Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL JORDABALK

Statens offentliga utredningar 1912:1

LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL JORDABALK.

II

FÖRSLAG

TILL

LAGAR

OM KÖP, BYTE OCH GÅFVA AF FAST EGENDOM, OM
RÅTT TILL UNDANTAG SAMT OM INSKRIFNING
AF RÅTT TILL FAST EGENDOM

M. M.

STOCKHOLM

KUNGL. nOKTRYCKEKIET* P. A. NORSTEDT & SÖNER

1908

TILL KONUNGEN.

Andra afdelningen af förslag till jordabalk får Lagberedningen härmed
i underdånighet aflåmna. Af de lagförslag, hvilka ingå i detta betänkande,
äro endast vissa afsedda att upptagas i den nya jordabalken,

II

under det de öfriga innefatta sådana ändringar eller tillägg i lag eller särskilda
författningar, som funnits af de förra påkallade. Till den lag angående
ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från
ansvar för inteckningar i stamhemraanet, hvilken utfärdats den 18 oktober
1907, har vid förslagens utarbetande icke kunnat tagas hänsyn, utan har
den omarbetning af nämnda lag, som erfordras för dess inordnande i den
föreslagna lagstiftningen, synts kunna ske i sammanhang med ärendets
beredande till slutlig behandling. Förslagen åtföljas af motiv, hvarjämte
i bilagor lämnats, rättshistoriska utredningar och öfversikter af främmande
rätt äfvensom utkast till föreskrifter om ifrågasatt aktbildning i inskrifningsärenden.

Samtliga lagförslag äro affattade med hänsyn till möjligheten
att på en gång bringa dem alla till tillämpning; bestämmande i sådant
hänseende är förslaget till lag om inskrifning af rätt till fast egendom,
till hvilket de öfriga i större eller mindre mån hänföra sig. Så
omfattande som förslagen äro, kommer den granskning, som måste föregå
deras framläggande till slutlig behandling, att kräfva lång tid, och för
öfvergång till den ordning för fastighetsbokföringen, Beredningen föreslagit,
komma att erfordras högst betydande förarbeten. Vid sådant förhållande
anser sig Beredningen böra fästa uppmärksamhet därå, att
hinder icke möter att inordna vissa af de föreslagna nya bestämmelserna
i ramen af gällande lagstiftning och sålunda låta dem med
vissa jämkningar träda i tillämpning innan nämnda förarbeten blifvit
slutförda.

Den föreslagna anordningen af fastighetsbokföringen påkallar förändringar
äfven på andra områden än allmänna lagens; särskilt gäller detta
om föreskrifterna angående expeditionslösen och stämpelafgiften. Då enligt
förslaget nu stadgade skyldighet att låta förnya penninginteckningar
skulle bortfalla, är det uppenbarligen med rättvisa och billighet
öfverensstämmande att i sammanhang härmed vidtages sådan anordning,
att icke förändringen medför obehörig minskning i underdomarnes löneinkomst.

Vid handläggningen af ifrågavarande ärende liar hänsyn tagits till
följande af Eders Kuhgl. Maj:t till Lagberedningen öfverlämnade framställningar: 1)

En af styrelsen öfver Sveriges allmänna hypoteksbank den
17 oktober 1899 aflåten framställning till Eders Kungi. Maj:t angående
inskränkning i skyldigheten att låta förnya inteckning för
fordran;

III

2) Riksdagens skrifvelse den 8 maj 1900 angående åtgärder till
befrämjande af frånstyckad hemmansdels eller afsöndrad jordlägenhets frigörande
från viss intecknad gäld;

3) Riksdagens skrifvelse den 19 april 1901 i anledning af vackt

motion om ändrad lydelse af 35 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom;

4) Riksdagens skrifvelse den 28 mars 1903 i anledning åt väckt

motion i fråga om lagfart å fång till tomt i köping in. in.;

5) Riksdagens skrifvelse den 22 april 1903 angående ändringar i
vissa delar af inteckningslagstiftningen;

6) Riksdagens skrifvelse samma dag i anledning åt vackt motion

angående ändrade bestämmelser om exekutiv försäljning åt fastighet;

7) Riksdagens skrifvelse den 7 april 1904 angående lagbestämmelser
om intagande i gravationsbevis åt uppgift rörande fastighet åhvilande odlingslån
m. in.;

8) Riksdagens skrifvelse den 13 april 1905 i fråga om ändrade

stadgande!! beträffande förmånsrätt för ränta å intecknad fordran, samt

9) En af arméförvaltningen den 25 april 1906 till Eders Kung!.
Maj it aflåten skrifvelse med hemställan om ändringar i förordningen den
14'' april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
in. m.

Jämlikt Eders Ivungl. Maj ds förordnande har dels vid lagarbetet
biträdt professoren vid universitetet i Upsala d:r K. J. V. Sjögren, dels i
granskning af uppgjordt förberedande förslag till lagstiftning om inskrifningsväsendet
deltagit häradshöfdingen A. Waldenström, häradshöfdingen
d;r G. Ribbing, häradshöfdingen E. liåkanson och hofrättsfiskalen A. Östergren,
hvarjämte af häradshöfdingen Waldenström och hofrättsfiskalen Österuren
i anslutning till lagförslaget om inskrifning utarbetats förslag till
reglementariska föreskrifter om fastighetsbokföringen in. in., hvilket förslag
såsom bihang åtföljer detta betänkande.

Jämlikt Eders Kungl. Majds förordnande har ledamoten i Lagberedningen
Å. Thomasson jämväl efter det han den 22 sistlidnc mars utnämnts
till ”justitieråd deltagit''i lagförslagens utarbetande.

De särskilda lagförslagen afse nedan angifna ämnen:

• 1 :o) lag om köp, byte och gåfva af fast egendom;

2:o) lag om rätt till undantag af fast egendom;

3:o) lag om inskrifning af rätt till fast egendom;

4:o) lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om
inskrifning af rätt till fast egendom;

5:o) lag om inskrifningsting;

IV

6:o) lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet;

7:o) lag innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af
tomträtt samt af fång till sådan rätt så ock i fråga om inteckning i
tomträtt; °

8:o) lag innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af
lätt till järnväg och utmätning af järnväg så ock i fråga om förvaltning''''
af järnväg under konkurs;

9:oj lag om ändrad lydelse af 9 kap. 4 § och 16 kap. 1 § ärfdabalken; 10:o)

lag om ändrad lydelse af 4 kap. 2, 3, 7 och 9 §§ i lao-en den
14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;

11:°) Iag om ändrad lydelse af 17 kap. 6 och 9 §§ handelsbalken;

12:o) lag om tillägg till 6 kap. strafflagen;

13:o) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen;

14:o) lag om ändrad lydelse af 10 § 3 mom. och 23 § 4 mom. i
förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och
hvad i afseende därå iakttagas skall;

15:o) lag om ändring af vissa bestämmelser i konkurslagen;

16:o) lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den°18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så
ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo;

17:o) lag om ändrad lydelse af 2, 24 och 26 §§ i förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof;

18:o) lag om ändrad lydelse af 71 § i lagen den 20 juni 1879 om
dikning och annan afledning af vatten;

19:o) lag om ändrad lydelse af 31 § i grufvestadgan den 16
maj 1884;

20:o) lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående
kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade; 21:o)

lag om ändrad lydelse af 2, 59, 83 och 136 §§ i stadgan den
9 november 1866 om skiftesverket i riket;

22:o) lag om tillägg till 29 § i lagen den 27 juni 1896. om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring;

23:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni
1875 angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra
ärenden;

24:o) lag om afsöndrad lägenhets sammanläggning med annan
fastighet; och

V

25:o) lag
1899 angående

S. Skakstedt.

om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 26 maj
förändring af tomts område.

Underdånigst
IVAR AFZELIUS.

Gustaf Carlson. Tore Armén.

Stockholm den 31 december 1907.

LAGFÖRSLAG.

3

Förslag

till

Lag

om köp, byte och gåfva af fast egendom.

1 KAP.

Om köp och byte.

1 §•

Köp om fast egendom skall slutas sålunda, att säljaren utfärdar
skriftlig handling, hvarigenom egendomen öfverlåtes till köparen; dock att,
där egendomen säljes å offentlig auktion, för köpslut icke erfordras att
köpehandling utfärdas.

2 §•

Skall öfverlåtelsen vara beroende däraf att köpeskillingen rätteligen
erlägges eller af annat villkor, varde det i köpehandlingen utsatt. Utfärdar
sedan säljaren särskildt köpebref, vare köparens rätt ej vidare beroende
af villkoret, där det icke upptagits i köpebrefvet eller detta därutinnan
hänvisar till köpehandlingen.

3 §•

Ej må vid köp fästas förbehåll om rätt för säljaren att, efter det
köpeskillingen erlagts och öfriga villkor för öfverlåtelsen uppfyllts, påkalla
köpets återgång; ej heller må genom förbehåll vid köpet köparens rätt att
öfverlåta eller inteckna egendomen inskränkas. Har förbehåll, som nu
sagts, skett, vare det ogillt.

4

4 §•

Utfäster någon skriftligen att sälja sin fasta egendom men vägrar
sedan utan skäl att utfärda köpehandling, njute den, till hvilken utfästelsen
gafs, ersättning för skada; instämme dock sin talan till domstol
inom två år från det utfästelsen gafs, eller vare sin rätt förlustig.

5 §■

Säljer någon samma egendom till tvenne, galle den öfverlåtelse, som
först skedde, utan så är att på grund af inskrifning, enligt hvad därom
år stadgadt, den, som senare köpte, skall äga företräde. Den, som måste
vika, njute skadestånd af säljaren, där han var i god tro när han köpte.

6 §•

År ej tid bestämd för fullgörande af hvad enligt köpeaftalet åligger
säljaren eller köparen, skall fullgörandet ske när köparen eller säljaren det
fordrar.

7 §.

Säljaren åligger att till köparen öfverlämna de egendomen rörande
kartor och andra handlingar, hvilka äro i hans ägo, eller, där de angå
jämväl annan egendom, på anfordran hålla dem köparen till hända.

8 §•

All afkastning, som faller af egendomen före den dag, då tillträde
skall ske, tillfälle säljaren. Ej må han annorledes än till husbehof nyttja
skog eller torfmosse, som hör till egendomen, ej heller afhända egendomen
något, som icke är att hänföra till dess vanliga afkastning.

Skatter och andra afgifter, som utgå för egendomen och icke före
tillträdesdagen förfallit, skall köparen vidkännas.

9 §•

Varder, efter det köpet slöts, genom olyckshändelse egendomen skadad
eller något, som därtill hör, förstördt eller försämradt, vare skadan
köparens, ändå att han ej tillträdt egendomen, då skadan timade.

5

Skall på grand af försäkring, som säljaren tagit, ersättning för skadan
utgå, äge köparen rätt till ersättningsbeloppet.

10 §■

Har köparen åtagit sig ansvarighet för gäld, hvarför egendomen på
grund af inteckning eller inskrifning häftar och för hvilken säljaren svarar
personligen, vare köparen pliktig att till säljarens befriande från ansvarighet
förse fordringshandlingen, när den för honom företes, med påskrift om
öfvertagandet.

11 §•

Har säljaren lämnat köparen anstånd med betalning af köpeskillingen
eller någon del däraf, njute han för sin fordran mot andra köparens
borgenärer säkerhet i egendomen, så som vore därför inteckning
beviljad den dag, då köpet slöts; dock att, där ej inteckning sökes å
landet sist å det lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar, och i
stad inom nittio dagar, från det köparen sökt lagfart å sitt fång, säljaren
ej äger bättre rätt än annan köparens borgenär.

Hvad sålunda är stadgadt skall äga motsvarande tillämpning, där
säljaren vid köpet gjort förbehåll för sig eller annan om nyttjanderätt till
egendomen eller någon del däraf eller om rätt till servitut, undantag, ränta
eller afgäld af egendomen, så- ock i fråga om nyttjanderätt, som efter ty särskilt
är stadgadt skall, ändå att förbehåll icke skett, gälla mot ny ägare.

Har någon i stad eller å annan ort, för hvilken lagen angående förändring
af tomts område äger tillämpning, sålt viss till gränserna bestämd
del af tomt att med annat område till en tomt sammanläggas, galle ej
hvad nu sagts.

12 §.

I fråga om säljarens rätt till ränta å köpeskillingen galle hvad i
9 kap. 10 § handelsbalken stadgas.

Varder på grund af uteblifven betalning af köpeskillingen köpet
häfdt, äge säljaren rätt till skadestånd.

13 §.

Vägrar säljaren utan skäl att i rätt tid afträda egendomen, njute
köparen ersättning för skada; äge ock rätt att hafva köpet, där ej uppehållet
är af allenast ringa betydelse.

6

14 §.

Finnes fastighetens ägovidd i dess helhet eller i visst ägoslag vara
mindre än som blifvit köparen tillförsäkradt, eller finnes egendomen i
annat afseende icke vara sådan som säljaren utfäst, njute köparen skäligt
afdrag å köpeskillingen äfvensom ersättning för skada; äge ock rätt att
håfva köpet. Ej må dock köpet häfvas, där det som brister är af ringa
betydelse, utan så är att säljaren svikligen förfarit.

Vill köparen af anledning, som nu sagts, håfva köpet, instämme sin
talan till domstol inom ett år från det tillträdet skedde. Försittes den
tid, vare rätten till talan förlorad, där icke svikligt förfarande ligger säljaren
till last.

15 §.

Har, efter det köpet slöts, egendomen blifvit genom säljarens vanvård
eller vållande försämrad, skall hvad 14 § stadgar om köparens rätt
till afdrag å. köpeskillingen och skadestånd samt hans rätt att hafva köpet
äga tillämpning.

16 §.

Har säljaren vid köpet icke uppgifvit nyttjanderätt eller rätt till
servitut eller undantag, som förut upplåtits till annan och kan göras gällande
mot köparen, äge denne, där han var i god tro när köpet slöts, rätt
till afdrag å köpeskillingen samt till skadestånd äfvensom rätt att hafva
köpet efter ty i 14 § sägs.

Hvad sålunda stadgats skall jämväl äga tillämpning, där annan än
säljaren till byggnad eller något, som eljest enligt lag skulle höra till
egendomen, har sådan rätt, att den är gällande mot köparen.

17 §.

Finnes egendomen på grund af inteckning eller inskrifning häfta
för högre belopp än vid köpeaftalet förutsattes, äge köparen å köpeskillingen
afräkna hvad af sådan anledning kan komma att ur egendomen
uttagas. År ej så mycket af köpeskillingen oguldet och erlägger ej säljaren
på anfordran skillnaden, äge köparen hafva köpet och undfå ersättning
för skada.

7

18 §•

Undandrager sig säljaren utan skal att utfärda köpebref, där sådant
vid köpet betingats, eller att fullgöra annat, som på honom ankommer för
att bereda köparen rätt till lagfart, galle hvad i 13 § stadgas.

Möter eljest för lagfart å egendomen eller någon del däraf hinder,
som ej beror af köparen och som ej var honom kunnigt när köpet slöts,
åge han rätt att hafva köpet efter ty i 14 § sägs äfvensom rätt till skadestånd;
dock att den tid, inom hvilken talan om köpets häfvande skall
anhängiggöras, skall räknas från det tid för sökande af lagfart gått till
ända eller, om lagfart sökts inom nämnda tid, från det beslut, hvarigenom
ansökningen afslagits eller förklarats hvilande, vunnit laga kraft.

19 §.

Kommer af anledning, som i 5 § sägs, någon del af egendomen att
frångå köparen, äge denne, där han var i god tro när köpet slöts, häfva
köpet efter ty i 14 § sägs; dock att i fråga om den tid, inom hvilken
talan därom skall anhängiggöras, skall tillämpas hvad i 18 § stadgas.

20 §.

Ej må mot säljarens bestridande dömas till återgång af köp, där
egendomen genom köparens åtgärd eller vållande väsentligen försämrats
eller minskats i värde.

Finnes, när köp häfves, egendomen vara besvärad af inteckning, som
tillkommit på grund af köparens utfästelse, eller af inskrifning för rätt
till undantag, ränta eller afgäld, som af honom upplåtits, äge säljaren till
sin säkerhet innehålla så mycket af köpeskillingen, som motsvarar hvad af
sådan anledning kan komma att ur egendomen uttagas; räcker ej därtill
hvad säljaren uppburit, må ej köparen påkalla köpets återgång, med mindre
han till säljaren erlägger skillnaden.

21 §.

Varder egendomen efter klander vunnen från köparen, betale säljaren
åter hvad köparen därför gifvit; gälde ock skadestånd, där köparen var i
god tro när köpet slöts.

8

22 §.

När klander väckes, äge köparen instämma säljaren att i rättegången
egendomen värja. Underlåtes det, vare säljaren öppet att till befrielse
från ersättningsskyldighet åberopa alla de skäl, hvarmed han kunnat värja
egendomen, om han varit instämd i rättegången.

23 §.

Kan ej hvad enligt 21 § åligger säljaren att gälda hos honom utfås,
äge köparen söka säljarens fångesman, en efter annan, där de till
hemul pliktiga äro.

24 §.

Är, när klander instämmes, köpeskillingen icke till fullo erlagd, äge
köparen innehålla oguldna beloppet, till dess säljaren ställer betryggande
säkerhet för hvad han kan kännas skyldig att utgifva där klandret bifalles.

25 §.

Har af anledning, som i 21 § sägs, allenast en del af egendomen
frångått köparen, äge denne, där han var i god tro när köpet slöts, rätt
att hafva köpet efter ty i 14 § sägs; dock att tiden, inom hvilken talan
därom skall anhängiggöras, skall räknas från det dom, hvarigenom klandret
blifvit afgjordt, vunnit laga kraft.

26 §.

Hvad i denna lag är stadgadt om köp galle ock i tillämpliga delar
om byte; dock att, där fast egendom, som gått i byte mot annan sådan
egendom, efter klander vinnes från den, hvilken egendomen bekommit,
denne icke må återtaga den egendom, han gaf i byte, utan i stället äger
undfå ersättning i penningar.

2 KAP.

Om gåfva.

1 §•

Vill någon bortgifva sin fasta egendom, utfärde skriftlig handling,
hvarigenom egendomen öfverlåtes till gåfvotagaren. Skall öfverlåtelsen

vara beroende af villkor, eller vill gifvaren inskränka gåfvotagarens rätt
att öfverlåta eller inteckna egendomen, värde sådant i gåfvobrefvet utsatt.

2 §■

Ej må vid gåfva af fast egendom gifvaren angående äganderätten
eller ägarens rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen sträcka sitt förordnande
vidare än i fråga om testamente angående sådan egendom är i
lag medgifvet.

3 §.

Hvad i 1 kap. 5 § stadgas angående köp galle ock i fråga om gåfva.

4 §•

Varder egendomen efter klander vunnen frän gåfvotagaren,. äge
denne ej rätt till skadestånd. Var gåfvan gifven för arbete eller tjänst,
njute gåfvotagaren därför skälig godtgörelse af gifvaren.

5 §.

I fråga om nyttjanderätt eller rätt till servitut, undantag, ränta eller
afgäld, som gifvaren förbehållit sig eller annan, samt i fråga om nyttjanderätt,
som efter ty särskildt är stadgadt skall, ändå att förbehåll ej skett,
gälla mot ny ägare, skola de för köp i 1 kap. 11 § gifna bestämmelser
äga motsvarande tillämpning.

6 §•

Kommer gifvaren i nöd, så att han ej kan försörja sig, vare gåfvotagaren
pliktig att, såvidt han förmår, lämna årligt bidrag till gifvarens
nödtorftiga underhåll, dock ej utöfver hälften af behållna afkastningen af
den egendom han fått i gåfva.

7 §•

Dör gifvaren och lämnar efter sig barn, som enligt lag är berättigadt
att af egendom, den dår bortgifvits genom testamente, åtnjuta
understöd, vare gåfvotagaren, där sådan egendom ej tinnes eller ej förslår
till underhållet, pliktig att till barnets underhåll och uppfostran bidraga
så som för testamentstagare är stadgadt, dock icke utöfver hvad 6 § bestämmer
i fråga om försörjning af gifvaren.

!«*/„

2

10

8 §•

Inträffar sådant fall, som i 6 eller 7 § afses, efter det tio år förflutit
från det gåfvan gafs, vare gåfvotagaren fri från skyldighet, som där
sägs. Lag samma vare, där behof af understöd tidigare yppats men gåfvotagaren
ej inom nämnda tid anmanats att utgifva sådant.

9 §•

Har gåfvotagaren gjort gifvaren märklig orätt eller skada, äge denne
återkalla gåfvan; instämma dock, där han vill begagna sig af denna rätt,
talan därom inom ett år sedan han fick veta, att den orätt eller skada var
honom gjord af gåfvotagaren. Rätt att återkalla gåfvan tillkomma ock
efter gifvarens död hans arfvingar, där icke rätten till talan var af gifvaren
själf försutten eller eftergifven; skolande tiden för talans instämmande
räknas från det gifvaren dog.

10 §.

År gåfva gifven för arbete eller tjänst, må den ej återkallas. Ej
heller må i ty fall gåfvotagaren förpliktas att utgifva bidrag, som i 6 eller
7 § sägs.

11 §•

Vill af anledning, som i 9 § sägs, gifvaren återkalla gåfvan, eller
är vid gåfvan fäst förbehåll att den under visst villkor skall gå åter, och
vill af sådan grund gifvaren återkalla gåfvan, men har, innan talan därom
blifvit instämd, egendomen af gåfvotagaren öfverlåtits till annan, äge gifvaren
ingen talan mot nye ägaren utan söke i stället af gåfvotagaren ut
gåfvans värde.

År, när gåfva återgår, egendomen besvärad af inteckning, som tillkommit
på grund af gåfvotagarens utfästelse, eller af inskrifning för nyttjanderätt
eller rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld, som af honom
upplåtits, vare inteckningen eller inskrifningen gällande, där den icke
blifvit sökt efter det talan om återgång instämdes; och söke gifvaren för
sin förlust ersättning af gåfvotagaren.

11

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft. Häftar fast egendom, som före
nämnda dag öfverlåtits, för fordran eller rättighet, som i 1 kap. 11 §
afses, skall, vid äfventyr som där sägs, inteckning eller inskrifning sökas
inom den i sagda lagrum stadgade tid från det nye ägaren sökt lagfart
å sitt fång eller, där lagfart sökts före den dag, då lagen träder i
kraft, från sagda dag; dock att, där med tillämpning af äldre lags bestämmelser
tiden för sökande af inteckning eller inskrifning utgår tidigare
än nu sagts, nämnda bestämmelser skola lända till efterrättelse.

Genom denna lag upphäfvas:

1 och 11 kap. jordabalken med undantag af hvad 1 § i sist sagda
kapitel innehåller därom, att den, som efter klander vinner jord åter, skall
gälda nödig och nyttig förbättring, så ock alla de stadgande^ som innefatta
ändring eller tillägg i nämnda kapitel;

förordningen den 10 april 1810 angående lagfart med förpantad
fast egendom m. in., i hvad förordningen rör köp, skifte och gåfva af
frälseränta; samt

förordningen den 21 december 1857 angående hvad i testamente
gifvas må så ock om gåfva af fast egendom, såvidt nämnda förordning
afser gåfva.

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

12

Förslag

till

Lag

om rätt till undantag af fast egendom.

1 §•

Har någon vid öfverlåtelse af fastighet förbehållit sig eller annan
att såsom undantag njuta viss afkomst eller annan förmån från fastigheten,
må rättigheten inskrifvas under de villkor och i den ordning särskildt år
stadgadt.

2 §•

Hvad i 1 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgadt
i fråga om nyttjanderätt skall ock gälla om rätt till undantag.

Kommer af anledning, som i nämnda lagrum afses, rätt till undantag
att upphöra, äge undantagshafvaren den rätt till skadestånd, som efter
ty i 1 kap. 4 § i samma lag sägs tillkommer nyttjanderättshafvare, den
där utan vederlag fått nyttjanderätten åt sig upplåten.

3 §•

Undantagshafvaren äge att i den ordning utsökningslagen bestämmer
ur fastigheten utbekomma förmån i penningar eller varor, som är
upplupen och innestår ogulden, så ock, där fastigheten säljes utan förbehåll
om undantagsrättens bestånd, ur köpeskillingen njuta ersättning mot -

13

svarande uppskattade värdet af samtliga de förmåner, som tillkomma honom.
Ej må dock ur fastigheten uttagas förmån för längre tid före den
dag utmätning sker eller konkurs börjas än tre år.

4 §.

Ägare af fastighet, hvarifrån undantag skall utgå, vare utan särskildt
åtagande personligen ansvarig för utgörande af de förmåner, som skola
utgå medan han är ägare af fastigheten.

Varder fastigheten styckad, svare ägarne af de särskilda fastigheterna
efter ty nu är sagdt en för alla och alla för en för undantagets utgörande;
dock att, där styckningen skett genom jordafsöndring, den afsöndrade
lägenhetens ägare icke personligen ansvarar för någon del af undantaget.

5 §•

Undantag, som utgår i varor, skall, där undantagshafvaren är boende
å fastigheten, hos honom aflämnas men eljest af honom afhämtas
å fastigheten.

6 §.

Varder utan undantagshafvarens vållande byggnad, som är åt honom
upplåten till bostad eller för annat ändamål, förstörd, eller uppstår för
byggnadens vidare begagnande annat hinder, som ej beror af undantagshafvaren,
skall åt honom å fastigheten upplåtas annan lika tjänlig lägenhet.
Är åt undantagshafvaren upplåten jord till brukande, och kommer denna
genom skifte eller annorledes att frångå fastigheten, åligge fastighetsägaren
att åt undantagshafvaren upplåta annan jämngod jord inom fastighetens
område, om sådan finnes att tillgå.

Fullgör ej fastighetsägaren utan oskäligt dröjsmål hvad sålunda åligger
honom, äge undantagshafvaren rätt att få de förmåner, som tillkomma
honom, omsatta till en årlig penningränta, motsvarande deras sammanlagda
värde enligt ortens pris; dock att talan därom icke må väckas efter det
fastighetsägaren fullgjort hvad honom åligger.

§■

Kommer utan undantagshafvarens vållande å byggnad, som i 6 § sägs,
skada, som är ringare än där afses, vare fastighetsägaren pliktig att utan

14

oskäligt dröjsmål afhjälpa bristen; sker det ej, öge undantagshafvaren,
där bristen för honom medför synnerligt men, rätt att få de förmåner,
som tillkomma honom, omsatta till en penningränta såsom i 6 § sägs.

8 §•

Skall fastighetsägaren sörja för undantagshafvarens kost eller skötsel,
och visar han härutinnan grof försumlighet, äge undantagshafvaren rätt
att få de förmåner, som tillkomma honom, omsatta till en penningränta
såsom i 6 § sägs; instämme dock, där hån vill göra bruk af denna rätt,
sin talan inom sex] månader efter det fastighetsägaren låtit komma
sig till last sådant förhållande, som nu sagts.

9 §•

Utan samtycke af fastighetsägaren må ej lägenhet eller jord, som är
upplåten åt undantagshafvaren, af denne öfverlämnas till annan, ej heller
i lägenheten inrymmas främmande person.

10 §.

Bryter undantagshafvaren mot hvad i 9 § stadgas och sker ej på
fastighetsägarens tillsägelse rättelse, eller gör undantagshafvaren sig skyldig
till vanvård af lägenhet, som år åt honom upplåten, eller föröfvar han åverkan
å fastigheten, eller försäljer han där olofligen brännvin, vin eller öl,
då må, där icke hvad undantagshafvaren låtit komma sig till last är af
allenast ringa betydenhet, på yrkande af fastighetsägaren samtliga de förmåner,
denne har att utgöra, omsättas till en årlig penningränta, motsvarande
hvad genom förmånernas upphörande kommer att för honom
besparas.

I fråga om fastighetsägarens rätt att framställa yrkande, som nyss
sagts, skall hvad i 2 kap. 37 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom
är stadgadt äga motsvarande tillämpning.

Denna lag skall ti’äda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft, och äga tillämpning jämväl å aftal
om undantag, som slutits före nämnda dag; dock att härigenom icke sker

inskränkning i den på grund af äldre lag undantagshafvare tillkommande
rätt till skadestånd i det fall, 2 § andra stycket afser, eller till utbekommande
ur fastigheten af förmån, som upplupit före nämnda dag, samt
att hvad i 4 § stadgas angående fastighetsägares ansvarighet icke skall
tillämpas i fråga om förmån, som nyss sagts.

16

Förslag

till

Lag

om inskrifning af rätt till fast egendom.

1 KAP.

Om fastighetsbok.

1 §•

För hvarje tingslag samt för hvarje stad, där rådstufvurätt finnes,
skall föras bok för inskrifning af rätt till fast egendom. Denna bok kallas
fastighetsbok.

Angående inskrifning af rätt till mark, hörande till sådan enskild
järnväg, för hvars anläggning Konungen medgifvit rätt att i enlighet med
gällande bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
förvärfva erforderligt område, så oek angående inskrifning af tomträtt är
särskildt stadgadt.

§•

Fastighetsboken töres åt inskrifningsdomaren, som är å landet domaren
och i stad den ledamot i rätten, som därtill år satt. I stad må,
där Konungen pröfvar sådant erforderligt, uppdragas åt flera ledamöter i
rätten att hvar för viss del af staden föra fastighetsboken.

''§•

I fastighetsboken skola upptagas samtliga inom tingslaget eller
staden belägna fastigheter; dock att å landet fastighet, som är anslagen

17

till boställe eller from stiftelse eller för kronans räkning utarrenderad
eller eljest under dess omedelbara disposition, samt i stad fastighet, som
tillhör kronan eller staden eller allmän inrättning, icke i fastighetsboken
upptages förr än inskrifningsärende rörande fastigheten förekommer.

4 §■

öfver samtliga fastigheter skall enligt de grunder, Konungen bestämmer,
föras förteckning (fastighetsregister}.

I fastighetsboken upptagas fastigheterna under den beteckning,
som i registret blifvit dem åsatt.

5 §.

Hvarje fastighet skall i boken upptagas å särskild! upplägg; dock
att, där från fastighet område afskiljes i enlighet med gällande bestämmelser
om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, öfverföring
till nytt upplägg ej erfordras, samt att, där å landet flera fastigheter äro
förenade till en egendom, dessa skola sammanföras å ett gemensamt upplägg,
om det lämpligen kan ske.

6 §•

Hvad i 3 och 5 §§ är föreskrifvet angående fastighet skall i tillämpliga
delar gälla om frälseränta.

7 §.

Komma fastigheter, som jämlikt 5 § sammanförts å ett upplägg, i
särskilda ägares händer, skall vid öfverföring till nytt upplägg iakttagas,
att hvad å förra upplägget finnes upptaget icke öfverflyttas till det nya
upplägget, utan allenast hänvisning sker från det ena upplägget till det andra.

Varder i fastighetsboken upptagen fastighet styckad, skall hvad sålunda
stadgats äga tillämpning beträffande hvad om den odelade fastigheten
finnes i fastighetsboken upptaget.

8 §•

Ansökan i inskrifningsärende skall göras vid rätten så ock där
fullföljas, men ankomme det på inskrifningsdomaren att i ärendet besluta.

18

9 §•

öfver insbrifningsärenden föres vid rätten särskildt protokoll. Föres
protokollet af annan än inskrifningsdomaren, skall det jämte ingifna handlingar
af protokollsföranden hållas inskrifningsdomaren tillhanda.

10 §.

Vid ansökan om inskrifning af rätt till fast egendom skall den handling,
hvarå ansökningen grundas, ingifvas i hufvudskrift; och varde handlingen
eller den del däraf, som rör ärendet, offentligen uppläst och i protokollet
intagen. Skall inskrifning af äganderätt sökas vid flera rätter, må
fångeshandlingen i afskrift, besannad af ordföranden i den rätt, där inskrifning
först sökes, ingifvas till den andra.

11 §•

Bifalles ansökan om inskrifning, varde i enlighet därmed inskrifning
gjord i fastighetsboken. Erfordras för angifvande af rättighet, som inskrifves,
större vidlyftighet än utrymmet i fastighetsboken medgifver, göre
inskrifningsdomaren nödig hänvisning till den handling, som ligger till
grund för ansökningen.

Finnes ansökningen ej kunna bifallas, skall beslutet upptagas i ett
af inskrifningsdomaren fördt protokoll och tillika i fastighetsboken göras
anmärkning om ansökningens och beslutets hufvudsakliga innehåll. Utan att
anmärkning sålunda skett, äge ej sökanden på grund af ansökningen, där
den sedermera bifalles, tillgodonjuta det företräde i rätt, som enligt denna
lag tillkommer tidigare sökt inskrifning framför den, som sökts senare.

12 §.

Inskrifningsärende må anmälas å landet endast å lagtima ting eller
särskildt inskrifningsting och i stad endast å måndag eller, om helgdag
då inträffar, nästa söckendag därefter.

13 §.

Skall någon höras öfver ansökan om inskrifning, förelägge inskrifningsdomaren
honom viss dag, då han skall komma tillstädes inför rätten,
vid äfventyr att hans uteblifvande icke utgör hinder för inskrifningens
meddelande.

19

Det åligger sökanden att inom tid och på sätt, som om stämning i
tvistemål är stadgadt, kungöra den, som skall höras, föreläggandet och sist
å den dag, som blifvit för svars afgifvande bestämd, förete bevis att delgifning
skett. Försummas det utan att laga förfall visas, varde ansökningen
afslagen, där ej det oaktadt den, som skall höras, å den utsatta
dagen svarar.

14 §.

Inskrifningsärende skall vara af inskrifningsdomaren handlagdt:

å landet i domsaga, som utgöres af två eller flera tingslag, inom
fyra veckor efter det ärendet förekom vid rätten, samt i domsaga, som
består af allenast ett tingslag, före nästa sammanträde, då inskrifningsårenden
må anmälas, men om ärendet förekommit å sammanträde, hvarå
ting afslutas, inom fyra veckor därefter; samt

i stad före nästa rättegångsdag, då inskrifningsärenden må anmälas.

15 §•

Finner inskrifningsdomaren ansökan i inskrifningsärende icke kunna
bifallas, åligge honom att genast i rekommenderadt bref underrätta sökanden
om beslutet. Är ansökan, som bifalles, af annan bestridd, skall underrättelse,
efter ty nu är sagdt, meddelas denne.

16 §•

Nöjes ej den, som gjort ansökan i inskrifningsärende, eller annan,
som blifvit i ärendet hörd, åt inskrifningsdomarens beslut, äge däremot
fullfölja talan i hofrätten; åliggande det den, som vill söka ändring, att
inom trettio dagar från utgången af den i 14 § för hvarje särskildt
fall stadgade tid eller, om hinder mött för ärendets handläggande inom
sagda tid, från det ärendet sedermera blifvit handlagdt till inskrifningsdomaren
ingifva besvären. Menar annan, att beslutet kränker hans rätt,
äge inom tid, som i 25 kap. 10 § rättegångsbalken sägs, i den ordning
nyss sagts söka ändring i beslutet.

När besvärshandlingar inkommit, åligge inskrifningsdomaren att om
besvären genast göra anteckning i fastighetsboken samt att ofördröjligen
insända handlingarna jämte eget yttrande till hofrätten. Visas, att gehoin
laga kraft ägande beslut besvären ogillats, varde ock därom anteckning
gjord i fastighetsboken.

20

17 §.

Har beslut, hvarigenom inskrifningsdomaren helt och hållet eller till
någon del afslagit ansökan om inskrifning af rätt till fast egendom, blifvit
till följd af besvär ändradt, vare sökanden pliktig att å landet sist å det
lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar, och i stad inom nittio
dagar, från det utslaget om ändringen vunnit laga kraft, detsamma hos
rätten förete, vid äfventyr att i annat fall den inskrifning, som på grund
af utslaget beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget
vid rätten företes.

18 §.

Visas, att genom laga kraft ägande beslut inskrifning helt och
hållet eller till någon del undanröjts eller förklarats vara utan verkan,
varde anteckning tlärom gjord i fastighetsboken. Visas, att ansökan i inskrifningsärende,
som förklarats hvilande, förfallit, vare lag samma.

19 §.

Har vid verkställande af inskrifning förelupit fel, varde på ansökan
af den, som sökt inskrifningen, felet i fastighetsboken anmärkt och inskrifningen
rättad; dock att, där ansökan göres efter utgången af den
tid, inom hvilken sökanden ägt fullfölja talan mot beslutet, rättelse ej må
meddelas till förfång för annan, som emellertid sökt inskrifning af rätt
till fastigheten. När ansökan om rättelse göres, skall tillika den handling,
hvarå bevis om inskrifningen tecknats, ingifvas och förses med bevis om
rättelsen.

Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där anmärkning,
som i 11 § andra stycket sägs, icke blifvit rätteligen i fastighetsboken
införd.

20 §.

Hvad i denna lag är stadgadt angående företräde i rätt på grund
af tidigare sökt inskrifning skall icke äga tillämpning å inskrifningar,
som sökts å olika tider samma dag.

21 §.

Där enligt lag det åligger myndighet att hos inskrifningsdomaren
anmäla visst förhållande, varde, när sådan anmälan sker, anteckning därom
gjord i fastighetsboken.

21

Sådan anteckning må ock på begäran af enskild sakägare ske, där
förhållandet styrkes.

22 §.

Anmälan om förhållande, som enligt lag det ankommer på enskild
sakägare att utan sammanhang med fullföljd af ansökan om inskrifning
anmäla till antecknande i fastighetsboken, må af denne göras vid rätten
eller hos inskrifningsdomaren. Göres anmälan hos rätten, skall ärendet
upptagas i det i 9 § omförmälda protokoll.

Finner inskrifningsdomaren gjord anmälan ej böra föranleda till antecknande,
gifve därom beslut, som skall upptagas i det i 11 § omförmälda
protokoll. Nöjes ej den, som gjort anmälan, åt beslutet, äge däremot
fullfölja talan i hofrätt; ej vare sådan talan inskränkt till viss tid.

23 §.

Pinnes, att vid verkställande af anteckning i fastighetsboken förelupit
fel, varde felet i boken anmärkt och rättadt.

Menar någon, hvars rätt saken rör, att sådant fel förelupit, göre hos
inskrifningsdomaren ansökan om rättelse. Finner inskrifningsdomaren ansökningen
sakna fog, meddele däröfver beslut, som skall upptagas i det i
11 § omförmälda protokoll; och galle om rätt att fullfölja talan mot beslutet
hvad i 22 § andra stycket sägs.

24 §.

öfver ärenden, som omedelbart hos inskrifningsdomaren anmälas,
skall af denne föras särskild förteckning:.

25 §.

Det åligger inskrifningsdomaren, vid bot af eu krona femtio öre för
hvarje dag fullgörandet uteblifver, att å landet för hvarje kalenderår inom
tre månader därefter och i stad för hvarje månad inom utgången af nästa
månad till hofrätten insända afskrift af hvad i fastighetsboken under
nämnda tid införts samt af det i 11 § omförmälda protokoll; dock att i
fråga om tid, för hvilken sådant insändande första gången skall ske,
Konungen må annorlunda förordna.

Angående insändande till hofrätt af afskrift utaf det i 9 § omförmälda
protokoll galle hvad särskildt år stadgadt.

22

26 §.

Af böter och viten, som ådömas enligt denna lag, äger åklagaren
undfå hälften.

Saknas tillgång till fulla gäldandet af böter eller viten, skola de förvandlas
efter allmän strafflag.

27 §.

Närmare föreskrifter om fastighetsbokens inrättande och förande
samt angående den i 24 § omförmälda förteckning meddelas af Konungen.

2 KAP.

Om lagfart.

1 §• .

Hvar, som med äganderätt åtkommer fast egendom, vare skyldig att
söka inskrifning af sitt fång. Sådan inskrifning kallas lagfart.

Hvad sålunda stadgats afser jämväl den, hvilken fast egendom tillfaller
såsom fideikommiss.

2 §•

Lagfart skall, där ej hår nedan annorlunda stadgas, sökas å landet
sist å det lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar, och i stad
inom nittio dagar, sedan fånget skedde.

3 §.

1 mom. Är fast egendom åtkommen genom arf, skall tiden för lagfarts
sökande räknas, där boskifte ej erfordras för arfslottens bestämmande,
från det bouppteckningen efter arflåtaren afslutades, men i annat fall
från det boskifte förrättades.

2 mom. 1 fråga om giftorätt i makars bo skall tiden för lagfarts
sökande räknas fi;ån det giftorättsandelen vid boskifte utbröts.

3 mom. Åsämjas delägare i dödsbo att lefva samman i bo oskifto
så som ill kap. ärfdabalken sägs, skall lagfart för boet sökas inom den
i 2 § utsatta tid från det överenskommelser! slöts.

4 mom. Grundas äganderätt till fast egendom å testamente, skall
tiden för lagfarts sökande räknas från det testamentet blef ståndande; dock
att, där för tillämpning af testamentet erfordras boskifte, tiden skall räknas
från det sådant förrättades.

23

4 §•

Är öfverlåtelse af fast egendom beroende af villkor, skall tid för
lagfarts sökande räknas från det villkoret blifvit uppfylldt.

5 §•

Varder före utgången af den för lagfarts sökande stadgade tid tvist
anhängig om giltigheten af det fång, som skall lagfaras, skall tid för
lagfarts sökande räknas från det dom i målet vunnit laga kraft.

6 §•

Sökes ej lagfart i rått tid, böte den försumlige från och med tio
till och med trehundra kronor. Ej må försummelsen åtalas efter det lagfart
blifvit sökt.

På framställning af allmänna åklagaren må genom vite den försumlige
tillhållas att fullgöra sitt åliggande.

7 §•

Är fångeshandling, som för lagfart å köp, byte eller gåfva af fast
egendom företes, icke af vittnen styrkt, skall förre ägaren, där han ej
inför rätten vitsordar sin underskrift när ansökningen göres, höras däröfver.
Är handlingen underskrifven af annan på grund af ägarens fullmakt
men är ej fullmakten af vittnen styrkt, vare ock lag som nu
sagts.

Har egendomen köpts å offentlig auktion, gälle såsom fångeshandling
protokoll öfver auktionen, där denna förrättats af offentlig myndighet
eller protokollet är genom påskrift af förre ägaren till riktigheten erkändt
är påskriften icke af vittnen styrkt, vare lag som nyss sagts.

B §•

Sökes lagfart på grund af testamente, dom eller annan handling,
som tager åt sig laga kraft, må ansökningen ej bifallas, med mindre det
visas, att handlingen blifvit ståndande.

9 §•

Är öfverlåtelse af fast egendom, därå lagfart sökes, beroende af villkor,
må lagfart icke beviljas, med mindre det visas, att villkoret blifvit
uppfylldt.

24

10 §.

Har ägare af fastighet till annan öfverlåtit visst område, som skall
genom ägostyckning utbrytas från fastigheten, må lagfart å fånget ej beviljas
förr än ägostyckningen blifvit fastställd. Ej heller må å afsöndring
lagfart beviljas förr än fastställelse därå meddelats.

11 §■

Deri, som söker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pliktig att
visa, i hvilket kvarter och vid hvilka gator tomten är belägen, samt tomtens
ytinnehåll och längden af dess särskilda sidor.

Har ägare af tomt i stad till annan öfverlåtit visst till gränserna
bestämdt område däraf, må lagfart å den öfverlåtelse ej beviljas förr än
området blifvit från tomten afstyckadt.

Hvad nu är stadgadt om stad skall ock gälla om köping och annan
ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.

12 §•

Ej må utom i fall, hvarom här nedan skils, lagfart beviljas, innan
å fångesmannens fång meddelats lagfart eller, där denne enligt äldre lag
icke varit skyldig att lagfara fånget, hans laga åtkomst blifvit styrkt.

Kan ej sökanden visa fångesmannens åtkomst, skall, där sökanden
det begär och icke fastighetsboken eller den jämlikt äldre lag förda bok
utvisar, att för annan än fångesmannen lagfarits med egendomen, kungörelse
om ansökningen utfärdas af inskrifningsdoinaren; är för annan än
fångesmannen egendomen lagfaren, må ock kungörelse utfärdas, där sökanden
visar sannolika, skäl att fångeshandlingen för fångesmannen förstörts
eller förkommit och att hinder möter för utförande af talan mot den, för
hvilken egendomen sist lagfarits, eller hans rättsinnehafvare.

Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse
tre gånger, minst en månad mellan hvarje gång, blifvit såväl införd i allmänna
tidningarna som ock, där fråga är om egendom å landet, uppläst
i kyrkan för den församling, där egendomen är belägen, äfvensom, när
tingslaget består af mer än en församling, i kyrkorna för angränsande, inom
tingslaget belägna församlingar, klander å fånget instämdt och för antecknande
i fastighetsboken amnäldt inom fem år efter sista kungörandet,
och förekommer ej heller eljest anledning att annan äger bättre rätt till

25

egendomen; då må den omständighet att fångesmannens åtkomst ej styrkes
icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande, där det visas, att sökanden
eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda fem
år varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagna såsom ägare till
egendomen. Innan i ty fall ansökningen må bifallas, skall yttrande från
kronans ombudsman i orten inhämtas.

13 §.

Har det fång, hvarmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande
bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller
om dikning och annan afledning af vatten, vare för lagfarts beviljande ej
af nöden att med föregående fång lagfares eller att åtkomst styrkes.

Sökes å egendom, som sålts i den ordning utsökningslagen bestämmer,
lagfart för köparen, vare lag samma, där auktionen hållits för gäldande
af belopp, som är i egendomen intecknadt, eller af fordran, hvarför
eljest egendomen häftar i hvems hand den vara må.

14 §.

Finnes fångeshandling, som för lagfart företes, ej vara så upprättad
som lag föreskrifver, eller finner eljest inskrifningsdomaren uppenbart, att
fånget icke är lagligt, varde ansökningen genast afslagen.

O ö O 7 o o o

Möter för bifall till ansökningen hinder af beskaffenhet, som i 8
eller 9 § sägs, eller år sökandens rätt till egendomen beroende af tvist,
förklare inskrifningsdomaren ansökningen hvilande i afbidan på hindrets
undanröjande.

Möter eljest hinder för lagfartens beviljande, eller finnes sökandens
rätt tvistig, ändå att. tvist ej är anhängig, förelägge inskrifningsdomaren
sökanden viss tid, inom hvilken han har att fullfölja ansökningen och
visa, att hindret blifvit undanröjdt eller, där sökandens rätt förklarats
tvistig, att han instämt sin talan till domstol. Fullgör sökanden ej inom
utsatt tid hvad honom ålagts, varde ansökningen afslagen, där han ej
visar, att han ej kunnat fullgöra det. inom samma tid; visas det, må nytt
anstånd sökanden beviljas. Utfärdas jämlikt 12 § kungörelse angående
ansökningen, varde denna förklarad hvilande.

4

2fi

15 §.

öfverlåter någon samma egendom till tvenne, och har, innan lagfart
sökts å det fång, hvarigenom egendomen först öfverläts, lagfart blifvit
sökt på grund af den senare öfverlåtelsen, gifve den öfverlåtelse företräde,
där den, för hvilken egendomen lagfarits, eller annan, till hvilken egendomen
må hafva från honom öfvergått, var i god tro när han åtkom
egendomen.

16 §.

Hafva, efter det fast egendom kommit ur rätte ägarens besittning
och lagfart enligt denna lag därå blifvit för annan meddelad, tio år förflutit
utan att egendomen åter kommit i hans hand eller talan om återvinnande
af egendomen anhängiggjorts, vare, där den, som lagfarten vunnit,
eller annan, till hvilken egendomen må hafva från honom öfvergått, var
i god tro när han åtkom egendomen, denna fri från klander i hans hand.

År före utgången af nyss sagda tid egendomen öfverlåten till annan
utan att nye ägaren sökt lagfart å sitt fång, vare, där inom samma tid
talan instämts mot den, för hvilken egendomen sist lagfarits, klandertalan
öppen jämväl mot den, till hvilken egendomen öfvergått.

17 §.

Hvar, som instämt klander å annans åtkomst till fast egendom eller
talan om återgång af köp, byte eller gåfva, eller ock om rätt till lösen af
frälseskattejord eller frälseränta eller om annan lösningsrätt till fast egendom,
vare skyldig att anmäla förhållandet för antecknande i fastighetsboken.
Visas ej, då käromålet till handläggning förekommer, att anteckning,
hvarom nyss sagts, skett, gifve rätten käranden nödig tid därtill, och hvile
emellertid käromålet. Försummas denna tid, vare käromålet förfallet.

Visas, att målet afgjorts genom beslut, som äger laga kraft, varde
ock därom anteckning gjord i fastighetsboken.

18 §.

År vid gåfva eller testamente fäst förbehåll, som inskränker förvärfvarens
rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen, skall därom, när
lagfart beviljas, anteckning ske i fastighetsboken. Visas sedan, att förbehållet
förfallit, varde ock därom anteckning gjord i fastighetsboken.

27

19 §.

Då lagfart är beviljad, skall därom utfärdas särskild^ bevis. I detta
skall fånget samt vid köp jämväl köpeskillingen anmärkas, så ock förbehåll,
där sådant förekommer, som inskränker ägarens rätt att förfoga öfver
egendomen.

20 §.

Inskrifningsdomaren åligge att å landet för hvarje sammanträde, då
inskrifningsärenden må anmälas, inom två månader efter sammanträdet
och i stad för hvarje månad inom eu vecka efter månadens slut till Konungens
befallningshafvande insända förteckning å beviljade lagfarter, upptagande
fånget och vid köp jämväl köpeskillingen; skolande Konungens
befallningshafvande ofördröjligen genom tryck kungöra förteckningen så
som med bemälda myndighets kungörelser vanligen förfares.

3 KAP.

Om inteckning.

1 §.

Utfäster någon skriftligen, att hans fasta egendom skall häfta för
visst belopp i penningar, må på grund däraf inskrifning meddelas i den
ordning här nedan stadgas. Sådan inskrifning kallas inteckning.

Skall egendomen utgöra pant för fordran, som grundas å skuldebref
eller annan skriftlig handling, skall utfästelsen vara tecknad å fordringahan
dlingen.

2 §•

Har vid försäljning af fast egendom säljaren lämnat köparen anstånd
med betalning af köpeskillingen eller någon del däraf, då må, där för
fordringen sökes inteckning inom den i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte
och gåfva af fast egendom stadgade tid, inteckning beviljas, ändå att sådan
ej blifvit utfäst.

28

3 §•

Ej må på grund af fastighetsägarens utfästelse inteckning meddelas,
med mindre utfästelsen är styrkt af vittnen eller den af honom vitsordas
vid rätten när inteckningen sökes.

År utfästelsen styrkt af vittnen men uppstår tvifvel om dess giltighet,
eller sökes inteckning efter 2 §, skall fastighetsägaren höras öfver
ansökningen.

4 §.

Visar fastighetsägaren, när han höres inför rätten, att utfästelse, på
grund hvaraf inteckning sökes, saknar giltighet, eller i fall, som i 2 §
sägs, att fordringen guldits eller annorledes upphört eller är ogin, varde
ansökningen afslasen.

O O

Finnes sökandens rätt tvistig, då skall, där ej tvist redan är anhängig,
inskrifningsdomaren förelägga honom viss tid, inom hvilken han har att
fullfölja ansökningen och visa, att han stämt. Fullgör sökanden det ej
inom utsatt tid, varde ansökningen afslagen, där han ej visar, att han
ej kunnat det fullgöra inom samma tid; visas det, må nytt anstånd
sökanden beviljas. Visar sökanden, att han stämt, eller är när inteckningen
sökes tvist redan anhängig, förklare inskrifningsdomaren ansökningen
hvilande i afbidan på tvistens utgång; vinner sökanden saken, åligge
honom att å landet sist å det lagtima ting, som infaller näst efter nittio
dagar, och i stad inom nittio dagar, sedan domen vunnit laga kraft, förete
domen, vid äfventyr att ansökningen eljest år förfallen.

5 §•

Ej må inteckning meddelas i del af egendom, utan så är att flere
samfälldt, en hvar till viss lott, äro ägare af egendomen och inteckningen
afser sådan lott.

Kommer genom försäljning af lott i egendomen samäganderätten att
upphöra, vare det ej hinder för meddelande af inteckning för fordran,
hvarför den lott häftar enligt 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva
af fast egendom.

6 §•

Ej må inteckning meddelas, utan att den, som inteckningen utfäst
eller för hvars gäld inteckningen sökes efter 2 §, fått lagfart å sitt fång

29

eller, dår han åtkommit egendomen genom fång, hvarmed han enligt äldre
lag ej varit skyldig att lagfara, hans laga åtkomst styrkts; dock att, där
lagfart är sökt men ännu ej beviljad, inteckningsansökningen skall förklaras
hvilande till dess lagfartsfrågan blifvit slutligen pröfvad.

År ansökningen förklarad hvilande, åligge sökanden att, där lagfarten
beviljas, å landet sist å det lagtima ting, som infaller näst efter
nittio dagar, och i stad inom nittio dagar, från det lagfarten beviljades,
fullfölja ansökningen, vid äfventyr att den eljest är förfallen.

7 §.

År talan instämd om klander å ägarens fång eller om återgång
däraf eller om lösningsrätt till egendomen, vare ansökningen hvilande i
afbidan på målets utgång. Fullföljes ej ansökningen inom den i 6 § stadgade
tid efter det dom i målet vunnit laga kraft, vare ansökningen förfallen.

8 §.

öfverlåter någon sin fasta egendom till annan, och har, innan nye
ägaren sökt lagfart, inteckning blifvit i egendomen sökt på grund af förre
ägarens utfästelse, då utgör öfverlåtelsen ej hinder för inteckningens beviljande,
men inteckningen vare ej gällande mot nye ägaren, där icke den,,
som sökt inteckningen, var i god tro när ansökningen gjordes, eller sedermera
annan i god tro åtkommit inteckningen; sökas å samma dag lagfart
och inteckning, vike inteckningssökanden för den, som förvärfvat äganderätten.

Sökes inom den i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af
fast egendom stadgade tid inteckning för ogulden köpeskilling, må inteckning
beviljas utan hinder däraf att emellertid köparen öfverlåtit egen
domen till annan och för denne lagfart därå meddelats.

9 §•

Kommer på grund af stadgandet i 2 kap. 15 § fast egendom att
frångå någon, som därå erhållit lagfart, vare inteckning, som meddelats i
egendomen på grund af dennes utfästelse eller därförutan enligt 2 §,
ståndande, där den, som sökt inteckningen, var i god tro när ansökningen
gjordes, eller sedermera annan i god tro åtkommit inteckningen.

30

10 §.

År fast egendom, när den efter klander återvinnes, besvärad af
inteckning, som tillkommit sedan egendomen blef rätte ägaren af händ men
innan klandret instämdes; hade, då klandret instämdes, egendomen varit
ur hans hand mer än tio år efter det annan därå erhöll lagfart enligt
denna lag, vare inteckningen ståndande, där den, som sökt inteckningen,
var i god tro när ansökningen gjordes, eller sedermera annan i god tro
åtkommit inteckningen.

I fråga om rätt att tala å inteckning, som efter det någon för Ö

O7 O

klarats skola för död anses tillkommit på grund af utfästelse af den,
soin tillträdt hans egendom, galle hvad särskildt är stadgadt.

11 §•

År, när inteckning sökes, egendomen aftrådd till konkurs, eller afträdes
den samma dag ansökningen göres, skall ansökningen afslås, där ej
inteckningen sökes för fordran, hvarför egendomen häftar enligt 1 kap.
11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom.

År på grund af ansökning, som nu sagts, inteckning meddelad, vare
den utan verkan; och varde, när förhållandet styrkes, anteckning därom
gjord i fastighetsboken.

12 §.

Då inteckning blifvit beviljad, teckne inskrifningsdoinaren bevis
därom å den handling, hvarå ansökningen grundas; skolande beviset tilllika
innehålla uppgift om dagen då inteckningen söktes samt angifva blad
och rum i fastighetsboken, där inskrifningen skett. År inteckningen meddelad
för fordran, hvarför egendomen häftar enligt 1 kap. 11 § i lagen om
köp, byte och gåfva af fast egendom, varde sådant i beviset anmärkt.

13 §.

År i förskrifning, hvarför inteckning meddelats, ränta ej utfåst,
eller skall ränta utgå efter lägre räntefot än sex för hundra om året, må
utan hinder däraf att emellertid annan fått inteckning i egendomen inteckningen
utsträckas till att gälla ränta efter nämnda räntefot.

31

14 §.

Inteckning medför rätt. att i den ordning utsökningslagen bestämmer
ur egendomen utbekomma hvad intecknadt är, dock ej ränta för
längre tid före den dag utmätning sker eller konkurs börjas än tre år.

För den kostnad, inteckningshafvaren får vidkännas för bevakande af
sin rätt till betalning ur egendomen, njute han ock den rätt nu sagts.

15 §.

Är byggnad å intecknad egendom försäkrad mot brandskada, må
ej i händelse af timad skada ersättningsbeloppet utbetalas till fastighetsägaren,
med mindre inteckningshafvaren det medgifver eller ock pant eller
borgen, som af utmätningsmannen i orten godkännes, ställes för beloppets
återbäring i händelse skadan ej inom skälig tid afhjälpes.

Visar ej fastighetsägaren inom två månader efter det ersättningsbeloppet
till betalning förfallit, att han är berättigad att lyfta detsamma,
eller har lyftadt belopp återburits efter ty nyss sagts, skall beloppet nedsättas
hos öfverexekutor, som har att kungöra det fastighetsägaren och
inteckningshafvare och dem emellan lagligen fördela beloppet; åliggande
det öfverexekutor att, sedan fördelningen godkänts eller vunnit laga kraft,
därom göra anmälan hos inskrifningsdomaren och tillika insända fördelningslängden.

Hvad sålunda är stadgadt skall icke äga tillämpning, där ersättningen
för skadan ej öfverstiger en tiondel af det belopp, för hvilket
egendomens åbyggnad år försäkrad.

16 §.

Har vid fördelning, som i 15 § sägs, betalning utfallit å hufvudstol
af intecknad gäld, vare inteckningen till motsvarande belopp utan
verkan; och åligge inskrifningsdomaren att därom, sedan fördelningen
visats vara godkänd eller hafva vunnit laga kraft, göra anteckning i fastighetsboken.

17 §•

Har intecknad förskrifning, som ej är'' af löpande egenskap, blifvit
från en till annan öfverlåten, må ej, når denne söker betalning ur egendomen,
mot honom göras gällande andra jäf än som grundas å handlin -

32

gens beskaffenhet eller eljest kunnat framställas, därest förskrifningen varit
löpande; dock att, där utfärdaren i handlingen gjort förbehåll mot öfverlåtelse,
den, till hvilken handlingen ändock öfverlåtits, icke äger bättre
rätt än den, till hvilken handlingen är ställd.

18 §.

År, då inteckningshafvare vill söka betalning ur intecknade egendomen,
denna af eu till annan öfverlåten utan att nye ägaren sökt lagfart
å sitt fång, må utan hinder af öfverlåtelsen förre ägaren sökas. År
tvist om äganderätten antecknad i fastighetsboken, må den sökas, hvilken
såsom ägare har egendomen i besittning.

Hvad sålunda stadgats skall jämväl gälla i fråga om uppsägning af
intecknad gäld.

19 §•

Vill fastighetsägaren i stället för en inteckningshandling sätta en eller
flera andra handlingar innefattande utfästelse, som i 1 § sägs, för intecknade
beloppet, ingifve till rätten inteckningshandlingen jämte den eller de
handlingar, som skola sättas i stället; och göre inskrifningsdomaren om
utbytet anteckning i fastighetsboken samt åteckne handlingarna bevis om
utbytet, anmärke ock å den eller de nya inteckningshandlingarna hvad för
inteckningsrättens bedömande är af betydelse. Utbyte, hvarom nu sagts,
må ock ske på begäran af inteckningshafvare, där det visas, att fastighetsägaren
samtyckt till åtgärden.

20 §.

Där fastighetsägaren det åskar och till rätten ingifver inteckningshandlingen,
varde inteckningen dödad helt och hållet eller till viss del;
och teckne inskrifningsdomaren å handlingen bevis om dödandet. Äskas
sådan åtgärd af annan än fastighetsägaren, må dödning ock ske, där det
visas, att fastighetsägaren samtyckt till åtgärden.

21 §-

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, skall hvad i 20
§ i fråga om intecknings dödande år stadgadt äga motsvarande ti 11-lämpning.

33

År egendomen besvärad af flera inteckningar, må ej någon af
dem sättas efter annan, med mindre den tillika sättes att gälla efter den
eller de inteckningar, hvilka äga lika eller bättre rätt än denna.

22 §.

Huru intcckningshandling, som förkommit, må dödas, därom galle
hvad särskildt år stadgadt.

23 §.

Vill inteckningshafvare få anmärkt i fastighetsboken, att han innehar
inteckningshandlingen, uppvise denna för rätten; och varde, sedan sådant
skett och i inskrifningsprotokollet anmärkts, anteckning i fastighetsboken
gjord om uppvisandet med uppgift å den, för hvars räkning uppvisandet
skett.

Intecknirigshafvaren vare ock öppet att vid annan underrätt uppvisa
handlingen; den rätt läte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll göra
anteckning om ansökningen samt korteligen angifva hvad inteckningshandlingen
innehåller med dag och årtal, då den utgafs, i hvilken fastighetsbok
och å hvilket blad och rum inteckningen är inskrifven, samt dag och
årtal, då inskrifningen skedde. Sedan göre inteckningshafvaren om uppvisandet
anmälan för antecknande i fastighetsboken och ingifve tillika
protokollet i ärendet.

24 §.

Sker försäljning åt fast egendom i den ordning utsökningslagen bestämmer,
då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,
egendomen icke vidare häfta för intecknadt belopp, som enligt borgenärsförteckningen
faller utom hvad af köpeskillingen täckes, ej heller för belopp,
som af köpeskillingen täekes men faller utom det för försäljningen
bestämda lägsta budet, där ej beloppet af köparen öfvertagits i afräkning
ä köpeskillingen; och åligge inskrifningsdomaren att därom, sedan till
honom inkommit handling, som visar köpeskillingens fördelning, göra anteckning
i fastighetsboken.

25 §.

Varder fast egendom afträdd i enlighet med gällande bestämmelser
om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller om ändring

34

eller utrifning af vattenverk, då skall, sedan löseskillingen blifvit å behörig
ort nedsatt, hvad sålunda afträdts ej vidare häfta för inteckning, som
meddelats i egendomen; och åligge inskrifningsdomaren att därom, sedan
löseskillingen visats vara nedsatt, göra anteckning i fastighetsboken.

26 §.

Kommer vid fördelning af ersättning, som enligt lagen om dikning
och annan afledning af vatten tillkommer vattenverksägare för skada eller
intrång, eller af lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i grufvestadgan
till grufägare afträdts, eller af medel, som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen
skola mellan rättsägare i fast egendom fördelas ändå att
försäljning af egendomen ej skett, betalning att utfalla å hufvudstol af inteckning,
hvarför egendomen häftar, vare inteckningen till motsvarande
belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen visats vara godkänd
eller hafva vunnit laga kraft, anteckning gjord i fastighetsboken.

Hvad .sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande
bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller
om ändring eller utrifning af vattenverk allenast en del af intecknad
egendom afträdes och vid löseskillingens fördelning betalning utfaller å
hufvudstol af inteckning.

27 §.

Har intecknad fordringshandling blifvit inlöst af fastighetsägaren
eller eljest kommit i hans hand, och är ej sådant fall för handen, att
inteckningen är ogill eller utan verkan, må handlingen ånyo utgifvas med
oförändrad inteckningsrätt.

28 §.

Innehafves inteckningshandling, når egendomen utmätningsvis säljes,
af fastighetsägaren, äge denne vid försäljningen tillgodonjuta samma rätt,
som skulle tillkommit annan innehafvare af inteckningen; dock att, där i
handlingen ränta är förskrifven, sådan ej må räknas ägaren till godo.

År fastighetsägaren försatt i konkurs, äge konkursboet den rätt,
som nu sagts.

29 §.

Är å belopp, hvarför egendom på grund af inteckning häftar, afbetalning
gjord, eller är eljest inteckningshafvaren icke berättigad att utbe -

35

komma mer än en del af intecknade beloppet, vare i fråga om den öfriga
delen lag, som i 28 § sägs; dock att inteckningshafvaren för sin fordran
äger företräde.

30 §.

Har fastighetsägaren gjort afbetalning å intecknadt belopp, vare inteckningshafvaren,
där ej annat förbehåll skött, pliktig att på begäran af
fastighetsägaren och mot förskott af nödig kostnad uppvisa inteckningshandlingen
vid rätten för afbetalningens antecknande i fastighetsboken;
skolande, när sådant sker, inskrifningsdomaren ej mindre i fastighetsboken
anmärka, att handlingen ej vidare medför inteckningsrätt för afbetande
beloppet, än äfven förse handlingen med bevis därom.

Uppvisande, hvarom nu är sagdt, må ock ske vid annan underrätt.
Den rätt läte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll korteligen anteckna
hvad inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal, då den
utgafs, i hvilken fastighetsbok och å hvilket blad och ruin inteckningen
är inskrifven, samt dag och årtal, då inskrifningen skedde; teckne ock å
handlingen bevis, som ofvan är sagdt. Sedan göre fastighetsägaren om
uppvisandet anmälan för antecknande i fastighetsboken och ingifve tillika
protokollet i ärendet.

Sedan anteckning om afskrifning, efter ty nu är sagdt, skett i fastighetsboken,
då må, där fastighetsägaren det äskar och tillika ingifver handling
innefattande utfästelse, som i 1 § sägs, inteckning till belopp motsvarande
hvad sålunda afskrifvits meddelas att gälla med förmånsrätt näst efter
inteckningshafvarens återstående fordran; vare ock fastighetsägaren öppet
att utan inteckningshandlingens företeende få inteckningen dödad till belopp
motsvarande hvad som afskrifvits. År fastighetsägaren tillkommande
rätt till andel i inteckning utmätt, äge utmätningsmannen utfärda handling,
som nu sagts, och på grund däraf få inteckning meddelad.

31 §.

Låter innehafvare af intecknad fordran ny ägare till egendomen
å inteckningshandlingen teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager
skulden, vare förre ägaren fri från sin förbindelse, där ej annorlunda
är aftaladt.

32 §.

Har innehafvare af förskrifning, till säkerhet hvarför inteckning
bl Hvit meddelad i egendom, den där sedermera kommit i annan ägares

36

hand, låtit inteckningen utan .samtycke af förskrifningens utgifvare helt och
hållet eller till viss del dödas eller ock nedsättas, och kan fordringen till
följd däraf icke ur egendomen uttagas, vare utgifvaren fri från ansvarighet
för fordringen, utan så är att fastighetsägaren, därest han fått inlösa
förskrifningen, ägt söka sitt åter af utgifvaren. Hvad nu är sagdt om förskrifningens
utgifvare galle ock om annan ägare, som skulden å sig tagit
eller eljest bör därför svara i utgifvarens ställe.

33 §.

Har vid försäljning af fast egendom i den ordning utsökningslagen
bestämmer borgenär, som i egendomen har inteckning för fordran, ägt
taga betalning ur köpeskillingen, men låter han intecknadt belopp, som
kunnat ur köpeskillingen gäldas, kvarstå i egendomen, vare den, som för
fordringen personligen svarade, fri från ansvarighet för sådant belopp.

34 §.

Varder in tecknad egendom genom vanvård eller annorledes så försämrad,
att inteckningshafvarens säkerhet märkligt minskas, äge denne att
ur egendomen njuta betalning ändå att förfallotid ej är inne.

35 §.

Är inteckning meddelad i liera egendomar gemensamt, hvile ansvarigheten
å hvar af egendomarna till så stort belopp, som å den faller efter
förhållandet af denna egendoms särskilda värde till sammanlagda värdet
af alla egendomarna.

36 §.

Finnes ej, när gemensam inteckning i flera egendomar beviljas, visst
värde å hvarje egendom utsatt i inteckningshandlingen, skall för bestämmande
af ansvarighetsbeloppet hvarje egendoms värde beräknas efter den
uppskattning därå till allmän bevillning, som var gällande året näst före
den tid, då inteckningen söktes, eller, där sådan uppskattning för det året
ej finnes, den som efter nämnda tid först sker; finnes, når en eller flera
af egendomarna skola utmätningsvis säljas, för någon af dem ej sådan
uppskattning, skall ansvarighetens fördelning bestämmas efter de värden,
som efter ty i utsökningslagen stadgas af utmätningsmannen åsättas egendomarna.

37

37 §.

Kan den, som har gemensam inteckning i flera egendomar, ur köpeskillingen
för någon af dem ej utfå det belopp, hvarför den egendom
efter 35 § skall ansvara, fälle bristen de öfriga egendomarna till
last och varde dem emellan fördelad enligt den i samma § stadgade grund.
Saknas i någon af egendomarna tillgång till gäldande af därå belöpande
andel i bristen, skall den andel på enahanda sätt fördelas å de återstående
egendomarna.

38 §.

Har den, som fått gemensam inteckning i flera egendomar, låtit
inteckningen i någon af dem helt och hållet eller till viss del dödas eller
ock nedsättas, vare då ej berättigad att för belopp, som skulle falla å den
egendom efter ty i 35 och 37 §§ sägs, hålla sig till de andra egendomarna,
där ej mellan honom och öfriga rättsägare är annorlunda aftaladt.

Varder aftal, hvarom nu är sagdt, vid rätten styrkt, skall det i
protokollet intagas samt i fastighetsboken anmärkas, och teckne inskrifningsdomaren
bevis därom å de inteckningshandlingar, hvilka för aftalets
styrkande blifvit vid rätten företedda. Har aftalet blifvit i fastighetsboken
anmärkt, vare det jämväl mot ny rättsägare gällande.

39 §.!

Innehafvare af gemensam inteckning i flera egendomar vare, där
någon af dem skall på begäran af annan än inteckningshafvaren särskildt
säljas i den ordning utsökningslagen bestämmer, berättigad att för utrönande
huruvida sådan brist kan uppstå, som enligt 37 § bör falla egendomen
till last, äska försäljning jämväl af de öfriga egendomarna eller
någon af dem utan hinder däraf att intecknade beloppet ej är till
betalning förfallet; dock åligge honom att, innan den egendom, hvars
särskilda försäljning blifvit begärd, skall säljas, framställa sitt yrkande i
den ordning 13 § utsökningslagen bestämmer samt, där ej den myndighet,
hos hvilken yrkandet framställes, skall förrätta auktionen, till auktionsförrättaren
ingifva bevis att yrkandet blifvit framställdt.

Göres ej sådant yrkande eller kommer gjordt yrkande att förfalla,
må ej innehafvaren af den gemensamma inteckningen, där nämnda egendom
då säljes, ur köpeskillingen utfå mer än det belopp, hvarför egendomen
enligt 35 § ansvarar.

38

40 §.

Har egendom, som gemensamt med arman häftar för inteckning,
blifvit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, då skall, så framt
icke samtliga de egendomar, som häfta för inteckningen, blifvit sålda vid
samma auktion och försäljningen skedde utan att särskilda utrop löregått,
egendomen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,
icke vidare häfta för någon del af intecknade beloppet, som icke af köparen
öfvertagits i afräkning på köpeskillingen, ändå att detta faller inom
det för försäljningen bestämda lägsta budet; och varde därom efter tv i
24 § sägs anteckning gjord i fastighetsboken.

Varda af gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis
sålda, skola de öfriga ej vidare häfta för hvad af inteckningen
kunnat utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom,
när det visas huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blifvit
godkänd eller vunnit laga kraft, göras anteckning i fastighetsboken.

41 §.

Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blifvit styckad, skall,
såvidt ej i 43 eller 44 § annorlunda stadgas, i fråga om de särskilda
delarnas ansvarighet för intecknade beloppet tillämpas hvad om flera egendomar
ofvan är sagdt.

42 §.

Hvad i 35—40 §§ är stadgadt skall äga motsvarande tillämpning,
där flera samfälldt, en hvar till viss lott, äro ägare af intecknad egendom.

>3 §.

Sker afsöndring från intecknad egendom, svare stamfastigheten för
hela intecknade beloppet och lägenheten allenast för hvad däraf icke kan
utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten; dock att inteckningshafvaren
äger att på en gång söka betalning ur stamfastigheten och lägenheten. Aro
från stamfastigheten flera lägenheter afsöndrade, gånge lägenhet, hvarå
lagfart senare är sökt, i betalning före den, hvarå lagfart sökts tidigare;
har å samma dag lagfart sökts å flera lägenheter, eller är fråga om lägenheter,
hvarå lagfart ej blifvit sökt, gånge den, som senare öfverlåtits, förr

i betalning; äro lägenheterna öfverlåtna samma dag, vare ansvarigheten
dem emellan fördelad efter de grunder, som i 35—37 §§ äro stadgade.

Skall på begäran af någon, som äger lika eller bättre rätt än inteckningshafvaren,
någon af egendomarna utmätningsvis säljas, äge inteckningshafvaren
efter ty i 39 § sägs äska försäljning åt lägenhet, som för
inteckningen ansvarar först efter den egendom, hvars särskilda försäljning
blifvit begärd.

44 §.

Har å lägenhet, som afsöndrats från intecknad egendom, värde blifvit
satt medelst värdering i den ordning särskildt är stadgadt, må ej,
där intecknade beloppet icke kan ur köpeskillingen för stamfastigheten till
fullo utgå, till bristens gäldande ur lägenheten uttagas mer än som motsvarar
det satta värdet; dock att värde, som sålunda blifvit satt, ej må
tillämpas, där utmätning af stamfastigheten eller lägenheten skett förr än
värdet sattes och utmätningen leder till egendomens försäljning eller
till tvångsförvaltning.

Äskas, att lägenheten skall tillika med stamfastigheten utmätningsvis
säljas, då må icke, där ett mot värdet svarande belopp hos öfverexekutor
nedsättes, förordnas om lägenhetens försäljning. .

45 §.

Inteckning, som i 43 § afses, må, såvidt den besvärar lägenheten,
dödas, ändå att lägenhetens ägare icke visas hafva samtyckt till åtgärden.

För dödning, hvarom nu är sagdt, må inteckningshandlingen uppvisas
vid annan underrätt än den, hvarunder lägenheten lyder. Den rätt
läte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll göra anteckning om ansökningen
samt korteligen angifva hvad inteckningshandlingen innehåller med
dag och årtal, då den utgafs, i hvilken fastighetsbok och å hvilket blad
och ruin inteckningen är inskrifven, samt dag och årtal, då inskrifningen
skedde; teckne ock bevis å handlingen om uppvisandet och ändamålet
därmed. Sedan må protokollet i ärendet ingifvas till rätten i den ort,
dår lägenheten ligger; och vare det så gill t som hade inteckningshandlingen
dit ingifvits.

46 §.

Kanal eller annan därmed jämförlig anläggning, hvartill marken till
större eller mindre del blifvit förvärfvad enligt gällande bestämmelser om jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof, må ej med inteckning belastas.

40

4 KAP.

Om inskrifning af nyttjanderätt samt rätt till servitut, undantag,

ränta eller afgäld.

1 §•

Den, som i skriftlig handling fått nyttjanderätt till fast egendom,
må i den ordning här nedan sägs få rättigheten inskrifven i fastighetsboken.

Huru i visst fall inskrifning ej må beviljas utan att upplåtarens
hustru samtyckt till upplåtelsen, därom skils i giftermålsbalken.

2 §•

År den handling, på grund hvaraf inskrifning äskas, icke af vittnen
styrkt, skall fastighetsägaren, där han ej inför rätten vitsordar sin underskrift
när ansökningen göres, höras häröfver. År handlingen styrkt af
vittnen men uppstår tvifvel om dess giltighet, vare lag samma.

Hvad i 3 kap. 4 § är föreskrifvet i fråga om inteckning skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om inskrifning af nyttjanderätt.

3 §■

Ej må inskrifning meddelas utan att den, som ny tfj anderätten upplåtit,
fått lagfart å sitt fång eller, där han åtkommit egendomen genom
fång, hvarmed han enligt äldre lag ej varit skyldig lagfara, hans laga
åtkomst styrkts. År lagfart sökt men ännu ej beviljad, vare lag som i 3
kap. 3 § sägs.

4 §•

Hvad i 3 kap. 5, 7, 12 och 46 §§ är föreskrifvet med afseende å
inteckning skall ock tillämpas i fråga om inskrifning af nyttjanderätt.

41

5 §■

Vill innehafvare af nyttjanderätt låta därför meddelad inskrifning
helt och hållet eller till viss del dödas eller ock under inteckning eller
under annan inskrifning nedsättas, skall hvad i 3 kap. 20 och 21 §§ är
med afseende å inteckning stadgadt äga motsvarande tillämpning; dock
att fastighetsägarens samtycke till sådan åtgärd icke är af nöden.

6 §•

Har den tid, för hvilken nyttjanderätten upplåtits, gått till ända, eller
visas, att nyttjanderätten af annan anledning upphört, må på begäran af
fastighetsägaren inskrifningen dödas.

Har egendomen blifvit utmätningsvis försåld utan förbehåll om
nyttjanderättens bestånd, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och
köpeskillingen erlagts, inskrifningen vara utan verkan; och åligge inskrifningsdomaren
att därom, sedan från auktionsförrätfaren inkommit uppgift
om förhållandet, göra anteckning i fastighetsboken.

Hvad i 3 kap. 25 § är stadgadt med afseende å inteckning skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om inskrifning för nyttjanderätt.

7 §•

Är äganderätt öfverlåten till en och nyttjanderätt upplåten till annan,
vare nyttjanderätten gällande, där inskrifning sökes innan nye ägaren sökt
lagfart å sitt fång; dock att, där öfverlåtelsen skett innan nyttjanderätten
upplåts, nyttjanderätten ej skall gälla, med mindre nyttjanderättshafvaren
var i god tro när upplåtelsen skedde.

Har någon vid öfverlåtelse af fast egendom förbehållit sig eller annan
nyttjanderätt till egendomen eller någon del däraf, och öfverlåter nye
ägaren sedan egendomen till annan, vare nyttjanderätten gällande mot denne,
där inskrifning af nyttjanderätten sökes inom den i 1 kap. 11 § i lagen
om köp, byte och gåfva af fast egendom stadgade tid efter det lagfart
söktes å den förres fång.

■«*/e7

6

42

8 §•

. *

Kommer på grund af stadgandet i 2 kap. 15 § fast egendom att
frångå någon, som därå erhållit lagfart, vare inskrifning, som för nyttjanderätt
meddelats på grund af upplåtelse af denne, ståndande, där den,
till hvilken nyttjanderätten upplåtits, var i god tro när upplåtelsen skedde.

År fast egendom, när den efter klander åtcrvinnes, besvärad med
inskrifning, som tillkommit sedan egendomen blef rätte ägaren afhänd
men innan klandret instämdes; hade, då klandret instämdes, egendomen
varit ur hans hand mer än tio år efter det annan därå erhöll lagfart
enligt denna lag,- vare inskrifningen ståndande, där den, till hvilken
nyttjanderätten upplåtits, var i god tro när upplåtelsen skedde.

I fråga om rätt att tala å inskrifning, som efter det någon förklarats
skola för död anses tillkommit på grund af upplåtelse af den, som
tillträdt hans egendom, galle hvad särskild! är stadgadt.

9 §.

Har någon upplåtit nyttjanderätt till samma egendom åt tvenne,
och sökes innan inskrifning blifvit sökt för den rätt, som först uppläts,
inskrifning på grund af den senare upplåtelsen, vare denna gällande, där
den, hvilken fått inskrifningen sig beviljad, var i god tro när han förvärfvade
rättigheten; dock att i fråga om nyttjanderätt, som någon vid öfverlåtelse
af fast egendom förbehållit sig eller annan, skall gälla hvad i 1 kap.
11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom sägs.

10 §.

År fast egendom besvärad af inteckning och af inskrifning för
nyttjanderätt, äge inteckningen företräde, där den sökts innan inskrifning
söktes för nyttjanderätten; sökas å samma dag inteckning och inskrifning
af nyttjanderätt, hafve nyttjanderätten företräde. År inteckning meddelad
för ogulden köpeskilling, eller är inskrifning meddelad för nyttjanderätt,
som fastighetsägaren vid öfverlåtelse af egendomen förbehållit sig eller
annan eller som eljest enligt lag skall gälla mot nye ägaren, galle om
sådan intecknings eller inskrifnings företräde hvad i 1 kap. 11 § i lagen
om köp, byte och gåfva af fast egendom sägs.

Hvad vid försäljning af fast egendom i den ordning utsökningslagen
bestämmer skall iakttagas när egendomen är besvärad af inteckning och
af inskrifning för nyttjanderätt, därom skils i utsökningslagen.

43

11 §•

Har den, som upplåtit nyttjanderätt, öfverlåtit egendomen till annan,
och låter nyttj an deråt tens innehafvare beviljad inskrifning utan upplåtarens
samtycke dödas eller nedsättas, eller försummar han, dår vid öfverlåtelsen
skett förbehåll om nyttjanderättens bestånd eller denna eljest enligt
lag var gällande mot ''nye ägaren, att för nyttjanderätten söka inskrifning
inom den i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast
egendom stadgade tid, hafve då nyttjanderättshafvaren förverkat den rätt till
skadestånd af upplåtaren, som eljest jämlikt 1 kap. 4 § i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom skolat tillkomma honom.

12 §.

Upplåtes servitutsrätt skriftligen, må inskrifning därför meddela^
såsom om nyttjanderätt är stadgadt; skolande i fråga om sådan inskrifning
hvad om inskrifning af nyttjanderätt är stadgadt äga motsvarande
tillämpning.

För servitut, som uppkommer vid laga skifte eller ägostyckning, må
ej inskrifning ske.

13 §■

Har vid öfverlåtelse af fast egendom åt förre ägaren eller annan
skriftligen förbehållits rätt att såsom undantag njuta viss afkomst eller
annan förmån från egendomen, må inskrifning därför meddelas såsom
om nyttjanderätt är stadgadt; och galle jämväl i öfrigt angående sådan
inskrifning hvad om inskrifning af nyttjanderätt är stadgadt.

Hvad i 3 kap. 14 § andra stycket, 18 § första stycket och 34—44
§§ är stadgadt med afseende å inteckning skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om inskrifven rättighet, som nu sagts.

14 §.

Utfäster någon skriftligen, att från hans fasta egendom skall utgå
viss årlig ränta eller afgäld i penningar eller varor, eller häftar, såsom
i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva, af fast egendom sägs, egendomen
för dylik rättighet, som fastighetsägaren vid öfverlåtelse af egendomen
förbehållit sig eller annan, då må under de villkor och i den ordning,
som för inteckning är stadgadt, inskrifning för rättigheten meddelas;

44

skolande i fråga om sådan inskrifning tillämpas dels hvad här ofvan i 5
och 6 §§ stadgas angående nyttjanderätt dels ock hvad enligt 3 kap.
8—10 §§, 11 § andra stycket, 18 § första stycket, 31, 32, 34—44 och
46 §§ gäller i fråga om inteckning; dock att, där rättigheten öfverlåtes
till annan, denne i fall, som 3 kap, 8, 9 eller 10 § afser, icke äger bättre
rätt än den, till hvilken rättigheten uppläts.

År egendom, hvari finnes meddelad inskrifning för rätt till ränta eller
afgäld, tillika besvärad af inskrifning för rättighet, som i 10, 12 eller 13
§ sägs, skall hvad i 10 § stadgas angående inteckning äga motsvarande
tillämpning å rätten till ränta eller afgäld.

15 §.

Sedan inskrifning meddelats för rättighet, som i 14 § sägs, äge
rättighetens innehafvare att i den ordning utsökningslagen bestämmer ur
egendomen utbekomma ränta eller afgäld, som är upplupen och innestår
ogulden, dock ej för längre tid före den dag utmätning sker eller konkurs
börjas än tre år, så ock kostnad, som han för bevakande af sin rätt
i sådant hänseende får vidkännas; äge ock, där egendomen utmätningsvis
säljes utan förbehåll om rättighetens bestånd, njuta ersättning ur köpeskillingen
motsvarande rättighetens uppskattade värde.

16 §

Inskrifven rättighet, som i 14 § afses, må, där den ej är rättighetens
innehafvare för lifstiden tillförsäkrad, efter det femtio år förflutit från
rättighetens tillkomst af fastighetsägaren aflösas med ett penningbelopp,
som, där ej lägre lösesuinma aftalats, skall motsvara tjugufem gånger
räntan eller afgälden för ett år.

45

Förslag

till

Lag

om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om inskrifning

af rätt till fast egendom.

1 §•

Den nu antagna lagen om inskrifning af rätt till fast egendom skall
jämte hvad här nedan i 2—4 samt 9—18 §§ stadgas lända till efterrättelse
från och med den dag Konungen bestämmer.

Hvad här nedan i 5—8 §§ föreskrifves skall tillämpas från och med

den

2 §•

Genom nya lagen upphäfvas:

9 kap. 1, 3, 4, 5, 6, 8 och 9 §§ jordabalken;

förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast
egendom och förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom, tillika med alla de stadgande!!, som innefatta ändring eller tillägg
i dessa förordningar; samt

förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lag*
rum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället
tillämpas. Är angående handläggning af lagfarts- eller inteckningsärende

46

i lag eller särskild författning meddelad bestämmelse, afvikande från nya
lagens föreskrifter, skola dessa i stället lända till efterrättelse.

4 §•

Där enligt lag eller särskild författning något rättsförhållande är
beroende däraf att uppbud skett, skall hvad sålunda om uppbud är stadgadt
gälla om lagfart.

Hvad i lag eller särskild författning stadgas angående inteckning
för nyttjanderätt, för rätt till afkomst eller annan förmån eller för rätt
till servitut skall ock gälla i fråga om inskrifning, som enligt nya lagen
meddelas för sådan rätt.

5 §•

Uppläggandet af fastighetsboken ankommer å landet på domaren och
i stad på rätten.

6 §•

Vid uppläggandet af fastighetsboken skall å upplägget för hvarje
egendom, som i boken upptages, dels anmärkas ägarens namn och åtkomst
dels ock införas hvad den enligt äldre lag förda bok upptager angående
inteckning för nyttjanderätt, för rätt till afkomst eller annan förmån och
för rätt till servitut, där icke det finnes uppenbart att rättigheten upphört.

Finnes i den enligt äldre lag förda bok antecknadt, att talan, hvarom
i 13 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast
egendom förmäles, blifvit instämd eller att egendomen blifvit utmätt eller
förordnande om dess försäljning jämlikt 28 § utsökningslagen meddelats eller
att jämlikt 51 § konkurslagen äskats försäljning af egendomen, varde ock den
anteckning, där icke det finnes uppenbart att den ej vidare är af betydelse,
öfverförd till fastighetsboken; har ej enligt äldre lag förts bok, värde från
protokollet där upptagna anteckningar, hvarom nu sagts, öfverförda till
fastighetsboken.

Kan ej för verkställande af införing enligt 6 § å vederbörligt upplägg
i fastighetsboken säker upplysning vinnas af tillgängliga handlingar,
då skall för frågans utredning anställas undersökning vid sammanträde,
som hålles i stad af rätten och å landet af domaren med biträde af tre
nämndemän; och må å landet sammanträdet, där sådant pröfvas nödigt,
hållas å den ort, där den eller de fastigheter, hvarom är fråga, äro belägna.

47

Till sammanträdet kallas ägarne af den eller de fastigheter, hvarom
är fråga, eller, där de ej äro kände, de ägare eller brukare af fastighet inom
vederbörande samfällighet, genom hvilkas hörande upplysning i nämnda hänseende
kan förväntas, med förständigande att till sammanträdet medhafva
de handlingar, hvilka kunna tjäna till upplysning i saken och af dem
innehafvas; åliggande det den, som sålunda inkallats, att hörsamma kallelsen
vid äfventyr att, där på grund af hans utevaro nytt sammanträde erfordras,
han har att gälda kostnaden därför. För inställelsen njute den, som sålunda
inkallats, ersättning efter ty angående ersättning af allmänna medel
till vittnen i brottmål är stadgadt.

Kallelsen, som skall innehålla upplysning om påföljden af utevaro,
skall genom kronobetjäningens försorg delgifvas vederbörande inom tid
och på sätt, som i fråga om stämning i tvistemål är stadgadt; och skall
kungörelse om sammanträdet minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan
för den eller de församlingar, där fastigheterna ligga, äfvensom, där så
ske kan, införas i tidning inom orten.

Till sitt biträde äge rätten eller domaren, som håller undersökningen,
kalla landtmätare eller annan sakkunnig person.

Vid sammanträdet föres protokoll.

Kostnaden för sammanträdet skall bestridas af allmänna medel.

8 §•

Närmare bestämmelser angående fastighetsbokens uppläggande meddelar
Konungen.

9 §•

Har vid införing, som i 6 § sägs, förelupit fel, galle hvad i 1 kap.
23 § i nya lagen stadgas; dock att i fråga om inteckning, som vid fastighetsbokens
uppläggande ej blifvit å behörigt upplägg införd, ej må ske rättelse i
annan ordning än som för rättelse af inskrifning är i 1 kap. 19 § i nya
lagen stadgad samt att, där ej sålunda sökes rättelse inom tio år efter
det nya lagen trädt i kraft, inteckningen är utan verkan såvidt angår
egendom, å hvars upplägg den ej blifvit införd.

10 §.

För att inteckning, som innan nya lagen trädt i kraft meddelats
för fordran, skall fortfarande gälla, skall förnyelse af inteckningen sökas

48

inom tio år från det inteckningen beviljades eller senast förnyades; sker
det ej, vare inteckningen förfallen. År, när nya lagen träder i kraft,
ansökan om inteckning för fordran hvilande, skall inom tid, som nyss
sagts, från det ansökningen förklarades hvilande eller därefter åter hos
rätten anmäldes, ansökningen ånyo anmälas; sker det ej, vare ansökningen
förfallen.

I fråga om förnyelse, som nu sagts, skall hvad i nya lagen är i
allmänhet stadgadt angående inskrifning af rätt äga motsvarande tillämpning;
åliggande det inskrifningsdomaren att å inteckningshandlingen teckna
bevis om förnyelsen med angifvande af blad och rum i fastighetsboken,
där inskrifningen skett.

Inteckningshafvaren stånde ock öppet att vid annan underrätt uppvisa
inteckningshandlingen; den rätt läte, då sådant sker, i sitt inskrifningsprotokoll
korteligen intaga hvad handlingen innehåller med dag och årtal, då den
utgafs, af hvilken rätt inteckningen beviljats, när och under hvilken §
i inteckningsprotokollct det skedde, och när inteckningen förnyades, nedsatt
es eller annorledes förändrades, om det skett; teckne ock bevis å handlingen,
att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse. Sedan
ingifve sökanden protokollet i ärendet till rätten i den ort, där egendomen
ligger; och vare detta så gillt, som om handlingen där blifvit
företedd.

Går tiden, inom hvilken för inteckning i egendom å landet bör sökas
förnyelse, till ända innan nästa lagtima ting eller inskrifningsting, må förnyelse
sökas å urtima ting, hvilket domaren har att på anmälan af inteckningshafvaren
och på hans bekostnad inom sagda tid hålla.

Sedan inteckning blifvit i den ordning nu sagts förnyad, vare den
gällande utan vidare förnyelse.

Hvad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas å inteckning för nyttjanderätt,
rätt till afkomst eller annan förmån eller rätt till servitut, där
inteckningen icke införts i den i 61 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom omförmälda bok.

U §•

Kan vid pröfning af ansökan om förnyelse, som i 10 § sägs, ej tillförlitligen
utrönas, till hvilket upplägg i fastighetsboken inteckningen är
att hänföra, förelägge inskrifningsdomaren sökanden viss tid, inom hvilken
han har att i ärendet förebringa gällande utredning eller ock visa, att
han stämt den eller dem, saken rör. Fullgör sökanden det ej inom

49

förelagd tid, värde ansökningen afslagen. Visar sökanden, att han stämt,
galle hvad i 3 kap. 4 g i nya lagen stadgas.

Där inskrifningsdoinaren finner sådant nödigt, äge han förordna att
före ärendets pröfning skall hållas sådan undersökning, som i 7 § sägs.
Förordnas om sådan undersökning, varde ärendet uppskjutet.

I fall, hvarom nu sagts, varde angående ansökningen och beslutet
anmärkning gjord i den enligt äldre lag förda bok. År vid utgången
af tionde året från det nya lagen trädt i kraft sådant ärende beroende på
pröfning, varde i fastighetsboken å upplägget för hvarje egendom, ansökningen
finnes kunna angå, anmärkning därom införd.

12 §.

År inteckning, som meddelats jämlikt förordningen den 6 februari
1849 angående skyldighet att låta inteckna vid köp eller skifte af fast
egendom gjordt förbehåll att få densamma återlösa, fortfarande gällande
när nya lagen träder i kraft, åligge inteckningshafvaren, där han vill
varda vid sin rätt bibehållen, att inom tio år från det inteckningen senast
förnyades åter söka förnyelse af densamma i den ordning, som i 10 §
stadgas. Sedan förnyelse sålunda skett, vare inteckningen gällande utan
vidare förnyelse.

13 §.

År, då nya lagen träder i kraft, ansökan om lagfart eller inteckning
beroende på pröfning, skall rätten att erhålla sådan inskrifning bedömas
enligt äldre lag men ärendet behandlas enligt nya lagen.

Har hos rätten eller domaren innan nya lagen trädt i kraft gjorts
anmälan, som skolat antecknas i inteckningsprotokollet, men har ej sedan
infallit rättegångsdag, då sådan anteckning kunnat ske, skall anteckningen i
stället göras i fastighetsboken.

14 §.

Har före den dag, då nya lagen trädt i kraft, tid för sökande af
lagfart å äldre fång ännu icke gått till ända, skall lagfartsskyldigheten
fullgöras inom den i nya lagen stadgade tid räknad från sagda dag; dock
att, där med tillämpning af äldre lags bestämmelser tiden för lagfarts
sökande utgår tidigare än nu sagts, nämnda bestämmelser skola lända till
efterrättelse.

7

50

15 §.

År fast egendom afhänd rätte ägaren före den dag, då nya lagen
trädt i kraft, skola i fråga om frihet från klander för den, som egendomen
åtkommit, samt giltigheten af inteckning eller inskrifning, som
meddelats i egendomen efter det den afhändts rätte ägaren, bestämmelserna
i äldre lag tillämpas, om på grund däraf tidigare än enligt nya
lagen frihet från klander inträder eller inteckningen eller inskrifningen
varder gällande.

Har den, för hvilken lagfart meddelats före den dag, då nya lagen
trädt i kraft, blifvit vid fastighetsbokens uppläggande däri införd såsom
ägare, vare i det hänseende, hvarom nu år fråga, det så ansedt, som hade
lagfart enligt nya lagen blifvit honom meddelad å sagda dag.

16 §.

I fråga om inteckning, som tillkommit före den dag, då nya lagen
trädt i kraft, skola, såvidt angår inteckning för fordran, bestämmelserna
i 3 kap. 13—45 §§ och, såvidt angår inteckning för nyttjanderätt, för
rätt till afkomst eller annan förman eller för rätt till servitut, bestämmelserna
i 4 kap. 5 och 6 §§, 13 och 14 §§, i hvad dessa innefatta hänvisning
till först sagda bestämmelser, samt 15 och 16 §§ i nämnda lag
tillämpas; dock att

dels härigenom icke sker inskränkning i inteckningshafvares rätt att
ur egendomen utbekomma ränta, afkomst eller förmån, som upplupit före
nämnda dag,

dels hvad i 3 kap. 17 § och 30 § första stycket stadgas icke skall
tillämpas, med mindre inteckningshandlingen blifvit af fastighetsägaren
ånyo utgifven efter sagda dag,

och dels den i 4 kap. 16 § stadgade rätt till aflösning af rättighet,
som där afses, icke inträder förr än femtio år förflutit från samma dag.

17 §.

Utan hinder däraf att nya lagen trädt i kraft vare fastighetsägare
öppet att få inteckning, som på grund af bestämmelse i äldre lag kunnat
dödas utan inteckningshandlingens företeende, sålunda dödad; ankommande
det på inskrifningsdomaren att föranstalta om den kallelse å inteckningshafvare,
som för (lödningen må vara erforderlig.

51

18 §.

Askas i fråga om inteckning, som icke blifVit i fastighetsboken införd,
åtgärd, som i 3 kap. 20, 21 eller 23 § eller 30 § första stycket i nya
lagen sägs, skall på grund af sådan ansökan icke ske inskrifning eller
anteckning i fastighetsboken utan inskrifningsdomarens beslut upptagas i
det af honom förda protokoll och beslutet anmärkas i den enligt äldre
lag förda bok. Göres i fråga om inteckning, hvarom nu sagts, anmälan,
som enligt nya lagen skulle föranleda till anteckning i fastighetsboken,
skall hvad nu stadgats äga motsvarande tillämpning.

Åtgärd, hvarom i 3 kap. 13 eller 19 § eller 30 § tredje Stycket i
nya lagen sägs, må ej äga rum, med mindre inteckningen blifvit efter tv
i 10 § sägs förnyad.

19 §.

Har utmätning eller annan dylik åtgärd, som ägt rum innan nya
lagen trädt i kraft och hvarom jämlikt 6 § eller 13 § andra stycket anteckning
skett i fastighetsboken, föranledt egendomens försäljning, då må,
sedan fördelning af köpeskillingen vunnit laga kraft eller blifvit godkänd,
där ny ägare efter erhållen lagfart det begär och visar, ej mindre
att de inteckningar, hvilka enligt äldre lag kunnat dödas utan inteckningshandlingens
företeende, blifvit dödade eller förfallit eller ock, där försäljningen
skett före den 1 januari 1899, på grund af nye ägarens åtagande skola
fortfarande gälla, än äfven i fråga om inteckning för fordran, som kunnat
ur köpeskillingen till fullo gäldas men som understigit intecknade beloppet,
där ej inteckningen dödats eller förfallit, att därå belöpande utdelning
lyftats eller att på grund af nye ägarens åtagande inteckningen skall
gälla för fulla beloppet, i fastighetsboken angående hvarje däri gjord anteckning
om utmätning eller annan dylik åtgärd, som föregått försäljningen,
anmärkas, att anteckningen förfallit.

Har utmätningen upphäfts eller frågan om egendomens försäljning
eljest kommit att förfalla, varde, när bevis därom ingifves, i fastighetsboken
anmärkt, att anteckningen om utmätningen eller åtgärden förfallit.

52

Förslag

till

Lag

om inskrifningsting.

I domsaga, som består af mer än ett tingslag, skola, där Konungen
pröfvar nödigt, för inskrifningsärenden hållas särskilda ting till det antal
Konungen bestämmer. Inskrifningsting må hållas å annan ort än tingsstället,
om Konungen gifver lof därtill. Rätten vare domför, ändå att ej
mer än tre af nämnden äro i rätten närvarande; och må till tjänstgöring
i nämnden inkallas jämväl nämndeman från annat tingslag inom domsagan,
dock att alltid en nämndeman skall tillhöra det tingslag, för hvilket tinget
hålles.

Om tid och ort för inskrifningstings hållande skall kungörelse
utfäi’das på sätt om kungörande af häradsting är stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

53

Förslag

till

Lag

om särskild värdering af afsöndrad lägenhet.

1 §•

Är fast egendom, hvarifrån afsöndring sker, besvärad af inteckning
för fordran eller af inteckning eller inskrifning för rätt till undantag, ränta
eller afgäld, må på begäran af lägenhetens ägare för bestämmande af lägenhetens
ansvarighet för inteckningen eller inskrifningen ske värdering af
lägenheten vid särskild förrättning i den ordning här nedan stadgas.

''2 §.

I fråga om förrättning, som i denna lag afses, skola bestämmelserna
i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i hvad de afse annan landtmäteriförrättning
än laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse; skolande
kungörelse, som utfärdas angående tid och ort för förrättningen,
tillika innehålla att innehafvare af inteckning eller inskrifning, som i 1 §
afses, äger att vid förrättningen tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

3 §•

Ej må det värde, som åsättes lägenheten, understiga köpeskilling,
som för lägenheten må vara betingad; skall från lägenheten utgå årlig
afgäld till stamfastigheten, skola vid uppskattande af afgäldens kapitalvärde
de i utsökningslagen för dylik uppskattning gifna bestämmelser lända till
efterrättelse.

Stanna landtmätaren och gode männen i olika meningar angående
det värde, som bör åsättas, galle hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda
mening, galle landtmätarens.

54

4 §•

Sedan förrättningsmännen för sakägarne framlagt skriftligt utlåtande
angående värderingen, skall förrättningen förklaras afslutad med tillkännagifvande
att lägenhetens ägare eller rättsägare, som i 2 § sägs, äger att, i
händelse af missnöje, fullfölja talan på sätt nedan stadgas. Afskrift af
förrättningsprotokollet och utiåtandet skola inom trettio dagar efter förrättningens
afslutande öfverlämnas till någon i orten boende person, som
af sakägarne utses att mottaga handlingarna; skolande dessa vara hos
honom tillgängliga för enhvar, som åstundar att dem granska eller afskrifva.

5 §•

År lägenhetens ägare eller rättsägare, som i 2 § sägs, missnöjd med
förrättningsmännens beslut, äge däremot fullfölja talan hos ägodelningsrätten
genom besvär, som skola ingifvas till ordföranden i ägodelningsrätten
inom sextio dagar efter förrättningens afslutande; skolande i fråga
om rättegången vid ägodelningsrätten gälla hvad angående klagan öfver
afslutadt laga skifte är stadgadt.

öfver ägodelningsrättens beslut må ej klagan föras.

6 §.

Sedan förrättningen afslutats, åligge landtmätaren att ofördröjligen
insända protokollet öfver förrättningen till inskrifningsdomaren. Varder
på grund af besvär förrättningen undanröjd eller det vid förrättningen
satta värdet ändradt af ägodelningsrätten, insände ordföranden i ägodelningsrätten
afskrift af beslutet till inskrifningsdomaren.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

55

Förslag

till

Lag

innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af tomträtt samt af
fång till sådan rätt så ock i fråga om inteckning i tomträtt.

l §•

Med afseende å tomträtt skola de i lagen om inskrifning af rätt
till fast egendom gifna föreskrifter, såvidt de ej strida mot hvad här
nedan stadgas, äga motsvarande tillämpning; därvid å inskrifning af tomträtt
skola tillämpas bestämmelserna om inskrifning af nyttjanderätt, å inskrifning
af fång till tomträtt bestämmelserna om lagfart och å inteckning
i tomträtt bestämmelserna om inteckning i fast egendom.

2 §•

För inskrifning af tomträtt och af fång till sådan rätt samt inteckning
i tomträtt skall föras särskild bok. Denna bok kallas tomträttsbok.

Tomträtt skall icke i boken upptagas förr än inskrifningsärende, som
i denna lag afses, första gången rörande densamma förekommer.

3 §•

Ej må inskrifning af tomträtt meddelas, där tomten är besvärad af
sökt eller beviljad inteckning eller inskrifning eller kan i upplåtarens hand
häfta för fordran eller rättighet, som afses i 1 kap. 11 § i lagen om köp

56

byte och gåfva åt fast egendom, ej heller där utmätning af tomten skett
och ej ^isas hafva upphört att gälla; dock att hinder för inskrifning ej
möter däraf att till annan tomt inom område, hvartill tomten hör, tomträtt
upplåtits och blifvit inskrifven.

4 §•

Ej må inskrifning för tomträtt under annan inskrifning i tomten
nedsättas; ej heller må inskrifning för tomträtt dödas innan den tid, för
hvilken tomträtten upplåtits, gått till ända eller tomträtten eljest upphört
att gälla.

Skall efter öfverenskommelse mellan tomtägaren och tomträttshafvaren
_ tomträtten upphöra innan därför aftalad tid gått till ända, må inskrifningen
ej dödas, med mindre tomträtten är fri från inteckning.

Den, som söker inskrifning af tomträtt, vare pliktig att visa tomtens
läge erdigt den för området upprättade planen samt tomtens ytinnehåll
och längden af dess särskilda sidor. Visas det ej när inskrifningen sökes,
galle hvad för motsvarande fall är i fråga om lagfart å tomt stadgadt i
2 kap. 14 § tredje stycket i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom.

6 §•

Hvad i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom är föreskrifvet
angående skyldighet att inom viss tid söka lagfart skall icke äga tillämpning
i fråga om inskrifning af fång till tomträtt.

7 §•

Vill ny tomträttshafvare få sitt fång inskrifvet, ingifve till rätten
handlingar, som visa, att tomträtten till honom öfvergått från den, till
hvilken tomträtten upplåtits, eller, där senare tomträttshafvare fått sitt
fång inskrifvet, från denne; och läte rätten handlingarna i nödiga delar
offentligen uppläsas och i protokollet intagas.

Företer ej sökanden handlingar, som nyss sagts, så upprättade, som
lag i hvart särskildt fall föreskrifver, eller är ej inskrifning af tomträtten
sökt, varde ansökningen afslagen.

57

Hvad i 2 kap. 16 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom
stadgas skall icke äga tillämpning å tomträtt.

8 §•

Är, då ansökning göres om inskrifning af fång till tomträtt, inskrifning
af tomträtten sökt men frågan därom ej slutligen afgjord, må ansökningen
ej bifallas förr än inskrifningen blifvit beviljad. Lag samma
vare, där inskrifning af föregående tomträttshafvares fång är sökt men
frågan därom beroende på pröfning.

9 §•

Hvad i 2 kap. 20 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom
är föreskrifvet angående insändande till Konungens befallningshafvande af
förteckning å beviljade lagfarter skall icke äga tillämpning i fråga om
inskrifning af fång till tomträtt.

10 §.

Då inskrifning af tomträtt eller fång till tomträtt är beviljad, utfärde
inskrifningsdomaren därom särskildt bevis. I detta bevis skall anmärkas
tomtens läge och storlek, dagen då tomträtten upplåta samt, där
inskrifningen afser fång till tomträtt, dagen då inskrifning af tomträtten
meddelades, den tid, för hvilken tomträtten är upplåten, samt förbehåll, där
sådant förekommer, som inskränker tomträttshafvarens rätt att öfverlåta
eller inteckna tomträtten.

11 §•

Ej må inteckning meddelas i flera tomträtter gemensamt eller,
där tomträtt tillhör flera, i enderas andel däri.

Panträtt, som genom inteckning i tomträtt vinnes, må ej särskildt
göras gällande i andel af tomträtten.

12 §.

Är, då ansökan om inteckning i tomträtt göres, inskrifning af tomträtten
sökt, men frågan därom ej slutligen afgjord, galle hvad i 3 kap. 6 §
i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom är med afseende å
um/oj 8

58

ansökan om inteckning i fast egendom stadgadt för det fall att för den,
som utfäst inteckningen, lagfart sökts men ännu icke meddelats.

13 §.

Upplyses, att före den dag inteckning i tomträtt söktes eller ock
samma dag ansökningen gjordes tomträtten eller andel däri tagits i mät,
och visas ej, att utmätningen upphört att gälla, må ansökningen icke bifallas.

14 §.

Hvad i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom är stadgadt
angående inteckning för ogulden köpeskilling skall icke äga tillämpning
i fråga om tomträtt, ej heller hvad i 3 kap. 10 § i samma lag stadgas
angående giltigheten af inteckning, som meddelats i fast egendom, den där
blifvit rätte ägaren afhänd.

15 §.

Närmare föreskrifter om tomträttsbokens inrättande och förande
meddelas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft. Genom nya lagen upphäfvas lagen
den 14 juni 1907 om inskrifning af tomträtt samt af fång till sådan rätt
och lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt.

Lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om
inskrifning af rätt till fast egendom skall jämväl i fråga om denna lag i
tillämpliga delar lända till efterrättelse.

59

Förslag

till

Lag

innefattande särskilda föreskrifter angående inskrifning af rätt till järnväg
och utmätning af järnväg så ock i fråga om förvaltning af järnväg

under konkurs.

Jämte de om inskrifning af rätt till fast egendom samt angående
utmätning och konkurs enligt lag i allmänhet gällande stadganden, såvidt
de ej strida mot hvad här nedan förordnas, skola, beträffande järnväg,
följande föreskrifter lända till efterrättelse:

Allmänna stadganden.

1 §*

Med järnväg förstås i denna lag sådan enskild järnväg, för hvars
anläggning Konungen medgifvit rätt till förvärfvande af erforderligt område
enligt gällande bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof, och hvilken, i följd af Konungens vid järnvägens anläggning eller
eljest meddelade beslut, är att anse såsom särskild järnväg.

Järnvägen i hela sin sträckning med därtill hörande mark samt verkstäder
och andra byggnader anses såsom en enda sammanhörande fast
egendom. Järnvägsägarens för järnvägens drift anskaffade, under hans
värjo varande eller för trafik å annan i förbindelse med järnvägen stående
bana använda lokomotiv, vagnar, inventarier och förråd anses såsom tillhörigheter
till den fasta egendomen.

60

2 §•

Ej må utan Konungens tillstånd järnväg delas eller något af den mark,
som, efter hvad i 1 § sägs, till järnväg hör, därifrån afsöndras.

Ej heller må den, som förmenar sig hafva ägande-, pant- eller nyttjanderätt
till någon del af den mark, som till järnväg hör, göra sådan
rätt gällande annorlunda än såsom anspråk på lösen eller ersättning enligt
förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof.

Om inskrifning.

3 §•

För inskrifning af rätt till järnväg skall föras särskild fastighetsbok
af inskrifningsdomaren i Stockholm, såvidt angår järnväg, som till större
delen af sin sträckning ligger inom domsagor under Svea hofrätt, af inskrifningsdomaren
i Jönköping, såvidt angår järnväg, som till större delen
ligger inom domsagor under Göta hofrätt, och af inskrifningsdomaren i
Kristianstad, såvidt angår järnväg, som till större delen ligger inom domsagor
under hofrätten öfver Skåne och Blekinge.

Hafva, sedan med järnväg lagfarits, förändrade förhållanden inträdt,
skall ändock järnvägen fortfarande upptagas i den fastighetsbok, där inskrifningen
skedde.

I fastighetsboken upptages järnväg under den beteckning, som användes
i sådant af Konungen meddeladt beslut, hvarom i 1 § förmäles.

Ej må i fråga om järnväg annan inskrifning meddelas än lagfart och
inteckning.

Närmare föreskrifter angående den särskilda fastighetsbokens inrättande
och förande meddelas af Konungen.

4 §•

1 mom. När lagfart å järnväg första gången sökes, ingifve sökanden:

1. sådant af Konungen meddeladt beslut angående järnvägen, hvarom
i 1 § förmäles.

2. karta öfver järnvägens område till alla dess delar, jämte intyg af
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att det område, som å kartan utmärkes
såsom hörande till järnvägen, blifvit i öfverensstämmelse med det eller de
Konungens beslut, hvarom ofvan förmäles, till järnvägen utlagdt, samt

61

3. särskilda af vederbörligen förordnad landtmätare med ledning af
nämnda karta samt tillgängliga skifteskartor eller vid sammanträde med
vederbörande jordägare, där sådant finnes nödigt, å marken utrönta förhållanden
upprättade specialkartor med beskrifningar, utvisande från Indika
fastigheter den till järnvägen använda mark är tagen och inom Indika
underrätters domsområde den är belägen.

Fullgör ej sökanden hvad sålunda föreskrifvet är, varde ansökningen
afslagen.

2 mom. Gitter ej sökanden förete fullständiga fångeshandlingar å
all den till järnvägen hörande mark, men styrker han, att med afseende
å den mark, för hvilken sådana handlingar saknas, underrätten i den ort*
där marken ligger, utfärdat sådan stämning, som i 2 § i förordningen
den 14 april 1866 sägs, och att borgen blifvit enligt 24 § i samma förordning
ställd, då må den omständigheten att sökanden ej företett fullständiga
fångeshandlingar ej utgöra hinder för lagfartens beviljande.

3 mom. Sedan lagfart å järnväg blifvit beviljad, åligge det inskrifningsdomaren
att tillställa inskrifningsdomaren å hvarje ort, där någon till
järnvägen hörande mark är belägen, utdrag ur fastighetsboken. Efter det
anteckning otn lagfarten gjorts i fastighetsboken för sådan ort, må ansökning
om lagfart å den mark, som anteckningen afser, ej vidare vid domstol
i orten upptagas.

5 §•

Lagfart skall på en gång meddelas å hela järnvägen; dock att, om
för utvidgning eller omläggning af järnväg, å hvilken lagfart redan är
beviljad, mark utöfver det ursprungliga järnvägsområdet förvärfvas, lagfart
därå skall ske med iakttagande i tillämpliga delar af hvad ofvan är
sagdt, och anses sedan den mark vara med järnvägen förenad.

6 §•

Hvad i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom är stadgadt
angående skyldighet att inom viss tid söka lagfart å fång till fast egendom
äge ej tillämpning i fråga om lagfart å järnväg. Sedan lagfart å
järnväg i dess helhet blifvit beviljad, upphör ock den af nämnda lag
eljest följande skyldighet att inom viss tid vid domstol i orten söka lagfart
å den till järnvägens anläggning förvärfvade och därtill använda mark.

I den händelse, som i 2 kap. 15 § i nyssnämnda lag omförmäles,
vare i fråga om mark, som blifvit till järnväg använd, gjord ansökan om

62

lagfart å hela järnvägen utan verkan mot den, som vid domstol i orten
sökt lagfart å den ifrågavarande marken.

7 §•

Afträdes i den ordning, som om jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof är stadgad, någon del af den mark, som till järnväg hör,
eller har eljest med Konungens tillstånd någon mark blifvit från järnväg
afsöndrad, då skall, sedan lagfart å den afsöndrade marken blifvit beviljad,
inskrifningsdomaren, som beviljat lagfarten, öfversända utdrag af fastighetsboken
till inskrifningsdomaren, som har att föra fastighetsboken för järnvägen.
Efter det i denna anteckning gjorts om lagfarten, anses marken
vara från järnvägen skild.

8 §•

Har, innan sådan anteckning skett, som i 4 § 3 mom. sägs, inteckning
eller inskrifning af inskrifningsdomaren i orten beviljats i mark, som
till järnvägen hör, då skall till säkerhet för den rätt till ersättning, hvarom
i 2 § förmäles, inteckningen eller inskrifningen gälla i järnvägen med
förmånsrätt efter ty i 17 kap. 9 § handelsbalken sägs. År, då sagda
anteckning sker, ansökan om inteckning eller inskrifning i den mark, som
anteckningen angår, på pröfning beroende, fortfare samme inskrifningsdomare
därmed, och galle, där ansökningen bifalles, hvad ofvan är sagdt.

