LAG OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK,LAG OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST

Statens offentliga utredningar 1919:2

FÖRSLAG

TILL

LAG OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK,
LAG OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST

SAMT

LAG OM RÄTT TILL FOTOGRAFISKA BILDER,

AVGIVNA DEN 28 JULI 1914

DÄRTILL INOM KUNGL. JUSTITIEDEPARTEMENTET
FÖRORDNADE SAKKUNNIGA.

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCK Bill

1914.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet .................. 1

Förslag till

Lag om rätt till litterära och musikaliska verk............................................. 5

Lag om rätt till verk av bildande konst......................................................... 15

Lag om rätt till fotografiska bilder.................................................................. 21

Motiv.

Inledning........................................................................................................... 27

Motiv till förslag till

Lag om rätt till litterära och musikaliska verk ...................................... 56

Lag om rätt till verk av bildande konst................................................... 149

Lag om rätt till fotografiska bilder ............................................................ 187

Bilagor.

Särskilt yttrande av bokförläggaren'' Bonnier................................................... 198

Särskilt yttrande av redaktören Rinman....................................................... 199

Särskilt yttrande av professorn Valentin........................................................ 199

Särskilt yttrande av professorn Bergström...................................................... 201

Den reviderade bernkonventionen 1908, sammanställd med bernkonventionen
1886 och parisbesluten 1896 ............................................................ 203

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Genom särskilda beslut har Kungl. Maj:t förordnat, den 10 november
1911 undertecknade Himmelstrand och Raphael samt den 24 april
1914 undertecknad af Ugglas att inom Justitiedepartementet biträda vid
behandling av fråga angående ändrad lagstiftning rörande den litterära
och konstnärliga äganderätten och vad därmed äger samband. Tillika
har Kungl. Maj:t genom beslut förstnämnda dag bemyndigat chefen för
samma departement att tillkalla andra sakkunniga personer att inom
departementet biträda vid behandlingen av frågans särskilda delar. Jämlikt
nämnda bemyndigande har dåvarande departementschefen förordnat,
den 17 november 1911 undertecknade Bergström, Bonnier, Hedberg,
Rinman och Valentin, ävensom författaren Gustaf Janson, samt den 13
februari 1912 undertecknade Clason och Hamnqvist att biträda vid behandlingen
av omförmälda lagstiftningsfråga: Bonnier, Hedberg och
Janson i vad frågan berör den litterära äganderätten, Valentin beträffande
skydd för musikaliska verk, Rinman för den periodiska pressen, Bergström
i vad frågan angår skydd för konstverk i allmänhet, Clason i vad
densamma berör skydd för arkitekturverk samt Hamnqvist angående
skydd för fotografier.

Författaren Janson har den 11 september 1913 avlidit. Vid nämnda
tid var revisionsarbetet så långt framskridet, att någon ny sakkunnig i
hans ställe icke ansågs böra förordnas.

Sedan undertecknade nu slutfört ifrågavarande uppdrag, få vi härmed
vördsamt överlämna förslag till följande författningar nämligen:

1) lag om rätt till litterära och musikaliska verk;

2) lag om rätt till verk av bildande konst;

3) lag om rätt till fotografiska bilder.

Därjämte överlämnas motiv till nämnda lagförslag ävensom särskilda
yttranden av undertecknade Bergström, Bonnier, Rinman och Valentin,
varjämte bifogas översättning av den reviderade bernkonventionen av
1908, sammanställd med bernkonventionen av 1886 samt deklarationen
och tilläggsakten av 1896.

Stockholm den 28 juli 1914.

HJ. HIMMELSTRAND.
ALFB. BERGSTRÖM.
HERM. HAMNQVIST.

AXEL RAPHAEL.
K. O. BONNIER.
TOR HEDBERG.
KARL VALENTIN.

P. M. å.f UGGLAS.
IS. GUST. CLASON.
ERIK B. RINMAN.

LAGFORSLAG.

Förslag

till

LAG

om rätt till litterära och musikaliska verk.

Om rättens föremal samt författares och tonsättares befogenheter.

1 §■

Enligt de i denna lag givna bestämmelser skyddas rätten till följande
verk, nämligen:

1) skrift och muntligt föredrag;

2) musikaliskt verk;

3) teckning samt grafisk eller plastisk avbildning, där teckningen
eller avbildningen är av vetenskaplig eller teknisk art samt ej, efter sitt
huvudsakliga ändamål, att betrakta såsom konstverk;

4) mimiskt verk (balett eller pantomim);

5) kinematografiskt verk, vartill i denna lag hänföres jämväl verk,
avsett att återgivas genom ett kinematografi liknande förfarande.

Med författare förstås i denna lag upphovsman till verk, varom här
ovan sägs.

2 §■

Författare äge uteslutande rätt att genom avskrivning, tryck, fotografi
eller på annat sätt mångfaldiga sitt verk.

Därjämte have författare till dramatiskt, mimiskt eller kinematografiskt
verk uteslutande rätt att offentligen uppföra detsamma ävensom
tonsättare uteslutande rätt att offentligen utföra av honom komponerat
musikaliskt verk.

Innan skrift eller muntligt föredrag utgivits, tillkomme författaren
uteslutande rätt att offentligen föredraga verket.

OM RÅTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

Såsom mångfaldigande av ett verk räknas jämväl detsammas överförande
på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller på vals, platta,
band eller annan till dylikt instrument hörande inrättning. Där ett sålunda
överfört verk genom instrumentet återgives, anses detta såsom utförande
eller föredragande av verket.

3 §•

Den enligt 2 § författare tillerkända befogenhet innebär även uteslutande
rätt för honom att mångfaldiga ävensom offentligen uppföra,
utföra eller föredraga sitt verk i översättning eller annan bearbetning.

Såsom bearbetning anses i synnerhet:

1) dramatisering eller eljest överförande av en skrift från en litterär
form till en annan, så ock skrifts överförande till en form, avsedd att
återgivas genom kinematografi eller liknande förfarande;

2) ett musikaliskt verks omsättning för ett eller flera instrument
eller för en eller flera sångstämmor.

Såsom bearbetning anses icke, att i fri anslutning till ett verk
framställes ett nytt, i det väsentliga självständigt sådant.

4 §.

Den, som översatt eller eljest bearbetat ett verk, have för sin översättning
eller bearbetning den författarrätt, som i 2 och 3 §§ är nämnd;
oförkränkt dock den rätt, som må tillkomma originalverkets författare.

5 §.

Utgivare av tidning, tidskrift eller annat verk, som består av självständiga
bidrag från särskilda medarbetare, anses såsom författare till
verket, såsom en helhet betraktat. År utgivare till sådant samlingsverk
ej nämnd, betraktas verkets förläggare såsom utgivare.

Författare till särskilt bidrag behåller författarrätten till detta.

6 §•

Förbindes skrift med musikaliskt verk, behålle vartdera verkets författare
den honom tillkommande författarrätt. Lag samma vare, där
skrift förbindes med teckning eller avbildning.

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

?§•

Åro flera gemensamt författare till ett verk, som ej består av självständiga
bidrag från de särskilda medarbetarna, erfordras för förfogande
över författarrätten till verket samtliga författares samtycke.

8 §■

Såsom författare till ett verk varde, där ej annat visas, den ansedd,
vilken på sedvanligt sätt å verket angivits såsom sådan.

I fråga om verk av författare utan uppgivet eller under diktat namn
företrädes författaren, intill dess han givit sig till känna på sätt i 21 §
''sägs, i sin rätts utövning av den, vilken finnes å verket nämnd såsom
utgivare eller, där sådan ej angivits, såsom förläggare.

9 §•

Uteslutna från skydd enligt denna lag äro:

1) lagar, förordningar, kungörelser, offentliga myndigheters, riksdagens,
beredningars och kommittéers samt kyrkliga, kommunala och
andra offentliga representationers handlingar, protokoll, beslut och skrivelser,
så ock andra allmänna handlingar;

2) muntliga förhandlingar i riksdagen och andra offentliga representationer,
så ock yttranden vid domstolar och eljest inför offentliga
myndigheter ävensom vid offentliga sammankomster för överläggning
om allmänna angelägenheter.

10 §.

Utan författares tillstånd må en var till sitt enskilda bruk mångfaldiga
hans verk.

u §•

Utan hinder av vad i denna lag är stadgat, vare tillåtet:

1) att vid författandet av nytt, i det väsentliga självständigt verk
utgiven skrift begagnas på det sätt, att ordagrant eller i sammandrag
anföras delar därav, som åberopas till bevis eller upptagas till granskning,
belysning eller ytterligare utveckling;

2) att utgiven dikt mångfaldigas såsom text i musikaliskt verk eller
på konsertprogram;

3) att mindre delar av utgiven skrift eller, där den är av ringa
omfång, hela skriften intages i sådan, ur flera författares skrifter hämtad

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

samling, som efter sin beskaffenhet är avsedd att tjäna till bruk vid
gudstjänst eller i skolor eller eljest vid elementär undervisning; dock
må i en dylik för den elementära undervisningen avsedd samling icke
intagas mera av samma författares skrifter än som motsvarar ett tryckark
av dessa. År skrift författad enkom i ändamål att intagas i en för
den elementära undervisningen avsedd samling, vare, där förbehåll mot
eftertryck blivit gjort vid skriftens början, förbjudet att utan författarens
tillstånd i sådan samling intaga'' skriften eller del därav.

I fall, varom här ovan under 2) eller 3) förmäles, må det nyttjade
verkets form icke utan författarens tillstånd förändras; dock vare, där
så erfordras, översättning tillåten.

I vetenskaplig framställning eller i skrift, som är avsedd att tjäna
till bruk vid undervisning, må till förklaring av texten intagas teckning
eller avbildning, som utgivits eller varit offentligen utställd; dock att
teckningens eller avbildningens form icke må utan författarens tillstånd
förändras i vidare mån än som av det för återgivandet använda förfarande
nödvändiggöres.

IS §.

Likaledes vare tillåtet:

1) att delar av utgivet musikaliskt verk, oförändrade eller i utdrag,
anföras i ett i det väsentliga självständigt litterärt verk;

2) att enstaka ställen av ett utgivet musikaliskt verk eller, där det
är av ringa omfång, hela verket intages i sådan, ur flera tonsättares verk
hämtad samling, som efter sin beskaffenhet är avsedd att tjäna till
bruk vid gudstjänst eller i skolor, musikskolor dock undantagna, eller
eljest vid elementär undervisning.

1 fall, varom under 2) förmäles, må det nyttjade verkets form icke
utan tonsättarens tillstånd förändras; dock vare, där så för samlingens
ändamål erfordras, tillåtet att omsätta verket för ett eller flera instrument
eller för en eller flera sångstämmor.

Utan tonsättarens tillstånd må utgivet musikaliskt verk offentligen
utföras, därest åhörare äga tillträde utan avgift och utförandet icke heller
eljest sker i förvärvssyfte.

13 §.

Då skrift, teckning eller avbildning eller musikaliskt verk begagnas,
efter vad i 11 § eller i 12 § under 1) eller 2) är tillåtet, skall författarens
namn angivas, så framt detsamma finnes å verket utsatt.

OM KITT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

14 §.

Tillåtet vai-e ock att i tidning intaga ur annan tidning hämtad artikel,
så framt ej förbehåll mot eftertryck blivit gjort vid artikelns början.
Då artikel sålunda intages, skall den nyttjade tidningens titel angivas,
så ock författarens namn, där detta linnes vid artikeln utsatt.

Följetongromaner eller noveller må ej införas, ändå att sådant förbehåll,
som nyss sagts, icke blivit gjort.

Om rättens övergång.

15 §.

Vid författares död gånge hans ifrågavarande rätt över till hans
rättsinnehavare efter lag.

Författarrätt må, med eller utan villkor eller inskränkning, till
annan överlåtas.

16 §.

Har författarrätt med avseende på ett verk till någon överlåtits, må
denne icke utan särskilt tillstånd av författaren vid verkets mångfaldigande
eller offentliga uppförande, utförande eller föredragande förändra verkets
form.

n §■

Den, som genom överlåtelse erhållit förlagsrätt till ett verk, må ej
utan särskilt tillstånd av författaren framställa mera än en upplaga och
denna ej större än ett tusen exemplar.

18 §.

Tillstånd att offentligen uppföra dramatiskt eller mimiskt verk, utföra
musikaliskt verk eller föredraga skrift eller muntligt föredrag medför,
så framt ej annorledes är avtalat, för den, som tillståndet
erhållit, befogenhet att på sätt, som nyss nämnts, återgiva verket överallt
och så ofta han för gott finner, men ej att någon rätt därtill på
annan överlåta.

Sådant tillstånd må ock lämnas åt flera, så vida ej annorlunda är
avtalat. Har uteslutande rätt att uppföra, utföra eller föredraga verket
till någon överlåtits, men denne under fem på varandra följande år ej
därav sig begagnat, är den, som rätten överlåtit, oförhindrad att lämna
tillstånd till verkets återgivande även åt andra.

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

Vid meddelande av tillstånd, som nu är sagt, företrädes i fråga om
dramatiskt verk, därtill musik hörer, tonsättaren av textens författare;
varemot beträffande opera eller annat musikaliskt verk, vartill hörer text,
författaren företrädes av tonsättaren.

19 §.

Författares i denna lag stadgade rätt med avseende på verk, som icke
blivit utgivet, må ej i haus eller efterlevande makes, arvinges eller testamentstagares
bo för gäld i mät tagas.

Om rättens upphörande.

20 §.

Författarrätt vare gällande intill utgången av femtionde året efter
det, under vilket författaren avlidit.

Åro flera gemensamt författare till ett verk, som ej består av
självständiga bidrag från de särskilda medarbetarna, gälle författarrätten
intill utgången av femtionde året efter den senast avlidne författarens
dödsår.

21 §.

För verk av författare utan uppgivet eller under diktat namn njutes
skydd enligt denna lag intjll utgången av femtionde året efter det, under
vilket verket först offentliggjordes; dock att, där författaren, innan
nämnda skyddstid gått till ända, giver sig till känna antingen genom att
låta sitt namn utsättas å ny upplaga av verket eller ock genom anmälan
i justitiedepartementet samt tre gånger i allmänna tidningarna införd kungörelse,
han då må njuta till godo den rätt, som i 20 § sägs.

Har såsom utgivare av sådant samlingsverk, som i 5 § omförmäles,
angivits offentlig undervisningsanstalt, akademi eller vetenskapligt eller
annat samfund eller förening, vare verket föremål för skydd intill utgången
av femtionde året efter det, under vilket verket först utgavs.

22 §.

Utgives verk, som i 21 § avses, i flera avdelningar, vilka tillsammans
bilda ett helt, skall skyddstiden räknas från det år, den sista avdel -

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK. I 1

ningen utgavs; dock vare, där en jivdelning utgivits senare än tva ar
efter det år, under vilket den närmast föregående utgavs, skyddstiden
för den äldre av dessa avdelningar, så ock för tidigare, räknad från
sistnämnda år.

Ansvarsbestämmelser.

23 §.

Med böter från och med fem till och med ett tusen kronor straffes:

1) den, som i annat fall, än i 10, 11, 12 eller 14 § medgives, utan
författarens eller hans rättsinnehavares tillstånd mångfaldigar ett enligt
denna lag skyddat verk, i ett eller flera exemplar, vare sig verket mångfaldigas
i sin helhet eller delvis;

2) den, som till salu håller eller genom försäljning eller annorledes
sprider eller ock i riket till spridande inför sådant exemplar, av ett
enligt denna lag skyddat verk, som honom veterligen blivit i annat
fall, än i 11, 12 eller 14 § medgives, utan författarens eller hans rättsinnehavares
tillstånd framställt.

Den brottslige ersätte ock all skada.

24 §.

Den, som utan författarens eller hans rättsinnehavares tillstånd:.

offentligen uppför ett enligt denna lag skyddat dramatiskt, mimiskt
eller kinematografiskt verk,

eller i annat fall, än i 12 § sista stycket medgives, offentligen utför
skyddat musikaliskt verk,

eller offentligen föredrager skyddad skrift eller skyddat muntligt
föredrag, innan verket utgivits,

dömes, vare sig verket återgives i sin helhet eller delvis, till böter
från och med fem till och med ett tusen kronor.

Tillika ersätte den brottslige all skada.

25 §.

Har ett enligt denna lag skyddat verk blivit i annat fall, än i 11,
12 eller 14 § medgives, utan författarens eller hans rättsinnehavares tillstånd
mångfaldigat, skola de därvid framställda, till spridande eller till

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

bruk vid offentligt upp förando, utförande eller föredragande av verket
avsedda exemplar, som finnas i behåll, efter målsägandens val antingen
förstöras eller ock till målsäganden utlämnas mot ersättning för värdet
eller mot avdrag därför å honom tillkommande skadestånd. Med formar,
stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för det olovliga
mångfaldigandet användbara materialier skall, om målsäganden det yrkar,
så förfaras, att missbruk därmed ej må ske.

26 §.

Med böter från och med fem till och med två hundra kronor straffes
den, som i strid mot bestämmelserna i 11 § andra eller tredje stycket,
12 § andra stycket eller 16 § vid ett verks mångfaldigande eller offentliga
uppförande, utförande eller föredragande förändrar verkets form.
Samma lag vare om den, som till salu håller eller sprider sådant
exemplar av ett verk, som han vet vara framställt i strid mot sagda
bestämmelser.

Den brottslige gälde tillika skadestånd; och skall i fråga om förfarande
med olagliga exemplar och materialier vad i 25 § stadgas äga
motsvarande tillämpning.

27 §.

För underlåtenhet att fullgöra vad i 13 § eller 14 § första stycket
andra punkten är föreskrivet vare straffet böter från och med fem till
och med ett hundra kronor.

28 §.

Förbrytelse mot denna lag må ej åtalas av annan än målsägande.

29 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna
strafflagen.

Om denna lags tillämplighet.

30 §.

Denna lag tillämpas på verk av svensk medborgare, så ock på verk
av utländsk medborgare, vilket först utgivits här i riket.

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

Lagens bestämmelser kunna, under förutsättning av ömsesidighot,
av konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla även verk av
annat lands medborgare och verk, som i samma land först utgivits.

• °

Genom denna lag upphäves
den 10 augusti 1877.

i §■

lagen angående äganderätt till skrift

32 §.

Denna lag träder i kraft den

Den skall äga tillämpning jämväl med avseende på verk, som
dessförinnan tillkommit, dock med nedan angivna undantag:

1) Den i 20 § stadgade skyddstid skall, i fråga om mångfaldigande
genom tryck av skrift, musikaliskt verk eller teckning eller avbildning,
vars författare avlidit före den dag, då lagen angående äganderätt till
skrift blev gällande, från den dag beräknas.

2) Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt verk, som blivit offentligen
uppfört, innan förordningen angående förbud mot offentligt uppförande
utan ägarens tillstånd av svenskt dramatiskt eller för skådeplatsen
författat musikaliskt arbete den 20 juli 1855 trädde i kraft, må fortfarande
av en var offentligen uppföras.

3) Författares i 3 § av denna lag stadgade rätt att mångfaldiga
ävensom offentligen uppföra eller föredraga sitt verk i översättning gälle
endast i fråga om sådant verk, som vid tiden för denna lags trädande
i kraft är föremål för skydd i nämnda avseende.

4) Var bearbetning, som i 3 § under 1) eller 2) omförmäles, före
denna lags trädande i kraft verkställd, må densamma mångfaldigas och
spridas samt offentligen uppföras, utföras och föredragas, i den mån
sådant var lovligt på grund av förut gällande lag. Vad nu är sagt skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om mångfaldigande och spridande
av sådan, ur flera arbeten hämtad samling, som gjorts för att tjäna till
bruk vid gudstjänst eller vid den elementära undervisningen i läsning,
musik eller teckning eller till historisk framställning.

5) Har ett verk före denna lags trädande i kraft, på grund av förut
gällande lag, lovligen mångfaldigats, må redan framställda exemplar fritt
spridas.

6) Formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande
för ett visst verks mångfaldigande användbara materialier, som förfär -

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

digats, innan denna lag trätt i kraft, må, där de enligt äldre lag fått
därtill brukas, fortfarande för sitt ändamål användas; och vare de medelst
nämnda materialier framställda exemplarens spridande jämväl tillåtet.

7) Uen, som före denna lags trädande i kraft, på grund av förut
gällande lag, lovligen uppfört dramatiskt, musikaliskt-dramatiskt eller
mimiskt verk, vare oförhindrad att fortfarande den rätt utöva.

8) Var musikaliskt verk utgivet, innan denna lag trätt i kraft, må
detsamma fritt utföras, där utförandet sker efter exemplar, som utgivits
före lagens trädande i kraft, utan att därvid genom tillkännagivande på
titelbladet eller vid verkets början gjorts förbehåll, avseende rätten att
föranstalta om offentligt utförande därav.

9) Har musikaliskt verk före denna lags trädande i kraft överförts
på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller därtill hörande inrättning,
vare sådant överförande tillåtet för en var. Exemplar av vad sålunda
blivit överfört må fritt spridas; och vare verkets återgivande genom
dylikt instrument för en var tillåtet.

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

Förslag

till

LAG

om rätt till verk av bildande konst.

Om rättens föremål samt konstnärs befogenheter.

1 §•

Enligt de i denna lag givna bestämmelser skyddas rätten till verk
av bildande konst, såsom teckning och annan grafisk konst, målarkonst,
bildhuggarkonst, byggnadskonst samt konsthantverk och konstindustri.

2 §•

Konstnär äge uteslutande rätt att efterbilda sitt konstverk, vare sig
genom konstnärligt förfarande eller genom mångfaldigande medelst tryck,
fotografi, avgjutning eller på annat dylikt sätt. Till efterbildande hänföres
jämväl att bygga efter byggnadsverk eller efter ritning eller modell
till sådant.

Såsom efterbildande anses icke, att i fri anslutning till ett konstverk
framställes ett nytt, i det väsentliga självständigt sådant.

3 §■

Den, som efterbildat ett konstverk medelst annat konstnärligt förfarande
än det för originalverket använda, have för sin efterbildning
sådan rätt, som i 2 § är nämnd, oförkränkt dock den rätt, som må
tillkomma originalverkets upphovsman.

i §•

Såsom upphovsman till ett konstverk varde, där ej annat visas, den
ansedd, vilkens namn eller signatur är å verket anbragt.

I fråga om verk av konstnär utan uppgivet eller under diktat namn
företrädes konstnären i sin rätts utövning av den, vilken finnes å verket
nämnd såsom utgivare eller, där sådan ej angivits, såsom förläggare.

OH KATT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

5 §•

Utan konstnärens tillstånd må en var för studieändamål eller till sitt
enskilda bruk efterbilda konstverk. Vill någon låta ett konstverk till
sitt enskilda bruk efterbildas genom annan, vare dock konstnärens tillstånd
erforderligt, där efterbildandet skall ske genom konstnärligt förfarande.
Vad i första punkten stadgas äge icke tillämpning i fråga om
byggande efter byggnadsverk eller efter ritning eller modell till sådant.

Där konstverk, enligt vad i denna paragraf är medgivet, utan konstnärens
tillstånd efterbildas, må ej hans namn eller signatur å efterbildningen
anbringas på sätt, som kan giva anledning till förväxling.

6 §■

Tillåtet vare ock att i vetenskaplig framställning eller i skrift, som
är avsedd att tjäna till bruk vid undervisning, till förklaring av texten
efterbilda konstverk, som utgivits eller varit offentligen utställt.

Då konstverk sålunda efterbildas, skall konstnärens därå anbragta
namn eller signatur vid efterbildningen angivas.

7 §•

Likaledes vare tillåtet att genom teckning eller annan grafisk konst,
målarkonst eller fotografi efterbilda konstverk, som finnes å eller vid
väg eller gata, torg eller annan allmän plats; dock må av byggnadsverk
allenast det yttre efterbildas.

8 §•

Vid efterbildande, som i 6 eller 7 § medgives, må originalverkets
form icke utan konstnärens tillstånd förändras i vidare mån än som av
det för efterbildandet använda förfarande nödvändiggöres.

Om rättens övergång.

9 §■

Vid konstnärs död gånge hans ifrågavarande rätt över till hans
rättsinnehavare efter lag.

Rätten må, med eller utan villkor eller inskränkning, till annan
överlåtas.

OM KATT TI l.r, VERK AV BILDANDE KONST.

]() §.

Övergår konstverk i annans ägo, vare konstnärens rätt enligt denna
lag ej innefattad i överlåtelsen, med mindre särskilt avtal därom skett.

Är porträttbild utförd efter beställning, må den dock ej av konstnären
eller hans rättsinnehavare efterbildas utan tillstånd av beställaren *
eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar.

11 §•

Har konstnärs i denna lag omförmälda rätt med avseende på ett
konstverk till någon överlåtits, må denne icke utan särskilt tillstånd av
konstnären vid verkets efterbildande förändra dess form i vidare mån än
som av det för efterbildandet använda förfarande nödvändiggöres.

12 §.

Konstnärs i denna lag stadgade rätt med avseende på konstverk må
ej i hans eller efterlevande makes, arvinges eller testamentstagares bo
för gäld i mät tagas.

Om rättens upphörande.

13 §.

Konstnärs rätt enligt denna lag vare gällande intill utgången av
femtionde året efter det, under vilket han avlidit.

14 §.

För verk av konstnär utan uppgivet eller under diktat namn njutes
skydd enligt denna lag intill, utgången av femtionde året efter det, under
vilket verket först offentliggjordes.

Ansvarsbestämmelser.

15 §.

Med böter från och med fem till och med ett tusen kronor straffes:

1) den, som i annat fall, än i 5, 6 eller 7 § medgives, utan konstnärens
eller hans rättsinnehavares tillstånd efterbildar ett enligt denna lag
skyddat konstverk, i ett eller flera exemplar, vare sig verket efterbildas
i ’sin helhet eller delvis;

•3

OM RÄTT till verk av bildande konst.

2) den, som till salu håller eller genom försäljning eller annorledes
sprider eller offentligen utställer eller ock i riket till spridande eller
offentligt utställande inför sådan efterbildning av ett enligt denna lag
skyddat konstverk, som honom veterligen blivit i annat fall, än i 6
eller 7 § medgives, utan konstnärens eller hans rättsinnehavares tillstånd
utförd.

Den brottslige ersätte ock all skada.

16 §.

Har ett enligt denna lag skyddat konstverk blivit i annat fall, än
i 6 eller 7 § medgives, utan konstnärens eller hans rättsinnehavares tillstånd
efterbildat, skola de därvid utförda, till spridande eller offentligt
utställande avsedda efterbildningar, som finnas i behåll, efter målsägandens
val antingen förstöras eller ock till målsäganden utlämnas mot
ersättning för värdet eller mot avdrag därför å honom tillkommande
skadestånd. Med formar, stenar, plåtar och andra dylika, uteslutande
för det olovliga efterbildandet användbara materialier skall, om målsäganden
det yrkar, så förfaras, att missbruk därmed ej må ske.

Bestämmelserna i denna paragraf äro icke tillämpliga på byggnadsverk.

17 §•

Med böter från och med fem till och med två hundra kronor straffes
den, som i strid mot bestämmelserna i 8 eller 11 § vid ett verks efterbildande
förändrar dess form. Samma lag vare om den, som till salu
håller eller sprider eller offentligen utställer efterbildning, som han vet
vara utförd i strid mot sagda bestämmelse!1.

Den brottslige gälde tillika skadestånd; och skall i fråga om förfarande
med olagliga efterbildningar och materialier vad i 16 § stadgas
äga motsvarande tillämpning.

18 §.

Till böter från och med fem till och med fem hundra kronor dömes
den, som i strid mot stadgandet i 10 § andra stycket efterbildar en
enligt denna lag skyddad porträttbild, så ock den, som till salu håller
eller sprider eller offentligen utställer sådan efterbildning av en skyddad

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

porträttbild, som hau vet vara utförd i strid mot nämnda stadgande; och
skall i fråga om förfarande med olagliga efterbildningar och materialier
vad i 10 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Anbringar någon, emot föreskriften i 5 § andra stycket, å efterbildning
av konstverk konstnärs namn eller signatur, straffes med böter
från och med fem till och med fem hundra kronor.

