsrättsligt
avtal. Då, såsom här förutsättes, ett i formellt hänseende giltigt äktenskap kommit
till stånd, hava kontrahenterna under längre eller kortare tid betraktats såsom
äkta makar, och i de flesta fall har åtminstone endera av dem saknat kännedom
om att äktenskapet var behäftat med någon brist i rättsligt hänseende. Man har
sålunda allmänt utgått ifrån att giftermålet medförde sedvanliga rättsverkningar,
och den mångfald rättsförhållanden, som grundlagts medan äktenskapet bestod,
hava gemenligen tillkommit under nämnda förutsättning. Det skulle leda till synner -

318

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

ligen obilliga konsekvenser, om efter äktenskapets hävande vid det rättsliga bedömandet
skulle bortses ifrån att äktenskapet existerat, detta så mycket mera
som här icke blott gäller ekonomiska intressen utan även sådana av ideell
natur. Såväl humanitetens som rättssäkerhetens fordringar bliva otvivelaktigt
bäst tillgodosedda, därest förhållandena, sådana de gestaltat sig under äktenskapets
fortvaro, i minsta möjliga omfattning upprivas genom dess hävande.
Endast om så sker, kommer lagen i överensstämmelse med det verkliga livets
krav. Det system, som bygger på regeln om äktenskapets ogiltighet från första
början, fullföljer den uppgiften att, då vigsel ägt rum under här avsedda omständigheter,
så att säga göra det skedda ogjort. Genom att på detta sätt
sluta ögonen till för de faktiska förhållandena vinner emellertid lagstiftaren
föga för det angivna syftet, och de fördelar, som möjligen uppnås, äro av övervägande
teoretisk art och äga ringa vikt i jämförelse med de förut påvisade
praktiska betänkligheterna. Visserligen är det angeläget att ej den, som i ond
tro ingår eu förbindelse av förevarande natur, må kunna genom giftermålet tillskansa
sig fördelar, men denna synpunkt kan lika väl vinna beaktande, fastän
äktenskapet i princip tillägges sedvanliga rättsverkningar.

Det förut sagda äger sin tillämplighet vare sig, såsom i Tyskland, ogiltigheten
måste genom dom fastslås eller, såsom i Danmark och Norge för vissa fall är
händelsen, äktenskapet anses såsom en nullitet ipso jure. Denna regel att
ogiltigheten kan oberoende av dom göras gällande utav envar har i det norska
förslaget bibehållits för det fall att ett äktenskap blivit ingånget i indispensabla
förbudna led eller av den, som redan var gift. Vad som dikterat denna ståndpunkt
är framför allt den uppfattningen, att det vore något för rättsmedvetandet
sårande, om ett äktenskap, ingånget i strid mot något av dessa hinder, enligt
lag skulle räknas såsom giltigt, tills det blivit genom dom annulerat. Detta
må -väl innebära en viss sanning. Men emot denna lösning av frågan yppa
sig, förutom de skäl som förut anförts mot ogiltighetsteorien över huvud, även vissa
andra invändningar. Principen, som är främmande för de nyaste rättssystemen,
kan stundom tänkas i tillämpningen föra därhän att en bestående förbindelse mellan
man och kvinna, vilken i lagens former sanktionerats såsom ett äktenskap, bedömes
än såsom giltigt äktenskap, än såsom lös könsförbindelse; särskilt kan frågan
huruvida nullitet föreligger på grund av naturlig släktskap mellan kontrahen -

319

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

terna bliva olika besvarad av olika myndigheter. Detta är emellertid icke förenligt
med skyldig hänsyn till äktenskapets helgd, till makarnas och deras närmastes
intressen och till kravet på reda, klarhet och stadga beträffande detta för samfundslivet
grundläggande rättsförhållande.1 Av det norska förslagets ståndpunkt
är det vidare en oundgänglig konsekvens att spörsmålet om äktenskapets ogiltighet
kan bringas under domstols prövning av en var, som har något om än så
obetydligt intresse av att få rätta förhållandet konstaterat. En så vidsträckt
möjlighet att angripa ett bestående äktenskap kan emellertid lätt föranleda missbruk.
Den grundsatsen synes därför böra upprätthållas att frågan, huruvida en
förbindelse, som slutits genom laga vigsel, är ett giltigt äktenskap eller icke,
städse skall avgöras en gång för alla, med bindande verkan för och mot alla.

De förut berörda rättssystem, vilka i princip hylla ogiltighetsteorien, erbjuda
lika många exempel på vilken vansklig, ja olöslig uppgift det är att konsekvent
upprätthålla denna grundsats. Lagstiftningen har i allt större utsträckning
nödgats giva vika inför omöjligheten att stryka ett streck över alla de rättsverkningar,
till vilka äktenskapet under sin fortvaro givit upphov. Mest belysande
i detta hänseende är den schweiziska lagen, där talet om äktenskapets
Ogiltighet knappast är mera än ett tomt ord. Men under sådana förhållanden
synes det vara riktigast att helt övergiva denna uppfattning. En riktig utgångspunkt
för frågans lösning vinner man enligt beredningens förmenande, om man icke
betraktar atergangsdomen såsom en förklaring att den rättsliga grunden för äktenskapet
är bristfällig och att följaktligen intet giltigt rättsförhållande uppstått, utan
antager att, så snart formellt giltig vigsel ägt rum, ett verkligt äktenskap föreligger
och i återgången ser en upplösning därav. Detta betraktelsesätt lärer ock
bäst överensstämma med den hos oss redan härskande rättsåskådningen. Visserligen
giva den gällande rättens bestämmelser om återgångs rättsverkningar i
mycket uttryck åt ogiltighetsteorien, vilken också tidigare varit i vårt land

Om såsom huvudregel uppställes, att ett äktenskap, ingånget medan endera parten var bunden av
ett tidigare gifte, skall anses ipso inre ogiltigt, kunna ganska stötande konsekvenser föranledas av
det i alla tre förslagen mötande undantagsstadgandet att det senare äktenskapet vinner full giltighet,
såframt det tidigare upphör, innan talan blivit väckt i syfte att få ogiltigheten en gång för alla fastslagen.
Det kan nämligen då tänkas inträffa att ett äktenskap enligt lag blir att anse såsom giltigt,
oaktat dess egenskap av tvegifte med framgång gjorts gällande i rättegångsväg, låt vara ej genom sådan
talan som nyss sades.

320 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

antagen, men numera lärer återgång allmänt fattas såsom en med äktenskapsskillnad
sidoordnad form av äktenskaps upplösning och rättsförhållandets hävande
för framtiden anses vara den förnämligaste effekten även av återgångsskälet.1

Vad nu sagts kunde möjligen synas konsekvent leda därtill att man, med tillgodogörande
av det uppslag för ämnets legislativa behandling, som innehålles i
den norska skilsmässolagen, sammanförde de fall, om vilka här är fråga, med
skillnadsinstitutet till en i sina huvuddrag enhetlig reglering. Detta är dock
beträffande återgång på grund av publikt dirimerande hinder redan med hänsyn
till den nedärvda rättsåskådningen icke möjligt. En distinktion mellan
äktenskapsskillnad och vad vi kalla återgång göres överallt i den främmande
rätten och förutsättes i 1902 års Haagkonvention, även om denna icke påbjuder
en sådan. Det är ock i internationellt-rättsligt hänseende av betydelse att
denna distinktion upprätthålles; medan skillnadsanledningarna enligt internationellt-privaträttsliga
regler i allmänhet bedömas efter lagen i mannens hemland
vid tiden för äktenskapets upplösning, prövas frågan om äktenskapets återgång efter
vardera makens nationella lag vid tiden för vigseln. Om av nu anförda skäl begreppen
återgång och skillnad icke lämpligen kunna förenas till ett enua, ateistår
att se till, huruvida icke, såsom i den norska lagstiftningen skett, gränsernas
för det senare institutet böra utvidgas på bekostnad av det loma. Ett sådant
tillvägagångssätt vore tydligen berättigat allenast under förutsättning att i vissa
fall, då enligt den gällande rättens principer äktenskapet borde gå åter, rättsverkningarna
för framtiden skulle bestämmas i närmare anslutning till reglerna
om äktenskapsskillnad i egentlig mening än till stadgand.ena beträffande återgång
i allmänhet. På skäl, som beredningen i det följande skall angiva, bör emellertid
detta icke bliva händelsen, utan böra tvärt om alla återgångsfall ställas på samma
linje, och under sådana förhållanden saknas varje anledning att här följa den gällande
norska lagstiftningens exempel. Dess ståndpunkt är också uppgiven i det
norska förslaget och har ej heller i det danska vunnit efterföljd.

1 Såsom ett uttryck för denna uppfattning må anföras följande anmärkning av högsta domstolen vid
granskningen av lagkommitténs förslag till giftermålsbalk 6 kap. 12 §: »tid lagförslaget så väl i denna
§ som i 9 § av nästföregående kapitel, om återgång av giftermål, gjordes den anmärkning att, när vigsel
skett av präst och ett verkligt äktenskap således ägde rum, borde, vid upplösningen därav, konsistorium
hädanefter, såsom hittills övligt varit, skiljobrev meddela.»

321

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap.

Av den angivna uppfattningen utav återgångens natur följer ingalunda att
dess rättsverkningar måste bliva i allo desamma som äktenskapsskillnadens. Återgångs-
och skillnadsskälens olika beskaffenhet och deras egenskap att hänföra
sig, de förra till omständigheterna vid äktenskapets tillkomst, de senare till förhållandena
under dess bestånd, måste vinna tillbörligt beaktande. Men denna
olikhet behöver ej och bör ej leda till ett generellt upphävande av ett återgånget
äktenskaps rättsverkningar, utan dessa böra hållas vid makt, till den del ej berättigade
intressen därigenom skulle trädas för nära.

Den tanke, vilken sålunda lagts till grund för behandlingen av detta institut,
bör naturligtvis komma till synes redan genom den beteckning, som i Jagspråket
användes därå. Beredningen har ansett detta bäst ske därigenom att de i gällande
rätt stundom förekommande på ogiltighetsteorien tydande uttrycken »återgång
av giftermål» och »äktenskaps ogiltighet» undvikas och i stället konsekvent
användes beteckningen »återgång av äktenskap», vilken, såsom nämnts, redan för
närvarande hos oss lärer fattas såsom avseende en form av äktenskaps upplösning;
att på förmögenhetsrättens område talas om avtals återgång i annan bemärkelse
lärer ej böra tilläggas avgörande vikt.

Så som beredningen fattar innebörden av att ett äktenskap går åter, ter det
sig naturligast att vid utformningen av reglerna om återgångs rättsverkningar i
största möjliga utsträckning hänvisa till vad som stadgas om äktenskapsskillnad.
Härigenom lärer ock följdriktighet vid handläggningen av de sparsamt förekommande
återgångsfallen bäst befordras. I förslaget har därför upptagits en bestämmelse
av innehåll att i fråga om verkan av återgång i allmänhet skall gälla
vad förslaget stadgar om äktenskapsskillnad. Från denna huvudregel göras emellertid
ganska vittgående undantag. Det viktigaste av dessa angår bodelningen,
som av skäl, dem beredningen i det följande skall närmare utveckla, ansetts böra
verkställas med iakttagande av att den egendom, en var av makarna vid vigseln
infört i boet eller efteråt förvärvat genom arv, gåva eller testamente, städse räknas,
såsom hade den varit den makes enskilda. Även beträffande makes rätt till
skadestånd innefattar 5 kap. vissa avvikelser från vad i 6 kap. stadgas om äktenskapsskillnad,
någon underhållsskyldighet föreligger här icke efter äktenskapets
upplösning, och slutligen har för vissa fall av äktenskaps återgång mannen till 41—123787.

322 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 1 §.

erkänts befogenhet att få hustrun frånkänd rätten att bära hans namn, ett stadgande
som saknar motsvarighet i 6 kap.

Liksom i främmande modern lagstiftning har till särskild behandling upptagits
frågan om och i vilken utsträckning reglerna om äktenskaps återgång kunna
bringas i tillämpning, sedan äktenskapet blivit upplöst genom äktenskapsskillnad
eller dödsfall.

De nu i sina huvuddrag angivna reglerna om återgångs rättsverkningar äro
avsedda att vinna tillämpning, vare sig återgångsskälet är av publik eller privat
natur. Måhända kunde invändas, att de vore mindre väl avpassade för den förra
händelsen, d. v. s. då äktenskap slutits i indispensabla förbudna led eller av
någon som redan var gift^ det kunde anses stötande att en dylik föibindelses
rättsverkningar i samma utsträckning som eljest få bestå, sedan till återgång
blivit dömt. Att beredningen det oaktat ej ansett någon särställning höra inrymmas
åt dessa fall beror framför allt därpå att de skäl, vilka i det föregående
åberopats till stöd för återgångens behandling såsom en form af äktenskaps
upplösning, här ofta göra sig gällande med särskild styrka. Det kan nämligen
ganska lätt inträffa, att ett äktenskap blivit i god tro ingånget och länge bestått,
innan förvantskapen mellan kontrahenterna eller fortvaron av enderas tidigaie,
såsom upplöst ansedda äktenskap uppdagas. Icke heller får det förbises, huru mycket
lagreglerna i detta föga praktiska ämne vinna i koncentration och lättfattlighet,
om en tudelning av återgångsinstitutet undvikes, motsvarande den som gjorts i
det norska förslaget och vissa främmande lagar. 1

1 §■

Publikt cliri- I denna paragraf behandlas de fall, då allmän åklagare är pliktig att yrka återTenskapshin-
gång av äktenskap; med andra ord, det angives här vilka äktenskapshinder äga
der (2 kap. publikt dirimerande verkan. Sådan verkan tillkommer enligt förslaget dels de in7’
9§°§). dispensabla släktskapshindren, d. v. s. släktskap i rätt upp- och nedstigande led

samt mellan syskon (2 kap. 7 §), dels rätt upp- och nedstigande svågerlag (2 kap.
9 §), dels ock bestående äktenskap (2 kap. 10 §).

Regeln att ett äktenskap, som slutits i nyssnämnda förbjudna led, skall genom
offentlig myndighets ingripande bringas att upphöra är ovillkorlig. Härutinnan

Lag om äktenskapa ingående och upplösning, 5 kap. 1 §. 823

överensstämmer förslaget med såväl svensk gällande rätt som nyare utländsk lagstiftning.

Däremot medger förslaget att ett äktenskap, ingånget medan någon av kontrahenterna
var i äktenskap förenad med annan, kan i visst fall få bestå. Att sålunda
undantag äger rum från föreskriften om det senare äktenskapets återgång
har även sin motsvarighet både i vår gällande rätt och i främmande lagar, men
undantagsbestämmelsens räckvidd är i skilda rättssystem ganska växlande. Villkoren
enligt gällande lag för att ett äktenskap, slutet av den som redan är gift,
må fa äga bestånd innefattas i senare delen av 13 kap. 6-§ giftermålsbalken.
Den gemensamma förutsättningen för bestämmelserna i detta lagrums båda delar
är att mannen i lovligt ärende reser utrikes och sedan blir länge borta utan att
låta hustrun veta var lian vistas. I förra delen av paragrafen behandlas det fall
att hustrun får kunskap om hans vistelseort; hon kan i sådan händelse, om vissa
närmare anvgivna villkor äro uppfyllda, utverka sig äktenskapsskillnad vid rätten
och skiljebrev av domkapitlet. Den senare delen åter inledes med orden »nu är ej
vån att få veta, om den bortreste lever eller var han sig uppehåller», och ger domaren
befogenhet att, efter förloppet av sex år eller, om goda skäl därtill äro, kortare
tid och sedan mannen blivit efterlyst, »annat äktenskap tillstädja». Rättens
beslut innebär i detta fall blott en tillåtelse för den hemmavarande maken att
träda i nytt gifte, ej en upplösning av äktenskapet. Lagstiftaren har funnit ett
beslut om upplösning icke berättigat, enär någon skuld hos den bortreste ej bevisligen
föreligger, och ej heller lämpligt, då rättens åtgärd delvis bygger på antagandet att
den bortreste avlidit och att äktenskapet sålunda redan är genom döden upplöst.1
Därest nu hustrun begagnat sig av sådan tillåtelse och antagandet om mannens
död sedermera befinnes vara oriktigt, föreligger en rättskollisiou mellan de båda äktenskapen.
Om dennas lösning innehåller lagrummet följande: »Kommer den förre sedan
hem igen, och visar laga förfall med fulla skäl, och att han ej kunnat giva kunskap
om sig; träde då han till sin hustru, och den senare vike. där dem ej annorledes
åsämjer; och den ledige have våld, att gifta sig med en annan.» Den om- 1

1 Jfr Nehrman, Föreläsningar över giftermålsbalken s. 199: Infinner han sig ej inom 6 år ifrån den
tid, då man hade sista efterrättelsen att han levde, må domaren tillåta den hemmavarande träda i annat
äktenskap, ty då är anledning att tro det han döder är; och därföre brukas här intet skiljebrev som i
förra händelsen.

324 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 1 §.

ständigheten allena, att förre mannen ännu levde vid det senare äktenskapets ingående,
rubbar följaktligen icke dettas bestånd. Ej heller hans hemkomst föranleder
med nödvändighet att det senare äktenskapet skall hävas. Det allmänna vidtager
ej någon åtgärd för dess upplösning. I första hand är det överlåtet åt den hemkomne
att göra sina anspråk på hustrun gällande, och de tre makarna kunna sig
emellan uppgöra, vilketdera äktenskapet skall forthestå. Någon särskild form för
dylik uppgörelse är ej föreskriven.

Av skäl, som angivas vid 6 kap. 6 §, har förslaget ej upptagit institutet tillåtelse
till omgifte. Naturligtvis kunna dock även enligt förslaget förhållandena
så gestalta sig, att ett strängt genomförande av regeln om återgång av äktenskap,
slutet av den som redan var gift, blir i hög grad obilligt. Så är fallet, därest
ena maken, efter det den andre förklarats skola anses för död, ingått nytt äktenskap
och det sedermera, kanske först efter många års förlopp, befinnes att den
dödförklarade väl nu ej längre lever, men dock var vid liv när det senare äktenskapet
slöts. En liknande situation kan uppstå, när eljest oriktigt antagits, t. ex.
på grund av en felaktig dödsattest eller en här i riket ej gällande utländsk dom
å skillnad eller återgång, att det tidigare äktenskapet blivit upplöst. Och även
där det nya äktenskapet möjliggjorts genom att den omgifte fördolt sitt tidigare
gifte, kan en återgång på grund av ifrågavarande äktenskapshinder stundom innebära
en onödig hårdhet.

Beredningen, som för alla dessa sällsynta fall velat giva en enhetlig bestämmelse,
har ansett det lämpligen böra i allmänhet gälla att återgång ej äger rum,
därest det tidigare äktenskapet redan är upplöst. När detta ej längre består, är
en återgång ej påkallad i förra makens intresse, och ur samhällets synpunkt skulle
eu tvångsupplösning av äktenskapet vara utan värde, då ju makarna vore oförhindrade
att omedelbart låta ånyo sammanviga sig. Ej ens för det fall, att bada
makarna vid äktenskapets ingående voro i ond tro, skall därför till återgång dömas,
och för frågan om det senare äktenskapets bestånd skall det vara utan betydelse,
om det är genom dödsfall eller genom skillnad eller återgång, som det
förra äktenskapet upphört. Har emellertid talan om återgång av det senare äktenskapet
blivit väckt, vore det säkerligen ofta för rättskänslan i hög grad stötande,
om det tidigare äktenskapets först därefter inträffade upplösning skulle komma
återgångsprocessen att avstanna. Bestämmelsen i förslaget att återgång ej äger

325

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 1 §.

rum, därest det tidigare äktenskapet är upplöst, har därför förknippats med det
förbehåll att talan om återgång ej blivit väckt.

Har den omgifte hemlighållit sitt tidigare äktenskap och hans make i senare
gittet således varit i god tro, äger denne, oavsett nyss anmärkta bestämmelse,
vinna återgång av äktenskapet enligt reglerna i 3 § 4. Det är i sådant fall ej
äktenskapsbindret i och för sig, utan andra makens bedrägeri, som utgör grunden
för hans talan. Denna blir därför ock underkastad föreskrifterna i 3 § om
preskription.

Till jämförelse med förslagets ståndpunkt i förevarande hänseende må nämnas
— frånsett förhallandena när make förklarats död eller försvunnen — ett äktenskap,
slutet av den som redan är gift, städse är enligt tysk och fransk rätt
ogiltigt, så framt det tidigare äktenskapet självt är giltigt. Närmare förslaget
står den schweiziska civillagen. Enligt denna är >Nichtigerklärung» av det senare
äktenskapet utesluten, därest den omgiftes senare make var i god tro vid vigseln
och det förra äktenskapet sedermera upphört.

Flerstädes har lagstiftaren låtit sig angeläget vara att den, vars make förklarats
för död eller försvunnen, må kunna ånyo ingå äktenskap utan att äventyra
att det senare äktenskapet, därest förra maken finnes vara vid liv, måste vika för
det äldre. De stadganden i 13 kap. 6 § giftermålsbalken, för vilka nyss redogjorts,
tjäna i sin mån detta syfte. De torde nämligen kunna tillämpas även
där den dödförklarades make trätt i nytt gifte med stöd av förklaringen, utan att
särskild tillåtelse att ingå annat äktenskap meddelats. I Tyskland överensstämmer
lagstiftningen härutinnan tämligen nära med vår gällande rätt. Enligt den
tyska civillagen äger den dödförklarades make ingå nytt äktenskap med stöd av
dödförklaringen allena. Denna innefattar dock ej en upplösning av det tidigare
äktenskapet, och den möjlighet föreligger alltså, att det äldre äktenskapet består
när det senare ingås. Till ordnande av förhållandena stadgar därför lagen att det
tidigare äktenskapet blir upplöst genom det senare giftermålet, under förutsättning
dock att ej båda kontrahenterna därvid hade sig bekant att den försvunne
levde vid dödförklaringen. Om emellertid den dödförklarade finnes vara vid liv,
kan vardera maken i det nya äktenskapet vinna återgång därav, så framt han ej
vid äktenskapets ingående visste att den dödförklarade då levde. Sker återgång,
torde av den tyska lagens allmänna principer om verkan av återgång följa att det

326 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 1 §.

äldre äktenskapet omedelbart vinner full rättslig styrka, utan ny vigsel eller däremot
svarande publicitetsåtgärd. Även enligt finsk rätt (lag den 23 april 1901)
äger den, vars make blivit för död förklarad, att utan särskild tillåtelse ånyo träda
i gifte. Har han ingått nytt äktenskap och finnes den dödförklarade sedermera
vara vid liv, skall äktenskapet gå åter, där den omgifte yrkar det och med sin
förra make inför domstol åsämjes att återupptaga äktenskapet med honom. Slutligen
må erinras om den lösning frågan erhållit i den schweiziska lagen. Denna
ställer till den hemmavarande makens förfogande, att användas efter det andra
maken förklarats »verschollen», en särskild med äktenskapsskillnad närmast jämförlig
form för äktenskapets definitiva upplösning, och den fordrar att äktenskapet
skall vara sålunda upplöst, innan den hemmavarande må träda i nytt gifte.
Huvudsakligen samma rege.l gäller i Danmark och Norge. Då nu förslaget, på sätt
vid 2 kap. 10 § utvecklats, ej anslutit sig till det schweiziska systemet utan bygger
på samma uppfattning av dödförklaringens betydelse som den tyska och finska rätten,
kunde det ifrågasättas, huruvida ej förslaget också borde upptaga särskilda bestämmelser
ägnade att trygga det med stöd av dödförklaringen slutna äktenskapets
bestånd.

Att överlämna åt makarnes val, huruvida det förra eller det senare äktenskapet
skall gälla, vore dock ej tillfredsställande. Evad avgörandet ankomme främst
på den dödförklarade själv (svensk rätt), på den omgifte (finsk rätt) eller på vardera
maken i senare äktenskapet (tysk rätt), ligger den faran nära att valet kommer
att träffas av hänsyn, som från samhällets synpunkt ej äga tillbörligt värde.
Redan lagkommittén fann ock en dylik valrätt icke lämpligen böra bibehållas.
Mera välgrundad vore onekligen en regel av innehåll att det nya giftermålet medförde
det tidigare äktenskapets upplösning, utan möjlighet till dess återupplivande.
Ej heller en sådan regel har dock beredningen upptagit. Det har ej ansetts nödigt
att, vid sidan av äktenskaps upplösning genom dödsfall, återgång eller skillnad,
ställa ytterligare en särskild upplösningsform för det visserligen tänkbara
men knappast i verkligheten förekommande fall, att den hemmavarande maken
med stöd av dödförklaringen trätt i nytt äktenskap och den dödförklarade sedermera
befinnes vara vid liv. Man lärer desto hellre kunna bortse från en sådan
möjlighet som, enligt förslaget, den hemmavarande maken skall kunna vinna verklig
äktenskapsskillnad under de förhållanden, vilka nu, jämlikt 13 kap. 6 § gifter -

327

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 1 och 2 §§.

målsbalken, berättiga honom att erhålla allenast en tillåtelse till omgifta. Olämpligt
vore ock — vad emellertid vid en regel om det förra äktenskapets upplösning
genom den nya vigseln icke synes kunna undvikas — att göra upplösningen beroende
av, att åtminstone ena maken i senare äktenskapet ingått detsamma i god
tro. Huruvida ett äktenskap, som den dödförklarade slutit under sin bortovaro,
finge äga bestånd, kunde sålunda ankomma på det ovissa och för nämnda fråga
skäligen främmande spörsmålet, om den hemmavarande makens nya make varit i
god tro eller ej. Att anspråken på reda och klarhet i statusfrågor icke skulle
härigenom bliva vederbörligen tillgodosedda lärer vara tydligt. I nu förevarande
fråga avse de danska och norska förslagen ej ändring i gällande rätt.

Med avseende å bestämmelserna i sista stycket av denna paragraf må anmärkas,
hurusom åklagaren är pliktig att yrka äktenskapets återgång, även om båda makarna
varit i god tro och således ansvar för äktenskapets ingående ej kan ådömas
dem. Enligt danska förslaget lider regeln om åklagarens åtalsplikt den inskränkning,
att justitieministeriet kan besluta uppskov med sådant åtal, särskilt
när anledning finnes därtill att det senare äktenskapet inom kortare tid skall
genom skillnad upplösas. 2

2 §•

Jämlikt 2 kap. 5 § må den, som är sinnessjuk eller sinnesslö, ej träda i äkten- Sinnessjukskap.
Har detta förbud blivit åsidosatt, komma de i förevarande paragraf sin°Msslöhet
givna återgångsregler i tillämpning. (-8 kap. 5 §).

Om återgång av äktenskap för ena makens sinnessjukdom eller sinnesslöhet
innehåller gällande lag intet uttryckligt stadgande. I 13 kap. 8 § giftermålsbalken
föreskrives emellertid att återgång äger rum, därest någon, som dragés med obotlig
smittosam sjukdom, förtiger det och svikligen förleder annan till giftermål
med sig; och att detta lagbud kan vara att tillämpa även vid ena makens sinnessjukdom
eller sinnesslöhet synes framgå av en jämförelse med de om återgång av
fästning givna bestämmelser i 4 kap. 2 § giftermålsbalken. Återgång jämlikt
13 kap. 8 § giftermålsbalken kan ej yrkas av annan än den sjukes medkontrahent.

Därest såsom i regeln är händelsen, den sinnessjuke eller sinnesslöe saknat rättslig
handlingsförmåga vid vigseln, lärer dock han kunna på denna grund vinna

328

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 2 §.

återgång. Talerätt torde däremot ej ens under nyssnämnda förutsättning tillkomma
allmänna åklagaren.

I de nya tyska och schweiziska lagarna är ifrågavarande ämne underkastat
regler, väsentligen avvikande från vår gällande rätt. Bortsett från de sällsynta
undantagsfall att sinnessjukdomen eller sinnesslöheten ej uteslutit rättslig handlingsförmåga,
överensstämma de nämnda lagarna däruti att ett äktenskap är
»nichtig», så framt ena maken vid vigseln var sinnessjuk eller sinnesslö. Rätt att
yrka äktenskapets ogiltighet tillkommer således ej blott denna make; vederbörande
myndighet kan ock föra talan därom, och andra maken har sådan talerätt även
om han vid vigseln hade sig makens tillstånd bekant.1 Enligt tysk rätt blir
dock äktenskapet att anse såsom från början giltigt, om den make, som vid vigseln
var civilrättsligt inkapabel, godkänner det efter vunnen rättskapacitet, och enligt
den schweiziska lagen må, sedan det psykopatologiska tillståndet upphört, blott
makarna själva föra talan om »Nichtigerklärung». Sistnämnda lags nu angivna
regler gälla även för de undantagsfall, då den sinnessjuke eller sinnesslöe ägt
rättslig handlingsförmåga; liksom sinnessjukdom2 enligt den schweiziska lagen
städse utgör äktenskapshinder, så är ock hindrets upplösande verkan för alla fall
densamma. Enligt den tyska lagen lärer däremot ena makens sinnessjukdom eller
sinnesslöhet i nyss nämnda undantagsfall ej inverka på äktenskapets giltighet i
vidare mån än att andra maken kan vinna återgång enligt det allmänna stadgandet
om misstag rörande makes personliga egenskaper (§ 1333).

Det norska förslaget ansluter sig närmare till förutnämnda främmande lagar
än fallet är med de svenska och danska. Den omständigheten, att ena maken
vid vigseln var »sindssyk», skall väl även enligt det norska förslaget blott giva
anledning till äktenskapets »omstötelse», ej göra det ogiltigt; men omst0telse
skall kunna yrkas av åklagaremyndigheten, om den »av hensyn til den sindssykes
tarv eller ipvrig finder dette paakrsevet.» Beredningen har däremot, i överensstämmelse
med vår gällande rätt och även med det danska förslaget, ansett att
allenast makarna böra i nu ifrågavarande fall äga föra talan om återgång. Att
en sinnessjuk eller sinnesslö lever i äktenskap kan tydligen ej i och för sig anses
stridande mot god ordning och sedlighet. Ej heller av omtanken för den sinnes -

1 Även tredje man kan fora talan om äktenskapets ogiltighet.

2 Om detta begrepps omfattning enligt den schweiziska lagen, jfr ovan s. 171.

329

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 2 §.

sjuke eller sinnesslöe synes (let påkallat att talerätt förbehålles (let allmänna; måhända
har han genom giftermålet vunnit en bättre vård än eljest skulle ägnats
honom. Väl bleve den sinnessjuka makens intressen uppenbarligen ej i erforderlig
grad tillgodosedda, om utövningen av hans rätt att vinna återgång finge ankomma på
den ovissa händelsen att han tillfrisknar och själv kan utföra sin talan; och sinnesslöheten
fortvarar alltjämt. Men det synes ej nödigt eller lämpligt att av hänsyn
härtill utsträcka talerätten vidare än som skett genom det föreslagna stadgandet
i 7 kap. 3 §, enligt vilket förmyndaren för den, som är sinnessjuk eller sinnesslö,
skall äga att väcka talan om återgång enligt nu förevarande paragraf. Förmyndaren
torde få anses äga de bästa förutsättningar att bedöma den grannlaga frågan,
om äktenskapet är till myndlingens gagn eller icke — ett bedömande, som i
varje fall ej gärna kunde hos oss anförtros åt allmänna åklagaren.1

Aven om den sinnessjuka eller sinnesslöa maken icke, såsom i regeln är händelsen,
måste anses hava varit i saknad av rättslig handlingsförmåga, kan det med skäl
befaras det han låtit bestämma sig till äktenskapets ingående av sådana hänsyn,
att han icke bör bliva bunden av giftermålet. Förslaget giver därför den som,
ehuru behäftad med sinnessjukdom eller sinnesslöhet, ingått äktenskap, befogenhet
att i varje fall, oavsett huruvida han vid vigseln saknat rättslig handlingsförmåga
eller ej, vinna återgång av äktenskapet. Härutinnan, liksom i uppställandet av
sinnessjukdom i och för sig såsom äktenskapshinder, ansluter sig alltså förslaget
till den schweiziska civillagen.

Med förslagets ståndpunkt att ej tillerkänna allmänna åklagaren talerätt överensstämmer
att den sinnessjukes eller sinnesslöes make icke äger vinna återgång,
därest han vid vigseln hade sig andra makens tillstånd bekant. Då en återgång
icke kan anses i samhällets intresse erforderlig, vore det tydligen i hög grad
stötande, liksom det kunde leda till lättsinnigt ingående av äktenskap, om maken
i nyss nämnda fäll ägde att omedelbart efter giftermålet lösgöra sig från sitt äktenskap.
Har han ingått detta i trots av att andra makens sjukliga tillstånd var
honom känt, bör han icke kunna på grund av samma tillstånd vinna upplösning
av äktenskapet, med mindre förutsättningarna för skillnad enligt 6 kap. 13 § äro
för handen. Om däremot maken saknat sådan kännedom, bör, såsom ock fakulteten

1 Jfr ang. beredande av förmyndarevård för sinnessjuk k. stadgan ang. sinnessjuka §§ 36 och 58.
42—123787.

330 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 2 §.

ansett,1 återgång på hans talan äga ram, och detta oavsett om sinnessjukdomen
är obotlig eller ej. Har emellertid sjukdomen efter äktenskapets ingående verkligen
blivit hotad, skall dock, i överensstämmelse med vad i 3 § är stadgat med
avseende å fallandesot, könssjukdom och spetälska, den sjukes medkontrahent icke
vidare kunna väcka talan om återgång.1 2 Att det norska förslaget, liksom 1909
års norska lag, saknar denna begränsning av talerfttten, förklaras av samma förslags
regel att även sinnessjukdom, överstånden före vigseln, kan medföra återgång, en
regel som saknar motsvarighet i de svenska och danska förslagen.

Frågan, huruvida äktenskapets rättsliga grund är säker eller ej, bör icke få hållas
svävande. Särskilt när, såsom ej sällan inträffar, ena maken är utan all skuld
därtill att äktenskapet blivit ingånget i trots av en omständighet, som ger andra
maken rätt att vinna återgång, synes förstnämnda make äga ett berättigat intresse
att snart få avgjort, om återgång kommer att yrkas. Förslaget bygger därför i
fråga om de privata återgångsanledningarna på den grundsats, att den taleberättigade
maken bör framställa sitt yrkande om återgång inom viss kort betänketid,
som i överensstämmelse med vad flerstädes gäller blivit satt till sex månader.3
I de fall, som förevarande paragraf avser, är denna tid att räkna för den sinnessjuke
från det hans sjukdom blev botad och för andra maken från det han fick
kunskap om sjukdomen eller sinnesslöheten. Av flera skal har beredningen ock
funnit lämpligt att beträffande de privata återgångsanledningarna stadga en absolut
tidsfrist, tre år från vigseln, efter vars förlopp talan om återgång ej må i
något fall upptagas. De för återgång egendomliga rättsverkningarna äro av den
art, att deras genomförande försvåras och ställer sig obilligare ju längre äktenskapet
varat; och förebringandet av den utredning om förhållandena vid vigseln, som en

1 Kär fakulteten uttalar, att sjukdom eller lyte kos ena kontrahenten kör utgöra återgångsgrund, avses,
enligt vad fakulteten uti inledningen till sitt yttrande framhåller, städse blott andra kontrahentens
rätt att vinna upplösning av äktenskapet, därest han vid vigseln saknade kännedom om sjukdomen eller
lytet.

2 Jfr svenska läkaresällskapets förhandlingar den 18 okt. 1910 s. 315—316.

s Gällande lag innehåller ej någon preskriptionsbestämmelse för återgångstalan. Vid de i 13 kap. 7 §
giftermålsbalken avsedda fallen har dock den beträffande skillnad för horsbrott bestämda tiden av sex
månader ansetts böra iakttagas; se K. Haj:ts utslag den 28 aug. 1829 och den 1 juli 1856. Lagkommittén
och äldre lagberedningen föreslogo för visst fall sex månader, för andra tre månader. Högsta domstolens
pluralitet anmärkte vid granskning av lagkommitténs förslag att sistsnämnda tid borde, »till förekommande
av ett vare sig till försoning eller skillnad möjligen förhastat beslut», förlängas till sex månader.

331

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, <5 kap. 2 och 3 §§.

tillämpning av de privata återgångsorsakerna förutsätter, blir efter hand både
vanskligare och pinsammare. Åberopandet efter längre tids förlopp av en återgångsanledning
skulle ock säkerligen ofta vara för maken blott en förevändning
att snabbt frigöra sig från ett äktenskapligt band, som i själva verket av helt
andra grunder blivit honom tryckande. I den schweiziska lagen och 1909 års
norska lag om äktenskaps upplösning är såsom absolut frist för talans anställande
bestämd en tid av fem år från vigseln, alltså längre än den, som antagits i de nu
föreliggande, i denna punkt överensstämmande förslagen. Det har anmärkts1 att
vissa fall av sinnessjukdom kunna hava ett sådant förlopp, att den sjukes make
ej ens under den sålunda bestämda längre tiden av fem år kommer till insikt om
hans tillstånd. Beredningen har emellertid ej funnit skäl att i nu förevarande
paragraf stadga en annan tidsgräns för talans anställande än beträffande övriga
återgångsfall. Naturligtvis har dock för den sinnessjukes eller sinnesslöes egen
talerätt icke någon absolut gräns kunnat givas.

I förslaget nämnes intet om betydelsen för talerätten av en förlikning eller förlåtelse.
Det har ansetts överflödigt att uttala sig härom, då enligt allmänna rättsgrunder
make kan genom förlikning med bindande verkan uppgiva sin talerätt
och sålunda utan avbidan av preskriptionstidens utgång bereda andra maken
trygghet om äktenskapets fortbestånd. Samma grundsats har tillämpats beträffande
talan om äktenskaps upplösning genom skillnad.1 2

3 §•

Då förslaget ej i något fall tillägger ena makens sinnessjukdom eller sinnesslöhetl. Tillfällig
vid äktenskapets ingående betydelsen av publik återgångsgrund, kan den omständigheten,
att ena maken av tillfällig orsak var i saknad av rättslig handlingsförmåga °- dylvid
vigseln, desto mindre få giva åklagaren anledning att ingripa. Andra maken
synes ej heller äga något berättigat intresse att på grund av nämnda omständighet
få äktenskapet upplöst, ej ens för det fall att densamma vid vigseln undgått hans
uppmärksamhet. I motsats till tysk rätt, enligt vilken äktenskapet är »nichtig»

1 Svenska läkaresällskapets förhandlingar den 18 okt. 1910 s. 316.

2 Jfr nedan vid 6 kap. 8 §. Om förlikning talas i 4 kap. 6 § giftermålsbalken, om förlåtelse och
förlikning i 13 kap. 7 §, där ock hänvisas till bestämmelserna om hor. I fråga om återgång för bedrägeri
nämndes i lagkommitténs förslag av år 1815 både förlikning och preskription, men i 1826 års förslag,
liksom i äldre lagberedningens, blott preskription.

332

2 och. 3.
Misstag.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 2 §.

även vid ena makens blott tillfälliga inkapacitet, men i överensstämmelse med den
schweiziska civillagen innehåller alltså förslaget, att om ena maken vid vigseln
befann sig i tillfällig sinnesförvirring eller annat sådant tillstånd, som utesluter
rättslig handlingsförmåga, återgång kan vinnas av honom allena.

De omtöckningar utav medvetandet, som här avses, äro somnambula eller hypnotiska
tillstånd, högre grad av berusning,1 febertillstånd o. s. v. I stället för att
söka uttrycka dessa tillstånds gemensamma psykologiska karaktär, så vitt den är
för avtalskapaciteten av betydelse — ett försök, som på vetenskapens nuvarande
ståndpunkt icke torde kunna utfalla fullt tillfredsställande — har beredningen
föredragit att omedelbart angiva deras juridiska verkan.

Stadgandet om de anledningar till återgång av äktenskap, som nämnas under 2
i förevarande paragraf, saknar motsvarighet i gällande lag. Ehuru av föga praktisk
betydelse böra de emellertid ej utelämnas, när, såsom förslaget avser, återgångsorsakerna
skola uttömmande angivas.

Det fall, som åsyftas med förslagets regel att någon av misstag blifvit vigd
vid annan än sin trolovade, inbegripes under vad den tyska lagen angiver så, att
ena maken vid vigseln misstagit sig »in der Person des anderen Ehegatten», i den
schweiziska så, att ena maken av misstag låtit sig viga i det att han »die Trauung
mit der angetrauten Person nicht gewollt hat». Dessa stadganden i främmande
rätt, till sin innebörd omtvistade, torde emellertid vara så att förstå att
därmed avses även ett misstag, som så att säga faller utom själva vigselakten.
Som ett exempel från deras tillämpningsområde har sålunda kunnat anföras, att
någon trolovat och gift sig med annan i den oriktiga föreställningen att denne
vore en kär barndomsvän. Till förebyggande av en dylik vidsträckt utläggning,
som, där svikligt förfarande ej kan läggas ena maken till last, tydligen kan låta
honom alltför tungt drabbas av den andres misstag, har förslaget fått sin mera
snäva avfattning. Såsom exempel på fall, då stadgandet kan komma i tillämpning,
må anföras att en förväxling mellan kontrahenter ägt rum, när flera par
blivit samtidigt vigda.

Den omständigheten att någon av misstag låtit sig viga utan att vilja ingå
äktenskap, omfattar båda de i tyska lagen var för sig nämnda fallen, att maken

1 Jfr 4 kap. 7 § giftermålsbalken: »vilken som drucken sig fäster--— vare ej skyldig det löfte

hålla».

333

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 3 §.

vid vigseln ej visste att fråga var om äktenskaps ingående och att han väl hade
kännedom därom, men ej ville avgiva samtycke till giftermålet. Den schweiziska
lagen inbegriper dem båda under uttrycket att maken icke velat »die Trauhandlung».
Såsom exempel på ifrågavarande fall må nämnas, att någon i ett främmande
land, vars språk och former för äktenskaps ingående ej varit honom tillräckligt
kända, kommit att inför giftermålsförrättaren avgiva sitt ja utan att inse
betydelsen därav.

I fråga om återgång på grund av misstag innehålla de tyska och schweiziska
lagarna, förutom redan angivna bestämmelser, även andra stadganden av synnerlig
räckvidd. Enligt den tyska lagen må sålunda make vinna återgång av
äktenskapet, om han misstagit sig angående personliga egenskaper hos andra
maken, som vid kännedom om rätta förhållandet och vid förståndig värdering av
äktenskapets väsen skulle hava avhållit honom från äktenskapets ingående. Och
den schweiziska lagen upptager såsom återgångsorsak att ena maken ingått äktenskapet
till följd av en villfarelse angående egenskaper hos den andre, vilka äro
av den betydelse att man icke skäligen kan fordra av honom äktenskaplig sammanlevnad
»utan deras förhandenvaro». Nu berörda stadganden med avseende å
makes egenskaper lära tolkas så, att återgång kan vinnas på grund av bristande
kännedom om, t. ex., havandeskap hos kvinnan, svårare sjukdom eller lyte, varjehanda
karaktärsegenskaper, nationalitet, trosbekännelse.

Även rörande återgång på grund av svek innehålla nämnda båda lagar på liknande
sätt avfattade bestämmelser, för vilka i annat sammanhang skall närmare redogöras.

Mot dessa allmänt hållna stadganden svara i vår rätt lagbud, som tillåta återgång
blott i vissa skarpt avgränsade fall. Återgång på grund av misstag eller
svek är nämligen medgiven allenast, om endera maken haft lägersmål med annan
under trolovningen eller kvinnan blivit lägrad av annan före trolovningen (13 kap.
7 § giftersmålsbalken), om endera är vanför till äktenskap eller behäftad med
obotlig smittosam sjukdom (13 kap. 8 §), och om mannen bedragit kvinnan till
äktenskapet därigenom att han givit sig ut till namn eller stånd för annan än
den han är (4 kap. 6 §). Vad lagen åsyftat med obotlig smittosam sjukdom i 13
kap. 8 § giftermålsbalken belyses av den närmare bestämning, som i 4 kap. 2 §
samma balk gives uttrycket »sjukdom, den smittosam och obotlig är».

Medan beredningen i fråga om återgång för ena makens svikliga förfarande

334

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, <5 kap. 3 §.

ansett en mera allmänt hållen regel kunna lämpligen upptagas, har beredningen
däremot, på samma gång som möjligheten till återgång för ett blott misstag om
makes personliga förhållanden utvidgats, i avsende å sättet för angivandet av de
härutinnan betydelsefulla omständigheterna följt gällande lags föredöme. De fakta,
vilka lagstiftaren tillmäter sådan vikt att en villfarelse angående dem ger ena maken
rätt att vinna återgång, oberoende av all skuld hos den andre, höra i rättssäkerhetens
intresse av lagen noggrann! fastställas. Har, såsom enligt förslaget är
fallet, en sådan omständighet upptagits redan bland äktenskapshindren, blir dess
uttryckliga omnämnande bland återgångsorsakerna än mer påkallat och skall säkerligen
i sin mån bidraga att göra själva hindersbestämmelsen verksam.

De omständigheter, vilka sålunda skola komma i betraktande i fråga om ena
makens rätt att vinna återgång på grund av misstag beträffande den andres personliga
förhållanden, äro enligt förslaget, förutom andra makens sinnessjukdom
eller sinnesslöhet varom är talat vid 2 §, vissa ytterligare sjukdomar ävensom
impotens hos denne.

Motion 1908 Hrågan om återgång på grund av ena makens sjukdom var vid 1908 års riksdag

om återgång för övervägande. I en inom andra kammaren väckt motion1 hemställdes

f ör sjukdom. ° . ,

om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning, vilka smittosamma och

ärftliga sjukdomar borde utgöra skäl till återgång av äktenskap. Motionen avstyrktes
av lagutskottet, som i sitt utlåtande anmärkte, bland annat, att enligt
gällande rätt återgång syntes kunna vinnas, om någon av kontrahenterna vid vigseln
var behäftad med fallandesot, och att uttrycket »obotlig smittosam sjukdom»
i 13 kap. 8 § giftermålsbalken syntes kunna tolkas så, som angives i 4 kap. 2 §
samma balk. X reservation mot utskottets hemställan yrkades emellertid att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla om övervägande, i vad mån även andra
svårare sjukdomar än fallandesot, ådragna före eller efter ett äktenskaps avslutande,
kunde utgöra giltig anledning för äktenskapets upplösning. Första kammaren biföll
utskottets hemställan, varemot andra kammaren biträdde reservationen.

De former av fallandesot och könssjukdom, vilka jämlikt 2 kap. 6 § utgöra äktenskapshinder,
nämnas ock främst i den uppräkning av sjukdomar, som nu förevarande
paragraf innehåller.

Fallandesot Fakulteten har ansett att fallandesot, som icke är betingad av yttre orsaker, bör
1 Av herr E. O. V. Wavrinsky, motionen n:r 31.

335

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 3 §.

utgöra återgångsgrund. Härför talade, jämte de rashygieniska skäl vilka av
fakulteten åberopats för sjukdomens uppställande såsom äktenskapshinder, även
andra grunder som på det närmaste berörde den friska makens rätt och intressen.
Så gott som alla epileptiker av det nu avsedda slaget lede nämligen av karaktärsanomalier,
vilka kunde göra ett äktenskapligt samliv med en sådan sjukling i
allra högsta grad vanskligt. Regelbundet hotade den epileptiska demensen, och
mycket ofta förekomme anfall av sinnessjukdom, tillstånd, som båda satte den sjuke
ur stånd att fylla försörjningsplikt och plikt att sköta hem och barn.

Beredningen har följt vad fakulteten föreslagit, dock med den ändring att, av
skäl för vilka vid kap 2 kap. 6 § redogjorts, den art av fallandesot, som av Jagen
beaktas, angives härröra av övervägande inre orsaker. Enligt det norska förslaget
skall, i överensstämmelse med 1909 års lag och vad från norsk sida föreslås i
fråga om hinder mot äktenskap, varje art av epilepsi utgöra återgångsanledning,
medan det danska förslaget tillerkänner sådan betydelse allenast åt epilepsi smed
jEevnlige anfald».

Att könssjukdom i smittosamt skede bör utgöra återgångsanledning lärer knappast
vara föremål för delade meningar. Såväl reglementeringskommittén som fakulteten
hava funnit ett stadgande därom böra meddelas, även om sjukdomen ej uppställdes
såsom äktenskapshinder. Bet danska retsleegeraadets och den norska medicinaldirektörens
uttalanden gå i samma riktning, och ett dylikt stadgande finnes redan
upptaget i 1909 års norska lag. Å andra sidan torde giltiga skäl ej föreligga att
låta återgång för könssjukdom inträda i de fall, där sjukdomen vid äktenskapets
ingående ej längre befann sig i smittosamt skede. Väl innebure, yttrar fakulteten
i denna fråga, en även skenbart lindrig och till och med för lång tid sedan genomgången
syfilis för framtiden ännu så stor hälsorisk, att ett sådant faktum alltid
bolde vara känt för den andra kontrahenten vid ingående av äktenskapsavtalet,
men man måste dock i sadana fall fa räkna med möjligheten av fullständigt återställande
från sjukdomen. Dessutom syntes man icke för närvarande få förutsätta
tillräcklig insikt om risken och knappast heller tillräcklig karaktärsstyrka hos vederbörande
kontrahent att förmå honom till bekännelse av en förut genomgången könssjukdom,
som han trodde vara fullständigt läkt. För en begränsning till detsmittosamma
sjukdomsstadiet talade ock, att av de veneriska sjukdomarna det huvudsakligen
vore syfilis, som efter passerandet av nämnda stadium erbjöde framtida risk,

336 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 3 §.

och att ju lämpligast vore att så vitt möjligt sammanfatta alla de veneriska sjukdomarna
under gemensamma lagbestämmelser.

Spetälska. I enlighet med vad fakulteten förordat har spetälska hos ena maken givits
samma betydelse för den andres rätt att vinna återgång, som tillkommer de
ifrågavarande formerna av fallandesot och könssjukdom. Till stöd för förslaget
härutinnan vill beredningen åberopa fakultetens uttalande att den i allmänhet
obotliga och ofta i mycket frånstötande former fortskridande sjukdomen
mången gång medför så svåra konsekvenser för den, vilken ingått äktenskap med
en spetälsk utan vetskap om hans sjukdom, att äktenskapet kan bliva alldeles
outhärdligt. I 1909 års norska lag är uttryckligen stadgat att ena maken äger
vinna upplösning av äktenskapet, om den andre, honom ovetande, vid äktenskapets
ingående led av spetälska, och medicinaldirektören har tillstyrkt att denna bestämmelse
upprätthålles. Retslsegeraadet har däremot ansett att rätten till återgång
för spetälska borde inskränkas till sådana fall, då det efter sakkunnigas omdöme
vore förbundet med fara att fortsätta samlivet.

Att nu nämnda tre sjukdomar kunna utgöra anledning till återgång även i de
sällsynta undantagsfall, då den sjuke ej heller själv avvetat sitt tillstånd, innefattar
ett övergivande av den ståndpunkt, 1734 års lag intagit i 13 kap. 8 § giftermålsbalken.
För återgång på grund av ena makens sjukdom förutsättes nämligen
i sagda lagrum svikligt förtigande därav. Den större stränghet mot den
sjuke, förslaget sålunda innebär, torde emellertid vara fullt försvarad av hänsyn
till andra makens intresse.1 Att åter en överträdelse av de i 2 kap. 6 § uppställda
sjukdomshindren icke borde få av åklagaren åberopas till grund för äktenskapets
upplösning, har beredningen funnit vara utom all tvekan. Enligt lagkommitténs
och äldre lagberedningens förslag skulle dock äktenskapshindren verklig fallandesot
och ärftligen smittande sjukdom äga publikt dirimerande verkan.1 2
Förutgången Enligt 1909 års norska lag äger make vinna upplösning av äktenskapet, om,
doZpirti- honom ovetande, andra maken före äktenskapets ingående lidit av sinnessjukdom.

etta själs- Eakulteten svnes hava avsett att en liknande bestämmelse, dock begränsad till
defekter. J

1 Jfr ock särskilt ang. könssjukdom fakultetens yttrande nedan s. 559.

2 Ovisst torde vara huruvida allmän åklagare kan enligt gällande rätt utverka återgångsdom på grund
av fallandesot hos ena maken. Lagkommitténs nyssnämnda förslag angavs ej såsom någon nyhet i den
av Cassel och Norm utarbetade Tablå.

337

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 3 §.

sådan sinnessjukdom som icke varit betingad av yttre orsaker, borde införas även
i vår rätt, varemot medicinalstyrelsen avstyrkt att förutgången sinnessjukdom
stadgas såsom återgångsgrund. I denna fråga har beredningen, liksom beträifande
spörsmålet om förutgängen sinnessjukdoms uppställande såsom äktenskapshinder,
ansett sig böra följa medicinalstyrelsens åsikt. Härmed överensstämma ock retslsegeraadets
yttrande och det danska förslaget, medan de norska delegerade funnit
sig icke böra frångå den ståndpunkt, lagstiftningen i Norge så nyligen intagit.

Aven vissa av de mera partiella själsdefekter bos ena maken, vilka icke kunna
i sträng mening hänföras till vare sig sinnessjukdom eller sinnesslöhet, har fakulteten
ansett böra giva andra maken rätt till återgång. Med framhållande, bland
annat, hurusom dessa psykiska abnormiteter i allmänhet innebure karaktärsanomalier,
som förbittrade det äktenskapliga samlivet, och att särskilt den sexuella
perversiteten vore inriktad på handlingar, vilka i första rummet verkade kränkande
på detta, har fakulteten sålunda hemställt att svårare själslyte måtte, under
samma förutsättningar som föreslagits beträffande dess upptagande bland äktenskapshindren,
stadgas såsom återgångsanledning.

Ehuru de grunder, vilka föranlett beredningen att ej uppställa de åsyftade svårare
själslytena såsom äktenskapshinder, icke göra sig med lika styrka gällande i nu
förevarande fråga, har dock beredningen ansett övervägande skäl tala emot fakultetens
förslag, som ju innebär att redan ena makens bristande kännedom om själslytet
hos andra maken kan medföra återgång.

I inskränkt bemärkelse, säger fakulteten, innebär ordet impotens oförmåga till Impotens.
könsumgänge (impotentia coéundi), i vidsträcktare mening omfattar samma ord
även oförmåga till fruktbart könsumgänge (impotentia generandi et concipiendi).

Stadgandet i 13 kap. 8 § giftermålsbalken, att återgång äger rum där mannen
eller kvinnan är av naturen vanför och till äktenskap alldeles obekväm, avser
otvivelaktigt allenast oförmögenhet till könsumgänge. Fakulteten har ej heller
velat tillstyrka, att stadgandet utsträckes till sterilitet som beror av annan orsak.

Sådan sterilitet bleve, yttrar fakulteten, som återgångsgrund säkerligen av ringa
betydelse, då det vid fortsatt könsumgänge mellan makarna endast undantagsvis
kunde utrönas, på vilkendera av dem äktenskapets barnlöshet berodde. I allmänhet
vore ock den sterila maken vid äktenskapets ingående själv omedveten om
sin oförmåga att avla barn och handlade således i god tro. Och när det sexuella
43—123787.

338

Annat lyte
eller kroppsfel.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 3 §.

umgänget mellan makarna vore oförhindrat, komme de väl i det långt övervägande
antalet fall att småningom resignera inför hopplösheten att erhålla
barn och icke ens ifrågasätta äktenskapets upplösning på denna grund. Under
framhållande tillika att ej heller den egentliga impotensen borde medföra återgång,
därest icke den måste anses vara obotlig, har fakulteten alltså föreslagit
att såsom återgångsgrund upptages stadigvarande oförmögenhet till könsumgänge.

Beredningen har anslutit sig till fakultetens mening allenast med den formella
ändring att, såsom äldre lagberedningen föreslog, den impotenta makens tillstånd
betecknas så att han är obotligt vanför till äktenskap. Visserligen torde kunna
förekomma fall av sterilitet med bibehållen förmåga till könsumgänge, där den
sterila maken vid äktenskapets ingående varit fullt medveten om sitt tillstånd,
såsom när mannen till följd av dröppel fått båda bitestiklarna eller sädessträngarna
angripna eller när båda äggstockarna hos kvinnan borttagits genom operation.1
Men ej ens i dylika fall synes steriliteten böra få åberopas såsom återgångsgrund.
Den obotliga egentliga impotensen hos ena maken skall däremot giva den
andre rätt att vinna återgång, så snart han vid vigseln var okunnig om rätta
förhållandet, oavsett att kanske ej heller den impotente själv var medveten därom.
1 2

Fakulteten har ock ansett det rimligt att även andra kroppsfel och lyten än
sådana, som äro direkt hinderliga för könsumgänge, i vissa fall få gälla som skäl
till äktenskaps återgång. Dock borde endast sådana komma i fråga, vilka vore
obotliga och måste anses ägnade att permanent framkalla avsky och vämjelse
hos maken samt sålunda förhindra den för könsumgänge med den lytte nödiga
sexuella retelsen. Detta vore visserligen en mycket subjektiv verkan av lytet,
men denna effekts påstådda förefintlighet syntes dock kunna med tillräcklig sannolikhet
bedömas på grund av lytets beskaffenhet. Emellertid syntes i de fall, där

1 Jfr reglementeringskommitténs betänkande I s. 68 och svenska läkaresällskapets förhandlingar den
18 okt. 1910 s. 344.

2 Härutinnan torde förslaget överensstämma med gällande rätt. Det i 13 kap 8 § uppställda villkoret
av svikligt förledande lärer nämligen vara att hänföra blott till obotlig smittosam sjukdom: jfr Förarbetena
VI s. 12 samt 16 kap. 10 § kyrkolagen. Ej heller enligt lagkommitténs och äldre lagberedningens
förslag var rätten till återgång för ena makens impotens beroende av skuld hos honom.

339

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 3 §.

frågan om sexuell aversion på grund av felet kunde anses i någon mån tvistig,
i tillämpningen böra fordras att eu ej för kort tid av äktenskapet förflutit, utan
att den påstådda motviljan mot maken kunnat övervinnas, samt naturligtvis även
att äktenskapet förblivit ofruktsamt. Såsom återgångsgrund syntes alltså kunna
upptagas: vidriga och obotliga kroppsfel och lyten hos den ena maken av den
beskaffenhet att de måste anses väcka oövervinnelig motvilja hos den andre.

Då av fakultetens yttrande synes framgå, att andra lyten eller kroppsfel hos
make än sådana, som göra honom impotent, endast under synnerligen inskränkande
förbehåll böra erhålla verkan av återgångsskäl, har beredningen icke ansett
nödigt att därom upptaga någon bestämmelse i förslaget.

Om ena kontrahenten övat svek mot den andre, medgiver vår gällande rätt återgång
i vidsträcktare omfattning, än när hos ena kontrahenten förelegat ett blott
misstag, vari den andre ej haft någon del. Samma ståndpunkt intaga vissa nyare
flammande lagar. Dar ena maken blivit av den andre eller med dennes vetskap
svikligen förledd till äktenskapets ingående, är det sålunda enligt tysk rätt ej endast
en villfarelse om dennes person eller personliga egenskaper som kommer i
betraktande; den bedragne kan vinna återgång, oavsett vilka omständigheter sveket
rört sig om, under förbehåll blott att dessa omständigheter vid kännedom om rätta
förhållandet och vid förståndig värdering av äktenskapets väsen skulle hava avhållit
honom från äktenskapets ingående. Uttryckligen är dock stadgat att återgång
ej må äga rum pa grund av ett vilseledande angående förmögenhetsförhållanden.
Enligt den schweiziska lagen kan ena maken vinna återgång, om han
blivit av den andre eller med dennes vetskap svikligen vilseledd angående hans
»Ehrenhaftigkeit» och till följd därav ingått äktenskapet, eller om en sjukdom,
som innebär synnerlig fara för hans egen eller efterkommandes hälsa, blivit honom
fördold.1

Beredningen har ansett att, när svikligt förfarande ligger ena maken till last,
den andres rätt att vinna återgång icke skäligen bör vara så begränsad som enligt
vår gällande lag, men dock sökt åt bestämmelserna i ämnet, intagna i 4 av före 1

En annan ståndpunkt intager den franska code civil. Villfarelse kos ena maken, den må bero på
den andres svikliga förfarande eller ej, tillerkännes enligt nämnda lag ej verkan i annat fall än när
den rörer dennes person, vilket uttryck tolkas såsom avseende hans >identité physique ou civile». Den
franska rättsuppfattningen plägar karaktäriseras genom en gammal sats: »en mariage, il trompe qui peut.»

r. Svek.

340 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 3 §.

varande paragraf, giva en sådan avfattning att deras tillämpningsområde ej må
bliva alltför vidsträckt.

Den grundläggande förutsättningen för återgång jämlikt nu ifrågavarande bestämmelser
är, att maken blivit bedragen till äktenskapet. Det måste alltså utredas
att den villfarelse, vari han svävat, verkat avgörande för hans beslut att ingå
äktenskapet. Någon särskild bevisning härom kan dock naturligtvis ej alltid vara
behövlig; den omständighet, som varit maken fördold, kan vara så betydelsefull, att
det är uppenbart det han icke skulle ingått äktenskapet, om sanningen kommit i
dagen. Vidare fordras att villfarelsen kan tillräknas andra maken, att denne kan
sägas hava vilselett den bedragne. Det vore dock ej försvarligt att, såsom gällande
Jag i 4 kap. 6 § giftermålsbalken, blott uppmärksamma de fall, då villfarelsen
avsiktligt framkallats av andra maken själv. Om denne insett att medkontrahenten
icke skulle slutit äktenskapsavtalet, därest han känt rätta förhållandet, måste han
anses hava varit pliktig att upplysa medkontrahenten därom. Har han underlåtit
detta och sålunda begagnat sig av den andres villfarelse för vinnande av äktenskapets
fullbordan, föreligger å hans sida ett svikligt förtigande, som icke bör
bedömas mildare än en falsk uppgift. Om åter bedrägeriet övats av tredje man,
t. ex. en giftermålsbyrå, utan att den bedragnes med kontrahent därom haft
någon kännedom, vore det obilligt mot denne att giva den bedragne rätt till
återgång.1

Såsom föremål för den bedragnes villfarelse rörande andra maken nämnes främst
»vem denne är», utan att härtill anknutits någon närmare bestämning. Att, såsom
skett i 4 kap. ti § giftermålsbalken, taga hänsyn blott till namn och stånd vore allt
för snävt. I regeln kommer villfarelsen att röra sig om vad man kallat den sociala
identiteten, om vederbörandes familj, samhällsställning och dylikt, medan oriktiga
föreställningar om personliga egenskaper eller förmögenhetsförhållanden icke komma
i betraktande. Den anledning för ena maken att vinna återgång, vilken i främmande
lagar betecknas såsom villfarelse om den andres person, är sålunda i för 1

Lagkommittén upptog såsom återgångsskäl att man eller kvinna blivit bedragen till giftermål »av
någon, som givit sig nt till namn eller stånd för annan än den lian är>; äldre lagberedningen ändrade
de citerade orden till »med någon, som var utgiven för annan än den ban eller hon verkligen var», enär
bestämmelsen borde avse även det fall att bedrägeriet blivit tillställt av en tredje person utan att den,
som det anginge, däri bevisligen haft del. Efter denna ändring förutsattes alltså, i motsats till vad nu
föreslås, ej någon som helst skuld hos den bedragnes medkontrahent.

341

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 3 §.

slaget upptagen, men med den viktiga begränsning att villfarelsen skall bero av
dennes svikliga förfarande.1

Förslaget medger emellertid även att ena makens villfarelse angående en omständighet,
som hänför sig till den andres tidigare liv utan att vara för honom
individualiserande, må, när svek övats, medföra återgång. För återgång i detta fall
har dock ej ansetts tillräckligt att villfarelsen kan sägas hava varit bestämmande
för den återgångsyrkande makens beslut att ingå äktenskapet. Såsom ytterligare
förutsättning har uppställts att den ifrågavarande omständigheten också skäligen
bort avhålla honom från äktenskapets ingående. Vid den objektiva värdering, som
sålunda skall äga rum, måste dock hänsyn tagas till rådande sed inom den krets
av befolkningen han tillhör, liksom naturligtvis stadgandets innebörd kommer att
röna inflytande av olika tiders växlande etiska uppfattningar. Som exempel på
en omständighet av nu ifrågavarande art kan anföras, vad lagkommittén och äldre
lagberedningen särskilt nämnde, att make före vigseln begått visst grövre brott.

De i 13 kap. 7 § giftermålsbalken omförmälta fakta — lägersmål med annan, av
kvinnan före vigseln, av mannen under trolovningstiden — torde ej alltid kunna
tillmätas avgörande vikt enligt nu förevarande bestämmelse. Däremot lärer denna
berättiga till återgång, när kvinna fördolt för mannen att hon vid vigseln var
havande genom annan än honom.1 2 Att ena makens förmögenhetsförhållanden icke
kunna inbegripas under omständigheter rörande hans tidigare liv är tydligt.

»Ej må någon till giftermål tvingas», heter det i 1 kap. 5 § giftermålsbalken. &. Tvång.
Att äktenskaps återgång kan bliva följden av att tvång övats är däremot ej uttryckligen
stadgat, men förutsättes i strafflagens särskilda bestämmelse om ansvar
för tvång till giftermål (15 kap. 21 §).

I nyare främmande lagar finnes tvång till giftermål upptaget bland återgångsorsakerna,
dock under ganska växlande närmare villkor. Den tyska lagen ger
sålunda den make rätt till återgångstalan, som rättsstridigt genom hot förmåtts
till äktenskapets ingående. Enligt den schweiziska lagen skall återgång ske på
talan av make, som samtyckt till äktenskapet allenast till följd av hot med en

1 Jfr äldre lagberedningens förslag till 5 kap. 5 § (anmärkt i föreg. not) och 9 § (»falsk uppgift om
den andras person»).

2 I 1909 års norska lag och den ungerska äktenskapslagen beaktas kvinnans havandeskap genom annan
än mannen i reglerna om äktenskaps upplösning på grund av en blott villfarelse.

342

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 3 §.

överhängande och ansenlig fara för hans eller någon honom närstående persons liv,
hälsa eller ära; och den ungerska äktenskapslagen anger såsom orsak till återgång
att äktenskapet slutits till följd av en genom hot framkallad, välgrundad
fruktan.

Det norska förslaget har, i överensstämmelse med nyssnämnda främmande lagar,
uttryckligen angivit beskaffenheten av det tvång, som berättigar till återgång av
äktenskap. Förutsättningen för makes rätt att vinna återgång är enligt detta
förslag att han, »er biff tvunget til åt indgaa egteskapet ved retsstridig adfeerd,
som var skikket til åt medlare alvorlig flygt». Beredningen har däremot, i likhet
med lagkommittén och äldre lagberedningen, ansett särskilda bestämmelser
om tvångets art överflödiga och sålunda i förslaget stadgat allenast att återgång
äger rum på yrkandet av make, som blivit tvungen till äktenskapet. I sakens
natur ligger att på utredningen om tvångets styrka måste i nu ifrågavarande fall
ställas mer än vanligt stränga fordringar. Det närmare bedömandet av vad
härutinnan bör krävas torde med full trygghet kunna överlämnas åt doktrinen
och rättstillämpningen. Med beredningens förslag överensstämmer den danska
texten.

Förlust av Beträffande preskriptionsbestämmelserua i nu förevarande paragraf må hänvisas
talerätt. ^ va(j vp| 2 § anförts.

I nära överensstämmelse med vad 1909 års norska lag iunehåller har det ansetts
lämpligen böra stadgas, att talan om återgång ej må väckas för könssjukdom,
sedan den upphört att vara smittosam, eller för fallandesot eller spetälska, sedan
sjukdomen blivit botad. På sätt reglementeringskommittén förordat har dock,
så vitt könssjukdomen angår, ett undantag gjorts för det fall att smittoöverförelse
ägt rum.

Äktenskaps- Då förslaget ej erkänner andra orsaker till äktenskaps återgång än de i 1 3

^uppläsande §§ nämnda, komma de flesta av äktenskapshindren att sakna dirimerande verkan.
verkan. Dylik verkan skall sålunda ej i något fall tillkomma hindret för man under
tjuguett år, för kvinna under aderton år att träda i äktenskap utan Konungens

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 3 §. 343

tillstånd. Huruvida motsvarande hinder i gällande rätt ej heller är av upplösande
natur, är föremål för olika meningar;1 enighet torde dock råda därom att återgång
icke äger rum, om talan väckes först sedan den underåriga uppnått laga ålder.
Till stöd för förslagets ståndpunkt kan beredningen åberopa, vad redan lagkommittén
anförde, att, då hindret av sig självt genom blotta tiden försvinner, det
vore ej allenast utan allt ändamål utan ock ledande till skadliga följder, om äktenskapet
skulle tillintetgöras endast för hindrets tillvaro vid giftermålets ingående.
Härtill bör nu läggas att betänkligheterna mot att göra hindret upplösande naturligtvis
ökas i den mån äktenskapsåldern höjes. Det är sålunda väl förklarligt
att i England, med dess låga åldersgränser av fjorton och tolv år, hindret tillägges
upplösande verkan, medan så ej är fallet i Tyskland och Schweiz.

Enligt 1734 års lags mening lärer bristande samtycke av giftoman, vilket jämlikt
3 kap. 1 § giftermålsbalken kan medföra återgång av trolovning, icke äga
samma betydelse i fråga om det fullbordade äktenskapet; huruvida gällande rätt
på denna punkt genom praxis fått ett annat innehåll lärer kunna omtvistas.1 2
Av huvudsakligen samma grunder, som nyss anförts beträffande hindret felande
äktenskapsålder, har beredningen ansett att återgång ej bör äga rum för det
den, som är under tjuguett år och ej förut varit gift, ingått äktenskap utan
vederbörligt samtycke. Ej heller har det synts påkallat att tillägga dirimerande
verkan åt det i förslaget upptagna allmänna förbudet för omyndigförklarad att
gifta sig utan tillstånd av förmyndaren.

En viktig skiljaktighet från gällande rätt innefattas däri att överträdelse av
det hinder, förslaget uppställer mot giftermål mellan ett syskon och det andras
avkomling, icke må föranleda äktenskapets återgång. Förslagets ståndpunkt härutinnan
är en naturlig följd därav att hindret gjorts dispensabelt.3

1 Inom doktrinen har hindret i allmänhet ansetts vara npplösande. Något rättsfall, där K. Maja
dömt till återgång för hindret, torde ej finnas. Om ansvar för präst, som trots hindret förrättar vigsel,
och om tillämpligheten å sådant fall av 2 kap. 12 § giftermålsbalken, se K. Maj:ts utslag den 24 okt.
1837, den 13 okt. 1846 och den 8 maj 1849 (Backman, Ny lagsamling VII s. 4) samt lagutskottets
utlåtande n:r 16 vid riksdagen 1844—1845. Att lagkommitténs förslag av år 1826, härutinnan avvikande
från 1815 års förslag, icke tillerkände hindret upplösande verkan, är icke i den av Cassel och
Norin utarbetade Tablå anmärkt såsom skiljaktighet från gällande rätt.

2 Jfr K. Maj:ts domar den 9 juli 1810 och den 18 april 1851 (Backman, Ny Lagsamling I s. 40 och II s. 3).

3 Enligt fransk rätt är detta hinder, ehuru dispensabelt, likväl dirimerande. Detsamma gäller enligt
ungersk rätt, såframt ej dispens mellankommit innan till återgång blivit dömt eller äktenskapet

344 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 3 och 4 §§.

Att upplösande verkan ej tillagts det särskilda hindret mot kvinnas omgifte
innan viss väntetid gått till ända överensstämmer med gällande rätt.

Rättsverkningarna
av
äktenskaps
återgång.
Huvudregeln.

Såsom förut framhållits, har beredningen, i anslutning till den hos oss härskande
rättsåskådningen, utgått från den uppfattningen att äktenskaps återgång
bör betraktas såsom en form av äktenskaps upplösning. Denna mening har
kommit till uttryck, förutom genom institutets benämning, även genom förslagets
avfattning i övrigt; sålunda talas i 2 kap. 10 § och 5 kap. 1 § om äktenskaps
upplösning i eu betydelse, som omfattar jämväl återgång.

Av förslagets principiella ståndpunkt följer att ett återgångsskäl i allmänhet
utövar sin laga verkan endast i och med äktenskapets upplösning genom återgångsdom;
därförutan kunna de med återgång förknippade rättsverkningarna ej
göras gällande. I 1 § framhålles uttryckligen att, om ett äktenskap blivit ingånget
i indispensabla förbudna led eller medan endera kontrahenten var gift — omständigheter,
vilka enligt det norska förslaget ipso iure medföra äktenskapets nullitet —
påföljden skall bliva att till återgång dömes. Och då i 4 § talas om verkan av
återgång, lärer av den sammanställning med äktenskapsskillnad, som här sker,
tydligt framgå att återgångsdom antages föreligga. Endast om äktenskapet blivit
annorledes upplöst, kan oberoende av sådan dom ett återgångsskäl åberopas, i den
utsträckning 9 § angiver.

Enligt förslaget gäller såsom huvudregel att i fråga om återgångs rättsverkningar
vad om äktenskapsskillnad är föreskrivet skall äga motsvarande tillämpning.
Detta innebär till en början, att återgångsdomen i allmänhet ej skall äga
tillbakaverkande kraft. Det skall icke, såsom enligt vissa främmande lagar, anses
som hade äktenskapet aldrig varit giltigt och sålunda icke grundat svågerskap
eller utgjort äktenskapshinder, icke medfört ändring i hustruns rättsställning i
personligt hänseende, underhållsplikt makarna emellan, rätt för barnen att anses
såsom äkta, o. s. v. Och förslaget tillägger i regel ej heller domen tillbakaverkande
kraft i den mera begränsade omfattning, att den frånkänner rättsför -

blivit upplöst genom död eller skillnad; jfr ock lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag 5
kap 2 §.

345

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 4 §.

hållanden, till vilka äktenskapet under sitt fortbestånd givit upphov, laga verkan
för framtiden; liksom förhållandet är efter äktenskapsskillnad, består det genom
giftermålet grundlagda svågerskapet, barnen förbliva äkta, tredje man lider
ingen rubbning i den rätt, han mot makarna förvärvat. Likställigheten i avseende
å rättsverkningar mellan återgång och skillnad sträcker sig emellertid än längre:
även den omgestaltning av rättsförhållandena för framtiden, som är en
nödvändig följd därav att äktenskapet upphör att existera, skall, där annat ej uttryckligen
sägs, vidtagas med tillämpning av 6 kap:s regler. Särskilt må framhallas,
att dessa skola tillämpas, då bestämmelser träffas angående barnens vård
och underhall, sa ock da fråga uppstår om rätt för makarna att genom överenskommelse
på förhand ordna sina mellanhavanden eller om möjlighet att vinna
ändring i sådant avtal, vare sig på den grund att detta från början varit obilligt
eller emedan förhållandena sedermera blivit väsentligen ändrade.

De allmänna grunder, som föranlett uppställandet av den från gällande rätt i
åtskilligt avvikande regeln i 4 §, hava i sin huvuddrag angivits i det föregående.
Angående de resultat, till vilka beredningens konstruktion av åter gångsinstitutet
nu visats leda i vissa särskilda hänseenden, må följande tilläggas.

Någon tvekan lärer ej kunna råda därom att ett äktenskaps upplösning på grund
av återgångsskäl av privat natur ej bör inverka på barnens rätt att anses såsom
äkta; frågan om barnens börd kan ej göras beroende av den tillfälliga omständigheten,
huruvida målsäganden begagnar sin talerätt eller icke. Något annorlunda ställer
sig visserligen frågan i de i 1 § avsedda fallen, då det åligger allmänna åklagaren
att ingripa. Ej heller här kan dock sättas ifråga att i strid mot vad för närvarande
torde gälla frånkänna barnen äkta bord, därest modern varit i god tro. Och
även då detta icke varit händelsen, synas övervägande skäl tala för att barnen anses
såsom äkta. Klarhet och reda i statusförhållandena är ett viktigt önskemål, och
det synes därför olämpligt att i detta avseende tillmäta avgörande vikt åt
en så oviss och svårutredd omständighet som moderns onda eller goda tro vid en
kanske längesedan förfluten tidpunkt. Med hänsyn till barnens egna intressen bör
det också undvikas att de, efter att under längre eller kortare tid hava åtnjutit
äkta barns rätt, plötsligt berövas denna ställning på grund av omständigheter, för
vilka de ej bära skulden. En dylik rättsförlust kunde ofta vara så mycket mera
44—123787.

346 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. å och 5 §§.

obillig och ägnad att förbittra barnets liv, som de återgångsanledningar, om vilka
här är fråga, mången gång först efter lång tid komma i dagen.

Skulle ogiltighetsteorien tillämpas, såvitt angår tredje mans rätt, komme detta
stundom att lända till hans nackdel, stundom åter till hans fördel. Så skulle, t.
ex., å ena sidan egendom, som hustrun infört i boet, icke enligt äktenskapsrättsliga
regler svara för de gäldsförbindelser mannen ingått, men å andra sidan
kunde hennes gäldsförbindelser göras gällande även i annan egendom än den, som
stått under hennes förvaltning. JDet kan ej sättas i fråga att i vart land uppställa
dylika regler för det fall att tredje man handlat i god tro. Däremot kunde
möjligen en annan mening göra sig gällande beträffande ondtroendes rätt; det
kunde av omtanke om hustruns intressen, där hon saknat inblick i förhållandena,
synas påkallat att lagstiftningen genom bestämmelser i nyssnämnda riktning lade
hinder i vägen för att mannen i svikligt samförstånd med tredje man undanskaffade
eller med gäld belastade hennes egendom. Det möter emellertid synnerliga
betänkligheter att här göra eu rättshandlings laga verkan beroende av tredje
mans onda eller goda tro, varmed icke kunde förstas annat än hans vetskap eller
okunnighet om återgångsskälet. Även om tredje man haft sig detta bekant, har
han nämligen därför icke med någon säkerhet vetat att äktenskapet skulle komma
att gå åter. Dels betingas ju återgången i många fäll av makes yrkande, dels
måste det ofta te sig ovisst, huruvida talan därom må bliva bifallen. Att ställa
tredje mans rätt i beroende av dessa ovissa omständigheter skulle alltför mycket
strida mot kravet på trygghet i den rättsliga samfärdseln och kunde även föranleda
ovillighet att inlåta sig i avtal med makarna. Så länge äktenskapet
formellt består, bör därför tredje man kunna utgå ifrån att det, såvitt angår
hans rätt, medför sedvanliga rättsverkningar. Till skydd emot att egendom förfares
under äktenskapets täckmantel äger make samma medel som i allmänhet
stå till buds, då det gäller att skydda egendom mot andra makens åtgöranden.

5 §•

Bodelning Vid bodelning i anledning av äktenskapsskillnad äger vardera maken utvid
återgång. bekomma vad av boets egendom enligt äktenskapsrättsliga regler tillkommer
honom. Har äktenskapet tillfört den ene ekonomiska fördelar på den andres be -

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 5 §. o47

kostnad, bliva dessa sålunda bestående för framtiden, såvitt annat ej föranledes
av stadgandena om skadeståndsplikt och underhållsskyldighet. Att utan vidare
överföra denna sakernas ordning på återgångsinstitutet vore emellertid icke riktigt.
Därest ena maken vid äktenskapets ingående förtegat ett upplösande äktenskapshinder,
som var honom bekant, eller annorledes bedragit den andre till giftermålet,
vore ej rimligt, om den förre vid äktenskapets återgång skulle tillerkännas rätt att
taga del i den förmögenhet, den senare kan hava infört i boet. Utsikten att
vinna dylika fördelar kunde även innebära en lockelse att sluta förbindelser av
detta slag, vilken det måste vara lagstiftaren angeläget att ej tillskapa. Det
riktiga lärer vara att i anslutning till den gällande rätten frånkänna vardera
maken befogenhet att vid bodelningen tillgodoräkna sig giftorätt i sådan egendom,
som andra maken vid vigseln infört i boet eller efteråt förvärvat genom arv, gåva
eller testamente. Enligt förevarande paragraf skall vid bodelningen så anses
som hade denna egendom varit den makes enskilda, vilken infört densamma. Genom
detta stadgande uteslutas sadana spekulationsmöjligheter som nyss antyddes, och
det lärer ä\en bäst överensstämma med den hos oss härskande uppfattningen att
ej tillerkänna med återgångsskäl behäftade äktenskap den rättsverkan, varom här
är fråga. Visserligen kan en rättsregel av nämnda innehåll lända till nackdel
för make, som varit i god tro vid äktenskapets ingående, och detta kan synas
särskilt hårt för sådana fall, då andra maken handlat svibligt; men dels skulle
det alltför mycket komplicera bestämmelserna i detta ämne, om en undantagsregel
här skulle uppställas, dels synes ekonomisk utjämning till förmån
för den oskyldiga parten lämpligast ske i skadeståndets form, varigenom
största möjliga utrymme vinnes för hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet.

Det är att märka, att denna paragraf ingalunda innebär ett fullständigt
uteslutande av giftorätt makarna emellan. Beträffande annan under äktenskapet
förvärvad egendom än den, som ena maken bekommit genom arv, gåva eller testamente,
äger huvudregeln i 4 § tillämplighet; vissa av de skäl, som förut anförts
till stöd för att i allmänhet upprätthålla äktenskapets rättsverkningar, göra sig
med särskild styrka gällande, då fråga är om sådan egendoms rättsliga natur.
Till den del egendom, v i i k en make vid vigseln i i ifört eller efteråt förvärvat
genom arv, gåva eller testamente, från början varit den makens enskilda, medför

348 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, o kap. 5 §.

ej heller vad här stadgas någon avvikelse från vad enligt 4 § i allmänhet gäller.
Men annorlunda förhåller det sig, såvitt egendomen i följd av lag eller förord
ingått i samfällda boet. Sådan egendom skall, i motsats till vad händelsen varit
om 4 § skolat tillämpas, anses såsom hade den varit den makes enskilda, vilken
infört eller förvärvat densamma. Likaledes kommer, därest enligt äktenskapsförord
egendom, som införts av ena maken, skall bliva den andres enskilda, förordet
att förlora sin verkan och det anses, som om egendomen varit den förre
enskilt tillhörig. Finnes sådan egendom i behåll vid skiftet, skall den följaktligen
tilläggas den make, som infört den, såsom annan hans enskilda egendom.
Det samma gäller gods, som bevisligen trätt i egendomens ställe. Avkastningen
hänföres, liksom i allmänhet avkastning av enskild egendom, till den samfällda.

Vid tillämpning av reglerna om makes vederlagsfordran uppstå emellertid
svårigheter, vilka påkalla modifikationer i den här uppställda grundsatsen beträffande
bodelning vid återgång. Det skulle alltför mycket strida mot den uppfattning
av återgångens rättsliga natur, som ligger till grund för förslaget, om icke
de åtgärder med avseende å boets egendom, vilka make under äktenskapets bestånd
vidtagit, i allmänhet finge bedömas med det dåvarande rättsläget såsom
utgångspunkt. Har ena maken förfogat över egendom, vilken den andre infört
i boet såsom samfälld, och därvid ej vetat att äktenskapet var behäftat med
återgångsskäl, vore det i många fall alltför hårt, om förhållandet, sedan äktenskapet
gått åter, i vederlagshänseende bleve så att betrakta, som hade han med
vett och vilja förfogat över den andres enskilda egendom. Det kan nämligen
mycket väl hända att han låtit sitt handlingssätt bestämmas av uppfattningen
angående den ifrågavarande egendomens natur. Mannen har, t. ex., i tro att han
ägde giftorätt i hustruns förmögenhet gjort sådana utgifter som avses i 11 kap.
8 § giftermålsbalken och vilka han skulle hava besparat sig, om han haft anledning
betrakta förmögenheten såsom hustruns enskilda. Har den, som infört egendomen,
själv använt den till förbättring å andra makens enskilda egendom, vore
det ej heller billigt att för händelse av äktenskapets återgång städse ålägga denne
senare att giva vederlag såsom för enskild egendom. Liknande förhållanden kunna
uppstå vid likvidation i anledning av gälds betalning. Visserligen kunna omständigheterna
i det särskilda fallet te sig väsentligen olika, men helst som alltför
detaljerade regler här ej äro på sin plats, har beredningen ansett riktigast

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, fj kap. 5 §. iJ4<)

att skyldigheten till vederlags utgivande i allmänhet bestämmes med hänsyn till
egendomsförhållandena sådana de tedde sig under äktenskapets bestånd, icke sådana
de skola anses sedan äktenskapet gått åter. Detta bör dock ej gälla
undantagslöst. Syftet med den här givna bodelningsregeln kunde alltför lätt
förfelas, om även make, vilken äger vetskap om återgångsskälet, skulle anses
befogad att under äktenskapets bestånd betrakta och behandla den egendom,
andra maken infört, såsom samfälld eller kanske rent av som sin enskilda. Han
erhölle därigenom vidsträckt möjlighet att i sitt''intresse vidtaga dispositioner
till kränkning av andra makens rätt. Med hänsyn härtill har till den nyssnämnda
likvidationsregeln fogats en restriktion för det fall att make haft sig
återgångsskälet bekant; vid besvarandet av frågan huruvida likvidationsfordran
föreligger till följd av åtgärd, som av honom vidtagits, skall så anses som hade
den egendom, andra maken vid vigseln infört i boet eller efteråt förvärvat genom
arv, gåva eller testamente, varit dennes enskilda. Har, t. ex., mannen med
kännedom om återgångsskälet gjort gäld, som i 11 kap. 3 § giftermålsbalken avses,
och av hustrun införd samfälld egendom gått i betalning därför, skall hennes
rätt till vederlag bedömas enligt 9 eller 10 § samma kap., i intet fall enligt
8 §.

Den som påstår, att den här uppställda särskilda bodelningsregeln skall tilllämpas,
har naturligtvis att styrka förutsättningarna därför. Detta kan mången
gång vara förenat med stora svårigheter, helst som under äktenskapets bestånd
anledning ofta saknas att hålla den egendom, varom här är fråga, avskild från
annan boets egendom eller försäkra sig om bevisning angående dess beskaffenhet,
då den i boet infördes, och angående de åtgärder, som sedermera vidtagits med
densamma. Lagrummet kan på den grund i större eller mindre utsträckning
förlora sin praktiska betydelse. I allmänhet blir dock detta händelsen allenast
om återgången inträffar först efter längre tids förlopp, men då kunna ju också
skal för ett utsträckt tillämpande av huvudregeln i 4 § ofta anses vara för handen.

Har boskillnad ägt rum under äktenskapet, uppstår frågan huruvida den
därvid skedda regleringen av makarnas inbördes rättsförhållanden skall rubbas,
såvitt detta är nödvändigt för att 5 § må vinna tillämpning. Förslaget innehåller
icke något uttryckligt stadgande härom, men lagrummets generella avfattning
lärer med tillräcklig tydlighet giva vid handen, att det är avsett att

350 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 5 §.

gälla även i detta fall. Genomförandet av denna grundsats kan väl i praktiken
möta vissa svårigheter, men skulle den icke upprätthållas, kunde boskillnadsinstitutet
missbrukas i syfte att beröva make de fördelar, denna paragraf
avser att tillförsäkra.

Det undantag från 4 §, som här uppställes, angår allenast fördelningen av
boets behållning makarna emellan. Ordalydelsen lärer med all erforderlig klarhet
giva uttryck åt förslagets mening att borgenärernas rätt alls icke beröres av vad
här stadgas; då fråga är om gälds betalning, skall beträffande egendomens natui
av enskild eller samfälld i allo så anses, som om äktenskapet blivit upplöst genom
skillnad.

Med förevarande paragraf överensstämma till sin allmänna syftning motsvarande
lagrum i de danska och norska förslagen. De olikheter, som föreligga,
sammanhänga med skiljaktigheterna mellan de skandinaviska lagstiftningarnas
allmänna regler om äktenskapets förmögenhetsrättsliga verkningar och delning
av makars bo.

Särskilda Om den som redan är gift ingår nytt äktenskap, är han enligt förslaget samZäffande
tidigt förenad i äktenskap med tvenne, tills återgång äger rum eller endera föråtergång
för pinåelsen eljest upplöses. Härvid kunna, om förmögenhetsgemenskap, helt eller
2lkap. Tl?till någon del, bestått i båda äktenskapen, svårigheter uppkomma, da fråga blir
vilken rätt make äger i ena eller andra boet eller, från annan synpunkt sett,
vilka tillgångar och skulder höra till vart och ett av dessa. Med hänsyn härtill
har beredningen haft under omprövning, huruvida en regel borde i förslaget upptagas
till ledning i dylika fall, men ansett tanken på ett sådant stadgande böra
uppgivas. Ehuru vanskligheter av nyss antydda art, åtminstone vid bestämmandet
av borgenärers rättsställning, kunna möta ej blott enligt gällande ratt,
utan även enligt främmande lagstiftning, hava ingenstädes särskilda stadganden
i anledning därav meddelats. Att i lag giva en lösning, som på en gång är till
verklig ledning vid rättstillämpningen och gör rättvisa åt alla de växlande omständigheter,
vilka i det särskilda fallet kunna förtjäna beaktande, låter sig ej
heller göra utan att lagtexten alltför mycket belastas. Under sådana förhallanden

351

Larf om äktenskaps ingående och. upplösning, 5 kap. 5 och 0 §§.

har det ansetts riktigast att lämna denna föga praktiska fråga att lösas av den
juridiska vetenskapen och rättstillämpningen.

6 §■

Vid återgång, liksom vid äktenskapsskillnad, bör, då makarnas inbördes rättigheter
och skyldigheter skola bestämmas, skuldfrågan komma i betraktande. Så
har också skett i främmande modern lagstiftning. Därvid har man, såsom framgar
av den förut givna översikten, gått tillväga på olika sätt. I den schweiziska
civillagen löses även denna fråga vad återgången beträffar genom en hänvisning
till vad som gäller om skillnad. Härav följer att, om ena maken ensam bär
skulden, den andre är berättigad till skälig ersättning för den skada av ekonomisk
natur, som förorsakas av att äktenskapet går åter; innefattar återgångsskälet
för den oskyldiga parten en svår kränkning i personligt hänseende, kan
omaren även tillerkänna honom en penningsumma såsom »Genugtuungs Jämväl
beträffande underhållsskyldigheten är skuldfrågan i viss mån av betydelse; ena
maken kan nämligen, under förutsättning att han är utan skuld och att han till
följd av återgången råkar i stort behov av understöd, få sig tillerkänd rätt att
av den andre för framtiden utbekomma ett efter dennes ekonomiska förhållanden
avpassat underhållsbidrag. Den tyska civillagen tillmäter skuldsynpunkten betydelse
så till vida som den, där ena parten mot bättre vetande ingått det ogiltiga
äktenskapet men den andre handlat i god tro, tillerkänner den sistnämnde
ratt att välja mellan att få de förmögenhetsrättsliga verkningarna bedömda enligt
de för ogiltighet eller de för skillnad gällande reglerna; väljes den senare utvägen
kan maken vinna rätt till underhållsbidrag. Slutligen må erinras, hurusom lagkommitten
ville tillerkänna den oskyldige rätt till all den egendom, som enligt lag
skolat vara samfälld, medan däremot äldre lagberedningen, som ansåg detta vara
att göra den oskyldiges ersättningsrätt beroende av en rent tillfällig omständighet,
foreslog att han skulle njuta skadestånd efter ty som skäligt prövas. Även enligt gällande
rätt utmätes skadestånd, då sådant ifrågakommer, efter domstolens frk skön.

Den anmärkning, som riktats mot lagkommitténs förslag, måste anses välgrundad,
och i viss mån liknande erinringar kunna göras mot den tyska rättens
bestämmelser i ämnet. Beredningen anser också att den oskyldiga partens intressen
lämpligast tillgodoses genom regler, enligt vilka hänsyn må tagas till

Makes rätt
‘.till skadestånd
och
underhåll.

352 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 6 §.

omständigheterna i det särskilda fallet. Härmed överensstämma i princip de
danska och norska förslagen.

Rätten till skadestånd är enligt 6 kap. betingad av att äktenskapsskillnad sker
på grund av ena makens förhållande, varigenom han groft kränkt den andre.
Detta allmänna uttryckssätt, som valts med hänsyn till skillnadsanlednmgarnas
natur, passar ej i fråga om återgång. Här kunna och höra de fall, da skadeståndsrätt
inträder, angivas genom en uttömmande uppräkning, såsom i förslaget
skett. Den hänvisning till 6 kap-.s regler, som 4 § innehåller, gör sålunda här
ej tillfyllest, utan särskilda bestämmelser i ämnet måste givas. Dessa innefattas
i förevarande paragraf.

Skadeståndsrätten omfattar enligt det norska förslaget såväl vid »ugyldighet»
som vid »omstptelse» dels ersättning för den förmögenhetsförlust, den oskyldiga
parten lidit till följd av äktenskapet, dels sådan ersättning för förlust i framtida
förvärv, som rätten med hänsyn till den ådagalagda skulden och omständigheterna
i övrigt finner billig; i stället för sistnämnda ersättning kan rätten tillerkänna
maken underhållsbidrag att utgå enligt samma regler som vid äktenskapsskillnad.
Rätten kan därjämte ålägga den skyldige att utgiva en efter
billighet avpassad penningsumma såsom ^rasning» för den vållade »fort» och
annan skada av icke ekonomisk art. Av särskilt intresse är att, medan samma
förslag för fall av äktenskapsskillnad såsom föremål för ersättning i första rummet
nämner förmögenhetsförlust, som maken må hava lidit genom upplösningen,
det här först talas om sådan förlust till följd av äktenskapet. Denna avvikelse
sammanhänger därmed att det norska förslaget i mycket står kvar på ogiltighetsteoriens
ståndpunkt.1

De svenska och danska förslagen innehålla ej sådana detaljerade anvisningar
angående skadeståndsrättens innebörd som det norska. I beredningens förslag
talas sålunda om .skadestånd efter ty med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden
och övriga omständigheter prövas skäligt.» Denna avfattnmg överensstämmer
fullkomligt med vad 6 kap. 20 § innehåller angående skadestånd vid
äktenskapsskillnad, och så som återgångens rättsliga natur i förslaget fattas, blir i

i Ersättningsreglerna äro avfattade i nära överensstämmelse med vad som enligt promulgationslagen
till 1902 års norska strafflag gäller om skadestånd på grand av brottslig gärning. Påföljden i skadeståndsbänseende
blir följakligen bär densamma, vare sig straffrättsligt ansvar tillika intrader eller icke.

353

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 6 och 7 §§.

även innebörden av de båda stadgandena i mycket densamma. Vad beredningen
vid nämnda Jagrum yttrar är därför även ägnat att belysa stadgandets betydelse
i nu förevarande sammanhang. Då emellertid såväl anledningarna till upplösningen
som dennas rättsverkningar bär i vissa hänseenden äro av annan beskaffenhet
än vid skillnad, kunna naturligtvis motsvarande olikheter uppstå med avseende
å den skada som skall ersättas. Sålunda kan, såsom förut blivit nämnt,
tillämpningen av den särskilda bodelningsregeln i 5 § lända till den godtroende
partens nackdel, och detta förhållande skall då tagas i betraktande, när skadeståndet
utmätes.

Liksom händelsen är enligt nyssnämnda paragraf i 6 kap., må skadestånd, som
här avses, sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Det är i hög grad önskligt att de tvistefrågor makarna emellan, som kunna
uppstå i anledning av äktenskapets upplösning, så snart som möjligt och i ett
sammanhang bringas till avgörande. Förslaget stadgar på den grund såsom
regel att anspråk på skadestånd skall vid talans förlust väckas i målet angående
äktenskapets upplösning. I vissa undantagsfall måste dock denna regel vika för
andra hänsyn. Det har förut nämnts att makarna vid återgång liksom vid äktenskapsskillnad
kunna genom avtal ordna sina inbördes angelägenheter, så ock att make
under vissa förutsättningar kan vinna ändring i sådant avtal. Enligt förevarande
paragraf kan nu anspråk på skadestånd väckas i mål om klander av ett avtal,
som reglerar makarnas mellanhavande i något annat hänseende, t. ex. beträffande
bodelningen. En dylik möjlighet måste på den grund stå öppen, att maken kanske
just med hänsyn till de förmåner det klandrade avtalet tillförsäkrat honom underlåtit
att i återgångsmålet äska skadestånd eller fått sin därom väckta talan avslagen.
Naturligtvis äger make i anledning av dylikt klander jämväl väcka talan
om ändring beträffande skadestånd, som redan blivit honom tillerkänt genom avtal
eller dom. Vad förevarande lagrum innehåller om tid för talans anställande överensstämmer
med 6 kap.:s regler i ämnet.

7 §•

Beredningen har redan vid 6 § nämnt, att enligt schweizisk och tysk rätt Efter åter make

stundom är skyldig att, även sedan äktenskapet förklarats ogiltigt, bi- 7 * 9%9rjni/T
draga till andra makens underhåll. Den norska skilsmässolagen öppnar också skyldighet

45—123787.

mellan makar.

354 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 7 §.

möjlighet för make, som vunnit skillnad på någon av de grunder, vilka svara
mot vissa av förslagets återgångsskäl, att få sig tillerkänt underhåll för framtiden.
Medan enligt tysk rätt skyldighet att utgiva underhåll endast kan åläggas make,
som handlat i ond tro, kan enligt de norska och schweiziska lagarna underhåll
utdömas, även om skuld ej förelegat; den schweiziska lagen likställer i förevarande
hänseende rent av återgång och skillnad. I det stora flertalet främmande
länder upphör emellertid underhållsskyldigheten i och med äktenskapets återgång.

I förslagets 6 kap. givas, vid sidan av skadeståndsreglerna, bestämmelser jämväl
om underhållsskyldighet. Finnes make efter äktenskapsskillnad bliva i behov av
bidrag till sitt tillbörliga underhåll, kan rätten ålägga andra maken att utgöra
sådant bidrag, såframt ej den förre huvudsakligen bär skulden till skillnaden;
förutsättningarna äro alltså här helt andra än beträffande skadeståndsskyldigheten.
Nu förevarande paragraf innehåller däremot att makar efter äktenskapets
återgång över huvud ej äro pliktiga försörja varandra. För de fall då enligt 6 §
skadestånd skall utgå, lärer denna olikhet från vad som gäller beträffande skillnad
knappast få någon praktisk betydelse; bliver den skyldiga maken i behov av
underhåll, torde detta, i den utsträckning andra makens tillgångar och omständigheterna
i övrigt det medgiva, varda avhjälpt genom skadeståndet, som ju,
där så prövas lämpligt, kan fastställas att utgå periodiskt. Och under andra
förutsättningar än dem, som betinga skadeståndsskyldighet, torde ett äktenskap,
som går åter, ej böra lämna efter sig några rättsverkningar av den art varom här
är fråga. En upplösning enligt 2 eller 3 § följer i allmänhet helt kort tid efter
äktenskapets ingående, och det måste anses obilligt att därvid ålägga den, som i
god tro ingått äktenskapet, att för framtiden draga försorg om en make, med vilken
han blivit förenad under sådana omständigheter som i nämnda lagrum avses. Ett
helt kortvarigt äktenskap är ej heller, i samma grad som ett under längre tid
bestående, ägnat att inverka på makens personliga och ekonomiska förhållanden
och sålunda, särskilt vad hustrun angår, framkalla ett behov av underhall. Har
åter äktenskap blivit ingånget i indispensabla förbudna led eller av någon som
redan var gift, kan väl lättare inträffa att återgång äger rum först sedan längre
tid förflutit, men i dessa fall skulle det förvisso enligt den allmänna meningen
anses innebära något stötande, om underhållsskyldigheten finge bestå, ehuru förbindelsens
rättsvidrighet blivit konstaterad.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 8 och 9 §§.

355

8 §•

Då äktenskap blivit genom skillnad upplöst, äger enligt gällande rätt hustrun Hustru kan
efter eget val antingen behålla mannens släktnamn eller återtaga det, som före jyånTännas
äktenskapet tillkom henne.1 Härutinnan avser förslaget icke någon ändring.rätt att bära
Däremot stadgas i förevarande paragraf, att om äktenskap går åter jämlikt 1 § namn.
och mannen var i god tro men hustrun ej, eller om mannen vinner återgång jämlikt
2 § första stycket eller 3 § och den omständighet, som föranledde återgången,
vid vigseln var känd för hustrun, han skall äga i målet om återgång påfordra att
hustrun frånkännes befogenhet att bära hans namn. Det vore nämligen icke med rättvisa
och billighet överensstämmande, om hon skulle anses hava vunnit en ovillkorlig
rätt till detta, oaktat förhållandena vid äktenskapets ingående gestaltat sig
på nyssnämnda sätt. Att i större utsträckning än nu sagts här avvika från den
ledande grundsatsen om likställighet mellan återgång och skillnad har icke ansetts
påkallat. Har hustrun varit utan skuld till att äktenskapet kommit till
stånd eller äro båda makarna ansvariga därför, äger alltså enligt förslaget hustrun
rätt att avgöra, vilket släktnamn hon skall bära, sedan äktenskapet gått åter.

Det danska förslaget och, såvitt angår äktenskaps omst0telse, jämväl det norska,
intaga i denna fråga samma ståndpunkt som det svenska. Enligt tysk och schweizisk
rätt förlorar däremot hustrun genom ogiltighetsdom städse rätten att bära
mannens namn.

9 §•

Vad i 4—8 §§ säges har närmast avseende på det normala fallet att ett åter- Verkan av
gångsskäl göres gällande, medan äktenskapet ännu består. Då återgång enligt skälld9äkförslaget
fattas såsom en form av äktenskaps upplösning, förlorar också den om- tenskaps
ständigheten att ett äktenskap är behäftat med återgångsskäl det väsentliga av genom döassin
betydelse, om make dör eller skillnad vinnes. Frågan gäller därefter endast, ^skillnad.
huruvida reglerna om återgångs rättsverkningar skola kunna bringas i tillämpning,
till den del de avvika från vad som gäller, då äktenskap upplöses i annan
ordning. Möjlighet därtill synes ej böra stå öppen, sedan makar blivit i äktenskapet
skil! da. Både före och under en skillnadsprocess har vardera maken all

1 Förordningen angående antagande av släktnamn den 5 december 1901 § 1.

356

Lagen om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 9 §.

anledning att noga överväga, vad han kan hava att lägga den andre till last och
vilka anspråk han i sammanhang med äktenskapets upplösning kan och bör ställa
på denne i ekonomiskt hänseende. Det innefattar därför ingen obillighet, om
skillnadsdomen får verka som en slutlig reglering av makarnas mellanhavanden;
sedan skillnadsproceduren nått till slut, bör den omständigheten att ett återgångsskäl
uppdagas icke få föranleda till att dessa ömtåliga frågor rivas upp och parternas
intimaste förhållanden än en gång underkastas offentlig myndighets prövning.
Annorlunda ställer det sig, om äktenskapet blivit upplöst genom döden.
Det kan då lätt inträda att återgångstalan uteblivit, emedan återgångsskälet icke
varit bekant eller emedan nödigt rådrum för talans anställande saknats. Har bör
det därför stå öppet för de efterlevande att göra återgångsskälet gällande, åtminstone
i vissa hänseenden.

Den efterlevande maken bör, om han vid dödsfallet ännu ägde vinna återgång,
fortfarande vara berättigad såväl att påkalla boets delning enligt 5 § som att
kräva skadestånd enligt 6 §. Bodelningsregeln i 5 § bör även kunna bringas
i tillämpning av annan bodelägare. Härvid bör dock såsom förutsättning gälla
ej blott att den avlidne intill sin död var taleberättigad utan även att han,
såvitt fråga är om återgång enligt 2 eller o §, därom förde talan eller intill
nämnda tidpunkt var därifrån förhindrad till följd av sinnessjukdom eller sinnesslöhet
eller emedan han befann sig i sinnesförvirring eller annat sådant tillstånd,
som utesluter rättslig handlingsförmåga. Har maken underlåtit att yrka
återgång, oaktat han ägt rättskapacitet, kan ju detta hava berott på en önskan
att låta äktenskapet bliva beståndande trots återgångsskälet, vilken, då maken
• varit ensam taleberättigad, bör efter hans död respekteras. Yad härnäst angar
skadeståndsrätten, så är den till sitt väsentliga innehåll av den personliga natur,
att den ej bör övergå till arvingarna, såframt den icke vid dödsfallet redan blivit
genom dom fastslagen. Något annat kunde ifrågasättas allenast till den del
nämnda rätt avser en utjämning av de för arvingarna ofördelaktiga verkningar,
vartill en av den efterlevande maken påkallad tillämpning av 5 § kan leda, men
det har ej synts nödigt eller lämpligt att ytterligare inveckla reglerna i ämnet
genom ett stadgande för detta föga praktiska fall. Rätten att få hustrun frånkänd
befogenhet att bära mannens namn är också enligt förslaget förbehållen
honom ensam och övergår ej på arvingarna.

357

Lagen om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 9 §.

Det kan lätt inträffa att mellan ett flertal bodelägare olika meningar uppstå,
huruvida yrkande skall väckas om boets delning enligt de beträffande återgång
gällande reglerna. Vissa skäl tala onekligen för att tillämpningen av dessa göres
beroende av en enhällig önskan därom; bodelägares ovillighet emot att göra återgångsskälet
gällande kan vara förestavad av pietetskänsla för den avlidnes minne
eller andra bevekelsegrunder, vilka förtjäna lagstiftarens stöd. Anledningen kan
emellertid även ligga däri att bodelägarna hava motsatta ekonomiska intressen,
så att det för somliga är fördelaktigast att bodelningen sker i vanlig ordning,
för andra däremot att återgångsreglerna vinna tillämpning. Efterlämnar den avlidne,
t. ex., barn dels från det äktenskap, varom fråga är, dels från tidigare
gifte och består boet till övervägande del av egendom, som han infört, är det
till förmån för de förra att boet delas enligt vanliga regler, för de senare att det
delas enligt 5 §; har åter större delen av egendomen införts av den efterlevande
maken, blir förhållandet det motsatta. I dylika fall lärer det riktiga vara att
deras mening blir bestämmande, vilka önska att 5 § vinner tillämpning. Med
hänsyn härtill och då en enhetlig regel lärer böra givas, har i förslaget eu var
av de intresserade tillerkänts rätt att göra återgångsskälet gällande.

Den befogenhet, som här tillerkännes efterlevande make och annan bodelägare,
står öppen allenast tills förhållandena blivit ordnade genom bodelning. Emot
möjligheten att även därefter åberopa återgångsanledningen tala i viss mån liknande
skäl som de för fall av äktenskapets upplösning genom skillnad redan
anförda.

Då enligt förslaget återgång innefattar en upplösning av ett bestående äktenskap,
kan efter makes död fråga ej längre bliva om återgångsdom i verklig mening.
Otänkbart vore däremot icke att utövandet av de rättigheter, som i förevarande
paragraf avses, gjordes beroende av dom, varigenom med verkan för och
mot alla blivit avgjort att äktenskapet var behäftat med återgångsskäl. En regel
av detta innehåll har emellertid ej synts påkallad; de skäl, vilka för det fall att
återgångsanledningen göres gällande under äktenskapets bestånd anförts såsom
stöd för en fordran på återgångsdom, äga här icke tillämpning.

I denna paragraf har slutligen, upptagits den bestämmelsen, att om ett äktenskap,
som bort gå åter för det i 2 kap. 9 § omförmälda hinder, upplöses genom
den omgiftes död, den rätt till ersättning, pension eller annan ekonomisk förmån,

358

Lagen om äktenskaps ingående och upplösning, 5 kap. 9 §.

som är tillagd efterlevande make, skall i tvivelaktiga fall anses tillkomma maken
i första giftet. En dylik regel är nödvändig till förebyggande av den konflikt,
som eljest, på grund av stadgandet i 4 §, kunde uppstå, därest såväl maken i
det förra som maken i det senare giftet levde efter.

Då i denna paragraf talas om äktenskap, som bort gå åter, förutsättes naturligtvis
att återgångsskäl förelåg ännu vid dödsfallet. Har äktenskap blivit ingånget
av någon, som redan var gift, men den tidigare förbindelsen sedermera
upplösts och återgångsanledningen sålunda bortfallit, bliva de här givna bestämmelserna
ej tillämpliga. I detta fall äger alltså den omgiftes make i senare äktenskapet
rätt till förmån av nyss omförmälda beskaffenhet.

359

6 KAP.

Om separation och äktenskapsskillnad.

Den individualism, som var utmärkande för den romerska privaträtten, medförde Anledning
att det under kejsartiden i allmänt bruk komna fria äktenskapet, som ingicks ^ tenskap**
genom ett formlöst avtal, jämväl kunde fritt upplösas. Sådan upplösning kunde
komma till stånd antingen genom överenskommelse mellan makarna (divortium) rätt.
eller genom uppsägning av den ene (repudium). På huvudsakligen samma stånd- ^ersikt.
punkt stodo både den mosaiska och den äldre germanska rätten, om ock enligt
dessa rättssystem behörighet att ensidigt uppsäga äktenskapet var förbehållen
mannen. I den senare germanska rätten tillädes dock även hustrun en sådan
behörighet.