9 §•

Vid ansökan om inteckning i järnväg skall järnvägens ägare, själf
eller genom laga ombud, ingifva i hufvudskrift den handling, hvarå ansökningen
grundas, eller, där inteckning sökes till säkerhet för lån, som *
upptages mot tryckta eller graverade obligationer, de till lånet hörande
obligationerna. Äro alla obligationerna eller Hera af dem af lika lydelse
eller skilja de sig endast i afseende å littera eller nummer, skall allenast
en obligation af hvarje slag i protokollet fullständigt afskrifvas, men antalet
obligationer af hvarje slag i protokollet noggrant angifvas; dock skola
äfven i detta fall samtliga obligationerna förses med sådant bevis, som i
8 kap. 12 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom föreskrifves.

63

10 §.

Järnväg må endast i sin helhet intecknas.

Ej må flera järnvägar intecknas gemensamt; ej heller må å mark,
som från järnväg afsöndrats, lagfart meddelas, där ej visas, att den afsöndrade
delen är fri från inteckning.

11 §•

Har, på sätt i 5 § sägs, mark blifvit med järnväg förenad, häfte
den mark lika med järnvägen i öfrigt för inteckning, som i järnvägen är
fastställd.

12 §.

Söker järnvägs ägare, att inteckning, som blifvit i järnvägen fastställd
till säkerhet för lån, upptaget mot tryckta eller graverade obligationer,
må dödas, och kan han ej förete alla obligationerna, men visar, att de
felande obligationerna, när inteckningen meddelades, voro af den lydelse,
att vid den tid, då inteckningens dödande begäres, all betalningsrätt för
dem förfallit, må den omständigheten att han ej företett alla obligationerna
ej utgöra hinder för inteckningens dödande.

13 §.

Hvad i 3 kap. 15 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom
stadgas om ersättning för brandskada å intecknad egendom skall icke äga
tillämpning i fråga om järnväg.

Om utmätning.

14 §.

Utmätningsman i den ort, där järnvägens ägare bör inför domstol
svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet, vare behörig att verkställa
utmätning af järnväg.

15 §.

Järnväg må ej delvis utmätas. Ej heller må någon sådan järnvägens
tillhörighet, som i 1 § omförmäles, särskildt utmätas. Utmätes
järnvägen, skola ock dess berörda tillhörigheter i mät tagas.

64

16 §.

Utmätes järnväg, som begagnas för allmän trafik, då skall, efter därom
enligt 85 § utsökningslagen erhållen anmälan, äfvensom i det fall att öfverexekutor
omedelbart förordnat om järnvägens försäljning, öfverexekutor,
ehvad borgenär gör yrkande, som i 80 och 81 §§ samma lag omförrnäles,
eller icke, genast förordna en eller, där så nödigt anses, flera erfarna och
sakkunniga män att i egenskap af sådana syssloman, som i nyssnämnda
§§ afses, järnvägen omhändertaga och förvalta samt om trafikens uppehållande
i det omfång, som förut varit vanligt eller eljest finnes lämpligt,
besörja, intill dess järnvägen blifvit i laglig ordning såld eller utmätningen
eljest afslutats.

I fråga om kostnad, som för trafikens uppehållande enligt hvad nu
är sagdt åtgår och ej af inflytande inkomster betäckes, galle hvad i 198 §
utsökningslagen sägs.

17 §.

Auktion å utmätt järnväg skall förrättas af öfverexekutor samt hållas
å den ort, där han har sitt säte; och gånge därvid järnvägen med allt
hvad enligt 1 § därtill hör i ett utrop.

18 §.

Hvad i 7 kap. utsökningslagen är stadgadt om tvångsförvaltning af
fast egendom skall icke äga tillämpning i fråga om järnvåg.

Om förvaltning under konkurs.

19 §.

Varder järnväg, som begagnas för allmän trafik, till konkurs afträdd,
skall rätten eller domaren genast förordna en eller, där så nödigt anses,
flera erfarna och sakkunniga män att såsom förvaltare taga järnvägen om
händer och, intill dess å inställelsedagen i konkursen syssloman blifvit
valda, besörja trafikens uppehållande i det omfång, som förut varit vanligt
eller eljest pröfvas lämpligt och med borgenärernas fördel mest förenligt.

Förvaltare må af konkursdomaren entledigas, om skäl därtill äro, och
annan förvaltare i ofvan stadgad ordning tillsättas.

♦>5

Förvaltningen åligger att afgifva redovisning till konkursboets syssloman.
Vilja borgenärerna eller gäldenäreri den redovisning klandra, göre
det genom stämning inom natt och år, sedan redovisningen afgafs.

Beloppet af den förvaltare tillkommande godtgörelse bestämmes, där
stridighet därom uppstår, af konkursdomaren enligt de grunder, som för
motsvarande eller jämförlig befattning vid statens järnvägar tillämpas.

Kostnad, som åtgår till järnvägens drift och förvaltning, skall utgå
af järnvägens afkastning och köpeskilling.

20 §.

Den tillåtelse att i visst fall före inställelsedagen sälja till konkursbo
hörande fast egendom, som följer af stadgandena i 13 och 47 §§ konkurslagen.
galle ej i fråga om järnväg, som blifvit till konkurs afträdd.

Anses försäljning af järnvägen ej kunna utan förlust för borgenärerna
ske så skyndsamt, som i konkurslagen för fast egendoms afyttrande
i allmänhet är bestämdt, och vill borgenär förty yrka uppskof med försäljningen,
göre det skriftligen senast å inställelsedagen i konkursen, och
varde yrkandet då af ordföranden föredraget för borgenärerna. Med pröfningen
af sådant yrkande skall anstå till det i 71 § konkurslagen omförmälda
förhör inför rättens ombudsman; tarfvas ej sådant förhör, utsätte
ordföranden och kungöre å inställelsedagen för parterna viss tid och ort
att inför ombudsmannen sammankomma för att beslut i anledning af uppskofsyrkandet,
fatta, och varde emellertid åtgärderna för järnvägens försäljning
inställda. A den dag, då uppskofsyrkandet sålunda pröfvas bör, skola
borgenärerna besluta, om och på huru lång tid uppskof med järnvägens
försäljning skall äga rum, hvilken tid dock ej må sättas längre ån fem år
från beslutets dag, äfvensom, där så ans;s nödigt, bestämma de villkor,
hvarpå järnvägen må äfven före den beslutade uppskofstidens förlopp af
boets syssloman afyttras. Vid omröstning härom galle såsom beslut den
mening, hvarom, bland närvarande borgenärer, de sig förena, hvilkas
fordringar sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer
därjämte utgöra minst en fjärdedel af de röstande. Kan beslut på
sådant sätt ej åstadkommas, vare frågan förfallen. Efter den genom borgenärernas
beslut bestämda tidens utgång må vidare uppskof med järnvägens
försäljning ej äga rum.

21 §.

Har uppskof med järnvägs försäljning blifvit beslutet, på sätt i 20
§ sägs, och varder, i brist på medel eller af annan orsak, järnvägens eller

1«V07 9

66

dess tillhörigheters behöriga underhåll åsidosatt eller trafiken ej vederbörligen
vidmakthållen, då må, på talan af järnvägsstyrelsen, som i nämnda
hänseenden äger utöfva tillsyn öfver järnvägens förvaltning, konkursdomaren
förordna, att järnvägen utan hinder af uppskofsbeslutet skall säljas.

22 §.

År järnväg intecknad, må den ej annorledes än utmätningsvis försäljas
under inteckningarnas värde sammanlagdt med det belopp, som med
förmånsrätt framför desamma enligt lag bör ur egendomen utgå, där ej
borgenärerna, i den ordning 59 och 60 §§ konkurslagen stadga, till den
försäljning lämna bifall, så ock inteckningshafvare, hvilkens rätt är af försäljningen
beroende, därtill samtycker och för inteckningens dödande aflämnar
inteckningshandlingen till den, som af inteckningshafvaren och
köparen utses.

23 §.

Skall under konkurs försäljning af järnväg ske i den ordning utsökningslagen
bestämmer, skall därvid så förfaras som om försäljningen
ägde rum till gäldande af fordran, som i järnvägen äger bästa rätt.

24 §.

Den behållna inkomst, som järnvägen, efter afdrag för underhålls-,
förvaltnings- och annan kostnad, under konkursen gifver, skall fördelas
efter de enligt lag i allmänhet om borgenärers inbördes företräde gällande
grunder. Har uppskof med järnvägs försäljning bl i fvit beslutadt, på sätt
i 20 § sägs, skall den behållna inkomsten årligen fördelas.

25 §.

Innan järnvägen blifvit såld, må konkursen ej afslutas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft. Genom nya lagen upphäfves förordningen
den 15 oktober 1880 innefattande särskilda föreskrilter angående
lagfart, inteckning och utmätning af järnväg, så ock i fråga om förvalt -

67

ning åt'' järnväg under konkurs; dock att härigenom icke sker ändring i
hvad nämnda förordning stadgar i fråga om järnvägsaktiebolag, hvars järn*
väg blifvit före den 1 januari 1881 öppnad för allmän trafik.

Lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om
inskrifning af rätt till fast egendom skall jämväl i fråga om denna lag
i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock att hvad i först sagda lag
stadgas angående skyldighet att förnya inteckning icke skall äga tillämpning
å inteckning, som i järnväg meddelats till säkerhet för tryckta eller
graverade obligationer; skolande vid fastighetsbokens uppläggande däri
införas hvad i den enligt äldre lag förda bok finnes antecknadt angående
sådan inteckning.

o •

68

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 9 kap. 4 § och 16 kap. I § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 4 § och 16 kap. 1 § ärfdabalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:

9 KAP.

4 §■

Nu är boet upptecknadt; då bör en afskrift af bouppteckningen hos
domaren ingifvas inom en månad därefter; men i häradsrätten vid det
ting, som näst efter en månad infaller. Är någon af arfvingarne omyndig
eller utrikes stadd, varde ock den rätt hos domaren intecknad, som
omyndig eller utrikes vistande i arfvet äger.

Utvisar bouppteckning, hvilken sålunda ingifvits, att den aflidne
efterlämnat fast egendom inom riket, åligge rätten att ofördröjligen om
dödsfallet göra anmälan hos inskrifningsdomaren samt tillika, där egendomen
lyder under den rätt, dit bouppteckningen ingifvits, hålla denna
inskrifningsdomaren till hända men i annat fall tillställa honom utdrag af
bouppteckningen.

16 KAP.

1 §•

Vill någon, man eller kvinna, göra testamente, hafve våld göra det
muntligen eller skriftligen, med eller utan villkor, och vittne tvenne gode
män, att det testamente då var gjordt med sundt och fullt förstånd och

af fri vilja; stånde ock honom fritt att låta vittnena veta dess innehåll
eller ej. Aro ej vittnen att tillgå och varder det utredt, att testator intill
sin död varit ur stånd att vittnen anskaffa, vare ock då testamentet
gällande, såframt det finnes med egen hand skrifvet och underskrifvet.

Gör någon testamente om fast egendom, äge ej i fråga om hvem
egendomen efter förste emottagarens och hans inakas död skall tillfalla
förordna i vidare mån än bestämma den närmaste efterträdaren; äge ej
heller, där han vill inskränka ägarens rätt att öfverlåta eller inteckna
egendomen, sträcka förordnandet utöfver förste emottagarens och hans
makas lifstid.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

70

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 4 kap. 2, 3, 7 och 9 §§ i lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 2, 3, 7 och 9 §§ i lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom skola erhålla följande ändrade
lydelse:

2 §•

Aftal, hvarigenom upplåtes tomträtt, som i 1 § sägs, skall upprättas
skriftligen; skolande i handlingen uttryckligen angifvas, att upplåtelsen
afser tomträtt.

3 §•

öfverlåtes tomträtt, skall hvad i 1 kap. 1, 2, 3 och 5 §§ samt 2 kap.
1 och 3 §§ i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom stadgas äga
motsvarande tillämpning.

7 §•

Har i aftal, hvarigenom tomträtt upplåtits, skett ändring eller tilllägg,
skall sådant i tomträttsboken anmärkas. Är inteckning förut sökt
eller meddelad i tomträtten, må anmärkning, som nu sagts, ej ske, med

71

mindre inteckningshandlingen uppvisas; skolande å handlingen tecknas
bevis angående hvad sålunda blifvit i boken anmärkt.

9 §•

I fråga om utmätning af tomträtt samt försäljning utmätningsvis
eller under konkurs af sådan rättighet skall så förfaras som för utmätning
och dylik försäljning af fast egendom är stadgadt; skolande hvad i
82 § utsökningslagen sågs angående lagfart gälla om inskrifning, hvarom
ofvan i 5 § sagts.

Hvad angående fast egendoms afstående för allmänt behof är stadgadt
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

7*2

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 17 kap. 6 och 9 §§ handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 6 och 9 §§ handelsbalken skola
erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

Den, som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan afgäld af fast
egendom, njute ock företräde till betalning ur egendomen, i hvems hand
den vara må, där ej afgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
Samma förmånsrätt tillkomme ock jordägare, som åt annan upplåtit sin
fasta egendom, i de denne tillhöriga lösören och byggnader, som å egendomen
finnas, samt, där tomträtt upplåtits, i tomträtten med hvad därtill
hör, för arrende eller afgäld, som till jordägaren skall utgå, samt för jordägaren
åliggande utskyld eller annan afgift, som bort af egendomens
innehafvare gäldas, dock ej för fordran, som förfallit till betalning tidigare
än ett år före utmätning eller början af konkurs, så ock för husröta eller
vanhäfd, där sådan ersättning skall utgå. Har jordägare lämnat arrendator
kreatur, redskap eller annat till egendomens bruk, njute jordägaren lika
rätt för lega, som ej stått inne längre än nyss sagts, äfvensom för ersättning,
där sådan bör utgå, för hvad sålunda blifvit arrendatorn lämnadt.

Därefter njute borgenär, som har inteckning i tomträtt, förmånsrätt
i tomträtten med hvad därtill hör från den dag inteckningen söktes.
Finnas i tomträtten flera inteckningar, njute den, som tidigare sökt inteckning,
företräde och de, som sökt inteckning samma dag, lika rätt.

9 §•

1 mom. Har någon inteckning i gäldenär fasta egendom, äge näst
efter de fordringar, hvarom i 6 § förmäles, förmånsrätt i samma egendom

73

från den dag inteckningen söktes. Finnas i egendomen derå inteckningar,
njute den, som tidigare sökt inteckning, företräde och de, som sökt inteckning
samma dag, lika rätt; dock att inteckning för fordran å ogulden
köpeskilling, hvarför egendomen häftar, skall, där fordringens beskaffenhet
blifvit i fastiglietsboken anmärkt, gifva företräde framför annan köparens
gäld, ändå att inteckning därför sökts tidigare.

2 mom. Har någon inteckning eller inskrifning i gäldenärs fasta
egendom för rätt till undantag eller rätt till ränta eller afgäld af egendomen,
njute för hvad lian enligt lag äger att ur egendomen utbekomma
enahanda förmånsrätt som inteckning enligt 1 mom. medför.

3 mom. Har fast egendom blifvit utmätt för fordran, hvarför egendomen
icke på grund af inteckning eller inskrifning häftar, äge borgenären,
därest utmätningen leder till egendomens försäljning eller till
tvångsförvaltning, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen,
såsom vore inteckning för hans fordran beviljad den dag utmätningen
skedde; dock att, om inteckning sökes samma dag utmätningen sker, utmätningen
har företräde. Inträffar konkurs, såsom i 8 § sägs; äge den
förmånsrätt ej rum.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft; doi k att härigenom icke sker inskränkning
i den förmånsrätt, som på grund af inteckning, den där sökts
före nämnda dag, enligt äldre lag tillkommer inteckningshafvaren.

:*&4

07

10

74

Förslag

till

Lag

om tillägg till 6 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att till 6 kap. strafflagen skall fogas en ny
paragraf, så lydande:

9 §•

Sättes skadestånd att utgå å särskilda tider, skall, där målsäganden
det yrkar, tillika åläggas den brottslige att för skadeståndets utgörande
hos öfverexekutor ställa pant eller borgen, vid äfventyr att eljest visst
penningbelopp hos honom uttages och till målsägandens säkerhet nedsättes
i bankinrättning, som af öfverexekutor godkännes.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

75

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 och 4 §§, 2 kap. 13, 22 och 28 §§,
3 kap. 48 och 52 §§, 4 kap. 62, 63, 71, 74, 79—82 och 85—88 §§ samt
5—11 kap. utsökningslagen skola erhålla följande lydelse:

1 KAI*.

3 §•

Kronofogde äger att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt ställe
sätta länsman eller annan man, som af Konungens befallningshafvande antagen
är; svare dock vid utmätning kronofogden själf för redovisningen
och för skada, som af utmätningsmannens fel eller försummelse kan komma.
Ej må kronofogde åt annan uppdraga försäljning af fast egendom eller af
fartyg, som i 94 § sägs, ej heller fördelning af köpeskilling för fast egendom
eller för lös egendom i fall, då enligt 140 eller 141 § sammanträde
för fördelningen erfordras.

I Stockholm, så ock i annan stad, där utmätningsmannabefattningen
anses icke kunna af en stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen
finner godt sådant medgifva, stadsfogde likaledes äga att, under enahanda
ansvarighet och med det förbehåll i afseende å försäljning af fartyg samt
fördelning af köpeskilling för lös egendom, som för kronofogde här ofvan
stadgas, samt under de villkor i öfrigt Konungen må föreskrifva, för

76

bestämdt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan man, som af
öfverexekutor antagen är.

4 §.

Konungens befallningshafvande äge för bestämdt fall eller inom visst
område förordna länsman eller annan lämplig person att på eget ansvar
i kronofogdes ställe vara utmätningsman. Om sålunda förordnad utmätningsman
galle hvad i denna lag om kronofogde stadgas; dock rnå han ej
i sitt ställe sätta annan man och ej heller, med mindre förordnandet innehåller
särskildt medgifvande, befatta sig med försäljning af fast egendom
eller af fartyg, som i 94 § sägs, eller med fördelning af köpeskilling i
fall, som i 3 § 1 mom. omförmälas.

2 KAP.

13 §.

Vill någon för fordran, hvarför fast egendom på grund af inteckning
eller inskrifning häftar, söka betalning ur egendomen, göre det hos
öfverexekutor i den ort, där egendomen ligger.

Vill borgenär, för hvars fordran fartyg är intecknadt, hålla sig
allenast till fartyget, söke ägaren, där denne skall svara i mål, som i 12 §
afses. Tillhör fartyget flere redare, äge borgenären söka hufvudredaren.
eller, om hufvudredare ej är vald, någon af redarne, hvilken han helst vill.

22 §.

Har ej borgenär inom natt och år, sedan honom förelädes att gifva
gäldenär del af ansökningen, inkommit till öfverexekutor med bevis att digifning
skett, och är ej heller svar från gäldenären ingifvet, vare ansökningen
förfallen. Lag samma vare, där inom sagda tid lagsökning*handlingarna
icke blifvit till öfverexekutor återställda och ej heller styrkt afskrift
däraf ingifven.

Innefattar ansökningen yrkande, som jämlikt 3 kap. 39 § eller 43 § andra
stycket i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom framställts af innehafvare
af fordran, för hvilken på grund af inteckning eller inskrifning
flera fasta, egendomar gemensamt häfta, och har ej sökanden inom sextio

daprar frän det föreläggande, som nyss sagts, honom gafs fullgjort hvad
enligt första stycket honom åligger, vare det yrkande förfallet.

28 §.

Äro ej sådana skäl för handen, att målet bör såsom tvistigt till
domstol förvisas, ålägge öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet,
vid äfventyr af utmätning.

Har borgenär enligt 13 § utsökt betalning ur fast egendom, och
varder fordringen fastställd till betalning ur egendomen, förordne öfverexekutor
tillika, att egendomen må, utan föregående utmätning, säljas i
den ordning, som om utmätt fast egendom stadgas; och vare det så ansedt,
som hade egendomen blifvit utmätt.

3 KAP.

48 §.

Skall någon för verkställighet af dom eller eljest enligt denna lag
ställa pant eller borgen, och är ej säkerheten af vederparten godkänd,
varde den pröfvad af myndighet, hos hvilken säkerheten ställes. Löftesmän
skola borga en för alla och alla för en; för menighet eller för utländsk
man, så ock i det fall, hvarom i 125 § sägs, skall borgas såsom
för egen skuld. Den pant bjuder, vare, där myndighet, som den pröfva
skall, det föreskrifver, pliktig att sätta panten i förvar hos vederhäftig
man, som åtager sig att den vårda; löftesskrift må omhändertagas af den,
till hvars säkerhet den gäller.

Den, som Konungens och kronans talan förer, vare från säkerhets
ställande fri.

52 §.

Har öfverexekutor fällt någon till böter eller vite eller dömt utmätningsman
att utgifva skadestånd, må ej utslaget verkställas förr än det
vunnit laga kraft. Huru hofrätts beslut,, hvarigenom i utsökningsmål
någon blifvit fälld till böter eller vite, må utan hinder af ändringssökande
verkställas, därom är särskildt stadgadt; och skall hofrätts beslut, hvarigenom
i sådant mål utmätningsman dömts till utgifvande af skadestånd,
gå i verkställighet så som vore det i tvistemål raeddeladt.

78

Beslut, hvarigenom utmätningsman dörats till mistning af tjänst på
viss tid, må ej verkställas, förr än det vunnit laga kraft.

Huru beslut angående fördelning af köpeskilling för utmätt egendom
och af medel, som influtit under tvångsförvaltning, går i verkställighet,
därom skils i 6 och 7 kap.

4 KAP.

62 §.

Lösören skola gå i mät förr än fast egendom må utmätas, där ej
borgenär och gäldenär annorlunda sämjas; häftar på grund af inteckning
eller inskrifning gäldenärens fasta egendom för fordran, hvarför utmätning
skall ske, varde den egendom först utmätt, där ej borgenären hellre vill
taga betalning ur lösören. Skall utmätning på en gång ske för fleras
fordringar, må ej borgenär, för hvars fordran fast egendom på grund af
inteckning eller inskrifning häftar, till förfång för annan taga betalning
ur lösören för hvad af den fasta egendomen kan utgå.

Ej må utmätning af fast egendom ske för fordran, som ej är i
egendomen intecknad eller inskrifven, med mindre borgenären sådant särskildt
begär.

63 §.

Har gäldenär fordran eller annan rättighet, som kan öfverlåtas; den
må ock gå i mät, där lösören ej finnas att tillgå, eller borgenär och gäldenär
om fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas. Sådana obligationer
eller andra värdepapper, hvilka med lätthet kunna i penningar
förvandlas, må tagas i mät såsom här ofvan om lösören är sagdt.

71 §■

Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant gods
till säkerhet för sin fordran kvarhålla, må hinder däraf ej möta för godsets
utmätande och försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute sådan
borgenär rätt till betalning ur köpeskillingen, såsom i 6 kap. sägs. Den,
som har lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom,
vare dock, där egendomen icke utgöres af fartyg eller gods i fartyg,
ej pliktig att lämna panten från sig, med mindre full lösen därför gifves,
eller panthafvaren nöjes med att för sin betalning hålla sig till köpeskil -

79

lingen; ej äge panthafvaren vägra att taga lösen, då den, i fall som nu är
sagdt, honom bjudes, ändå att hans fordran ej är till betalning förfallen.

Hvad nu är stadgadt skall icke äga tillämpning, när panten utgöres
af inteckning i gåldenärens fasta egendom.

O ö O

74 §.

Utmätas penningar, skola de af utmätningsmannen om händer tagas.
Lösören, som utmätas, skola, där de ej, efter ty nedan sågs, föras från
stället, därstädes sättas i förvar under utmätningsmannens försegling eller,
om han finner det i brist af tjänliga förvaringsrum eller af annan orsak
ej lämpligen kunna ske, med hans insegel eller skriftligt anslag eller på
annat sätt så utmärkas, att uppenbart synes att godset blifvit utmätt.
Anses det utmätta ej kunna med säkerhet lämnas på stället under gäldenärens
tillsyn, läte utmätningsmannen det af annan där vårdas eller till
annat ställe föras, om det så ske kan och borgenär den för godsets vård
eller flyttning nödiga kostnad förskjuter.

Utmätes gäldenärs egendom, som i annans besittning finnes, varde
förbud innehafvaren meddeladt att egendomen utlämna till förfång för den,
till hvilken i följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå.

Skall utmätning ske af den rätt till andel i inteckning, som, efter
ty särskildt, är stadgadt, tillkommer gäldenären såsom ägare af intecknade
egendomen, vare borgenären pliktig att, där utmätningsmannen det äskar,
förskjuta kostnaden för anskaffande af särskild inteckningshandling å det
gäldenären tillkommande beloppet.

79 §.

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning
däröfver; och galle om egendomens värdering hvad förut om värdering af
lös egendom är sagdt. Utmätningsmannen affordre ock gäldenären de
handlingar, som visa hans äganderätt eller tjäna till upplysning om nyttjanderätt
eller rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld af egendomen,
äfvensom uppgift å innehafvare af de i egendomen gällande inteckningar
och inskrifna rättigheter. Utmätas flera egendomar på en gång;
varde de hvar för sig beskrifna och värderade.

Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af fast egendom,
läte han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.

År fast egendom, som skall utmätningsvis säljas, intecknad gemensamt
med andra egendomar, och finnes för någon af egendomarne icke

80

uppskattning till allmän bevillning, skall värdering ske jämväl af egendom,
som ej skall säljas; skolande om förrättningen ägaren underrättas på
sätt i 60 § stadgas.

80 §.

Då utmätning af fast egendom skett, skall, där borgenär det yrkar,
afrad, hyra eller ränta, som af egendomen faller till dess den varder såld
och af köparen tillträdd, uppbäras af utmätningsmannen eller af syssloman,
som af honom förordnas. Utmätningsmannen kungöre utan dröjsmål den,
hvilken betalningsskyldigheten åligger, förbud att utgifva något till annan
än utmätningsmannen eller sysslomannen.

Har öfverexekutor förordnat om egendomens försäljning; då skall
han, där borgenär det yrkar, tillsätta syssloman, som afkomsten uppbär,
och låta förbud kungöras, som nu är sagdt.

Det åligger sysslomannen att till auklionsförrättaren före auktionen
eller, där jämlikt 102 § särskilt sammanträde skall hållas, före det
sammanträde redovisa afrad, ränta eller hyra, som utgår i penningar och
af honom uppburits. Lag samma vare i fråga om utmätningsman, där
han uppburit sådan afkastning och icke själf skall förrätta auktionen. Utgår
afrad, ränta eller hyra i varor, skall utmätningsmannen föranstalta om
deras försäljning på sätt i 90 § stadgas och redovisa därför influtna medel
efter ty nu är sagdt; skolande i sådant fall syssloman hålla de af
honom uppburna varor utmätningsmannen till hända. För medel, som ej
sålunda redovisats, skall redovisning lämnas före det sammanträde, då fördelning
af köpeskillingen skall äga rum.

81 §.

År fara att utmätt fast egendom af ägaren genom vanvård eller
annorledes i större mån försämras, äge öfverexekutor, där borgenär det
påstår, förordna syssloman att egendomen om händer taga och förvalta;
dock vare i ty fall borgenären pliktig att förskjuta den kostnad, som för
egendomens förvaltning kan vara nödig.

I fråga om skyldighet för sådan syssloman att till auktionsförrättaren
redovisa skall hvad i 80 § 3 mom. är stadgadt äga motsvarande
tillämpning.

81

82 §.

öfverlåter någon sin fasta egendom till annan, må, innan nye ägaren
sökt lagfart, öfverlåtelsen ej utgöra hinder för egendomens utmätande för
förre ägarens gäld.

Sökes å öfverlåtelse, som före utmätningen skett, lagfart samma dag,
då utmätningen verkställes, eller sist å den allmänna rättegångsdag för
lagfartsärenden, som näst efter fjorton dagar från utmätningen infaller;
då vare ej utmätningen gällande emot nye agaren, med mindre att för
fordran, som utsökes, egendomen häftar på grund af inteckning eller inskrifning
eller fordringen eljest är sådan att, efter ty i lag i öfrigt stadgas,
egendomen därför häftar, ändå att den kommit ur gäldenärens hand.
Har auktion till egendomens försäljning blifvit kungjord att hållas innan
den rättegångsdag, som nämnd är, inträffar, eller å samma dag, åligge
dock nye ägaren att före auktionen öfverlåtelsen anmäla och sin åtkomsthandling
i hufvudskrift eller besannad afskrift för auktionsförrättaren uppvisa.
Sker ej sådan anmälan, vare utmätningen emot nye ägaren gällande,
ändå att lagfart sökes å tid, som förut är sagd.

Göres af nye ägaren anmälan, på sätt nu stadgadt är, eller har
öfverlåtelsen blifvit för auktionsförrättaren kunnig innan han utsatt dag
för egendomens försäljning, skall, därest öfverlåtelsens verkan mot utmätningen
är beroende därpå, att lagfart kommer att sökas å tid, som ofvan
är sagd, auktionsförrättaren låta med försäljningen anstå till dess sig visat,
om lagfarten sökes.

Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om utmätning af den rätt till andel i inteckning, som, efter ty särskilt
ar stadgadt, tillkommer gäldenären såsom ägare af intecknade egendomen.

85 §.

Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät,
genast anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid utmätningen
uppgifva auktionsställe, såsom i 98 § sägs, gifva det tillkänna.

Då fast egendom blifvit utmätt, vare utmätningsmannen pliktig att
genast därom till inskrifningsdomaren insända bevis, innefattande uppgift
om beloppet af den fordran, för hvilken utmätningen ägt rum, samt huruvida
för samma fordran inteckning eller inskrifning är meddelad eller icke,
äfvensom hvad i öfrigt kan vara erforderligt för att tydligt utmärka, hvilken
den fordran är, hvarför utmätningen skett.

Utmåtes fartyg, som blifvit i fartygsregistret införd t, åligger utmätningsmannen
att ofördröjligen till Stockholms rådstufvurätt insända bevis

ll

82

om utmätningen med angifvande af fartygets registreringsnummer. Sker
utmätning af fartygslott, insände utmätningsmannen ofördröjligen bevis
därom till den myndighet, som förer fartygsregistret; och varde i det bevis
intagna de uppgifter, som för fartygets säkra urskiljande erfordras.

Myndighet, som enligt 28 § meddelat förordnande om fast egendoms
försäljning eller hos hvilken, jämlikt 51 § konkurslagen, äskats, att
fastighet eller intecknadt fartyg må utmätningsvis säljas, vare ock pliktig
att därom insända bevis efter ty nyss är sagdt.

86 §.

Har borgenär, som sökt utmätning, lämnat gäldenär anstånd med
betalningen, må ej målet därigenom uppehållas utöfver sex månader från
den dag, då utmätningsmannen mottagit de i 54 eller 56 § omförmäla
handlingar. Fortfar anståndet vid utgången af nämnda tid, vare ansökningen
förfallen och gånge verkställd utmätning åter.

Har i fall, då öfverexekutor enligt 28 § meddelat förordnande om
fast egendoms försäljning, borgenären icke inom två månader efter det
öfverexekutors utslag vunnit laga kraft, med företeende af bevis därom
samt af den handling i hufvudskrift, på grund hvaraf betalning blifvit
sökt, begärt verkställighet af beslutet, eller har borgenären begärt sådan
verkställighet men därefter lämnat gäldenären anstånd, som fortfar när
sex månader förflutit från det verkställigheten begärdes, vare frågan om
egendomens försäljning förfallen.

87 §.

Har någon inteckning i fast egendom, som blifvit för annans fordran
utmätt, eller har någon nyttjanderätt eller rätt till servitut, undantag,
ränta eller afgäld af egendomen, äge sådan rättsägare, där hans rätt kali
vara beroende af försäljningen, mot det att han till utmätningsmannen
erlägger fordringsbeloppet jämte kostnad, hvarför utmätningssökanden ansvarar,
göra gällande den rätt, som tillkom denne; dock att, där utmätningen
afser allenast del af fordran, hvarför egendomen på grund af inteckning
eller inskrifning häftar, utmätningssökanden för sin återstående
fordran äger företräde.

88 §•

Har utmätning af fast egendom upphäfts eller eljest frågan om
sådan egendoms försäljning förfallit, åligger det utmätningsmannen eller
öfverexekutor, om ärendet där är anhängigt, att därom genast göra anmälan
hos inskrifningsdomaren.

83

5 KAP.

Om utmätt egendoms försäljning.

89 §.

Försäljning af utmätt egendom skall ske genom offentlig auktion.

90 §.

Skall lös egendom säljas, läte utmätningsmannen tid och ställe för
auktionen kungöras i kyrkan för den församling, där försäljningen sker,
så ock, om gäldenär eller borgenär det äskar, eller eljest sådant finnes
lämpligt, i kyrkorna för de församlingar, som närmast därintill äro. Finnes
för viss stad förordnadt, att auktion skall kungöras på annat sätt än nu
är sagdt, lände det till efterrättelse.

År egendom, som säljas skall, af beskaffenhet att den ej, utan att
förstöras eller väsentligen försämras, kan förvaras under den tid, som för
auktionens kungörande i ofvan stadgad ordning erfordras, äge utmätningsmannen
låta kungöra försäljningen på annat sätt, som lämpligt finnes.

91 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan
auktionen hålles, där ej i fall, som i 90 § 2 mom. sägs, kortare tid för
kungörandet nödig finnes; auktion å fordran eller rättighet skall kungöras
minst fjorton dagar förut. Skall i stad auktion å lös egendom kungöras
mera än en gång, vare det gillt, om första kungörandet skett inom tid,
som nu är sagd. Har gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning
i hans fasta egendom blifvit utmätt, läte utmätningsmannen innan försäljning
sker anskaffa särskild inteckningshandling å det gäldenären tillkommande
beloppet, där laga hinder däremot icke möter. Skall sådan
handling anskaffas, må ej förr än det skett kungörelse om auktionen utfärdas.

Skall fartyg eller gods i fartyg säljas, värde kungörelsen om försäljningen
jämväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången
minst fjorton dagar före auktionen; och skall kungörelsen tillika innehålla,
att de borgenärer, som, ändå att de ej vunnit utmätning eller i
utmätt fartyg hafva inteckning, äga rätt till betalning ur det utmätta,
hafva att sådant, på sätt i 139 § sägs, före auktionen hos utmätnings -

84

mannen anmäla. De borgenärer, hvilka jämlikt 11 kap. sjölagen äga rätt
till betalning ur det utmätta eller i utmätt fartyg hafva inteckning, skola
därjämte, där de äro kände, underrättas om auktionen genom särskilda
kalielsebref, hvilka auktionsförrättaren skall med posten afsända, till inländska
borgenärer så tidigt, att kallelserna må komma dem till hända minst
fjorton dagar före auktionen, och till utländska borgenärer så fort ske kan.

Är fråga om försäljning af fartyg, som blifvit i fartygsregistret infördt,
an skaffe utmätningsmannen gravationsbevis rörande fartyget; dock
vare, där utmätningsmannen det äskar, borgenären pliktig att förskjuta
den för bevisets utlösande nödiga kostnad.

92 §.

Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest
under panträtt i handom, varde, där ej panthafvaren är pliktig att för
sin fordran taga betalning ur köpeskillingen eller på sätt i 71 § sägs förklarat
sig därmed nöjas, före utropet underrättelse meddelad, att försäljningen
sker med bibehållande af panthafvarens rätt.

Vid försäljning af lott i fartyg tillkännagifve utmätningsmannen,
att försäljningen ej medför rubbning i panträtt, som i hela fartyget
gäller; meddele ock före utropet underrättelse om de fordringar, för hvilka
fartyget veterligen utgör pant.

93 §.

Utmätt lös egendom skall i uppslag säljas. De yppersta varor skola
så länge sparas, att mesta folket är samladt. Då så mycket af det utmätta
godset blifvit såldt, att gälden, hvarför utmätning skett, så ock kostnad,
som skall ur egendomen utgå, kan af det sålda fullt godtgöras, upphöre
försäljningen.

94 §.

Skall försäljning ske af fartyg, som enligt mätbref eller å fartyget
anbragt tontalsmärke har en dräktighet af tjugu registerton eller därutöfver,
uppläse utmätningsmannen före utropet gravationsbevis, där enligt
91 § sådant skall vara anskaffadt, och gifve till känna, å hvad tid köpeskillingen
sist skall inbetalas; aninane ock dera, hvilka äro tillstädes och
hafva fordran, som skall vid auktionen bevakas, att sådant anmäla. Varder
fordran anmäld hos utmätningsmannen, meddele han före utropet därom
underrättelse.

85

Innan auktionen afslutas, ineddele auktionsförrättare!! underrättelse
om tiden, då efter 140 § sammanträde för fördelning af köpeskillingen
hållas skall, så ock om stället för sammanträdet.

95 §.

Den, som inropat fartyg, hvarom i 94 § är sagdt, åligger att genast
efter inropet gälda en sjättedel af köpeskillingen i reda penningar eller
ställa pant eller borgen såsom för egen skuld för en femtedel af köpeskillingen.
Sker det ej, varde fartyget genast ånyo utropadt.

Hvad af köpeskillingen ej må vara vid inropet erlagdt skall gäldas
sist å det sammanträde, som i 140 § sägs. Visar köparen, att inteckningshafvare,
som skall ur fartyget erhålla betalning, låtit köparen öfvertaga
den intecknade skulden och lämnat anstånd med betalningen, njute
köparen till godo de villkor, som därvid blifvit tingade. Finnes, sedan
för samtliga fordringar beräknats utdelning, öfverskott å köpeskillingen,
och beviljar gäldenären anstånd med betalning däraf, njute köparen ock
det anstånd till godo.

Varder ej sist å det sammanträde, hvarom förut är sagdt, köpeskillingen
till fullo gulden eller anstånd lämnadt efter ty nyss är sagdt, vare
köpet ogillt och besörje genast utmätningsmannen, att fartyget varder till
försäljning ånyo utlyst, som i 90 och 91 §§ sägs. Går fartyget vid nya
utropet till mindre än den förra köpeskillingen med laga ränta därå från
den dag, då betalning sist bort ske, ersätte förre köparen skillnaden; gar
fartyget till mera, kåfve förre köparen ej rätt till öfverskottet. Kostnaden
för senare försäljningen skall ock af förre köparen gäldas, där den ej kan
genom öfverskott å köpeskillingen godtgöras. År pant eller borgen ställd
för köpeskillingen, läte utmätningsmannen, där sådant erfordras till gäldande
af hvad förre köparen utgifva bör, ofördröjligen försälja panten i
den ordning, som om utmätta lösören stadgas, eller utsöka borgensförbindelsen
hos löftesmannen.

Varder köpeskillingen gulden, äge köparen genast komma i besittning
af fartyget; och vare det i köparens hand fritt från all föri’e ägarens
gäld, där ej köparen, efter ty förut i denna § sägs, gälden öfvertagit.

96 §.

Annan lös egendom än i 94 § sägs skall genast efter inropet betalas;
sker det ej, gånge egendomen under nytt utrop. Utmätningsmannen
stånde dock fritt att på eget äfventyr lämna anstånd med betalningen.

86

97 §.

Auktion å utmätt fast egendom skall förrättas af öfverexekutor, där
ej i 98 § annorledes stadgas.

98 §.

Ä landet äge gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom
skall hållas å landskansliet eller å tingsställe i orten. Uppgifver gäldenären
annat ställe i orten, må ock auktionen där hållas, om öfverexekutor
pröfvar stället lämpligt. Har ej gäldenär vid utmätningen eller, där enligt
28 § egendomen skall utan föregående utmätning säljas, hos öfverexekutor
före målets afgörande uppgifvit auktionsställe, eller äro flere, som äga
auktionsställe nämna, och kunna de ej därom sig förena; bestämme öfverexekutor,
hvar auktionen skall hållas. Skall auktionen hållas på annat
ställe än landskansliet, varde den förrättad af utmätningsmannen i orten.

I stad skall auktion å fast egendom förrättas å öfverexekutors ämbetsrum
eller annat ställe, där auktioner i staden gemenligen hållas.

Skola fastigheter inom särskilde öfverexekutorers områden gå i en
försäljning, varde auktionen förrättad där hufvudgården eller, om sådan
ej finnes, den till allmän bevillning högst uppskattade fastigheten är belägen;
är det å landet, vai’de auktionen hållen å landskansliet.

99 §.

Varder ej vid utmätning bestämdt, att auktionen skall hållas å
tingsstället, insände utmätningsmannen till öfverexekutor protokollet öfver
utmätningen med beskrifning och värdering å egendomen jämte öfriga
tillgängliga handlingar, hvarom i 79 § är nämndt.

Har vid utmätning blifvit bestämdt, att auktionen skall hållas å
tingsstället, och är utmätningsförrättaren ej behörig att med försäljningen
taga befattning, sände han ofvannämnda handlingar till den utmätningsman,
som skall auktionen hålla.

100 §.

Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande
egendomen samt utdrag ur fastighetsregistret äfvensom de för bestyrkande
af gäldenärens äganderätt till egendomen eller för upplysning om intecknad
eller inskrifven rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan emottagna
handlingar, hvilka kunna hos rätten erhållas.

87

101 §.

Tiden för auktionen varde af auktionsförrättaren bestämd, och läte
han kungörelse därom, så ock om egendomens beskaffenhet och auktionsstället
införas i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst fyra
veckor och sista gången minst fjorton dagar före auktionsdagen, äfvensom
intagas i länskungörelserna; foge ock anstalt, att kungörelsen varder ej
mindre, sist fyra veckor före auktionsdagen, å landet uppläst i tingslagets
kyrkor och i stad anslagen å det ställe, där auktionen hålles, än äfven,
där så ske kan, i tidning inom orten införd en gång, minst fjorton dagar
före nämnda dag. År för viss stad förordnadt, att auktion å fast egendom
skall jämväl på annat sätt kungöras, lände ock det till efterrättelse.

Skall försäljning ske på grund af förordnande, som i 28 § sägs, må
kungörelse om auktionen ej utfärdas förr än den handling, på grund hvaraf
borgenären sökt betalning, blifvit i hufvudskrift till auktionsförrättaren
afläinnad.

102 §.

Auktionsförrättaren äger, där så pröfvas nödigt, utsätta särskildt
sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och villkoren för
försäljningen; och varde uppgift om tid och ort därför intagen i kungörelsen
om auktionen. Ej må sådant sammanträde hållas tidigare än två dagar
före auktionen.

103 §.

Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika innehålla, att
den, som har fordran, hvarför egendomen häftar eller för hvilken han eljest
äger njuta betalning ur köpeskillingen, eller har annan rätt, som bör vid
auktionen iakttagas, äger att därvid och, där enligt 102 § särskildt sammanträde
skall hållas, vid det sammanträde bevaka sin rätt.

De. hvilka hafva inteckning i egendomen eller fordran, hvarför
denna jämlikt 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom
häftar, eller som skall utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken,
eller fått åt sig upplåten rättighet, som bör vid auktionen iakttagas.
skola, där de äro kände, om auktionen och det särskilda sammanträdet,
där sådant skall hållas, underrättas genom särskilda kallelsebref,
hvilka auktionsförrättaren skall med posten afsända, till inländska borgenärer
så tidigt, att kallelserna må komma dem till banda minst fjorton
dagar före auktionen, och till utländska borgenärer så fort ske kan; skolande
i kallelsebrefven tillika lämnas uppgift, som i 85 § 2 mom. sägs,
angående den fordran, för hvars gäldande försäljningen skall äga rum.

88

Underrättelse om auktionen och sammanträdet varde ock, efter ty nyss
sagts, borgenären och gäldenären meddelad.

104 §.

År ej auktion så kungjord, som i 101 § sägs, varde den inställd,
och sätte auktionsförrättaren ut annan tid därtill. Ej må dock auktion
inställas förty att kungörelsen ej varit i en eller annan kyrka uppläst eller
i tidning inom orten införd, där den eljest allmänneligen ågått.

105 §.

Dä utlyst auktion i följd af laga hinder inställes, varde, där så ske
kan, det i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor och i stad
genom anslag, som förut är sagdt, före den utsatta dagen kungjordt.

106 §.

Vid auktionens början uppläse auktionsförrättaren såväl protokollet
öfver utmätningen eller det utslag, hvarigenom öfverexekutor om egendomens
försäljning föroi’dnat, som ock gravationsbevis och de öfriga handlingar,
som i 99 och 100 §§ nämnas, och aninane dem, hvilka hafva
fordran eller rättighet, som bör vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla;
lämne ock tillstädesvarande rättsägare samt gäldenären, där han när är,
tillfälle att yttra sig öfver handlingarna och de anspråk, som anmälas, så
ock angående de villkor, som skola gälla för försäljningen.

Hvad sålunda föreskrifvits skall, där sammanträde som i 102 §
sägs hålles, vid det sammanträde iakttagas; skolande i ty fall handlingarna
ånyo uppläsas vid auktionen.

107 §.

Sedan förhandlingen afslutats, uppgöre auktionsförrättaren borgenärsförteckning,
hvari skola, ordnade efter det företräde dem emellan lag stadgar,
upptagas, förutom fordran, hvarför utmätning skett, jämte kostnaderna för
förfarandet, följande fordringar och rättigheter, nämligen:

l:o) fordran samt rätt till ränta eller afgäld, hvarför egendomen på
grund af inteckning eller inskrifning eller ock jämlikt 1 kap. 11 § i lagen
om köp, byte och gåfva af fast egendom häftar, där fordringen eller rättigheten
finnes upptagen i de i 99 och 100 §§ omförmäla handlingar
eller blifvit hos auktionsförrättaren anmäld;

89

2:o) fordran, hvarför förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
äger rum, samt, där egendomen är afträdd till konkurs, fordran, som skall
ur egendomen utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken,
äfvensom anspråk på ersättning för kostnad och arfvode för egendomens
förvaltning, såvida yrkande om betalning ur köpeskillingen för fordran,
som nu sagts, blifvit hos auktionsförrättaren framställdt; och

3:o) nyttjanderätt samt rätt till servitut eller undantag, som från
egendomen skriftligen upplåtits, där rättigheten är intecknad eller in~
skrifven eller den handling, därå rättigheten grundas, är af rättsägaren
till auktionsförrättaren ingifven eller eljest för honom tillgänglig.

Servitut, som är af beskaffenhet att skola oansedt egendomens försäljning
äga bestånd, skall icke upptagas i förteckningen.

108 §.

År fordran eller rättighet, som i 107 § sågs, tvistig eller beroende
af villkor, varde den ändock i borgenärsförteckningen upptagen.

109 §.

År fråga om giltigheten af inteckning eller inskrifning, som blifvit
för fordran eller rättighet meddelad, beroende på särskild pröfning eller
afgjord genom beslut, som ej vunnit laga kraft, eller är inteckning eller
inskrifning sökt men ännu ej beviljad, varde fordringen eller rättigheten
upptagen så som vore inteckningen eller inskrifningen gällande.

no §.

Fordran, som icke är förfallen och därå ränta icke skall gäldas före
förfallodagen, beräknas till det belopp, som efter en räntefot af fem för
hundra om året utgör fordringens värde den dag, å hvilken enligt 142 §
sammanträde för köpeskillingens fördelning skall äga rum.

in §•

Nyttjanderätt så ock rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld
af egendomen upptagas i borgenärsförteckningen utan att något värde för
dem utsättes.

12

90

112 §•

Ränta å fordran, som är i egendomen intecknad eller hvarför egendomen
häftar enligt 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom,
så ock förmåner i penningar eller varor, som skola utgå till innehafvare
af rätt till undantag, ränta eller afgäld, skola vid borgenårsförteckningens
uppgörande beräknas för ett år, där ej då visas, att de för annan tid
innestå.

113 §.

Sedan auktionsförrättaren efter ty ofvan är sagdt antecknat de
fordringar och rättigheter, hvilka böra vid auktionen iakttagas, skola de
fordringsbelopp, som hafva bättre rätt än den fordran, för hvars gäldande
försäljningen äger rum, samt kostnaderna för förfarandet sammanräknas;
och varde i borgenärsförteckningen angifvet, att det lägsta bud, som vid
auktionen må antagas, skall öfverstiga den sålunda erhållna summan.

Finnes behållen alkastning af egendomen att tillgå, skall vid lägsta
budets beräknande afdrag därför ske.

114 §.

År fast egendom afträdd till konkurs, och skall efter ty i 51 §
konkurslagen stadgas på begäran af borgenärerna auktion hållas för egendomens
försäljning i den ordning, som i denna lag är stadgad, vare inteckningshafvare
och den, som i egendomen äger bättre förmånsrätt, berättigad
att, där hans rätt till betalning ur egendomen är ostridig eller
styrkt och fordringen är i konkursen bevakad, äska att försäljningen i
stället sker till gäldande af hans fordran; framställe dock yrkande därom
hos auktionsförrättaren före auktionen eller, där enligt i02 § särskilt
sammanträde skall hållas, före detta sammanträde. Göres ej sådant yrkande,
må ej försäljning ske till förfång för de i borgenärsförteckningen upptagna
rättsägare.

115 §.

Skola flera fasta egendomar, som för eu fordran äro gemensamt intecknade,
säljas vid en auktion och jämlikt 121 § hvar för sig utropas,
varde särskild borgenärsförteckning för hvarje egendom upprättad; skolande
däri af den gemensamma inteckningen upptagas det belopp, hvarför egendomen
svarar i förhållande till de andra egendomarne, med anmärkning
att beloppet kan komma att förhöjas till följd af brist i dessa.

91

Äro egendomarne utmätta för samma fordran, och har den gemensamma
itneckningen bättre rätt än denna, varde lägsta budet för en hvar
af egendomarne så bestämdt, som om försäljningen ägde rum för gäldande
af den gemensamma inteckningen, dock med anmärkning att frågan om
försäljning skall, ändå att nämnda bud öfverskrides, förfalla, där sammanlagda
köpeskillingen för egendomarne ej lämnar tillgång till gäldande af
någon del af utmätningssökandens fordran.

Medgifver innehafvaren af den gemensamma inteckningen, att, där
försäljning kommer till stånd, den gemensamma ansvarigheten må upphöra,
varde i öfverensstämmelse därmed borgenärsförteckningarna upprättade
och lägsta buden bestämda.

11G §.

I afräkning å köpeskillingen skall i egendomen innestå hufvudstolen
af däri intecknad gäld, som faller inom lägsta budet. Ej må dock sålunda
öfvertagas gäld, som i 109 § sägs, ej heller belopp, som är i flera egendomar
gemensamt intecknadt, utan så är att egendomarne säljas vid gemensamt
utrop utan att särskilda utrop föregått eller innehafvaren af den gemensamma
inteckningen gjort sådant medgifvande, som i 115 § sägs.

Är intecknad fordran, som efter tv nu sagts skulle i egendomen innestå,
förfallen till betalning sist å den dag, då enligt 142 § sammanträde
för köpeskillingens fördelning äger rum, vare inteckningshafvaren berättigad
att erhålla betalning för fordringen, där han före borgenärsförteckningens
upprättande därom framställer yrkande. Finnes vid borgenärsförteckningens
upprättande andel i inteckning, som faller inom lägsta budet,
tillkomma gäldenären, varde sådan andel utan särskildt yrkande ur
köpeskillingen gulden.

Hvad ej af köparen öfvertages skall i reda penningar gäldas.

I borgenärsförteckningen skall angifvas, Indika belopp skola i egendomen
innestå och hvilka skola i reda penningar gäldas.

117 §•

Varder om rättsägares inbördes företräde eller om villkoren för försäljningen
mellan dem, hvilkas rätt är i fråga, annorlunda öfverenskommet
än i detta kapitel är stadgadt, lände det vid borgenärsförteckningens upprättande
till efterrättelse.

92

118 §.

Borgenärsförteckningen skall underskrifvas af auktionsförrättaren;
och läte han rattsägare, hvilka åt förteckningen nöjas, därå teckna sitt
godkännande.

119 §•

Innan utrop af egendomen sker, skall auktionsförrättaren uppläsa
borgenärsförteckningen samt meddela fullständig och tydlig underrättelse
om sättet för försäljningen; gifve ock till känna tiden, då köpeskillingen
sist skall vara gulden.

120 §.

Egendomen säljes i uppslag, där ej gäldenären före auktionen yrkar,
att försäljningen skall ske genom utrop i upp- och afslag.

121 §.

Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt
intecknade, säljas; varde, så framt någon af dem häftar för särskild fordran
eller rättighet, som skall vid försäljningen iakttagas, eller kommit i särskild
ägares hand, hvarje egendom för sig till försäljning utropad. Gå ej vid
denna försäljning egendomarne så högt, att fordran, för hvilken de äro
gemensamt intecknade, fullt kan gäldas; då skola, där de bjudna köpeskillingarna
lämna tillgång till gäldande af någon del af utraätningssökandens
fordran och ej innehafvaren af den gemensamma inteckningen
samtycker, att vid de skedda utropen må förblifva, eller hvad för honom
ur köpeskillingarna brister genast erlägges, alla egendomarne gemensamt
utropas till försäljning. Äro egendomarne utmätta för fordran, hvarför
de gemensamt häfta, skall gemensamt utrop ske, ändå att fordringen icke
till någon del kan ur de förut bjudna köpeskillingarne gäldas. Äro två
eller liera bland egendomarne i samma ägares hand, skall ock, där han det
äskar, gemensamt utrop äga rum af de egendomar, som honom tillhöra.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda
beloppet af det, som bjudits vid de särskilda utropen, skall vid
dessa utrop förblifva; gå egendomarne högre, äge det gemensamma utropet
företräde, och varde ötverskottet på de gemensamt utropade egendomarne
fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning utgick
för nästföregående år. Har någon af egendomarne blifvit delad, och

93

finnes ej sådant uppskattnings värde för hvarje del; då skall den på egendomen
belöpande andel i öfverskottet mellan delarna skiftas efter den för
hvarje del bjudna köpeskilling. Finnes beträffande någon af egendomarne
att dess andel af den gemensamma köpeskillingen icke förslår till gäldande
af de belopp, hvilka falla inom lägsta budet, och skall förty frågan om
den egendoms försäljning förfalla, skola de öfriga egendomarne ånyo gemensamt
utropas.

Har från egendom, däri inteckning beviljats, lägenhet afsöndrats,
och ansvarar lägenheten för den inteckning allenast på sätt i 3 kap. 43 §
i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom sägs, må inteckningen ej
föranleda försäljning af den afsöndrade lägenheten, utan så är att vid utropet
af stamfastigheten den därför bjudna köpeskillingen funnits icke
förslå till fulla gäldandet af inteckningshafvarens fordran och icke lägenhetens
ägare genast erlägger hvad däri brister eller, där lägenhetens ansvarighet
är begränsad till visst belopp, som understiger bristen, hvad sålunda
må ur lägenheten uttagas.

122 §.

Har en af flera gemensamt intecknade egendomar blifvit särskildt
utmätt, och har i anledning däraf den gemensamma inteckningens innehafvare
framställt yrkande om försäljning af de andra egendomarne, skall
den egendom, som är särskildt utmätt, först utropas. Göres ej därvid
sådant bud, att utmätningssökandens fordran till någon del kan utgå, och
skall förty frågan om den egendoms försäljning förfalla, varde jämväl försäljningen
af de öfriga egendomarne inställd. Göres sådant bud, då förfares
vidare med egendomarnes försäljning så som i 121 § stadgas; dock att,
där lägsta budet för den särskildt utmätta egendomen till följd af brist,
som uppkommer i de andra egendomarne, så förhöjes, att försäljning af
densamma ej kan äga rum, frågan om de öfriga egendomarnes försäljning
skall förfalla.

123 §.

Finnes i borgenärsförteckningen upptagen rättighet, som i 107 §
sägs, då skall, där den icke har företräde framför utmätningssökandens fordran,
vid egendomens försäljning iakttagas, att egendomen först utropas
med förbehåll om rättighetens bestånd, men, om ur den då bjudna köpeskillingen
borgenär, som äger bättre eller lika rätt, ej kan erhålla full godt*
görelse och ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva,
eller hvad för honom ur köpeskillingen brister genast af rättighetens inne -

94

häfvare till auktionsförrättare!! erlägges, egendomen ånyo utropas utan förbehåll
om rättighetens bestånd. Lämnar köpeskilling, som då bjudes,
större tillgång till borgenärens förnöjande, galle sista utropet; i annat fall
stånde fast vid det första.

Aro i borgenärsförteckningen upptagna flera sådana rättigheter, som
nyss sagts, skall vid egendomens utropande iakttagas det företräde, som
på grund af inteckning eller inskrifning eller tidigare upplåtelse tillkommer
dem i förhållande till hvarandra, så att rättighet, som har företräde
framför annan, skall vika först efter denna.

124 §.

Finnes å egendom, då den säljas skall, växande gröda, och tillhör
den ej brukare eller annan, som har nyttjanderätt till egendomen; gånge
grödan i samma utrop som egendomen, och varde det före utropet kungjordt.

125 §.

Då inrop skett, gälde köparen genast en sjättedel af köpeskillingen,
dock ej mer än hvad enligt borgenärsförteckningen bör i reda
penningar utgå eller mindre än beloppet af den kostnad, hvarom i
198 § förmäles. Vill köparen hellre ställa pant eller borgen för hvad
sålunda skolat gäldas, vare det ock gillt. Erbjuder köparen såsom pant
inteckning i egendomen, må den godkännas endast såvidt dess hufvudstol
ligger inom inropssumman, så ock inom det af utmätningsmannen å egendomen
satta värde samt inom det uppskattningsvärde, hvarefter allmän
bevillning för egendomen utgick för nästföregående år.

Gitter ej köparen gälda eller säkerhet ställa som nu är sagdt, varde
egendomen genast ånyo utropad.

126 §.

Göres å auktion sådant bud, att det enligt 113 och 125 §§ må
antagas, skall försäljning af egendomen ske, utan så är att köpeskillingen
ej förslår till gäldande af utmåtningssökandens fordran och han bestrider
att försäljning må ske.

Uppgår det bud, som högst göres, ej till belopp, som nu sagts, må
försäljning ändock ske, där innehafvare af de fordringar, hvilka falla
inom lägsta budet och icke fullt täckas af den bjudna köpeskillingen, så
ock utmätningssökanden därom förena sig.

95

127 §.

Kommer försäljning ej till stånd förty att vid auktionen bud icke
göres eller antages, då skall, om utmätningssökanden före förrättningens
slut det äskar, ny auktion hållas å samma ställe fyra veckor därefter,
hvarom auktionsförrättaren skall genast meddela underrättelse, och foge
han anstalt, att kungörelse om tiden för den nya auktionen varder, sist
fjorton dagar före auktionen, ej mindre uti länskungörelserna införd samt
å landet uppläst i tingslagets kyrkor och i stad anslagen, som i 101 §
stadgas, än äfven, där så ske kan, i tidning inom orten införd.

128 §.

Sker ej försäljning å första auktionen, och yrkar ej utmätningssökanlien
genast ny auktion, eller varder egendomen ej heller å den senare
auktionen såld, gånge utmätningen åter, utan så är att egendomen efter
ty i 7 kap. stadgas ställes under tvångsförvaltning.

129 §.

Kommer försäljning till stånd, eller finnes, där anbud ej gjorts eller
antagits, afkastning att redovisa, skall auktionsförrättaren, innan auktionen
afslutas, meddela underrättelse om tiden, då sammanträde för fördelning
af influtna medel skall hållas, så ock om stället för sammanträdet.

130 §.

Sist å det sammanträde, som i 142 § sägs, skall den del af köpeskillingen,
som enligt borgenärsförteckningen bör i reda penningar utgå,
vara till auktionsförrättaren gulden, såvidt anstånd efter 131 § icke
blifvit köparen lämnadt. Sker ej betalning såsom nu sagts, vare köpet ogillt,
och besörje genast auktionsförrättaren att egendomen varder till försäljning
ånyo utlyst, som i 101 § föreskrifves. Är pant eller borgen ställd, som i
125 § sägs, läte auktionsförrättaren ofördröjligen försälja panten i den
ordning, som om utmätta lösören stadgas, eller utsöka borgensförbindelsen
hos löftesmannen. Understiger hvad vid nya utropet högst bjudes förra
köpeskillingen med laga ränta därå från den dag, då betalning sist bort ske,
ersätte den försumlige inroparen skillnaden eller, där försäljning ej
kommer till stånd, hvad vid förra auktionen bjudits utöfver lägsta budet
jämte ränta därå äfvensom kostnaderna för samma auktion; går egendomen

96

till mera, hafve lian ej rätt till öfverskottet. Kostnaden för senare auktionen
vare han ock pliktig att gälda, där den ej af öfverskott å köpeskillingen
täckes.

131 §•

Visar köparen, att fordringsägare, som enligt borgenärsförteckningen
skulle ur köpeskillingen erhålla betalning i reda penningar, lämnat honom
anstånd med betalningen, äge köparen å köpeskillingen afräkna motsvarande
belopp; dock skall, om auktionsförrättaren det äskar, ställas pant eller
borgen för återbäring, i händelse beloppet skulle finnas rätteligen tillkomma
annan borgenär. Finnes, sedan fordringsägarne förnöjde äro, öfverskott å
köpeskillingen, och beviljar gäldenären anstånd med betalning dåraf, vare
lag samma.

132 §.

*

Sedan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet och auktionen vunnit
laga kraft, utförde auktionsförrättaren köpebref å egendomen.

133 §.

Köparen äger att tillträda egendomen, då han sin betalningsskyldighet
fullgjort; och gifve, där så fordras, utmätningsmannen därtill
handräckning. Har ej gäldenär annat hemvist att tillgå, anvise utmätningsmannen
honom nödiga rum; och må han efter försäljningen sitta i
dem kvar till näst infallande fardag för afträdande af förhyrd lägenhet.
Finnes å egendomen arrendator eller hyresgäst, hvars rätt ej år vid försäljningen
bibehållen, åligge köparen, där han ej ändock vill låta legotagaren
kvarsitta, att inom en månad efter tillträdesdagen uppsäga legoaftalet
vid äfventyr att det eljest varder mot köparen gällande; sker uppsägning,
galle om tid för afträde hvad i lag stadgas angående tid för afträde,
när på grund af frivillig öfverlåtelse af fastighet arrendator eller
hyresgäst uppsäges.

Sedan köparen tillträdt egendomen, äge lian uppbära arrende eller
hyra, som därefter förfaller, och i öfrigt utöfva de rättigheter, som på
grund af arrende- eller hyresaftalet tillkomma ägaren; svare ock, där aftalet
skall gälla mot honom, i förre ägarens ställe till de jordägaren åliggande
förpliktelser, hvilka skola fullgöras efter sagda tid. Ej må å legoafgift,
som förfaller till betalning mer än ett år eller vid hyra mer än sex månader
efter det försäljningen skedde, legotagaren afräkna hvad han må
hafva att fordra af förre ägaren, ej heller galle i fråga om sådan afgift

97

betalning, som af 1 egotagaren erlagts till förre ägaren, eller annan uppgörelse,
som med denne träffats; fordran, hvaraf legotagaren blifvit innehafvare,
eller uppgörelse, som träffats, efter det legotagaren fick kunskap
om egendomens utmätning eller om förordnande, som i 28 § sägs, må ej
åberopas mot köparen.

Angående verkan däraf att i arrende- eller hyresaftal, som skall
gälla mot köparen, skett ändring eller tillägg, hvarom icke vid försäljningen
gjorts förbehåll, samt om legotagares rätt att, där köparen skulle
brista i aftalets fullgörande, hålla sig till förre ägaren, skall hvad i fråga
om frivillig öfverlåtelse af fastighet är stadgadt äga motsvarande tilllämpning.

134 §.

Då köparen fullgjort sin betalningsskyldighet, vare egendomen i
hans hand fri från ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående
afgift, som före försäljningsdagen till betalning förfallit.

S 135 §.

Skall af anledning, som i 127 eller 130 § sägs, ny auktion hållas,
varde fordran eller rättighet, som upptagits i den för förra auktionen
upprättade borgenärsförteckningen, upptagen i den nya förteckningen, ändå
att fordringen eller rättigheten ej ånyo anmäles. Har rättsägare på grund
af försummad anmälan ej blifvit i den förra förteckningen upptagen, äge
ej annan rätt än i 148 § sägs.

1 fall, som i 130 § sägs, skall vid bestämmande af lägsta budet afdrag
ske för hvad af förre inroparen blifvit jämlikt 125 § erlagdt eller
som influtit genom försäljning af pant eller utsökande af borgen.

136 §.

Ej må den, som förrättar auktion å utmätt egendom, själf köpa
något, som å den auktion säljes.

13

98

6 KAP.

Om redovisning och fördelning af medel, som till följd af utmätning influtit.

137 §.

Då utmätt lös egendom blifvit såld, skall utmätningsmannen, skyndsamligen
och, där ej nedan annorlunda stadgas, sist inom fjorton dagar
efter försäljningen, af försäljningssumman, så långt den förslår, tillhandahålla
den, som utmätning vunnit, betalning för hans fordran. Hafva penningar
annorledes än efter försäljning till utmätningsmannen influtit, skola
de inom lika tid därefter hållas borgenären till hända.

Innan dom eller utslag, på grund hvaraf utmätning skett, vunnit
laga kraft, må dock betalning ej af borgenären lyftas annorledes än mot
pant eller borgen.

Har fogde till utmätningsman i sitt ställe satt annan man, fullgöre
dock fogden själf hvad, efter ty ofvan är sagd!, utmätningsman åligger,
där han ej åt den, som förrättat utmätningen, uppdragit att medlen borgenären
tillhandahålla, och denne därom blifvit underrättad.

138 §.

Har, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade
under panträtt i handom, panthafvaren, såsom i 71 § sägs, förklarat sig nöjas
med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen, njute han sin rätt
till godo inom den tid, som i 137 § stadgas; dock att, där i fråga om
utmätningsvis såldt fartyg eller gods i fartyg annan borgenär påstår betalning
för fordran, som skall utgå med förmånsrätt framför panthafvarens, ''
denne ej äger njuta betalning i annan ordning, än i 140 § sägs.

139 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade
panträtt i egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom, eller
ock ägde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen kvar, vare
ock berättigad att ur köpeskillingen, efter ty nedan sägs, undfå betalning,
såvida han därom hos utmätningsmannen före auktionen framställt yr -

99

kande. Skall under konkurs fartyg eller gods i fartyg utmätningsvis försäljas,
äge jämväl borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt enligt 4
eller 7 § i 17 kap. handelsbalken, den rätt, nu är sagd.

Har fartyg, som är för fordran intecknadt, blifvit utmätningsvis
såldt, skall den å inteckningshafvarens fordran enligt förmånsrättsordningen
belöpande utdelning utgå, ändå att fordringen ej blifvit anmäld. Skall
ränta utgå, varde den beräknad för ett år, där ej sist å sammanträde, som
i 140 § afses, visadt varder, att den för annan tid innestår.

140 §.

Då fartyg, hvarom i 94 § sägs, blifvit utmätningsvis såldt, äge de,
hvilka anse sig hafva rått till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären
att å fjortonde dagen efter auktionen å utsatt ort och timme inför
auktionsförrättaren sammanträda för att höras angående köpeskillingens
fördelning.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet
förordnat om inställande af vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde
ej hållas å den därför bestämda tid, varde det, såvidt ske kan,
kungjordt i tidning inom orten; upphör hindret, utsätte auktionsförrättaren
ofördröjligen ny tid för sammanträdet och läte kungörelse därom införas
tre gånger i allmänna tidningarna och, där så ske kan, i tidning inom
orten, första gången minst tio dagar före sammanträdet, där ej alla rättsägare
annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet, att de själfva
eller genom ombud kunna sig där infinna.

141 §.

Nu har, då annan lös egendom, än i 140 § sägs, blifvit för eu
borgenärs fordran utmätt, annan borgenär, som därå jämväl vunnit utmätning,
påstått bättre förmånsrätt, än utmätningen medför, eller har sådant
yrkande, som i 139 § sägs, blifvit af borgenär inom föreskrifven tid
framställdt: finnes ej full tillgång för borgenärerna och kunna de ej åsämjas,
huru medlen skola fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för
medlens fördelning och kalle borgenärerna, så ock, då fråga är om fordran,
hvarför ej utmätning skett och för hvilken ej heller borgenären haft
det utmätta i handom såsom pant, gäldenären att med utmätningsmannen å
uppgifvet ställe sammanträda för att sin rätt i afseende å fördelningen iakttaga
och bevaka. Sådan kallelse skall tre gånger, första gången minst tio dagar
före sammanträdet, i allmänna tidningarna införas, där ej alla rättsägare

100

annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet, att de själfva eller
genom ombud kunna sig där infinna.

Finnes i fall, som här förut är sagdt, full tillgång till alla fordringarnas
gäldande, eller åsämjas borgenärerna om fördelningen, men gitter
ej borgenär, som efter 139 § yrkar betalning utan att han fått utmätning,
visa att gäldenären medgifvit honom betalning ur köpeskillingen;
hålle utmätningsmannen inne hvad å sådan borgenärs fordran belöper och
kalle, såsom ofvan sägs, honom och gäldenären till sammanträde för att
sin rått bevaka. Ej må däraf öfriga borgenärer uppehållas i sin rätt till
utdelning.

Då sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren
ej är behörig att sådant sammanträde hålla, insände
han genast de medel, som fördelas skola, samt protokollet öfver utmätningen
och öfriga till ärendet hörande handlingar till fogden, som därefter
vidare förfar på sätt ofvan är stadgadt.

142 §.

Sedan fast egendom blifvit utmätningsvis såld, skall för fördelning
af den del af köpeskillingen, som köparen har att i reda penningar gälda,
sammanträde inför auktionsförrättaren hållas i Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands län å femtiosjätte dagen, men i öfriga delar
af riket å fyrtioandra dagen efter auktionen.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet
förordnat om inställande af vidare åtgärd i målet, och kali förty sammanträde
ej hållas å den därför bestämda tid, varde det, såvidt ske kan,
kungjordt på sätt i 105 § sägs; upphör hindret, utsätte auktionsförrättaren
ofördröjligen ny tid för sammanträdet och läte kungörelse därom införas
tre gånger i allmänna tidningarna och, där så ske kan, i tidning
inom orten, första gången minst tio dagar före sammanträdet, äfvensom
intagas i länskungörelserna.

143 §.

Finnes behållen afkastning af såld fast egendom att tillgå, eller
hafva i det fall att enligt 95 eller 130 § egendom försålts efter nytt utrop
medel erlagts af förre inroparen eller influtit genom försäljning af
pant eller utsökande af borgen, varde den tillgång jämte köpeskillingen
fördelad.

101

144 §.

Vid sammanträde, hvarom förut är sagdt, afgifve förrättningsmannen
redogörelse dels för den tillgång, som skall fördelas, dels ock för de
fordringar, för hvilka anspråk på betalning ur köpeskillingen blifvit anmäldt
eller utdelning ändock må beräknas; skolande, där fråga är om
fast egendom, borgenärsförteckningen därvid lända till efterrättelse. Därefter
äge tillstädesvarande borgenärer samt gäldenären, där han när är,
att andraga hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt.

145 §.

Varda alla borgenärer, hvilkas rätt är af fördelningen beroende, så
ock gäldenären ense huru fördelningen må ske; uppgöre förrättningsmannen
i öfverensstämmelse därmed fördelningslängd samt läte dem, som
däråt nöjas, teckna sitt godkännande å längden; och varde därefter utdelning
genast verkställd, dock mot pant eller borgen, där enligt 156 eller
157 § sådan säkerhet bör ställas.

146 §.

Nu kan ej öfverenskommelse träffas, såsom i 145 § sägs; finnes
ärendet anhängigt hos utmätningsman, afgifve han genast skriftligt förslag,
huru tillgångarna må fördelas; och äge sedan den, som därmed icke
åtnöjes, att, ehvad han vid sammanträdet varit tillstädes eller icke, inom
den tid och i den ordning, som i 10 kap. bestämmes, hos öfverexekutor
anhängiggöra sin klandertalan, vid äfventyr, om det försummas, att förslaget
kommer att såsom lagakraftvunnet till efterrättelse lända. Varder
klandertalan anhängiggjord, pröfve öfverexekutor, om och i hvad mån
klandret må till ändring i utmätningsmannens förslag föranleda. Under
klandertiden skall förslaget hos utmätningsmannen hållas tillgängligt för
den, som önskar däraf taga del.

147 §.

Kan, då fråga om fördelning omedelbart hos öfverexekutor anhängig
är, öfverenskommelse, såsom i 145 § sägs, ej träffas, pröfve han
genast hvad en hvar i utdelning tillkomma bör och afkunne sitt utslag
muntligen.

148 §.

Har fordran, som, där den anmälts före borgenärsförteckningens uppgörande,
bort däri upptagas, blifvit senare anmäld, varde utdelning, i den

102

mån tillgång finnes, borgenären tillagd efter de i borgenärsförteckningen
upptagna belopp.

149 §.

Skall ersättning utgå till innehafvare af rätt till undantag, ränta eller
afgäld, som vid försäljning af fast egendom icke bibehållits, skall utdelningen
beräknas för rättighetens kapitalvärde å dagen för köpeskillingens fördelning;
skolande därvid förmåner, som ej utgå i penningar, uppskattas efter ortens
pris samt kapitalvärdets beräkning ske efter en räntefot af fem för hundra
om året. Är rättigheten någon för lifstiden tillförsäkrad, skall uppskattningen
af kapitalvärdet ske med användande af den dödlighets- och lifslängdstabell
för riket, som af vederbörande myndighet sist blifvit utgifven.

150 §.

Skall ur köpeskillingen för utmätningsvis såld lös egendom utdelning
ske för fordran, som icke år förfallen och därå ränta icke skall gäldas före
förfallodagen, eller utdelning ske allenast för ränta eller annan dylik fordran,
som ej är till kapitalet bestämd, varde fordringen beräknad efter de i
110 och 149 §§ stadgade grunder.

151 §.

Är fråga om giltigheten af fordran eller rättighet eller af inteckning
eller inskrifning, som blifvit för fordran eller rättighet beviljad, beroende
på särskild pröfning eller afgjord genom beslut, som ej vunnit
laga kraft, eller är inteckning eller inskrifning sökt men ännu ej beviljad,
varde hvad å fordringen eller rättigheten enligt förmånsrättsordningen
belöpa kan vid fördelningen afsatt, intill dess frågan om borgenärs
rätt blifvit slutligen afgjord.

Finnes eljest fordran eller rättighet tvistig, varde borgenären hänvisad
att sin talan efter stämning anhängiggöra och hvad å fordringen eller
rättigheten belöper afsatt, såsom nyss är stadgadt. Vill annan, hvars rätt
är af frågan beroende, själf stämma, stånde det honom fritt.

Är fordran eller rättighet förenad med villkor, skall efter ty nu
sagts afsättning ske, intill dess villkoret uppfyllts eller förfallit.

152 §.

Då efter ty ofvan är stadgadt utdelning för fordran beräknas, utan
att fordringsbeviset blifvit företedt, så ock då medel enligt 151 § afsättas,

103

varde bestämmelse tillika meddelad, huru beloppet fördelas skall, för det
fall att detsamma eller någon del däraf sedermera finnes ej böra tillkomma
den borgenär, för hvars fordran det blifvit beräknadt eller afsatt.

''|153 §.

Varder, utan att gäldenären det medgifvit, betalning tillerkänd borgenär
ur egendom, som ej varit för hans fordran utmätt, och är ej heller
fordringen förut genom dom eller utslag fastställd, äge gäldenären rätt
att stämma om återvinning inom sex månader efter det fördelningen vann
laga kraft.

154 §.

Klander mot utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors
beslut i fördelningsfråga galle ej för annan än den, som klandret
väckt.

155 §.

Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag eller
öfverexekutors beslut om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta hvad honom
därigenom tillagdt blifvit, äge därtill rätt; ställe dock pant eller borgen
för hvad han lyfter, där ej öfverexekutor finner skäligt tillåta, att lyftning
må utan sådan säkerhet ske.

Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han yrkat eller,
om hans fordran ej varit anmäld, enligt de här ofvan stadgade grunder;
då må, utan hinder af hans uteblifvande från sammanträdet, de borgenärer,
som äro tillstädes, öfverenskomma, att lyftning må ske utan pant eller
borgen; och vare det gillt, där ej gäldenären det bestrider, eller enligt
156 eller 157 § säkerhet ställas bör.

156 §.

Är auktion å utmätt fast egendom öfverklagad, må ej, mot köparens
bestridande, utdelning ur köpeskillingen lyftas annorledes än mot pant
eller borgen.

157 §.

Är utmätning i död mans bo verkställd, och vill, innan tid till
egendomsafträde ute är, borgenär för sin fordran njuta betalning, vare,
i fråga om hans skyldighet att ställa borgen eller annan säkerhet för hvad
han lyfter, gällande hvad därom särskilt stadgadt är.

104

158 §.

Belopp, som jämlikt 151 § blifvit vid fördelningen afsatt för någon
borgenärs fordran, skall ofördröjligen i länets ränteri nedsättas. Har
borgenärens anspråk blifvit godkändt genom dom eller utslag, som ej
vunnit laga kraft, vare han dock berättigad att beloppet mot pant eller
borgen lyfta. I annat fall må på öfverexekutors pröfning ankomma, huruvida
beloppet, innan fråga om rätt därtill blifvit afgjord, må mot pant
eller borgen lyftas, vare sig af den borgenär, för hvilken det blifvit afsatt,
eller af annan, hvilken på grund af bestämmelse, hvarom i 152 §
sägs, medlen kunna tillfalla.

159 §.

Medel, som vid köpeskillings fördelning å landskansli blifvit borgenär
tillagda men icke af honom lyftas, skola i länets ränteri nedsättas.
Lag samma vare, där fördelning skett annorstädes än å landskansli, och
borgenären ej inom fyra veckor därefter medlen lyfter.

År för fordran utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset blifvit
företedt, och anmäler sig ej fordringsägaren inom natt och år efter det
fördelningen vunnit laga kraft, må medlen, mot pant eller borgen, lyftas
af annan, som de enligt 152 § kunna tillfalla.

160 §.

m

Medel, som jämlikt 158 och 159 §§ skola i landtränteri nedsättas,
må, där någon rättsägare det äskar, insättas i bankinrättning, som af
öfverexekutor godkännes, för att där mot ränta innestå, under den tid
öfverexekutor bestämmer; och komme räntan den borgenär till godo, som ''
finnes till medlen berättigad.

161 §.

Finnes i fall, då försäljning af fast egendom ej kommer till stånd,
behållen afkastning af egendomen, skall för fördelning däraf sammanträde
hållas å tid, som i 142 § är stadgad; skolande fördelningen verkställas
enligt de grunder, som i fråga om medel, hvilka influtit under tvångsförvaltning,
äro stadgade i 7 kap.

Har af anledning, som i 130 § sägs, egendomen gått under nytt
utrop men försäljning då ej skett, skall ock för fördelning af hvad förre

105

inroparen jämlikt 125 § erlagt eller som influtit genom försäljning af
pant eller utsökande af borgen, sammanträde, som nyss sagts, hållas; och
varde beloppet, sedan auktionskostnaderna guldits, användt till betalning
af utmätningssökandens fordran. Uppstår öfverskott, varde det fördeladt
på sätt ofvan i fråga om fördelning af behållen afkastning är stadgadt.

162 §.

År ej utmätning förrättad och, där lös egendom af annat slag, än
i 163 § sägs, tagits i inåt, försäljning däraf verkställd inom två månader,
sedan kronofogde emottagit de handlingar, som i 54 och 56 §§
nämnas, och inom en månad sedan stadsfogde sådana handlingar emottagit;
svare fogden själf för det belopp, hvarför utmätning bort ske, där han ej
visar, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen eller att för
utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen ej kunnat
förekomma. Möter sådant hinder, bör det, vid äfventyr att det eljest ej
må till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall af utmätningsmannen
hållas.

163 §.

År fartyg eller gods i fartyg utmätt, eller skall utmätt fordran eller
rättighet säljas, och varder ej det utmätta såldt å landet inom tre månader
och i stad inom två månader efter det fogden emottagit de i 54 och
56 §§ nämnda handlingar; vare om hans ansvarighet lag som i 162 § sägs.

164 §.

Då enligt 141 § sammanträde för fördelning af köpeskilling för lös
egendom skall äga rum, vare utmätningsmannen pliktig att utsätta sammanträdet
att hållas inom fjorton dagar eller, om kungörelse i allmänna
tidningarna erfordras, inom fyra veckor efter försäljningen.

165 §.

Har utmätning af fast egendom skett, skall utmätningsmannen så
skyndsamt vidtaga alla de åtgärder, hvilka på honom ankomma, att egendomens
försäljning ej må genom hans vållande fördröjas å landet öfver
fyra månader och i stad öfver tre månader från mottagandet af de i 54
och 56 §§ nämnda handlingar.

*«“/« 14

106

166 §.

Medel, som till utmätningsman influtit och borgenär tillkomma,
skola, utom i fall som i 159 § sägs, hos utmätningsmannen hållas borgenären
till hända under åtta veckor från den dag borgenären äger rätt att
medlen utfå. Varda medlen ej under den tid eller därefter före ingången
af nästföljande kalendermånad af borgenären lyftade, skola de ofördröjligen
af utmätningsmannen i länets ränteri nedsättas; och äge utmätningsmannen
sedermera att med beviset om nedsättningen till borgenären redovisa.
Där fordringsbevis, som för utmätnings vinnande blifvit af borgenär
aflämnadt, bör efter målets handläggning till honom återställas, skall
handlingen hos utmätningsmannen hållas borgenären till hända under åtta
veckor; och galle i öfrigt om sådan handling hvad nyss är om influtna
medel stadgadt.

Försummar borgenär att ur utmätt egendom taga betalning, liafve
ej rätt till ränta från den tid det af honom berott att betalning njuta,
där ej på grund af stadgandet i 160 § sådan ränta må honom tillkomma.

Har någon fått lyfta köpeskillingsmedel, innan frågan om bättre rätt
därtill blifvit slutligen pröfvad, och finnes han sedan pliktig att det lyftade
eller någon del däraf återbära, gälde ränta efter sex för hundra
om året.

167 §.

Förhåller utmätningsman medel för fordringsägare, då denne äger
rätt att dem utfå och till erhållande däraf sig anmäler, gälde ränta efter
sex för hundra om året och ansvare dessutom för tjänstefelet.^ j

168 §.

Sedan laga kraft åkom mit auktion å fast egendom, samt köpeskillingen
erlagts och sammanträde enligt 142 § hållits för köpeskillingens
fördelning, åligge det auktionsförrättare!! att därom genast göra anmälan
hos inskrifningsdomaren samt insända det vid sammanträdet förda protokoll
jämte borgenärsförteckningen; har försäljningen skett utan förbehåll
om beståndet af intecknad eller inskrifven nyttjanderätt eller rätt till servitut,
undantag, ränta eller afgäld af egendomen, skall tillika uppgift
därom lämnas.

Har vid fördelning af medel, som i 161 § afses, likvid utfallit
å hufvudstol af intecknad gäld, åligge det den, som förrättat fördelningen,
att, sedan denna blifvit godkänd eller vunnit laga kraft, hos inskrifningsdomaren
därom göra anmälan och tillika insända fördelningslängden.

107

7 KAP.

Om tvångsförvaltning af fast egendom.

169 §.

Kommer vid auktion å fast egendom försäljning icke till stånd, och
vill utmätningssökanden att afkastningen skall användas till gäldande af
hans fordran, äge han äska, att egendomen sättes under särskild förvaltning;
framställe dock därom hos auktionsförrättaren yrkande, innan förrättningen
afslutas, och förskjuta på anfordran den för förvaltningen nödiga
kostnad.

170 §.

Sättes egendom under tvångsförvaltning, som i 169 § sägs, förordne
auktionsförrättaren syssloman att omhändertaga egendomen och besörja
förvaltningen.

Har ej gäldenären annat hemvist att tillgå, anvise sysslomannen
honom nödiga rum till bostad.

Är egendomen upplåten till arrendator eller hyresgäst, skall i fråga
om legotagarens rätt att å legoafgift afräkna fordran hos gäldenären eller
åberopa uppgörelse, som träffats med denne, hvad i 133 § 2 mom. är
stadgadt äga motsvarande tillämpning.

171 §.

Sysslomannen skall inom en månad efter hvarje kalenderårs utgång,
dock icke för kortare tid än ett fjärdedels år, till auktionsförrättaren afgifva
redovisning för sin förvaltning. I redovisningen äge sysslomannen
tillgodoföra sig skäligt arfvode för sitt bestyr.

Auktionsförrättaren äge skilja sysslomannen från befattningen, där
skäl därtill äro, och förordna annan i hans ställe.

172 §.

Af behållning, som af tvångsförvaltning uppstår sedan därför nödig
kostnad guldits, skola först de borgenärer, hvilka för sina fordringar äga
företräde framför utmätningssökanden, undfå likvid för räntor och andra
årligen upplöpande belopp, samt återstoden användas till gäldande af kost -

108

naden för utmätningen och auktionen äfvensom utmätningssökandens
fordran.

173 §.

Sedan redovisning till auktionsförrättaren inkommit, utsätte denne
ofördröjligen tid och ort för sammanträde mellan borgenärerna och kungöre
det minst tio dagar förut i allmänna tidningarna samt, där så ske
kan, i tidning inom orten; läte ock kungörelsen införas i länskungörelserna.
Borgenärerna och gäldenären skola ock genom särskilda kallelsebref, efter
ty i 103 § 2 mom. stadgas, om sammanträdet underrättas.

174 §.

Vid sammanträde, som i 173 § sägs, framlägge auktionsförrättaren
den inkomna redovisningen och verkställe därefter fördelning af behållningen
mellan de borgenärer, som i 172 § äro nämnda, efter det företräde
tjena emellan lag stadgar.

A fordran, som finnes upptagen i den för auktionen upprättade
borgenärsförteckningen, varde utdelning beräknad, ändå att fordringen ej
anmäles vid sammanträdet; och galle anmälan vid ett sammanträde jämväl
för ett senare.

I öfrigt skall i fråga om fördelningen tillämpas hvad angående fördelning
af köpeskilling för fast egendom är stadgadt.

175 §.

År utmätningssökandens fordran intecknad i egendomen, åligge auktionsförrättaren
att, när likvid å hufvudstolen utfaller, därom, sedan fördelningen
blifvit godkänd eller vunnit laga kraft, göra anmälan hos
inskrifningsdomaren och tillika insända fördelningslängden.

176 §.

Vill borgenär klandra sysslomannens redovisning, göre det genom
stämning inom nittio dagar från det sammanträde, där redovisningen
framlades, eller hafve förlorat sin rätt till klander. Gäldenären vare ock
öppet att efter ty nu sagts klandra redovisningen.

109

177 §.

Den, som begärt tvångsförvaltning, vare öppet att när som helst hos
auktionsförrättaren äska, att egendomen ånyo utbjudes till försäljning.
Har sådant yrkande gjorts, eller har för annan borgenärs fordran egendomen
blifvit utmätt, åligge sysslomannen att till auktionsförrättaren före
auktionen eller, där jämlikt 102 § särskild! sammanträde skall hållas, före
det sammanträde afgifva redovisning. För medel, som ej sålunda redovisats,
skall redovisning lämnas före det sammanträde, då fördelning af
köpeskillingen skall äga rum.

178 §.

Sedan utmätningssökandens fordran blifvit till fullo gulden, gånge
utmätningen åter och varde egendomen till gäldenären återställd.

8 KAP.

Om kvarstad, skingringsförbud samt reseförbud, så ock annan handräckning,

som af öfverexekutor gifvas må.

179 §.

Begär borgenär hos öfverexekutor, till säkerhet för sin fordran,
kvarstad å så mycket af gäldenärens lösa egendom, som kan mot den
fordran svara, eller äskar man kvarstad å visst gods, som annan innehafva
och hvartill man bättre rätt påstår; har sökanden företett sannolika
skäl för sin talan, och pröfvar öfverexekutor, det fara är att gäldenären
undansticka’ eller förstör godset; varde då kvarstad beviljad.

180 §.

Pröfvar öfverexekutor full anledning ej vara att bevilja kvarstad
efter 179 §, eller äskar borgenär eller den, som påstår bättre rätt till
visst gods, att gäldenär tillhörig lös egendom eller det gods, hvarom fråga
är, må ställas under förbud att säljas eller skingras; då må sådant förbud,
när skäl därtill äro, af öfverexekutor beviljas. Finnes gäldenärs gods
eller det, hvarom tvistas, hos tredje man, må ock denne förbjudas att det
utgifva.

no

181 §.

Öfverexekutor äge makt att, när skäl därtill äro, sätta fast egendom
och hvad därtill hörer under förbud att säljas eller skingras. År
synnerlig fara, att det, som under sådant förbud satt är, genom vanvård
eller annorledes i större mån försämras, vare lag, som i 81 § 1 mom. sägs.

182 §.

Vid pröfning af lagsökningsmål äge, ändå att betalningsskyldighet
ej kunnat gäldenären åläggas, öfverexekutor att, där så skäligt finnes, bevilja
kvarstad å gäldenärs lösa gods eller stadga förbud mot skingring.

183 §.

Då kvarstad lägges å lös egendom, varde med den så förfaret, som
då dylik egendom utmätes; dock vare, där kvarstaden ej sker till säkerhet
för fordran, värdering icke af nöden.

Ej må för fordran kvarstad läggas å egendom, som icke får i mät

tagas.

184 §.

Finner öfverexekutor skäl att i kvarstad sätta afrad, hyra eller ränta,
som af fast egendom faller, varde, på sätt i 80 § sägs, syssloman tillsatt
att medlen uppbära och förbud den betalningsskyldige tungjord! Den
som blifvit satt till syssloman skall tillse, att utskyld eller afgift, som
bör för egendomen gäldas och under kvarstad stiden till betalning förfaller,
gulden varder.

185 §.

Lös egendom, som ställes under skingringsförbud, förblifve under
innehafvarens vård och nyttjande; sker förbudet till säkerhet för fordran,
varde egendomen värderad, såsom i fråga om utmätning är sagd!

186 §.

Äro penningar satta i kvarstad, eller hafva medel, hvarom i 184 §
förmäles, till syssloman influtit, äge öfverexekutor, där borgenär eller
gäldenär det äskar, förordna om medlens insättande i bankinrättning, såsom
i 160 § sägs.

in

187 §.

År fara för handen, att gäldenär begifver sig från riket utan att
efterlämna känd egendom, som mot gälden svarar, eller att någon, som
häftar i skuld för hushyra, kost, skeppslega eller annat dylikt, afviker
från orten, utan att borgenären har säkerhet i kvarlämnadt gods; då äge
öfverexekutor förbjuda gäldenären att afresa från orten, innan han gjort
rätt för sig; dock må sådant reseförbud ej gälla för längre tid än sex
veckor, öfverträdes förbudet, varde gäldenären återhämtad och, där borgenär
det äskar, i häkte insatt, under den tid förbudet gäller.

188 §.

Har ej den, som vunnit kvarstad eller skingringsförbud, inom trettio
dagar, och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det
öfverexekutors förordnande därom gafs, hos gäldenären genom lagsökning
sin fordran kraft eller sin talan till domstol instämt eller fullföljer han
ej genast eller å föreskrifven tid sin talan, där den hos öfverexekutor eller
domstol anhängig är; gånge kvarstad en eller förbudet åter. Har i det
fall, hvarom i 182 § skils, borgenär fört klagan mot öfverexekutors utslag,
såvidt därigenom betalning ej blifvit honom tillerkänd, må tiden för
talans instämmande räknas från den dag hofrättens utslag gafs.

Skall lagsökning eller stämning, hvarom nu är sagdt, delgifvas genom
kungörelse i allmänna tidningarna, hafve den, som kvarstaden eller
förbudet vunnit, sin rätt förvarat, om första kungörandet skett inom nu
stadgad tid och hvad i öfrigt i ty fall föreskrifvet är rätteligen fullgöres.

189 §.

Kvarstad och skingringsförbud, som till säkerhet för fordran beviljade
blifvit, så ock reseförbud upphöre, då gäldenären pant eller borgen
ställer.

190 §.

Pröfvas de omständigheter, som föranledt kvarstad eller förbud, ej
vidare vara för handen, må kvarstaden eller förbudet af öfverexekutor
häfvas, så ock af domstol, då saken dit instämd är.

112

191 §•

Har man egenmäktigt pantat något till sig eller skilt annan från
det han innehar eller eljest själf tagit sig rätt; äge öfverexekutor att genast
besittningen eller annat förhållande, som rubbadt är, återställa; och
svare den, som sig förgrep, vid domstol.

Den, mot hvilken sådan handräckning gifves, vare ej förment att
sin talan vid domstol efter stämning utföra.

192 §.

Vägrar arrendator eller hyresgäst att afflytta, då bestämd legotid är
till ända eller eljest, utan att legorätten förverkats, för honom inträdt
skyldighet att afflytta, och gitter han ej visa sannolika skäl att han ändock
äger Qvarsitta, då må öfverexekutor förordna om hans vräkande. Menar
ägaren, att arrendator eller hyresgäst förverkat legorätten, må ock förordnande,
som nyss sagts, meddelas, där öfverexekutor finner uppenbart,
att rätten är förverkad.

Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gifves, att sin
talan vid domstol utföra, galle hvad i 191 § sägs.

193 §.

Kvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning enligt 192 §
må ej af öfverexekutor beviljas, där ej sökanden ställt pant eller borgen
för den skada, som kan genom åtgärden vederparten tillskyndas. Finnes
någon, som bör sådan säkerhet ställa, ur stånd därtill, och har han för
sin talan visat synnerliga skäl, äge dock öfverexekutor honom från säkerhets
ställande befria.

194 §.

Ansökning om kvarstad, förbud eller annan handräckning skall göras
skriftligen. Ej må ansökningen bifallas innan tillfälle att därå svara blifvit
vederparten läinnadt; finner öfverexekutor saken sådan, att den dylikt uppskof
ej tåla kan, äge han att den äskade åtgärden bevilja tills vidare och
intill dess annorledes förordnadt varder, dock icke i det fall, hvarom i
192 § sägs.

113

195 §.

Finner öfverexebutor, att den, som talan anhängiggöra saknar skäl
därtill, gifve genast sitt beslut därom. Skall någon i målet höras, förordne
öfverexekutor, huru det ske må; och äge öfverexekutor därvid förelägga
vite eller äfventyr att, om part försummar fullgöra hvad honom
varder ålagd t, målet ändock afgöres.

Hvad här är stadgadt vare ock gällande i andra hos öfverexekutor
förekommande utsökningsmål, för hvilka annan ordning ej finnes i denna
lag föreskrifven.

9 KAP.

Om kostnad i utsökningsmål.

196 §.

I mål, hvarom i 2 kap. handlas, tillägge öfverexekutor sökanden,
där han saken vinner, ersättning för all nödig kostnad, som lagsökningen
medfört. Varder målet såsom tvistigt förvisadt till domstol; då må ”ersättning
tilläggas vedcrparten för hans kostnad; och äge ändå domstolen,
när målet där fullföljes, pröfva hvad ersättning den ena parten bör till
den andra gifva för kostnaden hos öfverexekutor.

197 §.

I andra utsökningsmål, än i 196 § nämnas, bestämme öfverexekutor,
efter ty skäligt finnes, om och till hvad belopp den tappande parten bör
till den andra gälda ersättning för hans kostnad i målet.

198 §.

All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vård och
försäljning, så oek för köpeskillingens fördelning skall ur köpeskillingen
för den utmätta egendomen gälda». Kostnad, som ej sålunda gulden varder,
skall åt sökanden betalas, och må beloppet, där det ej är af honom förskjutet
eller af honom vid anfordran gäldas, hos honom utmätas. Har af flera
gemensamt intecknade egendomar någon blifvit särskildt utmätt för fordran,

t

114

som äger sämre rätt än den gemensamma inteckningen, och har i anledning
däraf inteckningshafvaren yrkat försäljning af de andra egendomarna
men försäljning ej kommit till stånd, skall den, som påkallat den särskilda
utmätningen, vidkännas hela kostnaden.

Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga
kraft, och upplyses, då utmätning skall företagas, att nedsättning skett
efter ty i 39 § sägs, skall hvad som erfordras till betäckande af ko>tnaden
för förrättningen tagas i mät, där ej den tappande parten vid förrättningen
styrker, att nedsättningsbevis eller besannad afskrift däraf blifvit för
vederparten uppvist så tidigt, att denne kunnat om nedsättningen underrätta
utmätningsmannen.

Ej vare utmätningsman pliktig att verkställa utmätning å dom eller
utslag, som ej vunnit laga kraft, med mindre kostnaden för förrättningen
förskjutes af sökanden. Den, som begär utmätning af fast egendom eller
verkställighet af förordnande, som i 28 § sågs, vare, .ändå att domen eller
utslaget äger laga kraft, pliktig att på anfordran förskjuta erforderligt
belopp till bestridande af kostnaden för egendomens utmätning och försäljning.

199 §.

Kostnad för annan förrättning, än i 198 § omförmäles, skall, där
utmätningsmannen det äskar, förskjutas af den som åtgärden sökt.

År i dom eller utslag, som skall verkställas annorledes än genom
utmätning, föreskrift gifven, att verkställigheten skall ske på den tappande
partens kostnad; då skall ock bevislig och nödig kostnad hos honom af
utmätningsmannen uttagas.

10 KAP.

Om klagan öfver utmätningsmans förfarande.

200 §.

Vill man klaga öfver utmätningsmans förfarande i mål, hvarom denn»
lag handlar, göre det skriftligen hos öfverexekutor.

115

201 §.

För klagan öfver utmatning äge gäldenär tid intill klockan tolf å
femtonde dagen sedan utmätningen fullbordats eller blifvit i fall, hvarom
i 75 § sägs, hos gäldenären verkställd. Är borgenär missnöjd med förrättningen,
ingifve sin klagoskrift inom samma tid, efter det han erhöll
del af protokollet öfver utmätningen.

202 §.

Vill någon klaga öfver utmätningsmans åtgärd vid auktion å fast
egendom, göre det före klockan tolf å femtonde (lagen därefter; dock att
klagan öfver borgenärsförteckningen, där ej fråga är om bestämmande af
lägsta budet eller villkoren för försäljningen, skall föras i den ordning
203 § stadgar. 6

203 §.

År någon missnöjd med förslag till fördelning af köpeskilling för utmätningsvis
såld egendom, hvilket enligt 146 § blifvit af utmätningsman
upprättadt, eller med utmätningsmans förslag till fördelning af medel,°som i
161 § . es eller som influtit under tvångsförvaltning, ingifve sin klagoskrift
till öfverexekutor före klockan tolf å tjugonde dagen, sedan förslaget
afgafs.

204 §.

Försittes den i 201, 202 eller 203 § stadgade tid för klagan, och
visas ej inom samma tid laga förfall, varde klagan, såvidt den åsyftar
att vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd, ej upptagen till pröfning.
Visas förfall, sätte öfverexekutor ut ny tid för klaganden att målet fullfölja.

Vid förrättning, som i nämnda §§ omförmäles, meddele utmätningsmannen
underrättelse om hvad för ändrings sökande iakttagas bör samt
äfventyret, om det försummas.

205 §.

Har den, som förer klagan efter ty i 201, 202 eller 203 § sägs,
underlåtit att förete protokollet öfver den klandrade förrättningen, och
är det ej ändå tillgängligt, då målet till afgörande företages, stånde förrättningen
fast. Styrker klaganden, att laga hinder mött för protokollets
utbekommande, förelägge öfverexekutor viss tid för dess ingifvande och

116

gifve därvid tillkänna, att, där protokollet ej är tillgängligt då målet skall
afgöras, klaganden förlorat sin talan.

206 §.

Påstår den, som öfver utmätning eller auktion klagar, att vid förrättningen
annorledes tillgått, än utmätningsmannens protokoll utvi>ar,
äge öfverexekutor, där sadant för pröfning af klagandens talan finnes
nödigt, förordna om vittnens hörande vid domstol.

207 §.

Yrkar borgenär hos öfverexekutor, att utmätningsman skall, efter
ty i 162 och 163 §§ stadgas, själf svara för hvad utmätas bort, eller
söker någon eljest hos öfverexekutor skadestånd af utmätningsman, förty
att han i utsökningsmål orätt förfarit; äge öfverexekutor, där han finner
sökandens rätt uppenbar, honom därtill förhjälpa. I annat fall varde
sökanden hänvisad att sin talan efter stämning vid domstol utföra.

208 §.

Då klagan öfver utmätningsmans åtgärd hos öfverexekutor anmäles,
flge han, om skäl därtill finnes och saken ej tål uppskof, att tills vidare
i afbidan på det slutliga utslaget inställa vidare fortgång af åtgärden eller
meddela den rättelse däri, hvartill omständigheterna föranleda.

209 §.

I mål, hvarom i 201, 202 eller 203 § förmärs, skall öfverexekutors
slutliga utslag gifvas i den ordning, som i 3 i § stadgas.

210 §.

Ej må klagan öfver utmätning hindra förrättningens fullbordan eller
egendomens försäljning, eller klagan öfver annan af utmätningsman vidtagen
åtgärd verka uppehåll däri, med min Ire öfverexekutor annorledes
förordnar.

117

11 KAP.

Om klagan öfver utslag i utsökningsmål.

211 §.

Nöjes ej part åt öfverexekutors beslut i utsökningsmål, ä i hofråtien sig besvära; och åligger det öfverexekutor, då slutligt utslag
gifves eller auktion å fast egendom af honom hållen år, att tillika meddela
underrättelse om hvad vid ändrings sökande iakttagas bör samt äfventyra^
om det försummas.

öfver utslag, hvarigenom öfverexekutor visat mål åter till utmätningsman,
må ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på
målets utgång inverkar, vare dock part berättigad att däremot fullfölja
talan i sammanhang med hufvudsaken, där denna kommer under högre
myndighets pröfning.

. I utslag, hvarigenom mål blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt,
må ej gäldenär söka ändring.

212 §.

Har öfverexekutor genom särskilt beslut utlåtit sig öfver omständighet,
som angår målets behandling; däröfver må ej besvär anföras annorledes
än i sammanhang med hufvudsaken. Ej vare part förment att särskilt
öfverklaga förordnande, som enligt 194 eller 20* § före målets
slutliga afgörande meddelas. Tilltror part sig visa, att utsökningsmål af
öfverexekutor onödigt uppehälles; äge då att däröfver klaga.

213 §.

Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen
eller efter anslag meddelas i mål, hvarom i 2 kap. sägs, eller i fråga om
fördelning af köpeskilling för fast egendom, som blifvit af öfverexekutor
såld, eller af medel, som i 1G1 § eller i 7 kap. afses, eller på klagan
öfver utmätning, auktion å fast egendom eller förslag till fördelning af
köpeskilling eller af medel, som i 161 § eller i 7 kap. afses, ingifve sina
besvär till hofrätten i mål från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,
Västernorrlands och Gottlands län före klockan tolf å trettionde dagen
samt i mål från öfriga delar af riket före klockan tolf å tjugonde dagen

118

från den dag, då utslaget muntligen afkunnades, eller, om det blifvit efter
anslag meddeladt, från den dag, å hvilken utslaget är ställdt.

För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vare tid,
som nu är sagd, räknad från auktionsdagen; dock att besvär öfver borgenärsförteckningen,
när de ej afse bestämmande af lägsta budet eller villkoren
för försäljningen, skola anföras i den ordning, som för klagan öfver
öfverexekutors utslag i fråga om köpeskillings fördelning är stadgad.

214 §.

Den, som ej nöjes åt öfverexekutors beslut i andra fall än i 213 §
nämnas, äge, där beslutet blifvit för honom muntligen afkunnadt, tid till
klagan, såsom i samma § stadgas; eljest njute han lika tid från det han
af beslutet erhöll del.

215 §.

Skall besvärstid räknas från erhållen del af beslutet, läte den vinnande
tillställa vederparten beslutet i hufvudskrift eller besannad afskrift,
och varde därå tecknad dagen, då tillställandet skett. Vistas vederparten
utrikes, eller vet man ej hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig
ställt ombud, varde afskrift af beslutet hos öfverexekutor lämnad, och läte
den vinnande sedan i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar
mellan hvarje gång, kungöra, att beslut i det mål gifvet är, och att afskrift
af beslutet finnes hos öfverexekutor att tillgå; i ty fall hafve vederparten
tid att sig besvära före klockan tolf å nittionde dagen efter sista
kungörandet.

216 §.

Vill någon klaga däröfver, att han af öfverexekutor blifvit fälld till
ansvar enligt 9, 10 eller 11 § eller till skadestånd enligt 207 §, och är
utslaget ej för honom muntligen afkunnadt, hafve för klagan tid, som i
213 § sägs, från den dag, utslaget genom öfverexekutors försorg honom
delgafs.

217 §.

Ingifvas ej besvären till hofrätten inom föreskrifven tid, varde de
ej upptagna till pröfning, där ej inom samma tid laga förfall visas; visas
laga förfall, sätte hofrätten ut ny tid.

119

218 §.

Har klaganden underlåtit att till hofrätten ingifva öfverexekutors
utslag eller protokoll i målet, skall hvad i 205 § finnes för där afsedt fall
stadgadt äga motsvarande tillämpning.

•219 §.

Ej må ändring göras i öfverexekutors utslag, med mindre tillfälle,
efter ty här nedan sägs, lämnats part, hvars rätt är i fråga, att öfver besvären
sig förklara.

Finner hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klajranden
pliktig att efter föreläggande uttaga de af honom ingifna besvärshandlingarna
samt dem i hufvudskrift eller besannad afskrift vederparten tillställa,
så ock att inom lika tid, som för besvärens anförande gällt, räknad
från den dag föreläggandet genom anslag inom hofrätten kungöres, till hofrätten
inkomma med sådant intyg, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken
sägs, rörande delgifningen och dagen därför samt återställa handlingarna
eller ingifva styrkt afskrift däraf.

Har klaganden före utgången af den tid, som är stadgad för ingifvande
af delgifningsbevis och återställande af besvärshandlingarna, hos
hofrätten sökt anstånd med fullgörande af hvad honom i sagda hänseenden
åligger, må hofrätten sådant anstånd på viss tid bevilja, när skäl därtill äro.

Äro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock handlingar
af vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat mål, eller handlingar
rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning, eller handelsböcker
eller andra räkenskaper, äge, på framställning af klaganden, hofrätten
efter omständigheterna förordna, huruvida de må från delgifning
undantagas.

220 §.

År, i fall då klagandens vederpart skall höras, ej veterligt, hvar
han sig uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han
ej i hofrätten anmält viss person, som äger att å hans vägnar mottaga
besvärshandlingarna, eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas;
återställe klaganden inom stadgad tid besvärshandlingarna, där de äro af
honom uttagna, och lägge hofrätten honom viss tid före att styrka, det
han låtit i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan
hvarje gång, kungöra, att besvär i målet blifvit anförda, samt att besvärshandlingarna
finnas hos hofrätten att tillgå.

120

221 §.

Visas, att klaganden på grund af laga förfall varit ur stånd att
fullgöra hvad honom enligt 219 eller 220 § åligger, lägge hofrätten honom
ny tid före. Visas ej Ingå förfall, eller, dRr fråga är om delgifning
enligt 219 §, att för delgifningen mött hinder, hvarom i 220 § sägs,
äge Imf rätten, då den stadgade tiden gått till ända, företaga målet till
afgörande. '' •

Har ej, då målet till afgörande företages, till hofrätten inkommit
bevis att delgifning skett före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis
bestämda tid och är ej heller förklaring afgifven, eller åro
ej besvärshandlingarna återställda eller styrkt afskrift däraf ingifven då
målet afgöras skall, hafve klaganden förlorat sin talan. Lag samma vare,
där klaganden ej styrkt sig hafva i enlighet med hofråttens föreläggande
låtit i allmänna tidningarna införa kungörelse om besvären och förklaring
ej inkommit då målet till afgörande företages.

222 §.

Har klaganden låtit sina besvär af annan ingifvas till hofrätten,
vare i fall, som i 219 § afses, denne utan särskildt bemyndigande berättigad
att å klagandens vägnar uttaga besvärshandlingarna från hofrätten.

223 §.

Hav före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis bestämda
tid klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas vederparten, vare
denne pliktig att inom lika tid som för besvärens anförande gällt, räknad
från den dag handlingarna honom tillställdes, förklaring till hofrätten ingifva;
är kungörelse angående besvären i allmänna tidningarna införd,
skall förklaringen ingifvas inom nittio dagar från sista kungörandet. Förklaring,
hvarom nu är sagdt, må ock i betaldt bref med allmänna posten
till hofrätten insändas.

Inkommer ej förklaring inom föreskrifven tid, må det ej föranleda
uppehåll med målets afgörande, med mindre inom samma tid visas laga
förfall; visas förfall, utsätte hofrätten ny tid.

224 §.

Hvad parterna enligt 219 och 223 §§ hafva att iakttaga, sä ock
åfventyret, om det försummas, skall tecknas å besvärsskriften.

121

225 §. y

Pröfvar h of rät t en tillfälle höra lämnas klagandens vederpart att
afgifva yttrande öfver inlaga, som efter det besvären utställts till förklaring
blifvit af klaganden ingifven, eller finnes nödigt att klaganden höres öfver
förklaring eller annan inlaga, som af vederparten ingifvits, äge hofrätten
meddela föreskrift om delgifvande af inlaga, hvarom fråga är. Besluter
hofrätten att infordra öfverexekutors eller utmätningsmans utlåtande öfver
besvären, må ej part med beslutets delgifvande betungas.

226 §.

Huru mål, som blifvit af öfverexekutor å Gottland afgjorda, må
fullföljas i annan ordning, än nu är sagdt; därom är särskildt stadgadt.

227 §.

Föranleda besvären ej ändring i öfverklagade utslaget, gälde den
klagande vederpartens kostnader i målet, efter ty hofrätten pröfvar skäligt.
Finnes någon hafva ohemult klagat, böte såsom i 29 kap. 2 §
rättegångsbalken stadgadt är. Missfirmar någon hos hofrätten öfverexekutor,
äge hofrätten, ändå att åtal ej sker, döma den felande till ansvar,
när brottsligheten ej är gröfre, än att den må med böter beläggas; är den
svårare, läte hofrätten den brottslige där särskildt åtalas.

228 §.

Då besvär mot öfverexekutors utslag anmälas, äge hofrätten, när
skäl därtill förekommer, att, innan ändringssökandet slutligen pröfvas,
förordna, att utslaget icke må verkställas eller att, om verkställighet redan
följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas.

229 §.

Då i utsökningsmål hofrätt meddelat utslag, däröfver klagan må
föras, skall kungörelse om utslaget inlöras i allmänna tidningarna.

Närmare föreskrifter i fråga om sådan kungörelse meddelas af
Konungen.

230 §.

Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 kap. sägs, må ej öfverklagas.
Har i annat utsökningsmål hofrätt meddelat utslag, hvarigenom målet

M34/07 1 6

122

visats åter till öfverexekutor eller utmätningsman, skall hvad i 211 §
tinnes stadgadt för där afsedt beslut om återförvisning äga tillämpning.

öfver slutligt utslag, som eljest i utsökningsmål af hofrätt meddelats,
må klagan hos Konungen föras genom besvär, som, vid talans
förlust, skola till nedre justitierevisionen irigifvas före klockan tolf å
trettionde dagen från den dag, då utslaget gafs, dock att, där inom sagda
tid laga förfall visas, ny tid af Konungen utsättes. Klaganden åligger
att vid besvären foga öfverklagade utslaget jämte hofrättens protokoll, så
ock öfriga protokoll och utslag i målet, där de ej skola från hofrätten
insändas; försummas det och är ej det felande hos Konungen tillgängligt,
då målet till afgörande företages, skall klaganden hafva sin talan förlorat.
Hvad sålunda för ändringssökande iakttagas bör skall i utslaget gifvas
tillkänna.

Äro besvär öfver hofrätt^ utslag anförda, skola från hofrätten infordras
därstädes befintliga handlingar i målet. Finnes någon böra höras
öfver besvären eller öfver annan inlaga, som i målet ingifvits till Konungen,
skall hvad i 219—225 §§ är för hofrätt stadgadt i tillämpliga delar gälla;
och skola, vid digifning af besvär, jämväl de i hofrätten af klaganden
ingifna handlingar, öfver hvilka tillfälle ej lämnats vederparten att sig
yttra, honom delgifvas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

Mål, som före nämnda dag redan äro anhängiga, skola behandlas
enligt äldre lag; dock att, där ej före nämnda dag skett utmätning eller
meddelats förordnande, som i 28 § sägs, nya lagen skall lända till efterrättelse
samt att i fråga om förordnande om fast egendoms försäljning,
hvilket meddelats före nämnda dag, bestämmelserna i 86 § 2 mom. skola
tillämpas men, i händelse före samma dag öfverexekutors beslut vunnit
laga kraft eller borgenären begärt verkställighet af beslutet, de i sagda
lagrum stadgade tider räknas från nämnda dag.

Begäres efter den dag, då nya lagen träder i kraft, jämlikt 51 §
konkurslagen försäljning af fast egendom, som hör till konkursbo, skola
ändock i fråga om försäljningen tillämpas bestämmelserna i äldre lag, där
konkursen börjats före sagda dag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som blifvit ersatt genom bestämmelse i nya lagen, skall denna
i stället tillämpas.

123

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 10 § 3 mom. och 23 § 4 mom. i förordningen den 10
augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende därå iakttagas
skall.

Härigenom förordna», att 10 § 3 inom. och 23 § 4 mom. i förordningen
den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och hvad
i afseende därå iakttagas skall skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

3. Häfver borgenär, utan sådant gäldenårens lof, som i 1 punkten
sägs, öfverlåtit hans förskrifning till någon annan, hafve då han ej annan
rätt, än den, som förskrifningen lyder å; dock att i fråga om inteckningshafvares
rätt att njuta betalning ur intecknade egendomen gäller hvad
särskildt är stadgadt.

23 §.

4. Skall fast egendom utmätningsvis säljas, varde auktionen förrättad
af magistraten; och skall hvad i 85 och 99 §§ stadgas om skyldighet
för utmätningsman att utmätning hos öfverexekutor anmäla och
handlingar till honom insända ej äga tillämpning å magistrat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen! om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

.. Ju

124

Förslag

till

Lag

om ändring af vissa bestämmelser i konkurslagen.