'' 20 §.

För underlåtenhet att fullgöra vad i 6 § andra stycket är föreskrivet
vare straffet böter från och med fem till och med ett hundra
kronor.

21 §.

Förbrytelse mot denna lag må ej åtalas av annan än målsägande.

22 8.

5 «

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna
strafflagen.

Om denna lags tillämplighet.

23 §.

Denna lag tillämpas på konstverk av svensk medborgare, så ock på
konstverk av utländsk medborgare, vilket först utgivits bär i riket.

Lagens bestämmelser kunna, under förutsättning av ömsesidighet,
av konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla även konstverk
av annat lands medborgare och konstverk, som i samma land först utgivits.

24 §.

Genom denna lag upphäves lagen angående rätt att efterbilda konstverk
den 28 maj 1897.

OM KATT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

25 §.

Denna lag träder i kraft den

Den skall äga tillämpning jämväl med avseende på konstverk,
som dessförinnan utförts, dock med nedan angivna undantag:

1) Har konstverk före denna lags trädande i kraft, på grund av förut
gällande lag, lovligen efterbildats, må redan utförda efterbildniugar fritt
spridas och offentligen utställas.

2) Formar, stenar, plåtar och andra dylika, uteslutande för efterbildande
av visst konstverk användbara .materialier, som förfärdigats
innan denna lag trätt i kraft, må, där de enligt äldre lag fått därtill
brukas, fortfarande för sitt ändamål användas; och må de medelst
nämnda materialier utförda efterbildningarna fritt spridas och offentligen
utställas.

OM RÄTT TILJ, FOTOORA FISKA BILDER.

Förslag

till

L A (4

om rätt till fotografiska bilder.

Om rättens föremål samt fotografs befogenheter.

1 §•

Enligt de i denna lag givna bestämmelser skyddas rätten till bild,
som framställts genom fotografi. Till fotografi hänföres jämväl annat,
fotografi liknande förfarande.

2 §•

Den, som framställt en fotografisk bild, äge uteslutande rätt att
genom fotografi mångfaldiga densamma.

Fotograf have oek uteslutande rätt. att genom kinematografi eller
liknande förfarande offentligen förevisa av honom framställda fotografiska
bilder.

3 i Utan

fotografens tillstånd må en var till sitt enskilda bruk mångfaldiga
fotografisk bild.

4 §•

Vad i 2 § är stadgat utgöre ej hinder för att i vetenskaplig framställning
eller i skrift, som är avsedd att tjäna till bruk vid undervisning,
till förklaring av texten mångfaldiga fotografisk bild, som utgivits eller
varit offentligen utställd.

Då fotografisk bild sålunda användes, varde fotografens namn och
hemvist vid avbildningen angivna, därest uppgift därom finnes å bilden.

OM EiTT TILL FOTOGRAFISKA BILDER

Om rättens övergång.

5 §•

Vid fotografs död gånge hans ifrågavarande rätt över till hans
rättsinnehavare efter lag.

Rätten må, med eller utan villkor eller inskränkning, till annan
överlåtas.

6 §‘

Övergår fotografisk bild i annans ägo, vare fotografens rätt enligt
denna lag ej innefattad i överlåtelsen, med mindre särskilt avtal därom skett.

År fotografisk porträttbild framställd efter beställning, må den dock
ej av fotografen eller hans rättsinnehavare mångfaldigas utan tillstånd
av beställaren eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och
arvingar.

Om rättens upphörande.

7 §•

Fotografs i denna lag omförmälda rätt till fotografisk bild vare
gällande intill utgången av femtonde året efter det, under vilket bilden
först utgavs. För bild, som vid fotografens död icke var utgiven,
njutes skydd enligt denna lag intill utgången av femtonde året efter
det, under vilket han avlidit.

Ansvarsbestämmelser.

8 §•

Med böter från och med fem till och med fem hundra kronor
straffes:

1) den, som i annat fall, än i 3 eller 4 § medgives, utan fotografens
eller hans rättsinnehavares tillstånd genom fotografi mångfaldigar en
enligt denna lag skyddad fotografisk bild, i ett eller flera exemplar, vare
sig bilden mångfaldigas i sin helhet eller delvis;

OM RÄTT TILL FOTOGRAFISKA BILDER.

denna lag skyddad fotografisk bild, som honom veterligen blivit i annat
fall, än i 4 § medgives, utan fotografens eller hans rättsinnehavares tillstånd
utförd.

Den brottslige ersätte ock all skada.

9 §•

Den, som utan fotografens eller hans rättsinnehavares tillstånd genom
kinematografi eller liknande förfärande offentligen förevisar enligt denna
Lag skyddade fotografiska bilder, dömes till böter från och med fem till
och med fem hundra kronor.

Tillika ersätte den brottslige all skada.

10 §.

Har en enligt denna lag skyddad fotografisk bild blivit i annat fall,
än i 4 § medgives, utan fotografens eller hans rättsinnehavares tillstånd
mångfaldigad genom fotografi, skola de därvid utförda, till spridande
eller offentligt utställande eller offentligt förevisande genom kinematografi
eller liknande förfarande avsedda avbildningar, som finnas i behåll,
efter målsägandens val antingen förstöras eller ock till målsäganden
utlämnas mot ersättning för värdet eller mot avdrag därför å honom
tillkommande skadestånd. Med plåtar och andra dylika, uteslutande för
det olovliga mångfaldigandet användbara materialier skall, om målsäganden
det yrkar, så förfaras, att missbruk därmed ej må ske.

11 §•

Till böter från och med fem till och med tre hundra kronor dömes
den, som i strid mot stadgandet i 6 § ändra stycket genom fotografi
mångfaldigar en enligt denna lag skyddad fotografisk porträttbild, så
ock den, som till salu håller eller sprider eller offentligen utställer sådan
fotografisk avbildning av en skyddad fotografisk porträttbild, som han
vet vara utförd i strid mot nämnda stadgande; och skall i fråga om
förfarande med olagliga avbildningar och materialier vad i 10 § stadgas
äga motsvarande tillämpning.

12 §.

För underlåtenhet att fullgöra vad i 4 § andra stycket är föreskrivet
vare straffet böter tran och med lem till och med ett hundra
kronor.

13 §.

Förbrytelse mot denna lag må ej åtalas av annan än målsägande.

OM RATT TILL FOTOGRAFISKA BILDER.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna
strafflagen.

Om denna lacs tillämplighet.

15 §.

Denna lag tillämpas på fotografisk bild, som framställts av svensk
medborgare, så ock på fotografisk bild, som framställts av utländsk medborgare,
men först utgivits här i riket.

Lagens bestämmelser kunna, under förutsättning av ömsesidighet,
av konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla även fotografisk
bild, som framställts av annat iands medborgare, och fotografisk bild,
som i samma land först utgivits.

16 §.

Genom denna lag upphäves lagen angående rätt att återgiva fotografisk
bild den 28 maj 1897.

ii §■

Denna lag träder i kraft .den

Den skall äga tillämpning jämväl med avseende på fotografisk bild,
som dessförinnan framställts, dock.med nedan angivna undantag:

1) Har fotografisk bild före denna lags trädande i kraft, på grund av
förut gällande lag, lovligen mångfaldigats, må redan utförda avbildningar
fritt spridas och offentligen utställas.

2) Plåtar och andra dylika, uteslutande för mångfaldigande av viss
fotografisk bild användbara materialier, som förfärdigats innan denna lag
trätt i kraft, må, där de enligt äldre lag fått därtill brukas, fortfarande
för sitt ändamål användas; och må de medelst nämnda materialier
utförda avbildningarna fritt spridas och offentligen utställas.

MOTIV.

	•


•

~

	. •




	• •

	•
	■
	.
	. .

INLEDNING.

Med auktor sr ätt förstås den auktor (författare, tonsättare, bildande te^‘°er““tkonstnär)
tillkommande, i hans individuella andliga verksamhet grun- tens ei?Tepp
dåde befogenhet att i vissa i lag angivna hänseenden uteslutande förfoga
över de alster, som genom nämnda verksamhet frambragts. Så
som denna rätt i kulturländernas lagstiftning utformats, förverkligas
densamma därigenom, att åt auktor ensam förbehalles att bestämma i
fråga om nämnda alsters offentliggörande. Auktor äger således först
och främst att avgöra, huruvida hans verk över huvud skall göras tillgängligt
för offentligheten; därest detta av någon anledning icke är hans
avsikt, är det förbjudet för varje annan att publicera verket. Om däremot,
såsom ju vanligen är fallet, auktor åsyftat arbetets offentliggörande,
tillkommer det honom ensam att bestämma tiden och formen därför.
Offentliggörande av verk av nu ifrågavarande art sker huvudsakligen i .
två särskilda former: den ena är verkets mångfaldigande genom framställande
av exemplar av detsamma, vilka exemplar därefter spridas
bland allmänheten — en skrift tryckes, en teckning reproduceras genom
träsnitt. Den andra formen är verkets omedelbara återgivande för
de mänskliga sinnena — ett drama uppföres, en musikalisk komposition
ntföres. Auktorsrätten avser att skydda auktors icke blott materiella,
utan även rent personliga eller ideella intressen; detta framgår redan av
vad nyss nämnts angående auktors befogenhet att förhindra sitt verks
offentliggörande. Auktor sr ättens gestaltning under den moderna tiden
har i väsentlig mån bestämts därav, att hänsynen till samhällets och det
allmänna kulturlivets intressen ansetts fordra vissa inskränkningar i
auktors befogenhet. På plägar auktorsrätten vara begränsad till en bestämd
tid, vanligen auktors livstid samt vissa år därutöver; och även under
tiden för rättens bestånd gör nämnda hänsyn sig gällande därutinnan,
att under vissa förutsättningar auktors verk få fritt utnyttjas för vetenskapliga,
pedagogiska eller andra liknande ändamål.

INLEDNING.

Historisk
översikt:
1) utländsk
rätt.

Auktorsrätten är oti sk;i pel se av den ny ar o tiden. Utgångspunkten
för rättsbildningen på området var behovet av skydd för den litterära
produktionen: den del av auktorsrätten, som först och fullständigast reglerats
genom lag, är därför den litterära eller författarrätten. För tillvaratagande
av författarens rätt erfordras först och främst skydd mot eftertryck,
det vill säga mot olovligt mångfaldigande av hans skrift. Visserligen
krävdes ett dylikt skydd näppeligen under antiken och medeltiden,
då den som ville mångfaldiga en skrift, var hänvisad till det
långsamma och dyrbara avskrivandet, Men genom boktryckarkonstens
uppfinning (omkring år 1450) möjliggjordes att snabbare och för
mindre kostnad samt i upplagor på ett flertal exemplar återgiva litterära
verk. Den naturliga följden av Gutenbergs uppfinning blev ett
nyvaknande litterärt intresse, och detta växte allt starkare under inflytande
av de mäktiga andliga rörelser, som gåvo sin prägel åt boktryckets
första århundrade: renässansen, humanismen och reformationen. I
den mån omsättningen på bokmarknaden till följd av nu angivna förhållanden
ökades, gjorde sig behovet av skydd mot eftertryck i allt
högre grad kännbart.

Den ursprungliga formen för sådant skydd var utfärdandet, från
statsmaktens eller kyrkans sida, av särskilda speciallagar, privilegier,
till förman för den ena eller andra boktryckaren — i äldre tider var
vanligen boktryckare och förläggare samma person. Dylika privilegier,
som omtalas redan från 1400-talets sista år, voro stundom så
kallade generalprivilegier, vilka avsågo samtliga tryckalster från en viss
officin. \''anligare blevo dock specialprivilegier, som meddelades för
särskilda skrifter; i denna form trädde privilegieväsendet i censurens
tjänst, då de värdsliga och andliga myndigheterna snart nog gjorde en
tryckningen föregående granskning av skrifternas innehåll till villkor för
deras privilegierande. Eftertryck av arbeten, som skyddades genom
privilegier, var belagt med ansvar, vanligen bötesstraff, stundom, där
privilegiet utfärdats av påvemakten, bannlysning.— Även musikal iska
verk skyddades genom dylika privilegier.

Privilegiesystemet tillgodosåg emellertid huvudsakligen boktryckaren-förläggarens
intressen, det innebar ett skydd snarare för tryckerioch
förlagsnäringen än för auktorsrätten. Endast småningom arbetade
sig den tanken fram, att skyddet för den andliga verksamhetens alster
kan grundas endast i denna verksamhet själv och att sålunda den rätt,
som må tillkomma en förläggare till ett'' litterärt verk, är avledd från
författarens ursprungliga rätt. Denna tanke framträder för första gången
med full klarhet i den engelska rätten: en parlamentsakt av 1700

I N IjKDN INC!.

innefattar den första moderna lagen om auktorsrätt. Såsom den närmaste
grunden till den nya lagstiftningen anfördes i berörda akt, hurusom
bokhandlare och andra företagit sig att trycka, omtrycka och
offentliggöra böcker och andra skrifter utan tillstånd av deras författare
och ägare, till dessas störa skada och ofta till deras och deras familjers
ruin. För att hindra sådant och till uppmuntran för lärde män att
skriva nyttiga böcker, stadgades nu, att författarne till redan tryckta
böcker skulle, där de ej överlåtit sin rätt till andra, äga uteslutande
rätt att under tjuguett år från den 10 april 1710 trycka och omtrycka
dessa böcker; och skulle samma rätt tillkomma bokhandlare eller andra,
som tillhandlat sig förlagsrätten till en bok. Författare till en bok, som
ännu icke utgivits, skulle under en tid av fjorton år hava uteslutande rätt
att trycka denna; därest han vid nämnda tids utgång ännu vore i livet,
skulle rätten äga bestånd ytterligare under fjorton år. Eftertryck straffades
med böter, varjämte eftertrycksexemplaren förverkades till författaren
eller hans rättsinnehavare. Skydd åtnjöts emellertid endast för
arbeten, vilka av författaren anmälts till införande i ett offentligt register.
Lagen tillämpades jämväl i fråga om eftertryck av musikaliska
verk. — Omförmälda 1709 års akt upphävdes av en akt av 1842, vilken
ersattes av den nu gällande Copyright Act1 1911, som reglerar auktorsrätten
i hela dess vidd.

På kontinenten var Danmark förgång-siandet med en år 1741
utfärdad förordning »aulangendes, åt ingen maa oplsegge, eftertrykke
eller eftertrykt indföre eller falholde nogen Bog eller Skrift, som en anden
paa lovlig Maade sig har forhvervet». Tillåtelse att trycka en skrift skulle
sökas hos författaren eller den första förläggaren, vid påföljd, om detta
underlätes, av ansvar och eftertrycksexemplarens konfiskation. Skyddet
torde hava varat under författarens eller förläggarens livstid, bestämmelserna
därom voro dock mycket oklara. Förordningen avsåg endast
litterära verk, icke musikaliska kompositioner. — Nämnda förordning,
som gällde även för Norge, efterföljdes i Danmark av lagen om eftertryck
av 1857 med åtskilliga senare tilläggslagar samt i Norge av 1876
års lag om skydd för den så kallade skriftäganderätten; båda dessa lagaravse
jämväl musikaliska verk. Nu gäller i Norge en lag av den 4 juli
1893 och i Danmark en lag av den 19 december 1902, båda med rubriken
Lov om Forfatterret og Kunstnerret. Lagarne äro grundade på gemensamma
förarbeten och avfattade i huvudsaklig inbördes överensstämmelse. Den
danska lagen har sedermera med något förändrad text utfärdats såsom
lag av den 29 mars 1904 och därefter med ytterligare ändringar som lagav
den 1 april 1912.

INLEDNING,

Det exempel, som under 1700-talets första hälft givits av England
och Danmark, följdes närmast av Frankrike, där den stora revolutionen
bröt privilegieväsendet även på detta område. Viktigast av hithörande
författningar är den av konventet utfärdade, ännu gällande lagen av den
19 juli 1793, décret relatif aux droits de propriété des auteurs d’écrits en
tont genre, des compositeurs de inusique, des peintres et des dessinateurs.
Enligt denna lag äger auktor under sin livstid uteslutande rätt att försälja
eller annorledes sprida sina verk. Enahanda rätt tillkom auktors
arvingar eller andra rättsinnehavare under tio år efter hans död —
genom en lag av 1866 har skyddstiden utsträckts till femtio år efter
auktors död. Om ansvar och skadestånd stadgas i code pénal 1810,
art. 425, 426, 427 och 429.

I de tyska staterna uppmärksammades tidigt nog olägenheterna
hos privilegiesystemet, vilket lämnade boktryckare och förläggare ett —
lör övrigt ganska ofullkomligt - skydd, under det författarne ställdes
så gott soni rättslösa. Redan Erasmus och Luther klagade över, att
deras skrifter eftertrycktes och till innehållet förvanskades: den sistnämnde
har i ett kraftigt strafftal mot eftertryckarna betecknat dessa
såsom stråtrövare och tjuvar, som nära sig av författarnas svett. Åven
rättsvetenskapens män, så redan Carpzov och Thomasius under 1600-talet och ej så få av 1700-talets jurister, studerade det här föreliggande
problemet samt sökte för detsamma finna en lösning, som skulle tillgodose
jämväl författarens rätt. Och under den t}7ska filosofiens klassiska
tid ägnade sig sådana män som Kant, Fichte, Kegel och Schopenhauer
åt utforskandet av auktorsrättens problem. Men lagstiftningen dröjde.
Den allmänna preussiska landsrätten av 1794 hade visserligen brutit med
privilegiesystemet och ersatt detsamma med allmänna stadganden till
reglerande av förhållandet mellan skriftställare och tonsättare, å ena,
samt förläggare och bokhandlare, å andra sidan, men här var dock ännu
fråga endast om förlagsavtalets rätt. Att auktor, oberoende av dylikt
avtal och även om ett sådant icke kommer till stånd, har en självständig
rätt till sitt arbete; att auktors rätt är den primära och förläggares
rätt avledd från auktors — denna tanke, främmande ännu för den
allmänna preussiska landsrätten, kommer till uttryck först i den av
Feuerbach författade bajerska strafflagen av 1813. Bland äldre tyska
lagar äro vidare att märka den synnerligen betydelsefulla, av Savignv
jämte andra utarbetade preussiska lagen av 1837 till skydd för äganderätten
till vetenskapliga och konstnärliga verk mot eftertryck och efterbildning
— skyddet varade under auktors livstid och trettio år därutöver
—; det österrikiska patentet av 1846 till skydd för litterär och

INLEDNING.

konstnärlig äganderätt samt den bajerska lagen av 1865 till skydd för
auktorsrätten till litterära och konstnärliga verk. Skyddet mot eftertryck
avsåg, enligt samtliga dessa lagar, även musikaliska verk. Den törsta
rikslagen på området var den ursprungligen för Nordtyska förbundet,
sedermera för Tyska riket gällande lagen av 1870 angående auktorsrätt till
skriftverk, avbildningar, musikaliska kompositioner och dramatiska verk. —
Sistnämnda lag har numera ersatts av rikslagen av den 19 juni 1901:
Gesetz, betreffend das Urheberrccht an Werken der Literatur und der Tonknnst.
För Österrike gäller en lag av den 26 december 1895: Geset:, betreffend
das LJrheberrecht an Werken der Literatur, Kunst und Photograpliie.

Ursprungligen avse de auktorsrättsliga bestämmelserna allenast att
trvgga författare och tonsättare mot eftertryck. Men i fråga om dramat
och tonkonsten är detta icke till fyllest, här kräves skydd även mot
olovligt uppförande eller utförande. Sådant skydd korn till stånd
först i Frankrike genom en år 1791 utfärdad lag, närmast föranledd av
en strid angående uppföranderätten till Beaumarchais’ komedi Le mariage
de Fie/aro. Lagen tillerkände dramatiska författare samt tonsättare uteslutande
rätt att uppföra eller utföra dramatiskt eller musikaliskt verk; rätten
varade under auktors livstid och fem — enligt lagen av 1866 femtio —
år efter hans död. Om ansvar och skadestånd gåvos bestämmelser i
code pénal, art. 428 och 429. — Enligt engelsk common law voro otryckta
dramatiska verk skyddade mot uppförande, detta skydd utsträcktes genom
eu akt av 1833 till tryckta dramatiska arbeten och genom den
redan nämnda akten av 1842 till musikaliska verk.

I tysk rätt har förbudet mot uppförande eller utförande, utan auktors
tillstånd, av dramatiska och musikaliska verk upptagits först i den
preussiska lagen av 1837, dock gällde skyddet endast otryckta verk.
Genom en preussisk lag av 1854 utsträcktes skyddet till de tryckta
verken, likväl under villkor att å varje exemplar av verket anbragts
förbehåll mot olovligt uppförande eller utförande. I lagen av 1870 hade
villkoret om förbehåll bortfallit i fråga om dramatiska och dramatisktmusikaliska
arbeten, varemot det kvarstod för de rent musikaliska verkens
del. Först 1901 års lag skyddar även de musikaliska verken mot
utförande, utan att särskilt förbehåll därom erfordras; i denna lag är
således auktors uteslutande rätt ätt uppföra eller utföra ett verk i allo
likställd med rätten att mångfaldiga och sprida detsamma. — Den danska
lagen av 1857 innehöll ett allmänt förbud mot olovligt uppförande av
dramatiska verk, däremot voro musikaliska kompositioner skyddade mot
utförande endast när de voro bestämda för scenen. På samma ståndpunkt
stod en norsk lag av 1875 om rätt att giva dramatiska och andra

INLEDNING.

föreställningar; även den ovan omförmälda norska lagen av 1876 tillerkände
skydd i nu förevarande avseende endast åt dramatiska och
musikaliskt-dramatiska verk. Norska lagen av 1893 i sin ursprungliga
lydelse samt danska lagen av 1902 skyddade även de rent musikaliska
verken mot utförande, dock under villkor, att förbehåll därom gjorts.
Stadgandet om förbehåll såsom betingelse för skydd har emellertid uteslutits:
i Norge genom lag den 25 juli 1910 om ändring i 1893 års
lag samt i Danmark genom lagen den 1 april 1912.

Vad beträffar de bildande konsternas verk, så framträdde även på
detta område ett starkare behov av skydd först vid tiden för boktryckarkonstens
uppfinning. Träsnittet, vars teknik vid denna tid nått''en
betydande utveckling, började användas i förening med boktryck; och
genom det nu uppfunna kopparsticket vunnos ökade möjligheter till
mångfaldigande av konstverk. Åveu härvidlag förmedlades skyddet ursprungligen
genom privilegier: ett av de äldsta bland dessa meddelades
till förmån för Albrecht Durer.

För den hithörande lagstiftningen är karakteristiskt, att densamma
ursprungligen avser allenast de grafiska konsterna: träsnitt, kopparstick,
litografi och dithörande förfaranden, vilkas alster mångfaldigas på rent
mekaniskt sätt — här gör sig behovet av skydd med särskild styrka
gällande. Först senare utsträckes konstskyddet till skulptur och måleri,
allra sist till arkitektur och konstindustri, vilka konstgrenar ännu i flera
länder sakna dylikt skydd.

Aven på detta område går England i spetsen, i det genom eu parlamentsakt
av 1735, närmast tillkommen på initiativ av Hogarth, bereddes
skydd för teckningar, gravyrer, etsningar och liknande verk; skyddstiden var
14 år. Först under det följande århundradet bereddes skydd för skulptur
(1814) och för måleri (1862). Nu gäller 1911 års akt. För den
franska rättens del infördes konstverksskyddet genom den redan nämnda,
ännu gällande lagen av den 19 juli 1793, vilken i vissa delar kompletterats
genom en lag av den 11 mars 1902. Vad den tyska lagstiftningen
angår, så hade i den allmänna preussiska landsrätten 1794 förläggaren
tillerkänts skydd för kopparstick, som utkommo på hans förlag.
Till auktors rätt togs här ej hänsyn, detta skedde först i bajerska strafflagen
av 1813. På samma ståndpunkt som sistnämnda lag stod den
preussiska lagen av 1837, här meddelades fullständiga regler för den
konstnärliga auktorsrätten, skyddet varade i tio år från konstverkets
utgivande. Av betydelse var ock den bajerska lagen av 1865. Den första
för riket gällande författning på området var lagen av 1876 angående
auktorsrätt till verk av de bildande konsterna; här var skvddstiden be -

INLEDNING.

stämd till konstnärens livstid och trettio år därutöver. Denna lag avlöstes
av den nu gällande rikslagen den 9 januari 1907: Gesetz, betreffend dns
Urheberrecht an Wer ken der bildenden Kitnste und der Photo gråvide.

I nordisk lagstiftning normerades den konstnärliga auktorsrätten
först genom den danska förordningen av år 1837 om eftergörande av
konstarbeten; skyddet avsåg blott kopparstick, litografi och liknande
konstarter, som tillåta ett mekaniskt mångfaldigande. Därnäst följde den
viktiga lagen av 1864 om eftergörande av konstarbeten, vilken tjänat
som förebild för 1867 års svenska lag i ämnet. Nu gäller lagen av 1902
(1912). — I norsk rätt gåvos bestämmelser beträffande kopparstick och
dylika avbildningar i en lag av 1857 samt angående skulpturverk i en år
1871 utfärdad lag; dessa lagar ersattes av 187 7 års lag om skydd för konstnärlig
ensamrätt, vilken i sin ordning avlöstes genom 1893 års lag.

Av nu gällande författningar på auktorsrättens område hava i det
föregående omförmälts 1893 års norska och 1902 (1912) års danska,
1901 och 1907 års tyska, 1895 års österrikiska samt 1791, 1793,
1866 och 1902 års franska lagar ävensom 1911 års engelska lag.
Vidare må här nämnas: den spanska lagen av 1879 om intellektuell
äganderätt, den finska förordningen av 1880 angående författares och
konstnärs rätt till alster av sin verksamhet, det italienska dekretet
angående auktorsrätt 1882, den schweiziska lagen av 1883 om
auktorsrätt till litterära och konstnärliga verk, den belgiska lagen om
auktorsrätt 1886, den amerikanska lagen av 1909 (United States
Copyright Code), den ryska lagen av 1911 om auktorsrätt samt den
nederländska lagen om auktorsrätt 1912. — För de nämnda lagarnas
innehåll skall här nedan redogöras i den mån sådant för särskilda frågor
synes erforderligt.

I vårt land utvecklade sig auktorsrätten väsentligen efter samma linjer
som i det övriga Europa. Utgångspunkten var även hos oss privilegiesystemet.
Visserligen vann bokmarknaden — sedan boktryckarkonsten
år 1483 införts i riket — endast långsamt den omfattning, som är villkoret
för nämnda systems effektivitet; men från början av 1600-talet
blevo privilegierna allt vanligare. Äldst voro även hos oss generalprivilegierna,
vilka utfärdades till skydd för allt tryck, som av en viss
boktryckare upplades. Såsom exempel på dylika må här återgivas innehållet
i ett av Gustav Adolf år 1614 för kungl. boktryckaren Hen snor
utfärdat privilegium. Hos konungen hade Reusner klagat över att
honom skedde förnär däruti, att andra upplade och på nytt tryckte de
böcker, som Reusner hade tryckt, varigenom han förhindrades att sälja

Historisk

översikt:

) svensk rätt.

INLEDNING.

och föryttra sina böcker; och hade han begärt, att kungl. privilegium
måtte honom förlänas. Med bifall därtill bleve nu genom konungens
öppna brevs kraft strängeligen förbjudet, att ingen finge utan Reusners
förlov antingen utom lands eller inom lands låta eftertrycka och
på nytt upplägga de böcker, som lian alldeles nya, eller på nytt översedda
och förbättrade, första resan av trycket läte utgå, allenast undantagandes
när själva auktor, som böckerna gjort och upplagt hade, dem
åter på nytt ville trycka låta. Gjorde det någon, skulle han, som det
upplade eller böcker, som utom lands tryckta vore, införde, hava alla
exemplaren förbrutit under Reusner och uti lika måtto icke göra någon
annan förfång uti det, som de tryckt hade. — Av de sista orden vill
det synas, som om det i privilegiebrevet angivna skydd vore avsett att
komma ej blott Reusner, utan ock andra förläggare till godo. Och då
privilegiet ej skulle gälla för det fall, »när själva auktor, som böckerna
gjort och upplagt både, dem åter på nytt ville trycka låta», så ligger däri
ett visst erkännande av författarens rätt, visserligen ej som överordnad,
men dock såsom jämställd med förläggarens.

