LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL JORDABALK
Statens offentliga utredningar 1912:1
LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL JORDABALK.
II
FÖRSLAG
TILL
LAGAR
OM KÖP, BYTE OCH GÅFVA AF FAST EGENDOM, OM
RÅTT TILL UNDANTAG SAMT OM INSKRIFNING
AF RÅTT TILL FAST EGENDOM
M. M.
STOCKHOLM
KUNGL. nOKTRYCKEKIET* P. A. NORSTEDT & SÖNER
1908
TILL KONUNGEN.
Andra afdelningen af förslag till jordabalk får Lagberedningen härmed
i underdånighet aflåmna. Af de lagförslag, hvilka ingå i detta betänkande,
äro endast vissa afsedda att upptagas i den nya jordabalken,
II
under det de öfriga innefatta sådana ändringar eller tillägg i lag eller särskilda
författningar, som funnits af de förra påkallade. Till den lag angående
ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från
ansvar för inteckningar i stamhemraanet, hvilken utfärdats den 18 oktober
1907, har vid förslagens utarbetande icke kunnat tagas hänsyn, utan har
den omarbetning af nämnda lag, som erfordras för dess inordnande i den
föreslagna lagstiftningen, synts kunna ske i sammanhang med ärendets
beredande till slutlig behandling. Förslagen åtföljas af motiv, hvarjämte
i bilagor lämnats, rättshistoriska utredningar och öfversikter af främmande
rätt äfvensom utkast till föreskrifter om ifrågasatt aktbildning i inskrifningsärenden.
Samtliga lagförslag äro affattade med hänsyn till möjligheten
att på en gång bringa dem alla till tillämpning; bestämmande i sådant
hänseende är förslaget till lag om inskrifning af rätt till fast egendom,
till hvilket de öfriga i större eller mindre mån hänföra sig. Så
omfattande som förslagen äro, kommer den granskning, som måste föregå
deras framläggande till slutlig behandling, att kräfva lång tid, och för
öfvergång till den ordning för fastighetsbokföringen, Beredningen föreslagit,
komma att erfordras högst betydande förarbeten. Vid sådant förhållande
anser sig Beredningen böra fästa uppmärksamhet därå, att
hinder icke möter att inordna vissa af de föreslagna nya bestämmelserna
i ramen af gällande lagstiftning och sålunda låta dem med
vissa jämkningar träda i tillämpning innan nämnda förarbeten blifvit
slutförda.
Den föreslagna anordningen af fastighetsbokföringen påkallar förändringar
äfven på andra områden än allmänna lagens; särskilt gäller detta
om föreskrifterna angående expeditionslösen och stämpelafgiften. Då enligt
förslaget nu stadgade skyldighet att låta förnya penninginteckningar
skulle bortfalla, är det uppenbarligen med rättvisa och billighet
öfverensstämmande att i sammanhang härmed vidtages sådan anordning,
att icke förändringen medför obehörig minskning i underdomarnes löneinkomst.
Vid handläggningen af ifrågavarande ärende liar hänsyn tagits till
följande af Eders Kuhgl. Maj:t till Lagberedningen öfverlämnade framställningar:
1)
En af styrelsen öfver Sveriges allmänna hypoteksbank den
17 oktober 1899 aflåten framställning till Eders Kungi. Maj:t angående
inskränkning i skyldigheten att låta förnya inteckning för
fordran;
III
2) Riksdagens skrifvelse den 8 maj 1900 angående åtgärder till
befrämjande af frånstyckad hemmansdels eller afsöndrad jordlägenhets frigörande
från viss intecknad gäld;
3) Riksdagens skrifvelse den 19 april 1901 i anledning af vackt
motion om ändrad lydelse af 35 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom;
4) Riksdagens skrifvelse den 28 mars 1903 i anledning åt väckt
motion i fråga om lagfart å fång till tomt i köping in. in.;
5) Riksdagens skrifvelse den 22 april 1903 angående ändringar i
vissa delar af inteckningslagstiftningen;
6) Riksdagens skrifvelse samma dag i anledning åt vackt motion
angående ändrade bestämmelser om exekutiv försäljning åt fastighet;
7) Riksdagens skrifvelse den 7 april 1904 angående lagbestämmelser
om intagande i gravationsbevis åt uppgift rörande fastighet åhvilande odlingslån
m. in.;
8) Riksdagens skrifvelse den 13 april 1905 i fråga om ändrade
stadgande!! beträffande förmånsrätt för ränta å intecknad fordran, samt
9) En af arméförvaltningen den 25 april 1906 till Eders Kung!.
Maj it aflåten skrifvelse med hemställan om ändringar i förordningen den
14'' april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
in. m.
Jämlikt Eders Ivungl. Maj ds förordnande har dels vid lagarbetet
biträdt professoren vid universitetet i Upsala d:r K. J. V. Sjögren, dels i
granskning af uppgjordt förberedande förslag till lagstiftning om inskrifningsväsendet
deltagit häradshöfdingen A. Waldenström, häradshöfdingen
d;r G. Ribbing, häradshöfdingen E. liåkanson och hofrättsfiskalen A. Östergren,
hvarjämte af häradshöfdingen Waldenström och hofrättsfiskalen Österuren
i anslutning till lagförslaget om inskrifning utarbetats förslag till
reglementariska föreskrifter om fastighetsbokföringen in. in., hvilket förslag
såsom bihang åtföljer detta betänkande.
Jämlikt Eders Kungl. Majds förordnande har ledamoten i Lagberedningen
Å. Thomasson jämväl efter det han den 22 sistlidnc mars utnämnts
till ”justitieråd deltagit''i lagförslagens utarbetande.
De särskilda lagförslagen afse nedan angifna ämnen:
• 1 :o) lag om köp, byte och gåfva af fast egendom;
2:o) lag om rätt till undantag af fast egendom;
3:o) lag om inskrifning af rätt till fast egendom;
4:o) lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om
inskrifning af rätt till fast egendom;
5:o) lag om inskrifningsting;
IV
6:o) lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet;
7:o) lag innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af
tomträtt samt af fång till sådan rätt så ock i fråga om inteckning i
tomträtt; °
8:o) lag innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af
lätt till järnväg och utmätning af järnväg så ock i fråga om förvaltning''''
af järnväg under konkurs;
9:oj lag om ändrad lydelse af 9 kap. 4 § och 16 kap. 1 § ärfdabalken;
10:o)
lag om ändrad lydelse af 4 kap. 2, 3, 7 och 9 §§ i lao-en den
14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;
11:°) Iag om ändrad lydelse af 17 kap. 6 och 9 §§ handelsbalken;
12:o) lag om tillägg till 6 kap. strafflagen;
13:o) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen;
14:o) lag om ändrad lydelse af 10 § 3 mom. och 23 § 4 mom. i
förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och
hvad i afseende därå iakttagas skall;
15:o) lag om ändring af vissa bestämmelser i konkurslagen;
16:o) lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den°18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så
ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo;
17:o) lag om ändrad lydelse af 2, 24 och 26 §§ i förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof;
18:o) lag om ändrad lydelse af 71 § i lagen den 20 juni 1879 om
dikning och annan afledning af vatten;
19:o) lag om ändrad lydelse af 31 § i grufvestadgan den 16
maj 1884;
20:o) lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående
kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade;
21:o)
lag om ändrad lydelse af 2, 59, 83 och 136 §§ i stadgan den
9 november 1866 om skiftesverket i riket;
22:o) lag om tillägg till 29 § i lagen den 27 juni 1896. om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring;
23:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni
1875 angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra
ärenden;
24:o) lag om afsöndrad lägenhets sammanläggning med annan
fastighet; och
V
25:o) lag
1899 angående
S. Skakstedt.
om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 26 maj
förändring af tomts område.
Underdånigst
IVAR AFZELIUS.
Gustaf Carlson. Tore Armén.
Stockholm den 31 december 1907.
LAGFÖRSLAG.
3
Förslag
till
Lag
om köp, byte och gåfva af fast egendom.
1 KAP.
Om köp och byte.
1 §•
Köp om fast egendom skall slutas sålunda, att säljaren utfärdar
skriftlig handling, hvarigenom egendomen öfverlåtes till köparen; dock att,
där egendomen säljes å offentlig auktion, för köpslut icke erfordras att
köpehandling utfärdas.
2 §•
Skall öfverlåtelsen vara beroende däraf att köpeskillingen rätteligen
erlägges eller af annat villkor, varde det i köpehandlingen utsatt. Utfärdar
sedan säljaren särskildt köpebref, vare köparens rätt ej vidare beroende
af villkoret, där det icke upptagits i köpebrefvet eller detta därutinnan
hänvisar till köpehandlingen.
3 §•
Ej må vid köp fästas förbehåll om rätt för säljaren att, efter det
köpeskillingen erlagts och öfriga villkor för öfverlåtelsen uppfyllts, påkalla
köpets återgång; ej heller må genom förbehåll vid köpet köparens rätt att
öfverlåta eller inteckna egendomen inskränkas. Har förbehåll, som nu
sagts, skett, vare det ogillt.
4
4 §•
Utfäster någon skriftligen att sälja sin fasta egendom men vägrar
sedan utan skäl att utfärda köpehandling, njute den, till hvilken utfästelsen
gafs, ersättning för skada; instämme dock sin talan till domstol
inom två år från det utfästelsen gafs, eller vare sin rätt förlustig.
5 §■
Säljer någon samma egendom till tvenne, galle den öfverlåtelse, som
först skedde, utan så är att på grund af inskrifning, enligt hvad därom
år stadgadt, den, som senare köpte, skall äga företräde. Den, som måste
vika, njute skadestånd af säljaren, där han var i god tro när han köpte.
6 §•
År ej tid bestämd för fullgörande af hvad enligt köpeaftalet åligger
säljaren eller köparen, skall fullgörandet ske när köparen eller säljaren det
fordrar.
7 §.
Säljaren åligger att till köparen öfverlämna de egendomen rörande
kartor och andra handlingar, hvilka äro i hans ägo, eller, där de angå
jämväl annan egendom, på anfordran hålla dem köparen till hända.
8 §•
All afkastning, som faller af egendomen före den dag, då tillträde
skall ske, tillfälle säljaren. Ej må han annorledes än till husbehof nyttja
skog eller torfmosse, som hör till egendomen, ej heller afhända egendomen
något, som icke är att hänföra till dess vanliga afkastning.
Skatter och andra afgifter, som utgå för egendomen och icke före
tillträdesdagen förfallit, skall köparen vidkännas.
9 §•
Varder, efter det köpet slöts, genom olyckshändelse egendomen skadad
eller något, som därtill hör, förstördt eller försämradt, vare skadan
köparens, ändå att han ej tillträdt egendomen, då skadan timade.
5
Skall på grand af försäkring, som säljaren tagit, ersättning för skadan
utgå, äge köparen rätt till ersättningsbeloppet.
10 §■
Har köparen åtagit sig ansvarighet för gäld, hvarför egendomen på
grund af inteckning eller inskrifning häftar och för hvilken säljaren svarar
personligen, vare köparen pliktig att till säljarens befriande från ansvarighet
förse fordringshandlingen, när den för honom företes, med påskrift om
öfvertagandet.
11 §•
Har säljaren lämnat köparen anstånd med betalning af köpeskillingen
eller någon del däraf, njute han för sin fordran mot andra köparens
borgenärer säkerhet i egendomen, så som vore därför inteckning
beviljad den dag, då köpet slöts; dock att, där ej inteckning sökes å
landet sist å det lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar, och i
stad inom nittio dagar, från det köparen sökt lagfart å sitt fång, säljaren
ej äger bättre rätt än annan köparens borgenär.
Hvad sålunda är stadgadt skall äga motsvarande tillämpning, där
säljaren vid köpet gjort förbehåll för sig eller annan om nyttjanderätt till
egendomen eller någon del däraf eller om rätt till servitut, undantag, ränta
eller afgäld af egendomen, så- ock i fråga om nyttjanderätt, som efter ty särskilt
är stadgadt skall, ändå att förbehåll icke skett, gälla mot ny ägare.
Har någon i stad eller å annan ort, för hvilken lagen angående förändring
af tomts område äger tillämpning, sålt viss till gränserna bestämd
del af tomt att med annat område till en tomt sammanläggas, galle ej
hvad nu sagts.
12 §.
I fråga om säljarens rätt till ränta å köpeskillingen galle hvad i
9 kap. 10 § handelsbalken stadgas.
Varder på grund af uteblifven betalning af köpeskillingen köpet
häfdt, äge säljaren rätt till skadestånd.
13 §.
Vägrar säljaren utan skäl att i rätt tid afträda egendomen, njute
köparen ersättning för skada; äge ock rätt att hafva köpet, där ej uppehållet
är af allenast ringa betydelse.
6
14 §.
Finnes fastighetens ägovidd i dess helhet eller i visst ägoslag vara
mindre än som blifvit köparen tillförsäkradt, eller finnes egendomen i
annat afseende icke vara sådan som säljaren utfäst, njute köparen skäligt
afdrag å köpeskillingen äfvensom ersättning för skada; äge ock rätt att
håfva köpet. Ej må dock köpet häfvas, där det som brister är af ringa
betydelse, utan så är att säljaren svikligen förfarit.
Vill köparen af anledning, som nu sagts, håfva köpet, instämme sin
talan till domstol inom ett år från det tillträdet skedde. Försittes den
tid, vare rätten till talan förlorad, där icke svikligt förfarande ligger säljaren
till last.
15 §.
Har, efter det köpet slöts, egendomen blifvit genom säljarens vanvård
eller vållande försämrad, skall hvad 14 § stadgar om köparens rätt
till afdrag å. köpeskillingen och skadestånd samt hans rätt att hafva köpet
äga tillämpning.
16 §.
Har säljaren vid köpet icke uppgifvit nyttjanderätt eller rätt till
servitut eller undantag, som förut upplåtits till annan och kan göras gällande
mot köparen, äge denne, där han var i god tro när köpet slöts, rätt
till afdrag å köpeskillingen samt till skadestånd äfvensom rätt att hafva
köpet efter ty i 14 § sägs.
Hvad sålunda stadgats skall jämväl äga tillämpning, där annan än
säljaren till byggnad eller något, som eljest enligt lag skulle höra till
egendomen, har sådan rätt, att den är gällande mot köparen.
17 §.
Finnes egendomen på grund af inteckning eller inskrifning häfta
för högre belopp än vid köpeaftalet förutsattes, äge köparen å köpeskillingen
afräkna hvad af sådan anledning kan komma att ur egendomen
uttagas. År ej så mycket af köpeskillingen oguldet och erlägger ej säljaren
på anfordran skillnaden, äge köparen hafva köpet och undfå ersättning
för skada.
7
18 §•
Undandrager sig säljaren utan skal att utfärda köpebref, där sådant
vid köpet betingats, eller att fullgöra annat, som på honom ankommer för
att bereda köparen rätt till lagfart, galle hvad i 13 § stadgas.
Möter eljest för lagfart å egendomen eller någon del däraf hinder,
som ej beror af köparen och som ej var honom kunnigt när köpet slöts,
åge han rätt att hafva köpet efter ty i 14 § sägs äfvensom rätt till skadestånd;
dock att den tid, inom hvilken talan om köpets häfvande skall
anhängiggöras, skall räknas från det tid för sökande af lagfart gått till
ända eller, om lagfart sökts inom nämnda tid, från det beslut, hvarigenom
ansökningen afslagits eller förklarats hvilande, vunnit laga kraft.
19 §.
Kommer af anledning, som i 5 § sägs, någon del af egendomen att
frångå köparen, äge denne, där han var i god tro när köpet slöts, häfva
köpet efter ty i 14 § sägs; dock att i fråga om den tid, inom hvilken
talan därom skall anhängiggöras, skall tillämpas hvad i 18 § stadgas.
20 §.
Ej må mot säljarens bestridande dömas till återgång af köp, där
egendomen genom köparens åtgärd eller vållande väsentligen försämrats
eller minskats i värde.
Finnes, när köp häfves, egendomen vara besvärad af inteckning, som
tillkommit på grund af köparens utfästelse, eller af inskrifning för rätt
till undantag, ränta eller afgäld, som af honom upplåtits, äge säljaren till
sin säkerhet innehålla så mycket af köpeskillingen, som motsvarar hvad af
sådan anledning kan komma att ur egendomen uttagas; räcker ej därtill
hvad säljaren uppburit, må ej köparen påkalla köpets återgång, med mindre
han till säljaren erlägger skillnaden.
21 §.
Varder egendomen efter klander vunnen från köparen, betale säljaren
åter hvad köparen därför gifvit; gälde ock skadestånd, där köparen var i
god tro när köpet slöts.
8
22 §.
När klander väckes, äge köparen instämma säljaren att i rättegången
egendomen värja. Underlåtes det, vare säljaren öppet att till befrielse
från ersättningsskyldighet åberopa alla de skäl, hvarmed han kunnat värja
egendomen, om han varit instämd i rättegången.
23 §.
Kan ej hvad enligt 21 § åligger säljaren att gälda hos honom utfås,
äge köparen söka säljarens fångesman, en efter annan, där de till
hemul pliktiga äro.
24 §.
Är, när klander instämmes, köpeskillingen icke till fullo erlagd, äge
köparen innehålla oguldna beloppet, till dess säljaren ställer betryggande
säkerhet för hvad han kan kännas skyldig att utgifva där klandret bifalles.
25 §.
Har af anledning, som i 21 § sägs, allenast en del af egendomen
frångått köparen, äge denne, där han var i god tro när köpet slöts, rätt
att hafva köpet efter ty i 14 § sägs; dock att tiden, inom hvilken talan
därom skall anhängiggöras, skall räknas från det dom, hvarigenom klandret
blifvit afgjordt, vunnit laga kraft.
26 §.
Hvad i denna lag är stadgadt om köp galle ock i tillämpliga delar
om byte; dock att, där fast egendom, som gått i byte mot annan sådan
egendom, efter klander vinnes från den, hvilken egendomen bekommit,
denne icke må återtaga den egendom, han gaf i byte, utan i stället äger
undfå ersättning i penningar.
2 KAP.
Om gåfva.
1 §•
Vill någon bortgifva sin fasta egendom, utfärde skriftlig handling,
hvarigenom egendomen öfverlåtes till gåfvotagaren. Skall öfverlåtelsen
vara beroende af villkor, eller vill gifvaren inskränka gåfvotagarens rätt
att öfverlåta eller inteckna egendomen, värde sådant i gåfvobrefvet utsatt.
2 §■
Ej må vid gåfva af fast egendom gifvaren angående äganderätten
eller ägarens rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen sträcka sitt förordnande
vidare än i fråga om testamente angående sådan egendom är i
lag medgifvet.
3 §.
Hvad i 1 kap. 5 § stadgas angående köp galle ock i fråga om gåfva.
4 §•
Varder egendomen efter klander vunnen frän gåfvotagaren,. äge
denne ej rätt till skadestånd. Var gåfvan gifven för arbete eller tjänst,
njute gåfvotagaren därför skälig godtgörelse af gifvaren.
5 §.
I fråga om nyttjanderätt eller rätt till servitut, undantag, ränta eller
afgäld, som gifvaren förbehållit sig eller annan, samt i fråga om nyttjanderätt,
som efter ty särskildt är stadgadt skall, ändå att förbehåll ej skett,
gälla mot ny ägare, skola de för köp i 1 kap. 11 § gifna bestämmelser
äga motsvarande tillämpning.
6 §•
Kommer gifvaren i nöd, så att han ej kan försörja sig, vare gåfvotagaren
pliktig att, såvidt han förmår, lämna årligt bidrag till gifvarens
nödtorftiga underhåll, dock ej utöfver hälften af behållna afkastningen af
den egendom han fått i gåfva.
7 §•
Dör gifvaren och lämnar efter sig barn, som enligt lag är berättigadt
att af egendom, den dår bortgifvits genom testamente, åtnjuta
understöd, vare gåfvotagaren, där sådan egendom ej tinnes eller ej förslår
till underhållet, pliktig att till barnets underhåll och uppfostran bidraga
så som för testamentstagare är stadgadt, dock icke utöfver hvad 6 § bestämmer
i fråga om försörjning af gifvaren.
!«*/„
2
10
8 §•
Inträffar sådant fall, som i 6 eller 7 § afses, efter det tio år förflutit
från det gåfvan gafs, vare gåfvotagaren fri från skyldighet, som där
sägs. Lag samma vare, där behof af understöd tidigare yppats men gåfvotagaren
ej inom nämnda tid anmanats att utgifva sådant.
9 §•
Har gåfvotagaren gjort gifvaren märklig orätt eller skada, äge denne
återkalla gåfvan; instämma dock, där han vill begagna sig af denna rätt,
talan därom inom ett år sedan han fick veta, att den orätt eller skada var
honom gjord af gåfvotagaren. Rätt att återkalla gåfvan tillkomma ock
efter gifvarens död hans arfvingar, där icke rätten till talan var af gifvaren
själf försutten eller eftergifven; skolande tiden för talans instämmande
räknas från det gifvaren dog.
10 §.
År gåfva gifven för arbete eller tjänst, må den ej återkallas. Ej
heller må i ty fall gåfvotagaren förpliktas att utgifva bidrag, som i 6 eller
7 § sägs.
11 §•
Vill af anledning, som i 9 § sägs, gifvaren återkalla gåfvan, eller
är vid gåfvan fäst förbehåll att den under visst villkor skall gå åter, och
vill af sådan grund gifvaren återkalla gåfvan, men har, innan talan därom
blifvit instämd, egendomen af gåfvotagaren öfverlåtits till annan, äge gifvaren
ingen talan mot nye ägaren utan söke i stället af gåfvotagaren ut
gåfvans värde.
År, när gåfva återgår, egendomen besvärad af inteckning, som tillkommit
på grund af gåfvotagarens utfästelse, eller af inskrifning för nyttjanderätt
eller rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld, som af honom
upplåtits, vare inteckningen eller inskrifningen gällande, där den icke
blifvit sökt efter det talan om återgång instämdes; och söke gifvaren för
sin förlust ersättning af gåfvotagaren.
11
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft. Häftar fast egendom, som före
nämnda dag öfverlåtits, för fordran eller rättighet, som i 1 kap. 11 §
afses, skall, vid äfventyr som där sägs, inteckning eller inskrifning sökas
inom den i sagda lagrum stadgade tid från det nye ägaren sökt lagfart
å sitt fång eller, där lagfart sökts före den dag, då lagen träder i
kraft, från sagda dag; dock att, där med tillämpning af äldre lags bestämmelser
tiden för sökande af inteckning eller inskrifning utgår tidigare
än nu sagts, nämnda bestämmelser skola lända till efterrättelse.
Genom denna lag upphäfvas:
1 och 11 kap. jordabalken med undantag af hvad 1 § i sist sagda
kapitel innehåller därom, att den, som efter klander vinner jord åter, skall
gälda nödig och nyttig förbättring, så ock alla de stadgande^ som innefatta
ändring eller tillägg i nämnda kapitel;
förordningen den 10 april 1810 angående lagfart med förpantad
fast egendom m. in., i hvad förordningen rör köp, skifte och gåfva af
frälseränta; samt
förordningen den 21 december 1857 angående hvad i testamente
gifvas må så ock om gåfva af fast egendom, såvidt nämnda förordning
afser gåfva.
Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.
12
Förslag
till
Lag
om rätt till undantag af fast egendom.
1 §•
Har någon vid öfverlåtelse af fastighet förbehållit sig eller annan
att såsom undantag njuta viss afkomst eller annan förmån från fastigheten,
må rättigheten inskrifvas under de villkor och i den ordning särskildt år
stadgadt.
2 §•
Hvad i 1 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgadt
i fråga om nyttjanderätt skall ock gälla om rätt till undantag.
Kommer af anledning, som i nämnda lagrum afses, rätt till undantag
att upphöra, äge undantagshafvaren den rätt till skadestånd, som efter
ty i 1 kap. 4 § i samma lag sägs tillkommer nyttjanderättshafvare, den
där utan vederlag fått nyttjanderätten åt sig upplåten.
3 §•
Undantagshafvaren äge att i den ordning utsökningslagen bestämmer
ur fastigheten utbekomma förmån i penningar eller varor, som är
upplupen och innestår ogulden, så ock, där fastigheten säljes utan förbehåll
om undantagsrättens bestånd, ur köpeskillingen njuta ersättning mot
-
13
svarande uppskattade värdet af samtliga de förmåner, som tillkomma honom.
Ej må dock ur fastigheten uttagas förmån för längre tid före den
dag utmätning sker eller konkurs börjas än tre år.
4 §.
Ägare af fastighet, hvarifrån undantag skall utgå, vare utan särskildt
åtagande personligen ansvarig för utgörande af de förmåner, som skola
utgå medan han är ägare af fastigheten.
Varder fastigheten styckad, svare ägarne af de särskilda fastigheterna
efter ty nu är sagdt en för alla och alla för en för undantagets utgörande;
dock att, där styckningen skett genom jordafsöndring, den afsöndrade
lägenhetens ägare icke personligen ansvarar för någon del af undantaget.
5 §•
Undantag, som utgår i varor, skall, där undantagshafvaren är boende
å fastigheten, hos honom aflämnas men eljest af honom afhämtas
å fastigheten.
6 §.
Varder utan undantagshafvarens vållande byggnad, som är åt honom
upplåten till bostad eller för annat ändamål, förstörd, eller uppstår för
byggnadens vidare begagnande annat hinder, som ej beror af undantagshafvaren,
skall åt honom å fastigheten upplåtas annan lika tjänlig lägenhet.
Är åt undantagshafvaren upplåten jord till brukande, och kommer denna
genom skifte eller annorledes att frångå fastigheten, åligge fastighetsägaren
att åt undantagshafvaren upplåta annan jämngod jord inom fastighetens
område, om sådan finnes att tillgå.
Fullgör ej fastighetsägaren utan oskäligt dröjsmål hvad sålunda åligger
honom, äge undantagshafvaren rätt att få de förmåner, som tillkomma
honom, omsatta till en årlig penningränta, motsvarande deras sammanlagda
värde enligt ortens pris; dock att talan därom icke må väckas efter det
fastighetsägaren fullgjort hvad honom åligger.
§■
Kommer utan undantagshafvarens vållande å byggnad, som i 6 § sägs,
skada, som är ringare än där afses, vare fastighetsägaren pliktig att utan
14
oskäligt dröjsmål afhjälpa bristen; sker det ej, öge undantagshafvaren,
där bristen för honom medför synnerligt men, rätt att få de förmåner,
som tillkomma honom, omsatta till en penningränta såsom i 6 § sägs.
8 §•
Skall fastighetsägaren sörja för undantagshafvarens kost eller skötsel,
och visar han härutinnan grof försumlighet, äge undantagshafvaren rätt
att få de förmåner, som tillkomma honom, omsatta till en penningränta
såsom i 6 § sägs; instämme dock, där hån vill göra bruk af denna rätt,
sin talan inom sex] månader efter det fastighetsägaren låtit komma
sig till last sådant förhållande, som nu sagts.
9 §•
Utan samtycke af fastighetsägaren må ej lägenhet eller jord, som är
upplåten åt undantagshafvaren, af denne öfverlämnas till annan, ej heller
i lägenheten inrymmas främmande person.
10 §.
Bryter undantagshafvaren mot hvad i 9 § stadgas och sker ej på
fastighetsägarens tillsägelse rättelse, eller gör undantagshafvaren sig skyldig
till vanvård af lägenhet, som år åt honom upplåten, eller föröfvar han åverkan
å fastigheten, eller försäljer han där olofligen brännvin, vin eller öl,
då må, där icke hvad undantagshafvaren låtit komma sig till last är af
allenast ringa betydenhet, på yrkande af fastighetsägaren samtliga de förmåner,
denne har att utgöra, omsättas till en årlig penningränta, motsvarande
hvad genom förmånernas upphörande kommer att för honom
besparas.
I fråga om fastighetsägarens rätt att framställa yrkande, som nyss
sagts, skall hvad i 2 kap. 37 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom
är stadgadt äga motsvarande tillämpning.
Denna lag skall ti’äda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft, och äga tillämpning jämväl å aftal
om undantag, som slutits före nämnda dag; dock att härigenom icke sker
inskränkning i den på grund af äldre lag undantagshafvare tillkommande
rätt till skadestånd i det fall, 2 § andra stycket afser, eller till utbekommande
ur fastigheten af förmån, som upplupit före nämnda dag, samt
att hvad i 4 § stadgas angående fastighetsägares ansvarighet icke skall
tillämpas i fråga om förmån, som nyss sagts.
16
Förslag
till
Lag
om inskrifning af rätt till fast egendom.
1 KAP.
Om fastighetsbok.
1 §•
För hvarje tingslag samt för hvarje stad, där rådstufvurätt finnes,
skall föras bok för inskrifning af rätt till fast egendom. Denna bok kallas
fastighetsbok.
Angående inskrifning af rätt till mark, hörande till sådan enskild
järnväg, för hvars anläggning Konungen medgifvit rätt att i enlighet med
gällande bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
förvärfva erforderligt område, så oek angående inskrifning af tomträtt är
särskildt stadgadt.
§•
Fastighetsboken töres åt inskrifningsdomaren, som är å landet domaren
och i stad den ledamot i rätten, som därtill år satt. I stad må,
där Konungen pröfvar sådant erforderligt, uppdragas åt flera ledamöter i
rätten att hvar för viss del af staden föra fastighetsboken.
''§•
I fastighetsboken skola upptagas samtliga inom tingslaget eller
staden belägna fastigheter; dock att å landet fastighet, som är anslagen
17
till boställe eller from stiftelse eller för kronans räkning utarrenderad
eller eljest under dess omedelbara disposition, samt i stad fastighet, som
tillhör kronan eller staden eller allmän inrättning, icke i fastighetsboken
upptages förr än inskrifningsärende rörande fastigheten förekommer.
4 §■
öfver samtliga fastigheter skall enligt de grunder, Konungen bestämmer,
föras förteckning (fastighetsregister}.
I fastighetsboken upptagas fastigheterna under den beteckning,
som i registret blifvit dem åsatt.
5 §.
Hvarje fastighet skall i boken upptagas å särskild! upplägg; dock
att, där från fastighet område afskiljes i enlighet med gällande bestämmelser
om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, öfverföring
till nytt upplägg ej erfordras, samt att, där å landet flera fastigheter äro
förenade till en egendom, dessa skola sammanföras å ett gemensamt upplägg,
om det lämpligen kan ske.
6 §•
Hvad i 3 och 5 §§ är föreskrifvet angående fastighet skall i tillämpliga
delar gälla om frälseränta.
7 §.
Komma fastigheter, som jämlikt 5 § sammanförts å ett upplägg, i
särskilda ägares händer, skall vid öfverföring till nytt upplägg iakttagas,
att hvad å förra upplägget finnes upptaget icke öfverflyttas till det nya
upplägget, utan allenast hänvisning sker från det ena upplägget till det andra.
Varder i fastighetsboken upptagen fastighet styckad, skall hvad sålunda
stadgats äga tillämpning beträffande hvad om den odelade fastigheten
finnes i fastighetsboken upptaget.
8 §•
Ansökan i inskrifningsärende skall göras vid rätten så ock där
fullföljas, men ankomme det på inskrifningsdomaren att i ärendet besluta.
18
9 §•
öfver insbrifningsärenden föres vid rätten särskildt protokoll. Föres
protokollet af annan än inskrifningsdomaren, skall det jämte ingifna handlingar
af protokollsföranden hållas inskrifningsdomaren tillhanda.
10 §.
Vid ansökan om inskrifning af rätt till fast egendom skall den handling,
hvarå ansökningen grundas, ingifvas i hufvudskrift; och varde handlingen
eller den del däraf, som rör ärendet, offentligen uppläst och i protokollet
intagen. Skall inskrifning af äganderätt sökas vid flera rätter, må
fångeshandlingen i afskrift, besannad af ordföranden i den rätt, där inskrifning
först sökes, ingifvas till den andra.
11 §•
Bifalles ansökan om inskrifning, varde i enlighet därmed inskrifning
gjord i fastighetsboken. Erfordras för angifvande af rättighet, som inskrifves,
större vidlyftighet än utrymmet i fastighetsboken medgifver, göre
inskrifningsdomaren nödig hänvisning till den handling, som ligger till
grund för ansökningen.
Finnes ansökningen ej kunna bifallas, skall beslutet upptagas i ett
af inskrifningsdomaren fördt protokoll och tillika i fastighetsboken göras
anmärkning om ansökningens och beslutets hufvudsakliga innehåll. Utan att
anmärkning sålunda skett, äge ej sökanden på grund af ansökningen, där
den sedermera bifalles, tillgodonjuta det företräde i rätt, som enligt denna
lag tillkommer tidigare sökt inskrifning framför den, som sökts senare.
12 §.
Inskrifningsärende må anmälas å landet endast å lagtima ting eller
särskildt inskrifningsting och i stad endast å måndag eller, om helgdag
då inträffar, nästa söckendag därefter.
13 §.
Skall någon höras öfver ansökan om inskrifning, förelägge inskrifningsdomaren
honom viss dag, då han skall komma tillstädes inför rätten,
vid äfventyr att hans uteblifvande icke utgör hinder för inskrifningens
meddelande.
19
Det åligger sökanden att inom tid och på sätt, som om stämning i
tvistemål är stadgadt, kungöra den, som skall höras, föreläggandet och sist
å den dag, som blifvit för svars afgifvande bestämd, förete bevis att delgifning
skett. Försummas det utan att laga förfall visas, varde ansökningen
afslagen, där ej det oaktadt den, som skall höras, å den utsatta
dagen svarar.
14 §.
Inskrifningsärende skall vara af inskrifningsdomaren handlagdt:
å landet i domsaga, som utgöres af två eller flera tingslag, inom
fyra veckor efter det ärendet förekom vid rätten, samt i domsaga, som
består af allenast ett tingslag, före nästa sammanträde, då inskrifningsårenden
må anmälas, men om ärendet förekommit å sammanträde, hvarå
ting afslutas, inom fyra veckor därefter; samt
i stad före nästa rättegångsdag, då inskrifningsärenden må anmälas.
15 §•
Finner inskrifningsdomaren ansökan i inskrifningsärende icke kunna
bifallas, åligge honom att genast i rekommenderadt bref underrätta sökanden
om beslutet. Är ansökan, som bifalles, af annan bestridd, skall underrättelse,
efter ty nu är sagdt, meddelas denne.
16 §•
Nöjes ej den, som gjort ansökan i inskrifningsärende, eller annan,
som blifvit i ärendet hörd, åt inskrifningsdomarens beslut, äge däremot
fullfölja talan i hofrätten; åliggande det den, som vill söka ändring, att
inom trettio dagar från utgången af den i 14 § för hvarje särskildt
fall stadgade tid eller, om hinder mött för ärendets handläggande inom
sagda tid, från det ärendet sedermera blifvit handlagdt till inskrifningsdomaren
ingifva besvären. Menar annan, att beslutet kränker hans rätt,
äge inom tid, som i 25 kap. 10 § rättegångsbalken sägs, i den ordning
nyss sagts söka ändring i beslutet.
När besvärshandlingar inkommit, åligge inskrifningsdomaren att om
besvären genast göra anteckning i fastighetsboken samt att ofördröjligen
insända handlingarna jämte eget yttrande till hofrätten. Visas, att gehoin
laga kraft ägande beslut besvären ogillats, varde ock därom anteckning
gjord i fastighetsboken.
20
17 §.
Har beslut, hvarigenom inskrifningsdomaren helt och hållet eller till
någon del afslagit ansökan om inskrifning af rätt till fast egendom, blifvit
till följd af besvär ändradt, vare sökanden pliktig att å landet sist å det
lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar, och i stad inom nittio
dagar, från det utslaget om ändringen vunnit laga kraft, detsamma hos
rätten förete, vid äfventyr att i annat fall den inskrifning, som på grund
af utslaget beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget
vid rätten företes.
18 §.
Visas, att genom laga kraft ägande beslut inskrifning helt och
hållet eller till någon del undanröjts eller förklarats vara utan verkan,
varde anteckning tlärom gjord i fastighetsboken. Visas, att ansökan i inskrifningsärende,
som förklarats hvilande, förfallit, vare lag samma.
19 §.
Har vid verkställande af inskrifning förelupit fel, varde på ansökan
af den, som sökt inskrifningen, felet i fastighetsboken anmärkt och inskrifningen
rättad; dock att, där ansökan göres efter utgången af den
tid, inom hvilken sökanden ägt fullfölja talan mot beslutet, rättelse ej må
meddelas till förfång för annan, som emellertid sökt inskrifning af rätt
till fastigheten. När ansökan om rättelse göres, skall tillika den handling,
hvarå bevis om inskrifningen tecknats, ingifvas och förses med bevis om
rättelsen.
Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där anmärkning,
som i 11 § andra stycket sägs, icke blifvit rätteligen i fastighetsboken
införd.
20 §.
Hvad i denna lag är stadgadt angående företräde i rätt på grund
af tidigare sökt inskrifning skall icke äga tillämpning å inskrifningar,
som sökts å olika tider samma dag.
21 §.
Där enligt lag det åligger myndighet att hos inskrifningsdomaren
anmäla visst förhållande, varde, när sådan anmälan sker, anteckning därom
gjord i fastighetsboken.
21
Sådan anteckning må ock på begäran af enskild sakägare ske, där
förhållandet styrkes.
22 §.
Anmälan om förhållande, som enligt lag det ankommer på enskild
sakägare att utan sammanhang med fullföljd af ansökan om inskrifning
anmäla till antecknande i fastighetsboken, må af denne göras vid rätten
eller hos inskrifningsdomaren. Göres anmälan hos rätten, skall ärendet
upptagas i det i 9 § omförmälda protokoll.
Finner inskrifningsdomaren gjord anmälan ej böra föranleda till antecknande,
gifve därom beslut, som skall upptagas i det i 11 § omförmälda
protokoll. Nöjes ej den, som gjort anmälan, åt beslutet, äge däremot
fullfölja talan i hofrätt; ej vare sådan talan inskränkt till viss tid.
23 §.
Pinnes, att vid verkställande af anteckning i fastighetsboken förelupit
fel, varde felet i boken anmärkt och rättadt.
Menar någon, hvars rätt saken rör, att sådant fel förelupit, göre hos
inskrifningsdomaren ansökan om rättelse. Finner inskrifningsdomaren ansökningen
sakna fog, meddele däröfver beslut, som skall upptagas i det i
11 § omförmälda protokoll; och galle om rätt att fullfölja talan mot beslutet
hvad i 22 § andra stycket sägs.
24 §.
öfver ärenden, som omedelbart hos inskrifningsdomaren anmälas,
skall af denne föras särskild förteckning:.
25 §.
Det åligger inskrifningsdomaren, vid bot af eu krona femtio öre för
hvarje dag fullgörandet uteblifver, att å landet för hvarje kalenderår inom
tre månader därefter och i stad för hvarje månad inom utgången af nästa
månad till hofrätten insända afskrift af hvad i fastighetsboken under
nämnda tid införts samt af det i 11 § omförmälda protokoll; dock att i
fråga om tid, för hvilken sådant insändande första gången skall ske,
Konungen må annorlunda förordna.
Angående insändande till hofrätt af afskrift utaf det i 9 § omförmälda
protokoll galle hvad särskildt år stadgadt.
22
26 §.
Af böter och viten, som ådömas enligt denna lag, äger åklagaren
undfå hälften.
Saknas tillgång till fulla gäldandet af böter eller viten, skola de förvandlas
efter allmän strafflag.
27 §.
Närmare föreskrifter om fastighetsbokens inrättande och förande
samt angående den i 24 § omförmälda förteckning meddelas af Konungen.
2 KAP.
Om lagfart.
1 §• .
Hvar, som med äganderätt åtkommer fast egendom, vare skyldig att
söka inskrifning af sitt fång. Sådan inskrifning kallas lagfart.
Hvad sålunda stadgats afser jämväl den, hvilken fast egendom tillfaller
såsom fideikommiss.
2 §•
Lagfart skall, där ej hår nedan annorlunda stadgas, sökas å landet
sist å det lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar, och i stad
inom nittio dagar, sedan fånget skedde.
3 §.
1 mom. Är fast egendom åtkommen genom arf, skall tiden för lagfarts
sökande räknas, där boskifte ej erfordras för arfslottens bestämmande,
från det bouppteckningen efter arflåtaren afslutades, men i annat fall
från det boskifte förrättades.
2 mom. 1 fråga om giftorätt i makars bo skall tiden för lagfarts
sökande räknas fi;ån det giftorättsandelen vid boskifte utbröts.
3 mom. Åsämjas delägare i dödsbo att lefva samman i bo oskifto
så som ill kap. ärfdabalken sägs, skall lagfart för boet sökas inom den
i 2 § utsatta tid från det överenskommelser! slöts.
4 mom. Grundas äganderätt till fast egendom å testamente, skall
tiden för lagfarts sökande räknas från det testamentet blef ståndande; dock
att, där för tillämpning af testamentet erfordras boskifte, tiden skall räknas
från det sådant förrättades.
23
4 §•
Är öfverlåtelse af fast egendom beroende af villkor, skall tid för
lagfarts sökande räknas från det villkoret blifvit uppfylldt.
5 §•
Varder före utgången af den för lagfarts sökande stadgade tid tvist
anhängig om giltigheten af det fång, som skall lagfaras, skall tid för
lagfarts sökande räknas från det dom i målet vunnit laga kraft.
6 §•
Sökes ej lagfart i rått tid, böte den försumlige från och med tio
till och med trehundra kronor. Ej må försummelsen åtalas efter det lagfart
blifvit sökt.
På framställning af allmänna åklagaren må genom vite den försumlige
tillhållas att fullgöra sitt åliggande.
7 §•
Är fångeshandling, som för lagfart å köp, byte eller gåfva af fast
egendom företes, icke af vittnen styrkt, skall förre ägaren, där han ej
inför rätten vitsordar sin underskrift när ansökningen göres, höras däröfver.
Är handlingen underskrifven af annan på grund af ägarens fullmakt
men är ej fullmakten af vittnen styrkt, vare ock lag som nu
sagts.
Har egendomen köpts å offentlig auktion, gälle såsom fångeshandling
protokoll öfver auktionen, där denna förrättats af offentlig myndighet
eller protokollet är genom påskrift af förre ägaren till riktigheten erkändt
är påskriften icke af vittnen styrkt, vare lag som nyss sagts.
B §•
Sökes lagfart på grund af testamente, dom eller annan handling,
som tager åt sig laga kraft, må ansökningen ej bifallas, med mindre det
visas, att handlingen blifvit ståndande.
9 §•
Är öfverlåtelse af fast egendom, därå lagfart sökes, beroende af villkor,
må lagfart icke beviljas, med mindre det visas, att villkoret blifvit
uppfylldt.
24
10 §.
Har ägare af fastighet till annan öfverlåtit visst område, som skall
genom ägostyckning utbrytas från fastigheten, må lagfart å fånget ej beviljas
förr än ägostyckningen blifvit fastställd. Ej heller må å afsöndring
lagfart beviljas förr än fastställelse därå meddelats.
11 §■
Deri, som söker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pliktig att
visa, i hvilket kvarter och vid hvilka gator tomten är belägen, samt tomtens
ytinnehåll och längden af dess särskilda sidor.
Har ägare af tomt i stad till annan öfverlåtit visst till gränserna
bestämdt område däraf, må lagfart å den öfverlåtelse ej beviljas förr än
området blifvit från tomten afstyckadt.
Hvad nu är stadgadt om stad skall ock gälla om köping och annan
ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.
12 §•
Ej må utom i fall, hvarom här nedan skils, lagfart beviljas, innan
å fångesmannens fång meddelats lagfart eller, där denne enligt äldre lag
icke varit skyldig att lagfara fånget, hans laga åtkomst blifvit styrkt.
Kan ej sökanden visa fångesmannens åtkomst, skall, där sökanden
det begär och icke fastighetsboken eller den jämlikt äldre lag förda bok
utvisar, att för annan än fångesmannen lagfarits med egendomen, kungörelse
om ansökningen utfärdas af inskrifningsdoinaren; är för annan än
fångesmannen egendomen lagfaren, må ock kungörelse utfärdas, där sökanden
visar sannolika, skäl att fångeshandlingen för fångesmannen förstörts
eller förkommit och att hinder möter för utförande af talan mot den, för
hvilken egendomen sist lagfarits, eller hans rättsinnehafvare.
Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse
tre gånger, minst en månad mellan hvarje gång, blifvit såväl införd i allmänna
tidningarna som ock, där fråga är om egendom å landet, uppläst
i kyrkan för den församling, där egendomen är belägen, äfvensom, när
tingslaget består af mer än en församling, i kyrkorna för angränsande, inom
tingslaget belägna församlingar, klander å fånget instämdt och för antecknande
i fastighetsboken amnäldt inom fem år efter sista kungörandet,
och förekommer ej heller eljest anledning att annan äger bättre rätt till
25
egendomen; då må den omständighet att fångesmannens åtkomst ej styrkes
icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande, där det visas, att sökanden
eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda fem
år varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagna såsom ägare till
egendomen. Innan i ty fall ansökningen må bifallas, skall yttrande från
kronans ombudsman i orten inhämtas.
13 §.
Har det fång, hvarmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande
bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller
om dikning och annan afledning af vatten, vare för lagfarts beviljande ej
af nöden att med föregående fång lagfares eller att åtkomst styrkes.
Sökes å egendom, som sålts i den ordning utsökningslagen bestämmer,
lagfart för köparen, vare lag samma, där auktionen hållits för gäldande
af belopp, som är i egendomen intecknadt, eller af fordran, hvarför
eljest egendomen häftar i hvems hand den vara må.
14 §.
Finnes fångeshandling, som för lagfart företes, ej vara så upprättad
som lag föreskrifver, eller finner eljest inskrifningsdomaren uppenbart, att
fånget icke är lagligt, varde ansökningen genast afslagen.
O ö O 7 o o o
Möter för bifall till ansökningen hinder af beskaffenhet, som i 8
eller 9 § sägs, eller år sökandens rätt till egendomen beroende af tvist,
förklare inskrifningsdomaren ansökningen hvilande i afbidan på hindrets
undanröjande.
Möter eljest hinder för lagfartens beviljande, eller finnes sökandens
rätt tvistig, ändå att. tvist ej är anhängig, förelägge inskrifningsdomaren
sökanden viss tid, inom hvilken han har att fullfölja ansökningen och
visa, att hindret blifvit undanröjdt eller, där sökandens rätt förklarats
tvistig, att han instämt sin talan till domstol. Fullgör sökanden ej inom
utsatt tid hvad honom ålagts, varde ansökningen afslagen, där han ej
visar, att han ej kunnat fullgöra det. inom samma tid; visas det, må nytt
anstånd sökanden beviljas. Utfärdas jämlikt 12 § kungörelse angående
ansökningen, varde denna förklarad hvilande.
4
2fi
15 §.
öfverlåter någon samma egendom till tvenne, och har, innan lagfart
sökts å det fång, hvarigenom egendomen först öfverläts, lagfart blifvit
sökt på grund af den senare öfverlåtelsen, gifve den öfverlåtelse företräde,
där den, för hvilken egendomen lagfarits, eller annan, till hvilken egendomen
må hafva från honom öfvergått, var i god tro när han åtkom
egendomen.
16 §.
Hafva, efter det fast egendom kommit ur rätte ägarens besittning
och lagfart enligt denna lag därå blifvit för annan meddelad, tio år förflutit
utan att egendomen åter kommit i hans hand eller talan om återvinnande
af egendomen anhängiggjorts, vare, där den, som lagfarten vunnit,
eller annan, till hvilken egendomen må hafva från honom öfvergått, var
i god tro när han åtkom egendomen, denna fri från klander i hans hand.
År före utgången af nyss sagda tid egendomen öfverlåten till annan
utan att nye ägaren sökt lagfart å sitt fång, vare, där inom samma tid
talan instämts mot den, för hvilken egendomen sist lagfarits, klandertalan
öppen jämväl mot den, till hvilken egendomen öfvergått.
17 §.
Hvar, som instämt klander å annans åtkomst till fast egendom eller
talan om återgång af köp, byte eller gåfva, eller ock om rätt till lösen af
frälseskattejord eller frälseränta eller om annan lösningsrätt till fast egendom,
vare skyldig att anmäla förhållandet för antecknande i fastighetsboken.
Visas ej, då käromålet till handläggning förekommer, att anteckning,
hvarom nyss sagts, skett, gifve rätten käranden nödig tid därtill, och hvile
emellertid käromålet. Försummas denna tid, vare käromålet förfallet.
Visas, att målet afgjorts genom beslut, som äger laga kraft, varde
ock därom anteckning gjord i fastighetsboken.
18 §.
År vid gåfva eller testamente fäst förbehåll, som inskränker förvärfvarens
rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen, skall därom, när
lagfart beviljas, anteckning ske i fastighetsboken. Visas sedan, att förbehållet
förfallit, varde ock därom anteckning gjord i fastighetsboken.
27
19 §.
Då lagfart är beviljad, skall därom utfärdas särskild^ bevis. I detta
skall fånget samt vid köp jämväl köpeskillingen anmärkas, så ock förbehåll,
där sådant förekommer, som inskränker ägarens rätt att förfoga öfver
egendomen.
20 §.
Inskrifningsdomaren åligge att å landet för hvarje sammanträde, då
inskrifningsärenden må anmälas, inom två månader efter sammanträdet
och i stad för hvarje månad inom eu vecka efter månadens slut till Konungens
befallningshafvande insända förteckning å beviljade lagfarter, upptagande
fånget och vid köp jämväl köpeskillingen; skolande Konungens
befallningshafvande ofördröjligen genom tryck kungöra förteckningen så
som med bemälda myndighets kungörelser vanligen förfares.
3 KAP.
Om inteckning.
1 §.
Utfäster någon skriftligen, att hans fasta egendom skall häfta för
visst belopp i penningar, må på grund däraf inskrifning meddelas i den
ordning här nedan stadgas. Sådan inskrifning kallas inteckning.
Skall egendomen utgöra pant för fordran, som grundas å skuldebref
eller annan skriftlig handling, skall utfästelsen vara tecknad å fordringahan
dlingen.
2 §•
Har vid försäljning af fast egendom säljaren lämnat köparen anstånd
med betalning af köpeskillingen eller någon del däraf, då må, där för
fordringen sökes inteckning inom den i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte
och gåfva af fast egendom stadgade tid, inteckning beviljas, ändå att sådan
ej blifvit utfäst.
28
3 §•
Ej må på grund af fastighetsägarens utfästelse inteckning meddelas,
med mindre utfästelsen är styrkt af vittnen eller den af honom vitsordas
vid rätten när inteckningen sökes.
År utfästelsen styrkt af vittnen men uppstår tvifvel om dess giltighet,
eller sökes inteckning efter 2 §, skall fastighetsägaren höras öfver
ansökningen.
4 §.
Visar fastighetsägaren, när han höres inför rätten, att utfästelse, på
grund hvaraf inteckning sökes, saknar giltighet, eller i fall, som i 2 §
sägs, att fordringen guldits eller annorledes upphört eller är ogin, varde
ansökningen afslasen.
O O
Finnes sökandens rätt tvistig, då skall, där ej tvist redan är anhängig,
inskrifningsdomaren förelägga honom viss tid, inom hvilken han har att
fullfölja ansökningen och visa, att han stämt. Fullgör sökanden det ej
inom utsatt tid, varde ansökningen afslagen, där han ej visar, att han
ej kunnat det fullgöra inom samma tid; visas det, må nytt anstånd
sökanden beviljas. Visar sökanden, att han stämt, eller är när inteckningen
sökes tvist redan anhängig, förklare inskrifningsdomaren ansökningen
hvilande i afbidan på tvistens utgång; vinner sökanden saken, åligge
honom att å landet sist å det lagtima ting, som infaller näst efter nittio
dagar, och i stad inom nittio dagar, sedan domen vunnit laga kraft, förete
domen, vid äfventyr att ansökningen eljest år förfallen.
5 §•
Ej må inteckning meddelas i del af egendom, utan så är att flere
samfälldt, en hvar till viss lott, äro ägare af egendomen och inteckningen
afser sådan lott.
Kommer genom försäljning af lott i egendomen samäganderätten att
upphöra, vare det ej hinder för meddelande af inteckning för fordran,
hvarför den lott häftar enligt 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva
af fast egendom.
6 §•
Ej må inteckning meddelas, utan att den, som inteckningen utfäst
eller för hvars gäld inteckningen sökes efter 2 §, fått lagfart å sitt fång
29
eller, dår han åtkommit egendomen genom fång, hvarmed han enligt äldre
lag ej varit skyldig att lagfara, hans laga åtkomst styrkts; dock att, där
lagfart är sökt men ännu ej beviljad, inteckningsansökningen skall förklaras
hvilande till dess lagfartsfrågan blifvit slutligen pröfvad.
År ansökningen förklarad hvilande, åligge sökanden att, där lagfarten
beviljas, å landet sist å det lagtima ting, som infaller näst efter
nittio dagar, och i stad inom nittio dagar, från det lagfarten beviljades,
fullfölja ansökningen, vid äfventyr att den eljest är förfallen.
7 §.
År talan instämd om klander å ägarens fång eller om återgång
däraf eller om lösningsrätt till egendomen, vare ansökningen hvilande i
afbidan på målets utgång. Fullföljes ej ansökningen inom den i 6 § stadgade
tid efter det dom i målet vunnit laga kraft, vare ansökningen förfallen.
8 §.
öfverlåter någon sin fasta egendom till annan, och har, innan nye
ägaren sökt lagfart, inteckning blifvit i egendomen sökt på grund af förre
ägarens utfästelse, då utgör öfverlåtelsen ej hinder för inteckningens beviljande,
men inteckningen vare ej gällande mot nye ägaren, där icke den,,
som sökt inteckningen, var i god tro när ansökningen gjordes, eller sedermera
annan i god tro åtkommit inteckningen; sökas å samma dag lagfart
och inteckning, vike inteckningssökanden för den, som förvärfvat äganderätten.
Sökes inom den i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af
fast egendom stadgade tid inteckning för ogulden köpeskilling, må inteckning
beviljas utan hinder däraf att emellertid köparen öfverlåtit egen
domen till annan och för denne lagfart därå meddelats.
9 §•
Kommer på grund af stadgandet i 2 kap. 15 § fast egendom att
frångå någon, som därå erhållit lagfart, vare inteckning, som meddelats i
egendomen på grund af dennes utfästelse eller därförutan enligt 2 §,
ståndande, där den, som sökt inteckningen, var i god tro när ansökningen
gjordes, eller sedermera annan i god tro åtkommit inteckningen.
30
10 §.
År fast egendom, när den efter klander återvinnes, besvärad af
inteckning, som tillkommit sedan egendomen blef rätte ägaren af händ men
innan klandret instämdes; hade, då klandret instämdes, egendomen varit
ur hans hand mer än tio år efter det annan därå erhöll lagfart enligt
denna lag, vare inteckningen ståndande, där den, som sökt inteckningen,
var i god tro när ansökningen gjordes, eller sedermera annan i god tro
åtkommit inteckningen.
I fråga om rätt att tala å inteckning, som efter det någon för
Ö
O7 O
klarats skola för död anses tillkommit på grund af utfästelse af den,
soin tillträdt hans egendom, galle hvad särskildt är stadgadt.
11 §•
År, när inteckning sökes, egendomen aftrådd till konkurs, eller afträdes
den samma dag ansökningen göres, skall ansökningen afslås, där ej
inteckningen sökes för fordran, hvarför egendomen häftar enligt 1 kap.
11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom.
År på grund af ansökning, som nu sagts, inteckning meddelad, vare
den utan verkan; och varde, när förhållandet styrkes, anteckning därom
gjord i fastighetsboken.
12 §.
Då inteckning blifvit beviljad, teckne inskrifningsdoinaren bevis
därom å den handling, hvarå ansökningen grundas; skolande beviset tilllika
innehålla uppgift om dagen då inteckningen söktes samt angifva blad
och rum i fastighetsboken, där inskrifningen skett. År inteckningen meddelad
för fordran, hvarför egendomen häftar enligt 1 kap. 11 § i lagen om
köp, byte och gåfva af fast egendom, varde sådant i beviset anmärkt.
13 §.
År i förskrifning, hvarför inteckning meddelats, ränta ej utfåst,
eller skall ränta utgå efter lägre räntefot än sex för hundra om året, må
utan hinder däraf att emellertid annan fått inteckning i egendomen inteckningen
utsträckas till att gälla ränta efter nämnda räntefot.
31
14 §.
Inteckning medför rätt. att i den ordning utsökningslagen bestämmer
ur egendomen utbekomma hvad intecknadt är, dock ej ränta för
längre tid före den dag utmätning sker eller konkurs börjas än tre år.
För den kostnad, inteckningshafvaren får vidkännas för bevakande af
sin rätt till betalning ur egendomen, njute han ock den rätt nu sagts.
15 §.
Är byggnad å intecknad egendom försäkrad mot brandskada, må
ej i händelse af timad skada ersättningsbeloppet utbetalas till fastighetsägaren,
med mindre inteckningshafvaren det medgifver eller ock pant eller
borgen, som af utmätningsmannen i orten godkännes, ställes för beloppets
återbäring i händelse skadan ej inom skälig tid afhjälpes.
Visar ej fastighetsägaren inom två månader efter det ersättningsbeloppet
till betalning förfallit, att han är berättigad att lyfta detsamma,
eller har lyftadt belopp återburits efter ty nyss sagts, skall beloppet nedsättas
hos öfverexekutor, som har att kungöra det fastighetsägaren och
inteckningshafvare och dem emellan lagligen fördela beloppet; åliggande
det öfverexekutor att, sedan fördelningen godkänts eller vunnit laga kraft,
därom göra anmälan hos inskrifningsdomaren och tillika insända fördelningslängden.
Hvad sålunda är stadgadt skall icke äga tillämpning, där ersättningen
för skadan ej öfverstiger en tiondel af det belopp, för hvilket
egendomens åbyggnad år försäkrad.
16 §.
Har vid fördelning, som i 15 § sägs, betalning utfallit å hufvudstol
af intecknad gäld, vare inteckningen till motsvarande belopp utan
verkan; och åligge inskrifningsdomaren att därom, sedan fördelningen
visats vara godkänd eller hafva vunnit laga kraft, göra anteckning i fastighetsboken.
17 §•
Har intecknad förskrifning, som ej är'' af löpande egenskap, blifvit
från en till annan öfverlåten, må ej, når denne söker betalning ur egendomen,
mot honom göras gällande andra jäf än som grundas å handlin
-
32
gens beskaffenhet eller eljest kunnat framställas, därest förskrifningen varit
löpande; dock att, där utfärdaren i handlingen gjort förbehåll mot öfverlåtelse,
den, till hvilken handlingen ändock öfverlåtits, icke äger bättre
rätt än den, till hvilken handlingen är ställd.
18 §.
År, då inteckningshafvare vill söka betalning ur intecknade egendomen,
denna af eu till annan öfverlåten utan att nye ägaren sökt lagfart
å sitt fång, må utan hinder af öfverlåtelsen förre ägaren sökas. År
tvist om äganderätten antecknad i fastighetsboken, må den sökas, hvilken
såsom ägare har egendomen i besittning.
Hvad sålunda stadgats skall jämväl gälla i fråga om uppsägning af
intecknad gäld.
19 §•
Vill fastighetsägaren i stället för en inteckningshandling sätta en eller
flera andra handlingar innefattande utfästelse, som i 1 § sägs, för intecknade
beloppet, ingifve till rätten inteckningshandlingen jämte den eller de
handlingar, som skola sättas i stället; och göre inskrifningsdomaren om
utbytet anteckning i fastighetsboken samt åteckne handlingarna bevis om
utbytet, anmärke ock å den eller de nya inteckningshandlingarna hvad för
inteckningsrättens bedömande är af betydelse. Utbyte, hvarom nu sagts,
må ock ske på begäran af inteckningshafvare, där det visas, att fastighetsägaren
samtyckt till åtgärden.
20 §.
Där fastighetsägaren det åskar och till rätten ingifver inteckningshandlingen,
varde inteckningen dödad helt och hållet eller till viss del;
och teckne inskrifningsdomaren å handlingen bevis om dödandet. Äskas
sådan åtgärd af annan än fastighetsägaren, må dödning ock ske, där det
visas, att fastighetsägaren samtyckt till åtgärden.
21 §-
Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, skall hvad i 20
§ i fråga om intecknings dödande år stadgadt äga motsvarande ti 11-lämpning.
33
År egendomen besvärad af flera inteckningar, må ej någon af
dem sättas efter annan, med mindre den tillika sättes att gälla efter den
eller de inteckningar, hvilka äga lika eller bättre rätt än denna.
22 §.
Huru intcckningshandling, som förkommit, må dödas, därom galle
hvad särskildt år stadgadt.
23 §.
Vill inteckningshafvare få anmärkt i fastighetsboken, att han innehar
inteckningshandlingen, uppvise denna för rätten; och varde, sedan sådant
skett och i inskrifningsprotokollet anmärkts, anteckning i fastighetsboken
gjord om uppvisandet med uppgift å den, för hvars räkning uppvisandet
skett.
Intecknirigshafvaren vare ock öppet att vid annan underrätt uppvisa
handlingen; den rätt läte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll göra
anteckning om ansökningen samt korteligen angifva hvad inteckningshandlingen
innehåller med dag och årtal, då den utgafs, i hvilken fastighetsbok
och å hvilket blad och rum inteckningen är inskrifven, samt dag och
årtal, då inskrifningen skedde. Sedan göre inteckningshafvaren om uppvisandet
anmälan för antecknande i fastighetsboken och ingifve tillika
protokollet i ärendet.
24 §.
Sker försäljning åt fast egendom i den ordning utsökningslagen bestämmer,
då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,
egendomen icke vidare häfta för intecknadt belopp, som enligt borgenärsförteckningen
faller utom hvad af köpeskillingen täckes, ej heller för belopp,
som af köpeskillingen täekes men faller utom det för försäljningen
bestämda lägsta budet, där ej beloppet af köparen öfvertagits i afräkning
ä köpeskillingen; och åligge inskrifningsdomaren att därom, sedan till
honom inkommit handling, som visar köpeskillingens fördelning, göra anteckning
i fastighetsboken.
25 §.
Varder fast egendom afträdd i enlighet med gällande bestämmelser
om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller om ändring
34
eller utrifning af vattenverk, då skall, sedan löseskillingen blifvit å behörig
ort nedsatt, hvad sålunda afträdts ej vidare häfta för inteckning, som
meddelats i egendomen; och åligge inskrifningsdomaren att därom, sedan
löseskillingen visats vara nedsatt, göra anteckning i fastighetsboken.
26 §.
Kommer vid fördelning af ersättning, som enligt lagen om dikning
och annan afledning af vatten tillkommer vattenverksägare för skada eller
intrång, eller af lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i grufvestadgan
till grufägare afträdts, eller af medel, som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen
skola mellan rättsägare i fast egendom fördelas ändå att
försäljning af egendomen ej skett, betalning att utfalla å hufvudstol af inteckning,
hvarför egendomen häftar, vare inteckningen till motsvarande
belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen visats vara godkänd
eller hafva vunnit laga kraft, anteckning gjord i fastighetsboken.
Hvad .sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande
bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller
om ändring eller utrifning af vattenverk allenast en del af intecknad
egendom afträdes och vid löseskillingens fördelning betalning utfaller å
hufvudstol af inteckning.
27 §.
Har intecknad fordringshandling blifvit inlöst af fastighetsägaren
eller eljest kommit i hans hand, och är ej sådant fall för handen, att
inteckningen är ogill eller utan verkan, må handlingen ånyo utgifvas med
oförändrad inteckningsrätt.
28 §.
Innehafves inteckningshandling, når egendomen utmätningsvis säljes,
af fastighetsägaren, äge denne vid försäljningen tillgodonjuta samma rätt,
som skulle tillkommit annan innehafvare af inteckningen; dock att, där i
handlingen ränta är förskrifven, sådan ej må räknas ägaren till godo.
År fastighetsägaren försatt i konkurs, äge konkursboet den rätt,
som nu sagts.
29 §.
Är å belopp, hvarför egendom på grund af inteckning häftar, afbetalning
gjord, eller är eljest inteckningshafvaren icke berättigad att utbe
-
35
komma mer än en del af intecknade beloppet, vare i fråga om den öfriga
delen lag, som i 28 § sägs; dock att inteckningshafvaren för sin fordran
äger företräde.
30 §.
Har fastighetsägaren gjort afbetalning å intecknadt belopp, vare inteckningshafvaren,
där ej annat förbehåll skött, pliktig att på begäran af
fastighetsägaren och mot förskott af nödig kostnad uppvisa inteckningshandlingen
vid rätten för afbetalningens antecknande i fastighetsboken;
skolande, när sådant sker, inskrifningsdomaren ej mindre i fastighetsboken
anmärka, att handlingen ej vidare medför inteckningsrätt för afbetande
beloppet, än äfven förse handlingen med bevis därom.
Uppvisande, hvarom nu är sagdt, må ock ske vid annan underrätt.
Den rätt läte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll korteligen anteckna
hvad inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal, då den
utgafs, i hvilken fastighetsbok och å hvilket blad och ruin inteckningen
är inskrifven, samt dag och årtal, då inskrifningen skedde; teckne ock å
handlingen bevis, som ofvan är sagdt. Sedan göre fastighetsägaren om
uppvisandet anmälan för antecknande i fastighetsboken och ingifve tillika
protokollet i ärendet.
Sedan anteckning om afskrifning, efter ty nu är sagdt, skett i fastighetsboken,
då må, där fastighetsägaren det äskar och tillika ingifver handling
innefattande utfästelse, som i 1 § sägs, inteckning till belopp motsvarande
hvad sålunda afskrifvits meddelas att gälla med förmånsrätt näst efter
inteckningshafvarens återstående fordran; vare ock fastighetsägaren öppet
att utan inteckningshandlingens företeende få inteckningen dödad till belopp
motsvarande hvad som afskrifvits. År fastighetsägaren tillkommande
rätt till andel i inteckning utmätt, äge utmätningsmannen utfärda handling,
som nu sagts, och på grund däraf få inteckning meddelad.
31 §.
Låter innehafvare af intecknad fordran ny ägare till egendomen
å inteckningshandlingen teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager
skulden, vare förre ägaren fri från sin förbindelse, där ej annorlunda
är aftaladt.
32 §.
Har innehafvare af förskrifning, till säkerhet hvarför inteckning
bl Hvit meddelad i egendom, den där sedermera kommit i annan ägares
36
hand, låtit inteckningen utan .samtycke af förskrifningens utgifvare helt och
hållet eller till viss del dödas eller ock nedsättas, och kan fordringen till
följd däraf icke ur egendomen uttagas, vare utgifvaren fri från ansvarighet
för fordringen, utan så är att fastighetsägaren, därest han fått inlösa
förskrifningen, ägt söka sitt åter af utgifvaren. Hvad nu är sagdt om förskrifningens
utgifvare galle ock om annan ägare, som skulden å sig tagit
eller eljest bör därför svara i utgifvarens ställe.
33 §.
Har vid försäljning af fast egendom i den ordning utsökningslagen
bestämmer borgenär, som i egendomen har inteckning för fordran, ägt
taga betalning ur köpeskillingen, men låter han intecknadt belopp, som
kunnat ur köpeskillingen gäldas, kvarstå i egendomen, vare den, som för
fordringen personligen svarade, fri från ansvarighet för sådant belopp.
34 §.
Varder in tecknad egendom genom vanvård eller annorledes så försämrad,
att inteckningshafvarens säkerhet märkligt minskas, äge denne att
ur egendomen njuta betalning ändå att förfallotid ej är inne.
35 §.
Är inteckning meddelad i liera egendomar gemensamt, hvile ansvarigheten
å hvar af egendomarna till så stort belopp, som å den faller efter
förhållandet af denna egendoms särskilda värde till sammanlagda värdet
af alla egendomarna.
36 §.
Finnes ej, när gemensam inteckning i flera egendomar beviljas, visst
värde å hvarje egendom utsatt i inteckningshandlingen, skall för bestämmande
af ansvarighetsbeloppet hvarje egendoms värde beräknas efter den
uppskattning därå till allmän bevillning, som var gällande året näst före
den tid, då inteckningen söktes, eller, där sådan uppskattning för det året
ej finnes, den som efter nämnda tid först sker; finnes, når en eller flera
af egendomarna skola utmätningsvis säljas, för någon af dem ej sådan
uppskattning, skall ansvarighetens fördelning bestämmas efter de värden,
som efter ty i utsökningslagen stadgas af utmätningsmannen åsättas egendomarna.
37
37 §.
Kan den, som har gemensam inteckning i flera egendomar, ur köpeskillingen
för någon af dem ej utfå det belopp, hvarför den egendom
efter 35 § skall ansvara, fälle bristen de öfriga egendomarna till
last och varde dem emellan fördelad enligt den i samma § stadgade grund.
Saknas i någon af egendomarna tillgång till gäldande af därå belöpande
andel i bristen, skall den andel på enahanda sätt fördelas å de återstående
egendomarna.
38 §.
Har den, som fått gemensam inteckning i flera egendomar, låtit
inteckningen i någon af dem helt och hållet eller till viss del dödas eller
ock nedsättas, vare då ej berättigad att för belopp, som skulle falla å den
egendom efter ty i 35 och 37 §§ sägs, hålla sig till de andra egendomarna,
där ej mellan honom och öfriga rättsägare är annorlunda aftaladt.
Varder aftal, hvarom nu är sagdt, vid rätten styrkt, skall det i
protokollet intagas samt i fastighetsboken anmärkas, och teckne inskrifningsdomaren
bevis därom å de inteckningshandlingar, hvilka för aftalets
styrkande blifvit vid rätten företedda. Har aftalet blifvit i fastighetsboken
anmärkt, vare det jämväl mot ny rättsägare gällande.
39 §.!
Innehafvare af gemensam inteckning i flera egendomar vare, där
någon af dem skall på begäran af annan än inteckningshafvaren särskildt
säljas i den ordning utsökningslagen bestämmer, berättigad att för utrönande
huruvida sådan brist kan uppstå, som enligt 37 § bör falla egendomen
till last, äska försäljning jämväl af de öfriga egendomarna eller
någon af dem utan hinder däraf att intecknade beloppet ej är till
betalning förfallet; dock åligge honom att, innan den egendom, hvars
särskilda försäljning blifvit begärd, skall säljas, framställa sitt yrkande i
den ordning 13 § utsökningslagen bestämmer samt, där ej den myndighet,
hos hvilken yrkandet framställes, skall förrätta auktionen, till auktionsförrättaren
ingifva bevis att yrkandet blifvit framställdt.
Göres ej sådant yrkande eller kommer gjordt yrkande att förfalla,
må ej innehafvaren af den gemensamma inteckningen, där nämnda egendom
då säljes, ur köpeskillingen utfå mer än det belopp, hvarför egendomen
enligt 35 § ansvarar.
38
40 §.
Har egendom, som gemensamt med arman häftar för inteckning,
blifvit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, då skall, så framt
icke samtliga de egendomar, som häfta för inteckningen, blifvit sålda vid
samma auktion och försäljningen skedde utan att särskilda utrop löregått,
egendomen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,
icke vidare häfta för någon del af intecknade beloppet, som icke af köparen
öfvertagits i afräkning på köpeskillingen, ändå att detta faller inom
det för försäljningen bestämda lägsta budet; och varde därom efter tv i
24 § sägs anteckning gjord i fastighetsboken.
Varda af gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis
sålda, skola de öfriga ej vidare häfta för hvad af inteckningen
kunnat utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom,
när det visas huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blifvit
godkänd eller vunnit laga kraft, göras anteckning i fastighetsboken.
41 §.
Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blifvit styckad, skall,
såvidt ej i 43 eller 44 § annorlunda stadgas, i fråga om de särskilda
delarnas ansvarighet för intecknade beloppet tillämpas hvad om flera egendomar
ofvan är sagdt.
42 §.
Hvad i 35—40 §§ är stadgadt skall äga motsvarande tillämpning,
där flera samfälldt, en hvar till viss lott, äro ägare af intecknad egendom.
>3 §.
Sker afsöndring från intecknad egendom, svare stamfastigheten för
hela intecknade beloppet och lägenheten allenast för hvad däraf icke kan
utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten; dock att inteckningshafvaren
äger att på en gång söka betalning ur stamfastigheten och lägenheten. Aro
från stamfastigheten flera lägenheter afsöndrade, gånge lägenhet, hvarå
lagfart senare är sökt, i betalning före den, hvarå lagfart sökts tidigare;
har å samma dag lagfart sökts å flera lägenheter, eller är fråga om lägenheter,
hvarå lagfart ej blifvit sökt, gånge den, som senare öfverlåtits, förr
i betalning; äro lägenheterna öfverlåtna samma dag, vare ansvarigheten
dem emellan fördelad efter de grunder, som i 35—37 §§ äro stadgade.
Skall på begäran af någon, som äger lika eller bättre rätt än inteckningshafvaren,
någon af egendomarna utmätningsvis säljas, äge inteckningshafvaren
efter ty i 39 § sägs äska försäljning åt lägenhet, som för
inteckningen ansvarar först efter den egendom, hvars särskilda försäljning
blifvit begärd.
44 §.
Har å lägenhet, som afsöndrats från intecknad egendom, värde blifvit
satt medelst värdering i den ordning särskildt är stadgadt, må ej,
där intecknade beloppet icke kan ur köpeskillingen för stamfastigheten till
fullo utgå, till bristens gäldande ur lägenheten uttagas mer än som motsvarar
det satta värdet; dock att värde, som sålunda blifvit satt, ej må
tillämpas, där utmätning af stamfastigheten eller lägenheten skett förr än
värdet sattes och utmätningen leder till egendomens försäljning eller
till tvångsförvaltning.
Äskas, att lägenheten skall tillika med stamfastigheten utmätningsvis
säljas, då må icke, där ett mot värdet svarande belopp hos öfverexekutor
nedsättes, förordnas om lägenhetens försäljning. .
45 §.
Inteckning, som i 43 § afses, må, såvidt den besvärar lägenheten,
dödas, ändå att lägenhetens ägare icke visas hafva samtyckt till åtgärden.
För dödning, hvarom nu är sagdt, må inteckningshandlingen uppvisas
vid annan underrätt än den, hvarunder lägenheten lyder. Den rätt
läte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll göra anteckning om ansökningen
samt korteligen angifva hvad inteckningshandlingen innehåller med
dag och årtal, då den utgafs, i hvilken fastighetsbok och å hvilket blad
och ruin inteckningen är inskrifven, samt dag och årtal, då inskrifningen
skedde; teckne ock bevis å handlingen om uppvisandet och ändamålet
därmed. Sedan må protokollet i ärendet ingifvas till rätten i den ort,
dår lägenheten ligger; och vare det så gill t som hade inteckningshandlingen
dit ingifvits.
46 §.
Kanal eller annan därmed jämförlig anläggning, hvartill marken till
större eller mindre del blifvit förvärfvad enligt gällande bestämmelser om jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof, må ej med inteckning belastas.
40
4 KAP.
Om inskrifning af nyttjanderätt samt rätt till servitut, undantag,
ränta eller afgäld.
1 §•
Den, som i skriftlig handling fått nyttjanderätt till fast egendom,
må i den ordning här nedan sägs få rättigheten inskrifven i fastighetsboken.
Huru i visst fall inskrifning ej må beviljas utan att upplåtarens
hustru samtyckt till upplåtelsen, därom skils i giftermålsbalken.
2 §•
År den handling, på grund hvaraf inskrifning äskas, icke af vittnen
styrkt, skall fastighetsägaren, där han ej inför rätten vitsordar sin underskrift
när ansökningen göres, höras häröfver. År handlingen styrkt af
vittnen men uppstår tvifvel om dess giltighet, vare lag samma.
Hvad i 3 kap. 4 § är föreskrifvet i fråga om inteckning skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om inskrifning af nyttjanderätt.
3 §■
Ej må inskrifning meddelas utan att den, som ny tfj anderätten upplåtit,
fått lagfart å sitt fång eller, där han åtkommit egendomen genom
fång, hvarmed han enligt äldre lag ej varit skyldig lagfara, hans laga
åtkomst styrkts. År lagfart sökt men ännu ej beviljad, vare lag som i 3
kap. 3 § sägs.
4 §•
Hvad i 3 kap. 5, 7, 12 och 46 §§ är föreskrifvet med afseende å
inteckning skall ock tillämpas i fråga om inskrifning af nyttjanderätt.
41
5 §■
Vill innehafvare af nyttjanderätt låta därför meddelad inskrifning
helt och hållet eller till viss del dödas eller ock under inteckning eller
under annan inskrifning nedsättas, skall hvad i 3 kap. 20 och 21 §§ är
med afseende å inteckning stadgadt äga motsvarande tillämpning; dock
att fastighetsägarens samtycke till sådan åtgärd icke är af nöden.
6 §•
Har den tid, för hvilken nyttjanderätten upplåtits, gått till ända, eller
visas, att nyttjanderätten af annan anledning upphört, må på begäran af
fastighetsägaren inskrifningen dödas.
Har egendomen blifvit utmätningsvis försåld utan förbehåll om
nyttjanderättens bestånd, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och
köpeskillingen erlagts, inskrifningen vara utan verkan; och åligge inskrifningsdomaren
att därom, sedan från auktionsförrätfaren inkommit uppgift
om förhållandet, göra anteckning i fastighetsboken.
Hvad i 3 kap. 25 § är stadgadt med afseende å inteckning skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om inskrifning för nyttjanderätt.
7 §•
Är äganderätt öfverlåten till en och nyttjanderätt upplåten till annan,
vare nyttjanderätten gällande, där inskrifning sökes innan nye ägaren sökt
lagfart å sitt fång; dock att, där öfverlåtelsen skett innan nyttjanderätten
upplåts, nyttjanderätten ej skall gälla, med mindre nyttjanderättshafvaren
var i god tro när upplåtelsen skedde.
Har någon vid öfverlåtelse af fast egendom förbehållit sig eller annan
nyttjanderätt till egendomen eller någon del däraf, och öfverlåter nye
ägaren sedan egendomen till annan, vare nyttjanderätten gällande mot denne,
där inskrifning af nyttjanderätten sökes inom den i 1 kap. 11 § i lagen
om köp, byte och gåfva af fast egendom stadgade tid efter det lagfart
söktes å den förres fång.
■«*/e7
6
42
8 §•
. *
Kommer på grund af stadgandet i 2 kap. 15 § fast egendom att
frångå någon, som därå erhållit lagfart, vare inskrifning, som för nyttjanderätt
meddelats på grund af upplåtelse af denne, ståndande, där den,
till hvilken nyttjanderätten upplåtits, var i god tro när upplåtelsen skedde.
År fast egendom, när den efter klander åtcrvinnes, besvärad med
inskrifning, som tillkommit sedan egendomen blef rätte ägaren afhänd
men innan klandret instämdes; hade, då klandret instämdes, egendomen
varit ur hans hand mer än tio år efter det annan därå erhöll lagfart
enligt denna lag,- vare inskrifningen ståndande, där den, till hvilken
nyttjanderätten upplåtits, var i god tro när upplåtelsen skedde.
I fråga om rätt att tala å inskrifning, som efter det någon förklarats
skola för död anses tillkommit på grund af upplåtelse af den, som
tillträdt hans egendom, galle hvad särskild! är stadgadt.
9 §.
Har någon upplåtit nyttjanderätt till samma egendom åt tvenne,
och sökes innan inskrifning blifvit sökt för den rätt, som först uppläts,
inskrifning på grund af den senare upplåtelsen, vare denna gällande, där
den, hvilken fått inskrifningen sig beviljad, var i god tro när han förvärfvade
rättigheten; dock att i fråga om nyttjanderätt, som någon vid öfverlåtelse
af fast egendom förbehållit sig eller annan, skall gälla hvad i 1 kap.
11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom sägs.
10 §.
År fast egendom besvärad af inteckning och af inskrifning för
nyttjanderätt, äge inteckningen företräde, där den sökts innan inskrifning
söktes för nyttjanderätten; sökas å samma dag inteckning och inskrifning
af nyttjanderätt, hafve nyttjanderätten företräde. År inteckning meddelad
för ogulden köpeskilling, eller är inskrifning meddelad för nyttjanderätt,
som fastighetsägaren vid öfverlåtelse af egendomen förbehållit sig eller
annan eller som eljest enligt lag skall gälla mot nye ägaren, galle om
sådan intecknings eller inskrifnings företräde hvad i 1 kap. 11 § i lagen
om köp, byte och gåfva af fast egendom sägs.
Hvad vid försäljning af fast egendom i den ordning utsökningslagen
bestämmer skall iakttagas när egendomen är besvärad af inteckning och
af inskrifning för nyttjanderätt, därom skils i utsökningslagen.
43
11 §•
Har den, som upplåtit nyttjanderätt, öfverlåtit egendomen till annan,
och låter nyttj an deråt tens innehafvare beviljad inskrifning utan upplåtarens
samtycke dödas eller nedsättas, eller försummar han, dår vid öfverlåtelsen
skett förbehåll om nyttjanderättens bestånd eller denna eljest enligt
lag var gällande mot ''nye ägaren, att för nyttjanderätten söka inskrifning
inom den i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast
egendom stadgade tid, hafve då nyttjanderättshafvaren förverkat den rätt till
skadestånd af upplåtaren, som eljest jämlikt 1 kap. 4 § i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom skolat tillkomma honom.
12 §.
Upplåtes servitutsrätt skriftligen, må inskrifning därför meddela^
såsom om nyttjanderätt är stadgadt; skolande i fråga om sådan inskrifning
hvad om inskrifning af nyttjanderätt är stadgadt äga motsvarande
tillämpning.
För servitut, som uppkommer vid laga skifte eller ägostyckning, må
ej inskrifning ske.
13 §■
Har vid öfverlåtelse af fast egendom åt förre ägaren eller annan
skriftligen förbehållits rätt att såsom undantag njuta viss afkomst eller
annan förmån från egendomen, må inskrifning därför meddelas såsom
om nyttjanderätt är stadgadt; och galle jämväl i öfrigt angående sådan
inskrifning hvad om inskrifning af nyttjanderätt är stadgadt.
Hvad i 3 kap. 14 § andra stycket, 18 § första stycket och 34—44
§§ är stadgadt med afseende å inteckning skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om inskrifven rättighet, som nu sagts.
14 §.
Utfäster någon skriftligen, att från hans fasta egendom skall utgå
viss årlig ränta eller afgäld i penningar eller varor, eller häftar, såsom
i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva, af fast egendom sägs, egendomen
för dylik rättighet, som fastighetsägaren vid öfverlåtelse af egendomen
förbehållit sig eller annan, då må under de villkor och i den ordning,
som för inteckning är stadgadt, inskrifning för rättigheten meddelas;
44
skolande i fråga om sådan inskrifning tillämpas dels hvad här ofvan i 5
och 6 §§ stadgas angående nyttjanderätt dels ock hvad enligt 3 kap.
8—10 §§, 11 § andra stycket, 18 § första stycket, 31, 32, 34—44 och
46 §§ gäller i fråga om inteckning; dock att, där rättigheten öfverlåtes
till annan, denne i fall, som 3 kap, 8, 9 eller 10 § afser, icke äger bättre
rätt än den, till hvilken rättigheten uppläts.
År egendom, hvari finnes meddelad inskrifning för rätt till ränta eller
afgäld, tillika besvärad af inskrifning för rättighet, som i 10, 12 eller 13
§ sägs, skall hvad i 10 § stadgas angående inteckning äga motsvarande
tillämpning å rätten till ränta eller afgäld.
15 §.
Sedan inskrifning meddelats för rättighet, som i 14 § sägs, äge
rättighetens innehafvare att i den ordning utsökningslagen bestämmer ur
egendomen utbekomma ränta eller afgäld, som är upplupen och innestår
ogulden, dock ej för längre tid före den dag utmätning sker eller konkurs
börjas än tre år, så ock kostnad, som han för bevakande af sin rätt
i sådant hänseende får vidkännas; äge ock, där egendomen utmätningsvis
säljes utan förbehåll om rättighetens bestånd, njuta ersättning ur köpeskillingen
motsvarande rättighetens uppskattade värde.
16 §
Inskrifven rättighet, som i 14 § afses, må, där den ej är rättighetens
innehafvare för lifstiden tillförsäkrad, efter det femtio år förflutit från
rättighetens tillkomst af fastighetsägaren aflösas med ett penningbelopp,
som, där ej lägre lösesuinma aftalats, skall motsvara tjugufem gånger
räntan eller afgälden för ett år.
45
Förslag
till
Lag
om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om inskrifning
af rätt till fast egendom.
1 §•
Den nu antagna lagen om inskrifning af rätt till fast egendom skall
jämte hvad här nedan i 2—4 samt 9—18 §§ stadgas lända till efterrättelse
från och med den dag Konungen bestämmer.
Hvad här nedan i 5—8 §§ föreskrifves skall tillämpas från och med
den
2 §•
Genom nya lagen upphäfvas:
9 kap. 1, 3, 4, 5, 6, 8 och 9 §§ jordabalken;
förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast
egendom och förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom, tillika med alla de stadgande!!, som innefatta ändring eller tillägg
i dessa förordningar; samt
förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd.
3 §•
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lag*
rum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället
tillämpas. Är angående handläggning af lagfarts- eller inteckningsärende
46
i lag eller särskild författning meddelad bestämmelse, afvikande från nya
lagens föreskrifter, skola dessa i stället lända till efterrättelse.
4 §•
Där enligt lag eller särskild författning något rättsförhållande är
beroende däraf att uppbud skett, skall hvad sålunda om uppbud är stadgadt
gälla om lagfart.
Hvad i lag eller särskild författning stadgas angående inteckning
för nyttjanderätt, för rätt till afkomst eller annan förmån eller för rätt
till servitut skall ock gälla i fråga om inskrifning, som enligt nya lagen
meddelas för sådan rätt.
5 §•
Uppläggandet af fastighetsboken ankommer å landet på domaren och
i stad på rätten.
6 §•
Vid uppläggandet af fastighetsboken skall å upplägget för hvarje
egendom, som i boken upptages, dels anmärkas ägarens namn och åtkomst
dels ock införas hvad den enligt äldre lag förda bok upptager angående
inteckning för nyttjanderätt, för rätt till afkomst eller annan förmån och
för rätt till servitut, där icke det finnes uppenbart att rättigheten upphört.
Finnes i den enligt äldre lag förda bok antecknadt, att talan, hvarom
i 13 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast
egendom förmäles, blifvit instämd eller att egendomen blifvit utmätt eller
förordnande om dess försäljning jämlikt 28 § utsökningslagen meddelats eller
att jämlikt 51 § konkurslagen äskats försäljning af egendomen, varde ock den
anteckning, där icke det finnes uppenbart att den ej vidare är af betydelse,
öfverförd till fastighetsboken; har ej enligt äldre lag förts bok, värde från
protokollet där upptagna anteckningar, hvarom nu sagts, öfverförda till
fastighetsboken.
Kan ej för verkställande af införing enligt 6 § å vederbörligt upplägg
i fastighetsboken säker upplysning vinnas af tillgängliga handlingar,
då skall för frågans utredning anställas undersökning vid sammanträde,
som hålles i stad af rätten och å landet af domaren med biträde af tre
nämndemän; och må å landet sammanträdet, där sådant pröfvas nödigt,
hållas å den ort, där den eller de fastigheter, hvarom är fråga, äro belägna.
47
Till sammanträdet kallas ägarne af den eller de fastigheter, hvarom
är fråga, eller, där de ej äro kände, de ägare eller brukare af fastighet inom
vederbörande samfällighet, genom hvilkas hörande upplysning i nämnda hänseende
kan förväntas, med förständigande att till sammanträdet medhafva
de handlingar, hvilka kunna tjäna till upplysning i saken och af dem
innehafvas; åliggande det den, som sålunda inkallats, att hörsamma kallelsen
vid äfventyr att, där på grund af hans utevaro nytt sammanträde erfordras,
han har att gälda kostnaden därför. För inställelsen njute den, som sålunda
inkallats, ersättning efter ty angående ersättning af allmänna medel
till vittnen i brottmål är stadgadt.
Kallelsen, som skall innehålla upplysning om påföljden af utevaro,
skall genom kronobetjäningens försorg delgifvas vederbörande inom tid
och på sätt, som i fråga om stämning i tvistemål är stadgadt; och skall
kungörelse om sammanträdet minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan
för den eller de församlingar, där fastigheterna ligga, äfvensom, där så
ske kan, införas i tidning inom orten.
Till sitt biträde äge rätten eller domaren, som håller undersökningen,
kalla landtmätare eller annan sakkunnig person.
Vid sammanträdet föres protokoll.
Kostnaden för sammanträdet skall bestridas af allmänna medel.
8 §•
Närmare bestämmelser angående fastighetsbokens uppläggande meddelar
Konungen.
9 §•
Har vid införing, som i 6 § sägs, förelupit fel, galle hvad i 1 kap.
23 § i nya lagen stadgas; dock att i fråga om inteckning, som vid fastighetsbokens
uppläggande ej blifvit å behörigt upplägg införd, ej må ske rättelse i
annan ordning än som för rättelse af inskrifning är i 1 kap. 19 § i nya
lagen stadgad samt att, där ej sålunda sökes rättelse inom tio år efter
det nya lagen trädt i kraft, inteckningen är utan verkan såvidt angår
egendom, å hvars upplägg den ej blifvit införd.
10 §.
För att inteckning, som innan nya lagen trädt i kraft meddelats
för fordran, skall fortfarande gälla, skall förnyelse af inteckningen sökas
48
inom tio år från det inteckningen beviljades eller senast förnyades; sker
det ej, vare inteckningen förfallen. År, när nya lagen träder i kraft,
ansökan om inteckning för fordran hvilande, skall inom tid, som nyss
sagts, från det ansökningen förklarades hvilande eller därefter åter hos
rätten anmäldes, ansökningen ånyo anmälas; sker det ej, vare ansökningen
förfallen.
I fråga om förnyelse, som nu sagts, skall hvad i nya lagen är i
allmänhet stadgadt angående inskrifning af rätt äga motsvarande tillämpning;
åliggande det inskrifningsdomaren att å inteckningshandlingen teckna
bevis om förnyelsen med angifvande af blad och rum i fastighetsboken,
där inskrifningen skett.
Inteckningshafvaren stånde ock öppet att vid annan underrätt uppvisa
inteckningshandlingen; den rätt läte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll
korteligen intaga hvad handlingen innehåller med dag och årtal, då den
utgafs, af hvilken rätt inteckningen beviljats, när och under hvilken §
i inteckningsprotokollct det skedde, och när inteckningen förnyades, nedsatt
es eller annorledes förändrades, om det skett; teckne ock bevis å handlingen,
att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse. Sedan
ingifve sökanden protokollet i ärendet till rätten i den ort, där egendomen
ligger; och vare detta så gillt, som om handlingen där blifvit
företedd.
Går tiden, inom hvilken för inteckning i egendom å landet bör sökas
förnyelse, till ända innan nästa lagtima ting eller inskrifningsting, må förnyelse
sökas å urtima ting, hvilket domaren har att på anmälan af inteckningshafvaren
och på hans bekostnad inom sagda tid hålla.
Sedan inteckning blifvit i den ordning nu sagts förnyad, vare den
gällande utan vidare förnyelse.
Hvad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas å inteckning för nyttjanderätt,
rätt till afkomst eller annan förmån eller rätt till servitut, där
inteckningen icke införts i den i 61 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom omförmälda bok.
U §•
Kan vid pröfning af ansökan om förnyelse, som i 10 § sägs, ej tillförlitligen
utrönas, till hvilket upplägg i fastighetsboken inteckningen är
att hänföra, förelägge inskrifningsdomaren sökanden viss tid, inom hvilken
han har att i ärendet förebringa gällande utredning eller ock visa, att
han stämt den eller dem, saken rör. Fullgör sökanden det ej inom
49
förelagd tid, värde ansökningen afslagen. Visar sökanden, att han stämt,
galle hvad i 3 kap. 4 g i nya lagen stadgas.
Där inskrifningsdoinaren finner sådant nödigt, äge han förordna att
före ärendets pröfning skall hållas sådan undersökning, som i 7 § sägs.
Förordnas om sådan undersökning, varde ärendet uppskjutet.
I fall, hvarom nu sagts, varde angående ansökningen och beslutet
anmärkning gjord i den enligt äldre lag förda bok. År vid utgången
af tionde året från det nya lagen trädt i kraft sådant ärende beroende på
pröfning, varde i fastighetsboken å upplägget för hvarje egendom, ansökningen
finnes kunna angå, anmärkning därom införd.
12 §.
År inteckning, som meddelats jämlikt förordningen den 6 februari
1849 angående skyldighet att låta inteckna vid köp eller skifte af fast
egendom gjordt förbehåll att få densamma återlösa, fortfarande gällande
när nya lagen träder i kraft, åligge inteckningshafvaren, där han vill
varda vid sin rätt bibehållen, att inom tio år från det inteckningen senast
förnyades åter söka förnyelse af densamma i den ordning, som i 10 §
stadgas. Sedan förnyelse sålunda skett, vare inteckningen gällande utan
vidare förnyelse.
13 §.
År, då nya lagen träder i kraft, ansökan om lagfart eller inteckning
beroende på pröfning, skall rätten att erhålla sådan inskrifning bedömas
enligt äldre lag men ärendet behandlas enligt nya lagen.
Har hos rätten eller domaren innan nya lagen trädt i kraft gjorts
anmälan, som skolat antecknas i inteckningsprotokollet, men har ej sedan
infallit rättegångsdag, då sådan anteckning kunnat ske, skall anteckningen i
stället göras i fastighetsboken.
14 §.
Har före den dag, då nya lagen trädt i kraft, tid för sökande af
lagfart å äldre fång ännu icke gått till ända, skall lagfartsskyldigheten
fullgöras inom den i nya lagen stadgade tid räknad från sagda dag; dock
att, där med tillämpning af äldre lags bestämmelser tiden för lagfarts
sökande utgår tidigare än nu sagts, nämnda bestämmelser skola lända till
efterrättelse.
7
50
15 §.
År fast egendom afhänd rätte ägaren före den dag, då nya lagen
trädt i kraft, skola i fråga om frihet från klander för den, som egendomen
åtkommit, samt giltigheten af inteckning eller inskrifning, som
meddelats i egendomen efter det den afhändts rätte ägaren, bestämmelserna
i äldre lag tillämpas, om på grund däraf tidigare än enligt nya
lagen frihet från klander inträder eller inteckningen eller inskrifningen
varder gällande.
Har den, för hvilken lagfart meddelats före den dag, då nya lagen
trädt i kraft, blifvit vid fastighetsbokens uppläggande däri införd såsom
ägare, vare i det hänseende, hvarom nu år fråga, det så ansedt, som hade
lagfart enligt nya lagen blifvit honom meddelad å sagda dag.
16 §.
I fråga om inteckning, som tillkommit före den dag, då nya lagen
trädt i kraft, skola, såvidt angår inteckning för fordran, bestämmelserna
i 3 kap. 13—45 §§ och, såvidt angår inteckning för nyttjanderätt, för
rätt till afkomst eller annan förman eller för rätt till servitut, bestämmelserna
i 4 kap. 5 och 6 §§, 13 och 14 §§, i hvad dessa innefatta hänvisning
till först sagda bestämmelser, samt 15 och 16 §§ i nämnda lag
tillämpas; dock att
dels härigenom icke sker inskränkning i inteckningshafvares rätt att
ur egendomen utbekomma ränta, afkomst eller förmån, som upplupit före
nämnda dag,
dels hvad i 3 kap. 17 § och 30 § första stycket stadgas icke skall
tillämpas, med mindre inteckningshandlingen blifvit af fastighetsägaren
ånyo utgifven efter sagda dag,
och dels den i 4 kap. 16 § stadgade rätt till aflösning af rättighet,
som där afses, icke inträder förr än femtio år förflutit från samma dag.
17 §.
Utan hinder däraf att nya lagen trädt i kraft vare fastighetsägare
öppet att få inteckning, som på grund af bestämmelse i äldre lag kunnat
dödas utan inteckningshandlingens företeende, sålunda dödad; ankommande
det på inskrifningsdomaren att föranstalta om den kallelse å inteckningshafvare,
som för (lödningen må vara erforderlig.
51
18 §.
Askas i fråga om inteckning, som icke blifVit i fastighetsboken införd,
åtgärd, som i 3 kap. 20, 21 eller 23 § eller 30 § första stycket i nya
lagen sägs, skall på grund af sådan ansökan icke ske inskrifning eller
anteckning i fastighetsboken utan inskrifningsdomarens beslut upptagas i
det af honom förda protokoll och beslutet anmärkas i den enligt äldre
lag förda bok. Göres i fråga om inteckning, hvarom nu sagts, anmälan,
som enligt nya lagen skulle föranleda till anteckning i fastighetsboken,
skall hvad nu stadgats äga motsvarande tillämpning.
Åtgärd, hvarom i 3 kap. 13 eller 19 § eller 30 § tredje Stycket i
nya lagen sägs, må ej äga rum, med mindre inteckningen blifvit efter tv
i 10 § sägs förnyad.
19 §.
Har utmätning eller annan dylik åtgärd, som ägt rum innan nya
lagen trädt i kraft och hvarom jämlikt 6 § eller 13 § andra stycket anteckning
skett i fastighetsboken, föranledt egendomens försäljning, då må,
sedan fördelning af köpeskillingen vunnit laga kraft eller blifvit godkänd,
där ny ägare efter erhållen lagfart det begär och visar, ej mindre
att de inteckningar, hvilka enligt äldre lag kunnat dödas utan inteckningshandlingens
företeende, blifvit dödade eller förfallit eller ock, där försäljningen
skett före den 1 januari 1899, på grund af nye ägarens åtagande skola
fortfarande gälla, än äfven i fråga om inteckning för fordran, som kunnat
ur köpeskillingen till fullo gäldas men som understigit intecknade beloppet,
där ej inteckningen dödats eller förfallit, att därå belöpande utdelning
lyftats eller att på grund af nye ägarens åtagande inteckningen skall
gälla för fulla beloppet, i fastighetsboken angående hvarje däri gjord anteckning
om utmätning eller annan dylik åtgärd, som föregått försäljningen,
anmärkas, att anteckningen förfallit.
Har utmätningen upphäfts eller frågan om egendomens försäljning
eljest kommit att förfalla, varde, när bevis därom ingifves, i fastighetsboken
anmärkt, att anteckningen om utmätningen eller åtgärden förfallit.
52
Förslag
till
Lag
om inskrifningsting.
I domsaga, som består af mer än ett tingslag, skola, där Konungen
pröfvar nödigt, för inskrifningsärenden hållas särskilda ting till det antal
Konungen bestämmer. Inskrifningsting må hållas å annan ort än tingsstället,
om Konungen gifver lof därtill. Rätten vare domför, ändå att ej
mer än tre af nämnden äro i rätten närvarande; och må till tjänstgöring
i nämnden inkallas jämväl nämndeman från annat tingslag inom domsagan,
dock att alltid en nämndeman skall tillhöra det tingslag, för hvilket tinget
hålles.
Om tid och ort för inskrifningstings hållande skall kungörelse
utfäi’das på sätt om kungörande af häradsting är stadgadt.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.
53
Förslag
till
Lag
om särskild värdering af afsöndrad lägenhet.
1 §•
Är fast egendom, hvarifrån afsöndring sker, besvärad af inteckning
för fordran eller af inteckning eller inskrifning för rätt till undantag, ränta
eller afgäld, må på begäran af lägenhetens ägare för bestämmande af lägenhetens
ansvarighet för inteckningen eller inskrifningen ske värdering af
lägenheten vid särskild förrättning i den ordning här nedan stadgas.
''2 §.
I fråga om förrättning, som i denna lag afses, skola bestämmelserna
i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i hvad de afse annan landtmäteriförrättning
än laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse; skolande
kungörelse, som utfärdas angående tid och ort för förrättningen,
tillika innehålla att innehafvare af inteckning eller inskrifning, som i 1 §
afses, äger att vid förrättningen tillstädeskomma och bevaka sin rätt.
3 §•
Ej må det värde, som åsättes lägenheten, understiga köpeskilling,
som för lägenheten må vara betingad; skall från lägenheten utgå årlig
afgäld till stamfastigheten, skola vid uppskattande af afgäldens kapitalvärde
de i utsökningslagen för dylik uppskattning gifna bestämmelser lända till
efterrättelse.
Stanna landtmätaren och gode männen i olika meningar angående
det värde, som bör åsättas, galle hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda
mening, galle landtmätarens.
54
4 §•
Sedan förrättningsmännen för sakägarne framlagt skriftligt utlåtande
angående värderingen, skall förrättningen förklaras afslutad med tillkännagifvande
att lägenhetens ägare eller rättsägare, som i 2 § sägs, äger att, i
händelse af missnöje, fullfölja talan på sätt nedan stadgas. Afskrift af
förrättningsprotokollet och utiåtandet skola inom trettio dagar efter förrättningens
afslutande öfverlämnas till någon i orten boende person, som
af sakägarne utses att mottaga handlingarna; skolande dessa vara hos
honom tillgängliga för enhvar, som åstundar att dem granska eller afskrifva.
5 §•
År lägenhetens ägare eller rättsägare, som i 2 § sägs, missnöjd med
förrättningsmännens beslut, äge däremot fullfölja talan hos ägodelningsrätten
genom besvär, som skola ingifvas till ordföranden i ägodelningsrätten
inom sextio dagar efter förrättningens afslutande; skolande i fråga
om rättegången vid ägodelningsrätten gälla hvad angående klagan öfver
afslutadt laga skifte är stadgadt.
öfver ägodelningsrättens beslut må ej klagan föras.
6 §.
Sedan förrättningen afslutats, åligge landtmätaren att ofördröjligen
insända protokollet öfver förrättningen till inskrifningsdomaren. Varder
på grund af besvär förrättningen undanröjd eller det vid förrättningen
satta värdet ändradt af ägodelningsrätten, insände ordföranden i ägodelningsrätten
afskrift af beslutet till inskrifningsdomaren.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.
55
Förslag
till
Lag
innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af tomträtt samt af
fång till sådan rätt så ock i fråga om inteckning i tomträtt.
l §•
Med afseende å tomträtt skola de i lagen om inskrifning af rätt
till fast egendom gifna föreskrifter, såvidt de ej strida mot hvad här
nedan stadgas, äga motsvarande tillämpning; därvid å inskrifning af tomträtt
skola tillämpas bestämmelserna om inskrifning af nyttjanderätt, å inskrifning
af fång till tomträtt bestämmelserna om lagfart och å inteckning
i tomträtt bestämmelserna om inteckning i fast egendom.
2 §•
För inskrifning af tomträtt och af fång till sådan rätt samt inteckning
i tomträtt skall föras särskild bok. Denna bok kallas tomträttsbok.
Tomträtt skall icke i boken upptagas förr än inskrifningsärende, som
i denna lag afses, första gången rörande densamma förekommer.
3 §•
Ej må inskrifning af tomträtt meddelas, där tomten är besvärad af
sökt eller beviljad inteckning eller inskrifning eller kan i upplåtarens hand
häfta för fordran eller rättighet, som afses i 1 kap. 11 § i lagen om köp
56
byte och gåfva åt fast egendom, ej heller där utmätning af tomten skett
och ej ^isas hafva upphört att gälla; dock att hinder för inskrifning ej
möter däraf att till annan tomt inom område, hvartill tomten hör, tomträtt
upplåtits och blifvit inskrifven.
4 §•
Ej må inskrifning för tomträtt under annan inskrifning i tomten
nedsättas; ej heller må inskrifning för tomträtt dödas innan den tid, för
hvilken tomträtten upplåtits, gått till ända eller tomträtten eljest upphört
att gälla.
Skall efter öfverenskommelse mellan tomtägaren och tomträttshafvaren
_ tomträtten upphöra innan därför aftalad tid gått till ända, må inskrifningen
ej dödas, med mindre tomträtten är fri från inteckning.
Den, som söker inskrifning af tomträtt, vare pliktig att visa tomtens
läge erdigt den för området upprättade planen samt tomtens ytinnehåll
och längden af dess särskilda sidor. Visas det ej när inskrifningen sökes,
galle hvad för motsvarande fall är i fråga om lagfart å tomt stadgadt i
2 kap. 14 § tredje stycket i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom.
6 §•
Hvad i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom är föreskrifvet
angående skyldighet att inom viss tid söka lagfart skall icke äga tillämpning
i fråga om inskrifning af fång till tomträtt.
7 §•
Vill ny tomträttshafvare få sitt fång inskrifvet, ingifve till rätten
handlingar, som visa, att tomträtten till honom öfvergått från den, till
hvilken tomträtten upplåtits, eller, där senare tomträttshafvare fått sitt
fång inskrifvet, från denne; och läte rätten handlingarna i nödiga delar
offentligen uppläsas och i protokollet intagas.
Företer ej sökanden handlingar, som nyss sagts, så upprättade, som
lag i hvart särskildt fall föreskrifver, eller är ej inskrifning af tomträtten
sökt, varde ansökningen afslagen.
57
Hvad i 2 kap. 16 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom
stadgas skall icke äga tillämpning å tomträtt.
8 §•
Är, då ansökning göres om inskrifning af fång till tomträtt, inskrifning
af tomträtten sökt men frågan därom ej slutligen afgjord, må ansökningen
ej bifallas förr än inskrifningen blifvit beviljad. Lag samma
vare, där inskrifning af föregående tomträttshafvares fång är sökt men
frågan därom beroende på pröfning.
9 §•
Hvad i 2 kap. 20 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom
är föreskrifvet angående insändande till Konungens befallningshafvande af
förteckning å beviljade lagfarter skall icke äga tillämpning i fråga om
inskrifning af fång till tomträtt.
10 §.
Då inskrifning af tomträtt eller fång till tomträtt är beviljad, utfärde
inskrifningsdomaren därom särskildt bevis. I detta bevis skall anmärkas
tomtens läge och storlek, dagen då tomträtten upplåta samt, där
inskrifningen afser fång till tomträtt, dagen då inskrifning af tomträtten
meddelades, den tid, för hvilken tomträtten är upplåten, samt förbehåll, där
sådant förekommer, som inskränker tomträttshafvarens rätt att öfverlåta
eller inteckna tomträtten.
11 §•
Ej må inteckning meddelas i flera tomträtter gemensamt eller,
där tomträtt tillhör flera, i enderas andel däri.
Panträtt, som genom inteckning i tomträtt vinnes, må ej särskildt
göras gällande i andel af tomträtten.
12 §.
Är, då ansökan om inteckning i tomträtt göres, inskrifning af tomträtten
sökt, men frågan därom ej slutligen afgjord, galle hvad i 3 kap. 6 §
i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom är med afseende å
um/oj 8
58
ansökan om inteckning i fast egendom stadgadt för det fall att för den,
som utfäst inteckningen, lagfart sökts men ännu icke meddelats.
13 §.
Upplyses, att före den dag inteckning i tomträtt söktes eller ock
samma dag ansökningen gjordes tomträtten eller andel däri tagits i mät,
och visas ej, att utmätningen upphört att gälla, må ansökningen icke bifallas.
14 §.
Hvad i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom är stadgadt
angående inteckning för ogulden köpeskilling skall icke äga tillämpning
i fråga om tomträtt, ej heller hvad i 3 kap. 10 § i samma lag stadgas
angående giltigheten af inteckning, som meddelats i fast egendom, den där
blifvit rätte ägaren afhänd.
15 §.
Närmare föreskrifter om tomträttsbokens inrättande och förande
meddelas af Konungen.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft. Genom nya lagen upphäfvas lagen
den 14 juni 1907 om inskrifning af tomträtt samt af fång till sådan rätt
och lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt.
Lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om
inskrifning af rätt till fast egendom skall jämväl i fråga om denna lag i
tillämpliga delar lända till efterrättelse.
59
Förslag
till
Lag
innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af rätt till järnväg
och utmätning af järnväg så ock i fråga om förvaltning af järnväg
under konkurs.
Jämte de om inskrifning af rätt till fast egendom samt angående
utmätning och konkurs enligt lag i allmänhet gällande stadganden, såvidt
de ej strida mot hvad här nedan förordnas, skola, beträffande järnväg,
följande föreskrifter lända till efterrättelse:
Allmänna stadganden.
1 §*
Med järnväg förstås i denna lag sådan enskild järnväg, för hvars
anläggning Konungen medgifvit rätt till förvärfvande af erforderligt område
enligt gällande bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof, och hvilken, i följd af Konungens vid järnvägens anläggning eller
eljest meddelade beslut, är att anse såsom särskild järnväg.
Järnvägen i hela sin sträckning med därtill hörande mark samt verkstäder
och andra byggnader anses såsom en enda sammanhörande fast
egendom. Järnvägsägarens för järnvägens drift anskaffade, under hans
värjo varande eller för trafik å annan i förbindelse med järnvägen stående
bana använda lokomotiv, vagnar, inventarier och förråd anses såsom tillhörigheter
till den fasta egendomen.
60
2 §•
Ej må utan Konungens tillstånd järnväg delas eller något af den mark,
som, efter hvad i 1 § sägs, till järnväg hör, därifrån afsöndras.
Ej heller må den, som förmenar sig hafva ägande-, pant- eller nyttjanderätt
till någon del af den mark, som till järnväg hör, göra sådan
rätt gällande annorlunda än såsom anspråk på lösen eller ersättning enligt
förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof.
Om inskrifning.
3 §•
För inskrifning af rätt till järnväg skall föras särskild fastighetsbok
af inskrifningsdomaren i Stockholm, såvidt angår järnväg, som till större
delen af sin sträckning ligger inom domsagor under Svea hofrätt, af inskrifningsdomaren
i Jönköping, såvidt angår järnväg, som till större delen
ligger inom domsagor under Göta hofrätt, och af inskrifningsdomaren i
Kristianstad, såvidt angår järnväg, som till större delen ligger inom domsagor
under hofrätten öfver Skåne och Blekinge.
Hafva, sedan med järnväg lagfarits, förändrade förhållanden inträdt,
skall ändock järnvägen fortfarande upptagas i den fastighetsbok, där inskrifningen
skedde.
I fastighetsboken upptages järnväg under den beteckning, som användes
i sådant af Konungen meddeladt beslut, hvarom i 1 § förmäles.
Ej må i fråga om järnväg annan inskrifning meddelas än lagfart och
inteckning.
Närmare föreskrifter angående den särskilda fastighetsbokens inrättande
och förande meddelas af Konungen.
4 §•
1 mom. När lagfart å järnväg första gången sökes, ingifve sökanden:
1. sådant af Konungen meddeladt beslut angående järnvägen, hvarom
i 1 § förmäles.
2. karta öfver järnvägens område till alla dess delar, jämte intyg af
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att det område, som å kartan utmärkes
såsom hörande till järnvägen, blifvit i öfverensstämmelse med det eller de
Konungens beslut, hvarom ofvan förmäles, till järnvägen utlagdt, samt
61
3. särskilda af vederbörligen förordnad landtmätare med ledning af
nämnda karta samt tillgängliga skifteskartor eller vid sammanträde med
vederbörande jordägare, där sådant finnes nödigt, å marken utrönta förhållanden
upprättade specialkartor med beskrifningar, utvisande från Indika
fastigheter den till järnvägen använda mark är tagen och inom Indika
underrätters domsområde den är belägen.
Fullgör ej sökanden hvad sålunda föreskrifvet är, varde ansökningen
afslagen.
2 mom. Gitter ej sökanden förete fullständiga fångeshandlingar å
all den till järnvägen hörande mark, men styrker han, att med afseende
å den mark, för hvilken sådana handlingar saknas, underrätten i den ort*
där marken ligger, utfärdat sådan stämning, som i 2 § i förordningen
den 14 april 1866 sägs, och att borgen blifvit enligt 24 § i samma förordning
ställd, då må den omständigheten att sökanden ej företett fullständiga
fångeshandlingar ej utgöra hinder för lagfartens beviljande.
3 mom. Sedan lagfart å järnväg blifvit beviljad, åligge det inskrifningsdomaren
att tillställa inskrifningsdomaren å hvarje ort, där någon till
järnvägen hörande mark är belägen, utdrag ur fastighetsboken. Efter det
anteckning otn lagfarten gjorts i fastighetsboken för sådan ort, må ansökning
om lagfart å den mark, som anteckningen afser, ej vidare vid domstol
i orten upptagas.
5 §•
Lagfart skall på en gång meddelas å hela järnvägen; dock att, om
för utvidgning eller omläggning af järnväg, å hvilken lagfart redan är
beviljad, mark utöfver det ursprungliga järnvägsområdet förvärfvas, lagfart
därå skall ske med iakttagande i tillämpliga delar af hvad ofvan är
sagdt, och anses sedan den mark vara med järnvägen förenad.
6 §•
Hvad i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom är stadgadt
angående skyldighet att inom viss tid söka lagfart å fång till fast egendom
äge ej tillämpning i fråga om lagfart å järnväg. Sedan lagfart å
järnväg i dess helhet blifvit beviljad, upphör ock den af nämnda lag
eljest följande skyldighet att inom viss tid vid domstol i orten söka lagfart
å den till järnvägens anläggning förvärfvade och därtill använda mark.
I den händelse, som i 2 kap. 15 § i nyssnämnda lag omförmäles,
vare i fråga om mark, som blifvit till järnväg använd, gjord ansökan om
62
lagfart å hela järnvägen utan verkan mot den, som vid domstol i orten
sökt lagfart å den ifrågavarande marken.
7 §•
Afträdes i den ordning, som om jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof är stadgad, någon del af den mark, som till järnväg hör,
eller har eljest med Konungens tillstånd någon mark blifvit från järnväg
afsöndrad, då skall, sedan lagfart å den afsöndrade marken blifvit beviljad,
inskrifningsdomaren, som beviljat lagfarten, öfversända utdrag af fastighetsboken
till inskrifningsdomaren, som har att föra fastighetsboken för järnvägen.
Efter det i denna anteckning gjorts om lagfarten, anses marken
vara från järnvägen skild.
8 §•
Har, innan sådan anteckning skett, som i 4 § 3 mom. sägs, inteckning
eller inskrifning af inskrifningsdomaren i orten beviljats i mark, som
till järnvägen hör, då skall till säkerhet för den rätt till ersättning, hvarom
i 2 § förmäles, inteckningen eller inskrifningen gälla i järnvägen med
förmånsrätt efter ty i 17 kap. 9 § handelsbalken sägs. År, då sagda
anteckning sker, ansökan om inteckning eller inskrifning i den mark, som
anteckningen angår, på pröfning beroende, fortfare samme inskrifningsdomare
därmed, och galle, där ansökningen bifalles, hvad ofvan är sagdt.
9 §•
Vid ansökan om inteckning i järnväg skall järnvägens ägare, själf
eller genom laga ombud, ingifva i hufvudskrift den handling, hvarå ansökningen
grundas, eller, där inteckning sökes till säkerhet för lån, som *
upptages mot tryckta eller graverade obligationer, de till lånet hörande
obligationerna. Äro alla obligationerna eller Hera af dem af lika lydelse
eller skilja de sig endast i afseende å littera eller nummer, skall allenast
en obligation af hvarje slag i protokollet fullständigt afskrifvas, men antalet
obligationer af hvarje slag i protokollet noggrant angifvas; dock skola
äfven i detta fall samtliga obligationerna förses med sådant bevis, som i
8 kap. 12 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom föreskrifves.
63
10 §.
Järnväg må endast i sin helhet intecknas.
Ej må flera järnvägar intecknas gemensamt; ej heller må å mark,
som från järnväg afsöndrats, lagfart meddelas, där ej visas, att den afsöndrade
delen är fri från inteckning.
11 §•
Har, på sätt i 5 § sägs, mark blifvit med järnväg förenad, häfte
den mark lika med järnvägen i öfrigt för inteckning, som i järnvägen är
fastställd.
12 §.
Söker järnvägs ägare, att inteckning, som blifvit i järnvägen fastställd
till säkerhet för lån, upptaget mot tryckta eller graverade obligationer,
må dödas, och kan han ej förete alla obligationerna, men visar, att de
felande obligationerna, när inteckningen meddelades, voro af den lydelse,
att vid den tid, då inteckningens dödande begäres, all betalningsrätt för
dem förfallit, må den omständigheten att han ej företett alla obligationerna
ej utgöra hinder för inteckningens dödande.
13 §.
Hvad i 3 kap. 15 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom
stadgas om ersättning för brandskada å intecknad egendom skall icke äga
tillämpning i fråga om järnväg.
Om utmätning.
14 §.
Utmätningsman i den ort, där järnvägens ägare bör inför domstol
svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet, vare behörig att verkställa
utmätning af järnväg.
15 §.
Järnväg må ej delvis utmätas. Ej heller må någon sådan järnvägens
tillhörighet, som i 1 § omförmäles, särskildt utmätas. Utmätes
järnvägen, skola ock dess berörda tillhörigheter i mät tagas.
64
16 §.
Utmätes järnväg, som begagnas för allmän trafik, då skall, efter därom
enligt 85 § utsökningslagen erhållen anmälan, äfvensom i det fall att öfverexekutor
omedelbart förordnat om järnvägens försäljning, öfverexekutor,
ehvad borgenär gör yrkande, som i 80 och 81 §§ samma lag omförrnäles,
eller icke, genast förordna en eller, där så nödigt anses, flera erfarna och
sakkunniga män att i egenskap af sådana syssloman, som i nyssnämnda
§§ afses, järnvägen omhändertaga och förvalta samt om trafikens uppehållande
i det omfång, som förut varit vanligt eller eljest finnes lämpligt,
besörja, intill dess järnvägen blifvit i laglig ordning såld eller utmätningen
eljest afslutats.
I fråga om kostnad, som för trafikens uppehållande enligt hvad nu
är sagdt åtgår och ej af inflytande inkomster betäckes, galle hvad i 198 §
utsökningslagen sägs.
17 §.
Auktion å utmätt järnväg skall förrättas af öfverexekutor samt hållas
å den ort, där han har sitt säte; och gånge därvid järnvägen med allt
hvad enligt 1 § därtill hör i ett utrop.
18 §.
Hvad i 7 kap. utsökningslagen är stadgadt om tvångsförvaltning af
fast egendom skall icke äga tillämpning i fråga om järnvåg.
Om förvaltning under konkurs.
19 §.
Varder järnväg, som begagnas för allmän trafik, till konkurs afträdd,
skall rätten eller domaren genast förordna en eller, där så nödigt anses,
flera erfarna och sakkunniga män att såsom förvaltare taga järnvägen om
händer och, intill dess å inställelsedagen i konkursen syssloman blifvit
valda, besörja trafikens uppehållande i det omfång, som förut varit vanligt
eller eljest pröfvas lämpligt och med borgenärernas fördel mest förenligt.
Förvaltare må af konkursdomaren entledigas, om skäl därtill äro, och
annan förvaltare i ofvan stadgad ordning tillsättas.
♦>5
Förvaltningen åligger att afgifva redovisning till konkursboets syssloman.
Vilja borgenärerna eller gäldenäreri den redovisning klandra, göre
det genom stämning inom natt och år, sedan redovisningen afgafs.
Beloppet af den förvaltare tillkommande godtgörelse bestämmes, där
stridighet därom uppstår, af konkursdomaren enligt de grunder, som för
motsvarande eller jämförlig befattning vid statens järnvägar tillämpas.
Kostnad, som åtgår till järnvägens drift och förvaltning, skall utgå
af järnvägens afkastning och köpeskilling.
20 §.
Den tillåtelse att i visst fall före inställelsedagen sälja till konkursbo
hörande fast egendom, som följer af stadgandena i 13 och 47 §§ konkurslagen.
galle ej i fråga om järnväg, som blifvit till konkurs afträdd.
Anses försäljning af järnvägen ej kunna utan förlust för borgenärerna
ske så skyndsamt, som i konkurslagen för fast egendoms afyttrande
i allmänhet är bestämdt, och vill borgenär förty yrka uppskof med försäljningen,
göre det skriftligen senast å inställelsedagen i konkursen, och
varde yrkandet då af ordföranden föredraget för borgenärerna. Med pröfningen
af sådant yrkande skall anstå till det i 71 § konkurslagen omförmälda
förhör inför rättens ombudsman; tarfvas ej sådant förhör, utsätte
ordföranden och kungöre å inställelsedagen för parterna viss tid och ort
att inför ombudsmannen sammankomma för att beslut i anledning af uppskofsyrkandet,
fatta, och varde emellertid åtgärderna för järnvägens försäljning
inställda. A den dag, då uppskofsyrkandet sålunda pröfvas bör, skola
borgenärerna besluta, om och på huru lång tid uppskof med järnvägens
försäljning skall äga rum, hvilken tid dock ej må sättas längre ån fem år
från beslutets dag, äfvensom, där så ans;s nödigt, bestämma de villkor,
hvarpå järnvägen må äfven före den beslutade uppskofstidens förlopp af
boets syssloman afyttras. Vid omröstning härom galle såsom beslut den
mening, hvarom, bland närvarande borgenärer, de sig förena, hvilkas
fordringar sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer
därjämte utgöra minst en fjärdedel af de röstande. Kan beslut på
sådant sätt ej åstadkommas, vare frågan förfallen. Efter den genom borgenärernas
beslut bestämda tidens utgång må vidare uppskof med järnvägens
försäljning ej äga rum.
21 §.
Har uppskof med järnvägs försäljning blifvit beslutet, på sätt i 20
§ sägs, och varder, i brist på medel eller af annan orsak, järnvägens eller
1«V07 9
66
dess tillhörigheters behöriga underhåll åsidosatt eller trafiken ej vederbörligen
vidmakthållen, då må, på talan af järnvägsstyrelsen, som i nämnda
hänseenden äger utöfva tillsyn öfver järnvägens förvaltning, konkursdomaren
förordna, att järnvägen utan hinder af uppskofsbeslutet skall säljas.
22 §.
År järnväg intecknad, må den ej annorledes än utmätningsvis försäljas
under inteckningarnas värde sammanlagdt med det belopp, som med
förmånsrätt framför desamma enligt lag bör ur egendomen utgå, där ej
borgenärerna, i den ordning 59 och 60 §§ konkurslagen stadga, till den
försäljning lämna bifall, så ock inteckningshafvare, hvilkens rätt är af försäljningen
beroende, därtill samtycker och för inteckningens dödande aflämnar
inteckningshandlingen till den, som af inteckningshafvaren och
köparen utses.
23 §.
Skall under konkurs försäljning af järnväg ske i den ordning utsökningslagen
bestämmer, skall därvid så förfaras som om försäljningen
ägde rum till gäldande af fordran, som i järnvägen äger bästa rätt.
24 §.
Den behållna inkomst, som järnvägen, efter afdrag för underhålls-,
förvaltnings- och annan kostnad, under konkursen gifver, skall fördelas
efter de enligt lag i allmänhet om borgenärers inbördes företräde gällande
grunder. Har uppskof med järnvägs försäljning bl i fvit beslutadt, på sätt
i 20 § sägs, skall den behållna inkomsten årligen fördelas.
25 §.
Innan järnvägen blifvit såld, må konkursen ej afslutas.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft. Genom nya lagen upphäfves förordningen
den 15 oktober 1880 innefattande särskilda föreskrilter angående
lagfart, inteckning och utmätning af järnväg, så ock i fråga om förvalt
-
67
ning åt'' järnväg under konkurs; dock att härigenom icke sker ändring i
hvad nämnda förordning stadgar i fråga om järnvägsaktiebolag, hvars järn*
väg blifvit före den 1 januari 1881 öppnad för allmän trafik.
Lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om
inskrifning af rätt till fast egendom skall jämväl i fråga om denna lag
i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock att hvad i först sagda lag
stadgas angående skyldighet att förnya inteckning icke skall äga tillämpning
å inteckning, som i järnväg meddelats till säkerhet för tryckta eller
graverade obligationer; skolande vid fastighetsbokens uppläggande däri
införas hvad i den enligt äldre lag förda bok finnes antecknadt angående
sådan inteckning.
o •
68
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 9 kap. 4 § och 16 kap. I § ärfdabalken.
Härigenom förordnas, att 9 kap. 4 § och 16 kap. 1 § ärfdabalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:
9 KAP.
4 §■
Nu är boet upptecknadt; då bör en afskrift af bouppteckningen hos
domaren ingifvas inom en månad därefter; men i häradsrätten vid det
ting, som näst efter en månad infaller. Är någon af arfvingarne omyndig
eller utrikes stadd, varde ock den rätt hos domaren intecknad, som
omyndig eller utrikes vistande i arfvet äger.
Utvisar bouppteckning, hvilken sålunda ingifvits, att den aflidne
efterlämnat fast egendom inom riket, åligge rätten att ofördröjligen om
dödsfallet göra anmälan hos inskrifningsdomaren samt tillika, där egendomen
lyder under den rätt, dit bouppteckningen ingifvits, hålla denna
inskrifningsdomaren till hända men i annat fall tillställa honom utdrag af
bouppteckningen.
16 KAP.
1 §•
Vill någon, man eller kvinna, göra testamente, hafve våld göra det
muntligen eller skriftligen, med eller utan villkor, och vittne tvenne gode
män, att det testamente då var gjordt med sundt och fullt förstånd och
af fri vilja; stånde ock honom fritt att låta vittnena veta dess innehåll
eller ej. Aro ej vittnen att tillgå och varder det utredt, att testator intill
sin död varit ur stånd att vittnen anskaffa, vare ock då testamentet
gällande, såframt det finnes med egen hand skrifvet och underskrifvet.
Gör någon testamente om fast egendom, äge ej i fråga om hvem
egendomen efter förste emottagarens och hans inakas död skall tillfalla
förordna i vidare mån än bestämma den närmaste efterträdaren; äge ej
heller, där han vill inskränka ägarens rätt att öfverlåta eller inteckna
egendomen, sträcka förordnandet utöfver förste emottagarens och hans
makas lifstid.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.
70
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 4 kap. 2, 3, 7 och 9 §§ i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 4 kap. 2, 3, 7 och 9 §§ i lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom skola erhålla följande ändrade
lydelse:
2 §•
Aftal, hvarigenom upplåtes tomträtt, som i 1 § sägs, skall upprättas
skriftligen; skolande i handlingen uttryckligen angifvas, att upplåtelsen
afser tomträtt.
3 §•
öfverlåtes tomträtt, skall hvad i 1 kap. 1, 2, 3 och 5 §§ samt 2 kap.
1 och 3 §§ i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom stadgas äga
motsvarande tillämpning.
7 §•
Har i aftal, hvarigenom tomträtt upplåtits, skett ändring eller tilllägg,
skall sådant i tomträttsboken anmärkas. Är inteckning förut sökt
eller meddelad i tomträtten, må anmärkning, som nu sagts, ej ske, med
71
mindre inteckningshandlingen uppvisas; skolande å handlingen tecknas
bevis angående hvad sålunda blifvit i boken anmärkt.
9 §•
I fråga om utmätning af tomträtt samt försäljning utmätningsvis
eller under konkurs af sådan rättighet skall så förfaras som för utmätning
och dylik försäljning af fast egendom är stadgadt; skolande hvad i
82 § utsökningslagen sågs angående lagfart gälla om inskrifning, hvarom
ofvan i 5 § sagts.
Hvad angående fast egendoms afstående för allmänt behof är stadgadt
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.
7*2
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 17 kap. 6 och 9 §§ handelsbalken.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 6 och 9 §§ handelsbalken skola
erhålla följande ändrade lydelse:
6 §•
Den, som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan afgäld af fast
egendom, njute ock företräde till betalning ur egendomen, i hvems hand
den vara må, där ej afgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
Samma förmånsrätt tillkomme ock jordägare, som åt annan upplåtit sin
fasta egendom, i de denne tillhöriga lösören och byggnader, som å egendomen
finnas, samt, där tomträtt upplåtits, i tomträtten med hvad därtill
hör, för arrende eller afgäld, som till jordägaren skall utgå, samt för jordägaren
åliggande utskyld eller annan afgift, som bort af egendomens
innehafvare gäldas, dock ej för fordran, som förfallit till betalning tidigare
än ett år före utmätning eller början af konkurs, så ock för husröta eller
vanhäfd, där sådan ersättning skall utgå. Har jordägare lämnat arrendator
kreatur, redskap eller annat till egendomens bruk, njute jordägaren lika
rätt för lega, som ej stått inne längre än nyss sagts, äfvensom för ersättning,
där sådan bör utgå, för hvad sålunda blifvit arrendatorn lämnadt.
Därefter njute borgenär, som har inteckning i tomträtt, förmånsrätt
i tomträtten med hvad därtill hör från den dag inteckningen söktes.
Finnas i tomträtten flera inteckningar, njute den, som tidigare sökt inteckning,
företräde och de, som sökt inteckning samma dag, lika rätt.
9 §•
1 mom. Har någon inteckning i gäldenär fasta egendom, äge näst
efter de fordringar, hvarom i 6 § förmäles, förmånsrätt i samma egendom
73
från den dag inteckningen söktes. Finnas i egendomen derå inteckningar,
njute den, som tidigare sökt inteckning, företräde och de, som sökt inteckning
samma dag, lika rätt; dock att inteckning för fordran å ogulden
köpeskilling, hvarför egendomen häftar, skall, där fordringens beskaffenhet
blifvit i fastiglietsboken anmärkt, gifva företräde framför annan köparens
gäld, ändå att inteckning därför sökts tidigare.
2 mom. Har någon inteckning eller inskrifning i gäldenärs fasta
egendom för rätt till undantag eller rätt till ränta eller afgäld af egendomen,
njute för hvad lian enligt lag äger att ur egendomen utbekomma
enahanda förmånsrätt som inteckning enligt 1 mom. medför.
3 mom. Har fast egendom blifvit utmätt för fordran, hvarför egendomen
icke på grund af inteckning eller inskrifning häftar, äge borgenären,
därest utmätningen leder till egendomens försäljning eller till
tvångsförvaltning, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen,
såsom vore inteckning för hans fordran beviljad den dag utmätningen
skedde; dock att, om inteckning sökes samma dag utmätningen sker, utmätningen
har företräde. Inträffar konkurs, såsom i 8 § sägs; äge den
förmånsrätt ej rum.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft; doi k att härigenom icke sker inskränkning
i den förmånsrätt, som på grund af inteckning, den där sökts
före nämnda dag, enligt äldre lag tillkommer inteckningshafvaren.
:*&4
07
10
74
Förslag
till
Lag
om tillägg till 6 kap. strafflagen.
Härigenom förordnas, att till 6 kap. strafflagen skall fogas en ny
paragraf, så lydande:
9 §•
Sättes skadestånd att utgå å särskilda tider, skall, där målsäganden
det yrkar, tillika åläggas den brottslige att för skadeståndets utgörande
hos öfverexekutor ställa pant eller borgen, vid äfventyr att eljest visst
penningbelopp hos honom uttages och till målsägandens säkerhet nedsättes
i bankinrättning, som af öfverexekutor godkännes.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.
75
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar af utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 och 4 §§, 2 kap. 13, 22 och 28 §§,
3 kap. 48 och 52 §§, 4 kap. 62, 63, 71, 74, 79—82 och 85—88 §§ samt
5—11 kap. utsökningslagen skola erhålla följande lydelse:
1 KAI*.
3 §•
Kronofogde äger att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt ställe
sätta länsman eller annan man, som af Konungens befallningshafvande antagen
är; svare dock vid utmätning kronofogden själf för redovisningen
och för skada, som af utmätningsmannens fel eller försummelse kan komma.
Ej må kronofogde åt annan uppdraga försäljning af fast egendom eller af
fartyg, som i 94 § sägs, ej heller fördelning af köpeskilling för fast egendom
eller för lös egendom i fall, då enligt 140 eller 141 § sammanträde
för fördelningen erfordras.
I Stockholm, så ock i annan stad, där utmätningsmannabefattningen
anses icke kunna af en stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen
finner godt sådant medgifva, stadsfogde likaledes äga att, under enahanda
ansvarighet och med det förbehåll i afseende å försäljning af fartyg samt
fördelning af köpeskilling för lös egendom, som för kronofogde här ofvan
stadgas, samt under de villkor i öfrigt Konungen må föreskrifva, för
76
bestämdt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan man, som af
öfverexekutor antagen är.
4 §.
Konungens befallningshafvande äge för bestämdt fall eller inom visst
område förordna länsman eller annan lämplig person att på eget ansvar
i kronofogdes ställe vara utmätningsman. Om sålunda förordnad utmätningsman
galle hvad i denna lag om kronofogde stadgas; dock rnå han ej
i sitt ställe sätta annan man och ej heller, med mindre förordnandet innehåller
särskildt medgifvande, befatta sig med försäljning af fast egendom
eller af fartyg, som i 94 § sägs, eller med fördelning af köpeskilling i
fall, som i 3 § 1 mom. omförmälas.
2 KAP.
13 §.
Vill någon för fordran, hvarför fast egendom på grund af inteckning
eller inskrifning häftar, söka betalning ur egendomen, göre det hos
öfverexekutor i den ort, där egendomen ligger.
Vill borgenär, för hvars fordran fartyg är intecknadt, hålla sig
allenast till fartyget, söke ägaren, där denne skall svara i mål, som i 12 §
afses. Tillhör fartyget flere redare, äge borgenären söka hufvudredaren.
eller, om hufvudredare ej är vald, någon af redarne, hvilken han helst vill.
22 §.
Har ej borgenär inom natt och år, sedan honom förelädes att gifva
gäldenär del af ansökningen, inkommit till öfverexekutor med bevis att digifning
skett, och är ej heller svar från gäldenären ingifvet, vare ansökningen
förfallen. Lag samma vare, där inom sagda tid lagsökning*handlingarna
icke blifvit till öfverexekutor återställda och ej heller styrkt afskrift
däraf ingifven.
Innefattar ansökningen yrkande, som jämlikt 3 kap. 39 § eller 43 § andra
stycket i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom framställts af innehafvare
af fordran, för hvilken på grund af inteckning eller inskrifning
flera fasta, egendomar gemensamt häfta, och har ej sökanden inom sextio
daprar frän det föreläggande, som nyss sagts, honom gafs fullgjort hvad
enligt första stycket honom åligger, vare det yrkande förfallet.
28 §.
Äro ej sådana skäl för handen, att målet bör såsom tvistigt till
domstol förvisas, ålägge öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet,
vid äfventyr af utmätning.
Har borgenär enligt 13 § utsökt betalning ur fast egendom, och
varder fordringen fastställd till betalning ur egendomen, förordne öfverexekutor
tillika, att egendomen må, utan föregående utmätning, säljas i
den ordning, som om utmätt fast egendom stadgas; och vare det så ansedt,
som hade egendomen blifvit utmätt.
3 KAP.
48 §.
Skall någon för verkställighet af dom eller eljest enligt denna lag
ställa pant eller borgen, och är ej säkerheten af vederparten godkänd,
varde den pröfvad af myndighet, hos hvilken säkerheten ställes. Löftesmän
skola borga en för alla och alla för en; för menighet eller för utländsk
man, så ock i det fall, hvarom i 125 § sägs, skall borgas såsom
för egen skuld. Den pant bjuder, vare, där myndighet, som den pröfva
skall, det föreskrifver, pliktig att sätta panten i förvar hos vederhäftig
man, som åtager sig att den vårda; löftesskrift må omhändertagas af den,
till hvars säkerhet den gäller.
Den, som Konungens och kronans talan förer, vare från säkerhets
ställande fri.
52 §.
Har öfverexekutor fällt någon till böter eller vite eller dömt utmätningsman
att utgifva skadestånd, må ej utslaget verkställas förr än det
vunnit laga kraft. Huru hofrätts beslut,, hvarigenom i utsökningsmål
någon blifvit fälld till böter eller vite, må utan hinder af ändringssökande
verkställas, därom är särskildt stadgadt; och skall hofrätts beslut, hvarigenom
i sådant mål utmätningsman dömts till utgifvande af skadestånd,
gå i verkställighet så som vore det i tvistemål raeddeladt.
78
Beslut, hvarigenom utmätningsman dörats till mistning af tjänst på
viss tid, må ej verkställas, förr än det vunnit laga kraft.
Huru beslut angående fördelning af köpeskilling för utmätt egendom
och af medel, som influtit under tvångsförvaltning, går i verkställighet,
därom skils i 6 och 7 kap.
4 KAP.
62 §.
Lösören skola gå i mät förr än fast egendom må utmätas, där ej
borgenär och gäldenär annorlunda sämjas; häftar på grund af inteckning
eller inskrifning gäldenärens fasta egendom för fordran, hvarför utmätning
skall ske, varde den egendom först utmätt, där ej borgenären hellre vill
taga betalning ur lösören. Skall utmätning på en gång ske för fleras
fordringar, må ej borgenär, för hvars fordran fast egendom på grund af
inteckning eller inskrifning häftar, till förfång för annan taga betalning
ur lösören för hvad af den fasta egendomen kan utgå.
Ej må utmätning af fast egendom ske för fordran, som ej är i
egendomen intecknad eller inskrifven, med mindre borgenären sådant särskildt
begär.
63 §.
Har gäldenär fordran eller annan rättighet, som kan öfverlåtas; den
må ock gå i mät, där lösören ej finnas att tillgå, eller borgenär och gäldenär
om fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas. Sådana obligationer
eller andra värdepapper, hvilka med lätthet kunna i penningar
förvandlas, må tagas i mät såsom här ofvan om lösören är sagdt.
71 §■
Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant gods
till säkerhet för sin fordran kvarhålla, må hinder däraf ej möta för godsets
utmätande och försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute sådan
borgenär rätt till betalning ur köpeskillingen, såsom i 6 kap. sägs. Den,
som har lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom,
vare dock, där egendomen icke utgöres af fartyg eller gods i fartyg,
ej pliktig att lämna panten från sig, med mindre full lösen därför gifves,
eller panthafvaren nöjes med att för sin betalning hålla sig till köpeskil
-
79
lingen; ej äge panthafvaren vägra att taga lösen, då den, i fall som nu är
sagdt, honom bjudes, ändå att hans fordran ej är till betalning förfallen.
Hvad nu är stadgadt skall icke äga tillämpning, när panten utgöres
af inteckning i gåldenärens fasta egendom.
O ö O
74 §.
Utmätas penningar, skola de af utmätningsmannen om händer tagas.
Lösören, som utmätas, skola, där de ej, efter ty nedan sågs, föras från
stället, därstädes sättas i förvar under utmätningsmannens försegling eller,
om han finner det i brist af tjänliga förvaringsrum eller af annan orsak
ej lämpligen kunna ske, med hans insegel eller skriftligt anslag eller på
annat sätt så utmärkas, att uppenbart synes att godset blifvit utmätt.
Anses det utmätta ej kunna med säkerhet lämnas på stället under gäldenärens
tillsyn, läte utmätningsmannen det af annan där vårdas eller till
annat ställe föras, om det så ske kan och borgenär den för godsets vård
eller flyttning nödiga kostnad förskjuter.
Utmätes gäldenärs egendom, som i annans besittning finnes, varde
förbud innehafvaren meddeladt att egendomen utlämna till förfång för den,
till hvilken i följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå.
Skall utmätning ske af den rätt till andel i inteckning, som, efter
ty särskildt, är stadgadt, tillkommer gäldenären såsom ägare af intecknade
egendomen, vare borgenären pliktig att, där utmätningsmannen det äskar,
förskjuta kostnaden för anskaffande af särskild inteckningshandling å det
gäldenären tillkommande beloppet.
79 §.
Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning
däröfver; och galle om egendomens värdering hvad förut om värdering af
lös egendom är sagdt. Utmätningsmannen affordre ock gäldenären de
handlingar, som visa hans äganderätt eller tjäna till upplysning om nyttjanderätt
eller rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld af egendomen,
äfvensom uppgift å innehafvare af de i egendomen gällande inteckningar
och inskrifna rättigheter. Utmätas flera egendomar på en gång;
varde de hvar för sig beskrifna och värderade.
Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af fast egendom,
läte han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.
År fast egendom, som skall utmätningsvis säljas, intecknad gemensamt
med andra egendomar, och finnes för någon af egendomarne icke
80
uppskattning till allmän bevillning, skall värdering ske jämväl af egendom,
som ej skall säljas; skolande om förrättningen ägaren underrättas på
sätt i 60 § stadgas.
80 §.
Då utmätning af fast egendom skett, skall, där borgenär det yrkar,
afrad, hyra eller ränta, som af egendomen faller till dess den varder såld
och af köparen tillträdd, uppbäras af utmätningsmannen eller af syssloman,
som af honom förordnas. Utmätningsmannen kungöre utan dröjsmål den,
hvilken betalningsskyldigheten åligger, förbud att utgifva något till annan
än utmätningsmannen eller sysslomannen.
Har öfverexekutor förordnat om egendomens försäljning; då skall
han, där borgenär det yrkar, tillsätta syssloman, som afkomsten uppbär,
och låta förbud kungöras, som nu är sagdt.
Det åligger sysslomannen att till auklionsförrättaren före auktionen
eller, där jämlikt 102 § särskilt sammanträde skall hållas, före det
sammanträde redovisa afrad, ränta eller hyra, som utgår i penningar och
af honom uppburits. Lag samma vare i fråga om utmätningsman, där
han uppburit sådan afkastning och icke själf skall förrätta auktionen. Utgår
afrad, ränta eller hyra i varor, skall utmätningsmannen föranstalta om
deras försäljning på sätt i 90 § stadgas och redovisa därför influtna medel
efter ty nu är sagdt; skolande i sådant fall syssloman hålla de af
honom uppburna varor utmätningsmannen till hända. För medel, som ej
sålunda redovisats, skall redovisning lämnas före det sammanträde, då fördelning
af köpeskillingen skall äga rum.
81 §.
År fara att utmätt fast egendom af ägaren genom vanvård eller
annorledes i större mån försämras, äge öfverexekutor, där borgenär det
påstår, förordna syssloman att egendomen om händer taga och förvalta;
dock vare i ty fall borgenären pliktig att förskjuta den kostnad, som för
egendomens förvaltning kan vara nödig.
I fråga om skyldighet för sådan syssloman att till auktionsförrättaren
redovisa skall hvad i 80 § 3 mom. är stadgadt äga motsvarande
tillämpning.
81
82 §.
öfverlåter någon sin fasta egendom till annan, må, innan nye ägaren
sökt lagfart, öfverlåtelsen ej utgöra hinder för egendomens utmätande för
förre ägarens gäld.
Sökes å öfverlåtelse, som före utmätningen skett, lagfart samma dag,
då utmätningen verkställes, eller sist å den allmänna rättegångsdag för
lagfartsärenden, som näst efter fjorton dagar från utmätningen infaller;
då vare ej utmätningen gällande emot nye agaren, med mindre att för
fordran, som utsökes, egendomen häftar på grund af inteckning eller inskrifning
eller fordringen eljest är sådan att, efter ty i lag i öfrigt stadgas,
egendomen därför häftar, ändå att den kommit ur gäldenärens hand.
Har auktion till egendomens försäljning blifvit kungjord att hållas innan
den rättegångsdag, som nämnd är, inträffar, eller å samma dag, åligge
dock nye ägaren att före auktionen öfverlåtelsen anmäla och sin åtkomsthandling
i hufvudskrift eller besannad afskrift för auktionsförrättaren uppvisa.
Sker ej sådan anmälan, vare utmätningen emot nye ägaren gällande,
ändå att lagfart sökes å tid, som förut är sagd.
Göres af nye ägaren anmälan, på sätt nu stadgadt är, eller har
öfverlåtelsen blifvit för auktionsförrättaren kunnig innan han utsatt dag
för egendomens försäljning, skall, därest öfverlåtelsens verkan mot utmätningen
är beroende därpå, att lagfart kommer att sökas å tid, som ofvan
är sagd, auktionsförrättaren låta med försäljningen anstå till dess sig visat,
om lagfarten sökes.
Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om utmätning af den rätt till andel i inteckning, som, efter ty särskilt
ar stadgadt, tillkommer gäldenären såsom ägare af intecknade egendomen.
85 §.
Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät,
genast anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid utmätningen
uppgifva auktionsställe, såsom i 98 § sägs, gifva det tillkänna.
Då fast egendom blifvit utmätt, vare utmätningsmannen pliktig att
genast därom till inskrifningsdomaren insända bevis, innefattande uppgift
om beloppet af den fordran, för hvilken utmätningen ägt rum, samt huruvida
för samma fordran inteckning eller inskrifning är meddelad eller icke,
äfvensom hvad i öfrigt kan vara erforderligt för att tydligt utmärka, hvilken
den fordran är, hvarför utmätningen skett.
Utmåtes fartyg, som blifvit i fartygsregistret införd t, åligger utmätningsmannen
att ofördröjligen till Stockholms rådstufvurätt insända bevis
ll
82
om utmätningen med angifvande af fartygets registreringsnummer. Sker
utmätning af fartygslott, insände utmätningsmannen ofördröjligen bevis
därom till den myndighet, som förer fartygsregistret; och varde i det bevis
intagna de uppgifter, som för fartygets säkra urskiljande erfordras.
Myndighet, som enligt 28 § meddelat förordnande om fast egendoms
försäljning eller hos hvilken, jämlikt 51 § konkurslagen, äskats, att
fastighet eller intecknadt fartyg må utmätningsvis säljas, vare ock pliktig
att därom insända bevis efter ty nyss är sagdt.
86 §.
Har borgenär, som sökt utmätning, lämnat gäldenär anstånd med
betalningen, må ej målet därigenom uppehållas utöfver sex månader från
den dag, då utmätningsmannen mottagit de i 54 eller 56 § omförmäla
handlingar. Fortfar anståndet vid utgången af nämnda tid, vare ansökningen
förfallen och gånge verkställd utmätning åter.
Har i fall, då öfverexekutor enligt 28 § meddelat förordnande om
fast egendoms försäljning, borgenären icke inom två månader efter det
öfverexekutors utslag vunnit laga kraft, med företeende af bevis därom
samt af den handling i hufvudskrift, på grund hvaraf betalning blifvit
sökt, begärt verkställighet af beslutet, eller har borgenären begärt sådan
verkställighet men därefter lämnat gäldenären anstånd, som fortfar när
sex månader förflutit från det verkställigheten begärdes, vare frågan om
egendomens försäljning förfallen.
87 §.
Har någon inteckning i fast egendom, som blifvit för annans fordran
utmätt, eller har någon nyttjanderätt eller rätt till servitut, undantag,
ränta eller afgäld af egendomen, äge sådan rättsägare, där hans rätt kali
vara beroende af försäljningen, mot det att han till utmätningsmannen
erlägger fordringsbeloppet jämte kostnad, hvarför utmätningssökanden ansvarar,
göra gällande den rätt, som tillkom denne; dock att, där utmätningen
afser allenast del af fordran, hvarför egendomen på grund af inteckning
eller inskrifning häftar, utmätningssökanden för sin återstående
fordran äger företräde.
88 §•
Har utmätning af fast egendom upphäfts eller eljest frågan om
sådan egendoms försäljning förfallit, åligger det utmätningsmannen eller
öfverexekutor, om ärendet där är anhängigt, att därom genast göra anmälan
hos inskrifningsdomaren.
83
5 KAP.
Om utmätt egendoms försäljning.
89 §.
Försäljning af utmätt egendom skall ske genom offentlig auktion.
90 §.
Skall lös egendom säljas, läte utmätningsmannen tid och ställe för
auktionen kungöras i kyrkan för den församling, där försäljningen sker,
så ock, om gäldenär eller borgenär det äskar, eller eljest sådant finnes
lämpligt, i kyrkorna för de församlingar, som närmast därintill äro. Finnes
för viss stad förordnadt, att auktion skall kungöras på annat sätt än nu
är sagdt, lände det till efterrättelse.
År egendom, som säljas skall, af beskaffenhet att den ej, utan att
förstöras eller väsentligen försämras, kan förvaras under den tid, som för
auktionens kungörande i ofvan stadgad ordning erfordras, äge utmätningsmannen
låta kungöra försäljningen på annat sätt, som lämpligt finnes.
91 §.
Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan
auktionen hålles, där ej i fall, som i 90 § 2 mom. sägs, kortare tid för
kungörandet nödig finnes; auktion å fordran eller rättighet skall kungöras
minst fjorton dagar förut. Skall i stad auktion å lös egendom kungöras
mera än en gång, vare det gillt, om första kungörandet skett inom tid,
som nu är sagd. Har gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning
i hans fasta egendom blifvit utmätt, läte utmätningsmannen innan försäljning
sker anskaffa särskild inteckningshandling å det gäldenären tillkommande
beloppet, där laga hinder däremot icke möter. Skall sådan
handling anskaffas, må ej förr än det skett kungörelse om auktionen utfärdas.
Skall fartyg eller gods i fartyg säljas, värde kungörelsen om försäljningen
jämväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången
minst fjorton dagar före auktionen; och skall kungörelsen tillika innehålla,
att de borgenärer, som, ändå att de ej vunnit utmätning eller i
utmätt fartyg hafva inteckning, äga rätt till betalning ur det utmätta,
hafva att sådant, på sätt i 139 § sägs, före auktionen hos utmätnings
-
84
mannen anmäla. De borgenärer, hvilka jämlikt 11 kap. sjölagen äga rätt
till betalning ur det utmätta eller i utmätt fartyg hafva inteckning, skola
därjämte, där de äro kände, underrättas om auktionen genom särskilda
kalielsebref, hvilka auktionsförrättaren skall med posten afsända, till inländska
borgenärer så tidigt, att kallelserna må komma dem till hända minst
fjorton dagar före auktionen, och till utländska borgenärer så fort ske kan.
Är fråga om försäljning af fartyg, som blifvit i fartygsregistret infördt,
an skaffe utmätningsmannen gravationsbevis rörande fartyget; dock
vare, där utmätningsmannen det äskar, borgenären pliktig att förskjuta
den för bevisets utlösande nödiga kostnad.
92 §.
Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest
under panträtt i handom, varde, där ej panthafvaren är pliktig att för
sin fordran taga betalning ur köpeskillingen eller på sätt i 71 § sägs förklarat
sig därmed nöjas, före utropet underrättelse meddelad, att försäljningen
sker med bibehållande af panthafvarens rätt.
Vid försäljning af lott i fartyg tillkännagifve utmätningsmannen,
att försäljningen ej medför rubbning i panträtt, som i hela fartyget
gäller; meddele ock före utropet underrättelse om de fordringar, för hvilka
fartyget veterligen utgör pant.
93 §.
Utmätt lös egendom skall i uppslag säljas. De yppersta varor skola
så länge sparas, att mesta folket är samladt. Då så mycket af det utmätta
godset blifvit såldt, att gälden, hvarför utmätning skett, så ock kostnad,
som skall ur egendomen utgå, kan af det sålda fullt godtgöras, upphöre
försäljningen.
94 §.
Skall försäljning ske af fartyg, som enligt mätbref eller å fartyget
anbragt tontalsmärke har en dräktighet af tjugu registerton eller därutöfver,
uppläse utmätningsmannen före utropet gravationsbevis, där enligt
91 § sådant skall vara anskaffadt, och gifve till känna, å hvad tid köpeskillingen
sist skall inbetalas; aninane ock dera, hvilka äro tillstädes och
hafva fordran, som skall vid auktionen bevakas, att sådant anmäla. Varder
fordran anmäld hos utmätningsmannen, meddele han före utropet därom
underrättelse.
85
Innan auktionen afslutas, ineddele auktionsförrättare!! underrättelse
om tiden, då efter 140 § sammanträde för fördelning af köpeskillingen
hållas skall, så ock om stället för sammanträdet.
95 §.
Den, som inropat fartyg, hvarom i 94 § är sagdt, åligger att genast
efter inropet gälda en sjättedel af köpeskillingen i reda penningar eller
ställa pant eller borgen såsom för egen skuld för en femtedel af köpeskillingen.
Sker det ej, varde fartyget genast ånyo utropadt.
Hvad af köpeskillingen ej må vara vid inropet erlagdt skall gäldas
sist å det sammanträde, som i 140 § sägs. Visar köparen, att inteckningshafvare,
som skall ur fartyget erhålla betalning, låtit köparen öfvertaga
den intecknade skulden och lämnat anstånd med betalningen, njute
köparen till godo de villkor, som därvid blifvit tingade. Finnes, sedan
för samtliga fordringar beräknats utdelning, öfverskott å köpeskillingen,
och beviljar gäldenären anstånd med betalning däraf, njute köparen ock
det anstånd till godo.
Varder ej sist å det sammanträde, hvarom förut är sagdt, köpeskillingen
till fullo gulden eller anstånd lämnadt efter ty nyss är sagdt, vare
köpet ogillt och besörje genast utmätningsmannen, att fartyget varder till
försäljning ånyo utlyst, som i 90 och 91 §§ sägs. Går fartyget vid nya
utropet till mindre än den förra köpeskillingen med laga ränta därå från
den dag, då betalning sist bort ske, ersätte förre köparen skillnaden; gar
fartyget till mera, kåfve förre köparen ej rätt till öfverskottet. Kostnaden
för senare försäljningen skall ock af förre köparen gäldas, där den ej kan
genom öfverskott å köpeskillingen godtgöras. År pant eller borgen ställd
för köpeskillingen, läte utmätningsmannen, där sådant erfordras till gäldande
af hvad förre köparen utgifva bör, ofördröjligen försälja panten i
den ordning, som om utmätta lösören stadgas, eller utsöka borgensförbindelsen
hos löftesmannen.
Varder köpeskillingen gulden, äge köparen genast komma i besittning
af fartyget; och vare det i köparens hand fritt från all föri’e ägarens
gäld, där ej köparen, efter ty förut i denna § sägs, gälden öfvertagit.
96 §.
Annan lös egendom än i 94 § sägs skall genast efter inropet betalas;
sker det ej, gånge egendomen under nytt utrop. Utmätningsmannen
stånde dock fritt att på eget äfventyr lämna anstånd med betalningen.
86
97 §.
Auktion å utmätt fast egendom skall förrättas af öfverexekutor, där
ej i 98 § annorledes stadgas.
98 §.
Ä landet äge gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom
skall hållas å landskansliet eller å tingsställe i orten. Uppgifver gäldenären
annat ställe i orten, må ock auktionen där hållas, om öfverexekutor
pröfvar stället lämpligt. Har ej gäldenär vid utmätningen eller, där enligt
28 § egendomen skall utan föregående utmätning säljas, hos öfverexekutor
före målets afgörande uppgifvit auktionsställe, eller äro flere, som äga
auktionsställe nämna, och kunna de ej därom sig förena; bestämme öfverexekutor,
hvar auktionen skall hållas. Skall auktionen hållas på annat
ställe än landskansliet, varde den förrättad af utmätningsmannen i orten.
I stad skall auktion å fast egendom förrättas å öfverexekutors ämbetsrum
eller annat ställe, där auktioner i staden gemenligen hållas.
Skola fastigheter inom särskilde öfverexekutorers områden gå i en
försäljning, varde auktionen förrättad där hufvudgården eller, om sådan
ej finnes, den till allmän bevillning högst uppskattade fastigheten är belägen;
är det å landet, vai’de auktionen hållen å landskansliet.
99 §.
Varder ej vid utmätning bestämdt, att auktionen skall hållas å
tingsstället, insände utmätningsmannen till öfverexekutor protokollet öfver
utmätningen med beskrifning och värdering å egendomen jämte öfriga
tillgängliga handlingar, hvarom i 79 § är nämndt.
Har vid utmätning blifvit bestämdt, att auktionen skall hållas å
tingsstället, och är utmätningsförrättaren ej behörig att med försäljningen
taga befattning, sände han ofvannämnda handlingar till den utmätningsman,
som skall auktionen hålla.
100 §.
Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande
egendomen samt utdrag ur fastighetsregistret äfvensom de för bestyrkande
af gäldenärens äganderätt till egendomen eller för upplysning om intecknad
eller inskrifven rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan emottagna
handlingar, hvilka kunna hos rätten erhållas.
87
101 §.
Tiden för auktionen varde af auktionsförrättaren bestämd, och läte
han kungörelse därom, så ock om egendomens beskaffenhet och auktionsstället
införas i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst fyra
veckor och sista gången minst fjorton dagar före auktionsdagen, äfvensom
intagas i länskungörelserna; foge ock anstalt, att kungörelsen varder ej
mindre, sist fyra veckor före auktionsdagen, å landet uppläst i tingslagets
kyrkor och i stad anslagen å det ställe, där auktionen hålles, än äfven,
där så ske kan, i tidning inom orten införd en gång, minst fjorton dagar
före nämnda dag. År för viss stad förordnadt, att auktion å fast egendom
skall jämväl på annat sätt kungöras, lände ock det till efterrättelse.
Skall försäljning ske på grund af förordnande, som i 28 § sägs, må
kungörelse om auktionen ej utfärdas förr än den handling, på grund hvaraf
borgenären sökt betalning, blifvit i hufvudskrift till auktionsförrättaren
afläinnad.
102 §.
Auktionsförrättaren äger, där så pröfvas nödigt, utsätta särskildt
sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och villkoren för
försäljningen; och varde uppgift om tid och ort därför intagen i kungörelsen
om auktionen. Ej må sådant sammanträde hållas tidigare än två dagar
före auktionen.
103 §.
Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika innehålla, att
den, som har fordran, hvarför egendomen häftar eller för hvilken han eljest
äger njuta betalning ur köpeskillingen, eller har annan rätt, som bör vid
auktionen iakttagas, äger att därvid och, där enligt 102 § särskildt sammanträde
skall hållas, vid det sammanträde bevaka sin rätt.
De. hvilka hafva inteckning i egendomen eller fordran, hvarför
denna jämlikt 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom
häftar, eller som skall utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken,
eller fått åt sig upplåten rättighet, som bör vid auktionen iakttagas.
skola, där de äro kände, om auktionen och det särskilda sammanträdet,
där sådant skall hållas, underrättas genom särskilda kallelsebref,
hvilka auktionsförrättaren skall med posten afsända, till inländska borgenärer
så tidigt, att kallelserna må komma dem till banda minst fjorton
dagar före auktionen, och till utländska borgenärer så fort ske kan; skolande
i kallelsebrefven tillika lämnas uppgift, som i 85 § 2 mom. sägs,
angående den fordran, för hvars gäldande försäljningen skall äga rum.
88
Underrättelse om auktionen och sammanträdet varde ock, efter ty nyss
sagts, borgenären och gäldenären meddelad.
104 §.
År ej auktion så kungjord, som i 101 § sägs, varde den inställd,
och sätte auktionsförrättaren ut annan tid därtill. Ej må dock auktion
inställas förty att kungörelsen ej varit i en eller annan kyrka uppläst eller
i tidning inom orten införd, där den eljest allmänneligen ågått.
105 §.
Dä utlyst auktion i följd af laga hinder inställes, varde, där så ske
kan, det i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor och i stad
genom anslag, som förut är sagdt, före den utsatta dagen kungjordt.
106 §.
Vid auktionens början uppläse auktionsförrättaren såväl protokollet
öfver utmätningen eller det utslag, hvarigenom öfverexekutor om egendomens
försäljning föroi’dnat, som ock gravationsbevis och de öfriga handlingar,
som i 99 och 100 §§ nämnas, och aninane dem, hvilka hafva
fordran eller rättighet, som bör vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla;
lämne ock tillstädesvarande rättsägare samt gäldenären, där han när är,
tillfälle att yttra sig öfver handlingarna och de anspråk, som anmälas, så
ock angående de villkor, som skola gälla för försäljningen.
Hvad sålunda föreskrifvits skall, där sammanträde som i 102 §
sägs hålles, vid det sammanträde iakttagas; skolande i ty fall handlingarna
ånyo uppläsas vid auktionen.
107 §.
Sedan förhandlingen afslutats, uppgöre auktionsförrättaren borgenärsförteckning,
hvari skola, ordnade efter det företräde dem emellan lag stadgar,
upptagas, förutom fordran, hvarför utmätning skett, jämte kostnaderna för
förfarandet, följande fordringar och rättigheter, nämligen:
l:o) fordran samt rätt till ränta eller afgäld, hvarför egendomen på
grund af inteckning eller inskrifning eller ock jämlikt 1 kap. 11 § i lagen
om köp, byte och gåfva af fast egendom häftar, där fordringen eller rättigheten
finnes upptagen i de i 99 och 100 §§ omförmäla handlingar
eller blifvit hos auktionsförrättaren anmäld;
89
2:o) fordran, hvarför förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
äger rum, samt, där egendomen är afträdd till konkurs, fordran, som skall
ur egendomen utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken,
äfvensom anspråk på ersättning för kostnad och arfvode för egendomens
förvaltning, såvida yrkande om betalning ur köpeskillingen för fordran,
som nu sagts, blifvit hos auktionsförrättaren framställdt; och
3:o) nyttjanderätt samt rätt till servitut eller undantag, som från
egendomen skriftligen upplåtits, där rättigheten är intecknad eller in~
skrifven eller den handling, därå rättigheten grundas, är af rättsägaren
till auktionsförrättaren ingifven eller eljest för honom tillgänglig.
Servitut, som är af beskaffenhet att skola oansedt egendomens försäljning
äga bestånd, skall icke upptagas i förteckningen.
108 §.
År fordran eller rättighet, som i 107 § sågs, tvistig eller beroende
af villkor, varde den ändock i borgenärsförteckningen upptagen.
109 §.
År fråga om giltigheten af inteckning eller inskrifning, som blifvit
för fordran eller rättighet meddelad, beroende på särskild pröfning eller
afgjord genom beslut, som ej vunnit laga kraft, eller är inteckning eller
inskrifning sökt men ännu ej beviljad, varde fordringen eller rättigheten
upptagen så som vore inteckningen eller inskrifningen gällande.
no §.
Fordran, som icke är förfallen och därå ränta icke skall gäldas före
förfallodagen, beräknas till det belopp, som efter en räntefot af fem för
hundra om året utgör fordringens värde den dag, å hvilken enligt 142 §
sammanträde för köpeskillingens fördelning skall äga rum.
in §•
Nyttjanderätt så ock rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld
af egendomen upptagas i borgenärsförteckningen utan att något värde för
dem utsättes.
12
90
112 §•
Ränta å fordran, som är i egendomen intecknad eller hvarför egendomen
häftar enligt 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom,
så ock förmåner i penningar eller varor, som skola utgå till innehafvare
af rätt till undantag, ränta eller afgäld, skola vid borgenårsförteckningens
uppgörande beräknas för ett år, där ej då visas, att de för annan tid
innestå.
113 §.
Sedan auktionsförrättaren efter ty ofvan är sagdt antecknat de
fordringar och rättigheter, hvilka böra vid auktionen iakttagas, skola de
fordringsbelopp, som hafva bättre rätt än den fordran, för hvars gäldande
försäljningen äger rum, samt kostnaderna för förfarandet sammanräknas;
och varde i borgenärsförteckningen angifvet, att det lägsta bud, som vid
auktionen må antagas, skall öfverstiga den sålunda erhållna summan.
Finnes behållen alkastning af egendomen att tillgå, skall vid lägsta
budets beräknande afdrag därför ske.
114 §.
År fast egendom afträdd till konkurs, och skall efter ty i 51 §
konkurslagen stadgas på begäran af borgenärerna auktion hållas för egendomens
försäljning i den ordning, som i denna lag är stadgad, vare inteckningshafvare
och den, som i egendomen äger bättre förmånsrätt, berättigad
att, där hans rätt till betalning ur egendomen är ostridig eller
styrkt och fordringen är i konkursen bevakad, äska att försäljningen i
stället sker till gäldande af hans fordran; framställe dock yrkande därom
hos auktionsförrättaren före auktionen eller, där enligt i02 § särskilt
sammanträde skall hållas, före detta sammanträde. Göres ej sådant yrkande,
må ej försäljning ske till förfång för de i borgenärsförteckningen upptagna
rättsägare.
115 §.
Skola flera fasta egendomar, som för eu fordran äro gemensamt intecknade,
säljas vid en auktion och jämlikt 121 § hvar för sig utropas,
varde särskild borgenärsförteckning för hvarje egendom upprättad; skolande
däri af den gemensamma inteckningen upptagas det belopp, hvarför egendomen
svarar i förhållande till de andra egendomarne, med anmärkning
att beloppet kan komma att förhöjas till följd af brist i dessa.
91
Äro egendomarne utmätta för samma fordran, och har den gemensamma
itneckningen bättre rätt än denna, varde lägsta budet för en hvar
af egendomarne så bestämdt, som om försäljningen ägde rum för gäldande
af den gemensamma inteckningen, dock med anmärkning att frågan om
försäljning skall, ändå att nämnda bud öfverskrides, förfalla, där sammanlagda
köpeskillingen för egendomarne ej lämnar tillgång till gäldande af
någon del af utmätningssökandens fordran.
Medgifver innehafvaren af den gemensamma inteckningen, att, där
försäljning kommer till stånd, den gemensamma ansvarigheten må upphöra,
varde i öfverensstämmelse därmed borgenärsförteckningarna upprättade
och lägsta buden bestämda.
11G §.
I afräkning å köpeskillingen skall i egendomen innestå hufvudstolen
af däri intecknad gäld, som faller inom lägsta budet. Ej må dock sålunda
öfvertagas gäld, som i 109 § sägs, ej heller belopp, som är i flera egendomar
gemensamt intecknadt, utan så är att egendomarne säljas vid gemensamt
utrop utan att särskilda utrop föregått eller innehafvaren af den gemensamma
inteckningen gjort sådant medgifvande, som i 115 § sägs.
Är intecknad fordran, som efter tv nu sagts skulle i egendomen innestå,
förfallen till betalning sist å den dag, då enligt 142 § sammanträde
för köpeskillingens fördelning äger rum, vare inteckningshafvaren berättigad
att erhålla betalning för fordringen, där han före borgenärsförteckningens
upprättande därom framställer yrkande. Finnes vid borgenärsförteckningens
upprättande andel i inteckning, som faller inom lägsta budet,
tillkomma gäldenären, varde sådan andel utan särskildt yrkande ur
köpeskillingen gulden.
Hvad ej af köparen öfvertages skall i reda penningar gäldas.
I borgenärsförteckningen skall angifvas, Indika belopp skola i egendomen
innestå och hvilka skola i reda penningar gäldas.
117 §•
Varder om rättsägares inbördes företräde eller om villkoren för försäljningen
mellan dem, hvilkas rätt är i fråga, annorlunda öfverenskommet
än i detta kapitel är stadgadt, lände det vid borgenärsförteckningens upprättande
till efterrättelse.
92
118 §.
Borgenärsförteckningen skall underskrifvas af auktionsförrättaren;
och läte han rattsägare, hvilka åt förteckningen nöjas, därå teckna sitt
godkännande.
119 §•
Innan utrop af egendomen sker, skall auktionsförrättaren uppläsa
borgenärsförteckningen samt meddela fullständig och tydlig underrättelse
om sättet för försäljningen; gifve ock till känna tiden, då köpeskillingen
sist skall vara gulden.
120 §.
Egendomen säljes i uppslag, där ej gäldenären före auktionen yrkar,
att försäljningen skall ske genom utrop i upp- och afslag.
121 §.
Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt
intecknade, säljas; varde, så framt någon af dem häftar för särskild fordran
eller rättighet, som skall vid försäljningen iakttagas, eller kommit i särskild
ägares hand, hvarje egendom för sig till försäljning utropad. Gå ej vid
denna försäljning egendomarne så högt, att fordran, för hvilken de äro
gemensamt intecknade, fullt kan gäldas; då skola, där de bjudna köpeskillingarna
lämna tillgång till gäldande af någon del af utraätningssökandens
fordran och ej innehafvaren af den gemensamma inteckningen
samtycker, att vid de skedda utropen må förblifva, eller hvad för honom
ur köpeskillingarna brister genast erlägges, alla egendomarne gemensamt
utropas till försäljning. Äro egendomarne utmätta för fordran, hvarför
de gemensamt häfta, skall gemensamt utrop ske, ändå att fordringen icke
till någon del kan ur de förut bjudna köpeskillingarne gäldas. Äro två
eller liera bland egendomarne i samma ägares hand, skall ock, där han det
äskar, gemensamt utrop äga rum af de egendomar, som honom tillhöra.
Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda
beloppet af det, som bjudits vid de särskilda utropen, skall vid
dessa utrop förblifva; gå egendomarne högre, äge det gemensamma utropet
företräde, och varde ötverskottet på de gemensamt utropade egendomarne
fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning utgick
för nästföregående år. Har någon af egendomarne blifvit delad, och
93
finnes ej sådant uppskattnings värde för hvarje del; då skall den på egendomen
belöpande andel i öfverskottet mellan delarna skiftas efter den för
hvarje del bjudna köpeskilling. Finnes beträffande någon af egendomarne
att dess andel af den gemensamma köpeskillingen icke förslår till gäldande
af de belopp, hvilka falla inom lägsta budet, och skall förty frågan om
den egendoms försäljning förfalla, skola de öfriga egendomarne ånyo gemensamt
utropas.
Har från egendom, däri inteckning beviljats, lägenhet afsöndrats,
och ansvarar lägenheten för den inteckning allenast på sätt i 3 kap. 43 §
i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom sägs, må inteckningen ej
föranleda försäljning af den afsöndrade lägenheten, utan så är att vid utropet
af stamfastigheten den därför bjudna köpeskillingen funnits icke
förslå till fulla gäldandet af inteckningshafvarens fordran och icke lägenhetens
ägare genast erlägger hvad däri brister eller, där lägenhetens ansvarighet
är begränsad till visst belopp, som understiger bristen, hvad sålunda
må ur lägenheten uttagas.
122 §.
Har en af flera gemensamt intecknade egendomar blifvit särskildt
utmätt, och har i anledning däraf den gemensamma inteckningens innehafvare
framställt yrkande om försäljning af de andra egendomarne, skall
den egendom, som är särskildt utmätt, först utropas. Göres ej därvid
sådant bud, att utmätningssökandens fordran till någon del kan utgå, och
skall förty frågan om den egendoms försäljning förfalla, varde jämväl försäljningen
af de öfriga egendomarne inställd. Göres sådant bud, då förfares
vidare med egendomarnes försäljning så som i 121 § stadgas; dock att,
där lägsta budet för den särskildt utmätta egendomen till följd af brist,
som uppkommer i de andra egendomarne, så förhöjes, att försäljning af
densamma ej kan äga rum, frågan om de öfriga egendomarnes försäljning
skall förfalla.
123 §.
Finnes i borgenärsförteckningen upptagen rättighet, som i 107 §
sägs, då skall, där den icke har företräde framför utmätningssökandens fordran,
vid egendomens försäljning iakttagas, att egendomen först utropas
med förbehåll om rättighetens bestånd, men, om ur den då bjudna köpeskillingen
borgenär, som äger bättre eller lika rätt, ej kan erhålla full godt*
görelse och ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva,
eller hvad för honom ur köpeskillingen brister genast af rättighetens inne
-
94
häfvare till auktionsförrättare!! erlägges, egendomen ånyo utropas utan förbehåll
om rättighetens bestånd. Lämnar köpeskilling, som då bjudes,
större tillgång till borgenärens förnöjande, galle sista utropet; i annat fall
stånde fast vid det första.
Aro i borgenärsförteckningen upptagna flera sådana rättigheter, som
nyss sagts, skall vid egendomens utropande iakttagas det företräde, som
på grund af inteckning eller inskrifning eller tidigare upplåtelse tillkommer
dem i förhållande till hvarandra, så att rättighet, som har företräde
framför annan, skall vika först efter denna.
124 §.
Finnes å egendom, då den säljas skall, växande gröda, och tillhör
den ej brukare eller annan, som har nyttjanderätt till egendomen; gånge
grödan i samma utrop som egendomen, och varde det före utropet kungjordt.
125 §.
Då inrop skett, gälde köparen genast en sjättedel af köpeskillingen,
dock ej mer än hvad enligt borgenärsförteckningen bör i reda
penningar utgå eller mindre än beloppet af den kostnad, hvarom i
198 § förmäles. Vill köparen hellre ställa pant eller borgen för hvad
sålunda skolat gäldas, vare det ock gillt. Erbjuder köparen såsom pant
inteckning i egendomen, må den godkännas endast såvidt dess hufvudstol
ligger inom inropssumman, så ock inom det af utmätningsmannen å egendomen
satta värde samt inom det uppskattningsvärde, hvarefter allmän
bevillning för egendomen utgick för nästföregående år.
Gitter ej köparen gälda eller säkerhet ställa som nu är sagdt, varde
egendomen genast ånyo utropad.
126 §.
Göres å auktion sådant bud, att det enligt 113 och 125 §§ må
antagas, skall försäljning af egendomen ske, utan så är att köpeskillingen
ej förslår till gäldande af utmåtningssökandens fordran och han bestrider
att försäljning må ske.
Uppgår det bud, som högst göres, ej till belopp, som nu sagts, må
försäljning ändock ske, där innehafvare af de fordringar, hvilka falla
inom lägsta budet och icke fullt täckas af den bjudna köpeskillingen, så
ock utmätningssökanden därom förena sig.
95
127 §.
Kommer försäljning ej till stånd förty att vid auktionen bud icke
göres eller antages, då skall, om utmätningssökanden före förrättningens
slut det äskar, ny auktion hållas å samma ställe fyra veckor därefter,
hvarom auktionsförrättaren skall genast meddela underrättelse, och foge
han anstalt, att kungörelse om tiden för den nya auktionen varder, sist
fjorton dagar före auktionen, ej mindre uti länskungörelserna införd samt
å landet uppläst i tingslagets kyrkor och i stad anslagen, som i 101 §
stadgas, än äfven, där så ske kan, i tidning inom orten införd.
128 §.
Sker ej försäljning å första auktionen, och yrkar ej utmätningssökanlien
genast ny auktion, eller varder egendomen ej heller å den senare
auktionen såld, gånge utmätningen åter, utan så är att egendomen efter
ty i 7 kap. stadgas ställes under tvångsförvaltning.
129 §.
Kommer försäljning till stånd, eller finnes, där anbud ej gjorts eller
antagits, afkastning att redovisa, skall auktionsförrättaren, innan auktionen
afslutas, meddela underrättelse om tiden, då sammanträde för fördelning
af influtna medel skall hållas, så ock om stället för sammanträdet.
130 §.
Sist å det sammanträde, som i 142 § sägs, skall den del af köpeskillingen,
som enligt borgenärsförteckningen bör i reda penningar utgå,
vara till auktionsförrättaren gulden, såvidt anstånd efter 131 § icke
blifvit köparen lämnadt. Sker ej betalning såsom nu sagts, vare köpet ogillt,
och besörje genast auktionsförrättaren att egendomen varder till försäljning
ånyo utlyst, som i 101 § föreskrifves. Är pant eller borgen ställd, som i
125 § sägs, läte auktionsförrättaren ofördröjligen försälja panten i den
ordning, som om utmätta lösören stadgas, eller utsöka borgensförbindelsen
hos löftesmannen. Understiger hvad vid nya utropet högst bjudes förra
köpeskillingen med laga ränta därå från den dag, då betalning sist bort ske,
ersätte den försumlige inroparen skillnaden eller, där försäljning ej
kommer till stånd, hvad vid förra auktionen bjudits utöfver lägsta budet
jämte ränta därå äfvensom kostnaderna för samma auktion; går egendomen
96
till mera, hafve lian ej rätt till öfverskottet. Kostnaden för senare auktionen
vare han ock pliktig att gälda, där den ej af öfverskott å köpeskillingen
täckes.
131 §•
Visar köparen, att fordringsägare, som enligt borgenärsförteckningen
skulle ur köpeskillingen erhålla betalning i reda penningar, lämnat honom
anstånd med betalningen, äge köparen å köpeskillingen afräkna motsvarande
belopp; dock skall, om auktionsförrättaren det äskar, ställas pant eller
borgen för återbäring, i händelse beloppet skulle finnas rätteligen tillkomma
annan borgenär. Finnes, sedan fordringsägarne förnöjde äro, öfverskott å
köpeskillingen, och beviljar gäldenären anstånd med betalning dåraf, vare
lag samma.
132 §.
*
Sedan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet och auktionen vunnit
laga kraft, utförde auktionsförrättaren köpebref å egendomen.
133 §.
Köparen äger att tillträda egendomen, då han sin betalningsskyldighet
fullgjort; och gifve, där så fordras, utmätningsmannen därtill
handräckning. Har ej gäldenär annat hemvist att tillgå, anvise utmätningsmannen
honom nödiga rum; och må han efter försäljningen sitta i
dem kvar till näst infallande fardag för afträdande af förhyrd lägenhet.
Finnes å egendomen arrendator eller hyresgäst, hvars rätt ej år vid försäljningen
bibehållen, åligge köparen, där han ej ändock vill låta legotagaren
kvarsitta, att inom en månad efter tillträdesdagen uppsäga legoaftalet
vid äfventyr att det eljest varder mot köparen gällande; sker uppsägning,
galle om tid för afträde hvad i lag stadgas angående tid för afträde,
när på grund af frivillig öfverlåtelse af fastighet arrendator eller
hyresgäst uppsäges.
Sedan köparen tillträdt egendomen, äge lian uppbära arrende eller
hyra, som därefter förfaller, och i öfrigt utöfva de rättigheter, som på
grund af arrende- eller hyresaftalet tillkomma ägaren; svare ock, där aftalet
skall gälla mot honom, i förre ägarens ställe till de jordägaren åliggande
förpliktelser, hvilka skola fullgöras efter sagda tid. Ej må å legoafgift,
som förfaller till betalning mer än ett år eller vid hyra mer än sex månader
efter det försäljningen skedde, legotagaren afräkna hvad han må
hafva att fordra af förre ägaren, ej heller galle i fråga om sådan afgift
97
betalning, som af 1 egotagaren erlagts till förre ägaren, eller annan uppgörelse,
som med denne träffats; fordran, hvaraf legotagaren blifvit innehafvare,
eller uppgörelse, som träffats, efter det legotagaren fick kunskap
om egendomens utmätning eller om förordnande, som i 28 § sägs, må ej
åberopas mot köparen.
Angående verkan däraf att i arrende- eller hyresaftal, som skall
gälla mot köparen, skett ändring eller tillägg, hvarom icke vid försäljningen
gjorts förbehåll, samt om legotagares rätt att, där köparen skulle
brista i aftalets fullgörande, hålla sig till förre ägaren, skall hvad i fråga
om frivillig öfverlåtelse af fastighet är stadgadt äga motsvarande tilllämpning.
134 §.
Då köparen fullgjort sin betalningsskyldighet, vare egendomen i
hans hand fri från ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående
afgift, som före försäljningsdagen till betalning förfallit.
S 135 §.
Skall af anledning, som i 127 eller 130 § sägs, ny auktion hållas,
varde fordran eller rättighet, som upptagits i den för förra auktionen
upprättade borgenärsförteckningen, upptagen i den nya förteckningen, ändå
att fordringen eller rättigheten ej ånyo anmäles. Har rättsägare på grund
af försummad anmälan ej blifvit i den förra förteckningen upptagen, äge
ej annan rätt än i 148 § sägs.
1 fall, som i 130 § sägs, skall vid bestämmande af lägsta budet afdrag
ske för hvad af förre inroparen blifvit jämlikt 125 § erlagdt eller
som influtit genom försäljning af pant eller utsökande af borgen.
136 §.
Ej må den, som förrättar auktion å utmätt egendom, själf köpa
något, som å den auktion säljes.
13
98
6 KAP.
Om redovisning och fördelning af medel, som till följd af utmätning influtit.
137 §.
Då utmätt lös egendom blifvit såld, skall utmätningsmannen, skyndsamligen
och, där ej nedan annorlunda stadgas, sist inom fjorton dagar
efter försäljningen, af försäljningssumman, så långt den förslår, tillhandahålla
den, som utmätning vunnit, betalning för hans fordran. Hafva penningar
annorledes än efter försäljning till utmätningsmannen influtit, skola
de inom lika tid därefter hållas borgenären till hända.
Innan dom eller utslag, på grund hvaraf utmätning skett, vunnit
laga kraft, må dock betalning ej af borgenären lyftas annorledes än mot
pant eller borgen.
Har fogde till utmätningsman i sitt ställe satt annan man, fullgöre
dock fogden själf hvad, efter ty ofvan är sagd!, utmätningsman åligger,
där han ej åt den, som förrättat utmätningen, uppdragit att medlen borgenären
tillhandahålla, och denne därom blifvit underrättad.
138 §.
Har, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade
under panträtt i handom, panthafvaren, såsom i 71 § sägs, förklarat sig nöjas
med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen, njute han sin rätt
till godo inom den tid, som i 137 § stadgas; dock att, där i fråga om
utmätningsvis såldt fartyg eller gods i fartyg annan borgenär påstår betalning
för fordran, som skall utgå med förmånsrätt framför panthafvarens, ''
denne ej äger njuta betalning i annan ordning, än i 140 § sägs.
139 §.
Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade
panträtt i egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom, eller
ock ägde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen kvar, vare
ock berättigad att ur köpeskillingen, efter ty nedan sägs, undfå betalning,
såvida han därom hos utmätningsmannen före auktionen framställt yr
-
99
kande. Skall under konkurs fartyg eller gods i fartyg utmätningsvis försäljas,
äge jämväl borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt enligt 4
eller 7 § i 17 kap. handelsbalken, den rätt, nu är sagd.
Har fartyg, som är för fordran intecknadt, blifvit utmätningsvis
såldt, skall den å inteckningshafvarens fordran enligt förmånsrättsordningen
belöpande utdelning utgå, ändå att fordringen ej blifvit anmäld. Skall
ränta utgå, varde den beräknad för ett år, där ej sist å sammanträde, som
i 140 § afses, visadt varder, att den för annan tid innestår.
140 §.
Då fartyg, hvarom i 94 § sägs, blifvit utmätningsvis såldt, äge de,
hvilka anse sig hafva rått till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären
att å fjortonde dagen efter auktionen å utsatt ort och timme inför
auktionsförrättaren sammanträda för att höras angående köpeskillingens
fördelning.
Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet
förordnat om inställande af vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde
ej hållas å den därför bestämda tid, varde det, såvidt ske kan,
kungjordt i tidning inom orten; upphör hindret, utsätte auktionsförrättaren
ofördröjligen ny tid för sammanträdet och läte kungörelse därom införas
tre gånger i allmänna tidningarna och, där så ske kan, i tidning inom
orten, första gången minst tio dagar före sammanträdet, där ej alla rättsägare
annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet, att de själfva
eller genom ombud kunna sig där infinna.
141 §.
Nu har, då annan lös egendom, än i 140 § sägs, blifvit för eu
borgenärs fordran utmätt, annan borgenär, som därå jämväl vunnit utmätning,
påstått bättre förmånsrätt, än utmätningen medför, eller har sådant
yrkande, som i 139 § sägs, blifvit af borgenär inom föreskrifven tid
framställdt: finnes ej full tillgång för borgenärerna och kunna de ej åsämjas,
huru medlen skola fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för
medlens fördelning och kalle borgenärerna, så ock, då fråga är om fordran,
hvarför ej utmätning skett och för hvilken ej heller borgenären haft
det utmätta i handom såsom pant, gäldenären att med utmätningsmannen å
uppgifvet ställe sammanträda för att sin rätt i afseende å fördelningen iakttaga
och bevaka. Sådan kallelse skall tre gånger, första gången minst tio dagar
före sammanträdet, i allmänna tidningarna införas, där ej alla rättsägare
100
annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet, att de själfva eller
genom ombud kunna sig där infinna.
Finnes i fall, som här förut är sagdt, full tillgång till alla fordringarnas
gäldande, eller åsämjas borgenärerna om fördelningen, men gitter
ej borgenär, som efter 139 § yrkar betalning utan att han fått utmätning,
visa att gäldenären medgifvit honom betalning ur köpeskillingen;
hålle utmätningsmannen inne hvad å sådan borgenärs fordran belöper och
kalle, såsom ofvan sägs, honom och gäldenären till sammanträde för att
sin rått bevaka. Ej må däraf öfriga borgenärer uppehållas i sin rätt till
utdelning.
Då sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren
ej är behörig att sådant sammanträde hålla, insände
han genast de medel, som fördelas skola, samt protokollet öfver utmätningen
och öfriga till ärendet hörande handlingar till fogden, som därefter
vidare förfar på sätt ofvan är stadgadt.
142 §.
Sedan fast egendom blifvit utmätningsvis såld, skall för fördelning
af den del af köpeskillingen, som köparen har att i reda penningar gälda,
sammanträde inför auktionsförrättaren hållas i Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands län å femtiosjätte dagen, men i öfriga delar
af riket å fyrtioandra dagen efter auktionen.
Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet
förordnat om inställande af vidare åtgärd i målet, och kali förty sammanträde
ej hållas å den därför bestämda tid, varde det, såvidt ske kan,
kungjordt på sätt i 105 § sägs; upphör hindret, utsätte auktionsförrättaren
ofördröjligen ny tid för sammanträdet och läte kungörelse därom införas
tre gånger i allmänna tidningarna och, där så ske kan, i tidning
inom orten, första gången minst tio dagar före sammanträdet, äfvensom
intagas i länskungörelserna.
143 §.
Finnes behållen afkastning af såld fast egendom att tillgå, eller
hafva i det fall att enligt 95 eller 130 § egendom försålts efter nytt utrop
medel erlagts af förre inroparen eller influtit genom försäljning af
pant eller utsökande af borgen, varde den tillgång jämte köpeskillingen
fördelad.
101
144 §.
Vid sammanträde, hvarom förut är sagdt, afgifve förrättningsmannen
redogörelse dels för den tillgång, som skall fördelas, dels ock för de
fordringar, för hvilka anspråk på betalning ur köpeskillingen blifvit anmäldt
eller utdelning ändock må beräknas; skolande, där fråga är om
fast egendom, borgenärsförteckningen därvid lända till efterrättelse. Därefter
äge tillstädesvarande borgenärer samt gäldenären, där han när är,
att andraga hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt.
145 §.
Varda alla borgenärer, hvilkas rätt är af fördelningen beroende, så
ock gäldenären ense huru fördelningen må ske; uppgöre förrättningsmannen
i öfverensstämmelse därmed fördelningslängd samt läte dem, som
däråt nöjas, teckna sitt godkännande å längden; och varde därefter utdelning
genast verkställd, dock mot pant eller borgen, där enligt 156 eller
157 § sådan säkerhet bör ställas.
146 §.
Nu kan ej öfverenskommelse träffas, såsom i 145 § sägs; finnes
ärendet anhängigt hos utmätningsman, afgifve han genast skriftligt förslag,
huru tillgångarna må fördelas; och äge sedan den, som därmed icke
åtnöjes, att, ehvad han vid sammanträdet varit tillstädes eller icke, inom
den tid och i den ordning, som i 10 kap. bestämmes, hos öfverexekutor
anhängiggöra sin klandertalan, vid äfventyr, om det försummas, att förslaget
kommer att såsom lagakraftvunnet till efterrättelse lända. Varder
klandertalan anhängiggjord, pröfve öfverexekutor, om och i hvad mån
klandret må till ändring i utmätningsmannens förslag föranleda. Under
klandertiden skall förslaget hos utmätningsmannen hållas tillgängligt för
den, som önskar däraf taga del.
147 §.
Kan, då fråga om fördelning omedelbart hos öfverexekutor anhängig
är, öfverenskommelse, såsom i 145 § sägs, ej träffas, pröfve han
genast hvad en hvar i utdelning tillkomma bör och afkunne sitt utslag
muntligen.
148 §.
Har fordran, som, där den anmälts före borgenärsförteckningens uppgörande,
bort däri upptagas, blifvit senare anmäld, varde utdelning, i den
102
mån tillgång finnes, borgenären tillagd efter de i borgenärsförteckningen
upptagna belopp.
149 §.
Skall ersättning utgå till innehafvare af rätt till undantag, ränta eller
afgäld, som vid försäljning af fast egendom icke bibehållits, skall utdelningen
beräknas för rättighetens kapitalvärde å dagen för köpeskillingens fördelning;
skolande därvid förmåner, som ej utgå i penningar, uppskattas efter ortens
pris samt kapitalvärdets beräkning ske efter en räntefot af fem för hundra
om året. Är rättigheten någon för lifstiden tillförsäkrad, skall uppskattningen
af kapitalvärdet ske med användande af den dödlighets- och lifslängdstabell
för riket, som af vederbörande myndighet sist blifvit utgifven.
150 §.
Skall ur köpeskillingen för utmätningsvis såld lös egendom utdelning
ske för fordran, som icke år förfallen och därå ränta icke skall gäldas före
förfallodagen, eller utdelning ske allenast för ränta eller annan dylik fordran,
som ej är till kapitalet bestämd, varde fordringen beräknad efter de i
110 och 149 §§ stadgade grunder.
151 §.
Är fråga om giltigheten af fordran eller rättighet eller af inteckning
eller inskrifning, som blifvit för fordran eller rättighet beviljad, beroende
på särskild pröfning eller afgjord genom beslut, som ej vunnit
laga kraft, eller är inteckning eller inskrifning sökt men ännu ej beviljad,
varde hvad å fordringen eller rättigheten enligt förmånsrättsordningen
belöpa kan vid fördelningen afsatt, intill dess frågan om borgenärs
rätt blifvit slutligen afgjord.
Finnes eljest fordran eller rättighet tvistig, varde borgenären hänvisad
att sin talan efter stämning anhängiggöra och hvad å fordringen eller
rättigheten belöper afsatt, såsom nyss är stadgadt. Vill annan, hvars rätt
är af frågan beroende, själf stämma, stånde det honom fritt.
Är fordran eller rättighet förenad med villkor, skall efter ty nu
sagts afsättning ske, intill dess villkoret uppfyllts eller förfallit.
152 §.
Då efter ty ofvan är stadgadt utdelning för fordran beräknas, utan
att fordringsbeviset blifvit företedt, så ock då medel enligt 151 § afsättas,
103
varde bestämmelse tillika meddelad, huru beloppet fördelas skall, för det
fall att detsamma eller någon del däraf sedermera finnes ej böra tillkomma
den borgenär, för hvars fordran det blifvit beräknadt eller afsatt.
''|153 §.
Varder, utan att gäldenären det medgifvit, betalning tillerkänd borgenär
ur egendom, som ej varit för hans fordran utmätt, och är ej heller
fordringen förut genom dom eller utslag fastställd, äge gäldenären rätt
att stämma om återvinning inom sex månader efter det fördelningen vann
laga kraft.
154 §.
Klander mot utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors
beslut i fördelningsfråga galle ej för annan än den, som klandret
väckt.
155 §.
Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag eller
öfverexekutors beslut om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta hvad honom
därigenom tillagdt blifvit, äge därtill rätt; ställe dock pant eller borgen
för hvad han lyfter, där ej öfverexekutor finner skäligt tillåta, att lyftning
må utan sådan säkerhet ske.
Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han yrkat eller,
om hans fordran ej varit anmäld, enligt de här ofvan stadgade grunder;
då må, utan hinder af hans uteblifvande från sammanträdet, de borgenärer,
som äro tillstädes, öfverenskomma, att lyftning må ske utan pant eller
borgen; och vare det gillt, där ej gäldenären det bestrider, eller enligt
156 eller 157 § säkerhet ställas bör.
156 §.
Är auktion å utmätt fast egendom öfverklagad, må ej, mot köparens
bestridande, utdelning ur köpeskillingen lyftas annorledes än mot pant
eller borgen.
157 §.
Är utmätning i död mans bo verkställd, och vill, innan tid till
egendomsafträde ute är, borgenär för sin fordran njuta betalning, vare,
i fråga om hans skyldighet att ställa borgen eller annan säkerhet för hvad
han lyfter, gällande hvad därom särskilt stadgadt är.
104
158 §.
Belopp, som jämlikt 151 § blifvit vid fördelningen afsatt för någon
borgenärs fordran, skall ofördröjligen i länets ränteri nedsättas. Har
borgenärens anspråk blifvit godkändt genom dom eller utslag, som ej
vunnit laga kraft, vare han dock berättigad att beloppet mot pant eller
borgen lyfta. I annat fall må på öfverexekutors pröfning ankomma, huruvida
beloppet, innan fråga om rätt därtill blifvit afgjord, må mot pant
eller borgen lyftas, vare sig af den borgenär, för hvilken det blifvit afsatt,
eller af annan, hvilken på grund af bestämmelse, hvarom i 152 §
sägs, medlen kunna tillfalla.
159 §.
Medel, som vid köpeskillings fördelning å landskansli blifvit borgenär
tillagda men icke af honom lyftas, skola i länets ränteri nedsättas.
Lag samma vare, där fördelning skett annorstädes än å landskansli, och
borgenären ej inom fyra veckor därefter medlen lyfter.
År för fordran utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset blifvit
företedt, och anmäler sig ej fordringsägaren inom natt och år efter det
fördelningen vunnit laga kraft, må medlen, mot pant eller borgen, lyftas
af annan, som de enligt 152 § kunna tillfalla.
160 §.
m
Medel, som jämlikt 158 och 159 §§ skola i landtränteri nedsättas,
må, där någon rättsägare det äskar, insättas i bankinrättning, som af
öfverexekutor godkännes, för att där mot ränta innestå, under den tid
öfverexekutor bestämmer; och komme räntan den borgenär till godo, som ''
finnes till medlen berättigad.
161 §.
Finnes i fall, då försäljning af fast egendom ej kommer till stånd,
behållen afkastning af egendomen, skall för fördelning däraf sammanträde
hållas å tid, som i 142 § är stadgad; skolande fördelningen verkställas
enligt de grunder, som i fråga om medel, hvilka influtit under tvångsförvaltning,
äro stadgade i 7 kap.
Har af anledning, som i 130 § sägs, egendomen gått under nytt
utrop men försäljning då ej skett, skall ock för fördelning af hvad förre
105
inroparen jämlikt 125 § erlagt eller som influtit genom försäljning af
pant eller utsökande af borgen, sammanträde, som nyss sagts, hållas; och
varde beloppet, sedan auktionskostnaderna guldits, användt till betalning
af utmätningssökandens fordran. Uppstår öfverskott, varde det fördeladt
på sätt ofvan i fråga om fördelning af behållen afkastning är stadgadt.
162 §.
År ej utmätning förrättad och, där lös egendom af annat slag, än
i 163 § sägs, tagits i inåt, försäljning däraf verkställd inom två månader,
sedan kronofogde emottagit de handlingar, som i 54 och 56 §§
nämnas, och inom en månad sedan stadsfogde sådana handlingar emottagit;
svare fogden själf för det belopp, hvarför utmätning bort ske, där han ej
visar, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen eller att för
utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen ej kunnat
förekomma. Möter sådant hinder, bör det, vid äfventyr att det eljest ej
må till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall af utmätningsmannen
hållas.
163 §.
År fartyg eller gods i fartyg utmätt, eller skall utmätt fordran eller
rättighet säljas, och varder ej det utmätta såldt å landet inom tre månader
och i stad inom två månader efter det fogden emottagit de i 54 och
56 §§ nämnda handlingar; vare om hans ansvarighet lag som i 162 § sägs.
164 §.
Då enligt 141 § sammanträde för fördelning af köpeskilling för lös
egendom skall äga rum, vare utmätningsmannen pliktig att utsätta sammanträdet
att hållas inom fjorton dagar eller, om kungörelse i allmänna
tidningarna erfordras, inom fyra veckor efter försäljningen.
165 §.
Har utmätning af fast egendom skett, skall utmätningsmannen så
skyndsamt vidtaga alla de åtgärder, hvilka på honom ankomma, att egendomens
försäljning ej må genom hans vållande fördröjas å landet öfver
fyra månader och i stad öfver tre månader från mottagandet af de i 54
och 56 §§ nämnda handlingar.
*«“/« 14
106
166 §.
Medel, som till utmätningsman influtit och borgenär tillkomma,
skola, utom i fall som i 159 § sägs, hos utmätningsmannen hållas borgenären
till hända under åtta veckor från den dag borgenären äger rätt att
medlen utfå. Varda medlen ej under den tid eller därefter före ingången
af nästföljande kalendermånad af borgenären lyftade, skola de ofördröjligen
af utmätningsmannen i länets ränteri nedsättas; och äge utmätningsmannen
sedermera att med beviset om nedsättningen till borgenären redovisa.
Där fordringsbevis, som för utmätnings vinnande blifvit af borgenär
aflämnadt, bör efter målets handläggning till honom återställas, skall
handlingen hos utmätningsmannen hållas borgenären till hända under åtta
veckor; och galle i öfrigt om sådan handling hvad nyss är om influtna
medel stadgadt.
Försummar borgenär att ur utmätt egendom taga betalning, liafve
ej rätt till ränta från den tid det af honom berott att betalning njuta,
där ej på grund af stadgandet i 160 § sådan ränta må honom tillkomma.
Har någon fått lyfta köpeskillingsmedel, innan frågan om bättre rätt
därtill blifvit slutligen pröfvad, och finnes han sedan pliktig att det lyftade
eller någon del däraf återbära, gälde ränta efter sex för hundra
om året.
167 §.
Förhåller utmätningsman medel för fordringsägare, då denne äger
rätt att dem utfå och till erhållande däraf sig anmäler, gälde ränta efter
sex för hundra om året och ansvare dessutom för tjänstefelet.^ j
168 §.
Sedan laga kraft åkom mit auktion å fast egendom, samt köpeskillingen
erlagts och sammanträde enligt 142 § hållits för köpeskillingens
fördelning, åligge det auktionsförrättare!! att därom genast göra anmälan
hos inskrifningsdomaren samt insända det vid sammanträdet förda protokoll
jämte borgenärsförteckningen; har försäljningen skett utan förbehåll
om beståndet af intecknad eller inskrifven nyttjanderätt eller rätt till servitut,
undantag, ränta eller afgäld af egendomen, skall tillika uppgift
därom lämnas.
Har vid fördelning af medel, som i 161 § afses, likvid utfallit
å hufvudstol af intecknad gäld, åligge det den, som förrättat fördelningen,
att, sedan denna blifvit godkänd eller vunnit laga kraft, hos inskrifningsdomaren
därom göra anmälan och tillika insända fördelningslängden.
107
7 KAP.
Om tvångsförvaltning af fast egendom.
169 §.
Kommer vid auktion å fast egendom försäljning icke till stånd, och
vill utmätningssökanden att afkastningen skall användas till gäldande af
hans fordran, äge han äska, att egendomen sättes under särskild förvaltning;
framställe dock därom hos auktionsförrättaren yrkande, innan förrättningen
afslutas, och förskjuta på anfordran den för förvaltningen nödiga
kostnad.
170 §.
Sättes egendom under tvångsförvaltning, som i 169 § sägs, förordne
auktionsförrättaren syssloman att omhändertaga egendomen och besörja
förvaltningen.
Har ej gäldenären annat hemvist att tillgå, anvise sysslomannen
honom nödiga rum till bostad.
Är egendomen upplåten till arrendator eller hyresgäst, skall i fråga
om legotagarens rätt att å legoafgift afräkna fordran hos gäldenären eller
åberopa uppgörelse, som träffats med denne, hvad i 133 § 2 mom. är
stadgadt äga motsvarande tillämpning.
171 §.
Sysslomannen skall inom en månad efter hvarje kalenderårs utgång,
dock icke för kortare tid än ett fjärdedels år, till auktionsförrättaren afgifva
redovisning för sin förvaltning. I redovisningen äge sysslomannen
tillgodoföra sig skäligt arfvode för sitt bestyr.
Auktionsförrättaren äge skilja sysslomannen från befattningen, där
skäl därtill äro, och förordna annan i hans ställe.
172 §.
Af behållning, som af tvångsförvaltning uppstår sedan därför nödig
kostnad guldits, skola först de borgenärer, hvilka för sina fordringar äga
företräde framför utmätningssökanden, undfå likvid för räntor och andra
årligen upplöpande belopp, samt återstoden användas till gäldande af kost
-
108
naden för utmätningen och auktionen äfvensom utmätningssökandens
fordran.
173 §.
Sedan redovisning till auktionsförrättaren inkommit, utsätte denne
ofördröjligen tid och ort för sammanträde mellan borgenärerna och kungöre
det minst tio dagar förut i allmänna tidningarna samt, där så ske
kan, i tidning inom orten; läte ock kungörelsen införas i länskungörelserna.
Borgenärerna och gäldenären skola ock genom särskilda kallelsebref, efter
ty i 103 § 2 mom. stadgas, om sammanträdet underrättas.
174 §.
Vid sammanträde, som i 173 § sägs, framlägge auktionsförrättaren
den inkomna redovisningen och verkställe därefter fördelning af behållningen
mellan de borgenärer, som i 172 § äro nämnda, efter det företräde
tjena emellan lag stadgar.
A fordran, som finnes upptagen i den för auktionen upprättade
borgenärsförteckningen, varde utdelning beräknad, ändå att fordringen ej
anmäles vid sammanträdet; och galle anmälan vid ett sammanträde jämväl
för ett senare.
I öfrigt skall i fråga om fördelningen tillämpas hvad angående fördelning
af köpeskilling för fast egendom är stadgadt.
175 §.
År utmätningssökandens fordran intecknad i egendomen, åligge auktionsförrättaren
att, när likvid å hufvudstolen utfaller, därom, sedan fördelningen
blifvit godkänd eller vunnit laga kraft, göra anmälan hos
inskrifningsdomaren och tillika insända fördelningslängden.
176 §.
Vill borgenär klandra sysslomannens redovisning, göre det genom
stämning inom nittio dagar från det sammanträde, där redovisningen
framlades, eller hafve förlorat sin rätt till klander. Gäldenären vare ock
öppet att efter ty nu sagts klandra redovisningen.
109
177 §.
Den, som begärt tvångsförvaltning, vare öppet att när som helst hos
auktionsförrättaren äska, att egendomen ånyo utbjudes till försäljning.
Har sådant yrkande gjorts, eller har för annan borgenärs fordran egendomen
blifvit utmätt, åligge sysslomannen att till auktionsförrättaren före
auktionen eller, där jämlikt 102 § särskild! sammanträde skall hållas, före
det sammanträde afgifva redovisning. För medel, som ej sålunda redovisats,
skall redovisning lämnas före det sammanträde, då fördelning af
köpeskillingen skall äga rum.
178 §.
Sedan utmätningssökandens fordran blifvit till fullo gulden, gånge
utmätningen åter och varde egendomen till gäldenären återställd.
8 KAP.
Om kvarstad, skingringsförbud samt reseförbud, så ock annan handräckning,
som af öfverexekutor gifvas må.
179 §.
Begär borgenär hos öfverexekutor, till säkerhet för sin fordran,
kvarstad å så mycket af gäldenärens lösa egendom, som kan mot den
fordran svara, eller äskar man kvarstad å visst gods, som annan innehafva
och hvartill man bättre rätt påstår; har sökanden företett sannolika
skäl för sin talan, och pröfvar öfverexekutor, det fara är att gäldenären
undansticka’ eller förstör godset; varde då kvarstad beviljad.
180 §.
Pröfvar öfverexekutor full anledning ej vara att bevilja kvarstad
efter 179 §, eller äskar borgenär eller den, som påstår bättre rätt till
visst gods, att gäldenär tillhörig lös egendom eller det gods, hvarom fråga
är, må ställas under förbud att säljas eller skingras; då må sådant förbud,
när skäl därtill äro, af öfverexekutor beviljas. Finnes gäldenärs gods
eller det, hvarom tvistas, hos tredje man, må ock denne förbjudas att det
utgifva.
no
181 §.
Öfverexekutor äge makt att, när skäl därtill äro, sätta fast egendom
och hvad därtill hörer under förbud att säljas eller skingras. År
synnerlig fara, att det, som under sådant förbud satt är, genom vanvård
eller annorledes i större mån försämras, vare lag, som i 81 § 1 mom. sägs.
182 §.
Vid pröfning af lagsökningsmål äge, ändå att betalningsskyldighet
ej kunnat gäldenären åläggas, öfverexekutor att, där så skäligt finnes, bevilja
kvarstad å gäldenärs lösa gods eller stadga förbud mot skingring.
183 §.
Då kvarstad lägges å lös egendom, varde med den så förfaret, som
då dylik egendom utmätes; dock vare, där kvarstaden ej sker till säkerhet
för fordran, värdering icke af nöden.
Ej må för fordran kvarstad läggas å egendom, som icke får i mät
tagas.
184 §.
Finner öfverexekutor skäl att i kvarstad sätta afrad, hyra eller ränta,
som af fast egendom faller, varde, på sätt i 80 § sägs, syssloman tillsatt
att medlen uppbära och förbud den betalningsskyldige tungjord! Den
som blifvit satt till syssloman skall tillse, att utskyld eller afgift, som
bör för egendomen gäldas och under kvarstad stiden till betalning förfaller,
gulden varder.
185 §.
Lös egendom, som ställes under skingringsförbud, förblifve under
innehafvarens vård och nyttjande; sker förbudet till säkerhet för fordran,
varde egendomen värderad, såsom i fråga om utmätning är sagd!
186 §.
Äro penningar satta i kvarstad, eller hafva medel, hvarom i 184 §
förmäles, till syssloman influtit, äge öfverexekutor, där borgenär eller
gäldenär det äskar, förordna om medlens insättande i bankinrättning, såsom
i 160 § sägs.
in
187 §.
År fara för handen, att gäldenär begifver sig från riket utan att
efterlämna känd egendom, som mot gälden svarar, eller att någon, som
häftar i skuld för hushyra, kost, skeppslega eller annat dylikt, afviker
från orten, utan att borgenären har säkerhet i kvarlämnadt gods; då äge
öfverexekutor förbjuda gäldenären att afresa från orten, innan han gjort
rätt för sig; dock må sådant reseförbud ej gälla för längre tid än sex
veckor, öfverträdes förbudet, varde gäldenären återhämtad och, där borgenär
det äskar, i häkte insatt, under den tid förbudet gäller.
188 §.
Har ej den, som vunnit kvarstad eller skingringsförbud, inom trettio
dagar, och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det
öfverexekutors förordnande därom gafs, hos gäldenären genom lagsökning
sin fordran kraft eller sin talan till domstol instämt eller fullföljer han
ej genast eller å föreskrifven tid sin talan, där den hos öfverexekutor eller
domstol anhängig är; gånge kvarstad en eller förbudet åter. Har i det
fall, hvarom i 182 § skils, borgenär fört klagan mot öfverexekutors utslag,
såvidt därigenom betalning ej blifvit honom tillerkänd, må tiden för
talans instämmande räknas från den dag hofrättens utslag gafs.
Skall lagsökning eller stämning, hvarom nu är sagdt, delgifvas genom
kungörelse i allmänna tidningarna, hafve den, som kvarstaden eller
förbudet vunnit, sin rätt förvarat, om första kungörandet skett inom nu
stadgad tid och hvad i öfrigt i ty fall föreskrifvet är rätteligen fullgöres.
189 §.
Kvarstad och skingringsförbud, som till säkerhet för fordran beviljade
blifvit, så ock reseförbud upphöre, då gäldenären pant eller borgen
ställer.
190 §.
Pröfvas de omständigheter, som föranledt kvarstad eller förbud, ej
vidare vara för handen, må kvarstaden eller förbudet af öfverexekutor
häfvas, så ock af domstol, då saken dit instämd är.
112
191 §•
Har man egenmäktigt pantat något till sig eller skilt annan från
det han innehar eller eljest själf tagit sig rätt; äge öfverexekutor att genast
besittningen eller annat förhållande, som rubbadt är, återställa; och
svare den, som sig förgrep, vid domstol.
Den, mot hvilken sådan handräckning gifves, vare ej förment att
sin talan vid domstol efter stämning utföra.
192 §.
Vägrar arrendator eller hyresgäst att afflytta, då bestämd legotid är
till ända eller eljest, utan att legorätten förverkats, för honom inträdt
skyldighet att afflytta, och gitter han ej visa sannolika skäl att han ändock
äger Qvarsitta, då må öfverexekutor förordna om hans vräkande. Menar
ägaren, att arrendator eller hyresgäst förverkat legorätten, må ock förordnande,
som nyss sagts, meddelas, där öfverexekutor finner uppenbart,
att rätten är förverkad.
Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gifves, att sin
talan vid domstol utföra, galle hvad i 191 § sägs.
193 §.
Kvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning enligt 192 §
må ej af öfverexekutor beviljas, där ej sökanden ställt pant eller borgen
för den skada, som kan genom åtgärden vederparten tillskyndas. Finnes
någon, som bör sådan säkerhet ställa, ur stånd därtill, och har han för
sin talan visat synnerliga skäl, äge dock öfverexekutor honom från säkerhets
ställande befria.
194 §.
Ansökning om kvarstad, förbud eller annan handräckning skall göras
skriftligen. Ej må ansökningen bifallas innan tillfälle att därå svara blifvit
vederparten läinnadt; finner öfverexekutor saken sådan, att den dylikt uppskof
ej tåla kan, äge han att den äskade åtgärden bevilja tills vidare och
intill dess annorledes förordnadt varder, dock icke i det fall, hvarom i
192 § sägs.
113
195 §.
Finner öfverexebutor, att den, som talan anhängiggöra saknar skäl
därtill, gifve genast sitt beslut därom. Skall någon i målet höras, förordne
öfverexekutor, huru det ske må; och äge öfverexekutor därvid förelägga
vite eller äfventyr att, om part försummar fullgöra hvad honom
varder ålagd t, målet ändock afgöres.
Hvad här är stadgadt vare ock gällande i andra hos öfverexekutor
förekommande utsökningsmål, för hvilka annan ordning ej finnes i denna
lag föreskrifven.
9 KAP.
Om kostnad i utsökningsmål.
196 §.
I mål, hvarom i 2 kap. handlas, tillägge öfverexekutor sökanden,
där han saken vinner, ersättning för all nödig kostnad, som lagsökningen
medfört. Varder målet såsom tvistigt förvisadt till domstol; då må ”ersättning
tilläggas vedcrparten för hans kostnad; och äge ändå domstolen,
när målet där fullföljes, pröfva hvad ersättning den ena parten bör till
den andra gifva för kostnaden hos öfverexekutor.
197 §.
I andra utsökningsmål, än i 196 § nämnas, bestämme öfverexekutor,
efter ty skäligt finnes, om och till hvad belopp den tappande parten bör
till den andra gälda ersättning för hans kostnad i målet.
198 §.
All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vård och
försäljning, så oek för köpeskillingens fördelning skall ur köpeskillingen
för den utmätta egendomen gälda». Kostnad, som ej sålunda gulden varder,
skall åt sökanden betalas, och må beloppet, där det ej är af honom förskjutet
eller af honom vid anfordran gäldas, hos honom utmätas. Har af flera
gemensamt intecknade egendomar någon blifvit särskildt utmätt för fordran,
t
114
som äger sämre rätt än den gemensamma inteckningen, och har i anledning
däraf inteckningshafvaren yrkat försäljning af de andra egendomarna
men försäljning ej kommit till stånd, skall den, som påkallat den särskilda
utmätningen, vidkännas hela kostnaden.
Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga
kraft, och upplyses, då utmätning skall företagas, att nedsättning skett
efter ty i 39 § sägs, skall hvad som erfordras till betäckande af ko>tnaden
för förrättningen tagas i mät, där ej den tappande parten vid förrättningen
styrker, att nedsättningsbevis eller besannad afskrift däraf blifvit för
vederparten uppvist så tidigt, att denne kunnat om nedsättningen underrätta
utmätningsmannen.
Ej vare utmätningsman pliktig att verkställa utmätning å dom eller
utslag, som ej vunnit laga kraft, med mindre kostnaden för förrättningen
förskjutes af sökanden. Den, som begär utmätning af fast egendom eller
verkställighet af förordnande, som i 28 § sågs, vare, .ändå att domen eller
utslaget äger laga kraft, pliktig att på anfordran förskjuta erforderligt
belopp till bestridande af kostnaden för egendomens utmätning och försäljning.
199 §.
Kostnad för annan förrättning, än i 198 § omförmäles, skall, där
utmätningsmannen det äskar, förskjutas af den som åtgärden sökt.
År i dom eller utslag, som skall verkställas annorledes än genom
utmätning, föreskrift gifven, att verkställigheten skall ske på den tappande
partens kostnad; då skall ock bevislig och nödig kostnad hos honom af
utmätningsmannen uttagas.
10 KAP.
Om klagan öfver utmätningsmans förfarande.
200 §.
Vill man klaga öfver utmätningsmans förfarande i mål, hvarom denn»
lag handlar, göre det skriftligen hos öfverexekutor.
115
201 §.
För klagan öfver utmatning äge gäldenär tid intill klockan tolf å
femtonde dagen sedan utmätningen fullbordats eller blifvit i fall, hvarom
i 75 § sägs, hos gäldenären verkställd. Är borgenär missnöjd med förrättningen,
ingifve sin klagoskrift inom samma tid, efter det han erhöll
del af protokollet öfver utmätningen.
202 §.
Vill någon klaga öfver utmätningsmans åtgärd vid auktion å fast
egendom, göre det före klockan tolf å femtonde (lagen därefter; dock att
klagan öfver borgenärsförteckningen, där ej fråga är om bestämmande af
lägsta budet eller villkoren för försäljningen, skall föras i den ordning
203 § stadgar. 6
203 §.
År någon missnöjd med förslag till fördelning af köpeskilling för utmätningsvis
såld egendom, hvilket enligt 146 § blifvit af utmätningsman
upprättadt, eller med utmätningsmans förslag till fördelning af medel,°som i
161 § . es eller som influtit under tvångsförvaltning, ingifve sin klagoskrift
till öfverexekutor före klockan tolf å tjugonde dagen, sedan förslaget
afgafs.
204 §.
Försittes den i 201, 202 eller 203 § stadgade tid för klagan, och
visas ej inom samma tid laga förfall, varde klagan, såvidt den åsyftar
att vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd, ej upptagen till pröfning.
Visas förfall, sätte öfverexekutor ut ny tid för klaganden att målet fullfölja.
Vid förrättning, som i nämnda §§ omförmäles, meddele utmätningsmannen
underrättelse om hvad för ändrings sökande iakttagas bör samt
äfventyret, om det försummas.
205 §.
Har den, som förer klagan efter ty i 201, 202 eller 203 § sägs,
underlåtit att förete protokollet öfver den klandrade förrättningen, och
är det ej ändå tillgängligt, då målet till afgörande företages, stånde förrättningen
fast. Styrker klaganden, att laga hinder mött för protokollets
utbekommande, förelägge öfverexekutor viss tid för dess ingifvande och
116
gifve därvid tillkänna, att, där protokollet ej är tillgängligt då målet skall
afgöras, klaganden förlorat sin talan.
206 §.
Påstår den, som öfver utmätning eller auktion klagar, att vid förrättningen
annorledes tillgått, än utmätningsmannens protokoll utvi>ar,
äge öfverexekutor, där sadant för pröfning af klagandens talan finnes
nödigt, förordna om vittnens hörande vid domstol.
207 §.
Yrkar borgenär hos öfverexekutor, att utmätningsman skall, efter
ty i 162 och 163 §§ stadgas, själf svara för hvad utmätas bort, eller
söker någon eljest hos öfverexekutor skadestånd af utmätningsman, förty
att han i utsökningsmål orätt förfarit; äge öfverexekutor, där han finner
sökandens rätt uppenbar, honom därtill förhjälpa. I annat fall varde
sökanden hänvisad att sin talan efter stämning vid domstol utföra.
208 §.
Då klagan öfver utmätningsmans åtgärd hos öfverexekutor anmäles,
flge han, om skäl därtill finnes och saken ej tål uppskof, att tills vidare
i afbidan på det slutliga utslaget inställa vidare fortgång af åtgärden eller
meddela den rättelse däri, hvartill omständigheterna föranleda.
209 §.
I mål, hvarom i 201, 202 eller 203 § förmärs, skall öfverexekutors
slutliga utslag gifvas i den ordning, som i 3 i § stadgas.
210 §.
Ej må klagan öfver utmätning hindra förrättningens fullbordan eller
egendomens försäljning, eller klagan öfver annan af utmätningsman vidtagen
åtgärd verka uppehåll däri, med min Ire öfverexekutor annorledes
förordnar.
117
11 KAP.
Om klagan öfver utslag i utsökningsmål.
211 §.
Nöjes ej part åt öfverexekutors beslut i utsökningsmål, ä<je däröfver
i hofråtien sig besvära; och åligger det öfverexekutor, då slutligt utslag
gifves eller auktion å fast egendom af honom hållen år, att tillika meddela
underrättelse om hvad vid ändrings sökande iakttagas bör samt äfventyra^
om det försummas.
öfver utslag, hvarigenom öfverexekutor visat mål åter till utmätningsman,
må ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på
målets utgång inverkar, vare dock part berättigad att däremot fullfölja
talan i sammanhang med hufvudsaken, där denna kommer under högre
myndighets pröfning.
. I utslag, hvarigenom mål blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt,
må ej gäldenär söka ändring.
212 §.
Har öfverexekutor genom särskilt beslut utlåtit sig öfver omständighet,
som angår målets behandling; däröfver må ej besvär anföras annorledes
än i sammanhang med hufvudsaken. Ej vare part förment att särskilt
öfverklaga förordnande, som enligt 194 eller 20* § före målets
slutliga afgörande meddelas. Tilltror part sig visa, att utsökningsmål af
öfverexekutor onödigt uppehälles; äge då att däröfver klaga.
213 §.
Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen
eller efter anslag meddelas i mål, hvarom i 2 kap. sägs, eller i fråga om
fördelning af köpeskilling för fast egendom, som blifvit af öfverexekutor
såld, eller af medel, som i 1G1 § eller i 7 kap. afses, eller på klagan
öfver utmätning, auktion å fast egendom eller förslag till fördelning af
köpeskilling eller af medel, som i 161 § eller i 7 kap. afses, ingifve sina
besvär till hofrätten i mål från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,
Västernorrlands och Gottlands län före klockan tolf å trettionde dagen
samt i mål från öfriga delar af riket före klockan tolf å tjugonde dagen
118
från den dag, då utslaget muntligen afkunnades, eller, om det blifvit efter
anslag meddeladt, från den dag, å hvilken utslaget är ställdt.
För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vare tid,
som nu är sagd, räknad från auktionsdagen; dock att besvär öfver borgenärsförteckningen,
när de ej afse bestämmande af lägsta budet eller villkoren
för försäljningen, skola anföras i den ordning, som för klagan öfver
öfverexekutors utslag i fråga om köpeskillings fördelning är stadgad.
214 §.
Den, som ej nöjes åt öfverexekutors beslut i andra fall än i 213 §
nämnas, äge, där beslutet blifvit för honom muntligen afkunnadt, tid till
klagan, såsom i samma § stadgas; eljest njute han lika tid från det han
af beslutet erhöll del.
215 §.
Skall besvärstid räknas från erhållen del af beslutet, läte den vinnande
tillställa vederparten beslutet i hufvudskrift eller besannad afskrift,
och varde därå tecknad dagen, då tillställandet skett. Vistas vederparten
utrikes, eller vet man ej hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig
ställt ombud, varde afskrift af beslutet hos öfverexekutor lämnad, och läte
den vinnande sedan i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar
mellan hvarje gång, kungöra, att beslut i det mål gifvet är, och att afskrift
af beslutet finnes hos öfverexekutor att tillgå; i ty fall hafve vederparten
tid att sig besvära före klockan tolf å nittionde dagen efter sista
kungörandet.
216 §.
Vill någon klaga däröfver, att han af öfverexekutor blifvit fälld till
ansvar enligt 9, 10 eller 11 § eller till skadestånd enligt 207 §, och är
utslaget ej för honom muntligen afkunnadt, hafve för klagan tid, som i
213 § sägs, från den dag, utslaget genom öfverexekutors försorg honom
delgafs.
217 §.
Ingifvas ej besvären till hofrätten inom föreskrifven tid, varde de
ej upptagna till pröfning, där ej inom samma tid laga förfall visas; visas
laga förfall, sätte hofrätten ut ny tid.
119
218 §.
Har klaganden underlåtit att till hofrätten ingifva öfverexekutors
utslag eller protokoll i målet, skall hvad i 205 § finnes för där afsedt fall
stadgadt äga motsvarande tillämpning.
•219 §.
Ej må ändring göras i öfverexekutors utslag, med mindre tillfälle,
efter ty här nedan sägs, lämnats part, hvars rätt är i fråga, att öfver besvären
sig förklara.
Finner hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klajranden
pliktig att efter föreläggande uttaga de af honom ingifna besvärshandlingarna
samt dem i hufvudskrift eller besannad afskrift vederparten tillställa,
så ock att inom lika tid, som för besvärens anförande gällt, räknad
från den dag föreläggandet genom anslag inom hofrätten kungöres, till hofrätten
inkomma med sådant intyg, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken
sägs, rörande delgifningen och dagen därför samt återställa handlingarna
eller ingifva styrkt afskrift däraf.
Har klaganden före utgången af den tid, som är stadgad för ingifvande
af delgifningsbevis och återställande af besvärshandlingarna, hos
hofrätten sökt anstånd med fullgörande af hvad honom i sagda hänseenden
åligger, må hofrätten sådant anstånd på viss tid bevilja, när skäl därtill äro.
Äro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock handlingar
af vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat mål, eller handlingar
rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning, eller handelsböcker
eller andra räkenskaper, äge, på framställning af klaganden, hofrätten
efter omständigheterna förordna, huruvida de må från delgifning
undantagas.
220 §.
År, i fall då klagandens vederpart skall höras, ej veterligt, hvar
han sig uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han
ej i hofrätten anmält viss person, som äger att å hans vägnar mottaga
besvärshandlingarna, eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas;
återställe klaganden inom stadgad tid besvärshandlingarna, där de äro af
honom uttagna, och lägge hofrätten honom viss tid före att styrka, det
han låtit i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan
hvarje gång, kungöra, att besvär i målet blifvit anförda, samt att besvärshandlingarna
finnas hos hofrätten att tillgå.
120
221 §.
Visas, att klaganden på grund af laga förfall varit ur stånd att
fullgöra hvad honom enligt 219 eller 220 § åligger, lägge hofrätten honom
ny tid före. Visas ej Ingå förfall, eller, dRr fråga är om delgifning
enligt 219 §, att för delgifningen mött hinder, hvarom i 220 § sägs,
äge Imf rätten, då den stadgade tiden gått till ända, företaga målet till
afgörande. '' •
Har ej, då målet till afgörande företages, till hofrätten inkommit
bevis att delgifning skett före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis
bestämda tid och är ej heller förklaring afgifven, eller åro
ej besvärshandlingarna återställda eller styrkt afskrift däraf ingifven då
målet afgöras skall, hafve klaganden förlorat sin talan. Lag samma vare,
där klaganden ej styrkt sig hafva i enlighet med hofråttens föreläggande
låtit i allmänna tidningarna införa kungörelse om besvären och förklaring
ej inkommit då målet till afgörande företages.
222 §.
Har klaganden låtit sina besvär af annan ingifvas till hofrätten,
vare i fall, som i 219 § afses, denne utan särskildt bemyndigande berättigad
att å klagandens vägnar uttaga besvärshandlingarna från hofrätten.
223 §.
Hav före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis bestämda
tid klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas vederparten, vare
denne pliktig att inom lika tid som för besvärens anförande gällt, räknad
från den dag handlingarna honom tillställdes, förklaring till hofrätten ingifva;
är kungörelse angående besvären i allmänna tidningarna införd,
skall förklaringen ingifvas inom nittio dagar från sista kungörandet. Förklaring,
hvarom nu är sagdt, må ock i betaldt bref med allmänna posten
till hofrätten insändas.
Inkommer ej förklaring inom föreskrifven tid, må det ej föranleda
uppehåll med målets afgörande, med mindre inom samma tid visas laga
förfall; visas förfall, utsätte hofrätten ny tid.
224 §.
Hvad parterna enligt 219 och 223 §§ hafva att iakttaga, sä ock
åfventyret, om det försummas, skall tecknas å besvärsskriften.
121
225 §. y
Pröfvar h of rät t en tillfälle höra lämnas klagandens vederpart att
afgifva yttrande öfver inlaga, som efter det besvären utställts till förklaring
blifvit af klaganden ingifven, eller finnes nödigt att klaganden höres öfver
förklaring eller annan inlaga, som af vederparten ingifvits, äge hofrätten
meddela föreskrift om delgifvande af inlaga, hvarom fråga är. Besluter
hofrätten att infordra öfverexekutors eller utmätningsmans utlåtande öfver
besvären, må ej part med beslutets delgifvande betungas.
226 §.
Huru mål, som blifvit af öfverexekutor å Gottland afgjorda, må
fullföljas i annan ordning, än nu är sagdt; därom är särskildt stadgadt.
227 §.
Föranleda besvären ej ändring i öfverklagade utslaget, gälde den
klagande vederpartens kostnader i målet, efter ty hofrätten pröfvar skäligt.
Finnes någon hafva ohemult klagat, böte såsom i 29 kap. 2 §
rättegångsbalken stadgadt är. Missfirmar någon hos hofrätten öfverexekutor,
äge hofrätten, ändå att åtal ej sker, döma den felande till ansvar,
när brottsligheten ej är gröfre, än att den må med böter beläggas; är den
svårare, läte hofrätten den brottslige där särskildt åtalas.
228 §.
Då besvär mot öfverexekutors utslag anmälas, äge hofrätten, när
skäl därtill förekommer, att, innan ändringssökandet slutligen pröfvas,
förordna, att utslaget icke må verkställas eller att, om verkställighet redan
följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas.
229 §.
Då i utsökningsmål hofrätt meddelat utslag, däröfver klagan må
föras, skall kungörelse om utslaget inlöras i allmänna tidningarna.
Närmare föreskrifter i fråga om sådan kungörelse meddelas af
Konungen.
230 §.
Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 kap. sägs, må ej öfverklagas.
Har i annat utsökningsmål hofrätt meddelat utslag, hvarigenom målet
M34/07 1 6
122
visats åter till öfverexekutor eller utmätningsman, skall hvad i 211 §
tinnes stadgadt för där afsedt beslut om återförvisning äga tillämpning.
öfver slutligt utslag, som eljest i utsökningsmål af hofrätt meddelats,
må klagan hos Konungen föras genom besvär, som, vid talans
förlust, skola till nedre justitierevisionen irigifvas före klockan tolf å
trettionde dagen från den dag, då utslaget gafs, dock att, där inom sagda
tid laga förfall visas, ny tid af Konungen utsättes. Klaganden åligger
att vid besvären foga öfverklagade utslaget jämte hofrättens protokoll, så
ock öfriga protokoll och utslag i målet, där de ej skola från hofrätten
insändas; försummas det och är ej det felande hos Konungen tillgängligt,
då målet till afgörande företages, skall klaganden hafva sin talan förlorat.
Hvad sålunda för ändringssökande iakttagas bör skall i utslaget gifvas
tillkänna.
Äro besvär öfver hofrätt^ utslag anförda, skola från hofrätten infordras
därstädes befintliga handlingar i målet. Finnes någon böra höras
öfver besvären eller öfver annan inlaga, som i målet ingifvits till Konungen,
skall hvad i 219—225 §§ är för hofrätt stadgadt i tillämpliga delar gälla;
och skola, vid digifning af besvär, jämväl de i hofrätten af klaganden
ingifna handlingar, öfver hvilka tillfälle ej lämnats vederparten att sig
yttra, honom delgifvas.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.
Mål, som före nämnda dag redan äro anhängiga, skola behandlas
enligt äldre lag; dock att, där ej före nämnda dag skett utmätning eller
meddelats förordnande, som i 28 § sägs, nya lagen skall lända till efterrättelse
samt att i fråga om förordnande om fast egendoms försäljning,
hvilket meddelats före nämnda dag, bestämmelserna i 86 § 2 mom. skola
tillämpas men, i händelse före samma dag öfverexekutors beslut vunnit
laga kraft eller borgenären begärt verkställighet af beslutet, de i sagda
lagrum stadgade tider räknas från nämnda dag.
Begäres efter den dag, då nya lagen träder i kraft, jämlikt 51 §
konkurslagen försäljning af fast egendom, som hör till konkursbo, skola
ändock i fråga om försäljningen tillämpas bestämmelserna i äldre lag, där
konkursen börjats före sagda dag.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som blifvit ersatt genom bestämmelse i nya lagen, skall denna
i stället tillämpas.
123
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 10 § 3 mom. och 23 § 4 mom. i förordningen den 10
augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende därå iakttagas
skall.
Härigenom förordna», att 10 § 3 inom. och 23 § 4 mom. i förordningen
den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och hvad
i afseende därå iakttagas skall skola erhålla följande ändrade lydelse:
10 §.
3. Häfver borgenär, utan sådant gäldenårens lof, som i 1 punkten
sägs, öfverlåtit hans förskrifning till någon annan, hafve då han ej annan
rätt, än den, som förskrifningen lyder å; dock att i fråga om inteckningshafvares
rätt att njuta betalning ur intecknade egendomen gäller hvad
särskildt är stadgadt.
23 §.
4. Skall fast egendom utmätningsvis säljas, varde auktionen förrättad
af magistraten; och skall hvad i 85 och 99 §§ stadgas om skyldighet
för utmätningsman att utmätning hos öfverexekutor anmäla och
handlingar till honom insända ej äga tillämpning å magistrat.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen! om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.
.. Ju
124
Förslag
till
Lag
om ändring af vissa bestämmelser i konkurslagen.
Härigenom förordna», att 9 §, 36 § 4 mom., 51, 54—57 och 67 §§,
117 § 2 mom. samt 122—126 §§ konkurslagen skola erhålla följande
ändrade lydelse:
9 §•
Vid konkursansöknirig foge gäldenär uppteckning å boets egendom
och gäld, med uppgift å borgenärers namn och hemvist, så ock å de
böcker och handlingar, som boet röra; och vare uppteckningen med edsförpliktelse
underskrifven. År ej bouppteckning bifogad, eller uppstår
konkurs i följd af borgenärs yrkande och aflämnar ej gäldenär vid förklarings
afgifvande bouppteckning; varde, i stad af rätten och å landet af
domaren, förordnande genast meddeladt magistratsperson, kronofogde,
länsman, rättens betjänt eller annan lämplig person att uppteckningen
utan dröjsmål förrätta; och åligge gäldenären att allt, som till boet hörer,
under edsförpliktelse redligen uppgifva. Kan ej fullständig uppteckning
genast ske, bör skriftlig uppgift å borgenärerna och deras hemvist rätten
eller domaren ofördröjligen tillställas.
Då konkurs uppstått, varde förordnande genast meddeladt person,
som nu nämnd är, att gäldenärs böcker och andra handlingar, som hans
rörelse angå, under försegling sätta eller i förvar taga, så ock, där rätten
eller domaren så nödigt anser, att låta konkursboets kända egendom under
säker vård hållas och boets angelägenheter bevakas intilldess, såsom framdeles
sägs, gode män utsedde blifvit. Är ej bouppteckning af gäldenären
125
ingifven, varde förordnande, på sätt nyss nämndt är, alltid meddeladt. På
yrkande af gäldenären eller någon af borgenärerna äge rätten eller domaren
att, i stället för förordnande, hvarom nu är nämndt, uppdraga åt en eller
flere skicklige män att boet jämte de böcker och handlingar, som nämnda
äro, omhändertaga och med den befogenhet, som tillkommer gode män,
boet förvalta, intilldess gode män utsedde blifvit.
Varder annan än deri, som domare- eller tjänsteed aflagt, till förrättningsman
enligt denna § förord nåd; svärje inför rätten eller domaren,
att han det uppdrag redligen fullgöra skall; och hafve sedan samma plikt
och njute lika skydd, som enligt lag tillkommer dem, hvilka rättens
ärenden gå.
Utvisar bouppteckningen, att fast egendom finnes i boet, åligge rätten
eller domaren att ofördröjligen om konkursen göra anmälan hos inskrifningsdomaren
samt tillika, där egendomen ligger inom rättens domvärjo,
hålla inskrifningsdomaren bouppteckningen till hända, men i annat fall
tillställa honom utdrag af densamma.
36 §.
4 mom. År under de sista trettio dagarna före konkursens början
pant af gäldenären lämnad för skuld, vid hvars tillkomst sådan säkerhet
ej varit betingad, vare pantsättningen utan verkan, där borgenärerna det
påstå. Har under sagda tid borgenär sökt inteckning i fast egendom eller
i tomträtt för fordran, vid hvars tillkomst sådan säkerhet ej betingats,
vare inteckningshafvaren pliktig att, där borgenärerna det påstå, återställa
inteckningshandlingen till konkursboet eller för verkställande af utbyte
efter ty i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom bestämmes hålla
den till hända; dock att hvad sålunda är stadgadt icke skall äga tillämpning
å inteckning, som inom den i 1 kap. II § i lagen om köp, byte
och gåfva af fäst egendom stadgade tid i sådan egendom sökts för fordran,
som där afses.
51 §.
Finnes i boet fast egendom, äga borgenärerna hos vederbörande
myndighet äska försäljning dåraf i den ordning utsökningslagen bestämmer.
Ej må försäljning annorledes ske, där ej borgenärerna i den ordning 59
och 60 §§ stadga sådant besluta eller, dår fråga är om försäljning annorledes
än å offentlig auktion, alla vid sammankomsten närvarande borgenärer
så ock gäldenären därtill samtycka.
126
Lös egendom må ej säljas annorledes än å auktion, den där blifva
lagligen kungjord, där ej borgenärerna i den ordning, som i 59
och 60 §§ stadgas, besluta, att egendomen eller någon del däraf må säljas
under hand, samt rättens ombudsman efter gäldenärens hörande därtill
lämnar bifall. Lös egendom, däri borgenär har panträtt eller annan förmånsrätt,
som endast i viss egendom gäller, må ej i något fall utan hans
samtycke säljas utom auktion. Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas,
äga borgenärerna, där fartyget finnes å ort, inom riket, hos vederbörande
utmätningsman åska försäljning i den ordning, som om dylik egendom,
den där blifvit utmätt, särskilt är stadgad. År fartyg, som säljas skall,
för gäld intecknadt, må det ej annorledes än utmätningsvis säljas, med
mindre inteckningshafvare, hvilkens rätt är af försäljningen beroende, därtill
samtycker och för inteckningens dödande aflämnar inteckningshandlingen
till den, som af inteckningsbafvaren och köparen utses.
54 §.
Har borgenär lös egendom i pant eller eljest under panträtt i handom,
eller har fartyg eller gods i fartyg tagits i mät för fordran, för hvilken
borgenären har sådan rätt till fartyget eller godset, som ill kap. sjölagen
sägs, eller har eljest för fordran lös egendom blifvit utmätt inom den tid
och på det sätt, att, enligt hvad särskilt år stadgadt, förmånsrätt i den
egendom för samma fordran uppkommit; äge borgenären besörja, att den
pant eller egendom å offentlig auktion såld varder, där ej gode männen
eller sysslomännen vilja den lösa; skolande försäljningen, där egendomen
utgöres af fartyg eller gods i fartyg, ske i den ordning, som om dylik
egendom, den där blifvit utmätt, särskildt är stadgad. Där ej egendomen
utmätningsvis försäljes, läte borgenären gode männen eller sysslomännen
minst en månad förut veta, när försäljningen skall ske, och vise för dem
reda för hvad som influtit.
Vill ej borgenären om försäljningen föranstalta, som nu sagdt är,
åge sysslomännen därom besörja; dock att hvad sålunda stadgats icke skall
äga tillämpning, när förskrifning, som är intecknad i fast egendom, blifvit
åt fastighetsägaren lämnad såsom pant.
55'' §.
Gode män eller syssloman må. efter samråd med rättens ombudsman,
i mån af influtna tillgångar, medgifva borgenär, som bär fordran
127
den där enligt 4 eller 5 § i 17 kap. handelsbalken med förmånsrätt
utgå bör, att betalning därför före tiden för fordringarnas granskning lyfta,
dock bör borgenären förut hafva gifvit sin bevakningsinlaga till rätten
eller domaren in: vare ock pliktig ställa borgen för hvad han lyfter, där
ej borgenärerna, vid sammankomst, lyftning utan borgen medgifva.
Då inställelsedagen förbi är, må andra borgenärer, som förmånsrätt
för sina bevakade fordringar hafva, medgifvas, på sätt nyss är sagdt, att
betalning ur tillgångarna lyfta, sedan de, där edgång äskats, sådan fullgjort.
Kronan vare dock ej pliktig att borgen ställa.
56 §.
Vägras lyftning, där den enligt föregående § medgifvas må, äge
borgenär att sig därom hos rätten anmäla, och gifve rätten däröfver
utslag.
57 §.
Varder å fast egendom, som finnes i boet och icke står under tvångsförvaltning
såsom i utsökningslagen sägs, auktion utsatt att håilas i den
ordning där stadgas, åligge det gode männen eller syssloinännen att till
auktionsförrättaren aflämna behållning, som af egendomens förvaltning uppkommit.
Behållning, som ej sålunda aflämnas, skall, innan slutlig utdelning
sker, öfverläinnas till öfverexekutor, som har att mellan rättsägarne
uppgöra likvid i den ordning utsökningslagen bestämmer i fråga om
medel, som influtit under tvångsförvaltning.
67 §.
Arfvode till gode män och till syssloman bestämme borgenärerna,
antingen till visst af hundrade, eller efter annan grund; ej må det för
syssloman efter tid räknas. God man eller syssloman äge ej att för egen
del, där han själf är borgenär, eller såsom ombud för annan deltaga i
borgenärernas beslut därutinnan. Nöjes ej god man eller syssloman med
beslutet, eller menar någon borgenär, eller gäldenären, att arfvodet blifvit
för högt bestämdt; lägge rätten dem emellan, som skäligt pröfvas.
När beslut angående arfvode till sysslomännen fattas, skola borgenärerna
tillika föreslå arfvode till rättens ombudsman. Det förslag skall,
jämte det i ärendet förda protokoll, ingifvas till rätten, som därefter bestämmer
hvad skäligen må rättens ombudsman i arfvode tillerkännas.
128
Ej må arfvode njutas förr än gode män eller syssloman slutlig reda
för sig gjort.
Finnes i boet egendom, som är intecknad eller däri särskild förmånsrätt
eljest äger rum, må ej till förfång för dem, som hafva inteckning
eller eljest äga förmånsrätt i egendomen, utgå högre arfvode än som skäligen
motsvarar besväret med egendomens vård och skötsel.
117 §.
2 mom. Utgår fordran med förmånsrätt, njutes därå full ränta till
den dag, som för utdelning bestämmes, där borgenären ej dessförinnan
fatt uppbära betalning. År för fordran, hvarom nu sagdt är, ränta ej
utfäst och viss betalningstid ej heller bestämd; varde ändå ränta till fem
för hundrade om året därå beräknad från den dag, den offentliga stämningen
utfärdad blef.
122 §.
Kommer borgenär, som efter inställelsedagen fordran anmält, och
hos syssloman visar sig hafva bevakningshanölingar till rätten eller domaren
ingifvit; då skall i utdelningsförslag, om hvars framläggande å viss
dag kungörelse ej redan blifvit utfärdad, utdelning å hans fordran beräknas;
och varde beloppet afsatt till dess fordringen granskad och pröfvad blifvit
Varder den fordran godkänd; äge borgenären rätt att af de konkursboets
tillgångar, som ej äro upptagna uti äldre utdelningsförslag än det i
första stycket omförmälda, först, så vidt återstående tillgångar därtill förslå,
erhålla utdelning till så stort belopp, som på hans fordran löper i förhållande
till hvad de andra redan uppburit, och tage sedan med dem del
i det, som af tillgångarna kan återstå: njute ock tillgodo den förmånsrätt,
honom enligt lag tillkommer.
123 §.
Då slutlig utdelning sker, skall ock redovisning för boets förvaltning
framläggas.
Vill borgenär eller gäldenär förvaltningen, eller sysslomännens åtgärder
i ett eller annat afseende klandra; instämme klandret till den rätt,
under hvars dom konkurssaken lyder, inom tre mänader från den dag, å
hvilken den för redovisningens granskning utsätta sammankomst upplöstes;
och varde klandret pröfvadt, ändå att konkurssaken i högre rätt fullföljes.
129
124 §.
Sedan all konkursboets tillgängliga egendom blifvit i penningar förvandlad,
och den för slutliga utdelningen däraf bestämda dag tilländagått,
anses konkursen afslutad, ändå att dom öfver bevakade tvistiga fordringar
ej fallen ä.r, eller någon ytterligare tillgång, i följd af rättegång eller
annorledes, sedermera för boet uppkomma kan; yppas sådan tillgång, varde
den, på sätt, förut stadgadt är, bland borgenärerna fördelad. År fast
egendom, som hör till boet, icke försåld, vare det ej hinder för konkursens
atslutande, där auktion å egendomen hållits i den ordning utsökningslagen
bestämmer eller borgenärerna, ändå att sådan auktion ej hållits, besluta,
att konkursen skall afslutas.
Då konkurs bör såsom afslutad anses, gifve sysslomännen bevis
därom till gäldenären, om han det äskar. Vägra de det, pröfve rätten,
efter det ombudsmannen hörd blifvit, om laga skal för den vägran är.
125 §.
Nu varder under förvaltningens lopp, förr eller senare, uppenbart,
att konkursboets tillgångar ej förslå till kostnaderna för boets utredning
och konkurssakens behandling; då skall rättens ombudsman, med företeende
af gode männens eller sysslomannens därom afgifna framställning, förhållandet
hos rätten anmäla, och äge rätten förordna, att vidare behandling
af konkurssaken ej äger rum, därest ej inom trettio dagar borgenär eller
gäldenären visar, att tillräckliga medel för konkurssakens fortsättning åro
att tillgå.
Finnes ej i boet tillgång till gäldande af kostnaden för den offentliga
stämningens kungörande och kallelsebrefs afsändande, njute rätten eller
domaren ersättning af allmänna medel, för hvad till sådant ändamål förskjutet
blifvit.
126 §.
Har konkurs afslutats utan att fast egendom, som hör till boet, gått
till försäljning, ankomme på fastighetens ägare att anmäla förhållandet för
antecknande i fastighetsboken.
Denna lag skall tråda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft, men skall icke tillämpas i konkurs,
som börjats före nämnda dag.
Genom denna lag upphäfves 17 kap. 9 § 2 mom. handelsbalken,
sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 16 juni 1875.
“"/OT
17
130
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 18 september 1862 huru gäld
vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undansättande
af egendom i död makes bo.
Härigenom förordnas, att 2 § i förordningen den 18 september 1862
huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående
undanskiftande af egendom i död makes bo skall erhålla följande ändrade
lydelse:
Vill den, som i den dödas bo äger förfallen fordran, därför njuta
betalning ur boet innan tid till egendomsafträde ute är efter hvad i 5
eller 7 § sägs; ställe då borgen eller annan säkerhet för hvad han lyfter:
varder boets° egendom därefter inom sagda tid till konkurs afträdd; bevake
han i konkursen sin fordran, såsom vore den ogulden, och njute ej båttre
rätt än han hade innan gäldenären dog: gifve ock, där det lyftade, eller
något däraf, honom i konkursen frångår, sådant till boet ut, med laga
ränta från lyftningsdagen.
Afyttras af stärbhusdelägare boet tillhörig fast egendom förr än en
månad förflutit, antingen från den dag,, uppteckningen af boet slutad var,
eller, om bouppteckning inom föreskrifven tid ej förrättad blifvit, från
den dag, tiden därtill tilländagått; vare öfverlåtelsen emot den dödas borgenärer
utan verkan, där konkurs efter den döda börjas inom sagda tid,
samt gode männen, sysslomännen eller borgenärerna i konkursen å nya
ägaren taga stämning och fortställa den sist en månad efter inställelse
Ö
Ö O
131
dagen: har å egendomen lagfart ej blifvit sökt förr an efter inställelsedagen;
vare den klandertid, nu sagd är, beräknad från den dag, lagfarten
söktes. Enskild borgenär äge ock rätt återvinningstalan anställa på sätt
nämndt är: kungöre det dock, innan saken vid domstolen förekommer,
för gode männen eller sysslomännen: försummar han det; då må hans
talan ej till profning upptagas.
År under tid, som i andra stycket sägs, inteckning sökt på grund
af stärbhusdelägares utfästelse eller ock, på grund af utfästelse af den
döda, för fordran, vid hvars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, galle
därom hvad i konkurslagen stadgas angående inteckning, som blifvit sökt
inom trettio dagar före början af konkurs.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af rätt
till. fast egendom träder i kraft, men skall icke tillämpas i konkurs, som
börjats före nämnda dag.
Genom denna lag upphäfves 17 kap. 9 § 3 mom. handelsbalken,
sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 16 juni 1875.
132
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 2, 24 och 26 §§ i förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.
Härigenom förordnas, att 2, 24 och 26 §§ i förordningen den 14
april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof skola
erhålla följande ändrade lydelse:
2 §.
Göres hos den i 1 § nämnda underrätt skriftlig ansökning om särskilda
nämndens tillsättande, och visar sökanden, att Konungen godkänt
behofvet af jordens eller lägenhetens afstående eller begagnande, samt att
tiden, då den skall afstås eller upplåtas, blifvit genom Konungens förordnande
eller parternas öfverenskommelse bestämd; utfärde rätten stämning
på ägare och andra, som uppgifvas i saken hafva del. Rätten föranstalte
jämväl, att, till underrättelse för möjligen varande okända eller icke uppgiga
rättsägare, tiden för ärendets företagande varder, såväl från predikstolen
i den sockens kyrka, där fastigheten är belägen, som ock genom
allmänna tidningarna, kungjord tre gånger, sista gången minst fjorton
dagar före den dag, hvilken till sakens företagande är utsatt; och åligge
rätten att ofördröjligen om ärendet göra anmälan hos inskrifningsdomaren.
Jordens eller lägenhetens ägare, då han höres, vare skyldig att hos rätten,
i ändamål af instämning, uppgifva den, som i anseende till nyttjanderätt
med honom del i saken häfver, vid äfventyr som i 25 § stadgas. Hos
rätten skall jämväl företes bevis därom, huruvida jorden eller lägenheten
är med inteckning besvärad; och äga parterna att, innan nämnden sättes,
i laga ordning sin talan i fråga om ersättningens belopp och sättet för
dess utgörande utföra.
133
Uppstår, vid fråga om jords eller lägenhets begagnande till utläggning
af elektriska ledningstrådar, parterna emellan tvist, huruvida därigenom
må förorsakas så betydlig skada, att jorden eller lägenheten lösas
skall, eller om intrånget är af beskaffenhet, att ersättning därför, enligt
hvad i 1 § 2 mom. stadgadt är, utgå bör, pröfve och afgöre rätten sådant,
innan nämnden sättes. Anses ersättning för intrång böra äga rum, beståmme
ock rätten, efter ty som intrånget finnes vara öfvergående eller
fortfarande, huruvida slik ersättning skall utgå på en gång eller i årlig
afgift under den tid, intrånget kommer att fortfara. Skall ersättningen
utgå. i årlig afgift, må rätten bestämma viss tid, för hvilken den stadgade
afgiften skall utgå, med rätt för den, som skall utgifva eller uppbära
afgiften, att efter utgången af sagda tid erhålla ny pröfning af afgiftens
belopp. Har ej ansökning om tillsättande af särskild nämnd för sådan
pröfning till rätten inkommit före utgången af den fastställda tiden, skall
afgiften utgå med oförändradt belopp under lika tid, som förut bestämdes,
med rätt för den, som därefter vill erhålla ny pröfning af beloppet, att
därom göra ansökning, på sått nyss är sagdt.
Emot rättens beslut i dessa frågor må talan fullföljas i hofrätt genom
besvär.
24 §.
Lösen för jord eller lägenhet, som afstås skall, så ock ersättning
för intrång, hvilken skall på en gång utgå eller blifvit beräknad för
själfva anläggningen, vare den, som jordens eller lägenhetens begagnande
yrkat, skyldig att till ersättningstaganden utgifva inom den för jordens
eller lägenhetens afstående eller upplåtande stadgade tid eller, om ersättningsbeloppet
därförinnan ej hunnit bestämmas, inom tre månader efter
det sådan bestämmelse skett. För betalning af årlig afgift sätte rätten
ut tid, där parterna ej åsämjas.
Har ej öfverenskommelse om ersättningen träffats eller nämnden
sitt beslut meddelat inom den tid, då jorden eller lägenheten afstås eller
upplåtas bör, må sådant ej hindra arbetets företagande, därest sökanden
hos Konungens befallningshafvande ställer full borgen för lösnings- eller
ersättningsbeloppet samt för kostnad och skada. Kronan vare för sådan
borgen fri.
År jord eller lägenhet, som afstås skall, intecknad, varde ersättningsbeloppet
därför inom den för dess utgifvande hår ofvan stadgade tid nedsatt
i ränteriet hos Konungens befallningshafvande, som kungör sådant
vederbörande ersättningstagande och inteckningsägare, samt likvid dem
134
emellan sedermera i laga ordning uppgör. Är ersättningsbeloppet fastställdt
genom öfverenskommelse emellan den ersättningstagande och den,
som ersättningen gifvit, och förmenar inteckningsägaren värdet hafva blifva
för lågt beråknadt, vare denne berättigad att, där ej full likvid för
hans fordran honom lämnas, äska jordens uppskattning af nämnd, i den
ordning förut i denna lag är vordet stadgadt; dock gånge beslutet om
jordens afträdande icke dess mindre i verkställighet.
Sådan talan, som efter 21 och 22 §§ föras kan, må ej heller utgöra
hinder för vederbörande att, sedan ersättningsbeloppet blifvit inom stadgad
tid erlagdt eller nedsatt, jorden eller lägenheten tillträda eller begagna.
Fördröjes utöfver nämnda tid betalningen; då skall, i händelse någon till
ersättning berättigad det yrkar, frågan om jordens eller lägenhetens afstående
eller begagnande, såvidt på hans rätt inverkar, vara förfallen och
ankomma på ny pröfning.
26 §.
År jord eller lägenhet, som, på sätt omförmäldt blifvit, är vorden
afträdd, intecknad, åligge Konungens befallningshafvande att, sedan ersättningsbeloppet
blifvit nedsatt, därom ofördröjligen göra anmälan hos inskrifningsdomaren.
Utgör det som afträdts allenast en del af den fastighet,
hvari inteckningen är meddelad, och har vid fördelning af ersättningen
likvid utfallit å inteckningens hufvudstol, åligge ock Konungens befallningshafvande
att därom, sedan fördelningen blifvit godkänd eller
vunnit laga kraft, göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika insända
fördelningslängden.
Utan hinder däraf att fördelning af ersättning för afträdd jord ägt
rum och blifvit godhänd eller vunnit laga kraft, äge inteckningshafvare,
hvars fordran icke blifvit till fullo betäckt, den rätt till talan, som honom
eljest, efter ty ofvan sägs, tillkommit.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning åt
rätt till fast egendom träder i kraft, men skall ej tillämpas, där jorden
blifvit afträdd före nämnda dag.
135
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan
afledning af vatten.
Härigenom förordnas, att 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning
och annan afledning af vatten skall erhålla följande ändrade lydelse:
År fast egendom, som blifvit i följd af de i 3 kap. gifna bestämmelser
afträdd, intecknad, åligge Konungens befallningshafvande att, sedan
löseskillingen blifvit nedsatt, därom ofördröjligen göra anmälan hos inskrifningsdomaren.
Utgör det som afträdts allenast en del af den
egendom, hvari inteckningen är meddelad, och har vid fördelning af löseskillingen
likvid utfallit å inteckningens hufvudstol, åligge ock Konungens
befallningshafvande att därom, sedan fördelningen godkänts eller vunnit
laga kraft, göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.
Har vid fördelning af ersättning, som i 67 § afses, likvid
utfallit å hufvudstol af intecknad gäld, vare lag samma.
Utan hinder däraf att fördelning af löseskilling eller af ersättning,
som i 67 § afses, ägt rum och blifvit godkänd eller vunnit laga kraft,
äge inteckningshafvare, hvars fordran icke blifvit till fullo betäckt, den
rätt, hvarom i 69 § 3 mom. förmäles.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft, men skall ej tillämpas, där egendomen
blifvit afträdd före nämnda dag.
136
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse åt 31 § i grufvestadgan den 16 maj 1884.
Härigenom förordnas, att 31 § i grufvestadgan den 16 maj 1884
skall erhålla följande ändrade lydelse:
Den lösen, grufägaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som till
honom afträdes, skall bestämmas vid utmålsläggningen. Sämjas ej parterna
om beloppet, varde det af förrättningsmanrten och gode männen
bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark af
enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräkning att
jordägaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.
Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besittningsrätt
innehafves, grufveskogar därunder inbegripna, tillfalla innehafvare!! af
besittningsrätten, men eljest jordägaren, mot förbindelse för denne, om
jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla innehafvaren skadeslös
för den förlust, som genom mistningen af marken honom tillskyndas.
Är marken intecknad, och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit
jordägaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos Konungens
befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ordning, som för
fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom är stadgad;
åliggande det Konungens befallningshafvande att, där likvid utfallit å
hufvudstol af intecknad gäld, därom ofördröjligen, sedan fördelningen
godkänts eller vunnit laga kraft, göra anmälan hos inskrifningsdomaren
och tillika insända fördelningslängden. Äfven i andra fall, än nu sagts,
må grufägaren, om han det hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens
befallningshafvande, som, på anmälan, håller densamma vederbörande
tillhanda.
137
Betalning eller nedsättning at‘ lösesumman jämte ränta därå från
den dag, utmålsförrättningen blifvit afslutad, skall fullgöras inom nittio
dagar därefter, vid påföljd, om det försummas, att grufägaren förverkat
utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft, men skall ej tillämpas, där marken
blifvit afträdd före nämnda dag.
i4iu/«
J»
138
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt
vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.
Härigenom förordnas, att förordningen den 20 juli 1855 angående
kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade,
skall erhålla följande ändrade lydelse:
Då lån utaf allmänna medel för beredande af odlingsföretag medelst
utdikningar eller vattenaftappningar, likmätigt Kungl. kungörelserna den 13
juni 1845 och den 3 november 1848, blifvit i jordebok antecknadt, äger
kronan för de årliga afbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i det hemman,
hvilket lånet blifvit påfördt, som för annan afgäld eller ränta af fast
egendom, efter ty i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.
Det åligger Konungens befallningshafvande att, såvidt angår egendom,
som är i fastighetsboken upptagen, sedan anteckning, som nyss sagts,
skett, därom så ock angående de årliga afbetalnings- och räntebeloppen
ofördröjligen göra anmälan hos inskrifningsdomaren. När lånet blifvit till
fullo betaldt, skall ock härom anmälan göras efter ty nu sagts.
Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft, och skall tillämpas jämväl i fråga
om lån, som före nämnda dag antecknats i jordeboken och ej före samma
dag blifvit till fullo betaldt.
139
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 2, 59, 83 och 136 §§ i stadgan den 9
november 1866 om skiftesverket i riket.
Härigenom förordnas, att 2, 59, 83 och 136 §§ i stadgan den 9 november
1866 om skiftesverket i riket skola erhålla följande ändrade lydelse:
2 8-
Är jord å landet oskiftad och vill delägare laga skifte därå erhålla;
hafve där vitsord till.
Om delning af jord, som ingår i tomtindelning, i köping eller å
annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes, galle hvad särskild!
år stadgadt.
59 §.
Hvad nu rörande ägoutbyte mellan byar och hemman i förening
med ågoskifte stadgadt är, galle äfven, då fråga därom, utan sammanhan
med sådant skifte, förekommer, likasom ock då stadsjord möter ägor
landet, eller fråga eljest uppstår om utbyte af stadsjord mot äga å landet.
Mellan tomter i köping eller å annan ort, hvarest tomtindelning såsom
i stad finnes, eller mellan sådan tomt och annan jord vare ägoutbyte
i nu stadgad ordning icke tillåtet.
83 §.
Hindras ordentlig och formlig skiftesläggning af anlagda ryttare-,
soldat- eller båtsmanstorp, eller af sådana till hemman hörande lägenheter,
som lagligen därifrån upplåtna blifvit, eller af sådana inom skifteslaget
140
belägna utjordar eller urfjällar, hvilka tillhöra hemman i annat skifteslag
och ej kunna efter stadgandet i 56 § utbytas; då skola dessa lägenheter
i skiftet ingå och, efter delningsgrund och gradering, jämngoda utstakas
å de ställen, där det till beredande af ett redigt skifte ''lämpligen ske kan;
och gånge med utflyttnings- och odlingskostnaderna som i 13 kap. stadgadt
linnes. Ägare åt det hemman, hvarifrån lägenhet blifvit under nyttjanderätt
på viss tid eller lifstid upplåten, före vid skiftet därför talan; börande,
vid fråga om utbyte af ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, regementsfullmäktig,
efter anmälan från landtmätaren, tillförordnas.
UtgÖres lägenhet, som från hemman upplåtits, af tomt i köping
eller å annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes, må den
dock ej på sätt i denna § sägs i skifte ingå.
136 §.
Klandras ej skifte inom den i 129 § föreskrift^ tid, bör skiftesmannen
till ägodelningsrätten, vid rättens nästa sammanträde, eller sist vid
nästinfallande lagtima ting, karta och handlingar, för pröfning och fastställelse,
ingifva; och har rätten att, innan fastställelse å skiftet meddelas,
noga tillse och pröfva, att detsamma är lagligen beskaffad!, och bland
annat äfven däruti, att ägorna icke blifvit delade i flera skiften, än denna
stadga i 87 § högst tillåter, utan att sådan hemställan hos ägodelningsrätten
skott, som i 88 § föreskrifven finnes. 1 annan händelse må någon
fastställelse å skiftet icke meddelas, utan antyde domaren skiftesmannen
att i de olagliga delarna af skiftet nödiga rättelser verkställa. Äro felen
af större betydenhet, insände domaren kartan och handlingarna till Konungens
befallningshafvande, som föranstaltar, att skiftesmannen i laga ordning
varder under tilltal ställd. Finnes skiftet lagligen beskaffad!, då bör
rätten detsamma till framtida efterrättelse fastställa och bevis därom jämväl
å kartan anteckna. 1 enahanda ordning bör förrättadt ågoutbyte till
pröfning och fastställelse befordras.
Har ersättning för ståndskog, plantering eller bränntorfmosse blifvit
bestämd vid förrättning, som jämlikt 101 § hållits efter skiftes afslutande,
eller har vid hemmansklyfning, hvarå efter ty i 94 § stadgas fastställelse
icke skall meddelas, blifvit bestämdt, att ersättning, som nyss sagts, eller
bidrag till utflyttning eller ersättning för odling eller vanhäfd skall af
delägare i skiftet gäldas, och klandras icke förrättningen inom den i 129 §
bestämda tid; åligge landtmätaren att ofördröjligen till ägodelningsrättens
ordförande ingifva protokollet öfver förrättningen jämte alla förrättningen
rörande handlingar.
141
Har vid skiftesförrättning, hvarå skall sökas fastställelse, blifvit
bestämdt, att bidrag till utflyttning eller ersättning för odling eller vanhäfd
eller för ståndskog, plantering eller bränntorfmosse skall af delägare i
skiftet gäldas, åligge det ägodelningsrättens ordförande att därom så ock
angående beloppet af den ersättning, som skall från hvarje ägolott utgå,
samt de tider, å hvilka ersättningen skall betalas, ofördröjligen efter det
fastställelse å skiftet meddelats göra anmälan hos inskrifningsdoinaren;
är fråga om fastighet, som ej är i fastighetsboken upptagen, skall anmälan
göras hos Konungens befallningshafvande, som har att om förhållandet
göra anteckning i jordeboken. År ersättningen bestämd vid förrättning,
som i 2 mom. afses, skall efter ty nu sagts anmälan göras
efter det förrättningen vunnit laga kraft eller, i händelse af besvär, ersättningsfrågan
blifvit af ägodelningsrätten slutligen pröfvad.
Har ersättningsskyldighet, som ofvan sägs, upphört, ankomme det
på enskild sakägare att anmäla förhållandet för antecknande i fastighetsboken.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rått till fast egendom träder i kraft.
142
Förslag
till
Lag
om tillägg till 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring.
Härigenom förordnas, att till 29 § i lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring skall fogas ett nytt
mom., så lydande:
3 mom. Jord, hvilken såsom själfständig tomt ingår i tomtindelning
i köping eller å annan ort, där tomtindelning såsom i stad finnes, må ej,
ändå att den genom hemmansklyfning eller ägostyckning utbrutits, klyfvas
eller styckas enligt denna lag; ej heller skola å upplåtelse från tomt å
sådan ort af visst till gränserna bestämdt område denna lags bestämmelser
angående jordafsöndring äga tillämpning.
Varder tomt, som nu sagts, delad, då skall, där tomten utgöres af
jord, som är i mantal satt, Konungens befallningshafvande förordna, huru
de utskylder och besvär, som hvilat å den odelade tomten, skola efter delningen
utgöras, samt om fördelningen göras anteckning i jordeboken; skolande,
där tomten hör till köping eller inunicipalsamhälle, för ändamål,
som nu sagts, angående delningen ofördröjligen hos Konungens befallningshafvande
göras anmälan af den myndighet, som har inseende öfver samhällets
bebyggande. Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tilllämpning,
där tomten häftar för afgäld, som enligt lagen den 25 maj 1905
rörande afgäld från afsöndrad lägenhet skall utgå, eller för frälseränta
eller för lån, som af allmänna medel lämnats för beredande af odlingsföretag.
Denna lag skall träda i kraft den dag,fdå lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.
143
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af I § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda
protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden.
Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden
skall erhålla följande ändrade lydelse:
Förutom det i 1 kap. 9 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom
föreskrifna protokoll öfver inskrifningsärenden skola vid underrätt föras
följande särskilda protokoll, nämligen: ett öfver äktenskapsförord; ett öfver
förmyndares tillsättande och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar,
testamenten, som vid domstolen bevakas, morgongåfvobref och
afhandlingar om lösöreköp. Uti inskrifningsprotokollet skall för hvarje
ärende å brädden tecknas namnet på den egendom, ärendet rörer, samt uti
öfriga protokollen för ärende, som angår inregistrering af bouppteckning
eller bevakning af testamente, den dödes namn och för annat ärende namnet
å den person, ärendet rörer.
Vid rådstufvurätt skall, utom de protokoll nu sagda äro, föras särskilt
protokoll öfver förlagsinteckningar. I det protokoll skall för hvarje
ärende å brädden tecknas förlagstagarens namn jämte uppgift om rörelsens
beskaffenhet och orten, hvarest den drifves.
Hos Stockholms rådstufvurätt varde ock särskildt protokoll fördt
öfver inteckningar i fartyg; och skall i det protokoll för hvarje ärende å
144
brädden tecknas namnet å det fartyg, hvarom fråga är, samt det nummer,
hvarunder fartyget blifvit i fartygsregistret infördt.
Har någotdera af de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde det
i protokollet anmärkt.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.
%
145
Förslag
till
Lag
om afsöndrad lägenhets sammanläggning med annan fastighet
l §•
x
Hafva, efter det lägenhet blifvit från hemman för alltid afsöndrad,
lägenheten och stamhemmanet kommit i samme ägares hand, må lägenheten
sammanläggas med stamhemmanet efter ty här nedan sägs. Har
efter det afsöndringen skedde stamhemmanet blifvit styckadt annorledes
än genom afsöndring, må sammanläggning af lägenheten ske med sålunda
afstyckad del.
Ej må i något fall sammanläggning äga rum, där lägenheten utgöres
af tomt i köping eller å annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad
finnes.
2 §•
Ansökning om sammanläggning skall göras vid rätten, men ankomme
det på inskrifningsdomaren att i ärendet besluta, och galle jämväl i öfrigt
angående sådant ärende i tillämpliga delar hvad i allmänhet är stadgadt
om inskrifningsärende; dock att hvad som föreskrifves angående
skyldighet att till hofrätt insända afskrift af protokoll icke skall äga tilllämpning
å ärende, som här afses.
3 §■
Finnes i fastighetsboken antecknadt, att klander blifvit instämdt å
fång till fastighet, hvarom fråga är, eller finnes eljest rätten därtill tvistig,
““/o? 19
146
eller är sådan fastighet utmätt eller beslut meddeladt om dess försäljning
i den ordning utsökningslagen bestämmer, varde ansökningen afslagen.
4 §•
Ej må ansökning om sammanläggning bifallas, med mindre sökanden
erhållit lagfart å de fastigheter, som skola sammanläggas; dock att, där
någondera fastigheten förvärfvats genom fång, hvarmed ägaren enligt
äldre lag icke varit skyldig att lagfara, lagfart å den fastighet ej är erforderlig,
där ägarens åtkomst styrkes. Ej heller må sammanläggning ske, utan
så är att antingen endera fastigheten icke är besvärad af sökt eller beviljad
inteckning eller inskrifning eller ock, där båda fastigheterna äro sålunda
besvärade, den ena häftar allenast för sådana inteckningar eller inskrifningar,
som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl i den
andra, samt i denna icke finnes annan inteckning eller inskrifning med
bättre eller lika rätt; skolande hvad nu sagts i fråga om inteckning eller
inskrifning äga tillämpning jämväl beträffande fordran eller rättighet, som
afses i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom.
Afser ansökningen lägenhets sammanläggning med del af stamhemmanet,
må ansökningen icke bifallas, med mindre det visas, att från lägenheten
icke skall utgå afgäld till öfriga delar af stamhemmanet.
5 §•
Bifalles ansökningen, vare inteckning eller inskrifning, som är meddelad
allenast i endera fastigheten, gällande jämväl i den andra; skolande
härom göras anteckning i fastighetsboken.
Varder, efter det ansökningen bifallits, på grund af tidigare rätt
till endera fastigheten ansökan om inteckning eller inskrifning gjord eller
fullföljd, skall den inteckning eller inskrifning, där ansökningen därom
bifalles, fastställas att gälla i hela. den nya fastigheten.
6 §•
Då ansökning, som i denna lag afses, bifallits, kungöre inskrifningsdomaren
ofördröjligen beslutet för Konungens befallningshafvande.
7 §•
Hvad här ofvan i denna lag är stadgadt angående lägenhets sammanläggning
med stamhemman eller del af stamhemman skall äga mot
-
147
svarande tillämpning i fråga om lägenhet, som för alltid afsöndrats från
annan fastighet än hemman, så ock i fråga om område, som från fastighet
afskilts i enlighet med bestämmelserna om jords eller lågenhets afstående
för allmänt behof eller om ändring eller utrifning af vattenverk, men
blifvit af fastighetsägaren återlöst.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.
148
Förslag
till
Lag
om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 26 maj 1899 angående förändring
af tomts område.
Härigenom förordnas, att 1—5, 9, 10 och 12 §§ i lagen den 26 maj
1899 angående förändring af tomts område skola erhålla följande ändrade
lydelse:
1 §•
Vill i stad någon sammanlägga två tomter till en, eller från tomt
afstycka viss del att med annat område sammanläggas till en tomt, eller
med tomt sammanlägga område, som ej i tomtindelning ingår, eller tomtdel,
som förvärfvats i den ordning gällande författning om jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof föreskrifver, söke inskrifningsdoinarens
medgifvande till den åtgärd.
Ansökning, som nu sagts, skall göras vid rätten, men ankomme
det på inskrifningsdoinaren att i ärendet besluta, och galle jämväl i öfrigt
angående sådant ärende i tillämpliga delar hvad i allmänhet är stadgadt
om inskrifningsärende; dock att hvad som föreskrifves angående skyldighet
att till hofrätt insända afskrift af protokoll icke skall äga tillämpning å
ärende, som här afses.
2 §•
Visar ej den, som söker medgifvande, hvarom i 1 § sägs, att genom
laga kraft ägande beslut af den myndighet, som har att pröfva frågor om
jämkning i gällande tomtindelning, tillstånd gifvits till den jämkning,
hvarom fråga är, varde ansökningen afslagen.
149
Lag samma vare, där i fastighetsboken tinnes antecknadt att klander
blifvit instämdt å fång till område, hvarom fråga är, eller rätten därtill
eljest tinnes tvistig eller sådant område är utmätt eller beslut meddeladt
om dess försäljning i den ordning, som om utmätt fast egendom är
stadgad.
3 §•
Sammanläggning af två tomter må ej medgifvas, utan så är, att
sökanden vunnit lagfart å tomterna samt endera tomten icke är besvärad
af beviljad eller sökt inteckning och ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken i sökandens hand häfta för fordran eller annan rättighet.
4 §■
Medgifvande att med tomt sammanlägga område, som ej i tomtindelning
ingår, må ej lämnas, utan att sökanden vunnit lagfart å såväl
tomten som det område, hvilket därmed skall sammanläggas; ej heller där
sistnämnda område är besväradt af beviljad eller sökt inteckning eller
kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i sökandens hand häfta för fordran
eller annan rättighet.
Hvad nu är sagdt äge motsvarande tillämpning, där någon vill med
tomt sammanlägga tomtdel, som förvärfvats i den ordning gällande författning
om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof föreskrifver.
5 §•
Ej må det medgifvas ägare af tomt att därifrån afstycka viss del
att med annat honom tillhörigt område till en tomt förenas, med mindre
han erhållit lagfart å tomten och å det område, hvarmed tomtdelen skall
förenas. Söker ägare af tomt att därifrån må afstyckas viss del att med
område, som tillhör annan, sammanläggas till en tomt, må ej medgifvande
därtill lämnas, där ej sökanden erhållit lagfart å tomten samt ägaren af
det område, hvarmed tomtdelen skall förenas, såväl erhållit lagfart å det
område som ock, på grund af öfverlåtelse från sökanden, om lagfart å tomtdelen
gjort ansökan, hvars pröfning uppskjutits i afbidan på styckningsfrågans
afgörande.
År tomt, därifrån någon del skall afstyckas, besvärad af beviljad
eller sökt inteckning, må ej medgifvande till afstyckningen lämnas, där
ej, efter det myndighet, som i 2 § sägs, till styckningen gifvit tillstånd,
inteckningshafvaren med företeende af inteckningshandlingen i hufvud
-
150
skrift inför rätten samtyckt till styckningen; har samtycke gifvits, skrifve
rätten bevis därom å inteckningshandlingen. Samtycket vare utan verkan,
där ej i anledning af det lämnade tillståndet styckningen medgifves.
Där sådant fall är förhanden, att enligt 11 kap. 2 § jordabalken
tomt kan i sökandens hand häfta för fordran eller annan rättighet, må ej
afstyckning därifrån medgifvas förr än efter utgången af den tid, inom
hvilken enligt nämnda lagrum inteckning skall sökas.
9 §•
Skall enligt hvad i 7 eller 8 § sägs inteckning gälla jämväl i annat
område än det, hvari den beviljats, eller upphöra att gälla i visst område
eller ansökan om inteckning anses till någon del förfallen, göre inskrifningsdomaren
anteckning därom i fastighetsboken.
10 §.
Då ansökning, som i denna lag afses, bifallits, kungöre inskrifningsdomaren
ofördröjligen beslutet för den myndighet, som har att pröfva
frågor om jämkning i gällande tomtindelning.
12 §.
Hvad i denna lag är stadgadt för stad skall ock gälla för köping
eller annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.
Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.
MOTIV.
153
Förslag till lag om köp, byte och gåfva af fast egendom.
Likasom i 1734 års lag bör jordabalken allt fortfarande behandla de arter
af fång till fast egendom, hvilka äro att hänföra till den allmänna förmögenhetsrättens
område. I föreliggande afdelning af förslaget till jordabalk hafva därför
upptagits dels bestämmelser rörande köp, byte och gåfva, hvilka behandlas i ett
sammanhang, dels stadganden om viss tids häfd, som upptagits i samband med
reglerna om inskrifning. Urminnes häfd däremot kommer att behandlas i förslagets
tredje afdelning, som är afsedd att bland annat omfatta lagstiftningen
angående grannskapsförhållanden mellan fastigheter, hvarmed bestämmelserna om
urminnes häfd äga nära samband. I jordabalken har icke ansetts böra upptagas
lagstiftningen angående expropriation. På grund af denna lagstiftnings särskilda
natur såsom till väsentlig del fallande inom området för den offentliga rätten —
gtats- och förvaltningsrätten — har den icke sin rätta plats i jordabalken.
Köp, byte och gåfva bilda tillsammans en särskild grupp af rättsförvärf,
hvilka kunna betecknas med benämningen öfverlåtelser; dessa rättsförvärf äro till
sin giltighet beroende af företrädarens rätt, det är ur denna, som förvärfvarens
rätt härledes. Köp och byte stå hvarandra mycket nära. Köpet kännetecknas
däraf att vederlaget är bestämdt i penningar. Vid byte af fast egendom tänker
man närmast på det fall, att en fastighet går i utbyte mot annan fastighet, men
vederlaget kan ock tänkas vara bestämdt i lösören eller annorledes, blott icke i
penningar. Gåfva åter är i motsats till köp och byte den vederlagsfria öfverlåtelsen.
Dessa olika former af öfverlåtelse återfinnas dock i verkligheten icke
alltid i sin renhet. Öfvergångsformer förekomma såväl mellan köp och byte —
då vid byte mellangift gifves i penningar — som mellan aftal af dessa slag och
14M/07 20
154
gåfva — då vederlag utgår, ehuru till så ringa belopp, att öfverlåtelsen åtminstone
delvis måste antagas hafva skett i gåfvosyfte.
Tydligt är, att under nutida förhållanden köpet blir det »laga fång», som i
främsta rummet påkallar lagstiftarens uppmärksamhet. Om byte hafva särskilda
regler icke ansetts nödiga, utan har det funnits tillräckligt att stadga, att med
endast en mindre väsentlig afvikelse bestämmelserna om köp skola i tillämpliga
delar komma till användning. Beträffande gåfva af fast egendom hafva i ett
särskildt kapitel af förslaget sammanförts åtskilliga stadganden, hvilka till största
delen endast återgifva innehållet af förordningen den 21 december 1857 angående
hvad i testamente gifvas må så ock om gåfva af fast egendom, till den del
denna förordning handlar om gåfva. Förordningens bestämmelser härom ersatte
motsvarande stadganden i 8 kap. jordabalken af 1734 års lag och böra vid en
omarbetning af jordabalken upptagas i denna.
Hvad angår förslagets bestämmelser om köp af fäst egendom, är deras syfte
olika. Dels måste vissa stadganden af grundläggande natur gifvas angående
aftalets form och innehåll; dessa stadganden kunna icke genom säljares och
köpares öfverenskommelse sättas å sido. Dels böra bestämmelser meddelas, som
afse att reglera säljares och köpares inbördes rättigheter och skyldigheter i de
fall, där icke uttryckliga bestämmelser i sådant hänseende meddelats i själfva
aftalet eller af omständigheterna i det särskilda fallet kan hämtas ledning för
utrönande af kontrahenternas vilja och mening. Särskildt äro sådana lagbestämmelser
erforderliga, då man har att afgöra, hvilka påföljder skola inträda, därest säljaren
eller köparen i något afseende eftersätter hvad honom enligt aftalet åligger.
De i sådant syfte gifna stadganden, som upptaga största delen af lagförslagets
innehåll, bilda en motsvarighet till hvad i lagen den 20 juni 1905 bestämmes i
fråga om köp och byte af lös egendom.
För exekutiv föryttring af fast egendom gälla de särskilda regler, utsökningslagen
innehåller. Att emellertid vissa af de om frivillig försäljning gifna
bestämmelser äga tillämpning jämväl å dylik föryttring, är uppenbart; endast i
den mån de i utsökningslagcn meddelade föreskrifterna kunna anses reglera förhållandet,
äro de allmänna bestämmelserna om köp uteslutna från användning.
155
1 KAP.
Om köp och byte.
1 §•
Kedan under medeltiden har den svenska lagstiftningen knutit öfverlåtelse Köpeaftaaf
fast egendom vid iakttagandet af viss form.* Enligt medeltidslagarna inner- ***• form.
fattade denna form äfven hvad nu kallas lagfart, men i praxis skilde sig snart
nog lagfarten såsom en särskild åtgärd från själfva öfverlåtelsen. Sedan denna
skillnad uppkommit, skedde öfverlåtelsen i regel genom skriftlig och bevittnad
handling. Bruket af sådan handling var mot slutet af 1600-talet så fast
rotadt, att Lagkommissionen ansåg sig kunna föreslå, att detta bruk skulle i den nya
lagen upptagas såsom en tvingande rättsnorm. Detta skedde genom stadgandet
i 1 kap. 2 § jordabalken, som beträffande fast egendom föreskrifver, att »köp,
skifte och gåfva skola skriftligen ske med tvegge manna vittne och de villkor däri
sättas, hvarå samma köp, skifte eller gåfva sig grundar». Äfven i främmande rätt
möter oss samma fordran, stundom skärpt genom föreskrift om medverkan af
offentlig myndighet vid dylika aftals upprättande.
Grunden till att man, när fråga är om fast egendom, icke velat tillägga den
formlösa viljeyttringen samma verkan, som eljest i allmänhet tillerkännes den, ligger
i den särskilda betydelse, hvilken i ekonomiskt likasom i socialt hänseende tillkommer
detta slag af egendom. Yäl har utvecklingen på det ekonomiska området skapat nya
värden och mångdubblat den rörliga förmögenheten, men för denna oerhördt stegrade
produktion utgör dock alltjämt jorden med dess krafter den bestående grundvalen.
Och ehuru icke, såsom under en äldre tid, jordbesittning är så godt som den
enda form af förmögenhet, hvarå social själfständighet grundas, är dess betydelse
för det moderna samfundslifvet ingalunda undanträngd; hemmet på egen grund
har blifvit ett i allt vidare samhällskretsar lifligt eftersträfvadt mål. Yikten och
mångfalden af de intressen, hvilka sålunda anknyta sig till den fasta egendomen,
ställer omsättningen af denna egendom på ett helt annat plan än det allmänna,
varubytet. Lagstiftaren måste, såvidt det på honom kan ankomma, se till
att föryttring af sådan egendom icke sker utan moget öfvervägande och att, om
föryttring skall ske, den sker på sådant sätt, att äganderättsförhållandet blifver
* Se bil. I.
156
för framtiden klart och otvetydigt; ty detta förhållande är af betydelse icke blott
för kontrahenterna själfva utan också för tredje man. Föryttringen måste ske i
en form, som lämpar sig för den i rättssäkerhetens intresse anordnade inskrifningen.
Att för nu angifna ändamål användande.af den skriftliga formen är i
särskild grad lämpadt, ligger för öppen dag; och förslaget bibehåller därför
såsom allmän regel fordran på sådan form för fastighetsköp. En blott muntlig
öfverenskommelse är för dylikt köp icke nog. Men under det förslaget härutinnan
öfverensstämmer med gällande rätt, afviker det från stadgandet i 1 kap. 2 §
jordabalken såtillvida, som det begränsar denna formfordran till själfva öfverlåtelseförklaringen.
Enligt ordalydelsen af nämnda lagrum synes fordran på
skriftlig form gälla aftalet i dess helhet; intet, som icke klädts i denna form,
kan från ena eller andra sidan åberopas; något utrymme för muntliga överenskommelser
vid sidan af det som skrifvits finnes icke. I lagtillämpningen har
ock denna uppfattning med stränghet fasthållits.1 Likväl har man icke från*
känt ett köpeaftal giltighet blott därför att köpehandlingen icke varit undertecknad
af köparen.2 Detta torde ock öfverensstämma med lagens mening.3
Enligt Beredningens tanke låter sig ett så utsträckt formaliserande af
detta aftal icke väl förena med svensk rätts allmänna ståndpunkt. Denna är
otvifvelaktigt den, att en frivilligt gjord utfästelse skall gälla oberoende af den
form, under hvilken den gifvits; äfven i sådant hänseende är aftalsfriheten
erkänd. Från denna i naturlig rättskänsla grundade uppfattning bör lagstiftaren
icke afvika i vidare mån än det påkallas af särskilda hänsyn. Och de, som här
kunna åberopas, föranleda ingalunda därtill att aftalet skall i sin helhet formbindas.
De äga ingen tillämpning å köparens utfästelse. Att han förbinder sig
att för en fastighet betala en viss summa penningar är för honom af ingen
annan betydelse än samma utfästelse, gifven i fråga om lös egendom. Det finnes
därför intet skäl, hvarför icke här en dylik utfästelse skulle vara för honom
bindande, oaktadt den icke är gjord i skriftlig form. Det är endast för säljarens
öfverlåtelse af egendomen formens iakttagande är påkalladt; den skall bereda
trygghet mot förhastade och obetänkta beslut i ett fall af sådan vikt. Men för
1 Se K. Maj:ts dom den 14 okt. 1875 (N. J. A. s. 403) och utslag den 3 noy. 1904 (N. J. A. s. 497).
3 Se K. Maj:ts domar den 33 okt. 1862 (Naumanns tldskr. 1865 s. 13), den 7 nov. 1900 (N. J.
A. «. 398) och den 12 april 1904 (N. J. A. s. 110).
» Se bil. I.i
detta ändamål är det visserligen icke heller i fråga om säljaren nödvändigt att
allt, som han i samband med föryttringen utfäster, likställes med denna. Det
är endast det afgörande beslutet om öfverlåtandet af äganderätten som är af
denna särskilda vikt och betydelse. I fråga om utfästelser, hvilka icke äro af bety*
delse för frågan om äganderättens öfverflyttande från den ene till den andre, finnes
ingen anledning att afvika från den fulla aftalsfribetens eljest gällande grundsats
Utgående från nu angifna synpunkter innehåller förslaget endast den formföreskrift,
att för åvägabringande af ett gällande köpslut om fast egendom erfordras
att säljaren utfärdar en skriftlig handling, hvarigenom egendomen öfverlåtes till
köparen. Innan sådant skett, finnes icke något rättsligt bindande köpeaftal.
Men sedan det skett, är aftalet bindande i sin helhet, äfven i fråga om sådana
däri ingående utfästelser och åtaganden, hvilka icke upptagits i köpehandlingen.
Uppenbart är visserligen, att här såsom eljest gäller, att när i fråga om ett
ömsesidigt rättsförhållande upprättats skriftlig handling den omständigheten att
icke där finnes upptagen en bestämmelse, som den ene eller andre kontrahenten
sedermera vill göra gällande, skärper fordringarna på den bevisning, som
af honom måste fordras för att den åberopade bestämmelsen skall blifva tillämpad;
men detta förhållande minskar icke själfva grundsatsens giltighet. Måhända
skall mot den sålunda intagna ståndpunkten anmärkas, att den brister
i formell följdriktighet. Beredningen har emellertid funnit sig hellre böra offra
något af denna följdriktighet än att mer än nödvändigt afvika från den för ett
sundt rättslif så betydelsefulla regeln att hvad som lofvas också skall hållas.
En annan väsentlig olikhet mellan förslaget och nu gällande rätt ligger
däri, att stadgandet att köp skall »ske med tvegge manna vittne» icke har någon
motsvarighet i förslaget. Hvad nämnda stadgande i själfva verket innebär, är
icke rätt klart. Närmast synes ligga att uppfatta det såsom en formföreskrift,
så att för köpslutets giltighet skulle erfordras, icke endast att det slutits skriftligen,
utan också att dämdd två vittnen varit tillstädes. Med denna uppfattning
skulle det stå säljaren öppet att undandraga sig fullgörandet af ett köpeaftal
eller senare påkalla dess återgång, när köpehandlingen, ehuru densamma ostridigt
af honom undertecknats och utfärdats, icke tillika styrkts af två vittnen eller
när någotdera vittnet vid tillfället varit jäfvigt. Ett sådant resultat måste för
rättskänslan framstå såsom i hög grad motbjudande. Också torde man åtminstone
158
i senare tid ofta hafva uppfattat föreskriften om tvegge manna vittne endast såsom
en af lagen gifven ovillkorlig föreskrift om sättet för bevisning i sådana fall, då säljaren
bestrider att något köpeaftal kommit till stånd.1 Om denna uppfattning är
öfverensstämmande med lagens mening, synes man emellertid icke kunna anföra något
giltigt skäl, hvarför det i dylika tvister skulle vara köparen betaget att styrka aftalets
verklighet genom annan bevisning än utsagor af de personer, hvilka såsom köpevittnen
tecknat sina namn å handlingen. Beredningen har därför icke i sitt förslag
upptagit någon föreskrift om att vittnen erfordras vid köpslutet. Såvidt
med nämnda föreskrift åsyftats att bereda trygghet mot användande af förfalskade
eller obehörigen åtkomna köpehandligar,2 torde genom de bestämmelser, Beredningen
föreslagit i fråga om villkoren för lagfarts meddelande, den fara, som
af nämnda anledning kan hota den redbara samfärdseln, hafva blifvit förebyggd,
i den mån detta omedelbart genom föreskrifter i lag kan ske.
Från fordran på iakttagande af form vid köp af fast egendom har stadgats
undantag för det fall att köpet skett å offentlig auktion. Den garanti mot obetänksamt
afhändande af fast egendom, fordran på skriftlig form för öfverlåtelsen
är afsedd att bereda, är här icke af behofvet påkallad; innan ett beslut om egendomens
föryttring i denna ordning bringas till verkställighet, har ägaren haft
rundlig tid att noga öfverväga saken. Offentligheten vid försäljningen gör det
ock i allmänhet lätt att äfven utan skriftlig köpehandling konstatera öfverlåtelsen
och villkoren därför. Fordran på skriftlig form för köpslutet har därför
synts kunna för detta fall uppgifvas. När enligt de för auktion i allmänhet
gällande regler ett köpeaftal kommit till stånd, är alltså detta aftal bindande
för säljaren ej mindre än för köparen och medför alldeles samma rättsverkningar,
som eljest inträda först i och med utfärdande af köpehandling.3
Med köpet, det må nu hafva slutits på ena sättet eller det andra, öfvergår
enligt svensk rättsuppfattning omedelbart äganderätten från säljaren till köparen.
Köpet är icke, såsom enligt romersk och tysk rätt, ett aftal om framtida öfverlåtelse
af äganderätt utan innefattar omedelbart själfva öfverlåtelsen; för ägande
1
Jfr K. Maj:ts domar den 12 april 1877 (N. J. A. s. 248), den 30 ok t. 1878 (N. J. A. s. 369)
och den 9 dec. 1892 (N. J. A. s. 550).
* Jfr K. Maj:ts dom den 26 okt. 1906 (N. J. A. s. 432).
3 Jfr ang. gällande rätt K. Haj:ts domar den 30 nov. 1893 (N. J. A. s. 501) och den 7
jnni 1900 (N. J. A. s. 288) samt ntslag den 9 april 1897 (N. J. A. s. 243).
159
rättens öfvergång erfordras icke något vidare, såsom att köparen tillträder egendomen
eller att lian söker lagfart. Äganderätten öfvergår på köparen med själfva
aftalet. Om sålunda efter köpehandlingens utfärdande säljaren råkar i konkurs,
äga icke hans borgenärer, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, någon
rätt till egendomen; om köparen efter köpet men innan han sökt lagfart å egendomen
ingår äktenskap, får icke andra maken utan vidare giftorätt däri.
Erinras bör emellertid, att ehuru köparen sålunda redan genom aftalet vinner
äganderätt till fastigheten, denna rätt icke under alla förhållanden åtnjuter fullt
rättsskydd mot tredje man; för att bereda den sådant skydd erfordras en ytterligare
åtgärd från köparens sida, nämligen köpets lagfarande.
2 §•
Att äganderätten öfverflyttas till köparen genom själfva köpslutet, innebär Villkor skola
icke att köparens rätt till egendomen skulle under alla omständigheter genom »pptagas i
själfva köpeaftalet blifva ovillkorlig. I viss omfattning måste det lämnas säljaren
tillfälle att göra köparens rätt till egendomen beroende af villkor. I hvilken
utsträckning detta må ske, framgår af bestämmelsen i 3 §.
Skall emellertid genom fordran på skriftlig form för köpeaftalet uppnås
syftet att sålunda åstadkomma reda och klarhet i äganderättsförhållandena, måste
det gälla, att allt, som pa ett eller annat sätt kan vara af betydelse för öfverlåtelsens
verkan, iklädes sådan form. Ett vid köpslutet gjordt åtagande från köparens
eller säljarens sida kan visserligen enligt förslaget utkräfvas, äfven om det
icke upptagits i köpehandlingen. Men skall köparens rätt till egendomen vara
beroende af att han rätteligen fullgör ett sådant åtagande, måste detta vara i
köpehandlingen utmärkt. Detsamma maste gälla, när öfverlåtelsen eljest skall
vara beroende af villkor; detta förhållande maste vara i köpehandlingen angifvet.
Härom har i denna § meddelats föreskrift.
Utom den allmänna regeln om skriftlig form för villkorsbestämmelser har
det funnits nödigt att meddela en särskild föreskrift om verkan däraf att villkor,
som upptagits i köpehandlingen, icke influtit i ett senare utfärdadt särskildt köpebref.
Som bekant är det hos oss synnerligen vanligt, att i anledning af köpet
upprättas tva särskilda handlingar, af hvilka den ena benämnes köpekontrakt
och i allmänhet upprättas i två exemplar samt underskrifves af både säljaren
160
och köparen men den andra under benämning af köpe- eller salubref undertecknas
endast af säljaren och utfärdas i ett exemplar. Syftet med detta användande
af dubbla köpehandlingar har varit, att säljaren i köpebrefvets innehållande skall
äga ett medel att förhindra det öfverlåtelsen varder definitiv med mindre köparen
fullgör hvad enligt kontraktet utgör villkor för hans rätt. Då detta bruk är fast
rotadt och i många fall motsvaras af ett verkligt behof — ehuru visserligen detta
behof kunde tillgodoses på ett enklare sätt — har Beredningen icke kunnat ifrågasätta
att genom lagbestämmelser aflysa detsamma. Men det måste tillses,
att icke af denna dubbelhet i de om köpet upprättade urkunderna uppstår fara
för rättssäkerheten. Detta skulle blifva förhållandet, om villkor, som upptagits
i köpekontraktet men icke på något sätt omnämnas i köpebrefvet, skulle kunna
inverka på köparens rätt till egendomen. Förslaget innehåller därför den med
sakens natur öfverensstämmande regeln, att när särskildt köpebref utfärdats, köparens
rätt ej vidare skall vara beroende af villkor, som funnits i köpekontraktet
men ej uttryckligt eller genom hänvisning upptagits i köpebrefvet. Afsåg ett
dylikt villkor fullgörandet af något, som köparen åtagit sig men som han icke
fullgjort, står det naturligtvis alltid säljaren öppet att kräfva fullgörande, där
ej omständigheterna föranleda, att eftergift äfven härutinnan skett; i och för sig
ligger i utfärdandet af särskildt köpebref allenast att en dylik aftalsbestämmelses
verkan såsom villkor för köparens rätt till egendomen förfallit.
3 §•
Ogiltiga Nutidens rättsåskådning kräfver, att äganderätten till fast egendom icke
villkorsbe- ggres beroende af godtyckligt uppställda villkor eller eljest underkastas
inskränkningar, som verka förlamande på ägarens handlingsfrihet i fråga
om sättet att förfoga öfver egendomen. Visserligen måste det alltid tillåtas
säljare och köpare att efter godtfinnande träffa bestämmelser, i kraft af hvilka
köparens inträde i den fulla utöfningen af äganderätten uppskjutes och göres
beroende af det sätt, hvarpå ett vid köpet fäst villkor utfaller, lika litet
som det kan betagas köpare och säljare möjlighet att bestämma viss tid
för inträdandet af köpets fulla rättsverkningar öfver hufvud, lika litet kan
eller bör det förhindras, att köparens fulla rätt till egendomen göres beroende
af ett dylikt s. k. suspensiv! villkor. Den rätt, som förvärfvas under sådant
161
villkor, är tills a idare lika oviss som själfva villkorets inträffande; förvärfvaren kan
vid sådant förhållande icke skäligen åberopa sitt förvärf såsom grundval för vidare
förfoganden öfver egendomen, så länge det icke visat sig, huru villkoret utfaller.
Sådana a illkor däremot, som afse rätt för säljaren att påkalla återgång af
ett köp, som i och för sig redan blifvit definitivt, äro af annan art än de förra och
kunna icke med dem i lagstiftningen utan vidare likställas. Dylika s. k. resolutiva
villkor medföra för fastighetens nye ägare måhända under en lång framtid
ett tillstånd af osäkerhet och beroende, och detta förhållande kan icke undgå
att utöfva en hämmande inverkan på ägarens vilja och förmåga att förbättra sin
egendom och höja dess värde. Äfven från det allmännas synpunkt sedt är detta
ett ondt, som bör förebyggas; också från den allmänna rättssäkerhetens synpunkt
måste det vara angeläget att And försäljning af fast egendom ej fästas villkor,
som medföra osäkerhet och oreda i äganderättsförhållandena. Gränsen mellan
tillåtna och otillåtna villkor kan emellertid icke uppdragas allenast efter den
affattning, som åt villkorsbestämmelsen i aftalet gifvits, utan måste göras beroende
af de särskilda villkorens sakliga innebörd och vill kors bestämmelsernas
allmänna inverkan på säljarens och köparens inbördes ställning till hvarandra.
Frågan måste afgöras icke efter formella utan efter materiella hänsyn.
Att af nu angifna grunder det icke är lämpligt att lämna säljare och
köpare obegränsad frihet att bestämma om villkoren för köparens rätt till den
sålda egendomen, har icke af den svenska lagstiftningen förbisetts. Vid 1809—
1810 ais Riksdag fästes uppmärksamheten på den osäkerhet i äganderätten, som
föranleddes af förbehåll om rätt till återköp vid föryttring af fast egendom.
Dylika, måhända för mycket lång tid tillbaka i en köpehandling intagna villkor
kunde icke blott blifva förlustbringande för senare köpare och inteckningshafvare,
som i god tro förvärfvat rätt till fastigheten, utan verkade ock omedelbart
skadligt i nationalekonomiskt afseende, dä de hindrade ägaren att med trygghet
nedlägga kostnader å egendomens förbättring. Med anledning häraf erhöll genom
förordningen den 1 maj 1810 1 kap. 2 § jordabalken ett så lydande tillägg: »Ej
må säljare i köpe- eller skiftesafhandling om jord och fastighet hädanefter förbehålla
sig eller andre, att, emot någon i samma afhandling bestämd penningesumma,
eller andre villkor, få framdeles vinna egendomen åter. Sker det, vare
utan verkan, och lagfart å sådant köp eller skifte icke tillåten.» Härigenom
162
uteslutes omedelbart möjlighet för öfverlåtaren att betinga sig rätt till återköp.
Af de grunder, hvarpå 1810 års förordning hvilar, har emellertid ansetts följa,
att äfven förbehåll af säljaren därom att köpet under vissa villkor skall gå åter
eller kunna af honom häfvas måste anses otillåtet.1 Huruvida, därest ett obehörigt
villkor influtit i aftalet, detta i sin helhet skall vara ogillt eller endast
villkoret skall vara utan verkan, framgår icke med tydlighet af stadgandets
lydelse; i rättsskipningen har i allmänhet den uppfattningen gjort sig gällande,
att det blott är villkoret som är overksamt.2
Ehuru Beredningen delar den uppfattning, hvilken ligger till grund
för 1810 års förordning, har Beredningen icke kunnat oförändradt upptaga
förordningens innehåll i förslaget. A ena sidan äro ordalagen icke nog
omfattande, då under desamma icke omedelbart falla vissa förbehåll, hvilka,
såsom ofvan angifvits, äro stridande mot förordningens syfte; å andra sidan kan
förbudet synas omfatta förbehåll, som måste anses fullt berättigade. Köpet är ett
ömsesidigt aftal, där den ena prestationen bör gå i utbyte mot den andra. Då
nu enligt svensk rättsuppfattning äganderätten omedelbart öfvergårtill köparen,
skulle kontrahenternas ställning obehörigt förryckas, om icke denna köparens
rätt kunde göras beroende däraf att han fullgör hvad enligt aftalet åligger honom.
Att säljaren genom uppställande af ett förbehåll i sådant syfte bevarar
likställigheten mellan kontrahenterna, synes fullt berättigadt, vare sig nu detta
sker under formen af ett uppskjutande af köparens inträde i den fulla utöfningen
af äganderätten eller det har formen af ett förbehåll om rätt för säljaren att vid
köparens underlåtenhet att fullgöra hvad han åtagit sig håfva köpet.3 För köparen
kan ett sådant villkor icke anses oskäligt betungande, då hans rätt ju
icke göres beroende af annat än sådant, som han genom själfva aftalet förpliktat
sig att fullgöra, och det sålunda blott ankommer på honom själf att hafva
den ovisshet, villkoret för med sig, genom att å sin sida fullgöra aftalet. Köpe
skillingens erläggande äfvensom fullgörandet af hvad köparen eljest genom köpeaftalet
åtagit sig att utgifva eller utföra måste under alla förhållanden kunna
1 Se sålunda K. Majds dom den 5 deo. 1888 (N. J. A. s. 507); annorlunda K. Majds dom den
11 juni 1901 (N. J. A. s. 295).
8 Se K. Maj ds domar den 22 juli 1844 (Sclimidt J. A. XVI s. 184) och den 21 febr. 1881 (N.
J. A. s. 49).
* Jfr K. Majds domar den 5 dec. 1888 (N. J. A. s. 507) och den 21 mars 1895 (N. J. A. s. 110).
163
af säljaren uppställas såsom villkor för köparens rätt till egendomen. Oberoende
åt ''den affattning, som åt villkorsbestämmelser af denna art må hafva i aftalet
gifvits, innefatta dessa villkor till sin sakliga innebörd, att köparens fulla rätt
till egendomen särskild! hans rätt till lagfart och de befogenheter, som denna
medför skall inträda först då köparen fullgjort villkoret; att detta varit
kontrahenternas mening, därom kan vid villkorsbestämmelser af sådant innehåll
icke råda någon tvekan.
Hvad angår villkorsbestämmelser, som icke hänföra sig till något köparens
i köpeaftalet gjorda åtagande,1 öfverensstämmer förslaget med hvad som för närvarande
får anses vara gällande rätt. Ett sådant villkor är tillåtet, när det gör
inträdandet af köpeaftalets fulla rättsverkan beroende af en oviss omständighet.
Otillåtna och overksamma äro däremot de villkor, som skulle medföra återgång
af en i och för sig definitiv öfverlåtelse. Det är med afseende å villkor af sistnämnda
slag, hvilka kunna förblifva sväfvande under en obegränsad tid, ofvan
angifna hänsyn äga sitt egentliga berättigande.
Hvad som i 1810 års förordning utgör det närmaste föremålet för förbud,
eller förbehåll om rätt till återköp, är icke i förevarande § omförmäldt. Ett
dylikt förbehåll är enligt Beredningens uppfattning fullkomligt att likställa med
en utfästelse från köparens sida att framdeles mot visst pris föryttra egendomen
till säljaren. Då Beredningen af skäl, som vid 4 § utvecklas, funnit sig icke
böra frånkänna en sådan utfästelse all verkan, har det icke funnits påkalladt
att härutinnan förfara strängare, när utfästelsen skett i sammanhang med ett
köp. Den rättsverkan, som tillkommer en utfästelse af detta innehåll, är icke af
beskaffenhet att därigenom säkerheten i äganderättsförhållandena äfventyras.
Det har under senare tid ifrågasatts, att man borde såtillvida återgå till
den före 1810 gällande rätten, att man åt stat och kommun inrymde rätt att vid
försäljning af jord fästa förbehåll om återköpsrätt.2 Om den åskådning, som
af hänsyn till det allmänna bästa finner det angeläget att, särskild! i städer och
därmed likställda samhällen, äganderätten till den för bebyggande afsedda marken
bevaras åt samhället, är grundad, borde det ock anses vara angeläget, att vid
föryttring af dylik mark åt samhället förbehålles rätt att, när så kunde finnas
1 Jfr K. Maj:ts dom den 23 maj 1899 (N. J. A. 8. 204).
’ Se motion n:r 158 1 Andra kammaren vid 1907 års Riksdag och Lagutskottets utlåtande n:r 48.
o /U. o5f
164
erforderligt, utan betungande ekonomisk uppoffring åter däraf komma i besittning.
Återköpsrätten skulle därtill bereda utväg.
Beredningen delar den uppfattning, att för städers och därmed likställda
samhällens jordpolitik den grundsats bör vara ledande, att äganderätten till
mark, som ägnar sig till bebyggande, skall i största möjliga utsträckning åt det
allmänna bevaras. Skälen för denna uppfattning äro i annat sammanhang angifna.
1 På förslag af Beredningen har ock i vår rätt införts ett institut, tomträtten,
som är särskilt afsedt att främja detta syfte. Att vid dess sida ställa
en anordning, sådan som den ifrågasatta återköpsrätten, finner Beredningen vara
hvarken lämpligt eller behöfligt.
Om återköpsrätten skall fylla det därmed afsedda syftet, måste villkoren
för återköpet vara redan vid försäljningen fullt bestämda; aterköpet skall
ske till ett på förhand bestämdt pris, hvilket, om anordningen skall för det allmänna
innebära en fördel utöfver hvad på annan väg kan uppnås, måste väsentligt understiga
hvad sådan egendom i den allmänna marknaden skulle betinga. Den nye ägaren
kommer sålunda i en helt annan ställning än andra fastighetsägare inom samhället;
den återköpsrätt, som hvilar på hans egendom, utöfvar alldeles samma
inverkan när den tillkommer ett samhälle som när den tillkommer en enskild.
Det kan visserligen anmärkas, att en ägare, som är underkastad återköpsrätt, i
allt fåll icke befinner sig i sämre ställning än den, hvilken innehar egendomen
under tomträtt. Detta låter sig visserligen säga; men skillnaden är såtillvida
högst betydande, att vid tomträttsupplåtelsen rättsförhållandet är i alla afseenden
noga bestämdt; tomträttshafvaren har intet fog för att betrakta sig såsom
ägare, under det vid försäljning med återköpsrätt frågan om och när denna
rätt kommer att utöfvas är oviss och därför gör hela rättsförhållandet osäkert.
När den en gång utöfvas, kommer detta alltid att kännas såsom ett tungt ingrepp
i ägarens förhållanden.
Försäljning med återköpsrätt är därför enligt Beredningens tanke, äfven
Bär återköpsrätten tillkommer ett samhälle, en anordning, som är förenad med
väsentliga olämpor. Dess användande för angifna ändamål är icke heller behöfligt.
Beredningen bär icke af de föredömen från utlandet,2 som åberopats,
1 Lagberedningens förslag till jordabalk I s. 242 ff.
* En öfversikt af gällande utländsk rätt i ämnet är intagen i Bil. IV vid detta betänkande.
16 ä
kunnat öfvertyga sig, att icke det, som man genom införande af ifrågavarande
återköpsrätt vill vinna, kan i allt väsentligt uppnås genom användande af tomträttsupplåtelser;
att vid denna i sig långt svagare rätt fästa villkor äfven om
återköpsrätt möter icke samma betänklighet. Och då det gäller att införa ett
för den allmänna uppfattningen i vårt land ännu främmande institut sådant
som tomträtten, vore det efter Beredningens mening föga välbetänkt, om man
samtidigt tillskapade en anordning, som kan bereda det allmänna samma fördelar
endast på bekostnad af enskild säkerhet men som måhända genom namnet
och skenet af äganderätt skulle utöfva en större lockelse än den klart begränsade
tomträtten.
Ehuru Beredningen sålunda funnit sig icke böra i förslaget upptaga bestämmelser
om återköpsrätt i nu angifna mening, har Beredningen därmed icke uttalat
något omdöme angående lämpligheten af att i vår rätt upptaga den med återköpsrätten
ofta sammanställda förköpsrätten. Denna rätt innebär intet annat än
att en viss person — sålunda äfven ett samhälle — äger vid föryttring af
en fastighet företräde att köpa den till det pris, en annan erbjudit sig att därför
betala. Denna rätt har alltså en från återköpsrätten skild karaktär; den är
i själfva verket en rätt af samma natur som de lösningsrätter, hvilka redan finnas
upptagna i svensk rätt. Behandlingen af dessa lösningsrätter tillhör emellertid
en följande afdelning af jordabalken, och frågan om förköpsrätten kommer därför
först i detta sammanhang att af Beredningen upptagas.
Om vid köp sådana villkorsbestämmelser, som medelbart — genom den
osäkerhet de medföra i äganderätten — lägga hinder i vägen för köparens handlingsfrihet
i fråga om egendomens föryttring eller åtminstone försvåra en öfverlåtelse,
måste i lagstiftningen förbjudas, gäller detsamma naturligtvis äfven om
förbehåll, som omedelbart afse att inskränka köparens rätt att förfoga öfver
egendomen. Ett vid köp af fast egendom fäst förbehåll, hvarigenom egendomen
skulle för framtiden försättas utanför den allmänna befogenhet, som tillkommer
en ägare att fritt öfverlåta sin egendom, måste sålunda lagen frånkänna all rättsverkan.
Detsamma måste gälla om ett förbehåll, som inskränker köparens rätt
att inteckna sin egendom; det band, som härigenom lägges på hans handlingsfrihet,
kan vara lika tryckande, lika hinderlig! för en ekonomiskt tillfredsställande
användning af egendomen. Af något säljarens eget intresse kan en dylik
166
inskränkning i köparens förfoganderätt icke heller i och för sig anses vara påkallad.
Dylika förbehåll äro därför genom stadgandet i denna § uteslutna från rättslig verkan,
öfverlåtelse eller inteckning, som sker i strid mot ett dylikt förbehåll, är alltså det
oaktadt giltig; icke heller skadestånd kan fordras af säljaren eller annan, till
hvars förmån förbehållet kan hafva gjorts. Skulle emellertid med ett dylikt förbehåll
hafva förenats en utfästelse af den beskaffenhet, som i 4 § sägs, inträder
naturligtvis enligt där gifna regler skadeståndsskyldighet, om köparen genom
att öfverlåta eller inteckna egendomen gjort det för sig omöjligt att fullgöra
utfästelsen. Men denna skyldighet är en påföljd, icke af förbudets öfverträdande,
utan af underlåtenheten att fullgöra den särskilda utfästelsen.
I fråga om verkan af bestämmelser, som i köpeaftalet må hafva träffats
angående egendomens bruk eller dess användning för särskildt ändamål, innehåller
förslaget icke något stadgande. I den mån ägare af en fastighet kan i
dylikt afseende genom särskildt aftal förplikta sig i förhållande till andra, kan
detta naturligtvis ock ske af en köpare i förhållande till säljaren, och de förpliktelser,
han sålunda ingått, blifva bindande för kommande ägare under samma
förutsättningar som i allmänhet betinga en rättighets giltighet mot ny ägare af
fastigheten.
4 §•
Utfästelse Genom köpslutet öfverlåtes äganderätten från säljaren till köparen; inne
att
sälja. fattar ägarens förklaring icke en sådan öfverlåtelse utan endast ett erbjudande
att framdeles sälja, är det enligt gällande rätt icke för honom i något afseende
bindande.* Såtill vida är detta utan tvifvel öfverensstämmande med en sund
lagstiftningspolitik, som därigenom bevaras klarhet i äganderättsförhållandena
och beredes ett säkert underlag för fastighetskrediten. Åt en utfästelse att
Sälja kan icke, utan att denna fördel äfventyras, tilläggas den verkan, att på
grund däraf öfverlåtelsen skulle kunna framtvingas. Men häraf följer dock icke, att
all verkan måste frånkännas en dylik utfästelse. Redan från den naturliga rätts
*
Se K. Maj:ts domar den 6 maj 1859 (Schmidt J. A. XXXII a. 565), den 10 jan. och 7 nov.
1872 (Naumanns tidskr. 1872 s. 503, 1873 8. 323), den 18 maj 1885 (N. J. A. s. 162), den 9 dec.
1890 (N. J. A. s. 468), den 12 Juni 1899 (N. J. A. s. 263), den 7 maj 1901 (N. J. A. s. 186), den 14
april 1904 (N. J. A. s. 161) och den 2 maj 1905 (N. J A. s. 206). Jfr emellertid K. Maj:ts domar den
29 dec. 1838 (Schmidt J. A. XII a. 273), den II dec. 1883 (N. J. A. 8. 451) och den 6 april 1903
X. J. A. s. 148).
167
känslans synpunkt är detta motbjudande. Men äfven från det praktiska behofvets
synpunkt är det otillfredsställande. Under vissa omständigheter kan det
för afslutande af ett fastighetsköp vara nödvändigt att åt köparen lämnas något
rådrum för öfvervägande af försäljningsanbudet. Särskildt för de fall, där
frågan om köpet är beroende af offentlig myndighets beslut, är sådant tillvägagående
påkalladt. När staten, kommuner eller allmänna inrättningar uppträda
såsom köpare, kan köpeaftalet icke omedelbart afslutas.*
Förhållandet kan visserligen i dylikt fall så ordnas, att en köpehandling
utfärdas, i hvilken köparen förbehåller sig rätt att framdeles bestämma om han
vill vidblifva eller frånträda köpet. Men så länge frågan befinner sig i detta läge,
är det dock vida mer öfverensstämmande med förhållandets natur, om säljarens
förklaring får formen af ett erbjudande, hvilket blifver föremål för den tilltänkte
köparens öfvervägande och beslut. År emellertid säljaren icke i något afseende
bunden af ett sådant erbjudande, kommer köparen i ett alltför ofördelaktigt
läge. Utfästelsen bör icke få utan vidare ryggas. Såtillvida bör köparen
därvid kunna trygga sig, att om den icke uppfylles, köparen är berättigad till
skadestånd. Han skall, om säljaren sviker sitt ord, försättas i det ekonomiska
läge, hvari han skulle kommit därest utfästelsen hållits; icke blott så att
gjorda utgifter, hvilka blifva onyttiga, skola ersättas honom, utan äfven så, att
den vinst, som skulle hafva tillfallit honom, därest köpet kommit till stånd, skall
godtgöras honom. Äganderätten till fastigheten kan han icke tilltvinga sig, men
det ekonomiska resultatet skall för honom blifva detsamma, som om han fått den.
På nu angifna grunder hvilar stadgandet i förevarande §. En utfästelse
att framdeles sälja medför, om den icke uppfylles, skyldighet att betala skadestånd.
Dock icke obetingadt. Äfven denna utfästelse måste vara gjord skriftligen.
Då utfästelsen skall ekonomiskt äga samma verkan som en försäljning,
måste uppenbarligen äfven här fordran på skriftlig form uppställas. Och då
det icke är lämpligt att på detta sätt ägaren af en fastighet under längre tid
hålles bunden, har den tid utfästelsen gäller begränsats till två år, äfven om
längre tid skulle hafva betingats; för det praktiska behof, som här ifrågakom
-
* Hvilka förluster tillskyndats det allmänna såsom följd däraf att för kronans räkning infordrade
anbud om försäljning af fast egendom sedermera återkallats, framhålles i den till K. Maj:t från arméförvaltningen
den 25 april 1906 aflåtna skrifvelse, hvilken öfverlämnats till Lagberedningen.
168
mer, är en sådan tidslängd fullt tillräcklig. För att frågan, huruvida utfästelsen
efter nämnda tids utgång ännu är gällande, icke må kunna blifva föremål
för tvist, har rätten att kräfva skadestånd gjorts beroende däraf att inom
nämnda tid talan i sådant hänseende blifvit instämd till domstol.
Ifrågavarande stadgande äger, såsom ofvan angifvits, tillämpning å ett i
köpeaftal intaget förbehåll om rätt för säljaren att återköpa den sålda fastigheten.
Har köparen i köpehandlingen förpliktat sig att låta säljaren få köpa
egendomen åter, har en dylik förbindelse samma rättsverkan, som om köparen i
särskild handling gjort samma utfästelse.
5 §•
Tvttalu. Då enligt förslaget. likasom enligt gällande rätt äganderätten i och med
köpet öfverflyttas från säljaren till köparen, följer däraf att, när säljaren sålt
egendomen till flera, det är förste köparen, som har företräde. Denna grundsats
begränsas emellertid i sin tillämpning genom den verkan, som tillkommer lagfarten
såsom medel att trygga ett äganderättsförvärf och som föranleder, att
ett senare förvärf kan komma att gifva företräde framför ett tidigare. I 2 kap.
15 § i förslaget till lag om inskrifning innefattas den bestämmelse, som i
sådant hänseende skall komma till användning. Den i förevarande paragraf
gifna regeln gäller endast för frivillig öfverlåtelse men icke vid kollision mellan
sådan öfverlåtelse och tvångsförsäljning.
Att köparen, om han af nu nämnd anledning måste vika för annan, icke
är pliktig att å sin sida fullgöra aftalet och att han äger rätt att återfå hvad
han på grund af detsamma redan må hafva utgifvit till säljaren, följer af allmänna
rättsgrunder och har icke ansetts nödigt att här stadga. Huruvida han
därutöfver må äga rätt att af säljaren undfå skadestånd, måste blifva beroende
däraf, om han vid köpets afslutande ägde kännedom om det föregående
aftalet eller icke. Endast när han då var i god tro, synes han med fog kunna
göra anspråk på ersättning för sin förlust. Ett stadgande af sådant innehåll
har synts icke böra saknas och därför här upptagits.
6 §•
Tid för I köpeaftal om fäst egendom lärer så godt som alltid finnas särskild be
köpeaf
talets atämmelse såväl angående den tid, då egendomen skall tillträdas, som beträffande
fullgörande. ° 6 ’
16 St
köpeskillingens förfallotid; bär säljaren eller köparen eljest åtagit sig att något
fullgöra, plägar ock tiden för fullgörandet vara i aftalet utsatt. Äfven om uttrycklig
bestämmelse i ena eller andra afseende! icke skulle vara träffad, torde
man af aftalets innehåll i det hela oftast kunna sluta till kontrahenternas
mening härutinnan. Skulle emellertid deras mening icke vara på ena
eller andra sättet angifven, bör i lagen gifvas föreskrift i nämnda hänseende.
Den här föreslagna bestämmelsen öfverensstämmer till innehållet med motsvarande
föreskrift (12 §) i lagen om köp och byte af lös egendom; en hvar af
kontrahenterna äger när som helst påkalla aftalets fullgörande af medkontrahenten.
Huruvida den, hvilken sålunda påkallar fullgörande, är pliktig att å sin
sida fullgöra hvad honom i följd af aftalet åligger vid äfventyr att den andre
eljest äger undandraga sig aftalets fullgörande, är icke i förslaget uttaladt, och
någon allmän regel härom synes näppeligen kunna uppställas. Med kontrahenternas
mening lärer väl i allmänhet öfverensstämma att köpeskillingen skall
erläggas samtidigt därmed att egendomen af köparen tillträdes, och man kan
icke utan särskilda skäl antaga, att ett köpeaftal, som allenast innefattar bestämmelse
om tillträdestiden eller om köpeskillingens förfallotid, skulle vara så
att förstå, att fullgörande å andra sidan kunde före denna tid påfordras. Äfven
då förhållandena äro sådana, att båda kontrahenterna äro berättigade att äska
aftalets fullgörande, ställa sig emellertid påföljderna af underlätet fullgörande i
viss mån olika, allteftersom det är å köparens eller å säljarens sida som underlåtenheten
föreligger. Om säljaren utkråfver köpeskillingen för en egendom,
som köparen icke fått tillträda, kan betalningsskyldighet icke åläggas köparen
annorledes än mot det att egendomen hålles honom till hända. Om däremot
köparen yrkar att komma i besittning af egendomen, ehuru han själf i något
afseende, eftersatt hvad honom enligt aftalet åligger, kan säljaren ej motsätta
sig detta yrkande, såvida han icke gjort köparens rätt till egendomen beroende
däraf att denne rätteligen fullgör hvad han i aftalet åtagit sig. Den olikhet i
kontrahenternas ställning, som härutinnan förefinnes, torde med erforderlig tydlighet
framgå vid en jämförelse af hvad 12 och 13 §§ innehålla i fråga om
förutsättningarna för rätt att bäfva köpet i hvartdera af dessa fall.
143 i
07
22
170
Handlingar
rörande
egendomen.
Rätten till
afkastning.
7 §•
Här meddelade föreskrift återgifver hvad för ett särskildt fall stadgas i
11 kap. 7 § jordabalken. Enligt detta lagrum åligger det säljaren att, när ägotvist
yppas mellan grannar, »låta köparen få de skäl och bevis, som i hans
värjo finnas». Den skyldighet, hvilken där omförmäles, bör uppenbarligen kunna
göras gällande oberoende af uppkommen tvist. Ifrågavarande handlingar äro,
där de uteslutande röra den sålda egendomen, att betrakta såsom tillbehör till
denna. Angå de jämväl annan fastighet, kan det väl icke åläggas säljaren att
lämna dem från sig, men han är otvifvelaktigt skyldig att hålla dem köparen
till hända, där sådant kan för denne vara erforderligt. Att säljaren, därest han
eftersätter hvad honom i förevarande hänseende åligger, kan därtill vid vite förpliktas,
likasom att han har att godtgöra den genom hans förhållande för köparen
uppkomna skada, följer af allmänna rättsgrunder. De skäl, som föranledt
Beredningen att icke i förslaget upptaga hvad anförda lagrum i öfrigt innehåller,
skola här nedan vid 21 § angifvas.
8 §•
Lika litet vid fastighetsköp som vid köp af lös egendom är tidpunkten för
äganderättens öfvergång bestämmande för rätten att uppbära den afkastning,
som af egendomen faller. Skall icke egendomen omedelbart öfverlämnas till den
nye ägaren, måste det anses vara kontrahenternas mening att säljaren skall
tills vidare icke endast vara i faktisk besittning af egendomen utan äfven äga
att använda den till sin nytta, såvidt detta kan ske utan att egendomens värde
därigenom förringas. Det är först med tillträdet, nye ägaren inträder i den fulla
utöfningen af äganderätten och därmed förenade förmåner. Den bestämmelse,
förslaget härom i 8 § första stycket meddelar, öfverensstämmer med hvad i 18 § i
lagen den 20 juni 1905 stadgas. Hvad samma lagrum innehåller därom att afkastning,
som med fog kunnat beräknas skola falla först efter nämnda tidpunkt,
skall tillfalla köparen har icke funnits behöfligt att här upptaga, då de fall,
för hvilka samma bestämmelse närmast är afsedd, torde sakna motsvarighet vid
fastighetsköp och det utan särskild föreskrift lärer vara uppenbart, att säljaren
171
icke genom att i otid tillgodogöra sig eu afkastning, som först efter tillträdesdagen
är färdig att hämtas, äger tillskansa sig en fördel på köparens bekostnad.
Under afkastning innefattas icke endast hvad egendomen på den naturliga
alstringens väg frambringar utan också inkomster, som tillkomma jordägaren i
denna hans egenskap, såsom afgälder, arrende- och hyresafgifter. Det kunde
visserligen ifrågasättas att beträffande dylika afgifter företaga en uppdelning,
så att hvad däraf belöpte å tiden före tillträdet skulle tillfalla säljaren, det
öfriga köparen, oberoende af den tidpunkt, då afgiften förfölle till betalning.
Då emellertid en uppdelning uteslutande efter tid i många fall skulle sakna
berättigande, har det synts riktigare att, där köpeaftalet icke innefattar annan
bestämmelse, låta förfallotiden vara afgörande för fördelningen, så att säljaren
behåller dylik afgift, som förfaller före tillträdesdagen, äfven om den helt eller
delvis afser tid, som upplöper efter denna, men å andra sidan köparen icke är
skyldig att återgälda säljaren något af hvad efter nämnda tidpunkt skall
betalas.
I fråga om skyldigheten att bära de skatter och andra afgifter, hvilka
skola af ägaren utgöras för egendomen, har enahanda grundsats synts böra, i
brist af annan bestämmelse i aftalet, vinna tillämpning, så att säljaren har att
vidkännas hvad som förfaller före tillträdesdagen men köparen hvad som därefter
skall utgöras. Visserligen skulle här med större fog en proportionell fördelning
efter den tid skatten afser kunna ifrågasättas, men i enkelhetens intresse
har det synts böra ankomma på kontrahenterna att, om de önska en
sådan reglering, därom själfva i aftalet bestämma. Någon reglering af skyldigheten
att ansvara för ränta å intecknad gäld har icke upptagits i förslaget,
då kontrahenternas skyldigheter i sådant hänseende alltid måste blifva beroende
af hvad köpeaftalet bestämmer i fråga om köpeskillingen och tiden för
dess erläggande samt i följd däraf någon allmän regel icke kan uppställas.
Det bör slutligen erinras, att här gifna bestämmelse^ närmast afse det
fall, då tillträde faktiskt sker i öfverensstämmelse med aftalet. Jämväl när
tillträdet af ett eller annat skäl fördröjes, böra emellertid samma regler komma
till användning. Har dröjsmålet sin grund i säljarens vägran att i rätt tid afträda
egendomen eller annat förhållande å hans sida, kan han uppenbarligen
172
Hvem ståtfaran
?
icke därigenom förvärfva någon rätt till den afkastning, som bort tillkomma
köparen, utan skall denna af säljaren till honom redovisas. Ligger anledningen
till dröjsmålet hos köparen, kunde det snarare synas vara i sin ordning, om
säljaren allt fortfarande ägde tillgodogöra sig afkastningen. Lika litet som vid
köp af lös egendom har emellertid en dylik rätt synts böra tillerkännas säljaren,
och detta desto mindre som i sådant fall det icke kunnat åläggas honom
att i köparens intresse taga vård om egendomen. Tillgodogör han sig afkastning,
som faller efter den bestämda tillträdesdagen, måste alltså denna afkastning
med afdrag för nödig kostnad tagas i beräkning vid den slutliga uppgö
relsen
med köparen.
» §■
Huruvida i allmänhet vid köp säljaren eller köparen skall vidkännas följderna
af en olyckshändelse, hvaraf den sålda egendomen efter köpet drabbats,
är ett spörsmål, som blifvit i olika rättssystem olika besvaradt. Enligt vissa
lagar står köparen alltifrån köpslutet risken för sådan händelse, enligt andra
är risken säljarens ända till dess köparen kommit i besittning af egendomen
eller, där köpet afser fast egendom, intill dess inskrifning af fånget skett.
Genom lagen den 20 juni 1905 har i fråga om köp af lös egendom, i hufvudsaklig
anslutning till den senare grundsatsen, stadgats, att säljaren, äfven
då köpet afser bestämdt gods, står faran intill dess godset är aflämnadt; från
denna grundsats göres endast det undantag, att om godset skall af köparen afhämtas,
det är denne, som står faran, så framt den tid är inne, då han äger
påkalla godsets aflämnande och detta hålles redo.
Att den ståndpunkt, 1905 års lag sålunda intagit, innebär en afvikelse
från förut gällande rätt, står utom tvifvel; redan före 1784 års lag var i fråga
om köp af bestämdt gods den uppfattning rådande, att omedelbart med köpet
faran öfvergick på köparen, och genom föreskriften i 1 kap. 7 § handelsbalken
blef nämnda grundsats medelbart erkänd. Att för närvarande samma grundsats
gäller i fråga om fastighetsköp, är ock otvifvelaktigt; regeln ansågs af Lagkommittén
och äldre Lagberedningen så falla af sig själf, att det ej fanns nödigt
att i lagförslagen uttryckligen lagfästa den. I en ny lagstiftning om fastighetsköp
kan emellertid en bestämmelse i ämnet icke saknas; lagstiftåren har
endast att öfverväga, huruvida frågans lösning skall sökas genom anslutning
till den i 1905 års lag antagna grundsatsen eller genom bibehållande af den
nu gällande.
Man har stundom förmenat, att frågan om hvem följden af en olyckshändelse,
som medfört skada å en sak, borde drabba, vore beroende af hvem som
vid den tidpunkt, då händelsen inträffade, var ägare af saken; svaret på frågan
skulle helt enkelt ligga i den kända satsen: dominus sentit casum. Denna sats
innefattar helt visst något af oemotsäglig giltighet; det är gifvet, att där icke
ägaren af det skadade föremålet lagligen äger att å annan öfverflytta följden af
olyckshändelsen, skadan stannar å honom själf. Men detta är endast en omklädning
af frågan; att under hvarje förhållande ägaren skulle vidkännas skada,
som timat af olyckshändelse, har aldrig varit i något rättssystem antaget. I
obligationsrättsliga förhållanden måste alltid frågan bedömas med hänsyn till
hvad för hvarje särskildt slag af sådant förhållande må anses billigt och lämpligt.
Äfven med afseende å förhållandet mellan säljare och köpare har, trots
växlande uppfattning i öfrigt, det visat sig, att frågan, hvilkendera bort bära
faran, icke ansetts sammanfalla med frågan, hvilkendera var ägare när skadan
timade. Enligt romersk rätt bar köparen efter köpslutet risken, oaktadt äganderätten
öfvergick först med öfverlämnandet; detsamma gäller enligt vissa nyare
lagar. Men äfven inom de rättssystem, enligt hvilka faran och äganderätten i
regel samtidigt öfvergå på köparen — i tysk och österrikisk rätt med öfverlämnandet,
i fransk rätt med köpslutet — erkännes numera allmänt, att reglerna
om äganderättens öfvergång vid köp icke i allo äro afgörande för frågan,
hvem som skall stå faran.
Kan sålunda frågan om farans fördelning mellan säljare och köpare icke
afgöras genom hänvisning till tidpunkten för äganderättens öfvergång från den
ene till den andre, kan den omständigheten att vid köp af fast egendom äganderätten
öfvergår med köpslutet lika litet som i fråga om köp af lös egendom
åberopas såsom stöd för bibehållande af regeln att samtidigt faran öfvergår på
köparen. Fastmer kunde det synas, som borde man numera beträffande fast
egendom ansluta sig till den i 1905 års lag antagna grundsatsen och låta tiden
för tillträdet blifva bestämmande för frågan, hvem som skall stå faran. Beredningen
har emellertid icke funnit ett sådant likställande af de båda slagen af
174
köp påkallan. Den förändring i rättsuppfattning, som — måhända under inverkan
af det mellanfolkliga varubytets vanliga villkor — under senare tid
hos oss inträdt i fråga om handel med lösöre, har icke sträckt sig till köp om
fast egendom; att här faran öfvergår med köpet är en grundsats, hvilken, såvidt
Beredningen har sig bekant, hittills icke hos oss mött någon gensaga.
Det låter sig heller icke förneka, att ett afslutadt köp om fast egendom innefattar
ett mer afgörande steg till rättsförhållandets afveckling än köpslutet i
fråga om lös egendom, äfven när denna är bestämd, i och för sig medför; vid
fastighetsköpet har säljaren i allmänhet med köpehandlingens utfärdande fullgjort
hvad på honom ankommer; öfverlämnandet, tillträdet, är i rättsligt afseende
icke af samma betydelse som vid köp af lös egendom. Det faller sig
därför vid fastighetsköp naturligt att redan med köpslutet faran öfvergår å
köparen.
Vid nu anförda förhållanden har Beredningen icke funnit anledning att i
denna fråga afvika från gällande rätt, utan har en därmed öfverensstämmande
regel upptagits i förevarande §. Denna regel är såsom förslagets öfriga bestämmelser
beträffande rättsförhållandet mellan säljare och köpare icke ovillkorlig
utan kan ersättas genom aftalsbestämmelser af annat innehåll. Stadgandet
afser skada, af hvilken art den vara må, sålunda lika väl sådana fall,
då själfva marken å den sålda egendomen blifvit genom öfversvämning, jordskred
eller annan naturhändelse skadad, som då någon därå uppförd byggnad
eller därå växande skog eller gröda blifvit genom brand eller annan olycka
förstörd eller skadad. I ingen händelse äger köparen på grund af olyckan undandraga
sig att fullfölja köpet eller fordra nedsättning i köpeskillingen. Endast
om vållande ligger säljaren till last med afseende å skadans tillkomst
eller underlåtenhet att afvärja densamma, kan köparen, enligt hvad 15 § utvisar,
göra gällande nämnda befogenheter och därjämte fordra ersättning för
skada.
Förslaget innehåller ingen särskild bestämmelse om faran för det fall att
säljaren obehörigt hindrar köparen att tillträda egendomen när tid därför är
inne. Äfven i sådant fall kommer alltså köparen att stå faran. Äldre Lagberedningens
förslag innehöll härom den föreskrift, att säljaren skulle vara ersättningsskyldig
för skada, som efter nämnda tidpunkt timade, där han icke
175
visade, att den skett »af sådan .olyckshändelse eller tillfällighet, att skäligen
antagas må, det den hade inträffat äfven om egendomen då varit af köparen
tillträdd». Beredningen har icke funnit sig böra upptaga någon dylik föreskrift.
I fråga om fast egendom lärer nämligen i allmänhet få antagas, att en
olyckshändelse, som inträffar medan säljaren innehar egendomen, icke skulle hafva
uteblifvit, därest i stället köparen suttit å densamma. Förhållandet är här ett
annat än vid köp af lösöre, där aflämnandet af den köpta saken faktiskt förändrar
risken för olycksfall.
Då köparen sålunda får betala fulla köpeskillingen, oaktadt den köpta
egendomen på angifna sätt minskats i värde, kräfver billigheten, att i den mån
skadan täckes af försäkring, som säljaren tagit, försäkringsbeloppet skall tillfalla
köparen och icke säljaren. En bestämmelse härom har införts i andra stycket
af denna §. Denna bestämmelse har naturligtvis endast till uppgift att säljare och
köpare emellan afgöra, hvilkendera försäkringssumman tillkommer, och berör icke
omedelbart förhållandet mellan försäkringsgifvaren och försäkringstagaren. Har
försäkragsgifvaren utan kännedom om försäljningen utbetalt försäkringsbeloppet,
kan köparen icke mot honom göra gällande något anspråk; har genom
något säljarens förhållande försäkringen kommit att förfalla, gäller detta äfven
mot köparen.
10 §.
Att en fastighetsägare, som är personligen ansvarig för intecknad gäld, öfvertaganicke
kan befria sig från denna ansvarighet genom att försälja fastigheten, Ug. af ^svåger
i öppen dag. Om han i köpeaftalet betingat sig, att köparen skall öfver- ''''intecicnad
taga ansvaret för gälden, kan detta icke betaga inteckningshafvaren hans rätt gäld.
att för sin fordran hålla sig till säljaren personligen. Ett utbyte af gäldenär
kan icke ske utan borgenärens samtycke.
Om alltså inteckningshafvarens rätt mot säljaren icke upphör eller förringas
därigenom att köparen öfvertager ansvaret för den intecknade gälden, så äger å
andra sidan inteckningshafvaren ej heller omedelbart på en dylik bestämmelse i
köpeaftalet grunda något anspråk mot köparen. Icke därför att ej genom öfverenskommelse
mellan två skulle kunna grundas rätt för en tredje, utan där
-
för att den öfverenskommelse, hvarom här är fråga, icke har sådant syfte. Det
är icke säljarens och köparens afsikt att skaffa borgenären en ny gäldenär, det
är öfver hufvud taget alldeles icke i borgenärens intresse öfvereuskommelsen
träffas. Tills vidare står han helt och hållet utanför saken. Detta betraktelsesätt
är det i rättstillämpningen rådande, 1 och Beredningen har icke funnit anledning
att härifrån afvika.
Har borgenären medgifvit att taga köparen för god såsom gäldenär i säljarevis
ställe, är detta medgifvande bindande icke endast för honom själf utan
också för den, till hvilken fordringsrätten kan komma att från honom öfvergå.
Är det intecknade skuldebrefvet ställdt till innehafvaren eller till order, kan emellertid
på grund af de för dylika papper gällande regler säljaren icke mot senare
innehafvare åberopa öfverenskommelsen, med mindre anteckning därom skett å
fordringshandlingen eller innehafvaren ej är i god tro,2 och äfven om handlingen
icke är löpande, är en dylik anteckning i bevisningshänseende uppenbarligen
af stor vikt. Det bör därför åligga köparen att, såvidt på honom ankommer,
medverka till att en sådan anteckning sker. Då nu en dylik anteckning
icke behöfver innefatta annat än att köparen öfvertager ansvarighet för
skulden — enär på grund af stadgandet i 28 § inteckningsförordningen, hvilket
har sin motsvarighet i 3 kap. 31 § i förslaget till lag om inskrifning, däraf utan
vidare följer, att säljarens ansvarighet upphör — har i förevarande § upptagits
en bestämmelse om skyldighet för köpare, som öfvertagit ansvaret för in tecknad
gäld, att förse inteckningshan dl ingen med påskrift om öfvertagandet, när
densamma för sådant ändamål för honom företes. Syftet med den åtgärd, hvartill
köparen sålunda förpliktas, angifves uttryckligen vara att befria säljaren
från ansvarighet för skulden. Ålåg icke dylik ansvarighet säljaren eller har
ansvarigheten upphört utan att säljaren nödgats infria skulden, kan alltså icke
köparen förpliktas att åtaga sig sådan ansvarighet. En i köpeaftalet innefattad
bestämmelse om öfvertagande af intecknad gäld, för hvilken personlig
ansvarighet icke åligger säljaren, kan sålunda icke anses innebära annat än att
beloppet skall afräknas å köpeskillingen.3
1 Se K. Maj:ts dom den 23 dec. 1895 (N. J. A. s. 518).
* Jfr K. Maj:ts dom den 21 mars 1895 (N. J. A. s. 132).
s Jfr K. Maj:ts domar den 10 maj 1895 (N. J. A. s. 198), den 25 nov. 1897 (N. J. A. s. 541)
och den 11 april 1899 (N. J. A. s. 156).
177
Att det öfvertagande, hvarom här är fråga, kan göras gällande på annat
sätt än här sägs och således äfven utan att inteckningshandlingen försetts med
anteckning om öfvertagandet, ligger i sakens natur. Sålunda kan säljaren, om
skulden hos honom utsökes, få betalningsskyldighet köparen ålagd, oaktadt han
själf ännu icke erlagt betalning; köparens skyldighet inskränker sig icke till
att hålla säljaren skadeslös för hvad han redan fått utgifva.1 Likaså är det
klart, att borgenären kan vända sig med kraf mot köparen, därest säljaren till
honom öfVerlåtit sin rätt mot denne.2 Af ofvan anförd grund är emellertid i
detta fall lika klart, att om säljarens betalningsskyldighet redan upphört utan
att han fått vidkännas utgift för skuldens infriande, en därefter gjord öfverlåtelse
icke i allmänhet kan för borgenären medföra rätt att söka sin betalning
af köparen.3
Hvad här sagts om inteckning gäller enligt sakens natur äfven om inskrifning
för ränta eller afgäld, för hvilken säljaren iklädt sig personlig betalningsskyldighet.
11 §•
I de rättssystem, där för äganderättens öfvergång till köparen fordras att Förmåmöfverlåtelse
sker inför inskrifningsmyndighet, förefinnes icke något behof att rätt f°r
tillerkänna säljaren förmånsrätt för ogulden köpeskilling. Inför inskrifnings- köpeskilling
myndigheten gifves då vid själfva öfverlåtelsen medgifvande från köparens sida m. m.
att för den oguldna köpeskillingen må inskrifvas ett hypotek till säljarens förmån;
på grund af detta medgifvande verkställes omedelbart inskrifning och därmed
är säljarens rätt till fullo tryggad. I sådana rättssystem åter, där, såsom
hos oss är händelsen, äganderätten öfverlåtes utan medverkan af inskrifningsmyndigheten,
kan detta förfarande icke användas. Redan meddelade inteckningar,
hvilka äro inneliggande hos säljaren, kunna naturligtvis af köparen öfvertagas
och sålunda ingå i likviden; men sedan äganderätten öfvergått på köparen,
kan säljaren icke, utan att lagen till hans förmån gifver någon undantagsbestämmelse,
räkna på att kunna genom ny inteckning bereda sig företräde
1 Jfr K. Haj:ts domar den 31 maj 1897 (N. J. A. s. 284) och den 7 okt. 1898 (N. J. A. s. 352).
2 Jfr K. Haj:ts dom den 25 april 1900 (N. J. A. s. 221).
3 Jfr K. Haj:ts domar den 23 dec. 1895 (N. J. A. s. 518) och den 8 mars 1904 (N. J. A. s. 39).
1434/o7 23
178
framför andra köparens borgenärer, åt hvilka denne kan hafva gifvit utfästelse om
inteckning. Då det nu icke kan ifrågasättas att vid fastighetsköp köpeskillingen
alltid skall kontant eller genom öfvertagande af redan meddelade inteckningar
likvideras, måste därför genom en dylik lagbestämmelse beredas säljaren
möjlighet att lämna kredit utan att därför behöfva åtnöjas med en oprioriterad
fordringsägares ställning. Skall icke fastighetsomsättningen onaturligt
försvåras, måste lagen tillerkänna säljaren en viss förmånsrätt för hans köpeskillingsfordran.
Den bestämmelse, som i sådant hänseende innefattas ill kap.
2 § jordabalken, har därför blifvit i hufvudsak bibehållen i förslaget.
Förbises får emellertid icke, att säljarens intresse här ej är det enda, som
påkallar uppmärksamhet. Fn dylik förmånsrätt oberoende al inteckning innebär
en -fara för fastighetskrediten; den, som på grund af köparens utfästelse
fatt inteckning i egendomen, är utsatt för äfventyret att den rätt, han sålunda
vunnit, sedermera får träda tillbaka för en säljarens köpeskillingsfordi''an. Skall
icke en sådan möjlighet verka rent al ödeläggande på fastighetskrediten, måste
det åläggas säljaren att inom viss tid låta inteckna sin fordran, vid äfventyr
att förmånsrätten eljest bortfaller. Den i sådant hänseende för närvarande bestämda
tid har Beredningen ansett utan olägenhet kunna, såvidt angår landet,
nedsättas till hälften. På grund af den förändrade anordning af inskrifningsväsendet
Beredningen föreslagit har det varit nödvändigt att sätta utgångspunkten
för tidens beräknande till sökandet af lagfart för köparen, ej såsom nu
är fallet till lagfartens meddelande; inskrifningsåtgärderna verkställas af inskrifningsdomaren
mellan tingen utan den offentlighet, som skulle erfordras för
att kunna därvid binda beräknandet af en fatalietid. Det behöfver knappt erinras
att en ansökan, som icke leder till den sökta inskrifningen, äfven i förevarande hänseende
är utan betydelse.
Äfven med en sådan tidsbegränsning utgör denna tysta förmånsrätt från
fastighetskreditens synpunkt en betydande olägenhet; för köparen måste det i
allmänhet blifva förenadt med svårighet att få belåna fastigheten innan den
föreskrift)a tiden utlupit, då det ju icke finnes någon utväg för en långifvare
att säkert utröna, huruvida större eller mindre del af köpeskillingen innestår.
Till afhj kipande af denna olägenhet kunde det ifrågasättas att såsom villkor
för åtnjutande af förmånsrätt stadga, att i köpehandlingen skulle utsättas, huru
179
mycket af köpeskillingen innestode oguldet. Därigenom blefve det för en långifvare
möjligt att på förhand förvissa sig om värdet af den in teckningsrätt, köparen
erbjöde honom. Nu gällande bestämmelse, som medgifver 3äljaren förmånsrätt
till och med om han »i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till
fullo bekommit»,* har emellertid så ingått i allmänna uppfattningen, att Beredningen
icke trott det vara tillrådligt att införa en föreskrift af motsatt
1 nnehåll.
I annat afseende har i fastighetskreditens intresse en förändring synts
kunna vidtagas. För den privilegierade ställning, som tillkommer inteckning
för ogulden köpeskilling, anses för närvarande icke behöfligt att vid inteckningens
medgifvande utmärkts, att inteckningen afser sådan fordran; det är tillräckligt,
om det ådagalägges, att så förhåller sig, när det blir fråga om att
uttaga beloppet ur fastigheten. Den otrygghet, detta förhållande uppenbarligen
är ägnadt att medföra för inteckningshafvare, har Beredningen velat afhjälpa
genom en i 17 kap. 9 § handelsbalken intagen föreskrift, som gör inteckningens
särskilda företräde beroende däraf att fordringens beskaffenhet blifvit i fastighetsboken
anmärkt.
I fråga om beskaffenheten af ifrågavarande förmånsrätt innehåller 11 kap.
2 § jordabalken, att säljaren »njuter sin säkerhet i det, som såldt är, framför
andra köparens borgenärer». Enligt förslaget är denna rätt icke så privilegierad,
som anförda ordalag kunde synas gifva vid handen; den likställes med den
säkerhet, som en vid tiden för köpets afslutande meddelad inteckning skulle
medföra. Att häri icke ligger någon ändring af gällande rätt, torde emellertid
framgå däraf att i 17 kap. handelsbalken den säljaren tillkommande förmånsrätten,
genom hänvisning till 11 kap. 2 § jordabalken, upptagits i 9 §. Nu
ifrågavarande bestämmelse, jämförd med 17 kap. 9 § 1 mom. handelbalken i dess
lydelse enligt Beredningens förslag, innebär, att säljaren, om han inom föreskrifven
tid söker inteckning för sin fordran, bevarar den honom tillkommande
förmånsrätten och att således en inteckning för ogulden köpeskilling sträcker
sin verkan tillbaka till tidpunkten för köpets afslutande. En gifven följd häraf
är, att om i anledning af köpet utfärdats flera köpeskillingsreverser, för hvilka
* Jfr K. Maj:ts dom den 30 juli 1885 (N. J. A. s. 246).
180
inteckning sökts å olika dagar inom den i lag stadgade tiden, samtliga dessa
inteckningar medföra lika rätt, där ej annorlunda bestämts. Förslaget öfverensstämmer
härutinnan med gällande rätt.* Att den säljaren tillkommande
säkerhetsrätt icke förringas däraf att köparen i sin ordning föryttrar egendomen,
framgår af stadgandet i 3 kap. 8 § andra stycket i förslaget till lag om
inskrifning, som innefattar att i dylikt iall säljarens rätt till inteckning icke
rubbas af en mellankommande lagfart för ny ägare.
Har säljaren vid köpet förbehållit sig eller annan nyttjanderätt till egendomen
eller någon del däraf eller annan sådan rätt, som för att åtnjuta fullt
rättsskydd mot tredje man skall inskrifvas, böra uppenbarligen enahanda grundsatser
som i fråga om ogulden köpeskilling komma till användning; och då på
grund af stadganden i 2 kap. 28 § och 3 kap. 19 § i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom arrende- eller hyresaftal under viss förutsättning skall utan särskilt
förbehåll gälla mot köparen samt ett särskildt förbehåll alltså här är
utan ändamål, gäller hvad nu sagts jämväl i iråga om sådan nyttjanderätt.
Åt rättighetens innehafvare bör äfven i dessa fall lämnas erforderlig tid för att
genom inskrifning trygga sin rätt mot köparens borgenärer; verkan af en inom
laga tid sökt inskrifning för dylik rätt bör på samma sätt sträcka sig tillbaka
till dagen för köpslutet. Den likställighet, som sålunda äger rum mellan en
köpeskillingsfordran och en dylik vid köpet förbehållen eller utan förbehåll gällande
rättighet, har det synts riktigare att angifva i detta sammanhang än
att, på sätt i nu gällande lag skett, uttrycka den genom att bland reglerna om
inskrifning för nyttjanderätt upptaga en hänvisning till hvad angående ogulden
köpeskilling är stadgadt.
Sista stycket af 11 § är utan saklig förändring öfverflyttadt från andra
stycket af 11 kap. 2 § jordabalken, hvilket däri infördes i sammanhang med
1899 års lagstiftning angående förändring af tomts område.
12 §.
Försitta- Att köparen, om han icke i rätt tid erlägger utfäst köpeskilling, har att
"erlägga gälda ränta’ fölJer af stac!gan,let 1 9 kaP- 10 § handelsbalken, om hvars tillämp
köpeskillin-
, ge K Maj.ts donl dcn gg dec 1890 (N j A. s. 499).
q en.
181
lighet jämväl i detta fall Beredningen ansett sig böra, på sätt i 38 § i lagen
den 20 juni 1905 skett i fråga om köp af lös egendom, här uttryckligen erinra.
Enligt 28 § i nämnda lag medför köparens underlåtenhet att fullgöra sin
betalningsskyldighet i allmänhet också den påföljd, att säljaren, så länge godset
ännu icke kommit i köparens besittning, äger bäfva köpet; har däremot godset
öfverlämnats till köparen, får detta, där icke särskildt förbehåll skett, betraktas
så som hade säljaren gifvit anstånd med likviden, och han är därför då
hänvisad till att på vanligt sätt göra gällande sin fordran. Tillämpas det betraktelsesätt,
som ligger till grund för nämnda stadgande, å fastighetsköpet, synes
detta böra medföra, att köpeskillingen skall anses vara krediterad, när köpehandlingen
icke utmärker, att köparens rätt till egendomen skall vara beroende
af köpeskillingens riktiga erläggande. Säljaren har därmed definitivt afhändt
sig egendomen, och köparen har inträdt i hans rätt att däröfver förfoga. Denna
uppfattning är otvifvelaktigt den för närvarande i vår rätt gällande.1 Därå
hvilar ock stadgandet om den förmånsrätt, som för ogulden köpeskilling tillkommer
säljaren; en sådan förmånsrätt vore mindre behöflig, därest säljaren
ägde vid köparens försumlighet i fullgörandet af sin betalningsskyldighet hafva
köpet och taga egendomen tillbaka.
Att denna ståndpunkt också är förslagets, framgår af 2 §. För att säljaren
skall äga att af köparens underlåtenhet att i rätt tid fullgöra sin betalningsskyldighet
hämta anledning att hafva köpet, måste förbehåll i sådant syfte
hafva skett vid köpslutet, och detta förbehåll måste hafva kommit till uttryck
i köpehandlingen. På hvad sätt detta i öfrigt skett, är naturligtvis likgiltigt,
blott syftet är klart; vanligen sker det så, att i köpekontraktet bestämmes, att
köpebref skall utfärdas först när köpeskillingen eller viss del däraf blifvit erlagd.
Har dylikt förbehåll skett, kan, enligt hvad 2 kap. 9 § i den föreslagna
lagen om inskrifning utvisar, lagfart för köparen ej beviljas innan betalningsskyldigheten
fullgjorts. Den häfningsrätt, säljaren betingat sig, kan han naturligtvis
uppgifva.3 Utfärdar han ett klart köpebref, oaktadt betingad likvid ej
skett, eller mottager han utan anmärkning betalning efter det den därför be- 1 2
1 Jfr K. Maj:ts dom den 8 maj 1874 (N. J. A. s. 248).
2 Jfr K. Maj:ts dom den 11 juni 1901 (N. J. A. a. 295).
182
Vägradt
tillträde.
stämda tiden utgått, kan han icke vidare af köparens försummelse hämta anledning
att hafva köpet. Att säljaren, därest han, medan han har sig öppet
att hafva köpet, af köparen tillspörjes, huruvida han vill begagna sig af denna
rätt, har att utan oskäligt uppehåll härutinnan gifva besked, följer af allmänna
rättsgrunder, likasom också att hans underlåtenhet att inom rimlig tid lämna
besked må af köparen betraktas såsom en vägran att vidblifva köpet. I hufvudsak
kunna de bestämmelser i sådant hänseende, hvilka meddelats i 31 och
32 §§ i lagen den 20 juni 1905, tillämpas jämväl vid ifrågavarande slag
af köp.
Gör säljaren bruk af sin rätt att af nu nämnd anledning hafva köpet,
bör han äga att af köparen undfå en ersättning, som ekonomiskt sätter honom
i det läge, hvari han skulle hafva kommit därest köpet gått i fullbordan.
Stadgande härom har meddelats i denna §.
Under den i 2 § angifna förutsättning kan säljaren vid köparens underlåtenhet
att fullgöra annat, hvartill han i köpeaftalet förbundit sig, hafva köpet.
Gör säljaren bruk af denna rätt, är emellertid köparens skyldighet att
utgifva skadestånd icke lika obetingad som i här omhandlade fall. Af de för
sådan skyldighet i allmänhet gällande grunder lärer följa, att ersättningsskyldighet
icke kan åläggas köparen, med mindre han kan anses hafva iklädt sig
garanti för fullgörandet eller hans underlåtenhet härutinnan kan tillräknas
honom såsom försummelse; är intetdera förhållandet — såsom när bebyggandet
af en försåld tomt icke kunnat äga rum inom utsatt tid, enär arbetet genom
olyckshändelse eller myndighets åtgärd blifvit fördröjd! — har säljaren intet
anspråk på skadestånd. Något stadgande för dylika fall har det icke funnits
behöfligt att i förslaget upptaga.
13 §•
1 13—19 §§ är frågan om köparens rätt att hafva köpeaftalet på grund af
bristande fullgörande från säljarens sida upptagen till behandling. Denna rätt
är icke, såsom motsvarande rätt för säljaren, beroende däraf, att i köpehandlingen
intagits förbehåll i sådant hänseende. Från rättssäkerhetens synpunkt ställer
sig nämligen förhållandet i dessa fall väsentligt olika. Under det ett
häfvande af köpet från säljarens sida måste, om icke häfningsrätten skall blifva
183
utan värde, medföra, att de sakrätter, Indika på grund af utfästelse eller upplåtelse
från köparen anknutits till fastigheten, blifva utan verkan, utöfvar ett häfvande
af köpeaftalet från köparens sida å dylika rättigheter intet annat inflytande
än en öfverlåtelse af egendomen skolat medföra. Aro dylika rättigheter
inskrifna, blifva de däraf oberörda, och af detta förhållande kan, på sätt 20 §
utvisar, säljaren hämta anledning att motsätta sig köpets häfvande.
Hvad 13 § innehåller därom att säljaren, i fall han utan skäl förvägrar
köparen att komma i besittning- af den sålda egendomen med hvad därtill hör,
är skyldig att utgifva ersättning för den skada, som genom uppehållet tillskyndas
köparen, öfverensstämmer med allmänna rättsgrunder. För tillgodoseende
af köparens intresse är detta emellertid icke alltid nog. Varar uppehållet längre
tid eller medför på grund af särskilda förhållanden ett km-tvarigt dröjsmål
afsevärd olägenhet för köparen, är det icke med rättvisa och billighet öfverensstämmande
att han skall nödgas vidblifva ett aftal, som af medkontrahenten i
ett så väsentligt afseende brutits. I likhet med hvad för köp af lös egendom
stadgats i. 21 § i lagen den 20 juni 1905, har under nu angifna förutsättning
tillerkänts köparen rätt att håfva köpet. Att han icke genom att begagna sig
af denna rätt går miste om sin rätt till skadestånd, är uppenbart.
Måhända skulle mot den sålunda åt köparen inrymda häfningsrätt kunna
invändas, att han icke är i behof af dylik rätt, då det ju alltid står honom öppet
att vid domstol yrka åläggande för säljaren att afträda egendomen. Anlitandet
af denna utväg är emellertid alltid förenadt med kostnad och tidsutdräkt.
En dom, hvarigenom ålagts säljaren att afträda egendomen, kan icke utan vidare
verkställas innan den vunnit laga kraft; fullföljer säljaren saken i högre
instans, fördröjes alltså därigenom tillträdet ytterligare. Det kan icke begäras,
att köparen skall behöfva finna sig i att, kanske efter åratal och under helt
förändrade förhållanden, komma i besittning af sin egendom; han bör, där han
föredrager det, kunna frånträda aftalet och i stället söka ersättning för den
förlust, hvilken sålunda genom medkontrahentens obehöriga förhållande tillskyndats
honom.
Af allmänna rättsgrunder följer äfven i förevarande fall, att om köparen,
oaktadt säljaren obehörigt förhållit honom egendomen, tillträder denna, han får
anses hafva uppgifvit sin rätt att på grund af dröjsmålet håfva aftalet, likasom
184
Oriktiga
uppgifter
om egendomen
m. m.
att om säljaren senare än ske bort erbjuder sig att afträda egendomen och
äskar besked huruvida köparen vill vidblifva köpet, denne är skyldig att lämna
sådant besked.
14 §.
Innehållet af denna paragraf öfverensstämmer ganska nära med hvad i 42
§ i lagen den 20 juni 1905 stadgas för det fall att fel finnes i försåldt gods. Såtillvida
förefinnes likväl en skenbart mycket betydande skiljaktighet, som enligt
nämnda stadgande säljaren har ett visst ansvar för att godset är felfritt,
under det enligt här gifna bestämmelse hans ansvarighet är beroende af
särskild utfästelse. Säljarens ansvarighet vid köp af lös egendom inskränkes
emellertid väsentligt genom föreskriften i 47 § i nämnda lag, som befriar honom
från denna ansvarighet, därest köparen på förhand undersökt eller utan giltigt
skäl undandragit sig att undersöka godset och felet varit sådant, att det vid
undersökning bort iakttagas. Att köparen anställer en sådan undersökning, är
vid fastighetsköp något, som bör falla af sig själf; gör han det ej, bör han därför
icke kunna åhvälfva säljaren en obestämd och i många fall obestämbar ansvarighet.
Den nu i köpehandlingar så vanliga bestämmelsen, att egendomen säljes
»i befintligt skick» eller »sådan den för ögonen befinnes», är ett förbehåll,
som endast gifver uttryck åt uppfattningen af hvad sakens natur kräfver och
som därför är i och för sig obehöfligt. På denna uppfattning hvilar förslaget,
då det här såsom förutsättning för att köparen skall äga föra någon talan i anledning
af egendomens beskaffenhet uppställer, att den i något afseende icke är
sådan, som säljaren utfäst. Oftast torde en dylik utfästelse föreligga i fråga
om egendomens areal. För riktigheten af härom lämnade uppgifter måste säljaren
svara, äfven om han själf skulle hafva blifvit missledd och i god tro uppgifvit
arealen vara större än den i verkligheten är. Han måste anses hafva
gått i god för att uppgiften är riktig. Tydligt är emellertid, att om säljaren
endast uppgifva, att egendomen enligt skifteshandlingar eller tomtkarta har
viss storlek, däri icke ligger något åtagande af garanti för nämnda handlingars
riktighet. Enahanda grundsatser måste gälla, när säljaren tillförsäkrat köparen
något i annat afseende, som rörer egendomens beskaffenhet, såsom byggnadernas
skick, jordens kulturgrad, egendomens skogsbestånd eller dylikt. I hvarje
185
fall, där en verklig utfästelse föreligger, bör köparen kunna förlita sig på densamma
och säljaren alltså hålla honom skadeslös, där förhållandet befinnes vara
annat än som uppgifvits. Af den ståndpunkt, förslaget intager i fråga om
köpeaftalets formbundenhet, är en följd, att det i och för sig är utan betydelse,
om en dylik tillförsäkran från säljarens sida intagits i köpehandlingen eller
icke. * Endast såvida underlåtenheten att i köpehandlingen intaga någon vid
förhandlingarna om köpet lämnad uppgift får anses utmärka, att säljaren icke
velat binda sig vid densamma, bör detta förhållande inverka på frågan om hans
ansvarighet, när uppgiften befinnes oriktig.
Under det förutsättningen för köparens rätt till talan i anledning af egendomens
beskaffenhet vid fastighetsköp är en annan än vid köp af lös egendom,
äro de befogenheter, som tillkomma köpare af fastighet, när han har rätt till
sådan talan, såsom naturligt är, alldeles desamma som de, hvilka tillkomma köpare
af lös egendom, när denna saknar någon tillförsäkrad egenskap. Köparen
äger alltså under alla förhållanden fordra afdrag å köpeskillingen i förhållande
till den minskning i egendomens värde, som betingas af skillnaden mellan hvad
som utlofvats och hvad som verkligen är för handen, och, om han lider ytterligare
skada, äfven ersättning därför. Han måste ock äga rätt att frånträda ett
aftal, som icke blifvit från medkontrahentens sida uppfylldt. Utan obillighet
mot säljaren kan emellertid denna senare rätt icke vara obetingad. Är det
som brister i och för sig af ringa betydenhet och kan ej heller med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet för köparen däraf uppstå synnerlig olägenhet,
är en så långt gående befogenhet icke för honom af verkligt behof påkallad.
Äfven i annat hänseende har det synts nödigt att begränsa köparens rätt
att hafva köpet; talan därom må ej väckas senare än ett år efter det tillträde
af egendomen skett. Att en tidsbegränsning är behöflig, är uppenbart, då eljest
det skulle stå säljaren öppet att taga det angifna förhållandet till förevändning
för att frångå ett aftal, som han på grund af ändrade konjunkturer eller
af andra orsaker finner för sig ofördelaktigt. Eu tid af ett år torde vara fullt
* Jfr ang. nu gällande rätt K. Majrts domar den 26 sept. 1851 (Schmidt J. A. XXIV s. 300),
den 19 dec. 1864 (Nanmanns tidskr. 1865 s. 438), den 10 febr. 1874 (N. J. A. s. 56), den 28 marg
1889 (N. J. A. s. 251) och den 26 febr. 1892 (N. J. A. s. 58).
14M/07
24
186
tillräcklig för att köparen må kunna förvissa sig om egendomens beskaffenhet i
de hänseenden, säljarens utfästelse angår, och öfverväga, huruvida det som må
brista är af den art, att det icke är med hans intresse förenligt att vidblifva
köpet.
Nu angifna inskränkningar i köparens häfningsrätt äga icke tillämpning,
när säljaren lämnat veterligen falska uppgifter eller annorledes svikligen förfarit.
* De påföljder, svikligt förfarande medför, bestämmas af andra normer än de
förmögenhetsrättsliga.
15 §.
Efter köpet De i 14 § gifna bestämmelserna afse sådana fall, då egendomen vid tiden
^ändringar''köpet icke är sådan, som köparen äger rätt att fordra. Har egendomen efter
köpet undergått förändring till det sämre och beror detta af olyckshändelse,
följer af bestämmelsen i 9 §, att köparen icke af sådan anledning kan håfva
köpet eller fordra afdrag å köpeskillingen än mindre kräfva skadestånd af säljaren.
Om däremot egendomens försämring föranledts af vanvård eller vållande
å säljarens sida medan han ännu var i besittning af egendomen, — om t. ex.
säljaren i strid mot bestämmelserna i 8 § afverkat skog annorledes än till husbehof
— måste han naturligtvis ersätta köparen den skada, som därigenom tillskyndats
denne. Härvid bör det emellertid icke stanna. Om egendomens värde
genom säljarens vanvård eller vållande minskats, krafvel’ billigheten, att köparen
icke skall vara ovillkorligt bunden vid hvad han å sin sida utfäst. Samma
befogenheter böra i ty fall tillkomma honom, som lagen gifver honom när egendomen
redan vid köpet var sämre än köparen på grund af säljarens utfästelse
haft rätt att fordra. Den föreskrift, som i sådant syfte här införts, står i öfverensstämmelse
med hvad som enligt 44 § i lagen den 20 juni 1905 gäller i fråga
om lös egendom.
16 §.
Rättigheter I denna och närmast följande paragrafer kommer den försålda egendomens
upplåtna åt beskaffenhet i betraktande från en annan sida, den rättsliga. Det är icke blott
tredje man.______
* Jfr K. Maj:ts utslag den 8 okt. 1906 (N. J. A. s. 436).
187
egendomens naturliga eller så att säga yttre egenskaper, som bestämma värdet
af densamma; af lika väsentlig betydelse äro i sådant hänseende de rättsliga
förhållanden, som därtill anknyta sig.
Är nyttjanderätt till egendomen eller någon del däraf upplåten till annan,
är detta ett förhållande, som uppenbarligen är af stor betydelse för köparen,
såvida han är bunden af denna upplåtelse eller hans rätt eljest därigenom lider
någon inskränkning. Bindande för honom är en sådan upplåtelse alltid, när
nyttjanderätten är intecknad samt, såvidt angår arrende- eller hyresaftal, när
aftalet är skriftligen upprättadt och nyttjanderättshafvaren tillträdt egendomen.
Äfven om ett dylikt aftal icke är sålunda upprättadt och därför icke för köparen
bindande, kan det dock göras gällande mot honom såtillvida, att arrendatorn
eller hyresgästen, därest han tillträdt egendomen, äger åtnjuta en viss
uppsägningstid. I ena som i andra fallet har säljaren att upplysa köparen
om nyttjanderättens tillvaro. Dock är det uppenbart, att om köparen på annat
sätt får kännedom om nyttjanderätten, säljarens underlåtenhet att lämna en
dylik uppgift icke för honom bör medföra någon menlig påföljd. Att sådan
kännedom funnits hos köparen när köpet slöts, måste, i händelse denne bestrider
det, åligga säljaren att styrka. Uppgiften behöfver naturligtvis icke intagas
i köpehandlingen1 eller ens lämnas uttryckligt; det är nog, om erforderlig
upplysning tillhandahålles köparen t- ex. genom ett gravationsbevis, däri
för nyttjanderätten meddelad inteckning finnes upptagen. Däremot är icke
den omständigheten att inteckning meddelats i och för sig tillräcklig för att
fritaga säljaren från ansvarighet; det är icke köparen utan säljaren, som skall
anskaffa gravationsbeviset.1 2 Påföljden för säljaren däraf, att egendomen, köparen
ovetande, är besvärad af nyttjanderätt, är densamma som när egendomens
beskaffenhet icke är den säljaren utfäst. Köparen äger rätt till skäligt afdrag
å köpeskillingen och till ersättning för den honom tillskyndade skadan äfvensom
rätt att hafva köpet, dock med enahanda begränsning i fråga om häfningsrätten,
som för nyss angifna fall är i 14 § stadgad.
1 Jfr K. Maj:ts domar den 23 okt. 1885 (N, J. A. s. 339) samt den 12 jan. och den 3 mars
1892 (N. J. A. s. 3, 113).
2 Annorlunda K. Maj:ts domar den 2 mars 1875 (N. J. A. s. 86) och den 10 april 1876 (N. J A.
>. 205).
188
Hvad sålunda anförts i fråga om nyttjanderätt äger enligt sakens natur
lika tillämplighet å rätt till servitut eller till undantag af egendomen. Såvidt
en rättighet af sistnämnda slag medför skyldighet för fastighetsägaren att utgifva
visst årligt belopp, äger han naturligtvis också vid likvid af köpeskillingen
kvittningsvis afräkna hvad däraf redan förfallit; att han därutöfver äger
af köpeskillingen innehålla så mycket, som motsvarar hvad framdeles kan komma
att uttagas ur fastigheten, inhämtas af 17 §.
Här gifna stadgande hänför sig till det fall att rättigheten var upplåten
redan när köpet slöts. Att i händelse upplåtelsen skett efter köpslutet köparens
rätt är densamma, följer af grunderna för stadgandet i 15 § och har därför
icke behöft särskildt utmärkas.
Med här omhandlade fall bör enligt Beredningens tanke likställas det förhållande,
att tredje man har äganderätt till någon å egendomen uppförd byggnad
eller till annat, som eljest enligt lag skulle höra till egendomen,1 men
säljaren underlåtit att därom upplysa köparen. Äger denna rätt giltighet mot
köparen — under hvilka förutsättningar detta är fallet, afgöres efter grunder,
som icke fälla inom området för nu förevarande lagstiftning — är detta för
honom af samma betydelse som om i annat afseende hans förfoganderätt öfver
egendomen vore rättsligen inskränkt. Enahanda befogenheter böra därför, om
köparen saknat kännedom om förhållandet, åt honom inrymmas.
17 §.
Egendomen den egendom, hvarom köp slutes, intecknad, tages vid köpeskillingens
besvärad af fastställande icke hänsyn till inteckningarna, utan bestämmes i fråga om sättet
inteckning. för likviden, att å köpeskillingen skall afräknas hvad som motsvarar den intecknade
gäld en jämte upplupen ränta därå. Skulle vid en sådan afräkning
köparen hafva fått tillgodonjuta större afdrag än vederbort,2 föreligger i själfva
verket en missräkning, och säljaren äger då, jämlikt 10 § 5 mom. i förordningen
1 Jfr K. Maj:ts domar den 31 ang. 1870 (Naumanns tidskr. 1871 s. 466). den 10 febr. 1874
(N. J. Å. s. 47) och den 26 okt. 1880 (tf. J. A. s. 345).
8 Jfr K. Haj:ts domar den 30 juni och den 30 dec. 1875 (N. J. A. s. 300, 592) den 29 dec. 1876
(N. J. A. s. 499) och den 30 okt. 1900 (N. J. A. s. 414).
189
om utsökningslagens införande, utan hinder däraf att han kvitterat köpeskillingen
såsom till fullo bekommen utkräfva den del däraf, som af köparen obehörigen
afräknats. Någon föreskrift för detta fall har alltså icke behöft upptagas
i förslaget.
År förhållandet det motsatta, så att egendomen finnes vara intecknad till
högre belopp än vid köpet förutsattes, — vare sig nu detta beror därpå att
någon vid köpet i egendomen gällande inteckning icke därvid omnämnts eller
icke sedermera blifvit genom säljarens försorg dödad, oaktadt han åtagit sig
sådant, eller förhållandet har sin grund däri att egendomen efter köpslutet
blifvit intecknad1 — hafva däremot särskilda bestämmelser ansetts erforderliga.
Skulle köparen utan hänsyn därtill att egendomen häftade för större intecknadt
belopp, än som vid bestämmandet af sättet för likviden förutsattes, nödgas fullgöra
denna, vore han utsatt för äfventyret att, när inteckningen sedermera gjordes
gällande och beloppet uttoges ur egendomen, säljaren funnes sakna tillgång
att återgälda detta. Icke ens med en af säljaren ställd säkerhet för sådan återbäring
synes köparen behöfva nöjas. En dylik säkerhet kan aldrig för den jämförelsevis
långa tid, som här kan komma att förflyta innan förhållandet ordnas, lämna
köparen full trygghet, och den befriar honom i allt fall icke från den ogynnsamma
ställning i fråga om fastighetens användande såsom säkerhet vid upptagande
af lån, som inteckningens tillvaro medför. Han bör därför få å köpeskillingen
innehålla det belopp, som graverar fastigheten. Denna befogenhet tillkommer
honom enligt förslaget, så länge på grund af ifrågavarande inteckning
något belopp kan komma att ur egendomen uttagas; dödas inteckningen eller
öfverlämnas inteckningshandlingen till köparen, bortfaller retentionsrätten.2
Köparen är berättigad att å köpeskillingen innehålla hela det belopp, som kan
komma att ur fastigheten uttagas, äfven om ansvarigheten, såsom vid gemensamma
inteckningar, helt eller delvis är endast subsidiär. Då i händelse å afsöndrad
lägenhet värde blifvit satt i den ordning, hvarom Beredningen föreslagit
särskilda bestämmelser, lägenheten icke för inteckningar i stamhemmanet
1 Jfr K. Maj:ts domar den 16 mara 1892 (N. J. A. a. 145) och don 31 juli 1893 (N. J. A.
s. 332).
’ Jfr K. Maj:ts dom den 20 febr. 1883 (N. J. A. a. 65).
190
häftar utöfver värderingssumman, är köparens ifrågavarande rätt inskränkt
till samma belopp.
Med rätten att innehålla köpeskillingen är för vanliga fall köparens intresse
behörigen sedt till godo. Om emellertid det belopp, som graverar egendomen,
uppgår till mer än hela köpeskillingen eller hvad däraf återstår oguldet,
gör retention srätten icke till fyllest. Köparen kan då icke genom-att för
ändamålet använda köpeskillingen rädda egendomen från att exekutivt försäljas
för den intecknade gälden. Han bör därför i sådant fall äga rätt att häfva
köpet och af säljaren undfå ersättning för den skada, som därigenom tillskyndas
honom.1 Dock bör det stå säljaren öppet att, om han så önskar, förekomma
köpets häfvande genom att till köparen utbetala så stort belopp, att det
tillika med hvad af köpeskillingen ännu är oguldet motsvarar hvad på grund af
inteckningen kan komma att ur egendomen uttagas. Att säljaren också genom
att låta döda inteckningen eller öfverlämna inteckningshandlingen till köparen
betager denne rätten att häfva köpet, är uppenbart.
Varder på grund af inteckning, som köparen icke vid likviden öfvertagit,
egendomen exekutivt försåld, följer af allmänna rättsgrunder, att därmed köpeaftalet
förlorar all vidare verkan mot köparen; denne är icke skyldig att betala
köpeskillingen för en egendom, som genom säljarens förvållande går honom ur
händer, utan han äger af säljaren återfordra hvad han guldit och därutöfver åtnjuta
skadestånd.2
Hvad nu sagts angående verkan däraf att egendomen, köparen ovetande,
är intecknad gäller i lika måtto, när egendomen finnes vara besvärad af inskrifning
för rätt till undantag, ränta eller afgäld och på grund däraf ur densamma
kan komma att uttagas större belopp än vid köpslutet förutsattes.3
Bestämmelserna i förevarande § hafva därför utsträckts till att gälla jämväl
sådana fall.
ib §•
Hinder för
lagfart å
köpet.
Att köparen kommer i besittning af den köpta egendomen, bereder honom,
när fråga är om fastighet, icke samma rättsligt tryggade ställning, som då
1 Jfr K. Maj:ts dom den 12 april 1904 (N. J. A. s. 110).
! Jfr K.. Maj:ts domar den 22 nov. 1887 (N. J. A. s. 401), den 23 nov. 1897 (N. J. A.
s. 537) och den 28 okt. 1903 (N. J. A. s. 411).
3 Jfr K. Maj:ts dom den 16 maj 1900 (N. J. A. s. 230).
191
köpet afser lös egendom. Vid förvärf af äganderätt till fast egendom är lagfarten
den akt, som sätter förvärfvaren i stånd att företaga rättsliga dispositioner
öfver egendomen och betager förre ägaren möjligheten att vidtaga sådana.
Lagfarten är därför afslutningen af rättsärendet. Och till lagfarten kan i
flera afseenden erfordras säljarens medverkan. Undandrager sig säljaren utan
giltig orsak att lämna sådan medverkan, gör han sig därigenom skyldig till ett
obehörigt förhållande, nära jämförligt med vägran att låta köparen komma i
faktisk besittning af egendomen.
Denna uppfattning ligger till grund för den bestämmelse, som införts i
första stycket af denna §. Då köparens rätt till egendomen i köpehandlingen
är gjord beroende däraf att han rätteligen erlägger köpeskillingen eller fullgör
annat åtagande, är han, enligt hvad 2 kap. 9 § i förslaget till lag om inskrifning
utvisar, icke berättigad att erhålla lagfart förr än det visas, att han fullgjort
hvad honom sålunda åligger eller att hans rätt icke vidare är beroende af nämnda
villkor. Är villkoret uppfylldt, måste det åligga säljare att därom lämna
köparen det bevis, som för lagfartens beviljande erfordras. Såsom förut erinrats,
är det i vårt land gängse bruk att i sådant fäll vid köpet bestämmes, att
ett särskildt köpebref skall utfärdas, sedan köparen fullgjort de villkor, som i
köpekontraktet betingats. Köpebrefvets utfärdande gör då hvarje bevis om villkorens
uppfyllande öfverflödigt; köparen kan på grund af köpebrefvet utan vidare
erhålla lagfart. Vägrar säljaren, oaktadt villkoren äro uppfyllda, att utfärda
köpebref eller, där sådant icke betingats, att lämna annat bevis, kan han
visserligen. förpliktas därtill vid vite, eller ock kan köparen utverka sig en dom,
hvarigenom hans rätt till lagfart bekräftas. Men köparen behöfver icke underkasta
sig att hans lagfart sålunda fördröjes utan kan äfven i detta fall hafva
köpet och fordra skadestånd af säljaren. En gifven följd af denna köparens
rätt är, att han icke är pliktig att utgifva köpeskillingen, om köpebrefvet förhålles
honom. *
Det är emellertid icke endast i nu angifna hänseende, köparen för erhållande
af lagfart är beroende af säljarens medverkan. Lagfart kan icke meddelas
å köparens fång, med mindre sådan förut är säljaren beviljad eller, i händelse
dennes fång skulle vara sådant att dess lagfarande icke erfordrats, hans
* Jfr K. Maj:ts domar den 14okt. 1875 (N. J. A. s. 403) och den 1 april 1879 (N. J. A. s. 159).
192
åtkomst blifvit styrkt. Är säljarens fång icke lagfaret, måste det därför åligga
honom att söka lagfart, där sådan erfordras, men eljest att tillhandahålla köparen
sina åtkomsthandlingar.* Hans underlåtenhet i ena eller andra hänseendet
medför för köparen samma verkan som hans underlåtenhet att lämna honom
klara köpehandlingar, och påföljden bör därför ock vara densamma.
Möjligt är emellertid, att i nu angifna fall hindret för lagfarten icke är
af beskaffenhet att det står i säljarens makt att undanröja det. Säljarens åtkomst
kan vara bristfällig, giltigheten af hans fång kan vara underkastad tvist.
På köparens ställning inverkar ett dylikt förhållande icke mindre ogynnsamt,
och han bör därför äfven i sådana fall kunna frånträda ett aftal, som icke gifver
honom hvad han ägt att påräkna, och i stället söka ersättning för sin skada
af säljaren. Naturligtvis endast under förutsättning, att den omständighet,
som hindrar lagfarten, icke var honom kunnig när köpet slöts; var detta fallet,
måste förhållandet anses hafva tagits med i beräkning vid köpet och får därför
icke verka till dess rubbande. Den påföljd, som inträder när lagfart icke kan
erhållas och det icke beror af säljaren att undanröja hindret, är väsentligen densamma,
som när egendomen befinnes icke vara sådan, som säljaren utfäst. Rätten
att häfva köpet bör här som där vara beroende af huru betydande den olägenhet
är, hvilken sålunda tillskyndas köparen. Utöfvande af häfningsrätten
har också i detta fall bundits vid viss tid, hvilken dock skall räknas, icke
från det tillträde af egendomen skett, utan från det beslut meddelats i anledning
af köparens lagfartsansökning och detta beslut vunnit laga kraft. Då det
emellertid icke bör stå köparen öppet att förlänga denna tid genom underlåtenhet
att söka lagfart, har härtill fogats det ytterligare villkor att, där köparen
icke inom stadgad tid sökt lagfart, talan om köpets häfvande skall anhängiggöra
sist inom ett år från det tid för lagfarts sökande gått till ända. Att någon
motsvarighet till denna tidsbegränsning icke förekommer i fråga om de fall,
som afses i första punkten, finner sin förklaring däri, att säljaren i nämnda fall
alltjämt är i stånd att undanröja det hinder, som möter mot lagfarts beviljande
för köparen.
Jfr K. Maj-.ts dom den 11 dec. 1877 (N. J. A. s. 548).
19;-}
Den rätt till skadestånd, som tillkommer köparen, äfven om han icke häfver
köpet, medför också helt naturligt för honom rätt att å köpeskillingen innehålla
så mycket, som i sådant hänseende kan tillkomma honom.
19 §.
.Näi en köpare på grund af dubbelförsäljning går miste om allenast en Tvesalu i
del af tlen egendom, hans köp afsåg, är det uppenbarligen hans rätt att å köpfråga om del
skillmgen för det hela njuta motsvarande afdrag. Hvarken denna rätt eller den “dom™
rätt till skadestånd, 5 § tillerkänner honom, gifver honom emellertid under alla
förhållanden hvad han med rätta kan fordra. Var han i god tro, måste han
också sättas i tillfälle att afstå från köpet i dess helhet.1 De bestämmelser,
hvilka härutinnan enligt förslaget i allmänhet gälla vid aftalsbrott från säljarens
sida, böra äfven i detta fall vinna tillämpning, så, att frågan om köparens
rätt att bäfva köpet blifver beroende af den större eller mindre betydelsen däraf
att ifrågavarande del af egendomen frångår honom. Hänvisning till föreskrifterna
i 14 § har därför jämväl här skett. Att äfven här tiden för anhängiggörandet
af talan om köpets häfvande bör, såsom i det i 18 § afsedda fall, sättas
i förbindelse med tiden för lagfarts sökande, beror af enahanda grund, som i
fråga om nämnda § anförts. Erinras må, att i händelse före utgången af den
för lagfarts sökande i allmänhet stadgade tid skulle ankängiggöras tvist mellan
köparen och någon, som på grund af annan öfverlåtelse gör anspråk på en del af
egendomen, nämnda tid, jämlikt 2 kap. 5 § i förslaget till lag om inskrifning utsträckes
till dess tvisten blifvit slutligen afgjord.
Att köparen, därest han begagnar sig af sin häfningsrätt, äger att af säljaren
kräfva ersättning för den skada, som häraf uppkommer, framgår af stadgandet
i 5 § af föreliggande förslag och har icke behöft här utmärkas; äfven
denna skada är en, visserligen medelbar följd däraf att köpeaftalet i en viss del
genom säljarens förvållande förfallit.
Vid bedömande af frågan, huruvida dubbelförsäljning ägt rum 2 och förty
säljaren bör vara underkastad därmed förbundna påföljder, kan icke uteslutande
hänsyn tagas till köpehandlingens ordalydelse eller till hvad säljaren med den
1 Jfr K. Maj:ts dom den 18 dac. 1896 (N. J. A. s. 467).
s Jfr K. Majtts domar den 29 maj 1876 (N. J. A. b. 272) och den 28 febr. 1893 (N. J. A. s. 43).
194
beteckning af den sålda fastigheten, handlingen innefattar, må hafva afsett; afgörande
i sådant hänseende måste blifva den uppfattning, som under förhandenvarande
förhållanden köparen skäligen därvid bort fästa. I de tall, som här
äro af största praktiska betydelse, eller när från den sålda fastigheten förut
skett afsöndring, som icke uttryckligen undantagits från försäljningen, beror alltså
frågan, huruvida bestämmelserna om dubbelförsäljning skola tillämpas, icke däraf,
huruvida säljaren verkligen haft för afsikt att i köpet inbegripa afsöndringen,
utan däraf, huruvida köparen saknat anledning att antaga annat än att det afsöndrade
området fortfarande hörde till fastigheten. För att utesluta ett oriktigt
antagande i sådant hänseende är det visserligen å ena sidan icke nödvändigt,
att i köpehandlingen skett uttryckligt förbehåll, men å andra sidan heller
icke alltid nog, att afsöndringen utlagts å marken eller blifvit i vederbörlig
ordning fastställd eller ens att lagfart därå blifvit sökt. Först när omständigheterna
föranleda därtill att köparen ägt eller med användande af vanlig uppmärksamhet
bort äga kännedom om förhållandet, kan säljaren undgå att ekonomiskt
ansvara för den dubbelförsäljning, som, ehuru utan hans afsikt, formellt
ägt rum.
20 §.
Egendomen Då ett fastighetsköp häfves efter det köparen tillträdt egendomen och er
af
köparen ]agt köpeskillingen, medför detta, att säljaren skall återfå egendomen och köintecknad.
^aren köpeskillingen. Om köparen afhändt sig egendomen och i följd däraf är
ur stånd att tillhandahålla säljaren densamma, kan han alltså icke utöfva den
häfningsrätt, som eljest skulle tillkomma honom. Endast om säljaren själ! bär
skulden till att egendomen kommit i tredje mans hand — såsom när han genom
sin underlåtenhet att jämlikt åtagande infria en inteckning i egendomen föranledt
att denna blifvit exekutivt försåld — utgör detta förhållande icke hinder
för bifall till köparens talan om återbekommande af köpeskillingen eller den del
däraf, som återstår sedan afdrag gjorts för hvad vid köpeskillingslikviden må
hafva kommit köparen till godo. *
* Jfr K. Maj:ts dom den 28 okt. 1903 (N. J. A. s. 411).
195
När egendomen återställes till säljaren, bör den naturligtvis vara i det
skick, hvari den befanns när den af köparen tillträddes. Har den på grund
af ändrade konjunkturer fallit i värde, inverkar detta icke på köparens rätt.
Icke heller beröres denna däraf, att genom olyckshändelse egendomen skadats
eller försämrats. Men har köparen under sin besittningstid vanvårdat egendomen
eller vidtagit annan åtgärd, hvarigenom dess värde nedsatts, fordrar billigheten,
att säljaren icke ens mot ersättning för den sålunda orsakade nedsättningen
i värdet behöfver finna sig i att återtaga egendomen. Detta dock endast
under förutsättning, att värdeminskningen är af någon betydenhet; är den oväsentlig,
bör den icke medföra rubbning i köparens naturliga rätt. Förslaget står
härutinnan i öfverensstämmelse med hvad i lagen den 20 juni 1905, 57 och
58 §§, stadgas i fråga om köp af lös egendom. Hvad förstnämnda lagrum innehåller
därom, ätt ingendera kontrahenten är skyldig att återlämna hvad han bekommit
med mindre han återfår hvad han utgifvit, samt om köpares retentionsrätt till
säkerhet för skadestånd har däremot icke i förslaget upptagits. Det skulle leda
till en allt för vådlig osäkerhet i äganderättsförhållandena, därest frågan om köpets
återgång eller bestånd finge göras beroende af säljarens förmåga att återgälda
köpeskillingen. Har köparen icke förtroende till säljarens vederhäftighet,
må han anlita andra utvägar för att komma till sin rätt än köpets häfvande;
väljer han detta och utverkar sig dom på köpets återgång, är han därmed definitivt
förlustig all rätt till fastigheten. *
De bestämmelser, förslaget i andra stycket meddelar för det fäll att egendomen
när köpet skall gå åter är besvärad med inteckning eller inskrifning,
som tillkommit på grund af utfästelse eller upplåtelse från köparen, hänföra sig
till sådana inteckningar och inskrifningar, på grund hvaraf visst belopp kan
komma att uttagas ur fastigheten. Dessa bestämmelser äga sin motsvarighet i
stadgandena uti 17 § och hvila på de grunder, som vid nämnda paragraf anförts.
Något särskildt stadgande för det fall att köparen från egendomen upplåtit
annan rätt, hvilken på grund af inskrifning eller eljest skall gälla mot
säljaren, har icke upptagits i förslaget. Detta förhållande bör bedömas efter
grunderna för stadgandet i första stycket, och frågan, huruvida säljaren däraf
* Jfr emellertid K. Maj:ts dom den 18 dec. 1896 (N. J. A. s. 467).