Härigenom förordna», att 9 §, 36 § 4 mom., 51, 54—57 och 67 §§,
117 § 2 mom. samt 122—126 §§ konkurslagen skola erhålla följande
ändrade lydelse:

9 §•

Vid konkursansöknirig foge gäldenär uppteckning å boets egendom
och gäld, med uppgift å borgenärers namn och hemvist, så ock å de
böcker och handlingar, som boet röra; och vare uppteckningen med edsförpliktelse
underskrifven. År ej bouppteckning bifogad, eller uppstår
konkurs i följd af borgenärs yrkande och aflämnar ej gäldenär vid förklarings
afgifvande bouppteckning; varde, i stad af rätten och å landet af
domaren, förordnande genast meddeladt magistratsperson, kronofogde,
länsman, rättens betjänt eller annan lämplig person att uppteckningen
utan dröjsmål förrätta; och åligge gäldenären att allt, som till boet hörer,
under edsförpliktelse redligen uppgifva. Kan ej fullständig uppteckning
genast ske, bör skriftlig uppgift å borgenärerna och deras hemvist rätten
eller domaren ofördröjligen tillställas.

Då konkurs uppstått, varde förordnande genast meddeladt person,
som nu nämnd är, att gäldenärs böcker och andra handlingar, som hans
rörelse angå, under försegling sätta eller i förvar taga, så ock, där rätten
eller domaren så nödigt anser, att låta konkursboets kända egendom under
säker vård hållas och boets angelägenheter bevakas intilldess, såsom framdeles
sägs, gode män utsedde blifvit. Är ej bouppteckning af gäldenären

125

ingifven, varde förordnande, på sätt nyss nämndt är, alltid meddeladt. På
yrkande af gäldenären eller någon af borgenärerna äge rätten eller domaren
att, i stället för förordnande, hvarom nu är nämndt, uppdraga åt en eller
flere skicklige män att boet jämte de böcker och handlingar, som nämnda
äro, omhändertaga och med den befogenhet, som tillkommer gode män,
boet förvalta, intilldess gode män utsedde blifvit.

Varder annan än deri, som domare- eller tjänsteed aflagt, till förrättningsman
enligt denna § förord nåd; svärje inför rätten eller domaren,
att han det uppdrag redligen fullgöra skall; och hafve sedan samma plikt
och njute lika skydd, som enligt lag tillkommer dem, hvilka rättens
ärenden gå.

Utvisar bouppteckningen, att fast egendom finnes i boet, åligge rätten
eller domaren att ofördröjligen om konkursen göra anmälan hos inskrifningsdomaren
samt tillika, där egendomen ligger inom rättens domvärjo,
hålla inskrifningsdomaren bouppteckningen till hända, men i annat fall
tillställa honom utdrag af densamma.

36 §.

4 mom. År under de sista trettio dagarna före konkursens början
pant af gäldenären lämnad för skuld, vid hvars tillkomst sådan säkerhet
ej varit betingad, vare pantsättningen utan verkan, där borgenärerna det
påstå. Har under sagda tid borgenär sökt inteckning i fast egendom eller
i tomträtt för fordran, vid hvars tillkomst sådan säkerhet ej betingats,
vare inteckningshafvaren pliktig att, där borgenärerna det påstå, återställa
inteckningshandlingen till konkursboet eller för verkställande af utbyte
efter ty i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom bestämmes hålla
den till hända; dock att hvad sålunda är stadgadt icke skall äga tillämpning
å inteckning, som inom den i 1 kap. II § i lagen om köp, byte
och gåfva af fäst egendom stadgade tid i sådan egendom sökts för fordran,
som där afses.

51 §.

Finnes i boet fast egendom, äga borgenärerna hos vederbörande
myndighet äska försäljning dåraf i den ordning utsökningslagen bestämmer.
Ej må försäljning annorledes ske, där ej borgenärerna i den ordning 59
och 60 §§ stadga sådant besluta eller, dår fråga är om försäljning annorledes
än å offentlig auktion, alla vid sammankomsten närvarande borgenärer
så ock gäldenären därtill samtycka.

126

Lös egendom må ej säljas annorledes än å auktion, den där blifva
lagligen kungjord, där ej borgenärerna i den ordning, som i 59
och 60 §§ stadgas, besluta, att egendomen eller någon del däraf må säljas
under hand, samt rättens ombudsman efter gäldenärens hörande därtill
lämnar bifall. Lös egendom, däri borgenär har panträtt eller annan förmånsrätt,
som endast i viss egendom gäller, må ej i något fall utan hans
samtycke säljas utom auktion. Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas,
äga borgenärerna, där fartyget finnes å ort, inom riket, hos vederbörande
utmätningsman åska försäljning i den ordning, som om dylik egendom,
den där blifvit utmätt, särskilt är stadgad. År fartyg, som säljas skall,
för gäld intecknadt, må det ej annorledes än utmätningsvis säljas, med
mindre inteckningshafvare, hvilkens rätt är af försäljningen beroende, därtill
samtycker och för inteckningens dödande aflämnar inteckningshandlingen
till den, som af inteckningsbafvaren och köparen utses.

54 §.

Har borgenär lös egendom i pant eller eljest under panträtt i handom,
eller har fartyg eller gods i fartyg tagits i mät för fordran, för hvilken
borgenären har sådan rätt till fartyget eller godset, som ill kap. sjölagen
sägs, eller har eljest för fordran lös egendom blifvit utmätt inom den tid
och på det sätt, att, enligt hvad särskilt år stadgadt, förmånsrätt i den
egendom för samma fordran uppkommit; äge borgenären besörja, att den
pant eller egendom å offentlig auktion såld varder, där ej gode männen
eller sysslomännen vilja den lösa; skolande försäljningen, där egendomen
utgöres af fartyg eller gods i fartyg, ske i den ordning, som om dylik
egendom, den där blifvit utmätt, särskildt är stadgad. Där ej egendomen
utmätningsvis försäljes, läte borgenären gode männen eller sysslomännen
minst en månad förut veta, när försäljningen skall ske, och vise för dem
reda för hvad som influtit.

Vill ej borgenären om försäljningen föranstalta, som nu sagdt är,
åge sysslomännen därom besörja; dock att hvad sålunda stadgats icke skall
äga tillämpning, när förskrifning, som är intecknad i fast egendom, blifvit
åt fastighetsägaren lämnad såsom pant.

55'' §.

Gode män eller syssloman må. efter samråd med rättens ombudsman,
i mån af influtna tillgångar, medgifva borgenär, som bär fordran

127

den där enligt 4 eller 5 § i 17 kap. handelsbalken med förmånsrätt
utgå bör, att betalning därför före tiden för fordringarnas granskning lyfta,
dock bör borgenären förut hafva gifvit sin bevakningsinlaga till rätten
eller domaren in: vare ock pliktig ställa borgen för hvad han lyfter, där
ej borgenärerna, vid sammankomst, lyftning utan borgen medgifva.

Då inställelsedagen förbi är, må andra borgenärer, som förmånsrätt
för sina bevakade fordringar hafva, medgifvas, på sätt nyss är sagdt, att
betalning ur tillgångarna lyfta, sedan de, där edgång äskats, sådan fullgjort.
Kronan vare dock ej pliktig att borgen ställa.

56 §.

Vägras lyftning, där den enligt föregående § medgifvas må, äge
borgenär att sig därom hos rätten anmäla, och gifve rätten däröfver
utslag.

57 §.

Varder å fast egendom, som finnes i boet och icke står under tvångsförvaltning
såsom i utsökningslagen sägs, auktion utsatt att håilas i den
ordning där stadgas, åligge det gode männen eller syssloinännen att till
auktionsförrättaren aflämna behållning, som af egendomens förvaltning uppkommit.
Behållning, som ej sålunda aflämnas, skall, innan slutlig utdelning
sker, öfverläinnas till öfverexekutor, som har att mellan rättsägarne
uppgöra likvid i den ordning utsökningslagen bestämmer i fråga om
medel, som influtit under tvångsförvaltning.

67 §.

Arfvode till gode män och till syssloman bestämme borgenärerna,
antingen till visst af hundrade, eller efter annan grund; ej må det för
syssloman efter tid räknas. God man eller syssloman äge ej att för egen
del, där han själf är borgenär, eller såsom ombud för annan deltaga i
borgenärernas beslut därutinnan. Nöjes ej god man eller syssloman med
beslutet, eller menar någon borgenär, eller gäldenären, att arfvodet blifvit
för högt bestämdt; lägge rätten dem emellan, som skäligt pröfvas.

När beslut angående arfvode till sysslomännen fattas, skola borgenärerna
tillika föreslå arfvode till rättens ombudsman. Det förslag skall,
jämte det i ärendet förda protokoll, ingifvas till rätten, som därefter bestämmer
hvad skäligen må rättens ombudsman i arfvode tillerkännas.

128

Ej må arfvode njutas förr än gode män eller syssloman slutlig reda
för sig gjort.

Finnes i boet egendom, som är intecknad eller däri särskild förmånsrätt
eljest äger rum, må ej till förfång för dem, som hafva inteckning
eller eljest äga förmånsrätt i egendomen, utgå högre arfvode än som skäligen
motsvarar besväret med egendomens vård och skötsel.

117 §.

2 mom. Utgår fordran med förmånsrätt, njutes därå full ränta till
den dag, som för utdelning bestämmes, där borgenären ej dessförinnan
fatt uppbära betalning. År för fordran, hvarom nu sagdt är, ränta ej
utfäst och viss betalningstid ej heller bestämd; varde ändå ränta till fem
för hundrade om året därå beräknad från den dag, den offentliga stämningen
utfärdad blef.

122 §.

Kommer borgenär, som efter inställelsedagen fordran anmält, och
hos syssloman visar sig hafva bevakningshanölingar till rätten eller domaren
ingifvit; då skall i utdelningsförslag, om hvars framläggande å viss
dag kungörelse ej redan blifvit utfärdad, utdelning å hans fordran beräknas;
och varde beloppet afsatt till dess fordringen granskad och pröfvad blifvit
Varder den fordran godkänd; äge borgenären rätt att af de konkursboets
tillgångar, som ej äro upptagna uti äldre utdelningsförslag än det i
första stycket omförmälda, först, så vidt återstående tillgångar därtill förslå,
erhålla utdelning till så stort belopp, som på hans fordran löper i förhållande
till hvad de andra redan uppburit, och tage sedan med dem del
i det, som af tillgångarna kan återstå: njute ock tillgodo den förmånsrätt,
honom enligt lag tillkommer.

123 §.

Då slutlig utdelning sker, skall ock redovisning för boets förvaltning
framläggas.

Vill borgenär eller gäldenär förvaltningen, eller sysslomännens åtgärder
i ett eller annat afseende klandra; instämme klandret till den rätt,
under hvars dom konkurssaken lyder, inom tre mänader från den dag, å
hvilken den för redovisningens granskning utsätta sammankomst upplöstes;
och varde klandret pröfvadt, ändå att konkurssaken i högre rätt fullföljes.

129

124 §.

Sedan all konkursboets tillgängliga egendom blifvit i penningar förvandlad,
och den för slutliga utdelningen däraf bestämda dag tilländagått,
anses konkursen afslutad, ändå att dom öfver bevakade tvistiga fordringar
ej fallen ä.r, eller någon ytterligare tillgång, i följd af rättegång eller
annorledes, sedermera för boet uppkomma kan; yppas sådan tillgång, varde
den, på sätt, förut stadgadt är, bland borgenärerna fördelad. År fast
egendom, som hör till boet, icke försåld, vare det ej hinder för konkursens
atslutande, där auktion å egendomen hållits i den ordning utsökningslagen
bestämmer eller borgenärerna, ändå att sådan auktion ej hållits, besluta,
att konkursen skall afslutas.

Då konkurs bör såsom afslutad anses, gifve sysslomännen bevis
därom till gäldenären, om han det äskar. Vägra de det, pröfve rätten,
efter det ombudsmannen hörd blifvit, om laga skal för den vägran är.

125 §.

Nu varder under förvaltningens lopp, förr eller senare, uppenbart,
att konkursboets tillgångar ej förslå till kostnaderna för boets utredning
och konkurssakens behandling; då skall rättens ombudsman, med företeende
af gode männens eller sysslomannens därom afgifna framställning, förhållandet
hos rätten anmäla, och äge rätten förordna, att vidare behandling
af konkurssaken ej äger rum, därest ej inom trettio dagar borgenär eller
gäldenären visar, att tillräckliga medel för konkurssakens fortsättning åro
att tillgå.

Finnes ej i boet tillgång till gäldande af kostnaden för den offentliga
stämningens kungörande och kallelsebrefs afsändande, njute rätten eller
domaren ersättning af allmänna medel, för hvad till sådant ändamål förskjutet
blifvit.

126 §.

Har konkurs afslutats utan att fast egendom, som hör till boet, gått
till försäljning, ankomme på fastighetens ägare att anmäla förhållandet för
antecknande i fastighetsboken.

Denna lag skall tråda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft, men skall icke tillämpas i konkurs,
som börjats före nämnda dag.

Genom denna lag upphäfves 17 kap. 9 § 2 mom. handelsbalken,
sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 16 juni 1875.

“"/OT

17

130

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 18 september 1862 huru gäld
vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undansättande
af egendom i död makes bo.

Härigenom förordnas, att 2 § i förordningen den 18 september 1862
huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående
undanskiftande af egendom i död makes bo skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Vill den, som i den dödas bo äger förfallen fordran, därför njuta
betalning ur boet innan tid till egendomsafträde ute är efter hvad i 5
eller 7 § sägs; ställe då borgen eller annan säkerhet för hvad han lyfter:
varder boets° egendom därefter inom sagda tid till konkurs afträdd; bevake
han i konkursen sin fordran, såsom vore den ogulden, och njute ej båttre
rätt än han hade innan gäldenären dog: gifve ock, där det lyftade, eller
något däraf, honom i konkursen frångår, sådant till boet ut, med laga
ränta från lyftningsdagen.

Afyttras af stärbhusdelägare boet tillhörig fast egendom förr än en
månad förflutit, antingen från den dag,, uppteckningen af boet slutad var,
eller, om bouppteckning inom föreskrifven tid ej förrättad blifvit, från
den dag, tiden därtill tilländagått; vare öfverlåtelsen emot den dödas borgenärer
utan verkan, där konkurs efter den döda börjas inom sagda tid,
samt gode männen, sysslomännen eller borgenärerna i konkursen å nya
ägaren taga stämning och fortställa den sist en månad efter inställelse Ö

Ö O

131

dagen: har å egendomen lagfart ej blifvit sökt förr an efter inställelsedagen;
vare den klandertid, nu sagd är, beräknad från den dag, lagfarten
söktes. Enskild borgenär äge ock rätt återvinningstalan anställa på sätt
nämndt är: kungöre det dock, innan saken vid domstolen förekommer,
för gode männen eller sysslomännen: försummar han det; då må hans
talan ej till profning upptagas.

År under tid, som i andra stycket sägs, inteckning sökt på grund
af stärbhusdelägares utfästelse eller ock, på grund af utfästelse af den
döda, för fordran, vid hvars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, galle
därom hvad i konkurslagen stadgas angående inteckning, som blifvit sökt
inom trettio dagar före början af konkurs.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af rätt
till. fast egendom träder i kraft, men skall icke tillämpas i konkurs, som
börjats före nämnda dag.

Genom denna lag upphäfves 17 kap. 9 § 3 mom. handelsbalken,
sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 16 juni 1875.

132

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 2, 24 och 26 §§ i förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Härigenom förordnas, att 2, 24 och 26 §§ i förordningen den 14
april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof skola
erhålla följande ändrade lydelse:

2 §.

Göres hos den i 1 § nämnda underrätt skriftlig ansökning om särskilda
nämndens tillsättande, och visar sökanden, att Konungen godkänt
behofvet af jordens eller lägenhetens afstående eller begagnande, samt att
tiden, då den skall afstås eller upplåtas, blifvit genom Konungens förordnande
eller parternas öfverenskommelse bestämd; utfärde rätten stämning
på ägare och andra, som uppgifvas i saken hafva del. Rätten föranstalte
jämväl, att, till underrättelse för möjligen varande okända eller icke uppgiga
rättsägare, tiden för ärendets företagande varder, såväl från predikstolen
i den sockens kyrka, där fastigheten är belägen, som ock genom
allmänna tidningarna, kungjord tre gånger, sista gången minst fjorton
dagar före den dag, hvilken till sakens företagande är utsatt; och åligge
rätten att ofördröjligen om ärendet göra anmälan hos inskrifningsdomaren.
Jordens eller lägenhetens ägare, då han höres, vare skyldig att hos rätten,
i ändamål af instämning, uppgifva den, som i anseende till nyttjanderätt
med honom del i saken häfver, vid äfventyr som i 25 § stadgas. Hos
rätten skall jämväl företes bevis därom, huruvida jorden eller lägenheten
är med inteckning besvärad; och äga parterna att, innan nämnden sättes,
i laga ordning sin talan i fråga om ersättningens belopp och sättet för
dess utgörande utföra.

133

Uppstår, vid fråga om jords eller lägenhets begagnande till utläggning
af elektriska ledningstrådar, parterna emellan tvist, huruvida därigenom
må förorsakas så betydlig skada, att jorden eller lägenheten lösas
skall, eller om intrånget är af beskaffenhet, att ersättning därför, enligt
hvad i 1 § 2 mom. stadgadt är, utgå bör, pröfve och afgöre rätten sådant,
innan nämnden sättes. Anses ersättning för intrång böra äga rum, beståmme
ock rätten, efter ty som intrånget finnes vara öfvergående eller
fortfarande, huruvida slik ersättning skall utgå på en gång eller i årlig
afgift under den tid, intrånget kommer att fortfara. Skall ersättningen
utgå. i årlig afgift, må rätten bestämma viss tid, för hvilken den stadgade
afgiften skall utgå, med rätt för den, som skall utgifva eller uppbära
afgiften, att efter utgången af sagda tid erhålla ny pröfning af afgiftens
belopp. Har ej ansökning om tillsättande af särskild nämnd för sådan
pröfning till rätten inkommit före utgången af den fastställda tiden, skall
afgiften utgå med oförändradt belopp under lika tid, som förut bestämdes,
med rätt för den, som därefter vill erhålla ny pröfning af beloppet, att
därom göra ansökning, på sått nyss är sagdt.

Emot rättens beslut i dessa frågor må talan fullföljas i hofrätt genom
besvär.

24 §.

Lösen för jord eller lägenhet, som afstås skall, så ock ersättning
för intrång, hvilken skall på en gång utgå eller blifvit beräknad för
själfva anläggningen, vare den, som jordens eller lägenhetens begagnande
yrkat, skyldig att till ersättningstaganden utgifva inom den för jordens
eller lägenhetens afstående eller upplåtande stadgade tid eller, om ersättningsbeloppet
därförinnan ej hunnit bestämmas, inom tre månader efter
det sådan bestämmelse skett. För betalning af årlig afgift sätte rätten
ut tid, där parterna ej åsämjas.

Har ej öfverenskommelse om ersättningen träffats eller nämnden
sitt beslut meddelat inom den tid, då jorden eller lägenheten afstås eller
upplåtas bör, må sådant ej hindra arbetets företagande, därest sökanden
hos Konungens befallningshafvande ställer full borgen för lösnings- eller
ersättningsbeloppet samt för kostnad och skada. Kronan vare för sådan
borgen fri.

År jord eller lägenhet, som afstås skall, intecknad, varde ersättningsbeloppet
därför inom den för dess utgifvande hår ofvan stadgade tid nedsatt
i ränteriet hos Konungens befallningshafvande, som kungör sådant
vederbörande ersättningstagande och inteckningsägare, samt likvid dem

134

emellan sedermera i laga ordning uppgör. Är ersättningsbeloppet fastställdt
genom öfverenskommelse emellan den ersättningstagande och den,
som ersättningen gifvit, och förmenar inteckningsägaren värdet hafva blifva
för lågt beråknadt, vare denne berättigad att, där ej full likvid för
hans fordran honom lämnas, äska jordens uppskattning af nämnd, i den
ordning förut i denna lag är vordet stadgadt; dock gånge beslutet om
jordens afträdande icke dess mindre i verkställighet.

Sådan talan, som efter 21 och 22 §§ föras kan, må ej heller utgöra
hinder för vederbörande att, sedan ersättningsbeloppet blifvit inom stadgad
tid erlagdt eller nedsatt, jorden eller lägenheten tillträda eller begagna.
Fördröjes utöfver nämnda tid betalningen; då skall, i händelse någon till
ersättning berättigad det yrkar, frågan om jordens eller lägenhetens afstående
eller begagnande, såvidt på hans rätt inverkar, vara förfallen och
ankomma på ny pröfning.

26 §.

År jord eller lägenhet, som, på sätt omförmäldt blifvit, är vorden
afträdd, intecknad, åligge Konungens befallningshafvande att, sedan ersättningsbeloppet
blifvit nedsatt, därom ofördröjligen göra anmälan hos inskrifningsdomaren.
Utgör det som afträdts allenast en del af den fastighet,
hvari inteckningen är meddelad, och har vid fördelning af ersättningen
likvid utfallit å inteckningens hufvudstol, åligge ock Konungens befallningshafvande
att därom, sedan fördelningen blifvit godkänd eller
vunnit laga kraft, göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika insända
fördelningslängden.

Utan hinder däraf att fördelning af ersättning för afträdd jord ägt
rum och blifvit godhänd eller vunnit laga kraft, äge inteckningshafvare,
hvars fordran icke blifvit till fullo betäckt, den rätt till talan, som honom
eljest, efter ty ofvan sägs, tillkommit.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning åt
rätt till fast egendom träder i kraft, men skall ej tillämpas, där jorden
blifvit afträdd före nämnda dag.

135

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan

afledning af vatten.

Härigenom förordnas, att 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning
och annan afledning af vatten skall erhålla följande ändrade lydelse:

År fast egendom, som blifvit i följd af de i 3 kap. gifna bestämmelser
afträdd, intecknad, åligge Konungens befallningshafvande att, sedan
löseskillingen blifvit nedsatt, därom ofördröjligen göra anmälan hos inskrifningsdomaren.
Utgör det som afträdts allenast en del af den
egendom, hvari inteckningen är meddelad, och har vid fördelning af löseskillingen
likvid utfallit å inteckningens hufvudstol, åligge ock Konungens
befallningshafvande att därom, sedan fördelningen godkänts eller vunnit
laga kraft, göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.
Har vid fördelning af ersättning, som i 67 § afses, likvid
utfallit å hufvudstol af intecknad gäld, vare lag samma.

Utan hinder däraf att fördelning af löseskilling eller af ersättning,
som i 67 § afses, ägt rum och blifvit godkänd eller vunnit laga kraft,
äge inteckningshafvare, hvars fordran icke blifvit till fullo betäckt, den
rätt, hvarom i 69 § 3 mom. förmäles.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft, men skall ej tillämpas, där egendomen
blifvit afträdd före nämnda dag.

136

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse åt 31 § i grufvestadgan den 16 maj 1884.

Härigenom förordnas, att 31 § i grufvestadgan den 16 maj 1884
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Den lösen, grufägaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som till
honom afträdes, skall bestämmas vid utmålsläggningen. Sämjas ej parterna
om beloppet, varde det af förrättningsmanrten och gode männen
bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark af
enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräkning att
jordägaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.

Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besittningsrätt
innehafves, grufveskogar därunder inbegripna, tillfalla innehafvare!! af
besittningsrätten, men eljest jordägaren, mot förbindelse för denne, om
jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla innehafvaren skadeslös
för den förlust, som genom mistningen af marken honom tillskyndas.

Är marken intecknad, och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit
jordägaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos Konungens
befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ordning, som för
fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom är stadgad;
åliggande det Konungens befallningshafvande att, där likvid utfallit å
hufvudstol af intecknad gäld, därom ofördröjligen, sedan fördelningen
godkänts eller vunnit laga kraft, göra anmälan hos inskrifningsdomaren
och tillika insända fördelningslängden. Äfven i andra fall, än nu sagts,
må grufägaren, om han det hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens
befallningshafvande, som, på anmälan, håller densamma vederbörande
tillhanda.

137

Betalning eller nedsättning at‘ lösesumman jämte ränta därå från
den dag, utmålsförrättningen blifvit afslutad, skall fullgöras inom nittio
dagar därefter, vid påföljd, om det försummas, att grufägaren förverkat
utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft, men skall ej tillämpas, där marken
blifvit afträdd före nämnda dag.

i4iu/«

138

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt
vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.

Härigenom förordnas, att förordningen den 20 juli 1855 angående
kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade,
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Då lån utaf allmänna medel för beredande af odlingsföretag medelst
utdikningar eller vattenaftappningar, likmätigt Kungl. kungörelserna den 13
juni 1845 och den 3 november 1848, blifvit i jordebok antecknadt, äger
kronan för de årliga afbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i det hemman,
hvilket lånet blifvit påfördt, som för annan afgäld eller ränta af fast
egendom, efter ty i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.

Det åligger Konungens befallningshafvande att, såvidt angår egendom,
som är i fastighetsboken upptagen, sedan anteckning, som nyss sagts,
skett, därom så ock angående de årliga afbetalnings- och räntebeloppen
ofördröjligen göra anmälan hos inskrifningsdomaren. När lånet blifvit till
fullo betaldt, skall ock härom anmälan göras efter ty nu sagts.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft, och skall tillämpas jämväl i fråga
om lån, som före nämnda dag antecknats i jordeboken och ej före samma
dag blifvit till fullo betaldt.

139

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 2, 59, 83 och 136 §§ i stadgan den 9
november 1866 om skiftesverket i riket.

Härigenom förordnas, att 2, 59, 83 och 136 §§ i stadgan den 9 november
1866 om skiftesverket i riket skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 8-

Är jord å landet oskiftad och vill delägare laga skifte därå erhålla;
hafve där vitsord till.

Om delning af jord, som ingår i tomtindelning, i köping eller å
annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes, galle hvad särskild!
år stadgadt.

59 §.

Hvad nu rörande ägoutbyte mellan byar och hemman i förening
med ågoskifte stadgadt är, galle äfven, då fråga därom, utan sammanhan
med sådant skifte, förekommer, likasom ock då stadsjord möter ägor
landet, eller fråga eljest uppstår om utbyte af stadsjord mot äga å landet.

Mellan tomter i köping eller å annan ort, hvarest tomtindelning såsom
i stad finnes, eller mellan sådan tomt och annan jord vare ägoutbyte
i nu stadgad ordning icke tillåtet.

83 §.

Hindras ordentlig och formlig skiftesläggning af anlagda ryttare-,
soldat- eller båtsmanstorp, eller af sådana till hemman hörande lägenheter,
som lagligen därifrån upplåtna blifvit, eller af sådana inom skifteslaget

140

belägna utjordar eller urfjällar, hvilka tillhöra hemman i annat skifteslag
och ej kunna efter stadgandet i 56 § utbytas; då skola dessa lägenheter
i skiftet ingå och, efter delningsgrund och gradering, jämngoda utstakas
å de ställen, där det till beredande af ett redigt skifte ''lämpligen ske kan;
och gånge med utflyttnings- och odlingskostnaderna som i 13 kap. stadgadt
linnes. Ägare åt det hemman, hvarifrån lägenhet blifvit under nyttjanderätt
på viss tid eller lifstid upplåten, före vid skiftet därför talan; börande,
vid fråga om utbyte af ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, regementsfullmäktig,
efter anmälan från landtmätaren, tillförordnas.

UtgÖres lägenhet, som från hemman upplåtits, af tomt i köping
eller å annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes, må den
dock ej på sätt i denna § sägs i skifte ingå.

136 §.

Klandras ej skifte inom den i 129 § föreskrift^ tid, bör skiftesmannen
till ägodelningsrätten, vid rättens nästa sammanträde, eller sist vid
nästinfallande lagtima ting, karta och handlingar, för pröfning och fastställelse,
ingifva; och har rätten att, innan fastställelse å skiftet meddelas,
noga tillse och pröfva, att detsamma är lagligen beskaffad!, och bland
annat äfven däruti, att ägorna icke blifvit delade i flera skiften, än denna
stadga i 87 § högst tillåter, utan att sådan hemställan hos ägodelningsrätten
skott, som i 88 § föreskrifven finnes. 1 annan händelse må någon
fastställelse å skiftet icke meddelas, utan antyde domaren skiftesmannen
att i de olagliga delarna af skiftet nödiga rättelser verkställa. Äro felen
af större betydenhet, insände domaren kartan och handlingarna till Konungens
befallningshafvande, som föranstaltar, att skiftesmannen i laga ordning
varder under tilltal ställd. Finnes skiftet lagligen beskaffad!, då bör
rätten detsamma till framtida efterrättelse fastställa och bevis därom jämväl
å kartan anteckna. 1 enahanda ordning bör förrättadt ågoutbyte till
pröfning och fastställelse befordras.

Har ersättning för ståndskog, plantering eller bränntorfmosse blifvit
bestämd vid förrättning, som jämlikt 101 § hållits efter skiftes afslutande,
eller har vid hemmansklyfning, hvarå efter ty i 94 § stadgas fastställelse
icke skall meddelas, blifvit bestämdt, att ersättning, som nyss sagts, eller
bidrag till utflyttning eller ersättning för odling eller vanhäfd skall af
delägare i skiftet gäldas, och klandras icke förrättningen inom den i 129 §
bestämda tid; åligge landtmätaren att ofördröjligen till ägodelningsrättens
ordförande ingifva protokollet öfver förrättningen jämte alla förrättningen
rörande handlingar.

141

Har vid skiftesförrättning, hvarå skall sökas fastställelse, blifvit
bestämdt, att bidrag till utflyttning eller ersättning för odling eller vanhäfd
eller för ståndskog, plantering eller bränntorfmosse skall af delägare i
skiftet gäldas, åligge det ägodelningsrättens ordförande att därom så ock
angående beloppet af den ersättning, som skall från hvarje ägolott utgå,
samt de tider, å hvilka ersättningen skall betalas, ofördröjligen efter det
fastställelse å skiftet meddelats göra anmälan hos inskrifningsdoinaren;
är fråga om fastighet, som ej är i fastighetsboken upptagen, skall anmälan
göras hos Konungens befallningshafvande, som har att om förhållandet
göra anteckning i jordeboken. År ersättningen bestämd vid förrättning,
som i 2 mom. afses, skall efter ty nu sagts anmälan göras
efter det förrättningen vunnit laga kraft eller, i händelse af besvär, ersättningsfrågan
blifvit af ägodelningsrätten slutligen pröfvad.

Har ersättningsskyldighet, som ofvan sägs, upphört, ankomme det
på enskild sakägare att anmäla förhållandet för antecknande i fastighetsboken.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rått till fast egendom träder i kraft.

142

Förslag

till

Lag

om tillägg till 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring.

Härigenom förordnas, att till 29 § i lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring skall fogas ett nytt
mom., så lydande:

3 mom. Jord, hvilken såsom själfständig tomt ingår i tomtindelning
i köping eller å annan ort, där tomtindelning såsom i stad finnes, må ej,
ändå att den genom hemmansklyfning eller ägostyckning utbrutits, klyfvas
eller styckas enligt denna lag; ej heller skola å upplåtelse från tomt å
sådan ort af visst till gränserna bestämdt område denna lags bestämmelser
angående jordafsöndring äga tillämpning.

Varder tomt, som nu sagts, delad, då skall, där tomten utgöres af
jord, som är i mantal satt, Konungens befallningshafvande förordna, huru
de utskylder och besvär, som hvilat å den odelade tomten, skola efter delningen
utgöras, samt om fördelningen göras anteckning i jordeboken; skolande,
där tomten hör till köping eller inunicipalsamhälle, för ändamål,
som nu sagts, angående delningen ofördröjligen hos Konungens befallningshafvande
göras anmälan af den myndighet, som har inseende öfver samhällets
bebyggande. Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tilllämpning,
där tomten häftar för afgäld, som enligt lagen den 25 maj 1905
rörande afgäld från afsöndrad lägenhet skall utgå, eller för frälseränta
eller för lån, som af allmänna medel lämnats för beredande af odlingsföretag.

Denna lag skall träda i kraft den dag,fdå lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

143

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af I § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda
protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Förutom det i 1 kap. 9 § i lagen om inskrifning af rätt till fast egendom
föreskrifna protokoll öfver inskrifningsärenden skola vid underrätt föras
följande särskilda protokoll, nämligen: ett öfver äktenskapsförord; ett öfver
förmyndares tillsättande och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar,
testamenten, som vid domstolen bevakas, morgongåfvobref och
afhandlingar om lösöreköp. Uti inskrifningsprotokollet skall för hvarje
ärende å brädden tecknas namnet på den egendom, ärendet rörer, samt uti
öfriga protokollen för ärende, som angår inregistrering af bouppteckning
eller bevakning af testamente, den dödes namn och för annat ärende namnet
å den person, ärendet rörer.

Vid rådstufvurätt skall, utom de protokoll nu sagda äro, föras särskilt
protokoll öfver förlagsinteckningar. I det protokoll skall för hvarje
ärende å brädden tecknas förlagstagarens namn jämte uppgift om rörelsens
beskaffenhet och orten, hvarest den drifves.

Hos Stockholms rådstufvurätt varde ock särskildt protokoll fördt
öfver inteckningar i fartyg; och skall i det protokoll för hvarje ärende å

144

brädden tecknas namnet å det fartyg, hvarom fråga är, samt det nummer,
hvarunder fartyget blifvit i fartygsregistret infördt.

Har någotdera af de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde det
i protokollet anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

%

145

Förslag

till

Lag

om afsöndrad lägenhets sammanläggning med annan fastighet

l §•

x

Hafva, efter det lägenhet blifvit från hemman för alltid afsöndrad,
lägenheten och stamhemmanet kommit i samme ägares hand, må lägenheten
sammanläggas med stamhemmanet efter ty här nedan sägs. Har
efter det afsöndringen skedde stamhemmanet blifvit styckadt annorledes
än genom afsöndring, må sammanläggning af lägenheten ske med sålunda
afstyckad del.

Ej må i något fall sammanläggning äga rum, där lägenheten utgöres
af tomt i köping eller å annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad
finnes.

2 §•

Ansökning om sammanläggning skall göras vid rätten, men ankomme
det på inskrifningsdomaren att i ärendet besluta, och galle jämväl i öfrigt
angående sådant ärende i tillämpliga delar hvad i allmänhet är stadgadt
om inskrifningsärende; dock att hvad som föreskrifves angående
skyldighet att till hofrätt insända afskrift af protokoll icke skall äga tilllämpning
å ärende, som här afses.

3 §■

Finnes i fastighetsboken antecknadt, att klander blifvit instämdt å
fång till fastighet, hvarom fråga är, eller finnes eljest rätten därtill tvistig,

““/o? 19

146

eller är sådan fastighet utmätt eller beslut meddeladt om dess försäljning
i den ordning utsökningslagen bestämmer, varde ansökningen afslagen.

4 §•

Ej må ansökning om sammanläggning bifallas, med mindre sökanden
erhållit lagfart å de fastigheter, som skola sammanläggas; dock att, där
någondera fastigheten förvärfvats genom fång, hvarmed ägaren enligt
äldre lag icke varit skyldig att lagfara, lagfart å den fastighet ej är erforderlig,
där ägarens åtkomst styrkes. Ej heller må sammanläggning ske, utan
så är att antingen endera fastigheten icke är besvärad af sökt eller beviljad
inteckning eller inskrifning eller ock, där båda fastigheterna äro sålunda
besvärade, den ena häftar allenast för sådana inteckningar eller inskrifningar,
som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl i den
andra, samt i denna icke finnes annan inteckning eller inskrifning med
bättre eller lika rätt; skolande hvad nu sagts i fråga om inteckning eller
inskrifning äga tillämpning jämväl beträffande fordran eller rättighet, som
afses i 1 kap. 11 § i lagen om köp, byte och gåfva af fast egendom.

Afser ansökningen lägenhets sammanläggning med del af stamhemmanet,
må ansökningen icke bifallas, med mindre det visas, att från lägenheten
icke skall utgå afgäld till öfriga delar af stamhemmanet.

5 §•

Bifalles ansökningen, vare inteckning eller inskrifning, som är meddelad
allenast i endera fastigheten, gällande jämväl i den andra; skolande
härom göras anteckning i fastighetsboken.

Varder, efter det ansökningen bifallits, på grund af tidigare rätt
till endera fastigheten ansökan om inteckning eller inskrifning gjord eller
fullföljd, skall den inteckning eller inskrifning, där ansökningen därom
bifalles, fastställas att gälla i hela. den nya fastigheten.

6 §•

Då ansökning, som i denna lag afses, bifallits, kungöre inskrifningsdomaren
ofördröjligen beslutet för Konungens befallningshafvande.

7 §•

Hvad här ofvan i denna lag är stadgadt angående lägenhets sammanläggning
med stamhemman eller del af stamhemman skall äga mot -

147

svarande tillämpning i fråga om lägenhet, som för alltid afsöndrats från
annan fastighet än hemman, så ock i fråga om område, som från fastighet
afskilts i enlighet med bestämmelserna om jords eller lågenhets afstående
för allmänt behof eller om ändring eller utrifning af vattenverk, men
blifvit af fastighetsägaren återlöst.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

148

Förslag

till

Lag

om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 26 maj 1899 angående förändring
af tomts område.

Härigenom förordnas, att 1—5, 9, 10 och 12 §§ i lagen den 26 maj
1899 angående förändring af tomts område skola erhålla följande ändrade
lydelse:

1 §•

Vill i stad någon sammanlägga två tomter till en, eller från tomt
afstycka viss del att med annat område sammanläggas till en tomt, eller
med tomt sammanlägga område, som ej i tomtindelning ingår, eller tomtdel,
som förvärfvats i den ordning gällande författning om jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof föreskrifver, söke inskrifningsdoinarens
medgifvande till den åtgärd.

Ansökning, som nu sagts, skall göras vid rätten, men ankomme
det på inskrifningsdoinaren att i ärendet besluta, och galle jämväl i öfrigt
angående sådant ärende i tillämpliga delar hvad i allmänhet är stadgadt
om inskrifningsärende; dock att hvad som föreskrifves angående skyldighet
att till hofrätt insända afskrift af protokoll icke skall äga tillämpning å
ärende, som här afses.

2 §•

Visar ej den, som söker medgifvande, hvarom i 1 § sägs, att genom
laga kraft ägande beslut af den myndighet, som har att pröfva frågor om
jämkning i gällande tomtindelning, tillstånd gifvits till den jämkning,
hvarom fråga är, varde ansökningen afslagen.

149

Lag samma vare, där i fastighetsboken tinnes antecknadt att klander
blifvit instämdt å fång till område, hvarom fråga är, eller rätten därtill
eljest tinnes tvistig eller sådant område är utmätt eller beslut meddeladt
om dess försäljning i den ordning, som om utmätt fast egendom är
stadgad.

3 §•

Sammanläggning af två tomter må ej medgifvas, utan så är, att
sökanden vunnit lagfart å tomterna samt endera tomten icke är besvärad
af beviljad eller sökt inteckning och ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken i sökandens hand häfta för fordran eller annan rättighet.

4 §■

Medgifvande att med tomt sammanlägga område, som ej i tomtindelning
ingår, må ej lämnas, utan att sökanden vunnit lagfart å såväl
tomten som det område, hvilket därmed skall sammanläggas; ej heller där
sistnämnda område är besväradt af beviljad eller sökt inteckning eller
kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i sökandens hand häfta för fordran
eller annan rättighet.

Hvad nu är sagdt äge motsvarande tillämpning, där någon vill med
tomt sammanlägga tomtdel, som förvärfvats i den ordning gällande författning
om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof föreskrifver.

5 §•

Ej må det medgifvas ägare af tomt att därifrån afstycka viss del
att med annat honom tillhörigt område till en tomt förenas, med mindre
han erhållit lagfart å tomten och å det område, hvarmed tomtdelen skall
förenas. Söker ägare af tomt att därifrån må afstyckas viss del att med
område, som tillhör annan, sammanläggas till en tomt, må ej medgifvande
därtill lämnas, där ej sökanden erhållit lagfart å tomten samt ägaren af
det område, hvarmed tomtdelen skall förenas, såväl erhållit lagfart å det
område som ock, på grund af öfverlåtelse från sökanden, om lagfart å tomtdelen
gjort ansökan, hvars pröfning uppskjutits i afbidan på styckningsfrågans
afgörande.

År tomt, därifrån någon del skall afstyckas, besvärad af beviljad
eller sökt inteckning, må ej medgifvande till afstyckningen lämnas, där
ej, efter det myndighet, som i 2 § sägs, till styckningen gifvit tillstånd,
inteckningshafvaren med företeende af inteckningshandlingen i hufvud -

150

skrift inför rätten samtyckt till styckningen; har samtycke gifvits, skrifve
rätten bevis därom å inteckningshandlingen. Samtycket vare utan verkan,
där ej i anledning af det lämnade tillståndet styckningen medgifves.

Där sådant fall är förhanden, att enligt 11 kap. 2 § jordabalken
tomt kan i sökandens hand häfta för fordran eller annan rättighet, må ej
afstyckning därifrån medgifvas förr än efter utgången af den tid, inom
hvilken enligt nämnda lagrum inteckning skall sökas.

9 §•

Skall enligt hvad i 7 eller 8 § sägs inteckning gälla jämväl i annat
område än det, hvari den beviljats, eller upphöra att gälla i visst område
eller ansökan om inteckning anses till någon del förfallen, göre inskrifningsdomaren
anteckning därom i fastighetsboken.

10 §.

Då ansökning, som i denna lag afses, bifallits, kungöre inskrifningsdomaren
ofördröjligen beslutet för den myndighet, som har att pröfva
frågor om jämkning i gällande tomtindelning.

12 §.

Hvad i denna lag är stadgadt för stad skall ock gälla för köping
eller annan ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om inskrifning af
rätt till fast egendom träder i kraft.

MOTIV.

153

Förslag till lag om köp, byte och gåfva af fast egendom.

Likasom i 1734 års lag bör jordabalken allt fortfarande behandla de arter
af fång till fast egendom, hvilka äro att hänföra till den allmänna förmögenhetsrättens
område. I föreliggande afdelning af förslaget till jordabalk hafva därför
upptagits dels bestämmelser rörande köp, byte och gåfva, hvilka behandlas i ett
sammanhang, dels stadganden om viss tids häfd, som upptagits i samband med
reglerna om inskrifning. Urminnes häfd däremot kommer att behandlas i förslagets
tredje afdelning, som är afsedd att bland annat omfatta lagstiftningen
angående grannskapsförhållanden mellan fastigheter, hvarmed bestämmelserna om
urminnes häfd äga nära samband. I jordabalken har icke ansetts böra upptagas
lagstiftningen angående expropriation. På grund af denna lagstiftnings särskilda
natur såsom till väsentlig del fallande inom området för den offentliga rätten —
gtats- och förvaltningsrätten — har den icke sin rätta plats i jordabalken.

Köp, byte och gåfva bilda tillsammans en särskild grupp af rättsförvärf,
hvilka kunna betecknas med benämningen öfverlåtelser; dessa rättsförvärf äro till
sin giltighet beroende af företrädarens rätt, det är ur denna, som förvärfvarens
rätt härledes. Köp och byte stå hvarandra mycket nära. Köpet kännetecknas
däraf att vederlaget är bestämdt i penningar. Vid byte af fast egendom tänker
man närmast på det fall, att en fastighet går i utbyte mot annan fastighet, men
vederlaget kan ock tänkas vara bestämdt i lösören eller annorledes, blott icke i
penningar. Gåfva åter är i motsats till köp och byte den vederlagsfria öfverlåtelsen.
Dessa olika former af öfverlåtelse återfinnas dock i verkligheten icke
alltid i sin renhet. Öfvergångsformer förekomma såväl mellan köp och byte —
då vid byte mellangift gifves i penningar — som mellan aftal af dessa slag och
14M/07 20

154

gåfva — då vederlag utgår, ehuru till så ringa belopp, att öfverlåtelsen åtminstone
delvis måste antagas hafva skett i gåfvosyfte.

Tydligt är, att under nutida förhållanden köpet blir det »laga fång», som i
främsta rummet påkallar lagstiftarens uppmärksamhet. Om byte hafva särskilda
regler icke ansetts nödiga, utan har det funnits tillräckligt att stadga, att med
endast en mindre väsentlig afvikelse bestämmelserna om köp skola i tillämpliga
delar komma till användning. Beträffande gåfva af fast egendom hafva i ett
särskildt kapitel af förslaget sammanförts åtskilliga stadganden, hvilka till största
delen endast återgifva innehållet af förordningen den 21 december 1857 angående
hvad i testamente gifvas må så ock om gåfva af fast egendom, till den del
denna förordning handlar om gåfva. Förordningens bestämmelser härom ersatte
motsvarande stadganden i 8 kap. jordabalken af 1734 års lag och böra vid en
omarbetning af jordabalken upptagas i denna.

Hvad angår förslagets bestämmelser om köp af fäst egendom, är deras syfte
olika. Dels måste vissa stadganden af grundläggande natur gifvas angående
aftalets form och innehåll; dessa stadganden kunna icke genom säljares och
köpares öfverenskommelse sättas å sido. Dels böra bestämmelser meddelas, som
afse att reglera säljares och köpares inbördes rättigheter och skyldigheter i de
fall, där icke uttryckliga bestämmelser i sådant hänseende meddelats i själfva
aftalet eller af omständigheterna i det särskilda fallet kan hämtas ledning för
utrönande af kontrahenternas vilja och mening. Särskildt äro sådana lagbestämmelser
erforderliga, då man har att afgöra, hvilka påföljder skola inträda, därest säljaren
eller köparen i något afseende eftersätter hvad honom enligt aftalet åligger.
De i sådant syfte gifna stadganden, som upptaga största delen af lagförslagets
innehåll, bilda en motsvarighet till hvad i lagen den 20 juni 1905 bestämmes i
fråga om köp och byte af lös egendom.

För exekutiv föryttring af fast egendom gälla de särskilda regler, utsökningslagen
innehåller. Att emellertid vissa af de om frivillig försäljning gifna
bestämmelser äga tillämpning jämväl å dylik föryttring, är uppenbart; endast i
den mån de i utsökningslagcn meddelade föreskrifterna kunna anses reglera förhållandet,
äro de allmänna bestämmelserna om köp uteslutna från användning.

155

1 KAP.

Om köp och byte.

1 §•

Kedan under medeltiden har den svenska lagstiftningen knutit öfverlåtelse Köpeaftaaf
fast egendom vid iakttagandet af viss form.* Enligt medeltidslagarna inner- ***• form.
fattade denna form äfven hvad nu kallas lagfart, men i praxis skilde sig snart
nog lagfarten såsom en särskild åtgärd från själfva öfverlåtelsen. Sedan denna
skillnad uppkommit, skedde öfverlåtelsen i regel genom skriftlig och bevittnad
handling. Bruket af sådan handling var mot slutet af 1600-talet så fast
rotadt, att Lagkommissionen ansåg sig kunna föreslå, att detta bruk skulle i den nya
lagen upptagas såsom en tvingande rättsnorm. Detta skedde genom stadgandet
i 1 kap. 2 § jordabalken, som beträffande fast egendom föreskrifver, att »köp,
skifte och gåfva skola skriftligen ske med tvegge manna vittne och de villkor däri
sättas, hvarå samma köp, skifte eller gåfva sig grundar». Äfven i främmande rätt
möter oss samma fordran, stundom skärpt genom föreskrift om medverkan af
offentlig myndighet vid dylika aftals upprättande.

Grunden till att man, när fråga är om fast egendom, icke velat tillägga den
formlösa viljeyttringen samma verkan, som eljest i allmänhet tillerkännes den, ligger
i den särskilda betydelse, hvilken i ekonomiskt likasom i socialt hänseende tillkommer
detta slag af egendom. Yäl har utvecklingen på det ekonomiska området skapat nya
värden och mångdubblat den rörliga förmögenheten, men för denna oerhördt stegrade
produktion utgör dock alltjämt jorden med dess krafter den bestående grundvalen.

Och ehuru icke, såsom under en äldre tid, jordbesittning är så godt som den
enda form af förmögenhet, hvarå social själfständighet grundas, är dess betydelse
för det moderna samfundslifvet ingalunda undanträngd; hemmet på egen grund
har blifvit ett i allt vidare samhällskretsar lifligt eftersträfvadt mål. Yikten och
mångfalden af de intressen, hvilka sålunda anknyta sig till den fasta egendomen,
ställer omsättningen af denna egendom på ett helt annat plan än det allmänna,
varubytet. Lagstiftaren måste, såvidt det på honom kan ankomma, se till
att föryttring af sådan egendom icke sker utan moget öfvervägande och att, om
föryttring skall ske, den sker på sådant sätt, att äganderättsförhållandet blifver
* Se bil. I.

156

för framtiden klart och otvetydigt; ty detta förhållande är af betydelse icke blott
för kontrahenterna själfva utan också för tredje man. Föryttringen måste ske i
en form, som lämpar sig för den i rättssäkerhetens intresse anordnade inskrifningen.
Att för nu angifna ändamål användande.af den skriftliga formen är i
särskild grad lämpadt, ligger för öppen dag; och förslaget bibehåller därför
såsom allmän regel fordran på sådan form för fastighetsköp. En blott muntlig
öfverenskommelse är för dylikt köp icke nog. Men under det förslaget härutinnan
öfverensstämmer med gällande rätt, afviker det från stadgandet i 1 kap. 2 §
jordabalken såtillvida, som det begränsar denna formfordran till själfva öfverlåtelseförklaringen.
Enligt ordalydelsen af nämnda lagrum synes fordran på
skriftlig form gälla aftalet i dess helhet; intet, som icke klädts i denna form,
kan från ena eller andra sidan åberopas; något utrymme för muntliga överenskommelser
vid sidan af det som skrifvits finnes icke. I lagtillämpningen har
ock denna uppfattning med stränghet fasthållits.1 Likväl har man icke från*
känt ett köpeaftal giltighet blott därför att köpehandlingen icke varit undertecknad
af köparen.2 Detta torde ock öfverensstämma med lagens mening.3

Enligt Beredningens tanke låter sig ett så utsträckt formaliserande af
detta aftal icke väl förena med svensk rätts allmänna ståndpunkt. Denna är
otvifvelaktigt den, att en frivilligt gjord utfästelse skall gälla oberoende af den
form, under hvilken den gifvits; äfven i sådant hänseende är aftalsfriheten
erkänd. Från denna i naturlig rättskänsla grundade uppfattning bör lagstiftaren
icke afvika i vidare mån än det påkallas af särskilda hänsyn. Och de, som här
kunna åberopas, föranleda ingalunda därtill att aftalet skall i sin helhet formbindas.
De äga ingen tillämpning å köparens utfästelse. Att han förbinder sig
att för en fastighet betala en viss summa penningar är för honom af ingen
annan betydelse än samma utfästelse, gifven i fråga om lös egendom. Det finnes
därför intet skäl, hvarför icke här en dylik utfästelse skulle vara för honom
bindande, oaktadt den icke är gjord i skriftlig form. Det är endast för säljarens
öfverlåtelse af egendomen formens iakttagande är påkalladt; den skall bereda
trygghet mot förhastade och obetänkta beslut i ett fall af sådan vikt. Men för

1 Se K. Maj:ts dom den 14 okt. 1875 (N. J. A. s. 403) och utslag den 3 noy. 1904 (N. J. A. s. 497).

3 Se K. Maj:ts domar den 33 okt. 1862 (Naumanns tldskr. 1865 s. 13), den 7 nov. 1900 (N. J.
A. «. 398) och den 12 april 1904 (N. J. A. s. 110).

» Se bil. I.i

detta ändamål är det visserligen icke heller i fråga om säljaren nödvändigt att
allt, som han i samband med föryttringen utfäster, likställes med denna. Det
är endast det afgörande beslutet om öfverlåtandet af äganderätten som är af
denna särskilda vikt och betydelse. I fråga om utfästelser, hvilka icke äro af bety*
delse för frågan om äganderättens öfverflyttande från den ene till den andre, finnes
ingen anledning att afvika från den fulla aftalsfribetens eljest gällande grundsats

Utgående från nu angifna synpunkter innehåller förslaget endast den formföreskrift,
att för åvägabringande af ett gällande köpslut om fast egendom erfordras
att säljaren utfärdar en skriftlig handling, hvarigenom egendomen öfverlåtes till
köparen. Innan sådant skett, finnes icke något rättsligt bindande köpeaftal.
Men sedan det skett, är aftalet bindande i sin helhet, äfven i fråga om sådana
däri ingående utfästelser och åtaganden, hvilka icke upptagits i köpehandlingen.
Uppenbart är visserligen, att här såsom eljest gäller, att när i fråga om ett
ömsesidigt rättsförhållande upprättats skriftlig handling den omständigheten att
icke där finnes upptagen en bestämmelse, som den ene eller andre kontrahenten
sedermera vill göra gällande, skärper fordringarna på den bevisning, som
af honom måste fordras för att den åberopade bestämmelsen skall blifva tillämpad;
men detta förhållande minskar icke själfva grundsatsens giltighet. Måhända
skall mot den sålunda intagna ståndpunkten anmärkas, att den brister
i formell följdriktighet. Beredningen har emellertid funnit sig hellre böra offra
något af denna följdriktighet än att mer än nödvändigt afvika från den för ett
sundt rättslif så betydelsefulla regeln att hvad som lofvas också skall hållas.

En annan väsentlig olikhet mellan förslaget och nu gällande rätt ligger
däri, att stadgandet att köp skall »ske med tvegge manna vittne» icke har någon
motsvarighet i förslaget. Hvad nämnda stadgande i själfva verket innebär, är
icke rätt klart. Närmast synes ligga att uppfatta det såsom en formföreskrift,
så att för köpslutets giltighet skulle erfordras, icke endast att det slutits skriftligen,
utan också att dämdd två vittnen varit tillstädes. Med denna uppfattning
skulle det stå säljaren öppet att undandraga sig fullgörandet af ett köpeaftal
eller senare påkalla dess återgång, när köpehandlingen, ehuru densamma ostridigt
af honom undertecknats och utfärdats, icke tillika styrkts af två vittnen eller
när någotdera vittnet vid tillfället varit jäfvigt. Ett sådant resultat måste för
rättskänslan framstå såsom i hög grad motbjudande. Också torde man åtminstone

158

i senare tid ofta hafva uppfattat föreskriften om tvegge manna vittne endast såsom
en af lagen gifven ovillkorlig föreskrift om sättet för bevisning i sådana fall, då säljaren
bestrider att något köpeaftal kommit till stånd.1 Om denna uppfattning är
öfverensstämmande med lagens mening, synes man emellertid icke kunna anföra något
giltigt skäl, hvarför det i dylika tvister skulle vara köparen betaget att styrka aftalets
verklighet genom annan bevisning än utsagor af de personer, hvilka såsom köpevittnen
tecknat sina namn å handlingen. Beredningen har därför icke i sitt förslag
upptagit någon föreskrift om att vittnen erfordras vid köpslutet. Såvidt
med nämnda föreskrift åsyftats att bereda trygghet mot användande af förfalskade
eller obehörigen åtkomna köpehandligar,2 torde genom de bestämmelser, Beredningen
föreslagit i fråga om villkoren för lagfarts meddelande, den fara, som
af nämnda anledning kan hota den redbara samfärdseln, hafva blifvit förebyggd,
i den mån detta omedelbart genom föreskrifter i lag kan ske.

Från fordran på iakttagande af form vid köp af fast egendom har stadgats
undantag för det fall att köpet skett å offentlig auktion. Den garanti mot obetänksamt
afhändande af fast egendom, fordran på skriftlig form för öfverlåtelsen
är afsedd att bereda, är här icke af behofvet påkallad; innan ett beslut om egendomens
föryttring i denna ordning bringas till verkställighet, har ägaren haft
rundlig tid att noga öfverväga saken. Offentligheten vid försäljningen gör det
ock i allmänhet lätt att äfven utan skriftlig köpehandling konstatera öfverlåtelsen
och villkoren därför. Fordran på skriftlig form för köpslutet har därför
synts kunna för detta fall uppgifvas. När enligt de för auktion i allmänhet
gällande regler ett köpeaftal kommit till stånd, är alltså detta aftal bindande
för säljaren ej mindre än för köparen och medför alldeles samma rättsverkningar,
som eljest inträda först i och med utfärdande af köpehandling.3

Med köpet, det må nu hafva slutits på ena sättet eller det andra, öfvergår
enligt svensk rättsuppfattning omedelbart äganderätten från säljaren till köparen.
Köpet är icke, såsom enligt romersk och tysk rätt, ett aftal om framtida öfverlåtelse
af äganderätt utan innefattar omedelbart själfva öfverlåtelsen; för ägande 1

Jfr K. Maj:ts domar den 12 april 1877 (N. J. A. s. 248), den 30 ok t. 1878 (N. J. A. s. 369)
och den 9 dec. 1892 (N. J. A. s. 550).

* Jfr K. Maj:ts dom den 26 okt. 1906 (N. J. A. s. 432).

3 Jfr ang. gällande rätt K. Haj:ts domar den 30 nov. 1893 (N. J. A. s. 501) och den 7
jnni 1900 (N. J. A. s. 288) samt ntslag den 9 april 1897 (N. J. A. s. 243).

159

rättens öfvergång erfordras icke något vidare, såsom att köparen tillträder egendomen
eller att lian söker lagfart. Äganderätten öfvergår på köparen med själfva
aftalet. Om sålunda efter köpehandlingens utfärdande säljaren råkar i konkurs,
äga icke hans borgenärer, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, någon
rätt till egendomen; om köparen efter köpet men innan han sökt lagfart å egendomen
ingår äktenskap, får icke andra maken utan vidare giftorätt däri.

Erinras bör emellertid, att ehuru köparen sålunda redan genom aftalet vinner
äganderätt till fastigheten, denna rätt icke under alla förhållanden åtnjuter fullt
rättsskydd mot tredje man; för att bereda den sådant skydd erfordras en ytterligare
åtgärd från köparens sida, nämligen köpets lagfarande.

2 §•

Att äganderätten öfverflyttas till köparen genom själfva köpslutet, innebär Villkor skola
icke att köparens rätt till egendomen skulle under alla omständigheter genom »pptagas i
själfva köpeaftalet blifva ovillkorlig. I viss omfattning måste det lämnas säljaren
tillfälle att göra köparens rätt till egendomen beroende af villkor. I hvilken
utsträckning detta må ske, framgår af bestämmelsen i 3 §.

Skall emellertid genom fordran på skriftlig form för köpeaftalet uppnås
syftet att sålunda åstadkomma reda och klarhet i äganderättsförhållandena, måste
det gälla, att allt, som pa ett eller annat sätt kan vara af betydelse för öfverlåtelsens
verkan, iklädes sådan form. Ett vid köpslutet gjordt åtagande från köparens
eller säljarens sida kan visserligen enligt förslaget utkräfvas, äfven om det
icke upptagits i köpehandlingen. Men skall köparens rätt till egendomen vara
beroende af att han rätteligen fullgör ett sådant åtagande, måste detta vara i
köpehandlingen utmärkt. Detsamma maste gälla, när öfverlåtelsen eljest skall
vara beroende af villkor; detta förhållande maste vara i köpehandlingen angifvet.

Härom har i denna § meddelats föreskrift.

Utom den allmänna regeln om skriftlig form för villkorsbestämmelser har
det funnits nödigt att meddela en särskild föreskrift om verkan däraf att villkor,
som upptagits i köpehandlingen, icke influtit i ett senare utfärdadt särskildt köpebref.
Som bekant är det hos oss synnerligen vanligt, att i anledning af köpet
upprättas tva särskilda handlingar, af hvilka den ena benämnes köpekontrakt
och i allmänhet upprättas i två exemplar samt underskrifves af både säljaren

160

och köparen men den andra under benämning af köpe- eller salubref undertecknas
endast af säljaren och utfärdas i ett exemplar. Syftet med detta användande
af dubbla köpehandlingar har varit, att säljaren i köpebrefvets innehållande skall
äga ett medel att förhindra det öfverlåtelsen varder definitiv med mindre köparen
fullgör hvad enligt kontraktet utgör villkor för hans rätt. Då detta bruk är fast
rotadt och i många fall motsvaras af ett verkligt behof — ehuru visserligen detta
behof kunde tillgodoses på ett enklare sätt — har Beredningen icke kunnat ifrågasätta
att genom lagbestämmelser aflysa detsamma. Men det måste tillses,
att icke af denna dubbelhet i de om köpet upprättade urkunderna uppstår fara
för rättssäkerheten. Detta skulle blifva förhållandet, om villkor, som upptagits
i köpekontraktet men icke på något sätt omnämnas i köpebrefvet, skulle kunna
inverka på köparens rätt till egendomen. Förslaget innehåller därför den med
sakens natur öfverensstämmande regeln, att när särskildt köpebref utfärdats, köparens
rätt ej vidare skall vara beroende af villkor, som funnits i köpekontraktet
men ej uttryckligt eller genom hänvisning upptagits i köpebrefvet. Afsåg ett
dylikt villkor fullgörandet af något, som köparen åtagit sig men som han icke
fullgjort, står det naturligtvis alltid säljaren öppet att kräfva fullgörande, där
ej omständigheterna föranleda, att eftergift äfven härutinnan skett; i och för sig
ligger i utfärdandet af särskildt köpebref allenast att en dylik aftalsbestämmelses
verkan såsom villkor för köparens rätt till egendomen förfallit.

3 §•

Ogiltiga Nutidens rättsåskådning kräfver, att äganderätten till fast egendom icke

villkorsbe- ggres beroende af godtyckligt uppställda villkor eller eljest underkastas
inskränkningar, som verka förlamande på ägarens handlingsfrihet i fråga
om sättet att förfoga öfver egendomen. Visserligen måste det alltid tillåtas
säljare och köpare att efter godtfinnande träffa bestämmelser, i kraft af hvilka
köparens inträde i den fulla utöfningen af äganderätten uppskjutes och göres
beroende af det sätt, hvarpå ett vid köpet fäst villkor utfaller, lika litet
som det kan betagas köpare och säljare möjlighet att bestämma viss tid
för inträdandet af köpets fulla rättsverkningar öfver hufvud, lika litet kan
eller bör det förhindras, att köparens fulla rätt till egendomen göres beroende
af ett dylikt s. k. suspensiv! villkor. Den rätt, som förvärfvas under sådant

161

villkor, är tills a idare lika oviss som själfva villkorets inträffande; förvärfvaren kan
vid sådant förhållande icke skäligen åberopa sitt förvärf såsom grundval för vidare
förfoganden öfver egendomen, så länge det icke visat sig, huru villkoret utfaller.

Sådana a illkor däremot, som afse rätt för säljaren att påkalla återgång af
ett köp, som i och för sig redan blifvit definitivt, äro af annan art än de förra och
kunna icke med dem i lagstiftningen utan vidare likställas. Dylika s. k. resolutiva
villkor medföra för fastighetens nye ägare måhända under en lång framtid
ett tillstånd af osäkerhet och beroende, och detta förhållande kan icke undgå
att utöfva en hämmande inverkan på ägarens vilja och förmåga att förbättra sin
egendom och höja dess värde. Äfven från det allmännas synpunkt sedt är detta
ett ondt, som bör förebyggas; också från den allmänna rättssäkerhetens synpunkt
måste det vara angeläget att And försäljning af fast egendom ej fästas villkor,
som medföra osäkerhet och oreda i äganderättsförhållandena. Gränsen mellan
tillåtna och otillåtna villkor kan emellertid icke uppdragas allenast efter den
affattning, som åt villkorsbestämmelsen i aftalet gifvits, utan måste göras beroende
af de särskilda villkorens sakliga innebörd och vill kors bestämmelsernas
allmänna inverkan på säljarens och köparens inbördes ställning till hvarandra.
Frågan måste afgöras icke efter formella utan efter materiella hänsyn.

Att af nu angifna grunder det icke är lämpligt att lämna säljare och
köpare obegränsad frihet att bestämma om villkoren för köparens rätt till den
sålda egendomen, har icke af den svenska lagstiftningen förbisetts. Vid 1809—
1810 ais Riksdag fästes uppmärksamheten på den osäkerhet i äganderätten, som
föranleddes af förbehåll om rätt till återköp vid föryttring af fast egendom.
Dylika, måhända för mycket lång tid tillbaka i en köpehandling intagna villkor
kunde icke blott blifva förlustbringande för senare köpare och inteckningshafvare,
som i god tro förvärfvat rätt till fastigheten, utan verkade ock omedelbart
skadligt i nationalekonomiskt afseende, dä de hindrade ägaren att med trygghet
nedlägga kostnader å egendomens förbättring. Med anledning häraf erhöll genom
förordningen den 1 maj 1810 1 kap. 2 § jordabalken ett så lydande tillägg: »Ej
må säljare i köpe- eller skiftesafhandling om jord och fastighet hädanefter förbehålla
sig eller andre, att, emot någon i samma afhandling bestämd penningesumma,
eller andre villkor, få framdeles vinna egendomen åter. Sker det, vare
utan verkan, och lagfart å sådant köp eller skifte icke tillåten.» Härigenom

162

uteslutes omedelbart möjlighet för öfverlåtaren att betinga sig rätt till återköp.
Af de grunder, hvarpå 1810 års förordning hvilar, har emellertid ansetts följa,
att äfven förbehåll af säljaren därom att köpet under vissa villkor skall gå åter
eller kunna af honom häfvas måste anses otillåtet.1 Huruvida, därest ett obehörigt
villkor influtit i aftalet, detta i sin helhet skall vara ogillt eller endast
villkoret skall vara utan verkan, framgår icke med tydlighet af stadgandets
lydelse; i rättsskipningen har i allmänhet den uppfattningen gjort sig gällande,
att det blott är villkoret som är overksamt.2

Ehuru Beredningen delar den uppfattning, hvilken ligger till grund
för 1810 års förordning, har Beredningen icke kunnat oförändradt upptaga
förordningens innehåll i förslaget. A ena sidan äro ordalagen icke nog
omfattande, då under desamma icke omedelbart falla vissa förbehåll, hvilka,
såsom ofvan angifvits, äro stridande mot förordningens syfte; å andra sidan kan
förbudet synas omfatta förbehåll, som måste anses fullt berättigade. Köpet är ett
ömsesidigt aftal, där den ena prestationen bör gå i utbyte mot den andra. Då
nu enligt svensk rättsuppfattning äganderätten omedelbart öfvergårtill köparen,
skulle kontrahenternas ställning obehörigt förryckas, om icke denna köparens
rätt kunde göras beroende däraf att han fullgör hvad enligt aftalet åligger honom.
Att säljaren genom uppställande af ett förbehåll i sådant syfte bevarar
likställigheten mellan kontrahenterna, synes fullt berättigadt, vare sig nu detta
sker under formen af ett uppskjutande af köparens inträde i den fulla utöfningen
af äganderätten eller det har formen af ett förbehåll om rätt för säljaren att vid
köparens underlåtenhet att fullgöra hvad han åtagit sig håfva köpet.3 För köparen
kan ett sådant villkor icke anses oskäligt betungande, då hans rätt ju
icke göres beroende af annat än sådant, som han genom själfva aftalet förpliktat
sig att fullgöra, och det sålunda blott ankommer på honom själf att hafva
den ovisshet, villkoret för med sig, genom att å sin sida fullgöra aftalet. Köpe
skillingens erläggande äfvensom fullgörandet af hvad köparen eljest genom köpeaftalet
åtagit sig att utgifva eller utföra måste under alla förhållanden kunna

1 Se sålunda K. Majds dom den 5 deo. 1888 (N. J. A. s. 507); annorlunda K. Majds dom den
11 juni 1901 (N. J. A. s. 295).

8 Se K. Maj ds domar den 22 juli 1844 (Sclimidt J. A. XVI s. 184) och den 21 febr. 1881 (N.
J. A. s. 49).

* Jfr K. Majds domar den 5 dec. 1888 (N. J. A. s. 507) och den 21 mars 1895 (N. J. A. s. 110).

163

af säljaren uppställas såsom villkor för köparens rätt till egendomen. Oberoende
åt ''den affattning, som åt villkorsbestämmelser af denna art må hafva i aftalet
gifvits, innefatta dessa villkor till sin sakliga innebörd, att köparens fulla rätt
till egendomen särskild! hans rätt till lagfart och de befogenheter, som denna
medför skall inträda först då köparen fullgjort villkoret; att detta varit
kontrahenternas mening, därom kan vid villkorsbestämmelser af sådant innehåll
icke råda någon tvekan.

Hvad angår villkorsbestämmelser, som icke hänföra sig till något köparens
i köpeaftalet gjorda åtagande,1 öfverensstämmer förslaget med hvad som för närvarande
får anses vara gällande rätt. Ett sådant villkor är tillåtet, när det gör
inträdandet af köpeaftalets fulla rättsverkan beroende af en oviss omständighet.
Otillåtna och overksamma äro däremot de villkor, som skulle medföra återgång
af en i och för sig definitiv öfverlåtelse. Det är med afseende å villkor af sistnämnda
slag, hvilka kunna förblifva sväfvande under en obegränsad tid, ofvan
angifna hänsyn äga sitt egentliga berättigande.

Hvad som i 1810 års förordning utgör det närmaste föremålet för förbud,
eller förbehåll om rätt till återköp, är icke i förevarande § omförmäldt. Ett
dylikt förbehåll är enligt Beredningens uppfattning fullkomligt att likställa med
en utfästelse från köparens sida att framdeles mot visst pris föryttra egendomen
till säljaren. Då Beredningen af skäl, som vid 4 § utvecklas, funnit sig icke
böra frånkänna en sådan utfästelse all verkan, har det icke funnits påkalladt
att härutinnan förfara strängare, när utfästelsen skett i sammanhang med ett
köp. Den rättsverkan, som tillkommer en utfästelse af detta innehåll, är icke af
beskaffenhet att därigenom säkerheten i äganderättsförhållandena äfventyras.

Det har under senare tid ifrågasatts, att man borde såtillvida återgå till
den före 1810 gällande rätten, att man åt stat och kommun inrymde rätt att vid
försäljning af jord fästa förbehåll om återköpsrätt.2 Om den åskådning, som
af hänsyn till det allmänna bästa finner det angeläget att, särskild! i städer och
därmed likställda samhällen, äganderätten till den för bebyggande afsedda marken
bevaras åt samhället, är grundad, borde det ock anses vara angeläget, att vid
föryttring af dylik mark åt samhället förbehålles rätt att, när så kunde finnas

1 Jfr K. Maj:ts dom den 23 maj 1899 (N. J. A. 8. 204).

’ Se motion n:r 158 1 Andra kammaren vid 1907 års Riksdag och Lagutskottets utlåtande n:r 48.

o /U. o5f

164

erforderligt, utan betungande ekonomisk uppoffring åter däraf komma i besittning.
Återköpsrätten skulle därtill bereda utväg.

Beredningen delar den uppfattning, att för städers och därmed likställda
samhällens jordpolitik den grundsats bör vara ledande, att äganderätten till
mark, som ägnar sig till bebyggande, skall i största möjliga utsträckning åt det
allmänna bevaras. Skälen för denna uppfattning äro i annat sammanhang angifna.
1 På förslag af Beredningen har ock i vår rätt införts ett institut, tomträtten,
som är särskilt afsedt att främja detta syfte. Att vid dess sida ställa
en anordning, sådan som den ifrågasatta återköpsrätten, finner Beredningen vara
hvarken lämpligt eller behöfligt.

Om återköpsrätten skall fylla det därmed afsedda syftet, måste villkoren
för återköpet vara redan vid försäljningen fullt bestämda; aterköpet skall
ske till ett på förhand bestämdt pris, hvilket, om anordningen skall för det allmänna
innebära en fördel utöfver hvad på annan väg kan uppnås, måste väsentligt understiga
hvad sådan egendom i den allmänna marknaden skulle betinga. Den nye ägaren
kommer sålunda i en helt annan ställning än andra fastighetsägare inom samhället;
den återköpsrätt, som hvilar på hans egendom, utöfvar alldeles samma
inverkan när den tillkommer ett samhälle som när den tillkommer en enskild.
Det kan visserligen anmärkas, att en ägare, som är underkastad återköpsrätt, i
allt fåll icke befinner sig i sämre ställning än den, hvilken innehar egendomen
under tomträtt. Detta låter sig visserligen säga; men skillnaden är såtillvida
högst betydande, att vid tomträttsupplåtelsen rättsförhållandet är i alla afseenden
noga bestämdt; tomträttshafvaren har intet fog för att betrakta sig såsom
ägare, under det vid försäljning med återköpsrätt frågan om och när denna
rätt kommer att utöfvas är oviss och därför gör hela rättsförhållandet osäkert.
När den en gång utöfvas, kommer detta alltid att kännas såsom ett tungt ingrepp
i ägarens förhållanden.

Försäljning med återköpsrätt är därför enligt Beredningens tanke, äfven
Bär återköpsrätten tillkommer ett samhälle, en anordning, som är förenad med
väsentliga olämpor. Dess användande för angifna ändamål är icke heller behöfligt.
Beredningen bär icke af de föredömen från utlandet,2 som åberopats,

1 Lagberedningens förslag till jordabalk I s. 242 ff.

* En öfversikt af gällande utländsk rätt i ämnet är intagen i Bil. IV vid detta betänkande.

16 ä

kunnat öfvertyga sig, att icke det, som man genom införande af ifrågavarande
återköpsrätt vill vinna, kan i allt väsentligt uppnås genom användande af tomträttsupplåtelser;
att vid denna i sig långt svagare rätt fästa villkor äfven om
återköpsrätt möter icke samma betänklighet. Och då det gäller att införa ett
för den allmänna uppfattningen i vårt land ännu främmande institut sådant
som tomträtten, vore det efter Beredningens mening föga välbetänkt, om man
samtidigt tillskapade en anordning, som kan bereda det allmänna samma fördelar
endast på bekostnad af enskild säkerhet men som måhända genom namnet
och skenet af äganderätt skulle utöfva en större lockelse än den klart begränsade
tomträtten.

Ehuru Beredningen sålunda funnit sig icke böra i förslaget upptaga bestämmelser
om återköpsrätt i nu angifna mening, har Beredningen därmed icke uttalat
något omdöme angående lämpligheten af att i vår rätt upptaga den med återköpsrätten
ofta sammanställda förköpsrätten. Denna rätt innebär intet annat än
att en viss person — sålunda äfven ett samhälle — äger vid föryttring af
en fastighet företräde att köpa den till det pris, en annan erbjudit sig att därför
betala. Denna rätt har alltså en från återköpsrätten skild karaktär; den är
i själfva verket en rätt af samma natur som de lösningsrätter, hvilka redan finnas
upptagna i svensk rätt. Behandlingen af dessa lösningsrätter tillhör emellertid
en följande afdelning af jordabalken, och frågan om förköpsrätten kommer därför
först i detta sammanhang att af Beredningen upptagas.

Om vid köp sådana villkorsbestämmelser, som medelbart — genom den
osäkerhet de medföra i äganderätten — lägga hinder i vägen för köparens handlingsfrihet
i fråga om egendomens föryttring eller åtminstone försvåra en öfverlåtelse,
måste i lagstiftningen förbjudas, gäller detsamma naturligtvis äfven om
förbehåll, som omedelbart afse att inskränka köparens rätt att förfoga öfver
egendomen. Ett vid köp af fast egendom fäst förbehåll, hvarigenom egendomen
skulle för framtiden försättas utanför den allmänna befogenhet, som tillkommer
en ägare att fritt öfverlåta sin egendom, måste sålunda lagen frånkänna all rättsverkan.
Detsamma måste gälla om ett förbehåll, som inskränker köparens rätt
att inteckna sin egendom; det band, som härigenom lägges på hans handlingsfrihet,
kan vara lika tryckande, lika hinderlig! för en ekonomiskt tillfredsställande
användning af egendomen. Af något säljarens eget intresse kan en dylik

166

inskränkning i köparens förfoganderätt icke heller i och för sig anses vara påkallad.
Dylika förbehåll äro därför genom stadgandet i denna § uteslutna från rättslig verkan,
öfverlåtelse eller inteckning, som sker i strid mot ett dylikt förbehåll, är alltså det
oaktadt giltig; icke heller skadestånd kan fordras af säljaren eller annan, till
hvars förmån förbehållet kan hafva gjorts. Skulle emellertid med ett dylikt förbehåll
hafva förenats en utfästelse af den beskaffenhet, som i 4 § sägs, inträder
naturligtvis enligt där gifna regler skadeståndsskyldighet, om köparen genom
att öfverlåta eller inteckna egendomen gjort det för sig omöjligt att fullgöra
utfästelsen. Men denna skyldighet är en påföljd, icke af förbudets öfverträdande,
utan af underlåtenheten att fullgöra den särskilda utfästelsen.

I fråga om verkan af bestämmelser, som i köpeaftalet må hafva träffats
angående egendomens bruk eller dess användning för särskildt ändamål, innehåller
förslaget icke något stadgande. I den mån ägare af en fastighet kan i
dylikt afseende genom särskildt aftal förplikta sig i förhållande till andra, kan
detta naturligtvis ock ske af en köpare i förhållande till säljaren, och de förpliktelser,
han sålunda ingått, blifva bindande för kommande ägare under samma
förutsättningar som i allmänhet betinga en rättighets giltighet mot ny ägare af
fastigheten.

4 §•

Utfästelse Genom köpslutet öfverlåtes äganderätten från säljaren till köparen; inne att

sälja. fattar ägarens förklaring icke en sådan öfverlåtelse utan endast ett erbjudande
att framdeles sälja, är det enligt gällande rätt icke för honom i något afseende
bindande.* Såtill vida är detta utan tvifvel öfverensstämmande med en sund
lagstiftningspolitik, som därigenom bevaras klarhet i äganderättsförhållandena
och beredes ett säkert underlag för fastighetskrediten. Åt en utfästelse att
Sälja kan icke, utan att denna fördel äfventyras, tilläggas den verkan, att på
grund däraf öfverlåtelsen skulle kunna framtvingas. Men häraf följer dock icke, att
all verkan måste frånkännas en dylik utfästelse. Redan från den naturliga rätts *

Se K. Maj:ts domar den 6 maj 1859 (Schmidt J. A. XXXII a. 565), den 10 jan. och 7 nov.
1872 (Naumanns tidskr. 1872 s. 503, 1873 8. 323), den 18 maj 1885 (N. J. A. s. 162), den 9 dec.
1890 (N. J. A. s. 468), den 12 Juni 1899 (N. J. A. s. 263), den 7 maj 1901 (N. J. A. s. 186), den 14
april 1904 (N. J. A. s. 161) och den 2 maj 1905 (N. J A. s. 206). Jfr emellertid K. Maj:ts domar den
29 dec. 1838 (Schmidt J. A. XII a. 273), den II dec. 1883 (N. J. A. 8. 451) och den 6 april 1903
X. J. A. s. 148).

167

känslans synpunkt är detta motbjudande. Men äfven från det praktiska behofvets
synpunkt är det otillfredsställande. Under vissa omständigheter kan det
för afslutande af ett fastighetsköp vara nödvändigt att åt köparen lämnas något
rådrum för öfvervägande af försäljningsanbudet. Särskildt för de fall, där
frågan om köpet är beroende af offentlig myndighets beslut, är sådant tillvägagående
påkalladt. När staten, kommuner eller allmänna inrättningar uppträda
såsom köpare, kan köpeaftalet icke omedelbart afslutas.*

Förhållandet kan visserligen i dylikt fall så ordnas, att en köpehandling
utfärdas, i hvilken köparen förbehåller sig rätt att framdeles bestämma om han
vill vidblifva eller frånträda köpet. Men så länge frågan befinner sig i detta läge,
är det dock vida mer öfverensstämmande med förhållandets natur, om säljarens
förklaring får formen af ett erbjudande, hvilket blifver föremål för den tilltänkte
köparens öfvervägande och beslut. År emellertid säljaren icke i något afseende
bunden af ett sådant erbjudande, kommer köparen i ett alltför ofördelaktigt
läge. Utfästelsen bör icke få utan vidare ryggas. Såtillvida bör köparen
därvid kunna trygga sig, att om den icke uppfylles, köparen är berättigad till
skadestånd. Han skall, om säljaren sviker sitt ord, försättas i det ekonomiska
läge, hvari han skulle kommit därest utfästelsen hållits; icke blott så att
gjorda utgifter, hvilka blifva onyttiga, skola ersättas honom, utan äfven så, att
den vinst, som skulle hafva tillfallit honom, därest köpet kommit till stånd, skall
godtgöras honom. Äganderätten till fastigheten kan han icke tilltvinga sig, men
det ekonomiska resultatet skall för honom blifva detsamma, som om han fått den.

På nu angifna grunder hvilar stadgandet i förevarande §. En utfästelse
att framdeles sälja medför, om den icke uppfylles, skyldighet att betala skadestånd.
Dock icke obetingadt. Äfven denna utfästelse måste vara gjord skriftligen.
Då utfästelsen skall ekonomiskt äga samma verkan som en försäljning,
måste uppenbarligen äfven här fordran på skriftlig form uppställas. Och då
det icke är lämpligt att på detta sätt ägaren af en fastighet under längre tid
hålles bunden, har den tid utfästelsen gäller begränsats till två år, äfven om
längre tid skulle hafva betingats; för det praktiska behof, som här ifrågakom -

* Hvilka förluster tillskyndats det allmänna såsom följd däraf att för kronans räkning infordrade
anbud om försäljning af fast egendom sedermera återkallats, framhålles i den till K. Maj:t från arméförvaltningen
den 25 april 1906 aflåtna skrifvelse, hvilken öfverlämnats till Lagberedningen.

168

mer, är en sådan tidslängd fullt tillräcklig. För att frågan, huruvida utfästelsen
efter nämnda tids utgång ännu är gällande, icke må kunna blifva föremål
för tvist, har rätten att kräfva skadestånd gjorts beroende däraf att inom
nämnda tid talan i sådant hänseende blifvit instämd till domstol.

Ifrågavarande stadgande äger, såsom ofvan angifvits, tillämpning å ett i
köpeaftal intaget förbehåll om rätt för säljaren att återköpa den sålda fastigheten.
Har köparen i köpehandlingen förpliktat sig att låta säljaren få köpa
egendomen åter, har en dylik förbindelse samma rättsverkan, som om köparen i
särskild handling gjort samma utfästelse.

5 §•

Tvttalu. Då enligt förslaget. likasom enligt gällande rätt äganderätten i och med

köpet öfverflyttas från säljaren till köparen, följer däraf att, när säljaren sålt
egendomen till flera, det är förste köparen, som har företräde. Denna grundsats
begränsas emellertid i sin tillämpning genom den verkan, som tillkommer lagfarten
såsom medel att trygga ett äganderättsförvärf och som föranleder, att
ett senare förvärf kan komma att gifva företräde framför ett tidigare. I 2 kap.
15 § i förslaget till lag om inskrifning innefattas den bestämmelse, som i
sådant hänseende skall komma till användning. Den i förevarande paragraf
gifna regeln gäller endast för frivillig öfverlåtelse men icke vid kollision mellan
sådan öfverlåtelse och tvångsförsäljning.

Att köparen, om han af nu nämnd anledning måste vika för annan, icke
är pliktig att å sin sida fullgöra aftalet och att han äger rätt att återfå hvad
han på grund af detsamma redan må hafva utgifvit till säljaren, följer af allmänna
rättsgrunder och har icke ansetts nödigt att här stadga. Huruvida han
därutöfver må äga rätt att af säljaren undfå skadestånd, måste blifva beroende
däraf, om han vid köpets afslutande ägde kännedom om det föregående
aftalet eller icke. Endast när han då var i god tro, synes han med fog kunna
göra anspråk på ersättning för sin förlust. Ett stadgande af sådant innehåll
har synts icke böra saknas och därför här upptagits.

6 §•

Tid för I köpeaftal om fäst egendom lärer så godt som alltid finnas särskild be köpeaf

talets atämmelse såväl angående den tid, då egendomen skall tillträdas, som beträffande
fullgörande. ° 6 ’

16 St

köpeskillingens förfallotid; bär säljaren eller köparen eljest åtagit sig att något
fullgöra, plägar ock tiden för fullgörandet vara i aftalet utsatt. Äfven om uttrycklig
bestämmelse i ena eller andra afseende! icke skulle vara träffad, torde
man af aftalets innehåll i det hela oftast kunna sluta till kontrahenternas
mening härutinnan. Skulle emellertid deras mening icke vara på ena
eller andra sättet angifven, bör i lagen gifvas föreskrift i nämnda hänseende.
Den här föreslagna bestämmelsen öfverensstämmer till innehållet med motsvarande
föreskrift (12 §) i lagen om köp och byte af lös egendom; en hvar af
kontrahenterna äger när som helst påkalla aftalets fullgörande af medkontrahenten.

Huruvida den, hvilken sålunda påkallar fullgörande, är pliktig att å sin
sida fullgöra hvad honom i följd af aftalet åligger vid äfventyr att den andre
eljest äger undandraga sig aftalets fullgörande, är icke i förslaget uttaladt, och
någon allmän regel härom synes näppeligen kunna uppställas. Med kontrahenternas
mening lärer väl i allmänhet öfverensstämma att köpeskillingen skall
erläggas samtidigt därmed att egendomen af köparen tillträdes, och man kan
icke utan särskilda skäl antaga, att ett köpeaftal, som allenast innefattar bestämmelse
om tillträdestiden eller om köpeskillingens förfallotid, skulle vara så
att förstå, att fullgörande å andra sidan kunde före denna tid påfordras. Äfven
då förhållandena äro sådana, att båda kontrahenterna äro berättigade att äska
aftalets fullgörande, ställa sig emellertid påföljderna af underlätet fullgörande i
viss mån olika, allteftersom det är å köparens eller å säljarens sida som underlåtenheten
föreligger. Om säljaren utkråfver köpeskillingen för en egendom,
som köparen icke fått tillträda, kan betalningsskyldighet icke åläggas köparen
annorledes än mot det att egendomen hålles honom till hända. Om däremot
köparen yrkar att komma i besittning af egendomen, ehuru han själf i något
afseende, eftersatt hvad honom enligt aftalet åligger, kan säljaren ej motsätta
sig detta yrkande, såvida han icke gjort köparens rätt till egendomen beroende
däraf att denne rätteligen fullgör hvad han i aftalet åtagit sig. Den olikhet i
kontrahenternas ställning, som härutinnan förefinnes, torde med erforderlig tydlighet
framgå vid en jämförelse af hvad 12 och 13 §§ innehålla i fråga om
förutsättningarna för rätt att bäfva köpet i hvartdera af dessa fall.

143 i

07

22

170

Handlingar

rörande

egendomen.

Rätten till
afkastning.

7 §•

Här meddelade föreskrift återgifver hvad för ett särskildt fall stadgas i
11 kap. 7 § jordabalken. Enligt detta lagrum åligger det säljaren att, när ägotvist
yppas mellan grannar, »låta köparen få de skäl och bevis, som i hans
värjo finnas». Den skyldighet, hvilken där omförmäles, bör uppenbarligen kunna
göras gällande oberoende af uppkommen tvist. Ifrågavarande handlingar äro,
där de uteslutande röra den sålda egendomen, att betrakta såsom tillbehör till
denna. Angå de jämväl annan fastighet, kan det väl icke åläggas säljaren att
lämna dem från sig, men han är otvifvelaktigt skyldig att hålla dem köparen
till hända, där sådant kan för denne vara erforderligt. Att säljaren, därest han
eftersätter hvad honom i förevarande hänseende åligger, kan därtill vid vite förpliktas,
likasom att han har att godtgöra den genom hans förhållande för köparen
uppkomna skada, följer af allmänna rättsgrunder. De skäl, som föranledt
Beredningen att icke i förslaget upptaga hvad anförda lagrum i öfrigt innehåller,
skola här nedan vid 21 § angifvas.

8 §•

Lika litet vid fastighetsköp som vid köp af lös egendom är tidpunkten för
äganderättens öfvergång bestämmande för rätten att uppbära den afkastning,
som af egendomen faller. Skall icke egendomen omedelbart öfverlämnas till den
nye ägaren, måste det anses vara kontrahenternas mening att säljaren skall
tills vidare icke endast vara i faktisk besittning af egendomen utan äfven äga
att använda den till sin nytta, såvidt detta kan ske utan att egendomens värde
därigenom förringas. Det är först med tillträdet, nye ägaren inträder i den fulla
utöfningen af äganderätten och därmed förenade förmåner. Den bestämmelse,
förslaget härom i 8 § första stycket meddelar, öfverensstämmer med hvad i 18 § i
lagen den 20 juni 1905 stadgas. Hvad samma lagrum innehåller därom att afkastning,
som med fog kunnat beräknas skola falla först efter nämnda tidpunkt,
skall tillfalla köparen har icke funnits behöfligt att här upptaga, då de fall,
för hvilka samma bestämmelse närmast är afsedd, torde sakna motsvarighet vid
fastighetsköp och det utan särskild föreskrift lärer vara uppenbart, att säljaren

171

icke genom att i otid tillgodogöra sig eu afkastning, som först efter tillträdesdagen
är färdig att hämtas, äger tillskansa sig en fördel på köparens bekostnad.

Under afkastning innefattas icke endast hvad egendomen på den naturliga
alstringens väg frambringar utan också inkomster, som tillkomma jordägaren i
denna hans egenskap, såsom afgälder, arrende- och hyresafgifter. Det kunde
visserligen ifrågasättas att beträffande dylika afgifter företaga en uppdelning,
så att hvad däraf belöpte å tiden före tillträdet skulle tillfalla säljaren, det
öfriga köparen, oberoende af den tidpunkt, då afgiften förfölle till betalning.
Då emellertid en uppdelning uteslutande efter tid i många fall skulle sakna
berättigande, har det synts riktigare att, där köpeaftalet icke innefattar annan
bestämmelse, låta förfallotiden vara afgörande för fördelningen, så att säljaren
behåller dylik afgift, som förfaller före tillträdesdagen, äfven om den helt eller
delvis afser tid, som upplöper efter denna, men å andra sidan köparen icke är
skyldig att återgälda säljaren något af hvad efter nämnda tidpunkt skall
betalas.

I fråga om skyldigheten att bära de skatter och andra afgifter, hvilka
skola af ägaren utgöras för egendomen, har enahanda grundsats synts böra, i
brist af annan bestämmelse i aftalet, vinna tillämpning, så att säljaren har att
vidkännas hvad som förfaller före tillträdesdagen men köparen hvad som därefter
skall utgöras. Visserligen skulle här med större fog en proportionell fördelning
efter den tid skatten afser kunna ifrågasättas, men i enkelhetens intresse
har det synts böra ankomma på kontrahenterna att, om de önska en
sådan reglering, därom själfva i aftalet bestämma. Någon reglering af skyldigheten
att ansvara för ränta å intecknad gäld har icke upptagits i förslaget,
då kontrahenternas skyldigheter i sådant hänseende alltid måste blifva beroende
af hvad köpeaftalet bestämmer i fråga om köpeskillingen och tiden för
dess erläggande samt i följd däraf någon allmän regel icke kan uppställas.

Det bör slutligen erinras, att här gifna bestämmelse^ närmast afse det
fall, då tillträde faktiskt sker i öfverensstämmelse med aftalet. Jämväl när
tillträdet af ett eller annat skäl fördröjes, böra emellertid samma regler komma
till användning. Har dröjsmålet sin grund i säljarens vägran att i rätt tid afträda
egendomen eller annat förhållande å hans sida, kan han uppenbarligen

172

Hvem ståtfaran
?

icke därigenom förvärfva någon rätt till den afkastning, som bort tillkomma
köparen, utan skall denna af säljaren till honom redovisas. Ligger anledningen
till dröjsmålet hos köparen, kunde det snarare synas vara i sin ordning, om
säljaren allt fortfarande ägde tillgodogöra sig afkastningen. Lika litet som vid
köp af lös egendom har emellertid en dylik rätt synts böra tillerkännas säljaren,
och detta desto mindre som i sådant fall det icke kunnat åläggas honom

att i köparens intresse taga vård om egendomen. Tillgodogör han sig afkastning,
som faller efter den bestämda tillträdesdagen, måste alltså denna afkastning
med afdrag för nödig kostnad tagas i beräkning vid den slutliga uppgö relsen

med köparen.

» §■

Huruvida i allmänhet vid köp säljaren eller köparen skall vidkännas följderna
af en olyckshändelse, hvaraf den sålda egendomen efter köpet drabbats,
är ett spörsmål, som blifvit i olika rättssystem olika besvaradt. Enligt vissa
lagar står köparen alltifrån köpslutet risken för sådan händelse, enligt andra
är risken säljarens ända till dess köparen kommit i besittning af egendomen
eller, där köpet afser fast egendom, intill dess inskrifning af fånget skett.
Genom lagen den 20 juni 1905 har i fråga om köp af lös egendom, i hufvudsaklig
anslutning till den senare grundsatsen, stadgats, att säljaren, äfven
då köpet afser bestämdt gods, står faran intill dess godset är aflämnadt; från
denna grundsats göres endast det undantag, att om godset skall af köparen afhämtas,
det är denne, som står faran, så framt den tid är inne, då han äger
påkalla godsets aflämnande och detta hålles redo.

Att den ståndpunkt, 1905 års lag sålunda intagit, innebär en afvikelse
från förut gällande rätt, står utom tvifvel; redan före 1784 års lag var i fråga
om köp af bestämdt gods den uppfattning rådande, att omedelbart med köpet
faran öfvergick på köparen, och genom föreskriften i 1 kap. 7 § handelsbalken
blef nämnda grundsats medelbart erkänd. Att för närvarande samma grundsats
gäller i fråga om fastighetsköp, är ock otvifvelaktigt; regeln ansågs af Lagkommittén
och äldre Lagberedningen så falla af sig själf, att det ej fanns nödigt
att i lagförslagen uttryckligen lagfästa den. I en ny lagstiftning om fastighetsköp
kan emellertid en bestämmelse i ämnet icke saknas; lagstiftåren har

endast att öfverväga, huruvida frågans lösning skall sökas genom anslutning
till den i 1905 års lag antagna grundsatsen eller genom bibehållande af den
nu gällande.

Man har stundom förmenat, att frågan om hvem följden af en olyckshändelse,
som medfört skada å en sak, borde drabba, vore beroende af hvem som
vid den tidpunkt, då händelsen inträffade, var ägare af saken; svaret på frågan
skulle helt enkelt ligga i den kända satsen: dominus sentit casum. Denna sats
innefattar helt visst något af oemotsäglig giltighet; det är gifvet, att där icke
ägaren af det skadade föremålet lagligen äger att å annan öfverflytta följden af
olyckshändelsen, skadan stannar å honom själf. Men detta är endast en omklädning
af frågan; att under hvarje förhållande ägaren skulle vidkännas skada,
som timat af olyckshändelse, har aldrig varit i något rättssystem antaget. I
obligationsrättsliga förhållanden måste alltid frågan bedömas med hänsyn till
hvad för hvarje särskildt slag af sådant förhållande må anses billigt och lämpligt.
Äfven med afseende å förhållandet mellan säljare och köpare har, trots
växlande uppfattning i öfrigt, det visat sig, att frågan, hvilkendera bort bära
faran, icke ansetts sammanfalla med frågan, hvilkendera var ägare när skadan
timade. Enligt romersk rätt bar köparen efter köpslutet risken, oaktadt äganderätten
öfvergick först med öfverlämnandet; detsamma gäller enligt vissa nyare
lagar. Men äfven inom de rättssystem, enligt hvilka faran och äganderätten i
regel samtidigt öfvergå på köparen — i tysk och österrikisk rätt med öfverlämnandet,
i fransk rätt med köpslutet — erkännes numera allmänt, att reglerna
om äganderättens öfvergång vid köp icke i allo äro afgörande för frågan,
hvem som skall stå faran.

Kan sålunda frågan om farans fördelning mellan säljare och köpare icke
afgöras genom hänvisning till tidpunkten för äganderättens öfvergång från den
ene till den andre, kan den omständigheten att vid köp af fast egendom äganderätten
öfvergår med köpslutet lika litet som i fråga om köp af lös egendom
åberopas såsom stöd för bibehållande af regeln att samtidigt faran öfvergår på
köparen. Fastmer kunde det synas, som borde man numera beträffande fast
egendom ansluta sig till den i 1905 års lag antagna grundsatsen och låta tiden
för tillträdet blifva bestämmande för frågan, hvem som skall stå faran. Beredningen
har emellertid icke funnit ett sådant likställande af de båda slagen af

174

köp påkallan. Den förändring i rättsuppfattning, som — måhända under inverkan
af det mellanfolkliga varubytets vanliga villkor — under senare tid
hos oss inträdt i fråga om handel med lösöre, har icke sträckt sig till köp om
fast egendom; att här faran öfvergår med köpet är en grundsats, hvilken, såvidt
Beredningen har sig bekant, hittills icke hos oss mött någon gensaga.
Det låter sig heller icke förneka, att ett afslutadt köp om fast egendom innefattar
ett mer afgörande steg till rättsförhållandets afveckling än köpslutet i
fråga om lös egendom, äfven när denna är bestämd, i och för sig medför; vid
fastighetsköpet har säljaren i allmänhet med köpehandlingens utfärdande fullgjort
hvad på honom ankommer; öfverlämnandet, tillträdet, är i rättsligt afseende
icke af samma betydelse som vid köp af lös egendom. Det faller sig
därför vid fastighetsköp naturligt att redan med köpslutet faran öfvergår å
köparen.

Vid nu anförda förhållanden har Beredningen icke funnit anledning att i
denna fråga afvika från gällande rätt, utan har en därmed öfverensstämmande
regel upptagits i förevarande §. Denna regel är såsom förslagets öfriga bestämmelser
beträffande rättsförhållandet mellan säljare och köpare icke ovillkorlig
utan kan ersättas genom aftalsbestämmelser af annat innehåll. Stadgandet
afser skada, af hvilken art den vara må, sålunda lika väl sådana fall,
då själfva marken å den sålda egendomen blifvit genom öfversvämning, jordskred
eller annan naturhändelse skadad, som då någon därå uppförd byggnad
eller därå växande skog eller gröda blifvit genom brand eller annan olycka
förstörd eller skadad. I ingen händelse äger köparen på grund af olyckan undandraga
sig att fullfölja köpet eller fordra nedsättning i köpeskillingen. Endast
om vållande ligger säljaren till last med afseende å skadans tillkomst
eller underlåtenhet att afvärja densamma, kan köparen, enligt hvad 15 § utvisar,
göra gällande nämnda befogenheter och därjämte fordra ersättning för
skada.

Förslaget innehåller ingen särskild bestämmelse om faran för det fall att
säljaren obehörigt hindrar köparen att tillträda egendomen när tid därför är
inne. Äfven i sådant fall kommer alltså köparen att stå faran. Äldre Lagberedningens
förslag innehöll härom den föreskrift, att säljaren skulle vara ersättningsskyldig
för skada, som efter nämnda tidpunkt timade, där han icke

175

visade, att den skett »af sådan .olyckshändelse eller tillfällighet, att skäligen
antagas må, det den hade inträffat äfven om egendomen då varit af köparen
tillträdd». Beredningen har icke funnit sig böra upptaga någon dylik föreskrift.
I fråga om fast egendom lärer nämligen i allmänhet få antagas, att en
olyckshändelse, som inträffar medan säljaren innehar egendomen, icke skulle hafva
uteblifvit, därest i stället köparen suttit å densamma. Förhållandet är här ett
annat än vid köp af lösöre, där aflämnandet af den köpta saken faktiskt förändrar
risken för olycksfall.

Då köparen sålunda får betala fulla köpeskillingen, oaktadt den köpta
egendomen på angifna sätt minskats i värde, kräfver billigheten, att i den mån
skadan täckes af försäkring, som säljaren tagit, försäkringsbeloppet skall tillfalla
köparen och icke säljaren. En bestämmelse härom har införts i andra stycket
af denna §. Denna bestämmelse har naturligtvis endast till uppgift att säljare och
köpare emellan afgöra, hvilkendera försäkringssumman tillkommer, och berör icke
omedelbart förhållandet mellan försäkringsgifvaren och försäkringstagaren. Har
försäkragsgifvaren utan kännedom om försäljningen utbetalt försäkringsbeloppet,
kan köparen icke mot honom göra gällande något anspråk; har genom
något säljarens förhållande försäkringen kommit att förfalla, gäller detta äfven
mot köparen.

10 §.

Att en fastighetsägare, som är personligen ansvarig för intecknad gäld, öfvertaganicke
kan befria sig från denna ansvarighet genom att försälja fastigheten, Ug. af ^svåger
i öppen dag. Om han i köpeaftalet betingat sig, att köparen skall öfver- ''''intecicnad
taga ansvaret för gälden, kan detta icke betaga inteckningshafvaren hans rätt gäld.
att för sin fordran hålla sig till säljaren personligen. Ett utbyte af gäldenär
kan icke ske utan borgenärens samtycke.

Om alltså inteckningshafvarens rätt mot säljaren icke upphör eller förringas
därigenom att köparen öfvertager ansvaret för den intecknade gälden, så äger å
andra sidan inteckningshafvaren ej heller omedelbart på en dylik bestämmelse i
köpeaftalet grunda något anspråk mot köparen. Icke därför att ej genom öfverenskommelse
mellan två skulle kunna grundas rätt för en tredje, utan där -

för att den öfverenskommelse, hvarom här är fråga, icke har sådant syfte. Det
är icke säljarens och köparens afsikt att skaffa borgenären en ny gäldenär, det
är öfver hufvud taget alldeles icke i borgenärens intresse öfvereuskommelsen
träffas. Tills vidare står han helt och hållet utanför saken. Detta betraktelsesätt
är det i rättstillämpningen rådande, 1 och Beredningen har icke funnit anledning
att härifrån afvika.

Har borgenären medgifvit att taga köparen för god såsom gäldenär i säljarevis
ställe, är detta medgifvande bindande icke endast för honom själf utan
också för den, till hvilken fordringsrätten kan komma att från honom öfvergå.
Är det intecknade skuldebrefvet ställdt till innehafvaren eller till order, kan emellertid
på grund af de för dylika papper gällande regler säljaren icke mot senare
innehafvare åberopa öfverenskommelsen, med mindre anteckning därom skett å
fordringshandlingen eller innehafvaren ej är i god tro,2 och äfven om handlingen
icke är löpande, är en dylik anteckning i bevisningshänseende uppenbarligen
af stor vikt. Det bör därför åligga köparen att, såvidt på honom ankommer,
medverka till att en sådan anteckning sker. Då nu en dylik anteckning
icke behöfver innefatta annat än att köparen öfvertager ansvarighet för
skulden — enär på grund af stadgandet i 28 § inteckningsförordningen, hvilket
har sin motsvarighet i 3 kap. 31 § i förslaget till lag om inskrifning, däraf utan
vidare följer, att säljarens ansvarighet upphör — har i förevarande § upptagits
en bestämmelse om skyldighet för köpare, som öfvertagit ansvaret för in tecknad
gäld, att förse inteckningshan dl ingen med påskrift om öfvertagandet, när
densamma för sådant ändamål för honom företes. Syftet med den åtgärd, hvartill
köparen sålunda förpliktas, angifves uttryckligen vara att befria säljaren
från ansvarighet för skulden. Ålåg icke dylik ansvarighet säljaren eller har
ansvarigheten upphört utan att säljaren nödgats infria skulden, kan alltså icke
köparen förpliktas att åtaga sig sådan ansvarighet. En i köpeaftalet innefattad
bestämmelse om öfvertagande af intecknad gäld, för hvilken personlig
ansvarighet icke åligger säljaren, kan sålunda icke anses innebära annat än att
beloppet skall afräknas å köpeskillingen.3

1 Se K. Maj:ts dom den 23 dec. 1895 (N. J. A. s. 518).

* Jfr K. Maj:ts dom den 21 mars 1895 (N. J. A. s. 132).

s Jfr K. Maj:ts domar den 10 maj 1895 (N. J. A. s. 198), den 25 nov. 1897 (N. J. A. s. 541)
och den 11 april 1899 (N. J. A. s. 156).

177

Att det öfvertagande, hvarom här är fråga, kan göras gällande på annat
sätt än här sägs och således äfven utan att inteckningshandlingen försetts med
anteckning om öfvertagandet, ligger i sakens natur. Sålunda kan säljaren, om
skulden hos honom utsökes, få betalningsskyldighet köparen ålagd, oaktadt han
själf ännu icke erlagt betalning; köparens skyldighet inskränker sig icke till
att hålla säljaren skadeslös för hvad han redan fått utgifva.1 Likaså är det
klart, att borgenären kan vända sig med kraf mot köparen, därest säljaren till
honom öfVerlåtit sin rätt mot denne.2 Af ofvan anförd grund är emellertid i
detta fall lika klart, att om säljarens betalningsskyldighet redan upphört utan
att han fått vidkännas utgift för skuldens infriande, en därefter gjord öfverlåtelse
icke i allmänhet kan för borgenären medföra rätt att söka sin betalning
af köparen.3

Hvad här sagts om inteckning gäller enligt sakens natur äfven om inskrifning
för ränta eller afgäld, för hvilken säljaren iklädt sig personlig betalningsskyldighet.

11 §•

I de rättssystem, där för äganderättens öfvergång till köparen fordras att Förmåmöfverlåtelse
sker inför inskrifningsmyndighet, förefinnes icke något behof att rätt f°r
tillerkänna säljaren förmånsrätt för ogulden köpeskilling. Inför inskrifnings- köpeskilling
myndigheten gifves då vid själfva öfverlåtelsen medgifvande från köparens sida m. m.
att för den oguldna köpeskillingen må inskrifvas ett hypotek till säljarens förmån;
på grund af detta medgifvande verkställes omedelbart inskrifning och därmed
är säljarens rätt till fullo tryggad. I sådana rättssystem åter, där, såsom
hos oss är händelsen, äganderätten öfverlåtes utan medverkan af inskrifningsmyndigheten,
kan detta förfarande icke användas. Redan meddelade inteckningar,
hvilka äro inneliggande hos säljaren, kunna naturligtvis af köparen öfvertagas
och sålunda ingå i likviden; men sedan äganderätten öfvergått på köparen,
kan säljaren icke, utan att lagen till hans förmån gifver någon undantagsbestämmelse,
räkna på att kunna genom ny inteckning bereda sig företräde

1 Jfr K. Haj:ts domar den 31 maj 1897 (N. J. A. s. 284) och den 7 okt. 1898 (N. J. A. s. 352).

2 Jfr K. Haj:ts dom den 25 april 1900 (N. J. A. s. 221).

3 Jfr K. Haj:ts domar den 23 dec. 1895 (N. J. A. s. 518) och den 8 mars 1904 (N. J. A. s. 39).

1434/o7 23

178

framför andra köparens borgenärer, åt hvilka denne kan hafva gifvit utfästelse om
inteckning. Då det nu icke kan ifrågasättas att vid fastighetsköp köpeskillingen
alltid skall kontant eller genom öfvertagande af redan meddelade inteckningar
likvideras, måste därför genom en dylik lagbestämmelse beredas säljaren
möjlighet att lämna kredit utan att därför behöfva åtnöjas med en oprioriterad
fordringsägares ställning. Skall icke fastighetsomsättningen onaturligt
försvåras, måste lagen tillerkänna säljaren en viss förmånsrätt för hans köpeskillingsfordran.
Den bestämmelse, som i sådant hänseende innefattas ill kap.

2 § jordabalken, har därför blifvit i hufvudsak bibehållen i förslaget.

Förbises får emellertid icke, att säljarens intresse här ej är det enda, som
påkallar uppmärksamhet. Fn dylik förmånsrätt oberoende al inteckning innebär
en -fara för fastighetskrediten; den, som på grund af köparens utfästelse
fatt inteckning i egendomen, är utsatt för äfventyret att den rätt, han sålunda
vunnit, sedermera får träda tillbaka för en säljarens köpeskillingsfordi''an. Skall
icke en sådan möjlighet verka rent al ödeläggande på fastighetskrediten, måste
det åläggas säljaren att inom viss tid låta inteckna sin fordran, vid äfventyr
att förmånsrätten eljest bortfaller. Den i sådant hänseende för närvarande bestämda
tid har Beredningen ansett utan olägenhet kunna, såvidt angår landet,
nedsättas till hälften. På grund af den förändrade anordning af inskrifningsväsendet
Beredningen föreslagit har det varit nödvändigt att sätta utgångspunkten
för tidens beräknande till sökandet af lagfart för köparen, ej såsom nu
är fallet till lagfartens meddelande; inskrifningsåtgärderna verkställas af inskrifningsdomaren
mellan tingen utan den offentlighet, som skulle erfordras för
att kunna därvid binda beräknandet af en fatalietid. Det behöfver knappt erinras
att en ansökan, som icke leder till den sökta inskrifningen, äfven i förevarande hänseende
är utan betydelse.

Äfven med en sådan tidsbegränsning utgör denna tysta förmånsrätt från
fastighetskreditens synpunkt en betydande olägenhet; för köparen måste det i
allmänhet blifva förenadt med svårighet att få belåna fastigheten innan den
föreskrift)a tiden utlupit, då det ju icke finnes någon utväg för en långifvare
att säkert utröna, huruvida större eller mindre del af köpeskillingen innestår.
Till afhj kipande af denna olägenhet kunde det ifrågasättas att såsom villkor
för åtnjutande af förmånsrätt stadga, att i köpehandlingen skulle utsättas, huru

179

mycket af köpeskillingen innestode oguldet. Därigenom blefve det för en långifvare
möjligt att på förhand förvissa sig om värdet af den in teckningsrätt, köparen
erbjöde honom. Nu gällande bestämmelse, som medgifver 3äljaren förmånsrätt
till och med om han »i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till
fullo bekommit»,* har emellertid så ingått i allmänna uppfattningen, att Beredningen
icke trott det vara tillrådligt att införa en föreskrift af motsatt

1 nnehåll.

I annat afseende har i fastighetskreditens intresse en förändring synts
kunna vidtagas. För den privilegierade ställning, som tillkommer inteckning
för ogulden köpeskilling, anses för närvarande icke behöfligt att vid inteckningens
medgifvande utmärkts, att inteckningen afser sådan fordran; det är tillräckligt,
om det ådagalägges, att så förhåller sig, när det blir fråga om att
uttaga beloppet ur fastigheten. Den otrygghet, detta förhållande uppenbarligen
är ägnadt att medföra för inteckningshafvare, har Beredningen velat afhjälpa
genom en i 17 kap. 9 § handelsbalken intagen föreskrift, som gör inteckningens
särskilda företräde beroende däraf att fordringens beskaffenhet blifvit i fastighetsboken
anmärkt.

I fråga om beskaffenheten af ifrågavarande förmånsrätt innehåller 11 kap.

2 § jordabalken, att säljaren »njuter sin säkerhet i det, som såldt är, framför
andra köparens borgenärer». Enligt förslaget är denna rätt icke så privilegierad,
som anförda ordalag kunde synas gifva vid handen; den likställes med den
säkerhet, som en vid tiden för köpets afslutande meddelad inteckning skulle
medföra. Att häri icke ligger någon ändring af gällande rätt, torde emellertid
framgå däraf att i 17 kap. handelsbalken den säljaren tillkommande förmånsrätten,
genom hänvisning till 11 kap. 2 § jordabalken, upptagits i 9 §. Nu
ifrågavarande bestämmelse, jämförd med 17 kap. 9 § 1 mom. handelbalken i dess
lydelse enligt Beredningens förslag, innebär, att säljaren, om han inom föreskrifven
tid söker inteckning för sin fordran, bevarar den honom tillkommande
förmånsrätten och att således en inteckning för ogulden köpeskilling sträcker
sin verkan tillbaka till tidpunkten för köpets afslutande. En gifven följd häraf
är, att om i anledning af köpet utfärdats flera köpeskillingsreverser, för hvilka

* Jfr K. Maj:ts dom den 30 juli 1885 (N. J. A. s. 246).

180

inteckning sökts å olika dagar inom den i lag stadgade tiden, samtliga dessa
inteckningar medföra lika rätt, där ej annorlunda bestämts. Förslaget öfverensstämmer
härutinnan med gällande rätt.* Att den säljaren tillkommande
säkerhetsrätt icke förringas däraf att köparen i sin ordning föryttrar egendomen,
framgår af stadgandet i 3 kap. 8 § andra stycket i förslaget till lag om
inskrifning, som innefattar att i dylikt iall säljarens rätt till inteckning icke
rubbas af en mellankommande lagfart för ny ägare.

Har säljaren vid köpet förbehållit sig eller annan nyttjanderätt till egendomen
eller någon del däraf eller annan sådan rätt, som för att åtnjuta fullt
rättsskydd mot tredje man skall inskrifvas, böra uppenbarligen enahanda grundsatser
som i fråga om ogulden köpeskilling komma till användning; och då på
grund af stadganden i 2 kap. 28 § och 3 kap. 19 § i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom arrende- eller hyresaftal under viss förutsättning skall utan särskilt
förbehåll gälla mot köparen samt ett särskildt förbehåll alltså här är
utan ändamål, gäller hvad nu sagts jämväl i iråga om sådan nyttjanderätt.
Åt rättighetens innehafvare bör äfven i dessa fall lämnas erforderlig tid för att
genom inskrifning trygga sin rätt mot köparens borgenärer; verkan af en inom
laga tid sökt inskrifning för dylik rätt bör på samma sätt sträcka sig tillbaka
till dagen för köpslutet. Den likställighet, som sålunda äger rum mellan en
köpeskillingsfordran och en dylik vid köpet förbehållen eller utan förbehåll gällande
rättighet, har det synts riktigare att angifva i detta sammanhang än
att, på sätt i nu gällande lag skett, uttrycka den genom att bland reglerna om
inskrifning för nyttjanderätt upptaga en hänvisning till hvad angående ogulden
köpeskilling är stadgadt.

Sista stycket af 11 § är utan saklig förändring öfverflyttadt från andra
stycket af 11 kap. 2 § jordabalken, hvilket däri infördes i sammanhang med
1899 års lagstiftning angående förändring af tomts område.

12 §.

Försitta- Att köparen, om han icke i rätt tid erlägger utfäst köpeskilling, har att

"erlägga gälda ränta’ fölJer af stac!gan,let 1 9 kaP- 10 § handelsbalken, om hvars tillämp köpeskillin-

, ge K Maj.ts donl dcn gg dec 1890 (N j A. s. 499).

q en.

181

lighet jämväl i detta fall Beredningen ansett sig böra, på sätt i 38 § i lagen
den 20 juni 1905 skett i fråga om köp af lös egendom, här uttryckligen erinra.