Men en dylik hänsyn till författareintresset torde under privilegieväsendets
första tider endast undantagsvis hava gjort sig gällande. Aven
specialprivilegierna, som efter band avlöste generalprivilegierna, avsågo
regelmässigt att bereda boktryckaren, vilken vanligen tillika var förläggare,
skälig ersättning för hans arbete och omkostnader samt förlagsrisk,
utan att avseende fästes vid författarens rätt. Som privilegieförlänandet
var en undantagslagstiftning, blev således regeln den, att mångfaldigandet
av en författares arbeten stod en var öppet: straffbart blev
eftertrycket först då det skedde i strid mot gällande privilegier. — Sedan
censuren under senare hälften av 1600-talet genomförts i Sverige, blev
privilegieväsendet även här ett medel till bokmarknadens övervakande
från myndigheternas sida.

Privilegiesystemet, till sitt väsen godtyckligt, blev detta ännu mer
genom att privilegiernas förlänande, åtminstone till en början, skedde
utan reda och system; viss tid för privilegiets varaktighet bestämdes
icke alltid; stundom meddelades å samma verk privilegier för olika personer,
vilket ledde till tvister ecb rättsförlust. Sedan större reda införts,
blev det vanligt, att privilegium meddelades för viss tid: fem, tio,
femton, sällan längre än tjugu år. Specialprivilegier å särskilda skrifter
kunde — i motsats till boktryckeriprivilegier — av innehavaren överlåtas
till annan utan särskilt tillstånd av den privilegieförlänande myndigheten.
Den, som inom riket eftertryckte eller lät utrikes ifrån
eftertryckt införa ett privilegierat arbete, fälldes till det i privilegiet

INLEDNING.

•>o

stadgade, ofta ganska ansenliga vitet, varjämte eftertryeksexemplaren
kontiskerades.

Den första allmänna författning på området var lcungl. reglementet
för boktryckerierna i riket 17 52, märkligt i synnerhet därigenom,
att detsamma avsåg icke blott förlags- utan även auktorsrätten.
Reglementet innehöll bestämmelser om upprättande av en, inför
kanslikollegium ansvarig, boktryckerisocietet, vilken alla boktryckare i
riket skulle tillhöra och som skulle vaka över ordningen vid tryckerierna;
vidare stadgades angående nya boktryckeriers anläggande samt boktryckeripersonalens
rättigheter och skyldigheter. I art. 3, angående ordningen
för och emellan boktryckeriägarne, meddelades föreskrifter beträffande
förfarandet vid ansökande om privilegier, varjämte boktryckarna
förbjödos att trycka något, som ej undergått vederbörlig censur. Första
stycket av 3 § i nämnda art. hade följande innehåll: Do böcker och
traktater, på vilka nådigt privilegium vore utfärdat, skulle ingen vid det
däruti utsatta vite understå sig att eftertrycka, icke heller de mindre
skrifter intill tio eller tolv ark, som en annan, fastän utan privilegium,
efter manuskript först upplagt, vid bot av tio å tjugu daler silvermynt
efter omständigheterna och exemplarens konfiskation, dens ensak,
som förfördelad blivit. Vore privilegietiden förfluten eller vore
en sådan utan privilegium upplagd mindre skrift genom exemplarens
skingrande rar bliven, ägde en annan den upplägga, i fall den förra förläggaren
eller dess rättsinnehavare, vilken det förut hem b judas borde,
sig sådant icke ville åtaga. Den, som någon översättning med eller
utan privilegium utgiva ville, borde sådant hos kanslikollegium anmäla
samt prov av sitt arbete inlämna och, sedan han tillstånd till dess utgivande
erhållit, låta därom i tidningarne kungöra, på det ej andra
sin tid och möda på ett och samma verk fruktlöst förspilla måtte.
Vore originalet här i riket författat och upplagt, borde tillika dess
auktors eller dess rätts innehavares samtycke till översättningen erhållas
och uppvisas, vilkens tryckande sedermera, på lika sätt som om nya
upplag stadgat vore, borde originalets förläggare eller dess rättsinnehavare
hembjudas.

Här gällde således fortfarande privilegiesystemet, vad större arbeten
angick. Men i fråga om mindre skrifter intill tio eller tolv ark erkändes
en självständig rätt för författaren, vare sig denne själv upplade skriften
eller till annan överlät manuskriptet och därmed auktorsrätten. Åven
beträffande översättningar av arbeten, som voro här i riket författade
och upplagda, var originalförfattarens samtycke till översättningen ett
villkor för att kanslikollegiets tillstånd till densammas utgivande skulle

INLEDNING.

meddelas. Ifrågavarande stadgandes avfattning synes jämväl antyda, att
kanslikollegiets tillstånd innebar ett monopol för översättaren även i den
mening, att ingen annan skulle äga verkställa en översättning av
samma verk. Till författningens bestämmelser för de fall, att stadgad
privilegietid utgått eller en icke privilegierad skrift blivit rar, blir tillfälle
att här nedan återkomma.

Enligt stadgande i 1810 års tryckfrihetsförordning, sedermera upptaget
i 1 § 3 mom. av tryckfrihetsförordningen av 1812, skulle privilegier
på skrifters utgivande ej vidare behövas; därest sådana likväl
meddelades, skulle den därigenom förlänade rätt icke gälla för längre
tid än tjugu år. I ett visst fall blev privilegiet fortfarande av betydelse,
nämligen såsom det enda medlet för vinnande av uteslutande
rätt att här utgiva en utländsk skrift: sålunda har privilegium meddelats
å utgivandet i Sverige av vissa Runebergs arbeten. — År 1876
hava ifrågavarande bestämmelser ändrats därhän, att privilegier å skrifters
utgivande icke vidare få meddelas. Dock skall det, liksom förut,
vara konungen obetaget att de till allmänna inrättningars understöd redan
förlänta privilegier varje gång på högst tjugu år förnya. De nu gällande
privilegierna äro svenska akademiens å Post- och inrikes tidningar
samt vetenskapsakademiens å almanackor.

I det av särskilda kommitterade upprättade förslag till tryckfrihetsförordning,
vilket med konstitutionsutskottets memorial den 21 september
1809 överlämnades till rikets ständer, innehöll 6 § i sin första del
följande: Ännu hörde under denna lags föreskrifter tvenne för litteraturen
viktiga ämnen, nämligen författares äganderätt till vad av dem alstrats
och bokförsäljningens frihet i anseende till utländska skrifter. Vad den
förstnämnda punkten anginge och då en författares rätt till vad han skrivit
icke kunde vara annan eller mindre än till annat, som genom hans flit
frambringades, fordrade billigheten, att han ock på lika sätt därvid bibehölles,
och skulle samma rätt efter honom gå till den, som honom i annan
tillhörighet lagligen efterträdde. Ingen skulle således äga tillstånd att i
offentligt tryck utgiva en annans arbete, vare sig större eller mindre, handskrivet
eller redan av trycket utgånget, utan på sätt och under villkor,
som i det under utarbetning varande reglemente för boktryckeri och
bokhandel närmare föreskrivas skulle; och varest tillika med författares
även utgivares rättigheter skulle finnas vederbörligen bestämda.

Nämnda förslag till tryckfrihetsförordning blev visserligen icke antaget,
men de däri antydda principer med avseende på författarrätten
lågo till grund för hithörande bestämmelser i 1810 års tryckfrihetsförordning,
vilka därifrån övergingo, i det väsentliga oförändrade, till

INLEDNING.

den ännu gällande tryckfrihetsförordningen den 16 juli 1812. I 1812 års
tryckfrihetsförordning hade 1 § 9 mom. ursprungligen följande innehåll:
Varje skrift skulle vara författarens eller dess rätts lagliga innehavares egendom.
Vilken som skrift tryckte eller eftertryckte utan författarens eller
förläggarens skriftliga tillstånd, skulle mista upplagan eller bota dess fulla
värde, ägarens ensak. Samma lag skulle vara, om någon tryckte eller
eftertryckte den översättning av utländsk skrift, som annan man utarbetat,
eller läte sin översättning för annans anses; men översättarens
äganderätt till sitt arbete skulle ej förhindra någon att en annan översättning
av samma skrift utgiva. Utgivare av dagblad och periodiska
skrifter hade ej brutit emot författarens äganderätt, då han i dem insända
anonyma skrifter utgåve. — Slutligen meddelades bestämmelser för de
fall, att å skrift utsattes bedrägligt titelblad eller orätt författare- eller
utgivarenamn, ävensom beträffande pseudonyma skrifter.

Enligt dessa stadganden erkändes således författarens rätt utan något
förbehåll, endast såsom författarens rättsinnehavare ägde förläggaren
någon befogenhet. Åven översättning _ av utländsk skrift grundade
auktorsrätt för översättaren: till den utländske originalförfattarens rätt
togs däremot icke någon hänsyn. Den under privilegieväsendet gängse
uppfattningen, att en översättares rätt till sin översättning skulle innebära
befogenhet för honom att förbjuda varje annan att översätta samma
arbete, var här uttryckligen tillbakavisad.

Då rätten i fråga uppfattades som äganderätt, var det ju fullt följdriktigt,
att densamma icke inskränktes genom någon tidsbegränsning.
Som emellertid en dylik ordning befanns kunna medföra vissa olägenheter,
föreslogs av konstitutionsutskottet vid riksdagen 1834—35 en
ändring härutinnan. Utskottet fann visserligen det i omförmälda
lagrum stadgade eftertrycksförbud billigt och rättsenligt, så länge
författaren levde och även för viss lämplig tid efter hans död, men
framhöll, att under en obegränsad utsträckning av förbudet författarens
arvingar eller andra personer, på vilka han möjligen överlåtit sin rätt,
skulle bliva i tillfälle att, ehuru de själva ej begagnade densamma,
godtyckligt hindra återgivandet av en allmännyttig, i bokhandeln utgången
och förgäves efterfrågad skrift — här gjorde sig således åter
gällande den synpunkt, som synes hava legat till grund för 1752 års
reglementes bestämmelser för det fall, att privilegietid utgått eller en
utan privilegium upplagd skrift blivit rar. Enligt konstitutionsutskottets
förslag, vilket antogs såsom vilande samt vid riksdagen 1840—41 blev
lag, fogades till huvudregeln, att varje skrift skulle vara författarens
eller hans rättsinnehavares egendom, ett tillägg av innehåll, att så framt

INLEDNING.

författarens arvingar eller rättsinnehavare icke inom tjugu år från hans
död utgivningsrättigheten begagnat ävensom i händelse ett sådant begagnande
icke av dem inom vart tjugonde år förnyades, det skulle stå
var och en öppet att författarens efterlämnade skrifter av trycket utgiva.
Enligt denna lagrummets nya lydelse var den »eviga» auktorsrätten
visserligen fortfarande regel, men dess fortfarande bestånd bands
vid det villkor, att av det arbete, som rätten avsåge, en ny upplaga
utgåves åtminstone vart tjugonde år: därest detta en gång försummades,
upphörde auktor srätten, och arbetets utgivande blev fritt för en var.

Vid 1871 års riksdag framlade konstitutionsutskottet förslag till ny
tryckfrihetsförordning och hemställde i sammanhang därm.ed, att bestämmelserna
om äganderätt till skrift måtte ur tryckfrihetsförordningen uteslutas,
då de icke innebure några garantier för tryckfriheten, utan helt
och hållet vore av civilrättslig natur. Sedan detta förslag emellertid förfallit,
avlät Kungl. Maj:t till 1873 års riksdag proposition med förslag
till ändrad tydelse av 1 § 1, 3 och 9 mom. i tryckfrihetsförordningen.
Enligt detta förslag skulle de stadganden angående äganderätt till
skrift, som förekomme i 9 mom. av nämnda paragraf, därifrån uteslutas
och i stället skulle intagas — i 3 mom. — en föreskrift, att angående sådan
äganderätt skulle gälla vad som stadgades i särskild lag, stiftad i den
ordning, 87 § regeringsformen föreskreve. I motiveringen erinrades, att
de i tryckfrihetsförordningen förekommande bestämmelser angående
äganderätt till skrift behövde i väsentlig mån omarbetas och tillökas
med nya stadganden. De därför erforderliga bestämmelser kunde icke
hänföras till den offentliga rätten eller lämpligen inrymmas i tryckfrihetsförordningen,
men å andra sidan kunde de icke heller, såsom stridande
mot densammas bestämmelser, utan förändring däri antagas. Vid
sådant förhållande vore det första nödiga steget till syftemålets vinnande
att allt, som rörde den litterära äganderätten, bleve från tryckfrihetsförordningen
avskilt. Kungl. Maj:ts förslag blev av 1876 års riksdag
slutligen prövat och antaget.

Något förslag till lag angående den litterära äganderätten kunde
dock ej, såsom avsett varit, föreläggas 1876 års riksdag, enär ett i ämnet
inom justitiedepartementet uppgjort lagförslag då icke hunnit undergå
slutlig granskning. Vid sådant förhållande skulle genom antagande
av berörda förslag till grundlagsändring en lucka i lagstiftningen hava
uppstått, såvida icke genom en civillag de ur tryckfrihetsförordningen
uteslutna stadganden om äganderätt till skrift bibehållits vid gällande
kraft, till dess en fullständigare lag hunne komma till stånd. Av denna
anledning utfärdades, i enlighet med ett av Kungl. Maj:t framställt och

INLEDNING.

av riksdagen bifallet förslag, förordningen angående äganderätt
till skrift don 20 mars 1870, genom vilken nyssnämnda stadganden
blevo såsom civillag tills vidare bibehållna.

I enlighet med sin interimistiska natur blev 1876 års förordning
icke länge beståndande: den efterträddes redan 1877 av vår ännu gällande
lag i ämnet. Denna lag grundar sig på omförmälda inom justitiedepartementet
utarbetade förslag, vilket, sedan det underkastats högsta
domstolens granskning, reviderats i enlighet med ett av högsta domstolen
uppgjort utkast. Enligt motiven hade vid förslagets utarbetande ledning
hämtats i främsta rummet från 1876 års ovan omförmälda norska lag,
varjämte vidare rådfrågats den danska lagen av 1857 med tilläggslagar
samt 1870 års tyska lag. — Sedan det reviderade förslaget
förelagts 1877 års riksdag, fann lagutskottet i avgivet utlåtande de
grunder, varpå förslaget byggts, i allmänhet ej lämna rum för berättigade
anmärkningar, men då utskottet i några fall hyste en avvikande
uppfattning, hemställdes om antagande av ett av utskottet upprättat lagförslag.
Efter återremiss avgav utskottet nytt utlåtande med förslag, vilket
av riksdagen antogs; och sedan högsta domstolen hörts över sistnämnda
förslag, utfärdades i enlighet därmed lagen angående äganderätt till skrift
den 10 augusti 1877.

Härmed är i korthet redogjort för, huru den svenska författarerätten,
i vad den avser skydd mot eftertryck, utvecklat sig intill utfärdandet
av 1877 års lag; de i denna därefter vidtagna ändringar, av vilka åtskilliga
äro synnerligen betydelsefulla, skola i det följande uppmärksammas,

Vad den musikaliska auktorsrätten angår, så var även här
privilegiet det ursprungliga medlet för beredande av skydd mot eftertryck.
Och då dylikt skydd sedermera, enligt tryckfrihetsförordningarna
av 1810 och 1812, kom auktor mera direkt och i en verksammare form
till godo, blev även tonsättaren delaktig därav: detta på grund av de
nämnda författningarnas egendomliga definition å ordet skrift, varunder
skulle förstås allt vad genom tryck — således även litografi och koppartryck
— lades under allmänhetens ögon. I 1877 års lag slutligen hänföres
till skrift jämväl musikaliskt arbete, avfattat med noter eller annan teckenskrift;
dylikt arbete är således lika med skrift skyddat mot eftertryck.

Såsom redan blivit antytt, påkallas för dramatiska och musikaliska
verk skydd jämväl mot deras offentliggörande genom olovligt uppförande
eller utförande. Fråga om dylikt skydd väcktes i vårt land först
vid 1850—51 års riksdag, då av enskild motionär framställdes förslag
om förbud för teaterföreståndare att uppföra dramatiskt arbete utan
författarens tillåtelse. 1 motionen anfördes, hurusom i fäderneslandet

INLEDNING.

under senare åren börjat utveckla sig en dramatisk litteratur, vilken
staten borde lämna skydd. Det tillkomme lagstiftaren att värna de dramatiska
författarnes så väl som all annan äganderätt. I anseende till
lättheten för teaterföreståndarue att tillägna sig en dramatisk författares
arbete, vore denne icke i tillfälle att av förläggare betinga sig det honorarium,
som eljest kunde beviljas; det kunde ock befaras, att arbetet vid
uppförandet bleve stympat eller vanställt till skada för konsten och författarens
rykte. Vederbörande utskott fann, att, då ett dramatiskt arbete
genom uppförande på scenen bleve till allmänhetens kännedom överlämnat,
den rättsgrund, som föranlett det i tryckfrihetsförordningen 1 § 9
mom. stadgade förbud mot spridande genom tryck av ett utav annan
person författat eller förlagt arbete, vore även uti förevarande fall i viss
mån tillämplig; och hemställde utskottet, att ständerna måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla om utfärdande av vissa, av utskottet närmare angivna
stadganden i ämnet. Med anledning av skrivelse, som av rikets ständer
i enlighet med berörda hemställan avläts, utfärdades förordningen den
20 juli 1855 angående förbud mot offentligt uppförande utan
ägarens tillstånd av svenskt dramatiskt eller för skådeplatsen
författat musikaliskt arbete. Förordningens 1 § hade denna lydelse:
»Svenskt dramatiskt arbete må ej offentligen uppföras, med mindre författaren
därtill lov givit. Vid författarens död upphöre detta förbud; dock
så, att, om författaren låtit genom tryck offentliggöra arbetet, men avlider
innan fem år förflutit efter det år, då tryckningen skedde, hans arvingar
äga tillgodonjuta samma skydd under den tid, som därå kan återstå.
Har författaren låtit trycka arbetet, utan att giva sig offentligen tillkänna,
vare det, sedan fem år förflutit efter det, då tryckningen skedde, en
var tillåtet att arbetet offentligen uppföra, Översättare anses lika med
författare. Har författare överlåtit sin äganderätt till annan person, inträde
denne i den rätt, författaren ägt.» — Den, som överträdde dessa
bestämmelser, blev jämlikt 2 § skyldig att till målsäganden utgiva skadestånd;
däremot innehöll förordningen intet stadgande om straffpåföljd.
Jämlikt 3 § skulle vad om dramatiskt arbete vore stadgat gälla även
för sådant musikaliskt arbete av svensk författare, som vore för skådeplatsen
avsett. Slutligen innehöll 4 §, att förordningen icke skulle äga
tillämpning på arbete, som därförinnan blivit offentligen uppfört.

Enligt 1855 års författning var sålunda ett musikaliskt verk föremål
för skydd i förevarande avseende endast i den händelse detsamma
avsetts för skådeplatsen. Och på denna ståndpunkt kvarstod ännu 1877
års lag i dess ursprungliga lydelse; den uteslutande uppföranderätt, som
i lagens 13 § tillerkändes auktor, avsåg blott dramatiskt och musikaliskt -

INLEDNING.

dramatiskt arbete. Först enligt paragrafens genom lagen den 28 maj
1897 förändrade avfattning, vilken ännu är gällande, anordnades
skydd även för rent musikaliska verk. Men ovillkorligt gäller detta
skydd allenast i fråga om otryckta arbeten; därest en komposition utgivits,
skyddas den allenast under förutsättning, att å de tryckta exemplaren
blivit på visst föreskrivet sätt anbragt förbehåll angående kompositörens
rätt i nu angivna hänseende.

Vad därefter angår lagstiftningen på den konstnärliga auktorsrättens
område, så överensstämmer den svenska utvecklingen med den
utländska därutinnan, att skydd ursprungligen meddelades allenast för
träsnitt, kopparstick, litografi och andra så kallade grafiska konstarter, för
vilka det är utmärkande, att deras alster kunna omedelbart mångfaldigas
genom tryckpressen. Först under en senare tid kom skyddet jämväl
skulpturen och måleriet till godo; och vad arkitekturen beträffar, är
denna ännu icke såsom konstverk skyddad. — Konstskyddet förmedlades
ursprungligen av 1810 och 1812 års tryckfrihetsförordningar. Då dessa
betecknade såsom skrift allt vad genom tryck lades under allmänhetens
ögon, kom det skydd, som nämnda författningar kunde bereda, att avse
även de grafiska konsterna. Naturligen gällde detta skydd endast mot
eftertryck; däremot stod det envar fritt att på annat sätt, exempelvis
genom fotografi, reproducera de nämnda konsternas alster. En annan och
vida kännbarare brist var, att berörda lagstiftning icke gav någon möjlighet
till skydd för skulpturens och måleriets verk. Denna brist avhjälptes
först genom lagen den 3 maj 186 7 angående efterbildning av
konstverk, vilken enligt sin ingress skulle gälla i de fall, då tryckfrihetsförordningens
stadganden ej kunde å sådan efterbildning tillämpas.
Lagen, som tillkom närmast med anledning av en rikets ständers skrivelse
av 1863, hade enligt motiven upprättats med huvudsaklig ledning
av den ovan omförmälda danska lagen i ämnet av 1864. Enligt lagens
1 § var det förbjudet att till försäljning eftergöra originala konstverk
i konstnärens livstid utan hans samtycke, såvida efterbildningen hörde till
samma konstart som originalet. Vidare tillerkändes, i 2 §, en var rätt att,
med andras uteslutande, låta efterbildningar av de av honom utförda originala
konsverk, delvis eller i deras helhet, återgivas på mekanisk väg
eller genom fotografi eller avgjutning eller annat dylikt sätt; denna rätt
varade under konstnärens livstid och tio år efter hans död — i den danska
lagen räckte skyddstiden trettio år efter konstnärens död. Vid sidan av
1867 års lag gällde fortfarande tryckfrihetsförordningens bestämmelser.
Först sedan stadgandena om äganderätt till skrift överförts från tryckfrihetsförordningen
till en särskild författning, stadgades genom den i

INLEDNING.

Om rätt till
fotografier.

sammanhang med 1877 års lag utfärdade förordningen den 10 augusti
1877 rörande utsträckt tillämpning av lagen angående efterbildning
av konstverk den 3 maj 186 7, att sistnämnda lag därefter skulle
äga tillämpning jämväl å sådan efterbildning av konstverk, som genom
tryck återgåves.

Från det i 1867 års lag meddelade förbud mot olovlig efterbildning
av konstverk undantogs, liksom i den danska lagen, konstverks begagnande
av hantverkare och fabrikanter såsom förebilder vid tillverkning
av husgeråd och andra till förbrukning ämnade varor eller till prydnader
därå. Närmast med anledning av en under år 1894 från konstnärshåll
gjord hemställan om berörda undantags uteslutande, underkastades lagstiftningen
på området en revision, vilken ledde till upphävande av 1867
års lag och 1877 års förordning rörande utsträckt tillämpning av nämnda
lag samt utfärdande, i dessa författningars ställe, av den nu gällande
lagen angående rätt att efterbilda konstverk den 28 maj 1897.

Huruvida det fotografiska förfarandet grundlägger auktorsrätt, är
en fråga, som blivit på olika sätt besvarad. I vissa länder, särskilt i
Frankrike, har fotografien ansetts tillhöra de bildande konsterna och
förty blivit delaktig av det allmänna konstskyddet. Enligt den motsatta,
tvivelsutan riktigare, uppfattningen är det fotografiska förfarandet till
sin natur väsentligen skilt från den konstnärliga verksamheten. Under
det denna i fritt skapande återgiver konstnärens individuella åskådning av
verkligheten, så upptager fotografien sina bilder omedelbart från naturen
genom ett bundet, uteslutande av optiska och kemiska lagar betingat
förfarande. Visserligen finnes, vid val av motiv, vid anordningen av de
föremål, som skola avbildas, och i flera hänseenden eljest, utrymme för
fotografens smak och konstnärliga uppfattning, men själva bildens tillblivande
sker dock utan någon den konstnärliga fantasiens förmedling.
Denna uppfattning — att fotografien, såsom en rent teknisk verksamhet
icke ger upphov till auktorsrätt — är rådande i tysk och nordisk
rätt, den är tydligt uttalad redan i motiven till 1867 års svenska konstverkslag.

Men även i de länder, där denna sistnämnda åskådning är härskande,
har skydd ansetts billigtvis böra tillerkännas fotografiens utövare mot
olovligt mångfaldigande av de fotografiska bilderna. Och då det därvid
befunnits, att de för konstskyddet gällande bestämmelserna lämpligen
kunna användas jämväl i fråga om fotografier, har, av detta rent praktiska
skäl, fotografiskyddet kommit att regleras antingen, såsom enligt
gällande tysk och österrikisk lagstiftning, i de konstverksskyddet avseende
författningar eller ock — så i vårt land liksom i Norge och Dan -

INLEDNING.

mark — i särskilda lagar, till innehåll och anordning väsentligen
överensstämmande med lagarna om skydd för konstverk. Den i dessa
länder rådande uppfattning, enligt vilken det fotografiska förfarandet
ger upphov, icke till auktorsrätt, utan endast till en teknisk skyddsrätt,
har emellertid föranlett, att skyddstiden tillmätts kortare för fotografier
än för konstverk.

I Frankrike — där fotografien år 1839 uppfanns — vilar skyddet
för de fotografiska verken på den för fransk auktorsrätt grundläggande,
här ovan omförraälda lagen av den 19 juli 1793. I engelsk lagstiltning
bereddes skydd för fotografier, liksom för måleri, först genom en akt
av 1862; nu gäller, jämväl för fotografier, ovanberörda lag av 1911.
Vad Tyskland angår, var den bajerska lagen av 1865 den första, som
avsåg jämväl fotografier; sådana skulle skyddas i den mån de vore att
betrakta som konstverk. Denna uppfattning hade emellertid övergivits i
den tyska rikslagen av 1876 angående skydd för fotografier mot obefogad
efterbildning. I motiven till denna lag anfördes, att fotografier ej kunde
räknas till de bildande konsternas verk, emedan det icke kunde sägas,
att den fotografiska bildens tillkomst omedelbart föranleddes av fotografen;
målaren, tecknaren, bildhuggaren vore den omedelbara upphovsmannen
till sitt verk, ingen del därav hade tillkommit utan hans verksamhet;
fotografen däremot, även om han förfore med stor skicklighet
vid arrangerande av sitt ämne samt vid val av ståndpunkt och vid utnyttjande
eller beräknande av ljusstyrkan, skapade genom sin verksamhet
endast möjligheten till en bild, han blott förberedde bildens tillkomst,
vilken därefter skedde utan hans medverkan. Lagen av 1876 upphävdes
genom 1907 års lag om auktorsrätt till de bildande konsternas och fotografiens
verk. I Österrike gäller lagen av 1895 angående auktorsrätt
till verk av litteratur, konst och fotografi. — Av de skandinaviska
länderna gick Danmark även här i spetsen; dess första lag i ämnet var
av 1865, denna har avlösts av den nu gällande lagen om ensamrätt
till fotografiska arbeten den 13 maj 1911. Den första norska författningen
på området utfärdades 1877, nu gäller lagen om rätt till fotografier
den 11 maj 1909. I vårt land anordnades skydd för fotografier
först genom den på svenska fotografers initiativ tillkomna,
ännu gällande lagen angående rätt att återgiva fotografisk bild den 28
maj 1897.

Den eljest inom civilrätten härskande grundsatsen om utlännings
likställighet med inlänning i avseende på privaträttsliga förhållanden
har ännu icke förmått göra sig i någon högre grad gällande på auktors -

Internationell

rätt.