I skarp motsats häremot hävdade den romersk-katolska kyrkan redan tidigt
på religiösa grunder äktenskapets oupplöslighet, och så småningom förbands därmed
läran om äktenskapet såsom ett sakrament. Kyrkan tillät sålunda icke äktenskapsskillnad
men medgav ett upphävande av sammanlevnaden (separatio quoad
thorum et mensam), antingen för beständigt eller för viss tid. Oaktat separationen
ansågos makarna fortfarande bundna i äktenskap vid varandra, varför ingen
av dem kunde ingå nytt äktenskap, så länge den andre levde. Det förtjänar
emellertid uppmärksammas, att kyrkan i rätt avsevärd omfattning lät äktenskap
återgå. Sin uppfattning hävdade kyrkan därigenom att hon gjorde anspråk
på att ensam få övertaga både lagstiftning och lagskipning på ifrågavarande
område. Även om hon icke förmådde helt förverkliga detta syftemål, lära dock
hennes grundsatser i fråga om äktenskapets bestånd i allmänhet blivit under
medeltiden härskande, och den ståndpunkt hon därutinnan intagit vidhåller hon
alltjämt.

360 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

Fullt samma stränghet i uppfattningen har icke gjort sig gällande inom den
grekisk-katolska kyrkan. Denna kyrka tillåter äktenskapsskillnad, dock endast i
ringa omfattning och efter prövning av kyrklig myndighet.

Reformationen medförde väsentlig ändring i uppfattningen. Reformatorerna
ansågo äktenskapsskillnad enligt nya testamentet vara tillåten, ehuru endast i
vissa skarpt begränsade fall, då den ena maken grovt förbrutit sig mot den
andre, framför allt vid äktenskapsbrott och övergivande. De hävdade dessutom,
att lagstiftningen och lagskipningen angående äktenskap tillhörde staten och
icke kyrkan. Denna princip kom dock icke omedelbart att bliva helt gällande.
Vissa delar av äktenskapslagstiftningen upptogos fortfarande ganska allmänt i de
kyrkliga rättskällorna och grundade sig väsentligen på religiösa principer. De
kyrkliga myndigheterna utövade ock länge domsrätt i förevarande frågor. Det
är först rätt långt fram i tiden, som lagstiftning och lagskipning på detta område
kommit att bliva rent borgerliga. Det blev emellertid i de protestantiska
länderna ganska vanligt att regenterna, med tillämpning av dem i allmänhet
tillkommande dispensmyndighet, beviljade skillnad i äktenskap. På det sättet
tillkommo nya skillnadsgrunder. I samma riktning verkade ock den filosofiska
uppfattning, som behärskade 1700-talet. Den tidens s. k. naturrättslärare ville
helt likställa äktenskapet med andra civila kontrakt och följaktligen låta dess
upplösning bero på kontrahenternas fria förfogande. Denna uppfattning vann
insteg även i katolska länder. De märkligaste resultaten inom lagstiftningen
frambragte den i Frankrike och Preussen. I bägge dessa länder tillkommo i
slutet av 1700-talet nya lagar, som i vidsträckt omfattning medgåvo äktenskapsskillnad,
bland annat även på grund av överenskommelse mellan makarna.

Under 1800-talet återgick man i viss mån till en strängare uppfattning; äktenskapsskillnad
blev svårare att erhålla. Så avskaffades institutet helt och hållet
i Frankrike efter restaurationen, och när det åter infördes i slutet av 1800-talet,
upptogs icke skillnad efter överenskommelse. Jämväl den nya tyska civillagen
försvårade erhållandet av äktenskapsskillnad, särskilt i jämförelse med vad som
förut gällde i Preussen. På senaste tiden har emellertid åter en tendens framkommit
att mildra de stränga bestämmelserna. Denna tendens har tagit sig uttryck
i de nya norska och portugisiska lagarna om äktenskapsskillnad, vilka
bägge, bland annat, tillåta skillnad efter överenskommelse mellan makarna, samt

o61

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

i den schweiziska civillagen. Ehuru sålunda rätt stora skiljaktigheter förefinnas
mellan de moderna lagstiftningarna på ifrågavarande område, kan det dock
sägas att dessa allmänt bygga sina regler på rent borgerlig grund, avpassa
dem efter det borgerliga samhällets behov.1 Undantag härutinnan äro dock
lagstiftningarna i Italien och Spanien ävensom i Österrike, vad angår dess katolska
undersåtar, vilka lagstiftningar fortfarande i överensstämmelse med den
katolska läran icke medgiva äktenskapsskillnad.

Såsom skäl till äktenskapsskillnad ifrågakomma enligt nu gällande lagar i
främsta rummet åtskilliga omständigheter, som innebära att den ena maken grovt
förgått sig mot den andre. Dit höra hor, övergivande, stämpling mot makes liv,
grov misshandel å make m. m. Med dessa likställas ofta vissa fall, då den ena
maken låtit komma sig till last något, som väl ej är riktat mot den andre men
ändock är av den beskaffenhet, att denne anses skäligen ej böra vara förpliktad
fortsätta äktenskapet. Dit hör i främsta rummet straffdom. Men i somliga
länder har rätt till skillnad medgivits, även då någon skuld alls icke föreligger,
såsom då det tillätes den, vars make blivit sinnessjuk, att vinna skillnad.
Nu angivna omständigheter, vilka bestå i bestämda tämligen lätt påvisbara
yttre fakta, äro vanligen absoluta skillnadsanledningar, d. v. s. de medföra
skillnad, utan att särskild utredning behöver förebringas om deras inverkan
på förhållandet emellan makarna.

Vid sidan härav kan skillnad enligt vissa länders lagstiftningar erhållas, när
i det speciella fallet upplysning vinnes därom att förhållandet emellan makarna
blivit sådant, att en fortsättning av den äktenskapliga sammanlevnaden skäligen
icke kan fordras. Även i fråga om möjlighet att erhålla skillnad på en dylik
relativ skillnadsgrund spelar vanligen den omständigheten att ena maken är skuld
till missförhållandet inom äktenskapet en roll, antingen så att skillnad icke beviljas
annat än under förutsättning av sådan skuld å ena sidan och då naturligtvis
endast på yrkande av den andre, eller så att skillnad väl i allmänhet
kan erhållas av vilkendera maken som helst men att, om endera bär skulden

1 En utveckling av skillnaden emellan en sådan uppfattning och den äldre, som ville bygga den
allmänna lagstiftningen i detta ämne väsentligen på religiösa grnnder, återfinnes i vårt lagutskotts
betänkande nr 19 vid 1859—1860 årens riksdag.

46—1237S7.

362 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

till missförhållandet, denne i regeln ej kan mot den andres bestridande erhålla

skillnad.

Slutligen finnas även exempel på att skillnad utan vidare undersökning från
det offentligas sida medgives, när makarna förena sig därom.

Jämte skillnad känna de flesta lagstiftningar även separation eller upphävande
tills vidare eller för viss tid av sammanlevnaden. I flera länder gäller den regeln
att, då absolut skillnadsgrund ej föreligger, skillnad i allmänhet ej erhålles, utan
att sådan separation föregått.

England. Beträffande den speciella utformningen i de särskilda länderna av de omförmälda
grundsatserna intager den engelska lagstiftningen den strängaste ståndpunkten.
Denna lagstiftning erkänner icke någon annan skillnadsgrund än äktenskapsbrott.
Är det mannen, som är den brottslige, blir ej ens sådant brott
skillnadsanledning, med mindre det tillika innefattar blodskam, tvegifte, våldtäkt,
otukt mot naturen eller när till äktenskapsbrottet kommer antingen egenvilligt
övergivande eller sådan misshandel mot hustrun, att den skulle berättigat henne
till separation.

Enligt engelsk rätt äger en var av makarna påkalla separation, om den andre
begått äktenskapsbrott, misshandlat sin make, övergivit honom, gjort försök till
onaturlig otukt eller är vanedrinkare. Därutöver har hustrun tillerkänts rätt att
vid vissa mannens förseelser vinna separation, utan att mannen fått motsvarande
rätt emot hustrun.

Separationen medför rätt för hustrun att råda över sig och den egendom hon
förvärvar efter separationen. Den upphör, om makarna återupptaga sammanlevnaden
eller endera begår äktenskapsbrott.1

Frankrike I Frankrike hava i förevarande hänseende ganska olika principer gjort sig
gällande. Det var under den stora revolutionen genom en lag av år 1792, som
skillnadsinstitutet infördes. Enligt denna lag var det synnerligen lätt att erhålla
skillnad. Såsom skillnadsanledningar erkändes bland annat både stridighet i

1 I ett den 2 november 1912 avgivet kommittébetänkande föresläs betydligt utvidgande av skillnadsgrunderna;
de skulle utgöra äktenskapsbrott (däri inbegripet även onaturlig otukt med annan och
otukt med djur), egenvilligt övergivande i minst tre är, våldsam behandling av make, obotlig sinnessjukdom
efter fem års internering, dryckenskap, som, efter det makarna tre år vant separerade, visat
sig obotlig, samt fängelsestraff, vartill dödsstraff förvandlats. Båda makarna äro i förslaget likställda
i fråga om rätt till äktenskapsskillnad.

363

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, C kap.

lynne och överenskommelse mellan makarna. I code civil (1804) skärptes bestämmelserna
betydligt. Anledningarna till skillnad blevo endast äktenskapsbrott
av ena maken, våldsam behandling (excés, sévices) eller grova förolämpningar
(injures graves) av ena maken mot den andra, den ena makens dömande
till svårare straff samt överenskommelse mellan makarna. Skillnad enligt överenskommelse
var dock beroende av stränga villkor och förenad med synnerligen
besvärliga formaliteter. Därom gällde nämligen, att skillnad kunde erhållas allenast
under förutsättning, att mannen redan uppnått tjugufem år och hustrun tjuguett
samt den senare ej överskridit fyrtiofem år, att äktenskapet bestått i minst
två år men ej längre än tjugu, att makarna till skillnaden erhållit bifall av
de anhöriga, vilkas samtycke fordrades till ingående av äktenskap, att
deras förmögenhetsförhållanden förut på visst sätt ordnats och slutligen att deras
gemensamma ansökan, alltjämt medgiven av deras anhöriga, upprepats tre gånger
nämligen under de fjorton första dagarna av fjärde, sjunde och tionde månaden
av det år, som skulle förflyta från första ansökningen, tills skillnad meddelades.
Efter restaurationen upphävdes år 1816 all rätt till äktenskapsskillnad och erkändes
blott en separation. Först genom en lag av år 1884 återinfördes den förra,
men denna lag upptog icke rätten till skillnad efter överenskommelse utan allenast
de övriga av code civil erkända skillnadsanledningarna, dock med några smärre
jämkningar. Den franska lagen står sålunda nu på samma principiella ståndpunkt
som den engelska; skillnad medgives allenast på grund av någon omständighet,
som kan tillräknas den ena maken såsom skuld, och talerätt tillkommer
följaktligen blott den andre. I tillämpningen har man emellertid gått synnerligen
vitt, i det särskilt under skillnadsanledningen »grova förolämpningar» innefattas
omständigheter av den mest växlande beskaffenhet, vilka ingalunda alltid kunna
anses innebära en svårare förseelse. Makar, som äro ense om skillnad, hava
därför lätt att med åberopande av denna anledning få sitt äktenskap upplöst.

Härförutom medgives separation, vilken vinnes på samma grunder som skillnad
och liksom denna medför den gemensamma förmögenhetens upplösning och för
hustrun full rättslig handlingsfrihet. Den består, så länge båda makarna leva,
om den ej av dem häves; dock äger en var av dem efter tre års förlopp att utan
vidare få den förvandlad i definitiv skillnad.

Bland de länder, där den franska code civil blev gällande, står Belgien i före -

Belgien.

364

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

varande fråga väsentligen kvar på den ståndpunkt, som denna lag i dess första
lydelse intog. Skillnad efter öfverenskommelse kan således här vinnas, ehuru
endast under förut angivna villkor och formaliteter.

Nederlän- Den nederländska civillagen av 1838 upptager såsom anledningar till skillnad
derna'' äktenskapsbrott, egenvilligt övergivande, ena makens dömande till svårare straff
samt svårare misshandel av ena maken mot den andre. Separation kan vinnas
förutom av samma anledningar som skillnad — när ena maken gjort sig skyldig
till svår behandling av den andre samt när bägge makarna äro ense om separationen.
Efter fem års separation kunna makarna erhålla äktenskapsskillnad. På denna
väg är det således möjligt att vinna skillnad efter överenskommelse.

Tyska riket. Såsom förut nämnts, blev i Preussen i slutet av 1700-talet skillnad i ganska
vidsträckt omfattning medgiven. I das allgemeine Landrecht av år 1794 upptogs
ett stort antal skillnadsanledningar, däribland oövervinnelig motvilja hos ena maken
mot den andre samt överenskommelse mellan makarna. Nya regler i ämnet,
gemensamma för alla tyska stater, hava givits i den ar 1896 antagna tyska
civillagen. Utmärkande för dessa är att erhållandet av äktenskapsskillnad försvårats.

Såsom regel gäller att skillnad kan vinnas, allenast om något felaktigt förhållande
ligger den ena maken till last och blott på talan av den andre. Såsom absoluta
skillnadsgrunder, vilka utan vidare undersökning om deras inverkan på förhållandet
inom äktenskapet berättiga till skillnad, upptagas de omständigheter att
ena maken begått äktenskapsbrott eller förövat tvegifte eller otukt mot naturen
eller står den andra efter livet eller egenvilligt övergivit honom. Bestämmelsen
om de relativa skillnadsgrunderna innehåller att, om ena maken genom svår kränkning
av de genom äktenskapet grundlagda plikter eller genom ärelöst eller osedligt
förhållande har vållat sådant missförhållande inom äktenskapet (tiefe Zerruttung
des ehelichen Yerhältnisses), att man skäligen icke kan av andra maken
fordra äktenskapets fortsättande, denne kan erhålla äktenskapsskillnad. För
skillnad på sådan grund fordras således i varje speciellt fall bevisning om den
inverkan å makarnas förhållande, som angivna förfarandet haft.

Från den grundsatsen att skillnad förutsätter skuld hos ena maken har lagen
blott i ett fall avvikit, i det att den under vissa villkor medgivit make att
erhålla skillnad, då andra maken råkat i sinnessjukdom.

3G5

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

Under den kamp, som under det nya tyska rikets första år fördes mot den
katolska kyrkan, utmönstrade rikslagstiftningen år 1875 den förut i de olika
ländernas lagar upptagna rätten till separation. Såsom ett medgivande åt rikets
katolska trosbekännare återinfördes den i den nu gällande civillagen. Av samma
grunder, som gälla för erhållande av äktenskapsskillnad, kan make vinna separation.
Är separation begärd, äger emellertid den make, mot hvilken talan föres,
påkalla att i stället skillnad skall ådömas, om överhuvud den förda talan finnes
grundad. Separationen, vilken medför samma verkningar i avseende å förmögenhet
och barnens ställning som skillnaden och består för obestämd framtid, skall,
så snart endera maken framställer yrkande därom, övergå i skillnad.

Av intresse är att, oaktat bestämmelserna om skillnad på grund av egenvilligt
övergivande innehålla starka garantier mot simulation, det dock lär vara ganska
vanligt att makar, som äro överens om skilsmässa, åvägabringa sådan under förebärande
av dylikt övergivande.

I Österrike gälla om äktenskapsskillnad de regler, som innefattas i den bor- Österrike.
gerliga lagen av 1811. Enligt dessa äro romerska katoliker uteslutna från rätt
att vinna skillnad, och för judarna gälla särskilda regler. Eör rikets övriga
medborgare upptagas såsom skillnadsgrunder dels åtskilliga omständigheter, som
innebära skuld hos ena maken, nämligen hor, viss straffdom, egenvilligt övergivande
handlingar, som innefatta att den ena maken stått den andra efter liv eller hälsa,
samt upprepad svar misshandel av ena maken å den andra, dels ock oövervinnelig
motvilja, på grund varav bada makarna önska äktenskapets upplösning. I regel
skall i sist nämnda fall först dömas till separation på bestämd tid.

Separation pa obestämd tid, vilken star öppen även för katolikerna, gives antingen
på begäran av båda makarna eller efter yrkande av den ene av dem.

Aro makarna ense om separationen och om därmed förenade villkor beträffande
förmögenhet och underhåll, erhålles separation utan vidare undersökning från det
offentligas sida. Efter yrkande av ene maken gives separation, när viktig grund
därtill föreligger. Separerade makar kunna när som helst återtaga sammanlevnaden;
men anmälan därom skall göras hos rätten.

Ungern har år 1894 erhållit en lag om äktenskap, som giver ena maken rätt Ungern.
till äktenskapsskillnad, då den andra maken begått hor, otukt mot naturen eller
tvegifte, övergivit sin make, stått honom efter livet, grovt misshandlat honom

Schweiz.

3£g Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

eller blivit dömd till visst svårare straff. Därjämte bar make rätt till skillnad,
där den andre annorledes än förut är sagt uppsåtligen svårt kränkt sina genom
äktenskapet grundade förpliktelser, förlett eller sökt förleda till makarnas familj
hörande barn till straffbar gärning eller till osedligt liv, oförbätterligt förer en
osedlig vandel eller blivit dömd till visst straff, samt till följd härav det äktenskapliga
förhållandet blivit så ödelagt, att det blivit olidligt för maken att fortsätta
sammanlevnaden.

Där ej övergivande åberopas, skall försök först göras att genom separation
förmå makarna att förlikas, dock att sådant försök kan underlåtas, när fråga ej
är om skillnad på den grund att det äktenskapliga förhållandet blivit ödelagt
samt försoning makarna emellan över huvud ej är att förvänta. Separation
ådömes på en tid av minst sex månader och får ej utan bägge parternas begäran
bestämmas till längre tid än tolv månader.

Härförutom känner den ungerska lagen en annan mera självständig form av
separation. I alla de fall, där äktenskapsskillnad enligt lagen kan inträda, har
make rätt att i stället för skillnad påkalla separation. Till sina verkningar är
denna likställd med skillnad, naturligtvis med det undantag att äktenskapsbandet
består. Om makar, som sålunda blivit separerade, återupptaga sammanlevnaden
och därom göra anmälan till domstolen, upphöra verkningarna av separationen.
Eljest varar den tills vidare; men så snart två år förflutit från det den
meddelades, kan en var av makarna på grund av separationen yrka slutlig
skillnad.

Den år 1907 för Schweiz utfärdade nya civillagen upptager åtskilliga skillnadsanledningar,
som utvisa skuld hos ena maken, nämligen hor, stämpling mot
makens liv, svår misshandel eller ärekränkning mot maken, övergivande, vanhedrande
brott samt så ärelös vandel, att man icke av andra maken kan fordra sammanlevnadens
fortsättande. Men därjämte medgives skillnad, ej blott då ena
maken fallit i sinnessjukdom, utan även när sådant missförhållande inom äktenskapet
(tiefe Zerriittung) inträtt att en fortsättning av sammanlevnaden icke
kan av makarna fordras. I sist nämnda fall kan skillnad sökas av en var av
makarna, dock med den inskränkning att, om den ene övervägande bär skulden
till missförhållandet, endast den andre har sådan rätt.

Även schweiziska lagen känner bredvid den egentliga äktenskapsskillnaden

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 3(J7

en separation, vilken senare gives på enahanda grunder som den förra. Angående
användandet av de olika formerna gälla dessa regler. Yrkas separation, kan
domen ej gå ut på skillnad. Men om make yrkar skillnad, kan domaren efter eget
beprövande döma antingen därtill eller ock till separation, det senare dock
allenast om utsikt till makarnas återförening är förhanden. Separation gives
antingen på viss tid, ett till tre år, eller för obestämd tid. I förra fallet
upphör den med den bestämda tidens utgång med rätt för en var av makarna
att, om ej återförening skett, påkalla definitiv skillnad. Vid separation på
obestämd tid kan efter tre års förlopp vardera maken begära skillnad eller
separationens hävande. Sökes i dessa fall skillnad blott av ena maken, avvisas
han, om han uteslutande har skulden och den andra maken icke vägrar återförening.

Separationens verkan i avseende å makarnas förmögenhet beror på domarens
prövning, med rätt dock för en var av makarna att påkalla upphävande av förmögenhetsgemenskapen.

I Portugal har efter den nyligen genomförda revolutionen möjlighet till äkten- Portugal.
skapsskillnad införts genom en lag av 1910. Skillnadsanledningar äro hor,
vissa grövre brott, svår behandling, övergivande, långvarig frånvaro, sinnessjukdom,
faktisk separation efter överenskommelse under tio år, obotlig smittosam sjukdom
eller sjukdom som vittnar om sexuella förvillelser, samt den omständigheten att
ena maken är hemfallen åt spel. Dessutom medger lagen skillnad enligt
överenskommelse mellan makarna. För att erhålla sådan skilsmässa skola
makarna vara minst tjugufem år gamla och hava varit gifta minst två år. Villkor
är även att överenskommelse träffats om vård och underhåll av barnen.
Skillnad erhålles i detta fall icke omedelbart, utan först ådömes en provisorisk
skillnad pa ett ar. Framhärda de efter årets utgång i sitt beslut, gives
skillnad. I de fall, då skillnad kan erhallas, kan i stället dömas till separation,
varvid den oskyldiga maken har valrätt. Efter fem års separation äger en var
av makarna få den förvandlad till skillnad. .

I förenämnda länder är det alltid domstol, som behandlar frågor om äkten- Danmark
skapsskillnad. Annat är förhållandet i de skandinaviska länderna. Här kan
skillnad meddelas dels av domstol, dels ock av Konungen eller annan administrativ
myndighet.

3(;g Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

Vid 5 kap. har omförmälts hurusom i Danmark vid vissa s. k. relativa ogiltighetsgrunder
den taleberättigade antages äga att i stället för ogiltighet påkalla skillnad.

I övrigt kan domstol giva make skillnad i äktenskap, om den andra maken
gjort sig skyldig till horsbrott, tvegifte eller övergivande, varit försvunnen längre
tid eller blivit dömd till fängelse på livstid. I alla dessa fall utom vid längre
tids bortovaro förutsättes således skuld hos ena maken.

Härför utom kan på grund av den Konungen tillkommande allmänna befogenheten
att meddela bevilling såväl äktenskapsskillnad som separation erhållas i
administrativ väg. Genom särskilda bestämmelser har Konungen uppdragit åt
justitsministeriet och over0vrigheden att under vissa förutsättningar meddela
bevilling i sådant hänseende. Men där dessa förutsättningar ej äro tillstädes,
finnes alltid möjlighet att genom Konungens eget beslut erhålla bevillingen i
fråga. Genom beslut av justitsministeriet eller overpvrigheden erhålla makar
alltid separation, då de förena sig om separationen och om villkoren därför. På
begäran av ena maken gives av dessa myndigheter separation, då den andre gjort sig
skyldig till sådant förhållande, att det skäligen icke kan fordras av den förre att han
fortsätter sammanlevnaden. Definitiv skillnad kan av sagda myndigheter beviljas,
när sådan skillnadsgrund föreligger, som kan föranleda dom å skillnad, samt därjämte
när ena maken blivit dömd till visst straff eller blivit sinnessjuk, när makarna
enligt bevilling'' eller överenskommelse inför förlikningskommissionen eller
overpvrigheden varit separerade tre år eller när makarna utan sådant beslut
faktiskt levat åtskilda sex år. Om bägge makarna efter tre års separation eller
sex års faktisk skillnad, förena sig om skilsmässa, erhålles alltid sådan. Efter
tre års separation kan skillnad givas även mot bestridande av ena maken, men
skilsmässa efter faktisk skillnad gives icke, utan att makarna äro ense därom.
För utövningen av Konungens egen bevillingsmyndighet kunna fasta regler icke
angivas. Det kan dock sägas, att i denna ordning ej sällan separation efter yrkande
allenast av ena maken gives på grund av mindre förseelser än som eljest
vanligen fordras.och skillnad gives efter kortare separationstid än den ordinära.

Jämväl i Danmark spelar sålunda skuldsynpunkten en ganska stor roll men är
ingalunda alltid avgörande. Särskild uppmärksamhet förtjänar det att, under det
enligt de flesta främmande länders lagar den omständigheten att makar aro
ense om äktenskapsskillnad icke har någon betydelse, sådan enighet enligt dansk

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 8 kap.

369

praxis ofta är bestämmande. Vid enighet makarna emellan kunna de alltid erhålla
skillnad utan att angiva någon närmare skillnadsorsak, ehuru de hava att
vänta en avsevärd tid, varunder de skola leva åtskilda. De flesta äktenskapsskillnader
i Danmark tillkomma numera efter separation eller faktisk skillnad
och pa grund av överenskommelse mellan makarna.1

Separation, som medför förmögenhetsgemenskapens hävande och i övrigt till
sina verkningar kommer skillnaden nära, är icke begränsad till viss tid, men
makarna kunna när som helst genom sammanflyttning häva den.

I Norge hava villkoren för skilsmässa nyligen reglerats, nämligen genom en
lag av 1909.

Enligt denna lag är make berättigad att vid domstol påkalla skillnad på grund
av vissa omständigheter, som enligt förevarande förslag betraktas såsom återgångsanledningar.
I avseende därå hänvisas till vad vid 5 kap. yttrats. Därjämte
äger make genom dom vinna skillnad, om andra maken gjort sig skyldig till
brott av vissa angivna slag, främst en mängd arter av sedlighetsbrott, samt
■vidare misshandel å make och barn m. m., om han dömts till visst straff samt
om han under viss tid undandragit sig sammanlevnaden.

I administrativ ordning beviljad skillnad föregås vanligen av viss tids separation
eller av faktisk skillnad. Jämväl separation eller, som den i lagen kallas, upphävande
av den äktenskapliga sammanlevnaden gives i administrativ ordning. När
bägge makarna äro ense om att häva sammanlevnaden, äro de berättigade att,
efter förutgånget medlingsförsök, erhålla bevilling härtill av over0vrigheten.
Konungen kan vidare efter begäran av ena maken meddela bevilling till separation,
när andra maken varaktigt eller upprepade gånger försummar sin underhållsskyldighet
eller eljest gör sig skyldig till grov eller varaktig kränkning av de i
äktenskapet grundade plikter eller är hemfallen åt missbruk av alkohol eller andra
rusgivande medel eller för ett förargelseväckande liv eller upprepade gånger dömts
till straff, som medfört förlust av statsborgerliga rättigheter, samt när emellan

makarna uppstått sådan menighet eller uoverensstemmelse», att med hänsyn såväl
till maken som till barnen icke skäligen kan fordras, att sammanlevnaden skall
fortsättas.

Norge.

1 Se tabellen, bilaga 7.
41—123787.

370 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

Om makar levat separerade ett år och bägge begära äktenskapsskillnad, äro
de berättigade att erhålla Konungens bevilling därtill. Efter två års separation
är vardera maken berättigad erhålla sådan bevilling. Utan föregående separation
kan Konungen på ena makens begäran giva bevilling till skillnad, när
makarna dessförinnan levat faktiskt skilda i tre år och icke därefter återupptagit
sammanlefnaden. Genom bevilling av Konungen skall slutligen äktenskapet
efter ena makens begäran upplösas, när den andra maken sedan tre ar lider
av sinnessjukdom utan att hopp finnes om hans återställande till hälsan.

Den norska lagens principiella ståndpunkt är sålunda den, att skuld hos ena
maken i vissa fäll har avgörande betydelse, men skillnad kan erhållas, förutom vid
sinnessjukdom, även då utan skuld å någondera sidan mellan makarna uppstått
svårare söndring. Huruvida vid söndring mellan makarna den omständigheten
att ena maken må vara vallande därtill skall hindra att på hans ansökan separation
såsom inledning till skillnad kommer till stånd, därom uttalar sig lagen icke;
avgörandet är överlämnat åt praxis. Stor betydelse har det i Norge likasom

i Danmark att makarna äro ense om skillnad.

I Norge meddelades redan under den äldre lagstiftningen ett stort antal skils
mässor på grund av faktisk skillnad eller separation; sedan den nya lagen trädde
i kraft, åberopas sådan grund i det övervägande flertalet fäll.1

Svensk rätt.

Äldre bestämmelser -

Vad angår den svenska rättens ställning till frågan om möjlighet att vinna
äktenskapsskillnad, synes under den äldsta tiden skillnad hava varit ganska vanlig
och åstadkommits genom uppsägelse inför vittnen eller å tinget. Efter kristendomens
införande sökte kyrkan att göra sin förut omformälta stränga ståndpunkt
gällande även här i landet. I en skrivelse av påven Alexander III år 1161 utvecklades
sålunda, hurusom enligt Guds sons bud och den apostoliska läran mannen
icke skulle skiljas från sin hustru annat än för hor samt att, om han avsa
dan orsak övergåve henne och under hennes livstid toge en annan till hustru, han
skulle anses såsom horkarl. Därför skulle det ingen tillåtet vara att taga en
annan till äkta, så länge den hustru eller man levde, vilken man, om också för

Se tabellen, bilaga 8.

371

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

hors skull övergivit. Såsom huvudsaklig anledning till skillnad nämnes oek i land
skapslagarua horsbrott. Härjämte förekommer dock även egenvilligt övergivande.

Huruvida kyrkan lyckades genomföra sitt krav att skillnaden även i dessa fall blott
skulle innebära en upplösning av sammanlevnaden och följaktligen även den oskyldige
vara förhindrad att ingå nytt äktenskap, sä länge den andre levde, lär ej med
bestämdhet kunna sägas, men det är troligt att denna grundsats iakttogs, åtminstone
under medeltidens senare del.

Reformationen åter medförde erkännande av en verklig äktenskapsskillnad
Men såsom anledning till skillnad betraktades allenast hor och övergivande.

Härom upptogos stadganden såväl i 1572 års kyrkoordning som i 1686 års kyrkolag.
Till skillnad dömdes av domkapitlet, men enligt kyrkolagen skulle dessförinnan
världslig domstol rannsaka samt ådöma världsliga straff'' och påföljder. Jämte
sådan definitiv skillnad upptog kyrkolagen en skillnad på viss tid »till umgänge,
säng, bord och hemvist». Sådan skillnad utgjorde ett led i ett förfarande, som
redan förut varit i användning men som först genom kyrkolagen fick laga hemul.

Detta förfarande, som ägde rum, när hat, vrede och bitterhet uppkommit mellan
makar, inleddes från det allmännas sida och hade närmast karaktären av eu bestraffning
med syfte att förmå makarna till försoning; den däri ingående skillnaden
på viss tid avsåg icke att vare sig ersätta eller förbereda en verklig äktenskapsskillnad.
1

Så småningom uppkom den praxis, att Konungen, när viktiga grunder till äktenskapskillnad
förelågo, dispensvis meddelade sådan skillnad, och skedde detta jämväl
då nyss berörda förfarande i avseende å oeniga makar ägt rum utan att försoning
åstadkommits.2

Huvudsakligen samma ståndpunkt som kyrkolagen intager 1734 års lag. Skill-l/S-lå»-» lag.
nadsgrunderna äro endast två, hor och övergivande, varjämte vid längre tids

'' Ledcu 1 lletta Affarande voro: varning av''kyrkoherde och av domkapitel, fängelse eller annat straff
ådömt av domstol, skillnad till umgänge, sång, bord och hemvist på någon tid, ålagd av domkapitlet
sakens pålysande i kyrkan samt bannlysning.

’ Se K. brev den 7 okt. 1724, Abrahamsson, Sveriges rikes landslag s. 793, (livstids frihetsstraff)
den 2 dec. 1724, Abrahamsson, s. 793, (våldsam framfart) och vädrande straff) den 9 dec. 1724,’
Abrahamsson, s. 793, den 16 okt; 1735, Flintberg, Lagfarenhets-Bibliotek II s. 164 (oenighet, efter det
skillnad till säng och säte ägt rum), K. brev den 5 okt. 1722, Flintberg II s. 153-154, (på’båda makarnas
önskan, sedan mannen i god tro gått i nytt gifte och däri avlat barn).

372 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

bortovaro av ena maken, utan att upplysning kan vinnas huruvida han lever eller
var han uppehåller sig, den andra kan erhålla tillåtelse till omgifte med rätt för
den bortreste att, om han återkommer och kan visa laga förfall, träda till sin
make. Principen är sålunda, att för äktenskapsskillnad fordras grov förseelse å
ena makens sida. Fråga om äktenskapsskillnad prövas nu av domstol; domkapitlet
har väl fortfarande att utfärda skiljebrev men är därvid bundet av domstolens
beslut.

Vad angick förfarandet med oeniga makar upptog 1734 års lag i 14 kap. 1 §
giftermålsbalken bestämmelser dels om straff av böter, två gånger, om makarna
ej efter varning kunde sämjas, dels ock om skillnad till säng och säte,
som skulle inträda, om de ej läte sig rättas av straffet och som nu skulle ådömas
av domstol. Därjämte förekom i 14 kap. 2 § giftermålsbalken en särskild straffbestämmelse
för det fall att make skilde sig själv från sin make till säng och
säte av hat och illvilja och bölle sig i landet uppe från hem och make eller
dreve maken ur hus och bo och nyttjade där bägges egendom; men för detta fall
nämnes ej om skillnad till säng och säte. I övrigt skulle kyrkolagens bestämmelser
gälla. Någon ändrad karaktär fick således icke skillnad till säng och säte.

Under förarbetena till 1734 års lag hade det ifrågasatts, att såsom skillnadsgrund
skulle upptagas jämväl viss straffdom, men det ansågs lämpligare att sådana mål
kunde efter omständigheterna refereras till Konungen.1 Det förutsattes sålunda att
Konungen fortfarande skulle kunna dispensvis meddela tillstånd till äktenskapsskillnad.
Den förut omförmälda praxis i detta hänseende blev också efter den
nya lagens antagande vidmakthållen och än vidare utvecklad.2 Då därvid alltjämt

1 Se Förarbetena III sid. 277.

5 Se K. brev den 23 sept. 1790, Flintberg II s. 148, (landsflykt), K. brev den 21 okt. 1745, Fhntberq
II s. 147, (stämpling mot makes liv), K. brev den 11 dec. 1745, Jusleen, Samling af K M:ts Bref,
s. 157, den 11 ang. 1773 och K. res. den 27 mars 1795, Flintberg II s. 148, (livstids frihetsstraff), K.
brev den 27 april 1759 och den 14 nov. 1794, Flintberg II s. 158, (obotlig sinnessjukdom), K. res.
den 4 juli 1794, Flintberg II s. 148, (dom till ärans förlust), K. brev den 4 juni 1750, den 17 nov.
1757, den 6 mars 1761, den 10 aug. 1784 och K. res. den 3 maj 1797, Flintberg II s. 147-149, (grovt
eller’ vanfrejdande brott), K. brev den 10 dec. 1745, Flintberg II s. 164, den 10 febr. 1786, ibid. s.
148, den 27 nov. 1778, ibid. s. 166, den 30 sept. 1761, den 21 juni 1782, den 26 okt. 1790 och den 8 aug.
1791, ibid. s. 165—167, (dryckenskap, slöseri, våldsamt sinnelag), K. brev den 30 maj 1759 och den 18
ian. 1774, Flintberg II s. 165—166, (oenighet, efter det skillnad till säng och säte ägt rum), K. brev
den 28 april 1749, den 19 mars 1755, den 20 juli 1773, den 15 sept. 1773 och den 21 juli 17u,

373

Lag om äktenskaps ingående cell upplösning, 6 kap.

medgavs äktenskapsskillnad även efter det makar för oenighet varit skilda till säng
och säte, fick denna senare skillnad ofta karaktären av eu förberedelse till äkten
skapsskillnad.1

Den nyss angivna praxis fick lagens sanktion genom förordningen av den 27 Förordninapril
1810 om äktenskapsskillnader. Denna förordning gjorde ej någon förändring april 1810.
i bestämmelserna angående skillnad på de i 1734 års lag upptagna grunder. Men
den utvidgade möjligheten till äktenskapsskillnad vida utöver vad lagens stadganden
innehålla. Skillnad kan enligt förordningen erhållas dels genom beslut
av domstol och dels genom medgivande av Konungen.

Domstol kan på talan av ena makan ådöma skillnad, om den andre blivit dömd
till livstids fängelse eller landsflykt eller blivit vid domstol förvunnen att hava
stämplat eller anställt försåt mot makens liv eller fallit i galenskap, som varat i
tre år och ej lämnar utsikt till den sjukes varaktiga återställande.

De fall, då äktenskapsskillnad må hos Konungen sökas, äro ej i förordningen
bestämt begränsade. Den allmänna regeln är, att skillnad må sökas, när annan
anledning därtill är än de förut nämnda. Den uppräkning av vissa särskilda
anledningar, som författningen innehåller, avser ej att vara uttömmande, blott
att giva exempel. Skillnad kan alltså beviljas även i andra fäll än de i förordnin
gen särskilt angivna. Å andra sidan är även i de uppräknade fallen överlämnat åt
Konungens bedömande, huruvida skillnad lämpligen bör meddelas eller ej. Emellertid
har praxis i det stora hela nära anslutit sig till förordningen suppräkning.

Bland de särskilda skillnadsanledningarna nämner förordningen först vissa arter
av straffdom eller, såsom det heter, att andra maken blivit genom laga kraft
vunnen dom känd skyldig till livets eller ärans förlust, om han ock genom nåd
fått förskoning från dödsstraffet eller äran återskänkt, eller att han blivit förvunnen
till annat grovt eller verkligt vanfräjdande brott eller dömd till fästningsstraff
på bestämda år.

Flintberg II s. 164—168, K. res. den 23 sept. 1747, den 9 maj 1753 och den 9 juni 1780, Flintberg II
s. 164, 158 159 och 166, (oenighet, utan att skillnad till säng och säte föregått, ena makens bortflyttnmg),
K. brev den 13 sept. och 24 nov. 1775, Flintberg II s. 28—29 och 30 (mannen hade i god tro
trätt i nytt gifte). — Reglerna i 1734 års lag, enligt dess ursprungliga lydelse, gälla ännu i Finland,
där även skillnad på grund av dispens förekommer.

1 Därvid kommo ock de förut omnämnda kyrkliga straffen (pålysning och bannlysning) att bortfalla.

374

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

De övriga anledningarna till skillnad äro, att andra maken beträdes med slöseri,
dryckenskap och våldsamt sinnelag, samt att en sådan stridighet i lynne
och tänkesätt hos bägge makarna sig yppar, som under beständiga tilllällen till
utbrott slutligen övergår till avsky och hat. Dessa sista anledningar skilja sig
från de förut omnämnda därutinnan att de i allmänhet icke omedelbart medföra
äktenskapsskillnad. Det skall beträffande dem företes behöriga bevis om att vissa
varniugsgrader genomgåtts, därvid i fråga om oenighet mellan makar hänvisas
till de nyss omförmälda stadgandena i 14 kap. 1 § giftermålsbalken och kyrkolagen.

1 förordningen av 1810 vidhålles icke längre den stränga skuldsynpunkt, som är
utmärkande för lagen i dess ursprungliga lydelse. De flesta av skillnadsanledningarna
äro visserligen fortfarande av den beskaffenhet, att de förutsätta skuld
hos ena maken; men sådant är ej förhållandet vid sinnessjukdom hos ena maken
och behöver åtminstone icke vara det vid den skillnadsanledning, som betecknats
såsom stridighet i lynne och tänkesätt. Likaledes kan Konungen utöver de i förordningen
särskilt angivna fall meddela skillnad, utan hänsyn därtill om skuld
finnes hos ena maken.

Förordnin- Sedermera har förfarandet vid oenighet mellan makar undergått jämkning genom
^november* förordningen den 20 november 1800 angående ändrad lydelse av 14 kap. 1 och 2
18H0- §§ giftermålsbalken. Enligt den nya lydelsen av 14 kap. 1 § skola, där hat och

bitterhet mellan makar uppkommit och det antingen av endera anmäles hos
prästen eller eljest blir honom kunnigt, makarna av kyrkoherden varnas. Om de
ändock ej sämjas, skola de ytterligare varnas inför kyrkorådet. Och om de ej heller
därav låta sig rätta, skall rätten döma till skillnad pa ett år till säng och
säte, varvid, om så anses nödigt, förbud ma meddelas makarna vid vi1e av fängelse
att under tiden besöka varandra. Enahanda förfaringssätt skall enligt 2 §
iakttagas, om den ena maken själv av hat eller illvilja skiljer sig till säng och
säte från den andre eller driver denne ur hus och bo. De nya bestämmelserna
innehålla sålunda huvudsakligen endast vissa modifikationer i förfarandet. Det
förutsättes fortfarande att prästen kan ex officio ingripa, men därjämte omnämnes
även anmälan av någon av makarna. Utan sådan anmälan lärer numera sällan
någon åtgärd vidtagas.

Rättsverk- Kär makar skiljas till säng och säte, medför detta icke att den emellan mäningarna
av ''

]jag om äktenskaps ingående och uppläsning, ti köp. 375

kärna radande egendomssamfälligheten brytes. Därför har rätten i varje särskilt skillnad till

sång och

fall att meddela bestämmelser huru med förvaltningen av boet skall förhållas och sate och äki
vad mån den ene må vara pliktig giva den andre underhållsbidrag. Likaledes Skillnad.
skola meddelas bestämmelser om barnens vård och bidrag till deras underhåll.

Vid äktenskapsskillnad däremot upphör egendomssamfälligheten. En var av
makarna uttager sin enskilda egendom, och den gemensamma egendomen delas
mellan dem, efter som de haft giftorätt däri. Denna regel har dock vissa viktiga
undantag. Vid hor förverkar den brottsliga maken hälften av sin giftorätt till
den andre. Vid egenvilligt övergivande tager den hemmavarande hela det gemensamma
boet med rätt därjämte att nyttja den andres enskilda gods. Detsamma
skall tillämpas vid stämpling eller försåt mot makes liv. Någon skyldighet för
den ena maken att efter skilsmässa giva bidrag till den andres underhåll finnes
icke, utom då skillnad sker på grund av makes galenskap. Den, som vunnit skillnad,
är då pliktig att understödja den sjuke i mån av tillgång och behov. Om
vården av barnen och bidrag till deras underhåll har rätten vid äktenskapsskillnad
att meddela bestämmelse, likasom vid skillnad till säng och säte. När skillnad gives
av Kungl. Maj:t, kan således icke i samband därmed givas någon bestämmelse i
detta hänseende utan måste sådan fråga, i händelse av tvist emellan makarna,
upptagas vid domstol.

Till närmare upplysning angående antalet äktenskapsskillnader hänvisas till
de tabeller, vilka såsom bilagor äro fogade vid detta betänkande.

Av dessa tabeller framgår, att antalet skilsmässor sedan lång tid tillbaka befunnit
sig i ständigt stigande. Det utgjorde under perioden 1851—1860 i medeltal
allenast 120 men hade under perioden 1901—1910 stigit till 474. Och under
den sista perioden hade ägt rum en stegring från 405 år 1900 till 609 år 1910.
Skilsmässornas ökning har ock gått hastigare än befolkningens tillväxt. Antalet
skilsmässor på 100,000 av medelfolkmängden utgjorde 3,3 under åren 1851
—1860, 7''9 år 1900 och 11*1 år 1910. Jämväl i förhållande till antalet ingångna
äktenskap är ökningen avsevärd. Mot 1,000 ingångna äktenskap svarade 12‘0
skilsmässor ar 1900 men 18-4 år 1910. Att märka är jämväl att antalet skils -

Statistiska

uppgifter

angående

äktenskaps skillnader.

376

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

mässor i förhållande till folkmängden är vida större i städerna än på landsbygden.
Antalet på 100,000 invånare var år 1910 på landsbygden 5-4 och i städerna
29''2. Särskilt talrika äro äktenskapsskillnaderna i de största städerna.

Om antalet skillnader i vårt land under senare tider väsentligen stigit, visar
dock en jämförelse med förhållandet i andra länder en synnerligen förmånlig ställning.
över allt har på senare tider antalet skilsmässor betydligt ökats och de
flesta europeiska länder, som tillåta skilsmässa för sina undersåtar utan hänsyn
till religionen, visa större antal skilsmässor i förhållande till invånareantalet än
Sverige. År 1910 förekom på 100,000 invånare följande antal skilsmässor: i
Finland 6, Sverige 11, Bayern 13, Wurtemberg 13, Nederländerna 14, Belgien 15,
Norge 16, Hessen 16; Baden 20, Preussen 23, Tyska riket 23, Danmark 27, Frankrike
33, Ungern 33, Sachsen 34, Schweiz 41, Rumänien 41.1 Med avseende å den
låga äktenskapsfrekvensen i Sverige är dock ställningen i själva verket något
mindre förmånlig än nu angivna siffror visa.

Bland skilsmässoorsakerna står främst egenvilligt övergivande, som föranledde
skilsmässa i 2,224 fall under 1901—1910, därav i 184 fall under år 1901 men 294
år 1910. Därnäst mest betydande är den grupp, som sammanföres under benämningen
slöseri, dryckenskap, våldsamt sinnelag samt stridighet i lynne och tänkesätt
med ett antal fall av 1,722 under 1901—1910, därav 105 år 1901 och 214 år
1910. Vidare ha under perioden 1901—1910 förekommit äktenskapsbrott (hor) i
481 fall, därav 41 år 1901 och 53 år 1910, straffdom i 156 fall, därav 16 år 1901
och 20 år 1910 samt galenskap i 132 fall, därav 8 år 1901 och 27 år 1910. Övriga
anledningar äro sällan förekommande.

Det stora antalet fall av äktenskapsskillnad på grund av egenvilligt övergivande,
beror på, att denna form i stor omfattning användes för att åvägabringa
skillnad, när makarna äro ense därom. Man begagnar sig därvid av
lagens uraktlåtenhet att stadga viss tid för bortovaron, för det fall att den
bortreste kan anträffas med stämning. »Saken tillgår sålunda», säger lagutskottet
vid 1879 års riksdag, »att ena maken t. ex. mannen reser till närmast

1 För England med Wales föreligga icke senare uppgifter om verkliga äktenskapsskillnader än för
är 1906. Dessa visa, såsom på grund av innehållet i lagstiftningen kunnat väntas, synnerligt låga
tal. Men däremot förekommer i dessa länder ofta separation. Sammanlagda antalet separationer och
äktenskapsskillnader är, som tabellen visar, ganska stort.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 377

belägna utrikes ort, vanligen Köpenhamn, varpå andra maken å honom utverkar
stämning om skilsmässa på den grund att han av ondska och motvilja övergivit
henne och funt utrikes i uppsåt att ej mera bliva och bo med henne. Sedan stämningen
delgivits den andra maken erkänner denne vid domstolen genom vederbörligen
befullmäktigat ombud det omstämda förhållandet, varefter domstolen utan
vidare dömer till skillnad i äktenskapet. Med nutidens lätta kommunikationer
är allt undanstökat på några veckor», i själva verket kan man antaga att
bakom så gott som alla skillnader på grund av egenvilligt övergivande ligger
ett avtal mellan makarna om skillnad och att således övergivande i lagens mening
allenast simuleras.

En annan väg att vinna skilsmässa, då makar äro ense därom, är den som
betecknas såsom skillnad på grund av stridighet i lynne och tänkesätt. Om
makarna genomgått föreskrivna varningar och de bägge medgiva skillnad till
säng och säte, brukar numera i allmänhet sådan skillnad utan vidare undersökning
meddelas. Och efter det makar ett år varit skilda till säng och säte, erhålla
de i regeln äktenskapsskillnad, om de äro ense därom. Skillnad i denna
form meddelas dock i många fall, då överenskommelse icke spelar någon roll.

Krav på ändring i bestämmelserna om äktenskapsskillnad hava sedan lång tid
tillbaka från olika håll framkommit och även varit föremål för statsmakternas

uppmärksamhet.

I sådant hänseende äro till en början att anmärka de av lagkommittén och
äldre lagberedningen avgivna förslag. I nära anslutning till vad förut gällde
innehöllo dessa förslag, att den ena maken kunde omedelbart erhålla skillnad,
när den andre blivit förvunnen om stämpling mot sin makes liv, begått hor, blivit
dömd till visst straff, övergivit maken eller blivit vansinnig. Vad särskilt
angick egenvilligt övergivande voro bestämmelserna så avfattade, att skillnad
icke kunde erhållas förr än två år efter avresan förflutit. Förslagen upptogo
därjämte vissa fall, dä äktenskapsskillnad icke omedelbart kunde erhållas utan
en skillnad till sång. och säte skulle föregå. Sålunda gav lagkommittén

ena maken rätt att vinna skillnad till säng och säte på ett till två år, om
48—123787.

Tidigare

ändrings förslag.

Lagkommittén
och
lagberedningen.

378 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, tf kap.

hat och bitterhet rådde mellan makarna samt den ene vore skuld därtill genom
ofta upprepade utbrott av våldsamt sinnelag eller annat hart bemötande, så
att våda vore för den oskyldiges liv eller välfärd, därest sammanlevnaden
fortfore. Enligt lagberedningen kunde ena maken erhålla skillnad till säng
och säte på ett till två år, dels om den andre förövat våld eller brukat
annan hård medfart mot honom eller eljest svårligen förolämpat honom, samt
'' brottsligheten vore så grov eller härrört av sådan orsak att en fortfarande
sammanlevnad kunde medföra fara för den oskyldiges liv eller hälsa, dels ock,
då hat och bitterhet emellan makar uppkommit, utan att någondera förbrutit
sig mot den andra så som nyss sagts men dock den ene genom hårt sinnelag,
svårt bemötande eller länge fortsatt oordning i levnadssätt förorsakat vedervilja
hos den andre. I bägge fallen kunde den oskyldige, sedan tiden för skillnaden
till säng och säte gått till ända utan att förlikning kommit till stånd,
erhålla äktenskapsskillnad. Men härjämte upptogo båda förslagen en skill nad

på grund av ansökan av bägge makarna. Det heter därom att, om makar
ville skiljas för dem emellan uppkommen vedervilja, utan att någondera beskyllde
den andre för vållande därtill, skulle de bägge personligen inställa sig för rätten
och förklara sin gemensamma och allvarliga åstundan vara att skiljas. Ratten
skulle underrätta kyrkoherden, som hade att tillse huru de sammanlevde och ge-,
nom föreställningar söka förmå dem till sämja. Om de ändå fullföljde sin föresats
och efter sex månader åter komme till rätten, skulle de förvisas till kyrkoherden
att varnas, inför några församlingsbor enligt lagkommittén, inför kyrkorådet
enligt lagberedningen, samt i närvaro tillika av makarnas föräldrar eller
fränder. Om de efter ytterligare sex månader inställde sig inför rätten, skulle de
erhålla skillnad till säng och säte på två år. Hade de ej under den tiden eller
sedan sammanflyttat, skulle på makarnas fortsatta yrkande äktenskapsskillnad
beviljas dem, därest de ej heller då kunde vid rätten förlikas. Skillnad i nu
angiven ordning skulle icke få sökas, där ej mannen fyllt tjugufem och kvinnan
tjuguett år samt äktenskapet bestått i minst två år.

Skillnadsfrågor skulle enligt dessa förslag behandlas av domstol, allenast med
det undantag att i vissa av de fall, då skillnad kunde erhållas på grund av straffdom,
prövningen tillhörde Konungen.

Lagkommittén bibehöll för vissa fall såsom påföljd av skillnad förverkande av

379

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6‘ kap.

giftorätten eller de] därav, men lagberedningen ersatte sådant förverkande med
skyldighet att gälda skadestånd.

Efter det vid riksdagarna flera gänger förevarit frågor om ändring i olika Riksdagens
hänseenden i lagstiftningen om äktenskapsskillnad, upptog 1879 års riksdag tfagan
om en revision av lagstiftningen i ämnet i dess helhet. I skrivelse den 17 maj
1879 erinrade riksdagen, hurusom stadgandet i 13 kap. 4 § giftermålsbalken om
skillnad på grund av egenvillig! övergivande särskilt på senare tider lämnat
makar, som önskade skilsmässa, en lätthet att åstadkomma sådan, den lagstiftaren
med sin tids förhållanden säkerligen varken åsyftat eller ens anat. Antalet av
de på grund av egenvillig! övergivande upplösta äktenskapen ökades ock i en
grad, som vore oroväckande. Riksdagen hade därför ansett, att den lagstiftande
makten icke längre borde i overksamhet åse det missbruk lagens stadganden sålunda
företett. Därjämte framställdes anmärkning beträffande ett par detaljbestämmelser
i 13 kap. giftermålsbalken. Till de sålunda anförda delar, i vilka gällande
stadganden om äktenskapsskillnad tarvade en förändring, ansåg riksdagen
kunna läggas fyrfaldiga andra; och hemställde riksdagen förty, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om en fullständig revision av dessa stadganden.

Vidare avlät kyrkomötet den 8 oktober 1888 en skrivelse, däri kyrkomötet, med Kyrkomötets
uttalande av den åsikten att äktenskap ej borde upplösas utan giltiga skäl och skfå$se
allenast på grund av båda makarnas samtycke, anhöll att lagstiftningen angående
äktenskapsskillnad måtte underkastas revision i syfte att förebygga det äktenskap
må utan fullt giltiga skäl upplösas. Jämväl kyrkomötet avsåg huvudsakligen
undanröjande av det förut omförmälda missbruket av bestämmelserna i 13
kap. 4 § giftermålsbalken.

Riksdagens och kyrkomötets framställningar överlämnades till den av Kungl. KyrkolagsMaj:t
den 21 november 1890 förordnade kyrkolagskommitten. I sitt år 1892 av- betänkande
givna betänkande framhöll denna kommitté, att en fullständig revision av före- 1S9x.
varande stadganden väl vore behövlig, men med hänsyn till den omfattning en
sådan revision skulle taga. ansåg sig kommittén böra inskränka sin granskning
till några särskilda punkter, däri rättelse borde och kunde med det snaraste ske.
Kommitténs förslag avsåg därför endast ändring i 13 kap. 1—6 §§ i giftermålsbalken.
Den viktigaste ändringen avsåg det omförmälda stadgandet i 13 kap. 4 §
giftermålsbalken. Till förekommande av det överhandtagande missbruket av detta

380

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

stadgande föreslogs skärpning av förutsättningarna för erhållande av skillnad på
grund av egenvilligt övergivande, därvid i huvudsak lagkommitténs och lagberedningens
förslag i ämnet följdes.

Kungl. pro- Vid förslagets granskning i högsta domstolen anmärktes, att de föreslagna
P°1898.n ändringarna icke borde vidtagas annat än i sammanhang med en mera omfattande
revision av hela äktenskapslagstiftningen. På grund av vad sålunda anmärkts
och då tiden ej syntes vara kommen för en grundligare omarbetning av giftermålsbalken,
ansåg Kungl. Maj:t att man för tillfället borde inskränka sig till en
sådan lagändring, som omedelbarligen erfordrades för avhjälpande av det genom
erfarenheten bestyrkta missförhållandet att den nuvarande avfattningen av 13 kap.
4 § giftermålsbalken lämnade rum för en med äktenskapets helgd oförenlig tilllämpning.
I överensstämmelse härmed framlades i proposition till 1898 års
riksdag förslag till sådan förändrad avfättning av nämnda lagrum, att egenvilligt
. övergivande icke skulle utgöra giltig anledning till skillnad i äktenskapet förr
än den förlupne varit borta minst ett år. Lagutskottet avstyrkte emellertid detta
förslag. Till stöd därför framhölls att den gällande lagstiftningen angående skillnad
i äktenskap och trolovning vore behäftad med åtskilliga andra, framträdande
brister, vilka måhända med fog kunde betecknas såsom i sin mån bidragande orsaker
till den otillfredsställande lagtillämpning, som i fråga om stadgandet i 13
kap. 4 § giftermålsbalken gjort sig gällande. Let syntes vid sådant förhållande
ej lämpligt, att underkasta allenast en av bestämmelserna rörande skillnad i
äktenskap ändring, utan borde ’ åtminstone alla dithörande stadganden undergå
samtidig revision. Eljest förrycktes lätt det inre sambandet mellan lagens olika
bestämmelser, och dessutom kunde en dylik partiell ändring komma att verka
undanskjutande på den erforderliga mera omfattande revisionen. 1 enlighet härmed
blev förslaget av riksdagen avslaget.

Riksdagens I anledning av den kungl. propositionen till 1898 års riksdag hade vid samma
Slcri899Se riksens väckts motion att riksdagen skulle göra ny framställning om revision av
lagstiftningen om äktenskapsskillnad i dess helhet. Denna motion avslogs emellertid
av riksdagen på förslag av lagutskottet, som ansåg att redan ett avslag av
propositionen skulle giva Kungl. Maj:t anledning att upptaga trågan i hela dess vidd.
Då emellertid av ett yttrande av chefen för justitiedepartementet vid behandlingen
av 1898 års proposition syntes framgå att någon vidare åtgärd icke var att från

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 381

Kungl. Maj:ts sida vänta utan ny framställning från riksdagen, beslöts vid 1899
års riksdag att ånyo begära en allmän revision av stadgandena om skillnad i
äktenskap. I den skrivelse, som därom avläts den 10 maj 1899, framhölls hurusom
behovet av en sådan revision vore känt och vitsordat samt synnerligen angeläget;
men något närmare yttrande angående den riktning, i vilken en revision
borde gå, innehöll skrivelsen icke. över denna skrivelse hördes samtliga domkapitlen
och Stockholms stads konsistorium, vilka uti avgivna yttranden tillstyrkte
riksdagens hemställan med framhållande av behovet av en lagstiftning i förevarande
hänseende, som bättre än den gällande bjöde garanti för iakttagande av
äktenskapets helgd.

Frågan upptogs därefter ånyo av kyrkomötet, som i skrivelse den 6 oktober Kyrkomö1903
hemställde, att den av riksdagen begärda granskningen av gällande bestäm- tetsf™else
melser om skillnad i äktenskap måtte så snart ske kunde verkställas .samt att
förslag om ny lagstiftning härutinnan måtte avgivas i syfte att upprätthålla
äktenskapets sedligt-religiösa helgd och förebygga det äktenskap utan fullt giltiga
skäl upplöstes.

I en skrivelse av den 8 oktober 1907 har justitieombudsmannen fäst Kungl. JustitieomMaj:ts
uppmärksamhet på vissa förhållanden i förevarande hänseende. Efter att nenftkHv'')
hava redogjort för den föregående behandlingen av frågan om ny lagstiftning an- "”»e mT
gående äktenskapsskillnad framhöll vidare justitieombudsmannen, att under de
tj uguåtta år, som förflutit, sedan riksdagen först framställde begäran om revision
av stadgandena angående skillnad i äktenskap, behovet av en sådan revision visat
sig allt mera trängande. Antalet av de på grund av egenvilligt övergivande
upplösta äktenskapen hade i synnerligen avsevärd grad ökats. Och till väsentlig
del hade dessa äktenskap upplösts på grund av en tolkning av stadgandet i 13
^aP- 4 § giftermålsbalken, som 1734 års lagstiftare uppenbarligen icke kunnat
avse. Denna domstolspraxis, varigenom med stöd av bestämmelserna i sagda
lagrum om egenvilligt övergivande utväg lämnats särskilt för sådana makar,
som i ekonomiskt avseende vore gynnsamt lottade, att på ett särdeles lättvindigt
och med äktenskapets helgd ej överensstämmande sätt upplösa sin förbindelse,
hade säkerligen i avsevärd mån sin grund i de synnerligen otidsenliga
bestämmelser angående äktenskapsskillnad på grund av oenighet, som meddelats
i förordningen den 27 april 1810, jämförda med 14 kap. giftermålsbalken.

382 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

Påverkade av det allmänna rättsmedvetandet hade domstolarne funnit det mot
bjudande att tvinga makar att underkasta sig den där föreskrivna proceduren,
som med sina antikverade former vore av beskaffenhet att kunna för dem verka
sårande eller kränkande samt onödigtvis försvårade vinnandet av en enligt lagens
mening fullt berättigad skillnad. Särskild anledning att i ämnet vända sig till
Kungl. Maj:t hade justitieombudsmannen fått därav att han under sin ämbetsutövning
funnit att stadgandena i 14 kap. 1 § giftermålsbalken, vilka på grund av
sin avfattning uppenbarligen kunde lämna rum för en godtycklig tolkning, av
vissa kyrkliga myndigheter blivit tillämpade pa ett sätt, som föranledde uppskov
med den skillnad till säng och säte föregående proceduren och därför försvårade
begagnandet av den enda utväg till äktenskapsskillnad, vilken i allmänhet stode
mindre bemedlade till buds. . Det anmärkta förfarandet bestod däri, att i vissa
fall varning inför kyrkorådet icke, oaktat därom framställd begäran, företagits
omedelbart efter det varning av kyrkoherden ägt rum utan först sedan någon tid
efter sådan varning förflutit. Med hänsyn till lagens otydlighet hade justitieombudsmannen
icke ansett sig kunna beivra det ifragakomna förfarandet, men
det vore av beskaffenhet att ytterligare ådagalägga behovet av en snar revision
av lagens bestämmelser om äktenskapsskillnad. För en sådan revision kunde
även äberppas ett annat tungt vägande skäl. Om eu ny lag om äktenskaps
avslutande utfärdades, enligt vilken äktenskap inför borgerlig myndighet skulle
stå öppen för alla, så komme tydligen antalet av sålunda ingångna äktenskap
att högst väsentligt ökas. Och i samma mån skärptes ytterligare den redan
förefintliga, avsevärda oegentligheten, att äktenskap, till vars avslutande kyrklig
myndighet icke medverkat, ej kunde upplösas utan sådan myndighets ingripande,
sä framt ej vederbörande kontrahenter vore i tillfälle att söka tillämpning
av bestämmelser, som allenast genom uppenbar vantolkning kunde uti ifrågavarande
avseende åberopas.

Justitieom- Den 3 november 1909 har justitieombudsmannen till Kungl. Maj:t avlåtit eu ny
budsman- skriveise j ämnet, närmast föranledd av det sätt, varpå eu kyrkoherde tillämse
1909. pat föreskrifterna om varning av kyrkoherden vid oenighet mellan makar, i det
av justitieombudsmannen åberopade fallet hade en man, som på hustruns begäran
kallats till inställelse inför kyrkoherden för att mottaga varning, upprepade
gånger underlåtit att hörsamma kallelsen, och kyrkoherden hade vid sådant för -

383

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6‘ kap.

hällande förklarat sig icke kunna kalla makarna till inställelse inför kvrkorådet.
Enligt justitieombudsmannens uppfattning borde kallelse till varnings mottagande,
i händelse av den enes eller andres underlåtenhet att ställa sig kallelsen till
efterrättelse, kunna betraktas såsom lagligen undfången varning, då eljest den
ena maken skulle genom sin tredska kunna hindra att varning komme till stånd
och förty även hindra skillnad i äktenskapet.1 Justitieombudsmannen ansäge
sålunda kyrkoherden i förevarande fäll icke hava handlat riktigt. 1 åtskilliga
andra fall hade justitieombudsmannen även varit i tillfälle att konstatera
hurusom ifrågavarande bestämmelser av prästerskapet tillämpats på
ett sätt, som obehörigen försvårade vinnandet av eu i lagens mening fullt
berättigad skilsmässa. I alla de fall, som sålunda kommit till justitieombudsmannens
kännedom, hade vederbörande kyrkoherdar uppenbarligen handlat
i bästa avsikt. De hade till stöd för sitt förfarande åberopat, att deras ämbetsplikt
ålade dem, icke att befordra utan tvärt om att söka förebygga skilsmässa.
Härvid syntes de emellertid hava förbisett, att deras medverkan vore nödvändig
för upplösning av äktenskap i den ordning, varom här vore fråga, liksom även
att det från sedlig synpunkt icke kunde vara önskvärt att söka upprätthålla ett
ohållbart äktenskap. Förglömmas borde ej heller, att den uppfattning, som uti
ifrågavarande hänseende från prästerskapets sida gjort sig gällande, måste anses
hava i viss mån bidragit till den praxis, enligt vilken vid sidan om lagen makar
kunnat lika lättvindigt som lättsinnigt upplösa sin äktenskapsförbindelse på grund
av förment egenvilligt övergivande. Likasom det tydligen vore av största vikt
att sistberörda förhållande, vilket ju vore oförenligt med äktenskapets helgd, bleve
rättat, syntes det vara ej mindre angeläget, att den i förordningen den 27 april
1810 stadgade proceduren bleve utbytt mot en mera tidsenlig anordning. I händelse
nämnda procedur, vilken enligt justitieombudsmannens mening vore av beskaffenhet
att med sina olika varningsgrader kunna verka sårande eller kränkande
för vederbörande makar, ändock skulle anses böra i huvudsak bibehållas,
vore det i allt fall uppenbarligen nödvändigt att förebygga en sådan tolkning
som den, för vilken justitieombudsmannen i skrivelsen lämnat redogörelse och
enligt vilken den ena maken icke mot den andres vilja kunde tilltvinga sig skillnad
i äktenskapet.

'' Härom se K. Maj:ts utslag den 20 jan. 1911 (reg:rtns årsbok s. 18).

384

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

Samman- De yrkanden på ändring i gällande lagstiftning om äktenskapsskillnad, som en ''alfmärkniZ-

ligt den nu lämnade redogörelsen framkommit, giva tydligen vid handen, att

gar mat den t[enna lagstiftning ganska allmänt anses vara i behov av en genomgripande omgällande
lag- ° o o _ . ... ,

stiftning en. arbetning. Främst ha anmärkningarna riktats mot stadgandet om skillnad pa

grund av egenvilligt övergivande och särskilt mot den tillämpning detta stadgande
fått. Det är uppenbart, att denna tillämpning icke är överensstämmande
med lagens anda och mening utan innebär ett kringgående av lagen, som
är synnerligen stötande och i hög grad ägnat att undergräva aktningen för lag
i allmänhet. Att ett äktenskap skall kunna så lättvindigt upplösas är ock alldeles
stridande mot den omsorg om äktenskapets helgd, som eljest utmärker
lagstiftningen. Men även föreskrifterna angående det fall, att skillnad önskas
på grund av oenighet mellan makar hava visat sig otillfredsställande, ehuru ur
annan synpunkt. Det är det förberedande förfarandet, särskilt varningarna inför
kyrkoherden och kyrkorådet, som givit anledning till klander. Så som detta förfarande
nu är anordnat, uppfattas det ofta av makarna såsom något för dem kränkande.
Enligt vad av justitieombudsmannens framställningar inhämtas, lämnar
lagens avfattning jämväl rum för en tillämpning, som är ägnad att försvara användningen
av denna form för vinnande av äktenskapsskillnad. Erfarenheten visar
ock, att denna i övervägande grad användes av de mindre bemedlade, som ej
ha tillfälle att begagna sig av den mera kostsamma formen egenvilligt övergivande.
Motviljan mot behandlingssättet ökas, då sålunda de sämre lottade pa
grund av sin ekonomiska ställning tvingas att underkasta sig detsamma, under
det de som befinna sig i en bättre ekonomisk ställning hava tillfälle att genom
att förebära egenvilligt övergivande vinna skillnad med vida mindre omgång och
obehag. Såsom förut visats, äga de allra flesta äktenskapsskillnader rum med
åberopande antingen av egenvilligt övergivande eller av oenighet mellan makarna.
Det är sålunda lagstiftningen om dessa former av skillnad, som ur praktisk
synpunkt har mest att betyda. Men även beträffande skillnadsanledningarna
i övrigt hava många anmärkningar framkommit. Vad angår sättet för skillnadsfrågornas
behandling har den omständigheten, att de i stor omfattning äro hänvisade
till handläggning av regeringsmyndigheten, bland annat visat sig medföra
svåra praktiska olägenheter, då den utesluter möjligheten att i sammanhang med
frågan om själva skillnaden avgöra åtskilliga därmed i samband stående frågor,

385

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

särskilt om barnens vard och bidrag till deras underhåll. Skillnadens verkningar
beträffande makarnas ekonomiska mellanhavande är, såsom förut angivits, ganska
olika för olika fall. Vad som är stadgat om förlust av rättigheten till förmögenheten
eller viss del därav vid skillnad på grund av somliga anledningar verkar
synnerligen ojämnt. Och särskilt med avseende på den tillämpning stadgandet
om egenvilligt övergivande fått, blir föreskriften om förlust av alla rättigheter i
boet såsom följd av sådant övergivande i hög grad obillig. Den iakttages i allmänhet
icke heller, utan makarna överenskomma om fördelning på annat sätt av
förmögenheten. Då emellertid lagen icke erkänner avtal mellan makar, medan
äktenskapet består, måste en sådan överenskommelse klädas i andra former, vilket
innebär att lagen även i denna del kringgås. I många fall har det emellertid
visat sig, att dylika överenskommelser icke kunnat äga bestånd, då ena maken
efter skillnaden'' icke velat stå vid sina dessförinnan gjorda utfästelser. Med undantag
för det fall att skillnad skett på grund av ena makens sinnessjukdom
finnes ej bestämmelse om skyldighet för make att efter skillnad bidraga till den
andres underhåll. Sålunda kan en hustru, som är mindre arbetsför, genom skillnaden
rent av bliva ställd utan existensmedel, under det att mannen genom sitt
arbete har god utkomst. Detta har föranlett att i dylika fall ansökan om äktenskapsskillnad
^v mannen på grund av oenighet ej sällan vägras, ehuru oenighet
uppenbarligen föreligger. Även bestämmelserna om barnens vård och bidrag till
deras underhåll hava visat sig ofullständiga och i många hänseenden otillfredsställande.

Med avseende å den stora betydelse upprätthållandet av äktenskapets helgd Beredninhar
för samhället, måste staten tydligtvis söka tillse, att äktenskapsskillnad icke ^rnnde!*"
onödigtvis kommer till stånd. Att härvid finna den rätta vägen är förenat med Allmänna
synnerligå svårigheter. Också har frågan inom de olika lagstiftningarna blivit löst Zgstiftnmpå
vitt skilda sätt. Då man går att lagstifta i denna fråga, må man emellertid äkfenskTpsväl
vakta sig för att tilltro lagstiftningen allt för stor makt. Uppenbarligen skilnad.
inverkar det i viss man pa antalet skilsmässor, om lagstiftningen bereder lätt
tillgång till skillnad eller ej. Men härvid äro även många andra omständigheter
av betydelse, framför allt hela uppfattningen inom folket av äktenskapet
49—123787.

386 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

och dess förpliktelser; och dessa faktorer kunna vara så starka, att de skrankor
lagen uppställer faktiskt icke bliva så verksamma som avsett vant. I sådant
hänseende må erinras, att Frankrike och Tyskland stå långt framfor oss i det
relativa antalet skilsmässor, oaktat deras lagar äro vida strängare än vår. Detsamma
kan sägas om vårt grannland Danmark, där skilsmässa utan grövre förseelse
eller annan absolut skillnadsgrund i allmänhet ej erhålles förr än efter
tre års separation eller än längre faktisk skillnad. Norge åter lämnar ett bevis på
huru en ny lagstiftning, som underlättar skilsmässa, kan medföra ökat antal sådana.
Därvid är dock att märka att många av de skilsmässor, som beviljats de
första åren efter det den nya lagen trädde i kraft, innebära ett lagligt reglerande
av ett förut bestående faktiskt förhållande.

Den ståndpunkt, som de protestantiska ländernas lagstiftning intog, då äktenskapsskillnad
började i dessa länder medgivas, och som innebar att skillnad kunde
vinnas allenast när ena maken grovt förgått sig mot den andre, vidhålles ännu
principiellt av lagstiftningarna inom flera av de stora kulturländerna, om ock
enligt dessa lagstiftningar området av de förseelser, som skola kunna föranleda
skillnad, mestadels väsentligen utvidgats och jämväl ett eller annat undantag
från principen gjorts. Onekligt är också att grov förseelse av ena maken mot
den andre i hög grad förtjänar beaktande, när det gäller att avgöra huruvida
anledning till äktenskapsskillnad kan anses förefinnas. En dylik förseelse kan
antagas i regeln väsentligen rubba förutsättningarna för den äktenskapliga sammanlevnaden.
Den make, mot vilken förseelsen blivit begången, bör därför skäligen
kunna göra anspråk på att icke vidare behöva fortsätta denna sammanlevnad.
Jämte ena makens förseelse mot den andre kunna emellertid i ena makens
person inträffa vissa andra omständigheter, som äro ägnade att frambringa
enahanda verkan å äktenskapet. Eu sådan omständighet, som står förutnämnda
förseelser nära och liksom dessa förutsätter skuld hos maken, är hans dömande
till svårare straff; en annan, vilken däremot icke är att tillräkna maken, föreligger
då han råkar i sinnessjukdom. Men även oberoende av dylika särskilda
omständigheter kan emellan makar uppstå en söndring av det djup och den omfattning,
att en fortsättning av sammanlevnaden, sådan den bör i ett äktenskap
gestalta sig, skäligen icke är att förvänta. En sådan söndring kan uppkomma
så väl genom vållande av ena maken som utan att någondera övervägande har

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. ;\87

skulden därtill. Vid alla dessa fall, lika val som vid ena makens förseelser mot
den andre, synes möjlighet böra förefinnas att bryta det äktenskapliga bandet.
Det kan i allmänhet icke vare sig ur det allmännas synpunkt eller med hänsyn
till makarna vara önskligt, att ett äktenskap trots sådana omständigheter med
tvång sammanhålles. Staten kan endast framtvinga upprätthållandet av det
yttre bandet; ett samliv, som realiserar äktenskapets sedliga innehåll, kan däremot
icke med yttre medel genomföras. En restriktion måste dock göras för det
fall, att den ena maken helt eller övervägande bär skulden till den gestaltning
äktenskapet fått. Om även den sålunda skyldige finge en ovillkorlig rätt till
äktenskapsskillnad, skulle det leda till, att en var erhölle befogenhet att genom
sina pliktstridiga åtgöranden genomdriva en upplösning av sitt äktenskap. Detta
skulle innebära en orättvisa mot den andra maken samt verka i hög grad slappande
på uppfattningen av de förpliktelser äktenskapet medför och av fastheten i det
band äktenskapet är avsett att utgöra. I regeln bör därför, om den ene förgått
sig mot den andre eller eljest varit vållande till söndringen, allenast den andre
vara berättigad erhålla äktenskapsskillnad. I vissa fall komme dock en dylik
regel att verka för hårt. Det bör därför öppnas möjlighet för den myndighet,
som har att pröva frågor om äktenskapsskillnad, att, när särskilda omständigheter
det påkalla, medgiva skillnad på grund av söndring emellan makarna

jämväl på yrkande av den make, som får anses vara huvudsakligen vållande till
söndringen.

De grundsatser, som beredningen sålunda funnit böra tillämpas, kunna i stort
sett anses redan nu vara hos oss antagna, likasom de i det väsentliga kommit
till uttryck i de nya schweiziska och norska lagarna samt i dansk i praxis.

Med den nu angivna utgångspunkten för lagstiftningen i ämnet skulle det
kunna ifrågasättas att inskränka bestämmelserna om rätten att erhålla skillnad till
en allmän regel av det innehåll, att skillnad skulle kunna vinnas, när förhållandet
emellan makarna av ena eller andra anledningen blivit sådant, att äktenskapet
icke kan anses förtjäna att vidare upprätthållas, allenast med den begränsning,
som påkallas av att den som vållat missförhållandet i allmänhet icke bör kunna
mot den andres vilja erhålla skillnad. En sådan avfattning skulle innefatta en
betydlig förenkling i formellt hänseende. Därav skulle dock följa, att även vid
förut berörda yttre fakta, som kunna antagas i allmänhet medföra ett svårare

388

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

störande av förhållandet emellan makarna, särskild bevisning om deras verkan
å äktenskapet skulle krävas. En sådan fordran synes emellertid med avseende å
naturen av dessa fakta icke böra uppställas; det skulle ock medföra avsevärda
olägenheter, då det möter svårigheter att åstadkomma en dylik bevisning. Enligt
beredningens förslag skall äktenskapsskillnad därför kunna erhållas ej blott på
den generella grunden att äktenskapet visas vara ohållbart, utan jämväl i följd
av åtskilliga speciella omständigheter, som kunna antagas skola medföra sådan
verkan. Såsom speciella skillnadsanledningar hava i väsentlig överensstämmelse
med nu gällande lagstiftning upptagits egenvilligt övergivande, längre tids bortovaro,
hor, stämpling mot makes liv, grov misshandel mot make eller barn, viss
straffdom samt sinnessjukdom. Nya sådana anledningar äro makes omgifte, annan
straffbar otukt än hor samt makes utsättande för smitta av könssjukdom. En
mellanställning mellan den generella och de speciella skillnadsanledningarna intaga
de omständigheterna att ena maken mera allmänt överträtt sina plikter mot
make och barn eller hemfallit åt missbruk av rusgivande medel eller för ett
lastbart liv. På grund av dessa omständigheters mera svävande natur skola
de enligt förslaget väl kunna medföra skillnad utan särskild utredning om deras
inverkan på äktenskapet, men det skall stå den prövande myndigheten fritt att,
där särskilda omständigheter det föranleda, avvisa på sådan grund framställt
yrkande.

Skillnad, då Vad nu är sagts har närmast avseende å det fall, att ena maken vill emot den

makarna äro aildres bestridande genomföra en äktenskapsskillnad. Särskild uppmärksamhet

CTisc aarom. . . ,

måste ägnas åt frågan om betydelsen därav att skillnad Önskas av bagge ma kärna.

I allmänhet gäller enligt den utländska rätten, att äktenskap icke kan upplösas
allenast på den grund att makarna äro ense därom. I överensstämmelse
härmed skall enligt den schweiziska lagen, jämväl för det fall att skillnad
sökes på grund av >Zerriittung», den allmänna bestämmelsen om domarens
skyldighet att skaffa sig övertygelse om sanningen av den uppgivna skillnadsanledningen
tillämpas. Parternas förklaring att deras äktenskap icke längre
är hållbart är icke tillräcklig. Tidigare har dock inom ganska vidsträckta
områden funnits möjlighet till äktenskapsskillnad på grund av makarnas överenskommelse.
Det var fallet både enligt das allgemeine Landrecht i Preussen och en -

38!)

Ijag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

ligt den franska code civil i dess ursprungliga lydelse; men dessa bestämmelser äro
nu upphävda både i Frankrike och Preussen. Äktenskapsskillnad på grund av makarnas
överenskommelse är dock icke heller i den nu gällande rätten okänd. De ursprungliga
franska reglerna gälla fortfarande i Belgien. Möjlighet att erhålla äktenskapsskillnad
på den grund att bägge makarna äro ense därom finnes ock i Nederländerna,
i Österrike för dess icke katolska undersåtar samt i Portugal. Jämväl
den nya norska skilsmässolagen medgiver makar, som äro ense om skillnad, att
erhålla sådan utan någon undersökning om förhållandet dem emellan, ehuru skillnaden
måste föregås av förlikningsförsök och viss tids separation. Samma ordning
praktiseras i Danmark pa grund av den bevillingsmakt, som utövas av administrationen.
Från de franska och preussiska lagarna hade tydligen lagkommittén
och äldre lagberedningen hämtat sina förslag om skillnad på grund av makarna
emellan uppkommen vedervilja. Enligt dessa förslag skulle det avgörande för
skillnadens beviljande vara allenast makarnas samfällt uttalade förklaring att de
för angivna orsaken ville skiljas, ehuru denna förklaring likasom enligt de främmande
mönstren var förbunden med en omständlig procedur, till vilken bland
annat hörde förklaringens upprepande efter vissa mellantider, förlikningsförsök
och varning samt viss tids skillnad till säng och säte. Emot lagkommitténs förslag
i denna de] framställdes icke anmärkning vid förslagets granskning i högsta
domstolen.

Även där lagstiftningen icke godkänner skillnad på grund av överenskommelse
mellan makarna, förekommer den dock faktiskt i ej obetydlig utsträckning.
Enligt den praxis, som hos oss sedan lång tid tillbaka rått, kunna makar,
som äro ense om skillnad, erhålla sådan utan vidare undersökning av den prövande
myndigheten, antingen under förebärande av egenvilligt övergivande eller med
åberopande av oenighet mellan makarna. I Tyskland använder man sig såsom
hos oss av formen egenvilligt övergivande för att erhålla en skilsmässa, som i
själva verket grundar sig på makarnas överenskommelse. På samma sätt begagnas
i Frankrike bestämmelsen om »injures graves^ såsom skilluadsanledning.
Det går så mycket lättare att simulera sådan, som praxis i dylikt hänseende
godtager även mycket obetydliga förseelser av ena maken mot den andra.

Den omständigheten att man i skilda länder, däribland hos oss i stor omfattning,
sett sig föranledd att med en tillämpning av lagen, som innebär ett kring -

390

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

gående av densamma, giva skillnad, när bägge makarna äro ense därom, pekar
därhän att här verkligen föreligger ett behov, för vars legitima tillfredsställande
utväg bör öppnas. Förut har erinrats att det i allmänhet är ändamålslöst att
sammanhålla det yttre äktenskapsbandet mellan makarna, sedan förhållandet dem
emellan blivit sådant, att en god äktenskaplig sammanlevnad icke vidare kan
förväntas. Särskilt betänkligt måste det vara, om bägge makarna själva funnit
äktenskapet icke längre vara hållbart och för den skull önska skilsmässa. Medgiver
man makar att skiljas, när de bägge förklara sig icke kunna fortsätta sammanlevnaden,
behöver detta i själva verket ej innebära något annat, än att man
låter deras förklarande i berörda hänseeende gälla såsom vittnesbörd därom att
äktenskapet är ohållbart. Man eftergiver den bevisning därom, som måste fordras,
när den ene på sådan grund begär äktenskapsskillnad och den andre vill fasthålla
äktenskapsbandet. För ett sådant eftergivande synas avgörande skäl föreligga.
Omständigheterna äro väsentligen olika mot när fråga är om skillnad på
grund av någon av de s. k. absoluta skillnadsgrunderna. Dessa grunder bestå i
enstaka fakta, som äro lätta att konstatera. Att man beträffande dem ej nöjer
sig med makarnas vitsordande utan fordrar jämväl annan bevisning är helt naturligt.
Helt annat är det, när fråga är om skillnad på den grund att förhållandet
‘i allmänhet mellan makarna blivit sådant, att äktenskapet icke bör upprätthållas.
Ingen kan känna förhållandet dem emellan bättre än makarna själva. I den
omständigheten att de bägge funnit äktenskapet ohållbart ligger därför en
synnerligen stark presumtion att så är fallet, helst äktenskapsskillnaden med
avseende å sina verkningar är en så allvarsam sak, att makarna redan däri hava
en kraftig uppfordran att ej utan giltig anledning tillgripa den. Det synes vara
så mycket lämpligare att låta bero vid denna presumtion och icke därutöver
fordra en särskild bevisning om söndringen, som det är ganska vanskligt att erhålla
tillförlitlig utredning i sådant hänseende. Helt naturligt skulle domaren
därför endast i sällsynta undantagsfall våga att underkänna makarnas egen uppfattning
att äktenskapet icke bör fortsättas. Tvånget för makarna att i varje
fäll framlägga en utredning om deras inbördes förhållande innebär ock ofta en
stor hårdhet mot dem. Det måste i de flesta fall vara förenat med det största
obehag för makarna att deras inbördes liv sålunda skall för andra framläggas
och göras till föremål för bedömande. En rätt att, då makarna äro ense därom,

391

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 köp.

erhålla skillnad kan slutligen vid sådan den ena makens förseelse, som skulle
berättiga den andra att erhålla skillnad, lämna makarna tillfälle att få äktenskapet
upplöst utan att behöva i ljuset framdraga förseelsen. Detta kan ofta
vara av det största intresse även för den förfördelade.

På nu angivna grunder har beredningen ansett det böra givas makar, som äro
ense om skillnad, rätt att vinna sådan, utan att från det allmännas sida någon
undersökning om förhållandet dem emellan skall företagas.

Denna ståndpunkt innefattar dock icke med nödvändighet att äktenskapet skall Medlings^
utan vidare omedelbart upplösas, så snart bägge makarna yrka därpå. Ett sådant separation.
medgivande skulle medföra allvarlig fara för att skillnad mången gång begäres
i förhastande, av lättsinne eller nyckfullhet. Synnerlig anledning härtill giver
vår nuvarande praxis med skillnad efter överenskommelse under förebärande av
egenvilligt övergivande. Yad som anmärkts mot denna praxis är också i själva
verket icke så mycket att den lämnar tillfälle för makar att efter överenskommelse
få äktenskapet upplöst, utan att skillnad kan erhållas nästan omedelbart efter det
fråga därom uppkommit. Det finnes ingen garanti mot att makarna i förhastande
åvägabringa skilsmässa. Om man nu legaliserar äktenskapsskillnad efter överenskommelse,
måste man söka skaffa säkerhet för att sådan skillnad icke kommer
till stånd, annat än då makarna efter allvarligt och moget övervägande funnit
sig icke kunna med fördel fortsätta sammanlevnaden. Frågan är så svår, att
makarna lätt kunna misstaga sig vid bedömandet av situationen. Särskilt medför
det bestående samlivet mellan makarna ett avsevärt hinder mot ett objektivt
och lidelsefritt övervägande av den viktiga frågan. Åtgärder mot förhastande
äro emellertid även erforderliga såväl när skillnad sökes på en sådan mera obestämd
anledning som den, att emellan makarna uppkommit svårare söndring, som
då den åberopade skillnadsgrunden tillhör de omständigheter, vilka, på sätt förut
är nämnt, intaga en mellanställning mellan den generella och de speciella grunderna.

Yad nu angår de särskilda anordningar, som böra vidtagas i syfte att i de angivna
fallen söka förekomma skilsmässa av förhastande, synas de nu föreskrivna
varningarna inför kyrkoherden och kyrkorådet, vilka ofta kännas förödmjukande
för makarna och givit anledning jämväl till andra allvarliga anmärkningar, icke
böra bibehållas. Ett ingripande från en utomstående person i syfte att söka

392

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

åstadkomma utjämnande av uppkomna skiljaktigheter synes dock icke böra helt
uteslutas. Ett sådant ingripande, företaget med förstånd och takt av någon, för
vilken makarna kunna hava förtroende, lärer allt emellanåt kunna verka till avlägsnande
av uppkomna missförstånd, sammanförande av de söndrade sinnena, bättrande
av anmärkta felaktigheter. Beredningen har därför ansett att innan frågan
om den separation, som enligt vad strax skall sägas i förevarande fall skall
utgöra inledningen till skilsmässan, kommer till saklig behandling, ett försök bör
göras till medling mellan makarna. Stadgande härom återfinnes bland de i 7 kap.
upptagna processuella bestämmelserna.

Det mest verksamma medlet i förevarande avseende synes emellertid vara ett
sådant provisoriskt upphävande av sammanlevnaden mellan makarna, som innefattas
i vår skillnad till säng och säte. Om makarna sålunda nödgas någon ej allt
för kort tid leva var för sig, få de det bästa tillfälle att i lugn överväga saken
ävensom att förvärva en viss erfarenhet av huru livet kan komma att efter skilsmässan
gestalta sig för dem. Det är att antaga att i åtskilliga fall en sådan anordning
kan komma att föranleda en återförening mellan makarna. Den omständigheten
att skillnad icke kan erhållas genast är ock i och för sig ägnad att mangen
gång förekomma att anstalt till skilsmässa över huvud taget göres. Beredningen
har alltså i sitt förslag upptagit en provisorisk skillnad under namn av
separation, som i nu ifrågavarande fall skall föregå den slutliga skillnaden,
dock med det undantag att omedelbar skilsmässa skall kunna givas, då ena maken
är förfallen till missbruk av rusgivande medel ävensom när vid söndring sammanlevnaden
redan varit hävd en längre tid. Makarnas överenskommelse och övriga
hithörande omständigheter äro således i allmänhet närmast blott separations- ej
skillnadsanledningar. Men separation skall ej i andra fall än dessa vara ett villkor
för skillnads erhållande. Beredningen har icke heller funnit skäl acceptera
det schweiziska systemet, enligt vilket varje skillnadsanledning kan medföra
omedelbar skillnad men det står domstolen fritt att då skillnad begäres, evad
anledningen därtill är, i stället ådöma separation, om utsikt till återförening
mellan makarna finnes. Ett sådant system skulle förefalla oss främmande och
måhända kunna föranleda en praxis, som allt för mycket underlättade erhållandet
av skilsmässa.

Skillnad till säng och säte meddelas för närvarande städse på viss tid, ett år.

‘m

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

Detta har visat sig medföra avsevärda olägenheter. I samband med skillnaden till
säng och säte måste meddelas bestämmelser om vården av barnen och om underhållsbidrag
av ena maken till den andra eller till barnen, vilka bestämmelser ej
kunna avse längre tid än den, under vilken skillnaden varar. Om emellertid makarna
jämväl efter skillnadstidens utgång leva skilda, vilket ofta torde inträffa,
finnas för tiden därefter icke några regler i berörda hänseende. Härav kunna
svåra förvecklingar uppstå. Särskilt må påpekas att, om hustrun och barnen, såsom
ofta är fallet, äro för sitt uppehälle beroende av mannens arbetsförtjänst, de
lätt kunna bliva för en avsevärd tid ställda utan existensmedel. Med avseende
härå har beredningen ansett separationen icke böra vara till tiden begränsad,
makarna obetaget att genom sammanflyttning när som helst upphäva densamma.

Separationen skall, enligt vad nu utvecklats, väsentligen tjäna det ändamål att Skillnad
giva makarna tillfälle att lugnt överväga, huruvida en ifrågasatt skilsmässa verk- Nation *
ligen bör komma till stånd. Intet hindrar emellertid att den kommer till användning
utan att syftet är att vinna äktenskapsskillnad. Sålunda kan den begagnas
för att bereda ena maken, särskilt hustrun, skydd mot den andre och rätt till
erhållande av understöd av denne. Den karaktär av förberedelse till en definitiv
skillnad, som separationen i de flesta fall har, medför däck att densamma måste
efter viss tids förlopp kunna övergå till sådan skillnad. På skäl, som längre
fram anföras, skall en var av makarna vara berättigad påkalla skilsmässa, sedan
de ett år varit separerade.

Skillnad kan i alla de tre nordiska länderna erhållas dels vid domstol dels Skillnadsgenom
beslut av Konungen eller annan administrativ myndighet, medan det {as^åv clomeljest
överallt är regeln att skillnadsfrågor tillhöra domstols avgörande. Den
omständigheten att prövningen sålunda i vissa fall tillkommer administrativ
myndighet har haft en väsentlig inverkan jämväl på de materiella bestämmelserna.
Det har förut erinrats, att de svenska reglerna om skillnad enligt
Konungens medgivande äro så avfattade, att de överlämna frågan till Konungens
gottfinnande. Frågan om skillnad är i de fall, som av Konungen avgöras, till
sin karaktär en nådesak. Detsamma är förhållandet i Danmark och Norge för
de fall, som behandlas administrativt; dock att enligt den nya norska skilsmässolagen
Konungen i vissa fall är pliktig giva skillnad.

50—123787.

394 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

Hos oss har flera gånger förslag framställts därom att de skillnadsfrågor, som
du behandlas administrativt, skulle i större eller mindre omfattning överflyttas
till domstolarna.1 Principiellt sett synes ock‘den nu gällande ordningen
icke vara tillfredsställande. Här gäller i själva verket att avgöra över
privata rättigheter och förpliktelser, och ett sådant avgörande bör icke ske i
form av nåd, bör icke tillkomma regeringsmakten utan efter objektiva grunder
företagas av domstolarna. Den nuvarande ordningen är så mycket olämpligare,
som i följd av den politiska utvecklingen avgörandet tillkommer efter politiska
förhållanden växlande regeringar och följaktligen kan förväntas pa olika tider
utfalla efter olika principer. Såsom skäl för ett administrativt avgörande åberopas
att prövningen icke kan vara bunden av stränga regler. Och visserligen
äro skillnadsfrågo rna av den natur, att en viss frihet bör tillkomma den prövande
myndigheten: men ingalunda behöver denna prövning vara så obunden av bestämda
regler som nu är fallet. Det möter icke större svårighet att så avfatta
bestämmelserna, att nödig rättssäkerhet, kan förenas med erforderlig frihet för
domstolarna; och anledning är ej för handen att icke våra domstolar skulle kunna
på fullt tillfredsställande sätt fylla den uppgift, som sålunda skulle givas dem.
Att beakta är ju ock, att det redan nu tillhör domstol att pröva om skillnad till
säng och säte skall givas. En dylik provisorisk skillnad, separation, blir enligt
förslaget fortfarande obligatorisk vid vissa skillnadsanledningar, och i praxis
komma helt säkert äktenskapsskillnaderna i de allra flesta fall att inledas med en
separation; det vore ett stort steg tillbaka, om behandlingen därav skulle förläggas
till administrativ myndighet. Ur rent praktisk synpunkt vinnas genom
skillnadsmålens förläggande till domstol avsevärda fördelar. Den för en omsorgsfull
prövning av dessa ofta svåra och grannlaga frågor nödiga utredningen blir
vida lättare att åstadkomma. Mest beaktansvärt i nu ifrågakomna hänseende är
dock den möjlighet, som vinnes till en ändamålsenligare ordning vad angår meddelande
av bestämmelser om makarnas ekonomiska mellanh avande och om barnens

1 Enligt lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag skulle i de allra flesta fall fråga om skillnad
bedömas av domstol. Detsamma föreslogs av lagutskottet vid 1859—1860 årens riksdag (betänkande
n:r 19). Vid riksdagen 1862—1863 föreslog lagutskottet sådan ändring i gällande bestämmelser, att fråga
om äktenskapsskillnad på grund av oenighet mellan makar skulle prövas av domstol (utlåtande n*.r
48). Även lagutskottet vid 1908 års riksdag ansåg den nuvarande administrativa behandlingen av skillnadsfrågor
mindre tillfredsställande (utlåtande n:r 9).

395

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 1 §.

vård. Då sådana bestämmelser nu icke alls kunna givas i de skillnadsmål, som
avgöras administrativt, blir förhållandet ofta, att det, när skillnaden kommer
till stånd, är alldeles obestämt och föremål för tvist mellan parterna vad i dessa
hänseenden skall gälla. Att därav lätt skola uppkomma svåra förvecklingar och
obehag är uppenbart. Hänvisas alla skillnadsfrågor till domstolarna, beredes
möjlighet att bestämmelser i nämnda ämnen i samband med skillnadens meddelande
komma till avgörande eller åtminstone provisoriskt ordnas. Mot skillnadsmalens
hänvisande till domstol har åberopats, att ett sådant behandlingssätt
medför större offentlighet ävensom att möjligheten till överklagande av domstolens
beslut kan föranleda tidsutdräkt. Dessa olägenheter kunna emellertid genom
processuella anordningar undanröjas eller i väsentlig mån minskas. Vid 7 kap.
skall närmare redogöras för vad i detta hänseende kan åtgöras. Förbises bör
slutligen icke heller, att enligt Haagkonventionen, som jämväl av Sverige biträtts,
full internationell giltighet endast tillerkännes en äktenskapsskillnad, som
beviljats av domstol.

I förevarande hänseende skiljer sig beredningens förslag från de danska och norska
förslagen, vilka bägge bibehållit den nu gällande principen att skillnad kan erhållas
dels vid domstol och dels å administrativ väg. Det danska förslaget inskränker
dock administrationens rätt att behandla skillnadsfrågor till några få
fall, då någon tvist i allmänhet ej kan väntas förekomma, varemot det norska förslaget
föreskriver administrativt förfarande i nästan samma omfattning som den
nu gällande norska lagen. Denna olikhet i fråga om behandlingssättet har haft
en viss inverkan på avfattningen av de materiella reglerna.

Beträffande så väl separationens som äktenskapsskillnadens rättsverkningar
föreslår beredningen ganska genomgripande ändringar. Redogörelse därför lämnas
lämpligen vid de särskilda bestämmelserna.

Rättsverkningar
av
separation
och äktenskapsskillnad.

1 §•

Såsom i inledningen till detta kapitel närmare angivits, skall i vissa fall äk- Separation,
tenskapsskillnad ej kunna erhållas utan att viss tids separation föregått; och ^^äro^nse*1
har beredningen funnit lämpligt att främst upptaga bestämmelserna om separation. daromI
enlighet med de allmänna grunder, för vilka förut redogjorts, har här upp -

396 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 1 och 2 §§.

ställts den regeln att makar, som finna sig icke kunna fortsätta den äktenskapliga
sammanlevnaden, skola äga att, när de äro ense därom, erhålla dom å separation.

Av stadgandets lydelse framgår, att bedömandet huruvida makarna kunna fortsätta
sammanlevnaden tillkommer endast dem själva. Rätten har blott att taga
hänsyn till, huruvida makarna äro ense om att erhålla separation, men äger icke
ingå på någon prövning hurudant förhållandet dem emellan är. Enighet mellan
makarna om separationen är uppenbarligen för handen, så väl då bägge makarna
samfällt söka separation, som då den ene gjort framställning därom och den andre
medgiver separationen.

Enligt stadgande i 7 kap. skall separation icke beviljas utan att dessförinnan
försök till medling mellan makarna företagits.

De danska och norska förslagen förlägga prövningen av frågan om erhållande
av separation i förevarande fall till administrativ myndighet. Det danska förslaget
innehåller tillika den skiljaktigheten att separation icke erhålles, med mindre
makarna äro ense jämväl beträffande vad som för separationstiden skall gälla om
underhållsbidrag av ena maken till den andre, om föräldramyndigheten över barnen
samt om fördelningen emellan makarna av plikten att underhålla barnen.

2 §•

Separation De nu gällande i 1810 års förordning upptagna regler, som närmast motsvara
P&avren!ade denna paragraf, innehålla, att skillnad efter förut genomgångna varningar kan ermaken.
hållas, om ena maken beträdes med slöseri, dryckenskap och våldsamt sinnelag samt
när en sådan stridighet i lynne och tänkesätt hos makarna sig yppar, som under
beständiga tillfällen till utbrott slutligen övergår till avsky och hat. Såsom
varningsgrader angivas: för slöseri makens sättande under förmyndare1 och för
dryckenskap hans fällande till straff för fylleri.1 2 Skillnad anses emellertid kunna

1 Exempel på skillnad i sådant fall se K. Maj:ts utslag den 9 juni 1837 (Backman, Ny Lagsamling,
snppl. s. 5) och den 9 ang. 1851 (Schmidt J. Å. XXIV s. 574; i bägge fallen hade make för slöseri och
dryckenskap satts under förmyndare). Ansökan afslagen, då hustrun, emot vilken ansökningen var
riktad, ej kunnat anträffas för ansökningens delgivning, K. res. den 18 juli 1912 (N. J. A. s. .376).

2 Exempel på skillnad av sådan grund se K. Maj:ts utslag den 28 juni 1837 (Backman, Ny Lagsamling,
supp!, s. 5; mannen, som var präst, var för dryckenskap och oordentligt uppförande dömd

397

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 2 §.

tOr dryckenskap beviljas utan att sträft varit ådömt; och särskilt på senare tider
har skillnad sålunda otta beviljats.1 För slöseri eller dryckenskap kan således
äktenskapsskillnad erhållas, utan att skillnad till säng och säte föregått. Ofta lärer
dock särskilt ena makens hemfallande till dryckenskap föranleda skillnad till säng
och säte. Beträffande våldsamt sinnelag nämnes i författningen ingen särskild
varningsgrad. Ofta ådömes emellertid på denna grund skillnad till säng och säte;
och i vissa fall har äktenskapsskillnad för våldsamt sinnelag ansetts icke böra
medgivas, utan att makarna varit skilda till säng och säte.2 I andra fall åter
har äktenskapsskillnad omedelbart • givits, när make dömts till ansvar för misshandel,
särskilt när det varit misshandel mot make.3

I fråga om stridighet i lynne och tänkesätt hänvisar 1810 års förordning till
stadgandet i 14 kap. 1 § giftermålsbalken om skillnad till säng och säte vid hat
och bitterhet mellan makarna. Sådan skillnad kan emellertid numera erhållas
jämväl vid det i 14 kap. 2 § giftermålsbalken upptagna fall, då ena maken lämnar
det gemensamma hemmet utan att resa utrikes eller driver andra maken ur
hemmet. Dessa stadganden om skillnad på grund av oenighet emellan makar
hava i praxis en ganska vidsträckt tillämpning. De komma till användning i
alla de fall, då över huvud taget förhållandet emellan makarna blivit i väsentlig
grad rubbat.4 Vid sådan söndring blir följaktligen äktenskapsskillnad i allmänhet
icke meddelad, utan att varningar inför kyrkoherde och kyrkoråd samt skill -

prästämbetet förlustig) samt ett flertal beslut under senare åren, t. ex. K. Maj:ts utslag den 18 mars, den
29 april 1910, resolutioner den 21 juli 1911, den 19 jan., den 19 april, den 1 nov., den 15 nov. 1912.

1 Se K. Maj:ts utslag den 22 jan. 1850 (Backman, Ny Lagsamling VII s. 10, Schmidt J. A. XXII
s. 445), den 25 mars 1860 (Schmidt J. A. XXXIII s. 514; även misshandel å maken); den 3 nov. 1906.
(N. J. A. s. 445), den 18 febr., den 15 april (även våldsamt sinnelag), den 11 nov., den 9 dec., den 30
dec. 1910, resolutioner den 3 febr. (även omyndig förklarad), den 17 mars, den 6 juni (även tvångsarbete
m. m.), den 12 ang., den 22 sept., den 29 sept., den 22 dec. 1911, den 9 febr., den 3 maj, den 24
maj, den 21 juni (sinnessjukdom föranledd av alkoholmissbruk) och den 6 sept. 1912 det sista fallet
refererat i N. J. A. s. 386.

* Se K. Maj:ts utslag d. 10 jhni 1898 (N. J. A. s. 230).

8 Se K. Majrts utslag den 23 mars 1860 (Schmidt J. A. XXXIII s. 514; även dryckenskap); den 25
febr., den 18 juni, den 1 juli, den 4 nov. 1910; resolutioner den 17 mars, den 8 mai, den 17 nov. och
den 15 dec. 1911, den 12 juli 1912.

Se K. Maj :ts utslag den 9 nov. 1881 (N. J. A. s. 467), den 14 februari 1896 (N. J. A not B n r 132)
den 29 april 1901 (N. J. A. s. 197), den 27 maj 1904 (N. J. A. s. 202), den 26 juli 1910 (N. J. a''
not B n:r 79) samt de 398 not 2 anmärkta fall.

398 Tj(kj om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 2 §.

nåd till säng och säte föregått.1 Undantag göres dock, när särskild anledning
därtill förekommer, såsom när ena maken är borta, så att han ej kan anträffas
med stämning om skillnad till säng och säte.1 2

Yad angår betydelsen av skuld hos ena eller andra maken, så förutsätta uppenbarligen
de omständigheter, att ena maken heträdes med slöseri, dryckenskap
eller våldsamt sinnelag, skuld hos honom. Pa grund av sadana anledningar kan
skillnad endast vinnas av andra maken. Beträffande åter oenighet mellan makar
är det ej fullt klart, vilken betydelse den omständigheten att ena maken är vållande
till oenigheten skall hava. Yäl måste bestämmelserna vara att tillämpa
så väl när den make, mot vilken yrkandet framställes, ensam eller övervägande
har skulden till oenigheten, som när övervägande skuld därtill icke kan anses
vila å någon av makarna. Tveksamt är däremot huruvida den make, som
själv är vållande, kan mot den andres bestridande erhålla skillnad till säng
och säte.3 Beträffande skuldens inflytande på själva den slutliga äktenskapsskillnaden
kan därom intet bestämt sägas, då det står i Konungens skön att giva
eller vägra skillnad. Emellertid torde i åtskilliga fall ansökan om äktenskapsskillnad
hava avslagits, om den som sökt skillnaden varit vållande till brytningen
inom äktenskapet; särskilt lärer det hava inträffat, da den andra maken genom
skillnaden skulle komma i en väsentligen försämrad ekonomisk ställning.4

Första Vid avfattningen av det nya laghudet har beredningen i första stycket upp Separation

tagit vissa mera vanliga fall, då ena maken låtit komma sig till last förseelse

på grund av sådan mera obestämd art, att den icke ansetts böra medföra omedelbar skils förseelse

ena maken. mässa.

1 Se K brev den 9 jan. 1812, den 15 juli 1818 (Backman, Ny Lagsamling I s. 49, 50), K. Maj:ts
utslag den 27 juli 1851 (Schmidt J. Å. XXIV s. 575), den 10 juni 1898 (N. J. A. s. 230) den 10 jnni
1910. I ett fall avslogs ansökan, då makarna väl varit skilda till säng och säte men dessförinnan
varningar ej ägt rum, K. Maj:ts res. den 27 nov. 1911 (N. J. A. s. 532).

2 Se K. Haj:ts utslag den 10 ang. 1888 (N. J. A. s. 319), den 29 april 1904 (N. J. A. s. 166),
res. den 24 maj 1912 (N. J. A. s. 284).

3 I ett fall dömdes på yrkande av ena maken och mot den andres bestridande till skillnad till säng
och säte, oaktat den förre, enligt vad tillika i utslaget uttalades, måste anses vållande till oenigheten.
Se K. Maj:ts utslag den 31 mars 1905 (N. J. A. s. 200). I ett par andra fall, då den, som själv övergivit
hemmet, yrkat skillnad till säng och säte, ogillades yrkandet. Se K. Maj:ts utslag den 7 dec. 1833
(Backman, Ny Lagsamling, supp! s. 5), den 12 ang. 1903 (N. J. A. s. 348).

4 Se K. Maj:ts utslag den 1 juli, den 21 oktober 1910, resolutioner den 17 mars, 28 april, 19 maj,

30 juni 1911.

3on

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 2 §.

1 rämst har därvid ställts den omständigheten, att make gör sig skyldig till Försummelse
försummelse av sin plikt att försörja andra maken eller barnen. En sådan
försummelse är, då den antager ett större mått, i hög grad ägnad att inverka för störande

å förhållandet emellan makarna. Här är icke platsen att närmare redogöra
för vad som enligt vår rätt gäller om makars skyldighet att försörja varandra
och föräldrars skyldighet att försörja barnen. Det ligger dock i sakens
natur, att det i främsta rummet tillkommer mannen att sörja för familjens underhall.
Det är följaktligen särskilt mannen, som förevarande bestämmelse kommer
att drabba. I de svenska och danska texterna har ifrågavarande förseelse
betecknats såsom »grov försummelse» av underhållsplikten; i den norska texten
heter det, att underhållsplikten »vedvarende eller gjentagende» skall hava försummats.
De olika uttrycken lära icke innebära någon olikhet i sakligt hänseende.

Försörjningsplikten är emellertid blott en av den mångfald förpliktelser, som Åsidosätäktenskapet
ålägger en var av makarna mot den andre och mot barnen. Separation
bör av ena maken kunna erhållas jämväl, när andra maken eljest i märklig mån malca och
överträder dessa sina plikter. Härunder är att hänföra ett stort och obestämbart
antal förseelser. Dit kunna sålunda komma de i 1810 års förordning upptagna
skillnadsorsakerna, att make beträdes med slöseri eller våldsamt sinnelag,
det senare så vitt det yttrar sig genom handgripligheter mot maka eller barn.

Nära sådana handgripligheter stå annan hård medfart och förolämpande yttranden
mot dem. Såsom pliktöverträdelse måste det ock betraktas, om ena maken
försummar vad som åligger honom i fråga om vården av hemmet och barnen.

Många andra exempel skulle kunna anföras. Såsom allmän regel skall även i
dessa fall gälla, att pliktöverträdelsen måste hava nått en viss, ej allt för obetydlig
grad. Vid misshandel å make eller barn skall emellertid enligt 10 §
skillnad kunna omedelbart erhållas, om misshandeln är att anse såsom grov.

En synnerligen vanlig orsak till att ett äktenskap blir för ena maken olidligt Missbruk av
är, att den andre hemfaller till missbruk av berusningsmedel. »Det lider intet n‘2n(fe
tvivel», säger Uppsala medicinska fakultet i sitt av medicinalstyrelsen biträdda
utlåtande, »att den kroniska alkoholismen jämte dess akuta yttringar i ruset i
följd av sin allmänna utbredning hos oss och på grund av sina följder spelar en
långt större roll än någon annan sjukdom i fråga om ödeläggande av familjelivet

1 Jfr förordningen den 9 juni 1871 ang. fattigvården, § 3.

400 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 2 §.

samt barnens fysiska och moraliska fördärvande.» Med missbruk av rusgivande
medel följer i regeln hög grad av pliktförsummelse från den skyldiges sida,
men sådant missbruk har dock, då det så ofta förekommer och dess verkningar
äro så förödande för äktenskapet, ansetts böra särskilt här upptagas,
liksom dryckenskap nu angives såsom särskild skillnadsgrund. Såsom fakulteten
jämväl framhåller, bör stadgandet icke inskränkas till vad som i allmänhet
inbegripes under dryckenskap eller missbruk av alkoholhaltiga drycker.
Med dessa böra vara likställda varje art av rusgivande medel. Ett sådant
medel, som, enligt vad fakulteten framhåller, icke är så ovanligt inom den
bättre lottade klassen och som inom äktenskapet kan spela en lika fördärvlig
roll som alkoholen, är morfin. Att i likhet med 1810 års förordning uppställa
den fordran, att straff för fylleri bör vara ådömt, kan så mycket mindre ifrågakomma,
som denna fordran icke i praxis upprätthålles. Emellertid bör uppenbarligen
den omständigheten att en make vid ett eller annat tillfälle överlastat sig, icke
medföra skillnad. Det måste, såsom fakulteten jämväl anser, förefinnas ett mera stadigvarande
missbruk; detta har angivits därmed att maken skall vara hemfallen åt
missbruk av rusgivande medel. För närvarande kan dryckenskap hos ena maken
föranleda, att äktenskapet upplöses, utan att skillnad till säng och säte föregått,
ehuru det, såsom förut nämnts, lärer vara vanligt att även i detta fall skillnad
till säng och säte utverkas. Beredningen har trott det vara lämpligast att såsom
regel låta missbruk av berusningsmedel till en början endast medföra separation.
En tids upphävande av sammanlevnaden kan i vissa fall komma att verka såsom
en sporre för drinkaren att avlägga sin last. Emellertid har det ahsetts böra
lämnas domstolen tillfälle att, när omständigheterna det särskilt påkalla, medgiva
omedelbar äktenskapsskillnad. Stadgande därom återfinnes i 12 §.