1%
Hemula
skyldighet.
äger hämta anledning att motsätta sig köpets häfvande, bör alltså besvaras
med hänsyn till betydelsen af den olägenhet, upplåtelsen kan anses medföra för
säljaren, därest han skulle återtaga egendomen.
21 §•
I il kap. jordabalken af 1734 års lag hafva sammanförts stadganden »om
klander i jordafång och om hemul». Dessa ämnen äro i själfva verket till sin
natur vidt skilda. Begreppet klander är af Lagkommittén riktigt angifvet såsom
den talan, rätte ägaren anställer mot innehafvaren af hans egendom för att frånvinna
honom denna. Det är en utöfning af äganderätten mot den, som obehörigt
förhåller ägaren hans egendom, vare sig nu detta sker med åberopande
af ett visst fång eller icke. Hemulsskyldigheten åter ansluter sig till vissa slag
af öfverlåtelse af egendomen; där öfverlåtelse sker mot vederlag, medför den i
allmänhet för öfverlåtaren skyldighet att ansvara för att det, som öfverlåtits,
tillhörde honom och därför också skyldighet att återbära vederlaget och hålla
medkontrahenten skadeslös, om egendomen frånvinnes denne.
Bestämmelserna om klander i nyss angifna mening äro i 1734 års lag mycket
knapphändiga. De inskränka sig i själfva verket till hvad i 11 kap. 1 § jordabalken
stadgas därom, att fastighetsköp, såframt det kan värjas, skall stå fast, men
att i motsatt fall ersättning för nödig och nyttig förbättring skall gäldas af den,
som jorden vinner. Lagens knapphändighet i detta stycke beror närmast däraf,
att ett i landslagen (18 kap. jordabalken) och i'' de tidigare förslagen till jordabalk
förekommande stadgande om viss tids häfd, i samband hvarmed bestämmelser
gåfvos om klander, vid senare omarbetning (1723) uteslöts. Vid en ny
affattning af jordabalken kan, såsom redan Lagkommittén och äldre Lagberedningen
framhållit, en mer ingående reglering af dessa förhållanden icke undvaras;
särskildt påkallas bestämmelser angående rätte ägarens skyldighet att ersätta
kostnad, som nedlagts å egendomen, äfvensom föreskrifter angående den obehörige
innehafvare^ plikt att utgifva afkastning eller ersättning. Men dessa
regler hafva icke sin rätta plats i en lag om köp; en lagstiftning om klander
bör icke, såsom i 11 kap. jordabalken skett, bindas vid det särskilda fall att
197
egendomens innehafvare åberopar köp för att värja sig. Hänsyn måste tagas
jämväl till andra fång, som i sådant afseende kunna åberopas. Klandret bestämmes,
såsom nyss sagts, af kärandens yrkande att i egenskap af rätt ägare
återbekomma sin egendom, icke af den ställning, som svaranden, egendomens
innehafvare, intager till detta yrkande. Vid sådant förhållande är det uppenbart,
att lagstiftningen om klander tillhör ett helt annat område än det, som
angår köpeaftalet och dess rättsverkningar. Med köpeaftalet hör åter hemulsskyldigheten
naturligt tillsammans; det är här fråga om en af detta aftals
rättsverkningar, och den måste därför bär behandlas. Det samband, hvari klander
och hemul af lagen ställts till hvarandra, är därför i förslaget upplöst.
I 21 § har angifvits hufvudregeln för säljarens hemulsskyldighet. Säljaren
är, om egendomen icke kunnat värjas och sålunda frångår köparen, förbunden
att återbetala hvad han uppburit i vederlag för egendomen och, om köparen varit
i god tro, ersätta honom den ytterligare förlust, han kan hafva lidit därigenom
att egendomen frångått honom. Denna regel öfverensstämmer fullständigt med
gällande rätt. Ehuru ordalagen i 11 kap. 1 § jordabalken kunde gifva stöd åt
den uppfattning, att köparens rätt till skadestånd vore ovillkorlig, är enligt
sakens natur och rådande rättsuppfattning denna rätt betingad däraf, att han
var i god tro då köpet slöts. Däremot är köparens rätt att återbekomma hvad
han i vederlag för egendomen utgifvit i regel oberoende däraf, om han ägt kännedom
om tredje mans anspråk på egendomen. Tydligt är emellertid, att om
köparen under sin besittningstid genom skogsafverkning eller annorledes tillgodogjort
sig egendomens afkastning på ett sådant sätt, att egendomens värde därigenom
minskats, hvad sålunda kommit köparen till godo måste gå i afräkning
å det belopp, säljaren har att till honom gälda. *
Att säljaren varit i god tro med afseende å sin rätt till egendomen,
fritager honom icke från hemulsskyldighet. I detta afseende är man säkerligen
berättigad att i aftalet inlägga en garanti från säljarens sida; köparen bör kunna
lita på att säljaren verkligen är ägare till hvad han säljer. Förslaget öfverensstämmer
härutinnan med hvad i fråga om köp af lös egendom stadgats i 59 §
i lagen den 20 juni 1905.
Jfr K. Maj:ts dom den 15 mars 1875 (N. J. A. s. 116).
198
Från skyldigheten att stå hemul innefattar stadgandet i 11 kap. 7 § jordabalken
skenbart ett undantag. »Yppar sig ägotvist grannar emellan», heter det,
»om rå och rör eller annan bolstada skillnad, då försvare köparen sina gränser,
som han bäst kan och gitter»; hemulsmannen har därvid ingen annan förpliktelse
än att tillhandahålla köparen »de skäl och bevis, som i hans värjo finnas».
Denna säljarens skyldighet är i förslagets 7 § angifvcn i allmännare form. Däremot
finnes icke i förslaget någon motsvarighet till hvad lagrummet i öfrigt
innehåller.
1 själfva verket innebär föreskriften att köparen har att själf »försvara sina
gränser» icke något undantag frän den lagstadgade hemul sskyldigheten. Denna
måste nämligen alltid bedömas med hänsyn till hvad som sålts; säljaren ansvarar
för att han var ägare af hvad han sålt och att köparen får behålla det.
Det anförda stadgandet, hvilket angår fastighet å landet, hvilar på den förutsättning
att såsom föremål för köpet angifvits en viss andel af en by, ett visst
hemman i byn eller en de! (hälften, fjärdedelen o. s. v.) af hemmanet. Yid den
tid, då byarne lågo i solskifte och andelarne därinom icke voro från hvarandra
skilda genom lagligen fastställda gränser, kunde ett köp af en till ett byalag
hörande fastighet ej afse något annat. Stadgandet innebär därför icke något
annat än hvad som följer af sakens natur, eller att den, som sålt en viss andel
af eu by, ett hemman eller del däraf, icke star i ansvar för riktigheten af de å
marken antagna eller utmärkta gränserna, utan endast för att han var ägare
till sä stor del däraf — så stort skattetal — som han sålt. Skulle ägotvist
yppas »grannar emellan om rå och rör eller annan bolstada skillnad» beträffande
själfva byn eller hemmanet, d. v. s. om byns eller hemmanets ägogräns mot
annan by eller hemman, och till följd däraf ett område frånvinnas byn eller
hemmanet, måste naturligtvis köparen — likasom andra delägare i byn eller
hemmanet — finna sig häri, då han ju ändock får behålla det skattetal han köpt.
Något annorlunda ställer sig saken, sedan lagstiftningen gjort det möjligt att
sälja icke endast visst hemmantal utan också visst från ett hemman afsöndradt
område. Afser köpet ett dylikt område, som först genom köpet särskiljes såsom
en fastighet för sig, är det klart, att en förändring af gränsen också medför en
förändring af det, som varit föremål för köpet, och att således hemulsskyldigheten
kommer till användning, så snart något af det sålda området frångår ko
-
199
paren. Afser köpet en hemmansdel eller ett redan tillförene afsöndradt område,
kan däremot hemnlsskyldigheten icke anses omedelbart hänföra sig till den mark,
som faktiskt häfdas af säljaren; det är den betecknade fastigheten »med hvad
därtill lagligen hör eller tillvinnas kan» — såsom det ofta nog heter i köpehandlingar
— som sålts och som skall hemulas. Äfven om gränserna äro fastställda
genom skiftesförrättning, ansvarar säljaren icke för att de äro riktigt utlagda
på marken;1 om sådana gränser gäller alldeles detsamma som om de rå och rör
eller annan bolstada skillnad, hvilka åsyftas i 11 kap. 7 § jordabalken. Om i
dylik tvist ett område frånvinnes köparen, har han icke förlorat något af det,
som angifvits såsom föremål för köpet. Naturligtvis får säljaren icke därutinnan
afsiktligt föra köparen bakom ljuset och blir ansvarig, om han så gör, men hemulsskyldig
är han icke. Han kan åtaga sig garanti äfven för gränsernas riktighet,
men i köpeaftalet såsom sådant innelattas den icke. Icke ens en sådan uppgift om
ägovidden, som afses i 14 § af förslaget, kan i och för sig anses innebära en
sådan garanti; där icke särskilda omständigheter föranleda till annat antagande,
får en dylik utfästelse anses hänföra sig till de faktiskt bestående förhållandena.
Står icke uppgiften i öfverensstämmelse med dessa, är säljaren ansvarig, icke däremot
för en sedermera inträffande förskjutning af gränsen och däraf vållad minskning
af arealen.
Hvad sålunda är sagdt äger ock tillämpning å stadsfastighet2 allenast med
den åtskillnad, att föryttring af visst till gränserna bestämdt område, som i
fråga om landtfastighet åtminstone i äldre tid varit undantag, i stad sedan
gammalt varit regel. I de tidigare förslagen till jordabalk (1695, 1697 o. s. v.)
heter det ock i motsats till nu ifrågavarande stadgande om landtfastighet: »Uti
stadsgods äger säljaren alltid hemula alnetalet-----» (11 kap. 13 §).
Denna bestämmelse ingick visserligen icke i lagen, men stadgandet i 4 kap. 2 §
jordabalken angående fastebrefvets innehåll utvisar, att i städerna ett angifvande
af fastigheten till areal och läge varit erforderligt för fastebrefs erhållande. I
regel har alltså redan köpebrefvet härom innehållit uppgift, för hvars riktighet
säljaren ansvarat.
1 Jfr K. Maj:ts dom den 30 mars 1874 (N. J. A. s. 217).
* Jfr K. Maj:ts domar den 23 maj 1848 och den 26 april 1850 (Schmidt J. A. XX s. 127,
XXII b. 305), den 13 dec. 1876 (N. J. A. b. 505) och den 4 okt. 1883 (N. J. A. s. 322).
200
Säljarens
indragande
i klanderprocessen.
Enligt hvad sålunda utvecklats, måste frågan, huruvida en rubbning af
gränserna för såld egendom medför hemulsskyldighet eller icke, alltid bedömas
med hänsyn till köpeaftalets innehåll. Ofta hänför sig säljaren däri till en viss
redan gifven fastighetsbeteckning; han säljer då hvad till denna hörer, ehvad
mer eller mindre ägor därtill häfdas. Säljaren kan också ikläda sig ansvar för
att de ägor, som till köparen afträdas, verkligen inbegripas under den använda
beteckningen. Slutligen kan det hända, att köpet afser ett visst område, som
just genom köpet afsättes till särskild fastighet. I hvarje fall blifver köpeaftalets
innehåll afgörande; en allmän regel, som för dessa fall ålade säljaren hemulsskyldighet,
vore lika oriktig som den motsatta.
22 §.
Säljarens skyldighet att, där egendomen efter klander frånvinnes köparen, utgifva
vederlag eller ersättning jämlikt 21 § är enligt sakens natur betingad däraf
att köparen icke underlåtit något af hvad på honom ankommit för att i rättegången
värja egendomen. Ovillkorlig plikt för köparen att instämma säljaren
för att af honom erhålla bistånd i rättegången bör emellertid enligt Beredningens
mening icke stadgas. Redan äldre Lagberedningen, i detta afseende afvikande
från Lagkommittén, föreslog, att stämning å säljaren icke skulle uppställas såsom
ett oeftergifligt villkor för bevarande af köparens talan. Härom heter det i
äldre Lagberedningens motiv: »Man har trott den, som söker hemulsersättning,
ej böra underkastas strängare äfventyr, om han dröjer med sitt ersättningsanspråk,
än att mötas med alla de skäl, hemulsmannen möjligen kan hafva att tillgå
för att visa laga rätt till egendomens öfverlåtelse. Aro dessa skäl af den beskaffenhet,
att klandret skolat ogillas, om de förut varit företedda, så får den
förre skylla sig själf för egendomens mistning, då han underlåtit att i tid mana
den senare att dem framlämna; men från denna sin skyldighet synes hemulsmannen
lika litet efteråt som förut böra vara frikallad, om han bestrider krafvel när
det göres gällande inom den allmänna preskriptionstiden efter fordringens tillkomst».
Att, på sätt äldre Lagberedningen antog, icke heller enligt gällande lag
instämmandet af hemulsmannen i klanderprocessen skulle vara ovillkorlig förutsättning
för att hemulsskyldigheten finge göras gällande, öfverensstämmer visserligen
icke med den uppfattning, som åtminstone under senare tid framträdt i
201
lagtillämpningen;1 men i sakens natur synes en sådan stränghet icke vara
grundad. Det kan alltför väl vara fallet att redan då klandret väckes det är
alldeles uppenbart, att utgången icke kan vara beroende af det bistånd, som
säljaren kan lämna. Att vid sådant förhållande ovillkorligt förplikta köparen
att instämma säljaren, såvida han vill mot denne bevara sin talan, saknar
fog. Det i förevarande paragraf gifna stadgandet innefattar, att köparen
är berättigad att genom stämning påkalla säljarens bistånd i rättegången.
Begagnar köparen sig af denna utväg, vinner han därigenom den förmånen, att
domen i klanderprocessen blir bindande för säljaren. Om däremot köparen underlåter
att i rättegången instämma säljaren och först sedermera mot honom gör
hemulsanspråk gällande, står det denne fritt att åberopa alla de skäl, hvarmed
han kunnat värja egendomen, om han varit part i rättegången. Rån på grund
af hvad säljaren anfört för visst antagas, att rättegången skolat få en annan
utgång, om säljaren varit däri hörd, får köparen själf vidkännas förlusten.
Då sålunda det för hemulsskyldighetens utkräfvande icke är nödvändigt
att säljaren instämmes i klanderprocessen, lärer däraf följa, att det i sådant
hänseende icke heller är nödvändigt att öfver hufvud en sådan rättegång från
köparens sida föres. Förhållandena kunna vara sådana, att en rättegång redan
från början visar sig vara utan ändamål, och säljarens rätt kränkes då icke däraf
att en sådan icke kommer till utförande. Men uppenbarligen måste köparen,
därest han utan rättegång afstått från egendomen eller träffat uppgörelse med
den, som gjort anspråk på äganderätt till densamma, kunna, när han sedan vänder
sig mot säljaren, ådagalägga, att nämnda anspråk varit lagligen grundadt, så att
det i händelse af rättegång icke kunnat afvisas.2 Något uttryckligt stadgande
i angifna syfte har det icke ansetts nödigt att i förslaget upptaga.
23 §.
Hemulsskyldigheten är en verkan af det mellan säljaren och köparen ingångna Hemula
aftal
et; däraf beröres icke omedelbart säljarens fångesman till egendomen, anspråk mot
säharens
Visserligen kan, under likartad förutsättning, säljaren i sin ordning vända sig fångesman.
1 Se K. Maj:ts domar den 5 sept. 1888 (N. J. A. s. 335) och den 11 mars 1896 (N. J. A. s. 68).
8 Jfr ang. gällande rätt K. 31aj:ts domar den 24 april 1854 (Schmidt J. A. XXVII s. 319) och
den 15 ang. 1882 (N. J. A. s. 336).
u,4/ot
26
202
mot sin fångesman och göra hemulsskyldigheten gällande. Men utan öfverlåtelse
från säljarens sida skulle köparen icke äga mot honom framställa något anspråk.
1 11 kap. 3 § jordabalken tillägges emellertid köparen, när egendomen frånvinnes
honom, en sådan rätt; kan icke ersättningen utfås hos hans hemulsman, »hafve
makt att gå till den andre, tredje eller längre, dock i ordning efter hvarannan».
Denna bestämmelse synes vara grundad å naturlig billighet; det bör icke lämnas
säljaren öppet att godtyckligt förfoga öfver det hemulsanspråk, som tillkommer
honom mot hans företrädare, när han själ!'' icke kan gälda hvad köparen i sådant
afseende har att fordra. En formlig öfverlåtelse är därför här obehöflig. Anförda
bestämmelse har alltså i förslaget bibehållits.
Hvad i öfrigt 11 kap. 3 § jordabalken innehåller har däremot ansetts icke
böra upptagas i förslaget. Att enligt detta säljaren är berättigad men icke
förpliktad att stämma sin fångesman, denne sin företrädare o. s. v., följer af de
grunder, hvarå 22 § i förslaget hvilar. Det i andra punkten af 11 kap. 3 § jordabalken
gifna stadgandet, att om »hemulsman har medarfvingar, dem han med
sig till hemul binda vill», han har att dem själf tillsäga, har synts så mycket
mindre behöfligt att här upptaga, som samma grundsats finnes uttalad i 13 kap.
2 § ärfdabalken. Här må ock anmärkas, att icke heller stadgandet i 11 kap. 5 §
jordabalken om hemulsskyldighet för säljarens arfvingar äger någon motsvarighet
i förslaget. I fråga om arfvinges skyldighet i sådant afseende komma de i
allmänhet gällande regler angående ansvarighet för arflåtarens förbindelser till
användning.
Likasom enligt gällande rätt skall enligt förslaget köparen, när han gör
hemulsanspråk gällande mot säljarens fångesmän, iakttaga ordningen mellan dem.*
En utsträckning af köparens rätt därhän, att han kunde efter sitt godtfinnande
rikta sitt kraf omedelbart mot hvilken hemulsman som helst, äger icke stöd af
ofvan anförda billighetshänsyn. Fastmera skulle det kunna innebära en obillighet
mot säljarens fångesmän, om köparen, oaktadt säljaren vore i stånd att fullgöra
sin hemulsskyldighet, skulle vara berättigad att förbigå säljaren och omedelbart
hålla sig till någon af hans fångesman.
* Jfr K. Maj:ts dom den 26 febr. 1886 (N. J. A. s. 88).
203
Köparens rätt till talan mot dem är ej heller obetingad. Det kan nämligen
inträffa, att en eller flera öfverlåtare äro fria från hemulsskyldighet eller åtminstone
icke pliktiga att utbetala mer än de själfva uppburit i vederlag för
egendomen. Det senare är händelsen, när egendomen öfverlåtits till någon, som
därvid icke var i god tro. Det förra, eller fullständig frihet från hemulsskyldighet,
kan bero af beskaffenheten af den öfverlåtelse, hvarigenom en fångesman
af hän dt sig egendomen — då öfverlåtelsen skett utan vederlag — men också
grunda sig därå, att en fångesman vid försäljning eller byte fäst förbehåll, hvarigenom
han fritagit sig från hemulsskyldighet. Att åt ett sådant förbehåll måste
tillerkännas giltighet, är lika uppenbart, som att det icke kan fritaga säljaren
från ersättningsskyldighet, om han förfarit svikligen. Det har alltså ansetts
öfverflödigt att, på sätt skett i 11 kap. 6 § jordabalken, meddela någon uttrycklig
föreskrift härom. Att någon af föregående öfverlåtare sålunda är fri från
hemulsskyldighet, betager emellertid icke köparen hans rätt att vända sig mot
dem, som före denne öfverlåtit egendomen; och den begränsning af hemulsskyldigheten,
som en hemulsman kan göra gällande, medför icke samma inskränkning
i den hemulsskyldighet, hvilken åligger hans fångesmän. Med öfverlåtelse af
egendomen följer öfverlåtelse af den rätt till hemul, hvarje öfverlåtare äger mot
en föregående fångesman, änskönt han för egen del fritagit sig från dylik skyldighet
eller begränsat densamma.*
Den skyldighet att stå hemul, hvilken sålunda åligger en hvar i kedjan af
öfverlåtare, skulle leda till praktiskt orimliga följder, därest icke denna skyldighet
vore underkastad någon begränsning till tiden; den fortgående, stundom på
grund af särskilda orsaker oerhörda stegringen af egendomsvärdena skulle göra
tungan däraf olidlig, när den efter lång tids förlopp drabbade en föregående innehafvare
af egendomen eller hans arfvingar. Sin naturliga begränsning finner
hemulsskyldigheten däri, att häfd inträder och därmed själfva rätten till klander
bortfaller. De bestämmelser, Beredningen härutinnan föreslagit, äro ägnade att
väsentligt förkorta denna tid. Men äfven om förutsättningarna för häfd icke
föreligga, är anspråket på hemul likasom andra ur köpeaftalet härledda fordringsanspråk
underkastadt preskription. Från hvilken tidpunkt denna bör beräknas,
är naturligtvis beroende af de för preskription i allmänhet gällande regler.
* Jfr emellertid K. Maj:ts dom den 26 april 1894 (N. J. A. s. 280).
204
Med hvad i sådant hänseende är i svensk rätt antaget torde instämma, att i
förevarande fall utgångspunkten är den dag, då den ifrågavarande öfverlåtelsen
skedde.* Vid sådant förhållande har någon föreskrift i nämnda hänseende icke
funnits här erforderlig.
24 §.
Rätt att vid När mot köparen anhängiggöres rättegång för att frånvinna honom den köpta
instämdt egenc[omer|_ medför detta icke i och för sig för honom befrielse från skyldigheten att
KIQ/TK16V XYl716“
hålla köpc- fullgöra hvad enligt köpeaftalet åligger honom. Han skulle sålunda kunna tvingas
shillingen. att betala ännu ogulden köpeskilling, och hans underlåtenhet att göra det skulle
på grand af förbehåll i köpehandlingen kunna medföra, att köpet häfdes. A andra
sidan äfventyrar köparen, om han hetalar, att i händelse klandret godkännes
och egendomen frångår honom, han icke af säljaren kan få åter hvad han utgifvit.
Att försätta köparen i nödvändigheten af ett dylikt val är icke öfverensstämmande
med billighet. Vid den osäkerhet om köpets bestånd, som med rättegången
inträdt, bör det åligga säljaren, om han vill påkalla aftalets fullgörande
från köparens sida, att gifva honom betryggande säkerhet mot den förlust, som,
i händelse klandret bifalles, kan komma att drabba honom. Denna naturliga
förpliktelse vill stadgandet i denna § lagfästa.
25 §.
Häfnings- När köparen i följd af klander går miste om en del af den egendom köpet
ratt när en äger han på grand af det allmänna stadgandet i 21 § å köpeskillingen
(id ^ f a\m
domen från- njuta afdrag för så mycket, som kan anses belöpa å nämnda del af egendomen,
går köparen, äfvensom, när han varit i god tro, rätt till ersättning för den skada, han lider
därigenom att en del af egendomen sålunda frångår honom. Ehuru tidigare
inom rättsskipningen den mening stundom framträdt, att köparen i sådant
fall icke skulle kunna göra något anspråk gällande mot säljaren, med mindre
* Jfr ang. preskription af rätt till skadestånd på grund af brottslig gärning K. Maj:ts utslag
den 24 aug. 1887 (N. J. A. s. 293), den 8 dec. 1896 (N. J. A. s. 505) och den 11 okt. 1899 (N. J. A.
s. 414). Se emellertid å andra sidan K. Maj:ts dom den 1 juni 1880 (N. J. A. s. 205).
205
han påkallade återgång af köpet i dess helhet,1 bär det synts obehöfligt att
genom en särskild bestämmelse utesluta en sådan uppfattning, och detta desto
hellre som af förslagets innehåll i öfrigt otvetydigt framgår, att i intet fall köparens
rätt till ersättning af säljaren är beroende däraf, huruvida han begagnar
sig af sin rätt att hafva köpet eller huruvida sådan rätt öfver hufvud tillkommer
honom eller icke.
I fråga om köparens rätt att hafva köpet i dess helhet, då en del af egendomen
frångått honom, böra uppenbarligen samma regler gälla, ehvad detta förhållande
har sin grund däri, att dubbelförsäljning ägt rum, eller det blifvit en
följd af instämdt klander.1 2 Det stadgande, som för sistnämnda fall här meddelas,
öfverensstämmer ock med hvad för det förra stadgats i 19 §, endast med den af
fallens olikhet påkallade afvikelse, att tiden för anhängiggörande af talan om
köpets återgång bär skall räknas från det dom, hvarigenom klanderprocessen
blifvit afgjord, vunnit laga kraft.
Att hvad här stadgas endast äger tillämpning i sådana fall, där säljaren är
hemulsskyldig, och sålunda icke i hvarje fall, där den faktiska ägogränsen rubbas,
följer af hänvisningen till 21 §.
26 §.
Om byte skall i tillämpliga delar gälla hvad om köp är stadgadt. En sådan
utsträckning af området för användningen af reglerna om köp ligger i sakens
natur och möter vid tillämpningen i allmänhet ingen svårighet. Allenast i fråga
om reglerna angående hemulsskyldighet föreligger enligt Beredningens tanke anledning
att göra en åtskillnad. Mot säljarens skyldighet att återbära köpeskillingen,
därest egendomen icke kan värjas, skulle vid byte af fast egendom
mot annan sådan egendom närmast svara skyldighet för den, som står i hemul,
att återlämna den egendom, han fått i byte. Beredningen har icke ansett en
sådan ordning vara tillfredsställande och därför i förslaget upptagit föreskrift,
att i sådant fall ersättning skall utgå i penningar.
Denna föreskrift innefattar en ändring af hittills gällande lag. Enligt 11
kap. 4 § jordabalken är nämligen den, hvilken en genom byte förvärfvad egen
1
Se K. Haj:ts domar den 31 jan. 1849 och den 26 april 1850 (Schmidt J. A. XXI s. 161 XXH
s. 305).
2 Jfr K. Maj:ts dom den 30 nov. 1847 (Schmidt J. A. XIX s. 301).
Byte.
200
dom efter klander frånvunnits, berättigad att återtaga den egendom, han bortbytt,
därest densamma icke genom ny öfverlåtelse kommit i tredje mans hand och för
dennes räkning uppbud — lagfart — därå sökts. Bibehållande af ifrågavarande
stadgande är enligt Beredningens tanke icke förenligt med nutida förhållanden.
Det hvilar på en uppfattning, som var naturlig under en tid, då fastighetsvärdena
voro beroende allenast af förhållanden, som gjorde dem så godt som konstanta,
då till och med åbyggnad och häfd å fastigheter, som i storlek voro ungefär
likställda, icke företedde väsentliga skiljaktigheter. Under sådana förhållanden
kunde i regel de fastigheter, som en gång gått i utbyte utan mellangift, äfven
efter en längre tids förlopp antagas i värde motsvara hvarandra. Det var då
naturligt att, där endera fastigheten icke kunde värjas mot klander, den, som
efter klander förlorat hvad han genom bytet förvärfvat, fick återtaga den egendom,
han bortbytt. Härigenom ernåddes i regel alldeles samma ekonomiska resultat, som
vid köp vanns genom köpeskillingens återbärande, och ehuru däraf att i 4 § saknas
motsvarighet till den i 1 § säljaren ålagda skyldighet att, utom återbäring af
köpeskillingen, »rätta upp all skada», som köparen genom förlusten af egendomen
lidit, icke får dragas den slutsats att vid byte någon dylik skadeståndsskyldighet
icke äger rum, har säkerligen i äldre tid ett särskildt skadestånd i ena som i
andra fallet varit af underordnad betydelse, där det ej gällt ersättning för nedlagd
kostnad eller dylikt. I detta sammanhang kan det ock erinras därom, att
ehuru vid köp enligt lagens stadgande vederlag, där egendomen icke kunnat
värjas, skulle utgå i penningar, likväl i köpehandlingar från äldre tid synnerligen
ofta förekommer utfästelse af vederlag in natura, d. v. s. i annan jämngod fastighet.
Utfästelser af. sistnämnda slag hvila naturligtvis på samma grund som
lagens stadgande om sättet för hemulsskyldighetens fullgörande vid byte. De
faktiska förhållanden, som härvid varit bestämmande, kunna icke numera sägas
föreligga. Fastighetsvärdet har alltmer blifvit beroende af individuella förhållanden
och växlande konjunkturer. Ett antagande att två fastigheter, som gått
i byte mot hvarandra, skulle jämväl efter en längre tids förlopp äga ungefär
lika värde, skulle numera så ofta råka i uppenbar strid med verkliga förhållandet,
att det såsom grund för en uppgörelse skulle blifva i hög grad olämpligt. Lika
onaturlig som en utfästelse af hemulsersättning i viss fastighet eller i visst slag
af fastighet skulle förefalla under nutida förhållanden, lika främmande för vår
207
tids åskådning är också lagbudet i 11 kap. 4 § jordabalken. Äfven då den
egendom, som efter klander frånvunnits innehafvaren, förvärfvats genom byte,
bör enligt Beredningens tanke ersättning utgå i penningar. I fråga om ersättningens
belopp komma härvid reglerna om hemulsskyldighet vid köp till användning.
Beträffande mellanformer af köp och byte hafva, såsom i den allmänna motiveringen
till detta förslag framhållits, särskilda bestämmelser icke ansetts nödiga.
Sålunda lärer äfven utan stadgande i lag någon tvekan icke kunna råda därom
att den, som vid byte lämnat mellangift i penningar, därför tillgodonjuter samma
rätt som säljare för ogulden köpeskilling.
2 KAP.
Om gåfva.
1 §.
De grunder, som ansetts böra föranleda fordran på skriftlig form vid köp skriftlig
af fast egendom, göra sig med icke mindre styrka gällande i fråga om gåfva form.
af sådan egendom. Likaledes måste i rättssäkerhetens intresse också vid gåfva
kräfvas, att om öfverlåtelsen skall bero af något villkor och gåfvans fulla verkan
sålunda inträda först när detta villkor uppfyllts, sådant varder utsatt i den
handling, hvarigenom egendomen öfverlåtes. Ät dessa grundsatser har gifvits
uttryck i förevarande paragraf, hvilken såtillvida motsvarar 1 och 2 §§ i första
kapitlet. Hvad paragrafen härutöfver innehåller — att förbud mot egendomens
öfverlåtande eller intecknande skall vara i gåfvobrefvet utsatt — saknar naturligtvis
motsvarighet i första kapitlet, enär sådant förbud vid köp och byte är
ogiltigt. Men då vid gåfva det är i viss utsträckning medgifvet att inskränka
förvärfvarens rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen, måste till förebyggande
af rättsförlust för tredje man det fordras, att dylika inskränkningar äro utsatta
i gåfvobrefvet.
Inskränkningar
i gåfvotagarens
rätt öfver
egendomen.
Egendomen
bort gifven
åt flera;
klander.
De skäl, som åberopats för att icke såsom formfordran vid köp upptaga
att det skall ske med tvenne vittnen, äga lika giltighet i fråga om gåfva.
Full likställighet i formellt afseende mellan dessa båda arter af fång är så
mycket mer nödvändig, som fall förekomma, hvilka utgöra mellanformer af köp
och gåfva och där en olikhet i villkor för öfverlåtelsens giltighet därför verkar
i hög grad stötande.
2 §■
Enligt 16 kap. 1 § ärfdabalken, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen
den 27 april 1810, gälla i fråga om rättigheten att förordna angående
äganderätt till fast egendom och om villkoren för dess förvaltning alldeles samma
regler vid gåfva som vid testamente. Denna likställighet är i förslaget bibehållen,
men hithörande föreskrifter äro formellt så anordnade, att stadgandet i
16 kap. ärfdabalken endast hänför sig till testamente, medan bland bestämmelserna
om gåfva upptagits en hänvisning till hvad i detta hänseende gäller om
testamente.
6 och 4 §§.
Stadgandena om hemulsskyldighet i 11 kap. jordabalken äga endast tilllämpning
å den, som genom köp eller byte, således mot vederlag, afhändt sig
den egendom, hvilken genom klander frånvinnes förvärfvaren. Det är ock en
naturlig och allmänt antagen rättsgrundsats, att när den, som öfverlåtit egendomen,
icke betingat sig vederlag'' för densamma, han i allmänhet icke är ersättningsskyldig,
om gåfvotagaren i följd af klander går miste om egendomen.
Åt denna grundsats har i 4 § gifvits uttryck. Endast för det fall att gåfvan
är gifven för arbete eller tjänst synes billigheten kräfva, att gåfvotagaren, därest
egendomen frånvinnes honom, i stället får åtnjuta skälig godtgörelse för arbetet
eller tjänsten. Jämväl härutinnan torde förslaget öfverensstämma med nu gällande
rättsuppfattning.
Därest gåfvotagaren måste vika för annan, som, också han, grundar sin
rätt till egendomen på öfverlåtelse från gifvaren, föreligger ingen anledning att
frånkänna gåfvotagaren rätt till skadestånd, där han varit i god tro. Hans förlust
har ju i detta fall tillkommit genom gifvarens rättsstridiga åtgärd att öfver
-
209
låta samma egendom till tvenne och bör därför af denne ersättas. Af detta skål
har i 3 § af detta kapitel intagits en hänvisning till motsvarande bestämmelse
i fråga om dubbelförsäljning.
5 §•
Då Beredningen af skäl, som anförts vid 1 kap. 11 §, i stället för det i Visso, rät49
§ inteckningsförordningen förekommande stadgandet angående nyttjanderätt,
som någon vid öfverlåtelse af fast egendom förbehållit sig eller annan, i första 9af^otagakapitlet
al föreliggande förslag infört en bestämmelse för det fall då vid köp
gjorts förbehåll om dylik eller därmed likställd rättighet, har en motsvarande
föreskrift bort meddelas i fråga om enahanda förbehåll vid gåfva. Jämväl i
fråga om nyttjanderätt, som utan särskildt förbehåll skall gälla mot ny ägare,
erfordras bestämmelse för det fall att egendomen öfverlåtits genom gåfva. Då
i båda fallen alldeles samma grundsatser böra gälla vid gåfva som vid köp, har
man här kunnat hänvisa till hvad i första kapitlet stadgats angående köp.
6-10 §§.
Dessa paragrafer återgifva, på ett undantag när, endast innehållet af de Q-i/varen«
stadganden, som för närvarande hafva sin plats i förordningen den 21 december understöd;
1857 angående hvad i testamente gifvas må så ock om gåfva af fäst egendom. ^tallandT''
Att där förekommande stadganden, i hvad de afse gåfva, höra införas bland öfriga
bestämmelser i detta ämne, är uppenbart. I sak hafva de ej undergått annan
förändring än att gåfvotagarens skyldighet att lämna bidrag till underhåll af
gifvaren eller dennes barn gjorts beroende däraf, att behof af understöd yppas
inom tio år från det gåfvan gafs. Grunden till den sålunda stadgade begränsningen
i gåfvotagarens understödsplikt ligger däri, att om först efter längre tid
behof af understöd inträder, det icke finnes anledning antaga, att gifvarens försämrade
ekonomiska ställning står i något samband med gåfvan, och att det i
sådant fall ej lärer kunna försvaras att göra det till en rättslig förpliktelse för
gåfvotagaren att lämna ett understöd, som under måhända alldeles ändrade förhållanden
det för honom kan falla sig mycket betungande att utgifva. För att
utesluta tvister, huruvida verkligen inom nämnda tid behof vppats, har det funnits
210
nödigt att tillika stadga, att inom samma tid gåfvotagaren skall anmanas att fullgöra
honom åliggande skyldighet.
11 §■
Gifvarena Hen rätt att återkalla gåfva, som i händelse af otacksamhet å gåfvotagarens
-tällnäg^Msida tillkommer gifvaren, grundar sig på det personliga förhållandet mellan dem
tredje man, ocj1 bör icpe få utöfvas till förfång för tredje man, som från gåfvotagaren förvärfvat
någon rätt till egendomen, (lifvarens intresse att återfå sin egendom
måste i sådana fall stå tillhaka för tredje mans anspråk och gifvaren för hvad
han därigenom förlorar hålla sig till gåivotagaren. Denna grundsats har i
svensk rätt fått sitt uttryck i förordningen den 21 december 1857, 7 §, som bestämmer,
att om gåfva pröfvas vara förverkad och gåfvotagaren afhändt sig
egendomen, den icke må tagas åter utan dess värde skall af gåfvotagaren gäldas
till gifvaren eller hans arfvingar. Med detta stadgande öfverensstämmer i sak
första stycket af förevarande paragraf. I gällande lag finnes däremot icke
någon uttrycklig föreskrift, motsvarande andra stycket, enligt hvilket en inteckning
eller inskrifning för nyttjanderätt eller någon därmed likställd rättighet.
hvilken tillkommit på grund af utfästelse eller upplåtelse från gåfvotagaren,
äger giltighet mot gifvaren, som för hvad han därigenom förlorar får söka ersättning
af gåfvotagaren. Hvad sålunda föreslagits torde emellertid följa af
grunderna för nyss nämnda stadgande i 1857 års förordning.
Hvilken verkan enligt gällande lag tillkommer ett vid gåfva af fast egendom
fäst s. k. resolutivt villkor, är icke höjdt öfver allt tvifvel. Den lagstiftning, som
fått sitt uttryck i förordningarna den 27 april och den 1 maj 1810, har icke
omedelbar tillämpning å dylika bestämmelser,* ehuru dess syfte att förhindra
det fast egendom belägges med band, som kunna verka hämmande på utvecklingen
och tryckande på omsättningen, bort påkalla uppmärksammande också af bestämmelser
af nu ifrågavarande art vid gåfva, likasom det skett vid köp. Att åt
den. hvilken bortgifver sin egendom, bör lämnas större utrymme att därvid
stadga inskränkningar i förvärfvarens rätt än hvad som skäligen bör tillåtas en
säljare, är påtagligt; men att tillägga dylika inskränkande band verkan under
en obegränsad framtid strider otvifvelaktigt mot den grundnppfattning, på hvil*
Se K. Maj:ta utslag den 29 maj 1908 (N. J. A. s. 2701.
211
ken ifrågavarande lagstiftning hvilar. Då Beredningen anser denna uppfattning,
såsom riktig och klok, böra i svensk lag bibehållas och följdriktigt på alla områden
genomföras, har i fråga om sättet att här tillämpa den funnits lämpligast
att anknyta vid stadgandet om gåfvas förverkande på grund af otacksamhet.
Ett resolutivt villkor har oftast formen af eu viss föreskrift, som vid äfventyr
af gåfvans återgång icke må åsidosättas, och en likartad behandling af dessa fall
är därför naturlig. Enligt förslaget äger alltså en resolutiv villkorsbestämmelse
icke i och för sig någon verkan mot tredje man, till hvilken egendomen öfverlåtits;
till densamma behöfver därför icke vid inskrifning af gåfvotagarens fång
tagas hänsyn. Har gifvaren genom ett förbud att öfverlåta egendomen gifvit
okad kraft åt villkoret, bär detta sin fulla verkan, så länge förbudet är gällande,
men såsom af 2 § framgår, är tiden för dess giltighet begränsad.
De i förevarande lagförslag innefattade bestämmelser äro alla af den natur, Promulgaatt
en tillämpning af desamma å aftal, som tillkommit före lagens trädande i tionsbestämkraft,
icke kan ifrågakomma; någon uttrycklig föreskrift härom har ansetts icke ”
vara erforderlig. Från nämnda grundsats har emellertid, i öfverensstämmelse
med hvad i förslaget till lag om införande af lagen om inskrifning skett i fråga
om fullgörande af lagfartsskyldighet för äldre fång, stadgats undantag såtillvida,
som de nya stadgandena angående tid för sökande af inteckning för ogulden
köpeskilling eller af inskrifning för rättighet, som vid öfverlåtelse af fast”egendom
förbehållits öfverlåtaren eller annan, förklarats skola komma till användning
äfven då öfverlåtelsen ägt rum före den nya lagens trädande i kraft, ehuru för
det fall att lagfart sökts före den dag nya lagen träder i kraft tiden för sökande
af inteckning eller inskrifning skall räknas från nämnda dag.
Då Beredningen vid upphäfvande! af 11 kap. jordabalken gjort undantag
for hvad 1 § i detta kapitel innehåller angående rätt för den, hvilken fast
egendom frånvinnes, till ersättning för nödig och nyttig förbättring å egendomen,
beror detta däraf att ifrågavarande bestämmelse, såsom förut framhållits,
afser ett ämne, som först i följande afdelning af jordabalken skall komma
212
under behandling. Det i förordningen den 10 april 1810 intagna stadgandet
angående formen för köp, skifte och gåfva af frälseränta öfverensstämmer med
1 kap. 2 § jordabalken och bör därför i likhet med nämnda lagrum upphäfvas;
någon särskild föreskrift för detta fall har icke behöft i förslaget upptagas, då
frälseränta enligt 5 § i lagen den 24 maj 1895 är att anse såsom fast egendom
och förslagets samtliga bestämmelser alltså blifva tillämpliga jämväl å köp, byte
och gåfva af sådan ränta.
213
Förslag till lag om rätt till undantag af fast egendom.
Det institut, förslaget betecknar såsom rätt till undantag, gifver rättslig
reglering åt en anordning, som afser att vid en fastighets öfverlåtande till
annan bereda den förutvarande ägaren lämplig och trygg ålderdomsförsörjning.
Det äger motsvarighet i våra grannländer — i Danmark Aftaegt eller Undentag,
i Finland sytning*, i Norge Fpderaad, Livpre eller Kaar, i Tyskland
Altentheil, Leibzucht, Auszug — och det har i vår rätt gamla anor; från den
tidigare medeltiden sträcker det sig genom hela den svenska rättshistorien. Dess
ekonomiska syfte har varit ett och detsamma genom tiderna, men det grundläggande
aftalets rättsliga karaktär har efterhand undergått vissa förändringar.
Medeltidslagarna fastställa i allmänhet en viss taxa för beräkning af den årliga
kostnaden för undantagshafvarens försörjning, stadga skyldighet för den, som
vill afstå sin fastighet mot sådan försörjning, att erbjuda fastigheten till skyldeman
efter arfsordning samt föreskrifva vid undantagshafvarens död återbäring
af fastigheten till skifte i den mån densammas värde öfverskjuter hvad enligt
lagarnas taxa bort utgifvas till försörjning. Fastighetens öfverlåtelse kan
sålunda, ehuru densamma har formen af gåfva, icke sägas vara fullständig, utan
fastigheten innehafves mot försörjningsskyldighet närmast med nyttjanderätt.
Under loppet af landslagens tid ändrades allt detta. De gamla lagarnas taxor
för beräkning af kostnaden för underhållet upphörde att tillämpas; i stället
bestämdes denna kostnad genom aftal eller pröfvades särskildt af domstol, då
* Detta ord, som betyder skötsel, omvårdnad (af tyta, sköta, vårda), har begagnats om här
ifrågavarande rättsinstitut äfven i Sverige. Det förekommer tidigast i Hälsingelagen och har, såsom
urknnder från Norrland och Dalarne utvisa, fortlefvat i dessa landskap under nyare tid; åtminstone
i Jämtland har det användts ännu på 1800-talet. Äfven i andra landskap förekomma i stället för
»undantag» säregna benämningar, såsom födoråd (i Dalarne och Norrland), lagan (i Uppland, särskildt
i Roslagen) och förgånga (i Västerbotten).
214
vid skifte tvist uppstod mellan arfvingarna inbördes eller mellan dem och
nndantagsgifvaren. Likaså upphörde iakttagandet af viss ordning för hembud
af jorden arfvingar emellan. Jorden må öfverlåtas till arfvinge eller till
oskyld man, dock att bördsrätten är vederbörande förbehållen, d. v. s. bördeman
kan, om jorden är arfvejord, lösa den mot ersättande af kostnaden för
undantagshafvarens försörjning. Mot slutet af landslagens period har man
sannolikt ansett, att äganderätten till fastigheten genast öfvergått till undantagsgifvaren;
återbäringsskyldighet har icke längre kommit i fråga. Då enligt
landslagen aflingejord på landet kunde bortgifvas utan inskränkning, är det
uppenbart, att ett afstående af sådan fastighet mot försörjning icke kunde af
arfvinge klandras. Hvad åter angår arfvejord, är undantagsgifvarens äganderätt
icke definitiv, innan det visat sig, huruvida arfvingarna begagna sin
lösningsrätt. Den ändrade uppfattningen i fråga om tiden för äganderättens
öfvergång föranledde visserligen mot slutet af 1600-talet yrkanden, att uppbud
på vanligt sätt skulle ske, då aftalet slöts, men före 1734 års lag torde i regel
uppbud icke hafva ägt rum, då fast egendom öfverläts genom undantagsaftal,
utan lösningsrätten utöfvats först efter undantagshafvarens död. I städerna, där
undantagsaftalet troligen aldrig varit vanligt, oaktadt stadslagen därom innehåller
ungefär samma bestämmelser som landslagen, kom detsamma efterhand
helt och hållet ur bruk; mot slutet af lands- och stadslagens giltighetstid fortlefde
bruket endast på landsbygden.
Af förarbetena till 1734 års lag kan inhämtas, huru i slutet af 1600-talet
ofvan antydda uppfattning vunnit sedvanerättslig giltighet. Enligt 1695 års
förslag till jordabalk skola de, som ej annorledes kunna vinna sitt uppehälle,
först erbjuda sin jord åt sina barn mot villkor af försörjning. I brist af åsämjande
skall domstol bestämma den årliga kostnaden; af jorden beräknas ett
motsvarande värde såsom ersättning. Finnas flera syskon, hafva de företräde
till egendomen efter ålder och arfslott; broder har dubbel rätt mot syster. Hvad
sålunda — i jord beräknadt — åtgått till försörjning undantages vid blifvande
arfskifte. Vilja eller kunna barnen ej åtaga sig att mot nämnda ersättning
sörja för föräldrarnas uppehälle, äro dessa berättigade att anlita andra skyldemän
samt, i händelse äfven dessa vägra, öfverlämna sin egendom till främmande;
den del af jorden, som på detta sätt kommer i främmande hand, kan sedermera
icke af barn eller andra skyldeman återvinnas. I förslaget säges icke uttryckligen,
att allenast jord å landet afses, men af det sammanhang, hvari stadgande^
förekomma, kan man sluta, att detta varit meningen. I de talrika
utlåtanden, som af vederbörande myndigheter från alla delar af riket afgifvits
öfver nämnda lagförslag, finnas inga väsentliga anmärkningar mot bestämmelserna
om rätt till undantag; dessa torde alltså i det hela motsvarat gällande
sedvanerätt. I några afseenden märkes dock en sträfvan att i enlighet med
nyare åskådningar häfda friheten för den, som är i behof af försörjning, att förfoga
öfver sin egendom. Med anledning af inkomna anmärkningar förklarades
i 1697 års förslag uttryckligen, att det under alla omständigheter var ägaren
obetaget att öfverlämna sin jord äfven till andra än skyldeman. Hvad särskild!
beträffar förhållandet mellan föräldrar och barn, gjordes i samma förslag det tilllägg,
att föräldrarna kunde, om de så ville, taga stadigvarande uppehåll hos
något af barnen, dock att bördsrätten, d. v. s. rätten att lösa arfvejord, blef
alla syskonen förbehållen. I detta skick återfinnas bestämmelserna om rätt till
undantag i 1713 och- 1717 års förslag till jordabalk. Men i 1723 års förslag,
som utarbetats af Cronhjelm, uteslöts allt, som rörde detta ämne. Om orsaken
härtill lämna förhandlingarna inom Lagkommissionen ingen upplysning. Då
emellertid Cronhjelms förslag lades till grund för det fortsatta arbetet på jordabalken,
inflöt i den färdiga lagen intet om undantagsaftalet.
Oaktadt sålunda 1734 års lag icke innehåller något stadgande om rätt till
undantag, fortlefde alltjämt på landet det gamla bruket att öfverlåta fast egendom
mot lifstidsförsörjning. Huruvida öfverlåtelsen från lagens ståndpunkt skall
betraktas såsom gåfva eller såsom försäljning är tvifvelaktigt, om det ock på grund
af förarbetena kan anses sannolikt, att lagens författare närmast hafva velat tillägga
den karaktären af gåfva. I och för sig föreligger hvarken gåfva eller försäljning
utan föryttring mot ett vederlag af säregen beskaffenhet. TJtgöres vederlaget
icke allenast af rätten till undantag, kan öfverlåtelsen hafva karaktären af köp
eller'' skifte. I allt fall gäller att fastigheten af undantagsgifvaren innehafves
icke med nyttjanderätt utan med äganderätt. Öfverlåtelsen är en verklig föryttring,
hvarå föreskriften i 1 kap. 2 § jordabalken angående formen för köp,
skifte och gåfva af fast egendom alltid ägt tillämpning. Undantaget har härigenom
otvetydigt blifvit en rätt att af annans fastighet uppbära vissa för
-
maner. Härmed har ock risken af den obestämdhet, undantagsprestationernas
hänförande till en viss persons lifstid medför, väsentligen kommit att träffa
nndantagsgifvaren, medan i äldre tid aftalet i och för sig icke för honom innebar
någon afsevärd risk men visserligen icke heller lämnade utsikt till
större vinst.
Undantagsaftalet gällde mot tredje man, d. v. s. mot undantagsgifvarens
borgenärer och mot ny ägare till fastigheten, utan inteckning. Rätten till undantag
tillhörde jämte nyttjanderätt och servitut den grupp af rättigheter, som jämförelsevis
sent gjordes till föremål för inskrifning. Detta skedde, hvad rätt
till undantag angår, först genom förordningen den 9 november 1844, 2 §.
Däri stadgades, att den, som å annan öfverlåtit sin äganderätt till fast egendom
å landet och därvid såsom undantag förbehållit sig nyttjanderätt till större
eller mindre del af samma egendom eller afkomst däraf, skulle äga säkerhet
därför i den öfverlåtna egendomen med den förmånsrätt, allmänna lagen i 11
kap. 2 § jordabalken tilläde obetald köpeskilling; men försummade han att
inom den i berörda lagrum utsatta tid för häradsrätten uppvisa och låta i
inteckningsprotokollet intaga afhandlingen om undantaget, skulle han sedan ej
njuta bättre rätt än för annat fordringsanspråk.
Detta stadgande upphäfdes genom förordningen om inteckning den 16 juni
1875, som i 54 § föreskrifver: »Hvad i denna förordning är stadgadt angående
nyttjanderätt galle ock i fråga om rätt till afkomst eller annan förmån, som
åt någon upplåtes att utgå af fast egendom; dock att, där sådan afkomst eller
förmån är bestämd till visst belopp i penningar eller varor, inteckningen medför
förmånsrätt, såsom i 17 kap. handelsbalken stadgas, för det skadestånd, hvartill
rättighetens innehafvare må vara berättigad.» Denna bestämmelse och den
därmed sammanhängande föreskriften i 4 mom. af 17 kap. 9 § handelsbalken äro
de enda nu gällande, som afse undantagsaftalet, och de sammanställa detta
aftal med utfästelser, hvilka enligt Beredningens tanke i själfva verket äro af
en helt annan natur. I Beredningens förslag till lag om inskrifning, 4 kap., har
hänsyn tagits till denna åtskillnad. Men på samma gång har det funnits nödigt
att i afseende å undantagsinstitutet meddela bestämmelser, hvilka dels angifva
hvad för detta institut är utmärkande dels närmare reglera rättsförhållandet
mellan jordägaren och undantagshafvaren, i den mån sådant icke skett genom
217
det grundläggande aftalet. Rätten till undantag bör, såsom sidoordnad med
nyttjanderätt och andra sakrätter till fast egendom, behandlas i ett särskildt kapitel
af jordabalken; i förslaget hafva bestämmelserna sammanförts i en särskild lag.
1 §• •
I denna § antydes hvad som för undantagsaftalet är utmärkande. Någon Rätt till
uttömmande definition gifver förslaget icke utan hänför sig till hvad gällande undantag;
* tnskrtfmna
uppfattning, sådan den på grund af aftalets ekonomiska syfte historiskt utbildat
sig, gifver vid handen. Undantaget konstitueras i samband med öfverlåtelse
af en fastighet; den förutvarande ägaren bibehåller för sin räkning något af
fastighetens ekonomiska värde under form af vissa honom eller annan tillförsäkrade
förmåner. Dessa förmåner erhålla sin egenartade karaktär däraf, att de i
stort sedt äro nyttigheter, som frambringas å fastigheten eller äro afsedda att därifrån
hämtas. Den förutvarande ägaren fortfar, trots förändringen i äganderätten,
att af fastigheten bereda underhåll åt sig och de sina; något af fastighetens
afkastningsförmåga är förbehållet honom. Denna undantagets nära anknytning
till en viss fastighet, såväl genom sättet för rättighetens uppkomst som genom
dess innehåll, är det som gifver fog åt den häfdvunna uppfattningen af undantagsrätten
såsom en sakrätt. De särskilda förmåner, som utgöra föremål för
en undantagsrätt, äro visserligen af beskaffenhet att en fastighetsägare kan
upplåta dem äfven utan samband med fastighetsförvärfvet. Men det finnes i
sådant fall intet skäl att rättsligen behandla aftalet annorlunda än de upplåtna
förmånernas natur föranleder. A andra sidan finnes det icke heller något skäl,
hvarför i fråga om en vid fastighetsöfverlåtelse förre ägaren förbehållen rättighet,
som icke på angifna sätt anknyter sig till fastigheten — t. ex. rätten att uppbära
viss årlig lifränta — skulle tillämpas andra regler än de för dylika rättigheter
i allmänhet gällande. Så till vida är härutinnan dock en modifikation
påkallad, att, om i undantagsaftalet ingå rättigheter af sådan natur, att de i
och för sig icke skulle hänföras till undantagsförmåner, sådant dock icke utesluter
att å aftalet i dess helhet skola tillämpas de i denna lag gifna bestämmelser.
Om, såsom ej sällan förekommer, undantagshafvaren betingat sig äfven något
mindre årligt belopp i penningar, kommer denna ränterätt att blifva under
28
-
1434
07
218
kastad de allmänna bestämmelserna om undantag. Enahanda är förhållandet
med nyttjanderätt till en viss jord- eller huslägenhet. Förbehållet om en dylik
nyttjanderätt lian hafva karaktären af ett själfständigt nyttjanderättsaftal, å
hvithet icke de här gifna bestämmelserna utan de i allmänhet om dylika aftal
gällande blifva tillämpliga. Huruvida i ett gifvet fall en förbehållen nyttjanderätt
är att hänföra till det ena eller andra slaget af upplåtelser, är beroende
däraf, huruvida nyttjanderätten kan anses vara det väsentliga i aftalet eller
ingår allenast såsom en särskild förmån i den'' försörjning, som tillförsäkrats
fastighetens förre ägare.1
Af undantagsrättens natur följer, att förbehåll om undantag icke gärna
kan fästas vid öfverlåtelse af annan fastighet än jordbruksfastighet. Den direkta
försörjning från fastigheten, som med undantaget afses, kan endast från dylik
fastighet beredas. Ett vid öfverlåtelse af vanlig stadsfastighet fast förbehåll
om rätt att kvarbo i en lägenhet gifver icke upphof åt en undantagsrätt
utan grundar en vanlig nyttjanderätt. Icke heller kan undantag förbehållas annan
än en fysisk person; ett till förmån för en juridisk person eller en inrättning
gjordt förbehåll kan aldrig erhålla karaktär af undantag.
Undantag kan förbehållas derå personer; ej sällan gäller undantaget man
och hustru. Då undantagsrätten är rent personlig, bortfaller den med den berättigades
död, och fråga uppstår därför, i händelse af ena makens död, huruvida
och på hvad sätt den skall delvis upphöra.2 Att sådana förmåner, som omedelbart
hänfört sig till den dödes person, bortfalla, är gifvet, men i öfrigt kan i
detta hänseende icke någon allmän regel uppställas utan måste afgörandet
blifva beroende af en tolkning af det grundläggande aftalet.
Den genom undantagsaftalet grundade rätten har visserligen omedelbart
karaktären af eu sakrätt, men den är icke därför utrustad med fullt sakrättsligt
skydd utöfver en viss, i 1 kap. 11 § i förslaget till lag om köp, byte och gåfva
bestämd tid. För att bereda den sådant skydd erfordras inskrifning i fastighetsboken,
och här gifna bestämmelse hänvisar i sådant hänseende till de i 4 kap. af
förslaget till lag om inskrifning meddelade föreskrifter. Då enligt dessa erfor
1
Att vid försäljning af hemman förbehållet undantag af skogsmark icke ansetts falla under
förordningen den 9 nov. 1844, se K. Maj:ts dom den 12 dec. 1850 (Schmidt J. A. XXIII s. 439).
2 Jfr K. May.ts dom den 19 mars 1888 (N. J. A. s. 58.)
219
dras, att förbehållet innefattas i en skriftlig handling, kommer detta, oaktadt
förbehållet äfven oberoende af sådan form är giltigt, att medföra, att i de flesta
fall nndantagsaftalet iklädes skriftlig form.
2 §■
Enligt den hänvisning, som i första stycket gifves, skola bestämmelserna i Undantags•
1 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom ock gälla om undantag,
Sker öfverlåtelse af fastighet, hvarifrån undantag förut upplåtits, är alltså — bort- ny ägare.
sedt från det fall att den i 1 kap. 11 § i förslaget till lag om köp, byte och gåfva Upplåta.™™
r . i ansvarighet.
angifna tid ännu icke är utlupen — undantaget ej gällande mot nye ägaren, med
mindre vid öfverlåtelsen skett förbehåll om undantagets bestånd eller på grund af
inskrifning undantaget ändock skall gälla. Säljes fastigheten i den ordning utsökningslagen
bestämmer, gäller undantaget icke mot ny ägare, med mindre försäljningen
skett med förbehåll om dess bestånd. En sådan likställighet mellan
nyttjanderätt och rätt till undantag torde finnas grundad i sakens natur.
Däremot har i fråga om den ansvarighet, som bör åligga upplåtaren i
händelse rättigheten af nu angifven orsak går förlorad, en obetingad likställighet
icke ansetts påkallad. Yäl är det gifvet, att om den, som upplåtit rätten till undantag,
öfverlåter fastigheten till annan utan att göra förbehåll för undantaget och
i följd däraf rättigheten går förlorad, han bör vara underkastad skyldighet att hålla
undantagshafvaren skadeslös. Enahanda måste förhållandet vara, om rättigheten
till undantag går förlorad å exekutiv auktion och den, som upplåtit rättigheten,
vid fastighetens öfverlåtande icke gjort hvad på honom ankommit för att bereda
undantagshafvaren sakrättsligt skydd. Men att sträcka hans ansvarighet längre
och ålägga honom ersättningsskyldighet, om, oaktadt han iakttagit hvad i nämnda
hänseende åligger honom, undantagsrätten vid exekutiv försäljning af fastigheten
icke kan bibehållas, synes icke kunna grundas å tillräckliga skäl. Utan
särskildt åtagande från hans sida synes en dylik garantiplikt icke kunna ur
aftalet härledas. Och i detta fåll kan icke, såsom i fråga om upplåtelse af nyttjanderätt,
för en dylik ersättningsskyldighet åberopas, att eljest rättighetens innehafvare
skulle sakna all rätt till ersättning; enligt gällande lag äger han att
ur fastighetens köpeskilling, så vidt den förslår, åtnjuta skadestånd, och denna
hans rätt är i förslaget bibehållen och utsträckt. Vid sådant förhållande har
220
Vndantagsrättens
innehåll
-
Beredningen ansett upplåtarens ansvarighet böra inskränkas till nyss angifna
fall af underlåtenhet. Att i händelse fastigheten vidare öfverlåtits med förbehåll
om undantagsrättens bestånd, nye ägaren är underkastad enahanda ansvarighet som
upplåtaren, följer däraf att han på grund af sådant förbehåll jämlikt 1 § är
alldeles likställd med den ursprunglige undantagsgifvaren.
3 §•
I 17 kap. 9 § handelsbalken har Beredningen upptagit föreskrift om den
rätt, inskrifning af undantag medför. Då emellertid undantagsrättens sakrättsliga
verkan icke är beroende af inskrifning och därför bör vid exekutiv försäljning
iakttagas, äfven om rättigheten ej inskrifvits, har stadgande i sådant
syfte här intagits. Med afseende å rätten att utfå de särskilda förmånerna
är undantagshafvaren underkastad den begränsning, som i allmänhet gäller
för räntor och årligen förfallande prestationer; fastigheten häftar icke för
sådana, så vidt de förfallit mer än tre år före den dag fastigheten utmätes
eller ägarens konkurs börjas. Hvad angår själfva undantagsrätten, bör vid
försäljningen, såvida ske kan, denna bibehållas; men visar det sig omöjligt
att härvid erhålla en köpeskilling, som förslår till gäldande af anspråk med
bättre rätt, och skall förty försäljningen ske utan förbehåll om rättighetens
bestånd, äger undantagshafvaren att ur köpeskillingen undfå godtgörelse för
förlusten med undantagsrättens uppskattade kapitalvärde. Denna uppskattning
afser enligt förslaget icke endast, såsom enligt 54 § inteckningsförordningen,
afkomst och förmån, som är bestämd till visst belopp i penningar eller varor,
utan samtliga förmåner såsom ett helt. En sådan utsträckning af undantagshafvarens
rätt att hålla sig till köpeskillingen är grundad på otvifvelaktig
billighet och utgör en förutsättning för den begränsning af upplåtarens personliga
ansvarighet, som i nästföregående § stadgats. Uppskattningen verkställes
i sammanhang med köpeskillingens fördelning. Skulle flera dylika icke
inskrifna rättigheter konkurrera, bör uppenbarligen jämlikt grunderna för
stadgandet i 1 kap. 5 § i lagen om nyttjanderätt tiden för deras tillkomst vara
bestämmande i fråga om företrädet. De närmare föreskrifterna om försäljningen
återfinnas i 123 § i förslaget till utsökningslag.
Såsom ofvan anförts häftar undantagsrätten såsom sådan endast vid fastigheten;
någon personlig garanti för densamma åligger icke utan särskildt åtagande
vare sig upplåtaren eller senare ägare af fastigheten. Härifrån stadgar emellertid
förslaget så till vida undantag, som det ålägges hvarje särskild ägare af
fastigheten att personligen ansvara för utgörande af de undantagsförmäner, som
förfalla under den tid han är ägare af fastigheten. Då undantagsförmånerna
äro afsedda att utgå af fastighetens afkastning, är det i sin ordning att den,
som uppbär denna afkastning, därmed också iklädes skyldighet att tillhandahålla
un dantagshafvaren hvad däraf bör tillkomma honom. Skulle undantagshafvaren
vara hänvisad till att för utfående af hvarje sådan, i och för sig obetydlig
förmån inleda ett exekutivt förfarande mot fastigheten, skulle hans rätt
faktiskt blifva honom till ringa nytta. Billig hänsyn till honom fordrar därför
att å fastighetsägaren lägges en ansvarighet, som från hans synpunkt
icke kan anses obillig.
Att i händelse fastigheten styckas undantagshafvarens ställning icke bör
därigenom försämras, påkallas af naturlig billighet och måste föranleda att
han i sådant fall icke skall hänvisas att på de särskilda fastigheternas ägare
uppdela sitt anspråk på undantagsförmäner och hos enhvar af dem utkräfva
allenast hvad på denne belöper. En dylik uppdelning skulle i de flesta fäll
vara synnerligt svår, i många alldeles omöjlig att verkställa med bevarande
af undantagshafvarens rätt att erhålla förmånerna in natura. Ansvarigheten
är därför i förhållande till undantagshafvaren solidarisk; att den af ägarne,
hvilken fått utgöra mer än på honom rätteligen belöper, äger söka sitt åter af
de öfriga, följer af allmänna rättsgrunder, likasom att han inträder i den rätt
mot de särskilda fastighetsdelarna, hvilken tillkom undantagshafvaren. Att denna
solidariska ansvarighet kan för ägarne blifva besvärande, är otvifvelaktigt, men
däri ligger en anledning att vid styckningen på lämpligt sätt öfverenskomma om
undantagsförmånernas utgörande. Från den uppställda regeln göres undantag
för det fäll att fastigheten delats genom jordafsöndring, i det afsöndringens
ägare fritagits från personlig ansvarighet. För denne skulle det oftast vara
omöjligt att från lägenheten utgöra undantagsförmånerna, och för undantags
-
Fastighets
ägarens
ansvarighet.
Prestationsorten
för
undantagsförmaner.
Upplåten
byggnad förstöres
eller
upplåten
jord frångår
fastigheten.
hafvaren kan det icke anses innefatta någon afsevärd minskning i hans rätt, om
han för deras utfående är uteslutande hänvisad till stamhemmanets ägare.
I fråga om den personliga betalningsskyldighet, hvilken sålunda åligger
fastighetsägaren, gäller ingen annan begränsning än den allmänna preskriptionen;
fordringsrätten upphör tio år efter förfallodagen.1
•3 §•
I undantagsaftalet torde sällan saknas bestämmelse angående tiden, då de
särskilda undantagsförmånerna skola utgöras, och skulle aftalet i sådant hänseende
icke lämna ledning, synes det lämpligare att låta ortens sed blifva afgörande
än att söka i lag uppställa en föreskrift, som knappast skulle kunna
blifva rätt afpassad efter de växlande förhållandena. Hvad angår orten, där
undantagsprestationerna skola fullgöras, lärer i de flesta fäll äfven utan särskild
bestämmelse i aftalet af prestationens egen natur vara klart, hvar den skall utgöras.
Endast i fråga om varor, som undantagshafvaren äger bekomma, har det
synts behöfligt att i lagen upptaga ett stadgande, som för det vanliga fallet att
han är boende å fastigheten berättigar honom att få varorna sig tillställda,
men eljest ålägger honom att afhämta dem å fastigheten.2 Ingår i undantagsprestationerna
något penningbelopp, gäller i afseende därå den allmänna regeln
att medlen skola erläggas där fordringsägaren har sitt hemvist.
6 §•
Undantagsaftalets syfte är att bereda undantagshafvaren försörjning, och med
hänsyn till detta syfte måste den rättsliga betydelsen af dess särskilda bestämmelser
bedömas. Då, såsom vanligen är fallet, undantagshafvaren är boende å
fastigheten, kan därför icke, äfven om en viss byggnad eller lägenhet i aftalet
anvisats honom till bostad, hans bostadsrätt anses vara bunden vid byggnaden,
så att, i nändelse denna utan undantagshafvarens vållande förstöres, han skulle
vara förlustig denna sin rätt. Fast hellre måste det i dylikt fall åligga fastighetsägaren
att bereda honom annan lika så god bostad i annan lägenhet. Och detsamma
synes böra gälla äfven om byggnad, som till undantagshafvaren upplåtits
för annat ändamål, t. ex. till visthus.
1 Jfr K. Maj:ts dom den 24 juli 1907 (N. J. A. s. 283).
2 Att vissa förmåner ansetts vara af beskaffenhet att endast kunna till användande på stället
affordras, se K. Maj:ts dom den 30 dec. 1886 (N. J. A. s. 494).
223
Hvad nu sagts om byggnad äger tillämpning jämväl å jord, som förbehållits
undantagshafvaren till brukande, t. ex. ett potatisland. Blir denna äga vid
skifte skild från fastigheten, har undantagsgifvaren att å det nya ägoområdet
upplåta en annan. Detsamma måste ock gälla, därest det upplåtna området
exproprieras, ehuru i dylikt fall det lärer stå undantagshafvaren öppet att i
den ordning expropriationsförordningen stadgar bereda sig ersättning för hvad
han sålunda går förlustig.
Underlåter undantagsgifvaren att i den män och inom den tid, sådant
med skäl kan fordras, fullgöra sin ifrågavarande skyldighet, har naturligtvis
undantagshafvaren rätt till skadestånd. Därmed kan emellertid hans intresse
icke anses vara behörigen tillgodosedt; får han icke åtnjuta undantagsrätten i en så
väsentlig del, förlora därmed äfven de undantagsförmåner, hvilka häraf icke
omedelbart beröras, väsentligt i betydelse och värde för undantagshafvaren. Det
bör därför i sådant fall stå honom öppet att få samtliga undantagsförmåner omsatta
i en penningränta, tillräckligt stor att han därmed kan annorstädes i
orten bereda sig enahanda förmåner.
För utöfvande af den undantagshafvaren sålunda tillagda rätt att få undantaget
omsatt i en penningränta bör,« till förekommande af obehörigt bruk af
densamma, stadgas en viss preskriptionstid, och har i sådant hänseende funnits
lämpligt bestämma, att yrkande därom icke må framställas efter det undantagsgifvaren
fullgjort den honom i förevarande hänseende åliggande skyldighet.
7 §•
Utan särskild! åtagande kan undantagshafvaren icke anses pliktig att underhålla
lägenhet, som åt honom upplåtits; han får icke vanvårda den, men
skada, som utan hans vållande uppkommit å lägenheten, tillhör det fastighetsägaren
att afhjälpa och sålunda bereda undantagshafvaren den bostadsförmån,
han är berättigad att åtnjuta. Att fastighetsägarens underlåtenhet att fullgöra
hvad sålunda åligger honom ådrager honom ersättningsskyldighet, är naturligt.
Men härmed kan undantagshafvaren icke under alla omständigheter nöjas. År
bristen å lägenheten af den betydenhet, att undantagshafvaren däraf lider väsentligt
men, bör han äga samma rätt mot den försumlige fastighetsägaren, som tillkommer
honom när bruket af lägenheten betages honom, eller att få samtliga
Upplåten
byggnad
skadas.
224
Rätt till
kost och
skötsel
undantagsförmåner omsatta till eu penningränta. Äfven liär bör emellertid för
utöfvande af denna rätt gälla samma preskriptionstid, som för nyssnämnda fall
stadgats.
8 §■
Ej sällan innehåller undantagsaftalet, att undantagshafvaren skall under
en eller annan form af fastighetsägaren åtnjuta kost och skötsel. En förpliktelse
af denna rent personliga art hör till dem, hvilka svårligen låta sig på
rättslig väg uttvinga. Att vid fastighetsägarens bristande i försörjningspliktens
fullgörande undantagshafvaren äger fördra ersättning, är här lika själfklart som
vid uteblifvet fullgörande af andra undantagsprestationer. * Men med denna
alltid vanskliga utväg är i det afseende, hvarom här är fråga, undantagshafvaren
icke i någon mån betjänt. En på laglig väg uttagen ersättning kommer här
alltid för sent och kan aldrig blifva tillfredsställande. Den enda verkligt ändamålsenliga
åtgärden är i detta fall att upplösa det personliga förhållandet och ställa
undantagshafvaren oberoende af undantagsgifvarens goda vilja. En sådan omläggning
af undantagsrätten, hvilken alltid kommer att för undantagsgifvaren
väsentligt öka tungan af undantaget, bör emellertid icke vidtagas, med mindre
undantagshafvarens rätt blifvit i väsentlig mån åsidosatt. Endast när undantagsgifvareu
kan anses hafva visat grof försumlighet i fullgörandet af sin försörjningsplikt,
är han underkastad denna påföljd.
En preskriptionsbestämmelse för utöfnirgen af undantagshafvarens rätt att
få undantaget omsatt i penningar har äfven här ansetts nödig; tiden för instämmande
af yrkande enligt förevarande § har begränsats till sex månader
efter det fastighetsägaren låtit sådan försumlighet komma sig till last.
9 §•
Förbud mot När bostadslägenhet eller jord upplåtits till undantagshafvaren, måste detta
öfverlåtelse anses hafva skeft endast för att bereda honom en personlig förmån, och det kan
af jord . . x o
eller lagen- därför icke tillåtas honom att utan fastighetsägarens samtycke öfverlämna lägenhet.
heten eller jorden till annan. Af samma skäl bör det ock vara honom betaget
att i den åt honom upplåtna lägenheten inrymma andra än dem, som höra till
hans familj eller af hvilkas tjänst han i ett eller annat afseende är i behof.
* Jfr ang. rätt till ersättning i penningar för undantagsförmåner i varor, hvilka icke utgitvits
in natura, K. Maj:ts dom den 24 juli 1907 (N. J. A. s. 283).
225
Är genom undantagsaftalet icke någon särskild, lägenhet åt honom upplåten utan
endast rätt till bostad och vård hos fastighetsägaren, är denna rätt så personlig,
att den icke kan delas med andra.
Huruvida andra i undantagsrätten ingående förmåner kunna öfverlåtas, är
en fråga, som måste bedömas efter förmånens särskilda art. Af denna fråga är
åter beroende, huruvida en viss i undantaget ingående förmån kan utmätas eller
icke och huruvida vid undantagshafvarens konkurs den ingår i konkursboet eller
icke. Att rättigheten såsom sådan är rent personlig ligger i aftalets natur.*
10 §.
Det rättsförhållande, som genom undantagsaftalet grundas, är synnerligen Obehörigt
grannlaga och gifven lätt anledning till kollisioner. Den fastighet, där undan- förhållande
tagshafvaren vistas och från hvilken han skall njuta sitt underhåll, har varit hans, ^shafoch
rätten till underhåll utgör ett ofta mycket blygsamt vederlag för den ägande- varen.
rätt han lämnat från sig. Undantagshafvaren är icke ett nådehjon eller en inhysing,
han är snarare att likställa med en arrendator, som en gång för alla erlagt sitt
arrende. Men likasom en sådan kan på grund af obehörigt förhållande skiljas
från fastigheten, bör också undantagshafvaren kunna af sådan anledning därifrån
aflägsnas. Naturligtvis icke så, att han alldeles går förlustig sin rätt till underhåll,
men så, att denna förvandlas till en från fastigheten utgående ränta i penningar.
Skall en sådan omläggning ske på grund af obehörigt förhållande från
undantagshafvarens sida, bör uppenbarligen grunden, efter hvilken omsättningen
sker, blifva en annan än den, som kommer till användning när det är undantagsgifvaien,
som genom pliktförsummelse föranledt den. År det undantagshafvaren,
som gjort en omsättning nödvändig, bör denna ske så, att förändringen icke för
iastignetsägaren medför ökad tunga. Måttstocken är här fastighetsägarens kostnad
för undantagets utgörande, icke undantagshafvarens kostnad för att på annat
håll bereda sig enahanda förmåner. Då sålunda omsättningen i allmänhet kommer
att lända undantagshafvaren till förfång, bör utvägen anlitas endast i svårare
fall. Förslagets bestämmelser härutinnan medföra en viss likställighet, så vidt
förhållandena det medgifva, mellan arrendator och undantagshafvare, därvid
* Jfr K. Maj;ts domar den 19 juni 1888 (N. J. A. s. 223) och den 30 april 1907 (N. J. A. s. 150)
samt utslag den 2 april 1900 (N. J. A. s. 215) och den 23 mars 1903 (N. J. A. s. 581).
29
226
Promulga
tionsbestäm
meker.
emellertid några förseelser, som medföra arrenderättens förlust, icke ansetts
böra i fråga om en undantagshafvare lika strängt anses.
Äfven bär bör naturligtvis en preskriptionsbestämmelse icke saknas och
har i detta afseende ansetts lämpligen kunna hänvisas till det för likartadt fall
meddelade stadgandet i 2 kap. 37 § i lagen om nyttjanderätt.
De i detta lagförslag innefattade bestämmelser hafva synts Beredningen,
äfven till den del de icke ftro att anse såsom redan gällande rätt, i det stora
hela vara af beskaffenhet att böra tillämpas jämväl å undantagsaftal, som tillkommit
innan lagen träder i kraft, ehuru naturligtvis den rättsverkan, som i
den föreslagna lagen tillägges visst angifvet förhållande, icke inträder, med miiidie
nämnda förhållande tillkommit först efter tidpunkten för lagens trädande i kraft
eller vid nämnda tidpunkt ännu var för handen.
Hvad beträffar de i 3 och 4 §§ af förslaget undantagshafvaren tillerkända rättigheter,
äro dessa i allmänhet icke af den betydelse för fastighetsägaren, att
allenast af hänsyn till honom tillämpningen af de nya bestämmelserna bort alldeles
undanskjutas så vidt angår äldre undantagsaftal; och hvad angar inteckningshafvare,
som för sin fordran äger förmånsrätt först efter undantagshafvaren, synes
sådan inteckningshafvares rätt icke trädas för nära därigenom att undantagshafvaren,
när vid exekutiv försäljning af fastigheten hans rätt icke kan förbehållas,
äger att ur köpeskillingen utbekomma ersättning icke blott, såsom enligt
nu gällande rätt, där afkomsten är bestämd till visst belopp i penningar eller
varor, utan äfven för den del af undantaget, som omfattat andra förmåner.
Äfven med den utsträckning af undantagshafvares rätt att halla sig till fastigheten,
som förslaget innefattar, har dock uppenbarligen undantagshafvaren bort bibehållas
vid sin rätt enligt äldre lag att hålla sig till upplåtaren personligen för den
förlust, han lider i följd däraf att vid exekutiv försäljning hans rätt icke kan
bibehållas; och har därför här upptagits ett stadgande, som innebär, att
undantagshafvarens rätt i angifna hänseendet icke är underkastad den begränsning,
2 § andra stycket af förslaget innefattar. Likaså har särskildt förbehåll
gjorts i syfte att undantagshafvare, som för sin rätt har inteckning, må
ä°-a att ur egendomen utbekomma förmån, som före lagens trädande i kraft upp
Ö
O
22 7
lupit, för längre tid än i 3 § af förslaget stadgas. Å andra sidan har förbehåll
äfven måst göras därom att för dylika redan upplupna förmåner den personliga
ansvarighet, som i 4 § af förslaget ålagts fastighetsägaren, icke får tagas i anspråk
i vidare mån än redan enligt äldre rätt sådan ansvarighet förefunnits.
Att den solidariska ansvarighet för utgörande af undantagsförmåner, hvarom
stadgas i 4 § andra stycket, icke inträder i det fall att där omförmäld styckning
af fastigheten ägt rum redan innan lagen träder i kraft, framgår af lagrummets
affattning.
I fråga om den undantagshafvaren tillerkända rätt att i de i 6, 7 och 8 §§
afsedda händelser få undantaget omsatt till en penningränta har det icke synts
vara förenadt med betänklighet att tillägga bestämmelserna härom tillbakavisande
kraft, då här förutsättes ett obehörigt förhållande från fastighetsägarens
sida och då någon tillämpning af dem icke kan ifrågakomma i anledning af ett
så beskaffadt förhållande, som tillkommit redan innan lagen träder i kraft. Af
samma skäl har Beredningen icke tvekat att med enahanda begränsning bereda
äfven de i 10 § upptagna föreskrifterna tillämpning jämväl beträffande äldre
undantagsaftal.
228
Förslag till lag om inskrifning af rätt till fast egendom.
Allmänna synpunkter.
Behof af Omfattningen och vikten af de intressen, hvilka på olika sätt anknyta sig
trygghet för den fasta egendomen, påkalla från lagstiftarens sida särskilda åtgärder för
ram7astf^ bereda trygghet åt de rättsförvärf, hvilka afse dylik egendom. I mån af den
egendom, fortgående ekonomiska utvecklingen växer betydelsen af denna uppgift; det är
icke endast fastigheterna såsom sådana, hvilka äro föremål för omsättning genom
öfverflyttande af äganderätten, utan denna äganderätt utgör i sin ordning underlaget
för en mångfald af rättigheter, hvilka representera mer och mer ökade
värden och äro föremål för omsättning i allt vidare kretsar. Fastighet skrediten,
i detta ords vidsträckta betydelse, är under nutida förhållanden en af det ekonomiska
lifvets viktigaste faktorer, dess upprätthållande och stärkande eu samhällsangelägenhet
af utomordentlig betydelse. Omsättningens trygghet krafvel''
att den, som vill förvärfva rättigheter af detta slag, må kunna på förhand bedöma
icke blott huruvida den, med hvilken han skall inlåta sig, verkligen äger
den rätt, som är i fråga, utan ock hvilka rättigheter i öfrigt gälla med afseende
å fastigheten, och huru det inbördes förhållandet ställer sig mellan dessa rättigheter
och den, han vill förvärfva. Ju lättare det är för enhvar att bilda sig
ett sådant omdöme, ju tillförlitligare den grundval är, som i sådant hänseende
erbjudes, i desto högre grad främjas denna omsättning.
Fordran på I alla länder och under alla tider visar lagstiftningen en sträfvan i nämnda
publikation äktning. På olika sätt, i olika grad har man vid rättsärenden angående fast
lindringar; egendom bundit rättshandlingens giltighet eller verkan vid iakttagandet af vissa
fastighets- yttre, former, som åsyftat att göra rättsförändringen kunnig och sålunda bereda
bokssystemet, tredje man utväg att vid efterföljande transaktioner därtill taga behörig hänsyn
220
Publikation under eu eller annan form har vid rättsförvärf af detta slag allmänt
fordrats.* Den anordning, som i sådant hänseende otvifvelaktigt erbjuder de
största fördelarna, är det s. k. fastighetsbokssystemet, hvilket fått sin utbildning
företrädesvis i tysk rätt. Enligt detta system upptages enhvar fastighet i en
af offentlig myndighet förd bok, däri hvarje fastigheten rörande rättsförändring
skall införas och däri jämväl antecknas allt, som kan inskränka vederbörande
fastighetsägares befogenhet att förfoga öfver fastigheten. Den som vill inlåta
sig i rättsärenden angående en viss fastighet äger i denna bok en lätt tillgänglig
källa till upplysning. Genom den rättsliga betydelse, man tillägger inskrifningen,
sörjer man för att denna upplysning också är tillförlitlig. Boken äger
*publica fi des t; tredje man kan, när han inlåter sig i ett rättsärende angående
en fastighet, förlita sig på att bokens innehåll är riktigt och uttömmande —
att eu rättsförändring, som är inskrifven, också gäller och att en sådan, där
den icke är inskrifven, icke skall störande inverka på hans rättsförvärf — allt
under förutsättning att han är i god tro.
Det är uppenbart, att sålunda för omsättningen af fastigheter och rättigheter,
som hänföra sig till sådan egendom, lägges en fäst och pålitlig grund.
Ilen lika uppenbart är, att därigenom den materiella rätten kan komma att i
särskilda fall offras. Och detta offer kan blifva för stort. Ty om än den moderna
rättsutvecklingen på många områden erkänner det berättigade i en anordning af
denna art, får dock aldrig detta samfärdselns intresse göra sig gällande utöfver
en viss gräns. Lika obehörigt som ett ensidigt och ovillkorligt fasthållande af
den enskildes rätt är, när därigenom den allmänna samfärdselns trygghet äfventyras,
lika oberättigadt är ett hänsynslöst tillvägagående i motsatt riktning.
Först när lagstiftaren så ordnat, att faran för en åtskillnad mellan det, som
materiellt är rätt, och det, som formellt framträder såsom sådant, praktiskt sedt
är xitan betydelse, kan den behöriga jämvikten mellan intressena sägas vara
uppnådd. Att tillägga fastighetsboken »publica fides» är alltså berättigadt
endast när det är sörjdt för att den också förtjänar den — när faran för en
åtskillnad mellan den materiella och den formella rätten väl icke är ovillkorligt
utesluten men dock till yttersta grad förringad. På flera sätt kan lagstiftaren
söka vinna detta syfte. Gifvet är att inskrifningsväsendet måste så ordnas, åt
* Ang. främmande rätt se Bil. III.
230
Jämförelse
med gällande
svensk rätt.
Uppgiften
för en
reform af
gällande
största möjliga säkerhet beredes för en noggrann och insiktsfull handläggning
af dessa ärenden; inskrifningsfrågorna måste pröfvas af en myndighet, hvars
kompetens och anordning i det hela äro i sådant hänseende betryggande. Men
till systemet hör också en sträfvan att formalisera hithörande rättsförvärf och
låta publikationen ingå såsom en slutakt i sjkifva rättsbildningen, gifva den
konstitutiv betydelse. Kommer rättsförvärfvet till stånd först med inskrifningen,
är en åtskillnad mellan den materiella och den formella rätten utesluten och
sålunda något särskildt vitsord för boken obehöflig!. Att en dylik formalisering
endast under vissa förutsättningar kan utan onaturligt tvång genomföras, är
emellertid uppenbart.
ÄfVen i svensk rätt är vid rättsärenden angående fast egendom fordran på
publikation såsom villkor för fullt rättsskydd urgammal.* Yårt nu gällande
publikationssystem, grundadt på 1875 års lagstiftning, motsvarar emellertid
endast mycket ofullständigt ett fastighetsbokssystem af nyss angifna typ.
Publikation är endast i ett fall — såvidt angår panträtt — villkor för rättsförvärf;
i fråga om den väsentliga grundvalen för fastighetskrediten, äganderätten,
likasom vid andra sakrätter är själfva rättsförvärfvet ej beroende af
publikation. Denna har närmast betydelse af att vid stridiga rättsförvärf från
samma hand bestämma företrädet mellan förvärfven; under vissa förutsättningar
är den utgångspunkt för äganderättsförvärf genom häfd. Själfva publikationen
— i fråga om äganderätt lagfart, vid öfriga sakrätter inteckning — försiggår
vid domstol, där den grundläggande handlingen skall offentligen uppläsas och
rättsförvärfvets giltighet af rätten underkastas pröfning; rätten beslutar huruvida
lagfarten eller inteckningen skall beviljas eller icke. Men denna pröfning
och detta beslut sakna betydelse i fråga om rättsförvärfvets giltighet; därom
må oberoende af lagfarten eller inteckningen tvistas, öfver dessa ärenden föres,
såsom öfver allt hvad vid rätten förekommer, protokoll, ur hvilket alltså sedermera
upplysning kan hämtas om hvad angående en viss egendom förelupit af
rättslig betydelse. Någon särskild »publica fides» tillkommer icke detta protokoll
Att från detta system omedelbart öfvergå till ett genomfördt fastighetsbokssystem
kan efter Beredningens tanke icke ifrågasättas. Så länge inskrifningSväsendet
är sammanbundet med domstolsinrättningen möter, såvidt angår
rätt.
* Ang. den historiska utvecklingen se Bil. I och II.
231
landet, för närvarande bestämdt hinder för införande af en sådan ordning;
först i sammanhang med en förändring af domstolsorganisationen kan detta
hinder undanröjas. Våra fastighetsförhållanden befinna sig icke heller ännu i
det skick, att införande af bestämmelser, som tilläde verkställda inskrifningar
ovillkorlig giltighet, skulle vara försvarligt. Och eu vidare formalisering af
äganderättsförvärfvet, hvarigenom dess tyngdpunkt förlädes till själfva inskrifningen,
skulle helt visst framstå såsom ett icke blott onaturligt utan ock under
nuvarande förhållanden särskildt för landsbygden olidligt band. Beredningen
har därför ansett den grunduppfattning åt rättspublikationens betydelse och verkan,
hvarpå den nu gällande lagstiftningen hvilar, böra bibehållas och härutinnan
endast föreslagit en i vissa hänseenden utsträckt tillämpning af grundsatsen.
Om än sålunda icke såsom mål för eu reform på detta område kan ställas
uppnående af alla de fördelar för realkrediten, som äro förenade med ett utbildadt
fastighetsbokssystem, får lagstiftaren dock icke underlåta att så långt
lämpligen ske kan närma sig detta mål. Det skall måhända invändas, att något
trängande behof af förändring icke visat sig och att gällande lagstiftning gifver
realkrediten nöjaktigt stöd. En sådan uppfattning saknar enligt Beredningens
tanke fog. År gällande ordning från realkreditens synpunkt verkligen otillfredsställande,
bör lagstiftaren icke vänta till dess detta inträngt i den allmänna
uppfattningen och undergräft förtroendet i omsättningen. Krediten är ömtålig;
under särskilda omständigheter kan ett enda fall af rättsförlust vara nog att
rubba den. Och om så skett, är det icke lätt att återställa den.
Att nu gällande publikationssätt icke på ett tillfredsställande sätt fyller Det gällande
den uppgift, som med publikationen afses, lärer icke kunna bestridas. Publikationens
uppgift är ju icke att för en gång bringa en rättsförändring till offentlig brister.
kännedom, utan den är medlet att bereda tredje man tillgång till lätt och säker
upplysning angående en egendoms rättsliga förhållanden. Publikationen vid
rätten är i sådant hänseende under nutida förhållanden af mycket underordnad
betydelse. Sådan tillkommer i själfva verket endast den skriftliga uppteckningen
af hvad inför rätten förekommit, protokollet; där är det man vid behof har att
söka upplysning. Men denna källa är hvarken pålitlig eller tjänlig. Tyngdpunkten
i publikationen ligger icke i hvad som upptecknats utan i hvad som
verkligen förekommit vid rätten — det är detta som är afgörande. En rätts
-
232
förändring lian sålunda vara publicerad, oaktadt protokollet därom ingenting
förmäler, den kan vara af annat innehåll än protokollet utmärker. Äfven
om faran för en dylik skiljaktighet icke är synnerligt betydande, får den
dock icke lämnas alldeles ur räkningen. Och äfven om protokollet får antagas
vara riktigt, gör det såsom upplysningsmedel dålig tjänst. Det är såsom
sådant för den enskilde praktiskt obrukbart; han kan icke underkasta sig mödan
att genomforska protokollen för en lång tidrymd och han skulle af en sådan
forskning icke kunna hämta synnerligt gagn. Protokollet är för allmänheten
en sluten bok. För vinnande af erforderlig upplysning måste i regel domarens
medverkan anlitas; det är han som skall ur protokollet utleta och sammanställa
hvad som rör den egendom, hvarom upplysning sökes. Det af domaren upprättade
gravationsbeviset varder sålunda den urkund, till hvilken tredje man
har att lita, när han vill ingå rättsärenden angående fast egendom. Att omedelbart
ur protokollen uppsamla det material, som erfordras, skulle emellertid äfven
för domaren vara en hart när omöjlig uppgift, om han icke därvid hade att till
sin ledning tillgå ett register. Att föra dylika register berodde före 1876 på
domarens enskilda åtgärd; genom den då införda lagstiftningen blef deras förande
obligatoriskt och formen därför lagstadgad. Vid rätten skall »i öfverensstämmelse
med protokollet» särskildt för lagfarter och för inteckningar föras bok så inrättad,
att däraf lätteligen kan ses hvarje egendom, som varit föremål för ansökan om
lagfart eller inteckning, vissa omständigheter i ärendet, hvilka äro af rättslig
betydelse, äfvensom rättens beslut. Det kunde nu synas som vore härmed
skapad en lämplig upplysningsurkund, en verklig fastighetsbok. Så är emellertid
alldeles icke fallet. Boken har ingen själfständig legal betydelse;1 den är
ingenting annat än ett öfverskådligt register till protokollet. Detta är alltjämt
den enda tillförlitliga källan till upplysning om hithörande rättsförhållanden.
Äro anteckningarna i boken verkligen öfverensstämmande med protokollet, är
allt godt och väl; men öfverensstämma de icke, är det protokollet som galler.2
1 Såtillvida kunna anteckningarna i koken visserligen vara af särskild betydelse, som en
inteckning för nyttjanderätt, afkomsträtt eller servitut fortfar att gälla utan förnyelse, sedan den en
gång anmärkts i boken (43, 54 och 55 §§ inteckningsförordningen). Af hänvisningen i 10 § lagfartsförordningen
kan icke dragas den slutsats, att ett hinder mot lagfart skulle kunna framgå ensamt af
boken; det oegentliga i detta stadgande anmärktes redan vid granskningen i Högsta domstolen.
2 Se K. Maj:ts utslag den 29 okt. 1900 (N. J. A. s. 430) och dom den 4 mars 1903 (N. J. A. s. 72),
233
Gravationsbeviset skall utfärdas efter protokollet, boken skall göra tjänst endast
såsom ledning vid dettas begagnande. Att genom boken detta begagnande i
hög grad underlättas, är ovedersägligt, men för endast sådant ändamål skulle
visserligen icke en så omfattande bokföring erfordras. Förhållandenas makt
har också fört med sig, att faktiskt boken ofta nog får göra tjänst i protokollets
ställe. Men när så sker, sker det på domarens ansvar. Detta är ett påtagligt
missförhållande, det är otillfredsställande både från domarens synpunkt och från
allmänhetens. Fastighetsboken kan blifva en anledning till misstag från
domarens sida och därigenom till allmänhetens missledande.
Huru skall nu detta missförhållande kunna af hjälpas? Svaret kan icke Inskrifnin
blifva
något annat än att åt boken måste tilläggas själfständig betydelse. Men tJen,låste
detta kan icke ske utan att själfva publikationssättet förändras. Publikationens erhålla
verkan måste fästas icke vid rättens förhandling och beslut utan vid inskrif- själ/.ständig
° 3 betydelse.
ningsåtgärden såsom sådan. Bokens »vitsord» — huru än detta må bestämmas
— faller då af sig själf.
En ändrad anordning af publikationssättet låter sig emellertid icke genom- Ändrad
föra utan att andra förändringar i samband därmed vidtagas. Skall inskrif- ^g^dVenningen
blifva det afgörande i publikationen, kunna icke dessa ärenden fortfarande dens handliggs,
under rättens kompetens. Inskrifningen kan icke åtminstone å landet läggning.
försiggå i sittande rätt, böckerna kunna icke lämpligen ens medföras till rätten.
Att vid sådant förhållande bibehålla den redan nu skäligen konstlade fiktionen
af ett rättens afgörande i dessa ärenden, bör icke ifrågasättas. Bokens, förande,
inskrifningarnas verkställande måste ankomma på en särskild ledamot af rätten,
å landet naturligtvis domaren eller häradsrättens ordförande. Däraf följer
emellertid icke, att dessa ärenden böra helt och hållet skiljas från rättens handläggning.
Utan tvifvel skulle hvad angår landet det såtillvida vara fördelaktigt,
om inskrifningsärendena handlades af domaren ensam, som därigenom
skulle kunna lätteligen beredas allmänheten ökade tillfällen att få dylika ärenden
handlagda. Men på sätt vid behandlingen af ett förslag i sådant syfte nyligen
erinrats,* skulle en sådan öfverflyttning knappast kunna genomföras utan att
* So Lagutskottets betänkande n:r 43 vid 1901 års Riksdag i anledning af ett af justitieombudsmannen
väckt förslag om öfverflyttande af häradsrätternas befattning med lagfarts- och inteckningsärenden
å häradshöfdingarna.
i434/07 30
234
samtidigt ett fast kansli för häradsrätterna upprättades — en fråga, hvilken
Beredningen med afseende å hvad därutinnan förekommit vid dess senaste behandling
icke ansett sig böra nu upptaga. Yissa beaktansvärda, med den nuvarande
ordningen förenade fördelar skulle ock härigenom gå förlorade. Om än
nämndens deltagande i pröfning en af dessa rent formella frågor är af underordnad
betydelse och i själfva verket är föga mer än ett sken, måste helt visst det
anses vara af en viss vikt att dessa ärenden vid rätten anmälas och sålunda
blifva inom orten kunniga, likasom därigenom kan beredas tillgång till upplysningar,
hvilka inverka på saken. Men framför allt medför en dylik anordning
den fördel, att företrädet mellan inskrifningarna kan på ett enkelt sätt bestämmas
genom att hänföras till tiden för en dylik fullt kontrollerad offentlig anmälan.
Att anordna regelbundna offentliga sessioner för domarens handläggning af
ifrågavarande ärenden, är med nuvarande rättegångsordning praktiskt omöjligt.
Lättad tillgång till anmälan af dylika ärenden kan på annat sätt beredas, och
i sådant syfte har förslag om anordnande af särskilda inskrifningsting af Beredningen
uppgjorts. Vid sådant förhållande har Beredningen funnit nu gällande
ordning- böra såtillvida bibehållas, att inskrifningsärendena fortfarande anmälas
vid rätten och där underkastas den förberedande behandling, som kan erfordras,
under det att däremot beslutanderätten jämte verkställandet af inskrifningarna
tillkommer domaren å landet och i stad viss ledamot af rätten. Såvidt angår
landet, skiljer sig alltså denna ordning föga från den nu i praxis iakttagna.
Ändrad an- Skall det för publikationen afgörande blifva inskrifningen i boken, måste
°/a8tighets ^enna vara sa fullständig, att den fullt kan ersätta protokollet. Detta lian
boken. däremot inskränkas till en summarisk uppgift å anmälda ärenden, med upptagande
af hvad som förekommit vid förhandling inför rätten, där sådan ägt
rum. Grifvet är emellertid, att äfven de handlingar, hvilka ligga till grund för
ansökningen, alltid böra finnas tillgängliga, och det kunde ifrågasättas att för
sådant ändamål fordra, att dessa handlingar af sökanden ingåfves jämväl i afskrift,
då af dessa afskrifter kunde för hvarje ärende bildas en akt. Af skäl,
som i annat sammanhang — 1 kap. 9 § — angifvas, har Beredningen funnit handlingarna
fortfarande böra upptagas i ett protokoll. Däremot synes med införande
af det nya systemet för publikationen en förändrad uppställning af själfva
astighetsboken vara oafvisligen nödvändig. Beredningen har i detta hänseende
235
i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 3 maj 1904 gjort framställning, ur hvilken här
må anföras följande:
»De nuvarande fastighetsböckerna för landet ansluta sig, enligt den i ämnet
gällande författning, till jordeboken. De i denna under särskilda nummer uppförda,
från äldre tid för sig bestående enheter (hemman, jordlägenheter, fiskerier
samt verk och inrättningar) upptagas — med undantag för vissa fastigheter af
publik natur — på samma sätt i fastighetsboken, hvar på sitt särskilda upplägg,
där de fastigheten rörande rättsförändringar successivt antecknas. I den mån
jorddelningen fortgår, komma sålunda de å samma upplägg gjorda anteckningarna
att afse i verkligheten rättsligt skilda fastigheter. Till hvilken af de till samma
upplägg hörande, ej sällan till flera hundratal uppgående jordparcellerna en i
boken förekommande anteckning är att hänföra, låter sig ofta nog endast med
svårighet och efter en ingående undersökning afgöra. Äfven blygsamma
anspråk på enkelhet, reda och öfverskådlighet i fastighetsbokföringen är detta
system icke ägnadt att motsvara; och domaren, som öfver en särskild fastighet
skall upprätta gravationsbevis, är därvid lätteligen utsatt för faran att taga
miste. Olägenheterna af detta bokföringssystem, redan nu i vissa delar af landet
synnerligen kännbara, skola uppenbarligen i mån af den fortgående jorddelningen
växa och redan i och för sig göra en förändring nödvändig. Skall åt inskrifningarna
i boken tilläggas själfständig betydelse, synes detta system icke längre
kunna bibehållas; anspråken på bokens öfverskådlighet måste då ställas högre,
än om dess enda uppgift är att lämna ledning vid protokollets begagnande.
Åt fastighetsböckerna måste gifvas ökad specialisering, så att i regeln hvarje
särskild fastighet — vare sig den utgör en från äldre tid för sig bestående, i
jordeboken under särskildt nummer upptagen enhet eller en från sådan enhet
genom hemmansklyfning, ägostyckning eller afsöndring i behörig ordning afskild
del — erhåller sitt särskilda upplägg, där de fastigheten rörande inskrifningar
utan sammanblandning med andra upptagas.»
Då så ordnade fastighetsböcker icke kunna grundas på den nuvarande jordeboken
utan ett för ändamålet användbart underlag först måste skapas, hemställde
Beredningen, att vid den omläggning af jordeboken, som i följd af ändrade förhållanden
i fråga om jordbeskattningen erfordrades, hänsyn måtte tagas jämväl
till det behof, som från angifna synpunkt mötte. På grund af denna fram
-
236
ställning har enligt Kungl. Maj:ts uppdrag af särskilda kommitterade utarbetats
förslag till förordning angående jordregister, afsedt för landet. Hvad angår
städerna, lärer äfven där mångenstädes ett för en specialiserad fastighetsbok lämpadt
underlag saknas. Beredningen bär därför ock, i sammanhang med afiämnandet
af föreliggande lagförslag, fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på detta behof.
Fördelar Sådan är i sina hufvuddrag den ordning för inskrifningsväsendet, till
aglagna^an- hvilken en^igt Beredningens förslag man nu skulle öfvergå. Hvilka fördelar,
ordningen, som därmed skulle uppnås, torde framgå af hvad i det föregående anförts.
Dubbelheten i publikationen och i fastighetsbokföringen — rättens beslut,
protokollet, fastighetsböckerna — skulle upphöra och den däraf alstrade osäkerheten
försvinna; det skulle finnas en enda källa för upplysning om fastigheternas
rättsliga förhållanden, boken skulle utgöra ett tillförlitligt, öfverskådligt och
lätt tillgängligt medel att härom vinna kunskap. Fastighetens upplägg i boken
skulle omedelbart göra tjänst såsom »gravationsbevis». Faran för misstag vid
publikationsbeslutets öfverflyttande till protokollet, från detta till fastighetsboken
samt slutligen vid uppgifternas sammanställande i beviset skulle vara
aflägsnad. Den nu i stor utsträckning rådande åtskillnaden mellan lagens
stadganden och rättspraxis i dessa ärenden skulle försvunna. Yäl skulle, såsom
ofvan anförts, betydelsen af själfva publikationen icke i princip blifva någon
annan än den nuvarande, någon obetingad publica fides skulle icke tillkomma
inskrifningarna i boken. Men i vissa afseenden har Beredningen trott det rättsskydd,
som nu tillkommer tredje man, kunna med bevarande af samma princip
icke oväsentligt utsträckas. Och i samma mån publikationsurkunden varder
tillförlitligare, stärkes också helt naturligt förtroendet till densamma och därmed
också fastighetskrediten. Sedan grunden till ett verkligt fastighetsbokssystem
sålunda blifvit lagd, faller det sig lätt att äfven legalt tillägga boken
ökad giltighet i den män förutsättningarna därför kunna åvägabringas. Den
gradvisa utvecklingen faller sedan af sig själf.
Öfvergång Att genomförandet af den förändrade anordning af fastighetsböckerna, nu
till ett nytt föreslagits, är förenadt med icke obetydliga praktiska svårigheter och, särskildt
system svett* . . a ^ i i i t
men nöd- ^vac^ angar landet, krätver ett drygt förberedande arbete, bör icke förbises eller
randig, förnekas. Men behofvet af en förändring kan icke längre afvisas. Länge har
en sådan ordning erkänts såsom det mål, mot hvilket man bör sträfva. I skrif
-
velse till Ivungl. Maj:t den 11 augusti 1860 yttrade Rikets Ständer, att för tryggande
af jordbesittningen erfordrades icke endast ett offentligt införande af hvarje
ombyte af ägare utan ock införande af sådana grund- och hypoteksböcker, som i
flera främmande länder blifvit antagna och som innefattade säker och bestämd
upplysning om alla i rättsligt hänseende egendomen rörande förhållanden; och
hemställdes därför om utarbetande af förslag till en på sådan grund hvilande
lagstiftning. I det förslag till »förändrade stadganden för betryggande af
ägande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet», som af eu för ändamålet tillsatt
kommitté framlades, var fastighetsbokssystemet upptaget och med långt gående
följdriktighet genomfördt. Förslaget afstyrktes visserligen af Högsta domstolen
men icke af principiella grunder utan därför, att dess praktiska genomförande
ansågs icke under då förevarande förhållanden vara verkställbar^ Och när
1875 års lagstiftning antogs, skedde det under den från mänga håll uttalade
förutsättningen att här endast gällde införande af en öfvergångsform; föredragande
departementschefen yttrade att »vid omarbetningen af jordabalkens
återstående delar och dessas sammanfattande med stadgandena i lagfarts- och
inteckningslagarna till ett sammanhängande helt erbjöde sig ett lämpligt tillfälle
för lagstiftaren att taga i förnyadt öfvervägande lagfarts- och inteckningsväsendet
samt att då tillse, huruvida förhållandena medgåfve att ordna dithörande
stadganden på grundvalen af ett själfständigt fastighetsbokssystem».
Detta tillfälle är nu kommet; och enligt Beredningens tanke äro förhållandena
nu sådana, att de medgifva att inslå på den nya vägen. Det gäller här, såsom
ofta eljest, att det egentligen är det första steget — böckernas uppläggande —
som kostar; arbetet med deras förande medför icke någon synnerligt ökad tunga,
helst det dryga besväret med upprättande af gravationsbevisen bortfaller. Och
genom domsagornas delning är nu detta arbete jämnare fördeladt än förr.
Uppläggandet af nya, specialiserade fastighetsböcker kräfver däremot förvisso
ett mycket drygt arbete och en icke obetydlig kostnad, men en sådan åtgärd
kan i ingen händelse längre undanskjutas. Efter 1875 har genom skiftesförrättningarnas
fortgång och genom trettioårig tillämpning af då införda lagstiftning
vunnits ett långt bättre och säkrare underlag för en sådan anordning
än som då var för handen. Det afgörande steget bör därför nu tagas; genom
dess förnyade undanskjutande skulle svårigheterna icke minskas utan ökas.
Borttagande De partiella förbättringar af lagfarts- och inteckmngslagstiftningen, Beaf
redningen i samband med denna grundväsentliga förändring ansett sig böra
åteckning!- föreslå, skola i det följande redovisas. Endast om en sådan detalj —borttaganförnyelse.
det af den obligatoriska förnyelsen af penninginteckning — torde här något
böra nämnas, då en sådan förändring länge och ifrigt varit eftersträfvad och
densamma står i alldeles särskild! samband med den föreslagna nya anordningen
af fastighetsboken.
Nu gällande föreskrift att penninginteckning skall för att fortfarande
gälla vid rätten hvart tionde år företes för »förnyelse» ställer på inteckningshafvaren
ett kraf på vaksamhet, hvars eftersättande för honom medför- ett allvarsamt
äfventyr. Utan tvingande skäl bör naturligtvis lagstiftaren icke utsätta
en rättsägare för ett äfventyr, som visat sig i icke alldeles sällsynta fall leda
till rättens förlust. Det är därför otvifvelaktigt önskligt, att inteckningsrätten
må kunna befrias från denna fara. Den fördel, förnyelseplikten medfört därutinnan,
att förkomna och obrukbara handlingar efter viss tid förlorat sin
giltighet och sålunda bragts ur världen, kan i och för sig icke berättiga till
uppställande af eu sådan fordran; fördelen har väsentligen tillfallit fastighetsägaren,
men äfventyret och förlusten träffat inteckningshafvaren. Däremot har,
så länge protokollet varit den enda lagliga källan för vinnande af upplysningom
huru eu fastighet är besvärad med inteckning, en dylik anordning varit
oundgängligen nödvändig. Att med någon grad af säkerhet utröna huru dessa
gravationer gestalta sig skulle vara praktiskt omöjligt, om man därvid hade
att taga hänsyn till en obegränsad tid. Genom förnyelseplikten har nu denna
tidrymd begränsats så, att systemet blifvit möjligt att tillämpa. Annorlunda
ställer sig saken, därest fastighetsboken varder hufvudurkund och hvarje fastighet
däri erhåller sitt särskilda upplägg. Med en sådan anordning är icke att
befara ett sådant hopande af inskrifningar, att icke öfversikten äfven för en
längre tidrymd skall ställa sig lätt. Det afgörande skälet för förnyelsepliktens
bibehållande har därmed bortfallit. Borttages förnyelseplikten, måste naturligtvis
beredas annan utväg att utan inteckningshandlingens företeende få inteckningen
häfd i sådana fall, där handlingen icke han skaffas tillrätta. En sådan anordning
är emellertid påkallad äfven och ej minst i inteckningshafvarens intresse;
denne är förvisso icke skyddad därigenom att eu bortkommen inteckning efter
239
viss tid »själfdör». Den som förlorat handlingen bör genom handlingens dödande
sättas i tillfälle att trots förlusten komma i utöfning af sin å handlingen grundade
rätt. Anordnas ett dylikt mortifikationsförfarande så, att det å ena sidan
praktiskt sedt utesluter möjligheten af ett bedrägligt förfarande, men å andra
sidan icke gör uppgiften för den, som vill få den förlorade handlingen dödad,
alltför betungande, skall därigenom den fördel, som i detta hänseende varit
förbunden med förnyelseplikten, varda på ett vida bättre och fullständigare sätt
ersatt. Anordnandet af ett dylikt förfarande med rätt afvägande af motsatta
intressen är utan tvifvel förenadt med vissa svårigheter. Denna fråga är
emellertid af långt allmännare räckvidd, och förslag till lagstiftning i ämnet
har, under medverkan af Lagberedningen, af särskilda kommitterade enligt
Kungl. Maj:ts uppdrag utarbetats.
Då enligt lagförslaget tyngdpunkten i publikationsförfarandet ligger i
inskrifvandet i fastighetsboken, har den föreslagna lagen betecknats såsom
lag om inskrifning af rätt till fast egendom. Inskrifningen har emellertid
vid olika slag af rättigheter en väsentligt olika betydelse. Under det denna i
allmänhet icke är annan än att trygga ett redan skedt rättsförvärf mot annans
däremot stridande anspråk, har den för förvärfvet af panträtt konstitutiv betydelse,
så att rättsförvärfvet först med inskrifningen erhåller giltighet. Dylik
konstitutiv betydelse tillkommer enligt förslaget jämväl inskrifning, som meddelas
för rättighet att ur egendomen utfå viss årlig ränta eller afgäld. För
inskrifning af panträtt har i förslaget bibehållits benämningen inteckning och
för inskrifning af äganderätt den häfdvunna beteckningen lagfart.
240
1 KAP.
Om fastiglietsbok.
Fastighets- I första kapitlet innefattas bestämmelserna angående den bok, där rättsför
bo1ee™,
uPP ändringar rörande fast egendom skola inskrifvas, äfvensom de allmänna reglerna
beträffande förfarandet i ärenden, som angå sådan inskrifning. I afseende å
bokens inrättande och förande hafva allenast bestämmelser af mer väsentlig
natur bär upptagits, under det närmare föreskrifter angående tillämpningen
af dessa bestämmelser synts kunna meddelas i den ordning, § 89 Regeringsformen
bestämmer. Ett förslag till kungörelse med sådana föreskrifter
åtföljer detta betänkande.
Fastighetsbokens närmaste och egentliga uppgift är att utgöra underlag
för inskrifning af rättigheter till fast egendom samt, där förändring påkallas i
afseende å redan verkställd sådan inskrifning eller denna skall bringas att
upphöra, för den inskrifning, som häraf föranledes. Det är detta som i förslaget
betecknas såsom inskrifning. Men boken bör tillika kunna tjäna såsom medel till
upplysning om andra förhållanden, hvilka äro af beskaffenhet att kunna öfva inverkan
på redan inskrifna rättigheter eller ock äro af betydelse i fråga om behörigheten
af nya rättsförvärf. Oaktadt dessa förhållanden till sin rättsliga
verkan äro oberoende af inskrifningsdomarens åtgärd, böra de naturligtvis komma
till synes i fastighetsboken. Om dem bör i boken ske anteckning.
Enligt gällande lagstiftning skall, när på grand af bestämmelser i utsökningslagen
till rätten eller domaren inkommit bevis angående utmätning af fast
egendom eller annan åtgärd, som är af beskaffenhet att föranleda egendomens
exekutiva försäljning, beviset införas i inteckningsprotokollet; vidare skall i
samma protokoll ske anteckning om ärende angående expropriation af fast egendom.
Betydelsen af dessa anteckningar är väsentligen den att utgöra en maning
till varsamhet i fråga om belånande af inteckningar, som äro meddelade i fastigheten
men hvilkas värde är beroende af den köpeskilling, som vid fastighetens
exekutiva försäljning kan uppnås, eller af expropriationssummans storlek. Härtill
241
kommer, i fråga om utmätning för icke intecknad fordran, att utmätningen
under viss förutsättning medför förmånsrätt i fastigheten, så som vore inteckning
för fordringen beviljad. Dylik anteckning bör otvifvelaktigt fortfarande ske.
Föreskrifter angående skyldighet för vederbörlig myndighet att hos inskrifningsdomaren
härom göra erforderlig anmälan äro upptagna i förslag till lagar om
ändring i vissa delar af utsökningslagen och i förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof. Därjämte har i förstnämnda
förslag inrymts föreskrift om skyldighet för vederbörande myndighet
att, när utmätning af fast egendom upphäfts eller frågan om sådan egendoms
försäljning eljest förfallit, därom, för antecknande i boken, göra anmälan.
Har i afseende å den rätt, viss inskrifning medför, förändring skett i följd
af offentlig myndighets åtgörande — såsom fördelning af köpeskilling för exekutivt
såld fastighet eller af expropriations- eller brandstodsmedel m. m. —, bör
naturligtvis sådant, likasom annan förändring i fråga om inskrifning, komma
till synes i fastighetsboken. Bestämmelser härom äro meddelade i 3 kap. 16,
24, 25, 26 och 40 §§ samt i 4 kap. 6 §. Underlaget för den anteckning, som sålunda
skall ske, beredes inskrifningsdomaren genom anmälanden, om hvilkas ingifvande
föreskrifter upptagits — i sammanhang med föreskrifterna om själfva åtgärden
— i 3 kap. 15 §, i utsökningslagen, i författningarna angående expropriation
och om dikning och annan afledning af vatten samt i grufvestadgan.
Det föreskrifna antecknandet af utmätning utgör äfven ett medel till förekommande
att med fastighetens ägare träffas aftal om förvärf af nya rättigheter,
hvilka till följd af utmätningen kunde komma att blifva utan giltighet.
Samma syfte tjänar den i lagfartsförordningen stadgade skyldigheten för
den, som instämt klander å annans åtkomst till fast egendom eller därmed likartad!
käromål, att låta sin talan antecknas i lagfartsprotokollet; ett häremot
svarande stadgande angående skyldighet att för antecknande i fastighetsboken
göra anmälan om sådan talan har i förslaget — 2 kap. 17 § — influtit.
En likartad anordning har synts Beredningen böra vinna tillämpning jämväl
med afseende å vissa andra förhållanden, hvilka äro af betydelse för rättsförvärf
i fråga om fast egendom. Främst gäller detta om fastighetsägares försättande
i konkurs. Af skäl, som närmare angifvas i förslaget till lag om vissa
ändringar i konkurslagen, har i nämnda förslag upptagits ett stadgande, som
U34/ot 31
242
afser att, när fast egendom afträdes till konkurs, därom skall i rättssäkerhetens
intresse införas anteckning i fastighetsboken. Vidare har i särskilt lagförslag,
afseende, bland annat, ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken, upptagits
en bestämmelse, som åsyftar att, när bouppteckning utvisar, att den döde efterlämnat
fastighet, få anteckning om dödsfallet införd i fastighetsboken. Angående
betydelsen af denna föreskrift hänvisas till hvad i motiven till nämnda
lagförslag anföres.
Det har under nu förevarande förslags utarbetande varit föremål för öfvervägande,
huruvida icke enahanda anordning borde tillämpas jämväl för det fall
att ägare af fastighet försättes i omyndighetstillstånd eller fastighet genom arf
eller annorledes tillfaller omyndig. Att i rättssäkerhetens intresse det vore
önskvärdt, om en dylik inskränkning i ägarens förfoganderätt öfver fastigheten
kunde genom anteckning i fastighetsboken omedelbart bringas till offentlighet är
otvifvelaktigt, och med ett fastighetsbokssystem, som vill tillägga boken publica
fides, är sådant nödvändigt; men där skulle ju också anteckningen hafva den betydelsen
att hvarje fastigheten rörande transaktion, hvari någon i god tro inlåtit
sig innan i boken inkommit anteckning om omyndigheten, komme att äga giltighet
mot den omyndige och dennes målsman. Med grunderna för Beredningens förslag
är detta icke förenligt, och vid sådant förhållande har en dylik anteckning
synts äga alltför ringa betydelse för att motsvara därmed förenad
omgång och besvär.
I syfte att ur fastighetsboken skall kunna inhämtas upplysning äfven angående
vissa s. k. tysta förmånsrätter, hvilka äga bättre rätt än intecknad
fordran, har Beredningen i särskilda författningsförslag upptagit bestämmelser,
hvarigenom det blifver möjligt för inskrifningsdomaren att i fastighetsboken
införa anteckningar om dessa förhållanden.
Då enligt vissa bestämmelser i 3 och 4 kap. i förevarande lagförslag rätten
att ur afsöndrad lägenhet utbekomma belopp, för hvilket innan afsöndringen
skett inteckning eller inskrifning meddelats, skulle komma att begränsas, därest
i särskild ordning visst värde blifvit lägenheten åsatt, bör också i fastighetsboken
intagas uppgift angående sådan värdering; i särskildt lagförslag hafva
föreskrifter i detta syfte meddelats.
243
1 §•
Då, såsom ofvan anförts och stadgandet i 8 § utvisar, inskrifningsärendena
fortfarande skola i allmänhet anmälas vid rätten, är med sakens natur mest öfverensstämmande
att i domsagor, som utgöras af mer än ett tingslag, inskrifningsärendena
bokföras särskildt för hvarje tingslag. Hvarje domkrets å landet
skall sålunda, likasom hvarje stad, där rådstufvurätt finnes, äfven enligt förslaget
utgöra ett särskildt inskrifningsområde. Däremot innebär förslaget den olikhet
mot nu gällande lag, att äfven å landet inskrifningsärendena skola, såsom för
närvarande gäller om stad, upptagas i en och samma bok, fastighetsboken.
Med den föreslagna lagen är icke afsedt att på ett fullt uttömmande sätt
ordna inskrifningsväsendet i fråga om fast egendom. Andra stycket i förevarande
§ innefattar härutinnan i tvenne hänseenden begränsning af lagens tilllämpningsområde.
Likasom för närvarande särskild lagstiftning gäller för
inskrifningsärenden rörande sådan enskild järnväg, för hvilken medgifvits rätt
att expropriera erforderlig mark, torde äfven hädanefter en särskild ordning i
sådant hänseende böra tillämpas. Vidare har i fråga om den egenartade nyttjanderätt
till fast egendom, som benämnes tomträtt, ansetts lämpligt att fortfarande
hålla reglerna för inskrifning af sådan rätt skilda från det allmänna inskrifningsväsendet.
Särskilda förslag till bestämmelser i nämnda hänseenden
äro af Beredningen utarbetade.
Det kunde måhända ifrågasättas, huruvida icke i sammanhang med omarbetningen
af inskrifningslagstiftningen i fråga om fast egendom däri upptagna
grundsatser bort i den mån det lämpligen kunnat ske vinna tillämpning
jämväl i fråga om inteckning i fartyg och förlagsinteckning. Då emellertid en
sådan likformighet, om än måhända i vissa hänseenden önsklig, icke är nödvändig,
har Beredningen funnit frågan om eu omarbetning af sistberörda lagstiftning
kunna utan olägenhet anstå till dess förevarande lagstiftningsärende
bragts till afslutning.
2 §•
Såsom redan i den allmänna motiveringen antydts, är enligt förslaget
handläggningen af inskrifningsärenden delad sålunda, att ärendena väl skola
anhängiggöras vid rätten men en särskild myndighet, den s. k. inskrifningsdo
-
Inskrif
ningsom
rdden.
Inskrif
ningido
mart.
244
maren, sedan beslutar i ärendena; stadgandet härom finnes upptaget i 8 §. Enär
i vanliga fall, eller då en ansökan om inskrifning bifalles, beslutet framträder
allenast genom själfva inskrifningsåtgärden, måste beslutanderätten och bestyret
med fastighetsbokens förande vara förenade. På landet är det enligt förslaget
dombafvanden som är inskrifningsdomare. I fråga om stad skulle väl i och för
sig hinder icke möta att låta rätten såsom sådan fungera såsom inskrifningsdomare,
men då själfva inskrifningen alltid måste verkställas af en person, har
det synts med sakens natur mer öfverensstämmande att jämväl här befattningen
såsom inskrifningsdomare utöfvas af viss person, icke af den kollegiala myndigheten.
För att bevara sambandet med rättsförhandlingen har emellertid stadgats,
att befattningen icke må innehafvas af annan än den, som är ledamot i
rätten vare sig i allmänhet eller allenast i fråga om ärenden angående inskrifning.
Finnas i rådstufvurätten två eller flera lagfarna ledamöter, beror det af
den i laga ordning bestämda arbetsfördelningen mellan rättens ledamöter, hvilken
af dessa skall bekläda befattningen såsom inskrifningsdomare. Emellertid har
med hänsyn till den särskild! i de större städerna förekommande mängden af
inskrifningsärenden synts nödigt att bereda möjlighet för en uppdelning af nämnda
bestyr mellan flera rättsledamöter sålunda att en hvar af dessa har att handlägga
samtliga de ärenden, som röra viss del af staden, enligt den fördelning
Konungen fastställer.
Hvad beträffar landet, kunde det synas ligga närmast till hands att äfven
här upprätthålla sambandet mellan rättsförhandlingen och inskrifningen genom
att alltid låta den, som varit häradsrättens ordförande vid ett visst ting eller
tingssammanträde, också i egenskap af inskrifningsdomare ägna då anmälda inskrifningsärenden
den vidare handläggning, som erfordras; genom att hafva
handlagt dem vid rätten kan han antagas hafva förvärfvat en kännedom om
ärendet, som gör honom särskild! ägnad att också bringa det till slut. Icke
desto mindre har Beredningen stannat i den mening att befattningen såsom
inskrifningsdomare bör förbehållas domhafvanden såsom sådan. Sakens vikt
synes kräfva en sådan ordning. Med hänsyn till den själfständiga och afgörande
betydelse, som enligt förslaget skall tillkomma inskrifningen i fastighetsboken,
är det synnerligen angeläget att vid dennas förande kommer att iakttagas
allt som kan lända till kontinuitet och följdriktighet i bokföringen. Detta intresse
245
synes Beredningen icke tillräckligt tillgodoses, om med ordförandeskapet i häradsrätten,
äfven då detta är blott tillfälligt, skall förenas bestyret med inskrifningarnas
verkställande. Är däremot detta öfverlämnadt åt domhafvanden, lära af
den särskilda omvårdnad, denne ej minst i eget intresse kan förväntas ägna
åt fastigketsboken, de större kraf, som på grund af den nya bokens betydelse
ovillkorligt måste ställas på dess förande, kunna påräknas blifva uppfyllda,
helst det står domhafvanden öppet att vid tillfällig ledighet från sitt ämbete
förbehålla sig själf fastighetsbokföringen. Då besluten i inskrifningsärenden
skola grundas på skriftliga handlingar och rättens protokoll, bör den fördel,
som innefattas däri att den som beslutar i ärendet är densamme som handlagt
ärendet vid rätten, icke öfverskattas; och den uppväges helt visst af den större
kännedom om domsagans fastighetsförhållanden, som i regel domsagans innehafvare
besitter. Den befattning med andra allmänna domaregöromål, som
tillkommer denne, är icke heller utan betydelse för handhafvandet af inskrifningsärendena.
I sådant hänseende må särskildt framhållas, att om det är
domhafvanden, som beslutar om inskrifningarna, det ju på grund af hans befattning
med konkursärenden inom domsagan lättare förebygges att efter det
konkurs uppstått men innan anteckning därom inkommit i boken meddelas inskrifningar,
som på grund af konkursen äro ogiltiga. Af ännu större betydelse
är att, såsom förut nämnts, fastighetsboken är afsedd att jämväl innehålla upplysningar
angående vissa förhållanden, som icke äro att hänföra till inskrifningsärenden
men som skola för antecknande anmälas. Då det uppenbarligen vore
en onödig omväg, om dessa anmälanden skulle ske vid rätten, har det icke gärna
kunnat ifrågasättas annat än att domhafvanden är den som mottager dylika
anmälanden och verkställer de anteckningar, hvartill de föranleda. Äfven i
öfrigt bör därför fastighetsbokens förande uppdragas åt honom. Den dubbelhet
i vården af och ansvarighet för boken, som eljest skulle uppstå, skulle innebära
en olägenhet, som bör undvikas. Den anordning, Beredningen sålunda föreslagit,
utesluter naturligtvis icke att, därest omständigheterna påkalla sådant, i förordnande
för annan än domhafvanden att hålla ting särskildt inbegripes jämväl
bemyndigande för den sålunda förordnade att vara inskrifningsdomare i fråga
om de till tinget hörande inskrifningsärenden.
246
Fastigheternas
upptagande
i
boken.
3-5 §§.
Det ligger i sakens .natur, att fastighetsboken för att motsvara sitt ändamål
måste inrättas så, att den redan på förhand kommer att upptaga, i och för
blifvande inskrifningar, de till inskrifningsområdet hörande fastigheterna; i den
mån efter bokens uppläggande dessas antal kommer att ökas, skall utvidgning
af boken ske. En viss modifikation härutinnan är dock påkallad. Vissa fastigheter
äro af den beskaffenhet att i fråga om dem inga rättsförändringar kunna
antagas äga rum eller att åtminstone det är ovisst, huruvida eller när sådant
kommer att inträffa. Detta är fallet med åtskilliga kronan tillhöriga äfvensom
andra i 3 § närmare angifna fastigheter. Då fastighetsbokens uppgift är att
betrygga fastighetsomsättningen eller förvärf af särskild rätt till fast egendom,
bör boken icke onödigtvis belastas med upptagande af fastigheter,
hvilka i regel icke blifva föremål för lagfart och däri ej heller inrymmande af
särskild rätt, som är föremål för inskrifning, i andra än undantagsfall äger rum.
Detta är iakttaget med afseende å de fastighetsböcker, som för närvarande föras;
och då anledning ej förekommit att afvika från hvad därutinnan nu är föreskrifvet,
har Beredningen i öfverensstämmelse därmed i 3 § intagit bestämmelse
därom att fastighet af anmärkta beskaffenhet ej bör i fastighetsboken upptagas
förr än rörande sådan fastighet inskrifningsärende förekommer.
I 4 och 5 §§ angifvas hufvudgrunderna för tillämpningen af det i 3 § gifna
stadgandet om fastigheternas upptagande i fastighetsboken. Såsom redan i den
allmänna motiveringen framhållits, är det ökad specialisering man härvid i
främsta rummet velat vinna. I sådant afseende kunna olika vägar beträdas.
Ett sätt att gå till väga, som erbjöde fördelen af minsta afvikelse från den nu
gällande ordningen, vore att, hvad landsbygden beträffar, med bibehållande af
jordeboksenheterna såsom det i första hand bestämmande för bokens uppläggande
allenast föreskrifva, att, så snart inskrifning sker för ägare af viss del
af sådan enhet, denna fastighetsdel skall öfverflyttas till särskild! upplägg.
Sålunda skulle t. ex., om från det å särskildt upplägg upptagna hemmanet ett
mantal Åby N:r 1, lagfaret för X, säljes ett hälft mantal till Y, vid lagfart
för denne den sålda hemmansdelen få sitt särskilda upplägg. Genom ett sådant
tillvägagående vore dock intet vunnet från en annan ej mindre viktig synpunkt.
247
Med ledning allenast af fastighetsboken skulle man angående den för Y lagfarna
hemmansdelen icke veta annat än att Y numera ägde en del af ett hemman,
som förut i sin helhet ägts af X; hvad det i själfva vei’ket vore som Y
sålunda ägde, därom lämnade fastighetsboken, äfven om Y:s fastighet blifvit
genom laga delning utbruten till en på marken afskild fastighet, hvarken omedelbart
eller medelbart någon upplysning. Ett sådant tillvägagående skulle i själfva
verket icke innebära annat än en sammanblandning af personal- och realfolier.
Vill man vidare utveckla det till grund för de nuvarande fastighetsböckerna
liggande systemet med realfolier, måste detta ske sålunda, att hvarje å marken
i behörig ordning från andra fastigheter afskild fastighet i boken redovisas å
särskildt upplägg. För denna förändrade anordning skall såväl å landet som
i stad det särskilda fastighetsregister, hvars inrättande af Beredningen förutsatts
såsom nödigt, tjäna till grund och ledning. Detta register kommer sålunda
att blifva afgörande för hvad enligt förevarande förslag skall förstås med »fastighet»;
hvarje särskildt registreradt jordområde skall, allenast med den inskränkning,
som följer af bestämmelserna i 3 §, återfinnas i fastighetsboken under samma
beteckning, hvarunder det förekommer i registret. För befästande af det samband,
som sålunda skall finnas mellan fastighetsregister och fastighetsbok, har
det funnits i sin ordning att i första stycket af 4 § upptaga ett stadgande,
som lagfäster förandet af ett särskildt fastighetsregister.
Från den i 5 § gifna regeln att hvarje fastighet skall hafva sitt eget upplägg
stadgar förslaget i samma § tvenne undantag. Det ena hänför sig till det
fall att genom expropriation af visst område från en fastighet bildas en ny,
särskild fastighet. Detta frånskilda område torde visserligen komma att i
fastighetsregistret upptagas under eget nummer, men då den nya fastigheten
tillkommit under förhållanden, som utesluta antagande att den kommer att få
någon egentlig betydelse såsom föremål för inskrifning, har det icke funnits
nödigt att för densamma göra ett särskildt upplägg, utan bär den sålunda uppkomna
fastigheten synts kunna utan olägenhet kvarstå å stamfastighetens upplägg.
Äfven det andra undantaget är grundadt på obehöfligheten af en strängt
genomförd specialisering. Å landet förekommer i stor utsträckning att flera
särskilda fastigheter utgöra en egendomskomplex i samme ägares hand. Dessa
särskilda delar af egendomen kunna väl i kameralt hänseende hafva sin själf
-
248 .
ständiga betydelse, men från inskrifningssynpunkt träda de i regel alldeles
tillbaka för helheten; merendels lagfaras och intecknas de gemensamt. Särskilda
upplägg för dessa fastigheter skulle komma att alldeles onödigt betunga
fastighetsboken. Att gifva någon fast regel i fråga om bokförande af dylika
komplexer torde dock ej vara möjligt; omständigheterna äro i skilda
fall så olika, att frågan om sammanförande å gemensamt upplägg alltid bör
blifva beroende på huruvida sådant lämpligen kan ske. Att ifrågavarande undantagsstadgande
— hvilket framför allt torde komma att få tillämpning å fideikommiss
eller andra stiftelser — alltid måste användas med nödig varsamhet,
är själffallet, likasom det knappast behöfver påpekas, att sammanförandet allenast
kan afse de till ett och samma inskrifningsområde hörande fastigheter. Hvad
städerna angår, torde icke där rådande förhållanden föranleda behof af ett likartadt
undantagsstadgande.
6 §•
Frälseränta. Enär frälseränta enligt lag anses såsom fast egendom och därför bör, oaktadt
den icke kommer att upptagas i fastighetsregistret, i inskrifningshänseende
likställas med fastighet, har i 6 § bestämts, att med afseende å sådan räntas
upptagande i fastighetsboken skall i tillämpliga delar iakttagas hvad i 3
och 5 §§ är stadgadt i fråga om verkliga fastigheter.
< §•
Styckning Af föreskriften i 5 § att hvarje fastighet skall i boken upptagas å särskildt
af fastighet. Uppiägg följer, att när upplösning sker af sådan egendoraskomplex å landet, som
jämlikt stadgandet i 5 § erhållit ett för de i komplexen ingående fastigheterna gemensamt
upplägg, detta förhållande bör medföra motsvarande förändring i boken;
kommer någon af fastigheterna — eller i komplexen ingående frälseränta — i särskild
ägares hand, har förutsättningen för dess sammanförande med den öfriga
egendomen bortfallit och erfordras förty särskildt upplägg för hvad som sålunda
afskilts. Det är också gifvet att i mån af fortgående jordstyckning uppläggens
antal kommer att ökas; hvarje genom laga jorddelning — skifte, hemmansklyfning,
ägostyckning, jordafsöndring och i städerna afstyckning — efter
hand uppkommen fastighet skall erhålla sitt särskilda upplägg.
249
De närmare bestämmelserna angående tid och sätt för verkställande af
de förändringar, fastighetsboken sålunda successivt kommer att undergå, torde
böra hänvisas till den särskilda författning, som närmare reglerar fastighetsbokföringen.
I förslaget har däremot bort upptagas föreskrift angående den
verkan, öfverföring af fastighet til] nytt upplägg skall medföra med afseende å
behandlingen af inskrifning, som finnes gjord å det gamla upplägget. Grifvet
är. att inskrifning, som afser den ostyckade fastigheten eller ock viss andel af
denna, bibehåller sin fulla giltighet oberoende af styckningen. Om t. ex. fastighetsägaren
låter ägostycka fastigheten, kommer den för honom meddelade lagfarten
därefter att i stället hänföra sig till enhvar af de afstyckade fastigheterna,
likasom, när i den ostyckade fastigheten är meddelad inteckning eller inskrifning
för nyttjanderätt eller annan sådan rättighet, enhvar af de nya fastigheterna
utan vidare kommer att häfta för inteckningen eller inskrifningen. Lagfart,
som meddelats å, eller inteckning, som fastställts i viss andel af den ostyckade
fastigheten, gäller efter styckningen omedelbart såsom inskrifning rörande
den särskilda fastighet, som för andelen utbrutits. Styckningen föranleder alltså
icke till någon ny inskrifning; och att i lagen uttryckligen uttala, att den
gamla inskrifningen gäller såsom inskrifning för den nybildade fastigheten, synes
icke vara behöflig! Men den gamla inskrifningen bör icke ens fä öfverflyttas
till det nya upplägget; det har funnits nödigt att uttryckligen stadga förbud
häremot. Enligt förslaget innefattar inskrifning i boken själfva beslutet i inskriiningsärendet;
skulle hvad sålunda inskrifvits å ett upplägg få öfverflyttas
till annat upplägg, komme denna åtgärd att äga en helt annan karaktär än den
ursprungliga inskrifningen och blifva allenast ett referat af denna, eller ock skulle
det blifva nödvändigt att stadga särskilda kontrollåtgärder för att låta den öfverflyttade
inskrifningen gälla i stället för den ursprungliga. I stället för öfverflyttning
skall därför allenast ske ömsesidig hänvisning från de båda uppläggen.
Och samma anordning bör i likformighetens intresse tillämpas jämväl i fråga
om andra införingar. För det fall att en ansökan om inskrifning, som hänför
sig till en icke utbruten del af en fastighet, förklarats hvilande eller beslut om
uppskof i sådant ärende meddelats, bör däremot, när efter verkställd utbrytning
ansökningen bifalles, vid inskrifning å det nya upplägget upptagas allt som
å det förra upplägget finnes i ärendet infördt, och har därför i senare stycket
UMo» 32
250
af 7 § åt förbudet mot öfverflyttning gifvits den inskränkning att det skall
gälla allenast hvad som upptagits angående den odelade fastigheten.
Äfven på annat sätt än genom delning kunna enligt gällande lagstiftning
nya fastigheter uppkomma, nämligen genom sammanläggning af stadstomt med
annan sådan eller med annat såsom särskild fastighet registreradt område. I
särskildt författningsförslag har Beredningen upptagit bestämmelser i syfte att
afsöndrad lägenhet må kunna med stamfastigheten eller del däraf sammanläggas
till en enda fastighet. Väl skall enligt regeln i 5 § för sålunda nybildad fastighet
göras särskildt upplägg; men då enligt den i förstnämnda ämne gällande författning
— lagen angående förändring af tomts område — sammanläggning, som där afses,
icke får komma till stånd, med mindre den ena fastigheten är fri från gravationer,
samt i nämnda författningsförslag för där afsedd sammanläggning uppställts
såsom villkor att antingen den ena fastigheten är gravationsfri eller ock
att fastigheterna icke annorledes än gemensamt äro graverade, och vid sådant
förhållande alltid någotdera af de gamla uppläggen kan användas såsom upplägg
för den nya fastigheten, har det funnits obehöfligt att för dessa fall meddela
någon föreskrift.
8 §•
Ansökan och Af grunder, som redan i den allmänna motiveringen anförts, har Beredbcslut
i in- ningen ansett en så genomgripande förändring, som att inskrifningsväsendet helt
Sk''ärende* oc^ hullet skildes från rätten och öfverflyttades till inskrifningsdomaren, vara hvarken
behöflig eller för närvarande möjlig att genomföra. Såsom i förevarande
§ stadgas, skola därför inskrifningsärendena fortfarande anmälas vid rättén.
Sedan sådant ärende där anmälts, skall det däremot ankomma på inskrifningsdomaren
ensam att däri meddela beslut. Klart är, att äfven när ansökningen
afser förnyad handläggning af inskrifningsärende, som förklarats beroende på
att sökanden visar sig hafva fullgjort visst föreläggande eller att eljest visst hinder
för inskrifningens beviljande undanröjts, det är vid rätten som ärendet skall
anmälas till återupptagande. Den angifna regeln gäller inskrifningsärenden
af alla slag, såväl inskrifning af nya rättigheter som hvarje af inskrifningsdomarens
åtgärd beroende förändring eller upphäfvande af en inskrifven rätt.
251
9 §■
Att ett inskrif nin gsärendes öfvergång från rätten, där det anmälts, till in -skrifningsdomaren, som skall meddela beslut, icke kan ske alldeles oförmedladt, så
att alla de till ett rättssammanträde hörande inskrifningshandlingarna utan vidare
tagas om hand af inskrifningsdomaren, är uppenbart; detta gäller vare sig in
skrifningsdomaren är densamme som varit ordförande i rätten eller denne varit
annan person. Alltid måste vid rätten föras något slags protokoll öfver dessa
ärenden, som redovisar hvad vid rätten förekommit. Men på sätt i den allmänna
motiveringen anförts kunde det ifrågasättas, huruvida icke detta protokoll
borde inskränkas till att — utom för de fall, där verklig förhandling ägt
rum och denna skall i protokollet återgifva.® — summariskt angifva de anmälda
ärendena, under det de däri ingifna handlingarna sammanfördes i en särskild
akt. Grunddragen af ett sådant system skulle vara följande. De till hvarje
ärende hörande handlingar slutas samman i ett särskilt omslag, å hvars yttersida
antecknas dels sökandens namn och dagen för ärendets anhängiggörande
dels namn och registernummer å den fastighet, ärendet afser, samt band, blad
och rum i fastighetsboken, där ärendet inskrifves, äfvensom handlingarnas art
och tiden för deras utgifvande dels ock slutligen andra omständigheter af betydelse,
såsom grunden för stämpelbeläggande af ingifven handling. Sedan hvarje
sådan akt försetts med nummer i löpande följd för kalenderår, göres i fastighetsboken
hänvisning till detta nummer. För hvarje år skola de särskilda
akterna sammanföras i nummerföljd och inbindas tillsammans. Naturligtvis är
flertalet af de handlingar, som förekomma i ett inskrifningsärende, af den beskaffenhet
att de icke utan vidare kunna i lmfvudskrifter ingå i akten; i stället
för dylika originalhandlingar skola i akten inläggas styrkta afskrifter, hvilka
sökanden har att tillika med hufvudskrifterna ingifva eller, där detta underlåtes,
inskrifningsdomaren bör på sökandens bekostnad ombestyra.
Ett efter dessa hufvudgrunder genomfördt aktbildningssystem skulle helt
visst innebära en ej oväsentlig fördel. Det tidsödande arbete, som ägnas åt
afskrifvande i protokollet af handlingar eller referat af dessa, komme med ett
sådant system att bortfalla. Då emellertid detta oaktadt Beredningen ansett
sig icke böra beträda denna väg. har detta framför allt berott på svårigheten
Inskrift
ning sprotokoll.
252
att genomföra en anordning med akter utan att tillika ålägga inskrifningssökanden
skyldighet att ingifva skriftlig ansökan i ärendet. En dylik skyldighet
åter har ansetts skola blifva alltför betungande åtminstone så länge icke i
vårt land finnes någon notariatinstitution eller på annat sätt åt allmänheten
beredts lätt tillgänglig och billig utväg att erhålla biträde med skrifters uppsättande.
Icke heller lärer det för närvarande kunna förutsättas att de afskrifter,
en sökande hade att ingifva, alltid skulle inkomma i tillfredsställande skick;
kontrollen häröfver samt ombesörjande af afskrift, där sådan icke ingifvits eller
ingifvits i bristfälligt skick, skulle i många fall medföra alldeles samma besvär
som handlingarnas upptagande i ett protokoll. Och då ju ett protokoll i allt fall
icke kan umbäras, har Beredningen ansett den nu gällande ordningen böra tills
vidare bibehållas. Emellertid har Beredningen i betraktande af de obestridliga
fördelar, som äro förenade med ett aktsystem, ansett sig böra utarbeta jämväl ett
på ofvan angifna grunder byggdt utkast till bestämmelser om aktbildning, hvilket
är fogadt vid betänkandet.*
Hvad städerna beträffar, torde det få antagas, att inskrifningsdomaren där
alltid kommer att vara den, hvilken vid rätten för protokollet i inskrifningsärenden.
I fråga åter om landsbygden utgår förslaget från att förhållandet kan
vara ett annat. För de fall då sålunda rättens ordförande är en och inskrifningsdomaren
en annan har erfordrats särskild bestämmelse därom att rättens
protokoll och därtill hörande handlingar skola hållas inskrifningsdomaren tillhanda.
Att meddela närmare bestämmelser angående tiden och sättet för detta
tillhandahållande har ansetts obehöfligt, då rättens ordförande och inskrifningsdomaren
i regel torde komma att vara bosatta på samma ställe och för öfrigt
helt naturligt i den gemensamma vårdnaden om domsagans angelägenheter hafva
ett föreningsband, som utesluter antagande att för behörigt fullgörande af inskrifningsdomarens
åligganden skulle möta svårighet däraf att han icke tillika
varit ordförande i häradsrätten.
Att utom rättens inskrifningsprotokoll äfven ett annat protokoll rörande
inskrifningsärenden förekommer, synes af 11 §.
* Se bil. V.
253
10 §.
Att, såsom i 10 § stadgas, den handling, hvarå ansökan om inskrifning af Handläggrätt
till fast egendom grundas, skall till rätten ingifvas i hufvudskrift är nin9
naturligt och öfverensstämmer med gällande lag, likasom också hvad förslaget ratten
innehåller därom att allenast den del af handlingen, som rör ärendet, skall vid
rätten uppläsas och i rättens protokoll intagas. Från lagfartsförordningen
har Beredningen upptagit där stadgadt undantag från regeln om hufvudskrifts
företeende; åt detta undantag, som närmast är tillkommet för att bereda den,
som genom samma handling förvärfvat äganderätt till flera, under olika rätter
lydande fastigheter, möjlighet att inom den för lagfarts sökande stadgade
tid behörigen fullgöra sin lagfartsskyldighet i fråga om samtliga fastigheterna,
har i förslaget gifvits en affattning, som något afviker från den nuvarande.
Sålunda har, enär sökanden icke bör få komma i åtnjutande af ifrågavarande
förmån och denna icke heller lärer för honom vara af något verkligt värde,
med mindre han redan till endera domstolen ingifvit hufvudskriften och där
fullgjort hvad honom i afseende å stämpelbeläggning må åligga, i förslaget föreskrifvits,
att afskrift må kunna vid lagfart användas allenast under förutsättning
att den innefattar bevis att hufvudskriften redan blifvit vid endera rätten
i lagfartsändamål mottagen.
Hvad sökanden har att iakttaga när ärendet afser dödning eller förändring
i afseende å inskrifning, är för hvarje särskildt fall angifvet i 3 och 4 kap. 11
11 §•
Af en jämförelse mellan första och andra styckena i förevarande § fram- Inskrifgår,
att inskrifningsdomaren vid den på honom beroende handläggningen af in- ningsdomaskrifningsärendena
har att för olika fall förfara på väsentligt olika sätt. Det ''Tinskri^
skiljes här mellan sådana fall, då inskrifningsdomarens beslut skall framträda ning sär ende.
allenast genom inskrifning i fastighetsboken, och sådana, då beslutet skall förläggas
till ett protokoll men i boken endast anmärkas. Ur boken allenast
skall beslutet framgå när ansökningen bifalles; beslutet härom inskrifves
254
direkt i boken. Allt efter de särskilda ansökningarnas innehåll uppkomma
sålunda inskrifningar af olika slag; jämte inskrifningar, som innefatta bifall
till ansökan om inskrifning af viss rätt till fast egendom, kommer boken att
innehålla inskrifningar, som innefatta förändring på ett eller annat sätt i
fråga om redan verkställd inskrifning af rätt eller ock upphäfvande af den å
sådan inskrifning grundade rätt. Föreligga icke förutsättningarna för den
sökta inskrifningen, har inskrifningsdomaren att i anledning af ansökningen
meddela ett beslut, hvarigenom antingen denna afslås eller dess slutbehandling
uppskjutes på viss tid eller ärendet förklaras hvilande. Att jämväl i fråga om
dylika beslut låta inskrifning i fastighetsboken vara den form, under hvilken
de framträda, låter sig icke göra. Redan därför att beslutet i regel fordrar
särskild motivering, är sådant uteslutet; boken bör icke belastas på ett sätt,
som skulle i hög grad beröfva densamma den så nödiga öfversiktligheten och
lätthandterligheten. Ännu starkare skulle denna olägenhet framträda i sådana
fall, då någon förelägges att inställa sig vid rätten för att höras öfver ansökningen
eller beslutet innehåller bestämmelse om utfärdande af sådan kungörelse,
som omförmäles i 2 kap. 12 § o. s. v. Å andra sidan kunna dylika beslut icke
alldeles hållas utanför boken. Att en ansökan icke bifalles betager den icke
rättslig betydelse. Har ärendet förklarats hvilande för bestämd eller obestämd
tid, är det en öppen fråga, om inskrifning kommer att ske; men kommer sådan
till stånd, räknas dess rättsverkan, enligt särskilda i förslaget meddelade bestämmelser,
från den dag då ansökningen gjordes. Med enahanda rättsverkan
kan inskrifning komma att ske på grund af klagan öfver beslut, hvarigenom
ansökan lämnats utan bifall. Angående det sväfvande och tills vidare oafgjorda
anspråk på inskrifning, som genom ansökningen framställes, bör
upplysning icke saknas i boken. Men att där upptaga mer än som behöfs
för att väcka uppmärksamhet på ansökningen vore utan ändamål. Beredningen
har därför föreslagit, att i dylika ärenden själfva beslutet skall protokolleras
samt i boken allenast anmärkas ansökningens och beslutets innehåll.
Och då det är anmärkandet i fastighetsboken, som är af betydelse för tredje man,
bör alltså beslutets rättsverkan i angifna hänseende vara beroende däraf, att en
sådan anmärkning inkommer i boken. Ett uttryckligt stadgande i sådant sylte
har därför upptagits i detta sammanhang.
255
Det kan inträffa, att ett och samma inskrifningsärende föranleder såväl inskrifning
som ock beslut i protokollet med därtill hörande anmärkning i boken;
detta är fallet när inskrifningsdomaren finner ansökan om inskrifning kunna
allenast delvis bifallas och på grund af omständigheterna kan antagas att sökanden
velat under alla förhållanden erhålla den på inskrifning grundade rätt, som
det är möjligt att medgifva honom.
Att för protokollering af beslut i inskrifningsärenden rättens inskrifningsprotokoll
icke kan användas, är påtagligt; härför erfordras ett från rätten
skildt och af inskrifningsdomaren fördt protokoll, hvarom ock i förslaget intagits
föreskrift.
Af förslaget framgår, att äfven för den händelse att en af inskrifningsdomaren
bifallen ansökan förut blifvit bestridd af någon, som vid rätten hörts i
ärendet, beslutet skall utgöras allenast af inskrifning i boken. Då i dylika fall
det ej torde förekomma att särskilda grunder för beslutet angifvas och sådant
ej heller synes behöflig!, har anledning saknats att för dessa fäll göra undantag
från regeln. Å andra sidan lärer af stadgandets affattning framgå, att
därest själfva ansökningen skulle gå ut på att ärendet må förklaras hvilande
i afbidan på utredning angående någon viss omständighet, ett bifallande
af en så beskaffad ansökan icke föranleder till att inskrifningsdomaren har att
behandla ärendet i annan ordning än den i andra stycket af förevarande §
stadgade.
Fastighetsbokens uppgift i fråga om sådana ärenden, som föranleda till inskrifning
af en rätt, kräfver, att boken skall med full tydlighet utvisa beskaffenheten
af denna; kännedomen härom skall icke behöfva förmedlas genom
efterforskning i något protokoll. Om t. ex. när lagfart sökes sökandens rätt att
förfoga öfver egendomen finnes vara i något hänseende inskränkt, skall inskrifningen
ske sä, att boken kommer att meddela upplysning om inskränkningen;
afser inskrifningen fordran för ogulden köpeskilling eller rättighet, som vid öfverlåtelse
af lastigheten förbehållits, skall likaledes angående denna fordringens
eller rättighetens särskilda beskaffenhet uppgift införas i boken. Ett strängt
upprätthållande af nämnda kraf på bokens fullständighet skulle dock för vissa
fall leda till att bokens utrymme komme att tagas i anspråk i högre grad än
som kan anses lämpligt. Detta skulle företrädesvis blifva fallet vid inskrifning
256
af nyttjanderätt eller rätt till undantag af fast egendom. I dylika fall lärer
hänvisning till den handling, som ligger till grund för ansökningen, icke alltid
kunna umbäras, och har därför Beredningen velat lämna inskrifningsdomaren
nödig handlingsfrihet i berörda hänseende.
12 §•
Tid, för an- På samma gång som Beredningen i förslaget bibehållit nu stadgadt förbud
malande af mot upptagande af inskrifningsärenden å urtima ting eller eljest å sådana rättsin8]ärende9S''
sammanträde11 å landet, som icke kunna sägas hafva egenskap af »lagtima», har
dock, såsom redan i den allmänna motiveringen antydts, hvad landsbygden beträffar,
det ansetts nödvändigt att tillfällena till inskrifningsärendens anmälande
blifva ökade genom införande å vissa orter af särskilda inskrifningsting, och
hänvisas härutinnan till det af Beredningen upprättade särskilda förslag till lag
om dylika ting.
1 fråga om stad har förslaget samma regel som för närvarande gäller.
• Då enligt förslaget förnyelse af inteckning icke längre skall ifrågakomma, har,
i olikhet med hvad nu gäller, förbudet mot handläggning af inskrifningsärenden
å urtima ting å landet och i stad å annan än viss veckodag kunnat utan
inskränkning upprätthållas.
13 §.
Förhör i in- I inteckningsförordningen regleras särskildt förfarandet för det fall att i
skrifnings- gående angående ansökan om inteckning fastighetens ägare finnes böra höras.
ärende. motsvarighet härtill finnes icke i lagfartsförordningen. Med hänsyn till
vissa förändrade bestämmelser i fråga om lagfart blifva dock enligt Beredningens
förslag närmare föreskrifter i nu ifrågavarande hänseende erforderliga äfven beträffande
lagfartsärenden. På grund häraf hafva i 13 § sammanförts vissa å
inskrifningsärenden i allmänhet tillämpliga bestämmelser angående förfarandet
i ofvan angifna fall. Dessa bestämmelser öfverensstämma med hvad inteckningsförordningen
stadgar. Såtillvida afviker dock förslaget härifrån, att sökandens
försummelse att förebringa utredning angående delgifning af det beslut, hvarigenom
förelagts fastighetsägaren att komma tillstädes vid rätten, enligt förslaget
skall föranleda till att ansökningen afslås, icke, såsom enligt inteek
-
257
ningsförordningen, till att ansökningen är att anse såsom förfallen. Detta
öfverensstämmer med hvad i förslaget i allmänhet iakttagits med hänseende
till sådana fall, då af inskrifningsdomaren utsättes viss tid, inom hvilken
inskrifningssökande har att något fullgöra. Härigenom vinnes den fördel att
en icke behörigen fullföljd ansökan kommer att utan vidare afföras ur boken.
Bestämmelserna i förevarande § komma till användning allenast i sådana
ärenden, som innefatta ansökan om inskrifning af rätt till fast egendom. Enligt
förslaget skall det nämligen icke ifrågakomma att i annat inskrifningsärende —
dödning eller förändring i afseende å inskrifning — beslutet göres beroende af
att någon höres öfver ansökningen; då i dylikt ärende tiden för ansökningens
ingifvande icke såsom i andra ärenden äger någon rättslig betydelse, har man
ansett att med ärendets anhängiggörande alltid bör anstå till dess samtliga villkor
för bifall äro uppfyllda.
14 §.
Med den nuvarande ordningen för handläggning af lagfarts- och intecknings- Tii för
ärenden möter ingen svårighet vid bestämmande af den tidpunkt då den med dy-drende8 slut''
,. 1 J liga hana
lika
ärenden afsedda publikationen skall vara fullbordad. Då ärendet från bör- läggning.
jan till slut är ett ärende vid rätten, är det gifvet, att, såvidt angår landet, i
samtliga de till ett visst ting eller tingssammanträde hörande ärendena beslut
skola föreligga när i allmänhet rättens beslut skola vara färdiga och att,
beträffande stad, hvarje ärende bör vara bragt till slut före nästa rättegångstillfälle
för ärenden af ifrågavarande natur. Annorlunda ställer sig saken, om inskrifningsväsendet
ordnas i enlighet med Beredningens förslag. Då enligt detta
ärendenas slutliga handläggning ankommer på annan myndighet än rätten, blir
bestämmandet åt tiden, inom hvilken denna handläggning skall vara förd till
slut, en fristående fråga. Att emellertid äfven med den nya ordningen bör iakttagas,
att tiden för nästinfallande inskrifningssession icke får öfverskridas, lärer
finnas uppenbart. Väl kan den nya ordningen — då den icke innefattar ett
fastighetsbokssystem i sträng mening och därför icke heller föranleder till att
hvad som icke finnes i fastighetsboken inskrifvet eller infördt saknar verkan
mot senare inskrifningssökande — icke heller anses med ovillkorlig nödvändig
>‘»4/o7
33
258
het kräfva att vid hvarje sessions början förut anmälda ärenden skola hafva
slutbehandlats och införts i boken. Men det ligger dock i sakens natur att
äfven med det i förslaget antagna system man har att se till att fastighetsboken
verkligen kommer att såsom publikationsmedel gorå all den tjänst, som omständigheterna
medgifva. En tidpunkt måste fastställas, då den, som vill
söka upplysning angående en fastighets rättsliga förhållanden, kan äga visshet,
att i fastighetsboken linnes upptaget allt, som i inskrifningshänseende förut
förekommit, så att han icke för ändamålet behöfver anlita jämväl andra källor.
Att den tid, inom hvilken den på inskrifningsdomaren ankommande åtgärd i ett
vid rätten anmäldt inskrifningsärende skall vara verkställd, icke får sättas längre
än intill dess nästa allmänna rättssammanträde för inskrifningsärenden inträffar,
följer redan däraf, att allenast sålunda kan vinnas trygghet mot faran af en
eljest möjlig sammanblandning af ärenden, som å olika rättssessioner anmälts.
Den granskning af rättens inskrifningsprotokoll, som före nämnda tidpunkt erfordras,
kan sålunda begränsas till protokollet för en inskrifningssession. Men att stanna
vid en dylik tidsbestämning har dock synts Beredningen riktigt allenast beträffande
de domsagor, som utgöras af ett tingslag, samt städerna. Den tid,
som enligt lag skall förflyta mellan de allmänna sammanträdena i nämnda domsagor,
är så afmätt, att den synes lika väl tillgodose inskrifningsdomarens anspråk
på nödig arbetstid som inskrifningssökandens behof af snart besked. Enahanda
är förhållandet i stad. Hvad åter beträffar andra domsagor än de nämnda,
lämpar sig det sätt, hvarpå där tingsterminerna i lag bestämts, mindre väl såsom
grund för fastställande af den tid, som bör anslås till inskrifningsdomarens
åtgärder. Att i de hithörande domsagor, där ting hållas enligt förordningen
den 17 maj 1872, bestämma denna tid så, att den sammanfaller med tiden mellan
tvenne tingssammanträden, synes icke kunna förlikas med allmänhetens berättigade
kraf på snabb handläggning af dessa ärenden. Och om man för domsagor, där
nämnda förordning icke skall tillämpas, läte dagen för tingets afslutande vara
sluttermin för handläggningen, skulle detta i vissa fall — väl de flesta — medföra
samma eller än större olägenhet i angifna hänseendet, i andra åter säkerligen
icke kunna genomföras, såsom i vissa nordliga domsagor, där icke sällan
tingen afslutas medan ännu rättens ordförande är kvar å tingsstället. På grund
häraf har Beredningen ansett nödigt att för alla af mer än ett tingslag bestå
-
259
ende domsagor bestämma en viss af tingshållningen oberoende tid, inom hvilken
inskrifningsärendena skola vara slutligen handlagda. Denna tid har satts — lika
för alla nu ifrågavarande domsagor — till fyra veckor eller väsentligen samma
tidrymd, som åtskiljer tvenne allmänna sammanträden i domsagor med allenast
ett tingslag. Det kunde måhända synas som vore den sålunda bestämda tiden
väl knappt tilltagen. Beredningen utgår dock från det antagande, att genom
inrättandet för nu ifrågavarande orter af särskilda inskrifningsting skall vinnas
ungefär samma jämna fördelning under året af inskrifningsärenden som å andra
orter vinnes genom det större antalet allmänna inskrifningstillfällen, samt att
vid sådant förhållande den föreslagna tiden skall visa sig i allmänhet vara
fullt tillräcklig.
I fråga om inskrifningsärenden, som i domsagor med allenast ett tingslag
anmälts å det särskilda sammanträdet för tingets afslutande, erfordras i förevarande
hänseende särskild bestämmelse. Den tid, inom hvilken ärendet skall
vara slutligen handlagdt, är äfven här satt till fyra veckor efter det ärendet
förekom vid rätten.
Då den slutliga handläggningen allt efter omständigheterna skall utgöras
antingen af inskrifning i boken eller af beslut i inskriiningsdomarens protokoll
jämte anmärkning i boken, skola åtgärder såväl af det ena som af det andra
slaget vara vidtagna inom ofvan angifna tid. Däremot är af förslagets bestämmelser
frågan om tiden, inom hvilken sökanden skall äga att utfå vederbörlig
expedition, icke omedelbart berörd; vid omarbetning af expeditionsförfattningeu
torde höra iakttagas hvad för beredande af nödig effektivitet åt förslagets bestämmelser
kan vara påkalladt.
15 §.
Beredningen har icke ansett nödigt att meddela någon allmän bestämmelse
angående den ordning, hvari vederbörande sakägare skola erhålla del af inskrifningsdomarens
beslut. I allmänhet sker detta endast därigenom att expeditionen
i ärendet kommer vederbörande tillhanda, vare sig nu denna afhämtas
hos inskrifningsdomaren eller den vid ett rättssammanträde eller å annan
tid utlämnas till sakägaren eller dess ombud. Den i sådant hänseende nu veder
-
Delgifninq
af beslut.
260
Klagan.
tagna ordning torde, om förslaget blifver lag, kunna bibehållas. För det fall
att inskrifningsdomaren funnit gjord ansökan icke kunna bifallas har emellertid
särskild föreskrift synts böra i lag meddelas i syfte att bringa inskrifningsdomarens
beslut till sökandens kännedom. Sökandens rätt till klagan skulle
lätt kunna äfventyras, om han icke i särskild ordning finge underrättelse
om beslutet. För sådant ändamål har det synts böra åläggas inskrifningsdomaren
att i nämnda fall genast efter beslutets meddelande med posten i rekommenderadt
bref tillställa sökanden underrättelse om beslutet. Af väsentligen enahanda skäl
har stadgats skyldighet för inskrifningsdomaren att, när ansökning, som af någon
vid rätten bestridts, icke desto mindre bifalles, på samma sätt underrätta honom
om beslutet. Då underrättelse, hvarom här stadgats, hör till handläggningen af
inskrifningsärendet, har Beredningen förutsatt att brefvet med underrättelsen bör
utgöra tjänsteförsändelse.
16 §.
Likasom enligt nu gällande lag talan mot underrätts utslag i lagfarts- och
inteckningsärenden fullföljes i hofrätt, skall enligt förslaget hofrätt vara närmaste
instans för pröfning af inskrifningsdomarens beslut. Att klagan skall
föras genom besvär, följer vid sådant förhållande omedelbart af stadgandet i 5
§ i lagen den 14 juni 1901 om hvad iakttagas skall i afseende å införande af
lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken. I fråga åter om förfarandet
vid besvärs anförande har Beredningen funnit en afvikelse från hvad som i allmänhet
gäller angående besvär till hofrätt påkallad af inskrifningsärendenas
särskilda natur. När hinder mött mot bifall till inskrifningsansökan, skall
fastighetsboken härom innehålla anmärkning. Under någon tid — besvärstiden —
måste det alltid vara ovisst, huruvida icke i stället inskrifning kommer att ske
med verkan från den dag då ansökningen gjordes. Att under denna tid fastighetsboken
icke lämnar afgörande upplysning om fastigheten rörande rättsförhållanden,
är därför oundvikligt. Men utöfver nämnda tid bör förhållandet icke
lämnas i detta skick. Anföras besvär, bör härom anteckning inflyta i fastighetsboken.
För att bereda inskrifningsdomaren tillfälle att göra dylik anteckning
kunde tänkas den utväg att det skulle åligga hofrätten, sedan
besvären dit inkommit, att meddela inskrifningsdomaren underrättelse, men
ändamålet vinnes med mindre omgång, om i stället saken så ordnas, att
261
klaganden har att ingifva besvärshandlingarna till inskrifningsdomaren och
denne att efter vederbörlig anteckning i boken insända dem till hofrätten.
Detta förfaringssätt synes äga företräde äfven därför att någon tid icke behöfver
förflyta mellan besvärens ingifvande och kompletteringen af fastighetsboken.
Efter det anteckning sålunda skett i boken har inskrifningsdomaren att
i äganderätts- och gravationsbevis angående fastigheten åberopa det antecknade
förhållandet till dess besvären blifvit genom laga kraft ägande utslag afgjorda
och anteckning härom inkommit i fastighetsboken. Har beslut, som gått sökanden
emot, blifvit ändradt, är det sökandens sak att genom fullföljande af ansökningen
påkalla tillämpning af öfverrättens beslut; att han i visst fall icke utan äfventyr
kan låta härmed anstå hur länge som helst, framgår af stadgandet i 17 §. Har åter
beslutet blifvit fastställdt, bör på annat sätt utväg beredas att få det anmärkt
i fastighetsboken. Är beslutet meddeladt af Konungen, synes det lämpligen
kunna åläggas justitierevisionen att till vederbörande inskrifningsdomare öfversända
ett exemplar af utslaget, men i andra fall lärer det få ankomma på
den, hvilken däraf har särskildt intresse, att själ!'' vidtaga åtgärd i angifna
syfte. I enlighet härmed har i förslaget stadgats att, när besvären visas hafva
blifvit genom laga kraft ägande utslag ogillade — hvarunder naturligtvis äfven
innefattas att besvären icke upptagits till pröfning — sådant skall antecknas i
fastighetsboken.
En följd af den föreslagna anordningen är att besvärstiden kunnat sättas
lika för alla inskrifningsomräden; och har denna synts lämpligen böra utgöra
trettio dagar. Att denna tid icke kunnat i allmänhet sättas att löpa från det
inskrifningsdomaren genom ärendets införande i boken meddelat slutlig handläggning
däråt utan bör räknas från det tiden för sådan handläggning utgick, följer
af hvad vid 14 § anförts; allenast för den händelse att på grund af särskilda
hinder slutlig handläggning ägt rum först efter utgången af där stadgad tid
har den dag, då ärendet verkligen inskrifvits, kunnat tjäna till utgångspunkt.
Äfven när inskrifning i egentlig mening skett, kunna förhållandena vara
sådana, att klagan föres öfver beslutet, antingen af sökanden själf — t. ex. då
ansökningen blifvit oriktigt uppfattad eller inskrifningen innefattar ett ofullständigt
beslut — eller af annan, hvars rätt kränkes af beslutet. Jämväl för dessa fall
torde för klagan böra gälla hvad nyss nämnts allenast med den afvikelse i
262
fråga om besvärstiden, som är påkallad för den händelse klaganden är annan än
sökanden och icke varit i ärendet hörd. Försittes den för sådan händelse i 25
kap. 10 § rättegångsbalken stadgade tid, kommer väl försummelsen icke att medföra,
att inskrifningen blir ovillkorligt gällande; därigenom beredes icke giltighet
t. ex. åt en inteckning, som beviljats utan behörig utfästelse af rätte ägaren.
Men denne är dåmera hänvisad att göra sin rätt gällande genom vanlig rättegång.
Den ståndpunkt, förslaget sålunda intager, torde öfverensstämma med nu
gällande rätt.* Hafva mot beslut, hvarigenom ansökan om inskrifning bifallits,
besvär anförts af någon, som ansett sin rätt genom beslutet kränkt, men dessa
genom laga kraft ägande beslut ogillats eller lämnats utan afseende, ankommet
det, där icke beslutet meddelats af Konungen och därför kan genom justitierevisionens
försorg tillställas inskrifningsdomaren, på den som fått inskrifningen
att själf föranstalta om förhållandets anmärkande i boken; för den händelse åter
att besvären föranledt ändring i inskrifningsdomarens beslut, lämnar stadgandet
i 18 § den vinnande utväg att få detta förhållande anmärkt i boken.
För undvikande af onödig tidsutdräkt vid besvärens afgörande har det synts
lämpligt att i förslaget upptaga stadgande därom, att inskrifningsdomaren skall
vid de besvärshandlingar, som af honom insändas till hofrätten, foga eget yttrande
i ärendet.
17 och 18 §§.
Anmälan om När beslut, hvarigenom ansökan om inskrifning af rätt helt och hållet eller
ändring i tiU någon del afslagits, till följd af besvär ändras af högre rätt, är det af särskild
ningsdoma- vikt att så skyndsamt som möjligt vidtages åtgärd för att fastighetsboken må
rent berlut komma att återgifva det verkliga förhållandet. I detta syfte har Beredningen,
efter förebilden af 65 § inteckningsförordningen, i 17 § upptagit ett stadgande,
hvarigenom för nu afsedt fall alägges sökanden att inom viss tid fullfölja an
sökningeh. Det för försummelse härutinnan stadgade äfventyret innebär, att den
återverkande kraft, som eljest tillkommer öfverrättens beslut, bortfaller och att
således emellertid sökta nya inskrifningar icke beröras af den äldre ansökningen.
Se K. Maj:ts dom den 2 april 1884 (N. J. A. s. 179).
2<i3
För de fall åter att beslut, hvarigenom ansökan i inskrifningsärende bifallits,
blifvit efter besvär genom laga kraft ägande beslut ändradt, innefattas i
18 § föreskrift. Den i boken redan gjorda inskrifningen bör i ty fall genom
anteckning om det ändrade förhållandet åter afföras när antingen genom justitierevisionens
försorg beslutet kommer inskrifningsdomaren tillhanda eller ock enskild
sakägare företer detsamma. Åt den här meddelade bestämmelsen har emellertid
bort gifvas vidare omfång. Hvad för anförda fall stadgats bör nämligen
äga tillämpning jämväl när annorledes än i följd af klagan i själfva inskrifningsärendet
genom laga kraft ägande beslut viss inskrifning undanröjts — såsom
då efter stämning domstol lämnat sådant förklarande* — eller förklarats
vara utan verkan. I vissa fall kan, efter det med slutlig pröfning af ansökan
om inskrifning förklarats skola tills vidare anstå, ansökningen af en eller annan
anledning komma att förfalla; in trätfar sådant, bör enskild sakägare, i hvars
intresse det ligger att få den i boken gjorda anteckningen annullerad, äga rätt
att efter styrkande af förhållandet få anteckning härom gjord i boken. Nödigt
förbehåll om sådan rätt har ock i 18 § upptagits.
19 §.
Oaktadt all på fastighetsbokens förande nedlagd omsorg är den möjlighet
icke utesluten att vid inskrifvandet förelöper fel. Så länge inskrifningen ännu
icke framträdt för allmänheten såsom afslutad, kan naturligtvis felet utan vidare
rättas; den föreskrift, som erfordras i afseende å sättet huru sådant för bevarande
af reda och klarhet i bokföringen skall ske. har sin rätta plats i de reglementariska
föreskrifterna angående fastighetsbokens förande.
Upptäckes icke felet medan inskrifningsärendet ännu befinner sig under handläggning,
ställer sig saken annorlunda. Felskrifningen upphör då att vara endast
ett fel i pennan, den har medfört ett felaktigt beslut. När ansökan bifalles och
inskrifning sker, framträder icke beslutet under annan form än själfva inskrifningen;
sådan denna är, sådant är beslutet. Lika litet som i allmänhet ett afkunnadt
beslut kan utan vidare ändras, lika litet kan sådant ske med en afslutad
inskrifning. Men å andra sidan kan inskrifningen i sitt felaktiga skick icke
R/ittelsf
Jfr K. Maj:ts dom den 16 okt. 1906 (N. J. A. s. 408).
264
medföra samma verkan, som om den blifvit riktigt verkställd. En inskrifning,
»om skett å oriktigt upplägg, saknar giltighet; en inteckning, som meddelats
för högre belopp än som var utfäst, saknar rättsverkan för det öfverskjutande
beloppet, en sådan som meddelats för lägre belopp gäller endast för detta. Olägenheterna
af ett dylikt förhållande göra sig gällande åt olika håll. Medför
inskrifningen icke den rättsverkan, som afsetts, är det naturligtvis sökanden,
som däraf närmast drabbas; men äfven den, hvars rätt skenbart beröres af inskrifningen,
har intresse af att få denna rättad. Om sålunda en inskrifning af
rätt skett å oriktigt upplägg, är det icke blott den, som begärt inskrifningen,
utan också ägaren af den fastighet, å hvars upplägg den obehörigen förts, som
blifver lidande af felföringen; och har en inteckning utförts med högre belopp
än vederbort, har en efterföljande inteckningshafvare likasom fastighetens ägare
intresse däraf, att inteckningen återföres till det rätta beloppet.
Huru skall nu rättelse åvägabringas? Vid öfvervägande åt de möjligheter,
som härvid kunna ifrågakomma, måste fasthållas, att hvarje rättelse i själfva
verket är en ändring af beslutet och att en rättelse därför aldrig får i vidare
mån inskränka annans på inskrifning grundade rätt än som kan blifva följden
af en ändring. Och då en ändring icke kan ske, om den icke sökes inom den i
16 § fastställda tid, kan icke heller en rättelse medföra samma verkan, om den
icke sökes inom samma tid. På grund häraf måste man utesluta rätt lör inskrifningsdomaren
att på egen hand vidtaga rättelse; hans verksamhet är icke
offentlig, och det bör icke ifrågasättas att åt honom öfverlämna att vidtaga en
åtgärd, hvars verkan är beroende af den tidpunkt då den vidtages. Ty denna
tidpunkt kan icke fastställas af annan än honom själf. Det måste därför ankomma
på vederbörande intresserade att ansöka om rättelse. Den väg, som i
sådant hänseende alltid står dem öppen, är att klaga i högre rätt eller, där den
oriktiga inskrifningen berör tredje mans rätt, att efter stämning få inskrifningen,
såvidt den är obehörig, förklarad vara utan verkan. För sistnämnda fall torde
ock dessa utvägar vara tillräckliga. Men för den, som sökt inskrifningen, är
det af vikt att snarast möjligt den oriktiga inskrifningen ersättes med en riktig;
endast en sådan gifver honom det han åsyftat att uppnå. Och att allenast
hänvisa honom till att öfverklaga beslutet eller, om besvärstiden utgått, söka ny
inskrifning skulle vara onaturligt och onödigt. När fel vid inskrifningen före
-
265
lupit, föreligger bristande öfverensstämmelse mellan den beslutandes vilja och
det uttryck, denna fått. Det är då naturligt att det är till den beslutande myndigheten
själ!'' man vänder sig för att få öfverensstämmelse mellan viljan och
dess uttryck tillvägabragt.
Det rättelseförfarande, som därför vid sidan af klagoförfarandet bör medgifvas,
behöfver icke bindas vid samma tidsbegränsning som det senare. Men
det måste fasthållas, att genom rättelsen icke får göras intrång i den rätt, som
annan emellertid fått inskrifven i fastigheten.
På nu angifna grunder hvilar bestämmelsen i denna §. Rättelse, som af
inskrifningssökanden eller den, som innehar hans rätt, sökes inom stadgad besvärstid,
äger tillbakaverkande kraft; inskrifningen gäller såsom hade den från
början varit rätt affattad. Sökes den efter utgången af nämnda tid, måste saken
så anses, som hade då inskrifning sökts. Har t. ex. när en lagfartsansökan upptagits
å orätt upplägg under tiden lagfart meddelats för annan, måste ansökningen
om rättelse afslås. Har en inteckning fastställts till för lågt belopp,
måste, där annan inteckning mellankommit, rättelseansökningen, såvidt angår
skillnaden, behandlas som en ny ansökan om inteckning.
Det ligger i sakens natur, att för åstadkommande af full öfverensstämmelse
mellan fastighetsboken och de på grund af inskrifningsåtgärder utfärdade bevis
med rättelsen i boken äfven beviset å den till inskrifningsärendet hörande handlingen
bör rättas. Förslaget innehåller därför föreskrift om skyldighet för den,
som söker rättelse, att förete den handling, på grund hvaraf inskrifning meddelats.
Hvad nu sagts äger lika giltighet i fråga om fel vid införande af
den anmärkning, som bör inkomma i boken när en ansökan om inskrifning icke
bifallits. Såsom framgår af 11 §, medför ansökningen icke tillbakaverkande
kraft, med mindre anmärkning inkommit i boken å vederbörlig plats. Ett fel i
anförda hänseende är det därför sökanden angeläget att få rättadt, och bör detta
ske i samma ordning som för felföring eljest gäller.
Då ansökan om rättelse är ett inskrifningsärende, följer däraf, att inskrifningsdomarens
beslut är underkastadt de i 16 § upptagna bestämmelser om
klagorätt.
34
20 §.
Företräde i Från den för särskilda fall uppställda regeln att i fråga om företräde i rätt
rätt på grund grund af inskrifning tidpunkten för ansökningen är afgörande har Berednin
Ytligt
8en i öfverensstämmelse med gällande rätt gjort undantag för inskrifningar, som
sökts å samma dag; dessa äro att anse såsom samtidigt sökta. Då denna grundsats
skall tillämpas i fråga om alla de särskilda slagen af inskrifningar, har den
bort upptagas i detta kapitel. Huru i hvarje särskildt fall frågan om företrädet
skall afgöras när flera inskrifningar sökts å samma dag, framgår af de bestämmelser,
som i sådant hänseende äro å särskilda ställen i förslaget meddelade.
21 §■
Anteckning Såsom förut erinrats, är genom särskilda föreskrifter ålagdt vissa myndigom
vissa för- heter att hos inskrifningsdomaren göra anmälan om förhållanden, hvilka i ett
hållanden. ejjer anna£ afseende äro af betydelse för bedömande af en fastighets rättsliga
förhållanden, i syfte att angående sådant förhållande skall inkomma anteckning
i fastighetsboken. Stadgande om skyldighet för inskrifningsdomaren att, när
dylik anmälan inkommit, verkställa den erforderliga anteckningen har sin rätta
plats i den lag, som bestämmer hans verksamhet, och föreskriften härom återfinnes
i förevarande §.
Det torde finnas i sin ordning att äfven på anmälan af enskild sakägare
anteckning om förhållande, hvarom nu är fråga, bör kunna inkomma i fastighetsboken;
och då det kan vara af stor vikt för sakägaren att få boken sålunda
kompletterad tidigare än vederbörlig anmälan hinner inkomma från myndigheten
— t. ex. när utmätning af fastigheten gått åter — har i förslaget icke bort
saknas uttryckligt stadgande angående den behörighet, som i nu ifrågavarande
afseende tillkommer sakägaren. Att denne, därest han hellre vill göra anmälningen
vid rätten, är oförhindrad därtill, är stadgadt i 22 §.
22 §.
Anmälande» Då enligt förslaget inskrifningsärendena såtillvida bundits vid rätten, att
af enskild skola där anmälas och fullföljas, har, såsom af det föregående framgår, detta
sakägare. ^ omständigheter, hvilka icke äro af betydelse när fråga allenast är om
267
anmälan om sådana förhallanden, som icke äro att hänföra till inskrifningsären
den men som böra antecknas i fastighetsboken. Därför har det kunnat stadgas,
att de offentlig myndighet åliggande anmälanden, som afses i 21 §, skola göras
direkt hos inskrifningsdomaren. Men af samma grund bör det ej heller för enskild
sakägare, när det ankommer på honom att i angifna syftet göra anmälan
om visst förhållande, vara oundgängligt att i sådant hänseende vända sig till
rätten; äfven honom bör det sta öppet att omedelbart söka inskrifningsdomaren.
Detta gäller icke blott när anmälningen afser ett sådant förhållande, som det
åligger offentlig myndighet att anmäla, utan äfven eljest i de fall då antingen
anmälningsplikt åligger sakägaren — såsom enligt 2 kap. 17 § — eller anmälningsrätt
tillkommer honom, såsom när han vill få i fastighetsboken
antecknadt att besvär öfver inskrifningsdomarens beslut ogillats eller få i
boken införd anteckning om förhållande, som afses i 18 § af förevarande
kapitel, eller om afslutandet af konkurs (126 § konkurslagen). Då emellertid
omständigheterna kunna vara sådana, att det för sakägaren faller sig lägligare
att göra anmälningen hos rätten, har Beredningen ansett valfrihet uti ifrågavarande
hänseende böra tillkomma honom; och har i öfverensstämmelse härmed förevarande
§ affattats. Gröres anmälan vid rätten, är det naturligt att ärendet
upptages i inskrifningsprotokollet.
Skulle inskrifningsdomaren finna en gjord anmälan icke böra föranleda
begärd anteckning, bör det vara vederbörande öppet att få frågan härom pröfvad
åt högre rätt. För sådant ändamål bör besked lämnas genom beslut, som upptages
i inskrifningsdomarens protokoll, hvarefter fullföljd må äga rum till hofrätt.
Denna klagorätt har det icke funnits nödigt att binda vid viss klagotid.
23 §.
L)å en anteckning i fastighetsboken icke har annan betydelse än att gifva Rättelse af
upplysning om ett till sin verkan af fastighetsbokföringen oberoende förhållande,
är det gifvet, att om fel vid antecknandet förelupit, när som helst, vare sig på techlin9
inskrilning8domarcns eget initiativ eller efter anmälan af någon däraf intresserad,
kan vidtagas rättelse. Da emellertid för den, som saken rörer, bör finnas utväg
att, i händelse inskrifningsdomaren icke villfar en begäran om rättelse, få frågan
pröfvad af högre rätt, har ett stadgande i sådant syfte här upptagits.
268
Förteckning
öfver anmälanden.
Renovations
skyldighet.
Böter och
viten.
24 §.
För upprätthållande af ordning och reda har det ansetts nödvändigt att de
anmälande^ hvilka inkomma omedelbart till inskrifningsdomaren och sålunda
icke ingå i rättens inskrifningsprotokoll, upptagas i en särskild förteckning.
Närmare föreskrifter angående denna förteckning meddelas i sammanhang med
föreskrifterna om fastighetsbokens förande.
25 §.
Af skäl, som föranledt föreskriften om s. k. renovation af de nuvarande
lagfarts- och inteckningsprotokollen, har en dylik skyldighet bort stadgas med
afseende å fastighetsboken; därvid emellertid tiden för renovationens insändande
såvidt angår landet måst bestämmas utan hänsyn till tingen och synts lämpligen
kunna hänföras till kalenderåret. Då renovationens uppgift bland annat är den
att utgöra en källa för vinnande af de upplysningar, hvilka äro nedlagda i de
af inskrifningsdomaren förda fastighetsurkunderna, måste renovationsskyldigheten
gälla äfven det af inskrifningsdomaren förda protokollet, hvilket i åtskilliga
afseenden fullständigar boken. För att kunna lämpligen afpassa den tid,
för hvilken renovation första gången skall ingifvas efter tidpunkten för lagens
ikraftträdande, har åt Konungen inrymts befogenhet att härom särskildt förordna.
26 §.
Här gifna bestämmelser hänföra sig dels till föreskriften i 25 § dels ock
till hvad i fråga om lagfart stadgas i 2 kap. 6 §. Såvidt angår det först anförda
fallet öfverensstämmer stadgandet med hvad nu gäller. I fråga om fördelningen
af böter och viten, som ådömts enligt 2 kap. 6 §, hänvisas till hvad i
motiven till nämnda § anförts.
269
2 KAP.
Om lagfart.
1 §•
För den inskrifning, hvarom i detta kapitel stadgas, eller lagfarten, är åt- Lagfartt
märkande att äganderättsförändringen, hvilken utgör föremål därför, medför icke
blott rätt utan äfven skyldighet att söka inskrifning. Härutinnan intager förslaget
samma ståndpunkt som nu gällande rätt. Den verkan, som i privaträttsligt
hänseende tillkommer inskrifningen, är visserligen för tryggande af äganderättsförvärfvet
i vissa afseenden af väsentlig betydelse, men det enskilda intresse,
som härvid är föst, är dock enligt hvad erfarenheten nogsamt bestyrkt icke tillräckligt
starkt att ensamt framkalla en sådan regelbunden inskrifning af fången,
som för bevarande af ordning och reda i äganderättsförhållandena erfordras.
Beredningen har därför funnit sig icke böra frångå nu gällande grundsats att i
allmänt intresse lagfarandet är obligatoriskt. Af skäl, som vid 6 § angifvas, har
emellertid för framtvingande af lagfartsskyldighetens fullgörande synts höra
anlitas jämväl ett annat medel än det nu använda.
Då numera lagfartsskyldigheten äfven i fråga om sådana fång, som enligt
äldre lagstiftning varit uteslutna från lagfartstvånget, inträngt i den allmänna
uppfattningen, har en uppräkning i förslaget af de särskilda fången icke ansetts
nödig. Däremot har i fråga om fideikommissrätt till fast egendom, ehuruväl dylik
rätt lärer få anses innefatta verklig äganderätt, om än på visst sätt begränsad,
och sålunda utan särskild föreskrift bestämmelserna om lagfart skulle komma
att blifva tillämpliga jämväl å sådant fång, för undvikande af missförstånd uttryckligt
stadgande härom ansetts böra, på sätt i den gällande lagfartsförordningen
skett, i förslaget upptagas.
270
Utan särskildt stadgande följer däremot af bestämmelserna i 1 kap. att,
när fång omfattar egendomar inom olika inskrifningsområden, fånget skall till
den del det afser egendom inom hvarje sådant område anmälas till inskrifning i
den där förda fastighetsboken. Att i detta fall fångeshandlingen icke behöfver
i hufvudskrift företes vid enhvar af domstolarna, är stadgadt i 1 kap. 10 §.
2 §•
Tid för Den tid, inom hvilken för närvarande lagfart skall sökas, har, såvidt angår
letande, landet, ansetts kunna väsentligen förkortas och, då numera skälig anledning ej
torde finnas att i detta hänseende göra åtskillnad mellan Jand och stad, i förslaget
bragts till öfverensstämmelse med hvad härutinnan gäller för stad; därvid
det förtydligande gjorts att, ej mindre för stad än för land, tiden skall räknas
i dagar i stället för såsom nu i månader.1
Oaktadt förslaget förutsätter inrättande för vissa orter af särskilda inskrifniugsting,
har dock den allmänna lagfartsskyldigheten ansetts fortfarande böra
hänföras endast till lagtima ting eller därmed i förevarande afseende likställdt sammanträde
under sådant ting. Däremot saknas hvarje skäl att frånkänna inskrifningstinget
betydelsen af ett sådant allmänt rättegångstillfälle för inskrifningsärenden,
då ägare af fastighet har att iakttaga hvad på honom ankommer för
att trygga sin rätt mot annans däremot stridande anspråk; häraf följer, bland
annat, att hvad i 82 § utsökningslagen stadgas angående viss tid, inom hvilken
ägaren, där han vill skydda sin rätt mot verkan af utmätning, som skett för
förre ägarens gäld. har att söka lagfart, skall hänföras jämväl till inskrifningsting.
*
Då det icke är möjligt att för alla fall upprätthålla den i förevarande §
gifna regeln att utgångspunkten för beräknande af lagfartstiden bestämmes
af tidpunkten då fånget skedde, har nödigt förbehåll härutinnan gjorts för
de i 3—5 §§ upptagna fall.
1 Jfr K. Maj:ts utslag deu 20 juni 1888 (N. J. A. a. 273).
1 Ang. rättsuppfattningen i fråga om särskildt sammanträde för lagtima tings afstötande so
ii. Maj:ts utslag deu 18 mars 1892 (N. J. A. s. 239). Jfr ock K. Maj:ts utslag den 15 febr. 1899
(N. J. A. s. 70).
2 71
3-5 §§.
När ägare af fastighet dör, inträder väl redan med dödsfallet förändring i
äganderätten till fastigheten, men att anknyta den däraf betingade lagfartsskyldigheten
omedelbart till denna tidpunkt låter sig uppenbarligen icke göra. Förr
än på lagstadgadt sätt — genom bouppteckning — konstaterats hvad i boet
finnes, bör under inga förhållanden tid för lagfarts sökande börja att löpa.
Men ej heller bouppteckningens upprättande kan i allmänhet tagas till utgångspunkt
därför. Allenast i det fall att den aflidne har endast en arfvinge och ej
tillika efterlämnar make, som äger giftorätt, samt sålunda för arfslottens bestämmande
icke erfordras boskifte, är denna utgångspunkt otvifvelaktigt riktig;
redan i och med bouppteckningen har här föremålet för den inskrifning,
hvarom det åligger arfvingen att föranstalta, blifvit till fullo bestämdt. Åt
denna uppfattning har ock gifvits uttryck i förslaget (3 § 1 mom.). I det motsatta
fallet däremot — då flera dödsbodelägare finnas — kan lagfartsskyldighet
icke åligga enskild delägare så länge icke vid boskifte bestämts huru med den
fasta egendomen skall förhållas. Med den i det hela obegränsade frihet, som i
detta afseende råder enligt vår rätt, är det dödsboet obetaget att efter öfverenskommelse
utesluta en eller flera af delägarne från all rätt till egendomen eller
eljest bestämma lotterna på annat sätt än lag stadgar. Dä det alltså först
genom boskifte blir afgjordt, hvilken eller hvilka af dödsbodelägarne egendom,
som är föremål för lagfart, kommer att tillfalla, har förslaget i likhet med lagfartsförordningen
bestämt boskiftet att vara den utgångspunkt, från hvilken
vid dödsfall tiden för fullgörande af sådan lagfartsskyldighet skall räknas (3 §
1 och 2 mom.). Om för efterlefvande make icke sker något utbrytande af giftorätt
i boet tillhörande fast egendom, finnes för honom icke heller någon lagfartsskyldighet.
För den händelse åter att genom utbrytande af giftorätts andelen
fastighet tillskiftas maken, åligger honom enligt förslaget, såsom väl äfven enligt
gällande lag, sådan denna allmännast uppfattas, lagfartsskyldighet äfven i det
fall att fastigheten i boet införts af honom ensam eller i allt fall allenast i
hans namn förut lagfarits. Skulle fastighet, som tillhört den aflidne enskildt, tillskiftas
den efterlefvande maken, komma i fråga om lagfartsskyldighet samma
Tiden» be
räknande, i
*Urskilda
fall
272
grundsatser att tillämpas som då giftorättsandel utbrutits.1 Hvad nu nämnts
angående inträdandet af lagfartsskyldighet för efterlefvande make äger sin fulla
tillämpning äfven när vid boskillnad eller vid bodelning i anledning af äktenskapsskillnad
fast egendom tillfallit endera maken.
Med dödsbodelägare, hvars lagfartsskyldighet bedömes efter 3 § 1 mom.,
är den att likställa, som genom testamente fått sig tillagd viss andel af kvarlåtenskapen
eller obestämdt öfverskott sedan andra delägare utfått sitt (s. k.
universal testamentstagare). Äfven för sådan rättsägare skall därför, enligt stadgande
i 3 § 4 mom., lagfartstiden räknas från det boskifte förrättades, vid hvilken
tidpunkt testamentet naturligtvis måste hafva vunnit laga kraft eller eljest
blifvit ståndande. Afser däremot testamentet viss bestämd fastighet, lärer för
lagfartsskyldighetens fullgörande icke kunna bestämmas annan utgångspunkt än
den tidpunkt då testamentet blef ståndande; att, därest denna tidpunkt skulle
inträffa redan innan bouppteckningen ägt rum, lagfartstiden dock icke börjar
löpa förr än med bouppteckningsförrättningen, är själffallet och har ansetts icke
behöfva uttryckligen sägas.
Från synpunkten af ett ordnadt inskrifningsväsende måste det emellertid
anses otillfredsställande, om den rättsförändring, som obestridligen ägt rum redan
i och med dödsfallet, icke skall komma till något uttryck i fastighetsboken under
den ofta nog långa tid, som förflyter innan antingen boskifte förrättas eller ock,
såsom ej sällan sker, fastigheten af boet öfverlåtes utan att boskifte föregått.
Att likasom enligt rådande uppfattning af hithörande lagbud2 äfven enligt förslaget
oskiftadt dödsbo äger rätt att lagfara med fastigheten för boet såsom
sådant, är uppenbart, men af nyss anfördt skäl kunde det ifrågasättas, om icke
under vissa förutsättningar denna rättighet borde motsvaras af en plikt att lagfara.
Det kunde sålunda tänkas att man läte sådan skyldighet för boet inträda
efter det viss, närmare bestämd tid från bouppteckningens afslutande förflutit utan
att boskifte förrättats. Dödsbodelägarne skulle alltså hafva att välja mellan att
söka lagfart för boet och att ombestyra boskifte. Ett dylikt stadgande har
emellertid synts icke böra såsom allmän regel i förslaget inflyta. Skulle det af
1
Jfr K. Maj:ta ntslag den 5 ang. 1892 (N. J. A. s. 4031.
1 Se K. Maj-.ts ntslag den 15 nov. 1881 (N. J. A. s. 484). Jfr ang, gemensam lagfart för flera
testamentstagare K. Maj:ts utslag den 11 nov. 1901 (N. J. A. B. 505).
273
sedda syftet i någon väsentlig män vinnas, borde den tid, inom hvilken dödsbodelägarne
hade att bestämma sig, naturligtvis sättas ganska kort. Men det
skulle då ej sällan inträffa, att dubbla lagfarter blefve af nöden: först för boet
såsom sådant och därefter, sedan måhända inom kort beslut fattats om boskifte,
för enhvar som därvid bekommit fast egendom. Härigenom skulle uppkomma
en afsevärd och för ett ringa bo ganska kännbar ökning af kostnaderna för utredningen.
Skyldighet för boet såsom sådant att söka lagfart har därför ansetts
böra stadgas allenast lör det fall att dödsbodelägarne genom sådan öfverenskommelse
att lefva samman i bo oskifto, hvarom stadgas i 11 kap. ärfdabalken, beslutat
att på ett stadigvarande sätt hafva boets egendom under samfälldt
bruk och det förty får antagas att frågan om boskifte för en längre tid undanskjutits.