INLEDNING.

rättens område. Endast i Frankrike — enligt dekretet av 1852, som
dock avser allenast mångfaldigande, icke uppförande eller utförande —
samt i Belgien och Luxemburg är den för inländska verk gällande skyddslagstiftningen
omedelbart tillämplig jämväl på arbeten av utländska auktorer.
I övriga länder verkar den inhemska lagstiftningen till förmån
allenast för det egna landets undersåtar: utländska auktorer stå utom
lagen. 1 samma mån som den andliga samfärdseln länderna emellan
blev livligare, måste denna skyddets nationella begränsning framträda
såsom en allt mera kännbar inskränkning i auktors uteslutande befogenhet
att tillgodogöra sig frukterna av sitt arbete. Detta för auktor ogynnsamma
rättsläge hava de olika staternas regeringar, såsom närmare
skall visas i det följande, sökt att avhjälpa genom avslutande av internationella,
på ömsesidighet grundade traktater till auktorsrättens skydd.

Vad Sverige beträffar, är det redan antytt, att tryckfrihetsförordningen
icke beredde någon möjlighet till skydd för utländska författare.
Emellertid hade i Danmark förordningen av 1741 blivit år 1828 kompletterad
med en reciprocitetsklausul, av innehåll, att skyddet mot eftertryck
också skulle gälla skrifter, till vilka främmande staters undersåtar
hade förlagsrätt, förutsatt att i dessa stater gällde eller komme att gälla
motsvarande förbud att eftertrycka skrifter, förlagda av danska undersåtar;
liknande bestämmelser utfärdades i Norge genom en lag av 1830.
I anledning härav föreslog Kungl. Maj:t i proposition till rikets ständer
1844 — dels för att tillförsäkra svenska undersåtar det hägn för författarerätt,
som under villkor av reciprocitet genom de nämnda danska
och norska författningarna blivit eller eljest kunde bliva dem tillförsäkrat,
dels ock emedan det vore med allmänt rättsbegrepp överensstämmande,
att förlagsrätt likasom annan egendom, evacl den tillhörde eget eller
annat lands undersåtar, borde av lag skyddas —, att en motsvarande
reciprocitetsbestämmelse måtte fogas till tryckfrihetsförordningens stadganden
angående äganderätt till skrift; detta förslag blev emellertid icke
antaget. Förordningen av 1855 avsåg, även den, allenast verk av svenska
författare.

I 1867 års lag om efterbildning av konstverk var emellertid föreskrivet,
att lagens stadganden kunde, under förutsättning av reciprocitet,
delvis eller i deras helhet av konungen förklaras tillämpliga jämväl i
avseende å efterbildning av främmande konstnärs arbete, som utom riket
funnes. Denna bestämmelse, vars praktiska värde väl var ringa så länge
konstverksskyddet förmedlades jämväl genom tryckfrihetsförordningen,
blev av större betydelse sedan 1867 års lag, enligt omförmälda förordning
av 1877, förklarats tillämplig jämväl å sådan efterbildning av konstverk,
som genom tryck återgåves.

INLEDNING.

4T>

Vad därefter angår 1877 års lag angående äganderiitt till skrift, är
till en början att märka, att lagens 2 §, enligt vilken den i 1 § författare
tillerkända rätt även innebär rättighet för honom att med andras
uteslutande låta genom tryck mångfaldiga sin skrift i översättning från
en till annan munart av samma språk, tillika innehåller, att svenska,
norska och danska i detta hänseende anses såsom olika munarter av
samma språk. Motsvarande bestämmelse var redan given i 187G års
norska lag (15 §) och infördes för den danska rättens del genom en år
1879 utfärdad tilläggslag till lagen av 1857. Detta stadgande övergick
sedan till 1893 års norska lag (4 §) samt 1902 års danska lag (4 §): av
skäl, som nedan — vid redogörelsen för 3 § i förslaget till lag om rätt
till litterära och musikaliska verk — skola angivas, har detsamma numera
uteslutits ur de norska och danska lagarne, utan att någon förändring
i sak därmed varit åsyftad.

Enligt 19 § av 187 7 års svenska lag kunna lagens bestämmelser,
under förutsättning av ömsesidighet, av konungen förklaras delvis eller
helt och hållet gälla även skrifter av annat lands medborgare samt, enligt
den lydelse paragrafen erhöll genom lagen den 28 maj 1897, skrifter,
som i samma land först utgivits. Motsvarande stadganden återfinnas i
13 § av lagen angående rätt att efterbilda konstverk och 10 § av lagen
angående rätt att återgiva fotografisk bild. Här grundas således det
internationella skyddet på den formella reciprocitetens princip: den
svenska lagstiftningens giltighet kan utsträckas att avse även ett främmande
lands medborgare, mot det att nämnda land enligt sin lag skyddar
svenska författare. Givetvis erfordras, för att denna fordran på ömsesidighet
skall anses vara uppfylld, allenast en viss allmän överensstämmelse
mellan det främmande landets och vår egen lagstiftning; om här
skulle krävas en i varje detalj genomförd likformighet, kunde stadgandet
aldrig komma att vinna tilllämpning.

Genom kungörelse den 16 november 1877 angående tillämpning å
norska undersåtars skrifter av 1877 års lag gjordes veterligt, att —
jämte det Kungl. Maj:t, i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts gemensamt
för de förenade rikena fattade beslut, särskilt för Norge förordnat,
att den norska lagen av 1876 om skydd för den så kallade skriftäganderätten
skulle utsträckas att från och med den 1 januari 1878
gälla även svenska undersåtars skrifter, för så vitt som de efter Sveriges
lagar vore skyddade — Kungl. Maj:t, jämlikt 19 § i 1877 års svenska
lag, funnit gott förklara, att sistnämnda lags bestämmelser skulle från
1878 års början gälla även för norska undersåtars skrifter, för så vitt
som de vore i norsk lag skyddade. Enligt deklaration den 27 november
1879 rörande ömsesidigt skydd för den litterära äganderätten emellan
de förenade rikena Sverige och Norge samt Danmark, skulle dels be -

INLEDNING.

Barnkonven tionen.

stämmelserna i 1877 års svenska (och 1876 års norska) lag från och
med ingången av år 1880 gälla även för danska undersåtars skrifter,
för så vitt som de vore i dansk lag skyddade, dels omvänt bestämmelserna
i de i Danmark utfärdade lagarna av 1857, av 1866 (1—6 §§),
av 1868 och av 1879, om eftertryck, om uppförande av dramatiska arbeten
eller för scenen bestämda musikaliska kompositioner samt om
översättningar, från och med ingången av år 1880 äga tillämpning till
förmån för arbeten, offentliggjorda i Sverige (och Norge). Svensk kungörelse
i ämnet utfärdades den 5 december 1879.

I tilläggsartikel den 30 december 1881 till den mellan SverigeNorge
samt Frankrike samma dag avslutade handelstraktat stipulerades,
att i avvaktan på en särskild konventions avslutande de respektive ländernas
undersåtar skulle i det andra landet åtnjuta samma behandling
som landets egna i avseende å den litterära och artistiska äganderätten;
till denna tilläggsartikel anslöt sig ett den 15 februari 1884 mellan de
ifrågavarande länderna upprättat avtal rörande de formaliteter, som borde
iakttagas för skyddande av äganderätten till skrifter och konstverk. Genom
deklaration den 9 oktober 1884 angående ömsesidigt skydd inom SverigeNorge
samt Italien för äganderätten till skrifter och konstverk förklarades,
att bestämmelserna i den svenska lagen angående äganderätt till
skrift 1877 samt den svenska lagen angående efterbildning av konstverk
1867 jämte förordningen av 1877 rörande utsträckt tillämpning av
sistnämnda lag (ävensom motsvarande norska lagar) skulle gälla även för
italienska undersåtars eller deras rättsinnehavares skrifter och konstverk,
så vitt de vore i italiensk lag skyddade; samt att likaledes svenska (och
norska) författare och konstnärer eller deras rättsinnehavare skulle för sina
skrifter eller konstverk, så vitt de vore i svensk (eller norsk) lag skyddade,
i Italien åtnjuta alla de rättigheter och förmåner, den italienska lagen tillerkände
författare och konstnärer eller deras rättsinnehavare i fråga om
arbeten eller konstverk, som blivit offentliggjorda i Italien. De för författare
eller konstnärer från de tre staterna utfästa förmåner skulle vara dem
ömsesidigt tillförsäkrade endast så länge deras rätt i hemlandet bestode,
och dessa förmåner skulle icke av dem i det andra landet åtnjutas utöver
den tid, som lagen stadgade i avseende å inhemska författare eller
konstnärer. I enlighet med deklarationen utfärdades kungörelsen den 7
november 1884 angående tillämpning, från och med ingången av år 1885,
å italienska undersåtars skrifter och konstverk av de svenska lagarna
angående äganderätt till skrift och efterbildning av konstverk.

De konventioner till skydd för auktorsrätten, som från mitten av
1800-talet till allt större antal avslötos mellan de europeiska regeringarna,
vilade regelmässigt på den formella reciprocitetens grundsats. Men då

INLEDNING.

på donna väg endast ett ofullständigt skydd stod att ernå, sökte man
finna en form för ett, åtminstone i det huvudsakliga, enhetligt reglerande
av de olika staternas lagstiftning på området. Denna strävan,
som först framträtt inom de närmast intresserade kretsarna av författare
och förläggare, upptogs i början av 1880-talet av det schweiziska
förbundsrådet; och på dess initiativ blev frågan föremål för överläggning
vid diplomatiska konferenser, som för detta ändamål sammanträdde i
Bern åren 1884, 1885 och 1886. Vid den sista av dessa konferenser
avslöts mellan Tyska riket, Frankrike, Storbritannien, Schweiz, Belgien,
Italien och Spanien ävensom Tunis, Haiti och Liberia den på området epokgörande
bernkonventionen angående bildande av en internationell
union för skydd av litterära och konstnärliga verk den 9 september
1886. Denna konvention blev utgångspunkten för en betydelsefull
utveckling på den internationella auktorsrättens område. Jämlikt
en i konventionen upptagen bestämmelse skulle konferenser efter
hand hållas i de olika unionsländerna för reviderande av konventionens
innehåll. I enlighet härmed hölls år 1896 i Paris en konferens,
som ledde till avslutande av två nya överenskommelser: en tilläggsakt,
som i vissa viktiga avseenden förändrade den ursprungliga konventionens
bestämmelser, samt en deklaration angående tolkningen av
vissa bestämmelser i konventionen och tilläggsakten. Nästa konferens
ägde rum i Berlin 1908; vid konferensen blevo 1886 års konvention
samt paristilläggsakten och parisdeklarationen föremål för en delvis rätt
genomgripande omarbetning och sammanfördes till en gemensam text:
den reviderade bernkonventionen den 13 november 1908. Det
huvudsakliga innehållet av den reviderade konventionen — för vars text
hänvisas till bilaga här nedan — skall i det följande refereras, här må blott
nämnas, att enligt art. 27 de stater, som undertecknat konventionen,
kunna vid ratikationernas utväxling förklara, att de önska, i fråga om
den ena eller andra punkten, förbliva bundna av bestämmelserna i de
konventioner, som de tidigare underskrivit.

Sverige, som varit representerat vid konferenserna i Bern 1884 och
1885, deltog icke i 1886 års konferens. Vid konferensen i Paris var
ombud för Sverige närvarande, men deltog icke i besluten. Först år
1904 anslöt sig Sverige till bernunionen och tillträdde därvid 1886 års
konvention — med tillhörande tilläggsartikel, slutprotokoll och protokoll
vid konventionens undertecknande — samt parisdeklarationen, men
däremot icke paristilläggsakten. I sammanhang härmed förklarades
genom kungörelsen den 8 juli 1904 med anledning av Sveriges
tillträde till bernerunionen för skydd av litterära och konstnärliga
arbeten, vilken kungörelse trädde i kraft den 1 augusti samma år,

INLEDNING.

lagen angående äganderätt till skrift samt lagen angående rätt att efterbilda
konstverk — således icke lagen angående rätt att återgiva fotografisk
bild — tillämpliga i fråga om utländska undersåtars skrifter eller
konstverk, vilka först utgivits i främmande stat, tillhörande bernunionen,
ävensom outgivna skrifter eller konstverk av sådan stats undersåte;
dock skulle skydd enligt svensk lag ej åtnjutas, med mindre arbetet
åtnjöte skydd enligt sitt hemlands lag. — Vid 1908 års konferens i
Berlin var Sverige företrätt, och den reviderade konventionen undertecknades
jämväl för Sveriges del. Ratifikationer skulle utväxlas senast
den 1 juli 1910. Vid ut växlingen, som skedde den 9 juni 1910, var
ombud för Sverige närvarande och förklarade, att den svenska regeringen
ännu icke vore i stånd att ratificera konventionen.

Vid ingången av 1914 omfattande bernunionen dels Sverige och
Italien, vilka undertecknat, men ännu icke ratificerat 1908 års reviderade
konvention — för dessa stater gäller 1886 års konvention jämte parisdeklarationen,
för Italien därjämte paristilläggsakten —, dels ock följande
länder, vilka äro anslutna till den reviderade konventionen: Norge,
Danmark, Tyskland, Frankrike (med Algeriet och kolonier), Storbritannien
(med kolonier och besittningar samt vissa protektorat), Schweiz, Nederländerna
(med Nederländska Ostindien, Curagao och Surinam), Belgien,
Spanien, (med kolonier), Portugal, Luxemburg, Monaco, Japan, Tunis,
Haiti, Liberia. Av sistnämnda länder hava Norge, Danmark, Frankrike,
Storbritannien, Nederländerna, Japan och Tunis vid anslutningen till
den reviderade konventionen gjort sådant förbehåll, som i 25 eller 27
art. av konventionen omförmäles.

Bernkonventionens ledande grundtankar äro tvenne. Å ena sidan
skola auktorer, som tillhöra ett unionsland, i de övriga unionsländerna
för sina verk åtnjuta samma rättigheter, som varje lands lagar tillerkänna
eller framdeles komma att tillerkänna landets egna medborgare.
Det för bernkonventionen nya och karakteristiska är emellertid att, vid
sidan av och kompletterande nu berörda princip, uppställes en annan
grundsats, enligt vilken varje unionsland är förpliktat att i särskilda
viktiga hänseenden bereda utländska, unionen tillhörande auktorer ett
visst minimisky dd. Där, såsom exempelvis i fråga om översättning,
dylikt skydd stipuleras, har konventionen således skapat materiell, för
hela unionsområdet gällande rätt, en kodifierad unionsrätt. Då denna
är .en minimirätt, har varje unionsland skyldighet att bereda utländska
unionsauktorer minst denna rätt, men tillika naturligen befogenhet att
giva dem större rätt. dill följd av konventionens nu ifrågavarande
stadgauden var det nödvändigt, att den svenska lagstiftningen före vårt
lands inträde i unionen bragtes i överstämmelse med konventionens be -

INLEDNING.

stämmelser i de punkter, där dessa anordna ett minimiskydd, eller med
andra ord, att sistnämnda bestämmelser inarbetades i de svenska lagarnas
text. För att möjliggöra Sveriges anslutning till 1886 års konvention
blevo också genom lagarna den 28 maj 1897 och den 29 april
1904 stadgandena i lagen angående äganderätt till skrift i viktiga avseenden
förändrade. På det att 1908 års reviderade konvention må
kunna av Sverige ratificeras, erfordras jämväl, såsom bär nedan närmare
skall utvecklas, vissa väsentliga ändringar icke blott i sistnämnda lag
samt lagen angående rätt att efterbilda konstverk utan ock — då den
reviderade konventionen stipulerar skydd jämväl för fotografiska verk
— i lagen angående rätt att återgiva fotografisk bild.

Bland de stater, som stå utom bernkonventionen, äro de viktigaste
Osterrike-Ungern, Amerikas förenta stater samt Ryssland. Under de
senaste åren har Sverige trätt i ömsesidighetsförhållande dels till Österrike,
enligt kungörelse den 29 maj 1908 om tillämpning av 1877 års
lag samt de två lagarna av 1897 å utländska undersåtars arbeten, vilka
först utgivits i nämnda land, ävensom å outgivna arbeten av österrikisk
undersåte, dels ock till Förenta staterna, jämlikt kungörelse den 26
maj 1911 om tillämpning av de tre nämnda lagarna å arbeten, vilka
först utgivits i Förenta staterna, ävensom å outgivna arbeten av Förenta
staternas undersåtar. I sammanhang härmed har dels, genom ministeriell
förordning den 17 maj 1908, den österrikiska lagen av 1895 förklarats
tillämplig å litterära, konstnärliga och fotografiska verk, vilka först utgivits
i Sverige, ävensom å outgivna arbeten av svensk undersåte, dels
ock, genom proklamation den 26 maj 1911, svenska undersåtar tillförsäkrats
skydd enligt 1909 års amerikanska lag.

I det föregående har auktorsrättens begrepp och allmänna innehåll
i korthet angivits. Till närmare belysning av vissa sidor av ifrågavarande
rätt skall här i sammanträngd form lämnas en framställning av
de olika uppfattningar, som allt ifrån den tid, då nämnda rätt först
reglerades i lagstiftningsväg, gjort sig gällande i fråga om densammas
natur. Först möter då den från en äldre period nedärvda privilegieteorien,
enligt vilken det auktor förlänade skyddet icke är grundat på
någon hans subjektiva rätt, utan tillskapat genom en statlig nådeakt:
denna åsikt torde numera vara helt övervunnen. Närmast därtill ansluter
sig den mening, enligt vilken auktors befogenhet är att anse allenast
såsom en reflexverkan av straffrättsliga normer, icke som en självständig
rätt med positivt innehåll; auktorsrätten bliver således icke
grunden till, utan eu följd av eftertrycksförbudet. Denna lära — uppen 7 -

Olika teorier
om auktorsrättens
natur.

INLEDNING.

barligen ej mindre oriktig än en teori, enligt vilken äganderätten skulle
betraktas såsom en reflexverkan av straffbuden angående stöld — lärer
nu för tiden knappast räkna några anhängare.

I direkt motsats till de nu antydda riktningarna står den uppfattning,
enligt vilken det här ifrågavarande skyddet är grundat i
auktors äganderätt till de genom hans andliga verksamhet frambragta
alster — litterär och konstnärlig äganderätt, immateriell äganderätt,
geistiges Eigentum, propriété littéraire et artistique. Denna teori,
som historiskt framträdde såsom en reaktion mot privilegiesystemet
med dess ensidiga gynnande av förläggareintresset på författarens bekostnad,
har varit av den största betydelse för auktorsrättens utveckling:
; den är ännu härskande i den från Frankrike bestämda romanska
jurisprudensen. Konstruktionen av auktorsrätten som äganderätt var
utgångspunkt jämväl för den tyska rättsvetenskapen, men på senare tid
har man här — särskilt under inflytande av Kohlers djupa och grundliga
forskning på området — allt mera övergivit denna uppfattning.
Motsättningen mellan fransk och tysk åskådning härutinnan gjorde
sig starkt gällande vid den andra diplomatiska konferensen i Bern 1885,
då från fransk sida föreslagits, att den blivande sammanslutningen
skulle i konventionens rubrik betecknas såsom en union för skydd av
den litterära och konstnärliga äganderätten. De tyska ombuden förklarade
därvid, att ett antagande av detta förslag förmodligen skulle hindra
Tyskland att tillträda konventionen, då nämnda beteckning enligt tysk
rättsåskådniug vore oriktig. Bland de länder, som anslöto sig till den
tyska ståndpunkten i denna fråga, var också Sverige. Med anledning
av motståndet mot den franska beteckningen gavs åt konventionens
rubrik den nuvarande mera neutrala avfattningen.

Vad beträffar den svenska uppfattningen härutinnan, så framgår
av det föregående, att tryckfrihetsförordningens hithörande bestämmelser
ävensom stadgandena i 1855 års förordning äro grundade på den litterära
äganderättens princip. Att detta skulle vara förhållandet jämväl
i fråga om 1877 års lag, synes framgå av lagens rubrik. Emellertid
har rubrikens avfattning icke bestämts av principiella skäl, såsom framgår
av följande yttrande i motiven : »Med hänsyn därtill, att författarens
rätt över sitt arbete icke helt och hållet, till begreppet, sammanfaller
med annan äganderätt, utan att däri ingå även rent personliga intressen,
vilka måste beaktas — så till exempel torde, innan författaren ännu
offentliggjort sitt arbete, rättigheten att över detsamma förfoga icke
kunna bliva honom genom utmätning fråntagen —, skulle det visserligen
vara riktigast att för nya lagen välja en titel, överensstämmande

INLEDNING.

med den, som tyska lagen erhållit: lag om författarerätt till skrift,
Gcsetz, betreffend das Urheberrecht an Schriftwerken etc.; men då tryckfrihetsförordningen
hänvisar till särskild lag angående äganderätt till skrift,
torde denna titel, vilken således redan finnes i lag begagnad, böra användas.
»

Denna åsikt, att auktorsrätten är till väsendet skild från äganderätten,
bestämde jämväl Sveriges hållning i den nyss nämnda kontroversen
vid den andra bernkonferensen. Och i motiven till lagen av den
28 maj 1897 angående ändring i 1877 års lag säges uttryckligen, att
föremålet för ifrågavarande lagstiftning icke är en äganderätt i vanlig
mening, utan en uteslutande rätt att reproducera ett alster av andlig
verksamhet. Vad beträffar 1897 års konstverkslag, så gäller enligt
4 §, att konstnären icke genom överlåtelse av konstverket går förlustig
den honom enligt lagen tillkommande uteslutande rätt att efterbilda
eller låta efterbilda detsamma: denna lag skiljer således uttryckligen
mellan rätten att efterbilda, det vill säga själva auktorsrätten, å ena
sidan, samt, å den andra, äganderätten till det konkreta verket.

Med hänsyn till de nu nämnda förhållanden lärer man kunna antaga,
att den svenska lagstiftningen på förevarande område icke numera
bygger på den immateriella äganderättens grundsats. Den utveckling,
som här ägt rum, innebär tvivelsutan ett framsteg. Visserligen överensstämma
auktorsrätten och äganderätten i viktiga hänseenden. De
vila båda på den grundtanken, att den som arbetar är värd sin lön och
att, under de ekonomiska förhållandenas nuvarande ordning, denna lön
lämpligast tillförsäkras honom på det sätt, att han berättigas att med
andras uteslutande förfoga över arbetsprodukten. De äro båda absoluta
rättigheter, i det de icke rikta sig mot en viss förpliktad, men utesluta
en var från tillträde till den berättigades skyddade område. Men trots
dessa beröringspunkter äro de emellan auktorsrätten och äganderätten
bestående skiljaktigheter allt för betydelsefulla, för att den immateriella
äganderättens teori skulle kunna upprätthållas. Sålunda äro äganderättens
föremål materiella ting, under det auktorsrätten avser de immateriella
alstren av en andlig verksamhet — för denna fråga är det naturligen
utan betydelse, att, såsom nyss antytts, vid sidan av auktorsrätten
ofta föreligger äganderätt till ett materiellt föremål, vari den
andliga verksamhetens produkt tagit kroppslig gestalt, exempelvis ett
manuskript eller en graverad kopparplåt. Mot nämnda teori kan ock,
såsom i ovan intagna citat från motiven till 1877 års lag, göras gällande,
att äganderätten, såsom en ren förmögenhetsrätt, icke kan i sig
upptaga auktorsrätten, vilken avser att bereda skydd jämväl för

INLEDNING.

rent personliga eller ideella intressen. Vidare är äganderättens begrepp,
såsom det historiskt utvecklat sig, oförenligt med varje tidsbegränsning,
varemot enligt samtliga europeiska och de flesta utomeuropeiska lagstiftningar
auktorsrätten efter viss tids förlopp upphör.

Enligt ett annat betraktelsesätt, vars förnämsta representant är
Gierke, bör auktors befogenhet uppfattas såsom väsentligen en personrätt
med det huvudsakliga syftet att värna auktors individuella eller
ideella intressen genom att bereda skydd mot sådana kränkningar
av hans personlighet som exempelvis offentliggörandet av ett verk, vilket
auktor önskar hemlighålla, eller ett arbetes utgivande i en utan auktors
tillstånd förändrad form. Gierkes åsikt har bemötts av Kohler, vilken
för sin del uppfattar auktorsrätten som en ren förmögenhetsrätt.
Den rätt, som här föreligger, kallar Kohler lmmaterialgiiterrecht, det vill
säga en rätt till immateriella förmögenhetsvärden. I fråga om dennas
plats i rättssystemet gäller, att den icke kan hänföras till äganderätten
utan — samordnad med den sistnämnda och andra rättigheter till (kroppsliga)
saker — faller in under en mera omfattande kategori, som av
Kohler benämnes Gegenstandsrecht. Kohler förnekar visserligen icke, att
i auktorsskyddet jämväl hänsynen till auktors ideella intressen gör sig
gällande; men för hans teori är utmärkande, att denna sida av skyddet
anses grundad i en särskild, av den ifrågavarande immateriella förmögenhetsrätten
fullt oavhängig personlighetsrätt, Individualrecht. I motsats
så väl till Kohlers dualistiska uppfattning som ock i synnerhet till
Gierkes teori står den särskilt av O. Wächter företrädda mening,
vilken betraktar auktorsrätten såsom till hela sitt innehåll en ren förmögenhetsrätt
: enligt denna åsikt tillkommer det icke rättsordningen
att skydda auktors ideella intressen, utan falla dessa inom etikens område.

Mellan de här i korthet antydda, av Wächter å ena och Gierke å andra
sidan utvecklade teorier förmedlar den åskådning, enligt vilken auktorsrätten
är varken en ren förmögenhets- eller en ren personrätt, utan en
rättsbildning av egenartad karaktär. Men om således här föreligger en
rätt sui generis, innesluter denna emellertid såväl förmögenhetsrättsliga
som personrättsliga element, dess funktion är att skydda ej mindre ekonomiska
än även ideella intressen. Ehuru auktorsrätten har en förmögenhetsrättslig
och en personlig sida, torde den, i motsats till vad Kohler velat
göra gällande, böra uppfattas såsom en enhetlig rätt. Av historiska skäl
har den förstnämnda sidan trätt i förgrunden, men med en fördjupad insikt
i auktorsrättens natur har auktors ideella intresse allt mer vunnit
beaktande; härutinnan bör ock bemärkas, att, även där ett stadgande tillkommit
närmast för tryggande av ekonomiska intressen, detsamma dock i

INLEDNING.

tillämpningen regelmässigt bereder skydd jämväl för den personliga sidan
av auktorsrätten. I fråga om det inbördes förhållandet mellan det förmögenhetsrättsliga
och det personliga momentet i auktorsrätten må jämväl
framhållas, att det sistnämnda gör sig gällande huvudsakligen i fråga om
icke offentliggjorda arbeten: i och med ett verks offentliggörande får
den förmögenhetsrättsliga sidan en större betydelse. I rättssystemet torde
auktorsrätten, så fattad som nu är sagt, böra — jämte den med auktorsrätten
besläktade patenträtten — inordnas såsom en särskild grupp mellan
person- och förmögenhetsrätterna: av de sistnämnda stå sakrätterna, och
bland dem äganderätten, auktorsrätten närmast. Nu senast berörda uppfattning
synes vara den som närmast överensstämmer med de grundsatser,
på vilka gällande tysk och nordisk lagstiftning vilar.

På sätt ovan angivits, erfordras för att Sverige må kunna ratificera
den reviderade bernkonventionen av 1908, att dessförinnan stadgandena
i 1877 års lag och de båda lagarna av 1897 bringas i överensstämmelse
med nämnda konvention i de punkter, där densamma stipulerar ett visst
minimiskydd. För de sakkunniga, åt vilka det uppdragits att förbereda
en revision av den hithörande lagstiftningen, har således den främsta
uppgiften varit att utreda, vilka ändringar för detta syftes vinnande äro
av nöden, samt att, i den mån dessa ändringar enligt de sakkunnigas
uppfattning böra komma till stånd, avgiva förslag därom.

Såsom framgår av den ovan gjorda sammanställningen av de viktigaste
nu gällande utländska lagar angående auktorsrätt, hava dessa, med undantag
av de franska, tillkommit senare än den svenska 1877 års lag. Dennas bestämmelser
hava visserligen förändrats i åtskilliga viktiga avseenden,
men som helhet står lagen ännu tämligen oberörd av den betydelsefulla
utveckling, som under de senaste årtiondena ägt rum på förevarande
område, en utveckling, vars resultat oss närstående länder för sin lagstiftning
tillgodogjort sig. Vad vår gällande konstverkslag angår, är
denna visserligen av en senare tid, men då dess huvudstomme utgöres
av bestämmelser, som upptagits från 1867 års lag i ämnet, så har vad
om 1877 års lag sagts tillämplighet jämväl å konstverkslagen av 1897.
I de punkter, där anslutning sker till bernkonventionens grundsatser,
torde bristfälligheterna i lagstiftningen därigenom bliva avhjälpta. Men
även för områden, som icke direkt beröras av konventionens bestämmelser,
hava de sakkunniga funnit nödigt framlägga vissa ändringsförslag.