Lastbart liv. Såsom anledning för ena maken att erhålla separation har slutligen upptagits
den omständigheten att den andra maken för ett lastbart liv. Att detta förhåljande
i allmänhet bör göra det synnerligen svårt för den oskyldige maken att

fortsätta sammanlevnaden ligger i öppen dag.

Förseelsen Så som ifrågavarande förseelser äro angivna, kan det antagas, att det därav
undefvissa skall i de flesta fåll inom äktenskapet skapas ett sådant förhållande, att skålig
0Theterde^ anledning må finnas för ena maken att få sammanlevnaden hävd. Att göra regeln
separation. om rätt till separation av förevarande anledningar alldeles ovillkorlig har dock

401

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 2 §.

icke ansetts tillrådligt. Det kan i följd av särskilda omständigheter hända, att
en förseelse av sådan art, som här avses, i något fall icke är ägnad att inverka
vidare störande på det äktenskapliga livet eller i allt fall icke bör grundlägga
rätt för den skyldiges make att vinna separation. Så t. ex. kan det, om den som
är hemfallen till dryckenskap blivit internerad på en vårdanstalt, vara lämpligt
att avvakta resultatet av den kur han där får genomgå, innan separation medgives.
Anledning att vägra separation kan ock vara, att den, som framställer påstående
därom, själv givit anledning till den andres förseelse eller deltagit däri eller
gjort sig skyldig till samma eller liknande förhållande. Stadgandet har därför
fått en avfattning, som medgiver domstolen att vid sådana särskilda omständigheter
avvisa yrkande om separation.

I andra stycket av förevarande paragraf behandlas det fall då den ena maken
må kunna erhålla separation, utan att han vill lägga den andre till last sådant
förhållande, som i första stycket är angivet. Förutsättning därför skall i enlighet
med de allmänna grunderna vara att emellan makarna uppstått sådan söndring,
att sammanlevnadens fortsättande skäligen icke kan fordras.1 Såsom anledning
till uppkomsten av dylik söndring har i första rummet från 1810 års
förordning upptagits stridighet i lynne och tänkesätt, men då detta ''icke är
uttömmande och det ej heller lärer vara möjligt att fullständigt angiva de
särskilda omständigheter, som kunna föranleda att den äktenskapliga sammanlevnaden
skäligen icke bör mot den enes vilja upprätthållas, har med stridighet
i lynne och tänkesätt likställts varje annan omständighet, som kan föranleda
sådan påföljd. Under regeln komma både sådana fall, då ingendera maken kan
anses hava övervägande skuld till söndringen, och sådana, då skulden övervägande
ligger hos den ene. Med avseende härå har det måst göras en inskränkning i
rätten att av förevarande anledning yrka separation. Det kan, såsom vid angivande
av de allmänna grunderna är framhållet, icke vara riktigt att den, vilken
sj^v genom sådan förseelse, som i första stycket omförmäles, eller genom annat
sitt förhållande övervägande är anledning till att äktenskapet fått den angivna
gestaltningen, skall få en ovillkorlig rätt att mot den andres vilja tilltvinga sig
separation och med hänsyn till stadgandet i 3 § i följd därav även äktenskaps -

1 Jfr högsta domstolens utlåtande den 24 juli 1888 (N. J. Å. s. 319).
51—1237S7.

Ändra

stycket.

Separation
på grund
iv söndring.

402 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 2 och 3 §§.

skillnad. I enlighet härmed skall såsom regel gälla, att den make, som själv
huvudsakligen bär skulden till missförhållandet inom äktenskapet, icke skall kunna
erhålla separation, om den andre motsätter sig det. Emellanåt skulle dock detta
i sin ordning kunna leda till obillighet, t. ex. om förhållandet emellan makarna
uppenbarligen är allvarligt brutet, så att någon återförening varken är att vänta
eller av den oskyldige maken önskas, men denne av ovilja mot andra maken
eller dylikt motsätter sig en skillnad, som kanhända skulle möjliggöra för den
andre att ingå ett nytt äktenskap, ägnat att bringa honom lycka. Därför har åt
rätten lämnats möjlighet att medgiva av den skyldige maken sökt separation, om
synnerliga skäl därtill äro.

I fråga om avfattningen av denna paragraf äro de svenska och danska texterna
i allt väsentligt överensstämmande. Dock har den danska texten ej upptagit
regeln i andra stycket att separation i undantagsfall skall kunna beviljas
på begäran av make, som huvudsakligen bär skulden till söndringen. Den
norska texten upptager i första stycket jämväl den omständigheten att ena maken
upprepade gånger dömts till förlust af vissa statsborgerliga rättigheter, en omständighet,
som enligt den svenska texten kan hemfalla under stadgandet i 11 §.
Dessutom har den norska texten, som även beträffande förevarande fall bibehållit
gällande lags bestämmelse att prövningsrätten tillhör Konungen, på grund därav
formulerat stadgandena i fråga icke såsom en rätt för make att under angivna
omständigheter få separation utan såsom ett förklarande att Konungen under dessa
omständigheter kan medgiva separation. Det skall alltid ligga i Konungens skön,
om separation skall erhållas. I följd därav har i första stycket icke upptagits någon
bestämmelse om förseelsens inverkan i avseende a en fortsatt sammanlevnad. I
andra stycket har ej heller uttryckligen utsagts, huruvida den make, som är övervägande
skuld till missförhållandet, skall kunna erhålla separation.

b §•

Skillnad ef- För närvarande beror det på Konungens gottfinnande, huruvida skillnad till
separatån. säng och säte skall åtföljas av definitiv skillnad. Enligt gällande praxis erhålla
makar, som undfått stadgade varningar av kyrkoherde och inför kyrkoråd samt
därefter enligt domstols beslut ett år varit skilda till sång och säte, alltid äkten -

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 3 §. 403

skapsskillnad, om de båda äro ense därom. Även då ena maken bestrider av den
andre sökt skillnad, brukar sådan medgivas, så vida ej särskilda omständigheter
tala däremot. Därvid ifrågakommer särskilt att den sökande är vållande till oenigheten
mellan makarna och den andre genom skillnaden skulle komma i svår ekonomisk
ställning. En förutsättning för att den slutliga skillnaden beviljas är
naturligtvis att oenigheten fortfarande består. Ett tecken därtill är att makarna
icke åter upptagit sammanlevnaden. Enligt praxis är det dock icke uteslutet att

skillnad kan erhållas, fastän makarna flyttat samman efter skillnadsårets utgång.
1

Att fortfarande låta frågan om den definitiva skillnaden vara helt och hållet
beroende på ett fritt skön hos den prövande myndigheten kan icke gärna ifrågasättas.
Eörutsättningarna för att skillnad skall beviljas måste i lagen fastställas;
och har beredningen ansett att, när makar levat separerade ett år och sammanlevnaden
ej heller därefter upptagits, en var av dem skall hava ovillkorlig rätt
att påkalla skillnad. Med separationen avses att få utrönt huruvida icke makarna
vid närmare övervägande kunna åter komma till samförstånd. Men om de levat
separerade en ej allt för kort tid utan att det goda förhållandet dem emellan
återställts, bör hinder mot äktenskapets definitiva upplösning icke längre möta.
Till bevis om att söndring fortfarande är rådande synes icke behöva fordras mera
än att sammanlevnaden icke återupptagits och att ena maken påfordrar äktenskapets
upplösning. Vad nu är sagt synes vara tillämpligt, så väl då makarna
varit ense om separationen som då separationen tillkommit på den enes yrkande.
Vad beträffar det senare fallet, skulle det väl kunna ifrågasättas att, om ena
maken förgått sig så som i första stycket av 2 § sägs eller eljest varit vållande
till söndringen, hans rätt att påkalla skillnad skulle vara mera inskränkt än den
andres. Enligt 2 § kan emellertid den skyldige icke annat än i undantagsfall utverka
sig separation. Men om ett sådant undantagsfall föreligger eller den oskyldige
påkallat separation, synes anledning icke vara för handen, att denne skall
kunna hålla den andra bunden längre tid, än som må anses erforderlig, för att
klarhet skall vinnas om återförening må komma till stånd. I detta sammanhang

1 Skillnadsansökan har dock avslagits i två fall, då efter skillnad till säng och säte makarna i flera år

:“bio896o(?. it :;:rtmika ayiat barni k- Maj:ts ntsiag den 28 ^och den 16

404 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 3 och 4 §§.

må ock erinras därom att enligt beredningens förslag make kan åläggas att efter
skilsmässa bidraga till andra makens underhåll. Det skäl mot beviljande av sökt
skilsmässa, ''som nu ligger däri att ena maken genom skillnaden kan komma i
en svår ekonomisk ställning, förefinnes i följd därav icke längre. Beredningen
har sålunda icke funnit skäligt vare sig att helt utesluta den skyldige maken
från rätten att i förevarande fall erhålla skilsmässa eller att beträffande honom
stadga en längre väntetid. Den tid, under vilken separationen skall hava varat,
har i anslutning till nu gällande praxis ansetts kunna bestämmas till ett år.
Detta innebär en avsevärd förlängning för de fall, då nu skillnad efter överenskommelse
vinnes under förebärande av egenvilligt övergivande; men en sådan
förlängning synes vara påkallad. Att utsträcka tiden längre har däremot icke
ansetts tillrådligt. Beredningen har därför icke kunnat ansluta sig till de norska
och danska förslagen, enligt vilka skillnad väl skall efter ett års separation kunna
erhållas, om makarna äro ense om skillnaden samt, enligt den danska texten,
jämväl om ordnandet av sitt ekonomiska mellanhavande och barnens vård, men
det eljest fordras två års separation. Mot en sådan regel möter dessutom den
invändningen, att i följd av densamma även den skyldige maken erhåller tillfälle
att godtyckligt förlänga den tid, som åtgår, för att den andre må bliva helt fri
från honom.

De danska och norska texterna innefatta, förutom nämnda skiljaktighet i fråga
om separationstiden, tillika den olikhet, att prövningen av frågan om skillnaden
i detta fall är förlagd till'' administrativ myndighet.

4 §■

Skillnad på Det förekommer helt naturligt allt emellanåt att, när ett äktenskap blir ohållsamrnanlev-
bart, sammanlevnaden häves, utan att formligt beslut därom av myndighet utverkas.
nodens upp- om makar sålunda sedan en längre tid levat under sådana förhållanden, som man
utansepara- genom en separationsdom velat framkalla, vore det överflödigt att, när sedermera
tionsdom. äktengkapets upplösning av en eller annan anledning ifrågasättes, låta dem ytterligare
genomgå någon tids separation.

Hos oss är emellertid för närvarande ett års av domstol ålagd skillnad
till säng och säte enligt regeln en förutsättning för att äktenskapsskillnad

405

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, G kap. 4 §.

på grund av oenighet mellan makar skall kunna erhållas. Den omständigheten
att makarna faktiskt, på grund av överenskommelse eller titan sådan, levat skilda
från varandra kan icke ersätta den lagbestämda skillnaden till säng och säte.1

Enligt den norska lagen åter kan Konungen på begäran av den ena maken meddela
tillstånd till äktenskapets upplösning, när makarna utan beslut om separation
levat skilda i minst tre år och icke senare upptagit sammanlevnaden. Och i
Danmark brukar äktenskapsskillnad givas, om makarna en längre tid — vanligen
fordras sex år levat skilda samt de äro ense om skillnaden och om villkoren
för densamma. Sådan »faktisk adskillelse» förekommer i Norge och Danmark i
ett stort antal fall såsom anledning till skilsmässa.

Närmast i anslutning till den norska lagen har förslaget upptagit den regeln,
att en var av makarna skall vara berättigad att vinna äktenskapsskillnad, om
sammanlevnaden utan dom å separation varit i följd av dem emellan uppkommen
söndring hävd i minst tre år.

För att sådant hävande av sammanlevnaden skall anses föreligga är det icke
nog, att makarna icke bott tillsammans. Om detta föranletts av tillfälliga orsaker,
t. ex. därav att den ene för sitt arbete eller sina affärer vistats på en ort,
dit den andre lämpligen icke kunnat medfölja, eller vårdats på en sjukanstalt eller
för sin hälsa eller sitt nöje gjort en längre utrikes resa, föreligga uppenbarligen
icke sådana förhållanden, som böra leda till äktenskapets upplösning. Förutsättningen
måste vara, att en verklig brytning i den äktenskapliga gemenskapen inträtt.
Det fordras därför, att sammanlevnaden skall vara hävd i följd av makarna
emellan uppkommen söndring. Sådant hävande kan komma till stånd efter överenskommelse
mellan makar, som finna sig icke längre kunna med fördel fortsätta
sammanlevnaden. Det kan ock företagas av ena maken utan den andres samtycke.
Ofta kan det inträffa att makar flytta ifrån varandra, utan att sammanlevnadens
hävande i nu angiven bemärkelse är avsedd, men att sedermera sådana
förhållanden inträffa, som karaktärisera ett dylikt hävande. Jämväl sådana fall
höra hit. g

För att en säker slutsats om äktenskapets ohållbarhet skall kunna dragas av
sammanlevnadens hävande utan formligt beslut av myndighet fordras, att sammanlevnaden
varit bruten under en ej allt för kort tid. I överensstämmelse med den

1 Se K. brev den 9 jan. 1812 (Backman, Ny Lagsamling I s. 49).

406 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 4 och 5 §§.

norska lagen har förslaget satt tiden till tre år. I de fall, då hävande i här avsedd
bemärkelse icke föreligger, när makar flytta från varandra, men sådant förhållande
som karaktäriserar hävandet sedermera inträder, böra de tre åren räknas
från sist berörda tidpunkt.

Enligt regeln skulle en var av makarna kunna vinna äktenskapsskillnad, när
nu angivna förutsättningar äro för handen. Härifrån har dock i följd av grundsatsen,
att den, som själv vållat förstöringen av ett äktenskap, i allmänhet icke
skall kunna mot den andres bestridande tilltvinga sig skillnad, måst göras samma
inskränkning som i 2 § beträffande rätten att erhålla separation.

I den norska texten utsägs ej, att sammanlevnadens hävande skall hava föranletts
av söndring mellan makarna, men någon olikhet i sak är ej avsedd. Enligt
samma text tillkommer prövningsrätten i förevarande fall Konungen; och äger
han att efter sitt skön avgöra huruvida skillnad skall beviljas eller ej.

5 §•

Egenvilligt Egenvillig! övergivande var en av de omständigheter, som allra först erkändes
övergivande. skillnadsorsaker; sådant övergivande förekommer ock alltjämt i de flesta

lagstiftningar såsom en anledning till skillnad.

Yår nu gällande lag känner olika arter därav. Den grövsta arten behandlas i
13 kap. 4 § giftermålsbalken och föreligger, då ena maken övergiver och
förlöper den andre av ondska och motvilja och far utrikes i uppsåt att ej mera
bliva och bo med honom. Den hemmavarande äger i sadant fall efter stämning
till domstol å den bortreste erhålla skillnad. År hans vistelseort okänd,
skall det lysas efter honom med föreläggande att återkomma inom ett år.
Kommer han ej, dömes till skillnad. Här förutsättes det tydligen, att upplysning
verkligen vunnits att den bortreste i avsikt att bryta sammanlevnaden
begivit sig utrikes och nedsatt sig där. Att stadgandet redan tidigt missbrukats
framgår emellertid av kungl. brevet den 4 februari 1818, varigenom med hänsyn
till förekommet missbruk förklarades att lysning enligt ifrågavarande stadgande
ej borde av domaren beviljas, utan att han förut vunnit säkerhet, att den tilltalade
verkligen förlupit sin make samt, så vitt möjligt vore, undersökt om någon kände
hans vistelseort, orsakerna till hans frånvaro och bägge makarnas samman -

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 5 §. 407

levnad. Detta brev riktade sig sålunda mot att lysning efter make, vars vistelseort
var okänd, skedde utan tillräcklig grund. Sådan lysning skall emellertid
alltid innehålla föreläggande för den bortovarande att inom ett år återkomma.
I följd därav måste, när den bortfarne efterlyses, minst ett år efter det lysningen
ågått förflyta, innan skillnad kan erhållas. För det fall däremot att han
kan anträffas med stämning, finnes i lagen icke något hinder att målet utsättes
att förekomma inom helt kort tid, och därav är det man begagnat
sig för att, när makar äro ense om att skiljas, utverka att skillnaden
skyndsamt kommer till stånd. Såsom redan nämnts, kan detta förfaringssätt
icke vara överensstämmande med lagens anda och mening. Det har ock
flere gånger ogillats av högsta domstolen, men praktiseras icke desto mindre.1
Om en mindre grov art av övergivande stadgas i förra delen av 13 kap.
® § gift erm als bal ken. Där törutsättes det att ena maken för sin kallelses

skull, i krig, köpenskap eller annat nödigt ärende, rest utrikes. Dröjer han
länge borta och låter ej den hemmavarande veta var han vistas men denne
dock kan skaffa sig kännedom därom, äger han hos rätten utverka föreläggande
för den bortovarande att inom viss tid återvända hem. Om han ej kommer
inom den föresätta tiden och ej heller visar laga förfall samt vid undersök ning,

som domstolen har att företaga, den hemmavarandes uppförande finnes

utan anmärkning, dömes till skillnad, dock ej med mindre ett år efter den

utsatta inställelsedagen förflutit utan att han infunnit sig.2 Ett övergivande
innebära ock de fall, som avses i 14 kap. 2 § giftermålsbalken, eller att ena maken
själv skiljer sig från den andre till säng och säte av hat eller illvilja och håller
sig i landet uppe från hem och make eller driver andra maken ur hus och bo
och nyttjar där bägges gods och egendom. I dessa händelser, där alltså den
brottslige maken stannar i landet, dömes endast till skillnad till säng och säte. * *

1 Angående tillämpning av detta stadgande se K. Maj:ts utslag den 8 hov. 1876 (N. J. A. s. 464)
den 6 april 1881 (N. J. A. s. 231), den 5 sept. 1884 (N. J. A. s. 373), den 30 nov. 1886 (N. J. A. s. 485)’
den 21 sept. 1887 (N. J. A. s. 327), den 27 jan. 1890 (N. J. A. s. 30), den 4 sept. 1890 (N. J. A s’
413), den 6 febr. 1893 (N. J. A. s. 28), den 27 febr. 1894 (N. J. A. s. 102), den 29 sept. 1899 (NJA
s. 385), den 12 mars 1901 (N. J. A. s. 137), den 11 juli 1902 (N. J. A. s. 262), den 10 jan. 1910 (N.
J. A. s. 4).

* Se K. Maj:ts utslag den 30 december 1903 (N. J. A. s. 512).

408 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, G kap. 5 §.

Att make, som blivit övergiven av den andre, fortfarande bör kava rätt att
vinna äktenskapsskillnad, har beredningen funnit uppenbart. Efter mönstret av
vissa modärna lagstiftningar har beredningen emellertid i sitt förslag betydligt
förenklat bestämmelserna i förevarande hänseende.

En nödvändig förutsättning för skillnad på grund av övergivande är för närvarande
att den make, mot vilken talan riktas, farit utrikes. Stannar han
inom landet, kan påföljden ej bliva mera än skillnad till säng och säte. Detta
är lätt förklarligt; med avseende å den stora omgång, som vid tiden för lagens
tillkomst var förenad med en utrikes resa, kunde en sådan utgöra ett gott tecken
på, att den som rest verkligen avsåg en allvarsam brytning i det äktenskapliga
förhållandet. Med våra dagars oerhört lättade kommunikationer har en resa utomlands
icke mera samma innebörd. Det föreligger därför numera icke någon anledning
att tillägga utrikes vistelse särskild betydelse. Det avgörande i objektivt
avseende bör allenast vara, att ena maken under viss tid undandragit sig
sammanlevnaden med den andre. Därunder faller, sa väl att han lämnar makarnas
gemensamma hemvist som att han, såsom i 14 kap. 2 § gittermålsbalken omtalas,
driver den andre därifrån.

I subjektivt avseende fordrar förslaget att den make, som undandragit sig
sammanlevnaden, skall hava gjort det egenvilligt och utan giltig orsak. Att den
andra makens samtycke skall utesluta tillämpningen av stadgandena om övergivande
är uppenbart. Men även om ena maken utan den andres sämtycke brutit
sammanlevnaden, synes talan på skillnad böra vara utesluten, då den förre haft
giltig anledning därtill. Sådan giltig anledning föreligger, om make avlägsnar
sig från hemmet, såsom det i 13 kap. 6 § giftermålsbalken heter, »för sin kallelses
skull, i krig, köpenskap eller annat nödigt ärende». Men om han efter att hava
avslutat det lovliga ärende, för vilket han lämnat sin make, fortfarande utan annan
skälig anledning vägrar återvända, blir stadgandet tillämpligt. Giltig orsak för
ena maken att undandraga sig sammanlevnaden kan ock givas av andra maken.
Om denne genom dryckenskap, hård medfart eller annat sådant förhållande gör
sammanlevnaden odräglig, så har den förre full anledning till densammas hävande.

Till förhindrande av en sådan tillämpning av förevarande stadgande, som vår
praxis givit åt bestämmelserna om egenvilligt övergivande, maste det fordras, att

409

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 5 och 6 §.

undandragandet fortfarit under en viss ej allt för kort tid. Denna tid är i förslaget
satt till två år och skall för det fall att en bortovaro i lovligt ärende övergått
i ett sådant undanhållande, som här avses, räknas från det bortovaron antog
den senare karaktären.

Yad enligt denna paragraf utgör anledning till äktenskapsskillnad är i själva
verket allenast en art av sådant hävande av sammanlevnaden, som avses i 4 §,
en särskilt kvalificerad art därav. När kvalifikationerna förefinnas, kap i stället
för 4 § användas denna paragraf och i följd därav skillnad erhållas något tidigare.

6 §•

Vid 5 kap. 1 § har redogjorts för stadgandet i senare delen av 13 kap. 6 § Makes
giftermålsbalken, enligt vilket, när ena maken är borta och man ej vet om hanutånåttman
lever eller var han uppehåller sig, andra maken under vissa förutsättningar kan Veti°™rhan
erhålla tillåtelse till omgifte, utan att därmed en verklig upplösning av det föregående
äktenskapet kommer till stånd.

Om ena maken varit länge borta utan att låta höra av sig, synes onekligen,
även om uppsåt hos honom att övergiva den andre ej kan visas, denne hava ett
grundat anspråk på att få träda i nytt gifte. Hans intresse därutinnan kan ej
anses vederbörligen tillgodosett allenast därigenom att han, om den försvunne
förklaras skola anses för död, äger med stöd av dödförklaringen ingå annat äktenskap.
1 Dödförklaring må ej sökas av den försvunnes make, blott av dem, som
i händelse av hans död skulle äga rätt till hans kvarlåtenskap. Det kan ej heller
skäligen fordras att den hemmavarande skall förbliva bunden av det äldre äktenskapet,
så lång tid efter det den försvunne veterligen var vid liv, som måste förflyta,
innan dödförklaring må kunna erhållas. Därtill kommer att, om den dödförklarade
befinnes vara vid liv, det senare äktenskapet skall gå åter. Att i
överensstämmelse med den nuvarande lagen stanna vid en blott tillåtelse till
omgifte, som lämnar möjlighet öppen till återupptagande av det tidigare äktenskapet,
synes emellertid icke lämpligt. Den omständigheten, att det senare äktenskapets
bestånd alltjämt skall vara beroende av att den försvunne maken ej
återkommer, medför en osäkerhet, som måste ofördelaktigt inverka på förhållandena
i det senare äktenskapet. Kommer den försvunne hem och vill åter -

1 Jfr ovan vid 2 kap. 10 §.
52—123787.

410

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 6 och 7 §§.

taga sin make, måste i fråga om barnens vård och makarnas förmögenhetsförhållanden
träffas en uppgörelse, som i de flesta fall är synnerligen vansklig.
Och det förhållande, att ena maken under någon tid varit förenad i äktenskap
med annan, kan bidraga till att det återupptagna äktenskapet blir mindre lyckligt.

Av nu angivna grunder har beredningen ansett att vid sådan bortovaro, som
nu är i fråga, den hemmavarande skall kunna erhålla en definitiv skillnad. Vad
beträffar tiden, har den ansetts lämpligen kunna bestämmas så, att tre år skola
hava förflutit, från det den försvunne veterligen var i livet.

7 §•

Makes om- Om under ett äktenskaps bestånd den ena maken fått tillfälle att ingå ett nytt
gifte- gifte, skall enligt stadgandet i 5 kap. 1 § det senare äktenskapet gå åter, där ej,
när fråga därom uppstår, det förra äktenskapet redan är upplöst. Det förutsättes
alltså, att det tidigare äktenskapet skall fortsättas. Enligt tysk och norsk
rätt äger den omgiftes make i det första giftet påkalla skilsmässa, där omgiftet
haft karaktären av straffbart tvegifte, d. v. s. där den omgifte varit i ond tro.
Någon sådan bestämmelse finnes icke i vår lag. Därest den omgifte är i ond tro,
betraktas emellertid äktenskapligt umgänge med den senare maken såsom hor och,
då sådant umgänge får presumeras, kan i detta fall på grund av stadgandet om
hor såsom skillnadsgrund den omgiftes make i det första giftet vanligen erhålla
skillnad.1

Beredningen har ansett den omständigheten att ena maken ingått nytt äktenskap
böra giva den andre rätt till skillnad, vare sig det nya äktenskapet slutits
i ond tro eller ej. Har den omgifte ingått det nya giftermålet med vetskap om
det äldre äktenskapets bestånd, ligger däri en så djup kränkning av de äktenskapliga
plikterna, att maken i det tidigare äktenskapet icke mot sin vilja längre
bör vara bunden. Där åter den omgifte i god tro slutit den nya förbindelsen,
är det mera tveksamt, om denna skall utgöra anledning till skillnad i det första
äktenskapet. Någon kränkning å den omgiftes sida av hans äktenskapliga plikter
föreligger i sådant fall icke. Det synes dock vara antagligt, att ett återupp -

1 Se K. Maj:ts utslag den 6 juni 1884 (N. J. A. s. 331).

411

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 7 och 8 §§.

tagande av det första äktenskapet ofta skall vara förenat med synnerliga vanskligheter.
Den omständigheten att ena maken under en mellantid varit förenad i
äktenskap med en annan är, särskilt om det senare äktenskapet bestått en längre
tid, ägnad att framkalla missämja och slitningar. Det har därför synts lämpligast
att även i detta fall låta det bero på den omgiftes make i första giftet,
om han vill återupptaga äktenskapet eller få detsamma upplöst.

Det kan icke vara lämpligt att den make, som enligt förevarande stadgande är
berättigad till skilsmässa, skall kunna hålla sin talan därom öppen huru länge
som helst. 1 överensstämmelse med vad i 5 kap. är för vissa fall stadgat angående
makes rätt att anställa talan om återgång, har här för talans anställande
bestämts en preskriptionstid av sex månader från det den taleberättigade fick veta
den andres omgifte. Motsvarande preskriptionsbestämmelser finnas i de följande

«-ll §§•

8 §•

Make, som begår hor, gör sig därmed skyldig till en kränkning av sina för- Hor
pliktelser, som är alldeles särskilt riktad emot äktenskapet såsom sedlig institu- n^r
tion. Alla lagstiftningar, som över huvud medgiva äktenskapsskillnad, tillerkänna
därför ock den, vars make förövat hor, rätt att erhålla skillnad. Denna ståndpunkt
vidhålles även i förevarande förslag.

Vad med hor skall förstås bör bedömas i överensstämmelse med strafflagens stadgande
om straff för sådan gärning. Strafflagen innehåller icke någon närmare
förklaring över horsbegreppet, men att därtill fordras ett naturligt könsumgänge
med annan än maken, torde väl vara säkert. Såsom hor kan därför icke anses,
om gift person förövar otukt mot naturen med annan person eller otukt med djur,
varför straff stadgas i 18 kap. 10 § strafflagen.1 Att dessa brott äro av den beskaffenhet,
att de böra medföra rätt för andra maken att erhålla skillnad, synes dock knappast
kunna bestridas. Redan lagkommittén och äldre lagberedningen upptogo dem
såsom skillnadsanledningar, ehuru endast under den förutsättning att straff blivit
ådömt. Även i de nu gällande norska, tyska och ungerska lagarna äro dessa brott
skillnadsanledningar. Utöver vad nu är sagt stadgar strafflagen i 15 kap. 12, 13 och

1 Ang. tillämpning av detta lagrum se K. Maj:ts utslag den 14 okt. 1896 (N. J. A. s. 394), den 11 okt.

1901 (N. J. A. s. 440).

412

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6. kap. 8 §.

15 §§ samt 18 kap. 1—8 §§ straff å den, som övar otukt med annan i vissa angivna
fall. Med otukt avses kär givetvis i främsta rummet naturligt könsumgänge, och
där sådant umgänge ägt rum, är gärningen, om den begås av gift person, att anse
även såsom horsbrott. Men otukt torde i dessa fall hava något större .omfattning,
1 vadan det kan hända att gift person gör sig skyldig till brott enligt något
av de nämnda lagrummen utan att han tillika kan anses hava begått hor. Även
för sådana fall torde rätt till skillnad böra tillkomma andra maken. På nu angivna
grunder har med hor likställts den omständigheten att make övat annan
straffbar otukt. Däremot ha övriga sedlighetsbrott icke ansetts i och för sig böra
ifrågakomma såsom absolut skillnadsanledning. De kunna emellertid komma i betraktande
dels såsom skillnadsanledning enligt 11 §, när ena makan dömts till straff
för sådant brott, dels såsom separationsanledning enligt 2 §, om av sådant brott
kommit söndring i äktenskapet.

Utan uttryckligt stadgande antages redan nu, att om den andra maken själv
varit delaktig i eller samtyckt till horsbrottet, han icke är berättigad att påkalla
äktenskapsskillnad. Beredningen har funnit denna grundsats fortfarande
böra gälla. Genom deltagande i eller samtycke till gärningen tillkännagiver
maken, att gärningen icke är ägnad att verka på honom därhän, att äktenskapet
blir för honom olidligt. Grunden, varför ifrågavarande handlingar av ena maken
i allmänhet skola medföra rätt för den andre att erhålla skillnad är således i
detta fall ej förhanden. Därtill kommer att, om den ena makens deltagande i
eller samtycke till den andras gärning av förevarande art icke skulle utesluta
honom från rätt att påyrka skilsmässa, makar skulle kunna begagna sig av
ifrågavarande stadgande för att snabbt erhålla en dem emellan överenskommen
skilsmässa. Förslaget överensstämmer i förevarande avseende med vissa utländska
lagar.

13 kap. 1 § giftermålsbalken innehåller, jämte en erinran därom att den oskyldiga
maken kan förlåta den andre, tillika det stadgande att talerätt är utesluten,
om makarna haft sänglag, sedan brottet blev den oskyldige kunnigt. Någon motsvarighet
härtill förekommer icke i beredningens förslag. Av allmänna rättsgrundsats
erföljer, att den oskyldiga maken kan genom förlikning med bindande

1 Ang. fråga om otukt med annan förövats se K. Maj:ts utslag den 16 maj 1894 (N. J. A. s. 327),
den 17 aug. 1897 (N. J. A. s. 447).

413

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 8 §.

verkan avstå från sin rätt till talan om äktenskapets upplösning. Ett uttryckligt
stadgande därom synes icke erforderligt. Bestämmelsen i 13 kap. 1 § giftermålsbalken
innebär emellertid, att, om den oskyldige maken, sedan han fått veta
den andres brott, haft sänglag med denne, han skall anses hava avstått från sin
talan. Giltig anledning till upptagande av denna regel synes icke finnas. Det
bör på grund av omständigheterna i varje särskilt fall bedömas, huruvida en
bindande förlikning kommit till stånd. Regeln i fråga blev såsom olämplig utesluten
redan av äldre lagberdningen. Den saknar ock motsvarighet i nyare utländsk
rätt.

I överensstämmelse med vad enligt kungl. kungörelsen den 5 december 1798
nu gäller, har för åtalsrätten stadgats en preskriptionstid av sex månader från
det den oskyldige fått kunskap om gärningen. Denna tid lämnas den oskyldige
att betänka sig, huruvida han vill på horsbrottet grunda talan om äktenskapsskillnad.
Därjämte har emellertid föreslagits en ovillkorlig preskriptionstid av tre
år från det brottet begicks. Om talan inom denna tid icke väckts, skall alltså
rätten därtill vara förfallen, även om den oskyldige först senare får kännedom om
brottet. Har sa lång tid efter förseelsen förflutit, synes nämligen densamma icke
kunna väntas så inverka på förhållandet emellan makarna, att den ovillkorligen
bör berättiga till skillnad.

Makes rätt att på grund av andra makens horsbrott vinna äktenskapsskillnad
bortfaller enligt nu gällande lag, om han själv gjort sig skyldig till enahanda
förseelse och förlikning i anledning därav ej träffats. En sådan regel synes icke
förenlig med den allmänna grundsatsen att äktenskapsskillnad bör givas, när förhållandet
inom äktenskapet blivit i väsentlig mån förstört. Den omständigheten
att bägge begått hor tyder i hög grad på en sådan rubbning av det äktenskapliga
förhållandet, att skilsmässa är synnerligen påkallad. I överensstämmelse med de
äldre svenska lagförslagen 1 och de nyare utländska lagarna har beredningen förty
icke upptagit något stadgande om kvittning i förevarande hänseende.

I 22:a punkten av k. förklaringen den 23 mars 1807 stadgas, att då någon, som är
gift, begår blodskam, varå lagen i 59 kap. missgärningsbalken utsätter dödsstraff,
men den brottslige får njuta förskoning till livet, äktenskapet alltid skall upp 1

Även i riksdagens skrivelse den 17 maj 1879 påyrkades uteslutande av ifrågavarande bestämmelse.

414 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 8 och 9 §§.

lösas genom skiljebrev och den brottslige förvisas till sådan ort, där varken den
oskyldige maken eller den person, med vilken blodskam är begången, uppehåller
sig. Redan lagkommittén ansåg att, om straffet efteråt medgiver sammanlevnad
mellan makarna, försoning, i detta likasom i andra fall av horsbrott, syntes
både kunna och böra av lagen tillåtas. Sedermera har justitieombudsmannen i
skrivelse av den 7 januari 1910, med uttalande att det kunde ifrågasättas huruvida
förevarande stadgande kunde anses tillämpligt, sedan numera ifrågavarande
brott icke är belagt med dödsstraff, emellertid, då en annan uppfattning så
väl i teori som praxis gjort sig gällande, fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på angelägenheten av stadgandets upphävande; och har till stöd därför anförts,
att det icke kunde stå i överensstämmelse med nutida rättsuppfattning
att, på sätt i särskilda av justitieombudsmannen angivna fall ägt rum, på yrkande
av allmän åklagare mot den oskyldige makens bestridande dömdes till äktenskapsskillnad.
På de av lagkommittén och justitieombudsmannen anförda skäl har
beredningen icke upptagit något stadgande motsvarande den ifrågavarande bestämmelsen
i 1807 års förklaring.

I förevarande avseende förete de tre texterna vissa skiljaktigheter, delvis beroende
på det olika innehållet i de tre ländernas strafflagar. Både den danska och
den norska texten upptaga i denna paragraf såsom skillnadsanledning i främsta rummet
äktenskapsbrott, varmed förstås detsamma som vi beteckna med hor. Enligt
den danska texten skall samma verkan tillkomma annat osedligt förhållande, som
kan jämställas med äktenskapsbrott. Den norska texten likställer med äktenskapsbrott
annan straffbar »utugtig omgj8engelse>, varjämte i en särskild paragraf
såsom skillnadsanledningar upptagas dels yttermera några av norska strafflagens
förbrytelser mot sedligheten dels ock vissa andra brott, när de begåtts i otuktigt
syfte. 9

9 §•

Makes ut- I det föregående har behandlats frågan om de smittosamma könssjukdomarnas

‘"smitta av betydelse dels såsom hinder mot ingående av äktenskap och dels såsom anledning
könssjuk- återgång av äktenskap. Det återstår att överväga i vad mån sådana sjukdo mar

böra innefatta skäl till äktenskapskillnad.

415

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. it §.

De främmande lagstiftningarna innehålla i allmänhet icke några särskilda be- Utländsk
stämmelser i förevarande hänseende. Om make ådragit sig sjukdomen genom köns- la9Htiftnin9-umgänge utom äktenskapet, har han emellertid tillika begått horsbrott; på denna
grund kan i regeln skillnad erhållas. Och om den sjuke med vetskap om sin sjukdom
smittar sin make, är detta en omständighet, som enligt de allmänna bestämmelserna
om skillnad i följd av överträdande av förpliktelserna i äktenskapet eller
i följd av uppkommet missförhållande inom äktenskapet kan leda till skillnad, därvid
det är likgiltigt huru den sjuke ådragit sig sjukdomen. En särskild bestämmelse
i ämnet tinnes i den norska lagen, som bland anledningarna för ena maken
att vinna skillnad upptager jämväl den omständigheten, att andra maken gjort sig
skyldig till straff för det han med vetskap eller förmodan om att lida av smittosam
könssjukdom genom »legemlig omgjaengelse* eller otuktigt förhållande smittat eller
utsatt någon för smitta eller medverkat till att någon, som han vet eller förmodar
lida av smittosam könssjukdom, genom sådant förhållande som nyss nämnts smittat
eller utsatt annan för smitta. Det är enligt detta stadgande likgiltigt, om föremålet
för brottet varit maken eller annan. Enligt portugiska lagen kan skillnad
erhållas på grund av obotlig smittosam sjukdom eller sjukdom, som vittnar om
sexuella förvillelser.

Vår lag innehåller icke något särskilt stadgande i ämnet. Har smittan ådragits Svensk rätt.
genom horsbrott, är detta brott emellertid skillnadsanledning. Därjämte kan
Konungen på grund av sin allmänna dispensrätt medgiva skillnad jämväl på nu
ifrågavarande grund.1

Den vid 5 kap. omförmälda,2 av andra kammaren år 1908 beslutade skrivelsen Riksdagen
innefattade begäran om utredning i vad mån ifrågavarande sjukdomar, ådragna 19°8''
före eller efter äktenskaps avslutande, borde utgöra giltig anledning för äktenskapets
upplösning.

fteglementeringskommittén upptog i sitt betänkande till behandling frågan, huru- Reglementevida
och under vilka förutsättningar under äktenskapet ådragen smittosam köns- ''''‘mitten.''
sjukdom bör utgöra skäl för erhållande av äktenskapsskillnad och yttrade härom.

»Att en lagstiftning av detta slag icke kan ur allmän profylaktisk synpunkt tillmätas
samma betydelse som ett stadgande att ifrågavarande sjukdomar skola ut 1

Jfr K. Maj:ts utslag den 10 ang. 1888 (N. J. A. s. 319).

s Se ovan sid. 334.

416

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 9 §.

göra äktenskapshinder, torde vara uppenbart. Ådrager sig någondera av makarna
under äktenskapet sådan sjukdom, torde detta i de allra flesta fall icke bliva för
den andra maken bekant förrän smittan blivit till honom eller benne överförd.
Att medgiva den smittade rätt att på denna särskilda grund påyrka äktenskapsskillnad,
sedan den olycka, man vill förebygga, redan inträffat, synes därför med
hänsyn till ifrågavarande sjukdomars bekämpande, såvitt makarne angår, icke vara
av något behov påkallat. Härmed är emellertid ingalunda sagt, att icke tillfälle
bör finnas för make att i dylika fall erhålla skillnad i äktenskapet. Såväl ur synpunkten
av makarnas samliv som med hänsyn till eventuella barn kan detta givetvis
vara i hög grad önskvärt. Konsekvensen synes jämväl fordra, att därest smittosam
könssjukdom uppställes såsom hinder för äktenskaps ingående, sådan sjukdom,
ådragen under äktenskapet, även bör utgöra skäl för erhållande av äktenskapsskillnad.
Härvid synes emellertid kommittén en bestämd skillnad böra göras mellan
å ena sidan sådana fall, där sjukdomen förvärvats genom könsumgänge eller
eljest under övande av otukt, och a andra sidan sadana fall, där smitta adragits pa
annat sätt (insont smitta). Yad de förra fallen angår — och dessa äro de utan jämförelse
talrikaste — utgör ju sjukdomen i vanliga fall ett bevis för horsbrott från
den sjukes sida, och sådant brott medför ju enligt gällande lag rätt för den andra
maken att inom viss tid efter därom vunnen kännedom påyrka äktenskapets upplösning.
Då emellertid för skillnads beviljande på sådan grund erfordras utredning
om med vilken person horsbrottet blivit begånget,1 men sådan utredning sällan
torde kunna i de fall, varom här är fråga, förebringas, lärer denna utväg endast
undantagsvis stå öppen för skillnads erhållande. Men att utreda, huruvida
sjukdomen ådragits på insont sätt eller icke, torde också i och för sig ofta erbjuda
störa svårigheter. Såsom önskligt maste i allt fall betecknas, att da sjukdomen
förvärvats på sistnämnda sätt, tillfälle till äktenskapsskillnad städse står öppen
för den andra maken.

Annorlunda ställer sig däremot saken i fråga om de numera säkerligen sällsynta
fall, där vederbörande ådragit sig sjukdomen på insont sätt. I dessa fall, där

1 I avseende å detta fakultetens antagande må erinras, hurusom av K. Maj:ts utslag den 30 maj 1912,
varigenom i mål om äktenskapsskillnad på grund av horsbrott hustru ålagts att med ed betyga att hon
icke° under viss tid haft köttsligt umgänge med annan än mannen, synes framgå att möjligheten att
vinna skillnad på grund av horsbrott icke enligt gällande rätt anses vara ovillkorligen beroende därav
att det kan utredas, med vem horsbrottet blivit begånget. Se N. J. A. 1912 not. B n:r 316.

417

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 9 §.

sjukdomen icke står i samband med något trohetsbrott från den sjukes sida, bör
densamma enligt kommitténs uppfattning icke i och för sig grundlägga någon rätt
för den andre maken att påyrka äktenskapets upplösning. Sålunda ådragen sjukdom
är att betrakta såsom en ren olyckshändelse och bör därför med hänsyn till
äktenskapets bestånd icke i och för sig draga med sig andra konsek venser än vilken
annan svårare olyckshändelse som helst, som kan drabba en make. Att i dylika
fall medgiva den andre maken obetingad rätt till äktenskapsskillnad, vore
icke blott med hänsyn till den sjuke utan jämväl med avseende å makarnes barn
synnerligen betänkligt och torde näppeligen stå i överensstämmelse med de etiska
grunder, varpå äktenskapet vilar. De förpliktelser makarna åtagit sig gentemot
varandra innebära ju icke minst skyldighet för dem att under olyckans dagar vara
varandra till hjälp och bistånd.

Emellertid synes kommittén starka skäl tala för att, i huvudsaklig överensstämmelse
med norsk lag, giva make rätt till skilsmässa, så snart den sjuke maken
med vetskap eller misstanke om sin sjukdom genom könsumgänge utsatt den andra
maken för fara att bliva smittad.»

I allt väsentligt samma ståndpunkt innehålles i Uppsala medicinska fakultets av Uppsala
medicinalstyrelsen biträdda utlåtande. I det vanliga fallet, då sjukdomen ådragitsfokulteToch,
genom illegitimt könsumgänge eller annan otukt, borde enligt fakultetens mening \
givetvis den andra maken vara berättigad till skilsmässa. Om åter sjukdomen
vore insont förvärvad, anser fakulteten densamma, trots lika farlighet, på grund
av rättsliga skäl icke kunna i och för sig få åberopas såsom skilsmässogrund. Fakulteten
tänkte sig att make till den, som på insont sätt ådragit sig sjukdomen,
först skulle enligt särskilda bestämmelser, som borde givas i administrativ väg,
kunna påyrka åtgärder i syfte att den sjuke skulle underkastas effektiv behandling
ock hindras från att smitta sin make eller avla barn inom äktenskapet. Om
den sjuke ej kunde förmås underkasta sig sådan behandling och han genom könsumgänge
smittat sin make eller utsatt denne för smitta, skulle även den insont
ådragna sjukdomen medföra rätt till äktenskapsskillnad.

Det danska retslsegeraadet hänvisar i sitt uttalande därtill, att då make ådra- Medicinska
git sig sjukdomen genom könsumgänge utom äktenskapet, redan denna omständig- ''från^låanhet
giver andra maken rätt till skillnad. Har sjukdomen förvärvats på annat sätt, m^.g°ech
borde den blott medföra rätt till skillnad, när den föreligger i smittosam form.

53—123787.

Beredningens
yttrande.

418 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 9 §.

Något särskilt uttalande i denna fråga bär icke nu i Norge förekommit från
medicinskt sakkunnige, men sådana uttalanden avgåvos vid förarbetena till gällande
skilsmässolag. I då avgivet yttrande förklarade sig medicinaldirektören icke
kunna förorda, att venerisk sjukdom, förvärvad efter äktenskapets ingående, i och
för sig skulle kunna åberopas som grund för äktenskapets upplösning. Antingen
vore den förvärvad genom otrohet, och i sådant fall vore denna tillräcklig grund
för andra maken att vinna skillnad. Eller ock hade make ådragit sig densamma
utan eget förvållande och då borde den icke mera än annan smittosam sjukdom,
uppkommen under äktenskapet, giva anledning till skillnad. Medicinska fakulteten
ställde sig däremot på den ståndpunkt, att även i sista fallet skillnad borde
kunna vinnas, där samlivet kunde medföra fara för andra makens och barnens
hälsa.

Såsom förut är framhållet, innebär den omständigheten att gift person ådragit
sig smittosam könssjukdom uppenbarligen den största fara för att sjukdomen
skall överföras å andra maken och i vissa fall även på barnen. Ur sanitär synpunkt
skulle det därför väl kunna ifrågasättas att denna omständighet utan vidare
gåve andra maken rätt till äktenskapsskillnad. Vid de visserligen ej särdeles
talrika men dock emellanåt förekommande fall, då den sjuke maken icke genom
eget förvållande ådragit sig sjukdomen, vore det dock allt för obilligt, om densamma
skulle medföra en sådan påföljd. Sjukdomen är i detta fall att anse såsom
eu olycka, som drabbat den sjuke; en sådan händelse bör så mycket mindre
medföra rätt för den andra maken att erhålla skillnad, som sjukdomen i allmänhet
icke är obotlig. En regel åter, vilken medgav andra maken rätt bill skillnad, då
den sjuke ådragit sig sjukdomen genom könsumgänge utom äktenskapet eller
annat otuktigt förhållande, skulle icke innebära något utöver vad som redan av
8 § följer, med mindre den avfattades så, att förekomsten av könssjukdom skulle
innebära en presumtion om dylikt förhållande. Den som på insont sätt erhållit
sjukdomen skulle enligt en sådan regel, för att kunna avvisa andra makens yrkande
på skilsmässa, vara skyldig bevisa huru han ådragit sig sjukdomen. En
dylik bevisning torde emellertid oftast möta sådana svårigheter, att regeln i själva
verket komme att nära sammanfalla med en bestämmelse att sjukdomens blotta
förekomst skulle vara skillnadsanledning och således på förut angiven grund vara
för sträng mot den, som utan egen skuld erhållit sjukdomen. Däremot kan den

41!)

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 9 §.

omständigheten att den sjuke smittar den andre eller utsätter honom för fara
att bliva smittad med allt skäl uppställas såsom en skillnadsanledning. Det
bör vara eu plikt för en var, som är behäftad med sjukdom av förevarande art, att
avhålla sig frän åtgärder, som kunna överföra sjukdomen till annan. Reglementeringskommittén
har ock föreslagit en bestämmelse om straff för den, som
förser sig härutinnan. Om det är gift person, som utsätter sin make för att bliva
smittad med könssjukdom, gör han sig därmed jämväl skyldig till en så svår
kränkning av sina äktenskapliga plikter, att den andra maken med fullt fog
synes kunna göra anspråk på skillnad i äktenskapet. På nu angivna grunder är
beredningens förslag i förevarande hänseende byggt.

Huvudregeln är att make skall kunna vinna skillnad, om andra maken lider
av könssjukdom i smittosamt skede och han med vetskap eller misstanke därom
genom könsumgänge utsatt den förre för fara att bliva smittad. Angående vad
med könssjukdom i smittosamt skede skall förstås hänvisas till den utredning som
förut1 därom lämnats. Huruvida sjukdomen förvärvats genom otuktsbrott eller
tillkommit utan den sjukes vållande är enligt den avfattning, som givits åt
stadgandet, alldeles likgiltigt. I likhet med vad reglementeringskommittén föreslagit
såsom förutsättning för straff fordras det att den sjuke skall hava haft
vetskap eller misstanke om sjukdomen. Det har ansetts böra vara nog att den
sjuke finner sig hava anledning befara sjukdomens förekomst i smittosamt
stadium. Skulle det fordras vetskap, komme regelns praktiska värde att betydligt
minskas, och det är ej att uppställa för stora fordringar, om man gör anspråk
på att make, som väl ej är fullt förvissad om att han är behäftad med
smittosam könssjukdom men som har anledning antaga sådant, undviker att
utsätta sin make för smittofaran. Vad angår själva gärningen har beredningen
inskränkt stadgandet till det fall, att könsumgänge ägt rum. Härigenom torde man
träffa de praktiskt sett vanligen förekommande fallen. Att, såsom reglementeringskommittén
vad angår kriminaliseringen föreslagit, med könsumgänge likställa övande
av annan otukt, har svårligen kunnat ifrågakomma, då här är fråga om förhållandet
emellan makar. Och det synes för strängt att, i anslutning till vad reglementeringskommitténs
straffbestämmelse innehåller, såsom skillnadsanledning upptaga
det förfarande att make annorledes uppsåtligen eller genom grov vårdslös 1

Se ovan s. 177 och följande.

420 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 9 §.

het utsatt sin make för smittofara av förevarande art. Att, på sätt fakulteten
antytt, göra erhållande av skillnad beroende därav att den sjuke icke ställt sig
till efterrättelse särskilda till förhindrande av sjukdomens ^överförande honom meddelade
föreskrifter, synes däremot allt för efterlåtet. Å andra sidan synes det
icke höra fordras att andra maken blivit smittad. Det bör vara tillräckligt att
han utsatts för fara att smittas.

Enligt 5 kap. 3 § har make rätt att påfordra äktenskaps återgång, om honom
ovetande andra maken vid vigseln led av könssjukdom i smittosamt skede. På
grund av detta stadgande lärer det sällan förekomma att make skall vara i behov
att använda nu ifrågavarande bestämmelse om äktenskapsskillnad, för den
händelse maken redan vid äktenskapets ingående var behäftad med venerisk
smitta. Det kan emellertid hända, att make avstått från sin rätt att påyrka
återgång under förutsättning att ej bliva utsatt för åtgärd, som kunde medföra
fara för smittans överförande, men att den sjuke sedermera under osant förklarande
att han är återställd förskaffat sig könsumgänge med sin make. För sadana
fall bör givetvis rätt till skillnad äga rum. Av sådan anledning har förevarande
stadgande icke begränsats till de fall, att sjukdomen uppkommit under äktenskapet.

Med tillämpning av den grundsats, som gjort sig gällande i fråga om hor såsom
skillnadsgrund, har det uttryckligen förklarats att rätt till skillnad icke äger
rum, om andra maken med vetskap om faran låtit utsätta sig därför. Under angivna
omständighet föreligger icke den kränkning, som skall utgöra grunden för
rätten till skillnad. Likaledes i överensstämmelse med vad som gäller angående
horsbrott har för rätt till talan bestämts en preskriptionstid av sex månader från
det den andra maken fick veta att han blivit utsatt för smittofara. Rätt till talan
har därjämte ansetts böra vara utesluten, om den sjuke tillfrisknat eller åtminstone
sjukdomen upphört att vara smittosam och den andra maken icke blivit smittad.
Någon fara ur sanitär synpunkt föreligger då icke längre och andra maken
har icke lidit någon skada. Upptages en sådan regel, synes en absolut tidsgräns,
sådan som den i 8 § uppställda, här icke gärna kunna få någon användning.

De tre texterna förete endast den skiljaktighet, att den norska texten karakteriserar
gärningen såsom »legemlig omgjsengelse», vilket torde hava en något mera
omfattande betydelse än de i de svenska och danska texterna begagnade uttrycken
könsumgänge och samlej e.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 10 §.

421

10 §.

Redan tidigt medgav protestantisk rätt äktenskaps upplösning genom skillnad,
där ena maken stämplat mot den andres liv. Hos oss synes man emellertid för
sådant fall åtminstone till en början icke hava varit benägen att tillåta äktenskapsskillnad,
utan begränsat sig till medgivande av blott en skillnad till säng
och säte. Varken 1686 års kyrkolag eller 1734 års lag upptager sådan stämpling
som skillnadsgrund; men då stämpling väl måste anses såsom bevis på hat och
bitterhet, lär den hava kunnat föranleda skillnad till säng och säte. Stämpling
var emellertid en av de anledningar, på grund av vilka Kungl. Majt, på sätt
förut angivits, även efter antagandet av 1734 års lag dispensvis meddelade äktenskapsskillnad.
Genom förordningen den 27 april 1810 blev det i lag fastslaget,
att ena maken är berättigad vinna skillnad, när, såsom det heter, andra maken vid
domstol blivit förvunnen att hava stämplat eller anställt försåt mot den förres liv.
Såväl lagkommittén som äldre lagberedningen upptogo också i sina förslag denna
skillnadsgrund, lagkommittén till och med i den ovillkorliga form, att äktenskapet
i sådant fall skulle upplösas, evad den oskyldige maken det yrkade eller ej.

Den skillnadsgrund, som sålunda sedan länge funnits i vår rätt och jämväl återfinnes
i ett flertal främmande lagstiftningar, har ansetts böra bibehållas i förslaget.
När ena maken stämplat mot den andres liv, äro förhållandena inom äktenskapet
uppenbarligen sådana, att denne äger fullgiltig grund för en begäran om
äktenskapsskillnad. Likasom enligt gällande rätt kan enligt förslaget stämpling
anses föreligga, utan att gärningen fyller strafflagens fordringar på en viss hit
hänförlig brottstyp.1

En stämpling av ena maken mot den andres liv kan taga formen av misshandel.
Därutöver kan misshandel, som ena maken förövar mot den andre, enligt nu
gällande lag på olika vägar giva anledning till äktenskapsskillnad. Enligt 1810
års förordning kan make erhålla skillnad, om andra maken blivit dömd till visst
straff, utan avseende å beskaffenheten av det brott, varför straffet ådömts. Denna
bestämmelse kan naturligtvis tillämpas även i det fall att make ådömts straff för
misshandel å andra maken. Sådan misshandel såsom ett bevis på hat och bitterhet
emellan makar ger ock ofta anledning till skillnad till säng och säte och så -

Stämpling
mot malces
liv.

Grov

misshandel.

1 Se K. Maj:ts utslag den 3 juli 1853 (Schmidt J. A. XXIX s. 524).

422 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 10 och 11 §§.

ledes indirekt till äktenskapsskillnad. Men misshandel kan ock anses såsom ett
tecken till våldsamt sinnelag, vilket jämväl utgör skillnadsskäl. Såsom förut
nämnts, har i vissa fall den ståndpunkten hävdats att våldsamt sinnelag ej borde
föranleda omedelbar äktenskapsskillnad utan att makarna först skulle skiljas
till säng och säte. I många fall, särskilt på senare åren, har emellertid, då
make dömts till ansvar för misshandel å andra maken, denna omedelbart erhållit
skillnad för den förres våldsamma sinnelag. Stadgandet kan utan tvivel
tillämpas även då make misshandlat barnen, ja även om vald utövats mot främmande
person.

Beredningens förslag innebär icke någon väsentlig förändring härutinnan. Stadgandet
i 11 § om skillnad på den grund att ena maken blivit dömd till svårare
straff är att tillämpa jämväl då straffet ådömts för misshandel å make. Och sådan
misshandel lär ofta vara att hänföra till svårare åsidosättande av plikterna
mot make, vilket enligt 2 § utgör en anledning till separation. I stället för bestämmelsen
om våldsamt sinnelag såsom skillnadsanledning har beredningen funnit
skäligt föreslå, att när ena maken gjort sig skyldig till grov misshandel, vare
sig å andra maken eller å barnen, andra maken skall äga rätt att omedelbart
vinna äktenskapsskillnad. Yad angår betydelsen av grov misshandel har beredningen
icke avsett att direkt anknyta till strafflagens olika arter av misshandel;
frågan blir i varje särskilt fall att bedöma efter omständigheterna.

Förslagen äro i förevarande hänseende i allt väsentligt med varandra överensstämmande.
Skiljaktigheterna hänföra sig huvudsakligen till vad som jämte
stämpling eller försåt mot makes liv skall upptagas som skillnadsanledning. Den
danska textens misshandling torde avse huvudsakligen detsamma som den svenska
textens grov misshandel. Den norska texten hänvisar till vissa bestämmelser i
strafflagen. 11

11 §•

Ena maken Enligt förordningen den 27 april 1810 kan viss straffdom, som drabbar ena maådomt
straff. j,en, innefatta anledning för den andre att vinna äktenskapsskillnad. Bestämmelserna
härom, vilka hänföra sig till den vid förordningens tillkomst gällande strafflagstiftningen,
hava genom strafflagens tillkomst undergått vissa modifikationer.

423

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 11 §.

Förordningen stadgar i förevarande hänseende främst, att om ena maken blivit
dömd på livstiden till fängelse eller landsflykt, andra maken äger rätt att vid domstol
påkalla äktenskapsskillnad, så vida han ej själv varit vållande till eller delaktig
i den dömdes brott. Frihetsstraff på livstiden ådömes numera endast i form
av straffarbete. Stadgandet blir alltså att tillämpa vid dom å livstids straffarbete.
Landsflyktsstraffet är numera avskaffat; bestämmelsen i vad den åsyftar sådant
straff har sålunda förlorat all tillämplighet. Vidare äger enligt 1810 års förordning
make att hos Konungen söka skillnad, när andra maken blivit genom laga
kraft vunnen dom känd skyldig till livets eller ärans förlust, om han ock genom
nåd fått förskoning från dödsstraffet eller äran återskänkt, samt när han blivit
förvunnen till annat grovt eller verkligt vanfrejdande brott eller dömd till fästningsstraff
på bestämda år. Såsom förut anmärkts, är emellertid Konungen icke
bunden vid de i förordningen särskilt angivna fallen; han kan giva skillnad, när
eljest anledning därtill finnes, sålunda även vid straffdom av annat innehåll än här
säges. Vad angår de nu ifrågavarande fallen, så ådömes numera icke ärans förlust.
Däremot åtföljas vissa brott av förlust av medborgerligt förtroende, vilken
påföljd kan ådömas antingen för alltid eller på viss tid. Har make blivit dömd till
förlust av medborgerligt förtroende, vare sig för alltid eller på viss tid, erhåller andra
maken i regeln skillnad, dock ej om han själv dömts till enahanda förlust.1 I övrigt
är det ganska svårt att uppdraga några bestämda regler för vad som erfordras
för att skillnad skall erhållas. Fästningsstraff motsvaras numera av straffarbete. Av
ordalagen i förordningen skulle man vara benägen att sluta att det skulle fordras
minst två års straffarbete. Därmed överensstämmer dock icke praxis. Skillnad har
ofta givits vid straffarbete på kortare tid; sålunda även vid straffarbete på ett år.1 2
Därvid har uppenbarligen även tagits i betraktande arten av det brott, för vilket
straffet ådömts, vartill även anledning funnits däruti att grovt brott enligt förordningen
skall utgöra skillnadsskäl. Vid stöld och dylika brott har sålunda
skillnad beviljats, oaktat endast några månaders straffarbete ådömts och förlust
av medborgerligt förtroende ej åtföljt brottet.3 Med straffarbete har i flera fall

1 Se K. Maj:ts ntslag den 18 okt. 1870 (Naumanns tidskr. 1871 s. 231), den 14 febr. 1896 (N. J. Å.
s. 237).

2 Se K. liaj:ts utslag den 14 maj 1910 (sedlighetsbrott).

3 Se K. Maj:ts utslag den 13 augusti 1910 (stöld, 5 månaders straffarbete), den 21 oktober 1910 (stöld
5 månaders straffarbete), resolutioner den 20 januari 1911 (stöld, 3 månaders straffarbete); den 15

424 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 11 §.

likställts tvångsarbete.1 Enligt förordningen bör, då skillnad för brott och undergången
bestraffning sökes, vid ansökningen fogas utslaget med betyg om dess
laga kraft samt straffets verkställande. Detta är dock icke så att förstå, som
skulle skillnad meddelas först sedan straffet blivit verkställt; det är tvärt om
vanligt att skillnad erhålles, så snart laga kraft vunnen straffdom föreligger. A
andra sidan är det ej hinder för ansökningens beviljande att straffet redan är
uttjänt.2

Att ena maken ådömt straff medför rätt för den andra att erhålla skillnad
kan ur olika synpunkter motiveras. Man har sålunda fäst sig vid det avbrott
i den äktenskapliga sammanlevnaden, som ett frihetsstraff medför, och likställt
detta avbrott med det, som äger rum vid egenvilligt övergivande. Den oskyldige
maken har ansetts icke vara pliktig avvakta den andres frigivande utan böra erhålla
tillfälle att grunda ett nytt hem. Detta betraktelsesätt kan dock ej föranleda
till skillnad annat än vid frihetsstraff av längre varaktighet och ej heller sedan
straffet redan uttjänats. Men straffdomen kan vara ägnad att även på annat
än berörda rent yttre sätt inverka störande på det äktenskapliga förhållandet. Den
sinnesbeskaffenhet hos den brottslige, som brottet visar, och de menliga följder i
allmänna omdömet, som av domfällandet uppkomma, kunna vara sådana, att andra
maken icke finner sig kunna fortsätta en äktenskaplig sammanlevnad med den
brottslige. På denna grund kan en skillnad vara berättigad även vid jämförelsevis
mindre strängt straff och utan hänsyn därtill att straffet är avtjänat.

Av sålunda anförda skäl har beredningen bibehållit viss straffdom såsom anledning
till skillnad. Men med hänsyn till de särskilda omständigheter, som kunna
vara av inflytande på frågan om skillnad bör beviljas, har beredningen ansett regeln
höra så avfattas, att ovillkorlig rätt att vinna skillnad skall äga rum, när
straffarbete i tre år eller svårare straff ådömts, men att i övrigt en viss diskretionär
myndighet skall tillkomma domstolarna att pröva om skillnad bör meddelas

november 1912 (förskingring, 3 månaders straffarbete); men avslag meddelats den 17 mars 1911 (förfalskning
under synnerligen förmildrande omständigheter, 4 månaders straffarbete), den 20 januari 1912
(bedrägeri, 3 månaders fängelse). Då dom för stöld till straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende
föregått äktenskapet, avslogs ansökan om skillnad. Se K. Maj:ts utslag den 4 september 1891 (N.
J. A. s. 343).

1 Se K. Maj:ts utslag den 14 febr, 1896 (N. J. A. s. 236); den 7 juni 1901 (N. J. A. s. 402) och den
18 november 1904 (N. J. A. s. 414).

5 Se K. Maj:ts utslag den 31 mars 1882 (N. J. A. s. 112), den 3 febr. 1888 (N. J. A. s. 4).

425

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 11 och 12 §§.

eller ej. Att därvid lämna domstolarna samma fullständiga frihet, som nu tillkommer
Konungen, har dock icke kunnat ifrågakomma. Skillnad skall sålunda
icke kunna ådömas, med mindre maken dömts minst till straffarbete i sex månader
eller ock fängelse eller tvångsarbete i ett år. Att särskilt upptaga förlust av medborgerligt
förtroende har icke varit erforderligt, då sådan förlust icke kan ådömas,
så vida ej den brottslige dömes till minst sex månaders straffarbete. Vad domstolens
befogenhet angår, har det föreskrivits att domstolen skall med hänsyn till
vad den dömde låtit komma sig till last och övriga omständigheter pröva huruvida
skillnad må ske. Bland de omständigheter, till vilka domstolen äger taga
hänsyn, är sålunda jämväl andra makens förhållande. Därom är här likasom i 8
§ uttryckligen stadgat att den, som varit delaktig i brottet eller samtyckt därtill,
ej skall kunna påkalla skillnad. Men dessutom lämnar stadgandets avfattning tillfälle
att avslå framställning om skillnad på den grund att den som söker själv
gjort sig skyldig till en liknande förbrytelse som den, för vilken skillnad sökes.

Beträffande preskriptionsbestämmelsen gäller i allt väsentligt detsamma som i
fråga om sådana bestämmelser i det föregående sagts.

I förevarande hänseende har det norska förslaget helt bibehållit gällande rätts
ståndpunkt, enligt vilken make har rätt till skillnad, när den andre dömts till
frihetsstraff på minst tre år eller till s. k. obestämt straff enligt strafflagens § 65
eller ock upprepade gånger till straff för lösdriveri och domarna tillika innehålla
bemyndigande till hans intagande i tvångsarbetsanstalt. Det danska förslaget åter
har givit en ovillkorlig rätt till skillnad, när maken dömts till frihetsstraff i två år
eller strängare straff, men också begränsat möjligheten att för straffdom erhålla
skillnad till detta fall.

12 §.

På sätt vid 2 § framhållits, har beredningen ansett, att missbruk av rus- Missbruk av
givande medel i regel endast bör medföra separation men att möjlighet dock bör medel''såsom
finnas att, där omständigheterna påkalla äktenskapets omedelbara upplösning,
erhålla skillnad utan föregående separation. Stadgande härom har intagits i före- tiar äktenvarande
paragraf. skillnad.

Den danska texten saknar motsvarighet till denna paragraf. Den norska
texten åter giver i likhet med den gällande norska lagen rätt till omedelbar
54—123787.

426 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 12 och 13 §.

skillnad, när make upprepade gånger dömts till ansvar för dryckenskap och domarna
tillika innehålla bemyndigande till hans insättande i tvångsarbets- eller
kuranstalt.

13 §•

Sinnessjuk- Varken kyrkolagen eller 1734 års lag upptog sinnessjukdom hos ena maken
ä°m såsom anledning till att den andre skulle erhålla skillnad. Med den dispensmyndighet,
Kungl. Maj:t utövade under 1700-talet, medgav han emellertid,
såsom förut nämnts, i flera fall skillnad, där ena maken längre tid för sinnessjukdom
vårdats å anstalt. Först genom förordningen den 27 april 1810 blev
ena makens rätt att för sådan sjukdom hos den andre vinna skillnad i lag
fastslagen. Enligt denna förordning är ena maken berättigad att vid domstol
erhålla skillnad, när den andre, som det heter, fallit i verklig galenskap, som
efter säkra bevis oavbrutet fortfarit i fulla tre år och, enligt behörig läkares
intygande, någon förhoppning icke är om den vansinniges återställande till hälsan.
När skillnad i dessa fäll sökes, åligger det enligt förordningen domaren
att, sedan den vansinniges närmaste släktingar eller, då de ej finnas, förre förmyndare
eller giftoman blivit hörda, noga undersöka makarnas förra sammanlevnad
och, så vida ske kan, utleta om anledningen till galenskapen vore given
eller påskyndad av den andres förhållande, i vilket fall skillnad ej må äga rum.
I huvudsaklig överensstämmelse med denna regel upptogo även lagkommittén
och äldre lagberedningen i sina förslag sinnessjukdom som skillnadsanledning.

Enligt gällande rätt är det alltså domstol, som för sinnessjukdom har att meddela
skillnad. I vissa fall har emellertid även Konungen på grund av den
honom enligt 1810 års förordning tillkommande allmänna befogenhet i skilsmässofrågor
ansett sig kunna bevilja skillnad, då visserligen icke sjukdomen
varit sådan att den fyllt de fordringar, som angivits för att den som sinnessjukdom
skulle vid domstol berättiga till skillnad, men i alla händelser varit att betrakta
som sinnessjukdom eller stått denna nära och å den sjuke utövat en nedbrytande
verkan.1

1 Se härom vid fall av epilepsi K. Maj:ts utslag den 3 augusti 1899 (N. J. A. s 398), och resolution
den 27 november 1911 (N. J. A. s. 530) samt vid progressiv paralys K. Maj:ts resolution den 17 februari
1911 (N. J. A. s. 51).

427

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 13 §.

De främmande lagstiftningar, som medgiva äktenskapsskillnad, hava ingalunda Främmande
allmänt erkänt sinnessjukdom som skillnadsskäl. I Frankrike saknas sålunda raU''
alltjämt denna skillnadsanledning, och förslag om dess införande hava där upp- ’
repade gånger avvisats. Ej heller engelsk, belgisk, nederländsk, österrikisk eller
ungersk lag känner den. I den nya tyska civillagen upptogs den däremot, dock
först etter betydligt motstånd och i starkt begränsad form. För makes sinnessjukdom
medgiver lagen sålunda skillnad, när den under äktenskapet varat minst
tre år och nått en sådan grad, att den andliga gemenskapen mellan makarna
blivit hävd samt varje utsikt till återställande av denna gemenskap är utesluten.
Liknande om ock ej fullt så sträng är den schweiziska lagens ståndpunkt.

Enligt denna lag kan make vinna skillnad, om andra maken råkat i sådant
tillstånd av sinnessjukdom, att man icke kan begära, att den förre fortsätter
det äktenskapliga samlivet, samt sjukdomen efter tre års fortvaro av sakkunnige
förklaras obotlig. Friare är den norska lagen. Där medgives skillnad
på begäran av ena maken, när den andra enligt samstämmig förklaring av
två sakkunniga läkare lider av sinnessjukdom, som varat i minst tre år utan att
det finns skälig utsikt till den sjukes återställande till hälsan. Vad slutligen
angår dansk rätt, finns intet uttryckligt lagstadgande, med stöd varav skillnad
kan erhållas för makes sinnessjukdom, men i administrativ väg gives även i
Danmark skillnad, när sjukdomen är obotlig eller det åtminstone icke är skäligt
hopp om tillfrisknande.

Den hos oss gällande regeln i fråga finner Uppsala medicinska fakultet i sitt av Beredningmedicinalstyrelsen
biträdda yttrande i allmänhet avpassad även efter nuvarande ensy^ran<k--förhållanden och uttalar sig i sitt yttrande blott för vissa modifikationer i densamma.
Till denna mening har också beredningen i sitt förslag givit sin anslutning.

Den sjukdomsform, vilken av förordningen den 27 april 1810 upptogs som skillnadsskäl,
betecknas där som »verklig galenskap». I enlighet med fakultetens hemställan
har detta föråldrade uttryck i förslaget blivit utbytt mot »sinnessjukdom».
Härmed avses liksom eljest i förslaget vad av läkarevetenskapen anses som
egentlig sinnessjukdom. Närliggande sjukdomsformer komma således icke i betraktande.
Vad särskilt angår epilepsi kan denna icke enligt förslaget i och
för sig bliva skillnadsanledning. Fakulteten har funnit detta mindre nödigt.

428 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 13 §.

Sjukdomen tager, enligt vad fakulteten upplyser, i de flesta fall sin början före

äktenskapsåldern. Och i de få fall, där den uppenbarar sig först efter äktenskapets
ingående, kan — helst som de senare börjande fallen i allmänhet synas
vara mindre farliga för den sjukes psykiska hälsa än de tidigare ett inväntande
av andra, dock möjligen tillstötande förhållanden, vilka motivera äktenskapsskillnad,
såsom sinnessjukdom eller blödsinne, enligt fakultetens mening icke anses
obilligt. Leder emellertid epilepsien till sinnessjukdom, bliver denna här liksom
eljest oberoende av sättet för sin uppkomst skilsmässoskäl. Likaledes kan

det inträffa, att epilepsien leder till svårare rubbningar i det inbördes förhållandet
emellan makarna, så att på grund därav äktenskapsskillnad enligt de för sådant
fall givna allmänna föreskrifterna kan erhållas.

Hos oss liksom i främmande lagstiftningar, som upptagit sinnessjukdom såsom
skillnadsanledning, förutsättes att sjukdomen redan varat viss tid, och är tiden
bestämd till tre år. En sådan bestämmelse anser fakulteten lämplig dels för att
hindra, att ett enda övergående anfall skall föranleda skilsmässa, och dels med
hänsyn därtill att efter den tidens förlopp en sakkunnig läkare i allmänhet kan
anses hava prognosen klar för sig. Denna bestämmelse bibehåller också förslaget.
Men i enlighet med fakultetens hemställan har beredningen uteslutit den nu gällande
bestämmelsen att sjukdomen under de tre åren skall hava oavbrutet fortfarit,
en bestämmelse som enligt fakultetens uttalande kan lägga hinder i vägen
för skilsmässa från periodiskt sinnessjuk, oaktat en sådan kunde synas befogad.
Enligt förslaget skall dock skillnad vara utesluten, om maken under någon tid
av de senast förflutna tre åren varit att anse såsom helt fri från sjukdomen.

Det kan vara tvivelaktigt, om den uppställda treårsperioden bör helt infalla under
äktenskapet. Med hänsyn till dess ovan angivna innebörd att utgöra ett påtagligt
kännetecken å sjukdomens allvarliga karaktär vore det uppenbarligen tillräckligt
att kunna åberopa tillvaron av den uppställda tidsperioden, även om en
del därav skulle ligga före tidpunkten för äktenskapets ingående. Enligt den
schweiziska lagen är detta också nog. Den tyska fordrar däremot uttryckligen
att ifrågavarande tid skall hava förflutit under äktenskapet. Och därtill ansluter
sig ock beredningens förslag. Den uppställda tidsfristen synes nämligen
böra tjäna även ett annat ändamål än det ovan angivna, nämligen att bereda den
friska maken tillfälle att vinna verklig erfarenhet om sjukdomens beskaffenhet

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, ff kap. 13 §. 429

och dess inverkan på äktenskapet. Därtill behöves, att sjukdomen varat en icke
allt för kort tid under äktenskapets bestånd.

Det bör emellertid givetvis ej vara nog med att sjukdomen fortfarit under den
tid, som sålunda angivits. Det erfordras även upplysning angående utsikterna för
framtiden. Är anledning för handen att den sjuke blir återställd till hälsan,
bör skillnad icke på grund av sjukdomen givas. Gällande rätt innehåller i förevarande
hänseende den bestämmelsen, att någon förhoppning icke skall vara om
den vansinniges återställande till hälsan. Fakulteten finner häri ligga en väl
stark skärpning av villkoret för skilsmässa, i det därigenom strängt taget äktenskapets
upplösning skulle förhindras, därest blott en ringa om än så osannolik
förhoppning icke kunde uteslutas. Med anledning härav och för att icke utesluta
skilsmässa vid periodisk sinnessjukdom har fakulteten föreslagit att rätten till
skillnad skall göras beroende av att skälig förhoppning icke är om den sinnessjukes
varaktiga återställande till hälsan. Vad fakulteten sålunda förordat har
beredningen ansett sig böra upptaga i sitt förslag.

I den tyska lagen uppställes såsom villkor för erhållande av skilsmässa på
grund .av sinnessjukdom, att den andliga gemenskapen mellan makarna skall vara
upphävd, och enligt den schweiziska lagen skall sjukdomen vara av sådan art,
att det icke bör fordras av den friske att han fortsätter sammanlevnaden. Emot
lämpligheten av den tyska bestämmelsen erinrar fakulteten, att den endast sällan
torde kunna strängt följas, då oftast något andligt samliv kan tänkas vara möjligt.
Den hade också föranlett svårigheter i tolkningen av vad som egentligen
därmed avsetts och kunde medföra olägenheten, att ett ohållbart äktenskap icke
kunde genom överenskommelse upplösas, enär den ena maken vore sinnessjuk, men
heller icke upplösas på grund av sinnessjukdomen, då denna icke nått sådan grad,
att det äktenskapliga samlivet vore upphävt. Det schweiziska villkoret finner
fakulteten alltför obestämt och tänjbart för att lämpligen kunna ingå i vår lag,
varjämte fakulteten anser en sådan kvalificering av sinnessjukdomens grad icke
vara behövlig, då det fordras treårig fortvaro och sannolik obotlighet hos sjukdomen.
På dessa skäl har beredningen icke föreslagit något stadgande i nu angiven
riktning. Den danska texten upptager emellertid, i enlighet med vad från
danskt medicinskt håll föreslagits, en bestämmelse av huvudsakligen samma innehåll
som den schweiziska lagen.

430 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 13 och 14—17 §§.

Det nu gällande förbudet mot skillnad, när anledningen till sjukdomen är given
eller påskyndad av andra makens förhållande, bar i enlighet med fakultetens hemställan
uteslutits ur förslaget. Att bestämma den del, den ena maken kan hava
haft i förorsakandet av utbrottet av den andres sinnessjukdom anser fakulteten
på den psykiatriska vetenskapens nuvarande ståndpunkt alldeles omöjligt. Sådan

bestämmelse finns ej heller i främmande lagar.

Liksom för närvarande måste sjukdomens karaktär inför domstolen konstateras
genom utlåtande av sakkunnig. De närmare bestämmelser, som härom äro erforderliga,
har beredningen ansett lämpligast böra i administrativ väg meddelas
(se 7 kap. 12 §).

14-17 §§•

Separations- Bortsett från den grundläggande olikheten mellan separation och äktenskapsrättsverk-
skillnad att den förra icke såsom den senare innefattar en upplösning av äktenGilande
skapsbandet utan allenast ett hävande av sammanlevnaden, komma enligt den
rätt. moderna lagstiftningen i allmänhet separationens rättsverkningar äktenskapsskillnadens
synnerligen nära, där de ej rent av sammanfalla med dessa. Enligt
svensk rätt förhåller det sig icke så beträffande verkningarna av skillnad till
säng och säte. Sin förklaring har detta däri att på den tid, då reglerna i ämnet
fingo det innehåll, de än i dag i allt väsentligt behålla, skillnad till säng och
säte åtminstone i första hand var avsedd att fylla en helt annan uppgift än det
moderna separationsinstitutet; den var närmast tänkt såsom ett slags bestraffning,
av vederbörande prästerskap påkallad i syfte att förmå oeniga makar till försoning
, och sålunda stående i kyrkodisciplinens tjänst. Sedan emellertid rättsutvecklingen
fört det därhän att skillnad till säng och säte numera hos oss, lika
väl som separationen mångenstädes i modern främmande rätt, äger karaktären
av ett förberedande steg mot äktenskapsskillnad, te sig lagens stadganden om
dess rättsverkningar i mycket otidsenliga och olämpliga.

Enligt 15 kap. giftermålsbalken skall under den tid makar äro skilda till säng
och säte i regel endera maken vara berättigad att sitta med egendomen i boet
kvar och, därest barn finnas, jämväl hava dessa hos sig. Är ena maken vållande

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 14—17 §§.

431

till oenigheten, tillhör denna rätt den andre,1 men om vållande ligger båda till
last, ankommer det på varderas fallenhet för uppgiften. Vid likställdhet även i
sistnämnda hänsende skulle enligt 2 §:s ursprungliga lydelse mannen äga företräde,
men har numera, efter den ändring detta lagrum undergått genom lagen
den 24 juli 1903, domstolen att besluta i saken efter fri prövning av alla föreliggande
omständigheter. Äro båda makarna olämpliga att vårda boet och barnen
skola gode män därtill utses.2

Till grund för 1734 års lags stadganden i detta ämne låg förvisso en önskan
att såvitt möjligt hålla hemmet samlat även under skillnadsåret; för den make,
som domes att lämna allt i den andres händer — och där ena maken är ensam
vallande skall detta drabba honom — uppstår härigenom också en så
mycket kraftigare uppfordran till försoning. Särskilt är att märka att med rätten
att kvarsitta i hemmet enligt lagens mening i allmänhet skall följa förvaltning
av egendomen, men också skyldighet att därav till andra maken utgiva
det underhåll, varav han kan prövas vara i behov. Enligt denna regel kan sålunda
hustrun vinna förvaltningsrätt till boets egendom.3

^Den anordning, vilken sålunda träffas, avser allenast skillnadstiden; då året
gatt till ända, återinträda av sig självt de förut rådande rättsförhållandena,4 och
detsamma blir händelsen, om makarna dessförinnan förlikas och skillnadsdomens
verkan sålunda upphör. Denna dom ger följaktligen ej i något hänseende upphov
till någon definitiv förändring av makarnas inbördes rättigheter och skyldigheter.

Infor en nyare tids uppfattning måste det mången gång te sig såsom en alltför
summarisk lösning av dessa ömtåliga spörsmål, att hem, barn och egendom

‘ Äf detta hMtr“ och ^ hon ej fallen att ensam fylla uppgiften, skall domaren nämna .dem henne

stå l r it. t »r "“,s *•24 *—■1899 * * -■»»•» **«-

(N.SJSeA.tnoet.'' B nJ?B13)d0m ^ ^ (N'' ^ Å'' DOt'' A M 6) odl ntsIaS den 3 oktober 1898

fÖr,Sta’ ^ 1815 aVSiVna f8rSlag tm giftermålsbalk, vilket i detta ämne väsentligen
kvarstod på 1734 års lags ståndpunkt, stadgades uttryckligen att hustrun, då hon fick sitta i boet
skulle hava den förvaltningsrätt däröver, som i allmänhet tillkom mannen; dock skulle hon ej äga
råda over fast egendom utan mannens bifall eller, där han det vägrade, rättens tillstånd.

n annan mening uttalades av Nehrman, som med avseende närmast å det fall att egendomen
blivit satt under gode mäns vård förklarade att förordnandet därom skulle gälla, så länge osämjan
mellan makarna varade. J

432

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 14 17 §§.

odelat ställas under ena makens rådighet och att valet makarna emellan härvid
träffas med hänsyn tagen i första hand allenast till vem som vållat oenigheten
och utan allsidig prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. Det är
uppenbart att helt andra synpunkter göra sig gällande i fråga om barnens vård
än beträffande egendomens förvaltning och att skäl även kunna föreligga att anförtro
ett barn åt ena maken, ett annat åt den andre eller att företaga en liknande
uppdelning med avseende å egendomen. En sträng tillämpning av 15 kap s
regler föranleder också ofta, särskilt då hustrun skall sitta i boet, eu fullkomlig
omkastning av förvaltningsförhållandena, till skada kanske for makarnas
intressen och till osäkerhet inom rättslivet. Framförallt måste det anses ägnat
ingiva betänkligheter att förändringen är av provisorisk karaktar och nar som
helst kan upphöra till följd av en förlikning, vilken lätt undgår tredje mans uppmärksamhet.
Förhållandena under skillnadsåret gestalta sig också numera ofta
åtskilligt annorlunda än meningen var vid tillkomsten av 1734 års lag. Stundom
beror visserligen detta därpå att makarna uttryckligen överenskommit om en annan
ordning och domstolen låtit därvid bero,1 men ibland har det även sin grund i
en av omständigheterna framtvungen friare tolkning av 15 kap.-s regler. Det har
sålunda förekommit att domstolen vid meddelande av bestämmelser angående barnens
vård och den därmed nära sammanhängande frågan om rätten att bo kvar i det gemensamma
hemmet med bortseende från skuldsynpunkten i första hand tagit hänsyn
till barnens intressen,2 och icke så sällan har domstolen, även utan stöd av någon
överenskommelse, fördelat barnen till vårdnad makarna emellan.3 Den ar 1903

i Se t ex. K. Maj:tT utslag den 13 januari 1898 (N. J. A. not. B n:r 15): dämal^ttgZbägge
vara till skillnaden vållande och lika fallna att boet förese, skulle jämlikt 15 kapjI § g.
målsbalken mannen äga rätt att under skillnadsåret sitta med egendom i boet kvar dock med ratt fo
hustrun att på -rund av mannens medgivande, ur boet uttaga vad henne enligt makarne emellan upp it»

».wt tun» «ii* ®

x~™,l ‘;x S 2-r i

yrkandet om skillnad till säng och säte. v-.-si+io-.xips n+t Ritta kvar i

* K Marts utslag den 9 juni 1893 (N. J. A. not. B n:r 418): mannen berättigades att sitta kvar.

boet men med avseende å vad som blivit upplyst, särskilt beträffande frågan i vad mån hans Jänst»•öring
påkallade frånvaro från hemmet, tillerkändes hustrun ratt att hava barnen 8. 3

K. Maj :ts utslag den 3 december 1912 (N. J. A. not. B n:r 749).

3 K.. Maj ris utslag den 26 januari 1893 (N. J. A. not. B n:r bl).

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, G kap. 14—11 §§. 433

vidtagna ändringen av 15 kap. 2 § giftermålsbalk^ avsåg också att lagfästa
domstolens rätt att under vissa förutsättningar fördela vårdnadsbefogenheten.1
Utom såvitt angår rätten att kvarsitta i hemmet och nyttja där befintlig egendom,
synes spörsmålet om förvaltningen under skillnadsåret av vad till boet hörer
icke i det praktiska rättslivet hava föranlett synnerliga stridigheter. För många,
kanske de flesta fall kan väl detta förklaras därav att makarna saknat andra
tillgångar än sitt lösörebo och annan inkomst än enderas eller bådas lön, vilken
naturligtvis även under skillnadsåret uppbäres av vederbörande make. Där emellertid
andra tillgångar finnas, torde makarna i allmänhet förutsätta att därmed
under skillnadsåret skall förhållas såsom förut och underlåta på den grund att
ägna frågan någon vidare uppmärksamhet, då deras inbördes rättigheter och skyldigheter
under skillnadsåret skola regleras. Och då domstolarna i dylika fall, i
anslutning till lagens ord, förklara ena maken berättigad att »sitta i boet kvar»
eller »sitta med egendomen i boet kvar», torde parterna ofta fatta detta såsom
ett uttalande allenast beträffande rätten att förbliva i hemmet och vårda detta,
oaktat nämnda uttryck i lagen hava en annan och mera vidsträckt innebörd.2

1 Lagutskottet vid nämnda års riksdag anförde i utlåtande n:r 13 bl a. följande: »Behovet av den
föreslagna lagändringen torde ej; heller böra underskattas på den grund, att omförmälda bestämmelse
endast undantagsvis skulle komma i tillämpning. Visserligen kan, såsom lagutskottet vid 1902 års riksdag
antagit, det synas, att så borde vara förhållandet, enär mannens företrädesrätt att förese boet och
barnen ju är stadgad endast för det fall, att, då båda makarne äro till skillnaden vållande, de äro för
uppdraget lika lampliga, samt de fall väl torde vara ganska sällsynta, då icke en eller annan omständighet
gor den ene eller andre maken mer lämplig i ifrågavarande avseende. Med stadgandets nuvarande
lydelse kan det emellertid vara föremål för tvekan, om domaren äger ingå i prövning av alla omständigheter,
som hava betydelse för frågans rätta bedömande, och särskilt huruvida det låter sig göra att
tillerkänna den ena maken vården av ett barn och den andra vården av ett annat. Rättspraxis lärer

ava att uppvisa icke så få tillfällen, då domare ansett sig vara på grund av berörda lagbud förpliktade
att tillerkänna mannen vården om boet och alla barnen, ehuru vid en obunden prövning utgången säkerligen
blivit en annan.» Se ock K. Haj:ts utslag den 7 april 1908 (N. J. A. not. B n:r 289).

2 Ej sällan meddelas emellertid närmare förordnanden angående förvaltningsrätten; se K. Maj:ts dom

den 22 oktober 1886 (N. J. A. not. A n:r 306): då parterna bägge vore vållande till skillnaden, men
mannen måste anses bättre, fallen till att förestå boet, berättigades han jämlikt 15 kap. 2 § att kvarsitta
i och förvalta detta; K. Maj:ts utslag den 25 juli 1901 (N. J. A. not. B n:r 436): hustrun förklarades
berättigad att sitta med egendomen i boet kvar och förestå makarnas handelsrörelse, i följd varav
mannens yrkande om skyldighet för henne att till honom utlämna vissa sparbanksböcker icke förtjänade
avseende; se ock K. Maj:ts utslag den 13 juni 1876 (N. J. A. not. B n:r 344): den 29 oktober 1889
(N. J. A. not. B n:r 723); den 6 oktober 1905 (N. J. A. not. B n:r 532) och den 7 april 1908 (NJA
not. B n:r 289). V V

55—123787.

434 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 14—17 §§.

Lagkommit- Enligt lagkommitténs förslag till allmän civillag skulle, då på ena makens
teTa°gbhered-e yrkande dömdes till skillnad till säng och säte, den andre vara »pliktig att utur
förslag deras gemensamma hemvist träda». Var det mannen, skulle rätten förordna god
^ a9 man att förvalta boet,1 såframt ej hustrun medgav att mannen fick råda däröver.
Hustrun skulle sålunda aldrig övertaga mannens förvaltningsbefogenhet. Barnen
fick den oskyldiga maken behålla hos sig, varvid dock hustrun, om hon ej var
fallen att ensam förese dem, skulle taga råd och hjälp av god man. För det fall
att skillnaden ägde rum på båda makarnas ansökan meddelades inga bestämmelser
huru med barnen, hemmet och egendomen i övrigt skulle förhållas, utan skulle detta
få ankomma på avtal makarna emellan.2 Enligt lagberedningens förslag ägde
domstolen en friare bestämmanderätt i dessa frågor; den kunde, då omständigterna
därtill föranledde, bortse från att vållande låg endera parten till last,
och där den ene ej var mer än den andre till skillnaden vållande, hade rätten
städse att besluta efter ty som skäligt prövades.

Beredning- Vägledd av de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av nu gällande
eris yttrande. . dettft ämnei har ^redningen till särskild legislativ behandling upptagit

vart och ett av de spörsmål, som i detta sammanhang kräva sin lösning. Frågan
huru vid separation skall förhållas med boets egendom regleras i 14—18 §§, medan
bestämmelser om makarnas inbördes underhållsskyldighet samt om barnens vård

och underhåll äro upptagna i 21 § och 23—26 §§.

I motsats till vad nu gäller om skillnad till säng och säte innefattar separationen
enligt förslaget en upplösning av den äktenskapliga sammanlevnaden icke
på viss tid, ett år, utan tills vidare, och de förordnanden angående makarnas
inbördes rättigheter och skyldigheter, som av separationen betingas, kunna följaktligen
bliva länge beståndande. På grund härav vinna de skäl ökad styrka, vilka
ovan anförts emot en sådan provisorisk reglering av makarnas förmögenhetsförhållanden,
som avses i 15 kap. giftermålsbalken. Det riktiga lärer alltså vara
att stadga en ordning, som ej beröres därav att makarna ånyo flytta samman och
separationen följaktligen upphör. Härvid erbjuder sig den utvägen att separationsdomen,
bortsett från vad som följer av rätten för endera maken att kvarsitta i hem 1

Om sådant förordnande skulle kungörelse ske i allmänna tidningarna.

2 Enligt förslaget knnde Bkillnad tiU säng och säte ej äga rum annat än på grund av båda makarnas
ansökan eller enderas vållande.

435

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 14—17 §§.

met, frånkännes all direkt inverkan på förmögenhetsgemenskapen och egendomens
förvaltning och på sin höjd tillägges naturen av boskillnadsskäl. En annan möjlighet
är att, efter mönstret av derå främmande rättssystem, låta separationsdomen
omedelbart medföra ett upphörande av förmögenhetsgemenskapen och sålunda, åtminstone
i allt väsentligt, verka som en boskillnadsdom. Beredningen har valt
den senare lösningen. Måhända kunde mot denna anmärkas att den genom att
avskära ett av de band, som förena makarna, vore ägnad minska sannolikheten
av en försoning dem emellan. Beredningen håller dock före att ett bibehållande
av förmögenhetsgemenskapen under separationstiden icke kan väntas verka sammanhållande,
utan snarare kan befaras giva anledning till meningsskiljaktigheter
och split. För sin uppgift att såvitt möjligt förebygga en skilsmässa lärer sålunda
separationen ingalunda bliva mindre lämpad, om den tillägges berörda verkan.
Det lärer emellertid få antagas att separationen, liksom för närvarande skillnaden
till säng och säte, i det övervägande flertalet fall kommer att leda till äktenskapsskillnad,
och där detta är händelsen, har det otvivelaktigt stora fördelar att
förmögenhetsgemenskapen upplöses redan i sammanhang med separationen. Om
boet redan skiftats, kunna både domstolen och parterna vida lättare överskåda
den ekonomiska ställningen, då det gäller att vid den slutliga skillnaden ordna
frågor om underhåll eller skadestånd, en omständighet så mycket betydelsefullare
som den särskilt är ägnad att skydda den svagare partens intressen. Även i
andra hänseenden måste det anses vara till makarnas fördel att deras ekonomiska
mellanhavanden såvitt möjligt redan äro utredda, då äktenskapsskillnaden äger
rum, och klarhet och reda i deras förhållande till tredje man befordras ock bäst
därigenom att separationen förklaras städse skola föranleda att förmögenhetsgemenskapen
upphör.

De bestämmelser i förslaget, där den nu angivna tanken närmare utföres, äro
ämnade att inom kort ersättas av andra; sin slutliga avfattning kunna de få först
i samband med den allmänna revision av reglerna om förmögenhetsförhållandena
emellan äkta makar, vilken det åligger beredningen att företaga. Under sådana
omständigheter har det ansetts lämpligast att här så nära som möjligt följa
mönstret av de stadganden, vilka i hithörande frågor för närvarande gälla beträffande
äktenskapsskillnad, och 14, 16 och 17 §§ hava därför avfattats i väsentlig
överenstämmelse med 1-3 §§ i lagen den 1 juli 1898 om bodelning vid äkten -

436 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 14 17 §§.

skapsskillnad, så ock om frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet. Då separationen
ej innefattar någon upplösning av själva äktenskapet, uppstå emelleitid
här även andra spörsmål än de, som i nyssnämnda stadganden avses. Medan
det sålunda är självklart, att ingen gemensamhet i fråga om egendom eller gäld
kan enligt äktenskapsrättsliga regler uppkomma, sedan makarna blivit i äktenskapet
skilda, måste här, i anslutning till vad enligt boskillnadslagen galler, uttryckligen
föreskrivas att all egendom, som make efter vunnen separation genom
arv, gåva, testamente eller annorledes förvärf var, så ock all gäld, som han
därefter gör, skall anses såsom hans enskilda. Likaså erfordras en bestämmelse,
som tillerkänner hustrun rätt att efter dom å separation själv råda över sitt
gods, naturligtvis med den inskränkning som följer av den i 14 § givna regeln,
enligt vilken vardera maken i allmänhet tills skifte sker behåller förvaltningen
av den egendom, varöver han vid tiden för separationen ägde råda. Stadganden

i dessa avseenden hava upptagits i 15 §.

I detta sammanhang har beredningen haft under omprövning, huruvida föreskrifter
borde meddelas angående separationsdomens inverkan på mannens målsmanskap
över hustrun även i andra hänseenden än beträffande förmögenhetsförvaltningen.
Att separationen, liksom nu skillnaden till säng och säte, måste
föranleda att målsmanskapet härutinnan i det väsentliga blir vilande ligger i
sakens natur. Det har emellertid synts riktigast att bestämmelser i detta ämne
utarbetas först i samband med den på beredningens program stående frågan om
upphävande eller revision av de grundläggande reglerna om målsmanskapet.

Den i 15 kap. giftermålsbalken behandlade frågan, vilkendera maken skall äga
rätt att under skillnadstiden sitta kvar i det gemensamma hemmet, föreligger
icke vidare, efter det boet blivit skiftat på sätt i förslaget stadgas. Till lösning
av de stridigheter, vilka i detta hänseende kunna uppstå i avvaktan på att skifte
sker, meddelas i 7 kap. 13 § en bestämmelse, avseende såväl separation som äktenskapsskillnad
och återgång.

Även enligt de danska och norska förslagen skall separationen föranleda att
förmögenhetsgemenskapen upphör. Att dessa förslag i denna del kunnat erhålla
en vida mer kortfattad formulering än det svenska sammanhänger med olikheter
i avseende å de grundläggande bestämmelserna om förmögenhetsförhållandena
mellan makar och om bodelning.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6'' kap. 18 §.

437

18 §.

Det skifte av boet, som enligt förslaget blir en följd av separationen, kan stim- Särskilda

dom leda till konsekvenser, som äro synnerligen kännbara för makarna eller en- ''bodelning

dera av dem. Det ligger i sakens natur att dylika påföljder av brytningen icke ^ Vunnen

kunna genom lagstadganden helt förebyggas ens såvitt angår make, vilken 2 §

° fövstd stuc~

anses utan all skuld till det skedda. I förevarande paragraf har emellertid upp- ket.

tagits en regel, avsedd att för vissa särskilt ömmande fall mildra verkningarna
av egendomens delning. Till grund för denna bestämmelse ligger följande tankegång.
Om boet är ringa, kan en tillämpning av vanliga bodelningsregler
föranleda att make ställes utan tillgång på sådan egendom, som han oundgängligen
behöver för sitt hushåll eller för utövningen av sitt yrke. Att något
sådant drabbar make, som ser sin äktenskapliga lycka skövlad genom andra makens
förvållande, har det synts beredningen angeläget förebygga. Detta lärer
lämpligen kunna ske genom ett stadgande, som tillerkänner vederbörande make
rätt att ur samfällda boet uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra
lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, utan hänsyn till att den
andres lott därigenom må lida inskränkning. En dylik avvikelse från de allmänna
reglerna om bodelning måste emellertid ske med största försiktighet, och
beredningen har därför inskränkt stadgandets tillämplighet till de uppenbara fall
av försumlighet eller lastbarhet, som avses i 2 § första stycket. Make, som vinner
separation enligt där givna regler, lärer väl också nästan undantagslöst få
sig tillerkänd rätten att vårda barnen och har sålunda så mycket större behov
av egendomen i fråga, medan däremot andra maken ofta förer ett sådant levnadssätt
att egendomen i hans hand vore till ringa eller ingen nytta. Oaktat nyssnämnda
inskränkning i stadgandets tillämplighet, lärer detta i stort sett komma
att träffa de fall, som därmed åsyftas. Erfarenheten visar nämligen att skillnad
inom de mindre bemedlade befolkningslagren i allmänhet vinnes på grund av
sådana omständigheter som här avses.

Att den särskilda bodelningsregeln i 18 § icke skall lända till förfång för borgenärs
rätt til] betalning ur boet har ansetts icke behöva uttryckligen utsägas.

438

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 19 och 20 §§.

Bodelning
vid äktenskapsskillnad.

Frånskild
hustrus ansvar
för
gäld.

Frånskild
makes rätt
till skadestånd.

19 §.

Denna paragraf motsvarar till sitt innehall vad i lagen den 1 juli 1898 stadgas
om bodelning vid äktenskapsskillnad och om frånskild hustrus ansvarighet
för gäld i boet. Även de här avsedda frågorna kunna få sin slutliga lösning
först i samband med den allmänna omarbetningen av reglerna om förmögenhetsförhållandena
mellan makar.

20 §.

Enligt gällande lag förverkar stundom make, som vållar äktenskapsskillnad,
i större eller mindre utsträckning sin rätt i boet. Den som gjort sig skyldig till
egenvilligt övergivande eller till stämpling eller försåt mot sin makes liv går sålunda
förlustig all giftorätt, och den som hegått horsbrott njuter sådan rätt allenast
till hälften; är det hustrun, som är den skyldiga, går hon även miste om sm
morgongåva.1 Den förverkade egendomen tillfaller andra maken, som dock,
därest skillnad vunnits för någon av först nämnda förseelser, vid omgifte är pliktig
utgiva den brottsliges giftorätt till deras gemensamma barn eller bröstarvingar.
Vid egenvilligt övergivande äger ock den hemmavarande maken eller, om han
träder i nytt gifte, barnen eller bröstarvingarna under den förlupnes bortovaro
nyttja dennes enskilda egendom. Bestämmelserna om egendoms förverkande torde
ursprungligen hava avsett att på en gång tillfoga den brottslige ett slags bestraffning
och bereda den förorättade en ersättning, ländande till hjälp särskilt
vid bestridande av omkostnaderna för barnens vård och underhåll.2

Ett dylikt förverkande av giftorätt helt eller till hälften inträdde även enligt
lagkommitténs förslag, då skillnad skedde för det ena maken förbrutit sig mot
den andre., Den förverkade egendomen skulle städse med full äganderätt tillfalla
den oskyldiga maken och utgöra ett skadestånd för det lidande, som vållats honom *

* Detta sistnämnda är uttryckligen stadgat allenast beträffande hor, men torde gälla även i de båda

Rfiidrä fal 1 pti

« Se Förarbetena I s. 125, 225, 236-239, 244, 268, 269, 311 och 317. Ännu i 1726 års förslag till
giftermålsbalk stadgades enahanda påföljder beträffande hor och förlöpande; den förverkade egendomen
skulle i båda fallen vid den oskyldiga makens omgifte övergå till barnen.

439

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 20 §.

genom äktenskapets upplösning.1 Men bestämmelserna i ämnet tänktes även
skola tjäna att »avhålla makar från brott och förolämpanden mot varandra i avsikt
att bereda äktenskapsskillnad». Äldre lagberedningen tillerkände i nyssnämnda
fall den förorättade skäligt skadestånd och åberopade, till stöd för att
ersättning borde i denna form utgå, de skäl som vid 5 kap. återgivits på tal om
skadestånd i anledning av äktenskaps återgång. Enligt lagkommitténs förslag
ägde rätten, om den oskyldiga maken icke vid bodelning enligt nu angivna regler
erhölle vad till hans utkomst tarvades, tillägga honom fyllnad i årligt underhåll
av den andres enskilda egendom eller inkomster, men lagberedningen upptog intet
stadgande om skyldighet att vid sidan av skadestånd gälda underhåll, då skadeståndet
enligt dess förslag skulle bestämmas på ett sätt, som medgav att skälig
hänsyn togs till försörjningsbehovet.

I åtskilliga främmande rättssystem återfinnas stadganden om skyldighet för
make, som vållat äktenskapsskillnad,’ att i vissa fall gälda skadestånd; så i
schweizisk,1 2 österrikisk och engelsk rätt. Den schweiziska lagen giver även bestämmelser
om underhållsskyldighet mellan frånskilda.

Spörsmålet om en utjämning av den skada, som i ekonomiskt och ideellt hänseende
kan drabba en make till följd av en utav andra maken vållad äktenskapsskillnad,
kan förvisso ej lämnas att lösas enligt vår rätts allmänna grundsatser
om skadestånd. Ej heller gör det tillfyllest att, såsom skett i åtskilliga
främmande länder, bland dem Norge, vid den legislativa behandlingen af äktenskapsskillnadens
rättsverkningar allenast så tillvida giva särskilda regler om
vållandets betydelse, som frånskild makes rätt till framtida underhåll ställes i
visst beroende av skuldfrågan. Denna bör visserligen vinna beaktande även då
underhållsrätten regleras, men den ledande synpunkten blir dock där en annan;
behovet att erhålla och förmågan att giva understöd bliva i första hand afgörande,
varav följer dels att underhåll ofta uteblir, oaktat ett berättigat krav
på ersättning för vållad skada måste anses föreligga, dels att den rätt, som kan

1 På. tal om gällande lags regler i 13 kap. 5 § giftermålsbalken yttrade lagkommittén bland annat:
»År mannen verkligen skyldig hustrnn skadestånd i detta fall, så kan ej hennes rättighet, att behålla
vad henne en gång under en sådan egenskap blivit tillerkänt, förändras av den tillfälligheten, att hon
sedan träder i nytt gifte.»

2 Se härom ovan s. 315.

440

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 20 §.

varda make tillerkänd, mången gång icke motsvarar vad som kan anses utgöra
skäligt skadestånd. Ehuru beredningen i förslaget upptagit bestämmelser om
underhållsskyldighet även för tiden efter äktenskapets upplösning genom skillnad,
äro sålunda, vid sidan av dessa, särskilda skadeståndsregler av nöden.

I överensstämmelse med vad för närvarande gäller om egendoms förverkande
var enligt de äldre lagförslagen skadeståndsrätten betingad därav att skillnad
vunnits på någon av vissa angivna grunder, men skulle å andra sidan städse inträda
i de sålunda bestämda fallen. Helt naturlig och riktig på en tid, då skillnad
kunde vinnas allenast på ett fatal konkret bestämda och snävt avgränsade
skal,1 måste en dylik princip för reglerandet av skadeståndsrättens inträde anses
mindre tillfredsställande, om skillnadsanledningarna så angivas som i förslaget
skett. Beredningen bar därför trott avgörandet böra bero på en prövning
av omständigheterna i det särskilda fallet. Härvid bar emellertid ej ansetts riktigt
att tillerkänna make rätt till skadestånd, så snart skulden till att äktenskapet
slagit illa ut helt eller i övervägande grad ligger hos den andre. En
skadeståndsregel av sådan räckvidd kunde leda till att fragan, huruvida en möjlighet
att vinna äktenskapsskillnad skall begagnas eller ej, i större utsträckning
än oundgängligt är komme att ses ur de ekonomiska intressenas synpunkt; i det
stora flertalet fall måste maken ställas i valet mellan å ena sidan äktenskapet
med dess fördelar och olägenheter och å den andra äktenskapsskillnad utan andra
ekonomiska rättsföljder än dem, som kunna föranledas av underhållsreglerna. Hatt
till skadestånd bör sålunda allenast mera undantagsvis föreligga; den skall enligt
förslaget inträda då skillnad skett på grund av ena makens förhållande, varigenom
han grovt kränkt den andre. Under detta uttryckssätt torde vissa i
förslaget upptagna skillnadsgrunder regelmässigt bliva att hänföra, men ytterst
beror det dock städse på den uppfattning domstolen bildar sig med ledning av
omständigheterna i skillnadsmålet.

Enligt förslagets mening skall beskaffenheten av de förhållanden, vilka omedelbart
ligga till grund för skillnadsdomen, vara för skadeståndsfrågan avgörande.
Härav följer, att någon rätt till skadestånd aldrig föreligger, då skillnad jämlikt
3 § vinnes efter det makarna under ett år varit separerade. Vilka skäl

1 Jfr ock vad ovan s. 352 sagts om skadestånd i anledning av äktenskaps återgång.

441

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 20 §.

föranlett att separationen på sin tid meddelades saknar i detta hänseende all
betydelse. Beredningen har haft under övervägande, huruvida icke domstolen
borde äga att efter fri prövning utdöma skadestånd även i dylika fall, men funnit
sig böra uppgiva denna tanke. Att efter förloppet av ett år eller mera företaga
ett allsidigt och rättvist bedömande av skadeståndsfrågan måste ofta möta
stora svårigheter. Icke heller låter det sig lämpligen göra att redan i sammanhang
med separationsdomen lösa detta spörsmål. Skadan kan ju ej mätas, innan
det visar sig huruvida det verkligen kommer till äktenskapsskillnad, och
även i andra hänseenden möta betänkligheter mot att dessförinnan upptaga frågan
till bedömande. Beredningen har också ansett försiktigheten bjuda att skadeståndsrätten
begränsas till de fall, då skillnad medgives utan att separation ägt
rum; förevarande paragraf medför, oaktat denna inskränkning, en avsevärd utvidgning
av möjligheten att vinna ekonomisk gottgörelse. Erinras må även om
de förmåner beträffande bodelningen, vilka i 18 § tillerkännas make, som vinner
separation enligt 2 § första stycket. Där förhållandena äro mest ömmande, torde
den förorättade parten genom att åberopa detta stadgande erhålla lika god hjälp,
som genom en regel om rätt till skäligt skadestånd kunnat vinnas, och detta utan
att behöva inlåta sig på en utredning, att och i vilken omfattning skada tillskyndas
honom, ifall äktenskapet upplöses.

Beträffande innebörden av den skadelidandes rätt stadgar förslaget här liksom
i 5 kap. 6 § att han skall njuta »skadestånd efter ty med avseende å makarnas
förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter prövas skäligt». När domstolen
efter fritt skön utmäter ersättningen, skall den situation, vari maken råkar
genom en skilsmässa under föreliggande omständigheter, tagas i betraktande i
hela sin vidd, och avseende skall fästas vid skada ej blott av ekonomisk utan även
av ideell natur. Av betydelse äro sålunda skillnadsanledningens art och graden av
skuld hos den vållande parten, skilsmässans inverkan på den ersättningsberättigades
framtidsutsikter, makarnas levnadsvillkor och sociala ställning samt, särskilt då
äktenskapet bestått allenast kortare tid, de förhållanden vari den oskyldiga maken
levat före sitt giftermål och den utsträckning vari vardera infört egendom i
boet. Då förslaget såsom en omständighet, vilken skall uppmärksammas, särskilt
nämner makarnas förmögenhetsförhållanden, ligger däri bland annat en föreskrift
att den förpliktades större eller mindre ekonomiska bärkraft skall beaktas, då
56—123787.

442 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 20 och 21 §§.

skadeståndets belopp fastställes. Såsom av det sagda framgår, giver lagrummet
icke den förorättade maken anspråk på att städse få för framtiden tillgodonjuta
enahanda villkor som under äktenskapet.