Enligt 28 § i nämnda lag medför köparens underlåtenhet att fullgöra sin
betalningsskyldighet i allmänhet också den påföljd, att säljaren, så länge godset
ännu icke kommit i köparens besittning, äger bäfva köpet; har däremot godset
öfverlämnats till köparen, får detta, där icke särskildt förbehåll skett, betraktas
så som hade säljaren gifvit anstånd med likviden, och han är därför då
hänvisad till att på vanligt sätt göra gällande sin fordran. Tillämpas det betraktelsesätt,
som ligger till grund för nämnda stadgande, å fastighetsköpet, synes
detta böra medföra, att köpeskillingen skall anses vara krediterad, när köpehandlingen
icke utmärker, att köparens rätt till egendomen skall vara beroende
af köpeskillingens riktiga erläggande. Säljaren har därmed definitivt afhändt
sig egendomen, och köparen har inträdt i hans rätt att däröfver förfoga. Denna
uppfattning är otvifvelaktigt den för närvarande i vår rätt gällande.1 Därå
hvilar ock stadgandet om den förmånsrätt, som för ogulden köpeskilling tillkommer
säljaren; en sådan förmånsrätt vore mindre behöflig, därest säljaren
ägde vid köparens försumlighet i fullgörandet af sin betalningsskyldighet hafva
köpet och taga egendomen tillbaka.

Att denna ståndpunkt också är förslagets, framgår af 2 §. För att säljaren
skall äga att af köparens underlåtenhet att i rätt tid fullgöra sin betalningsskyldighet
hämta anledning att hafva köpet, måste förbehåll i sådant syfte
hafva skett vid köpslutet, och detta förbehåll måste hafva kommit till uttryck
i köpehandlingen. På hvad sätt detta i öfrigt skett, är naturligtvis likgiltigt,
blott syftet är klart; vanligen sker det så, att i köpekontraktet bestämmes, att
köpebref skall utfärdas först när köpeskillingen eller viss del däraf blifvit erlagd.
Har dylikt förbehåll skett, kan, enligt hvad 2 kap. 9 § i den föreslagna
lagen om inskrifning utvisar, lagfart för köparen ej beviljas innan betalningsskyldigheten
fullgjorts. Den häfningsrätt, säljaren betingat sig, kan han naturligtvis
uppgifva.3 Utfärdar han ett klart köpebref, oaktadt betingad likvid ej
skett, eller mottager han utan anmärkning betalning efter det den därför be- 1 2

1 Jfr K. Maj:ts dom den 8 maj 1874 (N. J. A. s. 248).

2 Jfr K. Maj:ts dom den 11 juni 1901 (N. J. A. a. 295).

182

Vägradt

tillträde.

stämda tiden utgått, kan han icke vidare af köparens försummelse hämta anledning
att hafva köpet. Att säljaren, därest han, medan han har sig öppet
att hafva köpet, af köparen tillspörjes, huruvida han vill begagna sig af denna
rätt, har att utan oskäligt uppehåll härutinnan gifva besked, följer af allmänna
rättsgrunder, likasom också att hans underlåtenhet att inom rimlig tid lämna
besked må af köparen betraktas såsom en vägran att vidblifva köpet. I hufvudsak
kunna de bestämmelser i sådant hänseende, hvilka meddelats i 31 och
32 §§ i lagen den 20 juni 1905, tillämpas jämväl vid ifrågavarande slag
af köp.

Gör säljaren bruk af sin rätt att af nu nämnd anledning hafva köpet,
bör han äga att af köparen undfå en ersättning, som ekonomiskt sätter honom
i det läge, hvari han skulle hafva kommit därest köpet gått i fullbordan.
Stadgande härom har meddelats i denna §.

Under den i 2 § angifna förutsättning kan säljaren vid köparens underlåtenhet
att fullgöra annat, hvartill han i köpeaftalet förbundit sig, hafva köpet.
Gör säljaren bruk af denna rätt, är emellertid köparens skyldighet att
utgifva skadestånd icke lika obetingad som i här omhandlade fall. Af de för
sådan skyldighet i allmänhet gällande grunder lärer följa, att ersättningsskyldighet
icke kan åläggas köparen, med mindre han kan anses hafva iklädt sig
garanti för fullgörandet eller hans underlåtenhet härutinnan kan tillräknas
honom såsom försummelse; är intetdera förhållandet — såsom när bebyggandet
af en försåld tomt icke kunnat äga rum inom utsatt tid, enär arbetet genom
olyckshändelse eller myndighets åtgärd blifvit fördröjd! — har säljaren intet
anspråk på skadestånd. Något stadgande för dylika fall har det icke funnits
behöfligt att i förslaget upptaga.

13 §•

1 13—19 §§ är frågan om köparens rätt att hafva köpeaftalet på grund af
bristande fullgörande från säljarens sida upptagen till behandling. Denna rätt
är icke, såsom motsvarande rätt för säljaren, beroende däraf, att i köpehandlingen
intagits förbehåll i sådant hänseende. Från rättssäkerhetens synpunkt ställer
sig nämligen förhållandet i dessa fall väsentligt olika. Under det ett
häfvande af köpet från säljarens sida måste, om icke häfningsrätten skall blifva

183

utan värde, medföra, att de sakrätter, Indika på grund af utfästelse eller upplåtelse
från köparen anknutits till fastigheten, blifva utan verkan, utöfvar ett häfvande
af köpeaftalet från köparens sida å dylika rättigheter intet annat inflytande
än en öfverlåtelse af egendomen skolat medföra. Aro dylika rättigheter
inskrifna, blifva de däraf oberörda, och af detta förhållande kan, på sätt 20 §
utvisar, säljaren hämta anledning att motsätta sig köpets häfvande.

Hvad 13 § innehåller därom att säljaren, i fall han utan skäl förvägrar
köparen att komma i besittning- af den sålda egendomen med hvad därtill hör,
är skyldig att utgifva ersättning för den skada, som genom uppehållet tillskyndas
köparen, öfverensstämmer med allmänna rättsgrunder. För tillgodoseende
af köparens intresse är detta emellertid icke alltid nog. Varar uppehållet längre
tid eller medför på grund af särskilda förhållanden ett km-tvarigt dröjsmål
afsevärd olägenhet för köparen, är det icke med rättvisa och billighet öfverensstämmande
att han skall nödgas vidblifva ett aftal, som af medkontrahenten i
ett så väsentligt afseende brutits. I likhet med hvad för köp af lös egendom
stadgats i. 21 § i lagen den 20 juni 1905, har under nu angifna förutsättning
tillerkänts köparen rätt att håfva köpet. Att han icke genom att begagna sig
af denna rätt går miste om sin rätt till skadestånd, är uppenbart.

Måhända skulle mot den sålunda åt köparen inrymda häfningsrätt kunna
invändas, att han icke är i behof af dylik rätt, då det ju alltid står honom öppet
att vid domstol yrka åläggande för säljaren att afträda egendomen. Anlitandet
af denna utväg är emellertid alltid förenadt med kostnad och tidsutdräkt.
En dom, hvarigenom ålagts säljaren att afträda egendomen, kan icke utan vidare
verkställas innan den vunnit laga kraft; fullföljer säljaren saken i högre
instans, fördröjes alltså därigenom tillträdet ytterligare. Det kan icke begäras,
att köparen skall behöfva finna sig i att, kanske efter åratal och under helt
förändrade förhållanden, komma i besittning af sin egendom; han bör, där han
föredrager det, kunna frånträda aftalet och i stället söka ersättning för den
förlust, hvilken sålunda genom medkontrahentens obehöriga förhållande tillskyndats
honom.

Af allmänna rättsgrunder följer äfven i förevarande fall, att om köparen,
oaktadt säljaren obehörigt förhållit honom egendomen, tillträder denna, han får
anses hafva uppgifvit sin rätt att på grund af dröjsmålet håfva aftalet, likasom

184

Oriktiga
uppgifter
om egendomen
m. m.

att om säljaren senare än ske bort erbjuder sig att afträda egendomen och
äskar besked huruvida köparen vill vidblifva köpet, denne är skyldig att lämna
sådant besked.

14 §.

Innehållet af denna paragraf öfverensstämmer ganska nära med hvad i 42
§ i lagen den 20 juni 1905 stadgas för det fall att fel finnes i försåldt gods. Såtillvida
förefinnes likväl en skenbart mycket betydande skiljaktighet, som enligt
nämnda stadgande säljaren har ett visst ansvar för att godset är felfritt,
under det enligt här gifna bestämmelse hans ansvarighet är beroende af
särskild utfästelse. Säljarens ansvarighet vid köp af lös egendom inskränkes
emellertid väsentligt genom föreskriften i 47 § i nämnda lag, som befriar honom
från denna ansvarighet, därest köparen på förhand undersökt eller utan giltigt
skäl undandragit sig att undersöka godset och felet varit sådant, att det vid
undersökning bort iakttagas. Att köparen anställer en sådan undersökning, är
vid fastighetsköp något, som bör falla af sig själf; gör han det ej, bör han därför
icke kunna åhvälfva säljaren en obestämd och i många fall obestämbar ansvarighet.
Den nu i köpehandlingar så vanliga bestämmelsen, att egendomen säljes
»i befintligt skick» eller »sådan den för ögonen befinnes», är ett förbehåll,
som endast gifver uttryck åt uppfattningen af hvad sakens natur kräfver och
som därför är i och för sig obehöfligt. På denna uppfattning hvilar förslaget,
då det här såsom förutsättning för att köparen skall äga föra någon talan i anledning
af egendomens beskaffenhet uppställer, att den i något afseende icke är
sådan, som säljaren utfäst. Oftast torde en dylik utfästelse föreligga i fråga
om egendomens areal. För riktigheten af härom lämnade uppgifter måste säljaren
svara, äfven om han själf skulle hafva blifvit missledd och i god tro uppgifvit
arealen vara större än den i verkligheten är. Han måste anses hafva
gått i god för att uppgiften är riktig. Tydligt är emellertid, att om säljaren
endast uppgifva, att egendomen enligt skifteshandlingar eller tomtkarta har
viss storlek, däri icke ligger något åtagande af garanti för nämnda handlingars
riktighet. Enahanda grundsatser måste gälla, när säljaren tillförsäkrat köparen
något i annat afseende, som rörer egendomens beskaffenhet, såsom byggnadernas
skick, jordens kulturgrad, egendomens skogsbestånd eller dylikt. I hvarje

185

fall, där en verklig utfästelse föreligger, bör köparen kunna förlita sig på densamma
och säljaren alltså hålla honom skadeslös, där förhållandet befinnes vara
annat än som uppgifvits. Af den ståndpunkt, förslaget intager i fråga om
köpeaftalets formbundenhet, är en följd, att det i och för sig är utan betydelse,
om en dylik tillförsäkran från säljarens sida intagits i köpehandlingen eller
icke. * Endast såvida underlåtenheten att i köpehandlingen intaga någon vid
förhandlingarna om köpet lämnad uppgift får anses utmärka, att säljaren icke
velat binda sig vid densamma, bör detta förhållande inverka på frågan om hans
ansvarighet, när uppgiften befinnes oriktig.

Under det förutsättningen för köparens rätt till talan i anledning af egendomens
beskaffenhet vid fastighetsköp är en annan än vid köp af lös egendom,
äro de befogenheter, som tillkomma köpare af fastighet, när han har rätt till
sådan talan, såsom naturligt är, alldeles desamma som de, hvilka tillkomma köpare
af lös egendom, när denna saknar någon tillförsäkrad egenskap. Köparen
äger alltså under alla förhållanden fordra afdrag å köpeskillingen i förhållande
till den minskning i egendomens värde, som betingas af skillnaden mellan hvad
som utlofvats och hvad som verkligen är för handen, och, om han lider ytterligare
skada, äfven ersättning därför. Han måste ock äga rätt att frånträda ett
aftal, som icke blifvit från medkontrahentens sida uppfylldt. Utan obillighet
mot säljaren kan emellertid denna senare rätt icke vara obetingad. Är det
som brister i och för sig af ringa betydenhet och kan ej heller med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet för köparen däraf uppstå synnerlig olägenhet,
är en så långt gående befogenhet icke för honom af verkligt behof påkallad.

Äfven i annat hänseende har det synts nödigt att begränsa köparens rätt
att hafva köpet; talan därom må ej väckas senare än ett år efter det tillträde
af egendomen skett. Att en tidsbegränsning är behöflig, är uppenbart, då eljest
det skulle stå säljaren öppet att taga det angifna förhållandet till förevändning
för att frångå ett aftal, som han på grund af ändrade konjunkturer eller
af andra orsaker finner för sig ofördelaktigt. Eu tid af ett år torde vara fullt

* Jfr ang. nu gällande rätt K. Majrts domar den 26 sept. 1851 (Schmidt J. A. XXIV s. 300),
den 19 dec. 1864 (Nanmanns tidskr. 1865 s. 438), den 10 febr. 1874 (N. J. A. s. 56), den 28 marg
1889 (N. J. A. s. 251) och den 26 febr. 1892 (N. J. A. s. 58).

14M/07

24

186

tillräcklig för att köparen må kunna förvissa sig om egendomens beskaffenhet i
de hänseenden, säljarens utfästelse angår, och öfverväga, huruvida det som må
brista är af den art, att det icke är med hans intresse förenligt att vidblifva
köpet.

Nu angifna inskränkningar i köparens häfningsrätt äga icke tillämpning,
när säljaren lämnat veterligen falska uppgifter eller annorledes svikligen förfarit.
* De påföljder, svikligt förfarande medför, bestämmas af andra normer än de
förmögenhetsrättsliga.

15 §.

Efter köpet De i 14 § gifna bestämmelserna afse sådana fall, då egendomen vid tiden

^ändringar''köpet icke är sådan, som köparen äger rätt att fordra. Har egendomen efter
köpet undergått förändring till det sämre och beror detta af olyckshändelse,
följer af bestämmelsen i 9 §, att köparen icke af sådan anledning kan håfva
köpet eller fordra afdrag å köpeskillingen än mindre kräfva skadestånd af säljaren.
Om däremot egendomens försämring föranledts af vanvård eller vållande
å säljarens sida medan han ännu var i besittning af egendomen, — om t. ex.
säljaren i strid mot bestämmelserna i 8 § afverkat skog annorledes än till husbehof
— måste han naturligtvis ersätta köparen den skada, som därigenom tillskyndats
denne. Härvid bör det emellertid icke stanna. Om egendomens värde
genom säljarens vanvård eller vållande minskats, krafvel’ billigheten, att köparen
icke skall vara ovillkorligt bunden vid hvad han å sin sida utfäst. Samma
befogenheter böra i ty fall tillkomma honom, som lagen gifver honom när egendomen
redan vid köpet var sämre än köparen på grund af säljarens utfästelse
haft rätt att fordra. Den föreskrift, som i sådant syfte här införts, står i öfverensstämmelse
med hvad som enligt 44 § i lagen den 20 juni 1905 gäller i fråga
om lös egendom.

16 §.

Rättigheter I denna och närmast följande paragrafer kommer den försålda egendomens

upplåtna åt beskaffenhet i betraktande från en annan sida, den rättsliga. Det är icke blott
tredje man.______

* Jfr K. Maj:ts utslag den 8 okt. 1906 (N. J. A. s. 436).

187

egendomens naturliga eller så att säga yttre egenskaper, som bestämma värdet
af densamma; af lika väsentlig betydelse äro i sådant hänseende de rättsliga
förhållanden, som därtill anknyta sig.

Är nyttjanderätt till egendomen eller någon del däraf upplåten till annan,
är detta ett förhållande, som uppenbarligen är af stor betydelse för köparen,
såvida han är bunden af denna upplåtelse eller hans rätt eljest därigenom lider
någon inskränkning. Bindande för honom är en sådan upplåtelse alltid, när
nyttjanderätten är intecknad samt, såvidt angår arrende- eller hyresaftal, när
aftalet är skriftligen upprättadt och nyttjanderättshafvaren tillträdt egendomen.
Äfven om ett dylikt aftal icke är sålunda upprättadt och därför icke för köparen
bindande, kan det dock göras gällande mot honom såtillvida, att arrendatorn
eller hyresgästen, därest han tillträdt egendomen, äger åtnjuta en viss
uppsägningstid. I ena som i andra fallet har säljaren att upplysa köparen
om nyttjanderättens tillvaro. Dock är det uppenbart, att om köparen på annat
sätt får kännedom om nyttjanderätten, säljarens underlåtenhet att lämna en
dylik uppgift icke för honom bör medföra någon menlig påföljd. Att sådan
kännedom funnits hos köparen när köpet slöts, måste, i händelse denne bestrider
det, åligga säljaren att styrka. Uppgiften behöfver naturligtvis icke intagas
i köpehandlingen1 eller ens lämnas uttryckligt; det är nog, om erforderlig
upplysning tillhandahålles köparen t- ex. genom ett gravationsbevis, däri
för nyttjanderätten meddelad inteckning finnes upptagen. Däremot är icke
den omständigheten att inteckning meddelats i och för sig tillräcklig för att
fritaga säljaren från ansvarighet; det är icke köparen utan säljaren, som skall
anskaffa gravationsbeviset.1 2 Påföljden för säljaren däraf, att egendomen, köparen
ovetande, är besvärad af nyttjanderätt, är densamma som när egendomens
beskaffenhet icke är den säljaren utfäst. Köparen äger rätt till skäligt afdrag
å köpeskillingen och till ersättning för den honom tillskyndade skadan äfvensom
rätt att hafva köpet, dock med enahanda begränsning i fråga om häfningsrätten,
som för nyss angifna fall är i 14 § stadgad.

1 Jfr K. Maj:ts domar den 23 okt. 1885 (N, J. A. s. 339) samt den 12 jan. och den 3 mars
1892 (N. J. A. s. 3, 113).

2 Annorlunda K. Maj:ts domar den 2 mars 1875 (N. J. A. s. 86) och den 10 april 1876 (N. J A.
>. 205).

188

Hvad sålunda anförts i fråga om nyttjanderätt äger enligt sakens natur
lika tillämplighet å rätt till servitut eller till undantag af egendomen. Såvidt
en rättighet af sistnämnda slag medför skyldighet för fastighetsägaren att utgifva
visst årligt belopp, äger han naturligtvis också vid likvid af köpeskillingen
kvittningsvis afräkna hvad däraf redan förfallit; att han därutöfver äger
af köpeskillingen innehålla så mycket, som motsvarar hvad framdeles kan komma
att uttagas ur fastigheten, inhämtas af 17 §.

Här gifna stadgande hänför sig till det fall att rättigheten var upplåten
redan när köpet slöts. Att i händelse upplåtelsen skett efter köpslutet köparens
rätt är densamma, följer af grunderna för stadgandet i 15 § och har därför
icke behöft särskildt utmärkas.

Med här omhandlade fall bör enligt Beredningens tanke likställas det förhållande,
att tredje man har äganderätt till någon å egendomen uppförd byggnad
eller till annat, som eljest enligt lag skulle höra till egendomen,1 men
säljaren underlåtit att därom upplysa köparen. Äger denna rätt giltighet mot
köparen — under hvilka förutsättningar detta är fallet, afgöres efter grunder,
som icke fälla inom området för nu förevarande lagstiftning — är detta för
honom af samma betydelse som om i annat afseende hans förfoganderätt öfver
egendomen vore rättsligen inskränkt. Enahanda befogenheter böra därför, om
köparen saknat kännedom om förhållandet, åt honom inrymmas.

17 §.

Egendomen den egendom, hvarom köp slutes, intecknad, tages vid köpeskillingens

besvärad af fastställande icke hänsyn till inteckningarna, utan bestämmes i fråga om sättet
inteckning. för likviden, att å köpeskillingen skall afräknas hvad som motsvarar den intecknade
gäld en jämte upplupen ränta därå. Skulle vid en sådan afräkning
köparen hafva fått tillgodonjuta större afdrag än vederbort,2 föreligger i själfva
verket en missräkning, och säljaren äger då, jämlikt 10 § 5 mom. i förordningen

1 Jfr K. Maj:ts domar den 31 ang. 1870 (Naumanns tidskr. 1871 s. 466). den 10 febr. 1874
(N. J. Å. s. 47) och den 26 okt. 1880 (tf. J. A. s. 345).

8 Jfr K. Haj:ts domar den 30 juni och den 30 dec. 1875 (N. J. A. s. 300, 592) den 29 dec. 1876

(N. J. A. s. 499) och den 30 okt. 1900 (N. J. A. s. 414).

189

om utsökningslagens införande, utan hinder däraf att han kvitterat köpeskillingen
såsom till fullo bekommen utkräfva den del däraf, som af köparen obehörigen
afräknats. Någon föreskrift för detta fall har alltså icke behöft upptagas
i förslaget.

År förhållandet det motsatta, så att egendomen finnes vara intecknad till
högre belopp än vid köpet förutsattes, — vare sig nu detta beror därpå att
någon vid köpet i egendomen gällande inteckning icke därvid omnämnts eller
icke sedermera blifvit genom säljarens försorg dödad, oaktadt han åtagit sig
sådant, eller förhållandet har sin grund däri att egendomen efter köpslutet
blifvit intecknad1 — hafva däremot särskilda bestämmelser ansetts erforderliga.
Skulle köparen utan hänsyn därtill att egendomen häftade för större intecknadt
belopp, än som vid bestämmandet af sättet för likviden förutsattes, nödgas fullgöra
denna, vore han utsatt för äfventyret att, när inteckningen sedermera gjordes
gällande och beloppet uttoges ur egendomen, säljaren funnes sakna tillgång
att återgälda detta. Icke ens med en af säljaren ställd säkerhet för sådan återbäring
synes köparen behöfva nöjas. En dylik säkerhet kan aldrig för den jämförelsevis
långa tid, som här kan komma att förflyta innan förhållandet ordnas, lämna
köparen full trygghet, och den befriar honom i allt fall icke från den ogynnsamma
ställning i fråga om fastighetens användande såsom säkerhet vid upptagande
af lån, som inteckningens tillvaro medför. Han bör därför få å köpeskillingen
innehålla det belopp, som graverar fastigheten. Denna befogenhet tillkommer
honom enligt förslaget, så länge på grund af ifrågavarande inteckning
något belopp kan komma att ur egendomen uttagas; dödas inteckningen eller
öfverlämnas inteckningshandlingen till köparen, bortfaller retentionsrätten.2
Köparen är berättigad att å köpeskillingen innehålla hela det belopp, som kan
komma att ur fastigheten uttagas, äfven om ansvarigheten, såsom vid gemensamma
inteckningar, helt eller delvis är endast subsidiär. Då i händelse å afsöndrad
lägenhet värde blifvit satt i den ordning, hvarom Beredningen föreslagit
särskilda bestämmelser, lägenheten icke för inteckningar i stamhemmanet

1 Jfr K. Maj:ts domar den 16 mara 1892 (N. J. A. a. 145) och don 31 juli 1893 (N. J. A.
s. 332).

’ Jfr K. Maj:ts dom den 20 febr. 1883 (N. J. A. a. 65).

190

häftar utöfver värderingssumman, är köparens ifrågavarande rätt inskränkt
till samma belopp.

Med rätten att innehålla köpeskillingen är för vanliga fall köparens intresse
behörigen sedt till godo. Om emellertid det belopp, som graverar egendomen,
uppgår till mer än hela köpeskillingen eller hvad däraf återstår oguldet,
gör retention srätten icke till fyllest. Köparen kan då icke genom-att för
ändamålet använda köpeskillingen rädda egendomen från att exekutivt försäljas
för den intecknade gälden. Han bör därför i sådant fall äga rätt att häfva
köpet och af säljaren undfå ersättning för den skada, som därigenom tillskyndas
honom.1 Dock bör det stå säljaren öppet att, om han så önskar, förekomma
köpets häfvande genom att till köparen utbetala så stort belopp, att det
tillika med hvad af köpeskillingen ännu är oguldet motsvarar hvad på grund af
inteckningen kan komma att ur egendomen uttagas. Att säljaren också genom
att låta döda inteckningen eller öfverlämna inteckningshandlingen till köparen
betager denne rätten att häfva köpet, är uppenbart.

Varder på grund af inteckning, som köparen icke vid likviden öfvertagit,
egendomen exekutivt försåld, följer af allmänna rättsgrunder, att därmed köpeaftalet
förlorar all vidare verkan mot köparen; denne är icke skyldig att betala
köpeskillingen för en egendom, som genom säljarens förvållande går honom ur
händer, utan han äger af säljaren återfordra hvad han guldit och därutöfver åtnjuta
skadestånd.2

Hvad nu sagts angående verkan däraf att egendomen, köparen ovetande,
är intecknad gäller i lika måtto, när egendomen finnes vara besvärad af inskrifning
för rätt till undantag, ränta eller afgäld och på grund däraf ur densamma
kan komma att uttagas större belopp än vid köpslutet förutsattes.3
Bestämmelserna i förevarande § hafva därför utsträckts till att gälla jämväl
sådana fall.

ib §•

Hinder för
lagfart å
köpet.

Att köparen kommer i besittning af den köpta egendomen, bereder honom,
när fråga är om fastighet, icke samma rättsligt tryggade ställning, som då
1 Jfr K. Maj:ts dom den 12 april 1904 (N. J. A. s. 110).

! Jfr K.. Maj:ts domar den 22 nov. 1887 (N. J. A. s. 401), den 23 nov. 1897 (N. J. A.
s. 537) och den 28 okt. 1903 (N. J. A. s. 411).

3 Jfr K. Maj:ts dom den 16 maj 1900 (N. J. A. s. 230).

191

köpet afser lös egendom. Vid förvärf af äganderätt till fast egendom är lagfarten
den akt, som sätter förvärfvaren i stånd att företaga rättsliga dispositioner
öfver egendomen och betager förre ägaren möjligheten att vidtaga sådana.
Lagfarten är därför afslutningen af rättsärendet. Och till lagfarten kan i
flera afseenden erfordras säljarens medverkan. Undandrager sig säljaren utan
giltig orsak att lämna sådan medverkan, gör han sig därigenom skyldig till ett
obehörigt förhållande, nära jämförligt med vägran att låta köparen komma i
faktisk besittning af egendomen.

Denna uppfattning ligger till grund för den bestämmelse, som införts i
första stycket af denna §. Då köparens rätt till egendomen i köpehandlingen
är gjord beroende däraf att han rätteligen erlägger köpeskillingen eller fullgör
annat åtagande, är han, enligt hvad 2 kap. 9 § i förslaget till lag om inskrifning
utvisar, icke berättigad att erhålla lagfart förr än det visas, att han fullgjort
hvad honom sålunda åligger eller att hans rätt icke vidare är beroende af nämnda
villkor. Är villkoret uppfylldt, måste det åligga säljare att därom lämna
köparen det bevis, som för lagfartens beviljande erfordras. Såsom förut erinrats,
är det i vårt land gängse bruk att i sådant fäll vid köpet bestämmes, att
ett särskildt köpebref skall utfärdas, sedan köparen fullgjort de villkor, som i
köpekontraktet betingats. Köpebrefvets utfärdande gör då hvarje bevis om villkorens
uppfyllande öfverflödigt; köparen kan på grund af köpebrefvet utan vidare
erhålla lagfart. Vägrar säljaren, oaktadt villkoren äro uppfyllda, att utfärda
köpebref eller, där sådant icke betingats, att lämna annat bevis, kan han
visserligen. förpliktas därtill vid vite, eller ock kan köparen utverka sig en dom,
hvarigenom hans rätt till lagfart bekräftas. Men köparen behöfver icke underkasta
sig att hans lagfart sålunda fördröjes utan kan äfven i detta fall hafva
köpet och fordra skadestånd af säljaren. En gifven följd af denna köparens
rätt är, att han icke är pliktig att utgifva köpeskillingen, om köpebrefvet förhålles
honom. *

Det är emellertid icke endast i nu angifna hänseende, köparen för erhållande
af lagfart är beroende af säljarens medverkan. Lagfart kan icke meddelas
å köparens fång, med mindre sådan förut är säljaren beviljad eller, i händelse
dennes fång skulle vara sådant att dess lagfarande icke erfordrats, hans

* Jfr K. Maj:ts domar den 14okt. 1875 (N. J. A. s. 403) och den 1 april 1879 (N. J. A. s. 159).

192

åtkomst blifvit styrkt. Är säljarens fång icke lagfaret, måste det därför åligga
honom att söka lagfart, där sådan erfordras, men eljest att tillhandahålla köparen
sina åtkomsthandlingar.* Hans underlåtenhet i ena eller andra hänseendet
medför för köparen samma verkan som hans underlåtenhet att lämna honom
klara köpehandlingar, och påföljden bör därför ock vara densamma.

Möjligt är emellertid, att i nu angifna fall hindret för lagfarten icke är
af beskaffenhet att det står i säljarens makt att undanröja det. Säljarens åtkomst
kan vara bristfällig, giltigheten af hans fång kan vara underkastad tvist.
På köparens ställning inverkar ett dylikt förhållande icke mindre ogynnsamt,
och han bör därför äfven i sådana fall kunna frånträda ett aftal, som icke gifver
honom hvad han ägt att påräkna, och i stället söka ersättning för sin skada
af säljaren. Naturligtvis endast under förutsättning, att den omständighet,
som hindrar lagfarten, icke var honom kunnig när köpet slöts; var detta fallet,
måste förhållandet anses hafva tagits med i beräkning vid köpet och får därför
icke verka till dess rubbande. Den påföljd, som inträder när lagfart icke kan
erhållas och det icke beror af säljaren att undanröja hindret, är väsentligen densamma,
som när egendomen befinnes icke vara sådan, som säljaren utfäst. Rätten
att häfva köpet bör här som där vara beroende af huru betydande den olägenhet
är, hvilken sålunda tillskyndas köparen. Utöfvande af häfningsrätten
har också i detta fall bundits vid viss tid, hvilken dock skall räknas, icke
från det tillträde af egendomen skett, utan från det beslut meddelats i anledning
af köparens lagfartsansökning och detta beslut vunnit laga kraft. Då det
emellertid icke bör stå köparen öppet att förlänga denna tid genom underlåtenhet
att söka lagfart, har härtill fogats det ytterligare villkor att, där köparen
icke inom stadgad tid sökt lagfart, talan om köpets häfvande skall anhängiggöra
sist inom ett år från det tid för lagfarts sökande gått till ända. Att någon
motsvarighet till denna tidsbegränsning icke förekommer i fråga om de fall,
som afses i första punkten, finner sin förklaring däri, att säljaren i nämnda fall
alltjämt är i stånd att undanröja det hinder, som möter mot lagfarts beviljande
för köparen.

Jfr K. Maj-.ts dom den 11 dec. 1877 (N. J. A. s. 548).

19;-}

Den rätt till skadestånd, som tillkommer köparen, äfven om han icke häfver
köpet, medför också helt naturligt för honom rätt att å köpeskillingen innehålla
så mycket, som i sådant hänseende kan tillkomma honom.

19 §.

.Näi en köpare på grund af dubbelförsäljning går miste om allenast en Tvesalu i
del af tlen egendom, hans köp afsåg, är det uppenbarligen hans rätt att å köpfråga om del
skillmgen för det hela njuta motsvarande afdrag. Hvarken denna rätt eller den “dom™
rätt till skadestånd, 5 § tillerkänner honom, gifver honom emellertid under alla
förhållanden hvad han med rätta kan fordra. Var han i god tro, måste han
också sättas i tillfälle att afstå från köpet i dess helhet.1 De bestämmelser,
hvilka härutinnan enligt förslaget i allmänhet gälla vid aftalsbrott från säljarens
sida, böra äfven i detta fall vinna tillämpning, så, att frågan om köparens
rätt att bäfva köpet blifver beroende af den större eller mindre betydelsen däraf
att ifrågavarande del af egendomen frångår honom. Hänvisning till föreskrifterna
i 14 § har därför jämväl här skett. Att äfven här tiden för anhängiggörandet
af talan om köpets häfvande bör, såsom i det i 18 § afsedda fall, sättas
i förbindelse med tiden för lagfarts sökande, beror af enahanda grund, som i
fråga om nämnda § anförts. Erinras må, att i händelse före utgången af den
för lagfarts sökande i allmänhet stadgade tid skulle ankängiggöras tvist mellan
köparen och någon, som på grund af annan öfverlåtelse gör anspråk på en del af
egendomen, nämnda tid, jämlikt 2 kap. 5 § i förslaget till lag om inskrifning utsträckes
till dess tvisten blifvit slutligen afgjord.

Att köparen, därest han begagnar sig af sin häfningsrätt, äger att af säljaren
kräfva ersättning för den skada, som häraf uppkommer, framgår af stadgandet
i 5 § af föreliggande förslag och har icke behöft här utmärkas; äfven
denna skada är en, visserligen medelbar följd däraf att köpeaftalet i en viss del
genom säljarens förvållande förfallit.

Vid bedömande af frågan, huruvida dubbelförsäljning ägt rum 2 och förty
säljaren bör vara underkastad därmed förbundna påföljder, kan icke uteslutande
hänsyn tagas till köpehandlingens ordalydelse eller till hvad säljaren med den

1 Jfr K. Maj:ts dom den 18 dac. 1896 (N. J. A. s. 467).

s Jfr K. Majtts domar den 29 maj 1876 (N. J. A. b. 272) och den 28 febr. 1893 (N. J. A. s. 43).

194

beteckning af den sålda fastigheten, handlingen innefattar, må hafva afsett; afgörande
i sådant hänseende måste blifva den uppfattning, som under förhandenvarande
förhållanden köparen skäligen därvid bort fästa. I de tall, som här
äro af största praktiska betydelse, eller när från den sålda fastigheten förut
skett afsöndring, som icke uttryckligen undantagits från försäljningen, beror alltså
frågan, huruvida bestämmelserna om dubbelförsäljning skola tillämpas, icke däraf,
huruvida säljaren verkligen haft för afsikt att i köpet inbegripa afsöndringen,
utan däraf, huruvida köparen saknat anledning att antaga annat än att det afsöndrade
området fortfarande hörde till fastigheten. För att utesluta ett oriktigt
antagande i sådant hänseende är det visserligen å ena sidan icke nödvändigt,
att i köpehandlingen skett uttryckligt förbehåll, men å andra sidan heller
icke alltid nog, att afsöndringen utlagts å marken eller blifvit i vederbörlig
ordning fastställd eller ens att lagfart därå blifvit sökt. Först när omständigheterna
föranleda därtill att köparen ägt eller med användande af vanlig uppmärksamhet
bort äga kännedom om förhållandet, kan säljaren undgå att ekonomiskt
ansvara för den dubbelförsäljning, som, ehuru utan hans afsikt, formellt
ägt rum.

20 §.

Egendomen Då ett fastighetsköp häfves efter det köparen tillträdt egendomen och er af

köparen ]agt köpeskillingen, medför detta, att säljaren skall återfå egendomen och köintecknad.
^aren köpeskillingen. Om köparen afhändt sig egendomen och i följd däraf är
ur stånd att tillhandahålla säljaren densamma, kan han alltså icke utöfva den
häfningsrätt, som eljest skulle tillkomma honom. Endast om säljaren själ! bär
skulden till att egendomen kommit i tredje mans hand — såsom när han genom
sin underlåtenhet att jämlikt åtagande infria en inteckning i egendomen föranledt
att denna blifvit exekutivt försåld — utgör detta förhållande icke hinder
för bifall till köparens talan om återbekommande af köpeskillingen eller den del
däraf, som återstår sedan afdrag gjorts för hvad vid köpeskillingslikviden må
hafva kommit köparen till godo. *

* Jfr K. Maj:ts dom den 28 okt. 1903 (N. J. A. s. 411).

195

När egendomen återställes till säljaren, bör den naturligtvis vara i det
skick, hvari den befanns när den af köparen tillträddes. Har den på grund
af ändrade konjunkturer fallit i värde, inverkar detta icke på köparens rätt.
Icke heller beröres denna däraf, att genom olyckshändelse egendomen skadats
eller försämrats. Men har köparen under sin besittningstid vanvårdat egendomen
eller vidtagit annan åtgärd, hvarigenom dess värde nedsatts, fordrar billigheten,
att säljaren icke ens mot ersättning för den sålunda orsakade nedsättningen
i värdet behöfver finna sig i att återtaga egendomen. Detta dock endast
under förutsättning, att värdeminskningen är af någon betydenhet; är den oväsentlig,
bör den icke medföra rubbning i köparens naturliga rätt. Förslaget står
härutinnan i öfverensstämmelse med hvad i lagen den 20 juni 1905, 57 och
58 §§, stadgas i fråga om köp af lös egendom. Hvad förstnämnda lagrum innehåller
därom, ätt ingendera kontrahenten är skyldig att återlämna hvad han bekommit
med mindre han återfår hvad han utgifvit, samt om köpares retentionsrätt till
säkerhet för skadestånd har däremot icke i förslaget upptagits. Det skulle leda
till en allt för vådlig osäkerhet i äganderättsförhållandena, därest frågan om köpets
återgång eller bestånd finge göras beroende af säljarens förmåga att återgälda
köpeskillingen. Har köparen icke förtroende till säljarens vederhäftighet,
må han anlita andra utvägar för att komma till sin rätt än köpets häfvande;
väljer han detta och utverkar sig dom på köpets återgång, är han därmed definitivt
förlustig all rätt till fastigheten. *

De bestämmelser, förslaget i andra stycket meddelar för det fäll att egendomen
när köpet skall gå åter är besvärad med inteckning eller inskrifning,
som tillkommit på grund af utfästelse eller upplåtelse från köparen, hänföra sig
till sådana inteckningar och inskrifningar, på grund hvaraf visst belopp kan
komma att uttagas ur fastigheten. Dessa bestämmelser äga sin motsvarighet i
stadgandena uti 17 § och hvila på de grunder, som vid nämnda paragraf anförts.
Något särskildt stadgande för det fall att köparen från egendomen upplåtit
annan rätt, hvilken på grund af inskrifning eller eljest skall gälla mot
säljaren, har icke upptagits i förslaget. Detta förhållande bör bedömas efter
grunderna för stadgandet i första stycket, och frågan, huruvida säljaren däraf

* Jfr emellertid K. Maj:ts dom den 18 dec. 1896 (N. J. A. s. 467).

1%

Hemula skyldighet.

äger hämta anledning att motsätta sig köpets häfvande, bör alltså besvaras
med hänsyn till betydelsen af den olägenhet, upplåtelsen kan anses medföra för
säljaren, därest han skulle återtaga egendomen.

21 §•

I il kap. jordabalken af 1734 års lag hafva sammanförts stadganden »om
klander i jordafång och om hemul». Dessa ämnen äro i själfva verket till sin
natur vidt skilda. Begreppet klander är af Lagkommittén riktigt angifvet såsom
den talan, rätte ägaren anställer mot innehafvaren af hans egendom för att frånvinna
honom denna. Det är en utöfning af äganderätten mot den, som obehörigt
förhåller ägaren hans egendom, vare sig nu detta sker med åberopande
af ett visst fång eller icke. Hemulsskyldigheten åter ansluter sig till vissa slag
af öfverlåtelse af egendomen; där öfverlåtelse sker mot vederlag, medför den i
allmänhet för öfverlåtaren skyldighet att ansvara för att det, som öfverlåtits,
tillhörde honom och därför också skyldighet att återbära vederlaget och hålla
medkontrahenten skadeslös, om egendomen frånvinnes denne.

Bestämmelserna om klander i nyss angifna mening äro i 1734 års lag mycket
knapphändiga. De inskränka sig i själfva verket till hvad i 11 kap. 1 § jordabalken
stadgas därom, att fastighetsköp, såframt det kan värjas, skall stå fast, men
att i motsatt fall ersättning för nödig och nyttig förbättring skall gäldas af den,
som jorden vinner. Lagens knapphändighet i detta stycke beror närmast däraf,
att ett i landslagen (18 kap. jordabalken) och i'' de tidigare förslagen till jordabalk
förekommande stadgande om viss tids häfd, i samband hvarmed bestämmelser
gåfvos om klander, vid senare omarbetning (1723) uteslöts. Vid en ny
affattning af jordabalken kan, såsom redan Lagkommittén och äldre Lagberedningen
framhållit, en mer ingående reglering af dessa förhållanden icke undvaras;
särskildt påkallas bestämmelser angående rätte ägarens skyldighet att ersätta
kostnad, som nedlagts å egendomen, äfvensom föreskrifter angående den obehörige
innehafvare^ plikt att utgifva afkastning eller ersättning. Men dessa
regler hafva icke sin rätta plats i en lag om köp; en lagstiftning om klander
bör icke, såsom i 11 kap. jordabalken skett, bindas vid det särskilda fall att

197

egendomens innehafvare åberopar köp för att värja sig. Hänsyn måste tagas
jämväl till andra fång, som i sådant afseende kunna åberopas. Klandret bestämmes,
såsom nyss sagts, af kärandens yrkande att i egenskap af rätt ägare
återbekomma sin egendom, icke af den ställning, som svaranden, egendomens
innehafvare, intager till detta yrkande. Vid sådant förhållande är det uppenbart,
att lagstiftningen om klander tillhör ett helt annat område än det, som
angår köpeaftalet och dess rättsverkningar. Med köpeaftalet hör åter hemulsskyldigheten
naturligt tillsammans; det är här fråga om en af detta aftals
rättsverkningar, och den måste därför bär behandlas. Det samband, hvari klander
och hemul af lagen ställts till hvarandra, är därför i förslaget upplöst.

I 21 § har angifvits hufvudregeln för säljarens hemulsskyldighet. Säljaren
är, om egendomen icke kunnat värjas och sålunda frångår köparen, förbunden
att återbetala hvad han uppburit i vederlag för egendomen och, om köparen varit
i god tro, ersätta honom den ytterligare förlust, han kan hafva lidit därigenom
att egendomen frångått honom. Denna regel öfverensstämmer fullständigt med
gällande rätt. Ehuru ordalagen i 11 kap. 1 § jordabalken kunde gifva stöd åt
den uppfattning, att köparens rätt till skadestånd vore ovillkorlig, är enligt
sakens natur och rådande rättsuppfattning denna rätt betingad däraf, att han
var i god tro då köpet slöts. Däremot är köparens rätt att återbekomma hvad
han i vederlag för egendomen utgifvit i regel oberoende däraf, om han ägt kännedom
om tredje mans anspråk på egendomen. Tydligt är emellertid, att om
köparen under sin besittningstid genom skogsafverkning eller annorledes tillgodogjort
sig egendomens afkastning på ett sådant sätt, att egendomens värde därigenom
minskats, hvad sålunda kommit köparen till godo måste gå i afräkning
å det belopp, säljaren har att till honom gälda. *

Att säljaren varit i god tro med afseende å sin rätt till egendomen,
fritager honom icke från hemulsskyldighet. I detta afseende är man säkerligen
berättigad att i aftalet inlägga en garanti från säljarens sida; köparen bör kunna
lita på att säljaren verkligen är ägare till hvad han säljer. Förslaget öfverensstämmer
härutinnan med hvad i fråga om köp af lös egendom stadgats i 59 §
i lagen den 20 juni 1905.

Jfr K. Maj:ts dom den 15 mars 1875 (N. J. A. s. 116).

198

Från skyldigheten att stå hemul innefattar stadgandet i 11 kap. 7 § jordabalken
skenbart ett undantag. »Yppar sig ägotvist grannar emellan», heter det,
»om rå och rör eller annan bolstada skillnad, då försvare köparen sina gränser,
som han bäst kan och gitter»; hemulsmannen har därvid ingen annan förpliktelse
än att tillhandahålla köparen »de skäl och bevis, som i hans värjo finnas».
Denna säljarens skyldighet är i förslagets 7 § angifvcn i allmännare form. Däremot
finnes icke i förslaget någon motsvarighet till hvad lagrummet i öfrigt
innehåller.

1 själfva verket innebär föreskriften att köparen har att själf »försvara sina
gränser» icke något undantag frän den lagstadgade hemul sskyldigheten. Denna
måste nämligen alltid bedömas med hänsyn till hvad som sålts; säljaren ansvarar
för att han var ägare af hvad han sålt och att köparen får behålla det.
Det anförda stadgandet, hvilket angår fastighet å landet, hvilar på den förutsättning
att såsom föremål för köpet angifvits en viss andel af en by, ett visst
hemman i byn eller en de! (hälften, fjärdedelen o. s. v.) af hemmanet. Yid den
tid, då byarne lågo i solskifte och andelarne därinom icke voro från hvarandra
skilda genom lagligen fastställda gränser, kunde ett köp af en till ett byalag
hörande fastighet ej afse något annat. Stadgandet innebär därför icke något
annat än hvad som följer af sakens natur, eller att den, som sålt en viss andel
af eu by, ett hemman eller del däraf, icke star i ansvar för riktigheten af de å
marken antagna eller utmärkta gränserna, utan endast för att han var ägare
till sä stor del däraf — så stort skattetal — som han sålt. Skulle ägotvist
yppas »grannar emellan om rå och rör eller annan bolstada skillnad» beträffande
själfva byn eller hemmanet, d. v. s. om byns eller hemmanets ägogräns mot
annan by eller hemman, och till följd däraf ett område frånvinnas byn eller
hemmanet, måste naturligtvis köparen — likasom andra delägare i byn eller
hemmanet — finna sig häri, då han ju ändock får behålla det skattetal han köpt.
Något annorlunda ställer sig saken, sedan lagstiftningen gjort det möjligt att
sälja icke endast visst hemmantal utan också visst från ett hemman afsöndradt
område. Afser köpet ett dylikt område, som först genom köpet särskiljes såsom
en fastighet för sig, är det klart, att en förändring af gränsen också medför en
förändring af det, som varit föremål för köpet, och att således hemulsskyldigheten
kommer till användning, så snart något af det sålda området frångår ko -

199

paren. Afser köpet en hemmansdel eller ett redan tillförene afsöndradt område,
kan däremot hemnlsskyldigheten icke anses omedelbart hänföra sig till den mark,
som faktiskt häfdas af säljaren; det är den betecknade fastigheten »med hvad
därtill lagligen hör eller tillvinnas kan» — såsom det ofta nog heter i köpehandlingar
— som sålts och som skall hemulas. Äfven om gränserna äro fastställda
genom skiftesförrättning, ansvarar säljaren icke för att de äro riktigt utlagda
på marken;1 om sådana gränser gäller alldeles detsamma som om de rå och rör
eller annan bolstada skillnad, hvilka åsyftas i 11 kap. 7 § jordabalken. Om i
dylik tvist ett område frånvinnes köparen, har han icke förlorat något af det,
som angifvits såsom föremål för köpet. Naturligtvis får säljaren icke därutinnan
afsiktligt föra köparen bakom ljuset och blir ansvarig, om han så gör, men hemulsskyldig
är han icke. Han kan åtaga sig garanti äfven för gränsernas riktighet,
men i köpeaftalet såsom sådant innelattas den icke. Icke ens en sådan uppgift om
ägovidden, som afses i 14 § af förslaget, kan i och för sig anses innebära en
sådan garanti; där icke särskilda omständigheter föranleda till annat antagande,
får en dylik utfästelse anses hänföra sig till de faktiskt bestående förhållandena.
Står icke uppgiften i öfverensstämmelse med dessa, är säljaren ansvarig, icke däremot
för en sedermera inträffande förskjutning af gränsen och däraf vållad minskning
af arealen.

Hvad sålunda är sagdt äger ock tillämpning å stadsfastighet2 allenast med
den åtskillnad, att föryttring af visst till gränserna bestämdt område, som i
fråga om landtfastighet åtminstone i äldre tid varit undantag, i stad sedan
gammalt varit regel. I de tidigare förslagen till jordabalk (1695, 1697 o. s. v.)
heter det ock i motsats till nu ifrågavarande stadgande om landtfastighet: »Uti

stadsgods äger säljaren alltid hemula alnetalet-----» (11 kap. 13 §).

Denna bestämmelse ingick visserligen icke i lagen, men stadgandet i 4 kap. 2 §
jordabalken angående fastebrefvets innehåll utvisar, att i städerna ett angifvande
af fastigheten till areal och läge varit erforderligt för fastebrefs erhållande. I
regel har alltså redan köpebrefvet härom innehållit uppgift, för hvars riktighet
säljaren ansvarat.

1 Jfr K. Maj:ts dom den 30 mars 1874 (N. J. A. s. 217).

* Jfr K. Maj:ts domar den 23 maj 1848 och den 26 april 1850 (Schmidt J. A. XX s. 127,
XXII b. 305), den 13 dec. 1876 (N. J. A. b. 505) och den 4 okt. 1883 (N. J. A. s. 322).

200

Säljarens
indragande
i klanderprocessen.

Enligt hvad sålunda utvecklats, måste frågan, huruvida en rubbning af
gränserna för såld egendom medför hemulsskyldighet eller icke, alltid bedömas
med hänsyn till köpeaftalets innehåll. Ofta hänför sig säljaren däri till en viss
redan gifven fastighetsbeteckning; han säljer då hvad till denna hörer, ehvad
mer eller mindre ägor därtill häfdas. Säljaren kan också ikläda sig ansvar för
att de ägor, som till köparen afträdas, verkligen inbegripas under den använda
beteckningen. Slutligen kan det hända, att köpet afser ett visst område, som
just genom köpet afsättes till särskild fastighet. I hvarje fall blifver köpeaftalets
innehåll afgörande; en allmän regel, som för dessa fall ålade säljaren hemulsskyldighet,
vore lika oriktig som den motsatta.

22 §.

Säljarens skyldighet att, där egendomen efter klander frånvinnes köparen, utgifva
vederlag eller ersättning jämlikt 21 § är enligt sakens natur betingad däraf
att köparen icke underlåtit något af hvad på honom ankommit för att i rättegången
värja egendomen. Ovillkorlig plikt för köparen att instämma säljaren
för att af honom erhålla bistånd i rättegången bör emellertid enligt Beredningens
mening icke stadgas. Redan äldre Lagberedningen, i detta afseende afvikande
från Lagkommittén, föreslog, att stämning å säljaren icke skulle uppställas såsom
ett oeftergifligt villkor för bevarande af köparens talan. Härom heter det i
äldre Lagberedningens motiv: »Man har trott den, som söker hemulsersättning,

ej böra underkastas strängare äfventyr, om han dröjer med sitt ersättningsanspråk,
än att mötas med alla de skäl, hemulsmannen möjligen kan hafva att tillgå
för att visa laga rätt till egendomens öfverlåtelse. Aro dessa skäl af den beskaffenhet,
att klandret skolat ogillas, om de förut varit företedda, så får den
förre skylla sig själf för egendomens mistning, då han underlåtit att i tid mana
den senare att dem framlämna; men från denna sin skyldighet synes hemulsmannen
lika litet efteråt som förut böra vara frikallad, om han bestrider krafvel när
det göres gällande inom den allmänna preskriptionstiden efter fordringens tillkomst».
Att, på sätt äldre Lagberedningen antog, icke heller enligt gällande lag
instämmandet af hemulsmannen i klanderprocessen skulle vara ovillkorlig förutsättning
för att hemulsskyldigheten finge göras gällande, öfverensstämmer visserligen
icke med den uppfattning, som åtminstone under senare tid framträdt i

201

lagtillämpningen;1 men i sakens natur synes en sådan stränghet icke vara
grundad. Det kan alltför väl vara fallet att redan då klandret väckes det är
alldeles uppenbart, att utgången icke kan vara beroende af det bistånd, som
säljaren kan lämna. Att vid sådant förhållande ovillkorligt förplikta köparen
att instämma säljaren, såvida han vill mot denne bevara sin talan, saknar
fog. Det i förevarande paragraf gifna stadgandet innefattar, att köparen
är berättigad att genom stämning påkalla säljarens bistånd i rättegången.

Begagnar köparen sig af denna utväg, vinner han därigenom den förmånen, att
domen i klanderprocessen blir bindande för säljaren. Om däremot köparen underlåter
att i rättegången instämma säljaren och först sedermera mot honom gör
hemulsanspråk gällande, står det denne fritt att åberopa alla de skäl, hvarmed
han kunnat värja egendomen, om han varit part i rättegången. Rån på grund
af hvad säljaren anfört för visst antagas, att rättegången skolat få en annan
utgång, om säljaren varit däri hörd, får köparen själf vidkännas förlusten.

Då sålunda det för hemulsskyldighetens utkräfvande icke är nödvändigt
att säljaren instämmes i klanderprocessen, lärer däraf följa, att det i sådant
hänseende icke heller är nödvändigt att öfver hufvud en sådan rättegång från
köparens sida föres. Förhållandena kunna vara sådana, att en rättegång redan
från början visar sig vara utan ändamål, och säljarens rätt kränkes då icke däraf
att en sådan icke kommer till utförande. Men uppenbarligen måste köparen,
därest han utan rättegång afstått från egendomen eller träffat uppgörelse med
den, som gjort anspråk på äganderätt till densamma, kunna, när han sedan vänder
sig mot säljaren, ådagalägga, att nämnda anspråk varit lagligen grundadt, så att
det i händelse af rättegång icke kunnat afvisas.2 Något uttryckligt stadgande
i angifna syfte har det icke ansetts nödigt att i förslaget upptaga.

23 §.

Hemulsskyldigheten är en verkan af det mellan säljaren och köparen ingångna Hemula aftal

et; däraf beröres icke omedelbart säljarens fångesman till egendomen, anspråk mot

säharens

Visserligen kan, under likartad förutsättning, säljaren i sin ordning vända sig fångesman.

1 Se K. Maj:ts domar den 5 sept. 1888 (N. J. A. s. 335) och den 11 mars 1896 (N. J. A. s. 68).

8 Jfr ang. gällande rätt K. 31aj:ts domar den 24 april 1854 (Schmidt J. A. XXVII s. 319) och
den 15 ang. 1882 (N. J. A. s. 336).
u,4/ot

26

202

mot sin fångesman och göra hemulsskyldigheten gällande. Men utan öfverlåtelse
från säljarens sida skulle köparen icke äga mot honom framställa något anspråk.

1 11 kap. 3 § jordabalken tillägges emellertid köparen, när egendomen frånvinnes
honom, en sådan rätt; kan icke ersättningen utfås hos hans hemulsman, »hafve
makt att gå till den andre, tredje eller längre, dock i ordning efter hvarannan».
Denna bestämmelse synes vara grundad å naturlig billighet; det bör icke lämnas
säljaren öppet att godtyckligt förfoga öfver det hemulsanspråk, som tillkommer
honom mot hans företrädare, när han själ!'' icke kan gälda hvad köparen i sådant
afseende har att fordra. En formlig öfverlåtelse är därför här obehöflig. Anförda
bestämmelse har alltså i förslaget bibehållits.

Hvad i öfrigt 11 kap. 3 § jordabalken innehåller har däremot ansetts icke
böra upptagas i förslaget. Att enligt detta säljaren är berättigad men icke
förpliktad att stämma sin fångesman, denne sin företrädare o. s. v., följer af de
grunder, hvarå 22 § i förslaget hvilar. Det i andra punkten af 11 kap. 3 § jordabalken
gifna stadgandet, att om »hemulsman har medarfvingar, dem han med
sig till hemul binda vill», han har att dem själf tillsäga, har synts så mycket
mindre behöfligt att här upptaga, som samma grundsats finnes uttalad i 13 kap.

2 § ärfdabalken. Här må ock anmärkas, att icke heller stadgandet i 11 kap. 5 §
jordabalken om hemulsskyldighet för säljarens arfvingar äger någon motsvarighet
i förslaget. I fråga om arfvinges skyldighet i sådant afseende komma de i
allmänhet gällande regler angående ansvarighet för arflåtarens förbindelser till
användning.

Likasom enligt gällande rätt skall enligt förslaget köparen, när han gör
hemulsanspråk gällande mot säljarens fångesmän, iakttaga ordningen mellan dem.*
En utsträckning af köparens rätt därhän, att han kunde efter sitt godtfinnande
rikta sitt kraf omedelbart mot hvilken hemulsman som helst, äger icke stöd af
ofvan anförda billighetshänsyn. Fastmera skulle det kunna innebära en obillighet
mot säljarens fångesmän, om köparen, oaktadt säljaren vore i stånd att fullgöra
sin hemulsskyldighet, skulle vara berättigad att förbigå säljaren och omedelbart
hålla sig till någon af hans fångesman.

* Jfr K. Maj:ts dom den 26 febr. 1886 (N. J. A. s. 88).

203

Köparens rätt till talan mot dem är ej heller obetingad. Det kan nämligen
inträffa, att en eller flera öfverlåtare äro fria från hemulsskyldighet eller åtminstone
icke pliktiga att utbetala mer än de själfva uppburit i vederlag för
egendomen. Det senare är händelsen, när egendomen öfverlåtits till någon, som
därvid icke var i god tro. Det förra, eller fullständig frihet från hemulsskyldighet,
kan bero af beskaffenheten af den öfverlåtelse, hvarigenom en fångesman
af hän dt sig egendomen — då öfverlåtelsen skett utan vederlag — men också
grunda sig därå, att en fångesman vid försäljning eller byte fäst förbehåll, hvarigenom
han fritagit sig från hemulsskyldighet. Att åt ett sådant förbehåll måste
tillerkännas giltighet, är lika uppenbart, som att det icke kan fritaga säljaren
från ersättningsskyldighet, om han förfarit svikligen. Det har alltså ansetts
öfverflödigt att, på sätt skett i 11 kap. 6 § jordabalken, meddela någon uttrycklig
föreskrift härom. Att någon af föregående öfverlåtare sålunda är fri från
hemulsskyldighet, betager emellertid icke köparen hans rätt att vända sig mot
dem, som före denne öfverlåtit egendomen; och den begränsning af hemulsskyldigheten,
som en hemulsman kan göra gällande, medför icke samma inskränkning
i den hemulsskyldighet, hvilken åligger hans fångesmän. Med öfverlåtelse af
egendomen följer öfverlåtelse af den rätt till hemul, hvarje öfverlåtare äger mot
en föregående fångesman, änskönt han för egen del fritagit sig från dylik skyldighet
eller begränsat densamma.*

Den skyldighet att stå hemul, hvilken sålunda åligger en hvar i kedjan af
öfverlåtare, skulle leda till praktiskt orimliga följder, därest icke denna skyldighet
vore underkastad någon begränsning till tiden; den fortgående, stundom på
grund af särskilda orsaker oerhörda stegringen af egendomsvärdena skulle göra
tungan däraf olidlig, när den efter lång tids förlopp drabbade en föregående innehafvare
af egendomen eller hans arfvingar. Sin naturliga begränsning finner
hemulsskyldigheten däri, att häfd inträder och därmed själfva rätten till klander
bortfaller. De bestämmelser, Beredningen härutinnan föreslagit, äro ägnade att
väsentligt förkorta denna tid. Men äfven om förutsättningarna för häfd icke
föreligga, är anspråket på hemul likasom andra ur köpeaftalet härledda fordringsanspråk
underkastadt preskription. Från hvilken tidpunkt denna bör beräknas,
är naturligtvis beroende af de för preskription i allmänhet gällande regler.

* Jfr emellertid K. Maj:ts dom den 26 april 1894 (N. J. A. s. 280).

204

Med hvad i sådant hänseende är i svensk rätt antaget torde instämma, att i
förevarande fall utgångspunkten är den dag, då den ifrågavarande öfverlåtelsen
skedde.* Vid sådant förhållande har någon föreskrift i nämnda hänseende icke
funnits här erforderlig.

24 §.

Rätt att vid När mot köparen anhängiggöres rättegång för att frånvinna honom den köpta
instämdt egenc[omer|_ medför detta icke i och för sig för honom befrielse från skyldigheten att

KIQ/TK16V XYl716“

hålla köpc- fullgöra hvad enligt köpeaftalet åligger honom. Han skulle sålunda kunna tvingas
shillingen. att betala ännu ogulden köpeskilling, och hans underlåtenhet att göra det skulle
på grand af förbehåll i köpehandlingen kunna medföra, att köpet häfdes. A andra
sidan äfventyrar köparen, om han hetalar, att i händelse klandret godkännes
och egendomen frångår honom, han icke af säljaren kan få åter hvad han utgifvit.
Att försätta köparen i nödvändigheten af ett dylikt val är icke öfverensstämmande
med billighet. Vid den osäkerhet om köpets bestånd, som med rättegången
inträdt, bör det åligga säljaren, om han vill påkalla aftalets fullgörande
från köparens sida, att gifva honom betryggande säkerhet mot den förlust, som,
i händelse klandret bifalles, kan komma att drabba honom. Denna naturliga
förpliktelse vill stadgandet i denna § lagfästa.

25 §.

Häfnings- När köparen i följd af klander går miste om en del af den egendom köpet

ratt när en äger han på grand af det allmänna stadgandet i 21 § å köpeskillingen

(id ^ f a\m

domen från- njuta afdrag för så mycket, som kan anses belöpa å nämnda del af egendomen,
går köparen, äfvensom, när han varit i god tro, rätt till ersättning för den skada, han lider
därigenom att en del af egendomen sålunda frångår honom. Ehuru tidigare
inom rättsskipningen den mening stundom framträdt, att köparen i sådant
fall icke skulle kunna göra något anspråk gällande mot säljaren, med mindre

* Jfr ang. preskription af rätt till skadestånd på grund af brottslig gärning K. Maj:ts utslag
den 24 aug. 1887 (N. J. A. s. 293), den 8 dec. 1896 (N. J. A. s. 505) och den 11 okt. 1899 (N. J. A.
s. 414). Se emellertid å andra sidan K. Maj:ts dom den 1 juni 1880 (N. J. A. s. 205).

205

han påkallade återgång af köpet i dess helhet,1 bär det synts obehöfligt att
genom en särskild bestämmelse utesluta en sådan uppfattning, och detta desto
hellre som af förslagets innehåll i öfrigt otvetydigt framgår, att i intet fall köparens
rätt till ersättning af säljaren är beroende däraf, huruvida han begagnar
sig af sin rätt att hafva köpet eller huruvida sådan rätt öfver hufvud tillkommer
honom eller icke.

I fråga om köparens rätt att hafva köpet i dess helhet, då en del af egendomen
frångått honom, böra uppenbarligen samma regler gälla, ehvad detta förhållande
har sin grund däri, att dubbelförsäljning ägt rum, eller det blifvit en
följd af instämdt klander.1 2 Det stadgande, som för sistnämnda fall här meddelas,
öfverensstämmer ock med hvad för det förra stadgats i 19 §, endast med den af
fallens olikhet påkallade afvikelse, att tiden för anhängiggörande af talan om
köpets återgång bär skall räknas från det dom, hvarigenom klanderprocessen
blifvit afgjord, vunnit laga kraft.

Att hvad här stadgas endast äger tillämpning i sådana fall, där säljaren är
hemulsskyldig, och sålunda icke i hvarje fall, där den faktiska ägogränsen rubbas,
följer af hänvisningen till 21 §.

26 §.

Om byte skall i tillämpliga delar gälla hvad om köp är stadgadt. En sådan
utsträckning af området för användningen af reglerna om köp ligger i sakens
natur och möter vid tillämpningen i allmänhet ingen svårighet. Allenast i fråga
om reglerna angående hemulsskyldighet föreligger enligt Beredningens tanke anledning
att göra en åtskillnad. Mot säljarens skyldighet att återbära köpeskillingen,
därest egendomen icke kan värjas, skulle vid byte af fast egendom
mot annan sådan egendom närmast svara skyldighet för den, som står i hemul,
att återlämna den egendom, han fått i byte. Beredningen har icke ansett en
sådan ordning vara tillfredsställande och därför i förslaget upptagit föreskrift,
att i sådant fall ersättning skall utgå i penningar.

Denna föreskrift innefattar en ändring af hittills gällande lag. Enligt 11
kap. 4 § jordabalken är nämligen den, hvilken en genom byte förvärfvad egen 1

Se K. Haj:ts domar den 31 jan. 1849 och den 26 april 1850 (Schmidt J. A. XXI s. 161 XXH
s. 305).

2 Jfr K. Maj:ts dom den 30 nov. 1847 (Schmidt J. A. XIX s. 301).

Byte.

200

dom efter klander frånvunnits, berättigad att återtaga den egendom, han bortbytt,
därest densamma icke genom ny öfverlåtelse kommit i tredje mans hand och för
dennes räkning uppbud — lagfart — därå sökts. Bibehållande af ifrågavarande
stadgande är enligt Beredningens tanke icke förenligt med nutida förhållanden.
Det hvilar på en uppfattning, som var naturlig under en tid, då fastighetsvärdena
voro beroende allenast af förhållanden, som gjorde dem så godt som konstanta,
då till och med åbyggnad och häfd å fastigheter, som i storlek voro ungefär
likställda, icke företedde väsentliga skiljaktigheter. Under sådana förhållanden
kunde i regel de fastigheter, som en gång gått i utbyte utan mellangift, äfven
efter en längre tids förlopp antagas i värde motsvara hvarandra. Det var då
naturligt att, där endera fastigheten icke kunde värjas mot klander, den, som
efter klander förlorat hvad han genom bytet förvärfvat, fick återtaga den egendom,
han bortbytt. Härigenom ernåddes i regel alldeles samma ekonomiska resultat, som
vid köp vanns genom köpeskillingens återbärande, och ehuru däraf att i 4 § saknas
motsvarighet till den i 1 § säljaren ålagda skyldighet att, utom återbäring af
köpeskillingen, »rätta upp all skada», som köparen genom förlusten af egendomen
lidit, icke får dragas den slutsats att vid byte någon dylik skadeståndsskyldighet
icke äger rum, har säkerligen i äldre tid ett särskildt skadestånd i ena som i
andra fallet varit af underordnad betydelse, där det ej gällt ersättning för nedlagd
kostnad eller dylikt. I detta sammanhang kan det ock erinras därom, att
ehuru vid köp enligt lagens stadgande vederlag, där egendomen icke kunnat
värjas, skulle utgå i penningar, likväl i köpehandlingar från äldre tid synnerligen
ofta förekommer utfästelse af vederlag in natura, d. v. s. i annan jämngod fastighet.
Utfästelser af. sistnämnda slag hvila naturligtvis på samma grund som
lagens stadgande om sättet för hemulsskyldighetens fullgörande vid byte. De
faktiska förhållanden, som härvid varit bestämmande, kunna icke numera sägas
föreligga. Fastighetsvärdet har alltmer blifvit beroende af individuella förhållanden
och växlande konjunkturer. Ett antagande att två fastigheter, som gått
i byte mot hvarandra, skulle jämväl efter en längre tids förlopp äga ungefär
lika värde, skulle numera så ofta råka i uppenbar strid med verkliga förhållandet,
att det såsom grund för en uppgörelse skulle blifva i hög grad olämpligt. Lika
onaturlig som en utfästelse af hemulsersättning i viss fastighet eller i visst slag
af fastighet skulle förefalla under nutida förhållanden, lika främmande för vår

207

tids åskådning är också lagbudet i 11 kap. 4 § jordabalken. Äfven då den
egendom, som efter klander frånvunnits innehafvaren, förvärfvats genom byte,
bör enligt Beredningens tanke ersättning utgå i penningar. I fråga om ersättningens
belopp komma härvid reglerna om hemulsskyldighet vid köp till användning.

Beträffande mellanformer af köp och byte hafva, såsom i den allmänna motiveringen
till detta förslag framhållits, särskilda bestämmelser icke ansetts nödiga.
Sålunda lärer äfven utan stadgande i lag någon tvekan icke kunna råda därom
att den, som vid byte lämnat mellangift i penningar, därför tillgodonjuter samma
rätt som säljare för ogulden köpeskilling.

2 KAP.

Om gåfva.

1 §.

De grunder, som ansetts böra föranleda fordran på skriftlig form vid köp skriftlig
af fast egendom, göra sig med icke mindre styrka gällande i fråga om gåfva form.
af sådan egendom. Likaledes måste i rättssäkerhetens intresse också vid gåfva
kräfvas, att om öfverlåtelsen skall bero af något villkor och gåfvans fulla verkan
sålunda inträda först när detta villkor uppfyllts, sådant varder utsatt i den
handling, hvarigenom egendomen öfverlåtes. Ät dessa grundsatser har gifvits
uttryck i förevarande paragraf, hvilken såtillvida motsvarar 1 och 2 §§ i första
kapitlet. Hvad paragrafen härutöfver innehåller — att förbud mot egendomens
öfverlåtande eller intecknande skall vara i gåfvobrefvet utsatt — saknar naturligtvis
motsvarighet i första kapitlet, enär sådant förbud vid köp och byte är
ogiltigt. Men då vid gåfva det är i viss utsträckning medgifvet att inskränka
förvärfvarens rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen, måste till förebyggande
af rättsförlust för tredje man det fordras, att dylika inskränkningar äro utsatta
i gåfvobrefvet.

Inskränkningar
i gåfvotagarens

rätt öfver
egendomen.

Egendomen
bort gifven
åt flera;
klander.

De skäl, som åberopats för att icke såsom formfordran vid köp upptaga
att det skall ske med tvenne vittnen, äga lika giltighet i fråga om gåfva.
Full likställighet i formellt afseende mellan dessa båda arter af fång är så
mycket mer nödvändig, som fall förekomma, hvilka utgöra mellanformer af köp
och gåfva och där en olikhet i villkor för öfverlåtelsens giltighet därför verkar
i hög grad stötande.

2 §■

Enligt 16 kap. 1 § ärfdabalken, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen
den 27 april 1810, gälla i fråga om rättigheten att förordna angående
äganderätt till fast egendom och om villkoren för dess förvaltning alldeles samma
regler vid gåfva som vid testamente. Denna likställighet är i förslaget bibehållen,
men hithörande föreskrifter äro formellt så anordnade, att stadgandet i
16 kap. ärfdabalken endast hänför sig till testamente, medan bland bestämmelserna
om gåfva upptagits en hänvisning till hvad i detta hänseende gäller om
testamente.

6 och 4 §§.

Stadgandena om hemulsskyldighet i 11 kap. jordabalken äga endast tilllämpning
å den, som genom köp eller byte, således mot vederlag, afhändt sig
den egendom, hvilken genom klander frånvinnes förvärfvaren. Det är ock en
naturlig och allmänt antagen rättsgrundsats, att när den, som öfverlåtit egendomen,
icke betingat sig vederlag'' för densamma, han i allmänhet icke är ersättningsskyldig,
om gåfvotagaren i följd af klander går miste om egendomen.
Åt denna grundsats har i 4 § gifvits uttryck. Endast för det fall att gåfvan
är gifven för arbete eller tjänst synes billigheten kräfva, att gåfvotagaren, därest
egendomen frånvinnes honom, i stället får åtnjuta skälig godtgörelse för arbetet
eller tjänsten. Jämväl härutinnan torde förslaget öfverensstämma med nu gällande
rättsuppfattning.

Därest gåfvotagaren måste vika för annan, som, också han, grundar sin
rätt till egendomen på öfverlåtelse från gifvaren, föreligger ingen anledning att
frånkänna gåfvotagaren rätt till skadestånd, där han varit i god tro. Hans förlust
har ju i detta fall tillkommit genom gifvarens rättsstridiga åtgärd att öfver -

209

låta samma egendom till tvenne och bör därför af denne ersättas. Af detta skål
har i 3 § af detta kapitel intagits en hänvisning till motsvarande bestämmelse
i fråga om dubbelförsäljning.

5 §•

Då Beredningen af skäl, som anförts vid 1 kap. 11 §, i stället för det i Visso, rät49
§ inteckningsförordningen förekommande stadgandet angående nyttjanderätt,
som någon vid öfverlåtelse af fast egendom förbehållit sig eller annan, i första 9af^otagakapitlet
al föreliggande förslag infört en bestämmelse för det fall då vid köp
gjorts förbehåll om dylik eller därmed likställd rättighet, har en motsvarande
föreskrift bort meddelas i fråga om enahanda förbehåll vid gåfva. Jämväl i
fråga om nyttjanderätt, som utan särskildt förbehåll skall gälla mot ny ägare,
erfordras bestämmelse för det fall att egendomen öfverlåtits genom gåfva. Då
i båda fallen alldeles samma grundsatser böra gälla vid gåfva som vid köp, har
man här kunnat hänvisa till hvad i första kapitlet stadgats angående köp.

6-10 §§.

Dessa paragrafer återgifva, på ett undantag när, endast innehållet af de Q-i/varen«
stadganden, som för närvarande hafva sin plats i förordningen den 21 december understöd;
1857 angående hvad i testamente gifvas må så ock om gåfva af fäst egendom. ^tallandT''
Att där förekommande stadganden, i hvad de afse gåfva, höra införas bland öfriga
bestämmelser i detta ämne, är uppenbart. I sak hafva de ej undergått annan
förändring än att gåfvotagarens skyldighet att lämna bidrag till underhåll af
gifvaren eller dennes barn gjorts beroende däraf, att behof af understöd yppas
inom tio år från det gåfvan gafs. Grunden till den sålunda stadgade begränsningen
i gåfvotagarens understödsplikt ligger däri, att om först efter längre tid
behof af understöd inträder, det icke finnes anledning antaga, att gifvarens försämrade
ekonomiska ställning står i något samband med gåfvan, och att det i
sådant fall ej lärer kunna försvaras att göra det till en rättslig förpliktelse för
gåfvotagaren att lämna ett understöd, som under måhända alldeles ändrade förhållanden
det för honom kan falla sig mycket betungande att utgifva. För att
utesluta tvister, huruvida verkligen inom nämnda tid behof vppats, har det funnits

210

nödigt att tillika stadga, att inom samma tid gåfvotagaren skall anmanas att fullgöra
honom åliggande skyldighet.

11 §■

Gifvarena Hen rätt att återkalla gåfva, som i händelse af otacksamhet å gåfvotagarens

-tällnäg^Msida tillkommer gifvaren, grundar sig på det personliga förhållandet mellan dem
tredje man, ocj1 bör icpe få utöfvas till förfång för tredje man, som från gåfvotagaren förvärfvat
någon rätt till egendomen, (lifvarens intresse att återfå sin egendom
måste i sådana fall stå tillhaka för tredje mans anspråk och gifvaren för hvad
han därigenom förlorar hålla sig till gåivotagaren. Denna grundsats har i
svensk rätt fått sitt uttryck i förordningen den 21 december 1857, 7 §, som bestämmer,
att om gåfva pröfvas vara förverkad och gåfvotagaren afhändt sig
egendomen, den icke må tagas åter utan dess värde skall af gåfvotagaren gäldas
till gifvaren eller hans arfvingar. Med detta stadgande öfverensstämmer i sak
första stycket af förevarande paragraf. I gällande lag finnes däremot icke
någon uttrycklig föreskrift, motsvarande andra stycket, enligt hvilket en inteckning
eller inskrifning för nyttjanderätt eller någon därmed likställd rättighet.
hvilken tillkommit på grund af utfästelse eller upplåtelse från gåfvotagaren,
äger giltighet mot gifvaren, som för hvad han därigenom förlorar får söka ersättning
af gåfvotagaren. Hvad sålunda föreslagits torde emellertid följa af
grunderna för nyss nämnda stadgande i 1857 års förordning.

Hvilken verkan enligt gällande lag tillkommer ett vid gåfva af fast egendom
fäst s. k. resolutivt villkor, är icke höjdt öfver allt tvifvel. Den lagstiftning, som
fått sitt uttryck i förordningarna den 27 april och den 1 maj 1810, har icke
omedelbar tillämpning å dylika bestämmelser,* ehuru dess syfte att förhindra
det fast egendom belägges med band, som kunna verka hämmande på utvecklingen
och tryckande på omsättningen, bort påkalla uppmärksammande också af bestämmelser
af nu ifrågavarande art vid gåfva, likasom det skett vid köp. Att åt
den. hvilken bortgifver sin egendom, bör lämnas större utrymme att därvid
stadga inskränkningar i förvärfvarens rätt än hvad som skäligen bör tillåtas en
säljare, är påtagligt; men att tillägga dylika inskränkande band verkan under
en obegränsad framtid strider otvifvelaktigt mot den grundnppfattning, på hvil*
Se K. Maj:ta utslag den 29 maj 1908 (N. J. A. s. 2701.

211

ken ifrågavarande lagstiftning hvilar. Då Beredningen anser denna uppfattning,
såsom riktig och klok, böra i svensk lag bibehållas och följdriktigt på alla områden
genomföras, har i fråga om sättet att här tillämpa den funnits lämpligast
att anknyta vid stadgandet om gåfvas förverkande på grund af otacksamhet.
Ett resolutivt villkor har oftast formen af eu viss föreskrift, som vid äfventyr
af gåfvans återgång icke må åsidosättas, och en likartad behandling af dessa fall
är därför naturlig. Enligt förslaget äger alltså en resolutiv villkorsbestämmelse
icke i och för sig någon verkan mot tredje man, till hvilken egendomen öfverlåtits;
till densamma behöfver därför icke vid inskrifning af gåfvotagarens fång
tagas hänsyn. Har gifvaren genom ett förbud att öfverlåta egendomen gifvit
okad kraft åt villkoret, bär detta sin fulla verkan, så länge förbudet är gällande,
men såsom af 2 § framgår, är tiden för dess giltighet begränsad.

De i förevarande lagförslag innefattade bestämmelser äro alla af den natur, Promulgaatt
en tillämpning af desamma å aftal, som tillkommit före lagens trädande i tionsbestämkraft,
icke kan ifrågakomma; någon uttrycklig föreskrift härom har ansetts icke ”
vara erforderlig. Från nämnda grundsats har emellertid, i öfverensstämmelse
med hvad i förslaget till lag om införande af lagen om inskrifning skett i fråga
om fullgörande af lagfartsskyldighet för äldre fång, stadgats undantag såtillvida,
som de nya stadgandena angående tid för sökande af inteckning för ogulden
köpeskilling eller af inskrifning för rättighet, som vid öfverlåtelse af fast”egendom
förbehållits öfverlåtaren eller annan, förklarats skola komma till användning
äfven då öfverlåtelsen ägt rum före den nya lagens trädande i kraft, ehuru för
det fall att lagfart sökts före den dag nya lagen träder i kraft tiden för sökande
af inteckning eller inskrifning skall räknas från nämnda dag.

Då Beredningen vid upphäfvande! af 11 kap. jordabalken gjort undantag
for hvad 1 § i detta kapitel innehåller angående rätt för den, hvilken fast
egendom frånvinnes, till ersättning för nödig och nyttig förbättring å egendomen,
beror detta däraf att ifrågavarande bestämmelse, såsom förut framhållits,
afser ett ämne, som först i följande afdelning af jordabalken skall komma

212

under behandling. Det i förordningen den 10 april 1810 intagna stadgandet
angående formen för köp, skifte och gåfva af frälseränta öfverensstämmer med
1 kap. 2 § jordabalken och bör därför i likhet med nämnda lagrum upphäfvas;
någon särskild föreskrift för detta fall har icke behöft i förslaget upptagas, då
frälseränta enligt 5 § i lagen den 24 maj 1895 är att anse såsom fast egendom
och förslagets samtliga bestämmelser alltså blifva tillämpliga jämväl å köp, byte
och gåfva af sådan ränta.

213

Förslag till lag om rätt till undantag af fast egendom.

Det institut, förslaget betecknar såsom rätt till undantag, gifver rättslig
reglering åt en anordning, som afser att vid en fastighets öfverlåtande till
annan bereda den förutvarande ägaren lämplig och trygg ålderdomsförsörjning.
Det äger motsvarighet i våra grannländer — i Danmark Aftaegt eller Undentag,
i Finland sytning*, i Norge Fpderaad, Livpre eller Kaar, i Tyskland
Altentheil, Leibzucht, Auszug — och det har i vår rätt gamla anor; från den
tidigare medeltiden sträcker det sig genom hela den svenska rättshistorien. Dess
ekonomiska syfte har varit ett och detsamma genom tiderna, men det grundläggande
aftalets rättsliga karaktär har efterhand undergått vissa förändringar.
Medeltidslagarna fastställa i allmänhet en viss taxa för beräkning af den årliga
kostnaden för undantagshafvarens försörjning, stadga skyldighet för den, som
vill afstå sin fastighet mot sådan försörjning, att erbjuda fastigheten till skyldeman
efter arfsordning samt föreskrifva vid undantagshafvarens död återbäring
af fastigheten till skifte i den mån densammas värde öfverskjuter hvad enligt
lagarnas taxa bort utgifvas till försörjning. Fastighetens öfverlåtelse kan
sålunda, ehuru densamma har formen af gåfva, icke sägas vara fullständig, utan
fastigheten innehafves mot försörjningsskyldighet närmast med nyttjanderätt.
Under loppet af landslagens tid ändrades allt detta. De gamla lagarnas taxor
för beräkning af kostnaden för underhållet upphörde att tillämpas; i stället
bestämdes denna kostnad genom aftal eller pröfvades särskildt af domstol, då

* Detta ord, som betyder skötsel, omvårdnad (af tyta, sköta, vårda), har begagnats om här
ifrågavarande rättsinstitut äfven i Sverige. Det förekommer tidigast i Hälsingelagen och har, såsom
urknnder från Norrland och Dalarne utvisa, fortlefvat i dessa landskap under nyare tid; åtminstone
i Jämtland har det användts ännu på 1800-talet. Äfven i andra landskap förekomma i stället för
»undantag» säregna benämningar, såsom födoråd (i Dalarne och Norrland), lagan (i Uppland, särskildt
i Roslagen) och förgånga (i Västerbotten).

214

vid skifte tvist uppstod mellan arfvingarna inbördes eller mellan dem och
nndantagsgifvaren. Likaså upphörde iakttagandet af viss ordning för hembud
af jorden arfvingar emellan. Jorden må öfverlåtas till arfvinge eller till
oskyld man, dock att bördsrätten är vederbörande förbehållen, d. v. s. bördeman
kan, om jorden är arfvejord, lösa den mot ersättande af kostnaden för
undantagshafvarens försörjning. Mot slutet af landslagens period har man
sannolikt ansett, att äganderätten till fastigheten genast öfvergått till undantagsgifvaren;
återbäringsskyldighet har icke längre kommit i fråga. Då enligt
landslagen aflingejord på landet kunde bortgifvas utan inskränkning, är det
uppenbart, att ett afstående af sådan fastighet mot försörjning icke kunde af
arfvinge klandras. Hvad åter angår arfvejord, är undantagsgifvarens äganderätt
icke definitiv, innan det visat sig, huruvida arfvingarna begagna sin
lösningsrätt. Den ändrade uppfattningen i fråga om tiden för äganderättens
öfvergång föranledde visserligen mot slutet af 1600-talet yrkanden, att uppbud
på vanligt sätt skulle ske, då aftalet slöts, men före 1734 års lag torde i regel
uppbud icke hafva ägt rum, då fast egendom öfverläts genom undantagsaftal,
utan lösningsrätten utöfvats först efter undantagshafvarens död. I städerna, där
undantagsaftalet troligen aldrig varit vanligt, oaktadt stadslagen därom innehåller
ungefär samma bestämmelser som landslagen, kom detsamma efterhand
helt och hållet ur bruk; mot slutet af lands- och stadslagens giltighetstid fortlefde
bruket endast på landsbygden.

Af förarbetena till 1734 års lag kan inhämtas, huru i slutet af 1600-talet
ofvan antydda uppfattning vunnit sedvanerättslig giltighet. Enligt 1695 års
förslag till jordabalk skola de, som ej annorledes kunna vinna sitt uppehälle,
först erbjuda sin jord åt sina barn mot villkor af försörjning. I brist af åsämjande
skall domstol bestämma den årliga kostnaden; af jorden beräknas ett
motsvarande värde såsom ersättning. Finnas flera syskon, hafva de företräde
till egendomen efter ålder och arfslott; broder har dubbel rätt mot syster. Hvad
sålunda — i jord beräknadt — åtgått till försörjning undantages vid blifvande
arfskifte. Vilja eller kunna barnen ej åtaga sig att mot nämnda ersättning
sörja för föräldrarnas uppehälle, äro dessa berättigade att anlita andra skyldemän
samt, i händelse äfven dessa vägra, öfverlämna sin egendom till främmande;
den del af jorden, som på detta sätt kommer i främmande hand, kan sedermera

icke af barn eller andra skyldeman återvinnas. I förslaget säges icke uttryckligen,
att allenast jord å landet afses, men af det sammanhang, hvari stadgande^
förekomma, kan man sluta, att detta varit meningen. I de talrika
utlåtanden, som af vederbörande myndigheter från alla delar af riket afgifvits
öfver nämnda lagförslag, finnas inga väsentliga anmärkningar mot bestämmelserna
om rätt till undantag; dessa torde alltså i det hela motsvarat gällande
sedvanerätt. I några afseenden märkes dock en sträfvan att i enlighet med
nyare åskådningar häfda friheten för den, som är i behof af försörjning, att förfoga
öfver sin egendom. Med anledning af inkomna anmärkningar förklarades
i 1697 års förslag uttryckligen, att det under alla omständigheter var ägaren
obetaget att öfverlämna sin jord äfven till andra än skyldeman. Hvad särskild!
beträffar förhållandet mellan föräldrar och barn, gjordes i samma förslag det tilllägg,
att föräldrarna kunde, om de så ville, taga stadigvarande uppehåll hos
något af barnen, dock att bördsrätten, d. v. s. rätten att lösa arfvejord, blef
alla syskonen förbehållen. I detta skick återfinnas bestämmelserna om rätt till
undantag i 1713 och- 1717 års förslag till jordabalk. Men i 1723 års förslag,
som utarbetats af Cronhjelm, uteslöts allt, som rörde detta ämne. Om orsaken
härtill lämna förhandlingarna inom Lagkommissionen ingen upplysning. Då
emellertid Cronhjelms förslag lades till grund för det fortsatta arbetet på jordabalken,
inflöt i den färdiga lagen intet om undantagsaftalet.

Oaktadt sålunda 1734 års lag icke innehåller något stadgande om rätt till
undantag, fortlefde alltjämt på landet det gamla bruket att öfverlåta fast egendom
mot lifstidsförsörjning. Huruvida öfverlåtelsen från lagens ståndpunkt skall
betraktas såsom gåfva eller såsom försäljning är tvifvelaktigt, om det ock på grund
af förarbetena kan anses sannolikt, att lagens författare närmast hafva velat tillägga
den karaktären af gåfva. I och för sig föreligger hvarken gåfva eller försäljning
utan föryttring mot ett vederlag af säregen beskaffenhet. TJtgöres vederlaget
icke allenast af rätten till undantag, kan öfverlåtelsen hafva karaktären af köp
eller'' skifte. I allt fall gäller att fastigheten af undantagsgifvaren innehafves
icke med nyttjanderätt utan med äganderätt. Öfverlåtelsen är en verklig föryttring,
hvarå föreskriften i 1 kap. 2 § jordabalken angående formen för köp,
skifte och gåfva af fast egendom alltid ägt tillämpning. Undantaget har härigenom
otvetydigt blifvit en rätt att af annans fastighet uppbära vissa för -

maner. Härmed har ock risken af den obestämdhet, undantagsprestationernas
hänförande till en viss persons lifstid medför, väsentligen kommit att träffa
nndantagsgifvaren, medan i äldre tid aftalet i och för sig icke för honom innebar
någon afsevärd risk men visserligen icke heller lämnade utsikt till
större vinst.

Undantagsaftalet gällde mot tredje man, d. v. s. mot undantagsgifvarens
borgenärer och mot ny ägare till fastigheten, utan inteckning. Rätten till undantag
tillhörde jämte nyttjanderätt och servitut den grupp af rättigheter, som jämförelsevis
sent gjordes till föremål för inskrifning. Detta skedde, hvad rätt
till undantag angår, först genom förordningen den 9 november 1844, 2 §.
Däri stadgades, att den, som å annan öfverlåtit sin äganderätt till fast egendom
å landet och därvid såsom undantag förbehållit sig nyttjanderätt till större
eller mindre del af samma egendom eller afkomst däraf, skulle äga säkerhet
därför i den öfverlåtna egendomen med den förmånsrätt, allmänna lagen i 11
kap. 2 § jordabalken tilläde obetald köpeskilling; men försummade han att
inom den i berörda lagrum utsatta tid för häradsrätten uppvisa och låta i
inteckningsprotokollet intaga afhandlingen om undantaget, skulle han sedan ej
njuta bättre rätt än för annat fordringsanspråk.

Detta stadgande upphäfdes genom förordningen om inteckning den 16 juni
1875, som i 54 § föreskrifver: »Hvad i denna förordning är stadgadt angående
nyttjanderätt galle ock i fråga om rätt till afkomst eller annan förmån, som
åt någon upplåtes att utgå af fast egendom; dock att, där sådan afkomst eller
förmån är bestämd till visst belopp i penningar eller varor, inteckningen medför
förmånsrätt, såsom i 17 kap. handelsbalken stadgas, för det skadestånd, hvartill
rättighetens innehafvare må vara berättigad.» Denna bestämmelse och den
därmed sammanhängande föreskriften i 4 mom. af 17 kap. 9 § handelsbalken äro
de enda nu gällande, som afse undantagsaftalet, och de sammanställa detta
aftal med utfästelser, hvilka enligt Beredningens tanke i själfva verket äro af
en helt annan natur. I Beredningens förslag till lag om inskrifning, 4 kap., har
hänsyn tagits till denna åtskillnad. Men på samma gång har det funnits nödigt
att i afseende å undantagsinstitutet meddela bestämmelser, hvilka dels angifva
hvad för detta institut är utmärkande dels närmare reglera rättsförhållandet
mellan jordägaren och undantagshafvaren, i den mån sådant icke skett genom

217

det grundläggande aftalet. Rätten till undantag bör, såsom sidoordnad med
nyttjanderätt och andra sakrätter till fast egendom, behandlas i ett särskildt kapitel
af jordabalken; i förslaget hafva bestämmelserna sammanförts i en särskild lag.

1 §• •

I denna § antydes hvad som för undantagsaftalet är utmärkande. Någon Rätt till

uttömmande definition gifver förslaget icke utan hänför sig till hvad gällande undantag;

* tnskrtfmna

uppfattning, sådan den på grund af aftalets ekonomiska syfte historiskt utbildat
sig, gifver vid handen. Undantaget konstitueras i samband med öfverlåtelse
af en fastighet; den förutvarande ägaren bibehåller för sin räkning något af
fastighetens ekonomiska värde under form af vissa honom eller annan tillförsäkrade
förmåner. Dessa förmåner erhålla sin egenartade karaktär däraf, att de i
stort sedt äro nyttigheter, som frambringas å fastigheten eller äro afsedda att därifrån
hämtas. Den förutvarande ägaren fortfar, trots förändringen i äganderätten,
att af fastigheten bereda underhåll åt sig och de sina; något af fastighetens
afkastningsförmåga är förbehållet honom. Denna undantagets nära anknytning
till en viss fastighet, såväl genom sättet för rättighetens uppkomst som genom
dess innehåll, är det som gifver fog åt den häfdvunna uppfattningen af undantagsrätten
såsom en sakrätt. De särskilda förmåner, som utgöra föremål för
en undantagsrätt, äro visserligen af beskaffenhet att en fastighetsägare kan
upplåta dem äfven utan samband med fastighetsförvärfvet. Men det finnes i
sådant fall intet skäl att rättsligen behandla aftalet annorlunda än de upplåtna
förmånernas natur föranleder. A andra sidan finnes det icke heller något skäl,
hvarför i fråga om en vid fastighetsöfverlåtelse förre ägaren förbehållen rättighet,
som icke på angifna sätt anknyter sig till fastigheten — t. ex. rätten att uppbära
viss årlig lifränta — skulle tillämpas andra regler än de för dylika rättigheter
i allmänhet gällande. Så till vida är härutinnan dock en modifikation
påkallad, att, om i undantagsaftalet ingå rättigheter af sådan natur, att de i
och för sig icke skulle hänföras till undantagsförmåner, sådant dock icke utesluter
att å aftalet i dess helhet skola tillämpas de i denna lag gifna bestämmelser.

Om, såsom ej sällan förekommer, undantagshafvaren betingat sig äfven något
mindre årligt belopp i penningar, kommer denna ränterätt att blifva under 28 -

1434

07

218

kastad de allmänna bestämmelserna om undantag. Enahanda är förhållandet
med nyttjanderätt till en viss jord- eller huslägenhet. Förbehållet om en dylik
nyttjanderätt lian hafva karaktären af ett själfständigt nyttjanderättsaftal, å
hvithet icke de här gifna bestämmelserna utan de i allmänhet om dylika aftal
gällande blifva tillämpliga. Huruvida i ett gifvet fall en förbehållen nyttjanderätt
är att hänföra till det ena eller andra slaget af upplåtelser, är beroende
däraf, huruvida nyttjanderätten kan anses vara det väsentliga i aftalet eller
ingår allenast såsom en särskild förmån i den'' försörjning, som tillförsäkrats
fastighetens förre ägare.1

Af undantagsrättens natur följer, att förbehåll om undantag icke gärna
kan fästas vid öfverlåtelse af annan fastighet än jordbruksfastighet. Den direkta
försörjning från fastigheten, som med undantaget afses, kan endast från dylik
fastighet beredas. Ett vid öfverlåtelse af vanlig stadsfastighet fast förbehåll
om rätt att kvarbo i en lägenhet gifver icke upphof åt en undantagsrätt
utan grundar en vanlig nyttjanderätt. Icke heller kan undantag förbehållas annan
än en fysisk person; ett till förmån för en juridisk person eller en inrättning
gjordt förbehåll kan aldrig erhålla karaktär af undantag.

Undantag kan förbehållas derå personer; ej sällan gäller undantaget man
och hustru. Då undantagsrätten är rent personlig, bortfaller den med den berättigades
död, och fråga uppstår därför, i händelse af ena makens död, huruvida
och på hvad sätt den skall delvis upphöra.2 Att sådana förmåner, som omedelbart
hänfört sig till den dödes person, bortfalla, är gifvet, men i öfrigt kan i
detta hänseende icke någon allmän regel uppställas utan måste afgörandet
blifva beroende af en tolkning af det grundläggande aftalet.

Den genom undantagsaftalet grundade rätten har visserligen omedelbart
karaktären af eu sakrätt, men den är icke därför utrustad med fullt sakrättsligt
skydd utöfver en viss, i 1 kap. 11 § i förslaget till lag om köp, byte och gåfva
bestämd tid. För att bereda den sådant skydd erfordras inskrifning i fastighetsboken,
och här gifna bestämmelse hänvisar i sådant hänseende till de i 4 kap. af
förslaget till lag om inskrifning meddelade föreskrifter. Då enligt dessa erfor 1

Att vid försäljning af hemman förbehållet undantag af skogsmark icke ansetts falla under
förordningen den 9 nov. 1844, se K. Maj:ts dom den 12 dec. 1850 (Schmidt J. A. XXIII s. 439).

2 Jfr K. May.ts dom den 19 mars 1888 (N. J. A. s. 58.)

219

dras, att förbehållet innefattas i en skriftlig handling, kommer detta, oaktadt
förbehållet äfven oberoende af sådan form är giltigt, att medföra, att i de flesta
fall nndantagsaftalet iklädes skriftlig form.

2 §■

Enligt den hänvisning, som i första stycket gifves, skola bestämmelserna i Undantags•

1 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom ock gälla om undantag,

Sker öfverlåtelse af fastighet, hvarifrån undantag förut upplåtits, är alltså — bort- ny ägare.

sedt från det fall att den i 1 kap. 11 § i förslaget till lag om köp, byte och gåfva Upplåta.™™

r . i ansvarighet.

angifna tid ännu icke är utlupen — undantaget ej gällande mot nye ägaren, med

mindre vid öfverlåtelsen skett förbehåll om undantagets bestånd eller på grund af
inskrifning undantaget ändock skall gälla. Säljes fastigheten i den ordning utsökningslagen
bestämmer, gäller undantaget icke mot ny ägare, med mindre försäljningen
skett med förbehåll om dess bestånd. En sådan likställighet mellan
nyttjanderätt och rätt till undantag torde finnas grundad i sakens natur.

Däremot har i fråga om den ansvarighet, som bör åligga upplåtaren i
händelse rättigheten af nu angifven orsak går förlorad, en obetingad likställighet
icke ansetts påkallad. Yäl är det gifvet, att om den, som upplåtit rätten till undantag,
öfverlåter fastigheten till annan utan att göra förbehåll för undantaget och
i följd däraf rättigheten går förlorad, han bör vara underkastad skyldighet att hålla
undantagshafvaren skadeslös. Enahanda måste förhållandet vara, om rättigheten
till undantag går förlorad å exekutiv auktion och den, som upplåtit rättigheten,
vid fastighetens öfverlåtande icke gjort hvad på honom ankommit för att bereda
undantagshafvaren sakrättsligt skydd. Men att sträcka hans ansvarighet längre
och ålägga honom ersättningsskyldighet, om, oaktadt han iakttagit hvad i nämnda
hänseende åligger honom, undantagsrätten vid exekutiv försäljning af fastigheten
icke kan bibehållas, synes icke kunna grundas å tillräckliga skäl. Utan
särskildt åtagande från hans sida synes en dylik garantiplikt icke kunna ur
aftalet härledas. Och i detta fåll kan icke, såsom i fråga om upplåtelse af nyttjanderätt,
för en dylik ersättningsskyldighet åberopas, att eljest rättighetens innehafvare
skulle sakna all rätt till ersättning; enligt gällande lag äger han att
ur fastighetens köpeskilling, så vidt den förslår, åtnjuta skadestånd, och denna
hans rätt är i förslaget bibehållen och utsträckt. Vid sådant förhållande har

220

Vndantagsrättens
innehåll -

Beredningen ansett upplåtarens ansvarighet böra inskränkas till nyss angifna
fall af underlåtenhet. Att i händelse fastigheten vidare öfverlåtits med förbehåll
om undantagsrättens bestånd, nye ägaren är underkastad enahanda ansvarighet som
upplåtaren, följer däraf att han på grund af sådant förbehåll jämlikt 1 § är
alldeles likställd med den ursprunglige undantagsgifvaren.

3 §•

I 17 kap. 9 § handelsbalken har Beredningen upptagit föreskrift om den
rätt, inskrifning af undantag medför. Då emellertid undantagsrättens sakrättsliga
verkan icke är beroende af inskrifning och därför bör vid exekutiv försäljning
iakttagas, äfven om rättigheten ej inskrifvits, har stadgande i sådant
syfte här intagits. Med afseende å rätten att utfå de särskilda förmånerna
är undantagshafvaren underkastad den begränsning, som i allmänhet gäller
för räntor och årligen förfallande prestationer; fastigheten häftar icke för
sådana, så vidt de förfallit mer än tre år före den dag fastigheten utmätes
eller ägarens konkurs börjas. Hvad angår själfva undantagsrätten, bör vid
försäljningen, såvida ske kan, denna bibehållas; men visar det sig omöjligt
att härvid erhålla en köpeskilling, som förslår till gäldande af anspråk med
bättre rätt, och skall förty försäljningen ske utan förbehåll om rättighetens
bestånd, äger undantagshafvaren att ur köpeskillingen undfå godtgörelse för
förlusten med undantagsrättens uppskattade kapitalvärde. Denna uppskattning
afser enligt förslaget icke endast, såsom enligt 54 § inteckningsförordningen,
afkomst och förmån, som är bestämd till visst belopp i penningar eller varor,
utan samtliga förmåner såsom ett helt. En sådan utsträckning af undantagshafvarens
rätt att hålla sig till köpeskillingen är grundad på otvifvelaktig
billighet och utgör en förutsättning för den begränsning af upplåtarens personliga
ansvarighet, som i nästföregående § stadgats. Uppskattningen verkställes
i sammanhang med köpeskillingens fördelning. Skulle flera dylika icke
inskrifna rättigheter konkurrera, bör uppenbarligen jämlikt grunderna för
stadgandet i 1 kap. 5 § i lagen om nyttjanderätt tiden för deras tillkomst vara
bestämmande i fråga om företrädet. De närmare föreskrifterna om försäljningen
återfinnas i 123 § i förslaget till utsökningslag.

Såsom ofvan anförts häftar undantagsrätten såsom sådan endast vid fastigheten;
någon personlig garanti för densamma åligger icke utan särskildt åtagande
vare sig upplåtaren eller senare ägare af fastigheten. Härifrån stadgar emellertid
förslaget så till vida undantag, som det ålägges hvarje särskild ägare af
fastigheten att personligen ansvara för utgörande af de undantagsförmäner, som
förfalla under den tid han är ägare af fastigheten. Då undantagsförmånerna
äro afsedda att utgå af fastighetens afkastning, är det i sin ordning att den,
som uppbär denna afkastning, därmed också iklädes skyldighet att tillhandahålla
un dantagshafvaren hvad däraf bör tillkomma honom. Skulle undantagshafvaren
vara hänvisad till att för utfående af hvarje sådan, i och för sig obetydlig
förmån inleda ett exekutivt förfarande mot fastigheten, skulle hans rätt
faktiskt blifva honom till ringa nytta. Billig hänsyn till honom fordrar därför
att å fastighetsägaren lägges en ansvarighet, som från hans synpunkt
icke kan anses obillig.

Att i händelse fastigheten styckas undantagshafvarens ställning icke bör
därigenom försämras, påkallas af naturlig billighet och måste föranleda att
han i sådant fall icke skall hänvisas att på de särskilda fastigheternas ägare
uppdela sitt anspråk på undantagsförmäner och hos enhvar af dem utkräfva
allenast hvad på denne belöper. En dylik uppdelning skulle i de flesta fäll
vara synnerligt svår, i många alldeles omöjlig att verkställa med bevarande
af undantagshafvarens rätt att erhålla förmånerna in natura. Ansvarigheten
är därför i förhållande till undantagshafvaren solidarisk; att den af ägarne,
hvilken fått utgöra mer än på honom rätteligen belöper, äger söka sitt åter af
de öfriga, följer af allmänna rättsgrunder, likasom att han inträder i den rätt
mot de särskilda fastighetsdelarna, hvilken tillkom undantagshafvaren. Att denna
solidariska ansvarighet kan för ägarne blifva besvärande, är otvifvelaktigt, men
däri ligger en anledning att vid styckningen på lämpligt sätt öfverenskomma om
undantagsförmånernas utgörande. Från den uppställda regeln göres undantag
för det fäll att fastigheten delats genom jordafsöndring, i det afsöndringens
ägare fritagits från personlig ansvarighet. För denne skulle det oftast vara
omöjligt att från lägenheten utgöra undantagsförmånerna, och för undantags -

Fastighets ägarens ansvarighet.

Prestationsorten
för
undantagsförmaner.

Upplåten
byggnad förstöres
eller
upplåten
jord frångår
fastigheten.

hafvaren kan det icke anses innefatta någon afsevärd minskning i hans rätt, om
han för deras utfående är uteslutande hänvisad till stamhemmanets ägare.

I fråga om den personliga betalningsskyldighet, hvilken sålunda åligger
fastighetsägaren, gäller ingen annan begränsning än den allmänna preskriptionen;
fordringsrätten upphör tio år efter förfallodagen.1

•3 §•

I undantagsaftalet torde sällan saknas bestämmelse angående tiden, då de
särskilda undantagsförmånerna skola utgöras, och skulle aftalet i sådant hänseende
icke lämna ledning, synes det lämpligare att låta ortens sed blifva afgörande
än att söka i lag uppställa en föreskrift, som knappast skulle kunna
blifva rätt afpassad efter de växlande förhållandena. Hvad angår orten, där
undantagsprestationerna skola fullgöras, lärer i de flesta fäll äfven utan särskild
bestämmelse i aftalet af prestationens egen natur vara klart, hvar den skall utgöras.
Endast i fråga om varor, som undantagshafvaren äger bekomma, har det
synts behöfligt att i lagen upptaga ett stadgande, som för det vanliga fallet att
han är boende å fastigheten berättigar honom att få varorna sig tillställda,
men eljest ålägger honom att afhämta dem å fastigheten.2 Ingår i undantagsprestationerna
något penningbelopp, gäller i afseende därå den allmänna regeln
att medlen skola erläggas där fordringsägaren har sitt hemvist.

6 §•

Undantagsaftalets syfte är att bereda undantagshafvaren försörjning, och med
hänsyn till detta syfte måste den rättsliga betydelsen af dess särskilda bestämmelser
bedömas. Då, såsom vanligen är fallet, undantagshafvaren är boende å
fastigheten, kan därför icke, äfven om en viss byggnad eller lägenhet i aftalet
anvisats honom till bostad, hans bostadsrätt anses vara bunden vid byggnaden,
så att, i nändelse denna utan undantagshafvarens vållande förstöres, han skulle
vara förlustig denna sin rätt. Fast hellre måste det i dylikt fall åligga fastighetsägaren
att bereda honom annan lika så god bostad i annan lägenhet. Och detsamma
synes böra gälla äfven om byggnad, som till undantagshafvaren upplåtits
för annat ändamål, t. ex. till visthus.

1 Jfr K. Maj:ts dom den 24 juli 1907 (N. J. A. s. 283).

2 Att vissa förmåner ansetts vara af beskaffenhet att endast kunna till användande på stället
affordras, se K. Maj:ts dom den 30 dec. 1886 (N. J. A. s. 494).

223

Hvad nu sagts om byggnad äger tillämpning jämväl å jord, som förbehållits
undantagshafvaren till brukande, t. ex. ett potatisland. Blir denna äga vid
skifte skild från fastigheten, har undantagsgifvaren att å det nya ägoområdet
upplåta en annan. Detsamma måste ock gälla, därest det upplåtna området
exproprieras, ehuru i dylikt fall det lärer stå undantagshafvaren öppet att i
den ordning expropriationsförordningen stadgar bereda sig ersättning för hvad
han sålunda går förlustig.

Underlåter undantagsgifvaren att i den män och inom den tid, sådant
med skäl kan fordras, fullgöra sin ifrågavarande skyldighet, har naturligtvis
undantagshafvaren rätt till skadestånd. Därmed kan emellertid hans intresse
icke anses vara behörigen tillgodosedt; får han icke åtnjuta undantagsrätten i en så
väsentlig del, förlora därmed äfven de undantagsförmåner, hvilka häraf icke
omedelbart beröras, väsentligt i betydelse och värde för undantagshafvaren. Det
bör därför i sådant fall stå honom öppet att få samtliga undantagsförmåner omsatta
i en penningränta, tillräckligt stor att han därmed kan annorstädes i
orten bereda sig enahanda förmåner.

För utöfvande af den undantagshafvaren sålunda tillagda rätt att få undantaget
omsatt i en penningränta bör,« till förekommande af obehörigt bruk af
densamma, stadgas en viss preskriptionstid, och har i sådant hänseende funnits
lämpligt bestämma, att yrkande därom icke må framställas efter det undantagsgifvaren
fullgjort den honom i förevarande hänseende åliggande skyldighet.

7 §•

Utan särskild! åtagande kan undantagshafvaren icke anses pliktig att underhålla
lägenhet, som åt honom upplåtits; han får icke vanvårda den, men
skada, som utan hans vållande uppkommit å lägenheten, tillhör det fastighetsägaren
att afhjälpa och sålunda bereda undantagshafvaren den bostadsförmån,
han är berättigad att åtnjuta. Att fastighetsägarens underlåtenhet att fullgöra
hvad sålunda åligger honom ådrager honom ersättningsskyldighet, är naturligt.
Men härmed kan undantagshafvaren icke under alla omständigheter nöjas. År
bristen å lägenheten af den betydenhet, att undantagshafvaren däraf lider väsentligt
men, bör han äga samma rätt mot den försumlige fastighetsägaren, som tillkommer
honom när bruket af lägenheten betages honom, eller att få samtliga

Upplåten

byggnad

skadas.

224

Rätt till
kost och
skötsel

undantagsförmåner omsatta till eu penningränta. Äfven liär bör emellertid för
utöfvande af denna rätt gälla samma preskriptionstid, som för nyssnämnda fall
stadgats.

8 §■

Ej sällan innehåller undantagsaftalet, att undantagshafvaren skall under
en eller annan form af fastighetsägaren åtnjuta kost och skötsel. En förpliktelse
af denna rent personliga art hör till dem, hvilka svårligen låta sig på
rättslig väg uttvinga. Att vid fastighetsägarens bristande i försörjningspliktens
fullgörande undantagshafvaren äger fördra ersättning, är här lika själfklart som
vid uteblifvet fullgörande af andra undantagsprestationer. * Men med denna
alltid vanskliga utväg är i det afseende, hvarom här är fråga, undantagshafvaren
icke i någon mån betjänt. En på laglig väg uttagen ersättning kommer här
alltid för sent och kan aldrig blifva tillfredsställande. Den enda verkligt ändamålsenliga
åtgärden är i detta fall att upplösa det personliga förhållandet och ställa
undantagshafvaren oberoende af undantagsgifvarens goda vilja. En sådan omläggning
af undantagsrätten, hvilken alltid kommer att för undantagsgifvaren
väsentligt öka tungan af undantaget, bör emellertid icke vidtagas, med mindre
undantagshafvarens rätt blifvit i väsentlig mån åsidosatt. Endast när undantagsgifvareu
kan anses hafva visat grof försumlighet i fullgörandet af sin försörjningsplikt,
är han underkastad denna påföljd.

En preskriptionsbestämmelse för utöfnirgen af undantagshafvarens rätt att
få undantaget omsatt i penningar har äfven här ansetts nödig; tiden för instämmande
af yrkande enligt förevarande § har begränsats till sex månader
efter det fastighetsägaren låtit sådan försumlighet komma sig till last.

9 §•

Förbud mot När bostadslägenhet eller jord upplåtits till undantagshafvaren, måste detta

öfverlåtelse anses hafva skeft endast för att bereda honom en personlig förmån, och det kan
af jord . . x o

eller lagen- därför icke tillåtas honom att utan fastighetsägarens samtycke öfverlämna lägenhet.
heten eller jorden till annan. Af samma skäl bör det ock vara honom betaget
att i den åt honom upplåtna lägenheten inrymma andra än dem, som höra till
hans familj eller af hvilkas tjänst han i ett eller annat afseende är i behof.

* Jfr ang. rätt till ersättning i penningar för undantagsförmåner i varor, hvilka icke utgitvits
in natura, K. Maj:ts dom den 24 juli 1907 (N. J. A. s. 283).

225

Är genom undantagsaftalet icke någon särskild, lägenhet åt honom upplåten utan
endast rätt till bostad och vård hos fastighetsägaren, är denna rätt så personlig,
att den icke kan delas med andra.

Huruvida andra i undantagsrätten ingående förmåner kunna öfverlåtas, är
en fråga, som måste bedömas efter förmånens särskilda art. Af denna fråga är
åter beroende, huruvida en viss i undantaget ingående förmån kan utmätas eller
icke och huruvida vid undantagshafvarens konkurs den ingår i konkursboet eller
icke. Att rättigheten såsom sådan är rent personlig ligger i aftalets natur.*

10 §.

Det rättsförhållande, som genom undantagsaftalet grundas, är synnerligen Obehörigt
grannlaga och gifven lätt anledning till kollisioner. Den fastighet, där undan- förhållande
tagshafvaren vistas och från hvilken han skall njuta sitt underhåll, har varit hans, ^shafoch
rätten till underhåll utgör ett ofta mycket blygsamt vederlag för den ägande- varen.

rätt han lämnat från sig. Undantagshafvaren är icke ett nådehjon eller en inhysing,
han är snarare att likställa med en arrendator, som en gång för alla erlagt sitt
arrende. Men likasom en sådan kan på grund af obehörigt förhållande skiljas
från fastigheten, bör också undantagshafvaren kunna af sådan anledning därifrån
aflägsnas. Naturligtvis icke så, att han alldeles går förlustig sin rätt till underhåll,
men så, att denna förvandlas till en från fastigheten utgående ränta i penningar.
Skall en sådan omläggning ske på grund af obehörigt förhållande från
undantagshafvarens sida, bör uppenbarligen grunden, efter hvilken omsättningen
sker, blifva en annan än den, som kommer till användning när det är undantagsgifvaien,
som genom pliktförsummelse föranledt den. År det undantagshafvaren,
som gjort en omsättning nödvändig, bör denna ske så, att förändringen icke för
iastignetsägaren medför ökad tunga. Måttstocken är här fastighetsägarens kostnad
för undantagets utgörande, icke undantagshafvarens kostnad för att på annat
håll bereda sig enahanda förmåner. Då sålunda omsättningen i allmänhet kommer
att lända undantagshafvaren till förfång, bör utvägen anlitas endast i svårare
fall. Förslagets bestämmelser härutinnan medföra en viss likställighet, så vidt
förhållandena det medgifva, mellan arrendator och undantagshafvare, därvid

* Jfr K. Maj;ts domar den 19 juni 1888 (N. J. A. s. 223) och den 30 april 1907 (N. J. A. s. 150)
samt utslag den 2 april 1900 (N. J. A. s. 215) och den 23 mars 1903 (N. J. A. s. 581).

29

226

Promulga tionsbestäm meker.

emellertid några förseelser, som medföra arrenderättens förlust, icke ansetts
böra i fråga om en undantagshafvare lika strängt anses.

Äfven bär bör naturligtvis en preskriptionsbestämmelse icke saknas och
har i detta afseende ansetts lämpligen kunna hänvisas till det för likartadt fall
meddelade stadgandet i 2 kap. 37 § i lagen om nyttjanderätt.

De i detta lagförslag innefattade bestämmelser hafva synts Beredningen,
äfven till den del de icke ftro att anse såsom redan gällande rätt, i det stora
hela vara af beskaffenhet att böra tillämpas jämväl å undantagsaftal, som tillkommit
innan lagen träder i kraft, ehuru naturligtvis den rättsverkan, som i
den föreslagna lagen tillägges visst angifvet förhållande, icke inträder, med miiidie
nämnda förhållande tillkommit först efter tidpunkten för lagens trädande i kraft
eller vid nämnda tidpunkt ännu var för handen.

Hvad beträffar de i 3 och 4 §§ af förslaget undantagshafvaren tillerkända rättigheter,
äro dessa i allmänhet icke af den betydelse för fastighetsägaren, att
allenast af hänsyn till honom tillämpningen af de nya bestämmelserna bort alldeles
undanskjutas så vidt angår äldre undantagsaftal; och hvad angar inteckningshafvare,
som för sin fordran äger förmånsrätt först efter undantagshafvaren, synes
sådan inteckningshafvares rätt icke trädas för nära därigenom att undantagshafvaren,
när vid exekutiv försäljning af fastigheten hans rätt icke kan förbehållas,
äger att ur köpeskillingen utbekomma ersättning icke blott, såsom enligt
nu gällande rätt, där afkomsten är bestämd till visst belopp i penningar eller
varor, utan äfven för den del af undantaget, som omfattat andra förmåner.
Äfven med den utsträckning af undantagshafvares rätt att halla sig till fastigheten,
som förslaget innefattar, har dock uppenbarligen undantagshafvaren bort bibehållas
vid sin rätt enligt äldre lag att hålla sig till upplåtaren personligen för den
förlust, han lider i följd däraf att vid exekutiv försäljning hans rätt icke kan
bibehållas; och har därför här upptagits ett stadgande, som innebär, att
undantagshafvarens rätt i angifna hänseendet icke är underkastad den begränsning,
2 § andra stycket af förslaget innefattar. Likaså har särskildt förbehåll
gjorts i syfte att undantagshafvare, som för sin rätt har inteckning, må
ä°-a att ur egendomen utbekomma förmån, som före lagens trädande i kraft upp Ö

O

22 7

lupit, för längre tid än i 3 § af förslaget stadgas. Å andra sidan har förbehåll
äfven måst göras därom att för dylika redan upplupna förmåner den personliga
ansvarighet, som i 4 § af förslaget ålagts fastighetsägaren, icke får tagas i anspråk
i vidare mån än redan enligt äldre rätt sådan ansvarighet förefunnits.
Att den solidariska ansvarighet för utgörande af undantagsförmåner, hvarom
stadgas i 4 § andra stycket, icke inträder i det fall att där omförmäld styckning
af fastigheten ägt rum redan innan lagen träder i kraft, framgår af lagrummets
affattning.