Den för nutiden karakteristiska strävan i riktning mot en större
överensstämmelse och likformighet de olika ländernas lagstiftningar emel -

T)e sakkunnigas

uppdrag.

INLEDNING.

lan har med särskild styrka gjort sig gällande på anktorsrättens område.
Betydelsefullast framträder denna tendens i bernkonventionen, som,
på sätt ovan nämnts, i vissa viktiga avseenden kodifierar en unionsrätt
av materiell art. Men redan före nämnda konvention hava de olika
lagstiftningarna direkt påverkat varandra; särskilt hava de tyska lagarna,
var på sin tid, tjänat utlandet till förebild. Vad de skandinaviska länderna
angår, förtjänar här framhållas, att det första nordiska juristmötet
1872 förordade gemensamhet i fråga om hithörande lagstiftning. För
Danmark och Norge har, såsom framgår av den historiska översikten här
ovan, utvecklingen på området varit gemensam allt från 1741 års danska,
jämväl i Norge tillämpade förordning ända fram till lagarna 1893—1902.
I fråga om den hos oss gällande lagstiftning är redan nämnt, att vid
utarbetandet av 1877 års lag ledning hämtats från då gällande norska,
danska och tyska lagar. Den svenska konstverkslagen av 1897 återgiver
i huvudsak innehållet av 1867 års lag, för vilken åter 1864 års
danska lag i ämnet ligger till grund. — De lagstiftningar, under vilkas
inflytande sålunda vår gällande rätt tillkommit, hava naturligen särskilt
uppmärksammats vid utarbetandet av de nu framlagda förslagen. Således
har hänsyn tagits till 1893 års norska, 1902 (1912) års danska samt
1901 och 1907 års tyska lagar. Tillika hava beaktats den österrikiska
lagen av 1895 samt, vad fotografiskyddet angår, den norska lagen av
1909 samt den danska av 1911.

En eller flera Som av det föregående framgår, är det inom den europeiska lagiagar?
stiftningen vanligast, att den litterära, den musikaliska och den artistiska
auktorsrätten ävensom rätten till fotografier behandlas inom ramen av
en och samma författning. Vad den svenska lagstiftningen angår, har
visserligen den överensstämmelse, som i det väsentliga är rådande mellan
författarrätten och den musikaliska auktorsrätten, föranlett dessas
sammanförande i lagen angående äganderätt till skrift, men konstskyddet
och fotografiskyddet regleras av var sin lag. Den i utlandet gängse
ordningen att upptaga samtliga auktorsrätten avseende bestämmelser i en
gemensam författning är tvivelsutan, rent teoretiskt sett, den mest tillfredsställande,
då därigenom redan i lagstiftningens yttre form gives
uttryck åt den inre överensstämmelsen mellan denna rätts olika arter.
Å andra sidan torde ur synpunkten av lagstiftningens .tillgänglighet och
lättfattlighet det i vårt land tillämpade systemet hava vissa ioreträden;
och då de bildande konsternas och fotografiens närmaste representanter
bland de sakkunniga för sin del förklarat sig önska, att den hos oss i
omförmälda avseende gällande ordning måtte bibehållas, har därvid fått
förbliva.

INLEDNING.

I detta sammanhang må beröras frågan, huru hithörande lagar lämpligen
skola rubriceras. Att den här ifrågavarande rätten icke bör betecknas
såsom en art av äganderätt, har i det föregående utvecklats. De
utländska, auktorsrättens hela område sammanfattande benämningarna
Urheberrecht, droit d’auteur, diritto d''autore hava i vårt språk ingen annan
motsvarighet än det i denna framställning brukade ordet auktorsrätt
ävensom de någon gång använda uttrycken skaparrätt, upphovsmannarätt;
men av dessa tre uttryckssätt lärer icke något lämpligen böra användas
i lagstil. Det träffande engelska uttrycket Copyright —• rätt att
mångfaldiga, efterbilda — har icke heller någon direkt ekvivalent i
svenskan. För den litterära auktorsrätten har vårt språk det goda ordet
författarrätt, och för auktorsrätten på de bildande konsternas område
skulle väl kunna, i analogi med norskt och danskt lagspråk, användas det
hos oss visserligen ännu icke brukliga ordet konstnärsrätt; men att för
den musikaliska auktorsrätten tillskapa en motsvarande beteckning synes
näppeligen låta sig göra. Emellertid har även den musikaliska auktorsrätten
ansetts böra, i motsats till vad nu är fallet, komma till synes redan
i rubriken till den lag, av vars bestämmelser den regleras. På grund av
det nu sagda och med hänsyn till önskvärdheten av en viss likformighet i
fråga om benämningen av de föreslagna lagarna, har för dessas rubriker
valts följande, med de nu gällande lagarnas överskrifter i viss mån överensstämmande
avfattning: lag om rätt till litterära och musikaliska verk,
lag om rätt till verk av bildande konst, lag om rätt till fotografiska bilder.

Do föreslagna
lagarnas
rubriker.

Ämnets an
ordning -

Förslag

till

LAG

om rätt till litterära och musikaliska verk.

Liksom lagen angående äganderätt till skrift, avser förevarande
lagförslag ej mindre författar rätten än även den musikaliska auktorsrätten:
detta har ansetts böra utsägas redan i förslagets rubrik. För
de, delvis mycket betydelsefulla, ändringar i den gällande rätten, vilka
med hänsyn till den reviderade bernkonventionens innehåll eller på andra
grunder föreslagits, skall vid de särskilda paragraferna redogöras: i övrigt
hänvisas till sammanställningen vid 32 § här nedan av de viktigaste skiljaktigheterna
mellan förslaget och gällande lag.

Vad själva den yttre anordningen av ämnet beträffar, så har i förslaget
eftersträvats en mera enhetlig och systematisk uppställning än
den, som ligger till grund för 1877 års lag. Förslagets första avdelning
meddelar bestämmelser angående den här ifrågavarande rättens föremål
samt författares och tonsättares befogenheter: denna avdelning
motsvarar ej mindre lagens första kapitel i dess huvudsakliga
delar än även de stadganden i fråga om dramatiska och musikaliska
verks uppförande och föredragande, vilka upptagits särskilt för sig i
lagens andra kapitel. Den andra avdelningen af förslaget giver föreskrifter
om rättens övergång till andra vid auktors död eller
på grund av överlåtelse, varefter i nästa avdelning följa bestämmelser
om rättens upphörande efter viss tid: i vartdera av dessa ämnen innehållas
föreskrifter i första, andra och fjärde kapitlen av gällande lag.
Fjärde avdelningen av den föreslagna lagen innefattar ansvarsbestämmelser
— motsvarande stadganden återfinnas i 1877 års lag, tredje
kapitlet samt 10 § av första kapitlet. I den föreslagna lagens femte och
sista avdelning meddelas bestämmelser om denna lags tillämplighet i
rum och tid; avdelningen motsvarar fjärde kapitlet av 1877 års lag.

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

Om rättens föremal samt författares och tonsättares befogenheter.

1 §•

I denna paragraf angivas, liksom i 1 § av 1877 års lag, den
litterära och musikaliska auktorsrättens föremål. I förhållande till vad
nu gäller, har kretsen av dessa väsentligen utvidgats. Med 1877 års
lag och de flesta utländska lagar överensstämmer förslaget därutinnan,
att det skyddade området icke betecknas med ett allmänt, sammanfattande
uttryck — såsom exempelvis det i italienska lagen brukade
opera delVingegno — utan fastställes genom uppräkning av de olika
grupperna av skyddade verk. Gemensamt för de ifrågavarande verken
är, att de framträda som alster av en andlig verksamhet: från
denna sida karakteriseras de genom sådana benämningar som Aandsvcerk,
Geisteswerk och det nyss anförda italienska uttrycket — i vårt språk
saknas ett ord med fullt motsvarande betydelse. För att skydd skall
tillerkännas den andliga verksamhetens produkter, måste denna verksamhet
emellertid hava höjt sig till en viss grad av självständighet och
originalitet, den måste, åtminstone i någon mån, vara uttryck för auktors
individualitet; en rent mekanisk produktion är icke till fyllest.

Genom auktors individuella verksamhet gestaltas ett andligt innehåll
i en viss form. Det skydd, som av rättsordningen tillerkännes auktor,
gäller emellertid endast vad beträffar det av honom skapade verkets
form — ur denna synpunkt är det av Nordlin g för auktors- och
patenträtten brukade uttrycket formrätt en träffande beteckning. Innehållet
däremot, den tanke, som i formen fått sitt uttryck, är icke föremål
för skydd. Det ligger ju i sakens natur, liksom det är av högsta
vikt för samhälls- och kulturutvecklingen, att de nya idéerna omedelbart
bliva samtidens egendom för att prövas och, om de befinnas därtill
dugliga, ingå som element i dess andliga liv. Själva tankearbetet såsom
sådant, forskningen och de vetenskapliga upptäckterna, grundlägga således
icke i och för sig auktorsrätt; då en filosofisk teori eller resultaten av en
forskningsresa nedläggas i ett vetenskapligt verk, omfattar auktorsrätten
detta, såsom litterärt arbete betraktat, men däremot icke de nya filosofiska
tankarna eller de geografiska upptäckterna. I överensstämmelse härmed
gäller på poesiens, musikens och de bildande konsternas område, att den
auktor, som bland naturens och människolivets mångfald av »ämnen» eller
»motiv» utväljer ett och lägger detta till grund för konstnärligt skapande,

1 §•

Rättens föremål.

OM SÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

icke därigenom monopoliserat detsamma för sitt personliga bruk: ett
ämne, en »fabel» såsom Hamletsagan eller Faustmotivet är icke föremål
för skydd. Auktors intresse tillgodoses genom den honom förbehållna
uteslutande rätt till den egenartade form, i vilken den vetenskapliga
tanken eller det konstnärliga ämnet funnit uttryck. Med det nu sagda
sammanhänger, att allenast en skapande, men icke en upptäckande
eller blott reproducerande verksamhet grundlägger auktorsrätt. Utgivandet
av en nyupptäckt gammal handskrift — editio princeps — eller
av en samling från folkets mun upptecknade sagor medför sålunda icke
auktorsrätt, varemot sådan rätt naturligen äger rum i fråga om kritiska
eller historiska anmärkningar, som utgivaren må liava bifogat.

Frågan, huruvida verk av straffbart innehåll kunna vara föremål för
auktorsrätt, skall i det följande från en särskild synpunkt uppmärksammas:
här må densamma i sin allmänhet helt kort beröras. Angående nämnda
spörsmål hava olika meningar gjort sig gällande; emellertid torde numera
den åsikten vara förhärskande, att sådant innehåll, som nyss sagts, icke
utesluter författarrätt. Till stöd för nämnda uppfattning har man åberopat
den allmänna analogien mellan författarrätt och äganderätt ävensom
framhållit, att ett underkännande av auktors rätt i fråga om sådana verk
skulle leda till raka motsatsen av vad man därmed velat vinna. Om till
exempel författaren till ett osedligt verk aldrig havt för avsikt att offentliggöra
detsamma eller dock avstått från en sådan avsikt, vore det ju ej
mindre stridande, mot det allmännas intresse än även obilligt mot författaren
att frånkänna honom den i auktorsrätten innehållna befogenheten att förbjuda
var och en att publicera verket. Och jämväl vad redan offentliggjorda
dylika arbeten beträffar, torde dessas frigivande endast föranleda, att deras
spridning blir mera omfattande, än som skulle vara fallet, om densamma
vore auktor förbehållen. Vad angår den svenska rätten, innehålla våra på
området gällande lagar icke någon föreskrift, som motsvarar det i 2 § av
1884 års förordning angående patent upptagna stadgande, att patent ej må
meddelas å uppfinning, vars utövning skulle strida mot lag eller goda
seder. Vid sådant förhållande lärer man få antaga, att vår rättsordning
i överensstämmelse med den ovan utvecklade uppfattningen låter författarrätten
gälla jämväl i fråga om verk med straffbart innehåll och
sålunda hänskjuter till tryckfrihets- och den allmänna strafflagstiftningen
att anordna de särskilda rättsföljder, som av nämnda innehåll föranledas.
En annan sak är, att författaren till ett verk av förevarande beskaffenhet
icke lärer kunna påräkna bifall till ett yrkande om skadestånd på grund
av verkets olovliga återgivande. Vad den nyss antydda skiljaktig -

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

heten mellan patentlagstiftningen samt stadgandena angående auktorsrätt
beträffar, får densamma anses vara beroende därpå, att auktorsrätten
enligt gällande åskådning uppkommer redan genom den skapande andliga
verksamheten såsom sådan, utan att någon medverkan från statens
sida erfordras för rättens giltighet, varemot patenträttens tillblivande förutsätter
en åtgärd av offentlig myndighet: och staten kan ju ej rimligen
låna sitt bistånd till skapande av en rätt, vars utövning den ogillar. —
Då här ovan talats om arbeten av straffbart innehåll, har närmast åsyftats,
att innehållet är stridande mot de i tryckfrihetsförordningen eller
strafflagen angivna normer. Motsvarande torde emellertid böra gälla även
för vissa verk, som tillkommit emot bestämmelserna angående auktorsrätt:
därom blir fråga vid 4 § nedan.

De av auktorsrätten omfattade verk hänföras till särskilda grupper
allt efter de olika medel — språk, toner, formgestaltning i rummet —,
genom vilka det andliga innehållet objektiverats. Av de tre antydda
grupperna avser 1877 års lag i främsta rummet de litterära och musikaliska
verken. I fråga om den tredje gruppen gäller, att de teckningar
och avbildningar, vilkas syfte är övervägande instruktivt, skyddas enligt
nyssnämnda lag, varemot konstverkslagen tillämpas med avseende på
sådana bildliga framställningar, vilka efter sitt huvudsakliga ändamål äro
att betrakta som konstverk. — I anslutning till det gällande systemet avser
ifrågavarande lagförslag förutom skrifter och musikaliska verk jämväl
vissa avbildningar. Av sådana den andliga verksamhetens alster, som
för närvarande icke äro skyddade, hava i förslaget muntliga föredrag
ävensom mimiska och kinematografiska verk hänförts under auktorsrätten.
Den i paragrafen gjorda uppräkning av de olika arterna skyddade verk
avser att vara fullständig. Att översättningar och andra bearbetningar
av ifrågavarande verk kunna vara föremål för auktorsrätt, framgår av
4 § här nedan.

Såsom en första grupp av skyddade föremål upptager förslaget
skrifter och muntliga föredrag. Såväl för skrift som för föredrag är
karakteristiskt, att ett andligt innehåll genom språkets medel bragts i
en individuell form. Skillnaden dem emellan är blott den rent yttre och
tillfälliga, att verkets första framträdande i sinnevärlden sker i det ena
fallet medelst upptecknande, i det andra genom muntligt meddelande.

För att en skrift skall åtnjuta skydd, fordras således, att densamma
genom en viss självständighet eller originalitet i formen ter sig såsom
produkt av en individuell verksamhet. Emellertid är det uppenbart, att
anspråken härutinnan icke få ställas allt för höga. Naturligen fordras

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

ej, att språkformen skall vara i högre mening konstnärlig; det är icke
ens av nöden, att den individuella formgestaltningen yttrar sig i språkbehandlingen
i och för sig, författarrätt grundlägges redan genom en
verksamhet, som framträder allenast i ett instruktivt urval eller sammanställande,
en systematisk anordning av ett verks olika delar, exempelvis
äro lagsamlingar, läseböcker och lexikaliska arbeten samt på litteraturens
gränsmarker kokböcker, »brevställare» och liknande alster föremål för
skydd. Å andra sidan äro från skydd uteslutna sådana verk, vilka icke
i någon mån bära prägeln av ett andligt skapande, utan framträda som
alster av en rent mekanisk verksamhet. Så saknas regelmässigt författarrätt
i fråga om priskuranter, vanliga annonser och i allmänhet
formlösa meddelanden av rent faktisk art — jämför Kungl. Maj:ts utslag
den 15 november 1882 samt den 17 oktober 1913 i Nytt juridiskt
arkiv 1882 s. 490 och 1913 s. 520 —; detta utesluter emellertid icke,
att i särskilda fall priskuranter, annonser och dylika alster, på grund
av systematisk anordning eller egenartad uppställning, bliva att hänföra
till skyddade verk. Om tidningsnotiser blir fråga i ett annat sammanhang.
I många fall lärer det vara vanskligt nog att bestämma, huruvida
ett arbete företer det minimum av originalitet, som är betingelsen för
skydd: att uppställa en allmängiltig formel härutinnan låter sig naturligen
icke göra.

Vad angår enskilda brev, äro ju dessa vanligen att hänföra till
sådana formlösa meddelanden, om vilka nyss är nämnt, men där ett dylikt
brev ter sig som en produkt av självständigt litterärt skapande, är detsamma
givetvis föremål för auktorsrätt. Huruvida enskilda brev åtnjuta
skydd, avgöres således enligt samma grundsatser, som gälla för litterära
verk i övrigt — det i tryckfrihetsförordningen 2 § 4 mom. förekommande
stadgandet, att dylika brev ej få utgivas utan deras tillstånd, som
breven angå eller tillhöra, har icke någon betydelse för ifrågavarande
spörsmål: stadgandet är över huvud icke av författarrättslig art.

I några länder har antingen själva uppkomsten av auktorsrätten eller
ock åtminstone befogenheten att hos offentlig myndighet framställa anspråk
på skydd för nämnda rätt gjorts beroende av vissa formaliteters
iakttagande: så har enligt den franska lagen av 1793 författaren skyldighet
att till nationalbiblioteket aflämna två exemplar av sitt verk, vid
äventyr att han eljest icke äger vid domstol föra talan angående eftertryck.
Någon motsvarande regel finnes icke i svensk rätt. Vad tryckfrihetsförordningen
i 1 § 11 mom. och 4 § 2 mom. innehåller om tryckt
skrifts avlämnande till vissa bibliotek och myndigheter berör ej auktorsrätten;
åsidosättande av förevarande skyldighet föranleder icke någon
minskning i skydd.

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

Frågan, huruvida författarrätt äger ruin med avseende på ett 1 §•

visst verk, är givetvis oberoende av formen för detsammas skriftliga
upptecknande. Om verket föreligger i handskrift eller genom
tryckpress eller annorledes mångfaldigat, har härvidlag icke någon betydelse.
Åt denna uppfattning har 1877 års lag angående äganderätt
till skrift givit uttryck, då enligt 1 § åt författare förbehålles att mångfaldiga
sin skrift, »evad den förut blivit offentliggjord eller förefinnes
endast i handskrift.)! Som emellertid detta lärer få anses omedelbart
framgå av sakens natur, har det citerade uttrycket icke upptagits i
förslaget.

Vad angår muntliga föredrag, så äro dessa icke föremål för skydd Muntliga föreenligt
1877 års lag. Enligt det inom justitiedepartementet utarbetade
förslag till lag angående äganderätt till skrift, vilket under år 1876 var
föremål för högsta domstolens granskning, skulle den som hållit predikan,
föreläsning eller dylikt muntligt föredrag, äga uteslutande tryckningsrätt
för vad han sålunda offentliggjort. Högsta domstolen ansåg
emellertid, att detta stadgande borde utgå. Det endast muntligt uttalade
ordet kunde ej lämpligen utgöra föremål för äganderätt. Först sedan
tanken genom dess nedskrivande blivit till sin form bestämd och stadigvarande
fästad vid ett yttre föremål, kunde åt den sålunda uppkomna
handskriften med rätta givas äganderätts helgd. Innan nedskrivandet
skett, vore det nämligen icke möjligt avgöra vad som rätteligen vore
föremål för äganderättsskyddet, då eu bevisning härom, till exempel
genom vittnen, svårligen läte sig göra. Dessutom, då det icke kunde
komma i fråga att med äganderätts helgd skydda varje muntligt yttrande,
utan tvärtom ojämförligt största delen sådana måste anses icke höra
under skyddet, uppstode en oöverstiglig svårighet att med nödig noggrannhet
bestämma och vid tillämpningen avgöra, vilka muntliga föredrag
som vore föremål för äganderättsskyddet. Huvudsakliga anledningen till
tanken att förläna sådant skydd åt muntliga föredrag torde få sökas i
farhågan, att en redan i handskrift befintlig avhandling, såsom predikan,
föreläsning med mera, skulle, sedan den blivit offentligen uppläst, kunna
opåtalt tryckas av vem som helst. Men lika litet som en redan tryckt
bok förlorade sitt äganderättsskydd därigenom, att författaren eller
annan offentligen uppläste densamma, lika litet kunde en handskrift
göra det. — I enlighet med högsta domstolens hemställan blev stadgandet
icke upptaget i den kungl. propositionen; föredragande departementschefen
anförde därutinnan, att om han än, med hänsyn till motsvarande
stadganden i flera främmande lagar, icke kunde antaga det vara
med oövervinneliga svårigheter förenat att i vissa fall skydda det endast

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

muntligt uttalade ordet mot eftertryck, så funne kan likväl en lagstiftning
därom under dåvarande förhållanden icke vara av behovet oavvisligen
påkallad.

Under frågans behandling vid 1877 års riksdag anfördes av en
reservant i lagutskottet bland annat följande: En författare vore i denna
sin egenskap lika verksam, antingen han nedskreve sina tankar eller
framställde dem i ett muntligt föredrag. Härav borde följa, att det
skydd, man ville bereda honom för åtnjutandet av de ekonomiska fördelar,
vilka av hans nämnda verksamhet kunde betingas, lika väl borde komma
honom till godo i senare som i förra fallet. Den tankeverksamhet, det
förberedande arbete, som läge till grund för och i sin mån möjliggjorde
det fria oskrivna föredraget, behövde icke vara mindre, ej heller av annat
slag än det, vars resultat fixerades i en skriven och genom tryck offentliggjord
framställning; och det olika sättet för arbetsproduktionens
offentliggörande borde väl icke kunna framställas såsom grund för olika
lagbestämmelser i fråga om tillvaratagande av upphovsmannens äganderätt
eller, om man hellre så ville, hans arbetslön. Man hade påpekat
omöjligheten att, innan ett nedskrivande skett, avgöra vad som rätteligen
vore föremål för äganderättsskyddet; men om också ett dylikt avgörande
i något enskilt fall verkligen skulle visa sig omöjligt, vore det
likväl principiellt oriktigt, att lagen på sådana grunder förvägrade skydd
åt den, som i oskrivna muntliga föredrag framlade resultatet av ett måhända
långvarigt och mödosamt arbete, under det den tillerkände det
åt snabbskrivaren, vars hela åtgörande inskränkte sig till ett mekaniskt
återgivande av den förres ord. Därjämte gällde skälet om bevisningens
omöjlighet åtminstone icke i de fall, där upptecknaren, helt uppriktigt,
själv å titelbladet utsatte, av vem föredragen vore hållna; och detta torde
dock bliva det vanligaste, enär utsättandet av endast utgivarens namn
väl sällan skulle åstadkomma den åtgång och därav härflytande vinst,
som med föredragens utgivande klarligen vore åsyftad. Däremot kunde
i fråga om fastställande av dylikt skydd en skillnad göras mellan olika
slag av muntliga föredrag. Likasom genom tryckfrihetsförordningens föreskrifter
vissa skriftalster vore förklarade för allmän egendom, den en
var ägde att genom tryck utgiva, gåves det ock muntliga föredrag, vilka
på grund av de ämnen, därom de rörde sig, jämte sin betydelse för och
sitt förhållande till det borgerliga samfundslivet icke kunde tillerkännas
bättre rätt än den, som för nyssnämnda skriftalster bestämts. Den verksamhet,
vilken toges i anspråk för avfattandet av protokollet, ämbetsskrivelsen
eller annan allmän handling, vore icke på samma sätt individuellt
fristående som den, vilken tagit form i dikten eller tonstycket;

OM RATT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

och samma skillnad torde kunna göras i fråga om exempelvis ett andragande
inom representationen och ett föredrag i estetik; ett tal vid ett
valmöte och en vetenskaplig föreläsning. Det allmännas krav på ett
fritt mångfaldigande av det offentliggjorda vore av helt annat berättigande
i ena fallet än i det andra. Också hade lagstiftningen inom
de länder, med vilka vi i avseende å odling och andlig frändskap hade
mest gemensamt, givit vitsord åt denna uppfattnings riktighet. Den
norska lagen av 1876, den danska av 1857 och den tyska av 1870
ävensom det förslag till förordning i ämnet, som år 1877 förelagts
Finlands ständer, ägde bestämmelser, som avsåge att för upphovsman
till vissa slags muntliga föredrag bereda samma skydd i fråga om
deras mångfaldigande genom tryck, som beträffande skrift tillagts författare.
På dessa grunder borde, i slutet av den föreslagna lagens
kapitel om skydd mot eftertryck, tilläggas en paragraf av följande
lydelse: »Angående utgivningsrätt till predikan, föreläsning eller annat
för uppbyggelse, undervisning eller förströelse hållet muntligt föredrag,
vare lag såsom om skrift; men tal och andraganden, som förekommit
under offentliga förhandlingar vid riksdag, kyrko- eller prästmöte, landsting,
kommunalrepresentation, valmöte eller andra dylika sammankomster,
må, utan hinder av denna lag, av en var genom tryck utgivas.»

Enligt den ursprungliga lydelsen av det förslag, som ligger till
grund för lagen den 28 maj 1897 om ändring i vissa delar av 1877 års
lag, var till 1 § i sistnämnda lag fogat ett tredje stycke av innehåll, att
vad i denna lag stadgades om skrift skulle i tillämpliga delar gälla även
om predikan, föreläsning eller annat till uppbyggelse, undervisning eller
förströelse hållet muntligt föredrag. — Då detta förslag år 1896 remitterades
till högsta domstolen för utlåtande, refererade föredragande departementschefen
de skäl, på vilka högsta domstolen år 1876 grundat
sitt avstyrkande av motsvarande bestämmelse i det då granskade förslaget,
varefter föredraganden yttrade: Emot vad sålunda blivit anfört
syntes dock grundade erinringar kunna göras. Föremålet för nu ifrågavarande
lagstiftning vore ej en äganderätt i vanlig mening, vare
sig till det skrivna eller till det oskrivna ordet, utan en uteslutande
rätt att reproducera ett alster av andlig verksamhet; och det vore svårt
att inse, varför ett föregående nedskrivande härvid skulle vara en nödvändig
förutsättning. Farhågan för oövervinneliga svårigheter i fråga
om bevisningen hade ej, såvitt känt vore, bekräftats av erfarenheten i
utlandet, där på de flesta håll muntliga föredrag åtnjöte skydd, och
syntes ej mera än på åtskilliga andra områden vinna stöd av själva
sakförhållandena. I varje fall torde möjligheten, att någon gång svårig -

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

heter i avseende på bevisningen uppkomme, näppeligen böra utgöra
hinder för en lagstiftningsåtgärd, som eljest funnes vara nödig och nyttig.
Missbruk, vilka väsentligen underlättats genom den utbredda användning
som stenografien på senare tid vunnit, torde hava till fullo ådagalagt
behovet att mot obehörigt återgivande skydda vissa slag av muntliga
föredrag, särskilt föreläsningar. Ett stadgande i detta syfte borde
därför i lagen upptagas, därvid dock, av lätt insedda skäl och i överensstämmelse
med vad i utländska lagar iakttagits, endast sådana föredrag,
som i regel hade en mera utpräglat litterär karaktär och som ej
hölles i politiskt eller därmed jämförligt syfte eller inför domstolar eller
andra offentliga myndigheter, angivits såsom föremål för skydd.