Med uttrycket makarnas förmögenhetsförhållanden åsyftas naturligtvis ej blott
vardera makens tillgångar vid tiden för äktenskapets upplösning, utan även de
inkomster, han har. Även en person, vilken saknar förmögenhet, kan sålunda
enligt förslaget få sig ålagd en betydande ersättningsskyldighet. I dylika fall
kan det emellertid erbjuda stora svårigheter att på en gång utgöra hela det
belopp, som kan anses vara skäligt, och med hänsyn härtill har beredningen trott
det böra i lagtexten uttryckligen framhållas att skadeståndet må sättas att utgå
periodiskt. Att så sker kan ock vara i den berättigades intresse.

I avseende å paragrafens tredje stycke må hänvisas till vad förut yttrats om
motsvarande bestämmelse i 5 kap. 6 §.

De danska och norska förslagen stå i förevarande ämne i det hela ganska nära
det svenska. I den norska texten är dock skadeståndsrättens innebörd på ett mera
detaljerat sätt angiven, varav möjligen kunna följa vissa avvikelser i tillämpningen,
och enligt samma förslag kan ej, såsom enligt de båda Övriga, skadeståndet
fastställas att utgå i form av periodiska prestationer.

21 §•

Underhålls- Frågan om makarnas underhåll under skillnadsåret skall enligt föreskrifterna
melkm^se- i 15 kap. giftermålsbalken regelmässigt ordnas så att make, vilken tillerkännes
parerade rätt att sitta i boet kvar, av dess egendom får bereda sig erforderlig försörjning,
men också tillförbindes att till andra maken, om denne saknar utväg att själv
ärligen sörja för sitt underhåll, utgiva bidrag till nödigt uppehälle efter ty boet
tål och domaren prövar. I rättstillämpningen ställa sig dock förhallandena ofta
annorlunda. Regierna om skillnad till säng och säte vinna numera företrädesvis
tillämpning inom de mindre bemedlade klasserna, och även om makarna äga förmögenhet,
torde skillnadsdomen ofta icke medföra någon rubbning beträffande
förvaltningen därav.1 Det vanligaste är därför att mannen, vare sig det är han

1 Se ovan s. 433.

443

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 21 §.

eller hustrun som skall kvarsitta i boet, ålägges att till henne utgiva visst underhåll.
1 över huvud torde den omständigheten att makar bliva skilda till säng och
säte enligt gällande rätt knappast medföra annan förändring beträffande deras ömsesidiga
försörjningsskyldighet än att make kan få sin rätt av domstol fastslagen,
antingen i skillnadsmålet eller sedermera under skillnadstiden. Har så skett,
kan utmätning vinnas i egendom under andra makens eller tredje mans förvaltning.
Fordran på underhåll kan däremot ej föranleda makes försättande i konkurs2
och får i allo stå tillbaka för den rätt, som tillkommer boets borgenärer.

Då separationen icke innebär en upplösning av äktenskapet, utan allenast ett
hävande av sammanlevnaden, bör otvivelaktigt inbördes underhållsskyldighet i
allmänhet åligga makar, som blivit separerade. I förevarande paragraf stadgas
också såsom regel skyldighet för en var av dem att efter sin förmåga och den andres
behov bidraga till dennes tillbörliga underhåll. Hvad här säges angående
måttet av understödsplikten avser ej att innefatta någon avvikelse från de regler,
som gälla under bestående samliv; bidraget skall sålunda, om den andres tillgångar
det medgiva, ej stanna vid nödtorftig försörjning, utan, för att tala med
den danska texten, omfatta ett efter understödstagarens levnadsförhållanden tillräckligt
underhåll. I betraktande av separationens uppgift synes riktigast att
denna ej medför större avknappning i någondera makens villkor än som kan föranledas
därav att levnadskostnaderna ökas, då makarna ej hava gemensamt hushåll.

I 1909 års norska skilsmässolag givas olika regler beträffande mannens skyldighet
att under separationstiden bidraga till hustruns underhåll och beträffande
hennes skyldighet att bidraga till mannens; endast om mannen saknar förmögenhet
och på grund av sjukdom eller annan sådan orsak må anses ur stånd att själv
skaffa sig nödtorftigt uppehälle, medan hustrun genom enskild förmögenhet eller
annorledes är tillförsäkrad en inkomst, som må anses mer än tillräcklig till hennes
eget underhåll, kan det åläggas henne att gälda försörjningsbidrag till ho- * *

1 Vanligen utdömes visst belopp per månad att förskottsvis gäldas. Ej sällan är domstolen i tillfälle
att ordna frågan genom fastställelse av en makarna emellan träffad förlikning.

* K. Maj:ts utslag den 9 januari 1894 (N J. A. s. 1). — Att den make tilldömda rätten ansetts icke
kunna göras gällande efter skillnadstidens utgång, se K. Maj:ts utslag den 15 oktober 1895 (N. J. A.
s. 439).

444

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 21 §.

nom. Förevarande paragraf giver däremot, liksom de danska och norska texternas
motsvarande bestämmelser och 24 § i gällande boskillnadslag, en enhetlig regel
i avseende å båda makarna. Oaktat dessa sålunda i princip ställas lika, lärer
det föreslagna stadgandet i tillämpningen endast mycket sällan föranleda att
mannen tillerkännes rätt att njuta underhåll. Av honom kan i de allra flesta
fall fordras att han, om han saknar annan inkomst, genom eget arbete förskaffar
sig sitt uppehälle, och något behov av understöd föreligger sålunda här endast
undantagsvis, till följd av sjukdom eller dylikt. Men även då detta är händelsen,
förutsattes för hustruns skyldighet att utgiva bidrag ytterligare att hon äger förmåga
därtill. Härvid är att märka att hon blott i sällsynta fall kan förskaffa sig
en arbetsinkomst, tillräcklig jämväl för mannens försörjning under separationstiden.
Mången gång har hon av sitt äktenskap varit förhindrad att utbilda sig
för något yrke eller medan hon varit gift förlorat sin yrkesskicklighet, och stundom
måste hon på grund av sin sociala ställning anses fritagen från skyldighet att
arbeta för mannens uppehälle. Det blir alltså företrädesvis da hustrun äger förmögenhet,
som fråga kan bli om att ålägga henne understödsplikt. Beredningen
har emellertid ansett möjlighet därtill böra stå öppen även i sådana mera sällsynta
fall, då hon såsom löntagerska, konstnärinna, handelsidkerska eller dylikt
åtnjuter avsevärd inkomst, och frågan har på den grund överlämnats att av domstolen
lösas efter fri prövning. Då hustrun har förmögenhet, är härvid ej, såsom enligt
den norska skilsmässolagen, nödvändigt att bidragen så bestämmas att de
kunna till fullo utgå av dennas avkastning; om och i vad mån även kapitalet
må tagas i anspråk ankommer jämväl på domstolen att avgöra, under beaktande
särskilt av hustruns behov för framtiden.

Om förslaget i denna del knappast innefattar någon avvikelse från den gällande
rätten, är detta däremot händelsen i ett annat hänseende. Både mannens och
hustruns underhållsskyldighet är nämligen underkastad en ej oväsentlig inskränkning:
där ena maken huvudsakligen bär skulden till separationen, må den andre
ej förpliktas giva underhållsbidrag, med mindre synnerliga skäl därtill äro. Det
har synts beredningen icke vara med rättvisa och billighet överensstämmande att
den, som genom sin pliktförgätenhet, sitt lastbara leverne eller eljest genom sitt
klandervärda uppförande bragt det därhän att den äktenskapliga sammanlevnaden
icke längre kan fortsättas och som kanske just på grund av ett oordentligt lev -

445

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 0 kap. 21 §.

nadssätt förlorat sin arbetsförmåga, skall äga den rätt som denDa paragraf i allmänhet
giver att efter äktenskapsskillnad utfå underhållsbidrag. Å andra sidan
har det ej heller ansetts riktigt att helt och hållet utesluta lagrummets tillämplighet,
så snart den behövande är den företrädesvis skyldige. Omständigheter
kunna stundom föreligga, vilka ställa hans handlingssätt i en försonande dager
— ungdom, sjuklighet och dylikt — och undantag kunna även av andra skäl
vara påkallade; den make som vållat separationen har t. ex. infört egendom i
boet, vilken genom andra makens förvaltning gått förlorad. Förslaget lägger det
därför i domstolens hand att, då dylika särskilda skäl äro för handen, i den utsträcKning
den prövar billigt tillerkänna underhåll även åt make, som huvudsakligen
bär skulden till separationen.

De här givna reglerna avse allenast makes rätt att direkt av andra maken
vinna underhåll. Huruvida den modifikation av gällande rättsgrundsatser, förslaget
innefattar, bör föranleda ändring i de stadganden, vilka gälla om makes
skyldighet att emot det allmänna svara för sin makes försörjning, har beredningen
ansett böra övervägas i sammanhang med det arbete på fattigvårdslagstiftningens
revision, som för närvarande pågår.

De danska och norska förslagens regler öfverenstämma, så vitt angår underhållsskyldighetens
omfattning, i sak väsentligen med det svenska. . Beträffande underhållsfrågans
handläggning föreligga däremot ej obetydliga avvikelser. Beredningens
förslag innehåller intet uttryckligt stadgande i sistnämnda avseende, men
dess mening är, såsom av en jämförelse med 25 § framgår, att ärendet hör under
domstols prövning. Viss tid för talans anställande är ej stadgad, utan kan anspråk
på underhåll liksom enligt gällande rätt väckas antingen i separationsmålet
eller först sedan till separation blivit dömt. Den danska texten innebär däremot
att underhållsfrågan skall regleras genom separationsbeslutet, såframt den ej helt
eller delvis hänskjutes till avgörande av den administrativa myndighet, overpvrigheden,
som i allmänhet har att taga befattning med dylika spörsmål. Det norska
förslaget överlämnar ärendets handläggning såsom regel helt och hållet till amtmanden;
så till vida faller det dock under Konungens prövning, som make, vilken
varit huvudsakligen vållande till separationen, går förlustig sin rätt till underhåll
allenast under förutsättning att bestämmelse därom träffats i separationsbevillingen.

446

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 22 §.

22 §.

Underhålls- Den tyska civillagen ålägger den, som vunnit skillnad på grund av andra mamellan
från- kens sinnessjukdom, att sörja för den sjukes framtida underhåll. I övrigt är förmiändsk
sörjningsplikten ställd i beroende av skuldfrågan; den, som förklarats ensam
lagstiftning, bära skulden till skillnaden, är pliktig att i mån av behov bidraga till den andres
ståndsmässiga underhåll, dock att hänsyn jämväl skall tagas till vad han behöver
för eget, minderåriga ogifta barns och makes uppehälle. Frånskild hustru
är såtillvida gynnsammare ställd än frånskild man, som vid utredning av hennes
behov att erhålla försörjningsbidrag hänsyn i allmänhet ej skall tagas till hennes
förmögenhet, utan blott till dennas avkastning, och möjligheten att förvärva
inkomst genom arbete skall komma i betraktande allenast om det är vanligt att
kvinnor, vilka leva i samma villkor som makarna, arbeta för sin utkomst. Träder
den berättigade i nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå. Däremot upphör ej
underhållsskyldigheten med den bidragspliktiges död, om också bidraget i detta
fall kan nedsättas till ett belopp, motsvarande halva avkastningen av den avlidnes
förmögenhet. Enligt fransk rätt kan domstolen, om den make, på vars talan
till skillnad blivit dömt, prövas vara i behov av bidrag till sitt underhåll, ålägga
andra maken att utgiva sådant bidrag med belopp ej överstigande tredjedelen av
dennes inkomster. Då enligt den franska lagens mening make ej äger vinna skillnad
annat än på grund av omständigheter, vilka kunna tillräknas andra maken
såsom skuld, står denna lag sålunda i underhållsfrågan på samma principiella
ståndpunkt som den tyska. Så till vida skiljer den sig däremot från denna, som
dess bestämmelser i ämnet lämna större utrymme åt domarens fria prövning vid
skadeståndets utmätande. Enahanda regler gälla i Belgien och Nederländerna,
medan enligt ungersk rätt underhållsskyldighet kan åläggas mannen, icke hustrun,
och endast om han förklarats ensam bära skulden till skilsmässan. Den schweiziska
lagen stadgar att om make, vilken själv är utan skuld, genom skillnaden
råkar i stort behov av bidrag till sitt underhåll, andra maken kan förpliktas utgiva
ett mot sina förmögenhetsförhållanden svarande bidrag, och detta även om
någon skuld till det skedda ej ligger honom till last.

Enligt dansk lag kan, då till äktenskapsskillnad dömes på grund av ena makens
brott, denne förpliktas att till den andre utgiva underhåll; är hustrun den brotts -

447

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, G kap. 22 §.

liga, kan dock detta äga rum endast om särskilda skäl tala därför. Vid skilsmässa
genom bevilling kan bidragsskyldigbet åläggas mannen, om skillnadsanledningen
är av honom begånget horsbrott, vars förhandenvaro konstaterats genom
erkännande. I praxis är det ock ganska vanligt att, då mannen ej kan med
stöd av lag förpliktas att sörja för hustrun, bevillings meddelande göres beroende
av att han utfäster sig att utgiva visst bidrag till hennes uppehälle. Den norska
skilsmässolagen stadgar att vid äktenskaps upplösning genom bevilling eller dom
mannen kan förklaras skyldig utgiva bidrag till hustruns underhåll, så länge hon
lever ogift. Då äktenskapet på mannens begäran upplöses av någon bland de
anledningar, vilka i förslaget behandlas såsom återgångsskäl, kan dock försörjningsplikt
icke åläggas honom; och endast om synnerliga skäl tala därför, kan
detta ske, därest hustrun eljest uteslutande eller väsentligen bär skulden till
skilsmässan. Angående hustruns underhållsskyldighet gälla här samma regler
som vid separation.

I allmänhet upphör enligt gällande svensk rätt den lagstadgade underhålls- Gällande
skyldigheten makar emellan, då de varda i äktenskapet skilda. Så till vida gäller svensk rätL
dock motsatsen, som jämlikt förordningen den 27 april 1810 make, vilken vunnit
skillnad på grund av andra makens sinnessjukdom, ej därigenom blir befriad
från sin plikt att, efter tillgång och behov, draga försorg om dennes förnödenheter.
Vidare må här erinras, att bestämmelserna om förverkande av rätt i boet
vid skillnad för vissa anledningar torde avse bland annat att trygga den oskyldiga
makens framtida underhåll.

I lagkommitténs förslag stadgades att, om vid skillnad för någon bland de an- Lagkommitledningar,
vilka enligt förslaget medförde förverkande av giftorätt eller del där- drelagberedav,
1 den oskyldiga maken icke av den honom tillkommande egendomen njöte vad ningens förtill
hans utkomst tarvades, rätten ägde tillägga honom fyllnad i årligt underhåll *
av den andres enskilda egendom eller inkomster; och skulle detta underhåll utgå,
så länge den oskyldige vore ogift, levde ärligen och saknade annan utväg till försörjning.
En bestämmelse, motsvarande den nyssnämnda regeln om underhållsskyldighet
efter skillnad på grund av ena makens sinnessjukdom, var även i förslaget
upptagen. I övriga fall inträdde bidragsskyldighet allenast under förut 1

Dessa anledningar voro: stämpling mot makes liv, hor, otukt mot natnren, egenvilligt övergivande
samt våldsam behandling eller annat förolämpande.

Beredninqens
yttrande.

448 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 22 §.

sättning av skuld hos den förpliktade. Mot dessa stadganden gjorde högsta domstolen
blott den erinran att vid skillnad till följd av ena makens vansinne den
i äktenskapet grundade förbindelsen till inbördes bistånd och uppoffringar borde
inför lagen anses hava upphört; den sjukes behov av underhåll borde vara föremål
för den frivilliga välgörenheten samt, när så erfordrades, för det allmännas
omsorg. Då äldre lagberedningen ersatte bestämmelserna om giftorätts förverkande
med regler om skadestånd efter ty i det särskilda fallet prövades skäligt,
ansågos dessa lämna utrymme för nödig hänsyn till den oskyldiga makens behov
av underhåll, och särskilda stadganden om försörjningsskyldigbet upptogos därför
allenast med avseende å skillnad för ena makens sinnessjukdom.

Att den gällande rättens bestämmelser i detta ämne ej göra tillfyllest, därom
lärer blott en mening råda. Då underhållsskyldigheten i allmänhet upphör i och
med äktenskapets upplösning, ställes mången gång den ekonomiskt svagare parten
— vanligen är detta hustrun — utan erforderligt uppehälle. Och även då underhållsfrågan
på överenskommelsens väg löses, måste den behövande ej sällan
åtnöjas med sämre villkor än som stått att vinna, om en lagstadgad rätt till
underhåll kunnat åberopas. Lagstiftningens otillfredsställande skick har stundom
rent av medfört att Konungen sett sig nödsakad avslå en i och för sig välgrundad
skillnadsansökan av hänsyn till att ena maken genom äktenskapets upplösning
komme att blottställas ekonomiskt. Det måste anses synnerligen angeläget
att prövningen, huruvida skillnad må beviljas eller ej, frigöres från ett dylikt
hand.

Mest kännbar är denna brist i de fall, då skillnaden vållats och kanske även
vunnits av den make, vilken underhållsskyldigheten billigtvis borde åligga. Att
göra rätten till underhåll efter äktenskapsskillnad beroende på andra makens skuld
vore emellertid icke välbetänkt, och i det undantagsfall, då enligt gällande lag
försörjningsplikten fortfar, nämligen vid skillnad på grund av makes sinnessjukdom,
saknar också skuldfrågan betydelse. Visserligen kunna här särskilt ömmande
skäl vara för handen, men även eljest, då skuld ej kan i övervägande grad läggas
någondera parten till last, kan det vara av rättvisa och billighet påkallat att ena
maken tillerkännes rätt till underhåll av den andre. Oftast är det hustruns intressen
det här gäller. Såsom beredningen vid näst föregående paragraf antytt,
är hennes förvärvsförmåga, särskilt efter ett långvarigt äktenskap, ofta icke den -

449

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6‘ kap. 22 §.

samma som dessförinnan. I allmänhet har hon ägnat sin tid och sina krafter åt
uPPgifter i hemmet, vilka för mannen och familjen över huvud varit av största
betydelse både i ideellt och ekonomiskt hänseende, men vilka ofta icke kvalificera
henne för verksamhet i försörjningssyfte. Stundom har hon genom sitt giftermål
blivit försatt i helt nya och förbättrade ekonomiska och sociala förhållanden och
under äktenskapet vant sig vid ett annat levnadssätt än det hon tidigare fört;
kanske bär hennes ställning i samhället genom äktenskapet blivit sådan, att det
icke utan skäl kunde kännas förödmjukande för henne, om hon såge sig tvungen
att ägna sig åt förvärvsverksamhet. Det vore ofta allt för hårt, om hustrun
efter skillsmässan skulle se sig hänvisad att ensam bära dylika konsekvenser av
äktenskapet. Äfven beträffande mannen kunna undantagsvis liknande synpunkter
göra sig gällande. Och oavsett fall av denna beskaffenhet, då den frånskildes
behov kan sägas vara i större eller mindre utsträckning förorsakat av äktenskapet,
synes det vara något för rättskänslan sårande, att makarna skola genom
skillnaden försättas i alltför olika ekonomiska villkor. Det sagda äger dock ej
sin tillämpning, såframt make, som varit till skillnaden huvudsakligen vållande,
skulle raka i behov av underhåll; den som tillfogat sin make ett så allvarligt
lidande, som äktenskapsskillnaden innebär, kan ej rimligtvis hava anspråk på
dennes ekonomiska bistånd för framtiden.

Av nu anförda skäl har beredningen i förevarande paragraf upptagit den bestämmelsen,
att om ena maken finnes efter äktenskapsskillnaden bliva i behov avbidrag
till sitt tillbörliga underhåll, rätten äger ålägga andra maken utgöra sådant
bidrag, efter ty med avseende å hans förmåga och övriga omständigheter
prövas skäligt, dock att rätt till underhåll aldrig kan tillerkännas make, vilken
huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Det är sålunda, med sistnämnda
undantag, gjort beroende på domstolens fria prövning i varje särskilt fall, såväl
huruvida bidrag över huvud skall utgå, som till vilket belopp det skall bestämmas.
Vid bedömande av dessa frågor har domstolen till en början att taga
hänsyn till alla de förhållanden, vilka kunna lända till upplysning om vardera
partens behov och förmåga, såsom förmögenhetsvillkor, yrkesskicklighet, hälsotillstånd,
försörjningsplikt mot andra närstående, samhällsställning och så vidare.
Avseende bör jämväl fästas vid, huru lång tid makarna varit gifta; vid äktenskap
av längre varaktighet lärer billigheten oftare kräva en utjämning av
57—123787.

450 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 22 §.

parternas framtida levnadsvillkor än då skillnad äger rom jämförelsevis
snart.1 Slutligen bliva de omständigheter, som föranlett skillnaden, av största
betydelse, även frånsett vad lagrummet i detta hänseende uttryckligen stadgar;
en avsevärd bidragsskyldighet hör lättare drabba den som vållat skillnaden än
den som är utan skuld därtill, och graden och arten av skuld å ena eller andra
sidan böra även komma i betraktande. Då skadestånd jämlikt .20 § ådömes, lärer
väl detta i allmänhet bliva så bestämt, att den oskyldiga makens behov av underhåll
därigenom tillfredsställes, i den mån den andres förmögenhetsförhållanden
och omständigheterna i övrigt det medgiva, och något utrymme för tillämpning
av nu förevarande lagrum finnes då icke. Men skadestånd ifrågakommer enligt
förslaget icke i de fall, vilka i praktiken torde bliva de vanligaste, nämligen vid
skillnad efter förutgången separation, och vad nyss sades om skuldsynpunktens
betydelse vid underhållsskyldighetens bestämmande får sålunda icke dess mindre
ett vidsträckt tillämpningsområde.

Ehuru förslaget beträffande underhållsskyldighet efter äktenskapsskillnad ställer
mannen och hustrun lika, ligger det, på sätt vid 21 § framhållits beträffande
där avsedda fall, i sakens natur att tillämpningen av de här givna reglerna endast
undantagsvis kan föranleda att underhållsskyldighet ålägges hustrun.

I vilken form understödet skall utgå tillkommer det jämväl domstolen att avgöra.
Regelmässigt lärer det böra bestämmas till visst belopp i penningar, att
förskottsvis gäldas för månad, kvartal eller annan lämplig tidrymd.

De danska och norska förslagen torde, såvitt angår frågan när och i vilken utsträckning
bidragsplikt skall inträda, knappast avse någon avvikelse från det svenska.
Visserligen betonas i den danska texten uttryckligen att bidrag endast
skall påläggas, då omständigheterna i särskild grad tala därför, och i den norska
säges bidrag skola utgå allenast då så prövas billigt. Men liksom dessa bada
uttryckssätt torde äga samma innebörd, är det även beredningens tanke att domstolen
icke skall utan vägande skäl ålägga ena maken att efter äktenskapets upplösning
vidkännas en sådan börda som den nu ifrågavarande. Ett uttryckligt
stadgande härom har emellertid ansetts obehövligt och snarast egnat att föranleda
en alltför restriktiv lagtillämpning. De föreskrifter, vilka skola tjäna till ledning

1 Jfr ovan s. 354.

451

Ij(hj om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 22 och 23 §§.

vid bestämmande av bidragets storlek, äro i beredningens förslag något olika avtattade
i denna och näst föregående paragraf, detta emedan man icke här såsom
i fråga om separation kan falla tillbaka på vad i allmänhet gäller om försörjningsplikt
mellan äkta makar. De danska och norska förslagen giva däremot i
detta hänseende enhetliga regler om separation och skillnad.

Enligt alla tre förslagen bortfaller bidragsplikten, då den berättigade träder i
Hytt gifte och därmed vinner rätt till underhåll av sin nya make. Däremot
stadgas ej uttryckligen att skyldigheten upphör med den förpliktades död, så att
allenast vad förtiden intill dödsfallet belöper men då ännu ej guldits skall infrias
av dödsboet. Att detta är meningen lärer emellertid utan vidare följa av rättighetens
natur att vara en verkan av själva äktenskapet, vilken fortbestår, oaktat
detta blivit upplöst; en dylik rättighet kan ej rimligtvis fortvara längre än
händelsen blivit, därest skillnad aldrig ägt rum. Av 25 § framgår slutligen att
bidragsplikten även under andra omständigheter än de nu nämnda kan komma
att upphöra.

Angående tid för talans anställande givas här motsvarande bestämmelser som
i 20 § beträffande skadestånd; anspråk på underhåll skall väckas antingen i skillnadsmålet^
eller i mål om klander av avtal som i 26 § omförmäles. Prövningen
av underhåll sfrågan tillkommer alltid i hela sin vidd domstol. Enligt det norska
forslaget skall yrkande göras antingen i skillnadsärendet eller genom stämning
inom ^ sex månader efter det avtal av nyss antydda beskaffenhet satts ur kraft.
Pa sådant yrkande fastslås emellertid allenast, huruvida bidrag skall utgå eller
icke; fragan om bidragets storlek handlägges däremot av amtmanden. Den danska
texten hänvisar i nu berörda hänseenden till vad som beträffande separation
föreslås.

23 §.

Frågan huru efter separation eller skillnad i äktenskap skall förhållas med
barnens vård är måhända det vanskligaste av alla de spörsmål, som i detta sammanhang
kräva sin lösning. Det gäller här såväl föräldrarnas som barnens viktigaste
livsintressen, och lätt nog inträffar det ej blott att de förras önskningar
i denna punkt gå i olika riktningar, utan även att den ordning av förhållandena,
som med hänsyn till barnens bästa är att föredraga, är ägnad att djupt och kanske
oförskyllt smärta den ena eller andra av föräldrarna.

Barnens

vård.

Utländsk

lagstiftning.

452 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 23 §.

I de främmande lagstiftningar, som meddelat bestämmelser i detta ämne,
har man slagit in på vitt skilda vägar. Beträffande skillnad, som ägt rum
på annan grund än makes sinnessjukdom, gäller enligt den tyska civillagen
följande regler. Har ena maken förklarats ensam bära skuld till skillnaden,
skola barnen anförtros åt den andre, men om båda förklarats skyldiga,
skall modern omhändertaga döttrarna samt söner under sex år, fadern
däremot söner i högre ålder. Förmynderskapsdomstolen kan emellertid träffa
härifrån avvikande bestämmelser, men endast om det av särskilda anledningar
finnes påkallat i barnens intresse. Vidare är att märka dels att fadern förbliver
laga ställföreträdare även för barn, om vilka modern har den personliga vårdnaden,
dels att den av föräldrarna, som ej har ett barn i sm vård, är befogad att
bibehålla förbindelsen med detta på sätt som kan av förmynderskapsdomstolen närmare
regleras. Avtal i dessa ämnen äga enligt tysk rätt ej förbindande verkan. Den
franska lagens stadganden vila på samma grundtanke som den tyska rättens; barnen
skola anförtros åt den make, som vunnit skillnad, d. v. s. den oskyldige, saframt
ej domstolen, på yrkande av familjen eller det allmännas representant, i barnens
intresse förordnar att alla eller några bland dem skola anförtros åt andra maken
eller åt tredje man. Den, som ej får vårdnadsrätten sig tillerkänd, är likväl befogad
att vaka över deras omvårdnad och uppfostran. Ej heller här tillerkännes
någon betydelse åt föräldrarnas avtal. Detta är däremot händelsen i den ungerska
äktenskapslagen, enligt vilken sådant avtal skall gälla, såframt domstolen ej
finner det uppenbarligen vara i barnens intresse att avvikelse därifrån ager rum.
Där annat ej mellan föräldrarna överenskommits, skola barnen till sitt sjunde ar
förbliva i moderns vård och därefter omhändertagas av den oskyldiga parten;
äro båda förklarade skyldiga, skola efter nämnda tid sönerna vårdas av fadern
och döttrarna av modern. Även från dessa regler kan emellertid domstolen i
barnens uppenbara intresse göra undantag. Eu helt annan ståndpunkt intager
den schweiziska lagen. Den nämner intet om skuldens betydelse i förevarande
fall, giver överhuvud inga bestämmelser till ledning vid frågans avgörande, utan
lägger det helt och hållet i domarens hand att träffa de anstalter, vilka i det
särskilda fallet finnas påkallade. Innan beslut i ärendet fattas, skola foraldrarna
höras och, där så prövas nödigt, även den myndighet, som har att handlägga
ärenden rörande förmynderskap. Den av föräldrarna, som ej får barnen i sin

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 23 §. 453

vård, har alltid rätt till personligt umgänge med dessa. Med stöd av vissa uttalanden
vid lagens tillkomst har inom doktrinen antagits att domaren i första
hand skall taga hänsyn till barnens intressen och först i andra rummet till vilkendera
av föräldrarna må anses hava de mera berättigade anspråken. Att domstolen
ej är bunden av föräldrarnas avtal är uttryckligen stadgat. Med vad
nyss sades om schweiziska lagens tolkning överensstämma i mycket den norska
skillsmässolagens regler i ämnet. Vid bestämmande av hos vilkendera av makarna
barnen skola vara, då separation eller skillnad äger rum, skall enligt denna lag
hänsyn väsentligen tagas till barnens bästa. Dessa böra sålunda — heter det
vidare , särskilt då de äro små, såsom regel följa modern, såframt hon ej anses
olämplig till att förestå deras uppfostran. Vid sidan härav skall hänsyn tagas
till föräldrarnas önskningar, och innan avgörande träffas, skall i regel vergeraadets
uttalande inhämtas. En av föräldrarna sluten överenskommelse om barnens
fördelning kan, på endera partens yrkande, åsidosättas av den beslutande myndigheten,
amtmanden. I Danmark anses den, som vinner skillnad på grund av andra
makens horsbrott, äga obetingad rätt till alla barnen; i övrigt saknas fästa regler,
men man antager att i allmänhet barnen''så vitt möjligt böra delas lika mellan

makarna. Vanligen vinner frågan sin lösning genom överenskommelse makarna
emellan.

Då skillnad äger rum på grund av horsbrott, skall enligt 13 kap. 3 § gifter- Gällande
målsbalken, där ej föräldrarna överenskomma, »vilkendera barnen när sig hava räti

skall», den vara därtill närmast, som sig ej förbrutit. »Är den ej fallen till att
förese barnen; då äger domaren skåda, vad heller den brottslige, eller någon
annan dem till sig taga må.» För fall av skillnad på grund av förlöpande gåvos
ingå motsvarande regler, men avsikten var förvisso att vad beträffande hor stadgades
även här skulle äga tillämpning.1 Då sedermera genom förordningen
den 27 april 1810 bestämmelser gåvos om skillnad av andra orsaker, meddelades
ingen annan föreskrift i nu förevarande ämne än den i sakens natur liggande att
den, som vunnit skillnad på grund av sin makes sinnessjukdom, icke därför skall

1 I flertalet av lagkommissionens förslag till giftermålsbalk voro rättsföljderna av skillnad på
grund av hor och egenvilligt övergivande enhetligt reglerade. Då i 1731 års förslag en ändring härutinnan
vidfoga, såvitt angick påföljderna i ekonomiskt hänseende, tick nu ifrågavarande lagrum vilket
1 allt väsentligt behöll sin tidigare lydelse, en sådan plats att det blev hänförligt allenast till skillnad

454

Lag om äktenskaps utgående och upplösning, 6 kap. 23 §.

vara befriad från sin plikt att draga försorg om barnen. Då skillnad äger rum
enligt denna förordning, bliva därför de grundsatser att tillämpa, som kommit
till uttryck i 13 kap. 3 § och, med avseende närmast å skillnad till säng och säte,
i de förut berörda reglerna uti 15 kap. 1 och 2 §§ giftermålsbalken. Även här
har sålunda, där ena maken ensam eller huvudsakligen varit till skillnaden vållande,
den andre företräde, såframt han äger fallenhet att vårda barnen. I övrigt
äger däremot domstolen efter fritt skön avgöra, huruvida barnen skola anförtros
åt den ene eller andre av föräldrarna eller, där dessa ej äro för uppgiften lampliga,
sättas i tredje mans vård. Vid utövandet av denna valrätt torde hänsyn
främst böra tagas till barnens bästa, och intet är härvid till hinder för att tillerkänna
den ene av makarna vården av ett barn och den andra av ett annat.1
Om makarna åsämjas, lärer emellertid domstolen hava att rätta sig efter deras
önskningar.

Lagkommit- Lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag i detta ämne vila på i stort

téla°gCbe?eTe sett samma principer som den gällande rätten.2 Anmärkningsvärt är emellertid
ningen. att frågan huruvida föräldrarnas avtal angående barnens vård skola äga bindande
verkan alls icke beröres i förslagen.

Berednin- Beredningen har ansett en god lösning av nu förevarande spörsmål icke
kunna vinnas genom uppställande av sådana schematiska regler som återfinnas i de
tyska och ungerska lagarna. Här om någonsin äro bestämmelser av nöden, vilka
smidigt anpassa sig efter de ständigt skiftande förhållandena i det verkliga livet.
Endast genom att sätta sin lit till domstolarnas omdöme och takt kan lagstiftaren
nå tillfredsställande resultat. Att härvid följa den schweiziska lagens föredöme
och ställa rättstillämpningen utan varje vägledning synes emellertid desto
mindre vara riktigt, som, efter vad den nyss lämnade översikten över olika

i Se rörande denna fråga lagutskottets utlåtande n:r 13 vid 1903 års riksdag och ovan s. 4o3 lagutskottet
yttrade på tal om de fall, då fri prövningsrätt tillkommer domstolen, bland annat. »Förn om
makarnes personliga egenskaper höra barnens ålder och kön till de omständigheter som i forsta hand
böra läggas till grund för rättens bedömande av hithörande spörsmål. Utskottet har emellertid icke
ansett behövligt, att några dylika omständigheter till ledning för domarens omdöme särskilt omförmäla»
lagndå man härvidi allt fall icke torde kunna komma längre än till ett angivande av några
exempel å de förhållanden, vilka vid avgörandet av en dylik fråga självklart komma under övervägande.
» Se ock K. Majits dom den 29 november 1911 (N. J. A. s. 533).

* Se dock angående äldre lagberedningens förslag, så vitt angår barnens vård vid skillnad till sang

och säte ovan s. 434.

455

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 23 §.

rättssystems regler ådagalägger, skilda åskådningar kunna tagas till utgångspunkt
för dessa frågors bedömande. En ledande princip måste därför komma
till uttryck i lagen. Vid dennas bestämmande har beredningen ej varit i tvekan
därom att i fall sådana som dessa barnens intressen främst böra tillgodoses; de
hava otvivelaktigt de största anspråken på lagens skydd, och att deras framtid
såvitt möjligt ej ödelägges är ett samhällsintresse av synnerlig vikt. Bortsett
tills vidare från det fall att föräldrarna äro ense om eu viss ordning, stadgar
därför förslaget att rätten skall träffa sina bestämmelser efter ty med hänsyn
främst till barnens bästa finnes skäligt. Bär skuld i övervägande grad ligger
ena maken till last, föranleder väl en tillämpning av denna grundsats mången
gång att vårdnadsrätten tillerkännes den andre; så regelmässigt om skillnad ägt
rum på grund av den förres pliktförgätenhet, dryckenskap, lastbara eller brottsliga
leverne, förlöpande. Men om den skyldiga parten verkligen är bättre fallen
att förese barnen, får enligt förslaget icke misskundsamhet med den oskyldigamaken
föranleda till att barnens uppfostran äventyras genom att anförtros åt
denne. Hans intressen få i regeln fälla utslaget endast om lämpligheten å ömse
sidor kan anses lika. Ej sällan ligger det i sakens egen natur, vilkendera maken
vårdnadsrätten skall tillerkännas, såsom då skillnad äger rum på grund av bortovaro
som i 6 § avses, långvarigt frihetsstraff eller sinnessjukdom.

Beredningen har ansett det böra i lagtexten antydas att barnen visserligen må
kunna mellan makarna fördelas, men att hänsynen till ena maken ej må stå hindrande
i vägen för att alla barnen lämnas åt den andre, då detta prövas vara det
för dem fördelaktigaste; att syskonkretsen för framtiden hålles samlad kan mången
gång befinnas synnerligen önskvärt.

Med den tanke, som sålunda ligger till grund för förslaget, vore det icke förenligt
att tillerkänna föräldrarnas avtal angående barnens vård ovillkorligt vitsord.
Men å andra sidan måste det också av flera skäl anses oriktigt att lämna
deras önskningar utan allt avseende. Be äga i allmänhet den bästa inblicken i
alla de förhållanden, som äro av betydelse för frågans avgörande; och man kan
därför såsom regel utgå ifrån att den ordning varom de enats även är till barnens
fördel. Även om domstolen stundom må vara av den uppfattningen att vad
föräldrarna överenskommit icke innefattar den allra bästa lösningen, vore det
förvisso i allmänhet olyckligt, om detta skulle föranleda att avtalet frånkändes

456 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 23 §.

laga verkan och däremot stridande bestämmelser meddelades. Oavsett att tvivel
stundom komme att kvarstå, vilkendera uppfattningen vore den riktiga, domstolens
eller föräldrarnas, kan ett dylikt beslut av rätten vara ägnat att kännas djupt
kränkande för dessa, kanske även för barnen, och det kunde lätt inträffa att
makarna i trots av domstolens förordnande ansåge sig moraliskt bundna av sitt
ord och handlade därefter. Domstolens befogenhet att frångå makarnas önskningar
är därför inskränkt till de fall, då dessa äro uppenbart stridande mot
barnens bästa. Är detta händelsen, lärer det verkliga förhållandet ofta vara
att avtalet är uttryck allenast för ena makens vilja, medan den andre givit
vika för påtryckning från hans sida, och även om ej sa är, lärer nog den make,
till vars förmån avtalet ändras, genom rättens beslut fa blicken öppen för dettas
uppenbara olämplighet och följaktligen ej tveka att handla i överensstämmelse
med de givna föreskrifterna.

Då den utredning, som av parterna förebringas, ingalunda alltid kan antagas
erbjuda domstolen tillräcklig ledning, har i förslaget stadgats att domstolen, när
anledning därtill förekommer, skall inhämta yttrande från vederbörande barnavårdsnämnd,
vilken myndighet lärer vara i tillfälle införskaffa tillförlitliga upplysningar.

Det avgörande, som enligt förevarande paragraf skall träffas, avser, såsom det
i förslaget heter, »vilken av makarna skall hava barnen i sin vård». Såsom av
detta uttryck lärer framgå, gäller det alltså närmast den personliga vårdnaden om
barnen. Och den, som fått sig tillerkänd vårdnadsrätten beträffande visst barn,
skall enligt förslaget hava denna rätt hel och odelad. Någon motsvarighet till de i
vissa främmande lagar förekommande reglerna om befogenhet för andre maken
till personligt umgänge med barnet eller till övervakande av dettas uppfostran
återfinnes bär icke. En splittring av bestämmanderätten över barnets vard och
uppfostran kan lätt medföra slitningar och rivalitet mellan föräldrarna och därmed
ödesdigra följder för barnet självt. Ansvaret, men också bestämmanderätten
bör därför tillkomma den ene ensam. Naturligtvis kan den vardnadsberättigade,
och bör han i allmänhet, på lämpligt sätt bereda den andre tillfälle att bibehålla
förbindelsen med barnet, men han bör även hava i sin makt att förhindra det
denne skaffar sig ett inflytande över barnet, som motverkar arbetet på dess uppfostran.
Missbrukar han sin rätt härutinnan, är detta en omständighet som kom -

457

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 23 och 24 §§.

mer i betraktande, därest fråga jämlikt 25 § uppstår, huruvida vårdnadsrätten
bör frånkännas honom.

Av 2 kap. 2 § framgår att den, som jämlikt nu förevarande regler erhåller
vårdnadsrätten, även är barnets giftoman, och jämlikt den av beredningen föreslagna
nya lydelsen av 20 kap. 3 § ärvdabalken skall han jämväl vara dess förmyndare.
Det är emellertid att märka att det beslut angående vårdnaden, varom
här är fråga, allenast innebär ett bestämmande angående företrädesrätten föräldrarna
emellan. Är sålunda särskild förmyndare redan förordnad eller har barnet
på grund av barnavårdsnämnds beslut blivit skilt från hemmet att för vård och
uppfostran överlämnas åt annan, sker därutinnan ingen rubbning. Av lagrummets
nyss angivna innebörd följer även att, om den vårdnadsberättigade maken dör eller
blir oförmögen att handhava vårdnaden, andra maken inträder i hans rätt i nu
förevarande hänseenden.

Då beträffande här avsedda frågor enahanda synpunkter göra sig gällande, vare
sig separation eller äktenskapsskillnad äger rum, skola enligt förslaget, liksom i
den främmande rätten allmänt är händelsen, enahanda regler gälla i båda dessa
fall.

Motsvarande lagrum i det danska förslaget överensstämmer till sitt innehåll
med det svenska stadgandet allenast med det undantag att grundsatsen om
vårdnadsrättens odelbarhet där är uttryckligen fastslagen. Det norska förslaget
skiljer sig åter från de båda andra i ett betydelsefullt hänseende. Medan
enligt dessa vårdnadsfrågan städse skall regleras i sammanhang med separations
eller skillnads meddelande, skall den enligt den norska texten bliva föremål för
prövning allenast i händelse av tvist makarna emellan och då handläggas icke
av den myndighet, som förordnat om separation eller skillnad, utan städse av amtmanden.
I övrigt torde däremot, trots det norska förslagets i mycket skiljaktiga
avfattning, någon saklig olikhet ej vara åsyftad. 24

24 §.

Det är en allmänt vedertagen grundsats att, även efter det separation eller
äktenskapsskillnad ägt rum, båda makarna och ej blott den som fått barnen i sin
vård äro skyldiga att sörja för deras underhåll. I vår gällande rätt har denna

58—123787.

Barnens

underhåll.

458

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 24 §.

tanke kommit till uttryck i 13 kap. 3 § giftermålsbalken, där med avseende närmast
å det fall att skillnad ägt rum för kor stadgas att, vare sig barnen anförtros
åt någon av föräldrarna eller åt tredje man, till deras föda och uppfostran
skall gå »så mycket av faderns och moderns gods, inkomster, lön, eller slöjder,
som domaren skäligt prövar».1 Samma mening framgår av bestämmelserna i 15
kap. giftermålsbalken, och då i förordningen den 27 april 1810 talas om skyldighet
för den, som vunnit skillnad på grund av sin makes sinnessjukdom, att
alltjämt draga försorg om barnen, utan att någon motsvarande förpliktelse ålägges
den sinnessjuke, så har detta förvisso sin förklaring däruti att lagstiftaren, såsom
sammanhanget utvisar, haft för ögonen det fall att den sjuke ej ens äger tillgångar
nog för sitt eget uppehälle.

I nu förevarande paragraf stadgas att, utan hänsyn till vem som skall hava
barnen i sin vård, vardera maken är skyldig efter sin förmåga deltaga i underhållskostnaden.
Beträffande sättet för denna skyldighets fullgörande uppstår däremot
enligt sakens natur så tillvida en olikhet, som den make, vilken har barnet
hos sig, får vidkännas sin andel i kostnaden genom att direkt sörja för dess
vård och uppfostran, medan den andre i stället är pliktig att till vårdaren utgiva
ett penningbidrag.

Angående arten av den vård och uppfostran, vartill barnet är berättigat, säges
intet i förslaget; då meningen ej är att äktenskapsskillnaden härutinnan skall
medföra någon förändring, har uttryckligt stadgande i ämnet ansetts icke vara
erforderligt.

Yrkande att make måtte åläggas bidragsplikt kan enligt de svenska och norska
förslagen när som helst väckas, enligt det förra vid domstol, enligt det senare
hos amtmanden. Det danska förslaget stadgar däremot även i avseende härå att
bestämmelse skall meddelas i separations- eller skillnadsbeslutet, därest ej frågan
helt eller delvis hänskjutes till overpvrighedens senare avgörande. Beträffande
underhållsskyldighetens omfattning och fördelning föreligger ingen avvikelse i sak,
ehuru den danska texten till sin ordalydelse väsentligt skiljer sig från de båda
övriga.

1 Se ock beträffande skillnad pä grund av förlöpande K. Maj:ts dom den 23 november 1900 (N. J. A.
s. 451).

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 25 §.

459

25 §.

Åtskilliga främmande lagar innehålla bestämmelser därom att de förordnanden
med avseende å framtiden, som domstol eller annan myndighet givit i samband
med separation eller äktenskapsskillnad, sedermera må kunna i större eller mindre
utsträckning rubbas, därest väsentligt ändrade förhållanden påkalla det. Enligt
den schweiziska lagen kan sålunda, om ena maken erhållit rätt till periodiskt
utgående underhållsbidrag, på den förpliktades yrkande förordnas att detta skall
nedsättas eller upphöra att utgå, såframt behovet avsevärt minskats eller icke
längre föreligger eller om den underhållsskyldiges förmögenhetsförhållanden icke
vidare svara emot det en gång fastställda beloppet. Även beträffande barnens
vård och underhåll äger domstolen meddela nya bestämmelser, om det påyrkas
av fadern eller modern eller av den myndighet, som har att handlägga förmynderskapsärenden,
och förhållandena blivit ändrade till följd av faderns eller moderns
giftermål, död eller avflyttning till främmande ort eller av andra orsaker.
Att skyldighet att bidraga till hustruns underhåll fortfar allenast så länge behov
därav föreligger stadgar även den franska rätten. I den ungerska äktenskapslagen
föreskrives, att mannens bidragsplikt i vissa fall kan förhöjas samt att,
om vad domstolen i skillnadsmålet förordnat angående barnens vård och underhåll
befinnes icke längre motsvara deras intressen, avvikande föreskrifter må
meddelas av den myndighet, som har att handlägga förmynderskapsärenden. Enligt
den gällande norska rätten torde, om nya förhållanden inträda, ändring
kunna vinnas i samtliga de hänseenden om vilka här är fråga.

I vårt land äro dessa spörsmål icke i lag reglerade, och ovisst är i vilken utsträckning
möjlighet finnes att ernå ändring i vad rätten en gång bestämt. Eörslaget
öppnar emellertid en dylik möjlighet i alla de föreliggande fallen. Visserligen
kan domstolen stundom taga med i räkningen omständigheter, vilka antagas
komma att inträffa, och anpassa sitt beslut därefter, men uppenbart är att
allt vad framtiden må bära i sitt sköte icke kan på denna väg vinna tillbörligt
beaktande. De förordnanden domstolen meddelat måste därför stundom med
tiden komma att te sig synnerligen obilliga, kanske ägnade att äventyra barnens
eller endera makens välfärd. Å andra sidan få ej förbises de stora olägenheter
som vore förenade med oftare förekommande rubbningar av rättens beslut i dessa

Förändringar
beträffande.
bidragsplikt

eller vårdnadsrätt.

Utländsk
lagstiftning.

Beredningens
yttrande.

460

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 25 §.

ämnen; angeläget är även att anledning till obefogade rättegångar icke gives.
Men då förslaget såsom förutsättning för att nytt beslut må kunna meddelas
stadgar att väsentligen ändrade förhållanden det påkalla, torde dylika påföljder
icke vara att befara.

Även nu förevarande paragraf lämnar stort utrymme åt domarens fria prövning.
Vid dennas utövande skola, då fråga är om underhållsbidrag, bland annat
komma i betraktande avsevärd ökning eller minskning i förmögenhet eller inkomst
samt sjukdom eller annan sådan omständighet, som inverkar på förvärvsförmågan
eller föranleder särskilda kostnader. Härvid gör förslaget en betydelsefull
skillnad mellan olika fall; medan underhåll till barn och till separerad make kan
bliva föremål för ändring såväl till den berättigades fördel som till hans nackdel
och jämväl påläggas i strid emot en tidigare avslående dom, må enligt uttryckligt
stadgande bidrag till frånskild make ej utdömas, såframt talan därom
förut blivit ogillad, eller höjas utöver förut bestämt belopp.1 Barnen hava, oberoende
av huruvida äktenskapet består eller ej, anspråk på att få sina behov
tillgodosedda och att därvid i viss utsträckning komma i åtnjutande av de förbättringar,
som inträda i föräldrarnas villkor. En liknande rätt hava makarna
emot varandra, så länge äktenskapet ännu består, och sålunda även under separationstiden.
Men sedan de blivit skilda, gäller icke detta; frånskild make kan
icke skäligen begära att bliva delaktig i eu senare inträdd förändring till det
bättre i sin förra makes ekonomi, utan bör åtnöjas med den rätt emot honom,
som betingas av makarnas villkor vid tiden för skilsmässan, och den ene bör
icke vara skyldig att i form av förhöjd bidragsplikt vidkännas de motgångar,
som efter nämnda tidpunkt kunna drabba den andre. För att frånskild make må
kunna med större trygghet ordna för sin framtid är det även av betydelse att
han vet sig säkerställd mot ytterligare utgifter för den förra makens räkning.

Ett överflyttande av vårdnadsrätten från den ene av föräldrarna till den andre
är uppenbarligen en åtgärd, som ej utan synnerligen vägande skäl bör företagas.
Eu dylik rubbning i barnens levnadsförhållanden kan mången gång vara förenad
med vådor, som ej kunna av domaren förutses. I allmänhet bör därför ej den
omständigheten i och för sig att den, som icke har vårdnadsrätten, kommer i väsentligt
bättre villkor föranleda någon ändring i det hänseende varom nu är

1 Om det fall att talan därom ej blivit väckt i skillnadsmålet handlas i 22 § andra stycket.

461

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 25 och 26 §§.

fråga, och icke heller kan en sådan anses påkallad blott och bart därav att föräldrarna
kommit till enighet om en annan ordning än den bestående. Annorlunda
ställer det sig, om den vårdnadsberättigade maken vanvårdar barnen eller försummar
deras uppfostran, förfaller till dryckenskap eller eljest börjar föra ett lastbart
liv, medan god omvårdnad är att påräkna hos den andre. Såsom omständigheter,
vilka stundom men ingalunda alltid äro ägnade att föranleda en ändring, må nämnas
den vårdnadsberättigades trädande i nytt gifte eller avflyttning till utrikes ort.
Avgörande är städse i första hand hänsynen till barnens intressen; föräldrarnas
måste här stå tillbaka än mer än då rätten har att första gången besluta i frågan.

Medan i det danska förslaget, liksom i det svenska, bestämmelserna i detta
ämne sammanförts i en särskild paragraf, äro de i det norska givna i sammanhang
med de grundläggande reglerna om bidrag till makes eller barns underhåll
och om barnens vård. Även vad innehållet beträffar föreligga vissa skiljaktigheter,
vilka dock, frånsett den olika ordningen för dessa ärendens behandling, äro av
mindre vikt. Framhållas må särskilt att enligt den danska texten vid beviljande av
separation eller skillnad det kan, när särskilda grunder tala därför, definitivt fastslås,
huruvida och i vad mån make skall hava rätt till underhållsbidrag av den
andre och att både det danska och det norska förslaget, det danska under förutsättning
att sådan definitiv bestämmelse ej träffats, lämna möjlighet för förhöjning
av bidrag, som tillerkänts frånskild make, låt vara att sådan förhöjning
förutsättes allenast undantagsvis skola ifrågakomma.

26 §.

Utöver vad som gäller beträffande barnens vård, äga makar ej hos oss möjlig- Avtal angåhet
att genom avtal sig emellan med rättsligt bindande verkan ordna sina inbör- ^ing, skadédes
rättigheter och skyldigheter i avseende å en förestående skillnad till säng och underhålls
säte eller äktenskapsskillnad. Behovet av lagstadganden, som öppna en sådan bidrag.
möjlighet, har emellertid visat sig synnerligen kännbart; det är ock i utländsk
lagstiftning i allmänhet tillgodosett. Särskilt i de talrika fall, då skillnad faktiskt
vinnes efter överenskommelse, är det naturligtvis ofta parternas önskan att
på förhand närmare reglera sina ekonomiska mellanhavanden för framtiden, framför
allt att bereda hustrun rätt till underhåll av mannen; mången gång är den
enes samtycke till äktenskapets upplösning betingat av att förhållandena på visst

462

Lag om äktenskaps ingående ock upplösning, 6 kap. 26 §.

sätt ordnas. Härvid ställas makarna för närvarande i valet mellan att åtnöjas
med en inbördes överenskommelse, som icke kan på rättslig väg göras gällande
utan allenast utgör ett moraliskt band, eller att, med kringående av lagen, ikläda
avtalet formen av rättshandlingar med någon utomstående. Men icke heller
denna senare utväg erbjuder önskvärd trygghet, och dess anlitande kan med allt
skäl för mången synas motbjudande.

Att obetingat tillerkänna avtal mellan makar i dessa ämnen bindande verkan
möter dock vissa betänkligheter. Under den tid, som närmast föregår en separation
eller skilsmässa, sakna ofta makarna eller åtminstone den ene av dem den
andliga jämvikt och den förmåga av lugn eftertanke, som erfordras för att kunna
klart överblicka förhållandena och tillvarataga sina intressen. Och det kan även
inträffa att ena parten begagnar sig av den andres oförstånd, nedtryckta sinnesförfattning
eller iver att få äktenskapet upplöst för att tillförsäkra sig förmåner på
dennes bekostnad. Till förekommande av att makes intressen på dylikt sätt
trädas för nära stå olika möjligheter öppna. Den schweiziska lagen stadgar att
avtal beträffande rättsverkningarna av äktenskapsskillnad eller separation för att
vinna rättslig giltighet måste av domstolen stadfästas. En bestämmelse i samma
riktning återfinnes även i den norska skilsmässolagen; enligt denna är en överenskommelse
angående boets delning, vilken träffats innan separation vunnits, icke
bindande, där den ej blivit godkänd av overpvrigheten.1 Om sistnämnda stadgande
kan sägas att det till sin räckvidd är alltför snävt; det äger sålunda icke
tillämpning, då skillnad vinnes utan att separation föregått. Men även mot den
princip, som i båda de nämnda lagarna kommit till uttryck, kunna beiogade
anmärkningar riktas. Det synes icke billigt att utsätta parterna för rättsförluster
på den grund att avtalets framvisande till godkännande av okunnighet, glömska
eller eljest försummats. Och då vederbörande myndighet sällan lärer tilltro sig
att sätta ur kraft en överenskommelse, vilken båda parterna anse böra upprätthållas,
kan det befaras att granskningen i det stora flertalet fall nedsjunker
till en ren formalitet. Dessa anmärkningar undvikas visserligen genom ett stadgande
sådant som det danska förslagets, enligt vilket rätten i målet om separation
eller skillnad, därest endera maken det yrkar, kan förklara ett för honom

1 Även stadgas att ett före separationen träffat avtal om underhållsbidrag till make äger giltighet
allenast under äktenskapets bestånd.

463

Lag om äktenskaps ingående, och upplösning, C kap. 2G §.

uppenbart obilligt avtal angående bodelning, skadestånd eller underhållsskyldighet
icke bindande. Men genom en sådan regel är å andra sidan endast föga
vunnet för det angivna syftet, då ju de omständigheter, som förklara att vederbörande
make inlåtit sig på det ofördelaktiga avtalet, fortfara tills separation
eller skillnad ägt rum. Den riktiga lösningen synes därför vara att överenskommelser
av här ifrågavarande beskaffenhet såsom regel tillerkännes laga verkan
oberoende av alla formaliteter, men att viss möjlighet hålles öppen att även efter
det till separation eller skillnad blivit dömt vinna rättelse i obilliga avtal. I sistnämnda
hänseende måste man emellertid gå tillväga med största försiktighet.
Det låter nämligen lätt tänka sig att för motpartens önskan att vinna separation
eller skillnad avtalets innehåll varit bestämmande, och då detta är händelsen,
kan en senare rubbning därav innebära en orättfärdighet. Förslaget medgiver
därför sådan rubbning allenast under förutsättning att avtalet finnas vara uppenbart
obilligt. Vid bedömande av huruvida detta får anses vara fallet skall
hänsyn naturligtvis tagas icke blott till dess innehåll utan även till omständigheterna
vid dess tillkomst. Särskilt bör beaktas, vilkendera parten framdrivit
avtalets antagande; den som själv gjort detta kan sedermera knappast med fog
klaga över dess uppenbara obillighet. Da ändring vinnes, kommer detta sålunda
regelmässigt att lända till nackdel för den, som medvetet missbrukat situationen
till sin fördel. Med hänsyn till den snäva begränsningen av stadgandets räckvidd
lärer ej kunna befaras att nagra intressen, som verkligen äro förtjänta av lagstiftningens
stöd, genom dess tillämpande komma att kränkas.

Vad sålunda föreslagits angående rätt att vinna jämkning skall i allmänhet
icke gälla avtal, som slutits medan makarna levat i separation. De skäl, som
föranlett att en sådan rätt eljest medgives, äga här icke tillämpning. I och med
separationen vinner enligt förslaget vardera maken en tryggad möjlighet att efter
jämförelsevis kort tids förlopp erhålla äktenskapsskillnad, och därmed bortfaller
väsentligen faran för obehörig påtryckning vid avtals slutande. Då samlivet
upphör, erhålla också makarna tillfälle att med lugn och besinning överväga
förhållandena. Att särskilda regler icke erfordras angående avtal som slutits
först efter vunnen äktenskapsskillnad lärer vara uppenbart. Klandertalan skall
enligt förslaget i allmänhet väckas, om skillnad vinnes på grund av förutgången
separation, sist i skillnadsmålet, men eljest sist inom ett år efter det skillnad med -

464 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 26 §.

delades; då i förstnämnda händelse skillnad ej kan vinnas förrän efter ett års förlopp,
erhåller maken även där tillräckligt rådrum. Om avtal angående bidrag till
barnens underhåll är ingånget i uppenbar strid mot deras bästa, skola emellertid
dessa stadganden ej gälla, utan klander även senare kunna äga rum. Och i detta
fall skall jämkning kunna vinnas även i sådana avtal, som slutits medan makarna
varit separerade.

Utöver vad nu yttrats öppnar förslaget i allmänhet ingen utväg att få avtal
av nu förevarande art rubbade. Har ena maken åtagit sig att till den andre utgiva
underhållsbidrag, kan sålunda, om sedermera väsentligt ändrade förhållanden
inträda, den bidragspliktige icke, på sätt enligt näst föregående paragraf gäller
beträffande ett rättens beslut i ämnet, påkalla jämkning i vad avtalsvis blivit
bestämt. Det måste nämligen, där avtalet ej ger annat vid handen, antagas hava
varit parternas mening att den ordning, varom de enats, skall bliva beståndande
för framtiden. Oberoende av vad makarna i detta hänseende må hava åsyftat, kan
emellertid en dylik orubblighet icke tillerkännas avtal angående bidrag till barnens
underhåll, och i förslaget stadgas därför uttryckligen att sådant avtal ej
skall utgöra hinder för rätten att, på endera makens yrkande, annorledes förordna,
om förhållandena blivit väsentligt ändrade.

Bortsett från det danska förslagets avvikande regler beträffande möjligheten
att vinna ändring i avtal, som äro uppenbart obilliga, intaga de danska och
norska förslagen i nu berörda - hänseenden väsentligen samma ståndpunkt som
det svenska. Det kan emellertid förtjäna anmärkas att tiden för klandertalans
anställande enligt den norska texten städse utgör ett år räknat från bevillingen
eller domen samt att fråga om ändring i avtal beträffande barns underhall i
Danmark och Norge skall prövas av administrativ myndighet, icke, såsom enligt
beredningens förslag, av domstol.

Avtal i an- I sista stycket av förevarande paragraf är intagen en uttrycklig bestämmelse därindermsTa-om
att makar under separationstiden ej må med laga verkan sluta avtal sig emellan
rationsticten. [ an4ra ämnen än de förut i lagrummet berörda och att ej heller ena maken under
nämnda tid må bortgiva något till den andre. Att detta stadgande, som i det
väsentliga överensstämmer med 22 § i gällande boskillnadslag, saknar motsvarighet
i de danska och norska förslagen sammanhänger med vissa olikheter beträffande
de grundläggande bestämmelserna om förmögenhetsförhållandena mellan makar.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap. 27 §.

46o

27 §.

Om makar, som blivit separerade, åter sammanflytta, får därmed anses ådaga- Separatiolagt
att separationen fyllt sitt syfte att förmå dem till försoning och att de Zandf''
numera hava för avsikt att återupptaga den äktenskapliga sammanlevnaden. Det
maste då också anses angeläget att förhållandena dem emellan för framtiden i
rättsligt hänseende gestalta sig på samma sätt som eljest i ett äktenskap under
bestående samliv. I förevarande paragraf stadgas därför, i överensstämmelse med
vad redan nu hos oss och jämväl allmänt i främmande rätt gäller såsom regel,
att vid sammanflyttning separationens rättsverkningar skola förfalla. Beträffande
makarnas rättigheter och skyldigheter sinsemellan och i förhållande ti
barnen skola sålunda de allmänna äktenskapsrättsliga reglerna ånyo träda i tilllämpning,
och de upphöra ej att gälla, därest makarna efter någon tid ånyo flytta
ifrån varandra. Även om separationen varat ett år, skall den icke vidare medföra
rätt till skillnad enligt 3 §. Av grunder, dem beredningen i aDnat sammanhang
redan antytt,1 måste dock i vissa hänseenden undantag göras; de rättsverkningar
av separationen, som avses i 14—16 §§, skola bliva beståndande. Detta
innebär emellertid allenast att förhallandena för framtiden bliva sådana som om
boskillnad hade ägt rum.

Att separationens verkningar bortfalla, om makarna återupptaga samlivet,
stadgas även i det danska förslaget, varemot någon uttrycklig regel därom icke
upptagits i det norska.

I de danska och norska förslagen återfinnas bestämmelser därom att den nya Förhållanlagstiftningen
icke avser någon ändring beträffande den skyldighet mot det ^-fattigvårds
manna att sörja för makes och barns underhåll, som stadgas i fattigvårdslag- lagstiftstiftningen.
Beredningen har däremot icke ansett nödigt att uttrycklig föreskrift ntn$en''
härom meddelas.

1 Ovan b« 434—435.

59—123787.

466

Frånskild
hustrus rätt
till mannens
namn.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 6 kap.

Om mannen vinner skillnad på någon av vissa särskilt angivna grunder, vilka
innefatta ett grovt brott från hustruns sida mot hennes förpliktelser såsom maka
eller moder, äger han enligt den danska texten fordra att hustrun frånkännes
rätten att bära hans namn. I likhet med de norska delegerade har beredningen
ansett ett dylikt undantag från vad i allmänhet gäller beträffande rättsverkningarna
av äktenskapsskillnad icke vara av tillräckliga skäl påkallat.

4(>7

7 KAP.

Om rättegång i äktenskapsmål.

1 §■

Med avseende å det offentliga intresse, som knyter sig vid det rättsliga av- Vad (
görandet av vissa frågor angående äktenskap, erfordras särskilda föreskrifter an- äktenskapsgående
rättegången i mål, som avse sådana frågor. Jämväl i övrigt tarvas be-™^
träffande sådana mål tillägg till eller modifikationer av de i allmänhet gällande
rättegångsreglerna. Då rättegångsbalken är under omarbetning och beredningens
förslag sålunda lär få endast provisorisk giltighet, har beredningen begränsat
förslaget till vad som oundgängligen påkallas av de föreslagna materiella reglerna.

De särskilda bestämmelserna skola enligt förslaget gälla, bland annat, mål huruvida
ett äktenskap består eller ej. Härmed avses alla sådana mål, i vilka det
gäller att avgöra, om en man och en kvinna äro förenade med varandra i äktenskap.
Närmare bestämt kunna sådana tvister avse dels huruvida ett giltigt
äktenskap kommit till stånd och dels huruvida ett äktenskap blivit behörigen
upplöst. I övrigt skola bestämmelserna i detta kapitel tillämpas beträffande mål
om återgång av äktenskap, separation och äktenskapsskillnad.

2 §•

Av stadgandena i 5 och 6 kap. framgår, att talan om återgång av äktenskap, Behörighet
separation eller äktenskapsskillnad ej kan föras av annan än den make, vilkens
äktenskap saken gäller, med undantag allenast därav att återgång kan påyrkas äktenskaps
dels i vissa fall av allmän åklagare och dels, då den ena kontrahenten förut ’

var förenad i äktenskap med annan, jämväl av denne.

468 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 7 kap. 2—4 §§.

Behörigheten att få frågan om ett äktenskaps bestånd prövad kan enligt sakens
natur icke vara lika inskränkt. En persons rätt är ofta beroende på huruvida ett
äktenskap emellan andra personer består eller icke; den som har ett sådant rättsligt
intresse av frågan, måste äga att i någon form draga densamma under prövning.
Därav följer dock icke med nödvändighet att han skall äga föra direkt
talan därom att äktenskapet skall anses bestå eller icke bestå. Det skulle i flera
hänseenden medföra olägenheter; och tredje mannens rätt är tillräckligt skyddad,
om han, när helst denna rätt vid domstol eller inför annan myndighet är i fråga,
äger göra gällande sin uppfattning om äktenskapets bestånd. • Yad i sådan ordning
uttalas därom blir enligt allmänna regler icke bindande annat än beträffande
det rättsförhållande, som varit i fråga. Har däremot någon mot annan fört
talan om att parterna skola anses vara eller icke vara förenade i äktenskap med
varandra, blir uppenbarligen domen i sådant mål förbindande för alla. Enligt
dessa grunder äro stadgandena i förevarande paragraf avfattade.

3 §•

Förmynda- Med avseende å de rent personliga förhållanden, som äktenskapsmålen avse,
rföra.atnlan. synes det böra tillkomma den som är omyndig att själv föra talan i sådant mål
såsom kärande eller svarande. Detta är emellertid icke möjligt, om myndlingen
är sinnessjuk eller sinnesslö. För sådan myndling måste förmyndaren äga
behörighet att föra talan. Denna förmyndaren tillagda befogenhet innefattar
uppenbarligen icke att av andra maken sökt separation skall kunna allenast på
förmyndarens medgivande enligt 6 kap. 1 § ådömas.

4 §•

Laga dom- yru gällande bestämmelser om laga domstol i mål av förevarande art återfinnas
8 °'' i io kap. 1, 10 och 21 §§ rättegångsbalken. De nya stadganden, som innehållas
i förevarande paragraf, överensstämma så till vida med huvudregeln i 10 kap. 1 §,
som laga domstol i första rummet skall vara domstolen i den ort, där svaranden
bor. Den gällande rättens regel, enligt vilken hustru alltid skall följa mannens
forum, har icke upptagits. Om mannen och kvinnan äro bosatta på olika orter,
skall således talan mot kvinnan anställas där hon bor. Förslaget innehåller vidare
att, om svaranden icke har hemvist inom riket målet skall tillhöra rätten i den

46f»

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 7 kap. 4 §.

ort, där mannen och kvinnan senast haft gemensamt hemvist eller, om de ej inom
riket haft sådant, där kärandens hemvist är. Vad nu är sagt avser det fall att
talan föres av den ene mot den andre. Skall talan anställas mot dem bägge och
hava de olika fora, har käranden valrätt emellan dem. Har ingendera hemvist
här i riket, skall målet handläggas av domstolen i den ort, där de senast haft
gemensamt hemvist. Finnes ej efter nu angivna regler behörig domstol skall
målet, vare sig talan föres av den ene mot den andre eller den riktas mot dem
bägge, tillhöra Stockholms rådstuvurätt. Antagas dessa regler, erfordras icke
sådan särskild bestämmelse, som nu finnes i 10 kap. 10 § för det fall att skillnad
skall sökas på grund av övergivande.

I det. fall, som omnämnes i 6 kap. 1 §, lära vanligen makarna komma att
förena sig i framställning om separation. Skillnad enligt 6 kap. 3 och 4 §§ kan
ock av bägge makarna gemensamt påkallas. För sådana fall kan icke stämning
ifrågakomma; ärendet måste få anhängiggöras genom ansökning. Behörig
domstol bör lämpligen vara densamma som vid talan emot dem bägge.

Enligt vår rätt kan talan om civil påföljd av ett brott alltid göras gällande i
mål om ansvar för brottet, och för behandlingen av sådan talan gälla naturligtvis
samma regler som beträffande ansvarsfrågan. Men även då påstående om civil
påföljd av brott väckes utan sammanhang med talan om ansvar för brottet, behandlas
målet såsom brottmål. Detta gäller jämväl i äktenskapsmål, t. ex.’ när
talan föres om återgång på grund av tvegifte eller om skillnad på grund av hor.
Angående forum i sådant fall tillämpas sålunda icke 10 kap. 1 § utan 10 kap.
21 § rättegångsbalken,1 och talan mot domstolens beslut fullföljes genom besvär.
Enligt praxis användas vanligen straffprocessens former, åtminstone beträffande
fullföljden, jämväl i vissa fall, då yrkande i äktenskapsmål ej stöder sig på något
brott; sa i mål om skillnad till säng och säte samt om äktenskapsskillnad på
grund av egenvillig! övergivande. Att emellertid sådana äktenskapsmål, där talan
icke grundas på något i lag med straff belagt förfarande, rätteligen äro att betrakta
såsom tvistemål, torde näppeligen kunna bestridas. Beredningens förslag
utgår från den uppfattningen, att allenast när talan i äktenskapsmål grundas å
brottsligt förfarande, vilket icke lärer kunna inträffa annat än vid vissa fall av

‘ Se K'' MaJ:ts utsla? den 8 maj 1850 (Sekundt J. Ä. XXII s. 475), den 22 mars 1893 CN. J. A s
153), den 27 februari 1907 (N. J. A. s. 108).

470

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 7 kap. 4 6 §§.

återgång eller skillnad, målet skall behandlas såsom brottmål. Enligt nu gällande
regel är forum i sådana fall domstolen i den ort, där brottet förövats. Beredningen
har emellertid ansett lämpligt att, när talan om ansvar icke föres utan
fråga allenast är om den civila påföljden, de allmänna bestämmelserna om forum
tillämpas. I överensstämmelse med förut nämnda allmänna grundsats bar det
däremot ansetts nödvändigt medgiva, att frågor om återgång av eller skillnad i
äktenskap på grund av brottsligt förhållande må, där den taleberättigade det
önskar, väckas i rättegången om ansvar för brottet och följaktligen vid den domstol,
där sådan rättegång är anhängig.

Enligt 3 kap. 1 § i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap må talan om skillnad i äktenskap emellan
utländska undersåtar endast i vissa fall här i riket upptagas. Att ej heller andra
äktenskapsmål kunna utan inskränkning här prövas, så vitt rörer utländska undersåtar,
lär vara uppenbart, ehuru uttrycklig bestämmelse i sådant avseende ej
finnes. Stadgandena i förevarande paragraf, vilka jämväl avse utlänningar, skola
icke göra någon ändring i vad sålunda gäller angående möjligheten att över huvud
här upptaga äktenskapsmål beträffande utlänning. Föreskrifterna om forum
komma i avseende å utlänningar till användning, allenast i den mån talan varom
fråga är kan här i riket upptagas.

5 §•

Vid talan Då tvist om återgång av äktenskap på den grund att ena maken förut är gift
Cföromgifte med annan på det närmaste berör denne, har här meddelats uttrycklig föreskrift
skall den om jjans instämmande.

OYHQlJltS

digare make

instämmas. 6 §.

Stämnings När make söker skillnad på den grund att den andre övergivit honom och man
delgivning. ^ ^ ^ den förlupne yistaS) sball denne enligt 13 kap. 4 § giftermålsbalken

efterlysas i häradet eller staden och de närmaste socknarna därintill med föreläggande
för honom att inom natt och år infinna sig. Sådan lysning skall ock
enligt 13 kap. 6 § giftermålsbalken äga rum, då make till den, som varit länge
borta utan att man vet var han är, söker tillstånd till omgifte. Även då ena
maken hos Konungen söker äktenskapsskillnad, förekommer det ofta, att andra

471

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 7 kap. 6—8 §§.

maken icke kan anträffas. När han eftersökts men upplysning ej kunnat erhållas
om hans vistelseort, har den omständigheten att ansökningen icke blivit honom
delgiven icke i och för sig ansetts utgöra hinder för beviljande av äktenskapsskillnad.
1

Då enligt förslaget talan i äktenskapsmål, med undantag allenast för det fall
att bägge makarna vilja söka separation eller skillnad, skall anhängiggöras genom
stämning, bliva reglerna i 11 kap. 9 och 10 §§ rättegångsbalken om stämnings
delgivande, då svaranden icke kunnat anträffas, omedelbart tillämpliga. Att därutöver
påbjuda ett särskilt kungörande, sådant som i 13 kap. 4 och 6 §§ giftermålsbalken
är stadgat, synes icke erforderligt. För att emellertid svarandens
bortovaro å okänd ort icke i något fall må kunna utgöra hinder för prövningen,
har en modifikation av stadgandena i 11 kap. 9 § synts erforderlig. Bestämmelse
härom innehålles i denna paragraf.

7 §•

Äktenskapsmålen äro av den beskaffenhet, att den minsta möjliga offentlighet Offentlig
bör givas förhandlingarna däri. I enlighet härmed har här föreslagits ett stad- 1 regeln ^Uegande,
enligt vilket dessa mål i regeln skola handläggas inför stängda dörrar, sluten.

Genom en sådan bestämmelse förfaller i det väsentliga en av de anmärkningar,
som gjorts mot skillnad smålens förläggande till domstol.

8 §•

Såsom vid 3 § anmärkts, har beredningen utgått från att när talan i äkten- Svarandens
skapsmål grundas på brottsligt förhållande, målet skall behandlas i straffprocessens utevar0-former men att eljest reglerna för tvistemål komma i tillämpning. I enlighet
härmed skulle bestämmelserna i 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken om tredskodom
vid svarandens förfallolösa utevaro från rätten bliva tillämpliga, om äktenskapsmål
är att anse såsom tvistemål, men eljest talan i sådant mål icke kunna
huvudsakligen prövas, med mindre svaranden inställt sig vid domstolen. En
tredskodom innebär emellertid icke en slutlig dom i målet. Svaranden har rätt
att inom viss tid, efter det domen blev honom kungjord eller utmätning därå sökts,

1 Se K. Maj:ts utslag den 4 juni 188ö (N. J. A. s. 242), den 10 augusti 1888 (N. J. A. s. 319), den 12
oktober 1906 (N. J. A. s. 444).

472

Medling.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 7 kap. 8 och 9 §§.

stämma om återvinning. Med avseende å beskaffenheten av de frågor, som i
äktenskapsmål förekomma, är det emellertid icke lämpligt att sådana mal avgöras
genom en dom, som endast vinner en dylik villkorlig giltighet. Men den
omständigheten att svaranden helt utebliver från rätten bör icke heller få utgöra
hinder för prövning av äktenskapsmål, även om talan i målet stöder sig på ett
brottsligt förfarande. Med hänsyn till de föreskrifter, som i 11 § meddelas angående
rättens plikt att i äktenskapsmål ex officio sörja för nödig utredning,
synes betänklighet ej heller möta att tillåta definitiv prövning, ehuru svaranden
ej inställer sig. Med anledning härav har beredningen upptagit den generella
regeln för alla äktenskapsmål, att svarandens förfallolösa utevaro icke skall hindra
sådant måls företagande till prövning, där rätten finner sådan prövning kunna
äga rum. I de flesta fall lärer väl rätten, då svaranden uteblir, icke vid första
rättegångstillfället avgöra ett äktenskapsmål utan vanligen uppskov äga rum för
svarandens hörande. Men i enklare tall, såsom när skillnad yrkas efter det
makar varit separerade, torde ofta hinder för omedelbar prövning ej böra anses
föreligga. För det fall att stämningen kungjorts allenast på sätt, som stadgas i
11 kap. 9 eller 10 §, har det dock synts för strängt att låta dom gå över den
uteblivne, utan att å hans vägnar något svar presterats. Det har därför ålagts
rätten att i dylika fall förordna god man att föra svarandens talan. 9

9 §•

Såsom vid 6 kap. omförmälts, anser beredningen att de för erhållande av skillnad
till säng och säte nu föreskrivna varningarna inför kyrkoherden och kyrkorådet
icke böra bibehållas, men att ett försök till medling mellan makarna bör
göras, innan mål om skillnad till säng och säte kommer till saklig behandling.
Stadgande om sådan medling har upptagits i förevarande paragraf. Beträffande
innehållet av stadgandet må här endast påpekas, att beredningen velat lämna tillfälle
att till medlare utse vilken därtill lämplig person som helst, samt att beredningen,
i syfte att ena makens tredska eller andra med medlingen förbundna
omständigheter icke måtte obehörigen hindra eller fördröja separationen, icke gjort
erhållande därav ovillkorligen beroende av att medling föregått. Genom beredningens
förslag torde anledningarna till de anmärkningar, som på sätt förut omförmälts
förekommit mot de nu stadgade varningarna, vara undanröjda.

Log om äktenskaps ingående och upplösning, 7 kap. 10 och 11 §§.

473

10 §.

I lagen om boskillnad finnas meddelade föreskrifter dels om upprättande av Bouppteckbouppteckning,
innan dom i boskillnadsmålet meddelas, dels ock därom att, så ”Ti''*
snart boskillnad blivit beviljad, boet skall skiftas i den ordning, som om delning ^ara-^>n
av död mans kvarlåtenskap är i lag stadgad. Enligt 1 § i lagen den 1 juli 1898 skapsskillom
bodelning vid äktenskapsskillnad m. m. skall, när äktenskap blivit genom
skillnad upplöst, om skifte av boet i tillämpliga delar gälla vad i lagen om boskillnad
är i nämnda hänseende stadgat för makar, som vunnit boskillnad.

I särskilda skrivelser av den 7 januari 191.0 och den 1 februari 1913 har justitieombudsmannen
fäst uppmärksamheten därå, att förenämnda bestämmelser i lagen
om bodelning vid äktenskapsskillnad icke innefattade tydlig föreskrift att i anledning
av äktenskapsskillnad skall upprättas bouppteckning, som en var av makarna
har skyldighet att beediga; och har justitieombudsmannen hemställt, huruvida
ej den bristfällighet, som sålunda förefunnes, borde avhjälpas i sammanhang
med förevarande lagstiftningsarbete.

Beredningen, som i 5 och 6 kap., vad angår återgång, separation och äktenskapsskillnad,
i det väsentliga upptagit regierna i lagen den 1 juli 1898, har icke funnit
skäligt föreslå ovillkorlig föreskrift att, när återgång, separation eller skillnad
sökes, bouppteckning skall upprättas. Det skulle i många fall, särskilt där tillgångarna
äro obetydliga eller där makarna förut överenskommit om delningen,
vara onödigt betungande. Däremot synes det vara nödvändigt sörja för att ena
maken må få rätt påkalla boupptecknings upprättande och att makarna var för
sig bliva skyldiga beediga riktigheten av bouppteckningen. 11

11 §•

Genom k. kungörelsen den 5 december 1798 har inskärpts att, när skillnad Rättens plikt
sökes för hor, domaren ej bör anse den visshet om brottet lagen fordrar vunnen a,utredninig‘l
allenast genom makes erkännande och ej får bevilja skillnad allenast på sådan
grund utan har att noga undersöka brottets verklighet till tid, ort och person.

Och i k. brevet den 4 februari 1818 förklaras lysning efter förlupen make

60—123787.

474 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 7 kap. 11 §.

icke böra äga rum, förrän domaren erhållit säkerhet att den tilltalade verkligen
förlupit sin make samt så vitt möjligt undersökt, om någon känner dennes vistelseort,
orsaken till bortovaron och makarnas förra sammanlevnad.

Dessa bestämmelser, ehuru närmast givna för vissa speciella fall, fa anses vara
uttryck för en allmän grundsats, som bjuder att, där ett offentligt intresse av
större vikt är knutet vid en tvist emellan enskilda parter, dessa icke hava den
dispositionsrätt, som eljest tillkommer parterna i civilprocessen. Eljest skulle
parterna med lätthet kunna kringgå lagens tvingande regler i fråga om sådana
rättsförhållanden. Föreskrifter om uteslutande av parternas dispositionsrätt finnas
i fråga om äktenskapsmålen vanligen meddelade i de nyare främmande lagarna.
Beredningen har ock funnit nödigt att här upptaga sådana bestämmelser.

Att parternas dispositionsrätt är utesluten måste till en början föranleda, att
den omständigheten att den ena parten medgiver den andres påstående icke må i
och för sig vara tillräcklig för att dom i enlighet därmed skall givas. Domstolen
måste alltid undersöka, om den grund, som för påståendet angives, enligt
lag medför den äskade påföljden. Detta framgår tillräckligt tydligt av de materiella
bestämmelserna i ämnet, vadan särskilt stadgande i sådant hänseende ej
behöver i förevarande kapitel upptagas. Men parterna kunna ej heller få fritt
disponera över bevisningen angående de faktiska omständigheter, som må åberopas.
Därför bör det åligga rätten att ex officio sörja för utredning och införskaffa
den bevisning, som till sanningens utrönande må anses erforderlig. Därmed
sammanhänger att parts erkännande av viss faktisk omständighet icke hör tillerkännas
vitsord, om det ej styrkes av annan bevisning, och att ed ej ma bjudas.

Vid tillämpning av dessa regler bör emellertid iakttagas, att rätten i sin undersökning
icke har att gå utöver vad enligt de materiella bestämmelserna i varje
fall fordras. Då sålunda t. ex. enligt 6 kap. 1 § makar äro berättigade erhålla
separation, så snart de äro ense därom, har rätten, när bägge makarnas förklarande
i sådant hänseende föreligger, icke att ingå i någon vidare efterforskning
angående förhållandet inom äktenskapet. Och begäres äktenskapsskillnad enligt
6 kap. 3 §, behöves endast utredning därom att makarna efter dom levat separerade
ett år och att sammanlevnaden icke heller därefter upptagits.

I mål om återgång av äktenskap, separation och äktenskapsskillnad kunna förekomma
åtskilliga särskilda frågor, som äro av beskaffenhet att kunna genom avtal

475

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 7 kap. 11—13 §§.

mellan parterna regleras. Så vitt dessa frågor angår, kunna de nu angivna reglerna
icke äga tillämpning.

Enligt främmande lagar är det regel att en representant för det allmänna, vanligen
åklagaren, har rätt och plikt att bevaka det offentligas intresse i äktenskapsmål.
Med avseende å organisationen av vår åklagaremakt har en sådan befogenhet
för närvarande icke ansetts lämpligen böra tilläggas densamma, utan
bör det såsom i andra dylika fall tillkomma rätten att ex officio tillvarataga dessa
intressen.

12 §.

Till betryggande därav att äktenskap ej må med åberopande av makes sinnessjukdom
eller sinnesslöhet upplösas, utan att full visshet om att sjukdom eller
lyte av sådan art föreligger, synes bevis därom alltid böra föras genom utlåtande
av läkare, som på detta område är sakkunnig. Närmare bestämmelser om vilka
läkare, som skola anses sakkunniga, och vad i övrigt bör gälla om ifrågavarande
intyg bör lämpligen i administrativ ordning utfärdas.

13 §.

Det kan ofta vara förenat med synnerliga olägenheter för ena maken eller för Interibägge
att, under det rättegång om återgång, separation eller äktenskapsskillnadnor In an le i
pågår, fortsätta sammanlevnaden. För att förebygga dessa olägenheter bör rättenvissa fr&90rhava
befogenhet att på yrkande av ena maken förordna om sammanlevnadens
hävande och vad därmed äger samband.

Då nu till skillnad till säng och säte dömes, har rätten att bestämma, vilken
av makarna skall sitta med egendomen i boet kvar. Detta betyder, såsom förut
påpekats, att den make, som får sitta kvar i boet, har förvaltningsrätten över
boets egendom under skillnadsåret. Enligt vad beredningen i 6 kap. 14 § föreslagit,
skall vid separation boets egendom skiftas emellan makarna. Till dess
sådant skifte ägt rum, bibehålies en var av makarna vid förvaltningen av den
egendom, varöver han förut rått, så vida ej på särskild framställning annorlunda
beslutes, och efter skiftet får en var av dem rådighet över den egendom, som vid
skiftet tillfaller honom. Vid återgång och äktenskapsskillnad gälla nu samma
regler; och beredningens förslag innebär ingen ändring därutinnan. Då mannen

Bevisning
om sinnessjukdom.

476 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 7 kap. 13—15 §§.

i de flesta fall har förvaltningsrätten över boets egendom, skulle emellertid tilllämpningen
av dessa regler ofta medföra, att han finge såväl under den tid, då
sammanlevnaden vore, enligt vad här föreslås, provisoriskt hävd, som ock, under
tiden från det beslut om återgång, separation eller skillnad föreligger och till
dess skifte sker, besitta jämväl det makarna gemensamt tillhöriga bohag, som
finnes i deras hem, och i samband därmed kvarstanna i hemmet. Till förekommande
av en sådan mot hustrun obillig påföljd har det synts nödigt lämna rätten
befogenhet att i samband med förordnande om sammanlevnadens hävande efter
omständigheterna i varje särskilt fall bestämma, vilken av makarna skall få
kvarstanna i det gemensamma hemmet, med stadgande att denne skall äga att
innehava makarnas gemensamma bohag, så vida ej rätten finner skäligt förordna
att någon del av bohaget må innehavas av den, som får lämna hemmet; och
skall en sådan bestämmelse gälla under det sammanlevnaden är provisoriskt hävd
samt, för den händelse till återgång, separation eller skillnad dömes, till dess
skifte kommer till stånd.

Förordnande, om vilket i denna paragraf är sagt, bör kunna meddelas när som
helst under målets handläggning, således jämväl i slutliga utslaget med avseende
å den tid, som kan åtgå, innan detta vinner laga kraft. Det bör ock kunna när
som helst av rätten återkallas. 14 15

14 §.

Deldom. De frågor om barnens vård, underhållsbidrag till make eller barn, skadestånd
och klander av avtal, som kunna uppkomma i mål angående äktenskaps
återgång, separation eller äktenskapsskillnad, kunna vara av den beskaffenhet att
de tarva synnerligen vidlyftig utredning. Då det ofta kan vara önskligt att
själva huvudfrågan icke uppehälles, till dess en sådan utredning blivit färdig,
har det synts lämpligt bereda möjlighet att huvudfrågan särskilt för sig företages
till slutligt avgörande, under det att de övriga frågornas vidare behandling
fortgår.

15 §.

Fullföljd av
talan.

Mål av förevarande art äro av den
het i deras behandling är av nöden.

beskaffenhet, att största möjliga skyndsamTidsutdräkt
kan särskilt föranledas av den

477

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1 kap. 15 §.

rätt till fullföljd av talan, som måste stå parterna öppen. Till vinnande av
skyndsammare behandling böra dessa mål få fullföljas genom besvär. Därutöver
erfordras föreskrifter om förtursrätt vid behandlingen i hovrätt och högsta domstolen.
Men sådana föreskrifter kunna meddelas i administrativ väg, såsom redan
skett beträffande vissa av ifrågavarande mål.

År ett äktenskap, som genom skillnad upplöses, slutet med vigsel inom svenska Skiljebrev.
kyrkan, hava makarna enligt nuvarande bestämmelser att före ingåendet av nytt
äktenskap ytterligare avvakta skiljebrevs utfärdande.

Skiljebrevet är en kvarleva från den tid, då äktenskapsmål voro i allo underkastade
den kyrkliga domsrätten. När 1734 års lag anförtrodde åt de världsliga
domstolarna att döma till äktenskapsskillnad, ansågs likväl konsistorium böra verkställa
domen genom skiljebrevs meddelande. Skillnaden var ej lagligen skedd
eller fullbordad, förrän skiljebrev utfärdats. Efter hand har dock skiljebrevet
allt mer förlorat i betydelse; och numera anses skillnadens rättsverkningar inträda,
oavsett om skiljebrev givits eller ej,1 med undantag allenast i fråga om rätten
att träda i nytt gifte. Hava makarna i dom å äktenskapsskillnad blivit hänvisade
att hos konsistorium anmäla sig för erhållande av skiljebrev — och sådan
hänvisning skall städse givas, när äktenskapet är ingånget med statskyrklig
vigsel — utfärdas nämligen ej lysning till nytt giftermål med mindre skiljebrev
blivit företett. Detsamma gäller beträffande skillnad, som af Konungen meddelas
i dispensväg jämlikt förordningen den 27 april 1810.

Enligt beredningens mening finnes emellertid intet skäl att bibehålla den nuvarande
ordningen med skiljebrev. För den modärna uppfattningen om äktenskapet
såsom ett i allo borgerligt rättsinstitut, evad vigseln varit kyrklig ellei
ej, kan den åskådningen ej gälla att makar, som förenats genom statskyrklig
vigsel, ej heller böra i äktenskapet skiljas utan kyrkans medverkan. Och då
vardera maken i kraft av rättens eller Konungens beslut om skillnaden är ovillkorligen
berättigad att utfå skiljebrev, är dess meddelande en formalitet, som saknar
ändamål.

1 Se K. Maj:ts dom den 9 sept. 1892 (N. J. A. s. 445). Jfr diskussioner år 1855 inom Juridiska
föreningen (dess tidskrift X ss. 61 och 70 samt XI s. 86).

478 Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 7 kap. 15 §.

Genom k. brevet den 13 november 1795 är föreskrivet att, när bägge makarna
äro av främmande lära, skillnaden anses vara utan remiss till konsistorium behörigen
verkställd genom domarens utslag, så snart det vunnit laga kraft, men
att domaren skall, vad angår den enes eller andres ledighet att träda i annat
gifte, förvisa dem till läraren i deras församling. Även denna föreskrift har mistat all
egentlig betydelse, då borgerlig vigsel numera står öppen för alla och församlingsbok
ej vidare föres inom församling av främmande trosbekännare. 1 sammanhang
med skiljebrevens avskaffande bör därför jämväl denna författning upphävas.

479

8 KAP

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Då tid enligt lag skall beräknas efter år, lär därmed böra förstås kalenderår. Beräkning
Däremot skall enligt 42:dra punkten av k. förklaringen den 23 mars 1807 månad aV M''
vid fatalier räknas till trettio dagar. Beträffande vissa förhållanden är dock en
beräkning efter kalendermånad föreskriven.1 Ett sådant beräkningssätt torde i
enkelhet och klarhet hava ett bestämt företräde framför det genom 1807 års förklaring
påbjudna. Det användes även i Danmark och Norge. På grund härav
har här upptagits ett stadgande, enligt vilket såväl år som månad vid tillämpning
av denna lag skall beräknas efter kalender.

2 §•

Vid 2 kap. 6 § har omförmälts, hurusom det ansetts nödvändigt meddela en Vad med
särskild bestämmelse om vad med könssjukdom i smittosamt skede enligt dennaTsmÅtosåmi
lag skall förstås. Denna bestämmelse har här upptagits. skede f ör 3

§•

Att i kyrkoböckerna såsom hittills böra göras anteckningar om äktenskaps in- Anteckning

ingående och upplösning är uppenbart. Närmare föreskrifter om dessa anteck- 1 kyrkobok
- ..... om akten ningar

meddelas lämpligast i administrativ väg. Tydligtvis böra sådana före- skaps ingå skrifter

innefatta jämväl bestämmelser om den skyldighet att till kyrkobokföraren

1 Se växellagen den 7 maj 1880 § 90, lagen den 28 maj 1897 om beräkning i vissa fall av tid, som
avses i förordningen angående patent och i lagen om skydd för varumärken, lagen den 10 juli 1899 om
beräkning i vissa fall av tid, som avses i lagen om skydd för mönster och modeller.

480

Inter nationella bestämmel ser.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning, 8 kap. 3 och 4 §§.

göra anmälan om äktenskaps ingående och upplösning, som bör åligga lysningsoch
vigselförrättare samt domstolar.

4 §•

Förevarande lag behandlar icke de internationella förhallandena i fråga om
äktenskaps ingående och upplösning. De därom givna författningar skola alltså
fortfarande bliva att tillämpa, i den mån de icke genom nu föreslagna bestämmelser
ändras.

481

Förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
äktenskaps ingående och upplösning.

I den inledande historiska översikten vid 1 kap. har framhållits, hurusom i
äldre tid, hos oss liksom i andra länder, frågorna om äktenskaps ingående och
upplösning i stor utsträckning upptagits till reglering i kyrkolagstiftningen.
Sålunda innehålla 15 och 16 kap. kyrkolagen ganska vidlyftiga bestämmelser i
ämnet. Dessa hava dock senare i väsentliga delar blivit ersatta av andra stadgande^
vilka till största delen äro av allmän lags natur; och då frågor om äktenskaps
ingående och upplösning numera måste anses äga en uteslutande borgerlig karaktär,
har det ansetts riktigast att i sammanhang med den nya lagens införande
uttryckligen upphäva nämnda kapitel i kyrkolagen ävensom, med visst undantag,
de stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av dessas bestämmelser
eller tillägg till dem.

Å förmögenhetsrättens område gäller såsom regel, att en ny lagstiftning icke
verkar någon rubbning av de rättsföljder, som enligt äldre lag äro förknippade
med de under dess bestånd inträffade rättsfakta. Inom familjerätten kan däremot
en dylik grundsats icke upprätthållas. De betydelsefulla skiftningar i den etiska
åskådningen, som ofta ligga bakom lagändringarna på detta område, kräva mången
gång att de nya bestämmelserna omedelbart vinna allmän tillämpning. Å andra
sidan måste dock även här skälig hänsyn tagas till rättsläget, sådant det gestaltar sig
vid den nya lagens ikraftträdande, och det kan därför icke heller sägas, att regeln
här skulle vara motsatt den, som gäller beträffande förmögenhetsrätten. Frågan
måste sålunda lösas efter rättsreglernas växlande natur, efter övervägande av de
skäl, som i det särskilda fallet kunna tala i ena och i andra riktningen.

Trolovningens rättsliga betydelse ligger för närvarande i främsta rummet däri
att den utgör äktenskapshinder. Enligt förslaget däremot, som utgår från en helt
annan uppfattning av detta avtal, äger det icke nyssnämnda verkan, och bered 61—123787.

482 Lag om införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

ningen har icke hyst tvekan därom att en redan ingången trolovning bör förlora
sin betydelse i detta hänseende i och med nya lagens ikraftträdande. Väsentligt
annorlunda ställa sig förhållandena, då icke blott ett avtal om äktenskap
föreligger, utan kvinnan även blivit av mannen hävdad. Enligt bestämmelserna
i 2 kap. av förslaget skola väl allenast vigselfästa äktenskap utgöra äktenskapshinder,
men det synes likväl icke tillrådligt att frånkänna bestående ofullkomnade
äktenskap och med dem likställda förbindelser nämnda verkan. Alldeles särskilt
gäller detta för de fall, då domstols stadfästelse åkommit. Men även då så ej skett,
skulle det innebära ett oberättigat ingrepp i bestående rättsförhållanden, om i
och med lagens ikraftträdande vardera maken i ett ofullkomnat äktenskap erhölle
ovillkorlig rätt att gifta sig med annan och dessa äktenskap följaktligen skulle
betraktas såsom vore de upplösta. Icke heller vore det med billigheten överensstämmande
att frånkänna part i sådan förbindelse den giftorätt, han vid lagens
ikraftträdande äger eller har möjlighet att förvärva, om andra parten undandrager
sig vigsel. Visserligen innefatta reglerna om giftorätt i ofullkomnade äktenskap
en mycket otillfredställande lösning av frågan om ersättning åt den förorättade.
Men då förslagets bestämmelser om skyldighet att i hithörande fall gälda skäligt
skadestånd icke torde böra erhålla tillbakaverkande kraft, lärer annan utväg ej
stå öppen än att även i detta hänseende förklara de gällande bestämmelserna
fortfarande tillämpliga på äldre rättsförhållanden. Att härvid stadga viss frist
för anställande av talan enligt 3 kap. 9 eller 10 § giftermålsbalken lärer redan
på den grund vara omöjligt att sådan talan är betingad av tredska från andra
partens sida, en förutsättning, som ju kunde inträffa först efter utgången av den
sålunda stadgade tiden. Vad nu sagts om nödvändigheten att upprätthålla verkningarna
av bestående ofullkomnade äktenskap äger i stort sett även tillämpning
å de fall, då kvinna blivit hävdad under äktenskapslöfte utan att kyrkotagning
eller domfästande ägt rum eller då barn avlats i lönskaläge, därå sedan
fästning följt. I 4 § av förslaget stadgas därför att, om innan nya lagen trätt i
kraft man hävdat sin fästekvinna eller hävdat kvinna under äktenskapslöfte
eller avlat barn med kvinna i lönskaläge, därå sedan fästning följt, i avseende
å sådan förbindelse äldre lag skall gälla. Har åter det ena av de bada rättsgrundande
fakta, t. ex. trolovningen, ägt rum före nämnda tidpunkt, men det
andra, hävdandet, inträffat därefter, skall förhållandet bedömas efter nya lagen.

483

Lag om införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

I ett hänseende har emellertid en modifikation ansetts påkallad i de nu gällande
reglerna, såvitt dessa skola tillämpas efter ikraftträdandet. De nyss angivna
skälen föranleda väl att de ifrågavarande förbindelserna så till vida respekteras,
att de i samma utsträckning som hittills utgöra äktenskapshinder, tills de
blivit formligen upplösta. Men så främmande som de äro för vår tids åskådning,
har det ansetts angeläget att såvitt möjligt undanrödja de svårigheter att i dem
vinna skillnad, vilka nu stundom kunna möta, och på den grund har föreslagits,
att upplösning av förbindelse med fästekvinna, evad den blivit av rätten stadfäst
eller ej, skall ske i den ordning, som är stadgad i förordningen den 3 april 1810
angående fullbordande av äktenskap med kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte.

Utan uttrycklig föreskrift lärer vara klart att de nya bestämmelserna om
äktenskapshindren städse skola tillämpas, då vigsel skall ske efter det nya lagen
tratt i kraft. Är trolovad enligt nya lagen berättigad att ingå äktenskapet, må
det alltså ske, även om med stöd av äldre lag myndighet förklarat den trolovade,
till exempel på grund av ett i tidigare gifte begånget horsbrott, förhindrad att
träda i gifte. Till den del åter nya lagen innehåller strängare regler, skola dessa
gälla, och detta även om lysning skett enligt äldre lag och attest därom utfärdats.
Meningen är dock ingalunda att i dylika fall hindersprövning och lysning
skola företagas på nytt. Visserligen går man under sådana förhållanden miste
om den trygghet för att de nya hindersreglerna bliva verksamma, som 3 kapitlets
regler avse att giva, men tillräckliga skäl föreligga dock icke att underkasta
nupturienterna det besvär och den tidsspillan, som vore förenade med ett upprepande
av lysningsproceduren. Då någon förändring ej avses beträffande sättet
för kungörandet, skall även en påbörjad lysning fortgå utan hinder av ikraftträdandet.
Vad i 3 kap. stadgas om viss tid för lysningens giltighet skall emellertid,
enligt uttrycklig föreskrift, gälla, och skall härvid, då lysningen avslutats
före ikraftträdandet, fristen räknas från sistnämnda tidpunkt.

Av det sagda följer att i de fall, då lysning ägt rum eller åtminstone påbörjats
enligt äldre lag, de hinder, som genom nya lagen införas, skola vinna
beaktande allenast om de, då lysningsbevis skall utfärdas eller vigsel äga rum,
äro kända för vederbörande myndighet (3 kap. 5 § och 4 kap. 6 §).

Då äktenskaps återgång har sin grund däri att vigsel försiggått i strid mot

484 Lag om införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

stadgat äktenskapshinder eller makes därvid avgivna samtycke var behäftat
med vissa brister, lärer det vara uppenbart att ett äktenskap, som enligt den
vid dess tillkomst gällande lagstiftningen ej kan dömas att gå åter, icke bör till
sitt fortbestånd röna inverkan därav att i senare lagstiftning nya återgångsgrunder
uppställts eller eljest, såsom genom ändring av reglerna om förlust av
rätt till återgångstalan, ökad möjlighet blivit beredd att vinna återgång. Så
vitt åter den nya lagstiftningen inskränker denna möjlighet och ger uttryck åt
en för äktenskapets fortbestånd gynnsammare rättsuppfattning, bör den vinna
tillämpning även å tidigare slutna äktenskap. I 6 § andra stycket stadgas därför
att talan, som efter det nya lagen trätt i kraft väckes om återgång av tidigare
slutet äktenskap, ej må bifallas, med mindre orsak därtill finnes enligt både
nya lagen och äldre lag. I första stycket av samma paragraf föreskrives däremot,
att mål om återgång, som äro anhängiga när nya lagen träder i kraft,
skola handläggas och bedömas enligt äldre lag. Att utsträcka förstnämnda regel
till att gälla även dessa fall vore näppeligen riktigt; rättstvistens utgång bleve
då beroende av den tillfälliga omständigheten, huruvida den hunne föras till slut
före ikraftträdandet eller icke, och tidsutdräkt och besvär kunde förorsakas make,
särskilt om målet vid nämnda tidpunkt vore föremål för högre rätts prövning.
Av enahanda skäl har även stadgats att, om en redan anhängig process leder
till återgång, i fråga om verkan därav äldre lag i allo skall lända till efterrättelse.
Yäckes däremot talan först efter ikraftträdandet, synas förslagets regler
om återgångs rättsverkningar i allmänhet kunna och böra tillämpas utan hinder
därav att äktenskapet blivit ingånget dessförinnan. Beträffande de ekonomiska
frågorna om makes rätt i boet och skyldighet att gälda skadestånd har dock äldre
lag ansetts böra gälla.

I avseende å mål om äktenskapsskillnad och skillnad till säng och säte, vilka
äro vid domstol anhängiga när nya lagen träder i kraft, ävensom beträffande
skillnadsansökningar, som då äro beroende på Konungens prövning, göra enahanda
synpunkter sig gällande som beträffande anhängiga återgångstvister, och
enligt förslaget skall därför även här äldre lag i allo komma till användning.
Ävenledes stadgas att, då makar undergått sådana varningsgrader, som i 14 kap.
1 § giftermålsbalken sägs, skillnad må efter ikraftträdandet enligt äldre lag sökas

485

om införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

hos Konungen.1 Då för närvarande efter skillnad till säng och säte slutlig skillnad
kan vinnas allenast efter Konungens beprövande och denna omständighet
kan hava föranlett att skillnad till säng och säte beviljats på svagare skäl än
som avses i 6 kap. 2 §, har det icke synts riktigt att i fall, varom här är fråga,
för framtiden tillerkänna vardera maken den ovillkorliga rätt till skillnad, som
enligt förslaget föreligger, då makar ett år levat separerade. I överensstämmelse
med vad som sagts beträffande återgång, skall i andra fall än de nu nämnda
skillnad eller separation för framtiden äga rum allenast om anledning därtill är
enligt nya lagen. Såtillvida innefatta däremot 7 §:s regler en avvikelse från vad
som föreslås beträffande återgång, som, då fråga är om fakta, vilka inträffat före
nya lagens ikraftträdande, intet avseende fästes vid, vilken betydelse den äldre
lagstiftningen tillmäter dessa. Flerstädes i främmande rätt stadgas visserligen,
att skillnad eller separation ej må äga rum på grund av dylika fakta, med
mindre de även enligt äldre lag medföra en sådan verkan, och denna grundsats
har jämväl kommit till uttryck i det norska förslaget. Beredningen har emellertid
redan av det skäl ansett sig icke böra upptaga en dylik hänvisning till nu
gällande regler, att enligt dessa Konungen har i sin makt att bevilja skillnad
på de grunder, han finner för gott.

Enligt gällande rätt räknas i allmänhet såsom äkta icke blott barn, avlade i
eller legitimerade genom vigselfäst äktenskap, utan även barn, som avlats i trolovning,
under äktenskapslöfte eller i våldtäkt, så ock barn, som avlats i lägersmål,
varå följt trolovning eller ett till följd av endera partens död icke infriat
äktenskapslöfte från mannens sida. Då nu enligt förslaget begreppet äktenskapslöfte
skall försvinna ur lagstiftningen och trolovningen erhålla en annan betydelse
än tillförene, har det varit nödvändigt att ersätta de bestämmelser om barns
börd, vilka anknyta till dessa begrepp, med ett nytt stadgande. Detta, som återfinnes
i 8 § 1, vilar på samma princip som de nu gällande, om det även i vissa
hänseenden leder till något andra resultat. Särskilt är härvid att märka, att
enligt förslaget ett efterföljande äktenskapsavtal, även om det ej är att anse såsom
en trolovning i nu vedertagen mening, skall medföra barnets legitimerande,
utan hänsyn till huru förbindelsen upplöses; att, såsom för närvarande i avseende

1 Huruvida skillnad till säng och säte ådömts och undergåtts före eller efter ikraftträdandet saknar
naturligtvis härvid betydelse,

486 La9 om införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

å verkan av ett efterföljande äktenskapslöfte, göra den viktiga frågan om barnets
börd beroende av en dylik omständighet, lärer icke vara riktigt.

Angående vad i 8 § 2 stadgas må hänvisas till vad beredningen uttalat vid
5 kap. 4 §.

Bestämmelsen i 8 § 3 avser, såsom framgår av vad vid 1 kap. yttrats, att
innefatta en provisorisk lösning av frågan om kvinnans rätt i sådana fall, då
trolovning upplöses genom mannens död, efter det hävd förekommit mellan mannen
och kvinnan. Stadgandet giver i viss man uttryck åt samma tanke som 5
kap. 1 § giftermålsbalken. Att härvid bygga på en tillämpning av giftorättsreglerna
har emellertid ansetts innefatta en alltför summarisk lösning och illa
överensstämma med vad som föreslås i andra närbesläktade ämnen. Då det jämväl
synts riktigast att begränsa den nya regelns räckvidd till fall av mera ömmande
natur, har åt stadgandet givits det innehall, att kvinnan, om hon är i
behov av underhåll och inom viss tid anmäler sitt anspråk, skall njuta skälig
andel av mannens kvarlåtenskap, dock ej utöver hälften därav.

487

Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken.

I sin nuvarande lydelse innehåller detta lagrum bland annat bestämmelse därom
att för kvinna, som står under giftoman, denne har att upprätta äktenskapsförord.
Däremot saknas stadgande, huru förhållas skall, då mannen är omyndig, eller då
kvinnan är det utan att likväl stå under giftoman, något som är händelsen, om
hon förut varit gift men blivit omyndig förklarad. I ett fall har emellertid ett
äktenskapsförord, som upprättats av en ännu ej till myndig ålder kommen man
utan medverkan av förmyndaren, förklarats ogiltigt; olika meningar gjorde sig
dock härvid gällande inom högsta domstolen.1

Nu förevarande förslag innehåller en uttömmande regel i detta ämne. Med den
omläggning av stadgandena angående giftomannaskap, förslaget till lag om äktenskaps
ingående och upplösning innebär, har beredningen, hälst som äktenskapsförord
endast har avseende å makarnas ekonomiska förhållanden, ansett lämpligast
att det städse må ankomma på förmyndaren att taga befattning med denna
fråga, således även i de fall då giftomannaskapet tillhör föräldrarna eller någon
av dem. Särskilt i betraktande av förordets nära samband med själva äktenskapsavtalet
har emellertid synts oriktigt, om förord skulle kunna bringas till
stånd mot den omyndiges vilja eller utan hans vetskap. Lagkommittén och äldre
lagberedningen föreslogo också, att giftoman vid förords upprättande skulle inhämta
den omyndiges samtycke. Enligt beredningens förslag framstår denne,
här liksom vid vigseln, såsom den, vilken sluter avtalet, men skall han taga förmyndarens
samtycke till detta i den ordning, som i övrigt skall gälla om förords
upprättande.

1 K. Maj:ts dom den 11 augusti 1869 (Naumanns tidskr. 1869 s. 525).

488

Förslag till lag om ändrad lydelse ar vissa bestämmelser i ärvdabalken.

För de skäl, som påkallat ändringarna i 11, 20 och 22 kap. ärvdabalken, har
redogjorts vid 2 kap. 11 § och 6 kap. 23 § av förslaget till lag om äktenskaps
ingående och upplösning. Beträffande åter förslaget till ny lydelse av 19 kap.
4 § ärvdabalken får beredningen anföra följande.

Den föreslagna lagen om äktenskaps ingående och upplösning stadgar i 7 kap. 3 §,
att för make, som är sinnessjuk eller sinnesslö, talan i äktenskapsmål skall föras av
förmyndaren. Och i det av beredningen särskilt avgivna förslaget till lag om adoption
hava på flera ställen upptagits bestämmelser, enligt vilka viss påföljd är beroende
av huruvida någon av parterna är myndig eller omyndig och i vissa fall särskilt
därav huruvida endera är omyndig förklarad. Emellertid har uppstått spörsmål om
dessa bestämmelsers tillämplighet i avseende å gift kvinna; och har vid övervägande
av vad därvid förekommit funnits nödigt föreslå en ändring av förevarande lagrum.

Beträffande frågan, huruvida gift kvinna skulle enligt svensk lag anses myndig
eller ej, hava tidigare olika meningar gjort sig gällande. Enligt den ursprungliga lydelsen
av 1734 års lag var mannens målsmanskap av den vidsträckta omfattning, att
det icke lämnade mycken möjlighet öppen för hustrun att självständigt företaga rättshandlingar.
Alldeles utesluten från sådan möjlighet var hon dock icke. Hennes
medverkan till en av mannen företagen rättshandling var i vissa fall av betydelse;
i andra fall ägde hon till och med uppträda mot mannen. Och om mannen var
sinnessjuk eller frånvarande eller förlupit hustrun, hade hon en viss förvaltningsrätt
över boet i dess helhet. Genom de åren 1874 och 1898 vidtagna lagändringar
har hustruns rättsställning väsentligen förändrats till större självständighet. Hon
har numera i varje fall rätt att råda över den egendom, som hon genom eget
arbete förvärvar, och kan till följd av äktenskapsförord eller bestämmelse vid
gåva eller testamente jämväl hava förvaltningsrätten över sin enskilda egendom.