För andra fall synes för vinnande af det angifna syftet — den
genom dödsfallet inträdda rättsförändringens publicerande — vara tillräckligt
att, när bouppteckning, som ingifves för inregistrering, utvisar att
den aflidne efterlämnat fast egendom, anteckning härom göres i fastighetsboken.
Härutinnan hänvisar Beredningen till förslaget om ändrad lydelse af
9 kap. 4 § ärfdabalken. För den händelse att utan föregånget boskifte fastigheten
af boet öfverlåtes till annan, kan på grund af annat stadgande i förevarande
kapitel (12 §) denne icke å fånget erhålla lagfart utan att förut med
egendomen lagfarits för boet.* Vid sådant förhållande är boet, ehuru för detsamma
icke i förhållande till det allmänna förelegat någon lagfartsskyldighet,
dock icke fritaget från skyldighet att på yrkande af nye ägaren bereda denne
möjlighet att erhålla lagfart å öfverlåtelsen.
Af 3 § 1 mom. följer, såsom redan antydts, att när efter vunnen lagfart
för boet såsom sådant fastigheten sedermera ingår i boskifte, hvarje delägare,
som därvid bekommer del i fastigheten, har att söka lagfart å sin lott.
Hvad lagfartsförordningen innehåller därom att skyldighet för bolagsman
att lagfara andel i bolagets samfällda gods inträder först när denna utbrytes
ägor ingen motsvarighet i förslaget. Så länge bolaget består, är individuell
äganderätt till bolagsgodset utesluten, och när bolaget upplöses lärer för bolags
*
Jfr ang. lagfart å egendom, som försålts genom testamentsexekutör, K. Maj:ts utslag den 28
mars 1906 (N. J. A. s. 224). Jfr ock K. Maj:ts utslag den 20 okt. 1893 (N. J. A. s. 410).
35
274
man, som därvid bekommer fast egendom, lagfartsskyldighet följa af den allmänna
regeln i 1 §. En annan, härmed sammanhängande fråga är den, huru
förhållandet skall bedömas i det fall att viss fastighet äges af två eller flera
samfälldt, af en hvar till viss lott, utan att bolagsförhållande eller på delägareskap
i död mans bo grundad samfällighet består, t. ex. då två eller flera gemensamt
köpt viss fastighet. Då här för enhvar af köparne uppkommit en själfständig äganderätt
till viss lott, bestämd antingen genom aftal eller på sätt i lagen om samäganderätt
stadgas, är han enligt förslaget såväl berättigad som skyldig att söka
lagfart å sådan lott.
Enligt hvad 9 § utvisar, får på grund af fångeshandling, som innefattar
endast villkorlig öfverlåtelse af äganderätt, lagfart icke beviljas innan det visas,
att villkoret blifvit uppfylldt. Häraf synes böra följa, att i sådant fall ej heller
skyldighet att söka lagfart bör inträda förr än förvärfvarens äganderätt blifvit
ovillkorlig. Med hänsyn till de i förslaget upptagna bestämmelser om böter för
lagfartsförsummelse och då jämväl i här förutsatta fall själfva fånget måste anses
hafva skett i och med fångeshandlingens upprättande, har det funnits nödigt
att genom en uttrycklig bestämmelse — 4 § — utesluta den allmänna regeln
i 2 § från tillämpning å villkorliga öfverlåtelser. Sin förnämsta betydelse kommer
denna bestämmelse att erhålla för sådana fall, då fast egendom förvärfvats
genom köpekontrakt, hvari bestämts, att särskildt köpebref skall utfärdas sedan
köparen erlagt köpeskillingen eller fullgjort annat åtagande. Tiden för köparens
skyldighet att lagfara skall då enligt förslaget räknas från det han fått
köpebref å egendomen.*
Af samma grund som påkallat bestämmelsen i 4 § skall enligt stadgande
i 5 § tvist angående giltigheten af det fång, som bör lagfaras, föranleda
jämkning i eljest gällande regler. Hänsyn har dock härvid tagits allenast
till det fall att tvisten anhängiggjorts före utgången af den för lagfarts sökande
stadgade tid. Att tvist efteråt anhängiggöres kommer således icke att befria
förvärfvaren från det ansvar för lagfartsförsummelse, som stadgas i 6 §
första stycket, men kan visserligen hafva den verkan, att med åtgärd, hvarom
* Angående gällande rättsuppfattning se K. Majits utslag den 8 avig. 1855 (Schmidt J. A.
XXIX s. 152), den 17 april 1872 (Naumanns tidskr. s. 540) och den lOnor. 1905 (N. J. A. s. 460 ). Jfr dock
X. Maj:ts utslag den 9 okt. 1899 (N. J. A. a. 412).
i 6 § andra stycket förmäles, kommer att anstå till dess det visat sig, huru tvisten
slutligen afgjorts.
6 §•
Sedan lång tid tillbaka bar det ansetts nödigt att medelst stadgande af Påföljd af
särskild påföljd för underlåtenhet befordra lagfartsskyldighetens behöriga iull-^att^öka*
görande. Sådana bestämmelser infördes, i fråga om onerösa fång, redan genom la9fart
förordningen om lagfart och börd af jord på landet den 13 juni 1800 och inneburo,
att försummelse att i rätt tid söka lagfart skulle medföra böter till belopp
motsvarande den för fånget stadgade stämpelafgift, utan att därför den försumlige
befriades från sin skyldighet att förse fångeshandlingen med erforderlig
stämpel. Dessa bestämmelser tillämpades ända till dess nu gällande lagfartsförordning
trädde i kraft. Enligt denna föranleder försummelse att inom stadgad
tid söka lagfart allenast till att på särskild framställning af allmän åklagare
eller af någon, hvars rätt är beroende däråt att lagfart sker, domstol äger
att vid vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande. De lagförslag,
i hvilka förut under 1800-talet inskrifningsväsendet behandlats, intogo till förevarande
fråga mycket olika ståndpunkter. Under det såväl Lagkommittén som
äldre Lagberedningen ansågo de civilrättsliga påföljderna af försummad lagfart
i allmänhet utgöra en tillräcklig maning att fullgöra lagfartsskyldigheten och
därför icke förordade ansvarsbestämmelser, funnos däremot i det af särskilda
kommitterade år 1867 afgifna förslaget till lag om inskrifning i fastighetsbok
upptagna föreskrifter af sådan natur. Enligt sagda förslag skulle nämligen
den, som försummade att i behörig tid söka lagfart, bota från och med fem till
och med tvåhundra kronor samt rätten förelägga honom ny tid och vite. Denna
uppfattning ägde ock förespråkare vid det lagarbete, som närmast föregick lagfartsförordningen.
De olika åsikter, hvilka sålunda gjort sig gällande i ämnet, vittna nogsamt
om svårigheten att här finna en anordning, som är tillräckligt verksam utan att
skjuta öfver målet. Hvad beträffar det för närvarande tillämpade systemet,
lärer det få anses genom erfarenheten till fullo styrkt, att därigenom icke beredts
ett tillräckligt verksamt medel att framkalla lagfartssökande i rätt tid.
Detta synes ock ganska naturligt. På den, som icke af egen drift behörigen
276
fullgör sin lagfartsplikt, kan lagens hot om vitesföreläggande icke verka synnerligen
kraftigt; han vet sig alltid kunna lugnt afvakta ett föreläggande, som
i regel icke vållar honom annat obehag än att han möjligen får ersätta med delgifning
förenad kostnad. Om och när föreläggandet kommer, kan han ställa sig detsamma
till efterrättelse utan att äfventyra någon ytterligare påföljd för sin försummelse.
Häri ligger systemets förnämsta svaghet. Om man bortser från de fall
då någon finnes, hvars privata rätt är beroende däraf att lagfart sker, måste man,
såsom ock erfarenheten till fullo visar, faktiskt räkna med att lagfartsförelägganden
allenast sällan komma till stånd; hos allmänne åklagaren kan näppeligen
i allmänhet förutsättas något större intresse för att ingripa mot försummelser,
hvilka falla helt och hållet utom området för hans vanliga verksamhet,
helst han för det därmed förenade besväret icke har att påräkna någon godtgörelse.
Ett mer verksamt tvångsmedel måste därför användas, och Beredningen
har i sådant hänseende icke funnit annan väg kunna med fördel beträdas än
att införa bötesansvar för lagfartsförsummelse. Val torde man icke kunna förneka
riktigheten af hvad Lagbyrån i motiven till förslaget till lagfartsförordningen
yttrar om vitets företräde därutinnan, att »vederbörande får tillfälle att
på förhand meddela upplysning om hinder, som tilläfventyrs mött, och att tidpunkten
för fullgörandet kan lämpas efter de sålunda upplysta förhållanden»;
men i betraktande af ofvan antydda olägenheter af vitessystemet synes detta
företräde ej vara af synnerlig betydelse. Att införandet af ett bötessystem för
med sig att för vissa förhållanden den tidpunkt, från hvilken lagfartstiden skall
räknas, måste närmare bestämmas än som är nödigt med ett vitessystem, har
redan antydts vid 4 §; de härmed förenade svårigheterna hafva icke heller
synts böra afhålla från att utbyta vitessystemet mot ett annat.
Vid införandet af ett bötessystem på ifrågavarande område synes det dock
vara i sin ordning att såtillvida afvika från eljest gällande grundsatser, att
åtal för lagfartsförsummelse icke får anställas, med mindre försummelsen ännu
fortfar. Eljest komme syftet med straffbestämmelsen i själfva verket att förfelas
eller åtminstone motverkas. Skall — såsom förhållandet var enligt den
före 1876 gällande rätten — straff alltid kunna ådömas så snart lagfartstiden
försuttits, ligger det i öppen dag, att den försumlige, där han icke af något sitt
enskilda intresse manas att söka lagfart, i regel skall vara benägen att upp
-
277
skjuta härmed så länge som möjligt; då han i hvarje fall i och med lagfarts
sökande utsätter sig för den för försummelsen stadgade påföljden, har han sedan
försummelsen en gång skett intet att vinna genom att påskynda lagfartssökandet,
utan är det tvärtom i hans intresse att så länge som möjligt undvika
påföljdens inträdande. En sådan ordning är därför icke ägnad att främja
det allmänna intresset af att lagfart sker utan verkar i viss mån i motsatt
riktning. Ordnas däremot saken så, att den försumlige genom att efter tidens
utgång fullgöra sin skyldighet icke så att säga utbjuder sig själf till åtal och
bötfällande utan tvärtom befriar sig från det äfventyr, som i sådant afseende
eljest alltid sväfvar öfver honom, kommer den stadgade bötespåföljden icke
att verka i annan riktning än den därmed afsedda. Af nu angifna grunder har
i förslaget vid åtalsrätten blifvit fäst det förbehåll att lagfartsförsummelse icke får
åtalas efter det lagfart å fånget blifvit sökt. Huruvida denna anordning kan
komma att för det afsedda ändamålet blifva mer verksam än den nu gällande,
blifver naturligtvis ytterst beroende af åklagaremyndighetens medverkan. Att
i sådant hänseende en anordning, som i händelse en försummelse beifras låter
bötespåföljd omedelbart inträda, äger företräde framför den, som först när ett
föreläggande försuttits låter påföljden drabba den försumlige, lärer emellertid
vara uppenbart. Däremot kan lika litet med det ena systemet som med det
andra undvikas, att åklagaren icke alltid är i tillfälle att förskaffa sig erforderlig
upplysning om hithörande förhållanden.
Något annat undantag än det nyss angifna i fråga om tillämpandet af den
stadgade ansvarsbestämmelsen medgifver förslaget icke. Den som försummat
sig är sålunda underkastad ans var spåföljden äfven i det fäll att sedermera någon
omständighet inträffat, som medför, att frågan om lagfart å fånget förfallit.
Skulle ett fastighetsköp efter lagfartstidens utgång genom öfverenskommelse
eller annorledes gå åter, utgör sådant icke giltig anledning till befrielse från
ansvar för försummelsen. Enahanda är förhållandet, om efter nämnda tid den
fångeshandling, på grund hvaraf lagfart bort sökas, förstörts eller eljest för den
försumlige förkommit. I 13 § af förevarande kapitel har för vissa fall stadgats
undantag från den eljest gällande regeln att lagfart å fång ej må beviljas förr
än med förre ägarens fång behörigen lagfarits; ehuru häraf följer, att skyldig
-
278
heten att lagfara sist sagda fång icke vidare utkräfves,1 har dock icke heller
häraf ansetts böra föranledas befrielse från påföljd för den försummelse, som
förut ägt rum. Med än mindre skäl bör dylik befrielse kunna ifrågasättas, om
frågan om lagfart väl icke förfallit men är beroende däraf huru en efter lagfartstidens
utgång uppkommen tvist om fångets giltighet utfaller.
För sådana fall, då lagfartsskyldighet fortfarande åligger den försumlige,
erfordras emellertid vid sidan af bötesbestämmelsen ytterligare föreskrifter i syfte
att framtvinga fullgörandet af nämnda skyldighet. Då i full öfverensstämmelse
med tidigare rättsuppfattning1 2 förslaget innebär att ansvar för lagfartsförsummelsen
icke skall kunna mer än en gång ådömas den försumlige, äro särskilda
bestämmelser om vitesföreläggande nödiga såsom kompletterande bötesbestämmelsen.
I andra stycket af förevarande § har därför upptagits ett stadgande i
sådant syfte. Från lagfartsförordningen skiljer sig härutinnan förslaget såtillvida,
att hvad i nämnda förordning — 3 § — stadgas angående i’ätt jämväl för
enskild sakägare att utverka vitesförläggande saknar motsvarighet i förslaget.
Med denna förändring är dock naturligtvis icke åsyftadt att från dylik befogenhet
utestänga den, hvars rätt är beroende däraf att med egendomen lagfares. Af
bestämmelserna i 18 § i förslaget till lag om köp, byte och gåfva följer, att
en köpare har sig öppet att i laga ordning framtvinga lagfarande af säljarens
eget fång oberoende däraf huruvida denne försummat den tid, inom hvilken han
varit skyldig att söka lagfart, eller icke. Samma befogenhet tillkommer säljare,
som lämnat köparen anstånd med erläggande af köpeskillingen eller någon del
däraf och således för sin rätts tryggande har att för fordringen söka inteckning
inom viss tid, hvilken enligt Beredningens förslag till lag om köp, byte och
gåfva skall räknas från det lagfart blifvit af köparen sökt. I dylika fall bör
det icke vara enskild sakägare betaget att framtvinga lagfarande jämväl å
sådan tid då nye ägaren ännu icke är skyldig att söka lagfart, t. ex. när ett
dödsbo sålt ännu oskiftad fast egendom, eller ens berättigad att få lagfarten
beviljad, t. ex. uti det i 9 § af förevetande kapitel upptagna fall. Då sålunda
enskild rättsägares befogenhet att framtvinga lagfart bör vara oberoende af den
1 Jfr K. Slagta utslag den 25 april 1890 (N. J. A. s. 200), den 26 april 1893 (N. J. A. a. 199)
och den 18 mara 1896 (N. J. A a. 153).
2 Se K. Maj:ts utslag den 21 aept. 1869 (Naumanna tidskr. 1870 a. 327).
279
allmänna lagfartsskyldigheten, bär upptagande i detta sammanhang af anförda
bestämmelse i lagfartsförordningen funnits icke blott vara obehöfligt utan äfven
kunna verka missledande.
För tillämpning af stadgandet i andra stycket förutsattes naturligtvis
icke blott att den försumlige fortfarande är pliktig att söka lagfart utan äfven
att han är i stånd att fullgöra denna skyldighet; har han i sin ordning öfverlåtit
fastigheten till au nan och till denne öfverlämnat sin egen fångeshandling,
så att denna icke är för honom tillgänglig, är vitesföreläggande icke på sin
plats.1 Däremot utgör den omständigheten att med föregående fång ej lagfarits
och att af sådan anledning lagfartsansökningen ej kan beviljas icke hinder
för användandet af nämnda tvångsmedel.1 2 Huruvida en köpare, mot hvilken
vitesföreläggande påyrkas, kan till sitt fredande åberopa att köpet gått åter,
lärer vara beroende af omständigheterna i det särskilda fallet.3 Af grunden för
stadgandet i 5 § följer, att om fångets laglighet är föremål för tvist då vitesföreläggande
påyrkas, med denna fråga måste anstå tills vidare i afbidan på
tvistens utgång. Vidare må anmärkas att, likasom böter kunna ådömas utan
att vite förelägges, det å andra sidan kan inträffa, att vitesföreläggande bör äga
rum, äfven om icke förut eller samtidigt ansvar ådömts den försumlige. Detta
är fallet icke blott när på grund af försummelsen intet annat yrkas än ett vitesföreläggande
utan äfven i den händelse att ny ägare, som väl sökt lagfart men
af anledning, som omförmäles i tredje stycket af 14 §, fått ansökningen afslagen,
sedermera obehörigen underlåter att på nytt anmäla sitt fång till publicerande.
I fråga om grunderna för bestämmande af de böter, som i hvarje särskildt
fall böra ådömas, har stundom förordats att införa ett bötessystem, som i likhet
med den före 1876 gällande lagstiftningen läte böterna bestämmas efter
köpeskillingens storlek eller, där fånget ej är köp, efter egendomens taxeringsvärde.
1 Se K. Maj:ts utslag den 6 dec. 1887 (N. J. A. s. 499), den 5 maj 1897 (N. J. A. a. 289) och
den 5 febr. 1900 (N. J. A. s. Öl). Jfr K. Maj:ts utslag den 25 febr. 1880 (N. J. A. s. 113).
! Se K. Maj:ts utslag den 2 dec. 1886 (Naumanns tidskr. 1887 s. 569), den 26 aug. 1898 (N.
J. A. s. 318) och den 3 febr. 1902 (N. J. A. s. 12).
3 Jfr K. Haj:ts utslag den 15 jan. 1874 (N. J. A. s. 17), den 3 dec. 1886 (N. J. A. b. 492),
den 23 april 1894 (N. J. A. s. 275), den 21 mars 1898 (N. J. A. s. 129) och den 31 juli 1899 (N.
J. A. s. 346).
280
Förre
ägarens
koran de.
Eu anordning, hvarigenom påföljden af lagfartsförsummelse ovillkorligen sättes
i förhållande till egendomens värde, synes Beredningen vara oriktig; från synpunkten
af det allmänna intresse, som ligger till grund för lagfartsskyldigheten,
måste behörigt lagfarande betraktas såsom lika viktigt, vare sig fastighetens
värde är stort eller ringa. Visserligen är sedan lång tid tillbaka i vårt
land för staten äfven ett annat intresse förbundet med lagfarten, nämligen utfåendet
af den stämpelafgift, som för fånget bör utgöras, och från denna synpunkt
kan visserligen den ena lagfarten vara för staten af större vikt än den
andra; men att allenast på grund af denna anordning låta fastighetsvärdet ensamt
vara bestämmande för bötesansvarets omfång synes icke vara behörigt, helst
här icke är fråga om att beröfva staten en skatteinkomst utan endast om att
uppskjuta skattens erläggande.
Beloppet af böterna har ansetts icke böra för något fall understiga tio
kronor eller sättas högre än trehundra kronor; skulle denna påföljd icke medföra
åsyftad verkan, kan vite till högre belopp användas. För att bestämmelserna
angående lagfartsskyldigheten må blifva fullt verksamma är, såsom
ofvan framhållits, af vikt att allmänna åklagaren nitiskt öfvervakar deras iakttagande.
Och då sådant knappast kan förväntas, med mindre han för de med
denna uppsikt, hvilken ju faller utom hans allmänna tjänsteutöfning, förenade
kostnader och besvär har att påräkna någon ersättning, har Beredningen funnit
det vara både billigt och nödvändigt, att honom tillägges andel i såväl böter
som viten, hvilka på hans åtal utdömas. Bestämmelse härom återfinnes i 1 kap.
26 §.
Att ingen annan myndighet än domstol kan ådöma böter eller förelägga
och utdöma vite, är uppenbart. 7
7 §•
Enligt Beredningens förslag till lag om köp, byte och gåfva skall för öfverlåtelsens
giltighet icke längre erfordras att öfverlåtelsehandlingen upprättas
»med tvegge manna vittne». Grifvet är emellertid, att innan en fångeshandling
kan läggas till grund för lagfart, inskrifningsdomaren måste äga visshet om
handlingens äkthet. Handlingens bevittnande är i sådant hänseende alltjämt
af betydelse, såvida icke fråga är om en af offentlig myndighet utfärdad hand
-
281
liDg; äfven enligt gällande rätt har å sådan fångeshandling, oaktadt den icke varit
försedd med vittnen, lagfart ansetts kunna meddelas.1 Men i fråga om annan handling
kräfves, där den icke är bevittnad, i rättssäkerhetens intresse att innan lagfarten
beviljas handlingens äkthet på annat sätt ställes utom tvifvel. Är icke
öfverlåtaren själf tillstädes vid rätten när ansökningen göres och där vitsordar
sin underskrift, bör därför inskrifningsdomaren förordna om hans hörande inför
rätten innan slutligt besked öfver ansökningen meddelas; och komma i
sådant fall de i 1 kap. 13 § meddelade föreskrifterna att lända till efterrättelse.
Af nu angifna grunder synes enahanda förfarande vara påkalladt när
säljaren bemyndigat annan att sälja fastigheten men den härför utfärdade
fullmakten icke blifvit af vittnen styrkt. Att, därest väl sådan bestyrkelse
skett men fullmäktigens namn å själfva fångeshandlingen lämnats obevittnadt,
det är fullmäktigen som i egenskap af ställföreträdare för förre ägaren skall i
ärendet höras, är själffallet.
I lagfartsförordningen finnes icke upptagen någon särskild föreskrift angående
fångeshandling vid lagfart å egendom, som förvärfvats genom köp
å offentlig auktion. Sådant har icke heller varit behöflig!, enär enligt rådande
rättsuppfattning någon öfverflyttning af äganderätten icke kommer till stånd
genom inrop å sådan auktion, som icke förrättas enligt utsökningslagen,2 utan
härför erfordras att angående försäljningen upprättas sådan skriftlig handling,
som angifves i 1 kap. 2 § jordabalken. Enligt Beredningens förslag till lag
om köp, byte och gåfva kommer däremot, när fast egendom säljes å offentlig
auktion, skriftlig öfverlåtelsehandling icke att erfordras för att ett å ömse sidor
bindande köp skall vara slutet. Den skriftliga handling, som angående auktionen
upprättas, är därför icke fångeshandling i egentlig mening, men vid detta
förhållande har i förevarande förslag påkallats en bestämmelse därom, att nämnda
handling — auktionsprotokoll et — skall vid lagfart å fånget göra samma tjänst
som vid vanligt köp den därom upprättade köpehandlingen eller, med andra
ord, gälla såsom fångeshandling. Sådan bestämmelse är upptagen i andra stycket
af 7 §. Dock har icke under alla förhållanden dylik betydelse synts kunna
1 Se K. Maj:ts utslag den 13 aug. 1884 (N. J. A. s. 371) och den 20 juni 1904 (N. J. A.
s. 242).
5 Se K. Maj;ts dom den 30 nov. 1893 (N. J. A. 501).
36
282
utan vidare tilläggas auktionsprotokollet. Är auktionen förrättad af offentlig
myndighet, bör visserligen protokollet, där det eljest är behörigen upprättadt,
utan vidare vara tillräckligt att läggas till grund för lagfarten. Men
i annat fall synes det vara nödvändigt att fordra särskild garanti för att vid
auktionen verkligen tillgått så, som protokollet utvisar. Detta syfte bar synts
lämpligen kunna vinnas därigenom att den, för hvars räkning fastigheten sålts,
genom påskrift å protokollet bestyrker dess riktighet. Saknas sådan bestyrkelse
när lagfart sökes, följer af stadgandet i 14 § första stycket, att ansökningen
skall afslås. Att emellertid, i händelse förre ägaren obehörigen vägrat
påskrift å protokollet eller sådan eljest icke kan åstadkommas, det felande kan
ersättas genom en dom, följer af stadgandet i 8 §. Finnes väl förre ägarens
påskrift å auktionsprotokollet men är påskriften icke af vittnen styrkt, skall
förfaras på samma sätt som då lagfart sökes på grund af obevittnad köpehandling.
8 §•
Lagfart å Från lagfartsförordningen har i förslagets 8 § utan saklig ändring upptagits
stadgandet att på grund af testamente, dom eller annan handling, som
är af beskaffenhet att taga åt sig laga kraft, lagfart ej må beviljas, med mindre
laga kraft visas hafva åkommit handlingen. Då bland här angifna handlingar
särskild! nämnes dom, åsyftas icke sådana fall, då rörande giltigheten
af en förefintlig fångeshandling eller af själfva fånget förevarit tvist, som afgjorts
genom domstols beslut — förhållandet är då att bedöma enligt 14 §
andra stycket; förutom det fall då domen själ! medför äganderättens öfvergång,
såsom när någon förklarats berättigad att till sig lösa fast egendom, afses här
främst sådana fall, då domen skall ersätta en fåiigeshandling, som förstörts
eller eljest icke kan tillrättaskaffas. Naturligtvis kan i sådant fall saken så
ordnas, att fångesmannen utfärdar en ny handling. Men om han icke är därtill
villig, är utvägen att söka genom föreläggande af viten uttvinga handlingen
föga lämplig.* Kan den för komna handlingens innehåll nöjaktigt konstateras
* Jfr ang. vitesföreläggande i sådana fall K. Maj:ts domar den 27 febr. 1862 och den 18 dec.
1871 (Naumanns tidskr. 1864 b. 434, 1873 8. 558), den 23 dec. 1885 (N. J. A. e. 449) och den 30 nov.
1900 (N. J. A. s. 466).
283
— och detta är ju en nödvändig förutsättning äfven för nämnda utvägs anlitande
— synes det vida enklare och lämpligare att medgifva lagfartssökande
omedelbart på grund af en dom, hvarigenom fånget förklaras gillt. Detta tillvägagångssätt
är för öfrigt icke inskränkt till nu angifna händelse utan tilllämpligt
äfven då genom felskrifning eller annat misstag öfverlåtelsehandlingen
kommit att oriktigt återgifva hvad som afsetts — t. ex. angifver den
sålda fastigheten till mindre mantal än som i verkligheten öfverlåtits — och
rättelse häraf icke kan på frivillighetens väg vinnas.*
9 §•
Såsom i motiven till 3 § af förslaget till lag om köp, byte och gåfva Villkorlig
utvecklats, måste det tillåtas en säljare att göra köparens rätt till egen- sfver ** **
domen beroende af köpeskillingens erläggande eller uppfyllandet af annat villkor
för öfverlåtelsen. Dylika villkor kunna ock uppställas af den, som genom
byte eller gåfva eller annorledes afhänder sig sin fasta egendom. Ehuru förvärfvaren
i sådana fall icke genom själfva öfverlåtelsen vinner någon ovillkorlig
äganderätt till fastigheten, kan det icke förmenas honom att genom sökande
af lagfart å fånget bereda sig det rättsskydd, som en sådan åtgärd medför.
Endast på detta sätt kan han trygga sig mot obehöriga transaktioner
från öfverlåtarens sida och förhindra, att egendomen trots öfverlåtelsen varder
utmätt till gäldande af öfverlåtarens skuld. Å andra sidan kräfver rättssäkerheten
att lagfarten icke beviljas innan förvärfvaren visar, att det villkor,
hvaraf öfverlåtelsen gjorts beroende, gått i uppfyllelse. Så länge villkoret
är sväfvande, är det uppenbarligen af största vikt att icke förvärfvaren genom
att erhålla lagfart formellt får fria händer att i sin ordning öfverlåta egendomen
eller inteckna densamma eller eljest därmed vidtaga dispositioner, hvilka
sedermera kunna gå om intet. Af dessa skäl har i förevarande § stadgats förbud
att meddela lagfart å fångesbandling, enligt hvilken öfverlåtelsen är beroende
af villkor, såvida icke sökanden styrker, att villkoret blifvit uppfylldt; sker det ej
när ansökningen göres, har jämlikt 14 § andra stycket inskrifningsdomaren att
förklara ansökningen hvilande.
* Se K. Maj:ts dom den 8 april 1902 (N. J. A. s. 90). Jfr K. Maj:ts utslag den 8 juli 1904
N. J. A. s. 260) och dom den 5 april 1906 (N. J. A. s. 181).
284
Ifrågavarande stadganden torde företrädesvis komma att tillämpas när lagfart
sökes å köpekontrakt, hvari bestämmes, att särskildt köpebref skall utfärdas
sedan köparen erlagt viss del af köpeskillingen eller fullgjort annat åtagande,
som gjorts till villkor för hans rätt till egendomen.1 Huruvida i sådana fall
köparen enligt nu gällande rätt äger undfå lagfart på grund af köpekontraktet
eller om härför erfordras att äfven köpebrefvet företes, har varit föremål för
olika meningar.2 Med den uppfattning af förhållandet mellan ifrågavarande
båda handlingar, som i Beredningens förslag till lag om köp, byte och gåfva
kommit till uttryck, öfverensstämmer, att å ena sidan lagfart får sökas å köpekontraktet
allena, och å andra sidan lagfart icke får beviljas med mindre köparen
företer köpebref eller annorledes styrker, att de villkor uppfyllts, som
betinga hans rätt att erhålla sådan handling.
I fråga om verkan däraf att fångeshandling, som för lagfart företes,
innefattar bestämmelse att fånget under visst villkor skall gå åter oaktadt
köpeskillingen erlagts och öfriga villkor för öfverlåtelsen uppfyllts, har det
funnits obehöfligt att i förevarande förslag meddela särskilda föreskrifter. Dylika
resolutiva villkor få enligt förslaget till lag om köp, byte och gåfva
icke fästas vid köp eller byte; skulle ett sådant förbehåll vara träffadt, är det
ogillt och saknar alltså betydelse för lagfarten. Vid gåfva likasom vid testamente
äro visserligen äfven resolutiva villkor tillåtna, men då de, enligt hvad
2 kap. 11 i § sistnämnda lagförslag gifver vid handen, icke i och för sig äga
någon verkan mot tredje man, äro de äfven utan betydelse för frågan om testamente-
eller gåfvotagarens rätt till lagfart.3 Endast såvidt i sammanhang med
en dylik villkorsbestämmelse inskränkning gjorts i förvärfvarens rätt att öfverlåta
eller inteckna egendomen, erfordras till tredje mans skydd en särskild föreskrift.
En sådan har ock meddelats i 18 § af detta kapitel.
10 §.
Lagfart a
område, som
skall utbrytas.
Såsom förut — vid 3—5 §§ i 1 kap. — angifvits, hvilar förslaget på den
grundtanken att hvarje med eget registernummer försedt ägoområde skall i
1 Jfr ang. gåfva K. Maj:ts utslag den 29 maj 1903 (N. J. A. s. 270).
3 Jfr K. Maj:ts utslag den 2 sept. 1868 (Naumanns tidskr. 1869 s. 151), den 6 juli 1882
(N. J. A. s. 330) och den 19 jan. 1893 (N. J. A. s. 9).
3 Jfr ang. gällande rätt K. Maj:ts utslag den 18 okt. 1897 (N. J. A. s. 493).
285
fastighetsboken hafva sitt särskilda upplägg. Till en sålunda å sjelfständigt
upplägg upptagen fastighet skall emellertid icke nödvändigt en lagfartsansökan
hänföra sig; äfven icke utbruten andel i sådan fastighet är föremål för lagfart.
Att här införa den ordningen att lagfart ej må meddelas, med mindre denna andel
också blifvit på marken afskild från fastigheten, skulle gå vida utöfver hvad
behofvet och lagförslagets syfte kräfva. Ägare af ideell andel af en fastighet
bör hafva rätt att erhålla lagfart utan att vara skyldig att förut vidtaga en
åtgärd, som i och för sig måhända är alldeles obehöflig. Å andra sidan finnes
ingen anledning att fritaga honom från skyldighet att därå söka lagfart. Då
denna inskrifning — jämväl för den händelse att andelen blifvit genom sämjedelning
eller annan enskild jorddelning utbruten — måste ske å upplägget för
det registernnmmer, hvartill andelen hör, blir i följd häraf visserligen specialiseringen
i fastighetsboken icke fullt genomförd, men några mer betydande
praktiska olägenheter böra icke uppkomma häraf.
Om däremot visst område af en fastighet öfverlåtes, kan det icke vara föremål
för tvekan, att man bör uppställa såsom villkor för meddelande af lagfart å
fånget att området blifvit såsom särskild fastighet registreradt och i följd däraf fått
sitt särskilda upplägg i fastighetsboken. Och då registrering af sådant område lärer
komma att ske i sammanhang därmed att efter områdets utbrytande vederbörlig
fastställelse vunnits å delningen, har i 10 § kunnat, allenast med en viss förenkling
i a (fattningen, bibehållas hvad lagfartsförordningen i 6 § uppställer
såsom villkor för lagfart å afsöndring eller å område, som skall utbrytas genom
ägostyckning.*
Med hänsyn till grunden för de i förevarande § upptagna bestämmelserna
är det tydligt, att när vid öfverlåtelse af hemman eller annan särskild fastighet
å landet visst område undantages från öfverlåtelsen, lagfart på grund af öfverlåtelsen
icke får meddelas förr än det sålunda undantagna området blifvit i
stadgad ordning afskildt till särskild fastighet. Hvad nu sagts gäller vare sig
det undantagna området skall utgöra afsöndring eller är afsedt att genom ägostyckning
utbrytas och äger tillämpning ej mindre när området redan före
öfverlåtelsen frånhändts fastigheten än äfven då först genom förbehållet vid
öfverlåtelsen sådant sker.
* Jfr K. Maj:ts utslag den 9 nor. 1903 (N. J. A. s. 478).
286
11 §•
igfart d Hvad vid 10 § anförts i fråga om rätt till lagfart å ideell andel af fastighet äger
tomt naturligtvis sin fulla tillämpning äfven i fråga om tomt eller annan fastighet i
stad. Likaså bör äfven för lagfart å visst till gränserna bestämdt område af
tomt uppställas såsom villkor att åt området tilldelats särskildt registernummer
och fastighetsboksupplägg; och då sådant torde komma att blifva slutpunkten i
det styckningsförfarande, hvarigenom området afskiljes från tomten, har till
andra stycket af förevarande § kunnat oförändradt öfverföras hvad 9 § andra
stycket lagfartsförordningen innehåller därom att lagfart å öfverlåtelse af sådant
område ej må beviljas förr än området blifvit från tomten afstyckadt.
I 9 § lagfartsförordningen stadgas dessutom, att den, som söker lagfart å
gård eller tomt i stad, är pliktig att visa, i hvilket kvarter och vid hvilka
gator tomten är belägen, samt tomtens ytinnehåll och längden af dess särskilda
sidor. Hvad sålunda är stadgadt om stad skall ock, jämlikt föreskrift i tredje
stycket af berörda §, i de fall, där Konungen sådant förordnar, gälla om köping
och annan därmed jämförlig ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.
Under enahanda förutsättning skall i fråga om sådan ort tillämpas ej mindre
det förut angifna, för stad gällande stadgandet att, när ägare af tomt till annan
öfverlåtit visst till gränserna bestämdt område däraf, lagfart å öfverlåtelsen ej
må beviljas förr än området blifvit från tomten afstyckadt än äfven lagen
den 26 maj 1899 angående förändring af tomts område. I syfte att få till stånd
en mer utsträckt tillämpning för köpingar och municipalsamhällen af ifrågavarande
för stad gällande föreskrifter väcktes vid 1903 års Riksdag motion,*
hvari anfördes hufvudsakligen följande. Med afseende å städerna hade man
genom lagfarts- och inteckningsväsendets anordnande i anslutning till de administrativa
stadgandena om tomtindelning sörjt för kontroll därå att den åt
domstolarna öfverlämnade inskrifningen af förändringar i äganderättsförhållandena
samt af inteckningar komme i öfverensstämmelse med den af de administrativa
myndigheterna verkställda och öfvervakade tomtindelningen. Likaså hade
genom ofvan omförmälda lag den 26 maj 1899 stadganden meddelats i syfte att
af hjälpa de olägenheter, som förut i fråga om inteckningsförhållandena voro
* Af herr J. Widén i Andra kammaren.
287
förenade med styckning och sammanslagning af tomter. Däremot hade,
ehuru i fråga om tomtindelning och bebyggande municipalsamhällen och köpingar
i allmänhet likställts med städerna, de i afseende å stad gällande stadganden
om lagfart och inteckning icke i samma mån vunnit tillämpning på fastigheter
i nämnda samhällen. Visserligen vore såväl i 9 § lagfartsförordningen som i
lagen den 26 maj 1899 föreskrifvet, att hvad där vore stadgadt om stad skulle
i de fall där Konungen sådant förordnade gälla om sådana samhällen, som nyss
nämnts; men denna utväg, hvars anlitande torde vara beroende på framställning
af vederbörande samhällen själfva eller af ortsmyndigheterna, hade icke vunnit
någon egentlig användning. Af denna brist på öfverensstämmelse, beträffande
ifrågavarande samhällen, emellan föreskrifterna i byggnadsstadgan för rikets
städer samt bestämmelserna i afseende å lagfart och inteckning hade afsevärda
olägenheter framträdt, desto påtagligare och kännbarare ju längre tid som förflutit
från det samhället bildades. Såvidt icke något särskildt Kungl. Maj:ts
förordnande ägt rum, behöfde icke vid lagfart å tomter inom dylika samhällen
någon som helst kontroll lagligen öfvas å riktigheten af de i köpehandlingarna
förekommande areal uppgifternas öfverensstämmelse med stadsplanekartan eller
de i verkligheten rådande förhållandena. Någon anteckning om arealen behöfde
icke ens göras i lagfartsprotokollet och skedde i många fall icke heller. Villervallan
ökades, där öfver samhället funnes å olika tider upprättade, sinsemellan
ej öfverensstämmande kartor. Vid sammanslagning af tomter eller afstyckning
från tomt af någon till den hörande del gällde icke de i lagen angående förändring
af tomts område gifna säkerhetsföreskrifter, hvaraf följde, att föreskriften
i 17 § 4 mom. i byggnadsstadgan för rikets städer, som äfven skulle
gälla för dessa samhällen, sväfvade i luften och vore alldeles kraftlös. Då
inom de flesta samhällen af detta slag oredan och de däraf förorsakade svårigheterna
fortfarande bestode och år efter år ökades, syntes det vara af nöden
att åtgärder vidtoges för att härutinnan åstadkomma bättre förhållanden, och
detta syntes lämpligast kunna ske därigenom att hvad i 9 § lagfartsförordningen
samt i lagen angående förändring af tomts område vore stadgadt beträffande
stad förklarades skola gälla för ifrågavarande samhällen, så snart
stadsplan och tomtindelning för dem blifvit i behörig ordning fastställda. Genom
de vid sist anförda lagstadgandena meddelade bestämmelserna om rätt för
288
Konungen att härom förordna saknades visserligen icke heller nu all utväg att
på antydda sätt ordna förhållandena. Men dels kunde antagas, att, enligt hvad
den hittills vunna erfarenheten gåfve vid handen, det komme att draga lång
tid innan ett sådant ordnande på denna väg kunde komma till stånd, dels borde
det leda till önskvärd reda och likformighet, om dessa rättsförhållanden kunde
samtidigt ordnas genom en alla nu befintliga samhällen af ifrågavarande slag
omfattande lagstiftningsåtgärd, hvilken kunde vinna tillämpning äfven på samhällen,
för hvilka byggnadsstadgan framdeles kunde förklaras gällande.
Motionären hemställde fördenskull att Riksdagen i skrifvelse till Ivungl.
Makt måtte anhålla att Kungl. Maj:t ville låta undersöka och utreda, om och i
hvad mån hvad i 9 § lagfartsförordningen samt i lagen angående förändring af
tomts område vore stadgadt beträffande stad borde utsträckas att gälla med
afseende å s. k. municipalsamhällen och köpingar, för hvilka stadsplan och
tomtindelning blifvit fastställda.
I anledning af denna motion yttrade Lagutskottet bland annat:
»Otvifvelaktigt äro afsevärda olägenheter förbundna därmed att sådana
platser med större sammanträngd befolkning, hvilka utan att tillhöra stad
äro i fråga om tomtindelning och bebyggande med stad likställda, beträffande
lagfarts-, intecknings- och jordstyckningsförhållanden lyda under samma
bestämmelser som de för landsbygden i allmänhet gällande. Hvad motionären
härom anfört synes utskottet äga full giltighet. Redan vid tideu för
lagfartslagens utarbetande insågs ock, att möjlighet borde beredas att jämväl i
andra tätt bebyggda orter än städer tillämpa det för åstadkommande af ordning
och reda i äganderättsförhållandena å dylika orter viktiga stadgandet i 9
§ af nämnda lag, att den, som söker lagfart å gård eller tomt, är pliktig att
visa, i hvilket kvarter och vid hvilka gator tomten är belägen, samt tomtens
ytinnehåll och längden af dess särskilda sidor. Det föreskrefs därför, att berörda
stadgande skulle i de fall, då Konungen sådant förordnade, gälla äfven
köping eller annan därmed jämförlig ort, hvarest tomtindelning såsom i stad
funnes. Samma föreskrift är meddelad med hänsyn till stadgandena i lagen angående
förändring af tomts område den 26 maj 1899. Såsom motionären äfven
omförmält, har emellertid denna möjlighet att få nämnda orter i vissa fall likställda
med stad endast i mycket ringa omfattning begagnats, och då erfaren
-
289
heten alltmera visat lämpligheten af att sådan likställighet kommer till stånd,
synes lagstiftningen därför böra gå ett steg längre än hittills och meddela en
ovillkorlig bestämmelse, att ofvannämnda stadganden skola äga tillämpning å
sådana orter, där stadsplan och tomtindelning såsom i stad blifvit fastställda.»
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta undersöka och utreda, om och i hvad mån
hvad i 9 § 1 och 2 mom. lagfartsförordningen samt i lagen angående förändring
af tomts område den 26 maj 1899 vore stadgadt beträffande stad borde erhålla
ovillkorlig giltighet med afseende å köping eller annan därmed jämförlig ort,
för hvilken stadsplan och tomtindelning såsom i stad blifvit fastställda.
Denna utskottets hemställan bifölls af Riksdagen; och hafva, sedan öfver
Riksdagens i ärendet aflåtna skrifvelse Konungens befallningshafvande i samtliga
län afgifvit yttranden, handlingarna i ärendet öfverlämnats till Lagberedningen
för att komma under öfvervägande vid förevarande lagarbete.
Nyttan af lagändringar i det syfte, som ligger till grund för Riksdagens
berörda framställning, har synts Beredningen vara påtaglig, och de skäl, som
anförts därför, äro enligt Beredningens tanke väl grundade. I följd häraf har
Beredningen åt tredje stycket af förevarande § gifvit en affattning, hvarigenom
nämnda syfte tillgodosetts; och har därjämte Beredningen i 12 § i lagen om förändring
af tomts område vidtagit enahanda ändring. Mot genomförande af
den sålunda föreslagna ordningen har hinder icke synts möta af bestående
förhållanden. Likväl må framhållas, att enligt sakens natur den nya ordningen
icke lärer kunna annorledes än i mån af skeende förändringar i den
bestående tomtindelningen komma att lända till efterlefnad. I regel tillkomma
stadsplan och tomtindelning först åtskillig tid efter det att det ifrågavarande
samhällets område börjat bebyggas, och det kommer då ofta att inträffa,
att tomterna enligt den fastställda tomtindelningen icke sammanfalla med
de förutvarande byggnadstomterna eller lägenheterna. Då emellertid för sådana
fall det icke kan ifrågasättas att vägra lagfart å fång, som afser en dylik förutvarande
lägenhet, lärer häraf följa, att den nya ordningen kommer att tilllämpas
allenast i den mån den fastställda tomtindelningen genomföres och tilllämpas.
För att det skall blifva möjligt för iuskrifningsdomaren att följa de
gamla lägenheternas förändring till tomter enligt tomtindelningen torde till 17
““/oj 37
i byggnadsstadgan för rikets städer hora göras ett tillägg innefattande skyldighet
för vederbörande samhällsstyrelse att till inskrifningsdomaren öfversända,
för att förvaras i rättens arkiv, ett exemplar af den öfver tomtindelningen upprättade
kartan jämte beskrifning, hvilken jämväl skall innefatta uppgift om de
beteckningar, under hvilka före tomtindelningens tillkomst lagfart beviljats å de
däri ingående områdena eller dessa upptagits i fastighetsregistret.
Då numera, jämlikt lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och
tomtindelning, jämväl i fråga om sådant område å landet, som icke ingår i köping
eller municipalsamhälle, stadsplan och tomtindelning kan komma till
stånd, har tredje stycket i nu förevarande § så affattats, att det kommer att
äga tillämpning äfven å område, som nu sagts.
Då tomt å landet i förslaget likställts med stadstomt äfven därutinnan att
lagfart å visst till gränserna bestämdt område af tomten ej får beviljas förr än
området blifvit från tomten afstyckadt, har detta skett under förutsättning att
den för lagfarten erforderliga afstyckningen icke skall äga rum under någon
af de former för jorddelning, som gälla för jord å landet, utan att i stället därvid
skall tillämpas det för delning af tomt i stad bestämda förfarande. Äfven
detta ämne — frågan om undantagande af köpingars och municipalsamhällens
till stadsplan utlagda områden från tillämpning af de i lagen den 27 juni 1896
meddelade föreskrifter om jordafsöndring — var föremål för ofvan omförmälda
motion och riksdagsskrivelse; och hänvisar Beredningen härutinnan till den
därför lämnade redogörelse i motiven till det förslag till lag om ändring i
vissa delar af sistsagda författning, hvilket jämte förslag till lag om ändring i
vissa delar af skiftesstadgan utarbetats för vinnande af nu ifrågavarande
syftemål.
12 och 13 §§.
Lagfarande
afföregående
ägares
fång.
Det allmänna lagfartstvånget för med sig, att i regel lagfart å fång icke
må beviljas innan fångesmannen själf undfått lagfart. För den händelse att
sökanden förvärfvat fastigheten af någon, som enligt den före 1876 gällande lagstiftningen
ej var skyldig att lagfara sitt fång, kan emellertid en sådan fordran
icke uppställas; den pröfning af nämnda fångs giltighet, hvilken måste föregå
lagfarandet, kommer då i stället att afse fångesmannens egen åtkomst till fastigheten.
Gifvet är emellertid, att då det gäller förhållanden, hvilka falla inom en
291
tid, då ännu icke lagfartstvånget medfört ett successivt redande af äganderättsförhållandena,
det kan blifva svårt eller omöjligt att förebringa den utredning,
som i ett föreliggande fall rätteligen borde åstadkommas. Lagstiftningen måste
därför bär räcka en hjälpande band och, under behöfliga försiktighetsmått, bereda
den, som förvärfvat fastigheten, möjlighet att blifva formellt legitimerad
såsom ägare. Ytterst måste han alltid för den fulla tryggheten i sin rätt lita
till bäfden. Men för att vinna denna måste han enligt förslaget likasom enligt
gällande rätt först hafva erhållit lagfart. Det är för att härtill gifva honom
tillgång lagen anordnar ett kungörclseförfarande, hvilket kan afslutas med lagfarts
beviljande. Kungörelseförfarandet infördes i vår rätt genom 1881 års lagstiftning
angående häfd. Förarbetena till denna lagstiftning gifva vid handen
att man icke afsett att gifva ifrågavarande förfarande vidsträcktare använd
ning än nyss angifvits.* Där alltså lagfart blifvit för annan än fångesmannen
sökt, måste på vanligt sätt kedjan mellan fångesmannen och den, som senast
erhållit lagfart, slutas innan lagfart kan beviljas. Om något kungörelseförfarande
kan då icke blifva fråga. Enligt hvad erfarenheten utvisar, har emellertid
denna utväg blifvit använd i vida större utsträckning än som varit af
sedt. Förbises får emellertid icke, att i många fall, där kungörelse utfärdats,
förhållandena varit sådana, att på grund af bristande specialisering af boken
det icke varit möjligt att säkert utreda, huruvida en där förut gjord anteckning om
lagfart hänfört sig till den fastighet, som varit i fråga, eller till någon annan.
Med de förändrade grunder i fråga om fastighetsbokföringen, på hvilka Beredningens
förslag är byggdt, lärer man icke längre behöfva räkna med dylika
oegentligheter; och som helt naturligt de fall komma att blifva alltmer sällsynta
då en fastighet icke efter 1876 varit föremål för lagfart, ligger det i sakens
natur att förslagets bestämmelser härutinnan i själfva verket äga karaktären
af öfvergångsbestämmelser, för hvilkas tillämpande så småningom kommer
att saknas förutsättning. Emellertid kan icke, äfven med den förändrade anordningen
af publikationen, lämnas utan beaktande den möjlighet att fångeshandling
kan genom olyckshändelse förstöras eller förkomma innan lagfart å
fånget ännu hunnit sökas. Den utväg, som i sådant fall står forvärfvaren
öppen, är naturligtvis den att genom medverkan af fångesmannen förskaffa sig
* Jfr ock K. Majrta utslag den 19 mars 1895 (N. J. A. s. 171) och den 14 juli 1902 (N. J. A. s. 237).
292
ny fånges handlin g eller, om sådant icke på frivillighetens väg kan uppnås,
efter rättegång utverka sig en dom, å hvilken lagfart kan sökas. I allmänhet
lärer väl ock denna utväg vara för ändamålet tillräcklig, såvida den i rätt
tid anlitas. Försummar den, som förvärfvat egendomen, att vidtaga för lagfarts
vinnande erforderlig åtgärd, kommer däremot lätteligen det förhållande
att inträda, att kedjan af lagfarter icke vidare kan sammanknytas; på grund
af dödsfall, utflyttning eller liknande orsaker kan det när någon tid har gått
blifva omöjligt att finna rätt vederbörande för att genom öfverenskommelse
eller rättegång ordna saken. Att på lagstiftningens väg ingripa för att befria
förvärfvaren ur det trångmål, hvari han sålunda blifvit försatt, har synts icke
böra ifrågakomma, då det oftast är hans egen försumlighet som därtill gifvit
anledning. Men å andra sidan är det från allmän synpunkt önskligt att icke
för all framtid egendomen faktiskt sättes utanför fastighetsbokföringen och dess
rättsverkningar. Utväg måste beredas att, när egendomen kommit i ny ägares
hand, trots det felande fånget åter sluta kedjan af lagfarter. Beredningen har
ansett detta kunna ske sålunda, att äfven i detta fall den nye ägaren utan hänsyn
till det mellanliggande fånget efter kungörelse och med iakttagande i öfrigt
af det för ofvan angifna fall föreskrifna förfarande kan erhålla lagfart å sitt
fång De förutsättningar, under hvilka i detta fall förfarandet må komma till
användning, torde vara ägnade att förebygga att utvägen anlitas i otid eller
såsom medel att undgå det allmänna lagfartstvånget.
De närmare bestämmelserna angående kungörandet samt om lagfartsärendets
vidare behandling äro i förslaget affattade i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med lagfartsförordningen. Det torde knappast behöfva påpekas, att därest för
lagfartens beviljande möter jämväl annat hinder än att förre ägarens åtkomst
icke kan styrkas, kungörelseförfarande icke må inledas förr än nämnda hinder
blifvit i därför stadgad ordning undanröjdt.
I likhet med lagfartsförordningen stadgar förslaget i 13 § att för lagfart å
fång, som skett i enlighet med gällande bestämmelser om fast egendoms afstående
för allmänt behof icke erfordras att med föregående fång lagfares eller att förre
ägarens laga åtkomst styrkes. Hvad beträffar den i lagfartsförordningen förekommande
bestämmelsen därom, att dylik befrielse äger rum jämväl när fånget
skett i enlighet med gällande författning om ändring eller utrifning af vatten
-
293
verk, torde detta stadgande icke numera behörigen återgifva det därmed afsedda
syftet. Såsom allmänt antages hänför sig lagfartsförordningen i denna del äfven
till sådana fall, då jordägare, som är skyldig att deltaga i vattenafledningsföretag,
afsagt sig den båtnad, som genom företaget beredes hans jord, och i
följd däraf är pliktig att låta af sin genom företaget förbättrade jord viss del
utbrytas och tillskiftas de kvarstående deltagarne. Härom lämnas numera bestämmelser
i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan afledning af vatten.
Det har vid detta förhållande synts nödigt att i stället för den i lagfartsförordningen
förekommande hänvisningen i förslaget upptaga en hänvisning, som
utesluter möjligheten af missuppfattning.
Ifrågavarande från den allmänna regeln i 12 § medgifna undantag, som har
sin grund däri att förvärfvaren här icke härleder sin rätt från förutvarande ägare
af fastigheten, har synts böra under viss förutsättning utsträckas till fång, som
sker genom inrop å exekutiv auktion. Har försäljningen skett till gäldande af
belopp, som är i egendomen intecknadt eller hvarför egendomen eljest häftar i
hvems hand den vara må, såsom frälseränta, odlingslån, odlingsersättning vid
skifte o. d., är giltigheten af den öfverflyttning af äganderätten, som sålunda
sker, oberoende af hvem som var fastighetens ägare när exekutionen ägde rum;
det är icke från honom inroparen härleder sin rätt, utan det är en vid fastigheten
häftande sakrätt, som realiserats. Oaktadt fångens skiljaktighet gäller
här samma betraktelsesätt som i fråga om expropriation föranledt därtill att
föregående ägares fång ej behöfver lagfaras eller åtkomsten styrkas. Äfven
såtillvida är en sådan anordning af betydelse, att om köparen för att erhålla lagfart
vore hänvisad att sörja för att hvad föregående ägare må hafva försummat
blefve fullgjordt, sådant kunde utöfva inverkan på det pris, som för fastigheten
kunde betingas; skall köparen för att erhålla lagfart vara underkastad skyldighet
att lagfara ett eller flera föregående fång och utgifva därå belöpande stämpel,
kan sådant komma att medföra att köpeskillingen icke lämnar tillgång till betäckande
af inteckningar, hvilka eljest kunnat därur utgå. Frågan är sålunda medelbart
af betydelse äfven för fastighetskrediten. I praxis har redan antagits, att i förevarande
fall köparen är berättigad till lagfart utan hinder däraf att lagfart
å föregående fång icke ägt rum;* på samma gång i förslaget upptagits ut*
Se K. Maj:ts utslag den 20 okt. 1897 (N. J. A. s. 509).
294
Hinder för
lagfarts
beviljande.
tryckligt stadgande härom, har emellertid därtill bort fogas den lika natur*
liga bestämmelsen att köparen för sin rätt att få lagfart icke heller har af
nöden att styrka företrädarens laga åtkomst till fastigheten.
Äfven i fråga om exekutiv försäljning för gäldande af annan än intecknad eller
därmed likställd fordran vore det visserligen ur sist angifna synpunkt af betydelse
att med förutvarande fång icke behöfde lagfaras; men att till förvärf å sådan auktion
utsträcka undantaget från den i 12 § gifna regeln är icke möjligt, då här förvärfvets
giltighet är beroende af en föregående pröfning af gäldenärens äganderätt.
Vid 6 § har utvecklats, hurusom i förevarande fall en föregående
ägare icke undgår ansvar för lagfartsförsummelse därför att nye ägaren äger
undfå lagfart utan att sådan meddelats för den förre. Här må erinras, att
äfven efter exekutiv auktion under vissa omständigheter lagfartsskyldighet
fortfarande kan ifrågakomma för den, från hvilken fastigheten exekutivt försålts.
Detta är fallet i händelse han förut frånsålt fastigheten viss del, som
icke berörts af den exekutiva auktionen men hvarå lagfart ännu icke meddelats.
Af de i förevarande §§ upptagna bestämmelserna lämnas den frågan oberörd,
huruvida den försumlige fastighetsägaren skall vara skyldig att, oaktadt
befrielse från lagfartsskyldighet, svara för stämpelafgift å sitt fång; sådan ansvarighet
kan naturligtvis åligga honom, ehuru den måste göras gällande i annan
ordning än den för närvarande föreskrifna. Hvad härutinnan må finnas
lämpligt att bestämma faller utom området för detta lagarbete.
14 §.
I 14 § angifves, huru inskrifningsdomarens beslut bör utfalla, då hinder
möter mot bifall till lagfartsansökning. Att, när fångeshandlingen — eller den
handling, som skall gälla såsom fångeshandling — icke är lagligen upprättad
eller det eljest är uppenbart att fånget icke är lagligt, ansökningen skall utan
vidare afslås, är i öfverensstämmelse med 5 § lagfartsförordningen stadgadt i
första stycket af förevarande §. Att ett fång icke är lagligt kan naturligtvis
bero af mycket olika anledningar;* oftast består olagligheten i bristande behö
*
''Jfr K.?. llaj:ts utslag den 17 febr. 1881 (K. J. A. s. 90), den 3 juni 1891 (N. J. A. s. 272),
den 20 hot. 1896 (N. J. A. s. 450), den 12 maj, 6 och 29 juni 1898 (N. J. A. s. 196, 241, 259), de»
7 mars 1904 (N. J. A. s. 90), den 10 jan. 1905 (N. J. A. s. 21) samt den 26 okt. 1906 (N. J. A. s. 487);
jfr ock K. Maj:ts dom den 3 ang. 1886 (N. J. A. s. 286).
295
righet hos fångesmannen att föryttra fastigheten. Det är emellertid att märka,
att icke hvarje bristfällighet hos fånget synes böra under alla förhållanden
föranleda afslag å ansökningen. Är t. ex. fångets giltighet beroende af medgifvande
af myndighet, bör hinder i och för sig icke möta mot att sökanden
får rådrum att medelst handlingarnas kompletterande undanröja bristen.*
I fråga om förfarandet då ansökningen hvarken skall genast afslås eller
kan genast beviljas skiljer sig förslaget väsentligt från lagfartsförordningen.
Enligt denna skall i sådant fall ansökningen alltid förklaras hvilande på obestämd
tid och det sålunda lämnas sökanden öppet att själf bestämma tidpunkten
för ansökningens fullföljande; förordningen torde icke lämna rum för antagande
att i något fall rätten skulle äga att i stället uppskjuta ärendet till fullföljd
inom viss tid och vid visst äfventyr. I fråga om hvad härutinnan må anses
riktigt eller lämpligt hafva under lagfartsinstitutets utveckling skiftande meningar
gjort sig gällande. I öfverensstämmelse med Lagkommitténs förslag bestämdes
i förordningen den 19 maj 1845 angående vissa förändrade föreskrifter
i afseende på lagfart och nyttjanderättsinteckning viss tid, inom hvilken lagfartssökande,
som icke genast kunde så styrka förre ägarens åtkomst, att lagfarten
finge beviljas, skulle vid äfventyr att ansökningen eljest förfölle fullgöra
hvad som vore nödigt för lagfartens vinnande eller ock instämma sin talan
till domstol. Af äldre Lagberedningen förordades däremot — dock icke utan
meningsskiljaktighet — väsentligen samma bestämmelser, som sedermera inflöto
i den nu gällande lagfartsförordningen. 1867 års fastighetsbokskommitté hade
åter anslutit sig till 1845 års förordning, dock med den förändring att det skulle
öfverlämnas åt rätten att i hvarje särskildt fall efter sig företeende omständig
heter bestämma tiden för ansökningens fullföljande. Då Lagbyrån i sitt år
1872 afgifna förslag till förordning angående lagfart anslöt sig till äldre Lagberedningen,
åberopades till stöd för denna anordning hufvudsakligen de af äldre Lagberedningen
härför anförda skäl, eller att det icke syntes erforderligt att utöfver
de föreskrifter, hvarigenom ny ägare fått sig ålagdt att offentliggöra sitt fång,
jämväl söka genom tvångsåtgärder tillhålla honom att inom viss tid fullgöra
* Att i fråga om gällande rätt en annan uppfattning stundom gjort gig gällande framgår a,i
K. Maj:ts utslag den 31 maj 1901 (N. J. A. s. 303'', hvarigenom ansökan om lagfart för utländsk
undersåte afslogs.
296
de bestämmelser, hvilkas iakttagande erfordrades innan bevis om fullgjord lagfart
tinge af rätten meddelas, samt att det vore med den rätta uppfattningen af
lagfartens betydelse oförenligt att, såsom enligt 1845 års förordning kunde inträffa,
en i laga ordning vunnen och genom ansökning om lagfart offentliggjord
äganderätt kunde gå förlorad genom misstag eller försummelse i fråga om den
för ansökningens fullföljd bestämda tid. Beredningen finner emellertid större
vikt böra fästas vid den särskildt af åtskilliga landtdomare framhållna angelägenheten
att såvidt möjligt förhindra att ansökningar om lagfart under obestämd
tid kvarstå oafgjorda. I olika hänseenden kan nämligen uppkomma
olägenhet därat att böckerna sålunda innehålla anteckningar angående sväfvande
lagfartsfrågor. Äfven när ansökningen är grundad på ett fullgiltig!
fång och således i och för sig befogad, kan, så länge icke fastighetsboken är
grundad på fullt genomförd specialisering, därigenom annans rätt lätt trädas
för nära. För närvarande inträffar ofta, att ansökan om lagfart å viss andel i
hemman i hög grad inverkar på andra hemmansdelägares rätt; det är nämligen
ofta nog omöjligt att med säkerhet utröna, hvilken särskild del af hemmansnumret
afses med sådan ansökan och med inteckningsansökan, som grundas å
lagfartsansökningen. Då icke heller enligt Beredningens förslag föremålet för
lagfart nödvändigt skall sammanfalla med en å särskildt upplägg i fastighetsboken
upptagen fastighet utan jämväl ideell andel i hemman eller annan fastighet
är föremål för sådan inskrifning, är det tydligt, att nämnda och andra därmed
likartade olägenheter fortfarande skola vara förbundna med beslut, hvarigenom
lagfartsansökning å dylik del förklaras hvilande, och att det därför
är angeläget att tiden, under hvilken den hvilar, begränsas. Är åter ansökningen,
om än icke uppenbarligen af beskaffenhet att böra genast afslås, dock i
själfva verket obefogad, göra sig de menliga verkningarna med än större
styrka gällande; fastighetens rätte ägare blir i detta fall försatt i stora svårigheter
och vidlyftigheter, därest det skall ligga i sökandens fria skön, om
och när ärendet kommer till vidare behandling. En dylik anteckning medför
faktiskt hinder för ägaren i utöfvandet af hans förfoganderätt öfver fastigheten.
För att få fastighetsboken fri från anteckningen om den obehöriga ansökningen
kan han blifva nödsakad att därom utföra talan vid domstol; äfven när omständigheterna
äro sådana, att hinder icke möter af sökandens bortovaro eller annat för
-
297
hållande, är dock en sådan åtgärd alltid förenad med besvär och kostnad. Om i
stället sökanden har att inom viss förelagd tid, vid äfventyr att ansökningen eljest
afslås, visa, att hindret för lagfarten undanröjts, kommer icke att från rättsägarens
sida påkallas någon åtgärd för att få boken fri från anteckningen; med nämnda
tids utgång kommer all verkan af densamma att upphöra, enär ansökningen då
afslås. Någon fara för att det skydd, man sålunda velat bereda rätte ägaren
mot hinder i utöfvandet af hans rätt genom obehöriga lagfartsansökningar,
skulle medföra äfventyr för den sökande, som verkligen har att åberopa giltig
grund för sin ansökan, lärer icke behöfva uppstå, därest den tid, som förelägges
honom, i hvarje fall lämpligt afpassas efter föreliggande omständigheter; sker
detta, men lämnar han den obegagnad, har han endast sig själf att skylla för
det men, han kan komma att lida däraf att ansökningen därefter afslås.
Vid nu angifna förhållanden har det synts skola blifva till väsentlig fördel,
om den nuvarande ordningen för förfarandet så omlägges, att det kommer att
höra till undantagen att lagfartsansökningar förklaras för obestämd tid hyllande.
Att alldeles utesluta användandet af så beskaffade beslut synes nämligen
icke möjligt, men det torde kunna inskränkas till några få uttryckligen
angifna fall. Då vid tiden för ansökningens pröfning tvist är anhängiggjord
angående sökandens rätt till fastigheten eller hans rätt är beroende däraf, att
sådan handling, som afses i 8 §, blifver ståndande, eller då mot bifall till ansökning
om lagfart på grund af öfverlåtelse möter det i 9 § omförmälda hindret
att öfverlåtelsen är beroende af visst villkor, som icke visas vara uppfylldt,
kan i anseende till svårigheten att på förhand beräkna tidpunkten för hindrets
undanröjande det icke undvikas att ärendets fullföljd måste hänföras till en
oviss tidpunkt. För öfrigt göra sig i dessa fall de ofvan antydda olägenheterna
icke med samma styrka gällande. Hvad beträffar det fall att tvist är anhängiggjord,
har i den händelse att sökandens talan ogillas eller tvistemålet utan
pröfning förfaller rätte ägaren i enlighet med stadgandet i 1 kap. 18 § sig
öppet att vid underrätten eller hos inskrifningsdomaren visa, att äganderättsanspråket
underkänts och ansökningen därför är förfallen, samt såmedelst utan
omgång och tidsutdräkt få ärendet affördt ur fastighetsboken. Enahanda är
förhållandet när lagfart sökes på grund af dom, testamente eller annan handling
men handlingen icke blifvit ståndande. Att, förutom i nu nämnda fall,
14M/o» 38
298
Kollision
mellan fång
från samme
ägare.
lagfartsärendet bör förklaras hyllande när jämlikt 12 § kungörelse utlärdas,
säger sig själf, men uttrycklig bestämmelse härom har dock ansetts höra i förevarande
§ upptagas.
Med nu angifna undantag skall, på sätt i tredje stycket af förevarande §
stadgats, alltid utsättas viss tid, inom hvilken sökanden har att visa att hindret
undanröjts och fullfölja sin ansökan. Detta stadgande omfattar alltså äfven det
ofta förekommande fallet då hindret för lagfart består däri att förre ägarens
laga åtkomst icke kan styrkas men förutsättningarna för utfärdande af kungörelse
ej föreligga; härigenom vinnes att eu obefogad lagfartsansökning allenast
helt kort tid kommer att besvära fastigheten.
Har inskriftingsdomaren funnit sökandens rätt till fastigheten tvistig,
ehuru tvist ännu icke är anhängiggjord, och i följd däraf förelagt honom att
inom viss tid visa att han stämt, och fullgör sökanden detta, innebär sådant
ett fullföljande af den gjorda ansökningen, och inskrifningsdomaren har då vid
den förnyade pröfningen af densamma att jämlikt föreskriften i andra stycket
af förevarande § förklara ansökningen hvilande på obestämd tid.
15 §■
Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, hvilar vårt nu gällande
publikationssystem på den grunduppfattningen att i allmänhet lagfarten
såsom sådan saknar betydelse i fråga om det publicerade rättsförvärfvets giltighet;
och har ändring häri synts icke böra nu ifrågakomma. Men likasom lagfartsförordningen
så till vida bryter med denna grundsats, att vid öfverlåtelse
af samma fastighet till tvenne lagfarten kan blifva bestämmande för företrädet
mellan de stridiga förvärfven, och likasom enligt nu gällande rätt lagfarten utgör
en nödvändig förutsättning för häfd å ett i sig ogiltigt äganderättsförvärf, följer
förslaget äfven härutinnan den gällande rätten, ehuru visserligen med väsentliga
afvikelser i fråga om den närmare regleringen. Under det häfdeinstitutet behandlas
i 16 §, hafva i 15 § upptagits de mot 12 § lagfartsförordningen svarande
bestämmelserna angående lagfartens betydelse i kollisionsfall.
Att, när lagfart sökes å det tidigare fånget innan med det senare fånget
lagfarits, lagfarten icke verkar rubbning i förhållandet mellan de båda förvärfven,
är själffallet; den allmänna regeln, innefattad i 1 kap. 5 § och 2 kap
299
3 § i förslaget till lag om köp, byte och gåfva, kommer i sådan händelse till användning.
I detta sammanhang har allenast skolat angifvas, huru lagfart verkar
till rubbning af nämnda regel; och detta är förhållandet endast när det senare
fånget lagfarits tidigare än det äldre. Lika litet som nyssnämnda lagförslag
afser det här gifna stadgandet annat än frivillig öfverlåtelse. Har tvångsförsäljning
ägt rum, är den omständigheten att lagfart på grund af frivillig öfverlåtelse
från förre ägaren sökts tidigare än lagfart sökts för den, som å den exekutiva
auktionen inropat fastigheten, icke af någon betydelse. Med grunderna för det
i förevarande § upptagna stadgandet öfverensstämmer, att detta icke bort hänföra
sig allenast till förhållandet mellan de två, som omedelbart från öfverlåtaren
förvärfvat fastigheten; har utan att senare köparen lagfarit sitt fång
en efterman till denne sökt lagfart tidigare än lagfart sökts för förste köparen
eller för någon, som från honom härleder sin rätt — i hvilket fall jämlikt 12 §
hinder icke möter mot att lagfartsfrågan upptages till pröfning — skall publikationen
medföra samma verkan som om lagfarten sökts för sökandens fångesman.
Huruvida enligt lagfartsförordningen verkan af den tidigare lagfarten är
beroende af god tro hos förvärfvaren framgår icke omedelbart af lagfartsförordningens
lydelse; enligt stadgad praxis är emellertid sådan oeftergiflig.* Äfven
för Beredningen har det stått utom tvifvel, att den, som utan god tro förvärfvat
fastigheten, bör, äfven om han undfått lagfart å sitt fång, vika för den, som
tidigare förvärfvat äganderätten. Från fastighetskreditens synpunkt är häremot
intet att erinra under förutsättning att icke därigenom föranledes ogiltighet
äfven af inteckningar, hvilka efter utfästelse af den, som får vika, meddelats på
grundvalen af den för honom meddelade lagfarten. Nödigt förbehåll i sådant
hänseende har intagits i 3 kap. 9 §. Med hänsyn härtill har i förevarande §
kunnat och bort stadgas, att allenast det redliga förvärfvet får komma i betraktande.
Men det åsyftade skyddet bör då också komma hvarje så beskaffadt förvärf
till godo och därför, äfven om den, för hvilken fastigheten lagfarits, icke
i god tro åtkommit densamma, ett förvärf från denne, där detta skett i god tro,
vara ägnadt att omedelbart afskära en på förevarande § grundad talan om bättre
* Se K. Maj:ts domar den 14 jan. och den 6 febr. 1890 (N. J. A. s. 8 och 13) samt den 19
juli 1901 (N. J. A. b. 334). Jfr K. Maj:ts utslag den 8 juli 1874 (N. J. A. s. 325) samt domar den
1 sept. 1875 (N. J. A. s. 348) och den 11 mars 1902 (N. J. A. s. 32).
300
rätt till fastigheten. Å andra sidanär det för att en senare ägare skall få behålla
fastigheten enligt förslaget alltid nog att den, för hvilken fastigheten lagfarits,
eller, där mellan honom och den nyssnämnde fastigheten ägts af annan, denne
för sitt fång kunnat åberopa god tro; på bristande god tro hos eftermannen skall
i sådant fall icke kunna grundas rätt att frånvinna honom fastigheten. En motsatt
regel skulle leda till att den, som i god tro förvärfvat fastigheten men sedermera
erhållit kännedom om dubbelföryttringen, faktiskt blefve hindrad att sälja
fastigheten, såvida han icke ville förtiga det förhållande, hvarom han senare erhållit
kännedom; vore detta allmänt kunnigt, blefve i själfva verket den förmån,
man velat bereda honom, alldeles omintetgjord.
Den i förslaget uppställda regeln — hvilken emellertid jämlikt stadgandet
i 1 kap. 20 § icke omfattar det fall, då båda förvärfvarne söka lagfart å samma
dag — äger tillämpning äfven när ettdera af de stridiga förvärfven eller båda
grundas å benefik öfverlåtelse. Likaledes följer af förslagets affattning, att jämväl
när fastigheten genom arf eller testamente från senare förvärfvaren öfvergått
till annan denne kan till följd af sin goda tro värja fastigheten mot anspråk,
som kunnat med framgång riktas mot arflåtaren. Denna grundsats är nu
gällande i fråga om häfd, och någon förändring därutinnan har icke gärna
kunnat ifrågasättas. Den bör då också vinna tillämpning i förevarande fall.
För den händelse att arflåtarens förfarande är att hänföra till bedrägligt förhållande,
medför naturligtvis arfvingens allmänna ansvarighet för arflåtarens förpliktelser
skyldighet för honom att utgifva ersättning för skadan.
Huru inskrifningsdomaren har att förfara i ärende angående lagfart, när
fastigheten finnes vara öfverlåten till tvenne, bedömes efter de i 14 § gifna reglerna.
Är på grund af endera öfverlåtelsen lagfart redan förut meddelad, får i
ärende angående lagfart på grund af den andra öfverlåtelsen intill dess i rättegång
annorlunda bestämts det antagas, att det fång, den senare ansökningen
af ser, är ogiltigt, och bör förty denna afslås. Har den redan meddelade lagfarten
af misstag eller förbiseende kommit att inskränkas till allenast en del
af den öfverlåtna fastigheten och är det den återstående delen som afser i det
nya lagfartsärendet, lärer, om än i detta ärende misstaget finnes uppenbart, dock
icke däraf kunna härledas befogenhet för inskrifningsdomaren att så behandla
det nya ärendet som om den redan meddelade lagfarten i själfva verket omfattat
301
äfven den ifrågavarande fastighetsdelen. Då, såsom i den allmänna motiveringen
till förslaget angifvits, inskrifningsdomarens beslut allena är det för publikationen
afgörande, får alltså i det förutsatta fallet det en gång meddelade beslutet
gälla allenast sådant det meddelats.* Den senare lagfartssökanden behöfver icke
finna sig i att vika, med mindre han befinnes hafva varit i ond tro.
Dör den händelse att å samma dag sökes lagfart på grund af tvenne öfverlåtelser
från samme man, lärer enligt förslaget vara uteslutet att det ena ärendet
kan vinna slutlig handläggning oberoende af det andra; och på samma sätt torde
i fråga om landsbygden förhållandet gestalta sig, därest ansökningarna inkomma
å olika dagar af samma inskrifningssession. Härigenom kommer, när i dessa
fall det icke är alldeles tydligt, hvilketdera fånget äger företräde, att förebyggas
att för någotdera fånget meddelas inskrifning innan frågan om företrädet mellan
dem blifvit slutligen afgjord.
16 §.
I det fall af obehörig afhändelse, hvarom i 15 § stadgas, är, frånsedt förutsättningen
af god tro, inskrifningen ensam för sig tillräcklig att bereda orubblighet
åt förvärfvet. Mot en sådan regel kan intet invändas, då det ju stått
rätte ägaren lika öppet att genom inskrifning af sitt fång utestänga den andre.
Däremot kan i andra fall då någon obehörigen åtkommit fast egendom dylik
verkan icke tillkomma den inskrifning, som i trots af fångets olaglighet må
hafva vunnits, äfven om den, som vunnit inskrifningen, varit i god tro. En sådan
grundsats, oskiljaktig från ett rent fastighetsbokssystem, skulle stå i strid med
grunderna för Beredningens förslag. Fortfarande har därför inskrifningen ansetts
allenast böra utgöra utgångspunkten för förvärf genom häfd. Men den betydelse,
hvilken sålunda tillkommer inskrifningen, blir dock enligt förslaget en
helt annan än förut. Detta sammanhänger därmed att den nya fastighetsboken
skall vara grundad på specialisering. Då enligt förslaget lagfarten i regel skall
hänföra sig till visst till gränserna bestämdt område å marken, blir det icke
längre nödigt att såsom villkor för förvärf genom häfd fordra att den häfdande
under viss tid såsom ägare besuttit fastigheten. Med det sätt, hvarpå för närvarande
inskrifningsväsendet är ordnadt, är nämnda villkor helt naturligt. Då
* En annan uppfattning synes ligga till grund för K. Maj:ta dom den 10 okt. 1906 (N. J. A. s. 394).
Häfd.
302
enligt sakens natur häfden måste hänföra sig till visst område a marken
men, därest detta område utgör en del af ett hemman, den lagfart, som för den
häfdande vunnits, meddelats icke å nämnda område utan allenast å visst hemmantal,
låter det sig i själfva verket icke göra att endast med hjälp af lagfarten
konstatera identiteten mellan den egendom, som utgör föremålet för lagfarten,
och den, som frånhändts rätte ägaren; det nödiga sambandet måste här
åstadkommas genom det yttre faktum, som ligger i den häfdandes besittning.
Genom den antydda förändringen i afseende å inskrifningsväsendet uppnås att
med själfva inskrifningen identiteten är fastställd och är det därför möjligt att
i förevarande hänseende tillerkänna inskrifningen grundläggande betydelse; oaktadt
äfven enligt förslaget fall gifvas där lagfarten afser endast en del af en fastighet,
har dock den större specialiseringen i bokföringen ansetts medgifva grundsatsens
tillämpning jämväl i dylika fall. Häfden förändrar härigenom själf karaktär;
medan den för närvarande innebär, att ett blott och bart besittningsförhållande
efter viss tid öfvergår till äganderätt, kommer enligt förslaget häfdens uppgift
att vara den att åvägabringa en först efter viss tid inträdande sådan offentlig
trovärdighet hos fastighetsboken, som man icke velat förbinda med inskrifningen
i och för sig, eller, med andra ord, att göra det genom lagfarten publicerade
rättsförvärfvet efter viss tid oangripligt. Häraf följer emellertid, att de nya
bestämmelserna angående häfd icke kunna eller böra skiljas tran de allmänna
bestämmelserna angående inskrifning af äganderätt utan hafva sin rätta plats
bland dessa; detta har ock i förslaget iakttagits.
Bland de omständigheter, som jämte meddelad lagfart utgöra nödvändiga
förutsättningar för häfd, upptager förslaget, såsom redan antydts, att egendomen
skall hafva kommit ur rätte ägarens hand. Så länge denne själf besitter
och innehar egendomen, bör han icke vara underkastad risken att mista sin
egendom genom andras obehöriga åtgöranden; han bör icke vara nödsakad att
till bevarande af sin äganderätt granska fastighetsboken och öfvervaka att icke
där någon obehörig inskrifning sker. Skulle det inträffa, att egendomen
kommer ur rätte ägarens hand först efter det för annan meddelats lagfart
å densamma, får naturligtvis icke den tid, som ligger mellan lagfartsdagen och
besittningens upphörande, tagas med vid häfdetidens beräknande. Vidare är för
303
åberopande af häfd det icke nög att fastigheten en gång kommit ur rätte ägarens
hand, utan den måste under hela häfdetiden hafva varit ur hans hand.
I fråga om häfdetidens längd har Beredningen ansett den nu stadgade tiden
af tjugu år kunna utan fara nedsättas till hälften. När Nya Lagberedningen
i sitt år 1879 afgifna förslag till förordning angående tioårig och tjuguårig
häfd — hvithet ligger till grund för nu gällande författning i ämnet — förordade
att endast under särskilda omständigheter häfdetiden skulle sättas till
tjugu år men eljest utgöra allenast tio år, anfördes såsom ett af hufvudskälen
härför, att genom den då nya lagstiftningen angående lagfart och särskildt införandet
af lagfartsböcker möjlighet vunnits att med större trygghet än tillförene
föreslå en dylik förkortning af häfdetiden. De förväntningar, som Nya Lagberedningen
på grund af den redan vunna erfarenheten om nämnda lagstiftnings verkningar
hyste därom, att med den källa till upplysningar angående äganderättsförhållandena,
som vore beredd genom sagda lagstiftning, med lätthet skulle
vinnas kännedom om hvarje försök till usurpation af äganderätten, hafva af erfarenheten
under den tid, som sedan förflutit, bekräftats. Det redan härigenom
vunna stödet för en förkortning af häfdetiden är det nu föreliggande lagförslaget
allenast ägnadt att än ytterligare stärka och befösta. Komma, såsom detta åsyftar,
fastighetsböckerna att blifva specialiserade och kommer följaktligen hopandet
å ett och samma upplägg af ett flertal sinsemellan helt och hållet skilda fastigheter
med däraf föranledd fara för sammanblandning att upphöra, skall härigenom
tvifvelsutan såväl vinnas en ökad garanti mot att lagfart meddelas å
ogiltiga fång som ock, där sådant ändock skulle inträffa, förebyggas, att felet
under någon längre tid undgår vederbörandes uppmärksamhet. Af särskild betydelse
härvidlag är äfven den omständigheten att möjligheten att med anlitande
af kungörelseförfarandet erhålla lagfart enligt förslaget skulle komma att i förhållande
till nu rådande lagtillämpning högst väsentligt begränsas.
Att i fråga om häfd stor vikt bör fästas vid att åtkomsten till fastigheten
vunnits i god tro, är uppenbart, men att vidhålla så stränga fordringar härutinnan
som de i 1881 års häfdeförordning uppställda synes hvarken riktigt eller
för ändamålet behöflig! För närvarande kan i det fall, att fastigheten från den,
som därå först fått lagfart, öfvergått till annan, häfd icke under några förhållanden
åberopas, såvida icke den, som vid häfdetidens utgång innehar fastigheten,
304
eller ock någon senare innehafvare af fastigheten åtkommit densamma i god
tro. År detta icke fallet, hjälper det icke, att förste förvärfvaren eller någon
hans efterträdare varit i god tro. Enligt Beredningens tanke innebär detta i
själfva verket ett obehörigt åsidosättande af dens rätt, hvars förvärf af fastigheten
varit fullt redbart. Om den, som i god tro förvärfvat fastigheten, under
häfdetiden får kännedom om annans bättre rätt men behåller den till häfdetidens
slut, kommer enligt allmänt antagen rättsgrundsats hans ställning icke i
följd af den sålunda vunna kännedomen att undergå någon förändring; utan
hinder af denna kännedom äger han njuta förmånen af häfd. Men han bör då
icke heller, om han vill afyttra fastigheten, vara nödsakad att förtiga hvad han
vet; sådan lagen nu är, försättes han emellertid i detta läge, såvida han skall
kunna sålunda tillgodogöra sig fastighetens värde. Beredningen har därför ansett
förhållandet böra här ordnas efter samma grunder som i förslaget tillämpats
för det fall att tvesalu föreligger. När den stadgade tiden förflutit efter lagfarten,
skall alltså häfd kunna göras gällande, så snart någon af dem, som
innehaft fastigheten, åtkommit densamma i god tro; och har härvid, på sätt
ofvan nämnts, icke funnits anledning att frångå nu gällande lag, som i förevarande
hänseende likställer åtkomst genom arf eller testamente med annat fång.
Beredningens förslag innefattar äfven såtillvida ändring i 1881 års förordning,
att lagfart icke skall i fråga om rätt att åberopa häfd äga någon
betydelse utöfver den, som ligger däri att lagfart utgör utgångspunkten för
beräknande af häfdetid. Enligt nämnda förordning är efter häfdetidens utgång
innehafvare af fastigheten, äfven om han i god tro åtkommit densamma,
icke under alla förhållanden tryggad mot klander. Har han själf fått lagfart,
är han fredad, men har han det icke, fordras härför, att föregående innehafvare,
om denne vid klandrets anställande suttit kvar i egendomen, kunnat värja sig.
Bestämmelsen härom, hvilken icke fanns upptagen i Nya Lagberedningens förslag,
tillkom hufvudsakligen för att hindra den, som utan god tro åtkommit
fastigheten, att, sedan han fått kännedom om ett förestående klander men innan
sådant blifvit instämdt, öfverlåta fastigheten till annan, hos hvilken bristande
god tro icke skulle kunna påvisas, och såmedelst göra den klandrandes rätt om
intet. Med grunderna för häfdeinstitutet är en sådan bestämmelse icke förenlig,
och den måste anses så mycket mindre lämplig som hinder mot lagfart ofta
305
nog kan möta af tillfälliga och af förvärfvarens åtgöranden helt och hållet oberoende
omständigheter.
I annat afseende är däremot vid innehafvare^ underlåtenhet att med
sitt fång lagfara en särskild bestämmelse påkallad i rätte ägarens intresse.
För att preskriptionen skall afbrytas, måste det vara tillräckligt att inom
häfdetidens utgång klandertalan instämts mot den, som senast undfått lagfart
å fastigheten, eller, där efter honom ny ägare sökt men ännu icke erhållit lagfart,
mot denne; eljest skulle uppenbarligen rätte ägaren lätt nog utan eget
förvållande kunna gå sin klanderrätt förlustig. Visar det sig, sedan han i rätt
tid instämt den, som enligt fastighetsboken är ägare, att fastigheten från denne
öfverlåtits till annan, skall alltså klandret gälla jämväl mot denne, äfven om han
instämmes törst efter det häfdetiden gått till ända. Den bestämmelse, som i detta
syfte funnits nödig, är upptagen i andra stycket af förevarande §.
Då det väsentligen är på grund däraf att enligt förslaget lagfarten kommer
att hänföra sig till en specialiserad fastighetsbok, som man ansett häfdetiden
kunna begränsas till tio år, är det uteslutet att till utgångspunkt för
den förkortade häfdetidens beräknande sätta lagfart, som meddelats enligt lagfartsförordningen.
Enligt särskild bestämmelse i Beredningens förslag till lag
om hvad iakttagas skall i afseende a införande af lagen om inskrifning skall
emellertid, under förutsättning att den, för hvilken lagfart meddelats enligt
nämnda förordning eller äldre lag, blifvit vid fastighetsbokens uppläggande
däri införd såsom ägare, äfven sådan lagfart kunna läggas till grund för
tillämpning af de nya föreskrifterna angående häfd; enligt nämnda bestämmelse
skall det nämligen så anses, som hade lagfart enligt den nu föreslagna lagen
blifvit honom meddelad den dag denna träder i kraft. Vid sådant förhållande
har det uppenbarligen icke varit erforderligt att såsom motsvarighet till hvad
som skedde i sammanhang med införandet af 1881 års förordning särskild! bereda
den, som å sitt fång erhållit fasta eller enligt lagfartsförordningen undfått
lagfart, tillfälle att få fastan eller lagfarten antecknad i fastighetsboken.
17 §.
Enär, frånsedt de i 15 och 16 §§ omförmälda undantagsfall, beviljad lagfart
lika litet enligt förslaget som enligt gällande lag — 15 § lagfartsförord
-
An tecknande
af
tvist.
306
ningen _ ligger i vägen för pröfning af annans talan om bättre rätt till fastig
heten,
har häraf i tredje mans intresse påkallats en mot 13 § lagfartsförordningen
svarande bestämmelse angående antecknande i fastighetsboken af hvarje
sådan talan, som är af beskaffenhet att kunna föranleda undanröjande af meddelad
lagfart och i följd däraf jämväl af inskrifningar, som äro grundade å
lagfarten.* Att för fullgörande af skyldigheten att föranstalta om sådant antecknande
— kvilket, när tvisten rör fastigheter under olika rätters domvärjo,
naturligtvis bör ske i fastighetsboken för hvarje ort — vederbörande äger vända
sig antingen omedelbart till inskrifningsdomaren eller ock till rätten, är stadgadt
i 1 kap. 22 §.
Sedan anteckning, hvarom nu är fråga, inkommit i boken, kan lagfartsansökan,
som därefter göres, icke bifallas så länge anteckningen gäller; detta
följer omedelbart af stadgandet i 14 § andra stycket. Med hänsyn till den
föreslagna ordningen för meddelande af beslut i inskrifningsärenden kan emellertid
dylik anteckning komma att utgöra hinder lör beviljande af lagfart äfven i
den händelse att lagfartsansökningen gjorts samma dag eller till och med å
tidigare dag än den, då anteckningen inkom i boken. Vid nu nämnda förhållanden
har i förslaget icke upptagits något med 14 § lagfartsförordningen öfverensstämmande
stadgande.
År i anledning af anteckningen lagfartsansökan förklarad hvilande, beror det
af utgången af den tvist, som föranledt anteckningen, huruvida ansökningen skall
efter fullföljd bifallas eller förfalla; och anmälan om utgången sker i dessa fall
i samband antingen med fullföljd af ansökningen eller med en anmälan enligt
1 kap. 18 § om att ansökningen är förfallen. Men äfven om någon inskrifningsansökan
icke är beroende af tvistens utgång, bör anteckningen, hvilken ju är af
beskaffenhet att hämma verkan af en redan gjord inskrifning, afföras ur boken;
i sådant syfte har i andra stycket af förevarande § intagits en bestämmelse, som
naturligtvis omfattar jämväl det fall att käromålet lämnats utan fullföljd.
18 §■
Inskränk- Vid köp och byte kan enligt Beredningens förslag förvärfvarens rätt att öfver
ning
i äga- ^ta eller inteckna egendomen icke med laga verkan inskränkas. Vid gåfva likare*
förf0 t, jfr g Maj:ts utslag den 8 dec. 1886 (N. J. A. s. 457).
gande ratt.
307
som vid testamente står det däremot gifvaren fritt att i viss utsträckning träffa
bestämmelser, hvarigenom gåfvo- eller testamentstagarens rätt att på detta sätt
förfoga öfver egendomen helt och hållet uteslutes eller ock inskränkes. Det kan
naturligtvis förekomma, att ett dylikt öfverlåtelse- eller inteckningsförbud meddelas
utan sammanhang med någon bestämmelse i fråga om hvem egendomen
efter förste mottagarens död skall tillfalla;1 men det vanliga är, att en bestämmelse
af sistnämnda slag är förenad med eller ock måste anses i sig innefatta
förbud för förste mottagaren att till förfång för den utsedde efterträdaren
för3’ttra eller inteckna egendomen.2 Det sagda äger sin hufvudsakliga betydelse
med afseende å inbördes testamenten, hvari bestämts, att boets fasta egendom skall
tillfalla den efterlefvande maken men efter bådas död delas mellan deras arfvingar
efter lag. Såvida icke också full dispositionsrätt öfver egendomen tilllagts
den efterlefvande,3 är han då icke berättigad att föryttra eller inteckna
densamma; sker det, är öfverlåtelsen eller inteckningen mot den först aflidnes
urfvingar utan verkan. Därest genom testamentet äganderätt till fastigheten
tillerkänts den efterlefvande,4 har emellertid den omständigheten att hans rätt
är i berörda afseende inskränkt icke ansetts utgöra hinder för honom att erhålla
lagfart; och någon ändring härutinnan är icke i förslaget ifrågasatt.
För tredje man, som vill med den inskrifne ägaren inlåta sig i rättsärenden
angående egendomen, är det emellertid af stor vikt att fastighetsboken lämnar
upplysning om en så väsentlig inskränkning i dennes rätt. Därför har i förevarande
§ intagits föreskrift att, när i gåfvobref eller testamente gjorts förbehåll,
som inskränker förvärfvarens rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen,
vid lagfarts beviljande skall om inskränkningen göras anteckning i fastighetsboken.
Föreskriften innebär emellertid lika litet som motsvarande bestämmelser i andra
fall att antecknandet är förutsättning för giltigheten mot tredje man af dylik
inskränkning.
1 Jfr K. Maj:ts utslag den 17 juni 1892 (K. J. A. s. 357).
2 Jfr K. Maj:ts utslag den 24 mars 1886 (N. J. A. s. 190) och den 20 noy. 1896 (N. J. A
s. 450) samt K. Maj:ts domar don 24 nov. 1891 (N. J. A. s. 505), den 1 maj och den 2 okt. 1894
(N. J. A. s. 286 och 484).
3 Jfr K. Maj:ts domar den 8 juli och den 31 okt. 1904 (N. J. A. s. 224 och 382).
Jfr K. Maj:ts utslag den 19 okt. 1900 (N. J. A. s. 425) samt domar den 14 sept. 1886 (N.
J A. s. 339) och den 5 apr. 1892 (N. J A. s. 209).
308
Att en anteckning af här afsedda slag i boken bibehålies längre än den inskränkning,
anteckningen afser, verkligen är gällande, skulle strida mot fastighetsbokens
uppgift. I förslaget bar därför upptagits föreskrift att, när förbehållet
visas hafva förfallit, inskrifningsdomaren bar att därom göra anteckning
i boken. Denna föreskrift äger sin bufvudsakliga betydelse för det fall att förbehållet
jämlikt stadgandet i 16 kap. 1 § ärfdabalken upphört att gälla.
Lagfartsbevis.
19 §•
Då anledning saknas att afvika från det sedan gammalt bestående bruket
att, när lagfart beviljas, utfärda särskildt bevis om lagfarten, bar i förevarande
§ upptagits en efter öfriga bestämmelser i förslaget lämpad föreskrift
angående utfärdande af sådant bevis; hvaremot, för den händelse det skulle
finnas nödigt att i enlighet med hvad som är stadgadt i 19 § lagfartsförordningen
föreskrifva att å berörda bevis eller ock å protokollsutdrag i lagfartsärende skall
tecknas afskrift af fastighetsboken, bestämmelsen härom lämpligen torde hora
meddelas i sammanhang med föreskrifterna om expedition i dessa ärenden.
20 §.
Lagfarts- För närvarande skall såväl å landet som i stad s. k. lagfartsför
förteckning.
teckning inom viss tid insändas till Konungens befallningshafvande för att
i dess länskungörelser intagas. Det har ifrågasatts, huruvida icke det vore
obehöfligt att i en ny lagstiftning intaga bestämmelser om skyldighet för inskrifningsdomaren
att upprätta och tillställa vederbörande dylik förteckning, men
Beredningen har ansett stadgandet härom sa mycket hellre böra bibehållas, som
det torde vara påkalladt särskildt för möjliggörande af en effektiv tillämpning
af förslagets bestämmelse om ansvar för lagfartsförsummelse. I förslaget hafva
de i nu ifrågavarande afseende erforderliga bestämmelserna lämpats efter den
för handläggning af inskrifningsärenden föreslagna ordningen.
t
309
3 KAP.
Om inteckning.
Då Beredningen i sammanhang med fastighetsboksväsendets ordnande under- Allmänna
kastat nu gällande stadganden om inteckning revision, har Beredningen icke in- synPnnkter.
skränkt sig till att endast söka’ anpassa dessa rättsregler efter den nu föreslagna
anordningen af fastighetsbokföringen utan tillika sökt att åt själfva inteckningsinstitutet
gifva en utveckling, som vore ägnad att förläna detsamma
större inre följdriktighet och därigenom också bereda den kredit, det skall tjäna,
ett fastare och säkrare underlag.
Historiskt har inteckningen framgått ur den allmänna panträtten och varit Inteckning
och fordran.
underkastad dess regler. Panträtten ansluter sig till en fordran. Intecknandet
af fordringen gifver panträtten upphof, och denna är i sin fortvaro alltjämt beroende
af fordringen, den är underkastad samma växlingar som denna. Från
denna utgångspunkt har emellertid utvecklingen såväl i vårt land som annorstädes
medfört väsentliga afvikelser. Inteckningsrätten har i allt vidare mån
frigjorts från beroendet af fordringsrätten och antagit karaktär af en själfständig
rätt.
Denna utveckling är grundad å förhållandenas egen natur. Den kredit,
för hvilken inteckningen skall utgöra underlag, är af särskild art. Under det
att pantsättningen af ett lösöre är ett mer eller mindre tillfälligt medel att
erhålla kredit, har fastighetsinteckningen, i stort sedt, till uppgift att fylla ett
mer konstant, med skötseln af fastigheten förbundet kreditbehof. För ett ekonomiskt
tillfredsställande utnyttjande af denna kräfves alltid ett visst förlagskapital;
i den mån denna hushållning, särskild! vid jordbruket, blirjmer intensiv
och omfattande, ökas detta behof. Den säkerhet, fastighetsinteckningen erbjuder för
i
310
ett dylikt förlagslån, måste också anses vara den allra bästa. Till förräntande
af lånet lämnar fastighetens afkastning en i allmänhet säkert påräknelig
tillgång, likasom fastighetens värde, som mindre än andra värden är underkastadt
snabba växlingar och har en naturlig benägenhet att stiga, utgör en
god säkerhet för återbekommande af kapitalet. Kreditsökarens och kreditgifvarens
intressen sammanstämma därför här i önskvärdheten af en mer fast placering,
med kreditvillkor, som bestämmas för längre tid framåt. Naturligtvis
kan också en inteckning användas för tillgodoseende af ett mer tillfälligt lånebehof,
men sådant måste dock i den ekonomiskt sunda hushållningen utgöra
undantag. Den egentliga fastighetskrediten måste hvila på en mer fast, af tillfälliga
förhållanden oberoende anordning.
Det är vid sådant förhållande gifvet, att det nära sambandet mellan fordran
och panträtt måste lösas, så att den senare ställes allt mer oberoende af det personliga
förhållandet mellan den ursprunglige långifvaren och låntagaren och af
de förändringar, detta undergår. En sådan utveckling har ock öfverallt i nyare
tid försiggått. Slutpunkten i densamma har varit skapandet af en inteckningsrätt,
som redan från sin tillkomst ställts oberoende af hvarje personlig fordran
(den tyska rättens »Grundschuld») och som således inneburit en af hvarje personligt
skuldförhållande obunden rätt att ur fastigheten uttaga ett visst penningbelopp.
I den inhemska rättsutvecklingen framträder redan tidigt samma
riktning, hvilken dock i lagstiftningen tog sig bestämdt uttryck först genom
1875 års inteckningsförordning. Genom denna förordning bekräftades den redan
tidigare i praxis erkända befogenheten för en fastighetsägare, som inlöst en
inteckning, att åter utställa densamma med fortfarande inteckningsrätt. I särskilda
fall erkänner ock nämnda förordning, att inteckningsrättens bestånd är
oberoende icke blott af den ursprungliga fordringens fortvaro utan ock af befintligheten
af en fordran öfverhufvud. Men till ett fullt genomförande af den
grundsats, åt hvilken man sålunda i särskilda fall lämnat sitt erkännande, har
lagstiftaren i nämnda förordning icke hunnit. Också ser man huru det praktiska
lifvets behof vetat att inom den af lagens bokstaf utstakade ramen bereda
utrymme för en vidare utveckling i den inslagna riktningen. Såsom en yttring
af denna utveckling förtjänar särskilt att uppmärksammas det mycket allmänna,
i synnerhet af banker och andra penninganstalter tillämpade bruket att
311
långifvare!! vid beviljande af lån mot inteckningssäk erhet affordrar fastighetsägaren
två särskilda handlingar. Den ena är själfva inteckningshandlingen,
hvilken visserligen till sin form är ett fordringsbevis men i själfva verket
endast har till ändamål att uppbära panträtten, den andra handlingen utgör en
s. k. omslagsrevers, hvilken ådagalägger det skuldförhållande, för hvilket pantsättningen
i det särskilda fallet sker. Detta bruk medför flera fördelar. Anteckningar,
som beröra endast skuldförhållandet men ej panträtten, såsom om
uppsägning, om räntebetalning m. m., göras å omslagsreversen och behöfva således
ej belasta själfva inteckningshandlingen. Om lånet öfverflyttas till annan långifvare
eller ansvarigheten därför vid ombyte i äganderätten till fastigheten
öfvertages af nye ägaren, är det lätt att utbyta omslagsreversen mot en annan.
När omslagsrevers finnes, betraktas inteckningen så som hvarje annat värdeföremål,
hvilket blifvit pantsatt för skuld. Emellertid är med denna sedvana
förenad den icke oväsentliga olägenhet att en fastighetsägare vid belåning af
sin fastighet får afgifva två honom personligen förbindande skuldebref i anledning
af ett och samma lån. Denna dubbla personliga ansvarighet från låntagarens
sida är naturligtvis för långifvaren utan betydelse, men saken kan icke
ordnas annorlunda, då lagen icke medgifver att inteckning må meddelas allenast
för visst penningbelopp utan samband med en personlig fordran. En ansökan
om dylik inteckning måste enligt gällande lag rätten afslå.
Huru föga den personliga ansvarigheten ofta nog beaktas visar sig i andra,
i det praktiska lifvet vanliga fall. Så t. ex. när den intecknade egendomen
säljes utan att den personliga ansvarigheten för skulden öfvertages af nye
ägaren. Om icke här långifvaren framtvingar ett öfvertagande från köparens
sida eller ock genom särskilda åtgärder upprätthåller fordringsrätten mot säljaren,
kommer denna att genom preskription upphöra och sålunda det förhållande
att inträda att personlig ansvarighet för intecknade beloppet icke kan
mot någon göras gällande. I själfva verket lärer detta i fråga om lån, som
meddelas af hypoteksföreningarna, ofta nog vara fallet. Om, när en med hypotekslån
belastad egendom säljes, köpare och säljare icke själfva ombesörja att
den personliga ansvarigheten öfverflyttas på köparen, lärer enligt vanligt bruk
icke från hypoteksföreningens sida företagas någon åtgärd för vidmakthållandet
af denna ansvarighet, hvilket har till följd att sådan ansvarighet visserligen
312
någon tid framåt kommer att hvila å förre ägaren men senast efter tio år alldeles
upphör.
Såväl hänsyn till de allmänna grundsatsernas följdriktiga tillämpning som
behofvet af öfverensstämmelse mellan lagens föreskrifter och det praktiska lifvets
kraf synas alltså bjuda, att steget nu uttages och det medgifves att inteckning
må kunna fastställas för visst penningbelopp, hvarför fastigheten skall häfta,
oaktadt personlig betalningsskyldighet därför icke åligger någon. Detta så mycket
hellre som den pröfning, hvilken i inteckningsärendet kan ägnas frågan om tillvaron
af en personlig fordran, är af rent formell art och ingalunda gifver någon
garanti för att, där inteckning meddelas, en fordran i verkligheten finnes.
Rätten kan nämligen kontrollera endast att en skuldförbindelse är utfärdad. I
de allra flesta fall innehafves denna förbindelse då ännu af utgifvaren, som tilllika
är sökande i inteckningsärendet; den skriftliga förbindelsen representerar i
sådana fall icke ett redan bestående skuldförhållande utan skall framdeles bilda
underlag för upptagande af ett lån. Då så är händelsen, kan det naturligtvis
ock inträffa, att, oaktadt inteckning meddelats, ett verkligt skuldförhållande
aldrig uppkommer.
Mot lämpligheten af en lagstiftning, som medgåfve inteckning för visst
penningbelopp utan sammanhang med en fordran, anfördes vid tillkomsten af
1875 års inteckningsförordning, att man genom en lagändring i denna riktning
skulle erhålla två sakrätter, hvilka, ehuru med hvarandra nära öfverensstämmande,
dock i vissa afseenden blefve olika, och att detta förhållande kunde
åstadkomma oreda i afseende å de rättsverkningar, som borde tillkomma enhvar
af dem. Beredningen kan så mycket mindre dela denna mening, som
dessa olika slag af panträtt, såsom ofvan blifvit påpekadt, redan nu bestå
vid sidan af hvarandra och någon olägenhet icke däraf försports. I själfva
verket inskränker sig olikheten därtill, att i fråga om inteckning, som ej är
knuten till något personligt skuldförhållande, tillämpning af de bestämmelser,
som afse att reglera förhållandet mellan panträtten och denna personliga ansvarighet,
bortfaller. Beredningen har därför ansett berörda omständighet icke
utgöra hinder för att utsträcka rätten att erhålla inteckning äfven till sådana
fall, där någon personlig ansvarighet för det belopp, hvarför inteckning sökes,
icke förefinnes.
313
Äfven i annat hänseende har Beredningen sökt genomföra grundsatsen om
inteckningens sjelfständighet, nämligen beträffande förhållandet mellan flera särskilda
inteckningar i samma fastighet. När samma pant häftar för flera anspråk,
är naturligtvis den ordning, hvari de särskilda panträttshafvarne äga
att för täckande af sina anspråk använda panten, af den största betydelse; däraf
blifver, när panten icke är tillräcklig att täcka alla, beroende, hvem af dem
skall blifva lidande. Denna ordning bestämmes i fråga om inteckningar efter
tiden då de blifvit sökta, så att en inteckning, hvilken sökts å tidigare dag än
en annan, har företräde eller förmånsrätt framför denna. Den säkerhet, en inteckning
erbjuder, är sålunda beroende icke endast af den intecknade fastighetens
värde i och för sig utan också af den plats inteckningen intager i förhållande
till andra inteckningar, för hvilka fastigheten häftar. Upplysning i
sadant hänseende lämnar nu inteckningsprotokollet och enligt förslaget fastighetsboken;
med dessa till ledning kan lätt bedömas, hvilket värde såsom pantsäkerhet
den inteckning, som erbjudes till belåning, innebär.
Ställes emellertid inteckningsrätten i strängt beroende af den fordringsrätt,
vid hvilken den från början anknutits, är det uppenbart, att detta inteckningarnas
inbördes förhållande lätteligen kommer att rubbas. Så snart en intecknad
skuld helt eller delvis inlöses, skulle de efterföljande inteckningarna
komma att hvar efter sin ordning rycka upp och fylla den lediga platsen. Då
det ligger i sakens natur, att de personliga skuldförhållandena äro underkastade
växlingar, skulle äfven i fråga om inteckningsförhållandena förändringarna blifva
lika täta och omfattande. Hvarje förändring i det personliga skuldförhållandet
skulle genom sin återverkan på efterföljande inteckningar bereda dessas innehafvare
en ökad säkerhet.
En dylik ur förhållandet mellan fordran och pant härledd konsekvens är
med afseende å inteckning obehöflig och onaturlig. Genom inskrifningsväsendets
anordning är utväg beredd att på ett afgörande sätt fastställa de särskilda inteckningarnas
inbördes förhållande; för bevarande af tredje mans intresse är
detta nog. Vid belåning af en inteckning har långifvaren intet fog att räkna med
möjligheten att en tidigare inteckning skall bortfalla eller inskränkas; och när
han beslutar sig för att taga den såsom pant och bestämmer sina villkor, tager
han hänsyn till säkerheten sådan den är men icke sådan den tilläfventyrs kan
14,‘/''o7 40
Ägarehypo
tek.
314
blifva. Att medgifva honom uppryckningsrätt vore därför att tillägga honom
en fördel, på hvilken han icke har något som helst berättigadt anspråk. Och
denna fördel skulle beredas honom på fastighetsägarens bekostnad. Ty ehuruväl
det står denne öppet att i stället för den inteckning, som helt eller delvis
bortfallit, taga en ny, är dels sådant alltid förenadt med omgång och kostnad,
dels erbjuder denna nya inteckning visserligen icke alltid i fråga om belåning
samma fördel som den äldre; för en sista inteckning kan måhända, särskildt
under tryckta tider, det blifva svårt att finna en långifvare, än oftare kommer
det att inträffa, att lånevillkoren blifva helt andra och mer betungande än om
fastighetsägaren kunnat såsom säkerhet erbjuda den inlösta. Inför dessa förhållanden
har sedan långt tillbaka i praxis grundsatsen om inteckningsrättens
ovillkorliga samband med fordringen fått vika och tillerkänts fastighetsägaren
rätt att ånyo och med oförminskad förmånsrätt utsätta en infriad inteckning;
genom inteckningsförordningen (25 §) blef, såsom redan anmärkts, denna hans
rätt uttryckligen lagfäst.
Därvid har man emellertid stannat. För inteckningsrättens upplifvande,
sedan inteckningen blifvit inlöst, är det en nödvändig förutsättning att inteckningen
verkligen blifvit af fastighetsägaren ånyo utsatt. Så länge ännu icke
sådant skett hvilar inteckningsrätten, och kommer det till tvångsrealisation, är
den utan all verkan. Inteckningen lämnas därvid alldeles ur räkningen; senare
inteckningshafvare få utan hänsyn till densamma njuta betalning ur köpeskillingen,
och endast det möjligen uppstående öfverskottet, sedan alla förmånsrättsägande
borgenärer utfått hvad dem tillkommer, redovisas till ägaren eller dennes
konkursbo. *
Att denna ståndpunkt lider af bristande följdriktighet lärer icke kunna
förnekas, likasom icke heller att för densamma ej kunna åberopas några rättsliga
hänsyn. I fråga om långifvarens rättsliga intresse gör sig här ofvan angifna
betraktelsesätt med full styrka gällande; han måste ju alltid räkna med möjligheten
att de inteckningar, som äga företräde framför hans egna, vid en
tvångsrealisation äro till fulla beloppet belånade, och då han, i händelse en
föregående inteckning infrias, icke har någon rättslig befogenhet att motsätta
sig dess utställande för nytt lån, finnes icke heller något rättsligt skäl att till
*
Se K. Majts dom den 16 jan. 1874 (N. J. A. s. 19) och utslag den 5 apr. 1895 (N. J. A. 8. 223)
315
erkänna honom fördelen af att tillfälligtvis sådant icke skett. Visserligen kan
det sägas, att en sådan fördel för efterföljande inteckningar icke, när det kommit
till tvångsrealisation, af hänsyn till fastighetsägaren behöfver uteslutas, då
ju i sådant fall ett vidare användande af kreditmedel från hans sida icke är
påkalladt, äfven om det icke, såsom vid konkurs, är honom betaget. Men icke
desto mindre innebär denna upprycknings rätt mot fastighetsägaren och hans borgenärer
en gifven obillighet, i synnerhet om han icke är personligen ansvarig
för den inteckning, hvarom fråga är. Därjämte uppkommer häraf en osäkerhet
med afseende å fastighetens inteckningsförhållanden, hvilken just vid tvångsrealisation
är i hög grad hinderlig och menlig. Sådan denna enligt Beredningens
förslag skulle blifva anordnad, är en förändring i nu ifrågavarande hänseende af
praktiska skäl påkallad. De föreslagna bestämmelserna om exekutiv försäljning
af fastighet hvila på den grundsats att försäljning icke må ske, med mindre de
fordringsägare, hvilka äga företräde framför utmätningssökanden, blifva för sina
fordringar till fullo betäckta, och att för sådant ändamål skall på förhand fastställas
ett lägsta bud, under hvilket försäljning ej må äga rum. Det är lätt
insedt, med hvilka svårigheter det skulle vara förenadt att i detta skede af förfarandet
urskilja, till hvilka belopp i fastigheten gällande inteckningar rätteligen
borde upptagas, därest auktionsförrättaren i sådant hänseende vore hänvisad att
verkställa en utredning af faktiskt föreliggande förhållanden i fråga om inteckningarnas
belåning, och huru lätt det resultat, hvartill han i sådant hänseende
kommit och hvarå hela det följande förfarandet kan komma att hvila, kunde
komma att på grund af senare förebragt upplysning kullkastas. Erforderlig fasthet
härutinnan uppnås först om förrättningsmannen till grund för sina beräkningar
får lägga gravationsbeviset. Men detta kan ske endast under förutsättning
att på rätten att ur fastigheten uttaga ett intecknadt belopp icke inverkar,
huruvida eller i hvilken utsträckning inteckningen är belånad.
Af nu anförda skäl har Beredningen icke tvekat att äfven i förevarande
hänseende fullt erkänna inteckningsrättens själfständighet genom att principiellt
likställa fastighetsägaren såsom inteckningshafvare med hvarje annan sådan.
Honom tillkommer den å en inteckning grundade rätt, som icke tillkommer någon
annan. Genom upptagandet af denna i främmande rätt flerstädes antagna
grundsats — genom erkännande af det s. k. ägarehypoteket — erhåller inteck
-
316
Utfästelse
af inteckning.
ningsrätten sin fulla sjelfständighet, inteckningen bildar ett ur fastigheten utbrutet
värdeföremål och ingår såsom sådant i fastighetsägarens förmögenhet. Naturligtvis
påkallar tillämpningen af denna grundsats i särskilda hänseenden
jämkning af nu gällande lagbestämmelser. Härför skall i det följande redogörelse
lämnas.
1 §•
Af skäl, som nyss anförts, uppställer förslaget icke tillvaron af en fordran
såsom nödvändig förutsättning för intecknings beviljande. Utmärkande för den
rätt, som genom inteckningen uppkommer, blifver således allenast, att inteckningshafvaren
skall äga att i den ordning utsökningslagen bestämmer ur fastigheten
utbekomma det belopp, inteckningsutfästelsen afser. Är inteckningsrätten vid dess
tillkomst fristående från hvarje personlig fordran, blifver utfästelsen af inteckning
en sj älfständig handling, som, ställd till viss man, till innehafvaren eller till viss
man eller order, kommer att, sedan den af inskrifningsdomaren försetts med bevis om
inskrifningen, blifva bärare af inteckningsrätten. Inteckning i denna form lämpar
sig'' att användas vid upptagande af lån i särskilda för fastigbetsbelåning afsedda
kassor; placeringen sker här för lång tid och säkerheten måste vara så god, att
hänsyn icke beböfver tagas till fastighetsägarens personliga betalningsförmåga.
Samma form för inteckning lämpar sig jämväl för den mer rörliga omsättningen
i banker och andra dylika penninginrättningar, där man visserligen icke plägar
utlämna lån mot inteckningssäkerhet med mindre låntagaren också ikläder sig
personlig ansvarighet, men där man vanligen låter detta skuldförhållande bestämmas
genom en särskild förbindelse, med hvilken inteckningshandlingen följer såsom
annan lös pant.
Den affattning, ifrågavarande § erhållit, utesluter naturligtvis ingalunda
att inteckning likasom enligt nu gällande lag utfästes och beviljas så, att
vid inteckningens tillkomst fastigheten utgör pant för en viss fordran. I sådant
fall är det belopp, för hvilket fastigheten skall komma att häfta, afsedt att betacka
denna fordran. Uttages beloppet ur fastigheten, är fordringen därmed betald;
skulle fordringen gäldas med andra medel, upphör fordringsägaren att vara
innehafvare af panträtten. Att sambandet mellan fordringsrätten och inteck
-
*
ningsrätten icke är ovillkorligt är i det föregående antydt och skall i det följande
närmare uppvisas. Denna form af inteckning lämpar sig särskild! för de
fall, då lån mot inteckning lämnas man och man emellan; här har den personliga
ansvarigheten sin stora betydelse, och det faller sig för både långifvare och
låntagare naturligt att det just är lånesumman i skuldebrefvet som intecknas.
I främmande rätt användes för betecknande af inteckningsrätten olika benämningar
allteftersom den är anknuten till en fordran eller icke. Beredningen
har icke ansett nödigt att upptaga en sådan åtskillnad i beteckning, då
inteckningsrätten i båda fallen är af alldeles samma natur och den med personlig
fordran förbundna inteckningsformen ofta nog öfvergår till den andra.
Från gällande rätt upptager förslaget den grundsats att inteckning skall
fastställas till visst belopp; först härigenom vinner ordningen mellan de olika
inteckningarna den fasthet, som är ett oeftergiflig! villkor för att vid lån mot
inteckning må kunna pålitligt bedömas hvilken säkerhet hvarje särskild inteckning
innebär. För sådant ändamål är det däremot icke nödvändigt att, när fråga
är om inteckning för fordran, jämväl fordringens belopp skall vara en gång för
alla bestämdt. År det belopp, för hvilket fastigheten häftar, fullt fixeradt, är
det nämligen vid en blifvande realisation af fastigheten och däraf följande likvid
alldeles likgiltigt för innehafvare af öfriga inteckningar om fordringens belopp
är större eller mindre. Skulle fordringen öfverskjuta intecknade beloppet,
får naturligtvis det öfverskjutande ej ur fastigheten uttagas; understiger åter
fordringen det in tecknade beloppet, följer af lagförslagets bestämmelser, att fastighetsägaren
äger uppbära utdelning, som utöfver fordringsbeloppet kan å inteckningen
utfalla. Enligt lagförslaget föreligger således intet hinder att inteckning
beviljas för fordran intill ett visst belopp, såsom för ett kassakreditiv, ett
byggnadskreditiv eller det skadestånd, som fastighetsägaren i visst fall kan kännas
skyldig att utgifva.
Enligt förslaget skall inteckning alltid afse visst belopp i penningar; den
i gällande lag — 11 § inteckningsförordningen — medgifna rätten att erhålla
inteckning för utfästelse att lämna »varor» är icke i förslaget bibehållen. En
dylik förpliktelse äger icke den bestämdhet, som för inteckningsrätten bör vara
utmärkande, och något verkligt praktiskt behof att för utfästelser af detta slag
bereda omedelbar inteckningssäkerhet torde, efter hvad erfarenheten gifvit vid
318
handen, icke heller förefinnas. Förslaget medgifver icke den, som fått åt sig
upplåten rätt till viss årlig ränta af fastigheten, att till säkerhet härför undfå
inteckning i fastigheten; sådan rättsägare är hänvisad att enligt de för inskrifning
i 4 kap. af förslaget bestämda regler vinna säkerhet för sin rätt. Denna
olikhet är emellertid af öfvervägande formell betydelse.
Såsom förut framhållits, är det enligt förslaget icke nödigt att en inteckningsutfästelse
ansluter sig till en viss fordran. Om emellertid detta är förhållandet
och denna fordran grundar sig på skuldebref eller annan skriftlig
handling, måste det anses öfverensstämmande med god ordning att inteckningsutfästelsen
är tecknad å själfva handlingen, då därigenom tillförlitligen konstateras,
för hvilken fordran inteckningen är afsedd att medföra panträtt. En bestämmelse
af detta innehåll har alltså upptagits i andra stycket af förevarande
§; af densamma följer, att om till säkerhet för sådan fordran inteckning sökes
utan att utfästelsen finnes tecknad å fordringsbeviset, ansökningen skall afslås.
2 §■
Tvångs- Med införandet af 1875 års inteckningsförordning upphörde den dittills
inteckning, obegränsade rätten för hvarje borgenär att tilltvinga sig inteckning i gäldenärens
fasta egendom. En dylik rätt är icke förenlig med ett ordnadt kreditväsen;
är borgenärens fordran sådan, att han på grund däraf kan erhålla utmätning,
kan naturligtvis därvid äfven gäldenärens fastighet tagas i mät och därigenom
beredas borgenären likvid för hans fordran. Men att annorlunda tilltvinga
sig säkerhet bör icke stå honom öppet.
Från den sålunda antagna regeln medgifver emellertid gällande lag vissa
undantag. Det viktigaste af dessa är säljarens rätt att undfå inteckning för
ogulden köpeskilling. Då Beredningen i förslaget till lag om köp, byte och
gåfva funnit sig böra bibehålla den förmånsrätt, som för dylik fordran tillkommer
säljaren, har det icke kunnat ifrågasättas att rubba den rätt, som i samband
därmed tillerkänts honom att bereda förmånsrätten fortvara genom att inom
viss tid söka inteckning för köpeskillingsfordringen.
Förutom detta fall upptager 2 § inteckningsförordningen tvenne andra,
där rätt till inteckning utan föregående utfästelse medgifvits, nämligen då en
319
ägare af fastighet fått sig ålagdt att ställa säkerhet för omyndigs medel, som
han har om händer, och då han genom laga kraft ägande utslag i brottmål förpliktats
att utgifva skadestånd, som ej genast är förfallet till betalning. I intetdera
fallet föreligger efter Beredningens tanke tillräckliga skäl att omedelbart
ingripa genom att till vederbörandes säkerhet inteckna fastigheten; det
bör vara en fastighetsägare, hvilken sådan skyldighet åligger, öppet att ställa
annan säkerhet, som kan pröfvas vara för ändamålet tillfredsställande. Rätten
till tvångsinteckning i dessa båda fall har därför uteslutits. Skyldighet att
ställa säkerhet är, såvidt angår förmyndare, stadgad i 11 § i lagen den 18 april
1884 angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, och någon
vidare föreskrift är därför i sådant hänseende icke erforderlig. Däremot
tinnes utöfver ifrågavarande stadgande i inteckningsförordningen icke i lag någon
föreskrift om sådan skyldighet för den, hvilken det i brottmål ålagts att utgifva
skadestånd. Då en dylik skyldighet synes välgrundad, har Beredningen utarbetat
förslag till en lagbestämmelse af sådant innehåll, hvilken skulle upptagas
i 6 kap. strafflagen.
3 §•
Under det gällande lag uppställer den ovillkorliga fordran att intecknings- Vittnen å
utfästelsen skall vara af vittnen styrkt, medgifver förslaget, att detta bestyrkande
kan ersättas därigenom att fastighetsägaren vid rätten själf vitsordar
handlingen. Då vittnenas påskrift icke bör äga betydelse af en form utan endast
skall bestyrka handlingens äkthet, synes en sådan modifikation af bestämmelsen
påkallad.
Af stadgandets affattning framgår, att i händelse handlingen icke är styrkt
af vittnen och icke heller på angifna sätt vitsordas, ansökningen skall omedelbart
afslås; någon åtgärd för att bringa ärendet i förändradt skick har inskrif.
ningsdomaren icke att vidtaga. Härutinnan föreligger alltså en olikhet mot be‘
handlingen af en ansökan om lagfart under liknande omständigheter; där skall
handlingens utställare höras öfver ansökningen. Anledningen till denna åtskillnad
ligger däri, att med köpehandlingens utfärdande äganderätten öfvergår till
köparen, under det panträtten uppkommer icke med inteckningsutfästelsen
utan först med inskrifningen. Lagstiftaren är därför i sin fulla rätt, om han i
Jäf mot ansökan
om inteckning.
m
fråga om en inteckningsutfästelse för inskrifning uppställer strängare fordringar.
Såsom regel måste gälla, att en ansökan om inteckning, där den icke är i det
skick att den kan bifallas, skall afslås; och från denna regel finnes intet skäl
att medgifva undantag för ifrågavarande fall.
Paragrafens andra stycke motsvarar till sitt innehåll 5 § inteckningsförordningen.
Angående förfarandet, när fastighetsägaren skall höras öfver ansökan
om inskrifning, innefattas bestämmelse i 1 kap. 13 § i förslaget, hvadan några
mot 6—8 §§ inteckningsförordningen svarande föreskrifter icke i detta kapitel
upptagits.
4 §•
Första stycket af denna § har sin motsvarighet i 9 § inteckningsförordningen,
allenast med den jämkning, som är en följd däraf att inteckningsrätten
enligt förslaget ej behöfver vara anknuten till en fordran. Anmärkas må emellertid,
att, enligt den ståndpunkt förslaget intager, den omständigheten att en
fordran, hvartill en inteckningsutfästelse ansluter sig, är ogiltig icke med nödvändighet
föranleder att utfästelsen också är det; endast när utfästelsen skett
under förutsättning att fordringen var giltig, kan detta anses vara fallet.1
I andra stycket regleras de förhållanden, som omhandlas i 10 § inteckningsförordningen.
Är, då inskrifningsdomaren skall besluta i inteckningsärendet,
tvist anhängig angående sökandens rätt att få inteckning, skall, i öfverensstämmelse
med hvad nu gäller, ansökningen förklaras hvilande i afbidan på
tvistens utgång. Sökanden är då, där han vinner saken, skyldig att inom viss
tid vid rätten förete domen, vid äfventyr att ansökningen eljest är förfallen.
Finnes sökandens rätt tvistig, ehuru någon tvist icke är anhängig, skall sökanden
erhålla föreläggande att instämma saken till domstol och ärendet emellertid
lämnas beroende af att han fullföljer ansökningen och vid rätten visar, att han
stämt. Såtillvida öfverensstämmer förslaget med motsvarande bestämmelse i inteckningsförordningen,
sådan denna blifvit i praxis tillämpad.2 Däremot afviker
1 Jfr ang. verkan enligt gällande rätt däraf att fordringsrätten, dä inteckning söktes, såvidt
handlingen utmärkte, upphört till följd af preskription K. Maj:ts utslag den 17 okt. 1892 (N. J. A.
b. 473), den 18 okt. 1898 (N. J. A. s. 472) och den 21 jan. 1901 (N. J. A. s. 10).
2 Se K.. Maj:ts dom den 28 sept. 1903 (N. J. A. s. 360) och utslag den 23 jan. 1905 (N.
J. A. s. 44).
321
förslaget från inteckningsförordningen därutinnan, att det icke utsätter viss tid,
inom hvilken sökanden har att fullgöra föreläggandet, utan låter det ankomma
på inskrifningsdomaren att härom för hvarje särskildt fall bestämma. I sammanhang
härmed har, i öfverensstämmelse med hvad som i motsvarande fall gäller
för lagfartsärenden, i fråga om inteckningsärende stadgats, att ärendet icke
skall hvila utan uppskjutas, så att, i händelse sökanden försummar sig, ansökningen
afslås. Genom denna anordning vinnes, att om sökanden icke fullgör föreläggandet,
ansökningen kommer att omedelbart afföras ur fastighetsboken och
icke såsom nu, ehuru förfallen, tills vidare kvarstå. Visar däremot sökanden i
behörig tid, att han stämt, är det gifvet, att därefter ärendets fortsatta behandling
blifver densamma, som om tvisten varit anhängig redan när ansökningen
gjordes.
Har en ansökan förfallit vare sig på grund däraf, att domen i tvisten gått
sökanden emot, eller därför att han, där han vunnit saken, icke inom föreskrifven
tid företett domen, ankommer det jämlikt stadgandet i 1 kap. 18 § på den,
som däraf har intresse, att visa, att ansökningen förfallit, och sålunda få den
ur fastighetsboken affärd.
5 §■
Skall ordning och reda i inskrifningsväsendet och däraf beroende rättsför- Inteckning i
hållanden kunna upprätthållas, måste den regel gälla att hvarje inskrifning skall fasti9heUhänföras
till en fastighet sådan denna är i fastighetsboken upptagen. Att göra
ett visst på ett eller annat sätt betecknadt område af en fastighet till föremål
för inskrifning maste därför vara uteslutet intill dess samma område blifvit
från fastigheten afskildt och såsom själfständig fastighet ingått i boken. Huru
en lagfartsansökning å dylikt område skall behandlas, inhämtas af föreskriften i
2 kap. 14 §, jämförd med 10 och 11 §§; har den, som förvärfvat området, utfäst
inteckning i detsamma, kommer en ansökan om inteckning att vara underkastad
bestämmelserna i 6 § i förevarande kapitel, så länge lagfart för nye ägaren ännu
icke är beviljad. Icke heller kan den, som sålt eller annorledes öfverlåtit ett
sådant område, låta inteckna den återstående delen af fastigheten.*
* Jfr K. Majits dom don 12 febr. 1901 (N. J. A. s. 49).
I484/07
41
322
I viss mån annorlunda ställer sig saken, då fråga är om s. k. ideella andelar
— på marken icke utlagda bråkdelar af fastigheten. Gifvet är visserligen,
att icke heller här fastighetens ägare kan göra en dylik bråkdel till föremål för
särskild belastning. Fastigheten är i hans hand en enhet, ingen möjlighet finnes
att särskilja den ena andelen från den andra; blefve den ena bråkdelen belastad
på ett sätt, den andra på ett annat, komme sådant att leda till olösliga
komplikationer, när de sålunda inskrifna rättigheterna skulle vid en tvångsrealisation
göras gällande, likasom, i händelse olika delar af fastigheten komme på
skilda händer, det skulle blifva omöjligt att fastställa de särskilda delarnas belastning.
Kommer däremot fastigheten under samäganderätt, så att flera däri
få hvar sin lott, blifva därigenom de särskilda delarna i viss mån individualiserade.
Den äganderätt, som tillkommer enhvar af ägarne, måste kunna genom
inskrifning tryggas, hvarje sådan delägare är både berättigad och pliktig att
söka lagfart å sin del. Det är möjligt, ofta nog sannolikt, att någon utbrytning af
delarna icke kommer att ske, och inskrifningen kan därför icke göras beroende
däraf att en sådan utbrytning äger rum. Föreligger samäganderätt, bör det
efter Beredningens tanke icke heller vara en samägare betaget att särskilt inteckna
sin lott. Genom den för honom meddelade särskilda lagfarten är utväg
beredd att behandla hans lott såsom en särskild fastighet vid tvångsrealisationen.
Och ehuru det visserligen icke är uteslutet att genom framdeles skeende
förändringar i äganderättsförhållandet den eu gång uppkomna åtskillnaden mellan
delarna rubbas, har denna möjlighet till komplikationer dock icke ansetts
vara af den betydelse att den bort föranleda en i nu rådande vanor så djupt
ingripande förändring, som ett förbud mot särskilt intecknande af dylika andelar
skulle innebära. Detta desto mindre som det icke lärer kunna ifrågasättas
att undandraga en samägares borgenärer utvägen att genom utmätning af
hans andel bereda sig betalning för en icke intecknad fordran.
På nu angifna grunder hvilar bestämmelsen i denna §:s första stycke.
Endast när en fastighet tillhör flera, hvar till viss lott, är ett intecknande af
del i fastighet tillåtet. Beredningen har icke förbisett, att tillämpningen af
denna bestämmelse förutsätter att inskrifningsdomaren ingår i pröfning, huruvida
den, för hvars gäld inteckning sökes, har åtkomst jämväl till annan lott i
egendomen än den, inteckningsansökningen afser, och att en sådan pröfning stun
-
323
dom kau vara förenad med svårighet. Någon fara för rättssäkerheten kan emellertid
den föreslagna bestämmelsen icke medföra, då denna icke föranleder
att en inteckning, som i strid däremot kommit att beviljas, skulle vara ogiltig.
Lika litet i detta fall som i andra, då inteckning på grund af gäldenärens utfästelse
meddelats i honom tillhörig fastighet, är inteckningen utan verkan därför
att ansökningen rätteligen bort afslås; endast i det fall 11 § afser är förhållandet
ett annat.
Från den sålunda uppställda regeln innefattar andra stycket såtillvida
ett undantag, som för det fall, att genom äganderättens sammanförande i en
ägares hand samäganderättsförhållandet upphört, det medgifvits att sådant oaktadt
meddela inteckning i den andel, som förut tillhört en särskild delägare, för den
köpeskilling, som för andelen vid öfverlåtelsen betingats. Utan sådan möjlighet
skulle nämligen den förmånsrätt, som tillkommer säljaren, icke kunna genom
fordringens intecknande bevaras.
6 och 7 §§.
3 § motsvarar till sitt innehåll 12 § inteckningsförordningen. Då Hinder mot
emellertid detta lagrum någon gång gifvit anledning till den tolkning, att då intecknin9-inteckning sökes innan lagfart blifvit sökt för den, som utfäst inteckningen,
inteckningsansökningen icke skulle genast afslås utan skulle kunna förklaras
hvilande*, och en sådan praxis icke kan anses förenlig med grunderna för
ett ordnadt inskrifningsväsen, har lagrummet blifvit affattadt på ett sätt,
hvarigenom en sådan tolkning uteslutes.
Bestämmelserna i 7 § öfverensstämma med hvad som stadgas i 13 § inteckningsförordningen.
8
8 §•
Föreskrifterna i denna § afse närmast att bestämma, huru i afseende å in- Kollision
skrifning skall förhållas vid kollision mellan tvenne från samme ägare härledda mel!an la9''
anspråk, det ena pa ägandei’ätt, det andra på inteckningsrätt. I öfverensstäm-"^ teckning
* Se K. Maj:ts utslag den 31 okt. 1887 (N. J. A. e. 362), som dock afser inteckning för nyttjanderätt -
324
melse med föreskriften i 14 § inteckningsförordningen stadgas här, att en ansökan
om inskrifning af äganderätten utesluter en samtidigt sökt inskrifning på
grund af inteckningsutfästelse, men att å andra sidan en öfverlåtelse, för hvilken
ännu icke sökts inskrifning, icke är till hinder för meddelande af inteckning
på grund af förre ägarens utfästelse. Stadgandet hänför sig emellertid
endast till de fall, då äganderättsförvärfvet grundas å frivillig öfverlåtelse;
har fastighet sålts å exekutiv auktion, är köparens rätt i förhållande till dem,
som härleda anspråk från förre ägaren, oberoende af den tidpunkt, då han söker
lagfart å sitt fång.*
Gällande lag innefattar icke någon uttrycklig bestämmelse angående den
materiella giltigheten af en inteckning, som meddelats efter öfverlåtelsen men
innan nye ägaren lagfarit fånget. Man skulle däraf kunna sluta, att en dylik
inteckning vore under alla förhållanden gällande mot nye ägaren. Enligt
Beredningens tanke vore detta emellertid stridande mot inskrifningsinstitutets
syfte och verkliga uppgift. Inskrifningen afser icke att skapa formell rätt i
strid mot den verkliga utan endast att skydda den redbara omsättningen af
rättigheter. Den, som förvärfvat en formell rätt med kunskap om förhållanden,
som borde utesluta dess tillkomst, bör icke skyddas. Lika litet som en inskrifning
af äganderätt i någon händelse föranleder att denna inskrifning upprätthålles
i strid mot en bättre berättigads anspråk, med mindre rättsförvärfvet
skett i god tro, lika litet bör detta ske i fråga om en inteckningsrätt. Den
tidpunkt, som i fråga om tillvaron af god tro är afgörande, måste här blifva
den, då inteckning sökes; ty först därmed uppkommer sakrätten. Med afseende
å omsättningens säkerhet måste emellertid skydd gifvas jämväl senare innehafvare
af inteckningen, som i god tro åtkommit densamma, äfven om sådan saknats
hos inteckningssökanden. Sedan en inteckning en gång kommit i godtroende
innehafvares hand, åtnjuter hvarje senare innehafvare samma skydd
och är invändning om bristande god tro utesluten.
I inteckningsförordningen förekommer icke någon bestämmelse, huru förfaras
skall, då inteckning för ogulden köpeskilling sökes i egendom, som
innan ansökningen göres blifvit af köparen öfverlaten till annan och för
* Se K. Maj:ts utslag den 2 dec. 1885 (N. J. A. s. 455).
325
den nye ägaren lagfaren. Beredningen bär emellertid ansett en föreskrift härom
icke böra i detta sammanhang saknas och fördenskull föreslagit ett stadgande
af det innehåll andra stycket utvisar. Enligt 1 kap. 11 § i förslaget till
lag om köp, byte och gåfva har säljaren för sin köpeskillingsfordran säkerhet
i egendomen, och denna säkerhet förringas icke därigenom att köparen i sin
tur säljer egendomen till någon annan. Iakttager säljaren den i samma § för
intecknings sökande stadgade tid, bör det således icke utgöra något hinder för
inteckningens beviljande, att före inteckningsansökningen lagfart å egendomen
blifvit sökt eller meddelad för köparens efterträdare i äganderätten. Hvad sålunda
föreslagits öfverensstämmer med den rättstillämpning, som gjort sig i
praxis gällande.*
9 och 10 §§.
Att den, för hvars gäld inteckning meddelats, formellt är inskrifven så- Inteckning
som ägare, förlänar icke åt inteckningen en giltighet, som inskrifningen af utfäst af
äganderattsförvärfvet icke gifver åt detta. Faller inskrifningen af äganderät- rätte ägaren.
ten, måste detta i regel föra med sig upphäfvandet också af de rättigheter,
hvilka ur denna hafva sin härledning. I denna från gällande rätt bibehållna
regel har Beredningen emellertid trott vissa modifikationer kunna utan olägenhet
göras i syfte att trygga den redbara samfärdseln på detta område.
Om i vissa fall ett förvärf af äganderätt, som icke är materiellt riktigt,
skyddas af lagen därest rättsförvärfvet blifvit inskrifvet och skett i god tro, synes
det vara i sin ordning, att i samma fall, oaktadt förutsättningen af god tro
brister hos den såsom ägare inskrifne och äganderättsförvärfvet därför går om
intet, den, som fått inteckning i fastigheten, bibehålies vid sin rätt, därest han
förvärfvat den i god tro. Den ena inskrifningen bör icke tilläggas ringare verkan
än den andra. Äfven här bör, såsom i det i 8 § angifna fall, af hänsyn
till omsättningens trygghet skyddet för den goda tron utsträckas till senare förvärfvare
af inteckningsrätten. Af nu angifna grunder stadgar förslaget i 9 §
för det fall att en fastighet öfverlåtits till tvenne och den som därå fått lag
*
Se K. Maj:ts utslag den 29 aug. 1888 (N. J. A. s. 354) och den 20 maj 1892 (N. J. A.
s. 325).
326
fart måste vika för den andre — hvilket inträffar endast under förutsättning
att öfverlåtelsen till honom skett senare och han icke var i god tro när
öfverlåtelsen ägde rum — att icke desto mindre den inteckningsrätt, som
härledes från den såsom ägare obehörigt inskrifne, skall blifva beståndande, såvida
inteckningssökanden varit i god tro när inteckningen söktes, eller någon
sedermera i god tro blifvit innehafvare af inteckningen. Af samma skäl bestämmer
10 §, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som nu finnes stadgadt
i 4 § i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd, att i det fall, då
de yttre förutsättningarna för häfd å en fastighet föreligga men i brist af god
tro hos den såsom ägare inskrifne häfd icke inträdt, denna brist dock icke drabbar
den inteckningshafvare, som från honom härleder sin rätt, därest vid förvärfvet
af inteckningsrätten god tro varit för handen.
Förordningen den 27 november 1854 huru förhållas bör med egendom, som
tillhört den, hvilken längre tid varit borta utan att låta höra af sig, innehåller
i 5 § vissa bestämmelser angående verkan af inteckning i egendom, som återlämnas
till den, som förklarats död men sedermera finnes vara vid lif. I dessa
bestämmelser har Beredningen icke föreslagit någon ändring; men då äfven här
tillägges en inteckning giltighet oaktadt äganderätten till fastigheten frånkännes
den, från hvilken inteckningsrätten härledes, har i detta sammanhang
bort hänvisas till nämnda förordning.
Utöfver hvad sålunda stadgats upptager förslaget icke någon föreskrift i
syfte att skydda dens rätt, som i god tro blifvit innehafvare af en formellt
riktig men i sig ogiltig inteckning. De i 10 § 2 mom. i promulgationslagen
till utsökningslagen gifna bestämmelser bereda visserligen den redbara omsättningen
ett afsevärdt skydd, likasom också stadgandet i 17 § af förevarande kapitel.
Men att gå längre och t. ex. låta till förmån för innehafvare i god tro
en inteckning, som tillkommit på grund af en förfalskad inteckningsutfästelse
eller af misstag, efter förloppet af viss tid blifva gällande har icke synts kunna
ifrågasättas, då därigenom skulle för fastighetsägaren skapas ett äfventyr, mot
hvilket han endast genom att tid efter annan undersöka fastighetsboken skulle
kunna trygga sig.
327
11 §■
I 15 § inteckningsförordningen föreskrifves, att om fast egendom varder Fastigheten
afträdd till konkurs medan ansökan om inteckning däri är beroende på rättens afträdd till
. • . . konkurs.
pröfning, lnteckmngsansöknmgen må pröfvas utan hinder af konkursen, men att
verkan af inteckning, som under sådana förhållanden beviljas, bestämmes på
sätt särskildt är stadgadt. De stadganden, som här åsyftas, äro 2 och 3 mom. af
17 kap. 9 § handelsbalken, af hvilka det förstnämnda innehåller, att en inteckning
under vissa förhållanden är utan verkan, om konkurs börjas inom en månad
efter det inteckningen söktes, och under alla förhållanden saknar giltighet,
om den sökts samma dag, då konkurs börjats, eller därefter. Oaktadt således
en inteckning, som följer å en tidigare ansökan, i många fall är utan vidare
ogiltig i hvems hand den vara må, skall en sådan ansökan af rätten pröfvas och,
om hinder ej möter, bifallas. Att sådant medför allvarliga vådor för rättssäkerheten
ligger i öppen dag.
Af skäl, som i annat sammanhang* utvecklas, har Beredningen funnit sig
böra förorda, att nyssnämnda stadganden i 17 kap. handelsbalken upphäfvas och
ersättas af en särskild bestämmelse angående rätt till återvinningstalan mot
inteckningshafvaren, om skäl därtill förefinnes. Denna bestämmelse afser närmast
sådana fall, då inteckning sökts före början af konkurs, men måste uppenbarligen,
i likhet med öfriga regler angående återvinning af egendom till konkursbo,
tillämpas äfven då den åtgärd, på grund hvaraf talan anställes, ägt
rum efter det borgenär gjort ansökning om gäldenärens försättande i konkurs
och således efter den tidpunkt, då konkursen skall anses börjad. Lika litet som
en under denna tid af gäldenären gjord försäljning af fast eller lös egendom är
ogiltig, med mindre förutsättningarna för återvinningstalan äro för handen, lika
litet bör en inteckning vara utan verkan blott därför att en borgenär tidigare
gjort ansökning om fastighetsägarens försättande i konkurs och denna ansökning
sedermera bifalles. Å andra sidan bör gäldenären, sedan han själf ingifvit sin
konkursansökning eller sedan i anledning af borgenärs ansökning offentlig stämning
utfärdats, lika litet kunna låta inteckna sin egendom, som han kan försälja
densamma eller annorledes däröfver förfoga. 1 öfverensstämmelse härmed
Se motiven till förslaget om ändrad lydelse af 36 § 4 mom. konknrslagen.
328
stadgas i förevarande §, att om inteckning sökes i egendom, som är afträdd till
konkurs, inteckningsansökningen skall afslås samt att, om inteckningen icke desto
mindre kommit att beviljas, densamma är utan verkan.* Att för afförande af
en dylik inteckning skulle erfordras att genom laga kraft ägande dom inteckningen
förklarats vara utan verkan, har synts innebära onödig omgång; styrkes
förhållandet, bör utan vidare anteckning därom göras i fastighetsboken.
Hvad sålunda stadgats gäller icke inteckning, som sökes för ogulden köpeskilling
inom därför föreskrifven tid. Detta är en naturlig följd däraf att säljaren
icke genom dylik inteckning vinner en rätt, som han förut icke hade, utan
endast bereder fortfarande giltighet åt den rätt, som tillkommer honom på grund
af lag. För detta ändamål är det tillräckligt att inteckning sökes inom föreskrifven
tid, äfven om köparen innan denna gått till ända försättes i konkurs.
12 §.
Bevis å inteckningshandling.
Denna § motsvarar 17 § inteckningsförordningen, och af densamma följer,
att för hvarje beviljad inteckning kommer att finnas en med inskrifningsmyndighetens.
bevis försedd handling, som uppbär panträtten och utan hvilken
densamma ej kan göras gällande. Vid sidan af denna form af inteckning förekommer
i främmande rätt en annan, vid hvilken anteckning i fastighetsboken
utgör det enda mot tredje man giltiga beviset om hvem inteckningsrätten tillkommer.
En anordning af detta slag för med sig den fördel, att inteckningshafvaren
är befriad från hvarje besvär med bevarande af en särskild inteckningshandling;
han löper således icke någon fara att inteckningshandlingen förkommer
eller förstöres och är icke underkastad äfventyret af därmed förbunden
rättsförlust. Men å andra sidan är omsättningen af dylika panträtter uppenbarligen
förenad med betydande svårigheter och måste iklädas former, som med
de hos oss hittills rådande vanor skulle kännas alltför betungande. Beredningen
har därför funnit sig icke böra ifrågasätta införande af denna inteckningsform.
Endast i undantagsfall kan enligt förslaget inteckningsrätten vara oberoende af
en särskild inteekningshandling, nämligen när inteckningshandlingen blifvit i
Jfr K. Maj:ts utslag den 11 juni 1900 (N. J. A. 8. 302).
329
därför stadgad ordning dödad eller å handlingen jämlikt 30 § skett afskrifning
af belopp, som fastighetsägaren af betalt.
Enligt 17 kap. 9 § 1 mom. handelsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt
Beredningens förslag, äger en inteckning för ogulden köpeskilling icke på
grund af fordringens beskaffenhet något företräde, med mindre denna blifvit i
fastighetsboken anmärkt. Att vid inskrifningen sådan anmärkning skall göras,
framgår af den allmänna bestämmelsen i 1 kap. 11 § i föreliggande lagförslag.
Med hänsyn till angelägenheten däraf att själfva inteckningshandlingen må
lämna uppösning om beskaffenheten af den rätt, som därå grundas, har i förevarande
§ införts bestämmelse, att då inteckning meddelas för ogulden köpeskilling,
detta förhållande skall i beviset anmärkas.
13 §.
Oaktadt fastighetsbelåningen enligt sakens natur sker till en räntefot, som Intecknings
åtminstone för inteckningar af otvifvelaktig säkerhet är mer konstant än den utsträckande
i fråga om
allmänna, kan icke heller denna kreditform undgå att beröras af växlingarna ränta.
i räntan. Den ränta, som i en förskrifning är utfäst när den intecknas, är
den högsta, hvartill inteckningen sedermera kan belånas; visserligen kan vid
belåningen högre ränta förskrifvas, men sådant medför icke någon rätt att ur
fastigheten utfå skillnaden mellan den intecknade och den förskrifna räntan.
Genom intecknande af ränteskillnaden kan jämväl för denna beredas säkerhet i
fastigheten, men den panträtt, som sålunda vinnes, står tillbaka för de inteckningar,
hvilka ligga mellan den ursprungliga inteckningen och den sålunda
ånyo tagna. Med en dylik säkerhet kan långifvaren i många fall icke åtnöjas.
Nu angifna förhållanden kunna sålunda för fastighetsägaren, när han inlöst en
under en tid af låg räntefot utställd intecknad förskrifning, medföra svårighet
att vid en tidpunkt af höjda räntesatser få sin inteckning ånyo belånad; för
att tillgodose det behof, som här föreligger, har i förslaget upptagits ett stadgande,
som medgifver en viss förhöjning af den intecknade räntan. Inteckningen
må — naturligtvis i den ordning, som för meddelande af inteckning i allmänhet
är stadgad — utsträckas att gälla en förhöjd ränta, dock icke utöfver
sex procent. Då den möjliga förhöjningen är sålunda begränsad, kan denna
rätt icke sägas medföra någon osäkerhet i inteckningsförhållandena; en långifvare
u/<n
42
330
Inteckningsrättens
innehåll.
måste blott städse räkna med möjligheten att räntan å föregående inteckningar
kommer att utgå med sex procent.
14 §.
Då Beredningen ansett i detta sammanhang icke böra saknas en antydan
om det sätt, hvarpå inteckningsrätten realiseras, har i sådant hänseende här
lämnats en hänvisning till utsökningslagen. Därvid har tillika stadgats dels
en inskränkning dels en utsträckning af samma rätt.
Inskränkningen afser rätten att utbekomma ränta. Enligt nu gällande lydelse
af 17 kap. 9 § handelsbalken äger visserligen i fråga om intecknad fordran
förmånsrätt för ränta, som upplupit före utmätning eller konkurs, icke
rum för längre tid än tre år. Men däremot linnes icke någon inskränkning stadgad
för själfva panträtten, i följd hvaraf inteckningshafvaren också för ränta, som
före de tre åren upplupit, äger hålla sig till fastigheten äfven sedan den kommit
i ny ägares hand. Endast den allmänna preskriptionstiden af tio år medför i
sådant hänseende en begränsning.* Visserligen beröres häraf ej andra inteckningshafvares
rätt, men för den, som efter öfverlåtelse blifver ägare af fastigheten,
ligger häri en fara. Tryggheten i omsättningen af fastigheter krafvel’, att den
nye fastighetsägaren icke är utsatt för äfventyret att under förre ägarens
tid förfallna räntor till obegränsadt belopp kunna uttagas ur fastigheten. Det
gängse bruket att lämna inteckningshandling såsom pant för en omslagsrevers
medför ock att i många fall räntan ej afskrifves å själfva inteckningshandlingen,
hvilket kan gifva anledning till missbruk. Af dessa skäl har äfven panträtten
för ränta synts böra begränsas; och har denna gräns bestämts till samma
tid, som nu gäller i fråga om förmånsrätten, eller till en tidslängd af tre år.
Med nu gällande rätt öfverensstämmer det nya stadgandet i det afseendet
att såväl början af konkurs som utmätning verkar afbrott i preskriptionstiden.
En utsträckning af inteckningsrätten innefatta här föreslagna stadganden
såtillvida, som utan särskild inskrifning skola kunna ur fastigheten uttagas
de kostnader, som för intecknade beloppets utbekommande genom exekutiv åtgärd
uppkomma för inteckningshafvaren. Då inteckningshafvaren är hänvisad
* Jfr K. Maj:ts dom den 3 juli 1878 (N. J. A. g. 236) samt ang. rätt till utbekommande af undantagsförmåner
K. Majrts dom den 15 mars 1895 (N. J. A. s. 108).
331
till att i exekutiv väg göra sin rätt gällande, böra dessa kostnader också ur
fastigheten godtgöras honom; först härigenom kan hans rätt att verkligen utbekomma
det inteeknade beloppet anses fullt tryggad. För den lagsökning,
med hvilken en inteckningshafvare i regel inleder de exekutiva åtgärderna,
tillerkännes honom visserligen också nu i allmänhet ersättning; men denna rätt
till ersättning kan dock, där den ej förenas med panträtt, blifva alldeles betydelselös.
Härtill kommer, att inteckningshafvaren, han må vara själf sökande
eller icke, oftast får vidkännas utgifter för att till bevakande af sin rätt
närvara vid auktion och likvid. För dessa senare utgifter har han alldeles
ingen utsikt till godtgörelse, därest de medel, som erhållas genom exekutionen,
icke få därtill användas.1 Att utsträcka inteckningshafvarens panträtt jämväl
till kostnaderna i rättegång, som af honom anhängiggöres i ändamål att utbekomma
intecknade beloppet, har däremot icke ansetts lämpligt. Domstol behöfver
han anlita allenast i det fall att hans rätt befinnes tvistig, och i sådan
händelse kunna kostnaderna lätt uppgå till afsevärda belopp. Att låta honom
med inteckningsrätt ur fastigheten uttaga jämväl dessa skulle därför lätt komma
att inkräkta på efterföljande inteckningshafvares rätt och sålunda medföra
osäkerhet och rubbning i fastighetskrediten.
15 §.
Då byggnad å jordägarens grund är att hänföra till fast egendom, omfattar
inteckningshafvarens panträtt den intecknade egendomens hela åbyggnad.
Med den utveckling, försäkringsväsendet i vår tid tagit, kan man såsom regel
förutsätta, att åbyggnaden är försäkrad mot brandskada. Det är därför för inteckningshafvaren
af stor betydelse, om, i händelse en byggnad skadas eller förstöres,
den ersättning, som på grund af försäkring tillkommer fastighetens ägare,
träder i stället för den förlorade egendomen och således panträtten omfattar
jämväl fastighetsägarens fordran hos försäkringsgifvaren. Gällande lag innehåller
icke någon bestämmelse härom; och då ersättningen tillkommer fastighetsägaren
allenast på grund af ett särskildt af honom slutet aftal, har dylik rätt ansetts
icke kunna tillerkännas inteckningshafvaren.2 * 8
1 Jfr ang. nu gällande rätt K. Maj.ts utslag den 27 okt. 1902 (N. J. A. s. 354).
8 Se K. Maj:ts dom den 30 dec. 1899 (N. J. A. s. 570); annorlunda när åbyggnaden nedbrunnit
efter det egendomen afträdts till konkurs, se K. Maj:ts dom den 28 febr. 1882 (N. J. A. s. 77).
Sätt till
brandstodnmedcl.
332
Frågan är emellertid för fastighetskrediten af den vikt, att Beredningen
ansett lagstiftningen icke kunna stanna vid detta negativa resultat. Vid beräkningen
af det belopp, en långifvare anser sig kunna utlämna mot inteckning
i fast egendom, måste han räkna med den möjlighet att åbyggnaden genom
brand förstöres eller skadas. Han kan således vid bestämmandet af lånesummans
belopp icke med full trygghet taga hänsyn till åbyggnadens värde.
Men skall lånebeloppet bestämmas allenast med hänsyn till hvad själfva marken
kan anses värd, medför detta en för fastighetsägaren högst betydande nedsättning
åt fastighetens värde såsom kreditobjekt. Långifvaren kan visserligen
bereda sig trygghet genom att själf försäkra sin risk, men vida enklare och
naturligare är det, att han får tillgodonjuta tryggheten af den försäkring, fastighetsägaren
tagit å sin egendom. Ehuru lagen icke tillerkänner honom en
sådan rätt, har det praktiska lifvet i detta fall som i så många andra vetat att
finna utvägar. Enligt hvad Beredningen från sakkunnigt håll inhämtat, hafva
nämligen brandförsäkringsanstalterna i stor utsträckning erkänt och sökt skydda
inteckningshafvarnes rätt genom bestämmelser i sina reglementen eller i försäkringsaftalen.
Dessa bestämmelser gå ut därpå, att försäkringssumman skall för
inteckningshafvarnes räkning af försäkringsanstalten innehållas eller till offentlig
myndighet öfverlämnas, därest ej ägaren styrker, att hans fastighet är fri
från inteckning eller att inteckningshafvarne medgifvit försäkringsbeloppets ut
betalande till honom. De för länens brandstodsbolag fastställda reglementen innehålla
ofta uttryckliga bestämmelser om dylika försäkringsvillkor eller medgifva
åtminstone inteckningshafvarne rätt att betinga sig företrädesrätt till
brandstoden. I åtskilliga af de reglementen, som taga hänsyn till inteckningshafvarnes
rätt, gälla dessa bestämmelser alla slag af fastighet, och detta är i
synnerhet fallet med reglementen af nyare datum. I några reglementen är inteckningshafvarnes
företrädesrätt inskränkt till sådan fastighet, hvars värde hufvudsakligen
utgöres af åbyggnad. Äfven de aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse,
hafva i sina allmänna försäkringsvillkor inryckt ett stadgande i syfte
att på enahanda sätt trygga inteckningshafvarnes rätt; detta stadgande afser dock
endast sådan fastighet, som är belägen i stad eller köping. Emellertid lärer
stadgandets tillämpning i de fall, då hinder därför ej mött från försäkringsta
-
333
garens sida, genom särskilda påskrifter å försäkrings blefven blifvit utsträckt
jämväl till sådan fast egendom å landet, som icke utgör jordbruksfastighet.
I fråga om inteckningshafvarnes rätt till försäkringssumman hafva sålunda
försäkringsanstalterna stundom ställt fastigheterna olika, beroende af deras beskaffenhet
eller belägenhet. Om man än maste erkänna, att i fråga om värdet
af en fastighet byggnaderna äro af en alldeles särskild betydelse å fastigheter,
som tjäna industriella ändamål eller utgöra tomt för bostadslägenheter, är dock
äfven vid jordbruksfastighet åbyggnadens värde en så stor del af det hela,
att man måste anse det vara för fastighetskrediten erforderligt att bereda äfven
inteckning i fast egendom af sistnämnda slag säkerhet i brandskadeersättningen
Att uppdraga någon säker gräns mellan nämnda olika slag af fastigheter synes
också stöta på stora svårigheter. Hvad angår den åtskillnad vissa försäkringsanstalter
iakttagit med afseende å fastighetens belägenhet, i det att de till
förmån för inteckningshafvarne betingade villkoren inskränkts till fastighet i
stad eller köping, synes denna olikhet i försäkringsvillkoren alldeles obefogad,
om man tager i betraktande att byggnadsverksamheten för industriella ändamål
och för beredande af bostadslägenheter numera är synnerligen liflig jämväl å
landsbygden, helst då man dit räknar municipalsamhällen och andra därmed jämförliga,
tätt bebodda platser. För det förslag i ämnet, Beredningen upprättat,
är all dylik åtskillnad mellan fastigheter främmande.
Kommer det försäkringsbelopp, som utfaller vid timad brandskada å den
intecknade egendomens åbyggnad, att utbetalas till fastighetsägaren, ingår
beloppet i hans tillgångar och kan icke längre utgöra föremål för särskild
pant- eller förmånsrätt. Till tryggande af inteckningshafvarens rätt bör därför
i lagen uppställas förbud för försäkringsgifvaren att utan vidare till fastighetsägaren
utbetala brandstoden, med mindre inteckningshafvaren lämnar sitt
tillstånd därtill. Å andra sidan måste uppmärksammas den olägenhet, som för
fastighetsägaren skulle uppstå, därest han, när en kanske oumbärlig byggnad
nedbrinner, blefve helt och hållet beroende åt inteckningshafvarens godtycke
i fråga om rätten att lyfta de medel, som fordras för att sätta egendomen
i brukbart skick. Rätta sättet att medla mellan inteckningshafvarens och
fastighetsägarens intressen har synts Beredningen vara, att fastighetsägaren berättigas
att äfven utan inteckningshafvarens medgifvande lyfta försäkringssumman,
334
därest inom viss tid betryggande pant eller borgen ställes för dess återbäring i
händelse skadan ej inom skälig tid afbjälpes. Skyldigheten att ställa säkerhet lärer
ej kunna anses vara för fastighetsägaren alltför betungande. Möter svårighet att
på annat sätt anskaffa säkerhet, torde han dock vara i tillfälle att träffa en
uppgörelse, hvarigenom någon, som får rätten till försäkringssumman å sig öfverlåten,
åtager sig byggnadens iståndsättande och tillika ställer den säkerhet,
som för medlens lyftande erfordras. Att pröfva, huruvida en erbjuden säkerhet
bör anses fullgod eller icke, skulle för försäkringsgifvaren blifva en vansklig
uppgift. Denna pröfning har därför blifvit öfverlämnad åt utmätningsmannen i
orten, hvilkens tjänsteåligganden äro ägnade att göra honom förtrogen med en
uppgift af detta slag.
Frågan om den ordning, i hvilken inteckningshafvarne sins emellan skola
uppbära betalning ur brandstodsmedlen, är icke heller af beskaffenhet att böra af
försäkringsgifvaren afgöras. Uppdraget vore för denne alltför besvärligt och skulle
för öfrigt leda till att i tvifvelaktiga fall försäkringsgifvaren, för att undgå
efterräkningar, vägrade medlens utbetalande och därigenom droge tvisten under
domstols pröfning. I tvisten mellan en inteckningshafvare och försäkringsgilvaren
komme då att föreligga till bedömande en fråga, som egentligen rörde den
förres förhållande till andra inteckningshafvare. Brandstodsmedlens fördelning
är närmast att jämföra med den likvid, som äger rum efter det fastighet
blifvit utmätningsvis såld. Väl är vid fördelning af brandstodsmedel antalet
rättsägare mer inskränkt, då endast fastighetsägaren och inteckningshafvarne äga
rätt till likvid och af inteckningshafvarne de, som lämnat medgifvande till medlens
lyftning af fastighetsägaren, skola lämnas ur räkningen. Men i det stora
hela är fördelningsfrågan i båda fallen af samma beskaffenhet, och Beredningen
har med anledning häraf och i öfverensstämmelse med hvad för ett liknande
fall finnes föreskrifvet i 4 kap. 8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom,
ansett medlen böra för fördelnings uppgörande öfverlämnas till öfverexekutor.
Vid fördelningen böra bestämmelserna i 6 kap. utsökningslagen lända till efterrättelse,
med den modifikation, som föranledes däraf att här icke finnes föreskrift
om borgenärsförteckning. Att klagan öfver öfverexekutors beslut rörande
fördelningen skall föras i den ordning den föreslagna 213 § utsökningslagen utvisar
är själffallet.
335
Det är ganska vanligt, att de försäkringsaftal, hvilka innehålla särskilda
bestämmelser till tryggande af inteekningshafvarnes rätt, från tillämpning af
dessa bestämmelser utesluta de fall, då brandskadan icke uppgår till visst,
i förhållande till brandförsäkringssumman beräknadt belopp. Denna praxis synes
fullt befogad. Dels måste inteckningshafvarne äfven af andra orsaker finna
sig i att åbyggnaden inom vissa gränser växlar till beskaffenhet eller värde,
dels måste det i och för sig anses olämpligt att äfven vid de obetydligaste
skador betunga försäkringsgifvare och försäkringstagare med iakttagande af
här föreslagna föreskrifter. I enlighet med denna uppfattning har tillämpningen
af ifrågavarande stadgande blifvit utesluten för sådana fall, då ersättningen
för brandskadan icke öfverstiger en tiondel af brandförsäkringssumman för fastighetens
åbyggnad.
16 §.
När fastighetsägaren infriar en inteckning, är han, såsom i den inledande Brandstods
motiveringen
framhållits, i allmänhet berättigad att inträda i inteckningshafva- Evidens in°
. . verkan pa
rens rätt. Denna grundsats kan tydligen icke tillämpas, da inteckningen helt intecknings
eller
delvis inlöses med medel, som blifvit att tillgå därigenom att en del af rätten,
panten realiserats. Föremålet för en efterföljande inteckningshafvares panträtt
är genom realisationen minskadt, och han skulle således blifva kränkt i sin
rätt, om ej den inteckning, hvarför utdelning skett, till motsvarande belopp upphörde.
En dylik realisation äger uppenbarligen rum när brandstoden för en
byggnad, i stället för att till skadans bättrande hållas fastighetsägaren tillhanda,
utlämnas till gäldande af en inteckningshafvares fordran; fastighetens värde
måste anses vara i motsvarande mån minskadt. Den inteckning, å hvilken enligt
15 § utdelning utfaller, bör därför till motsvarande belopp vara utan verkan,
om icke efterföljande inteckningshafvares rätt skall trädas för nära.
Om de förändringar, inteckningsförhållandena af nu nämnd anledning kunna
komma att undergå, bör naturligtvis anteckning ske i fastighetsboken.
336
Invändningar
mot in•
tecknad förskrifning.
17 §.
Det sammanhang, hvari enligt gällande lag inteckning är ställd till den
fordran, till hvilken den vid sin tillkomst anknytes, framkallar naturligt den
frågan, i hvilken grad detta samband, därest inteckningshandlingen öfverlåtes,
bevaras. Är handlingen löpande d. v. s. ställd till innehafvaren eller till order,
är frågan utan betydelse, då ju här en senare innehafvare hvarken i fråga om
fordringen eller såvidt angår inteckningsrätten är underkastad invändningar, som
grunda sig å rättsförhållandet mellan en hans föregångare och den betalningsskyldige.
Men är handlingen icke af löpande egenskap, skulle med tillämpning
af de vanliga reglerna för öfverlåtelse, oberoende af denna, hvarje invändning,
som kunnat framställas mot en tidigare innehafvare, kunna göras gällande också
mot en senare såväl hvad angår det personliga skuldförhållandet som i fråga
om inteckningsrätten. En sådan anordning måste uppenbarligen vara i hög
grad hinderlig för omsättningen af dylika handlingar och minska tilliten till
den realsäkerhet, som med inteckningen skulle vara förenad. Också har man
utan stöd af något lagbud velat göra gällande, att en inteckningshandling, såvidt
angår inteckningsrätten, alltid hör betraktas såsom ett löpande papper.
Men denna uppfattning har icke blifvit i praxis erkänd. *
Beredningen har emellertid ansett en förändring i denna riktning vara af
verkligt behof påkallad. Äfven i detta hänseende bör inteckningsrätten ställas
själfständig. Visserligen icke så, att en till viss man ställd inteckningshandling
skulle i hvarje hänseende blifva af löpande natur. Såvidt angår rätten till
handlingen, finnes ingen anledning att här afvika från de allmänna fordringarna
på legitimation. Men såvidt angår rätten för den vederbörligen legitimerade
innehafvaren att ur fastigheten uttaga det intecknade beloppet, är en sådan
likställighet mellan en löpande och en icke löpande inteckningshandling naturlig.
Den bestämmelse, förslaget i detta hänseende gifver, hänför sig till intecknad
förskrifning i allmänhet, således vare sig denna ansluter sig till en fordran
Se K. Maj:tg dom den 14 maj 1884 (N. J. A. 8. S61).
337
eller icke. I förra fallet komma i afseende å fordringsrätten de allmänna reglerna
om öfverlåtelse att tillämpas, men för inteckningsrätten gälla de icke.
Naturligtvis måste dock alltid hänsyn tagas till handlingens innehåll; en öfverlåtelse
kan aldrig gifva en rätt, som står i strid med detta innehåll. Är i
handlingen inteckningsrätten anknuten till ett visst rättsförhållande och den
fordran, som därur kan uppkomma — t. ex. en borgensförbindelse, ett kreditivlån
o. d. — kan icke en öfverlåtelse af borgenären göra inteckningsrätten oberoende
af fordringen. Och då det icke bör kunna betagas fastighetsägaren att
äfven vid vanliga förskrifningar utesluta tillämpning af den vidsträcktare ansvarighet,
som förslaget föranleder, har, i likhet med hvad som skett i fråga
om växlar och konnossement, det uttryckligen angifvits, att det står honom
öppet att genom förbehåll i full utsträckning upprätthålla handlingens egenskap
af icke löpande.
Här gifna bestämmelse afser icke omedelbart det förhållande, som uppkommer,
när eu inlöst inteckning ånyo utgifves af fastighetsägaren. En sådan åtgärd
innebär en disposition närmast öfver den vid handlingen fästa inteckningsrätten
och behöfver icke i sig upptaga något af handlingens innehåll i öfrigt.
Huruvida eller i hvad mån detta må anses vara fallet, kan icke genom en allmän
regel angifvas. Är handlingen löpande, bibehåller den alltjämt denna sin
egenskap med däraf härledd rättsverkan.1 Är handlingen icke löpande, måste
alltid en innehafvare för sin legitimation visa, att fastighetsägaren åter utgifvit
handlingen;2 men i afseende ä det materiella rättsförhållandet kommer den här
gifna regeln vid följande öfverlåtelser till användning.
18 §.
När inteckningshafvaren vill göra gällande sin rätt att erhålla betalning Matt att natur
fastigheten, har han naturligtvis att genom stämning eller lagsökning vända fastigheten
öfverlåtes
söka förre
1 Jfr ang. verkan) däraf att sådan handling blifvit öfverkorsad eller försedd med anteckning ägaren.
om afbetalning samt i sådant skick ånyo utgifven K. Maj:ts domar den 28 febr. 1890 (N. J. A. s.
27), den 28 nov. 1896 (N. J. A. s. 481) och den 27 dec. 1906 (N. J. A. s. 568).
* Jfr K. Maj.ts domar den 21 mars 1877 (N. J. A. s. 181) och den 12 jan. 1893 (N. J.
A. s. 5).
43
338
Utbyte af
inteckning«•
handling.
sig mot dess ägare. Att finna denne kan under vissa förhållanden vara förknippadt
med svårigheter. Så är fallet, när fastigheten öfverlåtits utan att
nye ägaren sökt lagfart å sitt fång. Man kan då icke gärna göra inteckningshafvaren
för utfående af sin rätt beroende af en växling i äganderätten, som
han ej har säkert tillfälle att lära känna eller att konstatera. Härtill kommer
faran, att den verklige fastighetsägaren för att hindra ett utslag, som leder
till exekutiv försäljning, genom ett fingeradt köp öfverlåter fastigheten och
möter det framställda anspråket med invändning att han ej är behörig att ingå
i svaromål. Inteckningshafvaren bör därför alltid hafva utväg att med säkerhet
få veta, mot hvem han har att vända sig. Af denna anledning har här
upptagits eu bestämmelse, motsvarande hvad för närvarande i afseende å lagsökning
stadgas i 13 § utsökningslagen, men med utsträckning till det fall, då
den allmänna rättegångsvägen anlitas. Lika litet som omförmälda bestämmelse
utgör stadgandet hinder för inteckningshafvaren att vända sig mot den nye
ägaren eller för denne att, om talan anhängiggöres mot den gamle ägaren, i
målet uppträda såsom mellankommande part.
Då i förevarande hänseende med afseende å uppsägning af intecknad gäld
föreligger alldeles samma behof som med afseende å delgifning af stämning
eller lagsökning, har stadgandets tillämpning blifvit utsträckt till att gälla
jämväl uppsägning.
19 §.
När en inteckningshandling af fastighetsägaren inlöses, har denne enligt
lagförslaget likasom enligt inteckningsförordningen möjlighet att åter utställa
handlingen med oförändrad inteckningsrätt. Af denna rättighet göra
fastighetsägarne ock, såsom förut framhållits, träget bruk, och ofta får på detta
sätt en och samma handling genom att upprepade gånger inlösas och ånyo utsättas
under tidernas lopp tjäna såsom underlag för helt olika rättsförhållanden.
Det kan dock inträffa, att inteckningshandlingen, när den skall utsättas
ånyo, icke befinnes i det skick, att den klart och redigt angifver hvilken rätt
den i verkligheten uppbär. Ofta hafva å handlingen hopats anteckningar om
räntebetalning, uppsägning, ändring i lånevillkoren, ny ägares öfvertagande af
betalningsansvar o. s. v. Härtill komma inskrifningsmyndighetens bevis om de
339
med inteckningen vidtagna åtgärder. Redan utrymmesskäl tala för att tillfälle
beredes att utbyta handlingen mot en ny, som är fri från alla dylika betydelselösa
anteckningar. Ännu mer påfallande blifver behöfligheten af ett sådant
utbyte, om man tager i betraktande, att bandlingen vid sitt förnyade
utgifvande har att tjäna såsom grundval för ett annat rättsförhållande än det,
den ursprungligen afsett. Det kan i sådant fall lätt blifva föremål för tvekan,
i hvad män den gamla handlingens innehåll skall tillämpas på det nya rättsförhållandet.
Där gjorda anteckningar hafva visserligen i allmänhet förlorat
betydelse, men om af brist på utrymme anteckningar gjorts i kanten eller i
oriktig ordningsföljd, blifver det kanske ej tydligt, från hvilken tid de härstamma,
och möjligheten af tvist af den ena eller andra anledningen är icke
utesluten. Det kan ock inträffa, att fastighetsägaren, sedan han inlöst inteckningshandlingen,
önskar dela dess belopp för placering å olika händer och i
följd däraf blifver i behof af att erhålla flera handlingar i stället för den inlösta.
Någon gång kan äfven, medan handlingen är utelöpande, behofvet af dess utbytande
mot en ny handling förefinnas, såsom då utrymme för ytterligare
anteckningar saknas eller handlingen genom någon olyckshändelse blifvit oläslig
eller delvis forstörd.
För närvarande kan en inteckningshandling icke ersättas med en ny
på annat sätt än att den inteckning, som beviljats för den gamla handlingen,
dödas och en ny inteckning meddelas. Därest under tiden andra inteckningar
i egendomen tillkommit, går emellertid härigenom den bättre förmånsrätt,
som gällde för den gamla inteckningen, förlorad. Genom här föreslagna
stadgande har verkligt utbyte af en inteckningshandling mot en eller flera andra
blifvit möjliggjordt samt villkoren och formerna för sådan åtgärd närmare
bestämts. Något hinder för ett utbyte kan ej föreligga, när fastighetsägaren
själf är innehafvare af handlingen. Är handlingen utelöpande, fordras däremot
visshet om såväl inteckningshafvarens som fastighetsägarens samtycke till åtgärden,
eftersom rättsförhållandet dem emellan efter utbytet kommer att bestämmas
utan afseende å innehållet af den gamla handlingen med de anteckningar,
som därtill ansluta sig. Är det annan än fastighetsägaren, som för utbyte uppvisar
handlingen, måste därför styrkas, att fastighetsägaren gifvit sitt sam
tycke till åtgärden. Enklast kan sådant medgifvande lämnas i den nya ut
-
340
Delningi
fästelse af inteckning, hvilken under alla omständigheter utgör en nödvändig
förutsättning för åtgärden.
Efter utbytet hlifver kapitalbeloppet detsamma som förut; det kan icke
höjas men väl sänkas genom en i samband med utbytet verkställd dödning af
inteckningsrätten för skillnaden. Af 13 § följer, att om den ursprungliga inteckningshandlingen
löpte med sex procent eller högre ränta, räntan icke må i
den nya handlingen höjas, men att i annat fall ränta utan hänsyn till de i den
förra handlingen innefattade bestämmelser i detta afseende må utsättas intill
sex procent, öfriga bestämmelser i den gamla handlingen äro för efterföljande
inteckningshafvare utan betydelse och behöfva därför icke nödvändigt öfverensstämma
i båda handlingarna. För tryggande af tredje mans säkerhet är det
emellertid nödigt att jämväl den handling, från hvilken inteckningsrätten
afföres, förses med bevis om det verkställda utbytet.
20 §■
Innan 1875 års inteckningsförordning blef gällande, kunde dödning af inteckning
äga rum, så snart inteckningskandlingen för detta ändamål vid rätten
uppvisades. I 22 § af nämnda förordning infördes det stadgande, att därest
åtgärden äskades af annan än fastighetens ägare, dödandet ej finge beviljas utan
ägarens samtycke. Till stöd härför anfördes i Lagbyråns motivering, att det
icke borde få ankomma på borgenärens godtycke att ensidigt utan fastighetsägarens
begifvande vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom den inteckningssäkerhet,
denne lämnat, försämrades; det vore nämligen uppenbart, att genom ett sådant
förfarande väsentliga olägenheter skulle för fastighetsägaren uppstå, t. ex. om
han behöfde för ny belåning använda en inteckning men funne sig genom en
dylik utan hans vetskap af inteckningshafyaren vidtagen åtgärd urståndsatt att,
på sätt han beräknat, använda inteckningen för nämnda ändamål.
Efter upprepade motioner i Riksdagen tillkom lagen den 30 oktober 1885,
hvarigenom stadgandet om fastighetsägarens samtycke såsom villkor för dödningen
bortföll. Såsom skäl för denna begränsning åberopades af Lagutskottet
hufvudsakligen, att utskottet veterligen hade under tiden för tillämpningen af 1818
års inteckningsförordning icke försports några praktiska olägenheter af det sätt, på
341
hvilket inteckningar då kunde dödas, och att man icke syntes kunna undgå
att finna, det den 1875 i förevarande hänseende införda nya bestämmelse om
samtycke af fastighetsägaren tagit mer hänsyn till ett strängt genomförande
af teoretiska principer än till tillfredsställandet af praktiska kraf. Utskottet betonade,
att det icke vore så lätt att uppfylla den i nämnda lagrum uppställda
fordran på fastighetsägarens medgifvande; det vore nämligen icke nog med att
samtycke visades, det måste ock visas, att den samtyckande vore rätt ägare
af den ifrågavarande fastigheten, och härför måste, när så fordrades, laga åtkomsthandlingar
företes. Svårigheten vore visserligen icke så stor, när samtycke
fordrades af en enda person. Men det knnde ofta inträffa att, sedan
inteckningen beviljades, densamma många gånger förnyats, samt att under
tiden fastigheten på flerahanda sätt styckats, och för att i sådana fall den
gemensamma inteckningen, sedan den guldits, skulle kunna dödas i en styckad
del, erfordrades samtycke af alla dem, Indika då vore rätte ägare till de
öfriga delarna; understundom kunde det vara omöjligt att anträffa dessa samtliga,
ännu oftare att för dem samtliga visa laga åtkomst.
Det torde kunna ifrågasättas, huruvida de skäl, som anfördes af Lagutskottet
med afseende å då för handen varande förhållanden ägde större giltighet
än de af Lagbyrån anförda, Vid fattandet af beslutet om förändringen i
Riksdagen voro ock meningarna synnerligen delade. Säkert är, att frågan
kommer i ett förändradt läge, om de lagändringar, Beredningen i 28 och 29 §§
föreslagit med afseende å fastighetsägarens rätt när han inlöser en inteckning
eller därå gör afbetalning, blifva genomförda. Enligt gällande lag tillkommer
ägaren i dessa fall icke någon annan rätt än att åter utsätta handlingen med
oförändrad inteckningsrätt; blifver egendomen dessförinnan försåld å exekutiv
auktion, kommer belopp, som skulle utfalla å en hos fastighetsägaren inneliggande
inteckning eller å den del af en utelöpande, som motsvarar en gjord
afbetalning, att tillfalla efterföljande inteckningshafvare. Enligt Beredningens
förslag skall däremot beloppet tilldelas fastighetsägaren eller i fall af konkurs
hans oprioriterade fordringsägare. Den inlösta inteckningen eller det afbetalade
beloppet utgör således fastighetsägarens egendom. Det är icke rimligt, att denna
egendom utan hans samtycke skulle kunna efter ansökan af annan person tillintetgöras
eller minskas. Af förslagets bestämmelser om fastighetsägaren*
342
rätt att i vissa fall åtnjuta inteckningssäkerhet i sin egen fastighet följer
med nödvändighet, att dödning icke bör få äga rum utan hans samtycke. De
olägenheter och besvär, som onekligen kunna uppstå i de fall, då egendomen
efter inteckningens fastställande kommit i flera ägares händer, blifva ock i
många af dessa fall väsentligen minskade genom den förändrade ställning, som
en afsöndrad lägenhet enligt förslaget intager i förhållande till inteckning, som
meddelats i stamhemmanet innan afsöndringen ägde rum. Häraf har nämligen
blifvit en följd att, på sätt 45 § utvisar, i fråga om dylik inteckning fordran
på ägarens samtycke kunnat eftergifvas, såvidt fråga är om inteckningens
dödande i lägenheten. Den af 1885 års lagutskott framhållna svårigheten att
bestämma, hvem som är ägare till intecknade fastigheten, torde numera, sedan mer
än trettio år förflutit från det fastighetsböckerna upplades, icke vara af samma
betydelse, enär den behöfliga utredningen i regel torde återfinnas i böckerna.
21 §•
Det stadgande om nedsättning af inteckning, som gifvits i andra stycket
af 22 § inteckningsförordningen, torde närmast åsyfta det fall att den
inteckning, som skall nedsättas efter en annan, i afseende å förmånsrätten
har plats omedelbart före den andra. För detta fall är ock stadgandet
fullt uttömmande och otvetydigt. För det fall åter, när mellan de båda inteckningar,
hvilka skola omflyttas, ligger en tredje inteckning, lämnar stadgandet
rum för olika tolkningar. Närmast till hands ligger den uppfattningen att
den nedflyttade inteckningen efter åtgärdens vidtagande skulle komma att gälla
äfven efter den mellanliggande inteckningen. Enligt en annan mening förblifver
denna intecknings rätt alldeles oberörd; hvaraf följer, att om t. ex. efter
hvarandra i samma fastighet finnas inteckningar å 3,000, 4,000 och 5,000 kronor
och den första af dessa nedflyttas efter den tredje, innehafvaren af sistnämnda
inteckning vid exekutiv försäljning af den intecknade fastigheten erhåller
utdelning för 3,000 kronor i första rummet men för återstående 2,000
kronor först i tredje rummet. Denna senare mening torde vara den, som gjort
sig gällande vid tillämpningen af det nuvarande stadgandet om nedsättning.*
* Se K. Maj:ts utslag den 1 okt. 1890 (N. J. A. 8. 383). Jfr ang. förlagsinteckning K. Maj:ts
dom den 4 nov. 1904 (N. J. A. s. 342).
34?»
En sådan anordning medför dock flera olägenheter. Att en inteckning pa samma
gång kan gälla före en viss inteckning och efter densamma är svårfattligt och
ägnadt att minska öfverskådligheten. I synnerhet blifver utredningen åt den
mellanliggande inteckningens förmånsrätt svår, om dödning senare äger rum af
den nedflyttade inteckningen. Med strängt fasthållande af den meningen, att
den mellanliggande inteckningens rätt är genom nedflyttningen oberörd, skulle
det kunna ifrågasättas, att denna inteckning i följd af den nedflyttade inteckningens
dödande komme att rycka upp på dennas ursprungliga plats och därigenom
den med nedflyttningen åsyftade verkan upphöra. Alldeles omöjligt
blifver det ock att tillämpa grundsatsen vid nedflyttning af inskrifning för nyttjanderätt
eller andra dylika rättigheter.
Är fråga allenast om att låta två inteckningar byta plats utan att mellanliggande
inteckningar skola genom åtgärden beröras, kan enligt förslaget den
önskade förändringen af förmånsrätten åstadkommas genom utbyte enligt 19 §.
En följd häraf är, att nedflyttning i egentlig mening enligt förslaget ej behöft
tagas i anspråk för andra fall, än då den åsyftade försämringen i den nedflyttade
inteckningens förmånsrätt jämväl skall komma möjligen mellanliggande
inteckningar till godo. Härigenom vinnes, pa sätt ofvan blifvit antydt, större
reda inom denna del af inskrifningsväsendet.
22 och 23 §§.
I den allmänna motiveringen till detta lagförslag har Beredningen fram- Mortifika
hållit,
hurusom med den förändrade anordningen af publikationssystemet möj- '' gm
lighet blifvit beredd att afskaffa nu gällande förnyelsetvång i afseende å inteck- hvem inne
ningrar,
men tillika påpekat, att för genomförande af en sådan lagförändring har ™teck°
mngshand
erfordras
meddelande af föreskrifter angående dödande af mteekningshandlmgar, nngen
som förkommit. Dylika föreskrifter ingå ock i det förslag till lag om dödande
af bortkomna handlingar, hvilket af särskilda kommitterade utarbetats. Till
dessa särskilda bestämmelser har i 22 § hänvisning skett. Genom den utväg,
hvilken sålunda beredts att få en inteckningshandling utan dess uppvisande
dödad, uppstår emellertid ett visst äfventyr för innehafvare af dylika handlingar,
och det är naturligtvis af vikt att detta äfventyr nedbringas till minsta
möjliga mått. I sådant syfte innehåller 23 § en bestämmelse, som berättigar
344
Inverkan å
inteckningsrätten
af
fastighetens
exekutiva
försäljning.
innehafvare af inteckning att blifva såsom sådan upptagen i fastighetsboken.
En dylik anmärkning medför för honom den trygghet, att efter det anmärkningen
skett dödning icke kan ske utan hans hörande. För de närmare bestämmelserna
i detta ämne hänvisas till omförmälda lagförslag.
Det uppvisande, hvarom här är fråga, har det, till större bekvämlighet för
inteckningshafvaren, medgifvits honom att göra jämväl vid annan underrätt.
Anlitas denna ordning, följer af stadgandet i 1 kap. 22 §, att det står honom
öppet att antingen inför rätten i den ort, där fastigheten ligger, eller omedelbart
hos inskrifningsdomaren göra den i förevarande §:s andra stycke föreskrifna
anmälan om uppvisandet.
Att åteckna handlingen bevis om den vidtagna åtgärden har för detta fäll
— i olikhet med hvad som gäller i fråga om andra åtgärder i inskrifningsärenden
— icke ansetts erforderligt. Ifrågavarande anteckning i fastighetsboken inverkar
icke på inteckningsrätten och berör ej heller kommande inteckningshafvares
rätt. *
24 §.
Då den genom inteckning vunna rätt, såsom i 14 § är uttaladt, innebär,
att inteckningshafvaren äger att i enlighet med utsökningslagens bestämmelser
ur den intecknade fastigheten utbekomma inteckningsbeloppet, skulle däraf kunna
anses följa, att om vid likvid i sådan ordning beloppet gäldas eller det visar
sig att fastigheten ej lämnar tillgång till dess betalning, inteckningsrätten därmed
skulle upphöra. Ett ovillkorligt upprätthållande af denna grundsats torde
dock icke vara erforderligt. Kommer den handling, som uppbär panträtten, i
den nye ägarens hand, finnes ingen anledning att betaga denne möjlighet att ånyo
begagna handlingen. I hvad mån sådant kan tillåtas, måste bero af praktiska
hänsyn. Den nye ägarens intresse bör därvid naturligtvis beaktas, men man
måste också tillse, att icke vådor för fastighetskrediten uppstå. Af betydelse
i sådant hänseende är, Indika anordningar kunna vidtagas för att i inskrifningsurkunderna
angifva den inverkan å inteckningsförhållandena, som kan följa af
exekutiva åtgärder mot den intecknade fastigheten. I förevarande § upptagas
de hufvudsakliga bestämmelserna i omförmälda hänseende.
För en klar uppfattning af ifrågavarande förhållanden torde vara erforderligt
att följa lagstiftningens föregående utveckling på detta område och i
345
korthet angifva de olägenheter, man sökt afhjälpa, och de, hvilka kunna anses
kvarstå.
De bestämmelser i ämnet, som upptogos i 1875 års inteckningsförordning i
dess ursprungliga lydelse, voro i flera hänseenden synnerligen otillfredsställande.
Enligt de för exekutiv försäljning af fastighet gällande regler äro inteckningshafvarne
hänvisade att för sina fordringar hålla sig till köpeskillingen. I den
ordning, förmånsrätt tillkommer dem, erhålla de betalning så långt köpeskillingen
räcker. Lämnar denna icke tillgång till gäldande af alla inteckningarna,
är fastigheten icke vidare att taga i anspråk för inteckning, som ej kunnat
utgå. Någon omedelbar verkan af exekutionen å själfva inteckningsrätten var
dock ej i inteckningsförordningen stadgad ens i fråga om inteckning, som ej
kunnat gäldas ur köpeskillingen. Den nye fastighetsägaren var visserligen berättigad
att, sedan han fått lagfart och köpeskillingslikviden vunnit laga kraft,
påkalla dödning af sådan inteckning, äfven om han icke, såsom eljest för sådan
åtgärd erfordrades, var i tillfälle att uppvisa inteckningshandliugen i kufvudskrift.
Men det stod i hans fria skön, huruvida han ville begagna sig af denna
rätt eller icke; han var oförhindrad att, sedan han kommit i besittning af en
dylik inteckning, ånyo utsläppa den med återupplifvad inteckningsrätt. * Häraf
betingades helt naturligt, att då ägaren påkallade dödning utan handlingens
företeende, ansökningen icke kunde utan vidare bifallas; rätten måste förvissa
sig om att icke sådant utsättande ägt rum, och utfärdande af så kallad ediktalstämning
var fördenskull föreskrifvet. Oafsedt detta förhållande, som i viss mån
försvårade utvägens anlitande och medförde kostnader, var härigenom icke berådt
verkligt skydd.mot bedrägligt begagnande af dylika inteckningar. Då nye
ägaren af fastigheten kunde genom att ånyo utsläppa en inteckning af ifrågavarande
slag bereda denna giltighet, kunde den omständigheten att exekutiv
försäljning försiggått icke utgöra hinder för att, utan att sådant utsättande
ägt rum, inteckningen ginge från hand till hand och sålunda användes i bedrägligt
syfte. Upplysning om exekutiv försäljning var också endast undantagsvis
att hämta ur gravationsbeviset. Endast när fastighet utmättes för annan
än intecknad fordran, skulle bevis om utmätningen insändas till domaren eller
rätten, hvarefter anteckning om utmätningen skulle göras i inteckningsprotokollet.
* Jfr K. Maj:ts utslag den 28 aug. 1890 (N. J. A. s. 349).
US* 07
44
346
Då i de ojämförligt flesta fall exekutiv försäljning sker för gäldande af intecknad
fordran, kunde denna bestämmelse — för öfrigt gifven i ett helt annat syfte —
endast i mycket ringa mån äga betydelse af att för långifvare utgöra eu maning
till varsamhet. Erfarenheten gaf ock vid handen, att ett stort antal värdelösa
inteckningar aldrig dödades utan kvarstodo i protokollen såsom gällande.
Missbruk af dylika inteckningar förekom ingalunda sällan. Äfven om inteckningsrätten
i fråga om dylik inteckning blifvit återupplifvad af nye ägaren,
var samme eller blifvande ägare af fastigheten faktiskt oförhindrad att påkalla
dödande af inteckningen utan handlingens uppvisande, och därest inteckningshafvaren
i saknad af kännedom om ediktalstämningen eller af annan anledning
försummade att häremot göra invändning eller han ej kunde styrka, att handlingen
blifvit af den nye fastighetsägaren utgifven, blef han förlustig sin inteckningsrätt.
Sedan de olägenheter, som voro förenade med nämnda system, vid särskilda
tillfällen varit föremal för framställningar inom Riksdagen och 1895 föranledt
en skrifvelse från denna till Kungl. Maj:t, utfärdades 1898 nya bestämmelser, hvarigenom
en bättre ordning i flera hänseenden genomfördes. Sålunda stadgades, att
inteckning för fordran, som antingen alldeles icke eller endast delvis kunnat gäldas
ur köpeskillingen för den exekutivt försålda fastigheten, skulle vara utan
verkan; en sådan inteckning skulle alltså icke vidare kunna ånyo utsläppas af
den nye fastighetsägaren. Då på grund häraf för dödning al inteckningen endast
erfordrades att nämnda förhållande styrktes, var någon ediktalstämning
för ändamålet ej behöflig, och bestämmelsen därom blef därför utesluten. Vidare
föreskrefs, att när utmätning af en fastighet skedde, vare sig för intecknad eller
för annan fordran, eller förordnande om fastighetens försäljning meddelades enligt
28 § utsökningslagen eller borgenärer i konkurs äskat försäljning, bevis
därom genast skulle insändas till rätten eller domaren, om hvilken anmälan anteckning
skulle ske i inteckningsprotokollet. Äfven innan sådan anteckning
hunne verkställas, skulle vid utfärdandet af gravationsbevis däri anmärkas hvad
i förevarande hänseende blifvit upplyst genom det rätten eller domaren tillhaudakomna
beviset. Med denna anordning afsågs att skydda mot bedrägligt
användande af inteckningar, som ej beredde någon realsäkerhet; gravationsbeviset
komme, då fråga väckts om fastighetens exekutiva försäljning, att innehålla
en maning för eventuella långifvare att icke utan vidare efterforskning anse
347
hvarje däri upptagen inteckning såsom gällande. Slutligen infördes stadgande,
att den nye fastighetsägaren berättigades att i fråga om inteckning för fordran,
som vid den exekutiva försäljningen kunnat fullt utgå, få detta förhållande
antecknadt i inteckningsprotokollet. En sådan inteckning var oberörd af försäljningen,
men utredningen därom förutsatte granskning af ofta vidlyftiga
handlingar och erbjöd svårigheter af den art, att en långifvare helt visst i
många fall ej ville inlåta sig därå. Ett behörigt tillgodoseende af fastighetsägarens
intressen syntes därför betinga, att granskningsskyldighet i sådant hänseende
ålades inteckningsdomstolen.
Ehuru genom de sålunda vidtagna lagändringarna de svåraste bristerna
blefvo afhulpna, kvarstodo dock åtskilliga olägenheter. Också anhöll liiksdagen
i skrifvelse den 22 april 1903, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och
i hvad mån ändring af inteckningsförordningen och därmed sammanhängande
författningar kunde ske, i syfte att anteckningar i inteckningsprotokollet rörande
exekutiva åtgärder måtte lämna för hvarje fall tillräckliga och tillförlitliga upplysningar
angående nämnda åtgärders betydelse för giltigheten af de inteckningar,
som däraf kunde beröras. I de särskilda motioner, som föranledt denna
skrifvelse, samt i Lagutskottets öfver motionerna afgifna utlåtande har fram
hållits, att såväl i fråga om allmänhetens skyddande mot missbruk af värdelösa
inteckningar som beträffande tillvaratagandet af fastighetsägarens intressen
lagstiftningen fortfarande torde vara behäftad med brister. A ena sidan har
anmärkts, att föreskrift saknas att anteckning skall ske i inteckningsprotokollet
därom, att inteckning alls icke eller endast delvis kunnat gäldas af köpeskillingen
för den exekutivt sålda fastigheten. Underläte den nye ägaren att begära
dödning af sådan inteckning, upptoges den fortfarande i gravationsbeviset
såsom gällande. Den i beviset förekommande upplysning, att en exekutiv åtgärd
vidtagits med afseende på fastigheten, utgjorde väl en maning att ej utan
vidare taga en i fastigheten meddelad inteckning för god, men beviset gåfve
dock ej klart besked, huruvida inteckningssäkerheten fortfarande vore gällande
Till afhjälpande af berörda olägenhet har därför ifrågasatts meddelande af lag
bestämmelser, innefattande åläggande för myndighet, som verkställer fördelning
af köpeskilling för exekutivt försåld fast egendom, att till rätten eller domaren
insända uppgift å de i egendomen intecknade fordringar, Indika antingen alls
348
icke eller endast till någon del kunnat af köpeskillingen gäldas, samt skyldighet
för domstol, till hvilken sådan uppgift inkommit, att därom göra anteckning i
inteckningsprotokollet. Såsom olägenhet för fastighetsägaren har å andra sidan framhållits,
att äfven om samtliga de inteckningar, hvilka genom exekutiv försäljning
förlorat sin verkan, blifvit dödade och anteckningen om den utmätning, som föranledt
försäljningen, således saknade betydelse, möjlighet icke förefunnes att få denna
anteckning borttagen. En liknande oegentlighet, som följde af gällande bestämmelser,
vore, att när anteckning skett i inteckningsprotokollet om en utmätningsåtgärd,
som icke ledt till exekutiv försäljning och alltså ej haft någon inverkan
på fastighetens inteckningar, det i vissa fall icke vore möjligt att få detta förhållande
anmärkt i inteckningsprotokollet.* Anteckningar om sådana exekutiva
åtgärder som de nämnda komme sålunda att kvarstå utan nytta och förorsakade
svårigheter och omgång vid inteckningars belånande.