Vid granskningen av det år 1896 remitterade förslaget anförde en
av högsta domstolens ledamöter, att det funnes större betänkligheter
emot författareskydd för muntliga föredrag än emot sådant för tryckta
skrifter; de senare vore på ett varaktigt sätt tillgängliga för allmänheten,
varemot föredragen såsom sådana vore, ehuru överlämnade åt offentligheten,
tillgängliga blott för åhörarna för stunden; det allmännas intresse,
att föredragen bleve fortfarande och för alla tillgängliga, kundo komma
i strid med författarens intresse att förfoga över sitt alster, men det
senare intresset torde ej ovillkorligen böra tillerkännas företräde. En
annan ledamot yttrade, att då predikningar och föreläsningar i regel
hölles av personer, vilka härför åtnjöte gottgörelse av allmänna medel,
dessa föredrag borde, så snart de hållits, vara att anse såsom allmänhetens
egendom, så att en var skulle äga att, där han förmått uppteckna
föredraget, jämväl från trycket utgiva detsamma; beträffande föreläsningarna
vid landets högskolor vore det ett allmänt känt förhållande, att
dessa endast undantagsvis utgåves från trycket av föreläsarne själva,
samt att i följd därav den studerande ungdomen, som av lätt insedda
skäl ej vore i tillfälle att åhöra samtliga i de till studiekursen hörande
ämnen hållna föreläsningar, vore hänvisad att delvis förskaffa sig kännedom
om nämnda föredrag genom de uppteckningar därav, som åhörare
verkställt och låtit genom tryck mångfaldiga; den lättnad vid studiernas
idkande, som sålunda genom gällande lagstiftning blivit de studerande
beredd, skulle genom förslagets antagande varda omintetgjord; visserligen
borde medgivas, att jämväl på förevarande område friheten kunde missbrukas,
så att föredraget bleve felaktigt återgivet eller rent av vanställt, men
stode det ju i sådant fall den, som hållit föredraget, fritt att offentligen
erinra härom och såmedelst betaga publikationen allt värde. Dessa två
ledamöter, med vilka en tredje instämde, ställde sig således helt och
hållet avvisande gent emot den förevarande bestämmelsen. En annan

OM KATT TILL LITTKltXllA OCH MUSIKALISKA VEK,K.

(15

ledamot iramhöll, att bernkonventionen icke tillerkände muntliga före- 1 §.
drag något skydd, samt yttrade vidare, att om också någon fullt befogad
anmärkning icke kunde framställas däremot, att i allmänhet muntliga
föredrag av utpräglat litterär karaktär, lika väl som skrifter, bleve föremål
för skydd, torde dock undantag från denna regel böra göras i
avseende å sådana muntliga föredrag, som i det allmännas tjänst anställda
präster eller lärare hölle å tjänstens vägnar; varje sådant föredrag
vore i själva verket ingenting annat än en tjänsteprestation, vårbilden
med tjänsten förenade lön måste anses innefatta full gottgörelse;
vid sådant förhållande kunde den, som hållit föredraget, näppeligen äga
befogade anspråk på någon slags äganderätt till detsamma, reproduktionsrätten
tillkomme i detta fall fastmer det allmänna; det syntes ligga
i själva syftet med en dylik av staten inrättad tjänstebefattning, att ett
föredrag, som komrae till stånd på grund av tjänsteplikten, skulle, vare
sig det ginge ut på uppbyggelse eller undervisning, erhålla så vidsträckt
publikation som möjligt: föredragets återgivande i tryck borde därför
icke vara beroende av den persons vilja eller åtgörande, som hållit detsamma.
Denna mening omfattades av ytterligare en ledamot; varemot två
ledamöter lämnade förslaget i denna del utan anmärkning. — Vid förnyad
anmälan inför Kungl. Maj:t av lagförslaget i fråga yttrade föredragande
departementschefen: Av högsta domstolens flesta ledamöter hade i ämnet
framställts anmärkningar, vilka dels riktade sig mot varje lagstiftningsåtgärd
till beredande av skydd för muntliga föredrag, dels åter
innebure, att åtminstfjpe med avseende å föredrag, som i det allmännas
tjänst anställda präster eller lärare å tjänstens vägnar hölle, något skydd
ej borde medgivas. Att försätta föredrag av sistnämnda art i en undantagsställning
bland föredrag med liknande syfte och innehåll syntes
emellertid icke vara lämpligt; och då önskningar om skyddets utsträckkande
till muntliga föredrag ej på något livligare sätt framträtt, funne
föredraganden sig icke emot de av högsta domstolens flesta ledamöter
gjorda uttalanden böra vidhålla sitt förordande av ifrågavarande lagändring.
&

De sakkunniga hava för sin del icke tvekat att ansluta sig till
den mening, enligt vilken efter själva sakens natur muntligt föredrag
bör, ej mindre än skrift, vara föremål för auktorsskydd; och få de sakkunniga
som stöd för denna sin uppfattning åberopa vad härutinnan
yttrats av ovan omförmälde reservant i 1877 års lagutskott samt av föredragande
departementschefen vid remissen av 1896 års förslag.

Enligt 1877 års lag bliver ett muntligt föredrag att hänföra under
författarrätten endast i det fall, att detsamma före avhållandet är upp 9 -

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

tecknat. Då föreligger ju redan ett manuskript, och detta är ju skyddat
lika väl efter som före det muntliga offentliggörandet: ett olovligt återgivande
av föredraget innebär ju, medelbart, eftertryck av manuskriptet.
Från lagen skiljer sig förslaget således därutinnan, att detsamma tillerkänner
skydd jämväl åt sådana föredrag, som icke återgiva en förut upptecknad
text. Emellertid hava, på sätt under 9 § här nedan skall närmare utvecklas,
vissa arter av muntliga föredrag ansetts böra från författarskydd uteslutas.
— Liksom för skrift gäller naturligen beträffande muntliga föredrag,
att desamma äro objekt för auktorsrätt allenast i den mån de framträda
såsom alster av en personligt skapande verksamhet: exempelvis gäller
icke dylik rätt för ett skåltal, där detta utgör allenast en samling av
allmänna talesätt utan någon individuell formgivning.

Då det i fråga om nu förevarande bestämmelse blivit anfört, att
1886 års bernkonvention icke skyddar muntliga föredrag, är detta så till
vida riktigt, som föredrag icke upptagits bland de såsom föremål för skydd
särskilt uppräknade verken; men å andra sidan avser konventionen efter
sin ordalydelse, förutom de särskilt uppräknade grupperna, över huvud
varje till det litterära, vetenskapliga eller konstnärliga området hörande
alster, som kan offentliggöras genom tryck eller mångfaldigande av vad
slag som helst. Vad den reviderade konventionen angår, så omfattar,
enligt dess 2 art. första stycket, det för de skyddade föremålen brukade
uttrycket »litterära och konstnärliga verk» varje till det litterära,
vetenskapliga eller konstnärliga området hörande alster, oavsett sättet
eller formen för mångfaldigandet, såsom böcker, broschyrer och andra
skrifter, dramatiska eller dramatiskt-mu si kaliska verk och så vidare — i
den härefter följande uppräkningen nämnas ej muntliga föredrag. Därtill
ansluter sig en bestämmelse, enligt vilken de fördragsslutande länderna
äro förpliktade att bereda skydd för de i första stycket av artikeln nämnda
verken. Här göres alltså först, ett principuttalande angående den allmänna
beskaffenheten av de verk, som i konventionen avses, därefter angivas
vissa bestämda grupper av dylika verk, vilka grupper ovillkorligen skola
skyddas i union sländerna. Således torde, där eu till unionen hörande
stat underlåter att bereda skydd för muntliga föredrag, detta näppeligen
kunna betecknas såsom stridande mot konventionens ordalydelse; men
med de allmänna grundsatser, på vilka konventionen vilar, står det icke
i god överensstämmelse. Vad beträffar de mera betydande unionsländernas
lagstiftning, så äro muntliga föredrag skyddade enligt norsk, dansk,
tysk, fransk, engelsk, nederländsk, belgisk, italiensk, spansk och portugisisk
rätt. Detsamma gäller enligt österrikisk, rysk och finsk lagstiftning.

OM RATT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

(57

Enligt vad av det ovanstående framgår, liar i detta ämne uttalats även
den meningen, att det skydd, som eljest kunde tillkomma föredrag,
dock icke borde gälla för sådana, som kölles å tjänstens vägnar av präster
eller lärare, anställda i det allmännas tjänst; sådant föredrag vore en
tjänsteprestation, varför den med tjänsten förenade lön innefattade full
gottgörelse; reproduktionsrätten tillkomme förty icke föredraganden, utan
fastmera det allmänna. De sakkunniga äro härutinnan av en annan mening.
Auktorsrätten, såsom grundad i en individuell andlig verksamhet,
uppkommer i auktors egen person. Visserligen äger han överlåta sin
rätt till annan; och intet hindrar, att en dylik överlåtelse sker i sammanhang
med ett tjänsteavtal. Emellertid lärer ett tjänsteavtal, som
avser en andlig verksamhet, icke i och för sig medföra auktorsrättens
övergång; huruvida ett visst avtal har en sådan verkan,
kan avgöras allenast med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet. Där en person träder i tjänst hos ett bokförlag såsom
översättare, lärer således, även utan uttrycklig överenskommelse därutinnan,
författarrätten till de av honom utförda översättningar omedelbart-
övergå till förläggaren. Av helt annan art är det avtal, som får
anses ligga till grund för en lärares eller en prästs anställning i det allmännas
tjänst; ett sådant avtal lärer svårligen, där icke särskilda omständigheter
föreligga, kunna tolkas så, att ett avstående från den anställdes
sida av honom tillkommande författarrätt skulle vara av honom
eller av det allmänna såsom hans medkontrahent åsyftat. För övrigt
skulle regeln, att lärares och prästers å tjänstens vägnar hållna föredrag
icke grundlägga auktorsrätt, följdriktigt genomförd, leda därtill att
även de föredrag, som hållits efter skriftligt koncept och för vilka således
skydd enligt gällande lag äger rum, bleve från skydd uteslutna, möjligen
ock därtill, att läroböcker, vetenskapliga avhandlingar eller predikosamlingar,
utgivna av lärare eller präster i allmän tjänst, icke skulle falla
under författarrätten.

Vad särskilt de vid rikets universitet och högskolor hållna föreläsningar
angår, är det ett kännbart och ofta överklagat missförhållande,
att dessa ofta publiceras utan föreläsarens tillstånd, vanligen i en otillfredsställande
form och stundom av personer, vilka sakna varje förutsättning
för en dylik utgivareverksamhet. Genom att, såsom förslaget
innehåller, utsträcka förbudet mot olovligt mångfaldigande till att gälla
även i fråga om muntliga föredrag avhjälpes berörda olägenhet: att
nämnda förbud naturligen icke avser någon inskränkning i de studerandes
rätt att till sitt enskilda bruk uppteckna föreläsningarna,

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

1 §. framgår av 10 § i förslaget. — I detta sammanhang må slutligen
erinras, att, sedan vid 1900 års och följande riksdagar anslagits
visst belopp för utgivande i tryck av vederbörligen granskade anteckningar
efter föreläsningar, hållna inom de juridiska fakulteterna vid rikets
universitet, så har Kungl. Maj:t i ämnet föreskrivit bland annat, att ansökning
om understöd från ifrågavarande anslag, vilken icke göres av
föreläsaren själv, bör för att kunna vinna bifall vara åtföljd av dennes
uttryckliga tillstånd till anteckningarnas utgivande. Här är således önsklig
hänsyn tagen till föreläsarens rätt.

isikaiiska Såsom föremål för skydd angives vidare i förslaget liksom i lagen

vc-k. musikaliskt verk, varmed förstås ett andligt innehåll, som genom musikens
uttrycksmedel bragts i en individuell form. Musikens medel äro
tonerna, dock icke enstaka toner för sig, utan toner, förbundna enligt
melodiens, rytmens och harmoniens lagar. För att ett verk skall omfattas
av auktorsrätten, är betingelsen även här, att detsamma i formgestaltningen
företer åtminstone någon grad av originalitet. Visserligen
kan denna fordran icke genomföras i fråga om en musikalisk kompositions
samtliga element: med hänsyn till det förhandenvarande materialets
natur, särskilt till det jämförelsevis ringa antalet av de för musikaliskt
bruk användbara tonerna, lärer icke ens den originellaste kompositör
kunna undgå att i sina verk upptaga vissa tonföljder, rytmer,
ackord, som äro till finnandes redan i föregående tonsättares arbeten.
Men såsom en helhet betraktad måste kompositionen, för att medföra
auktorsrätt, bära det självständiga skapandets prägel; att avgöra, huruvida
i det särskilda fallet denna förutsättning är för handen, lärer emellertid
mången gång erbjuda betydande svårigheter även för kännare på
området. Att verket har ett visst högre värde ur rent musikalisk synpunkt,
är icke något nödvändigt villkor för att skydd skall äga rum;
icke heller erfordras ett omedelbart konstnärligt syfte: även sångböcker,
»pianoskolor» och dylika i undervisningsändamål gjorda sammanställningar
tillhöra den musikaliska auktorsrättens föremål.

Lagen angående äganderätt till skrift skyddar musikaliskt arbete
endast i det fall, att det är »avfattat med noter eller annan teckenskrift».
Denna begränsning återfinnes emellertid icke i förslaget. Den omständigheten,
huruvida en musikalisk komposition framträder för människans
sinnen genom upptecknande eller genom föredragande, har likasom då fråga
var om de litterära vei''ken ansetts sakna betydelse för spörsmålet, om
skydd bör äga rum eller icke. Då en musiker improviserar på pianot, bör
således, för det fall att improvisationen är att anse som en självständig

OH RÄ TT TI 1,1, LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

musikalisk skapelse, densamma vara skyddad mot olovligt uppteckna!!- 1 §•
de och offentliggörande från åhörares sida. Detsamma gäller, då en
komposition, som förut icke är med noter eller annan teckenskrift avfattad,
»inspelas» i grammofon eller dylikt mekaniskt musikinstrument.

På denna ståndpunkt stå ock de norska, danska, tyska och österrikiska
lagarna samt i allmänhet den nyare lagstiftningen på området.

Såsom ovan är antytt, avser det förevarande förslaget jämväl vissa Avbildningar,
avbildningar. Den föreslagna lagstiftningen ansluter sig härutinnan till
vad i allmänhet gäller inom den nyare europeiska rätten: där ett
andligt innehåll genom de bildande konsternas medel — formgestaltning
i rummet — bragts i en individuell form, skyddas verket enligt
den konstnärliga auktorsrättens regler, för den händelse detsammas
syfte är övervägande estetiskt, men eljest hänföres det till författarrättens
område. I ena fallet är det således ett huvudsakligen konstnärligt, i
det andra ett övervägande intellektuellt intresse som gör sig gällande.

I detta sammanhang blir alltså fråga om sådana avbildningar, vilka
kunna karakteriseras såsom till sitt syfte huvudsakligen instruktiva
eller — såsom de betecknas i den österrikiska lagen — tjänande litterära
ändamål.

Enligt 1 § i 1877 års lag hänföres till skrift jämväl naturvetenskaplig
teckning, land- eller sjökarta, byggnadsritning eller annan dylik
teckning eller avbildning, som ej är, efter sitt huvudsakliga ändamål, att
betrakta såsom konstverk. Genom det i stadgandet upptagna negativa
kriteriet erhåller den enligt nämnda lag skyddade grupp av teckningar
och avbildningar sin begränsning gent emot de arbeten, som avses i
lagen angående rätt att efterbilda konstverk. Förevarande bestämmelse
i 1877 års lag lärer väl åsyfta att bereda skydd för hela den klass av
teckningar och andra avbildningar, vilken nyss angivits såsom i allmänhet
föremål för författarrätt. Men bestämmelsens kasuistiska formulering
— överensstämmande med de äldre norska, danska och tyska lagarnas
avfattning i denna punkt — synes dock kunna föranleda att verk,
som stå något avlägset från de i lagen såsom exempel upptagna, löpa
fara att på grund av en snäv tolkning ställas utan skydd. Av denna
anledning har förslaget, som för det negativa kännetecknet å hithörande
verk följer ordalydelsen i gällande lag, vid angivande av deras positiva
bestämningar anslutit sig till den allmännare formuleringen i 1901 års
tyska författning, enligt vilken såsom litterära verk skyddas avbildningar
av vetenskaplig eller teknisk art.

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

1 §• Lagen av 1877 i sin ursprungliga lydelse avsåg väl närmast gra fiska

avbildningar: de plastiska låta sig ju i regeln icke reproduceras
genom tryckförfarande. Sedan emellertid till lagens 1 § genom lagen
den 28 maj 1897 fogats det tillägg, att med tryck skulle förstås även
fotokemiskt förfarande, innebär paragrafens avfattning icke i och för
sig hinder för att skyddet skulle omfatta även plastiska avbildningar:
så kan ju exempelvis en reliefkarta med fördel återgivas genom fotografi.
Bernkonventionen av 1886 upptager bland litterära arbeten jämväl
planritningar, skisser och plastiska verk, som hänföra sig till geografien,
topografien, byggnadskonsten eller vetenskaperna i allmänhet.
Och den reviderade konventionen av 1908 ålägger uttryckligen unionsländerna
att bereda skydd för de nämnda plastiska verken. Av denna
anledning har i förslaget uttryckligen utsagts, att detsamma avser även
plastiska avbildningar.

Då såsom villkor för ifrågavarande skydd för teckning och avbildning
angivits, att verket skall vara av vetenskaplig eller teknisk
art, innebär detta icke en fordran på något vetenskapligt eller tekniskt
värde hos teckningen eller avbildningen. Det är nog, att densamma,
om ock på ett ofullkomligt sätt, åskådliggör en tanke på vetenskapens
eller teknikens område, orden vetenskap och teknik därvid tagna i sin
allra vidsträcktaste bemärkelse. Hit hör således varje avbildning, som
förmedlar upplysning eller undervisning på det teoretiska eller praktiska
området; såsom exempel må nämnas anatomiska, zoologiska och eljest
naturvetenskapliga avbildningar i grafisk eller plastisk framställning,
geografiska och astronomiska kartor, även reliefkartor, stadsplaner —
jämför Kungl. Maj:ts utslag den 23 januari 1884 i Nvtt juridiskt arkiv
s. 21 —; byggnadsritningar, avbildningar av dräkter exempelvis i
en modejournal, avbildningar av vapen, uniformsbilder — såsom de i
Kungl. Maj:ts utslag den 15 mars 1910 omförmälda, se Nytt juridiskt
arkiv s. 160 —; avbildningar av mynt, av maskiner och redskap. Emellertid
gäller även i fråga om nu förevarande arbeten, att de njuta skydd
endast i den mån de äro att anse som alster av en skapande verksamhet;
rent mekaniskt åvägabragta framställningar, till exempel fotografier
av månen eller stjärnhimlen eller av en maskin, avgjutningar av mynt
eller av anatomiska preparat, falla utom de enligt denna lag skyddade
föremålens klass.

Mimiska verk. Förslaget upptager därnäst såsom föremål för skydd baletter och
pantomimer, med ett gemensamt namn betecknade såsom mimiska
verk. Baletter och pantomimer äro, i den mån de falla inom auktors -

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

rättens område, att anse som en art av drama, men under det den
egentliga dramatiken verkar genom språket — i musikdramat förbundet
med tonerna — såsom uttrycksmedel, så utmärkas do mimiska verken
därav, att den dramatiska handlingen framställes, utan språkets förmedling,
omedelbart genom mänskliga rörelser, åtbörder och minspel. Att
även denna art av dramatisk framställning bör vara delaktig av författarrättens
skydd, är numera inom teorien allmänt erkänt. I överensstämmelse
härmed har ock bernkonventionen — enligt vars ursprungliga
lydelse de av unionens länder, vilkas lagstiftning inbegriper koreografiska
verk bland dramatiskt-musikaliska, uttryckligen medgiva, att förstnämnda
verk må tillgodonjuta konventionens bestämmelser — vid revisionen 1908
ändrats därhän, att det numera åligger varje till unionen hörande stat
att skydda koreografiska verk och pantomimer, vilkas iscensättning är
fastställd genom skrift eller annorledes (les asuvres chorégraphiques et les
pantomimes, dont la mise en scene est Jixée par écrit ou autrement). Med
bortseende från de unionsländer, där skydd för nu ifrågavarande verk
införts på grund av bestämmelsen i den reviderade konventionen, må här
nämnas, att enligt den norska lagen av 1893, den danska av 1902, den
österrikiska av 1895 och den italienska av 1882 ifrågavarande verk hänföras
till skyddade alster.

För den svenska rättens del gäller givetvis, att där gången av den
för mimisk framställning avsedda handlingen skriftligen upptecknats,
berörda uppteckning skyddas mot eftertryck. Men huruvida densamma
njuter skydd jämväl mot olovligt uppförande är väl tvivelaktigt, i varje
fall lärer sådant näppeligen hava varit vid lagens tillkomst åsyftat. Och
slutligen är utan vidare klart, att ett mimiskt verk, som icke blivit
skriftligen upptecknat, icke omfattas av auktorsrätten, även om den mimiska
handlingen blivit fixerad på annat sätt, exempelvis genom en serie
teckningar eller medelst kinematografi. Förslaget ställer nu utom tvivel,
att en sådan skriftlig scenanvisning Cscenario), som nyss nämnts, faller
under författarrättens regler även vad det mimiska uppförandet därav
angår. Men förslaget innebär därjämte, att baletter och pantominer
skola — i överensstämmelse med vad enligt förslaget gäller om språkliga
och musikaliska framställningar — åtnjuta skydd alldeles oavsett
huruvida verket blivit skriftligen fixerat.

Den inom auktorsrättens alla områden gällande grundsatsen, att
skydd endast tillkommer skapelser av en individuell andlig verksamhet,
innebär i sin tillämpning på de mimiska verken, att desamma falla
under författarrätten allenast där de återgiva en dramatisk handling.
Denna förutsättning, som regelmässigt är för handen i fråga om panto -

OM EÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

1 §• mimer, föreligger visst icke alltid vad baletter angår. Sådana baletter,
vilkas huvudsyfte är att uppvisa praktfulla tablåer, plastiska poser, en
uppdriven färdighet i danskonst, äga väl allenast i undantagsfall den
dramatiska karaktär, som betingar auktorsrätt; detsamma torde också
gälla i fråga om exempelvis en sammanställning inom balettens ram av
ett eller flera lands nationaldanser eller liknande. Skyddsberättigad blir
baletten endast i den mån densamma närmar sig pantomimen och dramat
genom att återgiva — om också, i enlighet med sina härutinnan begränsade
medel, helt summariskt — utvecklingen av en karaktär eller en handling:
baletten blir då en självständig mimiskt-dramatisk konstart, ballet
d’action.

Kinematogra- Vidare skyddas enligt förslaget kinematografiska verk. Denna
bestämmelse har icke nag-on motsvarighet i gällande lag — från offentligrättslig
ståndpunkt däremot hava hithörande förhållanden reglerats
genom förordningen angående biografföreställningar den 22 juni 1911
ävensom de samma dag utfärdade föreskrifter angående granskning av
biografbilder. Enligt den reviderade bernkonventionen av 1908 åligger
det unionsländerna att bereda skydd för ifrågavarande arbeten, konventionens
14 art. andra stycket har följande lydelse: Såsom litterära
eller konstnärliga verk skyddas kinematografiska alster, där verkets
upphovsman genom den sceniska anordningen eller genom sammanställningen
av skildrade händelser (par les dispositifs de la mise en scene ou
les combinaisons des incidents représentés) givit detsamma en personlig och
original karaktär.

Med kinematografi förstås, att av en handling eller en tilldragelse
tages, med mycket korta mellanrum, ett antal negativa fotografiska
bilder, minst femton i sekunden, samt att — sedan från dessa negativ
framställts en serie positiva kopior, upptagna på ett långt celluloidband,
den så kallade filmen — den positiva bildserien i samma hastiga tempo
och starkt förstorad projicieras på en skärm, därvid hela serien för
åskådarens ögon sammansmälter till en kontinuerlig rörlig bild. Kinematografien,
som uppfanns år 1895, vann hastigt spridning och har
som bekant under senaste tid nått en högst betydande utveckling.

Ett kinematografiskt verk kan från två särskilda synpunkter vara
föremål för skydd. I de länder, där skydd för fotografier i allmänhet
äger rum, äro ju de på filmen upptagna små fotografiska bilderna varför
sig skyddade liksom andra fotografier. Men bortsett härifrån kan
det i bildserien innehållna handlings-elementet bliva föremål för det
litterära skyddet, och det är därom som i detta sammanhang blir fråga.

OM KATT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

Huruvida det litterära skyddet tillkommer ett visst kinematografiskt 1 §•
verk, avgöres enligt auktorsrättens allmänna grundsatser. Ett kinematografiskt
återgivande av gatuscener, resebilder, sporttävlingar, naturscenerier
och mera dylikt grundlägger således icke sådant skydd: här saknas
den skapande auktorsverksamhet, som utgör den nödvändiga betingelsen för
varje art av auktorsrätt. Detta är också den reviderade konventionens
ståndpunkt, då såsom förutsättning för de kinematografiska verkens skyddande
angives, att auktor genom den sceniska anordningen eller genom
sammanställningen av skildrade händelser skall hava givit verken en
personlig och original karaktär. Att, såsom i Norge och Tyskland
skett, upptaga detta bernkonventionens uttryck i själva lagtexten har
emellertid icke synts lämpligt. Konventionens ordalydelse utsäger ju
allenast, att ifrågavarande verk för att falla under auktorsrätten måste
framträda såsom alster av en individuell andlig verksamhet, och denna
förutsättning är ju icke något för dessa verk särskilt utmärkande, utan
måste vara för handen beträffande samtliga grupper av de under auktorsrätten
skyddade föremål.

Författarrättsligt skydd tillkommer således först och främst kinernatografiska
verk, som innefatta en dramatisk handling. 1 själva verket
är ju här fråga om en pantomim, som »inspelas» i den kinematografiska
upptagningsapparaten och därefter genom den kinematografiska
projektorn återgives i »levande bilder» i stället för direkt genom de i
pantomimen agerande personerna. Vad ovan sagts angående pantomimen
äger sålunda tillämplighet även på »filmdramat.» Ett kinematografiskt
verk av förevarande beskaffenhet behöver ju ej vara fullt självständigt,
det kan ock hava tillkommit genom överförande av ett litterärt arbete,
drama eller roman, till pantomimisk form: om sådan bearbetning blir
fråga i 3 och 4 §§ här nedan. — Det författarrättsliga skyddet torde
emellertid icke böra inskränkas endast till sådana kinematografiska alster,
vilka äro att anse såsom verk av ett rent dramatiskt, det vill säga ett
fritt poetiskt skapande. I analogi med vad som gäller om vetenskapliga
eller eljest undervisande skrifter och om ovan omförmälda »litterära»
teckningar och avbildningar, lärer skydd böra tillgodokomma även sådana
verk, som behandla historiska ämnen, exempelvis kinematografiska
framställningar av en svensk vikingaflottas hemkomst, av Gustav Vasas
äventyr i Dalarne eller liknande. Och likasom en serie teckningar, angivande
de riktiga kroppsställningarna vid fäktning eller biljardspel,
utgör föremål för auktorsrätt, bör detta gälla även om motsvarande
kinematografiska framställningar. Under senaste tid har kinematografien

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

allt mera funnit användning för framställande av instruktiva bildserier
av vetenskaplig och teknisk art.

För de kinematografiska verken, såsom fotografiska, alster betraktade,
har skydd anordnats enligt den föreslagna lagen om rätt till fotografiska
bilder, 2 §, till vilken hänvisas.

Med hänsyn till kinematografiens blivande utveckling innehåller den
reviderade konventionens nämnda 14 art. i sista stycket, att artikelns
bestämmelser äro tillämpliga även på verk, som kommit till stånd genom
annat, kinematograli liknande förfarande. Detta har vid avfattandet av
förevarande paragraf iakttagits.