I fråga om den undantagshafvaren tillerkända rätt att i de i 6, 7 och 8 §§
afsedda händelser få undantaget omsatt till en penningränta har det icke synts
vara förenadt med betänklighet att tillägga bestämmelserna härom tillbakavisande
kraft, då här förutsättes ett obehörigt förhållande från fastighetsägarens
sida och då någon tillämpning af dem icke kan ifrågakomma i anledning af ett
så beskaffadt förhållande, som tillkommit redan innan lagen träder i kraft. Af
samma skäl har Beredningen icke tvekat att med enahanda begränsning bereda
äfven de i 10 § upptagna föreskrifterna tillämpning jämväl beträffande äldre
undantagsaftal.

228

Förslag till lag om inskrifning af rätt till fast egendom.

Allmänna synpunkter.

Behof af Omfattningen och vikten af de intressen, hvilka på olika sätt anknyta sig

trygghet för den fasta egendomen, påkalla från lagstiftarens sida särskilda åtgärder för

ram7astf^ bereda trygghet åt de rättsförvärf, hvilka afse dylik egendom. I mån af den
egendom, fortgående ekonomiska utvecklingen växer betydelsen af denna uppgift; det är
icke endast fastigheterna såsom sådana, hvilka äro föremål för omsättning genom
öfverflyttande af äganderätten, utan denna äganderätt utgör i sin ordning underlaget
för en mångfald af rättigheter, hvilka representera mer och mer ökade
värden och äro föremål för omsättning i allt vidare kretsar. Fastighet skrediten,
i detta ords vidsträckta betydelse, är under nutida förhållanden en af det ekonomiska
lifvets viktigaste faktorer, dess upprätthållande och stärkande eu samhällsangelägenhet
af utomordentlig betydelse. Omsättningens trygghet krafvel''
att den, som vill förvärfva rättigheter af detta slag, må kunna på förhand bedöma
icke blott huruvida den, med hvilken han skall inlåta sig, verkligen äger
den rätt, som är i fråga, utan ock hvilka rättigheter i öfrigt gälla med afseende
å fastigheten, och huru det inbördes förhållandet ställer sig mellan dessa rättigheter
och den, han vill förvärfva. Ju lättare det är för enhvar att bilda sig
ett sådant omdöme, ju tillförlitligare den grundval är, som i sådant hänseende
erbjudes, i desto högre grad främjas denna omsättning.

Fordran på I alla länder och under alla tider visar lagstiftningen en sträfvan i nämnda
publikation äktning. På olika sätt, i olika grad har man vid rättsärenden angående fast
lindringar; egendom bundit rättshandlingens giltighet eller verkan vid iakttagandet af vissa
fastighets- yttre, former, som åsyftat att göra rättsförändringen kunnig och sålunda bereda
bokssystemet, tredje man utväg att vid efterföljande transaktioner därtill taga behörig hänsyn

220

Publikation under eu eller annan form har vid rättsförvärf af detta slag allmänt
fordrats.* Den anordning, som i sådant hänseende otvifvelaktigt erbjuder de
största fördelarna, är det s. k. fastighetsbokssystemet, hvilket fått sin utbildning
företrädesvis i tysk rätt. Enligt detta system upptages enhvar fastighet i en
af offentlig myndighet förd bok, däri hvarje fastigheten rörande rättsförändring
skall införas och däri jämväl antecknas allt, som kan inskränka vederbörande
fastighetsägares befogenhet att förfoga öfver fastigheten. Den som vill inlåta
sig i rättsärenden angående en viss fastighet äger i denna bok en lätt tillgänglig
källa till upplysning. Genom den rättsliga betydelse, man tillägger inskrifningen,
sörjer man för att denna upplysning också är tillförlitlig. Boken äger
*publica fi des t; tredje man kan, när han inlåter sig i ett rättsärende angående
en fastighet, förlita sig på att bokens innehåll är riktigt och uttömmande —
att eu rättsförändring, som är inskrifven, också gäller och att en sådan, där
den icke är inskrifven, icke skall störande inverka på hans rättsförvärf — allt
under förutsättning att han är i god tro.

Det är uppenbart, att sålunda för omsättningen af fastigheter och rättigheter,
som hänföra sig till sådan egendom, lägges en fäst och pålitlig grund.
Ilen lika uppenbart är, att därigenom den materiella rätten kan komma att i
särskilda fall offras. Och detta offer kan blifva för stort. Ty om än den moderna
rättsutvecklingen på många områden erkänner det berättigade i en anordning af
denna art, får dock aldrig detta samfärdselns intresse göra sig gällande utöfver
en viss gräns. Lika obehörigt som ett ensidigt och ovillkorligt fasthållande af
den enskildes rätt är, när därigenom den allmänna samfärdselns trygghet äfventyras,
lika oberättigadt är ett hänsynslöst tillvägagående i motsatt riktning.
Först när lagstiftaren så ordnat, att faran för en åtskillnad mellan det, som
materiellt är rätt, och det, som formellt framträder såsom sådant, praktiskt sedt
är xitan betydelse, kan den behöriga jämvikten mellan intressena sägas vara
uppnådd. Att tillägga fastighetsboken »publica fides» är alltså berättigadt
endast när det är sörjdt för att den också förtjänar den — när faran för en
åtskillnad mellan den materiella och den formella rätten väl icke är ovillkorligt
utesluten men dock till yttersta grad förringad. På flera sätt kan lagstiftaren
söka vinna detta syfte. Gifvet är att inskrifningsväsendet måste så ordnas, åt

* Ang. främmande rätt se Bil. III.

230

Jämförelse
med gällande
svensk rätt.

Uppgiften
för en
reform af
gällande

största möjliga säkerhet beredes för en noggrann och insiktsfull handläggning
af dessa ärenden; inskrifningsfrågorna måste pröfvas af en myndighet, hvars
kompetens och anordning i det hela äro i sådant hänseende betryggande. Men
till systemet hör också en sträfvan att formalisera hithörande rättsförvärf och
låta publikationen ingå såsom en slutakt i sjkifva rättsbildningen, gifva den
konstitutiv betydelse. Kommer rättsförvärfvet till stånd först med inskrifningen,
är en åtskillnad mellan den materiella och den formella rätten utesluten och
sålunda något särskildt vitsord för boken obehöflig!. Att en dylik formalisering
endast under vissa förutsättningar kan utan onaturligt tvång genomföras, är
emellertid uppenbart.

ÄfVen i svensk rätt är vid rättsärenden angående fast egendom fordran på
publikation såsom villkor för fullt rättsskydd urgammal.* Yårt nu gällande
publikationssystem, grundadt på 1875 års lagstiftning, motsvarar emellertid
endast mycket ofullständigt ett fastighetsbokssystem af nyss angifna typ.
Publikation är endast i ett fall — såvidt angår panträtt — villkor för rättsförvärf;
i fråga om den väsentliga grundvalen för fastighetskrediten, äganderätten,
likasom vid andra sakrätter är själfva rättsförvärfvet ej beroende af
publikation. Denna har närmast betydelse af att vid stridiga rättsförvärf från
samma hand bestämma företrädet mellan förvärfven; under vissa förutsättningar
är den utgångspunkt för äganderättsförvärf genom häfd. Själfva publikationen
— i fråga om äganderätt lagfart, vid öfriga sakrätter inteckning — försiggår
vid domstol, där den grundläggande handlingen skall offentligen uppläsas och
rättsförvärfvets giltighet af rätten underkastas pröfning; rätten beslutar huruvida
lagfarten eller inteckningen skall beviljas eller icke. Men denna pröfning
och detta beslut sakna betydelse i fråga om rättsförvärfvets giltighet; därom
må oberoende af lagfarten eller inteckningen tvistas, öfver dessa ärenden föres,
såsom öfver allt hvad vid rätten förekommer, protokoll, ur hvilket alltså sedermera
upplysning kan hämtas om hvad angående en viss egendom förelupit af
rättslig betydelse. Någon särskild »publica fides» tillkommer icke detta protokoll
Att från detta system omedelbart öfvergå till ett genomfördt fastighetsbokssystem
kan efter Beredningens tanke icke ifrågasättas. Så länge inskrifningSväsendet
är sammanbundet med domstolsinrättningen möter, såvidt angår

rätt.

* Ang. den historiska utvecklingen se Bil. I och II.

231

landet, för närvarande bestämdt hinder för införande af en sådan ordning;
först i sammanhang med en förändring af domstolsorganisationen kan detta
hinder undanröjas. Våra fastighetsförhållanden befinna sig icke heller ännu i
det skick, att införande af bestämmelser, som tilläde verkställda inskrifningar
ovillkorlig giltighet, skulle vara försvarligt. Och eu vidare formalisering af
äganderättsförvärfvet, hvarigenom dess tyngdpunkt förlädes till själfva inskrifningen,
skulle helt visst framstå såsom ett icke blott onaturligt utan ock under
nuvarande förhållanden särskildt för landsbygden olidligt band. Beredningen
har därför ansett den grunduppfattning åt rättspublikationens betydelse och verkan,
hvarpå den nu gällande lagstiftningen hvilar, böra bibehållas och härutinnan
endast föreslagit en i vissa hänseenden utsträckt tillämpning af grundsatsen.

Om än sålunda icke såsom mål för eu reform på detta område kan ställas
uppnående af alla de fördelar för realkrediten, som äro förenade med ett utbildadt
fastighetsbokssystem, får lagstiftaren dock icke underlåta att så långt
lämpligen ske kan närma sig detta mål. Det skall måhända invändas, att något
trängande behof af förändring icke visat sig och att gällande lagstiftning gifver
realkrediten nöjaktigt stöd. En sådan uppfattning saknar enligt Beredningens
tanke fog. År gällande ordning från realkreditens synpunkt verkligen otillfredsställande,
bör lagstiftaren icke vänta till dess detta inträngt i den allmänna
uppfattningen och undergräft förtroendet i omsättningen. Krediten är ömtålig;
under särskilda omständigheter kan ett enda fall af rättsförlust vara nog att
rubba den. Och om så skett, är det icke lätt att återställa den.

Att nu gällande publikationssätt icke på ett tillfredsställande sätt fyller Det gällande
den uppgift, som med publikationen afses, lärer icke kunna bestridas. Publikationens
uppgift är ju icke att för en gång bringa en rättsförändring till offentlig brister.
kännedom, utan den är medlet att bereda tredje man tillgång till lätt och säker
upplysning angående en egendoms rättsliga förhållanden. Publikationen vid
rätten är i sådant hänseende under nutida förhållanden af mycket underordnad
betydelse. Sådan tillkommer i själfva verket endast den skriftliga uppteckningen
af hvad inför rätten förekommit, protokollet; där är det man vid behof har att
söka upplysning. Men denna källa är hvarken pålitlig eller tjänlig. Tyngdpunkten
i publikationen ligger icke i hvad som upptecknats utan i hvad som
verkligen förekommit vid rätten — det är detta som är afgörande. En rätts -

232

förändring lian sålunda vara publicerad, oaktadt protokollet därom ingenting
förmäler, den kan vara af annat innehåll än protokollet utmärker. Äfven
om faran för en dylik skiljaktighet icke är synnerligt betydande, får den
dock icke lämnas alldeles ur räkningen. Och äfven om protokollet får antagas
vara riktigt, gör det såsom upplysningsmedel dålig tjänst. Det är såsom
sådant för den enskilde praktiskt obrukbart; han kan icke underkasta sig mödan
att genomforska protokollen för en lång tidrymd och han skulle af en sådan
forskning icke kunna hämta synnerligt gagn. Protokollet är för allmänheten
en sluten bok. För vinnande af erforderlig upplysning måste i regel domarens
medverkan anlitas; det är han som skall ur protokollet utleta och sammanställa
hvad som rör den egendom, hvarom upplysning sökes. Det af domaren upprättade
gravationsbeviset varder sålunda den urkund, till hvilken tredje man
har att lita, när han vill ingå rättsärenden angående fast egendom. Att omedelbart
ur protokollen uppsamla det material, som erfordras, skulle emellertid äfven
för domaren vara en hart när omöjlig uppgift, om han icke därvid hade att till
sin ledning tillgå ett register. Att föra dylika register berodde före 1876 på
domarens enskilda åtgärd; genom den då införda lagstiftningen blef deras förande
obligatoriskt och formen därför lagstadgad. Vid rätten skall »i öfverensstämmelse
med protokollet» särskildt för lagfarter och för inteckningar föras bok så inrättad,
att däraf lätteligen kan ses hvarje egendom, som varit föremål för ansökan om
lagfart eller inteckning, vissa omständigheter i ärendet, hvilka äro af rättslig
betydelse, äfvensom rättens beslut. Det kunde nu synas som vore härmed
skapad en lämplig upplysningsurkund, en verklig fastighetsbok. Så är emellertid
alldeles icke fallet. Boken har ingen själfständig legal betydelse;1 den är
ingenting annat än ett öfverskådligt register till protokollet. Detta är alltjämt
den enda tillförlitliga källan till upplysning om hithörande rättsförhållanden.
Äro anteckningarna i boken verkligen öfverensstämmande med protokollet, är
allt godt och väl; men öfverensstämma de icke, är det protokollet som galler.2

1 Såtillvida kunna anteckningarna i koken visserligen vara af särskild betydelse, som en
inteckning för nyttjanderätt, afkomsträtt eller servitut fortfar att gälla utan förnyelse, sedan den en
gång anmärkts i boken (43, 54 och 55 §§ inteckningsförordningen). Af hänvisningen i 10 § lagfartsförordningen
kan icke dragas den slutsats, att ett hinder mot lagfart skulle kunna framgå ensamt af
boken; det oegentliga i detta stadgande anmärktes redan vid granskningen i Högsta domstolen.

2 Se K. Maj:ts utslag den 29 okt. 1900 (N. J. A. s. 430) och dom den 4 mars 1903 (N. J. A. s. 72),

233

Gravationsbeviset skall utfärdas efter protokollet, boken skall göra tjänst endast
såsom ledning vid dettas begagnande. Att genom boken detta begagnande i
hög grad underlättas, är ovedersägligt, men för endast sådant ändamål skulle
visserligen icke en så omfattande bokföring erfordras. Förhållandenas makt
har också fört med sig, att faktiskt boken ofta nog får göra tjänst i protokollets
ställe. Men när så sker, sker det på domarens ansvar. Detta är ett påtagligt
missförhållande, det är otillfredsställande både från domarens synpunkt och från
allmänhetens. Fastighetsboken kan blifva en anledning till misstag från
domarens sida och därigenom till allmänhetens missledande.

Huru skall nu detta missförhållande kunna af hjälpas? Svaret kan icke Inskrifnin blifva

något annat än att åt boken måste tilläggas själfständig betydelse. Men tJen,låste

detta kan icke ske utan att själfva publikationssättet förändras. Publikationens erhålla

verkan måste fästas icke vid rättens förhandling och beslut utan vid inskrif- själ/.ständig

° 3 betydelse.

ningsåtgärden såsom sådan. Bokens »vitsord» — huru än detta må bestämmas
— faller då af sig själf.

En ändrad anordning af publikationssättet låter sig emellertid icke genom- Ändrad
föra utan att andra förändringar i samband därmed vidtagas. Skall inskrif- ^g^dVenningen
blifva det afgörande i publikationen, kunna icke dessa ärenden fortfarande dens handliggs,
under rättens kompetens. Inskrifningen kan icke åtminstone å landet läggning.
försiggå i sittande rätt, böckerna kunna icke lämpligen ens medföras till rätten.

Att vid sådant förhållande bibehålla den redan nu skäligen konstlade fiktionen
af ett rättens afgörande i dessa ärenden, bör icke ifrågasättas. Bokens, förande,
inskrifningarnas verkställande måste ankomma på en särskild ledamot af rätten,
å landet naturligtvis domaren eller häradsrättens ordförande. Däraf följer
emellertid icke, att dessa ärenden böra helt och hållet skiljas från rättens handläggning.
Utan tvifvel skulle hvad angår landet det såtillvida vara fördelaktigt,
om inskrifningsärendena handlades af domaren ensam, som därigenom
skulle kunna lätteligen beredas allmänheten ökade tillfällen att få dylika ärenden
handlagda. Men på sätt vid behandlingen af ett förslag i sådant syfte nyligen
erinrats,* skulle en sådan öfverflyttning knappast kunna genomföras utan att

* So Lagutskottets betänkande n:r 43 vid 1901 års Riksdag i anledning af ett af justitieombudsmannen
väckt förslag om öfverflyttande af häradsrätternas befattning med lagfarts- och inteckningsärenden
å häradshöfdingarna.

i434/07 30

234

samtidigt ett fast kansli för häradsrätterna upprättades — en fråga, hvilken
Beredningen med afseende å hvad därutinnan förekommit vid dess senaste behandling
icke ansett sig böra nu upptaga. Yissa beaktansvärda, med den nuvarande
ordningen förenade fördelar skulle ock härigenom gå förlorade. Om än
nämndens deltagande i pröfning en af dessa rent formella frågor är af underordnad
betydelse och i själfva verket är föga mer än ett sken, måste helt visst det
anses vara af en viss vikt att dessa ärenden vid rätten anmälas och sålunda
blifva inom orten kunniga, likasom därigenom kan beredas tillgång till upplysningar,
hvilka inverka på saken. Men framför allt medför en dylik anordning
den fördel, att företrädet mellan inskrifningarna kan på ett enkelt sätt bestämmas
genom att hänföras till tiden för en dylik fullt kontrollerad offentlig anmälan.
Att anordna regelbundna offentliga sessioner för domarens handläggning af
ifrågavarande ärenden, är med nuvarande rättegångsordning praktiskt omöjligt.
Lättad tillgång till anmälan af dylika ärenden kan på annat sätt beredas, och
i sådant syfte har förslag om anordnande af särskilda inskrifningsting af Beredningen
uppgjorts. Vid sådant förhållande har Beredningen funnit nu gällande
ordning- böra såtillvida bibehållas, att inskrifningsärendena fortfarande anmälas
vid rätten och där underkastas den förberedande behandling, som kan erfordras,
under det att däremot beslutanderätten jämte verkställandet af inskrifningarna
tillkommer domaren å landet och i stad viss ledamot af rätten. Såvidt angår
landet, skiljer sig alltså denna ordning föga från den nu i praxis iakttagna.
Ändrad an- Skall det för publikationen afgörande blifva inskrifningen i boken, måste
°/a8tighets ^enna vara sa fullständig, att den fullt kan ersätta protokollet. Detta lian

boken. däremot inskränkas till en summarisk uppgift å anmälda ärenden, med upptagande
af hvad som förekommit vid förhandling inför rätten, där sådan ägt

rum. Grifvet är emellertid, att äfven de handlingar, hvilka ligga till grund för

ansökningen, alltid böra finnas tillgängliga, och det kunde ifrågasättas att för
sådant ändamål fordra, att dessa handlingar af sökanden ingåfves jämväl i afskrift,
då af dessa afskrifter kunde för hvarje ärende bildas en akt. Af skäl,
som i annat sammanhang — 1 kap. 9 § — angifvas, har Beredningen funnit handlingarna
fortfarande böra upptagas i ett protokoll. Däremot synes med införande
af det nya systemet för publikationen en förändrad uppställning af själfva
astighetsboken vara oafvisligen nödvändig. Beredningen har i detta hänseende

235

i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 3 maj 1904 gjort framställning, ur hvilken här
må anföras följande:

»De nuvarande fastighetsböckerna för landet ansluta sig, enligt den i ämnet
gällande författning, till jordeboken. De i denna under särskilda nummer uppförda,
från äldre tid för sig bestående enheter (hemman, jordlägenheter, fiskerier
samt verk och inrättningar) upptagas — med undantag för vissa fastigheter af
publik natur — på samma sätt i fastighetsboken, hvar på sitt särskilda upplägg,
där de fastigheten rörande rättsförändringar successivt antecknas. I den mån
jorddelningen fortgår, komma sålunda de å samma upplägg gjorda anteckningarna
att afse i verkligheten rättsligt skilda fastigheter. Till hvilken af de till samma
upplägg hörande, ej sällan till flera hundratal uppgående jordparcellerna en i
boken förekommande anteckning är att hänföra, låter sig ofta nog endast med
svårighet och efter en ingående undersökning afgöra. Äfven blygsamma
anspråk på enkelhet, reda och öfverskådlighet i fastighetsbokföringen är detta
system icke ägnadt att motsvara; och domaren, som öfver en särskild fastighet
skall upprätta gravationsbevis, är därvid lätteligen utsatt för faran att taga
miste. Olägenheterna af detta bokföringssystem, redan nu i vissa delar af landet
synnerligen kännbara, skola uppenbarligen i mån af den fortgående jorddelningen
växa och redan i och för sig göra en förändring nödvändig. Skall åt inskrifningarna
i boken tilläggas själfständig betydelse, synes detta system icke längre
kunna bibehållas; anspråken på bokens öfverskådlighet måste då ställas högre,
än om dess enda uppgift är att lämna ledning vid protokollets begagnande.
Åt fastighetsböckerna måste gifvas ökad specialisering, så att i regeln hvarje
särskild fastighet — vare sig den utgör en från äldre tid för sig bestående, i
jordeboken under särskildt nummer upptagen enhet eller en från sådan enhet
genom hemmansklyfning, ägostyckning eller afsöndring i behörig ordning afskild
del — erhåller sitt särskilda upplägg, där de fastigheten rörande inskrifningar
utan sammanblandning med andra upptagas.»

Då så ordnade fastighetsböcker icke kunna grundas på den nuvarande jordeboken
utan ett för ändamålet användbart underlag först måste skapas, hemställde
Beredningen, att vid den omläggning af jordeboken, som i följd af ändrade förhållanden
i fråga om jordbeskattningen erfordrades, hänsyn måtte tagas jämväl
till det behof, som från angifna synpunkt mötte. På grund af denna fram -

236

ställning har enligt Kungl. Maj:ts uppdrag af särskilda kommitterade utarbetats
förslag till förordning angående jordregister, afsedt för landet. Hvad angår
städerna, lärer äfven där mångenstädes ett för en specialiserad fastighetsbok lämpadt
underlag saknas. Beredningen bär därför ock, i sammanhang med afiämnandet
af föreliggande lagförslag, fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på detta behof.
Fördelar Sådan är i sina hufvuddrag den ordning för inskrifningsväsendet, till

aglagna^an- hvilken en^igt Beredningens förslag man nu skulle öfvergå. Hvilka fördelar,
ordningen, som därmed skulle uppnås, torde framgå af hvad i det föregående anförts.

Dubbelheten i publikationen och i fastighetsbokföringen — rättens beslut,
protokollet, fastighetsböckerna — skulle upphöra och den däraf alstrade osäkerheten
försvinna; det skulle finnas en enda källa för upplysning om fastigheternas
rättsliga förhållanden, boken skulle utgöra ett tillförlitligt, öfverskådligt och
lätt tillgängligt medel att härom vinna kunskap. Fastighetens upplägg i boken
skulle omedelbart göra tjänst såsom »gravationsbevis». Faran för misstag vid
publikationsbeslutets öfverflyttande till protokollet, från detta till fastighetsboken
samt slutligen vid uppgifternas sammanställande i beviset skulle vara
aflägsnad. Den nu i stor utsträckning rådande åtskillnaden mellan lagens
stadganden och rättspraxis i dessa ärenden skulle försvunna. Yäl skulle, såsom
ofvan anförts, betydelsen af själfva publikationen icke i princip blifva någon
annan än den nuvarande, någon obetingad publica fides skulle icke tillkomma
inskrifningarna i boken. Men i vissa afseenden har Beredningen trott det rättsskydd,
som nu tillkommer tredje man, kunna med bevarande af samma princip
icke oväsentligt utsträckas. Och i samma mån publikationsurkunden varder
tillförlitligare, stärkes också helt naturligt förtroendet till densamma och därmed
också fastighetskrediten. Sedan grunden till ett verkligt fastighetsbokssystem
sålunda blifvit lagd, faller det sig lätt att äfven legalt tillägga boken
ökad giltighet i den män förutsättningarna därför kunna åvägabringas. Den
gradvisa utvecklingen faller sedan af sig själf.

Öfvergång Att genomförandet af den förändrade anordning af fastighetsböckerna, nu

till ett nytt föreslagits, är förenadt med icke obetydliga praktiska svårigheter och, särskildt
system svett* . . a ^ i i i t

men nöd- ^vac^ angar landet, krätver ett drygt förberedande arbete, bör icke förbises eller
randig, förnekas. Men behofvet af en förändring kan icke längre afvisas. Länge har
en sådan ordning erkänts såsom det mål, mot hvilket man bör sträfva. I skrif -

velse till Ivungl. Maj:t den 11 augusti 1860 yttrade Rikets Ständer, att för tryggande
af jordbesittningen erfordrades icke endast ett offentligt införande af hvarje
ombyte af ägare utan ock införande af sådana grund- och hypoteksböcker, som i
flera främmande länder blifvit antagna och som innefattade säker och bestämd
upplysning om alla i rättsligt hänseende egendomen rörande förhållanden; och
hemställdes därför om utarbetande af förslag till en på sådan grund hvilande
lagstiftning. I det förslag till »förändrade stadganden för betryggande af
ägande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet», som af eu för ändamålet tillsatt
kommitté framlades, var fastighetsbokssystemet upptaget och med långt gående
följdriktighet genomfördt. Förslaget afstyrktes visserligen af Högsta domstolen
men icke af principiella grunder utan därför, att dess praktiska genomförande
ansågs icke under då förevarande förhållanden vara verkställbar^ Och när
1875 års lagstiftning antogs, skedde det under den från mänga håll uttalade
förutsättningen att här endast gällde införande af en öfvergångsform; föredragande
departementschefen yttrade att »vid omarbetningen af jordabalkens
återstående delar och dessas sammanfattande med stadgandena i lagfarts- och
inteckningslagarna till ett sammanhängande helt erbjöde sig ett lämpligt tillfälle
för lagstiftaren att taga i förnyadt öfvervägande lagfarts- och inteckningsväsendet
samt att då tillse, huruvida förhållandena medgåfve att ordna dithörande
stadganden på grundvalen af ett själfständigt fastighetsbokssystem».
Detta tillfälle är nu kommet; och enligt Beredningens tanke äro förhållandena
nu sådana, att de medgifva att inslå på den nya vägen. Det gäller här, såsom
ofta eljest, att det egentligen är det första steget — böckernas uppläggande —
som kostar; arbetet med deras förande medför icke någon synnerligt ökad tunga,
helst det dryga besväret med upprättande af gravationsbevisen bortfaller. Och
genom domsagornas delning är nu detta arbete jämnare fördeladt än förr.
Uppläggandet af nya, specialiserade fastighetsböcker kräfver däremot förvisso
ett mycket drygt arbete och en icke obetydlig kostnad, men en sådan åtgärd
kan i ingen händelse längre undanskjutas. Efter 1875 har genom skiftesförrättningarnas
fortgång och genom trettioårig tillämpning af då införda lagstiftning
vunnits ett långt bättre och säkrare underlag för en sådan anordning
än som då var för handen. Det afgörande steget bör därför nu tagas; genom
dess förnyade undanskjutande skulle svårigheterna icke minskas utan ökas.

Borttagande De partiella förbättringar af lagfarts- och inteckmngslagstiftningen, Beaf
redningen i samband med denna grundväsentliga förändring ansett sig böra
åteckning!- föreslå, skola i det följande redovisas. Endast om en sådan detalj —borttaganförnyelse.
det af den obligatoriska förnyelsen af penninginteckning — torde här något
böra nämnas, då en sådan förändring länge och ifrigt varit eftersträfvad och
densamma står i alldeles särskild! samband med den föreslagna nya anordningen
af fastighetsboken.

Nu gällande föreskrift att penninginteckning skall för att fortfarande
gälla vid rätten hvart tionde år företes för »förnyelse» ställer på inteckningshafvaren
ett kraf på vaksamhet, hvars eftersättande för honom medför- ett allvarsamt
äfventyr. Utan tvingande skäl bör naturligtvis lagstiftaren icke utsätta
en rättsägare för ett äfventyr, som visat sig i icke alldeles sällsynta fall leda
till rättens förlust. Det är därför otvifvelaktigt önskligt, att inteckningsrätten
må kunna befrias från denna fara. Den fördel, förnyelseplikten medfört därutinnan,
att förkomna och obrukbara handlingar efter viss tid förlorat sin
giltighet och sålunda bragts ur världen, kan i och för sig icke berättiga till
uppställande af eu sådan fordran; fördelen har väsentligen tillfallit fastighetsägaren,
men äfventyret och förlusten träffat inteckningshafvaren. Däremot har,
så länge protokollet varit den enda lagliga källan för vinnande af upplysningom
huru eu fastighet är besvärad med inteckning, en dylik anordning varit
oundgängligen nödvändig. Att med någon grad af säkerhet utröna huru dessa
gravationer gestalta sig skulle vara praktiskt omöjligt, om man därvid hade
att taga hänsyn till en obegränsad tid. Genom förnyelseplikten har nu denna
tidrymd begränsats så, att systemet blifvit möjligt att tillämpa. Annorlunda
ställer sig saken, därest fastighetsboken varder hufvudurkund och hvarje fastighet
däri erhåller sitt särskilda upplägg. Med en sådan anordning är icke att
befara ett sådant hopande af inskrifningar, att icke öfversikten äfven för en
längre tidrymd skall ställa sig lätt. Det afgörande skälet för förnyelsepliktens
bibehållande har därmed bortfallit. Borttages förnyelseplikten, måste naturligtvis
beredas annan utväg att utan inteckningshandlingens företeende få inteckningen
häfd i sådana fall, där handlingen icke han skaffas tillrätta. En sådan anordning
är emellertid påkallad äfven och ej minst i inteckningshafvarens intresse;
denne är förvisso icke skyddad därigenom att eu bortkommen inteckning efter

239

viss tid »själfdör». Den som förlorat handlingen bör genom handlingens dödande
sättas i tillfälle att trots förlusten komma i utöfning af sin å handlingen grundade
rätt. Anordnas ett dylikt mortifikationsförfarande så, att det å ena sidan
praktiskt sedt utesluter möjligheten af ett bedrägligt förfarande, men å andra
sidan icke gör uppgiften för den, som vill få den förlorade handlingen dödad,
alltför betungande, skall därigenom den fördel, som i detta hänseende varit
förbunden med förnyelseplikten, varda på ett vida bättre och fullständigare sätt
ersatt. Anordnandet af ett dylikt förfarande med rätt afvägande af motsatta
intressen är utan tvifvel förenadt med vissa svårigheter. Denna fråga är
emellertid af långt allmännare räckvidd, och förslag till lagstiftning i ämnet
har, under medverkan af Lagberedningen, af särskilda kommitterade enligt
Kungl. Maj:ts uppdrag utarbetats.

Då enligt lagförslaget tyngdpunkten i publikationsförfarandet ligger i
inskrifvandet i fastighetsboken, har den föreslagna lagen betecknats såsom
lag om inskrifning af rätt till fast egendom. Inskrifningen har emellertid
vid olika slag af rättigheter en väsentligt olika betydelse. Under det denna i
allmänhet icke är annan än att trygga ett redan skedt rättsförvärf mot annans
däremot stridande anspråk, har den för förvärfvet af panträtt konstitutiv betydelse,
så att rättsförvärfvet först med inskrifningen erhåller giltighet. Dylik
konstitutiv betydelse tillkommer enligt förslaget jämväl inskrifning, som meddelas
för rättighet att ur egendomen utfå viss årlig ränta eller afgäld. För
inskrifning af panträtt har i förslaget bibehållits benämningen inteckning och
för inskrifning af äganderätt den häfdvunna beteckningen lagfart.

240

1 KAP.

Om fastiglietsbok.

Fastighets- I första kapitlet innefattas bestämmelserna angående den bok, där rättsför bo1ee™,

uPP ändringar rörande fast egendom skola inskrifvas, äfvensom de allmänna reglerna
beträffande förfarandet i ärenden, som angå sådan inskrifning. I afseende å
bokens inrättande och förande hafva allenast bestämmelser af mer väsentlig
natur bär upptagits, under det närmare föreskrifter angående tillämpningen
af dessa bestämmelser synts kunna meddelas i den ordning, § 89 Regeringsformen
bestämmer. Ett förslag till kungörelse med sådana föreskrifter
åtföljer detta betänkande.

Fastighetsbokens närmaste och egentliga uppgift är att utgöra underlag
för inskrifning af rättigheter till fast egendom samt, där förändring påkallas i
afseende å redan verkställd sådan inskrifning eller denna skall bringas att
upphöra, för den inskrifning, som häraf föranledes. Det är detta som i förslaget
betecknas såsom inskrifning. Men boken bör tillika kunna tjäna såsom medel till
upplysning om andra förhållanden, hvilka äro af beskaffenhet att kunna öfva inverkan
på redan inskrifna rättigheter eller ock äro af betydelse i fråga om behörigheten
af nya rättsförvärf. Oaktadt dessa förhållanden till sin rättsliga
verkan äro oberoende af inskrifningsdomarens åtgärd, böra de naturligtvis komma
till synes i fastighetsboken. Om dem bör i boken ske anteckning.

Enligt gällande lagstiftning skall, när på grand af bestämmelser i utsökningslagen
till rätten eller domaren inkommit bevis angående utmätning af fast
egendom eller annan åtgärd, som är af beskaffenhet att föranleda egendomens
exekutiva försäljning, beviset införas i inteckningsprotokollet; vidare skall i
samma protokoll ske anteckning om ärende angående expropriation af fast egendom.
Betydelsen af dessa anteckningar är väsentligen den att utgöra en maning
till varsamhet i fråga om belånande af inteckningar, som äro meddelade i fastigheten
men hvilkas värde är beroende af den köpeskilling, som vid fastighetens
exekutiva försäljning kan uppnås, eller af expropriationssummans storlek. Härtill

241

kommer, i fråga om utmätning för icke intecknad fordran, att utmätningen
under viss förutsättning medför förmånsrätt i fastigheten, så som vore inteckning
för fordringen beviljad. Dylik anteckning bör otvifvelaktigt fortfarande ske.
Föreskrifter angående skyldighet för vederbörlig myndighet att hos inskrifningsdomaren
härom göra erforderlig anmälan äro upptagna i förslag till lagar om
ändring i vissa delar af utsökningslagen och i förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof. Därjämte har i förstnämnda
förslag inrymts föreskrift om skyldighet för vederbörande myndighet
att, när utmätning af fast egendom upphäfts eller frågan om sådan egendoms
försäljning eljest förfallit, därom, för antecknande i boken, göra anmälan.

Har i afseende å den rätt, viss inskrifning medför, förändring skett i följd
af offentlig myndighets åtgörande — såsom fördelning af köpeskilling för exekutivt
såld fastighet eller af expropriations- eller brandstodsmedel m. m. —, bör
naturligtvis sådant, likasom annan förändring i fråga om inskrifning, komma
till synes i fastighetsboken. Bestämmelser härom äro meddelade i 3 kap. 16,
24, 25, 26 och 40 §§ samt i 4 kap. 6 §. Underlaget för den anteckning, som sålunda
skall ske, beredes inskrifningsdomaren genom anmälanden, om hvilkas ingifvande
föreskrifter upptagits — i sammanhang med föreskrifterna om själfva åtgärden
— i 3 kap. 15 §, i utsökningslagen, i författningarna angående expropriation
och om dikning och annan afledning af vatten samt i grufvestadgan.

Det föreskrifna antecknandet af utmätning utgör äfven ett medel till förekommande
att med fastighetens ägare träffas aftal om förvärf af nya rättigheter,
hvilka till följd af utmätningen kunde komma att blifva utan giltighet.
Samma syfte tjänar den i lagfartsförordningen stadgade skyldigheten för
den, som instämt klander å annans åtkomst till fast egendom eller därmed likartad!
käromål, att låta sin talan antecknas i lagfartsprotokollet; ett häremot
svarande stadgande angående skyldighet att för antecknande i fastighetsboken
göra anmälan om sådan talan har i förslaget — 2 kap. 17 § — influtit.

En likartad anordning har synts Beredningen böra vinna tillämpning jämväl
med afseende å vissa andra förhållanden, hvilka äro af betydelse för rättsförvärf
i fråga om fast egendom. Främst gäller detta om fastighetsägares försättande
i konkurs. Af skäl, som närmare angifvas i förslaget till lag om vissa
ändringar i konkurslagen, har i nämnda förslag upptagits ett stadgande, som
U34/ot 31

242

afser att, när fast egendom afträdes till konkurs, därom skall i rättssäkerhetens
intresse införas anteckning i fastighetsboken. Vidare har i särskilt lagförslag,
afseende, bland annat, ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken, upptagits
en bestämmelse, som åsyftar att, när bouppteckning utvisar, att den döde efterlämnat
fastighet, få anteckning om dödsfallet införd i fastighetsboken. Angående
betydelsen af denna föreskrift hänvisas till hvad i motiven till nämnda
lagförslag anföres.

Det har under nu förevarande förslags utarbetande varit föremål för öfvervägande,
huruvida icke enahanda anordning borde tillämpas jämväl för det fall
att ägare af fastighet försättes i omyndighetstillstånd eller fastighet genom arf
eller annorledes tillfaller omyndig. Att i rättssäkerhetens intresse det vore
önskvärdt, om en dylik inskränkning i ägarens förfoganderätt öfver fastigheten
kunde genom anteckning i fastighetsboken omedelbart bringas till offentlighet är
otvifvelaktigt, och med ett fastighetsbokssystem, som vill tillägga boken publica
fides, är sådant nödvändigt; men där skulle ju också anteckningen hafva den betydelsen
att hvarje fastigheten rörande transaktion, hvari någon i god tro inlåtit
sig innan i boken inkommit anteckning om omyndigheten, komme att äga giltighet
mot den omyndige och dennes målsman. Med grunderna för Beredningens förslag
är detta icke förenligt, och vid sådant förhållande har en dylik anteckning
synts äga alltför ringa betydelse för att motsvara därmed förenad
omgång och besvär.

I syfte att ur fastighetsboken skall kunna inhämtas upplysning äfven angående
vissa s. k. tysta förmånsrätter, hvilka äga bättre rätt än intecknad
fordran, har Beredningen i särskilda författningsförslag upptagit bestämmelser,
hvarigenom det blifver möjligt för inskrifningsdomaren att i fastighetsboken
införa anteckningar om dessa förhållanden.

Då enligt vissa bestämmelser i 3 och 4 kap. i förevarande lagförslag rätten
att ur afsöndrad lägenhet utbekomma belopp, för hvilket innan afsöndringen
skett inteckning eller inskrifning meddelats, skulle komma att begränsas, därest
i särskild ordning visst värde blifvit lägenheten åsatt, bör också i fastighetsboken
intagas uppgift angående sådan värdering; i särskildt lagförslag hafva
föreskrifter i detta syfte meddelats.

243

1 §•

Då, såsom ofvan anförts och stadgandet i 8 § utvisar, inskrifningsärendena
fortfarande skola i allmänhet anmälas vid rätten, är med sakens natur mest öfverensstämmande
att i domsagor, som utgöras af mer än ett tingslag, inskrifningsärendena
bokföras särskildt för hvarje tingslag. Hvarje domkrets å landet
skall sålunda, likasom hvarje stad, där rådstufvurätt finnes, äfven enligt förslaget
utgöra ett särskildt inskrifningsområde. Däremot innebär förslaget den olikhet
mot nu gällande lag, att äfven å landet inskrifningsärendena skola, såsom för
närvarande gäller om stad, upptagas i en och samma bok, fastighetsboken.

Med den föreslagna lagen är icke afsedt att på ett fullt uttömmande sätt
ordna inskrifningsväsendet i fråga om fast egendom. Andra stycket i förevarande
§ innefattar härutinnan i tvenne hänseenden begränsning af lagens tilllämpningsområde.
Likasom för närvarande särskild lagstiftning gäller för
inskrifningsärenden rörande sådan enskild järnväg, för hvilken medgifvits rätt
att expropriera erforderlig mark, torde äfven hädanefter en särskild ordning i
sådant hänseende böra tillämpas. Vidare har i fråga om den egenartade nyttjanderätt
till fast egendom, som benämnes tomträtt, ansetts lämpligt att fortfarande
hålla reglerna för inskrifning af sådan rätt skilda från det allmänna inskrifningsväsendet.
Särskilda förslag till bestämmelser i nämnda hänseenden
äro af Beredningen utarbetade.

Det kunde måhända ifrågasättas, huruvida icke i sammanhang med omarbetningen
af inskrifningslagstiftningen i fråga om fast egendom däri upptagna
grundsatser bort i den mån det lämpligen kunnat ske vinna tillämpning
jämväl i fråga om inteckning i fartyg och förlagsinteckning. Då emellertid en
sådan likformighet, om än måhända i vissa hänseenden önsklig, icke är nödvändig,
har Beredningen funnit frågan om eu omarbetning af sistberörda lagstiftning
kunna utan olägenhet anstå till dess förevarande lagstiftningsärende
bragts till afslutning.

2 §•

Såsom redan i den allmänna motiveringen antydts, är enligt förslaget
handläggningen af inskrifningsärenden delad sålunda, att ärendena väl skola
anhängiggöras vid rätten men en särskild myndighet, den s. k. inskrifningsdo -

Inskrif ningsom rdden.

Inskrif ningido mart.

244

maren, sedan beslutar i ärendena; stadgandet härom finnes upptaget i 8 §. Enär
i vanliga fall, eller då en ansökan om inskrifning bifalles, beslutet framträder
allenast genom själfva inskrifningsåtgärden, måste beslutanderätten och bestyret
med fastighetsbokens förande vara förenade. På landet är det enligt förslaget
dombafvanden som är inskrifningsdomare. I fråga om stad skulle väl i och för
sig hinder icke möta att låta rätten såsom sådan fungera såsom inskrifningsdomare,
men då själfva inskrifningen alltid måste verkställas af en person, har
det synts med sakens natur mer öfverensstämmande att jämväl här befattningen
såsom inskrifningsdomare utöfvas af viss person, icke af den kollegiala myndigheten.
För att bevara sambandet med rättsförhandlingen har emellertid stadgats,
att befattningen icke må innehafvas af annan än den, som är ledamot i
rätten vare sig i allmänhet eller allenast i fråga om ärenden angående inskrifning.
Finnas i rådstufvurätten två eller flera lagfarna ledamöter, beror det af
den i laga ordning bestämda arbetsfördelningen mellan rättens ledamöter, hvilken
af dessa skall bekläda befattningen såsom inskrifningsdomare. Emellertid har
med hänsyn till den särskild! i de större städerna förekommande mängden af
inskrifningsärenden synts nödigt att bereda möjlighet för en uppdelning af nämnda
bestyr mellan flera rättsledamöter sålunda att en hvar af dessa har att handlägga
samtliga de ärenden, som röra viss del af staden, enligt den fördelning
Konungen fastställer.

Hvad beträffar landet, kunde det synas ligga närmast till hands att äfven
här upprätthålla sambandet mellan rättsförhandlingen och inskrifningen genom
att alltid låta den, som varit häradsrättens ordförande vid ett visst ting eller
tingssammanträde, också i egenskap af inskrifningsdomare ägna då anmälda inskrifningsärenden
den vidare handläggning, som erfordras; genom att hafva
handlagt dem vid rätten kan han antagas hafva förvärfvat en kännedom om
ärendet, som gör honom särskild! ägnad att också bringa det till slut. Icke
desto mindre har Beredningen stannat i den mening att befattningen såsom
inskrifningsdomare bör förbehållas domhafvanden såsom sådan. Sakens vikt
synes kräfva en sådan ordning. Med hänsyn till den själfständiga och afgörande
betydelse, som enligt förslaget skall tillkomma inskrifningen i fastighetsboken,
är det synnerligen angeläget att vid dennas förande kommer att iakttagas
allt som kan lända till kontinuitet och följdriktighet i bokföringen. Detta intresse

245

synes Beredningen icke tillräckligt tillgodoses, om med ordförandeskapet i häradsrätten,
äfven då detta är blott tillfälligt, skall förenas bestyret med inskrifningarnas
verkställande. Är däremot detta öfverlämnadt åt domhafvanden, lära af
den särskilda omvårdnad, denne ej minst i eget intresse kan förväntas ägna
åt fastigketsboken, de större kraf, som på grund af den nya bokens betydelse
ovillkorligt måste ställas på dess förande, kunna påräknas blifva uppfyllda,
helst det står domhafvanden öppet att vid tillfällig ledighet från sitt ämbete
förbehålla sig själf fastighetsbokföringen. Då besluten i inskrifningsärenden
skola grundas på skriftliga handlingar och rättens protokoll, bör den fördel,
som innefattas däri att den som beslutar i ärendet är densamme som handlagt
ärendet vid rätten, icke öfverskattas; och den uppväges helt visst af den större
kännedom om domsagans fastighetsförhållanden, som i regel domsagans innehafvare
besitter. Den befattning med andra allmänna domaregöromål, som
tillkommer denne, är icke heller utan betydelse för handhafvandet af inskrifningsärendena.
I sådant hänseende må särskildt framhållas, att om det är
domhafvanden, som beslutar om inskrifningarna, det ju på grund af hans befattning
med konkursärenden inom domsagan lättare förebygges att efter det
konkurs uppstått men innan anteckning därom inkommit i boken meddelas inskrifningar,
som på grund af konkursen äro ogiltiga. Af ännu större betydelse
är att, såsom förut nämnts, fastighetsboken är afsedd att jämväl innehålla upplysningar
angående vissa förhållanden, som icke äro att hänföra till inskrifningsärenden
men som skola för antecknande anmälas. Då det uppenbarligen vore
en onödig omväg, om dessa anmälanden skulle ske vid rätten, har det icke gärna
kunnat ifrågasättas annat än att domhafvanden är den som mottager dylika
anmälanden och verkställer de anteckningar, hvartill de föranleda. Äfven i
öfrigt bör därför fastighetsbokens förande uppdragas åt honom. Den dubbelhet
i vården af och ansvarighet för boken, som eljest skulle uppstå, skulle innebära
en olägenhet, som bör undvikas. Den anordning, Beredningen sålunda föreslagit,
utesluter naturligtvis icke att, därest omständigheterna påkalla sådant, i förordnande
för annan än domhafvanden att hålla ting särskildt inbegripes jämväl
bemyndigande för den sålunda förordnade att vara inskrifningsdomare i fråga
om de till tinget hörande inskrifningsärenden.

246

Fastigheternas
upptagande
i
boken.

3-5 §§.

Det ligger i sakens .natur, att fastighetsboken för att motsvara sitt ändamål
måste inrättas så, att den redan på förhand kommer att upptaga, i och för
blifvande inskrifningar, de till inskrifningsområdet hörande fastigheterna; i den
mån efter bokens uppläggande dessas antal kommer att ökas, skall utvidgning
af boken ske. En viss modifikation härutinnan är dock påkallad. Vissa fastigheter
äro af den beskaffenhet att i fråga om dem inga rättsförändringar kunna
antagas äga rum eller att åtminstone det är ovisst, huruvida eller när sådant
kommer att inträffa. Detta är fallet med åtskilliga kronan tillhöriga äfvensom
andra i 3 § närmare angifna fastigheter. Då fastighetsbokens uppgift är att
betrygga fastighetsomsättningen eller förvärf af särskild rätt till fast egendom,
bör boken icke onödigtvis belastas med upptagande af fastigheter,
hvilka i regel icke blifva föremål för lagfart och däri ej heller inrymmande af
särskild rätt, som är föremål för inskrifning, i andra än undantagsfall äger rum.
Detta är iakttaget med afseende å de fastighetsböcker, som för närvarande föras;
och då anledning ej förekommit att afvika från hvad därutinnan nu är föreskrifvet,
har Beredningen i öfverensstämmelse därmed i 3 § intagit bestämmelse
därom att fastighet af anmärkta beskaffenhet ej bör i fastighetsboken upptagas
förr än rörande sådan fastighet inskrifningsärende förekommer.

I 4 och 5 §§ angifvas hufvudgrunderna för tillämpningen af det i 3 § gifna
stadgandet om fastigheternas upptagande i fastighetsboken. Såsom redan i den
allmänna motiveringen framhållits, är det ökad specialisering man härvid i
främsta rummet velat vinna. I sådant afseende kunna olika vägar beträdas.
Ett sätt att gå till väga, som erbjöde fördelen af minsta afvikelse från den nu
gällande ordningen, vore att, hvad landsbygden beträffar, med bibehållande af
jordeboksenheterna såsom det i första hand bestämmande för bokens uppläggande
allenast föreskrifva, att, så snart inskrifning sker för ägare af viss del
af sådan enhet, denna fastighetsdel skall öfverflyttas till särskild! upplägg.
Sålunda skulle t. ex., om från det å särskildt upplägg upptagna hemmanet ett
mantal Åby N:r 1, lagfaret för X, säljes ett hälft mantal till Y, vid lagfart
för denne den sålda hemmansdelen få sitt särskilda upplägg. Genom ett sådant
tillvägagående vore dock intet vunnet från en annan ej mindre viktig synpunkt.

247

Med ledning allenast af fastighetsboken skulle man angående den för Y lagfarna
hemmansdelen icke veta annat än att Y numera ägde en del af ett hemman,
som förut i sin helhet ägts af X; hvad det i själfva vei’ket vore som Y
sålunda ägde, därom lämnade fastighetsboken, äfven om Y:s fastighet blifvit
genom laga delning utbruten till en på marken afskild fastighet, hvarken omedelbart
eller medelbart någon upplysning. Ett sådant tillvägagående skulle i själfva
verket icke innebära annat än en sammanblandning af personal- och realfolier.
Vill man vidare utveckla det till grund för de nuvarande fastighetsböckerna
liggande systemet med realfolier, måste detta ske sålunda, att hvarje å marken
i behörig ordning från andra fastigheter afskild fastighet i boken redovisas å
särskildt upplägg. För denna förändrade anordning skall såväl å landet som
i stad det särskilda fastighetsregister, hvars inrättande af Beredningen förutsatts
såsom nödigt, tjäna till grund och ledning. Detta register kommer sålunda
att blifva afgörande för hvad enligt förevarande förslag skall förstås med »fastighet»;
hvarje särskildt registreradt jordområde skall, allenast med den inskränkning,
som följer af bestämmelserna i 3 §, återfinnas i fastighetsboken under samma
beteckning, hvarunder det förekommer i registret. För befästande af det samband,
som sålunda skall finnas mellan fastighetsregister och fastighetsbok, har
det funnits i sin ordning att i första stycket af 4 § upptaga ett stadgande,
som lagfäster förandet af ett särskildt fastighetsregister.

Från den i 5 § gifna regeln att hvarje fastighet skall hafva sitt eget upplägg
stadgar förslaget i samma § tvenne undantag. Det ena hänför sig till det
fall att genom expropriation af visst område från en fastighet bildas en ny,
särskild fastighet. Detta frånskilda område torde visserligen komma att i
fastighetsregistret upptagas under eget nummer, men då den nya fastigheten
tillkommit under förhållanden, som utesluta antagande att den kommer att få
någon egentlig betydelse såsom föremål för inskrifning, har det icke funnits
nödigt att för densamma göra ett särskildt upplägg, utan bär den sålunda uppkomna
fastigheten synts kunna utan olägenhet kvarstå å stamfastighetens upplägg.

Äfven det andra undantaget är grundadt på obehöfligheten af en strängt
genomförd specialisering. Å landet förekommer i stor utsträckning att flera
särskilda fastigheter utgöra en egendomskomplex i samme ägares hand. Dessa
särskilda delar af egendomen kunna väl i kameralt hänseende hafva sin själf -

248 .

ständiga betydelse, men från inskrifningssynpunkt träda de i regel alldeles
tillbaka för helheten; merendels lagfaras och intecknas de gemensamt. Särskilda
upplägg för dessa fastigheter skulle komma att alldeles onödigt betunga
fastighetsboken. Att gifva någon fast regel i fråga om bokförande af dylika
komplexer torde dock ej vara möjligt; omständigheterna äro i skilda
fall så olika, att frågan om sammanförande å gemensamt upplägg alltid bör
blifva beroende på huruvida sådant lämpligen kan ske. Att ifrågavarande undantagsstadgande
— hvilket framför allt torde komma att få tillämpning å fideikommiss
eller andra stiftelser — alltid måste användas med nödig varsamhet,
är själffallet, likasom det knappast behöfver påpekas, att sammanförandet allenast
kan afse de till ett och samma inskrifningsområde hörande fastigheter. Hvad
städerna angår, torde icke där rådande förhållanden föranleda behof af ett likartadt
undantagsstadgande.

6 §•

Frälseränta. Enär frälseränta enligt lag anses såsom fast egendom och därför bör, oaktadt
den icke kommer att upptagas i fastighetsregistret, i inskrifningshänseende
likställas med fastighet, har i 6 § bestämts, att med afseende å sådan räntas
upptagande i fastighetsboken skall i tillämpliga delar iakttagas hvad i 3
och 5 §§ är stadgadt i fråga om verkliga fastigheter.

< §•

Styckning Af föreskriften i 5 § att hvarje fastighet skall i boken upptagas å särskildt

af fastighet. Uppiägg följer, att när upplösning sker af sådan egendoraskomplex å landet, som
jämlikt stadgandet i 5 § erhållit ett för de i komplexen ingående fastigheterna gemensamt
upplägg, detta förhållande bör medföra motsvarande förändring i boken;
kommer någon af fastigheterna — eller i komplexen ingående frälseränta — i särskild
ägares hand, har förutsättningen för dess sammanförande med den öfriga
egendomen bortfallit och erfordras förty särskildt upplägg för hvad som sålunda
afskilts. Det är också gifvet att i mån af fortgående jordstyckning uppläggens
antal kommer att ökas; hvarje genom laga jorddelning — skifte, hemmansklyfning,
ägostyckning, jordafsöndring och i städerna afstyckning — efter
hand uppkommen fastighet skall erhålla sitt särskilda upplägg.

249

De närmare bestämmelserna angående tid och sätt för verkställande af
de förändringar, fastighetsboken sålunda successivt kommer att undergå, torde
böra hänvisas till den särskilda författning, som närmare reglerar fastighetsbokföringen.
I förslaget har däremot bort upptagas föreskrift angående den
verkan, öfverföring af fastighet til] nytt upplägg skall medföra med afseende å
behandlingen af inskrifning, som finnes gjord å det gamla upplägget. Grifvet
är. att inskrifning, som afser den ostyckade fastigheten eller ock viss andel af
denna, bibehåller sin fulla giltighet oberoende af styckningen. Om t. ex. fastighetsägaren
låter ägostycka fastigheten, kommer den för honom meddelade lagfarten
därefter att i stället hänföra sig till enhvar af de afstyckade fastigheterna,
likasom, när i den ostyckade fastigheten är meddelad inteckning eller inskrifning
för nyttjanderätt eller annan sådan rättighet, enhvar af de nya fastigheterna
utan vidare kommer att häfta för inteckningen eller inskrifningen. Lagfart,
som meddelats å, eller inteckning, som fastställts i viss andel af den ostyckade
fastigheten, gäller efter styckningen omedelbart såsom inskrifning rörande
den särskilda fastighet, som för andelen utbrutits. Styckningen föranleder alltså
icke till någon ny inskrifning; och att i lagen uttryckligen uttala, att den
gamla inskrifningen gäller såsom inskrifning för den nybildade fastigheten, synes
icke vara behöflig! Men den gamla inskrifningen bör icke ens fä öfverflyttas
till det nya upplägget; det har funnits nödigt att uttryckligen stadga förbud
häremot. Enligt förslaget innefattar inskrifning i boken själfva beslutet i inskriiningsärendet;
skulle hvad sålunda inskrifvits å ett upplägg få öfverflyttas
till annat upplägg, komme denna åtgärd att äga en helt annan karaktär än den
ursprungliga inskrifningen och blifva allenast ett referat af denna, eller ock skulle
det blifva nödvändigt att stadga särskilda kontrollåtgärder för att låta den öfverflyttade
inskrifningen gälla i stället för den ursprungliga. I stället för öfverflyttning
skall därför allenast ske ömsesidig hänvisning från de båda uppläggen.
Och samma anordning bör i likformighetens intresse tillämpas jämväl i fråga
om andra införingar. För det fall att en ansökan om inskrifning, som hänför
sig till en icke utbruten del af en fastighet, förklarats hvilande eller beslut om
uppskof i sådant ärende meddelats, bör däremot, när efter verkställd utbrytning
ansökningen bifalles, vid inskrifning å det nya upplägget upptagas allt som
å det förra upplägget finnes i ärendet infördt, och har därför i senare stycket

UMo» 32

250

af 7 § åt förbudet mot öfverflyttning gifvits den inskränkning att det skall
gälla allenast hvad som upptagits angående den odelade fastigheten.

Äfven på annat sätt än genom delning kunna enligt gällande lagstiftning
nya fastigheter uppkomma, nämligen genom sammanläggning af stadstomt med
annan sådan eller med annat såsom särskild fastighet registreradt område. I
särskildt författningsförslag har Beredningen upptagit bestämmelser i syfte att
afsöndrad lägenhet må kunna med stamfastigheten eller del däraf sammanläggas
till en enda fastighet. Väl skall enligt regeln i 5 § för sålunda nybildad fastighet
göras särskildt upplägg; men då enligt den i förstnämnda ämne gällande författning
— lagen angående förändring af tomts område — sammanläggning, som där afses,
icke får komma till stånd, med mindre den ena fastigheten är fri från gravationer,
samt i nämnda författningsförslag för där afsedd sammanläggning uppställts
såsom villkor att antingen den ena fastigheten är gravationsfri eller ock
att fastigheterna icke annorledes än gemensamt äro graverade, och vid sådant
förhållande alltid någotdera af de gamla uppläggen kan användas såsom upplägg
för den nya fastigheten, har det funnits obehöfligt att för dessa fall meddela
någon föreskrift.

8 §•

Ansökan och Af grunder, som redan i den allmänna motiveringen anförts, har Beredbcslut
i in- ningen ansett en så genomgripande förändring, som att inskrifningsväsendet helt
Sk''ärende* oc^ hullet skildes från rätten och öfverflyttades till inskrifningsdomaren, vara hvarken
behöflig eller för närvarande möjlig att genomföra. Såsom i förevarande
§ stadgas, skola därför inskrifningsärendena fortfarande anmälas vid rättén.
Sedan sådant ärende där anmälts, skall det däremot ankomma på inskrifningsdomaren
ensam att däri meddela beslut. Klart är, att äfven när ansökningen
afser förnyad handläggning af inskrifningsärende, som förklarats beroende på
att sökanden visar sig hafva fullgjort visst föreläggande eller att eljest visst hinder
för inskrifningens beviljande undanröjts, det är vid rätten som ärendet skall
anmälas till återupptagande. Den angifna regeln gäller inskrifningsärenden
af alla slag, såväl inskrifning af nya rättigheter som hvarje af inskrifningsdomarens
åtgärd beroende förändring eller upphäfvande af en inskrifven rätt.

251

9 §■

Att ett inskrif nin gsärendes öfvergång från rätten, där det anmälts, till in -skrifningsdomaren, som skall meddela beslut, icke kan ske alldeles oförmedladt, så
att alla de till ett rättssammanträde hörande inskrifningshandlingarna utan vidare
tagas om hand af inskrifningsdomaren, är uppenbart; detta gäller vare sig in
skrifningsdomaren är densamme som varit ordförande i rätten eller denne varit
annan person. Alltid måste vid rätten föras något slags protokoll öfver dessa
ärenden, som redovisar hvad vid rätten förekommit. Men på sätt i den allmänna
motiveringen anförts kunde det ifrågasättas, huruvida icke detta protokoll
borde inskränkas till att — utom för de fall, där verklig förhandling ägt
rum och denna skall i protokollet återgifva.® — summariskt angifva de anmälda
ärendena, under det de däri ingifna handlingarna sammanfördes i en särskild
akt. Grunddragen af ett sådant system skulle vara följande. De till hvarje
ärende hörande handlingar slutas samman i ett särskilt omslag, å hvars yttersida
antecknas dels sökandens namn och dagen för ärendets anhängiggörande
dels namn och registernummer å den fastighet, ärendet afser, samt band, blad
och rum i fastighetsboken, där ärendet inskrifves, äfvensom handlingarnas art
och tiden för deras utgifvande dels ock slutligen andra omständigheter af betydelse,
såsom grunden för stämpelbeläggande af ingifven handling. Sedan hvarje
sådan akt försetts med nummer i löpande följd för kalenderår, göres i fastighetsboken
hänvisning till detta nummer. För hvarje år skola de särskilda
akterna sammanföras i nummerföljd och inbindas tillsammans. Naturligtvis är
flertalet af de handlingar, som förekomma i ett inskrifningsärende, af den beskaffenhet
att de icke utan vidare kunna i lmfvudskrifter ingå i akten; i stället
för dylika originalhandlingar skola i akten inläggas styrkta afskrifter, hvilka
sökanden har att tillika med hufvudskrifterna ingifva eller, där detta underlåtes,
inskrifningsdomaren bör på sökandens bekostnad ombestyra.

Ett efter dessa hufvudgrunder genomfördt aktbildningssystem skulle helt
visst innebära en ej oväsentlig fördel. Det tidsödande arbete, som ägnas åt
afskrifvande i protokollet af handlingar eller referat af dessa, komme med ett
sådant system att bortfalla. Då emellertid detta oaktadt Beredningen ansett
sig icke böra beträda denna väg. har detta framför allt berott på svårigheten

Inskrift
ning sprotokoll.

252

att genomföra en anordning med akter utan att tillika ålägga inskrifningssökanden
skyldighet att ingifva skriftlig ansökan i ärendet. En dylik skyldighet
åter har ansetts skola blifva alltför betungande åtminstone så länge icke i
vårt land finnes någon notariatinstitution eller på annat sätt åt allmänheten
beredts lätt tillgänglig och billig utväg att erhålla biträde med skrifters uppsättande.
Icke heller lärer det för närvarande kunna förutsättas att de afskrifter,
en sökande hade att ingifva, alltid skulle inkomma i tillfredsställande skick;
kontrollen häröfver samt ombesörjande af afskrift, där sådan icke ingifvits eller
ingifvits i bristfälligt skick, skulle i många fall medföra alldeles samma besvär
som handlingarnas upptagande i ett protokoll. Och då ju ett protokoll i allt fall
icke kan umbäras, har Beredningen ansett den nu gällande ordningen böra tills
vidare bibehållas. Emellertid har Beredningen i betraktande af de obestridliga
fördelar, som äro förenade med ett aktsystem, ansett sig böra utarbeta jämväl ett
på ofvan angifna grunder byggdt utkast till bestämmelser om aktbildning, hvilket
är fogadt vid betänkandet.*

Hvad städerna beträffar, torde det få antagas, att inskrifningsdomaren där
alltid kommer att vara den, hvilken vid rätten för protokollet i inskrifningsärenden.
I fråga åter om landsbygden utgår förslaget från att förhållandet kan
vara ett annat. För de fall då sålunda rättens ordförande är en och inskrifningsdomaren
en annan har erfordrats särskild bestämmelse därom att rättens
protokoll och därtill hörande handlingar skola hållas inskrifningsdomaren tillhanda.
Att meddela närmare bestämmelser angående tiden och sättet för detta
tillhandahållande har ansetts obehöfligt, då rättens ordförande och inskrifningsdomaren
i regel torde komma att vara bosatta på samma ställe och för öfrigt
helt naturligt i den gemensamma vårdnaden om domsagans angelägenheter hafva
ett föreningsband, som utesluter antagande att för behörigt fullgörande af inskrifningsdomarens
åligganden skulle möta svårighet däraf att han icke tillika
varit ordförande i häradsrätten.

Att utom rättens inskrifningsprotokoll äfven ett annat protokoll rörande
inskrifningsärenden förekommer, synes af 11 §.

* Se bil. V.

253

10 §.

Att, såsom i 10 § stadgas, den handling, hvarå ansökan om inskrifning af Handläggrätt
till fast egendom grundas, skall till rätten ingifvas i hufvudskrift är nin9
naturligt och öfverensstämmer med gällande lag, likasom också hvad förslaget ratten
innehåller därom att allenast den del af handlingen, som rör ärendet, skall vid
rätten uppläsas och i rättens protokoll intagas. Från lagfartsförordningen
har Beredningen upptagit där stadgadt undantag från regeln om hufvudskrifts
företeende; åt detta undantag, som närmast är tillkommet för att bereda den,
som genom samma handling förvärfvat äganderätt till flera, under olika rätter
lydande fastigheter, möjlighet att inom den för lagfarts sökande stadgade
tid behörigen fullgöra sin lagfartsskyldighet i fråga om samtliga fastigheterna,
har i förslaget gifvits en affattning, som något afviker från den nuvarande.
Sålunda har, enär sökanden icke bör få komma i åtnjutande af ifrågavarande
förmån och denna icke heller lärer för honom vara af något verkligt värde,
med mindre han redan till endera domstolen ingifvit hufvudskriften och där
fullgjort hvad honom i afseende å stämpelbeläggning må åligga, i förslaget föreskrifvits,
att afskrift må kunna vid lagfart användas allenast under förutsättning
att den innefattar bevis att hufvudskriften redan blifvit vid endera rätten
i lagfartsändamål mottagen.

Hvad sökanden har att iakttaga när ärendet afser dödning eller förändring
i afseende å inskrifning, är för hvarje särskildt fall angifvet i 3 och 4 kap. 11

11 §•

Af en jämförelse mellan första och andra styckena i förevarande § fram- Inskrifgår,
att inskrifningsdomaren vid den på honom beroende handläggningen af in- ningsdomaskrifningsärendena
har att för olika fall förfara på väsentligt olika sätt. Det ''Tinskri^
skiljes här mellan sådana fall, då inskrifningsdomarens beslut skall framträda ning sär ende.
allenast genom inskrifning i fastighetsboken, och sådana, då beslutet skall förläggas
till ett protokoll men i boken endast anmärkas. Ur boken allenast
skall beslutet framgå när ansökningen bifalles; beslutet härom inskrifves

254

direkt i boken. Allt efter de särskilda ansökningarnas innehåll uppkomma
sålunda inskrifningar af olika slag; jämte inskrifningar, som innefatta bifall
till ansökan om inskrifning af viss rätt till fast egendom, kommer boken att
innehålla inskrifningar, som innefatta förändring på ett eller annat sätt i
fråga om redan verkställd inskrifning af rätt eller ock upphäfvande af den å
sådan inskrifning grundade rätt. Föreligga icke förutsättningarna för den
sökta inskrifningen, har inskrifningsdomaren att i anledning af ansökningen
meddela ett beslut, hvarigenom antingen denna afslås eller dess slutbehandling
uppskjutes på viss tid eller ärendet förklaras hvilande. Att jämväl i fråga om
dylika beslut låta inskrifning i fastighetsboken vara den form, under hvilken
de framträda, låter sig icke göra. Redan därför att beslutet i regel fordrar
särskild motivering, är sådant uteslutet; boken bör icke belastas på ett sätt,
som skulle i hög grad beröfva densamma den så nödiga öfversiktligheten och
lätthandterligheten. Ännu starkare skulle denna olägenhet framträda i sådana
fall, då någon förelägges att inställa sig vid rätten för att höras öfver ansökningen
eller beslutet innehåller bestämmelse om utfärdande af sådan kungörelse,
som omförmäles i 2 kap. 12 § o. s. v. Å andra sidan kunna dylika beslut icke
alldeles hållas utanför boken. Att en ansökan icke bifalles betager den icke
rättslig betydelse. Har ärendet förklarats hvilande för bestämd eller obestämd
tid, är det en öppen fråga, om inskrifning kommer att ske; men kommer sådan
till stånd, räknas dess rättsverkan, enligt särskilda i förslaget meddelade bestämmelser,
från den dag då ansökningen gjordes. Med enahanda rättsverkan
kan inskrifning komma att ske på grund af klagan öfver beslut, hvarigenom
ansökan lämnats utan bifall. Angående det sväfvande och tills vidare oafgjorda
anspråk på inskrifning, som genom ansökningen framställes, bör
upplysning icke saknas i boken. Men att där upptaga mer än som behöfs
för att väcka uppmärksamhet på ansökningen vore utan ändamål. Beredningen
har därför föreslagit, att i dylika ärenden själfva beslutet skall protokolleras
samt i boken allenast anmärkas ansökningens och beslutets innehåll.
Och då det är anmärkandet i fastighetsboken, som är af betydelse för tredje man,
bör alltså beslutets rättsverkan i angifna hänseende vara beroende däraf, att en
sådan anmärkning inkommer i boken. Ett uttryckligt stadgande i sådant sylte
har därför upptagits i detta sammanhang.

255

Det kan inträffa, att ett och samma inskrifningsärende föranleder såväl inskrifning
som ock beslut i protokollet med därtill hörande anmärkning i boken;
detta är fallet när inskrifningsdomaren finner ansökan om inskrifning kunna
allenast delvis bifallas och på grund af omständigheterna kan antagas att sökanden
velat under alla förhållanden erhålla den på inskrifning grundade rätt, som
det är möjligt att medgifva honom.

Att för protokollering af beslut i inskrifningsärenden rättens inskrifningsprotokoll
icke kan användas, är påtagligt; härför erfordras ett från rätten
skildt och af inskrifningsdomaren fördt protokoll, hvarom ock i förslaget intagits
föreskrift.

Af förslaget framgår, att äfven för den händelse att en af inskrifningsdomaren
bifallen ansökan förut blifvit bestridd af någon, som vid rätten hörts i
ärendet, beslutet skall utgöras allenast af inskrifning i boken. Då i dylika fall
det ej torde förekomma att särskilda grunder för beslutet angifvas och sådant
ej heller synes behöflig!, har anledning saknats att för dessa fäll göra undantag
från regeln. Å andra sidan lärer af stadgandets affattning framgå, att
därest själfva ansökningen skulle gå ut på att ärendet må förklaras hvilande
i afbidan på utredning angående någon viss omständighet, ett bifallande
af en så beskaffad ansökan icke föranleder till att inskrifningsdomaren har att
behandla ärendet i annan ordning än den i andra stycket af förevarande §
stadgade.

Fastighetsbokens uppgift i fråga om sådana ärenden, som föranleda till inskrifning
af en rätt, kräfver, att boken skall med full tydlighet utvisa beskaffenheten
af denna; kännedomen härom skall icke behöfva förmedlas genom
efterforskning i något protokoll. Om t. ex. när lagfart sökes sökandens rätt att
förfoga öfver egendomen finnes vara i något hänseende inskränkt, skall inskrifningen
ske sä, att boken kommer att meddela upplysning om inskränkningen;
afser inskrifningen fordran för ogulden köpeskilling eller rättighet, som vid öfverlåtelse
af lastigheten förbehållits, skall likaledes angående denna fordringens
eller rättighetens särskilda beskaffenhet uppgift införas i boken. Ett strängt
upprätthållande af nämnda kraf på bokens fullständighet skulle dock för vissa
fall leda till att bokens utrymme komme att tagas i anspråk i högre grad än
som kan anses lämpligt. Detta skulle företrädesvis blifva fallet vid inskrifning

256

af nyttjanderätt eller rätt till undantag af fast egendom. I dylika fall lärer
hänvisning till den handling, som ligger till grund för ansökningen, icke alltid
kunna umbäras, och har därför Beredningen velat lämna inskrifningsdomaren
nödig handlingsfrihet i berörda hänseende.

12 §•

Tid, för an- På samma gång som Beredningen i förslaget bibehållit nu stadgadt förbud
malande af mot upptagande af inskrifningsärenden å urtima ting eller eljest å sådana rättsin8]ärende9S''
sammanträde11 å landet, som icke kunna sägas hafva egenskap af »lagtima», har
dock, såsom redan i den allmänna motiveringen antydts, hvad landsbygden beträffar,
det ansetts nödvändigt att tillfällena till inskrifningsärendens anmälande
blifva ökade genom införande å vissa orter af särskilda inskrifningsting, och
hänvisas härutinnan till det af Beredningen upprättade särskilda förslag till lag
om dylika ting.

1 fråga om stad har förslaget samma regel som för närvarande gäller.

• Då enligt förslaget förnyelse af inteckning icke längre skall ifrågakomma, har,
i olikhet med hvad nu gäller, förbudet mot handläggning af inskrifningsärenden
å urtima ting å landet och i stad å annan än viss veckodag kunnat utan
inskränkning upprätthållas.

13 §.

Förhör i in- I inteckningsförordningen regleras särskildt förfarandet för det fall att i
skrifnings- gående angående ansökan om inteckning fastighetens ägare finnes böra höras.
ärende. motsvarighet härtill finnes icke i lagfartsförordningen. Med hänsyn till

vissa förändrade bestämmelser i fråga om lagfart blifva dock enligt Beredningens
förslag närmare föreskrifter i nu ifrågavarande hänseende erforderliga äfven beträffande
lagfartsärenden. På grund häraf hafva i 13 § sammanförts vissa å
inskrifningsärenden i allmänhet tillämpliga bestämmelser angående förfarandet
i ofvan angifna fall. Dessa bestämmelser öfverensstämma med hvad inteckningsförordningen
stadgar. Såtillvida afviker dock förslaget härifrån, att sökandens
försummelse att förebringa utredning angående delgifning af det beslut, hvarigenom
förelagts fastighetsägaren att komma tillstädes vid rätten, enligt förslaget
skall föranleda till att ansökningen afslås, icke, såsom enligt inteek -

257

ningsförordningen, till att ansökningen är att anse såsom förfallen. Detta
öfverensstämmer med hvad i förslaget i allmänhet iakttagits med hänseende
till sådana fall, då af inskrifningsdomaren utsättes viss tid, inom hvilken
inskrifningssökande har att något fullgöra. Härigenom vinnes den fördel att
en icke behörigen fullföljd ansökan kommer att utan vidare afföras ur boken.

Bestämmelserna i förevarande § komma till användning allenast i sådana
ärenden, som innefatta ansökan om inskrifning af rätt till fast egendom. Enligt
förslaget skall det nämligen icke ifrågakomma att i annat inskrifningsärende —
dödning eller förändring i afseende å inskrifning — beslutet göres beroende af
att någon höres öfver ansökningen; då i dylikt ärende tiden för ansökningens
ingifvande icke såsom i andra ärenden äger någon rättslig betydelse, har man
ansett att med ärendets anhängiggörande alltid bör anstå till dess samtliga villkor
för bifall äro uppfyllda.

14 §.

Med den nuvarande ordningen för handläggning af lagfarts- och intecknings- Tii för

ärenden möter ingen svårighet vid bestämmande af den tidpunkt då den med dy-drende8 slut''
,. 1 J liga hana lika

ärenden afsedda publikationen skall vara fullbordad. Då ärendet från bör- läggning.

jan till slut är ett ärende vid rätten, är det gifvet, att, såvidt angår landet, i
samtliga de till ett visst ting eller tingssammanträde hörande ärendena beslut
skola föreligga när i allmänhet rättens beslut skola vara färdiga och att,
beträffande stad, hvarje ärende bör vara bragt till slut före nästa rättegångstillfälle
för ärenden af ifrågavarande natur. Annorlunda ställer sig saken, om inskrifningsväsendet
ordnas i enlighet med Beredningens förslag. Då enligt detta
ärendenas slutliga handläggning ankommer på annan myndighet än rätten, blir
bestämmandet åt tiden, inom hvilken denna handläggning skall vara förd till
slut, en fristående fråga. Att emellertid äfven med den nya ordningen bör iakttagas,
att tiden för nästinfallande inskrifningssession icke får öfverskridas, lärer
finnas uppenbart. Väl kan den nya ordningen — då den icke innefattar ett
fastighetsbokssystem i sträng mening och därför icke heller föranleder till att
hvad som icke finnes i fastighetsboken inskrifvet eller infördt saknar verkan
mot senare inskrifningssökande — icke heller anses med ovillkorlig nödvändig >‘»4/o7

33

258

het kräfva att vid hvarje sessions början förut anmälda ärenden skola hafva
slutbehandlats och införts i boken. Men det ligger dock i sakens natur att
äfven med det i förslaget antagna system man har att se till att fastighetsboken
verkligen kommer att såsom publikationsmedel gorå all den tjänst, som omständigheterna
medgifva. En tidpunkt måste fastställas, då den, som vill
söka upplysning angående en fastighets rättsliga förhållanden, kan äga visshet,
att i fastighetsboken linnes upptaget allt, som i inskrifningshänseende förut
förekommit, så att han icke för ändamålet behöfver anlita jämväl andra källor.
Att den tid, inom hvilken den på inskrifningsdomaren ankommande åtgärd i ett
vid rätten anmäldt inskrifningsärende skall vara verkställd, icke får sättas längre
än intill dess nästa allmänna rättssammanträde för inskrifningsärenden inträffar,
följer redan däraf, att allenast sålunda kan vinnas trygghet mot faran af en
eljest möjlig sammanblandning af ärenden, som å olika rättssessioner anmälts.
Den granskning af rättens inskrifningsprotokoll, som före nämnda tidpunkt erfordras,
kan sålunda begränsas till protokollet för en inskrifningssession. Men att stanna
vid en dylik tidsbestämning har dock synts Beredningen riktigt allenast beträffande
de domsagor, som utgöras af ett tingslag, samt städerna. Den tid,
som enligt lag skall förflyta mellan de allmänna sammanträdena i nämnda domsagor,
är så afmätt, att den synes lika väl tillgodose inskrifningsdomarens anspråk
på nödig arbetstid som inskrifningssökandens behof af snart besked. Enahanda
är förhållandet i stad. Hvad åter beträffar andra domsagor än de nämnda,
lämpar sig det sätt, hvarpå där tingsterminerna i lag bestämts, mindre väl såsom
grund för fastställande af den tid, som bör anslås till inskrifningsdomarens
åtgärder. Att i de hithörande domsagor, där ting hållas enligt förordningen
den 17 maj 1872, bestämma denna tid så, att den sammanfaller med tiden mellan
tvenne tingssammanträden, synes icke kunna förlikas med allmänhetens berättigade
kraf på snabb handläggning af dessa ärenden. Och om man för domsagor, där
nämnda förordning icke skall tillämpas, läte dagen för tingets afslutande vara
sluttermin för handläggningen, skulle detta i vissa fall — väl de flesta — medföra
samma eller än större olägenhet i angifna hänseendet, i andra åter säkerligen
icke kunna genomföras, såsom i vissa nordliga domsagor, där icke sällan
tingen afslutas medan ännu rättens ordförande är kvar å tingsstället. På grund
häraf har Beredningen ansett nödigt att för alla af mer än ett tingslag bestå -

259

ende domsagor bestämma en viss af tingshållningen oberoende tid, inom hvilken
inskrifningsärendena skola vara slutligen handlagda. Denna tid har satts — lika
för alla nu ifrågavarande domsagor — till fyra veckor eller väsentligen samma
tidrymd, som åtskiljer tvenne allmänna sammanträden i domsagor med allenast
ett tingslag. Det kunde måhända synas som vore den sålunda bestämda tiden
väl knappt tilltagen. Beredningen utgår dock från det antagande, att genom
inrättandet för nu ifrågavarande orter af särskilda inskrifningsting skall vinnas
ungefär samma jämna fördelning under året af inskrifningsärenden som å andra
orter vinnes genom det större antalet allmänna inskrifningstillfällen, samt att
vid sådant förhållande den föreslagna tiden skall visa sig i allmänhet vara
fullt tillräcklig.

I fråga om inskrifningsärenden, som i domsagor med allenast ett tingslag
anmälts å det särskilda sammanträdet för tingets afslutande, erfordras i förevarande
hänseende särskild bestämmelse. Den tid, inom hvilken ärendet skall
vara slutligen handlagdt, är äfven här satt till fyra veckor efter det ärendet
förekom vid rätten.

Då den slutliga handläggningen allt efter omständigheterna skall utgöras
antingen af inskrifning i boken eller af beslut i inskriiningsdomarens protokoll
jämte anmärkning i boken, skola åtgärder såväl af det ena som af det andra
slaget vara vidtagna inom ofvan angifna tid. Däremot är af förslagets bestämmelser
frågan om tiden, inom hvilken sökanden skall äga att utfå vederbörlig
expedition, icke omedelbart berörd; vid omarbetning af expeditionsförfattningeu
torde höra iakttagas hvad för beredande af nödig effektivitet åt förslagets bestämmelser
kan vara påkalladt.

15 §.

Beredningen har icke ansett nödigt att meddela någon allmän bestämmelse
angående den ordning, hvari vederbörande sakägare skola erhålla del af inskrifningsdomarens
beslut. I allmänhet sker detta endast därigenom att expeditionen
i ärendet kommer vederbörande tillhanda, vare sig nu denna afhämtas
hos inskrifningsdomaren eller den vid ett rättssammanträde eller å annan
tid utlämnas till sakägaren eller dess ombud. Den i sådant hänseende nu veder -

Delgifninq
af beslut.

260

Klagan.

tagna ordning torde, om förslaget blifver lag, kunna bibehållas. För det fall
att inskrifningsdomaren funnit gjord ansökan icke kunna bifallas har emellertid
särskild föreskrift synts böra i lag meddelas i syfte att bringa inskrifningsdomarens
beslut till sökandens kännedom. Sökandens rätt till klagan skulle
lätt kunna äfventyras, om han icke i särskild ordning finge underrättelse
om beslutet. För sådant ändamål har det synts böra åläggas inskrifningsdomaren
att i nämnda fall genast efter beslutets meddelande med posten i rekommenderadt
bref tillställa sökanden underrättelse om beslutet. Af väsentligen enahanda skäl
har stadgats skyldighet för inskrifningsdomaren att, när ansökning, som af någon
vid rätten bestridts, icke desto mindre bifalles, på samma sätt underrätta honom
om beslutet. Då underrättelse, hvarom här stadgats, hör till handläggningen af
inskrifningsärendet, har Beredningen förutsatt att brefvet med underrättelsen bör
utgöra tjänsteförsändelse.

16 §.

Likasom enligt nu gällande lag talan mot underrätts utslag i lagfarts- och
inteckningsärenden fullföljes i hofrätt, skall enligt förslaget hofrätt vara närmaste
instans för pröfning af inskrifningsdomarens beslut. Att klagan skall
föras genom besvär, följer vid sådant förhållande omedelbart af stadgandet i 5
§ i lagen den 14 juni 1901 om hvad iakttagas skall i afseende å införande af
lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken. I fråga åter om förfarandet
vid besvärs anförande har Beredningen funnit en afvikelse från hvad som i allmänhet
gäller angående besvär till hofrätt påkallad af inskrifningsärendenas
särskilda natur. När hinder mött mot bifall till inskrifningsansökan, skall
fastighetsboken härom innehålla anmärkning. Under någon tid — besvärstiden —
måste det alltid vara ovisst, huruvida icke i stället inskrifning kommer att ske
med verkan från den dag då ansökningen gjordes. Att under denna tid fastighetsboken
icke lämnar afgörande upplysning om fastigheten rörande rättsförhållanden,
är därför oundvikligt. Men utöfver nämnda tid bör förhållandet icke
lämnas i detta skick. Anföras besvär, bör härom anteckning inflyta i fastighetsboken.
För att bereda inskrifningsdomaren tillfälle att göra dylik anteckning
kunde tänkas den utväg att det skulle åligga hofrätten, sedan
besvären dit inkommit, att meddela inskrifningsdomaren underrättelse, men
ändamålet vinnes med mindre omgång, om i stället saken så ordnas, att

261

klaganden har att ingifva besvärshandlingarna till inskrifningsdomaren och
denne att efter vederbörlig anteckning i boken insända dem till hofrätten.
Detta förfaringssätt synes äga företräde äfven därför att någon tid icke behöfver
förflyta mellan besvärens ingifvande och kompletteringen af fastighetsboken.
Efter det anteckning sålunda skett i boken har inskrifningsdomaren att
i äganderätts- och gravationsbevis angående fastigheten åberopa det antecknade
förhållandet till dess besvären blifvit genom laga kraft ägande utslag afgjorda
och anteckning härom inkommit i fastighetsboken. Har beslut, som gått sökanden
emot, blifvit ändradt, är det sökandens sak att genom fullföljande af ansökningen
påkalla tillämpning af öfverrättens beslut; att han i visst fall icke utan äfventyr
kan låta härmed anstå hur länge som helst, framgår af stadgandet i 17 §. Har åter
beslutet blifvit fastställdt, bör på annat sätt utväg beredas att få det anmärkt
i fastighetsboken. Är beslutet meddeladt af Konungen, synes det lämpligen
kunna åläggas justitierevisionen att till vederbörande inskrifningsdomare öfversända
ett exemplar af utslaget, men i andra fall lärer det få ankomma på
den, hvilken däraf har särskildt intresse, att själ!'' vidtaga åtgärd i angifna
syfte. I enlighet härmed har i förslaget stadgats att, när besvären visas hafva
blifvit genom laga kraft ägande utslag ogillade — hvarunder naturligtvis äfven
innefattas att besvären icke upptagits till pröfning — sådant skall antecknas i
fastighetsboken.

En följd af den föreslagna anordningen är att besvärstiden kunnat sättas
lika för alla inskrifningsomräden; och har denna synts lämpligen böra utgöra
trettio dagar. Att denna tid icke kunnat i allmänhet sättas att löpa från det
inskrifningsdomaren genom ärendets införande i boken meddelat slutlig handläggning
däråt utan bör räknas från det tiden för sådan handläggning utgick, följer
af hvad vid 14 § anförts; allenast för den händelse att på grund af särskilda
hinder slutlig handläggning ägt rum först efter utgången af där stadgad tid
har den dag, då ärendet verkligen inskrifvits, kunnat tjäna till utgångspunkt.

Äfven när inskrifning i egentlig mening skett, kunna förhållandena vara
sådana, att klagan föres öfver beslutet, antingen af sökanden själf — t. ex. då
ansökningen blifvit oriktigt uppfattad eller inskrifningen innefattar ett ofullständigt
beslut — eller af annan, hvars rätt kränkes af beslutet. Jämväl för dessa fall
torde för klagan böra gälla hvad nyss nämnts allenast med den afvikelse i

262

fråga om besvärstiden, som är påkallad för den händelse klaganden är annan än
sökanden och icke varit i ärendet hörd. Försittes den för sådan händelse i 25
kap. 10 § rättegångsbalken stadgade tid, kommer väl försummelsen icke att medföra,
att inskrifningen blir ovillkorligt gällande; därigenom beredes icke giltighet
t. ex. åt en inteckning, som beviljats utan behörig utfästelse af rätte ägaren.
Men denne är dåmera hänvisad att göra sin rätt gällande genom vanlig rättegång.
Den ståndpunkt, förslaget sålunda intager, torde öfverensstämma med nu
gällande rätt.* Hafva mot beslut, hvarigenom ansökan om inskrifning bifallits,
besvär anförts af någon, som ansett sin rätt genom beslutet kränkt, men dessa
genom laga kraft ägande beslut ogillats eller lämnats utan afseende, ankommet
det, där icke beslutet meddelats af Konungen och därför kan genom justitierevisionens
försorg tillställas inskrifningsdomaren, på den som fått inskrifningen
att själf föranstalta om förhållandets anmärkande i boken; för den händelse åter
att besvären föranledt ändring i inskrifningsdomarens beslut, lämnar stadgandet
i 18 § den vinnande utväg att få detta förhållande anmärkt i boken.

För undvikande af onödig tidsutdräkt vid besvärens afgörande har det synts
lämpligt att i förslaget upptaga stadgande därom, att inskrifningsdomaren skall
vid de besvärshandlingar, som af honom insändas till hofrätten, foga eget yttrande
i ärendet.

17 och 18 §§.

Anmälan om När beslut, hvarigenom ansökan om inskrifning af rätt helt och hållet eller
ändring i tiU någon del afslagits, till följd af besvär ändras af högre rätt, är det af särskild
ningsdoma- vikt att så skyndsamt som möjligt vidtages åtgärd för att fastighetsboken må
rent berlut komma att återgifva det verkliga förhållandet. I detta syfte har Beredningen,
efter förebilden af 65 § inteckningsförordningen, i 17 § upptagit ett stadgande,
hvarigenom för nu afsedt fall alägges sökanden att inom viss tid fullfölja an
sökningeh. Det för försummelse härutinnan stadgade äfventyret innebär, att den
återverkande kraft, som eljest tillkommer öfverrättens beslut, bortfaller och att
således emellertid sökta nya inskrifningar icke beröras af den äldre ansökningen.

Se K. Maj:ts dom den 2 april 1884 (N. J. A. s. 179).

2

För de fall åter att beslut, hvarigenom ansökan i inskrifningsärende bifallits,
blifvit efter besvär genom laga kraft ägande beslut ändradt, innefattas i
18 § föreskrift. Den i boken redan gjorda inskrifningen bör i ty fall genom
anteckning om det ändrade förhållandet åter afföras när antingen genom justitierevisionens
försorg beslutet kommer inskrifningsdomaren tillhanda eller ock enskild
sakägare företer detsamma. Åt den här meddelade bestämmelsen har emellertid
bort gifvas vidare omfång. Hvad för anförda fall stadgats bör nämligen
äga tillämpning jämväl när annorledes än i följd af klagan i själfva inskrifningsärendet
genom laga kraft ägande beslut viss inskrifning undanröjts — såsom
då efter stämning domstol lämnat sådant förklarande* — eller förklarats
vara utan verkan. I vissa fall kan, efter det med slutlig pröfning af ansökan
om inskrifning förklarats skola tills vidare anstå, ansökningen af en eller annan
anledning komma att förfalla; in trätfar sådant, bör enskild sakägare, i hvars
intresse det ligger att få den i boken gjorda anteckningen annullerad, äga rätt
att efter styrkande af förhållandet få anteckning härom gjord i boken. Nödigt
förbehåll om sådan rätt har ock i 18 § upptagits.

19 §.

Oaktadt all på fastighetsbokens förande nedlagd omsorg är den möjlighet
icke utesluten att vid inskrifvandet förelöper fel. Så länge inskrifningen ännu
icke framträdt för allmänheten såsom afslutad, kan naturligtvis felet utan vidare
rättas; den föreskrift, som erfordras i afseende å sättet huru sådant för bevarande
af reda och klarhet i bokföringen skall ske. har sin rätta plats i de reglementariska
föreskrifterna angående fastighetsbokens förande.

Upptäckes icke felet medan inskrifningsärendet ännu befinner sig under handläggning,
ställer sig saken annorlunda. Felskrifningen upphör då att vara endast
ett fel i pennan, den har medfört ett felaktigt beslut. När ansökan bifalles och
inskrifning sker, framträder icke beslutet under annan form än själfva inskrifningen;
sådan denna är, sådant är beslutet. Lika litet som i allmänhet ett afkunnadt
beslut kan utan vidare ändras, lika litet kan sådant ske med en afslutad
inskrifning. Men å andra sidan kan inskrifningen i sitt felaktiga skick icke

R/ittelsf

Jfr K. Maj:ts dom den 16 okt. 1906 (N. J. A. s. 408).

264

medföra samma verkan, som om den blifvit riktigt verkställd. En inskrifning,
»om skett å oriktigt upplägg, saknar giltighet; en inteckning, som meddelats
för högre belopp än som var utfäst, saknar rättsverkan för det öfverskjutande
beloppet, en sådan som meddelats för lägre belopp gäller endast för detta. Olägenheterna
af ett dylikt förhållande göra sig gällande åt olika håll. Medför
inskrifningen icke den rättsverkan, som afsetts, är det naturligtvis sökanden,
som däraf närmast drabbas; men äfven den, hvars rätt skenbart beröres af inskrifningen,
har intresse af att få denna rättad. Om sålunda en inskrifning af
rätt skett å oriktigt upplägg, är det icke blott den, som begärt inskrifningen,
utan också ägaren af den fastighet, å hvars upplägg den obehörigen förts, som
blifver lidande af felföringen; och har en inteckning utförts med högre belopp
än vederbort, har en efterföljande inteckningshafvare likasom fastighetens ägare
intresse däraf, att inteckningen återföres till det rätta beloppet.

Huru skall nu rättelse åvägabringas? Vid öfvervägande åt de möjligheter,
som härvid kunna ifrågakomma, måste fasthållas, att hvarje rättelse i själfva
verket är en ändring af beslutet och att en rättelse därför aldrig får i vidare
mån inskränka annans på inskrifning grundade rätt än som kan blifva följden
af en ändring. Och då en ändring icke kan ske, om den icke sökes inom den i
16 § fastställda tid, kan icke heller en rättelse medföra samma verkan, om den
icke sökes inom samma tid. På grund häraf måste man utesluta rätt lör inskrifningsdomaren
att på egen hand vidtaga rättelse; hans verksamhet är icke
offentlig, och det bör icke ifrågasättas att åt honom öfverlämna att vidtaga en
åtgärd, hvars verkan är beroende af den tidpunkt då den vidtages. Ty denna
tidpunkt kan icke fastställas af annan än honom själf. Det måste därför ankomma
på vederbörande intresserade att ansöka om rättelse. Den väg, som i
sådant hänseende alltid står dem öppen, är att klaga i högre rätt eller, där den
oriktiga inskrifningen berör tredje mans rätt, att efter stämning få inskrifningen,
såvidt den är obehörig, förklarad vara utan verkan. För sistnämnda fall torde
ock dessa utvägar vara tillräckliga. Men för den, som sökt inskrifningen, är
det af vikt att snarast möjligt den oriktiga inskrifningen ersättes med en riktig;
endast en sådan gifver honom det han åsyftat att uppnå. Och att allenast
hänvisa honom till att öfverklaga beslutet eller, om besvärstiden utgått, söka ny
inskrifning skulle vara onaturligt och onödigt. När fel vid inskrifningen före -

265

lupit, föreligger bristande öfverensstämmelse mellan den beslutandes vilja och
det uttryck, denna fått. Det är då naturligt att det är till den beslutande myndigheten
själ!'' man vänder sig för att få öfverensstämmelse mellan viljan och
dess uttryck tillvägabragt.

Det rättelseförfarande, som därför vid sidan af klagoförfarandet bör medgifvas,
behöfver icke bindas vid samma tidsbegränsning som det senare. Men
det måste fasthållas, att genom rättelsen icke får göras intrång i den rätt, som
annan emellertid fått inskrifven i fastigheten.

På nu angifna grunder hvilar bestämmelsen i denna §. Rättelse, som af
inskrifningssökanden eller den, som innehar hans rätt, sökes inom stadgad besvärstid,
äger tillbakaverkande kraft; inskrifningen gäller såsom hade den från
början varit rätt affattad. Sökes den efter utgången af nämnda tid, måste saken
så anses, som hade då inskrifning sökts. Har t. ex. när en lagfartsansökan upptagits
å orätt upplägg under tiden lagfart meddelats för annan, måste ansökningen
om rättelse afslås. Har en inteckning fastställts till för lågt belopp,
måste, där annan inteckning mellankommit, rättelseansökningen, såvidt angår
skillnaden, behandlas som en ny ansökan om inteckning.

Det ligger i sakens natur, att för åstadkommande af full öfverensstämmelse
mellan fastighetsboken och de på grund af inskrifningsåtgärder utfärdade bevis
med rättelsen i boken äfven beviset å den till inskrifningsärendet hörande handlingen
bör rättas. Förslaget innehåller därför föreskrift om skyldighet för den,
som söker rättelse, att förete den handling, på grund hvaraf inskrifning meddelats.

Hvad nu sagts äger lika giltighet i fråga om fel vid införande af
den anmärkning, som bör inkomma i boken när en ansökan om inskrifning icke
bifallits. Såsom framgår af 11 §, medför ansökningen icke tillbakaverkande
kraft, med mindre anmärkning inkommit i boken å vederbörlig plats. Ett fel i
anförda hänseende är det därför sökanden angeläget att få rättadt, och bör detta
ske i samma ordning som för felföring eljest gäller.

Då ansökan om rättelse är ett inskrifningsärende, följer däraf, att inskrifningsdomarens
beslut är underkastadt de i 16 § upptagna bestämmelser om
klagorätt.

34

20 §.

Företräde i Från den för särskilda fall uppställda regeln att i fråga om företräde i rätt
rätt på grund grund af inskrifning tidpunkten för ansökningen är afgörande har Berednin Ytligt

8en i öfverensstämmelse med gällande rätt gjort undantag för inskrifningar, som
sökts å samma dag; dessa äro att anse såsom samtidigt sökta. Då denna grundsats
skall tillämpas i fråga om alla de särskilda slagen af inskrifningar, har den
bort upptagas i detta kapitel. Huru i hvarje särskildt fall frågan om företrädet
skall afgöras när flera inskrifningar sökts å samma dag, framgår af de bestämmelser,
som i sådant hänseende äro å särskilda ställen i förslaget meddelade.

21 §■

Anteckning Såsom förut erinrats, är genom särskilda föreskrifter ålagdt vissa myndigom
vissa för- heter att hos inskrifningsdomaren göra anmälan om förhållanden, hvilka i ett
hållanden. ejjer anna£ afseende äro af betydelse för bedömande af en fastighets rättsliga
förhållanden, i syfte att angående sådant förhållande skall inkomma anteckning
i fastighetsboken. Stadgande om skyldighet för inskrifningsdomaren att, när
dylik anmälan inkommit, verkställa den erforderliga anteckningen har sin rätta
plats i den lag, som bestämmer hans verksamhet, och föreskriften härom återfinnes
i förevarande §.

Det torde finnas i sin ordning att äfven på anmälan af enskild sakägare
anteckning om förhållande, hvarom nu är fråga, bör kunna inkomma i fastighetsboken;
och då det kan vara af stor vikt för sakägaren att få boken sålunda
kompletterad tidigare än vederbörlig anmälan hinner inkomma från myndigheten
— t. ex. när utmätning af fastigheten gått åter — har i förslaget icke bort
saknas uttryckligt stadgande angående den behörighet, som i nu ifrågavarande
afseende tillkommer sakägaren. Att denne, därest han hellre vill göra anmälningen
vid rätten, är oförhindrad därtill, är stadgadt i 22 §.

22 §.

Anmälande» Då enligt förslaget inskrifningsärendena såtillvida bundits vid rätten, att
af enskild skola där anmälas och fullföljas, har, såsom af det föregående framgår, detta

sakägare. ^ omständigheter, hvilka icke äro af betydelse när fråga allenast är om

267

anmälan om sådana förhallanden, som icke äro att hänföra till inskrifningsären
den men som böra antecknas i fastighetsboken. Därför har det kunnat stadgas,
att de offentlig myndighet åliggande anmälanden, som afses i 21 §, skola göras
direkt hos inskrifningsdomaren. Men af samma grund bör det ej heller för enskild
sakägare, när det ankommer på honom att i angifna syftet göra anmälan
om visst förhållande, vara oundgängligt att i sådant hänseende vända sig till
rätten; äfven honom bör det sta öppet att omedelbart söka inskrifningsdomaren.

Detta gäller icke blott när anmälningen afser ett sådant förhållande, som det
åligger offentlig myndighet att anmäla, utan äfven eljest i de fall då antingen
anmälningsplikt åligger sakägaren — såsom enligt 2 kap. 17 § — eller anmälningsrätt
tillkommer honom, såsom när han vill få i fastighetsboken
antecknadt att besvär öfver inskrifningsdomarens beslut ogillats eller få i
boken införd anteckning om förhållande, som afses i 18 § af förevarande
kapitel, eller om afslutandet af konkurs (126 § konkurslagen). Då emellertid
omständigheterna kunna vara sådana, att det för sakägaren faller sig lägligare
att göra anmälningen hos rätten, har Beredningen ansett valfrihet uti ifrågavarande
hänseende böra tillkomma honom; och har i öfverensstämmelse härmed förevarande
§ affattats. Gröres anmälan vid rätten, är det naturligt att ärendet
upptages i inskrifningsprotokollet.

Skulle inskrifningsdomaren finna en gjord anmälan icke böra föranleda
begärd anteckning, bör det vara vederbörande öppet att få frågan härom pröfvad
åt högre rätt. För sådant ändamål bör besked lämnas genom beslut, som upptages
i inskrifningsdomarens protokoll, hvarefter fullföljd må äga rum till hofrätt.

Denna klagorätt har det icke funnits nödigt att binda vid viss klagotid.

23 §.

L)å en anteckning i fastighetsboken icke har annan betydelse än att gifva Rättelse af
upplysning om ett till sin verkan af fastighetsbokföringen oberoende förhållande,
är det gifvet, att om fel vid antecknandet förelupit, när som helst, vare sig på techlin9
inskrilning8domarcns eget initiativ eller efter anmälan af någon däraf intresserad,
kan vidtagas rättelse. Da emellertid för den, som saken rörer, bör finnas utväg
att, i händelse inskrifningsdomaren icke villfar en begäran om rättelse, få frågan
pröfvad af högre rätt, har ett stadgande i sådant syfte här upptagits.

268

Förteckning
öfver anmälanden.

Renovations skyldighet.

Böter och
viten.

24 §.

För upprätthållande af ordning och reda har det ansetts nödvändigt att de
anmälande^ hvilka inkomma omedelbart till inskrifningsdomaren och sålunda
icke ingå i rättens inskrifningsprotokoll, upptagas i en särskild förteckning.
Närmare föreskrifter angående denna förteckning meddelas i sammanhang med
föreskrifterna om fastighetsbokens förande.

25 §.

Af skäl, som föranledt föreskriften om s. k. renovation af de nuvarande
lagfarts- och inteckningsprotokollen, har en dylik skyldighet bort stadgas med
afseende å fastighetsboken; därvid emellertid tiden för renovationens insändande
såvidt angår landet måst bestämmas utan hänsyn till tingen och synts lämpligen
kunna hänföras till kalenderåret. Då renovationens uppgift bland annat är den
att utgöra en källa för vinnande af de upplysningar, hvilka äro nedlagda i de
af inskrifningsdomaren förda fastighetsurkunderna, måste renovationsskyldigheten
gälla äfven det af inskrifningsdomaren förda protokollet, hvilket i åtskilliga
afseenden fullständigar boken. För att kunna lämpligen afpassa den tid,
för hvilken renovation första gången skall ingifvas efter tidpunkten för lagens
ikraftträdande, har åt Konungen inrymts befogenhet att härom särskildt förordna.

26 §.

Här gifna bestämmelser hänföra sig dels till föreskriften i 25 § dels ock
till hvad i fråga om lagfart stadgas i 2 kap. 6 §. Såvidt angår det först anförda
fallet öfverensstämmer stadgandet med hvad nu gäller. I fråga om fördelningen
af böter och viten, som ådömts enligt 2 kap. 6 §, hänvisas till hvad i
motiven till nämnda § anförts.

269

2 KAP.

Om lagfart.

1 §•

För den inskrifning, hvarom i detta kapitel stadgas, eller lagfarten, är åt- Lagfartt
märkande att äganderättsförändringen, hvilken utgör föremål därför, medför icke
blott rätt utan äfven skyldighet att söka inskrifning. Härutinnan intager förslaget
samma ståndpunkt som nu gällande rätt. Den verkan, som i privaträttsligt
hänseende tillkommer inskrifningen, är visserligen för tryggande af äganderättsförvärfvet
i vissa afseenden af väsentlig betydelse, men det enskilda intresse,
som härvid är föst, är dock enligt hvad erfarenheten nogsamt bestyrkt icke tillräckligt
starkt att ensamt framkalla en sådan regelbunden inskrifning af fången,
som för bevarande af ordning och reda i äganderättsförhållandena erfordras.
Beredningen har därför funnit sig icke böra frångå nu gällande grundsats att i
allmänt intresse lagfarandet är obligatoriskt. Af skäl, som vid 6 § angifvas, har
emellertid för framtvingande af lagfartsskyldighetens fullgörande synts höra
anlitas jämväl ett annat medel än det nu använda.

Då numera lagfartsskyldigheten äfven i fråga om sådana fång, som enligt
äldre lagstiftning varit uteslutna från lagfartstvånget, inträngt i den allmänna
uppfattningen, har en uppräkning i förslaget af de särskilda fången icke ansetts
nödig. Däremot har i fråga om fideikommissrätt till fast egendom, ehuruväl dylik
rätt lärer få anses innefatta verklig äganderätt, om än på visst sätt begränsad,
och sålunda utan särskild föreskrift bestämmelserna om lagfart skulle komma
att blifva tillämpliga jämväl å sådant fång, för undvikande af missförstånd uttryckligt
stadgande härom ansetts böra, på sätt i den gällande lagfartsförordningen
skett, i förslaget upptagas.

270

Utan särskildt stadgande följer däremot af bestämmelserna i 1 kap. att,
när fång omfattar egendomar inom olika inskrifningsområden, fånget skall till
den del det afser egendom inom hvarje sådant område anmälas till inskrifning i
den där förda fastighetsboken. Att i detta fall fångeshandlingen icke behöfver
i hufvudskrift företes vid enhvar af domstolarna, är stadgadt i 1 kap. 10 §.

2 §•

Tid för Den tid, inom hvilken för närvarande lagfart skall sökas, har, såvidt angår

letande, landet, ansetts kunna väsentligen förkortas och, då numera skälig anledning ej
torde finnas att i detta hänseende göra åtskillnad mellan Jand och stad, i förslaget
bragts till öfverensstämmelse med hvad härutinnan gäller för stad; därvid
det förtydligande gjorts att, ej mindre för stad än för land, tiden skall räknas
i dagar i stället för såsom nu i månader.1

Oaktadt förslaget förutsätter inrättande för vissa orter af särskilda inskrifniugsting,
har dock den allmänna lagfartsskyldigheten ansetts fortfarande böra
hänföras endast till lagtima ting eller därmed i förevarande afseende likställdt sammanträde
under sådant ting. Däremot saknas hvarje skäl att frånkänna inskrifningstinget
betydelsen af ett sådant allmänt rättegångstillfälle för inskrifningsärenden,
då ägare af fastighet har att iakttaga hvad på honom ankommer för
att trygga sin rätt mot annans däremot stridande anspråk; häraf följer, bland
annat, att hvad i 82 § utsökningslagen stadgas angående viss tid, inom hvilken
ägaren, där han vill skydda sin rätt mot verkan af utmätning, som skett för
förre ägarens gäld. har att söka lagfart, skall hänföras jämväl till inskrifningsting.
*

Då det icke är möjligt att för alla fall upprätthålla den i förevarande §
gifna regeln att utgångspunkten för beräknande af lagfartstiden bestämmes
af tidpunkten då fånget skedde, har nödigt förbehåll härutinnan gjorts för
de i 3—5 §§ upptagna fall.

1 Jfr K. Maj:ts utslag deu 20 juni 1888 (N. J. A. a. 273).

1 Ang. rättsuppfattningen i fråga om särskildt sammanträde för lagtima tings afstötande so
ii. Maj:ts utslag deu 18 mars 1892 (N. J. A. s. 239). Jfr ock K. Maj:ts utslag den 15 febr. 1899
(N. J. A. s. 70).

2 71

3-5 §§.

När ägare af fastighet dör, inträder väl redan med dödsfallet förändring i
äganderätten till fastigheten, men att anknyta den däraf betingade lagfartsskyldigheten
omedelbart till denna tidpunkt låter sig uppenbarligen icke göra. Förr
än på lagstadgadt sätt — genom bouppteckning — konstaterats hvad i boet
finnes, bör under inga förhållanden tid för lagfarts sökande börja att löpa.
Men ej heller bouppteckningens upprättande kan i allmänhet tagas till utgångspunkt
därför. Allenast i det fall att den aflidne har endast en arfvinge och ej
tillika efterlämnar make, som äger giftorätt, samt sålunda för arfslottens bestämmande
icke erfordras boskifte, är denna utgångspunkt otvifvelaktigt riktig;
redan i och med bouppteckningen har här föremålet för den inskrifning,
hvarom det åligger arfvingen att föranstalta, blifvit till fullo bestämdt. Åt
denna uppfattning har ock gifvits uttryck i förslaget (3 § 1 mom.). I det motsatta
fallet däremot — då flera dödsbodelägare finnas — kan lagfartsskyldighet
icke åligga enskild delägare så länge icke vid boskifte bestämts huru med den
fasta egendomen skall förhållas. Med den i det hela obegränsade frihet, som i
detta afseende råder enligt vår rätt, är det dödsboet obetaget att efter öfverenskommelse
utesluta en eller flera af delägarne från all rätt till egendomen eller
eljest bestämma lotterna på annat sätt än lag stadgar. Dä det alltså först
genom boskifte blir afgjordt, hvilken eller hvilka af dödsbodelägarne egendom,
som är föremål för lagfart, kommer att tillfalla, har förslaget i likhet med lagfartsförordningen
bestämt boskiftet att vara den utgångspunkt, från hvilken
vid dödsfall tiden för fullgörande af sådan lagfartsskyldighet skall räknas (3 §

1 och 2 mom.). Om för efterlefvande make icke sker något utbrytande af giftorätt
i boet tillhörande fast egendom, finnes för honom icke heller någon lagfartsskyldighet.
För den händelse åter att genom utbrytande af giftorätts andelen
fastighet tillskiftas maken, åligger honom enligt förslaget, såsom väl äfven enligt
gällande lag, sådan denna allmännast uppfattas, lagfartsskyldighet äfven i det
fall att fastigheten i boet införts af honom ensam eller i allt fall allenast i
hans namn förut lagfarits. Skulle fastighet, som tillhört den aflidne enskildt, tillskiftas
den efterlefvande maken, komma i fråga om lagfartsskyldighet samma

Tiden» be
räknande, i
*Urskilda
fall

272

grundsatser att tillämpas som då giftorättsandel utbrutits.1 Hvad nu nämnts
angående inträdandet af lagfartsskyldighet för efterlefvande make äger sin fulla
tillämpning äfven när vid boskillnad eller vid bodelning i anledning af äktenskapsskillnad
fast egendom tillfallit endera maken.

Med dödsbodelägare, hvars lagfartsskyldighet bedömes efter 3 § 1 mom.,
är den att likställa, som genom testamente fått sig tillagd viss andel af kvarlåtenskapen
eller obestämdt öfverskott sedan andra delägare utfått sitt (s. k.
universal testamentstagare). Äfven för sådan rättsägare skall därför, enligt stadgande
i 3 § 4 mom., lagfartstiden räknas från det boskifte förrättades, vid hvilken
tidpunkt testamentet naturligtvis måste hafva vunnit laga kraft eller eljest
blifvit ståndande. Afser däremot testamentet viss bestämd fastighet, lärer för
lagfartsskyldighetens fullgörande icke kunna bestämmas annan utgångspunkt än
den tidpunkt då testamentet blef ståndande; att, därest denna tidpunkt skulle
inträffa redan innan bouppteckningen ägt rum, lagfartstiden dock icke börjar
löpa förr än med bouppteckningsförrättningen, är själffallet och har ansetts icke
behöfva uttryckligen sägas.

Från synpunkten af ett ordnadt inskrifningsväsende måste det emellertid
anses otillfredsställande, om den rättsförändring, som obestridligen ägt rum redan
i och med dödsfallet, icke skall komma till något uttryck i fastighetsboken under
den ofta nog långa tid, som förflyter innan antingen boskifte förrättas eller ock,
såsom ej sällan sker, fastigheten af boet öfverlåtes utan att boskifte föregått.
Att likasom enligt rådande uppfattning af hithörande lagbud2 äfven enligt förslaget
oskiftadt dödsbo äger rätt att lagfara med fastigheten för boet såsom
sådant, är uppenbart, men af nyss anfördt skäl kunde det ifrågasättas, om icke
under vissa förutsättningar denna rättighet borde motsvaras af en plikt att lagfara.
Det kunde sålunda tänkas att man läte sådan skyldighet för boet inträda
efter det viss, närmare bestämd tid från bouppteckningens afslutande förflutit utan
att boskifte förrättats. Dödsbodelägarne skulle alltså hafva att välja mellan att
söka lagfart för boet och att ombestyra boskifte. Ett dylikt stadgande har
emellertid synts icke böra såsom allmän regel i förslaget inflyta. Skulle det af 1

Jfr K. Maj:ta ntslag den 5 ang. 1892 (N. J. A. s. 4031.

1 Se K. Maj-.ts ntslag den 15 nov. 1881 (N. J. A. s. 484). Jfr ang, gemensam lagfart för flera
testamentstagare K. Maj:ts utslag den 11 nov. 1901 (N. J. A. B. 505).

273

sedda syftet i någon väsentlig män vinnas, borde den tid, inom hvilken dödsbodelägarne
hade att bestämma sig, naturligtvis sättas ganska kort. Men det
skulle då ej sällan inträffa, att dubbla lagfarter blefve af nöden: först för boet
såsom sådant och därefter, sedan måhända inom kort beslut fattats om boskifte,
för enhvar som därvid bekommit fast egendom. Härigenom skulle uppkomma
en afsevärd och för ett ringa bo ganska kännbar ökning af kostnaderna för utredningen.
Skyldighet för boet såsom sådant att söka lagfart har därför ansetts
böra stadgas allenast lör det fall att dödsbodelägarne genom sådan öfverenskommelse
att lefva samman i bo oskifto, hvarom stadgas i 11 kap. ärfdabalken, beslutat
att på ett stadigvarande sätt hafva boets egendom under samfälldt
bruk och det förty får antagas att frågan om boskifte för en längre tid undanskjutits.
För andra fall synes för vinnande af det angifna syftet — den
genom dödsfallet inträdda rättsförändringens publicerande — vara tillräckligt
att, när bouppteckning, som ingifves för inregistrering, utvisar att
den aflidne efterlämnat fast egendom, anteckning härom göres i fastighetsboken.
Härutinnan hänvisar Beredningen till förslaget om ändrad lydelse af
9 kap. 4 § ärfdabalken. För den händelse att utan föregånget boskifte fastigheten
af boet öfverlåtes till annan, kan på grund af annat stadgande i förevarande
kapitel (12 §) denne icke å fånget erhålla lagfart utan att förut med
egendomen lagfarits för boet.* Vid sådant förhållande är boet, ehuru för detsamma
icke i förhållande till det allmänna förelegat någon lagfartsskyldighet,
dock icke fritaget från skyldighet att på yrkande af nye ägaren bereda denne
möjlighet att erhålla lagfart å öfverlåtelsen.