Riksdagens ifrågavarande skrifvelse öfverlämnades till Lagberedningen för
att komma under öfvervägande vid fullgörande af det Beredningen gifna uppdrag
rörande bearbetning af jordabalken med därtill hörande författningar. Beredningen,
som ansåg angeläget, att åtgärd i angifna hänseendet snarast möjligt
vidtoges, framlade med skrifvelse till Kungl. Maj:t den 11 december 1903 ett förslag
till vissa ändringar i inteckningsförordningen och i samband därmed stående
författningar, med hvilket förslag afsågs att, såvidt sådant utan hufvudsaklig
omarbetning af inteckningslagstiftningen kunde ske, afhjälpa de anmärkta olägenheterna.
I sådant syfte upptog förslaget bestämmelse, att därest samtliga
de inteckningar, som i följd af exekutiv försäljning af den intecknade fastigheten
vore utan verkan, blifvit dödade, nye ägaren af fastigheten berättigades
att få ur inteckningsprotokollet afbörda däri gjorda anteckningar om exekutiva åtgärder.
Då vid sådant förhållande stadgandet om rätt för honom att i fråga
om inteckning, som af köpeskillingen kunnat till fullo gäldas, få detta i protokollet
anmärkt, syntes kunna undvaras, föreslogs detsammas borttagande, helst
detta stadgande syntes icke på ett tillfredsställande sätt vara användbart för det
därmed afsedda ändamålet. Åt en dylik anmärkning kunde ej gärna gifva*
annat innehåll, än att vid en viss angifven exekutiv försäljning intecknings
-
Se K. Maj:ts utslag den 28 april 1902 (N. J. A. s. 176).
349
beloppet kunnat gäldas af köpeskillingen, men i gravationsbeviset kunde förekomma
upplysning om ett flertal exekutiva åtgärder, och det vore icke under
alla förhållanden att påräkna, det en ifrågasatt långifvare skulle genom jämtörelse
mellan de särskilda anteckningarna i beviset tilltro sig att afgöra, huru
inteekningssäkerheten ställde sig. Äfven i annat afseende syntes för öfrigt
uteslutande af denna föreskrift komma att verka fördelaktigt. Om en fastighetsägare
i fråga om de gällande inteckningarna fått en dylik anteckning införd,
förefunnes icke vidare för honom något egentligt behof att få de inteckningar,
Indika voro utan verkan, dödade. Men en sådan dödningsåtgärd, hvartill fastighetsägaren
med den föreslagna anordningen komme att drifvas af sitt eget intresse,
vore önskvärd till förekommande af obehörigt bruk af dylika inteckningar.
Inom Högsta domstolen, hvars utlåtande öfver förslaget infordrades, anmärktes,
bland annat, att anteckning om exekutiv åtgärd hade betydelse för
hindrande af obehörigt bruk af jämväl andra inteckningar än sådana, som till
följd af försäljningen blefve utan verkan. Ej sällan inträffade, att en inteckning,
hvars belopp med hänsyn till inteckningens plats i förmånsrättsordningen
skulle kunna till fullo utgå ur köpeskillingen, antingen utgjorde säkerhet för
fordran å lägre belopp än det intecknade och förty ej för innehafvaren medförde
rätt att ur köpeskillingen utfå mer än den mot hans fordran svarande
del af inteckningsbelÖppet eller ock ej vore belånad utan innehades af fastighetsägaren
själf eller dennes konkursbo samt fördenskull alls icke toges i beräkning
vid köpeskillingens fördelning. En inteckning, hvars belopp af dylik anledning
icke eller endast till någon del utginge ur köpeskillingen, syntes ej kunna
inbegripas bland dem, som jämlikt 23 § inteckningsförordningen saknade verkan
och på begäran af ny ägare till fastigheten finge utan inteckningshandlingens
uppvisande dödas. Väl följde af 114 § utsökningslagen, att inteckningen
ej kunde göras gällande mot nye ägaren, med mindre denne i en
eller annan form åtagit sig ansvarighet för inteckningen; men så länge denna
ej blifvit i vanlig ordning, d. v. s. medelst handlingens uppvisande vid inteckningsdomstolen,
dödad, komme den att i inteckningsprotokoll och gravationsbevis
framträda såsom gällande för sitt fulla belopp. Att sålunda en inteckning, som
i själfva verket ej kunde göras gällande i fastigheten, likväl i gravationsbeviset —
%
350
den handling, där allmänheten med log väntade att finna säker upplysning om förhållandet
— upptoges såsom fullgod, öppnade onekligen en utväg för inteckningens
missbrukande i bedrägligt syfte och innebure såtillvida vissa vådor
för rättssäkerheten och fastighetskrediten. Det läte nämligen tänka sig, att
den, som under angifna förhållanden innehade en inteckning i exekutivt försåld
fastighet, underläte att till den exekutiva myndigheten aflämna inteckningshandlingen
för att tillhandahållas inroparen och i stället öfverläte handlingen å
en tredje person, hvilken, i saknad af kännedom om de exekutiva åtgärderna,
för inteckningen lämnade full valuta. Till förebyggande af, bland annat, de
antydda vådorna tjänade de anteckningar om exekutiva åtgärder, som enligt
gällande bestämmelser skulle inflyta i inteckningsprotokoll och gravationsbevis.
Jämväl i afseende å inteckning, som vid köpeskillingslikvid förklarats skola
med hela sitt belopp jämte ränta utgå ur köpeskillingen, kunde det under vissa
omständigheter vara af vikt att inteckningsprotokoll och gravationsbevis fortfarande
utmärkte, att den intecknade fastigheten varit föremål för exekutiv
åtgärd. Om den, som vid köpeskillingslikviden innehade en dylik inteckning,
i följd af okunnighet eller annan anledning underläte att vid likviden bevaka
sin rätt eller att omedelbart därefter lyfta det honom tillagda beloppet, kunde
förlust komma att drabba honom såväl därutinnan, att jämlikt 127 § utsökningslagen
ränta ej beräknades för mer än ett år, fastän den i verkligheten
innestode för längre tid, som ock till följd däraf att det inteckningen tillagda
beloppet finge räntelöst innestå i ränteriet eller, om det insattes i penninginrättning,
afkastade lägre ränta än i inteckningshandlingen förskrifvits; och om
i gravationsbeviset ej inflöte någon anteckning om de exekutiva åtgärderna,
kunde sagda förlust lätteligen komma att öfverflyttas å annan person, som mottoge
inteckningen i tanke, att den kunde göras gällande i fastigheten.
Med anledning af de anmärkningar, som inom Högsta domstolen framställdes,
har ärendet af Kungl. Maj:t öfverlämnats till Lagberedningen för att af
Beredningen tagas under förnyad pröfning i sammanhang med behandlingen
af frågan om förbättring af vårt fastighetsboksväsen.
Af den sålunda lämnade redogörelsen torde framgå, att det mål, hvartill
lagstiftningen på detta område bör syfta, är att väl å ena sidan den möjlighet
af rubbning i inteckningarnas giltighet, som en ifrågasatt exekutiv åtgärd
.351
med fastigheten alltid innebär, så snart ske kan anmärkes i inskrifningsurkunderna
för att därifrån upptagas också i gravationsbeviset, men att å andra
sidan, sedan det är afgjordt, om och i hvad mån denna möjlighet blifvit verklighet,
upplysning härom må inflyta i urkunderna, så att dessa åter på ett
otvetydigt sätt angifva ställningen. Därvid lärer särskilt böra beaktas, att
det tillstånd af osäkerhet, som under mellantiden är för handen, icke må fortfara
längre än nödigt är. Med de af Beredningen föreslagna ändrade bestämmelser
beträffande dels inskrifningsväsendet och dels fastighetsexekutionen är
det enligt Beredningens tanke möjligt att fullständigare än med nu gällande
lagstiftning kunnat ske närma sig detta mål. Då enligt gällande lag inteckning
för fordran, som kan till fullo gäldas ur köpeskillingen, skall fortfarande
äga giltighet, men inteckning för fordran, som icke eller endast delvis täckes, är
utan verkan, samt det först när fördelningen af köpeskillingen vunnit laga kraft
blir afgjordt, huruvida det ena eller det andra är fallet, måste för beriktigande af
inteckningsprotokollet med nödvändighet nämnda tidpunkt afvaktas. För köparen
medför en sådan anordning svåra olägenheter. En tvist om fördelningen
kan stundom räcka åratal, och under tiden är det för köparen så godt som
omöjligt att för kreditändamål begagna sin fastighet. Han kan ej formellt
befria den från inteckningar, som äro utan verkan, och han får ej heller i sin
hand de inteckningar, som fortfarande höra gälla; auktionsförrättaren torde ej
utlämna dessa senare, innan fördelningen vunnit laga kraft. Äfven om inteckningarna
utlämnades till köparen, skulle han svårligen kunna belåna dem, då
han endast genom de ofta vidlyftiga exekutionshandlingarna kunde för en eventuell
långifvare ådagalägga deras giltighet.
Med nu tillämpade system är det ej heller i allmänhet möjligt att för åstadkommande
af vederbörliga anteckningar i inteckningsprotokollet påkalla medverkan
af de exekutiva myndigheterna. Klandras fördelningen hos högre myndighet,
äro ej alltid hos denna alla de handlingar tillgängliga, hvilka skulle
vara erforderliga för inteckningsdomstolens handläggning af ärendet. Ofta nog
varda inteckningshafvare hänvisade att särskildt tvista om något belopp, som
kan blifva nedsatt hos annan myndighet för att där lyftas af den, hvilken
den särskilda tvisten tillerkännes rätt därtill, och i sådana fall kan den exekutiva
myndigheten blifva i saknad af kännedom, när och huru tvisten
352
afdömts, samt i öfrigt icke äga tillgång till de rättegångshandlingar, utan
hvilka ärendet icke kan vinna slutlig behandling. Man måste därför låta fastighetsägaren
själf taga initiativet och ålägga denne att skaffa nödiga handlingar.
Härigenom åsamkas honom besvär och kostnader, och vid underlåtenhet från
hans sida att begära åtgärden är vägen öppen för obehörigt bruk af de värdelösa
handlingarna.
Den nye ägarens intressen varda till fullo tillgodosedda, endast såvida
fastigheten, sedan auktionen vunnit laga kraft och han fullgjort sin betalningsskyldighet,
till honom öfverlämnas fri från andra gravationer än dem han
genom afräkning å köpeskillingen öfvertagit. För att detta syfte skall kunna uppnås,
måste ändring ske i nu gällande bestämmelser angående försäljningens inverkan
på inteckningarnas giltighet. Genom den af Beredningen föreslagna anordningen
af exekutionen vinnes redan vid auktionen utredning om inteckningsförhållandena.
Hvar i sin ordning upptagas inteckningarna i borgenärsförteckningen;
däri angifves tillika, hvilka belopp skola kontant erläggas af köparen och hvilka
gravationer skola i egendomen innestå. Någon ändring härutinnan kan icke
inträda, med mindre klagan, som riktas mot själfva auktionens bestånd, vinner
bifall eller köparen efter inropet trätfar öfverenskommelse med vederbörande
inteckningshafvare om öfvertagande af en inteckning, som eljest skolat kontant
utgå. I sistnämnda fall erhåller auktionsförrättaren vid köpeskillingens erläggande
kännedom om ändringen. Fullständig klarhet om inteckningsförhållandena
vunnes alltså, om man stadgade, att de inteckningar, hvilka enligt bestämmelse
i borgenärsförteckningen eller på grund af särskild öfverenskommelse med
vederbörande inteckningshafvare öfvertagas af köparen, skulle fortfarande äga
giltighet, men att alla öfriga — de, som kontant gäldas eller ock ej täckas af
köpeskillingen — blefve utan verkan. Beredningen har emellertid ansett en
jämkning i denna regel böra göras såtillvida att inteckning inom det för auktionen
bestämda lägsta budet alltid skall blifva gällande, äfven om därå, såsom
i vissa undantagsfall kan ske, utfaller kontant likvid. Uppryckning af en senare
inteckning på en tidigares plats bör, såsom i den inledande motiveringen till
detta kapitel framhållits, i allmänhet vara utesluten och synes äfven härvidlag
utan nämnvärd olägenhet kunna undvikas.
353
För deu, som inropar egendomen, är det af vikt att kunna förfoga öfver
eu inteckning, hvars innehafvare jämlikt 110 § utsökningslagen i dess af Beredningen
föreslagna lydelse yrkat kontant likvid för förfallen fordran. Detta
intresse tillgodoses därigenom att inteekningshafvaren, då han lyfter sin betalning,
aflftmnar inteckning6handlingen, hvilken inroparen därefter äger utbekomma,
eller, där allenast en del af fordringen gnidits, handlingen förses med påskrift om
afbetalningen. Att inteckningshafvare, som begärt kontant likvid, icke skulle
begagna sig af rätten att lyfta hvad honom tillkommer, lärer icke behöfva befaras.
Sedan inteekningsförhållandena sålunda — under förutsättning att auktionen
ej öfverklagats — blifvit klargjorda redan vid det tillfälle, då inroparen
fullgör sin betalningsskyldighet, bör regleringen i fastighetsboken omedelbart
verkställas, och då en sådan reglering är af allmänt intresse, bör auktionsförrättaren
därom föranstalta. Att ålägga denne en dylik förpliktelse möter vid
den nya ordningen icke något hinder. Öfverklagas auktionen, måste auktionsförrättaren
taga kännedom om utgången af klagomålen, enär köpebref af
honom må utfärdas först sedan det blifvit afgjordt, att auktionen skall
stå fast. I utsökningslagen har Beredningen därför infört bestämmelse, att
sedan auktionen vunnit laga kraft, köpeskillingen erlagts och sammanträde
hållits för köpeskillingens fördelning, auktionsförrättaren skall ofördröjligen
göra anmälan hos inskrifningsdomaren och insända nödiga handlingar. Att
anmälan skall ske först efter det sammanträde hållits, ehuru ju köpeskillingen
kan vara förut gulden, har föreskrifvits därför att det ansetts lämpligt att
auktionsförrättaren må kunna hänvisa till förrättningsprotökollet. I de allra
flesta fall erlägges köpeskillingen vid likvidstillfället, och där undantagsvis
betalningen skett förut, är nppskofvet alltför kortvarigt för att kunna vara
af någon betydelse.
Sedan inskrifningsdomaren mottagit anmälan från auktionsförrättaren,
åligger det honom att genast göra vederbörliga anteckningar i fastighetsbokeu.
Han har sålunda att anmärka, dels jämlikt 1 kap. 21 §, att exekutionen, som
förut är antecknad i boken, slutförts, dels oek jämlikt förevarande §, huruvida af de
i borgenärsförteckningen upptagna inteckningar någon eller några genom den
exekutiva försäljningen helt eller delvis förlorat sin verkan. Härigenom kommer
all vidare verkan af den gjorda anteckningen om utmätningen att upphöra.
um/07
4ö
354
Att i den ordning, som nu sagts, afföra från fastighetsboken däri gjord
anteckning om exekutiv åtgärd kan enligt Beredningens tanke icke möta någon
betänklighet. Den inom Högsta domstolen framställda anmärkning om en dylik
antecknings betydelse i fråga om inteckning, som vid den exekutiva försäljningen
befinnes i fastighetsägarens hand eller är endast delvis belånad, förfaller,
då enligt Beredningens förslag hvarje inteckning skall vid auktionen tagas i
beräkning till fulla beloppet. Hvad inom Högsta domstolen framhållits angående
det skydd, som genom sådan anteckning är beredt mot öfvertagande af en
inteckning, som medför rätt till betalning ur köpeskillingen, lärer ej kunna åberopas
mot förslagets ståndpunkt. I fråga om inteckning, som ligger utom
lägsta budet, kommer på grund af de nya grundsatserna angående den exekutiva
försäljningens inverkan på inteckningsrätten anmärkningen att sakna
tillämplighet; en dylik inteckning kommer nämligen att afföras ur fastighetsboken
samtidigt därmed att anteckningen om exekutionen försvinner därur. Hvad
åter beträffar inteckningar, som falla inom lägsta budet, skola dessa endast i
undantagsfall erhålla kontant likvid, och där så sker, föreligger ett yrkande om
betalning eller ock en utredning, som gör den berättigade uppmärksam på att han
bar att lyfta betalning. Möjligheten att genom öfverlåtelse å annan af en sådan
inteckning åsamka denne ränteförlust kan, praktiskt sedt, anses utesluten.
25 och 26 §§.
Inverkan af Såsom förut anmärkts, förekommer i åtskilliga andra fall än vid exekutiv
expropria- försäljning likvid mellan inteckningshafvare af medel, som utgöra betalning för
ttOTl• Yfl
fastigheten eller någon del däraf eller ock utgöra dess afkastning eller ersättning
för intrång eller skada därå. Äfven i dessa fall erfordras bestämmelser
rörande sådan likvids inverkan å inteckningarnas giltighet, och hafva dylika föreskrifter
uppenbarligen sin rätta plats i kapitlet om inteckning. Hit hör fördelning
af löseskilling, som erlagts enligt expropriationsförordningen eller dikningslagen.
Man måste därvid skilja mellan de fall, då den intecknade fastigheten
i sin helhet afträdes, och de, då endast en del af fastigheten tages i anspråk.
I nämnda båda lagar upptagas bestämmelser allenast beträffande likvidens
verkan å inteckningarnas giltighet i hvad som afträdts, och ansluta sig
dessa bestämmelser till hvad i inteckningsförordningen stadgas angående verkan
355
af exekutiv försäljning. Inteckning, som vid fördelningen ej kan till fullo gäldas,
är utan verkan. Vid öfverflyttningen af ifrågavarande föreskrifter till inteckningskapitlet
har det synts Beredningen bäst öfverensstämma med de allmänna
stadgandena och för öfrigt äfven vara mest praktiskt att låta den afträdda
fastigheten, så snart löseskil lingen nedsatts, blifva fri från alla gravationer.
Bestämmelse härom upptages i 25 §, där jämväl föreskrifvits skyldighet
för inskrifningsdomaren att, då anmälan om löseskillingens nedsättande ägt
rum, göra vederbörliga anteckningar i fastighetsboken. Om skyldighet för den
myndighet, som mottager löseskillingen, att göra sådan anmälan hafva föreskrifter
införts i expropriationsförordningen och dikningslagen. I fråga om
sistnämnda lag må erinras, att endast vid ändring eller utrifning af vattenverk
kan inträda sådant förhållande, som här afses. Att, när enligt 76 § i sagda lag
visst område af en fastighet afträdes, de i fastigheten gällande inteckningarna
icke längre besvära det af trädda området, följer af nämnda stadgande och föranleder
ingen särskild anteckning i fastighetsboken.
Vid 16 § har redan blifvit anmärkt, att därest eu inteckning blifvit infriad
eller afbetalning därå skett med medel, som erhållits vid realisation af eu
del af panten, fastighetsägaren icke, såsom eljest, är berättigad att inträda i
inteekningshafvarens rätt. För en efterföljande inteckningshafvare har föremålet
för panträtten minskats; ett bevarande af dennes rätt kräfver, att den inteckning,
hvarå utdelning skett, till motsvarande belopp upphör att gälla. Afträdes
i ofvan omförmälda fall allenast en del af fastigheten, måste således det inteckningsbelopp,
som gäldas ur löseskillingen, upphöra att gravera den återstående
fastighetsdelen. Liknande förhållande är för handen, om ersättning utgår för
skada eller intrång vid ett vattenalledningsföretag eller lösen erlägges för mark,
som afträdes till grufägare; fastigheten måste anses till sitt värde minskad.
Den afbetalning å inteckningar, som med sådant belopp verkställes, bör därför
medföra, att dessa till motsvarande belopp blifva utan verkan; endast därigenom
blir efterföljande inteckningshafvares rätt behörigen tillgodosedd. Slutligen bör
enahanda verkan följa af den likvid, som i vissa fall äger rum enligt utsökningslagen
utan att försäljning skett, nämligen då afkastning af fastigheten
eller medel, som influtit under tvångsförvaltning eller som erlagts af en försumlig
inropare, fördelas mellan rättsägarne och därvid utfaller likvid å hufvud
stolen af intcckuad gäld. 1 2l> § är alltså för samtliga ofvan omförmälda fall
föreslaget, att om å en inteckning någon del af hufvudstolen afbetalas, inteckningen
skall till motsvarande belopp vara utan verkan. Anteckning härom bör
naturligtvis snarast möjligt verkställas i fastighetsboken. Sådan anteckning
kan dock icke göras, innan fördelningen är godkänd eller vunnit laga kraft;
först därigenom blir det med visshet afgjordt, till hvilket belopp afbetalning
skett. Då det härvidlag gäller jämförelsevis enkla förhållanden, där klagomål
endast sällan torde ifrågakomma, har Beredningen ansett, att äfven i dessa fall
det kan åläggas den myndighet, som verkställer fördelningen, att göra anmälan
hos inskrifningsdomaren. Bestämmelser härom hafva införts i de särskilda författningarna
i dessa ämnen.
27 och 28 §§.
Fastighets- På sätt i den inledande motiveringen till detta kapitel blifvit utveckladt,
“bokning1/ årslaget byggd! på den grundsats, att den panträtt, som genom inteckning
häfvare, vlnnes, till sin fortvaro är oberoende däraf, huruvida inteckningshandlingen är
i fastighetsägarens eller annan mans hand. Åt denna grundsats gifves främst
uttryck genom den i 27 § fastighetsägaren medgifna rätt att ånyo utsätta den
inteckning han inlöst. Detta stadgande står i öfverensstämmelse med hvad som
redan nu enligt 25 § inteckningsförordningen är gällande. Men i 28 § går förslaget
vidare, då där medgifves fastighetsägaren eller vid konkurs hans borgenärer
att, när en inteckning vid tvångsrealisation är inneliggande, göra sig inteckningsrätten
till godo. Såtillvida är emellertid fastighetsägaren icke likställd
med annan innehafvare af inteckning, att han icke äger tillgodoräkna sig någon
ränta. Då fastighetsägaren själf uppbär afkastningen af sin egendom, vore det
otillbörligt, om han finge räkna sig till godo ränteafkastningen å den därur utbrutna
inteckningen, och äfven när förvaltningen af egendomen undandrages
honom genom exekutiv åtgärd eller till följd af konkurs, synes det billigt, att
afkastningen främst användes till andra inteckningshafvares förnöjande.
Att fastighetsägaren icke kan göra sin inteckningsrätt gällande genom att
själf mot fastigheten inleda ett exekutivt förfarande, ligger i sakens natur; endast
när af annan rättsägare ett dylikt förfarande inledts, kan fastighetsägaren
göra sin ifrågavarande rätt gällande.
357
29 §.
Bestämmelsen i denna § innefattar en ytterligare tillämpning af grundsat- Faatighetasen
om inteckningsrättens själfständigliet. Har eu del af det intecknade beloppet
blifvit till borgenären inbetald, kan denne enligt gällande rätt — 26 § in- inteckning.
teekningsförordningen — visserligen fortfarande använda inteckningen i dess helhet
till betäckande af sin fordran, men därutöfver förefinnes öfver densamma
ingen dispositionsrätt; den för borgenärens täckande obehöfliga delen kommer
vid tvångsrealisation att lämnas utom räkningen och fördelen af den skedda
afbetalningen sålunda att tillfalla efterföljande inteckningshafvare. * Genom
här gifna bestämmelse förbehålles den sålunda frigjorda delen åt fastighetsägaren,
likasom samma förmån ansetts böra tillkomma denne, när eljest endast en
del af intecknade beloppet tages i anspråk för inteckningshafvarens räkning,
såsom fallet är, då en inteckningshandling belånats för mindre belopp än det,
hvarå den lyder. Naturligtvis bör dock inteekningshafvaren icke i något fall
lida intrång i sin rätt att för likvid af sin fordran använda inteckningen, och
har på grund däraf tillerkänts honom företräde till betalning framför fastighetsägaren.
Genom en bestämmelse af detta innehåll uppnås hvad med stadgandet
i 26 § inteckningsförordningen åsyftats, och detta har fördenskull icke i
förslaget upptagits.
Stadgandet i 29 § afser allenast att bestämma fastighetsägarens rätt i förhållande
till inteckningshafvarens; det utesluter naturligtvis icke att till den
inteekningshafvaren icke tillkommande delen af en inteckning tredje man kan
äga en rätt, som utesluter fastighetsägaren eller hans borgenärer från dess tillgodonjutande.
En fråga, som i detta sammanhang framträder, är den, huruvida
när afbetalning å en skuld, hvarför inteckning meddelats, blifvit gjord icke af
fastighetsägaren utan af någon annan, som personligen ansvarar för skulden —
t. ex. af en löftesman eller af en tidigare ägare till fastigheten, hvilken icke i
förhållande till borgenären befriats från ansvarighet för en inteckning, som den
nuvarande ägaren öfvertagit — den, som gjort afbetalningen, på grund af denna
utan vidare inträder i fastighetsägarens rätt till den sålunda frigjorda delen af
* Att emellertid fastighetsägaren ansetts kunna, utan att han återfått inteckningshandlingen,
med laga yerkan pantsätta det icke belånade beloppet af en inteckning, framgår af K. Majrts dom den
17 nov. 1893 (N. J. A. s. 441).
358
inteckningen. Denna fråga är emellertid af en räckvidd, som sträcker sig utöfver
inteckningslagstiftningens område. Svaret på densamma måste blifva beroende
däraf, huruvida åt en löftesman, som gör afbetalning å skuld, för hvilken
pant lämnats af gäldenären, bör tillerkännas motsvarande rätt till panten. Att
besvara denna senare fråga tillhör uppenbarligen icke den del af lagstiftningen,
som nu utgör föremål för behandling, och då någon otvifvelaktig rättsuppfattning
i detta hänseende icke lärer vara för handen, har frågan i detta
sammanhang lämnats öppen.
30 §.
Utbrytning
af fastighetsägarens
andel.
För att gifva ökad betydelse åt den fastighetsägaren genom 29 § tillerkäuda
rätt har genom stadgandena i förevarande § beredts honom utväg att förskaffa
sig särskild inteckningshandling å den del af inteckningen, som tillkommer
honom, och sålunda tillgodogöra sig densamma för kreditändamål, innan han
ännu kommit i besittning af själfva handlingen. Då, såsom vid 29 § anförts,
Beredningen funnit sig böra lämna öppen frågan om den rätt, som i förhållande
till fastighetsägaren tillkommer den, hvilken för hans räkning på
grund af personlig ansvarighet för skulden verkställt en afbetalning, har emellertid
fastighetsägarens rätt att för afbetaldt belopp erhålla särskild inteckningshandling
inskränkts till det fall, då afbetalningen gjorts af honom själf.
Ifrågavarande stadganden innebära, att inteckningshafvaren är skyldig att
mot ersättning för nödig kostnad uppte inteckningshandlingen för afskrifvande
å densamma af det afbetalda beloppet. Härigenom löses sambandet mellan inteckningshandlingen
och inteckningsrätten med afseende å detta belopp; handlingen
upphör att vara bärare af rättigheten till så stor del, som afbetalts, inteckningsrätten
är i fråga om denna del tills vidare grundad endast å inskrifningen i
fastighetsboken. För ett dylikt lösgörande från inteckningshandlingen af en
del af dess belopp behöfver den myndighet, som därvid medverkar, icke äga
tillgång till fastighetsboken. Utan olägenhet kan därför åtgärden vidtagas vid
hvilken underrätt som helst; för dess underlättande är detta ock synnerligen
önskligt. Syftet med en dylik åtgärd är emellertid, att fastighetsägaren inå
kunna fästa den sålunda frigjorda inteckningsrätten vid en annan handling, och
detta kan uppenbarligen ske endast i den ordning, som för inskrifning i all
-
359
mänhet är gällande. Har för det afbetalda beloppets afskrifning handlingen uppvisats
vid annan rätt än den, hvarunder fastigheten lyder, måste i fastighetsboken
göras anteckning om afskrifningen, innan inteckningsrätten kan öfverflyttas
på en ny handling; och har det synts höra ankomma på fastighetsägaren att
göra härför erforderlig anmälan. Att fastighetsägaren kan öfver den från handlingen
frigjorda andelen förfoga äfven på det sätt att inteckningen till denna
del dödas, är uppenbart men har synts böra uttryckligen nämnas.
Då skyldigheten att för afskrifning förete inteckningshandlingen, oaktadt
den icke ådrager inteckningshafvaren kostnad eller leder till någon inskränkning
i hans rätt, kan vara honom obekväm, har det synts böra lämnas honom öppet
att genom särskildt förbehåll utesluta eller inskränka densamma. Ett sådant förbehåll
måste alltid anses föreligga, när inteckningshandlingen icke belånats för
mer än en del af beloppet; man kan då ej antaga, att det varit kontrahenternas
mening att fastighetsägaren skulle kunna utan inteckningshafvarens samtycke
låta det obelånade beloppet från handlingen afföras. Bestämmelserna i förevarande
§ hafva därför ansetts icke böra omfatta sådana fall.
Likasom fastighetsägaren kan på annan öfverlåta sin rätt till andel i inteckning,
kan denna naturligtvis utmätas för hans gäld. Af skäl, som anförts
vid förslaget till ändrad lydelse af 74 och 91 §§ utsökningslagen, är det för
sådant fall önskvärdt, att en särskild inteckningshandling genom utmätningsmannens
försorg anskaffas för att till inroparen öfverlämnas. Denna anordning
får tydligtvis icke förhindras därigenom att fastighetsägaren undandrager
sig att tillhandahålla utmätningsmannen sådan utfästelse, som enligt
1 § i detta kapitel fordras för meddelande af inteckning. Till förebyggande
häraf har i förevarande § införts bestämmelse, att för sådant fall utmätningsmannen
skall vara behörig att i gäldenärens ställe utfärda sådan handling.
31 §■
Denna § öfverensstämmer med 28 § inteckningsförordningen. Erinras
må endast, att äfven en muntlig utfästelse från ny ägares sida om öfvertagande
af ansvarigheten för intecknad skuld äger full giltighet och att sålunda
en påteckning å inteckningshandlingen icke är nödvändig för förre ägarens be
-
Äy ägare
öfvertayer
ansvarighet
för intecknad
skuld.
Upphörande
af personlig
ansvarighet
för intecknad
skuld.
360
frielse.* Sin betydelse äger stadgandet därigenom att en dylik påteckning utan
vidare anses innefatta bevis därom ätt inteckningshafvaren gifvit sitt samtycke
till öfvertagandet och därmed, såvida icke annorlunda aftalats, befriat förre ägaren
från ansvarighet.
32 och 33 §§,
32 § motsvarar 29 § inteckningsförordningen. Stadgandet har i så måtto
undergått förtydligande, att uttryckligen sagts, att den intecknade förbindelsens
utgifvare icke af här gifna anledningar befrias från sin personliga
ansvarighet för den händelse fastighetsägaren, därest han fått inlösa fordringen,
ägt söka sitt åter hos utgifvaren. Detta är t. ex. förhållandet, om
nye ägaren betalt fulla köpeskillingen kontant, men en inteckning befinnes vara
utelöpande. Det är tydligt, att handlingens utgifvare i sådant fall icke kan på
handlingen grunda någon rätt och i följd däraf icke heller har något intresse af
inteekningssäkerhetens vidmakthållande, hvadan en förändring af nämnda säkerhets
beskaffenhet icke bör inverka på hans ansvarighet.
33 § motsvarar andra stycket af 30 § inteckningsförordningen och hvilar på
samma grund som detta stadgande; en innehafvare af intecknad fordran bör icke,
där han i följd af egendomens exekutiva försäljning ägt taga betalning för
fordringen men föredragit att låta denna innestå i egendomen, äga att göra gällande
någon fordringsrätt mot förutvarande ägaren. Då emellertid enligt Beredningens
förslag till ändringar i utsökningslagen icke alla inteckningshafvare äro
berättigade att erhålla kontant likvid, har bestämmelsen i förevarande § måst
underkastas eu däremot svarande inskränkning.
Att någon motsvarighet till första stycket af 30 § inteckningsförordningen
icke i föreliggande förslag upptagits, finner sin förklaring däri, att i förslaget
till ändringar i utsökningslagen meddelats uttömmande bestämmelser rörande de
förutsättningar, under Indika inteckningshafvare äro berättigade eller förpliktade
att i anledning af fastighetens exekutiva försäljning taga betalning ur köpeskillingen.
Jfr K. Majiti dom den 11 juni 1903 (N. J. A. «, 207).
361
34 §.
Enligt inteckningsförordningen — 31 § — äger inteekningshafvaren, oberoende
af aftalad uppsägnings- eller förfallotid, njuta betalning ur egendomen’
i händelse denna blifvit af ägaren vanvårdad eller fördärfvad, så att inteekningshafvarens
säkerhet märkligen minskas. För tillämpning af detta stadgande förutsättes
alltså att egendomens värdeminskning har sin grund i ägarens görande
eller låtande; det kan icke åberopas, om förhållandet beror af en olyckshändelse
Enligt Beredningens tanke saknas giltig rättsgrund för en sådan begränsning af stadgandets
tillämplighetsområde. Den, som utlånat penningar mot inteckningssäkerhet
och därvid medgifvit lång tid för lånets återbetalning, har gjort detta med
tagen hänsyn till säkerhetens beskaffenhet, och han bör därför, om denna under
kredittiden märkligen minskas, icke behöfva afvakta den bestämda förfallotiden;
den förutsättning, under hvilken lånet lämnats, har ändrats, och från långifvarens
sida sedt är det utan betydelse, om denna förändring härleder sig från någon
fastighetsägarens åtgärd eller icke. I anslutning till denna grundsats bestämmer
därför förslaget, att inteekningshafvaren äger njuta betalning före förfallodageri,
så snart den intecknade egendomen genom vanvård eller af annan
orsak så försämrats, att hans säkerhet äfventyras.
35—37 §§.
En af inteckningslagstiftningens svåraste uppgifter är otvifvelaktigt att
träffa lämpliga bestämmelser i fråga om gemensam inteckning i flera fastigheter.
Stridiga intressen stå härvidlag mot hvarandra. För att fullt tillgodose
innehafvaren af den gemensamma inteckningen kräfves, att han kan utan någon
inskränkning använda panten för att göra sig betald. Men äro fastigheterna i
olika ägares hand eller hvar för sig besvärade af inteckning, komma dessa rättsägare
att väsentligt beröras af det sätt, på hvilket den gemensamma inteckningens
innehafvare utöfvar sin rätt. Det gäller alltså att, såvidt sådant är möjligt,
jämka mellan dessa intressen, att tillgodose den ena sidans anspråk utan
att uppoffra den andras.
Enligt det system, som är upptaget i inteckningsförordningen, svarar
enhvar af de gemensamt intecknade fastigheterna i första hand allenast
US*/07 46
Rätt Ull
omedelbar
betalning
när pantsäkerheten
minskas.
Gemensamma
inteckningar
-
362
för den del åt'' intecknade beloppet, som efter fastighetens värde i förhållande
till alla fastigheternas värde faller å denna; kan ur någon af fastigheterna
det sålunda bestämda ansvarighetsbeloppet icke utgå, få de öfriga tagas i
anspråk för bristen, fördelad efter enahanda grund. Att detta system är förenadt
med afsevärda olägenheter, kan icke förnekas. Det är ej möjligt att vid
en sådan anordning upprätthålla den för fastighetskreditens tillgodoseende viktiga
grundsatsen att en senare inteckning icke får inverka på tidigare inteckningshafvares
rätt. Är en fastighet, som skall exekutivt säljas, besvärad af
gemensam inteckning, måste vissa modifikationer göras i de eljest för fastighetsexekutionen
föreslagna bestämmelser. Ofta nödgas inteckningshafvaren taga
likvid för sin fordran, ehuru den ej är förfallen. Skall den subsidiära ansvarigheten
vinna sin fulla tillämpning, förutsättes att alla de intecknade fastigheterna
samtidigt realiseras. Utmätes någon af dem för annans fordran, måste fördenskull
inteckningshafvaren, om han vill undgå all risk, begära försäljning af
de öfriga fastigheterna, men sådan särskild utmätning kommer måhända ej alltid
till hans kännedom. Vill han på en gång uttaga sin förfallna fordran, måste
han söka försäljning af samtliga fastigheterna, och äro dessa i olika ägares
hand, kan därigenom betydande tidsutdräkt vållas.
Alla de nu angifna olägenheterna äro uteslutna vid systemet med strängt
solidarisk ansvarighet; fastigheterna svara då hvar för sig för hela inteckningsbeloppet,
och inteckningshafvaren kan uttaga detta ur hvilken som helst af
dem. Men detta system är förenadt med andra olägenheter, som ingalunda äro
mindre. Det försvårar i hög grad en särskild försäljning eller pantsättning af
en bland de gemensamt intecknade fastigheterna; dess värde beror nämligen af
det sätt, hvarpå inteckningshafvaren vill göra sin rätt gällande. Komma fastigheterna
i olika ägares hand, kan inteckningshafvaren gynna den ene ägaren
på den andres bekostnad genom att uttaga hela inteckningen ur allenast en
fastighet. Den ene ägaren kan inlösa inteckningen och, sedan han låtit döda
den i sin fastighet, utsöka hela inteckningsbeloppet ur den andres fastighet.
Meddelas en särskild inteckning i den ena fastigheten, kan den gemensamma
inteckningens innehafvare göra en sådan särskild inteckning värdelös genom att
låta sin inteckning helt och hållet falla på denna fastighet; och endast
möjligheten af en sådan åtgärd inverkar på den särskilda inteckningens värde
-
363
Till förebyggande af dylika missbruk hafva visserligen i lagstiftningar, som
byggts på principen om sträng solidaritet, försök blifvit gjorda att, där ur en
fastighet uttagits mer än på densamma efter dess värde belöper, låta denna
fastighets ägare eller senare inteckningshafvare få regressrätt mot de öfriga
fastigheterna. Att ordna en dylik regressrätt har emellertid, enligt hvad erfarenheten
visat, erbjudit så stora svårigheter, att Beredningen ansett en sådan
utväg icke kunna anlitas.
Vid öfvervägande af de olägenheter, hvilka sålunda äro förenade med den
ena och med den andra anordningen, har Beredningen ej funnit anledning att
frångå det nu hos oss gällande systemet. Införandet af ett nytt system på
detta område skulle, då det icke kunde vinna tillämpning å förut meddelade
inteckningar, medföra ep dubbelhet, som blefve i hög grad besvärande vid handhafvandet
af inskrifningsväsendet och det exekutiva förfarandet. I förevarande §§
äro fördenskull upptagna enahanda bestämmelser som i 32—34 §§ inteckningsförordningen.
Beredningen har endast i 36 § infört ett tillägg rörande ansvarigheten
för det fall att någon af fastigheterna saknar taxeringsvärde när
exekutiv auktion skall hållas. Sådant inträffar ej sällan, särskildt då fastigheterna
uppstått genom styckning. För dylikt fall lämnar inteckningsförordningen
icke någon föreskrift, och enligt hvad Beredningen inhämtat förfara de
exekutiva myndigheterna i sådan händelse på olika sätt. Oftast torde de vid
auktionen bjudna köpeskillingarna läggas till grund för ansvarighetens fördelning.
Ett sådant tillvägagångssätt kan dock innebära en stor orättvisa och är
för ölrigt med det nu föreslagna exekutionsförfarandet oförenligt. Beredningen
har ansett för ifrågavarande fall de uppskattningsvärden, som af utmätningsmannen
åsättas fastigheterna, lämpligen kunna tjäna till ledning. Uppenbart
är, att därest förfarandet icke leder till försäljning, de sålunda satta värdena
icke vidare äro bestämmande för ansvarighetens fördelning å de särskilda fastigheterna.
38 §.
Första stycket i denna § är i det närmaste lika lydande med 35 § inteck- Förändring
ningsförordningen. * Det tillagda andra stycket har föranledts af framställning af (kn in~
—--- bördes an
*
Jfr K. Maj:ts dom den 22 okt. 1902 (N. J. A. e. 330). svårigheten.
364
från Riksdagen. I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 19 april 1901 erinrade Riksdagen,
att, enligt hvad lagtillämpningen ådagalagt, både bland allmänheten och hos
de dömande myndigheterna olika meningar gjort sig gällande, under hvilka förutsättningar
det i 35 § inteekniDgsförordningen omförmälda aftal kunde anses hafva
kommit till stånd. Domstolarna hade sålunda haft olika uppfattning, huruvida
den omständigheten att en fastighetsägare själ!'' begärt och erhållit dödning i
viss del af fastigheten af den enda inteckning, hvaraf fastigheten besvärades,
kunde anses tillräcklig för att bex-eda inteckningen i dess helhet fortfarande och i
anseende till förmånsrätten oförändrad giltighet i den återstående delen af fastigheten.
1 Och i särskild! mål hade en domare fällts till ansvar för det han tilllämpat
den uppfattningen att efterföljande inteckningshafvare genom sin åtgärd
att i viss del af eu fastighet låta döda sin inteckning finge anses hafva medgifva,
att en föregående inteckningshafvare, som samtidigt låtit sin inteckning
dödas i samma fastighetsdel, skulle äga att för inteckningens hela belopp och
med förutvarande förmånsrätt hålla sig till den återstående fastigheten.2 Angelägenheten
af ett förtydligande vore så mycket större, som hvarje ovisshet om
ifrågavarande föreskrifts rätta innebörd minskade benägenheten hos inteckningshafvare
att medgifva intecknings dödande i del af fastighet. Särskildt ur synpunkten
af egna-hems-idéns förverkligande borde möjligheten af sådant dödande
med alla till buds stående medel underlättas. På grund häraf anhöll Riksdagen,
att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruledes de med nuvarande
lydelsen af 35 § inteckningsförordningen förenade olägenheter lämpligast kunde
undanröjas. Med anledning af Riksdagens framställning utarbetades inom
justitiedepartementet förslag till ändrad lydelse af nämnda paragraf, enligt
hvilket till paragrafen fogades ett tillägg af enahanda innehåll, som det i andra
stycket af Beredningens förslag till 38 § upptagna. Vid förslagets remitterande till
Högsta domstolen yttrade departementschefen, att det visserligen i sådana fall soin
de af Riksdagen åberopade icke torde vara tvifvelaktigt, huruvida de föreliggande
omständigheterna vore tillräckliga för att grunda antagandet af ett aftal
mellan de rättägande. Men då stadgandets nuvarande alfattning ej med önskvärd
tydlighet angåfve, under hvilka förutsättningar ett aftal af ifrågavarande
1 Sc K. Maj:ts utslag den o okt. 1898 (N. J. A. s. 391).
! Se K. Maj:ts utslag den 24 aug. 1883 (N. J. A. s. 298).
beskaffenhet vore gällande emot ny rättägande, syntes — med särskild hänsyn
till den i Riksdagens skrifvelse påpekade vikten af klarhet beträffande rättsföljderna
af intecknings dödande eller nedsättning i en del af den intecknade
fastigheten — vid det nuvarande stadgandet böra fogas ett tillägg af innehåll
att aftalet, för att erhålla giltighet mot ny rättägande, skulle i inteckningsprotokollet
anmärkas, hvarvid bevis om aftalet åtecknades de inteckningshandlingar,
som för aftalets styrkande måste vid rätten företes.
Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning. Samma lagförslag
upptog emellertid jämväl ändring i 37 § inteckningsförordningen beträffande afsöndrad
lägenhets ansvarighet för den odelade fastighetens inteckningar; i anledning
af de mot sistnämnda ändringsförslag inom Högsta domstolen framställda anmärkningar
och då det icke med hänsyn till pågående arbete med reformering af inteckningslagstiftningen
syntes lämpligt att särskildt för sig framlägga ändringsförslaget
beträffande 35 §, blef ärendet i sin helhet öfverlämnadt till Lagberedningen
för att komma under öfvervägande vid fullgörandet af dess uppdrag rörande
bearbetning af jordabalken med därtill hörande författningar.
Då det föreslagna förtydligande tillägget till 35 § syntes Beredningen vara
af behofvet påkalladt, har detsamma upptagits i andra stycket af nu förevarande
paragraf.
39 §.
Denna § motsvarar 36 § inteckningsförordningen. De föreslagna nya Inteckning»-
bestämmelserna angående fastighetsexekutionen hafva emellertid föranledt dels liafvarertS
. . . . rätt nät
redaktionella
jämkningar och dels vissa ändringar i sak. Skall en fastig- någon af
het, som är intecknad gemensamt med andra, kunna tagas i anspråk för fastighebrist
i någon af dessa, måste bristen konstateras redan vid det tillfälle
då fastigheten säljes. Rättigheten att visa sådan brist först vid köpe- mätes.
shillingens fördelning kan icke vidare bibehållas. Men därjämte har Beredningen
funnit nödigt vidtaga ändring med afseende å tillvägagångssättet, då
innehafvaren af gemensam inteckning vill i anledning af särskild utmätning af
en bland fastigheterna påkalla försäljning jämväl af de öfriga. Enligt nu gällande
bestämmelser har han för sådant fall allenast att före försäljningen framställa
yrkande därom hos vederbörande exekutor; fastigheterna blifva då utan
366
Verkan af
exekutiv försäljning
på
den gemensamma
inteckningen.
vidare indragna under exekutionen.* Detta synes innebära en obillighet mot
dessa fastigheters ägare; lämnas dem ej tillfälle att yttra sig öfver inteckningshafvarens
anspråk, blifva de urståndsätta att göra gällande de invändningar
däremot, hvartill de kunna äga fog. För att skydda fastighetsägarne har fördenskull
föreslagits, att inteckningshafvaren, om han vill påkalla försäljning af
de öfriga fastigheterna, skall framställa sitt yrkande därom i den ordning, som
stadgas i 13 § utsökningslagen, eller således genom lagsökning hos vederbörande
öfverexekutor. Förrättas auktionen af annan myndighet, erfordras
dessutom företeende hos denna myndighet af bevis, att lagsökningsinlaga blifvit
ingifven. Har inteckningshafvaren iakttagit hvad honom sålunda åligger, äger
han ur köpeskillingen för den särskildt utmätta fastigheten uttaga brist i den
eller de öfriga, vare sig denna konstaterats genom deras försäljning för en köpeskilling,
som icke förslår till fulla gäldandet af inteckningshafvarens fordran,
eller fastigheterna till följd af grundsatsen om lägsta budet icke kunnat säljas.
För tillgodonjutandet af denna förmån måste emellertid fordras, att inteckningshafvaren
utan onödig tidsutdräkt fullföljer sitt yrkande. Bestämmelser i detta
afseende hafva upptagits i 22 och 86 §§ utsökningslagen enligt dessa lagrums af
Beredningen föreslagna lydelse.
40 §.
Då gemensamt intecknade fastigheter exekutivt försäljas, visar det sig, i
hvad mån deras subsidiära ansvarighet för inteckningen behöfver och får tagas
i anspråk. Säljas alla fastigheterna, kommer denna ansvarighet till sin fulla
tillämpning. Äro åter till följd af inteckningshafvarens underlåtenhet att begära
gemensam försäljning af alla fastigheterna endast några af dem föremål
för exekution, kan inteckningshafvaren enligt 39 § ej göra sin rätt fullt gällande,
men uppstår brist i någon af dessa fastigheter, öfverföres denna till en
del å öfriga under exekutionen inbegripna. Uppenbart är, att det resultat, som sålunda
framgår ur exekutionen, måste vara slutgiltigt. Ur en såld fastighet får ej
uttagas något utöfver hvad vid exekutionen bestämts skola därur utgå, och
hvad sålunda utgått ur en fastighet bör aldrig till någon del kunna föras öfver å
* Se K. Maj:ts utslag den 2 aug. 1889 (N. J A. s. 290).
367
en annan. Att låta inteckningen efter exekutionen fortlefva med dylik förändring
i afseende å ansvarighetens fördelning skulle erbjuda svårigheter och
medföra våda för fastighetskrediten. Äfven för det fall att inteckningen eljest
enligt den allmänna regeln skulle vara fortfarande gällande, eller när den ligger
inom lägsta budet, bör den efter försäljningen blifva utan verkan i de sålda
fastigheterna,* såvida icke det intecknade beloppet till följd af öfverenskommelse
mellan inteckningshafvaren och inroparen af denne öfvertagits i afräkning
å köpeskillingen. Från nämnda regel kan emellertid göras undantag för
det fall att alla fastigheterna säljas på en gång utan att särskilda utrop af
dem ske. Fastigheterna betraktas då såsom en enda egendom, fråga om den
enas eller den andras ansvarighetsbelopp uppkommer då icke.
Säljas ej samtliga de gemensamt intecknade fastigheterna, blifva helt naturligt
de osålda fastigheterna fria från vidare ansvarighet för de belopp, som
för inteckningen kunnat utgå ur köpeskillingarna för de fastigheter, som blifvit
sålda. Det kan därvid inträffa, att hela inteckningen försvinner; på grund af
bestämmelsen om uppnåendet af ett visst lägsta bud för att försäljning skall ske
kan det visa sig, att någon eller några af fastigheterna icke skulle lämna tillgång
till gäldande af någon del af inteckningen och fördenskull blifva osålda,
men att ur köpeskillingarna för de öfriga fastigheterna hela inteckningsbeloppet
utgår. Att en fastighet kan på sådant sätt blifva helt och hållet fri, kan icke
sägas innebära något stötande; enligt nu gällande exekutionsförfarande skulle
fastigheten blifva såld, ehuru den ej lämnade någon tillgång till likvid af inteckningen,
men för såväl ägarne af öfriga fastigheter som inteckningshafvaren
är det naturligtvis likgiltigt, om man i dylikt fall lämnar den osåld. Skulle
åter inteckningshafvaren ej erhålla full likvid ur de sålda fastigheterna, kvarstår
inteckningen till återstående beloppet i den fastighet, som ej kunnat
säljas.
Klart är, att den verkan i fråga om gemensam inteckning, som exekutionen
utöfvar, bör så snart som möjligt antecknas i fastighetsboken. Beträffande
såld fastighet kan sådan anteckning göras så snart försäljningen är definitiv;
erforderlig anmälan skall göras af auktionsförrättaren. I fråga åter
* Jfr ang. tillämpning af 23 § intorknings förordningen å gemensam inteckning K. Maj:ts ntslag
den 9 april 1907 (N. J. A. s. 148).
om fastighet, som ej blifvit såld, kan anmärkning i boken göras först efter det
köpeskillingslikviden blifvit godkänd eller vunnit laga kraft, då dessförinnan
icke är med visshet afgjordt, till huru stort belopp betalning ägt ruin. Med
hänsyn till möjligheten af klagomål öfver likviden och särskilda tvister mellan
borgenärerna för afgörande af hvem likvid skall tillfalla, har det icke synts
Beredningen lämpligt att för detta fall föreskrifva skyldighet för exekutionsmyndigheten
att göra erforderlig anmälan, utan är det öfverlämnadt åt fastighetsägaren
själf att därom föranstalta.
Erinras må, att den vid de osålda fastigheterna verkställda anteckningen
att inteckningen till det belopp, som ur annan fastighet utgått, är utan verkan
ej alltid innebär, att återstående beloppet får uttagas. Så är visserligen fallet,
om alla fastigheterna varit indragna under exekutionsförfarandet men några af
dem ej kunnat säljas. Men har inteckningshafvaren försummat att begära försäljning
af alla fastigheterna, kan han, om vid framtida realisation brist uppstår
i någon af de vid första exekutionen osålda fastigheterna, icke utfå den
del af bristen, som belöper å den förut försålda fastigheten.
Det kunde måhända ifrågasättas, huruvida icke bort i förslaget upptagas
någon bestämmelse angående tillämpningen å gemensamma inteckningar af den i
30 § meddelade föreskriften om utbrytning af s. k. ägarehypotek. Tillhöra gemensamt
intecknade fastigheter samme ägare, möter denna tillämpning ingen svårighet;
den gjorda afbetalningen afskrifves å inteckningshandlingen, och ägaren kan tillgodogöra
sig den sålunda frigjorda delen af inteckningen vare sig genom att
insätta en ny gemensam inteckning eller genom att fördela beloppet å de
särskilda fastigheterna; därvid emellertid, därest i någon af dem efter den
gemensamma inteckningen finnes särskild inteckning, fastighetens primära ansvarighetsbelopp
icke må öfverskridas. Tillhöra fastigheterna olika ägare,
kan en af dem gemensamt gjord afbetalning ersättas vare sig genom eu af
dem utställd gemensam inteckning eller därigenom att enhvar af dem inteeknar
sin egendom för belopp, motsvarande hans andel i hvad som afbetala,
i hvilket senare fall andelen naturligtvis, i brist af annan öfverenskommelse,
bestämmes i förhållande till den å egendomen hvilande ansvarigheten för
det intecknade beloppet. Har afbetalningen erlagts af allenast en af ägarne,
uppstår fråga, huruvida detta skett för gemensam räkning eller för infriande
369
af den del af intecknade beloppet, som faller på hans egendom. I senare
fallet är det honom ensam det tillkommer att förfoga öfver den genom afbetalningen
frigjorda inteckningsrätten. Huruvida det ena eller andra är fallet, är
beroende af omständigheterna; att här uppställa en allmän regel är icke möjligt.
För inteckningshafvaren är frågan utan betydelse, då han genom den nya inskrifningen
icke lider någon minskning i sin rätt. Däremot erfordras för utverkande
af ny inteckning för det afskrifna beloppet utredning angående rättsförhållandet
mellan de särskilda ägarne. Vid nu anförda förhållanden skulle en
bestämmelse i ämnet icke för rättstillämpningen kunna lämna annan ledning, än
som kan hämtas af grunderna för stadgandena i 35—37 §§.
41 §.
Gemensamma inteckningar uppkomma i de ojämförligt flesta fall därigenom
att intecknad fastighet styckas. Att de förut upptagna bestämmelserna
skola gälla beträffande de genom styckningen uppkomna särskilda fastigheternas
ansvarighet är, i öfverensstämmelse med 37 § inteckningsförordningen, uttalad!
i förevarande paragraf. Härifrån äro emellertid i särskilda hänseenden
undantag af Beredningen föreslagna rörande afsöndrad lägenhet, såsom under
43 och 44 §§ närmare skall utvecklas.
42 §.
Då tvekan gjort sig i rättsskipningen gällande, huru ideella delar s,{Samegendom
en fastighet skola i afseende å ansvarigheten för intecknad gäld och för- ir,tecknal1-farandet vid exekutiv försäljning behandlas,* har Beredningen ansett nödigt
att härutinnan meddela uttrycklig bestämmelse. Denna afser likaväl det fall,
då en intecknad egendom till följd al dödsfall eller eljest blir föremål för samäganderätt,
som det, då samägare låta gemensamt inteckna sina lotter i egendomen.
Då, såsom af 5 § framgår, en samägare är berättigad att låta särskild!
inteckna sin lott i egendomen, synes det vara riktigt och i vissa fall praktiskt
* Se K. Maj:ts utslag den 18 dec. 1889 (N. J. A. g. 517).
''«‘/07
Intecknad
fastighet
styckad.
47
370
nödvändigt, att hvarje sådan lott i förhållande till de öfriga behandlas såsom
särskild fastighet; och gäller detta jämväl om samäganderätten sedermera upphör
men någon lott är särskildt intecknad. Det torde knappast behöfva påpekas,
att för ansvarighetsbeloppets fördelning ideella andelar emellan icke är erforderligt
att någon särskild uppskattning af deras värden verkställes. Finnes
taxeringsvärde eller särskildt uppskattningsvärde å hela egendomen, later sig
nämligen värdet af hvarje lott lätteligen beräkna efter den kvotdel denna utgör
af egendomen i dess helhet.
43 §.
Inteckning Redan tidigare har ifrågasatts att bereda afsöndrad lägenhet en särskild
i Stam- ställning i fråga om ansvarigheten för inteckning, som meddelats i stamfastigheten
ZfsZdraå innan afsöndringen skedde. I skrifvelse den 8 maj 1900 anhöll Riksdagen, att
lägenhet. Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, i hvad mån, utan skada för fastighetskrediten,
ägare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad lägenhet kunde
beredas lättnad att frigöra sin fastighet från inteckningar, som gemensamt besvärade
denna och den fastighet, från hvilken afstyckningen eller afsöndringen skett.
Till stöd för . denna framställning erinrades i skrifvelsen, att ägare af frånstyckad
eller afsöndrad jordlott kunde, i följd af det sammanhang i fråga om inteckningar,
hvilket enligt gällande lag förefunnes emellan jordlotten och den fastighet, från
hvilken styckningen eller afsöndringen skett, komma att utan ersättning förlora
sin välfångna egendom, och att den enda utväg, som för närvarande kunde sta
jordlottens ägare till buds att trygga sig mot sådan förlust, oftast vore med afsevärda
eller till och med oöfverstigliga svårigheter förenad, då för jordlottens
frigörande från inteckningar förutsattes samtycke af alla inteckningshafvare.
Vid sådant förhållande måste det enligt Riksdagens mening anses själffallet,
att bibehållandet af gällande lagstiftning vore skadligt ur tvenne skilda synpunkter.
Antingen måste det nämligen inträffa, att i den mån uppfattningen
skärptes af risken att köpa en jordlott utan att den frigjordes från stamfastighetens
inteckningar denna lagstiftning befunnes afskräcka från aftal om dylika
förvärf och därigenom lägga hinder i vägen för sträfvandet att bilda egna hem,
eller ock komine, om inköp af intecknade jordlotter allt fortfarande i stor ut
-
371
sträckning ägde rum, de förut antydda olägenheterna för de smärre jordlotternas
ägare att allt oftare framträda.
Med anledning af Riksdagens framställning utarbetades inom justitiedepartementet
förslag till ändring af 37 § inteckningsförordningen, enligt hvilket
denna § skulle erhålla följande lydelse:
-Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blifvit delad, vare, där ej
nedan i denna paragraf annorlunda stadgas, om de särskilda delarnas ansvar för
intecknade beloppet lag, som om flera egendomar ofvan är sagdt.
Skedde delningen genom jordafsöndring, svare stamfastigbeten för den intecknade
fordringens hela belopp. Räcker ej köpeskillingen för stamfastigbeten
till fordringens fulla gäldande, fälle ansvaret för hvad som brister å den afsöndrade
lägenheten. Äro från samma stamfastigbet flera lägenheter afsöndrade,
gånge lägenhet, hvarå lagfart senare är sökt, i betalning före den, hvarå
lagfart sökts tidigare. Har å samma dag lagfart sökts å flera lägenheter, gånge
den, som senare öfverlåtits, förr i betalning; äro lägenheterna öfverlåtna å samma
dag, vare ansvaret dem emellan fördeladt efter de grunder, som i 32—34 §§
äro stadgade.
Varder afsöndrad lägenhet, som efter ty nyss är sagdt häftar för gemensam
inteckning, särskildt utmätt för annans fordran eller till konkurs afträdd,
äge innehafvaren af den gemensamma inteckningen att, för utrönande huruvida
brist faller lägenheten till last, få jämväl egendomar, hvilka före den lägenhet
skola gå i betalning för hans fordran, utmätta och sålda utan hinder däraf, att
det intecknade beloppet ej är till betalning förfallet; framställe dock, såvidt han
vill af denna rätt sig begagna, yrkande därom hos den myndighet och inom den
tid, som i 36 § för där afsedda fall stadgas; göres ej sådant yrkande, och varder
ej senast vid fördelningen af köpeskillingen för den sålda lägenheten ådagalagd
t, att brist faller lägenheten till last, vare inteckningshafvaren ej berättigad
att ur nämnda köpeskilling njuta betalning. Varder stamfastigheten utmätt
eller till konkurs afträdd, äge innehafvaren af den gemensamma inteckningen rätt
att i den ordning, som i 36 § sägs, yrka utmätning af den afsöndrade lägenheten.
»
Angående grunderna för detta lagförslag anförde departementschefen:
372
»I hufvudsaklig öfverensstämmelse med den af Riksdagen uttalade uppfattning
finner jag det vara ur olika synpunkter angeläget, att åt innehafvare af
jordlott beredes större trygghet emot de vådor, som tillvaron af inteckningar,
gemensamma för jordlotten och den fastighet, hvartill den hört, ovedersägligen
kan medföra. Det torde emellertid ligga i öppen dag, att icke några särskilda
bestämmelser i sådant syfte kunna meddelas i fråga om hemmansdelar, som uppkommit
genom ägostyckning. De lotter, i hvilka en fastighet genom sådan förrättning
delas, äro nämligen inbördes alldeles likställda, hvadan om sådana lotter
måste gälla detsamma som om gemensamt intecknade fastigheter i allmänhet.
Annorlunda är däremot förhållandet med afsöndrade lägenheter, hvilka i förhållande
till stamfastigheterna intaga en underordnad ställning.
För närvarande gäller emellertid äfven angående afsöndrade lägenheter det
allmänna stadgandet i 37 § af inteckningsförordningen, att, om intecknad fastighet
styckas, de särskilda delarna skola häfta för det intecknade beloppet efter
samma grunder, som äga tillämpning, då gemensam inteckning fastställts i flera
fastigheter. Till följd häraf häftar en afsöndrad lägenhet dels, ovillkorligen, för
viss del af det intecknade beloppet, dels ock, eventuellt, för hvad af det å stamfastigheten
hvilande ansvarsbeloppet icke kan ur köpeskillingen för denna fastighet
utgå. Vidare äger innehafvaren af den gemensamma inteckningen, då stamfastigheten
särskildt utmätes för annans fordran eller varder afträdd till konkurs,
rätt att, för utrönande huruvida sådan brist i den afsöndrade lägenheten
kan uppstå, som hör falla stamfastigheten till last, få jämväl den afsöndrade
lägenheten utmätt och såld. Uppenbart är, att äfven om afsöndringens innehafvare
fått från köpeskillingen för densamma afdraga en mot det belopp,
hvarför lägenheten häftar, svarande del — hvilket för öfrigt åtminstone i fråga
om mindre afsöndringar endast sällan torde vara händelsen — han ingalunda är
därigenom fullständigt tryggad mot rättsförlust.
Till afhjälpande af dessa missförhållanden ifrågasätter Riksdagen införandet
af rätt för lägenhetsägare att utan inteckningshafvarens medgifvande få inteckningen
dödad mot erläggande eller deponerande af den på lägenheten belöpande
andel däraf, hvilken andels storlek borde utrönas genom värdering enligt vissa
föreskrifter.
373
En förpliktelse för inteckningshafvaren att före förfallotiden mottaga betalning
för en del af fordringen och att för återstoden nöjas med en del af panten
skalle emellertid — jämväl under förutsättning att värderingen ordnades på det
mest betryggande sätt — innebära en afsevärd minskning i hans rätt och i följd
däraf lätteligen medföra betänkliga rubbningar i fastighetskrediten. Äfven bortsedt
härifrån kan den ifrågasatta utvägen näppeligen förordas. Om lägenhetsägaren
redan erlagt köpeskillingen, skulle han nämligen, för lägenhetens frigörande
från inteckningar, nödgas ännu en gång utgifva dennas värde, och just i
de fall, då sådant frigörande är för honom viktigast, skulle den rätt, han kunde
äga att af stamfastighetens ägare kräfva ersättning, ofta icke vara mycket värd.
I alla händelser kunna de fördelar, som skulle beredas lägenhetsägaren, icke anses
uppbära de nyss antydda olägenheterna för inteckningshafvaren och för det
allmänna. Eör öfrigt skulle det ifrågasatta förfarandet uppenbarligen vara förenad!
med omgång och kostnader, som väsentligen förringade dess användbarhet.
Inskränker man sig, såsom ofvan framhållits vara nödvändigt, med afseende
å den önskade lagstiftningsåtgärden till afsöndrade lägenheter, synes en
tillfredsställande lösning af frågan ligga nära till hands. Med hänsyn till afsöndrad
lägenhets, osjälfständiga ställning, äfvensom till det förut berörda förhållandet,
att åtminstone vid det stora flertalet afsöndringar endast sällan göres
afdrag för någon del af de å stamfastigheten hvilande inteckningarna, lärer det
nämligen kunna anses som en sakenlig och riktig anordning, att lägenheten förklaras
allenast subsidiärt häfta för någon del af inteckningarna, hvilka alltså
skola till fulla beloppet i första hand utgå ur stamfastigheten. Härigenom förringas
tydligen icke säkerheten för inteckningshafvaren, hvilken, om stamfastigheten
icke lämnar tillgång till fordringens gäldande, äger hålla sig äfven till
lägenheten. Men dennas ägare tryggas emot att, oaktadt han erlagt hela köpeskillingen
utan afdrag för inteckningar, nödgas, oberoende af stamfastighetens
tillräcklighet för den intecknade gäldens betäckande, i första hand svara för en
del af gälden. Härmed sammanhänger, att det icke vidare kommer att finnas
någon grund att medgifva den gemensamme inteckningshafvaren rätt att, då
annan söker betalning ur stamfastigheten, framtvinga lägenhetens försäljning.
Endast om stamfastigheten icke förslår till betalande af den vid tiden för lä
-
374
genhet ens afsöndring intecknade gälden, kan äfven lägenheten tillgripas för
denna gäld. Att lägenheten i detta fall går till försäljning, måste erkännas
vara fullt riktigt, då intecknad fastighets ägare naturligen icke kan äga rätt
att genom afsöndring göra panten otillräcklig för fordringsägarens tillfredsställande.
Den risk, som äfven med den förordade anordningen fortfarande hvilar på
lägenhetsägaren, är han i stånd att med tillhjälp af gravationsbevis för stamfastigheten
öfverskåda, på samma sätt som risken vid utlåning mot inteckningssäkerhet
i allmänhet bedömes. Hvarken i det ena eller i det andra fallet kan
någon med fog förvänta en bättre rätt, än som kan stå tillsammans med äldre
rättsägares anspråk.
Då lägenheten häftar allenast subsidiärt, kan inteckningshafvaren medgifva
inteckningens dödande i lägenheten, utan att detta utöfvar något inflytande på
hans rätt att uttaga fordringen ur stamfastigheten. Den i 35 § af inteckningsförordningen
uttalade regel, att, om den, som fått gemensam inteckning i flera
egendomar, låtit inteckningen i någon af dem dödas, förfalla eller nedsättas,
han ej är berättigad att för det ansvarsbelopp, som skulle falla å den egendomen,
hålla sig till de andra egendomarna, kan nämligen i förevarande fall
icke äga någon tillämpning. I följd häraf bör det tydligen-vara jämförelsevis
lätt för lägenhetens ägare att utverka inteckningshafvarens samtycke till inteckningens
dödande i lägenheten.
För genomförande af den förordade anordningen erfordras vissa ändringar
i 37 § af inteckningsförordningen. Jämte den nya hufvudregeln, att afsöndrad
lägenhets ansvarighet är i förhållande till stamfastighetens subsidiär, bör uttalas,
att, om från samma stamfastighet afsöndrats flera lägenheter, den ordning,
i hvilken lägenheterna äro subsidiärt ansvariga, bestämmes af tidsföljden
emellan afsöndringarna. En tidigare afsöndrad lägenhet kan således icke tillgripas,
om ej senare afsöndrade lägenheter och stamfastigheten äro otillräckliga
för gäldens betalande. Härförutom torde, till förebyggande af möjliga tvifvelsmål,
böra uttryckligen stadgas, att — såsom redan för närvarande gäller — då
afsöndrad lägenhet, som häftar för inteckning gemensamt med stamfastigheten,
särskildt utmätes för annans fordran eller afträdes till konkurs, den gemen
-
375
samme inteekningshafvaren äger påfordra försäljning af stamfastigheten, till utrönande
däraf, huruvida brist faller lägenheten till last, samt att, då stamfastigheten
utmätes eller till konkurs afträdes, innehafvaren af den gemensamma
inteckningen äger, för möjliggörande af eventuellt nödvändig gemensam försäljning,
påfordra utmätning äfven af den afsöndrade lägenheten.»
Vid förslagets granskning inom Högsta domstolen blef detsamma föremål
för anmärkningar, hvilka af Högsta domstolens flertal ansågos vara af den vikt,
att förslaget icke borde läggas till grand för lagstiftning i ämnet. Det anfördes,
hurusom den i förslaget stadgade inskränkning i fråga om rätten för innehafvaren
af den gemensamma inteckningen att vid utmätning för annans fordran
af någon bland fastigheterna få de öfriga utmätta icke utan äfventyr för
inteekningshafvaren knnde upprätthållas; under vissa förutsättningar kunde inteckningshafvaren
med den stadgade ordningen gå förlustig en del af sin fordran.
För öfrigt medförde den innehafvare af gemensam inteckning i allmänhet medgifna
rätt i omförmälda hänseende den förmån, att han kunde dels få fastigheterna
gemensamt utropade till försäljning, dels ock på en gång erhålla likvid
för hela den intecknade fordringen. Ett behörigt tillgodoseende af dessa intressen
syntes påkalla medgifvande för innehafvare af inteckning, hvarom nu
vore fråga, att, då en lägenhet utmättes eller till konkurs afträddes, få samtliga
öfriga fastigheter utmätta, äfven om de först efter den särskildt utmätta
lägenheten skulle gå i betalning för inteckningen. Sådant skulle för en viss
lägenhet kunna medföra så talrika utmätningar, att, äfven om lägenheten genomginge
dem alla utan exekutiv försäljning, det slutliga resultatet af ansvarighetens
subsidiära karaktär skulle för lägenhetens ägare framstå som en mycket
ringa fördel i jämförelse med de utståndna olägenheterna.
Inom Högsta domstolen framhölls, såsom jämväl i Riksdagens skrifvelse
skett, af en ledamot en annan utväg, hvarigenom den anmärkta olägenheten
kunde undanröjas eller åtminstone till sina verkningar väsentligt förringas.
Det erinrades, att dä mark vore med inteckning besvärad, komme, enligt gällande
rättsregel, byggnad eller dylikt, som af jordägaren å marken uppfördes
och följaktligen med marken blefve fast egendom, jämväl att belastas med inteckningen.
Men då inteekningshafvaren naturligen icke på förhand ägde något
rättsligt anspråk att få sin pantsäkerhet stärkt genom byggnadsföretag, syntes
376
det, helst i betraktande af den stora vikt föreliggande fråga ägde, icke böra innebära
något för rättsuppfattningen stötande att beträffande afsöndringar stadga ett
undantag från den nämnda rättsregeln i hvad anginge tidigare i stamfastigheten
meddelade inteckningar. Om genom en i betryggande former verkställd värdering
det afsöndrade områdets värde vid afsöndringen fastställdes och afsöndringen
därefter befriades från att för tidigare inteckningar ansvara med högre belopp
än det sålunda utrönta värdet, så kunde i själfva verket inteekningshafvarens rätt
näppeligen sägas därigenom vara i egentlig mening kränkt. Ägaren af afsöndring
skulle däremot komma att intaga en vida fördelaktigare ställning än
nu vore förhållandet, i det att dels hans risk vore bestämd till ett visst, oföränderligt
belopp, dels denna risk i regel blefve mindre afsevärd. I de
ojämförligt flesta fall och särskildt då fråga vore om afsöndringar, som afväges
för bildande af egna hem för mindre bemedlade, torde nämligen afsöndringen i
det ögonblick, då delningen verkställdes, utgöras af obebyggd mark och således
äga ett relativt ringa värde. Endast med ett detta värde motsvarande belopp,
som i nödfall torde utan oöfverstigliga svårigheter kunna anskaffas, blefve afsöndringens
ägare då ansvarig gent emot tidigare inteckningshafvare, under det
med nu gällande lagstiftning det ytterst otillfredsställande förhållande ägde
rum, att i själfva verket afsöndringsägarens ansvarighetsrisk ökades i samma
mån, som han å sitt afsöndrade område nedlade arbete och kostnad.
Såsom redan anförts, hafva med anledning af de framställda anmärkningarna
handlingarna i ärendet blifvit öfverlämnade till Lagberedningen för frågans
förnyade pröfning.
Af den lämnade redogörelsen torde otvetydigt framgå, att till skyddande
af afsöndrade lägenheter uti ifrågakomna afseende särskilda åtgärder äro af nöden.
Ofvanberörda utväg att genom uppskattning af lägenhetens värde vid tiden
för afsöndringen begränsa lägenhetens ansvarighet skulle väl bereda en ingalunda
oväsentlig fördel men synes dock ensam för sig icke vara tillfyllestgörande.
Helt visst skulle lägenhetsägarne i många fall underlåta att begagna
sig af utvägen, och i hvarje fall skulle härmed icke uppnås, hvad dock i allmänhet
vid afsöndringen varit åsyftadt, eller att stamhemmanet skall bära ansvarigheten
för hela den intecknade gälden. Ett stadgande, som låter lägenheten
allenast subsidiärt svara, kan därför om man vill bringa verksam hjälp i
377
nu ifrågavarande hänseende, icke umbäras. Men genom en kombination af båda
dessa utvägar synes ändamålet bäst kunna uppnås. På en sådan kombination
är Beredningens förslag i ämnet byggdt.
Bestämmelsen om subsidiär ansvarighet synes anpassad efter de förhållanden,
som vid afsöndring af en lägenhet i allmänhet föreligga. Den kan icke
sägas innebära någon orättvisa vare sig mot ägaren af stamfastigheten eller
mot inteckningshafvare; och att för lägenhetsägaren anordningen innebär en
mycket betydande förmån, synes ligga för öppen dag. Den slutledning, hvartill
Högsta domstolen vid sin granskning kommit, kan Beredningen icke
biträda. Äfven om man, såsom nödigt är, i den af Högsta domstolen angifna
utsträckning genomför rätten att få utmätning till stånd i samtliga
från stamfastigheten gjorda afsöndringar, fastställer man därigenom allenast en
regel, som för närvarande är gällande och som Beredningen med hänsyn till
den nya bestämmelsen att lägenheten endast svarar subsidiärt funnit böra
uttryckligen uttalas. Någon ökad fara för talrika utmätningar kan den nya
ordningen icke medföra. Den är fast hellre ägnad att minska en sådan fara; i
alla de fall, då den utmätta stamfastigheten kan förväntas lämna tillgång till
inteckningens fulla gäldande, lärer inteckningshafvaren ej besvära sig med en
ansökan om samtidig försäljning af därifrån afsöndrade lägenheter. Och att ett
föx-nyande af exekutionen understundom blir erforderligt, är en olägenhet, som
synes obetydlig i jämförelse med dem, som föranledas af den i gällande lag omfattade
grundsatsen att lägenheten måste säljas och köpeskillingen därför ovillkorligen
och omedelbart i viss proportion användas till den gemensamma inteckningens
gäldande. En annan påtaglig fördel lärer med visshet kunna förväntas
af den nya principens genomförande, nämligen att lägenhetsägaren med
vida större lätthet än nu skall erhålla inteckningshafvarens medgifvande att få
inteckningen relaxerad i lägenheten. Då inteckningen i första hand till hela
sitt belopp hvilar på stamfastigheten och relaxation i lägenheten således icke
inverkar på stamfastighetens ansvarighet, kan inteckningshafvaren utan risk
medgifva relaxation, så snart han är öfvertygad att stamfastigheten skall förslå
till hans fordrans gäldande.
Då Beredningen sålunda i hufvudsak upptagit det förut framlagda förslaget,
har Beredningen haft att öfverväga, i hvad mån de inom Högsta domstolen
48
1434
07
378
framställda detaljanmärkningar böra föranleda ändringar i förslaget. Högsta
domstolen har sålunda hemställt, huruvida icke för inträdande af den subsidiära
beskaffenheten af lägenhetens ansvarighet borde förutsättas, att lagfart å lägenheten
blifvit sökt eller, där så ej skett, att någon försummelse därutinnan ej läge
lägenhetens innehafvare till last och att han före auktionen företett sin fångeshandling.
Det skäl, som härför anföres, nämligen att den ordning, hvari en afsöndring
må gå i betalning för den i stamhemmanet intecknade gäld, icke kan
anses uteslutande röra de båda fastigheternas ägare utan, såsom inverkande på
det exekutiva förfarandet, är af betydelse för såväl fordringsägaren som de
verkställande myndigheterna, synes Beredningen emellertid icke vara tillfyllest.
Lämnas inteckningshafvaren rätt att få samtliga fastigheter, som kunna tagas i
anspråk för gäldande af hans fordran, utmätta, när helst utmätning ågår någon
af dem, och försålda, i den mån sådant erfordras för att täcka hans fordran, lärer
hans intresse vara tillbörligen tillgodosedt, och man kan svårligen af hänsyn
till honom uppställa såsom villkor för den ifrågasatta anordningen, att lägenhetsägaren
sökt lagfart. Lika litet synes det vara nödigt att af hänsyn till de
verkställande myndigheterna uppställa ett dylikt villkor; och för ett rättvist
ordnande af förhållandet mellan stamfastighetens ägare och lägenhetens ägare
är ett dylikt villkor uppenbarligen icke påkalladt. Däremot har det tidigare
förslaget synts tarfva en redaktionell jämkning i ändamål att få tydligt angifvet,
att där fråga är om ordningen mellan lägenheter, å hvilka lagfart ej blifvit
sökt, tidigare öfverlåtelse medför förmånligare ställning.
Då Högsta domstolen i sammanhang härmed anmärkt, att förslagets affattning
skulle föranleda, att en afsöndrad lägenhet komme att omedelbart ansvara
för en inteckning, som till äfventyrs blifvit på grund af förskrifning af stamhemmanets
ägare fastställd i hela hemmanet utan undantag af afsöndringen å tid
efter det denna uppläts men innan den lagfarits, kan Beredningen icke dela
denna mening. Visserligen har nämnda fall ej uttryckligen behandlats i förslaget,
men då däri stadgas, att afsöndring, som ägt rum efter det inteckning
beviljats i den odelade fastigheten, skall för sådan inteckning svara allenast
subsidiärt, lärer det vara uppenbart, att afsöndringen ej skall vara sämre ställd
i förhållande till en inteckning, som meddelats efter afsöndringen och som kommit
att vidlåda den afsöndrade lägenheten allenast af den orsak, att lagfart å
379
denna ännu ej sökts och att därför inteckningen blifvit fastställd såsom om
fastigheten fortfarande vore odelad. Berörda anmärkning synes alltså Beredningen
icke föranleda ändring i stadgandets affattning.
På sätt inom Högsta domstolen anmärkts, kan den i det föregående
förslaget gjorda inskränkning i inteckningshafvarens rätt att vid särskild utmätning
af en bland de intecknade fastigheterna äska försäljning af de öfriga
icke upprätthållas. Det af Beredningen föreslagna exekutionsförfarandet föranleder
emellertid, att en så vidsträckt befogenhet i nämnda hänseende, som
med nu gällande förfarande skulle varit af nöden, icke behöfver lämnas.
Utmätes en af fastigheterna för en fordran, som har sämre rätt än inteckningen,
kan — därest inteckningshafvaren föranstaltat om att de fastigheter,
som till äfventyra svara för inteckningen framför den särskildt utmätta
fastigheten, kommit med i förfarandet — denna senare ej säljas, med mindre inteckningshafvaren
erhåller full betalning; att medgifva honom rätt att för dylikt
fall under exekutionen indraga äfven de fastigheter, som svara först efter
den särskildt utmätta, skulle således vara utan ändamål.
Klart är, att då fastigheterna svara i en viss ordning, den inteckningshafvaren
medgifna rätten måste med beaktande däraf utöfvas. Om t. ex. från stamfastigheten
A äro afsöndrade lägenheterna a, b, c och d, hvilka svara i nu
nämnd ordning, samt lägenheten b särskildt utmätes, kan inteckningshafvaren
icke begära försäljning af lägenheten a, därest han ej tillika äskar försäljning
af stamfastigheten A, likasom icke af denna senare utan att jämväl lägenheten
a medtages. Först om stamfastigheten och lägenheten a ej förslå till
inteckningens gäldande, får något uttagas ur lägenheten b. Under förutsättning
att stamfastigheten A och lägenheten a medtagas, kan inteckningshafvaren däremot
begära försäljning af lägenheten c utan att göra dylik ansökan angående
lägenheten d.
Det ligger i sakens natur och framgår för öfrigt af 39 § andra stycket,
att om en lägenhet exekutivt säljes iföan att inteckningshafvaren äskat försäljning
af stamfastigheten, inteckningshafvaren icke äger utfå någon del af intecknade
beloppet. Detta är en gifven följd däraf, att enligt det anförda stadgandet
ur köpeskillingen icke må utgå mer än det belopp, hvarför den sålda
fastigheten i första hand svarar, och att lägenheten enligt förslaget icke i första
380
hand svarar för någon del af intecknade beloppet. Lägenheten blir alltså i sådant
fall genom den exekutiva försäljningen fri från all ansvarighet för den
gemensamma inteckningen. Häraf följer emellertid i sin ordning, att ej heller
de lägenheter, som senare än den exekutivt försålda skolat gåi betalning, vidare häfta
för intecknade beloppet; därigenom att en föregående lägenhet definitivt befriats
från ansvarighet, har den gemensamme inteckningshafvaren gjort det för
sig omöjligt att konstatera, om och i hvad mån brist i densamma skulle kunnät
uppstå, och han kan följaktligen icke hålla sig till en lägenhet, som endast
skolat svara för sådan brist. Förhållandet är enahanda, som då inteckningshafvaren
låtit döda eller nedsätta sin inteckning i stamfastigheten; därigenom
går han naturligtvis förlustig sin rätt i lägenheten. Hvarken i ena eller andra
afseende! har någon uttrycklig bestämmelse ansetts erforderlig.
44 §.
Begränsning Såsom redan angifvits, har Beredningen ansett sig böra såsom ett kompleheten^an
men^ stadgandet om afsöndrad lägenhets subsidiära ansvarighet för den odelade
svårighet Häftighetens inteckningar upptaga bestämmelse om rätt för lägenhetsägaren att
visst belopp, genom uppskattning af lägenhetens värde inskränka äfven den subsidiära ansvarigheten
till ett mot detta värde svarande maximibelopp. Angående verkställandet
af sådan uppskattning har uppgjorts ett särskild! lagförslag, och
hänvisas till hvad i motiven till detta förslag blifvit anfördt. Själfva grundsatsen
om ansvarighetens fixering är uttalad i första stycket af 44 §.
Tillämpningen af denna grundsats synes dock böra vara underkastad inskränkning
såtillvida, som en värdering, hvilken ägt rum efter det utmätning
skett af stamfastigheten eller lägenheten, icke synes böra medföra rubbning i inteckningshafvarens
rätt att i det redan inledda exekutiva förfarandet hålla sig
till lägenheten. Nödigt förbehåll härutinnan har därför i förslaget upptagits.
I andra stycket af denna § lämnas den visserligen tämligen själffallna
föreskriften, att om lägenhetsägaren, när försäljning af lägenheten begäres af
inteckningshafvaren, tillhandahåller öfverexekutor det högsta belopp, som får till
inteckningens gäldande uttagas ur lägenheten, förordnande om lägenhetens försäljning
icke bör ifrågakomma. Ifrågavarande bestämmelse afser lika väl det
fall, då inteckningshafvaren själf äskat samtidig försäljning af stamfastigket
381
och lägenhet, som då han i anledning af annan borgenärs yrkande om försäljning
af stamfastigheten begärt, att jämväl lägenheten skall exekutivt säljas.
Genom bestämmelse i nyss omförmälda lagförslag är sörjdt för att anmälan
om värderingen kommer inskrifningsdomaren till hända och sålunda angående
värdet inflyter anteckning i fastighetsboken.
45 §.
För ägare af afsöndrad lägenhet är det uppenbarligen önskvärdt, att hans nådning af
lägenhet frigöres jämväl från den subsidiära ansvarigheten för stamfastighetens gemengam
inteckningar. Äfven om stamfastigheten väl förslår till gäldande af dessa, er- ''^g^het
bjuder det svårigheter för lägenhetsägaren att därom förebringa tillfredsställande
utredning vid belåning af inteckning i lägenheten, och en viss risk är ju
alltid för handen, till dess den gemensamma inteckningen blifvit dödad i lägenheten.
Att för en sådan dödningsåtgärd ej behöfver föreskrifvas medgifvande
af lägenhetsägaren är redan omnämndt vid 20 §. De skäl, som eljest betinga
fastighetsägarens bifall till dödning af en inteckning i hans fastighet, föreligga
här icke; något ägarehypotek i vanlig mening kan vid en dylik inteckning icke
uppkomma för lägenhetsägaren.4
Då man sålunda kan afstå från ägarens samtycke, är det möjligt att ytterligare
underlätta åtgärden. Erfordras till en inskrifningsåtgärd medgifvande
af fastighetsägaren, är det klart, att det först måste konstateras, att den, som
lämnat medgifvandet, är rätt person. Härför är tillgång till inskrifningsurkunderna
af nöden, och förhållandet kan därför icke konstatéras af annan än inskrifningsdomaren.
Äfven om inteckningshafvaren ar öfvertygad, att stamfastigheten
är fullt tillräcklig för inteckningens gäldande, och han därför
skulle vara villig att låta döda inteckningen i lägenheten, kan han, om inteckningen
skall behöfva sändas till den måhända aflägset boende in skrifningsdomaren,
till följd af det besvär och den risk, som därmed skulle vara förenade,
komma att afböja lägenhetsägarens begäran om dödningen. Står det däremot
inteckningshafvaren öppet att vända sig till hvilken rätt han vill, kan man
förutsätta, att han vida lättare skall förmås till åtgärden. Detta har Beredningen
också trott kunna tillåtas. Väl måste dödningsåtgärden ske genom inskrifning
i fastighetsboken och således alltid ankomma på inskrifningsdomaren.
382
Men att inteckningshafvaren medgifvit dödningen kan styrkas genom inteckningshandiingens
företeende inför hvilken underrätt som helst; och sedan sådant
uppvisande skett samt handlingen försetts med bevis om ändamålet med uppvisandet,
är det icke behöflig! att handlingen vid dödningen är tillgänglig. I
öfverensstämmelse härmed är andra stycket af 45 § affattadt; att någon tid
måste förflyta mellan uppvisandet och dödningen har ansetts icke kunna föranleda
till missbruk.
46 §.
Kanal m. m. Förevarande paragraf upptager det i 16 § inteckningsförordningen gifna
stadgandet allenast med den jämkning, som betingas däraf, att särskild lagstiftning
om inteckning i järnväg blifvit efter inteckningsförordningens antagande
genomförd och för sådan lagstiftning i 1 kap. 1 § i förslaget till lag om inskrifning
gjorts undantag från samma lags tillämpning.
383
4 KAP.
Om inskrifning af nyttjanderätt samt rätt till servitut, undantag,
ränta eller afgäld.
I detta kapitel äro främst upptagna föreskrifter angående inskrifning af
vissa rättigheter, hvilka i likhet med äganderätten för sin uppkomst icke äro
beroende af inskrifning men genom dylik publikation vinna ökadt skydd. Dessa
rättigheter äro nyttjanderätt (1—11 §§) — hvarmed i förevarande hänseende
likställas de i 1 kap. 7 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom omförmälda
rättigheter — servitutsrätt (12 §) och rätt till undantag af fast egendom (13 §).
Härförutom meddelas i 14—16 §§ bestämmelser angående inskrifning af en art
af rättigheter — rätt till årlig ränta eller afgäld i penningar eller varor — för
hvilka inskrifningen skall äga samma betydelse som tillkommer inteckning för
visst belopp i penningar, så att först genom inskrifningen fastigheten kommer
att häfta för rättigheten.
Hvad beträffar inskrifning af nyttjanderätt, öfverensstämmer i sak lagförslaget
i det stora hela med motsvarande bestämmelser i inteckningsförordningen
med de ändringar, denna undergått genom lagen den 14 juni 1907. De afvikelser,
förslaget innefattar, äro väsentligen sådana, som betingats af de i 1 kap. upptagna
nya reglerna angående inskrifningsväsendet öfver hufvud eller som påkallats för
vinnande af öfverensstämmelse med de föreslagna bestämmelserna om inteckning
eller med andra af Beredningen nu framlagda lagförslag. Särskildt erinras, hurusom
med de nya grunderna för inskrifningsväsendet instämmer, att inskrifning lika
litet som inteckning är för sitt fortfarande bestånd underkastad periodisk förnyelse.
1-4 §§•
Då af 1 kap. i förslaget följer, att inskrifning af nyttjanderätt skall tiga Föreskrifter
rum i fastighetsboken för det domsområde, dit fastigheten hör, och då där in - inskrifning s
tagits bestämmelse, som angående inskrifning af tomträtt hänvisar till särskild meddelande.
384
författning, har 1 § erhållit en häraf betingad förenklad affattning. Med hänsyn
till den allmänna föreskriften i 1 kap. 10 § hafva bestämmelser, motsvarande hvad
40 § första stycket inteckningsförordningen stadgar angående upplåtelsehandlingens
ingifvande, uppläsande och protokollering, icke i förevarande kapitel erfordrats.
Att fastighetsägaren skall höras, när upplåtelsehandlingen icke är bevittnad,
är en regel, som från inteckningsförordningen upptagits i 2 § med den
modifikation att, likasom i fråga om lagfart och inteckning, bevittnandet skall
kunna ersättas därmed att fastighetsägaren vid rätten, när inskrifningen
sökes, vitsordar sin underskrift. Att i händelse handlingen skulle vara underskrifven
af annan än ägaren på grund af dennes fullmakt men fullmakten icke
vara styrkt af vittnen, ägaren skall höras, har ansetts utan särskildt stadgande
följa af grunderna för bestämmelsen i 2 kap. 7 § angående lagfart å fångeshand*
ling, som är undertecknad af ägarens fullmäktig. Likasom vid inteckning skall
ägaren också höras, när föreskrifterna angående handlingens bevittnande iakttagits
men tvifvel uppstår om upplåtelsens giltighet.*
Förslagets 3 §, som motsvarar 41 § inteckningsförordningen, har i likhet
med 3 kap. 6 § erhållit en affattning, som utesluter den tolkning att inskrifningsan
sökningen skulle kunna förklaras hvilande, äfven om för upplåtaren lagfart
icke ens blifvit sökt.
4 § motsvarar inteckningsförordningens 42 §, därvid genom hänvisning till
3 kap. 5 § utmärkts, att inskrifning af nyttjanderätt icke må meddelas i del af
fastighet under andra villkor än som gälla i fråga om inteckning. 5
5 och 6 §§.
Dalning och Att, såsom i fråga om dödning och postposition af inteckning skett, för
nedsättning, enahanda åtgärder med afseende å inskrifning uppställa såsom villkor att fastighetsägaren
samtyckt därtill, har med hänsyn till grunden för stadgandet om
dylikt samtycke beträffande inteckning — fastighetsägarens rätt att förfoga öfver
inteckningen såsom ägarehypotek — icke kunnat ifrågakomma.
Däremot äro, såsom redan vid 3 kap. 21 § antydts, de skäl, som föranledt
stadgandet i nämnda §:s andra stycke angående postposition af inteckning, giltiga
* Jfr ang. gällande rätt K. Maj:ts utslag den 20 noy. 1891 (N. J. A. s. 578), den 29 noy. 1897
(N. J. A. s. 630), den 28 maj 1901 (N. J. A. s. 305) och den 18 juli 1904 (N. J. A. s. 274).
385
äfven beträffande inskrifven rättighet; nedsättningen får icke ske endast i förhållande
till en af flera inteckningar eller inskrifna rättigheter utan måste gälla
alla sådana, hvilka äga lika eller bättre rätt än den, till hvilken nedsättningen
närmast hänför sig.
6 §, hvilken motsvarar 45 § inteckningsförordningen, angifver de förutsättningar,
under hvilka inskrifning för nyttjanderätt må kunna dödas utan
att ny ttjanderättens innehafvare själf därom framställt begäran. Enligt
förslaget likasom enligt gällande rätt tillkommer det icke inskrifningsmyndigheten
att af egen tillskyndelse afföra inskrifningen, när enligt fastighetsbokens
utvisande tiden för nyttjanderätten gått till ända. Utan tvifvel skulle
från synpunkten af fastighetsbokeDs korrekthet det vara önskligt om ett dylikt
initiativ tillkomme inskrifningsdomaren. Erfarenheten visar, att särskildt på
landsbygden i stor mängd intecknade ny ttj anderätter, för hvilka giltighetstiden
länge sedan gått till ända, icke desto mindre, då vederbörande fastighetsägare
icke låtit döda inteckningen, kvarstå i böckerna och därför måste alltjämt upptagas
i gravationsbevisen; och att hädanefter mer än förut fastighetsägarne skola
själfva bidraga till böckernas rensande från dylika inskrifningar, lärer nog icke
kunna förväntas. Icke desto mindre har Beredningen icke trott sig böra nu
föreslå någon lagändring i nämnda syfte; att ålägga inskrifningsdomaren förpliktelse
att härå hålla uppsikt har icke ansetts kunna för närvarande ifrågasättas
och att medgifva honom rätt att, där han så funne för godt, verkställa en
en dylik anteckning har synts mindre lämpligt. Det ankommer alltså på fastighetsägaren
att själf söka dödning af inskrifningen. Är tiden för nyttjanderättens
bestånd fullt bestämd, erfordras för inskrifningens dödande icke någon
särskild utredning. Visserligen är i fråga om arrende- och hyresrätt det icke
uteslutet att på grund af s. k. tyst förlängning nyttjanderätten gäller äfven
efter den aftalade tidens utgång; men då inskrifningen icke kan anses gälla
annan tid än den i aftalet bestämda, behöfver vid ifrågasatt dödning icke tagas
hänsyn till möjligheten af ett dylikt förhållande. Väl må det vara nyttjanderättshafvaren
obetaget att för den förlängda tiden utverka sig förnyad inskrifning,
men denna kommer i förhållande till andra gravationer att intaga ställningen
af en alldeles ny inskrifning. Därest fastighetsägaren gör gällande, att inskrifven
nyttjanderätt upphört af annan anledning än att den aftalade tiden utgått, har
149*/o7 49
386
lian uppenbarligen för att få inskrifningen afförd att förebringa fullständig utredning
rörande det uppgifna förbållandet.1
När inskrifning för nyttjanderätt blifvit utan verkan till följd däraf att
vid exekutiv försäljning af fastigheten nyttjanderätten icke kunnat bibehållas, har
däremot fastighetsägarens medverkan till inskrifningens afförande ur boken synts
kunna umbäras. Jämte det i andra stycket af 6 § meddelats föreskrift angående
tiden, då af sådan anledning inskrifningen skall upphöra att äga giltighet,
har bestämmelse där meddelats om skyldighet för inskrifningsdomaren att
härom göra anteckning i fastighetsboken, så snart i enlighet med föreskriften
168 § utsökningslagen i dess föreslagna nya lydelse till inskrifningsdomaren
inkommit uppgift, som utvisar att försäljningen skett utan förbehåll om nyttjanderättens
bestånd. Naturligtvis är intet som hindrar, att innan uppgiften
inkommit dylik anteckning verkställes på begäran af den nye ägaren, där denne
med begagnande af den rätt, som tillkommer honom enligt 1 kap. 21 § andra
stycket, styrker, att nyttj anderätten upphört.
Äfven i det fall att fastigheten eller någon del däraf blifvit afträdd uti
den i expropriationsförfattningen eller dikningslagen stadgade ordning förlorar
inskrifven nyttjanderätt vidare verkan, och bör anteckning härom göras i fastighetsboken.
I sådant afseende hänvisar förslaget till hvad i fråga om inteckning
stadgas i 3 kap. 25 §.
Kollision
mellan
äganderätt
och nyttjanderätt.
Första stycket af förevarande § afser att på samma sätt som skett i 46 §
inteckningsförordningen bestämma, i hvad mån inskrifning af nyttjanderätt
verkar till rubbning i den allmänna regeln att vid öfverlåtelse af fastighet,
hvartill nyttjanderätt förut upplåtits, nyttjanderättshafvaren får vika för nye
ägaren.2 Äfven när nyttjanderätten af förre ägaren upplåtits efter det öfverlåtelsen
skedde, bör åt nyttjanderätten beredas skydd, om inskrifning af nyttjanderätten
sökes tidigare än lagfart för nye ägaren. Såsom villkor härför har dock i förslaget
uttryckligen stadgats, att nyttjanderättshafvaren när rättigheten uppläts
var i god tro. Det skulle lika mycket här som vid kollision mellan tvenne
1 Jfr K. Maj:ts utslag den 21 april 1893 (N. J. A. s. 188) och den 14 april 1902 (N. J. A. s. 106).
3 Jfr ang. det fall, då egendomen förvärfvats på grund af testamente af upplåtaren, K. Maj;ts
dom den 8 juni 1894 (N. J. A. s. 347).
387
från samme ägare härledda anspråk på äganderätt eller mellan äganderätt och
inteckningsrätt vara stridande mot inskrifningsinstitutets syfte att skydda ett
rättsförvärf, när förvärfvaren ägde kännedom om det förhållande, som bort utesluta
rättighetens tillkomst. Att den tidpunkt, hvarpå det här ankommer, måste,
såsom vid kollision mellan tvenne äganderättsanspråk men i olikhet med hvad
som gäller vid kollision mellan äganderätt och inteckningsrätt, vara den do
upplåtelsen skedde, icke den då inskrifningen söktes, följer däraf att sakrättens
uppkomst här icke är bunden vid publikationsåtgärden. Däremot har det, när
den, till hvilken nyttjanderätten upplåtits, icke var i god tro, ansetts böra vara
utan betydelse, att rättigheten sedermera öfverlåtits till annan, som därvid
varit i god tro. Denna uppfattning, hvilken afviker från hvad i 2 kap. 15 g
är stadgadt i fråga om öfverlåtelse af samma egendom till tvenne och i
3 kap. 8 § i fråga om intecknings kollision med äganderätt, är grundad därå
att nyttjanderätter i allmänhet icke enligt sin natur äro afsedda att gå i omlopp;
från synpunkten af omsättningens säkerhet finnes därför icke anledning att bereda
senare innehafvare af nyttjanderätten ett skydd, som icke skulle kommit
den ursprunglige innehafvaren till del.
Det ligger i sakens natur, att när vid öfverlåtelse af fastigheten förbehåll
gjorts om nyttjanderätt för öfverlåtaren eller annan, den nyss angifna regeln
angående verkan af inskrifning saknar tillämpning. Mot den, hvilken med sådant
förbehåll förvärfvat fastigheten, kommer nyttjanderätten att gälla oberoende af
inskrifning, och enahanda är förhållandet, när fastigheten säljes å exekutiv auktion
med förbehåll om nyttjanderättens bestånd. Att, såsom i 48 § inteckningsförordningen
skett, uttryckligen lagfästa ett så själffallet förhållande har icke ansetts
nödigt. Lika litet erfordras ett uttryckligt stadgande därom att en arrendeeller
hyresrätt, som på grund af stadgandena i 2 kap. 28 § eller 3 kap. 19 §
i lagen om nyttjanderätt skall vid frivillig öfverlåtelse af fastigheten gälla mot
nye ägaren, är för sin giltighet oberörd af tidpunkten då denne lagfarit sitt fång.
Däremot har en uttrycklig bestämmelse erfordrats för det fall att den, mot
hvilken på grund af särskildt förbehåll vid öfverlåtelse eller exekutiv försäljning
nyttjanderätten är gällande, i sin ordning öfverlåter fastigheten till annan
men underlåter att, där sådant är nödigt, göra förbehåll om nyttjanderättens
bestånd.
388
I 47 § inteckningsförordningen innefattas ett annat, för konkurs gifvet
undantagsstadgande från den allmänna regel, som i 46 § i sagda förordning uppställts
ock som öfverflyttats till första stycket af förevarande §. Nämnda undantagsstadgande
innebär, att därest fastigheten afträdts till konkurs innan nyttjanderättshafvaren
sökt inteckning för sin rätt, samt konkursboet säljer fastigheten
under hand eller å auktion, som hålles utan anlitande af exekutiv myndighet,
nyttjanderättshafvaren icke genom att söka inteckning innan köparen
söker lagfart bereder sig skydd mot denne.* Utan hinder af konkursen äger väl
nyttjanderättshafvaren söka och erhålla inteckning, men intecknandet bereder
honom icke, såsom under vanliga förhållanden är fallet, den förmånen, att han
därigenom blifver oberoende af huruvida vid försäljningen kommer att göras förbehåll
om nyttjanderättens bestånd eller sådant underlåtes. Denna ståndpunkt
har Beredningen trott icke kunna upprätthållas. Då nyttjanderättshafvaren
genom själfva upplåtelsen förvärfvat en rätt, som får anses gälla mot konkursboet,
är det otvifvelaktigt, att konkursboet vid försäljning af fastigheten icke äger att
förfara utan hänsyn till nyttj anderätten; men vid sådant förhållande finnes intet
skäl, hvarför det skulle vara nyttjanderättshafvaren betaget att genom inskrifning
af nyttjanderätten utesluta den faktiska möjligheten för konkursboet att
föryttra fastigheten med den verkan att nyttjanderättshafvaren går förlustig
sin rätt. Begagnar konkursboet utvägen att i exekutiv ordning försälja fastigheten,
kommer enligt de i utsökningslagen innefattade bestämmelser äfven en
icke inskrifven nyttjanderätt att iakttagas, och det bör därför icke vara nyttjanderättshafvaren
betaget att genom inskrifning bereda sig det företräde, som
därmed enligt lag är förenadt. Af nu anförd grund har i förslaget icke intagits
ett mot 47 § inteckningsförordningen^svarande stadgande-!!
Nyttjande- Det i 3 kap. 9 § upptagna stadgande att inteckning, som vunnits på grund
räl&tei\Uaf af utfästelse af den såsom ägare obehörigt inskrifne, under visst villkor äger
rätteägaren bestånd. bär synts böra äga motsvarande tillämpning jämväl i fråga om inskrifven
nyttjanderätt. I första stycket af förevarande § har därför upptagits bestämmelse
i detta syfte; af nyttj anderättens natur följer emellertid, å ena sidan, att för
Jfr K.. Maj:ts dom den 14 okt. 1875 (N. J. A. s. 409).
389
vinnande af nämnda förmån det icke är nödigt, att nyttj ande rättshafvaren ännu
vid tiden för inskrifningens sökande var i god tro och, å den andra, att öfverlåtelse
af nyttjanderätt, där sådan får äga rum, icke föranleder skyldighet för
rätte ägaren att tåla en nyttjanderätt, som i förste innehafvarens hand icke
skulle hafva skyddats.
Därest fastighet efter klander återvinnes af rätte ägaren, kan dock enligt
gällande rätt under vissa förutsättningar intecknad nyttjanderätt i likhet med
inteckning för fordran komma att bestå, fastän inteckningen tillkommit efter
det fastigheten blifvit rätte ägaren frånhänd. Stadgande härom är meddeladt i
förordningen den 22 april 1881 om tjugoårig häfd, till hvilken författning 60 §
inteckningsförordningen hänvisar. Då de föreslagna nya bestämmelserna angående
häfd intagits i förevarande lagförslag, hafva i samma förslag äfven bort, såsom
skett i fråga om inteckning för fordran, upptagas villkoren för beståndet af en
nyttjanderätt, som vid fastighetens återvinnande finnes inskrifven. Detta har
skett i förevarande §:s andra stycke. Förhållandet har ordnats i öfverensstämmelse
med hvad i 3 kap. 10 § stadgats i fråga om inteckning; dock har äfven
här, såsom för det fall, hvarom förmäles i första stycket, villkoret af god tro
hänförts allenast till den tidpunkt då nyttjanderätten uppläts och, å andra sidan,
skyddet begränsats till nyttjanderätt, hvars förste innehafvare var i god tro.
Angående verkan af inskrifning i egendom, som återgår till den, som förklarats
skola för död anses men sedermera funnits vara vid lif, har hänvisning
gjorts till förordningen den 27 november 1854 huru förhållas bör med egendom,
som tillhört den, hvilken längre tid varit borta, utan att låta höi’a af sig.
9 §•
I 9 §, hvilken likasom den motsvarande 50 § inteckningsförordningen * angifver,
huru inskrifning verkar till rubbning i den i 1 kap. 5 § i lagen om nyttjanderätt
uppställda allmänna regeln angående företrädet mellan tvenne nyttjanderätter,
som icke kunna bestå jämte hvarandra, har af samma grund, som
anförts vid 7 §, uttryckligen uppställts såsom villkor för sådan rubbning att
den, som senare fick nyttj anderätten till sig upplåten, då var i god tro. Att
* Jfr ang. tillämpningen af detta lagrum K. Majits domar den 17 maj 1894 (N. J. A. a. 812)
och den 20 mara 1907 (N. J. A. a. 124).
Kollision
mellan
nyttjande
rätter.
390
Kollision
mellan inteckning
oc,
nyttjanderätt
-
därest för båda upplåtelserna sökts inskrifning samma dag, den allmänna regeln
kommer att inträda, följer af 1 kap. 20 §.
Den sålunda uttalade grundsatsen är underkastad modifikation för det fall
att vid öfverlåtelse eller exekutiv försäljning af fastigheten viss nyttjanderätt
förbehållits och därefter nye ägaren i vanlig ordning upplåter nyttjanderätt till
samma fastighet åt annan. Inskrifning, som för den förbehållna nyttjanderätten
sökes inom den i 1 kap. It § i förslaget till lag om köp, byte och gåfva stadgade
tid, gäller nämligen framför tidigare sökt inskrifning för den upplåtna nyttjanderätten;
och då enligt stadgande i andra stycket af sagda lagrum arrende- eller
hyresrätt under viss förutsättning är likställd med en nyttjanderätt, som förbehållits,
kommer under samma förutsättning nämnda modifikation att hänföra
sig jämväl till inskrifning, som för arrende- eller hyresrätt sökes inom den i
berörda lagrum stadgade tid.
10 §■
Till förevarande § har öfverflyttats den i 51 § inteckningsförordningen upptagna
regeln angående företrädet mellan inteckning för fordran och för nyttjanderätt.
I sammanhang härmed har bort uttryckligen sägas, hvad som följer
af det allmänna stadgandet i 49 § inteckningsförordningen, eller att den i förevarande
§ upptagna regeln länder till efterrättelse allenast i den mån icke inteckningen
eller inskrifningen skall åtnjuta det särskilda företräde, hvarom stadgas
i 1 kap. 11 § och 2 kap. 5 § i förslaget till lag om köp, byte och gåfva.
Erinras bör att i fråga om inskrifning af nyttjanderätt för detta särskilda
företräde förutsättes detsamma, som beträffande inteckning och jämväl inskrifning
för rätt till undantag och rätt till ränta eller afgäld är uttryckligen stadgadt
i 17 kap. 9 § handelsbalken enligt den föreslagna lydelsen af detta lagrum, eller
att af själfva fastighetsboken framgår att nyttjanderättshafvaren äger att åtnjuta
sådant företräde.
Att i viss fastighet är meddelad såväl inteckning för fordran som inskrifning
för nyttjanderätt, är ett förhållande, som i och för sig saknar betydelse
för de båda rättigheternas bestånd jämte hvarandra; allenast när fastigheten
skall gå till försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer, kommer betydelsen
af företrädet dem emellan att framträda och göra sig gällande. Hvad
391
sålunda utgör den yttre förutsättningen för tillämpning af nämnda företräde
bar naturligtvis bort i förevarande § utmärkas; men att härvid, på sätt som
skett i 52 § inteckningsförordningen, angifva de — till utsökningslagens område
hörande — närmare reglerna för iakttagande af berörda företräde har synts mindre
egentligt, och därför har i andra stycket af förevarande § allenast gjorts en
allmän hänvisning härutinnan till utsökningslagen.
Äro till samma fastighet upplåtna flera nyttj anderätter, hvilka äro af beskaffenhet
att i och för sig kunna bestå vid sidan af hvarandra, kan likaledes
först vid exekutiv försäljning af fastigheten uppkomma kollision, så att den ena
ny ttj anderätten måste vika före den andra. Angående den verkan, inskrifning
medför med afseende å bestämmandet af företrädet, har det icke synts behöfligt
att i förslaget upptaga något särskildt stadgande; grunderna för 9 §, jämförda
med stadgandet i 1 kap. 5 § i lagen om nyttjanderätt, torde i sådant hänseende
lämna erforderlig ledning.
11 §•
Enligt den gällande lagstiftningen medför icke inskrifning af nyttjanderätt Förverkande
befogenhet för nyttjanderättshafvaren att hålla sig till fastigheten för den ersätt- utåndsrätt
ning, han bör undfå när han utan sitt förvållande går miste om ny ttj anderätten.
Nyttjanderättshafvaren är hänvisad att ensamt göra gällande den personliga
ansvarighet, som enligt reglerna i 1 kap. 4 § i lagen om nyttjanderätt åligger
upplåtaren. I inteckningsförordningen är nämnda grundsats uttryckt på det sätt, att
nyttjanderättshafvaren för skadestånd, hvartill han enligt lag kan vara berättigad,
förklaras icke hafva förmånsrätt i egendomen, med mindre skadeståndet är såsom
fordran till bestämdt belopp särskildt intecknadt. Beredningen har icke ifrågasatt
att afvika från nämnda grundsats; men då nyttjanderättshafvaren, därest han på
grund af fastighetsägarens utfästelse erhållit inteckning i egendomen för eventuellt
skadeståndsanspråk, härigenom allenast förvärfvat en rätt, som icke i något
afseende skiljer sig från den, som tillkommer annan innehafvare af inteckning,
har det ansetts obehöfligt att i förslaget upptaga eu mot nämnda stadgande
i inteckningsförordningen svarande bestämmelse. På grund häraf har i förevarande
§ allenast angifvits, under hvilka förutsättningar nyttjanderättshafvaren
kan komma att förverka den honom eljest tillkommande skadeståndsrätt
392
Servituts
rätt.
Rätt till
undantag.
mot upplåtaren personligen. Beträffande dessa förutsättningar öfverensstämmer
förslaget med 53 § andra stycket inteckningsförordningen. Likasom nämnda lagrum
hänför sig förevarande § äfven till den händelse, att nyttj anderätten tillkommit
under form af förbehåll vid fastighetens öfverlåtelse; emellertid kunna, då här
förvärfvaren af fastigheten är att anse såsom upplåtare af nyttjanderätten, ifrågavarande
bestämmelser för sådant fall naturligtvis icke — såsom man dock någon
gång velat göra gällande * — komma till tillämpning, med mindre nye ägaren
i sin ordning öfverlåtit fastigheten till annan med förbehåll om nyttj anderättens
bestånd.
12 §.
Enär hvad enligt förslaget gäller i fråga om inskrifning af nyttjanderätt i
alla afseenden är af beskaffenhet att böra tillämpas jämväl å inskrifning af
servitutsrätt, hafva 55—57 §§ inteckningsförordningen kunnat i förslaget ersättas
med ett allmänt stadgande af det innehåll 12 § första stycket angifver; i andra
stycket har upptagits det stadgande, som i 58 § samma förordning innefattas
angående servitut, som uppkommit vid laga skifte eller ägostyckning.
13 §.
Jämväl i fråga om inskrifning af rätt till undantag har det funnits tillräckligt
att göra en allmän hänvisning till de i 1—11 §§ af förevarande kapitel
upptagna bestämmelserna angående nyttjanderättsinskrifning. Härförutom har
emellertid synts nödigt att till undantagshafvare, hvilken för sin rätt erhållit
inskrifning och på grund däraf vill jämlikt 13 § utsökningslagen för upplupna
förmåner söka betalning ur fastigheten, utsträcka den bestämmelse, som i 3 kap.
18 § första stycket finnes meddelad angående rätt för inteckningshafvare att
vid lagsökning vända sig mot den, som senast erhållit lagfart å fastigheten, och
har därför hänvisning här skett till sistnämnda lagrum. Ytterligare har bort
uttryckligen angifvas, ej mindre att undantag3hafvaren äger samma rätt att
före förfallotiden ur egendomen njuta betalning, som jämlikt 3 kap. 34 § tillkommer
inteckningshafvare, än äfven att de i 3 kap. gifna reglerna angående
inteckning, hvarför flera fasta egendomar gemensamt häfta, skola äga motsva
*
Se K. llaj:ts dom don 13 maj 1879 (N. J. A. a. 199).
393
rande tillämpning i fråga om inskrifven undantagsrätt. Dock har det synts
obehöfligt att, såsom i 3 kap. 45 § andra stycket är för visst fall medgifvet i
fråga om inteckning, beträffande inskrifning af undantagsrätt tillåta dödning i
annan ordning än den vanliga. Hvad i första stycket af sagda lagrum stadgas
med afseende å inteckning följer beträffande inskrifning för rätt till undantag af
den allmänna hänvisningen till bestämmelserna angående inskrifning af nyttjanderätt.
Ehuru undantagshafvare, äfven när undantagsrätten icke är inskrifven,
äger att, när fastigheten exekutivt säljes, ur köpeskillingen utbekomma honom
tillkommande förmåner i penningar eller varor, har likväl — såsom framgår af
den till 3 kap. 14 § andra stycket gjorda hänvisningen — inskrifning ansetts
vara ett nödvändigt villkor för att han skall kunna därur uttaga äfven kostnad,
som han får vidkännas för sin rätts bevakande. Utan inskrifning är undantagshafvaren
i detta hänseende likställd med sådana i 17 kap. 6 § handelsbalken
omförmälda rättsägare, som utan inskrifning äga sakrätt i fastigheten.
Att icke i förslaget åt undantagshafvare beredts rätt att i likhet med inteckningshafvare
njuta utdelning, på sätt i 3 kap. 15 § är stadgadt, ur belopp,
som utfallit såsom ersättning för brandskada å fastigheten, har sin naturliga
grund däri att undantagsförmånerna äro afsedda att utgå ur fastighetens afkastning
och vid detta förhållande undantagshafvarens rätt i regel icke kan anses
berörd af den skada, som öfvergått åbyggnaden.
14 §.
Därest ägare af fastighet åt annan upplåter rätt till viss årlig ränta i
penningar eller varor, lämnar den gällande lagstiftningen enligt den uppfattning
däraf, som torde vara den allmänt rådande, åt sådan rättsägare möjlighet att i
väsentligen olika ordning bereda sig inteckningssäkerhet för rättigheten. Under
olika förutsättningar äger han att få rättigheten intecknad i den ordning, som
gäller för inteckning af fordran, eller enligt de regler, som jämlikt 54 § inteckningsförordningen
gälla med afseende å inteckning för rätt till afkomst eller annan förmån
af fast egendom; man har antagit, att den förra utvägen står honom till
buds, när fastighetsägaren utfäst räntan såsom sin personliga skuld och i sammanhang
därmed eller efteråt medgifvit inteckning för rättigheten, men att den
“s« 07 50
Sätt till
ränta eller
afgäld.
394
andra utvägen skall anlitas, då fastighetsägaren omedelbart anvisat fastigheten
> såsom underlag för räntans utgående. Hvad nu sagts gäller, vare sig räntan
är satt att utgå för bestämd tid eller för räntetagarens lifstid eller eljest för
obestämd tid.
Denna dubbelhet i afseende å intecknande af ränterätt är uppenbarligen
grundad på antagandet af en åtskillnad i fråga om ränterättens egen rättsliga
natur i det ena och det andra fallet. I ena fallet anses rättigheten utan
inteckning icke betyda mer än en vanlig fordringsrätt; i andra fallet utgår man
från att redan med själfva upplåtelsen likasom vid upplåtelse af nyttjanderätt
skapas en sakrätt i fastigheten, hvilken genom intecknande! allenast stärkes.
En dylik åtskillnad är emellertid enligt Beredningens tanke icke grundad på
giltiga skäl och därför icke af beskaffenhet att kunna upprätthållas. Hvilken
form än fastighetsägaren må välja för beredande åt annan af den förmån, som
ränterätten innebär, kan den upplåtna rättigheten icke anses vara till sin natur
skild från den rätt, som genom utfästelse af visst kapitalbelopp vinnes. Det ekonomiska
resultat, som i ena och i andra fallet åsyftas, är ett och detsamma. Har
fastighetsägaren åt en person utfäst ett kapitalbelopp med rätt till inteckning
därför och åt annan upplåtit rätt till en årligen af fastigheten utgående ränta, är
det svårt att inse, hvarför dessa båda rättsägare skola vara så olika ställda, att
innan för någondera rättigheten meddelats inskrifning, den ene rättsägaren men
icke den andre äger en rätt, för hvilken fastigheten såsom sådan häftar. För
den händelse att, innan inskrifning skett, fastighetsägaren råkar i konkurs eller
fastigheten utmätes, kommer det obehöriga i en dylik åtskillnad att med synnerlig
skärpa framträda. Såväl inre följdriktighet som svårigheten att med den
nuvarande ordningen i förekommande inteckningsärenden alltid rätt urskilja hvad
som är att hänföra till det ena och till det andra slaget af utfästelse har föranledt
Beredningen att till grund för förslaget i denna del lägga den uppfattningen,
att ränterätt och rätt till visst kapitalbelopp äro att ställa på samma plan.
Där icke fråga är om ränterätt, som är att betrakta såsom rätt till undantag och
därför med afseende å inskrifning är underkastad föreskrifterna i 13 §, böra alltså
enligt Beredningens tanke angående villkoren och ordningen för inskrifning af
rätt till ränta gälla samma regler, som meddelats för fast egendoms intecknande
för visst belopp i penningar. Häraf följer, att i fråga om inskrifning för rånte*
395
rätt bör göras samma skillnad som beträffande visst kapitalbelopp förefinnes
mellan inteckning, hvilken för sådant belopp meddelats utan att någon personlig
ansvarighet för beloppet finnes, och sådan inteckning, hvarigenom fastigheten
göres till pant för fordran. Har fastighetsägaren utan åtagande af personlig
ansvarighet utfäst, att årlig ränta skall utgå ur fastigheten, kommer den för
rättigheten meddelade inskrifningen att motsvara en inteckning utan personlig
ansvarighet; har fastighetsägaren utfäst sig att personligen utgöra ränta, kan till
säkerhet härför komma att meddelas inskrifning, såvida fastighetsägaren i sammanhang
med förskrifningen eller efteråt utfäst, att fastigheten skall häfta för
rättigheten. Vidare är det klart, att äfven utan inskrifning fastigheten kan
komma att häfta för ränterätt under enahanda förutsättningar, som den kan
häfta för fordringsrätt till visst kapitalbelopp innan ännu inteckning därför meddelats.
Grifvct är, att vid föryttring af fast egendom köpeskillingen kan bestämmas
lika väl i årlig ränta som till visst penningbelopp; och blifva i sådant
fall stadgandena om ogulden köpeskilling tillämpliga.
Med utfästelse af viss årlig ränta är i alla hänseenden att likställa utfästelse,
hvarigenom från viss fastighet förklaras skola utgå afgäld till ägaren
af annan fastighet. Innan inskrifning för afgäldsrätten ägt rum, häftar fastigheten
icke för denna, utom såvidt angår den tid, inom hvilken en vid öfverlåtelse
af fastighet förbehållen afgäldsrätt äger samma rätt som ogulden
köpeskilling.
På nu angifna grunder hvila de föreslagna bestämmelserna i 14 §. Hå,
såsom ofvan angifvits, den rätt, hvarför inskrifning sker, äger samma rättsliga
karaktär som den, hvarför inteckning meddelas, kunde det synas, som hade bestämmelserna
angående inskrifning af sådan rätt, hvarom nu är fråga, bort
inordnas under 3 kap. och denna art af inskrifning jämväl bort betecknas såsom
inteckning. Att så icke skett, beror af flera skäl. Mellan inteckning och
ränteinskrifning finnes eu väsentlig olikhet med afseende å sättet för dessa
rättigheters tillvaratagande vid exekutiv försäljning af fastigheten. Ehuruväl
ränterätten utan vidare låter sig omföras i en rätt till visst kapitalbelopp, får
det dock icke förbises, att ett dylikt omförande icke öfverensstämmer med det
syfte, som legat till grund för ränterättens tillkomst. I regel kan det antagas
hafva varit vederbörandes mening, att det ekonomiska värde, ränterätten repre
-
396
8enterar, skall komma den berättigade till godo i form af ränta och icke på något
annat sätt. Häraf följer, att vid exekutiv försäljning af fastigheten man
har att söka bevara ränterätten såsom sådan; äfven när denna är i borgenärsförteckningen
upptagen efter utmätningssökandens fordran, skall försök göras att
få fastigheten såld med förbehåll om ränterättens bestånd och allenast när
detta icke lyckas räntetagaren vara hänvisad att ur köpeskillingen njuta ersättning,
motsvarande rättighetens uppskattade värde. Härtill kommer, att då åtskilliga
af de för inteckning meddelade bestämmelser icke låta sig tillämpa å
ränteinskrifning, det för bevarande af enkelhet och öfverskådlighet i aflattningen
af de särskilda lagbuden faller sig lämpligare att sätta dessa i sammanhang
med inskrifning af rättighet än med inteckning för fordran.
Förutom de bestämmelser i 3 kap., till hvilka hänvisning skett genom det i förevarande
§ upptagna stadgandet angående villkoren och ordningen för meddelande
af inskrifning — 1—7 §§, 11 § första stycket samt 12 § — hafva allenast de i första
stycket särskildt angifna lagrummen synts böra tillämpas jämväl å ränteinskrifning.
Hvad beträffar de i 3 kap. 8—10 §§ upptagna reglerna angående villkoren för
intecknings bestånd i där omförmälda fall, hafva dessa regler icke kunnat oförändrade
öfverföras å ränteinskrifning, utan har därvid måst göras den modifikation,
att för inskrifningens bestånd alltid fordras att den, som sökt inskrifningen,
därvid varit i god tro; att sålunda här icke, såsom i fråga om inteckning,
bestämts att senare innehafvares goda tro ersätter bristande god tro hos den
ursprunglige, är beroende af nu ifrågavarande rättighets egenskap att alltid
hänföra sig till viss person eller fastighet. Härmed sammanhänger, att åt
ränteinskrifningen icke kan gifvas sådan själfständighet, att här skulle, såsom
vid inteckning, vara utrymme för s. k. ägarehypotek; i följd häraf har angående
rätt till dödning och nedsättning af ränteinskrifning bort hänvisas, icke till hvad
i sådant hänseende stadgas i 3 kap. utan till de därom beträffande inskrifven
nyttjanderätt föreslagna bestämmelser. Att vid hänvisningen till de i 3 kap.
upptagna bestämmelserna angående s. k. gemensamma inteckningar 45 § icke
medtagits, beror åt samma skäl, som vid 13 § anförts i fråga om enahanda förhållande
med afseende å undantagsrätt, likasom hänvisning till 3 kap. 15 § —
angående inteckningshafvares rätt till brandstod — uteslutits af samma grund
som föranledt sådan uteslutning i fråga om undantagshafvare.
397
Då inskrifning af rånte- eller afgäldsrätt till sin natur sammanfaller med
inteckning för kapitalfordran, är det påtagligt, att vid kollision mellan dylik
inskrifning och inskrifning för nyttjanderätt, servitutsrätt eller undantagsrätt
företrädet mellan de särskilda inskrifningarna skall bestämmas efter de i 10 §
angifna grunder. Stadgande härom har upptagits i andra stycket af förevarande
§. Detta stadgande lämnar erforderlig ledning för bestämmande af företrädet
mellan tvenne ränteinskrifningar eller mellan sådan inskrifning och inteckningnär
fastigheten skall exekutivt säljas. Angående den förmånsrätt ränteinskrifningen
medför såväl för de årliga räntebeloppen som ock för den ersättning,
hvartill räntetagaren i händelse af rättighetens förlust vid exekutiv försäljning
af fastigheten är berättigad, är stadgande meddeladt i 17 kap. 9 § handelsbalken.
15 §.
De i förevarande § upptagna bestämmelserna motsvara hvad i 3 kap. 14 § Exekutivt
är stadgadt med afseende å inteckning och hvad 3 § i förslaget till lag om rätt afränta
till undantag innehåller i fråga om den rätt, som tillkommer undantagshafvare;eller af9älA
medan till följd af undantagsrättens från ränterätten skilda natur inskrifning
af undantagsrätt i förevarande hänseende äger betydelse allenast för den företrädesrätt,
med hvilken undantagshafvaren äger utfå sin fordran, har däremot
i fråga om ränterätt inskrifningen härutinnan konstitutiv betydelse.
16 §.
Under det en inteckning för visst penningbelopp enligt sakens natur i all- Aflösning.
mänhet innefattar någon bestämmelse, som efter viss tid medför, att inteckningen
kan infrias och fastighetsägaren sålunda åter blifver i tillfälle att däröfver på
lämpligt sätt förfoga, är förhållandet ett annat, när endast en årlig ränta inskrifvits.
Där icke fråga är om en viss person tillförsäkrad lifränta, är syftet
med eu dylik anordning i allmänhet den, att den årliga afgiften skall för all framtid
utgå med det fastställda beloppet. Under vissa förhållanden kan för det
ändamål, som med anordningen afsetts, det vara önskligt, att beloppet af den
årliga inkomst, som tillförsäkrats räntetagaren, sålunda är fixeradt, under det
intecknandet af ett kapital ställer den, som däraf skall uppbära ränteinkomsten,
i beroende af penningmarknadens läge och räntans höjd, då han tid efter annan
skall omplacera kapitalet. Men om häri ligger en fördel för räntetagaren, är i
allmänhet förhållandet det motsatta med räntegifvaren; om, såsom väl måste anses
vara utvecklingens allmänna riktning, räntan har benägenhet att falla, framträder
den fixerade räntan för honom såsom en sig allt mer ökande tunga. Härtill kommer,
att under tidernas lopp ränterättens uppkomst småningom råkar i glömska och
räntan framträder såsom en till enskild person utgående skatt. Från dessa
synpunkter har hos oss likasom i andra länder tillvaron af dylika »eviga
räntor» ansetts utgöra ett olämpligt band på jordägaren, från hvilket man velat
befria honom. Sträfvanden i sådan riktning framträda tidigt i fråga om de s. k.
frälseräntorna. Genom den jordägaren och räntetagaren ömsesidigt medgifna
lösningsrätt vid föryttring af jorden eller af räntan ville man konsolidera jordäganderätten.
Då emellertid lösningsrätten visat sig vara för ändamålet föga verksam,
anhöll Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 5 maj 1893 — under erinran,
att syftet med den ömsesidiga lösningsrätt, som tillkomme räntetagare och jordägare,
icke kunde vinnas, så länge det stode vederbörande fritt att åter upplösa
den förening af jordäganderätten och frälseräntan, som med begagnande af lösningsrätt
eller på annat sätt blifvit vunnen — om utarbetande af lagbestämmelser,
hvilka förbjöde ett dylikt skiljande, när ränta och jordäganderätt kommit i
samma hand. Genom skrifvelse den 10 maj 1905 anhöll vidare Riksdagen, att
Kungl. Maj:t måtte låta utreda, på hvad sätt och under hvilka villkor de, som
utgöra sådana frälseräntor, som enligt gällande författningar icke af statsverket
inlösas, kunde sättas i tillfälle att lösa sig från dessa räntor, och för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning. Slutligen
har genom lagen den 19 april 1907 beredts ägare af afsöndrad lägenhet tillfälle
att få afgäld, som på grund af lagen den 25 maj 1905 rörande afgäld från afsöndrad
lägenhet fastställts att ur lägenheten utgå, aflöst mot viss ersättning;
där ej annat aftalats, skall denna utgå med ett penningbelopp motsvarande
tjugutvå gånger afgälden för ett år. Erinras må ock därom att äldre Lagberedningen
i sitt förslag till jordabalk (9 kap. 49 §) upptagit en bestämmelse, hvarigenom
dels inteckning för afkomst eller annan förmån af fast egendom underkastades
samma tidsbegränsning som upplåten nyttjanderätt dels ock i fråga om
399
penninginteckning tillerkändes ny ägare af den intecknade fastigheten ovillkorlig
uppsägningsrätt efter förloppet af tio år.
Vid nu anförda förhållanden har Beredningen — som i denna afdelning af
jordabalken icke haft att behandla frågan om aflösning af frälseräntor — funnit
sig i fråga om de räntor och afgälder, som i detta lagförslag afses, böra tillämpa
angifna uppfattning. Beredningen har därför i 16 § upptagit bestämmelser angående
befogenhet för ägaren till afgiftspliktig fastighet att påkalla aflösning af
rätt till ränta eller afgäld, som genom inskrifning blifvit fäst vid fastigheten såsom
en därå hvilande sakrätt. Omedelbart kan naturligtvis en sådan aflösning icke
medgifvas; syftet har allenast varit att förekomma, att en afgiftsskyldighet skall,
oafsedt ändrade förhållanden, orubbligt vara fäst vid fastigheten. Då det icke är
ovanligt, att äfven vid s. k. amorteringslån — hvilka af detta stadgande lämnas
oberörda — räntefoten är fastställd för en tidrymd af fyrtio år eller längre tid, har
i här ifrågavarande fall den tid, efter hvars förlopp aflösningsrätten inträder,
synts lämpligen kunna bestämmas till femtio år från rättighetens tillkomst,
hvilken tidrymd sammanfaller med den längsta tid, under hvilken i allmänhet å
landet aftal om nyttjanderätt till fast egendom är för kontrahenterna bindande.
Beträffande den grund, efter hvilken aflösning skall ske, har Beredningen, då
aflösningen skall ske först i en aflägsen framtid, ansett en högre räntefot än 4 %
icke böra antagas och därför, i olikhet med hvad som stadgats i lagen den 19
april 1907 angående aflösning af afgäld från afsöndrad lägenhet, bestämt aflösningssumman
till tjugufem gånger räntan eller afgälden för ett år. Grifvet är,
att om icke ändamålet med den föreslagna bestämmelsen skall förfelas, det är
nödvändigt att betaga kontrahenterna befogenhet att vid rättighetens upplåtelse
träffa aftal om högre lösesumma; såtillvida har därför åt förevarande stadgande
gifvits karaktären af tvingande lagbud. Att göra aflösningen beroende af offentlig
myndighets medverkan har icke funnits behöfligt; för den händelse att räntetagaren
skulle motsätta sig sakens ordnande på öfverenskommelsens väg, står
det naturligtvis fastighetsägaren öppet att anlita domstol för att erhålla förordnande
om rättighetens aflösning.
Då den ränterätt, som tillförsäkrats någon för lifstiden, uppenbarligen icke
bör vara underkastad tvångsaflösning, har förbehåll härom upptagits i förslaget.
400
Förslag till lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen
om inskrifning af rätt till fast egendom.
i §•
En nödvändig förutsättning för den nya lagens tillämpning är, att däri föreskrifna
fastighetsböcker äro upplagda. Denna uppgift kräfver för sin lösning
omfattande förberedelser och ett betydande arbete. Då böckernas uppläggande
naturligtvis icke kan påbegynnas, innan lagen är af statsmakterna beslutad,
måste en jämförelsevis lång tid förflyta mellan lagens promulgerande och dess
ikraftträdande. Med afseende å svårigheten att på förhand rätt utmäta denna
tidrymd torde det vara lämpligt att åt Konungen öfverlämnas att bestämma år
och dag då lagen skall träda i kraft. Framhållas må att dagen lämpligen
torde kunna sättas till den 1 september, emedan denna tid af året är den enda,
då, enligt hvad med full säkerhet kan beräknas, icke hållas slutting och
följaktligen ej föreligga ärenden, som blifvit handlagda men hvari rättens
utlåtande ännu ej meddelats. Så är ej förhållandet vid början af ett år, enär
det lärer inträffa — särskildt i Norrland — att hösttingens utarbetande kräfver
så drygt arbete, att dessa ting, trots alla bemödanden från ordförandens sida,
dragas in på det följande året och sålunda den lagstadgade tiden för tingens
afslutande öfverskrides. Att dylika för besluts afkunnande uppskjutna ärenden
icke föreligga vid lagens ikraftträdande är af synnerlig vikt; om sådana förefunnes,
måste de behandlas enligt nu gällande lag, men härför möter hinder
däraf att lagfarts- och inteckningsprotokoll efter lagens ikraftträdande icke
vidare föras.
Hvad angår de bestämmelser, som afse den nya fastighetsbokens uppläggande,
böra dessa naturligtvis träda i kraft så tidigt, att det förberedande arbetet
hunnit utföras när själfva lagen skall börja tillämpas.
401
Då öfriga lagar, till hvilka förslag samtidigt utarbetats, i större eller
mindre mån äga samband med lagen om inskrifning, bör för alla lagarna samma
tid bestämmas för ikraftträdandet.
2 §•
Genom förordningen den 16 juni 1875 angående ändring af gällande stadganden
om lagfart å fast pant blef hvad i 9 kap. jordabalken stadgas om rättighet
för borgenär, som i fast pant sitter, att efter lagfart förvärfva äganderätt
till panten till all kraft och verkan upphäfdt med afseende å de rättsförhållanden,
som uppkommit efter det nämnda författning trädt i kraft. Härigenom och i följd
af inteckningsförordningens utfärdande har enligt Beredningens uppfattning uteslutits
tillämpning af stadgandena i nämnda kapitel utom såvidt angår äldre
rättsförhållanden. Som emellertid den åsikt uttalats, att allt fortfarande utan
inteckning skulle kunna vinnas en — visserligen numera skäligen betydelselös —
panträtt i fast egendom, och då vid nämnda lagförändring endast vissa §§ i
kapitlet upphäfdes, har det ansetts nödigt att nu uttryckligen upphäfva äfven
de lagrum i kapitlet, som formellt ännu kvarstå. Att härigenom icke med afseende
å de äldre rättsförhållanden, för hvilka omförmälda 1875 års förordning
bibehåller rätten att efter lagfart förvärfva äganderätt, sker någon rubbning i
sagda rätt, har icke ansetts behöfva genom särskildt förbehåll utmärkas.
3 §•
För undvikande af eljest icke påkallad ändring i lag eller författning, som
uttryckligen hänför sig till vissa äldre bestämmelser angående inskrifningsväsendet,
har i denna § upptagits ett stadgande, som afser att anpassa dylika
hänvisningar till de nya bestämmelserna angående inskrifningsväsendet. I följd
häraf kommer t. ex. den i 5 § i lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa
fall för bolag eller förening att förvärfva fast egendom förekommande hänvisningen
till 10 § lagfartsförordningen i stället att hänföra sig till bestämmelserna
i 2 kap. 14 § andra och tredje styckena i nya lagen. Där i lag eller författning
förekommer bestämmelse, som utan att hänföra sig till visst, genom föreskrift i nya
»«*/,, Öl
402
lagen ersatt lagrum likväl i fråga om ordningen för handläggning af inskrifningsärenden
strider mot hvad därutinnan stadgas i nya lagen, bör likaledes denna i
stället tillämpas; så skall t. ex. hvad den här ofvan vid 2 § omförmälda förordningen
den 16 juni 1875 om lagfart å fast pant innehåller angående
rättens befattning med dylikt lagfartsärende upphöra att gälla och i stället
ärendets pröfning ankomma på inskrifningsdomaren. Äfven i nu angifna hänseende
har föreskrift lämnats i förevarande §.
4 §•
Från lagfartsförordningen har upptagits bestämmelsen, att där enligt lag
eller författning något rättsförhållande är beroende däraf att uppbud skett, lagfart
— vare sig nu denna meddelats efter lagfartsförordningen eller efter nya
lagen — skall medföra samma verkan.
Då i nya lagen sådan inskrifning, som meddelas för nyttjanderätt, servitut
eller rätt till undantag, ränta eller afgäld, icke betecknas såsom inteckning, hafva
på samma sätt de i lag eller särskild författning förekommande bestämmelser,
som afse inteckning för sådan rätt, förklarats tillämpliga jämväl å inskrifning
enligt nya lagen. Detta stadgande hänför sig icke blott till författningar, som
lämnats alldeles oberörda af förevarande lagarbete, utan äfven till sådana, däri
af annan anledning ändring i vissa delar föreslagits, t. ex. lagen den 26 maj 1899
angående förändring af tomts område. Endast där med särskild hänsyn till de
nya bestämmelserna om inskrifning omarbetning ägt rum, såsom i 17 kap. handelsbalken
och i utsökningslagen, har det ansetts nödvändigt att använda båda
beteckningarna. 5
5 §•
Det maktpåliggande arbetet med de nya fastighetsböckernas uppläggande
kan uppenbarligen icke anförtros åt annan än den, som är med hithörande förhållanden
redan på förhand förtrogen. Å landet måste det därför blifva domaren,
som tager detta arbete om händer, i stad måste det blifva rättens omsorg att
härom bestyra. Arbetet är lika drygt som det är maktpåliggande, och det är
403''
gifvet, att äfven om det icke alltför starkt påskyndas, det icke kan utföras
under samtidigt utöfvande af domareämbetets plikter. Ledighet från domaregöromålen
måste därför i stor utsträckning medgifvas och ej blott full ersättning
lämnas för de med arbetet förenade kostnader utan äfven allt nödigt biträde från
det allmännas sida därvid beredas. De åtgärder, som i sådant hänseende kunna
erfordras, måste ankomma på senare beslut.
G §•
En fråga af genomgripande vikt vid öfvergången till ett nytt inskrifningssystem
är den, på hvad sätt de gamla inskrifningarna skola inordnas i den nya
formen. Att dessa inskrifningar, där de skola fortfarande gälla, måste öfverflyttas
till den nya fastighetsboken, är uppenbart; denna måste blifva enda källan
för upplysning i detta hänseende. Men huru bör detta lämpligen ske?
Det läte tänka sig att man ordnade saken så, att vid bokens uppläggande
däri intoges allt, som i rättsligt hänseende rörde hvarje fastighet, att åt vederbörande
lämnades någon tid för granskning och att därefter uteslötes rättsanspråk,
som icke sålunda blifvit upptagna i boken. En sådan anordning skulle kräfva
ett arbete med uppläggandet, som efter Beredningens tanke knappast skulle
vara möjligt att utföra, och den skulle ändock kunna för vederbörande rättsägare
medföra rättsförlust. Öfvergångstiden måste därför utsträckas öfver en
längre tidrymd och fastighetsboken först småningom under medverkan af rättsägarne
själfva bringas i det skick, att den ensam gör tjänst som rättslig urkund
för fastigheterna. Det system Beredningen i detta syfte funnit sig böra förorda
är följande.
Att redan vid bokens uppläggande måste för hvarje fastighet angifvas,
hvem som är ägare, är uppenbart; endast sålunda kan boken lämna erforderlig
ledning för kommande inskrifningar. Af öfriga rättigheter, som hänföra sig till
fastigheten, äro penningintecbningarna de viktigaste. Då här förnyelsetvång finnes
och således rättighetens fortvara är beroende däraf att den inom stadgad tid förnyas,
bör någon öfverflyttning icke ske förr än sådan förnyelse äger rum. Vid bokens
uppläggande lämnas alltså dessa inteckningar åsido. Hvad angår inteckningar
för nyttjanderätt och andra sådana rättigheter, äro dessa inteckningar icke under
-
404
kastade förnyelsetvång, och då det icke gärna kan ifrågasättas att endast för att
förmedla deras öfverflyttande till den nya boken stadga sådant tvång, måste
öfverflyttningen verkställas af den, som upplägger boken. På grund af stadgandet
i 43 § inteckningsförordningen kan detta öfverflyttande ske omedelbart från den
äldre boken utan att protokollet behöfver anlitas. Då emellertid, enligt hvad
erfarenheten visat, särskildt nyttjanderättsinteckningar lämnas kvarstående,
oaktadt tiden för rättighetens bestånd utlupit och inteckningen alltså kunnat
dödas, har det lämnats vederbörande öppet att vid öfverflyttningen utgallra
dylika betydelselösa inteckningar. Skulle därvid något misstag förelöpa, lämnar
stadgandet i 9 § rättsägaren utväg att tillvarataga sin rätt.
Likaledes måste till fastigbetsboken öfverflyttas de anteckningar, som i boken
kunna förekomma angående tvist om äganderätten (13 § lagfartsförordningen)
och om utmätning m. m. (38 § inteckningsförordningen); äfven för dessa fall bar
det lämnats öppet att förbigå anteckningar, som uppenbarligen sakna betydelse,
såsom när t. ex. alla inteckningar i en fastighet tillkommit efter dess exekutiva
försäljning. Det bär icke synts nödigt att till fastigbetsboken öfverflytta anteckning
om expropriationsärenden, då ett dylikt ärende i hvarje fall lärer vara fördt
till slut innan boken erhåller betydelse af att vara enda upplysningskälla.
Det angifna systemet innebär sålunda, att fastigbetsboken först efter tio
år från nya lagens ikraftträdande erhåller den betydelse, som bör tillkomma den.
Därmed är visserligen förenad den olägenhet, att för utfärdande af gravationsbevis
under nämnda tid boken icke kan ensam användas. Men denna olägenhet
är dock öfvergående, och den uppväges af den lättnad i uppläggningsarbetet,
som dettas fördelning på en längre tidrymd medför. 7
7 §•
Oaktadt genom den 1875 införda lagstiftningen beredts ett redigare och
bättre underlag för urskiljande af de rättsförhållanden, som hänföra sig till
hvarje särskild fastighet, är det dock gifvet, att de på grundvalen af denna
lagstiftning förda protokoll och böcker icke öfver allt och i hvarje fall äro för
ändamålet tillräckliga. För att med full säkerhet kunna fastställa sammanhanget
mellan en viss fastighet, sådan den upptages i den nya fastighetsboken,
405
och de i protokollen och den äldre boken upptagna rättsförhållanden kan det
vara nödvändigt att anställa särskild undersökning för inhämtande af upplysning
från dem, som kunna antagas vara förtrogna med förhållandena i fråga.
Föreskrift om sådan undersökning innefattas i denna §. Då det ändamål, för
hvilket den hålles, är af betydelse för det allmänna, bör den också af det allmänna
bekostas; ersättning ej blott till domare, nämndemän och biträden utan
också till de för upplysning inkallade personer bör utgå af allmänna medel.
8 §•
Bestämmelser af här antydda art innefattas i det förslag till kungörelse, som
åtföljer detta betänkande. Beredningen förutsätter emellertid att på grund af den
vidare utredning, som under lagstiftningsärendets fortsatta behandling kommer att
vinnas, det kan visa sig nödvändigt att till ledning vid uppläggningsarbetet
ytterligare föreskrifter meddelas. Sådant kommer då att ske i här angifna
ordning.
9 §•
Den möjlighet är icke utesluten att vid öfverföring, som afses i 6 §, kan
förelöpa fel, så att en anteckning förbigås eller icke upptages å rätt upplägg.
Såvidt angår anteckningar om tvist eller om utmätning, kan ett dylikt fel när
som helst rättas; anteckningen i den ena boken har lika litet någon rättsverkan
som anteckningen i den andra. Den är endast afsedd att lämna upplysning.
I det stora hela gäller detsamma om det antecknande af ägaren, som sker vid
fastighetsbokens uppläggande. Annorlunda förhåller det sig med den införing,
som i den äldre boken skett af inteckningar för nyttjanderätt och andra rättigheter;
anteckningen betingar här inteckningens fortfarande giltgihet utan förnyelse.
Öfverföringen till fastighetsboken medför icke någon särskild rättsverkan.
Men å andra sidan bör icke den omständigheten, att vid öfverföringen inteckningen
ej blifvit å rätta upplägget införd, i och för sig medföra att anteckningen
i den äldre boken förlorar sin rättsverkan. Ehuru det naturligtvis är önskligt
att äfven i nu ifrågavarande hänseende fastighetsboken skall träda i den äldre
bokens ställe, kan detta icke utan äfventyr för rättssäkerheten omedelbart uppnås.
En viss, skäligen rymlig tid bör lämnas för vidtagande af rättelse i hvad som
406
kan hafva blifvit oriktigt infördt. Denna tid har synts kunna lämpligen sättas
till tio år från det lagen trädt i kraft eller samma tid, som kommer att förflyta
innan fastighetsboken blir den afgörande urkunden i fråga om penninginteckningar.
Efter utgången af denna tid aflöser fastighetsboken fullständigt den
äldre boken; och detta måste innebära att en inteckning, som icke rätteligen
införts i den förra, då är utan verkan såvidt angår den fastighet, å hvars upplägg
den icke blifvit införd. För att uppnå detta måste i fråga om inteckningarna
uppställas den fordran, att rättelse ej må ske i annan ordning än som föreskrifvits
för rättelse af inskrifning, d. v. s. efter ansökan af inteckningshafvaren.
Nu anförda bestämmelser medföra att under de tio närmaste åren efter
lagens ikraftträdande den bestämmande urkunden i fråga om inteckningar af
detta slag fortfarande är den äldre boken jämte inteckningsprotokollet. I följd
häraf skulle i fråga om dylika inteckningar det för utfärdande af gravationsbevis
strängt taget vara nödigt att använda den äldre boken. För det praktiska
behofvet torde emellertid äfven före utgången af sagda tid fastighetsboken i
nämnda hänseende kunna göra tjänst i den äldre bokens ställe.
10 §.
Såsom i det föregående anförts, skola vid fastighetsbokens uppläggande
äldre penninginteckningar icke däri upptagas, utan detta ske först i den mån
de anmälas för förnyelse. I denna § äro därför från inteckningsförordningen
upptagna föreskrifterna om förnyelse endast med den jämkning, som påkallas
däraf att ärendet skall pröfvas af inskrifningsdomaren, icke af rätten. Själfva
fömyelseåtgärden måste dock erhålla en i viss mån förändrad karaktär, då efter
förnyelsen fastighetsboken ensam bör vara bestämmande för omfånget af den å
inteckningen grundade rätten; åtgärden måste erhålla karaktären af en själfständig
inskrifning. Sedan förnyelse sålunda skett, äger inteckningen samma
giltighet, som tillkommer en efter nya lagens bestämmelser meddelad inteckning;
någon vidare förnyelse erfordras alltså icke.
Då å några orter fastighetsböcker enligt 1875 års lagstiftning ännu icke
kunnat uppläggas och i följd däraf stadgandet i 43 § inteckningsförordningen
om frihet från förnyelseplikt under förutsättning af införing i boken där saknar
407
tillämpning, har hör upptagits ett undantagsstadgande, som bibehåller nämnda
plikt för dessa fall.
n §•
Vid utfärdande af gravationsbevis möter stundom svårighet att säkert afgöra,
till hvilken eller hvilka fastigheter en viss inteckning är att hänföra.
Samma svårighet kan komma att yppas när det gäller att förnya en inteckning.
Men under det i förra fallet frågan kan lämnas oafgjord och förhållandet endast
anmärkas i beviset, måste här frågan lösas. Den inteckning, ansökningen afser,
kan icke förnyas i förut vanlig ordning, inteckningen måste införas å ett visst
upplägg i boken; först härigenom åvägabringas en verksam inskrifning. Att här
likasom i fråga om ansökan om ny inteckning fordra, att sökanden skall visa, till
hvilken fastighet den är att hänföra, vid äfventyr att eljest ansökningen genast
afslås, skulle vara obilligt. Men å andra sidan kan det af honom fordras att
han medverkar till utredningen och för sådant ändamål, där så erfordras,
instämmer ägarne af de fastigheter, som äro i fråga. Ehuru i händelse vid
bokens uppläggande hållits sådan undersökning, som omförmäles i 7 §, protokollet
öfver denna äfven i nu ifrågavarande hänseende torde lämna ledning, kan
dock erfordras ny undersökning, och bör därför inskrifningsdomaren äga att förordna
om sådan. För utredningen bör lämpligt uppskof lämnas. När ansökningen
finnes icke kunna genast bifallas, borde jämlikt 1 kap. 11 § i förslaget
till lag om inskrifning anmärkning göras i fastighetsboken. Till vinnande af
större enkelhet har denna anmärkning synts kunna göras i den äldre boken;
skulle emellertid vid utgången af den tid, då denna bok skall aflösas af fastighetsboken,
ärende af denna beskaffenhet vara beroende på pröfning, måste införing
ske i den senare boken genom anmärkningens upptagande å upplägget
för hvarje egendom, ansökningen finnes kunna angå.
I afseende å det följande förfarandet böra de i 3 kap. 4 § i nya lagen
gifna föreskrifter lända till efterrättelse.
12 §.
Då den möjlighet icke är alldeles utesluten att inteckning, som afses i förevarande
§, ännu när den nya lagen träder i kraft besvärar viss fastighet, har
408
med afseende å sådan inteckning meddelats föreskrift, hvarigenom den för sin
fortfarande giltighet underkastas samma villkor som inteckning för fordran.
13 §.
Såvidt genom nya lagen i något hänseende uppställts strängare villkor
för erhållande af inskrifning än enligt äldre lag därför gällt, är det gifvet,
att sådant icke får verka till förfång för den, som redan innan nya lagen
trädt i kraft sökt inskrifning men fått ärendet förklaradt hvilande eller uppskjutet;
sålunda har t. ex. för den, som af ägaren af särskilda ideella andelar
i samma fastighet fått inteckning i sådan del utfäst och med åberopande af
ägarens särskilda åtkomst före nämnda tid sökt inteckning, icke genom stadgandet
i 3 kap. 5 § i nya lagen afskurits möjlighet att efter lagens trädande i kraft
få ansökningen bifallen. Däremot är ensamt den omständigheten att någon
enligt äldre lag ägt en rätt att erhålla inskrifning, som nya lagen icke erkänner,
icke tillräcklig för att han skall bibehållas vid sådan rätt; något förbehåll i
detta hänseende har icke funnits påkalladt.
Om alltså en vid lagens ikraftträdande ännu icke slutbehandlad ansökan
om inskrifning skall allt fortfarande bedömas efter äldre rätt, är det å andra
sidan gifvet, att själfva den formella behandlingen icke kan ske i annan än den
af nya lagen fastställda ordningen. Likaså bör, när en anmälan om förhållande,
som enligt gällande lag bör anmärkas i inteckningsprotokollet och därtill hörande
bok, till domaren inkommit så kort tid före nya lagens ikraftträdande, att
något tillfälle att kungöra den vid rätten och få den intagen i protokollet icke
vidare förekommer, antecknandet ske i fastighetsboken. Att detsamma bör gälla
när efter lagens ikraftträdande inkommit anmälan om dylikt förhållande, hvilket
inträffat före ikraftträdandet, är utan särskildt stadgande uppenbart.
14 §.
Förslagets stadganden i fråga om lagfartsskyldighet afvika såtillvida från
gällande rätt, att tiden för fullgörandet i vissa fall förkortats och att för försummelse
stadgats påföljd af böter. Att denna påföljd inträder endast när försummelse
409
ägt ruin efter det nya lagen trädt i kraft, är naturligt,- iakttager den försumlige
första möjliga tillfälle att söka lagfart, kan han för den tidigare försummelsen
ej bötfällas. Hvad angår förkortningen af tiden har denna ansetts också
böra tillämpas å äldre fång, dock så, att den kortare tiden skall räknas från
den dag lagen träder i kraft, ehuru å andra sidan därigenom icke får ske någon
utsträckning af den tid, inom hvilken med tillämpning af äldre lag skyldigheten
bort vara fullgjord.
15 §.
De i 2 kap. 16 § i nya lagen upptagna bestämmelserna angående vinnande
af frihet från klander å fång till fast egendom, som afhändts rätte ägaren
och lagfarits för annan, hänföra sig till en lagfart, som meddelats enligt nya
lagen. Enahanda är förhållandet med de i 3 kap. 10 § och 4 kap. 8 §
gifna bestämmelserna rörande giltigheten af inteckning eller inskrifning i en
fastighet, som efter dylikt klander återvinnes. Likställd i detta hänseende
med en efter nya lagen vunnen lagfart bör emellertid en efter äldre lag meddelad
lagfart vara, om, på sätt i 6 § här ofvan omförmäles, vid uppläggande
af fastighetsboken ägarens namn och åtkomst anmärkts å upplägget för fastigheten;
härigenom åstadkommes nämligen sådant samband mellan åtkomsten och
den å marken utlagda fastigheten, som efter hvad förut nämnts utgör förutsättning
för den ändrade lagstiftningen om häfd; och har i sådant syfte ett stadgande
i andra stycket af förevarande § upptagits.
Å andra sidan är det billigt, att därest i fråga om egendom, som afhändts
rätte ägaren före lagens trädande i kraft, frihet från klander å fång till egendomen
eller från talan å inteckning eller inskrifning, som meddelats efter det
egendomen afhändts ägaren, kan med tillämpning af äldre lags bestämmelser
vinnas tidigare än enligt nya lagen, rättsägaren för vinnande af sådan frihet
äger åberopa den äldre lagen. Förbehåll härom är infördt i första stycket af
förevarande §; detta förbehåll innebär icke blott att bestämmelserna i förordningen
den 22 april 1881 om tjuguårig häfd fortfarande skola äga tillämpning
under de för sådan tillämpning gällande förutsättningar utan äfven, såvidt angår
vinnande af frihet från klander å fång, att hvad i 5 § af nämnda förordning
i«‘;07 52
410
stadgas angående fortfarande tillämpning af den lagstiftning, som i sådant hänseende
gällde före den 1 januari 1882, icke rubbas genom den af Beredningen
föreslagna nya lagen.
16 §.
Den allmänna grundsatsen att en ny lag icke får verka till inskränkning
i redan förvärfvad rätt måste naturligtvis upprätthållas äfven på nu ifrågavarande
område. De nya normerna få icke inkräkta på en rätt, som vunnits genom
en tidigare inskrifning, och de få icke heller åt sådan rätt bereda utvidgning
på bekostnad af annans rätt. Den reglering af rättsförhållanden, som nya lagen
innefattar, verkar icke tillbaka.
Emellertid innebär detta icke att dessa förhållanden skola lämnas af den
nya lagen alldeles oberörda. Lagens reglering bör komma till användning, där
det kan ske utan förnärmande af annans rätt. Och därvid måste beaktas att icke
hvarje utsikt till ett rättsförvärf är en förvärfvad rätt. Att afskära en dylik
utsikt från förverkligande kan icke anses vara ett obehörigt ingrepp, om det
eljest är påkalladt af berättigade hänsyn. Gränsen mellan hvad som är en rätt
eller endast utsikt till en sådan kan i vissa fall vara svår att draga. Men
icke ens hvarje formell rätt behöfver lämnas oberörd af den nya lagen. Är
det intresse, som af denna rätt uppbäres, af synnerligt ringa betydenhet, eller
är faran för att detta intresse skall genom den nya lagens tillämpning lida
intrång synnerligt ringa, måste det anses försvarligt att underkasta densamma
en ordning, som lagstiftaren af hänsyn till allmän nytta anser nödvändig.
I anslutning till angifna åskådningssätt har i denna § den nya lagens
tillämpningsområde utsträckts till att i flera hänseenden omfatta äldre inteckningar.
I de flesta fall innebär detta icke ens någon modifikation af den
ledande grundsatsen. Där bestämmelserna i den nya lagen och i den gamla
öfverensstämma, är frågan om hvilken lag skall tillämpas naturligtvis utan betydelse.
I vissa fall innefatta de nya bestämmelserna endast vidgad befogenhet
för rättsägaren, utan att någon annans intresse däraf beröres, t. ex. rätten till utbyte
af inteckning. I andra är den vidgade befogenheten för en rättsägare
visserligen af beskaffenhet att kunna inverka på en annans ställning men
denna inverkan dock så oväsentlig, att den kunnat alldeles lämnas utom räk
-
411
ningen, t. ex. fastighetsägarens rätt att höja den ränta, som i en inteckning är
utfäst, eller inteckningshafvarens rätt att för exekntionskostnad njuta ersättning
ur fastigheten. Där nya lagens tillämpning medför en mer väsentlig förändring,
har förbehåll skett till skydd för den rätt, som tillkommit redan under den
äldre lagen. Så i fråga om begränsningen af inteckningshafvares rätt att uttaga
ränta eller afgäld ur fastigheten och af fastighetsägarens rätt att mot inteckningshafvaren
göra invändningar gällande samt i fråga om inteckningshafvares
skyldighet att för afskrifning af gjord afbetalning hålla inteckningshandlingen
till hända. Däremot har den omständigheten att det i nya lagen i full utsträckning
erkända ägarehypoteket betager efterföljande inteckningshafvare utsikten
till att genom uppryckning bereda sina inteckningar en förmån icke ansetts
böra medföra inskränkning i den nya grundsatsens tillämpning å äldre inteckningar.
Ty här linnes aldrig mer än en utsikt.
Då nya lagens allmänna stadganden om gemensamma inteckningar förklarats
skola tillämpas jämväl å äldre inteckningar, innebär detta såvidt angår
inteckningar, som meddelats efter det 1875 års inteckningsförordning trädde i
kraft, icke någon förändring i fråga om den materiella inteckningsrätten; ty i
detta afseende äro bestämmelserna i nämnda förordning och i nya lagen öfverensstämmande.
I fråga om inteckningar från en ännu äldre tid borde däremot
härutinnan 1818 års förordning tillämpas, men sådan tillämpning är genom
här gifna bestämmelse aflyst. De afvikelser från nu gällande rätt, sistnämnda
förordning innefattar, äro numera så fördunklade, att en tillämpning af desamma,
där den tilläfventyrs skulle föranleda en annan fördelning af ansvarigheten
än som med tillämpning af nu gällande regler uppkommer, helt visst
skulle för vederbörande rättsägare te sig såsom i hög grad oväntad och främmande.
En sådan tillämpning har Beredningen därför trott sig kunna utan att
något berättigadt intresse därigenom trades för nära utesluta.
Förslagets bestämmelser i 3 kap. 43 § angående ansvarighetens fördelning
mellan stamfastighet och en därifrån afsöndrad lägenhet för en i den ostyckade
fastigheten meddelad inteckning innebära en så väsentlig afvikelse från nu
gällande rätt, att en allmän tillämpning af desamma å äldre rättsförhållanden
iqke kunnat ifrågasättas. Att emellertid helt och hållet ställa dessa utanför
den afsedda regleringen skulle undanskjuta dennas verkan till en aflägsen fram
-
412
tid och påkallas icke af något verkligt skäl. Har afsöndringen skett före lagens trädande
i kraft, bör visserligen ansvarigheten bedömas efter äldre rätt af hänsyn
ej mindre till ägaren af stamfastigheten än till innehafvare af senare inteckningar
i denna. Men där afsöndringen sker efter det nya lagen trädt i kraft,
bör denna komma till användning äfven om de i stamfastigheten meddelade inteckningarna
härleda sig från tiden före ikraftträdandet. Något verkligt ingrepp
i dessa inteckningshafvares rätt sker därigenom icke. Då af stadgandets affattning
framgår, att det allenast hänför sig till afsöndringar, som tillkomma
efter det nya lagen trädt i kraft, har något förbehåll i sådant hänseende här
icke erfordrats.
Den i 4 kap. 16 § i fråga om rätt till ränta eller afgäld stadgade aflösningsrätt
har med hänsyn till grunden för nämnda bestämmelse synts böra
vinna tillämpning jämväl å äldre rättigheter af detta slag, därvid emellertid
den nya lagens tillämpning naturligtvis icke bort sträcka sin verkan till tiden
före dess trädande i kraft; och har på grund däraf stadgats, att den tid af
femtio år, efter hvars utgång fastighetsägaren är berättigad att aflösa rätten, skall
räknas från den dag lagen trädt i kraft.
17 §.
Då de i 3 kap. 24 och 25 §§ i förslaget till lag om inskrifning innefattade
bestämmelser angående den verkan, som exekutiv försäljning, expropriation eller
afträdande af jord enligt dikningslagen utöfvar å inteckningar i den fastighet,
som är föremål för åtgärden, icke äga tillämpning å dylika förhållanden, hvilka
tillkommit före lagens ikraftträdande, har med afseende å dessa förhållanden
erfordrats en bestämmelse, som bibehåller fastighetsägaren vid den enligt äldre lag
honom tillkommande rätt att få de inteckningar, hvilka af åtgärden beröras,
dödade utan inteckningshandlingens företeende. Att dödningen måste sökas i den
ordning, nya lagen bestämmer, följer af stadgandet i 3 §. Då i fråga om förhållanden,
som tillkommit före den 1 januari 1899, för dödningen erfordras att
ediktalstämning föregått, och någon dylik anordning icke förekommer i nya lagen,
har här bort meddelas bestämmelse, som åt inskrifningsdomaren öfverlämnar att
därom föranstalta.
413
18 §•
Så länge en penninginteckning ännu icke förnyats och i följd däraf icke
finnes upptagen i fastighetsboken, vore det ändamålslöst att belasta denna med
inskrifningar eller anteckningar, hvilka hänföra sig till denna inteckning. I
dylika fall skall enligt förslaget förfaras i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad nu gäller, ehuru naturligtvis det är inskrifningsdomaren, som beslutar; hans
beslut upptages i det af honom förda protokollet, icke i rättens protokoll. Om
inteckningen sedermera förnyas, komma de med inteckningen förbundna anteckningarna
också att öfverföras till fastighetsboken.
De i 3 kap. 13 och 19 §§ samt 30 § tredje stycket i förslaget till lag om
inskrifning omförmälda åtgärder äro alla af beskaffenhet att böra upptagas i
fastighetsboken. Vid sådant förhållande har det synts böra föreskrifvas, att
innan sådan åtgärd må ifrågakomma själfva inteckningen skall vara genom förnyelse
Överflyttad till boken.
19 §.
I annat sammanhang1 har lämnats redogörelse för de olägenheter, som äro
förbundna med gällande ordning för upptagande i fastighetsurkunderna af anteckning
om exekutiva åtgärder och däraf föranledda förändringar i fråga om inteckningsförhållandena.
Att råda bot för dessa olägenheter, hvilka framhållits i
Riksdagens skrifvelse den 22 april 1903, var syftet med det förslag till ändring
af vissa bestämmelser i inteckningsförordningen, Beredningen samma år utarbetade
men som på grund af Högsta domstolens därvid gjorda anmärkningar då
fick förfalla. Äfven för gången af detta lagstiftningsärende är i det föregående
redogjord!2 Genom de förändringar, Beredningen föreslagit i fråga om inskrifningsväsendet
och det exekutiva förfarandet, har det blifvit möjligt att på ett
efter Beredningens tanke nöjaktigt sätt ordna dessa förhållanden, och i 3 kap. 24 §
i förslaget till lag om inskrifning hafva upptagits bestämmelser i sådant syfte.
Men dessa bestämmelser komma till användning endast i det fall att det exekutiva
förfarandet inledts först efter det nya'' lagen trädt i kraft. De öfverklagade
olägenheterna kvarstå alltså i oförminskad grad i fråga om sådana exeku- * 8
1 Ofvan s. 344 ff.
8 Ofvan e. 348 ff.
414
tiva försäljningar, hvarå den nya lagen ej är tillämplig, och i fråga om sådana
gör sig alltså behofvet af en utväg att ordna saken allt fortfarande gällande.
Detta behof är så tvingande, att det icke kunnat vid införande af en ny lagstiftning
i ämnet lämnas utan beaktande.
Enligt Beredningens tanke finnes här ingen annan utväg att komma till
rätta än den i Beredningens ofvan omförmälda förslag förordade; detta har
därför blifvit i hufvudsak här upptaget. Fastighetsägaren äger alltså att, sedan
de inteckningar, hvilka genom försäljningen förlorat sin verkan, blifvit dödade, få
anteckningen om den föregående utmätningen eller åtgärden åtbörd ur fastighetsboken.
På grund af anmärkning i Högsta domstolen har emellertid härtill fogats
den bestämmelse, att fastighetsägare, som begär anteckningens atförande, skall
i fråga om de inteckningar, till hvilkas täckande köpeskillingen lämnat tillgång
och som icke sedermera dödats eller förfallit, visa att lyftning af därå belöpande
utdelning skett eller att på grund af nye ägarens åtagande inteckningen
skall gälla för fulla beloppet; den af Högsta domstolen framhållna faran
att inteckning, som vid den exekutiva försäljningen varit inneliggande hos
gäldenären eller belånad för endast ett lägre belopp, skulle kunna missbrukas,
lärer därmed vara aflägsnad. Hänsyn har tillika tagits till den möjlighet, som
enligt den före 1899 gällande lagstiftningen stod ny ägare af exekutivt försåld
fastighet öppen att ånyo utställa en inteckning, till hvars gäldande köpeskillingen
icke lämnat tillgång. Däremot har det icke ansetts nödigt att, såsom i
det tidigare förslaget skett, för anteckningens afförande också fordra dödning
af de i följd af försäljningen förfallna inteckningar för nyttjanderätt och andra
rättigheter, då dylika inteckningar icke äro föremål för omsättning och den
med anteckningen afsedda maningen till försiktighet därför i fråga om sådana
inteckningar icke är behöflig.
415
Förslag till lag om inskrifningsting.
Såsom i motiven till lagförslaget angående inskrifning angifvits, har
Beredningen ansett det böra genom inrättande af särskilda, uteslutande för
inskrifningsärenden afsedda ting beredas allmänheten ökadt antal tillfällen att
få sådana ärenden handlagda. Något större behof i detta hänseende torde
emellertid icke förefinnas såvidt angår andra domsagor än dem, som bestå af
två eller flera tingslag. Och då äfven här förhållandena kunna vara sådana,
att den bestående ordningen får anses tillfredsställande, samt i allt fall den omfattning,
i hvilken anordnandet af särskilda inskrifningsting kan anses vara af
behof påkalladt, ställer sig olika för olika orter, har det synts böra ankomma
på Konungen att efter särskild pröfning af behofvet förordna, att i viss sådan
domsaga inskrifningsting skola hållas, samt meddela närmare föreskrifter angående
årliga antalet dylika ting äfvensom tiden för deras hållande.
En viss förenkling i fråga om häradsrättens sammansättning vid inskrifningsting
har synts påkallad och med inskrifningsärendenas säregna natur förenlig.
Sålunda har domföra antalet nämndemän synts kunna inskränkas till tre,
likasom det ansetts kunna medgifvas att, på sätt som redan länge gällt för
rannsakningar i vissa brottmål, jämväl nämndeman från annat tingslag må
tjänstgöra i rätten; dock har härvid, på det icke rätten må sakna tillgång till
nödiga upplysningar angående personer och förhållanden inom det tingslag, där
fastigheten är belägen, den begränsning funnits nödig att alltid minst en af
nämndemännen skall tillhöra tingslagets nämnd. Vidare skall enligt förslaget
inskrifningsting kunna hållas å annan ort än det ordinarie tingsstället och således
äfven utom tingslaget, ehuru sådant synts icke böra medgifvas utan föregående,
noggrann pröfning af alla de omständigheter, som härvid äro af betydelse,
såsom domsagans utsträckning och kommunikationsmöjligheterna; och har denna
pröfning ansetts böra ankomma på Konungen.
416
Enär med afseende å rättsverkan af inskrifningsansökningar det särskilda
inskrifningstinget skall vara i allo likställdt med lagtima ting, ligger det i
sakens natur att tiden för inskrifningstings hållande bör kungöras så som för
lagtima ting är stadgadt; och torde, med hänsyn till hvad förslaget innehåller
angående orten för inskrifningstings hållande, jämväl angående denna böra intagas
uppgift i kungörelsen.
417
Förslag till lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet.
Såsom i annat sammanhang anförts har det funnits för befordrande
af jordstyckning i syfte att åt de mindre bemedlade inom samhället bereda
egna hem vara af synnerlig vikt att på lämpligt sätt ordna den ansvarighet,
hvari en afsöndrad lägenhet häftar för de i den ostyckade fastigheten meddelade
inteckningarna. Beredningen har trott det för sådant ändamål utan
rubbande af fastighetskrediten kunna stadgas, att lägenhetens ansvarighet är
endast subsidiär, så att stamfastigheten i första hand häftar för dylik intecknings
hela belopp. Men Beredningen har tillika ansett en begränsning äfven af denna
subsidiära ansvarighet kunna och böra stadgas. Att lägenheten för en dylik
inteckning skall ansvara med hela sitt värde vid den tid, då afsöndringen sker,
är en grundsats, som icke utan obehörigt ingrepp i inteckningshafvarens rätt
kan uppgifvas. Men att den skall ansvara också med den förhöjning i värdet,
lägenhetsägarens åtgöranden gifvit den, är en rättskonsekvens, hvilken är endast
formell och hvars uteslutande därför också måste anses fullt berättigadt. Förhållandet
är ju i allmänhet att dylika lägenheters värde när de afsöndras
är ringa jämfördt med det, som uppnås när det egna hemmet blifvit byggdt och
lägenheten därefter ordnad. Att skydda denna värdeförhöjning genom att begränsa
ansvarigheten till det ursprungliga värdet är därför en anordning, som
för lägenhetsägarens trygghet är af stor betydelse, på samma gång den icke
innebär någon obillighet mot inteckningshafvaren. Förutsättning för en dylik
anordning är emellertid att fastställandet af det värde, hvartill ansvarigheten
skall inskränkas, sker på ett fullt tillförlitligt sätt. Att bereda erforderlig garanti
härför är syftet med förevarande lagförslag.
53
418
Värderingen skall ske under iakttagande af de för landtmäteriförrättningar
i allmänhet gällande former. Förrättningen verkställes alltså af landtmätare
med gode män. För vinnande af det med anordningen afsedda syfte är det af
vikt att kostnaden för förrättningen icke stiger till belopp, som afhåller från
åtgärdens anlitande. Beredningen har emellertid antagit att för en förrättning
af den enkla beskaffenhet, som är i fråga, arfvodesersättningen icke behöfver
blifva synnerligt hög och att en ytterligare begränsning lätteligen kan åstadkommas
genom att ordna förrättningarna så, att flera sådana kunna medhinnas
å samma dag. Måhända kunde med afseende å ändamålet med hela denna anordning
ifrågasättas att under särskilda förutsättningar något bidrag af allmänna
medel till kostnadens bestridande finge åtnjutas.
I fråga om beskaffenheten af värderingsförrättningen har Beredningen ansett
förfarandet böra anordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i lagen
den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet finnes stadgadt angående förrättning,
som äger rum för pröfning af rätt att för fastighet bygga eller begagna väg öfver
annan fastighets område eller om fastighets skyldighet att deltaga i vägs
byggande eller underhåll. Å ifrågavarande förrättning komma de allmänna
bestämmelserna i 2 kap. skiftesstadgan om landtmäteriförrättning att lända till
efterrättelse; hvarjämte i likhet med hvad nämnda lag stadgar äfven de i 3 kap.
samma stadga meddelade bestämmelser böra tillämpas i hvad de afse annan
landtmäteriförrättning än laga skifte (2 §). Jämväl de i 4 § af förslaget upptagna
bestämmelserna äga sin motsvarighet i ofvan angifna författning angående
enskilda vägar. Då förrättningens resultat är bestämmande för deras rätt, hvilka
hafva inteckning i fastigheten eller däri fått inskrifning för rätt till undantag,
ränta eller afgäld, bör åt dessa rättsägare lämnas tillfälle att vid förrättningen
närvara och bevaka sin rätt.
För värderingsmännens pröfning hafva inga andra normerande föreskrifter
synts böra i förslaget upptagas än att värdet under inga förhållanden får sättas
lägre än till beloppet af den köpeskilling, som vid försäljning af lägenheten må
hafva betingats, samt att, där för lägenheten skall utgå årlig afgäld till stamfastigheten,
förrättningsmännen vid uppskattande af afgäldens kapitalvärde äro
bundna af de bestämmelser, som för sådan uppskattning äro meddelade i 149 §
utsökningslagen såsom detta lagrum lyder enligt Beredningens förslag. För den
419
händelse att, innan förrättningen sker, lägenheten skulle hafva varit föremål för
flera särskilda köp, är det naturligtvis den senast betingade köpeskillingen, hvartill
hänsyn sålunda skall vid värderingen tagas.
Att, på sätt 5 § föreskrifver, i händelse af missnöje talan mot förrättningsmännens
beslut skall fullföljas hos ägodelningsrätten, torde vara öfverensstämmande
med förrättningens natur, likasom ock att i fråga om besvärstid, besvärens ingifvande
och rättegången vid ägodelningsrätten skall gälla hvad om klagan öfver
afslutadt laga skifte är stadgadt. Då med hänsyn till den ansvarighet för inteckningen
eller inskrifningen, som hvilar å stamfastigheten, ägarens af stamfastigheten
rätt icke kommer att beröras af värderingen utom såvidt han är
innehafvare af s. k. ägarehypotek, tillkommer enligt förslaget befogenhet till talan
mot förrättningen allenast lägenhetsägaren och den, hvilken för fordran har inteckning
eller inskrifning, som tillkommit före afsöndringen; och har i enlighet
härmed jämväl bestämmelsen i 4 § angående besvärshänvisnings meddelande affattats.
Med hänsyn till sakens enkla beskaffenhet har det funnits obehöfligt
att medgifva rätt till talan mot ägodelningsrättens beslut.
Det ligger i sakens natur att angående en så väsentlig förändring i lägenhetens
ansvarighet för gravationer, som genom värderingen uppkommer,
icke bör saknas upplysning i fastighetsboken. Det har därför i 6 §
ålagts landtmätaren att ofördröjligen till inskrifningsdomaren insända uppgift
angående värderingen; sedan dylik uppgift inkommit till denne, åligger det
honom, jämlikt stadgandet i 1 kap. 21 § i förslaget till lag om inskrifning,
att angående det satta värdet göra anteckning i fastighetsboken. Föres
talan mot värderingen, är det visserligen, likasom när i vanligt inskrifningsärende
besvär anförts, tills vidare oafgjordt, huruvida det värde, hvarom
anteckning skett, kommer att blifva slutgiltigt. Att med hänsyn härtill föreskrifva,
att äfven i förevarande fall besvären skola ingifvas till inskrifningsdomaren
för antecknande i fastighetsboken, har dock synts icke vara behöfligt.
Däremot är det tydligt, att om förrättningen skulle undanröjas eller det satta
värdet ändras, äfven härom bör göras anteckning i fastighetsboken; och då det
är af vikt att detta antecknande sker utan dröjsmål, har det ålagts ägodelningsrättens
ordförande att i dylikt fall till inskrifningsdomaren öfversända afskrift
af beslutet.
420
Äfven beträffande ifrågavarande anteckning gäller för öfrigt den allmänna
regeln att den rättsliga verkan af det förhållande, hvarom anteckning bör ske,
icke är beroende däraf att anteckning skett. Ett behörigen bestämdt värde
kommer alltså att tillämpas vid en exekutiv försäljning, oaktadt anteckning om
värdet ännu ej hunnit inflyta i boken.
421
Förslag till lag innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning
af tomträtt samt af fång till sådan rätt så ock i fråga om inteckning
i tomträtt.
Då enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom utsökningslagens bestämmelser
skola äga tillämpning på exekutiv försäljning af tomträtt, medföra
de i utsökningslagen föreslagna genomgripande förändringarna i exekutionsväsendet
med nödvändighet, att de delar af det tomträtten rörande inskrifningsväsendet,
som äga samband med bestämmelserna om för säljningssättet, måste undergå
ändring. Beredningen har emellertid icke ansett sig böra stanna härvid. Emedan
tomträtten är en nyttjanderätt till fast egendom, samt de slag af inskrifningar,
som benämnas inskrifning af fång till tomträtt och inteckning i tomträtt, för
den stora allmänhetens uppfattning och till sin juridiska konstruktion stå mycket
nära lagfart och inteckning i fast egendom, synes det lämpligt, att inskrifningsväsendet
beträffande tomträtt och fast egendom, likasom hittills, såvidt möjligt
öfverensstämma. Om bestämmelserna på dessa lagstiftningsområden sålunda
få följas åt, komma de angående inteckning i fast egendom föreslagna bestämmelser,
som särskildt hafva till ändamål att stärka fastighetskrediten,
såsom förnyelsens borttagande och inteckningsrättens utsträckning till
försäkringssumman i fall af brandskada, jämväl den kredit till godo, som grundas
å inteckning i tomträtt. Enligt dessa grunder är ifrågavarande lagförslag
utarbetadt.
Vissa förändringar, som blifvit i andra lagförslag af Beredningen förordade,
lämna tillfälle att genomföra större öfverensstämmelse än i Beredningens tidigare
förslag varit möjligt mellan de former af inskrifning, som gälla tomträtten, och
det fast egendom rörande inskrifningsväsendet. Då i fråga om formen för upplåtelse
af och fång till tomträtt krafvet på bevittnad handling fått likasom i
422
fråga om öfverlåtelse af fastighet förfalla, har för dessa fall varit nödigt att upptaga
föreskrift om upplåtarens eller öfverlåtarens hörande; och när sådan föreskrift
i lagen införes, synes dess tillämpning höra utsträckas till de jämförelsevis
mindre praktiska fall, då vid pröfning af en inteckningsansökan tvifvel uppstår
om utfästelsens giltighet. Härigenom möjliggöres en nästan fullständig öfverensstämmelse
i inskrifningsproceduren för fast egendom och för tomträtt. 3 kap.
9 § i förslaget till lag om inskrifning af rätt till fast egendom låter den, som i
god tro blifvit innehafvare af en inteckning i fast egendom, blifva bibehållen
vid sin inteckningsrätt, oaktadt den, som utfäst inteckningen, måste lämna
fastigheten från sig. En dylik regel äger i fråga om tomträtt lika berättigande
och bör därför äfven här vinna tillämpning. Däremot finnes i fråga om tomträtt
icke något praktiskt behof af häfd, i följd hvaraf de i 2 kap. 16 § i lagförslaget
om inskrifning därom meddelade bestämmelser här uteslutits från tillämpning.
Vid sådant förhållande kan icke heller den i samma lagförslag i 3 kap. 10 §
första stycket innefattade bestämmelsen om giltighet af inteckning i egendom,
som innan häfd inträdt återgår till rätte ägaren, komma till användning i fråga
om tomträtt.
Klart är, att nu gällande lagar om inskrifning af tomträtt m. m. och om
inteckning i tomträtt böra, i öfverensstämmelse med hvad som skett beträffande
de olika slagen af inskrifning i fast egendom, sammanföras till en lag. Dennas
öfverensstämmelse med förslaget till lag om inskrifning af rätt till fast egendom
blifver emellertid, sedan omförmälda skiljaktigheter utjämnats, så stor, att ett
upprepande af de för båda gemensamma stadgandena ej synes lämpligt; i
stället har hänvisning till stadgandena i nämnda lagförslag ägt rum och allenast
afvikelserna i förevarande lagförslag angifvits.
423
Förslag till lag innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af
rätt till järnväg och utmätning af järnväg så ock i fråga om förvaltning af
järnväg under konkurs.
Den omarbetning, Beredningen underkastat 1880 års förordning om lagfart
inteckning och utmätning samt konkursförvaltning af järnväg, har icke haft till
uppgift att sakligt revidera denna lagstiftning utan allenast att bringa dess
stadganden i formell öfverensstämmelse med Beredningens allmänna lagförslag å
hithörande områden samt utmärka de afvikelser från nämnda förslag, hvilka af
här mötande särskilda förhållanden betingas. Hvad angår föreskrifterna om
inskrifning af rätt till järnväg, innefatta dessa samma afvikelser från de allmänna
reglerna som de i 1880 års förordning upptagna. Af de nya bestämmelserna
angående inskrifning, hvilka eljest skulle blifva tillämpliga jämväl å järnväg,
har Beredningen ansett böra från tillämpning uteslutas stadgandet om rätt för
inteckningshafvare till utdelning af brandstodsmedel; på grund af förhållandenas
natur har en sådan rätt här funnits obehöflig och olämplig.
Vida längre sträcka sig afvikelserna från de allmänna förslagen såvidt
angår utmätning och konkurs; i fråga om järnväg hafva de härutinnan föreslagna
nya bestämmelserna fått endast begränsad tillämpning och gällande rätt i stället
bibehållits.
Den ledande grundsatsen för fastighetsexekutionen är enligt Beredningens
förslag den, att en fastighet aldrig skall kunna på begäran af borgenär exekutivt
föryttras, med mindre den bjudna köpeskillingen lämnar tillgång till gäldande
af åtminstone någon del af hans fordran; före utbjudandet fastställes ett »lägsta
bud», under hvilket försäljning icke får ske. Denna grundsats fasthålles också
när egendomen tillhör ett konkursbo; icke heller i sådant fall tillstädjes en
ovillkorlig försäljning. Däremot medgifves en borgenär, som förgäfves anlitat
utvägen af en exekutiv försäljning, att få egendomen ställd under s. k. tvångsförvaltning.
424
Såvidt angår exekutiv försäljning utom konkurs, kar bestämmelsen om
lägsta budet synts utan olägenhet kunna upprätthållas; icke heller i fråga om
järnväg hör det tillåtas en enskild borgenär att framtvinga en försäljning, som
icke lämnar någon tillgång till gäldande af hans fordran. Att genomföra samma
grundsats under konkurs är däremot icke möjligt. I fråga om en för allmän
trafik afsedd järnväg fordrar det allmänna intresse, som därvid är fäst, att det
icke åt borgenärerna ensamma öfverlämnas att bestämma, om järnvägen skall
försäljas eller icke. På sätt 1880 års förordning i 21 § stadgar, måste från det
allmännas sida en försäljning kunna under vissa förutsättningar framtvingas,
och denna försäljning kan därför icke bindas vid ett lägsta bud. Den måste
blifva ovillkorlig. Därvid kan man emellertid icke stanna. Vill man bibehålla
den anordning, 1880 års förordning i 20 § upptager, och sålunda medgifva
borgenärerna att besluta ett uppskof med järnvägens försäljning, hvilket kan
komma att sträcka sig öfver en tidrymd af fem år, måste detta uppskof, om
det icke för inteckningshafvarne skall medföra rättsförlust, afslutas med en
försäljning; eljest kommer konkursen att förlora sin verkan att upprätthålla
inteckningshafvarnes rätt till ränta utöfver den stadgade tidsbegränsningen af
tre år. Den utväg att förhindra sådan rättsförlust, hvilken i allmänhet vid
konkurs står inteckningshafvaren öppen, eller att själf låta utmäta egendomen
är honom nämligen här betagen. Om sålunda förvaltningen måste afslutas med
järnvägens försäljning, är det gifvet att icke heller denna försäljning kan bindas
vid ett lägsta bud. Och kan icke konkursen afslutas utan försäljning, måste
det ock vara borgenärerna betaget att besluta försäljning i annan ordning än
den i utsökningslagen stadgade, med mindre denna försäljning gifver inteckningshafvarne
deras fulla rätt. Samma ståndpunkt har ock synts Beredningen vara
den rätta i fråga om försäljning, som sker utan att ett beslut om uppskof och
fortsatt förvaltning föregått. Har en sådan anordning icke kunnat komma till
stånd, visar detta uppenbart att järnvägens öfverflyttande på andra och kapitalstarkare
händer är enda utvägen att på ett tillfredsställande sätt tillgodose det
allmännas intresse af trafikens upprätthållande. Af dessa skäl har Beredningen
dels i 25 § upptagit stadgande därom att konkurs ej må afslutas innan försäljning
af järnvägen skett, dels i 23 § meddelat en bestämmelse angående exekutiv
försäljning under konkurs, som ställer denna oberoende af reglerna om lägsta
42 5
budet, vare sig försäljningen äskas af konkursboet eller af en enskild borgenär,
dels slutligen i 22 § upptagit nu enligt 51 § konkurslagen gällande föreskrifter
om försäljning under konkurs i annan ordning än den i utsökningslagen bestämda.
Om Beredningen sålunda ansett grundsatsen om lägsta budet för försäljning
under konkurs icke böra komma till användning i fråga om järnväg,
har däraf följt att också bestämmelserna om tvångsförvaltning här bort uteslutas
från tillämpning. Men äfven för det vanliga exekutionsförfarandet, där
nämnda grundsats i fråga om järnväg skall iakttagas, har en dylik anordning
synts vara utan ändamål. Det kan knappast förväntas att en enskild borgenär
skulle vara villig att ikläda sig de betydande kostnader, som med trafikens
upprätthållande äro förenade, och äfven om han skulle finnas därtill beredd,
skulle ett dylikt öfvertagande icke utan vidare kunna från det allmännas sida
medgifvas. Lämpligare synes vara att genom järnvägsägarens försättande i
konkurs frågan om en särskild förvaltning för borgenärernas räkning kommer
att blifva föremål för den behandling, 20 § föreskrifver, och att förvaltningen,
därest sådan beslutas, så anordnas, som där sagts.
Då i fråga om järnväg konkurs alltid leder till järnvägens försäljning,
finnes intet skäl att, på sätt 57 § konkurslagen i dess lydelse enligt Beredningens
förslag innehåller, låta afkastning i vissa fall fördelas efter andra grunder
än de för utdelning i konkurs i allmänhet gällande. Stadgande härom är infördt
i 24 §. Däremot har i fråga om medel, som efter utmätning skola komma till
fördelning utan sammanhang med köpeskilling (161 § utsökningslagen), det icke
funnits anledning att frångå hvad i sådant hänseende i allmänhet gäller; och
komma därför bestämmelserna om tvångsförvaltning att därutinnan tillämpas.
Det i 17 § af 1880 års förordning förekommande stadgandet angående kostnad
för trafikens upprätthållande under tid då järnvägen är utmätt — hvilket innebär
att sagda kostnad, där den ej betäckes af inflytande medel, skall utgå af
köpeskillingen — har icke kunnat oförändradt bibehållas, då ju enligt förslaget
utmätning icke ovillkorligt leder till försäljning. I stället har det följdriktigt
synts böra i fråga om sådan kostnad hänvisas till hvad i 198 § utsökningslagen
stadgas angående kostnad för utmätt egendoms vård och försäljning.
1434
07
54
426
De öfvergångsstadganden, som lämnats i 24—26 §§ i 1880 års förordning,
hänföra sig samtliga till den i 24 § åt vissa fordringsägare medgifna rätt att
utan samtycke från gäldenärens sida söka inteckning inom sex månader från
förordningens ikraftträdande och få således numera anses hafva förlorat sin
betydelse utom för redan tillkomna rättsförhållanden. Däremot kan möjligen
fortfarande tillämpning ifrågakomma af 23 §, hvarigenom med afseende å järnvägsaktiebolag
tillhörig järnväg, som före förordningens ikraftträdande öppnats
för allmän trafik, medgifvits lättnad i villkoren för lagfarts erhållande. Sistnämnda
bestämmelse likasom 27 §, som utgör ett förtydligande af bland annat
23 §, har därför enligt förslaget vidmakthållits. Klart är att bestämmelserna
i den af Beredningen föreslagna lagen om hvad iakttagas skall i afseende å
införande af lagen om inskrifning böra gälla jämväl i fråga om införande af
nu ifrågavarande lag, så långt förhållandena i båda fallen äga motsvarighet.
Enligt nämnda förslag till promulgation slag bör inteckning, som innan nya
lagen trädt i kraft meddelats för fordran, en gång förnyas för att fortfarande
gälla. Då enligt 13 § i 1880 års förordning i fråga om ett visst slag af fordringsinteckning,
eller sådan, som fastställts för tryckta eller graverade obligationer,
icke erfordras förnyelse, har — i full öfverensstämmelse med hvad som
enligt nämnda promulgationslag gäller beträffande nyttjanderätt och därmed
likställda rättigheter — här föreskrifvits, att inteckningar af detta slag skola
vid öfvergången till nya lagen införas i fastighetsboken.
427
Förslag till lag om ändrad lydelse af 9 kap. 4 § och 16 kap. I §
ärfdabalken.
9 KAP.
4 §.
Enligt bestämmelserna i 2 kap. i förslaget till lag om inskrifning skall,
när ägare af fastighet dör, dödsfallet icke i och för sig föranleda skyldighet
för stärbhusdelägarne att låta inskrifva den rättsförändring, som därigenom inträdt.
Med hänsyn till fastighetsbokens uppgift är det emellertid önskligt att
på annat sätt beredes möjlighet att rättsförändringen kommer till synes i
fastighetsboken. Af särskild betydelse är detta när äktenskap upplöses genom
hustruns död och i boet finnes fastighet, däri hon ägt giftorätt.* Den rätt att
utan hustruns samtycke genom försäljning eller annorledes förfoga öfver fastigheten,
som under äktenskapet tillkom mannen, har med dödsfallet upphört. Till
förekommande däraf att åt obehöriga transaktioner från mannens sida genom
inskrifning skenbart beredes en giltighet, som de i verkligheten sakna, är det
därför af vikt att förhållandet snarast möjligt bringas till inskrifningsdomarens
kännedom. År lagfarten meddelad för man och hustru gemensamt, lärer väl
domaren icke underlåta att efterhöra, huruvida hustrun lefver. Men ej sällan
är lagfarten meddelad endast för mannen, och i allt fall lärer det vara önskligt,
att en tillförlitligare utredning i detta hänseende beredes. Utan betungande
anordningar synes detta syfte kunna i väsentlig mån vinnas, om med inregistrerande
af bouppteckningen efter den döde förbindes skyldighet för rätten att
låta i fastighetsboken anteckna att i boet finnes fastighet. Då en dylik anteckning
äfven i andra fall är af betydelse, har Beredningen — i anslutning
till den praxis, som, enligt hvad Beredningen inhämtat, sedan länge tillämpats
vid vissa rådstufvurätter — i ett tillägg till förevarande §, som innehåller det
* Jfr K. Maj:ts utslag den 6 april 1895 (N. J. A. s. 185).
128
allmänna stadgandet om inregistrering af bouppteckning, upptagit en föreskrift
i angifvet syfte. Genom rättens försorg skall inskrifningsdomaren erhålla del
af bouppteckningen. Under det i vanliga fall detta lämpligast sker sålunda,
att sjkifva bouppteckningen hålles inskrifningsdomaren till hända, har för
sådana fall, då bouppteckningen ingifvits till annan underrätt än den, hvarunder
egendomen lyder, eller ock till hofrätt, påkallats föreskrift att utdrag
af bouppteckningen skall tillställas vederbörande inskrifningsdomare.
Att, sedan bouppteckningen eller utdraget däraf kommit inskrifningsdomaren
till hända, denne har att verkställa den erforderliga anteckningen, följer af
stadgandet i 1 kap. 21 § i förslaget till lag om inskrifning.