489

Lag om ändring i årvdabalken.

Hon kan med mannen åtaga sig gäld eller ikläda sig^ ansvar för hans gäld; hon
kan ock ensam åtaga sig gäld, ehuru, där detta icke skett under sådana omständigheter
att mannens samtycke kunnat förutsättas, betalning av gälden icke kan utsökas
annat än i egendom, över vilken hon råder. Erhålla makarna boskillnad, får
envar av dem sitt särskilda förmögenhetsområde, med obegränsad rätt för hustrun att
själv förvalta sin egendom och att ikläda sig gäldsförpliktelser. Efter dessa
ändringar torde det icke längre kunna bestridas, att hustrun måste anses myndig,
ehuru hennes myndighet saväl i personligt hänseende som i regeln beträffande förmögenheten
lider betydande inskränkning i följd av mannens målsmanskap. På grund
härav har beredningen ansett sig kunna utgå därifrån att vad i förslaget till lag om
adoption säges om myndig person utan särskilt stadgande jämväl skall vinna tillämpning
å, gift kvinna.

Men annat är förhållandet beträffande de bestämmelser, som hänföra sig därtill
att någon blivit omyndig förklarad. Stadgande om omyndigförklarande återfinnes
i förevarande 19 kap. 4 § ärvdabalken. Denna paragraf innehöll ursprungligen
endast den bestämmelsen att, om någon vore för vanvett, slöseri eller andra orsaker
ur stånd att varda sitt gods, han skulle ställas under förmyndare. Redan med avseende
å den rätt, som enligt den ursprungliga lydelsen av 1734 års lag tillkom
hustrun i vissa fall, särskilt hennes förvaltningsrätt vid mannens sinnessjukdom eller
frånvaro, kunde behov uppstå att, där hon var oförmögen att utöva sin rätt, förordna
ställföreträdare. I teorien uttalades också den uppfattningen, att hustru i
nämnda fall kunde ställas under förmyndare. Sedan genom 1874 års lagstiftning
hustruns förvaltningsrätt ej obetydligt utvidgats, skulle givetvis behovet göra sig
än mera kännbart, särskilt när boskillnad erhållits, enär i följd av 1874 års lagändring
hustrus egendom i sådant fall ej behövde lämnas till förvaltning av god
man utan kunde av henne själv förestås. Och med avseende å innehållet av
nämnda lagstiftning har i teorien gjorts gällande, att hustrun borde kunna förklaras
omyndig. I praxis har frågan, så vitt veterligt är, endast i två fall kommit
under avgörande i högsta instans, bägge avseende äktenskap, i vilka boskillnad
emellan makarna ägt rum. I det ena fallet avslogs hustruns ansökan att bliva
omyndig förklarad, under hänvisning därtill att hon vore oförhindrad utverka förordnande
av god man att biträda henne vid förvaltningen av hennes egendom.1 I

1 K. Maj:ts utslag den 8 jan. 1889 (N. J. A. «. 5V
62—123787.

490

Lag om ändring i ärvdabalken.

det andra fallet bifölls en #sådan ansökan under åberopande bland annat därav att
även mannen blivit ställd under förmyndare.1

I nya lagberedningens år 1886 avgivna betänkande med förslag till förändrade
lagbestämmelser i fråga om äkta makars inbördes egendomsförhållanden upptogs
frågan till behandling. Där framhölls, hurusom i sammanhang med det föreslagna
utvidgandet av de gränser, inom vilka hustru skulle äga att utöva myndig
persons rättigheter, vore nödvändigt att meddela särskilda föreskrifter till avvärjande
av de vådor, som kunde uppstå, därav att hustru av en eller annan orsak befunnes
oförmögen att utöva dessa rättigheter. På grund av mannens målsmanskap
skulle emellertid hennes ställande under annan persons förmynderskap, som även
innefattade en viss målsmansrätt, ej kunna ske utan att giva anledning till betänkliga
kollisioner mellan mannen och förmyndaren. Det ansågs därför vara mest ändamålsenligt
och med god ordning överensstämmande att, där hustrun funnes för
slöseri eller andra orsaker ej kunna vårda sin egendom, rätten förordnade god man
att i hustruns ställe förvalta hennes enskilda egendom jämte dess avkomst. Verkan
av ett dylikt förordnande, vilket naturligtvis kunde givas åt mannen, måste då
bliva väsentligen densamma som av en förut myndig persons ställande under förmyndare,
dock med den inskränkning, som följde därav att i allt fall mannens målsmanskap
fortfore. Hustruns behörighet att med laga verkan ikläda sig eller någon del
av boet förpliktelser av rent civil natur måste upphöra; och i fråga om gode mannens
åligganden, befogenhet och redovisningsskyldighet i avseende å den till hans
förvaltning överlämnade egendom måste huvudsakligen gälla vad om förmyndare
vore i dessa hänseenden stadgat. Föreskrift i ämnet intogs av beredningen i 10 kap.
7 § giftermålsbalken. Enligt detta förslag skulle, om hustrun för slöseri eller andra
orsaker ej kunde vårda sin egendom, rätten förordna god man att hustruns enskilda
egendom jämte dess avkomst i hennes ställe förvalta. Gäld, som hustrun därefter
gjorde utan mannens samtycke, skulle vara ogin, där ej gälden utgjordes av böter
eller skadestånd för gärning, varför hustrun borde svara. Förordnande i ämnet
skulle genast i allmänna tidningarna kungöras. Vad av avkomsten ej erfordrades
för egendomens förvaltning skulle av gode mannen lämnas till den, som förvaltade
övriga samfällda boet. Om gode mannen ville sälja eller annorledes avyttra eller
med inteckning för gäld belasta hustruns fasta egendom, skulle han taga hustruns,

1 K. Maj.ts utslag den 28 nov. 1897 (N. J. A. s. 588).

491

Lag om ändring i ärvdabalken.

närmaste fränders och rättens samtycke. Om skyldighet för gode mannen att redovisa
för sin förvaltning skulle gälla vad om förmyndares redovisningsskyldighet funnes
stadgat.

Vid högsta domstolens granskning av detta förslag gjordes däremot av högsta
domstolens flesta ledamöter anmärkningar, som huvudsakligen gingo ut på att förslaget
icke vore tillräckligt omfattande, varjämte påpekades att de föreslagna stadgandena
icke vore tillämpliga för det fall att hustrun vunnit boskillnad, ehuru även för
sådant fall erfordrades bestämmelser i enahanda syfte. Det hemställdes förty om de
föreslagna stadgandenas utbytande mot andra av det innehåll, att hustru, om hon för
vanvett, slöseri eller andra orsaker ej kunde utöva den rätt att råda över egendom,
som lagen tillerkände henne, skulle ställas under förmyndare, vilken skulle äga å
hustruns vägnar utöva de rättigheter henne i avseende å boet tillkomme, dock så
att mannens målsmansrätt över hustrun ej därigenom inskränktes.

I det till högsta domstolen år 1896 remitterade förslag, som ligger till grund
för 1898 års lagstiftning i fråga om äkta makars egendomsförhållanden, upptogs
ej något stadgande i förevarande hänseende. Högsta domstolen erinrade emellertid,
att genom den år 1874 vidtagna lagförändring, varigenom hustru under vissa förhållanden
berättigats att själv råda över egendom, samt den i lagförslaget ifrågasatta
ytterligare inskränkning i mannens målsmansrätt, i ty att han ej skulle äga
att föra talan för hustrun rörande sådan av henne under äktenskapet gjord gäld, för
vilken allenast hennes giftorätt och enskilda egendom enligt lag svarade, syntes påkalla
särskilda föreskrifter för de fall, då hustrun t. ex. av sinnessjukdom eller annan
orsak icke vore i stånd att förvalta egendomen eller att föra talan angående gäld av
nämnda slag. Behörig förvaltare av egendomen kunde eljest komma att saknas, och
om nämnda inskränkning i mannens målsmanskap godkändes, kunde i brist av dylika
föreskrifter inträffa, att en hustruns borgenär icke ägde någon utväg alt
göra sin fordringsrätt mot henne gällande, då han till följd av berörda inskränkning
vore förhindrad att anhängiggöra talan mot mannen i dennes egenskap av målsman
för hustrun. Men anledning av denna anmärkning infördes i den kungl. propositionen
till 1898 års riksdag jämväl förslag till ändring av förevarande 19 kap. 4 § ärvdabalken.
Med den jämkning, som i riksdagen gjordes, innehåller nämnda lagrum nu
— jämte det ursprungliga stadgandet att, om någon för vanvett, slöseri eller andra
orsaker är ur stånd att vårda sitt gods, han skall ställas under förmyndare — det

492

Lag om ändring i ärvdabalken.

tillägg att, om det är hustru, mannen eller annan skall förordnas till god man att
utöva hennes rätt i avseende å egendoms förvaltning; att för gode mannen skall
gälla vad om förmyndares förvaltning, redovisning och ansvarighet finnes föreskrivet;
samt att vad lag stadgar angående förmånsrätt för omyndigs fordran hos
förmyndare jämväl skall äga tillämpning i avseende å hustruns fordran hos gode
mannen.

Det är ej fullt klart, vilken rättsställning en hustru, för vilken god man sålunda
förordnats, skall anses intaga. Att det är gode mannen, som i stället för hustrun
har att utöva den rätt till förvaltning av egendom, vilken enligt 9 kap. 1 § giftermålsbalken
i allmänhet tillkommer hustru, lär vara uppenbart. Därmed följer, att han å
hustruns vägnar äger söka och svara angående sådan egendom. Om man tolkar lagrummet
strängt efter ordalydelsen, skulle måhända gode mannens befogenhet anses
uttömd härmed. Han skulle sålunda i de fall, då enligt 9 kap. 2 § giftermålsbalken
hustrun har en viss medbestämmanderätt i avseende å åtgärder beträffande henne
enskilt tillhörig egendom, som står under mannens förvaltning, icke äga att utöva
denna medbestämmanderätt; och hustrun skulle icke såsom följd därav att god man
för henne förordnats vara betagen rätt att stifta gäld, utom för det fall att hon är
vanvettig, vilken omständighet naturligtvis under alla förhållanden hindrar henne
att ikläda sig gäldsförpliktelser. För en sådan tolkning kijnde måhända ock stöd
hämtas i högsta domstolens förut åberopade yttrande, som närmast föranlett stadgandet
i fråga. Icke desto mindre synes det vara synnerligen tvivelaktigt, om denna
tolkning är den riktiga.

Att man år 1898 icke ville ställa hustrun under förmyndare, kan uppenbarligen
förklaras av samma skäl som år 1886 av lagberedningen åberopades, nämligen att
därav skulle med hänsyn till mannens målsmanskap kunna uppkomma betänkliga kollisioner
mellan mannen och förmyndaren, i hvars befattning även inginge ett visst
målsmanskap. Men däremot förelåg icke någon anledning, varför man för de fall,
som i förevarande lagrum avses, skulle vilja förbehålla hustrun vare sig behörighet
att utöva medbestämmanderätt i avseende å mannens förvaltning av hennes enskilda
egendom eller rätt att stifta gäld. Tvärt om, de omständigheter, som berättiga till
förordnande av god man, påkalla i hög grad att hustrun icke måtte vidare få tillfälle
att utöva nämnda befogenheter. Vad särskilt angår stiftande av gäld, är det väl sant,
att i följd av 11 kap. 5 § giftermålsbalken hustruns gäldsförpliktelser icke skulle

Lag om ändring i ärvdaballcen. 49$

kunna göras gällande i det gode mannen ombetrodda godset och att enligt 19 § i lagen
om boskillnad, 17 § i förordningen om urarvagörelse och 9 § i lagen om bodelning
vid äktenskapsskillnad all betalningsskyldighet förefaller, om sedermera boskillnad
erhålles eller äktenskapet upplöses. Nämnda bestämmelser komma dock icke alls
i tillämpning, om godmanskapet upphör, innan boskillnad meddelas eller äktenskapet
upplöses; de avse ej heller vare sig s. k. hushållsgäld, som hustrun gör, eller
gäld, som hon ådrager sig efter boskillnad. Om det sålunda skulle var stridande
mot ifrågavarande stadgandes ändamål, att hustrun utan hinder av förordnande
för god man skulle hava ifrågakomna befogenheter, synes icke heller stadgandets
avfattning nödvändigt föranleda en sådan tolkning av detsamma. Under begreppet
hustrus rätt i avseende å egendoms förvaltning synes väl kunna hänföras även hennes
befogenhet att med mannen i vissa fall besluta om sådan förvaltning, och vad beträffar
gäldstiftelse har lagen i dess ursprungliga lydelse icke någon uttrycklig bestämmelse
om omyndigs inkapacitet i sådant hänseende. Den säger i 19 kap. 1 § ärvdabalken
om den, som ej fyllt tjuguett år, att han icke äger makt att själv förestå
sitt arv, och i förevarande paragraf, att den, som är ur stånd att vårda sitt gods,
skall ställas under förmyndare. Därmed måste ock från början hava följt att den
omyndige i allmänhet ej äger stifta gäld. Det har uppenbarligen ansetts, att den, som
på grund av sin ålder eller av annan orsak icke får förvalta sitt gods, i allmänhet jämväl
skall vara förhindrad ingå gäldförpliktelser. Det i 4 § av förordningen den 7 juni 1749
förekommande stadgandet om ogiltigheten av omyndigs skuldförbindelser lärer ingalunda
vara att anse såsom innefattande någon ny rättsgrundsats utan endast såsom en
förklaring av vad lagen förstår med omyndighet. Intet synes hindra att förevarande
paragraf i dess nya avfattning tolkas i överensstämmelse härmed. Då gift kvinna berövas
den henne eljest tillkommande rätt i avseende å egendoms förvaltning och denna
förvaltning i stället uppdrages åt en god man, bör detta, i överensstämmelse med vad
för andra fall nyss är sagt, anses innefatta att jämväl hennes rätt att med mannsn förfoga
over egendom och att stifta kontraktsgäld överflyttas på gode mannen, i den mån förmyndaren
i liknande fall träder i stället för myndlingen. Hon blir i allt att anse
jamnstalld med den, som förklarats omyndig. Gode mannen får väl ej fullt
samma stallning som en förmyndare, men detta beror ej därpå att hustrun får en
friare ställning än en omyndig förklarad, utan därpå att förmyndaren får dela
sin befogenhet med mannen, vars målsmanskap ansetts böra vara orubbat. I alla

494

T jag om ändring i ärvdabalken.

de fall, där mannen på grund av sitt målsmanskap äger bestämmanderätt, får således
gode mannen träda tillbaka, men eljest har han en förmyndares befogenhet. Att
man icke vid 1898 års lagändring uttryckligen utsade något om hustruns obehörighet
att efter det god man förordnats stifta gäld, såsom 1886 var föreslaget, kan
bero därpå, att stadgandet om god mans förordnande uppte gs icke, såsom enligt 1886
års förslag, i giftermålsbalken utan såsom ett tillägg till ärvdabalkens bestämmelse
om omyndiggörelse. En bestämmelse om hustrus obehörighet i förevarande avseende,
sådan som den år 1886 föreslagna, kunde uppenbarligen icke där intagas, utan att
samtidigt gåves uttryckliga bestämmelser om omyndigs inkompetens uti ifrågakomna
hänseende i allmänhet. Men på det ämnet hade man då ej anledning ingå.

Då emellertid lagen i förevarande hänseende icke är fullt klar, synes anledning
vara för handen att vidtaga en förtydligande lagändring. Och denna bestämmelse
bör gå ut på att hustru i förevarande fall icke får friare ställning än annan, som av
de i paragrafen omnämnda orsaker sättes under förmyndare. Beredningen har funnit
ett sådant stadgande lämpligen böra erhålla det av högsta domstolens pluralitet
vid granskningen av 1886 års förslag anvisade innehall, d. v. s. att även den gifta
kvinnan skall i fall, som här avses, ställas under förmyndare, dock att sådan anordning
icke skall verka inskränkning i det mannen tillkommande målsmanskap. Vidtages
en sådan ändring, blir utan vidare vad i de nu upprättade förslagen till lag om
äktenskaps ingående och upplösning samt. till lag om adoption säges om omyndig förklarad
tillämpligt å hustru, som ställts under förmyndare.

En påföljd av ändringen blir, att stadgandet i k. kungörelsen den 11 maj 1774
om kungörande i tidningarna av omyndiggörelse även i förevarande fall blir tillämpligt.
En bestämmelse om kungörande av god mans förordnande var ock 1886 föreslagen
av lagberedningen och synes i hög grad erforderlig, även om godmansförordnandet
blott skulle avse egendomsförvaltning i inskränkt bemärkelse, då ju ett sådant förordnande
i varje fall skall innefatta hinder för hustrun att avhända sig eller
eljest disponera över henne tillhörig egendom. Än mera nödig är den naturligtvis, om
hustrun skall vara inkapabel att ådraga sig kontraktsgäld.

495

Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 § och 13 kap. 1 § rätte gängsbnlken.

Enligt den nuvarande lydelsen av 10 kap. 8 § rättegångsbalken skall tvist om
trolovning, dess fullbordan eller skillnad däri handläggas av rätten i den ort,
där kvinnan har sitt hemvist, evad hon är kärande eller svarande, kvinnan dock
obetaget att söka mannen, där han finnes. Denna för kvinnan förmånliga forumregel
lärer böra till sin princip bibehållas, men måste erhålla ändrad avfattning
för att komma i samklang med bestämmelserna i 1 kap. av förslaget till lag om
äktenskaps ingående och upplösning. Jämväl utöver vad för detta ändamål varit
erforderligt hava vissa smärre redaktionella jämkningar företagits.

I 13 kap. 1 § rättegångsbalken har hänvisningen till bestämmelserna om skyldskaps-
och svågerlagshindren i 2 kap. giftermålsbalken ersatts med en hänvisning
till 2 kap. 7—9 §§ av den föreslagna lagen om äktenskaps ingående och upplösning.
Genom denna ändring vinnes, bland annat, full klarhet i den för närvarande
omtvistade frågan, huruvida även det s. k. oäkta svågerlaget är av betydelse
i förevarande hänseende; förslagets innebörd är den, att sådant svågerlag
ej i något tall skall äga verkan såsom domarejäv och följaktligen ej heller såsom
vittnesjäv (17 kap. 7 § rättegångsbalken).1

1 Jfr K. Maj:ta prop. n:r 8 till 1872 års riksdag samt rättsfall i N. J. A. 1890 s. 534.

496

Förslag till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§

strafflagen.

I 15 kap. 21 § strafflagen äro bestämmelser meddelade om straff för fader,
moder eller annan giftoman, som med våld eller hot tvingar kvinna till giftermål.
Den föreslagna nya lydelsen innefattar i flera hänseenden ändring av vad
sålunda stadgas. Om, såsom beredningen i särskilt betänkande föreslår, adoptionsinstitutet
införlivas med den svenska rätten, böra i fråga om ansvar för
tvång till giftermål adoptivföräldrar likställas med naturliga föräldrar. Och då
vidare i 5 kap. av förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning intagits
en allmän regel om den civilrättsliga betydelsen av sådant tvång, har det
synts riktigast att åt nu förevarande straffbestämmelse giva en lika vidsträckt
omfattning. Den bör sålunda drabba jämväl tvång, som övats av annan än giftoman
— framför allt tvång av den ena kontrahenten mot den andre —, samt tvång
icke blott mot den kvinnliga, utan också mot den manliga parten. Att mannen
och kvinnan här komma i åtnjutande av samma straffskydd lärer jämväl vara
påkallat därav att enligt nyssnämnda förslag giftomannainstitutet skall utsträckas
att gälla även beträffande omyndig man. Angående tvångets art har annan bestämmelse
ej ansetts erforderlig än den, att gärningen ej må åtalas, innan på
grund av tvånget blivit dömt till återgång av äktenskapet.

I sammanhang med nu nämnda ändringar beträffande lagrummets innehåll i
övrigt har straffsatsen undergått någon jämkning.

Nu gällande regler i 22 kap. 8 § strafflagen om straff för ''den, som bedrager
annan till giftermål, äro, liksom de civilrättsliga stadgandena i samma ämne,
kasuistiskt hållna och därför icke tillräckligt omfattande. Då nu beredningen
vid utarbetande av bestämmelser om återgång av äktenskap sökt giva uttömmande
regler angående betydelsen av misstag och svek vid äktenskaps ingående,
har det varit nödigt att underkasta nyssnämnda lagrum en motsvarande omarbet -

497

Lag om ändring av strafflagen.

ning. Därvid har uteslutits vad i första stycket stadgas om straff för förledande
på visst sätt till äktenskapsavtal. Denna bestämmelse, som tillkommit på en tid,
då det förberedande äktenskapsavtalet ännu ansågs äga en helt annan innebörd
än i våra dagar,1 saknar i det närmaste motsvarighet i främmande modern lagstiftning
och torde, med sin begränsade räckvidd, icke äga nämnvärd praktisk
betydelse. För det fall att äktenskaptsavtalet för mannen tjänat såsom medel
att förmå kvinnan till lägersmål, bör emellertid straff inträda, och en bestämmelse
därom har därför i förslaget upptagits, avfattad efter mönstret av lagkotnmitténs
och ''äldre lagberedningens regler i samma ämne och till sin innebörd mera omfattande
än den föreskrift, som nu återfinnes i paragrafens andra stycke.

Med bedrägeri till giftermål har i förslaget likställts det fall att någon gifter
sig med den, som till följd av sinnessjukdom, tillfällig sinnesförvirring eller annan
sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga.

I tredje stycket av nu förevarande paragraf har upptagits ett stadgande om
straff för den, som mot bättre vetande avgiver falsk utsaga i sådan försäkran,
som föreskrives i 3 kap. 2 § 5, 6 och 7 mom. i förslaget till lag om äktenskaps
ingående och upplösning.

Beträffande rätten att åtala brott, som avses i 22 kap. 8 § i dess nu föreslagna
avfattning, hava i 21 § av samma kapitel intagits vissa föreskrifter. Det i andra
stycket av förstnämnda lagrum omförmälda brottet må enligt förslaget ej åtalas
av annan än målsägande, och med avseende å bedrägeri till giftermål och därmed
likställda förbrytelser föreslås en regel, motsvarande den beträffande tvång
gällande, eller att åtal ej må äga rum, innan till återgång blivit dömt. Sistnämnda
föreskrift har ansetts påkallad av hänsyn särskilt till vad i förslaget till
lag om äktenskaps ingående och upplösning stadgas om förlust i vissa fall av
rätt till återgångstalan; då dylik rätt icke längre föreligger, lärer straffrättsligt
ansvar även böra vara uteslutet.

I sitt den 31 december 1910 avgivna betänkande har reglementeringskommittén
föreslagit att straff måtte stadgas för den, som utsätter annan för fara
att bliva smittad av könssjukdom; och har kommittén därvid ansett straff

1 Se lagutskottets utlåtande n:r 40 vid 1856—1858 årens riksdag s. 30.

63—123787.

498

Lag om ändring av strafflagen.

böra drabba jämväl make, som på nämnda sätt förbryter sig mot andra maken.
Beredningen anser ock, i motsats till medicinska fakulteten, att om bestämmelse i
ämnet meddelas, den bör avse jämväl sistnämnda fall.

Kommittén har vidare uttalat sig för eu höjning av de i 18 kap. 7 § strafflagen
stadgade åldersgränser och för detta straffbuds utvidgande till att omfatta
jämväl mankön ävensom för en motsvarande höjning av åldergränsen i 15 kap.
18 och möjligen även 6 och 8 §§ strafflagen. Kommittén har emellertid ansett
frågan om höjning av åldersgränserna i förstnämnda lagrum så nära sammanhänga
med spörsmålet om den för kvinnan gällande äktenskapsåldern, att kommittén
funnit sig icke böra framlägga något formligt förslag i ämnet, då spörsmålet om
åldern för äktenskaps ingående vore under omprövning i lagberedningen. De av
kommittén berörda frågorna torde dock ej böra i nu förevarande sammanhang
upptagas till lösning, utan synes detta böra ske vid en framtida mera allmän
revision av bestämmelserna om sedlighetsbrott.

Det kan förtjäna att i detta sammanhang anmärkas, att, om äktenskap blivit
ingånget i strid mot indispensabelt hinder på grund av släktskap eller svågerskap,
ett mellan makarna övat könsumgänge alltjämt blir att bestraffa enligt
reglerna i 18 kap. 1—3 §§ strafflagen. Visserligen skall jämlikt 5 kap. av förslaget
till lag om äktenskaps ingående och upplösning även ett äktenskap, som
är behäftat med återgångsskäl, i allmänhet under sitt bestånd medföra samma
verkan som varje annat äktenskap, till den del annat ej stadgas. Utan stöd av
uttrycklig bestämmelse lärer dock vara klart, att ett äktenskap, som är slutet
under omständigheter, varom här är fråga, och på den grund skall genom allmänna
åklagarens inskridande bringas att upphöra, icke enligt förslagets mening
skall betaga ett könsumgänge mellan makarna dess karaktär av rättsstridig handling.
Hava åter mannen och kvinnan låtit sig viga i strid mot det dispensabla
förbudet mot äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling, bliver förhållandet
ett annat. Åsidosättandet av detta hinder är enligt förslaget icke återgångsskäl,
och ett umgänge makarna emellan kan då ej he ler föranleda straffrättsligt
ansvar.

499

Förslag till lag om ansvar för vigselförättarc i vissa fall.

I en skrivelse av den 17 februari 1910 bar justitieombudsmannen fäst Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet därå att bestämmelserna i 25 kap. 4 § strafflagen allenast
kava avseende å präst, men ej å borgerlig vigselförrättare, och ifrågasatt rättelse
i detta hänseende. Att göra sagda lagrum med dess stränga straffbestämmelse
tillämpligt jämväl å civila tjänstemän synes dock knappast gå för sig. Snarare
borde det övervägas, om ej straffet för präst borde nedsättas. Denna fråga har
dock ansetts kunna anstå i avvaktan på den förestående strafflagsrevisionen.

Borgerlig vigselförrättare, som är tjänsteman, kan drabbas av straff enligt 25
kap. 16 eller 17 § strafflagen. Behörighet att förrätta borgerlig vigsel skall emellertid
enligt 4 kap. 5 § av förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning
och enligt 6 § av förslaget till lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför
svensk myndighet i utlandet kunna genom särskilt förordnande anförtros åt personer,
som ej innehava ämbetsställning. Beträffande dem erfordras alltså straffbestämmelser.
Och då nu gällande stadganden om ansvar för präst inom främmande
trossamfund i hans egenskap av vigselförrättare äro i viss mån ofullständiga,
har jämväl funnits lämpligt att, med upphävande av dessa bestämmelser,
i straffrättsligt hänseende likställa sådan präst med särskilt förordnad vigselförrättare.

500

Förslag till lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande

äktenskaps ingående

och

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 15: 0 i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Enligt gällande praxis antages det, att prästs beslut i fråga om lysning och
vigsel må överklagas hos domkapitlet, och att talan mot domkapitlets beslut ma
föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement. Däremot torde det vara
ovisst vad som gäller angående klagan över beslut av borgerlig vigselförrättare
inom riket eller av diplomatisk eller konsulär ämbetsman, som bar behörighet att
förrätta vigsel eller handlägga frågor om äktenskapscertifikat. Till undanröjande
av all tvekan bar beredningen utarbetat förslag till bestämmelser omfattande
alla de fall, då talan mot beslut i hithörande ärenden kan ifrågakomma. Vad
angår beslut av präst har talan ansetts såsom hittills böra fa fullföljas bos domkapitlet.
Däremot synes åtgärd av borgerlig vigselförrättare inom riket böra
prövas av Konungens befallningshavande. År det fråga om beslut av myndighet
utom riket eller av kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet, lärer någon
mellaninstans ej lämpligen tillskapas utan besvär få föras direkt bos Konungen
i vederbörande statsdepartement, där ock talan bör få fullföljas mot domkapitlets
eller Konungens befallningshavandes beslut. För fullföljden bar icke
ansetts behöva stadgas någon viss tid utom vad angår klagan över beslut av
domkapitlet eller Konungens befallningshavande.

Hos Konungen fullföljda mål av förevarande art äro tydligen av beskaffenhet
att böra prövas av regeringsrätten. I 2 § 15:o av lagen om regeringsrätten upptagas
såsom föremål för regeringsrättens prövning bland annat mål om lysning
till äktenskap, skillnad i trolovning och utfärdande av skiljebrev. Ett antagande
av beredningen förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning medför att
beslut om skillnad i trolovning och utfärdande av skiljebrev icke vidare skola
förekomma. Vad förevarande moment innehåller om prövning av besvär i sådana
mål bör alltså utgå. Däremot bör stadgandet i övrigt fullständigas, så att det
kommer att omfatta alla de nu ifrågavarande målen.

501

Förslag till lag om upphävande av g 29 i ridderskapets och adelns privilegier

den ltt oktober 1723.

För motiven till detta lagförslag har redogjorts vid 2 kap. 4 § i förslaget till
lag om äktenskaps ingående och upplösning.

502

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Till vinnande av överensstämmelse med beredningens förslag till lag om äktenskaps
ingående och upplösning äro vissa jämkningar i nu förevarande lag av nöden.
I allmänhet har beredningen inskränkt sig till att här vidtaga de ändringar,
som för nämnda syfte erfordras; anledning till en mera vittgående revision
av lagens bestämmelser har icke förelegat.

Då enligt ^beredningens nyssnämnda förslag äktenskap må med Konungens tillstånd
ingås mellan ett syskon och det andras avkomling, lära tillräckliga skäl ej
föreligga att upprätthålla detta hinder beträffande utländsk undersåte, vilken
enligt den lag, som i allmänhet är bestämmande för hans rätt att ingå äktenskap,
äger gifta sig utan hinder av sådan skyldskap. Härav har föranletts en
ändring i 1 kap. 2 §. Yad i 3 § av samma kapitel säges om jävs anförande och
prövning har uteslutits, då enligt de föreslagna bestämmelserna angående lysning
den nu stadgade jävsproceduren är avsedd att försvinna.

Enligt 1 kap. 4 § i dess nuvarande lydelse och 1 § i förordningen den 8 juli 1904,
huru utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet, ma
styrka, att hinder mot det äktenskaps avslutande ej är för handen, åligger det sådan
utlänning att med intyg av behörig myndighet i hemlandet visa, dels huruvida dess
lag innehåller föreskrifter om lysning för det fall att undersåte i den stat vill
ingå äktenskap utom sitt hemland, dels ock, där sådan lysning är stadgad, att
den ägt rum eller att befrielse därifrån vunnits. Anledningen till detta stadgande
har varit, att enligt vissa främmande staters lagar försummelse av lysning
i hemlandet föranleder ogiltighet även av ett inom annat land mellan statens undersåtar
ingånget äktenskap, och att den internationella konventionen angående
villkoren för äktenskaps giltighet medgiver denna påföljds tillämpande. Kon -

5oa

Lag om äktenskap och förmynderskap.

ven tion en påbjuder emellertid icke övervakande av att hemlandets föreskrifter angående
lysning efterlevas, och då det visat sig stundom föranleda svårigheter för
utlänningar, som här vilja träda i äktenskap, att styrka vilken ståndpunkt hemlandets
lag intager i nu förevarande fråga,1 har beredningen ansett dem böra
fritagas från denna börda och i stället gjort skyldigheten att förete intyg om lysning
i hemlandet eller därifrån vunnen dispens beroende av att Konungen beträffande
undersåtar i viss stat meddelat förordnande om sådan skyldighet. Det ankommer
sålunda enligt förslaget på Konungen att tillse det den främmande lagstiftningen
vinner efterföljd. På denna väg synes erforderlig ordning och reda
kunna vinnas utan att kontrahenterna onödigtvis betungas. I 4 § har vidare, liksom
i 2 kap. 1 och 2 §§, terminologien i viss mån ändrats till överensstämmelse
med 5 kap. av förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning. Omredigeringen
av 1 kap. 7 och 8 §§ har sin grund däri att, enligt vad beredningen
i annat sammanhang föreslår, borgerlig vigsel i vissa fall skall kunna å utrikes
ort äga rum jämväl inför annan svensk myndighet än diplomatisk eller
konsulär ämbetsman.

Om, såsom beredningen föreslår, institutet skillnad till säng och säte skall försvinna
ur vår lagstiftning och bestämmelser om separation i stället införas, måste
3 kap. i vissa delar ävensom 5 kap. 2 och 4 §§ erhålla ändrad lydelse. Och
3 § i förstnämnda kapitel, vilket lagrum bestämmer Konungens behörighet att meddela
skillnad i äktenskap mellan främmande stats undersåtar, måste helt och hållet
utgå, därest frågor om äktenskapsskillnad för framtiden städse skola handläggas
av domstol.

Till de regler, som sammanhänga med stadgandena om skillnad till säng och
säte, hör 3 kap. 4 §. I art. 6 av konventionen angående äktenskapsskillnad och ständig
skillnad till säng och säte heter det: »Äro makar icke berättigade att väcka
talan om äktenskapsskillnad eller om ständig skillnad till säng och säte i det land,
där de hava sitt hemvist, må de dock var för sig hos behörig myndighet i det
land begära vidtagande av de provisoriska åtgärder, som det landets lag stadgar
med avseende å upphörande av makarnas samliv. Dessa åtgärder skola vidmakthållas,
om de inom ett år varda bekräftade av nationell myndighet; de må ej

1 Se härom motion vid 1913 åTS riksdag av herr E. Klefbeek och riksdagens skrivelse n:r 58
samma år; nedan s. 513. *

504 Lag om ändring i lagen om internationella förhållanden rörande äktenskap.

fortvara längre tid än lagen å makarnas hemort tillstädjer». Sådana provisoriska
åtgärder, som här avses, äro okända för vår gällande rätt. Det har emellertid
ansetts att enahanda syfte kan vinnas genom ådömande av skillnad till säng och
säte, ehuru bestämmelserna därom närmast fullfölja helt andra ändamål. På den
grund har i 3 kap. 4 § av förevarande lag stadgats, att även sådana i vårt
land bosatta utlänningar, som ej här kunna bliva i sitt äktenskap skilda, må
vinna skillnad till säng och säte samt att härvid, där talan om äktenskapets upplösning
eller ständig skillnad till säng och säte är anhängiggjord i hemlandet, ej
må gälla såsom villkor att varningar föregått; då skillnad till säng och säte sålunda
ådömes utan att varningar ägt rum, skall dock domen upphöra att äga
tillämpning, där den i makarnas hemland väckta talan blivit återkallad eller ogillad.
Dessa stadganden måste naturligtvis upphävas i sammanhang med de grundläggande
reglerna angående skillnad till säng och säte. Men i 7 kap. 13 § av
förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning återfinnas föreskrifter
angående ett provisoriskt hävande av sammanlevnaden mellan makar, och om förslaget
i denna del antages, blir vårt land jämlikt den anförda konventionsbestämmelsen
förpliktat att tillämpa enahanda regler beträffande utlänningar, även om
de ej här kunna vinna separation eller skillnad. De härav påkallade bestämmelserna
hava införts i 3 kap. 3 § av förevarande lag. Då enligt nyssnämnda stadgande
i 7 kap. 13 § provisoriskt förordnande kan meddelas allenast under rättegång
om äktenskaps upplösning eller separation, har det synts riktigast att för
nu ifrågavarande fall göra rätten att vinna sådant förordnande beroende av att
talan om äktenskapsskillnad eller separation är anhängiggjord i makarnas hemland.
I förslaget säges uttryckligen att förordnandet skall upphöra att gälla, om
den i hemlandet väckta talan återkallas eller ogillas, och utan särskilt stadgande
lärer vara tydligt att påföljden bliver densamma, därest denna talan bifalles. I
överensstämmelse med konventionens innehåll är vidare förordnandets giltighet
gjord beroende av att det inom ett år bekräftas av behörig myndighet i hemlandet;
sker ej så, upphör det att gälla med utgången av nämnda tid.

Därest lagstiftningen om äktenskaps ingående och upplösning genom antagande
av nu uppgjorda förslag i sagda ämne blir i det väsentliga överensstämmande

Lag om ändring i lagen om internationella förhållanden rövande äktenskap. 505

inom de tre nordiska länderna, synas avgöranden i äktenskapsmål inom vart av
de tre länderna böra erhålla ett vidsträcktare erkännande i de bägge andra än
som eljest tillkommer sådana avgöranden av främmande myndighet. Att upptaga
regler härom i föreliggande lag har icke ansetts lämpligt, då den bör bibehålla
sin karaktär av allmänt gällande norm för internationella förhållanden.

De delegerade, som vid uppgörande av sina förslag starkt kännt behovet av
särskilda bestämmelser i berörda hänseende, hava förty enats om att framhålla
önskvärdheten därav att förhandlingar om åstadkommande av överenskommelser
mellan de tre länderna i detta ämne upptagas.

64—123787,

506

Förslag till lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet

i utlandet.

Detta förslag är avsett att träda i stället för nu gällande lag om äktenskaps
avslutande inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet.-

Att i förslaget nya bestämmelser meddelas om hindersprövningen, om viss tid
för vigsels förrättande efter det kungörande eller lysning skett samt om vigselformen
sammanhänger med vad 3 och 4 kap. av förslaget till lag om äktenskaps
ingående och upplösning innehålla.

Även i andra hänseenden skiljer sig emellertid förslaget från nämnda lag. Enligt
denna skall kungörelse om det tillämnade äktenskapet, där så ske kan, på
sökandenas bekostnad införas ej mindre i tidning inom den ort, där den myndighet,
som skall förrätta giftermålet, har sitt säte, än även, ifall någon av kontrahenterna
har eller inom ett år före det begäran om giftermåls förrättande
framställdes haft sitt hemvist å annan ort, i tidning inom sådan ort. Med avseende
närmast å det kungörande, som i enahanda former skall föregå utfärdandet
av äktenskapscertifikat, framhöll svenske ministern i Rom i skrivelse till
ministern för utrikes ärendena den 23 april 1908, att kungörelsens införande i
tidning inom myndighetens residensort, då sökanden hade sitt hemvist å annan
ort, icke kunde väntas medföra någon nytta men väl förorsakade sökanden kostnad
och tidsförlust, och hemställde på den grund, huruvida icke en lagändring
borde vidtagas i det syfte att sådant offentliggörande blott erfordrades å den ort,
där sökanden har eller inom ett år före ansökningen hatt sitt hemvist. I anledning
av denna framställning inhämtades yttranden från flertalet svenska beskickningar
samt från svenska konsulatet i Hamburg, och blev därvid det väckta förslaget
enhälligt tillstyrkt. Samma önskemål har sedermera framförts av svenske
ministern i Bryssel och Haag i skrivelse till ministern för utrikes ärendena den

507

Lag om äktenskaps ingående inför svensk myndighet i utlandet.

5 april 1910. Beredningen har även ansett övervägande skäl tala för att i den
nya lagstiftningen utelämna vad nu stadgas om kungörande i tidning inom den
ort, där vederbörande myndighet har sitt säte.

Enligt den nu gällande rätten skall mellan svenska undersåtar å utrikes ort
slutet äktenskap här i riket anses vara i behörig form avslutat, om det är ingånget i
form, som lagen å giftermålsorten föreskriver; om det slutits inför diplomatisk
eller konsulär ämbetsman i främmande stats tjänst i enlighet med den statens
lag, under förutsättning att den stat, å vars område giftermålet skett, icke förvägrat
ämbetsmannen att förrätta giftermål; om det ingåtts inför svensk diplomat
eller konsul, som erhållit Konungens uppdrag att förrätta vigsel; eller om
giftermålet förrättats av präst inom svenska kyrkan i enlighet med svensk lags
föreskrifter. Emot dessa regler har anmärkts, att svenska medborgare, som äro
bosatta i vissa mindre civiliserade eller endast föga koloniserade länder, vilkas
former för äktenskaps ingående ej äro tillgängliga för främlingar eller för dessa
te sig alltför motbjudande, sakna möjlighet att utan synnerlig uppoffring av tid
och penningar varda förenade i ett enligt svensk lag gällande äktenskap. Särskilt
har detta ansetts gälla i avseende å de svenska missionärer, söm hava sin
verksamhet i det inre av Kina, då de i allmänhet ej äga tillgång till vigselförrättare
å närmare håll än i Shanghai, dit många av dem hava flera veckors resa;
det har också inträffat att sådana missionärer sett sig nödsakade att låta sig viga
på sätt som ej äger laga verkan i hemlandet. Frågan om rättelse i nu berörda
hänseende bragtes år 1910 under kyrkomötets prövning genom motion,1 vari hemställdes
om skrivelse till Konungen med anhållan om åtgärder för sådan ändring
i 1904 års lag om äktenskaps avslutande inför diplomatisk eller konsulär myndighet
i utlandet, att uppdrag till giftermåls förrättande enligt denna lag kunde
anförtros icke blott åt svensk diplomat eller konsul, utan även åt annan svensk
man, som Konungen kunde finna lämplig. Kyrkomötet ansåg emellertid motionen
avse ett ämne, som icke kunde av mötet till prövning upptagas. Vid 1911 års
riksdag väcktes jämväl förslag om lagändring av nyssnämnda innebörd.2 Lagutskottet
hemställde i anledning härav att riksdagen måtte i skrivelse till Konungen
anhålla om utredning av detta spörsmål och ansåg det därvid böra övervägas,

1 Av hr P. Waldenström.

2 Motion av hr J. Byström.

508 Lag om äktenskaps ingående inför svensk myndighet i utlandet.

huruvida ej för det ifrågavarande ändamålet kunde vara tillfyllest att, medan
hindersprövningen förbehölles vederbörande beskickning eller konsulat, uppdrag
att förrätta giftermålet vid förefallande behov kunde lämnas åt lämplig person i
eller i närheten av kontrahenternas vistelseort, varvid borde tillses, att denne med
avseende å uppdraget bleve underkastad vanligt ämbetsmannaansvar enligt reglerna
i 25 kap. 22 § strafflagen. Utlåtandet bifölls av andra, men avslogs av första
kammaren. Behovet av en lagändring i detta stycke har sedermera ytterligare
betonats i tvenne underdåniga skrivelser av svenska missionsförbundet den 25
september 1911 och den 28 maj 1912. I utlåtanden över den förstnämnda av dessa
båda skrivelser hava såväl ärkebiskopen som svenska kyrkans missionsstyrelse
tillstyrkt åtgärder i det angivna syftet. Ärkebiskopen ansåg dock den i skrivelsen
föreslagna utvägen, att Konungen finge befullmäktiga även annan lämplig person
än diplomat eller konsul till giftermåls förrättande, vara mindre lämplig, då därigenom
skulle tillvägabringas äktenskap, vilka hade giltighet endast i Sverige,
men i utlandet allenast, om det icke efterfrågades, på vad sätt de kommit till
stånd; för ändamålet syntes ingen annan utväg stå öppen, än att antingen missionsförbundet
läte några av sina missionärer prästvigas eller ock Konungen på
olika orter i Kina förordnade konsulära ämbetsmän och tilldelade dem rätt att
avsluta äktenskap. Slutligen har ministern för utrikes ärendena i skrivelse till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 14 november 1911 framhållit
att med lagens nuvarande avfattning uppdrag att förrätta vigsel ansetts böra
meddelas allenast lönade diplomatiska och konsulära ämbetsmän och att svårigheterna
för i Ostasien bosatta svenskar att erhålla laga vigsel därigenom knappt kunde
sägas vara avhjälpta. Betänkligheterna emot att såsom vigselförrättare anlita
olönad konsul skulle emellertid betydligt förminskas, därest hindersprövningen
kunde efter Konungens förordnande för visst fall överflyttas å överordnad lönad
diplomatisk eller konsulär ämbetsman inom det land, där konsuln vore anställd.
Denna prövning förutsatte tydligen ett visst mått av kunskap om svensk lag,
vilken i regel icke förefunnes hos olönade konsuler, särskilt då de vore av utländsk
nationalitet, vilket ofta vore fallet särskilt i Ostasien.

De önskemål, vilka sålunda från skilda håll uttalats, förtjäna enligt beredningens
mening att beaktas. I 5 § av nu förevarande förslag har därför upptagits en bestämmelse
av innehåll att, då uppdrag att förrätta vigsel meddelas underordnad

La<j om äktenskaps ingående inför svensk myndighet i utlandet. 509

konsulär ämbetsman, Konungen äger anförtro åt honom överordnad diplomatisk
eller konsulär ämbetsman att pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter, och att
ombesörja äktenskapets kungörande. Men beredningen har ansett sig icke böra inskränka
sig till förslag om en sådan ändring, som skulle möjliggöra att giva vigselbefogenhet
jämväl åt olönade konsuler. Vad särskilt förhållandena i Kina angår,
lärer utväg att förordna konsuler i det inre av landet icke förefinnas; och vid
sadant förhållande skulle de överklagade olägenheterna icke genom en dylik
ändring kunna avhjälpas. Förslaget innehåller därför i 6 §, att om svenska
undersåtar vistas å ort utom Europa, avlägsen från svensk beskickning eller
konsulat, Konungen skall äga förordna svensk undersåte, som ej är diplomatisk eller
konsulär ämbetsman, att å den ort förrätta vigsel, dock endast mellan svenska undersatar.
I sistnämnda fall skola hindersprövning och kungörande städse ombesörjas
av diplomatisk eller konsulär ämbetsman, som av Konungen därtill utses. Att
sålunda bekläda jämväl annan än diplomatisk eller konsulär ämbetsman med vigselbehörighet
är visserligen förenat med en olägenhet så tillvida som ett äktenskap,
slutet utom kontrahenternas hemland i de former, som detta lands lag föreskriver,
enligt konventionen angående villkoren för äktenskaps giltighet är tillförsäkrat
internationellt erkännande allenast under förutsättning att det är ingånget inför
sådan ämbetsman. Då nu konventionen syftar till att de komplikationer må undvikas,
som kunna uppstå, när en och samma förbindelse räknas såsom äktenskap
i ett land, men ej i ett annat, kunde det synas mindre lämpligt att öppna en
möjlighet för tillkomsten av sådana förbindelser. Enligt konventionen är det dock
en var av de kontraherande staterna städse medgivet att hålla för gillt ett
äktenskap, slutet i den form, som är föreskriven i vardera makens nationella lag,
Med hänsyn till denna bestämmelse har i vår gällande lagstiftning giltighet tillerkänts
giftermål mellan svenska undersåtar, som å utrikes ort förrättats av präst
inom svenska kyrkan i enlighet med svensk lags föreskrifter. Sistnämnda regel
kan icke sägas vara av behovet mera påkallad än den här föreslagna; tillräcklig
lättnad i nu förevarande hänseende lärer nämligen icke lämpligen kunna, på sätt
ärkebiskopen i sitt anförda utlåtande antytt, beredas inom ramen a gällande
lagstiftning. Och då det nu ifrågavarande stadgandet, vilket blott i sällsyfita undantagsfall
skall vinna tillämpning, allenast avser vigsel mellan svenska undersåtar,
lärer faian för internationellträttsliga förvecklingar vara synnerligen begränsad.

510

Lag om äktenskaps ingående inför svensk myndighet i utlandet.

Att vigselbehörighet i detta fall han anförtros åt person, som ej är ämbetsman,
överensstämmer med den uppfattning, som kommit till uttryck i 4 kap. 5 § av förslaget
till lag om äktenskaps ingående och upplösning och torde ej vara ägnat att
väcka betänklighet, om frågan angående ansvar för sådan vigselförrättare ordnas,
på sätt beredningen i annat sammanhang föreslår.

511

Förslag till förordning, huru svensk undersåte, som vill träda i äktenskap
inför utländsk myndighet, må erhålla äktenskaps-certiflkat.

De avvikelser från den gällande rätten, vilka detta förslag åsyftar, föranledas
i mycket av de nya regler, beredningen föreslår angående lysning till äktenskap.
Emellertid hava även vissa ändringar vidtagits, som ej betingas av sambandet
med nämnda regler. För det fall att certifikat skall utfärdas av präst bar sålunda
det kungörande i tidningarna, som för närvarande är stadgat, ersatts med ett offentliggörande
i samma form som vid lysning. Mot den nu gällande ordningen i detta
hänseende hava'' i den förut berörda motionen vid 1913 års riksdag vissa anmärkningar
framställts, och riksdagen har i anslutning härtill i sin skrivelse ifrågasatt,
huruvida annonseringen kan anses påkallad av verkligt behov eller om densamma,
åtminstone under vissa omständigheter, skulle kunna eftergivas. Härvid lärer
hava åsyftats att äktenskapscertifikat skulle kunna, alltid eller i vissa fall, utfärdas
utan att den tillämnade förbindelsen blivit i någon form kungjord. Något hinder
mot att låta kungörandet helt bortfalla möter ej heller i Haagkonventionens bestämmelser.
Men väl vore det stridande mot grunderna för vad förslaget till lag
om äktenskaps ingående och upplösning innehåller angående kungörande av äktenskapsbetyg
och lysnings avkunnande, om svensk undersåte, som vill träda i äktenskap
inför utländsk myndighet, skulle få sin rätt att ingå äktenskapet vitsordad,
utan att hans avsikt blivit offentliggjord och tillfälle berett till'' anmälan
om möjligen föreliggande hinder. Att för detta ändamål påbjuda annonsering i
tidningarna jämväl då certifikat skall utfärdas av präst, lärer emellertid knappast
vara riktigt. Då kungörandet i andra närstående fall skall äga rum i kyrkan,
synes följdriktigheten kräva att så sker även här; på detta sätt undvikas även

de särskilda kostnader för sökanden, som äro förenade med ett offentliggörande
i préssen.

512

Förordning, huru svensk undersåte må erhålla äktenskaps-certifikat.

I 3 §, som handlar om certifikats utfärdande av diplomatisk eller konsulär
ämbetsman, har, liksom i 3 § av förslaget till lag om äktenskaps ingående i vissa
fall inför svensk myndighet i utlandet och på de skäl, som anförts i avseende å
sistnämnda lagrum, uteslutits vad i nu gällande rätt stadgas angående annonsering
i tidning inom den ort, där myndigheten har sitt säte.

513

Förslag till förordning, huru utländsk undersåte, som Till träda i äktenskap
inför svensk myndighet, må styrka, att hinder mot det äktenskaps
avslutande ej är för handen.

Enligt nu gällande bestämmelser har utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap
inför svensk myndighet, att med intyg av behörig myndighet i den stat,
han tillhör, styrka, att enligt lagen i sagda stat hinder ej finnes mot avslutande
av det tilltänkta äktenskapet. Erfarenheten har emellertid visat, att det i många
fall är svårt, stundom omöjligt att anskaffa dylikt intyg, bland annat emedan
myndighet, som är behörig att utfärda sådant, i vissa länder saknas. Detta förhållande
betonades med skärpa av Stockholms stads konsistorium i underdånig
skrivelse den 11 september 1908 ävensom i den förut berörda motionen vid 1913
ars riksdag, och riksdagen, som ansåg en ordning, ägnad att mera verksamt befordra
möjligheten för här i riket vistande utländska undersåtar att, då de så
önska, här träda i äktenskap, vara såväl ur humanitär och social som från den
allmänna moralens synpunkt i hög grad önskvärd, anhöll i sin skrivelse att nu
gällande lagstiftning på detta område måtte underkastas en omarbetning. Beträffande
innehållet av de nya bestämmelserna i ämnet ville riksdagen ej närmare
uttala sig, men erinrade dock att i vissa främmande länder såsom yttersta medel
för styrkande av hinderslöshet medgivits användande av ed och ansåg det böra
övervägas, huruvida även i vårt land bevisning i angivna hänseende skulle kunna
förebringas på nämnda sätt eller genom annan i bindande form avgiven förklaring.

Beredningen har trott den enklaste och mest konsekventa lösningen av denna
fråga vinnas därigenom att utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap inför
svensk myndighet, tillerkännes rätt att styrka sin hinderslöshet med tillämpning
såvitt möjligt av samma principer, som ligga till grund för 3 kap. av förslaget
till lag om äktenskaps ingående och upplösning. Naturligtvis bör vitsord alltjämt

65—123787.

514 Förordning, huru utländsk undersåte må styrka, att hinder ej år för handen.

tillerkännas intyg av behörig myndighet i sökandens hemland angående hans rätt
att enligt dess lag ingå äktenskap, men beredningen föreslår av berörda skäl att
sådant intyg må kunna ersättas med viss annan bevisning. Då prövningen i främsta
rummet skall avse, huruvida sökanden enligt sitt hemlands lag är berättigad att
ingå äktenskapet, måste härvid till en början fordras intyg av myndighet i hemlandet,
vilka äktenskapshinder i dess lag äro stadgade; att anskaffande av sådant intyg
skall föranleda nämnvärd svårighet lärer man ej behöva frukta. Sökanden skall
vidare, så framt ej hindersprövningen skall företagas av präst, som för kyrkoböckerna
i församling, varest sökanden är kyrkoskriven, och som följaktligen i dessa
har material till frågans bedömande, förebringa sådant äktenskapsbetyg, som i 3
kap. 2 § 1 mom. av förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning sägs,
eller, om han varken är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling, det motsvarande
intyg av utländsk registerförare han kan anskaffa; härutinnan skall alltså
gälla detsamma som angående hindersprövning i allmänhet. Vilka handlingar som
ytterligare kunna vara erforderliga till styrkande av frihet från vissa i hemlandets
lag till äventyrs stadgade hinder, kan ej på ett uttömmande sätt angivas.
Beredningen har därför måst inskränka sig till att angiva exempel på sådana
hinder, beträffande vilka särskild bevisning skall avfordras sökanden, och är det
förslagets mening att såväl vid avgörande huruvida frihet från visst hinder skall
särskilt styrkas som vid bedömande av den förebragta bevisningen de grundsatser
skola tjäna till ledning, som kommit till uttryck i 3 kap. av merberörda förslag.
Då det emellertid lägges i den prövande myndighetens skön att avgöra, vilken
bevisning i det särskilda fallet skall krävas, lärer det icke behöva ifrågakomma
att utlänningar varda av blott formella grunder uteslutna från möjligheten att
gifta sig här i riket.

Oavsett vad som gäller enligt hemlandets lag, må äktenskap ej inför svensk
myndighet ingås av utländsk undersåte, som är gift eller med sin trolovade på
visst sätt besläktad eller besvågrad. Till bevis om frihet från sistnämnda hinder,
vilket enligt den gällande rätten så till vida är mera omfattande än enligt förslaget
som det för närvarande även avser äktenskap mellan ett syskon och det
andras avkomling, skall det intyg om rätt att enligt hemlandets lag ingå äktenskapet,
vilket nu städse fordras, särskilt angiva, huruvida mellan dem, som vilja
gifta sig, veterligen finnes skyldskap eller svågerlag samt, där sådan förvantska

Förordning, huru utländsk undersåte må styrka, att hinder ej år för handen. 515

är kunnig, dess beskaffenhet. Även anskaffande av intyg i detta hänseende har
emellertid visat sig förenat med synnerliga svårigheter. Enligt förslaget är utländsk
undersåte ej heller i något fall skyldig förete sådant intyg, men väl skall
det åligga honom, lika väl som svensk medborgare, att i skriftlig försäkran på
heder och samvete dels uppgiva, huruvida han förut ingått äktenskap, dels betyga
att, såvitt honom är veterligt, de trolovade ej äro så besläktade eller besvågrade,
som i 2 kap. 7 eller 9 § av lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs.
Bliver det, genom denna försäkran eller eljest, kunnigt att han förut ingått äktenskap,
och utvisa ej handlingarna att äktenskapet blivit genom makens död eller
annorledes upplöst, skall han jämväl styrka att så skett.

Såsom beredningen i annat sammanhang redan omnämnt, äger enligt förslaget
Konungen förordna, att medborgare i viss främmande stat ej må träda i äktenskap
inför svensk myndighet, innan visat varder att lysning i laga ordning ägt rum i
hemlandet eller att befrielse därifrån vunnits. Angående arten av den bevisning,
som härutinnan skall avkrävas sökanden, meddelas inga närmare föreskrifter, utan
äger myndigheten även i detta hänseende fri prövningsrätt.

Enligt 3 §, som bibehållits i sin förutvarande lydelse, kunna efter överenskommelse
med främmande stat avvikande bestämmelser träffas i de hänseenden, om vilka
här är fråga. Sålunda kan i denna ordning i avseende å undersåtar i viss stat
föreskrivas, att sadant intyg, som under 1 § 1) sägs, ej skall vara erforderligt
eller att de handlingar, som i 1 § 3) avses, skola vara av viss närmare angiven
beskaffenhet.

BILAGOR

Bilaga 1.

Medicinska fakultetens vid Uppsala universitet yttrande i fråga
om revision av äktenskapslagstiftningen.

Utdrag av Medicinska Fakultetens i Uppsala protokoll den
24 april 1911.

Närvarande: Dekanus Prof essoren Mörner, Professorerne Hammar, Gullstrand,
Elfstrand, öhrvall, Hultkrantz, Quensel, Ramström, Svenson, Hedin, Ekehorn,
Josephson och Forssner samt såsom adjungerad ledamot Laboratorn Vestberg.

§ 6.

S. D. Genom remiss den 4 mars 1910 hade Kungl. Medicinalstyrelsen anhållit,
att fakulteten måtte till Kungl. Styrelsen avgiva yttrande i anledning av en till
Kungl. Styrelsen remitterad, inom Lagberedningen utarbetad promemoria angående
vissa frågor på äktenskapslagstiftningens område; varande denna promemoria av
följande lydelse:

»Promemoria

angående vissa frågor på äktenskapslagstiftningens område.

Enligt nu gällande svensk rätt må äktenskap ej ingås av man före fyllda 21 år
eller av kvinna före fyllda 17 år, dock att minimiåldern är för lappman 17 och
för lappkvinna 15 år. I varje fall kan tillstånd till äktenskaps ingående vid
tidigare ålder meddelas av Konungen; och plägar sådant tillstånd, vad män angår,
i allmänhet givas, då sökanden uppnått 18 års ålder. I de flesta främmande länder
är minimiåldern för äktenskaps ingående lägre än hos oss; och anmärkes i sådant

520 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

hänseende särskilt, att i Danmark ävensom i Norge, så vitt där över huvud skall
anses finnas lagstadgad minimiålder, denna ålder är för man 20 och för kvinna
16 år.

I alla civiliserade länder förbjuda lagarna äktenskap i rätt upp- och nedstigande
led samt mellan syskon.

Häröver _innehåller vår svenska lag (i 2: 2 G. B.) förbud mot äktenskap mellan
personer, av vilka den ene härstammar från den andras syskon. Förbudet gäller
lika vid äkta och oäkta skyldskap. Dispens kan ej erhållas.

Så omfattande och ovillkorligt som detta förbud i vår lag är, saknar det full
motsvarighet i främmande rätt.

I våra grannländer Danmark och Norge utgör ifrågavarande släktskapsförhållande
endast så till vida hinder mot äktenskap, att dispens erfordras, om det är
kvinnan, som står närmast under den gemensamma stammen. En man får ej utan
särskilt tillstånd gifta sig med sin faster eller moster eller sin fars moster o. s. v.
Däremot är äktenskap utan vidare tillåtet mellan morbror och systerdotter o. s. v.

Liknande bestämmelser finnas i andra länder, såsom England, Frankrike, Schweiz,
dock att på sina håll hindret avser blott äkta men ej oäkta skyldskap och dispens
kan erhållas.

Enligt den nya tyska civillagen utgör sidoskyldskap hinder endast för äktenskap
mellan syskon.

Enligt svensk rätt utgör fallandesot hinder mot ingående av äktenskap (K. Br.
25/ii 1757).

I övrigt är enligt gällande rättsuppfattning äktenskaps ingående icke i något
fall förbjudet på grund av sjukdom. Faktiskt lärer emellertid sinnessjukdom
oftast utgöra ett hinder, nämligen i den mån sådan sjukdom omöjliggör för den
sinnessjuke att sluta det avtal, som äktenskaps ingående innefattar.

Impotens är ej enligt svensk rätt äktenskapshinder.

De år 1826 av lagkommittén och 1847 av dåvarande lagberedningen avgivna
förslag till giftermålsbalk upptogo såsom hinder mot äktenskap verklig fallandesot
och annan ärftligen smittande sjukdom.

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 521

I främmande rätt kommer sjukdom blott undantagsvis i betraktande såsom
äktenskapshinder. Den nya schweiziska civillagen innehåller ett allmänt förbud
för sinnessjuka att inga äktenskap, även för det fall att de icke kunna anses
förlustiga sin »Urtheilsfähigkeit». I ett eller annat land torde jämväl spetälska,
tuberkulos och impotens utgöra hinder mot äktenskap.

I fråga om sjukdom (kroppsfel, lyte) såsom anledning till äktenskaps upplösning
skiljes allmänt i lagstiftningen mellan de fall, att sjukdomen förefanns redan vid
eller före äktenskapets ingående och att den uppkommit först under äktenskapet.

Jämlikt 13:8 Gr. B. kan make vinna återgång av äktenskapet, om den andra
maken vid äktenskapets ingående var av naturen vanför och till äktenskap alldeles
obekväm eller led av obotlig smittosam sjukdom. Uttrycket obotlig smittosam sjukdom
i sagda lagrum skall enligt en åsikt omfatta allt vad i 4 : 2 G. B. angives
såsom skäl till trolovnings återgång, således spetälska, fallandesot, vettlösa,
raseri, pockor av lösaktighet, eller vederstyggliga och stora fel och lyten».

Eätt till återgångstalan tillkommer emellertid make blott i det fall, att den
andra maken svikligen fördolt sin sjukdom. Makes okunnighet om andra makens
impotens skall dock, enligt en mening, vara återgångsskäl, oavsett huruvida
okunnigheten är att tillskriva den impotenta makens förvållande. Har äktenskap
ingåtts av den, vilken är behäftad med sådan sjukdom som utgör äktenskapshinder,
torde äktenskapet kunna upplösas även på yrkande av allmänna åklagaren.

Sjukdom, som uppkommit under äktenskapet, är i svensk lag nämnd såsom
skillnadsorsak allenast i ett fall. Enligt förordningen den 27 april 1810 äger
domstol på ena makens yrkande döma till skillnad, om den andra maken fallit
uti verklig galenskap, som efter säkra bevis oavbrutet fortfarit i fulla tre år,
och, enligt behörig läkares intygande, någon förhoppning icke är om den vansinniges
återställande till hälsan. Är anledningen till makes galenskap given eller
påskyndad av den andra makens förhållande, må skillnad ej äga rum.

Nyssnämnda förordning medger jämväl, att skillnad sökes hos Konungen, när
ena maken beträdes'' med dryckenskap. Med stöd härav har skillnad beviljats,
då make lidit av sjukligt dryckenskapsbegär.

66—123787.

522 V-ppsala medicinska fakultets yttrande.

Förutnämnda svenska lagförslag npptogo såsom skäl till äktenskaps återgång
vanförhet till äktenskap, venerisk sjukdom, annan sjukdom, som är obotlig och
smittosam, samt vederstyggliga lyten. Yad angår under äktenskapet uppkommen
sjukdom var det endast vansinnighet, som utgjorde skillnadsskäl; och skulle vansinnigheten
hava oavbrutet fortfarit i fulla tre ar, utan att läkaren gåve förhoppning
att den vansinnige kunde bättras.

I Norge gäller sedan innevarande års början ny lag om äktenskaps upplösning
av den 20 augusti 1909. Enligt denna lag — som tillkommit efter långvariga
förarbeten, därunder även medicinska auktoriteter uttalat sig — skall äktenskap
upplösas på ena makens begäran, om, maken ovetande, den andra maken vid äktenskapets
ingående led av ett kroppsfel, som gjorde honom eller henne oduglig till
äktenskap, eller led av epilepsi eller spetälska eller av venerisk sjukdom i smittosam!
stadium eller led eller hade lidit av sinnessjukdom. Talan skall anställas
inom sex månader från det maken fick kännedom om förhållandet och ej senare
än fem år efter äktenskapets ingående. Upplösning på grund av impotens eller
annan sjukdom än sinnessjukdom kan ej yrkas, sedan felet är avhjälpt eller sjukdomen
måste anses botad.

Under förarbetena till lagen hade starkt ifrågasatts att även alkoholism och
tuberkolos, som förelåg vid äktenskaps ingående, skulle berättiga till äktenskapets
upplösning.

Enligt vissa främmande länders lagar torde, på grund av allmänna bestämmelser
om äktenskaps återgång vid svek eller misstag, sådan återgång kunna
vinnas av, bl. a., de i den norska lagen särskilt nämnda anledningar.

Vad angår under äktenskapet uppkommen sjukdom är i andra länder ena makens
vansinne skillnadsorsak, under väsentligen samma villkor som enligt svensk rätt.
Men annan under äktenskapet uppkommen sjukdom berättigar, enligt främmande
lagstiftning, i allmänhet ej i och för sig till äktenskapets upplösning. Om make,
som under äktenskapet blivit behäftad med smittosam sjukdom, smittar andra
maken eller utsätter honom eller henne för smitta, kan dock detta under vissa
förhållanden giva sistnämnda make rätt att erhålla skillnad. Enligt förutnämnda
norska lag äger make jämväl sådan rätt, om den andra maken upprepade gånger
blivit för dryckenskap dömd att hållas till tvångsarbete eller att intagas å kuranstalt.

Uppsala medicinska fakidtets yttrande. 523

Under de senare åren hava i vårt land uttalats önskningar om lagstiftarens
ingripande i syfte att förhindra ej blott att ärftlig eller smittosam, särskilt venerisk,
sjukdom sprides genom äktenskap, utan även att äktenskap ingås av den
som, ehuru ej behäftad med sådan sjukdom, icke kan ur medicinsk synpunkt anses
därtill skickad (se bl. a. motioner i Riksdagens andra kammare år 1904 av
P. Waldenström, år 1908 av E. Wawrinsky). I sådant hänseende har ifrågasatts,
att vissa svårare sjukdomar skola i veterliga fall utgöra äktenskapshinder; att
den, som vill ingå äktenskap, skall hava kort tid före giftermålet undersökts av
läkare och därom förete betyg; att make skall kunna, i flera fall än nu är medgivet,
vinna upplösning av äktenskapet på grund av andra makens sjukdom, ådragen
före eller efter äktenskapets ingående; samt att straff skall stadgas för veneriskt
sjuk person, som genom könsumgänge smittar annan eller utsätter annan
för smitta. Läkarebetyget har ansetts höra innehålla, än blott att undersökning
ägt rum, än jämväl undersökningens resultat, liksom skilda uttalanden även framkommit
därom, huruvida betyget borde uppvisas för medkontrahenten eller för
den jävsprövande myndigheten. Det har ock föreslagits, att till ledning för läkaren
borde företes intyg angående nupturientens hälsa av en eller två trovärdiga
nära bekanta till honom.

I våra grannländer Danmark, Norge och Finland, där venerisk sjukdom ej utgör
äktenskapshinder eller, om sjukdomen uppstått under äktenskapet, i och för
sig innebär laga skäl till dess upplösning, stadga strafflagarna under något olika
förutsättningar straff för veneriskt sjuk person, som övar könsumgänge med annan.

Med hänsyn till] den förestående revisionen av giftermålsbalken anhåller lagberedningen
nu om yttrande ur medicinsk synpunkt:

l:o) huruvida hos oss gällande bestämmelser angående minimiålder för äktenskaps
ingående och sidoskyldskap såsom äktenskapshinder böra bibehållas eller,
om och i den mån så ej anses vara förhållandet, vilka nya regler därom böra
givas; varvid, i anledning av ifrågasatt gemensamhet med Danmark och Norge
i lagstiftningen om äktenskapshinder, anhålles om särskilt uttalande huruvida
betänklighet möter att bringa den svenska lagstiftningen om den allmänna mini -

524 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

miåldern för äktenskaps ingående och om sidoskyldskap såsom äktenskapshinder
till överensstämmelse med vad nu gäller i Danmark och Norge; samt

2:o) huruvida och under vilka villkor fallandesot, spetälska, sinnessjukdom,
venerisk sjukdom, alkoholism, annan sjukdom, impotens, lyte eller annat kroppsfel
bör utgöra äktenskapshinder, eller skäl till ingånget äktenskaps upplösning;

huruvida och under vilka villkor straff bör stadgas för make, som genom könsumgänge
smittar andra maken med venerisk sjukdom eller utsätter honom eller
henne för sådan smitta; och

huruvida och, i jakande fall, vilka lagstiftningsåtgärder eljest må lämpligen
kunna vidtagas i syfte att förebygga, att ärftlig eller smittosam sjukdom sprides
genom äktenskap eller att äktenskap ingås av den, som på grund av annan sjukdom,
impotens, lyte eller annat kroppsfel icke kan ur medicinsk synpunkt anses
därtill skickad.»

Sedan remisshandlingen bland Fakultetens ledamöter till kännedom cirkulerat,
beslöt vid sammanträde den 4 april 1910 Fakulteten överlämna ärendet till förberedande
behandling av en särskild kommitté, bestående av Professorerne Hammar,
öhrvall, Hultkrantz, Quensel och Svenson samt Laboratorn Yestberg.

Från denna kommitté hade nu inkommit förslag till yttrande i ärendet, vilket
yttrande enligt kommitterades uppdrag upprättats av Laboratorn Yestberg.

Sedan detta förslag delgivits Fakultetens ledamöter, företogs nu ärendet till
till slutlig behandling av Fakulteten; och beslöt Fakulteten härvid till alla delar
gilla och godkänna det av Laboratorn Vestberg upprättade förslaget och i full
överensstämmelse härmed avgiva utlåtande i det förevarande remissärendet, vilket
utlåtande finnes såsom tryckt bilaga detta protokoll bifogat.

Och skulle detta utlåtande jämte remissakten och utdrag av Fakultetens protokoll
för denna dag till Kungl. Medicinalstyrelsen expedieras.

Som ovan

Ur protokollet
C. Henschen.

Uppsala medicinska fakultets yttrande.

525

Uppsala medicinska fakultets yttrande till Kungl. Medicinalstyrelsen med
anledning av förestående revision av äktenskapslagstiftningen.

I. Allmänna grundsatser.

De önskemål beträffande äktenskapet, som icke mindre från medicinsk än från
allmän samhällelig synpunkt synas fakulteten genom lagstiftningen — i den mån
det på denna ankommer — böra befrämjas och tryggas, torde i huvudsak kunna
sammanfattas i följande:
tillbörlig äktenskapsfrekvens,
tillbörlig fruktsamhet inom äktenskapen,
möjligast duglig avkomma av äktenskapen,

bästa möjliga betingelser för makarnas personliga hygien i och genom äktenskapet,
vari bl. a. även ingå betingelser för personlig trevnad och lycka i detsamma, samt
nödig stabilitet hos det enskilda äktenskapet.

En tillbörlig äktenskapsfrekvens jämte tillbörlig fruktsamhet inom äktenskapen
torde från det allmännas synpunkt i första rummet vara önskvärd med hänsyn
till en normal folkökning. Men även från rent medicinsk sida sett bör äktenskapsfrekvensen
i görligaste mån befordras av lagstiftningen på grund av äktenskapets
individuellt hygieniska betydelse. Det utgör den naturliga formen för den kompletterande
andliga och fysiska gemenskapen mellan personer av motsatta kön,
och dess hygieniska betydelse för makarna framgår även av statistiken, som i
allmänhet utvisar större medellivslängd hos gifta än hos ogifta personer av båda
könen. Ännu tydligare framträder äktenskapets hygieniska betydelse för barnen
vid jämförelse mellan dödligheten i späd ålder hos barn födda inom och utom
äktenskap.

Då de lagstiftningsåtgärder, som från medicinskt håll måste påyrkas framför
allt med hänsyn till äktenskapets rashygieniska betydelse, och som sålunda avse
en möjligast fullvärdig avkomma, i större eller mindre grad äro ägnade att motverka
äktenskapsfrekvensen, måste de redan på denna grund endast med stor varsamhet
föreslås och inskränkas till de förhållanden, då de äro mest av nöden.
Emellertid är det icke endast hänsyn till efterkommandes kvalitet, som från

526 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

medicinsk synpunkt kan indicera åtgärder från samhällets sida till förhindrande
av ett äktenskap. Även den friska kontrahenten själv torde i samhällets eget
intresse höra skyddas mot överhängande fara att för sitt återstående liv fördärvas
genom äktenskap med en smittosamt sjuk person. Icke minst synes detta
samhällsintresse böra tillerkännas avgörande betydelse i sådana fall (vissa former
av venerisk sjukdom), där risken för den friska kontrahenten tillika — och måhända
i första rummet — träffar dennes förmåga för all framtid att alstra barn,
således även inom ett eventuellt senare äktenskap.

Men till stor varsamhet i fråga om utfärdande av restriktiva lagbestämmelser
beträffande rätt att ingå äktenskap manar även möjligheten av deras kringgående
genom illegitim könsförbindelse, då lagligt äktenskap ej tillätes.

Beträffande de veneriska sjukdomarna, där ett äktenskapsförbud i allmänhet
endast torde behöva verka temporärt, kunna supplerande strafflagstadganden
mot illegitimt könsumgänge av den sjuke vara av nytta, men svårligen i fråga
om de diskvalifikationer för äktenskap, vilka vara hela livet.

Där ifrågavarande lagbestämmelser äro av trängande behov påkallade, torde
de dock icke böra av fruktan för kringgående inhiberas. För det första förekomma
de dock på avsett sätt skada i alla de fall, där de bliva effektiva. Och
om man icke kan vinna allt, bör man därför icke avstå från vad som kan vinnas.
För det andra verkar lagbudets blotta tillvaro, under förutsättning att det har
sin rot i den allmänna rättsuppfattningen, ytterligare uppfostrande på detta allmänna
rättsmedvetande och i detta fall särskilt väckande för ansvarskänslan gent
emot egna efterkommande. Denna moraliska verkan torde för samhället t. o. m.
kunna hava större betydelse än den juridiska.

Men för att ett lagbud skall äga uppfostrande förmåga av denna art, liksom
i allmänhet avskräckande verkan, fordras att menige man skall kunna fatta dess
innebörd. Så vitt möjligt synas därför abstrakta sammanfattningar av olikartade
medicinska diskvalifikationer för äktenskap i lagen böra undvikas och endast
konkreta, noga avgränsade uttryck användas. Allraminst böra medicinska och
icke medicinska förutsättningar för ett lagbuds verkan sammanslås under allmänt
hållna termer, där sådant står att undvika.

För de undantagsfall, där ett äktenskapsförbud av ifrågavarande art på grund
av särskilda omständigheter tilläventyrs skulle kunna verka alltför drakonisk

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 527

eller annars medföra icke avsedda olägliga konsekvenser (t. ex. omöjlighet att
legalisera redan förefintliga barn), torde möjlikheten av dess sättande ur kraft på
dispensväg böra hållas öppen.

Bland annat bör dispensmöjlighet finnas från äktenskapsförbud på rashygienisk
grund även för den annars diskvalificerade, som saknar förmåga att alstra
barn. Likaledes bör äktenskap kunna tillstädjas för därtill på ifrågavarande
grund annars hindrad person, om den andre kontrahenten på grund av ålder (klimakterium
hos kvinna) eller sterilitet av annan orsak saknar sådan förmåga.

Att samhällets allmänna intresse av fruktsamhet inom äktenskapen i enskilda
fall måste vika för rätten att även utan ömsesidig förutsättning för fruktsamhet
ingå äktenskap, torde vara en oomtvistlig och i alla länders lagstiftning tillämpad
grundsats.

Hittills har fakulteten avsett endast sådana inom det medicinska området liggande
förhållanden, som redan från samhällets synpunkt kunna komma i fråga
såsom anledning att förhindra ett äktenskaps ingående (eller fortsättning), oberoende
alltså av de närmast intresserade kontrahenternas egen önskan. Det har
därvid antytts, att i sådana fall den lagstadgade inskränkningen i den personliga
friheten — å ena sidan i rätten till giftermål överhuvud och å den andra i valfriheten
av make — endast bör omfatta fall av större hygienisk och i synnerhet
rashygienisk våda.

Något annorlunda ställer sig saken, om med detta samhällsintresse förenar
sig endera kontrahentens enskilda intresse. Detta förenade intresse kan naturligtvis
endast gälla upplösning av ett redan bestående äktenskap, då ingåendet av
äktenskapet måste förutsättas vara frivilligt från båda kontrahenternas sida.

Om den ene maken önskar upplösning av äktenskapet på grund av patologiska
eller i hygieniskt avseende vådliga egenskaper hos den andre, som även från det
allmännas synpunkt göra denne i viss mån olämplig som make (vare sig i rashygieniskt
eller annat avseende), torde samhällets bifall till kravet på upplösning
böra lämnas även i en del fall, då samhällssynpunkten i och för sig icke kan
anses innebära tillräcklig upplösningsgrund. Det privaträttsliga skäl för äktenskapets
upplösning, som här tillkommer, kan — så vitt det faller inom medicinsk
synpunkt — vara den enskildes anspråk på skydd under vissa förhållanden mot
personlig infektionsfara och annan direkt hälsovåda från den andra makens sida,

528 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

eller i allmänhet saknad inom det bestående äktenskapet av viktiga förutsättningar
för dess individuellt hygieniska uppgift. Efter upplösning av äktenskapet kan
den därpå yrkande maken tilläventyrs i ett nytt äktenskap vinna dessa betingelser,
och kan måhända dessutom däri göra en] nyttigare insats — åter i samhällets
intresse — t. ex. genom alstring av en bättre avkomma med en därför bättre
kvalificerad make.

Mot detta samhällets och den på upplösning yrkande makens samfällda intresse
måste i sådana fall dock å andra sidan vägas dels den andre makens och eventuellt
gemensamma barns redan bestående rätt, dels det motsatta samhällskravet
på viss stabilitet hos det ingångna äktenskapet.

Yad det sist nämnda samhällsintresset vidgår, torde det dock i huvudsak förefinnas,
endast i den mån ett äktenskap motsvarar sitt samhällsändamål. Under
de förutsättningar, varom nu är fråga, torde detta intresse således kunna betraktas
såsom av underordnad betydelse.

Beträffande åter avvägandet av de båda makarnas stridiga rättsanspråk vid
enderas yrkande på äktenskapsupplösning, gäller det för närvarande som ett betydande
stöd för sådant yrkande, att det förhållande beträffande den andra maken,
varpå yrkandet grundas, förefanns utan den yrkande makens vetskap redan vid
äktenskapets ingående, med eller utan det ytterligare villkoret av svikligt fördöljande
från den andre kontrahentens sida. Fakulteten förutsätter, att detta på
allmänt rättsliga grunder fortfarande måste bliva förhållandet, och ehuru denna
och en del andra nyss berörda rättssynpunkter icke direkt falla inom det medicinska
området, lärer fakulteten vid bedömande av de inom dess område liggande
frågorna icke kunna undgå att taga hänsyn till dessa allmänt rättsliga förutsättningar.

Fakulteten vill vid den följande prövningen av de inom medicinskt bedömande
fallande diskvalifikationerna för äktenskap i allmänhet betrakta dem under tre
olika formella förutsättningar, nämligen:

l:o) såsom äktenskapshinder, varmed fakulteten förstår sådana till dess bedömande
hänförliga egenskaper och förhållanden beträffande en person, som redan från samhällelig
synpunkt motivera ett äktenskapsförbud för denne;

2:o) såsom återgång sgrunder, med vilket uttryck fakulteten avser sådana diskvalifikationer
hos den ene kontrahenten, som den andra ovetande förefunnos redan vid

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 529

äktenskapets ingående och på denna grund åberopas av den senare för att få
äktenskapet upplöst; samt

3:o) såsom skilsmässogrunder, varmed avses under äktenskapet tillkomna förhållanden
rörande den ene maken, varpå den andre grundar yrkande om äktenskapets
upplösning.

Frågan, i vilken utsträckning ett, trots förhandenvaron av ett stadgat äktenskapshinder
för den ene kontrahenten, redan ingånget äktenskap på denna grund
efteråt skall förklaras ogiltigt — oberoende av yrkande från den andre kontrahentens
sida —, har fakulteten däremot ansett vara av mera rent juridisk natur. Fakulteten
har därför i den följande utredningen lämnat denna fråga å sido. Från
medicinsk synpunkt borde i allmänhet varje laga äktenskapshinder (av nu ifrågavarande
art) i och för sig verka även som ogiltighetsgrund. Men de nya rättsförhållanden,
som faktiskt kunna hava inträtt i och med ett i viss mån olagligt
tillkommet äktenskap, torde kunna vara av sådan beskaffenhet, att deras avveckling
från rättslig synpunkt icke alltid är önsklig eller lämplig.

Av liknande skäl har fakulteten i allmänhet förbigått frågan om tidsfristen för
yrkande på ett äktenskaps upplösning och endast undantagsvis berört detta spörsmål,
då det synts fakulteten nödigt, att medicinska synpunkter därvid komma
till beaktande. II.

II. Minimiålder för äktenskap.

Frågan om den nedre åldersgräns, som bör sättas för en persons rätt att ingå
äktenskap, synes fakulteten från medicinsk synpunkt böra besvaras uteslutande
med hänsyn till äktenskapets ovan antydda hygieniska, och särskilt dess rashygieniska
uppgift.

Så väl för kontrahenternas egen hälsa som framför allt för avkommans kvalitet
är det otvivelaktigt önskvärt, att endast fullt utvecklade individer avla barn.
Den omedelbara betingelsen för äktenskapsduglighet i detta hänseende är full
könsmognad. Denna inträder emellertid icke med ens vid pubertetstiden, utan
utvecklar sig småningom, i samband med att hela organismen når definitiv utbildning.

67—123787.

530 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

För kvinnan betecknar menstruationens första inträdande den tidpunkt, från
vilken hennes fortplantning är möjlig, men ingalunda den, då hon ens kroppsligen
är fullt utbildad för moderskap.

Åldern för första menstruationen visar stora individuella växlingar. För Sverige
saknas en tillförlitlig statistik däröver. Äldre uppgifter beträffande medelåldern
för första menstruationen, tydligen grundade på alltför små statistiker, växla
från 15,6 till 16,e år. För Tyskland finnas (enl. Veits Handb. der Gynäkologie,
1908) flere större statistiker, vilka — trots heterogenitet i materialet i vissa hänseenden
— i det väsentliga öfverenstämma med varandra. Enligt dessa är
medelåldern vid första menstruationen beräknad till (i runt tal) 151/» å 15*/* år.
Men de individuella variationerna äro så betydliga, både kvantitativt och numerärt,
att medeltalet har ringa praktiskt värde. Viktigare är att veta, huru stor
procent kvinnor, som vid olika åldersperioder redan erhållit sin menstruation. Äf
de tillgängliga uppgifterna från Tyskland kan beräknas, att vid fyllda 16 år
60—66 %, vid 17 år 70—78 % och vid fyllda 18 år 86—91 % redan börjat menstruera.
Härav skulle sålunda följa, att vid 17 år (vår nu stadgade åldersgräns
för kvinnas giftermål) i Tyskland ungefär var 4:e kvinna ännu ej haft sin första
menstruation.

Då man vet, att menstruationen i regel inträffar senare i kalla än i varma
klimat, torde man kunna antaga, att den i Sverige åtminstone ej infaller tidigare
än i Tyskland. En större statistik (Ravn och Lewy) för Danmark (Köpenhamn)
visar också i enlighet härmed en medelålder av 163/4 år, således ungefär 1 år
högre än i Tyskland.1

Vad kroppsutvecklingen i övrigt beträffar, så veta vi enligt Key (Om pubertetsutveckl.
och dess förh. till sjukligh. hos skolungd., Nord. med. ark., bd 23, n:r 1,
1891), att bland vår skolungdom (ur den bättre lottade klassen) stark längd- och
viktökning hos ynglingar fortgår t. o. m. 17:e, hos flickor t. o. m. 15:e levnadsåret,
men att en ganska avsevärd ökning fortsätter åtminstone ett par år längre
hos båda könen. Skelettet är som bekant ej färdigbildat förr än långt senare.

På fysiologiska grunder är man berättigad antaga, att de äktenskapliga funk -

1 En statistik för Finland (Engström), som synes peka i annan riktning, är ej jämförlig, då den av
ser en helt annan (uteslutande finsk) ras.

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 531

tionerna utöva ett skadligt inflytande på individer, som ännu ej hunnit full kroppslig
utbildning. Även föreligga statistiska uppgifter, som tala för ett skadligt
inflytande av äktenskapet vid alltför låg ålder hos makarna. Emellertid finnas
även motsägande uppgifter, och statistikerna äro i detta hänseende otillräckliga
att kunna lämna säkra bevis för ett dylikt antagande.

_ Däremot kan den a priori nära till hands liggande förmodan om en ofördelaktig
inverkan på barnens utveckling av allt för stor ungdom hos föräldrarna, åtminstone
beträffande modern, anses bekräftad av erfarenheten. Så finnas uppgifter^
(Duncan, Kézmarsky — anförda efter Révész, Arcb. f. Anthrop. 1906), att
mycket unga mödrars barn i medeltal hava mindre kroppslängd och vikt än mognad
kvinnors. Enligt Prinzing (Ilandb. der mediz. Statistik 1906) är procenttalet
dödfödda och för tidigt födda barn hos mycket unga mödrar större än hos mogna
kvinnor. Ett barn av alltför ung moder har säkerligen i regel även efter födelsen
sämre förutsättningar för sin utveckling (i avseende å digivning och vård) än en
mogen kvinnas barn.

Även djuruppfödares erfarenhet visar, att avkomman av outvecklade föräldrar
är sämre än av fullmogna avelsdjur.

De stora individuella växlingarna i tiden för kroppsutbildningen göra det omöjligt
att allmängiltigt fastslå eu bestämd ålder för äktenskapsduglighet, vare sig
hos kvinnan eller hos mannen, utan att sätta denna åldersgräns så högt, att den
för de tidigare utvecklade individerna bleve ett alltför hinderligt villkor för äktenskap.
Från rent medicinsk synpunkt synes vår nu stadgade minimiålder, 21
år för mannen, 17 år för kvinnan, icke vara för högt tilltagen med hänsyn till
den jämförelsevis sena utvecklingen hos individerna i allmänhet i vårt nordliga
land. För kvinnan är i det betydligt sydligare Schweiz till och med högre
minimiålder (18 år) stadgad som regel. Snarare skulle fakulteten anse minimiåldern
för kvinnan även hos oss böra höjas till 18 år än sänkas till 16 år i överensstämmelse
med dansk och norsk lag, såsom ifrågasatts. Emellertid torde för
en sådan höjning icke tillräckligt tvingande skäl kunna förebringas.

Den ifrågasatta sänkningen av kvinnans äktenskapsålder är, som nyss visats,
från medicinsk synpunkt icke tillrådlig; och något verkligt behov från befolkningens
sida av en sådan sänkning synes ej vara för handen. Enligt vår senast
utgivna befolkningsstatistik (1908) var det blott 14 kvinnor, som gifte sig (med

532

Uppsala medicinska fakultets yttrande.

dispens) före fyllda 17 år, och icke fullt 1 % (328) av samtliga (33,084) under året
ingångna äktenskap, som ingicks innan den kvinnliga parten fyllt 18 år. Motsvarande
siffror för år 1900 voro: 16 brudar under 17 år och 305 under 18 år på
31,478 ingångna äktenskap.

Då ett så ringa antal kvinnor (omkr. 1 %) i Sverige gifter sig före fyllda 18 år,
och då man väl är berättigad antaga, att företrädesvis de tidigast utbildade bli
tidigt gifta, så synes det å andra sidan — såsom nyss förut nämnts — ej heller
nödigt att föreslå en höjning av den nu stadgade 17-årsgränsen för kvinnans äktenskapsålder.

Proportionsvis mycket flere män erhöllo åldersdispens: 1908 gifte sig 156 (1900:
186) män under 21 års ålder. I åldern mellan 21 och 22 år gifte sig 1908 och
1900 resp. 1,454 och 1,692 män, alltså resp. 4,4 och 5,4 %. Snarare kunde således
ett behov av sänkning i mannens giftermålsålder anses förefinnas. Av ovan anförda
skäl torde likväl en sådan sänkning böra avstyrkas.

Fakulteten finner sig på grund av det anförda sakna tillräcklig anledning att
föreslå någon ändring i nu gällande bestämmelser angående minimiåldern för äktenskap
i allmänhet och vill från medicinsk synpunkt bestämt avråda från att, åtminstone,
beträffande kvinnan, sänka åldern till likhet med dansk och norsk lagstiftning.

Med hänsyn till de individuella växlingarna i kroppsutbildningen har fakulteten
från sin synpunkt ingenting att invända mot stadgande av dispensmöjlighet liksom
för närvarande, flock lämpligen med en fastställd lägsta åldersgräns för sådan,
exempelvis 15 år för kvinnan, motsvarande den åldersgräns, under vilken könsumgänge
med kvinna är belagt med straff, och 18 år förmannen. Fakulteten måste
dock på grund av förut framhållna hygieniska synpunkter föreslå, att för sådan
dispens stadgas villkoret av läkareintyg angående den underåriga kontrahentens
kr oppsbeskaffenhet.

Beträffande lapparnas nuvarande undantagsställning vill fakulteten framhålla,
att inga skäl finnas att antaga, att den fysiska utvecklingen hos denna ras försiggår
tidigare än hos landets huvudras.

Något behov av undantagsbestämmelse synes ej heller föreligga, då vid senaste
folkräkningen (1900) bland befintliga 6,983 lappar icke fanns någon gift man och
endast 1 gift kvinna under 20 års ålder.

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 533

Fakulteten vill därför hemställa, huruvida icke den nu stadgade undantagsbestämmelsen
för lapparnas äktenskaps ålder borde upphävas.

III. Blodsförvantskap.

En var mänsklig individ är uppkommen gonom sammmansmältning av två
skilda könsceller, avsöndrade den ena från hans fader, den andra från hans moder.
Fadern och modern äro å sin sida på samma sätt uppkomna, likaså båda farföräldrarna
och båda morföräldrarna, o. s. v. Så förgrenar sig individens anträd
dikotomiskt (under fortsatt tudelning) i det förgångna, och för varje släktled
tillbaka i tiden fördubblas, med nedan nämnda inskränkning, antalet av hans anor.

Könscellerna äro bärare av anlagsarvet, närmast från föräldrarna, men genorn
dem även från deras respektive anor i tidigare generationer. Könscellen koncen
trerar alltså inom sig anlagen till alla de ärvtliga egenskaper, som latent eller
manifest förekommit inom motsvarande anträd, för så vitt de ännu äga bestånd.
Varje individ har sålunda genom de könsceller, ur vilkas förening han framgått,
kunnat mottaga arv från 4 förfäder i andra och från 8 förfäder i tredje uppstigande
led o. s. v.

Vid de under könscellernas bildande förekommande celldelningarna och vid sammansmältningen
av könscellerna under befruktningen kunna de mångfaldiga från
fäderne- och mödernesiden härstammande anlagen kombineras med varandra på
oändligt växlande sätt. Allt efter sin art (kvalitet) och intensitet (ärvtlighetskraft)
kunna de tänkas förstärka, modifiera eller upphäva varandra. Den nya
individen liknar därför aldrig fullkomligt någondera av sina föräldrar eller någon
av deras förfäder, och även barn av samma föräldrar (alltså med indetiska anträd)
avvika alltid mer eller mindre från varandra i kropps- och själsegenskaper.

Därigenom att flere eller färre bland förfäderna nästan alltid äro mer eller
mindre besläktade, reduceras emellertid antalet anor och växer icke utan vidare i
geometrisk progression efter antalet uppstigande släktled. Detta är en nödvändig
följd redan av den geografiska isoleringen hos en befolkning och av dess lägre
numerär i förgångna tider.

Eu dylik reduktion i anornas verkliga antal, inträffar så ofta två med varandra
närmare eller avlägsnare besläktade personer sammanavla barn. Ju närmare släkt -

534 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

skapen är, desto starkare blir reduktionen för barnen i anornas antal, och omvänt.
Huru förhållandet ställer sig vid de grader av konsangvinitet, som i det följande
komma på tal, framgår bäst av bifogade schemata över antalet anor och befruktningar
inom de tre närmast uppstigande generationerna vid förbindelser mellan icke
besläktade eller besläktade individer (se nästa sida).

Under det att ett barn av icke besläktade föräldrar i tredje uppstigande led
har 8 anor (Fig. 1), har ett barn av tvenne (enkel-)kusiner 6 anor (Fig. 2) och
ett barn av dubbelkusiner (på både fäderne och möderne) endast 4 anor i samma
led (Fig. 3). An-förlusten uppgår således i de båda senare exemplen till resp.
V* och V2- Vid förbindelse med ett helsyskons barn (t. ex. morbror med systerdotter)
reduceras likaledes antalet anor i nämnda generation från 8 till 4 (Fig. 4)
och detsamma gäller vid förbindelse mellan två helsyskon (Fig. 5).

Figurerna visa ytterligare, att det antal befruktningar, som under loppet av tre
generationer lett till frambringandet av en given individ, icke alltid är lika. Då
konsangvinitet ej föreligger eller denna inskränker sig till ett kusingifte (Fig.
1—3), hava 7 befruktningar föregått; i de två sista kategorierna (vid förbindelse
med ett syskons barn eller mellan helsyskon, Fig. 4 och 5) uppgår antalet befruktningar
blott till 5.

An-förlust genom konsangvinitet hos föräldrarna innebär från ärvtlighetsteoretisk
synpunkt minskning i antalet av nedärvda olikartade anlag och därmed
minskad möjlighet till individuell variation hos avkomman. Konsangviniteten
förstärker så till vida verkan av ärvtligheten, att den genom båda könscellerna
vid deras blandning summerar de i samma riktning gående anlagen från en gemensam
ascendens (släktpåbrået, släktdragen) och minskar möjligheten till deras
modifiering eller utjämning genom motsatta anlag från annat håll (»främmande
blod»). Yad åter beträffar de befruktningar, som försiggått inom ascendensen,
så har varje sådan inneburit ett nytt tillfälle till förändrade kombinationer av
arvsanlagen. En minskning av antalet befruktningar vid vissa grader av konsangvinitet
innebär följaktligen en ytterligare inskränkning i variationsmöjligheterna.

Talrika iakttagelser angående den större frekvensen av dövstumhet, idioti, vissa
nerv- och ögonsjukdomar m. m. bland avkomlingar av konsangvina äktenskap förklaras
sålunda genom summering av inneboende (manifesta eller latenta) ärftliga
anlag hos den föregående släkten. Konsangvina äktenskap inom en släkt med

Uppsala medicinska fakultets yttrande.

535

Schemata över anträd.

Obs. Anorna i tredje uppstigande släktled äro betecknade med arabiska siffror. De romerska
siffrorna beteckna de befruktningar (cellblandningar), som försiggått under närmaste

tre generationer.

Fig. 1. Förbindelse mellan icke besläktade individer.

Fig. 2. Förbindelse mellan (enkla) kusiner. Fig. 3. Förbindelse mellan dubbelkusiner.

Fig. 4. Förbindelse med ett syskons barn.

Fig. 5. Förbindelse mellan helsyskon.

536 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

sådana sjukdomsanlag, som gå i arv, äro med säkerhet övervägande av ondo, och
detta så mycket mer, ju närmare släktskapen är, i det bortfallet av främmande
anträds inympning enligt det föregående utesluter en mängd utjämnande och
neutraliserande inflytelser gent emot de i stället summerade sjukliga släktanlagen.
Även latenta svagheter i ascendenternas konstitution torde härigenom, som sagt,
kunna övergå i manifesta lyten eller sjukdomar hos efterkommande.

Inom en fullt frisk, andligt och kroppsligt harmoniskt utvecklad släkt är det
däremot icke bevisat, att ingifte (förekomst av konsangvina äktenskap) skulle förorsaka
degeneration, åtminstone om det begränsades till ett måttligt antal generationer.

Annorlunda ställer sig saken ifråga om konsangvina förbindelser mellan personer,
behäftade med sjukdomsanlag och lyten, som gå i arv. I sådana fall torde,
såsom ovan visats, släktskapen mellan föräldrarna vara ägnad att genom dessa
anlags förstärkande verka skadligt'' på avkomman, och detta i högre grad, ju närmare
släktskapen är mellan föräldrarna.

Ur denna synpunkt måste bland nu tillåtna äktenskapliga förbindelser mellan
släktingar särskilt äktenskap mellan dubbelkusiner (kusiner både på fädernet och
mödernet) anses betänkligt, om ärvtliga sjukdomsanlag förefinnas, och läkareintyg
om goda sanitetsförhållanden hos båda kontrahenterna och i deras ascendens vore
därför i detta fall en önskvärd förutsättning för äktenskapet. Men då fakulteten
här nödgas stödja sin mening på teoretiskt övervägande och icke kan åberopa sig
på tillräcklig direkt erfarenhet, anser hon sig knappast kunna upprätthålla kravet
härpå. En sådan bestämmelse skulle nämligen av allmänheten utan tvivel komma
att uppfattas såsom en godtycklig inskränkning i förut obestridd rätt. Där icke
direkt anledning beträffande någondera kontrahenten föreligger att fordra läkarintyg
(jfr nedan avd. IV, V, Yl och XIII), torde i detta, liksom i andra fall av
tillåten skyldskap mellan makar, garantier mot skadliga verkningar av konsangvinitet
i äktenskap böra sökas i stigande upplysning hos allmänheten angående
risken för barnen av sådana förbindelser. I mån av växande insikt härom bör
man kunna påräkna, att allt flera av egen drift rådfråga läkaren, innan de ingå
äktenskap med närmare släkting.

Möjligheten att införa restriktiva villkor är större, när det är fråga om en
utsträckning av hittills gällande rätt. I detta hänseende har ifrågasatts, att det

Upphala medicinska fakultets yttrande. 537

släktskapsförhållande, där den ene kontrahenten härstammar från den andres syskon,
ej längre skulle utgöra ovillkorligt äktenskapshinder. Om tillåtlighet af äktenskap
mellan på detta sätt besläktade personer synas nyare lagstiftare så till vida
vant av olika mening, som i somliga länder särskild dispens därtill — åtminstone
under vissa förutsättningar — fordras, i andra icke.

I praktiken bleve det väl i allmänhet fråga endast om giftermål med syskons närmaste
avkomling, alltså med syskons barn. Där kontrahenterna och deras släkt icke
äro fria från konstitutionella svagheter, hör otvivelaktigt ett ingifte av detta slag
till de mera betänkliga. Ovan har visats, att en dylik förbindelse från rent ärftlighetsteoretisk
synpunkt, både i avseende på anförlust och med hänsyn till reduktionen
i antalet befruktningar, närmast är att jämföra med en förbindelse mellan
två helsyskon (se Fig. 4 och 5). Därtill komme av naturliga skäl, kanske i flertalet
fall, alltför stor åldersskillnad mellan makarna, vilket i och för sig'' synes
vara ett för avkomman ogynnsamt förhållande. I de sällsynta fall, där äktenskap
kunde ifrågakomma med syskons avkomling i senare led, skulle naturligtvis
i regel åldersskillnaden ännu mera skärpas.

Fakulteten finner det på antydda grunder mycket tvivelaktigt, om äktenskap
mellan personer i nu berörda släktskapsförhållande bör tillåtas, annat än på sin
höjd i dispensväg, och då med villkor av vederbörligt styrkt god beskaffenhet hos
kontrahenternas egen hälsa och deras konstitutionella hereditet.

Några medicinska grunder torde icke förefinnas för olika lagbestämmelser,
allteftersom det härvid är den manliga eller den kvinnliga kontrahenten, som
star den gemensamma stammen närmare.

Naturligtvis är det från rashygienisk synpunkt i alla fall av släktskap mellan
äktenskapskontrahenter likgiltigt, huruvida släktskapen grundar sig på äkta eller
oäkta börd.

Av det anförda framgår, att enligt fakultetens uppfattning inga grundade skäl
finnas att frångå hittills hos oss gällande lagbestämmelser angående skyldskap som
äktenskapshinder. Skulle det på borgerliga grunder befinnas önskvärt att tillåta
äktenskap, där den ena kontrahenten härstammar från ett syskon till den andra,
så tala medicinska skäl för, att detta endast bör kunna ske på dispensväg under
förut nämnda förutsättningar.

68—12378.7

538 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

• IV. Fallandesot.

A. Såsom äktenskapshinder.

Beträffande epilepsien bär den svenska äktenskapslagstiftningen intagit en självständig
ställning av den art, att den med hänsyn till tidpunkten för hithörande
stadgandes uppkomst och till de skäl, varpå det grundades, måste anses vittna
om stor framsynthet hos våra lagstiftare. Stadgandet avsag nämligen fullt medvetet
ett rashygieniskt syfte och motiverades uttryckligen från sådana synpunkter,
ett betraktelsesätt, som — så vitt fakulteten har sig bekant först i en långt
senare tid funnit utryck i andra länders lagar.

Genom det ännu gällande K. brevet den 25 nov. 1757 förbjöds sålunda äktenskap
för den, som lider av »den rätta fallandesoten eller Epilepsia idiopathica.»

I det K. brevet heter det ordagrant:

»Och alldenstund, efter coll:ii med. härutinnan afllåtne underdåniga utlåtande,
de mest förfarne läkare ifrån äldsta tider derom kommit öfverens, att en rätt
fallandesjuka kallad epilepsia idiopathica, fortplantas ifrån föräldrar på barn och
barnbarn; och dagliga förfarenheten intygar, att föga någon med denna svåra sjukdom
behäftad gifves, så framt icke en af dess förfäder på fäderne- eller mödernesidan
varit plågad med fallandesoten . . . fördenskull och emedan Wi finne det
enda medel, att efter hand utrota den rätta fallandesoten, vara, att alldeles förbjuda
giftermål för de personer vare sig man eller qvinna, hvilka härmed äro
bewärade; ty är Wår nådiga vilja och befallning». . .

Yår tids medicinska vetenskap intar en liknande ståndpunkt i denna fråga.
Grund finnes numera även för den uppfattning, att sjukdomen kan i huvudsak
vila på ärftligt underlag, även om utpräglad epilepsi icke förekommit hos kända
ascendenter. Den patologiska ärftlighetsbelastningen inom familjen kan i föregående
generationer — bland de verkliga ascendenterna eller deras kollateraler — hava
yttrat sig i andra sjukdomsformer inom nervsystemet, t. ex. sinnessjukdom eller
idioti. Likaså kan det sjukliga arvet från en epileptiker hos hans efterkommande
yttra sig i andra former av nerv- eller sinnessjukdom än fallandesot. Sådana
variationer i sjukdomsanlaget hos individen torde, såsom förut är antytt, bl. a.
kunna uppstå genom blandning av de icke identiska anlagen i föräldrarnas könsceller.

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 539

Emellertid är även enligt nyare undersökningar epilepsi det vanligaste uttrycket
för belastningen i epileptikerns ascendens och descendens, d. v. s. likformig
ärftlighet är regel.

Sålunda är epilepsi ett så pregnant och så ofta återkommande uttryck för svår
ärftlig neuropatisk belastning inom en släkt, att den, enligt fakultetens mening,
fortfarande bör i vår äktenskapslagstiftning beaktas såsom ett i rasbygieniskt
hänseende ytterst betänkligt släktmärke.

Detta uppfattningssätt torde också efter lagstadgandets 150-åriga tillvaro så
allmänt hava ingått i folkmedvetandet, att detta stadgande — så långt före sin
kan anföras såsom ett slående exempel på lagens uppfostrande betydelse.

A andra sidan har vetenskapen väl nu, mera än för 150 år sedan, blick även
för andra orsakers betydelse för epilepsiens uppkomst och framför allt för samverkan
av endogena (i anlaget, den individuella konstitutionen inneboende) och
exogena (utifrån tillkomna) faktorer (t. ex. alkoholism). Visserligen finnes, i
motsats till »den rätta eller idiopatiska» fallandesoten, också en rent förvärvad
(t. ex. traumatisk) epilepsi, vilken senare efter all sannolikhet icke övergår på
avkomman. Men i flertalet fall är sjukdomen säkerligen resultatet av samverkande
faktorer av dels endo- dels exogen natur.

Att den på ett sjukligt anlag vilande epilepsien måste anses såsom ett tecken
på särskild fara för avkomman, bekräftas omedelbart av mångfaldig erfarenhet.
Flere statistiska sammanställningar äro gjorda, som bestyrka detsamma, men på
grund av bl. a. nyss antydda komplicerade orsaksförhållanden och på grund av
statistikernas begränsade omfattning avvika deras resultat kvantitativt ganska
betydligt från varandra. En enligt det ovan sagda ytterst betydelsefull, men i
en descendensstatistik svårligen exakt bestämbar faktor är verkan av undan för
undan tillympat friskt eller relativt friskt blod.

Enligt en ofta citerad statistik av Echeverria (år 1880), omfattande 553 barn
från 136 epileptici,

dogo tidigt i kramp...........195

» »» annan sjukdom.......27

voro dödfödda..............22

540 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

blevo epileptici.............78

» idioter..............18

» sinnessjuka............H

ledo av nervsjukdom...........97

voro friska...............105

Summa 553

Ferré (Les épilepsies et les épileptiques. Paris 1890) har en liknande tabell på
201 avkomlingar från 51 epileptici (i 62 äktenskap, av vilka 11 voro ofruktsamma).
Av dessa avkomlingar ledo 48 av kramp i barndomen, 17 av epilepsi, 10 av sinnessjukdom,
72 av nervsjukdom, dödfödda voro 22, friska 32, således blott ungefär
16/ friska.

Den nyaste tillgängliga statistiken är Turners (Epilepsy, London 1907). Han
fann hos 676 epileptiker i asendensen epilepsi i 37,2 f av fallen, sinnessjukdom
i 5,4 /, andra nervösa sjukdomar i 5,3 /. Undersöktes förhållandet särskilt angående
fallen ur hans privatpraxis, där fullständigare upplysningar om familjeförhållandena
kunde erhållas, blevo ärftlighetstalen betydligt högre: epilepsi i
46,7 /, sinnessjukdom i 13 /. Epilepsi var den vanligaste, sinnessjukdom den därnäst
vanligaste, ärftlighetsfaktorn. Kr^pelin (Psychiatrie, 1904) beräknade i sina
fall av epilepsi med väl känd förhistoria ärftliga anlag i 87 /, och i V4 av dessa
belastade fall fanns belastning i form av epilepsi i närmast föregående led. A
andra sidan fann exempelvis Länge (citerad av Kr/EPEI.in) blott 8 / belastning
genom epilepsi hos föräldrarna och Binswanger 11 /.

Att avgöra, om ett fall av epilepsi hos en äktenskapskontrahent är att hänföra
till den »rätta», »idiopatiska» formen eller till den förvärvade, är av förut antydda
skäl ofta en mycket vansklig sak. Inga kännetecken i epilepsiens yttre framträdande,
såsom krampanfallens beskaffenhet eller frekvens, kunna härvid fälla utslaget,
ehuruväl även av symtomen vissa slutsatser kunna dragas angående sjukdomens
lättare eller svårare beskaffenhet. Avgörandet måste bero på en omsorgsfull
läkareundersökning, som tager hänsyn till alla i det enskilda fallet ifrågakommande
faktorer och beaktar sjuklig hereditet även i andra former än epilepsi.

I de fall, där det emellertid kan ådagaläggas, att epilepsien är betingad av
yttre orsaker, är av exogen natur, bör den icke utgöra äktenskapshinder.

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 541

Det är dock även en annan omständighet än den med epilepsi behäftade kontrahentens
sjukdom och hereditet, som i fråga om tillstånd för honom till äktenskap
bör tagas med i betraktande. Det är den andre kontrahentens hälsotillstånd
och ärftliga påbrå. Är denna andre kontrahent frisk och kraftig, samt härstammar
han från en i konstitutionellt hänseende fullt oklanderlig släkt, så finnas
utsikter för att det sjukliga anlaget från den förre skall göra sig mindre gällande
hos barnen och småningom utplånas i kommande släktled genom upprepade inympningar
av friskt blod. Är endera kontrahenten av naturen steril, är kvinnan
t. ex. hunnen över den ålder, då hon kan alstra barn, så bortfaller därmed faran
för sjuklig avkomma, och äktenskapet behöver från ifrågavarande synpunkt icke
förhindras.

Vid insiktsfullt bedömande av alla inverkande omständigheter torde således
tillstånd till äktenskap stundom kunna beviljas, trots det att epilepsien hos
den ene kontrahenten i viss grad (eller i sist anförda fall t. o. m. helt och hålllet)
står på ärftlig grund.

Har släktgifte förekommit i närmast föregående ascendens, måste man däremot
befara, att sjukdomsanlagen fixerats, d. v. s. vunnit i ärftlighetskraft, så att de
under längre tid fortfara att göra sig gällande inom descendensen trots kommande
blodblandningar.

Men i all synnerhet måste släktskap mellan kontrahenterna själva, på förut
angivna grunder, i sådana fall betraktas som en synnerlig skärpning av faran
för efterkommande. Den konsangvinitet ifråga om äktenskap, som lagen annars
tillåter, exempelvis mellan kusiner och än mer mellan kusiner på både fäderne
och möderne, bör således icke tillstädjas vid starkare sjukligt påbrå av ifrågavarande
art, utom i det fall, att äktenskapet på grund av endera kontrahentens
sterilitet med visshet kan förutses Wiva barnlöst.

Av det ovan anförda torde framgå, att det svårligen kan formuleras i lagtext,
under vilka förhållanden äktenskap på grund av ifrågavarande sjukdom måste
förhindras, och när det kan tillåtas. Omprövningen härom måste ske i varje fall
för sig. Därav följer att tillåtelsen lämpligen bör vinnas på dispensväg.