Af 3 § 1 mom. följer, såsom redan antydts, att när efter vunnen lagfart
för boet såsom sådant fastigheten sedermera ingår i boskifte, hvarje delägare,
som därvid bekommer del i fastigheten, har att söka lagfart å sin lott.

Hvad lagfartsförordningen innehåller därom att skyldighet för bolagsman
att lagfara andel i bolagets samfällda gods inträder först när denna utbrytes
ägor ingen motsvarighet i förslaget. Så länge bolaget består, är individuell
äganderätt till bolagsgodset utesluten, och när bolaget upplöses lärer för bolags *

Jfr ang. lagfart å egendom, som försålts genom testamentsexekutör, K. Maj:ts utslag den 28
mars 1906 (N. J. A. s. 224). Jfr ock K. Maj:ts utslag den 20 okt. 1893 (N. J. A. s. 410).

35

274

man, som därvid bekommer fast egendom, lagfartsskyldighet följa af den allmänna
regeln i 1 §. En annan, härmed sammanhängande fråga är den, huru
förhållandet skall bedömas i det fall att viss fastighet äges af två eller flera
samfälldt, af en hvar till viss lott, utan att bolagsförhållande eller på delägareskap
i död mans bo grundad samfällighet består, t. ex. då två eller flera gemensamt
köpt viss fastighet. Då här för enhvar af köparne uppkommit en själfständig äganderätt
till viss lott, bestämd antingen genom aftal eller på sätt i lagen om samäganderätt
stadgas, är han enligt förslaget såväl berättigad som skyldig att söka
lagfart å sådan lott.

Enligt hvad 9 § utvisar, får på grund af fångeshandling, som innefattar
endast villkorlig öfverlåtelse af äganderätt, lagfart icke beviljas innan det visas,
att villkoret blifvit uppfylldt. Häraf synes böra följa, att i sådant fall ej heller
skyldighet att söka lagfart bör inträda förr än förvärfvarens äganderätt blifvit
ovillkorlig. Med hänsyn till de i förslaget upptagna bestämmelser om böter för
lagfartsförsummelse och då jämväl i här förutsatta fall själfva fånget måste anses
hafva skett i och med fångeshandlingens upprättande, har det funnits nödigt
att genom en uttrycklig bestämmelse — 4 § — utesluta den allmänna regeln
i 2 § från tillämpning å villkorliga öfverlåtelser. Sin förnämsta betydelse kommer
denna bestämmelse att erhålla för sådana fall, då fast egendom förvärfvats
genom köpekontrakt, hvari bestämts, att särskildt köpebref skall utfärdas sedan
köparen erlagt köpeskillingen eller fullgjort annat åtagande. Tiden för köparens
skyldighet att lagfara skall då enligt förslaget räknas från det han fått
köpebref å egendomen.*

Af samma grund som påkallat bestämmelsen i 4 § skall enligt stadgande
i 5 § tvist angående giltigheten af det fång, som bör lagfaras, föranleda
jämkning i eljest gällande regler. Hänsyn har dock härvid tagits allenast
till det fall att tvisten anhängiggjorts före utgången af den för lagfarts sökande
stadgade tid. Att tvist efteråt anhängiggöres kommer således icke att befria
förvärfvaren från det ansvar för lagfartsförsummelse, som stadgas i 6 §
första stycket, men kan visserligen hafva den verkan, att med åtgärd, hvarom

* Angående gällande rättsuppfattning se K. Majits utslag den 8 avig. 1855 (Schmidt J. A.
XXIX s. 152), den 17 april 1872 (Naumanns tidskr. s. 540) och den lOnor. 1905 (N. J. A. s. 460 ). Jfr dock
X. Maj:ts utslag den 9 okt. 1899 (N. J. A. a. 412).

i 6 § andra stycket förmäles, kommer att anstå till dess det visat sig, huru tvisten
slutligen afgjorts.

6 §•

Sedan lång tid tillbaka bar det ansetts nödigt att medelst stadgande af Påföljd af
särskild påföljd för underlåtenhet befordra lagfartsskyldighetens behöriga iull-^att^öka*
görande. Sådana bestämmelser infördes, i fråga om onerösa fång, redan genom la9fart
förordningen om lagfart och börd af jord på landet den 13 juni 1800 och inneburo,
att försummelse att i rätt tid söka lagfart skulle medföra böter till belopp
motsvarande den för fånget stadgade stämpelafgift, utan att därför den försumlige
befriades från sin skyldighet att förse fångeshandlingen med erforderlig
stämpel. Dessa bestämmelser tillämpades ända till dess nu gällande lagfartsförordning
trädde i kraft. Enligt denna föranleder försummelse att inom stadgad
tid söka lagfart allenast till att på särskild framställning af allmän åklagare
eller af någon, hvars rätt är beroende däråt att lagfart sker, domstol äger
att vid vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande. De lagförslag,
i hvilka förut under 1800-talet inskrifningsväsendet behandlats, intogo till förevarande
fråga mycket olika ståndpunkter. Under det såväl Lagkommittén som
äldre Lagberedningen ansågo de civilrättsliga påföljderna af försummad lagfart
i allmänhet utgöra en tillräcklig maning att fullgöra lagfartsskyldigheten och
därför icke förordade ansvarsbestämmelser, funnos däremot i det af särskilda
kommitterade år 1867 afgifna förslaget till lag om inskrifning i fastighetsbok
upptagna föreskrifter af sådan natur. Enligt sagda förslag skulle nämligen
den, som försummade att i behörig tid söka lagfart, bota från och med fem till
och med tvåhundra kronor samt rätten förelägga honom ny tid och vite. Denna
uppfattning ägde ock förespråkare vid det lagarbete, som närmast föregick lagfartsförordningen.

De olika åsikter, hvilka sålunda gjort sig gällande i ämnet, vittna nogsamt
om svårigheten att här finna en anordning, som är tillräckligt verksam utan att
skjuta öfver målet. Hvad beträffar det för närvarande tillämpade systemet,
lärer det få anses genom erfarenheten till fullo styrkt, att därigenom icke beredts
ett tillräckligt verksamt medel att framkalla lagfartssökande i rätt tid.

Detta synes ock ganska naturligt. På den, som icke af egen drift behörigen

276

fullgör sin lagfartsplikt, kan lagens hot om vitesföreläggande icke verka synnerligen
kraftigt; han vet sig alltid kunna lugnt afvakta ett föreläggande, som
i regel icke vållar honom annat obehag än att han möjligen får ersätta med delgifning
förenad kostnad. Om och när föreläggandet kommer, kan han ställa sig detsamma
till efterrättelse utan att äfventyra någon ytterligare påföljd för sin försummelse.
Häri ligger systemets förnämsta svaghet. Om man bortser från de fall
då någon finnes, hvars privata rätt är beroende däraf att lagfart sker, måste man,
såsom ock erfarenheten till fullo visar, faktiskt räkna med att lagfartsförelägganden
allenast sällan komma till stånd; hos allmänne åklagaren kan näppeligen
i allmänhet förutsättas något större intresse för att ingripa mot försummelser,
hvilka falla helt och hållet utom området för hans vanliga verksamhet,
helst han för det därmed förenade besväret icke har att påräkna någon godtgörelse.
Ett mer verksamt tvångsmedel måste därför användas, och Beredningen
har i sådant hänseende icke funnit annan väg kunna med fördel beträdas än
att införa bötesansvar för lagfartsförsummelse. Val torde man icke kunna förneka
riktigheten af hvad Lagbyrån i motiven till förslaget till lagfartsförordningen
yttrar om vitets företräde därutinnan, att »vederbörande får tillfälle att
på förhand meddela upplysning om hinder, som tilläfventyrs mött, och att tidpunkten
för fullgörandet kan lämpas efter de sålunda upplysta förhållanden»;
men i betraktande af ofvan antydda olägenheter af vitessystemet synes detta
företräde ej vara af synnerlig betydelse. Att införandet af ett bötessystem för
med sig att för vissa förhållanden den tidpunkt, från hvilken lagfartstiden skall
räknas, måste närmare bestämmas än som är nödigt med ett vitessystem, har
redan antydts vid 4 §; de härmed förenade svårigheterna hafva icke heller
synts böra afhålla från att utbyta vitessystemet mot ett annat.

Vid införandet af ett bötessystem på ifrågavarande område synes det dock
vara i sin ordning att såtillvida afvika från eljest gällande grundsatser, att
åtal för lagfartsförsummelse icke får anställas, med mindre försummelsen ännu
fortfar. Eljest komme syftet med straffbestämmelsen i själfva verket att förfelas
eller åtminstone motverkas. Skall — såsom förhållandet var enligt den
före 1876 gällande rätten — straff alltid kunna ådömas så snart lagfartstiden
försuttits, ligger det i öppen dag, att den försumlige, där han icke af något sitt
enskilda intresse manas att söka lagfart, i regel skall vara benägen att upp -

277

skjuta härmed så länge som möjligt; då han i hvarje fall i och med lagfarts
sökande utsätter sig för den för försummelsen stadgade påföljden, har han sedan
försummelsen en gång skett intet att vinna genom att påskynda lagfartssökandet,
utan är det tvärtom i hans intresse att så länge som möjligt undvika
påföljdens inträdande. En sådan ordning är därför icke ägnad att främja
det allmänna intresset af att lagfart sker utan verkar i viss mån i motsatt
riktning. Ordnas däremot saken så, att den försumlige genom att efter tidens
utgång fullgöra sin skyldighet icke så att säga utbjuder sig själf till åtal och
bötfällande utan tvärtom befriar sig från det äfventyr, som i sådant afseende
eljest alltid sväfvar öfver honom, kommer den stadgade bötespåföljden icke
att verka i annan riktning än den därmed afsedda. Af nu angifna grunder har
i förslaget vid åtalsrätten blifvit fäst det förbehåll att lagfartsförsummelse icke får
åtalas efter det lagfart å fånget blifvit sökt. Huruvida denna anordning kan
komma att för det afsedda ändamålet blifva mer verksam än den nu gällande,
blifver naturligtvis ytterst beroende af åklagaremyndighetens medverkan. Att
i sådant hänseende en anordning, som i händelse en försummelse beifras låter
bötespåföljd omedelbart inträda, äger företräde framför den, som först när ett
föreläggande försuttits låter påföljden drabba den försumlige, lärer emellertid
vara uppenbart. Däremot kan lika litet med det ena systemet som med det
andra undvikas, att åklagaren icke alltid är i tillfälle att förskaffa sig erforderlig
upplysning om hithörande förhållanden.

Något annat undantag än det nyss angifna i fråga om tillämpandet af den
stadgade ansvarsbestämmelsen medgifver förslaget icke. Den som försummat
sig är sålunda underkastad ans var spåföljden äfven i det fäll att sedermera någon
omständighet inträffat, som medför, att frågan om lagfart å fånget förfallit.
Skulle ett fastighetsköp efter lagfartstidens utgång genom öfverenskommelse
eller annorledes gå åter, utgör sådant icke giltig anledning till befrielse från
ansvar för försummelsen. Enahanda är förhållandet, om efter nämnda tid den
fångeshandling, på grund hvaraf lagfart bort sökas, förstörts eller eljest för den
försumlige förkommit. I 13 § af förevarande kapitel har för vissa fall stadgats
undantag från den eljest gällande regeln att lagfart å fång ej må beviljas förr
än med förre ägarens fång behörigen lagfarits; ehuru häraf följer, att skyldig -

278

heten att lagfara sist sagda fång icke vidare utkräfves,1 har dock icke heller
häraf ansetts böra föranledas befrielse från påföljd för den försummelse, som
förut ägt rum. Med än mindre skäl bör dylik befrielse kunna ifrågasättas, om
frågan om lagfart väl icke förfallit men är beroende däraf huru en efter lagfartstidens
utgång uppkommen tvist om fångets giltighet utfaller.

För sådana fall, då lagfartsskyldighet fortfarande åligger den försumlige,
erfordras emellertid vid sidan af bötesbestämmelsen ytterligare föreskrifter i syfte
att framtvinga fullgörandet af nämnda skyldighet. Då i full öfverensstämmelse
med tidigare rättsuppfattning1 2 förslaget innebär att ansvar för lagfartsförsummelsen
icke skall kunna mer än en gång ådömas den försumlige, äro särskilda
bestämmelser om vitesföreläggande nödiga såsom kompletterande bötesbestämmelsen.
I andra stycket af förevarande § har därför upptagits ett stadgande i
sådant syfte. Från lagfartsförordningen skiljer sig härutinnan förslaget såtillvida,
att hvad i nämnda förordning — 3 § — stadgas angående i’ätt jämväl för
enskild sakägare att utverka vitesförläggande saknar motsvarighet i förslaget.
Med denna förändring är dock naturligtvis icke åsyftadt att från dylik befogenhet
utestänga den, hvars rätt är beroende däraf att med egendomen lagfares. Af
bestämmelserna i 18 § i förslaget till lag om köp, byte och gåfva följer, att
en köpare har sig öppet att i laga ordning framtvinga lagfarande af säljarens
eget fång oberoende däraf huruvida denne försummat den tid, inom hvilken han
varit skyldig att söka lagfart, eller icke. Samma befogenhet tillkommer säljare,
som lämnat köparen anstånd med erläggande af köpeskillingen eller någon del
däraf och således för sin rätts tryggande har att för fordringen söka inteckning
inom viss tid, hvilken enligt Beredningens förslag till lag om köp, byte och
gåfva skall räknas från det lagfart blifvit af köparen sökt. I dylika fall bör
det icke vara enskild sakägare betaget att framtvinga lagfarande jämväl å
sådan tid då nye ägaren ännu icke är skyldig att söka lagfart, t. ex. när ett
dödsbo sålt ännu oskiftad fast egendom, eller ens berättigad att få lagfarten
beviljad, t. ex. uti det i 9 § af förevetande kapitel upptagna fall. Då sålunda
enskild rättsägares befogenhet att framtvinga lagfart bör vara oberoende af den

1 Jfr K. Slagta utslag den 25 april 1890 (N. J. A. s. 200), den 26 april 1893 (N. J. A. a. 199)
och den 18 mara 1896 (N. J. A a. 153).

2 Se K. Maj:ts utslag den 21 aept. 1869 (Naumanna tidskr. 1870 a. 327).

279

allmänna lagfartsskyldigheten, bär upptagande i detta sammanhang af anförda
bestämmelse i lagfartsförordningen funnits icke blott vara obehöfligt utan äfven
kunna verka missledande.

För tillämpning af stadgandet i andra stycket förutsattes naturligtvis
icke blott att den försumlige fortfarande är pliktig att söka lagfart utan äfven
att han är i stånd att fullgöra denna skyldighet; har han i sin ordning öfverlåtit
fastigheten till au nan och till denne öfverlämnat sin egen fångeshandling,
så att denna icke är för honom tillgänglig, är vitesföreläggande icke på sin
plats.1 Däremot utgör den omständigheten att med föregående fång ej lagfarits
och att af sådan anledning lagfartsansökningen ej kan beviljas icke hinder
för användandet af nämnda tvångsmedel.1 2 Huruvida en köpare, mot hvilken
vitesföreläggande påyrkas, kan till sitt fredande åberopa att köpet gått åter,
lärer vara beroende af omständigheterna i det särskilda fallet.3 Af grunden för
stadgandet i 5 § följer, att om fångets laglighet är föremål för tvist då vitesföreläggande
påyrkas, med denna fråga måste anstå tills vidare i afbidan på
tvistens utgång. Vidare må anmärkas att, likasom böter kunna ådömas utan
att vite förelägges, det å andra sidan kan inträffa, att vitesföreläggande bör äga
rum, äfven om icke förut eller samtidigt ansvar ådömts den försumlige. Detta
är fallet icke blott när på grund af försummelsen intet annat yrkas än ett vitesföreläggande
utan äfven i den händelse att ny ägare, som väl sökt lagfart men
af anledning, som omförmäles i tredje stycket af 14 §, fått ansökningen afslagen,
sedermera obehörigen underlåter att på nytt anmäla sitt fång till publicerande.

I fråga om grunderna för bestämmande af de böter, som i hvarje särskildt
fall böra ådömas, har stundom förordats att införa ett bötessystem, som i likhet
med den före 1876 gällande lagstiftningen läte böterna bestämmas efter
köpeskillingens storlek eller, där fånget ej är köp, efter egendomens taxeringsvärde.

1 Se K. Maj:ts utslag den 6 dec. 1887 (N. J. A. s. 499), den 5 maj 1897 (N. J. A. a. 289) och
den 5 febr. 1900 (N. J. A. s. Öl). Jfr K. Maj:ts utslag den 25 febr. 1880 (N. J. A. s. 113).

! Se K. Maj:ts utslag den 2 dec. 1886 (Naumanns tidskr. 1887 s. 569), den 26 aug. 1898 (N.

J. A. s. 318) och den 3 febr. 1902 (N. J. A. s. 12).

3 Jfr K. Haj:ts utslag den 15 jan. 1874 (N. J. A. s. 17), den 3 dec. 1886 (N. J. A. b. 492),

den 23 april 1894 (N. J. A. s. 275), den 21 mars 1898 (N. J. A. s. 129) och den 31 juli 1899 (N.

J. A. s. 346).

280

Förre
ägarens
koran de.

Eu anordning, hvarigenom påföljden af lagfartsförsummelse ovillkorligen sättes
i förhållande till egendomens värde, synes Beredningen vara oriktig; från synpunkten
af det allmänna intresse, som ligger till grund för lagfartsskyldigheten,
måste behörigt lagfarande betraktas såsom lika viktigt, vare sig fastighetens
värde är stort eller ringa. Visserligen är sedan lång tid tillbaka i vårt
land för staten äfven ett annat intresse förbundet med lagfarten, nämligen utfåendet
af den stämpelafgift, som för fånget bör utgöras, och från denna synpunkt
kan visserligen den ena lagfarten vara för staten af större vikt än den
andra; men att allenast på grund af denna anordning låta fastighetsvärdet ensamt
vara bestämmande för bötesansvarets omfång synes icke vara behörigt, helst
här icke är fråga om att beröfva staten en skatteinkomst utan endast om att
uppskjuta skattens erläggande.

Beloppet af böterna har ansetts icke böra för något fall understiga tio
kronor eller sättas högre än trehundra kronor; skulle denna påföljd icke medföra
åsyftad verkan, kan vite till högre belopp användas. För att bestämmelserna
angående lagfartsskyldigheten må blifva fullt verksamma är, såsom
ofvan framhållits, af vikt att allmänna åklagaren nitiskt öfvervakar deras iakttagande.
Och då sådant knappast kan förväntas, med mindre han för de med
denna uppsikt, hvilken ju faller utom hans allmänna tjänsteutöfning, förenade
kostnader och besvär har att påräkna någon ersättning, har Beredningen funnit
det vara både billigt och nödvändigt, att honom tillägges andel i såväl böter
som viten, hvilka på hans åtal utdömas. Bestämmelse härom återfinnes i 1 kap.
26 §.

Att ingen annan myndighet än domstol kan ådöma böter eller förelägga
och utdöma vite, är uppenbart. 7

7 §•

Enligt Beredningens förslag till lag om köp, byte och gåfva skall för öfverlåtelsens
giltighet icke längre erfordras att öfverlåtelsehandlingen upprättas
»med tvegge manna vittne». Grifvet är emellertid, att innan en fångeshandling
kan läggas till grund för lagfart, inskrifningsdomaren måste äga visshet om
handlingens äkthet. Handlingens bevittnande är i sådant hänseende alltjämt
af betydelse, såvida icke fråga är om en af offentlig myndighet utfärdad hand -

281

liDg; äfven enligt gällande rätt har å sådan fångeshandling, oaktadt den icke varit
försedd med vittnen, lagfart ansetts kunna meddelas.1 Men i fråga om annan handling
kräfves, där den icke är bevittnad, i rättssäkerhetens intresse att innan lagfarten
beviljas handlingens äkthet på annat sätt ställes utom tvifvel. Är icke
öfverlåtaren själf tillstädes vid rätten när ansökningen göres och där vitsordar
sin underskrift, bör därför inskrifningsdomaren förordna om hans hörande inför
rätten innan slutligt besked öfver ansökningen meddelas; och komma i
sådant fall de i 1 kap. 13 § meddelade föreskrifterna att lända till efterrättelse.
Af nu angifna grunder synes enahanda förfarande vara påkalladt när
säljaren bemyndigat annan att sälja fastigheten men den härför utfärdade
fullmakten icke blifvit af vittnen styrkt. Att, därest väl sådan bestyrkelse
skett men fullmäktigens namn å själfva fångeshandlingen lämnats obevittnadt,
det är fullmäktigen som i egenskap af ställföreträdare för förre ägaren skall i
ärendet höras, är själffallet.

I lagfartsförordningen finnes icke upptagen någon särskild föreskrift angående
fångeshandling vid lagfart å egendom, som förvärfvats genom köp
å offentlig auktion. Sådant har icke heller varit behöflig!, enär enligt rådande
rättsuppfattning någon öfverflyttning af äganderätten icke kommer till stånd
genom inrop å sådan auktion, som icke förrättas enligt utsökningslagen,2 utan
härför erfordras att angående försäljningen upprättas sådan skriftlig handling,
som angifves i 1 kap. 2 § jordabalken. Enligt Beredningens förslag till lag
om köp, byte och gåfva kommer däremot, när fast egendom säljes å offentlig
auktion, skriftlig öfverlåtelsehandling icke att erfordras för att ett å ömse sidor
bindande köp skall vara slutet. Den skriftliga handling, som angående auktionen
upprättas, är därför icke fångeshandling i egentlig mening, men vid detta
förhållande har i förevarande förslag påkallats en bestämmelse därom, att nämnda
handling — auktionsprotokoll et — skall vid lagfart å fånget göra samma tjänst
som vid vanligt köp den därom upprättade köpehandlingen eller, med andra
ord, gälla såsom fångeshandling. Sådan bestämmelse är upptagen i andra stycket
af 7 §. Dock har icke under alla förhållanden dylik betydelse synts kunna

1 Se K. Maj:ts utslag den 13 aug. 1884 (N. J. A. s. 371) och den 20 juni 1904 (N. J. A.

s. 242).

5 Se K. Maj;ts dom den 30 nov. 1893 (N. J. A. 501).

36

282

utan vidare tilläggas auktionsprotokollet. Är auktionen förrättad af offentlig
myndighet, bör visserligen protokollet, där det eljest är behörigen upprättadt,
utan vidare vara tillräckligt att läggas till grund för lagfarten. Men
i annat fall synes det vara nödvändigt att fordra särskild garanti för att vid
auktionen verkligen tillgått så, som protokollet utvisar. Detta syfte bar synts
lämpligen kunna vinnas därigenom att den, för hvars räkning fastigheten sålts,
genom påskrift å protokollet bestyrker dess riktighet. Saknas sådan bestyrkelse
när lagfart sökes, följer af stadgandet i 14 § första stycket, att ansökningen
skall afslås. Att emellertid, i händelse förre ägaren obehörigen vägrat
påskrift å protokollet eller sådan eljest icke kan åstadkommas, det felande kan
ersättas genom en dom, följer af stadgandet i 8 §. Finnes väl förre ägarens
påskrift å auktionsprotokollet men är påskriften icke af vittnen styrkt, skall
förfaras på samma sätt som då lagfart sökes på grund af obevittnad köpehandling.

8 §•

Lagfart å Från lagfartsförordningen har i förslagets 8 § utan saklig ändring upptagits
stadgandet att på grund af testamente, dom eller annan handling, som
är af beskaffenhet att taga åt sig laga kraft, lagfart ej må beviljas, med mindre
laga kraft visas hafva åkommit handlingen. Då bland här angifna handlingar
särskild! nämnes dom, åsyftas icke sådana fall, då rörande giltigheten
af en förefintlig fångeshandling eller af själfva fånget förevarit tvist, som afgjorts
genom domstols beslut — förhållandet är då att bedöma enligt 14 §
andra stycket; förutom det fall då domen själ! medför äganderättens öfvergång,
såsom när någon förklarats berättigad att till sig lösa fast egendom, afses här
främst sådana fall, då domen skall ersätta en fåiigeshandling, som förstörts
eller eljest icke kan tillrättaskaffas. Naturligtvis kan i sådant fall saken så
ordnas, att fångesmannen utfärdar en ny handling. Men om han icke är därtill
villig, är utvägen att söka genom föreläggande af viten uttvinga handlingen
föga lämplig.* Kan den för komna handlingens innehåll nöjaktigt konstateras

* Jfr ang. vitesföreläggande i sådana fall K. Maj:ts domar den 27 febr. 1862 och den 18 dec.
1871 (Naumanns tidskr. 1864 b. 434, 1873 8. 558), den 23 dec. 1885 (N. J. A. e. 449) och den 30 nov.
1900 (N. J. A. s. 466).

283

— och detta är ju en nödvändig förutsättning äfven för nämnda utvägs anlitande
— synes det vida enklare och lämpligare att medgifva lagfartssökande
omedelbart på grund af en dom, hvarigenom fånget förklaras gillt. Detta tillvägagångssätt
är för öfrigt icke inskränkt till nu angifna händelse utan tilllämpligt
äfven då genom felskrifning eller annat misstag öfverlåtelsehandlingen
kommit att oriktigt återgifva hvad som afsetts — t. ex. angifver den
sålda fastigheten till mindre mantal än som i verkligheten öfverlåtits — och
rättelse häraf icke kan på frivillighetens väg vinnas.*

9 §•

Såsom i motiven till 3 § af förslaget till lag om köp, byte och gåfva Villkorlig
utvecklats, måste det tillåtas en säljare att göra köparens rätt till egen- sfver ** **
domen beroende af köpeskillingens erläggande eller uppfyllandet af annat villkor
för öfverlåtelsen. Dylika villkor kunna ock uppställas af den, som genom
byte eller gåfva eller annorledes afhänder sig sin fasta egendom. Ehuru förvärfvaren
i sådana fall icke genom själfva öfverlåtelsen vinner någon ovillkorlig
äganderätt till fastigheten, kan det icke förmenas honom att genom sökande
af lagfart å fånget bereda sig det rättsskydd, som en sådan åtgärd medför.
Endast på detta sätt kan han trygga sig mot obehöriga transaktioner
från öfverlåtarens sida och förhindra, att egendomen trots öfverlåtelsen varder
utmätt till gäldande af öfverlåtarens skuld. Å andra sidan kräfver rättssäkerheten
att lagfarten icke beviljas innan förvärfvaren visar, att det villkor,
hvaraf öfverlåtelsen gjorts beroende, gått i uppfyllelse. Så länge villkoret
är sväfvande, är det uppenbarligen af största vikt att icke förvärfvaren genom
att erhålla lagfart formellt får fria händer att i sin ordning öfverlåta egendomen
eller inteckna densamma eller eljest därmed vidtaga dispositioner, hvilka
sedermera kunna gå om intet. Af dessa skäl har i förevarande § stadgats förbud
att meddela lagfart å fångesbandling, enligt hvilken öfverlåtelsen är beroende
af villkor, såvida icke sökanden styrker, att villkoret blifvit uppfylldt; sker det ej
när ansökningen göres, har jämlikt 14 § andra stycket inskrifningsdomaren att
förklara ansökningen hvilande.

* Se K. Maj:ts dom den 8 april 1902 (N. J. A. s. 90). Jfr K. Maj:ts utslag den 8 juli 1904

N. J. A. s. 260) och dom den 5 april 1906 (N. J. A. s. 181).

284

Ifrågavarande stadganden torde företrädesvis komma att tillämpas när lagfart
sökes å köpekontrakt, hvari bestämmes, att särskildt köpebref skall utfärdas
sedan köparen erlagt viss del af köpeskillingen eller fullgjort annat åtagande,
som gjorts till villkor för hans rätt till egendomen.1 Huruvida i sådana fall
köparen enligt nu gällande rätt äger undfå lagfart på grund af köpekontraktet
eller om härför erfordras att äfven köpebrefvet företes, har varit föremål för
olika meningar.2 Med den uppfattning af förhållandet mellan ifrågavarande
båda handlingar, som i Beredningens förslag till lag om köp, byte och gåfva
kommit till uttryck, öfverensstämmer, att å ena sidan lagfart får sökas å köpekontraktet
allena, och å andra sidan lagfart icke får beviljas med mindre köparen
företer köpebref eller annorledes styrker, att de villkor uppfyllts, som
betinga hans rätt att erhålla sådan handling.

I fråga om verkan däraf att fångeshandling, som för lagfart företes,
innefattar bestämmelse att fånget under visst villkor skall gå åter oaktadt
köpeskillingen erlagts och öfriga villkor för öfverlåtelsen uppfyllts, har det
funnits obehöfligt att i förevarande förslag meddela särskilda föreskrifter. Dylika
resolutiva villkor få enligt förslaget till lag om köp, byte och gåfva
icke fästas vid köp eller byte; skulle ett sådant förbehåll vara träffadt, är det
ogillt och saknar alltså betydelse för lagfarten. Vid gåfva likasom vid testamente
äro visserligen äfven resolutiva villkor tillåtna, men då de, enligt hvad
2 kap. 11 i § sistnämnda lagförslag gifver vid handen, icke i och för sig äga
någon verkan mot tredje man, äro de äfven utan betydelse för frågan om testamente-
eller gåfvotagarens rätt till lagfart.3 Endast såvidt i sammanhang med
en dylik villkorsbestämmelse inskränkning gjorts i förvärfvarens rätt att öfverlåta
eller inteckna egendomen, erfordras till tredje mans skydd en särskild föreskrift.
En sådan har ock meddelats i 18 § af detta kapitel.

10 §.

Lagfart a
område, som
skall utbrytas.

Såsom förut — vid 3—5 §§ i 1 kap. — angifvits, hvilar förslaget på den
grundtanken att hvarje med eget registernummer försedt ägoområde skall i

1 Jfr ang. gåfva K. Maj:ts utslag den 29 maj 1903 (N. J. A. s. 270).

3 Jfr K. Maj:ts utslag den 2 sept. 1868 (Naumanns tidskr. 1869 s. 151), den 6 juli 1882
(N. J. A. s. 330) och den 19 jan. 1893 (N. J. A. s. 9).

3 Jfr ang. gällande rätt K. Maj:ts utslag den 18 okt. 1897 (N. J. A. s. 493).

285

fastighetsboken hafva sitt särskilda upplägg. Till en sålunda å sjelfständigt
upplägg upptagen fastighet skall emellertid icke nödvändigt en lagfartsansökan
hänföra sig; äfven icke utbruten andel i sådan fastighet är föremål för lagfart.
Att här införa den ordningen att lagfart ej må meddelas, med mindre denna andel
också blifvit på marken afskild från fastigheten, skulle gå vida utöfver hvad
behofvet och lagförslagets syfte kräfva. Ägare af ideell andel af en fastighet
bör hafva rätt att erhålla lagfart utan att vara skyldig att förut vidtaga en
åtgärd, som i och för sig måhända är alldeles obehöflig. Å andra sidan finnes
ingen anledning att fritaga honom från skyldighet att därå söka lagfart. Då
denna inskrifning — jämväl för den händelse att andelen blifvit genom sämjedelning
eller annan enskild jorddelning utbruten — måste ske å upplägget för
det registernnmmer, hvartill andelen hör, blir i följd häraf visserligen specialiseringen
i fastighetsboken icke fullt genomförd, men några mer betydande
praktiska olägenheter böra icke uppkomma häraf.

Om däremot visst område af en fastighet öfverlåtes, kan det icke vara föremål
för tvekan, att man bör uppställa såsom villkor för meddelande af lagfart å
fånget att området blifvit såsom särskild fastighet registreradt och i följd däraf fått
sitt särskilda upplägg i fastighetsboken. Och då registrering af sådant område lärer
komma att ske i sammanhang därmed att efter områdets utbrytande vederbörlig
fastställelse vunnits å delningen, har i 10 § kunnat, allenast med en viss förenkling
i a (fattningen, bibehållas hvad lagfartsförordningen i 6 § uppställer
såsom villkor för lagfart å afsöndring eller å område, som skall utbrytas genom
ägostyckning.*

Med hänsyn till grunden för de i förevarande § upptagna bestämmelserna
är det tydligt, att när vid öfverlåtelse af hemman eller annan särskild fastighet
å landet visst område undantages från öfverlåtelsen, lagfart på grund af öfverlåtelsen
icke får meddelas förr än det sålunda undantagna området blifvit i
stadgad ordning afskildt till särskild fastighet. Hvad nu sagts gäller vare sig
det undantagna området skall utgöra afsöndring eller är afsedt att genom ägostyckning
utbrytas och äger tillämpning ej mindre när området redan före
öfverlåtelsen frånhändts fastigheten än äfven då först genom förbehållet vid
öfverlåtelsen sådant sker.

* Jfr K. Maj:ts utslag den 9 nor. 1903 (N. J. A. s. 478).

286

11 §•

igfart d Hvad vid 10 § anförts i fråga om rätt till lagfart å ideell andel af fastighet äger

tomt naturligtvis sin fulla tillämpning äfven i fråga om tomt eller annan fastighet i
stad. Likaså bör äfven för lagfart å visst till gränserna bestämdt område af
tomt uppställas såsom villkor att åt området tilldelats särskildt registernummer
och fastighetsboksupplägg; och då sådant torde komma att blifva slutpunkten i
det styckningsförfarande, hvarigenom området afskiljes från tomten, har till
andra stycket af förevarande § kunnat oförändradt öfverföras hvad 9 § andra
stycket lagfartsförordningen innehåller därom att lagfart å öfverlåtelse af sådant
område ej må beviljas förr än området blifvit från tomten afstyckadt.

I 9 § lagfartsförordningen stadgas dessutom, att den, som söker lagfart å
gård eller tomt i stad, är pliktig att visa, i hvilket kvarter och vid hvilka
gator tomten är belägen, samt tomtens ytinnehåll och längden af dess särskilda
sidor. Hvad sålunda är stadgadt om stad skall ock, jämlikt föreskrift i tredje
stycket af berörda §, i de fall, där Konungen sådant förordnar, gälla om köping
och annan därmed jämförlig ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.
Under enahanda förutsättning skall i fråga om sådan ort tillämpas ej mindre
det förut angifna, för stad gällande stadgandet att, när ägare af tomt till annan
öfverlåtit visst till gränserna bestämdt område däraf, lagfart å öfverlåtelsen ej
må beviljas förr än området blifvit från tomten afstyckadt än äfven lagen
den 26 maj 1899 angående förändring af tomts område. I syfte att få till stånd
en mer utsträckt tillämpning för köpingar och municipalsamhällen af ifrågavarande
för stad gällande föreskrifter väcktes vid 1903 års Riksdag motion,*
hvari anfördes hufvudsakligen följande. Med afseende å städerna hade man
genom lagfarts- och inteckningsväsendets anordnande i anslutning till de administrativa
stadgandena om tomtindelning sörjt för kontroll därå att den åt
domstolarna öfverlämnade inskrifningen af förändringar i äganderättsförhållandena
samt af inteckningar komme i öfverensstämmelse med den af de administrativa
myndigheterna verkställda och öfvervakade tomtindelningen. Likaså hade
genom ofvan omförmälda lag den 26 maj 1899 stadganden meddelats i syfte att
af hjälpa de olägenheter, som förut i fråga om inteckningsförhållandena voro

* Af herr J. Widén i Andra kammaren.

287

förenade med styckning och sammanslagning af tomter. Däremot hade,
ehuru i fråga om tomtindelning och bebyggande municipalsamhällen och köpingar
i allmänhet likställts med städerna, de i afseende å stad gällande stadganden
om lagfart och inteckning icke i samma mån vunnit tillämpning på fastigheter
i nämnda samhällen. Visserligen vore såväl i 9 § lagfartsförordningen som i
lagen den 26 maj 1899 föreskrifvet, att hvad där vore stadgadt om stad skulle
i de fall där Konungen sådant förordnade gälla om sådana samhällen, som nyss
nämnts; men denna utväg, hvars anlitande torde vara beroende på framställning
af vederbörande samhällen själfva eller af ortsmyndigheterna, hade icke vunnit
någon egentlig användning. Af denna brist på öfverensstämmelse, beträffande
ifrågavarande samhällen, emellan föreskrifterna i byggnadsstadgan för rikets
städer samt bestämmelserna i afseende å lagfart och inteckning hade afsevärda
olägenheter framträdt, desto påtagligare och kännbarare ju längre tid som förflutit
från det samhället bildades. Såvidt icke något särskildt Kungl. Maj:ts
förordnande ägt rum, behöfde icke vid lagfart å tomter inom dylika samhällen
någon som helst kontroll lagligen öfvas å riktigheten af de i köpehandlingarna
förekommande areal uppgifternas öfverensstämmelse med stadsplanekartan eller
de i verkligheten rådande förhållandena. Någon anteckning om arealen behöfde
icke ens göras i lagfartsprotokollet och skedde i många fall icke heller. Villervallan
ökades, där öfver samhället funnes å olika tider upprättade, sinsemellan
ej öfverensstämmande kartor. Vid sammanslagning af tomter eller afstyckning
från tomt af någon till den hörande del gällde icke de i lagen angående förändring
af tomts område gifna säkerhetsföreskrifter, hvaraf följde, att föreskriften
i 17 § 4 mom. i byggnadsstadgan för rikets städer, som äfven skulle
gälla för dessa samhällen, sväfvade i luften och vore alldeles kraftlös. Då
inom de flesta samhällen af detta slag oredan och de däraf förorsakade svårigheterna
fortfarande bestode och år efter år ökades, syntes det vara af nöden
att åtgärder vidtoges för att härutinnan åstadkomma bättre förhållanden, och
detta syntes lämpligast kunna ske därigenom att hvad i 9 § lagfartsförordningen
samt i lagen angående förändring af tomts område vore stadgadt beträffande
stad förklarades skola gälla för ifrågavarande samhällen, så snart
stadsplan och tomtindelning för dem blifvit i behörig ordning fastställda. Genom
de vid sist anförda lagstadgandena meddelade bestämmelserna om rätt för

288

Konungen att härom förordna saknades visserligen icke heller nu all utväg att
på antydda sätt ordna förhållandena. Men dels kunde antagas, att, enligt hvad
den hittills vunna erfarenheten gåfve vid handen, det komme att draga lång
tid innan ett sådant ordnande på denna väg kunde komma till stånd, dels borde
det leda till önskvärd reda och likformighet, om dessa rättsförhållanden kunde
samtidigt ordnas genom en alla nu befintliga samhällen af ifrågavarande slag
omfattande lagstiftningsåtgärd, hvilken kunde vinna tillämpning äfven på samhällen,
för hvilka byggnadsstadgan framdeles kunde förklaras gällande.

Motionären hemställde fördenskull att Riksdagen i skrifvelse till Ivungl.
Makt måtte anhålla att Kungl. Maj:t ville låta undersöka och utreda, om och i
hvad mån hvad i 9 § lagfartsförordningen samt i lagen angående förändring af
tomts område vore stadgadt beträffande stad borde utsträckas att gälla med
afseende å s. k. municipalsamhällen och köpingar, för hvilka stadsplan och
tomtindelning blifvit fastställda.

I anledning af denna motion yttrade Lagutskottet bland annat:

»Otvifvelaktigt äro afsevärda olägenheter förbundna därmed att sådana
platser med större sammanträngd befolkning, hvilka utan att tillhöra stad
äro i fråga om tomtindelning och bebyggande med stad likställda, beträffande
lagfarts-, intecknings- och jordstyckningsförhållanden lyda under samma
bestämmelser som de för landsbygden i allmänhet gällande. Hvad motionären
härom anfört synes utskottet äga full giltighet. Redan vid tideu för
lagfartslagens utarbetande insågs ock, att möjlighet borde beredas att jämväl i
andra tätt bebyggda orter än städer tillämpa det för åstadkommande af ordning
och reda i äganderättsförhållandena å dylika orter viktiga stadgandet i 9
§ af nämnda lag, att den, som söker lagfart å gård eller tomt, är pliktig att
visa, i hvilket kvarter och vid hvilka gator tomten är belägen, samt tomtens
ytinnehåll och längden af dess särskilda sidor. Det föreskrefs därför, att berörda
stadgande skulle i de fall, då Konungen sådant förordnade, gälla äfven
köping eller annan därmed jämförlig ort, hvarest tomtindelning såsom i stad
funnes. Samma föreskrift är meddelad med hänsyn till stadgandena i lagen angående
förändring af tomts område den 26 maj 1899. Såsom motionären äfven
omförmält, har emellertid denna möjlighet att få nämnda orter i vissa fall likställda
med stad endast i mycket ringa omfattning begagnats, och då erfaren -

289

heten alltmera visat lämpligheten af att sådan likställighet kommer till stånd,
synes lagstiftningen därför böra gå ett steg längre än hittills och meddela en
ovillkorlig bestämmelse, att ofvannämnda stadganden skola äga tillämpning å
sådana orter, där stadsplan och tomtindelning såsom i stad blifvit fastställda.»

Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta undersöka och utreda, om och i hvad mån
hvad i 9 § 1 och 2 mom. lagfartsförordningen samt i lagen angående förändring
af tomts område den 26 maj 1899 vore stadgadt beträffande stad borde erhålla
ovillkorlig giltighet med afseende å köping eller annan därmed jämförlig ort,
för hvilken stadsplan och tomtindelning såsom i stad blifvit fastställda.

Denna utskottets hemställan bifölls af Riksdagen; och hafva, sedan öfver
Riksdagens i ärendet aflåtna skrifvelse Konungens befallningshafvande i samtliga
län afgifvit yttranden, handlingarna i ärendet öfverlämnats till Lagberedningen
för att komma under öfvervägande vid förevarande lagarbete.

Nyttan af lagändringar i det syfte, som ligger till grund för Riksdagens
berörda framställning, har synts Beredningen vara påtaglig, och de skäl, som
anförts därför, äro enligt Beredningens tanke väl grundade. I följd häraf har
Beredningen åt tredje stycket af förevarande § gifvit en affattning, hvarigenom
nämnda syfte tillgodosetts; och har därjämte Beredningen i 12 § i lagen om förändring
af tomts område vidtagit enahanda ändring. Mot genomförande af
den sålunda föreslagna ordningen har hinder icke synts möta af bestående
förhållanden. Likväl må framhållas, att enligt sakens natur den nya ordningen
icke lärer kunna annorledes än i mån af skeende förändringar i den
bestående tomtindelningen komma att lända till efterlefnad. I regel tillkomma
stadsplan och tomtindelning först åtskillig tid efter det att det ifrågavarande
samhällets område börjat bebyggas, och det kommer då ofta att inträffa,
att tomterna enligt den fastställda tomtindelningen icke sammanfalla med
de förutvarande byggnadstomterna eller lägenheterna. Då emellertid för sådana
fall det icke kan ifrågasättas att vägra lagfart å fång, som afser en dylik förutvarande
lägenhet, lärer häraf följa, att den nya ordningen kommer att tilllämpas
allenast i den mån den fastställda tomtindelningen genomföres och tilllämpas.
För att det skall blifva möjligt för iuskrifningsdomaren att följa de
gamla lägenheternas förändring till tomter enligt tomtindelningen torde till 17
““/oj 37

i byggnadsstadgan för rikets städer hora göras ett tillägg innefattande skyldighet
för vederbörande samhällsstyrelse att till inskrifningsdomaren öfversända,
för att förvaras i rättens arkiv, ett exemplar af den öfver tomtindelningen upprättade
kartan jämte beskrifning, hvilken jämväl skall innefatta uppgift om de
beteckningar, under hvilka före tomtindelningens tillkomst lagfart beviljats å de
däri ingående områdena eller dessa upptagits i fastighetsregistret.

Då numera, jämlikt lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och
tomtindelning, jämväl i fråga om sådant område å landet, som icke ingår i köping
eller municipalsamhälle, stadsplan och tomtindelning kan komma till
stånd, har tredje stycket i nu förevarande § så affattats, att det kommer att
äga tillämpning äfven å område, som nu sagts.

Då tomt å landet i förslaget likställts med stadstomt äfven därutinnan att
lagfart å visst till gränserna bestämdt område af tomten ej får beviljas förr än
området blifvit från tomten afstyckadt, har detta skett under förutsättning att
den för lagfarten erforderliga afstyckningen icke skall äga rum under någon
af de former för jorddelning, som gälla för jord å landet, utan att i stället därvid
skall tillämpas det för delning af tomt i stad bestämda förfarande. Äfven
detta ämne — frågan om undantagande af köpingars och municipalsamhällens
till stadsplan utlagda områden från tillämpning af de i lagen den 27 juni 1896
meddelade föreskrifter om jordafsöndring — var föremål för ofvan omförmälda
motion och riksdagsskrivelse; och hänvisar Beredningen härutinnan till den
därför lämnade redogörelse i motiven till det förslag till lag om ändring i
vissa delar af sistsagda författning, hvilket jämte förslag till lag om ändring i
vissa delar af skiftesstadgan utarbetats för vinnande af nu ifrågavarande
syftemål.

12 och 13 §§.

Lagfarande
afföregående
ägares
fång.

Det allmänna lagfartstvånget för med sig, att i regel lagfart å fång icke
må beviljas innan fångesmannen själf undfått lagfart. För den händelse att
sökanden förvärfvat fastigheten af någon, som enligt den före 1876 gällande lagstiftningen
ej var skyldig att lagfara sitt fång, kan emellertid en sådan fordran
icke uppställas; den pröfning af nämnda fångs giltighet, hvilken måste föregå
lagfarandet, kommer då i stället att afse fångesmannens egen åtkomst till fastigheten.
Gifvet är emellertid, att då det gäller förhållanden, hvilka falla inom en

291

tid, då ännu icke lagfartstvånget medfört ett successivt redande af äganderättsförhållandena,
det kan blifva svårt eller omöjligt att förebringa den utredning,
som i ett föreliggande fall rätteligen borde åstadkommas. Lagstiftningen måste
därför bär räcka en hjälpande band och, under behöfliga försiktighetsmått, bereda
den, som förvärfvat fastigheten, möjlighet att blifva formellt legitimerad
såsom ägare. Ytterst måste han alltid för den fulla tryggheten i sin rätt lita
till bäfden. Men för att vinna denna måste han enligt förslaget likasom enligt
gällande rätt först hafva erhållit lagfart. Det är för att härtill gifva honom
tillgång lagen anordnar ett kungörclseförfarande, hvilket kan afslutas med lagfarts
beviljande. Kungörelseförfarandet infördes i vår rätt genom 1881 års lagstiftning
angående häfd. Förarbetena till denna lagstiftning gifva vid handen
att man icke afsett att gifva ifrågavarande förfarande vidsträcktare använd
ning än nyss angifvits.* Där alltså lagfart blifvit för annan än fångesmannen
sökt, måste på vanligt sätt kedjan mellan fångesmannen och den, som senast
erhållit lagfart, slutas innan lagfart kan beviljas. Om något kungörelseförfarande
kan då icke blifva fråga. Enligt hvad erfarenheten utvisar, har emellertid
denna utväg blifvit använd i vida större utsträckning än som varit af
sedt. Förbises får emellertid icke, att i många fall, där kungörelse utfärdats,
förhållandena varit sådana, att på grund af bristande specialisering af boken
det icke varit möjligt att säkert utreda, huruvida en där förut gjord anteckning om
lagfart hänfört sig till den fastighet, som varit i fråga, eller till någon annan.
Med de förändrade grunder i fråga om fastighetsbokföringen, på hvilka Beredningens
förslag är byggdt, lärer man icke längre behöfva räkna med dylika
oegentligheter; och som helt naturligt de fall komma att blifva alltmer sällsynta
då en fastighet icke efter 1876 varit föremål för lagfart, ligger det i sakens
natur att förslagets bestämmelser härutinnan i själfva verket äga karaktären
af öfvergångsbestämmelser, för hvilkas tillämpande så småningom kommer
att saknas förutsättning. Emellertid kan icke, äfven med den förändrade anordningen
af publikationen, lämnas utan beaktande den möjlighet att fångeshandling
kan genom olyckshändelse förstöras eller förkomma innan lagfart å
fånget ännu hunnit sökas. Den utväg, som i sådant fall står forvärfvaren
öppen, är naturligtvis den att genom medverkan af fångesmannen förskaffa sig
* Jfr ock K. Majrta utslag den 19 mars 1895 (N. J. A. s. 171) och den 14 juli 1902 (N. J. A. s. 237).

292

ny fånges handlin g eller, om sådant icke på frivillighetens väg kan uppnås,
efter rättegång utverka sig en dom, å hvilken lagfart kan sökas. I allmänhet
lärer väl ock denna utväg vara för ändamålet tillräcklig, såvida den i rätt
tid anlitas. Försummar den, som förvärfvat egendomen, att vidtaga för lagfarts
vinnande erforderlig åtgärd, kommer däremot lätteligen det förhållande
att inträda, att kedjan af lagfarter icke vidare kan sammanknytas; på grund
af dödsfall, utflyttning eller liknande orsaker kan det när någon tid har gått
blifva omöjligt att finna rätt vederbörande för att genom öfverenskommelse
eller rättegång ordna saken. Att på lagstiftningens väg ingripa för att befria
förvärfvaren ur det trångmål, hvari han sålunda blifvit försatt, har synts icke
böra ifrågakomma, då det oftast är hans egen försumlighet som därtill gifvit
anledning. Men å andra sidan är det från allmän synpunkt önskligt att icke
för all framtid egendomen faktiskt sättes utanför fastighetsbokföringen och dess
rättsverkningar. Utväg måste beredas att, när egendomen kommit i ny ägares
hand, trots det felande fånget åter sluta kedjan af lagfarter. Beredningen har
ansett detta kunna ske sålunda, att äfven i detta fall den nye ägaren utan hänsyn
till det mellanliggande fånget efter kungörelse och med iakttagande i öfrigt
af det för ofvan angifna fall föreskrifna förfarande kan erhålla lagfart å sitt
fång De förutsättningar, under hvilka i detta fall förfarandet må komma till
användning, torde vara ägnade att förebygga att utvägen anlitas i otid eller
såsom medel att undgå det allmänna lagfartstvånget.

De närmare bestämmelserna angående kungörandet samt om lagfartsärendets
vidare behandling äro i förslaget affattade i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med lagfartsförordningen. Det torde knappast behöfva påpekas, att därest för
lagfartens beviljande möter jämväl annat hinder än att förre ägarens åtkomst
icke kan styrkas, kungörelseförfarande icke må inledas förr än nämnda hinder
blifvit i därför stadgad ordning undanröjdt.

I likhet med lagfartsförordningen stadgar förslaget i 13 § att för lagfart å
fång, som skett i enlighet med gällande bestämmelser om fast egendoms afstående
för allmänt behof icke erfordras att med föregående fång lagfares eller att förre
ägarens laga åtkomst styrkes. Hvad beträffar den i lagfartsförordningen förekommande
bestämmelsen därom, att dylik befrielse äger rum jämväl när fånget
skett i enlighet med gällande författning om ändring eller utrifning af vatten -

293

verk, torde detta stadgande icke numera behörigen återgifva det därmed afsedda
syftet. Såsom allmänt antages hänför sig lagfartsförordningen i denna del äfven
till sådana fall, då jordägare, som är skyldig att deltaga i vattenafledningsföretag,
afsagt sig den båtnad, som genom företaget beredes hans jord, och i
följd däraf är pliktig att låta af sin genom företaget förbättrade jord viss del
utbrytas och tillskiftas de kvarstående deltagarne. Härom lämnas numera bestämmelser
i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan afledning af vatten.
Det har vid detta förhållande synts nödigt att i stället för den i lagfartsförordningen
förekommande hänvisningen i förslaget upptaga en hänvisning, som
utesluter möjligheten af missuppfattning.

Ifrågavarande från den allmänna regeln i 12 § medgifna undantag, som har
sin grund däri att förvärfvaren här icke härleder sin rätt från förutvarande ägare
af fastigheten, har synts böra under viss förutsättning utsträckas till fång, som
sker genom inrop å exekutiv auktion. Har försäljningen skett till gäldande af
belopp, som är i egendomen intecknadt eller hvarför egendomen eljest häftar i
hvems hand den vara må, såsom frälseränta, odlingslån, odlingsersättning vid
skifte o. d., är giltigheten af den öfverflyttning af äganderätten, som sålunda
sker, oberoende af hvem som var fastighetens ägare när exekutionen ägde rum;
det är icke från honom inroparen härleder sin rätt, utan det är en vid fastigheten
häftande sakrätt, som realiserats. Oaktadt fångens skiljaktighet gäller
här samma betraktelsesätt som i fråga om expropriation föranledt därtill att
föregående ägares fång ej behöfver lagfaras eller åtkomsten styrkas. Äfven
såtillvida är en sådan anordning af betydelse, att om köparen för att erhålla lagfart
vore hänvisad att sörja för att hvad föregående ägare må hafva försummat
blefve fullgjordt, sådant kunde utöfva inverkan på det pris, som för fastigheten
kunde betingas; skall köparen för att erhålla lagfart vara underkastad skyldighet
att lagfara ett eller flera föregående fång och utgifva därå belöpande stämpel,
kan sådant komma att medföra att köpeskillingen icke lämnar tillgång till betäckande
af inteckningar, hvilka eljest kunnat därur utgå. Frågan är sålunda medelbart
af betydelse äfven för fastighetskrediten. I praxis har redan antagits, att i förevarande
fall köparen är berättigad till lagfart utan hinder däraf att lagfart
å föregående fång icke ägt rum;* på samma gång i förslaget upptagits ut*
Se K. Maj:ts utslag den 20 okt. 1897 (N. J. A. s. 509).

294

Hinder för
lagfarts
beviljande.

tryckligt stadgande härom, har emellertid därtill bort fogas den lika natur*
liga bestämmelsen att köparen för sin rätt att få lagfart icke heller har af
nöden att styrka företrädarens laga åtkomst till fastigheten.

Äfven i fråga om exekutiv försäljning för gäldande af annan än intecknad eller
därmed likställd fordran vore det visserligen ur sist angifna synpunkt af betydelse
att med förutvarande fång icke behöfde lagfaras; men att till förvärf å sådan auktion
utsträcka undantaget från den i 12 § gifna regeln är icke möjligt, då här förvärfvets
giltighet är beroende af en föregående pröfning af gäldenärens äganderätt.

Vid 6 § har utvecklats, hurusom i förevarande fall en föregående
ägare icke undgår ansvar för lagfartsförsummelse därför att nye ägaren äger
undfå lagfart utan att sådan meddelats för den förre. Här må erinras, att
äfven efter exekutiv auktion under vissa omständigheter lagfartsskyldighet
fortfarande kan ifrågakomma för den, från hvilken fastigheten exekutivt försålts.
Detta är fallet i händelse han förut frånsålt fastigheten viss del, som
icke berörts af den exekutiva auktionen men hvarå lagfart ännu icke meddelats.

Af de i förevarande §§ upptagna bestämmelserna lämnas den frågan oberörd,
huruvida den försumlige fastighetsägaren skall vara skyldig att, oaktadt
befrielse från lagfartsskyldighet, svara för stämpelafgift å sitt fång; sådan ansvarighet
kan naturligtvis åligga honom, ehuru den måste göras gällande i annan
ordning än den för närvarande föreskrifna. Hvad härutinnan må finnas
lämpligt att bestämma faller utom området för detta lagarbete.

14 §.

I 14 § angifves, huru inskrifningsdomarens beslut bör utfalla, då hinder
möter mot bifall till lagfartsansökning. Att, när fångeshandlingen — eller den
handling, som skall gälla såsom fångeshandling — icke är lagligen upprättad
eller det eljest är uppenbart att fånget icke är lagligt, ansökningen skall utan
vidare afslås, är i öfverensstämmelse med 5 § lagfartsförordningen stadgadt i
första stycket af förevarande §. Att ett fång icke är lagligt kan naturligtvis
bero af mycket olika anledningar;* oftast består olagligheten i bristande behö *

''Jfr K.?. llaj:ts utslag den 17 febr. 1881 (K. J. A. s. 90), den 3 juni 1891 (N. J. A. s. 272),
den 20 hot. 1896 (N. J. A. s. 450), den 12 maj, 6 och 29 juni 1898 (N. J. A. s. 196, 241, 259), de»
7 mars 1904 (N. J. A. s. 90), den 10 jan. 1905 (N. J. A. s. 21) samt den 26 okt. 1906 (N. J. A. s. 487);
jfr ock K. Maj:ts dom den 3 ang. 1886 (N. J. A. s. 286).

295

righet hos fångesmannen att föryttra fastigheten. Det är emellertid att märka,
att icke hvarje bristfällighet hos fånget synes böra under alla förhållanden
föranleda afslag å ansökningen. Är t. ex. fångets giltighet beroende af medgifvande
af myndighet, bör hinder i och för sig icke möta mot att sökanden
får rådrum att medelst handlingarnas kompletterande undanröja bristen.*

I fråga om förfarandet då ansökningen hvarken skall genast afslås eller
kan genast beviljas skiljer sig förslaget väsentligt från lagfartsförordningen.
Enligt denna skall i sådant fall ansökningen alltid förklaras hvilande på obestämd
tid och det sålunda lämnas sökanden öppet att själf bestämma tidpunkten
för ansökningens fullföljande; förordningen torde icke lämna rum för antagande
att i något fall rätten skulle äga att i stället uppskjuta ärendet till fullföljd
inom viss tid och vid visst äfventyr. I fråga om hvad härutinnan må anses
riktigt eller lämpligt hafva under lagfartsinstitutets utveckling skiftande meningar
gjort sig gällande. I öfverensstämmelse med Lagkommitténs förslag bestämdes
i förordningen den 19 maj 1845 angående vissa förändrade föreskrifter
i afseende på lagfart och nyttjanderättsinteckning viss tid, inom hvilken lagfartssökande,
som icke genast kunde så styrka förre ägarens åtkomst, att lagfarten
finge beviljas, skulle vid äfventyr att ansökningen eljest förfölle fullgöra
hvad som vore nödigt för lagfartens vinnande eller ock instämma sin talan
till domstol. Af äldre Lagberedningen förordades däremot — dock icke utan
meningsskiljaktighet — väsentligen samma bestämmelser, som sedermera inflöto
i den nu gällande lagfartsförordningen. 1867 års fastighetsbokskommitté hade
åter anslutit sig till 1845 års förordning, dock med den förändring att det skulle
öfverlämnas åt rätten att i hvarje särskildt fall efter sig företeende omständig
heter bestämma tiden för ansökningens fullföljande. Då Lagbyrån i sitt år
1872 afgifna förslag till förordning angående lagfart anslöt sig till äldre Lagberedningen,
åberopades till stöd för denna anordning hufvudsakligen de af äldre Lagberedningen
härför anförda skäl, eller att det icke syntes erforderligt att utöfver
de föreskrifter, hvarigenom ny ägare fått sig ålagdt att offentliggöra sitt fång,
jämväl söka genom tvångsåtgärder tillhålla honom att inom viss tid fullgöra

* Att i fråga om gällande rätt en annan uppfattning stundom gjort gig gällande framgår a,i
K. Maj:ts utslag den 31 maj 1901 (N. J. A. s. 303'', hvarigenom ansökan om lagfart för utländsk
undersåte afslogs.

296

de bestämmelser, hvilkas iakttagande erfordrades innan bevis om fullgjord lagfart
tinge af rätten meddelas, samt att det vore med den rätta uppfattningen af
lagfartens betydelse oförenligt att, såsom enligt 1845 års förordning kunde inträffa,
en i laga ordning vunnen och genom ansökning om lagfart offentliggjord
äganderätt kunde gå förlorad genom misstag eller försummelse i fråga om den
för ansökningens fullföljd bestämda tid. Beredningen finner emellertid större
vikt böra fästas vid den särskildt af åtskilliga landtdomare framhållna angelägenheten
att såvidt möjligt förhindra att ansökningar om lagfart under obestämd
tid kvarstå oafgjorda. I olika hänseenden kan nämligen uppkomma
olägenhet därat att böckerna sålunda innehålla anteckningar angående sväfvande
lagfartsfrågor. Äfven när ansökningen är grundad på ett fullgiltig!
fång och således i och för sig befogad, kan, så länge icke fastighetsboken är
grundad på fullt genomförd specialisering, därigenom annans rätt lätt trädas
för nära. För närvarande inträffar ofta, att ansökan om lagfart å viss andel i
hemman i hög grad inverkar på andra hemmansdelägares rätt; det är nämligen
ofta nog omöjligt att med säkerhet utröna, hvilken särskild del af hemmansnumret
afses med sådan ansökan och med inteckningsansökan, som grundas å
lagfartsansökningen. Då icke heller enligt Beredningens förslag föremålet för
lagfart nödvändigt skall sammanfalla med en å särskildt upplägg i fastighetsboken
upptagen fastighet utan jämväl ideell andel i hemman eller annan fastighet
är föremål för sådan inskrifning, är det tydligt, att nämnda och andra därmed
likartade olägenheter fortfarande skola vara förbundna med beslut, hvarigenom
lagfartsansökning å dylik del förklaras hvilande, och att det därför
är angeläget att tiden, under hvilken den hvilar, begränsas. Är åter ansökningen,
om än icke uppenbarligen af beskaffenhet att böra genast afslås, dock i
själfva verket obefogad, göra sig de menliga verkningarna med än större
styrka gällande; fastighetens rätte ägare blir i detta fall försatt i stora svårigheter
och vidlyftigheter, därest det skall ligga i sökandens fria skön, om
och när ärendet kommer till vidare behandling. En dylik anteckning medför
faktiskt hinder för ägaren i utöfvandet af hans förfoganderätt öfver fastigheten.
För att få fastighetsboken fri från anteckningen om den obehöriga ansökningen
kan han blifva nödsakad att därom utföra talan vid domstol; äfven när omständigheterna
äro sådana, att hinder icke möter af sökandens bortovaro eller annat för -

297

hållande, är dock en sådan åtgärd alltid förenad med besvär och kostnad. Om i
stället sökanden har att inom viss förelagd tid, vid äfventyr att ansökningen eljest
afslås, visa, att hindret för lagfarten undanröjts, kommer icke att från rättsägarens
sida påkallas någon åtgärd för att få boken fri från anteckningen; med nämnda
tids utgång kommer all verkan af densamma att upphöra, enär ansökningen då
afslås. Någon fara för att det skydd, man sålunda velat bereda rätte ägaren
mot hinder i utöfvandet af hans rätt genom obehöriga lagfartsansökningar,
skulle medföra äfventyr för den sökande, som verkligen har att åberopa giltig
grund för sin ansökan, lärer icke behöfva uppstå, därest den tid, som förelägges
honom, i hvarje fall lämpligt afpassas efter föreliggande omständigheter; sker
detta, men lämnar han den obegagnad, har han endast sig själf att skylla för
det men, han kan komma att lida däraf att ansökningen därefter afslås.

Vid nu angifna förhållanden har det synts skola blifva till väsentlig fördel,
om den nuvarande ordningen för förfarandet så omlägges, att det kommer att
höra till undantagen att lagfartsansökningar förklaras för obestämd tid hyllande.
Att alldeles utesluta användandet af så beskaffade beslut synes nämligen
icke möjligt, men det torde kunna inskränkas till några få uttryckligen
angifna fall. Då vid tiden för ansökningens pröfning tvist är anhängiggjord
angående sökandens rätt till fastigheten eller hans rätt är beroende däraf, att
sådan handling, som afses i 8 §, blifver ståndande, eller då mot bifall till ansökning
om lagfart på grund af öfverlåtelse möter det i 9 § omförmälda hindret
att öfverlåtelsen är beroende af visst villkor, som icke visas vara uppfylldt,
kan i anseende till svårigheten att på förhand beräkna tidpunkten för hindrets
undanröjande det icke undvikas att ärendets fullföljd måste hänföras till en
oviss tidpunkt. För öfrigt göra sig i dessa fall de ofvan antydda olägenheterna
icke med samma styrka gällande. Hvad beträffar det fall att tvist är anhängiggjord,
har i den händelse att sökandens talan ogillas eller tvistemålet utan
pröfning förfaller rätte ägaren i enlighet med stadgandet i 1 kap. 18 § sig
öppet att vid underrätten eller hos inskrifningsdomaren visa, att äganderättsanspråket
underkänts och ansökningen därför är förfallen, samt såmedelst utan
omgång och tidsutdräkt få ärendet affördt ur fastighetsboken. Enahanda är
förhållandet när lagfart sökes på grund af dom, testamente eller annan handling
men handlingen icke blifvit ståndande. Att, förutom i nu nämnda fall,
14M/o» 38

298

Kollision
mellan fång
från samme
ägare.

lagfartsärendet bör förklaras hyllande när jämlikt 12 § kungörelse utlärdas,
säger sig själf, men uttrycklig bestämmelse härom har dock ansetts höra i förevarande
§ upptagas.

Med nu angifna undantag skall, på sätt i tredje stycket af förevarande §
stadgats, alltid utsättas viss tid, inom hvilken sökanden har att visa att hindret
undanröjts och fullfölja sin ansökan. Detta stadgande omfattar alltså äfven det
ofta förekommande fallet då hindret för lagfart består däri att förre ägarens
laga åtkomst icke kan styrkas men förutsättningarna för utfärdande af kungörelse
ej föreligga; härigenom vinnes att eu obefogad lagfartsansökning allenast
helt kort tid kommer att besvära fastigheten.

Har inskriftingsdomaren funnit sökandens rätt till fastigheten tvistig,
ehuru tvist ännu icke är anhängiggjord, och i följd däraf förelagt honom att
inom viss tid visa att han stämt, och fullgör sökanden detta, innebär sådant
ett fullföljande af den gjorda ansökningen, och inskrifningsdomaren har då vid
den förnyade pröfningen af densamma att jämlikt föreskriften i andra stycket
af förevarande § förklara ansökningen hvilande på obestämd tid.

15 §■

Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, hvilar vårt nu gällande
publikationssystem på den grunduppfattningen att i allmänhet lagfarten
såsom sådan saknar betydelse i fråga om det publicerade rättsförvärfvets giltighet;
och har ändring häri synts icke böra nu ifrågakomma. Men likasom lagfartsförordningen
så till vida bryter med denna grundsats, att vid öfverlåtelse
af samma fastighet till tvenne lagfarten kan blifva bestämmande för företrädet
mellan de stridiga förvärfven, och likasom enligt nu gällande rätt lagfarten utgör
en nödvändig förutsättning för häfd å ett i sig ogiltigt äganderättsförvärf, följer
förslaget äfven härutinnan den gällande rätten, ehuru visserligen med väsentliga
afvikelser i fråga om den närmare regleringen. Under det häfdeinstitutet behandlas
i 16 §, hafva i 15 § upptagits de mot 12 § lagfartsförordningen svarande
bestämmelserna angående lagfartens betydelse i kollisionsfall.

Att, när lagfart sökes å det tidigare fånget innan med det senare fånget
lagfarits, lagfarten icke verkar rubbning i förhållandet mellan de båda förvärfven,
är själffallet; den allmänna regeln, innefattad i 1 kap. 5 § och 2 kap

299

3 § i förslaget till lag om köp, byte och gåfva, kommer i sådan händelse till användning.
I detta sammanhang har allenast skolat angifvas, huru lagfart verkar
till rubbning af nämnda regel; och detta är förhållandet endast när det senare
fånget lagfarits tidigare än det äldre. Lika litet som nyssnämnda lagförslag
afser det här gifna stadgandet annat än frivillig öfverlåtelse. Har tvångsförsäljning
ägt rum, är den omständigheten att lagfart på grund af frivillig öfverlåtelse
från förre ägaren sökts tidigare än lagfart sökts för den, som å den exekutiva
auktionen inropat fastigheten, icke af någon betydelse. Med grunderna för det
i förevarande § upptagna stadgandet öfverensstämmer, att detta icke bort hänföra
sig allenast till förhållandet mellan de två, som omedelbart från öfverlåtaren
förvärfvat fastigheten; har utan att senare köparen lagfarit sitt fång
en efterman till denne sökt lagfart tidigare än lagfart sökts för förste köparen
eller för någon, som från honom härleder sin rätt — i hvilket fall jämlikt 12 §
hinder icke möter mot att lagfartsfrågan upptages till pröfning — skall publikationen
medföra samma verkan som om lagfarten sökts för sökandens fångesman.

Huruvida enligt lagfartsförordningen verkan af den tidigare lagfarten är
beroende af god tro hos förvärfvaren framgår icke omedelbart af lagfartsförordningens
lydelse; enligt stadgad praxis är emellertid sådan oeftergiflig.* Äfven
för Beredningen har det stått utom tvifvel, att den, som utan god tro förvärfvat
fastigheten, bör, äfven om han undfått lagfart å sitt fång, vika för den, som
tidigare förvärfvat äganderätten. Från fastighetskreditens synpunkt är häremot
intet att erinra under förutsättning att icke därigenom föranledes ogiltighet
äfven af inteckningar, hvilka efter utfästelse af den, som får vika, meddelats på
grundvalen af den för honom meddelade lagfarten. Nödigt förbehåll i sådant
hänseende har intagits i 3 kap. 9 §. Med hänsyn härtill har i förevarande §
kunnat och bort stadgas, att allenast det redliga förvärfvet får komma i betraktande.
Men det åsyftade skyddet bör då också komma hvarje så beskaffadt förvärf
till godo och därför, äfven om den, för hvilken fastigheten lagfarits, icke
i god tro åtkommit densamma, ett förvärf från denne, där detta skett i god tro,
vara ägnadt att omedelbart afskära en på förevarande § grundad talan om bättre

* Se K. Maj:ts domar den 14 jan. och den 6 febr. 1890 (N. J. A. s. 8 och 13) samt den 19
juli 1901 (N. J. A. b. 334). Jfr K. Maj:ts utslag den 8 juli 1874 (N. J. A. s. 325) samt domar den
1 sept. 1875 (N. J. A. s. 348) och den 11 mars 1902 (N. J. A. s. 32).

300

rätt till fastigheten. Å andra sidanär det för att en senare ägare skall få behålla
fastigheten enligt förslaget alltid nog att den, för hvilken fastigheten lagfarits,
eller, där mellan honom och den nyssnämnde fastigheten ägts af annan, denne
för sitt fång kunnat åberopa god tro; på bristande god tro hos eftermannen skall
i sådant fall icke kunna grundas rätt att frånvinna honom fastigheten. En motsatt
regel skulle leda till att den, som i god tro förvärfvat fastigheten men sedermera
erhållit kännedom om dubbelföryttringen, faktiskt blefve hindrad att sälja
fastigheten, såvida han icke ville förtiga det förhållande, hvarom han senare erhållit
kännedom; vore detta allmänt kunnigt, blefve i själfva verket den förmån,
man velat bereda honom, alldeles omintetgjord.

Den i förslaget uppställda regeln — hvilken emellertid jämlikt stadgandet
i 1 kap. 20 § icke omfattar det fall, då båda förvärfvarne söka lagfart å samma
dag — äger tillämpning äfven när ettdera af de stridiga förvärfven eller båda
grundas å benefik öfverlåtelse. Likaledes följer af förslagets affattning, att jämväl
när fastigheten genom arf eller testamente från senare förvärfvaren öfvergått
till annan denne kan till följd af sin goda tro värja fastigheten mot anspråk,
som kunnat med framgång riktas mot arflåtaren. Denna grundsats är nu
gällande i fråga om häfd, och någon förändring därutinnan har icke gärna
kunnat ifrågasättas. Den bör då också vinna tillämpning i förevarande fall.
För den händelse att arflåtarens förfarande är att hänföra till bedrägligt förhållande,
medför naturligtvis arfvingens allmänna ansvarighet för arflåtarens förpliktelser
skyldighet för honom att utgifva ersättning för skadan.

Huru inskrifningsdomaren har att förfara i ärende angående lagfart, när
fastigheten finnes vara öfverlåten till tvenne, bedömes efter de i 14 § gifna reglerna.
Är på grund af endera öfverlåtelsen lagfart redan förut meddelad, får i
ärende angående lagfart på grund af den andra öfverlåtelsen intill dess i rättegång
annorlunda bestämts det antagas, att det fång, den senare ansökningen
af ser, är ogiltigt, och bör förty denna afslås. Har den redan meddelade lagfarten
af misstag eller förbiseende kommit att inskränkas till allenast en del
af den öfverlåtna fastigheten och är det den återstående delen som afser i det
nya lagfartsärendet, lärer, om än i detta ärende misstaget finnes uppenbart, dock
icke däraf kunna härledas befogenhet för inskrifningsdomaren att så behandla
det nya ärendet som om den redan meddelade lagfarten i själfva verket omfattat

301

äfven den ifrågavarande fastighetsdelen. Då, såsom i den allmänna motiveringen
till förslaget angifvits, inskrifningsdomarens beslut allena är det för publikationen
afgörande, får alltså i det förutsatta fallet det en gång meddelade beslutet
gälla allenast sådant det meddelats.* Den senare lagfartssökanden behöfver icke
finna sig i att vika, med mindre han befinnes hafva varit i ond tro.

Dör den händelse att å samma dag sökes lagfart på grund af tvenne öfverlåtelser
från samme man, lärer enligt förslaget vara uteslutet att det ena ärendet
kan vinna slutlig handläggning oberoende af det andra; och på samma sätt torde
i fråga om landsbygden förhållandet gestalta sig, därest ansökningarna inkomma
å olika dagar af samma inskrifningssession. Härigenom kommer, när i dessa
fall det icke är alldeles tydligt, hvilketdera fånget äger företräde, att förebyggas
att för någotdera fånget meddelas inskrifning innan frågan om företrädet mellan
dem blifvit slutligen afgjord.

16 §.

I det fall af obehörig afhändelse, hvarom i 15 § stadgas, är, frånsedt förutsättningen
af god tro, inskrifningen ensam för sig tillräcklig att bereda orubblighet
åt förvärfvet. Mot en sådan regel kan intet invändas, då det ju stått
rätte ägaren lika öppet att genom inskrifning af sitt fång utestänga den andre.
Däremot kan i andra fall då någon obehörigen åtkommit fast egendom dylik
verkan icke tillkomma den inskrifning, som i trots af fångets olaglighet må
hafva vunnits, äfven om den, som vunnit inskrifningen, varit i god tro. En sådan
grundsats, oskiljaktig från ett rent fastighetsbokssystem, skulle stå i strid med
grunderna för Beredningens förslag. Fortfarande har därför inskrifningen ansetts
allenast böra utgöra utgångspunkten för förvärf genom häfd. Men den betydelse,
hvilken sålunda tillkommer inskrifningen, blir dock enligt förslaget en
helt annan än förut. Detta sammanhänger därmed att den nya fastighetsboken
skall vara grundad på specialisering. Då enligt förslaget lagfarten i regel skall
hänföra sig till visst till gränserna bestämdt område å marken, blir det icke
längre nödigt att såsom villkor för förvärf genom häfd fordra att den häfdande
under viss tid såsom ägare besuttit fastigheten. Med det sätt, hvarpå för närvarande
inskrifningsväsendet är ordnadt, är nämnda villkor helt naturligt. Då

* En annan uppfattning synes ligga till grund för K. Maj:ta dom den 10 okt. 1906 (N. J. A. s. 394).

Häfd.

302

enligt sakens natur häfden måste hänföra sig till visst område a marken
men, därest detta område utgör en del af ett hemman, den lagfart, som för den
häfdande vunnits, meddelats icke å nämnda område utan allenast å visst hemmantal,
låter det sig i själfva verket icke göra att endast med hjälp af lagfarten
konstatera identiteten mellan den egendom, som utgör föremålet för lagfarten,
och den, som frånhändts rätte ägaren; det nödiga sambandet måste här
åstadkommas genom det yttre faktum, som ligger i den häfdandes besittning.
Genom den antydda förändringen i afseende å inskrifningsväsendet uppnås att
med själfva inskrifningen identiteten är fastställd och är det därför möjligt att
i förevarande hänseende tillerkänna inskrifningen grundläggande betydelse; oaktadt
äfven enligt förslaget fall gifvas där lagfarten afser endast en del af en fastighet,
har dock den större specialiseringen i bokföringen ansetts medgifva grundsatsens
tillämpning jämväl i dylika fall. Häfden förändrar härigenom själf karaktär;
medan den för närvarande innebär, att ett blott och bart besittningsförhållande
efter viss tid öfvergår till äganderätt, kommer enligt förslaget häfdens uppgift
att vara den att åvägabringa en först efter viss tid inträdande sådan offentlig
trovärdighet hos fastighetsboken, som man icke velat förbinda med inskrifningen
i och för sig, eller, med andra ord, att göra det genom lagfarten publicerade
rättsförvärfvet efter viss tid oangripligt. Häraf följer emellertid, att de nya
bestämmelserna angående häfd icke kunna eller böra skiljas tran de allmänna
bestämmelserna angående inskrifning af äganderätt utan hafva sin rätta plats
bland dessa; detta har ock i förslaget iakttagits.

Bland de omständigheter, som jämte meddelad lagfart utgöra nödvändiga
förutsättningar för häfd, upptager förslaget, såsom redan antydts, att egendomen
skall hafva kommit ur rätte ägarens hand. Så länge denne själf besitter
och innehar egendomen, bör han icke vara underkastad risken att mista sin
egendom genom andras obehöriga åtgöranden; han bör icke vara nödsakad att
till bevarande af sin äganderätt granska fastighetsboken och öfvervaka att icke
där någon obehörig inskrifning sker. Skulle det inträffa, att egendomen
kommer ur rätte ägarens hand först efter det för annan meddelats lagfart
å densamma, får naturligtvis icke den tid, som ligger mellan lagfartsdagen och
besittningens upphörande, tagas med vid häfdetidens beräknande. Vidare är för

303

åberopande af häfd det icke nög att fastigheten en gång kommit ur rätte ägarens
hand, utan den måste under hela häfdetiden hafva varit ur hans hand.

I fråga om häfdetidens längd har Beredningen ansett den nu stadgade tiden
af tjugu år kunna utan fara nedsättas till hälften. När Nya Lagberedningen
i sitt år 1879 afgifna förslag till förordning angående tioårig och tjuguårig
häfd — hvithet ligger till grund för nu gällande författning i ämnet — förordade
att endast under särskilda omständigheter häfdetiden skulle sättas till
tjugu år men eljest utgöra allenast tio år, anfördes såsom ett af hufvudskälen
härför, att genom den då nya lagstiftningen angående lagfart och särskildt införandet
af lagfartsböcker möjlighet vunnits att med större trygghet än tillförene
föreslå en dylik förkortning af häfdetiden. De förväntningar, som Nya Lagberedningen
på grund af den redan vunna erfarenheten om nämnda lagstiftnings verkningar
hyste därom, att med den källa till upplysningar angående äganderättsförhållandena,
som vore beredd genom sagda lagstiftning, med lätthet skulle
vinnas kännedom om hvarje försök till usurpation af äganderätten, hafva af erfarenheten
under den tid, som sedan förflutit, bekräftats. Det redan härigenom
vunna stödet för en förkortning af häfdetiden är det nu föreliggande lagförslaget
allenast ägnadt att än ytterligare stärka och befösta. Komma, såsom detta åsyftar,
fastighetsböckerna att blifva specialiserade och kommer följaktligen hopandet
å ett och samma upplägg af ett flertal sinsemellan helt och hållet skilda fastigheter
med däraf föranledd fara för sammanblandning att upphöra, skall härigenom
tvifvelsutan såväl vinnas en ökad garanti mot att lagfart meddelas å
ogiltiga fång som ock, där sådant ändock skulle inträffa, förebyggas, att felet
under någon längre tid undgår vederbörandes uppmärksamhet. Af särskild betydelse
härvidlag är äfven den omständigheten att möjligheten att med anlitande
af kungörelseförfarandet erhålla lagfart enligt förslaget skulle komma att i förhållande
till nu rådande lagtillämpning högst väsentligt begränsas.

Att i fråga om häfd stor vikt bör fästas vid att åtkomsten till fastigheten
vunnits i god tro, är uppenbart, men att vidhålla så stränga fordringar härutinnan
som de i 1881 års häfdeförordning uppställda synes hvarken riktigt eller
för ändamålet behöflig! För närvarande kan i det fall, att fastigheten från den,
som därå först fått lagfart, öfvergått till annan, häfd icke under några förhållanden
åberopas, såvida icke den, som vid häfdetidens utgång innehar fastigheten,

304

eller ock någon senare innehafvare af fastigheten åtkommit densamma i god
tro. År detta icke fallet, hjälper det icke, att förste förvärfvaren eller någon
hans efterträdare varit i god tro. Enligt Beredningens tanke innebär detta i
själfva verket ett obehörigt åsidosättande af dens rätt, hvars förvärf af fastigheten
varit fullt redbart. Om den, som i god tro förvärfvat fastigheten, under
häfdetiden får kännedom om annans bättre rätt men behåller den till häfdetidens
slut, kommer enligt allmänt antagen rättsgrundsats hans ställning icke i
följd af den sålunda vunna kännedomen att undergå någon förändring; utan
hinder af denna kännedom äger han njuta förmånen af häfd. Men han bör då
icke heller, om han vill afyttra fastigheten, vara nödsakad att förtiga hvad han
vet; sådan lagen nu är, försättes han emellertid i detta läge, såvida han skall
kunna sålunda tillgodogöra sig fastighetens värde. Beredningen har därför ansett
förhållandet böra här ordnas efter samma grunder som i förslaget tillämpats
för det fall att tvesalu föreligger. När den stadgade tiden förflutit efter lagfarten,
skall alltså häfd kunna göras gällande, så snart någon af dem, som
innehaft fastigheten, åtkommit densamma i god tro; och har härvid, på sätt
ofvan nämnts, icke funnits anledning att frångå nu gällande lag, som i förevarande
hänseende likställer åtkomst genom arf eller testamente med annat fång.

Beredningens förslag innefattar äfven såtillvida ändring i 1881 års förordning,
att lagfart icke skall i fråga om rätt att åberopa häfd äga någon
betydelse utöfver den, som ligger däri att lagfart utgör utgångspunkten för
beräknande af häfdetid. Enligt nämnda förordning är efter häfdetidens utgång
innehafvare af fastigheten, äfven om han i god tro åtkommit densamma,
icke under alla förhållanden tryggad mot klander. Har han själf fått lagfart,
är han fredad, men har han det icke, fordras härför, att föregående innehafvare,
om denne vid klandrets anställande suttit kvar i egendomen, kunnat värja sig.
Bestämmelsen härom, hvilken icke fanns upptagen i Nya Lagberedningens förslag,
tillkom hufvudsakligen för att hindra den, som utan god tro åtkommit
fastigheten, att, sedan han fått kännedom om ett förestående klander men innan
sådant blifvit instämdt, öfverlåta fastigheten till annan, hos hvilken bristande
god tro icke skulle kunna påvisas, och såmedelst göra den klandrandes rätt om
intet. Med grunderna för häfdeinstitutet är en sådan bestämmelse icke förenlig,
och den måste anses så mycket mindre lämplig som hinder mot lagfart ofta

305

nog kan möta af tillfälliga och af förvärfvarens åtgöranden helt och hållet oberoende
omständigheter.

I annat afseende är däremot vid innehafvare^ underlåtenhet att med
sitt fång lagfara en särskild bestämmelse påkallad i rätte ägarens intresse.
För att preskriptionen skall afbrytas, måste det vara tillräckligt att inom
häfdetidens utgång klandertalan instämts mot den, som senast undfått lagfart
å fastigheten, eller, där efter honom ny ägare sökt men ännu icke erhållit lagfart,
mot denne; eljest skulle uppenbarligen rätte ägaren lätt nog utan eget
förvållande kunna gå sin klanderrätt förlustig. Visar det sig, sedan han i rätt
tid instämt den, som enligt fastighetsboken är ägare, att fastigheten från denne
öfverlåtits till annan, skall alltså klandret gälla jämväl mot denne, äfven om han
instämmes törst efter det häfdetiden gått till ända. Den bestämmelse, som i detta
syfte funnits nödig, är upptagen i andra stycket af förevarande §.

Då det väsentligen är på grund däraf att enligt förslaget lagfarten kommer
att hänföra sig till en specialiserad fastighetsbok, som man ansett häfdetiden
kunna begränsas till tio år, är det uteslutet att till utgångspunkt för
den förkortade häfdetidens beräknande sätta lagfart, som meddelats enligt lagfartsförordningen.
Enligt särskild bestämmelse i Beredningens förslag till lag
om hvad iakttagas skall i afseende a införande af lagen om inskrifning skall
emellertid, under förutsättning att den, för hvilken lagfart meddelats enligt
nämnda förordning eller äldre lag, blifvit vid fastighetsbokens uppläggande
däri införd såsom ägare, äfven sådan lagfart kunna läggas till grund för
tillämpning af de nya föreskrifterna angående häfd; enligt nämnda bestämmelse
skall det nämligen så anses, som hade lagfart enligt den nu föreslagna lagen
blifvit honom meddelad den dag denna träder i kraft. Vid sådant förhållande
har det uppenbarligen icke varit erforderligt att såsom motsvarighet till hvad
som skedde i sammanhang med införandet af 1881 års förordning särskild! bereda
den, som å sitt fång erhållit fasta eller enligt lagfartsförordningen undfått
lagfart, tillfälle att få fastan eller lagfarten antecknad i fastighetsboken.

17 §.

Enär, frånsedt de i 15 och 16 §§ omförmälda undantagsfall, beviljad lagfart
lika litet enligt förslaget som enligt gällande lag — 15 § lagfartsförord -

An tecknande
af
tvist.

306

ningen _ ligger i vägen för pröfning af annans talan om bättre rätt till fastig heten,

har häraf i tredje mans intresse påkallats en mot 13 § lagfartsförordningen
svarande bestämmelse angående antecknande i fastighetsboken af hvarje
sådan talan, som är af beskaffenhet att kunna föranleda undanröjande af meddelad
lagfart och i följd däraf jämväl af inskrifningar, som äro grundade å
lagfarten.* Att för fullgörande af skyldigheten att föranstalta om sådant antecknande
— kvilket, när tvisten rör fastigheter under olika rätters domvärjo,
naturligtvis bör ske i fastighetsboken för hvarje ort — vederbörande äger vända
sig antingen omedelbart till inskrifningsdomaren eller ock till rätten, är stadgadt
i 1 kap. 22 §.

Sedan anteckning, hvarom nu är fråga, inkommit i boken, kan lagfartsansökan,
som därefter göres, icke bifallas så länge anteckningen gäller; detta
följer omedelbart af stadgandet i 14 § andra stycket. Med hänsyn till den
föreslagna ordningen för meddelande af beslut i inskrifningsärenden kan emellertid
dylik anteckning komma att utgöra hinder lör beviljande af lagfart äfven i
den händelse att lagfartsansökningen gjorts samma dag eller till och med å
tidigare dag än den, då anteckningen inkom i boken. Vid nu nämnda förhållanden
har i förslaget icke upptagits något med 14 § lagfartsförordningen öfverensstämmande
stadgande.

År i anledning af anteckningen lagfartsansökan förklarad hvilande, beror det
af utgången af den tvist, som föranledt anteckningen, huruvida ansökningen skall
efter fullföljd bifallas eller förfalla; och anmälan om utgången sker i dessa fall
i samband antingen med fullföljd af ansökningen eller med en anmälan enligt
1 kap. 18 § om att ansökningen är förfallen. Men äfven om någon inskrifningsansökan
icke är beroende af tvistens utgång, bör anteckningen, hvilken ju är af
beskaffenhet att hämma verkan af en redan gjord inskrifning, afföras ur boken;
i sådant syfte har i andra stycket af förevarande § intagits en bestämmelse, som
naturligtvis omfattar jämväl det fall att käromålet lämnats utan fullföljd.

18 §■

Inskränk- Vid köp och byte kan enligt Beredningens förslag förvärfvarens rätt att öfver ning

i äga- ^ta eller inteckna egendomen icke med laga verkan inskränkas. Vid gåfva likare*
förf0 t, jfr g Maj:ts utslag den 8 dec. 1886 (N. J. A. s. 457).

gande ratt.

307

som vid testamente står det däremot gifvaren fritt att i viss utsträckning träffa
bestämmelser, hvarigenom gåfvo- eller testamentstagarens rätt att på detta sätt
förfoga öfver egendomen helt och hållet uteslutes eller ock inskränkes. Det kan
naturligtvis förekomma, att ett dylikt öfverlåtelse- eller inteckningsförbud meddelas
utan sammanhang med någon bestämmelse i fråga om hvem egendomen
efter förste mottagarens död skall tillfalla;1 men det vanliga är, att en bestämmelse
af sistnämnda slag är förenad med eller ock måste anses i sig innefatta
förbud för förste mottagaren att till förfång för den utsedde efterträdaren
för3’ttra eller inteckna egendomen.2 Det sagda äger sin hufvudsakliga betydelse
med afseende å inbördes testamenten, hvari bestämts, att boets fasta egendom skall
tillfalla den efterlefvande maken men efter bådas död delas mellan deras arfvingar
efter lag. Såvida icke också full dispositionsrätt öfver egendomen tilllagts
den efterlefvande,3 är han då icke berättigad att föryttra eller inteckna
densamma; sker det, är öfverlåtelsen eller inteckningen mot den först aflidnes
urfvingar utan verkan. Därest genom testamentet äganderätt till fastigheten
tillerkänts den efterlefvande,4 har emellertid den omständigheten att hans rätt
är i berörda afseende inskränkt icke ansetts utgöra hinder för honom att erhålla
lagfart; och någon ändring härutinnan är icke i förslaget ifrågasatt.

För tredje man, som vill med den inskrifne ägaren inlåta sig i rättsärenden
angående egendomen, är det emellertid af stor vikt att fastighetsboken lämnar
upplysning om en så väsentlig inskränkning i dennes rätt. Därför har i förevarande
§ intagits föreskrift att, när i gåfvobref eller testamente gjorts förbehåll,
som inskränker förvärfvarens rätt att öfverlåta eller inteckna egendomen,
vid lagfarts beviljande skall om inskränkningen göras anteckning i fastighetsboken.
Föreskriften innebär emellertid lika litet som motsvarande bestämmelser i andra
fall att antecknandet är förutsättning för giltigheten mot tredje man af dylik
inskränkning.

1 Jfr K. Maj:ts utslag den 17 juni 1892 (K. J. A. s. 357).

2 Jfr K. Maj:ts utslag den 24 mars 1886 (N. J. A. s. 190) och den 20 noy. 1896 (N. J. A
s. 450) samt K. Maj:ts domar don 24 nov. 1891 (N. J. A. s. 505), den 1 maj och den 2 okt. 1894
(N. J. A. s. 286 och 484).

3 Jfr K. Maj:ts domar den 8 juli och den 31 okt. 1904 (N. J. A. s. 224 och 382).

Jfr K. Maj:ts utslag den 19 okt. 1900 (N. J. A. s. 425) samt domar den 14 sept. 1886 (N.
J A. s. 339) och den 5 apr. 1892 (N. J A. s. 209).

308

Att en anteckning af här afsedda slag i boken bibehålies längre än den inskränkning,
anteckningen afser, verkligen är gällande, skulle strida mot fastighetsbokens
uppgift. I förslaget bar därför upptagits föreskrift att, när förbehållet
visas hafva förfallit, inskrifningsdomaren bar att därom göra anteckning
i boken. Denna föreskrift äger sin bufvudsakliga betydelse för det fall att förbehållet
jämlikt stadgandet i 16 kap. 1 § ärfdabalken upphört att gälla.

Lagfartsbevis.

19 §•

Då anledning saknas att afvika från det sedan gammalt bestående bruket
att, när lagfart beviljas, utfärda särskildt bevis om lagfarten, bar i förevarande
§ upptagits en efter öfriga bestämmelser i förslaget lämpad föreskrift
angående utfärdande af sådant bevis; hvaremot, för den händelse det skulle
finnas nödigt att i enlighet med hvad som är stadgadt i 19 § lagfartsförordningen
föreskrifva att å berörda bevis eller ock å protokollsutdrag i lagfartsärende skall
tecknas afskrift af fastighetsboken, bestämmelsen härom lämpligen torde hora
meddelas i sammanhang med föreskrifterna om expedition i dessa ärenden.

20 §.

Lagfarts- För närvarande skall såväl å landet som i stad s. k. lagfartsför förteckning.

teckning inom viss tid insändas till Konungens befallningshafvande för att
i dess länskungörelser intagas. Det har ifrågasatts, huruvida icke det vore
obehöfligt att i en ny lagstiftning intaga bestämmelser om skyldighet för inskrifningsdomaren
att upprätta och tillställa vederbörande dylik förteckning, men
Beredningen har ansett stadgandet härom sa mycket hellre böra bibehållas, som
det torde vara påkalladt särskildt för möjliggörande af en effektiv tillämpning
af förslagets bestämmelse om ansvar för lagfartsförsummelse. I förslaget hafva
de i nu ifrågavarande afseende erforderliga bestämmelserna lämpats efter den
för handläggning af inskrifningsärenden föreslagna ordningen.

t

309

3 KAP.

Om inteckning.

Då Beredningen i sammanhang med fastighetsboksväsendets ordnande under- Allmänna
kastat nu gällande stadganden om inteckning revision, har Beredningen icke in- synPnnkter.
skränkt sig till att endast söka’ anpassa dessa rättsregler efter den nu föreslagna
anordningen af fastighetsbokföringen utan tillika sökt att åt själfva inteckningsinstitutet
gifva en utveckling, som vore ägnad att förläna detsamma
större inre följdriktighet och därigenom också bereda den kredit, det skall tjäna,
ett fastare och säkrare underlag.

Historiskt har inteckningen framgått ur den allmänna panträtten och varit Inteckning

och fordran.

underkastad dess regler. Panträtten ansluter sig till en fordran. Intecknandet
af fordringen gifver panträtten upphof, och denna är i sin fortvaro alltjämt beroende
af fordringen, den är underkastad samma växlingar som denna. Från
denna utgångspunkt har emellertid utvecklingen såväl i vårt land som annorstädes
medfört väsentliga afvikelser. Inteckningsrätten har i allt vidare mån
frigjorts från beroendet af fordringsrätten och antagit karaktär af en själfständig
rätt.

Denna utveckling är grundad å förhållandenas egen natur. Den kredit,
för hvilken inteckningen skall utgöra underlag, är af särskild art. Under det
att pantsättningen af ett lösöre är ett mer eller mindre tillfälligt medel att
erhålla kredit, har fastighetsinteckningen, i stort sedt, till uppgift att fylla ett
mer konstant, med skötseln af fastigheten förbundet kreditbehof. För ett ekonomiskt
tillfredsställande utnyttjande af denna kräfves alltid ett visst förlagskapital;
i den mån denna hushållning, särskild! vid jordbruket, blirjmer intensiv
och omfattande, ökas detta behof. Den säkerhet, fastighetsinteckningen erbjuder för

i

310

ett dylikt förlagslån, måste också anses vara den allra bästa. Till förräntande
af lånet lämnar fastighetens afkastning en i allmänhet säkert påräknelig
tillgång, likasom fastighetens värde, som mindre än andra värden är underkastadt
snabba växlingar och har en naturlig benägenhet att stiga, utgör en
god säkerhet för återbekommande af kapitalet. Kreditsökarens och kreditgifvarens
intressen sammanstämma därför här i önskvärdheten af en mer fast placering,
med kreditvillkor, som bestämmas för längre tid framåt. Naturligtvis
kan också en inteckning användas för tillgodoseende af ett mer tillfälligt lånebehof,
men sådant måste dock i den ekonomiskt sunda hushållningen utgöra
undantag. Den egentliga fastighetskrediten måste hvila på en mer fast, af tillfälliga
förhållanden oberoende anordning.

Det är vid sådant förhållande gifvet, att det nära sambandet mellan fordran
och panträtt måste lösas, så att den senare ställes allt mer oberoende af det personliga
förhållandet mellan den ursprunglige långifvaren och låntagaren och af
de förändringar, detta undergår. En sådan utveckling har ock öfverallt i nyare
tid försiggått. Slutpunkten i densamma har varit skapandet af en inteckningsrätt,
som redan från sin tillkomst ställts oberoende af hvarje personlig fordran
(den tyska rättens »Grundschuld») och som således inneburit en af hvarje personligt
skuldförhållande obunden rätt att ur fastigheten uttaga ett visst penningbelopp.
I den inhemska rättsutvecklingen framträder redan tidigt samma
riktning, hvilken dock i lagstiftningen tog sig bestämdt uttryck först genom
1875 års inteckningsförordning. Genom denna förordning bekräftades den redan
tidigare i praxis erkända befogenheten för en fastighetsägare, som inlöst en
inteckning, att åter utställa densamma med fortfarande inteckningsrätt. I särskilda
fall erkänner ock nämnda förordning, att inteckningsrättens bestånd är
oberoende icke blott af den ursprungliga fordringens fortvaro utan ock af befintligheten
af en fordran öfverhufvud. Men till ett fullt genomförande af den
grundsats, åt hvilken man sålunda i särskilda fall lämnat sitt erkännande, har
lagstiftaren i nämnda förordning icke hunnit. Också ser man huru det praktiska
lifvets behof vetat att inom den af lagens bokstaf utstakade ramen bereda
utrymme för en vidare utveckling i den inslagna riktningen. Såsom en yttring
af denna utveckling förtjänar särskilt att uppmärksammas det mycket allmänna,
i synnerhet af banker och andra penninganstalter tillämpade bruket att

311

långifvare!! vid beviljande af lån mot inteckningssäk erhet affordrar fastighetsägaren
två särskilda handlingar. Den ena är själfva inteckningshandlingen,
hvilken visserligen till sin form är ett fordringsbevis men i själfva verket
endast har till ändamål att uppbära panträtten, den andra handlingen utgör en
s. k. omslagsrevers, hvilken ådagalägger det skuldförhållande, för hvilket pantsättningen
i det särskilda fallet sker. Detta bruk medför flera fördelar. Anteckningar,
som beröra endast skuldförhållandet men ej panträtten, såsom om
uppsägning, om räntebetalning m. m., göras å omslagsreversen och behöfva således
ej belasta själfva inteckningshandlingen. Om lånet öfverflyttas till annan långifvare
eller ansvarigheten därför vid ombyte i äganderätten till fastigheten
öfvertages af nye ägaren, är det lätt att utbyta omslagsreversen mot en annan.
När omslagsrevers finnes, betraktas inteckningen så som hvarje annat värdeföremål,
hvilket blifvit pantsatt för skuld. Emellertid är med denna sedvana
förenad den icke oväsentliga olägenhet att en fastighetsägare vid belåning af
sin fastighet får afgifva två honom personligen förbindande skuldebref i anledning
af ett och samma lån. Denna dubbla personliga ansvarighet från låntagarens
sida är naturligtvis för långifvaren utan betydelse, men saken kan icke
ordnas annorlunda, då lagen icke medgifver att inteckning må meddelas allenast
för visst penningbelopp utan samband med en personlig fordran. En ansökan
om dylik inteckning måste enligt gällande lag rätten afslå.

Huru föga den personliga ansvarigheten ofta nog beaktas visar sig i andra,
i det praktiska lifvet vanliga fall. Så t. ex. när den intecknade egendomen
säljes utan att den personliga ansvarigheten för skulden öfvertages af nye
ägaren. Om icke här långifvaren framtvingar ett öfvertagande från köparens
sida eller ock genom särskilda åtgärder upprätthåller fordringsrätten mot säljaren,
kommer denna att genom preskription upphöra och sålunda det förhållande
att inträda att personlig ansvarighet för intecknade beloppet icke kan
mot någon göras gällande. I själfva verket lärer detta i fråga om lån, som
meddelas af hypoteksföreningarna, ofta nog vara fallet. Om, när en med hypotekslån
belastad egendom säljes, köpare och säljare icke själfva ombesörja att
den personliga ansvarigheten öfverflyttas på köparen, lärer enligt vanligt bruk
icke från hypoteksföreningens sida företagas någon åtgärd för vidmakthållandet
af denna ansvarighet, hvilket har till följd att sådan ansvarighet visserligen

312

någon tid framåt kommer att hvila å förre ägaren men senast efter tio år alldeles
upphör.

Såväl hänsyn till de allmänna grundsatsernas följdriktiga tillämpning som
behofvet af öfverensstämmelse mellan lagens föreskrifter och det praktiska lifvets
kraf synas alltså bjuda, att steget nu uttages och det medgifves att inteckning
må kunna fastställas för visst penningbelopp, hvarför fastigheten skall häfta,
oaktadt personlig betalningsskyldighet därför icke åligger någon. Detta så mycket
hellre som den pröfning, hvilken i inteckningsärendet kan ägnas frågan om tillvaron
af en personlig fordran, är af rent formell art och ingalunda gifver någon
garanti för att, där inteckning meddelas, en fordran i verkligheten finnes.
Rätten kan nämligen kontrollera endast att en skuldförbindelse är utfärdad. I
de allra flesta fall innehafves denna förbindelse då ännu af utgifvaren, som tilllika
är sökande i inteckningsärendet; den skriftliga förbindelsen representerar i
sådana fall icke ett redan bestående skuldförhållande utan skall framdeles bilda
underlag för upptagande af ett lån. Då så är händelsen, kan det naturligtvis
ock inträffa, att, oaktadt inteckning meddelats, ett verkligt skuldförhållande
aldrig uppkommer.

Mot lämpligheten af en lagstiftning, som medgåfve inteckning för visst
penningbelopp utan sammanhang med en fordran, anfördes vid tillkomsten af
1875 års inteckningsförordning, att man genom en lagändring i denna riktning
skulle erhålla två sakrätter, hvilka, ehuru med hvarandra nära öfverensstämmande,
dock i vissa afseenden blefve olika, och att detta förhållande kunde
åstadkomma oreda i afseende å de rättsverkningar, som borde tillkomma enhvar
af dem. Beredningen kan så mycket mindre dela denna mening, som
dessa olika slag af panträtt, såsom ofvan blifvit påpekadt, redan nu bestå
vid sidan af hvarandra och någon olägenhet icke däraf försports. I själfva
verket inskränker sig olikheten därtill, att i fråga om inteckning, som ej är
knuten till något personligt skuldförhållande, tillämpning af de bestämmelser,
som afse att reglera förhållandet mellan panträtten och denna personliga ansvarighet,
bortfaller. Beredningen har därför ansett berörda omständighet icke
utgöra hinder för att utsträcka rätten att erhålla inteckning äfven till sådana
fall, där någon personlig ansvarighet för det belopp, hvarför inteckning sökes,
icke förefinnes.

313

Äfven i annat hänseende har Beredningen sökt genomföra grundsatsen om
inteckningens sjelfständighet, nämligen beträffande förhållandet mellan flera särskilda
inteckningar i samma fastighet. När samma pant häftar för flera anspråk,
är naturligtvis den ordning, hvari de särskilda panträttshafvarne äga
att för täckande af sina anspråk använda panten, af den största betydelse; däraf
blifver, när panten icke är tillräcklig att täcka alla, beroende, hvem af dem
skall blifva lidande. Denna ordning bestämmes i fråga om inteckningar efter
tiden då de blifvit sökta, så att en inteckning, hvilken sökts å tidigare dag än
en annan, har företräde eller förmånsrätt framför denna. Den säkerhet, en inteckning
erbjuder, är sålunda beroende icke endast af den intecknade fastighetens
värde i och för sig utan också af den plats inteckningen intager i förhållande
till andra inteckningar, för hvilka fastigheten häftar. Upplysning i
sadant hänseende lämnar nu inteckningsprotokollet och enligt förslaget fastighetsboken;
med dessa till ledning kan lätt bedömas, hvilket värde såsom pantsäkerhet
den inteckning, som erbjudes till belåning, innebär.

Ställes emellertid inteckningsrätten i strängt beroende af den fordringsrätt,
vid hvilken den från början anknutits, är det uppenbart, att detta inteckningarnas
inbördes förhållande lätteligen kommer att rubbas. Så snart en intecknad
skuld helt eller delvis inlöses, skulle de efterföljande inteckningarna
komma att hvar efter sin ordning rycka upp och fylla den lediga platsen. Då
det ligger i sakens natur, att de personliga skuldförhållandena äro underkastade
växlingar, skulle äfven i fråga om inteckningsförhållandena förändringarna blifva
lika täta och omfattande. Hvarje förändring i det personliga skuldförhållandet
skulle genom sin återverkan på efterföljande inteckningar bereda dessas innehafvare
en ökad säkerhet.

En dylik ur förhållandet mellan fordran och pant härledd konsekvens är
med afseende å inteckning obehöflig och onaturlig. Genom inskrifningsväsendets
anordning är utväg beredd att på ett afgörande sätt fastställa de särskilda inteckningarnas
inbördes förhållande; för bevarande af tredje mans intresse är
detta nog. Vid belåning af en inteckning har långifvaren intet fog att räkna med
möjligheten att en tidigare inteckning skall bortfalla eller inskränkas; och när
han beslutar sig för att taga den såsom pant och bestämmer sina villkor, tager
han hänsyn till säkerheten sådan den är men icke sådan den tilläfventyrs kan

14,‘/''o7 40

Ägarehypo tek.

314

blifva. Att medgifva honom uppryckningsrätt vore därför att tillägga honom
en fördel, på hvilken han icke har något som helst berättigadt anspråk. Och
denna fördel skulle beredas honom på fastighetsägarens bekostnad. Ty ehuruväl
det står denne öppet att i stället för den inteckning, som helt eller delvis
bortfallit, taga en ny, är dels sådant alltid förenadt med omgång och kostnad,
dels erbjuder denna nya inteckning visserligen icke alltid i fråga om belåning
samma fördel som den äldre; för en sista inteckning kan måhända, särskildt
under tryckta tider, det blifva svårt att finna en långifvare, än oftare kommer
det att inträffa, att lånevillkoren blifva helt andra och mer betungande än om
fastighetsägaren kunnat såsom säkerhet erbjuda den inlösta. Inför dessa förhållanden
har sedan långt tillbaka i praxis grundsatsen om inteckningsrättens
ovillkorliga samband med fordringen fått vika och tillerkänts fastighetsägaren
rätt att ånyo och med oförminskad förmånsrätt utsätta en infriad inteckning;
genom inteckningsförordningen (25 §) blef, såsom redan anmärkts, denna hans
rätt uttryckligen lagfäst.

Därvid har man emellertid stannat. För inteckningsrättens upplifvande,
sedan inteckningen blifvit inlöst, är det en nödvändig förutsättning att inteckningen
verkligen blifvit af fastighetsägaren ånyo utsatt. Så länge ännu icke
sådant skett hvilar inteckningsrätten, och kommer det till tvångsrealisation, är
den utan all verkan. Inteckningen lämnas därvid alldeles ur räkningen; senare
inteckningshafvare få utan hänsyn till densamma njuta betalning ur köpeskillingen,
och endast det möjligen uppstående öfverskottet, sedan alla förmånsrättsägande
borgenärer utfått hvad dem tillkommer, redovisas till ägaren eller dennes
konkursbo. *

Att denna ståndpunkt lider af bristande följdriktighet lärer icke kunna
förnekas, likasom icke heller att för densamma ej kunna åberopas några rättsliga
hänsyn. I fråga om långifvarens rättsliga intresse gör sig här ofvan angifna
betraktelsesätt med full styrka gällande; han måste ju alltid räkna med möjligheten
att de inteckningar, som äga företräde framför hans egna, vid en
tvångsrealisation äro till fulla beloppet belånade, och då han, i händelse en
föregående inteckning infrias, icke har någon rättslig befogenhet att motsätta
sig dess utställande för nytt lån, finnes icke heller något rättsligt skäl att till *

Se K. Majts dom den 16 jan. 1874 (N. J. A. s. 19) och utslag den 5 apr. 1895 (N. J. A. 8. 223)

315

erkänna honom fördelen af att tillfälligtvis sådant icke skett. Visserligen kan
det sägas, att en sådan fördel för efterföljande inteckningar icke, när det kommit
till tvångsrealisation, af hänsyn till fastighetsägaren behöfver uteslutas, då
ju i sådant fall ett vidare användande af kreditmedel från hans sida icke är
påkalladt, äfven om det icke, såsom vid konkurs, är honom betaget. Men icke
desto mindre innebär denna upprycknings rätt mot fastighetsägaren och hans borgenärer
en gifven obillighet, i synnerhet om han icke är personligen ansvarig
för den inteckning, hvarom fråga är. Därjämte uppkommer häraf en osäkerhet
med afseende å fastighetens inteckningsförhållanden, hvilken just vid tvångsrealisation
är i hög grad hinderlig och menlig. Sådan denna enligt Beredningens
förslag skulle blifva anordnad, är en förändring i nu ifrågavarande hänseende af
praktiska skäl påkallad. De föreslagna bestämmelserna om exekutiv försäljning
af fastighet hvila på den grundsats att försäljning icke må ske, med mindre de
fordringsägare, hvilka äga företräde framför utmätningssökanden, blifva för sina
fordringar till fullo betäckta, och att för sådant ändamål skall på förhand fastställas
ett lägsta bud, under hvilket försäljning ej må äga rum. Det är lätt
insedt, med hvilka svårigheter det skulle vara förenadt att i detta skede af förfarandet
urskilja, till hvilka belopp i fastigheten gällande inteckningar rätteligen
borde upptagas, därest auktionsförrättaren i sådant hänseende vore hänvisad att
verkställa en utredning af faktiskt föreliggande förhållanden i fråga om inteckningarnas
belåning, och huru lätt det resultat, hvartill han i sådant hänseende
kommit och hvarå hela det följande förfarandet kan komma att hvila, kunde
komma att på grund af senare förebragt upplysning kullkastas. Erforderlig fasthet
härutinnan uppnås först om förrättningsmannen till grund för sina beräkningar
får lägga gravationsbeviset. Men detta kan ske endast under förutsättning
att på rätten att ur fastigheten uttaga ett intecknadt belopp icke inverkar,
huruvida eller i hvilken utsträckning inteckningen är belånad.

Af nu anförda skäl har Beredningen icke tvekat att äfven i förevarande
hänseende fullt erkänna inteckningsrättens själfständighet genom att principiellt
likställa fastighetsägaren såsom inteckningshafvare med hvarje annan sådan.
Honom tillkommer den å en inteckning grundade rätt, som icke tillkommer någon
annan. Genom upptagandet af denna i främmande rätt flerstädes antagna
grundsats — genom erkännande af det s. k. ägarehypoteket — erhåller inteck -

316

Utfästelse
af inteckning.

ningsrätten sin fulla sjelfständighet, inteckningen bildar ett ur fastigheten utbrutet
värdeföremål och ingår såsom sådant i fastighetsägarens förmögenhet. Naturligtvis
påkallar tillämpningen af denna grundsats i särskilda hänseenden
jämkning af nu gällande lagbestämmelser. Härför skall i det följande redogörelse
lämnas.

1 §•

Af skäl, som nyss anförts, uppställer förslaget icke tillvaron af en fordran
såsom nödvändig förutsättning för intecknings beviljande. Utmärkande för den
rätt, som genom inteckningen uppkommer, blifver således allenast, att inteckningshafvaren
skall äga att i den ordning utsökningslagen bestämmer ur fastigheten
utbekomma det belopp, inteckningsutfästelsen afser. Är inteckningsrätten vid dess
tillkomst fristående från hvarje personlig fordran, blifver utfästelsen af inteckning
en sj älfständig handling, som, ställd till viss man, till innehafvaren eller till viss
man eller order, kommer att, sedan den af inskrifningsdomaren försetts med bevis om
inskrifningen, blifva bärare af inteckningsrätten. Inteckning i denna form lämpar
sig'' att användas vid upptagande af lån i särskilda för fastigbetsbelåning afsedda
kassor; placeringen sker här för lång tid och säkerheten måste vara så god, att
hänsyn icke beböfver tagas till fastighetsägarens personliga betalningsförmåga.
Samma form för inteckning lämpar sig jämväl för den mer rörliga omsättningen
i banker och andra dylika penninginrättningar, där man visserligen icke plägar
utlämna lån mot inteckningssäkerhet med mindre låntagaren också ikläder sig
personlig ansvarighet, men där man vanligen låter detta skuldförhållande bestämmas
genom en särskild förbindelse, med hvilken inteckningshandlingen följer såsom
annan lös pant.

Den affattning, ifrågavarande § erhållit, utesluter naturligtvis ingalunda
att inteckning likasom enligt nu gällande lag utfästes och beviljas så, att
vid inteckningens tillkomst fastigheten utgör pant för en viss fordran. I sådant
fall är det belopp, för hvilket fastigheten skall komma att häfta, afsedt att betacka
denna fordran. Uttages beloppet ur fastigheten, är fordringen därmed betald;
skulle fordringen gäldas med andra medel, upphör fordringsägaren att vara
innehafvare af panträtten. Att sambandet mellan fordringsrätten och inteck -

*

ningsrätten icke är ovillkorligt är i det föregående antydt och skall i det följande
närmare uppvisas. Denna form af inteckning lämpar sig särskild! för de
fall, då lån mot inteckning lämnas man och man emellan; här har den personliga
ansvarigheten sin stora betydelse, och det faller sig för både långifvare och
låntagare naturligt att det just är lånesumman i skuldebrefvet som intecknas.

I främmande rätt användes för betecknande af inteckningsrätten olika benämningar
allteftersom den är anknuten till en fordran eller icke. Beredningen
har icke ansett nödigt att upptaga en sådan åtskillnad i beteckning, då
inteckningsrätten i båda fallen är af alldeles samma natur och den med personlig
fordran förbundna inteckningsformen ofta nog öfvergår till den andra.

Från gällande rätt upptager förslaget den grundsats att inteckning skall
fastställas till visst belopp; först härigenom vinner ordningen mellan de olika
inteckningarna den fasthet, som är ett oeftergiflig! villkor för att vid lån mot
inteckning må kunna pålitligt bedömas hvilken säkerhet hvarje särskild inteckning
innebär. För sådant ändamål är det däremot icke nödvändigt att, när fråga
är om inteckning för fordran, jämväl fordringens belopp skall vara en gång för
alla bestämdt. År det belopp, för hvilket fastigheten häftar, fullt fixeradt, är
det nämligen vid en blifvande realisation af fastigheten och däraf följande likvid
alldeles likgiltigt för innehafvare af öfriga inteckningar om fordringens belopp
är större eller mindre. Skulle fordringen öfverskjuta intecknade beloppet,
får naturligtvis det öfverskjutande ej ur fastigheten uttagas; understiger åter
fordringen det in tecknade beloppet, följer af lagförslagets bestämmelser, att fastighetsägaren
äger uppbära utdelning, som utöfver fordringsbeloppet kan å inteckningen
utfalla. Enligt lagförslaget föreligger således intet hinder att inteckning
beviljas för fordran intill ett visst belopp, såsom för ett kassakreditiv, ett
byggnadskreditiv eller det skadestånd, som fastighetsägaren i visst fall kan kännas
skyldig att utgifva.