2 §•

Såsom framgår av den historiska översikten här ovan, har auktorsrättens
utveckling ägt rum på det sätt, att under tidernas lopp auktor
förbehållits den ena efter den andra av de olika befogenheter, som nu
utgöra den nämnda rättens innehåll. I överensstämmelse med denna
utveckling framträder auktors rätt i de nyare lagstiftningarna såsom en
summa av särskilda i lag fastställda uteslutande befogenheter: i den mån
verket kan utnyttjas, utan att någon av nämnda befogenheter kränkes,
är ett dylikt utnyttjande fritt för en var. De nämnda befogenheternas
gemensamma syfte är att bereda auktor den uteslutande bestämmanderätten
i fråga om den litterära eller musikaliska produktens offentliggörande,
åtminstone i vad angår dettas praktiskt mest betydelsefulla
former.

I förevarande och nästföljande paragraf av förslaget angivas de
särskilda befogenheter, vilka i sin sammanfattning konstituera den här
ifrågavarande auktor srätten. Med avseende på samtliga de i lagen
avsedda litterära och musikaliska verk gäller auktors uteslutande rätt till
verkens mångfaldigande och exemplarens spridande. Vidare innebär auktorsrätten:
i fråga om dramatiska, mimiska och kinematografiska verk
befogenheten till offentligt uppförande, i fråga om musikaliska verk
befogenheten till offentligt utförande samt i fråga om icke utgivna
skrifter och icke utgivna muntliga föredrag befogenheten till offentligt
föredragande. Slutligen innefattar auktorsrätten den uteslutande befogenheten
att verkställa eller låta verkställa översättning eller annan bearbetning
av de under auktorsskyddet hörande verken samt att på de olika
sätt, som nyss nämnts, offentliggöra översättning och bearbetning: därom
handlar 3 § av förslaget.

OM Ii ÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

Dest är nyss sagt, att auktorsrätten åsyftar att bereda auktor den
uteslutande bestämmanderätten i fråga om det litterära eller musikaliska
verkets offentliggörande. På sätt historiken här ovan utvisar, var
emellertid befogenheten att mångfaldiga verket den första som tillerkändes
auktor, och nämnda befogenhet, jämte det mot densamma svarande
eftertrycksförbudet, framträder allt från början som det centrala i
auktorsrätten. Men mångfaldigandet innebär ju icke i och för sig ett
offentliggörande; först genom eftertrycksexemplarens spridande kränkes
auktors rätt. Att härvidlag redan själva mångfaldigandet kriminaliserats,
har sin orsak huvudsakligen däri, att auktorsrätten historiskt utvecklats
ur boktryckarprivilegiet; vidare har ju erfarenheten visat, att handlingen
i fråga regelmässigt fullföljes genom eftertrycksexemplarens spridande.

Med mångfaldigande förstås framställande av ett exemplar av ett litterärt
eller musikaliskt verk, det vill säga förfärdigande av ett materiellt
föremål, som förmedlar det i och för sig immateriella verkets återgivande
för de mänskliga sinnena: sådana föremål äro exempelvis en handskrift
eller en bok, ett nothäfte, en grammofonskiva, en graverad kopparplåt
och det därav gjorda avtrycket, en serie fotografier av ett mimiskt
verk, ett filmband. Liksom 1877 års lag och i allmänhet de
på området gällande lagar har förslaget tillagt auktor den uteslutande
befogenheten att mångfaldiga det litterära eller musikaliska verket. Enligt
1 § i 1877 års lag, i paragrafens ursprungliga lydelse, var författare
berättigad att, med andras uteslutande, låta genom tryck mångfaldiga
Bin skrift. Vid 1877 års riksdag framhöll statsministern, att till tryck
borde hänföras fotolitografi, gravyr, kopparstick eller andra överflyttningssätt,
där tryckpress vore för framkallande av ett alster behövlig.
I överensstämmelse med sakens natur uppfattades således det fotomekaniska
förfarandet såsom tryck i lagens mening; genom lagen den 28
maj 1897 gjordes till berörda 1 § det tillägg, att med tryck skulle förstås
även fot okemiskt förfarande. Vad utländsk rätt angår, så tillerkänna
de norska och danska lagarna auktor uteslutande rätt att
mångfaldiga litterära och musikaliska verk genom avskrivning och genom
mångfaldigande på mekanisk eller kemisk väg; enligt tyska lagen är
mångfaldigande auktor förbehållet, genom vilket medel det än sker, och
detsamma gäller enligt den österrikiska lagen; den finska förordningen
tillägger författare rätt att mångfaldiga sin skrift genom tryck eller
annorledes. På samma ståndpunkt stå de flesta andra utländska lagar.

I själva verket lärer den inskränkning, som enligt svensk lag äger
rum i fråga om upphovsmans befogenhet att mångfaldiga sitt verk, icke

2 §•

Mång faldigande.

Om spridande
av exemplar.

Offentligt

uppförande.

76 OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

väl låta förena sig med en riktig uppfattning av auktorsrättens väsen.
Vad särskilt angår det reproducerande, som sker genom avskrivning,
har i framställningar, som från musikförläggarhåll kommit de sakkunniga
till handa, anförts, att för de musikaliska verkens del avskrivandet
ännu är av mycket stor betydelse såsom reproduktionsmedel, och att
den rådande avskrivningsfriheten innebär en otillbörlig inskränkning i
tonsättarens rätt att ekonomiskt utnyttja sina kompositioner. De sakkunniga
hemställa nu, att varje art av mångfaldigande skall vara auktor
förbehållen. Såsom de viktigaste exemplen på reproduktionsmedel,
vilka här kunna komma i fråga, omnämner förslaget avskrivning, tryck
och fotografi. — I övrigt må här hänvisas till förslagets 23 §, där det
ock utsäges, att oauktoriserat mångfaldigande av ett verk är straffbart,
vare sig verket mångfaldigas i ett eller flera exemplar.

Eftersom auktorsrätten icke innebär annat eller mera än befogenheten
att bestämma i fråga om att verks offentliggörande, måste,
utan hinder av nämnda rätt, det stå en var fritt att till sitt enskilda
bruk mångfaldiga verket; detta är uttryckligen angivet i förslagets 10 §.
Angående de begränsningar i auktorsrätten, som ansetts nödiga till skydd
för vissa det allmännas intressen, stadgas i 11—14 §§ av förslaget.

Enligt 1 § av lagen angående äganderätt till skrift skall författare
vara berättigad att, med andras uteslutande, låta genom tryck mångfaldiga
sin skrift. I lagens 3 och 10 §§ däremot talas om översättnings
utgivande. Jämlikt 18 § skola lagens ansvarsbestämmelser gälla
i tillämpliga delar för den som, med vetskap om ett arbetes olaglighet,
det till salu håller. Då sålunda lagens 1 §, som innehåller huvudregeln,
tillägger författaren den uteslutande rätten att mångfaldiga
sin skrift, men det icke ansetts nödigt att uttryckligen såsom en självständig
befogenhet tillerkänna honom rätten att utgiva eller eljest sprida
skriften, så beror detta givetvis på lagstiftarens uppfattning, att auktor
i och med sin uteslutande mångfaldigan derå tt äger den faktiska rådigheten
med avseende på spridandet av det mångfaldigade verket. Till den
gällande lagens system härutinnan ansluter sig jämväl förslaget. — För
spridande av olovligen framställda exemplar av skyddade verk stadgas
ansvar i 23 §, till vars motivering hänvisas.

I överensstämmelse med stadgandet i 13 § av 1877 års lag tillägges
i förevarande paragraf av förslaget auktor uteslutande rätt att
offentligen uppföra dramatiskt verk. Med uppförande bör förstås
en handlings återgivande genom ett antal uppträdande personer: om

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

detta sker med eller utan dekorationer och annan scenisk apparat, lärer
härutinnan icke vara av betydelse. Däremot torde ett sceniskt verks
uppläsande utan dramatisk aktion icke vara att betrakta såsom uppförande
ens i det fall, att uppläsandet sker av flera personer med delade
roller eller till äventyrs med scenisk utstyrsel: om sådant föredragande
gäller regeln i tredje stycket av denna paragraf i förslaget, motsvarande
andra punkten av i3 § i 1877 års lag. — Auktor till mimiskt verk bar
ock förbehållits uppföranderätten till detta; sådana verk äro ju, i den
mån de äro skyddade, att anse såsom en art av drama. Som sakens
natur det fordrar, har även auktor till kinematografiskt verk tillagts
motsvarande befogenhet. Med hänsyn till, att för åskådaren uppförandet
av ett mimiskt verk och förevisandet av ett kinematografiskt verk te sig
på samma sätt, har sådant förevisande ansetts kunna i lagtexten betecknas
som uppförande, genom vilket uttryck ju ock betonas, att i denna lagallenast
verkets dramatiska, icke dess i den föreslagna lagen om rätt
till fotografiska bilder omhandlade tekniska eller fotografiska element,
är i fråga.

Auktor har förbehållits allenast det uppförande, som sker offentligt.
Denna förutsättning är givetvis för handen, då uppförandet sker
inför en personkrets, vilken icke är på något sätt individuellt bestämd; och
därvid lärer det sakna betydelse, huruvida såsom vid vanliga teaterföreställningar
publiken har att erlägga avgift, eller om tillträde utan
betalning står fritt för en var. Å andra sidan är uppförandet inför
familje- eller den slutna umgängeskretsen av privat natur och faller
således icke in under auktors ifrågavarande rätt. Men i många fall,
exempelvis då uppförandet sker inom en förening med ett större antal
medlemmar, kan det ställa sig vanskligt nog att avgöra, huruvida offentlighet
föreligger eller icke. Att i lag närmare angiva och begränsa
offentlighetens område låter sig naturligtvis icke göra.

Enligt den nämnda 13 § av 1877 års lag erfordras för offentligt uppförande
av musikaliskt-dramatiskt arbete samtycke av författaren.
Från auktorsrättslig synpunkt är ett sådant arbete, exempelvis en opera,
att betrakta, icke såsom ett enda, utan som två särskilda med varandra
förbundna verk: en musikalisk komposition och ett drama. Då ett sådant
arbete enligt gällande lag är skyddat mot uppförande, lärer därmed
avses det samtidiga återgivandet av verkets dramatiska och dess
musikaliska del. Där den musikaliska delen återgives för sig utan samband
med den dramatiska, exempelvis då stycken av en opera utföras på
eu konsert, är det väl att antaga, att i fråga om detta återgivande gälla
samma regler som för utförande av rent musikaliska verk.

OM RATT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

Såsom redan i inledningen framhållits, innehöll varken 1855 års
förordning eller lagen angående äganderätt till skrift i lagens ursprungliga
lydelse något stadgande om sk}Tdd mot oauktoriserat utförande
av rent musikaliska verk. Enligt art. 9 i 1886 års bernkonvention
skulle bestämmelserna angående det unionella skyddet gälla
även i fråga om offentligt utförande av musikaliska verk, som icke
offentliggjorts — vilket enligt konventionens språkbruk betyder utgivits
—i så ock av musikaliska Verk, som väl offentliggjorts, men i fråga
om vilka tonsättaren å titelbladet eller vid verkets början uttryckligen
förklarat sig förbjuda verkens offentliga utförande. Samma år konventionen
avslöts, väcktes fråga om intagande i den svenska lagen av
motsvarande förbud mot musikaliskt verks offentliga utförande. Musikaliska
akademien yttrade angående det sålunda ifrågasatta förbudet, att
detsamma syntes vara en följdriktig tillämpning av principen om äganderätt
till skrift samt att den förbättring i de svenska tonsättarnas rättsliga
och ekonomiska ställning, som det komme att medföra, kunde väntas
lända till gagn för den svenska tonsättningen och bliva en drivfjäder till
ökad och framgångsrikare verksamhet på detta område. Ett dylikt förbud
har emellertid kommit till stånd först genom lagen den 28 maj
1897, enligt vilken i 13 § av lagen angående äganderätt till skrift införts
den ännu gällande bestämmelsen, att offentligt föredragande av musikaliskt
arbete utan författarens samtycke är förbjudet, där arbetet är otryckt
eller ock, vid arbetets utgivande, genom tillkännagivande på titelbladet
eller vid arbetets början gjorts förbehåll, som avser rätten att föranstalta
om offentligt föredragande därav.

Berörda stipulation i unionsakten av 1886 lämnades orörd vid konferensen
i Paris 1896, men ett av de fem önskemål (vceux), om vilka
de i konferensen, deltagande staternas ombud förenade sig, påkallade fastställandet
genom unionsländernas lagstiftningar av de gränser, inom vilka
nästa konferens kunde upptaga principen, att offentliggjorda musikaliska
verk borde skyddas mot icke auktoriserat utförande, utan att tonsättaren
behövde göra förbehåll därom. Vid konferensen i Berlin 1908 fick berörda
princip sitt uttryck i den reviderade konventionen, vars 11 art. föreskriver,
att bestämmelserna i konventionen skola gälla i fråga om offentligt
utförande av musikaliska verk, vare sig verken blivit offentliggjorda
varmed förstås utgivna — eller icke, samt att tonsättare njuta
ifrågavarande skydd utan att vara skyldiga att vid sina verks offentliggörande
— det är utgivande — förbjuda deras offentliga utförande.
Denna bestämmelse hade föreslagits av tyska riksregeringen, därvid i motiveringen
anförts bland annat, att förbehållets avlägsnande allenast vore

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

on återgång1 till do allmänna rättsgrundsatserna på auktorsrättens område. 2 $j.

Då översättningsrätten och rätten till uppförande skyddades utan särskilt
förbehåll, funnes från teoretisk synpunkt icke någon anledning att uppehålla
fordringen på förbehåll i fråga om det musikaliska utförandet, som
lika väl förtjänade skydd. På detta sätt skulle man även undgå de
svårigheter, som stundom mötte, då det gällde att skilja mellan offentliggjorda
och icke offentliggjorda verk; frågan huruvida utgivna delar
av musiken i ett dramatiskt-musikaliskt verk behövde förses med förbehåll
eller icke, vilken fråga varit föremål för tvivel och rättstvister, finge
ock härigenom sin lösning. — Av de länder, som ratificerat den reviderade
konventioner?, är det endast Japan, som med begagnande av den
unionsländerna enligt konventionens 27 art., tillkommande befogenhet
förklarat sig med avseende på den musikaliska utföranderätten kvarstå
på den ståndpunkt, som motsvarar art. 9 i den ursprungliga unionsakten.

Den här ifrågavarande lagändringen genomfördes för den tyska rättens
del redan genom 1901 års lag, i Norge och Danmark först i sammanhang
med ratificerandet av 1908 års konvention. Jämlikt det till bernunionen
icke anslutna Österrikes lag är förbehåll fortfarande, vad utgivna
verk angår, ett villkor för det ifrågavarande skyddet.

Enligt vad upplyst blivit, är det i vårt land endast undantagsvis
fallet, att förbehåll mot offentligt utförande anbringats å utgivna
musikaliska kompositioner; för utgivna verk är således en svensk musiker
regelmässigt i avsaknad av skydd i förevarande hänseende. Då
emellertid den skillnad, som sålunda äger rum i fråga om det offentliga
återgivandet av dramatiska och musikaliskt-dramatiska verk, å ena, samt
musikaliska kompositioner, å andra sidan, icke synes vara av beskaffenhet
att böra vidare upprätthållas, hava de sakkunniga, med hänsyn jämväl
till önskvärdheten av att den svenska rätten härutinnan bringas i överensstämmelse
med bernkonventionen och de oss närmast stående främmande
länders lagar, hemställt, att tonsättares ifrågavarande befogenhet
icke längre skall vara bunden vid villkoret om förbehålls utsättande.

I fråga om de musikaliskt-dramatiska verken äro särskilda bestämmelser
meddelade i 6 och 18 §§ av förslaget. — Till stadgandena i 12
§ sista stycket samt i 32 § hänvisas.

Det skydd, som enligt 13 § i 1877 års lag i paragrafens ursprung- offentligt
liga lydelse tillkom dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, avsåg f''iredra8andeallenast
offentligt uppförande; däremot skulle det offentliga föredragandet
vara tillåtet, där det skedde utan utstyrsel för skådebanan. Emellertid
blev paragrafen genom lagen den 28 maj 1897 ändrad därhän, att oauktoriserat
offentligt föredragande av dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

arbete, utan utstyrsel för skådebanan, skulle vara förbjudet, så länge
arbetet vore otryckt, men, där arbetet utgåves, allenast under villkor
av förbehålls anbringande på samma sätt som i fråga om musikaliska
kompositioner.

Detta stadgande har emellertid ansetts icke böra i sin nuvarande
form upptagas i förslaget. Regeln om skydd i förevarande avseende
för otryckta verk, vilken enligt lagen gäller om dramatiska och musikaliskt-dramatiska
arbeten, står ju i bästa överensstämmelse med auktorsrättens
grundsatser. Men att begränsa denna regels giltighet till allenast
nu nämnda arbeten synes icke vara med sakens natur överensstämmande.
I motiven till 1877 års lag har, i fråga om den i lagens 11 § omförmälda
rättigheten att vid frambringande av nya arbeten begagna annans
skrift, anförts, att berörda rättighet avsåge allenast tryckt skrift, då till
och med citerandet av handskrifter borde vara förbjudet: handskrifter
vore kanske aldrig ämnade att offentliggöras, och en författares viktigaste
personliga intressen skulle kunna kränkas, om en allmän rätt att
därur citera i lag erkändes. Vad här uttalats angående behovet av skydd
mot citat ur otryckta skrifter i allmänhet är enligt de sakkunnigas mening
tillämpligt jämväl i fråga om dylika skrifters skyddande mot sådant
offentliggörande, som sker genom föredragande. Och för den händelse,
i enlighet med vad de sakkunniga hemställt, muntliga föredrag bliva att
hänföra under auktorsrätten, bör givetvis även för dessa beredas skydd
i omförmälda hänseende.

Om således, vad angår de i lagens 13 § meddelade stadganden
beträffande skydd mot offentligt föredragande av otryckta dramatiska
och musikaliskt-dramatiska arbeten, nämnda stadgandens begränsning
till allenast de nu nämnda arterna av skrift föranleder betänkligheter,
synas däremot paragrafens bestämmelser i fråga om utgivna dylika
arbeten icke vara av något verkligt praktiskt behov påkallade: åtminstone
har bokförlagsverksamhetens representant bland de sakkunniga
förklarat sig icke känna till något fall, då förbehåll av detta slag åsatts
ett utgivet dramatiskt arbete. Och för den musikaliska delen av ett
utgivet musikaliskt-dramatiskt verk kommer ju enligt förslaget skydd
mot utförande att äga rum, utan att förbehåll därom erfordras. — Ett
förbehåll, sådant som det i gällande lag föreskrivna, är ock stridande
mot vad i art. 4 av den reviderade konventionen stadgas därom, att
åtnjutandet och utövningen av de genom konventionen garanterade
rättigheter icke äro bundna vid någon formalitet; enligt vad härutinnan
yttras i konventionens motiv — Actes de Berlin s. 237 — är ordet formalitet
i detta sammanhang taget i sin mest vidsträckta betydelse, såsom

OM KATT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

jämväl innefattande sådana villkor för skydd som det här ifrågavarande. 2 $•
I överensstämmelse med vad nu anförts, hava lagens bestämmelser om
skydd mot föredragande av vissa utgivna verk icke blivit i förslaget
upptagna.

Enligt förslaget gäller således, att innan skrift eller muntligt föredrag
utgivits, författaren skall äga uteslutande rätt att offentligen föredraga
verket. Där skrift eller föredrag utgivits, är alltså enligt förslaget
föredraganderätten fri för en var. Från lagen skiljer sig förslaget
därutinnan, att å ena sidan icke blott såsom hittills dramatiska och
musikaliskt-dramatiska arbeten, utan skrifter i allmänhet, så ock muntliga
föredrag, njuta skydd mot föredragande, så länge de äro outgivna,
men att å andra sidan författare till utgivna dramatiska och
musikaliskt-dramatiska verk icke vidare kunna förbehålla sig föredraganderätten.
Bestämmelser, lika med de i förslaget upptagna, gälla
enligt tysk rätt, varemot reglerna i norska lagen (1 och 24 §§) samt i
danska lagen (1 §) mera överensstämma med vårt nuvarande system.

Med ett verks utgivande förstås enligt förslaget, att verket i ett
antal exemplar — en upplaga — utlämnas till salu eller till spridande
på annat sätt. Utgivandet är således en art av offentliggörande,
under vilket sistnämnda begrepp jämväl fälla andra salt att göra ett
verk tillgängligt för allmänheten, exempelvis offentligt uppförande eller
utförande. Här må erinras, att såsom nyss antytts bernkonventionens
språkbruk i förevarande hänseende är ett annat. Den reviderade konventionens
4 art. sista stycket, som i huvudsak återgiver innehållet i
andra stycket av parisdeklarationen, har följande lydelse: »Med offentliggjorda
verk (ceuvres publiées) förstås, i denna konvention, utgivna verk
(ceuvres éditées). Uppförandet av ett dramatiskt eller dramatiskt-musikaliskt
verk, utförandet av ett musikaliskt verk, utställandet av ett konstverk,
uppförandet av ett byggnadsverk betraktas icke såsom offentliggörande».
Åven vår svenska lag av 1877 begagnar, i 1 och 5 §§, uttrycket
offentliggörande i betydelsen av utgivande. Då emellertid detta
uttryckssätt synes stå i strid mot gällande svenskt språkbruk och förty
ansetts icke böra upptagas i förslaget, så uppkommer därigenom en
skiljaktighet mellan bernkonventionens och den föreslagna lagens terminologi;
denna olägenhet lärer likväl icke kunna undvikas.

Den ursprungliga bernkonventionens slutprotokoll innehåller i tredje
stycket, att tillverkning och försäljning av instrument, som tjäna till att mekaniskt
återgiva melodier, hämtade från skyddade verk, icke anses såsom
olovligt återgivande. Denna bestämmelse, som tillkommit närmast med hänsyn
till den i vissa delar av Schweiz i stor utsträckning bedrivna till verkli -

Mekaniska

tal-ochmnsik instrument.

OM RATT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

ningen av speldosor, positiv och dylika instrument, innebär ju en viss inskränkning
i tonsättarens rätt, men är icke av någon större praktisk betydelse,
enär varje sådant instrument kan återgiva endast några få melodier.
Men redan år 1887 framträdde den av Edison tio år förut uppfunna fonografen
i sin moderna form, och i anslutning till denna konstruerades
inom kort den efter samma grundprincip inrättade, men i anordningen
något avvikande grammofonen. För dessa två instrument och deras
talrika varianter är gemensamt: att genom ord eller musik, som talas,
insjunges eller inspelas i en upptagningsapparats trattliknande ljudfångare,
en i dennas botten fästad, med ett stift försedd glimmerhinna försättes
i svängningar, vilka genom stiftet inristas i spirallinjer på en med vaxmassa
belagd, kring sin axel roterande vals (å fonografen) eller platta
(för grammofonen); samt att — sedan från vaxmassan framställts en
negativ kopparmatris och från denna åter positiva avdrag — den sålunda
framställda valsen eller plattan anbringas i en, likaledes med en glimmerhinna
och ett däri fastgjort stift försedd, återgivningsapparat samt medelst
ett urverk försättes i rotation, därvid stiftet noga följer spirallinjens böjningar,
och glimmerhinnan, som därav bringas i motsvarande svängningar,
återgiver de å valsen eller plattan upptagna ljuden. I motsats till vad som
är fallet i fråga om de nämnda speldosorna med deras fast infogade valsar,
kunna å instrument av fonografens och grammofonens typ valsar och plattor
ombytas, så att varje sådant instrument kan återgiva ett obegränsat
antal musikaliska eller litterära verk. En annan grupp hithörande instrument
utgöres av pianola och liknande apparater, vilka sättas i förbingelse
med ett piano eller annat tangentinstrument och genom vilkas förmedling
ett på ett genomstansat band av papper överfört musikstycke
på mekanisk väg återgives på pianot; dessa instrument utmärkas jämväl
därav, att de, ehuru väsentligen av mekanisk natur, dock genom
särskilda anordningar möjliggöra ett i viss mån individuellt och nyanserat
föredrag. Tillverkningen av mekaniska tal- och musikinstrument har
hastigt vuxit ut till en stor och mäktig industri och i sammanhang därmed
har behovet av skydd för kompositörerna mot de musikaliska verkens
återgivande medelst dylika instrument med allt större styrka gjort sig
gällande.

Frågan om sådant skydd var före redan vid konferensen i Paris
1896, men först vid 1908 års konferens fann den sin lösning. Det internationella
skyddet i förevarande avseende regleras av bestämmelserna i
den reviderade konventionens 13 artikel, enligt vars första stycke tonsättare
tillagts uteslutande rätt att meddela tillstånd ej mindre till de
av dem komponerade verkens överförande på instrument, som tjäna till att
mekaniskt återgiva desamma, än även till verkens offentliga utförande

OM KATT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

medelst dessa instrument, i motiveringen framhölls, att en vals eller
en skiva ju icke vore något annat än ett materiellt ting, i vilket det
musikaliska verket tagit kroppslig gestalt. Vid sådant förhållande
funnes icke någon anledning att ställa ett dylikt mångfaldigande
oberoende av det samtycke från auktors sida, vilket ju erfordrades,
när mångfaldigandet skedde genom tryck. Av de stora belopp, som
invunnes genom de musikaliska verkens återgivande medelst mekaniska
instrument, bekomme tonsättarna icke ens någon del; och dock
vore deras intresse förtjänt att tillvaratagas lika väl som industriens.
Förutom de materiella förluster, som sålunda tillskyndades kompositörerna,
sattes även deras rent konstnärliga intressen i fara därigenom,
att av tekniska skäl det musikaliska verket vanligen måste i särskilda
avseenden förändras för att kunna återgivas på ett dylikt instrument.
Stundom bleve verket härvid alldeles förvanskat och stympat: det kunde
ej vara rimligt, att kompositören skulle nödgas finna sig i sådant.

Vad gällande svensk lags ställning härutinnan beträffar, är det väl
ovisst, huruvida skydd för närvarande äger rum mot sådant mångfaldigande
av litterära och musikaliska arbeten, vilket sker genom ett
arbetes överförande på instrument av denna art. Visserligen ingår ett
slags tryckförfarande såsom gtt led i framställandet av omförmälda valsar,
plattor och band, men detta förfarande är dock vida skilt från det vid
lagens tillkomst — då man ännu icke kände ifrågavarande instrument —
avsedda boktrycket och detta närstående reproduktionssätt; denna skiljaktighet
framträder ock därutinnan att, under det i fråga om ett
genom boktryck eller liknande förfarande mångfaldigat verk det andliga
innehållet upptages genom synsinnets förmedling, en grammofonskiva
däremot är avsedd att återgiva det därå fixerade verket omedelbart
för örat. — Men i fråga om utförandet eller föredragandet
av ett musikaliskt eller litterärt verk lärer man icke från auktorsrättslig
synpunkt kunna göra någon skillnad mellan de fall, då människorösten
eller klangen av ett musikinstrument når örat direkt, och de fall,
då ljudet föres till örat så att säga på en omväg genom förmedling av
ett mekaniskt instrument. Gällande lags bestämmelser om offentligt
föredragande torde således få anses tillämpliga även på det utförande
eller föredragande, som nu är i fråga.

Då det ju enligt förslaget är likgiltigt, om ett verks mångfaldigande
sker genom tryck eller på annat sätt, bör givetvis till mångfaldigande
i förslagets mening hänföras ett musikaliskt eller litterärt verks överförande
på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller på vals, platta,
band eller annan till dylikt instrument hörande inrättning; en vals eller

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

platta, å vilken ett sådant verk överförts, blir tydligen att anse såsom
ett exemplar av verket likasom en bok eller ett nothäfte. Att detta är
förslagets ståndpunkt, bar uttryckligen angivits i förevarande paragrafs
sista stycke, som tillika utsäger, att där ett sålunda överfört verk genom
instrumentet återgives, detta anses såsom utförande eller föredragande
av verket. Sålunda gälla efter förslaget de allmänna auktorsrättsliga
reglerna även för det mångfaldigande, utförande och föredragande,
som sker genom ifrågavarande instrument eller därtill hörande
inrättningar.