Det är vidare tydligt, att utredningen av alla här ifrågakommande omständigheter
och deras rätta avvägande mot varandra i det enskilda fallet kräver medverkan
av en särskilt ingående sakkunskap. Sådan torde icke med säkerhet

542 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

kunna förutsättas hos varje legitimerad läkare. Rätteligen borde undersökning
i sådana fall vara förbehållen särskilt utbildad specialist inom nerv- eller sinnessjukdomarnas
område. Då sådan läkare emellertid icke överallt i riket, och sär
skilt icke på landsbygden, är tillgänglig, skulle denna fordran i månget fall medföra
alltför stora svårigheter och omkostnader. Man torde därför, i enlighet med
nu gällande föreskrift, få nöja sig med fordran på undersökning och utlåtande av
den tjänsteläkare på platsen, till vars åliggande utfärdande av sådana intyg enligt
läkareinstruktionen hör, eller av annan sakkunnig läkare. Undersökningen
bör utföras enligt formulär, fastställt av Medicinalstyrelsen, och — såsom nu är
föreskrivet — underställas Medicinalstyrelsens prövning och godkännande. Vid behov
torde Medicinalstyrelsen böra kunna föranstalta om förnyad undersökning
genom särskilt sakkunnig läkare. Medicinalstyrelsen bör avgiva yttrande icke
blott om epilepsiens natur av äktenskapshinder utan även i själva dispensfrågan.

Man kunde sålunda anse det mest betryggande, om lagen fordrade särskild dispens
för rätt att ingå äktenskap vid varje form av epilepsi, oafsett om den hörde
till det idiopatiska slaget eller icke, vilket först genom läkareundersökningen
kunde avgöras. Detta skulle emellertid innebära en utvidgning av nu gällande
restriktiva bestämmelse och nödvändiggöra den omständliga och kanske tidsödande
proceduren av en dispensansökan i en del fall, som otvivelaktigt hörde till det
förvärvade slaget av epilepsi och sålunda icke borde träffas av bestämmelsen.
Därför finner fakulteten det billigt, att det lagstadgade hindret för äktenskap
fortfarande endast bör omfatta viss, kvalificerad form av epilepsi. Det bör således
fortfarande som hittills stå personer, behäftade med annan form av sjukdomen,
fritt att på den bekvämare vägen av läkareundersökning, med Medicinalstyrelsens
godkännande, styrka sin äktenskapsduglighet i berörda avseende. Har
ifrågasatt idiopatisk epilepsi hos endera parten genom sådan undersökning visat
sig icke vara av denna natur, bör lagen icke på denna grund lägga något hinder
för äktenskapet och behovet av dispens därmed bortfalla.

Det kunde å andra Sidan kanske tyckas, att denna procedur med läkareundersökning
och Medicinalstyrelsens godkännande vore tillräcklig även i fall av idiopatisk
epilepsi. Det nu gällande stadgandet föreskriver ingen annan utväg. Men
detta beror därpå, att stadgandet nu, i motsats till vad fakulteten vill föreslå,
är alldeles ovillkorligt. Med hänsyn till att enligt vetenskapens nuvarande stånd -

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 543

punkt den endogena formen av sjukdomen icke alltid är så strängt avgränsbar,
och med hänsyn jämväl till andra omständigheter i det enskilda fallet, har fakulteten
emellertid, enligt det föregående, ansett, att dispens stundom kan vara befogad.
Härtill kunna ytterligare komma hänsyn av icke medicinsk natur, såsom
önskvärdheten att barn av en illegitim förbindelse må kunna legaliseras.

Det högsta avgörandet, i fall av epilepsi, som icke betingas av yttre orsaker,
bör således icke tillkomma Medicinalstyrelsen, utan K. M:t efter Medicinalstyrelsens
hörande.

Vad beträffar arten av den fallandesot, som — med inskränkning genom dispensmöjlighet
enligt fakultetens mening bör utgöra äktenskapshinder, sammanfaller,
såsom förut påpekats, denna i huvudsak med den, som med nu gällande
lagbestämmelse avses. Men beteckningen »den rätta» och »den idiopatiska» fallandesoten
är dels otydlig, dels föråldrad. Fakulteten föreslår därför, att denna beteckning
utbytes mot fallandesot, som icke är betingad av yttre orsaker.

Fakulteten vill alltså med avseende på epilepsi såsom äktenskapshinder föreslå:

1) att fallandesot, som icke är betingad av yttre orsaker, i lagen stadgas såsom
äktenskapshinder; men

2) att K. dispens från lag stadgandets tillämpning lagligen må kunna på ansökan
beviljas; dock

3) att dispens endast ma gälla äktenskap med viss person; samt

4) att som betingelse för sådan dispens uppställes fordran dels på kvalificerat
läkareintyg angående båda kontrahenternas hälsotillstånd och deras ärftlighetsförhållanden
i konstitutionellt hänseende, med hänsyn jämväl tagen till möjligen förefintlig
släktskap mellan kontrahenterna, dels ock på K. Medicinalstyrelsens hörande
i saken; slutligen

5) att den, som är eller skäligen kan misstänkas vara behäftad med någon form
av fallandesot, förvägras gifta sig utan läkareintyg, godkänt av Medicinalstyrelsen,
att han icke lider av sådan sjukdom, som utgör äktenskapshinder.

B. Fallandesot såsom återgångsgrund.

Redan med stöd av ovanstående motivering anser fakulteten det vara självklart,
att fallandesot, som icke är betingad av yttre orsaker, bör vara återgångsgrund

544 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

för äktenskap i den mening och under de allmänna förutsättningar, som förut
(afd. I) närmare angivits.

Förutom de uteslutande rashygieniska skäl, som förut anförts för sjukdomens
stadgande som äktenskapshinder, hade redan därför även andra grunder kunnat
åberopas, och då dessa på det närmaste beröra den andra makens rätt och intressen,
höra de isynnerhet göras gällande i fråga om skälig grund till återgång
av äktenskap.

Så gott som alla epileptiker av det nu avsedda slaget lida nämligen av karaktärsanomalier,
vilka kunna göra ett äktenskapligt samliv med en sådan sjukling
i allra högsta grad vanskligt. Regelbundet hotar den epileptiska demensen, och
mycket ofta förekomma anfall av sinnessjukdom, tillstånd, som båda sätta den
sjuke ur stånd att fylla försörjningsplikt och plikt att sköta hem och barn. Dessa
risker jämte den förut framhållna stora faran för barnen äro givetvis av den
avgörande betydelse, att ett äktenskapsavtal, som ingåtts under förutsättning att
de icke förelågo, måste lagligen få kunna upphävas på yrkande av den besvikna
parten, naturligtvis med de inskränkningar, som allmänt rättsliga hänsyn kunna
betinga.

Detta hör enligt fakultetens uppfattning vara förhållandet, även om sjukdomen,
i motsats till vad fakulteten föreslagit, icke skulle komma att betraktas såsom
äktenskapshinder.

Under det att förutom Sverige — som i detta avseende, såsom förut framhållet,
varit ett föregångsland — endast vissa nordamerikanska samhällen (Indiana, NewJersey,
Washington) under något växlande betingelser stadgat epilepsi såsom äktenskapshinder,
erkänner bland andra den nya norska skilsmässolagen denna
sjukdom som återgångsgrund.

C. Fallandesot såsom skilsmässogrund.

Däremot synes sjukdomen ingenstädes stadgas som slcilsmässogrund i ovan
(avd. I) angiven mening. Detta synes fakulteten också vara mindre nödigt.

Sjukdomen tager i de allra flesta fall sin början före äktenskapsåldern. Enligt
Turner hade av 1,000 undersökta fall 780 (78 %) börjat före fyllda 20 års ålder,
och 849 (84,9 %) före 25 års ålder. I de få fall, där epilepsien uppenbarar sig

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 545

först efter äktenskapets ingående, kan — helst som de senare börjande fallen i
allmänhet synas vara mindre farliga för den sjukes psykiska hälsa än de tidigare
— ett inväntande av andra dock möjligen tillstötande förhållanden, vilka
motivera äktenskapsskillnad, såsom sinnessjukdom eller blödsinne, icke anses
obilligt. Visserligen föreligger även i detta fall faran för de blivande barnen, men
här kan lätteligen redan födda barns intresse av äktenskapets bestånd komma att
stå i motsättning mot intresset att förekomma flere barn som frukt av äktenskapet.

Slutligen vågar fakulteten förutsätta, att på borgerliga grunder ökad möjlighet
till skilsmässa i allmänhet kommer att beredas vid svårare rubbningar i det
inbördes förhållandet mellan makar, oavsett om de orsaker, som ytterst framkallat
dylika rubbningar, äro av medicinsk eller annan natur.

Sammanfattningen av vad fakulteten med avseende på epilepsien vill föreslå är
alltså:

att fallandesot, som icke är betingad av yttre orsaker, må stadgas såsom äktenskapshinder,
varifrån likväl dispens under vissa ovan angivna förutsättningar må
kunna erhållas;

att fallandesot av denna art likaledes godkännes som laga skäl till återgång av
äktenskap men icke såsom skilsmässa grund. V.

V. Sinnessjukdom.

A. Såsom äktenskapshinder.

1. Egentlig sinnessjukdom.

Enligt vår nu gällande rätt är sinnessjukdom icke särskilt stadgad som äktenskapshinder,
men sjukdomen verkar dock i allmänhet som sådant, nämligen för
så vitt som den medför civilrättslig inkapacitet och därmed oförmåga särskilt att
ingå äktenskapsavtal eller att avgiva rättsligt gällande förbindelser och löften enligt
stadgat vigselformulär. Det är således icke sinnessjukdomen i och för sig
69—123787.

546 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

utan den därav följande avtalsinkompetensen, som enligt nu gällande lag utgör
äktensbapsliinder.

Yore nu båda dessa moment, sinnessjukdomen och avtalsinkompetensen, olösligt
bundna vid varandra, så att den senare alltid vore tillstädes på samma gång som
den förra, så behövde från medicinsk synpunkt något särskilt stadgande angående
sinnessjukdom knappast ifrågasättas, då man givetvis får utgå, från att civilrättslig
kompetens fortfarande måste stadgas som förutsättning för ingående av
lagligt äktenskap.

Men frågan om den civilrättsliga inkapaciteten vid sinnessjukdom torde icke
kunna så besvaras, att det senare begreppet i alla fall måste anses innefatta det
förra. Sinnessjukdom är nämligen, enligt nuvarande vetenskaplig åskådning, icke
ett så skarpt avgränsbart begrepp, att det utan vidare utesluter alla själstillstånd
med mer eller mindre bibehållen förmåga att ingå civilrättsliga förbindelser,
d. s. v. förmåga att bedöma dessa förbindelsers rättsliga innebörd och verkningar
jämte förmåga av nödig valfrihet vid deras ingående. Kan en sinnessjukdom —
trots frånvaro av nyssberörda inkapacitet — från medicinsk synpunkt dock utgöra
en svår diskvalifikation för äktenskap, så kan det befinnas nödigt att stadga
sjukdomen i och för sig som äktenskapshinder, oberoende av dess självklara verkan
som sådant i de fall, där den medfört avtalsinkapacitet.

Och i själva verket förhåller det sig så. Sinnessjukdom har i och för sig först
och främst eu rashygienisk betydelse, åtminstone fullt jämförlig med epilepsiens,
och den medför därjämte —- i vida högre grad än nyssnämnda sjukdom — äktenskapsinkompetens
även från andra synpunkter. I fråga om äktenskapshinder är
det dock framför allt hänsyn till dess skadliga inverkan på avkomman, som
måste vara bestämmande. Denna skadliga verkan är, liksom i fråga om epilepsien,
eroende av om sjukdomen är grundad på ett till avkomman överförbart sjukligt
anlag. Att så mycket ofta är fallet, utvisar all erfarenhet.

Att sinnessjukdom i en släkt kan omväxla med fallandesot och andra nervsjukdomar
såsom olika uttryck för en allmän svår sjuklig arvsbelastning, har förut
framhållits. Emellertid visa nyare undersökningar, att ärftlighetsformen ofta
är likartad, d. v. s. att sinnessjukdom (i samma eller närsläktad form) vida oftare
än andra lidanden inom nervsystemet återfinnes i den sinnessjukes ascendens (liksom
fallandesot i epileptikerns ascendens). Enligt den nyaste och med hänsyn till

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 547

sin stränga vetenskapliga metodik mest tillförlitliga statistiken (av Diem — Arch.
f. Rassen- u. Gesellschaftsbiol., 1905 — omfattande ett material av 3,515 sinnessjuka
ock 1,193 friska personer) fanns sinnessjukdom 8V2 gånger oftare hos föräldrar
till sinnessjuka än hos friska personers föräldrar.

I allt väsentligt intager sinnessjukdomen i förhållande till ärftligheten samma
ställning som epilepsien. Av samma skäl, som anförts rörande denna, bör också
sinnessjukdom utgöra äktenskapshinder. Då de sjukdomsyttringar, som kunna
utveckla sig ur sjukdomsanlaget, här äro av mera svårartad beskaffenhet, och
därmed risken för efterkommandes andliga hälsa och utveckling samt för
deras samhällsduglighet är ännu större, så tala i själva verket ännu starkare
skäl för sinnessjukdomens än för epilepsiens plats i lagen såsom äktenskapshinder.

I några fa former av sinnessjukdom kan den framkallande orsaken vara av
exogen natur, men så gott som regelbundet torde exogena och endogena faktorer
samverka, för framkallandet. Vanligen torde de senare vara de övervägande,
mindre ofta de förra, men orsaksförhållandena kunna vara av särdeles svårutredd
beskaffenhet. I det ena eller andra fallet är det icke de sjukliga yttringarna i
och för sig, som höra fälla utslaget, utan deras karaktär av att tillhöra en sjukdomsbild,
som talar för att hos den sjuke finnes ett på avkomman överförbart
sjukligt anlag. En förstärkning av ett föreliggande sjukligt anlag torde här liksom
eljes kunna uppkomma genom konsangvinitet.

Epilepsien yttrar sig huvudsakligen i kortvariga men återkommande, mer och
mindre ofta upprepade anfall med lugna mellantider. Sinnessjukdomen är utsträckt
över längre tidsrum, ofta kontinuerlig, men kan, även den, visa en utpräglad
periodicitet med fria eller relativt fria mellantider. Sjukdomsperiodernas
och mellantidernas tidsutsräckning växlar betydligt, de senare kunna stundom
omfatta flere år. Då emellertid just dessa periodiska former stå på starkt ärftlig
grund, vore ändamålet med ett äktenskapsförbud för sinnessjuka i sådana fall
alldeles förfelat, om lagstadgandets formulering skulle medgiva äktenskaps ingående
under en sådan friperiod. Och — som antytt — skulle i rashygieniskt
avseende särskilt farliga former av sinnessjukdom därigenom undgå att träffas av
förbudet.

En för tillfället frisk person, som förut varit sinnessjuk, kan således vara i

548

Uppsala medicinska fakultets yttrande.

lika hög grad farlig för sina efterkommande som en annan ännu sjuk person.
Även i fråga om fullständig symtomfrihet för tillfället gäller det ovan gjorda
uttalandet, att det ej är de förhandenvarande yttringarna av sjukdomen utan
dennas ärftlighetsgrad, som bestämmer dess betydelse såsom rashygienisk faktor.
Därav följer, att det vore önskvärt, att en restriktiv bestämmelse angående sinnessjukas
rätt att ingå äktenskap formulerades så, att även de personer, som förut
varit sinnessjuka men mer eller mindre fullständigt tillfrisknat, kunde träffas av
bestämmelsen.

Visserligen är det sant, att även därmed icke allt vore vunnet, som i detta avseende
kunde anses önskligt, då ju bärare av ett likartat sjukligt arv ändå finge
gifta sig, om sjukdomen före tiden för giftermålet ej kommit till något utbrott.
Men detta senare torde ej kunna hindras utan ett mera allmänt stadgande om
läkareundersökning av kontrahenternas och deras släkts hälsoförhållanden såsom
betingelse för rätt till äktenskaps ingående, ett stadgande, som fakulteten dock
av vissa skäl (varom senare) icke anser sig kunna tillstyrka. •

Om det sålunda ej synes genomförbart att från äktenskap utesluta sistnämnda
fall, så torde å andra sidan mycket vinnas genom sådan bestämmelse för de tillfrisknade
fallen. Många av dessa tillfrisknade förhålla sig analogt med en epileptiker,
vilken kanske också under lång tid varit fri från anfall, men icke desto
mindre bär på det ödesdigra sjukdomsarvet i oförsvagad form. Därför bör ett
äktenskapshinder på grund av sinnessjukdom träffa icke blott de manifesta fallen
av pågående sådan sjukdom utan även skenbart eller verkligt tillfrisknade
fall.

Man kunde tänka sig, att lagen formulerades så, att som kriterium på förutvarande
sinnessjukdom fastställdes fordran, att personen varit intagen på offentlig
eller enskild vårdanstalt för sinnessjuka. Då emellertid av utrymmesskäl och
av ekonomiska orsaker ännu hos oss ett betydande antal sinnessjuka icke komma
till åtnjutande av anstaltsvård, så komme en sådan bestämmelse att alltför mycket
inskränka lagens effektivitet. Man måste därför uppställa den fordran, att en
var, om vilken det är känt, att han varit sinnessjuk, förvägras giftermål utan
förutgånget läkareintyg. Förut genomgången sinnessjukdom torde dock — i likhet
med fallandesot — endast i det fall böra stadgas såsom äktenskapshinder, att den
icke varit betingad av yttre orsaker.

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 549

2. Psykisk utveckling shämning.

I vetenskapligt språkbruk omfattar uttrycket sinnessjukdom vanligen icke de
tillstånd av hämmad psykisk utveckling, vilkas Högsta grad betecknas som idioti.
Och även i dagligt tal torde sådana tillstånd i allmänhet icke avses med orden
sinnessjukdom och sinnessjuk. Då de emellertid i förevarande avseende, åtminstone
i sina svårare grader, äro fullt likvärdiga med egentlig sinnessjukdom och
liksom denna kunna vara yttringar av svår ärftlig belastning, så böra de uttryckligt
inbegripas under samma lagbestämmelse.

I motsats till dessa ursprungliga utvecklingshämningar räknas däremot enligt
det vetenskapliga, och väl även enligt det populära, språkbruket den senare
tillkomna slöheten, demensen eller hlödsinnet, med under begreppet sinnessjukdom.
Denna sistnämnda form av psykisk undermålighet torde därför ej behöva särskilt
nämnas i lagen.

Däremot böra, som sagt, de förstnämnda starkare utvecklingshämningarna erhålla
ett särskilt omnämnande i lagen vid sidan av sinnessjukdom. De kunna
lämpligen betecknas som sinnesslöhet, med vilken beteckning då avses grader av
utvecklingshämning, vilka ligga under en utvecklingsnivå, som motsvarar den
normalt vid straff myndighetsåldern (15 år) föreliggande.

Det kunde förefalla, som skulle sinnesslöa personer hava föga utsikt att bliva
gifta, och som om hinder för deras giftermål därför knappast behövde stadgas.
Emellertid torde det icke så sällan förekomma, att av ekonomiska motiv ingående
av äktenskap åstundas även med ganska lågt stående sinnesslöa. Det samma
torde i någon mån gälla också beträffande äktenskap med sinnessjuka.

3. Partiella själsdefékter.

En tredje kategori av andliga abnormiteter, som likaledes kunna vara uttryck
för en svår hereditär belastning och således kunna medföra stor fara för efterkommande,
utgöra en del mera partiella själsdefekter, där endast, eller åtminstone
huvudsakligen, vissa sidor av själsförmögenheterna fått en hämmad eller sjukligt
missriktad utveckling. Sådana partiella utvecklingshämningar förekomma, utan
att de i sträng mening kunna hänföras vare sig till sinnessjukdom eller till allmän
sinnesslöhet. Då dessa ärftliga själsabnormiteter, såsom etisk imbecillitet
(»moral insanity», förbrytareanlag), sexuell perversitet, dipsomani o. d., ofta nog

550 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

taga sig samsällsvådliga yttringar, så ligger det givetvis i samhällets särskilda
intresse att söka förekomma därmed behäftade personers fortplantning. Detta
skulle emellertid kräva kraftigare åtgärder än ett äktenskapslörbud, såsom permanent
internering på asyler med övervakning, men det synes fakulteten därjämte
— och framför allt i avvaktan på sådana effektivare åtgärder — önskligt och
nödigt, att lagstiftningen så vitt möjligt hindrar dylika individer från att bilda

familj och fortplanta sig genom äktenskap.

Då ifrågavarande abnormiteter i allmänhet äro för omgivningen mindre påfallande
än sinnessjukdomar och sinnesslöhet, är svårigheten att genom ett lagstadgande
träffa därmed åsyftade diskvalifikationer större än beträffande de förut
berörda slagen. Minst torde svårigheten vara med dem, som sakfällts för förbrytelser,
vartill dessa tillstånd i regel förr eller senare leda. I första rummet
synes det därför fakulteten önskligt, att personer, som dömts för svårare brott,
såsom mord, mordförsök, rån, barnamord, mordbrand, mened, sedlighetsbrott eller
för itererade förbrytelser ävensom för lösdriveri, i samma utsträckning som förutvarande
sinnessjuka förvägras rätt att ingå äktenskap, d. v. s. intill dess genom
läkareundensökning blivit ådagalagt, att personen ifråga icke är behäftad med
sådan själslyte, att större fara för sjukligt arv till efterkommande är för handen.

Sådana förbrytelser, ävensom lösdriveri, antyda nämligen vida oftare, än det
med vår nuvarande rättsprocedur blir känt, patologiska själstillstånd, vare sig
av nu ifrågavarande eller av förut behandlat slag.

Men även i fall, där sådan abnormitet, som nu avses, vore känd, utan att den
därmed behäftade dömts för brott, synes den fakulteten motivera läkareundersokning
med avseende på dess art och ärftlighetsförhållanden, innan äktenskap borde
tillåtas. En allmän bestämmelse i enlighet med den för sinnessjukdom och sinnesslöhet
anbefallda finner fakulteten därför befogad även angående ifrågavarande
själstillstånd. De torde i lagen kunna betecknas såsom svåra själslyten eller sedliga
defekter, varav synnerligt stor fara för efterkommandes andliga (inbegripet
etiska) utveckling måste förutses. Till äggsbestämningen avser att förekomma
missbruk av lagstadgandet eller dess tillämpning i tvivelaktiga fall. Ett ytterligare
korrektiv mot olägenheterna av obefogad tillämpning ligger i den dispensmöjlighet,
fakulteten i fråga om denna kategori av äktenskapshmder liksom beträffande
de föregående ämnar föreslå.

551

Uppsala medicinska fakultets yttrande.

4. Tillfällig omtäckning o. s. v.

En fjärde grupp av själstillstånd, som måste beröras i detta sammanhang, äro
tillfälliga sinnesförvirringar och andra avbrott eller omtöckningar av medvetandet,
såsom berusning med alkohol och andra gifter, omtöckningar på grund av kroppsliga
sjukdomar och svaghetstillstånd, somnambula och hypnotiska tillstånd m. m.
Ehuru dylika tillstånd teoretiskt kunna uppfattas såsom kortvariga anfall av
sinnessjukdom, äro de i allmänhet rent exogent uppkomna och innebära sålunda
ingen framtida fara för make eller barn. Någon särskild lagstiftning beträffande
dessa tillstånd är därför icke behövlig, om — såsom väl är självklart, — för ett
äktenskaps giltighet fortfarande från rent rättslig synpunkt fordras, att det skall
vara ingånget med klart medvetande och fri vilja från båda kontrahenternas sida.

Äktenskapskontrahent, angående vilken det misstänkes, att en dylik bestämmelse
om äktenskapshinder bör tillämpas, måste undergå en läkareundersökning för utrönande
av sjukdomens eller defektens natur och ärftlighetsförhållanden. Denna
undersökning måste utgå från likartade synpunkter och hava likartad omfattning
som motsvarande undersökning vid epilepsi och bör liksom denna regleras av ett
formulär, fastställt av medicinalstyrelsen. Egentligen borde även i förevarande
fall undersökningen ske genom speciellt sakkunnig läkare. Då denna fordran av
samma skäl, som förut anförts i fråga om epilepsien, icke för närvarande torde
kunna fasthållas, så bör undersökningen i de fall, där läkare med särskild kompetens
ej står till buds, utföras av vederbörande tjänsteläkare och därför i alla fall
underställas Medicinalstyrelsens prövning, med rätt för Medicinalstyrelsen att vid
behov påkalla förnyad undersökning genom särskilt kompetent läkare.

Ger denna undersökning som resultat, att det ifrågasatta äktenskapshindret
icke är av sådan natur, att det lagligt hindrar äktenskap, må intyget därom vara
tillräckligt för äktenskapsförrättningens verkställande.

Föreligger däremot enligt intyget sådant hinder, måste dispens hos K. M:t begäras
för rätt att ingå äktenskap — allt i enlighet med vad fakulteten förut
föreslagit beträffande epilepsien.

Beträffande motivering för sådan dispensrätt, dess förutsättningar, form och omfattning
kan fakulteten inskränka sig till att hänvisa till vad som förut sagts

552 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

angående samma rätt vid epilepsi, då förhållandet i båda fallen i allt väsentligt
är det samma.

I fråga om nu behandlade äktensbapshinder, liksom i fråga om fallandesot,
måste det vid tjänsteansvar åligga lysningsförrättaren att vid skälig anledning
till misstanke om förbandenvaron av sådant binder vägra förrättningens verkställande,
intill dess saken blivit lagligen utredd.

Sammanfattning.

I närmaste överensstämmelse med vad fakulteten förut föreslagit beträffande
fallandesot, har fakulteten angående sinnessjukdom och därmed besläktade tillstånd
såsom äktenskapshinder enligt det föregående velat i huvudsak föreslå
följande lagbestämmelser:

1) att förhandenvarande sinnessjukdom och sinnesslöhet, förutgången sinnessjukdom,
som icke varit betingad av yttre orsaker, samt svårare själslyte eller sedlig
defekt, varav synnerligt stor fara för efterkommandes andliga utveckling måste förutses,
må stadgas såsom äktenskapshinder;

2) att dispens från detta hinder likväl må kunna meddelas under likartade förutsättningar
och med samma begränsning, som förut är föreslaget med avseende på
fallandesot;

3) att den, som varit sinnessjuk, eller på skäliga grunder måste misstänkas vara
behäftad med sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan psykisk abnormitet av i punkt
1) angivet slag, samt den, som varit sakfälld för svårare brott, för upprepade förbrytelser
eller dömd för lösdriveri, icke får gifta sig utan företeende av läkarbetyg,
godkänt av Medicinalstyrelsen, av innehall, att han icke maste anses vara behäftad
med sådan sjukdom, utvecklingshämning eller abnormitet på själslivets område, som
utgör äktenskapshinder.

Jämförelse med nu gällande svensk rätt, Nyare främmande lagstiftning.

Yad fakulteten sålunda föreslagit beträffande sinnessjukdom och några därmed
besläktade tillstånd, torde i vissa avseenden innebära någon utvidgning av de
förutsättningar, under vilka sinnessjukdom enligt nu gällande lag verkar som
äktenskapshinder. Denna utsträckning av vår restriktiva lagstiftning i berörda
hänseende är dock i det väsentliga endast en konsekvens av våra gällande före -

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 553

skrifter angående epilepsien och motiveras av enahanda skäl som dessa. Det
torde enligt fakultetens mening icke vara förhastat, om nu efter 150-årig erfarenhet
med hänsyn till sistberörda stadgande ett ytterligare steg tages i samma riktning
på lagstiftningens väg. I själva verket är skillnaden mellan vad fakulteten
nu föreslagit, och vad som redan är gällande rätt hos oss, icke heller så betydlig,
som det vid första påseendet kan synas. Enligt Winroth (Äktenskapshindren,
Lund 1890) torde redan det förut åberopade K. brevet om fallandesoten d. 26/u
1757 »vara avsett att gälla även andra sådana sjukdomar, som fortplanta sig på
barnen». I sådant fall innebär fakultetens förslag — för så vitt det verkar
restriktivt — i huvudsak endast ett förtydligande av förut stadgad rätt. Och
vad särskilt angår fakultetens yrkande, att även förutgången sinnessjukdom under
vissa förhållanden må betraktas som äktenskapshinder, så har Winroth följande
uttalande: »och likaledes måste det anses såsom en allmän rättsprincip, att äktenskap
ej må tillstädjas den, som notoriskt varit behandlad såsom vansinnig, utan
att bevis företes, att han därefter återvunnit sitt förstånd».

Yad slutligen vidkommer de former av psysisk rubbning, fakulteten velat hava
nämnda i lagen vid sidan av sinnessjukdom och sinnesslöhet, torde de av mången
inbegripas redan i begreppet sinnessjukdom, taget i vidsträcktare mening. Men
för att förekomma osäker lagtolkning på grund av växlande teoretisk uppfattning
torde dessa rubbningar böra särskilt nämnas i lagtexten.

Den nya schweiziska civillagen förbjuder äktenskap för sinnessjuka, oberoende
af deras »Urteilsfähigkeit». Den tyska lagen har intet sådant förbud och föreskriver
ogiltighet av äktenskapet, endast om endera maken vid dess ingående var
»geschäftsunfähig», medvetslös, eller led av övergående rubbning i sin själsverksamhet.

I California finnes äktenskapsförbud för sinnessjuka och sinnesslöa, i Indiana
för sinnessjuka, sinnesslöa och för person behäftad med »transmissible disease».
I New-Jersey är äktenskapsförbud stadgat för den, som varit intagen å offentlig
anstalt såsom sinnessjuk eller sinnesslö, därest han ej har intyg av 2 läkare, att
han blivit fullständigt hotad, samtj att det ej finns någon sannolikhet, att han
skall fortplanta sjukdomen eller defekten på avkomlingar av äktenskapet. I
Washington föreskriver lagen äktenskapsförbud för vaneförbrytare, imbeciller,
idioter, sinnessjuka och för personer, som förut varit angripna av ärftlig sinnes70—123787.

554 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

sjukdom (allt under förutsättning att bruden icke är minst 45 år gammal). Även
i en del andra nordamerikanska stater lära stadganden av liknande art finnas.

B. Sinnessjukdom såsom återgångsgrund.

De skäl, som i det föregående anförts för sinnessjukdom och därmed besläktade
tillstånd och abnormiteter såsom äktenskapshinder, gälla i lika mån för deras
betraktande som återgångsgrund. Med ännu större skäl än vid fråga om sinnessjukdom
och sinnesslöhet såsom äktenskaps-Aiwder kunna här de sidor av äktenskapsinkapaciteten
åberopas, som mera särskilt intressera den andra makens jämte
barnens personliga rätt. Dessa sidor kunna i huvudsak sammanfattas i oförmågan
hos den sinnessjuke eller sinnesslöe att fylla en makes försörjningsplikt
eller plikt att sköta hem och barn samt oförmågan till andligt samliv i äktenskapet.
Härvid bör beaktas icke blott den förhandenvarande oförmågan i detta
avseende eller den oförmåga, som yttrat sig i ett föregående anfall av sjukdomen,
utan framför allt den framtida risken för äktenskapet. Av den omständigheten,
att ett anfall varit lindrigt, kan man icke med någon grad av säkerhet sluta till,
att ett följande skall bliva likadant, det regelbundna är snarare en stegring i
intensiteten.

Vad de övriga psysiska abnormiteterna beträffar, medföra de ävenledes risken
av en sådan försämring i tillståndet, att den kan få likartade verkningar. Men
redan i och för sig innebära de i allmänhet sådana karaktärsanomalier, som förbittra
det äktenskapliga samlivet, där de icke rent av äro inriktade på handlingar,
som i första rummet verka kränkande på detta, såsom den sexuella perversiteten.
Eedan patologisk hållningsslöhet och lögnaktighet, etisk okänslighet
ända till samvetslöshet och grymhet, som åtfölja dylika abnormiteter, kunna göra
ett äktenskap outhärdligt, vartill kommer den ständiga faran, att de taga sig uttryck
i brottsliga handlingar. Det kan därför enligt fakultetens mening icke
ifrågasättas, att den, som i sitt äktenskap ovetande råkat ut för en make med
sådan själsabnormitet, skall mot sin vilja vara för livet bunden.

Fakulteten vill alltså föreslå, att sinnessjukdom, sinnesslöhet och svårare själslyte,
under samma förutsättningar, som redan föreslagits beträffande äktenskapshinder,
må stadgas som återgångsgrund.

555

Uppsala medicinska fakultets yttrande.

Svensk och, främmande, lagstiftning.

»Hemlig sjukdom, den smittosam och obotlig är, såsom vettlösa, raseri», (sinnesslöhet,
sinnessjukdom) är enligt GB 4:2 återgångsgrund för trolovling. Samma
återgångsskäl torde gälla även för äktenskap, då GB 13: 8 begagnar motsvarande
uttryck: »obotlig smittosam sjukdom», vartill i GB 4: 2 vettlösa och raseri räknas.
Åtminstone sinnesslöhet och obotlig sinnessjukdom torde således under den för
detta fall svårligen tillämpliga förutsättningen av förtigande och svikligt förledande
till äktenskap vara laga skäl för återgång. — I Norge är icke blott »sindsygdom»
vid tiden för giftermålet, utan även förutvarande sådan sjukdom återgångsgrund.
I Tyskland falla sinnessjukdom och sinnesslöhet samt andra psykiska
abnormiteter av större betydenhet säkert under den allmänt formulerade bestämmelsen
(BGB § 1333) om misstag angående egenskaper bos maken såsom återgångsgrund.
I Schweiz gäller såsom sådan, förutom misstag angående egenskaper
hos maken (ZGB, Art. 124, 2), för den andre kontrahenten hemlighållen sjukdom,
som medför stor fara för efterkommandes hälsa (Art. 125, 2), vilket uttryck
även måste innefatta ifrågavarande psykiska sjukdomar och defekter.

C. Sinnessjukdom såsom skilsmässogrrund.

Angående sinnessjukdom såsom skilsmässogrund finner fakulteten de redan förefintliga
svenska bestämmelserna härom i K. förordningen om äktenskapsskillnader
den 27 april 1810 i allmänhet avpassade även efter nuvarande förhållanden. Det
heter däri: »Om den (ena maken) fallit uti verklig galenskap, som efter säkra
bevis oavbrutet fortfarit i fulla tre år och, enligt behörig läkares intygande, någon
förhoppning icke är om den vansinniges återställande till hälsan», må domstolarna
på den andra makens påstående döma till skillnad i äktenskapet.

Några förändringar äro dock önskvärda.

Det föråldrade uttrycket »verklig galenskap» torde böra utbytas mot sinnessjukdom
såsom i den nya norska lagen, vars föreskrifter i detta avseende f. ö.
stå i ganska nära överensstämmelse med stadgandena i vårt nyssnämnda K. bref
av 1810. De tyska och schweiziska lagarna hava motsvarande uttryck.

Yarken i norska, tyska eller schweiziska lagen finnes någon bestämmelse om
oavbruten fortvaro. Denna bestämmelse i svenska lagen lägger icke sällan hinder

556 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

i vägen för skilsmässa från periodiskt sinnessjuk, oaktat en sådan kunde synas befogad.
En person kan sålunda genom denna bestämmelse tvingas att leva i skenäktenskap
med en sinnessjuk. Det skulle t. ex. endast behövas, att en periodisk
sinnessjuk hade en kortvarig fritid vart tredje år, kanske sammanlagt ej mer än
ett år av trettio, för att skilsmässa skulle vara omöjlig. Då ingen olägenhet försports
från länder, som endast hava bestämmelsen treårig fortvara, synes ordet
»oavbrutet» i detta sammanhang utan olägenhet kunna utgå även ur vår lag.

Tidsbestämmelsen tre år torde vara lämplig,] dels för att hindra, att ett enda
övergående anfall skulle föranleda skilsmässa, dels med hänsyn därtill, att efter
den tidens förlopp en sakkunnig läkare väl i allmänhet torde hava prognosen klar
för sig. Att misstag därom ännu efter denna tid i undantagsfall kunna ske, är
visserligen icke uteslutet, men full säkerhet mot sådana misstag kan knappast
genom någon bestämmelse ernås.

Den närmare formuleringen av prognosen har i svenska förordningen fått det
uttrycket: att mågon förhoppning icke är om den vansinniges återställande till
hälsan». Att vnågon förhoppning icke är», synes dock vara en väl stark skärpning
av villkoret för skilsmässa, och denna formulering skulle strängt taget hindra
äktenskapets upplösning, därest blott en ringa, om än så osannolik, förhoppning
icke kuude uteslutas. Det torde därför vara lämpligt utbyta ordet »någon» i detta
sammanhang mot skälig (eller sannolik). Schweiziska lagen fordrar, att vederbörande
av sakkunnige skall förklaras obotlig — vilket väl till innehållet närmast
motsvarar vår nu gällande bestämmelse — och den norska, att det icke
föreligger »nogen rimelig udsigt til helbredelse» — vilket är i enlighet med den
nu föreslagna ändringen. Emellertid bör betonas, att såväl den svenska som den
norska lagens formulering har sin svaghet med hänsyn till möjlighet av skilsmässa
från t. ex. en periodiskt sinnessjuk, som kanske är tvingad att tillbringa
den ojämförligt större delen av sitt liv på ett sinnessjukhus. Förhoppning om
temporärt återställande finnes alltid hos en periodiskt sinnessjuk, men hyser man
icke den gamla, säkerligen alldeles ohållbara åsikten, att härvidlag det bestämmande
måste vara, att den sjuke icke genom skilsmässan bör tillfogas någon ökning
i sitt lidande, och utgår man från förutsättningen, att den sjuke efter skilsmässan
stannar i besittning av sin ekonomiska giftorätt samt tillerkännes efter
förhållandena möjligt underhåll och vård, så torde vidare hänsyn icke höra tagas

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 557

till möjliga intervaller i sjukdomen och detta i lagen få sitt uttryck genom införandet
av ordet varaktigt framför »återställande till hälsan». Den ifrågavarande
mellansatsen borde därför enligt fakultetens mening ändras till följande lydelse:
»skalig förhoppning icke är (finnes) om den sinnessjukes varaktiga återställande
till hälsan».

Bestämmelsen att skilsmässa icke får äga rum, om det kan utrönas, att »anledningen
till galenskapen vore given eller påskyndad av den andres förhållande», torde
höra borttagas. Att bestämma den del den ena maken kan hava haft i förorsakandet
av utbrottet av den andres sinnessjukdom, är nämligen på den psykiatriska
vetenskapens nuvarande ståndpunkt alldeles omöjligt. Motsvarande bestämmelse
är icke heller upptagen i nyare lagar, såsom den norska, tyska och schweiziska.

Den tyska lagen föreskriver ytterligare (§ 1569), att, för att skilsmässa skall
kunna äga rum, den andliga gemenskapen mellan makarna skall vara upphävd.
Denna bestämmelse torde dock endast sällan kunna strängt följas, då oftast något
andligt samliv kan tänkas vara möjligt. Föreskriften har föranlett svårigheter
1 tolkningen av vad som egentligen därmed avsetts. Den kan dessutom, såsom
en norsk sakkunnig framhållit, medföra olägenheten, att ett ohållbart äktenskap
icke kan genom överenskommelse upplösas, enär den ena maken är sinnessjuk,
men heller icke upplösas på grund av sinnessjukdomen, då denna icke nått sådan
grad, att det äktenskapliga samlivet är upphävt.

Den schweiziska lagen (Art. 141) har i stället villkoret, att sinnessjukdomen
skall vara av sådan art, att det icke bör fordras, att den andra maken skall
fortsätta det äktenskapliga förhållandet. En sådan bestämmelse torde vara alltför
obestämd och tänjbar för att lämpligen kunna ingå i vår lag. Fakulteten
finner för sin del ingen sådan kvalificering av sinnessjukdomens grad behövlig
efter stadgande om fordran på 3-årig fortvara och sannolik obotlighet hos sjukdomen.

Efter de förändringar, fakulteten sålunda föreslagit i nu gällande föreskrift
angående sinnessjukdom som skilsmässa grund, skulle denna få följande innehåll:

Om den ena maken råkat i sinnessjukdom, som fortfarit i tre år samt enligt
behörig läkares intyg skålig förhoppning icke förefinnes om den sinnessjukes varaktiga
återställande till hälsan, må domstol på den andra makens yrkande döma
till skillnad i äktenskapet.

558

Uppsala medicinska Jakultets yttrande

VI. Venerisk sjukdom.

Av alla de sjukdomar, till vilka hänsyn bör tagas vid äktenskapslagstiftmng,
intaga de veneriska i flera avseenden säkerligen det främsta rummet och bland
dessa huvudsakligen syfilis och dröppel (gonorrhé).

De ifrågavarande sjukdomarnas jämförelsevis stora utbredning inom alla lager
av befolkningen, isynnerhet i större städer och industricentra, där de i den öppna
och hemliga prostitutionen finna en ständig plantskola, öppnar dem talrika ingångsvägar
även till de äktenskapliga förbindelserna. Sättet för deras spridning

_ huvudsakligen genom könsumgänge men även genom annan intim beröring

i förening med deras stora och långvariga smittosamhet — ofta utsträckt över
flera år — medför såsom en så gott som oundviklig följd, att den andra maken
ävenledes blir smittad, om den ene inför sjukdomen i dess smittosamma skede
inom äktenskapet.

Förutom faran för barnens infektion genom beröring med veneriskt sjuka föräldrar
och med yttre föremål, som av dem förorenats, tillkommer beträffande
syfilis dess överförbarhet även på fostret. I följd därav do fostren antingen redan
i moderlivet (missfall, dödföddhet) eller i späda år, och äktenskapet blir under
en följd av år eller för alltid barnlöst, eller ock — vad värre är — bringas till
världen visserligen fortlevande men sjukliga eller degenererade avkomlingar, som
själva äro en fara för sin omgivning och i sin ordning kunna överföra sjukdomseller
degenerationsarvet till sina efterkommande.

För den syfilitiska maken personligen innebär sjukdomen alltid risken av långvarig
nedsättning eller upphävande av arbetsförmågan genom sjuklighet, ja icke
alltför sällan av fullständig kroppslig eller andlig invaliditet för återstående
livstid och av för tidig död. Svåra kroniska, ofta obotliga former kan sjukdomen
antaga, när den angriper centrala nervsystemet, kärlsystemet eller andra viktiga
inre organ. Sinnessjukdom (paralysie générale), ryggmärgslidande (tabes dorsalis),
hjärt- och kärlsjukdomar uppstå icke sällan såsom följdsjukdomar, likaledes obotliga
och säkert eller med stor sannolikhet ledande till dödlig utgång.

I fråga om dröppel äro följder av så svårartad beskaffenhet mindre vanliga,
men livslång sjuklighet och kroppslig brutenhet, ända till mer och mindre full -

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 559

ständig invaliditet genom ledsjukdomar och genom underlivslidanden hos kvinnan,
kunna även här hliva följden. Och i ett för äktenskapet mycket betydelsefullt
avseende är dröppeln t. 0. m, en allvarligare åkomma än syfilis, nämligen i förorsakande
av sterilitet (oförmåga att alstra barn) hos den av sjukdomen angripne.
Dessa båda sjukdomar torde ock vara bland de viktigaste orsakerna till barnlöshet
i äktenskap.

Alldeles samma risk för svåra personliga följder av sjukdomen, som träffar den
make, vilken infört sjukdomen i äktenskapet, drabbar naturligtvis även den andra
maken, om han eller hon i sin ordning blir infekterad.

Förhoppningen att genom kraftigare botemedel mot syfilis i framtiden minska
denna risk är ännu icke tillräckligt grundad för att kunna få inverka på lagstiftningen
mot sjukdomen. Riktas denna lagstiftning, såsom fakulteten för sin del
ämnar tillstyrka, speciellt mot det smittosamma stadiet därav, så torde för övrigt
blivande förbättringar i behandlingen, i och med detta stadiums begränsning och
inskränkning så att säga automatiskt reglera verkan av eventuella restriktiva
lagstadganden efter de framdeles möjligen förändrade förhållandena.

Av vad fakuteten nu 1 största korthet framhållit torde framgå, att sådana lagbestämmelser
äro i hygieniskt hänseende i hög grad önskliga och behövliga beträffande
de båda viktigaste veneriska sjukdomarna, syfilis och dröppel.

Det tredje slaget av venerisk sjukdom, det enkla veneriska såret, (ulcus venereum
simplex) står i frekvens och framförallt i fråga om svårartade följder långt
efter de båda föregående. Emellertid kan även detta i svårare fall medföra rätt
långvarig och allvarsam sjukdom och läkas med vanställande ärrbildningar. I vår
föregående lagstiftning hava samtliga de veneriska sjukdomarna, alltså även den
sist nämnda, 1 allmänhet sammanförs under gemensamma bestämmelser, och för
den allmänna uppfattningen lära de olika slagen väl icke ännu framstå som fullt
särskilda. I synnerhet gäller detta det enkla veneriska såret och den syfilitiska
primäraffektionen, vilka för öfrigt kunna förekomma kombinerade. Det synes
därför praktiskt lämpligast, att även ifrågavarande lindrigare form av venerisk
sjukdom 1 allmänhet träffas av de restriktiva bestämmelser, som företrädesvis påkallas
av de båda andra, isynnerhet som den genom sin jämförelsevis lätta höflighet
endast för kortare tid behöver i det enskilda fallet medföra de olägenheter,
som möjligen kunna uppstå av bestämmelsernas tillämplighet även på densamma.''

560

Uppsala medicinska fakultets yttrande.

A. Venerisk sjukdom som äktenskapshinder.

I enlighet med det ovan sagda vill fakulteten sålunda först och främst tillstyrka,
att av de veneriska sjukdomarna åtminstone syfilis och dröppel, som befinna sig
i smittosamt skede, stadgas såsom äktenskapshinder.

Då de båda sjukdomarna vid omsorgsfull och sakkunnig behandling kunna vara
botliga, och enär full hälsa och alstringskraft kunna återvinnas av den, som en
gång haft någondera sjukdomen, kan det ej komma ifråga att hindra en var, som
en gång genomgått densamma, från att gifta sig. Visserligen kvarstår alltid för
den, som varit infekterad, isynnerhet med syfilis, men skenbart tillfrisknat, en
viss'' risk för sjukdomens återkomst i lättare eller svårare form eller för följdsjukdomar.
Men redan omöjligheten att på medicinens nuvarande ståndpunkt på
förhand särskilja sådana fall från de varaktigt läkta måste utesluta deras stadgande
som äktenskapshinder. Till och med om vissa sjukdomstecken nyligen
förefunnits eller ännu kvarstå, men utmärka ett mildare och icke smittofarligt
skede av sjukdomen, torde den icke behöva vara lagligt äktenskapshinder. Där
icke omedelbar hygienisk våda för make eller avkomma föreligger, är sjukdomen
att likställa med andra kroniska sjukdomar, som visserligen innebära ökade risker
för familjen, men icke tillräkligt stora att påkalla äktenskapsförbud.

Utsträckningen av det smittosamma skede av ifrågavarande sjukdomar, inom
vilket deras verkan som äktenskapshinder bör begränsas, kan icke allmänt uttryckas
genom någon bestämd tidstermin, räknad från sjukdomens första uppträdande.
Detta skedes långvarighet växlar i olika fall inom vida gränser, bl. a.
beroende på handlingens mer eller mindre fullständiga genomförande. Endast
genom omsorgsfull undersökning av den veneriskt infekterade och hans sjukhistoria,
utförd av sakkunnig läkare, kan det avgöras, huruvida praktiskt sett nödiga
garantier förefinnas, att sjukdomen redan passerat sitt smittosamma stadium.

° Huruvida och i vad mån effektiviteten av nu åsyftade äktenskapshinder på
lagstiftningsväg kan och bör betryggas, därtill vill fakulteten längre fram återkomma
(avd. XIII).

För övrigt vill fakulteten betona, att hon med den här tillstyrkta lagstiftningsåtgärden
i första rummet avser att få i lagen fastslaget såsom något otillåtet, att

Uppsala medicinska fakultets yttrande. f,(;j

äktenskap mgås av de farligaste veneriska smittobärarna. Att de därmed begå en
svar rättskränkning mot maken och eventuellt mot barnen, måste inses av envar,
som blir upplyst om följderna av ett äktenskap under sådana förhållanden. Men
denna insikt är för mången mindre samvetsgrann person icke tillräckligt motiv
att avstå från ett äktenskap, som erbjuder materiella fördelar. Läkareerfarenheten
lär, att i detta avseende rättskänslan ofta är mycket slapp även bland personer
ur den bildade klassen. Mången gång ingås äktenskap av en patient av
detta slag mot läkarens allvarliga föreställningar. Här kräves lagens auktoritet
lör att väcka och befästa ansvarskänslan gent emot blivande make och egna
efterkommande.

Mindre starka skäl förefinnas för att stadga även den tredje formen av venerisk
sjukdom, det enkla veneriska såret som äktenskapshinder. Huvudsakligen av
praktiska lämplighetsskäl, som fakulteten förut antytt, torde emellertid intet
undantag böra göras för denna sjukdom. Som stadgat äktenskapshinder behöver
den vid lämplig behandling i allmänhet medföra endast ett måttligt uppskov med
giftermålet. Under sådant förhållande måste det även beträffande denna könssjukdom
betraktas såsom i hög grad motbjudande för samhället att tillåta den
andra makens omedelbara nedsmittande genom äktenskapet.

B. Venerisk sjukdom som återgångsgrund.

Stadgas venerisk sjukdom i smittosam! stadium såsom äktenskapshinder, och
saknade den andra kontraheten före giftermålets avslutande kännedom om förefintligheten
av hindret, bör denne otvivelaktigt äga rätt till återgång av äktenskapet,
Risken för den, som mot förbudet gifter sig, av äktenskapets upplösning
på denna grund och därmed förenade sociala och ekonomiska konsekvenser torde

ock få påräknas som ett kraftigt värn för det nyss berörda äktenskapshindrets effektivitet.

Men aven om venerisk sjukdom, icke skulle upptagas bland äktenskapshindren,
bor sådan sjukdom hos den ena kontrahenten vid äktenskaps ingående, åtminstone
med den begränsning, som i fråga om äktenskapshinder ovan föreslagits (»i smittosam!
stadium»), utgöra laglig grund för äktenskapets återgång på yrkande

av den andra maken, då denne av okunnighet om förhållandet i god tro ingått
äktenskapsavtalet.

71—12378V

562 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

Att för återgång ytterligare ställa villkoret av svikligt fördöljande från den
sjuke kontrahentens sida synes fakulteten icke befogat och ej heller lämpligt,
då gränsen för svek i sådan förtegenhet torde vara ytterst svår att sätta. Skulle
emellertid på allmänt rättsliga grunder villkoret av svikligt döljande anses böra
vidhållas, så måste enligt fakultetens mening svek här fattas i vidsträckt mening,
för att icke lagbudets verkande kraft skall allt för mycket kringskäras. Redan
att den förtigande parten varit medveten om eller haft skälig anledning misstänka
sin sjukdom, och således icke kan anses ha handlat i god tro vid sitt förtigande,
synes fakulteten innebära tillräcklig sviklighet. Att kräva bevisligt
förnekande av medveten sjukdom för att anse svek föreligga vore att gå alldeles
för långt. Ytterst sällan om någonsin ställas väl direkta frågor av sådant innehåll,
allra minst i vittnens närvaro, mellan personer, som ämna ingå äktenskap
med varandra.

Det kunde ifrågasättas, om ej venerisk sjukdom som återgångsgrund borde
fattas vidare än samma sjukdom såsom äktenskapshinder, och sålunda en någon
gång i det föregående livet ådragen och för den andre kontrahenten förtigen
sjukdom av denna art — oberoende av hänsyn till kvarstående smittosamhet —
måhända borde anses som tillräcklig grund att yrka på äktenskapets återgång.
Särskilt innebär en även skenbart lindrig och t. o. m. för lång tid sedan genomgången
syfilis för framtiden ännu så stor hälsorisk, att ett sådant faktum visserligen
alltid borde vara känt för den andra kontrahenten vid ingående av äktenskapsavtalet.
Men å andra sidan måste man dock i sådana fäll få räkna med
möjligheten av fullständigt återställande från sjukdomen. Dessutom torde man
icke för närvarande, åtminstone som regel, få förutsätta tillräcklig insikt om
risken i dylika fall och knappast heller tillräcklig karaktärstyrka hos vederbörande
kontrahent att förmå honom till bekännelse av en förut genomgången könssjukdom,
som han tror vara fullständigt läkt. Ett så grannlaga förhållande som
mellan blivande makar får väl anses göra en sådan underlåtenhet i viss man
ursäktlig.

Då vidare den framtida risken av en venerisk sjukdom, som passerat sitt smittosamma
stadium, huvudsakligen gäller syfilis, men fakulteten på ovan anförda
grunder anser det lämpligast att så vitt möjligt sammanfatta alla de veneriska
sjukdomarna under gemensamma lagbestämmelser, så finner siy fakulteten i fråga

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 563

om dessa sjukdomar endast köra yrka på, att det smittosamma sjukdomsstadiet
stadgas som återgångsgrund.

Det förhållandet, att den andra maken tilläventyrs redan blivit smittad i äktenskapet
av den sjuke maken, bör icke rimligen kunna minska den förres rätt till
återgång, även om den egentliga hygieniska vådan för dennes eget vidkommande
ej längre kan genom äktenskapets upphävande förebyggas.

G. Venerisk sjukdom som skilsmässogrund.

Efter äktenskapets ingående ådragen venerisk sjukdom hos endera maken innebår
samma vådor i sanitärt och hygieniskt avseende för familjen som före äktenskapet
asamkad. Den akuta, i smittohänseende farligaste perioden av sjukdomen
faller i detta fall till och med i sin helhet inom äktenskapet. Från uteslutande
medicinsk synpunkt föreligga således egentligen samma skäl att yrka på sjukdomens
stadgande som skilsmässogrund, vilka förut åberopats för densamma såsom
äktenskapshinder och återgångsgrund. Emellertid torde man här på rent rättsliga
grunder nödgas skilja mellan det fall, då sjukdomen ådragits genom illegitimt
könsumgänge eller annan otukt, och det fall, då den förvärvats på annat,
s. k. insont sätt.

I det förra fallet, som är det vida vanligare, föreligger tillika otrohetsbrott,
och den kränkta maken lör då givetvis kunna yrka på upplösning av äktenskapet.

I de undantagsfall däremot, där venerisk sjukdom (väl oftast syfilis) är på insont
sätt förvärvad, torde sjukdomen i och för sig — trots lika farlighet — icke
kunna få-åberopas som skilsmässogrund. Dock torde böra påpekas, att det i allmänhet
ställer sig svårt, mången gång omöjligt att leda i bevis, på vilketdera
sättet sjukdomen är förvärvad. Undandragas, såsom här förutsatts, de insonta
fallen från verkan som skäl till äktenskapsskillnad, så måste detta i verkligheten
mången gång^ medföra, att den förfördelade maken står rättslös gent emot den
andre, aven då denne förvärvat sjukdomen genom könsumgänge utom äktenskapet,
nämligen om han förnekar detta och det ej kan bevisas.

Huvudvikten ligger emellertid, från medicinsk synpunkt sett, icke på rätten
till skilsmässa, utan därpå, att sjukdomen blir underkastad effektiv behandling
och den sjuke hindrad hindrad från att smitta den andra maken samt — även
om denne redan blivit smittad — från att avla barn inom äktenskapet. På ad -

564

Uppsala medicinska fakultets yttrande.

ministrativ väg torde härför erforderliga bestämmelser kunna utfärdas, vilka böra
gälla, vare sig sjukdomen är ådragen på ena eller andra sättet. Den andra maken
skulle sålunda i första hand kunna yrka på åtgärder av detta slag. Kan
den sjuke maken icke förmås att underkasta sig sådan behandling, torde dock
även insont ådragen venerisk sjukdom höra medföra rätt till äktenskapsupplösning,
nämligen: då den sjuke maken genom könsumgänge smittat den andra maken eller
utsätter denne för smitta (jfr vidare avd. XII, XIII).

Gällande svensk och nyare utländsk lagstiftning.

Enligt nuvarande svensk rätt är venerisk sjukdom icke äktenskapshinder.

Däremot är »obotlig smittosam sjukdom» enl. GB 13: 8 återgångsgrund, om den
sjuke »förtiger det och svikligen förleder annan till giftermål med sig». Bland
exempel på »sjukdom den smittosam och obotlig är» nämnas i GB 4: 2 »pockor av
lösaktighet», varmed icke torde kunna avses annat än venerisk sjukdom i smittosam!;
stadium och av så svårartad form, att den vid lagstadgandets tillkomst ansågs
obotlig. Med vår tids förändrade uppfattning angående botligheten torde
det således vara något oklart, i vilken utsträckning gällande lag stadgar venerisk
sjukdom som återgångsgrund.

Tillkommen efter giftermålet är venerisk sjukdom icke skilsmässogrund, men
horsbrott utgör enligt GB 13: 1 sådan.

I främmande rätt synes venerisk sjukdom i allmänhet icke betraktas som äktenskapshinder.
Så vitt fakulteten bekant, är detta förhållandet endast i vissa
nordamerikanska stater, såsom Indiana (»transmissible disease»), Michigan (ådragen
syfilis eller gonorrhé, som ej blivit botad), Washington (smittosam könssjukdom,
därest ej den kvinnliga kontrahenten är över 45 år). Däremot är venerisk sjuk
dom även i modernare europeisk lagstiftning under vissa förutsättningar upplösningsgrund.

I Norge är venerisk sjukdom hos ena maken på den andres yrkande upplösningsgrund,
om sjukdomen förefanns i smittosam form före giftermålet, den friska
kontrahenten ovetande, och vid tiden för yrkandet icke måste anses botad. (Lov
av 20 aug. 1909 om adgang til öppning av egteskap, § 3).

I Tyskland äro veneriska sjukdomar ej särskilt nämnda i lagbestämmelserna
på detta område, men falla under vissa förutsättningar under allmänna stadgan -

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 565

den om grunder för äktenskaps återgång och upplösning. (BGB §§ 1333, 1334
och 1568.) På dessa sjukdomar tillämpliga återgångsgrunder äro nämligen:

1) villfarelse (Irrtum) angående sådana personliga egenskaper hos den andra
kontrahenten, att de, om förhållandet varit känt, vid riktig uppfattning av äktenskapets
väsen bort avhålla från dess ingående (§ 1333);

2) svikligt vilseledande (arglistige Täuschung) från endera kontrahentens sida
angående sådana omständigheter, som vid känt förhållande och riktig uppfattning
av äktenskapets väsen bort avhålla från giftermålet (§ 1334).

Svikligt vilseledande anses föreligga åtminstone vid förnekande av medveten
könssjukdom på direkt fråga därom (Hellwiö: Die zivilrechtliche Bedeutung der
Geschlechtskrankheiten. Leipzig 1905, s. 71).

På grund av allmänt stadgande (§ 1568), att skilsmässogrund är, om endera
maken genom allvarlig kränkning av sina äktenskapliga plikter eller genom vanhedrande
eller osedlig vandel förorsakat så djupgående rubbning i det äktenskapliga
förhållandet, att det icke kan begäras av den andra maken, att denna skall fortsätta
äktenskapet, anses venerisk sjukdom vara skilsmässogrund, dels om sjukdomen
ådragits genom äktenskapsbrott, och dels om den sjuke med vetskap om
sm sjukdom smittar den andra maken eller utsätter denne för smitta (Hellwig,
anf. st. s. 80—81).

Enligt den nya schweiziska civillagen stadgas (art. 125) bl. a. som återgångsgrund,
att för den ene maken hemlighållits en sjukdom (hos den andre), som
medför stor fara för den klagande makens eller barnens hälsa. Skilsmässogrund
ar bl. a. äktenskapsbrott, men för övrigt är intet stadgat, som synes äga tillämplighet
på veneriska sjukdomar [om ej möjligen den skilsmässogrunden (art. 142),
att det äktenskapliga förhållandet blivit så djupt rubbat, att det icke bör fordras,
att makarna skola fortsätta ssmlivet, varvid yrkande på skilsmässa vid ensidigt
förvållande endast kan göras av den oskyldiga maken].

Sammanfattning.

På grund av ovanstående vill fakulteten med hänsyn till äktenskapslagstiftningen
föreslå:

1) att venerisk sjukdom i smittosamt stadium stadgas som äktenskapshinder;

506 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

2) att som återgångsgrund (under förutsättningar enl. avd. I) likaledes stadgas
venerisk sjukdom i smitt os amf stadium;

3) att som skilsmässogrund (enl. avd. I) stadgas venerisk sjukdom, om den ådragits
genom äktenskapsbrott eller annan otukt, eller om den sjuke maken smittat den
andre eller utsätter denne för smitta.

VII. Alkoholism.

Ordet alkoholism användes i medicinskt språkbruk företrädesvis såsom uttryck
för helhetsbilden av de sjukliga rubbningar inom en drinkares organism, vilka
äro en följd av alkoholförgiftningen. I denna mening är alkoholismen alltså en
förgiftningssjukdom. Därmed är ingenting utsagt om de psykologiska orsakerna
till spritmissbruket, vilka å sin sida kunna vara än av patologisk än av icke patologisk
natur.

Det lider intet tvivel, att den kroniska alkoholismen, jämte dess akuta yttringar
i ruset, i följd av sin allmänna utbredning hos oss och på grund av sina följder
spelar en långt större roll än någon annan sjukdom i fråga om ödeläggelsen av
familjelivet samt barnens fysiska och moraliska fördärvande. Mer än någon annan
sjukdom påkallar den därför kraftiga lagstiftningsåtgärder för hindrande av dess
skadliga verkningar ej mindre inom äktenskapet än i socialt hänseende i allmänhet.
Men ingen annan sjukdom torde å andra sidan erbjuda så många svårigheter
för en effektiv lagstiftning som alkoholismen. Alkoholmissbrukets allmänna utbredning
och dess djupa rötter i vårt folks seder och bruk sedan urminnes tider
samt den sjukliga alkoholismens flytande gränser gent emot det icke patologiska
spritmissbruket äro förhållanden, som å ena sidan göra varje lagstiftningsåtgärd
däremot kännbart ingripande i levnadsvanorna för stora delar av folket, och å
den andra göra det till en synnerligen vansklig uppgift att i lagtext angiva det
tillstånd, mot vilket de restriktiva bestämmelserna riktas. Alkoholismen kan
visserligen medföra svåra sjukliga förändringar, men dess följder tillhöra i ännu
högre grad samhällslivet, de sociala områdena. Därtill kommer att alkoholmissbrukets
i socialt hänseende skadliga verkningar ingalunda inskränka sig till yttringar
av kronisk alkoholism i betydelse av alkoholsjukdom, utan i vidsträckt
grad härflyta ur missbruk, som i lagens mening icke torde kunna betecknas såsom

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 567

sjukligt. Visserligen måste även det akuta ruset teoretiskt betraktas som en av
förgiftning förorsakad kortvarig sinnessjukdom, men då denna sjukdom i allmänhet
är självför vållad och snart övergående samt av ytterst växlande grad och i
allmänhet kvarlämnar en viss förmåga av rättslig ansvarighet, så torde den i
vår allmänna rättsuppfattning med fog icke betraktas som en sjukdom.

En lagstiftning mot alkoholmissbruket och dess följder måste således till större
del hämta utgångspunkter ur sociala missförhållanden, som ligga utanför det medicinska
området. Men även där missförhållandena närmast intressera medicinen,
såsom i fråga om hygieniskt skadliga inflytanden på barnen, är alkoholinflytandet
så komplicerat med sociala faktorer och, trots allt arbete därpå, ännu så ofullständigt
utrett från medicinsk synpunkt, att den senare synpunkten icke kan
bliva den väsentligt bestämmande för lagstiftningen.

I enlighet därmed tilltror sig fakulteten icke att på något uttömmande sätt
kunna utreda alkoholismens förhållande till vår äktenskapslagstiftning, utan vill
inskränka sig till att därvid framhålla några rent medicinska synpunkter.

A. Alkoholism såsom äktenskapshinder.

Enligt vad fakulteten upprepade gånger framhållit, är det i fråga om äktenslcapshinder
företrädesvis den rashygieniska synpunkten, som från medicinsk sida
måste göras gällande. I vida mindre grad synes ett förmynderskap från samhällets
sida kunna komma i fråga beträffande kontrahenterna själva och den risk,
de i sanitärt liksom i andra afseenden äro villiga att underkasta sig.

Faran av alkoholismen är i fråga om barnens hälsa och utveckling av tvåfaldig
art. Dels kan alkoholisten ge sina avkomlingar ett sjukligt arv, dels erbjuder
han dem av flerfaldiga orsaker i regel sämre hygieniska förhållanden i hemmet
än en nykter person. Detta senare måste också betraktas som ett i rashygieniskt
avseende viktigt moment, men sammanhänger så nära med växlande ekonomiska
och andra sociala förutsättningar, att dess betydelse i det enskilda fallet undandrager
sig enbart medicinskt bedömande.

Det, som faller helt inom medicinskt område av det föreliggande spörsmålet,
är ärftlighetsfrågan. Men här är ännu mycket outrett. Så mycket måste i alla
händelser anses fastslaget, som att ett ärftlighetsförhållande i fråga om alkoholism
verkligen existerar. Mången blir alkoholist huvudsakligen på grund av ärftligt

568 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

påbrå. Men denna abnormitet torde då icke vara en fristående felaktighet i individens
anläggning, utan på det närmaste sammanhänga med annan neuro- eller
psykopatisk belastning, om än även här likformigheten i arvet torde predominera.
Om och i vad mån en drinkare av sund ascendens genom sitt alkoholmissbruk så
fördärvar sina könsceller, att han nyskapar en sjuklig ärftlighetsbelastning för
sina efterkommande, är eu omtvistad fråga. Denna möjlighet är i alla händelser
icke så motsägelsefritt ådagalagd, att den kan bli utgångspunkt för lagstiftningsåtgärder.
Det härför hittills samlade materialet är nämligen otillräckligt och
delvis för bristfälligt att ännu därur kunna draga säkra vetenskapliga slutsatser.
Där en drinkare däremot är bärare av ett förutvarande sådant arv, borde han
icke få fortplanta sig. Äktenskapsförbud borde gälla i detta fall, men skulle väl
i fråga om dessa även i andra avseenden moraliskt förfallna individer icke hindra
snarare befrämja den illegitima fortplantningen, så vida det icke kompletterades
med oskadliggörande genom internering av sådana degenerationsspridare. Att
genom straffhot förekomma utomäktenskapligt könsumgänge, för så vitt det beror
på alkoholisterna själva, synes fullkomligt hopplöst.

Den enda effektiva åtgärden mot samhällsfarliga alkoholister, som för närvarande
kan ifrågasättas, torde vara deras tillvaratagande under kontroll på lämpliga anstalter,
så länge fara hotar från deras sida. Lagstiftningen därom kräver emellertid
sin särskilda utredning och torde icke kunna inrymmas inom äktenskapslagstiftningen.
Men visserligen är denna senare i fråga om alkoholism beroende
av de utgångspunkter, den allmänna lagstiftningen mot alkoholister kan giva.

I allmänhet måste utpräglade alkoholister anses misstänkta från ärftlighetshygienisk
synpunkt, och ett allmänt åläggande för dem att förete kvalificerat läkareintyg
för rätt att ingå äktenskap vore därför på sin plats. Men huru på ett från rättslig
synpunkt tillfredsställande sätt avgränsa de fall av alkoholism, som kunna
anses utpräglade? Att en person dömts för enstaka fylleriförseelser, t. ex. en
lantbo vid tillfälliga rus under besök i staden, synes knappast tillräckligt att
lägga något lagligt hinder för hans ingående av äktenskap. Även upprepade
sådana förseelser torde icke vara något kriterium på äktenskapsoduglighet, och
deras allmänna förekomst skulle sannolikt, om läkareintyg på denna grund fordrades,
i alltför vidsträckt grad och i många obehövliga fall verka hinderligt för
äktenskaps ingående och därmed minska äktenskapsfrekvensen utan motsvarande

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 569

nytta för rashygienen. Den enda verkan, som i sådant fall med säkerhet kunde
förutses, vore en ökning av antalet utom äktenskap födda barn.

Huru önskvärt det från rashygienisk synpunkt än må vara, att en del alkoholister
hindras att fortplanta sig, anser sig fakulteten icke för närvarande böra
föreslå något stadgande om alkoholism såsom särskilt äktenskapshinder, då det
på o^an antydda grunder förefaller omöjligt att finna en formulering, som garanterar,
att stadgandets verkningar bliva på en gång rättvisa och effektiva, och då
det vidare synes fakulteten, som om det ifrågavarande önskemålet till icke oväsentlig
del kunde vinnas på annan, indirekt väg.

Det torde nämligen icke lida något tvivel, att många bland de i hereditärt avseende
farligaste alkoholisterna skulle komma att träffas av de bestämmelser, fakulteten
ovan föreslagit i fråga om själslyte, bl. a. dipsomani, samt förbrytelser
och lösdriveri såsom yttringar därav, likasom notoriskt sinnessjuka bland alkoholister
naturligtvis måste hemfalla under bestämmelsen angående sinnessjukdom i
allmänhet.

Likaledes är det tydligt, att varje inskränkning i rätten att ingå äktenskap,
som — på huvudsakligen sociala grunder — torde komma att stadgas för personer,
som ej kunna försörja sig själva, som förklarats för omyndiga, som äro internerade
å tvångsarbetsanstalter och asyler, eller som ställts under särskild uppsikt
av offentlig myndighet, kan komma att i ganska stor utsträckning träffa just de
utpräglade alkoholisterna.

Utöver sådana bestämmelser, vilka i likhet med de antydda under vissa förhållanden
bliva tillämpliga på alkoholister, ehuru de tillkommit huvudsakligen
med hänsyn till andra yttringar av äktenskapsinkompetens, anser fakulteten alkoholism
icke f. n. kunna stadgas som äktenskapshinder.

B. Alkoholism som återgångsgrund.

Att en äktenskapskontrahent är alkoholist, är utan tvivel ett för blivande äktenskap
så riskabelt förhållande, att den andra kontrahentens kännedom därom
borde vara ett oeftergivligt villkor, för att denna skulle anses bunden av det ingångna
äktenskapsavtalet. Vid okunnighet om förhållandet måste den andre kontrahenten
anses hava i god tro ingått äktenskapet under en viktig förutsättning,
72—123787.

570 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

som i verkligheten icke existerade. Rätt till återgång av äktenskapet på denna
grund borde alltså medgivas.

Men även bär möter den förut framhållna svårigheten att bestämma, när alkoholism
föreligger i sådan grad, att den allvarligt hotar det äktenskapliga samlivet.
Mången förutvarande alkoholist kan just genom äktenskapet räddas åt
samhället och bliva en god make. Särskilt torde detta gälla sådana supare, som
ej äro mera förfallna, än att de en tid kunna behärska sitt begär och sålunda för
den tillkommande makan ända till giftermålet framstå som måttliga människor.
Det torde därför i fråga om upplösning av ett äktenskap på grund av alkoholism
böra fästas mera avseende på, huru äktenskapet i verkligheten gestaltat sig, än
därpå, att den ena kontrahenten före detsamma varit omåttlig supare. Har drycken
skapsbegäret inom äktenskapet icke kunnat undertryckas, och har äktenskapet
visat sig därigenom bliva förfelat, då må skilsmässa på den nyktra makens yrkande
tillstädjas, oberoende av dryckenskapslastens förefintlighet före eller uppkomst
under äktenskapet. Men väl må betingelserna för rätt till sådant yrkande stadgas
så vida, att de icke fastkedja den nyktre maken i äktenskapet med drinkaren
längre tid, än nödigt är för att ådagalägga den senares oförbätterlighet.

Under denna förutsättning finner fakulteten det icke behövligt och på grund av
praktiska svårigheter i tillämpningen icke heller lämpligt, att alkoholism såsom
sådan stadgas som återgångsgrund för äktenskap.

C. Alkoholism som skilsmässogrund.

Enligt det nyss sagda bör alkoholism under vissa förutsättningar utgöra skilsmässogrund.
Dessa förutsättningar måste, som antytt, å ena sidan tillgodose
fordran, att ett mera tillfälligt hemfallande åt spritmissbruk från den ene makens
sida icke föranleder en förhastad upplösning av ett äktenskap, som ännu har
utsikt att uppfylla sitt ändamål. Å den andra sidan måste de förhindra onödig
förlängning av ett förfelat och olyckligt äktenskap.

Där en läkarundersökning kan konstatera ett sjukligt dryclcenskapsbegär, synes
skilsmässa visserligen i allmänhet böra tillstädjas pa den andra makens begäran.
Men gränsen för vad som skall anses sjukligt i lagens mening är även i fråga
om begäret efter sprit mycket svår att bestämma. Säkrast torde det patologiska

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 571

i begäret kunna ådagaläggas i de fall, där sådant begär kan visas stå på ärftlig
grund och sålunda tillhör området för de sedliga defekter och själslyten, fakulteten
i det föregående under vissa förutsättningar föreslagit bl. a. såsom återgångsgrnnd.
Vinner detta förslag godkännande, synes sådant ursprungligt dryckenskapsbegär
emellertid icke behöva stadgas som skilsmässogrund. Beträffande
förvärvat sjukligt alkoholbegär, där gränsen för det »sjukliga» kan vara mera omtvistlig,
torde framtörallt de skadliga yttringar, alkoholmissbruket tagit i det
äktenskapliga samlivet, böra tagas med i räkningen vid fråga om äktenskapets
upplösning, så mycket hellre som sådana yttringar väl aldrig uteblivit, där det
kan bliva tal om ett förvärvat sjukligt begär. Med tagen hänsyn till sådana
följder av spritmissbruket torde sjukligt begär ej heller i denna senare mening
behöva ingå i formuleringen av lagbestämmelserna. De nyss berörda yttringarna
av alkoholmissbruk äro i första rummet inskränkning i förmågan till fullgörande
av försörjningsplikt och plikt att vårda hem och barn eller rent av positiva
handlingar, som direkt hota familjens ekonomi eller makans och barnens kroppsliga
och andliga hälsa, med ett ord hemmets hygien. Denna äventyras emellertid
ingalunda blott genom direkta våldshandlingar utan även genom det dåliga exemplet
från suparen samt genom den andliga disharmonien mellan honom och
hans familj.

För att inrymma alla de skiftande yttringar, varigenom alkoholism hos endera
maken kan berättiga yrkan på skilsmässa från den andres sida, måste lagbestämmelsen
formuleras ganska allmänt, och domstolen (eller K. M:t) få fria händer
att pröva omständigheterna i det särskilda fallet.

Från denna grundsats utgår också vårt nu gällande stadgande i K. Förordn.
om äktcnskapsskilnader den 27 april 1810, enligt vilket K. M:t kan bevilja skilsmässa,
när ena maken »beträdes med dryckenskap». Detta uttryck synes fakulteten
dock vara alldeles för obestämt.

Dessutom bör den nya formuleringen av stadgandet även omfatta missbruk av
andra berusningsmedel än alkohol, såsom morfin, vilket visserligen är vida sällsyntare,
men dock stundom kan spela en lika fördärvlig roll inom ett äktenskap.
Inom den socialt bättre lottade klassen torde morfinmissbruk icke vara så ovanligt
och faran är icke utesluten, att det kan komma att ytterligare utbreda sig. En
framsynt lagstiftning torde i alla händelser böra vara betänkt på att, så vitt

572 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

möjligt, med restriktiva bestämmelser träffa icke blott det nu allmänt brukliga
berusningsmedlet, utan även dess möjliga ersättare, i den mån de bava likartade
följder för samhället eller i detta fall särskilt för äktenskapet.

Den norska skilsmässolagen formulerar också motsvarande förutsättning för

upphävande av det äktenskapliga samlivet (§ 2): »naar den anden egtefaelle--

--er henfalden til missbruk av alkohol eller andre ber usel sesmid ler».

Fakulteten vill med begränsning till den medicinska synpunkten sålunda föreslå,
att som laga skilsmässogrund stadgas: sådant fortsatt missbruk av berusningsmedel,
att därigenom betingelserna för makes eller barns hälsa eller utveckling äventyras.

Vill. Spetälska.

Spetälska är numera hos oss en sällsynt förekommande sjukdom. Antalet fall
i hela riket håller sig någorlunda konstant och uppgick vid slutet av år 1908 till
73, varav mer än hälften (42) vårdades å sjukhuset i Järvsö. Genom kostnadsfri
vård därstädes av spetälska från hela riket, som äro villiga att låta intaga sig på
sjukhuset, är tillfälle berett att, så långt på frivillighetens grund kan ske, isolera
fallen från den allmänna sammanlevnaden.

Spetälska hör vidare icke till de i högre grad smittosainma sjukdomarna. Det
händer enligt Armader Hansen t. o. m. ytterst sällan, att en spetälsk make överför
smittan på den andra maken, och det torde knappast vara med säkerhet ådagalagt,
att barn av spetälska föräldrar oftare få spetälska än andra barn i de trakter,
där sjukdomen är gängse. Enligt nyss citerade auktoritet på detta område kan
faran för hustru och barn väsentligt förekommas genom hygieniska försiktighetsmått
i hemmet.

Under sådana förhållanden synes numer en särskild bestämmelse angående spetälska
enbart i samhällets intresse knappast vara av behovet påkallad i vår äktenskapslagstiftning.
Sjukdomen synes därför icke behöva betraktas såsom äktenskapshinder,
om kontrahenterna själva äro villiga att underkasta sig den risk,
spetälskan medför för äktenskapet.

Men för den enskilde, som utan vetskap därom på förhand råkat i äktenskap med
en spetälsk, medför den i allmänhet obotliga och ofta i mycket frånstötande former

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 573

fortskridande sjukdomen mången gång så svåra konsekvenser, att äktenskapet kan
bliva alldeles outhärdligt. I de fall, där sjukdomen hos endera kontrahenten förefanns
redan vid giftermålet utan den andres vetskap därom, synes därför detta
förhållande utan all fråga böra stadgas som återgång sy rund vid yrkande därpå.

Har sjukdomen däremot tillkommit under äktenskapet, torde den icke i och för sig
böra medföra rätt lör den friska maken att vinna skilsmässa. Hör att sådan skall
vara berättigad, bör den klagande parten ådagalägga, att sjukdomen genom fortsatt
vårdslöshet eller osnygghet hos den sjuke medför synnerlig lära för smitta,
eller att sjukdomen pa annat sätt medlört sådana förhållanden inom äktenskapet,
att dettas fortbestånd är olidligt. Det är således icke sjukdomen som sådan utan
dess återverkan på de äktenskapliga förhållandena, som i sådana fall bör föranleda
äktenskapets upplösning.

Fakulteten vågar emellertid förutsätta, att vår reformerade äktenskapslagstiftning
i allmänhet skall bereda ökad möjlighet för upplösning av äktenskap, som
förfelat sin bestämmelse och äro mera till plåga än till gagn. Även om den
yttersta grunden till ett äktenskaps förolyckande är oförvållad sjukdom hos endera
maken, torde upplösning böra tillstädjas, om den andra makens börda därigenom
blir tyngre, än han rimligtvis kan förutsättas stå ut med under givna ekonomiska
eller andra sociala villkor. Det kan under vissa omständigheter vara billigt, att,
om make genom obotlig sjukdom är förhindrad att på något verksamt sätt bidraga
till familjens underhåll och vård, utan i stället själv är en börda för den andre
maken, dennes arbetsförmåga och omtanke genom äktenskapets upplösning frigöras
åt omsorgen om hem och barn. Men detta är omständigheter, som ligga utanför
det rent medicinska bedömandet. Fakulteten åtnöjer sig därför med att påpeka
spetälska (liksom andra svåra sjukdomar) såsom en av de faktorer, vilka kunna
framkalla förhållanden, motiverande en äktenskapsupplösning, utan att sjukdomen
i och för sig kan eller bör stadgas som tillräckligt skäl för skilsmässa, och fakulteten
förutsätter, att hänsyn tages även till sådana faktorer vid stadgandet av de
allmänna förutsättningarna för tillstädjande av påyrkad äktenskapsupplösning.

Spetälska bör enligt fakultetens mening alltså — i överensstämmelse med nu
gällande svensk och även med norsk rätt — icke stadgas som äktenskapshinder,
ej heller i och för sig såsom skilsmässa grund, men väl som återgångsgrund, allt
i förut angiven mening.

574

Uppsala medicinska fakultets yttrande.

IX. Tuberkulos.

Förutom de i det föregående avhandlade sjukdomar, om vilka uttryckligen yttrande
begäres i Lagberedningens till Medicinalstyrelsen överlämnade och till fakulteten
remitterade promemoria, är det endast en »annan sjukdom», som synes fakulteten
vara av den vikt och betydelse i förevarande avseende, att särskilt yttrande
därom är påkallat. Detta är tuberkulosen.

I utbredning står tuberkulosen långt framför alla andra kroniska infektionssjukdomar,
och detta gäller särskilt om dess vanligaste form, lungtuberkulosen.
I betydelse för den sjuke individens framtida hälsa och livslängd och med avseende
på den risk. den i detta avseende medför för äktenskapet, varierar sjukdomen
i högsta grad, i det många fall äro lindriga, kanske alldeles obemärkta
och gå till hälsa. Men även om dessa lindriga fall frånräknas, kvarstår ett så
stort antal svåra och dödliga fall, att sjukdomen även i denna svårare form i
frekvens torde överträffa icke blott varje annan jämförlig infektionssjukdom, utan
varje annan svårare sjukdom över huvud. Dess betydelse för äktenskapet ökas
vidare därav, att sjukdomen mycket ofta övergår på barnen, vare sig i följd av
nedärvd disposition eller genom smitta. Trots detta torde tuberkulosen dock i
ruinerande betydelse för äktenskapet i stort sett stå ett gott stycke efter den
förut avhandlade alkoholismen, då den förra icke som den senare verkar direkt
nedbrytande och förvildande på själslivet hos den därav angripne.

I likhet med alkoholismen erbjuder tuberkulosen genom sin utomordentligt stora
frekvens samt genom dess obestämda och mycket vanliga övergångar i lindriga
och rent latenta former med oviss prognos den största svårighet för en lagstiftning,
som avsåge att inskränka rätten till äktenskap för tuberkulösa. Varje inskränkning
i denna rätt skulle på antydda grunder leda till stora rubbningar i
de sociala förhållandena och kännas som ett olidligt tvång i den personliga friheten,
utan att därur något annat med säkerhet resulterade än en ytterligare
sänkning av vår förut låga äktenskapsfrekvens.

Dess bättre är sjukdomens natur dock icke sådan, att den riktar sig sa direkt
mot äktenskapets ändamål och intressen som de veneriska infektionssjukdommarna.
Dess smittsamhet är icke större, än att den väsentliga faran därav även

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 575

inom familjen, och särskilt makarna emellan, bör med litet god vilja kunna förekommas
genom iakttagande av allmänna hygieniska försiktighetsmått och sådana,
som betingas av denna sjukdoms särskilda spridningssätt. Det äktenskapliga könsumgänget
är icke någon vanlig form för förmedling av tuberkulosinfektion. Till
och med vid tuberkulosens lokalisation, till könsorgan och könsvägar är infektion
av den andra maken genom könsumgänge en sällsynthet. Större är, såsom redan
antytt, risken för barnen, icke så mycket av direkt infektion före födelsen som av
nedärlt anlag för sjukdomen eller i allmänhet av försämrad kroppsanläggning.
Dock är betydelsen av detta sjukliga arv, i jämförelse med faran av senare infektion
från sjuka föräldrar ännu långt ifrån tillräckligt utredd för att kunna
läggas till grund för en restriktiv lagstiftning, om sådan över huvud vore utförbar
i fråga om tuberkulos.

Här som på andra områden, där lagstiftningen icke kan ingripa reglerande,
måste man åtnöja sig med att bygga på stigande upplysning och ansvarskänsla,
som småningom skola förmå allt flere att inhämta läkareråd och frivilligt ställa
sig dem till efterrättelse, innan de taga ett så viktigt och följdrikt steg som ingående
av äktenskap.

Med påpekande av vad som anförts beträffande spetälska, nämligen att sjukdomen
stundom kan leda till sådana missförhållanden inom ett äktenskap, att det,
oavsett den ursprungliga orsaken därtill, måste från allmänt borgerliga synpunkter
anses vara den enskildes rättighet att påkalla befrielse från dess fortsättande,
anser sig fakulteten icke böra föreslå några som helst stadganden i vår äktenshapslagstiftning
gent emot tuberkulos som sådan.

X. Impotens.

I inskränkt bemärkelse innebär ordet impotens oförmåga till könsumgänge (impotentia
coöundi), i vidsträktare mening omfattar samma ord icke blott denna oförmögenhet
utan även oförmåga till fruktbart könsumgänge (impotentia generandi et
concipiendi).

.Förmåga till samlag kan nämligen finnas hos en person, fastän han eller hon
saknar förmåga att alstra barn. Förmågan att alstra barn är beroende: 1) av
förmågan att producera och avsöndra utvecklingsdugliga könsceller, 2) av förmå -

57*6 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

gan att genom samlag låta dessa komma i för befruktning nödig beröring med
den andra kontrahentens motsatta könsdelar. Saknas endera av dessa betingelser,
är personen steril (ofruktsam) eller impotent i vidsträckt mening.

För kvinnans del tillkomma vissa ytterligare betingelser för verklig fruktsamhet
nämligen: 3 förmågan av ett fullständigt havandeskap och av det mogna fostrets
framfödande med liv. Brister i denna senare förmåga torde ej innefattas
under begreppet impotens, men de medföra liksom denna barnlöshet i äktenskapet,
där de icke låta sig avhjälpa, och torde därför böra komma i betraktande i samband
med impotensen.

A. För samhällets intresse har såväl den egentliga impotensen som annan form
av sterilitet hos endera maken betydelse, i det den utesluter avkomma av äktenskapet.
Men detta förfelande, på rent negativt sätt, av en bland de viktigaste
sidorna av äktenskapets samhällsändamål kan, i enstaka fall, icke tillnärmelsevis
medföra sådan skada för samhället som alstrandet av en undermålig men fortplantningsförmögen
avkomma. Det torde därför ej kunna komma i fråga att
stadga lagligt hinder för ett äktenskap, blott därför att naturliga förutsättningar
för att alstra barn saknas. Tvärtom kan samhället — såsom i det föregående (avd.
I) framhållits — vid förefintlig sterilitet hos endera kontrahenten utan fara tillåta
äktenskap i fall, där annars rashygieniska hänsyn skulle påkalla äktenskapsförbud.

Snarare kunde man tänka sig behövligheten av ett äktenskapsförbud för person,
vars liv och hälsa måste i hög grad äventyras genom äktenskapet och dess funktioner,
såsom en kvinna med kroppsfel, som omöjliggör en naturlig förlossning,
utan att hindra befruktning och havandeskap. Även för en sjuklig man kan ett
äktenskap stundom innebära avsevärd fara. Men i sådana fall måste det få vara
vederbörande kontrahents ensak, vad han vill riskera, och samhället torde icke
böra förbjuda risken. Upplysning och läkareråd, men icke lagstiftning, bör i sådana
fall träda emellan.

De lagstiftningsåtgärder, som kunna vara indicerade av impotens hos den ena
kontrahenten, måste således utgå från hänsyn till den andra partens enskilda rätt
och följaktligen gälla icke äktenskap shinder, utan återgångs- eller skilsmässogrund.

B. Då såväl möjlighet till utövningen av de sexuella funktionerna som möjlighet
att därigenom avla barn måste räknas till de naturliga rättigheter, som i
första rummet äro förbundna med äktenskapets ändamål, så borde det — teore -

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 577

tiskt sett — därav följa, att den kontrahent, som personligen ägde förutsättningarna
härför och inginge äktenskapet utan kännedom om att de saknades hos den
andre maken, i princip vore berättigad att på grund av sin besvikenhet i detta
avseende vinna återgång av äktenskapet.

Av praktiska skäl torde dock åtskillig inskränkning i denna rätt böra göras i
lagstiftningen. Härvid torde den egentliga impotensen (i. coeundi) och sterilitet
beroende på annan orsak intaga en tämligen olikartad ställning som förutsättningar
för ett äktenskaps återgång.

Den förra, oförmögenheten till könsumgänge, är givetvis ett vida starkare skäl
för äktenskapets återgång, då den innebär hinder både för den potente makens
sexuella funktion inom äktenskapet och för fruktsamhet däri. Frånsett frågan om
hälsoskadligheten av otillfredsställd könsdrift, måste sexuell tillfredsställelse betraktas
såsom en genom äktenskapsavtalet betingad rättighet av väsentlig betydelse.

Emellertid måste för avtalets återgång impotensen på något sätt kunna styrkas.
Därtill behöves i allmänhet läkareundersökning, men endast om felet beror på organiska
missbildningar eller förändringar inom könsregionen eller — i vissa fall —
inom nervsystemet, torde det därvid kunna konstateras. S. k. funktionell impotens
(utan påvisbart organiskt grundlag) kan icke genom läkareundersökning ådagaläggas.
Ehuru sålunda i allmänhet endast den organiska impotensen torde få
rättslig betydelse, så är det dock icke nödigt att uttryckligen i lagen inskränka
återgångsgrunden till denna (anatomiska) form av impotens, och möjligheten
torde tvärt om böra lämnas öppen även för äktenskapsupplösning på grund av
stadigvarande funktionell impotens, där sådan tilläventyrs vidgås av den därmed
behäftade maken och styrkes av barnlöshet i äktenskap.

Men den fordran måste ställas, för att impotens skall verka som återgångsgrund,
att den är av stadigvarande art. Stundom är en organisk impotens (hosman
eller kvinna) möjlig att avhjälpa genom ett kirurgiskt ingrepp, och en funktionell
är ofta av sig själv övergående. En funktionell impotens av övergående
art inställer sig stundom hos nervösa personer (isynnerhet män, men även kvinnor)
just vid början av äktenskapet, alltifrån det första försöket till könsumgänge
mellan makarna. X sadana fall vore en återgång av äktenskapet på denna grund
onödig och förhastad. Som villkor för äktenskapets återgång på grund av impotens
bör därför ställas fordran, att impotensen måste anses vara obotlig.

73—123787.

57g Uppsala medicinska fakultets yttrande.

Sterilitet hos ena maken med bibehållen förmåga till könsumgänge torde vara
mera omtvistlig såsom anledning till äktenskaps återgång. Praktiskt bleve den,
stadgad som återgångsgrund, säkerligen av ringa betydelse, då det vid fortsatt
könsumgänge mellan makarna endast undantagsvis kunde utrönas, på vilkendera
av dem äktenskapets barnlöshet berodde. I allmänhet måste det också förutsättas,
att den sterile maken, därest han ej saknat sexuell retbarhet, vid äktenskapets
ingående själv varit omedveten om sin oförmåga att avla barn och således handlat
i god tro.

Under inga förhållanden torde annan sterilitet än den, som kunde objektivt
konstateras genom läkarundersökning och befunnes vara av obotligt slag, böra
föranleda återgång av äktenskap. Emellertid torde något allmännare behov av
laglig möjlighet till äktenskapsupplösning på denna grund icke föreligga. När
det sexuella umgänget mellan makarna är oförhindrat, lära de väl i det långt
övervägande antalet fall småningom resignera inför hopplösheten att erhålla barn
och icke ens ifrågasätta att skiljas på denna grund. I de fall, där barnlöshet i
äktenskapet leder till svårare disharmoni i makarnas inbördes förhållanden, torde
en reformerad äktenskapslagstiftning kunna få förutsättas bereda ökad möjlighet
till upplösning av ett sådant äktenskap, i synnerhet som inga barns rätt därvid
trädes för när, utan att steriliteten i och för sig behöver stadgas som återgångsgrund.

C. Efter äktenskapets ingående uppkommen impotens torde i och för sig icke böra
godkännas som laga skäl till dess upplösning. Den är i detta fall att betrakta
såsom en olycka, den makarna böra bära gemensamt. Men givetvis kan en tillkommen
impotens hos endera maken understundom leda till sådana förhållanden
inom äktenskapet, att upplösning bör medgivas oberoende av den ursprungliga
orsaken till rubbningen av det inbördes förhållandet mellan makarna.

Enligt nuvarande svensk rätt gäller som återgångsgrund för äktenskap (enl. GB
13: 8), att man eller kvinna är av naturen vanför och till äktenskap alldeles

obekväm____förtiger det, och svikligen förleder annan till giftermål

med sig, eller (enl. Kyrkol. 16: 10) att en person av naturlig bräcklighet

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 579

eller något annat fel är till äktenskapet och fullgörandet av dess plikt platt
oduglig.

Båda dessa stadganden avse impotens, och väl endast impotentia coeundi, förefintlig
vid äktenskapets ingående. Om de omfatta även den funktionella impotensen,
synes, särskilt beträffande GB, tvivelaktigt. De allmänna förutsättningarna
äro i GB strängare formulerade än i kyrkolagen.

I den nya norska skilsmässolagen (§ 3) stadgas som återgångsgrund (i här använd
betydelse): »naar den anden egtefaelle ved egteskapets indgaaelse liten den
forstes vidende — — led av en legemlig mangel, som gjorde ham eller hende
uskikket til egteskap». Stadgandet synes således omfatta endast organisk impotens.

Tyska och schweiziska lagarnas allmänt formulerade bestämmelser i detta avseende
synas under vissa betingelser vara tillämpliga både på organisk och funktionell
impotens samt även på impotentia generandi et concipiendi.

Fakulteten vill enligt det ovan sagda föreslå, att (liksom nu) endast permanent
impotentia coeunfi må stadgas såsom återgångsgrund, och att den funktionella
formen därvid icke behöver uteslutas.

Med ett mera modernt uttyckssätt, än i un gällande GB, torde denna återgångsgrund
kunna formuleras såsom: stadigvarande oförmögenhet till könsumgänge.

XI. Lyte, kroppsfel.

1. Medfödd dövstumhet.

Förutom de redan avhandlade själslytena torde det bland lyten förnämligast
vara den 1 allmänhet på missbildning av hörselorganen beroende medfödda dövstumheten,
som kräver beaktande i fråga om äktenskapslagstiftningen. Bland de
lyten av störer betydenhet, som kunna gå i arv, torde nämligen detta vara det
vanligaste. År 1900 funnos i Sverige 5,299 dövstumma, nämligen 2,950 män och
2,349 kvinnor. Av dessa voro 328 män och 199 kvinnor gifta (förutom ett 50-tal,
vilkas äktenskap upplösts genom makens död). Hos huru stor del av dessa lytet
var medfött, är icke utrett; på grund av utländska statistiker torde man emeller -

580 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

tid hava skäl att antaga, att denna kategori uppgår till högst ungefär halva
antalet.

Det är endast den medfödda, på endogena orsaker beroende dövstumheten, som
torde äga någon större betydelse i rashygieniskt avseende. Genom talrika undersökningar
har det nämligen visats, att desamma jämförelsevis ofta går i arv från
föräldrar till barn eller med överhoppande av en eller annan generation till avkomlingar
i senare släktled, likasom den ofta förekommer hos flera syskon i samma
familj. Då därtill kommer, att den kongenitala dövstumheten icke blott hos
individen utan även inom släkten icke sällan är kombinerad med idioti eller
andra medfödda abnormiteter, synas goda skäl föreligga att betrakta densamma
som en verklig degenerativ förändring.

Såsom bevis för den medfödda dövstumhetens ärftlighet torde det vara nog att
hänvisa till den stora av Fay publicerade amerikanska statistiken {Marriages of
the deaf in Amerika, Washington 1898), vilken visade, att inom 1,477 äktenskap,
i vilka den ena eller båda parterna voro kongenitalt dövstumma, voro 12,14 % av
barnen dövstumma. (I 1,155 äktenskap, där endast förvärvad dömstumhet, förekom
var motsvarande procenttal endast 2,3.)

Ur samma statistik vill fakulteten här ytterligare citera några få siffror för
olika kategorier av dövstum-äktenskap för att därmed belysa ärftlighetsförhållandena
vid detta lyte. Procent

dövstumma

bland

barnen.

En av föräldrarna kongenitalt dövstum, den andra hörande (191 äktenskap) 11,9 %
Båda föräldrarna kongenitalt dövstumma.........(335 » ) 25,9 %

Båda föräldrarna kongenitalt dövstumma och båda med döv stumma

släktingar..................(172 * ) 30,3 %

De anförda siffrorna bevisa med önskvärd tydlighet, att sannolikheten för att
lytet skall gå i arv är betydligt större, då båda föräldrarna äro dövstumma, än
när blott den ena är det, och vidare, att risken för de efterkommande ytterligare
växer, då föräldrarna tillhöra ärftligt belastade familjer, inom vilka lytet förekommit
flera gånger. Att även släktskap mellan föräldrarna vid förefintlig ärftlig
belastning i hög grad ökar frekvensen av dövstumhet bos barnen, framgår

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 581

därav, att Fat, vilken såsom nyss blivit nämnt i samtliga äktenskap, där en eller
båda parterna voro kongenitalt dövstumma, funnit 12,14 % dövstumma bland barnen,
i de 17 äktenskap, där dessutom konsangvinitet förelåg, fann procenttalet fördubblat
(nämligen 25 •/,).

Särdeles belysande för konsangvinitetens betydelse för dövstumheten äro även
några av Hammerschlao (Arcb. f. Ohrenheilkunde 1904) meddelade siffror, som
bär må anföras:

Av 1(18 äktenskap med 1 dövstumt barn voro 14,3 % konsangvina
»28 » »2 dövstumma » s> 28,6 % »

»15 » »3 eller flera dövst.» > 57, i % »

I betraktande av här relaterade förhållanden kan det från rashygienisk synpunkt
synas väl motiverat att stadga medfödd dövstumhet såsom äktenskapshinder,
framför allt i de fall, då skyldskap mellan parterna ytterligare tillkommer.

Fakulteten maste icke desto mindre avstå från att föreslå införandet av några
lagbestämmelser i denna riktning och har härför huvudsakligen följande skäl att
åberopa.

Att fråntaga alla dövstumma, vare sig lytet är medfött eller förvärvat, den
rättighet de sedan gammalt haft att ingå äktenskap och därigenom bl. a. mildra
den andliga isolering från medmänniskor, deras lyte i allmänhet måste medföra,
skulle gentemot den stora kategori, hos vilken dövstumheten är förvärvad, innebära
en från medicinsk synpunkt obefogad och alltså onödig grymhet. Förbudet
borde sålunda endast träffa dem, hos vilka lytet är medfött och beroende på endogena
orsaker. Nu är det emellertid i många fall ytterligt svårt, ja t. o. m. omöjligt
att med visshet avgöra, huruvida dövstumheten är kongenital eller i tidig ålder
förvärvad. Eu bestämmelse av ifrågavarande art skulle således säkerligen i ett
stort antal därmed asyftade fall icke kunna tillämpas eller ock giva anledning
till talrika misstag och orättvisor.

Vidare kan dövstumheten i sin betydelse för rasen och samhället ingalunda likställas
med t. ex. epilepsi och sinnessjukdomar. Med den utveckling, vår numera
obligatoriska undervisning för dövstumma innehar, kunna även dessa vanlottade
personer utbildas till självförsörjande samhällsmedlemmar och komma endast i jämförelsevis
ringa utsträckning att ligga det allmänna till last. — De i rashygie -

582

Uppsala medicinska fakultets yttrande.

niskt avseende mest betänkliga fallen, där dövstumheten är kombinerad med
sinnesslöhet, sinnessjukdom, fallandesot o. s. v., skulle ju i alla händelser hemfalla
under på sistnämnda grunder föreslaget äktenskapshinder.

Slutligen har fakulteten just på denna punkt så mycket större anledning att
hänvisa på möjligheten att genom ökad upplysning förmå de dövstumma själva
att frivilligt taga hänsyn till de ifrågavarande önskemålen, som genom organisationen
av vårt dömstumväsende denna upplysning här kan göras vida mer effektiv
än beträffande alla andra kategorier, av individer, för vilka inskränkningar i
rätten att ingå äktenskap kunna ifrågasättas.

Som återgångsgrunä kan dövstumhet icke tänkas möjlig, då den ju icke kan
döljas för den andra kontrahenten på annat sätt än genom grovt bedrägeri, som
i och för sig måste vara återgångsgrund.

Fakulteten anser sig därför sakna tillräckliga skäl att föreslå någon undantagslagstiftning
för dövstumma i fråga om äktenskap.

2. Andra lyten och kroppsfel.

Talrika kroppsliga missbildningar — förutom de redan berörda i hörselorganen
gå i arv, såsom övertaliga fingrar och tår, andra extremitetsmissbildningar, härupp,
kluven gom, missbildningar i könsdelarna, albinism o. s. v. Hit kan även
räknas, ■blödaresjukan, som företrädesvis angriper manliga avkomlingar ehuru
arvet i regel förmedlas genom de kvinnliga.

En del av dessa ärftliga lyten och kroppsfel äro att betrakta såsom relativt
likgiltiga variationer, andra medföra avsevärda funktionsdefekter. Till en del utgöra
dylika missbildningar tecken på en undermålighet, som även kan taga sig
uttryck i andra avseenden.

Yäl kan det synas ligga i samhällets intresse att inskänka möjligheterna för
fortplantning av individer med svårare, på barnen överförbara lyten och kroppsfel.
Men mot en lagstiftning i sådant syfte tala åtskilliga förhållanden.

Först och främst är ärftligheten av ifrågavarande diskvalifikationer ingalunda
konstant, utan bl. a. väsentligt beroende av den normala äktenskapskontrahentens
motsatta ärftlighetskraft. I regel utjämnas därför det sjukliga anlaget, och missbildningen
utslocknar efter ett fåtal generationer, utan särskilda åtgärder, i följd
av det sjukliga arvsanlagets fortsatta utspädning, med friskt blod. En del av

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 583

de svåraste lytena utesluta utan vidare fortplantning genom att medföra sterilitet,
såsom vissa missbildningar i könsdelarna, eller genom att upphäva eller åtminstone
minska utsikterna till äktenskap eller till könsumgänge i allmänhet,
såsom de vidrigare slagen av lyten. Då vidare en del lyten ej nedsätta livsdugligheten
och arbetsförmågan och andra genom sin stora sällsynthet hava en mycket
underordnad betydelse, så torde det åtminstone på vetenskapens nuvarande
ståndpunkt vara omöjligt att träffa rätta gränsen och på ett lyckligt sätt formulera
en lagbestämmelse, som inskränkte rätten till äktenskap för personer, behäftade
med ifrågavarande fel och lyten. Slutligen skulle en sådan bestämmelse,
där den voro behövlig, dock icke kunna hindra illegitim fortplantning.

På dessa grunder finner fakulteten sig icke kunna föreslå stadgande av ifrågavarande
lyten och kroppsfel såsom äktenskapshinder.

Yår nuvarande GB (4: 2) stadgar »vederstyggliga och stora fel och lyten» såsom
återgångsgrund för trolovning (fästning). Däremot torde det vara tvivelaktigt,
om sådana fel och lyten kunna anses innefattade i bestämmelserna angående återgång
av äktenskap (GB 13: 8), i sådant fall under den där tillkomna förutsättningen
av svikligt fördöljande för den andre kontrahenten.

Emellertid synes det fakulteten rimligt, att mycket vanställande kroppsfel och
lyten hos den ene kontrahenten, varom den andre vid äktenskapets ingående saknade
kännedom, i vissa fall kunna få gälla som skäl till äktenskapets återgång.

Av dylika kroppsfel och lyten torde dock — förutom dem, som äro direkt hinderliga
för könsumgänge och således göra den lytte impotent — endast sådana
böra komma ifråga såsom återgångsgrund, vilka äro obotliga och måste anses
ägnade att permanent framkalla avsky och vämjelse hos maken samt sålunda förhindra
den för könsumgänge med den lytte nödiga sexuella retelsen. Detta är
visserligen en mycket subjektiv verkan av lytet, men denna effekts påstådda
förefintlighet torde dock kunna med tillräcklig sannolikhet bedömas på grund av
lytets beskaffenhet. Sannolikt avses det samma med nuvarande uttrycket »vederstyggliga
och stora». Emellertid torde i de fall, där frågan om sexuell aversion
på grund av felet kan anses i någon mån tvistig, i tillämpningen fordran böra
ställas på att en ej för kort tid av äktenskapet förflutit, utan att den påstådda
motviljan mot maken kunnat övervinnas, samt naturligtvis fordras, att äktenskapet
förblivit ofrnktsamt.

584 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

Såsom återgångsgrund — under tidigare framhållna allmänna förutsättningar

_ torde således kunna formuleras: vidriga och obotliga kroppsfel och lyten hos den

ene maken av den beskaffenhet, att de måste anses väcka o öv er v innerlig motvilja hos
den andre.

Lyten och kroppsfel, uppkomna under äktenskapet, torde i och för sig icke böra
utgöra tillräcklig grund för skilsmässa.

XII. Ifrågasatt stadgande av straff för make, som genom könsumgänge smittar
andra maken med venerisk sjukdom eller utsätter honom eller henne för sådan

smitta.

Denna frågas besvarande kan i viss mån anses beroende av svaret på frågan,
huruvida hos oss som i våra grannländer straffrättsligt ansvar bör införas för
samma förseelse utom äktenskapet, vilken senare fråga fakulteten längre fram
kommer att beröra (avd. XIII, 3). Emellertid synes äktenskapet erbjuda så olikartade
utgångspunkter för lagstiftningen i detta hänseende vid jämförelse med
den illegitima könsförbindelsen, att dessa båda förutsättningar torde böra i huvudsak
övervägas var för sig med hänsyn till ett eventuellt strafflagstadgande för
ifrågavarande förbrytelse.

Å ena sidan bör den äkta maken givetvis äga större anspråk på skydd från
samhällets sida mot smittofara av detta slag inom det lagligt sanktionerade
äktenskapet, än en person, som frivilligt inlåter sig i könsumgänge utom äktenskapet.
I senare fallet måste alltid kvarstå en självförvållad risk i detta hänseende,
varifrån den äkta maken bör hava rätt påräkna fullständig befrielse inom
sitt äktenskap. Denna synpunkt skulle i och för sig kunna anses motivera straffhot
framför allt mot äktenskaplig könsinfektion.

Men å andra sidan torde det knappast vara möjligt utfinna en egentlig strafform,
som ej träffar den förorättade maken på samma gång som den brottslige. Makarnas
egendomsgemenskap och deras samfällda beroende, i de flesta äktenskap, av
bådas oavbrutna verksamhet, var på sitt område, för familjens ekonomi gåve en
tveeggad verkan åt såväl böstesstraff som frihetsstraff. Och denna oundvikliga
dubbelverkan bleve svårare, i den mån straffet genom sin stränghet skulle avse
att verka avskräckande gent emot förbrytelsen. Men i fråga om sådana drifter

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 585

som könsdriften torde endast svårare straffrisker i någon avsevärd mån kunna
verka tyglande på den, som icke tillräckligt tillbakahålles av etiska motiv. Härtill
kommer, att sjukdomen i och för sig och dess behandling medföra hinder i
den sjukes verksamhet och direkt kostnad för familjen, således i regel försämra
dess ekonomi.

Därför synes det fakulteten, att egentligt straff för ifrågavarande förbrytelse
endast kan komma ifråga i de fall, där sjukdomen medför äktenskapets upplösning.
Och då synes ett icke för knappt tillmätt skadestånd åt den förorättade
maken jämte tillbörligt hänsynstagande till rättskränkningen från ena sidan vid
äktenskapets ekonomiska avveckling parterna mellan vara en åtminstone i allmänhet
lämpligare påföljd än ett straff i egentlig mening för den skyldige maken.
Dömes denne att ekonomiskt bidraga till den andra partens underhåll efter; skilsmässan,
skulle även vid äktenskapsupplösning ett samtidigt straff kunna verka
till förfång för den oskyldiga parten, i det att dennes utsikt att utfå sin rätt
därigenom mången gång minskades.

I de fall åter, där äktenskapet förtsättes, bör den av smitta hotade makens
anspråk på skydd för sin person (och eventuellt för andra, särskilt barnen) enligt
fakultetens mening i första hand tillgodoses genom andra lagstiftningsåtgärder,
som avse betryggande behandling av sjukdomen och isolering av den sjuke, om så
behöves, på sjukhus (jfr avd. VI, C).

Härigenom torde i månget fall den rätt, omständigheterna tilläventyrs annars
medgåve den förfördelade maken till äktenskapets upplösning, icke behöva komma
till användning. Men tidsfristen för yrkande därpå bör vara så tillmätt, att den
icke försittes genom användning i första hand av den mildare utvägen. Risken
för skilsmässa som sista utväg från den andra makens sida borde bidraga till den
sjukes underkastelse under en från andre maken påyrkad effektiv behandling och
isolering.

Under förutsättning att åtgång till äktenskapets upplösning, i den utsträckning
fakulteten pa annat ställe tillstyrker, lagligen beredes make på grund av venerisk
sjukdom hos den andre maken, och att eventuellt skadestånd därvid kan utdömas,
finner fakulteten således icke nödigt eller lämpligt tillstyrka, att straff stadgas för
venerisk infektion av make eller för makes utsättande för sådan infektion från
andra makens sida.

74—123787.

586 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

Skulle sådant straff likväl komma att införas, så bör — såsom i Norge — åtal
göras beroende av den förorättade makens yrkande (jämför vidare avd. XIII, 3).

XIII. Lagstiftningsåtgärder i övrigt

till förebyggande av ärftlig eller smittosam sjukdoms spridning genom äktenskap samt till
förhindrande av äktenskaps ingående av den, som på grund av annan sjukdom, impotens,
lyte eller annat kroppsfel icke kan ur medicinsk synpunkt anses därtill skickad.