Enligt förslaget skall inteckning alltid afse visst belopp i penningar; den
i gällande lag — 11 § inteckningsförordningen — medgifna rätten att erhålla
inteckning för utfästelse att lämna »varor» är icke i förslaget bibehållen. En
dylik förpliktelse äger icke den bestämdhet, som för inteckningsrätten bör vara
utmärkande, och något verkligt praktiskt behof att för utfästelser af detta slag
bereda omedelbar inteckningssäkerhet torde, efter hvad erfarenheten gifvit vid

318

handen, icke heller förefinnas. Förslaget medgifver icke den, som fått åt sig
upplåten rätt till viss årlig ränta af fastigheten, att till säkerhet härför undfå
inteckning i fastigheten; sådan rättsägare är hänvisad att enligt de för inskrifning
i 4 kap. af förslaget bestämda regler vinna säkerhet för sin rätt. Denna
olikhet är emellertid af öfvervägande formell betydelse.

Såsom förut framhållits, är det enligt förslaget icke nödigt att en inteckningsutfästelse
ansluter sig till en viss fordran. Om emellertid detta är förhållandet
och denna fordran grundar sig på skuldebref eller annan skriftlig
handling, måste det anses öfverensstämmande med god ordning att inteckningsutfästelsen
är tecknad å själfva handlingen, då därigenom tillförlitligen konstateras,
för hvilken fordran inteckningen är afsedd att medföra panträtt. En bestämmelse
af detta innehåll har alltså upptagits i andra stycket af förevarande
§; af densamma följer, att om till säkerhet för sådan fordran inteckning sökes
utan att utfästelsen finnes tecknad å fordringsbeviset, ansökningen skall afslås.

2 §■

Tvångs- Med införandet af 1875 års inteckningsförordning upphörde den dittills

inteckning, obegränsade rätten för hvarje borgenär att tilltvinga sig inteckning i gäldenärens
fasta egendom. En dylik rätt är icke förenlig med ett ordnadt kreditväsen;
är borgenärens fordran sådan, att han på grund däraf kan erhålla utmätning,
kan naturligtvis därvid äfven gäldenärens fastighet tagas i mät och därigenom
beredas borgenären likvid för hans fordran. Men att annorlunda tilltvinga
sig säkerhet bör icke stå honom öppet.

Från den sålunda antagna regeln medgifver emellertid gällande lag vissa
undantag. Det viktigaste af dessa är säljarens rätt att undfå inteckning för
ogulden köpeskilling. Då Beredningen i förslaget till lag om köp, byte och
gåfva funnit sig böra bibehålla den förmånsrätt, som för dylik fordran tillkommer
säljaren, har det icke kunnat ifrågasättas att rubba den rätt, som i samband
därmed tillerkänts honom att bereda förmånsrätten fortvara genom att inom
viss tid söka inteckning för köpeskillingsfordringen.

Förutom detta fall upptager 2 § inteckningsförordningen tvenne andra,
där rätt till inteckning utan föregående utfästelse medgifvits, nämligen då en

319

ägare af fastighet fått sig ålagdt att ställa säkerhet för omyndigs medel, som
han har om händer, och då han genom laga kraft ägande utslag i brottmål förpliktats
att utgifva skadestånd, som ej genast är förfallet till betalning. I intetdera
fallet föreligger efter Beredningens tanke tillräckliga skäl att omedelbart
ingripa genom att till vederbörandes säkerhet inteckna fastigheten; det
bör vara en fastighetsägare, hvilken sådan skyldighet åligger, öppet att ställa
annan säkerhet, som kan pröfvas vara för ändamålet tillfredsställande. Rätten
till tvångsinteckning i dessa båda fall har därför uteslutits. Skyldighet att
ställa säkerhet är, såvidt angår förmyndare, stadgad i 11 § i lagen den 18 april
1884 angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, och någon
vidare föreskrift är därför i sådant hänseende icke erforderlig. Däremot
tinnes utöfver ifrågavarande stadgande i inteckningsförordningen icke i lag någon
föreskrift om sådan skyldighet för den, hvilken det i brottmål ålagts att utgifva
skadestånd. Då en dylik skyldighet synes välgrundad, har Beredningen utarbetat
förslag till en lagbestämmelse af sådant innehåll, hvilken skulle upptagas
i 6 kap. strafflagen.

3 §•

Under det gällande lag uppställer den ovillkorliga fordran att intecknings- Vittnen å
utfästelsen skall vara af vittnen styrkt, medgifver förslaget, att detta bestyrkande
kan ersättas därigenom att fastighetsägaren vid rätten själf vitsordar
handlingen. Då vittnenas påskrift icke bör äga betydelse af en form utan endast
skall bestyrka handlingens äkthet, synes en sådan modifikation af bestämmelsen
påkallad.

Af stadgandets affattning framgår, att i händelse handlingen icke är styrkt
af vittnen och icke heller på angifna sätt vitsordas, ansökningen skall omedelbart
afslås; någon åtgärd för att bringa ärendet i förändradt skick har inskrif.
ningsdomaren icke att vidtaga. Härutinnan föreligger alltså en olikhet mot be‘
handlingen af en ansökan om lagfart under liknande omständigheter; där skall
handlingens utställare höras öfver ansökningen. Anledningen till denna åtskillnad
ligger däri, att med köpehandlingens utfärdande äganderätten öfvergår till
köparen, under det panträtten uppkommer icke med inteckningsutfästelsen
utan först med inskrifningen. Lagstiftaren är därför i sin fulla rätt, om han i

Jäf mot ansökan
om inteckning.

m

fråga om en inteckningsutfästelse för inskrifning uppställer strängare fordringar.
Såsom regel måste gälla, att en ansökan om inteckning, där den icke är i det
skick att den kan bifallas, skall afslås; och från denna regel finnes intet skäl
att medgifva undantag för ifrågavarande fall.

Paragrafens andra stycke motsvarar till sitt innehåll 5 § inteckningsförordningen.
Angående förfarandet, när fastighetsägaren skall höras öfver ansökan
om inskrifning, innefattas bestämmelse i 1 kap. 13 § i förslaget, hvadan några
mot 6—8 §§ inteckningsförordningen svarande föreskrifter icke i detta kapitel
upptagits.

4 §•

Första stycket af denna § har sin motsvarighet i 9 § inteckningsförordningen,
allenast med den jämkning, som är en följd däraf att inteckningsrätten
enligt förslaget ej behöfver vara anknuten till en fordran. Anmärkas må emellertid,
att, enligt den ståndpunkt förslaget intager, den omständigheten att en
fordran, hvartill en inteckningsutfästelse ansluter sig, är ogiltig icke med nödvändighet
föranleder att utfästelsen också är det; endast när utfästelsen skett
under förutsättning att fordringen var giltig, kan detta anses vara fallet.1

I andra stycket regleras de förhållanden, som omhandlas i 10 § inteckningsförordningen.
Är, då inskrifningsdomaren skall besluta i inteckningsärendet,
tvist anhängig angående sökandens rätt att få inteckning, skall, i öfverensstämmelse
med hvad nu gäller, ansökningen förklaras hvilande i afbidan på
tvistens utgång. Sökanden är då, där han vinner saken, skyldig att inom viss
tid vid rätten förete domen, vid äfventyr att ansökningen eljest är förfallen.
Finnes sökandens rätt tvistig, ehuru någon tvist icke är anhängig, skall sökanden
erhålla föreläggande att instämma saken till domstol och ärendet emellertid
lämnas beroende af att han fullföljer ansökningen och vid rätten visar, att han
stämt. Såtillvida öfverensstämmer förslaget med motsvarande bestämmelse i inteckningsförordningen,
sådan denna blifvit i praxis tillämpad.2 Däremot afviker

1 Jfr ang. verkan enligt gällande rätt däraf att fordringsrätten, dä inteckning söktes, såvidt
handlingen utmärkte, upphört till följd af preskription K. Maj:ts utslag den 17 okt. 1892 (N. J. A.
b. 473), den 18 okt. 1898 (N. J. A. s. 472) och den 21 jan. 1901 (N. J. A. s. 10).

2 Se K.. Maj:ts dom den 28 sept. 1903 (N. J. A. s. 360) och utslag den 23 jan. 1905 (N.
J. A. s. 44).

321

förslaget från inteckningsförordningen därutinnan, att det icke utsätter viss tid,
inom hvilken sökanden har att fullgöra föreläggandet, utan låter det ankomma
på inskrifningsdomaren att härom för hvarje särskildt fall bestämma. I sammanhang
härmed har, i öfverensstämmelse med hvad som i motsvarande fall gäller
för lagfartsärenden, i fråga om inteckningsärende stadgats, att ärendet icke
skall hvila utan uppskjutas, så att, i händelse sökanden försummar sig, ansökningen
afslås. Genom denna anordning vinnes, att om sökanden icke fullgör föreläggandet,
ansökningen kommer att omedelbart afföras ur fastighetsboken och
icke såsom nu, ehuru förfallen, tills vidare kvarstå. Visar däremot sökanden i
behörig tid, att han stämt, är det gifvet, att därefter ärendets fortsatta behandling
blifver densamma, som om tvisten varit anhängig redan när ansökningen
gjordes.

Har en ansökan förfallit vare sig på grund däraf, att domen i tvisten gått
sökanden emot, eller därför att han, där han vunnit saken, icke inom föreskrifven
tid företett domen, ankommer det jämlikt stadgandet i 1 kap. 18 § på den,
som däraf har intresse, att visa, att ansökningen förfallit, och sålunda få den
ur fastighetsboken affärd.

5 §■

Skall ordning och reda i inskrifningsväsendet och däraf beroende rättsför- Inteckning i
hållanden kunna upprätthållas, måste den regel gälla att hvarje inskrifning skall fasti9heUhänföras
till en fastighet sådan denna är i fastighetsboken upptagen. Att göra
ett visst på ett eller annat sätt betecknadt område af en fastighet till föremål
för inskrifning maste därför vara uteslutet intill dess samma område blifvit
från fastigheten afskildt och såsom själfständig fastighet ingått i boken. Huru
en lagfartsansökning å dylikt område skall behandlas, inhämtas af föreskriften i
2 kap. 14 §, jämförd med 10 och 11 §§; har den, som förvärfvat området, utfäst
inteckning i detsamma, kommer en ansökan om inteckning att vara underkastad
bestämmelserna i 6 § i förevarande kapitel, så länge lagfart för nye ägaren ännu
icke är beviljad. Icke heller kan den, som sålt eller annorledes öfverlåtit ett
sådant område, låta inteckna den återstående delen af fastigheten.*

* Jfr K. Majits dom don 12 febr. 1901 (N. J. A. s. 49).

I484/07

41

322

I viss mån annorlunda ställer sig saken, då fråga är om s. k. ideella andelar
— på marken icke utlagda bråkdelar af fastigheten. Gifvet är visserligen,
att icke heller här fastighetens ägare kan göra en dylik bråkdel till föremål för
särskild belastning. Fastigheten är i hans hand en enhet, ingen möjlighet finnes
att särskilja den ena andelen från den andra; blefve den ena bråkdelen belastad
på ett sätt, den andra på ett annat, komme sådant att leda till olösliga
komplikationer, när de sålunda inskrifna rättigheterna skulle vid en tvångsrealisation
göras gällande, likasom, i händelse olika delar af fastigheten komme på
skilda händer, det skulle blifva omöjligt att fastställa de särskilda delarnas belastning.
Kommer däremot fastigheten under samäganderätt, så att flera däri
få hvar sin lott, blifva därigenom de särskilda delarna i viss mån individualiserade.
Den äganderätt, som tillkommer enhvar af ägarne, måste kunna genom
inskrifning tryggas, hvarje sådan delägare är både berättigad och pliktig att
söka lagfart å sin del. Det är möjligt, ofta nog sannolikt, att någon utbrytning af
delarna icke kommer att ske, och inskrifningen kan därför icke göras beroende
däraf att en sådan utbrytning äger rum. Föreligger samäganderätt, bör det
efter Beredningens tanke icke heller vara en samägare betaget att särskilt inteckna
sin lott. Genom den för honom meddelade särskilda lagfarten är utväg
beredd att behandla hans lott såsom en särskild fastighet vid tvångsrealisationen.
Och ehuru det visserligen icke är uteslutet att genom framdeles skeende
förändringar i äganderättsförhållandet den eu gång uppkomna åtskillnaden mellan
delarna rubbas, har denna möjlighet till komplikationer dock icke ansetts
vara af den betydelse att den bort föranleda en i nu rådande vanor så djupt
ingripande förändring, som ett förbud mot särskilt intecknande af dylika andelar
skulle innebära. Detta desto mindre som det icke lärer kunna ifrågasättas
att undandraga en samägares borgenärer utvägen att genom utmätning af
hans andel bereda sig betalning för en icke intecknad fordran.

På nu angifna grunder hvilar bestämmelsen i denna §:s första stycke.
Endast när en fastighet tillhör flera, hvar till viss lott, är ett intecknande af
del i fastighet tillåtet. Beredningen har icke förbisett, att tillämpningen af
denna bestämmelse förutsätter att inskrifningsdomaren ingår i pröfning, huruvida
den, för hvars gäld inteckning sökes, har åtkomst jämväl till annan lott i
egendomen än den, inteckningsansökningen afser, och att en sådan pröfning stun -

323

dom kau vara förenad med svårighet. Någon fara för rättssäkerheten kan emellertid
den föreslagna bestämmelsen icke medföra, då denna icke föranleder
att en inteckning, som i strid däremot kommit att beviljas, skulle vara ogiltig.
Lika litet i detta fall som i andra, då inteckning på grund af gäldenärens utfästelse
meddelats i honom tillhörig fastighet, är inteckningen utan verkan därför
att ansökningen rätteligen bort afslås; endast i det fall 11 § afser är förhållandet
ett annat.

Från den sålunda uppställda regeln innefattar andra stycket såtillvida
ett undantag, som för det fall, att genom äganderättens sammanförande i en
ägares hand samäganderättsförhållandet upphört, det medgifvits att sådant oaktadt
meddela inteckning i den andel, som förut tillhört en särskild delägare, för den
köpeskilling, som för andelen vid öfverlåtelsen betingats. Utan sådan möjlighet
skulle nämligen den förmånsrätt, som tillkommer säljaren, icke kunna genom
fordringens intecknande bevaras.

6 och 7 §§.

3 § motsvarar till sitt innehåll 12 § inteckningsförordningen. Då Hinder mot
emellertid detta lagrum någon gång gifvit anledning till den tolkning, att då intecknin9-inteckning sökes innan lagfart blifvit sökt för den, som utfäst inteckningen,
inteckningsansökningen icke skulle genast afslås utan skulle kunna förklaras
hvilande*, och en sådan praxis icke kan anses förenlig med grunderna för
ett ordnadt inskrifningsväsen, har lagrummet blifvit affattadt på ett sätt,
hvarigenom en sådan tolkning uteslutes.

Bestämmelserna i 7 § öfverensstämma med hvad som stadgas i 13 § inteckningsförordningen.
8

8 §•

Föreskrifterna i denna § afse närmast att bestämma, huru i afseende å in- Kollision
skrifning skall förhållas vid kollision mellan tvenne från samme ägare härledda mel!an la9''
anspråk, det ena pa ägandei’ätt, det andra på inteckningsrätt. I öfverensstäm-"^ teckning

* Se K. Maj:ts utslag den 31 okt. 1887 (N. J. A. e. 362), som dock afser inteckning för nyttjanderätt -

324

melse med föreskriften i 14 § inteckningsförordningen stadgas här, att en ansökan
om inskrifning af äganderätten utesluter en samtidigt sökt inskrifning på
grund af inteckningsutfästelse, men att å andra sidan en öfverlåtelse, för hvilken
ännu icke sökts inskrifning, icke är till hinder för meddelande af inteckning
på grund af förre ägarens utfästelse. Stadgandet hänför sig emellertid
endast till de fall, då äganderättsförvärfvet grundas å frivillig öfverlåtelse;
har fastighet sålts å exekutiv auktion, är köparens rätt i förhållande till dem,
som härleda anspråk från förre ägaren, oberoende af den tidpunkt, då han söker
lagfart å sitt fång.*

Gällande lag innefattar icke någon uttrycklig bestämmelse angående den
materiella giltigheten af en inteckning, som meddelats efter öfverlåtelsen men
innan nye ägaren lagfarit fånget. Man skulle däraf kunna sluta, att en dylik
inteckning vore under alla förhållanden gällande mot nye ägaren. Enligt
Beredningens tanke vore detta emellertid stridande mot inskrifningsinstitutets
syfte och verkliga uppgift. Inskrifningen afser icke att skapa formell rätt i
strid mot den verkliga utan endast att skydda den redbara omsättningen af
rättigheter. Den, som förvärfvat en formell rätt med kunskap om förhållanden,
som borde utesluta dess tillkomst, bör icke skyddas. Lika litet som en inskrifning
af äganderätt i någon händelse föranleder att denna inskrifning upprätthålles
i strid mot en bättre berättigads anspråk, med mindre rättsförvärfvet
skett i god tro, lika litet bör detta ske i fråga om en inteckningsrätt. Den
tidpunkt, som i fråga om tillvaron af god tro är afgörande, måste här blifva
den, då inteckning sökes; ty först därmed uppkommer sakrätten. Med afseende
å omsättningens säkerhet måste emellertid skydd gifvas jämväl senare innehafvare
af inteckningen, som i god tro åtkommit densamma, äfven om sådan saknats
hos inteckningssökanden. Sedan en inteckning en gång kommit i godtroende
innehafvares hand, åtnjuter hvarje senare innehafvare samma skydd
och är invändning om bristande god tro utesluten.

I inteckningsförordningen förekommer icke någon bestämmelse, huru förfaras
skall, då inteckning för ogulden köpeskilling sökes i egendom, som
innan ansökningen göres blifvit af köparen öfverlaten till annan och för

* Se K. Maj:ts utslag den 2 dec. 1885 (N. J. A. s. 455).

325

den nye ägaren lagfaren. Beredningen bär emellertid ansett en föreskrift härom
icke böra i detta sammanhang saknas och fördenskull föreslagit ett stadgande
af det innehåll andra stycket utvisar. Enligt 1 kap. 11 § i förslaget till
lag om köp, byte och gåfva har säljaren för sin köpeskillingsfordran säkerhet
i egendomen, och denna säkerhet förringas icke därigenom att köparen i sin
tur säljer egendomen till någon annan. Iakttager säljaren den i samma § för
intecknings sökande stadgade tid, bör det således icke utgöra något hinder för
inteckningens beviljande, att före inteckningsansökningen lagfart å egendomen
blifvit sökt eller meddelad för köparens efterträdare i äganderätten. Hvad sålunda
föreslagits öfverensstämmer med den rättstillämpning, som gjort sig i
praxis gällande.*

9 och 10 §§.

Att den, för hvars gäld inteckning meddelats, formellt är inskrifven så- Inteckning
som ägare, förlänar icke åt inteckningen en giltighet, som inskrifningen af utfäst af
äganderattsförvärfvet icke gifver åt detta. Faller inskrifningen af äganderät- rätte ägaren.
ten, måste detta i regel föra med sig upphäfvandet också af de rättigheter,
hvilka ur denna hafva sin härledning. I denna från gällande rätt bibehållna
regel har Beredningen emellertid trott vissa modifikationer kunna utan olägenhet
göras i syfte att trygga den redbara samfärdseln på detta område.

Om i vissa fall ett förvärf af äganderätt, som icke är materiellt riktigt,
skyddas af lagen därest rättsförvärfvet blifvit inskrifvet och skett i god tro, synes
det vara i sin ordning, att i samma fall, oaktadt förutsättningen af god tro
brister hos den såsom ägare inskrifne och äganderättsförvärfvet därför går om
intet, den, som fått inteckning i fastigheten, bibehålies vid sin rätt, därest han
förvärfvat den i god tro. Den ena inskrifningen bör icke tilläggas ringare verkan
än den andra. Äfven här bör, såsom i det i 8 § angifna fall, af hänsyn
till omsättningens trygghet skyddet för den goda tron utsträckas till senare förvärfvare
af inteckningsrätten. Af nu angifna grunder stadgar förslaget i 9 §
för det fall att en fastighet öfverlåtits till tvenne och den som därå fått lag *

Se K. Maj:ts utslag den 29 aug. 1888 (N. J. A. s. 354) och den 20 maj 1892 (N. J. A.
s. 325).

326

fart måste vika för den andre — hvilket inträffar endast under förutsättning
att öfverlåtelsen till honom skett senare och han icke var i god tro när
öfverlåtelsen ägde rum — att icke desto mindre den inteckningsrätt, som
härledes från den såsom ägare obehörigt inskrifne, skall blifva beståndande, såvida
inteckningssökanden varit i god tro när inteckningen söktes, eller någon
sedermera i god tro blifvit innehafvare af inteckningen. Af samma skäl bestämmer
10 §, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som nu finnes stadgadt
i 4 § i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd, att i det fall, då
de yttre förutsättningarna för häfd å en fastighet föreligga men i brist af god
tro hos den såsom ägare inskrifne häfd icke inträdt, denna brist dock icke drabbar
den inteckningshafvare, som från honom härleder sin rätt, därest vid förvärfvet
af inteckningsrätten god tro varit för handen.

Förordningen den 27 november 1854 huru förhållas bör med egendom, som
tillhört den, hvilken längre tid varit borta utan att låta höra af sig, innehåller
i 5 § vissa bestämmelser angående verkan af inteckning i egendom, som återlämnas
till den, som förklarats död men sedermera finnes vara vid lif. I dessa
bestämmelser har Beredningen icke föreslagit någon ändring; men då äfven här
tillägges en inteckning giltighet oaktadt äganderätten till fastigheten frånkännes
den, från hvilken inteckningsrätten härledes, har i detta sammanhang
bort hänvisas till nämnda förordning.

Utöfver hvad sålunda stadgats upptager förslaget icke någon föreskrift i
syfte att skydda dens rätt, som i god tro blifvit innehafvare af en formellt
riktig men i sig ogiltig inteckning. De i 10 § 2 mom. i promulgationslagen
till utsökningslagen gifna bestämmelser bereda visserligen den redbara omsättningen
ett afsevärdt skydd, likasom också stadgandet i 17 § af förevarande kapitel.
Men att gå längre och t. ex. låta till förmån för innehafvare i god tro
en inteckning, som tillkommit på grund af en förfalskad inteckningsutfästelse
eller af misstag, efter förloppet af viss tid blifva gällande har icke synts kunna
ifrågasättas, då därigenom skulle för fastighetsägaren skapas ett äfventyr, mot
hvilket han endast genom att tid efter annan undersöka fastighetsboken skulle
kunna trygga sig.

327

11 §■

I 15 § inteckningsförordningen föreskrifves, att om fast egendom varder Fastigheten

afträdd till konkurs medan ansökan om inteckning däri är beroende på rättens afträdd till
. • . . konkurs.

pröfning, lnteckmngsansöknmgen må pröfvas utan hinder af konkursen, men att

verkan af inteckning, som under sådana förhållanden beviljas, bestämmes på
sätt särskildt är stadgadt. De stadganden, som här åsyftas, äro 2 och 3 mom. af
17 kap. 9 § handelsbalken, af hvilka det förstnämnda innehåller, att en inteckning
under vissa förhållanden är utan verkan, om konkurs börjas inom en månad
efter det inteckningen söktes, och under alla förhållanden saknar giltighet,
om den sökts samma dag, då konkurs börjats, eller därefter. Oaktadt således
en inteckning, som följer å en tidigare ansökan, i många fall är utan vidare
ogiltig i hvems hand den vara må, skall en sådan ansökan af rätten pröfvas och,
om hinder ej möter, bifallas. Att sådant medför allvarliga vådor för rättssäkerheten
ligger i öppen dag.

Af skäl, som i annat sammanhang* utvecklas, har Beredningen funnit sig
böra förorda, att nyssnämnda stadganden i 17 kap. handelsbalken upphäfvas och
ersättas af en särskild bestämmelse angående rätt till återvinningstalan mot
inteckningshafvaren, om skäl därtill förefinnes. Denna bestämmelse afser närmast
sådana fall, då inteckning sökts före början af konkurs, men måste uppenbarligen,
i likhet med öfriga regler angående återvinning af egendom till konkursbo,
tillämpas äfven då den åtgärd, på grund hvaraf talan anställes, ägt
rum efter det borgenär gjort ansökning om gäldenärens försättande i konkurs
och således efter den tidpunkt, då konkursen skall anses börjad. Lika litet som
en under denna tid af gäldenären gjord försäljning af fast eller lös egendom är
ogiltig, med mindre förutsättningarna för återvinningstalan äro för handen, lika
litet bör en inteckning vara utan verkan blott därför att en borgenär tidigare
gjort ansökning om fastighetsägarens försättande i konkurs och denna ansökning
sedermera bifalles. Å andra sidan bör gäldenären, sedan han själf ingifvit sin
konkursansökning eller sedan i anledning af borgenärs ansökning offentlig stämning
utfärdats, lika litet kunna låta inteckna sin egendom, som han kan försälja
densamma eller annorledes däröfver förfoga. 1 öfverensstämmelse härmed

Se motiven till förslaget om ändrad lydelse af 36 § 4 mom. konknrslagen.

328

stadgas i förevarande §, att om inteckning sökes i egendom, som är afträdd till
konkurs, inteckningsansökningen skall afslås samt att, om inteckningen icke desto
mindre kommit att beviljas, densamma är utan verkan.* Att för afförande af
en dylik inteckning skulle erfordras att genom laga kraft ägande dom inteckningen
förklarats vara utan verkan, har synts innebära onödig omgång; styrkes
förhållandet, bör utan vidare anteckning därom göras i fastighetsboken.

Hvad sålunda stadgats gäller icke inteckning, som sökes för ogulden köpeskilling
inom därför föreskrifven tid. Detta är en naturlig följd däraf att säljaren
icke genom dylik inteckning vinner en rätt, som han förut icke hade, utan
endast bereder fortfarande giltighet åt den rätt, som tillkommer honom på grund
af lag. För detta ändamål är det tillräckligt att inteckning sökes inom föreskrifven
tid, äfven om köparen innan denna gått till ända försättes i konkurs.

12 §.

Bevis å inteckningshandling.

Denna § motsvarar 17 § inteckningsförordningen, och af densamma följer,
att för hvarje beviljad inteckning kommer att finnas en med inskrifningsmyndighetens.
bevis försedd handling, som uppbär panträtten och utan hvilken
densamma ej kan göras gällande. Vid sidan af denna form af inteckning förekommer
i främmande rätt en annan, vid hvilken anteckning i fastighetsboken
utgör det enda mot tredje man giltiga beviset om hvem inteckningsrätten tillkommer.
En anordning af detta slag för med sig den fördel, att inteckningshafvaren
är befriad från hvarje besvär med bevarande af en särskild inteckningshandling;
han löper således icke någon fara att inteckningshandlingen förkommer
eller förstöres och är icke underkastad äfventyret af därmed förbunden
rättsförlust. Men å andra sidan är omsättningen af dylika panträtter uppenbarligen
förenad med betydande svårigheter och måste iklädas former, som med
de hos oss hittills rådande vanor skulle kännas alltför betungande. Beredningen
har därför funnit sig icke böra ifrågasätta införande af denna inteckningsform.
Endast i undantagsfall kan enligt förslaget inteckningsrätten vara oberoende af
en särskild inteekningshandling, nämligen när inteckningshandlingen blifvit i

Jfr K. Maj:ts utslag den 11 juni 1900 (N. J. A. 8. 302).

329

därför stadgad ordning dödad eller å handlingen jämlikt 30 § skett afskrifning
af belopp, som fastighetsägaren af betalt.

Enligt 17 kap. 9 § 1 mom. handelsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt
Beredningens förslag, äger en inteckning för ogulden köpeskilling icke på
grund af fordringens beskaffenhet något företräde, med mindre denna blifvit i
fastighetsboken anmärkt. Att vid inskrifningen sådan anmärkning skall göras,
framgår af den allmänna bestämmelsen i 1 kap. 11 § i föreliggande lagförslag.
Med hänsyn till angelägenheten däraf att själfva inteckningshandlingen må
lämna uppösning om beskaffenheten af den rätt, som därå grundas, har i förevarande
§ införts bestämmelse, att då inteckning meddelas för ogulden köpeskilling,
detta förhållande skall i beviset anmärkas.

13 §.

Oaktadt fastighetsbelåningen enligt sakens natur sker till en räntefot, som Intecknings

åtminstone för inteckningar af otvifvelaktig säkerhet är mer konstant än den utsträckande

i fråga om

allmänna, kan icke heller denna kreditform undgå att beröras af växlingarna ränta.

i räntan. Den ränta, som i en förskrifning är utfäst när den intecknas, är
den högsta, hvartill inteckningen sedermera kan belånas; visserligen kan vid
belåningen högre ränta förskrifvas, men sådant medför icke någon rätt att ur
fastigheten utfå skillnaden mellan den intecknade och den förskrifna räntan.

Genom intecknande af ränteskillnaden kan jämväl för denna beredas säkerhet i
fastigheten, men den panträtt, som sålunda vinnes, står tillbaka för de inteckningar,
hvilka ligga mellan den ursprungliga inteckningen och den sålunda
ånyo tagna. Med en dylik säkerhet kan långifvaren i många fall icke åtnöjas.

Nu angifna förhållanden kunna sålunda för fastighetsägaren, när han inlöst en
under en tid af låg räntefot utställd intecknad förskrifning, medföra svårighet
att vid en tidpunkt af höjda räntesatser få sin inteckning ånyo belånad; för
att tillgodose det behof, som här föreligger, har i förslaget upptagits ett stadgande,
som medgifver en viss förhöjning af den intecknade räntan. Inteckningen
må — naturligtvis i den ordning, som för meddelande af inteckning i allmänhet
är stadgad — utsträckas att gälla en förhöjd ränta, dock icke utöfver
sex procent. Då den möjliga förhöjningen är sålunda begränsad, kan denna
rätt icke sägas medföra någon osäkerhet i inteckningsförhållandena; en långifvare

u/

42

330

Inteckningsrättens
innehåll.

måste blott städse räkna med möjligheten att räntan å föregående inteckningar
kommer att utgå med sex procent.

14 §.

Då Beredningen ansett i detta sammanhang icke böra saknas en antydan
om det sätt, hvarpå inteckningsrätten realiseras, har i sådant hänseende här
lämnats en hänvisning till utsökningslagen. Därvid har tillika stadgats dels
en inskränkning dels en utsträckning af samma rätt.

Inskränkningen afser rätten att utbekomma ränta. Enligt nu gällande lydelse
af 17 kap. 9 § handelsbalken äger visserligen i fråga om intecknad fordran
förmånsrätt för ränta, som upplupit före utmätning eller konkurs, icke
rum för längre tid än tre år. Men däremot linnes icke någon inskränkning stadgad
för själfva panträtten, i följd hvaraf inteckningshafvaren också för ränta, som
före de tre åren upplupit, äger hålla sig till fastigheten äfven sedan den kommit
i ny ägares hand. Endast den allmänna preskriptionstiden af tio år medför i
sådant hänseende en begränsning.* Visserligen beröres häraf ej andra inteckningshafvares
rätt, men för den, som efter öfverlåtelse blifver ägare af fastigheten,
ligger häri en fara. Tryggheten i omsättningen af fastigheter krafvel’, att den
nye fastighetsägaren icke är utsatt för äfventyret att under förre ägarens
tid förfallna räntor till obegränsadt belopp kunna uttagas ur fastigheten. Det
gängse bruket att lämna inteckningshandling såsom pant för en omslagsrevers
medför ock att i många fall räntan ej afskrifves å själfva inteckningshandlingen,
hvilket kan gifva anledning till missbruk. Af dessa skäl har äfven panträtten
för ränta synts böra begränsas; och har denna gräns bestämts till samma
tid, som nu gäller i fråga om förmånsrätten, eller till en tidslängd af tre år.
Med nu gällande rätt öfverensstämmer det nya stadgandet i det afseendet
att såväl början af konkurs som utmätning verkar afbrott i preskriptionstiden.

En utsträckning af inteckningsrätten innefatta här föreslagna stadganden
såtillvida, som utan särskild inskrifning skola kunna ur fastigheten uttagas
de kostnader, som för intecknade beloppets utbekommande genom exekutiv åtgärd
uppkomma för inteckningshafvaren. Då inteckningshafvaren är hänvisad

* Jfr K. Maj:ts dom den 3 juli 1878 (N. J. A. g. 236) samt ang. rätt till utbekommande af undantagsförmåner
K. Majrts dom den 15 mars 1895 (N. J. A. s. 108).

331

till att i exekutiv väg göra sin rätt gällande, böra dessa kostnader också ur
fastigheten godtgöras honom; först härigenom kan hans rätt att verkligen utbekomma
det inteeknade beloppet anses fullt tryggad. För den lagsökning,
med hvilken en inteckningshafvare i regel inleder de exekutiva åtgärderna,
tillerkännes honom visserligen också nu i allmänhet ersättning; men denna rätt
till ersättning kan dock, där den ej förenas med panträtt, blifva alldeles betydelselös.
Härtill kommer, att inteckningshafvaren, han må vara själf sökande
eller icke, oftast får vidkännas utgifter för att till bevakande af sin rätt
närvara vid auktion och likvid. För dessa senare utgifter har han alldeles
ingen utsikt till godtgörelse, därest de medel, som erhållas genom exekutionen,
icke få därtill användas.1 Att utsträcka inteckningshafvarens panträtt jämväl
till kostnaderna i rättegång, som af honom anhängiggöres i ändamål att utbekomma
intecknade beloppet, har däremot icke ansetts lämpligt. Domstol behöfver
han anlita allenast i det fall att hans rätt befinnes tvistig, och i sådan
händelse kunna kostnaderna lätt uppgå till afsevärda belopp. Att låta honom
med inteckningsrätt ur fastigheten uttaga jämväl dessa skulle därför lätt komma
att inkräkta på efterföljande inteckningshafvares rätt och sålunda medföra
osäkerhet och rubbning i fastighetskrediten.

15 §.

Då byggnad å jordägarens grund är att hänföra till fast egendom, omfattar
inteckningshafvarens panträtt den intecknade egendomens hela åbyggnad.
Med den utveckling, försäkringsväsendet i vår tid tagit, kan man såsom regel
förutsätta, att åbyggnaden är försäkrad mot brandskada. Det är därför för inteckningshafvaren
af stor betydelse, om, i händelse en byggnad skadas eller förstöres,
den ersättning, som på grund af försäkring tillkommer fastighetens ägare,
träder i stället för den förlorade egendomen och således panträtten omfattar
jämväl fastighetsägarens fordran hos försäkringsgifvaren. Gällande lag innehåller
icke någon bestämmelse härom; och då ersättningen tillkommer fastighetsägaren
allenast på grund af ett särskildt af honom slutet aftal, har dylik rätt ansetts
icke kunna tillerkännas inteckningshafvaren.2 * 8

1 Jfr ang. nu gällande rätt K. Maj.ts utslag den 27 okt. 1902 (N. J. A. s. 354).

8 Se K. Maj:ts dom den 30 dec. 1899 (N. J. A. s. 570); annorlunda när åbyggnaden nedbrunnit
efter det egendomen afträdts till konkurs, se K. Maj:ts dom den 28 febr. 1882 (N. J. A. s. 77).

Sätt till
brandstodnmedcl.

332

Frågan är emellertid för fastighetskrediten af den vikt, att Beredningen
ansett lagstiftningen icke kunna stanna vid detta negativa resultat. Vid beräkningen
af det belopp, en långifvare anser sig kunna utlämna mot inteckning
i fast egendom, måste han räkna med den möjlighet att åbyggnaden genom
brand förstöres eller skadas. Han kan således vid bestämmandet af lånesummans
belopp icke med full trygghet taga hänsyn till åbyggnadens värde.
Men skall lånebeloppet bestämmas allenast med hänsyn till hvad själfva marken
kan anses värd, medför detta en för fastighetsägaren högst betydande nedsättning
åt fastighetens värde såsom kreditobjekt. Långifvaren kan visserligen
bereda sig trygghet genom att själf försäkra sin risk, men vida enklare och
naturligare är det, att han får tillgodonjuta tryggheten af den försäkring, fastighetsägaren
tagit å sin egendom. Ehuru lagen icke tillerkänner honom en
sådan rätt, har det praktiska lifvet i detta fall som i så många andra vetat att
finna utvägar. Enligt hvad Beredningen från sakkunnigt håll inhämtat, hafva
nämligen brandförsäkringsanstalterna i stor utsträckning erkänt och sökt skydda
inteckningshafvarnes rätt genom bestämmelser i sina reglementen eller i försäkringsaftalen.
Dessa bestämmelser gå ut därpå, att försäkringssumman skall för
inteckningshafvarnes räkning af försäkringsanstalten innehållas eller till offentlig
myndighet öfverlämnas, därest ej ägaren styrker, att hans fastighet är fri
från inteckning eller att inteckningshafvarne medgifvit försäkringsbeloppets ut
betalande till honom. De för länens brandstodsbolag fastställda reglementen innehålla
ofta uttryckliga bestämmelser om dylika försäkringsvillkor eller medgifva
åtminstone inteckningshafvarne rätt att betinga sig företrädesrätt till
brandstoden. I åtskilliga af de reglementen, som taga hänsyn till inteckningshafvarnes
rätt, gälla dessa bestämmelser alla slag af fastighet, och detta är i
synnerhet fallet med reglementen af nyare datum. I några reglementen är inteckningshafvarnes
företrädesrätt inskränkt till sådan fastighet, hvars värde hufvudsakligen
utgöres af åbyggnad. Äfven de aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse,
hafva i sina allmänna försäkringsvillkor inryckt ett stadgande i syfte
att på enahanda sätt trygga inteckningshafvarnes rätt; detta stadgande afser dock
endast sådan fastighet, som är belägen i stad eller köping. Emellertid lärer
stadgandets tillämpning i de fall, då hinder därför ej mött från försäkringsta -

333

garens sida, genom särskilda påskrifter å försäkrings blefven blifvit utsträckt
jämväl till sådan fast egendom å landet, som icke utgör jordbruksfastighet.

I fråga om inteckningshafvarnes rätt till försäkringssumman hafva sålunda
försäkringsanstalterna stundom ställt fastigheterna olika, beroende af deras beskaffenhet
eller belägenhet. Om man än maste erkänna, att i fråga om värdet
af en fastighet byggnaderna äro af en alldeles särskild betydelse å fastigheter,
som tjäna industriella ändamål eller utgöra tomt för bostadslägenheter, är dock
äfven vid jordbruksfastighet åbyggnadens värde en så stor del af det hela,
att man måste anse det vara för fastighetskrediten erforderligt att bereda äfven
inteckning i fast egendom af sistnämnda slag säkerhet i brandskadeersättningen
Att uppdraga någon säker gräns mellan nämnda olika slag af fastigheter synes
också stöta på stora svårigheter. Hvad angår den åtskillnad vissa försäkringsanstalter
iakttagit med afseende å fastighetens belägenhet, i det att de till
förmån för inteckningshafvarne betingade villkoren inskränkts till fastighet i
stad eller köping, synes denna olikhet i försäkringsvillkoren alldeles obefogad,
om man tager i betraktande att byggnadsverksamheten för industriella ändamål
och för beredande af bostadslägenheter numera är synnerligen liflig jämväl å
landsbygden, helst då man dit räknar municipalsamhällen och andra därmed jämförliga,
tätt bebodda platser. För det förslag i ämnet, Beredningen upprättat,
är all dylik åtskillnad mellan fastigheter främmande.

Kommer det försäkringsbelopp, som utfaller vid timad brandskada å den
intecknade egendomens åbyggnad, att utbetalas till fastighetsägaren, ingår
beloppet i hans tillgångar och kan icke längre utgöra föremål för särskild
pant- eller förmånsrätt. Till tryggande af inteckningshafvarens rätt bör därför
i lagen uppställas förbud för försäkringsgifvaren att utan vidare till fastighetsägaren
utbetala brandstoden, med mindre inteckningshafvaren lämnar sitt
tillstånd därtill. Å andra sidan måste uppmärksammas den olägenhet, som för
fastighetsägaren skulle uppstå, därest han, när en kanske oumbärlig byggnad
nedbrinner, blefve helt och hållet beroende åt inteckningshafvarens godtycke
i fråga om rätten att lyfta de medel, som fordras för att sätta egendomen
i brukbart skick. Rätta sättet att medla mellan inteckningshafvarens och
fastighetsägarens intressen har synts Beredningen vara, att fastighetsägaren berättigas
att äfven utan inteckningshafvarens medgifvande lyfta försäkringssumman,

334

därest inom viss tid betryggande pant eller borgen ställes för dess återbäring i
händelse skadan ej inom skälig tid afbjälpes. Skyldigheten att ställa säkerhet lärer
ej kunna anses vara för fastighetsägaren alltför betungande. Möter svårighet att
på annat sätt anskaffa säkerhet, torde han dock vara i tillfälle att träffa en
uppgörelse, hvarigenom någon, som får rätten till försäkringssumman å sig öfverlåten,
åtager sig byggnadens iståndsättande och tillika ställer den säkerhet,
som för medlens lyftande erfordras. Att pröfva, huruvida en erbjuden säkerhet
bör anses fullgod eller icke, skulle för försäkringsgifvaren blifva en vansklig
uppgift. Denna pröfning har därför blifvit öfverlämnad åt utmätningsmannen i
orten, hvilkens tjänsteåligganden äro ägnade att göra honom förtrogen med en
uppgift af detta slag.

Frågan om den ordning, i hvilken inteckningshafvarne sins emellan skola
uppbära betalning ur brandstodsmedlen, är icke heller af beskaffenhet att böra af
försäkringsgifvaren afgöras. Uppdraget vore för denne alltför besvärligt och skulle
för öfrigt leda till att i tvifvelaktiga fall försäkringsgifvaren, för att undgå
efterräkningar, vägrade medlens utbetalande och därigenom droge tvisten under
domstols pröfning. I tvisten mellan en inteckningshafvare och försäkringsgilvaren
komme då att föreligga till bedömande en fråga, som egentligen rörde den
förres förhållande till andra inteckningshafvare. Brandstodsmedlens fördelning
är närmast att jämföra med den likvid, som äger rum efter det fastighet
blifvit utmätningsvis såld. Väl är vid fördelning af brandstodsmedel antalet
rättsägare mer inskränkt, då endast fastighetsägaren och inteckningshafvarne äga
rätt till likvid och af inteckningshafvarne de, som lämnat medgifvande till medlens
lyftning af fastighetsägaren, skola lämnas ur räkningen. Men i det stora
hela är fördelningsfrågan i båda fallen af samma beskaffenhet, och Beredningen
har med anledning häraf och i öfverensstämmelse med hvad för ett liknande
fall finnes föreskrifvet i 4 kap. 8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom,
ansett medlen böra för fördelnings uppgörande öfverlämnas till öfverexekutor.
Vid fördelningen böra bestämmelserna i 6 kap. utsökningslagen lända till efterrättelse,
med den modifikation, som föranledes däraf att här icke finnes föreskrift
om borgenärsförteckning. Att klagan öfver öfverexekutors beslut rörande
fördelningen skall föras i den ordning den föreslagna 213 § utsökningslagen utvisar
är själffallet.

335

Det är ganska vanligt, att de försäkringsaftal, hvilka innehålla särskilda
bestämmelser till tryggande af inteekningshafvarnes rätt, från tillämpning af
dessa bestämmelser utesluta de fall, då brandskadan icke uppgår till visst,
i förhållande till brandförsäkringssumman beräknadt belopp. Denna praxis synes
fullt befogad. Dels måste inteckningshafvarne äfven af andra orsaker finna
sig i att åbyggnaden inom vissa gränser växlar till beskaffenhet eller värde,
dels måste det i och för sig anses olämpligt att äfven vid de obetydligaste
skador betunga försäkringsgifvare och försäkringstagare med iakttagande af
här föreslagna föreskrifter. I enlighet med denna uppfattning har tillämpningen
af ifrågavarande stadgande blifvit utesluten för sådana fall, då ersättningen
för brandskadan icke öfverstiger en tiondel af brandförsäkringssumman för fastighetens
åbyggnad.

16 §.

När fastighetsägaren infriar en inteckning, är han, såsom i den inledande Brandstods motiveringen

framhållits, i allmänhet berättigad att inträda i inteckningshafva- Evidens in°
. . verkan pa

rens rätt. Denna grundsats kan tydligen icke tillämpas, da inteckningen helt intecknings eller

delvis inlöses med medel, som blifvit att tillgå därigenom att en del af rätten,
panten realiserats. Föremålet för en efterföljande inteckningshafvares panträtt
är genom realisationen minskadt, och han skulle således blifva kränkt i sin
rätt, om ej den inteckning, hvarför utdelning skett, till motsvarande belopp upphörde.
En dylik realisation äger uppenbarligen rum när brandstoden för en
byggnad, i stället för att till skadans bättrande hållas fastighetsägaren tillhanda,
utlämnas till gäldande af en inteckningshafvares fordran; fastighetens värde
måste anses vara i motsvarande mån minskadt. Den inteckning, å hvilken enligt
15 § utdelning utfaller, bör därför till motsvarande belopp vara utan verkan,
om icke efterföljande inteckningshafvares rätt skall trädas för nära.

Om de förändringar, inteckningsförhållandena af nu nämnd anledning kunna
komma att undergå, bör naturligtvis anteckning ske i fastighetsboken.

336

Invändningar
mot in•
tecknad förskrifning.

17 §.

Det sammanhang, hvari enligt gällande lag inteckning är ställd till den
fordran, till hvilken den vid sin tillkomst anknytes, framkallar naturligt den
frågan, i hvilken grad detta samband, därest inteckningshandlingen öfverlåtes,
bevaras. Är handlingen löpande d. v. s. ställd till innehafvaren eller till order,
är frågan utan betydelse, då ju här en senare innehafvare hvarken i fråga om
fordringen eller såvidt angår inteckningsrätten är underkastad invändningar, som
grunda sig å rättsförhållandet mellan en hans föregångare och den betalningsskyldige.
Men är handlingen icke af löpande egenskap, skulle med tillämpning
af de vanliga reglerna för öfverlåtelse, oberoende af denna, hvarje invändning,
som kunnat framställas mot en tidigare innehafvare, kunna göras gällande också
mot en senare såväl hvad angår det personliga skuldförhållandet som i fråga
om inteckningsrätten. En sådan anordning måste uppenbarligen vara i hög
grad hinderlig för omsättningen af dylika handlingar och minska tilliten till
den realsäkerhet, som med inteckningen skulle vara förenad. Också har man
utan stöd af något lagbud velat göra gällande, att en inteckningshandling, såvidt
angår inteckningsrätten, alltid hör betraktas såsom ett löpande papper.
Men denna uppfattning har icke blifvit i praxis erkänd. *

Beredningen har emellertid ansett en förändring i denna riktning vara af
verkligt behof påkallad. Äfven i detta hänseende bör inteckningsrätten ställas
själfständig. Visserligen icke så, att en till viss man ställd inteckningshandling
skulle i hvarje hänseende blifva af löpande natur. Såvidt angår rätten till
handlingen, finnes ingen anledning att här afvika från de allmänna fordringarna
på legitimation. Men såvidt angår rätten för den vederbörligen legitimerade
innehafvaren att ur fastigheten uttaga det intecknade beloppet, är en sådan
likställighet mellan en löpande och en icke löpande inteckningshandling naturlig.

Den bestämmelse, förslaget i detta hänseende gifver, hänför sig till intecknad
förskrifning i allmänhet, således vare sig denna ansluter sig till en fordran

Se K. Maj:tg dom den 14 maj 1884 (N. J. A. 8. S61).

337

eller icke. I förra fallet komma i afseende å fordringsrätten de allmänna reglerna
om öfverlåtelse att tillämpas, men för inteckningsrätten gälla de icke.
Naturligtvis måste dock alltid hänsyn tagas till handlingens innehåll; en öfverlåtelse
kan aldrig gifva en rätt, som står i strid med detta innehåll. Är i
handlingen inteckningsrätten anknuten till ett visst rättsförhållande och den
fordran, som därur kan uppkomma — t. ex. en borgensförbindelse, ett kreditivlån
o. d. — kan icke en öfverlåtelse af borgenären göra inteckningsrätten oberoende
af fordringen. Och då det icke bör kunna betagas fastighetsägaren att
äfven vid vanliga förskrifningar utesluta tillämpning af den vidsträcktare ansvarighet,
som förslaget föranleder, har, i likhet med hvad som skett i fråga
om växlar och konnossement, det uttryckligen angifvits, att det står honom
öppet att genom förbehåll i full utsträckning upprätthålla handlingens egenskap
af icke löpande.

Här gifna bestämmelse afser icke omedelbart det förhållande, som uppkommer,
när eu inlöst inteckning ånyo utgifves af fastighetsägaren. En sådan åtgärd
innebär en disposition närmast öfver den vid handlingen fästa inteckningsrätten
och behöfver icke i sig upptaga något af handlingens innehåll i öfrigt.
Huruvida eller i hvad mån detta må anses vara fallet, kan icke genom en allmän
regel angifvas. Är handlingen löpande, bibehåller den alltjämt denna sin
egenskap med däraf härledd rättsverkan.1 Är handlingen icke löpande, måste
alltid en innehafvare för sin legitimation visa, att fastighetsägaren åter utgifvit
handlingen;2 men i afseende ä det materiella rättsförhållandet kommer den här
gifna regeln vid följande öfverlåtelser till användning.

18 §.

När inteckningshafvaren vill göra gällande sin rätt att erhålla betalning Matt att natur
fastigheten, har han naturligtvis att genom stämning eller lagsökning vända fastigheten

öfverlåtes
söka förre

1 Jfr ang. verkan) däraf att sådan handling blifvit öfverkorsad eller försedd med anteckning ägaren.
om afbetalning samt i sådant skick ånyo utgifven K. Maj:ts domar den 28 febr. 1890 (N. J. A. s.

27), den 28 nov. 1896 (N. J. A. s. 481) och den 27 dec. 1906 (N. J. A. s. 568).

* Jfr K. Maj.ts domar den 21 mars 1877 (N. J. A. s. 181) och den 12 jan. 1893 (N. J.

A. s. 5).

43

338

Utbyte af
inteckning«•
handling.

sig mot dess ägare. Att finna denne kan under vissa förhållanden vara förknippadt
med svårigheter. Så är fallet, när fastigheten öfverlåtits utan att
nye ägaren sökt lagfart å sitt fång. Man kan då icke gärna göra inteckningshafvaren
för utfående af sin rätt beroende af en växling i äganderätten, som
han ej har säkert tillfälle att lära känna eller att konstatera. Härtill kommer
faran, att den verklige fastighetsägaren för att hindra ett utslag, som leder
till exekutiv försäljning, genom ett fingeradt köp öfverlåter fastigheten och
möter det framställda anspråket med invändning att han ej är behörig att ingå
i svaromål. Inteckningshafvaren bör därför alltid hafva utväg att med säkerhet
få veta, mot hvem han har att vända sig. Af denna anledning har här
upptagits eu bestämmelse, motsvarande hvad för närvarande i afseende å lagsökning
stadgas i 13 § utsökningslagen, men med utsträckning till det fall, då
den allmänna rättegångsvägen anlitas. Lika litet som omförmälda bestämmelse
utgör stadgandet hinder för inteckningshafvaren att vända sig mot den nye
ägaren eller för denne att, om talan anhängiggöres mot den gamle ägaren, i
målet uppträda såsom mellankommande part.

Då i förevarande hänseende med afseende å uppsägning af intecknad gäld
föreligger alldeles samma behof som med afseende å delgifning af stämning
eller lagsökning, har stadgandets tillämpning blifvit utsträckt till att gälla
jämväl uppsägning.

19 §.

När en inteckningshandling af fastighetsägaren inlöses, har denne enligt
lagförslaget likasom enligt inteckningsförordningen möjlighet att åter utställa
handlingen med oförändrad inteckningsrätt. Af denna rättighet göra
fastighetsägarne ock, såsom förut framhållits, träget bruk, och ofta får på detta
sätt en och samma handling genom att upprepade gånger inlösas och ånyo utsättas
under tidernas lopp tjäna såsom underlag för helt olika rättsförhållanden.
Det kan dock inträffa, att inteckningshandlingen, när den skall utsättas
ånyo, icke befinnes i det skick, att den klart och redigt angifver hvilken rätt
den i verkligheten uppbär. Ofta hafva å handlingen hopats anteckningar om
räntebetalning, uppsägning, ändring i lånevillkoren, ny ägares öfvertagande af
betalningsansvar o. s. v. Härtill komma inskrifningsmyndighetens bevis om de

339

med inteckningen vidtagna åtgärder. Redan utrymmesskäl tala för att tillfälle
beredes att utbyta handlingen mot en ny, som är fri från alla dylika betydelselösa
anteckningar. Ännu mer påfallande blifver behöfligheten af ett sådant
utbyte, om man tager i betraktande, att bandlingen vid sitt förnyade
utgifvande har att tjäna såsom grundval för ett annat rättsförhållande än det,
den ursprungligen afsett. Det kan i sådant fall lätt blifva föremål för tvekan,
i hvad män den gamla handlingens innehåll skall tillämpas på det nya rättsförhållandet.
Där gjorda anteckningar hafva visserligen i allmänhet förlorat
betydelse, men om af brist på utrymme anteckningar gjorts i kanten eller i
oriktig ordningsföljd, blifver det kanske ej tydligt, från hvilken tid de härstamma,
och möjligheten af tvist af den ena eller andra anledningen är icke
utesluten. Det kan ock inträffa, att fastighetsägaren, sedan han inlöst inteckningshandlingen,
önskar dela dess belopp för placering å olika händer och i
följd däraf blifver i behof af att erhålla flera handlingar i stället för den inlösta.
Någon gång kan äfven, medan handlingen är utelöpande, behofvet af dess utbytande
mot en ny handling förefinnas, såsom då utrymme för ytterligare
anteckningar saknas eller handlingen genom någon olyckshändelse blifvit oläslig
eller delvis forstörd.

För närvarande kan en inteckningshandling icke ersättas med en ny
på annat sätt än att den inteckning, som beviljats för den gamla handlingen,
dödas och en ny inteckning meddelas. Därest under tiden andra inteckningar
i egendomen tillkommit, går emellertid härigenom den bättre förmånsrätt,
som gällde för den gamla inteckningen, förlorad. Genom här föreslagna
stadgande har verkligt utbyte af en inteckningshandling mot en eller flera andra
blifvit möjliggjordt samt villkoren och formerna för sådan åtgärd närmare
bestämts. Något hinder för ett utbyte kan ej föreligga, när fastighetsägaren
själf är innehafvare af handlingen. Är handlingen utelöpande, fordras däremot
visshet om såväl inteckningshafvarens som fastighetsägarens samtycke till åtgärden,
eftersom rättsförhållandet dem emellan efter utbytet kommer att bestämmas
utan afseende å innehållet af den gamla handlingen med de anteckningar,
som därtill ansluta sig. Är det annan än fastighetsägaren, som för utbyte uppvisar
handlingen, måste därför styrkas, att fastighetsägaren gifvit sitt sam
tycke till åtgärden. Enklast kan sådant medgifvande lämnas i den nya ut -

340

Delningi

fästelse af inteckning, hvilken under alla omständigheter utgör en nödvändig
förutsättning för åtgärden.

Efter utbytet hlifver kapitalbeloppet detsamma som förut; det kan icke
höjas men väl sänkas genom en i samband med utbytet verkställd dödning af
inteckningsrätten för skillnaden. Af 13 § följer, att om den ursprungliga inteckningshandlingen
löpte med sex procent eller högre ränta, räntan icke må i
den nya handlingen höjas, men att i annat fall ränta utan hänsyn till de i den
förra handlingen innefattade bestämmelser i detta afseende må utsättas intill
sex procent, öfriga bestämmelser i den gamla handlingen äro för efterföljande
inteckningshafvare utan betydelse och behöfva därför icke nödvändigt öfverensstämma
i båda handlingarna. För tryggande af tredje mans säkerhet är det
emellertid nödigt att jämväl den handling, från hvilken inteckningsrätten
afföres, förses med bevis om det verkställda utbytet.

20 §■

Innan 1875 års inteckningsförordning blef gällande, kunde dödning af inteckning
äga rum, så snart inteckningskandlingen för detta ändamål vid rätten
uppvisades. I 22 § af nämnda förordning infördes det stadgande, att därest
åtgärden äskades af annan än fastighetens ägare, dödandet ej finge beviljas utan
ägarens samtycke. Till stöd härför anfördes i Lagbyråns motivering, att det
icke borde få ankomma på borgenärens godtycke att ensidigt utan fastighetsägarens
begifvande vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom den inteckningssäkerhet,
denne lämnat, försämrades; det vore nämligen uppenbart, att genom ett sådant
förfarande väsentliga olägenheter skulle för fastighetsägaren uppstå, t. ex. om
han behöfde för ny belåning använda en inteckning men funne sig genom en
dylik utan hans vetskap af inteckningshafyaren vidtagen åtgärd urståndsatt att,
på sätt han beräknat, använda inteckningen för nämnda ändamål.

Efter upprepade motioner i Riksdagen tillkom lagen den 30 oktober 1885,
hvarigenom stadgandet om fastighetsägarens samtycke såsom villkor för dödningen
bortföll. Såsom skäl för denna begränsning åberopades af Lagutskottet
hufvudsakligen, att utskottet veterligen hade under tiden för tillämpningen af 1818
års inteckningsförordning icke försports några praktiska olägenheter af det sätt, på

341

hvilket inteckningar då kunde dödas, och att man icke syntes kunna undgå
att finna, det den 1875 i förevarande hänseende införda nya bestämmelse om
samtycke af fastighetsägaren tagit mer hänsyn till ett strängt genomförande
af teoretiska principer än till tillfredsställandet af praktiska kraf. Utskottet betonade,
att det icke vore så lätt att uppfylla den i nämnda lagrum uppställda
fordran på fastighetsägarens medgifvande; det vore nämligen icke nog med att
samtycke visades, det måste ock visas, att den samtyckande vore rätt ägare
af den ifrågavarande fastigheten, och härför måste, när så fordrades, laga åtkomsthandlingar
företes. Svårigheten vore visserligen icke så stor, när samtycke
fordrades af en enda person. Men det knnde ofta inträffa att, sedan
inteckningen beviljades, densamma många gånger förnyats, samt att under
tiden fastigheten på flerahanda sätt styckats, och för att i sådana fall den
gemensamma inteckningen, sedan den guldits, skulle kunna dödas i en styckad
del, erfordrades samtycke af alla dem, Indika då vore rätte ägare till de
öfriga delarna; understundom kunde det vara omöjligt att anträffa dessa samtliga,
ännu oftare att för dem samtliga visa laga åtkomst.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida de skäl, som anfördes af Lagutskottet
med afseende å då för handen varande förhållanden ägde större giltighet
än de af Lagbyrån anförda, Vid fattandet af beslutet om förändringen i
Riksdagen voro ock meningarna synnerligen delade. Säkert är, att frågan
kommer i ett förändradt läge, om de lagändringar, Beredningen i 28 och 29 §§
föreslagit med afseende å fastighetsägarens rätt när han inlöser en inteckning
eller därå gör afbetalning, blifva genomförda. Enligt gällande lag tillkommer
ägaren i dessa fall icke någon annan rätt än att åter utsätta handlingen med
oförändrad inteckningsrätt; blifver egendomen dessförinnan försåld å exekutiv
auktion, kommer belopp, som skulle utfalla å en hos fastighetsägaren inneliggande
inteckning eller å den del af en utelöpande, som motsvarar en gjord
afbetalning, att tillfalla efterföljande inteckningshafvare. Enligt Beredningens
förslag skall däremot beloppet tilldelas fastighetsägaren eller i fall af konkurs
hans oprioriterade fordringsägare. Den inlösta inteckningen eller det afbetalade
beloppet utgör således fastighetsägarens egendom. Det är icke rimligt, att denna
egendom utan hans samtycke skulle kunna efter ansökan af annan person tillintetgöras
eller minskas. Af förslagets bestämmelser om fastighetsägaren*

342

rätt att i vissa fall åtnjuta inteckningssäkerhet i sin egen fastighet följer
med nödvändighet, att dödning icke bör få äga rum utan hans samtycke. De
olägenheter och besvär, som onekligen kunna uppstå i de fall, då egendomen
efter inteckningens fastställande kommit i flera ägares händer, blifva ock i
många af dessa fall väsentligen minskade genom den förändrade ställning, som
en afsöndrad lägenhet enligt förslaget intager i förhållande till inteckning, som
meddelats i stamhemmanet innan afsöndringen ägde rum. Häraf har nämligen
blifvit en följd att, på sätt 45 § utvisar, i fråga om dylik inteckning fordran
på ägarens samtycke kunnat eftergifvas, såvidt fråga är om inteckningens
dödande i lägenheten. Den af 1885 års lagutskott framhållna svårigheten att
bestämma, hvem som är ägare till intecknade fastigheten, torde numera, sedan mer
än trettio år förflutit från det fastighetsböckerna upplades, icke vara af samma
betydelse, enär den behöfliga utredningen i regel torde återfinnas i böckerna.

21 §•

Det stadgande om nedsättning af inteckning, som gifvits i andra stycket
af 22 § inteckningsförordningen, torde närmast åsyfta det fall att den
inteckning, som skall nedsättas efter en annan, i afseende å förmånsrätten
har plats omedelbart före den andra. För detta fall är ock stadgandet
fullt uttömmande och otvetydigt. För det fall åter, när mellan de båda inteckningar,
hvilka skola omflyttas, ligger en tredje inteckning, lämnar stadgandet
rum för olika tolkningar. Närmast till hands ligger den uppfattningen att
den nedflyttade inteckningen efter åtgärdens vidtagande skulle komma att gälla
äfven efter den mellanliggande inteckningen. Enligt en annan mening förblifver
denna intecknings rätt alldeles oberörd; hvaraf följer, att om t. ex. efter
hvarandra i samma fastighet finnas inteckningar å 3,000, 4,000 och 5,000 kronor
och den första af dessa nedflyttas efter den tredje, innehafvaren af sistnämnda
inteckning vid exekutiv försäljning af den intecknade fastigheten erhåller
utdelning för 3,000 kronor i första rummet men för återstående 2,000
kronor först i tredje rummet. Denna senare mening torde vara den, som gjort
sig gällande vid tillämpningen af det nuvarande stadgandet om nedsättning.*

* Se K. Maj:ts utslag den 1 okt. 1890 (N. J. A. 8. 383). Jfr ang. förlagsinteckning K. Maj:ts
dom den 4 nov. 1904 (N. J. A. s. 342).

34?»

En sådan anordning medför dock flera olägenheter. Att en inteckning pa samma
gång kan gälla före en viss inteckning och efter densamma är svårfattligt och
ägnadt att minska öfverskådligheten. I synnerhet blifver utredningen åt den
mellanliggande inteckningens förmånsrätt svår, om dödning senare äger rum af
den nedflyttade inteckningen. Med strängt fasthållande af den meningen, att
den mellanliggande inteckningens rätt är genom nedflyttningen oberörd, skulle
det kunna ifrågasättas, att denna inteckning i följd af den nedflyttade inteckningens
dödande komme att rycka upp på dennas ursprungliga plats och därigenom
den med nedflyttningen åsyftade verkan upphöra. Alldeles omöjligt
blifver det ock att tillämpa grundsatsen vid nedflyttning af inskrifning för nyttjanderätt
eller andra dylika rättigheter.

Är fråga allenast om att låta två inteckningar byta plats utan att mellanliggande
inteckningar skola genom åtgärden beröras, kan enligt förslaget den
önskade förändringen af förmånsrätten åstadkommas genom utbyte enligt 19 §.

En följd häraf är, att nedflyttning i egentlig mening enligt förslaget ej behöft
tagas i anspråk för andra fall, än då den åsyftade försämringen i den nedflyttade
inteckningens förmånsrätt jämväl skall komma möjligen mellanliggande
inteckningar till godo. Härigenom vinnes, pa sätt ofvan blifvit antydt, större
reda inom denna del af inskrifningsväsendet.

22 och 23 §§.

I den allmänna motiveringen till detta lagförslag har Beredningen fram- Mortifika hållit,

hurusom med den förändrade anordningen af publikationssystemet möj- '' gm

lighet blifvit beredd att afskaffa nu gällande förnyelsetvång i afseende å inteck- hvem inne ningrar,

men tillika påpekat, att för genomförande af en sådan lagförändring har ™teck°
mngshand erfordras

meddelande af föreskrifter angående dödande af mteekningshandlmgar, nngen

som förkommit. Dylika föreskrifter ingå ock i det förslag till lag om dödande
af bortkomna handlingar, hvilket af särskilda kommitterade utarbetats. Till
dessa särskilda bestämmelser har i 22 § hänvisning skett. Genom den utväg,
hvilken sålunda beredts att få en inteckningshandling utan dess uppvisande
dödad, uppstår emellertid ett visst äfventyr för innehafvare af dylika handlingar,
och det är naturligtvis af vikt att detta äfventyr nedbringas till minsta
möjliga mått. I sådant syfte innehåller 23 § en bestämmelse, som berättigar

344

Inverkan å
inteckningsrätten
af
fastighetens
exekutiva
försäljning.

innehafvare af inteckning att blifva såsom sådan upptagen i fastighetsboken.
En dylik anmärkning medför för honom den trygghet, att efter det anmärkningen
skett dödning icke kan ske utan hans hörande. För de närmare bestämmelserna
i detta ämne hänvisas till omförmälda lagförslag.

Det uppvisande, hvarom här är fråga, har det, till större bekvämlighet för
inteckningshafvaren, medgifvits honom att göra jämväl vid annan underrätt.
Anlitas denna ordning, följer af stadgandet i 1 kap. 22 §, att det står honom
öppet att antingen inför rätten i den ort, där fastigheten ligger, eller omedelbart
hos inskrifningsdomaren göra den i förevarande §:s andra stycke föreskrifna
anmälan om uppvisandet.

Att åteckna handlingen bevis om den vidtagna åtgärden har för detta fäll
— i olikhet med hvad som gäller i fråga om andra åtgärder i inskrifningsärenden
— icke ansetts erforderligt. Ifrågavarande anteckning i fastighetsboken inverkar
icke på inteckningsrätten och berör ej heller kommande inteckningshafvares
rätt. *

24 §.

Då den genom inteckning vunna rätt, såsom i 14 § är uttaladt, innebär,
att inteckningshafvaren äger att i enlighet med utsökningslagens bestämmelser
ur den intecknade fastigheten utbekomma inteckningsbeloppet, skulle däraf kunna
anses följa, att om vid likvid i sådan ordning beloppet gäldas eller det visar
sig att fastigheten ej lämnar tillgång till dess betalning, inteckningsrätten därmed
skulle upphöra. Ett ovillkorligt upprätthållande af denna grundsats torde
dock icke vara erforderligt. Kommer den handling, som uppbär panträtten, i
den nye ägarens hand, finnes ingen anledning att betaga denne möjlighet att ånyo
begagna handlingen. I hvad mån sådant kan tillåtas, måste bero af praktiska
hänsyn. Den nye ägarens intresse bör därvid naturligtvis beaktas, men man
måste också tillse, att icke vådor för fastighetskrediten uppstå. Af betydelse
i sådant hänseende är, Indika anordningar kunna vidtagas för att i inskrifningsurkunderna
angifva den inverkan å inteckningsförhållandena, som kan följa af
exekutiva åtgärder mot den intecknade fastigheten. I förevarande § upptagas
de hufvudsakliga bestämmelserna i omförmälda hänseende.

För en klar uppfattning af ifrågavarande förhållanden torde vara erforderligt
att följa lagstiftningens föregående utveckling på detta område och i

345

korthet angifva de olägenheter, man sökt afhjälpa, och de, hvilka kunna anses
kvarstå.

De bestämmelser i ämnet, som upptogos i 1875 års inteckningsförordning i
dess ursprungliga lydelse, voro i flera hänseenden synnerligen otillfredsställande.
Enligt de för exekutiv försäljning af fastighet gällande regler äro inteckningshafvarne
hänvisade att för sina fordringar hålla sig till köpeskillingen. I den
ordning, förmånsrätt tillkommer dem, erhålla de betalning så långt köpeskillingen
räcker. Lämnar denna icke tillgång till gäldande af alla inteckningarna,
är fastigheten icke vidare att taga i anspråk för inteckning, som ej kunnat
utgå. Någon omedelbar verkan af exekutionen å själfva inteckningsrätten var
dock ej i inteckningsförordningen stadgad ens i fråga om inteckning, som ej
kunnat gäldas ur köpeskillingen. Den nye fastighetsägaren var visserligen berättigad
att, sedan han fått lagfart och köpeskillingslikviden vunnit laga kraft,
påkalla dödning af sådan inteckning, äfven om han icke, såsom eljest för sådan
åtgärd erfordrades, var i tillfälle att uppvisa inteckningshandliugen i kufvudskrift.
Men det stod i hans fria skön, huruvida han ville begagna sig af denna
rätt eller icke; han var oförhindrad att, sedan han kommit i besittning af en
dylik inteckning, ånyo utsläppa den med återupplifvad inteckningsrätt. * Häraf
betingades helt naturligt, att då ägaren påkallade dödning utan handlingens
företeende, ansökningen icke kunde utan vidare bifallas; rätten måste förvissa
sig om att icke sådant utsättande ägt rum, och utfärdande af så kallad ediktalstämning
var fördenskull föreskrifvet. Oafsedt detta förhållande, som i viss mån
försvårade utvägens anlitande och medförde kostnader, var härigenom icke berådt
verkligt skydd.mot bedrägligt begagnande af dylika inteckningar. Då nye
ägaren af fastigheten kunde genom att ånyo utsläppa en inteckning af ifrågavarande
slag bereda denna giltighet, kunde den omständigheten att exekutiv
försäljning försiggått icke utgöra hinder för att, utan att sådant utsättande
ägt rum, inteckningen ginge från hand till hand och sålunda användes i bedrägligt
syfte. Upplysning om exekutiv försäljning var också endast undantagsvis
att hämta ur gravationsbeviset. Endast när fastighet utmättes för annan
än intecknad fordran, skulle bevis om utmätningen insändas till domaren eller
rätten, hvarefter anteckning om utmätningen skulle göras i inteckningsprotokollet.

* Jfr K. Maj:ts utslag den 28 aug. 1890 (N. J. A. s. 349).

US* 07

44

346

Då i de ojämförligt flesta fall exekutiv försäljning sker för gäldande af intecknad
fordran, kunde denna bestämmelse — för öfrigt gifven i ett helt annat syfte —
endast i mycket ringa mån äga betydelse af att för långifvare utgöra eu maning
till varsamhet. Erfarenheten gaf ock vid handen, att ett stort antal värdelösa
inteckningar aldrig dödades utan kvarstodo i protokollen såsom gällande.
Missbruk af dylika inteckningar förekom ingalunda sällan. Äfven om inteckningsrätten
i fråga om dylik inteckning blifvit återupplifvad af nye ägaren,
var samme eller blifvande ägare af fastigheten faktiskt oförhindrad att påkalla
dödande af inteckningen utan handlingens uppvisande, och därest inteckningshafvaren
i saknad af kännedom om ediktalstämningen eller af annan anledning
försummade att häremot göra invändning eller han ej kunde styrka, att handlingen
blifvit af den nye fastighetsägaren utgifven, blef han förlustig sin inteckningsrätt.

Sedan de olägenheter, som voro förenade med nämnda system, vid särskilda
tillfällen varit föremal för framställningar inom Riksdagen och 1895 föranledt
en skrifvelse från denna till Kungl. Maj:t, utfärdades 1898 nya bestämmelser, hvarigenom
en bättre ordning i flera hänseenden genomfördes. Sålunda stadgades, att
inteckning för fordran, som antingen alldeles icke eller endast delvis kunnat gäldas
ur köpeskillingen för den exekutivt försålda fastigheten, skulle vara utan
verkan; en sådan inteckning skulle alltså icke vidare kunna ånyo utsläppas af
den nye fastighetsägaren. Då på grund häraf för dödning al inteckningen endast
erfordrades att nämnda förhållande styrktes, var någon ediktalstämning
för ändamålet ej behöflig, och bestämmelsen därom blef därför utesluten. Vidare
föreskrefs, att när utmätning af en fastighet skedde, vare sig för intecknad eller
för annan fordran, eller förordnande om fastighetens försäljning meddelades enligt
28 § utsökningslagen eller borgenärer i konkurs äskat försäljning, bevis
därom genast skulle insändas till rätten eller domaren, om hvilken anmälan anteckning
skulle ske i inteckningsprotokollet. Äfven innan sådan anteckning
hunne verkställas, skulle vid utfärdandet af gravationsbevis däri anmärkas hvad
i förevarande hänseende blifvit upplyst genom det rätten eller domaren tillhaudakomna
beviset. Med denna anordning afsågs att skydda mot bedrägligt
användande af inteckningar, som ej beredde någon realsäkerhet; gravationsbeviset
komme, då fråga väckts om fastighetens exekutiva försäljning, att innehålla
en maning för eventuella långifvare att icke utan vidare efterforskning anse

347

hvarje däri upptagen inteckning såsom gällande. Slutligen infördes stadgande,
att den nye fastighetsägaren berättigades att i fråga om inteckning för fordran,
som vid den exekutiva försäljningen kunnat fullt utgå, få detta förhållande
antecknadt i inteckningsprotokollet. En sådan inteckning var oberörd af försäljningen,
men utredningen därom förutsatte granskning af ofta vidlyftiga
handlingar och erbjöd svårigheter af den art, att en långifvare helt visst i
många fall ej ville inlåta sig därå. Ett behörigt tillgodoseende af fastighetsägarens
intressen syntes därför betinga, att granskningsskyldighet i sådant hänseende
ålades inteckningsdomstolen.

Ehuru genom de sålunda vidtagna lagändringarna de svåraste bristerna
blefvo afhulpna, kvarstodo dock åtskilliga olägenheter. Också anhöll liiksdagen
i skrifvelse den 22 april 1903, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och
i hvad mån ändring af inteckningsförordningen och därmed sammanhängande
författningar kunde ske, i syfte att anteckningar i inteckningsprotokollet rörande
exekutiva åtgärder måtte lämna för hvarje fall tillräckliga och tillförlitliga upplysningar
angående nämnda åtgärders betydelse för giltigheten af de inteckningar,
som däraf kunde beröras. I de särskilda motioner, som föranledt denna
skrifvelse, samt i Lagutskottets öfver motionerna afgifna utlåtande har fram
hållits, att såväl i fråga om allmänhetens skyddande mot missbruk af värdelösa
inteckningar som beträffande tillvaratagandet af fastighetsägarens intressen
lagstiftningen fortfarande torde vara behäftad med brister. A ena sidan har
anmärkts, att föreskrift saknas att anteckning skall ske i inteckningsprotokollet
därom, att inteckning alls icke eller endast delvis kunnat gäldas af köpeskillingen
för den exekutivt sålda fastigheten. Underläte den nye ägaren att begära
dödning af sådan inteckning, upptoges den fortfarande i gravationsbeviset
såsom gällande. Den i beviset förekommande upplysning, att en exekutiv åtgärd
vidtagits med afseende på fastigheten, utgjorde väl en maning att ej utan
vidare taga en i fastigheten meddelad inteckning för god, men beviset gåfve
dock ej klart besked, huruvida inteckningssäkerheten fortfarande vore gällande
Till afhjälpande af berörda olägenhet har därför ifrågasatts meddelande af lag
bestämmelser, innefattande åläggande för myndighet, som verkställer fördelning
af köpeskilling för exekutivt försåld fast egendom, att till rätten eller domaren
insända uppgift å de i egendomen intecknade fordringar, Indika antingen alls

348

icke eller endast till någon del kunnat af köpeskillingen gäldas, samt skyldighet
för domstol, till hvilken sådan uppgift inkommit, att därom göra anteckning i
inteckningsprotokollet. Såsom olägenhet för fastighetsägaren har å andra sidan framhållits,
att äfven om samtliga de inteckningar, hvilka genom exekutiv försäljning
förlorat sin verkan, blifvit dödade och anteckningen om den utmätning, som föranledt
försäljningen, således saknade betydelse, möjlighet icke förefunnes att få denna
anteckning borttagen. En liknande oegentlighet, som följde af gällande bestämmelser,
vore, att när anteckning skett i inteckningsprotokollet om en utmätningsåtgärd,
som icke ledt till exekutiv försäljning och alltså ej haft någon inverkan
på fastighetens inteckningar, det i vissa fall icke vore möjligt att få detta förhållande
anmärkt i inteckningsprotokollet.* Anteckningar om sådana exekutiva
åtgärder som de nämnda komme sålunda att kvarstå utan nytta och förorsakade
svårigheter och omgång vid inteckningars belånande.

Riksdagens ifrågavarande skrifvelse öfverlämnades till Lagberedningen för
att komma under öfvervägande vid fullgörande af det Beredningen gifna uppdrag
rörande bearbetning af jordabalken med därtill hörande författningar. Beredningen,
som ansåg angeläget, att åtgärd i angifna hänseendet snarast möjligt
vidtoges, framlade med skrifvelse till Kungl. Maj:t den 11 december 1903 ett förslag
till vissa ändringar i inteckningsförordningen och i samband därmed stående
författningar, med hvilket förslag afsågs att, såvidt sådant utan hufvudsaklig
omarbetning af inteckningslagstiftningen kunde ske, afhjälpa de anmärkta olägenheterna.
I sådant syfte upptog förslaget bestämmelse, att därest samtliga
de inteckningar, som i följd af exekutiv försäljning af den intecknade fastigheten
vore utan verkan, blifvit dödade, nye ägaren af fastigheten berättigades
att få ur inteckningsprotokollet afbörda däri gjorda anteckningar om exekutiva åtgärder.
Då vid sådant förhållande stadgandet om rätt för honom att i fråga
om inteckning, som af köpeskillingen kunnat till fullo gäldas, få detta i protokollet
anmärkt, syntes kunna undvaras, föreslogs detsammas borttagande, helst
detta stadgande syntes icke på ett tillfredsställande sätt vara användbart för det
därmed afsedda ändamålet. Åt en dylik anmärkning kunde ej gärna gifva*
annat innehåll, än att vid en viss angifven exekutiv försäljning intecknings -

Se K. Maj:ts utslag den 28 april 1902 (N. J. A. s. 176).

349

beloppet kunnat gäldas af köpeskillingen, men i gravationsbeviset kunde förekomma
upplysning om ett flertal exekutiva åtgärder, och det vore icke under
alla förhållanden att påräkna, det en ifrågasatt långifvare skulle genom jämtörelse
mellan de särskilda anteckningarna i beviset tilltro sig att afgöra, huru
inteekningssäkerheten ställde sig. Äfven i annat afseende syntes för öfrigt
uteslutande af denna föreskrift komma att verka fördelaktigt. Om en fastighetsägare
i fråga om de gällande inteckningarna fått en dylik anteckning införd,
förefunnes icke vidare för honom något egentligt behof att få de inteckningar,
Indika voro utan verkan, dödade. Men en sådan dödningsåtgärd, hvartill fastighetsägaren
med den föreslagna anordningen komme att drifvas af sitt eget intresse,
vore önskvärd till förekommande af obehörigt bruk af dylika inteckningar.

Inom Högsta domstolen, hvars utlåtande öfver förslaget infordrades, anmärktes,
bland annat, att anteckning om exekutiv åtgärd hade betydelse för
hindrande af obehörigt bruk af jämväl andra inteckningar än sådana, som till
följd af försäljningen blefve utan verkan. Ej sällan inträffade, att en inteckning,
hvars belopp med hänsyn till inteckningens plats i förmånsrättsordningen
skulle kunna till fullo utgå ur köpeskillingen, antingen utgjorde säkerhet för
fordran å lägre belopp än det intecknade och förty ej för innehafvaren medförde
rätt att ur köpeskillingen utfå mer än den mot hans fordran svarande
del af inteckningsbelÖppet eller ock ej vore belånad utan innehades af fastighetsägaren
själf eller dennes konkursbo samt fördenskull alls icke toges i beräkning
vid köpeskillingens fördelning. En inteckning, hvars belopp af dylik anledning
icke eller endast till någon del utginge ur köpeskillingen, syntes ej kunna
inbegripas bland dem, som jämlikt 23 § inteckningsförordningen saknade verkan
och på begäran af ny ägare till fastigheten finge utan inteckningshandlingens
uppvisande dödas. Väl följde af 114 § utsökningslagen, att inteckningen
ej kunde göras gällande mot nye ägaren, med mindre denne i en
eller annan form åtagit sig ansvarighet för inteckningen; men så länge denna
ej blifvit i vanlig ordning, d. v. s. medelst handlingens uppvisande vid inteckningsdomstolen,
dödad, komme den att i inteckningsprotokoll och gravationsbevis
framträda såsom gällande för sitt fulla belopp. Att sålunda en inteckning, som
i själfva verket ej kunde göras gällande i fastigheten, likväl i gravationsbeviset —

%

350

den handling, där allmänheten med log väntade att finna säker upplysning om förhållandet
— upptoges såsom fullgod, öppnade onekligen en utväg för inteckningens
missbrukande i bedrägligt syfte och innebure såtillvida vissa vådor
för rättssäkerheten och fastighetskrediten. Det läte nämligen tänka sig, att
den, som under angifna förhållanden innehade en inteckning i exekutivt försåld
fastighet, underläte att till den exekutiva myndigheten aflämna inteckningshandlingen
för att tillhandahållas inroparen och i stället öfverläte handlingen å
en tredje person, hvilken, i saknad af kännedom om de exekutiva åtgärderna,
för inteckningen lämnade full valuta. Till förebyggande af, bland annat, de
antydda vådorna tjänade de anteckningar om exekutiva åtgärder, som enligt
gällande bestämmelser skulle inflyta i inteckningsprotokoll och gravationsbevis.
Jämväl i afseende å inteckning, som vid köpeskillingslikvid förklarats skola
med hela sitt belopp jämte ränta utgå ur köpeskillingen, kunde det under vissa
omständigheter vara af vikt att inteckningsprotokoll och gravationsbevis fortfarande
utmärkte, att den intecknade fastigheten varit föremål för exekutiv
åtgärd. Om den, som vid köpeskillingslikviden innehade en dylik inteckning,
i följd af okunnighet eller annan anledning underläte att vid likviden bevaka
sin rätt eller att omedelbart därefter lyfta det honom tillagda beloppet, kunde
förlust komma att drabba honom såväl därutinnan, att jämlikt 127 § utsökningslagen
ränta ej beräknades för mer än ett år, fastän den i verkligheten
innestode för längre tid, som ock till följd däraf att det inteckningen tillagda
beloppet finge räntelöst innestå i ränteriet eller, om det insattes i penninginrättning,
afkastade lägre ränta än i inteckningshandlingen förskrifvits; och om
i gravationsbeviset ej inflöte någon anteckning om de exekutiva åtgärderna,
kunde sagda förlust lätteligen komma att öfverflyttas å annan person, som mottoge
inteckningen i tanke, att den kunde göras gällande i fastigheten.

Med anledning af de anmärkningar, som inom Högsta domstolen framställdes,
har ärendet af Kungl. Maj:t öfverlämnats till Lagberedningen för att af
Beredningen tagas under förnyad pröfning i sammanhang med behandlingen
af frågan om förbättring af vårt fastighetsboksväsen.

Af den sålunda lämnade redogörelsen torde framgå, att det mål, hvartill
lagstiftningen på detta område bör syfta, är att väl å ena sidan den möjlighet
af rubbning i inteckningarnas giltighet, som en ifrågasatt exekutiv åtgärd

.351

med fastigheten alltid innebär, så snart ske kan anmärkes i inskrifningsurkunderna
för att därifrån upptagas också i gravationsbeviset, men att å andra
sidan, sedan det är afgjordt, om och i hvad mån denna möjlighet blifvit verklighet,
upplysning härom må inflyta i urkunderna, så att dessa åter på ett
otvetydigt sätt angifva ställningen. Därvid lärer särskilt böra beaktas, att
det tillstånd af osäkerhet, som under mellantiden är för handen, icke må fortfara
längre än nödigt är. Med de af Beredningen föreslagna ändrade bestämmelser
beträffande dels inskrifningsväsendet och dels fastighetsexekutionen är
det enligt Beredningens tanke möjligt att fullständigare än med nu gällande
lagstiftning kunnat ske närma sig detta mål. Då enligt gällande lag inteckning
för fordran, som kan till fullo gäldas ur köpeskillingen, skall fortfarande
äga giltighet, men inteckning för fordran, som icke eller endast delvis täckes, är
utan verkan, samt det först när fördelningen af köpeskillingen vunnit laga kraft
blir afgjordt, huruvida det ena eller det andra är fallet, måste för beriktigande af
inteckningsprotokollet med nödvändighet nämnda tidpunkt afvaktas. För köparen
medför en sådan anordning svåra olägenheter. En tvist om fördelningen
kan stundom räcka åratal, och under tiden är det för köparen så godt som
omöjligt att för kreditändamål begagna sin fastighet. Han kan ej formellt
befria den från inteckningar, som äro utan verkan, och han får ej heller i sin
hand de inteckningar, som fortfarande höra gälla; auktionsförrättaren torde ej
utlämna dessa senare, innan fördelningen vunnit laga kraft. Äfven om inteckningarna
utlämnades till köparen, skulle han svårligen kunna belåna dem, då
han endast genom de ofta vidlyftiga exekutionshandlingarna kunde för en eventuell
långifvare ådagalägga deras giltighet.

Med nu tillämpade system är det ej heller i allmänhet möjligt att för åstadkommande
af vederbörliga anteckningar i inteckningsprotokollet påkalla medverkan
af de exekutiva myndigheterna. Klandras fördelningen hos högre myndighet,
äro ej alltid hos denna alla de handlingar tillgängliga, hvilka skulle
vara erforderliga för inteckningsdomstolens handläggning af ärendet. Ofta nog
varda inteckningshafvare hänvisade att särskildt tvista om något belopp, som
kan blifva nedsatt hos annan myndighet för att där lyftas af den, hvilken
den särskilda tvisten tillerkännes rätt därtill, och i sådana fall kan den exekutiva
myndigheten blifva i saknad af kännedom, när och huru tvisten

352

afdömts, samt i öfrigt icke äga tillgång till de rättegångshandlingar, utan
hvilka ärendet icke kan vinna slutlig behandling. Man måste därför låta fastighetsägaren
själf taga initiativet och ålägga denne att skaffa nödiga handlingar.
Härigenom åsamkas honom besvär och kostnader, och vid underlåtenhet från
hans sida att begära åtgärden är vägen öppen för obehörigt bruk af de värdelösa
handlingarna.

Den nye ägarens intressen varda till fullo tillgodosedda, endast såvida
fastigheten, sedan auktionen vunnit laga kraft och han fullgjort sin betalningsskyldighet,
till honom öfverlämnas fri från andra gravationer än dem han
genom afräkning å köpeskillingen öfvertagit. För att detta syfte skall kunna uppnås,
måste ändring ske i nu gällande bestämmelser angående försäljningens inverkan
på inteckningarnas giltighet. Genom den af Beredningen föreslagna anordningen
af exekutionen vinnes redan vid auktionen utredning om inteckningsförhållandena.
Hvar i sin ordning upptagas inteckningarna i borgenärsförteckningen;
däri angifves tillika, hvilka belopp skola kontant erläggas af köparen och hvilka
gravationer skola i egendomen innestå. Någon ändring härutinnan kan icke
inträda, med mindre klagan, som riktas mot själfva auktionens bestånd, vinner
bifall eller köparen efter inropet trätfar öfverenskommelse med vederbörande
inteckningshafvare om öfvertagande af en inteckning, som eljest skolat kontant
utgå. I sistnämnda fall erhåller auktionsförrättaren vid köpeskillingens erläggande
kännedom om ändringen. Fullständig klarhet om inteckningsförhållandena
vunnes alltså, om man stadgade, att de inteckningar, hvilka enligt bestämmelse
i borgenärsförteckningen eller på grund af särskild öfverenskommelse med
vederbörande inteckningshafvare öfvertagas af köparen, skulle fortfarande äga
giltighet, men att alla öfriga — de, som kontant gäldas eller ock ej täckas af
köpeskillingen — blefve utan verkan. Beredningen har emellertid ansett en
jämkning i denna regel böra göras såtillvida att inteckning inom det för auktionen
bestämda lägsta budet alltid skall blifva gällande, äfven om därå, såsom
i vissa undantagsfall kan ske, utfaller kontant likvid. Uppryckning af en senare
inteckning på en tidigares plats bör, såsom i den inledande motiveringen till
detta kapitel framhållits, i allmänhet vara utesluten och synes äfven härvidlag
utan nämnvärd olägenhet kunna undvikas.

353

För deu, som inropar egendomen, är det af vikt att kunna förfoga öfver
eu inteckning, hvars innehafvare jämlikt 110 § utsökningslagen i dess af Beredningen
föreslagna lydelse yrkat kontant likvid för förfallen fordran. Detta
intresse tillgodoses därigenom att inteekningshafvaren, då han lyfter sin betalning,
aflftmnar inteckning6handlingen, hvilken inroparen därefter äger utbekomma,
eller, där allenast en del af fordringen gnidits, handlingen förses med påskrift om
afbetalningen. Att inteckningshafvare, som begärt kontant likvid, icke skulle
begagna sig af rätten att lyfta hvad honom tillkommer, lärer icke behöfva befaras.

Sedan inteekningsförhållandena sålunda — under förutsättning att auktionen
ej öfverklagats — blifvit klargjorda redan vid det tillfälle, då inroparen
fullgör sin betalningsskyldighet, bör regleringen i fastighetsboken omedelbart
verkställas, och då en sådan reglering är af allmänt intresse, bör auktionsförrättaren
därom föranstalta. Att ålägga denne en dylik förpliktelse möter vid
den nya ordningen icke något hinder. Öfverklagas auktionen, måste auktionsförrättaren
taga kännedom om utgången af klagomålen, enär köpebref af
honom må utfärdas först sedan det blifvit afgjordt, att auktionen skall
stå fast. I utsökningslagen har Beredningen därför infört bestämmelse, att
sedan auktionen vunnit laga kraft, köpeskillingen erlagts och sammanträde
hållits för köpeskillingens fördelning, auktionsförrättaren skall ofördröjligen
göra anmälan hos inskrifningsdomaren och insända nödiga handlingar. Att
anmälan skall ske först efter det sammanträde hållits, ehuru ju köpeskillingen
kan vara förut gulden, har föreskrifvits därför att det ansetts lämpligt att
auktionsförrättaren må kunna hänvisa till förrättningsprotökollet. I de allra
flesta fall erlägges köpeskillingen vid likvidstillfället, och där undantagsvis
betalningen skett förut, är nppskofvet alltför kortvarigt för att kunna vara
af någon betydelse.

Sedan inskrifningsdomaren mottagit anmälan från auktionsförrättaren,
åligger det honom att genast göra vederbörliga anteckningar i fastighetsbokeu.
Han har sålunda att anmärka, dels jämlikt 1 kap. 21 §, att exekutionen, som
förut är antecknad i boken, slutförts, dels oek jämlikt förevarande §, huruvida af de
i borgenärsförteckningen upptagna inteckningar någon eller några genom den
exekutiva försäljningen helt eller delvis förlorat sin verkan. Härigenom kommer
all vidare verkan af den gjorda anteckningen om utmätningen att upphöra.

um/07

354

Att i den ordning, som nu sagts, afföra från fastighetsboken däri gjord
anteckning om exekutiv åtgärd kan enligt Beredningens tanke icke möta någon
betänklighet. Den inom Högsta domstolen framställda anmärkning om en dylik
antecknings betydelse i fråga om inteckning, som vid den exekutiva försäljningen
befinnes i fastighetsägarens hand eller är endast delvis belånad, förfaller,
då enligt Beredningens förslag hvarje inteckning skall vid auktionen tagas i
beräkning till fulla beloppet. Hvad inom Högsta domstolen framhållits angående
det skydd, som genom sådan anteckning är beredt mot öfvertagande af en
inteckning, som medför rätt till betalning ur köpeskillingen, lärer ej kunna åberopas
mot förslagets ståndpunkt. I fråga om inteckning, som ligger utom
lägsta budet, kommer på grund af de nya grundsatserna angående den exekutiva
försäljningens inverkan på inteckningsrätten anmärkningen att sakna
tillämplighet; en dylik inteckning kommer nämligen att afföras ur fastighetsboken
samtidigt därmed att anteckningen om exekutionen försvinner därur. Hvad
åter beträffar inteckningar, som falla inom lägsta budet, skola dessa endast i
undantagsfall erhålla kontant likvid, och där så sker, föreligger ett yrkande om
betalning eller ock en utredning, som gör den berättigade uppmärksam på att han
bar att lyfta betalning. Möjligheten att genom öfverlåtelse å annan af en sådan
inteckning åsamka denne ränteförlust kan, praktiskt sedt, anses utesluten.

25 och 26 §§.

Inverkan af Såsom förut anmärkts, förekommer i åtskilliga andra fall än vid exekutiv

expropria- försäljning likvid mellan inteckningshafvare af medel, som utgöra betalning för

ttOTl• Yfl

fastigheten eller någon del däraf eller ock utgöra dess afkastning eller ersättning
för intrång eller skada därå. Äfven i dessa fall erfordras bestämmelser
rörande sådan likvids inverkan å inteckningarnas giltighet, och hafva dylika föreskrifter
uppenbarligen sin rätta plats i kapitlet om inteckning. Hit hör fördelning
af löseskilling, som erlagts enligt expropriationsförordningen eller dikningslagen.
Man måste därvid skilja mellan de fall, då den intecknade fastigheten
i sin helhet afträdes, och de, då endast en del af fastigheten tages i anspråk.
I nämnda båda lagar upptagas bestämmelser allenast beträffande likvidens
verkan å inteckningarnas giltighet i hvad som afträdts, och ansluta sig
dessa bestämmelser till hvad i inteckningsförordningen stadgas angående verkan

355

af exekutiv försäljning. Inteckning, som vid fördelningen ej kan till fullo gäldas,
är utan verkan. Vid öfverflyttningen af ifrågavarande föreskrifter till inteckningskapitlet
har det synts Beredningen bäst öfverensstämma med de allmänna
stadgandena och för öfrigt äfven vara mest praktiskt att låta den afträdda
fastigheten, så snart löseskil lingen nedsatts, blifva fri från alla gravationer.
Bestämmelse härom upptages i 25 §, där jämväl föreskrifvits skyldighet
för inskrifningsdomaren att, då anmälan om löseskillingens nedsättande ägt
rum, göra vederbörliga anteckningar i fastighetsboken. Om skyldighet för den
myndighet, som mottager löseskillingen, att göra sådan anmälan hafva föreskrifter
införts i expropriationsförordningen och dikningslagen. I fråga om
sistnämnda lag må erinras, att endast vid ändring eller utrifning af vattenverk
kan inträda sådant förhållande, som här afses. Att, när enligt 76 § i sagda lag
visst område af en fastighet afträdes, de i fastigheten gällande inteckningarna
icke längre besvära det af trädda området, följer af nämnda stadgande och föranleder
ingen särskild anteckning i fastighetsboken.

Vid 16 § har redan blifvit anmärkt, att därest eu inteckning blifvit infriad
eller afbetalning därå skett med medel, som erhållits vid realisation af eu
del af panten, fastighetsägaren icke, såsom eljest, är berättigad att inträda i
inteekningshafvarens rätt. För en efterföljande inteckningshafvare har föremålet
för panträtten minskats; ett bevarande af dennes rätt kräfver, att den inteckning,
hvarå utdelning skett, till motsvarande belopp upphör att gälla. Afträdes
i ofvan omförmälda fall allenast en del af fastigheten, måste således det inteckningsbelopp,
som gäldas ur löseskillingen, upphöra att gravera den återstående
fastighetsdelen. Liknande förhållande är för handen, om ersättning utgår för
skada eller intrång vid ett vattenalledningsföretag eller lösen erlägges för mark,
som afträdes till grufägare; fastigheten måste anses till sitt värde minskad.
Den afbetalning å inteckningar, som med sådant belopp verkställes, bör därför
medföra, att dessa till motsvarande belopp blifva utan verkan; endast därigenom
blir efterföljande inteckningshafvares rätt behörigen tillgodosedd. Slutligen bör
enahanda verkan följa af den likvid, som i vissa fall äger rum enligt utsökningslagen
utan att försäljning skett, nämligen då afkastning af fastigheten
eller medel, som influtit under tvångsförvaltning eller som erlagts af en försumlig
inropare, fördelas mellan rättsägarne och därvid utfaller likvid å hufvud

stolen af intcckuad gäld. 1 2l> § är alltså för samtliga ofvan omförmälda fall
föreslaget, att om å en inteckning någon del af hufvudstolen afbetalas, inteckningen
skall till motsvarande belopp vara utan verkan. Anteckning härom bör
naturligtvis snarast möjligt verkställas i fastighetsboken. Sådan anteckning
kan dock icke göras, innan fördelningen är godkänd eller vunnit laga kraft;
först därigenom blir det med visshet afgjordt, till hvilket belopp afbetalning
skett. Då det härvidlag gäller jämförelsevis enkla förhållanden, där klagomål
endast sällan torde ifrågakomma, har Beredningen ansett, att äfven i dessa fall
det kan åläggas den myndighet, som verkställer fördelningen, att göra anmälan
hos inskrifningsdomaren. Bestämmelser härom hafva införts i de särskilda författningarna
i dessa ämnen.

27 och 28 §§.

Fastighets- På sätt i den inledande motiveringen till detta kapitel blifvit utveckladt,

“bokning1/ årslaget byggd! på den grundsats, att den panträtt, som genom inteckning
häfvare, vlnnes, till sin fortvaro är oberoende däraf, huruvida inteckningshandlingen är
i fastighetsägarens eller annan mans hand. Åt denna grundsats gifves främst
uttryck genom den i 27 § fastighetsägaren medgifna rätt att ånyo utsätta den
inteckning han inlöst. Detta stadgande står i öfverensstämmelse med hvad som
redan nu enligt 25 § inteckningsförordningen är gällande. Men i 28 § går förslaget
vidare, då där medgifves fastighetsägaren eller vid konkurs hans borgenärer
att, när en inteckning vid tvångsrealisation är inneliggande, göra sig inteckningsrätten
till godo. Såtillvida är emellertid fastighetsägaren icke likställd
med annan innehafvare af inteckning, att han icke äger tillgodoräkna sig någon
ränta. Då fastighetsägaren själf uppbär afkastningen af sin egendom, vore det
otillbörligt, om han finge räkna sig till godo ränteafkastningen å den därur utbrutna
inteckningen, och äfven när förvaltningen af egendomen undandrages
honom genom exekutiv åtgärd eller till följd af konkurs, synes det billigt, att
afkastningen främst användes till andra inteckningshafvares förnöjande.

Att fastighetsägaren icke kan göra sin inteckningsrätt gällande genom att
själf mot fastigheten inleda ett exekutivt förfarande, ligger i sakens natur; endast
när af annan rättsägare ett dylikt förfarande inledts, kan fastighetsägaren
göra sin ifrågavarande rätt gällande.

357

29 §.

Bestämmelsen i denna § innefattar en ytterligare tillämpning af grundsat- Faatighetasen
om inteckningsrättens själfständigliet. Har eu del af det intecknade beloppet
blifvit till borgenären inbetald, kan denne enligt gällande rätt — 26 § in- inteckning.
teekningsförordningen — visserligen fortfarande använda inteckningen i dess helhet
till betäckande af sin fordran, men därutöfver förefinnes öfver densamma
ingen dispositionsrätt; den för borgenärens täckande obehöfliga delen kommer
vid tvångsrealisation att lämnas utom räkningen och fördelen af den skedda
afbetalningen sålunda att tillfalla efterföljande inteckningshafvare. * Genom
här gifna bestämmelse förbehålles den sålunda frigjorda delen åt fastighetsägaren,
likasom samma förmån ansetts böra tillkomma denne, när eljest endast en
del af intecknade beloppet tages i anspråk för inteckningshafvarens räkning,
såsom fallet är, då en inteckningshandling belånats för mindre belopp än det,
hvarå den lyder. Naturligtvis bör dock inteekningshafvaren icke i något fall
lida intrång i sin rätt att för likvid af sin fordran använda inteckningen, och
har på grund däraf tillerkänts honom företräde till betalning framför fastighetsägaren.
Genom en bestämmelse af detta innehåll uppnås hvad med stadgandet
i 26 § inteckningsförordningen åsyftats, och detta har fördenskull icke i
förslaget upptagits.

Stadgandet i 29 § afser allenast att bestämma fastighetsägarens rätt i förhållande
till inteckningshafvarens; det utesluter naturligtvis icke att till den
inteekningshafvaren icke tillkommande delen af en inteckning tredje man kan
äga en rätt, som utesluter fastighetsägaren eller hans borgenärer från dess tillgodonjutande.
En fråga, som i detta sammanhang framträder, är den, huruvida
när afbetalning å en skuld, hvarför inteckning meddelats, blifvit gjord icke af
fastighetsägaren utan af någon annan, som personligen ansvarar för skulden —
t. ex. af en löftesman eller af en tidigare ägare till fastigheten, hvilken icke i
förhållande till borgenären befriats från ansvarighet för en inteckning, som den
nuvarande ägaren öfvertagit — den, som gjort afbetalningen, på grund af denna
utan vidare inträder i fastighetsägarens rätt till den sålunda frigjorda delen af

* Att emellertid fastighetsägaren ansetts kunna, utan att han återfått inteckningshandlingen,
med laga yerkan pantsätta det icke belånade beloppet af en inteckning, framgår af K. Majrts dom den
17 nov. 1893 (N. J. A. s. 441).

358

inteckningen. Denna fråga är emellertid af en räckvidd, som sträcker sig utöfver
inteckningslagstiftningens område. Svaret på densamma måste blifva beroende
däraf, huruvida åt en löftesman, som gör afbetalning å skuld, för hvilken
pant lämnats af gäldenären, bör tillerkännas motsvarande rätt till panten. Att
besvara denna senare fråga tillhör uppenbarligen icke den del af lagstiftningen,
som nu utgör föremål för behandling, och då någon otvifvelaktig rättsuppfattning
i detta hänseende icke lärer vara för handen, har frågan i detta
sammanhang lämnats öppen.

30 §.

Utbrytning
af fastighetsägarens

andel.

För att gifva ökad betydelse åt den fastighetsägaren genom 29 § tillerkäuda
rätt har genom stadgandena i förevarande § beredts honom utväg att förskaffa
sig särskild inteckningshandling å den del af inteckningen, som tillkommer
honom, och sålunda tillgodogöra sig densamma för kreditändamål, innan han
ännu kommit i besittning af själfva handlingen. Då, såsom vid 29 § anförts,
Beredningen funnit sig böra lämna öppen frågan om den rätt, som i förhållande
till fastighetsägaren tillkommer den, hvilken för hans räkning på
grund af personlig ansvarighet för skulden verkställt en afbetalning, har emellertid
fastighetsägarens rätt att för afbetaldt belopp erhålla särskild inteckningshandling
inskränkts till det fall, då afbetalningen gjorts af honom själf.

Ifrågavarande stadganden innebära, att inteckningshafvaren är skyldig att
mot ersättning för nödig kostnad uppte inteckningshandlingen för afskrifvande
å densamma af det afbetalda beloppet. Härigenom löses sambandet mellan inteckningshandlingen
och inteckningsrätten med afseende å detta belopp; handlingen
upphör att vara bärare af rättigheten till så stor del, som afbetalts, inteckningsrätten
är i fråga om denna del tills vidare grundad endast å inskrifningen i
fastighetsboken. För ett dylikt lösgörande från inteckningshandlingen af en
del af dess belopp behöfver den myndighet, som därvid medverkar, icke äga
tillgång till fastighetsboken. Utan olägenhet kan därför åtgärden vidtagas vid
hvilken underrätt som helst; för dess underlättande är detta ock synnerligen
önskligt. Syftet med en dylik åtgärd är emellertid, att fastighetsägaren inå
kunna fästa den sålunda frigjorda inteckningsrätten vid en annan handling, och
detta kan uppenbarligen ske endast i den ordning, som för inskrifning i all -

359

mänhet är gällande. Har för det afbetalda beloppets afskrifning handlingen uppvisats
vid annan rätt än den, hvarunder fastigheten lyder, måste i fastighetsboken
göras anteckning om afskrifningen, innan inteckningsrätten kan öfverflyttas
på en ny handling; och har det synts höra ankomma på fastighetsägaren att
göra härför erforderlig anmälan. Att fastighetsägaren kan öfver den från handlingen
frigjorda andelen förfoga äfven på det sätt att inteckningen till denna
del dödas, är uppenbart men har synts böra uttryckligen nämnas.

Då skyldigheten att för afskrifning förete inteckningshandlingen, oaktadt
den icke ådrager inteckningshafvaren kostnad eller leder till någon inskränkning
i hans rätt, kan vara honom obekväm, har det synts böra lämnas honom öppet
att genom särskildt förbehåll utesluta eller inskränka densamma. Ett sådant förbehåll
måste alltid anses föreligga, när inteckningshandlingen icke belånats för
mer än en del af beloppet; man kan då ej antaga, att det varit kontrahenternas
mening att fastighetsägaren skulle kunna utan inteckningshafvarens samtycke
låta det obelånade beloppet från handlingen afföras. Bestämmelserna i förevarande
§ hafva därför ansetts icke böra omfatta sådana fall.

Likasom fastighetsägaren kan på annan öfverlåta sin rätt till andel i inteckning,
kan denna naturligtvis utmätas för hans gäld. Af skäl, som anförts
vid förslaget till ändrad lydelse af 74 och 91 §§ utsökningslagen, är det för
sådant fall önskvärdt, att en särskild inteckningshandling genom utmätningsmannens
försorg anskaffas för att till inroparen öfverlämnas. Denna anordning
får tydligtvis icke förhindras därigenom att fastighetsägaren undandrager
sig att tillhandahålla utmätningsmannen sådan utfästelse, som enligt
1 § i detta kapitel fordras för meddelande af inteckning. Till förebyggande
häraf har i förevarande § införts bestämmelse, att för sådant fall utmätningsmannen
skall vara behörig att i gäldenärens ställe utfärda sådan handling.

31 §■

Denna § öfverensstämmer med 28 § inteckningsförordningen. Erinras
må endast, att äfven en muntlig utfästelse från ny ägares sida om öfvertagande
af ansvarigheten för intecknad skuld äger full giltighet och att sålunda
en påteckning å inteckningshandlingen icke är nödvändig för förre ägarens be -

Äy ägare
öfvertayer
ansvarighet
för intecknad
skuld.

Upphörande
af personlig
ansvarighet
för intecknad
skuld.

360

frielse.* Sin betydelse äger stadgandet därigenom att en dylik påteckning utan
vidare anses innefatta bevis därom ätt inteckningshafvaren gifvit sitt samtycke
till öfvertagandet och därmed, såvida icke annorlunda aftalats, befriat förre ägaren
från ansvarighet.

32 och 33 §§,

32 § motsvarar 29 § inteckningsförordningen. Stadgandet har i så måtto
undergått förtydligande, att uttryckligen sagts, att den intecknade förbindelsens
utgifvare icke af här gifna anledningar befrias från sin personliga
ansvarighet för den händelse fastighetsägaren, därest han fått inlösa fordringen,
ägt söka sitt åter hos utgifvaren. Detta är t. ex. förhållandet, om
nye ägaren betalt fulla köpeskillingen kontant, men en inteckning befinnes vara
utelöpande. Det är tydligt, att handlingens utgifvare i sådant fall icke kan på
handlingen grunda någon rätt och i följd däraf icke heller har något intresse af
inteekningssäkerhetens vidmakthållande, hvadan en förändring af nämnda säkerhets
beskaffenhet icke bör inverka på hans ansvarighet.

33 § motsvarar andra stycket af 30 § inteckningsförordningen och hvilar på
samma grund som detta stadgande; en innehafvare af intecknad fordran bör icke,
där han i följd af egendomens exekutiva försäljning ägt taga betalning för
fordringen men föredragit att låta denna innestå i egendomen, äga att göra gällande
någon fordringsrätt mot förutvarande ägaren. Då emellertid enligt Beredningens
förslag till ändringar i utsökningslagen icke alla inteckningshafvare äro
berättigade att erhålla kontant likvid, har bestämmelsen i förevarande § måst
underkastas eu däremot svarande inskränkning.

Att någon motsvarighet till första stycket af 30 § inteckningsförordningen
icke i föreliggande förslag upptagits, finner sin förklaring däri, att i förslaget
till ändringar i utsökningslagen meddelats uttömmande bestämmelser rörande de
förutsättningar, under Indika inteckningshafvare äro berättigade eller förpliktade
att i anledning af fastighetens exekutiva försäljning taga betalning ur köpeskillingen.

Jfr K. Majiti dom den 11 juni 1903 (N. J. A. «, 207).

361

34 §.

Enligt inteckningsförordningen — 31 § — äger inteekningshafvaren, oberoende
af aftalad uppsägnings- eller förfallotid, njuta betalning ur egendomen’
i händelse denna blifvit af ägaren vanvårdad eller fördärfvad, så att inteekningshafvarens
säkerhet märkligen minskas. För tillämpning af detta stadgande förutsättes
alltså att egendomens värdeminskning har sin grund i ägarens görande
eller låtande; det kan icke åberopas, om förhållandet beror af en olyckshändelse
Enligt Beredningens tanke saknas giltig rättsgrund för en sådan begränsning af stadgandets
tillämplighetsområde. Den, som utlånat penningar mot inteckningssäkerhet
och därvid medgifvit lång tid för lånets återbetalning, har gjort detta med
tagen hänsyn till säkerhetens beskaffenhet, och han bör därför, om denna under
kredittiden märkligen minskas, icke behöfva afvakta den bestämda förfallotiden;
den förutsättning, under hvilken lånet lämnats, har ändrats, och från långifvarens
sida sedt är det utan betydelse, om denna förändring härleder sig från någon
fastighetsägarens åtgärd eller icke. I anslutning till denna grundsats bestämmer
därför förslaget, att inteekningshafvaren äger njuta betalning före förfallodageri,
så snart den intecknade egendomen genom vanvård eller af annan
orsak så försämrats, att hans säkerhet äfventyras.

35—37 §§.

En af inteckningslagstiftningens svåraste uppgifter är otvifvelaktigt att
träffa lämpliga bestämmelser i fråga om gemensam inteckning i flera fastigheter.
Stridiga intressen stå härvidlag mot hvarandra. För att fullt tillgodose
innehafvaren af den gemensamma inteckningen kräfves, att han kan utan någon
inskränkning använda panten för att göra sig betald. Men äro fastigheterna i
olika ägares hand eller hvar för sig besvärade af inteckning, komma dessa rättsägare
att väsentligt beröras af det sätt, på hvilket den gemensamma inteckningens
innehafvare utöfvar sin rätt. Det gäller alltså att, såvidt sådant är möjligt,
jämka mellan dessa intressen, att tillgodose den ena sidans anspråk utan
att uppoffra den andras.

Enligt det system, som är upptaget i inteckningsförordningen, svarar
enhvar af de gemensamt intecknade fastigheterna i första hand allenast
US*/07 46

Rätt Ull
omedelbar
betalning
när pantsäkerheten

minskas.

Gemensamma
inteckningar -

362

för den del åt'' intecknade beloppet, som efter fastighetens värde i förhållande
till alla fastigheternas värde faller å denna; kan ur någon af fastigheterna
det sålunda bestämda ansvarighetsbeloppet icke utgå, få de öfriga tagas i
anspråk för bristen, fördelad efter enahanda grund. Att detta system är förenadt
med afsevärda olägenheter, kan icke förnekas. Det är ej möjligt att vid
en sådan anordning upprätthålla den för fastighetskreditens tillgodoseende viktiga
grundsatsen att en senare inteckning icke får inverka på tidigare inteckningshafvares
rätt. Är en fastighet, som skall exekutivt säljas, besvärad af
gemensam inteckning, måste vissa modifikationer göras i de eljest för fastighetsexekutionen
föreslagna bestämmelser. Ofta nödgas inteckningshafvaren taga
likvid för sin fordran, ehuru den ej är förfallen. Skall den subsidiära ansvarigheten
vinna sin fulla tillämpning, förutsättes att alla de intecknade fastigheterna
samtidigt realiseras. Utmätes någon af dem för annans fordran, måste fördenskull
inteckningshafvaren, om han vill undgå all risk, begära försäljning af
de öfriga fastigheterna, men sådan särskild utmätning kommer måhända ej alltid
till hans kännedom. Vill han på en gång uttaga sin förfallna fordran, måste
han söka försäljning af samtliga fastigheterna, och äro dessa i olika ägares
hand, kan därigenom betydande tidsutdräkt vållas.

Alla de nu angifna olägenheterna äro uteslutna vid systemet med strängt
solidarisk ansvarighet; fastigheterna svara då hvar för sig för hela inteckningsbeloppet,
och inteckningshafvaren kan uttaga detta ur hvilken som helst af
dem. Men detta system är förenadt med andra olägenheter, som ingalunda äro
mindre. Det försvårar i hög grad en särskild försäljning eller pantsättning af
en bland de gemensamt intecknade fastigheterna; dess värde beror nämligen af
det sätt, hvarpå inteckningshafvaren vill göra sin rätt gällande. Komma fastigheterna
i olika ägares hand, kan inteckningshafvaren gynna den ene ägaren
på den andres bekostnad genom att uttaga hela inteckningen ur allenast en
fastighet. Den ene ägaren kan inlösa inteckningen och, sedan han låtit döda
den i sin fastighet, utsöka hela inteckningsbeloppet ur den andres fastighet.
Meddelas en särskild inteckning i den ena fastigheten, kan den gemensamma
inteckningens innehafvare göra en sådan särskild inteckning värdelös genom att
låta sin inteckning helt och hållet falla på denna fastighet; och endast
möjligheten af en sådan åtgärd inverkar på den särskilda inteckningens värde -

363

Till förebyggande af dylika missbruk hafva visserligen i lagstiftningar, som
byggts på principen om sträng solidaritet, försök blifvit gjorda att, där ur en
fastighet uttagits mer än på densamma efter dess värde belöper, låta denna
fastighets ägare eller senare inteckningshafvare få regressrätt mot de öfriga
fastigheterna. Att ordna en dylik regressrätt har emellertid, enligt hvad erfarenheten
visat, erbjudit så stora svårigheter, att Beredningen ansett en sådan
utväg icke kunna anlitas.