16 KAP.
1 §•
Då genom förordningen den 27 april 1810 angående inskränkning i friheten
att stifta fideikommisser m. m. den dittills oinskränkta friheten att upprätta
fideikommisstiftelser i fråga om fast egendom väsentligen begränsades, fingo de
stadganden, som i sådant syfte meddelades, sin plats i 16 kap. ärfdabalken,
hvilket enligt sin öfverskrift handlar om mans eller kvinnas yttersta vilja och
testamente. Att däri infördes bestämmelser i samma syfte jämväl beträffande
gåfva samt »andra afhandlingar och kontrakter om fast egendom», innebar
uppenbarligen i formellt afseende en oegentlighet. Då Beredningen i lagförslaget
om köp, byte och gåfva i ett särskildt kapitel sammanfört de bestämmelser,
som ansetts erforderliga i fråga om gåfva af fast egendom, har däri bort
upptagas äfven ett stadgande i nu berörda hänseende, och i följd däraf har ur
16 kap. 1 § ärfdabalken uteslutits hvad detta lagrum innehåller angående gåfva.
Härtill inskränker sig emellertid icke den omarbetning, sistnämnda lagrum
undergått. Den affattning detsamma erhöll genom förordningen den 27 april
1810 är icke så tydlig, att den icke i åtskilliga afseenden lämnar rum för tvifvel
rörande hvad däri förekommande bestämmelser afse och innebära. Syftet med
berörda förordning var, såsom redan nämndt, att för framtiden förbjuda upprättande
af fideikommiss i fast egendom. Sin naturliga plats har detta förbud
i sammanhang med föreskrifterna om testamente och upptages äfven enligt
42<i
Beredningens förslag i 16 kap. 1 § ärfdabalken. Då enligt förslaget det är
testator betaget att i fråga om successionen till fast egendom förordna i vidare
mån än att bestämma, hvilken egendomen vid förste testamentstagarens eller hans
makas död skall tillfalla, innefattar detta säkerligen endast ett förtydligande
af nu gällande rätt. Det kan nämligen icke antagas, att tvenne makar i detta
hänseende skulle hafva varit att betrakta såsom skilda testamentstagare, under
det enligt förordningens ordalag de äro att anse allenast såsom en, då förordnandet
afser »villkoren för egendomens förvaltning». Stadgandet att egendomen
i andre emottagarens hand »ikläder sig egenskap af arfvejord» har, såsom
numera för det därmed afsedda ändamålet utan betydelse, uteslutits. Sista
punkten af lagrummet i dess nuvarande lydelse återgifves icke i förslaget. Såvidt
med nämnda punkt åsyftats att förhindra ett kringgående af förbudet mot
upprättande af fideikommiss genom att i »andra afhandlingar och kontrakter
om fast egendom» intaga föreskrifter i syfte att betrygga äganderättens öfvergång
från en till annan, lärer densamma redan därför vara öfverflödig, att den
icke innehåller annat än hvad som följer af allmänna rättsgrunder. Men särskilt
i fråga om köp och byte — till hvilka aftal ett dylikt försök att kringgå
förbudet lättast skulle kunna tänkas anknyta sig — innefattar Beredningens
förslag föreskrift att vid dylika aftal någon inskränkning icke må göras i förvärfvarens
rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen. Skulle vid köp af fast
egendom fästas eu bestämmelse om köparens efterträdare i äganderätten, skulle
alltså en dylik bestämmelse icke utgöra hinder ens för köparen själf att afhända
sig egendomen eller låta inteckna densamma.
Enahanda begränsning, som genom ifrågavarande förordning gjordes i
friheten att förordna angående äganderätten till fast egendom, gäller enligt
författningens ordalydelse i fråga om rätten att träffa för framtiden gällande
bestämmelser om »villkoren för egendomens förvaltning». Hvad denna föreskrift
innebär, är icke rätt klart. Vid förordningens tillkomst var uppmärksamheten
uteslutande riktad på att förhindra fideikommisstiftelser, och intet antyder,
att man med nu ifrågavarande stadgande åsyftat annat än att förebygga möjligheten
af dess kringgående. Emellertid äro ordalagen vida mer omfattande, och
förbudet att i fråga om villkoren för egendomens förvaltning sträcka förordnandet
längre än till förste emottagarens och dess makas lifstid skulle, om det
430
fattades såsom ett själfständigt stadgande, kunna anses innebära, att hvarje i
ett testamente om fast egendom gifven föreskrift rörande egendomens förvaltning
skulle förlora sin giltighet därmed att testamentstagaren aflider och egendomen
från honom öfvergår till hans arfvingar. Under uttrycket »villkor för
egendomens förvaltning» kan dock icke gärna anses inbegripen en sådan inskränkning
i ägarens fria förfoganderätt, som motsvaras af någon åt tredje man
genom testamentet tillerkänd begränsad rättighet med afseende å egendomen,
såsom nyttjanderätt eller servitutsrätt. Något giltigt skäl kan icke anföras,
hvarför icke rättighetens innehafvare skulle få njuta densamma till godo äfven
efter det egendomen i enlighet med testamentets bestämmelser eller genom arf
öfvergått från förste emottagaren eller hans maka till annan. En sådan begränsning
torde ock, särskildt i betraktande af förordningens slutord, få anses
icke vara åsyftad.
Något så allmänt hållet stadgande angående »förvaltningen» af den borttestamenterade
egendomen har därför icke upptagits i Beredningens förslag.
Men då genom ett förbud att öfverlåta eller inteckna egendomen skulle, om
däråt gåfves oinskränkt giltighet, faktiskt uppnås, att egendomen komme att
stanna i en viss släkt och undandragas den allmänna omsättningen, har det
synts nödigt att på enahanda sätt som skett i fråga om successionsbestämmelsen
begränsa verkan af en dylik föreskrift.
Utöfver det syfte, som med förordningen får anses hafva varit afsedt,
eller att förhindra fideikommisstiftelsers uppkomst, sträcker sig icke heller
enligt Beredningens förslag ifrågavarande lagrums räckvidd. Angående beskaffenheten
af de villkor, som i öfrigt må vid testamente i allmänhet eller
särskildt om fast egendom fästas, innehåller det icke någon föreskrift. Hvad
Beredningen beträffande gåfva af fast egendom föreslagit kommer emellertid
enligt sakens natur att tillämpas jämväl å en genom testamente gjord
gåfva. Ett vid testamente fäst s. k. resolutivt villkor kan följaktligen
icke, såvidt angår fast egendom, sträcka sin verkan till tredje man, till hvilken
egendomen öfverlåtits; endast såvida villkoret är förenadt med ett förbud att
öfverlåta och så länge ett dylikt förbud äger giltighet, kan det medföra återgång
af den borttestamenterade egendomen men eljest endast skyldighet för testamentstagaren
att utgifva dennas värde.
431
Förslag till lag om ändrad lydelse af 4 kap. 2, 3, 7 och 9 §§ i lagen den
14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.
Vid tomträttsinstitutets införande ansågs det lämpligt att i afseende
formen för upplåtelse och öfverlåtelse af tomträtt låta gällande bestämmelser om
fast egendom tjäna till ledning. Då nu dessa bestämmelser skola undergå vissa
ändringar, höra dessa iakttagas också i fråga om tomträtten. Af sådan grund
hänvisas till 1 kap. 1 och 2 §§ samt 2 kap. 1 § i förslaget till lag om köp, byte
och gåfva. Jämväl 1 kap. 3 § i nämnda förslag har synts lämpligen kunna
tillämpas å tomträtt. Och då i samma förslag från lagfartsförordningen upptagits
bestämmelser om öfverlåtelse af fastighet till tvenne, har motsvarande
bestämmelse i lagen om inskrifning af tomträtt samt af fång till sådan rätt bort
ersättas genom införande i detta kapitel af en hänvisning till nämnda förslag.
Genom den ändrade uppställningen af bestämmelserna om inskrifning af tomträtt
har den nuvarande 3 § i förevarande kapitel blifvit öfverflödig. Dessa
omständigheter hafva föranledt den föreslagna nya lydelsen af 2 och 3 §§. De
i öfrigt föreslagna ändringarna äro föranledda af Beredningens förslag till lag
om inskrifning och lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen.
432
Förslag till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 6 och 9 §§ handelsbalken.
6 §•
De i denna § vidtagna ändringarna hänföra sig allenast till de i andra
stycket upptagna bestämmelserna angående inteckning i tomträtt. Då i 3 kap.
14 § i förslaget till lag om inskrifning upptagits en allmän bestämmelse angående
inteckningshafvares rätt att för ränta å den intecknade gälden
hålla sig till fastigheten samt denna bestämmelse enligt annat af Beredningen
utarbetadt förslag skall äga motsvarande tillämpning å inteckning i
tomträtt, har ur förevarande lagrum uteslutits hvad detta innehåller angående
förmånsrätt för sådan ränta. Vidare hafva af skäl, som anföras vid 36 § 4 mom.
i förslaget till lag om ändring af vissa bestämmelser i konkurslagen,'' i
förevarande lagrum icke bort bibehållas bestämmelserna därom att i vissa fall
inteckning är utan verkan.
9 §•
1 mom. af denna §, sådant detsamma lyder enligt Beredningens förslag,
motsvarar 1 mom. i dess nuvarande lydelse. Den bestämmelse angående förmånsrätt
för ränta å intecknad gäld, som för närvarande har sin plats i sagda
mom., har därur uteslutits såsom öfverflödig, sedan i förslaget till lag om inskrifning
— 3 kap. 14 § — upptagits en motsvarande föreskrift.
Nuvarande 5 mom., som allenast hänvisar till hvad i 11 kap. 2 § jordabalken
är stadgadt angående förmånsrätt för ogulden köpeskilling, skall ock enligt förslaget
utgå. Af bestämmelserna i förslaget till lag om köp, byte och gåfva —
1 kap. 11 § — framgår, att för fordran å ogulden köpeskilling säljaren mot
andra köparens borgenärer åtnjuter samma förmånsrätt, som om inteckning vore
sökt och beviljad den dag, då köpet slöts, samt att han endast genom att inom
433
där föreskrifven tid söka inteckning för sin fordran kan för framtiden bevara
denna förmånsrätt. Att i förevarande lagrum bibehålla en hänvisning till nämnda
bestämmelser har synts obehöflig! Däremot har i 1 mom. bort angifvas,
hurusom den omständighet att meddelad inteckning afser ogulden köpeskilling
verkar rubbning i de i samma mom. upptagna allmänna reglerna angående inteckningars
inbördes företräde. Har för sådan fordran inteckning sökts inom
föreskrifven tid, äger inteckningshafvaren i förhållande till andra köparens
borgenärer enahanda förmånsrätt som om inteckningsansökningen gjorts den
dag, då köpet slöts. För att en inteckning för ogulden köpeskilling skall på
detta sätt medföra tillbakaverkande kraft förutsättes enligt gällande rätt icke
att i beslutet om dess meddelande angifvits, att inteckningen afser ogulden
köpeskilling, utan är det tillräckligt, om inteckningshafvaren sedermera, där
tvist uppstår angående rätt till betalning ur fastigheten, förmår ådagalägga,
att så är förhållandet. Att en senare inteckning sålunda kan äga företräde
framför en tidigare, utan att detta förhållande framgår af fastighetsboken och
därför icke heller kan af gravationsbevis inhämtas, innebär uppenbarligen för
fastighetskrediten en fara, hvilken bör förebyggas. Beredningen har i sådant
syfte i förevarande paragraf infört en bestämmelse, hvarigenom utmärkes, att en
inteckning för ogulden köpeskilling icke medför någon företrädesrätt framför
andra förut eller samtidigt sökta inteckningar under annan förutsättning än
att vid inteckningens meddelande fordringens beskaffenhet blifvit i fastighetsboken
anmärkt. Har så icke skett, medför inteckningen förmånsrätt först från
dagen för ansökningen. Att denna föreskrift icke inverkar på äldre inteckningars
förmånsrätt är genom den vid lagförslaget fogade promulgationsbestämmelsen
utmärkt.
De nuvarande 2 och 3 mom. i denna § skola enligt Beredningens förslag
upphöra att gälla; i fråga om skälen härtill hänvisas till hvad som anföres vid
36 § 4 mom. i förslaget till lag om ändring af vissa bestämmelser i konkurslagen
och vid förslaget till lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen om urarfvagörelse
m. m. I följd häraf hafva i förevarande förslag i 2 mom. i stället upptagits bestämmelser,
motsvarande de i nuvarande 4 mom. meddelade. Nämnda bestämmelser
hänföra sig till den rätt att hålla sig till fastigheten, som enligt 3 § i
förslaget till lag om rätt till undantag eller 4 kap. 15 § i förslaget till lag om
113Vo7 55
434
inskrifning tillkommer undantagskafvare eller innehafvare af rätt till ränta eller
afgäld; med hänsyn till hvad dessa lagrum innehålla angående tid, för hvilken
upplupen förmån, ränta eller afgäld må ur fastigheten uttagas, har lika litet här som
beträffande inteckning i 1 mom. erfordrats någon särskild bestämmelse angående
förmånsrättens begränsning till tiden. Likasom inteckning för ogulden köpeskilling
kommer inskrifning för rättighet, som på grund af förbehåll gäller mot
nye ägaren, att, där den sökts inom den i 1 kap. 11 § i förslaget till lag om
köp, byte och gåfva stadgade tid, äga företräde framför annan under samma
tid sökt inskrifning eller inteckning; att, när inskrifning meddelats att gälla
med sådan rätt, detta bör framgå af fastighetsboken, följer af hänvisningen
till 1 mom.
Det föreslagna 3 mom. motsvarar nuvarande 6 mom.; de ändringar, som
däri vidtagits, äro en följd af de nya bestämmelserna om inskrifning af rätt
till fast egendom och om tvångsförvaltning af sådan egendom.
435
Förslag till lag om tillägg till 6 kap. strafflagen.
Af skal, som blifvit anförda i motiven till 3 kap. 2 § i förslaget till lag
om inskrifning, har Beredningen ansett den nu i 2 § inteckningsförordningen
lämnade föreskriften, att när fastighetsägare genom laga kraftvunnet utslag i
brottmål förpliktats utgifva skadestånd, som ej genast är förfallet till betalning,
inteckning må utan hans medgifvande beviljas i fastigheten, icke böra i nämnda
lag upptagas utan i stället böra meddelas en allmän föreskrift om skyldighet
att för dylikt skadestånd ställa säkerhet. I följd häraf har Beredningen föreslagit
ifrågavarande tillägg till 6 kap. strafflagen.
Skall det utdömda skadeståndet genast gäldas, är någon särskild säkerhet
icke för målsäganden erforderlig; han äger att, så snart domen vunnit laga
kraft, söka utmätning för sin fordran. I brottmål inträffar det emellertid ej
sällan, att skadeståndets utgörande är beroende af någon ännu vid utslagets
meddelande oviss omständighet, vanligen målsägandens lifstid. Domstolen är då
hänvisad att utsätta vissa tider, å hvilka i utslaget bestämda belopp under där
gifven förutsättning skola utgå. På grund af dessa praktiska hinder för att
bestämma skadeståndets hela belopp bör icke den, som blifvit kränkt i sin rätt,
sättas i beroende af möjligen inträffande försämring i den brottsliges villkor.
Han har ett berättigadt anspråk att i nämnda hänseende tryggas. Detta anspråk
kan i första hand ej rimligen sträckas utöfver ställande af vanlig säkerhet,
pant eller borgen. Då emellertid fullgörande af ett sådant åliggande icke kan
omedelbart uttvingas, har förslaget, för att göra skyldigheten fullt verksam,
vid underlåtenhet att fullgöra den fäst äfventyret att till målsägandens säkerhet
ett penningbelopp skall uttagas och nedsättas i bankinrättning. Huru högt
beloppet bör tilltagas, måste det naturligtvis ankomma på domstolen att med
afseende å omständigheterna i hvarje särskild! fall bestämma.
43(5
Förslag till lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen.
Gällande Det exekutiva förfarande, som inledes med utmätning och utmynnar i den
0rtoångsf6r- utmätta egendomens försäljning, har till uppgift att bereda utmätningssökanden
säljning af likvid för hans fordran. Men vid denna realisation måste naturligtvis hänsyn
fastigheter. _ ° J
tagas till andra rättsägares anspråk på den egendom, som är föremål för exekutionen.
När fråga är om fast egendom, vid hvilken i allmänhet en mångfald
dylika rättsanspråk äro fästa, måste i följd däraf förfarandet blifva mer inveck -ladt än när det gäller lös egendom. Enligt gällande svensk rätt är fastighetsexekutionen
ordnad på ett sätt, som är ägnadt att undanskymma dess egentliga
syfte att bereda utmätningssökanden likvid, utan att dock öfriga rättsägares intressen
behörigen tagas till vara. Fastigheten säljes frigjord från de panträtter,
med hvilka den förut var behäftad, den förvandlas i penningar, och om utdelning
ur köpeskillingen konkurrera utmätningssökanden och öfriga rättsägare; det
kan därvid visa sig, att intet faller på den förstnämndes lott och att själfva ändamålet
med exekutionen sålunda förfelas, men att icke desto mindre rättigheter,
som lagligen ägde företräde framför utmätningssökandens fordran, uppoffras.
Köpeskillingen erlägges kontant, alla förut träffade bestämmelser om längre förfallotid
upphöra med försäljningen att gälla. Endast på grund af särskild uppgörelse
med köparen kan en inteckning komma att i egendomen kvarstå.
Lagstiftnin- En dylik anordning af exekutionsförfarandet, som tidigare varit äfven i
länder röran- främmande rättssystem tämligen allmänt vedertagen, har helt visst från början
de tvångs för- framkallats af hänsyn till behofvet att bereda köpare af exekutivt såld fastigsaljmng.
het erforderlig trygghet. Så länge ett ordnadt fastighetsboksväsen saknades, var
det för den verkställande myndigheten så godt som omöjligt att vinna tillför
-
437
litlig upplysning om de panträtter, som häftade vid den utmätta fastigheten; de
s. k. tysta panträtter, som förr i större utsträckning voro gällande, ökade svårigheterna
vid utredningen. Att vid försäljningen utan vidare lämna orubbade
de panträtter, som gällde framför utmätningssökandens anspråk, skulle för köparen
hafva inneburit en alltför omfattande risk. I den mån förbättrade förhållanden
inträdt uti omförmälta hänseenden, har äfven i det ena landet efter
det andra exekutionsväsendet underkastats en förändrad anordning; den svenska
rätten torde numera härutinnan stå tämligen ensam åtminstone bland rättssystem,
som med densamma äro närbesläktade. Tvångsförsäljningen är i allmänhet
i stället byggd på deri grundsatsen att de fordringar och rättigheter,
som äga företräde framför utmätningssökandens fordran, icke beröras af för
farandet. Detta innebär å ena sidan, att försäljning ej kommer till stånd, där
köpeskillingen ej lämnar tillgång till gäldande af åtminstone någon del af den
fordran, för hvars uttagande verkställigheten är begärd, samt å andra sidan, att,
när försäljning sker, köparen i afräkning å köpeskillingen öfvertager ansvarighet
för de framför nämnda fordran liggande fordringar och rättigheter. I Preussen
genomfördes dessa grundsatser i en lag af år 1883, hvilken efterföljdes af liknande
lagar i Sachsen 1884 och i Bayern 1886; den preussiska lagens bestämmelser
upptogos sedermera i hufvudsakligen oförändradt skick i en för hela
Tyskland gemensam lag af år 1897. Enligt denna skall före utropet af en utmätt
fastighet fastställas ett belopp — lägsta bud — som vid auktionen måste
öfverbjudas för att försäljning må felte; detta lägsta bud omfattar, förutom kostnaderna
i ärendet, samtliga de fordringar och rättigheter, som äga bättre rätt
än utmätningssökandens fordran. Afgifves ett antagligt bud och kommer förty
försäljning till stånd, öfvertager inroparen ansvarighet för de inom lägsta
budet liggande belopp, såvidt de utgöra hufvudstol; räntor och dylikt gäldas
kontant. Den finska utsökningslagen af år 1895, hvilken eljest nära öfverensstämmer
med den svenska, tillämpar beträffande försäljning af utmätt fast
egendom i hufvudsak samma grunder, som gälla i den tyska rätten. Jämväl
i Danmark och Norge är den grundsats gällande, att en efterföljande panträttshafvare
ej kan åvägabringa försäljning af fastigheten, med mindre en köpeskilling
ernås, som ej blott täcker framför liggande rättsägares anspråk utan
äfven lämnar tillgång till gäldande af åtminstone någon del af hans egen
438
fordran, samt att dessa rättsägares anspråk blifva oförändradt gällande mot den
nye ägaren.
lagstift* Äfven i vårt land hafva försök gjorts att bringa lagstiftningen i detta
mingsförsek ämne till öfverensstämmelse med hvad sålunda i andra länder är lagstadgadt.
" Sven*e’ Den kommitté, som 1886 tillsattes med uppdrag att utreda, huruvida genom förffotlag1880
än(^rac^ lagstiftning lättad utväg kunde beredas idkare af jordbruksnäringen att
anskaffa det för näringens bedrifvande erforderliga förlagskapital, framhöll i
sitt samma ar afgifna betänkande, att det nuvarande systemet medförde afsevärda
olägenheter för fastighetskrediten, och förordade upptagande i den svenska
lagstiftningen af enahanda grundsats, som gjort sig gällande i den preussiska
lagen af år 1883. I sitt förslag till de ändringar i utsökningslagen, hvilka
kommittén för sådant ändamål ansåg påkallade, afvek emellertid kommittén
högst väsentligt från förebilden. Kommittén förmenade nämligen, att fastställandet
af ett lägsta bud i enlighet med den preussiska rättens föreskrifter icke
vore tillfredsställande. Auktionsförrättaren kunde nämligen af de för honom
vid auktionen tillgängliga handlingar icke med full säkerhet utröna beloppet af
de gravationer, hvilka enligt den antagna grundsatsen borde af köparen öfvertagas;
beräkningen blefve endast approximativ. Det kunde sålunda inträffa, att
den fastställda och bjudna minimiköpeskillingen icke lämnade full tillgång till
gäldande af alla de gravationer, som rätteligen borde ur densamma utgå, och
det hufvudsakliga ändamalet med den nya lagen, eller ett fullständigt betryggande
af de framför utmätningssökanden ''prioriterade fordringsägarnes rätt,
kunde alltså icke genom den af preussiska lagen använda försäljningsmetoden vinnas.
I stället borde antagas såsom grundsats, att det skulle ankomma på köparen
själf att beräkna den ansvarighet, han åtoge sig genom förbindelsen att
öfvertaga all den gäld, som icke finge beröras af den exekutiva försäljningen,
och att denna till sitt siffervärde obestämda förbindelse borde utgöra det lägsta
bud, som finge vid auktionen antagas. De prioriterade fordringsägarnes rätt
blefve sålunda på det fullständigaste bevarad, och köparen kunde ej därigenom
anses utsatt för ett äfventyr, som verkade afskräckande.
Högsta dom- Högsta domstolen, till hvilken lagförslaget remitterades för afgifvande af
stolens ytt- ,,__,
rande öfver yttrande, ansag detsamma oantagligt och anmärkte i hufvudsak följande. Det
förslaget. föres]agna försäljningssättet förutsatte uppenbarligen, att det i allmänhet vore
439
en spekulant pa fast egendom möjligt att på förhand beräkna beloppet af
de skulder, för hvilka han skulle öfvertaga ansvarighet. Det vore dock lätt
att påvisa, att en dylik beräkning i allmänhet måste blifva otillförlitlig. Spekulanten
skulle till en början hafva att förvissa sig om den förmånsrätt, som
tillkomme den skuld, för hvilkens gäldande egendomen såldes. Redan för pröfning
häraf fordrades en lagkunskap, som icke kunde hos allmänheten förutsättas.
Än svårare vore för spekulanten att erhålla tillförlitlig kännedom om de skulder,
hvilka borde utgå ur egendomen med enahanda eller bättre förmånsrätt. Af
gravationsbeviset rörande egendomen kunde väl vinnas upplysning om beviljade
och sökta inteckningar samt deras inbördes förmånsrätt, men det vore ingalunda
säkert, att inteckningarnas fulla belopp motsvarades af verklig fordran. En inteckning
kunde nämligen finnas i gäldenärens hand eller vara belånad för endast
en del af dess belopp; det ursprungliga lånebeloppet kunde vara minskadt genom
kapitalafbetalning. Hvarken i dessa afseenden eller beträffande innestående räntor
lämnade gravationsbeviset någon upplysning, och det vore desto mindre att
antaga, att spekulanten kunde förskaffa sig sådan genom förfrågningar hos gäldenären
och inteekningshafvarne, som det ofta läge i deras intresse att fördölja
verkliga förhållandet. Därtill komme, att frågan om en fordrans eller för
densamma beviljad intecknings giltighet eller om beviljande af en sökt inteckning
kunde vara beroende på tvist, hvars utgång vore omöjlig att förutse. För
erhållande af kännedom om skulder, hvilka, utan att vara i egendomen intecknade,
likväl häftade vid densamma, såsom ogulden köpeskilling, afrad, tionde
m. m., skulle spekulanten nästan uteslutande vara hänvisad till förfrågningar
hos gäldenären och vederbörande fordringsägare, och äfven om spekulanten därvid
lämnade all möda och kostnad ospard, skulle de upplysningar, som på sådan
väg vunnes, i många fall blifva ofullständiga eller otillförlitliga. Då det sålunda
icke vore en köpare möjligt att på förhand beräkna beloppet af de skulder,
han enligt det föreslagna försäljningssättet skulle komma att öfvertaga,
kunde Högsta domstolen ingalunda tillstyrka, att ett sådant försäljningssätt
godkändes. Därmed fälle ock lagförslaget i dess helhet.
Högsta domstolen, som jämväl framställde åtskilliga detaljanmärkningar
mot förslaget, uttalade emellertid, att det försäljningssätt, som vore föreskrifvet
440
Motion vid
1896 års
Riksdag.
Lagutskottets
utlätan
de 1896.
i den preussiska lagen, hvarifrån kommittén hämtat idéen till sitt förslag, onekligen
i vissa hänseenden hade företräde framför det i Sverige gällande.
Kommitténs förslag föranledde icke någon proposition till Riksdagen.
Linder Riksdagens pröfning bragtes emellertid frågan genom framställning
af en motionär* vid 1896 års Riksdag. I motionen erinrades om de olägenheter
föi lastighetskrediten, hvilka förorsakades af det gällande förfärandet vid fastigheters
exekutiva försäljning. Dessa olägenheter skulle enligt motionärens förmenande
väsentligen förekommas genom antagande af de rättsregler, som gällde
i Preussen enligt 1883 års lag. Till stöd för sin framställning åberopade motionären
jämväl uttalanden vid nordiska juristmötet 1890 samt den omständigheten
att i Finland framlagts ett förslag till utsökningslag, som uti ifrågavarande
hänseende intoge i hufvudsak samma ståndpunkt som den preussiska lagen. Motionären
hemställde därför, att Riksdagen måtte hos Kungi. Maj:t anhålla om
utarbetande af lagförslag, hvarigenom ur nu gällande lagstadganden om exekutiv
försäljning af fastighet och därmed i sammanhang stående föreskrifter
specialkonkursförfarandet afskaffades men i stället infördes bestämmelser, som
stode i största möjliga öfverensstämmelse med de i den preussiska lagen antagna
i’ättsregler.
Med anledning af motionen påpekade Lagutskottet — efter att hafva anfört
hvad 1886 års kommitté andragit till stöd för sitt förslag och de anmärkningar,
som af Högsta domstolen framställts mot kommittéförslaget — att ett
införande i den svenska lagstiftningen af bestämmelser, liknande den preussiska
lagens stadganden, sålunda varit allvarligt ifrågasatt men att förslaget härom
rönt kraltigt motstånd från sakkunnigt håll. Kommittén, hvilken emellertid
halt sin uppmärksamhet särskildt fäst å de af motionären påvisade olägenheter
af nuvarande bestämmelser i ämnet, hade ansett sig likväl ej kunna godkänna
vissa detaljer af förfarandet i fråga enligt preussiskt mönster, och själfva hufvudpxinciperna
hade af Högsta domstolen underkänts. Med allt erkännande af
de fördelar, som genom antagande af det system, motionären förordat, skulle
kunna vinnas, syntes dock omförmälda omständigheter och de skäl, som anförts
mot det preussiska systemets upptagande i vår rätt, vara af den vikt, att ut
-
* Herr Ph. Leman i Första kammaren.
441
skottet ansåge sig icke kunna tillstyrka bifall till motionärens framställning.
Utskottet Hemställde fördenskull, att motionen icke måtte föranleda till någon
åtgärd. Denna Hemställan bifölls af Riksdagen.
Vid 1903 års Riksdag återupptogs frågan af samme motionär. Han upp- Motion vid
repade Hvad i den tidigare motionen anförts och erinrade, att under den tid, Riksdag.
eller mer än sex år, som finska utsökningslagen tillämpats, denna, så vidt till
motionärens kännedom kommit, icke endast ej medfört några olägenheter utan
fastmer visat sig lända till fromma för fastighetskrediten. Motionären gjorde
fördenskull en Hemställan af enahanda innebörd, som innefattades i den förut
väckta motionen.
Lagutskottet erinrade i sitt utlåtande öfver motionen om Hvad i ämnet Lagutskott
tidigare förekommit och anförde, att olika meningar sålunda framträdt, Huru- tetdeUjgagn
vida frågan lämpligen kunde lösas på den väg, motionären anvisat. Att en
sådan möjlighet förefunnes, syntes emellertid framgå däraf, att i Finland, Hvars
utsökningsväsende i allmänhet vore ordnadt i öfverensstämmelse med vårt lands,
det af motionären förordade tillvägagångssättet i flere år tillämpats och, enligt
hvad det uppgåfves, medfört goda verkningar. Då frågan i hvarje fall vore af
stor vikt, hade utskottet ansett sig böra tillstyrka Riksdagen att hos Kungl.
Maj:t göra framställning i ämnet. Härtill funnes så mycket mera anledning,
som en revision af inteckningslagstiftningen inom en icke aflägsen framtid vore
förestående och det vore önskvärdt att berörda fråga i sådant sammanhang
blefve föremål för noggrann undersökning och pröfning. Utskottet hemställde
alltså om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, om och i hvad mån lagstiftningen angående exekutiv försäljning
af fast egendom lämpligen kunde byggas på den grund, att fastighet
icke finge säljas, med mindre köpeskillingen försloge till gäldande af de fordringar,
som skulle utgå ur fastigheten med förmånsrätt framför den, för hvars
gäldande försäljningen begärdes.
Utskottets hemställan godkändes af Riksdagen, och skrifvelse härom afläts till
Kungl. Maj:t den 23 april 1903. Sedan öfverståthållareämbetet och Konungens
befallningshafvande i länen, de senare efter vederbörande magistraters hörande,
afgifvit utlåtanden öfver Riksdagens framställning, hafva handlingarna i ärendet
öfverlämnats till Lagberedningen för att komma under öfvervägande i sam
14S4/oj
56
442
Berednin
gens
yttrande.
manhang med fullgörandet af dess uppdrag rörande bearbetning af jordabalken
med därtill hörande författningar.
Att en sådan anordning af exekutivförfarandet, som beträffande fast egendom
är genomförd i den svenska rätten, är bristfällig, torde icke kunna förnekas;
från principiell synpunkt kunna väsentliga anmärkningar göras däremot, och
systemet medför praktiska olägenheter af betänklig art. Förvärfvandet af panträtt
i en fastighet, som redan förut häftar för andra rättsägares anspråk, kan
rättsligen sedt ej för panthafvaren medföra annan befogenhet än att af det öfverskott,
som kan uppkomma sedan dessa rättsanspråk blifvit tillgodosedda, undfå
betalning för sin fordran. För att utreda, huruvida dylikt öfverskott kan uppstå,
bör panthafvaren visserligen äga rätt att få fastigheten utbjuden till försäljning;
men visar det sig då, att den köpeskilling, som bjudes, icke lämnar tillgång
till gäldande ens af någon del af fordringen, och kan alltså ändamålet med
försäljningen icke i någon mån uppnås, bör det också stanna vid ett försök. Att
genomföra försäljningen, oaktadt utmätningssökanden intet vinner men rättigheter,
som äga företräde framför hans fordran, måhända helt eller delvis uppoffras,
måste helt visst betecknas såsom både ändamålslöst och rättsvidrig^ Den svenska
rättens ståndpunkt i detta hänseende är så mycket egendomligare, som den
i fråga om utmätning af lös egendom intager en annan. Den, som fått sådan
egendom i handom såsom pant, är skyddad vid egendomens utmätning för annans
fordran; mot panthafvarens bestridande kan panten, där ej full lösen gifves,
säljas allenast med bibehållande af panträtten.
Innehafvare af inteckning i fast egendom måste enligt nu gällande ordning,
huru god än hans inteckning må vara i anseende till förmånsrätten, vara
beredd på att, när helst en utmätning af fastigheten ifrågakommer, hans panträtt
kan gå förlorad; han kan alltid befara att vid auktionen köpeskillingen icke
stiger så högt, att hans fordran täckes, och han måste därför alltid hålla sig
beredd att själf inropa fastigheten. Att utöfva en sådan vaksamhet är i och för
sig betungande, helst en inteckningshafvare icke alltid kan påräkna att blifva
underrättad om auktionen; men äfven om han bevakar sin rätt, är den utväg,
som står honom öppen till skyddande däraf, ingalunda tillfredsställande. Att
inropa egendomen kan ofta nog falla honom så obekvämt, att han hellre tager
en förlust; mången gång är det honom ej ens möjligt att anskaffa de medel, som
443
skulle för ett inköp vara erforderliga. Särskildt under tryckta konjunkturer har
det därför ej sällan inträffat, att sålunda uppoffrats rättigheter, hvilka kunnat
bevaras, om realisationen framskjutits till en tidpunkt, då normala förhållanden
åter inträdt; det kan under dylika kristider till och med blifva en lönande spekulation
att bringa fastigheter under tvångsförsäljning och därvid inropa dem
till underpris. Att sådant måste menligt inverka på fastighetskrediten och göra
de villkor, hvarunder belåning af äfven de bästa inteckningar kan ske, mer betungande,
än som med hänsyn till pantobjektets beskaffenhet vore naturligt, ligger
för öppen dag.
Men äfven i annat afseende är det gällande systemet ägnadt att skada
fastighetskrediten. En inteckningshafvare måste alltid räkna med möjligheten att,
utan hänsyn till bestämmelse om lånets förfallotid, när som helst nödgas taga
betalning. Denna risk är vid penningplacering af detta slag ingalunda utan
betydelse; vid belåning af inteckningar, åtminstone sådana med bästa förmånsrätt,
där säkerheten att återfå kapitalet är så godt som otvifvelaktig, är säkerheten
att under en viss längre tidrymd kunna påräkna en bestämd ränta af öfvervägande
betydelse. Är långifvaren utesluten från möjligheten att härutinnan
vinna trygghet, är det naturligt, om för placeringar af detta slag andra säkerheter
än inteckning sökas; för fastighetsägarne inskränkes sålunda lånemarknaden
och villkoren skärpas.
Den grundsats, på hvilken den nuvarande tvångsrealisationen hvilar, eller
att fastigheten skall förvandlas i penningar, inverkar också ofördelaktigt på
själfva realisationens resultat. Nödvändigheten att erlägga hela köpeskillingen
kontant är ägnad att afhålla spekulanter, hvilka eljest skulle varit benägna att förvärfva
fastigheten, och kan förhindra inteckningshafvaren själf att för skyddande
af sin rätt inropa den. Till skada både för fastighetsägare och för borgenärer
måste mången gång egendomen säljas för en lägre köpeskilling, än som kunnat
erhållas, därest inroparen fått öfvertaga och å köpeskillingen afräkna inteckningar
till större eller mindre belopp.
I hvilken utsträckning de brister, som med det nuvarande systemet sålunda
äro förenade, i verkligheten gjort sig gällande i ena eller andra hänseendet,
låter sig naturligtvis ej statistiskt uppvisa. Att emellertid olägenheter
framträdt i ett betydande antal fall, framgår af ofvan omförmälta utlåtanden
444
öfver Riksdagens skrifvelse, i h vil ka förhållandena inom landets skilda delar
beröras; i det stora flertalet af dessa utlåtanden framhålles behofvet af en förändrad
lagstiftning. Det kan ock i detta sammanhang erinras, att för några
år sedan, då räntefoten var i starkt fallande, skyldigheten att vid exekutiv auktion
taga likvid i förtid medförde betydande förluster för våra hypoteksföreningar
och rent af framkallade bekymmer för deras bestånd; det kunde i många
fall påvisas, att dylika försäljningar framkallats af fastighetsägarne själfva för
att befria dem från låneaftal, som bundo dem vid skyldighet att å lånen erlägga
en under rådande konjunkturer ofördelaktig ränta. * I anledning häraf väcktes
också vid 1896 års Riksdag motion med yrkande, att vid exekutiv försäljning af
fastighet, intecknad till säkerhet för skuldförbindelse till hypoteksförening, föreningens
rätt och säkerhet enligt den intecknade förbindelsen skulle bibehållas.
Af hvad sålunda anförts synes det Beredningen otvifvelaktigt framgå, att
det gällande systemet för exekution å fast egendom icke endast är principiellt
oriktigt utan också från fastighetskreditens synpunkt skadligt, till och med
farligt. Och då, på sätt i annat sammanhang framhållits, fastighetskrediten
under nutida förhållanden är en af det ekonomiska lifvets viktigaste faktorer,
dess upprätthållande och stärkande en samhällsangelägenhet af utomordentlig
betydelse, synes det Beredningen icke vara underkastadt tvifvel, att detta
system bör, såvidt och så snart ske kan, utbytas mot ett annat, som är mer
rättsenligt och bättre ägnadt att tillgodose nämnda intresse. Tvångsrealisationen
måste hvila på den grundsats att därvid, i den mån sådant är med utmätningssökandens
rätt förenligt, öfriga rättsägare i fastigheten lämnas orubbade.
Att genomförandet af nämnda grundsats icke kan ske på det af 1886 års
kommitté föreslagna sätt, torde utan vidare vara klart; riktigheten af de anmärkningar,
som inom Högsta domstolen framställdes mot kommittéförslaget, är
ovedersäglig. Kan man alltså icke binda köparen till några ovissa förpliktelser,
måste, innan fastigheten utbjudes, genom den myndighet, som leder förfarandet,
utredas, hvilka fordringar äga företräde framför utmätningssökandens
anspråk och därför skola öfvertagas af köparen, för att försäljning skall kunna
äga rum. Att ålägga auktionsförrättaren en sådan utredningsskyldighet bör
enligt Beredningens förmenande icke möta betänklighet. Beredningen föreslår
* Jfr K. Maj:ta utslag den 9 jan. 1899 (N. J. A. s. 1).
445
sålunda, att auktionsförrättaren skall före auktionen uppgöra en förteckning öfver
de fordringar och rättigheter, som skola vid auktionen vinna beaktande; dessa
upptagas i den ordning, hvari de sins emellan äga företräde. Till ledning härvid
tjäna gravationsbeviset och de öfriga handlingar, som äro tillgängliga för auktionsförrättaren;
upptagandet af anspråk, som ej framgå af dessa handlingar, är
beroende af vederbörande rättsägares anmälan. Borgenärsförteckningens upprättande
föregås af en förhandling med rättsägarne, och kan för sådan förhandling
auktionsförrättaren, om han anser nödigt, hålla särskild! sammanträde före auktionen.
Sedan förteckningen uppgjorts, har auktionsförrättaren att fastställa lägsta
budet; detta sker genom sammanräkning af alla de fordringsbelopp, som äga
företräde framför utmätningssökandens fordran, äfvensom kostnaderna i ärendet.
Kan vid utbjudandet af fastigheten ej ernås en köpeskilling, som täcker detta lägsta
bud och därutöfver lämnar åtminstone någon tillgång åt utmätningssökanden,
förfaller frågan om försäljning.
Den invändning mot en dylik ordning, som framställdes af 1886 års kommitté,
eller att ett fullständigt tryggande af de framför utmätningssökanden
prioriterade fordringsägarnes rätt icke därigenom kunde vinnas, torde icke vara
grundad; man bereder dessa fordringsägare allt det skydd, som är förenligt med
vederbörligt beaktande af köparens intressen. Från nu gällande föreskrifter
innebär förslaget i detta hänseende egentligen endast såtillvida afvikelser, att
för de fall, då nu en rättsägare kan vid likviden anmäla sitt anspråk, anmälningsskyldigheten
flyttats till sammanträdet för förhandlingen med borgenärerna,
samt att i vissa hänseenden horgenärsförteckningen träder i stället för fördelningslängden
och alltså för rättelses vinnande klagan måste föras öfver auktionen
i stället för öfver likviden. En dylik förändring i fråga om anmälningsskyldigheten
träder på intet sätt borgenärernas rätt för nära och medför den
bestämda fördelen, att om en inteckningshafvare eller annan rättsägare vill genom
att bjuda på fastigheten skydda sig mot förlust, han kan på förhand försäkra
sig om huru högt han för sådant ändamål behöfver gå, något som med
det nuvarande systemet icke är möjligt.
En beräkning, sådan som här föreslagits, är icke för vårt exekutionsförfarande
någon nyhet. Redan nu måste i vissa fall auktionsförrättaren på förhand
verkställa en beräkning af fastighetens gravationer. Då en fastighet ut
-
ropas med förbehåll om beståndet af nyttjanderätt eller rätt till servitut eller
till afkomst eller annan förmån, måste auktionsförrättaren afgöra, om den köpeskilling,
som bjudes, förslår till gäldande af de fordringar, hvilka äga företräde
framför rättigheten, emedan eljest nytt utrop utan förbehåll om rättighetens
bestånd skall företagas. En dylik beräkning måste också ske, då gemensamt
intecknade fastigheter vid en auktion blifvit hvar för sig utropade. Dessa beräkningar,
hvilka skola verkställas vid själfva auktionen, äro icke förenade
med mindre svårighet än upprättandet af borgenärsförtecbning på sätt här föreslagits,
men faran för misstag och däraf förorsakad förlust för rättsägarne är
vida större.
I några af de öfver Riksdagens skrifvelse afgifna utlåtanden har erinrats,
att om det föreslagna försäljningssättet infördes, lägsta budet i regel komme att
sättas för högt och ej sällan till förfång för utmätningssökanden frågan om försäljning
att anses förfallen, ehuru i själfva verket fordringar med bättre rätt
än hans mer än väl täcktes af den bjudna köpeskillingen. Inteckningar kunde
nämligen ligga obelånade hos fastighetsägaren eller utgöra pant för fordran till
lägre belopp än det, hvarå de lydde; räntor å inteckningar, som ej företeddes,
blefve stundom upptagna, ehuru de vore guldna; tvistiga fordringar måste
beaktas, ehuru de kunde senare befinnas ogilla. Betydelsen af denna anmärkning,
som med hänsyn till nu gällande inteckningslagstiftning visserligen måste
anses befogad, förringas emellertid väsentligen genom de bestämmelser om s. k.
ägarehypotek, som af Beredningen i annat sammanhang föreslagits. Enligt dessa
upphör en inteckning icke att gravera fastigheten därför att den är af ägaren
inlöst, och en afbetalning medför icke någon inskränkning i gravationen; hvad
som icke tages i anspråk af någon borgenär tillkommer ägaren själf. Enhvar
inteckning skall därför vid bestämmande af lägsta budet tagas i beräkning till
fulla beloppet. Osäkerheten i detta hänseende kommer därför att bortfalla. Däremot
kvarstår den i fråga om ränteberäkningen, då inteckning ej företes, samt
för det fall att en intecknings giltighet är föremål för tvist. Till skydd för
inteckningshafvare har nämligen Beredningen bibehållit stadgandet, att om inteckningen
ej uppvisas, ett års ränta därå skall beräknas; och då i händelse af
tvist exekutionen ej kan uppehållas af denna, måste ett tvistigt anspråk upptagas
såsom ostridigt. Häraf kan visserligen blifva en följd, att lägsta budet
447
någon gång kommer att afvika från det riktiga beloppet, och den möjligheten
år alltså icke alldeles utesluten att därigenom ett anbud obehörigen förkastas.
Men praktiskt sedt är denna omständighet af synnerligt ringa betydelse, och
den kan i hvarje fall icke afskräcka från genomförandet af en reform, som aflägsna!’
betydande olägenheter. I Finland, där man i fråga om fastighetsägares
rätt till obelånade eller endast delvis belånade inteckningar alltjämt står på
den ståndpunkt, som för närvarande är den svenska rättens, har detta förhållande
icke ansetts innebära något hinder för reformens genomförande.
Uppenbart är, att om man nödgades bibehålla stadgandet om ovillkorlig
örsäljning när fastighetsägaren är försatt i konkurs, betydelsen af det nya försäljningssättets
införande skulle i hög grad förringas. Enligt Beredningens tanke
möter emellertid icke någon betänklighet att låta den antagna grundsatsen
vinna tillämpning äfven vid försäljning under konkurs. De oprioriterade borgenärerna
kunna icke anses äga rätt att ovillkorligt framtvinga försäljning, ty
deras anspråk inskränker sig till det öfverskott, som kan uppstå sedan alla
pantfordringarna blifvit täckta. Att medgifva ovillkorlig försäljningsrätt för
uttagande af konkurskostnader synes ej heller vara erforderligt; ty till förfång för
inteckningshafvare bör icke högre förvaltningsarfvode utgå, än som skäligen
motsvarar besväret med tillsyn och vård af fastigheten, och detta arfvode bör
kunna gäldas ur fastighetens afbastning under förvaltningstiden. När försäljning
begäres för konkursboets räkning, bör fördenskull lägsta budet omfatta
samtliga intecknade belopp och de fordringar, som böra utgå framför inteckningarna;
kan ej en köpeskilling ernås, som täcker dessa belopp, bör för boets
räkning försäljning icke få äga rum.
Den af Beredningen antagna grundsats för exekutiv försäljning af fastighet
betingar jämväl ändrade bestämmelser angående köpeskillingens erläggande;
exekutionen bör ej medföra förtida betalning af inteckningarna, utan böra dessa
i afräkning å köpeskillingen öfvertagas af inroparen. Konsekvent genomförd
skulle denna synpunkt föranleda därtill att med undantag för utmätningssökandens
fordran hvarje intecknadt belopp, som täcktes af köpeskillingen, skulle,
oafsedt om det folie inom eller utanför lägsta budet, sålunda öfvertagas. En
så utsträckt tillämpning af grundsatsen torde dock icke vara påkallad af något
praktiskt behof och skulle nödvändiggöra invecklade bestämmelser för att behö
-
448
rigen tillgodose inroparens intressen. Hvad som härvidlag är af verklig vikt
är, att den mera stadigvarande fastighetsbelåningen lämnas oberörd af exekutionen.
Och detta vinnes i de allra flesta fall, äfven om man, såsom Beredningen
föreslagit, inskränker köparens skyldighet att öfvertaga intecknad gäld till
de belopp, som falla inom lägsta budet, och låter öfvertagandet af andra inteckningar
bero af särskild öfverenskommelse mellan honom och inteckningshafvarne.
Då det emellertid kan inträffa, att exekution begäres för t. ex. en skatt eller
annat dylikt belopp, som äger företräde framför samtliga inteckningar, eller för
ränta å den bästa inteckningen, samt den antagna regeln för dylikt fall skulle
medföra, att alla inteckningar skulle kontant gäldas, har Beredningen genom
särskilda bestämmelser velat möjliggöra för inteckningshafvarne att få kvarstå.
Enhvar af dem är nämligen enligt förslaget berättigad att, där öfriga rättsägare
sådant medgifva, få lägsta budet så bestämdt, att hans inteckning faller inom
detta; ett dylikt medgifvande skall säkerligen lätt nog utverkas, om inteckningen
faller inom fastighetens saluvärde. I hvarje fall äger inteckningshafvaren
inlösa utmätningssökandens fordran och sålunda inträda i den rätt, som eljest
skulle tillkommit denne.
Såsom komplement till den föreslagna anordningen af fast egendoms exekutiva
försäljning har Beredningen upptagit bestämmelser om egendomens ställande
under tvångsförvaltning. Har vid auktionen ej kunnat ernås en köpeskilling,
som lämnar tillgång till betalning af utmätningssökandens fordran, bör denne
visserligen icke hafva något att insända mot att försäljningen inställes och
äganderätten till fastigheten sålunda kvarstår hos gäldenären. Men då detta
sker icke af hänsyn till gäldenären utan på grund af bättre prioriterade borgenärers
rätt, kan gäldenären icke äga något berättigadt anspråk att få fritt
förfoga öfver egendomens afkastning. Denna skall främst användas till betalning
af den gäld, hvarför egendomen häftar. Därför bör rätt tillerkännas borgenären
att, om han anvisar därför nödiga medel, anordna en särskild förvaltning
af egendomen för att genom dess afkastning komma till sin betalning.
Härom innehåller förslaget i 7 kap. bestämmelser. Beredningen förbiser icke,
att i fråga om jordbruksfastighet denna befogenhet i många fall icke skall kunna
utöfvas, då inventarierna icke enligt vår rätt, såsom enligt vissa främmande
rättssystem, anses utgöra tillbehör till fastigheten och någon förändring i detta
449
förhållande icke kan ifrågasättas. Att sätta en jordbruksfastighet, som af ägaren
själf brukas, under tvångsförvaltning fordrar därför ett betydande förskott från
borgenärens sida. Betydelselös är emellertid icke heller i detta fall rätten att anordna
sådan förvaltning. Flera inteckningshafvare kunna förena sig om kostnaden
för att i gemensamt intresse vinna uppskof med realisationen till därför lämplig
tidpunkt och under tiden vara försäkrade om behörig användning af fastighetens
afkastning. Är fråga om jordbruksfastighet, som är upplåten på arrende, eller om
annan än jordbruksfastighet, låter sig en dylik förvaltning med lätthet anordna.
Härmed äro hufvuddragen angifna af det system för fastighetsexekutionen,
som föreslagits att träda i stället för det nuvarande. Enligt Beredningens
tanke skall denna förändring vara ägnad att inverka stärkande på fastighetskrediten
och göra den verkligt sunda penningplaceringen i fastighet säker och
oberoende af rubbningar.
För detaljbestämmelserna i förslaget skall i det följande redogöras. De
vidtagna förändringarna i utsökningslagen äro i allmänhet föranledda af det
nya systemet för fastighetsexekutionen, men äfven af förslaget till lagstiftning
rörande inskrifningsväsendet har i vissa afseenden påkallats ändring i utsökningslagen.
På grund af tillagda bestämmelser och då några stadganden, som
nu äro upptagna i kapitlet om köpeskillingens fördelning, flyttats till kapitlet
om auktionen — en omflyttning, som betingats af nödvändigheten att före utropet
utreda borgenärernas anspråk — har paragrafbeteckningen i hela senare hälften
af utsökningslagen måst ändras.
1 KAP.
Förslaget till ny lydelse af 3 och 4 §§ innefattar ingen annan afvikelse
från den nu gällande, än som betingats af den ändrade nummerordningen å de
§§, till hvilka hänvisning här förekommer.
2 KAP.
13 §•
I 1 mom. af denna § i dess nuvarande lydelse är för det fall att
en innehafvare af inteckning i fast egendom vill för betalning af sin fordran
14M/o7 57
450
hålla sig allenast till egendomen föreskrifvet, dels hos hvilken öfverexekutor
sådan lagsökning skall ske och dels mot hvem ansökningen må riktas. Då
Beredningen i sitt förslag till lag om inskrifning af rätt till fast egendom (3
kap. 18 §) intagit ett allmänt stadgande om hvem som har att svara å inteckningshafvares
yrkande om betalning ur egendomen, har den för lagsökningsmål
i sådant afseende gifna föreskrift bort utgå, sä att föreskriften här endast afser
att bestämma, till hvilken öfverexekutor man har att vända sig. Vid den i
öfverensstämmelse härmed vidtagna omarbetningen af förevarande § har jämväl,
på sätt å flera andra ställen i förslaget skett, iakttagits den af Beredningen
föreslagna ändrade terminologien i fråga om inskrifning af rätt till undantag,
ränta eller afgäld. Att uttrycket fordran här likasom i åtskilliga följande paragrafer
användes för att beteckna äfven sådant belopp, hvarför personlig ansvarighet
ej åligger fastighetsägaren eller annan, torde icke föranleda tvetydighet.
22 §.
Af skäl, som anförts vid 3 kap. 39 § i förslaget till lag om inskrifning, har
Beredningen föreslagit, att en innehafvare af gemensam inteckning, hvilken i anledning
af förestående exekutiv auktion å någon af de gemensamt intecknade
egendomarna vill äska försäljning af de öfriga, skall framställa sitt yrkande i
den för lagsökningsmål stadgade ordning. Sådant yrkande måste vara fratnställdt
före auktionen å den egendom, hvars särskilda försäljning blifvit begärd;
men då den tilltänkta försäljningen måhända först omedelbart före auktionen kommit
till inteckningshafyarens kännedom, har det icke kunnat åläggas honom att
dessförinnan också hafva delgifvit de öfriga fastigheternas ägare sitt yrkande.
Å andra sidan måste emellertid tillses, att icke genom dröjsmål med delgifningen
vållas större tidsutdräkt med det förut inledda exekutiva förfarandet,
än oundgängligen erfordras. Beredningen har ansett en tid af sextio dagar för
delgifnings verkställande tillräcklig och därför i 2 mom. af förevarande §
upptagit en bestämmelse, enligt hvilken inteckningshafvarens underlåtenhet
att inom nämnda tid fullgöra hvad honom åligger med afseende å lagsökningshandlingarnas
delgifning och återställande har till följd, att hans ifrågavarande
yrkande icke föranleder vidare uppskof med auktionen å den egendom, hvars
särskilda försäljning blifvit begärd.
451
28 §.
Den redaktionella jämkning, denna § undergått, är föranledd af förslaget
till lag om inskrifning.
3 KAP.
Den ändrade affattningen af 48 och 52 §§ afser endast att bringa där
gjorda hänvisningar till öfverensstämmelse med förslagets uppställning.
♦
4 KAP.
G2 och 63 §§.
Enligt nu gällande bestämmelser skola vid utmätnings verkställande, där
ej parterna öfverenskomma om annan ordning, i första rummet tagas i mät lösören,
därnäst fast egendom och i sista hand fordringar och rättigheter. I allmänhet
torde borgenären inskränka sig till att öfverlämna till utmätningsmannen
det utslag, som skall verkställas, utan att uttala någon önskan om utmätning
af viss tillgång. Utmätningsmannen är då hänvisad till att följa den
af lagen föreskrifna ordningen, och det kan alltså inträffa, att en fastighet
tages i mät, ehuru den är så besvärad af inteckningar, att något öfverskott till
gäldande af utmätningssökandens fordran ej är att förvänta. Någon direkt
olägenhet förorsakas emellertid icke härigenom utmätningssökanden, enär fastigheten
ändock säljes samt kostnaderna för utmätningen och försäljningen uttagas
ur köpeskillingen framför alla de fordringar, hvarför fastigheten häftar. Med
den af Beredningen föreslagna anordning i fråga om fast egendoms exekutiva
försäljning ställer sig saken annorlunda. Egendomen får ej säljas, där ej köpeskillingen
skulle lämna åtminstone någon tillgång till täckande af utmätningssökandens
fordran; kommer af sådan anledning försäljning ej till stånd, har
sökanden att själf betala kostnaderna i ärendet. Vid sådant förhållande är det
billigt, ej mindre att före den fasta egendomen alla öfriga tillgångar, som kunna
blifva föremål för utmätning, få tagas i anspråk, än äfven att en borgenär, som
icke är inteckningshafvare, själf får afgöra, huruvida ett exekutionsförfarande
mot gäldenären tillhörig fast egendom skall inledas, och att således utmätning
af sådan egendom ej äger rum utan särskild begäran sökanden. I öfverens
-
452
stämmelse härmed hafva förevarande §§ förändrats. Skall utmätning ske för
fordran, hvarför fast egendom häftar på grund af inteckning eller inskrifning,
erfordras däremot icke uttrycklig begäran om fastighetens utmätning; fastigheten
kommer i dylikt fall, såsom för närvarande gäller, att i första hand tagas
i anspråk, om ej sökanden begärt att lösören först skola utmätas.
I 62 § andra punkten är nu stadgadt, att vid samtidig utmätning för intecknad
fordran och annan borgenärs fordran, som icke är intecknad, inteckningshafvaren
ej äger till förfång för den andre taga betalning ur lösören för
hvad af den fasta egendomen kan utgå. Grunden för detta stadgande synes
dock hafva bort föranleda att detsamma gjorts tillämpligt äfven vid samtidig utmätning
för intecknade fordringar med olika förmånsrätt. Visserligen kommer, när
en inteckning med bättre rätt gäldas ur lösören, det belopp, som skall ur
egendomen utgå framför den senare inteckningshafvarens fordran, att i motsvarande
mån minskas. Men om icke de båda inteckningarna följa omedelbart
på hvarandra, kompier hvad den förste inteckningshafvaren icke uttager ur
fastigheten närmast en mellanliggande inteckningshafvare till godo, och den
senare inteckningshafvarens panträtt kan i allt fall blifva utan värde. Då
enligt förslaget fastighetsägaren inträder i inteckningshafvarens rätt, när denne
undfår betalning ur lös egendom, kan nämnda skäl alldeles icke åberopas för
att uppställa en dylik åtskillnad; åt stadgandet har därför gifvits en affattning,
som gör det tillämpligt jämväl mellan särskilda inteckningshafvare.
71 §•
Lån mot säkerhet af fastighetsinteckning upptagas mycket ofta under den
form, att fastighetsägaren utfärdar en särskild skuldförbindelse, s. k. omslagsrevers,
för hvilken en eller flera inteckningshandlingar lämnas såsom hypotek.
Vissa af Beredningen föreslagna ändringar i fråga om inteckningsväsendet, särskilt
införandet i lagstiftningen af inteckning utan personlig ansvarighet, göra
det antagligt, att om förslaget därutinnan upphöjes till lag, ett dylikt belåningssätt
framdeles kommer att i än vidare utsträckning användas. Långifvaren innehar
i sådant fall inteckningen såsom handfången pant. Den i 71 § stadgade skyldighet
för den, som har lös pant i handom, att, där pantens utmätande för annan
borgenärs fordran begäres, taga lösen och lämna panten från sig äger därför till
-
453
länkning äfven å ifrågavarande fall. Gäller inteckningen för högre belopp än det,
hvarför den utgör pant, skulle alltså detta öfverskott kunna utmätas på det sätt,
att inteckningen toges i mät och panthafvarens fordran inlöstes. Enligt gällande
rätt kan emellertid eu inteckning, som af fastighetsägaren belånats, oaktadt den
lyder å högre belopp än det, hvarför den pantsatts, icke göras gällande för mer
än som svarar mot panthafvarens fordran; en utmätning för annan fordran är
därför utan ändamål. Genom de af Beredningen föreslagna bestämmelser om
ägarehypotek kommer saken i ett annat läge. Öfverskjuter inteckningen borgenärens
fordran, tillkommer den öfverskjutande delen fastighetsägaren; för densamma
njuter han, om fastigheten utmätningsvis säljes, utdelning. Ett dylikt ägarehypotek
utgör därför en fastighetsägarens tillgång, som bör kunna utmätas för hans
gäld. Att för sådant ändamål anlita den i 71 § beträffande utmätning af lös
pant angifna utväg bör emellertid icke medgifvas; därigenom skulle vinsten af
den utaf Beredningen föreslagna anordningen af fastighets tvångsförsäljning i
afsevärd mån förringas. Med det nya systemet afses nämligen, såsom ofvan
framhållits, att vinna bland annat den förmånen, att inteckningshafvare ej
tvingas att före aftalad förfallotid taga betalning. Denna förmån måste beredas
långifvaren, äfven när han af fastighetsägaren mottagit inteckningen såsom pant
för en särskild af denne utfärdad förskrifning. 71 § måste därför uteslutas från
tillämpning i detta fall. Den fastighetsägaren tillkommande andel i den belånade
inteckningen skall visserligen kunna utmätas, men detta skall ske på
samma sätt som när själfva skuldförbindelsen är intecknad, d. v. s. i den för utmätning
af rättighet stadgade ordning. Hvad nu anförts äger däremot icke tillämpning
å det fall att inteckningens innehafvare i sin ordning utsatt inteckningen
såsom pant för ett mindre belopp än det, hvarför han själf innehar den, och någon
hans borgenär begärt utmätning. Här kommer alltså 71 § till användning.
74 §.
Då utmätning af den andel i en inteckning, som tillkommer fastighetsägaren,
icke får beröra inteckningshafvarens rätt, skulle värdet af den utmätta
andelen i tredje mans band väsentligen förringas, därest ej utmätningsförfarandet
så ordnades, att den i mät tagna andelen kunde frigöras från inteckningen och
erhålla själfständig tillvaro; Beredningens förslag till bestämmelser om inteek
-
454
ning lämna ock härtill utväg. Att uppställa den fordran, att utbrytning måste
hafva skett för att utmätningen skall vara fullbordad, är emellertid icke nödigt;
en sådan fordran skulle ock göra rätten att utmäta denna tillgång i många fall
betydelselös. De för utmätning af rättighet i allmänhet gifna föreskrifter kunna
äfven vid utmätning af ägarehypotek utan vidare tillämpas, men då här är fråga
om en tillgång, som befinner sig i annans besittning, har utmätningsmannen att
förfara på det sätt, som för dylikt fall i 74 § 2 mom. föreskrifves. Grenom
meddelandet af det stadgade förbudet till inteckningens innehafvare är utmätningen
alltså att anse såsom fullbordad. Förbudet afser naturligtvis dels att
hindra utlämnandet af den gamla inteekningshandlingen till fastighetsägaren,
om denne skulle gälda sin skuld, och dels att förebygga, att inteckningshafvaren
lämnar sin medverkan till att förskaffa fastighetsägaren särskild inteckningshandling
å det honom tillkommande beloppet. Att utmätningssökanden bör förskjuta
den för utbrytningen nödiga kostnad, är uppenbart; föreskrift härom är
införd i denna §.
79 §.
Då det för inteckningshafvare och andra rättsägare i fastigheten är af
synnerlig vikt att erhålla underrättelse om en förestående auktion, men särskilda
kallelsebref icke kunna afsändas till andra rättsägare än sådana, hvilkas namn
och adress äro för auktionsförrättaren kända, bör hvarje tillgänglig källa till
upplysning härom anlitas. Med den utsträckning, hvari man i vårt land betjänar
sig af inteckningar, ställda till innehafvaren, är gravationsbeviset härutinnan
föga vägledande. Gräldenären måste däremot i de allra flesta fall äga kännedom
om, i hvilkas hand de i egendomen gällande inteckningar befinna sig.
Det torde redan nu vara vanligt, att utmätningsmannen affordrar honom upplysning
i detta afseende, men någon uttrycklig föreskrift härom finnes för närvarande
icke. Denna brist har Beredningen velat afhjälpa genom att i 1 mom.
af förevarande § införa en bestämmelse i ämnet.
Det föreslagna 3 mom. i denna § betingas af det i Beredningens förslag
till bestämmelser om inteckning upptagna stadgande, att i visst fall
de särskilda fastigheternas ansvarighet för gemensam inteckning skall bestämmas
efter de värden, som af utmätningsmannen åsatts fastigheterna. För
455
den händelse att ej samtliga fastigheterna äro föremål för utmätning erfordras
föreskrift om värdering jämväl af fastighet, som ej skall säljas. Sådan värdering
företages naturligtvis i sammanhang med värderingen af de utmätta fastigheterna,
om behöfligheten häraf då är för utmätningsmannen känd. Detta torde
dock sällan inträffa, enär först genom infordrade gravations- och taxeringsbevis
behörig utredning åstadkommes af auktionsförrättaren; denne har då att verkställa
eller ombesörja särskild uppskattning af den ej utmätta fastigheten. För dennas
ägare är det naturligtvis af vikt att icke därvid för högt värde åsättes, och på
det han härutinnan må kunna bevaka sin rätt, har föreskrift meddelats att han
skall om förrättningen underrättas på sätt om utmätning är föreskrifvet. Särskilda
bestämmelser angående öfverklagande af sådan förrättning hafva ansetts
obehöfliga, då det är gifvet, att om värdet blifvit oriktigt bestämdt, detta inverkar
på borgenärsförteckningen, och att således talan mot beslutet skall föras
i den för öfverklagande af sådan åtgärd vid auktionen stadgade ordning.
80 och 81 §§.
Enligt 11 och 12 §§ i kungörelsen den 12 juli 1878 om kronofogdes och
stadsfogdes dagbok m. m. är syssloman, som med afseende å utmätt fast
egendom erhållit sådant förordnande, som i förevarande §§ omtalas, äfvensom
utmätningsmannen, där han uppburit afkastning af egendomen men ej har
att förrätta auktionen, pliktig att till auktionsförrättaren afgifva redovisning
först till det sammanträde, då fördelning af köpeskillingen skall äga rum. Då
enligt förslaget dylik afkastning skall tagas i beräkning vid bestämmande af
lägsta budet, är det af nöden att auktionsförrättaren redan vid borgenärsförteckningens
upprättande erhåller redovisning för den afkastning, som influtit.
Nu gällande bestämmelser i ämnet kunna alltså icke bibehållas utan måste i
nämnda afseende förändras. Härvid har det, med hänsyn till frågans betydelse
för ett riktigt fastställande af lägsta budet, synts lämpligt att till utsökningslagen
öfverflytta de hithörande föreskrifter, som för närvarande hafva sin
plats i nyssnämnda författning. Att afkastning, som icke redovisats till auktionen,
skall redovisas vid köpeskillingslikviden, är uppenbart, då all afkastning
jämlikt 143 § skall tillika med köpeskillingen fördelas.
456
82 §.
Den andel af en inteckning, som motsvaras af en utaf fastighetsägaren gjord
afbetalning, tillkommer enligt Beredningens förslag alltid denne. Det är alltså
för hans gäld, sådan andel bör kunna genom utmätning tagas i anspråk. Enligt
förevarande § utgör emellertid öfverlåtelse af en fastighet ej hinder för densammas
utmätning för förre ägarens gäld, innan nye ägaren sökt lagfart å sitt
fång, men åt nye ägaren är lämnadt öppet att genom en inom viss tid efter
utmätningen gjord ansökan om lagfart få utmätningen häfd. Grunderna för
dessa stadganden hafva uppenbarligen giltighet äfven beträffande fastighetsägare
tillkommande rätt till andel i utelöpande inteckningar; sådan andel bör
oafsedt skedd öfverlåtelse af fastigheten kunna utmätas för förre ägarens gäld
intill dess nye ägaren söker lagfart, och denne senare bör, om han vill skydda
sitt ägarehypotek, vara hänvisad till samma utväg, som för skyddande af själfva
fastigheten mot utmätning är honom lämnad. Stadgande härom har upptagits i
förevarande §.
85 §.
Då det lagrum, hvartill i 1 mom. af denna § hänvisning göres, i Beredningens
förslag erhållit annat nummer, har det för rättelse härutinnan varit
nödigt att i förslaget upptaga paragrafen, hvars bestämmelser i öfrigt jämväl
undergått vissa af förslaget till lag om inskrifning påkallade jämkningar.
86 §.
I en vid 1905 års Riksdag väckt motion* erinrades, hurusom, då en fordran
vore i fast egendom intecknad, man vid bedömandet af huru stort räntebelopp i
händelse af fastighetens utmätning skulle ur fastigheten utgå i allmänhet endast
toge i betraktande tre års räntor. Till ett sådant betraktelsesätt frestades man
lätt nog genom stadgandet i 17 kap. 9 § handelsbalken att förmånsrätt till
ränta, som före utmätning eller början af konkurs vore upplupen, ej gällde för
längre tid än tre år. Men den intecknade räntan skulle utgå jämväl för den
tid, som förflöte från utmätningen till dagen för köpeskillingslikviden. Då enligt
nuvarande bestämmelser utmätningsborgenären, såvidt med den vanliga tioårs
-
* Af herr A. Hedborg i Första kammaren.
457
preskriptionen vore förenligt, kunde efter fastighetens dömande i mät uppskjuta
den vidare exekutionen och sålunda först efter många år påkalla försäljning af
fastigheten, kunde också den ränta, som skulle utgå med förmånsrätt, stiga till
afsevärdt belopp. Härigenom kunde andra borgenärer, som ägde i fastigheten
intecknad fordran med sämre förmånsrätt eller endast oprioriterad fordran hos
fastighetsägaren, lida förluster; och anfördes rättsfall, som visade, att detta i
verkligheten inträffat.* Häraf framginge, hurusom förmånsrätt för ränta å
intecknad fordran kunde komma att äga rum för en vida längre tid än som
med den allmänna rättssäkerheten vore förenligt. Då inteckningsväsendet vore
en af grundpelarna för kreditförhållandena, borde detsamma vara så inrättadt,
att säkerhetens värde med någorlunda lätthet kunde beräknas. Den tid, för
hvilken den efter en fastighets utmätning upplöpande räntan å intecknad fordran
utginge med förmånsrätt, borde fördenskull underkastas inskränkning, och kunde
detta lämpligen ske genom ett stadgande, att den inteckningshafvare, som fått
fastighet dömd i mät, skulle vara skyldig att inom viss tid påkalla tillämpning
af utmätningsutslaget, vid äfventyr att utmätningen eljest skulle anses förfallen.
I anledning af motionen anförde Lagutskottet hufvudsakligen följande
Någon föreskrift funnes icke, som ålade en borgenär, hvilken hos öfverexekutor
utverkat en intecknings fastställande till betalning ur den intecknade fastigheten,
att inom rimlig tid sedan öfverexekutors beslut vunnit laga kraft bos vederbörande
äska egendomens försäljning och därvid förete fordringsbeviset i hufvudskrift.
Väl stadgades i 86 § utsökningslagen, sådant detta lagrum lydde enligt
lagen den 10 juli 1899, att om borgenär, som sökt utmätning, lämnat gäldenär
anstånd med betalningen, målet ej finge därigenom uppehållas utöfver sex månader
från den dag, då utmätningsmannen mottagit de i 54 eller 56 § utsökningslagen
omförmälda handlingar — dom, utslag eller auktionsprotokoll, på grund hvaraf
utmätning äskats, äfvensom, där fordran vore på skuldebref eller annat skriftligt
fordringsbevis grundad, fordringsbeviset i hufvudskrift — samt att, om anståndet
fortfore vid utgången af nämnda tid, ansökningen vore förfallen och verkställd
utmätning skulle återgå. Men 86 § afsåge blott de fall att borgenär sökt
* Se K. Maj:ts utslag den 26 okt. 1897 (N. J. A. s. 511).
58
458
utmätning, hvarmed icke kunde i förevarande hänseende likställas den händelse
att borgenär hos öfverexekutor begärt intecknings fastställande till betalning
ur fastigheten, därvid fordringsbeviset ej ens behöfde företes i hufvudskrift.
Att 86 § icke åsyftade sistnämnda fall framginge äfven däraf, att ifrågavarande
stadgande i dess nuvarande lydelse tillkommit i sammanhang med
lagstiftningen angående statens ersättningsskyldighet i vissa fall för skada,
som förorsakats af ämbets- och tjänstemän. Med lagförändringen af den 10
juli 1899 beträffande 86 § hade sålunda afsetts hufvudsakligen att förhindra,
att utmätningsman därigenom att utmätningsärenden i följd af lämnadt betalningsanstånd
kunde uppehållas under obegränsad tid — såsom enligt förut
gällande rätt kunde ske — frestades att begagna sig af inlämnade fordringsbevis
eller i hans vård befintliga utmätta föremål. Beredande af skydd mot borgenärers
försök att obehörigen använda verkställighet blott för vinnande af ökad säkerhet
i gäldenärens egendom torde man vid berörda lagändring icke hafva haft i sikte.
Möjligen torde dock åt stadgandet i 86 § analogivis kunna gifvas den tillämpning,
att målet icke finge vid i paragrafen nämndt äfventyr uppehållas utöfver sex
månader från den dag, då borgenär, hvilkens intecknade fordran blifvit jämlikt
28 § fastställd till betalning ur egendomen, efter det beslutet vunnit laga kraft,
med företeende af bevis härom samt af fordringsbeviset i hufvudskrift påkallat
fastighetens försäljning.
Men i hvarje fall kunde sålunda enligt gällande rätt borgenär, som hade
intecknad fordran, — genom att, sedan förordnande jämlikt 28 § meddelats
om fastighetens exekutiva försäljning, dröja med framställande af vederbörlig
begäran om sådan försäljning — på sätt motionären framhållit, bereda
sig en säkerhet för sin fordran utöfver hvad lagen afsett. Det vore endast för
tiden före utmätningen, d. v. s. i förevarande fall förordnandet om fastighetens
exekutiva försäljning, som ränta å intecknad gäld icke finge med förmånsrätt
utgå för mer än tre år. Rättigheten att för tiden därefter med förmånsrätt
utfå ränta vore icke underkastad annan inskränkning än den, som följde af
stadgandena i utsöknings- eller konkurslagen eller af de allmänna preskriptionsbestämmelserna.
Att detta förhållande vore en oegentlighet och kunde leda till betänkliga
rubbningar i fastighetskrediten syntes uppenbart. Utskottet vore ense med
459
motionären däri, att det vore af största vikt att intecknings väsendet jämte hvad
därmed sammanhängde vore ordnadt så, att den säkerhet en inteckning erbjöde
kunde med stöd af ett vid inteckningens belånande erhållet gravationsbevis och
behöriga uppgifter om egendomens värde åtminstone tämligen noggrannt beräknas.
En tillfällighet af sådan art som den af motionären anmärkta borde ej äga någon
betydelse med afseende å förmånsrättens utsträckning. Ändamålet med förmånsrätten
för ränta för tiden efter utmätning eller början af konkurs vore tydligen
att skydda borgenären under den tid, som skäligen kunde antagas erforderlig
för verkställighetens fullbordande. En borgenär borde ej kunna på grund af
stadgandets affattning utöfver hvad därmed afsetts bereda sig en förmån på öfriga
borgenärers bekostnad.
Såsom i motionen framhållits, skulle en viss inskränkning i förevarande
förmånsrätt faktiskt vinnas, om det ofvan anförda stadgandet i 86 § utvidgades
därhän, att inteckningshafvare, som fått fastigheten dömd i mät, förklarades
skyldig att inom viss tid påkalla fastighetens försäljning, Utskottet ville därjämte
— till framhållande af en ytterligare utväg till vinnande af det åsyftade
målet — erinra, hurusom i flera främmande lagstiftningar i förevarande hänseende
helt allmänt stadgades, att ränta å intecknad fordran utginge med
förmånsrätt endast för viss tid, sålunda enligt tysk rätt för löpande året och
två år närmast därförut samt enligt fransk rätt med samma förmånsrätt som
kapitalet för tre år. Om en bestämmelse i dylik riktning meddelades ho3 oss,
blefve det utan betydelse för borgenärernas rätt i förevarande afseende, om fastighetens
försäljning uppskötes en längre tid efter det förordnande enligt 28 § meddelats.
Men det borde dock enligt utskottets mening icke förbises, att ett sådant
uppskof stundom kunde förekomma utan vederbörande borgenärs förskyllan eller
till och med mot hans vilja i följd af andra af honom oberoende omständigheter.
På grund af det anförda hemställde utskottet, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under öfvervägande,
hvilka förändrade stadganden med afseende å förmånsrätt för ränta å intecknad
fordran må vara erforderliga till förekommande däraf, att sådan ränta kan vid
exekutiv försäljning af fastighet ur densamma med förmånsrätt uttagas till belopp,
som äfventyra efterföljande inteckningshafvares rätt och därmed sätta fastighetskrediten
i fara.
460
Denna hemställan bifölls af Riksdagen, och har den i ärendet den 13 april
1905 af Riksdagen aflåtna skrifvelse blifvit af Kung!. Maj:t öfverlämnad till
Beredningen för att komma under öfvervägande vid behandlingen af frågan om
förbättring af vårt fastighetsboksväsen.
Att lagstiftningen i förevarande hänseende företer en brist, som medför betänkliga
olägenheter för fastighetskrediten, torde genom hvad ofvan upptagits
vara till fullo ådagalagdt. Det i motionen omförmälda fall står icke enstaka.
Den rättelse, som sålunda är af verkligt behof påkallad, skulle uppenbarligen
vidsträcktaste mån vinnas, om bestämmelse meddelades att förmånsrätt för
ränta icke under några förhållanden finge gälla utöfver en viss tid, exempelvis
tre år. Att lösa frågan på detta sätt anser Beredningen dock icke vara att tillråda.
Såsom Lagutskottet anmärkt, kan understundom likviden för borgenären
undanskjutas på grund af omständigheter, som det ej står i hans makt att förekomma,
och det vore obilligt om han sålunda skulle lida en rättsförlust,
oaktadt han till bevarande af sin rätt i god tid vidtagit de åtgärder, som på
honom ankommit. Häraf skulle nya vådor för fastighetskrediten uppkomma.
Enligt Beredningens mening bör saken ordnas på den andra af de antydda
vägarna eller så, att när fastighet dömts i mät borgenären är förpliktad att
inom viss tid efter det förordnandet vunnit laga kraft begära försäljning af
fastigheten samt förete därför erforderliga handlingar; efter det sådan verkställighet
sökts, bör borgenären lika litet som den, hvilken fått utmätning, kunna
genom beviljande af betalningsanstånd obehörigen uppehålla frågan om fastighetens
realisation. I förstnämnda hänseende har Beredningen funnit en tid af
två månader vara lämplig. Härom hafva i 86 § 2 mom. införts bestämmelser,
hvilka enligt sin affattning afse såväl det fall, att fastigheten dömts i mät till
gäldande af penninginteckning, som ock då innehafvare af inskrifven rätt till
undantag, ränta eller afgäld utsökt honom på grund af sådan rätt tillkommande
belopp. Då enligt 198 § sökanden är pliktig att på anfordran förskjuta erforderligt
belopp till bestridande af exekutionskostnaden, är det klart, att om
den exekutiva myndighet, hos hvilken verkställighet begäres, affordrar sökanden
sådant belopp men denne underlåter att erlägga detsamma, myndigheten äger
vägra handlingarnas mottagande och att i dylikt fall verkställighet icke kan
anses vara i behörig ordning äskad.
461
87 §.
Den af Beredningen föreslagna anordning af fastighetsexekutionen medför,
att de rättsägare, hvilkas anspråk på fastigheten gå framför utmätningssökandens,
äro däraf oberörda; någon försäljning får icke ske med mindre dessa rättsägare
blifva bibehållna vid sin rätt eller, i vissa undantagsfall, få full betalning för
sin fordran. Att enahanda skydd ej kan beredas dem, som hafva endast lika
eller ock sämre rätt än sökanden, är uppenbart; denne är berättigad att få fastigheten
såld, så snart de framför honom prioriterades rätt tillgodoses, äfven om de
lika berättigades eller efterfölj andes anspråk måste lida intrång. För dessa kan
det fördenskull vara af vikt att förhindra försäljningen eller att få den fram
flyttad till en tidpunkt, då bättre konjunkturer möjliggöra ernåendet af en köpeskilling,
som täcker jämväl deras anspråk. Utväg härtill kan beredas en dylik
rättsägare, om honom medgifves att utlösa utmätningssökanden. Får denne betalning
för sin fordran, har han ej vidare något rättmätigt intresse af att fullfölja
exekutionen och bör därför icke äga rätt att motsätta sig sådan utlösen.
I 87 § har Beredningen därför infört den bestämmelse, att när en fastighet
blifvit utmätt, enhvar rättsägare, hvars rätt kan vara beroende af försäljningen,
äger mot det att han gäldar utmätningssökandens fordran och fritager honom
för ansvarighet för kostnader inträda i dennes rätt.
Den befogenhet, hvilken sålunda tillagts en sådan rättsägare, innebär att
han efter skedd utlösen kan återkalla utmätningen för att undgå en realisation,
som synes honom äfventyrlig. Afsåg utmätningen en inteckningshafvares hela
fordran, kommer naturligtvis inteckningshandlingen att öfverlämnas till den
mellankommande parten, då denne utlöser inteckningshafvaren, och i så fall har
han för beloppet sakrätt i fastigheten, äfven om han låter det exekutiva förfarandet
afstanna. Men hade sakrätten för utmätningssökanden uppkommit först
genom utmätningen, eller afsåg denna allenast en del af intecknad eller inskrifven
fordran, måste den, som utlöst utmätningssökanden, låta förfarandet fortgå till
realisation, såvida han vill njuta den rätt till godo, som tillkom utmätningssökanden.
Inträdet i dennes rätt erbjuder för honom den fördel, att han jämlikt
117 § kan få lägsta budet så bestämdt, att hans egen inteckning eller rättighet
faller inom budet; en inteckningshafvare kan på sådant sätt undgå tvånget att
462
taga kontant likvid för sin fordran. Går egendomen till försäljning, måste iakttagas,
att om utmätningen skett för allenast en del af intecknad eller inskrifven
fordran — såsom endast för ränta å en inteckning eller för en del af dess kapitalbelopp
eller för den årliga förmånen vid en undantagsrätt eller dylikt — den, som
utlöst utmätningssökanden, för det utlösta beloppet ställes efter dennes återstående
fordran. Detta öfverensstämmer med hvad Beredningen i fråga om afbetalningar
å inteckning eljest föreslagit. Utan en sådan anordning skulle ock utmätningssökanden
hafva anspråk på att få i sin ordning utlösa den, som inträdt i hans rätt.
#8 §.
Då fastighetsboken bör, såvidt möjligt, lämna fullständig upplysning om
de rättsliga förhållanden, hvilka angå däri upptagna fastigheter, bör också där
anteckning ske om de exekutiva åtgärder, för hvilka en fastighet är föremål.
Enligt gällande bestämmelser kommer väl utmätning af en fastighet eller förordnande
om dess försäljning genom de exekutiva myndigheternas anmälan att
antecknas i inskrifningsurkunderna; stadganden härom återfinnas i 85 §. Har
utmätning gått åter, är däremot antecknandet härom enligt gällande rätt — 38
§ inteckningsförordningen — beroende af enskild sakägares åtgärd. På det upplysning
äfven om detta förhållande må så snart ske kan inflyta i fastighetsboken,
har det synts lämpligt att jämväl i sådant hänseende ålägga vederbörande exekutiva
myndighet anmälningsplikt, och har stadgande härom upptagits i förevarande
§.
5 KAP.
89 och 90 §§.
Dessa §§ äro ordagrant likalydande med nuvarande 87 och 88 §§ och
hafva i förslaget införts allenast med anledning af den ändrade paragrafbeteckningen.
91 §•
Ehuru på sätt förut är nämndt utmätning af den rätt till andel i inteckning,
som tillkommer gäldenären, är fullbordad i och med delgifning af förbud
för inteckningshafvaren att utlämna inteckningen till fastighetsägaren eller låta
463
denne förskaffa sig särskild inteckningshandling å den utmätta andelen, är det
till undvikande af framtida förvecklingar lämpligt att, innan försäljning sker,
utmätningsmannen ombesörjer, att en särskild inteckningshandling anskaffas för
att till inroparen öfverlämnas. I förevarande § hafva därför intagits bestämmelser
om skyldighet för utmätningsmannen att härom föranstalta samt att
uppskjuta auktionskungörelsens utfärdande till dess sådan handling anskaffats.
För en dylik åtgärd kan dock stundom föreligga hinder, enär j nteckningshafvaren
kan hafva genom särskildt förbehåll fritagit sig från skyldigheten
att låta någon del af inteckningsbelÖppet utbrytas. Vägrar han i sådant fall
att lämna sin medverkan, måste den gäldenären tillkommande rätten till andel
i inteckningen säljas, utan att någon särskild handling tillhandahålles inroparen.
I sammanhang med nu nämnda ändring har det synts nödigt att ur paragrafen
(förutvarande 89 §) utesluta föreskriften att auktion å fordran eller
rättighet icke må, där förbud skall meddelas enligt 75 §, utlysas förr än förbudet
skett. Denna föreskrift var föranledd af den i Nya Lagberedningens förslag till
utsökningslag upptagna bestämmelse, att i vissa fall borgenären själf hade att
ombesörja delgifning af förbud enligt 75 §. Då ändring härutinnan vidtogs,
kom man icke att beakta, att vid sådant förhållande nämnda föreskrift i 89 §
saknade all betydelse och borde utgå. Komme den allt fortfarande att kvarstå,
skulle den emellertid lätt kunna föranleda missuppfattning om betydelsen af
det nu af Beredningen i paragrafen införda stadgandet.
Angående den ändring, som vidtagits i 2 mom., hänvisas till 103 §.
92-101 §§.
92—99 §§ motsvara 90—97 §§ i nu gällande lag och hafva ej undergått
annan ändring, än att i dem förekommande hänvisningar bragts till öfverensstämmelse
med den nya paragrafföljden. De ändringar, som vidtagits i 100 och
101 §§, hafva på ett undantag när föranledts af förslaget till lag om inskrifning.
Den i nuvarande 98 § förekommande bestämmelsen om skyldighet för
borgenären att förskjuta viss kostnad återfinnes icke i 100 § i förslaget, då
densamma blifvit öfverflödig genom den mer omfattande föreskrift, som upptagits
i sista mom. af 198 § i förslaget.
464
102 och 103 §§.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, betingar det nya systemet
för fast egendoms tvångsförsäljning att, innan egendomen utbjudes, genom auktionsförrättarens
försorg en såvidt möjligt fullständig utredning åstadkommes
angående de rättsanspråk, som äro fästa vid egendomen. Uppenbarligen är härvid
medverkan af rättsägarne själfva erforderlig. Af det infordrade gravationsbeviset
framgår väl, för hvilka penninginteckningar eller inskrifna rättigheter
egendomen häftar; i hvad mån räntor eller betingade förmåner innestå kan däremot
ej af beviset inhämtas. De upplysningar, som angående andra rättigheter
än de inskrifna stå att vinna ur de i öfrigt för auktionsförrättaren tillgängliga
handlingarna, måste helt naturligt blifva synnerligen ofullständiga, och det måste
fördenskull ankomma på rättsägarne själfva att bringa sina anspråk till auktionsförrättarens
kännedom. Den förhandling med rättsägarne, hvilken sålunda
är af nöden, är väl i många fall af så pass enkel beskaffenhet, att den utan
olägenhet kan försiggå vid auktionstillfället. Ej sällan äro dock förhållandena
ganska invecklade och påkalla beräkningar, hvilkas noggranna utförande kräfver
en afsevärdt lång tid, och det måste för dylika fall erbjuda fördelar om auktionsförrättaren
kan förlägga denna förhandling till en särskild sammankomst.
Beredningen har därför i 102 § medgifvit auktionsförrättaren att för sådant
ändamål utsätta särskildt sammanträde.
Med hänsyn till ändamålet med ett dylikt sammanträde är det själffallet,
att där ett rättsanspråks beaktande är beroende af anmälan, denna anmälan
måste göras vid det utsatta sammanträdet och ej får uppskjutas till auktionen.
Häraf följer, att till undvikande af obehörig inskränkning i den tid, som hör
stå rättsägarne till buds för ordnande af deras angelägenheter, sammanträdet
ej hålles allt för lång tid före auktionen. Beredningen har därför föreslagit,
att detsamma ej må utsättas till en tidigare tidpunkt än två dagar före auktionen.
Af detta nära samband mellan sammanträdet och auktionen betingas
äfven, att sammanträdet kungöres för rättsägarne samtidigt med och genom samma
kungörelse och kallelser som auktionen. Eljest skulle det kunna inträffa, att en
rättsägare, som uppmärksammat auktionskungörelsen, förbisett meddelandet om
sammanträdet och af sådan anledning försummar att behörigen anmäla sitt an
-
465
språk. Genom en sådan anordning undvikes äfven onödig kostnad. Däremot
synes ej föreligga någon anledning att föreskrifva, att sammanträdet skall hållas
å samma ställe som auktionen. Det kan för rättsägarne mången gång vara bekvämare
att samlas t. ex. å en kronofogdes ämbetsrum. Att auktionsförrättaren,
om sådant för upplysningars inhämtande eller af annan anledning finnes lämpligt,
kan ajournera sammanträdet och fortsätta förhandlingen å annan tid före auktionen
eller vid själfva auktionstillfället, är uppenbart.
Såsom en brist i nu gällande utsökningslag har stundom och enligt Beredningens
tanke med fullt fog blifvit framhållet, att föreskrift saknas om skyldighet
för auktionsförrättaren att medelst kallelsebref underrätta ägaren af den utmätta
egendomen och utmätningssökanden om auktionen. Fall hafva förekommit,
då en fastighet blifvit såld utan att ägaren förr än efteråt fått kännedom om
saken. I 103 § har Beredningen därför infört bestämmelse om kallelsebrefs afsändande
äfven till nämnda rättsägare.
Härjämte har den i nu gällande lag förekommande bestämmelsen, att inteckningshafvare
och andra rättsägare i fastigheten endast om de äro inom riket
boende äga rätt att erhålla särskilda kallelsebref, ur förslaget uteslutits. Någon
giltig grund, hvarför denna förmån icke borde komma äfven en utrikes bosatt
inteckningshafvare till godo, lärer icke förefinnas, och ett upphäfvande af
en dylik åtskillnad mellan inländska och utländska borgenärer är desto mer
påkalladt, som motsvarande ändring nyligen genomförts i konkurslagens föreskrifter
angående underrättelse genom särskilda kallelsebref om den offentliga
stämningen.
Då enligt förslaget fastigheten ej får säljas till förfång för dem, som äga
bättre rätt än utmätningssökanden, samt inteckningarna såsom upptagna i gravationsbeviset
utan anmälan blifva beaktade, behöfva de inteckningshafvare, som
hafva företräde framför utmätningssökanden, i regel icke inställa sig vid auktionen
för att bevaka sin rätt. För inteckningshafvarne är det således af vikt
att erhålla kännedom, för hvilken fordran försäljningen skall ske. I 103 § har
fördenskull införts bestämmelse om skyldighet för auktionsförrättaren att i
kallelsebrefven angifva allt, som kan vara erforderligt för att tydligen utmärka den
fordran, för hvars gäldande försäljningen är begärd. Klart är, att om egendomen
blifvit utmätt eller dömd i mät för flera olika fordringar, samtliga dessa böra i
14S4/o7 59
466
kallelsebrefven angifvas; i sådant fall kommer lägsta budet att bestämmas efter
den fordran, som äger bästa rätt. Någon rätt för annan borgenär att ansluta
sig till förfarandet och påyrka, att försäljning må ske till gäldande af hans fordran,
förefinnes i vanliga fall icke. Skall försäljningen äga rum på begäran af borgenärer
i konkurs, är emellertid en dylik anslutningsrätt — enligt hvad 114 §
utvisar — i förslaget erkänd, och om kallelsebrefven utvisa, att auktionen påkallats
af konkursbo, kunna därför rättsägarne icke på förhand bedöma, huru
lägsta budet vid auktionen kommer att bestämmas.
104 och 105 §§.
Dessa båda §§ äro alldeles lika lydande med 101 och 102 §§ i nu gällande
lag utom däri, att den i 101 § gjorda hänvisningen ändrats till öfverensstämmelse
med förslagets paragrafbeteckning.
106 och 107 §§.
I 106 och 107 §§ äro upptagna de allmänna bestämmelserna om förhandlingen
med rättsägarne och upprättandet af den handling, som innefattar förhandlingens
resultat.
De rättsanspråk, som äro att beakta, kunna antingen framgå af de för auktionsförrättaren
tillgängliga handlingar eller bero af vederbörande rättsägares
anmälan. Föredragning al'' dessa handlingar och upptagande af anmälningar
måste därför äga rum. Det gäller emellertid ej endast att konstatera, hvilka
rättsägare finnas; fordringsbeloppen måste fastställas och anspråkens inbördes
företräde bestämmas, öfver anspråk, som af en rättsägare anmäles, böra därför
de öfriga få tillfälle att yttra sig och göra erinringar. Att sådan rätt
äfven bör tillkomma gäldenären, är uppenbart. Då rättsägarne enligt 117 §
kunna förena sig om andra villkor för försäljningen än lagen i allmänhet uppställer,
bör auktionsförrättaren jämväl härom inhämta deras mening. Föreskrifter
i dessa hänseenden äro upptagna i 106 §.
Den utredning, som genom sådan förhandling vinnes, och de beräkningar,
hvartill den föranleder, blifva grundläggande för auktionen. Af största vikt är
det fördenskull, att beräkningarna riktigt utföras, att reda och öfverskådlighet
åstadkommas, så att kontroll lätt kan öfvas och fara för misstag undanröjes.
467
För detta ändamål synes det erforderligt att en särskild handling upprättas, i
hvilken de fordringar och rättigheter, som skola beaktas, blifva upptagna, ordnade
efter det företräde, som dem emellan gäller. I 107 § stadgas därför skyldighet
för auktionsförrättaren att efter förhandlingen med rättsägarne uppgöra
borgenärsförteckning och i denna ordna anspråken efter deras inbördes företräde.
I paragrafen angifves tillika, hvilka fordringar och rättigheter öfver
hufvud taget kunna ifrågakomma samt i hvilka fall anmälan är af nöden för
att en fordran eller rättighet skall vinna afseende och när densamma äfven
utan anmälan skall upptagas. Stadgandena härutinnan öfverensstämma i sak
med gällande lag. Den af Beredningen föreslagna anordning att i fastighetskreditens
intresse jämväl angående odlingslån och vid skifte bestämda ersättningar
anteckning skall ske i fastighetsboken har ansetts icke böra för dylika
anspråk medföra befrielse från här stadgade anmälningsskyldighet, då uppgiften
i fastighetsboken ofta nog icke skulle lämna pålitlig ledning för bestämmande
af det belopp, som på grund af en dylik gravation borde vid borgenärsförteckningens
upprättande upptagas. Här må ock erinras, att i förslaget till lag om
inskrifning göres skillnad mellan rätt till undantag å ena sidan och rätt till
ränta eller afgäld å den andra, samt att en rättighet af sistnämnda slag, där
den uppkommit efter den dag, då den nya lagstiftningen träder i kraft, endast
om inskrifning därför skett eller fastigheten jämlikt 1 kap. 11 § i förslaget till
lag om köp, byte och gåfva häftar därför, skall vid auktionen iakttagas; har
rättigheten uppkommit tidigare, kan den däremot vara att anse såsom eu rätt
till afkomst eller annan förmån af fastigheten och skall i sådant fall jämlikt 3
mom. i 107 §, likasom enligt 105 § utsökningslagen i dess lydelse enligt lagen
den 14 juni 1907, beaktas oberoende af inteckning eller inskrifning.
Då kostnaderna för förfarandet icke få inkräkta på de fordringar och
rättigheter, som äga företräde framför utmätningssökandens fordran, men naturligtvis
skola utgå före denna, följer däraf, att kostnaderna höra upptagas omedelbart
framför utmätningssökandens fordran.
Det egentliga syftet med förhandlingen är visserligen att möjliggöra fastställandet
af lägsta budet för auktionen, och då härför kräfves beräkning
endast af sådana fordringar och rättigheter, som äga företräde framför utmätningssökandens
fordran, skulle det vara möjligt att inskränka borgenärsförteck
-
468
ningen till dessa. Att en fullständig förteckning finnes att tillgå erbjuder
emellertid så stora fördelar, att Beredningen icke tvekat att gifva borgenärsförteckningen
en större omfattning, helst arbetet därigenom ej i nämnvärd mån
ökas. Vid auktionen kan ej sällan auktionsförrättaren behöfva en beräkning
af jämväl de efter utmätningssökanden prioriterades fordringsbelopp, och för
rättsägarne utgör den fullständiga förteckningen en värdefull källa till upplysning,
huruvida ett bjudet belopp täcker deras fordran eller om de för skyddande
af sin rätt behöfva bjuda högre.
108—112 §§.
De i 108—112 §§ gifna bestämmelser, huru för vissa fall skall förfaras
med afseende å fordringars ooh rättigheters upptagande i borgenärsförteckningen,
motsvaras i nu gällande lag af likartade stadganden angående dylika rättsanspråks
beaktande vid köpeskillingens fördelning. Då enligt förslaget utredning
af rättsförhållandena skall ske före försäljningen, hafva dessa för utredningen
gällande regler sin rätta plats i detta sammanhang. En närmare utveckling af
stadgandenas innehåll torde ej vara erforderlig; endast några korta erinringar
må göras.
Klart är, att icke hvilken som helst anmälan af en fordran eller rättighet
bör föranleda dennas upptagande i borgenärsförteckningen. Den grund, hvarå
anspråket stödes, måste vara af den beskaffenhet, att fordringen eller rättigheten
skall hänföras till något af de i 107 § angifna slag af fordringar eller
rättigheter. Ej heller kan auktionsförrättaren vara berättigad att taga för god
en lös uppgift, hvars sannolikhet ej i någon mån styrkes. Hvilken grad af bevisning
han har att påkalla, torde höra bero af omständigheterna i hvarje
särskildt fall.
Då enligt Beredningens förslag fastighetsägaren är berättigad att göra
gällande den del af en utställd inteckning, som ej motsvaras af någon inteckningshafvarens
fordran, — och detta äfven i det fall att afskrifning af beloppet
jämlikt 3 kap. 30 § i förslaget till lag om inskrifning ännu icke ägt rum
— skall, äfven om stridighet föreligger angående rätta beloppet af inteckningshafvarens
fordran, hela hufvudstolen af inteckningen upptagas i borgenärsförteckningen.
Men då dels ränta å ägarehypotek ej får beräknas, dels fastighets
-
469
ägaren tillkommande andel i intecknadt belopp alltid skall kontant betalas och
jämlikt 116 § upplysning därom i borgenärsförteckningen upptagas, måste auktionsförrättaren
pröfva en dylik tvist och fatta beslut med ledning af förebragta
omständigheter. År inteckningshafvaren tillstädes och företer inteckningshandlingen,
torde i regel af denna framgå, om afbetalning skett och af sådan anledning
fastighetsägaren har rätt till någon del af inteckningen. Men eljest torde
det för fastighetsägaren knappast vara möjligt att nu styrka, att ägarehypotek
är för handen.
Att rätt till undantag, ränta eller afgäld, där rättigheten har företräde
framför utmätningssökandens fordran, ej behöfver till sitt kapitalvärde angifvas
i borgenärsförteckningen, är klart; rättigheten måste i sådant fall alltid vid
försäljningen bibehållas. Har rättigheten sämre förmånsrätt, kan det däremot
inträffa, att fastigheten måste utbjudas utan förbehåll om rättighetens bestånd
och att därvid ernås en köpeskilling, som lämnar tillgång till skadestånd åt
rättighetens innehafvare. Det kunde därför ifrågasättas, att det eventuella
skadeståndsbeloppet borde på förhand beräknas och i borgenärsförteckningen utsättas.
Beredningen har emellertid, såsom framgår af 111 §, ej velat ålägga
auktionsförrättaren en dylik skyldighet, då beräkningen stundom kan vara
ganska besvärlig och för uppskattningen nödiga handlingar ej alltid äro att
tillgå samt det mycket lätt kan inträffa, att en sådan beräkning sedermera visar
sig obehöflig. Det synes därför lämpligast att afvakta utgången af auktionen
och, därest det då befinnes, att skadestånd ur köpeskillingen skall utgå, vid
köpeskillingslikviden verkställa uppskattningen.
113 §.
Sedan alla fordringar och rättigheter blifvit behörigen upptagna i borgenärsförteckningen,
åligger det auktionsförrättaren att fastställa lägsta budet
för auktionen. Bestämmelse härom lämnas i 113 §. För denna åtgärd erfordras
allenast en enkel räkneoperation. Samtliga fordringsbelopp äro uppförda i den
ordning, hvari de sinsemellan äga företräde; auktionsförrättaren har alltså endast
att draga ett streck mellan de båda sifferposter, som angifva kostnaderna i
ärendet och utmätningssökandens fordran, och sammanräkna de poster, som stå
470
ofvanför detta streck. Den sålunda erhållna summan utgör lägsta budet, hvarvid
dock bör märkas, att för ett anbuds antaglighet erfordras att detsamma i någon
mån öfverskrider nämnda summa, så att den bjudna köpeskillingen lämnar tillgång
till gäldande af åtminstone någon del af utmätningssökandens fordran.
Då i borgenärsförtéckningen skola upptagas icke blott fordringar utan äfven
rättigheter och dessa i förteckningen införas efter det företräde, som enligt lag
tillkommer dem sinsemellan och i förhållande till fordringar, innefattar fastställandet
af lägsta budet tillika bestämmelse, att samtliga rättigheter, som finnas
i borgenärsförteckningen upptagna före utmätningssökandens fordran, blifva
oberörda af försäljningen eller, med andra ord, att denna sker under förbehåll
om beståndet af dylika rättigheter. Särskildt förbehåll vid själfva utropet af
egendomen bör således i fråga om dessa rättigheter icke ifrågakomma.
Finnes jämte blifvande köpeskilling till betäckande af borgenärers fordringar
annan tillgång, bör denna naturligtvis tagas i beräkning vid bestämmande af
lägsta budet, så att detta nedsättes med motsvarande belopp. Så är fallet, om
utmätningsmannen eller utsedd syssloman uppburit afkastning från egendomen;
denna behållning skall komma borgenärerna till godo och jämte köpeskillingen
fördelas. Föreskrift har alltså meddelats, att om sådan afkastning finnes att
tillgå, afdrag därför skall ske vid lägsta budets bestämmande. För att afkastningen
må kunna af auktionsförrättaren tagas i beräkning är det af nöden, att
den, som uppburit afkastningen, härför redovisar före horgenärsförteckningens
upprättande. Erforderliga föreskrifter i sådant hänseende hafva införts i 80
och 81 §§.
114 §.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, bör äfven då ett konkursbo
begär exekutiv försäljning af en i boet befintlig fastighet det nya systemet
vinna tillämpning, i den mån sådant kan ske utan kränkning af rättsägarnes
intressen. De oprioriterade borgenärerna hafva i fråga om fastighetens realisation
ej annan rätt än att erhålla det öfverskott, som kan uppstå, sedan inteckningar
och andra fordringar, för hvilka fastigheten häftar, blifvit godtgjorda; och då
i här förutsatta fall samtliga i borgenärsförteckningen upptagna rättigheter såsom
varande sakrätter hafva företräde framför de oprioriterade borgenärernas
47 L
anspråk, måste försäljningen ske under förbehåll om sådana rättigheters bestånd.
Icke ens för uttagande af arfvode till konkursförvaltningen har det ansetts nödigt
att tillerkänna konkursboet ovillkorlig försäljningsrätt; i fråga om skälen
härtill hänvisas till det vid 67 § i förslaget till ändringar i konkurslagen anförda.
I öfverensstämmelse med dessa grundsatser uppställes i andra punkten af
förevarande § den regel, att försäljning på begäran af borgenärer i konkurs
icke må ske till förfång för någon i borgenärsförteckningen upptagen
rättsägare.
Emellertid kan denna regel icke alltid upprätthållas. Fastigheten och den
öfriga konkursmassan äro icke i den mening skilda tillgångar, att de, som äga
rätt till betalning ur den ena, äro uteslutna från all rätt till den andra. Kan
en borgenär icke undfå full likvid ur den tillgång, som i första hand skall tagas i
anspråk, är han i regel berättigad att tillita den andra. Man måste fördenskull
tillse, att en dylik eventuell rätt kan göras gällande. Det intresse, som
härvid i främsta rummet förtjänar beaktande, är inteckningshafvarnes. Den,
som på grund af inteckning eller annan sakrätt i gäldenärens fasta egendom
äger därur utbekomma visst belopp, för hvilket gäldenären äfven personligen
svarar, är jämlikt 17 kap. 15 och 16 §§ handelsbalken berättigad till utdelning
ur massans öfriga tillgångar endast i den mån fastigheten ej förslår till gäldande
af hans fordran. Då för närvarande försäljning af boets fasta egendom
alltid kommer till stånd och utan inteckningshafvarnes samtycke ej må ske
annorledes än å exekutiv auktion, möter det för dessa ingen svårighet att styrka,
om och i hvad mån brist för dem uppstår. Annorlunda förhåller sig detta enligt
förslaget. Då auktion äger rum på begäran af konkursbo och det för sådan
auktion fastställda lägsta budet ej uppnås, kan inteckningshafvaren icke
åberopa försäljningsförsöket såsom bevis för att egendomen är otillräcklig för
gäldande af hans fordran. Först därmed att försäljning verkligen sker är det
möjligt att konstatera, huruvida brist föreligger för de olika inteckningshafvarne.
Är det intecknade beloppet efter uppsägning eller eljest, oafsedt konkursen, till
betalning förfallet, står det naturligtvis inteckningshafvaren fritt att själf inleda
ett exekutivt förfarande, hvarvid lägsta budet bestämmes i vanlig ordning.
Men detta är alltid förenadt med omgång och kostnader, och samma utväg står
icke öppen för den, hvars fordran icke är förfallen.
472
Vid sådant förhållande har Beredningen ansett'' nödigt att bereda inteckningshafvare
och andra, som på grund af sakrätt äga att ur fastigheten utbekomma
visst belopp och för detta tillika hafva fordringsrätt mot gäldenären, lättad
utväg att konstatera brist i fastigheten genom att tillerkänna en sådan rättsägare
befogenhet att ansluta sig till konkursboets begäran om försäljning på
det sätt, att han vid auktionen eller det särskilda sammanträdet framställer
yrkande att försäljningen i stället må ske till gäldande af hans fordran. För
dylik befogenhet bör dock uppställas den ytterligare förutsättning, att fordringen
blifvit i konkursen bevakad och borgenärens rätt till betalning ur fastigheten
är ostridig eller styrkt. Framställes sådant yrkande och varder i anledning
däraf fastigheten försåld, är därmed visadt, för hvilka rättsägare brist
uppstår. Skulle ej heller till det sålunda bestämda lägsta budet försäljning
kunna komma till stånd, är inteckningen fortfarande gällande i fastigheten,
och då denna framdeles kan betinga högre köpeskilling, är det icke uteslutet
att intecknade beloppet helt eller delvis kommer att utgå ur fastigheten. Vid
sådant förhållande lärer inteckningshafvaren icke vara berättigad till utdelning
i konkursen, med mindre han är villig att öfverlåta inteckningen på konkursboet.
Enahanda rätt med afseende . å lägsta budets bestämmande, som sålunda
tillkommer inteckningshafvare och andra rättsägare i fastigheten, har också ansetts
böra tillerkännas sådana borgenärer, som åtnjuta förmånsrätt enligt 17 kap.
4 § handelsbalken. Ehuru för där afsedda fordringar — bland annat tjänstehjons
lön och annan arbetares dagspenning — förmånsrätt äger rum i all gäldenärens
egendom, få de enligt 13 § i samma kapitel icke utgå ur fast egendom, så länge
lös egendom finnes att tillgå. Då dessa fordringar ej heller äro förenade med
panträtt i fastigheten och endast i händelse af konkurs få beaktas vid dennas
exekutiva försäljning, skulle det, i händelse lägsta budet bestämdes på sätt i allmänhet
sker då auktionen äger rum på begäran af konkursbo, lätteligen kunna
inträffa, att fastigheten blefve osåld, ehuru den lämnar tillgång till betalning
af dessa fordringar. Äfven nu nämnda borgenärer böra därför äga rätt att påyrka,
att försäljning må ske till gäldande af deras fordringar. Då emellertid
för deras rätt till betalning ur fastigheten förutsättes att lös egendom ej finnes
att tillgå, kan något afseende icke fästas vid ett dylikt yrkande, med mindre
nämnda förhållande är ostridigt eller styrkt.
473
115 §•
Är den fastighet, som skall exekutivt säljas, gemensamt intecknad med
andra fastigheter, har man att iakttaga å ena sidan att ej ur den utmätta egendomen
får uttagas belopp, som bör falla på de öfriga, och å andra sidan att
inteckningshafvarens rätt fullt tillgodoses. För detta ändamål är i vissa fäll nödigt
att afvika från de regler, som eljest gälla i fråga om borgenärsförteckn
ingens upprättande och lägsta budets fastställande. Föreskrifter i sådant afseende
äro meddelade i 115 §.
Enligt gällande lag såväl som enligt Beredningens förslag är gemensamt
intecknade fastigheters ansvarighet för intecknade beloppet så bestämd, att enhvar
af dem i första hand svarar för viss del däraf, beräknad efter fastighetens
värde i förhållande till de andra fastigheternas värde, men tillika, om brist uppstår
i annan fastighet, kan anlitas för sådan brist. Innan brist är konstaterad,
får allenast primärbeloppet uttagas. Är allenast en af fastigheterna föremål
för exekution, kan alltså icke blifva fråga om denna egendoms subsidiära
ansvarighet. Inteckningshafvaren är ej berättigad att utfå högre belopp än det,
hvarför egendomen i första hand svarar, och det är således detta som skall
upptagas i borgenärsförteckningen.
Skola gemensamt intecknade fastigheter på en gång säljas, gälla för särskilda
fall olika regler angående sättet för försäljningen. Tillhöra fastigheterna
samma ägare och är ej någon af dem besvärad af särskild inteckning, betraktas
de såsom en egendom och säljas i samma utrop. Men tillhöra de ej samma person
eller häftar någon af dem för särskild inteckning, skall jämlikt 121 § särskild!
utrop af hvar egendom ske. Ett sådant försäljningssätt är påkalladt ej mindre
af fastighetsägarnes än af de särskilda rättsägarnes intressen. Visserligen skall
i vissa fall efter de särskilda utropen ske gemensamt utrop, och om därvid erhålla
högre köpeskilling än sammanlagda beloppet af de särskilda köpeskillingarna,
skall det gemensamma utropet blifva gällande. Men den gemensamma
köpeskillingen uppdelas då å de särskilda fastigheterna och den sålunda beräknade
köpeskillingen för hvarje fastighet fördelas för sig mellan dem, hvilka
äga rätt till andel däri.
Förekommer allenast gemensamt utrop, kunna de beträffande borgenärsförteckningens
upprättande i allmänhet gifna bestämmelser oförändradt tillämpas.
i«4/0, 60
474
Fastigheterna betraktas såsom en enda egendom; allenast en för alla egendomarna
gemensam borgenärsförteckning skall då upprättas, och i denna införes
naturligtvis den gemensamma inteckningens hela belopp.
Skola däremot egendomarna utropas hvar för sig, skall, såsom framgår af
hvad ofvan anmärkts, särskild borgenärsförteckning för hvarje egendom upprättas.
Det blir då nödvändigt att fördela den gemensamma inteckningen mellan dessa
särskilda förteckningar. Hvarje fastighet skall bekomma sin behöriga del, men
inteckningshafvaren skall äfven vara i tillfälle att, i den mån det kan erfordras,
taga i anspråk hvarje fastighets subsidiära ansvarighet. I den borgenärsförteckning,
som beträffande hvarje egendom upprättas, bör fördenskull väl utföras
allenast det belopp, för hvilket egendomen svarar i förhållande till de andra
egendomarna, men tillika anmärkas, att om brist uppstår i dessa, ett högre belopp
kan komma att utgå. Aro egendomarna utmätta för gäldande af en fordran, som
har bättre rätt än den gemensamma inteckningen, har denna ej någon inverkan
på lägsta budet, och vid dettas bestämmande tillämpas alltså nu angifna regler.
Men har den fordran, för hvars gäldande försäljningen skall äga rum, sämre
rätt, kunna dessa regler icke upprätthållas. Till belysning häraf må anföras
ett exempel. Antager man, att de utmätta egendomarna A, B och C
häfta för en gemensam inteckning å 6,000 kronor och att egendomarna i första
hand svara för hvar sin tredjedel af denna summa, skall i hvarje borgenärsförteckning
upptagas ett belopp af 2,000 kronor med anmärkning att i händelse
af brist i annan egendom högre belopp kan komma att utgå. Antager man
vidare, att hvarje egendom för skatter, räntor m. m., som äga företräde framför
inteckningen, häftar till ett belopp af 500 kronor, skulle alltså med tillämpning
af de gifna bestämmelserna lägsta budet för hvardera egendomen fastställas till
2,500 kronor. Om nu vid auktionen bjödes för A 5,000 kronor, för B 8,000 kronor
och för C 1,800 kronor, skulle frågan om C:s försäljning, enär lägsta budet ej
uppnåtts, anses förfallen. Att låta inteckningshafvaren utfå hela sin fordran ur
köpeskillingarna för A och B kan icke ifrågakomma, då af den för C bjudna
köpeskillingen ett belopp af 1,300 kronor finnes tillgängligt till inteckningens
gäldande. Ej heller kan man ur köpeskillingarna för A och B tilldela inteckningshafvaren
4,700 kronor och hänvisa honom att med 1,300 kronor kvarstå i C; vid
en senare försäljning af denna egendom skulle detta belopp måhända ej kunna
475
därur utfås. Man måste därför stadga, att så snart för någon af egendomarna
bjudes en köpeskilling, som lämnar tillgång till gäldande af någon del
af den gemensamma inteckningen, försäljning af egendomen skall ske, eller,
med andra ord, lägsta budet för hvarje egendom måste så bestämmas, som om
försäljningen skedde till gäldande af inteckningen. Härvid bör emellertid fasthållas,
att exekutionen tillkommit för att skaffa likvid åt utmätningssökanden.
Yinnes ej detta syfte, bör ej någon försäljning ske, äfven om det sålunda satta
lägsta budet öfverskrides. Anmärkning härom bör i borgenärsförteckningen
införas.
För det fall då allenast en af flera gemensamt intecknade egendomar blifvit
särskildt utmätt och i anledning däraf inteckningshafvaren begärt försäljning
af de öfriga egendomarna, erfordras icke några särskilda föreskrifter angående
lägsta budets fastställande. Inteckningshafvaren är beträffande dessa senare
egendomar själf sökande, och lägsta budet för dem kommer därför ej att omfatta
inteckningen. Lämna köpeskillingarna för dem tillgång till gäldande åt större
eller mindre del af inteckningsbeloppet, säljas dessa egendomar; inteckningshafvaren
erhåller betalning i mån af tillgång, och uppstår brist, kan han därför
hålla sig till den särskildt utmätta egendomen.
Då de i denna § meddelade särskilda bestämmelserna äro betingade af
den gemensamma ansvarigheten, är det klart, att om inteckningshafvaren vill
för den händelse försäljning kommer till stånd uppgifva denna ansvarighet,
bestämmelserna icke vidare behöfva tillämpas. Till ett dylikt medgifvande kan
inteckningshafvaren känna sig föranledd af rättigheten att i så fall få stå kvar
i fastigheterna med sin inteckning, ehuru visserligen uppdelad emellan dessa.
Sedan exekutionen afslutats, kommer jämlikt 168 § anmälan om en dylik eftergift
att af auktionsförrättaren göras hos inskrifningsdomaren, hvilken genast
har att verkställa vederbörlig anteckning i fastighetsboken.
116 §•
I denna § upptagas bestämmelser om skyldighet för köparen att öfvertaga
viss i egendomen intecknad gäld.
I det föregående hafva redan angifvits de skäl, som föranledt Beredningen
att låta ett sådant öfvertagande afse allenast sådana inteckningar, som falla inom
476
lägsta budet. Men ej heller dessa böra alltid lämnas kvarstående. Till en
början ligger det i sakens natur att räntor å intecknad gäld höra kontant
gäldas. Vidare synes det nödigt att föreskrifva kontant betalning för sådana
fall, då en intecknings giltighet är föremål för tvist eller inteckning är sökt
men ännu ej beviljad. Upphäfves inteckningen eller afsläs ansökningen om
inteckning, skall det för inteckningen i borgenärsförteckningen upptagna beloppet
tillfalla senare rättsägare, som ej ur köpeskillingen utfått likvid för sin fordran.
Att på ett tillfredsställande sätt träffa härför erforderliga anordningar skulle,
om inteckningen öfvertagits, erbjuda synnerligen stora svårigheter. Slutligen
har beträffande gemensam inteckning ett öfvertagande medgifvits endast för det
fall att inteckningshafvaren afstått från den gemensamma ansvarigheten eller
alla egendomarna blifvit sålda utan att särskilda utrop behöft ifrågakomma.
Under sistberörda förutsättning äro fastigheterna i själfva verket att betrakta
såsom en enda egendom, och om inteckningshafvaren uppgifver den gemensamma
ansvarigheten, fördelas inteckningen i särskilda inteckningar, mot hvilkas kvarstående
icke kan vara något att invända. Ett uttryckligt tillkännagifvande
härom från inteckningshafvarens sida är emellertid erforderligt äfven då endast
en af egendomarna säljes. Ur denna kan väl i sådant fall ej uttagas brist, som
framdeles må yppa sig i någon af de andra egendomarna, men om inteckningshafvaren
vore skyldig att låta i den sålda egendomen kvarstå den del af inteckningen,
som därå faller, skulle det vara honom öppet att, därest vid senare
exekution denna del ej kunde utgå, hvälfva bristen öfver å de andra egendomarna.
I andra fåll än de nu nämnda skall inteckning inom lägsta budet till sin
hufvudstol i regel öfvertagas af köparen. Det kunde väl ifrågasättas, huruvida
icke åt inteckningshafvaren borde lämnas frihet att bestämma, om kontant likvid
skall till honom utgå eller hans inteckning skall kvarstå i fastigheten. I
främmande lagstiftningar besvaras denna fråga olika. Enligt finska utsökningslagen
är hvarje inteckningshafvare berättigad till kontant betalning, om han
före borgenärsförteckningens upprättande därom framställer yrkande; andra
rättssystem medgifva icke inteckningshafvaren en sådan valrätt. Enligt Beredningens
tanke föreligger icke giltigt skäl att tillerkänna inteckningshafvaren
en dylik rätt. Löper inteckningen måhända på grund af särskilda förhållanden,
477
med en lägre ränta än den vanliga, skulle det för inteckningshafvaren innebära
en obehörig förmån, om han finge taga kontant betalning före den aftalade
förfall otiden. Rättigheten att kvarstå bör därför motsvaras af en skyldighet
därtill. Undantag härutinnan bör dock göras för det fall att inteckningen är
förfallen vid tiden för köpeskillingens fördelning; kontant betalning bör tilläggas
sådan intecknings innehafvare, om han vid borgenärsförteckningens upprättande
därom framställt yrkande.
Ett särskildt undantag i förevarande afseende synes äfven böra göras i
fråga om den rätt till andel i inteckning, som kan tillkomma gäldenären såsom
fastighetens ägare. Sådan andel torde väl få anses såsom en förfallen fordran,
och om ägaren begär likvid, skulle fordringen alltså gäldas kontant. Beredningen
har emellertid föreskrifvit kontant betalning, äfven om särskildt yrkande
därom ej framställts. Grunden till denna bestämmelse ligger däri, att
det s. k. ägarehypoteket åtföljer äganderätten till fastigheten och således genom
den exekutiva försäljningen öfvergår från gäldenären till inroparen; denne har
alltså, sedan han fullgjort, sin betalningsskyldighet, med afseende å detta de
befogenheter, som enligt 3 kap. 29 och 30 §§ i förslaget till lag om inskrifning
tillkomma fastighetsägaren, och han är, då han sedermera betalar inteckningshafvarens
återstående fordran, berättigad att utbekomma inteckningsh andlingen
och häröfver förfoga. I detta hänseende gälla enligt förslaget alldeles samma
grundsatser som då egendomen genom frivillig försäljning öfvergår till ny ägare.
Likasom i sådant fall säljaren är berättigad att vid likviden räkna sig till
godo gjorda afbetalningar å den intecknade gälden, bör vid exekutiv försäljning
gäldenären få uppbära motsvarande belopp såsom vederlag för köparens genom
inropet förvärfvade rätt till ägarehypoteket. Att härför fordra särskildt yrkande
från gäldenärens sida vore onaturligt; det är nog, om det genom inteckningshandlingens
företeende eller annorledes styrkes, att afbetalning skett, sa
att det intecknade beloppet i dess helhet icke kan ur egendomen uttagas. Kan
bevisning härom ej förebringas, kan det naturligtvis icke åläggas inroparen att
kontant betala någon del af intecknade beloppet. Gäldenären ar dock icke därför
förlustig all rätt utan kan sedermera, om han förmår styrka förhållandet,
mot inroparen personligen göra gällande de anspråk, som må tillkomma honom.
Jämväl härutinnan råder öfverensstämmelse med hvad som gäller vid frivillig
478
försäljning; säljaren är då, såsom vid 1 kap. 17 § i förslaget till lag om köp,
byte och gåfva erinrats, berättigad att af köparen utkräfva det belopp, denne
vid köpeskillingens erläggande obehörigen fått räkna sig till godo.
Då vissa inteckningsbelopp skola innestå i fastigheten i afräkning å köpeskillingen
och återstoden af denna i reda penningar gäldas, bör till upplysning
såväl för inteckningshafvarne själfva som för spekulanterna i borgenärsförtecki''ingen
tydligt angifvas, hvilka belopp skola sålunda öfvertagas och hvilka skola
kontant likvideras. Föreskrift härom är införd i sista mom. af denna §.
117 §.
De bestämmelser angående rättsägarnes inbördes företräde och om köpevillkoren,
hvilka i förslaget meddelats, äro icke ovillkorliga, utan förhållandet
kan genom aftal mellan dem, hvilkas rätt är i fråga, ordnas annorlunda.
Förena sig alla rättsägare i fastigheten eller, om saken rör endast
vissa rättsägare, dessa om andra villkor än de i lagen uppställda, bör en sådan
förening lända till efterrättelse. Uttrycklig föreskrift härom upptages i 117 §.
Bestämmelsen kan i många fall blifva af ej ringa betydelse. Genom förmedling
af auktionsförrättaren torde ej sällan kunna träffas öfverenskommelser, hvarigenom
invecklade förhållanden förenklas och besvärliga uträkningar göras obehöfliga.
I ett särskildt afseende har stadgandets betydelse redan blifvit berördt,
nämligen i fråga om lägsta budets fastställande. Har en inteckningshafvare utsökt
allenast ränta a sin intecknade fordran, kommer enligt förut angifna regler hela
inteckningen att falla utom lägsta budet, och inteckningshafvaren är således
pliktig att därför taga kontant betalning. Genom bestämmelsen i denna § är
det honom obetaget att lata lägsta budet omfatta jämväl inteckningens hufvudstol,
hvilken då får kvarstå. Fn dylik rätt att kvarstå kan äfven en senare
inteckningshafvare bereda sig genom öfverenskommelse med utmätningssökanden.
Fn sådan öfverenskommelse om förändring af lägsta budet kränker icke mellanliggande
inteckningshafvares rätt. Förändringen kan visserligen medföra, att
äfven deras inteckningar komma att kvarstå, men någon rättighet att få kontant
betalning kan icke sägas vara af dem förvärfvad redan därmed att exekution
af annan borgenär inledts.
479
118—120 §§.
Med hänsyn till borgenärsförteckningens betydelse för det fortsatta förfarandet
har i 118 § föreskrifvits, ej mindre att auktionsförrättaren själf skall
förse förteckningen med sin underskrift utan äfven att han skall låta de rättsägare,
som nöjas åt förteckningen, teckna godkännande å densamma. Häraf
följer, att rättsägarne skola vara i tillfälle att granska förteckningen. Genom
dylik påskrift af rättsägarne förebygges, att de efteråt framkomma med obehöriga
försök att ändra de yrkanden eller medgifvanden, som vid förhandlingen blifvit
gjorda.
Att förteckningen bör före egendomens utropande uppläsas till kännedom
för spekulanterna, är gifvet. Härom är föreskrift meddelad i 119 §.
120 § återgifver oförändradt hvad i nu gällande lag upptagits i 103 §
2 mom.
121 och 122 §§.
Det föreslagna förfarandet vid fastighets tvångsförsäljning likasom också
vissa nya föreskrifter i fråga om inteckning påkalla några förändringar af de
i 104 § i dess nuvarande lydelse upptagna bestämmelserna om tillvägagångssättet.
då flera gemensamt intecknade fastigheter skola på en gång säljas. De
sålunda ändrade föreskrifterna innehållas i 121 och 122 §§.
Enligt nu gällande bestämmelser skall, om vid de särskilda utropen af
fastigheter, som häfta för gemensam inteckning, det befinnes, att de bjudna
köpeskillingarna ej förslå till fulla gäldandet af inteckningen, gemensamt utrop
af alla egendomarna äga rum. Det är emellertid allenast i inteckningsh af varens
intresse gemensamt utrop är föreskrifvet; medgifver han, att de särskilda utropen
få gälla, eller erlägges af annan rättsägare hvad för inteckningshafvaren
brister ur de bjudna köpeskillingarna, kommer icke gemensamt utrop att ske.
Utmätningssökanden har icke någon rätt att påkalla sådant utrop. På grund
häraf bör redan med afseende å de särskilda utropen den af Beredningen antagna
grundsatsen att försäljning får ske endast om den medför likvid af utmätningssökandens
fordran vinna tillämpning. Lämna de därvid bjudna köpeskillingarna
icke tillgång till gäldande ens af någon del af utmätningssökandens fordran, bör
alltså gemensamt utrop icke ifrågakomma utan frågan om försäljning omedelbart
480
förklaras vara förfallen. Endast för det fall att fastigheterna häfta gemensamt
äfven för utmätningssökandens fordran har han en å den gemensamma ansvarigheten
grundad rätt att påkalla gemensamt utrop. I omförmälda hänseende
hafva erforderliga föreskrifter införts i 121 §.
Det i 104 § enligt dess nuvarande lydelse intagna stadgande, att fastigheter
i särskilda län eller städer eller fastighet å landet och sådan i stad få
gå i en försäljning endast i de fall, då fastigheterna tillhopa utgöra en egendom
eller alla rättsägare det medgifva, kan ej bibehållas. Af en jämförelse med
nuvarande 96 § framgår, att fastigheterna, om de, såsom ju i detta fall i regel
är förhållandet, ligga inom särskilda öfverexekutorers områden, ej komma att
säljas af samma myndighet, med mindre någon af nämnda förutsättningar visas
vara för handen. En sådan anordning medför nu ej någon särskild olägenhet
för den gemensamma inteckningens innehafvare, då han ju enligt 36 § inteckningsförordningen
har rätt att ända till fördelningen af köpeskillingen för den
ena fastigheten visa, att brist i annan fastighet uppstått, och i sådant fall utfå
denna brist ur köpeskillingen. Men en dylik rätt låter sig icke förena med
det nya systemet för exekutionen; konstateras ej bristen vid auktion stillfället,
bör den ej få beaktas. Inteckningshafvaren måste fördenskull äga befogenhet
att alltid få fastigheterna sålda vid samma tillfälle. Vid sådant förhållande
föreligger ej skäl att beträffande dylika fastigheter särskiidt inskränka rätten
att påkalla gemensamt utrop. Ifrågavarande stadgande har därför uteslutits,
så att den allmänna regeln blir äfven i detta fäll tillämplig.
Den i Beredningens förslag till lag om inskrifning upptagna bestämmelsen
att afsöndrad lägenhet endast subsidiärt häftar för inteckning, som före lägenhetens
afsöndrande meddelats i stamfastigheten, innebär ej hinder för sådan intecknings
innehafvare att samtidigt utsöka sin fordran ur såväl stamfastigheten
som lägenheten. Såvidt möjligt skall dock lägenheten bibehållas åt sin ägare,
och försäljning däraf får ej ske i annat fall än där sådant erfordras till skyddande
af inteckningshafvarens rätt. Härom hafva bestämmelser blifvit upptagna
i 3 mom. af 121 §.
122 § omhandlar det fall, att en af flera gemensamt intecknade egendomar
blifvit särskiidt utmätt och den gemensamma inteckningens innehafvare i anledning
häraf begärt försäljning af de öfriga egendomarna. Afsikten med en sådan
481
begäran är att få utrönt, huruvida i dessa senare egendomar uppstår brist, och
för sådant fall möjliggöra bristens uttagande ur den särskildt utmätta egendomen.
Kan denna ej säljas, föreligger ej anledning att fullfölja afsikten; inteckningshafvarens
begäran kan icke uppfattas såsom ett yrkande att de öfriga egendomarna
för sig skola säljas. Den särskildt utmätta egendomen skall därför
först utropas; afgifves ej därvid antagligt bud, böra alla vidare åtgärder
inställas. I motsatt fall måste auktionsförrättaren skrida till utrop af de öfriga
egendomarna i enlighet med föreskrifterna i 121 §. Uppkommer därvid brist i
någon af dessa egendomar, kan — under förutsättning att den gemensamma
inteckningen har bättre rätt än utmätningssökandens fordran — genom bristens
öfverförande å den särskildt utmätta egendomen blifva en följd, att utmätningssökanden
icke skulle få någon betalning. Jämväl i sådant fall måste försäljningsfrågan
i sin helhet förfalla.
123 §.
Bestämmelserna i 123 § motsvara nuvarande 105 §. Vissa ändringar i
sistnämnda lagrum äro emellertid påkallade dels af de nya grundsatserna för
fastighetsexekutionen och dels af förslaget till lag om inskrifning. Vid 113 §
är framhållet, att i och genom fastställandet af lägsta budet de rättigheter, som
äga företräde framför utmätningssökandens fordran, måste anses förbehållna; en
försäljning med uppoffrande af någon sådan rättighet kan icke äga rum. Föreskrifterna
i 123 § böra därför hänföra sig allenast till öfriga rättigheter, som i
borgenärsförteckningen äro upptagna. Enligt Beredningens förslag har en inskrifven
rätt till ränta lika rätt med en samma dag i fastigheten meddelad inteckning,
hvilket enligt nu gällande rätt icke är fallet, där inteckning för ränta
meddelats enligt 54 § inteckningsförordningen. Om vid utrop af fastigheten med
förbehåll om ränterättens bestånd inteckningshafvaren ej kan ur köpeskillingen
erhålla full betalning, måste han vara berättigad att påkalla nytt utrop utan
förbehåll om rättighetens bestånd. Men då i sistnämnda fall det skadestånd, som
tillkommer räntetagaren, utgår med samma rätt som inteckningshafvarens fordran,
kan det inträffa, att, äfven om köpeskillingen vid senare utropet stiger högre, inteckningshafvaren
ej skulle därur undfå större belopp. För sådan händelse bör
1434/07 61
482
det första utropet såsom fördelaktigare för rättsägarne blifva gällande. Vid
den förändrade affattningen af denna § hafva dessa förhållanden beaktats.
Den i 2 mom. meddelade bestämmelsen angående förfarandet när flera
rättigheter upplåtits från fastigheten återgifver i allmännare affattning den
genom lagen den 14 juni 1907 införda tilläggsbestämmelsen till nuvarande 105 §.
124 §.
Denna § återgifver nuvarande 106 §.
125 §.
Då inroparen enligt förslaget ej skall kontant betala hela köpeskillingen
utan en i de flesta fall betydande del däraf skall innestå i egendomen, synes
skäl ej föreligga att vidare bibehålla den i nu gällande lag (107 §) uppställda
skillnaden i fråga om beräknandet af det belopp, köparen har att kontant erlägga,
och det, hvarför han äger rätt att endast ställa säkerhet. I 125 § har
därför äfven skyldigheten att ställa pant eller borgen inskränkts till att
gälla en sjättedel af köpeskillingen. I intet fall bör emellertid betalning eller
borgen kräfvas för mer än som enligt borgenärsförteckningen skall utgå i reda
penningar. Att alltid kostnaderna i ärendet böra sålunda säkerställas, ligger i
sakens natur. Vill inroparen för fullgörandet af sin ifrågavarande skyldighet
begagna en inteckning i den försålda fastigheten, bör detta, om inteckningen
uppfyller de för bestämmandet af dess värde satta villkor, visserligen icke vara
honom förmenadt. Men inteckningen får ej anses såsom betalning utan såsom
pant; om inroparen sedan brister i köpeskillingens erläggande, skall inteckningen
enligt 130 § realiseras och det därför inflytande beloppet tagas i beräkning vid
fastställande af lägsta budet vid den nya auktionen.
126 §.
I denna § uttalas själfva den hufvudprincip, på hvilken det nya systemet
för fastighetsexekutionen hvilar; göres vid auktionen ett bud, som åtminstone
med något belopp öfverstiger lägsta budet, kommer försäljning till stånd, men
ett lägre bud kan ej antagas.
483
Denna princip fordrar emellertid ej ovillkorlig tillämpning. Å ena sidan
måste beaktas, att det enda syftemålet med exekutionen är att skaffa utmätningssökanden
betalning för hans fordran; lämnar den bjudna köpeskillingen ej tillgång
till betalning af mer än en del af fordringen, och vill sökanden icke därmed
åtnöjas, finnes ej något skäl att mot hans bestridande genomföra försäljningen.
A andra sidan afser stadgandet om lägsta budet endast att skydda
deras rätt, som äga företräde framför utmätningssökanden. Påyrka, i det fall
att lägsta budet ej uppnås, såväl de fordringsägare med dylik bättre rätt, hvilka
ej komma att få full likvid, som utmätningssökanden, att sådant oaktadt det
gjorda budet skall antagas, finnes ingen anledning att hindra försäljning.
127 och 128 §§.
Enligt 108 § i gällande lag skall, om vid den första auktionen bud ej göres
eller antages, ny auktion hållas och, om icke heller då antagligt bud uppnås,
fortsättas med nya auktioner ända till dess sådant bud ernås eller borgenären
återkallar sin ansökan om utmätning. Med grunderna för det föreslagna exekutionsförfarandet
är en sådan ordning knappast förenlig. Beredningen har
därför väl i 127 § gifvit utmätningssökanden rätt att, om å första auktionen
försäljning ej kommit till stånd, begära ny auktion, men något ytterligare
försäljningsförsök kan han därefter ej påkalla. Hafva två auktioner blifvit utan
resultat, torde därmed vara visadt, att ett antagligt anbud icke står att vinna
under rådande konjunkturer. Enligt 128 § skall därför, om ej heller å den
andra auktionen försäljning kan ske, utmätningen gå åter, såvida ej utmätningssökanden
begagnar sig af den honom medgifna särskilda rätten att få egendomen
ställd under tvångsförvaltning.
129 §.
Denna § återgifver det i nuvarande 109 § upptagna stadgandet med vissa
af förslagets öfriga bestämmelser föranledda jämkningar.
130 §.
Vid den nya auktion, som skall hållas i händelse inroparen brister i sin
betalningsskyldighet, måste naturligtvis de till rättsägarnes skydd gifna bestäm
-
484
melserna om lägsta budet fortfarande tillämpas. Det kan sålunda inträffa, att
vid denna auktion antagligt bud ej göres och att förty försäljning ej kommer
till stånd. Att för dylikt fall på ett tillfredsställande sätt bestämma inroparens
ersättningsskyldighet är förenadt med vissa svårigheter. Ersättningen bör motsvara
den förlust, som i följd af försummelsen tillskyndats rättsägarne; men
hvilken är denna förlust? Att ersättningen icke kan bestämmas till skillnaden
mellan köpeskillingen och det belopp, som vid andra auktionen högst bjudits
torde vara uppenbart. De borgenärer, hvilka, äfven om den vid första auktionen
gjorda försäljningen blifvit beståndande, skolat med sina fordringar kvarstå i
egendomen, beröras icke däraf att egendomen förblir osåld. Fastställdes ersättningsskyldigheten
på nämnda sätt, skulle den i många fall komma att omfatta
äfven dylika fordringsbelopp. Läte man ersättningen beräknas efter de
fordringsbelopp, som kunnat och skolat kontant gäldas ur köpeskillingen, skulle
detta äfven innebära alltför stor stränghet och ersättningsskyldigheten blifva
beroende af den tillfälliga omständigheten, huruvida inteckningar inom lägsta
budet varit till större eller mindre del förfallna till betalning. Ej heller i
fråga om dessa fordringar kan borgenärernas rätt genom uteblifvandet af försäljningen
sägas vara i egentlig mening rubbad, utan endast realisationen däraf
uppskjuten. I hvad mån deras utsikt till likvid minskats genom exekutionens
inställande kan icke med säkerhet påvisas. Då den förlust, som den försumlige
inroparen borde ersätta, sålunda icke kan exakt beräknas när försäljning vid
senare auktionen ej kommer till stånd, har Beredningen sökt göra ersättningsskyldigheten
i detta fall så nära som möjligt öfverensstämmande med inroparens
förpliktelse för det fall att försäljning sker. Detta synes kunna vinnas genom
att ålägga honom att gälda, förutom kostnaderna, det belopp, hvarmed den vid
första auktionen bjudna köpeskillingen öfversteg lägsta budet. Vid en auktion,
där lägsta budet ej uppnås, är det ju likgiltigt till hvilket belopp bud i
verkligheten afgifvas, och den försumlige inroparen skulle vid den senare auktionen
kunna bjuda intill det fastställda lägsta budet, utan att försäljning komme till
stånd. En på nu nämnda sätt bestämd ersättningsskyldighet torde därför kunna
sägas motsvara skillnaden mellan köpeskillingarna. Huru det ersättningsbelopp,
som uttages af inroparen, skall fördelas, framgår af föreskrifterna i 161 §.
485
Hvad inroparen redan erlagt å köpeskillingen kan vid den senare auktionen
under alla förhållanden betraktas såsom en tillgång, hvilken bör tagas i beräkning
vid fastställandet af lägsta budet och sålunda nedbringar detta. Har inroparen
ställt pant eller borgen, bör denna säkerhet realiseras i så god tid, att
äfven i detta fall beloppet kan på samma sätt tagas i beräkning. I 130 § har
därför toreskrifvits att, så snart inroparens försumlighet yppats, auktionsförrättaren
utan att afvakta resultatet af den senare auktionen skall låta sälja panten eller
utsöka borgensförbindelsen. Denna anordning måste naturligtvis i väsentlig mån
öka utsikten till att vid den senare auktionen försäljning kommer till stånd.
131 §.
I likhet med hvad för närvarande gäller är det enligt denna § medgifvet
köpare af exekutivt försåld fastighet att med eu borgenär, som eljest
skolat erhålla kontant betalning för sin fordran, träffa öfverenskommelse om anstånd
med betalningen och därigenom med ett motsvarande belopp minska den
summa, han för fullgörande af sin betalningsskyldighet har att inbetala till
auktionsförrättaren. Den nuvarande bestämmelsen härom — 111 § — är emellertid
så affattad, att om på klagan öfver köpeskillingslikviden högre myndighet skulle
finna, att auktionsförrättaren vid pröfningen af en dylik öfverenskommelse misstagit
sig och att för den fordran, hvarom öfverenskommelsen träffats, betalning ej
bort utgå, auktionen synes kunna blifva ogiltig. En sådan påföljd är dock betänklig.
Köparen har fullgjort hvad auktionsförrättaren affordrat honom, han
har erhållit köpebref å egendomen, har måhända tagit nya inteckningar i densamma
eller öfverlåtit den till annan person. Och likväl kan på grund af klagan
öfver likviden, kanske slutligen pröfvad först efter års förlopp, alltsamman
kastas öfver ända. För att skydda vederbörande rättsägare kan det ej sägas
vara nödigt att förfara med sådan stränghet. Finnes annan vara berättigad till
något belopp, som med orätt ansetts vara genom öfverenskommelsen erlagdt, är
auktionsförrättaren, om ej ett ursäktligt misstag från hans sida anses föreligga,
ersättningsskyldig; i hvarje fall kan beloppet återfordras af den, hvilken det
obehörigen tillgodoförts. Till fullständigt tryggande af annan borgenärs eventuella
rätt har Beredningen föreslagit, att auktionsförrättaren, för att taga öfverenskommelsen
för god, äger fordra säkerhets ställande för möjlig återbäring. Öfverens
-
486
kommelsen kan sägas innebära en förtida lyftning af andel i köpeskillingen, och
att säkerhet ställes öfverensstämmer alltså med hvad i fråga om sådan lyftning
är föreskrifvet. Att stadga ovillkorlig skyldighet att ställa säkerhet torde dock
icke vara nödigt; oftast lärer nog fordringsägarens rätt till betalning vara så
klar, att ställande af säkerhet blefve allenast en onödig formalitet. Det har
därför lämnats i anktionsförrättarens skön att bedöma, om pant eller borgen
skall ställas.
132 och 133 §§.
Dessa båda §§ äro lika lydande med nuvarande 112 och 113 §§.
134 §.
Den i 114 § enligt dess nuvarande lydelse intagna bestämmelse, att sedan
köpeskillingen för exekutivt såld fast egendom blifvit gulden, egendomen är fri
— förutom från ränta, utskyld eller annan afgift, som förfallit före försäljningsdagen
— jämväl från annan förre ägarens gäld, där ej köparen öfvertagit gälden,
ansluter sig till det gällande systemet för exekutionen; egendomen säljes fri från
alla gravationer och rättsägarne äro hänvisade att hålla sig till köpeskillingen för
undfående af betalning, såvida ej på grund af särskild öfverenskommelse köparen
öfvertager någon gäld i afräkning å köpeskillingen. Med det föreslagna exekutionsförfarandet
kan nämnda bestämmelse icke bibehållas; detta förutsätter, att en i
regel betydande del af den å egendomen hvilande gälden lämnas orubbadt kvarstående.
Att ersätta bestämmelsen med ett efter de förändrade förhållandena
lämpadt nytt stadgande har icke synts erforderligt; af 3 kap. 24 § i förslaget
till lag om inskrifning framgår otvetydigt, i hvad mån egendomen efter försäljningen
är fri från den gamla gälden eller fortfarande därför häftar.
135 §.
Skall ny auktion hållas, vare sig på grund af utmätningssökandens begäran
eller i följd af inroparens försumlighet, utgör denna nya auktionen
fortsättning af det genom utmätningen inledda förfarandet. Den utredning om
fordringar och rättigheter, som en gång skett, bör fördenskull under exekutionens
fortgång vinna tillämpning. Att låta den för första auktionen upprättade
borgenärsförteckningen gälla äfven för den nya är emellertid icke möjligt.
Då betalningstiden blifvit uppskjuten, måste beräkningen af fordringsbeloppen
487
med hänsyn därtill göras om. Till skatter och andra periodiska afgifter, som
förfallit efter den förra auktionen och därför ej kunnat anmälas vid denna, måste
naturligtvis, om de nu anmälas, vid den nya auktionen tagas hänsyn. Under
mellantiden kunna också nya inteckningar hafva meddelats i fastigheten eller
nya rättigheter därifrån upplåtits; något skäl att lämna dessa a sido kan icke
anses föreligga. Har däremot en rättsägare försummat att anmäla sig vid den
första auktionen och på sådan grund icke blifvit upptagen i den da upprättade
borgenärsförteckningen, ligger det i sakens natur att påföljden af hans försummelse
måste upprätthållas äfven vid den senare auktionen. Att kräfva ny
anmälan af rättsägare, som redan anmält sitt anspråk till den första auktionen,
är naturligtvis onödigt; äfven om rättsägaren ej förnyar sin anmälan, bör hans
anspråk upptagas i den nya förteckningen. I det föregående har redan blif\ it
anmärkt, att vid lägsta budets bestämmande afdrag bör ske för belopp, som en
försumlig inropare inbetalt eller som influtit vid realisation af ställd säkerhet.
1 öfverensstämmelse med hvad nu anförts hafva i förevarande § föreskrifter
upptagits angående upprättandet af borgenärsförteckning och fastställandet
af lägsta budet vid ny auktion.
136 §.
Denna § återgifver oförändradt hvad i 115 § i nu gällande lag är stadgadt. 6
6 KAP.
De ändringar, som i 6 kap. blifvit föreslagna i fråga om fördelning af
köpeskillingen för utmätningsvis såld fast egendom, äro beroende af de stadganden,
hvilka meddelats angående borgenärsförteckningens upprättande och för hvilkas
innehåll ofvan närmare redogjorts. Då utredningen af rättsanspråken skall försiggå
före utropet, hafva, såsom ofvan påpekats, de härför bestämmande reglerna
måst upptagas i 5 kap. Åtskilliga jämkningar i de här kvarstående
stadgande^ hafva däraf blifvit påkallade. Att närmare ingå på dessa ändringar
och jämkningar torde ej vara af nöden. Endast i fråga om bestämmelserna
i 144 och 148 §§ synas några ord vara på sin plats. Genom föreskriften i 144
§ att vid fördelning af köpeskillingen borgenärsförteckningen skall lända till
488
efterrättelse torde med tillräcklig tydlighet vara angifvet, att endast de rättsägare,
hvilka i förteckningen upptagits, kunna erhålla andel i köpeskillingen
och detta ej till högre belopp än förteckningen utvisar. Å en inteckning, som ej
vid förteckningens upprättande företetts, får således ej utgå mer än ett års ränta,
äfven om vid likviden visas, att ränta för längre tid innestår; en fordran, hvars
upptagande i borgenärsförteckningen är beroende af anmälan, kan, om sådan
anmälan ej skett, icke vinna afseende. Såtillvida är emellertid jämkning i
nämnda regel gjord, att om, sedan alla i borgenärsförteckningen upptagna belopp
blifvit till fullo guldna, öfverskott å köpeskillingen finnes, dylik fordran, där
den efteråt blifvit anmäld, skall enligt 148 § ur öfverskottet likvideras.
Bestämmelserna i 161 och 168 §§ äro nya och påkalla någon utläggning.
161 §.
Afkastning af utmätt fastighet äfvensom belopp, som en försumlig inropare
guldit eller som genom försäljning af pant eller efter kraf mot löftesman influtit,
varda, när försäljning sker, fördelade mellan borgenärerna i sammanhang
med köpeskillingen. Äfven när försäljning ej kommer till stånd, böra naturligtvis
dylika medel, som auktionsförrättaren uppburit, komma borgenärerna till
godo. Ett särskildt fördelningssammanträde är för sådant ändamål erforderligt,
och detta har synts lämpligen kunna hållas å den tid, då eljest sammanträde
för köpeskillingens fördelning skolat äga rum. De föreslagna fördelningsgrunderna
äro olika för de båda slagen af medel. En egendoms afkastning bör
i första hand användas till gäldande af skatter och andra årligen upplöpande
afgifter, däribland jämväl räntor å inteckningar. Då afkastningen undanhållits
ägarens disposition och i stället omhändertagits af exekutor, har ägaren icke
kunnat sålunda använda afkastningen. Det rätta synes därför vara att vid
fördelningen, i likhet med hvad Beredningen föreslagit i fråga om tvångsförvaltning,
dylika årliga afgifter samt räntor å den framför utmätningssökandens
fordran prioriterade gälden först betalas och, om öfverskott därefter finnes, detta
tillägges utmätningssökanden. Hvad åter angår af den försumlige inroparen
erlagdt belopp, är förhållandet ett annat. Det exekutiva förfarandet har inledts
på grund af utmätningssökandens begäran, och syftet därmed var att skaffa
honom betalning. Till följd af inroparens försumlighet föreligger icke en köpe
-
489
skilling, hvarur utmätningssökanden kan utfå likvid, och billigheten synes då
kräfva, att det erlagda ersättningsbeloppet, sedan kostnaderna godtgjorts, i första
hand användes till betalning åt utmätningssökanden. Uppstår öfverskott, blifva
de regler, som gälla angående fördelningen af afkastningen, därå tillämpliga.
168 §.
I annat sammanhang — under 3 kap. 24—26 §§ i förslaget till lag om inskrifning
— har redan blifvit utveckladt, af hvilken vikt det är, att i inskrifningsurkunderna
snarast möjligt göras anteckningar om de förändringar med afseende
å en fastighets inteckningsförhållanden, som föranledts af fastighetens exekutiva
försäljning eller af den fördelning af medel, som enligt utsökningslagens bestämmelser
i vissa fall äger rum utan att fastigheten blifvit såld; där har jämväl framhållits,
i hvad mån medverkan af de exekutiva myndigheterna kan för sådant ändamål
tagas i anspråk. Om auktionsförrättarens anmälningsskyldighet äro bestämmelser
intagna i förevarande §. Såvidt angår inteckningar, torde Beredningen
få hänvisa till hvad under förstnämnda §§ blifvit anfördt. För köparen
är det emellertid af vikt att fastighetsbokens uppgifter jämväl om andra
rättigheter öfverensstämma med verkliga förhållandet, sådant det efter exekutiv
försäljning gestaltar sig. Har denna skett utan förbehåll om beståndet af
en inskrifven rättighet, är rättigheten icke gällande mot köparen; inskrifningen
bör i sådant fall icke lämnas kvarstående i fastighetsboken, och den bör
afföras utan att köparen därför åsamkas besvär och kostnad. Af protokollet
öfver köpeskillingslikviden kan dock icke inhämtas i hvad mån inskrifna rättigheter
genom försäljningen gått förlorade. Det har fördenskull ålagts auktionsforrättaren
att, om försäljningen skett utan förbehåll om beståndet af inskrifven
nyttjanderätt eller rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld, insända uppgift
härom till inskrifningsdomaren samtidigt med den anmälan angående inteckningar
i egendomen, som af honom skall göras. 7
7 KAP.
I sammanhang med de förändringar, Beredningen föreslagit i fråga om
fast egendoms tvångsförsäljning, har jämväl upptagits frågan om en utvidgning
62
490
af det exekutiva förfarandet genom bestämmelser angående egendomens ställande
under tvångsförvaltning. Medan eljest verkställighet af domar och utslag, hvarigenom
betalningsskyldighet blifvit någon ålagd, sker sålunda, att gäldenären
tillhörig egendom, efter skedd utmätning, föryttras, afser tvångsförvaltningen
att, med bibehållande af gäldenärens äganderätt till den ifrågakomna fastigheten,
ur dennas afkastning bereda borgenären betalning. En sådan form för
exekutionen skulle tvifvelsutan, äfven om nu gällande bestämmelser för den
exekutiva försäljningen lämnades oförändrade, kunna under vissa förhållanden
medföra afsevärda fördelar för en borgenär. Under en kris med tillfälligtvis låga
fastighetsvärden kunde det för borgenären stå alldeles klart, att en realisation
af gäldenärens fastighet skulle visa sig vara för borgenären utan nytta, medan
det vore möjligt att afkastningen, om dén undandroges ägarens rådighet, lämnade
icke blott tillgång till gäldande af ränta å intecknad fordran samt andra
årliga afgifter utan också därutöfver en behållning, som kunde användas till
gäldande af borgenärens fordran.
Ännu mer påtagligt blir emellertid behofvet att kunna anlita tvångsförvaltning
genom den förändrade lagstiftning, Beredningen föreslagit. Grundsatsen
att lägsta budet skall uppnås för att försäljning skall komma till stånd
för med sig, att det vida oftare än nu kommer att inträffa, att utmätning
af fast egendom icke leder till dess försäljning. I sådana fall skulle det förefalla
stötande, om utmätningssökanden icke hade något medel att förhindra,
att egendomen åter lämnades i händerna på en gäldenär, som visat sig oförmögen
att sköta egendomen eller att taga vara på däraf flytande afkastning.
Olägenheterna skulle vara kännbara i synnerhet för innehafvare af inteckning,
för hvilken fastighetsägaren ej personligen svarar. En sådan inteckningshafvare
är icke såsom annan borgenär i tillfälle att få egendomens produkter utmätta,
sedan de skilts från egendomen och ingått i fastighetsägarens lösa egendom;
honom står ej heller till buds att begära fastighetsägarens försättande i
konkurs. De bestämmelser om tvångsförvaltning, som i förslaget upptagits,
kunna således, såsom i den allmänna motiveringen anmärkts, sägas vara komplement
till de förändrade stadgandena om tvångsförsäljning af fastighet.
491
169 §.
När utmätningssökandens försök att genom egendomens försäljning i exekutiv
väg skaffa sig godtgörelse misslyckats, äger lian påkalla tvångsförvaltning
af egendomen. Åt annan borgenär bar rätt att begära sådan åtgärd icke ansetts
böra medgifvas. Tvångsförvaltningen är enligt förslaget en af utmätningssökandens
yrkande betingad fortsättning af det förfarande, som inledts genom
fastighetens utmätande. Den rätt till betalning ur egendomen, en utmätningssökande,
som förut icke hade sakrätt i egendomen, genom utmätningen vunnit,
bibehåller han allt fortfarande. Den tid, för hvilken ränta må uttagas ur egendomen,
räknas tillbaka från utmätningen. Däremot är, såsom 172 § utvisar,
den för auktionen upprättade borgenärsförteckningen icke bestämmande för borgenärernas
rätt till betalning ur den inflytande afkastningen.
Den, som begär tvångsförvaltning, bör naturligtvis vara pliktig att på anfordran
förskjuta för förvaltningen nödig kostnad. I den mån afkastningen inflyter,
skall sålunda förskotterad kostnad i främsta rummet återgäldas.
170 §.
Att tvångsförvaltningen såsom ett exekutivt förfarande bör anordnas åt
offentlig myndighet, är uppenbart. Då denna förvaltning vidtager först då förfarandet
fortskridit till egendomens utbjudande å auktion och förvaltningen lätt
nog kan komma att åter afbrytas genom en sådan, har det synts lämpligt att
bestyret med sysslomans utseende äfvensom med redovisnings mottagande och
de mottagna medlens fördelning anförtros åt den myndighet, som förrättat auktionen.
Närmare föreskrifter, huru den utsedde sysslomannen skall förvalta egendomen,
har Beredningen ej funnit nödigt eller lämpligt att i förslaget upptaga.
Han bör enligt sakens natur äga befogenhet att vidtaga alla de åtgärder, som
af ändamålet med förvaltningen påkallas, och han bör därvid förfara med den
omsorg och urskillning, en förvaltare af annans egendom i allmänhet bör lägga
i dagen. Den rätt att klandra redovisning, som i 176 § omförmäles, afser naturligtvis
också sysslomannens förvaltningsåtgärder.
I 113 § utsökningslagen — 133 § i förslaget — äro för det fall att fast
egendom exekutivt försålts vissa inskränkningar stadgade i arrendators eller
492
hyresgästs rätt att å legoafgiften afräkna fordran hos förre ägaren eller åberopa
med denne träffad uppgörelse. Dessa inskränkningar äro icke påkallade allenast
i den nye ägarens intresse; de äro i lika män afsedda att bereda skydd för dem,
hvilka äro rättsägare i fastigheten. Ett dylikt skydd är af nöden, äfven om
försäljning icke kan ske utan det inledda förfarandet utmynnar i tvångsförvaltning
af fastigheten. I förevarande § har fördenskull intagits bestämmelse,
att äfven vid sådan förvaltning enahanda inskränkningar i legotagarens rätt
skola blifva gällande.
171 §.
Enär borgenärerna under den tid, tvångsförvaltningen pågår, icke kunna
påräkna att af gäldenären utfå ränta å sina fordringar, torde det ligga i sakens
natur, att åtminstone en gång om året den af sysslomannen uppburna afkastningen
hålles tillgänglig för utdelning. Då å andra sidan fördelning
af influtna medel är förenad med både besvär och kostnad, bör den ej upprepas
oftare än nödigt är. Beredningen har därför ansett lämpligt att sysslomannen
ålägges redovisa för hvarje kalenderår. Bestämmelse härom upptages
i 171 §•
Någon särskild föreskrift om bestämmandet af arfvode åt sysslomannen
har ej ansetts erforderlig. Sysslomannen är enligt förevarande § berättigad att
uppföra ett skäligt arfvodesbelopp såsom afgående post i redovisningsräkningen;
rättsägare, som vill framställa anmärkning mot beloppet, har således att genom
klander mot redovisningen jämlikt 176 § draga frågan under rättens pröfning.
Äfven oberoende af klander mot redovisningen kan sysslomannen genom auktionsförrättarens
ingripande skiljas från uppdraget.
172 §.
I 172 § äro upptagna de grunder, efter hvilka fördelning af den behållna
afkastningen skall ske.
Då tvångsförvaltningen afser att för gäldande af utmätningssökandens fordran
använda nettobehållningen af egendomens afkastning, kan annan borgenär
göra anspråk på utdelning allenast i den mån hans fordran är af sådan beskaffenhet,
att den enligt sakens natur bör gäldas med afkastningen. Hit höra
allenast räntor och andra årligen upplöpande belopp. I fråga om dylika for
-
493
dringar kunde det, enär ju tvångsförvaltningen utgör en fortsättning af det genom
utmätningen inledda förfarandet, ifrågasättas, huruvida icke — i likhet
med hvad som enligt 135 § gäller i fråga om rätt till likvid då ny auktion
hållits — en rättsägare, som försummat att anmäla sitt anspråk vid borgenärsförteckningens
upprättande, borde få stå tillbaka för ofri ga rättsägare. Med
hänsyn till den långa tid, under hvilken förfarandet i form af tvångsförvaltning
kan fortgå, har dock en dylik påföljd af försummad anmälan synts alltför sträng,
och det har därför medgifvits en hvar rättsägare i fastigheten att vid fördelningén
njuta den betalning, som må tillkomma honom efter hans förmånsrätt.
Har ränta å en inteckning på grund af inteckningshafvarens försummelse att
förete inteckningshandlingen blifvit i borgenärsförteckningen beräknad för kortare
tid än den innestår, kan denna ränta alltså nu i sin helhet anmälas och, i
den mån den har förmånsrätt, blifva godtgjord.
Med hänsyn till beskaffenheten af den tillgång, som skall fördelas, kunde
måhända sättas i fråga, att ränta å all intecknad gäld och således äfven å den,
som har sämre rätt än utmätningssökandens fordran, borde först betalas, innan
någon likvid af utmätningssökandens kapitalfordran finge äga rum. Då emellertid
enligt förslaget tvångsförvaltningen är allenast en fortsättning af det genom
utmätningen inledda förfärandet och en borgenären lämnad utväg att mot
förskjutande af den för förvaltningen nödiga kostnaden söka få betalning för
sin fordran, synes det vara i sin ordning att, innan denna fordran blifvit genom
tvångsförvaltningens behållning betäckt, rättsägare med sämre förmånsrätt ej få
i någon mån taga egendomen i anspråk. Enligt förslaget skall fördenskull,
sedan de räntor och årliga afgifter i öfrig!, som äga företräde framför utmätningssökandens
fordran, blifvit guldna, återstående behållningen användas till
betalning af den kostnad för utmätningen och auktionen, som utmätningssökanden
fått vidkännas, samt af den fordran, för hvilken han begärt exekutionen.
173 och 174 §§.
De i förevarande §§ upptagna bestämmelser, huru fördelningssammanträde
skall kungöras och vid fördelningen skall förfaras, ansluta sig nära till gällande
föreskrifter om fördelning af köpeskilling. En närmare redogörelse därför torde
ej vara erforderlig.
494
175 §.
Af skäl, som anförts vid 3 kap. 26 § i förslaget till lag om inskrifning,
skall under tvångsförvaltning gjord afbetalning å hufvudstol af intecknad gäld
medföra, att inteckningen till motsvarande belopp förlorar verkan. I öfverensstämmelse
med hvad i 168 § stadgats har skyldighet att om den sålunda inträdda
förändringen underrätta inskrifningsdomaren i förevarande § ålagts auktionsförrättaren.
176 §.
Då den för klander af sysslomans redovisning i allmänhet stadgade tid synts
Beredningen vara allt för lång, när fråga är om sådan redovisning, som här afses,
har klandertiden inskränkts till nittio dagar från fördelningssammanträdet.
Att gäldenären själf är berättigad att väcka klandertalan, är visserligen uppenbart
men har emellertid ansetts böra uttryckligen sägas.
177 §.
Enligt förevarande § är den, som äskat tvångsförvaltning, berättigad att
när helst han under förvaltningen finner sådant önskvärdt begära ny auktion,
likasom tvångsförvaltningen ej heller utgör hinder för annan borgenär att i
vanlig ordning få fastigheten utmätt. Då auktion af dylik anledning utsättes,
bör auktionsförrättaren vid borgenärsförteckningens upprättande kunna taga i
beräkning egendomens afkastning, där sådan finnes i behåll, och har fördenskull
ålagts sysslomannen skyldighet att afgifva redovisning till auktionsförrättaren
före auktionen eller det särskilda sammanträde med borgenärerna, som kan vara
utlyst. Att afkastning, som ej sålunda redovisats, skall redovisas vid köpeskillingslikviden,
är uppenbart.
178 §.
När utmätningssökandens fordran blifvit till fullo gulden, är ändamålet
med tvångsförvaltningen vunnet och det exekutiva förfarandet afslutadt. Att
anmälan härom bör af auktionsförrättaren göras hos inskrifningsdomaren, är
stadgadt i 88 §.
495
8 KAP.
Detta kapitel har ej undergått annan ändring än i fråga om paragrafbeteckningen.
9 KAP.
Endast i fråga om 198 § torde någon utläggning vara påkallad.
Då enligt nu gällande lag utmätning af en fastighet alltid kommer — såvida
ej utmätningen återkallas — att medföra försäljning, samt kostnaderna för
utmätningen och försäljningen uttagas ur köpeskillingen framför alla andra fordringar,
har det ej varit af något egentligt behof påkalladt att ålägga utmätningssökanden
att förskjuta dessa kostnader. Endast i fråga om direkta utlägg,
såsom för utlösande af gravationsbevis o. d., har rätt tillerkänts utmätningsmannen
att kräfva sådant förskott. Med den af Beredningen föreslagna anordningen
af exekutionsförfarandet är den möjligheten aldrig utesluten att auktionen
stannar vid ett försök att sälja; om så sker, finnes ej någon köpeskilling
att taga i anspråk för godtgörande af de rätt afsevärda exekutionskostnaderna.
Väl skulle alltid i dylikt fall vederbörande äga att af sökanden utfå dessa kostnader,
men det får ej lämnas obeaktadt att denne kan sakna tillgång att gälda
dem. Har ej det för bestridande af kostnaderna nödiga beloppet på förhand
lämnats till förrättningsmannen, kan således förlust åsamkas denne. För att
trygga honom mot dylik förlust har Beredningen därför ansett nödigt att i 198
§ intaga föreskrift om skyldighet för sökanden att på anfordran förskjuta erforderligt
belopp till bestridande af kostnaden för fastighetens utmätning och
försäljning.
Äfven i annat afseende har Beredningen funnit ett tillägg till ifrågavarande
§ vara påkalladt. Har en af flera gemensamt intecknade fastigheter
blifvit särskildt utmätt och innehafvaren af den gemensamma inteckningen
med anledning däraf begärt försäljning af de öfriga egendomarna, är inteckningshafvaren
i fråga om exekutionen i dessa egendomar att anse såsom sökande
och skulle således, om ej någon egendom säljes, enligt den allmänna regeln
alltid vidkännas kostnaden för den af honom begärda exekutionen. Att
inteckningshafvaren får gälda denna kostnad, om hans inteckning har sämre
496
rätt än den fordran, för hvars gäldande den särskilda utmätningen skett, är i
sin ordning. Men har inteckningen bättre rätt, kan likvid för nämnda fordran
ej utgå, innan inteckningshafvaren erhållit fall betalning och samtliga kostnader
guldits; kostnad för exekutionen i de fastigheter, hvilkas försäljning begärts
af inteckningshafvaren, skall, i den mån den ej kan uttagas ur dessa fastigheter,
påföras den särskildt utmätta egendomen. För det fall att denna icke
varder försåld har Beredningen därför föreslagit, att sökanden af den särskilda
utmätningen skall vidkännas hela kostnaden.
10 KAP.
De enda §§ i detta kapitel, som undergått någon förändring i sak, äro
202 och 203 §§.
202 §.
Då upprättandet af borgenärsförteckning är en af auktionsförrättaren vid
auktionen företagen åtgärd, skulle med tillämpning åt de angående klagan öfver
utmätningsmans förfarande nu gällande bestämmelser besvär öfver borgenärsförteckningen,
äfven om de ej afsåge att rubba auktionen, anföras inom den tid
och i den ordning, som stadgats för klagomål öfver auktionen. Ehuru en sådan
anordning skulle genom sin enkelhet och äfven i vissa andra afseenden innebära
fördelar, har Beredningen dock icke kunnat förorda den, enär därigenom nye
ägarens rätt faktiskt skulle ställas i beroende af förhållanden, hvaraf den icke
beröres. Innan auktionen vunnit laga kraft, kan ej köpebref utfärdas eller åtgärd
vidtagas för klargörande af fastighetens inteckningsförhållanden. Äfven
om besvär öfver borgenärsförteckningen alltid skulle ingifvas inom sagda tid,
borde fördenskull, om de ej afsåge att få auktionen häfd, hinder på grund äf
klagomålen ej anses föreligga att till bekräftande af inroparens äganderätt
tillställa honom behörigt köpebref. Att afgöra hvad som åsyftas med en ofta
nog tvetydig besvärsskrift är ingalunda lätt och förutsätter mången gång den
ingående skärskådan, som först vid målets pröfning af den dömande myndigheten
kommer besvären till del. Man skulle därför för köpebrefs utfärdande
alltid få afvakta, att beslut meddelades öfver besvären och måhända äfven att
497
detta beslut vunnit laga kraft. Beredningen har därför i fråga om klagans
förande sökt åtskilja de olika ämnen, borgenärsförteckningen afser. År någon
missnöjd med borgenärsförteckningen i hvad den angår fråga, som kan hafva
betydelse för auktionens bestånd, bör klagan föras i den för auktionens Överklagande
stadgade ordning, men i annat fall böra besvären föras i sammanhang
med klagan öfver likviden. Frågor af förstnämnda betydelse äro de, som angå
lägsta budets bestämmande eller i borgenärsförteckningen angifna villkor för
försäljningen. Då i regel inteckningar inom lägsta budet skola kvarstå men de,
som falla utom lägsta budet, kontant betalas, medför ett oriktigt bestämmande af
lägsta budet ofta felaktiga försäljningsvillkor, och besvären kunna alltså rikta
sig mot båda dessa förhållanden. Genom att på sätt som skett olika besvärstid
stadgas för de olika fallen kan frågan om auktionens bestånd hållas utanför
en pågående tvist mellan borgenärerna om deras inbördes betalningsrätt.
Erinras må emellertid i detta sammanhang, att äfven om lägsta budet
skulle finnas vara oriktigt bestämdt, detta ej alltid föranleder auktionens upphäfvande.
Har auktionsförrättaren, måhända genom felsummering, satt lägsta
budet för högt, men en högre köpeskilling bjudits och försäljning fördenskull
skett, bör auktionen ändock blifva ståndande; besvären böra afvisas, enär klagandens
rätt icke genom felet lidit något som helst intrång. Har åter i antydda
fall försäljning ej skett, måste, äfven om det visas att vid auktionen ej
ens bjudits den summa, hvartill lägsta budet rätteligen bort bestämmas, anförda
besvär gillas och ärendet'' återförvisas till auktionsförrättaren för förnyadt utbjudande
af fastigheten. Spekulanter kunna nämligen just i följd däraf, att
lägsta budet satts högre än hvad de varit villiga betala för fastigheten, hafva
afhållit sig från att därå afgifva bild.
203 §.
I denna § har införts bestämmelse om tid för Överklagande af utmätningsmans
förslag till fördelning af medel, som jämlikt 161 § skola utan sammanhang
med köpeskillingslikvid fördelas mellan rättsägare i fast egendom eller som influtit
under Vångsförvaltning af sådan egendom. Att tiden för klagan i dessa
fall bör vara densamma som för klagan öfver köpeskillingslikvid, är uppenbart.
148f''o7 63
11 KÅR
Promulga
tionsbestär,
meker.
498
De ändringar, som vidtagits i detta kapitel, sammanhänga pa det närmaste
med motsvarande ändringar i 10 kap. I 213 § hafva sålunda meddelats
bestämmelser angående tid för klagan dels öfver auktion, som förrättats af öfverexekutor,
dels öfver nämnda myndighets beslut i fråga om fördelning af
medel, hvarom förmäles i 161 § och 7 kap.
Det nära sambandet mellan de nya stadgandena angående fastighetsexekutionen
och vissa delar af förslaget till lag om inskrifning, särskildt bestämmelserna
angående exekutionens inverkan på inteckningar i egendomen samt föreskrifterna
om ägarehypotek, måste, såsom Beredningen erinrat i den skrifvelse,
som åtföljer de nu aflärnnade förslagen, föranleda därtill, att förslaget till utsökningslag
träder i kraft samtidigt med den föreslagna lagen om inskrifning.
I fråga om tillämpningen af de nya bestämmelserna å utsökningsmål, som
vid lagens trädande i kraft redan äro anhängiga, har Beredningen funnit hinder
icke möta mot sådan tillämpning, därest vid nämnda tidpunkt ännu icke skett
utmätning eller meddelats förordnande om fastighetens försäljning utan föregående
utmätning. Att gå ännu längre och tillämpa de nya reglerna för försäljningen
i sådana fall, då utmätning skett enligt äldre lag, lärer icke kunna
ifrågakomma. Utmätning medför enligt nu gällande lag rätt att oafsedt den
bjudna köpeskillingens höjd få den utmätta egendomen försåld till gäldande
af den fordran, hvarför utmätningen skett, och denna rättighet synes icke kunna
betagas den borgenär, som före nya lagens trädande i kraft vunnit utmätning.
Äfven ur praktisk synpunkt möta afgörande betänkligheter mot att i dylika
fall tillämpa de nya bestämmelserna. Sådant skulle föranleda därtill, att egendomen
kunde komma att blifva osåld och sökanden underkastas skyldighet att
gälda kostnaderna för förfarandet, men då denne hittills icke varit skyldig att
förskottera dylika kostnader, skulle det kunna inträffa, att de icke kunde hos
honom uttagas utan komme att drabba den ämbets- eller tjänsteman, som förrättat
den resultatlösa auktionen. Om sålunda såsom hufvudregel bort uppställas,
att de nya stadgandena endast skola tillämpas då utmätning skett eller
förordnande om försäljning meddelats efter lagens trädande i kraft, har i
fråga om de bestämmelser, som fått sin plats i 86 § 2 mom., en motsatt grund
-
499
sats synts böra vinna tillämpning. Ifrågavarande bestämmelser åsyfta att förebygga,
att en borgenär, för hvars intecknade fordran fast egendom blifvit dömd
i mät, genom underlåtenhet att påkalla verkställighet af beslutet eller genom
lämnande af anstånd med betalningen bereder sig förmånsrätt för ränta under
längre tid än som erfordras för beloppets uttagande ur egendomen. Detta är
ett missbruk, som det är angeläget att förekomma, förordnandet om försäljning
må nu hafva meddelats före eller efter det nya lagen trädt i kraft; och att
tillämpa bestämmelserna äfven i fråga om tidigare gifna förordnanden innebär
ingen obillighet mot borgenären, därest, såsom i forslaget skett, det iakttages,
att i de stadgade preskriptionstiderna, efter hvilkas förlopp jämlikt nämnda
bestämmelser frågan om egendomens försäljning skall vara förfallen, icke inräknas
tid, som före lagens trädande i kraft förflutit.
Af stadgandet att, efter det nya lagen trädt i kraft, från tillämpning af
dess bestämmelser undantagas allenast de mål, som då äro anhängiga, skulle i
fråga om exekutiv försäljning af fastighet, som hör till konkursbo, följa, att
därest begäran om sådan försäljning framställdes först efter det nya lagen trädt
i kraft, vid försäljningen borde tillämpas denna lags bestämmelser. Då emellertid
de förändrade föreskrifter i konkurslagen, hvilka sammanhänga med den
nya ordningen för exekutiv försäljning af fastighet, ansetts icke böra tillämpas
i fråga om konkurs, som börjats före den dag, då dessa föreskrifter träda i
kraft och hvilken blifver densamma som den för nu ifrågavarande lagändringar
föreslagna, har det uppenbarligen varit nödvändigt att likaledes utesluta tillämpningen
af dessa lagändringar i fråga om konkurs, som börjats före nämnda
dag, änskönt begäran om försäljning framställts först senare.
Då i ett stort antal lagar och författningar förekomma hänvisningar till
särskilda §§ i utsökningslagen och en ändring af dessa hänvisningar icke kunnat
ifrågakomma allenast till följd af den ändrade paragrafbeteckningen i utsökningslagen,
har i förslaget intagits en allmän föreskrift af innehåll att dylik
hänvisning i stället skall gälla motsvarande § i nya lagen.
I sammanhang härmed vill Beredningen erinra, att då hvad 11 och 12 §§
i kungörelsen den 12 juli 1878 om kronofogdes och stadsfogdes dagbok m. in.
innehålla enligt förslaget skulle upptagas i utsökningslagen, nämnda kungörelse
i dessa delar bör, därest förslaget upphöjes till lag, upphäfvas.
500
Förslag till lag om ändrad lydelse af 10 § 3 mom. och 23 § 4 mom. i
förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande
och hvad i afseende därå iakttagas skall.
Enligt 3 kap. 17 § i förslaget till lag om inskrifning medför inteckning,
som meddelats för en icke löpande förskrifning, för senare innehafvare samma
själfständiga rätt som om handlingen varit löpande, såvidt fråga är om rätt
till betalning ur fastigheten. Såtillvida utgör ifrågavarande bestämmelse ett
undantag från den i 10 § 3 mom. i förordningen om utsökningslagens införande
uttalade allmänna grundsatsen, och en erinran härom vid detta lagrum har
därför ansetts påkallad.
Ändringen i 23 § af samma förordning inskränker sig därtill, att en däri
förekommande hänvisning till utsökningslagen hragts till öfverensstämmelse
med den nya paragrafföljden i denna lag.
501
Förslag till lag om ändring af vissa bestämmelser i konkursiagen.
9 §•
Att, när gäldenär försättes i konkurs, han måste underkastas inskränkning
i förfoganderätten öfver sina tillgångar, följer af konkursens syfte. Denna inskränkning
gäller naturligtvis utan hänsyn till beskaffenheten af den egendom,
hvaraf tillgångarna bestå; men om i boet ingår fast egendom, är det i rättssäkerhetens
intresse af synnerlig vikt att finna medel till förekommande att med
gäldenären träffas aftal om förvärf af rättigheter, hvilka till följd af konkursen
måste blifva utan giltighet, eller att för rätt till sådan egendom meddelas inskrifning,
som till följd af konkursen icke kan bestå. I sistnämnda hänseende
innefattar Beredningens förslag till lag om inskrifning — 3 kap. 11 § — den
bestämmelsen, att inteckningsansökan, som göres samma dag egendomen afträdes
till konkurs eller därefter, skall afslås, samt att inteckning, som under dylika
förhållanden icke desto mindre kommit att meddelas, är utan verkan; på grund
af föreskrift i 4 kap. 14 § i sagda förslag skall detsamma gälla beträffande
ansökan om inskrifning af rätt till ränta eller afgäld. Skall tillkomsten af
dylika värdelösa inskrifningar kunna förebyggas, är det nödigt att i fastighetsboken
snarast möjligt inkommer anteckning om konkursen; detta är i all
synnerhet förhållandet när fastigheten hör under annan domstol än den, hvarunder
konkurssaken lyder, och i följd häraf man måste räkna med att inskrifningsdomaren
saknar kännedom om konkursens utbrott. Äfven i annat hänseende
än de nu angifna kan dylik anteckning i boken komma att få betydelse för
tryggande af fastighetskrediten. Enligt stadgande i 3 kap. 14 § i ofvannämnda
502
lagförslag medför konkursen, likasom utmätning, af ii rott i den där stadgade
preskriptionstiden i fråga om rätt att ur fastigketen utfå ränta å intecknad gäld;
och på grund af föreskrifter i 4 kap. 15 § i samma förslag och i den föreslagna
lagen om rätt till undantag skall konkursen medföra enahanda verkan såväl
med afseende å inskrifning för rätt till ränta eller afgäld som ock i fråga om
rätt att utfå upplupna undantagsförmåner. Äfven med afseende härå är det
önskvärdt, att anteckning om konkursen icke saknas i fastighetsboken.
Af nu angifna grunder har Beredningen i 9 § konkurslagen upptagit bestämmelser
angående skyldighet för rätten eller domaren att vidtaga vissa åtgärder
i syfte att i boken skall inkomma sådan anteckning; dessa bestämmelser
äro affattade i öfverensstämmelse med hvad för ett likartadt fall stadgas i Beredningens
förslag till ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken. Att, sedan
inskrifningsdomaren erhållit det för antecknandet nödiga underlaget, han har
att verkställa anteckningen, är stadgadt i 1 kap. 21 § i förslaget till lag om inskrifning.
Angående förfarandet när på grund af ändrade förhållanden den i fastighetsboken
gjorda anteckningen upphört att äga någon betydelse, hänvisas till.
126 § i dess af Beredningen föreslagna nya lydelse.
36 § 4 mom.
Bland de bestämmelser, som i svensk lag meddelats i syfte att förebygga,
det vissa borgenärer kort före gäldenärens konkurs, sedan denne redan kommit på
obestånd, bereda sig företräde på de öfrigas bekostnad, kan man särskilja tvenne
grupper. Den ena af dessa omfattar de stadganden, som för sin tillämpning
förutsätta att mot borgenären anställes särskild talan om återvinning af egendom
till konkursboet. Underlåtes detta, blir det ingångna aftalet eller den företagna
åtgärden gällande och medför vanliga rättsverkningar. I andra fall åter
har lagstiftaren ansett sig kunna förklara vissa åtgärder utan vidare ogiltiga
eller åtminstone i visst afseende utan verkan, därest inom viss kortare tid efter det
de företagits konkurs börjas. Till denna grupp af bestämmelser höra stadgande^
i 2 och 3 inom. af 17 kap. 9 § handelsbalken; det förra handlar om verkan
af inteckning, som sökts inom trettio dagar före början af gäldenärs konkurs
eller därefter, det senare om verkan af inteckning, som sökts efter gälde
-
t
503
närs död, därest hans efterlämnade egendom sedermera inom viss tid afträdes
till nrarfvakonkurs. Såvida inteckning sökts före konkursens början, har
man enligt det förra lagrummet, men icke enligt det senare, att göra skillnad,
allt efter som »inteckning vid försträckningen utfäst blifvit» eller inteckning
sökts för »fordran, vid hvars tillkomst gäldenären ej samtyckt, att inteckning
ske må». I detta senare fall är inteckningen alltid utan verkan, om konkurs börjas
inom en månad efter det inteckningen söktes; i förra fallet däremot är inteckningen
giltig, om den sökts inom viss kortare tid efter det utfästelsen skedde, men
ogiltig, om borgenären försummat att inom nämnda tid söka inteckning och konkurs
börjas inom en månad efter det inteckningen söktes. Ogiltig är ock under sistnämnda
förutsättning den inteckning, som sökts samma dag då konkurs börjats eller därefter.
Dessa invecklade föreskrifter hafva i rättsskipningen gifvit anledning
till olika tolkningar*. Närmast till hands synes den uppfattningen ligga,
enligt hvilken frågan om giltigheten af en före konkursens början sökt inteckning
är beroende däraf, om borgenären redan vid fordringens tillkomst
eller först sedermera betingat sig inteckningssäkerhet, Detta är emellertid något,
hvarom själfva inteckningshandlingen icke lämnar upplysning, och för sådana
fall, då en senare innehafvare af denna gör inteckningsrätten gällande,
skulle det illa öfverensstämma med den svenska inteckningslagstiftningens
grunder, om hans rätt vore beroende af förhållandet mellan fastighetsägaren och
handlingens förste innehafvare. Härtill kommer, att stadgandet uppenbarligen
hvilar på den förutsättning att det är borgenären, som söker inteckning för sin
fordran, och att detsamma svårligen kan tillämpas i de vida vanligare fall, då
inteckningen sökts af gäldenären själf eller af annan för hans räkning. Föreskriften
att inteckning, som sökes samma dag gäldenärs konkurs börjas eller
därefter, skall vara ogiltig, äger däremot tillämpning äfven i sådana fall och
kan alltså leda till rättsförlust för den, som i god tro belånat en dylik inteckning.
Då konkurs skall anses börjad den dag, ansökning därom ingifvits,
och då, om ansökningen gjorts af borgenär, ganska rundlig tid kan förflyta
innan i anledning däraf offentlig stämning utfärdas, lärer det icke kunna för
*
Jfr K. Maj:ts domar den 8 maj 1872 (Naumanns tidskr. 1873 b. 563), den 25 febr. 1892
(N. J. Å. s. 43), den 10 dcc. 1901 (N. J. A. s. 535), den 28 maj 1903 (N. J. A. s. 204) och den 21 okt.
1907 (N. J. A. a. 415).
\
nekas, att denna föreskrift innebär en allvarsam fara för rättssäkerheten. Det
synes svårt att inse, hvarför den, som vid en tidpunkt, då gäldenären ännu äger
råda öfver sig och sitt gods, af honom mottagit en i laga ordning tillkommen
inteckning, skall vara sin rätt förlustig endast därför att en annan borgenär
före inteckningsansökningen gjort ansökan om gäldenärens försättande i konkurs
och sådan sedermera följer å ansökningen.
I fråga om det fall, då inteckningsansökning afser egendom, som redan
blifvit afträdd till konkurs, har den anförda grundsatsen ansetts riktig och
upptagits i 3 kap. 11 § i förslaget till lag om inskrifning. Hvad öfriga fall
beträffar, synes erforderligt skydd lämpligen kunna beredas de oprioriterade
borgenärerna genom att här tillämpa de allmänna reglerna om återvinning af
egendom till konkursbo. Dessa regler äro redan nu otvifvelaktigt tillämpliga,
om någon under den i 36 § konkurslagen angifna tid och under omständigheter,
som där omförmälas, af gäldenären mottager ett redan intecknadt skuldebref.
Men något skäl lärer knappt kunna anföras, hvarför det fall skulle behandlas
annorlunda när borgenären under nämnda tid själ!'' sökt inteckningen. Äfven i
detta fall böra samma synpunkter göra sig gällande; enligt Beredningens förslag
är därför inteckningen icke utan vidare ogild, men kan enligt den i 36 §
4 mom. konkurslagen i förslaget tillagda bestämmelse återvinningstalan anställas
mot borgenären, om han icke vid tillkomsten af sin ifrågavarande fordran betingat
sig inteckningssäkerhet. Att från tillämpning af denna bestämmelse
uteslutits sådana fall, då inteckning sökes för ogulden köpeskilling, är en naturlig
följd däraf att genom dylik inteckning icke uppkommer en ny förmånsrätt utan
endast vidmakthålles en som redan är för handen.
Bifalles en mot inteckningshafvaren anställd återvinningstalan, medför
detta att han antingen skall till konkursboet återställa inteckningskandlingen
eller, där han för att kunna göra sin fordran gällande fortfarande är i behof
af själfva handlingen, är skyldig att tills vidare lämna denna från sig i ändamål
af inteckningsrättens öfverflyttande å annan handling. Såsom innehafvare af
inteckningshandlingen eller den handling, å hvilken inteckningsrätten öfverflyttats,
äger därefter konkursboet att vid exekutiv försäljning af egendomen tillgodonjuta
den rätt, som i 3 kap. 28 § i förslaget till lag om inskrifning omförmäles.
Den vidtagna ändringen medför också, att om den borgenär, mot hvilken åter
-
5or>
vinningstalan anställts, icke längre skulle vara innehafvare af inteckningen utan
denna kommit i godtroende innehafvares hand, denne senare är skyddad i sin
rätt och konkursboet får söka ersättning för sin förlust af den förstnämnde.
I väsentliga delar äger det nu anförda tillämpning jämväl i fråga om inteckning
i tomträtt. Enligt 17 kap. 6 *§ handelsbalken, såsom detta lagrum
lyder i lagen den 14 juni 1907, är sådan inteckning ogiltig, där den sökts
samma dag tomträttshafvarens konkurs börjats eller därefter; och om inteckning
vunnits på grund af medgifvande, som lämnats efter fordringens tillkomst, är
inteckningen utan verkan, därest den, som medgifvit inteckningen eller, där flere
äro, som den medgifvit, någon af dem försättes i konkurs, som börjas inom en
månad efter det inteckningen söktes. Enligt Beredningens förslag till lag om
särskilda föreskrifter angående inskrifning af tomträtt m. m. skall äfven i fråga
om tomträttsinteckning, som sökts när egendomen redan är afträdd till konkurs,
gälla hvad för motsvarande fall är stadgadt i 3 kap. 11 § i förslaget till lag
om inskrifning af rätt till fast egendom, eller att inteckningen är utan verkan;
med undantag för detta fall bör tomträttsinteckning lika litet som inteckning i
fast egendom utan vidare vara ogiltig, utan böra äfven här borgenärerna vara
hänvisade till att genom särskild talan efter befogenhet söka återvinna inteckningen
till konkursboet.
51 §•
Den af Beredningen föreslagna anordningen af fastighetsexekutionen måste,
såsom redan i annat sammanhang blifvit antydt, medföra ändring jämväl i fråga
om realisation af fast egendom under konkurs. Äfven när det är ett konkursbo,
som påkallar exekutiv försäljning af egendomen, måste de i allmänhet gällande
grunderna komma till användning; försäljning kan därför icke komma
till stånd, med mindre samtliga inteckningshafvare blifva betäckta för sina
fordringar, och en inteckningshafvare kan i allmänhet icke heller i detta fall
tvingas att för en icke förfallen fordran taga likvid. Däremot är vid en af
konkursboet föranstaltad auktion inteckningshafvare eller borgenär, som i fastigheten
har ännu bättre förmånsrätt, enligt 114 § i förslaget till ändring
i vissa delar af utsökningslagen i regel berättigad att, om han bevakat sin fordn«;,
i St
rån i konkursen, begära att lägsta budet bestämmes så, som om försäljningen
ägde ruin till gäldande af hans fordran; säljes därefter fastigheten för en köpeskilling,
som icke förslår till samtliga inteckningar, äga inteckningshafvarne
för bristen njuta utdelning i konkursen lika med oprioriterade borgenärer.
En af konkursboet påkallad exekutiv försäljning kan sålunda bereda en
inteckningshafvare tillfälle att, utan risk att själf få betala kostnaderna för
auktionen, ådagalägga, i hvad mån fastigheten förslår till gäldande af hans
fordran, och att därefter njuta utdelning ur andra boets tillgångar. Men det
har icke ansetts kunna åläggas konkursförvaltningen att föranstalta om sådan
åtgärd. Enligt 121: § i dess af Beredningen föreslagna lydelse må konkursen
afslntas, oaktadt fast egendom, som finnes i boet, icke kunnat realiseras. Finna
borgenärerna det uppenbart att fastigheten icke vid försäljning skulle lämna
någon tillgång till fördelning mellan de oprioriterade borgenärerna, bör det vara
dem öppet att afstå från ett lönlöst försök. Men å andra sidan är det naturligtvis
dem icke betaget att utan anlitande af exekutiv myndighet försälja fastigheten;
inteckningshafvarnes rätt är däraf lika oberörd som af en frivillig försäljning
utom konkurs. Vid sådant förhållande förefinnes icke något behof att till skydd
för dem meddela särskilda föreskrifter angående villkoren för försäljning af boets
fasta egendom annorledes än å exekutiv auktion; hvad 51 § konkurslagen innehåller
i sådant syfte har alltså därur uteslutits.
Genom eu förändrad uppställning af återstående bestämmelser i §:ns första
stycke har utmärkts, att försäljning å exekutiv auktion är det normala sättet
för realisation af fast egendom under konkurs och att alltså för sådan försäljning
icke erfordras utredning om att fastigheten icke kunnat säljas på annat
sätt. I detta hänseende lärer förslaget endast innebära ett förtydligande af gällande
rätt.
54 §.
De af Beredningen föreslagna ändringarna i utsökningslagen afse bland annat
att bereda en inteckningshafvare den förmån att han icke genom åtgärder
af borgenärer, som äga sämre rätt, kan tvingas att taga betaldt för sin fordran
före förfallotiden. Denna förmån bör beredas en långifvare ej blott då
507
hans fordran är direkt i gäldenärens fastighet intecknad utan äfven då han,
med anlitande af en allmänt bruklig låneform, mottagit en inteckning såsom
pant för en af fastighetsägaren utfärdad förskrifning. Likasom en sådan långifvare
enligt 71 § i förslaget till ändring i vissa delar af utsökningslagen är
befriad från den innehafvare af handfången pant eljest åliggande skyldigheten
att vid utmätning lämna panten från sig mot full lösen, bör han ock vid konkurs
få behålla panten, om han så önskar. I följd häraf har bestämmelsen i
andra stycket af förevarande § ansetts icke böra äga tillämpning, när intecknad
förskrifning blifvit af fastighetsägaren lämnad såsom pant. Däremot
föreligger icke något skäl att göra ändring i paragrafens första stycke beträffande
där stadgad lösningsrätt för sysslomännen; densamma kan nämligen endast
i det fall, att borgenären själf är villig att realisera panten, komma till utöfning.
55 och 56 §§.
För att åt den bestämmelse, som upptagits i 57 § i förslaget, bereda lämplig
plats utan större rubbning i paragrafföljden hafva nuvarande 55 och 56 §§
sammanförts till en paragraf, medan nuvarande 57 § här betecknats såsom 56 §.
57 §.
Likasom vid utmätning af fast egendom all afkastning, som efter utmätningen
faller af egendomen, kan tagas i anspråk för rättsägarnes räkning, bör,
när konkurs inträdt, egendomens därefter fallande afkastning komma dem till
godo, hvilka hafva inteckning eller eljest särskild förmånsrätt i egendomen.*
Begäres under konkursen exekutiv auktion å fastigheten, bör därför den behållna
afkastningen komma auktionsförrättaren till hända, så att den kan tagas i beräkning
vid lägsta budets bestämmande och, om försäljning kommer till stånd, tillika
med köpeskillingen mellan rättsägarne fördelas. Kommer försäljning icke till
stånd, skola de till exekutor öfverlämnade medlen fördelas enligt 161 § i
förslaget till ändring af utsökningslagen och således efter de grunder, som
gälla då fastighet är ställd under tvångsförvaltning. Äfven då exekutiv auktion
ej begärts, bör naturligtvis den behållna afkastning, som kan under
* Jfr K. Maj:ts dom den 11 febr. 1898 (N. J. A. s. 34).
508
konkursen uppkomma, fördelas efter enahanda grunder, och detsamma gäller i
fråga om den afkastning, som fastigheten till äfventyrs må lämna efter en exekutiv
auktion, som icke ledt till försäljning. Då äfven i dessa fall fördelningen
bör ske vid en offentlig förrättning, till hvilken samtliga rättsägare kallas,
har i förevarande § föreslagits, att behållning, som ej i anledning af exekutiv
auktion aflämnas till auktionsförrättaren, skall för fördelning öfverlämnas till
öfverexekutor, som i fråga om såväl utlysande af sammanträde som förfarandet
därvid har att ställa sig de för tvångsförvaltning gällande stadganden till efterrättelse.
07 §.
Dä gäldenärens fastighet hör till konkursboet, ligger det i sakens natur
att den tages om hand och vårdas af gode männen eller sysslomännen,
ehuru med det af Beredningen föreslagna tvångsförvaltningsinstitutet kan inträffa,
att från konkursförvaltningens sida någon åtgärd i sådant afseende icke ifrågakommer.