De lagstiftningsåtgärder, som på möjligast betryggande sätt kunde förebygga
ärftliga och smittosamma sjukdomars spridning genom äktenskap, ävensom äktenskaps
ingående av därför från medicinsk synpynkt diskvalificerade personer, vore
— förutom effektiva allmänna föreskrifter till infektionssjukdomarnas bekämpande
— stadgande:

1) av ä k t e n s 1c ap sfö rbu d för personer behäftade med sådana sjukdomar, fel och
lyten, samt

2) av obligatoriskt läkareintyg för nupturienter om frihet från sådant äktenskapshinder
på grund av undersökning kort tid före äktenskapets ingående.

I vilken utsträckning fakulteten finner äktenskapsförbud kunna och böra stadgas,
är i det föregående avhandlat. Det återstår nu att beröra frågan närmast
om obligatoriskt läkareintyg och andra därmed i sammanhang stående åtgärder
och därefter om andra åtgärder, som kunna ifrågakomma att komplettera eller
eventuellt att ersätta stadgande av sådant intyg eller annars äga sammanhang
med äktenskapslagstiftningen.

1. Läkareundersökning av nupturienter.

Utan obligatorisk läkareundersökning med kvalificerat intyg som villkor för
rätt att ingå äktenskap bliver givetvis varje i det föregående föreslaget äktenskapshinder
på grund av sjukdom m. m. i en del fall ineffektivt, da hindrets
närvaro mången gång först genom läkareundersökning bleve känt för utfärdaren
av lysningen, vilken närmast har att tillämpa stadgandet om äktekskapshinder.
Påbjudande av sådan undersökning vore därför från medicinsk synpunkt ett nödvändigt
led i en idealisk lagstiftning på ifrågavarande område.

Men även utan föreskrift om kvalificerat läkareintyg vore själva undersökningen
av stor nytta, då vederbörande nupturienter, själva mången gång utan denna

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 587

äro okunniga om närvaron av ett äktenskapshinder i sanitärt avseende. Ett överträdande
av äktenskapsförbudet av ren okunnighet uteslötes genom de upplysningar,
läkaren på grund av undersökningen kunde lämna. Av i stort sett ännu
större betydelse bleve de upplysningar och råd, läkaren kunde giva de vida talrikare
nupturienter, vilka visserligen vore lagligt oförhindrade att ingå äktenskap,
men vilkas kroppsbeskaffenhet eller heriditära förhållanden gjorde ett äktenskap
icke tillrådligt, eller tillrådligt endast under .vissa förutsättningar i fråga om val
av make, hygieniska försiktighetsmått i äktenskapet o. s. v., varom läkaren genom
undersökning bleve i tillfälle meddela behövliga råd och föreskrifter.

Förslag om lagstadgad läkareundersökning för nupturienter med eller utan
kvalificerat intyg hava också väckts, dels av svenska läkare, dels motionsvis vid
riksdagen.

Så önskvärd en sådan lagbestämmelse från medicinsk synpunkt vore, anser sig
fakulteten av andra skäl icke kunna för närvarande tillstyrka dess införande
hos oss.

Med vårt lands relativt glesa befolkning och det stora avståndet till läkare i
vida delar av landet skulle en sådan föreskrift medföra stora olägenheter, i synnerhet
på landsbygden. Utom kostnad för resa till och från läkaren, bleve även
läkarehonoraret för undersökningen en för flertalet ganska kännbar avgift. En
sådan undersökning måste nämligen, om den skulle motsvara sitt ändamål, bliva
ganska ingående och tidsödande, säkerligen så omfattande som en undersökning
för lifförsäkring, mången gång större. Ett i förhållande till arbetet alltför ringa
honorar, fastställt i läkaretaxan, kunde lätt framkalla en ytlig och schablonmässig
procedur vid undersökningen, varigenom denna mången gång bleve sämre
än ingen. Kostnaden för undersökningen skulle komma att verka som en avsevärd
beskattning av nupturienten; åtminstone skulle den uppfattas så av det stora
flertal friska pérsoner, som redan utan läkareundersökning visste sig oförhindrade
till äktenskap. Den sunda huvudmassan av vårt folk, särskilt lantbefolkningen,
kunde med ett visst fog anse sig genom den nya utgiften orättvist beskattad på
grund av förhållanden, som rörde en minoritet hos folket, företrädesvis i städer
och industricentra, där den förnämsta anledningen till stadgandet, de veneriska
sjukdomarna, hade sitt egentliga hemvist. Slutligen vore det fara, att denna nya
utgift för äktenskaps ingående skulle avhålla många mindre bemedlade därifrån,

588 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

varigenom vår redan låga äktenskapsfrekvens ytterligare komme att sänkas och
antalet illegitima förbindelser att stiga, utan att likväl sjukdomarnas och sjukdomsanlagens
överförande genom smitta och arv kunde hindras.

Av dessa skäl måste fakulteten för närvarande inskränka fordran på läkareundersökning
för äktenskap till vissa i det föregående angivna fall, där särskilda indikationer
för sådan föreligga.

Enligt fakultetens ovan framställda förslag skulle sålunda läkareundersökning
fordras, när det gäller dispens från stadgandena angående minimiålder för äktenskap,
samt eventuellt vid dispens för äktenskap med avkomling till syskon. Vidare
skulle det, likasom nu är stadgadt angående den rätta fallandesoten, vid
tjänsteansvar åligga den, som utfärdar lysning, att vägra sådan förrättning, då
det vore känt eller på skäliga grunder kunde misstänkas, att nupturient vore
behäftad med fallandesot, sinnessjukdom, sinnesslöhet, vissa förut angivna själslyten
eller med venerisk sjukdom i smittosamt stadium eller ock förut varit sinnessjuk
eller dömd för vissa i det föregående antydda förbrytelser eller för lösdriveri, intill
dess kvalificerat läkareintyg förelåge.

Sådan vägran borde naturligen alltid ske i grannlaga form, och tjänsteförrättaren
borde därvid i allmänhet, men särskilt då det gällde ifrågasatt venerisk
sjukdom, åläggas tystlåtenhetsplikt angående dylik vägran och motiven för densamma,
så långt hans tjänsteplikt det möjliggjorde (jämför vidare här nedan under
2).

Formulär för nämnda läkareundersökningar skulle enligt fakultetens förslag
utfärdas av Medicinalstyrelsen, men på dess innehåll anser sig fakulteten icke
behöva närmare ingå, lika litet som på de förändringar i Medicinalstyrelsens instruktion,
och i läkareinstruktionen, vilka eventuellt bleve en följd av den föreslagna
proceduren. I vissa fall (angående fallandesot, sinnessjukdom m. m.) skulle
läkareintyget enligt det föregående underställas Medicinalstyrelsens granskning.

Fördelarna av, att staten på föreslaget sätt påbjöde läkareundersökning i en
del från rashygienisk synpunkt särskilt tvivelaktiga fall, skulle enligt fakultetens
mening icke enbart ligga däri, att vissa äktenskap kunde förhindras, av vilka en
kroppsligt och andligt undermålig avkomma vore att förvänta, utan även i den
uppfostrande inverkan på den allmänna uppfattningen, som dylika lagbud kunde
få. Statens därigenom utalade fordran, att vid äktenskaps ingående skälig hän -

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 589

syn skall tagas även till medicinska, rashygieniska synpunkter, bör — såsom
förut framhållits — vara ägnad att väcka allmänhetens eftertanke i hithörande
frågor, och man kan hoppas, att med stigande folkupplysning ansvarskänslan
gentemot kommande generationer alltmera skall fördjupas, så att allt flere personer
frivilligt inhämta sakkunnigt medicinskt råd, innan de ingå äktenskap. Har
på detta sätt den allmänna opinionen småningom ombildats och dessutom den
fortgående forskningen på ärftlighetslärans område givit oss en säkrare vetenskaplig
grund att bygga på, skall det måhända befinnas lämpligt att vidtaga mera
genomgripande reformer, för vilka tiden ännu ej synts fakulteten mogen.

Beträffande andra ärftliga sjukdomar än de i föregående avdelningar avhandlade
torde åtgärder i samband med äktenskapslagstiftningen icke böra föreslås. De
äro delvis så sällsynta, att de sakna allmännare betydelse från ifrågavande synpunkt,
delvis äro de i väsentlig grad beroende av andra än ärftliga faktorer.

Redan på denna grund torde ett så omfattande äktenskapshinder som mannan
ärftligen smittande sjukdom> (enligt Lagberedningens förslag år 1847) icke vara
att förorda, varförutom detta uttryck icke motsvarar vår tids vetenskapliga uppfattning
av smitta. Slutligen böra av förut (avd. I) framhållna skäl obestämda
kollektiva sjukdomsbeteckningar så vidt möjligt undvikas i lagen.

2. Andra lagstiftningsåtgärder till förekommande av veneriska sjukdomars spridning
genom äktenskap.

Med hänsyn till de veneriska sjukdomarnas allmänna utbredning och särskilt
störa betydelse för äktenskapet samt isynnerhet på grund av den större möjligheten
och benägenheten att hemlighålla sådana sjukdomar, i jämförelse med epilepsi
och sinnessjukdom m. m., torde det icke vara tillräckligt att ålägga lysningsutfärdaren
skyldighet att vägra sådan förrättning i de fall, som händelsevis kommit
till hans kännedom. Mycket olämpligt vore det att föreskriva eller ens förutsätta
särskild efterforskning från hans sida angående möjligt äktenskapshinder
av detta slag.

Däremot synes det lämpligt, att under vissa förutsättningar läkare blir ålagd
att till viss myndighet anmäla veneriskt sjuk person, som ämnar ingå äktenskap.

590 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

Detta torde kunna ske med någon utsträckning av nu gällande föreskrifter i
läkareinstruktionen.

Läkareinstruktionen § 28 mom. 2 innehåller följande föreskrift för provinsialläkare
(även gällande för extra provinsialläkare enligt samma stadga § 42):

»Till förekommande av venerisk sjukdoms spridning bör provinsialläkare i allmänhet
vid anträffat sjukdomsfall söka utröna, huru smittan tillkommit, samt
på lämpligt sätt verka för den sjukes intagande till vård å sjukhus; varjämte
provinsialläkaren, där den sjuke undandrager sig behandling eller icke följer
därvid givna föreskrifter, och synnerlig fara för smittans utbredning förefinnes,
bör om förhållandet underrätta hälsovårds- eller kommunalnämnden.»

Synnerlig fara för smittans utbredning måste anses förefinnas även i det fall,
att den med venerisk sjukdom i smittosamt stadium behäftade står i begrepp att
ingå äktenskap. Men följer han läkarens föreskrifter, har den senare ingen anmälningsskyldighet.
Dessa »läkarens föreskrifter» torde visserligen avses omfatta
icke blott sjukdomens direkta behandling utan även försiktighetsmått mot dess
spridning. Detta säges dock ej med tillräcklig tydlighet, och än mindre bestämmes
omfattningen av de försiktighetsmått läkaren äger föreskriva. Att läkaren
genom nämnda stadgande icke bemyndigas att tills vidare förbjuda patienten
ingående av äktenskap, därom torde icke råda någon meningsskiljaktighet. Alltså
innebär känd avsikt hos patienten att gifta sig, trots läkarens varning, icke för
närvarande skäl för läkaren att göra ifrågavarande anmälan.

Fakulteten anser med hänsyn till den påpekade stora faran av äktenskaps ingående
i detta stadium av sjukdomen, att det anförda stadgandet om möjligt
borde utvidgas att omfatta även detta fall. Vidare borde stadgandet om denna
anmälningsplikt icke blott gälla vissa tjänsteläkare utan alla praktiserande läkare,
således även inryckas i läkareinstruktionens allmänna bestämmelser. Det borde
dessutom kompletteras med föreskrift för vederbörande hälsovårdsmyndighet att
ofördröjligt befordra anmälan till vederbörande pastorsämbetes kännedom och för
vederbörande tjänstemän att vägra lysning, intill dess personen i fråga företett
vederbörligt läkarebevis, att han vid undersökning befunnits fri från symtom av
venerisk sjukdom i smittosamt stadium och icke med sannolikhet har att vänta
recidiv av sådan. Detta intyg borde vara avgivet antingen av vederbörande
tjänsteläkare eller av erkänd specialist inom könssjukdomarnas område.

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 591

Den ytterligare inskränkning i läkarens tystlåtenhetsplikt, som den föreslagna
föreskriften skulle innebära synes, liksom inskränkningen genom det nuvarande
stadgandet, vara väl motiverad av trängande hänsyn till allmän hälsovård. Naturligtvis
borde övriga personer, som å tjänstens vägnar finge del av förhållandet
förständigas att ej i oträngt mål yppa detsamma.

Fakulteten, som är fullt medveten om den närmast föreliggande frågans ytterst
grannlaga och ömtåliga ant, skulle måhända känt sig tveksam om lämpligheten
av en lagstiftning i nu angiven riktning, om hon icke trott sig äga god anledning
antaga, att ett dylikt stadgande endast ytterst sällan skulle behöva komma
till tillämpning, och icke desto mindre kunde förväntas bliva i hög grad verksamt.
Antagligen skulle redan dess tillvaro i nästan alla under läkarebehandling kommande
fall förekomma förhastat giftermål. Läkarens nu så ofta vanmäktiga
avrådande av giftermålet skulle med ens bliva effektivt, om han kunde hota med
denna anmälan och dess följder, därest hans råd icke åtlyddes.

. Disken för möjligheten att på grund av en feldiagnos hindras från äktenskap
kunde den undersökte förekomma genom att omedelbart låta undersöka sig av
specialist och således eventuellt erhålla stadgat friskbetyg av denne, vid vars
företeende den förste läkaren naturligtvis inhiberade sin anmälan som ändamålsiös,
även om han enskilt vidhölle sin diagnos (varom för övrigt särskilt kunde
stadgas).

Genom de nu »föreslagna stadgandena skulle de mest upprörande fallen av äktenskaps
ingående mot bättre vetande av veneriskt sjuka personer kunna i allmänhet
förekommas, och mycket vore därmed vunnet (Jfr vidare nedan,under 3).

Ville man skaffa sig ytterligare någon garanti för äktenskapshindrets effektivitet
så vore en möjlig utväg att stadga läkarebetyg av ifrågavarande slag som villkor
för rätt att ingå äktenskap, även i det fall, då sådant påyrkades, förutom
av den andra kontrahentens giftoman eller förmyndare, när sådan funnes, av
någon bland hans närmare (i lagen uttryckligt angivna) anhöriga. Där ingen av
dessa anhöriga hos lysningsförrättaren självmant anmält denna önskan, behövde
denne icke efterforska sådan. Undersökningen och läkareintygets förefintlighet
behövde i intet av dessa fall komma till allmänhetens kännedom och, i händelse
av frivillig undersökning med friskbetyg, som visades för den på undersökning
yrkande anförvanten, icke ens till vederbörande tjänsteförrättares.

592 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

Fakulteten har velat påpeka sistnämnda möjlighet att stärka effektiviteten av
föreslaget äktenskapsförbud för veneriskt sjuka i smittosamt stadium. Hon vill
emellertid i detta! hänseende för sin del icke göra något yrkande och inlåter sig
ej heller på närmare formulering av de närmast förut ifrågasätta stadgandena.
För den händelse nu berörda uppslag skulle visa sig praktiskt användbara, äger
K. Medicinalstyrelsen vida större förutsättningar än fakulteten att föreslå deras
omsättande i administrativa föreskrifter.

Slutligen vill fakulteten än en gång erinra om vad hon förut framhållit, nämligen
att hon med det ifrågavarande äktenskapshindret företrädesvis åsyftar en
moralisk verkan, oavsedt dess juridiska effektivitet.

I detta sammanhang torde fakulteten böra påminna om det förut gjorda påpekandet
(afd. Yl, C och XII) av önskvärdheten, att'' genom yttryckliga lagbestämmelser
make berättigas att sätta sin egen person och eventuellt barnen i
säkerhet mot hotande venerisk smitta från den andre makens sida genom rättighet
att få den sjuke isolerad och behandlad a sjukhus, da han icke underkastar sig Bi
detta avseende betryggande åtgärder i hemmet. Med denna rätt bör äfven följa
skyldighet för make att på den andres yrkande underkasta sig läkareundersökning
för konstaterande av misstänkt venerisk infektion.

3. Kompletterande bestämmelser till förekommande av venerisk smittas spridande
genom könsumgänge utom äktenskap.

Fakulteten har redan haft tillfälle yttra sig om ifrågasatt straff för spridande
av venerisk infektion inom äktenskapet (afd. XII).

Med frågan om revision av äktenskapslagstiftningen hava åtgärder mot sådan
infektions far a genom illegitimt könsumgänge sa till vida ett sammanhang, som det
av fakulteten föreslagna äktenskapsförbudet för venerisk sjuk i smittosamt
stadium kan antagas föranleda, att sådana sjuka i illegitimt könsumgänge söka
ersättning för förvägrat äktenskap.

I den mån sådant genom straffpåföljd kan förhindras, måste en strafflag sbestämmelse
av detta slag från medicinsk synpunkt anses högeligen önskvärd.

Fakulteten har därför ingenting att erinra mot införande i vår strafflag av ett
sådant stadgande, ungefär likartat med något av de i våra grannländer gällande,
utan vill i princip tillstyrka detta.

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 593

Emellertid förutsätter straffrättslig procedur, innan polismyndighet och åklagaremakt
kunna ingripa, kännedom hos dessa myndigheter om det brottsliga
utsättandet för smitta, vilken kännedom väl i flertalet fall vinnes först genom
angivelse från redan infekterad person. Då inkubationstiden för infektionen,
särskilt beträffande syfilis, är ganska lång (vanligen två till flere veckor) och
denna sjukdoms första yttring länge därefter förblir rätt obetydlig, så kan under
tiden smitta från en sjuk spridas till många personer.

Straffbestämmelsen blefve därför huvudsakligen av moralisk betydelse, såsom
avskräckande, varjämte den innebure garanti för skadestånd. Men i epidemiologiskt
avseende vore en vida raskare procedur till förekommande av smittans
utbredning av nöden. Det torde därför böra tagas i övervägande, huruvida icke
en större befogenhet kunde tillerkännas hälsovårdsmyndigheter, än de för närvarande
äga eller i praxis kunna utöva, att på sjukhus isolera veneriskt sjuka,
som kunde antagas vara farliga som infektionsutbredare, och såsom nödig förutsättning
därför en vidsträcktare anmälningsskyldighet åläggas läkare beträffande
sådana patienter, även i fall där avsikt att ingå äktenskap icke vore känd
(jfr ovan under 2). I alla händelser bör tvång sinternering av för venerisk smittas
spridande eller smittofaras framkallande dömd person i mån av behov för sjukdomens
hävande vara tillåten, oberoende av tiden för eventuellt ådömd frihetsförlust.

Icke blott fullbordat smittande av annan genom könsumgänge bör vara straffbart,
utan även uppsåtligt utsättande av annan person för smittofara på detta
sätt.

Förutsättning för straffbarhet torde icke blott vetskap om egen könssjukdom
böra vara, utan även skälig anledning att misstänka sådan. Beträffande straffarter
för ifrågavarande förbrytelse anser sig fakulteten böra framhålla, att åtminstone
under försvårande omständigheter längre tids frihetsförlust bör ådömas, liksom i
våla grannländer, samt att skadestånd för den fördelade om möjligt bör uttagas
framför böter och, så vitt ske kan, utgå i rimligt förhållande till den åsamkade
skadan.

Den finska strafflagen (K. 20 § 13) föreskriver: »Har den, som visste sig vara
behäftad med venerisk sjukdom, genom lägersmål överfört sjukdomen å annan;
straffes med tukthus eller fängelse i högst två år.»

75—123787.

594 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

Norska strafflagen (§ 155): »Den, som med Kundskap eller Formodning om åt

lide av smitsom kjpnssygdom ved legemlig Omjifingelse eller ved utugtigt Forhold
smatter eller udsetter nogen for Smitte, straffes med Fsengsel indtill 3 Aar.

Paa samme Maade straffes den, der medvirker til, åt nogen, som han ved eller
formoder åt lide av smitsom Kjönssygdom, ved saadan Adfserd som oven nsevnt
smitter eller udseetter en anden for Smitte.

Er den smittede eller den for Smitte udsatte den skyldiges iEgtefselle, Under
offentlig Förtöjning allene Sted efter dennes Begjäring.»

Danska strafflagen (§ 181): »Naar Nogen, som er vidende eller har Formodning

om åt vsere behmftet med venerisk Smitte, pver otugt med en Anden, bliver
Sträf av Fängsel eller under skjajrpende Omstämd igheder Forbedringshusarbeide
åt anvende.»

Fakulteten vill, närmast i anslutning till danska lagen, tillstyrka att, utom
skadestånd, lämpligt straff må stadgas för den, som, behäftad med venerisk sjukdom
genom otuktigt könsumgänge (eller annan otuktig handling) smittat annan eller
utsatt annan person för smitta, ehuru han var medveten om sin sjukdom eller hade
skälig anledning misstänka densamma.

4. Läkarens tystlåtenhetsplikt.

Införes straff för överförande av venerisk smitta eller utsättande för sådan
smitta, torde det bliva nödvändigt att närmare föreskriva, om och när en läkare
har skyldighet att inför domstol meddela, vad han i sin praktik erfarit beträffande
omständigheter, som äro av betydelse för ett sådant mål. Även i fråga om
yrkande på äktenskaps upplösning på grund av sjukdom m. fl. i det föregående
berörda rättsförhållanden kan frågan om läkarens vittnesplikt bliva aktuell.

Omfattningen av den svenske läkarens tystlåtenhetsplikt är tämligen obestämt
formulerad i läkareinstruktionen (§ 60), och föreskrift därom saknas i allmän lag.
Ett lagligt fastställande av läkarens skyldighet i detta avseende är även från
andra synpunkter av behovet påkallat. Men frågan är grannlaga och svårlöst,
och fakulteten kan icke i detta sammanhang närmare inlåta sig därpå. Blott
det torde redan nu i princip kunna sägas, att läkarens yrkesmässiga tystlåtenhet
icke är beroende på hans enskilda intresse, att den icke är att uppfatta som en
rättighet, grundad på ett yrkesprivilegium, utan som en skyldighet gentemot

Uppsala medicinska fakultets yttrande. 595

den enskilde patienten, en skyldighet, som dock icke torde böra få sträcka sig längre
än med samhällets sanna intresse är förenligt. Där allmänt väl otvivelaktigt
kräver det, torde en laglig begränsning av tystlåtenhetsplikten vara på sin plats
eller m. a. o. ett stadgande om skyldighet för läkaren att oberoende därav meddela
vad han i en viss sak vet, vara fullt berättigat. För läkaren själv kan en alltför
sträng juridisk bundenhet vid tystlåtenhetsplikten stundom leda till en svår pliktkollision,
när ett annat etiskt krav fordrar uppenbarandet av en yrkeshemlighet.
Ett bland de vanligare exemplen på en sådan pliktkollision för läkaren torde
just vara motsättningen mellan hans tystlåtenhetsplikt och plikten att söka förekomma
samhällsfara från samvetslösa veneriskt sjuka. Denna senare plikt åligger
honom i själva verket icke blott som människa och medborgare utan alldeles
särskilt som läkare, då det ju i detta fall är fråga om att förhindra en sjukdoms
spridande. En allmän reglering av läkarens rättsliga ställning efter noggrann
omprövning såväl av den enskilde sjukes som av det allmännas rättskrav gent
emot honom och mot varandra torde vara behövlig. Men denna fråga fordrar sin
egen omfattande utredning, varpå fakulteten nu icke kan ingå.

Emellertid torde de av fakulteten i det föregående föreslagna eller ifrågasatta
lagstiftningsåtgärderna, med nödig varsamhet genomförda, icke möta allvarliga
betänkligheter i fråga om läkarens tystlåtenhetsplikt som förutsättning för hans
fullgörande av sitt viktiga kali som hälso- och sjukvårdare. 5

5. Ytterligare åtgärder till förekommande av i rashygienisltt avseende diskvalificerade
personers fortplantning.

Otukt med minderårig kvinna under vissa åldersgränser, mellan anförvanter,
vilka äktenskap ej tillätes, och med a v vita kvinna är i vår strafflag (kap. 18)
belagd med straff.

Den reglering av dessa strafflagsbestämmelser, som kan bliva nödig i följd av
ändrade bestämmelser i GB, behöver fakulteten ej påpeka.

Ifrågasättas kan, om icke även otukt med sinnessjuk eller sinnesslö man borde

beläggas med straff samt — ehuru icke förnämligast på rashygienisk grund _

möjligen otukt med gosse under viss ålder.

Utom beträffande veneriskt sjuka torde, såsom för närvarande, straff icke böra
stadgas för den, som, själv på medicinsk grund förbjuden äktenskap (t. ex. en

596 Uppsala medicinska fakultets yttrande.

epileptiker), begår otukt med annan person. Även där fråga är om tillräknelig
person, torde vid ett för hela livet beståenda äktenskapshinder intet straffhot
vara effektivt gent emot en utpräglad könsdrift. Här måste i stället träda internering
av de farligare individerna.

Utan att vilja ifrågasätta något liknande hos oss vill fakulteten slutligen för
fullständighetens skull erinra om vissa experiment i lagstiftningsväg, vilka på
några håll (Indiana, Calif orma, Oregon, Connecticut) under senare tid gjorts genom
att under vissa förutsättningar påbjuda operativ sterilisering för att förekomma
möjlighet till fortplantning för fysiskt eller psykiskt degenerade individer.
Sådant upphävande av fortplantningsförmågan kan genom vissa operativa ingrepp
på såväl män som kvinnor ske, utan att könsdriften och förmögenheten till könsumgänge
därmed behöva upphävas. Operationen företages under något växlande
förutsättningar efter vissa myndigheters prövning och beslut på grövre förbrytare
och oförbätterliga återfallsförbrytare, på idioter m. fl. andra degenerade. Åven i
Europa har vid åtskilliga tillfällen operativ sterilisering skett å degenererade, särskilt
sexuellt abnorma individer. Då gällande lagstiftning ej förutsett dylika
fall, torde man i allmänhet måst nöja sig med de anhörigas och närmast vederbörande
myndigheters medgivande. I några från Schweiz publicerade fall hax
patientens uttryckliga tillstånd erhållits, genom att operationen uppställts såsom
direkt villkor för patientens utskrivning från den asyl, å vilken han varit
internerad.

Otvivelaktigt finns det även i vårt land en del individer, idioter med stark
könsdrift, sedlighetsförbrytare m. fl., vilkas sterilisering icke blott synes i hög
grad önskvärd från samhällelig synpunkt, utan även kunde förväntas lända dem
själva till direkt båtnad. Då fakulteten emellertid anser, att en lagstiftning i
nu ifrågavarande riktning icke bör företagas utan stöd av en väl förberedd opinion,
har fakulteten icke anledning att nu upptaga frågan till närmare diskussion.

597

INN EHÅLLSFÖR,TECKNIN(t.

Sid.

I. Allmänna grundsatser.................... 525

II. Minimiålder för äktenskap................. 529

III. Blodsförvantskap............ 53q

IV. Fallandesot................ 55g

A. Såsom äktenskapshinder............ 53g

B. Fallandesot såsom återgångs grund................ 543

C. Fallandesot såsom skilsmässogrund................ 544

V. Sinnessjukdom.................. 545

A. Såsom äktenskapshinder ...... 545

1. Egentlig sinnessjukdom.......................

2. Psysisk utvecklingshämning................. 549

3. Partiella sjålsdefekter................... 549

4. Tillfällig omtäckning o. s. v................. 554

B. Sinnessjukdom såsom återgångsgrund.............. 554

C. Sinnessjukdom såsom skilsmässogrund................555

VI. Venerisk sjukdom..................... 55g

A. Venerisk sjukdom som äktenskapshinder...............500

B. Venerisk sjukdom som återgångsgrund.............. 534

C. Venerisk sjukdom som skilsmässogrund...............533

VII. Alkoholism.................... g66

A. Alkoholism såsom äktenskapshinder............. 537

B. Alkoholism som återgångsgrund............... 539

C. Alkoholism som skilsmässogrund............. 570

VIII. Spetälska.................... 372

IX. Tuberkulos.................... 574

X. Impotens...................

598

XI.

XII.

XIII.

Sid.

Lyte, kroppsfel..........................

1. Medfödd dövstumhet............ ^79

2. Andra lyten och kroppsfel...................082

Ifrågasatt stadgande av straff för make, som genom könsumgänge

smittar andra maken ete.......................584

Lagstiftningsåtgärder i övrigt etc...................586

1. Läkareundersökning av nupturienter..............586

2. Andra lagstiftningsåtgärder till förekommande av veneriska sjukdomars
spridning genom äktenskap...............589

3. Kompletterande bestämmelser till förekommande av venerisk smittas

spridande genom könsumgänge utom äktenskap......... 592

4. Läkarens tystlåtenhetsplikt...................

5. Ytterligare åtgärder till förekommande av i rashygieniskt avseende

diskvalificerade personers fortplantning.............595

599

Bilaga 2.

Medicinalstyrelsens yttrande i fråga om revision av iiktenskaps lagstiftningen.

TILL KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 25 februari 1910 bar Eders Kungl. Maj:t anmodat Medicinalstyrelsen
att med hänsyn till den förestående revisionen av giftermålsbalken
avgiva sådant yttrande, som avsåges i vid remissen fogad, inom Lagberedningen
utarbetad promemoria.

I denna promemoria hemställer Lagberedningen om yttrande ur medicinsk synpunkt,

1) huruvida i Sverige gällande bestämmelser angående minimiålder för äktenskaps
ingående och sidoskyldskap såsom äktenskapshinder böra bibehållas eller,
om och i den mån så ej anses vara förhållandet, vilka nya regler därom börs
givas; varvid i anledning av ifrågasatt gemensamhet med Danmark och Norge i
lagstiftningen om äktenskapshinder, anhålles om särskilt uttalande, huruvida
betänklighet möter att bringa den svenska lagstiftningen om den allmänna minimiåldern
för äktenskaps ingående och om sidoskyldskap såsom äktenskapshinder
till överensstämmelse med vad nu gäller i Danmark och Norge; samt

2) huruvida och under vilka villkor fallandesot, spetälska, sinnessjukdom, venerisk
sjukdom, alkoholism, annan sjukdom, impotens, lyte eller annat kroppsfel
bör utgöra äktenskapshinder eller skäl till ingånget äktenskaps upplösning;

huruvida och under vilka villkor straff bör stadgas för make, som genom könsumgänge
smittar andra maken med venerisk sjukdom eller utsätter honom eller
henne för sådan smitta; och

600 Medicinalstyrelsens yttrande.

Med skrivelse den 29 april 1910 har därjämte från Eders Kungi. Maj:ts Utrikesdepartement
till Medicinalstyrelsen överlämnats exemplar av norska »Ot. prp.
N:o 8/1909 Om utfserdigelse av lov angaaende ophsevelse av det egtenskapelige
samliv og oplösning av egteskapn

I anledning av den nådiga remissen anhöll Medicinalstyrelsen, jämlikt § 35
mom. 2 av den för Styrelsen gällande instruktion, hos medicinska fakulteten vid
universitetet i Uppsala om fakultetens yttrande i ärendet, och har fakulteten med
protokollsutdrag av den 24 april 1911 till Medicinalstyrelsen överlämnat ett av
särskilda kommitterade utarbetat, av fakulteten i alla delar godkänt, utförligt utlåtande
i ämnet, av vilket utlåtande ett tryckt exemplar här bifogas.1

På därom gjord framställning har vidare beträffande den del av frågan, som
röner inflytande av könsorganens sjukdomar och särskilt de smittosamma könssjukdomarna,
professorn, medicine doktorn E. Wel under, som då var innehavare
Sveriges- enda professur i syfilidologi, avgivit yttrande av den 21 juni 1910,
vilket här bifogas.

På hemställan av Medicinalstyrelsens ordförande och ledamöter i skrivelse av
den 31 maj 1910 har slutligen inom Svenska läkaresällskapet vid dess sammanträden
den 11, 18 och 25 oktober 1910 anställts diskussion om samtliga ovan omförmälda
medicinska frågor, och får Styrelsen beträffande denna diskussion hänvisa
till läkaresällskapets tryckta förhandlingar, här bifogade.

Med återställande av remissakten får Medicinalstyrelsen för egen del i underdånighet
anföra följande.

Medicinalstyrelsen, som i de flesta delar anser sig kunna instämma i det av
fakulteten avgivna yttrandet, vill endast i ett par punkter framställa erinringar.

Yad då fallandesot beträffar, har Styrelsen från handläggning av ärenden enligt
nådiga brevet den 25 november 1757 stor erfarenhet av, huru vanskligt det är

1 Se bilaga 1.

601

Medicinalstyrelsens yttrande.

att på grund av för Styrelsen företedda skriftliga aktstycken i ett givet fall avgöra,
huruvida »den rätta eller idiopatiska» fallandesoten föreligger. Största svårigheten
ligger oftast däruti, att den betygsgivande läkaren icke varit i tillfälle
att själv iakttaga ett anfall hos den, för vilken intyget utfärdas, och att konstatera,
att det är av epileptisk art, utan måste grunda sin uppfattning på de mer
eller mindre tillförlitliga uppgifter, som han kunnat inhämta. För att icke äventyra
ett misstag, har därför Medicinalstyrelsen vanligen nödgats inskränka det
slutliga yttrandet till en förklaring, att det icke är styrkt att vederbörande är
behäftad med den rätta fallandesoten.

Ehuru styrelsen alltså för sin del är tveksam, huruvida lagbestämmelse om
fallandesot såsom äktenskapshinder verkligen medför det gagn, som därmed avsetts,
anser Styrelsen sig likväl, då blotta befintligheten av stadgande härom,
vilket i vårt land sedan länge ingått i allmänna rättsmedvetandet, lär kunna
hindra ett och annat äktenskap, vars ingående uppenbarligen skulle vara ur rashygienisk
synpunkt olämpligt, icke böra avstyrka, att bestämmelse i sådant hänseende
nu utfärdas, och får Styrelsen vid de av fakulteten föreslagna lagstadgandena
allenast erinra, att då i många fall inre och yttre orsaker samverka till
uppkomsten av epilepsi, men blott den allenast av yttre orsaker härrörande epilepsien
lär kunna anses uti ifrågavarande avseende oskadlig, orden »fallandesot,
som icke är betingad av yttre orsaker», där de förekomma, böra utbytas mot orden
»fallandesot, som icke är betingad allenast av yttre orsaken.

Vidkommande förslaget att förut genomgången sinnessjukdom skall stadgas som
äktenskapshinder, i det fall att sjukdomen icke varit betingad av yttre orsaker,
kan Styrelsen icke heller undgå att framlägga sina betänkligheter mot detsamma.

Liksom i fråga om epilepsi skulle det säkerligen i alltför många fall möta
mycket stora svårigheter att utreda, huruvida sjukdomen varit beroende på inre
eller yttre orsaker eller på samverkan av båda, och huruvida ett på avkomman
överförbart sjukligt anlag förefunnes eller icke. Svårigheterna avhjälpas nog ej
genom att, såsom föreslagits, ett av Medicinalstyrelsen fastställt formulär för
läkarintyget komme till användning. Styrelsen fruktar, att svårigheterna ändock
esomoftast skulle visa sig oöverkomliga, och följden bleve, att saken lämnades
obestyrkt; men härigenom skulle lagstadgandets ändamål förfelas.

76—123787.

602 Medicinalstyrelsens yttrande.

Det bör icke heller förbises, att hithörande frågor äro av synnerligen grannlaga
natur. Vidare torde böra framhållas, att den särställning inom samhället,
som allmänheten med eller utan fog låter en av sinnessjukdom drabbad person
även efter avlupen sjukdom intaga, skulle med tillämpning av den nu föreslagna
lagen bliva ännu mera utpräglad, ett förhållande, som ej kan sägas vara med
humanitet förenligt. Det lär överhuvud kunna ifrågasättas, huruvida man under
några förhållanden kan med tillräckligt fog genom lag förbjuda en frisk person
att ingå äktenskap.

På de anförda grunderna och med stöd af hvad som anförts af professor Gadelius
vid Svenska läkaresällskapets sammanträde den 18 oktober 1910 håller Medicinalstyrelsen
före, att det för närvarande icke torde vara skäl att i lagstiftningen
»förut genomgången sinnessjukdom» införes såsom äktenskapshinder eller såsom
återgångsgrund.

Den af Uppsala medicinska fakultet å sidan 35 gjorda sammanfattning angående
sinnessjukdom som äktenskapshinder bör alltså enligt Medicinalstyrelsens
mening hafva följande lydelse:

1) att förhandenvarande sinnessjukdom och sinnesslöhet samt svårare själslyte
eller sedlig defekt, hvaraf synnerligt stor fara för efterkommandes andliga utveckling
måste förutses, må stadgas såsom äktenskapshinder;

2) att dispens från detta hinder likväl må kunna meddelas under likartade
förutsättningar och med samma begränsning, som förut är föreslaget med avseende
på fallandesot;

3) att den, som på skäliga grunder måste misstänkas vara behäftad med sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan psykisk abnormitet af i punkt 1) angivet
slag, samt den, som varit sakfälld för svårare brott, för upprepade förbrytelser
eller dömd för lösdriveri, icke får gifta sig utan företeende av läkarbetyg, godkänt
av Medicinalstyrelsen, av innehåll, att han icke måste anses vara behäftad
med sådan sjukdom, utvecklingshämning eller abnormitet på själslivets område,
som utgör äktenskapshinder.

Mot fakultetens övriga förslag har Medicinalstyrelsen för sin del intet att erinra
utan får åberopa dem såsom eget yttrande.

I detta sammanhang anser Styrelsen sig böra fästa uppmärksamheten därpå,
att de nu föreslagna läkarutlåtandena angående personer, som förmenas lida av

603

Medicinalstyrelsens yttrande.

nu omskrivna sjukdomar och abnorma tillstånd, (epilepsi, sinnessjukdom, sinnesslöhet
med flera), måste, för att giva en fullgod skildring av sjukdomens art
innehålla detaljerade upplysningar angående personens i fråga och hans släkts enskilda
förhållanden; detsamma gäller ock — om dispensansökan blir föremål för
prövning — den andra kontrahenten och hans släkt. Under åberopande av vad
Styrelsen anfört i sin i avskrift här bilagd a skrivelse till statsrådet och chefen
för Justitiedepartementet den 10 november 1909 angående ifrågasatt revision av
tryckfrihetsförordningen, vill Styrelsen uttala önskvärdheten av att sådan ändring
i gällande tryckfrihetsförordning kommer till stånd att nu omskrivna utlåtanden
skyddas från offentligheten.

Slutligen anser sig Styrelsen tillika böra framhålla, att genom den skyldighet
att avgiva yttrande rörande personers hälsotillstånd, som enligt förslaget komme
att åligga Styrelsen, Styrelsens arbetsbörda torde bliva högst väsentligt ökad,
och dess arbetskrafter torde fördenskull vid antagande av de förordade förslagen
oundgängligen böra förstärkas — även om Medicinalstyrelsen komme att omorganiseras
på sätt Eders Kungl. Maj:t föreslagit till innevarande års Riksdag.

I behandlingen av detta ärende i Medicinalstyrelsen har deltagit jämväl överinspektören
för sinnessjukvården i riket, doktor A. Petrén.

Underdånigst:

KLAS LINROTH

Herm. Petersson Richard Stenbeck E. Sederholm.

A. E. Bastman.

Stockholm den 29 maj 1911.

605

Bilaga 3.

Antal ingångna kyrkliga och borgerliga äktenskap i
Sverige, åren 1909—1912.1

År	Stockholm	Övriga städer	Landsbygden	Hela riket
Kyrkliga	Borgerliga	S:a	Kyrkliga	Borgerliga	S:a	Kyrkliga	Borgerliga	S:a	Kyrkliga	Borgerliga	S:a
Obli- gat.	Fa- kul- tat.	Obli- gat.	Fa- kul- tat.	Obli- gat.	Fa- kul- tet.	Obli- gat.	Fa- kul- tet.
Absolut» tal	•
1909 .	2 517	167	382	3 066	6190	269	273	6 732	21599	856	293	22 748	30 306	1292	948	32 546
1910 .	2 360	169	694	3 223	6110	274	307	6 691	22 041	817	390	23 248	30 511	1260	1391	33 162
1911 .	2 071	153	967	3191	6 286	285	398	6 969	21137	762	529	22 428	29 494	1200	1894	32 588
1912 .	1936	179	1072	3187	6 333	302	481	7116	21 235	785	670	22 690	29 504	1266	2 223	32 993
1909/12	8 884	668	3115	12667	24 911)	1130	1459	27 508	86012	3 220	1882	91114	119815	5018	6 456	131289
Procenttal s
1909 .	82-1	5-4	12-5	100	91-9	4-0	41	100	94-9	3''8	1-8	100	931	4-0	2-9	100
1910.	73-2	53	21-5	100	91-3	41	4’6	100	94-8	3*5	1-7	100	920	3-8	4 2	100
1911 .	64-9	4-8	30-3	100	90-2	4-1	5-7	100	94-2	3-4	2-4	100	90 5	3-7	5-8	100
1912 .	60-8	56	33 6	100	89-0	4-2	6-8	100	93-6	3*5	2-9	100	894	3-8	6-8	100
1909/12\| 70 i	53	24-6	100	90 6	4-1	5-3	100	944	3-5	2l	100	91-3	38	4-9	100

1 För åren 1911 och 1912 äro siffrorna preliminära.

606

Bilaga 4.

Äktenskapsskillnader i Sverige.1

Genom skillnad upplösta äktenskap, åren 1851—1910.

År	Absoluta tal	På 100 000 av medel-folkmängden	Mot 1000 ingångna äktenskap
i medeltal 1851-1860 ...............	120	3-3	4-3
1861—1870 ...............	130	32	49
1871—1880 ...............	193	4-4	6-5
1881—1890 ...............	234	50	80
1891—1900 ...............	338	69	11-6
1901-1910...............	474	8-6	14''9
1900 ..................	405	7-9	12-9
1901..................	359	70	11-6
1902 ..................	391	7-5	12-7
1903 ..................	418	80	139
1904 ..................	442	8-4	14-4
1905 ..................	448	8-5	14-B
1906 ..................	534	100	16-4
1907 ..................	498	9-3	150
1908 ..................	506	9-4	15-3
1909 ..................	530	9-7	16-3
1910..................	609	11-1	18-4

1 I denna och följande tabeller inräknas, vad Sverige angår, för tiden t. o. m. år 1909 endast sådana
skillnader, där domkapitel utfärdat skiljebrev; övriga skillnader, vilka avse makar som ingått civiläktenskap
eller äro främmande trosbekännare, äro icke särdeles talrika — 23 år 1910.

607

Bilaga 5 A.

Äktenskapsskillnader i Sverige.

Upplösta trolovningar och äktenskap samt levande barn vid skilsmässan
för landsbygd och städer, åren 1901—1910, samt länsvis under årtiondet.

X	2	1 3	4	1 &	6	7	- 8	9	I i»
	Antal	Levande		Antal	Levande
	upplösta	barn vill		upplösta	barn vid skilsmäs-san av
År		So: K	san av	Länen 1901—1910		p: pr
	B* © o S i	eu B ce pr p T3	P O Pd • CD	crc 5 p		2. *i a o er? o 5 i	rt- CD B CO pr p *T3	s.? CD	C2. p
Rikets landsbygd.	72				Stockholms stad ....	183	1609	31	1893
1901..........	143	17	221	Stockholms län.....	40	208	12	342
1902 ..........	82	157	19	271	Uppsala län......	34	84	6	150
1903 ..........	86	163	23	261	Södermanlands län . . .	22	104	10	161
1904 ..........	74	157	13	273	Östergötlands län ....	61	178	18	279
1905 ..........	66	165	17	284	Jönköpings län . . .	46	75	16	no
1908 ..........	77	177	14	318	Kronobergs län.....	42	96	11	204
1907 ..........	75	182	23	341	Kalmar län.......	76	168	23	292
1908 ..........	67	176	24	271	Gottlands län......	10	32	6	40
1909 ..........	73	185	22	369	Blekinge län......	34	126		224
1910..........	74	214	21	393	Kristianstads län ....	62	149	2	280
Summa	746	1719	193	3002	Malmöhus län..... Hallands län......	131 24	461 72	7	744 126
Rikets städer.					Göteborgs och Bohus län	85	352	22	610
1901 .......... 1902 .......... 1903 .......... 1904 .......... 1905 .......... 1906 .......... 1907 .......... 1908 .......... 1909 .....•..... 1910 ..........	43 42 52 30	216 234 255 285	4 4 7 5	269 343 377 369	Alvsborgs län ..... Skaraborgs län..... Värmlands län..... Örebro län ....... Västmanlands län ....	35 46 54 30 31	95 69 85 112 90	12 13 13 4 10	136 no 153 199 129
45 41 66 47 58 50	283 357 316 330 345 395	12	411 483 481 511 469 564	Kopparbergs län ....	35	94	6	175
8 12 14 11 12	Gävleborgs län..... Västernorrlands län . . . Jämtlands län..... Västerbottens län .... Norrbottens län.....	40 39 21 15 24	161 148 70 41 56	17 16 13 5 9	304 274 156 95 119

Summa	474	3016	89	4 297	Sömma 1901—1910	1220	4 735	282	7 299
Hela riket.					Summa 1891—1901	1292	3381	333	5 095
1901..........	115	359	21	510
1902 ..........	124	391	23	614	Därav 1901—1910 i
1903 ..........	138	418	30	638
1904 ..........	104	442	18	642	Norrköpings stad . . .	15	76	5	131
1905 ..........	in	448	29	695	Malmö stad......	35	126		193
1906 ..........	118	534	22	801	Hälsingborgs stad . . .	13	86	_	170
1907 ..........	141	498	35	822	Göteborgs stad ....	46	273	11	466
1908 ..........	114	506	38	782	Gävle stad......	16	65	8	125
1909 ..........	131	530	33	838
1910..........	124	609	33	957
Summa	1220	4 735	282	7 299

Bilaga 5 B

Äktenskapsskillnader i Sverige.

Äktenskapsskillnader, fördelade efter tiden mellan äktenskapets ingående
och upplösning, årtiondet 1901—1910.

Tid mellan vigsel och äktenskapsskillnad
	Äktenskap
År	å, lands-bygden	i stä-derna
Under 1..........	8	30
1 2...........	21	61
2-3...........	55	95
3 4...........	67	142
4 5...........	74	168
5 6...........	88	154
6 7...........	93	182
7 8...........	104	188
8 9...........	82	167
9 10...........	95	173
10 11...........	85	152
11 12...........	59	130
12 13...........	69	122
13 14...........	90	124
14 15...........	72	117
15 16...........	62	112
16 17...........	54	114
17 18...........	50	74
18 19...........	52	80
19 20 ...........	51	64
20—21...........	37	91
21 22...........	41	69
22 23 ...........	43	. 44
23 24 ...........	40	47
24 25 ...........	22	50
25 26 ...........	29	33
26 27 ...........	26	37
27 28 ...........	30	36
28 29 ...........	23	27
29 30 ...........	9	13
30 31 ...........	17	18
31 32...........	7	13
32 33 ...........	11	12
33 34 ...........	12	9

Tid mellan vigsel och äktenskapsskillnad

År	Äktenskap
å lands-bygden	i stä-derna
34 35 ...........	4	5
35 36 ...........	2	4
36 37 ...........	6	4
37-38 ...........	7	1
38 39 ...........	4	1
39 40 ...........	3	2
40—41...........	1	1
41 42...........	2	—
42 43 ...........	2	—
43 44 ...........	3	1
*44 45 ...........	—	—
45 46 ...........	—	—
46—47 ...........	1	—
47 48 ...........	—	—
48 49 ...........	—	—
49 50 ...........	—	—
50 51 ...........	1	—
Okänt...........	5	49
Summa	1719	3016
Under 5..........	225	496
5 10...........	462	864
10—15...........	375	645
15—20...........	269	444
20—25 ...........	183	301
25—30 ...........	117	146
30—35 ...........	51	57
35 40 ...........	22	12
40 45 ...........	8	2
45 50 ...........	1	—
50 och över ........	1	—
Okänt...........	5	49

1719

3016

Summa

609

Bilaga 5 C.

■ ■

Äktenskapsskillnader i Sverige.

Äktenskapsskillnader, fördelade efter flen manliga och den kvinnliga kontrahentens
åldersår, årtiondet 1901—1910.

2 1 8 1 4 1 5 1 6 1 7 | 8 | 9 | 10| 11| 12 | 13 | 14 1 15

16 1 17 1

I Gifte mannens levnads-ålder vid skilsmässan

Gifta kvinnans levnadsålder vid skilsmässan

£ö

pa:

6S^

Bärav

►fc* > O»
o« j O

1 1
ep ! ep
O | ep

-4

pa:

»1

a» C

££
* p-

C-®»

v; _

<5, g

O P-p ce

9»

Under 20 år.....

20-25 år......

25—30 >.....

30—35 >.....

35—40 ».....

40—45 » . . . .

45—50 » . . . .

50—55 ».....

55 —60 »......

60-65 ......

! 65—70 .....

| Däröver.......

Okänd ålder.....

Summa (kvinnor)

därav å landsbygden
i städerna . .

203

290

101

57
335
316
123

58
25

1
1
9

128

316

235

103

129

251

231

»3

10:

2; 1
13! 11
38! 17
103 33
176 74
146! 108
38i 42
21 25
12 9

6 1
7| 6

24
38
51

25
6
3
2

2
1
6

4
2

370

889

967

806

707

470

218

121

105

285

339

288

276

184

26
265
604
628
518
431
286
119 ''
53
30,

49:

214

156

670

230

440

941 8815

320: 300
621 586

787: 563 327

291 215 139
496! 348: 188

164

4 735

1719
3 016

1 719

1719

30161

3 016

77—123787.

(ilo

Bilaga 5 D.

Äktenskapsskillnader i Sverige.

Upplösta trolovningar och äktenskap, fördelade efter den manliga kontrahentens
levnadsyrke, årtiondet 1901 1910.

Männens yrken

2 | 3

Trolovade

Gifta

Lb.	i St.	i Lb.	i St.
87	6	I 319	19
24	4	70	12
20	1 i	45 i	7
7	- 1	21 i	4
66	4 ;	13 !	—
80	3	47 !	16
1	1	1	2
4	1	io :	10
3	1	5
4	3	ii	9
1		3	5
1	_	2	1
1	—	2	4
25	10	29	29
1	__	6	27
20	37	50	178
_	_	14	41
_	1 4	8	54
60	i 80	234	493
24	I 51	52	310
4	I 13	16	45
30	! 47	90	485
2	1	4	i 31
	3	5	29
	3	_	3
1	1 3	—	11
15	i 12	34	50
	j _	1	2
1	1 1	2	5

Männens yrken (forts.)

7 1	8	9 1	10
Trolovade	Gifta
å Lb.	i St.	å Lb.!	i st.!
9 i	20	44	95:
2 !	6	7	40
2 :	15	6	93;
2 i	9	1	361
i	4	6	l; 43''
_	1	—	11
_	_	6	16;
5	6	7	30;
—	1	6	—
V	z		4
2	1	22	24
_	1	3	31
_	5	6	56
—	i	5	17
	i	i	24
_	i	i	14
2	—	i	4
	1		2
_	2	10	55
36	15	70	35
2	i 8	1	33
172	76	36E	441
1	3	4	7
4	—	s	_
_	\| _	-	2
23	1 8	4c	Tf
746	\| 474	171»! 3 016

I. Jordbruk in. in.

Jordägare .......

Arrendatorer, inspektörer,

rättare ........

J Torpare

Lägenhetsägare .....

I Hemmasöner......

t Drängar........

I Mejerister.......

Trädgårdsmästare ....
Fiskare, lappar.....

II. Industri.

| Sågverksarbetare ....
j Jägmästare, brädfaktorer
i Skogvaktare, kronoj ägare
J Bruksägare, -bokhållare .
Gruv- och bruksarb., sten arb.

.........

'' Fabrikörer.....

Fabriksarbetare ...
Disponenter, direktörer
Ingenjörer, ritare . .
Hantverkare ....
Hantverksarbetare
Maskinister, eldare .

III. Handel m. in.

Handlande,bokhållare m.fl.
Banktjänsteman ....
Posttjänstemän1 . . . .

Telegraf- och telefontjänstemän
........

D:o betjäning.....

Järnvägstjänstemän1 . .
Hamntjänstemän ....
Lots- och hamnbetjäning

Sjökaptener, sjömän . . .
Källarmästare, kypare . .

Åkare, knskar.....

Hamnarbetare m. fl. . . .

IV. Allmän tjänst

in. in.

Hovhetjäning......

Civile tjänstemän ....

D:o betjänte......

Kommunala tjänstemän .

D:o betjänte......

Ecklesiastika tjänstemän

D:o betjänte......

Advokater.......

Lärare.........

Litteratörer ......

Artister, musici.....

Läkare.........

Tandläkare, veterinärer

m. fl.........

Barberare.......

Apotekare, farmaceuter .
Lasarettssysslomän, sjuk vaktare.

......

Officerare ........

Underofficerare, manskap

V. Utan uppgiTen
anställning.

Vaktmästare, betjänter

Arbetare.......

Husägare.......

Dndantagsmän ....

Fångar.......

Ej uppgivet yrke . . .

Summa

> Av posttjänstemännen äro å lb. 2 och i st. 6 av högre grad J****®®^ järnvägs jmännen

äro å lb. 12, därav 1 trolovad, samt i st. 11, darav 1 trolovad, av högre „rad.

tjänstemännen

611

Billiga, (i.

Äktenskapsskillnader i Sverige.

5 1906	j 1907	1901	1909
17	18	17	14
31	24	26	23
48	42	43	37
129	125	129	144
114	no	105	123
243	235	234	207
—	_	_
1	1	_	_
1	1	—	—
—	1	2	1
—	—	1	2
—	1	3	3
—	—	—	—
—	—	—	—
—	—	—	—
—	—	—	_
—	—	—	—
4	6	6	10
7	8	6	11
11	14	12	21
11	15	13	10 ''
2	1	5	_
13	16	18	10
4	5	5	22
—	1	i	5
214	183	190	165
218	189	196	192
165	170	172	201
155	145	144	164
214	183	190	165
534	498	506	530 (

Orsaker till äktenskapsskillnad 11901 1902

1903

1904

1905

1910

1901

—1910''

Äktenskapsbrott........|kv.

|S:a

[M.

Egenvillig! övergivande .... ’ Kv

|S:a

Lägersmål med annan före akten- (M.

skåpet..........^Kv

S:a

„ |M.

Obotlig sjukdom........lKv.

|S:a

IM.

Livstids fängelse........1 Kv.

I S:a

|M.

Stämpling mot makes liv . . . .i Kv.

|S:a

Galenskap...........J Kv

|S:a

|M.

Brott.............IKv

|S:a

Slöseri, dryckenskap, våldsamt ...
sinnelag eller stridighet i lynne rr

och tänkesätt...... (liv.

'' (Båda
|S:a

[M.

Samtliga . . . JKv.

....... (Båda

|S:a

I 116
68

: isi

102

105

144

113

102

359

115

177

3 i 3 4
5 6 1
8 9

127

135

171

— 2

17
1

164

169

122

207 212

—

0
9

144

148

4
7

153

156

155 144
109 110
127 164
391! 418

165

133

144

442

165

130

153

448

158

136

294

14
27

19 i

1 i

168

313

481

1 266
958

2 224

58 1
74 ,

1321

1371
18 I

155

1650

1722

1692

1393

1650

4 735

612

Bilaga 7.

Äktenskapsskillnader i Danmark.

Antal Separationer og Skilsmesser 1896

1910,

A a r

Separation Skilsmisse

1896 .

1897 .

1898 .

1899 .

! 1900.
i 1901 .

1902 .

1903 .

! 1904 .

1905 .

! 1906 .
| 1907 .

1908.

1909.
I 1910.

542
577
593
631
712
712
768
757
820
859
768
973
1 045
1185
1312

316

344

349

372

381

394

481

449

471

549

590

662

651

734

748

Separation Skilsmisse
pr. 10 000 pr. 10 000
Indbyggere Indbyggere

2-3

2-4

2-5

2-6

2-9

2- 9

3- 0
30
3-2
3-3

2- 9

3- 7

3- 9

4- 4
4-8

1''4

1''5

1-5

1-6

1- 9
1-8
1-8
21
2''3
25

2- 4
2-7
2-7

Separation Skilsmisse

pr. 100 i pr. 100
Vielser | Vielser

3-2

3-3

3''5

3- 8

4- 0
4-3
4-2
4-5
4-1;

4 0
4-8

5 2
59
6''5

1''9

2-0

2-1

2-7

2- 5
2-6

3- 3
3-3
3''7
3-7

Skilsmisse I

pr. 100 |

Separationer |

Skilsmissegrunde ved Skilsmisse efter Bevilling 1896 1910.

Separation

A a r

5 °
g-p CD

CD 09

•a rpa
cd

c-t- ^ CD
. CD

O 030

5 <w

3 CD

É »
5* cs

CD
ce 3

a 09 i
< s !

2. » i

09 2 ''
ef B !

JEgte skabsbrud -

Ul 2

** s

rr? M ^

3 -S

— m B
® S> »

% B 3

c*- UJ

K B

qs 5-''

1896 .

1897 .

1898 .

1899 .

1900 .

1901 .

1902 .

1903 .

1904 .

1905 .

1906 .

1907 .

1908 .

1909 .

1910 .

1 95
o P

gi gg,

i''£ g

g B B
Et 2
X p

09 £
CD CD

Faktisk Adskillelse

03 &

ggc

K c -

B 1

140

138

171

157

183

140

Forskelli ge Skilsmisse grunde -

pr g

CD CD

B ®
S«

0? c
-) o
B *ö

o.''?

3	5	16	22	1 46	\|	i 7	2	1		■ 1 i	9
2	8	16	17	43	\ It	5	2	—	—	- 1	b
4	1	22	22	49	i	7	2	2		1	3
4	5	12	29	50	I	8	4	—	i	4 1	3
4	8	24	25	61	( 14	ti	2	—	i	1 I	1
3	6	30	27	66	1	2	2	2	i	2 !	17
11		17	28	69	1	10	3”	1		1 1	16
9	11	21	35	76	\ 16	5	5	1	2	3 1	10
8	7	24	2S	67	1	12	4	1	2	2	18
12	14	30	14	70	I	7	5	1	—	3	16
27	28	2 5	30	no	i 14	10	5	4	—	2	17
20	16	25	24	85	1	16	4	4		4	18
17	15	20	28	80	1	14	2! 6	! 2	5	21
20	29	22	36	107	15	15	6	4	1 1	2	38
18	31	34	39	122	1	18	12	\| 1	] 1	2	54

IJT -

291

322

336

356

370

385

461

446

463

543

587

660

646

728

742

Bilaga 8.

Äktenskapsskillnader i Norge.

Oversigt over skilsmisseaarsaker, forsa;),vidt angaar de i aarene 1905—1912

meddelte skilsmissebevillinger.

1	1905	1906	1907	\| 1908	1909	1910	1911	1912
Hor.............	9	23	33	59	48	7		1
Hor i förbindelse med andet slet forhold . .	19	6	6	7	2	2	_	_ ;
Hor i förbindelse med faktisk adskillelse . .	26	13	29	3	13	_
Bigami..........	2	1	3	2		_
Desertion........	28	40	53	52	50	_	_
\| Desertion i förbindelse med hor.....	10	11	6	6	4	_
Drik, brutalitet, forsnmmclighct m. v. ...	3	1	10	7	6	_		_
Forbrydersk vandel.........	4	3	6	3	4
Sindssygdom.....	11	9	14	16	20	11	21	10 :
1 Impotens........	2	—	—	_	_
Hustruen ved vielsen besvangret av en anden	1	—	_	4	_			_ j
! Dndsformodning.....	2	4	4	1	_			_ i
Spedalskhet.......	—	1	_	_
Paafarelse av venerisk sygdom.....	1	—	_	1	_	2		_ j
Faktisk adskillelse ....	44	39	48	49	99	237	226	260
Separation efter bevillning . . .	66	57	89	69	102	131	151	201 \|
Tilsammen	228	208	301	279 \|	348	390	398 \|	471 1

Oversigt over skilsmissedomme i aarene 1905—1911.1

	1905	1306	1907	1908	1909	1910	1911
Hor.......	6	7	10	9	6	7	3 j
Mishandling m. v.....	—	1	2	2	3	4	1 I
Andre grunde......	1	2	4		3	14	16 !
Tilsammen	7	10	16	16	12	25	20 1

‘ F?r !<J05 f°relig6e* |ngen °PSave over skilsmisser i förbindelse med straffedomme. - För de

sikt er derför ? ¥"5? tal Ade ,civile 8aker ikke »plysning om skilsmisseaarsakerne; disse

säter er derför medtat under rubrikken »Andre grunde».

614

Äktenskapsskillnader i olika

Land

1901	1902	1903	1904
	På 100000		På 100000		På 100 000		På 100000
Abso-	av	Abso-	av	Abso-	av	Abso-	av
luta	medel-	luta	medel-	luta	medel-	låta	medel-
tal	folk- mäng- den	tal	folk- mäng- den	tal	folk- mäng- den	tal	folk- mäng- den
1 1 359	7	391	8	418''	8 :	442!	8
! 133	6	133	6	179	8 i	170 j	7
394	16	481	19	449	18 1	4711	19
105 <	4	114	4	119	4	129	5
4 675	13	2 5781	15	5 981	17	6 567 i	18
498	8	5971	9	574	9	609	9
1163	27	1361	32	1364	31	1324	30
204	9	229	10	239	11	255	11
211	11	242	13	256	13	277	14
93	8	113	10	141	12	126	11
7 892	14	9 074	16	9 932	17	10 882	18
561	11	570	11	610	11	642	12
821	12	703	10	734	11	932	13
9	4	10	4	8	4	12	5
8 841	23	9 431	24	10 186	26	10 850	28
1027	31	1105	33	1 182	35	1243	36
187		222		206		285	18
2 459	13	2 582	13	2 841	14	3 551
601	2	608	2	614	2	634	2
		_	_	—	—	2	005
161	4	216	5	192	4	187	4
1329	22	1301	21	1670	27	1800	28
263	10	397	15	387	15	426	16
252	18	245	18	206	15	216	15
83	7	109	9	101	8	14n	12
14	3	6	1	8	2	13	2
6	2	2	1	10	3	4	1
12	6	8	4	10	5	16	7
11	6	3	2	3	2	2	1
378	10	373	10	338	9	391	10
101	13	90	11	124	15	99	12
8 634	40	8 729	40	9 475	43	9 670	43
3 837	36	3 919	36	4 291	39	\| 4 535	41
27 221	102	27 936	103	29 451	107	28579	103
15 456	108	14 794	101	15 598	104	17 391	114
5836	139	6102	142	6110	139	6 024	134
60 984	79	61480	78	64 925	81	66 199	81
63 442	140	64 139	I 139	65 392	150	63 913	135

Sverige................| 359

Norge -..............

Danmark 2.............

Finland..............

Preussen..............

Bayern..............

Sachsen (konungariket).......

Wiirtemberg............

Baden...............

Hessen...............

Tyska riket............

Nederland.............

Belgien................ Säl

Luxemburg.............

Frankrike.............

Schweiz..............

Österrike..............

Dngern..............

England med Wales3.......

Irland.............

Skottland............

Rumänien............

Serbien.............

Nya Syd Wales........

Victoria............

Queensland...........

Sydaustralien..........

Vestaustralien.........

Tasmanien...........

Australien i dess helhet.....

Nya Zeeland..........

U. S. A. North Atlantic Division

» South Atlantic >

» North Central >

» South Central »

» Western »

Continental United States . . . .

[Japan..........- • •

1 Uppgifterna avse endast egentliga äktenskapsskillnader, således ej separationer (skillnader till säng
danska delegerades betänkanden; för Norge avse de allenast genom bevilling vunna äktenskapsskillnader.

8 114, 7 906, 7 407, 7 395, 7 635, 7 636, 7 686, 5 937, 5 429.

länder, åren 1901—1910.''

bilaga 9.

1905	1906	1907	1908	1909	1910	1 medeltal per år
	På 100 000		På 100 000		På 100 000		På 100 000		1 På 100000		På 100000		På ioo ooo:
Abso-	av	i Abso-	av	Abso-	av	Abso-	av	Abso-	av	Abso-	av	Abso-	av j
luta	medel-	\| luta	medel-	luta	medel-	luta	medel-	luta	medel-	luta	medel-	luta	medel-
tal	folk- mäng- den	\| tal i	folk- mäng- den	tal	folk- mäng- den	tal	folk- mäng- den	tal	folk- mäng- den	tal	folk- mäng- den	tal	folk-mäng- ! den
1 448	8	534	10	4S8	9	506	9	530	10	609	11	474	9
228	10	208	9	301	13	279	12	348	15	390	16	237	10
549	21	590	23	662	25	651	24	734	27	748	27	573	22
153	5	141	5	126	4	173	6	204	7	184	6	145	5 I
6 924	18	7 539	20	7 952	21	8 365	22	9 070	23	9 277	23	7163	19
689	11	746	11	772	12	824	12	901	13	920	13	713	11
1308	29	1470	32	1352	29	1471	32	1538	33	1618	34	1397	31
j 275	12	259	11	315	13	311	13	287	12	311	13	269	12
292	15	270	13	320	16	340	16	345	16	420	20	297	15
151	13	183	15	160	13	187	15	181	14	202	16	154	13
11147	18	12 180	20	12 489	20	13 327	21	14 599	23	15 016	23	11654	20
717	13	754	13	762	13	752	13	803	14	812	14	698	13
901	13	618	9	841	12	892	12	1039	14	1089	15	857	12
11	5	18	8	17	7	26	11	21	9			15	7
10 860	28	11588	30	12 575	32	11515	29	12 874	33	13 049	33	11177	29
: 1206	34	1343	38	1494	42	1551	43	1534	42	1527 364	41	1321	37
262		290		330		346		380			287	.
3 561	18	3 827	19	7 054	35	6157	30	6 294	30	6 880		4 221	21
623	2	650	2									621	2
1	002	1	002									0''67	0
170	4	169	4									182	4
j 1722	27	1737	26	2167	CO	2 384	35	2 651	39	2 847	41	1961	30
345	13	452	17								.	378	14
176	12	175	12	223	14	195	12	275	17	254	16	222	15
136	11	123	10	134	11	151	12	138	11	1411	11	126	10
5	1	14	3	12	2	11	2	16	3	211	4	12	2
6	2	3	1	11	3	8	2	12	4	3	1	7	2
11	4	18	7	16	6	19	7	13	5	27:	io !	15	6
2	1	5	3	8 i	4	7	4	12	6	5	3 !	6	3
j 336	8	338	8	404''	10 I	391	9	466	11	451	10	387	10
! 114	13	125	14	147,	16 i	171	18	163	17	154	16	129	15
9 798	43	9 648	41	.							. i	9 326	42
! 4 703	42	4 945	43	1								4 372	40
< 29 396	104	30 926	108	I								28 918	105
17 023	no	18 666	118	•								16 488	109
1 7056	154	7 877	168									6 501	146
67 976	82	72 062	86	.								65 604	81
60 061	126	65 398	136	61058;	125 I	46 691	94	45 670	91			59 529	125]

och säte) eller nullitetsförklaringar. — 3 Siffrorna för Norge och Danmark äro hämtade ur de norska och
3 Antalet äktenskapsskillnader och -separationer tillsammantagna år 1901 och följande utgjorde resp. 7 958,

PA R ALLE LLTEXTE R.

618

Svensk text.

Förslag

till

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

1 KAP.

Om trolovning.

1 §•

Trolovning är sluten, då man och kvinna överenskommit att ingå äktenskap
med varandra.

2 §•

Dör en av de trolovade, äge den efterlevande återfå de gåvor, han givit
den andre för äktenskapets skull, och ändock behålla vad han fått.

Brytes trolovning, äge en var av de trolovade återfå sina gåvor. Bär
den ene huvudsakligen skulden, have han dock ej den rätt nu är sagd.

3 §•

Har kvinnan under trolovningstiden blivit hävdad av mannen; brytes
likväl trolovningen, och bär mannen huvudsakligen skulden därtill, give
han henne skäligt skadestånd.

619

Dansk Tekst.

Förslag

til

Lov om ./Egteskabs Indgaaelse
og Oplosning.

KAPITEL I.

Om Forlovelse.

Norsk tekst.

Utkast

til

§ l.

Haeves en Forlovelse under saadanne
Forhold, åt Sky Iden for Ophaevelsen
maa antages vtesentlig åt

620

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

År trolovad eljest huvudsakligen vållande till att trolovningen brytes,
njute den andre ersättning allenast för förlust till följd av åtgärd, som
han vidtagit för det tillämnade äktenskapet.

4 §•

Den, som enligt 2 kap. 2 eller 3 § skall hava föräldrars eller annans
samtycke till sitt äktenskap, vare ej ersättningsskyldig efter 3 § andra
stycket, med mindre han haft sådant samtycke. Ej heller vare mannen
pliktig giva ersättning enligt 3 § första stycket, där han vid hävdandet ej
fyllt tjuguett år.

5 §•

Vill någon framställa anspråk enligt 2 eller 3 §, instäm me sin talan
inom ett år från trolovningens upplösning. Försittes den tid, vare rätt
till talan förlorad.

621

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst. Norsk tekst.

paahvile den ene Part, er denne
pligtig åt yde sin Forlovede Erstatning
for Tab, der er tidt ved de
Forholdsregler, som med Fojé er
trufne med det forestaaende /Egteskab
for 0je.

§ 2.

Besvangrer en Mand sin Forlovede,
og hmves Forlovelsen derefter
under saadanne Forhold, åt han maa
antages vaesentlig åt baere Skyiden

for Ophtevelsen, skal han betale *

hende en passende Erstatning for
den derved forvoldte Forstyrrelse i
hendes Stilling og Forhold.

§ 3.

Den, som ifolge §§ 7 og 8 skal
have Samtvkke til åt indgaa iEgteskab,
skal ikke vivere erstatningspligtig i
Henhold til § 1, naar han ikke har
haft saadant Samtykke til Forlovelsen.

Ikke heller kan der paalmgges en
Mand Erstatning efter § 2, medmindre
han ved Besvangrelsen var
fyldt 21 Aar.

§ 4.

Sag i Henhold til §§ 1 og 2 maa
vaere rejst inden 1 Aar efter Forlovelsens
Ophaevelse.

622

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.
1 §•

Man under tjuguett år eller kvinna under aderton år må ej träda i
äktenskap utan Konungens tillstånd.

2 §.

Den, som är under tjuguett år och ej förut varit gift, må ej ingå
äktenskap utan föräldrarnas samtycke.

År den ene av föräldrarna död eller sinnessjuk eller sinnesslö eller utan
del i vårdnaden, eller kan yttrande från den ene ej utan märklig omgång
eller tidsutdräkt inhämtas, vare den andres samtycke tillfyllest. Gäller
vad nu är sagt båda föräldrarna, tage den trolovade samtycke av förmyndaren,
eller, där särskild förmyndare ej är nämnd, av annan giftoman,
som rätten eller domaren på anmälan förordnar.

623

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tckst.

§ 5.

Tilsagn om en Formueydelse som
Erstatning för senere Ophaevelse af
en Forlovelse er uforbindende.

KAPITEL II.

Om Betingelserne for dEgteskab.

§ 6.

Mand under 21 Aar eller Kvinde
under 18 Aar maa ikke indgaa TEgteskab
uden Tilladelse af Kongen eller
den han bemyndiger.

§ 7.

Den, som er under 21 Aar og
ikke tidligere har vseret gift, maa
ikke indgaa iEgteskab uden Foraeldrenes
Samtykke.

Er den ene af Foraeldrene död
eller sindssyg eller aandssvag, eller
er han uden Del i Foraeldremyndigheden,
— eller var han det da denne
ophorte —, eller vilde hans Erklaering
ikke kunne indhentes uden sirlig
Vanskelighed eller Forhaling, skal
den andens Samtykke vaere tilstraekke -

Norsk tckst.

Iste kapitel.

Betingelserne for egteskap.

§ I Mand

under en og tyve aar eller
kvinde under atten aar maa ikke
indgaa egteskap uten tilladelse av
Kongen eller den, han bemyndiger.

§ 2.

Den, som er under en og tyve
aar og ikke tidligere har vaeret. gift,
maa ikke indgaa egteskap uten foraeldrenes
samtykke.

Er den ene av foraeldrene död
eller sindssyk eller uten del i foraeldremyndigheten,
eller kan uttalelse
fra den ene av dem ikke indhentes
uten saerlig vanskelighet eller
forhaling, er samtykke fra den anden
av foraeldrene tilstraekkelig. Er begge
foraeldre i noget tilfaelde som ovenfor

624

Loa om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

3 §•

Ej må den, som är omyndig förklarad, ingå äktenskap utan förmyndarens
samtycke.

4 §■

Vägras samtycke i fall, som i 2 eller 3 § avses, äge rätten, på ansökan,
tillåta äktenskapet, om skäl till den vägran prövas ej vara för
handen.

5 §•

Ej må den träda i äktenskap, som är sinnessjuk eller sinnesslö.

r>25

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

ligt. G to Idel- det an forte begge Foraeldrene,
kraeves Samtykke til iEgteskabet
fra Vaergc eller Kurator, medmindre
Fuldruyndighedsbevilling er
givet.

§ 8.

Den, som er gjort uinyndig, maa
ikke indgaa iEgteskab uden Vaergens
Saratykke.

§ 9-

Naegtes Samtykke i de Tilfaelde,
sora naevnes i §§ 7 og 8, kan Overovrigheden
paa Begäran g give Tilladelse
til iEgteskabet, hvis der ikke
er skellig Grund til Naegtelsen. Forend
Overovrigheden traeffer sin Afgorelse,
skal den give de paagaeldende
Adgang til åt udtale sig.

§ 10.

Den, sora er sindssyg eller som er
aandssvag i hojere Grad, maa ikke
indgaa iEgteskab.

Kongen eller den han bemyndiger
skal dog kunne tilläde en sindssyg
åt indgaa ^Egteskab, naar det efter
indhentet Erkltering fra Retsleegeraadet
skonnes, åt det under Hänsyn
til Sygdommens Art og den
ringe Fare for sygeligt Afkom samt

79—12378T.

Norsk tekst.

nravnt, kraeves saratykke fra verge
eller kurator.

§ 3.

Den, som er gjort uinyndig, maa
ikke indgaa egteskap uten saratykke
av vergen.

§ 4.

Negtes samtykke i de tilfaelde, som
naevnes i §§ 2 og 3, kan amtmanden
paa begjaering gi tilladelse til egteskapet,
hvis der ikke er skjellig
grund til negtelsen. For amtmanden
traeffer sin avgjorelse, skal han gi
de paagjseldende adgang till åt uttale
sig.

§ 3.

Den, som er sindssyk, maa ikke
indgaa egteskap.

626

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

6 §•

Den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande
inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosam! skede, ma ej ingå äkten
skap, med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet.

7 §•

Äktenskap vare förbjudet mellan dem, som äro i rätt upp- och nedstigande
släktskap med varandra, samt mellan syskon.

8 §■

Mellan ett syskon och det andras avkomling må äktenskap ej utan
Konungens tillstånd ingås.

9 §•

Äktenskap må ej slutas mellan dem, av vilka den ene varit gift med
den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led.

li-27

Lag om äktenskaps ingående ock upplösning.

Dansk Tekst. Norsk tekst.

Partens Evne til åt bedomme iEgteskabets
Betydning er försvarligt, åt
saadant /Egteskab indgaas.

§ 11.

Den, som lider af Konssygdoin,
der endnu frembyder Smittefare,
eller af Epilepsi, maa ikke indgaa
iEgteskab, uden åt den anden Part
er gjort bekendt med Sygdommen,
°g begge Parter af en Ltege har
faaet mundtlig Vejledning om Farerne
ved Sygdommen.

§ 12.

iEgteskab maa ikke indgaas niellera
Slaegtninge i ret op- og nedstigande
Linie eller mellem Soskende.

§ 13.

JEgteskab med Broders eller Sosters
Slagtning i ret nedstigende
Linie maa ikke indgaas uden Tillåd
else af Kongen eller den han bemyndiger.

§ 14.

iEgteskab maa ikke indgaas mellem
Personer, af hvilke den ene har
vaeret gift med den andens Slagtning
i ret op- eller nedstigende
Linje.

§ 6.

Den, som lider av venerisk sygdom,
der endnu frembyr smittefare,
eller av epilepsi eller spedalskhet,
maa ikke indgaa egteskap, uten åt
den anden part er gjort bekjendt
med sygdommen og begge parter
har faat mundtlig veiledning av en
Lege om farerne ved sygdommen.

Egteskap maa ikke indgaaes mellem
slegtninger i ret op- og nedstigende
linje eller mellem soskende.

§ 8.

Egteskap med brors eller sosterg
slegtning i ret nedstigende linje maa
ikke indgaaes uten tilladelse av
Kongen eller den, han bemyndiger.

§ 9.

Egteskap maa ikke indgaaes mellem
personer, av hvilke den ene har
vaeret gift med den andens slegtning
i ret op- eller nedstigende
linje.

628

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

10 §.

Ej må någon träda i nytt gifte, så länge det tidigare äktenskapet består.

11 §•

Kvinna, som varit gift, må ej inom tio månader från äktenskapets upplösning
ingå nytt gifte, med mindre hon icke är havande från tiden före
upplösningen eller tio månader förflutit, sedan sammanlevnaden med mannen
upphörde.

629

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

§ 15.

Ingen maa indgaa nyt iEgteskab,
saalamge det tidligere iEgteskab bestå
ar.

§ 16.

Den Kvinde, som hav vmret gift,
maa ikke indgaa nyt iEgteskab inden
10 Maaneder fra det tidligere iEgteskabs
Ophor, medmindre hun ikke
er frugtsommelig fra Tiden for iEgteskabets
Ophor eller der er forlobet
10 Maaneder efter åt Samlivet med
Manden ophorte.

§ 17.

Den, som har vasret gift og ved
HCgteskabets Ophor levede i Formuefasllesskab,
maa ikke indgaa nyt
iEgteskab, forend offentligt Skifte
er paabegyndt eller privat Skifte tilendebragt,
medmindre Fritagelse for
Skifte sirlig er hjemlet. Justitsministeriet
kan dog fritage for Overholdelse
af denne Regel, hvor saerlige
Grunde taler derför.

Norsk tekst.

§ 10.

Ingen maa indgaa nyt egteskap,
saalamge det tidligere egteskap bestaar.

§ 11-

Kvinde, som har vteret gift, maa
ikke indgaa nyt egteskap, for ti
maaneder fra ophoret av det tidligere
egteskap. Dog behover fristen
ikke åt avventes, hvis hun ikke er
eller ved det nasvnte tidspunkt ikke
var frugtsommelig, eller hun senere
har fodt, eller ti maaneder er gaat
hen, siden samlivet med den tidligere
egteftelle ophorte.

§ 12.

Hvis ikke fritagelse for skifte sirlig
er hjemlet, maa den, som har
vaeret gift og ved egteskapets ophor
levet i formuesftellesskap, ikke indgaa
nyt egteskap, for skifte er holdt med
den tidligere egteftelle eller dennes
arvinger eller boet er overgit til
skifterettens behandling. I de tilftelde,
som omhandles i lov om skifte
av mindre dodsboer av 27de mars
1869 § 3, er det nok, åt den foreskrevne
opgave eller fortegnelse er
indlevert.

630

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

(531

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

§ 18.

Naar Personer, af hvilke den ene
til horer et Trossamfund, hvortil den
anden ikke horer, agter åt indgaa
iEgteskab, skal de trceffe Besteminelse
om, i hvilken Tro Bornene af
iEgteskabet skal opdrages, hvilket
skal viere en ten Folkekirkens eller
en af Parternes Tro.

§ 19.

Fn Mand, der er tjenestegorende
Militär i den danske Hser eller
Flaade, maa ikke indgaa iEgteskab
oden sine foresattes Tilladelse.

§ 20.

En Mand, der er under vedvarende
Fattigforsorgelse her i Landet, maa
ikke indgaa iEgteskab, naar Fattigbestyrelsen
paa hans Forsorgelsessted
gor Indsigelse derimod.

Norsk tekst.

Vedkommende regjeringsdepartement
kan fläta for denne förskrift,
naar saerlige grunde taler for det.

632

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

3 KAP.

Om lysning.

1 §•

Till äktenskap skall lysas i den svenska församling, där kvinnan är
kyrkobokförd eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan
församling, där hon vistas.

Lysning skall av bägge de trolovade sökas hos den präst, som för kyrkoböckerna.

2 §•

1 mom. År mannen kyrkobokförd i annan svensk församling än i 1 §
sägs, skall han, då lysning sökes, förete intyg om vad kyrkoböckerna i
hans församling innehålla angående hans behörighet att ingå äktenskapet
(äktenskapsbetyy). Trolovad, som varken är eller bör vara kyrkobokförd
i svensk församling, skall förete det motsvarande intyg av utländsk registerförare
han kan anskaffa.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

Norsk tokst.

633

KAPITEL III. 2det kapitel.

Om lysning. Lysning.

§ 21.

Forinden ff£gteskab indgaas, skal
der foregaa en offentlig Lysning.

Lysning skal af begge Brudefolkene
begaeres hos Giftefogden paa
det Sted her i Landet, hvor Bruden
bor. Er Parterne berettigede til åt
lade sig kirkelig vie, kan de dog
ogsaa henvende sig til vedkommende
Praäst sammesteds. Har Bruden ikke
Bopael her i Landet, begaeres Lysningen
henholdsvis hos Giftefogden
eller Praesten paa det Sted, hvor Brudgommen
bor, eller hvis heller ikke
han bor her i Landet, paa det Sted,
hvor en af Parterne opholder sig.

§ 22.

For Lysning sker, skal Brudefolkene
tilvejebringe folgende Bevisligheder.

1. Brudefolkene skal fremlaegge
Fodselsat.test eller, hvis saadan ikke
kan skaffes, paa anden Maade godtgore
deres Ålder og Navn, medmindre
Justitsministeriet i saa Henseende
indrommer Lempelser.

80—123787.

§ 13.

For egteskap indgaaes, skal der
foregaa en offentlig lysning.

Lysning maa begjaeres av begge
brudefolk hos den borgerlige vigselmand
paa det sted i riket, hvor en
av dem bor eller, hvis ingen av dem
har bopael her, paa det sted, hvor
en av dem opholder sig.

§ 14.

For lysning sker, skal brudefolkene
skaffe folgende bevisligheter
tilveie:

1. Enhver av dem skal fremlaeffffe

daabsattest eller anden offentli<r fodselsattest;
hvis saadan attest ikke kan
skaffes uten saerlig vanskelighet eller
forhaling, kan andet tilfredsstillende
bevis for navn og ålder godtages.

634 Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

äger träda i äktenskap utan Konungens tillstånd, skall han styrka att
sådant tillstånd givits.

3 inom. Är trolovad under tjuguett, år, och har han ej veterligen varit
gift, eller är trolovad veterligen omyndig förklarad, skall han visa att
han till äktenskapet har samtycke eller rättens tillstånd, efter ty i 2 kap.

2—4 §§ är stadgat.

4 mom. År trolovad känd för sinnessjukdom eller sinnesslöhet, eller har
han veterligen inom de tre sista åren varit sinnessjuk, skall han med läkarintyg
styrka att sinnessjukdom eller sinnesslöhet icke kan hos honom påvisas.

5 mom. Trolovad, som icke visar Konungens tillstånd att utan hinder
av fallandesot ingå äktenskapet, skall, där han är känd för sådan sjukdom,
förete läkarintyg att fallandesot, som härrör av övervägande inre
orsaker, icke kan hos honom påvisas, men eljest avgiva skriftlig försäkran
på heder och samvete att han, så vitt honom är veterligt, icke är behäftad
med fallandesot.

Trolovad skall ock, där han icke visar Konungens tillstånd att utan
hinder av könssjukdom ingå äktenskapet, avgiva skriftlig försäkran på
heder och samvete att han, så vitt honom är veterligt, icke lider av könssjukdom
i smittosamt skede.

7 mom. Det åligger en var av de trolovade att i skriftlig försäkran
på heder och samvete uppgiva, huruvida han förut ingått äktenskap.

635

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

2. Er nogen af Brudefolkene under
den i § 6 fastsatte Ålder, skal
der fremlaegges förnöden Tilladelse
til iEgteskabet.

3. Hvis Sarntykke udfordres efter
§§ 7 eller 8, skal det godtgores åt
Sarntykke er givet eller Overovrighedens
Tilladelse meddelt.

4. Hvis der er Grund til åt antage,
åt nogen af Brudefolkene lider
af Sindssygdom eller af Aandssvaghed
i hojere Grad, skal der fremlaegges
enten Attest fra en dertil
autoriseret Laege om, åt Sindssygdom
eller hejere Grad af Aandssvaghed
ikke kan paavises hos Vedkommende,
eller en i Medför af § 10 meddelt
Tilladelse.

5. Brudefolkene skal, enhver for
sit Vedkommende, afgive skriftlig
Erklaering paa Tro og Love om, åt
der ikke er nogen Hind mm för iEgteskabet
af saadan Grund som naevnt

i § 11.

6. Brudefolkene skal skriftlig paa
Tro og Love erklmre, åt de ikke er
saa naer beslaggtede eller besvogrede
som angivet i § 12 eller § 14, samt
enten paa samme Maade erklaare, åt
der ikke bestaar det i § 13 omhandlede
Slaegtskab mellem dem, eller,
hvis dette er Tilfaddet, forevise Tilla -

Norsk tekst.

2. Hvis nogcn av brudefolkene
er under den ålder, som er bestemt
i § 1, maa tilladelse til egteskapet
fremlaegges.

3. Hvis sarntykke av foraeldre,
verge eller kurator utfordres efter
§ 2 eller § 3, maa det godtgjores, åt
sarntykke er git, eller åt amtmanden
har git tilladelse til egteskapet.

4. Hvis der er grund til åt anta,
åt nogen av brudefolkene er sindssyk,
maa der fremlaegges attest fra
en dertil autorisert laege om, åt sindssygdom
ikke kan paavises.

5. Brudefolkene skal hver for sit
vedkommende avgi en skriftlig erklaering
paa aere og samvittighet
om, åt der ikke er nogen lindring
mot egteskapet av saadan grund som
naevnt i § 6.

6. Brudefolkene skal begge skriftlig
paa aere og samvittighed erklsere,
åt de ikke er saa naer beslegtet eller
besvogret som naevnt i § 7 eller
§ 9, og enten paa samme maate erklaere,
åt de ikke er saaledes beslegtet
som i § 8 sagt, eller, hvis
de er det, fremlaegge saadan tilladelse
som der foreskrevet.

7. Enhver av brudefolkene skal
avgi en skriftlig erklaering paa aere
og samvittighet om, hvorvidt han

()3<>

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.
Svensk text.

Lag om äktenskaps i,

Dansk Tekst.

delse til HCgteskabet i Henhold til
denne Paragraf.

7. Enhver af Brudefolkene skal
afgive skriftlig Erklaering paa Tro
og Love om, hvorvidt han tidligere
har indgaaet ^Egteskab. Er dette
Tilfaeldet, skal der fremltegges Bevis
for, åt den tidligere iEgtefaalle er död
eller åt ACgteskabet er oplost ved
Skilsmisse eller omstodt.

Beviset for den tidligere iEgtefaalles
Död fores som Regel ved
Attest fra indenlandsk eller udenlandsk
offentlig Myndighed. Anser
Giftefoged eller Praast det for tvivlsorat,
om Bevis for Död er fort, kan
Parten forebringe sine Oplysninger
og Bevisligheder for Stedets Underdommer,
der afgor, om Beviset er
tilstrsekkeligt. Bevis for, åt et tidligere
iEgteskab her i Landet er
blevet oplost ved Skilsmisse eller
omstodt, fores ved Förevisning af
Bevillingen eller af en tidskrift af
Dommen; denne sidste skal vaere
ledsaget enten af en Attest fra vedkommende
overordnede Rets Kontor
for, åt Appelstaavning ikke er udtaget
inden 8 Uger fra Dommens
Afsigelse, eller af Bevis for, åt baade
Modparten og Justitsministeriet har
givet Afkald paa Appel.

i gående och upplösning. 637

Norsk tekst.

har indgaaet egteskap tidligere. Er
dette tilfaeldet, skal der fremlmgfges
bevis för, åt det tidligere egteskap
er ophort ved död, skilsmisse eller
omstotelse eller åt det er kjendt
ugyldig.

Bevis for den tidligere egtefaelles
död fores som regel ved attest fra
indenlandsk eller utenlandsk offentlig
myndighed. Hvis saadan attest
ikke kan skaffes, kan parten forebringe
sine oplysninger og beviser
for stedets underdommer, som avgjor,
hvorvidt beviset skal tages for
godt.

Beviset for, åt et egteskap er ophort
ved skilsmisse eller omstotelse
eller åt det er kjendt ugyldig, fores
ved fremlEeggelse av bevillingen eller
av dommen med attest for, åt denne
er endel i g.

Kongen bestemmer, hvorvidt utenlandske
bevillinger eller domme kan
tjene som bevis for et egteskaps ophor.

8. Har bruden tidligere vaeret gift

O o

og vil hun indgaa egteskap, inden
den i § 11 bestemte ventetid er
forlopet, maa hun före bevis for, åt
hun er berettiget til det.

9. Den, som tidligere har vaeret
gift, skal desuten godtgjore, åt der

(338

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

(ISO

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Teist.

Ivongen bestemmer, om udenlandske
Bevillinger eller Domme afgiver
tilstrakkeligt Bevis for et iEgteskabs
Ophor.

8. Har Bruden tidligere vaeret
gift, og vil hun iridgaa iEgteskab,
inden den i § 16 bestemte Ventetid
er forlobet, skal hun före Bevis for,
åt hun er berettiget, dertil.

9. Den, der tidligere har värnet
gift, skal derhos godtgore, åt der
ikke af Hensyn til Regien i § 17 er
noget til Hinder for det nye iEgteskabs
Indgaaelse.

10. Tilhorer den ene af Brudefolkene
et Trossamfund, hvortil den
anden ikke horer, skal de afgive
skriftlig Erklasring om, i hvilken Tro
Bornene af iEgteskabet skal opdrages.

11. Dersom Brudgommen i Henhold
til § 19 skal have Tilladelse
till iEgteskabet, maa saadan Tilladelse
fremlaegges.

C*o

12. Rigtigheden af de i Henhold
til Nr 6 och 7 afgivne Erklmringer
skal skriftlig paa Tro og Love bekrseftes
af to paalidelige og fuldmyndige
Forlovere, der tillige skal
bevidne, åt de nöje kender den paagaeldende
Part. Forloverne kan v te re
faolles for begge Parter; Overovrig -

Norsk teist.

av hensyn til forskriften i § 12 ikke
er noget til hinder for indgaaelsen
av nyt egteskap.

10. Hver av brudefolkene skal
stille en forlover, som paa aere og
sainvittighet skal erklaere, åt han
noie kjender vedkommende, og oplyse,
om parten tidligere har indgaat
egteskap og om denne er saaledes
beslegtet eller besvogret med
den anden part som naevnt i § 7,
§ 8 eller § 9.

Som forlover kan alene godtages
fuldmyndig inand eller kvinde. I
smregne tilfselde kan amtmanden gi
samtykke til, åt egteskap stiftes uten
forlovere, eller åt der hare stilles
en forlover for begge parter.

11. Forskriften i förordning av
3dje april 1810 § 10 andet punktum
om bevis for, åt brudefolkene
er vakcinerte eller har hat de naturlige
kopper, blir indtil videre åt
iagtta.

640

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

3 §•

Hava de trolovade fullgjort vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej
lysningsförrättaren hinder mot äktenskapet möta, utfärde genast lysning,
vari de trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist utsättas; och
varde lysningen genom utfärdarens försorg kungjord i kyrkan nästföljande
tre söndagar.

Har äktenskapsbetyg blivit utfärdat, skall genom utfärdarens försorg nästa
söndag i kyrkan uppläsas kungörelse därom med uppgift å bägge de trolovades
fullständiga namn jämte yrke och hemvist, så ock den församling,
där lysning skall ske.

641

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

heden kan i saeregne Tilfaelde meddele
Fritagelse for åt stille Forlovere.

§ 23.

Naar Brudefolkene har opfyldt de
dem efter § 22 paahvilende Förpligtelse!’,
ivacrksajttes Lysning snarest
muligt.

Lysningen skal indeholde Parternes
fulde Navn, Stilling, Bopael o g
Fodested.

§ 24.

Lysning sker ved offentligt Opslag.
Den opslaas saavel paa det Sted her
i Landet, hvor Brudgommen bor som
paa det, hvor Bruden bor. Hvis nogen
af Parterne ikke bor her, opslaas
Lysningen paa det Sted her i Landet,
hvor vedkommende opholder sig.
Lysningen skal holdes opslaaet i
14 Dage (Lysningsfristen).

Udfaerdiges Lysningen af Prasten,
sker Opslaget paa Kirken. Udfterdiges
den af Giftefogden, sker Opslaget
i Kobenhavn og Ivobstaederne

81—123787.

Norsk tekst.

§ 15.

Naar de foreskrevne bevislighet^’
er bragt tilveie, utfserdiger vigselmanden
straks lysning. Denne skal
indeholde brudefolkenes fulde navn,
stilling og bopad eller opholdssted
med tilfoiende, åt de agter åt intraede
i egteskap.

Er det magtpaaliggende, åt lysning
sker straks, kan vigselmanden
utfaerdige lysning, selv om ikke alle
foreskrevne bevislighet^’ er bragt
tilveie.

§ 16.

Lysningen kundgjores av vigselmanden
ved opslag paa et hovelig
sted i vedkommende kommune og,
om kommunestyret saa har bestemt,
tillike ved indrykkelse i et paa stedet
almindelig laest blad.

Kundgorelsen skal ske saavel paa
brudgommens som paa brudens bosted
her i riket. Hvis nogen av
dem ikke har hopad her, kundgjores
den paa det sted i riket, hvor vedkommende
opholder sig. Hvis nogen
av brudefolkene har bopad paa

642

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

4 §.

Menar någon att hinder mot äktenskapet möter, anmäle och styrke det
hos lysningsförrättaren.

5 §•

Är lysning verkställd, och har ej hinder mot äktenskapet blivit jämlikt
4 § hos lysningsförrättaren anmält och styrkt eller eljest blivit honom
kunnigt, give han, när det äskas, de trolovade intyg om lysningen och
att hinder för äktenskapets ingående ej möter {lysningsbevis).

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

Raadhuset, paa Frederiksberg paa
Tinghuset og ellers paa et let tillgaengeligt
Stod efter Sogneraadets
Bestemmelse.

Hvis nogen af Brudefolkene har
Bopael i Udlandet, skal Kundgorelse
om iEgteskabet tilligeske der ide Tilfadde
og efter de Regler, som Justitsministeriet
bestemmer.

§ 25.

Anmeldelse af Hindringer for et
.Egteskabs Indgaalse sker for den
Giftefoged eller Praest, der har forestaaet
Lysningens Ivasrksaettelse.

§ 26.

Naar Lysningsfristen er udlobet,
uden åt der har vist sia: åt föreligge
nogen Hindring for iEgteskabets
Indgaaelse, meddeler den Giftefoged
eller Praest, der har forestaaet
Lysningens Ivaerksaettelse, paa Begaering
Parterne Attest om, åt behörig
Lysning har fundet Sted, og
åt der ikke föreligger nogen HCgteskabshindring.

»>43

Norsk tekst.

i utlandet, skal lysningen tillike
kundgjores der i de tilfmlde og paa
den maate, som Kongen bestemmer.

Lysningen maa vaere kundgjort
minst fjorten dage, for egteskapet
indgaaes. Skal kundgjorelse tillike
ske i utlandet, bestemmer Kongen
lysningsfristen.

§ 17.

Oplysning om, hvorvidt der föreligger
nogen egteskapshindring, meddeles
den vigselmand, som har udfaerdiget
lysningen.

§ 18.

Findes der ikke åt forelia:a:e nogen
hindring mot egteskapet, skal
vigselmanden efter lysningsfristens
utlob paa begjaering gi brudefolk,
som vil indgaa egteskap for en anden
vigselmand, en attest om, åt
lysning har fundet sted og åt der
ikke föreligger nogen egteskapshindring.

Hvis lysning er foretat, inden alle
foreskrevne bevisligheter er bragt tilveie,
maa attesten ikke gives, for de
manglende bevisligheter er skaffet.

644

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

6 §•

Är trolovad dödligt sjuk, eller kallas mannen till uppbrott mot fienden,
må äktenskap ingås utan att lysning föregått.

7 §•

Äktenskapsbetyg må ej för trolovad utfärdas, med mindre samtycke
därtill givits av den, med vilken äktenskapet skall ingås.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående intyg och försäkran,
om vilka i detta kapitel är sagt.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

(545

Dansk Tckst.

§ 27.

Hvor ganske sterlige Grunde taler
derför, kan Kongen eller den han
bemyndiger meddele Fritagelse for
Lysning. Betalingen for en saadan
Bevilling er 10 Kr.; dog kan den i
Tilfajlde af Uformuenhed udfterdiges
uden Betaling. Ligeledes kan
Lysning undlades, naar der paa
Grund af en af Parternes Sygdom
er alvorlig Kåre ved åt opsaette
Giftermaalet. Dette skal saavidt mu ligt

godtgores ved Lasgeattest.

§ 28.

For Udforelsen af de i naervaerende
Kapitel omhandlede Forretninger
udredes der til den Giftefoged
eller Praest, der forestaar Lysningens
Ivasrksmttelse, en Afgift af
2 Kr., dog åt der yderligere for den
i § 26 naevnte Attest betales 1 Kr.
Enhver Giftefoged eller Praest er
pligtig til gratis åt bistaa sine Kolleger
med Lysningens Ivaerksacttelse
i sit Distrikt og meddele dem Attest
herom.

Norsk tckst.

§ 19.

Lysning kan undlates, hvis en av
parterne ligger paa sit dodsleie.
Naar det ellers vil vaere til stor
ulempe åt opsaette giftermaalet, kan
amtinanden gi sarntyke til, åt lysningsfristen
forkortes eller åt al lysning
undlates.

§ 20.

For lysning betales kr. 2,00 og
for lysningsattest kr. 0,50. Disse
belop tilfalder vigselmanden, hvis
denne ikke er embedsmand. Utgifterne
ved lysningens indrykkelse
i blad eller ved dens kundgjorelse
i utlandet betales av brudefolkene.

Enhver borgerlig vigselmand skal
uten godtgjorelse bistaa andre vigselmaend
med lysningens kundgjorelse
inden sit distrikt og meddele
dem attest herom.

646

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

4 KAP.

Om vigsel.

1 §•

Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel.

2 §•

Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av kyrkan
eller den ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet trossamfund;
och

inom främmande trossamfund, om Konungen förklarat dess prästerskap
äga att förrätta vigsel samt antingen båda de trolovade äro medlemmar
av samfundet eller, där samfundet är kristet, den ene är medlem därav
och den andre av annat kristet trossamfund.

Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangeliskt-luterskt
trossamfund skall hava samma rätt till kyrklig vigsel som medlem av
svenska kyrkan.

Vad nu är sagt om medlem av svenska kyrkan skall icke tillämpas å
den, som ej är döpt.

Lag om äktenskapn ingående och upplösning.

647

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

KAPITEL IV.

Om iEgtevielse.

§ 29.

iEgteskab stiftes enten ved kirkelig
eller ved borgerlig Vielse.

§ 30.

Kirkelig Vielse kan Ande Sted:

1) indenfor den danske Folkekirke,
naar en af Brudefolkene horer
til denne;

2) indenfor saadanne Trossamfund,
hvis Präster er anerkendte som
berettigede til her i Landet åt
forrette Vielser med borgerlig
Gyldighed, naar en af Brudefolkene
horer til vedkommende
Trossamfund.

Kongen kan bestemme, åt Medlemmer
af udenlandske evangelisklutherske
Trossamfund skal vtere
ligestillede med Folkekirkens Medlemmer
med Hensyn til Adgangen
til kirkelig Vielse.

3dje kapitel.

Egtevielse.

§ 21.

Egteskap stiftes her i riket gjerinem
vielse paa kirkelig eller paa
borgerlig maate.

§ 22.

Egtevielse paa kirkelig maate kan
Ande sted:

1. inden statskirken, naar begge
brudefolk er inedlemmer av denne,
eller naar den ene er medlem
av statskirken og den anden
er dissenter;

2. inden eu ordnet dissentermenighet,
naar Kongen har godkjendt
formen for egteskapsstiftelse inden
vedkommende trossamfund,
og enten begge brudefolk tilhorer
dette samfund, eller den ene tilhorer
dette og den anden er medlem
av statskirken eller er dissenter.

Kongen kan bestemme, åt medlemmer
av utenlandske evangelisklutherske
trossamfund skal vsere
likestillet med den norske statskir -

648

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

3 §•

Till vigsel inom svenska kyrkan äga de trolovade välja den präst inom
kyrkan de själva åstunda; dock vare annan ej skyldig viga än präst i
församling, av vilken endera är medlem.

Inom främmande trossamfund förrättas vigsel av därtill behörig präst
inom samfundet.

t>49

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst. Norsk tokst.

kes medlemmer med hensyn til adgangen
til kirkelig vielse.

Ved dissentere forstaaes de samme,
som er mevnt i lov angaande
kristne dissentere in. v. av 2 7 de
juni 1891 § 1 og § 24 förste led.

§ 31.

Kirkelig Vielse indenfor Folkekirken
foretages af dennes Präster.

Ved kgl. Anordning bestemmes
det, hvilke Präster i Folkekirken
der skal kunne vie, samt hvilke
af disse der skal kunne bemyndige
en anden i Folkekirken prassteviet
Mand til paa deres Ansvar åt foretage
en Vielse.

Kirkelig Vielse indenfor andre
Trossamfund foretages af de dertil
sasrlig anerkendte Präster.

En Prasst i Folkekirken er kun
pligtig åt foretage en Vielse, saafremt
begge Brudefolkene horer til
Folkekirken, og en af dem derhos
er Medlem af hans Menighed.
Praesten kan dog nmgte åt vie en
fraskilt. Mener han iovrigt af religiöse
Grunde ikke åt kunne eller
burde foretage en Vielse, skal
han forelasgge Biskoppen Sägen;
denne afgor da efter en Undersogelse
af samtlige Sägens Omstasn 82—123787.

§ 23.

Egtevielse paa kirkelig maate forrettes
inden statskirken av dertil
berettiget prest og inden en ordnet
dissentermenighet av dennes prest
eller förständer.

Prest i statskirken kan negte åt
företa vielse, hvis en av brudefolkene
ikke tilhorer statskirken, eller hvis
ingen av dem tilhorer hans menighet.

Prest eller förständer for en ordnet
dissentermenighet kan negte åt
företa vielse, hvis en av brudefolkene
ikke tilhorer hans trossamfund.

For kirkelig vielse foretages, maa
det paases, åt betingelserne efter
§ 22 föreligger.

650

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

4 §•

Med borgerlig vigsel må äktenskap ingås, evad de trolovade kunde erhålla
kyrklig vigsel eller ej.

5 §•

Behörig att förrätta borgerlig vigsel är, i stad, lagfaren ledamot av magistraten
eller, där magistrat ej tinnes, ordföranden i den för staden särskilt
tillsatta styrelse och, på landet, kronofogden ävensom, där Konungen
för visst område det medgiver, den som Konungens befallningshavande
särskilt förordnar till vigselförrättare.

Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende därav, att
någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsområde.

Är kronofogde bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta vigsel,
men vare ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade har
sitt hemvist inom fögderiet.

Laq om äktenskaps ingående och upplösning.

651

Dansk Tekst.

digheder, om den paagaaldende Praest
bor fritages for åt foretage Vielsen.

§ 32.

Adgang til åt blive borgerlig viet
staar aaben for alle, uanset om Betingelserne
for kirkelig Vielse er tilstede
eller ikke.

§ 33.

Borgerlig Vielse foretages af Giftefogden.
Giftefoged er i Kobenhavn
og Kobstaederne samt paa
Frederiksberg 0vrigheden. Andetsteds
beskikkes Giftefogden for
hver Kommune af Amtsraadet efter
Sogneraadets Indstilling, efter
åt 0vrigheden er hort derom, og
samtidig beskikkes en Stedfortraeder.
Beskikkelse finder Sted for 4 Aar
ad Gången. Hvervet er et borgerligt
Ombud; men den, der har varetaget
det i 4 Aar, er först efter
andre 4 Aars Forlob pligtig paany
åt lade sig beskikke. Präster kan
ikke beskikkes till Giftefogder.

I Ivobenhavn kan vedkommende
Borgmester autorisere en eller flere
Personer til paa sit Ansvar åt udfore
de omhandlede Forretninger.
Udenfor Kobenhavn kan den 0vrighedsperson,
der har Forfald, lade

Norsk tekst.

§ 24.

Adgangen til åt bli borgerlig viet
staar aapen for alle uanset, om brudefolkene
kan bli kirkelig viet.

§ 25.

Borgerlig egtevielse foretages i
kjopstaederne av notarius publicus,
paa landet og i ladestederne enten
av notarius publicus eller av lensmanden.

Borgerlig vigselmand pligter åt
företa vielse, selv om ikke nogen
av brudefolkene har bopael eller fast
ophold i hans distrikt.

652

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

6 §•

Är ej sådant fall för handen, varom i 3 kap. 6 § sägs, må vigsel ej
ske, med mindre lysning är verkställd; och varde vigsel ändå vägrad, om
hinder mot äktenskapet är vigselförrättaren kunnigt. Utan lysningsbevis
må ej annan viga än den präst, som för kyrkoböckerna där lysning skett.

Har lysning blivit verkställd, men är vigsel ej förrättad inom tre månader
därefter, må vigsel ej vidare på den lysning ske.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning. 653

Dansk Tckst.

sin dertil autoriserede Fuldrmegtig''
traade i sit Sted. Har baade den af
Amtsraadet beskikkede Giftefoged

0 g hans Stedfortraider Forfald, udtnelder
Aratmanden en i Kommunen
bosat Person til åt udfore Hvervet.

Giftefogden er pligtig åt foretage
en begasrt Vielse uden Hensyn til,
om nogen af Brudefolkene er bosat

1 det Distrikt, hvor han har Bemyndigelse
til åt vie.

§ 34.

Hvis ikke Fritagelse for Lysning
er hjemlet ved § 27, maa Vielse ikke
foretages, forend lovlig Lysning har
fundet Sted. Herom maa Attest efter
§ 26 forela3gges, medmindre den ved
Vi el sen fungerende Giftefoged eller
Prsest selv har forestaaet Lysningens
Iveerkssettelse. Til Trods for stedfunden
Lysning maa Vielsen ikke
foretages, saafremt det er Giftefogden
eller Praesten bekendt, åt iEgteskabsbetingelserne
ikke er tilstede.

Er der hengaaet mere end 3
Maaneder efter Lysningsfristens Udlob,
kan Vielse ikke mere foretages
paa Grundlag af den stedfundne Lysning.

Norsk tekst.

§ 26.

Hvis ikke fritagelse for lysning
er hjemlet ved § 19, skal vigselmanden
for vielsen paase, åt lovlig
lysning har fundet sted. Har han
ikke selv utfaerdiget lysningen, maa
der fremlasgges saadan attest, som
me vilt i § 18. I alle tilfadde skal
vigselmanden negte vielse, hvis han
vet, åt betingelserne for egteskap
ikke er tilstede.

Er der hengaat mere end tre
maaneder fra utlopet av lysningstiden,
maa vielse ikke foretages utan
efter ny lysning.

654

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

7 §•

Vilja de trolovade vigas utan föregående lysning, efter ty i 3 kap. 6 §
säo-s, åligge trolovad, som är kyrkobokförd i svensk församling, att, där
vigselförrättaren ej för den församlings böcker, förete äktenskapsbetyg,
som i 3 kap. 2 § 1 mom. är sagt; och skall i övrigt i fråga om villkor
för erhållande av vigsel vad i 3 kap. 2 och 3 §§ är beträffande lysning
stadgat äga motsvarande tillämpning.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tckst.

Norsk tekst.

§ 35.

Skal Parterne vies uden föreslå CJ -

§ 27.

Skal parterne vies liten föregåa -

ende Lysning, paaser den Giftefoged ende lysning, paaser vigselmanden,
eller Praest, der foretager Vielsen, åt de bevislighet^*, som er naevnt i
åt de i § 22 foreskrevne Bevislig- § 14, skaffes tilveie.
heder tillvejebringes.

Borgerlig Vielse foregaar, medmindre
Giftefogden og Parterne enes
om et andet passende Sted, i Kobenhavn
paa Raadhuset eller i et af
de Lokaler, der af Justitsministeriet
efter Kommunalbestyrelsens Indstilling
godkendes til saadant Brug, i
Kobstaederne paa Raadhuset, paa
Frederiksberg paa Tinghuset og ellers
paa Giftefogdens Bopael eller et
andet Sted, som Sogneraadet maatte
bestemme.

Vielse i Folkekirken foregaar i en
af dennes Kirker, medmindre andet
tillädes ved saerlig Bevilling fra
Kongen eller den han bemyndiger,
eller en af Parterne er livsfarlig
syg. Betalingen for en saadan Bevilling
er 10 Kr., dog kan den i
Tilfaelde af Uformuenhed udfferdiges
uden Betaling.