Vid öfvervägande af de olägenheter, hvilka sålunda äro förenade med den
ena och med den andra anordningen, har Beredningen ej funnit anledning att
frångå det nu hos oss gällande systemet. Införandet af ett nytt system på
detta område skulle, då det icke kunde vinna tillämpning å förut meddelade
inteckningar, medföra ep dubbelhet, som blefve i hög grad besvärande vid handhafvandet
af inskrifningsväsendet och det exekutiva förfarandet. I förevarande §§
äro fördenskull upptagna enahanda bestämmelser som i 32—34 §§ inteckningsförordningen.
Beredningen har endast i 36 § infört ett tillägg rörande ansvarigheten
för det fall att någon af fastigheterna saknar taxeringsvärde när
exekutiv auktion skall hållas. Sådant inträffar ej sällan, särskildt då fastigheterna
uppstått genom styckning. För dylikt fall lämnar inteckningsförordningen
icke någon föreskrift, och enligt hvad Beredningen inhämtat förfara de
exekutiva myndigheterna i sådan händelse på olika sätt. Oftast torde de vid
auktionen bjudna köpeskillingarna läggas till grund för ansvarighetens fördelning.
Ett sådant tillvägagångssätt kan dock innebära en stor orättvisa och är
för ölrigt med det nu föreslagna exekutionsförfarandet oförenligt. Beredningen
har ansett för ifrågavarande fall de uppskattningsvärden, som af utmätningsmannen
åsättas fastigheterna, lämpligen kunna tjäna till ledning. Uppenbart
är, att därest förfarandet icke leder till försäljning, de sålunda satta värdena
icke vidare äro bestämmande för ansvarighetens fördelning å de särskilda fastigheterna.

38 §.

Första stycket i denna § är i det närmaste lika lydande med 35 § inteck- Förändring

ningsförordningen. * Det tillagda andra stycket har föranledts af framställning af (kn in~
—--- bördes an *

Jfr K. Maj:ts dom den 22 okt. 1902 (N. J. A. e. 330). svårigheten.

364

från Riksdagen. I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 19 april 1901 erinrade Riksdagen,
att, enligt hvad lagtillämpningen ådagalagt, både bland allmänheten och hos
de dömande myndigheterna olika meningar gjort sig gällande, under hvilka förutsättningar
det i 35 § inteekniDgsförordningen omförmälda aftal kunde anses hafva
kommit till stånd. Domstolarna hade sålunda haft olika uppfattning, huruvida
den omständigheten att en fastighetsägare själ!'' begärt och erhållit dödning i
viss del af fastigheten af den enda inteckning, hvaraf fastigheten besvärades,
kunde anses tillräcklig för att bex-eda inteckningen i dess helhet fortfarande och i
anseende till förmånsrätten oförändrad giltighet i den återstående delen af fastigheten.
1 Och i särskild! mål hade en domare fällts till ansvar för det han tilllämpat
den uppfattningen att efterföljande inteckningshafvare genom sin åtgärd
att i viss del af eu fastighet låta döda sin inteckning finge anses hafva medgifva,
att en föregående inteckningshafvare, som samtidigt låtit sin inteckning
dödas i samma fastighetsdel, skulle äga att för inteckningens hela belopp och
med förutvarande förmånsrätt hålla sig till den återstående fastigheten.2 Angelägenheten
af ett förtydligande vore så mycket större, som hvarje ovisshet om
ifrågavarande föreskrifts rätta innebörd minskade benägenheten hos inteckningshafvare
att medgifva intecknings dödande i del af fastighet. Särskildt ur synpunkten
af egna-hems-idéns förverkligande borde möjligheten af sådant dödande
med alla till buds stående medel underlättas. På grund häraf anhöll Riksdagen,
att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruledes de med nuvarande
lydelsen af 35 § inteckningsförordningen förenade olägenheter lämpligast kunde
undanröjas. Med anledning af Riksdagens framställning utarbetades inom
justitiedepartementet förslag till ändrad lydelse af nämnda paragraf, enligt
hvilket till paragrafen fogades ett tillägg af enahanda innehåll, som det i andra
stycket af Beredningens förslag till 38 § upptagna. Vid förslagets remitterande till
Högsta domstolen yttrade departementschefen, att det visserligen i sådana fall soin
de af Riksdagen åberopade icke torde vara tvifvelaktigt, huruvida de föreliggande
omständigheterna vore tillräckliga för att grunda antagandet af ett aftal
mellan de rättägande. Men då stadgandets nuvarande alfattning ej med önskvärd
tydlighet angåfve, under hvilka förutsättningar ett aftal af ifrågavarande

1 Sc K. Maj:ts utslag den o okt. 1898 (N. J. A. s. 391).

! Se K. Maj:ts utslag den 24 aug. 1883 (N. J. A. s. 298).

beskaffenhet vore gällande emot ny rättägande, syntes — med särskild hänsyn
till den i Riksdagens skrifvelse påpekade vikten af klarhet beträffande rättsföljderna
af intecknings dödande eller nedsättning i en del af den intecknade
fastigheten — vid det nuvarande stadgandet böra fogas ett tillägg af innehåll
att aftalet, för att erhålla giltighet mot ny rättägande, skulle i inteckningsprotokollet
anmärkas, hvarvid bevis om aftalet åtecknades de inteckningshandlingar,
som för aftalets styrkande måste vid rätten företes.

Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning. Samma lagförslag
upptog emellertid jämväl ändring i 37 § inteckningsförordningen beträffande afsöndrad
lägenhets ansvarighet för den odelade fastighetens inteckningar; i anledning
af de mot sistnämnda ändringsförslag inom Högsta domstolen framställda anmärkningar
och då det icke med hänsyn till pågående arbete med reformering af inteckningslagstiftningen
syntes lämpligt att särskildt för sig framlägga ändringsförslaget
beträffande 35 §, blef ärendet i sin helhet öfverlämnadt till Lagberedningen
för att komma under öfvervägande vid fullgörandet af dess uppdrag rörande
bearbetning af jordabalken med därtill hörande författningar.

Då det föreslagna förtydligande tillägget till 35 § syntes Beredningen vara
af behofvet påkalladt, har detsamma upptagits i andra stycket af nu förevarande
paragraf.

39 §.

Denna § motsvarar 36 § inteckningsförordningen. De föreslagna nya Inteckning»-

bestämmelserna angående fastighetsexekutionen hafva emellertid föranledt dels liafvarertS
. . . . rätt nät redaktionella

jämkningar och dels vissa ändringar i sak. Skall en fastig- någon af

het, som är intecknad gemensamt med andra, kunna tagas i anspråk för fastighebrist
i någon af dessa, måste bristen konstateras redan vid det tillfälle
då fastigheten säljes. Rättigheten att visa sådan brist först vid köpe- mätes.
shillingens fördelning kan icke vidare bibehållas. Men därjämte har Beredningen
funnit nödigt vidtaga ändring med afseende å tillvägagångssättet, då
innehafvaren af gemensam inteckning vill i anledning af särskild utmätning af
en bland fastigheterna påkalla försäljning jämväl af de öfriga. Enligt nu gällande
bestämmelser har han för sådant fall allenast att före försäljningen framställa
yrkande därom hos vederbörande exekutor; fastigheterna blifva då utan

366

Verkan af
exekutiv försäljning

den gemensamma
inteckningen.

vidare indragna under exekutionen.* Detta synes innebära en obillighet mot
dessa fastigheters ägare; lämnas dem ej tillfälle att yttra sig öfver inteckningshafvarens
anspråk, blifva de urståndsätta att göra gällande de invändningar
däremot, hvartill de kunna äga fog. För att skydda fastighetsägarne har fördenskull
föreslagits, att inteckningshafvaren, om han vill påkalla försäljning af
de öfriga fastigheterna, skall framställa sitt yrkande därom i den ordning, som
stadgas i 13 § utsökningslagen, eller således genom lagsökning hos vederbörande
öfverexekutor. Förrättas auktionen af annan myndighet, erfordras
dessutom företeende hos denna myndighet af bevis, att lagsökningsinlaga blifvit
ingifven. Har inteckningshafvaren iakttagit hvad honom sålunda åligger, äger
han ur köpeskillingen för den särskildt utmätta fastigheten uttaga brist i den
eller de öfriga, vare sig denna konstaterats genom deras försäljning för en köpeskilling,
som icke förslår till fulla gäldandet af inteckningshafvarens fordran,
eller fastigheterna till följd af grundsatsen om lägsta budet icke kunnat säljas.
För tillgodonjutandet af denna förmån måste emellertid fordras, att inteckningshafvaren
utan onödig tidsutdräkt fullföljer sitt yrkande. Bestämmelser i detta
afseende hafva upptagits i 22 och 86 §§ utsökningslagen enligt dessa lagrums af
Beredningen föreslagna lydelse.

40 §.

Då gemensamt intecknade fastigheter exekutivt försäljas, visar det sig, i
hvad mån deras subsidiära ansvarighet för inteckningen behöfver och får tagas
i anspråk. Säljas alla fastigheterna, kommer denna ansvarighet till sin fulla
tillämpning. Äro åter till följd af inteckningshafvarens underlåtenhet att begära
gemensam försäljning af alla fastigheterna endast några af dem föremål
för exekution, kan inteckningshafvaren enligt 39 § ej göra sin rätt fullt gällande,
men uppstår brist i någon af dessa fastigheter, öfverföres denna till en
del å öfriga under exekutionen inbegripna. Uppenbart är, att det resultat, som sålunda
framgår ur exekutionen, måste vara slutgiltigt. Ur en såld fastighet får ej
uttagas något utöfver hvad vid exekutionen bestämts skola därur utgå, och
hvad sålunda utgått ur en fastighet bör aldrig till någon del kunna föras öfver å

* Se K. Maj:ts utslag den 2 aug. 1889 (N. J A. s. 290).

367

en annan. Att låta inteckningen efter exekutionen fortlefva med dylik förändring
i afseende å ansvarighetens fördelning skulle erbjuda svårigheter och
medföra våda för fastighetskrediten. Äfven för det fall att inteckningen eljest
enligt den allmänna regeln skulle vara fortfarande gällande, eller när den ligger
inom lägsta budet, bör den efter försäljningen blifva utan verkan i de sålda
fastigheterna,* såvida icke det intecknade beloppet till följd af öfverenskommelse
mellan inteckningshafvaren och inroparen af denne öfvertagits i afräkning
å köpeskillingen. Från nämnda regel kan emellertid göras undantag för
det fall att alla fastigheterna säljas på en gång utan att särskilda utrop af
dem ske. Fastigheterna betraktas då såsom en enda egendom, fråga om den
enas eller den andras ansvarighetsbelopp uppkommer då icke.

Säljas ej samtliga de gemensamt intecknade fastigheterna, blifva helt naturligt
de osålda fastigheterna fria från vidare ansvarighet för de belopp, som
för inteckningen kunnat utgå ur köpeskillingarna för de fastigheter, som blifvit
sålda. Det kan därvid inträffa, att hela inteckningen försvinner; på grund af
bestämmelsen om uppnåendet af ett visst lägsta bud för att försäljning skall ske
kan det visa sig, att någon eller några af fastigheterna icke skulle lämna tillgång
till gäldande af någon del af inteckningen och fördenskull blifva osålda,
men att ur köpeskillingarna för de öfriga fastigheterna hela inteckningsbeloppet
utgår. Att en fastighet kan på sådant sätt blifva helt och hållet fri, kan icke
sägas innebära något stötande; enligt nu gällande exekutionsförfarande skulle
fastigheten blifva såld, ehuru den ej lämnade någon tillgång till likvid af inteckningen,
men för såväl ägarne af öfriga fastigheter som inteckningshafvaren
är det naturligtvis likgiltigt, om man i dylikt fall lämnar den osåld. Skulle
åter inteckningshafvaren ej erhålla full likvid ur de sålda fastigheterna, kvarstår
inteckningen till återstående beloppet i den fastighet, som ej kunnat
säljas.

Klart är, att den verkan i fråga om gemensam inteckning, som exekutionen
utöfvar, bör så snart som möjligt antecknas i fastighetsboken. Beträffande
såld fastighet kan sådan anteckning göras så snart försäljningen är definitiv;
erforderlig anmälan skall göras af auktionsförrättaren. I fråga åter

* Jfr ang. tillämpning af 23 § intorknings förordningen å gemensam inteckning K. Maj:ts ntslag
den 9 april 1907 (N. J. A. s. 148).

om fastighet, som ej blifvit såld, kan anmärkning i boken göras först efter det
köpeskillingslikviden blifvit godkänd eller vunnit laga kraft, då dessförinnan
icke är med visshet afgjordt, till huru stort belopp betalning ägt ruin. Med
hänsyn till möjligheten af klagomål öfver likviden och särskilda tvister mellan
borgenärerna för afgörande af hvem likvid skall tillfalla, har det icke synts
Beredningen lämpligt att för detta fall föreskrifva skyldighet för exekutionsmyndigheten
att göra erforderlig anmälan, utan är det öfverlämnadt åt fastighetsägaren
själf att därom föranstalta.

Erinras må, att den vid de osålda fastigheterna verkställda anteckningen
att inteckningen till det belopp, som ur annan fastighet utgått, är utan verkan
ej alltid innebär, att återstående beloppet får uttagas. Så är visserligen fallet,
om alla fastigheterna varit indragna under exekutionsförfarandet men några af
dem ej kunnat säljas. Men har inteckningshafvaren försummat att begära försäljning
af alla fastigheterna, kan han, om vid framtida realisation brist uppstår
i någon af de vid första exekutionen osålda fastigheterna, icke utfå den
del af bristen, som belöper å den förut försålda fastigheten.

Det kunde måhända ifrågasättas, huruvida icke bort i förslaget upptagas
någon bestämmelse angående tillämpningen å gemensamma inteckningar af den i
30 § meddelade föreskriften om utbrytning af s. k. ägarehypotek. Tillhöra gemensamt
intecknade fastigheter samme ägare, möter denna tillämpning ingen svårighet;
den gjorda afbetalningen afskrifves å inteckningshandlingen, och ägaren kan tillgodogöra
sig den sålunda frigjorda delen af inteckningen vare sig genom att
insätta en ny gemensam inteckning eller genom att fördela beloppet å de
särskilda fastigheterna; därvid emellertid, därest i någon af dem efter den
gemensamma inteckningen finnes särskild inteckning, fastighetens primära ansvarighetsbelopp
icke må öfverskridas. Tillhöra fastigheterna olika ägare,
kan en af dem gemensamt gjord afbetalning ersättas vare sig genom eu af
dem utställd gemensam inteckning eller därigenom att enhvar af dem inteeknar
sin egendom för belopp, motsvarande hans andel i hvad som afbetala,
i hvilket senare fall andelen naturligtvis, i brist af annan öfverenskommelse,
bestämmes i förhållande till den å egendomen hvilande ansvarigheten för
det intecknade beloppet. Har afbetalningen erlagts af allenast en af ägarne,
uppstår fråga, huruvida detta skett för gemensam räkning eller för infriande

369

af den del af intecknade beloppet, som faller på hans egendom. I senare
fallet är det honom ensam det tillkommer att förfoga öfver den genom afbetalningen
frigjorda inteckningsrätten. Huruvida det ena eller andra är fallet, är
beroende af omständigheterna; att här uppställa en allmän regel är icke möjligt.
För inteckningshafvaren är frågan utan betydelse, då han genom den nya inskrifningen
icke lider någon minskning i sin rätt. Däremot erfordras för utverkande
af ny inteckning för det afskrifna beloppet utredning angående rättsförhållandet
mellan de särskilda ägarne. Vid nu anförda förhållanden skulle en
bestämmelse i ämnet icke för rättstillämpningen kunna lämna annan ledning, än
som kan hämtas af grunderna för stadgandena i 35—37 §§.

41 §.

Gemensamma inteckningar uppkomma i de ojämförligt flesta fall därigenom
att intecknad fastighet styckas. Att de förut upptagna bestämmelserna
skola gälla beträffande de genom styckningen uppkomna särskilda fastigheternas
ansvarighet är, i öfverensstämmelse med 37 § inteckningsförordningen, uttalad!
i förevarande paragraf. Härifrån äro emellertid i särskilda hänseenden
undantag af Beredningen föreslagna rörande afsöndrad lägenhet, såsom under
43 och 44 §§ närmare skall utvecklas.

42 §.

Då tvekan gjort sig i rättsskipningen gällande, huru ideella delar s,{Samegendom
en fastighet skola i afseende å ansvarigheten för intecknad gäld och för- ir,tecknal1-farandet vid exekutiv försäljning behandlas,* har Beredningen ansett nödigt
att härutinnan meddela uttrycklig bestämmelse. Denna afser likaväl det fall,
då en intecknad egendom till följd al dödsfall eller eljest blir föremål för samäganderätt,
som det, då samägare låta gemensamt inteckna sina lotter i egendomen.
Då, såsom af 5 § framgår, en samägare är berättigad att låta särskild!
inteckna sin lott i egendomen, synes det vara riktigt och i vissa fall praktiskt

* Se K. Maj:ts utslag den 18 dec. 1889 (N. J. A. g. 517).

''«‘/07

Intecknad

fastighet

styckad.

47

370

nödvändigt, att hvarje sådan lott i förhållande till de öfriga behandlas såsom
särskild fastighet; och gäller detta jämväl om samäganderätten sedermera upphör
men någon lott är särskildt intecknad. Det torde knappast behöfva påpekas,
att för ansvarighetsbeloppets fördelning ideella andelar emellan icke är erforderligt
att någon särskild uppskattning af deras värden verkställes. Finnes
taxeringsvärde eller särskildt uppskattningsvärde å hela egendomen, later sig
nämligen värdet af hvarje lott lätteligen beräkna efter den kvotdel denna utgör
af egendomen i dess helhet.

43 §.

Inteckning Redan tidigare har ifrågasatts att bereda afsöndrad lägenhet en särskild
i Stam- ställning i fråga om ansvarigheten för inteckning, som meddelats i stamfastigheten
ZfsZdraå innan afsöndringen skedde. I skrifvelse den 8 maj 1900 anhöll Riksdagen, att
lägenhet. Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, i hvad mån, utan skada för fastighetskrediten,
ägare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad lägenhet kunde
beredas lättnad att frigöra sin fastighet från inteckningar, som gemensamt besvärade
denna och den fastighet, från hvilken afstyckningen eller afsöndringen skett.
Till stöd för . denna framställning erinrades i skrifvelsen, att ägare af frånstyckad
eller afsöndrad jordlott kunde, i följd af det sammanhang i fråga om inteckningar,
hvilket enligt gällande lag förefunnes emellan jordlotten och den fastighet, från
hvilken styckningen eller afsöndringen skett, komma att utan ersättning förlora
sin välfångna egendom, och att den enda utväg, som för närvarande kunde sta
jordlottens ägare till buds att trygga sig mot sådan förlust, oftast vore med afsevärda
eller till och med oöfverstigliga svårigheter förenad, då för jordlottens
frigörande från inteckningar förutsattes samtycke af alla inteckningshafvare.
Vid sådant förhållande måste det enligt Riksdagens mening anses själffallet,
att bibehållandet af gällande lagstiftning vore skadligt ur tvenne skilda synpunkter.
Antingen måste det nämligen inträffa, att i den mån uppfattningen
skärptes af risken att köpa en jordlott utan att den frigjordes från stamfastighetens
inteckningar denna lagstiftning befunnes afskräcka från aftal om dylika
förvärf och därigenom lägga hinder i vägen för sträfvandet att bilda egna hem,
eller ock komine, om inköp af intecknade jordlotter allt fortfarande i stor ut -

371

sträckning ägde rum, de förut antydda olägenheterna för de smärre jordlotternas
ägare att allt oftare framträda.

Med anledning af Riksdagens framställning utarbetades inom justitiedepartementet
förslag till ändring af 37 § inteckningsförordningen, enligt hvilket
denna § skulle erhålla följande lydelse:

-Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blifvit delad, vare, där ej
nedan i denna paragraf annorlunda stadgas, om de särskilda delarnas ansvar för
intecknade beloppet lag, som om flera egendomar ofvan är sagdt.

Skedde delningen genom jordafsöndring, svare stamfastigbeten för den intecknade
fordringens hela belopp. Räcker ej köpeskillingen för stamfastigbeten
till fordringens fulla gäldande, fälle ansvaret för hvad som brister å den afsöndrade
lägenheten. Äro från samma stamfastigbet flera lägenheter afsöndrade,
gånge lägenhet, hvarå lagfart senare är sökt, i betalning före den, hvarå
lagfart sökts tidigare. Har å samma dag lagfart sökts å flera lägenheter, gånge
den, som senare öfverlåtits, förr i betalning; äro lägenheterna öfverlåtna å samma
dag, vare ansvaret dem emellan fördeladt efter de grunder, som i 32—34 §§
äro stadgade.

Varder afsöndrad lägenhet, som efter ty nyss är sagdt häftar för gemensam
inteckning, särskildt utmätt för annans fordran eller till konkurs afträdd,
äge innehafvaren af den gemensamma inteckningen att, för utrönande huruvida
brist faller lägenheten till last, få jämväl egendomar, hvilka före den lägenhet
skola gå i betalning för hans fordran, utmätta och sålda utan hinder däraf, att
det intecknade beloppet ej är till betalning förfallet; framställe dock, såvidt han
vill af denna rätt sig begagna, yrkande därom hos den myndighet och inom den
tid, som i 36 § för där afsedda fall stadgas; göres ej sådant yrkande, och varder
ej senast vid fördelningen af köpeskillingen för den sålda lägenheten ådagalagd
t, att brist faller lägenheten till last, vare inteckningshafvaren ej berättigad
att ur nämnda köpeskilling njuta betalning. Varder stamfastigheten utmätt
eller till konkurs afträdd, äge innehafvaren af den gemensamma inteckningen rätt
att i den ordning, som i 36 § sägs, yrka utmätning af den afsöndrade lägenheten.
»

Angående grunderna för detta lagförslag anförde departementschefen:

372

»I hufvudsaklig öfverensstämmelse med den af Riksdagen uttalade uppfattning
finner jag det vara ur olika synpunkter angeläget, att åt innehafvare af
jordlott beredes större trygghet emot de vådor, som tillvaron af inteckningar,
gemensamma för jordlotten och den fastighet, hvartill den hört, ovedersägligen
kan medföra. Det torde emellertid ligga i öppen dag, att icke några särskilda
bestämmelser i sådant syfte kunna meddelas i fråga om hemmansdelar, som uppkommit
genom ägostyckning. De lotter, i hvilka en fastighet genom sådan förrättning
delas, äro nämligen inbördes alldeles likställda, hvadan om sådana lotter
måste gälla detsamma som om gemensamt intecknade fastigheter i allmänhet.
Annorlunda är däremot förhållandet med afsöndrade lägenheter, hvilka i förhållande
till stamfastigheterna intaga en underordnad ställning.

För närvarande gäller emellertid äfven angående afsöndrade lägenheter det
allmänna stadgandet i 37 § af inteckningsförordningen, att, om intecknad fastighet
styckas, de särskilda delarna skola häfta för det intecknade beloppet efter
samma grunder, som äga tillämpning, då gemensam inteckning fastställts i flera
fastigheter. Till följd häraf häftar en afsöndrad lägenhet dels, ovillkorligen, för
viss del af det intecknade beloppet, dels ock, eventuellt, för hvad af det å stamfastigheten
hvilande ansvarsbeloppet icke kan ur köpeskillingen för denna fastighet
utgå. Vidare äger innehafvaren af den gemensamma inteckningen, då stamfastigheten
särskildt utmätes för annans fordran eller varder afträdd till konkurs,
rätt att, för utrönande huruvida sådan brist i den afsöndrade lägenheten
kan uppstå, som hör falla stamfastigheten till last, få jämväl den afsöndrade
lägenheten utmätt och såld. Uppenbart är, att äfven om afsöndringens innehafvare
fått från köpeskillingen för densamma afdraga en mot det belopp,
hvarför lägenheten häftar, svarande del — hvilket för öfrigt åtminstone i fråga
om mindre afsöndringar endast sällan torde vara händelsen — han ingalunda är
därigenom fullständigt tryggad mot rättsförlust.

Till afhjälpande af dessa missförhållanden ifrågasätter Riksdagen införandet
af rätt för lägenhetsägare att utan inteckningshafvarens medgifvande få inteckningen
dödad mot erläggande eller deponerande af den på lägenheten belöpande
andel däraf, hvilken andels storlek borde utrönas genom värdering enligt vissa
föreskrifter.

373

En förpliktelse för inteckningshafvaren att före förfallotiden mottaga betalning
för en del af fordringen och att för återstoden nöjas med en del af panten
skalle emellertid — jämväl under förutsättning att värderingen ordnades på det
mest betryggande sätt — innebära en afsevärd minskning i hans rätt och i följd
däraf lätteligen medföra betänkliga rubbningar i fastighetskrediten. Äfven bortsedt
härifrån kan den ifrågasatta utvägen näppeligen förordas. Om lägenhetsägaren
redan erlagt köpeskillingen, skulle han nämligen, för lägenhetens frigörande
från inteckningar, nödgas ännu en gång utgifva dennas värde, och just i
de fall, då sådant frigörande är för honom viktigast, skulle den rätt, han kunde
äga att af stamfastighetens ägare kräfva ersättning, ofta icke vara mycket värd.
I alla händelser kunna de fördelar, som skulle beredas lägenhetsägaren, icke anses
uppbära de nyss antydda olägenheterna för inteckningshafvaren och för det
allmänna. Eör öfrigt skulle det ifrågasatta förfarandet uppenbarligen vara förenad!
med omgång och kostnader, som väsentligen förringade dess användbarhet.

Inskränker man sig, såsom ofvan framhållits vara nödvändigt, med afseende
å den önskade lagstiftningsåtgärden till afsöndrade lägenheter, synes en
tillfredsställande lösning af frågan ligga nära till hands. Med hänsyn till afsöndrad
lägenhets, osjälfständiga ställning, äfvensom till det förut berörda förhållandet,
att åtminstone vid det stora flertalet afsöndringar endast sällan göres
afdrag för någon del af de å stamfastigheten hvilande inteckningarna, lärer det
nämligen kunna anses som en sakenlig och riktig anordning, att lägenheten förklaras
allenast subsidiärt häfta för någon del af inteckningarna, hvilka alltså
skola till fulla beloppet i första hand utgå ur stamfastigheten. Härigenom förringas
tydligen icke säkerheten för inteckningshafvaren, hvilken, om stamfastigheten
icke lämnar tillgång till fordringens gäldande, äger hålla sig äfven till
lägenheten. Men dennas ägare tryggas emot att, oaktadt han erlagt hela köpeskillingen
utan afdrag för inteckningar, nödgas, oberoende af stamfastighetens
tillräcklighet för den intecknade gäldens betäckande, i första hand svara för en
del af gälden. Härmed sammanhänger, att det icke vidare kommer att finnas
någon grund att medgifva den gemensamme inteckningshafvaren rätt att, då
annan söker betalning ur stamfastigheten, framtvinga lägenhetens försäljning.
Endast om stamfastigheten icke förslår till betalande af den vid tiden för lä -

374

genhet ens afsöndring intecknade gälden, kan äfven lägenheten tillgripas för
denna gäld. Att lägenheten i detta fall går till försäljning, måste erkännas
vara fullt riktigt, då intecknad fastighets ägare naturligen icke kan äga rätt
att genom afsöndring göra panten otillräcklig för fordringsägarens tillfredsställande.

Den risk, som äfven med den förordade anordningen fortfarande hvilar på
lägenhetsägaren, är han i stånd att med tillhjälp af gravationsbevis för stamfastigheten
öfverskåda, på samma sätt som risken vid utlåning mot inteckningssäkerhet
i allmänhet bedömes. Hvarken i det ena eller i det andra fallet kan
någon med fog förvänta en bättre rätt, än som kan stå tillsammans med äldre
rättsägares anspråk.

Då lägenheten häftar allenast subsidiärt, kan inteckningshafvaren medgifva
inteckningens dödande i lägenheten, utan att detta utöfvar något inflytande på
hans rätt att uttaga fordringen ur stamfastigheten. Den i 35 § af inteckningsförordningen
uttalade regel, att, om den, som fått gemensam inteckning i flera
egendomar, låtit inteckningen i någon af dem dödas, förfalla eller nedsättas,
han ej är berättigad att för det ansvarsbelopp, som skulle falla å den egendomen,
hålla sig till de andra egendomarna, kan nämligen i förevarande fall
icke äga någon tillämpning. I följd häraf bör det tydligen-vara jämförelsevis
lätt för lägenhetens ägare att utverka inteckningshafvarens samtycke till inteckningens
dödande i lägenheten.

För genomförande af den förordade anordningen erfordras vissa ändringar
i 37 § af inteckningsförordningen. Jämte den nya hufvudregeln, att afsöndrad
lägenhets ansvarighet är i förhållande till stamfastighetens subsidiär, bör uttalas,
att, om från samma stamfastighet afsöndrats flera lägenheter, den ordning,
i hvilken lägenheterna äro subsidiärt ansvariga, bestämmes af tidsföljden
emellan afsöndringarna. En tidigare afsöndrad lägenhet kan således icke tillgripas,
om ej senare afsöndrade lägenheter och stamfastigheten äro otillräckliga
för gäldens betalande. Härförutom torde, till förebyggande af möjliga tvifvelsmål,
böra uttryckligen stadgas, att — såsom redan för närvarande gäller — då
afsöndrad lägenhet, som häftar för inteckning gemensamt med stamfastigheten,
särskildt utmätes för annans fordran eller afträdes till konkurs, den gemen -

375

samme inteekningshafvaren äger påfordra försäljning af stamfastigheten, till utrönande
däraf, huruvida brist faller lägenheten till last, samt att, då stamfastigheten
utmätes eller till konkurs afträdes, innehafvaren af den gemensamma
inteckningen äger, för möjliggörande af eventuellt nödvändig gemensam försäljning,
påfordra utmätning äfven af den afsöndrade lägenheten.»

Vid förslagets granskning inom Högsta domstolen blef detsamma föremål
för anmärkningar, hvilka af Högsta domstolens flertal ansågos vara af den vikt,
att förslaget icke borde läggas till grand för lagstiftning i ämnet. Det anfördes,
hurusom den i förslaget stadgade inskränkning i fråga om rätten för innehafvaren
af den gemensamma inteckningen att vid utmätning för annans fordran
af någon bland fastigheterna få de öfriga utmätta icke utan äfventyr för
inteekningshafvaren knnde upprätthållas; under vissa förutsättningar kunde inteckningshafvaren
med den stadgade ordningen gå förlustig en del af sin fordran.
För öfrigt medförde den innehafvare af gemensam inteckning i allmänhet medgifna
rätt i omförmälda hänseende den förmån, att han kunde dels få fastigheterna
gemensamt utropade till försäljning, dels ock på en gång erhålla likvid
för hela den intecknade fordringen. Ett behörigt tillgodoseende af dessa intressen
syntes påkalla medgifvande för innehafvare af inteckning, hvarom nu
vore fråga, att, då en lägenhet utmättes eller till konkurs afträddes, få samtliga
öfriga fastigheter utmätta, äfven om de först efter den särskildt utmätta
lägenheten skulle gå i betalning för inteckningen. Sådant skulle för en viss
lägenhet kunna medföra så talrika utmätningar, att, äfven om lägenheten genomginge
dem alla utan exekutiv försäljning, det slutliga resultatet af ansvarighetens
subsidiära karaktär skulle för lägenhetens ägare framstå som en mycket
ringa fördel i jämförelse med de utståndna olägenheterna.

Inom Högsta domstolen framhölls, såsom jämväl i Riksdagens skrifvelse
skett, af en ledamot en annan utväg, hvarigenom den anmärkta olägenheten
kunde undanröjas eller åtminstone till sina verkningar väsentligt förringas.
Det erinrades, att dä mark vore med inteckning besvärad, komme, enligt gällande
rättsregel, byggnad eller dylikt, som af jordägaren å marken uppfördes
och följaktligen med marken blefve fast egendom, jämväl att belastas med inteckningen.
Men då inteekningshafvaren naturligen icke på förhand ägde något
rättsligt anspråk att få sin pantsäkerhet stärkt genom byggnadsföretag, syntes

376

det, helst i betraktande af den stora vikt föreliggande fråga ägde, icke böra innebära
något för rättsuppfattningen stötande att beträffande afsöndringar stadga ett
undantag från den nämnda rättsregeln i hvad anginge tidigare i stamfastigheten
meddelade inteckningar. Om genom en i betryggande former verkställd värdering
det afsöndrade områdets värde vid afsöndringen fastställdes och afsöndringen
därefter befriades från att för tidigare inteckningar ansvara med högre belopp
än det sålunda utrönta värdet, så kunde i själfva verket inteekningshafvarens rätt
näppeligen sägas därigenom vara i egentlig mening kränkt. Ägaren af afsöndring
skulle däremot komma att intaga en vida fördelaktigare ställning än
nu vore förhållandet, i det att dels hans risk vore bestämd till ett visst, oföränderligt
belopp, dels denna risk i regel blefve mindre afsevärd. I de
ojämförligt flesta fall och särskildt då fråga vore om afsöndringar, som afväges
för bildande af egna hem för mindre bemedlade, torde nämligen afsöndringen i
det ögonblick, då delningen verkställdes, utgöras af obebyggd mark och således
äga ett relativt ringa värde. Endast med ett detta värde motsvarande belopp,
som i nödfall torde utan oöfverstigliga svårigheter kunna anskaffas, blefve afsöndringens
ägare då ansvarig gent emot tidigare inteckningshafvare, under det
med nu gällande lagstiftning det ytterst otillfredsställande förhållande ägde
rum, att i själfva verket afsöndringsägarens ansvarighetsrisk ökades i samma
mån, som han å sitt afsöndrade område nedlade arbete och kostnad.

Såsom redan anförts, hafva med anledning af de framställda anmärkningarna
handlingarna i ärendet blifvit öfverlämnade till Lagberedningen för frågans
förnyade pröfning.

Af den lämnade redogörelsen torde otvetydigt framgå, att till skyddande
af afsöndrade lägenheter uti ifrågakomna afseende särskilda åtgärder äro af nöden.
Ofvanberörda utväg att genom uppskattning af lägenhetens värde vid tiden
för afsöndringen begränsa lägenhetens ansvarighet skulle väl bereda en ingalunda
oväsentlig fördel men synes dock ensam för sig icke vara tillfyllestgörande.
Helt visst skulle lägenhetsägarne i många fall underlåta att begagna
sig af utvägen, och i hvarje fall skulle härmed icke uppnås, hvad dock i allmänhet
vid afsöndringen varit åsyftadt, eller att stamhemmanet skall bära ansvarigheten
för hela den intecknade gälden. Ett stadgande, som låter lägenheten
allenast subsidiärt svara, kan därför om man vill bringa verksam hjälp i

377

nu ifrågavarande hänseende, icke umbäras. Men genom en kombination af båda
dessa utvägar synes ändamålet bäst kunna uppnås. På en sådan kombination
är Beredningens förslag i ämnet byggdt.

Bestämmelsen om subsidiär ansvarighet synes anpassad efter de förhållanden,
som vid afsöndring af en lägenhet i allmänhet föreligga. Den kan icke
sägas innebära någon orättvisa vare sig mot ägaren af stamfastigheten eller
mot inteckningshafvare; och att för lägenhetsägaren anordningen innebär en
mycket betydande förmån, synes ligga för öppen dag. Den slutledning, hvartill
Högsta domstolen vid sin granskning kommit, kan Beredningen icke
biträda. Äfven om man, såsom nödigt är, i den af Högsta domstolen angifna
utsträckning genomför rätten att få utmätning till stånd i samtliga
från stamfastigheten gjorda afsöndringar, fastställer man därigenom allenast en
regel, som för närvarande är gällande och som Beredningen med hänsyn till
den nya bestämmelsen att lägenheten endast svarar subsidiärt funnit böra
uttryckligen uttalas. Någon ökad fara för talrika utmätningar kan den nya
ordningen icke medföra. Den är fast hellre ägnad att minska en sådan fara; i
alla de fall, då den utmätta stamfastigheten kan förväntas lämna tillgång till
inteckningens fulla gäldande, lärer inteckningshafvaren ej besvära sig med en
ansökan om samtidig försäljning af därifrån afsöndrade lägenheter. Och att ett
föx-nyande af exekutionen understundom blir erforderligt, är en olägenhet, som
synes obetydlig i jämförelse med dem, som föranledas af den i gällande lag omfattade
grundsatsen att lägenheten måste säljas och köpeskillingen därför ovillkorligen
och omedelbart i viss proportion användas till den gemensamma inteckningens
gäldande. En annan påtaglig fördel lärer med visshet kunna förväntas
af den nya principens genomförande, nämligen att lägenhetsägaren med
vida större lätthet än nu skall erhålla inteckningshafvarens medgifvande att få
inteckningen relaxerad i lägenheten. Då inteckningen i första hand till hela
sitt belopp hvilar på stamfastigheten och relaxation i lägenheten således icke
inverkar på stamfastighetens ansvarighet, kan inteckningshafvaren utan risk
medgifva relaxation, så snart han är öfvertygad att stamfastigheten skall förslå
till hans fordrans gäldande.

Då Beredningen sålunda i hufvudsak upptagit det förut framlagda förslaget,
har Beredningen haft att öfverväga, i hvad mån de inom Högsta domstolen

48

1434

07

378

framställda detaljanmärkningar böra föranleda ändringar i förslaget. Högsta
domstolen har sålunda hemställt, huruvida icke för inträdande af den subsidiära
beskaffenheten af lägenhetens ansvarighet borde förutsättas, att lagfart å lägenheten
blifvit sökt eller, där så ej skett, att någon försummelse därutinnan ej läge
lägenhetens innehafvare till last och att han före auktionen företett sin fångeshandling.
Det skäl, som härför anföres, nämligen att den ordning, hvari en afsöndring
må gå i betalning för den i stamhemmanet intecknade gäld, icke kan
anses uteslutande röra de båda fastigheternas ägare utan, såsom inverkande på
det exekutiva förfarandet, är af betydelse för såväl fordringsägaren som de
verkställande myndigheterna, synes Beredningen emellertid icke vara tillfyllest.
Lämnas inteckningshafvaren rätt att få samtliga fastigheter, som kunna tagas i
anspråk för gäldande af hans fordran, utmätta, när helst utmätning ågår någon
af dem, och försålda, i den mån sådant erfordras för att täcka hans fordran, lärer
hans intresse vara tillbörligen tillgodosedt, och man kan svårligen af hänsyn
till honom uppställa såsom villkor för den ifrågasatta anordningen, att lägenhetsägaren
sökt lagfart. Lika litet synes det vara nödigt att af hänsyn till de
verkställande myndigheterna uppställa ett dylikt villkor; och för ett rättvist
ordnande af förhållandet mellan stamfastighetens ägare och lägenhetens ägare
är ett dylikt villkor uppenbarligen icke påkalladt. Däremot har det tidigare
förslaget synts tarfva en redaktionell jämkning i ändamål att få tydligt angifvet,
att där fråga är om ordningen mellan lägenheter, å hvilka lagfart ej blifvit
sökt, tidigare öfverlåtelse medför förmånligare ställning.

Då Högsta domstolen i sammanhang härmed anmärkt, att förslagets affattning
skulle föranleda, att en afsöndrad lägenhet komme att omedelbart ansvara
för en inteckning, som till äfventyrs blifvit på grund af förskrifning af stamhemmanets
ägare fastställd i hela hemmanet utan undantag af afsöndringen å tid
efter det denna uppläts men innan den lagfarits, kan Beredningen icke dela
denna mening. Visserligen har nämnda fall ej uttryckligen behandlats i förslaget,
men då däri stadgas, att afsöndring, som ägt rum efter det inteckning
beviljats i den odelade fastigheten, skall för sådan inteckning svara allenast
subsidiärt, lärer det vara uppenbart, att afsöndringen ej skall vara sämre ställd
i förhållande till en inteckning, som meddelats efter afsöndringen och som kommit
att vidlåda den afsöndrade lägenheten allenast af den orsak, att lagfart å

379

denna ännu ej sökts och att därför inteckningen blifvit fastställd såsom om
fastigheten fortfarande vore odelad. Berörda anmärkning synes alltså Beredningen
icke föranleda ändring i stadgandets affattning.

På sätt inom Högsta domstolen anmärkts, kan den i det föregående
förslaget gjorda inskränkning i inteckningshafvarens rätt att vid särskild utmätning
af en bland de intecknade fastigheterna äska försäljning af de öfriga
icke upprätthållas. Det af Beredningen föreslagna exekutionsförfarandet föranleder
emellertid, att en så vidsträckt befogenhet i nämnda hänseende, som
med nu gällande förfarande skulle varit af nöden, icke behöfver lämnas.
Utmätes en af fastigheterna för en fordran, som har sämre rätt än inteckningen,
kan — därest inteckningshafvaren föranstaltat om att de fastigheter,
som till äfventyra svara för inteckningen framför den särskildt utmätta
fastigheten, kommit med i förfarandet — denna senare ej säljas, med mindre inteckningshafvaren
erhåller full betalning; att medgifva honom rätt att för dylikt
fall under exekutionen indraga äfven de fastigheter, som svara först efter
den särskildt utmätta, skulle således vara utan ändamål.

Klart är, att då fastigheterna svara i en viss ordning, den inteckningshafvaren
medgifna rätten måste med beaktande däraf utöfvas. Om t. ex. från stamfastigheten
A äro afsöndrade lägenheterna a, b, c och d, hvilka svara i nu
nämnd ordning, samt lägenheten b särskildt utmätes, kan inteckningshafvaren
icke begära försäljning af lägenheten a, därest han ej tillika äskar försäljning
af stamfastigheten A, likasom icke af denna senare utan att jämväl lägenheten
a medtages. Först om stamfastigheten och lägenheten a ej förslå till
inteckningens gäldande, får något uttagas ur lägenheten b. Under förutsättning
att stamfastigheten A och lägenheten a medtagas, kan inteckningshafvaren däremot
begära försäljning af lägenheten c utan att göra dylik ansökan angående
lägenheten d.

Det ligger i sakens natur och framgår för öfrigt af 39 § andra stycket,
att om en lägenhet exekutivt säljes iföan att inteckningshafvaren äskat försäljning
af stamfastigheten, inteckningshafvaren icke äger utfå någon del af intecknade
beloppet. Detta är en gifven följd däraf, att enligt det anförda stadgandet
ur köpeskillingen icke må utgå mer än det belopp, hvarför den sålda
fastigheten i första hand svarar, och att lägenheten enligt förslaget icke i första

380

hand svarar för någon del af intecknade beloppet. Lägenheten blir alltså i sådant
fall genom den exekutiva försäljningen fri från all ansvarighet för den
gemensamma inteckningen. Häraf följer emellertid i sin ordning, att ej heller
de lägenheter, som senare än den exekutivt försålda skolat gåi betalning, vidare häfta
för intecknade beloppet; därigenom att en föregående lägenhet definitivt befriats
från ansvarighet, har den gemensamme inteckningshafvaren gjort det för
sig omöjligt att konstatera, om och i hvad mån brist i densamma skulle kunnät
uppstå, och han kan följaktligen icke hålla sig till en lägenhet, som endast
skolat svara för sådan brist. Förhållandet är enahanda, som då inteckningshafvaren
låtit döda eller nedsätta sin inteckning i stamfastigheten; därigenom
går han naturligtvis förlustig sin rätt i lägenheten. Hvarken i ena eller andra
afseende! har någon uttrycklig bestämmelse ansetts erforderlig.

44 §.

Begränsning Såsom redan angifvits, har Beredningen ansett sig böra såsom ett kompleheten^an
men^ stadgandet om afsöndrad lägenhets subsidiära ansvarighet för den odelade
svårighet Häftighetens inteckningar upptaga bestämmelse om rätt för lägenhetsägaren att
visst belopp, genom uppskattning af lägenhetens värde inskränka äfven den subsidiära ansvarigheten
till ett mot detta värde svarande maximibelopp. Angående verkställandet
af sådan uppskattning har uppgjorts ett särskild! lagförslag, och
hänvisas till hvad i motiven till detta förslag blifvit anfördt. Själfva grundsatsen
om ansvarighetens fixering är uttalad i första stycket af 44 §.

Tillämpningen af denna grundsats synes dock böra vara underkastad inskränkning
såtillvida, som en värdering, hvilken ägt rum efter det utmätning
skett af stamfastigheten eller lägenheten, icke synes böra medföra rubbning i inteckningshafvarens
rätt att i det redan inledda exekutiva förfarandet hålla sig
till lägenheten. Nödigt förbehåll härutinnan har därför i förslaget upptagits.

I andra stycket af denna § lämnas den visserligen tämligen själffallna
föreskriften, att om lägenhetsägaren, när försäljning af lägenheten begäres af
inteckningshafvaren, tillhandahåller öfverexekutor det högsta belopp, som får till
inteckningens gäldande uttagas ur lägenheten, förordnande om lägenhetens försäljning
icke bör ifrågakomma. Ifrågavarande bestämmelse afser lika väl det
fall, då inteckningshafvaren själf äskat samtidig försäljning af stamfastigket

381

och lägenhet, som då han i anledning af annan borgenärs yrkande om försäljning
af stamfastigheten begärt, att jämväl lägenheten skall exekutivt säljas.

Genom bestämmelse i nyss omförmälda lagförslag är sörjdt för att anmälan
om värderingen kommer inskrifningsdomaren till hända och sålunda angående
värdet inflyter anteckning i fastighetsboken.

45 §.

För ägare af afsöndrad lägenhet är det uppenbarligen önskvärdt, att hans nådning af
lägenhet frigöres jämväl från den subsidiära ansvarigheten för stamfastighetens gemengam
inteckningar. Äfven om stamfastigheten väl förslår till gäldande af dessa, er- ''^g^het
bjuder det svårigheter för lägenhetsägaren att därom förebringa tillfredsställande
utredning vid belåning af inteckning i lägenheten, och en viss risk är ju
alltid för handen, till dess den gemensamma inteckningen blifvit dödad i lägenheten.
Att för en sådan dödningsåtgärd ej behöfver föreskrifvas medgifvande
af lägenhetsägaren är redan omnämndt vid 20 §. De skäl, som eljest betinga
fastighetsägarens bifall till dödning af en inteckning i hans fastighet, föreligga
här icke; något ägarehypotek i vanlig mening kan vid en dylik inteckning icke
uppkomma för lägenhetsägaren.4

Då man sålunda kan afstå från ägarens samtycke, är det möjligt att ytterligare
underlätta åtgärden. Erfordras till en inskrifningsåtgärd medgifvande
af fastighetsägaren, är det klart, att det först måste konstateras, att den, som
lämnat medgifvandet, är rätt person. Härför är tillgång till inskrifningsurkunderna
af nöden, och förhållandet kan därför icke konstatéras af annan än inskrifningsdomaren.
Äfven om inteckningshafvaren ar öfvertygad, att stamfastigheten
är fullt tillräcklig för inteckningens gäldande, och han därför
skulle vara villig att låta döda inteckningen i lägenheten, kan han, om inteckningen
skall behöfva sändas till den måhända aflägset boende in skrifningsdomaren,
till följd af det besvär och den risk, som därmed skulle vara förenade,
komma att afböja lägenhetsägarens begäran om dödningen. Står det däremot
inteckningshafvaren öppet att vända sig till hvilken rätt han vill, kan man
förutsätta, att han vida lättare skall förmås till åtgärden. Detta har Beredningen
också trott kunna tillåtas. Väl måste dödningsåtgärden ske genom inskrifning
i fastighetsboken och således alltid ankomma på inskrifningsdomaren.

382

Men att inteckningshafvaren medgifvit dödningen kan styrkas genom inteckningshandiingens
företeende inför hvilken underrätt som helst; och sedan sådant
uppvisande skett samt handlingen försetts med bevis om ändamålet med uppvisandet,
är det icke behöflig! att handlingen vid dödningen är tillgänglig. I
öfverensstämmelse härmed är andra stycket af 45 § affattadt; att någon tid
måste förflyta mellan uppvisandet och dödningen har ansetts icke kunna föranleda
till missbruk.

46 §.

Kanal m. m. Förevarande paragraf upptager det i 16 § inteckningsförordningen gifna
stadgandet allenast med den jämkning, som betingas däraf, att särskild lagstiftning
om inteckning i järnväg blifvit efter inteckningsförordningens antagande
genomförd och för sådan lagstiftning i 1 kap. 1 § i förslaget till lag om inskrifning
gjorts undantag från samma lags tillämpning.

383

4 KAP.

Om inskrifning af nyttjanderätt samt rätt till servitut, undantag,

ränta eller afgäld.

I detta kapitel äro främst upptagna föreskrifter angående inskrifning af
vissa rättigheter, hvilka i likhet med äganderätten för sin uppkomst icke äro
beroende af inskrifning men genom dylik publikation vinna ökadt skydd. Dessa
rättigheter äro nyttjanderätt (1—11 §§) — hvarmed i förevarande hänseende
likställas de i 1 kap. 7 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom omförmälda
rättigheter — servitutsrätt (12 §) och rätt till undantag af fast egendom (13 §).
Härförutom meddelas i 14—16 §§ bestämmelser angående inskrifning af en art
af rättigheter — rätt till årlig ränta eller afgäld i penningar eller varor — för
hvilka inskrifningen skall äga samma betydelse som tillkommer inteckning för
visst belopp i penningar, så att först genom inskrifningen fastigheten kommer
att häfta för rättigheten.

Hvad beträffar inskrifning af nyttjanderätt, öfverensstämmer i sak lagförslaget
i det stora hela med motsvarande bestämmelser i inteckningsförordningen
med de ändringar, denna undergått genom lagen den 14 juni 1907. De afvikelser,
förslaget innefattar, äro väsentligen sådana, som betingats af de i 1 kap. upptagna
nya reglerna angående inskrifningsväsendet öfver hufvud eller som påkallats för
vinnande af öfverensstämmelse med de föreslagna bestämmelserna om inteckning
eller med andra af Beredningen nu framlagda lagförslag. Särskildt erinras, hurusom
med de nya grunderna för inskrifningsväsendet instämmer, att inskrifning lika
litet som inteckning är för sitt fortfarande bestånd underkastad periodisk förnyelse.

1-4 §§•

Då af 1 kap. i förslaget följer, att inskrifning af nyttjanderätt skall tiga Föreskrifter
rum i fastighetsboken för det domsområde, dit fastigheten hör, och då där in - inskrifning s
tagits bestämmelse, som angående inskrifning af tomträtt hänvisar till särskild meddelande.

384

författning, har 1 § erhållit en häraf betingad förenklad affattning. Med hänsyn
till den allmänna föreskriften i 1 kap. 10 § hafva bestämmelser, motsvarande hvad
40 § första stycket inteckningsförordningen stadgar angående upplåtelsehandlingens
ingifvande, uppläsande och protokollering, icke i förevarande kapitel erfordrats.

Att fastighetsägaren skall höras, när upplåtelsehandlingen icke är bevittnad,
är en regel, som från inteckningsförordningen upptagits i 2 § med den
modifikation att, likasom i fråga om lagfart och inteckning, bevittnandet skall
kunna ersättas därmed att fastighetsägaren vid rätten, när inskrifningen
sökes, vitsordar sin underskrift. Att i händelse handlingen skulle vara underskrifven
af annan än ägaren på grund af dennes fullmakt men fullmakten icke
vara styrkt af vittnen, ägaren skall höras, har ansetts utan särskildt stadgande
följa af grunderna för bestämmelsen i 2 kap. 7 § angående lagfart å fångeshand*
ling, som är undertecknad af ägarens fullmäktig. Likasom vid inteckning skall
ägaren också höras, när föreskrifterna angående handlingens bevittnande iakttagits
men tvifvel uppstår om upplåtelsens giltighet.*

Förslagets 3 §, som motsvarar 41 § inteckningsförordningen, har i likhet
med 3 kap. 6 § erhållit en affattning, som utesluter den tolkning att inskrifningsan
sökningen skulle kunna förklaras hvilande, äfven om för upplåtaren lagfart
icke ens blifvit sökt.

4 § motsvarar inteckningsförordningens 42 §, därvid genom hänvisning till
3 kap. 5 § utmärkts, att inskrifning af nyttjanderätt icke må meddelas i del af
fastighet under andra villkor än som gälla i fråga om inteckning. 5

5 och 6 §§.

Dalning och Att, såsom i fråga om dödning och postposition af inteckning skett, för
nedsättning, enahanda åtgärder med afseende å inskrifning uppställa såsom villkor att fastighetsägaren
samtyckt därtill, har med hänsyn till grunden för stadgandet om
dylikt samtycke beträffande inteckning — fastighetsägarens rätt att förfoga öfver
inteckningen såsom ägarehypotek — icke kunnat ifrågakomma.

Däremot äro, såsom redan vid 3 kap. 21 § antydts, de skäl, som föranledt
stadgandet i nämnda §:s andra stycke angående postposition af inteckning, giltiga

* Jfr ang. gällande rätt K. Maj:ts utslag den 20 noy. 1891 (N. J. A. s. 578), den 29 noy. 1897
(N. J. A. s. 630), den 28 maj 1901 (N. J. A. s. 305) och den 18 juli 1904 (N. J. A. s. 274).

385

äfven beträffande inskrifven rättighet; nedsättningen får icke ske endast i förhållande
till en af flera inteckningar eller inskrifna rättigheter utan måste gälla
alla sådana, hvilka äga lika eller bättre rätt än den, till hvilken nedsättningen
närmast hänför sig.

6 §, hvilken motsvarar 45 § inteckningsförordningen, angifver de förutsättningar,
under hvilka inskrifning för nyttjanderätt må kunna dödas utan
att ny ttjanderättens innehafvare själf därom framställt begäran. Enligt
förslaget likasom enligt gällande rätt tillkommer det icke inskrifningsmyndigheten
att af egen tillskyndelse afföra inskrifningen, när enligt fastighetsbokens
utvisande tiden för nyttjanderätten gått till ända. Utan tvifvel skulle
från synpunkten af fastighetsbokeDs korrekthet det vara önskligt om ett dylikt
initiativ tillkomme inskrifningsdomaren. Erfarenheten visar, att särskildt på
landsbygden i stor mängd intecknade ny ttj anderätter, för hvilka giltighetstiden
länge sedan gått till ända, icke desto mindre, då vederbörande fastighetsägare
icke låtit döda inteckningen, kvarstå i böckerna och därför måste alltjämt upptagas
i gravationsbevisen; och att hädanefter mer än förut fastighetsägarne skola
själfva bidraga till böckernas rensande från dylika inskrifningar, lärer nog icke
kunna förväntas. Icke desto mindre har Beredningen icke trott sig böra nu
föreslå någon lagändring i nämnda syfte; att ålägga inskrifningsdomaren förpliktelse
att härå hålla uppsikt har icke ansetts kunna för närvarande ifrågasättas
och att medgifva honom rätt att, där han så funne för godt, verkställa en
en dylik anteckning har synts mindre lämpligt. Det ankommer alltså på fastighetsägaren
att själf söka dödning af inskrifningen. Är tiden för nyttjanderättens
bestånd fullt bestämd, erfordras för inskrifningens dödande icke någon
särskild utredning. Visserligen är i fråga om arrende- och hyresrätt det icke
uteslutet att på grund af s. k. tyst förlängning nyttjanderätten gäller äfven
efter den aftalade tidens utgång; men då inskrifningen icke kan anses gälla
annan tid än den i aftalet bestämda, behöfver vid ifrågasatt dödning icke tagas
hänsyn till möjligheten af ett dylikt förhållande. Väl må det vara nyttjanderättshafvaren
obetaget att för den förlängda tiden utverka sig förnyad inskrifning,
men denna kommer i förhållande till andra gravationer att intaga ställningen
af en alldeles ny inskrifning. Därest fastighetsägaren gör gällande, att inskrifven
nyttjanderätt upphört af annan anledning än att den aftalade tiden utgått, har
149*/o7 49

386

lian uppenbarligen för att få inskrifningen afförd att förebringa fullständig utredning
rörande det uppgifna förbållandet.1

När inskrifning för nyttjanderätt blifvit utan verkan till följd däraf att
vid exekutiv försäljning af fastigheten nyttjanderätten icke kunnat bibehållas, har
däremot fastighetsägarens medverkan till inskrifningens afförande ur boken synts
kunna umbäras. Jämte det i andra stycket af 6 § meddelats föreskrift angående
tiden, då af sådan anledning inskrifningen skall upphöra att äga giltighet,
har bestämmelse där meddelats om skyldighet för inskrifningsdomaren att
härom göra anteckning i fastighetsboken, så snart i enlighet med föreskriften
168 § utsökningslagen i dess föreslagna nya lydelse till inskrifningsdomaren
inkommit uppgift, som utvisar att försäljningen skett utan förbehåll om nyttjanderättens
bestånd. Naturligtvis är intet som hindrar, att innan uppgiften
inkommit dylik anteckning verkställes på begäran af den nye ägaren, där denne
med begagnande af den rätt, som tillkommer honom enligt 1 kap. 21 § andra
stycket, styrker, att nyttj anderätten upphört.

Äfven i det fall att fastigheten eller någon del däraf blifvit afträdd uti
den i expropriationsförfattningen eller dikningslagen stadgade ordning förlorar
inskrifven nyttjanderätt vidare verkan, och bör anteckning härom göras i fastighetsboken.
I sådant afseende hänvisar förslaget till hvad i fråga om inteckning
stadgas i 3 kap. 25 §.

Kollision
mellan
äganderätt
och nyttjanderätt.

Första stycket af förevarande § afser att på samma sätt som skett i 46 §
inteckningsförordningen bestämma, i hvad mån inskrifning af nyttjanderätt
verkar till rubbning i den allmänna regeln att vid öfverlåtelse af fastighet,
hvartill nyttjanderätt förut upplåtits, nyttjanderättshafvaren får vika för nye
ägaren.2 Äfven när nyttjanderätten af förre ägaren upplåtits efter det öfverlåtelsen
skedde, bör åt nyttjanderätten beredas skydd, om inskrifning af nyttjanderätten
sökes tidigare än lagfart för nye ägaren. Såsom villkor härför har dock i förslaget
uttryckligen stadgats, att nyttjanderättshafvaren när rättigheten uppläts
var i god tro. Det skulle lika mycket här som vid kollision mellan tvenne

1 Jfr K. Maj:ts utslag den 21 april 1893 (N. J. A. s. 188) och den 14 april 1902 (N. J. A. s. 106).

3 Jfr ang. det fall, då egendomen förvärfvats på grund af testamente af upplåtaren, K. Maj;ts
dom den 8 juni 1894 (N. J. A. s. 347).

387

från samme ägare härledda anspråk på äganderätt eller mellan äganderätt och
inteckningsrätt vara stridande mot inskrifningsinstitutets syfte att skydda ett
rättsförvärf, när förvärfvaren ägde kännedom om det förhållande, som bort utesluta
rättighetens tillkomst. Att den tidpunkt, hvarpå det här ankommer, måste,
såsom vid kollision mellan tvenne äganderättsanspråk men i olikhet med hvad
som gäller vid kollision mellan äganderätt och inteckningsrätt, vara den do
upplåtelsen skedde, icke den då inskrifningen söktes, följer däraf att sakrättens
uppkomst här icke är bunden vid publikationsåtgärden. Däremot har det, när
den, till hvilken nyttjanderätten upplåtits, icke var i god tro, ansetts böra vara
utan betydelse, att rättigheten sedermera öfverlåtits till annan, som därvid
varit i god tro. Denna uppfattning, hvilken afviker från hvad i 2 kap. 15 g
är stadgadt i fråga om öfverlåtelse af samma egendom till tvenne och i
3 kap. 8 § i fråga om intecknings kollision med äganderätt, är grundad därå
att nyttjanderätter i allmänhet icke enligt sin natur äro afsedda att gå i omlopp;
från synpunkten af omsättningens säkerhet finnes därför icke anledning att bereda
senare innehafvare af nyttjanderätten ett skydd, som icke skulle kommit
den ursprunglige innehafvaren till del.

Det ligger i sakens natur, att när vid öfverlåtelse af fastigheten förbehåll
gjorts om nyttjanderätt för öfverlåtaren eller annan, den nyss angifna regeln
angående verkan af inskrifning saknar tillämpning. Mot den, hvilken med sådant
förbehåll förvärfvat fastigheten, kommer nyttjanderätten att gälla oberoende af
inskrifning, och enahanda är förhållandet, när fastigheten säljes å exekutiv auktion
med förbehåll om nyttjanderättens bestånd. Att, såsom i 48 § inteckningsförordningen
skett, uttryckligen lagfästa ett så själffallet förhållande har icke ansetts
nödigt. Lika litet erfordras ett uttryckligt stadgande därom att en arrendeeller
hyresrätt, som på grund af stadgandena i 2 kap. 28 § eller 3 kap. 19 §
i lagen om nyttjanderätt skall vid frivillig öfverlåtelse af fastigheten gälla mot
nye ägaren, är för sin giltighet oberörd af tidpunkten då denne lagfarit sitt fång.
Däremot har en uttrycklig bestämmelse erfordrats för det fall att den, mot
hvilken på grund af särskildt förbehåll vid öfverlåtelse eller exekutiv försäljning
nyttjanderätten är gällande, i sin ordning öfverlåter fastigheten till annan
men underlåter att, där sådant är nödigt, göra förbehåll om nyttjanderättens
bestånd.

388

I 47 § inteckningsförordningen innefattas ett annat, för konkurs gifvet
undantagsstadgande från den allmänna regel, som i 46 § i sagda förordning uppställts
ock som öfverflyttats till första stycket af förevarande §. Nämnda undantagsstadgande
innebär, att därest fastigheten afträdts till konkurs innan nyttjanderättshafvaren
sökt inteckning för sin rätt, samt konkursboet säljer fastigheten
under hand eller å auktion, som hålles utan anlitande af exekutiv myndighet,
nyttjanderättshafvaren icke genom att söka inteckning innan köparen
söker lagfart bereder sig skydd mot denne.* Utan hinder af konkursen äger väl
nyttjanderättshafvaren söka och erhålla inteckning, men intecknandet bereder
honom icke, såsom under vanliga förhållanden är fallet, den förmånen, att han
därigenom blifver oberoende af huruvida vid försäljningen kommer att göras förbehåll
om nyttjanderättens bestånd eller sådant underlåtes. Denna ståndpunkt
har Beredningen trott icke kunna upprätthållas. Då nyttjanderättshafvaren
genom själfva upplåtelsen förvärfvat en rätt, som får anses gälla mot konkursboet,
är det otvifvelaktigt, att konkursboet vid försäljning af fastigheten icke äger att
förfara utan hänsyn till nyttj anderätten; men vid sådant förhållande finnes intet
skäl, hvarför det skulle vara nyttjanderättshafvaren betaget att genom inskrifning
af nyttjanderätten utesluta den faktiska möjligheten för konkursboet att
föryttra fastigheten med den verkan att nyttjanderättshafvaren går förlustig
sin rätt. Begagnar konkursboet utvägen att i exekutiv ordning försälja fastigheten,
kommer enligt de i utsökningslagen innefattade bestämmelser äfven en
icke inskrifven nyttjanderätt att iakttagas, och det bör därför icke vara nyttjanderättshafvaren
betaget att genom inskrifning bereda sig det företräde, som
därmed enligt lag är förenadt. Af nu anförd grund har i förslaget icke intagits
ett mot 47 § inteckningsförordningen^svarande stadgande-!!

Nyttjande- Det i 3 kap. 9 § upptagna stadgande att inteckning, som vunnits på grund
räl&tei\Uaf af utfästelse af den såsom ägare obehörigt inskrifne, under visst villkor äger
rätteägaren bestånd. bär synts böra äga motsvarande tillämpning jämväl i fråga om inskrifven
nyttjanderätt. I första stycket af förevarande § har därför upptagits bestämmelse
i detta syfte; af nyttj anderättens natur följer emellertid, å ena sidan, att för

Jfr K.. Maj:ts dom den 14 okt. 1875 (N. J. A. s. 409).

389

vinnande af nämnda förmån det icke är nödigt, att nyttj ande rättshafvaren ännu
vid tiden för inskrifningens sökande var i god tro och, å den andra, att öfverlåtelse
af nyttjanderätt, där sådan får äga rum, icke föranleder skyldighet för
rätte ägaren att tåla en nyttjanderätt, som i förste innehafvarens hand icke
skulle hafva skyddats.

Därest fastighet efter klander återvinnes af rätte ägaren, kan dock enligt
gällande rätt under vissa förutsättningar intecknad nyttjanderätt i likhet med
inteckning för fordran komma att bestå, fastän inteckningen tillkommit efter
det fastigheten blifvit rätte ägaren frånhänd. Stadgande härom är meddeladt i
förordningen den 22 april 1881 om tjugoårig häfd, till hvilken författning 60 §
inteckningsförordningen hänvisar. Då de föreslagna nya bestämmelserna angående
häfd intagits i förevarande lagförslag, hafva i samma förslag äfven bort, såsom
skett i fråga om inteckning för fordran, upptagas villkoren för beståndet af en
nyttjanderätt, som vid fastighetens återvinnande finnes inskrifven. Detta har
skett i förevarande §:s andra stycke. Förhållandet har ordnats i öfverensstämmelse
med hvad i 3 kap. 10 § stadgats i fråga om inteckning; dock har äfven
här, såsom för det fall, hvarom förmäles i första stycket, villkoret af god tro
hänförts allenast till den tidpunkt då nyttjanderätten uppläts och, å andra sidan,
skyddet begränsats till nyttjanderätt, hvars förste innehafvare var i god tro.

Angående verkan af inskrifning i egendom, som återgår till den, som förklarats
skola för död anses men sedermera funnits vara vid lif, har hänvisning
gjorts till förordningen den 27 november 1854 huru förhållas bör med egendom,
som tillhört den, hvilken längre tid varit borta, utan att låta höi’a af sig.

9 §•

I 9 §, hvilken likasom den motsvarande 50 § inteckningsförordningen * angifver,
huru inskrifning verkar till rubbning i den i 1 kap. 5 § i lagen om nyttjanderätt
uppställda allmänna regeln angående företrädet mellan tvenne nyttjanderätter,
som icke kunna bestå jämte hvarandra, har af samma grund, som
anförts vid 7 §, uttryckligen uppställts såsom villkor för sådan rubbning att
den, som senare fick nyttj anderätten till sig upplåten, då var i god tro. Att

* Jfr ang. tillämpningen af detta lagrum K. Majits domar den 17 maj 1894 (N. J. A. a. 812)
och den 20 mara 1907 (N. J. A. a. 124).

Kollision

mellan

nyttjande rätter.

390

Kollision
mellan inteckning
oc,
nyttjanderätt -

därest för båda upplåtelserna sökts inskrifning samma dag, den allmänna regeln
kommer att inträda, följer af 1 kap. 20 §.

Den sålunda uttalade grundsatsen är underkastad modifikation för det fall
att vid öfverlåtelse eller exekutiv försäljning af fastigheten viss nyttjanderätt
förbehållits och därefter nye ägaren i vanlig ordning upplåter nyttjanderätt till
samma fastighet åt annan. Inskrifning, som för den förbehållna nyttjanderätten
sökes inom den i 1 kap. It § i förslaget till lag om köp, byte och gåfva stadgade
tid, gäller nämligen framför tidigare sökt inskrifning för den upplåtna nyttjanderätten;
och då enligt stadgande i andra stycket af sagda lagrum arrende- eller
hyresrätt under viss förutsättning är likställd med en nyttjanderätt, som förbehållits,
kommer under samma förutsättning nämnda modifikation att hänföra
sig jämväl till inskrifning, som för arrende- eller hyresrätt sökes inom den i
berörda lagrum stadgade tid.

10 §■

Till förevarande § har öfverflyttats den i 51 § inteckningsförordningen upptagna
regeln angående företrädet mellan inteckning för fordran och för nyttjanderätt.
I sammanhang härmed har bort uttryckligen sägas, hvad som följer
af det allmänna stadgandet i 49 § inteckningsförordningen, eller att den i förevarande
§ upptagna regeln länder till efterrättelse allenast i den mån icke inteckningen
eller inskrifningen skall åtnjuta det särskilda företräde, hvarom stadgas
i 1 kap. 11 § och 2 kap. 5 § i förslaget till lag om köp, byte och gåfva.
Erinras bör att i fråga om inskrifning af nyttjanderätt för detta särskilda
företräde förutsättes detsamma, som beträffande inteckning och jämväl inskrifning
för rätt till undantag och rätt till ränta eller afgäld är uttryckligen stadgadt
i 17 kap. 9 § handelsbalken enligt den föreslagna lydelsen af detta lagrum, eller
att af själfva fastighetsboken framgår att nyttjanderättshafvaren äger att åtnjuta
sådant företräde.

Att i viss fastighet är meddelad såväl inteckning för fordran som inskrifning
för nyttjanderätt, är ett förhållande, som i och för sig saknar betydelse
för de båda rättigheternas bestånd jämte hvarandra; allenast när fastigheten
skall gå till försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer, kommer betydelsen
af företrädet dem emellan att framträda och göra sig gällande. Hvad

391

sålunda utgör den yttre förutsättningen för tillämpning af nämnda företräde
bar naturligtvis bort i förevarande § utmärkas; men att härvid, på sätt som
skett i 52 § inteckningsförordningen, angifva de — till utsökningslagens område
hörande — närmare reglerna för iakttagande af berörda företräde har synts mindre
egentligt, och därför har i andra stycket af förevarande § allenast gjorts en
allmän hänvisning härutinnan till utsökningslagen.

Äro till samma fastighet upplåtna flera nyttj anderätter, hvilka äro af beskaffenhet
att i och för sig kunna bestå vid sidan af hvarandra, kan likaledes
först vid exekutiv försäljning af fastigheten uppkomma kollision, så att den ena
ny ttj anderätten måste vika före den andra. Angående den verkan, inskrifning
medför med afseende å bestämmandet af företrädet, har det icke synts behöfligt
att i förslaget upptaga något särskildt stadgande; grunderna för 9 §, jämförda
med stadgandet i 1 kap. 5 § i lagen om nyttjanderätt, torde i sådant hänseende
lämna erforderlig ledning.

11 §•

Enligt den gällande lagstiftningen medför icke inskrifning af nyttjanderätt Förverkande
befogenhet för nyttjanderättshafvaren att hålla sig till fastigheten för den ersätt- utåndsrätt
ning, han bör undfå när han utan sitt förvållande går miste om ny ttj anderätten.
Nyttjanderättshafvaren är hänvisad att ensamt göra gällande den personliga
ansvarighet, som enligt reglerna i 1 kap. 4 § i lagen om nyttjanderätt åligger
upplåtaren. I inteckningsförordningen är nämnda grundsats uttryckt på det sätt, att
nyttjanderättshafvaren för skadestånd, hvartill han enligt lag kan vara berättigad,
förklaras icke hafva förmånsrätt i egendomen, med mindre skadeståndet är såsom
fordran till bestämdt belopp särskildt intecknadt. Beredningen har icke ifrågasatt
att afvika från nämnda grundsats; men då nyttjanderättshafvaren, därest han på
grund af fastighetsägarens utfästelse erhållit inteckning i egendomen för eventuellt
skadeståndsanspråk, härigenom allenast förvärfvat en rätt, som icke i något
afseende skiljer sig från den, som tillkommer annan innehafvare af inteckning,
har det ansetts obehöfligt att i förslaget upptaga eu mot nämnda stadgande
i inteckningsförordningen svarande bestämmelse. På grund häraf har i förevarande
§ allenast angifvits, under hvilka förutsättningar nyttjanderättshafvaren
kan komma att förverka den honom eljest tillkommande skadeståndsrätt

392

Servituts rätt.

Rätt till
undantag.

mot upplåtaren personligen. Beträffande dessa förutsättningar öfverensstämmer
förslaget med 53 § andra stycket inteckningsförordningen. Likasom nämnda lagrum
hänför sig förevarande § äfven till den händelse, att nyttj anderätten tillkommit
under form af förbehåll vid fastighetens öfverlåtelse; emellertid kunna, då här
förvärfvaren af fastigheten är att anse såsom upplåtare af nyttjanderätten, ifrågavarande
bestämmelser för sådant fall naturligtvis icke — såsom man dock någon
gång velat göra gällande * — komma till tillämpning, med mindre nye ägaren
i sin ordning öfverlåtit fastigheten till annan med förbehåll om nyttj anderättens
bestånd.

12 §.

Enär hvad enligt förslaget gäller i fråga om inskrifning af nyttjanderätt i
alla afseenden är af beskaffenhet att böra tillämpas jämväl å inskrifning af
servitutsrätt, hafva 55—57 §§ inteckningsförordningen kunnat i förslaget ersättas
med ett allmänt stadgande af det innehåll 12 § första stycket angifver; i andra
stycket har upptagits det stadgande, som i 58 § samma förordning innefattas
angående servitut, som uppkommit vid laga skifte eller ägostyckning.

13 §.

Jämväl i fråga om inskrifning af rätt till undantag har det funnits tillräckligt
att göra en allmän hänvisning till de i 1—11 §§ af förevarande kapitel
upptagna bestämmelserna angående nyttjanderättsinskrifning. Härförutom har
emellertid synts nödigt att till undantagshafvare, hvilken för sin rätt erhållit
inskrifning och på grund däraf vill jämlikt 13 § utsökningslagen för upplupna
förmåner söka betalning ur fastigheten, utsträcka den bestämmelse, som i 3 kap.
18 § första stycket finnes meddelad angående rätt för inteckningshafvare att
vid lagsökning vända sig mot den, som senast erhållit lagfart å fastigheten, och
har därför hänvisning här skett till sistnämnda lagrum. Ytterligare har bort
uttryckligen angifvas, ej mindre att undantag3hafvaren äger samma rätt att
före förfallotiden ur egendomen njuta betalning, som jämlikt 3 kap. 34 § tillkommer
inteckningshafvare, än äfven att de i 3 kap. gifna reglerna angående
inteckning, hvarför flera fasta egendomar gemensamt häfta, skola äga motsva *

Se K. llaj:ts dom don 13 maj 1879 (N. J. A. a. 199).

393

rande tillämpning i fråga om inskrifven undantagsrätt. Dock har det synts
obehöfligt att, såsom i 3 kap. 45 § andra stycket är för visst fall medgifvet i
fråga om inteckning, beträffande inskrifning af undantagsrätt tillåta dödning i
annan ordning än den vanliga. Hvad i första stycket af sagda lagrum stadgas
med afseende å inteckning följer beträffande inskrifning för rätt till undantag af
den allmänna hänvisningen till bestämmelserna angående inskrifning af nyttjanderätt.
Ehuru undantagshafvare, äfven när undantagsrätten icke är inskrifven,
äger att, när fastigheten exekutivt säljes, ur köpeskillingen utbekomma honom
tillkommande förmåner i penningar eller varor, har likväl — såsom framgår af
den till 3 kap. 14 § andra stycket gjorda hänvisningen — inskrifning ansetts
vara ett nödvändigt villkor för att han skall kunna därur uttaga äfven kostnad,
som han får vidkännas för sin rätts bevakande. Utan inskrifning är undantagshafvaren
i detta hänseende likställd med sådana i 17 kap. 6 § handelsbalken
omförmälda rättsägare, som utan inskrifning äga sakrätt i fastigheten.

Att icke i förslaget åt undantagshafvare beredts rätt att i likhet med inteckningshafvare
njuta utdelning, på sätt i 3 kap. 15 § är stadgadt, ur belopp,
som utfallit såsom ersättning för brandskada å fastigheten, har sin naturliga
grund däri att undantagsförmånerna äro afsedda att utgå ur fastighetens afkastning
och vid detta förhållande undantagshafvarens rätt i regel icke kan anses
berörd af den skada, som öfvergått åbyggnaden.

14 §.

Därest ägare af fastighet åt annan upplåter rätt till viss årlig ränta i
penningar eller varor, lämnar den gällande lagstiftningen enligt den uppfattning
däraf, som torde vara den allmänt rådande, åt sådan rättsägare möjlighet att i
väsentligen olika ordning bereda sig inteckningssäkerhet för rättigheten. Under
olika förutsättningar äger han att få rättigheten intecknad i den ordning, som
gäller för inteckning af fordran, eller enligt de regler, som jämlikt 54 § inteckningsförordningen
gälla med afseende å inteckning för rätt till afkomst eller annan förmån
af fast egendom; man har antagit, att den förra utvägen står honom till
buds, när fastighetsägaren utfäst räntan såsom sin personliga skuld och i sammanhang
därmed eller efteråt medgifvit inteckning för rättigheten, men att den

“s« 07 50

Sätt till
ränta eller
afgäld.

394

andra utvägen skall anlitas, då fastighetsägaren omedelbart anvisat fastigheten
> såsom underlag för räntans utgående. Hvad nu sagts gäller, vare sig räntan
är satt att utgå för bestämd tid eller för räntetagarens lifstid eller eljest för
obestämd tid.

Denna dubbelhet i afseende å intecknande af ränterätt är uppenbarligen
grundad på antagandet af en åtskillnad i fråga om ränterättens egen rättsliga
natur i det ena och det andra fallet. I ena fallet anses rättigheten utan
inteckning icke betyda mer än en vanlig fordringsrätt; i andra fallet utgår man
från att redan med själfva upplåtelsen likasom vid upplåtelse af nyttjanderätt
skapas en sakrätt i fastigheten, hvilken genom intecknande! allenast stärkes.
En dylik åtskillnad är emellertid enligt Beredningens tanke icke grundad på
giltiga skäl och därför icke af beskaffenhet att kunna upprätthållas. Hvilken
form än fastighetsägaren må välja för beredande åt annan af den förmån, som
ränterätten innebär, kan den upplåtna rättigheten icke anses vara till sin natur
skild från den rätt, som genom utfästelse af visst kapitalbelopp vinnes. Det ekonomiska
resultat, som i ena och i andra fallet åsyftas, är ett och detsamma. Har
fastighetsägaren åt en person utfäst ett kapitalbelopp med rätt till inteckning
därför och åt annan upplåtit rätt till en årligen af fastigheten utgående ränta, är
det svårt att inse, hvarför dessa båda rättsägare skola vara så olika ställda, att
innan för någondera rättigheten meddelats inskrifning, den ene rättsägaren men
icke den andre äger en rätt, för hvilken fastigheten såsom sådan häftar. För
den händelse att, innan inskrifning skett, fastighetsägaren råkar i konkurs eller
fastigheten utmätes, kommer det obehöriga i en dylik åtskillnad att med synnerlig
skärpa framträda. Såväl inre följdriktighet som svårigheten att med den
nuvarande ordningen i förekommande inteckningsärenden alltid rätt urskilja hvad
som är att hänföra till det ena och till det andra slaget af utfästelse har föranledt
Beredningen att till grund för förslaget i denna del lägga den uppfattningen,
att ränterätt och rätt till visst kapitalbelopp äro att ställa på samma plan.
Där icke fråga är om ränterätt, som är att betrakta såsom rätt till undantag och
därför med afseende å inskrifning är underkastad föreskrifterna i 13 §, böra alltså
enligt Beredningens tanke angående villkoren och ordningen för inskrifning af
rätt till ränta gälla samma regler, som meddelats för fast egendoms intecknande
för visst belopp i penningar. Häraf följer, att i fråga om inskrifning för rånte*

395

rätt bör göras samma skillnad som beträffande visst kapitalbelopp förefinnes
mellan inteckning, hvilken för sådant belopp meddelats utan att någon personlig
ansvarighet för beloppet finnes, och sådan inteckning, hvarigenom fastigheten
göres till pant för fordran. Har fastighetsägaren utan åtagande af personlig
ansvarighet utfäst, att årlig ränta skall utgå ur fastigheten, kommer den för
rättigheten meddelade inskrifningen att motsvara en inteckning utan personlig
ansvarighet; har fastighetsägaren utfäst sig att personligen utgöra ränta, kan till
säkerhet härför komma att meddelas inskrifning, såvida fastighetsägaren i sammanhang
med förskrifningen eller efteråt utfäst, att fastigheten skall häfta för
rättigheten. Vidare är det klart, att äfven utan inskrifning fastigheten kan
komma att häfta för ränterätt under enahanda förutsättningar, som den kan
häfta för fordringsrätt till visst kapitalbelopp innan ännu inteckning därför meddelats.
Grifvct är, att vid föryttring af fast egendom köpeskillingen kan bestämmas
lika väl i årlig ränta som till visst penningbelopp; och blifva i sådant
fall stadgandena om ogulden köpeskilling tillämpliga.

Med utfästelse af viss årlig ränta är i alla hänseenden att likställa utfästelse,
hvarigenom från viss fastighet förklaras skola utgå afgäld till ägaren
af annan fastighet. Innan inskrifning för afgäldsrätten ägt rum, häftar fastigheten
icke för denna, utom såvidt angår den tid, inom hvilken en vid öfverlåtelse
af fastighet förbehållen afgäldsrätt äger samma rätt som ogulden
köpeskilling.

På nu angifna grunder hvila de föreslagna bestämmelserna i 14 §. Hå,
såsom ofvan angifvits, den rätt, hvarför inskrifning sker, äger samma rättsliga
karaktär som den, hvarför inteckning meddelas, kunde det synas, som hade bestämmelserna
angående inskrifning af sådan rätt, hvarom nu är fråga, bort
inordnas under 3 kap. och denna art af inskrifning jämväl bort betecknas såsom
inteckning. Att så icke skett, beror af flera skäl. Mellan inteckning och
ränteinskrifning finnes eu väsentlig olikhet med afseende å sättet för dessa
rättigheters tillvaratagande vid exekutiv försäljning af fastigheten. Ehuruväl
ränterätten utan vidare låter sig omföras i en rätt till visst kapitalbelopp, får
det dock icke förbises, att ett dylikt omförande icke öfverensstämmer med det
syfte, som legat till grund för ränterättens tillkomst. I regel kan det antagas
hafva varit vederbörandes mening, att det ekonomiska värde, ränterätten repre -

396

8enterar, skall komma den berättigade till godo i form af ränta och icke på något
annat sätt. Häraf följer, att vid exekutiv försäljning af fastigheten man
har att söka bevara ränterätten såsom sådan; äfven när denna är i borgenärsförteckningen
upptagen efter utmätningssökandens fordran, skall försök göras att
få fastigheten såld med förbehåll om ränterättens bestånd och allenast när
detta icke lyckas räntetagaren vara hänvisad att ur köpeskillingen njuta ersättning,
motsvarande rättighetens uppskattade värde. Härtill kommer, att då åtskilliga
af de för inteckning meddelade bestämmelser icke låta sig tillämpa å
ränteinskrifning, det för bevarande af enkelhet och öfverskådlighet i aflattningen
af de särskilda lagbuden faller sig lämpligare att sätta dessa i sammanhang
med inskrifning af rättighet än med inteckning för fordran.

Förutom de bestämmelser i 3 kap., till hvilka hänvisning skett genom det i förevarande
§ upptagna stadgandet angående villkoren och ordningen för meddelande
af inskrifning — 1—7 §§, 11 § första stycket samt 12 § — hafva allenast de i första
stycket särskildt angifna lagrummen synts böra tillämpas jämväl å ränteinskrifning.
Hvad beträffar de i 3 kap. 8—10 §§ upptagna reglerna angående villkoren för
intecknings bestånd i där omförmälda fall, hafva dessa regler icke kunnat oförändrade
öfverföras å ränteinskrifning, utan har därvid måst göras den modifikation,
att för inskrifningens bestånd alltid fordras att den, som sökt inskrifningen,
därvid varit i god tro; att sålunda här icke, såsom i fråga om inteckning,
bestämts att senare innehafvares goda tro ersätter bristande god tro hos den
ursprunglige, är beroende af nu ifrågavarande rättighets egenskap att alltid
hänföra sig till viss person eller fastighet. Härmed sammanhänger, att åt
ränteinskrifningen icke kan gifvas sådan själfständighet, att här skulle, såsom
vid inteckning, vara utrymme för s. k. ägarehypotek; i följd häraf har angående
rätt till dödning och nedsättning af ränteinskrifning bort hänvisas, icke till hvad
i sådant hänseende stadgas i 3 kap. utan till de därom beträffande inskrifven
nyttjanderätt föreslagna bestämmelser. Att vid hänvisningen till de i 3 kap.
upptagna bestämmelserna angående s. k. gemensamma inteckningar 45 § icke
medtagits, beror åt samma skäl, som vid 13 § anförts i fråga om enahanda förhållande
med afseende å undantagsrätt, likasom hänvisning till 3 kap. 15 § —
angående inteckningshafvares rätt till brandstod — uteslutits af samma grund
som föranledt sådan uteslutning i fråga om undantagshafvare.

397

Då inskrifning af rånte- eller afgäldsrätt till sin natur sammanfaller med
inteckning för kapitalfordran, är det påtagligt, att vid kollision mellan dylik
inskrifning och inskrifning för nyttjanderätt, servitutsrätt eller undantagsrätt
företrädet mellan de särskilda inskrifningarna skall bestämmas efter de i 10 §
angifna grunder. Stadgande härom har upptagits i andra stycket af förevarande
§. Detta stadgande lämnar erforderlig ledning för bestämmande af företrädet
mellan tvenne ränteinskrifningar eller mellan sådan inskrifning och inteckningnär
fastigheten skall exekutivt säljas. Angående den förmånsrätt ränteinskrifningen
medför såväl för de årliga räntebeloppen som ock för den ersättning,
hvartill räntetagaren i händelse af rättighetens förlust vid exekutiv försäljning
af fastigheten är berättigad, är stadgande meddeladt i 17 kap. 9 § handelsbalken.

15 §.

De i förevarande § upptagna bestämmelserna motsvara hvad i 3 kap. 14 § Exekutivt
är stadgadt med afseende å inteckning och hvad 3 § i förslaget till lag om rätt afränta
till undantag innehåller i fråga om den rätt, som tillkommer undantagshafvare;eller af9älA
medan till följd af undantagsrättens från ränterätten skilda natur inskrifning
af undantagsrätt i förevarande hänseende äger betydelse allenast för den företrädesrätt,
med hvilken undantagshafvaren äger utfå sin fordran, har däremot
i fråga om ränterätt inskrifningen härutinnan konstitutiv betydelse.

16 §.

Under det en inteckning för visst penningbelopp enligt sakens natur i all- Aflösning.
mänhet innefattar någon bestämmelse, som efter viss tid medför, att inteckningen
kan infrias och fastighetsägaren sålunda åter blifver i tillfälle att däröfver på
lämpligt sätt förfoga, är förhållandet ett annat, när endast en årlig ränta inskrifvits.
Där icke fråga är om en viss person tillförsäkrad lifränta, är syftet
med eu dylik anordning i allmänhet den, att den årliga afgiften skall för all framtid
utgå med det fastställda beloppet. Under vissa förhållanden kan för det
ändamål, som med anordningen afsetts, det vara önskligt, att beloppet af den
årliga inkomst, som tillförsäkrats räntetagaren, sålunda är fixeradt, under det
intecknandet af ett kapital ställer den, som däraf skall uppbära ränteinkomsten,

i beroende af penningmarknadens läge och räntans höjd, då han tid efter annan
skall omplacera kapitalet. Men om häri ligger en fördel för räntetagaren, är i
allmänhet förhållandet det motsatta med räntegifvaren; om, såsom väl måste anses
vara utvecklingens allmänna riktning, räntan har benägenhet att falla, framträder
den fixerade räntan för honom såsom en sig allt mer ökande tunga. Härtill kommer,
att under tidernas lopp ränterättens uppkomst småningom råkar i glömska och
räntan framträder såsom en till enskild person utgående skatt. Från dessa
synpunkter har hos oss likasom i andra länder tillvaron af dylika »eviga
räntor» ansetts utgöra ett olämpligt band på jordägaren, från hvilket man velat
befria honom. Sträfvanden i sådan riktning framträda tidigt i fråga om de s. k.
frälseräntorna. Genom den jordägaren och räntetagaren ömsesidigt medgifna
lösningsrätt vid föryttring af jorden eller af räntan ville man konsolidera jordäganderätten.
Då emellertid lösningsrätten visat sig vara för ändamålet föga verksam,
anhöll Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 5 maj 1893 — under erinran,
att syftet med den ömsesidiga lösningsrätt, som tillkomme räntetagare och jordägare,
icke kunde vinnas, så länge det stode vederbörande fritt att åter upplösa
den förening af jordäganderätten och frälseräntan, som med begagnande af lösningsrätt
eller på annat sätt blifvit vunnen — om utarbetande af lagbestämmelser,
hvilka förbjöde ett dylikt skiljande, när ränta och jordäganderätt kommit i
samma hand. Genom skrifvelse den 10 maj 1905 anhöll vidare Riksdagen, att
Kungl. Maj:t måtte låta utreda, på hvad sätt och under hvilka villkor de, som
utgöra sådana frälseräntor, som enligt gällande författningar icke af statsverket
inlösas, kunde sättas i tillfälle att lösa sig från dessa räntor, och för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning. Slutligen
har genom lagen den 19 april 1907 beredts ägare af afsöndrad lägenhet tillfälle
att få afgäld, som på grund af lagen den 25 maj 1905 rörande afgäld från afsöndrad
lägenhet fastställts att ur lägenheten utgå, aflöst mot viss ersättning;
där ej annat aftalats, skall denna utgå med ett penningbelopp motsvarande
tjugutvå gånger afgälden för ett år. Erinras må ock därom att äldre Lagberedningen
i sitt förslag till jordabalk (9 kap. 49 §) upptagit en bestämmelse, hvarigenom
dels inteckning för afkomst eller annan förmån af fast egendom underkastades
samma tidsbegränsning som upplåten nyttjanderätt dels ock i fråga om

399

penninginteckning tillerkändes ny ägare af den intecknade fastigheten ovillkorlig
uppsägningsrätt efter förloppet af tio år.

Vid nu anförda förhållanden har Beredningen — som i denna afdelning af
jordabalken icke haft att behandla frågan om aflösning af frälseräntor — funnit
sig i fråga om de räntor och afgälder, som i detta lagförslag afses, böra tillämpa
angifna uppfattning. Beredningen har därför i 16 § upptagit bestämmelser angående
befogenhet för ägaren till afgiftspliktig fastighet att påkalla aflösning af
rätt till ränta eller afgäld, som genom inskrifning blifvit fäst vid fastigheten såsom
en därå hvilande sakrätt. Omedelbart kan naturligtvis en sådan aflösning icke
medgifvas; syftet har allenast varit att förekomma, att en afgiftsskyldighet skall,
oafsedt ändrade förhållanden, orubbligt vara fäst vid fastigheten. Då det icke är
ovanligt, att äfven vid s. k. amorteringslån — hvilka af detta stadgande lämnas
oberörda — räntefoten är fastställd för en tidrymd af fyrtio år eller längre tid, har
i här ifrågavarande fall den tid, efter hvars förlopp aflösningsrätten inträder,
synts lämpligen kunna bestämmas till femtio år från rättighetens tillkomst,
hvilken tidrymd sammanfaller med den längsta tid, under hvilken i allmänhet å
landet aftal om nyttjanderätt till fast egendom är för kontrahenterna bindande.
Beträffande den grund, efter hvilken aflösning skall ske, har Beredningen, då
aflösningen skall ske först i en aflägsen framtid, ansett en högre räntefot än 4 %
icke böra antagas och därför, i olikhet med hvad som stadgats i lagen den 19
april 1907 angående aflösning af afgäld från afsöndrad lägenhet, bestämt aflösningssumman
till tjugufem gånger räntan eller afgälden för ett år. Grifvet är,
att om icke ändamålet med den föreslagna bestämmelsen skall förfelas, det är
nödvändigt att betaga kontrahenterna befogenhet att vid rättighetens upplåtelse
träffa aftal om högre lösesumma; såtillvida har därför åt förevarande stadgande
gifvits karaktären af tvingande lagbud. Att göra aflösningen beroende af offentlig
myndighets medverkan har icke funnits behöfligt; för den händelse att räntetagaren
skulle motsätta sig sakens ordnande på öfverenskommelsens väg, står
det naturligtvis fastighetsägaren öppet att anlita domstol för att erhålla förordnande
om rättighetens aflösning.

Då den ränterätt, som tillförsäkrats någon för lifstiden, uppenbarligen icke
bör vara underkastad tvångsaflösning, har förbehåll härom upptagits i förslaget.

400

Förslag till lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen
om inskrifning af rätt till fast egendom.

i §•

En nödvändig förutsättning för den nya lagens tillämpning är, att däri föreskrifna
fastighetsböcker äro upplagda. Denna uppgift kräfver för sin lösning
omfattande förberedelser och ett betydande arbete. Då böckernas uppläggande
naturligtvis icke kan påbegynnas, innan lagen är af statsmakterna beslutad,
måste en jämförelsevis lång tid förflyta mellan lagens promulgerande och dess
ikraftträdande. Med afseende å svårigheten att på förhand rätt utmäta denna
tidrymd torde det vara lämpligt att åt Konungen öfverlämnas att bestämma år
och dag då lagen skall träda i kraft. Framhållas må att dagen lämpligen
torde kunna sättas till den 1 september, emedan denna tid af året är den enda,
då, enligt hvad med full säkerhet kan beräknas, icke hållas slutting och
följaktligen ej föreligga ärenden, som blifvit handlagda men hvari rättens
utlåtande ännu ej meddelats. Så är ej förhållandet vid början af ett år, enär
det lärer inträffa — särskildt i Norrland — att hösttingens utarbetande kräfver
så drygt arbete, att dessa ting, trots alla bemödanden från ordförandens sida,
dragas in på det följande året och sålunda den lagstadgade tiden för tingens
afslutande öfverskrides. Att dylika för besluts afkunnande uppskjutna ärenden
icke föreligga vid lagens ikraftträdande är af synnerlig vikt; om sådana förefunnes,
måste de behandlas enligt nu gällande lag, men härför möter hinder
däraf att lagfarts- och inteckningsprotokoll efter lagens ikraftträdande icke
vidare föras.

Hvad angår de bestämmelser, som afse den nya fastighetsbokens uppläggande,
böra dessa naturligtvis träda i kraft så tidigt, att det förberedande arbetet
hunnit utföras när själfva lagen skall börja tillämpas.

401

Då öfriga lagar, till hvilka förslag samtidigt utarbetats, i större eller
mindre mån äga samband med lagen om inskrifning, bör för alla lagarna samma
tid bestämmas för ikraftträdandet.

2 §•

Genom förordningen den 16 juni 1875 angående ändring af gällande stadganden
om lagfart å fast pant blef hvad i 9 kap. jordabalken stadgas om rättighet
för borgenär, som i fast pant sitter, att efter lagfart förvärfva äganderätt
till panten till all kraft och verkan upphäfdt med afseende å de rättsförhållanden,
som uppkommit efter det nämnda författning trädt i kraft. Härigenom och i följd
af inteckningsförordningens utfärdande har enligt Beredningens uppfattning uteslutits
tillämpning af stadgandena i nämnda kapitel utom såvidt angår äldre
rättsförhållanden. Som emellertid den åsikt uttalats, att allt fortfarande utan
inteckning skulle kunna vinnas en — visserligen numera skäligen betydelselös —
panträtt i fast egendom, och då vid nämnda lagförändring endast vissa §§ i
kapitlet upphäfdes, har det ansetts nödigt att nu uttryckligen upphäfva äfven
de lagrum i kapitlet, som formellt ännu kvarstå. Att härigenom icke med afseende
å de äldre rättsförhållanden, för hvilka omförmälda 1875 års förordning
bibehåller rätten att efter lagfart förvärfva äganderätt, sker någon rubbning i
sagda rätt, har icke ansetts behöfva genom särskildt förbehåll utmärkas.

3 §•

För undvikande af eljest icke påkallad ändring i lag eller författning, som
uttryckligen hänför sig till vissa äldre bestämmelser angående inskrifningsväsendet,
har i denna § upptagits ett stadgande, som afser att anpassa dylika
hänvisningar till de nya bestämmelserna angående inskrifningsväsendet. I följd
häraf kommer t. ex. den i 5 § i lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa
fall för bolag eller förening att förvärfva fast egendom förekommande hänvisningen
till 10 § lagfartsförordningen i stället att hänföra sig till bestämmelserna
i 2 kap. 14 § andra och tredje styckena i nya lagen. Där i lag eller författning
förekommer bestämmelse, som utan att hänföra sig till visst, genom föreskrift i nya
»«*/,, Öl

402

lagen ersatt lagrum likväl i fråga om ordningen för handläggning af inskrifningsärenden
strider mot hvad därutinnan stadgas i nya lagen, bör likaledes denna i
stället tillämpas; så skall t. ex. hvad den här ofvan vid 2 § omförmälda förordningen
den 16 juni 1875 om lagfart å fast pant innehåller angående
rättens befattning med dylikt lagfartsärende upphöra att gälla och i stället
ärendets pröfning ankomma på inskrifningsdomaren. Äfven i nu angifna hänseende
har föreskrift lämnats i förevarande §.

4 §•

Från lagfartsförordningen har upptagits bestämmelsen, att där enligt lag
eller författning något rättsförhållande är beroende däraf att uppbud skett, lagfart
— vare sig nu denna meddelats efter lagfartsförordningen eller efter nya
lagen — skall medföra samma verkan.

Då i nya lagen sådan inskrifning, som meddelas för nyttjanderätt, servitut
eller rätt till undantag, ränta eller afgäld, icke betecknas såsom inteckning, hafva
på samma sätt de i lag eller särskild författning förekommande bestämmelser,
som afse inteckning för sådan rätt, förklarats tillämpliga jämväl å inskrifning
enligt nya lagen. Detta stadgande hänför sig icke blott till författningar, som
lämnats alldeles oberörda af förevarande lagarbete, utan äfven till sådana, däri
af annan anledning ändring i vissa delar föreslagits, t. ex. lagen den 26 maj 1899
angående förändring af tomts område. Endast där med särskild hänsyn till de
nya bestämmelserna om inskrifning omarbetning ägt rum, såsom i 17 kap. handelsbalken
och i utsökningslagen, har det ansetts nödvändigt att använda båda
beteckningarna. 5

5 §•

Det maktpåliggande arbetet med de nya fastighetsböckernas uppläggande
kan uppenbarligen icke anförtros åt annan än den, som är med hithörande förhållanden
redan på förhand förtrogen. Å landet måste det därför blifva domaren,
som tager detta arbete om händer, i stad måste det blifva rättens omsorg att
härom bestyra. Arbetet är lika drygt som det är maktpåliggande, och det är

403''

gifvet, att äfven om det icke alltför starkt påskyndas, det icke kan utföras
under samtidigt utöfvande af domareämbetets plikter. Ledighet från domaregöromålen
måste därför i stor utsträckning medgifvas och ej blott full ersättning
lämnas för de med arbetet förenade kostnader utan äfven allt nödigt biträde från
det allmännas sida därvid beredas. De åtgärder, som i sådant hänseende kunna
erfordras, måste ankomma på senare beslut.

G §•

En fråga af genomgripande vikt vid öfvergången till ett nytt inskrifningssystem
är den, på hvad sätt de gamla inskrifningarna skola inordnas i den nya
formen. Att dessa inskrifningar, där de skola fortfarande gälla, måste öfverflyttas
till den nya fastighetsboken, är uppenbart; denna måste blifva enda källan
för upplysning i detta hänseende. Men huru bör detta lämpligen ske?

Det läte tänka sig att man ordnade saken så, att vid bokens uppläggande
däri intoges allt, som i rättsligt hänseende rörde hvarje fastighet, att åt vederbörande
lämnades någon tid för granskning och att därefter uteslötes rättsanspråk,
som icke sålunda blifvit upptagna i boken. En sådan anordning skulle kräfva
ett arbete med uppläggandet, som efter Beredningens tanke knappast skulle
vara möjligt att utföra, och den skulle ändock kunna för vederbörande rättsägare
medföra rättsförlust. Öfvergångstiden måste därför utsträckas öfver en
längre tidrymd och fastighetsboken först småningom under medverkan af rättsägarne
själfva bringas i det skick, att den ensam gör tjänst som rättslig urkund
för fastigheterna. Det system Beredningen i detta syfte funnit sig böra förorda
är följande.

Att redan vid bokens uppläggande måste för hvarje fastighet angifvas,
hvem som är ägare, är uppenbart; endast sålunda kan boken lämna erforderlig
ledning för kommande inskrifningar. Af öfriga rättigheter, som hänföra sig till
fastigheten, äro penningintecbningarna de viktigaste. Då här förnyelsetvång finnes
och således rättighetens fortvara är beroende däraf att den inom stadgad tid förnyas,
bör någon öfverflyttning icke ske förr än sådan förnyelse äger rum. Vid bokens
uppläggande lämnas alltså dessa inteckningar åsido. Hvad angår inteckningar
för nyttjanderätt och andra sådana rättigheter, äro dessa inteckningar icke under -

404

kastade förnyelsetvång, och då det icke gärna kan ifrågasättas att endast för att
förmedla deras öfverflyttande till den nya boken stadga sådant tvång, måste
öfverflyttningen verkställas af den, som upplägger boken. På grund af stadgandet
i 43 § inteckningsförordningen kan detta öfverflyttande ske omedelbart från den
äldre boken utan att protokollet behöfver anlitas. Då emellertid, enligt hvad
erfarenheten visat, särskildt nyttjanderättsinteckningar lämnas kvarstående,
oaktadt tiden för rättighetens bestånd utlupit och inteckningen alltså kunnat
dödas, har det lämnats vederbörande öppet att vid öfverflyttningen utgallra
dylika betydelselösa inteckningar. Skulle därvid något misstag förelöpa, lämnar
stadgandet i 9 § rättsägaren utväg att tillvarataga sin rätt.

Likaledes måste till fastigbetsboken öfverflyttas de anteckningar, som i boken
kunna förekomma angående tvist om äganderätten (13 § lagfartsförordningen)
och om utmätning m. m. (38 § inteckningsförordningen); äfven för dessa fall bar
det lämnats öppet att förbigå anteckningar, som uppenbarligen sakna betydelse,
såsom när t. ex. alla inteckningar i en fastighet tillkommit efter dess exekutiva
försäljning. Det bär icke synts nödigt att till fastigbetsboken öfverflytta anteckning
om expropriationsärenden, då ett dylikt ärende i hvarje fall lärer vara fördt
till slut innan boken erhåller betydelse af att vara enda upplysningskälla.

Det angifna systemet innebär sålunda, att fastigbetsboken först efter tio
år från nya lagens ikraftträdande erhåller den betydelse, som bör tillkomma den.
Därmed är visserligen förenad den olägenhet, att för utfärdande af gravationsbevis
under nämnda tid boken icke kan ensam användas. Men denna olägenhet
är dock öfvergående, och den uppväges af den lättnad i uppläggningsarbetet,
som dettas fördelning på en längre tidrymd medför. 7

7 §•

Oaktadt genom den 1875 införda lagstiftningen beredts ett redigare och
bättre underlag för urskiljande af de rättsförhållanden, som hänföra sig till
hvarje särskild fastighet, är det dock gifvet, att de på grundvalen af denna
lagstiftning förda protokoll och böcker icke öfver allt och i hvarje fall äro för
ändamålet tillräckliga. För att med full säkerhet kunna fastställa sammanhanget
mellan en viss fastighet, sådan den upptages i den nya fastighetsboken,

405

och de i protokollen och den äldre boken upptagna rättsförhållanden kan det
vara nödvändigt att anställa särskild undersökning för inhämtande af upplysning
från dem, som kunna antagas vara förtrogna med förhållandena i fråga.
Föreskrift om sådan undersökning innefattas i denna §. Då det ändamål, för
hvilket den hålles, är af betydelse för det allmänna, bör den också af det allmänna
bekostas; ersättning ej blott till domare, nämndemän och biträden utan
också till de för upplysning inkallade personer bör utgå af allmänna medel.

8 §•

Bestämmelser af här antydda art innefattas i det förslag till kungörelse, som
åtföljer detta betänkande. Beredningen förutsätter emellertid att på grund af den
vidare utredning, som under lagstiftningsärendets fortsatta behandling kommer att
vinnas, det kan visa sig nödvändigt att till ledning vid uppläggningsarbetet
ytterligare föreskrifter meddelas. Sådant kommer då att ske i här angifna
ordning.

9 §•

Den möjlighet är icke utesluten att vid öfverföring, som afses i 6 §, kan
förelöpa fel, så att en anteckning förbigås eller icke upptages å rätt upplägg.
Såvidt angår anteckningar om tvist eller om utmätning, kan ett dylikt fel när
som helst rättas; anteckningen i den ena boken har lika litet någon rättsverkan
som anteckningen i den andra. Den är endast afsedd att lämna upplysning.
I det stora hela gäller detsamma om det antecknande af ägaren, som sker vid
fastighetsbokens uppläggande. Annorlunda förhåller det sig med den införing,
som i den äldre boken skett af inteckningar för nyttjanderätt och andra rättigheter;
anteckningen betingar här inteckningens fortfarande giltgihet utan förnyelse.
Öfverföringen till fastighetsboken medför icke någon särskild rättsverkan.
Men å andra sidan bör icke den omständigheten, att vid öfverföringen inteckningen
ej blifvit å rätta upplägget införd, i och för sig medföra att anteckningen
i den äldre boken förlorar sin rättsverkan. Ehuru det naturligtvis är önskligt
att äfven i nu ifrågavarande hänseende fastighetsboken skall träda i den äldre
bokens ställe, kan detta icke utan äfventyr för rättssäkerheten omedelbart uppnås.
En viss, skäligen rymlig tid bör lämnas för vidtagande af rättelse i hvad som

406

kan hafva blifvit oriktigt infördt. Denna tid har synts kunna lämpligen sättas
till tio år från det lagen trädt i kraft eller samma tid, som kommer att förflyta
innan fastighetsboken blir den afgörande urkunden i fråga om penninginteckningar.
Efter utgången af denna tid aflöser fastighetsboken fullständigt den
äldre boken; och detta måste innebära att en inteckning, som icke rätteligen
införts i den förra, då är utan verkan såvidt angår den fastighet, å hvars upplägg
den icke blifvit införd. För att uppnå detta måste i fråga om inteckningarna
uppställas den fordran, att rättelse ej må ske i annan ordning än som föreskrifvits
för rättelse af inskrifning, d. v. s. efter ansökan af inteckningshafvaren.

Nu anförda bestämmelser medföra att under de tio närmaste åren efter
lagens ikraftträdande den bestämmande urkunden i fråga om inteckningar af
detta slag fortfarande är den äldre boken jämte inteckningsprotokollet. I följd
häraf skulle i fråga om dylika inteckningar det för utfärdande af gravationsbevis
strängt taget vara nödigt att använda den äldre boken. För det praktiska
behofvet torde emellertid äfven före utgången af sagda tid fastighetsboken i
nämnda hänseende kunna göra tjänst i den äldre bokens ställe.

10 §.

Såsom i det föregående anförts, skola vid fastighetsbokens uppläggande
äldre penninginteckningar icke däri upptagas, utan detta ske först i den mån
de anmälas för förnyelse. I denna § äro därför från inteckningsförordningen
upptagna föreskrifterna om förnyelse endast med den jämkning, som påkallas
däraf att ärendet skall pröfvas af inskrifningsdomaren, icke af rätten. Själfva
fömyelseåtgärden måste dock erhålla en i viss mån förändrad karaktär, då efter
förnyelsen fastighetsboken ensam bör vara bestämmande för omfånget af den å
inteckningen grundade rätten; åtgärden måste erhålla karaktären af en själfständig
inskrifning. Sedan förnyelse sålunda skett, äger inteckningen samma
giltighet, som tillkommer en efter nya lagens bestämmelser meddelad inteckning;
någon vidare förnyelse erfordras alltså icke.

Då å några orter fastighetsböcker enligt 1875 års lagstiftning ännu icke
kunnat uppläggas och i följd däraf stadgandet i 43 § inteckningsförordningen
om frihet från förnyelseplikt under förutsättning af införing i boken där saknar

407

tillämpning, har hör upptagits ett undantagsstadgande, som bibehåller nämnda
plikt för dessa fall.

n §•

Vid utfärdande af gravationsbevis möter stundom svårighet att säkert afgöra,
till hvilken eller hvilka fastigheter en viss inteckning är att hänföra.
Samma svårighet kan komma att yppas när det gäller att förnya en inteckning.
Men under det i förra fallet frågan kan lämnas oafgjord och förhållandet endast
anmärkas i beviset, måste här frågan lösas. Den inteckning, ansökningen afser,
kan icke förnyas i förut vanlig ordning, inteckningen måste införas å ett visst
upplägg i boken; först härigenom åvägabringas en verksam inskrifning. Att här
likasom i fråga om ansökan om ny inteckning fordra, att sökanden skall visa, till
hvilken fastighet den är att hänföra, vid äfventyr att eljest ansökningen genast
afslås, skulle vara obilligt. Men å andra sidan kan det af honom fordras att
han medverkar till utredningen och för sådant ändamål, där så erfordras,
instämmer ägarne af de fastigheter, som äro i fråga. Ehuru i händelse vid
bokens uppläggande hållits sådan undersökning, som omförmäles i 7 §, protokollet
öfver denna äfven i nu ifrågavarande hänseende torde lämna ledning, kan
dock erfordras ny undersökning, och bör därför inskrifningsdomaren äga att förordna
om sådan. För utredningen bör lämpligt uppskof lämnas. När ansökningen
finnes icke kunna genast bifallas, borde jämlikt 1 kap. 11 § i förslaget
till lag om inskrifning anmärkning göras i fastighetsboken. Till vinnande af
större enkelhet har denna anmärkning synts kunna göras i den äldre boken;
skulle emellertid vid utgången af den tid, då denna bok skall aflösas af fastighetsboken,
ärende af denna beskaffenhet vara beroende på pröfning, måste införing
ske i den senare boken genom anmärkningens upptagande å upplägget
för hvarje egendom, ansökningen finnes kunna angå.

I afseende å det följande förfarandet böra de i 3 kap. 4 § i nya lagen
gifna föreskrifter lända till efterrättelse.

12 §.

Då den möjlighet icke är alldeles utesluten att inteckning, som afses i förevarande
§, ännu när den nya lagen träder i kraft besvärar viss fastighet, har

408

med afseende å sådan inteckning meddelats föreskrift, hvarigenom den för sin
fortfarande giltighet underkastas samma villkor som inteckning för fordran.

13 §.

Såvidt genom nya lagen i något hänseende uppställts strängare villkor
för erhållande af inskrifning än enligt äldre lag därför gällt, är det gifvet,
att sådant icke får verka till förfång för den, som redan innan nya lagen
trädt i kraft sökt inskrifning men fått ärendet förklaradt hvilande eller uppskjutet;
sålunda har t. ex. för den, som af ägaren af särskilda ideella andelar
i samma fastighet fått inteckning i sådan del utfäst och med åberopande af
ägarens särskilda åtkomst före nämnda tid sökt inteckning, icke genom stadgandet
i 3 kap. 5 § i nya lagen afskurits möjlighet att efter lagens trädande i kraft
få ansökningen bifallen. Däremot är ensamt den omständigheten att någon
enligt äldre lag ägt en rätt att erhålla inskrifning, som nya lagen icke erkänner,
icke tillräcklig för att han skall bibehållas vid sådan rätt; något förbehåll i
detta hänseende har icke funnits påkalladt.

Om alltså en vid lagens ikraftträdande ännu icke slutbehandlad ansökan
om inskrifning skall allt fortfarande bedömas efter äldre rätt, är det å andra
sidan gifvet, att själfva den formella behandlingen icke kan ske i annan än den
af nya lagen fastställda ordningen. Likaså bör, när en anmälan om förhållande,
som enligt gällande lag bör anmärkas i inteckningsprotokollet och därtill hörande
bok, till domaren inkommit så kort tid före nya lagens ikraftträdande, att
något tillfälle att kungöra den vid rätten och få den intagen i protokollet icke
vidare förekommer, antecknandet ske i fastighetsboken. Att detsamma bör gälla
när efter lagens ikraftträdande inkommit anmälan om dylikt förhållande, hvilket
inträffat före ikraftträdandet, är utan särskildt stadgande uppenbart.

14 §.

Förslagets stadganden i fråga om lagfartsskyldighet afvika såtillvida från
gällande rätt, att tiden för fullgörandet i vissa fall förkortats och att för försummelse
stadgats påföljd af böter. Att denna påföljd inträder endast när försummelse

409

ägt ruin efter det nya lagen trädt i kraft, är naturligt,- iakttager den försumlige
första möjliga tillfälle att söka lagfart, kan han för den tidigare försummelsen
ej bötfällas. Hvad angår förkortningen af tiden har denna ansetts också
böra tillämpas å äldre fång, dock så, att den kortare tiden skall räknas från
den dag lagen träder i kraft, ehuru å andra sidan därigenom icke får ske någon
utsträckning af den tid, inom hvilken med tillämpning af äldre lag skyldigheten
bort vara fullgjord.

15 §.

De i 2 kap. 16 § i nya lagen upptagna bestämmelserna angående vinnande
af frihet från klander å fång till fast egendom, som afhändts rätte ägaren
och lagfarits för annan, hänföra sig till en lagfart, som meddelats enligt nya
lagen. Enahanda är förhållandet med de i 3 kap. 10 § och 4 kap. 8 §
gifna bestämmelserna rörande giltigheten af inteckning eller inskrifning i en
fastighet, som efter dylikt klander återvinnes. Likställd i detta hänseende
med en efter nya lagen vunnen lagfart bör emellertid en efter äldre lag meddelad
lagfart vara, om, på sätt i 6 § här ofvan omförmäles, vid uppläggande
af fastighetsboken ägarens namn och åtkomst anmärkts å upplägget för fastigheten;
härigenom åstadkommes nämligen sådant samband mellan åtkomsten och
den å marken utlagda fastigheten, som efter hvad förut nämnts utgör förutsättning
för den ändrade lagstiftningen om häfd; och har i sådant syfte ett stadgande
i andra stycket af förevarande § upptagits.

Å andra sidan är det billigt, att därest i fråga om egendom, som afhändts
rätte ägaren före lagens trädande i kraft, frihet från klander å fång till egendomen
eller från talan å inteckning eller inskrifning, som meddelats efter det
egendomen afhändts ägaren, kan med tillämpning af äldre lags bestämmelser
vinnas tidigare än enligt nya lagen, rättsägaren för vinnande af sådan frihet
äger åberopa den äldre lagen. Förbehåll härom är infördt i första stycket af
förevarande §; detta förbehåll innebär icke blott att bestämmelserna i förordningen
den 22 april 1881 om tjuguårig häfd fortfarande skola äga tillämpning
under de för sådan tillämpning gällande förutsättningar utan äfven, såvidt angår
vinnande af frihet från klander å fång, att hvad i 5