År fastigheten redan före konkursen ställd under tvångsförvaltning, skall
denna enligt förslaget fortgå oberoende af konkursen, och äfven under konkursen
kan, enligt hvad 13 § konkurslagen gifver vid handen, sådan förvaltning komma
att anordnas. När emellertid fastigheten, såsom i regel torde blifva fallet, skötes
af gode männen eller sysslomännen, är det klart, att arfvode härför bör ur egendomen
utgå. Men högre ersättning än som skäligen motsvarar bestyret med just
denna förvaltning bör icke till förfång för rättsägarne i fastigheten få uttagas ur
dennas afkastning eller ur köpeskillingen för fastigheten. Erfarenheten har visat,
att på inteckningshafvares bekostnad ur köpeskillingen för fast egendom ofta uttagas
konkursarfvoden, som icke stå i rimligt förhållande till det besvär förvaltningen
medfört.* I 67 § har därför föreslagits, att framför inteckningshafvares
eller andra prioriterade borgenärers fordringar icke må utgå högre arfvode än som
skäligen motsvarar besväret med egendomens vård och skötsel. Denna föreskrift
har uppenbarligen bort utsträckas att gälla all sådan egendom, till hvilken borgenärer
äga särskild förmånsrätt.
* Jfr K. Maj-.ts domar den 12 mars 1884 (N. J. A. s. 122), den 29 jan. 1889 (N. J. A. s. 21),
den 9 april och 7 maj 1890 (N. J. A. s. 142, 190) och den 22 nov. 1892 (N. J. A. s. 510) samt utslag
den 31 jan. 1884 (N. J. A. s. 49), den 12 okt. och 16 nov. 1888 (N. J. A. s. 422, 476)-
509
Af bestämmelserna i 114 § i förslaget till ändring af utsökningslagen följer,
att fastigheten icke må säljas för gäldande af arfvode, som kan tillkomma
konkursförvaltningen. Att tillerkänna denna en dylik rätt torde icke vara be*
höfligt. Begränsas arfvodet så som nyss angifvits, bör det i de allra flesta fall
kunna utgå ur fastighetens afkastning, åtminstone om förvaltningen får fortgå
någon tid. Afbrytes förvaltningen genom fastighetens exekutiva försäljning
på begäran af enskild borgenär eller. genom dess ställande under tvångsförvaltning,
är rätten till arfvode skyddad; arfvodet skall nämligen i sådant fall utgå
ur köpeskillingen framför alla andra fordringar, och vid skeende utdelning under
tvångsförvaltning äro gode männen eller sysslomannen berättigade till likvid i
första rummet för dylik förvaltningskostnad.
117 § 2 inom.
Förevarande paragraf bestämmer vissa grunder, som vid uppgörande af
utdelningsförslag i konkursen skola af konkursförvaltningen iakttagas. Då emellertid
enligt Beredningens förslag det alltid är exekutiv myndighet och icke konkursförvaltningen,
som har att uppgöra likvid mellan inteckningshafvare, har
den nu i 2 mom. förekommande bestämmelsen angående ränta å inteeknad gäld
blifvit därur utesluten.
122—125 §§.
För beredande af lämplig plats åt det nya stadgande, som innefattas i
126 §, hafva 122 och 123 §§ i gällande konkurslag sammanförts till en samt i
följd häraf de närmast följande paragraferna fått ändrade nummer. I 124 § har,
då af skäl, som ofvan vid 51 § anförts, med de nya grunderna för tvängsrealisation
af fast egendom icke är förenligt att ålägga konkursförvaltningen att realisera
fäst egendom, som finnes i boet, eller ens att föranstalta om exekutiv auktion
å egendomen, upptagits en bestämmelse, som gifver konkursförvaltningen
rätt att afsluta konkursen utan hinder däraf att sådan egendom lämnats osåld.
126 §. .
Sedan i fastighetsboken inkommit anteckning därom att ägaren af viss
fastighet försatts i konkurs, måste anteckningen ur boken upptagas i bevis an
-
510
gående fastigheten, så länge den ännu kan äga någon betydelse för det därmed
afsedda syftet. Men när detta icke längre är förhållandet, hör den också ur
boken afföras. För det vanliga fallet att i anledning af konkursen fastigheten
går till försäljning kommer anteckningen att, så att säga, af sig själf afföras
ur boken, när för köparen i behörig ordning lagfarits med fastigheten. Skulle
konkursen afslutas utan att fastigheten sålts — hvilket kan inträffa icke allenast
då i följd af ackord eller förlikning gäldenärens egendom återställes till
honom utan äfven eljest med föranledande af de nya bestämmelserna i 124 § —
erfordras däremot särskild åtgärd för att få anteckningen affärd ur boken. Att
ålägga konkursdomstolen att genom anmälan till inskrifningsdomaren föranstalta
härom har med afseende å beskaffenheten af de uppgifter angående konkursens
förlopp, som enligt gällande bestämmelser skola lämnas konkursdomstolen, ansetts
icke kunna ifrågakomma. Då bestyret med en dylik anmälan icke heller synts
lämpligen kunna läggas å vare sig rättens ombudsman eller konkursförvaltningen,
har det öfverlämnats åt gäldenärens egen åtgärd att därom föranstalta. Föreskrift
härom har upptagits i förevarande §.
Enligt 5 § konkurslagen äger, äfven om skäl för gäldenärens försättande
i konkurs eljest skulle vara för handen, borgenär, som för sin fordran bär säkerhet
genom inteckning i fäst egendom, icke rätt att få gäldenären försatt i
konkurs, med mindre det visas, att inteckningen är otillräcklig till gäldande af
fordringen. Ehuru, såsom i annat sammanhang* påpekats, den omständigheten
att vid exekutiv auktion icke bjudits så hög köpeskilling, att den förslår till
gäldande ens af någon del af den inteckningshafvares fordran, för hvars gäldande
försäljningen skolat äga rum, icke berättigar denne eller dem, som
hafva sämre rätt än han, att i konkursen erhålla utdelning lika med oprioriterade
borgenärer, måste nämnda omständighet anses innefatta fullt bevis
därför att vid tiden för auktionen inteckningen icke utgör tillräcklig säkerhet
för nämnda fordringars gäldande, och dessa inteckningshafvare böra därför icke
i nämnda hänseende ställas annorlunda än en oprioriterad borgenär. Ett förtydligande
af stadgandet i detta syfte har synts icke vara af nöden.
* Se ofvan motiven till 114 § i förslaget till ändring af utsökningslagen.
511
Hvad i 3 § konkurslagen stadgas om rätt för den borgenär, för hvars
fordran utmätning skett, att få gäldenären försatt i konkurs bar i praxis med
fullt skäl ansetts tillämpligt äfven om gäldenären skulle vara ägare af en fastighet,
men denna är så högt intecknad, att den icke kan antagas lämna något öfverskott
utöfver inteckningarna; för gäldenärens försättande i konkurs erfordras icke att
i sådant fall äfven fastigheten utmätes och exekutivt försäljes. Med denna uppfattning
af stadgandets innehåll är någon ändring af detsamma icke påkallad af
de nya föreskrifterna om fastighetsexekutionen.
På grund af bestämmelserna i 90 § konkurslagen åligger det borgenär, som
har handpant eller inteckning för sin fordran, att på därom framställdt yrkande
gå borgenärsed, äfven om han ej bevakat sin fordran i konkursen. * Det skulle
kunna ifrågasättas, huruvida icke den, som har inteckning i last egendom, borde
fritagas från denna skyldighet; hans rätt att taga betalning ur egendomen
beröres nämligen enligt Beredningens förslag icke af konkursen. Sådan likvid
ifrågakommer endast om inteckningshafvaren själf eller någon, som i fastigheten
har åtminstone lika förmånsrätt, vidtager åtgärd för att i den ordning utsökningslagen
stadgar ur fastigheten utbekomma sin fordran. I själfva verket
är emellertid de öfriga borgenärernas behof af visshet om att det intecknade
beloppet verkligen tillkommer inteckningshafvaren alldeles detsamma, vare sig
beloppet skall utgå eller i fastigheten innestå; i det senare fallet minskas ju
köpeskillingen för fastigheten med ett mot inteckningen svarande belopp. De af
Beredningen föreslagna nya grundsatserna utgöra således ej i och för sig tillräckligt
skäl för en ändring i nu antydda riktning af stadgandena om borgenärsed.
Enligt vedertagen grundsats har i fråga om tillämpningen af de nya bestämmelserna
föreskrifvits, att från sådan tillämpning skola undantagas konkurser,
som börjats före den dag, då nya lagen träder i kraft, änskönt eljest i fråga
om sådan konkurs dylik tillämpning skulle vara af förhållandena påkallad.
* Jfr K. Maj:ts utslag den 17 febr. 1893 (N. J. A. s. 109).
Förslag till lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock
angående undanskiftande af egendom i död makes bo.
De ändringar, som vidtagits i denna §, hafva föranledts däraf, att 3 mom.
i 17 kap. 9 § handelsbalken enligt Beredningens förslag skall upphöra att gälla.
Detta lagrum hvilar på alldeles samma förutsättningar som 2 mom. i samma §,
och enahanda skäl, som vid 36 § 4 mom. konkurslagen utvecklats, tala alltså för
dess upphäfvande. I dess ställe har i ett tredje stycke af förevarande § införts
bestämmelse därom, att i händelse af urarfvakonkurs de i 36 § 4 mom. konkurslagen
gifna reglerna skola äga tillämpning när inteckning i boets fasta egendom
blifvit sökt inom den i andra stycket af förevarande § angifna tid. För sådana
fall, då inteckningen sökts på grund af utfästelse af stärbhusdelägarne eller någon
af dem, äga borgenärerna rätt till återvinning utan hänsyn därtill, om den, mot
hvilken talan anställes, vid fordringens tillkomst betingat sig sådan säkerhet
eller icke; lika litet som sterbhusdelägarne under sagda tid kunna med
verkan mot borgenärerna afyttra boets fastighet, böra de med sådan verkan få
inteckna densamma. Hvad åter beträffar de fall, då inteckningen sökts på grund
af utfästelse af den döde, synes man böra göra skillnad allteftersom borgenären
vid fordringens tillkomst betingat sig inteckningssäkerhet eller icke. Har han
betingat sig sådan, bör han icke lida rättsförlust därför att, innan inteckning
hunnit sökas, gäldenären dör och hans egendom sedermera afträdes till
konkurs. Har däremot borgenären sökt inteckning för fordran, vid hvars till- -komst sådan säkerhet ej varit betingad, synes stadgandet i 36 § 4 mom. konkurslagen
böra tillämpas likaväl då inteckningen sökts efter gäldenärens död som
då den sökts dessförinnan. Föreskrifter af detta innehåll hafva alltså i förslaget
upptagits. Likasom i fråga om de föreslagna ändringarna i konkurslagen har
från tillämpning af de nya bestämmelserna uteslutits de fall, då konkurs börjats
före den dag, nya lagen träder i kraft.
513
Förslag till lag om ändrad lydelse af 2, 24 och 26 §§ i förordningen den
14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.
De förändringar, som vidtagits i denna författning, äro uteslutande sådana
som betingats af vissa föreskrifter i förslaget till lag om inskrifning. Sålunda
har det i 2 § af förevarande författning förekommande stadgandet angående expropriationsärendes
antecknande i inteckningsprotokollet och den därtill hörande
bok ersatts med bestämmelse innefattande åliggande för rätten att rörande
dylikt ärende göra anmälan hos inskrifningsdomaren. Och då bestämmelserna
angående den verkan, expropriationen utöfvar å beståndet af inteckning
eller annan i den afträdda jorden meddelad inskrifning, upptagits i lagförslaget
om inskrifning, 3 kap. 25 och 26 §§ samt 4 kap. 6 §, har i förevarande
förordning 26 § första stycket -— där för närvarande äro meddelade
bestämmelser angående rätt för nye ägaren af den afträdda fastigheten att få
inteckning, som ej kunnat ur ersättningen till fullo gäldas, dödad — på det sätt
ändrats, att där i stället upptagits allenast föreskrifter i syfte att inskrifningsdomaren
skall sättas i tillfälle att, på sätt i lagförslaget om inskrifning är
stadgadt, i fastighetsboken anmärka den med afseende å inteckningen eller inskrifningen
inträdda förändringen. Enär i sådant syfte det ålagts Konungens
befallningshafvande bland annat att angående nedsättning af löseskilling för
intecknad jord göra anmälan hos inskrifningsdomaren, erfordras icke i förslaget
någon bestämmelse motsvarande det för närvarande i 24 § tredje stycket upptagna
stadgandet om anmälningsskyldighet.
I 26 § andra stycket, såsom det för närvarande lyder, stadgas, att, därest
inteckning blifvit på sätt ofvan nämnts dödad, inteckningshafvaren likväl icke
1434/o7 • 65
514
härigenom förlorar den rätt till talan i afseende å fastställande af ersättningsbeloppet,
som är honom i författningen tillerkänd. I följd af den förändring,
första stycket undergått i förslaget, har icke heller andra stycket kunnat bibehållas
oförändradt, utan har här i stället bort angifvas, att inteckningshafvarens
rätt i nämnda hänseende lämnas oberörd däraf att han godkänt fördelning af
utfallen ersättning eller att sådan fördelning vunnit laga kraft.
515
Förslag till lag om ändrad lydelse af 71 § i lagen den 20 juni 1879 om
dikning och annan afledning af vatten.
Af samma skäl, som föranledt den ändrade lydelse, 26 § i förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
erhållit i Beredningens förslag till ändringar i nämnda författning, har jämväl
71 § i förevarande lag undergått jämkning. Sålunda kommer enligt förslaget
forsta stycket att innefatta allenast vissa föreskrifter åsyftande att inskrifningsdomaren
skall sättas i tillfälle att i fastighetsboken anmärka de förändringar,
som med afseende å inteckning eller annan i den afträdda egendomen
meddelad inskrifning blifvit en följd af dennas afträdande, under det i andra
stycket beträffande inteckningshafvares rätt till talan i fråga om ersättningsbeloppets
bestämmande upptagits samma grundsats som i 26 § andra stycket
af först angifna författning.
516
Förslag till lag om ändrad lydelse af 31 § i grufvestadgan den 16 maj 1884.
I 3 kap. 26 § i Beredningens förslag till lag om inskrifning har upptagits
bestämmelse därom att när vid fördelning af löseskilling, som jämlikt stadgande
i förevarande lagrum grufägare nedsatt hos Konungens befallningshafvande, betalning
utfallit å hufvudstol af inteckning, denna skall vara till motsvarande
belopp utan verkan, samt att härom skall göras anteckning i fastighetsboken.
Det för sådant antecknande nödiga underlaget bör naturligtvis af den, som förrättat
fördelningen, tillställas vederbörande inskrifningsdomare; och har i sådant
syfte bestämmelse härom införts i förevarande lagrum.
517
Förslag till lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855
angående kronans rätt vid återbetalning af lån,
som blifvit i jordebok antecknade.
Mot grunderna för ett ordnadt inskrifningsväsende rörande fast egendom
måste det alltid finnas i viss mån stridande, att dylik egendom kan blifva pant
för fordran i annan ordning än genom inskrifning. Att strängt genomföra
krafvet på inskrifning såsom villkor för panträtt är dock icke möjligt. Åtminstone
i fråga om sådana fordringar som t. ex. skatter måste panträtt och därmed
förenad förmånsrätt alltid kunna göras gällande omedelbart på grund
af lagens stadgande; vidare har af skäl, som i annat sammanhang angifvits, det
ansetts icke låta sig göra att aflysa den panträtt, som af ålder tillkommit säljare
af fast egendom för köpeskilling, med hvars erläggande han lämnat köparen
anstånd. Hvad beträffar öfriga s. k. tysta förmånsrätter i läst egendom, läte
det måhända tänka sig att dessa rättigheter gjordes beroende af inskrifning
— hvilken i så fall skulle få karaktären af tvångsinskrifning — men en så
genomgripande förändring har dock synts icke kunna eller böra ifrågasättas.
En annan fråga är huruvida icke i fastighet skreditens och omsättningens intresse
särskilda åtgärder påkallas i syfte att dylika tysta förmånsrätter icke
skola lämnas oanmärkta i de urkunder, hvilka tjäna till upplysning om gravationer
å fast egendom. Behofvet häraf är sedan länge tillgodosedt i fråga om
den sakrätt, som utmätning af fast egendom medför. I fråga om vissa andra
gravationer af ifrågavarande art aflat i angifna syfte Riksdagen den 7 april 1904
skrifvelse till Kungl. Maj:t. Sedan vid nämnda års Riksdag enskild motionär
ifrågasatt meddelande af bestämmelser i syfte att ett af domaremyndighet an
-
518
gående fastighet meddeladt gravationsbevis skulle innehålla upplysning jämväl
angående stadgad ersättning för ståndskog med mera vid laga skifte samt angående
odlingslån, som gravera en fastighet, i sammanhang hvarmed den i 136 §
skiftesstadgan föreskrifna kungörelseskyldighet skulle upphöra, anförde i nämnda
skrifvelse Riksdagen hufvudsakligen följande. Enligt Riksdagens åsikt måste
det anses vara af vikt, att säker upplysning kunde ernås rörande förekomsten
och utsträckningen af sådana skyldigheter, hvilka i likhet med de af motionären
åsyftade påhvilade fast egendom, oafsedt att densamma efter skyldighetens uppkomst
öfvergått till ny ägare. Bestämmelsen i 136 § skiftesstadgan om skyldighet
för ägodelningsrättens ordförande att på visst sätt låta kungöra, att ersättning
för ståndskog vid laga skifte tillerkänts delägare i detsamma, tjänade
i viss mån detta syfte. Men beträffande andra i 13 kap. skiftesstadgan omförmälda
arter af ersättningsskyldighet, som vid laga skifte stadgats, samt med afseende
å odlingslån vore något sådant offentliggörande af panträttens tillvaro
icke föreskrifvet; och det i 136 § skiftesstadgan föreskrifna kungörandet vore
ett i flera hänseenden bristfälligt och olämpligt medel att bringa ifrågavarande
förhållande till deras vetskap, som hade intresse af att känna detsamma. Otvifvelaktigt
vore det mest tillfredsställande och från rättssäkerhetens ståndpunkt
lämpligast, om till upplysning för dem, som med afseende å en fastighet ville
utsluta rättshandlingar, påbjödes en på likformigt sätt anordnad inskrifning af
alla på fastigheten hvilande förpliktelser af sakrätts natur. Att det skulle vara
en fördel, om möjlighet kunde beredas att när som helst erhålla ett bevis, som
fullständigt upptoge alla vid en viss tidpunkt å en fastighet hvilande förpliktelser
af den art, att de kunde göras gällande mot ny ägare, syntes Riksdagen
vara uppenbart. Detta syfte skulle kunna, åtminstone i viss grad, vinnas, om
det stadgades, att domhafvanden skulle hafva skyldighet att ombesörja att i inteckningsprotokollet
gjordes vissa anteckningar i fråga om ersättningsskyldighet
enligt 13 kap. skiftesstadgan äfvensom angående odlingslån, om hvars tillvaro
Konungens befallningshafvande skulle vara skyldig att lämna domhafvanden
underrättelse. Likasom det vore angeläget, att ett gravationsbevis upptoge alla
eu fastighet påhvilande förpliktelser af ifrågavarande art, vore det emellertid
icke mindre viktigt, att beviset icke upptoge andra gravationer än dem, som verkligen
belastade fastigheten. Om det sålunda stadgades, att anteckning om skyldighet
519
för fastighetens ägare att utgifva ersättning af den art, som omförmäldes i 13 kap.
skiftesstadgan, samt ränta och afbetalning å odlingslån skulle göras i inteckningsprotokollet,
borde äfven möjlighet beredas fastighetsägaren att, sedan berörda
skyldighet upphört, få ofvannämnda anteckning annullerad eller åtminstone
i protokollet erhålla ytterligare anteckning rörande den föregående inskrifningens
verkliga betydelse.
På grund af hvad sålunda anförts anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, hvilka lagbestämmelser kunde befinnas erforderliga och
lämpliga för ernående af det syfte att af gravationsbevis rörande fastighet måtte
kunna erhållas kännedom, huruvida och i hvad mån fastigheten häftade för af
allmänna medel beviljade odlingslån eller för ersättning al sådan art, hvarom
i 13 kap. skiftesstadgan förmäles, samt för Riksdagen framlägga dels det förslag
i angifna hänseende, hvartill utredningen gåfve anledning, dels ock, därest förhållandena
ansåges medgifva sådant, förslag om upphäfvande af den i 136 §
skiftesstadgan föreskrifna annonseringsskyldighet. Denna skrifvelse har öfverlämnats
till Lagberedningen för att komma under öfvervägande vid fullgörande
af dess uppdrag rörande bearbetning af jordabalken med därtill hörande författningar.
Beredningen har lika med Riksdagen ansett ämnet vara af den stora vikt,
att i sammanhang med den ifrågasatta omläggningen af inskrifningsväsendet
tillfälle synts böra beredas att åt fastighetshoken gifva den fullständighet, att
af boken och i följd däraf jämväl af gravationsbevisen må kunna inhämtas upplysning
i de af Riksdagen anmärkta hänseenden. Detta gäller icke minst om
odlingslånen; det kan inträffa, att viss fastighet på grund af sådant län kommer
att för lång tid graveras med betydande belopp med bättre rätt än inteckningarna.
I afseende å dylika lån är i kungörelserna den 13 juni 1845 och den
3 november 1848 — af hvilka den förra afser lån af allmänna medel åt korporationer
och menigheter och den senare angår dylika lån åt enskilda personer —
stadgadt, att, sedan den låneandel, för hvars återgäldande hvarje betalningsskyldig!
hemman skall ansvara, samt den summa, som i följd däraf till skuldens
jämte den utfästa räntans fulla likviderande skall för hvarje hemman årligen
erläggas, blifvit bestämd, det sammanlagda afbetalnings- och räntebeloppet från
och med det år, då betalningsskyldigheten vidtager, skall under särskild rubrik,
520
med utsättande åt'' det sista året, då betalningen skall utgå, såsom ett hemmanet
under sålunda bestämdt antal år åliggande allmänt onus i jordeboken antecknas.
Medel, som i form af ränta eller amortering inflyta till statsverket, skola insättas
i landtränteriet. Vidare är i förordningen den 20 juli 1855 stadgadt att,
sedan lånet blifvit i jordeboken antecknadt, kronan för de årliga afbetalnings- och
räntebeloppen äger lika rätt i det hemman, lånet blifvit påfördt, som för annan
afgäld eller ränta af fast egendom, efter ty i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.
Med hänsyn till den befattning med odlingslånen, som tillkommer Konungens
befallningshafvande, har Beredningen ansett det kunna öfverlämnas åt
denna myndighet såväl att tillställa inskrifningsdomaren det för lånets antecknande
i fastighetsboken nödiga underlaget som ock att, efter det lånet blifvit
till fullo betaldt, därom för antecknande i boken göra anmälan hos inskrifningsdomaren.
De härför nödiga bestämmelserna hafva synts böra anknytas till
den författning, som fastställer kronans rätt att ur fastigheten utbekomma
afbetalnings- och räntebeloppen; i förevarande förslag har därför till nämnda
författning fogats ett andra stycke af sådant innehåll. Att i visst fall — när
lånet blifvit före amorteringstiden slutbetaldt — underrättelse därom må komma
Konungens befallningshafvande till hända, är beroende af anordningar, som
falla utom området för förevarande lagarbete. Huru inskrifningsdomaren
har att förfara, när till honom inkommit anmälan om förhållande, hvarom nu
är fråga, framgår af stadgandet i 1 kap. 21 § i förslaget till lag om inskrifning.
Att i fastighetsboken böra intagas uppgifter äfven angående sådana odlingslån,
hvilka antecknats i jordeboken redan före den dag, då den föreslagna lagen är
afsedd att träda i kraft, men då ännu icke äro i sin helhet återguldna, är med
hänsyn till syftet med de föreslagna bestämmelserna naturligt, ehuru visserligen
sådant kan blifva förenadt med ej obetydliga svårigheter; särskild föreskrift
härom har i förslaget upptagits. Med hänsyn till det fall att i fråga om
fastighet, som icke är i fastighetsboken upptagen — t. ex. ett boställe — inträffar
sådan förändring, att den skall där upptagas, förutsätter Beredningen,
att bestämmelser komma att meddelas angående skyldighet för Konungens befallningshafvande
att i sammanhang med insändande till inskrifningsdomaren af
uPPgift angående förändringen tillika för antecknande i fastighetsboken meddela
upplysning angående odlingslån, hvarför fastigheten må häfta.
521
Beträffande ståndskogs- och andra ersättningar i följd af laga skifte hänvisas
till det af Beredningen utarbetade förslaget till lag om ändring i vissa
delar af skiftesstadgan. Med föranledande af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse
har Beredningen tillika haft under öfvervägande, huruvida icke i fastig -hetsboken borde inflyta uppgifter jämväl rörande sådana afgälder, som åtnjuta
det i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgade företräde framför intecknad gäld. Då
dessa fordringsanspråk i allmänhet äro af ringa betydenhet, har Beredningen
ansett anledning saknas att för sådant ändamål meddela föreskrifter, hvilkas
iakttagande finge antagas komma att medföra icke ringa besvär, men torde den
procedur, som föreslagits i fråga om odlingslånen, i det hela kunna användas
jämväl beträffande dylika afgälder, därest det framdeles skulle finnas påkalladt
att äfven angående dem skall göras anteckning i fastighetsboken. Hvad beträffar
den förmånsrätt framför inteckningar, som enligt särskilda författningar
tillkommer Brandförsäkringskontoret i Stockholm för s. k. premielån, har af
samma skäl och jämväl med hänsyn därtill, att denna förmånsrätt hänför sig
allenast till fast egendom å viss ort, ej heller därom anteckning i fastighetsboken
synts böra föreskrifvas.
66
Förslag till lag om ändrad lydelse af 2, 59, 83 och 136 §§ i stadgan
den 9 november 1866 om skiftesverket i riket.
Af 2 kap. 11 § i Beredningens förslag till lag om inskrifning samt af
förslaget till lag om tillägg till 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring framgår, att hvad som gäller
angående delning af stadstomt skall enligt nämnda förslag tillämpas äfven i fråga
om tomt i köping eller å annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.
Vid sådant förhållande har till 2 § skiftesstadgan bort fogas ett tillägg innefattande
en af nämnda förslag betingad modifikation i fråga om det i berörda
lagrnm stadgade skiftes vitsord. Då vidare Beredningen föreslagit att lagen den
26 maj 1899 angående förändring af tomts område skall erhålla ovillkorlig tillämpning
beträffande nu angifna orter, följer häraf, att tomterna å dessa orter icke
kunna vara underkastade skiftesstadgans bestämmelser om ägoutbyte och om lägenheters
intagande i skifte för beredande af formlig skiftesläggning; nödigt
förbehåll härom har därför intagits i 59 och 83 §§ skiftesstadgan.
Därest i enlighet med bestämmelserna i 13 kap. skiftesstadgan vid laga
skifte bli fvi t bestämdt, att bidrag till utflyttning eller ersättning för odling eller
vanhäfd å jord eller för ståndskog, plantering eller torfjord skall gäldas af ägare
till jord, som i skiftet ingått, äger enligt stadgande i lagen den 1 maj 1885 den,
som har sådan fordran, där den ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen,
att ur jorden, ändå att den kommer i annans hand, njuta betalning med enahanda
förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild
ränteägare för afgäld af fast egendom. Angående den gravation, hvilken sålunda
kan komma att hvila å viss fastighet, lämnar inteekningsprotokollet ingen upp
-
lysning; tillfälle är enligt den gällande lagstiftningen icke beredt att genom
nämnda protokoll och därå grundadt gravationsbevis bringa nu angifvet förhållande
till offentlighet. Allenast såtillvida skall i publikationssyfte särskild åtgärd vidtagas,
att jämlikt stadgande i 136§ skiftesstadgan ägodelningsrättens ordförande har
att, när vid eller i anledning af skifte bestämts att ersättning för ståndskog skall
af delägare i skiftet gäldas, låta i allmänna tidningarna och länskungörelserna
införa uppgift angående den ersättning, som sålunda skall från hvarje ägolott
utgå, och de tider, på hvilka den skall betalas. På sätt omförmälts i motiven till
Beredningens förslag till lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 185;»
angående kronans rätt vid återbetalning af lån, som hlifvit i jordebok antecknade,
anhöll Riksdagen i skrifvelse den 7 april 1904 — hvilken skrifvelse öfverlämnats
till Lagberedningen — att Kung! Maj:t måtte taga i öfvervägande, hvilka lagbestämmelser
kunde befinnas erforderliga och lämpliga för ernående af det syfte
att af gravationsbevis rörande fastighet kunde erhållas kännedom, bland annat,
huruvida och i hvad mån fastigheten häftade för ersättning af sådan art, hvarom
i 13 kap. skiftesstadgan förmäldes, samt för Riksdagen framlägga dels det
förslag i angifna hänseende, hvartill utredningen gåfve anledning, dels och,
därest förhållandena medgåfve sådant, förslag om upphäfvande af den i 136 §
skiftesstadgan föreskrift^ annonseringsskyldighet.
Vid öfvervägande af detta ärende har Beredningen, såsom redan i annat
sammanhang anförts, funnit åtgärder i det af Riksdagen angifna syftet vara
af verkligt behof påkallade. Är detta fallet redan i fråga om de i regel jämförelsevis
mindre betydande belopp, som tillerkännas skiftesdelägare såsom ersättning
för utflyttning eller för odling eller häfd, gäller det i ännu högre
grad beträffande ersättning för ståndskog; dylik ersättning uppgår ej sällan,
särskild! i de norra länen, till så högt belopp, att ersättningsskyldigheten
innebär eu å fastigheten lagd gravation, som är af väsentlig betydelse för den
säkerhet, fastigheten erbjuder inteckningshafvarne. Därtill kommer, att enligt
lag sådan ersättningsskyldighet kan fästas vid fastighet för en afsevärdt lång
tidrymd. Med afseende å dessa omständigheter och då det i fråga om ståndskogslikvider
stadgade kungörelseförfarandet säkerligen är föga verksamt för
det därmed afsedda syftet, har Beredningen icke tvekat att äfven beträffande
de ersättningar, om hvilka nu är fråga, ansluta sig till den af Riksdagen ut
-
524
talade uppfattningen. Beredningen har visserligen icke förbisett, att de nödiga
anteckningarna i fastighetsboken stundom kunna blifva mycket omfattande och
bereda inskrifningsdomaren ett icke obetydligt arbete samt att de komma att
mer än önskligt vore inkräkta på utrymmet i boken, men dessa omständigheter
hafva synts icke vara af beskaffenhet att böra utgöra hinder mot den
ifrågasatta åtgärden.
Den myndighet, på hvilken det bör ankomma att tillställa inskrifningsdomaren
det för antecknandet ei’forderliga underlaget, är enligt sakens natur
ägodelningsrättens ordförande. Äfven i det fall att ersättning för ståndskog,
plantering eller torfjord blifvit bestämd vid en särskild, efter skiftets afsilande
hållen förrättning skola enligt bestämmelse i 130 § skiftesstadgan
handlingarna af landtmätaren hållas ägodelningsrättens ordförande till hända.
Dör att denne skall komma i tillfälle att tillställa inskrifningsdomaren de för
antecknande erforderliga uppgifterna jämväl i det fall att ersättning, som nyss
sagts, eller bidrag till utflyttning eller ersättning för odling eller häfd bestämts
vid hemmansklyfning, som jämlikt stadgande i 94 § icke skall underställas ägodelningsrätten,
har för sådant fall enahanda skyldighet i förslaget ålagts landtmätaren.
Att, när förrättningen öfverklagas, anmälan hos inskrifningsdomaren icke
skall göras förr än ägodelningsrätten slutligen pröfvat ersättningsfrågan, är lika
naturligt, som att i fråga om ersättning, hvilken bestämts vid skiftesförrättning,
hvarå skall sökas fastställelse, anmälan skall ske först efter det förrättningen
vunnit sådan. I enlighet med nu angifna grunder har Beredningen affattat förevarande
förslag, därvid de nya bestämmelserna angående anmälan hos inskrifningsdomaren
insatts i stället för nuvarande tredje stycket af 136 g. För den
händelse att det beslut, på grund hvaraf sådan anmälan skett, skulle i högsta
instansen undanröjas eller ändras synes det böra åligga justitierevisionen att
till inskrifningsdomaren öfversända ett exemplar af utslaget för antecknande af
det sålunda ändrade förhållandet; hvarom föreskrift i vederbörlig ordning torde
meddelas. Hänsyn har emellertid måst tagas äfven till sådana fall, då ersättningsskyldighet
af nu ifrågavarande slag pålagts fastighet, som icke skall
upptagas i fastighetsboken; då här anmälan hos inskrifningsdomaren skulle vara
utan ändamål men å andra sidan det nu stadgade kungörelseförfarandet ej bort
ensamt för dessa fall bibehållas, har i stället föreskrifvits, att anmälan om
525
förhållandet skall göras hos Konungens befallningshafvande för anteckning i
jordeboken. Inträffar sedan med fastigheten sådan förändring, att den skall
upptagas i fastighetsboken, lärer — likasom Beredningen för motsvarande fall
förutsatt i fråga om odlingslån — det komma a,tt åligga vederbörande att i
sammanhang med uppgift rörande nämnda förändring hos inskrifningsdomaren
göra anmälan jämväl angående den fastigheten åliggande ersättningsskyldigheten.
Att sedan ersättningsskyldighet, hvarom i fastighetsboken skett anteckning,
blifvit fullgjord, anteckningen bör kunna ur boken åter afföras genom motanteckning,
är gifvet; i ett till 136 § fogadt fjärde stycke hafva därför upptagits bestämmelser,
på grund hvaraf det skall stå fastighetsägaren eller annan sakägare
öppet att få dylik motanteckning införd i boken. Af 1 kap. 22 § i förslaget
till lag om inskrifning framgår, att* den anmälande äger att antingen inför
rätten eller omedelbart hos inskrifningsdomaren visa, att ersättningsskyldigheten
upphört.
De nya bestämmelserna i 136 § skola i olikhet med hvad som föreslagits
beträffande odlingslån icke tillämpas i fråga om ärenden, som vunnit sin afsilning
redan före nya lagens trädande i kraft. Att här genomföra en djdik anordning
är knappast möjligt.
Förslag till lag om tillägg till 29 § i lagen flen 27 juni 1896 om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.
Såsom redan anmärkts vid 2 kap. 11 § i förslaget till lag om inskrifning,
väcktes vid 1903 års Riksdag motion om inskränkning i visst afseende i nu förevarande
författnings tillämpningsområde. I motionen anfördes härutinnan följande.
Enligt 6 § lagfartsförordningen, såsom lagrummet lyder enligt lagen den 27
juni 1896, finge lagfart icke beviljas å upplåtelse, hvarigenom jord eller annat
från hemman eller lägenhet alsöndrats, förr än fastställelse å afsöndringen meddelats.
Tomter i köping eller municipalsamhälle vore otvifvelaktigt att anse
såsom afsöndringar, underkastade föreskrifterna i den jämväl nämnda dag utfärdade
lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring. Häraf
skulle följa att, innan lagfart kunde meddelas å tomt, som första gången upplätes,
eller å del af tomt, som såldes, fastställelse å upplåtelsen måste sökas hos
Konungens befallningshafvande enligt jordafsöndringslagen. Emellertid tillämpades
detta olika af olika domhafvande. Under det några alltid fordrade Konungens
befallningshafvandes fastställelseresolution å afsöndringen äfven då tomt
styckades, fordrades sådan resolution af andra domare väl då en del af en tomt
afstyckades från en redan fastställd, i stadsplanen ingående tomt men icke då
tomt första gången afsöndrades från stamhemmanet eller stamlägenheten. Härtill
komme än ytterligare att under tiden före år 1897, då jordafsöndringarnas pröfning
och fastställelse af Konungens befallningshafvande icke utgjorde villkor
för erhållande af lagfart, sådan pröfning mångenstädes icke påkallades i afseende
å tomtupplåtelser; härigenom hade svårigheter uppkommit, då sådan fastställelse
numera fordrades innan lagfart å tomtupplåtelse beviljades. Huru dessa stad
-
ganden än tillämpades, förorsakades härigenom besvär, omgång och kostnader
utan någon som helst motsvarande nytta. Det vore uppenbarligen olämpligt,
att föreskrifterna i jordafsöndringslagen skulle tillämpas på ifrågavarande samhällens
områden, sedan stadsplaner för desamma blifvit fastställda. Någon kontroll
vunnes icke därigenom, och för såväl parter som myndigheter föranledde
det blott onödig kostnad, tidsutdräkt och besvär. Det enda, som möjligen kunde
vara erforderligt, vore, att afsöndring enligt lagen den 27 juni 1896 skedde af
det till ett hemman eller en lägenhet hörande område, som inginge i stadsplanen
såsom en helhet, eller kanske, ännu enklare, att, så snart stadsplanen blifvit
fastställd, stadsplanekartan med beskrifning ingåfves till Konungens befallningshafvande
för anteckning i jordeboken af de områden till hvarje hemman eller
lägenhet, som inginge i stadsplanen. Så som det no vore, öfverlastades jordeboken
med en mängd onödiga och skrymmande anteckningar om tomtupplåtelser
och tomtdelningar. En ändring i dessa förhållanden syntes också, i hvad anginge
omförmälda slags samhällen, vara af behofvet påkallad. Motionären hemställde
fördenskull att Riksdagen mätte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta undersöka och utreda, huruvida och i hvad män omförmälda
samhällens till stadsplan utlagda områden borde undantagas från tillämpning
af de i lagen den 27 juni 189(1 meddelade föreskrifter angående jordafsöndring
samt för Riksdagen framlägga förslag till de lagändringar, som däraf
kunde föranleda?.
Lagutskottet yttrade: »I likhet med motionären finner utskottet, att til
lämpningen
å förevarande områden af gällande bestämmelser om jordafsöndring
i många fall medför svårigheter, hvilka icke uppvägas af hvad därmed varit afsedt
att vinna. Utskottet delar därför motionärens åsikt, att omförmälda bestämmelsers
giltighet för dessa områden borde upphöra eier åtminstone väsentligt
inskränkas.»
Sedan utskottet hemstäit om skrifvelse till Kungl. Maj:t af det innehåll
motionären föreslagit, bifölls denna hemställan af Riksdagen.
Öfver Riksdagens på grund häraf gjorda framställning hafva, bland andra,
Konungens befallningshafvande i länen afgifvit infordrade utlåtanden; hvarefter
ärendet öfverlämnats till Lagberedningen. Hos några Konungens befallningshafvande
har tvekan yppats rörande beskaffenheten och omfattningen af de åt
-
528
gärder, som skulle erfordras för att möjliggöra att köpingars och municipalsamhällens
till stadsplan utlagda områden undantagas från tillämpning af de i
lagen den 27 juni 1896 meddelade föreskrifter angående jordafsöndring. Beträffande
de undantagsfall, då en hemmansdel med alla sina ägor faller inom en
regleringsplans område, ifrågasätter en Konungens befallningshafvande,1 huruvida
man icke genom att låta köpingen eller municipalsamhället ansvara för de å
hemmansdelens'' mantal ännu hvilande obetydliga onera kunde bereda möjlighet
att låta mantalet försvinna och betrakta hemmansdelen såsom en blott
lägenhet. En annan Konungens befallningshafvande2 framhåller, hurusom vid
afsöndring, äfven där sådan medgifvits långt öfver femtedelen af stamhemmanets
ägoområde, i allt fall ett mantal med taxeringsvärde kvarstått, som, vare sig de
jorden åliggande skyldigheter utgått efter mantal eller efter jordbruksfastighets
taxeringsvärde, svarat för dessas behöriga utgörande. Så blefve emellertid icke
förhållandet, därest den af Riksdagen föreslagna åtgärden vidtoges, utan konune
den prestationsskyldiga jorden så att säga att försvinna. Äfven efter grundskatteafskrifningen
och indelningsverkets upphörande kvarstode en del på jorden
hvilande skyldigheter, som utginge efter mantal eller jordbruksfastighets taxeringsvärde.
Sådana onera vore kungs- och kronoskjuts och i vissa fall skjutshållningen
i allmänhet samt vidare aflöningen till prästerskapet. Ett annat dylikt
onus vore den jordbruksfastighet åliggande vägunderhållsskyldigheten in natura,
från hvilken annan fastighet vore befriad mot erläggande af vägskatt efter
taxeringsvärde. Sistnämnda förhållande kunde väl med hänsyn till nu förevarande
fråga ordnas så, att vid förändringen af jordbruksfastighet i köping eller municipalsamhälle
till annan fastighet den jordbruksfastigheten åliggande underhållsskyldigheten,
till dess ny vägdelning komme till stånd, öfvertoges af vederbörande
vägstyrelse, hvarvid den kostnad, som härför drabbade vägkassan, sannolikt
finge anses mer än väl ersatt af det skattebidrag, som komme att såsom
vägskatt utgöras af fastigheterna inom köpingen eller municipalsamhället. Beträffande
öfriga nyssnämnda skyldigheter syntes däremot ingen annan utväg
möjlig än att vid öfvergången en värdering af skyldigheten ägde rum samt
denna därefter atlöstes. En tredje Konungens befallningshafvande3 anmärker att
1 i Stockholms län.
1 i Kristianstads län.
s i Malmöhus län.
529
icke blott de i stadsplan intagna delarna af köpingar och municipalsamhällen
utan hela det område, som hörde till dylika samhällen, borde undantagas från
tillämpningen af de i lagen den 27 juni 1896 meddelade föreskrifter. Någon fördel
syntes nämligen icke vara förenad därmed att de till samhället hörande men
utanför stadsplanen belägna jordar blefve i jordeboken antecknade såsom afsöndringar,
utan syntes sådana anteckningar tvärtom skola medföra olägenhet härutinnan
att jordeboken komrne att upptaga en mängd afsöndrade lägenheter,
hvilka, så snart tomtreglering enligt stadsplan i sinom tid ägt rum, i mänga
fall icke längre kunde med ledning af de uti afsöndringsärendena pröfvade handlingar
å marken återfinnas, i följd hvaraf jordeboksanteckningarna ofta icke
vidare motsvarade de verkliga förhållandena. Gifvet syntes emellertid vara att,
innan ett jordområde intoges inom ett samhälle af ifrågavarande beskaffenhet,
detta jordområde borde i viss ordning afskiljas från de uti jordeboken upptagna
hemman och lägenheter, hvartill området hörde. Svårigheter kunde dock möta
vid ett sådant afskiljande, därest detta måste ske enligt de laga former, som
därför nu gällde. Afskiljandet borde kunna ske genom lättare former, på administrativ
väg, och syntes i sådant afseende vara tillräckligt att behörig landtmätare
med biträde af gode män uppmätte och kartlade jordområdet och häröfver
upprättade beskrifning med noggrant angifvande af de hemman eller
jordebokslägenheter, hvartill de särskilda tomterna eller ägofigurerna hörde, hvarefter
med ledning af denna beskrifning anteckning skedde i jordeboken vid hvarje
särskildt hemman eller lägenhet om den del däraf, som läge inom sådant sam
hälle. Om sådant ansåges nödigt, kunde, därest en afsevärdare del af ett hemman
eller lägenhet komme att ligga inom samhället, förrättningsmännen uppskatta
den ungefärliga andel af hemmanets mantal eller af lägenheten, som borde anses
belöpa på samhället, samt anteckning jämväl därom ske i jordeboken. För
att vinna säkerhet att dessa anteckningar verkställdes med erforderlig noggrannhet
kunde föreskrifvas att Konungens befallningshafvande genom utslag,
som borde underställas Kammarkollegii pröfning, skulle förordna om de anteckningar
i jordeboken, som borde företagas. Hvad sålunda föreslagits i afseende
å uppmätning, kartläggning och beskrifning samt anteckning i jordeboken borde
tillämpas jämväl på de områden, som redan hörde till nu befintliga köpingar
och municipalsamhällen.
HM/o,
67
530
Det lärer icke kunna bestridas, att den ifrågavarande författningen, såsom
i främsta rummet afsedd för jordbruksfastigheter, icke lämpar sig rätt väl att
i allo läggas till grund för reglering af de områden, som höra till köpingar och
municipalsamhälien. Härvid kommer emellertid för Beredningen i betraktande
allenast sådant område, som utlagts till stadsplan; att, såsom en af de i ärendet
hörda myndigheterna hemställt, i detta sammanhang behandla frågan om utbrytning
af jämväl sådant till köping eller municipalsamhälle hörande område,
som ligger utom regleringsplanen, torde icke vara af behofvet eller af föreliggande
omständigheter påkalladt. Hvad åter beträffar dylika samhällens till stadsplan
utlagda områden, är det för bedömande af frågan, i hvilken utsträckning
nämnda författning bör med hänsyn till sådant område modifieras, af vikt
att skilja mellan det sätt, hvarpå den till stadsplan utlagda jorden må från
kringliggande fastigheter afskiljas, och det sätt, på hvilket nämnda jord skall
uppdelas i byggnadstomter samt delning af dessa skall kunna ske. I förstnämnda
afseende har, såsom ofvan nämnts, framkommit det förslag att det
planlagda områdets afskiljande från de fastigheter, till hvilka det hörde, borde
komma till stånd på det sätt att, så snart stadsplanen blifvit fastställd, stadsplanekartan
med beskrifning skulle ingifvas till Konungens befallningshafvande
för antecknande i jordeboken af de områden till hvarje hemman eller lägenhet,
som inginge i stadsplanen. Häremot kan erinras, att genom en dylik anordning
de olika delarna af hemmanet eller lägenheten ej blefve skilda i rättsligt hänseende;
särskildt skulle, om delarna fortfarande vore i samme ägares hand, oreda
i inskrifningsförhållandena vara att befara. Därför har Beredningen för sin
del stannat i den mening att afskiljandet af område, hvarom nu är fråga, fortfarande
bör äga rum under någon af därför nu stadgade former. Ehuru naturligtvis
det icke är uteslutet att äfven hemmansklyfning eller ägostyckning i
sådant afseende kan tillitas, lärer dock härvid afsöndring såsom den lämpligaste
och mest användbara formen företrädesvis komma i betraktande. För afsöndrande
af det till ett hemman eller en lägenhet hörande område, hvilket såsom
en helhet ingår i stadsplanen, kan visserligen möta svårighet däraf att afsöndringen
kan ske allenast under förutsättning att området såsom ett helt
blifvit stamfastigheten frånsåldt. Förhållandena äro dock ej sällan sådana, att
denna förutsättning är för handen. Därest åter afsöndring i ett sammanhang
531
af ett större område — hvilken bäst synes kunna ske därigenom att området
förvärfvas för samhällets räkning — icke kan komma till stånd, synes någon
egentlig olägenhet ej vara förbunden därmed att området afsöndras parcell för
parcell i den mån försäljning äger rum. Hvad särskildt angår den uttalade
farhågan att härigenom jordeboben skulle komma att tyngas med anteckningar
om tomtupplåtelser och tomtdelningar, lärer anledningen till sådan farhåga
bortfalla med fastighetsregistrets införande; ty därefter torde allenast i undantagsfall
afsöndringar behöfva antecknas i jordeboken.
Hvad härefter angår sättet för bildande af tomter i enlighet med den för
det planlagda området fastställda tomtindelningen, är att märka, att uppkomsten
af dylik tomt såsom en i kameralt och inskrifningshänseende själfständig fastighet
kan äga rum på olika sätt. Därest det område, från hvilket tomten skall
afskiljas, utgör en hemmansdel, som med alla sina ägor ingår i det planlagda
området, kan tomten uppkomma genom hemmansklyfning eller ägostyckning.
År området en afsöndrad lägenhet, kan utbrytning af tomten ske antingen genom
klyfning eller genom ny afsöndring; och afsöndring kan äfven äga rum,
därest sagda område utgör en hemmansdel. Att i förevarande hänseende vidtaga
någon ändring, synes Beredningen icke påkalladt af några tvingande skäl,
om än det ej torde kunna förnekas, att afsöndring måste anses vara det lämpligaste
sättet för uppdelning af ett större område i byggnadstomter.
Vidkommande slutligen delning af sådant område, som ingår i fastställd
tomtindelning såsom en själfständig tomt, vill det däremot synas, som om all
anledning saknas att här bibehålla de för delning af jord å landet i allmänhet
gällande regler. Det område, tomten utgör, är i alla andra afseenden likställdt
med vanlig stadstomt. Steget bör då tagas fullt ut och således delning
af tomt äfven i de stadsliknande samhällena ske under form af afstyckning;
då sådan delning skall underställas Konungens befallningshafvande, är anteckning
därom lätt att anordna. På grund häraf har Beredningen till 29 § i ifrågavarande
författning fogat ett tillägg af innehåll att klyfning eller styckning
enligt nämnda författning icke må ske af jord, hvilken såsom själfständig tomt
ingår i tomtindelning för stadsliknande samhälle, samt att ej heller vid upplåtelse
från sådan tomt af visst till gränserna bestämdt område sagda författning
kall äga tillämpning. Då numera, jämlikt lagen den 31 augusti 1907 angående
532
stadsplan och tomtindelning, jämväl i fråga om sådant område å landet, som
icke ingår i köping eller municipalsamhälle, stadsplan och tomtindelning skall
kunna komma till stånd, har hvad sålunda föreslagits bort utsträckas till att
gälla jämväl beträffande tomt inom sådant område.
Sker afsöndring af köpingars och municipalsamhällens område i nu gällande
ordning, synes särskild åtgärd för bevarande af det allmännas rätt i
fråga om jorden åliggande onera icke vara erforderlig, utan torde redan befintliga
föreskrifter vara härför tillräckliga. Där en mindre hemmansdel i sin helhet
ingår i sådant område, torde ej heller, så länge den är odelad, svårighet
föreligga att i vanlig ordning af densamma utkräfva de prestationer, för hvilka
den har att efter sitt mantal svara. Men för det fall att en dylik hemmansdel,
som utgör själfständig tomt, styckas i smärre byggnadstomter, utan att
mantalsbeteckning är fäst vid någon af dem, torde särskilda föreskrifter i fråga
om delarnas ansvarighet för de onera, som ålegat den odelade fastigheten, icke
kunna undvaras. Lämpligt vore måhända att låta samhället i första hand ansvara
för prestationerna, i sammanhang hvarmed, för att bereda möjlighet till
full likställighet i afseende å bördor mellan de olika tomterna i samhället, tilllälle
borde lämnas ägarne af tomter, som hade att svara för särskilda onera, att
få dessa aflösta. Härvid borde emellertid komma i betraktande icke blott de
egentliga onera af publik natur, som ofvan uppräknats och till hvilka äfven
torde böra hänföras inkvarteringsskyldigheten, utan ock till äfventyrs förekommande
frälseräntor och annuiteter å vissa slags statslån samt afgälder, som efter
lagen den 25 maj 1905 rörande afgäld från afsöndrad lägenhet skola utgå. Emellertid
tarfvar frågan om samhällenas öfvertagande af ansvarigheten för dylika
prestationer en mer ingående utredning än som i sådant afseende vid behandlingen
af Riksdagens förberörda skrifvelse vunnits, och då den icke synes stå i
oskiljaktigt samband med frågan om regleringen af samhällenas områden, torde
sistnämnda fråga icke böra i afbidan å sådan utredning uppehållas. Tills vidare
synes det vara tillräckligt att införa den bestämmelse att vid hvarje delning af
tomt, som utgöres af i mantal satt jord eller häftar för afgäld, frälseränta eller
annuiteter å odlingslån, Konungens befallningshafvande skall genom utslag fördela
den ansvarighet, som ålegat den odelade tomten, samt att om fördelningen
skall göras anteckning i jordeboken i likhet med hvad som redan finnes i lagen
533
(Ten 25 maj 1905 stadgadt i fråga om beslut angående allmänna utskylders fördelning
mellan afsöndrad lägenhet och stamhemmanet. Sådan bestämmelse har
därför upptagits i det nya 3 mom. af förevarande §. Att nämnda bestämmelse
bör äga tillämpning äfven i fråga om tomt inom sådant område å landet, som
icke ingår i köping eller municipalsamhälle men som enligt bestämmelserna i
lagen den 31 augusti 1907 blifvit planlagdt och indeladt i tomter, är naturligt.
År den ifrågavarande tomten belägen i köping eller municipalsamhälle, har det
lämpligen synts böra åläggas den myndighet, som har inseende öfver samhällets
bebyggande, att om delningen göra anmälan hos Konungens befallningshafvande.
534
Förslag till lag om ändrad lydelse af I § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden.
Den förändring, som i denna förordning vidtagits, inskränker sig till att
i stället för de särskilda lagfarts- och inteckningsprotokollen samt tomträttsprotokollet
där upptagits det för alla inskrifningsärenden gemensamma protokoll,
som omförmäles i 1 kap. 9 § i förslaget till lag om inskrifning. Det kunde måhända
ifragasättas huruvida icke den beträffande detta protokoll nu stadgade
s. k. renovationsskyldighet kunde bortfalla, då ju efter Beredningens förslag
fastighetsboken, ej protokollet, är den afgörande urkunden och i följd däraf den
renovationsskyldighet, som i förslaget till lag om inskrifning stadgats beträffande
boken, kunde anses tillräcklig. Men då dels i åtskilliga fall, där
af utrymmesskäl vid inskrifningen i fastighetsboken måst hänvisas till protokollet,
detta blifver af lika vikt som boken dels ock eljest det kan för
enskild rättsägare vara angeläget att äga tillgång till säker upplysning om ingifna
handlingars innehåll, har det i rättssäkerhetens intresse funnits påkalladt
att bibehålla renovationsskyldigheten jämväl i fråga om inskrifningsprotokollet.
535
Förslag till lag om afsöndrad lägenhets sammanläggning med annan
fastighet.
För städerna äro bestämmelser meddelade, genom hvilka tillgodoses det där
ofta förekommande behofvet af en omreglering af de särskilda fastigheterna,
tomterna, på det sätt att skilda fastigheter förenas eller delar af fastigheter sammanläggas
till en ny själfständig fastighet. Den pröfning, som skall ligga till
grund för dylik sammanläggning af stadstomter, är af dubbel art; under det administrativ
myndighet har att pröfva sammanläggningens lämplighet ur synpunkten
af stadens ändamålsenliga bebyggande, skall — för reglering af de sakrätter,
som vidlåda de särskilda tomterna — det ankomma på vederbörlig domstol
att företaga pröfning af frågan, huruvida med hänsyn till sistnämnda förhållanden
sammanläggning må äga rum. Dessa bestämmelser äro ock, där Konungen
sådant förordnar, tillämpliga beträffande köping och annan därmed jämförlig
ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.
Hvad landsbygden i allmänhet beträflar, saknas däremot föreskrifter angående
sammanläggning af särskilda fastigheter. Sådan är därför enligt gällande
lag icke möjlig. Detta gäller äfven när en fastighet undergått styckning; ingen
utväg finnes att få till stånd en rättslig återförening af sålunda utbrutna delar.
Något behof, jämförligt med det, som gör sig gällande i fråga om tomter,
kan i fråga om fastigheter af ifrågavarande slag icke heller sägas vara för handen.
Under det tomtmarkens ändamålsenliga användning är beroende af tomtindelningen,
är för bruket af en landtfastighet i allmänhet utan betydelse, om den
sammanföres med en annan eller är en själfständig sådan. Och om än äfven
på detta område en större rörlighet i fastighetsindelningen kunde vara önskvärd,
536
har Beredningen funnit tillräckliga skäl icke föreligga att i denna utsträckning
upptaga frågan till behandling. Endast beträffande ett särskildt fall har sådant
ansetts påkalladt, nämligen såvidt angår lägenheter, hvilka blifvit afsöndrade
från en fastighet. Att dylika, ofta mycket obetydliga parceller må kunna, när
äganderätten till stamfastighet och afsöndring kommit i en hand, återförenas
med stamfastigheterna och därigenom afklädas den i regel alldeles betydelselösa
egenskapen af sjelfständig fastighet, har af särskilda skäl ansetts pakalladt.
Frågan har redan förut varit föremål för uppmärksamhet. I en vid 1902
års Riksdag väckt motion hemställdes, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till ändringar och tillägg till lagen om hemmansklyfning, ägostyckning
och jordafsöndring den 27 juni 1896, innefattande de bestämmelser, som vore
nödiga för att i laga ordning afsöndrad lägenhet kunde under vissa villkor med
stamhemmanet återförenas. Till stöd härför framhöll motionären, att om, efter
det någon blifvit ägare af både lägenheten och stamhemmanet, klyfning af stamhemmanet
skulle äga rum, afsöndringen icke kunde ingå i delningen; att häraf
följde den olägenheten att, äfven om för nämnde delägares lott komme att vid
klyfningen utläggas ägor på alla sidor om lägenheten, hemmansdelen och lägenheten
dock fortfarande vore att behandla såsom särskilda fastigheter, hvilka
hvar för. sig påfördes bevillning, den ena såsom jordbruksfastighet och den andra
såsom »annan fastighet»; samt att i dylika fall det skulle vara till stor fördel
för ägaren, om möjlighet bereddes att få de båda fastigheterna med hvarandra
förenade, hvilket syntes kunna ske utan kränkning af någon annans rätt. Såsom
villkor för dylik återförening borde föreskrifvas att lägenheten vore gravationsfri.
I det utlåtande, Lagutskottet afgaf öfver motionen, anfördes hufvudsakligen
följande: »Det förefaller visserligen ganska rimligt, att, sedan ett hemman
och en därifrån afsöndrad lägenhet kommit i samme ägares hand och sålunda
faktiskt förenats till en enda egendom, detta förhållande skulle kunna äfven
rättsligen utmärkas på det sätt, att lägenheten såsom sådan försvunne. Härigenom
skulle kunna undvikas ett upprepande i lagfartsbevis och andra hand1
lagar af den förenade egendomens olika delar och namn. Men från synpunkten
af reda och säkerhet i jordeboksförhållandena samt det fastigheter rörande in
-
537
skrifningsväsendet i allmänhet torde det vara betänkligt att medgifva, att hvad
som möjligen under en längre tid och såsom föremål för en mängd olika rättsförhållanden
varit en själfständig fastighet skulle kunna såsom sådan upphöra
att finnas till. Det offentliga intresset synes här kräfva, att lägenheten, äfven
om den innehafves af samme person, som äger stamhemmanet, bör såsom själfständig
fastighet fortfarande äga bestånd. Motionären medgifver, att genom den
ifrågasatta åtgärden giltigheten eller omfattningen af i stamhemmanet eller lägenheten
fastställda inteckningar ej får beröras, och har äfven förutsatt, att eu lägenhets
återförening med stamhemmanet endast kan ske, om vid tiden för återföreningen
ingen inteckning besvärar lägenheten. Om emellertid förut en inteckning
meddelats i stamhemmanet eller någon del däraf utan att besvära lägenheten,
skulle densamma, om lägenheten, medan inteckningen är gällande, återfaller
till stamhemmanet, ej gälla lägenheten. En därefter beviljad inteckning
skulle åter besvära hela hemmanet, och vid en exekutiv försäljning kunde blifva
nödvändigt att särskildt försälja lägenheten för att få utredt, i hvad mån denna
skulle deltaga i gäldandet af den senare inteckningen. Denna lägenhet vore ju
emellertid då i rättsligt hänseende ej vidare till såsom en särskild egendom.
En svårighet, som ej kunde lösas på annat sätt än genom stadgande, att både
stamhemmanet och lägenheten skulle vara fria från inteckning då återföreningen
ägde rum, men i så fall blefve en sådan åtgärd nog skäligen sällsynt. De olägenheter,
som enligt motionärens mening äro följder däraf att en rättslig återförening
af en lägenhet med stamhemmanet icke är medgifven, äro för öfrigt
enligt utskottets mening icke af den betydelse, att de gent emot hvad ofvan
anförts kanna göra en lagändring i motionens syfte befogad. Den omständigheten,
att ägare af en hemmansdel och en därifrån afsöndrad lägenhet icke med
nuvarande bestämmelser kan få den senare inbegripen i en hemmansklyfning å
egendomen i dess helhet, betyder ju i sak intet, då han får klyfningen verkställd
samtidigt och på hvad sätt han önskar, blott det iakttages, att vid förrättningen
utsättes hvilken jord som tages från lägenheten och hvilken som
tages från hemmanet. Gemensam ägare af hemman och därifrån afsöndrad lägenhet
blir i detta afseende likställd med den, som innehar egendom, bestående
af två vederbörligen skiftade hemmansdelar. Ägostyckning å samt afsöndring
från denna egendom i dess helhet kan ej ske, utan åtgärderna måste vidtagas
,4M/o7 68
538
med afseende å hvarje hemmansdel för sig.» Vid ärendets behandling i Riksdagen
bifölls utskottets hemställan af båda kamrarne.
Hvad sålunda förekommit synes Beredningen icke vara af beskaffenhet att
böra utgöra hinder för ett återupptagande af frågan i samband med den föreliggande
omarbetningen af jordabalken. För Beredningen har det icke varit
tvifvel underkastad! att bestämmelser i angifna syfte skulle blifva till verklig
nytta. Därigenom att en afsöndring genom köp eller annorledes kommit i dens
hand, som äger stamhemmanet, synes i själfva verket grunden för fastigheternas
fortfarande rättsliga åtskillnad hafva bortfallit. Där icke alldeles särskilda
förhållanden föreligga, lärer det få antagas för visst, att därmed afsetts att för
framtiden återföra förhållandet till hvad det förut varit. Då sålunda fastigheterna
på ett bestående sätt faktiskt förenas till en enda egendom, synes det
Beredningen icke minst från synpunkten af reda och säkerhet i fastighetsförhållandena
också böra beredas ägaren utväg att få det faktiska förhållandet förvandladt
till ett rättsligen erkändt. Att sådan utväg icke funnits har medfört
bland annat den oegentligheten att i många fall, sedan efter skedd faktisk återförening
den yttre åtskillnaden mellan fastigheterna småningom råkat i glömska
och ingen säker upplysning längre kunnat vinnas om afsöndringen, denna dock
alltjämt måst af myndigheterna redovisas såsom en för sig bestående fastighet.
Inteckningar, som ägaren tagit i fastigheterna, måste bedömas efter de för s. k.
gemensamma inteckningar gifna regler, ofta till stor olägenhet för ägaren själf;
vid exekutiv försäljning måste mellan fastigheterna göras en åtskillnad, som
icke äger någon motsvarighet i verkligheten. Att såsom villkor för rättslig
återförening måste fordras att inteckningsförhållandena med afseende å fastigheterna
förut ordnas, är visserligen alldeles gifvet, men en reglering genom lag
af denna sida af saken är icke annat än hvad som redan är genomfördt med
afseende å sammanläggning af särskilda stadstomter och lärer icke för ifrågavarande
fall vara förenadt med större svårighet.
Af nu anförda grunder har Beredningen utarbetat förslag till lagbestämmelser
i angifna syftet. Till skillnad från hvad som gäller angående sammanläggning
af tomter skall enligt förslaget sammanläggningsfrågan icke handläggas
af olika myndigheter; då här icke såsom i stad något allmänt intresse synes
kräfva att tillstånd till sammanläggningen lämnas af administrativ myndighet,
539
bär förfarandet kunnat förläggas uteslutande till den myndighet, som handhar
inskrifningsväsendet, och härutöfver allenast bestämts att i händelse af bifall
till ansökning om sammanläggning beslutet härom skall kungöras vederbörande
administrativa myndighet (6 §). Huru denna i anledning häraf har att förfara,
är beroende af de särskilda bestämmelser, som härutinnan kunna komma att i
därför stadgad ordning meddelas.
Den fastighet, hvarmed enligt förslaget afsöndring må kunna sammanläggas,
är antingen själfva stamhemmanet, vare sig detta utgör ett helt jordeboksnummer
eller del af sådant, eller ock någon genom styckning af stamhemmanet
uppkommen hemmansdel. Med själfva stamhemmanet i dess helhet skall
dock sammanläggning icke få äga rum, därest dylik styckning försiggått. Lägenheten
skulle i sådant fall komma att höra samman med flera sins emellan
skilda fastigheter, för hvilkas återförening möjlighet saknas. Skulle åter från
stamhemmanet hafva afsöndrats jämväl andra lägenheter än den ifrågavarande,
bör hinder däraf icke möta mot dennas sammanläggning med stamhemmanet såsom
sådant; hvaremot, då det synts icke .förefinnas något behof att medgifva
sammanläggning af tvenne dylika, från samma stamhemman hvar för sig afsöndrade
lägenheter, någon bestämmelse i sådant syfte icke upptagits i förslaget.
Att lägenhet, som utgör tomt i köping eller å annan ort, där tomtindelning såsom
i stad finnes, icke under några förhållanden bör få i den nu föreslagna
ordningen sammanläggas med hemman eller hemmansdel, är uppenbart. Särskild
bestämmelse innefattande förbud häremot har i förslaget upptagits.
Då enligt Beredningens förslag till lag om inskrifning pröfningen af
inskrifningsärenden icke längre skall tillkomma rätten utan öfverlämnas till en
särskild myndighet — inskrifningsdomaren — har däraf följt, att äfven i ärende,
som afses i förevarande förslag, det skall ankomma på inskrifningsdomaren att
besluta och att jämväl i öfrigt — med ett af praktiska skäl påkalladt undantag
i fråga om renovationsskyldighet — förfarandet anordnats i öfverensstämmelse
med förfarandet i inskrifningsärenden. Härom meddelas bestämmelse i 2 §.
I fråga om de närmare villkoren för att sammanläggning må medgifvas är
förslaget byggdt på samma grunder som lagen den 26 maj 1899 angående förändring
af tomts område. Från denna afviker dock förslaget såtillvida, att det
icke under alla förhållanden är för medgifvandet nödigt att åtminstone endera
540
fastigheten är gravationsfri. Det ligger i sakens natur, att en gravation,
som på alldeles samma sätt besvärar båda fastigheterna, icke bör utgöra binder
för sammanläggningen; och då det är synnerligen vanligt att afsöndring och
stamhemman äro gemensamt intecknade, har i förslaget — 4 § första stycket
— bort för detta fall från den allmänna regeln göras ett undantag, för
bvilket med afseende å tomtmark i stad förutsättningen i allmänhet faktiskt
saknas. Ä andra sidan bar i förslaget för visst fall påkallats det ytterligare
villkor att från lägenheten icke skall utgå afgäld till stamhemmanet. Också
afgäldsskyldigheten är en å lägenheten hvilande särskild gravation. Är fråga
om sammanläggning med hela stamhemmanet, är det för sammanläggningen utan
all betydelse om dylik afgäldsskyldighet föreligger eller icke; i och med
sammanläggningen kommer sådan skyldighet att utan vidare försvinna. Men
afser ansökningen sammanläggning med viss del af stamhemmanet, synes det
till förekommande af oreda och osäkerhet i fråga om afgäldsskyldighetens utgörande
nödigt att innan sammanläggning må ske lägenheten frigöres från sådan
skyldighet. I 4 § andra stycket har därför upptagits en föreskrift af sådant
innehåll. Att sammanläggningen icke får föranleda att ägarne af de öfriga
hemmansdelarna skulle gå miste om de på dem belöpande andelarne i afgälden,
är uppenbart. Genom aflösning i därför stadgad ordning eller genom
öfverenskommelse mellan rättsägarne måste alltså lägenheten frigöras från afgälden;
föreligger sådant fall att jämlikt lagen den 25 maj 1905 rörande afgäld
från afsöndrad lägenhet stamfastighetens ägare har rätt öppen att påkalla
fastställande af afgäld att af lägenheten fortfarande utgå, kan medgifvande till
sammanläggning icke lämnas, med mindre det visas, att uppgörelse med vederbörande
träffats.
Möter mot bifall till ansökningen hinder, hvarom i 4 § förmäles, har inskrifningsdomaren
att genast afslå densamma; att här medgifva anstånd med
fullföljd af ärende, som icke när det anhängiggöres är af beskaffenhet att utan
vidare kunna ordnas på det åsyftade sättet, har synts desto mindre höra för
något fäll eller i någon form ifrågakomma, som här icke med ärendets afförande
ur fastighetsboken kan, såsom däremot för vissa fall är förhållandet med
ett vanligt inskrifningsärende, vara förenad någon rättsförlust för sökanden.
541
Äfven när den fastighet, från hvilken afsöndringen skett, utgör annan
fastighet än hemman, hafva förslagets bestämmelser ansetts böra vinna tilllämpning.
Härom har i 7 § upptagits föreskrift; denna lämnar sålunda utväg,
bland annat, för afsöndrings återförenande med en afsöndrad lägenhet, från hvilken
den förra blifvit afskild.
Af grunderna för förslaget följer, att äfven i sådana fall, då annorledes än
genom afsöndring visst område af fastighet frånskilts denna — när området
afträdts enligt bestämmelserna i förordningen om jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof eller i 3 kap. i lagen om dikning och annan afledning af
vatten — det icke bör vara fastighetsägaren betaget att få fastigheterna åter
förenade för den händelse han begagnat sig af sin rätt enligt 29 § i förstnämnda
författning eller 73 § i dikningslagen att återlösa området. Bestämmelse
härom har därför upptagits i 7 § af förslaget.
542
Förslag till lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 26 maj 1899
angående förändring af tomts område.
De förändringar, som vidtagits i lydelsen af vissa paragrafer i tomtstyckningslagen,
äro väsentligen beroende däraf att den judiciella pröfning, ärenden
af ifrågavarande art med afseende å de sakrättsliga förhållandena måste underkastas,
bort, likasom skett i fråga om inskrifningsärenden, öfverflyttas från
rätten till inskrifningsdomaren och ifrågavarande ärenden i öfrigt behandlas i
samma ordning, som för inskrifningsärenden är stadgad.
De nya bestämmelserna — vid hvilkas affattande iakttagits hvad som erfordrats
för vinnande af öfverensstämmelse med det af Beredningen utarbetade
förslaget till lag om afsöndrad lägenhets sammanläggning med annan fastighet —
äro innefattade i ett till 1 § fogadt nytt stycke; härförutom hafva åtskilliga af
de särskilda paragraferna underkastats sådana jämkningar, som föranledts af
den vidtagna förändringen med afseende å ärendenas behandling. Af grunder,
som anförts vid 2 kap. 11 § i förslaget till lag om inskrifning, har i förevarande
författning ytterligare vidtagits den ändring, att hvad där stadgas angående
Konungens förordnande såsom villkor för författningens tillämpning å
andra orter än stad skall upphöra att gälla; i enlighet härmed har 12 § i förslaget
affattats.
BILAGOR.
Bilaga 1.
Öfversikt af lagfartsinstitutets utveckling.
Den äldre svenska lagstiftningen har i likhet med de flesta folks äldre rätt
föreskrifvit, att öfverlåtelse af fast egendom skall ske med iakttagande af vissa
formföreskrifter. Man fann det icke tillräckligt, att aftalets verklighet och innehåll
vid behof kunde styrkas, utan fordrade såsom villkor för aftalets rättsverkan, att
öfverlåtelsen på särskildt sätt gjordes kunnig inför en trängre eller vidare krets.
Så skulle enligt Västgötalagen jordaköp ske inför nio till bekräftelse af aftalet tillkallade
män. En af dessa s. k. fastar skulle leda förrättningen, tillkännagifva
säljarens vilja att föryttra fastigheten och meddela ett slags stadfästelse (faest,
laga fasta) på öfverlåtelsen. Enligt samma lag kräfdes ock en särskild formalitet,
då köparen tog fastigheten i besittning. Denna formalitet, som kallades umfaerf,
bestod i egogränsernas uppgående i närvaro af byns alla jordägare. Köpets
afsilande inför fastar, som föreskrifves äfven i Östgötalagen, synes emellertid
hafva ansetts icke gifva tillräcklig offentlighet åt aftalet, ty i Svealagarna, som i
allmänhet återgifva den yngre medeltidsrätten, finner man, att jordaköpet skall,
under medverkan af tolf fastar, afslutas inför en större menighet, församlad vid
kyrkan eller å tinget. Senare förlägges jordaköpet uteslutande till tinget, där
häradshöfdingen eller lagmannen öfvertagit förrättningens ledning. Bland den å
tinget närvarande menigheten utses dock fortfarande tolf fastar att vid behof intyga,
att och huru förrättningen försiggått. I städerna skedde jordaköpet ursprungligen
jämväl inför särskilda fastar, men dessa ersattes tidigt af borgmästare och råd.
Enligt landslagen skulle vid föryttring af arfvejord på landet först uppbud ske Landslagen
å tre ting, hvarefter säljarens skyldemän inom natt och år från tredje upp
-
546
budet hade rätt att lösa jorden efter värdering, förrättad af tre män å säljarens
vägnar och tre å bördemannens (2 och 3 kap. jordabalken). Därest inom den föreskrifna
tiden icke någon bördeman anmält sig att lösa, står det ägaren öppet
att sälja åt hvem han vill. Enligt 10 kap. jordabalken skulle själfva försäljningen
— vare sig öfverlåtelsen afsåg arfve- eller aflingejord — ske på tinget i närvaro af
fastar och afslutas med ett tal af häradshöfdingen eller lagmannen efter ett i lagen
angifvet formulär. I enlighet med detta formulär utfärdades fastebref. Anställer
säljaren talan, om köpets återgång, skall köparen värja sig med fastarna. Om
någon bland dem är död eller har laga förfall, kan annan, som varit å tinget närvarande,
fylla bevisningen. Dessa föreskrifter utvisa, att köpet, för att bereda
trygghet mot återgångstalan från säljarens sida, måste afslutas på tinget. Har
det afslutats enskildt och säljaren låter därvid bero, är köparen likväl icke tryggad
i sitt förvärf. Klandras i detta fall köpet af bördeman och är det arfvejord,
som blifvit såld, fråndömes jorden köparen, hvarjämte säljaren drabbas af böter
för försummelse att söka uppbud. Viss tid för sådant klander är icke utsatt i landslagen.
Har köpet skett enskildt, torde det ock hafva varit köparen betaget
att mot klander från rätte ägarens sida åberopa lagens bestämmelser om treårig
häfd.
Efter hand har emellertid köpeaftalet fått bindande kraft för parterna själfva
äfven utan köpets afsilande å tinget. Det ligger ju i sakens natur, att om också
lagen må föreskrifva denna form, likväl en enskild uppgörelse faktiskt måste föregå.
Denna enskilda uppgörelse blef efter hand afgörande i alla de fall, där icke annans
rätt än parternas egen var i fråga. Uppgörelsen mellan säljare och köpare kan
sålunda ske enskildt, blott aftalet är bevisligt. Uppbuden ske till följd af denna
sedvana icke längre af säljaren utan af köparen och förläggas från tiden före till
tiden efter köpets afslutande. Härigenom har den fördel vunnits, att köparen sättes
i tillfälle att öfvertaga fastigheten utan att afvakta den långa lagfartstidens förlopp.
Såsom bevis om aftalets afslutande utfärdades ofta af säljaren en skriftlig
handling (köpebref), som tjänade köparen till legitimation för sökande af uppbud
och fasta. Af urkunderna framgår, att berörda sedvana uppkommit redan under
medeltiden. Först genom ifrågavarande praxis har själfva begreppet lagfart vunnit
en själfständig betydelse. Tidigare voro lagfart och köp oskiljaktiga; efter förändringen
blef själfva köpet eller köpeaftalet eu sak för sig och lagfarten ett offentliggörande
af det redan skedda köpet. Det sålunda bestämda lagfartsbegreppet har
547
bildat utgångspunkten för all senare lagstiftning på ifrågavarande område. Lagfartens
betydelse består från denna tid hufvudsakligen däri, att den afskär klander
från bördemännens sida. Om klandertalan anställes af bördeman, behöfver köparen
blott bevisa, att jorden är lagd juden och lagstånden, ty därmed är ådagalagdt,
att kärandens anspråk är obefogadt.
Mot tredje man (rätte ägaren), som klandrar förvärfvarens fångesmans åtkomst,
har lagfarten icke någon omedelbar verkan. Men lagfarten bildar,
då köpet afslutas å tinget, utgångspunkten för den treåriga häfden, som
afser att skydda en förvärfvare äfven mot klander af nämnda art. I landslagen
stadgas, att ingen har våld att tala å den jord, som annan ohindrad
och oklandrad besuttit under tre år, sedan köp eller skifte skett. Föreligger
laga hinder för rätte ägaren, såsom omyndighet eller utrikes vistelse, räknas tiden
för klandertalan från hindrets upphörande. Eljest är utgångspunkten för häfdetiden
köpets eller skiftets afslutande på tinget. Enligt landslagen är sålunda uppbudstidens
slut eller tiden för meddelandet af laga fasta utgångspunkten för den treåriga
häfden. Så länge landslagens regel om köpets afslutande å tinget tillämpades,
är detta otvifvelaktigt. Ovisst är däremot, huruvida den praxis, som tillåter, att
köpet afslutas enskilda haft betydelse för frågan om begynnelsetiden för klandertalan.
Då köpet icke längre afslutas å tinget, kan det tänkas, att häfdetiden
räknats från köpets ingående, icke från lagfartens slut. Enligt 1600-talets uppfattning
är, såsom senare skall visas, sistnämnda tidpunkt afgörande.
Enligt stadslagen skall vid försäljning af tomt eller jord i stad uppbud ske å ,
tre måndagar å rådstugan och därefter hembud eller enskildt anbud till närmaste
fränder, som ega att inom fjorton dagar lösa egendomen för det pris, oskyld
man bjudit. Särskilda fatalietider gällde för bördeman, som var utrikes, fjärran
boende, ogift kvinna eller minderårig (1 kap. jordabalken). Hvad sålunda är stadgadt
afser närmast arfvejord och bördköpt jord i stad. Om aflingejord i stad gälla
samma regler, dock att tiden för bördemans inlösen här är blott åtta dagar i stället
för fjorton (4 kap. jordabalken). Enligt 6 kap. jordabalken skall köp af jord i stad
ske offentligen å rådstugan inför fogden, borgmästaren och rådmännen, hvarpå af
köparen efter gammal sedvänja erlägges »friskilling», en till staden utgående
afgift, som i den tyska rätten, hvarifrån det svenska stadgandet härleder sig, ursprungligen
utgjorde en ersättning för den särskilda »frid», staden under
oroliga tider beredde sina borgare. Sedan fridskilling erlagts, skola parterna låta
Häfd.
Stadslagen.
548
Imbr öfning
med stadsbref eller fastebref bekräfta öfverlåtelsen eller ock låta inskrifva den i
»stadens bok». Detta är den svenska rättens äldsta stadgande om inskrifning af
rätt till fast egendom.
Lagfarten har i stad samma betydelse som enligt landsrätt. Föreskriften i 6
kap. jordabalken om köpets afslutande på rådstugan är en formföreskrift, hvars
åsidosättande borde medföra köpets ogiltighet. Ett enskildt afslutadt köp skulle
sålunda kunnat ryggas. Denna grundsats har dock efter hand upphört att gälla;
äfven i stad tiller kännes det enskildt afslutade köpet bindande kraft, låt vara att
under stadslagens giltighetstid ett dylikt köp endast jämförelsevis sällan förekommit
i städerna. Lagfarten är sålunda äfven enligt stadsrätt utan betydelse för
rättsförhållandet mellan köpare och säljare. Däremot innefattar lagfarten enligt
stadsrätt, likasom enligt landsrätt, en fatalietid, efter hvars förlopp klander från
bördemäns sida är uteslutet. Är köpet enskildt afslutadt, hafva bördemännen sin
talan i behåll fjorton dagar efter vunnen kännedom om föryttringen. Anställes
klander, drabbas säljaren af böter och fastigheten tilldömes bördemännen. Vill
tredje man klandra köpet på grund af köparens fångesmans bristande åtkomst, torde
i fråga om tiden för sådan talan — ehuru stadslagen därom icke innehåller något
stadgande — hafva tillämpats samma regler, som gjort sig gällande i landsrätten.
Preskription af sådan talan skulle alltså inträda efter en tid af tre år, räknad från
köpets afslutande. Då köpet i städerna regelmässigt afslutas inför borgmästare
och råd efter föregående uppbud, blir enligt stadsrätt tiden för lagfartens afslutande
i regel utgångspunkt för häfdetiden.
För tillämpning af stadgandet i 6 kap. af stadslagens jordabalk inrättades
åtminstone i vissa städer redan under 1300-talet s. k. jordeböcker, som hufvudsakligen
voro afsedda för inskrifning af fång till fast egendom. Den äldsta nu bevarade
af dessa jordeböcker är Stockholms stads jordebok för tiden 1420—1474, utgörande
fortsättning af en äldre jordebok, som gått förlorad genom eldsvåda
1419. Den äldsta nu bevarade jordebokens ändamål framgår af inledningen
till densamma, där det heter: »Borgmästare och råd stadfäste denna bok att vara
en stadsbok, i hvilken efter borgmästares och råds medgifvande skola upptecknas
alla gårdar, tomter och hus, som en hvar af annan förvärfvar genom köp eller skifte
eller i betalning för gäld (efter pantsättning) eller genom gåfva eller vid arfskifte».
Dock hafva äfven andra mål och ärenden, som varit afsedda att bevaras evärde
-
.549
ligen, blifvit i boken upptecknade. Fortsättningen af denna jordebok för tiden
1474—1497 finnes ock i behåll.
I de vid rådstufvurätterna förda allmänna protokollen eller de s. k. tänkeböckerna,
som för Stockholm finnas i behåll först från år 1474, äro jämväl upptagna sådana
rättsärenden, som infördes i jordeboken. Det kan nu tänkas, att den äldre
jordeboken (1420—1474) varit det enda protokollet, men möjligt är ock, att redan
jämsides med denna jordebok fördes allmänna protokoll, som nu förlorats. I tänkeböckerna
upptagas uppbud å fastigheter, som föryttras, äfvensom testamenten, arfskiften
m. m. Både i jordeboken och i tänkeböckerna äro anteckningarna i det hela
gjorda i kronologisk ordning, dock i den förra med icke obetydliga afvikelser. Småningom
synas dessa tänkeböcker, d. v. s. rådstufvurättens allmänna protokoll, hafva
utträngt jordeböckerna eller specialprotokollen angående öfverlåtelse af fastighet.
Då dessa specialprotokoll fördes i kronologisk ordning likasom de allmänna protokollen,
ansågs efter hand den dubbla protokolleringen obehöflig. Jordeböckerna
fingo därför vika för de allmänna protokollen.
I Stockholms stads jordebok har i regel anteckning skett endast om själfva
öfverlåtelsen, icke om uppbuden. Anteckningarna äro hvarandra tämligen-lika.
Det heter i regel: »År . . . den . . . stod inför borgmästarne N. N. och N. N. i rådets
närvaro N. N. (säljaren) och upplät en tomt och gård — hvars läge och storlek angifves
— för 400 marker, hvarför N. N. (köparen) gaf sin fridskilling, som stadslagen
föreskrifver. Tomten uppmättes af N. N. och N. N. Sålunda är det lagligen
såldt, och förty må köparen och hans arfvingar det nyttja och bruka till evärdelig
ego». Men äfven andra former af inskrifning användas. Så angifves stundom
allenast i korthet, att säljaren å rådstugan upplåtit fastigheten, hvarefter köpebrefvet
intages ordagrant. Uppbuden omnämnas sällan; de hafva tydligen föregått
köpets afslutande. Endast undantagsvis anmärkes detta i jordeboken. Någon
gång omnämnas hembud uttryckligen.
Stockholms stads jorde- och tänkeböcker bilda tillsammans med domböckerna
från nyare tid en fortlöpande serie af inskrifningar rörande fastighetsöfverlåtelser.
Detta förhållande är, om man bortser från några få tyska städer, enastående i rättshistorien.
De jordeböcker, som ganska allmänt förekommo i norra och mellersta
Europas städer under medeltiden och ofta i likhet med moderna fastighetsböcker
voro upplagda efter tomternas läge, hafva i regel afbrutits med den romerska rättens
utbredning i Europa under 1500- och 1600-talen. De svenska förhållandena
Nyår
intill
års
Lands.
550
utvisa här som eljest en synnerligen stark kontinuitet. Visserligen liar utvecklingen
i Sverige under medeltiden icke nått fram till verkliga fastighetsböcker eller realfolier,
men den protokollariska eller kronologiska inskrifningen har utan afbrott
fortgått till nuvarande tid.
Inskrifningen äger naturligtvis icke någon materiel eller konstitutiv betydelse
utan afser allenast att för framtiden bevara minnet af den skedda lagfarten. Emellertid
har efter hand, då de allmänna reglerna om offentliga urkunders beviskraft
gjort sig gällande, inskrifningen otvifvelaktigt ansetts kunna ådagalägga, att
lagfart skett — naturligtvis dock med öppen lämnad rätt att styrka motsatsen.
Hvad sålunda gäller om inskrifningen har ock tillämpning å det fastebref, som af
domstolen utfärdas. Förhållandet mellan protokollet och fastebrefvet har efterhand
utvecklat sig därhän, att det förra blifvit grundval för det senare. Så snart
protokoll regelmässigt föras, framstå dessa såsom den grundläggande urkunden,
hvarpå det till part utfärdade fastebrefvet hvilar. Har detta förkommit, kan det
ersättas ur domboken.
V/ä Under denna period afslutas fastighetsköp på landet i regel enskildt medelst
lag. köpebrefs utfärdande. Då köpet slutes enskildt, är ingen form föreskrifven; munt
Ia
t,l‘ligt köpslut är sålunda bindande, hvilket ock intygas af rättslärare från 1700-talets början, såsom Abrahamsson och Nehrman. I de flesta fall brukades dock
skriftlig, af säljaren underteckad och af två vittnen bestyrkt handling (köpebref).
Det allmänna bruket af köpebref beror närmast af köparens skyldighet att söka
lagfart, då köpebrefvet användes såsom åtkomstbevis. Uppbud sökes och fasta
meddelas på landet vid häradsrätterna; lagmansrätternas befattning med lagfartsärenden
har sannolikt upphört redan vid medeltidens slut. Lagfartens betydelse
är fortfarande begränsad till att offentliggöra och för framtiden bevara kännedomen
om äganderättsförvärfvet. För rättsförhållandet mellan säljare och
köpare är i sista hand icke lagfarten utan aftalet det afgörande. Lagfarten innefattar
emellertid fortfarande en fatalietid, hvilkens förlopp afskär klander från
bördemännens sida. Mot tredje man i öfrig! har lagfarten ingen verkan. Först
den treåriga häfden skyddar t. ex. en köpare mot klander, som stöder sig på hans
fångesmans bristande åtkomst af fastigheten. Medelbart har dock lagfarten betydelse
äfven för sådant klander. Åtminstone mot slutet af perioden räknades nämligen
häfdetiden från lagfartens afsilande. För öfrigt räknas tiden vid klander,
vare sig talan anställes af bördeman eller af annan, strängt taget icke från fastebref
-
551
vets utfärdande, utan från uppbudstidens slut. Bördeman förlorar sin talan vid
uppbudstidens utgång; samtidigt börjar häfdetiden löpa. Men då fastebrefvet är
det vanliga beviset för utgången af uppbudstiden, kan det sägas, att fastebrefvets
utfärdande afskär bördemännens klander och är utgångspunkten för häfdetiden.
Skulle undantagsvis fastebrefvets utfärdande hafva fördröjts, inverkar
emellertid detta icke på fatalietiderna.
Då lagfarten alltifrån medeltiden upphört att vara en form för själfva öfverlåtelsen
och i stället blifvit ett medel att trygga bördsrättens utöfvande, kunde
det synas, som om lagfarten enligt landsrätt bort ifrågakomma allenast vid föryttring
af arfvejord, då endast vid sådan föryttring bördsrätt kunde utöfvas.
Lagfartens betydelse såsom utgångspunkt för häfdetiden räcker tydligen icke för
att förklara, hvarför lagfart allmänt brukades — utan afseende på fastighetens
beskaffenhet af arfve- eller aflingejord. Förklaringen — som någon gång i 1600-talets urkunder antydes — torde rätteligen böra anses ligga däri, att utan det
med lagfarten förenade uppbudsförfarandet icke funnits någon möjlighet att med
bindande verkan mot tredje man fastställa, huruvida den fastighet, som såldes,
var af arfvejords natur eller icke. Ehuru lagfarten praktiskt sedt nästan uteslutande
har betydelse, då arfvejord och hvad därmed likställes föryttras, har sålunda
lagfart måst föreskrifvas äfven vid aflingejords föryttring.
Vid stridighet mellan två öfverlåtelse!- från samma fångesman eller mellan
öfverlåtelse å ena sidan och upplåtelse af panträtt å den andra ger äldre öfverlåtelse
eller upplåtelse företräde utan afseende å lagfart. Klander kan anställas
under uppbudstiden, men äfven senare. Härom gäller alltså samma regel, som tilllämpas
då innehafvarens fångesmans åtkomst klandras. Genom en förordning
den 24 jern. 1684 stadgades skyldighet att inprotokollera ett af domstol utverkadt
försäljningsförbud, vid äfventyr att ett i god tro afslutadt köp eljest, sedan oklandrad
lagfart åkommit, blefve ståndande. Tendenser i liknande riktning framträda
här och där under 1600-talet men äro i det hela endast af underordnad betydelse.
Lagfartens rättsverkan är i stort sedt begränsad till dess betydelse för bördsrätt
•och häfd. En helt och hållet säregen betydelse tillkommer däremot lagfarten, då
en panthafvare i syfte att vinna äganderätt till den pantsatta fastigheten söker
lagfart. I detta fall kan lagfarten sägas vara en förutsättning för äganderättsförvärf.
Lagfarten är här ett medel för panträttens förvandling till äganderätt. (Se
Bil. II.)
552
Genom doktrinens inflytande och under inverkan af utländsk rätt utvecklades
under ifrågavarande period reglerna om den i landslagen stadgade treåriga häfden.
Icke underkastade denna häfd äro fastigheter, som icke kunna gå i handel mellan
enskilde. Med tillämpning häraf är stadgadt, att häfd icke gäller mot kronan;
jfr k. resolutionen den 22 okt. 1686 och k. brefvet den 21 nov. 1691. Att förvärfvet
måste hafva skett i god tro, om häfd skall kunna åberopas, är enligt 1600-talets rättslärare en afgjord sak.
Stadsrätten. Äfven i städerna blef det under denna period alltmera vanligt, att köpet afslutades
enskildt medelst skriftlig af säljaren undertecknad handling, med stöd
af hvilken uppbud söktes af köparen. Till lättnad för allmänheten föreskrefs genom
magistratens i Stockholm tillkännagifvande den 7 nov. 1684, att de,
som på måndagen ville låta ske något uppbud, kunde sig hos stadssekreteraren
lördagen förut angifva och samma uppbud anteckna låta. Det i stadslagen föreskrifna
hembudet afskaffades genom förordningen den 27 juni 1720. Samma förordning
upphäfde den i stadslagen stadgade särskilda fatalietiden för minderårig,
för ogift kvinna och för bördeman, som var utrikes eller fjärran boende. Lagfartens
betydelse är densamma som i landsrätten. Då innehafvarens fångesmans åtkomst
klandras, kan sålunda talan anställas oberoende af vunnen lagfart. Om treårig
häfd finnes intet stadgadt i stadslagen, men landslagens bestämmelse bär åtminstone
vid periodens slut analogivis tillämpats i städerna.
Inskrifning. Då protokoll eller domböcker började föras vid underrätterna på landet, infördes
i domböckerna anteckningar om uppbuden. Inskrifningen hade fortfarande
icke annan betydelse än att lämna uppgift om och bevara minnet af lagfarten.
Domböckerna utvisa en skiftande mångfald af mer eller mindre utförliga uppgifter.
Stundom angifves endast själfva föryttringen. Men i de flesta domböckerna
är det just uppbudet, som utgör föremal för anteckning. Enklast sker detta genom
angifvande af fastighetens namn och uppbudets ordningsnummer. Härtill kunna
läggas uppgifter om fastighetens storlek och jordnatur, fångets beskaffenhet, köparens
och säljarens namn; jämväl kan anteckning ske om väckt klandertalan
och dylikt.
Kontroll öfver domböckernas förande infördes vid nyare tidens början. Domböckernas
ingifvande till K. Maj ± stadgades först af Gustaf Wasa i fiskaliskt intresse,
närmast för vinnande af kontroll öfver uppbörden af sak ören {k. bref vet den 9 jan.
553
1549). Enligt k. brejvet den 20 mars 1593 skulle kopior af domböckerna förvaras i
häradskistan. I stadgan om rättegångar den 25 febr. 1598 föreskrifves, att domböckerna
skulle af häradshöfdingarna medtagas till Uppsala för att där granskas
af den domstol, som därstädes hvarje år vid Distingen skulle döma konungens
dom. I sammanhang härmed gifves ett egendomligt stadgande, att försäljning och
pantsättning af fastighet skulle, då denna domstol sammanträdde, anmälas hos
»riksens sekreterare» och införas i »riksens tänkebok» — alltså i en för hela riket
gemensam fastighetsbok. Sedan inskrifning skett, skulle allt klander vara uteslutet.
Därest inskrifning försummades, skulle åter öfverlåtelsen eller pantsättningen
vara ogiltig. Att detta stadgande blef en död bokstaf, behöfver knappast
anmärkas.
Då hofrätterna senare upprättades, öfvertogo dessa domstolar granskningen
af häradsrätternas domböcker (K. Maj:ts rättegångsordinantia 1614 V-15, rättegångsprocess
den 23 juni 1615 p. 10). Vid hofrätternas granskning af domböckerna
synes mot slutet af 1600-talet särskild uppmärksamhet hafva ägnats åt uppbud och
inteckningar. Behof gjorde sig gällande särskild! hos rikets ständers bank att
utan tidsutdräkt erhålla tillförlitliga uppgifter från underrätterna i nämnda hänseenden.
Detta föranledde bestämmelser, att till hofrätterna skulle inom viss kort
tid efter hvarje ting insändas särskilda sammandrag af hvad protokollet innehöll
angående uppbud och inteckningar. Det första stadgandet härom finnes — beträffande
inteckningar — i k. resolidimen för rikets ständers bank den 30 april 1689.
En allmän bestämmelse gafs genom k. bref vet den 27 maj 1701, som föreskref, att
häradshöfdingen skulle efter hvarje tings slut insända till hofrätten »alla de inteckningar
och opbud, som på det öfverståndne tinget kunna wara gjorde och
förlupne». Enligt k. bref vet den 6 febr. 1712 skola intecknings- och uppbudslistor
insändas inom en månad efter hvarje tings slut vid tre dalers böter »för hwar dag
någon af sielfswåld och wårdslöshet öfwer terminen uteblifwer»; från aflägsna
domsagor skola listorna inlämnas till vederbörande landskansli, eventuellt till posthusen
i närmaste stad s. o. v. Genom k. bref vet den 6 nov. 1712 föreskrefs, att i den
renoverade domboken skulle utelämnas bl. a. inteckningar och uppbud samt allenast
antecknas dagen, då dessa blifvit till hofrätten öfverlämnade- »Men i det exemplaret,
som i häradzkistorne behålles, anföres alltsammans richtigt». Till en
början synes man hafva tänkt sig allenast summariska uppgifter eller förteckningar,
men snart insåg man nödvändigheten af fullständiga afskrifter ur domböckerna
14M/07 70
554
Detta inskärptes genom Svea hojrätts universal den 11 mars 1713: »Och bör uti de
extractis protocolli, som öfver skiedde opbud och inteckningar till hofrätten insändas,
noga anföras alla de obligationers, reversers, contraeters, liquide räkningars
och andre documentcrs klara och tydelige innehåld, hwar uppå någon begiärer
eller åtniuter inteckning, aldeles som det finnes uti det protocollet infördt, som i
rätten blifwer qwarliggiandes, jämwäl åt alla de skiäl, som en eller annan til erhållande
af upbud på någons lösa och fasta egendom [anfört], blifwa andragne,
och på den händelsen, åt der emot någon protest eller reservation blefwe giord, åt
då i lika måtto införes, hwad hwar och en til dess rätts bewakande och conservation
kan hafwa påmint och wid handen gifwit».
Genom dessa författningar erhölls en fortlöpande kontroll öfver underrätternas
handläggning af dessa ärenden. Handlingarna voro i hofrätten tillgängliga för
den, som kunde visa, att han ägde särskildt intresse däraf, men icke för hvem som
helst. Det heter i k. brejvet den 27 maj 1701: »Börandes sedan slike upsatser på inteckningar
hos hofrätten hållas under en särskild och så trogen förwaring, åt hwar och
ens graverade Bistånd, för dess derunder beroende eredits skull, utan åtskilnad ej
må lämnas til allas wetenskap». Anförda författningar föreskrifva alla, att specialprotokollen
skola insändas till vederbörande hofrätt, men påbjuda icke, att sådana
protokoll skola föras jämväl vid underrätterna. I praxis torde man till en
början hafva åtnöjt sig med iakttagande af hvad omedelbart föreskrifvits och
sålunda i allmänhet vid underrätterna fortfarande infört lagfarts- och inteckningsärendena
tillsammans med rättegångssakerna, ehuru nämnda ärenden, som brukade
företagas vid tingets början, sammanfördes vid början af domboken för hvarje
ting. Först några årtionden efter 1734 års lags antagande torde det i praxis hafva
blifvit allmän sed, att särskilda protokoll fördes vid underrätterna i lagfarts- och
inteckningsärenden.
^och t''* la.9 ^ ;°irs ^g bibehölls den äldre rättens grundsats, att lagfart skulle ske förrätt.
'''' medelst uppbud och fastebrefs utfärdande (4 kap. 1 och 2 § § jordabalken). Enligt 1
kap. 2 § jordabalken skall köp, skifte och gåfva af jord ske skriftligen med tvenne
vittnen och de villkor i köpehandlingen sättas, hvarå samma köp, skifte eller gåfva
grundar sig. Skriftlig och bevittnad handling hade väl, såsom nämnts, ända från medeltiden
i regel brukats vid öfverlåtelse af fast egendom, men villkor för aftalets
giltighet blef skriftlig handling »med vittnen» först genom 1734 års lag. Härmed
var ock det sedan århundraden tillbaka — särskildt å landsbygden — förhärskande
555
bruket att afsluta köpet enskildt fastslaget i lagen. Hvad lagens formföreskrift
angår, torde det kunna anses visst, att denna på det närmaste ansluter sig till den
praxis, som utbildat sig under 1600-talet och början af 1700-talet. Köpet kommer
alltså till stånd därigenom att säljaren utfärdar ett af honom undertecknadt köpebref.
Köparens underskrift erfordras icke. Om man får döma af praxis under
tiden närmast före lagens antagande, torde ock stadgandet om vittnen vid köpet
allenast innefatta en regel om sättet för bevisningen för det fall att säljaren skulle
bestrida, att ett köp afslutats. Ännu i början af 1800-talet torde, där köpebrefvets
äkthet lämnades obestridd, saknaden af vittnens underskrift ansetts vara utan
betydelse. Sedan köpebref upprättats, skall lagfart sökas. För detta ändamål
skall å landet köpebrefvet uppvisas för häradsrätten och jorden uppbjudas på tre
allmänna häradsting. Om ej klander göres inom natt och år efter tredje uppbudet
eller, i den landsort, där blott ett ting om året hålles, vid det ting, då tredje uppbudet
sker, meddelas fasta. Fastebref utfärdas och inskrifves i häradets dombok.
Föreskriften om fastebrefvets inskrifvande är en nyhet i 1734 års lag. I stad skall
uppbud ske å rådstugan tre måndagar, fyra veckor mellan hvart uppbud. Kommer
ej klander å fånget inom tolf veckor från tredje uppbudet, utgifves fastebref.
Vid alla uppbud skall summan, för hvilken fastigheten uppbjudes, utsättas. Denna
nyhet beror närmast af den i förordningen den 27 juni 1720 intagna föreskrift, att
bördeman skall lösa efter det pris, köparen erlagt, icke efter värdering, såsom landslagen
föreskref.
Förutsättning för lagfart är att en skriftlig öfverlåtelsehandling föreligger.
Den senare skillnaden mellan köpekontrakt och köpebref är främmande för 1734
års lag. Såvidt denna skillnad består däri, att köpekontraktet underskrifves af
båda parterna, men köpebrefvet allenast af säljaren, torde 1734 års lag icke hafva
tillagt denna skillnad någon betydelse för köparens rätt. Att köp af fast egendom
skall ske skriftligen, betyder icke, att underskrift fordras af köparen. I regel
utfärdas vid köp af fast egendom under hela 1700-talet blott en köpehandling,
underskrifven af säljaren allena. Endast i enstaka fall — så vidt bekant är, tidigast
på 1750-talet — hafva köpekontrakt och köpebref i nutida bemärkelse kommit
till användning.
På grundvalen af den af säljaren allena underskrifna köpehandlingen beviljas
lagfart, så vida af den utfärdade handlingen framgår, att icke blott ett förberedande
aftal, utan en verklig öfverlåtelse föreligger. För att detta skall framgå af hand
-
556
lingen fordras, att den innehåller »alla de villkor, hvarå samma köp, skifte eller gåfva
sig grundar». Härmed afses dels bestämmelser, som utvisa, att öfverlåtelse af
äganderätt genom den skriftliga handlingen åsyftats, dels verkliga villkor, hvaraf
äganderättens öfvergång till förvärfvaren skall vara beroende. Meningen med föreskriften
om dessa »villkors» upptagande i den skriftliga handlingen torde hafva
varit, att för lagfart erfordrats, att förvärfvaren å sin sida fullgjort dessa villkor,
såvida ej öfverlåtaren lämnat fullgörandet till framtiden. Om sålunda t. ex. köpeskillingen
icke blifvit betald, torde enligt lagens mening lagfart icke hafva bort
meddelas, så framt icke säljaren beviljat anstånd. Anstånd med köpeskillingen
beviljades vanligen i den form, att denna kvitterades i köpehandlingen samtidigt
med att särskilda köpcskillingsreverser utfärdades. Denna sed var så vanlig, att
lagen som bekant gifvit säljaren förmånsrätt för ogulden köpeskilling, »ändock han
i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit». Under 1800-talet
blef det alltmer brukligt att upprätta två öfverlåtelsehandlingar, af hvilka den ena
(»köpekontraktet») upptager alla »villkor» och underskrifves af båda parterna
och den andra (»köpebrefvet»), som blott undertecknas af säljaren, stadfäster den
skedda öfverlåtelsen och erkänner »villkorens» uppfyllelse från köparens sida,
framför allt köpeskillingens erläggande. Då köpebrefvet först kom i bruk såsom
en särskild handling, var meningen otvifvelaktigt, att säljaren genom dess innehållande
skulle kunna hindra köparen att erhålla lagfart förr än köpeskillingen
enligt aftalet blifvit gulden och öfriga villkor fullgjorda. Senare har denna uppfattning
icke alltid upprätthållits, hvilket medfört en viss oklarhet i fråga om köpebrefvets
ställning.
Huruvida lagfarten genom 1734 års lag fått en annan och större betydelse än
förut, är omtvistadt. Då landslagens stadgande om treårig häfd icke ingått i 1734
års lag, har man menat, att uppbudstiden skulle vara häfdetid och meddelandet
af laga fasta afskära klander icke blott från bördeman utan äfven från hvarje annan.
Stadgandena i 4 kap. 1 och 2 § § jordabalken innehålla dock intet som helst
bevis att laga fasta afskär klandertalan af rätte ägaren. Det säges ju endast, att
om klander icke sker inom uppbudstiden, fastebref skall utfärdas. Med större
skäl kan till stöd för nämnda åsikt åberopas 5 kap. 8 § jordabalken, ty detta lagrum
synes visserligen förutsätta, att klander anställes icke blott vid den rätt, »där» uppbuden
ske, utan ock då uppbuden äga rum; uppbuden skola nämligen fortsättas,
men fasta skall ej gifvas innan öfver klandret dömdt blifvit och domen vunnit
557
laga kraft. Häraf följer dock icke, att klander, som af annan än bördeman anställes
först efter uppbudstiden, måste ogillas. En sådan tolkning skulle fastmera
vara oförenlig med stadgandet i 10 kap. 1 § jordabalken, enligt hvilket lagrum en
föryttring af fast egendom utan ägarens öppna bref och fullmakt är ogiltig, ändå
att uppbud och laga stånd därå kommit. Förarbetena till lagen utvisa å ena sidan,
att reglerna om klander i 10 och 11 kap. jordabalken återfinnas redan i de första
lagförslagen tillsammans med ett stadgande om treårig häfd, å andra sidan att 5
kap. 8 § af samma balk i de tidigare förslagen innehållit föreskrift om klanders anställande
— icke blott af bördeman utan ock af rätte ägaren — inom uppbudstiden,
vid äfventyr att det eljest skulle anses ogillt. Afsikten har alltså under ett tidigare
skede af förarbetena varit att göra uppbudstiden till preskriptionstid för all slags
klandertalan, men detta kom i strid dels med den från landslagen hämtade bestämmelsen
om treårig häfd dels med stadgandet i nuvarande 10 kap. 1 § jordabalken.
Den förra bestämmelsen uteslöts i 1723 års förslag, men det senare
stadgandet blef stående. Då nu 5 kap. 8 § jordabalken genom 1723 års förslag
erhållit eu förändrad lydelse, som betager stadgandet, så vidt det afser klander af
annan än bördeman, karaktären af en ovillkorlig föreskrift, som måste efterkommas
vid äfventyr af klandertalans ogillande, måste åt 10 kap. 1 § jordabalken tillerkännas
en för hela frågan afgörande betydelse.
Lagfarten har alltså enligt 1734 års lag icke konstitutiv verkan. Den afser
fångets offentliggörande; inskrifningen och fastebrefvet syfta att bevara minnet
häraf och underlätta bevisningen om lagfarten. Men lagfarten skapar icke ny rätt.
Undantagsvis kan det likväl inträffa, att lagfarten icke har allenast deklaratorisk betydelse.
Lagfart är naturligtvis likasom förut villkor för äganderättsförvärf på grund
af panträtt. Men bortsedt från detta fall, som knappast kan anses såsom ett undantag,
då ju före lagfarten intet fång i egentlig mening föreligger, är det endast i enstaka
riktningar, lagfarten enligt 1734 års lag har en för den materiella rätten afgörande
betydelse. Laga stånd afskär enligt ordalydelsen af 4 kap. 8 § jordabalken
klander mot sådant fång, som i nämnda lagrum omförmäles. Laga ståndstidens
utgång afskär ock enligt 11 kap. 2 § jordabalken, där ej inteckning dessförinnan skett,
den »säkerhet», säljaren enligt detta lagrum äger i den sålda egendomen för ogulden
köpeskilling. En härmed likartad betydelse tillkom laga fasta enligt 17 kap.
4 § jordabalken. Slutligen medför i det särskilda fall, som omförmäles i 11 kap.
4 § jordabalken, första uppbudet den verkan, att ett fång, som eljest skolat
558
återgå, blir ståndande. Hvad angår själfva inskrifningens verkan, må blott
anmärkas, att reglerna om offentliga urkunders beviskraft vid tiden för 1734 års
lags antagande vunnit sådan stadga, att dombokens vitsord endast viker för ett
bevis, som är höjdt öfver hvarje tvifvel. Detta äger naturligtvis ock tillämpning
å fastebrefvet såsom offentlig urkund.
I 7 kap. 3 § rättegångsbalken upptogos de förut gifna bestämmelserna om
skyldighet för underdomstolarna att till hofrätten ingifva utdrag af domboken angående
lagfarts- och inteckningsärenden. Från tiden närmast efter 1734 är det
allmänt bruk vid domstolarna att särskilda protokoll föras öfver lagfarts- och
inteckningsärenden, förmynderskap m. m. Härom utfärdades föreskrifter genom
k. bref vet den 16 juli 1776. Inteckningar, uppbud och lagfarter, äktenskapsförord
samt mål, som angå förmynderskap, skola sammanföras i ett protokoll, dock med
särskild rubrik för hvarje grupp. I marginalen skall för hvarje mål antecknas »namnet
på personen det angår, eller ock egendomen, som intecknas eller uppbjudes». I
förordningen den 28 juni 1798, 20 § 3 mom., stadgades, att inteckning ej fick beviljas
förr än ägaren anmält sig till uppbud och visat sin rätt. Försummar köpare att söka
uppbud i stad inom tre månader och å landet vid det ting, som infaller näst efter
sex månader, kan inteckning ske för förre ägarens gäld, och köparen får hålla sig
till säljaren för hvad han på grund däraf kan komma att betala. Härigenom erhöll
lagfarten (första uppbudet) cn materiell rättsverkan, som förut icke tillkommit densamma.
Om lagfarts sökande tillförene med afseende å sådan fastighet, som icke
var föremål för bördsrätt, kunnat för köparen framstå såsom en onödig formalitet,
måste härutinnan genom 1798 års förordning en förändrad uppfattning hafva
inträdt. Att lagfart på detta sätt får afgörande betydelse i en konflikt mellan olika
materiella rättsanspråk, är eu grundsats, hvilken i senare rätt fått allt större utsträckning.
Genom förordningen den 13 juni 1800 förkortades laga ståndstiden å
landet; lagfarten skulle afslutas å fjärde tinget, där tre ting årligen höllos, å tredje
tinget, där två ting om året höllos, samt, där endast ett ting årligen hölls, å andra
tinget. Likaså skulle vid pantvis uppbuden fastighet gäldenären inom slutet af
det ting, då lagfarten tilländagick, inlösa jorden, samt bördeman inom eller vid
nästa ting därefter. Om lagfartens kungörande föreskrefs, att en förteckning å
alla uppbud skulle anslås å rättens dörr samt efter hvarje tings slut uppläsas från
predikstolen i häradets kyrkor. Domstolen åligger att, innan fasta meddelas, tillse,
att bevis om kungörandet inkommit. Från 1798 års förordning upptogs föreskrift,
559
att vid köp uppbud skall tagas i staden inom tre månader och å landet sist vid det
ting, som infaller näst efter sex månader, sedan köpet afslutades. Försummas
denna tid, drabbas köparen af böter, hvarjämte inteckning, som därefter beviljas
för förre ägarens gäld, blir mot köparen gällande; jfr. förordningen den 13 juli 1818
13 §. Genom taxan uppå expeditionslösen den 27 maj 1801 föreskrefs, att vid
första uppbudet köpebrefvet skulle ordagrant i protokollet intagas. Då uppbudet
sökes å köpebref eller efter pantförskrifning, förutsättes enligt samma taxa,
att anteckning därom göres å köpe- eller skuldebrefvet.
Genom k. förklaringen den 14 maj 1805 infördes nya, af lagfarten oberoende,
fatalietid»1 för klander å fång till fast egendom; dels natt och år från viss i lagen
utsatt händelse, dels natt och år från det rätte ägaren fått kunskap om anledning
till klandertalans anställande och kommit i tillfälle att bevaka sin rätt. Då emellertid
sistnämnda fatalietid med hänsyn till den ovissa utgångspunkten icke kunde
medföra trygghet åt »en på god tro förvärfvacl åtkomst», föreskrefs, »åt all på god
tro vunnen och med verkelig besittning förenad åtkomst til jord å landet samt hus
och tomt i staden, af sådan beskaffenhet, åt därom emellan enskifte personer kunnat
afhandlas, vare sig genom arf, köp, pant, gåfva eller förlikning, därifrån egendom
af fideikommiss natur ej eller undantagas, hvilken icke blifvit i behörig ordning
klandrad af den förmente ägaren eller innehafvare^ som egendomen afhänd vore
i hans lifstid, ej eller af hans arfvingar eller rätts innehafvare inom tjugu år från
hans dödsdag, är efter samma tids förlopp från alt vidare åtal fri; på hvilken grund
jämväl all den rätt til fast egendom, som icke inom omförmälte tid bevakas sedermera
icke eller kan vara gällande». Härmed var frågan om lagfartens inverkan
på tredje mans klandertalan afgjord i öfverensstämmelse med den tolkning af
1734 års lag, som får anses vara den riktiga, eller att klandertalan må oberoende
af vunnen lagfart anställas, på samma gång som därmed fylldes den lucka i lagen,
som lämnade denna talan öppen under obegränsad tid. Slutligen stadgades genom
samma förordning »åt enär lagfart hädanefter sökes, de handlingar, som styrka förre
ägarens åtkomst, ovilkorligen böra upvisas, samt innehållet däraf korteligen
i lagfarts-protocollet antecknas». Detta stadgande, som ytterligare inskärptes
genom k. bref vet den 9 nov. 1838, har naturligtvis, ehuru endast en ordningsföreskrift,
i hög grad bidragit till lagfartsprotokollens materiella riktighet.
Viktiga ändringar i förut gällande rätt infördes genom förordningen den 19
maj 1840, som i vissa fall af stridighet mellan tvenne öfverlåtelser eller mellan en
öfverlåtelse af äganderätt och en upplåtelse af panträtt eller nyttjanderätt gaf lag
-
Häfd.
560
farten afgörande betydelse. I 1 § stadgas: »Öfverlåter någon äganderätt till fast egendom,
den han förut till annan öfverlåtit; galle den öfverlåtelse, därå, med företeende
af laga åtkomsthandlingar, lagfart först sökes: varder lagfart å de särskilda öfverlåtelserna
sökt på samma rättegångsdag i staden, eller vid samma ting ålandet; galle
den öfverlåtelse, som först skedde». Genom 3 § gafs ett nytt stadgande om förhållandet
mellan lagfart och inteckning: »Har, innan lagfart sökes af den, som äganderätt
till fast egendom förvärfvat, förre ägarens borgenär, eller, i fråga om fastighet å
landet, den, åt hvilken nyttjanderätt är af förre ägaren upplåten, sökt inteckning
i egendomen; då skall ej öfverlåtelsen af äganderätten ligga i vägen för inteckningen,
utan må nya ägaren, för hvad han förlorar, hålla sig till sin fångesman. Sökes
å samma rättegångsdag i staden, eller vid samma ting å landet, både inteckning
och lagfart; vike inteckningssökanden för den, som äganderätten förvärfvat, där
ej inteckningssökandens anspråk är sådant, som äger förmånsrätt efter 2 § i 11 kap.
jordabalken.» Slutligen gåfvos i 5 § nya formella föreskrifter: »Söker någon lagfart,
i grund af företedd handling, som hans fång visar, men kan ej genast så styrka
förre ägarens åtkomst, att lagfarten beviljas må; varde hans ansökning ej dess
mindre upptagen och den företedda handlingen i lagfartsprotokollet införd. Fullgör
han sedan, i stad inom tre månader, och å landet sist vid det lagtima ting, som
infaller näst efter tre månader, hvad till lagfartens vinnande nödigt är, eller stämmer
han sin talan inom den tid till rätten in; då må lagfart eller inteckning, som
annan söker, antingen sedan den förres ansökning i protokollet tecknad blef, eller
å samma dag i staden, eller vid samma ting å landet, icke lända honom till förfång.
Försummar han hvad nu sagdt är, eller åstadkommes ej, under omförinälde rättegång,
den bevisning, som för lagfartens beviljande erfordras, eller blifver icke,
inom lika tid, som här ofvan i denna § stadgas, räknad från det laga ^aftågande
beslut meddelades, lagfartsansökningen fullföljd; vare den förfallen». Genom
förordningen den 21 dec. 1857 blef skyldigheten att söka lagfart utsträckt äfven till
den, som genom testamente åtkommit fast egendom. I fråga om företrädesrätt
mellan olika ansökningar bestämdes genom förordningen den 8 okt. 1861, att denna
rätt skall å landet räknas från den dag, icke från det ting, då lagfart söktes. Då
bördsrätten upphäfdes genom förordningarna den 21 dec. 1857 och den 22 dec. 1868,
kvarstod af lagfartens materiella rättsverkan knappast mera än dess betydelse i
kollisionsfall enligt 1845 års förordning.
561
De mer eller mindre betydande ändringar, som intill bördsrättens afskaffande
vidtagits i 1734 års lags bestämmelser om lagfart, hade lämnat såväl det formella
förfarandet som själfva inskrifningsväsendet i hufvudsak oberörda. Att reformer
jämväl i dessa afseenden voro af nöden, hade dock länge varit erkändt. Sedan tid
efter annan först Lagkommittéen (1826) förordat införande af fastighetsböcker
i nutida bemärkelse och därefter Lagberedningen (1847) i sitt förslag till
jordabalk stannat vid lagfarts- och inteckningsprotokollens bibehållande men
därjämte föreslagit införandet af registerböcker till dessa, upptogs frågan af Rikets
ständer, som i skrifvelse den 11 aug. 1860 anhöllo om utarbetande af förslag till
nya stadganden om lagfart och inteckning, hvarvid ständerna tillika uttalade den
mening, att fullständiga grund- och hypoteksböckcr, som i flere främmande länder
blifvit antagna, borde i riket införas. I anledning af denna skrifvelse tillsattes den
6 febr. 1865 för lagfarts- och inteckningsväsendets ordnande en kommitté, som
den 10 juli 186< aflämnade sitt betänkande. Detta betänkande, som var grundadt
på fastighetsbokssystemet, framlades emellertid icke för Riksdagen. Sedan därefter
inom Lagbyrån (från 1872) hithörande frågor behandlats, framlades vid
1873 års Riksdag ett förslag till lagfartslag, men detta förslag blef icke af Riksdagen
antaget. Arbetet fortsattes inom Lagbyrån, och vid 1875 års Riksdag framlades
förslag till förordningar om lagfart och inteckning, hvilka förslag i allt hufvudsakligt
af Riksdagen antogos. I enlighet härmed utfärdades förordningarna om
lagfart och om inteckning den 16 juni 1875. Reformen begränsades i hufvudsak på
det sätt den äldre Lagberedningen förordat.
Genom den nya lagstiftningen afskaffades uppbudsförfarandet, som genom
bördsrättens upphäfvande blifvit öfverflödigt. I stället infördes föreskrift, att
ansökningen skall förklaras hvilande, om mot omedelbart bifall till densamma
möter hinder, som icke är af beskaffenhet att föranleda omedelbart afslag (jfr
redan förordningen den 19 maj 1845). Det särskilda protokollet i lagfartsärenden
bibehölls, men därjämte infördes registerböcker efter äldre Lagberedningens förslag.
Böckerna skola vara sa inrättade, att däraf lätteligen kan ses: hvarje egendom, därå
lagfart blifvit sökt, tiden da det skett, sökandens namn, fånget, särskildt vid fånget
fästad inskränkning i ägarens dispositionsrätt samt tiden, då lagfart blifvit beviljad
eller afslagen.
Skyldigheten att söka lagfart a fång utsträcktes till enhvar, som med äganderätt
åtkommer fast egendom. Bland fång, hvarå lagfart förut icke varit föreskrif
“3*07
-
71
562
ven, nämnas särskild! arf, giftorätt och skattelösen af kronojord. Bötesstraff vid
försummelse att inom föreskrifven tid söka lagfart afskaffades; i stället skall rätten
äga på framställning af allmän åklagare eller af den, hvars rätt är af lagfarten beroende,
genom vite tillhålla den försumlige att söka lagfart. Förutsättningarna för
lagfarts vinnande äro i det hela desamma, som den närmast förut gällande rätten
uppställde. Verkan af vunnen lagfart är fortfarande begränsad till de kollisionsfall,
som omtalas i 1845 års förordning (jfr förordningen om lagfart 12 §, förordningen
om inteckning 14 §).
Genom förordningen om tjuguårig häfd den 22 april 1881, som upphäfde förklaringen
den 14 maj 1805, gjordes häfdetidens utgångspunkt åter beroende af
lagfarten, såsom förhållandet varit på landslagens tid. I omedelbart samband
härmed står den nya föreskrift, som bereder möjlighet att, då förre ägarens åtkomst
ej blifvit styrkt, erhålla lagfart efter kungörelse (förordningen om lagfart 7 och 10
§ § i deras lydelse enligt förordningen den 22 april 1881 och lagen den 19 nov. 1897).
Af föregående redogörelse framgår, att lagfart, om man bortser från dess betydelse
för bördsrätten så länge denna ägde bestånd, i det hela endast haft deklaratorisk,
icke konstitutiv betydelse. I förening med inskrifningen har emellertid
lagfarten tjänat till att offentliggöra och för framtiden bevara inträffade förändringar
i äganderättsförhållandena och så till vida bidragit att stadga dessa. Själfva
utvecklingen har att uppvisa dels allt större anspråk på fastighetens och förvärfvets
individualisering samt på fullständighet i den successiva serien af rättsförvärf,
dels en fortgående koncentration af hit hörande uppgifter: från de särskilda fastebrefven
till inskrifningarna i rättens allmänna protokoll, från de allmänna protokollen
till särskilda lagfartsprotokoll och därifrån till fastighetsboken. De stegrade
anspråken på fastighetens individualisering framgå af en jämförelse mellan de
äldsta domböckerna, där man ofta nöjde sig med en primitiv beteckning af fastighetens
namn och storlek, och nutida fastighetsböcker, som ju ställa större fordringar.
Dock kan det icke förnekas, att just på detta område framstegen äro minst
påtagliga. Anspråk på rättsförvärfvets individualisering har stegrats genom fordran
på fastebrefvets — senare äfven fångeshandlingens — inskrifvande i lagfartsprotokollet
och yttermera genom stadgandet, att äfven fångesmannens åtkomst skall
antecknas. Härigenom vinnes en sammanhängande serie af öfverlåtelser i enlighet
med verkligheten. Fullständighet i denna serie af successiva förvärf har vunnits
genom 1875 års förordning, enligt hvilken icke blott öfverlåtelser, utan hvarje
563
förvärf af fast egendom är föremål för lagfart. Uppgifternas koncentration har fortskridit
till införandet af fastighetsböcker, hvilka som bekant dock icke tillerkänts
vitsord mot den mindre koncentrerade formen af inskrifningar, protokollen.
I den mån säkerhet i äganderättsförhållandena icke kan vinnas genom en sammanhängande
serie af successiva förvärf, kan trygghet ernås genom tillämpning a
gällande bestämmelser om tjuguårig häfd.
564
Bilaga IT.
Öfversikt af panträttsinstitutets utveckling i fråga om fast egendom.
Pantsättning af fast egendom var i äldre rätt likställd med föryttring under
villkor af rätt till återköp. Intill dess panten löstes tillbaka, ägde borgenären
besitta och draga nytta af den pantsatta egendomen. Man brukar därför känneteckna
den äldre panträtten såsom en med besittning förenad panträtt. Vid uteblifven
betalning blef den villkorliga föryttringen definitiv; i kraft af lagens föreskrift
tillföll den pantsatta fastigheten borgenären med äganderätt. Ursprungligen
gick panten, äfven om dess värde öfversteg borgenärens fordran, utan afräkning
i betalning för denna, men alltifrån slutet af 1200-talet blef efterhand den regel
gällande, att då äganderätten vid uteblifven betalning öfvergår till borgenären,
denne är skyldig att utbetala öfverskott, likasom gäldenären har att fylla brist; en
vid själfva pantsättningen företagen värdering af fastigheten blef i detta afseende
bestämmande. Om gäldenären ej förmådde lösa panten, hade bördeman under
samma förutsättningar som vid försäljning rätt att inlösa den pantsatta fastigheten
efter dess åsätta värde.
Pantsättning af fast egendom var i den svenska medeltidsrätten knuten vid
vissa formföreskrifter. Då pantsättningen stod nära en föryttring med villkor
om rätt till återköp, var det naturligt, att formföreskrifterna vid pantsättning
voro ungefär desamma som vid öfverlåtelse. Likasom jordaköp skedde den offentligt,
enligt Götalagarna inför fastar, enligt Svealagarna inför den vid kyrka eller
ting samlade menigheten.
Landslagcn. Enligt landslagen (7 kap. jordabalken) skulle pantsättningen ske på tinget
inför häradshöfdingen. Jorden skulle därvid värderas af fyra bofasta män, två å
565
borgenärens och två å gäldenärens vägnar. I enlighet med denna värdering skulle
jorden utsättas till pant och likaså lösas tillbaka. I den äldre redaktionen af landslagen
utsättes en viss dag (den 2 februari) för inlösen af pantsatt jord; å tre ting
före denna förfallodag skall borgenären uppbjuda jorden. Löser ej gäldenären å
förfallodagen, hafva bördemän rätt att lösa inom natt och år. I den yngre redaktionen
af landslagen utsättes icke någon viss förfallodag. Ehuru icke heller uppbud
omtalas, blef det i praxis vanligt, att sedan förfallodagen inträdt, borgenären
vid uteblifven betalning lät uppbjuda den pantsatta fastigheten. Gäldenären har
en tid af natt och år efter skuldens förfallodag att inlösa panten. Löser han ej
inom denna tid, hafva bördemän rätt att lösa inom sex veckor. Lösa ej heller de,
tillfaller fastigheten panthafvaren med äganderätt. Om vid pantsättningen ett
mindre belopp än jordens fulla värde lämnats såsom försträckning, skulle skillnaden
till gäldenären utbetalas af den, som förvärfvade jorden, vare sig det nu var
borgenären eller bördemän. Slutligen stadgas, att borgenären är skyldig afdraga
så mycket å det försträckta kapitalet, som han uppburit i afkastning af jorden.
Detta beror därpå, att enligt särskild lagstiftning mot ocker det var förbjudet
borgenär att taga ränta å utlånta penningar och därmed äfven att såsom ränta
tillgodogöra sig afkastningen af egendom, som innehades såsom pant. Urkunderna
utvisa emellertid, att detta lagens stadgande varit föga mer än en död bokstaf.
Ingenting är vanligare än aftal i motsatt riktning, d. v. s. förbehåll, att afkastningen
utan att afräknas å kapitalet skall tillfalla borgenären, naturligtvis såsom ersätta
ning för ränta.
Ofta utfärdas pantbref, som dock icke beteckna någon hypotekarisk pantsättning
utan endast tjäna att bevara minnet af den skedda pantsättningen;
äfven där pantbref utfärdats, afses alltså en med besittning förenad panträtt. Exempel
förekomma talrikt i urkundssamlingarna. Den 17 augusti 1405 utfärdade riddaren
Magnus Birgersson ett pantbref af följande innehåll: Med detta mitt öppna
bref erkänner jag, Magnus Birgersson, att jag till Johan Persson i Värend pantsatt
min fastighet Brestad i Nottebäcks socken för trettio mark penningar med hus
och tomt och allt hvad därtill hör, skolande Johan Persson icke vara pliktig att
afräkna landgillet [legoafgiften för den åt landbo upplåtna egendomen], så länge
han behåller fastigheten; skulle så vara, att godset frångår Johan Persson, innan
han får sina penningar, förbinder jag mig att förskaffa honom ett så godt gods
igen o. s. v. (Sv. D. från år 1401 N :r 626.) Stundom förekomma aftal, att panten
566
Stadslagen
vid uteblifven betalning utan vidare skall tillfalla borgenären. Den 4 mars 1408
pantförskref Bengt Nilsson af Våla till riddaren Sten Bengtsson sju öresland jord
i Våla i Munktorps socken med det villkor, att därest icke skulden — 150 svenska
mark — betalades innan nästkommande midsommar, samma öresland skulle
anses såsom Sten Bengtssons »köpta gods till evärdelig ägo utan all återlösen
eller återkallan». 1 Någon gång bestämmes, att visst belopp skall årligen af räknas
(t. ex. sex marker årligen å ett skuldbelopp af 100 mark, N :r 1014). Stundom utfäster
sig gäldenären att betala ersättning för kostnad, som borgenären nedlagt
på den pantsatta fastigheten (t. ex. Nr 1273). öfverlåtelse af panträtt synes
kunna ske genom skriftlig urkund (t. ex. Na'' 1655, N:r 1798, Nr 1936). Vid inlösen
omnämnes i enstaka fall, att själfva pantförskrifningen blifvit återställd
(t. ex. Nt 1880). I det hela bör man dock antaga såsom regel, att panturkunderna
icke hafva själfständig betydelse utan blott återgifva en i landslagens ordning
skedd pantsättning.
I stadslagen (1 kap. jordabalken) stadgas, att den, som vill utsätta en ärfd
fastighet till pant, skall först bjuda den åt nästa fränder. Om dessa icke vilja
försträcka honom penningar, får han utsätta egendomen såsom pant åt hvem han
vill. Att egendomen öfverlämnades åt borgenären till besittning och nyttjande, är
otvifvelaktigt. Kunde gäldenären ej återlösa egendomen å öfverenskommen dag,
skulle panthafvaren å rådstugan uppbjuda den tre måndagar. Sedan skulle han
bjuda den åt gäldenärens nästa fränder, hvilka därefter hade fjorton dagar att
lösa. Skedde icke inlösen inom denna tid, hade panthafvaren rätt att öfvertaga
egendomen efter värdering af fyra gode män, två å hvarderas vägnar, eller ock
att sälja densamma till skäligt pris. Om fastighetens värde öfversteg gäldens belopp,
skulle panthafvaren betala skillnaden enligt dessa gode mäns värdering.
Var fastigheten åter mindre värd, blef gäldenären på samma sätt skyldig att utgifva
skillnaden efter värdering. De nu anförda bestämmelserna gälla visserligen
närmast om ärfd fastighet, som pantsättes, men utan tvifvel iakttogs äfven vid
annan fastighet samma förfarande, möjligen med någon mindre modifikation.
Då försäljning ifrågakommer, sker denna å borgenärens risk och innebär sålunda
icke någon brytning med den allmänt gällande grundsatsen, att borgenären vid
uteblifven betalning öfvertager den pantsatta fastigheten med äganderätt. Äfven
efter stadsrätt skall å skulden af räknas, hvad den pantsatta egendomen gifvit
i inkomst.
567
I städerna utfärdades likasom på landsbygden pantbref, hvilka icke heller
bär utgjorde en form för pantsättningen utan endast bevis, att sådan skett i
öfverensstämmelse med lagens formföreskrifter. Dessutom förekom i städerna, att
pantbrefven intogos i stadens jordebok (specialprotokoll angående fastigheter)
eller i rådstufvurättens dombok (allmänna protokoll). Icke heller detta behöfver i
och för sig beteckna en ny form af pantsättning. I regel är inskrifningen endast
en minnesanteckning, att pantsättning skett enligt lagens föreskrift. Stundom
finner man uttryckligen anmärkt, att fråga är om panträtt med besittning. Den
29 april 144S stodo hustru Kristina Trobo och hennes son Olof inför borgmästare
och råd i Stockholm å rådstugan och erkände, att de voro skyldiga Henrik Scharto,
Olof två skeppund koppar och Kristina tretton mark penningar, för hvilken skuld
de pantsatte en gatubod under deras stenhus vid Korntorget, hvilken bod Henrik
Skytte förut haft i pant för nio marker. Därpå kom Henrik Skytte inför borgmästare
och råd och öfverlämnade åt Henrik Scharto nyckeln till boden, och Scharto
saf Skytte hans nio marker igen inför sittande råd (Stockholms stads jordebok
N t 324).
Spår af panträtt i fast egendom oberoende af besittning (hypotekarisk panträtt)
finnas ock i medeltidsrätten. I Visby stadslag omtalas pantsättning af fastighet
i>to kistenpandev, så kallad, emedan panten (pantbrefvet) ligger i borgenärens
kista såsom en lös pant, utan att borgenären får nyttjanderätt (besittning) till
fastigheten. Detta är en hypotekarisk panträtt, lånad från de tyska stadslagarna,
närmast från Hamburgs stadsrätt af 1292. I Visby stadslag föreskrifves, att den,
som på detta sätt fått fastighet i pant, skall, sedan skulden blifvit förfallen, lagfölja
den efter stadens rätt medelst uppbud inför rådet. Vid detta uppbud bestämmes
det eventuella försäljningspriset af högsta anbudet. Om detta anbud skall gäldenären
underrättas. Löser ej gäldenären tillbaka panten inom viss föreskrifven tid
därefter, skall den säljas till den, som afgifvit det högsta anbudet. Panträtten
realiseras sålunda genom en försäljning på gäldenärens risk en bestämmelse,
som för den svenska medeltiden är enastående och som äfven under nyare tid länge
förblef främmande för den svenska lagstiftningen.
Ehuru Visby stadslag är den enda af de svenska medeltidslagarna, som omtalar
hypotekarisk panträtt, gifver en granskning af urkunderna vid handen, att
den hypotekariska formen af pantsättning ägt en ganska allmän utbredning i
Sverige under medeltiden. Stundom förekomma i urkunderna försträckningsaftal
568
Nyare tid
intill 1734
års lag.
på så kort tid, att ett öfvertagande af en pantsatt jordbruksfastighet skulle hafva
varit utan ändamål. Stundom sker ock uttryckligt förbehåll, att fastigheten skall
öfvertagas af panthafvaren först då det visat sig, att skulden icke å förfallodagen
betalas. År 1287 utfärdade Karl Gustafsson till sin syster Margareta ett skuldebref
å sju mark silfver att betalas vid jultiden samma år. I detta förklarar gäldenären,
att han för skulden satt sin kvarn i Forsa i pant, intill dess beloppet af
honom eller hans arfvingar betalades, samt att därest betalning ej skedde å förfallodagen,
borgenären vore berättigad att taga kvarnen i sin besittning (Sv. D.
Nx 930). Den 19 april 1420 pantförskref riddaren Nils Bosson till Uppsala domkapitel
sex öresland jord i Råby i Vaksala socken med det villkor, att därest skulden
ej betalades innan nästa Thomedag före jul, skulle afraden af den pantsatta fastigheten
år efter år uppbäras af domkapitlet, intill dess skulden betalades (Sv. D. från
1401 N :r 2757). I dessa fall föreligger, såvidt angår förhållandet intill förfallodagen,
en hypotekarisk pantsättning, där urkunden så att säga representerar fastigheten.
Urkunden legitimerar panthafvaren att efter förfallotiden sätta sig i besittning af
panten och söka uppbud i vanlig ordning.
Ktt annat fall, då panträtt förekom oberoende af besittning, föreligger, då en
fastighet pantsättes åt flere på sådant sätt, att den förste panthafvaren får vanlig
panträtt med besittning, medan de öfriga få invisning i pantens »förbättring» d. v. s.
öfveiskjutande värde. I Stockholms stads jordebok (Nx 128) återfinnes en dom
(ett fastebref) af den 27 januari 1438, som bl. a. innehåller, att den omtvistade
fastigheten - Bredegarden med stenhuset — blifvit af en föregående ägare. Hans
Kallendorp, pantsatt för 100 mark. Men eftersom Kallendorp, heter det, var »mangom
gäldskyldugher», hade hans borgenärer med rätta erhållit invisning i förbättringarna
af den pantsatta fastigheten. Därefter hade den borgenär, som haft äldsta
panträtt, efter fullmakt a samtligas vägnar tagit uppbud å fastigheten, hvilken
därvid värderats till 220 mark. För detta belopp hade gården sedan inköpts af
Edward Torn.
I de under Karl IX :s tid utarbetade lagförslagen återfinnes icke något spår af
hypotekarisk panträtt. Emellertid har sannolikt denna form af panträtt fortlefvat
under 1500-talet och förra hälften af 1600-talet, om ock med jämförelsevis ringa
praktisk betydelse; stundom synas själfva köpe- eller fastebrefven, oaktadt dessa
endast voro bevismedel för gäldcnärens rätt till egendomen, hafva öfverlämnats åt
borgenären såsom ett slags pant. Under inverkan af det tysk-romerska rättssyste
-
ö69
met har därefter från medlet af 1600-talet den hypotekariska panträtten slagit
fast rot i Sverige och efter en något vacklande praxis knutits vid inskrifning (inteckning)
i domstolarnas protokoll.
Sedan inskrifning af uppbud i anledning af äganderättsförvärf genom köp
blifvit sedvana*, blef det naturligen ock brukligt att inskrifva uppbud på
grund af panträtt, då panthafvaren vid uteblifven betalning ville förvärfva
äganderätt till den pantsatta fastigheten. I stället för att verkställa inskrifning
först vid den tidpunkt, då uppbud för nämnda ändamål söktes, började
man emellertid på 1600-talet inskrifva panträtten på förhand, i regel omedelbart
efter dess uppkomst. Inskrifningsförfarandet, som tillförene allenast användts
vid äganderättsförvärf, kom sålunda i bruk jämväl vid förvärf af panträtt. Denna
nyhet sammanhänger med utvecklingen — i teori och praxis — af en bestämd
förinånsrättsordning mellan olika grupper af borgenärer och beror närmast af
nödvändigheten att till tredje mans säkerhet offentliggöra de viktigaste förmånsrätter,
som afse fast egendom.
I det år 1643 utarbetade förslaget till rådstufvuprocess, hvilket dock ej blef
lag, förekommer inskrifning af panträtt: Nu låter han [gäldenären] för enom
inteckna i stadens bok, androm gifver han samma gods eller hus i värjo till nycklom
och låsom: gånge den före, för hvilken tecknadt var, utan hända kan, att
den i värjo häfver, är till panten förr kommen (13 kap. 11 §). I en expeditionstaxa
för domstolarna den 18 juli 1661 finnes angifvet bl. a. beloppet af lösen för »inteckningar,
attester och relaxationer, immissioner uti fäste gods» etc. I resolutionen
den 11 maj 1665 heter det om den, »som sin hypotek häfver uti rättan tid
och vid lagligt rum och ställe låtit protokollera», att hans rätt skall »i alla måtto
blifva oförkränkt». Detta inskärpes yttermera genom resolutionen den 12 jan.
1688: »de creditores hypothecarii, hvilka på vederbörlig ort och domställe sin panträttighet
hafva bevakat och densamma inprotocollera och uppteckna låtit, skola,
vid slike förefallande måls urskillning, njuta deras vaksamhet till godo, ehvad
heller de sitta i possessionen eller intet, och så säkre och fäste vid samma förvärfvade
panträttighet förblifva, som hade de deras laga uppbud, stånd och fasta fått».
Ändamålet med panträttens inskrifning kommer endast antydningsvis till
uttryck i domböckerna. Stundom heter det, att inteckningen beviljas till den verkan
lag förmår. Oftast förekommer den allmänna förklaringen, att inteckningen
* Se ofvan, s. 552 ff.
72
570
sker för att bereda borgenären »säkerhet». Anmärkningsvärdt är, att inteckningen,
som till sitt ursprungliga begrepp var allenast en inskrifning af förut bestående
panträtt, redan under 1600-talet får rättsskapande betydelse; inteckningen skapar
panträtt, äfven där pantförskrifning icke föreligger. Hvarje borgenär, som har
skuldebref eller annan klar förskrifning, äger till säkerhet för sin fordran söka inteckning,
ändock att gäldenären ej utfäst viss egendom såsom pant. Den förmånsrätt,
inteckningen medförde, bestämdes efter hand närmare genom särskilda förordningar
och resolutioner. Naturligtvis gäller panträtten icke blott mot upplåtarens
öfriga borgenärer, utan äfven mot ny ägare af fastigheten. Meningen torde
visserligen hafva varit, att inteckningshafvaren, om fastigheten såldes, skulle
inom uppbudstiden klandra fånget och söka uppbud för egen räkning, men om
denna tid försummades eller uppbud icke kunde sökas emedan skulden icke var
förfallen, medförde icke laga fasta, meddelad åt nye ägaren, minskning af inteckningshafvarens
rätt. Till eventuell köpares efterrättelse var domaren skyldig att
ur domboken meddela gravationsbevis.
En sammanfattning af de i slutet af 1600-talet gällande reglerna om pantsättning
af fast egendom föreligger i 1695 års förslag till jordabalk, som i hufvudsak blef
bestämmande för motsvarande afdelning i 1734 års lag. I nämnda förslag stadfästes
till en början den sannolikt sedan lång tid tillbaka gällande praxis, att pantsättningen
sker genom enskildt aftal, icke på tinget, såsom landslagen föreskref.
Löser ej gäldenären tillbaka panten inom föreskrifven tid, kan borgenären å egendomen
söka uppbud och fasta, som beviljas, där ej egendomen efter dess genom
värdering åsätta värde löses af bördeman eller — i stad — af nabo. Vill gäldenär
pantsätta samma fastighet åt flere, får detta ske endast så framt den, som först
erhållit panträtt, gifver sitt tillstånd till den senare pantsättningen och med villkor,
att de begge kunna njuta sin betalning ur egendomen. Sker pantsättning eljest åt
tvenne, skall gäldenären bota »sjättedelen af summan». Den, som först erhållit
panträtt, behåller sin pant, så framt ej den senare panträttens innehafvare »förut
låtit inteckna sin rätt eller verkligen låtit panten sig tillägna och tillträdt densamma».
Här föreligga sålunda två former af pantsättning: inteckning och panträtt
med besittning. Sistnämnda form af panträtt har alltsedan 1600-talet i lagstiftningen
erhållit benämningen införsel. Äldre inteckning har företräde framför
yngre. Sker inteckning för flere borgenärers panträtt å samma ting å landet eller
rättegångsdag i stad, njuta de lika rätt. Förslagets bestämmelser om företrädet
mellan inteckning å ena sidan och införsel å den andra äro icke fullt tydliga. Tidsförhållandet
är icke allena afgörande, ty äldre införsel går före yngre inteckning
endast så framt båda borgenärerna »lika till tings eller rådstuga komma». Panträtt
kan vinnas i all gäldenär egendom, fast och lös, dock att den, som fått panträtt
i viss egendom, har företräde till samma egendom. Detta företräde gäller
dock icke, så framt den panträtt, som afser all gäldenärens egendom, är äldre och
intecknad. Den generella inteckningen ger i sådant fall företräde med afseende
å egendom, som finnes å den ort, där inteckning skedde. Inteckning kan vinnas
utan borgenärens medgifvande på grund af en blott »förskrifning eller [af gäldenären]
underskrifven räkning utan pant». Införsel kan vinnas icke blott efter gäldenärens
medgifvande utan ock genom domstols beslut eller konungens befallningshafvandes
förordnande. Säljes pantsatt fast egendom, må uppbud för köparens räkning
icke ske förr än det styrkes, att skulden är betald. Sker annorledes, är det utan
verkan och »intecknade panthafvaren njuter sin laga förmån, oaktadt fasta åkommit
vore».
Att de grundsatser, som föreligga i 1695 års förslag till jordabalk, i hufvudsak
återgifva gällande praxis, framgår af Nehrmans och Abrahamssons bekanta arbeten
från 1700-talets början. Enligt Nehrman (Inledning til then svenska jurisprudentiam
civilein 1729 s. 318 ff.) kunde alla fordringar och skulder, af hvad beskaffenhet
de än må vara, intecknas. Vare sig rena förskrifningar eller blotta
räkningar intecknas, blifver inteckningen lika kraftig. Inteckning kunde för öfrigt
beviljas icke allenast i viss fast egendom utan äfven i lös och i all gäldenärens
egendom. Det var ock tillåtet att inteckna egendom, som man väntade att först i
framtiden förvärfva. Likgiltigt är, huruvida gäldenären samtyckt till inteckningen
eller icke, »alldenstund ingen inteckning binder någon till en oriktig skuld eller fråntager
någon hans bättre rätt». Inteckningen skulle ske å rätt ställe, d. v. s. vid
den domstol, under hvilken egendomen lydde; där fast egendom vid afhändande
borde uppbjudas, där borde den ock intecknas. Inteckningen skulle ske, då tingsoch
rådstufvurätt hålles; eljest är den utan verkan. Och till bevis borde man låta
anteckna inprotokolleringen på själfva förskrifningen eller taga utdrag af protokollet.
Om företrädet mellan intecknade panträtter anför Äbrahamsson i sin år
1726 utgifna kommentar till landslagen några allmänna grundsatser. »Låta tvenne
panthafvare vid ett ting inteckna deras pant, så äger den förmån, som först inteckna
låter, men angifva sig begge tillika, innan någondera erhållit inteckning,
572
så njute begge lika rätt. Har någon en allmän pantförskrifning i all debitorens
egendom, och en annan har en viss utnämnd pant sig förskrifven, och begge sin
pant lika inteckna låtit, så blir den, som har en viss utnämnd pant därvid, och
den andra vid den öfriga egendomen; men skulle hela egendomen éj förslå till
begges betalning, så brister för hvardera mark af mark.»
De från den samtida tysk-romerska rätten införda generella inteckningarna
afskaffades genom förordningen den 11 nov. 1730, som inskränkte inteckningsrätten
till »debitorens fasta egendom, den han verkligen äger, när inteckning begäres».
Den viktiga specialitetsgrundsatsen var härmed för hela den följande utvecklingen
fastslagen i den svenska rätten, tidigare än i de flesta andra europeiska stater.
Samma förordning innehöll dessutom närmare bestämmelser om villkoren och sättet
för intecknings vinnande. Enligt förordningen (2 §) skulle inteckning kunna —
äfven utan gäldenärens medgifvande — meddelas för fordran på grund af »obligationer,
förskrifningar, domar, contracter, erkända räkningar, slutna arfsdelningsinstrument
och annat sådant, som någon executiv verkan med sig föra
kan», d. v. s. ungefär samma slags urkunder, på grund af hvilka betalning kunde
sökas hos konungens befallningshafvande (jfr exekutionsstadgan den 10 juli 1669
5 §)• 13 § gåfvos bestämmelser om förfarandet vid intecknings sökande. Ansökan
skall ske skriftligen med bifogande i bevittnad afskrift af den handling,
som skall intecknas. Handlingen uppläses inför sittande rätt och införes i
»inteckningsprotokollet», hvarom bevis på begäran meddelas sökanden. Ansökan
delgifves gäldenären med föreläggande att inom viss tid inkomma med yttrande
»om det bilagda documentets riktighet eller hvad han eljest kan hafva att därvid
påminna». Vidgår gäldenären skulden eller underlåter han att efter delgifning inkomma
med yttrande inom föreskrifven tid, beviljas inteckningen, hvarom bevis
tecknas å handlingen. I detta bevis skall ock införas, att förmånsrätten räknas
från den dag ansökan om inteckningen skedde. Förnekar gäldenären skulden och
visar han med klara skäl, att han betalt eller att han eljest är fri från skulden, skall
ansökan om inteckning afslås. Förmår ej gäldenären genast styrka sitt bestridande
och stödjer sig borgenärens fordran på sådan handling, som i 2 § förutsättes, skall
inteckning beviljas. I fråga om förfarandet, då betalning uteblef, tillämpades vid
inteckning i hufvudsak samma regler, som alltsedan medeltiden varit gällande
vid den äldre formen af panträtt. Sedan uppbud skett å tre häradsting, hade gäldenären
natt och år att lösa och sedan bördemän en tid af sex veckor; i stad till
-
573
lämpades fortfarande stadslagens bestämmelse om uppbud å tre måndagar. Om
icke viss förfallodag var bestämd, skulle gäldenären, innan uppbud fick ske, anmanas
att betala.
Äfven sedan sålunda hypotekarisk panträtt medelst inteckningsinstitutet
ernått en viss grad af utbildning, kvarstod emellertid xinförseln» eller den gamla
med besittning förenade panträtten. Den undergick dock under tiden för landslagens
giltighet några förändringar. Likasom köp af fast egendom enligt landsrätt
upphört att äga rum på tinget och i stället afslöts enskildt, så blef det ock regel,
att införsel grundlädes genom enskildt aftal. Äfven den offentliga värdering, som
enligt landslagen skulle vara bestämmande för löseskillingens belopp, kom efter
hand ur bruk; jfr resolutionen den 28 jan. 1685. Mot slutet af lands- och
stadslagens giltighetstid torde aftal om införsel i regel hafva intecknats. Utvecklingen
går i den riktning, att inteckningen blir den normala formen för panträtt
i fast egendom, men med inteckning kan förenas besittning af fastigheten, i hvilket
fall tillika införsel föreligger. Hvad förmånsrätten beträffar, måste införsel, som
icke intecknats, stå tillbaka för inteckning, vare sig denna förenats med införsel
eller icke. På detta sätt vinner inteckningen efter hand allt större betydelse i
praxis på bekostnad af införseln.
I 1734 års lag finnas bestämmelser om panträtt i fast egendom dels i 9 kap.
jordabalken, dels i 7 kap. rättegångsbalken. De båda förut brukliga formerna af
panträtt, inteckning och införsel, hafva i lagen bibehållits. Reglerna om panträttens
realisation äro gemensamma för båda formerna (9 kap. jordabalken). Löser ej
gäldenären inom utsatt tid eller efter uppsägning, kan borgenären uppbjuda fastigheten.
Gäldenären har då för lösningsrättens utöfvande en tid af natt och år efter
tredje uppbudet; därefter har vid arfvejord å landet bördeman tolf veckor samt
vid stadsfastighet bördeman fyra veckor och viderboende eller nabo fjorton dagar.
Priset bestämmes genom öfverenskommelse mellan borgenär och gäldenär eller,
där sådan ej kan träffas, genom värdering. Löses ej den pantsatta fastigheten inom
föreskrifven tid. vinner borgenären äganderätt till densamma. Värderas fastigheten
högre än det belopp, för hvilket den är pantsatt, tillfaller öfverskottet ägaren
; värderas den lägre, skall denne fylla bristen.
Aftal om införsel kan enligt lagen innefatta antingen rätt för borgenären att
på vinst och förlust njuta all afkastning af fastigheten, till dess betalning sker,
eller ock rätt att under redovisning för afkastningen bekomma sex procent ränta
'' 734 års lag
och senare
rätt.
574
å sin fordran. I båda fallen äga bördemän utlösa borgenären mot uppfyllande
af de stadgade villkoren. Om pantförskrifning skett på viss tid och gäldenären dör,
innan tiden är ute, äga hans arfvingar rätt att lösa jorden tillbaka, dock att panthafvaren
njuter laga fardag. Har fastighet blifvit pantsatt genom införsel, må ej
utan gäldenärens samtycke annan än nödig kostnad af borgenären därå nedläggas.
Vanvårdas fas‘tigheten, är borgenären därför ersättningsskyldig.
Enligt 7 kap. 1 § rättegångsbalken skall inteckning, som endast kan afse gäldenären
tillhörig fast egendom, sökas skriftligen med bifogande af bevittnad afskrift
af skuldebref eller annat bevis om fordran. Handlingarna uppläsas och borgenärens
»begäran» införes i rättens dombok. Därpå förelägges gäldenären viss
tid att svara i saken. Vidgår gäldenären skulden eller uteblir han och visar borgenären,
att ansökningen delgifvits honom, fastställes inteckning med verkan från
den dag ansökningen skedde. Afgörande för inteckningens allmänna rättsverkan är
icke själfva inskrifningen, såsom i tysk rätt, icke heller, såsom i dansk och norsk
rätt, handlingarnas uppläsande, utan rättens beslut om intecknings meddelande,
ehuru visserligen förmånsrätten, om inteckning beviljas, räknas från ansökningen.
Bevis om inteckningen skall tecknas å skuldebrefvet. Bestrider gäldenären skulden
och visar strax med klara skäl, att den är gulden eller af annan orsak försvunnen,
afslås ansökningen. Enligt 7 kap. 2 § rättegångsbalken skall inteckning förnyas
efter tio år. Sker ej sådan förnyelse, är inteckningen kraftlös, där ej borgenären
haft laga förfall. Har gäldenären betalt skulden, skall han anmäla det för rätten,
som därom gör anteckning i domboken för det år, då inteckningen skedde. Om
den förmånsrätt, som inteckning medför, finnas föreskrifter i 17 kap. 9—12 § § handelsbalken.
Inteckningen intager, vare sig den grundar sig på pantförskrifning
eller icke, i förmånsrättsordningen den plats, som nämnda lagrum angifva. Äldre
inteckning har företräde framför yngre; de, som fått inteckning å samma ting eller
i stad å samma dag, äga lika rätt. Införsel äger förmånsrätt först efter inteckning
(17 kap. 13 § handelsbalken).
Om inteckning för ogulden köpeskilling gafs i 11 kap. 2 § jordabalken följande
stadgande: »Nu hafwer then, som sålde, icke upburit fulla penningar, ändoch han
i kiöpebrefwet tilstådt, åt han kiöpeskillingen til fullo bekommit; niute sin säkerhet
i thet, som såldt är, fram för andra kiöparens borgenärer, in til thes laga
stånd åkommer. Hafwer han thesförrinnan sin rätt icke intecknadt; äge sedan ej
bättre rätt, än the andre.» Detta stadgande är eu nyhet i 1734 års lag. Under det
575
tidigare skedet af förarbetena till lagen hade man för att tillgodose säljarens rätt
tänkt sig en annan utväg. I 1695 års förslag till jordabalk lyder 11 kap. 2 §: »Hafwer
den, som sållde, icke fulla penningar uppburit, och doch i kiöpebrefwet quitterat
emoth kiöparens försäkringzskrifft, hafwe macht uppå kiöpet att tahla in till dess
fasta åkommer, men sedan äger han ingen tahlan framför andra på själfva jorden,
utan sökie sin betalning, lijke som all annor giäld och skulld.» Säljaren skulle
alltså äga talan på själfva jorden, d. v. s. rätt att hafva köpet, intill dess laga fasta
åkommit. I de närmast följande förslagen af 1697, 1713 och 1717 finnas antydningar
om möjligheten för säljaren att söka inteckning för den oguldna köpeskillingen,
men i hufvudsak kvarstå dessa förslag på samma ståndpunkt som 1695 års
förslag. I själfva lagen däremot är sökandet af inteckning den utväg, som anvisas
säljaren. Lydelsen af 11 kap. 2 § jordabalken i 1734 års lag härleder sig närmast
från grefve Cronhjelms förslag af 1723. »Intill dess laga stånd åkommer», har
säljaren oberoende af inteckning »säkerhet» i egendomen, men sökes ej inom nämnda
tid inteckning, äger han »sedan ej bättre rätt än de andre». Att detta stadgande
fått sin plats i kapitlet om klander, beror tydligen på de tidigare förslagens bestämmelser
om rätt till talan å själfva jorden (klandertalan i vidsträckt bemärkelse).
Under den närmaste tiden efter 1734 års lags antagande undergick sättet för
realisationen af panträtt i fast egendom en viktig förändring. Det blef allmänt
brukligt, att hos Konungens befallningshafvande söka utslag »om egendomens försäljande
genom offentligt utrop». Härom meddelades närmare bestämmelser i
förordningen den 17 febr. 1748, förklaringen den 15 dec. 1749 och förordningen den 4
mars 1752. Auktionen, som skedde på gäldenärens risk, kunde äga rum utan föregående
uppbud, men med skyldighet för inroparen att söka lagfart; bördemännens
intresse blef på detta sätt bevaradt. Värderingen bibehölls och hade fortfarande
såtillvida praktisk betydelse, att om högsta anbudet ej uppgick till värderingssumman,
ny auktion skulle hållas; jfr förordningen den 18 dec. 1823. De gamla
bestämmelserna i 1734 års lag om rätt för borgenär att efter lagfart vinna äganderätt
till pantsatt fastighet upphäfdes emellertid icke utan kommo fortfarande
undantagsvis till användning.
Om inteckningsförnyelse föreskrefs genom förordningen den 10 dec. 1756, att
om inteckning icke inom tio år förnyas, skall den vara kraftlös, oaktadt hvad
laga förfall som åberopas. Genom förordningen den 26 augusti 1773 meddelades
nya bestämmelser om intecknings sökande. Ingen inteckning skulle gälla, som en
576
ägare själf utan viss langifvares och summas nämnande begärde i hopp om framdeles
undfående lån; där uppgift om viss långifvare och summan lämnades, skulle
långifvaren vara pliktig att å landet vid nästa ting och i staden inom en månad,
sedan en sådan inteckning söktes, uppvisa till påskrift gäldenärens skuldebref, vid
påföljd att eljest sådan inteckning icke finge någon verkan framför dem, Indika,
sedan den först begärd blef, låtit sina laggilla fordringar behörigen inteckna; då
borgenär vistades å annan ort, kunde han förete skuldcbrefvet för domstol därstädes
och låta intaga det i domstolens protokoll samt ingifva bevis därom till
inteckningsdomstolen. I förordningen den 28 juni 1798 (20 § 1 mom.) upprepades
samma bestämmelser, hvarjämte två nya stadganden tillädes. Det ena afsåg förmånsrätt
för ränta å intecknad fordran; sådan ränta må icke tilläggas förmånsrätt
för mer än tre år (20 § 2 inom.). Det andra åsyftade att reglera förhållandet mellan
lagfart och inteckning för fordran. Inteckning må ej beviljas, innan den, för hvars
gäld inteckning begäres, sökt uppbud å fastigheten. Försummar köparen att söka
uppbud i stad inom tre månader och å landet vid det ting, som infaller näst efter
sex månader sedan köpet skedde, utgör öfverlåtelsen ej hinder för intecknings
meddelande för förre ägarens gäld (20 § 3 inom.). Då 1798 års förordning i sin
helhet upphäfdes genom konkurslagen den 18 juli 1818, ersattes ofvan anförda
stadganden genom bestämmelser i den samtidigt utfärdade förordningen om inteckning
i fast egendom. I fråga om rättighet för förre ägarens borgenär att taga
inteckning, därest ej anmälan till uppbuds erhållande sker inom viss tid från det
köpet slöts, hade dessförinnan 1798 års stadgande upptagits i förordningen om
lagfart och börd af jord på landet den 18 juni 1800.
Enligt förklaringen den 7 mars 1807 må inteckning sökas och beviljas endast
vid ordinarie ting. Förnyelse af inteckning må dock äfven vid urtima ting äga rum
men skall anmälas vid nästa lagtima ting. Genom förordningen den 15 okt. 1810
stadgas såsom villkor för åtnjutande af förmånsrätt, att borgenären inom sextiotre
dagar delgifvit gäldenären protokollsutdrag öfver ansökan om inteckning samt
inom viss tid därefter till domstolen inkommit med bevis om delgifningen. Särskilda
föreskrifter meddelades för det fall att gäldenären var utrikes eller ej kunde
i sitt hemvist anträffas. Samma förordning gaf, då konkurs inträffat medan inteckningsansökan
var på domstols pröfning beroende, konkursdomaren befogenhet
att upptaga och pröfva frågan om inteckningens bestånd.
577
Genom förordningen dm 13 juli 1818 erhöll 7 kap. rättegångsbalken en helt
och hållet ny lydelse. I hufvudsak utgör denna förordning emellertid blott en sammanfattning
af förut på skilda tider gifna stadganden. Endast i ett fåtal stadganden
innefattas verkliga nyheter. Bland dylika märkes till en början en föreskrift
om intecknings meddelande i visst fall utan gäldenärens hörande. Om gäldenär i
skuldebref eller annan handling samtyckt att inteckning må ske och skuldebrefvet
eller handlingen är af vittnen, styrkt, må inteckning beviljas utan gäldenärens hörande.
Härigenom upphäfdes den i förordningen dm 15 okt. 1810 gifna bestämmelsen
om ovillkorlig delgifning. Har ej gäldenären medgifvit inteckning eller är ej
medgifvandet styrkt af vittnen, skall gäldenären såsom förut höras. En annan
nyhet i 1818 års förordning äro stadgandena om gemensamma inteckningar. Sedan
i 18 § stadgats, att innehafvare af gemensam inteckning ej må låta denna i någondera
fastigheten särskildt dödas eller förfalla utan samtycke af de inteckningshafvare,
som med honom hafva lika eller sämre rätt — vid påföljd att eljest för den
gemensamma inteckningen ej i de öfriga fastigheterna njuta annan rätt än näst
efter sista inteckningen — föreskrefs i 19 §, att den gemensamma inteckningens
innehafvare ej må till minskning af annans rätt, som å samma tid eller efter honom
låtit sin fordran intecknas i endera fastigheten, njuta ur denna senare betalning för
mer än som i de andra fastigheterna brister (sekundärt solidarisk ansvarighet).
Hvad 1818 års förordning i öfrigt innehåller af nya stadganden har närmast karaktären
af en bekräftelse å redan förut tillämpad rättsuppfattning. Hit hör t. ex.
föreskriften i 17 §: »Har intecknad egendom kommit i annans hand, än gäldenärens,
och räcker den ej till den intecknade gäldens betalning; vare ägaren icke
till ansvar för bristen bunden, där han ej gälden å sig tagit»; likaså stadgandet
i 25 §: »Utan hinder af skedd inteckning, må de jäf, gäldenären sedan gör emot
den intecknade fordran, pröfvas, der ej inteckningen är grundad å hans eget
erkännande inför rätta, eller jäfven förut pröfvade varit.»
Tid efter annan utfärdades nya förordningar angående särskilda detaljer.
Så föreskrefs genom kungörelsen dm 20 maj 1835, att förmånsrätten skulle räknas
å landet från det ting, icke likasom enligt 1818 års förordning från den dag inteckning
söktes. Samma kungörelse stadgade angående gemensam inteckning,
att därest fastigheterna äro i särskilde ägares händer, den gemensamma inteckningen
ej må i någondera fastigheten utan samtycke af de öfriga fastigheternas ägare
särskildt dödas eller förfalla, vid påföljd att eljest den gemensamma inteckningens
um/o7 73
innehafvare ej må njuta någon betalning ur sistnämnda fastigheter, med mindre
ägaren däraf själf gjort skulden eller densamma å sig tagit. Genom förordningen
den 19 maj 18^5 meddelades om förhållandet mellan lagfart och inteckning i viss
mån nya bestämmelser; jfr ock förordningen om ytterligare föreskrifter i afseende
å lagfart den 8 okt. 1861. Genom förordningen den 16 juni 1875 fick inteckningsrätten
det innehåll, som i allt hufvudsakligt är det nu gällande.
öfverblickar man gången af den utveckling, för hvilken sålunda redogjorts,
finner man, hurusom panträtt i fast egendom framträdt under två hufvudformer,
såsom pant förenad med besittning och såsom hypotekarisk pant. Den senare
formen knytes under 1600-talet vid inskrifningsväsendet och uttränger efter hand
den förra, hvars rättsverkan tid efter annan försvagas. Redan i 1734 års lag ger
införsel förmånsrätt först efter inteckning, äfven där denna är senare. Införseln
har därmed förlorat största delen af sin praktiska betydelse. Än mer minskades
betydelsen af denna panträtt, då förmånsrätten helt och hållet borttogs genom
förordningen den 8 okt. 1861. Då slutligen rätten att genom lagfart förvärfva äganderätt
till fastighet, hvari införsel erhållits, afskaffades genom 1875 års förordning
och samtidigt jämväl det enda lagrum, som i 1734 års lag behandlade aftal om
införsel (9 kap. 7 § jordabalken) upphäfdes, har detta aftal helt och hållet försvunnit
ur det svenska rättslifvet. Giltigheten af aftal om införsel, slutna före den 1 jan.
1876, berördes ej af 1875 års lagstiftning; för lagfart på grund af sådana aftal infördes
nya bestämmelser genom en särskild förordning, utfärdad samma dag som
förordningarna om lagfart och inteckning.
Så mycket kraftigare har i stället inteckningsinstitutet utvecklat sig. Utvecklingen
har nära anslutit sig till uppkomsten af en bestämd förmånsrättsordning
mellan olika grupper af borgenärer. I den mån det visat sig nödvändigt att
ordna förhållandet mellan förmånsberättigade och icke förmånsberättigade borgenärer
och mellan de förra inbördes, har inteckningsinstitutet bundits vid allt
mera specialiserade regler. Från början var inteckningen endast ett protokollariskt
antecknande af en redan förvärfvad panträtt. Men snart får inteckningen rättsskapande
kraft och medför förmånsrätt äfven oberoende af pantförskrifning. Inteckning
kan utverkas af borgenären utan gäldenärens medgifvande. Förmånsrätten
kan alltefter borgenärens begäran eller pantförskrifningens innehåll
afse all gäldenärens egendom eller allenast viss fastighet. Den skadliga utväxt, som
den generella inteckningen innebar, borttogs genom förordningen den 11 nov. 1730.
579
Men rätten för hvarje borgenär, som har skriftligt fordringsbevis, att oberoende
af pantförskrifning söka och erhålla inteckning kvarstod ända till 1875 års förordning.
Då denna rätt afskaffades, infördes i stället förmånsrätt efter utmätning
(17 kap. 9 § 6 mom. handelsbalken). Redan före 1875 års förordning hade
emellertid inteckningsväsendet utvecklats genom talrika formella bestämmelser,
som i hufvudsak upptogos i nämnda förordning. I 17 kap. 9 § handelsbalken reglerades
den förmånsrätt, som inteckning medför, närmare genom förordningarna
den 8 okt. 1861 och den 16 juni 1875.
580
Bilaga III.
Hufvudpunkterna af utländsk lagstiftning om inskrifning af rätt till fast
egendom.
Såsom medel att trygga de rättsförhållanden, som afse fast egendom, användes
nu för tiden nästan allmänt inskrifning i offentliga böcker. Alltsedan 1700-talet
hafva de särskilda europeiska staterna sträfvat efter en tillfredsställande anordning
af inskrifningsväsendet. Flera olika system hafva pröfvats, men intet har
blifvit allmänt rådande. Detta beror icke så mycket därpå att olika meningar om
den lämpligaste anordningen gjort sig gällande, som fastmer därpå att de faktiska
förhållandena i de särskilda staterna varit och äro så olika, att en anordning, som
i den ena staten kunnat införas, i andra stater ansetts vara förenad med alltför
stora svårigheter och därför oaktadt erkända företräden tillsvidare icke kommit
till användning.
Efter hand har utvecklingen ledt till alltmer fulländade inskrifningssystem.
Erfarenheten har fastslagit vissa allmänna grundsatser för en ändamålsenlig
ordning af fastighetsböckerna och deras förande; lagstiftningen har utbildat
ett helt system af regler för inskrifningarnas form, innehåll och rättsverkan.
Bland de allmänna grundsatserna märkes främst fastighetsbokens anordning efter
de särskilda fastigheterna, d. v. s. med särskildt upplägg för hvarje fastighet. Vanligen
uppdelas detta upplägg i en afdelning för inskrifning af äganderätt, en annan
för inskrifning af andra rättigheter (panträtt, nyttjanderätt, servitut in. m.).
Alla rättigheter, som skola häfta såsom sakrätter vid en fastighet och sålunda äga
giltighet mot tredje man, böra på detta sätt offentliggöras (den formella publicitetsprincipen);
s. k. tysta förmånsrätter böra alltså, såvidt möjligt, icke af lagstift
-
581
ningen erkännas. Till ett modernt inskrifningsväsen hör vidare, att hvarje särskild
rätt, som inskrifves, måste knytas vid en viss fastighet och till sitt innehåll
noga angifvas (specialitetsprincipen). Först härigenom kan ett upplägg i fastighetsboken
gifva en fullständig bild af fastighetens rättsliga läge. Men man har
icke stannat härvid. Man har fastmer tillerkänt inskrifningen i fastighetsboken
äfven materiell betydelse. Till förmån för tredje man, som är i god tro, gäller fastighetsbokens
innehåll såsom riktigt. Om tredje man icke ägt kännedom om fastighetsbokens
oriktighet, skyddas han i den rätt, för hvars förvärf han haft stöd af
fastighetsbokens innehåll. Denna grundsats — den materiella publicitetsprincipen
eller grundsatsen om fastighetsbokens vitsord — är själfva kärnpunkten i
de moderna reformerna på inskrifningsväsendets område. Denna grundsats, som
har uppställts i syfte att trygga den redbara omsättningen och fastighetskrediten,
utgör ett motstycke till den rättsregel, som i fråga om förvärf af lösa saker skyddar
besittaren såsom ägare, såvida han kan åberopa förvärf i god tro. Inskrifning
i fastighetsboken spelar alltså vid förvärf i god tro samma roll som besittning vid
lösa saker. Öfver hufvud innebär sålunda det moderna fastighetsbokssystemet
icke blott att en åskådlig bild af fastighetens rättsläge skall återfinnas i boken,
utan ock att denna bild skall vara bestämmande för den redbara samfärdseln i
allt, som rör fastigheten. Endast den, som äger kännedom om bildens bristande
öfverensstämmelse med verkligheten d. v. s. med den materiella rätten, får icke till
sin förmån åberopa fastighetsbokens innehåll. Till skydd för den materiellt berättigade
emot det vitsord, som sålunda tillkommer äfven en felaktig inskrifning, tjäna
särskilda anordningar för inskrifningsärendets pröfning, för fastighetsbokens
beriktigande, för inskrifning af protest mot bokens riktighet samt af anmärkning
rörande rättsanspråk, som ännu icke utvecklat sig därhän, att definitiv inskrifning
kan ske.
Tillämpningen af ofvan angifna allmänna grundsatser framträder i största
omfattning i den nu gällande tyska rätten. Bland öfriga rättssystem kan det franska
sägas företräda en grundtyp, som i alla afgörande punkter är vidt skild från
det tyska. Inskrifningsböckerna äro icke upplagda efter fastigheterna, utan inskrifningarna
ske i kronologisk ordning. De franska inskrifningsböckerna gifva
alltså icke, såsom de tyska, en öfverskådlig bild af hvarje fastighets rättsläge;
uppgifter om de rättsförhållanden, som röra en fastighet, måste sökas på spridda
ställen i böckerna. Men icke ens om alla de uppgifter, som böckerna innehålla,
582
sammanställas, kan en tillförlitlig kännedom erhållas om de rättigheter, för hvilka
fastigheten häftar. Den formella publicitetsprincipen tillämpas blott ofullständigt.
Icke alla sakrätter, för hvilka en fastighet häftar, behöfva offentliggöras genom
inskrifning; tysta förmånsrätter äro här fortfarande erkända i stor utsträckning.
Ofullständigt tillämpas ock specialitetsprincipen; förmånsrätter och hypotek äro
icke nödvändigt knutna vid viss fastighet utan kunna omfatta all den fasta egendom,
som tillhör gäldenären eller i framtiden af honom förvärfvas. Förekomsten
af dessa generella förmånsrätter och hypotek hindrar naturligtvis i hög grad en
beräkning af det belopp, som eventuellt kan utfalla å ett i viss fastighet gällande
hypotek, om detta skall utgå med sämre rätt än det generella; värdet af ett speciellt
hypotek blir i detta fall helt och hållet beroende af tillfälliga förhållanden.
Grundsatsen om fastighetsbokens vitsord, som är af grundläggande betydelse för
det tyska systemet, tillämpas i den franska rätten blott i ringa omfattning; denna
har betydelse endast vid tvist mellan dem, som härleda sina anspråk från samma
fångesman, men icke om skilda fångesmän åberopas.
Det franska inskrifningssystemet har, oaktadt dess stora och påtagliga brister,
vunnit vidsträckt utbredning äfven utom sitt hemland. I de delar af södra och
mellersta Europa, där öfver hufvud fransk rätt under loppet af 1800-talet blifvit
införd, hafva, såsom naturligt är, äfven de franska rättsgrundsatserna om inskrifningsväsendet
vunnit insteg. Till följd af den utbredning, det franska systemet sålunda
erhållit, har dess inflytande i viss mån gjort sig gällande äfven inom det nyaste
tyska inskrifningsväsendet. I de delar af tyska riket, där fransk rätt tidigare
blifvit införd, äro de faktiska förhållanden, till hvilka fastighetslagstiftningen
måste taga hänsyn, stundom sådana, att fastighetsböckernas anordning efter det
nya tyska systemet icke,kunnat utan vidare genomföras; modifikationer i riktning
mot det franska systemet hafva i dessa fall medgifvits. Å andra sidan har
det franska inskrifningsväsendet, där det upptagits i andra rättssystem, undergått
större eller mindre modifikationer, som afse att underlätta fastighetsregistrens
begagnande, att inskränka de tysta förmånsrätternas betydelse o. s. v. Endast
England står främmande såväl för det tyska som för det franska inskrifningsväsendet;
den engelska rätten intager i detta fall, såsom ofta eljest, en säregen ställning.
Vid redogörelsen för de särskilda inskrifningssystemen göres af ofvan antydda
skäl början med det tyska.
583
Tyska riket. *
I de särskilda tyska staterna har intill nyaste tid inskrifningsinstitutet utbildats
dels på. grundvalen af det preussiska fastighetsboksväsendet (realfolier), dels
efter mönstret af det franska systemet (personalfolier). Genom preussiska hypoteksordningen
af den 20 dec. 1783 och »allgemeines Landreclit» af 1794 lades grunden
till det system, som bragtes till afslutning genom två lagar af den 5 maj 1872, den
ena om äganderättsförvärf, om hypotek och öfriga begränsade sakrätter, den andra
om fastighetsbokens anordning och förande. Inskrifningen blef härigenom ovillkorlig
förutsättning dels för äganderättsförvärf vid öfverlåtelse, dels för uppkomsten af
panträtt i fast egendom. Jämte panträtt infördes en af hvarje fordran oberoende
rätt att ur en fastighet uttaga ett visst penningbelopp (Grundschuld). Vid hyra
och arrende utgjorde inskrifningen villkor för rättighetens giltighet mot ny ägare
af fastigheten. Verkan af inskrifningen utsträcktes därhän, att i allmänhet den, som
i förlitande på grundbokens riktighet slutit ett aftal, skyddades i sitt rättsförvärf
oberoende af fångesmannens rätt. Det franska systemet, grundadt på Code civil,
härskade med större eller mindre ändringar, bl. a. i bayerska Pfalz, Baden, Rhenhessen
och Elsass-Lothringen. Genom den nya civillagen af 1896 och förordningen
om fastighetsbok den 24 mars 1897 har i tyska riket fastighetsrätten erhållit en
enhetlig reglering på grundvalen af ett fastighetsbokssystem.
Fastighetsböckernas förande åligger i regel underdomstolarna (Amtsgerichte). ^Fastigheter
För hvarje distrikt finnes en enda fastighetsbok (Grundbuch), i hvilken samtliga förande.
fastigheter inom distriktet äro upptagna i enlighet med de uppgifter, som distriktets
kataster innehåller. Hvarje fastighet har i grundboken särskildt upplägg,
bestående af ett eller flere blad. Upplägget börjar med en s. k. titel, som i enlighet
med katastern angifver fastighetens namn, beskaffenhet, storlek och skatteförmåga
m. m. Därpå följa tre afdelningar: den första upptager i en särskild spalt ägarens
namn och bostad, i en annan spalt år och dag, då öfverlåtelse och inskrifning
däraf skett, samt i en tredje spalt — där sådant begäres — köpeskilling, annat
värde och brandförsäkringsbelopp; den andra af delningen är bestämd för inskrifning
af servitut, realonera och förköpsrätter, som häfta vid fastigheten, vidare
för inskrifning af inskränkningar i ägarens dispositionsrätt t. ex. till följd af fastig
-
* Jfr K. Gyldén, Öfversikt öfver det tyska grundboksväsendet. Stockholm 1905.
584
hetens fideikommissnatur, af fastighetens utmätning, af ägarens konkurs, samt
i en särskild spalt inträffade förändringar härutinnan; den tredje af delningen innehåller
hypotek och »grundskuld». Från denna (preussiska) anordning finnas afvikelse!''
i de särskilda staterna, som äga frihet att själfva bestämma detaljerna
af fastighetsbokens inrättande. Så förekomma i vissa delar af Tyskland, där jordbesittningen
är starkt splittrad, en slags förening af personal- och realregister.
Det franska systemet för fastighetsregistren har här icke kunnat helt och hållet
afskaffas. Fastighetsboken kompletteras af de till inskrifningsmyndigheten ingifna
handlingar, som ligga till grund för de särskilda inskrifningarna. Dessa
handlingar, till hvilka hänvisning från fastighetsboken kan göras, förvaras i
original eller afskrift hos inskrifningsmyndigheten. För hvarje upplägg i fastighetsboken
bildas en samling af dylika handlingar (en akt) med rubrik, innehållande
afskrift af upplägget i fastighetsboken.
Inskrifning sker i regel på grundvalen af ett medgifvande (Eintragungsbewilligung)
af den, hvars rätt beröres af — upphäfves eller begränsas genom
— inskrifningen. Vid inskrifning af hypotek, servitut och andra begränsade
sakrätter lämnas medgifvandet naturligtvis af fastighetens ägare, vid inskrifning
af äganderätt af öfverlåtaren. Detta medgifvande sker antingen muntligen
till inskrifningsmyndighetens protokoll eller skriftligen i en af offentlig
myndighet upprättad eller vitsordad urkund. För ansökan om inskrifning är
icke viss form föreskrifven. Sådan ansökan kan ske af den berättigade eller
af den förpliktade, af part själf eller af ställföreträdare. Framställes begäran
om inskrifning muntligen, tages den till inskrifningsmyndighetens protokoll.
I allmänhet måste den, hvars medgifvande åberopas för sökt inskrifning,
själf hafva fått sin rätt inskrifven, dock att detta icke fordras vid öfverlåtelse
ifrån den, som genom arf eller testamente förvärfvat fastigheten. Inskrifningarna
äro dels definitiva — sådana, som afse öfverlåtelse af äganderätt, upplåtelse
af servitut, panträtt m. m., upphäfvande af dylik rätt, ändring af förmånsrätt
o. s. v. — dels provisoriska, sådana, som afse att förbereda framtida definitiv
inskrifning och gent emot tredje man på förhand trygga verkan af denna. Om på
grund af fastighetsbokens innehåll eller innehållet eller formen af inskrifningsmedgifvandet
hinder möter för omedelbar inskrifning, kan uppskof beviljas med den
verkan, att inskrifningen, om den sedan meddelas, gäller som om den vore gjord,
då den söktes. Härigenom mildras tydligen den stränga grundsatsen om själfva
585
inskrifningens afgörande betydelse. Skillnaden mellan gällande svensk och tysk
rätt är sålunda på denna punkt icke så skarp, som till en början kan synas.
Inskrifna rättigheters företräde sins emellan beror, om de skola inskrifvas i
samma afdelning, af den ordningsföljd, hvari de äro i boken upptagna. Skola de
inskrifvas i olika afdelningar, beror företrädet af den för inskrifningen angifna
dagen. Men inskrifningsdomaren skall iakttaga den ordning, hvari ansökningarna
inkommit. Rättigheter, som skola inskrifvas i samma afdelning, böra sålunda
införas i tidsföljd efter hvarandra, och rättigheter, som inskrifvas i olika afdelningar,
skola införas med angifvande af dag eller, om så behöfves, timme och minut,
då ansökningen ingafs. Har emellertid skyldigheten att iakttaga tidsföljden mellan
ansökningarna blifvit åsidosatt af inskrifningsmyndigheten, blir icke desto
mindre den ordningsföljd, i hvilken rättigheterna faktiskt upptagits, eller vid
inskrifning i olika afdelningar, den för inskrifningen angifna dagen afgörande för
företrädet. Till och med den, som äger kännedom om förut ingifna ansökningar,
vinner för sin rätt det företräde, som dess faktiska inskrifning i viss ordningsföljd
eller med angifvande af viss dag medför. Inskrifningens lydelse formuleras af
inskrifningsmyndigheten, som dagtecknar och underskrifver hvarje inskrifning.
Sker i fastighetsboken hänvisning till inskrifningsmedgifvandet, erhåller dess innehåll
samma betydelse som fastighetsbokens. Tillfälle att taga del af fastighetsboken
med därtill hörande urkunder står efter inskrifningsmyndighetens pröfning
öppet för en hvar, som däraf har ett berättigadt intresse. För fastighetsbokens
riktiga förande är naturligtvis inskrifningsdomaren ansvarig i förhållande till staten,
men staten själf har åtagit sig omedelbar ansvarighet gent emot den enskilde,
som lidit skada genom inskrifningsdomarens tjänstefel. Föreligger icke uppsåtligt
brott, utan allenast vårdslöshet eller försummelse, svarar dock staten endast,
där ej ersättning kan erhållas af den, som till följd af felet vunnit bättre rätt än honom
tillkommit.
Inskrifning erfordras för hvarje äganderättsförvärf, som sker i kraft af öfver- Iwlcrifning
låtelse. Då inskrifning i detta fall är obligatorisk, d. v. s. villkor för äganderätts- rättsförförvärfvet,
komma böter eller viten i syfte att framtvinga inskrifning icke till an- vär^''
vändning. Öfverlåtelsen sker genom ett aftal (Auflassung), som parterna sluta
inför inskrifningsmyndigheten. Detta aftal, som allenast innefattar parternas
samstämmande förklaring angående äganderättens öfverflyttande, beror naturligtvis
af en föregående uppgörelse, ett köpeaftal, ett gåfvoaftal eller dylikt. Enligt
1434/0, 74
586
tysk rätt öfverflyttas icke äganderätt genom aftal af sistnämnda slag; sådana aftal
grundlägga öfver hufvud icke sakrätt utan blott fordringsrätt. Ett köp förpliktar
sålunda säljarenatt medverka till den öfverlåtelse (Auflassung), genom hvilken
äganderätt grundlägges, men grundlägger icke själft äganderätt. Köp af fast
egendom måste, för att vara bindande, styrkas genom en af domstol eller notarius
publicus utfärdad urkund, dock att, därest på grundvalen af ett formlöst köpeaftal
öfverlåtelse (Auflassung) skett och inskrifning ägt rum, öfverlåtelsen blir
gällande. Öfverlåtelse och inskrifning äro ock erforderliga vid förvärf på grund af
legat (singularsuccession). Själfva legatet grundar endast en fordringsrätt mot
arfvingen (universalsuccessor). Förvärf af äganderätt till fastighet genom arf
eller testamente (universalsuccession) äro däremot icke obligatoriskt föremål för
inskrifning, d. v. s. inskrifningen är i detta fall icke villkor för äganderättsförvärfvet.
Den, som genom sådant förvärf åtkommit en fastighet, kan ock, utan att själf
vara inskrifven såsom ägare, öfverlåta densamma. Däremot måste inskrifning af
äganderättsförvärf ske, om arfvingen eller testamentstagaren vill låta inteckna
egendomen. Oberoende af inskrifning sker ock förvärf af fast egendom, då vid
äktenskaps ingående öfverenskommelse träffas om fullständig egendomsgemensamhet
mellan makarna. Hvardera maken kan emellertid begära, att fastighetsboken
bringas i öfverensstämmelse med aftalet.
Inskrifningens verkan bestämmes i enlighet med grundsatsen om fastighetsbokens
vitsord eller offentliga trovärdighet. Fastighetsbokens vitsord är såsom
nämndt icke ovillkorligt utan kan åberopas endast af den, som är i god tro. God
tro måste föreligga vid den tidpunkt, då ansökan om inskrifning sker, eller vid rättsförvärf,
som icke kräfver inskrifning, vid tiden, då förvärfvet skedde. Den goda
tron innebär frånvaro af kännedom att annan förvärfvat en sakrätt, som utesluter
förevarande förvärf. Kännedom om ett blott obligatoriskt verkande aftal, som
medför anspråk på medverkan till öfverlåtelse eller annat sakrättsligt aftal, utesluter
däremot icke god tro. Har ägaren af en fastighet sålt densamma åt två,
utesluter kännedomen om det förra köpeaftalet icke den senare köparens förvärf.
Men har öfverlåtelse (Auflassung) följt å det första köpet, kan den senare köparen
icke åberopa sig på tidigare inskrifning, om han, då inskrifning söktes, ägde kännedom
om det sakrättsliga aftalet. Icke blott den, som härleder sitt rättsförvärf
från samme ägare som en annan, skyddas i sin rätt, om han tidigare än denne
erhållit inskrifning, utan äfven den, hvilken eljes fått en rätt till sig öfverlåten
587
från någon, som icke var berättigad att företaga den ifrågavarande öfverlåtelsen,
skyddas i sitt förvärf, såvida öfverlåtelsen ägt rum med stöd af fastighetsboken.
Men äfven om förvärfvarens fångesmans förvärf varit ogiltigt, skyddas alltså förvärf
varen i sin på fastighetsbokens innehåll stödda goda tro, och detta gäller, vare
sig för värf vet skett mot vederlag eller icke. Inskrifningen afskär klander icke blott
från den, som härleder sin rätt från samme fångesman som den inskrifna rättens
innehafvare, utan äfven mot den, som leder sin rätt tillbaka till annan fångesman
(rätte ägaren). Medan inskrifningen enligt svensk rätt skyddar mot klander endast
i det fall, som omförmäles i förordningen om lagfart 12 §, bereder inskrifningen
enligt tysk rätt skydd åt tredje man i god tro äfven i det fall, som
af ses i 15 §, där den svenska förordningen uttryckligen frånkänner inskrifningen
den rättsverkan, som den tyska lagen tillerkänner densamma. På grund af den
ståndpunkt, som den svenska rätten härutinnan intager, omfattar den svenska
lagstiftningen om häfd äfven sådana fall, i hvilka enligt tysk rätt häfd icke behöfver
åberopas. Äfven enligt tysk rätt har dock en häfdelagstiftning icke kunnat
undvaras, då ju inskrifningens materiella verkan endast hänför sig till tredje mans
förvärf i god tro. Med uteslutande af denna begränsning innebär häfdelagstiftningen,
att enhvar, hvilken under trettio år varit inskrifven såsom ägare af en fastighet, utan
• att protest däremot inskrifvits, och under denna tid oafbrutet haft ägendomen i
sin besittning, förvärfvar äganderätt till fastigheten, ehuru icke någon materiell
rätt låg till grund för inskrifningen.
Den vidsträckta rättsverkan, som den tyska rätten tillerkänner inskrifningen,
kan naturligtvis upprätthållas endast under förutsättning att åt den verkligen
berättigade är beredd utväg att erhålla rättelse af en inskrifning, som skett med
åsidosättande af hans rätt. Står fastighetsbokens innehåll i strid med det verkliga
rättsläget, måste rättelse härutinnan kunna ske. Om den, som till stöd för sin
förmenta rätt kan åberopa bokens innehåll, icke godvilligt medgifver rättelse, utföres
tvisten såsom en vanlig rättegång, hvarvid domstolens beslut ersätter medgifvandet.
Så snart tvisten blifvit till domstol instämd, kan kärandens anspråk
på bokens beriktigande provisoriskt skyddas genom inskrifning af en protest (Widerspruch),
vare sig efter svarandens medgifvande eller efter domstolens förordnande,
som utfärdas, så snart käranden anfört sannolika skäl för sin rätt. Så
skyddas på detta sätt den rätte ägarens anspråk på inskrifning mot den,
som med orätt inskrifvits såsom ägare, och som, där protest ej skett, i egenskap af
588
inskrifven ägare, kunnat genom ny öfverlåtelse omintetgöra rätte ägarens materiella
rätt. Genom inskrifning af en protest hindras tredje man att till stöd för förvärf
åberopa den inskrifna rätt, mot hvilken protest skett. Vinner käranden rättegången,
d. v. s. befinnes protesten vara grundad, beriktigas fastighetsboken definitivt.
Förlorar åter käranden rättegången, skall protesten afföras; dess verkan
bortfaller därigenom, som om den aldrig skett.
Har genom obligatoriskt verkande aftal eu rätt blifvit förvärfvad, som i sin
ordning kan leda till uppkomsten af en ny sakrätt, kan icke protest (Widerspruch)
ske mot bokens innehåll, som ju i detta fall icke är oriktigt. I stället skyddas det
obligatoriska anspråket provisoriskt genom en inskrifning af annan art, en provisorisk
anmärkning (Vormerkung). Exempelvis skyddas på detta sätt en
köpares rätt att erhålla fastigheten åt sig öfverlåten i den form lagen föreskrifver
för öfverlåtelse af fast egendom (Auflassung). Den provisoriska anmärkningen
inskrifves antingen efter medgifvande af den inskrifne ägaren eller på grund af
provisoriskt verkställbar dom eller provisoriskt förordnande af domstol. Genom
inskrifning af sådan anmärkning förvärfvas visserligen icke sakrätt, men mot
tredje man inträder ungefär samma rättsverkan, som om sakrätten själf inskrifvits;
han måste räkna med en provisorisk inskrifning på samma sätt som med den
definitiva. Vinnes sedan sakrätt och inskrifves donna, räknas dess »rang» från
det den provisoriska inskrifningen skedde.
Inskrifning Föremål för inskrifning äro utom äganderättsförvärf äfven hypotek och därmed
och härmed besläktade rättigheter (Grundschuld, Rentenschuld). Inskrifningen är här likasom
rättigheter. vid äSanderättsförvärf genom öfverlåtelse ett oeftergifligt villkor för rättens uppkomst
och bestånd. Af panträtt i fastighet känner den tyska rätten två hufvudformer,
hypotek, som är panträtt förenad med en fordringsrätt, samt grundskuld,
som innebär, att en fastighet häftar för ett visst penningbelopp oberoende af
hvarje fordran. Hypoteket är antingen »Verkehrshypothek» (vanligt hypotek),
som karaktäriseras däraf att inskrifningen till förmån för tredje man i god tro afskär
invändning mot fordrans existens och belopp, eller »Sicherungshypothek»,
som i allo är beroende af den fordran, till hvars säkerhet det blifvit ställdt. Af
det vanliga hypoteket finnas två arter, allteftersom hypoteksbref utfärdas eller
icke (»Briefhypothek» och »Buchhypothek»). I hypoteksbrefvet upptagas fastighetens
namn, hypotekets belopp samt andra uppgifter, som tjäna till ledning för
bedömande af hypotekets värde. Grundskulden är en produkt af den nyare
589
rättsutvecklingen. Då man i den allmänna samfärdselns intresse måst alltmer frigöra
hypoteket från dess beroende af en fordran, har man slutligen ansett sig böra
taga steget fullt ut och skapat en själfständig rätt att ur en fastighet uttaga ett visst
penningbelopp. För samfärdseln har man alltså att välja mellan »die Verkehrshypothek»
och »die Grundschuld», af hvilka hvardera erbjuder sina fördelar.
Ännu användes öfvervägande den förra formen för fastighetskredit, hvadan den
följande redogörelsen närmast afser denna. Reglerna för grundskuld äro i själfva
verket härmed öfverensstämmande i allt, som icke härflyter af hypotekets förhållande
till en viss fordran.
En jämförelse mellan den tyska rättens vanliga hypotek och den svenska
rättens inteckning för fordran försvåras väsentligen af de båda rättssystemens olika
grundsatser rörande förskrifningar. Förskrifningar till innehafvaren förekomma
i Tyskland alls icke i samma utsträckning som hos oss. Dylika förskrifningar, såvida
de lyda på ett bestämdt belopp i penningar, få enligt tysk rätt utfärdas endast
med särskildt tillstånd från statens sida. Men med sådana förskrifningar får det
i den allmänna samfärdseln vanliga hypoteket (die Verkehrshypothek) icke förbindas.
För fordran på grund af innehafvarepapper får endast »Sicherungshypothek»
ställas. Likaså äro endast hypothek af detta slag tillåtna vid den tyska rättens
orderpapper, d. v. s. sådana förskrifningar, som öfverlåtas genom indossament.
Den skuldförbindelse, som det vanliga hypoteket förutsätter, måste alltså enligt
tysk rätt alltid vara ställd till viss man. Det oaktadt är olikheten mellansvensk
och tysk rätt i detta fall icke så betydande, som man häraf kunde vara benägen
att sluta. Ehuru enligt tysk rätt vid det vanliga hypoteket förskrifningen måste värr
ställd till viss man, cirkulerar dock detta hypotek — om man bortser därifrån att
öfverlåtelse af hypoteket sker genom särskild skriftlig handling — i den allmänna
rörelsen på ungefär samma sätt som en svensk inteckning; invändningar mot det
anspråk, som grundas å hypoteket, äro i det hela icke medgifna i vidsträcktare mån
än mot en fordran på grund af ett innehafvarepapper. Denna omloppsförmåga
hos det tyska (»vanliga») hypoteket sammanhänger med dess relativa själfständighet
i förhållande till den fordran, som förutsättes för hypotekets uppkomst. Denna
hypotekets sj anständighet framträder i reglerna om fastighetsägarens rätt att
förvärfva hypoteket, i reglerna om betalningsrätt på grund af hypoteket samt fram
för allt i bestämmelserna om användning å hypotek och hypoteksbref af grundsatsen
om fastighetsbokens offentliga trovärdighet.