Maa Giftefogden eller Prassten i
Anledning af Vielsen mode mere

§ 36.

656

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

8 §•

Vigsel förrättas i släktingars eller andra vittnens närvaro.

Vid vigseln skola de trolovade, samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren,
på hans fråga avgiva sitt ja och samtycke till giftermålet samt därpå
av honom förklaras för äkta makar.

I övrigt lände till efterrättelse, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna
i kyrkohandboken, vid vigsel inom främmande trossamfund dess
kyrkobruk och vid borgerlig vigsel bestämmelser, som varda av Konungen
meddelade.

Vigselförrättaren give makarna ofördröjligen bevis om vigseln.

9 §•

Vigsel vare utan verkan, om den ej förrättats av präst, som äger behörighet
att viga, eller av borgerlig vigselförrättare eller om därvid ej så
tillgått, som i 8 § andra stycket är föreskrivet; men ej skall vigsel anses
ogill, förty att eljest icke så förfarits, som i 8 § är sagt, eller vigselförrättaren
överskridit sin behörighet eller vederbörlig lysning ej föregått.

657

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.
Dansk TekBt. Norak tekst

end 1 Kilometer fra sin Bolig, skal
Parterne paa passende Maade befordre
ham dertil.

§ 37.

Vielsen skal foregaa i rnindst 2
Vidners Overvterelse.

Ved Vielsen skal Brudefolkene
under samtidig Mode for Giftefogden
eller Prmsten paa hans Sporgsmaal
erklmre åt ville tegte hinanden,
o g derpaa af ham forkvndes åt värn:
iEgtefolk.

De ntermere Regler om Fremgangsmaaden
ved borgerlig Vielse
og ved Vielse i Folkekirken gives
af Kongen.

§ 38.

En stedfunden Vielse er uden
Virkning, hvis den ikke er företaget
af en Myndighed, der ifolge §§31
og 33 kan foretage Vielser, eller
hvis de i § 37, 2 Stk., foreskrevne
Regler ikke er iagttagne.
Derimod er det uden Betydning for
Vielsens Gyldighed, åt Reglerne om
Lysning eller om Vielse iovrigt er

83—123787.

§ 28.

Vielsen skal foregaa i overvter av
rnindst to vidner.

Ved vielsen skal brudefolkene
under samtidig naervajr for vigselmanden
paa hans sporsmaal erkla^re,
åt de vil ta hinanden tilegte,
og derefter av vigselmanden
erklaeres for egtefolk.

De naermere regler om formerne
ved vielse i statskirken og ved borgerlig
vielse gives av Kongen. Ved
vielse av prest eller förständer för
dissentermenighet iagttages de former,
som er godkjent av Kongen;
bekjendtgjorelse om godkjendelsen
skal indrykkes i Lovtidende.

§ 29.

En egtevielse her i riket er uten
virkning, hvis den ikke er utfört av
en myndighet, som kan företa vielse,
eller hvis der ikke er gaat frein
som bestemt i § 28 andet led.

Åt de ovrige forskrifter om fremgangsmaaten
ved vielsen eller om
lysning ikke er fulgt, eller åt vigselmanden
har overskredet gränser -

658

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

659

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dannk Tokst. Norsk tckst.

tilsidesatte, eller åt Giftefogden el- ne for sin myndighet, har ingen
lei Prosteri i det foreliggende I il- indflydelse paa egtevielsens gyldigfaelde
har overskredet Gramserne for het.
sin Befojelse.

§ 39.

Umiddelbart efter Vilsen indfores
den af Giftefogden i en dertil
indrettet Protokol (AEgteskabsbogen),
af Praesten i Kirkebogen. Naermere
Regler om Forelse af iEgteskabsbogen
og dens Duplikat, om Vielsens
Anmeldelse til anden Kirkebogf eller
iEgteskabsbog og om Udfterdigelse
af Bevis for Vielsen vil, indtil disse
Forhold ordnes ved Lov, vrnre åt
give ved kgl. Anordning.

§ 30.

Vielser i statskirken indfores i
kirkeboken.

Vielser av prest eller förständer
for dissentermenighet indfores i den
anordnede protokol og indberettes
til ovrigheten overensstemmende med
lov av 27de juni 1891 nr. 1 § 3.

Vielser av borgerlig vigselmand
indfores i protokol. Vigselmand en
skal inden fjorten dage sende melding
til sognepresten paa det sted,
hvor egtefolkene tar bopsel, eller,
hvis dette ikke kan opgives, til sognepresten
paa det sted, hvor egteskapet
indgaaes.

Har nogen av egtefellerne sit bosted
i utlandet, skal underretning
meddeles paa saadan maate, som
Kongen bestemmer.

Nsermere regler om de oplysninger,
som skal gives ved melding om
foretagne vielser, gives av Kongen.

660

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.
Svensk text.

661

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst. Norsk tekst.

§ 40.

Saafremt Brudgommen er pensionsberettiget
Einbedsrnand i den
danske Stats Tjeneste eller Lasrer i
den danske Folkeskole o g ikke forinden
Vielsen har godtgjort åt vaere
fritaget for eller have opfyldt den
hara efter Lovgivningen paahvilende
Förpligtelse med Hensyn til Enkeforsorgelse,
skal den Giftefoged eller
Praest, der foretager Vielsen,
uden Ophold gore Indberetning derom
til henholdsvis Finansministeriet
eller Ministeriet for Kirke- os Undervisningsvaesenet.

§ 41.

For Med virkning ved Vielsen betales
der Giftefogden 2 Kr., medens
Praesten og Kirkebetjenten faar Betaling
efter de herom gaeldende
Regler.

Den for Udskrifter af Kirkebogen
bjemlede Betaling skal ogsaa udredes
for Udskrifter af iEgteskabsbojjen.

Statskassen afholder Udgiften til
de Tavler, paa hvilke Lysning opslaas,
till Anskaffelse af ^Egteskabsboger
og Duplikater af disse samt
til Duplikaternes Forelse.

§ 31.

For egtevielse ved en borgerlig
vigselmand, som ikke er embedsmand,
betales kr. 3,00 og for utskrift
eller attest kr. 0,50. Disse
belop tilfalder vigselmanden. Brudeparret
utreder i tilfaelde ogsaa lovbestemt
skyssgodtgorelse til vigselmanden.

662

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

5 KAP.

Om återgång av äktenskap.

1 §•

Har äktenskap slutits, ändå att däremot var hinder, som sägs i 2 kap.
7, 9 eller 10 §, skall till återgång dömas.

För hinder, som avses i 2 kap. 10 §, äge dock återgång ej rum, där
det tidigare äktenskapet är upplöst utan att talan om återgång blivit väckt.

Allmän åklagare vare pliktig yrka äktenskapets återgång; och må talan
därom föras jämväl av vardera maken samt för hinder, som avses i 2
kap. 10 §, av den omgiftes make i det tidigare giftet.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

f!63

§ 42.

iEgtefaellerne har Adgang til åt
faa et ved borgerlig Vielse indgaaet
jEgteskab kirkelig velsignet efter
Aftale med en Praest i Folkekirken.
Naermere Regler herom fastsaettes ved
kgl. Anordning.

§ 43.

Angaaende de ovenfor i §§ 31, 4
Stk., 36, 37, 3 Stk, 41 og 42 omhandlede
Forhold gaelder for de anerkendte
Trossamfunds Vedkommende
disses saerlige Forskrifter.

KAPITEL V.

Om .Egteskabs Omstodelse.

§ 44.

Er iEgteskab indgaaet i Strid med
Reglerne i §§ 12, 14 eller 15, bliver
det åt omstode ved Dom.

I Tilfaelde af Tvegifte kan det dog
ikke omstodes, naar det tidligere
iEgteskab er ophort, inden Sa g er
anlagt.

4de kapitel.

Egteskaps ngyldighet og omstotelse.
§ 32.

Er egteskap indgaat i strid med
§ 7, § 9 eller § 10, er egteskapet
ugyldig.

I tilfadde av tvegifte vinder dog
det nye egteskap gyldighet uten ny
egtevielse, hvis det tidligere egteskap
er ophort eller kjendt ugyldig,

664

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

665

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekel

Sag til Omstodelse skal anlaegges
af det offentlige, men kan ogsaa anlacgges
af en af iEgtefadlerne eller
i Tilfaelde af Tvegifte tillige af iEgtefaellen
i det tidligere iEgteskab.

Norsk tekst.

inden sak er Teist til erhvervelse av
dom for det nye egteskaps ugyldighet.

Sak til erhvervelse av dom for
egteskapets ugyldighet skal reises av
paatalemyndigheten, men kan ogsaa
reises av enhver av egtefaellerne o»

i tilfaelde av tvegifte tillike av egtefaellen
i det tidligere egteskap.

§ 33.

Egteskap, som er ugyldig efter §
32, regnes i henseende till forskriftene
i §§ 9 och 11 like med et gyldig
egteskap. Det samme gjaelder
med hensyn til forskriften i § 10,
saalaenge egteskapet ikke er kjendt
ugyldig.

§ 34.

Hvis den ene av parterne i et
egteskap, som er ugyldig efter §
32, var i god tro ved indgaaelsen,
den anden derimot ikke, er den sidste
pligtig til åt yde den förste erstatning
for det formuestap, denne har
lidt som folge av egteskapet, og desuten
saadan erstatning for tap i
fremtidig erhverv, som retten under
hensyn til den utviste skyld og omstaendigheterne
forovrig finder billig.
Retten kan derhos paalaegge den

84—123787.

666

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.
Svensk text.

667

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst. Norsk tekst.

skyldige åt yde en efter billighet avpasset
pengesurn som opreisning for
den voldte tort og anden skade av
ikke ekonomisk art. Erstatningen
og opreisningen begraenses i tilfeclde
av tvegifte saaledes, åt egtefadlen i
det tidligere egteskap eller dennes
arvinger saavidt mnlig ikke blir
vaerre stillet end, om det nye ugyldige
egteskap ikke var indgaat.

Istedenfor erstatning for tap i fremtidig
erhverv efter förste led kan domstolen
paa begjaering tilkjende parten
ret til underholdsbidrag av den
anden. Bidraget fastsaettes og inddrives
efter de regler, som gjaelder
for tilfaolde av egteskaps oplosning.
Det bortfalder, hvis den berettigede
gifter sig paanyt.

Var begge parter i god tro ved
indgaaelsen, kan retten paalaegge den
ene åt yde den anden erstatning for
det, som denne ved sin virksomhet
har bidraget til åt forbedre eller opretholde
den forstes okonomiske
stilling. Erstatningen fastsaettes av
retten efter billighet.

Kravet paa erstatning og opreisning
maa gjores gjaeldende under
den sak, som anlaegges for åt faa
egteskapet kjendt ugyldig, eller inden

668

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

2 §•

Lag om älctenskaps ingående och upplösning.

669

Dansk Tekst.

§ 45.

En dEgtefadle, som ved .dCgteskabets
Indgaaelse var sindssyg, uden
åt have faaet Tilladelse till iEgteskabet
efter § 10, eller som var i
hojere Grad aandssvag, kan paastaa
sit iEgteskab omstodt ved Dom. Er
der hengaaet seks Maaneder, efter
åt Sindssygdommen er blevet helbredet,
kan Sag ikke laenger anlaegges.

Havde den anden iEgtefaelle ved
jEgteskabets Indgaaelse ikke Kundskab
om Sindssygdommeneller Aandssvagheden,
kan ogsaa han paastaa
iEgteskabet omstodt, medmindre der

Norsk tekst.

seks maaneder, efteråt dom for ugyldighet
er avsagt.

§ 35.

De regler, som for tilfaelde av
egteskaps oplosning er git om underholdsbidrag
til barn og om, hvem
av foraddrene der skal ha det hos
sig og ha foraddremyndigheten over
det, faar tilsvarende anvendelse på
barn, som er fodt i et efter § 32
ugyldig egteskap eller hvis foraddre
efter dets födsel er kommet samrnen
i saadant egteskap.

§ 36.

En egtefadle, som var sindssyk ved
egteskapets indgaaelse, kan forlange
egteskapet omstott ved dom, medmindre
han efter sygdommens helbredelse
har lätt seks maaneder gaa
hen uten åt reise sak.

Var den anden egtefaelle ved egteskapets
indgaaelse uvidende om sindssygdommen,
kan ogsaa han forlange
egteskapet omstott, medmindre han
efter åt ha faat kundskap om sygdommen
har lätt seks maaneder gaa
hen uten åt reise sak. Senere end
tre aar efter egteskapets indgaaelse
kan han ikke reise sak til omstotelse.

670

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

3 §•

Äktenskap gånge ock på makes yrkande åter:

1. om han vid vigseln befann sig i tillfällig sinnesförvirring eller annat
sådant tillstånd, som utesluter rättslig handlingsförmåga;

2. om han av misstag låtit sig viga vid annan än sin trolovade eller
utan att vilja ingå äktenskap;

3. om honom ovetande andra maken vid vigseln led av fallandesot,
som härrör av övervägande inre orsaker, könssjukdom i smittosamt skede
eller spetälska ellér var obotligt vanför till äktenskap;

4. om han bedragits till äktenskapet, därigenom att han blivit av andra
maken genom falsk uppgift eller sviklig! förtigande vilseledd angående vem
denne är eller angående sådana omständigheter rörande hans tidigare liv,
som skäligen bort avhålla den bedragne från äktenskapets ingående; eller

5. om han blivit tvungen till äktenskapet.

Återgång äge ej rum, där ej maken instämt sin talan inom sex månader,
sedan tillstånd, som i 1 sägs, upphörde eller han fick kunskap om
återgångsskäl, varom i 2, 3 eller 4 förmäles, eller blev fri från tvång,
som i 5 avses; och må talan om återgång ej i något fall upptagas, sedan
tre år förflutit från vigseln.

Talan om återgång må ej heller anställas för könssjukdom, där maken
ej blivit smittad och sjukdomen i*edan upphört att vara smittosam, eller
för annan sjukdom, sedan den blivit botad.

Lag om äktenskaps ingåunde och upplösning.

(571

Dansk Tekst.

er forlobet 6 Maaneder efter åt han
har faaet saadan Kundskab, eller
Sygdommen senere er helbredet. Sägen
urna i hvert Fald anlaegges senest
3 Aar efter iEgteskabets Indgaaelse.

§ 46.

Et iEgteskab bliver endvidere åt
omstode efter Paastand af den ene
iEgtefaelle:

1. naar han ved iEgteskabets Indgaaelse
befandt sig i forbigaaende
Sindsforvirring eller lignende
Tilstand, som udelukker
retlig Handleevne;

2. naar han af en Feil tagelse har
ladet sig vie til en anden end
sin Forlovede eller uden åt
ville indgaa iEgteskab;

3. naar uden hans Yidende den
anden /Egtefaelle ved iEgteskabets
Indgaaelse led af Konssygdom,
soiu endnu frembod
Smittefare, Epilepsi med jaevnlige
Anfald eller Spedalskhed,
eller af en uhelbredelig legemlig
Mangel, der gor uskikket til
iEgteskab;

4. naar han er blevet forledet til
åt indgaa iEgteskabet derved, åt
han af den anden .ZEgtefaelle

Norsk tekst.

Saalaenge sindssygdommen ikke er
helbredet, kan ogsaa paatalemyndigheten
reise sak til egteskapets omstotelse,
hvis den av hensyn til den
sindssykes tarv eller iovrig finder
dette paakraevet.

§ 37.

En egtefaelle kan forlange egteskapet
omstott ved dom:

1. hvis han ved egtevielsen var bevisstlos
eller befandt sig i lignende
forbigaaende tilstand, som
utelukker retslig handleevne;

2. hvis han ved en feiltagelse har
lätt sig vie til en anden end sin
forlovede eller uten åt ville indgaa
egteskap;

3. hvis den anden egtefaelle uten
hans vidende hadde lidt av sindssygdom
for egtevielsen eller ved
indgaaelsen led av venerisk sygdom,
som endnu frembod smittefare,
epilepsi eller spedalskhet eller
av en uhelbredelig legemlig feil,
som utelukker samleie;

4. hvis han er blit forledet til åt indgaa
egteskapet ved, åt han av den
anden egtefadle gjennein falske
oplysninger eller svigagtig fortielse
av sandheten er vildledet
om, hvem den anden er, eller an -

672

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.
Svensk text.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst. Norsk tokst

673

gaaende saadanne omstaendigheter

gennem falske Oplysninger eller
svigagtig Fortielse af Sandheden
er vildledet om, hvem
den anden er, eller angaaende
saadanne Omstaendigheder ved
hans tidligere Liv, som med
Fojé maatte have afholdt Sagsogeren
fra åt indgaa iEgteskabet; 5.

naar han er blevet tvunget til
åt indgaa ACgteskabet.

Sa g om iEgteskabs Omstodelse kan
ikke laengere anla3gges, naar der er
forlobet 6 Maaneder efter åt den
under Nr 1 omtalte Sindstilstand er
ophort, eller efter åt den paataleberettigede
iEgtefaelle i de under
Nr 2—4 naevnte Tilfadde er blevet
bekendt med Omstodelsesgrunden,
eller efter åt den under Nr 5 naevnte
Tvang er ophort. Sag maa i hvert
Fald vsere anlagt senest 3 Aar efter
^Egteskabets Indgaaelse. Sag om
Omstodelse kan ikke heller antagges,
a) paa Grund af Konssygdom, naar
iEgtefadlen ikke er blevet smittet
og Sygdommen er ophort åt vaere
smitsom, eller b) paa Grund af anden
Sygdom, naar den er helbredet.

ved dennes tidligere liv, som rettelig
maatte ha avholdt saksekeren
fra åt indgaa egteskapet;

5. hvis han er blit tvunget til åt
indgaa egteskapet ved retsstridig
adfmrd, som var skikket til åt
medfore alvorlig frygt.

Omstotelse kan ikke forlanges,
h vis sak ikke er reist in den sex maaneder,
efteråt saadan tilstand som
under nr. 1 naevnt er ophort, eller
efteråt den paataleberettigede egtefmlle
i de under nr. 2, 3 otr 4
nasvnte tilfaelde har faat kjendskap
til omstotelsesgrunden, eller efteråt
han i det under nr. 5 naevnte tilfaelde
er blit fri for tvangen. Senere
end tre aar efter egteskapets indgaaelse
kan sak ikke reises. Ei heller
kan sak reises paa grund av venerisk
sygdom, naar den paataleberettigede
egtefaelle ikke er blit smittet
°S sygdommen har ophort åt vaere
smitsom, eller paa grund av epilepsi
eller spedalskhet, naar sygdommen
er helbredet.

85—123787.

674

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

4 §•

I fråga om verkan av återgång skall, där ej nedan är annorlunda stadgat,
vad om äktenskapsskillnad är föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Då äktenskap återgår, skall vid bodelningen så anses, som om den
egendom, envar av makarna vid vigseln infört i boet eller efteråt förvärvat
genom arv, gåva eller testamente, varit den makes enskilda. Vad nu är
sagt äge dock ej tillämpning i fråga om makes rätt till vederlag, utan så
är att den grundar sig på åtgärd av den make, vilken icke infört eller förvärvat
egendomen, och denne haft vetskap om återgångsskälet.

Lag om äktenskaps
Dansk Tekst.

§ 47.

Med Hensyn til Retsvirkningerne
af iEgteskabs Omstodelse finder Reglerne
om Skilsmisse tilsvarende Anvendelse,
medmindre andet nedenfor
er bestemt.

§ 48.

Ved Deling af faelles Formue i
Anledning af et iEgteskabs Omstodelse
udtager hver iEgtefaelle forlods
saa meget, som svarer til hvad
han har indbragt i Boet ved iEgteskabets
Indgaaelse eller gennem
senere Erhvervelse ved Arv eller
Gave, eller hvad han har överfört
til Faellesboet fra egetSaereje. Stryker
den fsedes Formue ikke til, sker
der forholdsvis Afkortning. Det som
den ene iEgtefaelle har sksenket den
anden som Saereje kan fordres tilbage.

ingående och upplösning. 675

Norsk tekst.

§ 38.

Naar et egteskap er omstott, gjaelder
samme regler som, naar et egteskap
er oplost, hvis ikke andet er
bestemt nedenfor.

§ 39.

Ved deling av formuesfsellesskap
efter et egteskaps omstotelse har enhver
av egtefaellerne ret til forlods
åt utta en saa stor andel av den
forhaandenvaerende faellesformue, som
svarer til, hvad han har indbragt i
boet ved egteskapets indgaaelse eller
senere har tilfort boet ved arv eller
gave, som er tilfaldt ham, eller ved
overdragelse av saereiemidler. Strsekker
den faelles formue ikke til, sker
der forholdsvis avkortning for hver
av egtefaellerne. Reglerne i lov om
formuesforholdet mellem egtefteller
av 29de juni 1888 §§ 16, 17 o g
18 faar ogsaa i dette tilfaelde anvendelse.
Det samme gjaelder reglerne
i naevnte lovs §§ 35 og 37.

Det, som den ene egtefaelle har
skjaenket den anden som saereie, kan
fordres tilbake.

676

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

6 §•

Sker återgång jämlikt 1 §, och var ena maken vid vigseln i god tro men
den andre ej, äge den förre rätt till skadestånd, efter ty med avseende å
makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter prövas skäligt.

Vinner make återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och var den
omständighet, som föranledde återgången, vid vigseln känd för andra
maken, njute ock den make, på vars talan äktenskapet går åter, skadestånd,
som nyss är sagt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall vid talans förlust framställas i målet om
återgång eller i mål om klander av avtal, som makarna med hänsyn till
återgången träffat.

677

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

§ 49.

Omstodes et iEgteskab ifolge § 44,
og var den ene iEgtefaelle ved iEgteskabets
Indgaaelse i god Tro, den
anden derimod ikke, har den forstnrnvnte
Krav paa en billig Godtgorelse,
der fastsmttes under Hensyn
til begges okonomiske Kaar og de
ovrige Omstaendigheder.

Samme Ret tilkommer en iEgteftelle,
som opnaar sit iEgteskabs Omstodelse
ifolge § 45 1 Stk. eller §
46, hvis den Omstsendighed, hvorpaa
Omstodelsen grundes, var den anden
iEgtefmlle bekendt.

Kravet paa Godtgorelse, der kan
tilkendes som en periodisk Ydelse,
skal fremsaettes under Omstodelsessagen.

§ 40.

Hvis et egteskap omstotes og omstotelsesgrunden
var saksokte bekjendt
ved egtevielsen, kan saksokeren
k ras ve erstatning for formuestap
og tap i fremtidig erhverv samt opreisning
efter de regler, som er git
i § 34, förste led. •

Istedenfor erstatning for tap i
fremtidig erhverv kan domstolen på
begtering tilkjende saksokeren ret til
underholdsbidrag av den anden egtefaelle.
Bidraget fastsaettes og inddrives
efter de regler, som gjmlder för
tilftelde av egteskaps oplosning. Det
bortfalder, hvis den berettigede gifter
sig paanyt.

Krav efter denne paragraf maa
gjores gjteldende under omstotelsessaken
eller under et soksmaal, som
reises for att faa en mellem egteftellerne
truffet avtale saf ut av kraft
(jfr § 64).

Det som er bestemt ovenfor, gjaslder
ogsaa sindsyk, hvis egteskap i henhold
til § 36 omstotes efter begjaering
av paatalemyndigheten, saafremt
den anden egtefaelle var vidende om
sindssygdommen. Kravet maa i saa
fald gjores gjaeldende inden seks
maaneder efter omstotelsesdommen.

678

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

7 §•

Efter återgång vare makarna ej pliktiga försörja varandra.

8 §•

Går äktenskap åter jämlikt 1 §, och var mannen i god tro men hustrun ej,
eller vinner mannen återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och var
den omständighet, som föranledde återgången, vid vigseln känd för hustrun,
varde, där mannen i målet om återgång det äskar, förbud henne meddelat
att vidare bära hans namn.

9 §•

Upplöses genom makes död äktenskap, som jämlikt 1 § bort gå åter,
skall, såframt yrkande därom göres sist vid bodelningen, boet så delas,
som hade återgång skett.

Samma lag vare, där äktenskap, som jämlikt 2 eller 3 § kan dömas att
återgå, genom döden upplöses och tillämpning av nyss sagda regler äskas
av den efterlevande maken, om han ägde vinna återgång, eller av annan
bodelägare, om den avlidne hade sådan rätt och han förde talan om återgång
eller intill sin död befann sig i sådant tillstånd, som i 2 § eller 3
§ 1 sägs.

Efterlevande make, som vid andra makens död ägde vinna återgång av
äktenskapet, njute, där han sist vid bodelningen det yrkar, skadestånd
efter de i 6 § givna regler.

Hade äktenskap bort gå åter för hinder, som sägs i 2 kap. 10 §, och
dör den omgifte, skall rätt till ersättning, pension eller annan ekonomisk
förmån, som är tillagd efterlevande make, där ej annat av omständigheterna
framgår, anses tillkomma maken i första giftet.

679

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

§ 50.

För Tiden efter iEgteskabets Omstodelse
paahviler det ikke nogen
af iEgtefaellerne åt bidrage til den
anden .fågtefaelles Underhold.

§ 51.

Omstodes et iEgteskab, der er indgaaet
til Trods for en Omstodelsesgrund,
som var Hustruen bekendt
ved iEgteskabets Indgaaelse bliver
det paa Mandens Forlangende i Dommen
åt udtale, åt hun ikke laengere
maa baere hans Navn.

§ 52.

Dor en af Parterne i et JEgteskab,
som kunde omstodes efter §
44, inden Omstodelse er sket, kan
den efterlevende ^Egtefelle eller enhver
af Arvingerne kraeve Reglerne
i § 48 bragte til Anvendelse, ligesom
.dilgtefaellen kan kraeve Godtgorelse
efter Regien i § 49.

Den i naervasrende Paragrafs lste
Stykke hjemlede Ret tilkommer den
paataleberettigede efter §§45 eller
46, naar den anden iEgtefaelle dor,
inden Omstodelse er sket og inden
Paataleretten er tabt.

Dor den ifolge §§ 45 eller 46 paaaleberettigede
Aigtefaelle, efter åt

Norsk tekst.

§ 41.

Utenfor det tilfaelde, som naevnes
i § 40 andet led, har egtefaeller ikke
pligt til åt underholde hinanden efter
egteskapets omstotelse.

§ 42.

Blir et egteskap efter mandens
forlangende omstott av en grund,
som var hustruen bekjendt ved egtevielsen,
skal hun frakjendes retten
til åt baere hans navn, hvis paastand
derom fremsaettes under omstotelsessaken.

§ 43.

Hvis et egteskap, som kan omstotes,
ophorer ved den ene egtefaelles
död, har gjenlevende egtefaelle,
som ikke har tapt adgangen til åt
kraeve egteskapet omstott, ret til åt
forlange deling av faellesbo efter reglerne
i § 39 samt erstatning og opreisning
under de betingelser, som
er naevnt i § 40. Kravene maa fremsasttes
inden seks maaneder efter
dodsfaldet.

Dor den egtefadle, som kan kraeve
egteskapet omstott, har hans arvinger
ret til åt kraeve deling efter § 39
samt erstatning for formuestap under
de betingelser, som er naevnt i

680

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.
Svensk text.

6 KAP.

Om separation och äktenskapsskillnad.

1 §•

Makar, som finna sig ej kunna fortsätta den äktenskapliga sammanlev -

681

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

Sägen er anlagt, eller var han i de
i § 45, 1 Stk. eller § 46 Nr. 1 naevnte
Tilfaelde indtil sin Död i saadan Tilstand,
som der naevnt, kan ogsaa
enhver af hans Arvinger kraeve Reglerne
i § 48 bragte til Anvendelse.

Krav efter 1, 2 og 3 Stk. maa
fremsaettes inden 6 Maaneder efter
Dodsfaldet.

Dor en tvegift iEgtefaelle, inden
.ZEgteskabet er oinstodt, skal den Ret
mod Tredjemand til Erstatning, Pension
eller andet ekonomisk Gode,
som ved Dodsfald tilfalder en efterlevende
iEgtefaelle, tilkomme iEgtefaellen
i det förste JSgteskab, saafremt
andet ikke fremgaar af Omstaendighederne.

§ 53.

Saafremt Reglerne i § 52, 1. eller
2. Stk. paa iEgtefaellens Begaering
bringes til Anvendelse, bortfalder
dennes lovbestemte Arveret efter den
anden iEgtefaelle.

KAPITEL VI.

Om Separation og Skilsmisse.

§ 54.

Naar iEgtefaeller, som finder ikke

86—123787.

Norsk tekst.

§ 40, hvis sak allerede var reist, eller
hvis avdode i de tilfaelde, som naevnes
i § 36 og § 37 nr. 1, like til sin
död var i saadant tilstand, som der
naevnt. Kravene maa fremsaettes
inden seks maaneder efter dodsfaldet.

Skal deling foretages efter reglerne
i § 39, bortfalder den arveret, som
ifolge lov eller gjensidig testament
er tilsagt den gjenlevende egtefaelle.

5te kapitel.

Egteskaps oplosning.

§ 44.

Egtefaeller, som finder ikke åt

682

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

nåden, äge, när de äro ense därom, vinna rättens dom å sammanlevnadens
hävande (separation).

2 §•

Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att försörja
andra maken eller barnen, eller åsidosätter han eljest i märklig mån
sina plikter mot dem, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande
medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra maken vinna separation,
där ej sådana omständigheter föreligga, att det ändock skäligen kan fordras
att han fortsätter sammanlevnaden.

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan orsak
uppstått sådan söndring mellan makarna, att sammanlevnadens fortsättande
skäligen icke kan fordras, äge en var av dem vinna separation; dock må,
där ena maken huvudsakligen bär skulden till söndringen, ej mot den

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

683

Dansk Tekst.

åt kunne fortsaette Samlivet, er enige
om åt onske Separation og om Ordningen
af de i §§ 68, 70 og 71
omhandlede Forhold, bliver Separationsbevilling
åt meddele dem af
Overovrigheden. Forinden skal Reglerne
i § 77 vaere iagttagne.

§ 55.

Efter Paastand af den ene iEgtefaelle
bliver der åt give Dom til
Separation, naar den anden iEgtefaelle
gor sig skyldig i grov Forsommelse
af sin Underholdspligt
mod .ZEgtefsellen eller Bornene eller
iovrigt i grov Kraenkelse af sine
Pligter mod dem eller er henfalden
till Misbrug af Beruselsesmidler eller
forer et lastefuldt Liv, medmindre
saadanne Omstaendigheder föreligger,

Norsk tekst.

kunne fortsaette det egteskapelige
samliv, kan forlange bevilling av
aintmanden til ophaevelse av samlivet,
saafremt de begge er enige
om det.

For bevilling meddeles, skal forlikskommissionen
ha försökt nagling
rnellem dem; istedenfor forlikskommissionen
kan vedkommende
menighets prest eller förständer
företa maeglingen, hvis begge egtefaeller
er enige om det. Ved maeglingen
skal begge egtefaeller mote
frem personlig. Har egtefaellerne
bopael i forskjellige kommissionsdistrikter,
kan maeglingen foregaa
särskilt for hver av dem. For egtefaelle,
som ikke har bopael her i
riket, er maegling ikke nodvendig.

§ 45.

Efter begjaering av en av egtefaellerne
kan Kongen gi bevilling til
ophaevelse av det egteskapelige samliv,
hvis den anden egtefaelle vedvarende
eller gjentagende forsommer
sin underholdspligt mot egtefaellen
eller barnene eller iovrig gjor
sig skyldig i grov eller vedvarende
kraenkelse av sine pligter mot dem
eller er henfalden til misbruk av
beruselsesmidler eller forer et laste -

684

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

andres bestridande dömas till separation, med mindre synnerliga skäl därtill
äro.

3 §•

Hava makar levat separerade ett år, och är sammanlevnaden ej heller
därefter upptagen, varde på talan av endera dömt till äktenskapsskillnad.

685

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

åt det. dog billigvis kan fordres, åt
Sagsogeren skal fortsaette Samlivet.

Maa ellers paa Grund af dyb
Uoverenssternmelse niellera iEgtefaellerne
Forholdet mellem dem anses
for saaledes odelagt, åt Samlivets
Fortsaettelse ikke billigvis kan
fordres, kan enhver af dem faa Dom
till Separation, medmindre det oplyses,
åt det er Sagsogeren der vaesentlig
baerer Skyiden for Uoverensstemmelsen.

§ 56.

Har iEgtefseller levet separerede
i et Aar, uden åt Samlivet senere
er genoptaget, bliver HCgteskabet åt
oplose ved Bevilling af Justitsministeriet
eller hvem dette bemyndiger,
naar iEgtefaellerne er enige om Skilsmissen
og om Ordningen af de i
§§ 69, 70 og 71 omhandlede Förtid.
Har de levet separerede i to
Aar, kan enhver af iEgtefaellerne
kraeve Bevillingen. Forinden Bevilling
efter denne Paragraf meddeles,
skal Reglerne i § 77 vaere iagttagne.

Norsk tekst.

fuldt liv eller gjentagne gånger er
domt til tap av de rettigheter, som
naevnes i straffelovens § 29 nr. 2,
eller til sträf, som medforer saadant
tap.

Likeledes kan Kongen efter begj
tering av den ene egtefaslle gi bevilling
til samlivets ophaevelse, hvis
der mellem egtefaellerne er opstaat
saadan oenighet eller uoverensstemmelse,
åt det — naar hensees saavel
til egtefadlen som i tilfaelde til
barnene — ikke billigvis kan forlanges,
åt samlivet skal fortsajttes.

§ 46.

Har egtefasller levet adskilt i ett
aar, efteråt samlivet paa lovformelig
maate er ophaävet, og har de ikke
senere gjenoptat samlivet, skal egteskapet
oploses ved bevilling av Kongen
eller den, han bemyndiger, saafremt
begge egtefaaller begjaerer det.
Har adskillelsen varet i mind st to
aar, kan enhver av egtefellerne forlange
egteskapet oplost.

686

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

4 §•

Är utan dom å separation sammanlevnaden mellan makar på grund av
söndring hävd sedan minst tre år, äge envar av makarna vinna äktenskapsskillnad;
dock må, där ena maken huvudsakligen bär skulden till
söndringen, ej mot den andres bestridande dömas till skillnad, med mindre
synnerliga skäl därtill äro.

5 §•

Har ena maken egenvilligt och utan giltig orsak undandragit sig sammanlevnaden
två år och ej sedermera upptagit den, äge andra maken
vinna skillnad i äktenskapet.

6 §•

Är ena maken borta, och vet man ej att han inom de tre sista åren
varit vid liv, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

687

Lag om äktenskaps mgående och upplösning.

Dansk Teka! Norsk tckst.

§ 57.

Har paa Grund af Uoverstemmelse
niellera -ZEgtefarller deres Samliv
uden stedfunden Separation varret
haevet i mindst 3 Aar, uden åt
det senere er genoptaget, kan enhver
af iEgtefsellerne paastaa .ZEgteskabet
oplost ved Dom. Oplyses det, åt
Sagsogeren vaesentlig barrer Skyiden
for Samlivets Ophrevelse, kan Skilsmisse
dog ikke gives mod Sagsogtes
Indsigelse, medmindre saerlig vsegtige
Grunde taler derför.

§ 58.

Et /Egteskab bliver efter Paastand
af den ene vEgtefaelle åt oplose ved
Dom, naar den anden iEgtefselle i
2 A ar mod Sagsogerens Vilje og
uden fyldestgorende Grund har unddraget
sig Samlivet, og dette ikke
senere er genoptaget.

§ 59.

Et ACgteskab bliver efter Paastand
af den ene iEgtefmlle åt oplose ved
Dom, naar den anden ACgtefaelle
er forsvundet, og 3 Aar er hen -

§ 47.

Har samlivet niellera egtfarller
varret harvet i tre aar, uten åt det
er skedd paa lovformelig maate, og
er samlivet ikke senere gjenoptat,
kan egteskapet oploses ved bevilling
av Kongen efter begjsering av en av
egtefarllerne. Dog bor oplosning i
almindelighet ikke ske efter begjarring
av egtefarlle, som ved forgaaelse
eller slet forhold hovedsakelig
er skyld i samlivets ophaevelse, saafremt
den anden egtefaelle motsmtter
sig oplosningen.

§ 48.

Et egteskap skal efter forlangende
av den ene egtefselle oploses ved dom,
naar den anden egtefrelle i to aar
har unddraget sig samlivet mot saksokerens
vilje og uten fyldestgjorende
grund, og samlivet ikke senere
er gjenoptat.

§ 49.

Et egteskab skal efter forlangende
av den ene egteftelle oploses ved
dom, naar den anden egtefmlle er
forsvundet og tre aar er gaat hen,

688

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

7 §.

Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 § är stadgat, ingått nytt
gifte, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad, så framt han anställer
talan därom inom sex månader från det han fick kunskap om den nya
vigseln.

8 §.

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han annan straffbar
otukt, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad, där han ej varit delaktig
i gärningen eller samtyckt därtill; instämme dock sin talan inom
sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och sist inom tre år,
sedan den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

689

Dansk Teka!

gaaede fra den sidste Efterretning
om, åt han var i Live.

Norsk tekst.

siden man sidst hadde efterretning

om, åt egtefaellen var i live.

§ 60.

Et Egteskab bliver efter Paastand
af den ene Egtefaelle åt oplose ved
Dom, naar den anden Egtefaelle har
indgaaet nyt Egteskab i Strid med
Regien i § 15.

Sägen maa anlaegges inden 6 Maan
eder, efter åt Egtefaellen er blevet
vidende om det nye Egteskabs Indgaaelse.

§ 50.

Et egteskap skal efter forlangende
av den ene egtefaelle oploses ved
dom, naar den anden egtefaelle har
indgaat nyt egteskap i strid med
§ 10.

Kravet maa fremsaettes inden seks
maaneder, efteråt egtefaellen er blit
vidende om indgaaelsen av det nye
egteskap.

§ 61.

Et Egteskab bliver efter Paastand
af den ene Egtefaelle åt oplose ved
Dom, naar den anden Egtefaelle
har gjort sig skyldig i Egteskabsbrud
eller andet usaedeligt Forhold,
der kan sidestilles dermed, medmindre
Egtefaellen frivillig har medvirket
til Handlingen eller har samtykket
i den.

Sägen maa anlaegges inden 6 Maaneder,
efter åt Egtefaellen er blevet
vidende om Handlingen, og senest
inden 3 Aar efter åt den er begaaet.

§ 51.

Et egteskap skal efter forlangende
av den ene egtefaelle oploses ved
dom, naar den anden egtefaelle har
gjort sig skyldig i egteskapsbrudd
eller i anden strafbar utugtig omgjaengelse.
Dog kan egteskapet ikke
forlanges oplost av egtefaille, som
frivillig har medvirket til den strafbare
handling, eller som har samtykket
i den.

Kravet maa fremsaettes inden seks
maaneder, efteråt egtefaellen er blit
vidende om den strafbare handling,
og senest inden tre aar, efteråt den
er forovet.

87—123787.

690

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

9 §.

Hav make, som lider av könssjukdom i smittosam!, skede, med vetskap
eller misstanke därom genom könsumgänge utsatt andra maken för fara
att bliva smittad, äge denne vinna skillnad i äktenskapet, utan så är att
han med vetskap om faran låtit utsätta sig därför. Dock må ej dömas
till skillnad, med mindre talan därom anställes inom sex månader från
det maken fick veta att han blivit utsatt för smittofara, ej heller där
maken ej blivit smittad och sjukdomen, innan talan anställes, upphört att
vara smittosam.

10 §.

Stämplar ena maken mot den andres liv, eller förövar han grov misshandel
mot andra maken eller barnen, äge den make rätt till skillnad i
äktenskapet, där han ej varit delaktig i gärningen eller samtyckt därtill;
instämme dock vid talans förlust maken inom sex månader efter erhållen
kunskap om gärningen och sist inom tre år, sedan den begicks.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

691

§ 62.

Et iEgteskab bliver efter Paastand
af den ene iEgtefaclle åt oplose ved
Dom, naar den anden iEgtefaelle
med Kundskab eller Formodnimj om
åt lide af Konssygdom, som endnu
frembyder Smittefare, ved Samleje
har udsat iEgtefasllen for Smitte,
medmindre iEgtefaellen med Kundskab
om Smittefaren frivillig lod sig
udsa?tte for den.

Sägen maa anlaegges inden 6 Maaneder,
efter åt JEgtefaellen er blevet
vidende om, åt han er blevet udsat
for Smitte, og kan, hvis iEgtefadlen
ikke er blevet smittet, ikke anlaigges,
efter åt Sygdommen er ophort
åt vaere smitsom.

§ 63.

Et iEgteskab bliver efter Paastand •
af den ene iEgtefelle åt oplose ved
Dom, naar den anden har straebt
Sagsogeren efter Livet eller har
gjort sig skyldig i Mishandling af
denne eller Bornene, medmindre Sagsogeren
frivillig har medvirket til
Handlingen eller har samtykket i
den.

Sägen maa anlaegges inden 6 Maa -

§ 52.

Et egteskap skal efter forlangende
av den ene egtefaelle oploses ved
dom, naar den anden egtefaelle med
kundskap eller forraodning om åt
lide av venerisk sygdom, som endnu
frembyr smittefare, har utsat saksokeren
for smitte ved legemlig omgjaengelse.
Dog kan egteskapet ikke
forlanges oplost av egtefaelle, som
med kundskap om faren har lätt sig
utsaette for den.

Kravet maa fremsaettes inden seks
maaneder, efteråt saksokeren er blit
vidende om, åt han er blit utsat for
smitte. Er han ikke blit smittet og
har sygdommen ophort åt vaere smitsom,
kan krav om oplosning ikke
laenger fremsaettes.

§ 53.

Et egteskap skal efter forlangende
av den ene egtefaelle oploses ved dom,
naar den anden egtefaelle har straebt
saksokeren efter livet eller har gjort
sig skyldig i saadan förbindelse mot
denne som naevnt i straffelovens §
229 eller i nogen anden forsaetli<?
forbrydelse, som volder saksokeren
skade paa legeme eller helbred, eller
i mishandling av barnene eller i saa -

692

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

11 §•

År ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff, äge
andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Har ena maken blivit dömd till straffarbete på viss tid understigande
tre år, dock minst sex månader, eller till fängelse eller tvångsarbete i
minst ett år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad, pröve rätten,
huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till last och
övriga omständigheter skillnad må ske.

o o

För straffdom må dock skillnad ej äga rum, där andra maken varit delaktig
i brottet eller samtyckt därtill.

Vill make vinna skillnad, efter ty nu är sagt, instämme andra maken
inom sex månader efter erhållen kunskap om domen och sist inom tre år
sedan den föll, eller have förlorat sin talan.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

neder, efter åt iEgteftellen er blevet
vidende om Handlingen, o g senest
inden 3 Aar efter åt den er begaaet.

§ 64.

Et iEgteskab bliver efter Paastand
af den ene iEgtefaelle åt oplose ved
Dom, naar den anden iEgtefaslle er
domt til Frihedsstraf i 2 Aar eller
til strsengere Sträf, medmindre iEgtefellen
frivillig har medvirket til den
strafbare Handling eller har samtykket
i den.

Sägen maa anlaegges inden 6 Maaneder,
efter åt iEgtefaellen er blevet
vidende om Domfa?ldelsen, og senest
inden 3 Aar efter Dommens Afsigelse.

(illa

Norsk tekst.

dant forhold overfor disse som na^vnt
i straffelovens § 380. Dog kan egtcskapet
ikke forlanges oplost av egtefaelle,
som frivillig har medvirket
til handlingen, eller som har samtykket
i den.

Kravet maa fremsaettes inden seks
maaneder, efteråt egteftellen er blit
vidende om handlingen, og senest
inden tre aar, efteråt den er forovet.

§ 54.

Et egteskap skal efter forlangende
av den ene egtefaälle oploses ved
dom, naar den anden egtefselle er
domt til frihetsstraf i tre aar eller
derover eller efter straffelovens § 65,
eller naar den anden egtefselle gjentagne
gånger er domt efter nogen af
§§ 4, 5, 18 eller 19 i lov om losgjaengeri,
betleri og drukkenskap av
31 mai 1900, forsaavidt dommene
indeholder bemyndigelse til anbringelse
i tvangsarbeidshus eller kuranstalt.
Dog kan egteskapet ikke
forlanges oplost af egtefaelle, som
frivillig har medvirket til den strafbare
handling, eller som har samtykket
i den.

694

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

12 §.

13 §■

Är ena maken sinnessjuk; har sjukdomen under äktenskapet fortfarit
tre år, och finnes ej skälig förhoppning om den sjukes varaktiga återställande
till hälsan, havd andra maken rätt till äktenskapsskillnad.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

§ 65.

Et iEgteskab bliver efter Paastand
av den ene iEgtefaeller åt oplose ved
Dom, naar den anden iEgtefaelle
lider af saadan Sindssygdom, åt Fört -

Norsk tekst.

Kravet urna fremsaettes inden seks
inaaneder, efteråt egtcftellen er blit
vidende om domfaeldelsen, og senest
inden tre aar, efteråt dommen er
avsagt.

§ 55.

Et egteskap skal efter forlangende
av den ene egtefadle oploses ved
dom, naar den anden egtefaelle under
egteskapet har gjort sig skyldig
i nogen forbrydelse, som nsevjies i
den almindelige straffelovs §§ 202
—206, eller i nogen forbrydelse,
som naevnes i dennes §§ 216, 217,
223—225, forsaavidt forbrydelsen
er forovet i utugtig oierned. Dog
kan egteskapet ikke forlanges oplost
af egtefadle, som frivillig har medvirket
til den strafbare handling,
eller som har samtykket i den.

Kravet maa fremsaettes inden seks
maaneder, efteråt egtefaellen er blit
vidende om den strafbare handling,
og senest inden tre aar, efteråt den
er forovet.

§ 56.

Et egteskap skal efter forlangende
av den ene egtefadle oploses ved dom,
naar den anden egtefadle ifolge erklaering
av to dertil autoriserte lae -

696

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

14 §.

När till separation blivit dömt, skall boet skiftas i den ordning, som
om delning av död mans kvarlåtenskap är i lag stadgad.

Om påföljd av underlåtenhet att före skiftet betala gäld, så ock om förvaltning
av enskild och samfälld egendom till dess skifte sker skall i tilllämpliga
delar gälla vad i lagen om boskillnad är i nämnda hänseenden
stadgat för makar, som vunnit boskillnad; och äge å makar, som blivit
separerade, jämväl tillämpning vad i samma lag för det fall, att boskillnad
sökts, finnes föreskrivet om samfälld egendoms avskiljande från boet,
om undansättande för gäld samt om makes betalningsrätt för vederlagsfordran.

Vad i lagen om boskillnad stadgas om utmätning för gäld skall intill
dess skifte sker lända till efterrättelse; dock att för gäld, som avses i 11
kap. 5 § giftermålsbalken, ej må utmätas annan egendom än den, varöver
hustrun vid tiden för separationen ägde råda.

«97

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tckst.

saettelsen af iEgteskabet ikke bor
fordres, og Sygdornmen under iEgteskabet
inindst har varet i de sidste
3 Aar, uden åt der er rimelig Udsigt
til varig Helbredelse.

§ 66.

Ved Separation eller Skilsmisse
bortfalder det niellera iEgtefiellerne
bestaaendeFormueftellesskab, og Boet
deles efter de for saadan Deling i
Almindelighed gaeldende Regler.

Ved Dom til Separation i Medför
af § 55, 1 Stk. skal der dog, forsaavidt
Boet er af ringe Vaerdi, efter
Paastand tillaegges Sagsogeren Ret
til af Boet åt udtage Bohave, Arbejdsredskaber
og andet Losore i det
Omfång, hvori han skonnes åt traenge
dertil for åt kunne opretholde Hjemmet,
selvom der herved tilfalder ham
raere end hans Andel i Boet udgor.

Norsk tekst.

ger lider av sindssygdom, som under
egteskapet har varet i minst tre
aar, uten åt der er rimelig utsigt
til varig helbredelse.

§ 57.

Naar det egteskapelige samliv ophajves
ved bevilling eller egteskapet
oploses ved bevilling eller dom, ophorer
det formuesfaellesskap, som
rnaatte bestaa niellera egtefaellerne.

Den faelles forinue deles efter de
regler, som gjaelder for deling av
faellesbo i almindelighed. Reglerne
i lov om formuesforholdet niellera
egtefaeller av den 29de juni 1888 §§
35 og 37 faar anvendelse.

Dog skal den egtefaelle, som har
faat bevilling til ophaevelse av samlivet
efter § 45 förste led, ha ret til
av det beholdne bo åt utta det bohave,
som han behover for sig og
sin husstand, samt indtil en vaerdi
av to hundrede kröner de redskaper
og andre losoregjenstande, som er
nodvendige til fortsajttelse av hans
näring, uten åt han pligter åt yde
den anden egtefadle vederlag for den
del av vmrdien, som maatte overstige
hans andel i boet.

88—123787.

(598

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

15 §.

Efter dom å separation råde hustrun sitt gods själv, med den inksränkning,
som av stadgandena i 14 § föranledes; och vare all egendom, som
make efter separationen genom arv, gåva, testamente eller annorledes förvärvar,
så ock all gäld, som make därefter gör, ansedd såsom hans enskilda.

16 §.

Hustru vare ej pliktig att med egendom, som hon efter dom å separation
förvärvar, betala under äktenskapet därförut gjord gäld, utan så är
att hon själv ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som
hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd
för brottslig gärning. För gäld, som avses i 11 kap. 5 § giftermålsbalken,
vare hon ansvarig allenast med egendom, varöver hon vid tiden
för separationen ägde råda.

17 §•

Har boskillnad blivit beviljad, äge bestämmelserna i 14—16 §§ ej tilllämpning.

18 §.

Varder enligt 2 § första stycket dömt till separation, och är boet ringa,
äge rätten, på yrkande av den make, som vinner separation, förordna att
han må från samfällda boet uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap
och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, ändå att
därigenom den andres lott skulle lida inskränkning.

19 §.

A makar, som blivit i äktenskapet skilda, skall vad i 14 och 16 §§ är
stadgat för makar, som blivit separerade, äga motsvarande tillämpning, så
framt ej förut blivit dömt till boskillnad eller separation.

699

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

Norak tekst.

700

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.-20 §.

Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens förhållande, varigenom
han groft kränkt den andre, njute denne skadestånd, efter ty med avseende
å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter prövas
skäligt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall vid talans förlust framställas i skillnadsmålet
eller i mål angående klander av avtal, som i 26 § sägs.

21 §.

Ändå att makar blivit separerade, åligge en var av dem att efter sin
förmåga och den andres behov bidraga till dennes tillbörliga underhåll;
dock må, där ena maken huvudsakligen bär skulden till separationen, den
andre ej förpliktas giva underhållsbidrag, med mindre synnerliga skäl
därtill äro.

701

Lag om äktenskap» ingående och upplösning.

Dansk Tckst.

§ 67.

Dommes der til Skilsmisse paa
Grund af Forhold, hvorved den ene
ffCgtefaelle grovt har kram ket den
anden, kan der efter Paastand tilkendes
Sagsogeren en billig Godtgorelse,
der fastsasttes under Hensyn
til begge Parters ekonomiske
Kaar o g de ovrige Omstaendigheder.
Godtgorelsen fastsa3ttes til en samlet
Sum eller en periodisk Ydelse.

Krav efter denne Paragraf maa
fremsaettes under Skilsmissesagen.

§ 68.

Bestemmelse om, hvorvidt den ene
iEgtefaelle i Separationstiden skal bidrage
til den andens Underhold, og
om Bidragets Storrelse traeffes ved
Bevillingen eller Dommen, for saa
vidt den ikke helt eller delvis henskydes
til Overovrighedens senere
Afgorelse. Ved Afgorelsen tages der
Hensyn til, i hvilket Omfång den,
der onsker Bidrag, selv kan skaffe
sig et efter sine Livsforhold til -

Norsk tokst.

§ 58.

Naar et egteskap oploses ved dom
paa grund av forhold, hvorved den
ene egtefaelle grovt har kramket den
anden, kan denne foruten erstatning
for det formuestap, som han raaatte
lide ved oplosningen, tillike kraeve
opreisning for den ved kramkelsen
lidte tort og anden skade av ikke
ekonomisk art. Erstatningen og opreisningen
fastsaettes av retten og
avpasses efter billighet under hensyn
til den utviste skyld og omstaendigheterne
forovrig.

Krav efter denne paragraf maa
fremsaettes i förbindelse med kravet
paa oplosning eller under et soksmaal,
som reises i henhold til § 64.

§ 59.

Efter ophaevelsen av det egteskapelige
samliv har enhver av egtefaellerne,
saalaenge egteskapet bestaar,
pligt til åt bidrage til underhold av
den anden egtefaelle, saafremt denne
ikke selv kan skaffe sig tilstraekkelig
underhold. Skyldes ophaevelsen av
samlivet hovedsakelig forgaaelse eller
slet forhold fra den ene egtefaelles
side, kan det dog paa begjaering i
bevillingen bestemmes, åt denne egte -

702

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

22 §.

Varda makar skilda i äktenskapet, och finnes den ene efter skillnaden
bliva i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, äge rätten ålägga
andra maken utgöra sådant bidrag, efter ty med avseende å hans förmåga
samt övriga omständigheter prövas skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej
tillerkännas make, som huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Träder
den berättigade i nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå.

Anspråk på underhållsbidrag till frånskild make skall vid talans förlust
framställas i skillnadsmålet eller i mål angående klander av avtal, som i
26 § sägs.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

703

Dansk Tekst.

strmkkeligt Underhold, og hvorvidt
den anden Part efter sine okononomiske
Kaar, derunder sin Erhvervsevne,
og de ovrige Omstaendigheder
formaar åt udrede Underholdsbidrag.
Den iEgtefaelle, hvem Skyiden for Separationen
vsesentlig paahviler, maa
der ikke tillmgges noget Bidrag, medmindre
smrlige Grunde taler derför.

§ 69.

Ved Skilsmisse toeffes der, efter
de samme Regler som i förrige Paragraf
angivet, Bestemmelse om iEgtefaellernes
Underholdspligt overfor
hinanden, dog åt Bidrag her kun
bliver åt paalaegge, naar Omstsendighederne
i saerlig Grad taler derför,
og åt Bidrag aldrig kan tillsegges
den, hvem Skyiden for Skilsmissen
vsesentlig paahviler.

Underholdspligten bortfalder, hvis
den berettigede indgaar nyt iEgteskab.

Norsk tokBt.

fmlle ikke har rot til underholdsbidrag
av den anden.

§ 60.

Naar et egteskap oploses og den
ene egtefselle antages ikke åt ville
kunne skaffe sig tilstraekkelig underhold,
kan det i bevillingen eller
dommen efter begjsering paalaegges
den anden egtefselle åt utrede underholdsbidrag,
hvis det findes billig.
Ret til underholdsbidrag kan dog
ikke tilkjendes den, som ved forgaalse
eller slet forhold hovedsakelig
er skyld i oplosningen.

Pligt til åt utrede underholdsbidrag
kan ogsaa senere paalsegges,
naar en avtale saättes ut av kraft i
henhold til § 64 og begjmring om
bidrag fremsaettes inden seks maarieder,
efteråt denne avgjerelse er blit
endelig.

Efter begjtering av en egtefaslle,
som er paalagt underholdspligt i
henhold til denne paragraf, kan plig -

704

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

23 §.

När separation eller äktenskapsskillnad meddelas, förordne rätten tillika,
vilken av makarne skall hava barnen i sin vård eller, om ej alla barnen
böra vara i ena makens vård, huru de skola delas mellan makarna. Aro
makarna ense, give rätten sitt beslut i överensstämmelse med vad de önska,
så framt det ej är uppenbart stridande mot barnens bästa; åsämjas de ej,
bestämme rätten, efter ty med hänsyn främst till barnens bästa finnes

705

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

§ 70.

Ved Separation eller Skilsmisse vil
der i Bevillingen eller Dommen vsere
åt trasffe Bestemmelse om, hvem
Fora?ldremyndigheden over .ZEgtefadlernes
faelles Born skal tillaegges, eller
hvis den ene iEgtefaelle ikke findes

89—123787.

Norsk tokst.

ten ophteves, naar forholdene er blit
vmsentlig forandret.

Avgjorelser efter denne paragrafs
andet og tredje led skal, hvis egteskapet
er oplost ved bevilling, traffes
av den myndighet, som har git bevillingen,
men ved dom, hvis egteskapet
er oplost ved dom.

Underholdspligten bortfalder i alle
tilfaelde, hvis den berettigede gifter
sig paanyt.

§ 61.

Underholdsbidrag efter § 59 eller
§ 60 fastsaettes og inddrives efter reglerne
i lovgivningen om underholdsbidrag
til hustru og egtebarn. Ved
fastsaettelsen iagttages, åt bidraget
avpasses efter den bidragspligtiges
okonomiske evne, og åt det saavidt
mulig sikrer den berettigede tilstnekkelig
underhold, naar hensyn tages
til den indtaegt, denne har eller maa
antages åt kunne skaffe sig.

§ 62.

I tilfajlde av tvist mellem egtefaellerne
avgjor amtmanden, hos hvem
av dem de faslles barn skal vaere
efter ophaevelse av det egteskapelige
samliv ved bevilling eller efter öppning
av egteskapet, eller hvorledes

706

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

skäligt. Bär ena maken huvudsakligen skulden till separationen eller skillnaden,
och äro de lika skickade att vårda barnen, vare den andre närmast
därtill.

Innan förordnande, som nu är sagt, meddelas, varde, när anledning
därtill förekommer, yttrande inhämtat från barnavårdsnämnden.

24 §.

Under separation och efter äktenskapsskillnad åligge makarne att var
efter sin förmåga deltaga i kostnaden för barnens underhåll. Där ena
maken ej fullgör sin skyldighet genom underhåll av barn, som han har
i sin vård, vare han pliktig utgiva underhållsbidrag.

707

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Teist.

åt burde have Foraeldrernyndigheden
over dem alle, hvorledes de skal
fordeles niellera /Egtefaellerne. Er
de enige, trteffes Afgorelsen overensstemmende
med deres 0nske, for saa
vidt det ikke aabenbart vilde stride
mod Bornenes Tarv. Er iEgteftellerne
ikke enige, afgores Sporgsmaalet efter
hvad der, under sirligt Hensyn til
Bornenes Tarv, findes billigt. Er
det godtgjort, åt den ene af iEgtefellerne
vaesentlig baerer Skyld en for
Separationen eller Skilsmissen, og er
de lige skikkede til åt opdrage Bornene,
skal den anden iEgtefaelle
vaere naermest til åt faa Foraeldremyndigheden.
Over hvert Barn skal
Förseldremyndigheden udelt tilfalde
den ene af iEgtefaellerne.

Inden den omtalte Bestemmelse
traeffes, vil, hvor det findes paakraevet,
Erklaering vaere åt indhente
fra vedkommende Vaergeraad.

§ 71.

Bestemmelse om, hvorledes i Tilfaelde
af Separation eller Skilsmisse
Foraeldrenes Pligt til åt underholde
deres Born skal fordeles mellem
dem, traeffes ved Bevillingen eller
Dommen, for saa vidt den ikke helt

Norsk tckst.

de skal fordeles mellem foraeldrene.
Amtmanden skal ved sin avgjorelse
vaesentlig ta hensyn til barnenes tarv
og ved siden derav til foraddrenes
onske. For avgjorelse traeffes, bor
han inhente uttalelse fra vergeraadet,
hvis dette antages åt kjende
forholdene.

Amtmandens avgjorelse kan forlanges,
selv om der er truffet avtale
mellem foraeldrene. Dog bor avtalen
ikke fravikes, inedmindre den aapenbart
strider mot barnenes tarv.

Amtmanden kan efter begjsering
av en av foraeldrene omgjore sin
bestemmelse, naar forholdene er blit
vaesentlig forandret.

Den av foraeldrene, som har et
barn hos sig i henhold til avtale
mellem dem eller i henhold til bestemmelse
av amtmanden, har foraeldremyndigheten
over det.

§ 63.

Egtefaellerne er overfor hinanden
pligtige til åt bidrage til opfostringen
av barnene i forhold til sin ekonomiske
evne. Den, som ikke opfylder
sin del av forsorgelsespligten
ved opfostring av barn, som han har

708

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

25 §.

Utan hinder av vad rätten förut beslutit om bidrag till makes eller
barns underhåll eller om barnens vård äge rätten på endera makens yrkande
annorledes förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden
påkalla det; dock att underhållsbidrag till frånskild make ej må utdömas,
så framt talan därom förut blivit ogillad, eller höjas utöver förut bestämt
belopp.

709

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tckst.

eller delvis henskydes til Overovrighedens
senere Afgorelse.

Ved Fordelingen tages der Hensyn
til Forådd renes ekonomiske Forhold,
derunder deres Erhversevne,
og deres ovrige Livsforhold. Den,
som ikke opfylder sin Del af Underholdsbyrden
gennem Underhold af
Bern, som den har hos sig, kan det
efter Begjtering af den anden JEgtefaelle
paalaegges åt udrede Underholdsbidrag.

§ 72.

Bestemmelse om Underholdsbidrag
til iEgtefaelle og Bern traeffes kun
indtil videre, og ny Afgorelse kan
senere traeffes af Overovrigheden
paa en af zEgtefadlernes Bogsering,
naar Forholdene vaesentlig har forandret
sig eller Bornenes Tarv krtever
det. Dog kan det, hvor sterlige
Grunde taler derför, ved Dom eller
Bevilling fastslaas, åt Afgorelsen med
Hensyn til en fraskilt eller frasepareret
iEgteftelles Underholdskrav skal
vmre endelig, og Förändring kan da
ikke senere Ande Sted.

Afgorelsen i Henhold til § 70 om
Formldremyndigheden over Bornene
kan ligeledes senere forandres paa
Begaering af en af iEgtefaellerne,

Norsk tekst.

hos sig, skal efter begjaering paalaegges
åt yde et underholdsbidra
i penge. Bidraget paalaegges o
inddrives efter reglerne i lovgivningen
om underholdsbidrag til hustru
og egtebarn.

tc tc

710

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

26 §.

Hava makar med avseende å förestående separation eller äktenskapsskillnad
träffat avtal om skifte av boet eller vad med skiftet äger samband,
om skadestånd eller om bidrag till makes eller barns underhåll, vare det
gällande.

Avtal, som ej under separation slutits, må likväl, så vida det är uppenbart
obilligt för ena maken, på hans talan av rätten jämkas. Sådant
klander skall vid talans förlust väckas sist i skillnadsmålet, där äktenskapsskillnad
sker jämlikt 3 §, men eljest sist inom ett år från det skillnad i
äktenskapet meddelades.

Vad makar avtalat om bidrag till barns underhåll utgöre ej heller i
något fall hinder för rätten att, på endera makens yrkande, annorledes
förordna därom, så framt avtalet är uppenbart stridande mot barnens bästa
eller förhållandena blivit väsentligt ändrade.

Under separation må ej makarna mellan sig sluta avtal i annat ämne
än nu är sagt, ej heller ena maken bortgiva något till den andre.

711

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tokst.

hvis Hensynet til Bornenes Tarv
under vsesentlig forandrede Forhold
krsever det. Bogsering herom fremssettes
for Retten, hvis den oprindelige
Besteminelse er truffet ved
Dom, og ellers for Overovrigheden.

§ 73.

Er der mellem .ZEgtefseller med
forestaaende Separationsdom for 0je
truffet Aftale om Fordeling af Formuen,
om Godtgorelse efter § 67
eller om Underholdspligt overfor
iEgtefsellen eller Bornene saavel for
Separationstiden som for Tiden efter
en mulig paafolgende Skilsmisse,
kan Retten under Separationssagen
efter Paastand af en af ^Egtefsellerne
erklsere Aftalen for uforbindende
som aabenbart ubillig for denne
ACgtefselle. Tilsvarende Regler
gmlder om Aftale med forestaaende
Skilsmissedom for 0je.

Aftale mellem Forseldrene om
Fordeling af deres Underholdspligt
overfor Bornene skal derhos ikke
vaere til Hinder for, åt der senere
paa Bogsering traeffes anden Afgorelse
af Overovrigheden, naar Forholdene
vsesentlig har forandret sig,
eller naar Aftalen strider mod Bornenes
Tarv.

Norsk tekst.

§ 64.

Bestemmelserne i §§ 57, 58, 59,
60, 61 og 63 skal ikke vaere til
hinder for, åt egtefaellerne traeffer
avtale om fordeling av formuen, om
erstatning og opreisning eller om underholdsbidrag
til egtefselle eller barn.

Dog kan en avtale, som er aapenbart
ubillig for den ene egtefaelle,
efter dennes begjsering helt eller
delvis ssettes ut av kraft, medmindre
den först er truffet, efteråt det egteskapelige
samliv var ophsevet paa
lovformelig maate. Begjseringen
maa fremssettes inden ett aar efter
bevillingen eller dommen og gjores
gjseldende ved soksmaal.

Desuten kan amtmanden efter begjsering
av en av forseldrene traeffe
avgjorelse om underholdsbidrag til
barn efter § 63, sel v om forseldrene
har sluttet avtale derom, naar avtalen
aapenbart strider mot barnenes
tarv eller forholdene er blit
vsesentlig forandret.

712

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

27 §.

Flytta makar, som blivit separerade, åter samman, förfalle verkan av
separationen utom beträffande frågor, om vilka i 14—16 §§ är stadgat.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

713

Dansk Tckst.

§ 74.

Til Indrivelse af de i §§ 68, 69
o g 71 omhandlede Undcrholdsbidrag
kan de Retsinidler anvendes, som
er hjemlede med Hensyn til forladte
Hustruer og de hos disse vajrende
Born, dog åt Afsoning ikke kan anvendes
for de Hustruen paalagte
Bidrag til Mandens Underhold.

De i §§ 68, 69 og 71 indeholdte
Regler om Underholdspligt gor ingen
Förändring i de efter Fattiglovgivningen
gaddende Regler om Foraddres
Pligt til åt forsorge deres
Born eller om en Persons Pligt overför
det offentliga til åt forsorge sin
iEgtefselle.

§ 75.

Naar et ^Egteskab oploses paa
Mandens Bogsering paa Grund af Forhold,
for hvilke Hustruen vajsentlig
ba;rer Skyiden, bliver det paa hans
Förlängande i Dommen åt udtale,
åt Hustruen ikke mere maa bsere
hans Nävn.

§ 76.

Hvis iEgtefaeller, som er blevet
separerede, genoptager Samlivet,
bortfalder Separationens Virkninger
for Fremtiden.

90—123 78 7.

Norsk tekst.

§ 65.

Denne lov gjor ingen inskränkning
i den pligt, som efter fattiglovgivningen
paahviler den ene egtefselle
til åt forsorge den anden eller
foraddre til åt forsorge sine barn.

714

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

7 KAP.

Om rättegång i äktenskapsmål.

1 §•

Äktenskapsmål äro mål om återgång av äktenskap, separation och äktenskapsskillnad,
så ock mål, däri tvisten är huruvida ett äktenskap består
eller ej.

2 §•

3 §•

Omyndig, som ej är sinnessjuk eller sinnesslö, äger själv föra talang
äktenskapsmål. För sinnessjuk eller sinnesslö föres talan av förmyndaren.

4 §•

Äktenskapsmål instämmes till rätten i den ort, där svaranden har sitt
hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den ort,
där makarna sist haft gemensamt hemvist eller, om de ej här haft sådant,
där kärandens hemvist är. Skall talan föras mot så väl mannen som kvinnan,
vare den rätt behörig, där båda eller endera har sitt hemvist eller,
om ingendera här har sådant, där de sist haft gemensamt hemvist. Finnes
ej behörig domstol, efterråd nu är sagt, upptages målet av Stockholms
rådstuvurätt.

Vilja båda makarna erhålla separation enligt 6 kap. 1 § eller äktenskapsskillnad
enligt 6 kap. 3 eller 4 §, göre ansökan därom hos den rätt,
som enligt första stycket är laga domstol i mål mot dem bägge.

715

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

KAPITEL VII.

Regler om iEgteskabssager m. in.

§ 77.

Forinden Bogsering om Separation
indgives til Overovrigheden, skal
der, under iEgtefsellernes personlige
Mode, forsoges Msegling niellera dem
om Fortssettelsen af det segteskabelige
Samliv. Mseglingen foretages af
Forligskommissionen, hvis begge
Parter onsker det, eller de ikke
horer til samme Trossamfund, men
ellers af Prsesten.

Forinden Bevilling til Separation
eller Skilsmisse meddeles, skal der,
medmindre den bevilgende Myndighed
skanner det ufornodent, forhandles
med Parterne af Overovrigheden
eller efter dennes Bemyndigelse
af Underovrigheden om Vilka
arene for Separationen eller Skilsmissen.

MsBgling o g Vilkaarsforhandling
kan, hvis Parterne bor i inere end
30 Kilometers Afstånd fra hinanden,
foregaa sserskilt med hver af dem

0 g bortfalder for den Parts Vedkommende,
der ikke har Ophold her

1 Landet.

6te kapitel.

Rettergangsregler.

§ 66.

Egteskapssaker er saker, som anlsegges
til erhvervelse av dom for,
åt et egteskap bestaar, ikke bestaar
eller er ugyldig, eller for åt faa det
omstott eller oplost.

§ 67.

Hvis ikke andet er bestemt i lov,
kan en egteskapssak hare reises av
egtefsellerne eller av den, som paastaar
åt vsere eller ikke åt vsere saksoktes
egtefselle. Dog kan ogsaa
paatalemyndigheten reise sak til erhvervelse
av dom for, åt et egteskap
bestaar eller ikke bestaar.

§ 68.

Blir en egteskapssak Teist av nogen
anden end den ene egtefselle,
stevnes begge egtefseller som motparter.
Blir en sak om ugyldighet
paa grund av tidigere egteskap reist
av en anden end egtefsellen i dette
egteskap, skal ogsaa denne stevnes
som part.

716

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

Fråga om återgång eller skillnad för brott, därför ansvar yrkas, må ock
väckas vid den rätt, där brottmålet är anhängigt.

5 §•

I mål om återgång av äktenskap för hinder, som avses i 2 kap. 10 §,
varde jämväl den omgiftes make i tidigare giftet instämd, där han ej själv
väckt talan.

6 §•

Har svarande i äktenskapsmål ej hemvist inom riket, och vet man ej
var han uppehåller sig, må stämning delgivas på sätt ill kap. 9 § andra
stycket rättegångsbalken sägs, ändå att han ej veterligen är ur riket faren
eller omständigheter ej förekomma, som giva anledning antaga, att han
håller sig undan eller att han har för avsikt att för framtiden bosätta sig
i främmande land.

7 §•

Äktenskapsmål skall handläggas inom stängda dörrar, där ej rätten finner
lämpligt att rättegången hålles offentligt och parterna därtill samtycka.

8 §•

Kommer vid underrätten svaranden ej tillstädes, och har stämningen ej
annorledes än i 11 kap. 9 eller 10 § rättegångsbalken sägs delgivits honom,
skall, där ej laga förfall visas, rätten förordna god man att utföra svarandens
talan.

Uteblir eljest svarande, som behörigen erhållit del av stämningen, och
visar ej laga förfall, äge rätten ändock företaga målet till avgörande, där
det finnes kunna ske. '' Varder mål sålunda avgjort, skall vad i 12 kap.
3 och 4 §§ rättegångsbalken sägs om återvinning ej i något fall äga tilllämpning.

God man, varom i första stycket är sagt, njute ersättning arv allmänna
medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan ersättning gånge i
verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft; och skall skriftligt besked

717

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

Naermere Regler for deres Foretagelse,
fastsaettes af Kongen. Det
har sit Forblivende ved Bestemmelserne
i Pl. 10. Febr. 1818.

§ 78.

/Egteskabssager er Säger om /Egteskabs
Omstodelse, Separation eller
Skilsmisse, eller Sager, der anlaegges
til Erhvervelse af Dom for, åt et
iEgteskab bestaar eller ikke bestaar.

§ 79.

Bortset fra de i § 44 omhandlede
Tilfadde kan iEgteskabssag alene
anlaegges af den, der paastaar åt
vaere eller ikke åt vaere iEgtefaelle,
eller som seger sit iEgteskab omstodt
eller oplost.

§ 80.

Rejses Sag til Omstodelse af et
iEgteskab af nogen anden end den
ene af .ZEgtefaellerne i vedkommende
iEgteskab, maa begge iEgtefaellerne
staevnes som Modparter. Sägen kan
anlaegges paa det Sted, hvor en af
iEgtefaellerne i Medför af § 84 kunde
vaere sagsogt.

§ 81.

Paatalemyndigheden er berettiget
til åt optraede i en iEgteskabssag til

Norsk tekst.

§ 69.

I alle egteskapssaker har paatalemyndigheten
rot til åt optraede for
åt vareta de offentlige interesser og
kan i dette oiemed ogsaa paaanke
den avsagte dom. Retten skal gi
den meddelelse om saken og dommen.

§ 70.

For den, som er sindsyk, kan den
beskikkede verge anlaegge og motta
soksmaal i egteskapssaker. Dog kan
han ikke reise sak til egteskapets
omstotelse eller oplosning uten samtykke
af amtmanden. Blir en part
sindsyk under sakens gång, kan saken
i alle tilfaelde fortsaettes av eller
mot den beskikkede verge.

§ 71.

Egteskapssaker kan, naar saksokte
ikke har sit hjemting her i riket,
alene anlaegges for norsk domstol,
hvis egtefaellerne begge har norsk
statsborgerret eller, om de ikke har
samme statsborgerret, hvis deres
sidste faelles statsborgerret var norsk.

Dog kan sak til erhvervelse av
dom for et egteskaps omstotelse

718

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

om beslutet genast utan avgift tillhandahållas gode mannen. I slutliga
utslaget pröve rätten, huruvida ersättningen skall av part återgäldas till
statsverket.

9 §•

10 §.

När mål om äktenskaps återgång, separation eller äktenskapsskillnad är
anhängiggjort, meddele rätten eller domaren, där endera maken det äskar,
förordnande för magistratsperson, kronofogde, länsman, rättens betjänt
eller annan lämplig person att utan dröjsmål förrätta uppteckning av boets
tillgångar och skulder; och åligge makarna att under edsförpliktelse redligen
uppgiva allt, som till boet hör.

Vad nu är sagt skall ej äga tillämpning, där boskillnad förut blivit
beviljad eller skillnad sökes enligt 6 kap. 3 § och i anledning av föregången
separation bouppteckning förrättats eller skifte hållits.

11 §•

Rätten har i äktenskapsmål att sörja för fullständig utredning och äger
för sådant ändamål införskaffa erforderlig bevisning. Ej vare parts erkän -

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

719

Dansk Tekst.

Varetagelse af det offentliges Interesser
o g kan ligeledes uden åt vaere
indtraadt i Sägen i 1. Instans paa
det offentliges Vegne paaanke Doinmen
saavel som ogsaa indtraede i
Sägen for den overordnede Ret.
Retten skal, hvor den skonner, åt
der kan vaere Anledning for det
offentlige til åt optraede, give Paatalemyndigheden
Meddelelse om Sägen.

§ 82.

I iEgteskabssager kan Parterne
optraede paa egen Haand uden Hänsyn
til Ålder. Det samme gaelder
om iEgtefaeller, der er umyndiggjorte
af andre Grunde end Sindssygdom
eller Aandssvaghed.

For en paa Grund af Sindssygdom
eller Aandssvaghed umyndiggjort
Person anlaegges iEgteskabssag
af Vaergen med Overovrighedens
Samtykke.

§ 83.

iEgteskabssag kan anbegges heri
Landet, saaframt Sagsogte på den
Tid, Sägen rejses, har Bopael her,
eller saafremt begge iEgtefaellerne
have dansk Indfodsret.

Det samme gelder, naar iEgtaefal -

Norsk tekst.

eller for, åt det ikke bestaar eller
er ugyldig, anlaegges her i riket,

1. hvis nogen av egtefaellerne ved
egteskapets indgaaelse hadde
norsk statsborgerret, eller

2. hvis egteskapet er eller paastaaes
åt vaere indgaat her i
riket og saken gjaelder den
formelle gyldighet av den
handling, hvorved egteskapet
paastaaes stiftet.

Likeledes kan sak til oplosning
av et egteskap anlaegges her i riket,
hvis egtefaellerne her hadde sit sidste
faelles hosted og den saksok te egtefaelle
har forlatt den anden mot
dennes vilje og uten fyldestgj ärende
grund eller har forandret hosted,
efteråt oplosningsgrunden var opstaat.

§ 72.

Har saksokte sit hjemting her i
riket, maa saken anlaegges ved dette.
Reises saken mot begge egtefaeller
i förening, og har disse ikke samme
hjemting, kan den anlaegges paa det
sted, hvor en av dem har sit hjemting.

Har saksokte ikke hjemting i riket,
maa saken anlaegges i den retskreds,
hvor egtefaellerne hadde sin

720

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

nande av viss omständighet gällande, där det ej styrkes av annan bevisning.
Ed må ej bjudas.

Yad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande särskilda,
i sammanhang med huvudsaken förekommande frågor, om vilka parterna
kunna träffa avtal.

Har rätten förordnat att part skall personligen inställa sig, och kommer
han ej, varde, där så finnes lämpligt, till rätten hämtad.

12 §.

13 §.

I mål om återgång av äktenskap, separation eller äktenskapsskillnad äge
rätten, på yrkande av endera maken, att för tiden intill dess laga kraft
ägande dom föreligger förordna, efter ty skäligt finnes, om sammanlevnadens
hävande, barnens vård och bidrag av ena maken till den andres eller
barnens underhåll. Vid förordnande om sammanlevnadens hävande äge
rätten bestämma, vilken av makarna må sitta kvar i det gemensamma
hemmet; och äge den make innehava makarnas gemensamma bohag, där
ej rätten beträffande viss egendom annorlunda förordnar. Bestämmelse,
som sist är sagd, skall, där till återgång, separation eller skillnad dömes,
gälla till dess skifte sker.

14 §.

Finner rätten i mål om äktenskaps återgång, separation eller äktenskapsskillnad,
att prövning av särskild i sammanhang med huvudsaken före -

7*21

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

leme ikke have Indfodsret i samme
Land, saafremt deres sidste faelles
Statsborgerret var dansk.

iEgteskabssag kan ligeledes anlaegges
heri Landet, hvis Egtefad lernes

sidste faelles Bopael var her,

o g den sagsogte iEgtefalle har for ladt

den anden iraod dennes Vilje
og uden fyldestgorende Grund eller
har forandret Bopael, efteråt en Skilsmisse-
eller Separationsgrund var

opstaaet.

Sogsmaal angaaende et yEgteskabs
Omstodelse eller angaaende dets Bestaaen
kan altid anlaegges heri Landet,
naar nogen af Egtefaellerne ved
iEgteskabets Indgaaelse havde dansk
Indfodsret.

Anvendelsen af Reglerne i denne
§ kan naermere bestemmes eller indskrankes
ved Overenskomst med
fremmed Stat.

§ 84.

Sägen anlaegges paa det Sted, hvor
Sagsogte har sit Hjemting.

Hvis Sagsogte har forladt Landet,
eller det ikke vides, hvor han er,
anlaegges Sägen ved Underretten paa
det Sted, hvor ^Egtefaellerne havde
deres sidste faelles Bopael, eller hvor
Sagsogeren bor.

91—123787.

Norsk tekst.

sidste faelles bopael, eller i mangel
derav paa det sted, hvor saksokeren
har bopael.

Kan ikke noget andet verneting
paavises her i riket, anlaegges saken
i hovedstaden eller efter ansökning
i anden retskreds, som vedkommende
regjeringsdepartement bestemmer.

§ 73.

Anvendelsen av reglerne i §§ 71
og 72 kan naermere bestemmes eller
indskraenkes ved overenskomst med
fremmed stat.

§ 74.

I egteskapssaker foretages forliksm
seglingen av retten.

§ 75.

I egteskapssaker skal retten höides
for lukkede dorer.

§ 76.

Retten skal paa embeds vegne dra
omsorg for, åt en egteskapssak blir
fuldstaendig oplyst, og kan i dette
oiemed avhore parterne og indhente
andet bevis. Retten er ikke bundet
av parternes erkjendelser eller indrömmelser.

722

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

kommande fråga föranleder tidsutdräkt, äge rätten, där det å någondera
sidan yrkas och rätten finner det lämpligen kunna ske, särskilt företaga
huvudsaken till slutligt avgörande.

15 §.

Klagan över rättens slutliga utslag i äktenskapsmål föres genom besvär.

723

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

Kan intet andet. Vgerning paavises,
anla?gges Sägen ved den Underret,
soin Justitsministeriet bestemmer.

§ 85.

Retssager, som anlmgges af det
offentlige i Medför af § 44, behandles
efter Strafferetsplejens Regler
uden Hensyn til, om der samtidig
nedlajgges Paastand om Sträf.

Justitsministeriet kan bestemme,
åt Anlteg af en offentlig Sag til Omstodelse
af et i Strid med § 15 indgaaet
iEgteskab udstettes navnlig,
naar der er Grund til åt antaga, åt
det förste Jigteskab inden kortere
Tid vil blive oplost ved Skilsmisse.

Sager, under hvilke der alene nedlaegges
Paastand om Separation, behandles
som private Politisager, andre
private JEgteskabssager efter de
almindelige for Underretsproceduren
i borgerlige Retssager gaeldende
Regler, alt dog med de nedenfor
givne naermere Bestemmelser.

§ 86.

Forligsmtegling foregaar ved. Retten,
dog åt der i Separations- og
Skilsmissesager, naar Parterne er
enige herom, i Stedet herfor kan

Norsk tekst.

Hvis parterne bor indenfor tingkredsen,
pligter de åt möte ved
sakens iretteforsel og senere, naar
retten finder det nodvendig. Bor de
utenfor tingkredsen, kan de indkaldes
til avhorelse ved retten paa
det sted, hvor de bor eller opholder
sig. Med hensyn til ansvar för uteblivelse
gjaelder samme regler som
for vidner.

§ 77.

Hvis saksokte ikke avgir mote og
han er stevnt efter reglerne i lov
om forkyndelser, varsler m. v. av
4de juni 1892 § 9, skal retten beskikke
en procesfuldmmgtig for ham.
Det samme kan ske, hvis saksokte
i de tilfaelde, som omhandles i naevnte
lovs § 16, uteblir fra det retsmote,
hvortil saken er utsat.

§ 78.

Skal der i egteskapssak fores bevis
for en egtefaelles sindssygdom,
maa sakkyndig erklaering fra dertil
autorisert bege erhverves.

§ 79.

Virkningerne av en dom i en
egteskapssak indtrmder, naar dommen
er blit endelig.

724

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.
Svensk text.

Lag om äktenskaps it

Dansk Tekst.

traede en med begge Parter foretagen
Majgling af en Prest, til hvis
Menighed en af Parterne horer. Er
denne Mangling ikke företaget inden
Sägens förste Foretagelse i Retten,
bliver Sägen paa Bogsering åt udsaette
herefter.

I de Tilfadde, hvor Rettens Forligsmaegling
saaledes bortfalder, skal
det dog paahvile Retten förliden
Dommens Afsigelse åt forhandle
med Parterne om de i §§ 68—72
omhandlede Vilkaar for Separationen
eller Skilsmissen.

§ 87.

I en iEgteskabssag, som ikke alene
angaar Separation, skal Retten,
dersom Sagsogte ikke giver Mode
ved Sagforer, beskikke ham en Forsvarer.

Sala3ret til den for Sagsogte beskikkede
Forsvarer paalasgges det
offentlige, hvor det ikke paalaegges
Sagsogeren som tabende Part åt udrede
det.

§ 88.

I iEgteskabssager kan Retten,
uden Hensyn til om Modparten begaerer
det, paahegge Sagsogeren åt
fremstille sig til Afhorelse för Retten

tgående och upplösning. 725

Norsk tekst.

Opreisningsbevilling kan ikke gives
til paaanke av en dom, hvorved
et egteskap er oplost, om stött,
kjendt ugyldig eller ikke bestaaende,
hvis nogen av egtefadlerne allerede
har indgaat nyt egteskab. Likesaa
taper en opreisningsbevilling sin gyldighet,
hvis nogen av egtefaellerne
indgaar nyt egteskap, inden dom i
ankesaken endnn er avsagt.

§ 80.

En endelig dom i en egteskapssak
virker for og mot alle og ltegges
til grund i alle forhold, hvor sporsrnaalet
om egteskapets bestaaen eller
ikke-bestaaen er av betydning.

Saalasnge endelig dom ikke föreligger
om et egteskaps gyldighet
eller bestaaen, kan en hver, som har
retslig interesse deri, gjore gjasldende
den omstämdighet, ategteskapet
bestaar eller åt det ikke bestaar eller
er ugyldig uten åt utfaldet av en
egteskapssakbehover åt avventes.

§ 81.

Hvis et egteskap er ophort ved
död, skilsmisse eller omstotelse, kan
der ikke reises egteskapssak til erhvervelse
av dom for, åt det var
ugyldig eller ikke har bestaat.

726

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk test.

✓

727

Lag om äktenskap» ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

og der under Ed åt besvare de
Sporgsmaal angaaende Sägens Genstand,
som Retten rnaatte gore.
Ugrundet Undladelse heraf eller
Vågring herved har til Folge, åt
Sägen afvises.

Ligeledes kan Retten, hvis Sagsogte
bor eller opholder sig i Riget,
paalsegge denne åt fremstille sig til
Afhorelse for Retten og der under
Ed besvare de Sporgsmaal angaaende
Sägens Genstand, som gores af Retten.
Ugrundet Undladelse af åt
mode eller Vaegring ved åt svare
medforer dog kun Virkning efter
§ 89.

Ingen af Parterne er dog pligtig
åt rejse mere end 70 Kilometer paa
Jernbane eller Dampskib eller 25
Kilometer paa anden Maade for åt
mode for en Ret udenfor den Underretskreds,
hvor han bor eller opholder
sig; bor han laengere borte,
maa han afgive Förklaring for Retten
paa sit Hjemsted.

§ 89.

I iEgteskabssager har indrommende
Proceserklaeringer fra Sagsogtes
Side ikke Virkning som bindende
Grundlag for Strid ssporgsmaalets
Indhold og Omfång, men der kan

Norsk tekst.

Sak til omstotelse av et egteskap
kan ikke reises, efteråt det er ophort
ved död eller skilsmisse.

§ 82.

Om adgangen til under straffesak
åt soke dom for, åt et egteskap er
ugyldig eller ikke bestaar eller for,
åt det skal omstotes eller oploses,
vedblir reglerne i straffeprocesloven
av lste juli 1887 med tilkegslove
åt gjaelde. Forskrifterne i §§ 71,
73, 76, 78, 79, 80 og 81 faar i saa
fald anvendelse.

§ 83.

Finder nogen sig brostholden ved
en av amtmanden i henhold til denne
lov truffet avgjorelse, kan han förlänga
sporsmaalet avgjort av vedkominende
regjeringsdepartement.

728

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

729

Dansk Tekst. Norsk tekst.

alene tillaegges dem Betjening som
Bevismidler.

Det samme gadder Sagsogtes Udeblivelse,
Tavshed eller ubestemte
Erklaeringer.

§ 90.

Under Sägen kan fra begge Parters
Side saavel nye Paastande som
nye Grunde for o g Indsigelser mod
fremsatte Paastande gores gaddende
indtil Sägens Optagelse til Dom, og
uden åt ny Forligsmiegling af den
Grund behover åt Ande Sted.

Derimod kan Omstmndigheder,
som er gjort gaddende i en tidligere,
i Realiten paadomt, /Egteskabssag,
eller som kunde vsere gjort
gaeldende under en saadan, ikke benyttes
som selvstaendigt Sogsmaalsgrundlag
i en ny Sag.

'' § 91.

Partsed finder — bortset fra de
i § 88 mevnte Tilfadde — ikke
Anvendelse i iEgteskabssager.

§ 92.

Skal der i en iEgteskabssag fores
Bevis for en iEgtefadles Sindssygdom,
maa sagkyndig Erklasring fra
en saerlig autoriseret Lsege indhentes.

92—123787.

730

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

731

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst. Norsk tekst.

§ 93.

Retten kan paa Begaering af en
Part eller et Vittne beslutte, åt Retsm0der
i ACgteskabssager foregaar
for lukkefle Dore.

Offentlig Gengivelse af Forhandlingerne
i Retsmoder i jEgteskabssager,
derunder dog ikke indbefattet
selve Dommen, kan Retten paa Bogsering
af nogen af Parterne ved
Kendelse forbyde. Overtra;delse af
saadanne Förbud straffes med Boder
fra 100—1000 Kr. Boderne tilfalder
Statskassen.

§ 94.

I iEgteskabssager skal Parterne
tilsiges til åt paahore Domsafsigelsen.
Hvis der har vaeret beskikket
Forsvarer for Sagsogte, kan Tilsigelse
ske til Forsvareren.

§ 95.

Ankefristen i iEgteskabssager er 8
Uger fra Dommens Afsigelse. Oprejsningsbevilling
kan ikke meddeles
undtagen til Kontraappel af en i
rette Tid paaanket Dom.

Forinden U dl obet af den ovennaevnte
Frist kan Parterne ikke stedes
til Indgaaelse af nyt iEgteskab,
medmindre saavel den anden Part

732

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

733

Dansk Tekst. Norsk tokst.

som Paatalemyndigheden giver Afkald
paa Anke.

§ 96.

iEgteskabssag kan ikke rejses efter
nogen af jEgtefacllernes Död.

Dor en af Parterne i en iEgteskabssag
forinden Domafsigelsen,
haeves Sägen.

§ 97.

I de Tilta}]de, hvor det er bestemt
i denne Lov, åt en yEgteskabssag
skal vaere anlagt eller rejst inden en
vis Frist, skal det va}re tilstraekkeligt,
åt Retsstaevning er udtaget eller
Udenretsstsevning er forkyndt inden
Fristens Udlob.

Afvises en betimelig anlagt Sag
eller haeves den, uden åt det sker
paa Sagsogerens Bogsering, staar det
denne frit for åt an begge Sägen
paany 1 Maaned derefter, selvom
Fristen imidlertid er udlobet.

§ 98.

Er A nBogning om Separation eller
Skilsmisse indgivet, eller er der anlagt
Retssag til Opnaaelse af Separation,
Skilsmisse eller iEgteskabs
Omstodelse, har Overovrigheden,
naar Hustruen herom fremsaetter

734

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

8 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

2 §•

Med könssjukdom förstås i denna lag syfilis, enkelt veneriskt sår och
dröppel; och skall sjukdomen anses vara i sinittosamt skede, så länge
symtom å smittosamhet förefinnas eller förnyat framträdande av sådana
symtom är att befara.

3 §■

Anteckningar om äktenskaps ingående och upplösning skola göras i
kyrkoböckerna enligt de föreskrifter Konungen giver.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

735

Dansk Tekst. Norsk tokst.

grundet Bogsering, åt give Manden
Tilhold om ikke åt forrykke Faellesboets
Stilling, indtil Sporgsmaalet
er afgjort.

Overtraades Tilholdet, kart Hustruen
st raks begge re gennemfort Bosondring
i Overensstemmelse med
Reglerne i Lov Nr. 75 af 7. April
1899, Kap. V.

Desuden kan Overovrigheden fra
det i 1. Stk. angivne Tidspunkt,
naar Omsttendighederne sasrlig taler
derför, paa Hustruens Bogsering midlertidig
tilläde Ophmvelse af Samlivet
samt foranstalte Underholdsbidrag
paalagt Manden til Hustruen
o g de hos hende väsende Born, överför
hvilke Mariden har Forsorgelsespligt,
i Overensstemmelse med de
§§ 68, 69, 71, 72 og 74 indeholdte
Regler.

736

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.
Svensk text.

4 §•

Om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap är särskilt
stadgat.

Förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
äktenskaps ingående och upplösning.

1 §•

Den nu antagna lagen om äktenskaps ingående och upplösning skall
jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1
januari 191 .

2 §■

Genom nya lagen upphävas:

1—7 kap., 10 kap. 7 § och 12—15 kap. giftermålsbalken;

15 och 16 kap. kyrkolagen;

förordningen den 3 april 1810 angående fullbordande av äktenskap med
kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte;

förordningen den 27 april 1810 angående äktenskapsskillnader;

förordningen den 20 januari 1863 angående giftermål emellan kristen
och mosaisk trosbekännare;

lagen den 1 juli 1898 om bodelning vid äktenskapsskillnad, så ock om
frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet;

lagen den 6 november 1908 om äktenskaps ingående;

lagen den 10 juni 1910, innefattande vissa bestämmelser om styrkande
av hinderslöshet till äktenskap;

8 kap. 1—5 §§ ärvdabalken;

10 kap. 9 och 10 §§ rättegångsbalken;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller
förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill,
där ej här nedan annorledes stadgas:

737

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

KAPITEL VIII.

Almindelige Bestemmelser og Overgangsbestemmelser.

§ 99.

Kongen trteffer Bestemmelse om,
hvilket Steds Overovrighed de Befojelser
skal tilkomme, som i denne
Lov er tillagt Overovrigheden.

§ 100.

Loven er uden Indflydelse paa de
saerlige Regler om iEgteskabs Indgaaelse
for fremmede diplomatiske
eller konsultera Embedsmmnd heri
Landet.

Ikke heller kommer Bestemmelserne
i Lovens Kap. III og IV
til Anvendelse ved Indgaaelse af
iEgteskab for de danske diplomatiske
og konsulsere Embedsmtend i
Udlandet.

§ 101.

Denne Lov traeder i Kraft den 1.
Januar 191 .

7de kapitel.

Forsk.jellige bestemmelser.

§ 84.

Denne lov traeder i kraft lste
januar nteste aar. Dog kan lysning
overensstemmende med denne lovs
forskrifter forlanges foretat for dens
ikrafttneden.

Lovens regler om egteskaps omstotelse
og oplosning samt om oph
te velse av det egteskapelige samliv
faar anvendelse, naar saken er anlagt
eller bevillingen ansökt efter
lovens ikrafttraeden, uanset om det
forhold, der paaberopes som grund
for omstotelsen, oplosningen eller ophaevelsen,
helt eller delvis ligger
förut for det ntevnte tidspunkt. * Dog
skal omstotelse eller oplosning av egteskap
alene kunne ske, saafremt den
grund, som paaberopes, ogsaa efter
den paa forovelsestiden gjaeldende ret
kunde ha git anledning til egteskapets
omstotelse eller oplosning.

Adgangen til åt indgaa nyt egteskap
for personer, hvis tidligere

93—123787.

738

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
nya lagens bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tilllämpas.

4 §•

Har, innan nya lagen trätt i kraft, man hävdat sin fästekvinna eller
hävdat kvinna under äktenskapslöfte eller avlat barn med kvinna i lönskaläge,
därå sedan fästning följt, skall i avseende å sådan förbindelse äldre
lag gälla; dock att upplösning av förbindelse med fästekvinna skall, evad
den blivit av rätten stadfäst eller ej, ske i den ordning, som är stadgad
i förordningen den 3 april 1810 angående fullbordande av äktenskap med
kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte.

5 §•

År lysning verkställd före den dag, då nya lagen trätt i kraft, må
vigsel på den lysning ske inom tre månader, räknade från sagda dag.

3 §•

Väckes efter det nya lagen trätt i kraft talan om återgång av äktenskap,
som dessförinnan är slutet, må ej till återgång dömas, med mindre
orsak därtill finnes enligt både nya lagen och äldre lag. Sker återgång,
galle beträffande makes rätt i boet och skyldighet att gälda skadestånd
vad i äldre lag stadgas, men skall i övrigt beträffande återgångens verkningar
nya lagen tillämpas.

739

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

§ 102.

Adgangen til åt indgaa nyt iEgteskab
efter tidligere erhvervet Skilsmisse
bedommes efter denne lovs
Regler.

Dog skal den Kvinde, som for Lovens
Ikrafttraeden har opnaaet Skilsmisse
og Tilladelse til åt indgaa nyt
iEgteskab, vaere berettiget hertil
uden åt behove åt afvente de i
Lovens § 16 foreskrevne Frister.

§ 103.

Er der for Lovens Ikrafttraeden
ivaerksat Lysning eller meddelt Fritagelse
herfor, skal vedkommende
Brudefolk i et Tidsrum af 3 Maaneder
fra Lysningen eller fra Fritagelse!)
s Meddelelse vaere berettigede
til åt indgaa iEgteskab, dog
åt den i § 22 foreskrevne Provelse
af iFgteskabsbetingelsernes Tilstedevaerelse
da bliver åt foretage ved
Vielsen.

§ 104.

Et iEgteskab, der er indgaaet for
Lovens Ikrafttraeden, kan ikke omstodes,
medmindre det baade efter
da gaeldende Ret og naervaerende Lov
kan kendes ugyldigt eller omstodes.

Norsk tekst.

egteskap er oplost ved dom eller
bevilling, skal bedommes efter ntervaerende
lovs regler, selv om oplosningen
er skedd for denne lovs
ikrafttraeden.

§ 85.

Fra denne lovs ikrafttraeden skal
§§ 4 og 6 i lov om arv av 31te
juli 1854 lyde saaledes:

»§ 4. Egtefodt er ethvert barn,
hvis foraeldre inden dets födsel er
kommet sammen i egteskap, selv om
dette omstotes eller det er ugyldig
paa grund av slegtskap, svogerskap
eller tidligere egteskap. Like med
egtefodte agtes barn, hvis foraeldre
efter dets födsel er kommet sammen
i egteskap.

§ 6. Naar et barn ifolge §§ 3,
4 og 5 ansees arveberettiget efter
foraeldre og deres fraender, tar disse
arv efter barnet paa samme maate
som efter egtefodte barn.»

Reglerne i arvelovens § 4 faar
anvendelse i alle tilfaelde, hvor et
egteskap ikke allerede för lovens
ikrafttraeden er omstott eller kjendt
ugyldig.

§ 86.

Fra denne lovs ikrafttraeden skal
§ 28 i lov om forsvundne og andre

740

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

7 §•

Hava makar undergått sådana varningsgrader, som i 14 kap. 1 § giftermålsbalken
sägs, må, även efter det nya lagen trätt i kraft, skillnad jämlikt
äldre lag sökas hos Konungen.

Frågan om verkan av skillnad, som enligt äldre lag meddelas, varde
efter den lag bedömd.

8 §•

I stället för vad 5 kap. 1 § giftermålsbalken och 8 kap. 1—5 §§ ärvdabalken
innehålla samt med ändring av bestämmelserna i 7 § av sistnämnda
kapitel stadgas:

1. Barn, som är avlat i trolovning eller vars föräldrar efter avlelsen
ingått trolovning med varandra, är äkta barn.

Yad sålunda är stadgat skall tillämpas även med avseende å äktenskap,
som slutits före den dag, nya lagen träder i kraft, men då ännu består.

3. Avlar man barn med sin trolovade eller i lönskaläge, därå sedan
trolovning följer; upplöses trolovningen genom mannens död och är kvinnan
i behov av underhåll, njute hon, där hon inom sex månader efter
dödsfallet framställer sitt anspråk hos den som i boet sitter eller hos

741

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Dansk Tekst.

Omstodes det, kommer de i naervserende
Lov fastsatte Regler om
Virkningen af iEgteskabs Omstodelse
til Anvendelse.

§ 105.

fftgtefaeller, der for Lovens Ikrafttrasden
er blevet separerede, skal
vaere berettigede til åt opnaa Skilsmisse
efter Lovens § 56.

§ 106.

Er der for Lovens Ikrafttraiden
anlagt Skilsmissesag eller Sag om
iEgteskabs Ugyldighet, eller er der
indgivet Begaering om Skilsmisse eller
Separation, kommer Häldre Rets Regler
til Anvendelse paa Forholdet.

§ 107.

Loven kommer til Anvendelse paa
allé Sager eller Andragender angaaende
Separation eller Skilsmisse,
der rejses eller indgives efter Lovens
Ikrafttraeden, selvom den Omstrnndighed,
hvorpaa Separationskravet
stöttes, ligger forud for Lovens Ikrafttraeden.

§ 108.

Fra denne Lovs Ikrafttraiden ophaeves
D. L. 3. Bog, 16. Kap., Art.
1—4, 8, 10, 15, 16 Nr. 1—8; D.

Norsk tekst.

fravacrende personer av 12te oktober
1857 lyde saaledes:

»Er en egtefadle forsvundet o g
blir egteskapet oplost eller omstott,
skal fadlesboet., forsaavidt saadant
findes, av skifteretten deles mellem
egtefaellerne, o g den forsvundnes
andel behandles efter ntervterande
lov».

§ 87.

Fra denne lovs ikrafttraiden skal
§ 445 i lov om rettergangsmaaten
i straffesaker av lste juli 1887 lyde
saaledes:

»Er straffesak anlagt under forutsaetning
om, åt et egteskap er ugyldig
eller ikke bestaar, o g vil paatalemyndigheten
forlange dom avsagt
herfor, skal den av egtefaellerne,
som ikke maatte vaere medindbefattet
i tiltalen, indstevnes som part
i saken for dette sporsmaals vedkommende.
»

§ 88.

Fra denne Lovs ikrafttraiden gives
§ 22 i lov om underholdningsbidrag
til barn, hvis foraeldre ikke
har indgaat egteskap med hinanden,
av 6te juli 1892 folgende tillaeg:

712

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Svensk text.

rätten eller domaren, skälig andel av hans kvarlåtenskap, dock ej utöver
hälften därav.

9 §•

Genom nya lagen och vad härovan förordnats skola ej anses upphävda:

kungl. brevet den 24 januari 1745 angående livstidsfånges giftermål;

kungl. kungörelsen den 6 augusti 1894 angående vissa skyldigheter, som
åligo-a föreståndare för församling av främmande kristna trosbekännare;
samt

lagen den 14 oktober 1898, innefattande tillägg till 15 kap. 18 § kyrkolagen.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

743

Dansk Tekst.

L. 6 Bog 13 Kap. Art. 2 og 16; Fr.
5. Marta 1734; Fr. 29. Maj 1750; Fr.
18. December 1750; Fr. 23. Maj
1800, 1. Afd. § 1; Fr. 18. Oktbr.
1811; Fr. 30. April 1824 §§ 1-7,
9, 11, 12 og 14—19; Fr. 23. Maj
1827; Fr. 11 Sept. 1839 § 16; L.
13. April 1851 §§ 1—8, § 9, 1.
Pkt.; Straffelov 10 Febr. 1866 §
163; Fattiglov 9. April 1891 § 42;
L. Nr. 131 af 27. Maj 1908 §§ 1
og 14.

Endvidere bortfalder hvad der
iovrigt i Lovgivningen maatte vaere
ströende mod denne Lov.

Norsk tekst.

»Hvis saa sker, skal foraddremyndigheten
over barnet gaa over til
faren.»

§ 89.

Fra denne lovs ikrafttraeden skal
§ 11 bokstav d i lov om betaling
for offentlige forretninger av 6te
august 1897 lyde saaledes:

»Sj of orki aringer, der optages i anledning
av, åt nogen ombordvaerende
er omkommen, tingsvidne, som
optages om skibsmandskaps död, for
åt fri sig for ansvar for bratt toldsegl
eller for åt före bevis for en
begivenhet, som regelmaessig oplyses
fra kirkebok, men tilfaeldig ikke kan
bevises paa den maate, saavelsom
avgjorelser angaaende godtagelse av
bevis for en tidligere egtefaelles
död.»

§ 90.

Fra denne lovs ikrafttraeden ophaeves,
forsaavidt de endnu er gjaeldende: Kirkeritualet

av 25de juli 1685
kap. VIII.

Christian den femtes Norske Lovs
2den boks 8de kapitels artikler 1—
5, 3dje boks 18 kapitel og 5te boks
2det kapitels artikel 13.

Reskript av 3dje februar 1747.

744

Jjtig om äktenskaps ingående och upplösning.
Svensk text.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning. 745

Dansk Tekst. Norsk tckst.

Förtydning, åt til egteskaper i
forbudne led skal sokes bevilling,
av 14de december 1775.

Förordning angaaende skifte ved
overordentlige skifteforvaltere av
23de august 1793 § 4.

Reskript av 29de april 1796 angaaende
skifte for nyt egteskap.

Förordning om tamperretternes
avskaffelse in. v. av lste december
1797.

Förordning, hvorved trolovelser
avskaffes m. v., av 4de januar
1799.

Förordning angaaende visse slags
bevillinger av 23de mai 1800.

Cancelli-proinemoria av 16de oktober
1802 angaaende lysning til
egteskap, forend skifte efter avdod
egtefselle er begyndt.

Kongelig resolution av lOde juli
1813 angaaende tilladelse til egteskap
uten bevis for frihet for Häldre
egteskapelig förbindelse.

Lov angaaende egteskaps stiftelse
av personer, der ikke henhorer til
• et kristelig religionssamfund, av

22de juni 1863.

Lov angaaende kristne dissentere
o g andre, der ikke er medlemmer
av statskirken, av 27de juni 1891
§§ 8, 9, 10, 11 og 13 samt folgende

94—123787.

746

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.
Svensk text.

■i

Lag om
Dansk Tekst.

äktenskaps ingående och upplösning. 747

Norsk tokst.

ord i § 3 tredje punktum: »de i
henhold til § 9».

Lov indeholdende förändring i de
om egteskapslysning gjaeldende bestemmelser
av lste juli 1893.

Lov om adgang til oplosning av
egteskap av 20de august 1909.

Endvidere ophmves enhver anden
bestemmelse. som strider mot denne
lov.

749

Innehållsförteckning.

Sid.

Skrivelse till Konungen.................... 3

Förslag till

Lag om äktenskaps ingående och upplösning...............19

1 kap. Om trolovning......................19

2 kap. Om hinder mot äktenskap.................20

3 kap. Om lysning.......................22

4 kap. Om vigsel........................24

5 kap. Om återgång av äktenskap.................27

6 kap. Om separation och äktenskapsskillnad............30

7 kap. Om rättegång i äktenskapsmål...............36

8 kap. Allmänna bestämmelser..................40

Lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps ingående
och upplösning.......................42

Lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken...........46

Lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken.........47

Lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 § och 13 kap. 1 § rättegångsbalken . . 49

Lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§ strafflagen 51

Lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall..............53

Lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående 54
Lag om ändrad lydelse av 2 § l5:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt............................55

Lag om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier den 16

oktober 1723...........................56

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap..........57

Lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet . . 63

Förordning, huru svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför utländsk

myndighet, må erhålla äktenskaps-certifikat . . . ............66

Förordning, huru utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk
myndighet, må styrka, att hinder mot det äktenskaps avslutande ej är för handen 70

750

Innehåll.

Motiv till Sid Förslag

till lag om äktenskaps ingående och upplösning..........75

1 kap. Om trolovning......................75

2 kap. Om hinder mot äktenskap.................129

3 kap. Om lysning.......................229

4 kap. Om vigsel........................279

5 kap. Om återgång av äktenskap.................305

6 kap. Om separation och äktenskapsskillnad............359

7 kap. Om rättegång i äktenskapsmål...............467

8 kap. Allmänna bestämmelser..................479

Förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps
ingående och upplösning....................481

Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken......487

Förslag till lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken .... 488

Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 § och 13 kap. 1 § rättegångsbalken 495

Förslag till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§

strafflagen.............................496

Förslag till lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall..........499

Förslag till lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps
ingående........... 300

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt . . . . ..................500

Förslag till lag om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier

den 16 oktober 1723 ........................ 501

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.....502

Förslag till lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet 506
Förslag till förordning, huru syensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför

utländsk myndighet, må erhålla äktenskapscertifikat...........511

Förslag till förordning, huru utländsk undersåte,'' som vill träda i äktenskap inför
svensk myndighet, må styrka, att hinder mot det äktenskaps avslutande ej är
för handen............................513

Bilagor.

1. Medicinska fakultetens vid Uppsala universitet yttrande i fråga om revision

av äktenskapslagstiftningen....................519

Innehållsförteckning till detta yttrande................597

2. Medicinalstyrelsens yttrande i fråga om revision av äktenskapslagstiftningen . 599

Innehåll.

751

Sid.

3. Antal ingångna kyrkliga och borgerliga äktenskap i Sverige.......605

4. Äktenskapsskillnader i Sverige. Genom skillnad upplösta äktenskap åren

1851—1910 .......................... 606

5 A. Äktenskapsskillnader i Sverige. Upplösta trolovningar och äktenskap samt
levande barn vid skilsmässan för landsbygd och städer, åren 1901 —1910,

samt länsvis under årtiondet..................607

5 B. Äktenskapsskillnader i Sverige. Äktenskapsskillnader, fördelade efter tiden

mellan äktenskaps ingående och upplösning, årtiondet 1901—1910 . . 608
5 C. Äktenskapsskillnader i Sverige. Äktenskapsskillnader, fördelade efter kontrahentens
åldersår, årtiondet 1901—1910 ............ 609

5 D. Äktenskapsskillnader i Sverige. Upplösta trolovningar och äktenskap, fördelade
efter den manliga kontrahentens levnadsyrke, årtiondet 1901—

1910............................610

6. Äktenskapsskillnader i Sverige. Äktenskapsskillnader, fördelade efter orsak,

åren 1901—1910.......................611

7. Äktenskapsskillnader i Danmark...................612

8. Äktenskapsskillnader i Norge....................613

9. Äktenskapsskillnader i olika länder 1901—1910 ............614

Parallelltexter

617