590
Hypotekets bundenhet vid en fordran har icke hindrat den tyska lagen att
låta fastighetens ägare förvärfva hypoteket såsom en själfständig rätt. Ett sådant
hypotek (Eigenthiimerhypothek) föreligger, då den fordran, till säkerhet för hvilken
hypoteket skulle ställas, icke kommer till existens. Då i detta fall ingen borgenär
finnes, måste hypoteket tillhöra fastighetens ägare, d. v. s. denne förfogar öfver
det rum, hypoteket upptager, och hindrar efterföljande hypoteksborgenärer att
rycka upp. Hypoteket förvärfvas ock af fastighetens ägare, då fordran upphör
t. ex. genom frivillig betalning af fastighetens ägare eller genom kvittning mot
fordran, tillhörande denne, eller därigenom att borgenären blir ägare af fastigheten.
För ränta, som är förfallen, och för kostnad, som skall borgenär ersättas,
uppstår icke något ägarehypotek; dessa rättigheter äro rent obligatoriska.
Ägaren kan naturligtvis afstå från sin eventuella rätt till hypoteket; i sådant fall
rycka efterföljande hypoteksborgenärer upp i det lediga rummet.
Hypoteket grundlägger en rätt till betalning ur fastigheten medelst exekutiv
försäljning af denna. Denna betalningsrätt är oberoende af fordrans existens;
är fordran preskriberad, hindrar detta icke, att denna betalningsrätt kvarstår. Betalningsrätten
själf är icke underkastad preskription. Någon motsvarighet till det
hos oss och i andra länder förekommande stadgandet om förnyelse af inteckningar
finnes icke.
Till förmån för tredje man, som icke är i ond tro, gäller hvad i fastighetsboken
inskrifvits rörande hypoteket såsom riktigt. Fastighetsboken garanterar ock, att
inga andra hypotek finnas än de inskrifna. Härförutom sträcker sig fastighetsbokens
vitsord jämväl till den fordringsrätt, till säkerhet för hvilken ett hypotek
inskrifvits; invändningar mot denna fordringsrätt, som icke framgå af fastighetsboken,
äro uteslutna till förmån för den, som i god tro förvärfvat hypoteket. Den,
som med stöd af fastighetsbokens innehåll i god tro genom öfverlåtelse förvärfvat
ett hypotek, skyddas i sin rätt, vare sig förvärfvet skett mot vederlag eller icke.
Ett hypotek, som grundar sig på medgifvande af den, som är inskrifven såsom
ägare, men hvilkens äganderätt aldrig existerat eller redan upphört, då medgifvandet
gafs, blir giltigt, om det förvärfvas af en tredje man, som icke ägde kännedom
härom o. s. v. Hvad i den svenska förordningen om tjuguårig häfd (4 §) är
stadgadt om giltigheten af ett dylikt hypotek gäller alltså enligt tysk rätt, utan
att viss tid behöfver hafva förflutit från det fastigheten blifvit rätte ägaren afhänd.
Sker betalning af ett hypotek i god tro till den, som enligt fastighetsboken är berät
-
591
tigad att uppbära sådan, blir betalningen giltig o. s. v. God tro behöfver icke bevisas
eller ens göras sannolik af den, som åberopar sådan; det är motpartens
sak att styrka, att förvärfvaren vid tiden för förvärfvet eller, där inskrifning
fordras, vid tiden för ansökan härom hade kännedom om det verkliga rättsläget
och sålunda var i ond tro. Hvad om god tro vid rättsförvärf sålunda blifvit
sagdt gäller naturligtvis ock om god tro i fråga om en rättshandling, som åsyftar
befrielse från en förbindelse (betalning). Angående fastighetsbokens beriktigande,
provisorisk inskrifning af protest (Widerspruch) mot inskrifven rätt och af anmärkning
(Vormerkung) rörande framtida rättsanspråk gälla vid hypotek samma regler
som vid äganderätt.
Hypoteksbrefvet återgifver hvad i fastighetsboken inskrifvits rörande hypoteket.
Med hypoteksbrefvet bör skuldebrefvet, om sådant finnes, förenas till en handling.
Strider hypoteksbrefvets innehåll med afseende å kapitalbelopp, ränta eller
dylikt mot uppgifterna i fastighetsboken, har den senare vitsord, dock att om hypoteksbrefvet
innehåller anteckningar utöfver fastighetsboken, t. ex. angående afbetalning,
sådana anteckningar äga samma giltighet som bokens innehåll. Frånsedt
detta är hypoteksbrefvet icke ett själfständigt värdepapper utan beroende af
fastighetsbokens innehåll. Men hypoteksbrefvet tjänar till hypoteksborgenärens
legitimation och förmedlar öfverlåtelser af hypoteket. Öfverlåtelse sker genom
skriftlig handling och hypoteksbrefvets öfver lämnande. Öfverlåtaren är skyldig
att på begäran af förvärfvaren låta den handling, hvari öfverlåtelsen sker, vitsordas
af offentlig myndighet. Ett sådant vitsord medför den verkan, att innehafvaren
af ett hypotek kan legitimera sig såsom hypoteksborgenär genom att förete en
serie af sålunda bestyrkta sammanhängande öfverlåtelser, som leda till honom.
Gäldenären kan sålunda med trygghet betala till den, som enligt öfverlåtelserna
är rätt innehafvare. Tredje man, som med stöd af öfverlåtelserna i god tro förvärfvar
hypoteket, blir verklig hypoteksborgenär och kan såsom sådan uppsäga
och låta indrifva hypoteket. Mot hypoteksborgenär, som genom öfverlåtelse förvärfvat
hypoteket, gälla inga andra invändningar än de, som framgå af fastighetsboken
eller af hypoteksbrefvet eller som härflyta omedelbart af hypoteksborgenärens
eget förhållande till gäldenären eller till fastighetens ägare, eller som
bero af omständigheter, hvarom förvärfvaren i förvärfvets ögonblick ägt kännedom.
Har hypoteksbrefvet förkommit eller förstörts, kan efter uppbud brefvet förklaras
dödadt och ett nytt bref utfärdas. Detsamma gäller, om borgenären är okänd
592
och tio år förflutit, sedan sista anteckningen angående hypotelcet skett i fastighetsboken.
Inskrifning Föremål för inskrifning äro utom äganderätt och hypotek alla andra begrän
raUiglieter.
säde sakrätter, tomträtt (Erbbaurecht), real- och personalservitut (Grunddienstbarkeit,
Niessbrauch), förköpsrätt (Dingliches Vorkaufsrecht),. afkomsträtt (Reallast).
Arrende och hyresaftal äro icke föremål för inskrifning, ty dessa aftal grundlägga
enligt tysk rätt icke en sakrätt utan endast en fordringsrätt. Mot ny ägare
af fastigheten skyddas nyttj anderättens innehafvare under bestämda villkor utan
inskrifning omedelbart genom lagens stadgande. Med afseende å företrädet
sinsemellan och i förhållande till hypotek och grundskuld gälla för öfriga rättigheter,
som äro föremål för inskrifning, de vanliga reglerna om prioritet efter ordningsföljden
eller tiden för inskrifningen. Vid exekutiv försäljning beräknas utdelning
af köpeskillingen å dessa rättigheter, där de ej ingå i minsta budet. Rättigheter,
som icke afse visst belopp i penningar (såsom tomträtt, servitut), åsättas
efter uppskattning visst penningvärde; ränta, som skall utgå för viss tid, kapitaliliseras;
rättigheter, som för någons lifstid eller eljes för obestämd tid utgå i varor
eller andra förmåner (Niessbrauch), omsättas i årlig penningränta.
Österrike.
Den österrikiska rättens inskrifningsväsende hvilar i likhet med den tyska
rättens på ett fastighetsbokssystem i egentlig mening. Redan före den nu gällande
allmänna lagen af 1811 voro inskrifningsböckerna ordnade efter fastigheterna
(realfolier). Därvid har det sedermera förblifvit. Den nu gällande rätten
innefattas hufvudsakligen i en lag af den 25 juli 1871, hvarjämte bestämmelserna
i 1811 års lag, i den mån desamma icke blifvit genom den nya lagstiftningen
upphäfda, fortfarande komma till användning.
Fastighetsböckerna föras vid underdomstolarna genom särskilda ämbetsmän,
som bilda en afdelning af domstolen (Grundbuch- oder Tabulargericht).
Den österrikiska fastighetsboken hvilar på katastern och hålles alltjämt i öfverensstämmelse
med denna. Fastighetsboken innefattar för hvarje fastighet tre
afdelningar. Den första innehåller en beskrifning på fastigheten (Gutbestandsblatt),
den andra uppgifter om äganderättsförhållandena (Eigenthumsblatt) och
den tredje de sakrätter, som besvära fastigheten, såsom panträtt, servitut, real
-
593
last, arrenderätt m. m. Till fastighetsboken ansluter sig en samling afskrifter af
ingifna handlingar.
Inskrifningarna äro af olika slag: a) definitiva (Einverleibungen) vare sig
rättsförvärf (intabulationer) eller upphäfvande af en rätt (extabulationer), b)
provisoriska (Vormer kungen), som afse samma förhållanden som de definitiva,
men till sin verkan äro beroende däraf att de framdeles ersättas af definitiva inskrifningar,
c) blotta anmärkningar, t. ex. angående personliga inskränkningar
i dispositionsrätten (omyndighet, konkurs), angående uppsägning af hypotek,
angående instämd tvist m. in.
Ett köpeaftal allena grundlägger aldrig äganderätt i sträng mening, men skyddar
köparen i hans besittning emot säljaren. Likaså kan en köpare, som tillträdt
fastigheten, återvinna densamma från den, som icke visar bättre rätt. Men för
vidsträcktare skydd fordras inskrifning. Öfver hufvud återfinner man i den österrikiska
fastighetsrätten samma grundtankar som i den tyska. Allenast med hänsyn
till inskrifningens rättsverkningar föreligga väsentliga skiljaktigheter. För
förhållandet mellan två eller flere, som leda sitt förvärf från samma fångesman,
är inskrifningen afgörande. Den, som först sökt inskrifning, har företräde. God
tro fordras icke. Detta beror därpå att inskrifningen i förhållandet till tredje man
behandlas såsom en form för sakrättens uppkomst. Då t. ex. en köpare underlåtit
att iakttaga denna form, anses senare köpare, som iakttagit densamma, vara i sin
goda rätt, oaktadt han vid inskrifningen ägt kännedom om det tidigare köpet.
Skillnaden mellan österrikisk och tysk rätt på denna punkt ligger däri, att den
tyska rätten strängare än den österrikiska skiljer mellan det obligatoriska och det
sakrättsliga aftalet och fordrar] god tro i förhållande till det senare, men icke i förhållande
till det förra, medan den österrikiska rätten utan afseende på berörda skillnad
skyddar den, som tidigast sökt inskrifning, vare sig han ägt kännedom om annans
tidigare förvärf eller icke. Inskrifningens verkan i öfrigt, d. v. s. då parterna åberopa
skilda fångesman, beror närmast däraf, huruvida den, hvars rätt af inskrifningen beröres
(upphäfves eller inskränkes) blifvit behörigen underrättad om inskrifningen eller
icke. Har vederbörande — t. ex. den, som senast inskrifvits såsom ägare — blifvit behörigen
underrättad om inskrifning af ett nytt äganderättsförvärf och inom föreskrifven
tid låtit däremot inskrifva en gensaga (Streitanmerkung), samt därefter
inom sextio dagar väckt talan, förfalla alla rättigheter, som stödja sig på den nya
inskrifningen, om den är felaktig; försummas åter inskrifning af gensaga eller ta“m/o,
75
594
lans instämmande, blifva de rättigheter, som förvärfvats i god tro, beståndande,
oaktadt den inskrifna rätt, från hvilken de härleda sig, icke existerade. Har åter
den, hvars rätt af inskrifningen beröres, icke blifvit behörigen underrättad, preskriberas
hans talan mot den, som i god tro förvärfvat sin rätt, först efter tre
år från inskrifningen. God tro innebär i detta fall detsamma, som i den tyska rätten
d. v. s. bristande kännedom om den sakrätt, som i och för sig vore ägnad att
hindra det nya förvärfvet. Men skillnaden mellan den österrikiska och den tyska
rätten, då parterna åberopa skilda fångesman, ligger i öppen dag; den förra gifver
rättsskydd på grund af ett slags häfd, den senare omedelbart på grund af förvärf
i god tro. I ett särskildt fall har dock äfven den österrikiska lagstiftningen
gifvit rättsskydd åt förvärf i god tro, oaktadt parterna härleda sin rätt från skilda
fångesmän. Den, som genom häfd utan föregående inskrifning (Naturalersitzung)
vunnit äganderätt till en fastighet, kan fordra att blifva inskrifven såsom
ägare i stället för den, som genom preskriptionstidens förlopp har förlorat sin
egendom; så länge emellertid inskrifning af det nya förvärfvet icke ägt rum, är
enhvar, som förvärfvar sig rätt (äganderätt, hypotek o. s. v.) från den, som ännu
är inskrifven såsom ägare, skyddad genom sin goda tro. Detta är alldeles samma
grundsats, hvarå det tyska inskrifningsväsendet hvilar, men i österrikisk rätt gäller
grundsatsen icke såsom allmän regel, utan endast under angifna förutsättningar.
De regler, som den österrikiska rätten sålunda uppställt om inskrifningens rättsverkan,
gälla på lika sätt om sakrätter af alla slag. Reglerna om inskrifningens
betydelse vid förvärf i god tro gälla alltså icke blott vid äganderättsförvärf utan
äro ock bestämmande vid förvärf af hypotek och andra begränsade sakrätter då
förvärfvet icke härleder sig från rätte ägaren.
Skillnaden mellan tysk och österrikisk rätt ligger alltså väsentligen däri, att
den senare icke tillämpar grundsatsen om fastighetsbokens offentliga trovärdighet
i samma utsträckning som den förra. Endast vid tvist mellan två eller flere,
som härleda sin rätt från samma fångesman, är tidigare inskrifning afgörande.
Men åberopas skilda fångesman, måste med ofvan angifna undantag vederbörlig
anmälan om inskrifningen hafva skett och viss tid förflutit, innan den, som
härleder sin rätt från obehörig fångesman, blir tryggad i sitt förvärf. Då häfdetiden
är jämförelsevis kort (tre år), kan man säga, att den österrikiska rätten intager
en mellanställning mellan den tyska rätten, som utan att fordra viss tids för
-
595
flytande efter inskrifningen omedelbart skyddar förvärf i god tro, och den svenska,
som uppställer en mycket lång preskriptions- eller häfdetid (tjugu år).
Frankrike.
Bland de äldre inskrifningssystemen i Europa har det franska varit af största
betydelse såsom mönster för åtskilliga länders lagstiftning under 1800-talet. Dess
inflytande pa svensk rätt är omisskännligt. Den gällande franska rätten hvilar på
Code civil (1804) och på lagen den 23 mars 1855.
Inskrifningen verkställes för hvarje distrikt (arrondissement) af en administra- Fastighetstiv
tjänsteman (conservateur des hypothöques). Inskrifningen sker efter rättigheternas
beskaffenhet i olika böcker men alltid i kronologisk ordning. Man skiljer de.
i formellt afseende mellan två slags inskrifningar, allteftersom en afskrift af den
grundläggande urkunden intages i inskrifningsböckerna eller allenast ett referat
däraf. Den förra formen för inskrifningar (transcription) användes vid äganderättsförvärf,
servitut, arrenderätt in. m., den senare (inscription) vid inskrifning
af hypotek. Då ansökan om inskrifning sker, införes densamma först i ett diarium
(registre des dépöts), hvarom bevis meddelas sökanden. I den ordning ansökningarna
inkommit införas sedan urkunderna eller referat af dem i de egentliga
inskrifningsböckerna. Dessa äro till antalet tre, en för hypotek (registre
des inscriptions), en för äganderättsförvärf genom frivillig öfverlåtelse, för servitut,
arrenderätt m. m. (registre des transcriptions des aetes de mutation) och
en för exekutiva försäljningar (registre des transcriptions de saisie immobiliere).
Da alla inskrifningar ske i kronologisk ordning, har det varit nödvändigt att
upprätta särskilda register för att underlätta uppsökandet af fastigheternas eller
rättare fastighetsägarnes verkliga rättsställning. Dessa register upptaga hvarje
fastighetsägares namn och därvid allt, som om honom finnes antecknadt i de
egentliga fastighetsböckcrna. Till dessa register sluta sig alfabetiska förteckningar
öfver fastighetsägarne. De franska inskrifningsböckerna stå utan samband med
katastern. Fastigheternas läge och gränser framgå icke af böckerna. Alla fastighetsböcker
äro såtillvida offentliga, att vederbörande tjänsteman är skyldig att
på begäran lämna utdrag ur desamma. För böckernas riktiga förande samt för
riktigheten af meddelade utdrag eller intyg är vederbörande tjänsteman ansvarig.
Skada, som uppkommer genom oriktighet i berörda afseenden, skall af honom
596
ersättas. Såsom garanti för skadeståndets utgörande är stadgadt, att ifrågavarande
tjänstemän skola vid tjänstens tillträdande ställa säkerhet till visst belopp
antingen i fast egendom eller i statsobligationer.
^af^ägande Inskrifning af äganderätt skall äga rum vid alla öfverlåtelser men icke vid
rättsför- förvärf genom arf eller testamente. Bland öfverlåtelser, som äro föremål för invär^''
skrifning, märkes utom försäljning, skifte och gåfva äfven äktenskapskontrakt,
som innefattar öfverlåtelse af viss fastighet eller grundlägger fullständig egendomsgemensamhet
mellan makarna. Inskrifningstvång vid äfventyr af böter eller viten
förekommer icke. Ett högst betydande antal öfverlåtelser äger också årligen rum
utan att inskrifning sker; de höga af gifter, som äro förenade med inskrifningen,
verka i sin mån afhållande.
Inskrifningen är utan betydelse för rättsförhållandet mellan parterna själfva;
äganderätt öfvergår genom aftalet, utan att inskrifning ökar förvärfvarens rätt.
Inskrifning af äganderättsförvärf sker endast med hänsyn till säkerheten mot
tredje man. Såsom allmän regel gäller, att rättigheter, som härleda sig omedelbart
från samme fångesman, hafva företräde efter dagen för inskrifningen. Denna
regel tillämpas utan afseende därpå att senare förvärfvare haft kännedom om tidigare
förvärf. Grunden härtill är densamma, som ofvan anförts för motsvarande
regel i den österrikiska rätten: inskrifning är i fråga om öfverlåtelsens giltighet
mot tredje man en formföreskrift, som icke får åsidosättas. Man åberopar ock,
att om hänsyn skulle tagas till god tro hos förvärfvaren, detta skulle i många fall
föranleda tvekan och framkalla äganderättstvister. Men har ett formligt svek ägt
rum från senare förvärfvares sida, så äger tidigare förvärfvares rätt bestånd, oaktadt
inskrifning skett senare. Bevisskyldigheten för tillvaron af svek faller naturligtvis
helt och hållet på den tidigare förvärfvaren. Uppstår åter äganderättstvist
mellan parter, som icke åberopa samme fångesman, utan leda sina anspråk från
skilda personer, är inskrifningen utan all betydelse. Först en viss tids häfd
bereder säkerhet åt ett fång, hvilket icke kan ledas tillbaka till den, som varit
rätt ägare.
Inskrifning Föremål för inskrifning äro ock förmånsrätter och hypotekariska panträtter
af hypotek. ^prjvj^geg hypotheques). Vissa förmånsrätter, motsvarande dem, som omtalas
i 17 kap. 4§ handelsbalken, äro giltiga utan inskrifning. I viss grad gäller detta
ock om den förmånsrätt, som tillkommer säljare för ogulden köpeskilling. Denna
förmånsrätt bevaras genom öfverlåtelsens transkription, såvida beloppet angif
-
597
vits i köpehandlingen; ex officin göres då inskrifning af förmånsrätten i hypoteksregistret.
Denna inskrifning sker blott i kraft af en ordningsföreskrift, hvars åsidosättande
icke medför förlust af förmånsrätten. Har den oguldna köpeskillingens
belopp icke angifvits i köpehandlingen och förmånsrätten sålunda icke bevarats
genom öfverlåtelsens transkription, kan samma förmånsrätt genom inskrifning
efter yrkande af säljaren fortfarande under vissa villkor bevaras. Har nämligen säljaren
låtit inskrifva förmånsrätten inom 45 dagar från det försäljningen skedde, måste
den, till hvilken egendomen genom ny öfverlåtelse föryttrats, låta inskrifningen
gälla mot sig, ändock att hans fång tidigare transkriberats. Med tillbakaverkande
kraft i förhållande till köparens borgenärer, kan säljarens förmånsrätt inskrifvas,
så länge köparens fång icke blifvit föremål för transkription. Den, som står i begrepp
att lämna lån mot säkerhet i fast egendom, måste alltså för egen trygghet
fordra, att fånget transkriberas. Men detta förutsätter, att gäldenären åtkommit
egendomen genom fång, som är föremål för transkription; uppgifver derför låntagaren,
att så icke är förhållandet, måste långifvaren förvissa sig äfven om riktigheten
häraf. Förmånsrätt för ogulden köpeskilling intager en säregen ställning hufvudsakligen
därigenom, att öfverlåtelsens transkription gäller såsom inskrifning af
förmånsrätten. I andra fall, då lagen erkänner tysta förmånsrätter (priviléges du
copartageant et de séparation des patrimoines etc.), ankommer det alltid på den
berättigade själf att inom viss tid söka inskrifning. Sökes inskrifningen inom föreskrifven
tid, har densamma tillbakaverkande kraft, i annat fall räknas förmånsrätten
från dagen för inskrifningen.
Hypoteket har en accessorisk karaktär. Dess giltighet står och faller med
giltigheten af den fordran, till hvars säkerhet det blifvit ställdt. Det liknar härutinnan
den tyska rättens »Sicherungshypothek». Den tyska rättens »Grundschuld» saknar
motsvarighet i Frankrike. Om ett äldre hypotek bortfaller, rycka senare hypotek
upp, dock icke i det fall att ett nytt hypotek, hvarmed det gamla inlösts, sättes
i dess ställe.
Hypoteket är i regel betingadt af inskrifning (publicitetsprincip) och bundet
vid viss fastighet (specialitetsprincip). Men från denna regel finnas viktiga undantag
till förmån för gift kvinna och för omyndig, Indika hafva ett omedelbart på
lagens stadgande hvilande, af inskrifning oberoende, hypotek i all den fasta egendom,
som tillhör mannen, resp. förmyndaren. Staten, departementen, kommunerna
samt vissa offentliga anstalter hafva ock i kraft af lagens stadgande generella
598
hypotek i uppbördsmäns fasta egendom, dock endast efter inskrifning. Likaså
grundlägges ett generellt hypotek genom domstols dom i skuldfordringsmål, som
ålägger gäldenären betalningsskyldighet i penningar, äfvensom genom domstols
utslag, hvarigenom gäldenärens underskrift å skuldförbindelse förklaras för äkta,
dock att jämväl i dessa fall inskrifning fordras (jfr. 17 kap. 10 § handelsbalken af
1734 års lag).
Verkan af hypotekets inskrifning är analog med betydelsen af inskrifning af
äganderättsförvärf. Inskrifningen gifver företräde i förhållandet mellan borgenärer
och i förhållande till tredje man, som förvärfvat äganderätt, sedan hypoteket
inskrifvits, allt under förutsättning af förvärf från samma person. Frånvaron af
god tro betyder intet. Vid tvist mellan dem, som åberopa skilda fångesmän, har
inskrifningen ingen verkan; de hypotek, som inskrifvits, sedan fastigheten kommit
ur rätte ägarens hand, blifva ogiltiga. Inskrifning af hypotek gäller endast
under tio ar; därefter måste förnyelse ske. Nödvändigheten af förnyelse är en
följd af det kronologiska inskrifningssystemet; det anses praktiskt omöjligt att
för längre tid åstadkomma tillförlitliga gravationsbevis. Hypotek till förmån för
gift kvinna eller omyndig gäller dock utan förnyelse, intill dess ett år förflutit,
sedan äktenskapet upplöstes eller förmyndareskapet upphörde. Inom nämnda tid
maste förnyelse ske vid påföljd att eljest den förmånsrätt, som grundats å den äldre
inskrifningen, går förlorad. Då det franska hypoteket till sin natur är rent accessoriskt,
preskriberas det tillika med den fordran, för hvilken det blifvit ställt,
Fastighetskrediten är föga utvecklad i Frankrike. Till de olägenheter, som
hafva sin grund i en stark splittring af jordbesittningen, komma inskrifningsväsendets
brister, som för innehafvare af små och medelstora egendomar göra fastighetskreditens
anlitande sa godt som omöjligt. Till samma resultat medverka de
dryga kostnaderna för inskrifning äfvensom bristerna i exekutionsväsendet. Fastighetskreditens
ställning i Frankrike framgår bäst däraf, att medan å säkra värdepapper
mcdelräntan ofta understiger 3 %, uppgår hypoteksräntan i regel till 4 å 5 &.
Laflindra Föremå1 för inskrifning äro ock realservitut, äfvensom upplåtelser, som afse
sakrätter, nyttjanderätt pa lifstid (personalservitut: usufruit, usage, habitation). Inskrifning
erfordras för att bereda servitutet giltighet mot ny ägare af den fastighet, som
af servitutet besväras, äfvensom mot hypotek, som efter upplåtelsen af servitutet
inskrifvits. På lika sätt fordras inskrifning af arrendeaftal för längre tid än aderton
år.
599
Belgien.
På den franska rätten hvilar den belgiska lagstiftningen om inskrifningsväsendet.
Med begagnande af förarbetena till den franska lagen af 1855 ordnade man
hithörande frågor i Belgien redan genom en lag af den 16 dec. 1851. Inskrifningen
är något fullständigare än den franska, men i likhet med denna omfattar den icke
arf och testamente. Hypotek utan inskrifning finnes icke; ej heller generalhypotek.
Domstols dom eller utslag medför icke någon hypotekarisk rätt. Gift kvinnas och
omyndigs legala hypotek äro beroende af inskrifning i viss fastighet. Sättet för inskrifningarnas
verkställande är i Belgien detsamma som i Frankrike. Verkan af
inskrifningen är ock på lika sätt bestämd i båda länderna, dock att i Belgien vid
tvist mellan två, som härleda sin rätt från samme fångesman, god tro i förvärfvet
erfordras, så framt tidigare inskrifning skall gifva företräde åt senare förvärf. Förvärfvarens
kännedom om det tidigare förvärfvet utesluter sålunda möjligheten för
honom att medelst inskrifning trygga sin rätt. Inskrifning af hypotek skall i Belgien
inom femton år förnyas; dock gälla likasom i Frankrike inskrifningar till skyddande
af gift kvinnas och omyndigs legala hypotek utan förnyelse, till dess ett år
förflutit efter äktenskapets upplösning eller förmynderskapets upphörande. Utom
åganderättsförvärf och hypotek äro personal- och realservitut samt realonera
äfvensom arrendeaftal för längre tid än nio år föremål för inskrifning.
Italien.
Det franska systemet återfinnes ock i den gällande italienska rätten (civillagen
den 25 juni 1865). Föremål för inskrifning äro samma rättsförvärf som i den
franska rätten. Inskrifningen omfattar alltså hvarje förvärf genom öfverlåtelse
men icke förvärf genom arf eller testamente. Formerna för inskrifning äro ungefär
desamma i båda länderna. Vid hvarje inskrifning skall fastighetens katasternummer
angifvas, hvarigenom den möjlighet af namnförväxlingar, som det franska
systemet medför, är utesluten. Verkan af inskrifningen är densamma som i den
franska rätten, dock att i vissa fall äganderätt och annan~sakrätt, som af tredje
man förvärfvats och inskrifvits innan käromål om återgång af fångesmannens
eller upplåtarens förvärf blifvit inregistreradt, blifva beståndande. Detta gäller,
då återgång af gåfva yrkas på grund af gåfvotagarens otacksamhet eller bristande
uppfyllelse af gjorda åtaganden, då återgång af köp yrkas af säljaren på grund
600
af brist i uppfyllelse af köparens förpliktelser o. s. v. Den, som af gåfvotagaren
eller köparen förvärfvat äganderätt eller annan sakrätt i fastigheten innan gifvarens
eller säljarens talan om återgång antecknats i fastighetsregistret, är sålunda
genom inskrifningen tryggad i sin rätt. Stadgandet om målets anteckning har
icke gifvits i förvärfvarens intresse, utan i öfverlåtarens eller upplåtarens; öfverlåtelse
eller upplåtelse, som sker efter det anteckning gjorts, är utan verkan mot
käranden, om han vinner rättegången. Inom hypoteksväsendet äro publicitetsoch
specialitetsgrundsatserna strängare genomförda än i den franska rätten; de
tysta förmånsrätterna äro mycket få och oväsentliga. Inskrifning af hypotek
skall förnyas inom trettio år. Arrendeaftal å längre tid än nio år är föremål för
inskrifning.
Nederländerna.
Det franska inskrifningsväsendet blef i Nederländerna genom civillagen den
10 april 1838 föremål för en ganska grundlig revision i samma riktning, som senare
följdes i Belgien och Italien. Utom de franska inskrifningsböckcrna har införts
ett allmänt register, innehållande för hvarje fastighetsägare ett upplägg, hvarå upptagas
alla inskrifningar, som afse honom tillhöriga fastigheter. De urkunder, som
ligga till grund för inskrifningar, skola innehålla hänvisningar till katasternummer,
hvilka i sin ordning införas i det allmänna registret.; Detta register liknar i
viss mån de blandade personal-realfolier, som förekomma i vissa delar af Tyskland.
Föremål för inskrifning är likasom i Frankrike, Belgien och Italien hvarje
rättsförvärf genom öfverlåtelse, men icke förvärf genom arf och testamente. Inskrifning
fordras äfven för öfverlåtelsens verkan parterna emellan. Inom hypoteksrätten
äro publicitets- och specialitetsgrundsatserna nästan fullständigt genomförda.
Inskrifning för ogulden köpeskilling — vare sig denna uppgifvits i köpebref
eller icke — kan med tillbakaverkande kraft ske inom åtta dagar, sedan transkription
af öfverlåtelsen ägt rum. Förnyelse af inskrifvet hypotek förekommer icke.
England.
En säregen ställning till inskrifningsväsendet intager den engelska rätten.
Trots upprepade försök att införa ett system liknande det, som sedan länge ägt
bestånd i det europeiska fastlandets stater, har den engelska rätten i det hela för
-
601
blifvit främmande för det moderna inskrifningsväsendet. Sedan äldre tid har dock
på några ställen i England tillämpats ett system, som är jämförligt med det allmänt
europeiska. I grefskapen Middlesex, Kingston-upon-Hull och York hafva
nämligen sedan början af 1700-talet för inskrifning af rätt till fast egendom ett
slags fastighetsböcker blifvit förda. Inskrifningen afser icke blott äganderättsförvärf
— såväl genom öfverlåtelse som genom testamente — utan äfven panträtt
och andra rättigheter, som häfta vid en fastighet. Öfverlåtelse af fast egendom
sker i dessa grefskap likasom i det öfriga England genom en i behörig form upprättad
skriftlig handling (deed of grant), men då sådan handling eljes är tillräcklig
icke blott för att göra aftalet bindande parterna emellan, utan äfven för att
gifva det verkan mot tredje man, fordras i anförda grefskap för sistnämnda rättsverkan
därjämte, att ett referat af öfverlåtelsehandlingen inskrifvits i ett officiellt
register. Förr än inskrifning skett, är t. ex. en köpare icke skyddad mot den, som
senare af säljaren förvärfvat äganderätt eller panträtt till fastigheten. Under loppet
af 1800-talet hafva många försök blifvit gjorda att utsträcka inskrifningsinstitutets
användning till hela landet. Flera särskilda förslag i denna riktning förelädes
parlamentet, men förkastades. Slutligen kom dock en dylik lagstiftning
till stånd genom två särskilda lagar af den 29 juli 1862, men verkan af
denna lagstiftning blef ringa. Inskrifning af rätt till fast egendom gjordes
icke obligatorisk, utan inskrifningen skulle vara en frivillig sak, beroende helt och
hållet af hvarje enskild fastighetsägares godtfinnande. Icke heller medelbart — genom
den rättsverkan inskrifningen medförde — stadgades något inskrifningstvång.
Ägarens rätt att genom föryttring, pantsättning o. s. v. förfoga öfver fastigheten
förblef oberoende af inskrifning. A andra sidan kräfde denna lagstiftning vid hvarje
inskrifning stränga formaliteter, hvilkas behöriga uppfyllande var förenadt med betydande
kostnader. Under sådana förhållanden är det förklarligt, att antalet inskrifningar
blef såringa (omkringtrettio i medeltal årligen), att rättslifvet i det hela förblef
oberördt af lagens bestämmelser. Nya lagar i ämnet (»Landtransfert aets») utfärdades
1875 och 1897, men hafva hittills icke förmått öfvervinna de engelska godsägarnes
obenägenhet för inskrifningsinstitutets användning Enligt den förra af dessa
lagar är inskrifning frivillig, enligt den senare, som icke upphäfver den förra, utan
endast innehåller tillägg till densamma, skola båda lagarna visserligen) obligatoriskt
tillämpas, men icke omedelbart utan successivt i de särskilda grefskapen eller
vissa mindre distrikt efter regeringens initiativ i hvarje särskilt fall. Har regeH84/o,
76
602
ringen för sin del beslutit lagens tillämpning i ett grefskap eller en del däraf, kan
emellertid grefskapsrådet å sammanträde, där minst två tredjedelar af medlemmarna
äro närvarande, förklara, att en obligatorisk inskrifning af äganderättsförvärf icke
är önskvärd inom distriktet; härmed är frågan om lagarnas tillämpning förfallen.
Regeringens beslut skall ock ofördröjligen föreläggas parlamentet till godkännande.
Hittills hafva dessa lagar vunnit tillämpning endast i London1.
Fastighets- Fastighetsregistret föres för särskilda distrikt^ hvilkas områden bestämmas af
dess förän- lordkanslern. Såsom inskrifningsmyndighet fungerar en juridisk ämbetsman
(the registrar) med biträdande tjänstemän. Inskrifningsmyndigheten är befogad
att höra part och vittnen på ed och ådöma böter för försummad inställelse af
vittne. Föremål för inskrifning är hvarje fastighet, som innehafves med fri äganderätt
(freehold).2 Ett särskilt register föres öfver fastigheter, som upplåtits å en
eller flera personers lifstid eller å mer än tjuguett år (leasehold). En besittningsrätt
af detta slag likställes i den engelska lagstiftningen med äganderätt. Fastigheten
kan, där ej annorlunda vid upplåtelsen förcskrifvits, af innehafvaren föryttras
och pantsättas, dock att naturligtvis härigenom icke större rätt kan öfverlåtas än
öfverlåtaren själf ägde. Skulle ett aftal om leasehold innehålla förbud mot föryttring,
är rätten icke föremål för inskrifning.
^af1 ägande Inskrifning af äganderätt och hvad därmed likställes sker efter pröfning af
rätisför- sökandens åtkomsthandlingar och meddelas efter sökandens begäran och handrarf''
lingarnas beskaffenhet antingen med ovillkorlig rätt (absolute litle) eller med förbehåll
af annans rätt (possession/ title) eller med viss tidsbegränsning eller annat villkor,
hvartill handlingarna föranleda (qualified title). Vid inskrifning af leasehold
göres naturligtvis alltid förbehåll för upplåtarens rätt till fastigheten, äfvensom
för tredje mans rätt öfver hufvud. Kan det ej visas, att upplåtaren har en ovillkorlig
rätt att upplåta fastigheten, sker ock särskild reservation för den rätt, som på
1 Ofvan berörda lagar gälla endast för England. För Irland bär i fråga om fastighetabokssystemet
1891 kommit till stånd en särskild lagstiftning, som i sina grunddrag öfverensstämmer
med den engelska och i likhet med denna ytterst hvilar på förebilden af ad Torrens, en efter
systemets upphofsman, Sir Robert Torrens, benämnd fastighetslag (Real property ad) för Sydaustralien
af den 2 juli 1858. Denna act Torrens, hvilkens grundsatser hastigt utbredde sig öfver
Australien och äfven annorstädes i engelska kolonier, såsom Ceylon, British Columbia, Mulaeka, vnnno
insteg, har under en tid spelat en roll äfven inom den vetenskapliga diskussionen om inskrifningsväsendets
lämpligaste anordning. Efter hand har dock intresset svalnat för detta i själfva verket mycket
primitiva system, som kunde hafva sitt berättigande i de länder, där det först kommit till användning,
men på intet sätt tål en jämförelse med de europeiska fastlandsstaternas lagstiftning i ämnet.
2 Hvad angår copyhold eller fastighet, som lyder under ett säteri (manor), sker öfverlåtelse
fortfarande likasom i äldre tid genom inskrifning i ett register, som föres vid sätesgården.
603
grund häraf kan tillkomma annan. Vid inskrifning af äganderätt till freehold, utfärdas
på begäran åt ägaren därom bevis (land-certificate) upptagande den inskrift
rättens beskaffenhet såsom ovillkorlig eller villkorlig. Ett liknande bevis
(ilease-certificate) lämnas vid inskrifning af leasehold. öfverlåtelse af fastighet (freehold
land eller leasehold land) sker genom inskrifning, hvarvid tillika ett bevis (landcertificate
eller lease-certificate) utfärdas. Endast den inskrifne ägaren har rätt att
genom inskrifning öfverlåta eller pantsätta fastigheten. Då emellertid öfverlåtelse
och pantsättning af fastighet kunna ske äfven oberoende af inskrifning, har man sökt
att genom föreskrifter om anmälan (caution) af sålunda förvärfvad rätt (jfr. den
tyska rättens »Vormerkung») samt om inskrifning af provisoriskt förbud mot ny
inskrifning (jfr. den tyska rättens »Widerspruch») trygga fastighetsbokens öfverensstämmelse
med den materiella rätten. Sedan de sväfvande rättsanspråken blifva
afgjorda, kan registret beriktigas efter domstols beslut. Beträffande verkan
af inskrifningen enligt engelsk rätt torde svårligen allmänna regler kunna uppställas.
Inskrifningen har materiell rättsverkan eller afgörande betydelse i den
mån inskrifningen icke själf innehåller reservationer (inskrifning med ovillkorlig
rätt) samt i den mån dess verkan icke suspenderas genom anmälan om en
oberoende af inskrifning förvärfvad rätt eller upphäfves genom sviklig^ förfarande
vid utfärdandet af handling, som ligger till grund för inskrifning. Beträffande
sistnämnda fall är att märka, att det svikliga förfarandet i regel icke kan åberopas
mot tredje man, som mot vederlag förvärfvat en rätt i förlitande på riktigheten
af uppgifterna i fastighetsregistret.
Hvarje inregistrerad ägare af freehold eller leasehold kan såsom hypotek i inskrifning
fastighetsregistret låta inskrifva visst penningbelopp, att betalas å bestämd tid, hyPotekmed
eller utan ränta, samt med eller utan rätt för borgenären att vid uteblifven
betalning åvägabringa fastighetens försäljande. Borgenärens namn och villkoren
vid pantsättningen upptagas i registret; på begäran utfärdas åt borgenären ett
bevis] (charge-certificate). Panträtternas rang eller företräde sinsemellan räknas,
där ej i registret annorlunda anmärkts, efter inskrifningens datum, icke
efter aftalets. Panträtter kunna öfverlåtas genom inskrifning. Inskrifven rätt är
icke underkastad preskription; förnyelse af inskrifven panträtt förekommer sålunda
icke.
Genom lagen af 1897 gåfvos föreskrifter om de bevis, som skola utfärdas i
inskrifningsärenden. Grundsatsen är, att dylika bevis skola fullständigt upptaga
hvad fastighetsregistret innehåller om den fastighet beviset afser. Härigenom uppkomma
urkunder, som på en gång utgöra äganderätts- och gravationsbevis. Vid
öfverlåtelse af äganderätt skall beviset lämnas till förvärfvaren. Öfverlåtes endast
en del af fastigheten, skall på säljarens bekostnad ett nytt bevis utfärdas åt
köparen. Förloras beviset, skall ett nytt utfärdas, sedan sökanden förebragt den
bevisning, som inskrifningsmyndigheten aktar nödigt att fordra. Kungörelse skall
införas i tidningarna. Beviset kan ock deponeras hos inskrifningsmyndigheten,
som därvid förser detsamma med fortlöpande anteckningar om nya inskrifningar.
På grund af den begränsade tillämpning, som lagarna af 1875 och 1897 hittills
erhållit, står det engelska rättslifvet i det hela fjärran från det moderna inskrifningsväsendet.
Jordäganderättsförhållandena i England äro icke heller sådana,
som det moderna inskrifningsväsendet förutsätter. Den engelska jordbesittningen
är som bekant koncentrerad [på ett relativt fåtal händer. Till följd
häraf är fastighetsomsättningen jämförelsevis ringa. De engelska godsägare
hafva ock merendels i ekonomiskt afseende en sådan ställning, att för dem anlitande
af fastighetskredit icke är behöflig!. Härtill kommer, att en stor del af den
engelska jorden icke innehafves med sådan äganderätt, att föryttring eller pantsättning
öfver hufvud kan ifrågakomma. Mer än hälften af Englands jord är
ännu underkastad sådana bestämmelser, att innehafvarne snarast äro att anse såsom
ett slags fideikommissarier (tenants for life).
De s. k. settlements, som ligga till grund för dessa jordägares rättsställning,
innefatta icke blott förbud mot föryttring utan äfven mot pantsättning. Om också
rätt att upptaga hypotekslån — likasom rätt att för längre tid utarrendera dylik
fastighet — genom den nyare lagstiftningen blifvit under vissa villkor medgifven,
ligger det dock i sakens natur, att den principiella begränsning, som gör fastighetens
innehafvare till ett slags fideikommissarie, måste lägga afgörande hinder i
vägen för uppkomsten af ett hypoteksväsende, som kan jämföras med det allmänt
europeiska. Då nu lagstiftningen själf lagt frågan om införandet af ett modernt
inskrifningsväsen i händerna på de stora godsägarne, är det förklarligt , att ringa
resultat vunnits.
Danmark och Norge.
Till de äldsta inskrifningssystemen i Europa hör, utom det svenska, det i Danmark
och Norge ännu gällande, på Christian V :s lagstiftning hvilande systemet.
605
I Christian den V :s danske lov (1683) föreskrifves, att de skriftliga handlingar, som
innefatta öfverlåtelse eller pantsättning af fast egendom, skola uppläsas vid rätten,
att anteckning om uppläsandet (tingläsningen) skall ske i domboken samt att de
upplästa handlingarna skola införas i ett särskildt protokoll.
Genom förordningen den 7 febr. 1738 meddelades utförliga föreskrifter om anordningen
af inskrifningsböckerna (Skpde-ogPantebpger). Dessa böcker skulle föras
protokollariskt (kronologiskt) med alfabetiska register öfver fastigheterna (namnregister).
För landet skulle dessutom inskrifningsböcker, ordnade efter fastigheterna,
inrättas, med särskildt upplägg för hvarje fastighet (realregister).
I verkligheten genomfördes dock detta lagbud först efter hand under 1700-talet och
förra hälften af 1800-talet. Beträffande städerna infördes föreskrift om realregister
genom förordningen den 28 mars 1845. Med stöd af denna förordning, som tillika
innehåller de ännu gällande reglerna om böckernas anordning och förande, hafva
realregister efter hand blifvit allmänt införda.
Den danska fastighetsrättens mest karakteristiska drag är den afgörande betydelse,
som tillerkännes uppläsandet af de för inskrifning bestämda handlingarna
vid domstolen, den s. k. tingläsningen. Inskrifningen såsom sådan är utan rättslig
betydelse; den rättsverkan, som öfver hufvud tillkommer publikationsförfarandet,
är knuten vid tingläsningen. Tingläsning af handlingar rörande fastighet skall
ske vid domstolen i den ort, där fastigheten är belägen. Om tingläsningen, som
verkställes af en vid domstolen anställd tjänsteman, tecknas å handlingen intyg,
underskrifvet äfven af domaren. Själfva tinglåsningen sker utan föregående pröfning
af den ingifna handlingens laglighet och utan undersökning af utställarens
behörighet. Men innan intyget tecknas å handlingen, åligger det vederbörande tjänsteman
att anställa undersökning af handlingens förhållande till tidigare inskrifningar
samt eventuellt å den ingifna handlingen anteckna förhållande, som helt eller delvis
hindrar uppkomsten af den rätt, som genom den ingifna handlingen skulle förvärfvas.
Sålunda göres anmärkning om öfverlåtarens bristande åtkomst, om
utställarens omyndighet m. m. Tjänstemannens beslut om dylik anteckning kan
öfver klagas.
Sedan tingläsningen blifvit antecknad i domboken och de tinglästa handlingarna
ordagrant införda i protokollen, skola nödiga anteckningar verkställas
i realregistret. I realregistret har hvarje fastighet sitt upplägg, upptagande
tre afdelningar i följd efter (icke bredvid) hvarandra. Den första afdel
-
606
ningen (»Eiendomen») är afsedd för angifvande af egendomens beskaffenhet
(Ssedegaard, Bondegaard o. s. v.), dess skatteförhållanden m. in. Den andra afdelningen
(»Adkomster») upptager alla tinglästa åtkomsthandlingar, med angifvande af
förvärfvarens namn samt hänvisning till det ställe i protokollen, där handlingen är
införd. I den tredje afdelningen (»Hseftelser») antecknas panträtter och inskränkningar
i ägarens dispositionsrätt öfver egendomen. Hit höra anteckningar om ägarens
försättande i konkurs eller i omyndighet, om fastighetens utmätning, om upplåtelse
af nyttjanderätt och servitut. Anteckning, som förlorat sin giltighet, skall
öfverstrykas, dock så att den fortfarande kan läsas.
Taf ägande9 För öfverlåtelse af fast egendom fordras skriftlig öfverlåtelsehandling (Skede),
rättsför- För att bereda förvärfvaren skydd mot tredje man, d. v. s. mot öfverlåtarens borgevarf''
närer och mot den, som senare kan hafva af honom förvärfvat rättigheter till
egendomen, måste sk0det vara tingest. Tingläsningen skall ske på första eller
andra tinget efter skedets utfärdande, om detta skett inom samma provins, där
egendomen ligger, eljest på tredje eller fjärde tinget. Försummas dessa tider, blir
påföljden den, att skedets innehafvare förlorar det företräde, som en äldre åtkomsthandling
eljest har framför en yngre. Vid kollision mellan två åtkomsthandlingar,
af hvilka den ena i rätt tid blifvit tingest, den andra icke, räknas verkan af den
förra från dagen för utfärdandet, verkan af den senare först från dagen för tingläsningen.
Hafva åter två åtkomsthandlingar blifvit lästa i rätt tid, räknas verkan
från tiden för åtkomsthandlingens utfärdande; äro de utfärdade samma dag, medföra
de lika rätt. Har en öfverlåtelsehandling icke i rätt tid blifvit tingest, måste
den vika för den äganderätt, panträtt, servitutsrätt o. s. v., som förvärfvats i god
tro och blifvit tingläst i rätt tid. Utmätning, som blifvit tingest, blir gällande
mot icke i rätt tid tingläst öfverlåtelsehandling. Vissa nyttj anderätter, som icke
själfva behöfva tingläsas, blifva ock gällande mot icke i rätt tid tingläst öfverlåtelsehandling.
I nu berörda afseenden har alltså tingläsningen afgörande betydelse
för det materiella rättsläget. Af det anförda framgår emellertid, att tingläsningen
— likasom den svenska lagfarten — har konstitutiv betydelse allenast då
den omedelbare fångesmannens åtkomst icke klandras. Klandras åter dennes eller
någon föregångares åtkomst, är tingläsningen utan verkan; först tjuguårig häfd
utesluter klander i detta fall. För häfdetidens utgångspunkt är tingläsningen utan
betydelse.
607
Panträtt i fast egendom är alltid hypotekarisk; tingläsning af den skriftliga Inskrifning
handling, som innehåller pant utfästelsen, medför rättsskydd i samma omfattning a^
som vid öfverlåtelse. Pantförskrifningen kan omfatta äfven sådan egendom, som
gäldenären i framtiden kan förvärfva. Tingläsningen är villkor för panträttens
normala verkan, dess giltighet mot tredje man, d. v. s. mot ny ägare af fastigheten
samt mot upplåtarens borgenärer. Hade den nye ägaren kännedom om panträtten
då öfverlåtelsen skedde, gäller dock panträtten mot honom oberoende af tingläsning.
Tingläsning af pant skall ske inom samma tid som för öfverlåtelsehandling
är stadgad. Har tingläsning skett i behörig tid, räknas panträttens verkan
från den dag pantförskrifningen utfärdades. Har tingläsning skett efter den föreskrifna
tiden, räknas rättsverkan från den dag tingläsningen skedde.
Den pantsatta fastigheten häftar äfven för ränta, dock att enligt förordningen
den 12 mars 1790 innehafvare af äldre panträtt icke till förfång för senare panträtt
får utbekomma mer än ett års förfallen ränta. Häftar samma fastighet för flere
panträtter med olika rätt sinsemellan, äga panträttshafvarne befogenhet att utlösa
hvarandra. Äldre panträtt medför företräde att lösa, men begagnas icke detta företräde,
öfvergår befogenheten till innehafvaren af den närmast yngre panträtten.
Tydligt är, att rätten att utlösa annan panträttshafvare måste vara betingad
däraf att dennes fordran är till betalning förfallen. Huruvida senare panträtt
rycker upp, då tidigare panträtt bortfaller, är omtvistadt. Frågans besvarande
beror af den senare pantutfästelsens innehåll. Är denna, såsom vanligen är förhållandet,
utfäst såsom »sekundär prioritet», anses det stå ägaren fritt att »utbyta»
den inlösta första prioriteten mot en annan af lika belopp och därigenom hindra
uppryckning. Endast i det fall att den första prioriteten afser en rätt af begränsad
varaktighet, t. ex. hypotek för en lifränta, kunna innehafvare af senare panträtter
fordra, att fördelen af den första prioritetens upphörande må komma dem till godo.
Panträtt i fastighet kan realiseras genom införsel, som gifver rätt att bruka
och draga afkastning af fastigheten för skuldens betalning. Detta förfarande kommer
dock numera endast undantagsvis till användning. Enligt Christian V :s lov
kunde panthafvaren ock genom dom få äganderätten sig tillerkänd efter värdering,
men genom praxis och särskilda författningar — bl. a. den 22 april 1817 och den
9 april 1891 — har detta ändrats därhän, att panträtten realiseras å exekutiv auktion.
Exekutiv försäljning, som sökes för senare panträtt, kommer icke till stånd,
där ej innehafvare af tidigare panträtt erhålla full godtgörelse. Den exekutiva
608
auktionen har karaktären af en specialkonkurs. Äfven fordran, som eljes icke är
till betalning förfallen, medför rätt till godtgörelse. Den exekutiva försäljningen
sker å samtliga intresserades vägnar. Dessa kallas till ett sammanträde för bestämmande
af auktionsvillkoren. Kommer försäljningen till stånd, bortfalla de
panträtter, som ej täckas af köpeskillingen.
I Norge gälla i hufvudsak den danska rättens bestämmelser. Genom resolutionen
den 19 juli 1848 gåfvos nya föreskrifter om fastighetsböckernas förande. I fråga
om panträttens uppkomst och prioritet i kollisionsfall gäller numera lagen den 12
okt. 1857. Genom denna lag stadgades, att hypotekarisk pant endast gäller i viss
i pantförskrifningen uppgifven fastighet, icke i gäldenärens fasta egendom i allmänhet
eller i den han i framtiden kan förvärfva. Den tillbakaverkande kraft, som
tingläsningen under vissa förutsättningar ägde enligt äldre rätt, afskaffades, hvarjämte
tillfälle bereddes att vid extra ting erhålla tingläsning, i städerna två gånger
i veckan och på landet två gånger i månaden. Dessa extra ting hållas å landet af
domaren i hans bostad i närvaro af två vittnen.
609
Bil. IV.
Om återköpsrätt till fast egendom enligt utländsk lagstiftning.
Frågan om rätt för staten och för kommunerna att vid föryttring af fast egendom
gorå förbehåll om återköp har på senaste tid varit föremål för mycken uppmärksamhet
i samband med ifrågasatta åtgärder från det allmännas sida för beredande
af egna hem och för ordnande af städernas bostadsförhållanden. Med
anledning häraf har det ansetts lämpligt att här lämna en kortfattad redogörelse
för den viktigaste utländska lagstiftningen i fråga om återköpsrätt på grund af
förbehåll vid öfverlåtelse af fast egendom.
Den tyska rätten erbjuder möjlighet att vid försäljning af fastighet göra för-Allmän tysk
behåll om återköps- och förköpsrätt. Genom förbehåll om återköpsrätt uppkom- ratt''
mer emellertid endast en fordringsrätt; återköpsrätten kan icke göras gällande
mot ny ägare till fastigheten. Att gifva återköpsrätten sakrättslig betydelse och
medgifva inskrifning därför i fastighetsboken ansågs, då lagen utarbetades, icke
vara af samfärdselns behof påkalladt. Då ett förbehåll om rätt till återköp endast
grundläde ett obligatoriskt förhållande, kunde åt aftalsfriheten lämnas fritt utrymme;
kontrahenterna kunna efter sitt godtfinnande träffa öfverenskommelse
om pris och öfriga villkor för återköpet samt om den tid, inom hvilken rättigheten
måste göras gällande. Så länge ett förbehåll om återköpsrätt allenast har ofvan
antydda betydelse och återköpsrätten sålunda icke såsom en sakrätt häftar vid
fastigheten, kan man icke säga, att ett förbehåll om återköpsrätt medför någon
verklig inskränkning i själfva äganderätten. Åt ett dylikt förbehåll kan dock,
såsom i det följande skall visas, på en omväg beredas giltighet mot tredje man.
lt34/»r 77
610
Förköpsrätten skiljer sig från återköpsrätten däri att den endast innebär företräde
för den, till hvars förmån den betingats, att, därest egendomen säljes, få öfvertaga
densamma på samma villkor, som tredje man erbjudit. Aftal om förköpsrätt
grundar likasom förbehåll om återköp närmast en fordringsrätt. I motsats till
återköpsrätten har emellertid förköpsrätten tillika i lagen fått karaktär af en sakrätt.
Detta har medfört, dels att bestämmelser gifvits om rättighetens inskrifning
i fastighetsboken, dels att rättsregler af tvingande natur blifvit uppställda beträffande
aftalets innehåll; aftalsfriheten är här begränsad. Förköpsrätten får
utöfvas endast vid försäljning, icke vid annan öfverlåtelse, icke heller vid äganderättens
öfvergång genom arf eller testamente. Såsom vederlag för fastigheten skall,
då förköpsrätten utöfvas, det pris erläggas, som den senare köparen betalt eller
utfäst sig att betala. Båda dessa bestämmelser äro, såvidt förköpsrätten skall
äga sakrättslig karaktär, af tvingande natur och lägga sålunda ovillkorligt hinder
i vägen t. ex. för en öfverenskommelse på förhand om priset. Förköpsrätten kan
vara förbehållen för ett eller flera fall af försäljning; den kan ock betingas till förmån
för hvarje ägare af en viss fastighet. Denna reglering af förköpsrätten har
skett hufvudsakligen i syfte att bereda möjlighet att åt en stam af jordbrukseller
fabriksarbetare skapa egna hem, utan att därför godsägaren eller fabriksledningen
undandrages allt inflytande vid ombyte af ägare.
En jämförelse mellan återköps- och förköpsrätten får emellertid icke stanna
därvid, att den förra grundlägger endast en fordringsrätt mot medkontrahenten,
medan den senare skapar en sakrätt, som häftar vid egendomen, i hvems hand
den vara må. I själfva verket finnes möjlighet att vid aftal om återköpsrätt skydda
förre ägarens framtida anspråk på egendomen äfven mot tredje man. Återköpsrätten
får visserligen icke inskrifvas såsom en verklig sakrätt, men det framtida
anspråk, som återköpsrätten grundlägger, kan skyddas mot tredje man genom
en särskild anteckning (»Vormerkung») i fastighetsboken. En dylik återköpsrätt,
där villkoren helt och hållet bero af kontrahenternas aftal, kan tydligen
bereda öfverlåtaren långt större fördelar än den såsom verklig sakrätt inskrifna
förköpsrätten, hvilken till sitt innehåll är bunden vid ofvan angifna tvingande
lagbud. Verkan af återköpsrätten kan stegras därhän^ att fastigheten faktiskt
ställes utanför den vanliga omsättningen; villkor kunna stadga^, som medföra,
att fastigheten icke kan säljas eller användas såsom kreditobjekt. Genom det
aftal, som grundlägger återköpsrätten, kunna allehanda bestämmelser om egendo
-
611
mens brukande och förvaltning träffas; förvärfvarens rätt att behålla egendomen
kan göras beroende däraf att han uppfyller dessa bestämmelser. Vederlaget vid
återköpsrättens utöfvande kan bestämmas så lågt, att återköpsrätten verkar såsom
en vitesbestämmelse för underlåtenhet att efterkomma aftalets bestämmelser
i öfrigt. Om nu genom en »Vormerkung» i fastighetsboken anspråket på egendomens
återförvärfvande är tryggadt mot tredje man, är tydligen äganderätten till
fastigheten, i hvems hand den vara må, helt och hållet beroende af bestämmelserna
om återköpsrättens utöfvande. I detta fall kan man med skäl tala om en
verklig inskränkning i äganderätten.
Hela denna anordning med en genom »Vormerkung» skyddad återköpsrätt innebär
tydligen, att man på en omväg kommer till en återköpsrätt af sakrättslig karaktär,
oaktadt en sådan sakrätt vid lagens utarbetande förklarats icke vara påkallad.
Då till skydd för den, som förvärfvar fastigheten, det ansetts nödigt att
inskränka aftalsfriheten vid förköpsrätt, såvidt denna skall såsom en sakrätt häfta
vid egendomen, måste det synas mindre följdriktigt att mot tredje man bereda
giltighet åt en återköpsrätt, vid hvilken aftalsfriheten är obegränsad. Emellertid
är en sådan anordning rättsligen möjlig, och den har också i praxis kommit till
användning i vissa fall af särskildt intresse. Uppmärksamhet förtjänar sålunda
den tillämpning, staden Ulm gjort af den allmänna lagens hithörande bestämmelser.
I Ulm afser återköpsrätten tomter, hvarå staden uppfört arbetarebostäder.
Dessa tomter med tillhörande bostadshus öfverlåtas af staden med äganderätt,
men staden betingar sig en återköpsrätt, som får utöfvas i vissa genom aftalet bestämda
fall. Af köpeskillingen betalas 10 % kontant; återstoden, för hvilken inteckning
med bästa förmånsrätt tages i fastigheten, amorteras med 2 % årligen,
hvartill kommer 3 % ränta. Då halfva köpeskillingen är betald, kan gäldenären
inställa amorteringen, men staden är i sådant fall berättigad att fordra vanlig
ränta å det återstående beloppet. Återköpsrätten får begagnas, då köparen eller
hans arfvingar icke fullgöra sin betalningsskyldighet inom ett hälft år efter hvarje
förfallodag, då köparen eller hans arfvingar inom närmaste 100 år vilja föryttra
lägenheten, då ägaren trots föregående varning uthyr lägenheten eller någon del
däraf mot högre hyra än vederbörande myndighet bestämt, då ägaren utan
myndighets tillstånd belånar fastigheten, då ägaren trots upprepad anmaning
underlåter att själf bebo lägenheten, då han icke behörigen underhåller åbygg
-
612
nåd efter myndigheternas anvisning, då han uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet
skadar eller försämrar lägenheten samt då utmätning af lägenheten skett eller
ägaren råkat i konkurs. Dessutom kan återköpsrätten utöfvas, då lägenhetens
ägare utan särskildt tillstånd mottager inneboende eller inhyser främmande personer
i sådana delar af lägenheten, som ej äro afsedda till bostad. Förutsättning
för återköpsrättens utöfvande i detta fall är, att rättelse efter föregången skriftlig
anmaning icke frivilligt sker och icke heller kan annorledes åvägabringas. Skall
lägenheten eller någon del däraf af ägaren användas för idkande af handel eller
annan näring, eller skall lägenheten helt eller delvis för sådant ändamål till
annan upplåtas, erfordras tillstånd af vederbörande myndighet, som därvid äger
bestämma de villkor, under hvilka sådan användning af lägenheten må äga rum.
Återköpssumman fastställes af skiljemän och skall så bestämmas, att den
motsvarar det af köparen till staden erlagda priset med jämkning allteftersom
åbyggnaden förbättrats eller försämrats. Befinnes åbyggnad, då värdering sker,
hafva förbättrats, utbetalar staden ersättning härför; har åbyggnaden försämrats,
sker motsvarande afdrag å köpeskillingsbeloppet. Värderingsförrättningen är för
båda parterna ovillkorligt bindande; resultatet af värderingen får icke dragas under
domstols pröfning eller annorledes öfverklagas. Till skydd för återköpsrätten
inskrifves, då öfverlåtelsen sker, en »Vormerkung» i fastighetsboken. Vill staden
vid kontraktsbrott från ägarens sida icke begagna sig af sin återköpsrätt, kan staden
i stället fordra, att den innestående köpeskillingen för lägenheten genast betalas.
Äfven i några andra städer, såsom Reutlingen och Bremen, hafva vid öfverlåtelse
från stadens eller statens sida förbehåll om återköp skett, men dessa fall
äro af mindre intresse. I Reutlingen gällde frågan närmast friköp af ett antal
ofria tomter, hvarvid staden betingade sig återköpsrätt. I Bremen har återköpsrätt
betingats vid öfverlåtelse af tomt till uppförande af en kyrkobyggnad.
Till någon vidsträcktare användning hafva den allmänna lagens bestämmelser
om återköpsrätt vid öfverlåtelse af fast egendom icke kommit. Att återköpsrättens
användning vid tomträttsupplåtelser är något helt annat än dess tillämpning
å äganderätt, ligger i öppen dag. Emellertid har i Tyskland för annat ändamål
återköpsrätten i större utsträckning anknutits till verkliga äganderättsförhållanden,
därvid dock den allmänna lagens bestämmelser icke ansetts fullt
lämpliga, utan det befunnits nödigt att modifiera dem genom speciallagstiftning.
613
En dylik speciallagstiftning föreligger i den preussiska rättens bestämmel- Preussisk
ser om återköpsrätt till sådana lägenheter, som upplåtas med äganderätt men om^enfenmed
skyldighet för köparen att utgöra ständig ränta (»Rentengiiter»). Vid upp- gitter
låtelse af dylika lägenheter kan såsom villkor i aftalet föreskrifvas en till tiden
obegränsad återköpsrätt af sakrättslig natur. Härmed har skapats ett rättsinstitut,
som den allmänna lagen icke känner. Den allmänna lagens återköpsrätt
anses visserligen kunna skyddas genom en »Vormerkung» i fastighetsboken, men
denna omväg har här icke ansetts betryggande. Icke heller har den allmänna
lagens förköpsrätt befunnits användbar, då denna endast får utöfvas vid försäljning
af fastigheten. Slutligen har det ock ansetts olämpligt att genom viten söka
trygga öfverlåtarens intressen. Under sådana förhållanden har det befunnits nödigt
att införa en återköpsrätt, som i likhet med förköpsrätten häftar vid själfva
fastigheten men kraftigare än denna tillgodoser öfverlåtarens intressen. Detta
skedde genom »Ausfuhrungsgesetz zum biirgerlichen Gesetzbuche» den 20 sept.
1899 (Art. 29). Denna återköpsrätt gäller mot hvarje ägare af fastigheten; inskrifning
i fastighetsboken erfordras emellertid här likasom vid andra rättigheter, som
skola häfta vid fast egendom. Återköpsrätten kan betingas antingen till förmån
för öfverlåtaren — rätten kan då föryttras och går i arf — eller till förmån för
viss fastighet, då den åtföljer äganderätten till denna. Om återköpsrätten skall
gälla till förmån för viss fastighet, behöfver denna icke vara »stamfastighet» i
förhållande till den andra; en räntelägenhet kan på detta sätt ställas i beroende
af hvilken öfverlåtaren tillhörig fastighet som helst. Återköpsrätten får utöfvas
vid hvarje slag af öfverlåtelse äfvensom vid ägarens död och vid exekutiv försäljning
af fastigheten. Äfven kan återköpsrätt betingas för det fall att ägaren öfverträder
de bestämmelser, som vid öfverlåtelsen träffats rörande egendomens förvaltning
m. m. Förbehåll om återköpsrättens utöfvande vid kontraktsbrott har
ansetts nödvändigt för betryggande af kontraktets efterlefvande. Återköpsrätten
sträcker sig icke blott till själfva fastigheten utan kan omfatta också all sådan
lös egendom, som fordras för jordbrukets och ladugårdsskötsel^ drifvande (»Inventar»).
Där ej annat aftalats, skall återköpsrätten utöfvas inom tre månader
efter det den berättigade erhöll kännedom om det förhållande, som berättigar till
återköp.
Då rätten att upplåta räntelägenheter icke är begränsad till staten, utan
möjligheten härtill står öppen för hvarje fastighetsägare, kan man fråga, hvilka
614
garantier lagstiftningen öfver hufvud erbjuder mot missbruk af förbehåll om återköpsrätt.
Härvid komma endast i betraktande mycket allmänna rättsgrundsatser,
nämligen föreskrifterna mot ocker (B. G. B. 138 §) och mot rättsutöfning,
som uteslutande sker i syfte att skada (B. G. B. 226 §). Det kan ock tänkas, att
reglerna om skadeståndsskyldighet i sådana fall, där icke verklig rättskränkning
utan blott ett mot god ordning och sed stridande handlingssätt föreligger (B. G. B.
826 §), kunna lämna något skydd mot en godtycklig utöfning af återköpsrätten.
Den preussiska lagstiftningen om återköpsrätt vid upplåtelse af räntelägenheter
bör naturligtvis bedömas endast såsom ett led i lagstiftningen om dylika
lägenheter öfver hufvud. Då emellertid denna lagstiftning åtminstone i sitt första
skede föranledts af politiska förhållanden, hvartill i vårt land icke finnes någon
motsvarighet, skall här endast lämnas en antydan om hufvudpunkterna i denna
lagstiftnings historia. Dess ursprung är att söka i statsmakternas sträfvan att
motverka det stegrade polska inflytandet i vissa preussiska provinser. Genom
lagen den 26 april 1886 ställdes till regeringens förfogande e t kapital af 100 millioner
mark för att medelst anskaffande af jordbrukslägenheter åt den tyska
befolkningen i provinserna Wästpreussen och Posen stärka det tyska elementet
därstädes mot det polska. De jordbrukslägenheter, som anskaffats för nämnda
belopp — hvilket fördubblades genom lagen den 20 april 1898 — skulle, där de
ej upplätos under arrendevillkor eller försåldes med fri äganderätt, kunna öfverlåtas
mot viss årlig penningränta, som endast med båda kontrahenternas —
statens och lägenhetsägarens — samtycke skulle få aflösas. Genom aftal kan ock
förvärfvaren förbindas att hålla åbyggnad å lägenheten vid makt, att icke från
lägenheten föryttra inventarier äfvensom att utgöra vissa prestationer (t. ex.
arbete) åt räntetagaren.
Genom lagen om räntelägenheter den 27 juni 1890 utsträcktes dessa grundsatser,
som dittills endast afsett upplåtelser från staten, att gälla äfven vid upplåtelser
från enskild man. Meningen var att i större omfattning skapa smärre jordbrukslägenheter
och på samma gång understödja de stora godsen, där jordbruket
till följd af brist på kapital och arbetskraft ansågs lämna jämförelsevis ringa behållning.
Genom lagen den 7 juli 1891 bestämdes, att de s. k. räntebankerna
skulle understödja sträfvandena att upprätta räntelägenheter. Dessa banker, som
upprättats i syfte att förmedla aflösningen af äldre å jorden hvilande räntor,
fingo nu till uppgift att medverka vid införandet af nya räntor. Det hade visat
615
sig, att godsägarne i regel icke voro benägna att utan vidare, blott mot vederlag
af en ständig ränta, upplåta jordbrukslägenheter; räntan måste i godsägarnes intresse
åtminstone till större delen kapitaliseras. Räntebankerna bemyndigades
därför att öfvertaga tre fjärdedelar af räntan och till godsägaren utbetala kapitalvärdet
häraf i räntebärande obligationer (»Rentenbriefe»), hvilka af den, som
förvärfvat lägenheten, amorteras genom årliga inbetalningar till banken; den återstående
fjärdedelen kvarstår såsom en till godsägaren utgående ränta.
En viktig inskränkning i ägarens dispositionsrätt öfver räntelägenheter infördes
genom lagen den 8 juni 1896, hvarigenom lagstiftningen om »das Anerbenrecht»
gjordes tillämplig å räntelägenheter. Denna lagstiftning, som innefattar
en afvikelse från den allmänna lagens föreskrifter om arfsfördelning, afser att bereda
en af arfvingarna — äldste son o. s. v. i viss ordning — tillfälle att utan större
skuldsättning öfvertaga hela fastigheten med dess tillbehör. Tillämpningen
af bestämmelserna härom å räntelägenheter är helt och hållet beroende af offentlig
myndighets yrkande; på hemställan af behörig myndighet sker i fastighetsboken
anteckning om räntelägenhetens egenskap af »Anerbengut», och därmed är
lägenheten underkastad gällande bestämmelser om dylik egendom.
Förbehållet om återköpsrätt har i lagstiftningen om räntelägenheter betydelsen
af att vara ett tvångsmedel, som skall förmå lägenhetens ägare att ställa sig
de vid öfverlåtelsen honom föreskrifna villkor angående egendomens förvaltning
m. m. till noggrann efterrättelse. Dessa villkor kunna väl i verkligheten ställa sig
mindre stränga än lagstiftningen synes gifva vid handen. Räntor, som icke utan
öfverlåtarens samtycke kunna aflösas, lära icke ofta förekomma; icke heller förekomma
i verkligheten arbetsprestationer såsom vederlag för öfverlåtelsen, då
dylika villkor äro för nutidens rättsuppfattning främmande och därför icke
kunna på det fria aftalets väg i större utsträckning införas ånyo. Dock kvarstå så
betydande inskränkningar i äganderättens frihet, att ett särskildt medelbart verkande
tvång till kontraktets uppfyllelse från lägenhetsägarens sida ansetts nödvändigt.
Tvångsmedlet är den återköpsrätt, som häftar vid lägenheten.
Från de öfriga europeiska staternas gällande rätt är föga att anföra. Något
motstycke till den preussiska lagstiftningen finnes icke, men väl finnes i de flesta
stater motsvarighet till den allmänna tyska rättens grundsats, att förbehåll om
återköp är giltigt äfven vid försäljning af fast egendom.
616
Engelsk
rätt.
Fransk rätt.
En alldeles särskild ställning intager den engelska rätten. Dess bestämmelser
om jordäganderättsförhållandena äro så främmande för den öfriga europeiska
rättens åskådningssätt, att en jämförelse är så godt som utesluten. Då den engelska
rätten emellertid såsom äganderätt behandlar äfven besittningsrätter för viss
tid öfverstigande tjuguett år, äro aftal om återköpsrätt öfverflödiga; öfverlåtelsen
kan lika väl omedelbart äga rum endast för viss tid. Att en dylik till viss tid begränsad
jordäganderätt är oförenlig med nutidens allmänna rättsgrundsatser ligger
i öppen dag; den är en återstod af den medeltida länsrättens åskådning, som
öfver allt annorstädes för länge sedan vikit för grundsatsen om äganderättens frihet.
Äfven i England går dock rättsutvecklingen, om ock långsamt, afgjordt framåt
i riktning mot den fria jordäganderätten. I den mån grundsatsen om jordäganderättens
frihet vinner insteg i den engelska rätten, uppstår naturligtvis för den
engelska, lagstiftningen samma intresse som i andra rättssystem att häfda denna
grundsats mot en oinskränkt aftalsfrihet, i kraft af hvilken en mer eller mindre
ofri äganderätt genom villkor och förbehåll vid öfverlåtelse lätt kan återinföras.
Men för närvarande saknas detta intresse, då förutsättningen för detsamma, nämligen
själfva grundsatsen om jordäganderättens frihet, ännu icke i England gjort
sig gällande i samma grad som i det öfriga Europa.
Enligt fransk lagstiftning är återköpsrätt (vente å réméré) i viss utsträckning
tillåten. Förbehåll härom var i den äldre rätten giltigt för en tid af högst trettio
år. Numera får återköpsrätt ej betingas för längre tid än fem år. Sistnämnda
begränsning infördes redan genom Code civil (1804) i syfte att förekomma olägenheterna
däraf att äganderätten under alltför lång tid skulle kunna hållas sväfvande.
Återköpsrätten är icke bunden vid säljarens person utan kan å annan
öfverlåtas; vid den berättigades död öfvergår den till hans arfvingar. Rätten
till återköp häftar såsom ett resolutivt villkor vid äganderätten och kan, hvad
fast egendom angår, göras gällande mot tredje man, äfven om denne vid förvärfvet
varit i god tro. Återköpes egendomen, skall, där ej annat öfverenskommits, erläggas
det pris säljaren bekommit. Där ej annat aftalats, skall säljaren, då han återköper
fastigheten, ock ersätta köparens utgifter för själfva köpet, äfvensom nödig
och nyttig kostnad, som köparen nedlagt å egendomen. Garanti mot missbruk af
aftalsfriheten i afseende å bestämmande af det pris, till hvilket återköp må ske,
lämnas endast af lagstiftningen mot ocker. Har säljaren ej gjort bruk af sin rätt vid
utgången af den bestämda tiden eller i hvarje fall efter fem års förlopp, vinner ko
-
617
paren utan vidare åtgärd en oåterkallelig rätt. Utöfvas däremot återköpsrätten
inom vederbörlig tid, går äganderätten tillbaka, såsom hade säljaren aldrig upphört
att vara ägare. För återköpsrättens bevarande är det tillräckligt, att säljaren
inom vederbörlig tid förklarar sig vilja utöfva densamma; betalning eller erbjudande
af betalning inom samma tid fordras icke. Men köparen har, då säljaren
förklarat sig vilja återköpa egendomen, retentionsrätt för sin fordran på vederlag.
Betydelsen af den franska rättens återköpsrätt är väsentligen den att vara
form för upprättande af panträtt i fast egendom, och den tillhör såsom sådan ett
föga framskridet skede i rättsutvecklingen. Sitt intresse äga dessa bestämmelser
såtillvida som de utvisa, att en till tiden obegränsad återköpsrätt icke ansetts
vara förenlig med äganderättens trygghet. Då den längsta tid, under hvilken ett
sådant aftal äger bindande verkan, blifvit bestämd till fem år, innebär detta, att
lagstiftaren velat förhindra uppkomsten af återköpsrätter, som på ett stadigvarande
sätt häfta vid såld egendom och medföra osäkerhet i äganderättsförhållandena.
Den franska rättens stadganden om försäljning med återköpsrätt återfinnas
oförändrade i de belgiska och italienska civillagarna. Samma bestämmelser
förekomma ock i den spanska civillagen den 24 juli 1889, likväl med vissa afvikelser.
Där ej aftal träffats om tiden, inom hvilken återköpsrätten ma utöfvas,
måste enligt spansk rätt återköpet äga rum inom fyra år. Genom aftal
må tiden bestämmas till högst tio år. Förbehåll om återköpsrätt till fast egendom
måste för att gälla mot tredje man hafva blifvit antecknadt i fastighetsboken.
Enligt den portugisiska lagen den 1 juli 1867 är försäljning med förbehåll
om återköpsrätt förbjuden.
I dansk och norsk rätt anses förbehåll om återköpsrätt giltigt, men grundlägger
i och för sig endast en fordringsrätt. I fråga om fast egendom kan
emellertid kontraktet, jämväl i hvad det angår återköpsrätten, genom tingläsning
erhålla giltighet mot ny ägare af fastigheten. Slutligen ma anmärkas,
att finska lagberedningens förslag till lag angående ny lydelse af
särskilda rum i ärfda-, jorda- och rättegångsbalken, afgifvet den 21 dec. 1892,
innehåller en bestämmelse att vid köp af fast egendom ett förbehåll, att egendomen
skall mot lösen eller på annan grund till förre ägaren återgå, är ogiltigt.
78
(518
Bilaga V.
Utkast
till
kungörelse
innefattande föreskrifter angående aktbildning i inskrifningsärenden.
1 §•
För hvarje inskrifningsärende rörande fast egendom skall af inskrifningsdomaren
upprättas en akt, omfattande samtliga de handlingar,
som i ärendet ingifvits och ej finnas att tillgå i rättens arkiv.
År af handling, som bör i akten ingå, behörig afskrift ej ingifven
och finnes hufvudskriften icke lämpligen böra hos rätten kvarblifva,
besörje, på sökandens kostnad, inskrifningsdomaren om afskrift af handlingen.
2 §•
De till hvarje ärende hörande handlingarna skola sammanslutas i ett
särskild^ omslag.
Ä den i dagen liggande yttersidan af omslaget skall på sätt vid
denna kungörelse fogadt formulär närmare utvisar antecknas den egendom,
äiendet angår, med den beteckning, hvarunder egendomen är upptagen i
fastighetsboken, samt, där ärendet afser allenast en del af egendomen,
delens storlek; band, blad och rum i fastighetsboken, där ärendet inskrifves;
de till akten hörande handlingarna; sökandens namn och, där
annan än sökanden anmält ärendet, hans namn; samt grunderna för
stämpelbeläggande, där sådant ifrågakommer, af den handling, hvarå ansökningen
grundats, så ock stämpelns belopp.
3 §•
Akterna skola förses med nummer i löpande följd för kalenderår;
skolande ej mindre i fastighetsboken göras hänvisning till nämnda nummer
än äfven numret anmärkas å hvarje till akten hörande handling.
619
4 §•
Det åligger inskrifningsdomaren att å landet för hvarje ting då
inskrifningsärenden må anmälas och i stad för hvarje månad i en särskild
längd på sätt vid denna kungörelse fogadt formulär närmare utvisar
göra utdrag ur de akter, som höra till de vid tinget eller under
månaden anmälda inskrifningsärenden; skolande dessa utdrag innehålla
uppgift å den fasta egendom, akterna angå, sökandenas namn samt för
hvarje egendom beloppet af den stämpel, hvarmed den till grund för ansökningen
liggande handlingen må hafva blifvit belagd.
Längden skall af inskrifningsdomaren undertecknas.
5 §•
För hvarje kalenderår skola de till året hörande akter, hvarom i
1 § sägs, efter nummerföljd sammanföras och jämte de i 4 § omförmålda
längder inbindas.
6 §•
När inskrifningsdomaren efter ty i 1 kap. 25 § i lagen om inskrifning
af rätt till fast egendom stadgas till hofrätten insänder afskrift af
hvad i fastighetsboken blifvit infördt, åligge honom ock, vid enahanda hot,
som där sägs, att till hofrätten insända afskrift af de akter, till hvilka i
boken förekommer hänvisning, samt af de till dessa akter hörande längder.
7 §•
Hvad i denna kungörelse är stadgadt skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om ärenden angående inskrifning af fång till tomträtt samt
inteckning i tomträtt.
621
Akt N:r
19.
Fastighetens namn och registernummer m. m. | Fastigbetsboken | |||
band | blad | spalt | rum | |
|
|
|
|
|
Sökandens namn ..........
Handlingarna i ärendet
Köpeskilling .................................
Taxeringsvärde..............................
Skuldébrefs kapitalbelopp...............
Annan grund för stämpelberäkning
Stämpelbelopp
Ing. af
623
Längd öfver inskrifningsärenden i ....................
................................. tingslag härad stad år 19
Socken | Fastigheternas namn och rcgistcrnummer | Akt- num- mer | Fastighetsboken | |||
band | blad | spalt | rum | |||
|
|
|
|
|
|
|
BIHANG.
<>27
Förslag
till
kungörelse
innefattande närmare föreskrifter huru fastighetsbok skall inrättas och
föras m. m.
1 §■
Till hvarje upplägg i fastighetsboken anslås fyra blad, hvart för
sig omfattande två vid bokens öppnande i dagen liggande sidor. När
upplägg göres för frälseränta eller för fastighet, som icke skall i boken
upptagas förr än inskrifningsärende rörande fastigheten förekommer, så ock
när eljest beträffande någon fastighet anledning är att antaga, att inskrifning^
å dess upplägg endast i mycket ringa antal skola ifrågakomma,
må till upplägget anslås färre eller allenast ett blad. Kan på grund
af särskilda förhållanden förväntas att inskrifningsårenden rörande någon
fastighet skola förekomma i särskildt stor omfattning, bör till upplägg för
den fastighet anslås det större antal blad, som kan anses erforderligt.
2 §•
Uppläggen förses med öfverskrift och delas i tre spalter, den första
för anteckningar om fastigheten och därmed timade förändringar, den andra
för lagfarter och den tredje för andra inskrifningar. Andra och tredje
spalterna indelas i kolumner och inskrifningsrum på sätt det vid denna
kungörelse fogade formulär till fastighetsbok utvisar.
G28
3 §.
Öfver skriften till uppläggs första blad skall upptaga ä vänstra
sidan fastigheten under den beteckning, som i fastighetsregistret blifvit
den åsatt, eller, om upplägget göres för frälseränta, den beteckning, hvarunder
räntan upptagits i den uppgift å frälserätt tor, hvarom i 22 § här
nedan förmärs, samt ä högra sidan beträffande landet den socken och
hvad angår stad, som är indelad i flera församlingar, den församling, i
hvilken fastigheten är belägen.
För fastighet under enskild äganderätt, som vid uppläggandet af
fastighetsboken däri upptages, skall ock i öfver skriften ä högra sidan af
uppläggets första blad anmärkas ägarens namn med uppgift å fastebref
eller lagfartsbevis, som för honom utfärdats, eller hänvisning till bok eller
protokoll, där hans åtkomst tinnes antecknad.
Erfordras för fullständig öfverskrift större utrymme än uppläggets
första blad lämpligen niedgifver, fortsättes öfverskriften å nästa till upplägget
hörande blad. A efterföljande blad bör eljest, intill dess inskrifning
därå första gången äger rum, fastighetens beteckning icke utsättas
utan allenast angifvas, att bladet utgör fortsättning af föregående till
upplägget hörande blad.
4 §.
I fastighetsbok för landet ordnas uppläggen för de särskilda fastigheterna
sockenvis i bokstafsföljd efter fastigheternas namn och inom byarna
i nummerordning; skolande dock alla i köping eller municipalsamhälle
belägna fastigheter, utan hänsyn därtill att de må tillhöra skilda socknar
eller byar, upptagas efter hvarandra i den ordningsföljd, som pröfva»
lämplig.
I stad ordn-.s uppläggen efter församlingar, rotar, kvarter och nummer
eller annan grund, som tillämpats i fastighetsregistret. 5
5 §•
Fastighetsbok fördelas i det antal band, som finnes erforderligt;
börande hvarje band innehålla omkring fyrahundra blad.
För hvarje band numreras bladen särskilda
Vid bokens fö-sta uppläggande skola i slutet af hvarje band lämnas
osknfna blad till eu tredjedel af bandets samtliga blad för att användas till
fortsättning af redan befintliga och till framdeles behöfliga nya upplägg,
629
dock att, där å landet fastigheter, som höra till skilda socknar, sammanförts
i ett band, skola i stället efter sista upplägget inom hvarje socken
lämnas oskrifna blad till lämpligt antal; och skall hvad sålunda stadgats
äga motsvarande tillämpning i fråga om köping eller municipalsamhälle,
därför särskildt band icke anordnats.
6 §•
Uppläggen för frälseräntor sammanföras i fastighetsbokens sista
band och ordnas efter den grund, som pröfvas lämplig.
7 §•
Varder i fastighetsboken upptagen fastighet styckad, må det för den
odelade fastigheten gjorda upplägg bibehållas såsom upplägg för en af
fastigheterna, om sådant finnes lämpligt; och skall hvad sålunda stadgats
äga motsvarande tillämpning, där fastigheter, som sammanförts å ett upplägg,
komma i särskilda ägares händer.
Där särskilda fastigheter sammanläggas till eu fastighet, må ett åt
de redan befintliga uppläggen användas till upplägg för den nya fastigheten.
Är någon af fastigheterna besvärad af sökt eller beviljad inteckning
eller inskrifning, skall dennas upplägg användas till upplägg för
den nya fastigheten.
Skola å landet flera fastigheter, som förenats till en egendom, sammanföras
å ett gemensamt upplägg, må ock ett af dessa fastigheters upplägg
användas till upplägg för hela egendomen, om det pröfvas lämpligen
kunna ske.
8 §•
Anordnande af nya eller förändring af förutvarande upplägg, hvarom
i 7 § förmäles, sker först i den mån sådant för inskrifning erfordras.
9 §•
/ första spalten antecknas i fastighetsbok för landet: jordnatur och
mantal eller annan motsvarande beteckning eller i fråga om afsöndrad lägenhet
dess beskaffenhet och storlek, såvidt tillgängliga handlingar därom lämna
630
upplysning, äfvensom uppgift å fastighet, hvarifrån lägenheten afsöndrats,
och å upplägg för frälseränta hänvisning till den uppgift angående räntans
tillkomst och beskaffenhet, som må vara tillgänglig, samt i fastiglietsbok
för stad: tomts egenskap af fri eller ofri, i hvilket kvarter och vid hvilka
gator tomten är belägen, tomtens ytinnehåll och längden af dess särskilda
sidor, areal af annan jord, som må vara förenad med tomten, samt beträffande
jord, som ej är indelad till tomt, dess beskaffenhet och storlek,
såvidt tillgängliga handlingar därom lämna upplysning; skolande hvad nu
är stadgadt om stad i tillämpliga delar gälla om köping och annan ort,
hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.
Har från fastighet område afskilts i enlighet med gällande bestämmelser
om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller har före
fastighetens upptagande i fastighetsboken lägenhet afsöndrats från fastigheten,
värde anteckning därom gjord i första spalten med hänvisning i
det förra fallet, därest fång till området finnes inskrifvet i boken, till inskrifningens
rum samt i det senare till den afsöndrade lägenhetens upplägg.
Där i fastighetsregistret särskildt namn å fastigheten finnes upptaget,
antecknas det i denna spalt.
Beslut, hvarigenom inskrifningsdomaren bifallit ansökan, som afses
i lagen angående förändring af tomts område eller i lagen om afsöndrad
lägenhets sammanläggning med annan fastighet, eller, där ansökningen
funnits icke kunna bifallas, anmärkning om ansökningens och beslutets
hufvudsakliga innehåll så ock anteckningar om besvär mot beslutet och
om slutligt utslag i anledning af besvären skola införas i första spalten i
uppläggen för de fastigheter, ärendet angår; och varde, om i nu nämnda
fall eller af annan anledning fastighet öfverföres till eller afföres från
upplägget eller eljest förändringar tima beträffande något af de förhållanden,
hvarom anteckning skett i denna spalt, sådant ock där anmärkt.
Hänvisning, hvarom i 1 kap. 7 § i lagen om inskrifning af rätt till
fast egendom sägs, sker oek i denna spalt.
Anmäles hos inskrifningsdomaren att värde å afsöndrad lägenhet
blifvit bestämdt på sätt i lagen om särskild värdering af afsöndrad lägenhet
sägs, varde anteckning om värdet införd i första spalten å såväl stamfastighetens
som lägenhetens upplägg.
Där på sätt i 7 § här ofvan förmäles efter styckning af fastighet
det för den odelade fastigheten gjorda upplägg bibehålies såsom upplägg
för eu af de nya fastigheterna eller upplägg, därå flera fastigheter sammanförts,
varder efter öfverföring af någon bland dem till annat upplägg
fortfarande användt för en eller flera af fastigheterna, skall första spalten
afdelas med ett vågrätt streck samt vederbörlig anteckning därefter i
631
spalten ske, efter ty här ofvan sägs; och må på enahanda sätt förfaras
då eljest fastighet, hvars storlek finnes i spalten angifven, i sådant hänseende
förändrats.
Har fastighet, för hvilken upplägget är afsedt, i sin helhet därifrån
afförts, bör hvad i denna spalt blifvit infördt öfverlinjeras med rödt.
10 §.
Vid införing i andra spalten är att iakttaga:
1) att då ansökan om lagfart linnes ej kunna bifallas, anmärkning
om ansökningens innehåll utöfver hvad i 3—5 kolumnerna antecknats icke
är erforderlig; skolande i sådant fall anmärkning om beslutets hufvudsakliga
innehåll upptagas i 7 kolumnen;
2) att där ansökan om lagfart angår allenast eu del af den fastighet,
för hvilken upplägget år afsedt, samt fångesmannens åtkomst icke heller
omfattar hela fastigheten, anteckning om åtkomsten eller hänvisning till det
rum, där fångesmannens lagfart är inskrifven, skall ske i 5 kolumnen; och
3) att i 7 kolumnen sker anteckning:
om ägarens död;
därom att hans egendom afträdts till konkurs och om konkursens
afsilande;
om förhållanden, som enligt 2 kap. 17 och 18 §§ i lagen om inskrifning
af rätt till fast egendom skola antecknas i fastighetsboken;
om inkomna besvär mot inskrifningsdomarens beslut i lagfartsårende;
samt om slutligt utslag i anledning af sådana besvär, då utslaget
skall anmärkas i fastighetsboken.
I samma kolumn upptages jämväl hänvisning till rum, där fång för
ny ägare till fastigheten eller någon del däraf inskrifvits.
11 §•
Vid införing i tredje spalten iakttages:
1) att där i samma ärende inskrifning eller anteckning sker å flera
upplägg, hänvisning skall i 5 kolumnen å hvarje upplägg göras till hvart
och ett af de öfriga;
2) att då inskrifning i 4 kolumnen afser visst penningbelopp, detsamma
skall utföras med bokstäfver;
3) att då ansökan om inskrifning finnes icke kunna bifallas, anmärkning
om ansökningens och beslutets hufvudsakliga innehåll införes i
5 kolumnen, dock att, där ansökningen delvis bifalles och dess innehåll
förty framgår af anteckningarna i 3 och 4 kolumnerna, anmärkning därom
i 5 kolumnen ej skall ske;
4) att där ansökan om inskrifning angår allenast en del af den
fastighet, för hvilken upplägget är afsedt, anteckning om ägarens åtkomst
eller hänvisning till det rum i andra spalten, där hans lagfart är inskrifven,
skall ske i 5 kolumnen;
5) att i 5 kolumnen därjämte upptagas:
nedsättning eller förändring af inskrifning;
utbyte af inteckningshandlingar;
afskrifning å inteckningshandling enligt 3 kap. 30 § i lagen om
inskrifning af rätt till fast egendom;
hufvud sakliga innehållet af ansökan och beslut i ärende af nu nämnd
beskaffenhet eller angående dödande af inskrifning, där ansökningen icke
bifalles;
ansökan om dödande af inteckningshandling och rättens beslut i
anledning af sådan ansökan;
uppvisande af inteckningshandling jämlikt 3 kap. 23 § i lagen om
inskrifning af rätt till fast egendom;
aftal af beskaffenhet, som i 3 kap. 38 § i nämnda lag omförmäles;
utfärdande af stämning enligt 2 § i förordningen om jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof;
anmälan att fast egendom utmätts eller att förordnande meddelats
om fast egendoms försäljning utan föregående utmätning eller att jämlikt
51 § i konkurslagen äskats försäljning af fast egendom;
anmälan att inskrifning är till viss del utan verkan;
inkomna besvär mot inskrifningsdomarens beslut i ärende, som införts
i denna spalt;
slutligt utslag i anledning af sådana besvär, där utslaget skall anmärkas
i fastighetsboken och icke är af beskaffenhet att anteckningen bör
ske i 6 kolumnen;
samt förhållanden, som enligt lagen om ändrad lydelse af förordningen
den 20 juli 1855 angående kronans rätt vid återbetalning af län,
som blifvit i jordebok antecknade, samt 136 § i skiftesstadgan skola i
fastighetsboken antecknas; och
5) att i 6 kolumnen införas:
beslut, hvarigenom inskrifning i dess helhet dödas;
samt anteckningar att inskrifning i 4 kolumnen jämlikt laga kraftigande
beslut icke bort meddelas eller att sådan inskrifning är i dess
helhet utan verkan, att ansökan om inteckning eller om inskrifning för
633
nyttjanderätt, rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld förfallit,
att utmätning af fast egendom blifvit upphäfd eller att eljest frågan om
egendomens försäljning förfallit, att fast egendom blifvit utmätningsvis
såld, samt att löseskilling för fast egendom, som afträdts i enlighet med
bestämmelserna om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller
om ändring eller utrifning af vattenverk, blifvit nedsatt eller, där endast
en del af egendomen blifvit afträdd, att fördelning af löseskillingen
ägt ruin.
12 §.
Varder efter verkställd införing i inskrifningsärende, som angår
allenast en del af den fastighet, för hvilken upplägget är afscdt, särskild
registerbeteckning åsatt samma fastighetsdel, skall anteckning därom ske i
den för anmärkningar afsedda kolumn.
13 §.
Hvarje ärende, som hör till andra eller tredje spalten, varde efter
ordningsföljden i rättens protokoll eller den i 1 kap. 24 § i lagen om
inskrifning af rätt till fast egendom omförmälda förteckning infördt i
första lediga rum i spalten, dock att ärende, som rör en förut på upplägget
gjord inskrifning, antecknas i dess rum eller, där detta är fullskrifvet,
i ett följande rum, som genom hänvisning i hvardera rummet
angifves utgöra fortsättning af det förra; skolande när vid utbyte, som i
3 kaj). 19 § i nämnda lag sägs, i stället för eu handling sättas flera handlingar,
särskildt rum anslås för enhvar af dem och anmärkning om utbytet
ske i det äldre rummet.
Där i fall, som i 1 kap. 17 § i lagen om inskrifning af rätt till fast
egendom sägs, utslag, hvarigenom inskrifningsdomarens beslut ändrats,
företes efter utgången af den i samma § stadgade tid, varde ärendet infördt
i nytt rum; skolande därjämte i det ruin, där anteckning om besvären
skett, hänvisning göras till det nya rummet.
14 §.
Inskrifningsdomaren äge rätta fel, som vid införing i fastighetsboken
förclupit; dock må i fråga om inskrifningsärende rättelse i annan
ordning än i 1 kap. 19 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom
sägs icke ske, sedan inskrifningsdomaren utlämnat den handling,
H3<(0; 80
634
som legat till grund för inskrifningen, eller afskrift af hvad i ärendet
blifvit i fastighetsboken infördt.
Vid rättelse af införing har inskrifningsdomaren att göra ny införing;
och varde det förut införda utan att genom öfverstrykning eller
utplåning förändras inneslutet inom klammer samt anteckning att fel vid
införingen förelupit jämte hänvisning till den nya införingen verkställd i
den för anmärkningar afsedda kolumn.
15 §.
Inskrifning, beslut, hvarigenom inskrifningsdomaren bifallit ansökan,
som afses i lagen angående förändring af tomts område eller i lagen om
afsöndrad lägenhets sammanläggning med annan fastighet, så ock anteckning
att fel förelupit vid införing skall dagtecknas och undertecknas af
inskrifningsdomaren.
16 §.
förteckning, som i 1 kap. 24 § i lagen om inskrifning af rätt till fast
egendom afses, skall för hvarje ärende upptaga dess .nummer efter fortlöpande
följd för kalenderår, dagen då ärendet inkom, hänvisning till
blad och rum i fastighetsboken, där anteckning om ärendet gjorts, och dagen,
då anteckningen skedde; börande samma nummer tecknas å handlingar,
som i ärendet inkommit till inskrifningsdomaren och ej skola af honom
öfverlämnas till annan myndighet.
17 §.
Vid hvarje införing i fastighetsboken, som icke utgör allenast en
hänvisning till annat upplägg eller rum, skall hänvisning ske till protokoll,
anmälan eller annan handling, som rör ärendet.
Vid hänvisning må användas lämpliga förkortningar.
18 §.
Efter verkställd införing i fastighetsboken af ärende, som finnes
upptaget i rättens protokoll, skall inskrifningsdomaren å brädden af protokollet
vid hvarje § teckna hänvisning till blad och rum i fastighetsboken,
där införingen skett. Där ansökan i inskrifningsärende icke bifallits, skall
635
hänvisning likaledes ske i rättens protokoll till den § i inskrifningsdomarens
protokoll, som rör ärendet, samt i sistnämnda protokoll till fastighetsboken.
19 §•
Då bref, hvarom förmäles i 1 kap. 15 § i lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom, af inskrifningsdomaren afsändes, skall anteckning
om dagen för afsändandet ske å brädden af inskrifningsdomarcns protokoll
eller, i fall som i andra punkten af samma § sägs, i rättens protokoll.
20 §.
Öfver inskrifningsärenden, i hvilka beslut om uppskof meddelas, skall
föras förteckning, upptagande för hvarje ärende den dag, till hvilken det
uppskjuta, jämte erforderliga hänvisningar till rättens protokoll, inskrivningsdomarens
protokoll och fastighetsboken.
21 §.
Till fastighetsbok föres särskildt register, upptagande de i uppläggens
öfverskrift å vänstra sidan införda beteckningar äfvensom de särskilda namn,
som må vara antecknade i första spalten.
22 §.
För uppläggande af fastighetsbok skall för hvarje tingslag genom
Konungens befallningshafvandes försorg till domaren öfverlämnas dels
transsumt af jordregistret, innehållande för hvarje fastighet, som är af
beskaffenhet att böra upptagas i fastighetsboken, öfverskriften å registerupplägget
samt införingarna i kolumnerna 1—5 och 11—18 för de särskilda
registernumren, äfven om de ej längre åro gällande, dels de i 23
och 24 §§ i förordningen angående jordregister omförmälda förteckningar
äfvensom de skriftliga anmärkningar, som vid den granskning af registret,
636
hvarom i 26 § i samma förordning sägs, må hafva inkommit, dels utdrag
af senaste mantalslängd, upptagande berörda fastigheter med deras register»
beteckningar jämte uppgift å fastigheternas ägare eller innehafvare, dels
ock uppgift å frälseräntor, som utgå af fastigheter inom tingslaget.
I stad äge rätten själ!'' införskaffa motsvarande handlingar.
23 §.
Den, som upplägger fastighetsboken, skall genomgå de enligt äldre
lag förda böcker samt därvid, såvidt, ske kan, i hvarje inskrifningsrum för
lagfart når ej den fastighet ansökningen afser i sin helhet öfvergått till
ny ägare och för inteckning då den är af beskaffenhet att böra vid uppläggandet
af fastighetsboken där införas göra anteckning om registerbeteckningen
å den fastighet, hvarom i det rum är fråga.
Hvarje fastighet, hvars registerbeteckning ej kan härvid angifvas
med ledning af tillgängliga handlingar, upptages i särskild längd.
Saknas upplysning om ägaren till fastighet, hvars registerbeteckning
skall på sätt nyss sagts antecknas, eller till fastighet, som skall upptagas
i fastighetsboken men icke återfunnits i något inskrifningsrum i de äldre
böckerna, varde ock sådant anmärkt i längden.
24 §.
Innan undersökning, hvarom förmäles i 7 § i lagen om hvad iakttagas
skall i afseende å införande af lagen om inskrifning- af rätt till fast egendom,
utsättes att äga rum, skall den, som upplägger fastighetsboken, genom
kronans eller stadens betjänte infordra uppgift å ägare af fastighet, hvarom
fråga är, eller, där säker upplysning härutinnan icke kan erhållas, å samtliga
ägare eller brukare af fast egendom inom jordeboksenhet, by, skifteslag
eller annan samfällighet, hvartill den fastighet hör; an skalfe ock från
länets landtmäterikontor eller, hvad angår stad, från vederbörande myndighet
i staden de kartor och handlingar, som för undersökningen finnas
erforderliga.
A landet bör undersökningen, där så ske kan, företagas i ett sammanhang
för alla de fastigheter inom samma socken, om hvilka undersökning
skall hållas.
25 §.
Vid införande i fastighetsboken af hvad den enligt äldre lag förda bok
upptager angående inteckning för nyttjanderätt, för rätt till afkomst eller
annan förmån eller för rätt till servitut böra de särskilda inteckningarna
eller inteckningsansökningarna, där så ske kan, utan hänsyn till inskrifningsrummens
nummer i den ftldre boken upptagas å vederbörande
upplägg0 i den ordningsföljd, som öfverensstämmer med deras inbördes
företräde. .
Angår det införda allenast en del af den fastighet, för hvilken upp
läo-o-et
i fastigrhetsboken är afsedt, skall tillika anmärkas, hvem den fastig
oo # o
hetsdel tillhör.
Där inteckning för rättighet, hvarom ofvan förmärs, besvärar liera
fastigheter, må vid inteckningens införande i fastighetsboken så förfaras,
att inteckningen fullständigt upptages allenast å upplägget för en af fastigheterna,
efter ty finnes lämpligast, samt hänvisning till det upplägg sker
i 5 kolumnen af tredje spalten å upplägget för enhvar af de Övriga.
26 §.
Efter verkställd införing, hvarom i 25 § här ofvan sägs, skall hänvisning
ske från vederbörande rum i den ena boken till motsvarande ruin
i den ”andra, hvarjämte inskrifningsrummet i den äldre boken öfverlinjeras
med rödt. . ., ....
Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning vid förnyelse
af inteckning äfvensom då inteckningsansökan, som är hvilande,
varder ånyo anmäld.
27 §.
Sedan fastighetsboken upplagts, skall å landet afskrift af boken för
hvarje socken genom domarens försorg öfverlämnas till ordföranden i
kommunalstämman eller hvad angår municipalsamhälle till ordföranden i
innnicipa Istämman för att af honom hållas tillgänglig för granskning.
Kungörelse härom skall af domaren ofördröjligen anslås å rättens
dörr samt insändas till Konungens befallningshafvande, som det åligger
att låta införa densamma i såväl länskungörelserna som tidning inom
orten; börande kungörelsen innehålla underrättelse om hvad innehafvare
af inteckning för nyttjanderätt, för rätt till afkomst eller annan förmån
eller för rätt till servitut, som finnes upptagen i den äldre boken, där
han förmenar att fastighet, å hvars upplägg inteckningen icke blifvit
införd, är däraf besvärad, har att iakttaga för vinnande af rättelse äfvensom
angående påföljden för underlåtenhet däraf.
638
I stad hålles fastighetsboken tillgänglig för granskning å tid och
ställe, sotn af rätten bestämmas; och skall i afseende å kungörandet häraf
lända till efterrättelse hvad ofvan stadgats.
28 §■
Vid anmärkning i den enligt äldre lag förda bok af ärende, hvarom
förmäles i 11 eller 18 § i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å
införande af lagen om inskrifning af rätt till fast egendom, skall hänvisning
ske till inskrifningsdomarens protokoll eller till anmälan, som
föranledt anmärkningen.
FASTI GHETSBOK
FÖR
L AGB O H Ä It A D.
BAND 1.
640
Band 1. Fastighetens namn och register- |
Blad 1. nummer.
[Åby 1°] Åby l12.
Spalt för anteckningar | Lagfarts-spalt. | |||||||
3 72 3 3 n cd ST | Dag, då ansök-ning gjorts eller § i rättent | Sökandens namn; hans fånges-handiing till be-skaffenhet och | Fastighet, hvarå lagfart sökts. | Kångesmanncns namn. | Beslut om in-skrifning. | A n in ä r k n i n g a r. | ||
Åby l6 [Mellan-gärden] utgör Afsöndrinyar: Aby l8 [Strand-ängen] se Aby l11, expr., N:o 17/1922). l12, iJ mantal 1IS, 7{-J mantal 1, bl. 14. | 1. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | 7. | |
i | 1912 den 18 Januari . | u 24.-) | Ankan Anna | Åbv 1B. | Erik Johan Åman. | Lagfart beviljad, | Ansökn. hvilaude (se in-skrd:s prof. */s 1912, § 1). Enligt testamentet öger Anna Forts, se rum 3. | |
2 | 1912 den 3 1912 den 31 | 27 129 | Per Fredrik | Aby 1*. | Anna A man. | Lagfart beviljad. | Ärendet uppskjutet (so in-skrd:s prot. ** 9 1912, § 4). Ny ägare, »e rum 4. | |
3 | Forts, från |
|
|
|
|
| Nils Ånian afliden u/i 1912. (Se anm. N:o 28/1912.) Ny ägare, se ruin 2. | |
Åby l12 [Mellan-gärden] utgör | 4 | 1917 den 1 | 12 | Per Fredrik | Aby 1°. | Per Fredrik Aman. | Lagfart beviljad. Erik Ros. | Fastigheten skiftad, se rum-men 5 och ti. |
P»41
Ägare Tid fastighetsbokem uppläggande jämte Erik Johan Aman; fastebref den 31 juli 1869 Normlösa socken
hänvisning angående hans åtkomst. | a V* mantal Aby N''.0 1.
Spalt för andra inskrifningar. | ||||||
Rummets ! nummer. | Dag, då ansökan | Fastighet. hvari inskrifning sökts. | Beslut om inskrifning. | Anmärkningar. | Uddning m. in. | |
i. | 2. | i». | 4. | 5. | 6. | |
i | 1869 den 31 | 383 | Abv 1®. | 1869 den 31 Juli söktes och bevil-jades inteckning i ett hälft mantal 13 Mars 1S79. § 116 | Öfverförd från inteckn.-bok band 5, bl. 218, Inteckningen besvärar jämväl anuau fastighet, | Efter ans. ai/iol912 Inf. “/it 1912. Axel Törne. |
9 M | 1912 den 3 1912 den 31 Oktober . | 28 130 | Åby 1*. | Inteckning beviljad för tretusen kronor luf. “/n 1912. Axel Törne. | Inteckning sökt för tretusen kronor sjuttio-fem öre med sex procent ränta enligt skulde-bref den 1 Augusti 1912 af Per Fredrik | Fastigheten häftar N:o 49/1927). |
3 | 1914 den 5 | 030 | Aby 1#. | En den januari 1870, §31, sökt och den Inf. S1/s 1914. Axel Törne. | Jfr inteckn.-bok band 5, bl. 218, rum 4. Förnyad jämväl i annan fastighet, se band 1, Enl. rättens prof. S1/ii 1920, § 411, har in-teckningshandl. uppvisats af Alfr. Pamp. Den mark, som från Aby l6 exproprierats | Fastigheten häftar N:o 49/1927). |
4 |
|
|
|
| 1916 !8/v utmättes Aby l8 för J. A. Lodéns | Utmätningen upp-häfd (se anm. N:o 29/1916). |
Forts, blad 2.
81
642
Band 1. Fastighetens namn och register- |
Blad 2. nummer.
(Forts, från blad 1.)
[Åby lfl] Åby l18.
Spalt
för anteckningar
om fastigheten
och därmed
timade förändringar.
| L a g f | a r t s - s |
Bag, då ansök-ing gjorts ell § i rättens | hans fånges- r“‘’&hset> handling till be- . ra, .klenhet och Utfart . .. . . soktj. utgifningsdag. | F&ngesmannens namn. |
2. | 3. 4. | 5. |
1920 den 13 | Änkan Stina J af Åby l6. Åman; arfskif brnari 1920. | Per Fredrik Aina |
1920 den 13 | Cad Aman; arf | ■J af Åby 1®. Per Fredrik Åm |
Mars . . 14 | skifte den | dödsbo. |
1920 den 13 | Lära Nilsson; JafÅbyl6. Karl Nord. |
Mars . . 1 | köpebref den 1 |
| Februari 1920. |
palt.
Beslut om inskrifning.
6.
Lagfart beviljad.
Inf. V4 1920.
Axel Törne.
Lagfart beviljad.
Inf. •/4 1920.
Axel Törne.
Anmärkningar.
Ny ägare, se rum 8.
Expr., se ruin 9.
Efter hemmansklyfning
Äby 1® kallas fastigh
Aby l12 (se anm. N*
16/1924).
Ny ägare, se rum 10.
Ansökn. afslagen (se i
skrd:s prof. *% 1920, § 5
1920 1/5 besvär af Lars Ni
son (se anm. N:o 30/1920
Besvären ogillade
N. N. Hofrätts laga
ägande utslag 21/e 1
(se rättens prof. */o 1
§ 3). Jfr rum 8.
8
1920 den 1
September
Lars Nilsson; £ af Aby 1®. Stina Aman och
köpebref den 1 hennes man Karl
Februari 1 Nord; rum 5.
med tillägg den
4 Juli 1920.
Lagfart beviljad. Expr., se rum 9.
Inf. 21/9 1920. Efter hemmansklyfning
O. t. Bladh. Aby 1® kallas fastighete
Aby l13 (se anm. N:
16/1924).
Ny ägare till -fe mantal,
band 1, bl. 14, rum 1;
äg. till återstoden, sc sam
ma blad, rum 2.
643
Normlösa socken.
Spalt för andra inakrifningar. | ||||||
Rummets nummer. | Dag, då ansökan | Fastighet, hvari inskri fning | Beslut om inskrifning. | Anmärkningar. | Dödning m. m. | |
1. | 2. | 3. | 4. | 6. | 6. | |
5 |
|
|
|
| Enligt lagbo Hrtts beslut 28/''iol920 har på ans. | Expropriationsme-del fördelade 9/1922). |
6 |
|
|
|
| Genom utslag ö/4 1927 har K. Bfhde i länet | Fastigheten såld |
7 | 1928 den 1 November | 170 | Åby 1“ | Inskrifning beviljad för rätt till bostad Inf. 18/u 1928. Axel Törne. | 1932 16/s (se rättens prof, § 397) söktes att Efter ansökan den 15/7 1932 (se rättens prof., Inf. Va 1932. Axel Törne. |
|
8 | 1929 den 14 Januari . | 61 | Åby l12. | Inteckning beviljad för sextusen kro-nor med fyra procent årlig ränta Axel Törne. | Efter ansökn. 6/a 1931 (se rättens prof., Inf. 19/a 1931. Axel Törne. Efter ansökn. 15/i 1933 (se rättens prot., § 16) Inf. 29/i 1933. Axel Törne. | • |
Förta, blod 3.
644
Blind 1. Fastigheten* namn och registerBlnd
3. nummer.
(Forts, från blad 2.)
[Åby l6] Åby l1*.
Spalt |
|
|
| L | a g f | arts-spalt. |
| |
för anteckningar | Rummets nummer. | Dag, då ansök-ning gjorts eller § i rättens | Sökandens namn; hans fånges-handling till be-skaffenhet och | Fastighet, hvarå lagfart sökts. | Fångesmannens namn. | Beslut om in-skrifning. | Anmärkningar. | |
| 1. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | 7. | |
| 9 | 1922 den 17 | 164 | Brokinds kanal-aktiebolag; ex-propriation. | 1,03 har af | Carl Åman och | Lagfart beviljad. Axel Törne. | Registerbeteckning Åby 1M |
| 10 | 1927 den 21 | 203 | Alfred Pamp; | Aby 11J. | Carl Åman. | Lagfart beviljad. P. Malm. | Ny ägare, se rum 13. |
| 11 | 1928 den 14 | 6 | Sven Torpson; | 0,49 har af | Carl Aman. |
| Ansöka, afslagen (se inskrd:s 1928 s/s besvär af Sven |
• | 12 | 1928 den 13 | 145 | Nils Wallin; | 0,49 har af | Sven Torpson. |
| Ansökn. afslagen (se inskrd:s prof. u/« 1928, § 5). 1928 14/s besvär af Nils Jfr rum 14. |
645
Normlösa socken.
|
| s | pal | ; för andra | inskrifning» r. | |
Rummets nummer. | Dag, då ansökan | Fastighet, hvari inskrifning sökts. | Beslut om insöfning. | Anmärkningar. | Dödning m. m. | |
1. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | |
9 | 1929 den 14 | 62 | Åbv l12. | Inteckning beriljad för tvåtusen kro-nor med ser procent årlig ränta en-ligt skuldebref den 12 Januari 1929 Inf. >/» 1929. Axel Törne. | I stället för inteckningsbandlingen hafva |
|
10 | 1933 den 15 Januari | 17 | Åby 11S. | Ett den 14 Januari 1933 af Axel Palm Inf. 4/j 1933. Axel Törne. | Å intecknade beloppet hafva femhundra kro-nor afbetalts (se rättens prot. 1/« 1935, 1938 18/s (se rättens prot., § 201) söktes |
|
11 | 19.33 den 15 Januari . | .7 | Ahy ll*. | Ett den 14 Januari 1933 af Axel Palm Inf. 4/* 1933. Axel Törne. | 1954 */6 söktes dödande af inteckning »hand-lingen (se anm. N:o 31/1954). 1956 «/a blef inteckning shandling en af Lagbo Efter ansökn. 4/a 1956 (se rättens prot., § 39) Inf. M/t 1956. Filip Lönn. |
|
la | 1936 den 7 | 361 | Aby LIS. | Inteckning beviljad för niohundra kro-nor med sex procent ränta enligt Inf. »/• 1936. P. Kvist. |
|
|
Forts, blad 4.
646
Band 1. Fastighetens namn och registerBlad
4. nummer.
Åby 11S.
(Forts, från blad 3.)
Spalt |
|
|
| L | a g f a | r t s - a p | alt. |
|
för anteckningar | 3 SB 3 B 8 B | Dag, då ansök-ning gjorts eller § i rättens | Sökandens namn; hans fånges-handling till be-skaffenhet och | Fastighet, hvarå lagfart sökts. | Fångesman nens | Beslut om in-skrifning. | Anmärkningar. | |
| .1. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | 7. | |
| 13 | 1928 den 1 November | 109 | Axel Palm; öf-verlåtelse den | Aby l12. | Alfred Pamp. | Lagfart beviljad. Inf. 18/ n 1928. Axel Törne. | Ny ägare, se rum 15. |
| 14 | 1930 den 15 Januari . 1930 den 6 | 36 400 | Nils Wallin; | 0,49 har af | Sven Torpson. |
| Ärendet uppskjutet (se in-#< skrd:s prut. */a 1930, § 1). Ausökningen utslagen (se in-skrd:s prot. 3 Via 1930, |
| 15 | 1947 den 13 | 291 | Per Normell; | Aby l1*. | Axel Palm. | Lagfart beviljad. P. Kvist. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
G47
Normlösa socken.
Spalt för andra inskrifningar. | ||||||
Rummets nummer. | Dag, då ansökan | Fastighet, hvari nskrifning sökts. | Beslut om inskrifning. | Anmärkningar. | Döfning m. m. | |
1. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | |
13 | 1936 den 14 | na | Aby l1*. | Inteckning beviljad för femhundra Inf. *°/7 1936. P. Kvist. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
648
Band 1. 1 listighetens namn och register- |
Blad 5. nummer.
Spalt för anteckningar | Lagfarts-spalt. | |||||||
a tö B B n n r4 sr | Dag, då ansök-ning gjorts eller | Sökandens namn | hastighet, hvarå lagfart sökts. | långesmannens namn. | Beslut om in-skrifning. | Anmärkningar. | ||
Åby l7 [Aliden], Afsöndring: Åby l14, se band Vid förrättning 23/1926). Enligt Lagbo hä-rads Ägodeln.-rätts utslag 1926 har vär-det af Åby l14 32/1926). | i. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | 7. | |
i |
|
|
|
|
|
| Erik Walls egendom afträdd Konkursen afslutad utan att anm. N:o 14/1913). | |
2 |
|
|
|
|
|
| Erik IVall afliden ,4/a 1914 | |
3 | 1914 den 2 | 6 | Olof Wall; bo-uppteckning | Åby l7. | Erik Wall. | Lagfart beviljad. Avel Törne. | Ny ägare, se rum 4. | |
iJul) /ö (se rut-tens prof., § | 4 | 1914 den 2 September ! | 7 | P. A. Larsson; | Åby 1». | Olof Wall. | Lagfart beviljad. Axel Törne. | Afsöndring, se rum 5. Ny ägare, se rum 6. |
649
Ägare vid fAstighetsbokens uppläggande jämte | Erik Wall; fastebref den 31 Mars 1873 a Normlösa socken,
hänvisning angående hans åtkomst. | lägenheten Aliden N:0 1.
Spalt för andra inskrifningar. | ||||||
Rummets nummer. | Dag, då ansökan | Fastighet, hvari inskrifning sökts. | Bcslnt om inskrifiiing. | Anmärkningar. | Död ning m. in. | |
i. | 2. | 3. | 4. | 6. | 6. | |
i |
|
|
|
|
|
|
2 | 1914 den 5 | 230 | Aby V. | En den 19 Januari 1870, § 31, sökt och Inf. 31/5 1914. Axel Törne. | Jfr inteckn.-bok band 5, bl. 218, rum 4. Förnyad jämväl i annan fastighet, se band 1, Enl. rättens prof. 31/i* 1920, § 411, har in-teckningshandl. uppvisats af Alfr. Pamp. Inteckningen är utan verkan för ett belopp Fastigheten med undantag af afsöudrade lä-genheten Abv l14 häftar ej vidare för iu-tecknade beloppet (se anm. N:o 49/1927). | Efter ans. V® 1937 Inf. *•/• 1937. P. Kvist. |
3 | 1925 den 29 Oktober . | 150 | 0,5 har af |
| Inskrifning sökt för rätt till väg, som P. A. Ansöku. hvilande (se inskrd:s prot. 1T/n 1925, Registerbeteckning Äbv l14 (se rättens prot. “/• 1926, § 195). |
|
4 |
|
|
|
| Genom utslag 5/4o1927 har K. Bfhde i länet | Fastigheten såld |
1434/
07
Forts, blad 6.
650
Band 1. Fastighetens namn och register- |
Blad 6. nummer.
(Forts, från blad 5.)
Åby l7.
Spalt |
|
|
| L | a g f | a r t s - s | palt. |
|
för anteckningar | Rummets nummer. | Dag, då ansök-ning gjorts eller § i rättens | Sökandens namn; hans fånges-handling till be-skaffenhet och | Fastighet, hvarå lagfart sökts. | Fångesmannens namn. | Beslut om in-skrifning. | Anmärkningar. | |
| 1. | 2. | 3. | 4. | 5. | «. | 7. | |
1936 l/i besvär 18/1936). Besvären ogilla-de genom K. | 5 | 1925 den 29 | 149 | Knut Holm; Oktober 1925. | 0,5 har af | P. A. Larsson. | * | Ärendet uppskjutet (se in-skära prot. 11 / n 1925, § 15)- Registerbeteckning Aby l14 |
tens prot., § 12) har Aby l14 sammanlagts Inf. 19/e 1937. P. Kvist. | 6 | 1936 den 16 | 211 | Pims Per Da-nielsson; köpe-bref den 13 | A by l7. | P. A. Larsson. | Lagfart beviljad. Inf. “/* 1936. Axel Törne. | P. A. Larssons konkursbo 17/1936). Karomålet ogilladt genom |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| - |
|
|
|
|
651
Normlösa socken.
Spalt för andra inskrifningar. | ||||||
Rummets nummer. | Dag, då ansökan | Fastighet, hvari inskrifning sökts. | Beslut om inskrifning. | Anmärkningar. | Dödning m. in. | |
1. | 2. | 3. | 4. | 6. | 6. | |
5 | 1 1929 ilen 13 | 164 | Åby 1’. r | Inteckning beviljad för tretusen kro-nor med sju procent ränta, hvarför Inf. SA 1929. Aiel Törne. | Efter det Åby lu sammanlagts med Abv l7, Inteckningen är utan verkan för ett belopp 43/1941). |
|
6 | 1936 den 28 1937 den 1 | 197 13 | Åby l7. | Inskrifning beviljad för fem &rs nytt-janderätt till fastigheten enligt af-handling den 13 Mars 1936 af Pims Inf. sa/« 1937. P. Kvist. | Inskrifning sökt för fem års nyttjanderätt till |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
652
Band 1. Fastighetens namn och register- ]
Blad 7. nummer.
Spalt för anteckningar | Lagfarta-spalt. | ||||||
Knmmets nummer. | Dag, då ansök-ning gjorts eller : § i rättens | Sökandens namn; hans fånges-handling till be-skaffenhet och | Fastighet, hvari* lagfart sökts. | FångesmanneDs namn. | Beslut om in-skrifning. | Anmärkningar. | |
Aby l8 [Strand-ängen], af- söndradt frän Aby l6 (se har. Afsöndringar: Åby l10, 0,1324 Normlösa— Brokinds järn-väg. Aby l1®, se band Aby 1* [Strand-ängen], af-sömlradt från Aby 1* (se innehåller en-ligt jordregi-stret, efter af-drag för sked-da afsöndriu-gar, 1,6443 | 1. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | 7. |
i |
|
|
|
|
|
| Per Jonassons egendom af-trädd till konkurs, som Jfr anmärkn. band 1, bl. 9, |
2 | 1918 den 3 | 42 | Lars Nyberg; | Iby l8. | Per Jonasson. | Lagfart beviljad. Inf. Vio 1918. Axel Törne. | Jfr anmärkn. band 1, bl. 9, Ny ägare, sc rum 3. |
a | 1921 den 15 | 27 312 | Olof Olsson; | Åby l8. | Lars Nyberg. | Lagfart beviljad. Axel Törne. | Ärendet uppskjutet (se in-skrd:s prot. V» 1921, § 3). |
4 | 1925 den 29 | 152 | Johan Olsson; 16 Maj 192,5. | Åby l8. | Olof Olsson. | Lagfart beviljad. Axel Törne. | Jfr anmärkn. band 1, bl. 10, |
053
Ägare rid faitighetsbokem uppläggande jämte | Per Jonasson, lag/artsbevis den 17 Mars
hänvisning angående hans åtkomst.
1889.
Normlösa socken.
Spalt för andra inskrifningar. | ||||||
Rummets j nummer, j | Dag, då ansökan | Fastighet, hvari inskrifning sökts. | Beslut om inskrifning. | Anmärkningar. | Dödning m. in. | |
1. | 2. | 3. | 4. | 5. | G. | |
i |
|
|
|
| -Äby-1^-besväras -af dew inteckning, som-in- förts band 1. bl 4v rom 1. |
|
2 | 1917 den 30 | 183 | Åhy 1B. | Inteckning beviljad för tvåtusen kro-nor med ser procent årlig ränta Inf. *»/»» 1917. Aael Törne. | 1917 14, u besvär af Per Jonassons konkursbo | Enligt N. N. Hof-rätts laga kraft-ägande utslag a/t 42/1918). |
3 |
|
|
|
| Försäljning af Åby l8 begärd enligt 51 § | Fastigheten såld 34/1918). |
4 | 1921 den 15 Januari . | 28 | Åby 1*. |
| Inskrifning sökt för en årlig lifränta å tre-hundra kronor. Bom Lars Nyberg vid för-säljning af fastigheten till Olof Olsson en-ligt köpekontrakt den 7 Januari 1921 för-behållit sig. Ansöka, hyllande (se inskicka prot. »/t 1921, § 4). | Ansökn. förfallen 14 1922). |
654
Band 1. Fastighetens namn och register- )
Blad 8. nummer.
Spalt för anteckningar | Lagfarts-spalt. | |||||||
Rummets nummer. | Dag, då ansök-ning gjorts eller § i rättens | Sökandens namn; hans fånges-handling till be-skaffenhet och | Fastighet, hvarå lagfart sökts. | Fångesmannens namn. | Beslut om in-skrifning. | Anmärkningar. | ||
| i. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | 7. | |
Åby 22 [Krono-g&rden] utgör disposition. Af söndringar: Aby 24 [Krono-backen], se Åby 2“, expr., | i | 1922 denl7 : | it» | Brokinds kanal-aktiebolag; | 2,41 har af | Änkan Brita Wall-gren och Adolf hafva med åbo-rätt den förra 3/i | Lagfart beviljad.1 Inf. ‘/i 1922. Axel Törne. | Registerbeteckning Aby 211 |
|
|
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
|
|
|
655
Ägare vid fsstighetsbokens uppläggande jämte 1 Normlösa Socken,
hänvisning angående hans åtkomst.
|
| s | pal | t för andra | inakrifningar. | |
Rummets nummer. | Dag, då ansökan | Fastighet, hvari inskrifning sökts. | Beslut om inskrifning. | Anmärkningar. | Dödning ni. in. | |
J. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | |
i |
|
|
|
| Enligt Lagho Hrtts beslut *8/io 1920 har till Åby 22 (se anm. N:o 43/1920). | Expropriationsmc-del fördelade 9/1922). |
| . |
|
|
|
| • |
|
|
|
| t |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Band 1. Fastigheten* namn och register- |
Blad 9. nummer. (
Åby 38.
Spalt
för anteckningar
om fastigheten g
och därmed g
timade föränd- 3
. et
ringar. r*
Aby 3® utgör [
enligt jordregistret
-Jy mantal
skatte.
| L a g f | arts-spalt. |
|
Dag, da ansök-e ning gjorts eller 2. § i rättens “ protokoll. | dens namn; ^ ,. , , handling till be- , skaffenhet och ap/a utgifningsdag. 9okts- | Fängesmannens lieslut om in- namn. skrifning. | Anmärkningar. |
2. | 3. 4. | 5. C. | 7. |
1 1910 den 17 Mars . . 21 | Lars Jakobsson* Aby 37. Murs 1910. | Jakob] | I anledning af förel Ant. Vi 1910. Axel Törne. |
1 1910 den 17 | Lars Jakobsson Aby 38. | Jakob Larsson. Lagfart beviljad. [Per Jonassons egendom Inf. ''It 1910. trädd till konkurs, |
Mars . . 21 | gåfvobref de | |
| 5 Marg 1910. | Aiel Törne. börjat S8/io 1917 (se anm. N-.o 41/1917).] Pörcstäend Axel Törne. Ny ägare, se rum 2. |
2 1911 den 29 | Per Was3; Åby 38. | Lars Jakobsson. Lagfart beviljad. |
Oktober . 102 | bytesbref den | Inf. “/it 1911. |
| Oktober 1911. | Axel Törne. |
1918 den 3 Lars Nyberg; Aby 38. Per Jonasson.
September 4 protokoll vid
exekutiv auktion
den 3 Maj
Lagfart beviljad. Förestående inskrifning u
Inf. *1/* 1918. går såsom tillkommen af
Axel Törne] misskrifning. Jfr baud 1
bl. 7, spalt 2, rum 2.
657
Ägare vid faatighetsbokens uppläggande jämte I Jakob Larsson, lagfartsbevis den 1 November Normlösa socken,
hänvisning angående hans åtkomst. | 1889.
|
| s | pal | t för andra | inskrifningar. | |
Rummets nummer. | Dag, då ansökan | Fastighet, hvari inskrifning sökts. | Beslut om inskrifning. | Anmärkningar. | Lödning in. m. | |
1. | 2. | 3. | 4. | ö. | 6. | |
[i | 1910 den 17 | 913 | Åby 38. | Inteckning beviljad för fyratusen] | Förestående införing utgår på grund af före-lupen misskrifning. Ny införing gjord nedan. |
|
i | 1910 deul7 Mars . . | 213 | Åby 3". | Inteckning beviljad för tjugufyratusen Axel Törne. | [Inteckningen utan verkan för ett belopp af Ant. u/s 1928. Axel Törne. | Inteckuiugen utan N:o 11 1927). |
[2 | 1910 den 8 | 364 | Åby 38. | Inteckning beviljad för fyratusen kro-nor med fem procent årlig ränta Axel Törne.] | Efter ansöka, om rättelse af förelnpen miss-skriftiing (se rättens prot. 3% 1910, § 398) Ant. * 7 1910. Aiel Törne. |
|
3 | 1910 den 8 Maj. . . | 361 | Åby 3». | Inteckning beviljad för tjugufyratusen Axel Törne. | Anteckningen i kol. 6 i anledn. af anm. N:o Ant. u/9 1928. Axel Törne. Inteckningen utan verkan för ett belopp af 11/1927). | [Inteckningen utan N:o 11/1927).] |
| 1910 den 3 | 14 | Åby 38. | Inteckning beviljad för fyratusen kro-nor med fem procent årlig ränta Inf. S1 » 1910. Axel Törne.] | Efter ansökn. om rättelse af förelupcu #miss-skri foting (se rättens prot. 81/i« 1910, Axel Törne. |
|
1434
07
Forts, blad 10.
83
658
Band 1. Fastighetens namn och registerBlad
10. nummer.
(Forts, från blad 9.)
Åby 38.
Spalt
för anteckningar
om fastigheten
och därmed
timade förändringar.
Lagfarts-sp
1 t.
Rummets nummer. | Dag, då ansök-ning gjorts eller § i rättens | Sökandens namu; hans fånges-handling till be-skaffenhet och | Fastighet, hvarå lagfart sökts. | Fångesmannens namn. | Beslut om in-skrifning. | Anmärkningar. | |
1. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | 7. | |
[4 | 1925 den 15 | 1<|''.'' | Johan Olsson; | Aby l8. | Olof Olsson. | Lagfart beviljad. Axel Törne.] | Förestående införing utgår Nv införing verkställd band Ant. */n 1925. Axel Törne. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
659
Normlösa socken.
Spalt för andra inskrifningar. | ||||||
Rummets nummer. | Dag, då ansökan | Fastighet, hvari inskrifning sökts. | Beslut om inskrifning. | Anmärkningar. | Dödning m. m. | |
1. 5 | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | |
1910 den 3 September | 14 | iby 38. | Inteckning beviljad för tjugufyratusen Inf. */i 1911. Axel Törne. | Inteckningen gäller beträffande fyratusen kro-nor med ränta med förmånsrätt från 8/» |
| |
s |
|
|
|
| 1910 ,9/i* utmättes Aby 38 för E. Olssons | Utmätningen upp-häfd (se anm. N:o 19/1911). |
[7 | 1911 den 14 Januari | 18 | iby 38. | Inteckning beviljad för fyratusen kro-nor med fem procent årlig ränta Inf. V* 1911. Axel Törne.] | 1911 7/s (se rättens prot., § 398) söktes prot. 18 6 1911, § 12). Efter ansökn. om rättelse af förlupen miss-skrifning (se rättens prot. V® 1911, § 10) Ant. 4/® 1911. Axel Törne. |
|
8 | 1911 den 14 | 18 | Aby 38. | Inteckning beviljad för tjugufyratusen Inf. V» 1911. AxelfTörne. | Inteckningen gäller beträffande fyratusen kro-nor med ränta med förmånsrätt från 14/i |
|
Fort*, blad 11.
660
Band 1. Fastighetens namn och registerBlad
11. nummer.
(Forts, från blad 10.)
Åby 38.
Spalt för anteckningar | Lagfarts-spalt. | ||||||
Rummets nummer. | Dag, då ansök-ning gjorts eller § i rättens | Sökandens namn; hans tunges-handling till be-skaffenhet och | Fastighet, hvarå lagfart sökts. | Fångesmannens namn. | Beslut om in-skrifning. | A n m ä r k n i n g a r. | |
| i. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | 7. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
661
Normlösa socken.
Spalt för andra inskrifningar. | ||||||
Rummets nummer. | Dag, då ansökan | Fastighet, hvari inskrifning sökts. | Beslut om inskrifning. | Anmärkningar. | Dödning m. m. | |
1. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | |
9 | 1911 den 3 | 72 | Aby 38. | Inteckning beviljad för fyratusen kro-nor med fem procent årlig ränta en-ligt skuldebref den 1 September 1911 Inf. S7/a 1911. Axel Törne. | 1911 *°/u (se rättens prot., § 274) söktes |
|
10 | 1919 den31 Oktober . 1920 den 14 | 167 7 | A by 38. | En den 6 Maj 1849, § 13, sökt och Axel Törne. | 1919 “/jo (se rättens prof., § 167) har för-nyelse sökts af en den 6 Maj 1849, § 13, |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1U7/ot
841
H62
Baud 1. Fastighetens namn ooh register-1 r*, _ ©, ,19 -
[Aby 5l och Åby 01] Åby (5, 6)1.
Blad 12. nummer. )
Spalt för anteckningar | Lagfarts-spalt. | ||||||
Rummets nummer. | Dag, då ansök-ning gjorts eller § i rättens | Sökandeus namn; hans fånges-handling till be-skaffenhet och | Fastighet, hvarå lagfart sökts. | Fångesmannens nnmn | Beslut om in-skrifning. | Au märkningar. | |
Aby ;V och Ahy Ahv 51 2 man-tal frälse (sä-teri) och Aby G1 en ut-jord (frälse). ändrad till Ahv (5, 6)1 (se anm. N:o 31/1910). Af8 ändring ar: Åhy (5, 6)2, se | 1. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | 7. |
1 | 1910 den 17 Mars . . | 218 | Octavius Om; 1805; boupp-teckning den | Abv 51. A hy 6‘. | J. H. Örn. | Lagfart beviljad. Inf. ''/t 1910. Axel Törne. | Enligt fideikommissbrefvet Enligt K. M:ts resolution Octavius Örn afliden 8/ia |
|
|
|
|
|
|
| 1932 (se anm. N:o 12/1933). Ny innehafvare, se ram 2. |
2 | 1933 den 16 | 231 | Ultimus Om; 1805; boupp-teckning den | Åby (''), 6)''. | Octavius Om. | Lagfart beviljad Inf. hi 1933. Nils Gren. | Enligt fideikommissbrefvet |
|
|
|
|
|
|
|
|
Normlösa socken.
Ägare vid fastighetsbokeua uppläggande jämte | J, H. Om, lag fartsbevis den 5 September
hänvisning angående hans åtkomst. f 1888.
|
| s | pal | t för andra | inskrifningar. | |
Rummets nummer. | Dag, dii ansökan | Fastighet, hvari inskrifning sökts. | Beslut om inskrifning. | Anmärkningar. | Dödning m. m. | |
J. | 2. | 3. | 4. | 6. | G. | |
i | 1911 den 15 | 41 ts | Åhv (5,6)1 | Inteckning beviljad för tjugufemtusen Inf. Vs 19H Axel Törne. |
|
|
2 | 1914 den 18 | 39 | Åhy (5.6)1 | En den 12 Juni 1850, § 61, sökt och senast förnyad inteckning i egen-domen Abydal för rätt att mot fem-tusen riksdaler specie återförvärfva Inf. Va 1914. Axel Törne. | Jfr inteckningsbokcn baud 5, bl. 240, rum 2. |
|
3 |
|
|
|
| Enligt K. Bfhdes i länet utslag 19/n 1917 | Lånet till fullo be-taldt (se inm. N:o 16/1942). |
|
|
|
|
|
|
|
664
Band 1. Fastighetens namn och registerBlad
13. nummer.
Frälseränta!! af tre fjärdedels mantal Åby N:o 1.
Spalt för anteckningar | Lagfarts-spalt. | ||||||
Rummets nummer. | Dag, då ansök-ning gjorts eller § i rättens | Sökandens namn: hans fånges-handling till be-skaffenhet och | Fastighet, hvarå lagfart sökts. | Fångesmannens namn. | Beslut om in-skrifning. | Anmärkningar. | |
Om räntans till-komst och be-skaffenhet, se 1797, § 6. | i. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | 7. |
i | 1913 den 1 | 9 | Kungl. Maj:t och | Hela frälse-räntan. | Matts Asp och Jänne | Lagfart beviljad. Axel Törne. t |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| * |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
665
Ägare vid fastighetsbokens uppläggande
jämte hänvisning
angående hans åtkomst.
Matts Asp; lagfartsbevis deri 7 September 1891 ä hälften
af frälseräntan.
Janne Borg; åtkomst till andra hälften af frälseräntan;
se inteckningsprotokollet för den 3 Maj 1874, § 9.
Normlösa socken.
Spalt för andra inskrlfningar. | ||||||
Rummets nummer. | Dag, då ansökan | Fastighet, hvari inskrifning sökts. | Beslut om inskrifning. | Anmärkningar. | Dödning m. m. | |
i. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
666
Band 1. Fastighetens namn och register- |
Blad 14. nummer.
j Åby 11S] Åby l15.
Spalt för anteckningar | La g farts-spalt. | |||||||
C P3 e ö 3 3 3 3 a> cd CD | Dag, då ansök-ning gjorts eller § i rätten» | Sökandens namn; hans fånges-handlibg till be-skaffenhet och | Fastighet, hvarå lagfart sökts. | Fångesman nens | Beslut om in-skrifning. | Anmärkningar. | ||
| 1. | 2. | 3. | 4 | 5. | 6. | 7. | |
Aby l18 [Mellan-gärden] utgör Öfverfördt från N:o 31/1927). Aby l16 öfver-fördt till band 1, blad | 1 | 1924 den 3 | 218 | Adolf Berg; 30 April 1924. | 3*2 mantal | Lars Nilsson. | Lagfart beviljad. Axel Törne. | Ny ägare, se ruin 4. |
2 | 1924 den 15 •Tnli . . . | 341 | Lars Frid; | Åbv l13. | Lars Nilsson. | Lagfart beviljad ä Inf. Vs 1924. Axel Törne. | Ansöka, i fråga om åter-stående mantal utslagen (se inskrdrs prut 3/''s 1924. § 12). Ny ägare, sc rum 3. | |
Aby l15 [Mellan-gärden] utgör frälse. A (söndringar: Åby l17, se band A by l1*, se band | ||||||||
3 | 1924 den 29 Oktober . | 201 294 | 0. Stadig; | Åbv l,s. | Lars Frid; | Lagfart beviljad a Inf. 20/n 1924. Lagfart beviljad å Inf. »Vt 1925. Axel Törne. | Ärendet i fråga om återstående Visst område såldt, se rum 5. Efter ägostyckning å A by l18 O. Stadigs hustru Stina Wall o N:o 7/1929). Återstoden af fastigheten skif-tad, sc rummen B och 7. | |
4 | 1924 den 30 | 293 | Lars Frid; | 3*2 inan bil | Adolf Berg; | Lagfart beviljad. Inf. 12/i 1925. Axel Törne. | Ny ägare, se ruin 3. |
667
Normlösa socken.
Spalt för andra inskrifningar. | ||||||
Rummets nummer. | Dag, då .ansökan | Fastighet, hvari inskrifning sökts. | Beslut om inskrifning. | Anmärkningar. | Dödning m. in. | |
1. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | |
i |
|
|
|
| Vid hemmansklyfning å Aby l6 har bestämts 18/1924). |
|
a | 1921 den 29 1924 den 30 December | 202 295 | Aby 1**. | Inteckning beviljad i mantal för tvåtusen kronor med sex procent Inf. 20/n 1924. Axel Törne. Inteckning för samma fordran beviljad Inf. 12/i 1925. Axel Törne. | Ansöka, i fråga om återstående fa mantal § m. |
|
3 | 1926 deu 7 | 292 | iS .mantal |
| Åtkomst, se spalt 2, ruin o. Inteckning sökt för femhundra kronor med sex |
|
4 | 1928 den 18 | 31 | Åby 11S. | Inteckning beviljad för ettuseutvåhun-dra kronor med fem procent årlig Tnf. Va 1928. Axel Törne. | Enligt rättens prof. 1 « 1928, § 89, har Efter ansökn. 29/io 1928 (se rättens prot., Inf. 18/n 1928. Axel Törne. |
|
Forts, blad 15.
668
Band 1. Fastigheten» namn och registerBlad
16. nummer.
(Forts, från blad 14.)
[Åby 11S] Åby l16.
Spalt |
|
|
| L | agfarts»sp | alt. |
| |
för anteckningar | » pz 2 B 3 B « a •'' ce | Dag, då ansök-ning gjorts eller § i rättens | Sökandens namn; hans fånges-handling till be-skaffenhet och | Fastighet, hvarå lagfart sökts. | Fnngesmannens namn. | Beslut om in-skrifning. | Anmärkningar. | |
| i. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | 7. | |
| 5 | 1927 den 3 September | 14 | Lennart Alm; | Visst områ-de af Abv | 0. Stadig. |
| Ärendet uppskjutet (se in-skrd:» prat. 20/e 1927, Efter ägostyckning åoAby l18 |
| 6 | 1929 den 6 | Bitti | 0. Stadig; | J af Aby 116 | 0. Stadigs hustru | Lagfart beviljad. Inf. 28/fi 1929. Axel Törne. |
|
| 7 | 1929 den 6 | 307 | Karl Stadig; | ^ afAbyl16. | 0. Stadigs hustru | Lagfart beviljad. Axel Törne. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
669
Normlösa socken.
Spalt för andra inskrifnlngar. | ||||||
Rummets nummer. | Dag, då ansökan | Fast ghet, inskrifning sökts. | Beslut om inskrifning. | Anmärkningar. | Dödning m. in. | |
1. | 2. | 3. | 4. | 5. | G. | |
5 | 1929 den 18 | 79 | Åby l16. |
| Inteckning sökt för sexhundra kronor med •/* 1929, § 3). |
|
6 | 1929 den 14 | 169 | 1 af Abv |
| Inteckning sölet för ettusen kronor med fem |
|
7 | 1929 den 1 | 60 | af Åby | Inteckning beviljad för trehundra kro-nor med sex procent årlig ränta Inf. 29 y 1929. Axel Törne. | Åtkomst, se spalt 2. rum 7. |
|
8 | 1930 den 7 December | 301 218 | i af Abv | Inteckning beviljad för femhundra Inf. 7/t 1931. Axel Törne. | Åtkomst, se spalt 2, rum 7. Inteckning sökt för femhundra kronor med 1930 */7 besvär af lsaac Silberstein (se anm. |
|
670
Band 1. Fastighetens namn och registerBlad
16. nummer.
Spalt | Lagfarts-spalt. | ||||||
för anteckningar | Rummets nummer. | Dag, då ansök-ning gjorts eller § i rättens | Sökandens namn; hans fånges-handling till be-skaffenhet och | Fastighet, hvarå lagfart sökts. | Fångesmannens namn. | Beslut om in-skrifning. | .Anmärkningar. |
| 1. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | 7. |
i | 1925 den 29 1926 den 16 | 149 194 | Knut Holm; Oktober 1925. | Åbv l14. | P. A. Larsson. | Lagfart beviljad. Axel Törne. | Jfr band 1, bl. 6, rum 5. |
A1J) IM Ilig"! Bil lig U jord registret eif Vid förrättning 23/1926). / Enligt Lagbo härads utslag 20// 1926 32/192»). 1936 R/s / (se rät-tens prit., § 350) 193/), § 7). ltf/1936). Besvären ogillade Efter ans. den V® /prat., § 12) har /inf. >•/• 1937. | |||||||
2 | 1935 den 1 | 171 | Pims Per Da-nielsson ; | Åby 1“. | Knut Holm. | Lagfart beviljad. Inf. 19/n 1935. P. Kvist. | • |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
671
Normlösa socken.
Spalt för andra inskrifningar. | ||||||
Rummets nummer. | Dag. då ansökan | Fastighet, hvari inskrifning sökts. | Beslut om inskrifning. | Aumärkningar. | Dödning in. m. | |
1. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | |
i | 1925 den 29 1926 den 16 | 150 195 | Åby lu. | Inskrifning beviljad för rätt till väg, Inf. 81/« 1926. Axel Törne. | Jfr band 1, bl. 5, spalt 3, rum 3. | Efter ans. den V® Inf. »/® 1937. P. Kvist. |
2 | 1929 den 13 | ■113 | A by l14. | Inteckning beviljad för sjuhundra kro-nor med fem procent ränta enligt Inf. s9/7 1929. Axel Törne. |
| Efter ans. den 13/j Inf. */* 1936. P. Krist. * |
3 | 1929 den 4 | 84 | Åby lu. | Inskrifning beviljad för årlig afgäld, Inf. »°/e 1929. Axel Törne. |
| Efter ans. den V» prot., § 10) har Inf. ■«/. 1937. P. Krist. |
|
|
|
|
| • |
|
*
673
År 19.
Förteckning öfver ärenden, som anmälts omedelbart hos inskrifningsdomaren
i ................................. tingslag härad stad.
N:o | i Dag, då ären-j det i okom | Ärendets beskaffenhet | Antecknadt i fastighets-boken | Dag, då an-teckningen | |||
band | blad | spalt | rum | ||||
! | | 1 ; ! |
|
|
|
|
|
|
»«Vo7
85
675
Anvisningar.
Om förberedelser till fastighetsbokens uppläggande in. m.
Med hänsyn till det stora antal upplägg, en specialiserad fastighetsbok Vikten af
skall innehålla, samt mängden af inteckningar, som enligt 6 § i promulgation- fbrarMen''
lagen skola öfverföras, kommer den nya hokens uppläggande gifvetvis att kräfva
mycket arbete. Å andra sidan är det angeläget att de förändringar i afseende å
såväl fastigheterna (genom klyfning etc.) som äganderätten, hvilka under arbetets
gång anmälas, varda därvid iakttagna, så att fastighetsboken vid den tid, då den
nya lagen träder i kraft och boken följaktligen skall tagas i bruk, må kunna,
såvidt möjligt, angifva förhållandena sådana de då gestalta sig. Själfva uppläggandet
af fastighetsboken för ett tingslag kan därför icke börja förr än efter
afslutandet af det sista tinget före den nya lagens ikraftträdande, men då allt
arbete med uppläggandet icke lärer kunna medhinnas under mellantiden, är det
af vikt att alla förarbeten, som kunna göras, varda dessförinnan utförda.
Under antagande att den nya lagen skall börja tillämpas exempelvis den Arbetets på1
september 1915,* torde, med hänsyn jämväl till den tid, som kan åtgå för de i början(''e''
7 § i promulgationslagen omförmälda undersökningar, förberedelserna till fastighetsbokens
uppläggande böra påbörjas redan under våren 1914. Domhafvanden
bör vid denna tid hafva — i allt fall för någon del af domsagan — erhållit de
handlingar, som enligt 22 § i kungörelsen skola för ändamålet till honom öfverlämnas.
Han har närmast att vidtaga de i 23 § i kungörelsen omförmälda åtgärder
samt därefter att beräkna det ungefärliga antal upplägg, fastighetsboken
kommer att upptaga, och rekvirera det antal blanketter, som för uppläggen finnes
erforderligt dels till uppläggs »första blad» dels till »efterföljande blad». Vid
lekvisitionen bör uppmärksammas att till »första blad» kunna erfordras blanketter,
* För rinnande af öfverensstämmelse med det af särskilde kommitterade upprättade förslag till
jordregister hafva formulärbilagorna uppställts så som om den nya lagen skulle träda i kraft redan
den 1 januari 1910.
676
som i öfver skriften innehålla större antal linjer för upptagande antingen af ett
flertal fastigheter (t. ex. en fideikommisskomplex) eller af ett flertal ägare (t. ex.
i händelse på ett upplägg komma att upptagas flera brukningsdelar, som icke äro
i laga ordning från hvarandra åtskilda). De blad, som afses för hvarje upplägg,
hopföras till ett häfte för sig, och kunna de särskilda häftena lämpligen numreras
provisoriskt med blyerts. Uppläggen förses med öfverskrifter, hvarvid dock anteckningarna
om ägares namn och åtkomst tills vidare göras endast med blyerts.
På vederbörliga upplägg införas därefter i första spalten anteckningar om fastigheten,
i andra spalten anteckning om tvist, där sådan anteckning finnes i den
äldre boken samt enligt 6 § i promulgationslagen bör öfverföras till den nya
boken, och i tredje spalten de inteckningar, som skola af domhafvanden ex officio
införas, äfvensom anteckningar angående exekutiva åtgärder, som upptagits i den
äldre boken samt jämlikt nyss nämnda § i promulgationslagen böra öfverföras. De
hänvisningar, som skola ske från den äldre boken till den nya och omvändt samt
från ett upplägg till ett annat i den nya boken, göras under förarbetena endast
med blyerts.
Revision och Sedan de undersökningar, som enligt 7 § i promulgationslagen kunna
rin^aftför ifrågakomma, blifvit hållna, samt det sista tinget före den nya lagens ikraftarbetena.
trädande afslutats, revideras de gjorda uppläggen. Lagfartsprotokollen för tiden
efter de förberedande arbetenas påbörjande granskas, och införas därvid med bläck
rubrikanteckningarna om vederbörande ägares namn och åtkomst med iakttagande
af de förändringar, som framgått vid berörda granskning. Härpå genomgås inteckningsprotokollen
för samma tid för iakttagande af de förändringar, som må
hafva timat i fråga om de öfverförda inteckningarna. Yisar sig af inkomna utdrag
af jordregistret att en fastighet, för hvilken upplägg anordnats, undergått
klyfning eller styckning, afföras de blad, som upptaga anteckningar om den
odelade fastigheten; * och förfares på enahanda sätt, där det vid granskningen
af inteckningsprotokollen skulle befinnas att en öfverförd inteckning blifvit dödad
eller af annan anledning icke bör upptagas i den nya boken. För de — genom
klyfning, styckning eller afsöndring — nybildade fastigheterna göras nya upp
*
Att afsöndring ägt rum behöfver däremot icke föranleda sådan åtgärd, eftersom stamfas
tighet ens registernummer icke ändras vid afsöndring. Men i stället skall anteckning om afsöndringen
ske i första spalten å stamfastighetens upplägg.
677
lägg, hvar järn te öfverföring sker af nytillkomna inteckningar, som skola af domhafvanden
ex officio. införas i den nya boken. Har utöfver hvad ofvan upptagits
anmälan ingått om någon förändring i fråga om någon fastighet (t. ex. beträffande
dess jordnatur), sker anteckning därom i första spalten af fastighetens upplägg.
Sedan uppläggen ordnats efter de i 4 § i kungörelsen angifna grunder Förarbetesamt
bladen paginerats med bläck och alla förut med blyerts gjorda hänvisningar
likaledes utförts med bläck, sker inbindning af fastighetsboken. Beträffande inbindningen
erinras om bestämmelserna i 5 § i kungörelsen, och är därvid tillika
att iakttaga, att för de upplägg, som framdeles kunna behöfvas, icke skola afses
blad med linjer för anteckning om ägarens namn och åtkomst. .
För att den i 27 § i kungörelsen omförmälda afskrift af fastighetsboken Afskrift af
må kunna vara färdig ungefär samtidigt med den nya lagens ikraftträdande
synes det vara lämpligast att redan under förarbetena afskrift tages af därvid
gjorda upplägg.
Anvisningar vid särskilda §§ i kungörelsen innefattande närmare föreskrifter
huru fastighetshok skall inrättas och föras in. in.
1 §•
Af bestämmelserna i 1 kap. 3 § i lagen om inskrifning af rätt till fast Beräkning
egendom följer att kronojord under enskild disposition (jord som innehafves under intalet.
ständig besittningsrätt eller s. k. stadgad åborätt) bör upptagas i fastighetsboken.
Hå rörande fastigheter af sådan egenskap inskrifningsärenden i egentlig mening
icke kunna förekomma, torde till upplägg för hvarje dylik fastighet icke böra
anslås mer än ett blad.
Bland omständigheter, som böra föranleda att vid bokens första uppläggande
ett större antal blad anslås till upplägg för en fastighet, må särskildt framhållas
tillvaron af ett flertal inteckningar, som antingen böra öfverföras och därvid fullständigt
upptagas å upplägget — 6 § i promulgationslagen, jämförd med 25 §
tredje stycket i kungörelsen — eller ock kunna antagas blifva anmälda till
förnyelse.
678
3 §■
gens öfverskriften till upplägg för frälseränta bör naturligtvis å högra sidan uppri*t
taga namnet å den socken, där den räntepliktiga jorden är belägen.
Lika klart är att formuläret för öfverskriften icke må hindra sammanförande
på ett upplägg af fastigheter inom skilda socknar, därest sådant sammanförande
eljest skulle befinnas lämpligt.
I fråga om förändring af öfverskriften, där upplägget ändras på sätt i 7 §
i kungörelsen sägs, hänvisas till hvad därom under nämnda § här nedan yttras
• samt till exempel i formulärbilagorna.
Föreskriften om upptagande i rubriken af anteckning om ägarens namn och
åtkomst kan naturligtvis ej afse kronojord under enskild disposition. Löses
sådan jord till skatte, kan någon motsvarande anteckning i öfverskriften ej
heller komma i fråga; den förste ägaren återfinnes i kolumnen för lagfartssökande
och i samma rum lämnas ock upplysning om hans åtkomst. (Fångesmannens,
d. v. s. kronans, åtkomst torde i dylika ärenden aldrig visas.) Detsamma
gäller i tillämpliga delar beträffande nya jordeboksenheter, som efter
jordregistret upptagas i fastighetsboken, t. ex. jord, som utbrytes i enlighet med
76 § i lagen om dikning m. m. Men när upplägg göres för fastighet, som icke
skall upptagas i fastighetsboken förr än inskrifningsärende rörande fastigheten
förekommer, t. ex. för inskrifning af inteckning i fastighet, som tillhör en from
stiftelse, torde anteckning i öfverskriften angående ägarens namn m. m., om utrymme
därför finnes, icke vara olämplig.
Anteckning om åtkomsten skall ske äfven när ägaren åtkommit egendomen
genom fång, hvarmed han enligt äldre lag ej var pliktig lagfara. Men med
undantag för sistnämnda fall fästes ej afseende vid annan åtkomst än sådan,
hvarå uppbud, fasta eller lagfart meddelats. Hänvisning kan naturligtvis ock
komma att ske till protokoll, som förts vid undersökning, hvarom i 7 § i promulgationslagen
förmäles.
Utan hänsyn därtill att ägarens åtkomst må finnas anmärkt i öfverskriften
bör naturligtvis rättens protokoll i inskrifningsärenden upptaga anteckning om
åtkomsten i vanlig ordning.
679
4 §•
Föreskriften om den inbördes ordningeD mellan upplägg för fastigheter i Uppläggens
, « , . 0 rdnings
köping
eller municipalsamhälle gäller — likasom 4 § i (ifrigt endast bokens följa.
första uppläggande. Den bästa vägledningen för återfinnande af ett visst upplägg
lämnas naturligtvis af registret till fastighetsboken.
6§.
Skulle i något tingslag frälseräntor förekomma i större antal, torde vara
lämpligt att för dem anordna ett särskildt band, äfven om antalet blad i detta plats.
band ej komme att uppgå till det i 5 § angifna medeltal. Att i slutet af ett
sådant band lämna oskrifna blad till så stort antal som en tredjedel af samtliga
blad i bandet torde icke vara behöfligt.
7 §■
Att vid styckning af fastighet det för den odelade fastigheten gjorda upplägg Anordnande
J ° . ,... i , , nya oc''1
bibehålies såsom upplägg för en af fastigheterna torde blifva regel, när styck- förändring
ningen skett under form af afsöndring. Frågan hvilken af fastigheterna skall a^^^äggf
kvarstå å det gamla upplägget bör besvaras med hänsyn företrädesvis till den
förändring beträffande giltigheten af inskrifningarna i tredje spalten å det
gamla upplägget, som i samband med styckningen kan komma att äga rum.
Skola dessa inskrifningar gälla i en af de nya fastigheterna, men icke i den
eller de andra, bör den af inskrifningarna besvärade fastigheten kvarstå å
det gamla upplägget. Där denna synpunkt icke lämnar någon vägledning,
torde motsvarande hänsyn höra tagas till inskrifningarna i andra spalten, så
att, om förändring i äganderätten icke timat i fråga om en af fastigheterna,
men väl beträffande en eller flera andra, den fastighet, som fortfarande tillhör
ägaren af den odelade fastigheten, får kvarstå å dess upplägg. I sista hand
kan hänsyn till anteckningarna i första spalten komma i fråga och det egent
ligen blott vid afsöndring, enär vid klyfning och ägostyckning anteckningarna
i första spalten torde blifva lika vidlyftiga för hvar och en af de utbrutna
delarna.
680
Hvad. nu yttrats gäller i tillämpliga delar äfven vid öfverföring, som föranledes
däraf att fastigheter, som sammanförts å ett upplägg, komma i särskilda
ägares händer.
Af motiven till 1 kap 7 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom
framgår å ena sidan att förbudet mot öfverflyttning till nytt upplägg af hvad å
ett äldre upplägg finnes upptaget icke har afseende å anteckningarna i första
spalten (hvilken ju alltid hör upptaga vederbörliga anteckningar om den fastighet,
för hvilken upplägget är afsedt) samt å andra sidan att när ansökan om lagfart
å eller om inteckning i en till storleken bestämd fastighetsdel gjorts innan
fastighetsdelen utbrutits (genom ägostyckning eller afsöndring) till särskild
fastighet, samt sådan utbrytning sedermera skett och fastighetsdelen erhållit nytt
upplägg, anteckningarna om dagen för ansökningen m. m. i det rum å det äldre
upplägget, där ärendet införts, böra öfverflyttas till det nya upplägget.
När upplägg, som gjorts för en fastighet, skall förändras så att det kan
användas till upplägg för en annan fastighet, måste den förutvarande öfverskriften
å vänstra sidan undergå motsvarande förändring. * Detta sker i de flesta
fall därigenom att den gamla registerbeteckningen omslutes med klammer och
den nya (»gällande») införes omedelbart därefter. Yar upplägget afsedt för flera
fastigheter och skall någon af dem öfverföras till annat upplägg, omslutes dess
registerbeteckning med klammer. Skall en fastighet öfverföras till upplägget
för en annan fastighet utan att sammanläggas med denna, införes den öfverförda
fastighetens registerbeteckning vid sidan af registerbeteckningen för den
fastighet, som förut upptagits å upplägget. I första spalten kommer förändringen
i allmänhet till synes därigenom att en linje dragés tvärs öfver spalten, i andra
och tredje spalterna däremot allenast därigenom att i inskrifningsärenden, som
inkomma efter förändringen, 4 resp. 3 kolumnen upptager en annan registerbeteckning
å fastigheten.
Där afsöndring ägt rum eller afsöndrad lägenhet sammanlagts med annan
fastighet, erfordras ej förändring, som nu sagts; dock kan första spaltens afdelande
med en tvärlinje äfven i sådant fall ifrågakomma.
* Eftersom anteckning om ägares namn ock åtkomst skall ske endast för fastigheter, som upptagas
i fastighetsboken vid dess första uppläggande, erfordras för det i texten angifna fall icke någon
ändring i öfverskriften å uppläggets högra sida.
681
8 §•
Vid afsöndring erhåller inskrifningsdomaren först när lagfart sökes sådan Ordningen
underrättelse, som föranleder behof af nytt upplägg. Vid klyfning och ägostyck- föraniie af
ning kommer underrättelsen utan samband med lagfartsansökan. Så snart under- förändring
rättelsen ingått, sker i första spalten anteckning om förändringen. Skulle, efter
det sådan underrättelse kommit inskrifningsdomaren tillhanda, inskrifning förekomma
i ärende, som rör den odelade fastigheten, torde den af klyfningen eller
ägostyckningen föranledda förändring i fråga om upplägg böra vidtagas och
ärendet införas på de nya uppläggen.
9 §•
Anteckning att vid annan domstol beviljats lagfart a mark, som expro- Första
prierats för enskild järnväg, bör ske i första spalten, icke i lagfartsspalten.
Sedan första spalten afdelats med tvärlinje, bör allt, som öfverhufvud skall
om vederbörande fastighet upptagas i denna spalt, införas under tvärlinjen, så
att vid eventuella utdrag ur fastighetsboken angående fastigheten det som från
denna spalt skall afskrifvas må finnas upptaget i ett sammanhang. För det
fall, att från en afsöndrad lägenhet ny afsöndring ägt rum, eller tvärtom en
afsöndrad lägenhet sammanlagts med stamlägenheten, kan det vara likgiltigt
om i ett utdrag af nyss angifva beskaffenhet åtgärden redovisas fullständigt
eller allenast den ändrade ägovidden upptages, och har därför det ansetts kunna
bero på inskrifningsdomarens fria skön, om vid införande af dylika förändringar
spalten bör på nämnda sätt afdelas.
10 §•
För det fall att beslut, hvarigenom inskrifningsdomaren helt och hållet eller Andra
• m t R T) filt P''IX
till någon del afslagit ansökan om inskrifning af rätt till fast egendom, blifvit
till följd af besvär ändradt, saknas föreskrift att anteckning om utslaget skall
ske i fastighetsboken. Att besvären föranledt ändring framgar däraf, att inskrifning
sedermera sker.
86
682
11 §•
Tredje Föreskriften att där i samma ärende inskrifning eller anteckning sker å
spalten. flera upplägg, hänvisning i 5 kolummen å hvarje upplägg skall göras till hvart
och ett af de öfriga, beror naturligtvis därpå, att det inskrifna eller antecknade
förhållandet angår vederbörande fastigheter gemensamt, såsom fallet är
vid gemensamma inteckningar eller när flera fastigheter tagits i mät för samma
fordran. Där denna grund ej är för handen, bör regeln ej tillämpas, således ej
när till följd af en anmälan anteckning sker å flera upplägg om utfärdande af
stämning i expropriationsmål eller om ansvarighet för skifteslikvider eller för
odlingslån, såvidt nämligen, hvad angår de två sistnämnda fallen, fråga
är om fastigheter, för h vilka särskild uträkning af ansvarsbeloppet ägt rum.
Har inteckning eller inskrifning sådan förmånsrätt, som i 1 kap. 11 § i lagen
om köp, byte och gåfva af fast egendom sägs, bör detta framgå af formen för
inskrifningen i 4 kolumnen.
Till förändring af inskrifning är äfven att hänföra partiell dödning. När
inskrifning dödas i fastighet, som efter det inskrifningen söktes blifvit utbruten
från den däraf besvärade fastigheten, kommer naturligtvis inskrifningen af
dödningsåtgärden att ske å sistnämnda fastighets upplägg, icke å upplägget för
den fastighet, som frigöres; och gäller detsamma beträffande ansökan om sådan
dödning, när ansökningen icke bifalles.
Där ansökan om nedsättning eller förändring af inskrifning, om utbyte af
inteckningshandlingar eller om afskrifning å inteckningshandling af visst belopp
bifalles, bör vid inskrifningen i ärendet i 5 kolumnen upptagas anteckning om
. dagen för ansökningen samt hänvisning till vederbörande § i rättens protokoll.
Varder sådan ansökan icke bifallen, skall jämte anteckning och hänvisning, som
nu sagts, tillika ske hänvisning till inskrifningsdomarens protokoll. Samma förfaringssätt
iakttages i fråga om ansökan angående dödande af inskrifning, dock
att när med bifall till dylik ansökan inskrifning i dess helhet dödas, inskrifningen
(beslutet) naturligtvis införes i 6 kolumnen. (Jämför formulärbilagorna
samt, hvad angår skyldigheten att göra hänvisning till vederbörande protokoll,
föreskriften i 17 § i kungörelsen.)
683
Aftal, som i 3 kap. 38 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom
omförmäles, torde i allmänhet styrkas samtidigt som ansökning om nedsättning
eller partiell dödning göres. Om därvid inskrifningsbeslutet erhåller sådan affattning,
att däraf framgår att inskrifningen gäller med oförändrad (betalningsoch
förmåns-) rätt i återstoden af de intecknade fastigheterna, lärer särskild
anmärkning om aftalet icke vara erforderlig. Anmärkning af ifrågavarande
beskaffenhet torde böra ske allenast å upplägget för den fastighet, i afseende
hvarå dödning eller nedsättning ifrågakommer, eller, om inskrifningen icke finnes
upptagen å särskildt upplägg för denna fastighet, å upplägget för den fastighet,
hvarifrån den utbrutits.
I fråga om uppvisande af inteckningshandling jämlikt 3 kap. 23 § i lagen
om inskrifning af rätt till fast egendom må erinras att i sådant ärende bevis
icke skall tecknas å handlingen.
Anmälan att fast egendom utmätts för fordran, hvarför inteckning eller inskrifning
meddelats, eller att förordnande meddelats om fast egendoms försäljning
utan föregående utmätning bör icke upptagas i rummet för den inteckning
eller inskrifning, hvarom i utmätningsärendet är fråga, utan — med
hänsyn till behofvet af utrymme för afförande af anteckningen — införas i
nytt rum.
Besvär mot inskrifningsdomarens beslut kunna naturligtvis afse en dödningsåtgärd,
som upptagits i 6 kolumnen. Besvären böra lika fullt anmärkas i
5 kolumnen, men torde det dock vara lämpligt att i sådana fall i 6 kolumnen
göra en kortfattad anmärkning (t. ex. »obs. besvär».)
I fråga om det fall att beslut, hvarigenom inskrifningsdomaren helt och
hållet eller till någon del afslagit ansökan om inskrifning af rätt till fast
egendom, blifvit till följd af besvär ändradt, hänvisas till hvad här ofvan vid
10 § yttrats.
Innehåller det (laga kraftägande) utslag, som föranledts af besvären, att
skedd inskrifning i 4 kolumnen (»ny inskrifning») icke bort meddelas eller
är utan verkan, bör naturligtvis anteckningen om utslaget inflyta i 6
kolumnen.
Innan dödande af inskrifning införes i 6 kolumnen är noga att iakttaga
att inskrifningen kan gälla fastighet, som efter inskrifningens tillkomst ut
-
\
684
Införingarnas
ordningsföljd.
brutits från den fastighet, å hvars upplägg inskrifningen har sitt rum. Skall
inskrifningen icke dödas jämväl i alla lotter, hvari sist berörda fastighet uppdelats,
måste dödningen införas i 5 kolumnen.
Anteckning i 6 kolumnen att fast egendom sålts utmätningsvis, att löseskilling
för exproprierad fastighet nedsatts eller att fördelning af expropriationsmedel
ägt rum bör icke ske förr än efter det anteckning om utmätnings- eller
expropriationsatgärdens inverkan på inskrifningarna i fastigheten införts i vederbörliga
rum. Saknas anteckning af sistnämnda slag vid någon inskrifning efter
det berörda anteckning i 6 kolumnen skett, bör det antagas att inskrifningen
ej undergått någon förändring till sin giltighet till följd af ifrågakomna åtgärden.
13 §•
Den i första stycket gifna regel om ordningsföljden gäller, såsom af 25 § i
kungörelsen framgår, icke vid den införing af äldre inteckningar, som domhafvanden
skall ex officio verkställa. Hvarje sådan inteckning bör erhålla särskildt rum
på det upplägg, där den införes fullständigt; men hvad angår upplägg, där allenast
hänvisning till den fullständiga införingen skett, torde det, om på samma
upplägg skulle förekomma införande af två eller flera sådana hänvisningar, icke
vara behöflig! eller ens lämpligt att upptaga dem i särskilda rum.
Från bestämmelsen att ett ärende, som rör en förut gjord inskrifning, skall
antecknas i dess rum kan såsom ett skenbart undantag framhållas den ofvan
.ämnade anvisningen att anteckning om utmätningsåtgärd, som grundas på
fordran, hvarför inteckning eller inskrifning meddelats, icke skall upptagas i dess
rum utan i ett nytt. Såsom en omedelbar tillämpning af samma bestämmelse
följer att, på sätt redan framhållits, inskrifning af partiell dödning af inteckning
skall, när den fastighet åtgärden afser utbrutits efter inteckningens tillkomst,
införas icke å upplägget för ifrågavarande fastighet utan å upplägget
för den fastighet, hvarifrån den utbrutits.
När vid utbyte flera handlingar sättas i stället, torde det i allmänhet lända
till reda och öfverskådlighet att till hvar och en af dem anslå nytt rum och
icke införa någon i det äldre rummet. Att i 6 kolumnen af sistnämnda rum
införa anteckning, hvarigenom den ursprungliga inteckningshandlingen afföres,
685
torde icke vara lämpligt; eu sådan åtgärd skulle fastmera kunna vålla oreda i
vissa fall, t. ex. om någon inteckning skulle kafva nedsatts under den inteckning,
åt hvilken genom en anteckning af berörda slag gåfves utseende som om
den vore dödad.
14 §.
Bestämmelserna i denna 8 kafva närmast afseende å införingar i andra Rättelse af
. fel.
eller tredje spalten men böra jämväl i tillämpliga delar iakttagas beträffande
öfverskriften ock första spalten.* En rättelse i fråga om registerbeteckningen
i öfverskriften måste kunna skiljas från sådan förändring, som sker då upplägget
för en fastighet förändras för att kunna tjäna till upplägg för en annan
fastighet. Anteckningen om ägarens namn i öfverskriften å högra sidan å upplägg,
som göres vid fastighetsbokens första uppläggande, afser i första rummet
att underlätta individuel i seringen af fastigheterna den tid, då registerbetecknin
-
garna å dem kunna antagas vara mindre kända, men för visst fall har vid denna
anteckning knutits rättslig betydelse (se 15 § andra stycket i promulgationslagen)
och är det därför af vikt att, om en rättelse af denna anteckning skulle
komma i fråga, fastighetsboken må kunna utvisa, icke blott när rättelsen införts
utan äfven — omedelbart eller genom hänvisning till protokoll eller anmälan
— af hvilken anledning rättelsen skett. Vid rättelse i första spalten torde det
ofta vara lämpligt att, innan den nya införingen sker, afdela spalten med en
vågrät linje, hvarvid dock bör ihågkommas att under linjen fullständigt skall
upptagas allt, hvad första spalten bör innehålla om den fastighet, för hvilken
upplägget är afsedt.
Upptäcker inskrifningsdomaren fel, som han icke äger rätta utan att ansökan
därom göres, torde han böra om felet underrätta vederbörande rättsägare,
där de äro kända, på det att rättelse eller, om tiden därför är ute, ny inskrif
-
ning må kunna sökas så snart som möjligt.
15 §.
Icke blott »nya inskrifningar» utan äfven inskrifningar, som innefatta för - Dagtecknan
ändring af tidigare inskrifningar, skola dagtecknas och undertecknas. skrift.
* Att vid rättelse i öfverskriften eller i första spalten anteckning i någon af de för anmärkningar
afsedda kolumner icke kommer i fråga torde säga sig själft.
686
Förteckning
öfver ärenden,
som, anmälts
omedelbart
hos
inskrifningsdomaren.
Förteckning
öfver uppskjutna
ärenden.
16 §.
Den i denna § omförmälda förteckning synes böra upptaga alla ärenden,
som efter fastighetsbokens första uppläggande skola antecknas i boken samt icke
höra till rättens protokoll i inskrifningsärenden. I förteckningen böra sålunda
under särskilda nummer upptagas anteckningar därom att ägaren af en fastighet
aflidit eller att hans egendom afträdts till konkurs, äfven om särskild anmälan
om förhållandet icke inkommit till inskrifningsdomaren utan anteckningen
i fastighetsboken skulle kunna grundas på en vid domstolen i orten inregistrerad
bouppteckning eller handlingar i eu vid samma rätt anhängig konkurs.
Att i dylika tall eller vid utfärdande af stämning i expropriationsmål en skriftlig
anmälan göres torde nämligen icke vara af något verkligt behof påkalladt,
utan synes det på sin höjd kunna ifrågasättas att i förteckningen skall ske hänvisning
till vederbörande arkivhandling.
I fråga om besvär öfver inskrifningsdomarens beslut synes det vara lämpligt
att i förteckningen under samma nummer som besvären jämväl anteckna
dagen då besvären insändts till hofrätten.
De anmälningshandlingar, som stanna hos inskrifningsdomaren, torde för
hvarje kalenderår böra jämte förteckningen sammanföras i ett band.
20 §.
Den förteckning, hvarom denna § handlar, skall icke upptaga ansökningar,
som förklarats hvilande. Förteckningen afser att underlätta kontrollen därå att,
sedan ett ärende uppskjutits, sökanden inom utsatt tid fullgör hvad honom
ålagts, enär i annat fall och såvidt nytt uppskof icke medgifvits, ansökningen
skall — äfven om den icke anmälts till ny handläggning— af inskrifningsdomaren
afslås.
Huru förteckningen bör inrättas beror i viss mån på antalet ärenden, som
kommer att upptagas i densamma. Kan det antagas, att i ett tingslag en mängd
ärenden uppskjutes, torde det vara lämpligt att i förteckningen införa en koumn
för anteckning om den åtgärd (bifall till ansökningen, hvilandeförklaring,
nytt uppskof, afslag), som vidtages vid utgången af den utsatta tiden, äfvensom
687
att för hvarje tingssammanträde, därtill ärenden uppskjutits, sammanföra dessa å
ett särsbildt upplägg. För tingslag, där inskrifningsansökningar i allmänhet kunna
omedelbart bifallas, torde förteckningen kunna erhålla nödig öfverskådlighet äfven
om de uppskjutna ärendena införas efter hvarandra i den ordningsföljd,
hvari de förekomma i inskrifningsdomarens protokoll, allenast det iakttages att
ärendet vid förnyadt uppskof på nytt upptages i förteckningen samt att ärendet
på lämpligt sätt alföres från förteckningen, när den utsatta tiden gått till ända.
Ifrågavarande förteckning får särskild betydelse för uppskjutna ärenden
angående inteckningsförnyelse, enär den kan tjäna till ledning vid införande i
fastighetsboken af den anmärkning, som för visst fall föreskrifvits i 11 § i promulgationslagen.
21 §.
Vid uppläggande af register för fastighetsboken torde det vara lämpligt Register till
fastiahets
att
föra särsliildt register för köping eller municipalsamhälle. Eljest synes det boken.
— m-ed undantag möjligen för det fall att tingslaget skulle bestå af ett fåtal
större socknar med många fastigheter — vara lämpligast att registret göres gemensamt
för tingslaget. Då registret upptager fastigheter inom mer än en socken,
bör det för hvarje fastighet jämte dess registerbeteckning angifva socknens
namn. Hänvisningen till fastighetsboken bör angifva vederbörande band samt
första bladet i upplägget. Där alla blad, som vid bokens första uppläggande
beräknats till upplägg för en fastighet, blifvit fullskrifna, bör i registret ske
hänvisning jämväl till nytt blad, som icke följer omedelbart efter närmast föregående
till upplägget hörande blad; och är det med hänsyn härtill önskvärdt
att registret från början förses med flera kolumner. Särskild kolumn för »band»
torde ej erfordras, utan torde »band» och »blad» kunna föras i en kolumn, exempelvis
sålunda 2:27. När en i registret införd fastighetsbeteckning upphör att
vara »gällande», bör den öfverlinjeras med rödt.
22 §.
Vid afgörande af frågan, huruvida vid första uppläggandet af fastighets- Sofring
det för
boken en viss fastighet bör däri upptagas, torde den, som har att upplägga bo- stigliets
aen, böra jämföra de för sådant ändamål till honom öfverlämnade handlingar iäggande^afmed
de äldre böckerna. Härvid kan nämligen befinnas att en fastighet, som se“da mate
-
688
upptagits i afskriften af fastighetsregistret eller i utdraget af mantalslängden,
förvärfvats för kronans räkning, exempelvis för bildande af kronopark, eller att
eljest sådan förändring beträffande äganderätten till fastigheten timat att den
jämlikt 1 kap. 3 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom icke skall
upptagas i fastighets boken förr än inskrifningsärende rörande fastigheten förekommer.
År ansökan om lagfart å fastigheten hvilande, bör den dock upptagas
i boken. Det säger sig själft att så äfven bör ske, där fastigheten, såsom någon
gång händer, särskildt i fråga om fastigheter, som inköpts till boställen,
skulle vara besvärad af inteckning af beskaffenhet att vid uppläggandet af boken
böra där införas. Och lika tydligt är att den omständighet att fastigheten
må vara besvärad af inteckning för fordran icke föranleder därtill att upplägg
för fastigheten göres förr än förnyelse af inteckningen sökes.
Har en del af en fastighet exproprierats, skall jämlikt 1 kap. 5 § i lagen
om inskrifning af rätt till fast egendom, då lagfart å det exproprierade området
sökes, inskrifningen ske å stamfastighetens upplägg. Stadgandet torde emellertid
icke hindra att, om något ytterligare inskrifningsärende rörande området
skulle förekomma, särskildt upplägg därför göres. Att icke heller område, som
exproprierats från en fastighet före uppläggandet af fastighetsboken, bör utom
i nyss angifna fall däri upptagas å särskildt upplägg lärer följa af bestämmelsen
i nyss nämnda §.
Då frälseränta är ett särskildt beskattningsforemål, har det antagits att
uppgift å frälseräntor kan erhållas från taxeringsmyndigheterna. Skulle i denna
uppgift en frälseränta upptagas såsom utgående från flera jordeboksenheter
(t. ex. frälseräntan af hemmanen Yinön n:ris 1—11), bör den i allt fall i fastighetsboken
ej erhålla mer än ett upplägg, likasom å andra sidan, då annan
delning af frälseränta än efter kvotdelar ej förekommer, icke heller den
omständighet, att ett räntepliktigt hemman må hafva styckats, bör föranleda
till att räntan fördelas på lika många upplägg som hemmanet.
Har lagfart å frälseränta beviljats för kronan, skall, på sätt af 1 kap. 3 §
i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom framgår, upplägg för frälseräntan
icke göras vid fastighetsbokens första uppläggande.
(589
23 §.
Den undersökning rörande äganderätten till de särskilda fastigheterna,
hvarom i denna § förmäles, torde till allra största delen vara undangjord vid
det arbete, som ålegat domhafvanden under förberedelserna till jordregistrets
utarbetande. — Anteckningen om registerbeteckningen synes böra ske i kolumn
2 å uppläggen i de äldre böckerna.
Undersökning
rörande
äganderätte,
n till de
särskilda
fastigheterna.
25 och 26 §§.
Af föreskriften i 6 § i promulgation slagen om införande i fastighetsboken Öfverföring
af hvad den enligt äldre lag förda bok upptager angående vissa inteckningar
följer naturligtvis att de förändringar, dessa inteckningar enligt den äldre bo- ningar.
ken undergått, äfvenledes skola införas i fastighetsboken. Frågan i hvilken
kolumn förändringarna skola upptagas torde böra besvaras så, att de införas i
4 kolumnen, om de lämpligen kunna redovisas i referatet af inteckningen, hvilket
väl i regel är händelsen beträffande partiell dödning, men däremot i 5 kolumnen
då, såsom fallet väl är vid postposition, anteckningen måste affattas
mera vidlyftigt för att få nödig tydlighet.
Detsamma måste i hufvudsakliga delar gälla om inteckningar, som äro
underkastade förnyelsetvång. Förnyelsen sker genom inskrifning; har inteckningen
dessförinnan undergått någon förändring, är det ju inteckningen i dess förändrade
skick som skall inskrifvas. Men när det är fråga om dylika inteckningar
måste förändringarna upptagas efter inteckningsprotokollet, icke med ledning
af den äldre boken.
För inteckningar, som domhafvanden skall ex officio införa i den nya boken,
antecknas i tredje spaltens 2 kolumn den dag, då inteckningen (enligt den
äldre boken) söktes. För inteckningar, som förnyas, måste motsvarande anteckning
däremot afse den dag, då förnyelsen (»inskrifningen») söktes, men för att
framhäfva den dag, från hvilken inteckningens förmånsrätt gäller, bör denna
dag med understrykning utmärkas i 4 kolumnen.
När en inteckning, som domhafvanden skall ex officio öfverföra, besvärar
derå fastigheter — vare sig från början eller till följd af styckning af en in
''“Vo7
87
690
tecknad fastighet — är det nog att inteckningen upptages fullständigt på ett upplägg,
helst på upplägget för den fastighet, som den kan anses förnämligast angå,
eller, om den skulle finnas angå flera fastigheter ungefär lika, å det af ifrågavarande
upplägg, som kommer först i fastighetshoken. Å de öfriga uppläggen sker allenast
hänvisning till den fullständiga införingen. * Skulle sedermera inteckningen
dödas i en fastighet, å hvars upplägg den icke fullständigt antecknats,
införes naturligtvis dödningen å det upplägg, där den fullständiga anteckningen
skett, men torde det vara lämpligt att såväl hänvisningen å detta upplägg till
upplägget för den fastighet, dödningsåtgärden afser, som motsvarande hänvisning
å sistherörda upplägg inklamras eller öfverlinjeras med rödt. — Med hänsyn till
bestämmelsen i 27 § i kungörelsen om utlämnande af afskrift af fastighetshoken
lärer det emellertid icke vara lämpligt att hänvisa till upplägg för fastighet
inom annan socken; och gäller denna erinran äfven i fråga om köpingar och
municipalsamhällen.
Beträffande inteckningar, som förnyas, måste fullständig inskrifning ske å
uppläggen för alla fastigheter, som förnyelsen afser.
När jämlikt 11 § i promulgationslagen anmärkning i fastighetshoken skall
göras i ett uppskjutet ärende angående förnyelse af inteckning, bör ärendet
upptagas i 5 kolumnen. Beviljas sedermera förnyelse, sker inskrifning däraf på
vanligt sätt. Har i ärendet anmärkning införts å upplägg, där vid den slutliga
pröfningen inskrifning af förnyelsen ej sker, bör såväl den å detta upplägg införda
anmärkning som den hänvisning till samma upplägg, som kan hafva gjorts
å annat upplägg, öfverlinjeras med rödt. — Anmärkningar af ifrågavarande
slag skola af inskrifningsdomaren göras ex officio och föranleda sålunda ej någon
expedition.
27 §.
Tillhandahållande
af
afskrift af
stommen till
fastighetsboken.
I den afskrift af stommen till fastighetshoken, som domhafvanden skall utlämna,
böra bladen ej pagineras särskild! utan för »band» och »blad» angifva
samma nummer som hufvudskriften.
Den kungörelse, som Konungens befallningshafvande har att utfärda, torde
kunna utgå på en gång för alla tingslag och städer i länet.
* Jfr hvad vid 12 § yttrats för det fall att pä. samma upplägg hänvisning skall ske till
flera fullständiga införingar.
601
28 §.
När en inteckning, som icke införts i fastighetsboken, skall nedsättas un- Vissa an
.
. . teckningar i
der en i denna upptagen inteckning, skall beslutet upptagas uti inskrifnings- den äldre
domarens protokoll och anmärkas i den äldre boken, om inteckningen finnes där
införd. Ifrågakommer att en i fastigbetsboken införd inteckning nedsättes under
en inteckning, som icke blifvit där införd, sker inskrifning på vanligt sätt i
fastigbetsboken. Lika litet här som eljest vid postposition sker någon anteckning
i rummet för den inteckning, som rycker upp.
Anvisning i fråga om renovation af fastigbetsboken.
Under antagande att den nya lagen träder i kraft den 1 september 1915 Första intorde
de afskrifter af stommen till fastigbetsboken, som domhafvanden enligt 27 afrenoverad
§ i kungörelsen utlämnat, kunna återfordras mot slutet af år 1916. Sedan dessa fastighetsafskrifter
noggrant kollationerats, införes i dem allt, som under tiden från och
med nämnde den 1 september intill utgången af år 1916 upptagits i fastighetsboken.
Detta arbete bör hafva medhunnits före den 1 april 1917, så att renovationen
må kunna insändas till bofrätten inom den i 1 kap. 25 § i lagen om
inskrifning af rätt till fast egendom bestämda tid. *
För den renovation, som därefter skall ske, böra blanketter till erforderligt Renovation
antal bopföras till ett häfte. De nytillkomna införingarna afskrifvas upplägg y{r^tiWcom
för
upplägg (icke hvarje ärende för sig efter ordningsföljden i rättens protokoll
och förteckningen öfver ärenden, som anmälts omedelbart hos inskrifningsdoma- insända
. . renovationen
ren). Genom blankettens afdelande med en tvärlinje (rubriklinje) öfver bada omfattat.
sidorna beredes möjlighet att å samma blankett upptaga renovation från liera
upplägg i fastigbetsboken. Då anteckning i ett ärende införts i ett rum, där
en tidigare införing finnes, bör allt hvad i rummet finnes upptaget afskrifvas,
icke blott den nya, ej förut renoverade införingen. Erinras må att renovationen
icke omfattar de ärenden, som under en viss tid inkommit, utan de införingar,
som under samma tid skett i fastigbetsboken.
* Härvid har förutsatts att med anledning af sistnämnda lagrnm Konungen medgifvit anstlnd
med insändande af renovation af hvad under september— december 1915 införts i fastighetsboken.
(192
Amu. Enligt den nya lagen kommer fastighetsbok i stad att i hufvudsak
loras på samma sätt som fastighetsbok på landet. Den väsentligaste skillnaden
förekommer i fråga om beskrifningen af fastigheten i första spalten, men då anteckningarna
härutinnan lära komma att i den nya fastighetsboken för stad ske
på samma sätt som i den äldre och de införingar, som skola göras i ärenden
angående förändring af tomts område, motsvaras af införingarna i fastighetsbok
för landet i ärenden om afsöndrad lägenhets sammanläggning med annan fastighet,
har det icke ansetts erforderligt att utarbeta särskilda formulär till ledning
för fastighetsbokföring i stad. Anvisningarna hänföra sig likaledes närmast till
fastighetsbokföringen å landet.
I formulärbilagorna förekomma på några ställen hänvisningar till upplägg,
som det icke ansetts nödigt att befordra till trycket.
*
Innehållsförteckning.
Underdånig skrifvelse...........................
Förslag till
Lag om köp, byte och gåfva af fast egendom................
1 kap. Om köp och byte......................
2 kap. Om gåfva.........................
Lag om rätt till undantag af fast egendom.................
Lag om inskrifning af rätt till fast egendom................
1 kap. Om fastighetsbok......................
2 kap. Om lagfart . ........................
3 kap. Om inteckning.......................
4 kap. Om inskrifning af nyttjanderätt samt rätt till servitut, undantag, ränta
eller afgäld..........................
Lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om inskrifning af rätt
till fast egendom..........................
Lag om inskrifningsting . . ''.......................
Lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet.............. •
Lag innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af tomträtt samt af fång
till sådan rätt så ock i fråga om inteckning i tomträtt.........
Lag innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af rätt till järnväg och
utmätning af järnväg så ock i fråga om förvaltning af järnväg under konkurs
Lag om ändrad lydelse af 9 kap. 4 § och 1G kap. 1 § ärfdabalken......
Lag om ändrad lydelse af 4 kap. 2, 3, 7 och 9 §§ i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom....................
Lag om ändrad lydelse af 17 kap. G och 9 §§ handelsbalkeu.........
Lag om tillägg till 6 kap. strafflagen...................
Lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen ...............
Lag om ändrad lydelse af 10 § 3 mom. och 23 § 4 mom. i förordningen den 10
augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende därå
iakttagas skall...........................
Lag om ändring af vissa bestämmelser i konkurslagen............
Sid.
I
3
3
8
12
16
IG
22
27
40
45
52
53
55
59
G8
70
72
74
75
123
124
Sid.
Lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 18 september 18G2 huru gäld
vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskif
tande
af egendom i död makes bo................ ]3q
Lag om ändrad lydelse af 2, 24 och 2G §§ i förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.........132
Lag om ändrad lydelse af 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan
afledning af vatten...................... 1;?;-
Lag om ändrad lydelse af 31 § i grufvcstadgan den 16 maj 1884 ....... 13G
Lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt
vid återbetalning af lan, som blifvit i jordebok antecknade........133
Lag om ändrad lydelse af 2, 59, 83 och 136 §§ i stadgan den 9 november 1866
om skiftesverket i riket.................... 239
Lag om tillägg till 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägo
styckning
och jordafsöndring.....................242
Lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda
protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden.........143
Lag om afsöndrad lägenhets sammanläggning med annan fastighet.......145
Lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 26 maj 1899 angående förändring
af tomts område..................... 2 48
Motiv till
Förslag till lag om köp, byte och gåfva af fast egendom...........153
1 kap. Om köp och byte........................
2 kap. Om gåfva........................ 207
förslag till lag om rätt till undantag af fast egendom............213
Förslag till lag om inskrifning af rätt till fast egendom...........228
1 kap. Om fastighetsbok..................... 240
2 kap. Om lagfart.................... 269
3 kap. Om inteckning.................. 399
4 kap. Om inskrifning af nyttjanderätt samt rätt till servitut, undantag,
ränta eller afgäld..................... 333
Förslag till lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om inskrifning
af rätt till fast egendom..................400
Förslag till lag om inskrifningsting....................425
Förslag till lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet..........417
Föislag till lag innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af tomträtt
samt af fång till sådan rätt så ock i fråga om inteckning i tomträtt .
421
Sid.
Förslag till lag innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af rätt till
järnväg och utmätning af järnväg så ock i fråga om förvaltning af järnväg
under konkurs..........................423
Förslag till lag om ändrad lydelse af 9 kap. 4 § och 16 kap. 1 § ärfdabalken. . 427
Förslag till lag om ändrad lydelse af 4 kap. 2, 3, 7 och 9 §§ i lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom................431
Förslag till lag om ändrad lydelse af 17 kap. C och 9 §§ handelsbalken .... 432
Förslag till lag om tillägg till 6 kap. strafflagen........... 435
Förslag till lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen..........436
Förslag till lag om ändrad lydelse af 10 § 3 mom. och 23 § 4 mom. i förordningen
den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och hvad i
afseende därå iakttagas skall...... 500
Förslag till lag om ändring af vissa bestämmelser i konkurslagen.......501
Förslag till lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 18 september 1862
huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående
undanskiftande af egendom i död makes bo..............512
Förslag till lag om ändrad lydelse af 2, 24 och 26 §§ i förordningen den 14
april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof . . . 513
Förslag till lag om ändrad lydelse af 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning
och annan afledning af vatten....................515
Förslag till lag om ändrad lydelse af 31 § i grufvestadgan den 16 maj 1884 . . 516
Förslag till lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående kro
nans
rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade . . . . 517
Förslag till lag om ändrad lydelse af 2, 59, 83 och 136 §§ i stadgan den 9 november
1866 om skiftesverket i riket.................522
Förslag till lag om tillägg till 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring.................526
Förslag till lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden. . . 534
Förslag till lag om afsöndrad lägenhets sammanläggning med annan fastighet . . 535
Förslag till lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 26 maj 1899 angående
förändring af tomts område..................542
Bilagor.
I. Öfversikt af lagfartsinstitutets utveckling...............545
II. Öfversikt af panträttsinstitutets utveckling i fråga om fast egendom .... 564
III. Hufvudpunkterna af utländsk lagstiftning om inskrifning af rätt till fast egendom 580
Sid.
IV. Om återköpsrätt euligt utländsk lagstiftning..............609
V. Utkast till kungörelse innefattande föreskrifter angående aktbildning i inskrif
ningsärenden
(med formulärbilagor)..................618
Bihang.
Förslag till kungörelse innefattande närmare föreskrifter huru fastigbetsbok skall
inrättas och föras m. m.......................627
Formulärbilagor............................630
Anvisningar. . . ............................675