Som redan nämnts, har i 13 art. första stycket av den reviderade
konventionen tonsättare förbehållits rätten till musikaliska kompositioners
överförande på samt utförande medelst mekaniska instrument.
Enligt andra stycket kunna emellertid förbehåll och villkor, som hava
avseende å tillämpningen av denna artikel, av varje land för dess vidkommande
(en ce qui le concerne) fastställas genom den inre lagstiftningen;
dock att verkan av sådana förbehåll och villkor skall vara
strängt begränsad till det land, som uppställt desamma. Sistnämnda bestämmelse
tillkom på tyskt initiativ, och i sammanhang med ratificerandet
av konventionen har i den tyska rätteu, som förut i huvudsak frigav
det ifrågavarande reproducerandet, införts systemet med tvångslicenser.
Såsom regel gäller härvid, att tonsättare har den uteslutande
rätten i fråga om en kompositions överförande på mekaniska instrument;
om han icke önskar, att hans verk skall på det sättet utnyttjas, är ett sådant
överförande otillåtet. Men har han en gång tillåtit någon att för
mekaniskt återgivande yrkesmässigt mångfaldiga eu komposition, kan,
sedan densamma utgivits, en var annan fordra att mot skälig ersättning,
vars belopp i händelse av tvist bestämmes i domstolsväg, av tonsättaren
erhålla dylikt tillstånd. Emellertid verkar tillståndet endast med avseende
på verkets spridande i Tyskland och utförsel till stater, vilka icke
tillerkänna tonsättare skydd mot ett verks mekaniska återgivande. Liknande
gäller i fråga om den till en komposition hörande text. Där ett
verk blivit mångfaldigat, på sätt nu är sagt, får det utan särskilt tillstånd
utföras genom mekaniska instrument. Enligt vad motiven giva
vid handen, har med nämnda bestämmelser åsyftats att i den medelstora
och mindre fabrikationens intresse förebygga uppkomsten av storindustriella
monopol. I huvudsak liknande stadganden förekomma i de
nya engelska och amerikanska lagarua, vilka emellertid bestämma fixa
belopp för den till auktor utgående ersättning; även den nya ryska
lagen ansluter sig till det tyska systemet.

OM RÄTT TU,T, LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

Under hänvisning till berörda utländska föreskrifter angående tvangslicens
har Skandinaviska graminofonaktiebolaget hos de sakkunniga
hemställt, att i förevarande lagförslag måtto i den fonogratiska industriens
intresse upptagas bestämmelser därom: att alla musikaliska
arbeten, som utgivits i tryck, offentligen uppförts eller förut återgivits
å mekaniska instrument, eller i varje fall sådana arbeten, som förut
blivit med författarens tillstånd fonograiiskt reproducerade, skola utan
författarens särskilda samtycke av en var få användas emot erläggande
till författaren av en i lag fastställd avgift, som bolaget anser böra
utgå med sju öre för varje försåld skiva; att i rätten att återgiva musikaliskt
arbete skall inbegripas därtill hörande text; att med rätten att
återgiva musikaliskt arbete skall följa rätt till dess offentliga föredragande
medelst mekaniskt instrument; att sådana ändringar eller förkortningar
av ett musikaliskt arbete, som nödvändiggöras av dess fonografiska
anpassning, skola utan inhämtande av författarens mening vara
tillåtna; att det skall stå en var fritt att utan ersättning begagna alla
musikaliska arbeten, som utgivits, offentligen uppförts eller på mekaniskt
instrument överförts före den blivande lagens ikraftträdande, eller
åtminstone de arbeten, som vid samma tid redan blivit överförda till
fonografiska instrument; att skydd skall äga rum mot kopiering eller
eftergörande av original fonogram; samt att, för den händelse likväl
kompositörens samtycke skulle anses nödvändigt, bestämmelser må i lagen
införas därom, huru förfaras skall i sådana fall, då kompositörens, hans
rättsinnehavares eller ombuds namn och vistelseort äro okända. I ämnet
har bolaget anfört, bland annat, att den blivande lagstiftningen i förevarande
hänseende komme att vila på en ny princip: här gällde icke
att genom lag bekräfta en redan bestående rätt, utan det vore fråga
om att giva auktor en rätt, som förut icke tillkommit honom, och att
göra en motsvarande inskränkning i den rätt, som musikindustrien förut
haft att fritt begagna auktors verk. Härvid borde även beaktas, att
under skydd av omförmälda bestämmelse i den ursprungliga bernkonventionens
slutprotokoll grundats en omfattande industri- och handelsrörelse
för mekanisk musik och att bolaget även här i Sverige offrat
stora summor för denna sak och för att till sin verksamhet knyta landets
mest framstående konstnärer. Auktors anspråk på skydd emot
hans verks användande i industriens tjänst och på ersättning för dess
begagnande vore visserligen berättigat, men även industrien ägde ett
berättigat anspråk att, då man nu stode i begrepp att inskränka den
förutvarande friheten, icke allt för mycket kringskäras i sin verksamhet
och att icke helt och hållet ställas i beroende av auktors godtycke. Att

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

i lag bestämma en enda gemensam grund för storleken av den till auktor
utgående ersättning kunde ju tyckas utgöra ett alltför starkt ingrepp
i auktors fria bestämmanderätt, men däremot vore att erinra, dels att
auktor ändå komme i åtnjutande av en förmån, som han förut icke haft,
och dels att vid den fonografiska industrien själva kompositionen i allmänhet
icke vore av någon avgörande betydelse, utan de viktigaste
faktorerna vore den utövande konstnären och den tekniska omsorg, som
gåves hans utförande. Härtill komme, att därest villkoret om auktors
samtycke gjordes fullkomligt oinskränkt, detta säkerligen skulle utnyttjas
av andra personer på det sätt, att de inköpte auktorsrättigheterna i
detta avseende och sedan till skada och kostnad för industrien och den
köpande allmänheten dreve upp priserna för användningen till en oskälig
höjd, utan att auktor i någon mån finge nytta därav. Försök att
på detta sätt så att säga monopolisera ifrågavarande auktorsrätt hade
utomlands och även här i Sverige redan blivit gjorda.

Vad bolaget sålunda och i övrigt anfört har emellertid icke övertygat
de sakkunniga om riktigheten eller lämpligheten av att, med avvikelse
från auktorsrättens allmänna grundsatser, i förslaget upptaga
det för svensk lagstiftning främmande systemet med tvångslicenser.
Någon giltig grund, varför auktors intressen härvidlag skulle vika för
industriens, lärer icke stå att finna. Att medelst en undantagslagstiftning,
sådan som det nyssnämnda systemet innebär, gynna den omförmälda
kapitalstarka industrien på tonsättares och författares bekostnad
synes sålunda icke böra ifrågakomma, detta även på den grund, att
berörda industri därigenom skulle försättas i en i förhållande till musikförlaget
och den (icke mekaniska) utövande musikaliska verksamheten
privilegierad ställning, vilket icke kan vara önskvärt. — Beträffande bolagets
hemställan om skydd mot kopiering eller -eftergörande av originalfonogram,
må erinras, att där såsom enligt förslaget framställandet
av ett fonogram räknas såsom mångfaldigande av det därå fixerade verket,
eftergörandet av exempelvis en grammofonskiva med ett därå lovligen
anbragt, skyddat verk, naturligen är lika olagligt som eftertryck
av en med författarens tillstånd av en förläggare utgiven skrift; kopierandet
av en sådan skiva kan således beivras av densammas fabrikant såsom
auktors rättsinnehavare. Om däremot det å skivan upptagna verket
icke är föremål för auktorsrätt, vare sig sådan rätt aldrig ägt rum
eller densamma efter den lagbestämda tidens utgång upphört, lärer sådant
skydd, som bolaget avser, icke kunna genom den nu förevarande
lagstiftningen beredas. Angående vissa andra delar av bolagets förevarande
hemställan hänvisas till redogörelsen för 11, 16 och 32 SS
här nedan.

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA TERK.

3 §■

I 10 § av gällande lag utsäges, att eftertryck ej varder lovligt därföre,
att oväsentliga ändringar, förkortningar eller tillägg _ vidtagas. 1
motiven anfördes beträffande detta stadgande, hurusom till eftertryck
såsom brott erfordrades, att en skrift återgåves på sådant sätt, att författarens
uteslutande nyttjanderätt därigenom kunde lida. Uppenbarligen
finge man ej fästa sig vid förändringar i ordställningen, uteslutningar,
tillägg och dylikt, som vidtoges blott för att kringgå eftertrycksförbudet
eller vore så oväsentliga, att de ej upphävde identiteten mellan det
äldre och det yngre verket.

Då ett litterärt eller musikaliskt verk återgives i förändrad form,
betecknas detta i vissa fall såsom bearbetning. För att bearbetning
skall anses föreligga, måste emellertid omformandet vara icke allt för
obetydligt: om exempelvis den, som efter ett stenografiskt referat utgiver
ett föredrag, därvid rättar vissa språkliga och stilistiska oegentligheter,
som vid dess muntliga avhållande förekommit, lärer denna redigerande
verksamhet ännu icke kunna räknas som bearbetning. Å andra sidan
är det något annat och mera än bearbetning, då en auktor under påverkan
av ett för handen varande arbete frambringar ett nytt och självständigt
verk, såsom när äldre italienska noveller lågo till grund för
vissa av Shaksperes dramer eller när Tegnér skapade sina Fritjofsdikter
i anslutning till den isländska sagan. Emellan dylikt nyskapande, å ena,
samt en verksamhet sådan som den ovanberörda enbart redigerande, å
andra sidan, står bearbetning i teknisk mening, varmed således torde
böra förstås ett omformande, som icke är av allt för ringa betydenhet,
men som dock icke går ända därhän, att identiteten mellan det äldre
och det yngre verket upphäves och det sistnämnda således blir att betrakta
såsom ett nytt originalverk. Emellertid är uppenbart, att det mången
gång, då en viss överensstämmelse mellan två verk låter sig påvisas,
kan vara förenat med stora svårigheter att bedöma, huruvida det senast
tillkomna verket är att anse som en bearbetning av det äldre eller
såsom, trots påverkan från det sistnämnda, i det väsentliga nytt och
självständigt.

I enlighet med den princip, som ligger till grund för nyssnämnda bestämmelse
i gällande lag, stadgar förevarande paragraf av förslaget, att
bearbetning — vartill jämväl hänföres översättning — är förbehållen auktor
till originalverket. Utan dennes tillstånd får verket således icke av
annan person (till offentliggörande) översättas eller bearbetas. Då däremot i

3 §.

Original och
bearbetning.

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

3 fri anslutning till ett befintligt verk framställes ett nytt, i det väsentliga
självständigt, är detta icke att anse såsom bearbetning.

Översättning. Den praktiskt mest betydelsefulla arten av bearbetning är översättning
av ett litterärt verk. Vid översättning varder originalverkets
språkliga omklädnad, den yttre formen, allt igenom förändrad, under
det att verkets identitet bliver i det väsentliga beståndande, och detta
i desto högre grad, ju fullkomligare översättningen är.

Den svenska lagen av 1877 i sin ursprungliga lydelse föreskrev,
i 3 §, att skrift, som författare läte samtidigt utgiva på olika och å
titelbladet uppgivna språk, skulle anses såsom på vartdera av dessa språk
författad. Vidare bestämde 10 §, att såsom eftertryck skulle anses, då
utan tillåtelse översättning utgåves av annans otryckta skrift. Förutom
nämnda stadganden samt den redan i det föregående (s. 45) omförmälda
bestämmelsen i 2 § om översättning till norska och danska med dess
motsvarighet i 10 §, innehöll lagen i sin första avfattning icke någon
vidare föreskrift angående författares uteslutande översättningsrätt.
Visserligen hade det inom justitiedepartementet först utarbetade lagförslaget
upptagit bestämmelser om sådan rätt även med avseende på
tryckta skrifter; därvid skulle å titelbladet göras förbehåll om översättningsrätt;
översättningen skulle vara verkställd inom viss föreskriven
tid; den uteslutande översättningsrätten varade i fem år från skriftens
första utgivande. Dessa bestämmelser blevo emellertid på högsta domstolens
hemställan uteslutna. Genom förordningen den 10 januari 1883 blev till
lagens berörda 3 § fogat ett nytt stycke av innehåll, att där författare
vid utgivandet av skrift genom tillkännagivande på titelbladet förbehållit
sig uteslutande rätt att föranstalta om översättning av densamma till
ett eller flera uppgivna språk, och författaren tillika, inom två år från
den tid, skriften först trycktes, sådan översättning utgivit, skulle det
under fem år från nämnda tid vara annan förbjudet att översättning
därav utgiva på det eller de språk, vartill översättningsrätten sålunda
blivit törvarad. Ftt stadgande av detta innehåll hade föreslagits redan
av lagutskottet vid 1877 års riksdag, men då icke blivit antaget.

Bernkonventionen av 1886 innehåller i 5 art. första stycket, att
författare, som tillhöra något av unionens länder, eller deras rättsinnehavare
skola i de övriga länderna äga den uteslutande rätten att
översätta eller låta översätta sina verk under en tid av tio år, räknat
från originalverkets offentliggörande (vilket enligt konventionens språkbruk
betyder utgivande) i något av unionens länder. Och enligt 9 art. andra
stycket äro författare till dramatiska eller dramatiskt-musikaliska verk

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

eller deras rättsinnehavare under den tid, deras uteslutande översätt- 3 §.
ningsrätt varar, ömsesidigt skyddade mot offentligt uppförande utan
deras tillstånd av översättning av deras verk. Enligt den förändrade
lydelse, som konventionens 5 art. första stycket erhöll vid 1896 års
konferens, varar författarens uteslutande översättningsrätt principiellt
lika länge som rätten till originalverket; i huvudregeln göres dock den
betydelsefulla inskränkningen, att berörda uteslutande översättningsrätt
upphör, där författaren icke inom tio år, räknat från originalverkets
första offentliggörande (utgivande), gjort bruk av samma rätt genom
att i något av unionsländerna offentliggöra (utgiva) eller låta offentliggöra
en översättning på det språk, i fråga om vilket han ämnar påkalla skydd.

Genom lagen den 28 maj 1897 blev, »för att beträffande översättningsskyddet
närma vår lag till bernkonventionens bestämmelser», det
genom förordningen den 10 januari 1883 till 3 § i 1877 års lag fogade andra
stycket förändrat därhän, att då författare vid utgivandet av skrift genom
tillkännagivande på titelbladet eller vid skriftens början gjort förbehåll,
som avsåge rätten att föranstalta om översättning av densamma, det
skulle vara annan förbjudet, under två år från det skriften först utgavs,
att översättning därav på annat språk utgiva, och, där författaren inom
nämnda tid utgåve sådan översättning, under ytterligare åtta år att utgiva
översättning på det eller de språk, vartill skriften sålunda blivit
översatt. Tillika insattes i 13 § de ännu gällande bestämmelserna angående
offentligt uppförande eller föredragande av översättning av dramatiskt
eller musikaliskt-dramatiskt arbete. Slutligen gavs genom lagen
den 29 april 1904 åt 3 § andra stycket i 1877 års lag dess nu gällande
lydelse, enligt vilken det, under tio år från det skrift först utgavs, är
förbjudet att utan författarens samtycke genom tryck utgiva översättning
därav till annat språk. Sistnämnda lagändring satte Sverige i stånd att
tillträda bernkonventionen i dess ursprungliga lydelse.

Den genom konventionen av 1886 inledda utvecklingen i riktning
mot översättningsrättens likställande med auktors övriga huvudsakliga
befogenheter i avseende på det av honom skapade verket vann sin avslutning
å konferensen 1908. Den reviderade konventionen stipulerar i
art. 8, att de till något av unionens länder hörande författare till icke
offentliggjorda (icke utgivna) verk, så ock författare till verk, som för
första gången offentliggjorts (utgivits) i något av dessa länder, skola i
de övriga unionsländerna, under hela den tid rätten till originalverket
varar, äga den uteslutande rätten att översätta eller låta översätta
sina vérk. I överensstämmelse härmed innehåller art. 11 andra
stycket, att författare till dramatiska eller dramatiskt-musikaliska verk

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

äro under den tid, deras rätt till originalverket varar, skyddade mot
offentligt uppförande utan deras tillstånd av översättning av deras verk.
Bland de länder, som äro anslutna till den reviderade konventionen,
är det endast Japan samt det först år 1912 till unionen anslutna Holland,
som på denna punkt gjort förbehåll: båda dessa länder äro härutinnan
bundna av 1886 års konvention i dess enligt parisbesluten 1896 förändrade
lydelse. Det till unionen icke anslutna Österrikes lag innehåller
i förevarande avseende bestämmelser, väsentligen motsvarande vad som
gällde i Sverige jämlikt förordningen den 10 januari 1883. Den ryska
rätten befinner sig i huvudsak på samma ståndpunkt som vår svenska
lag av den 28 maj 1897. Däremot är enligt Förenta staternas lagstiftning
översättningsrätten likställd med övriga auktorsrättsliga befogenheter.

De sakkunniga äro av den åsikt, att vår blivande lagstiftning bör
även i fråga om skydd mot översättning ansluta sig till 1908 års konvention.
Härvid bör bemärkas, att den reviderade konventionens ifrågavarande
grundsats ju sedan länge är gällande för Sveriges del i vad
angår Norge och Danmark: detta enligt gällande lags 2 §, jämförd med
de ovan (s. 45, 46) omförmälda kungörelser den 16 november 1877 och den
5 december 1879 samt bernkonventionen av 1886. Frågan är nu, huruvida
motsvarande regler böra tillämpas även beträffande andra främmande, till
Sverige i konventionsförhållande stående länder, med hänsyn till vilkas litteratur
författares uteslutande översättningsrätt för närvarande varar blott tio
år från en skrifts första utgivande. De teoretiska och praktiska skäl, som
tala emot översättningsrättens frigivande, hava i sammanhang med de nyss
anmärkta förändringarna i vår lagstiftning vidlyftigt utvecklats; att här
återupprepa dessa grunder synes desto mindre vara erforderligt, som
övertygelsen om det rättvisa och lämpliga i nämnda rätts förbehållande,
åtminstone under någon tid, åt författaren numera lärer hava ingått i den
allmänna uppfattningen även i vårt land. Då det nu gäller att fortskrida
på den redan år 1883 beträdda vägen och i anslutning till 1908 års konvention
utsträcka den auktor förbehållna översättningsrättens varaktighet till
samma tidslängd som den för författarrätten i allmänhet bestämda, är ju
detta, teoretiskt sett, allenast ett följdriktigt genomförande av auktorsrättens
allmänna grundsatser. Och från praktisk synpunkt torde en sådan utvidgning
av författarens befogenhet näppeligen böra föranleda betänkligheter. I realiteten
är väl skillnaden mellan vår nuvarande ordning och vad som enligt
den reviderade konventionen skall gälla ej av synnerligen stor betydelse:
med vår tids fordringar på aktualitet lärer, om ett litterärt arbete över
huvud anses värt att översättas till annat språk, översättningen i det vida
övervägande antalet fall verkställas inom tio år efter originalets första
utgivande.

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

I enlighet med denna uppfattning innehåller förevarande paragraf av 3 §•
förslaget, att den enligt förslagets 2 § författare tillerkända befogenhet
även innebär uteslutande rätt för honom att mångfaldiga ävensom
offentligen uppföra, utföra eller föredraga sitt verk i översättning.

Detta stadgande, avfattat i huvudsaklig överensstämmelse med lydelsen
av 2 § i gällande lag, är ämnat att ersätta ej mindre sistnämda paragraf
än även lagens 3 § samt vad lagens 10 § andra stycket och 13 §
första stjmket innehålla angående översättning. Vad angår 2 § i lagen,
så bliva, därest den föreslagna lagändringen genomföres, särskilda regler
i fråga om norska och danska språken icke vidare erforderliga; motsvarande
specialstadganden i 1893 års norska lag (4 §) samt 1902 års
danska lag (4 §) hava ock, vid dessa lagars omarbetning till överensstämmelse
med den reviderade konventionen, såsom överflödiga uteslutits.

Att den i 2 § av 1877 års lag omförmälda rätt till översättning från
en till annan munart av samma språk fortfarande som hittills skall vara
författaren förbehållen, lärer även utan särskild föreskrift därom vara
uppenbart. Det i lagens 3 § första stycket upptagna stadgande har,
med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av författares rätt i
fråga om översättning, ansetts icke vidare vara av behovet påkallat. —

Slutligen må här hänvisas till övergångsbestämmelserna i 32 § av förslaget.
,

Den nu ifrågasattta högst betydande förhöjningen av tiden
för skydd mot översättning är den viktigaste av de ändringar,
som förevarande förslag innehåller.

Enligt den ursprungliga bernkonventionens 10 art. första stycket DramatiBering
skall under olovligt återgivande, varå konventionen har tillämpning, in- m mbegripas
särskilt det olovliga indirekta nyttjande av ett litterärt eller konstnärligt
verk, vilket plägar betecknas med olika namn såsom adaptationer,
musikarrangemang och så vidare, då sagda nyttjande allenast är ett
återgivande av verket i samma eller annan form med oväsentliga ändringar,
tillägg eller förkortningar, utan att i övrigt hava karaktären av
ett nytt originalverk. I parisdeklarationen förklarades, att omarbetandet
av en roman till ett teaterstycke eller av ett sådant till en roman skulle
ingå under bestämmelserna i den nämnda 10 artikeln. Den reviderade
konventionen upptager i 12 art. motsvarande stadganden, dock utvidgade
därhän, att vad i deklarationen sagts angående romaner nu gäller
jämväl i fråga om noveller och dikter.

Den i 10 § av gällande lag antydda grundsatsen om bearbetningsrättens
förbehållande åt auktor har i förslaget fullföljts. Vad som enligt förslaget
gäller beträffande auktors rätt att verkställa och utnyttja översättning skall

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

3 §. jämväl äga tillämplighet i fråga om annan bearbetning av sådana verk, som i
förslaget omförmälas. Det ligger i sakens natur, att de olika former, i vilka
bearbetning kan ske, icke kunna i lag angivas; därtill äro förhållandena på
området alltför mångskiftande. Emellertid har det synts lämpligt att, såsom
ock skett i tysk samt i viss mån i norsk och dansk lag, här till ledning
för vederbörande upptaga vissa viktiga exempel på de olika arterna av
bearbetning. — I en under år 1910 till Kungl. Maj:t ingiven skrift har
Sveriges författarförening på anförda skäl hemställt om sådan
ändring i 1877 års lag, att rätten så väl att dramatisera episk framställning
som att offentligen uppföra sådan dramatisering må uteslutande
förbehållas den episke författaren eller hans rättsinnehavare. Föreningen
har således utgått ifrån, att sådan rätt icke är enligt svensk lag för
handen. Inom den juridiska litteraturen har emellertid den motsatta
meningen gjort sig gällande — Ask, Om författarerätt (1893) s. 56 —;
vilkendera uppfattningen som är den riktiga må här lämnas oavgjort, i
varje fall synes vid en revision av lagstiftningen ifrågavarande befogenhet
böra uttryckligen förbehållas auktor. Härvid må även bemärkas, att det
redan enligt parisdeklarationen har ålegat Sverige att för vederbörande anordna
skydd i det av föreningen angivna hänseende. Den tyska lagen har
ock tillagt författaren rätt att återgiva en berättelse i dramatisk form eller
ebt sceniskt verk i form av en berättelse. Enligt norsk och dansk lag kränkes
författarerätten icke blott genom oförändrat återgivande av ett verk, men
också genom sådant återgivande, varvid företagits förkortningar, tillägg
eller omarbetningar — såsom dramatisering eller annat överförande från
en litterär eller konstnärlig (varmed enligt motiven närmast åsyftas musikalisk)
form till en annan —, där bearbetningen icke är av sådan
beskaffenhet, att ett väsentligen nytt och självständigt verk därigenom
frambragts. I huvudsaklig överensstämmelse med sistnämnda lagar har
förslaget i denna del avfattats. Såsom bearbetning anses således ett
episkt verks överförande till dramatisk form, så väl som det motsatta
förfarandet, vidare ett i versform avfattat verks återgivande i ett annat
versmått eller på prosa eller ett prosaverks omskrivning i metrisk form,
så ock andra liknande omgestaltningar av ett litterärt verk.

Bearbetning På sätt vid 1 § här ovan antytts, är det numera mycket vanligt,
grafisk"a^t romaner och dramatiska arbeten överföras till pantomim för att däretaiining.
efter kinematografiskt återgivas. Aven vad angår vetenskapliga arbeten,
särskilt historiska och naturvetenskapliga, kan man ju tänka sig verkens
lämpande till en form, som möjliggör ett kinematografiskt framställande
av deras innehåll. Den art av bearbetning, som i dessa fall föreligger,
bör givetvis, även den, vara författaren förbehållen. Den reviderade

OM KATT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

Musikalisk bearbetning.

konventionen stadgar också i art. 14, att författare till litterära och vetenskapliga
verk hava uteslutande rätt att meddela tillstånd till verkens
återgivande och offentliga uppförande genom kinematografi eller liknande
förfarande. I överensstämmelse härmed har i förevarande paragraf av
förslaget sådan rätt uttryckligen tillagts auktor.

På det musikaliska området är bearbetningen av stor betydelse
och förekommer i en mångfald växlande former. Av dessa nämnes
i förslaget särskilt ett tonverks omsättning för ett eller flera instrument
eller för eu eller flera sångstämmor. Sådan omsättning, motsvarande
bernkonventionens musikarrangemang, kan ske på flera olika
sätt, exempelvis därigenom, att antingen antalet instrument eller sångstämmor
minskas, såsom vid framställandet av klaverutdrag ur en
opera, vid en symfonis omsättande för piano, vid omarbetandet av
en åttastämmig korsats till en fyrstämmig, eller, omvänt, tonmedlens
antal ökas, såsom vid ett för liten orkester avsett tonstyckes instrumenterande
för stor orkester, vid en för en sångstämma med pianoackompanjemang
komponerad visas arrangerande för kör, eller ock de ursprungliga
tonmedlen utbytas mot andra, såsom vid en stråkkvartetts
omsättande för blåsinstrument eller en manskvartetts lämpande för fyra
kvinnoröster. I de nu nämnda och andra fall av bearbetning lämnas
tonstyckets identitet, sådan den är bestämd genom rytm, melodi och
harmoni, i det väsentliga oberörd, under det tonmedlen, den yttre formen,
förändras.

Den i paragrafens sista stycke innehållna regel lärer visserligen Bearbetning
kunna härledas av auktorsrättens allmänna grunder, den har dock an- oche“Jeska’
setts böra här bestämt uttalas. — Då auktor under inflytande av ett
för handen varande verk framställer ett nytt, blir detta sistnämnda att
anse såsom nyskapelse eller bearbetning, allteftersom det äldre verkets
identitet upphäves eller blir beståndande i det nya verket. Därest detta
nya verk får sin prägel av sin egen författares individualitet, är det
att betrakta som en nyskapelse: då Goethe dramatiskt behandlade Faustsagan,
var det uppenbarligen icke en bearbetning han företog. Om åter
den författareindividualitet, som uppbär det äldre verket, framträder som
förhärskande även i det nya arbetet, föreligger en bearbetning. För
tonkonstens område må såsom exempel på sådana nyskapelser, om vilka
nu är fråga, nämnas fria variationer, vilka med utgångspunkt i ett
föreliggande musikaliskt tema ombilda detta i melodiskt, rytmiskt eller
harmoniskt hänseende.

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

4 §.

Översättning
och annan bearbetning
såsom
föremål
för anktorsrätt.

4 §•

Nästföregående paragraf av förslaget, vilken jämte 2 § bestämmer
auktorsrättens innehåll, tillägger auktor den uteslutande rätten att mångfaldiga
ävensom offentligen uppföra, utföra eller föredraga sitt arbete i
översättning och annan bearbetning; auktor förlänas således skydd mot
oauktoriserad översättning och bearbetning. Förevarande paragraf åter
anordnar skydd för översättning och bearbetning, paragrafen kompletterar
således de i 1 § givna bestämmelser angående föremålen för auktorsrätten,
i det den såsom sådana angiver jämväl översättningar och bearbetningar
av de i 1 § upptagna verk. *

Den som översätter eller eljest bearbetar en annans verk, tillgodogör
sig väl ett alster av dennes skaparekraft, men å andra sidan innebär
bearbetandet såsom sådant en individuell andlig verksamhet. Visserligen är
den bearbetande, särskilt den översättande, verksamheten till sitt väsen
bunden och endast i undantagsfall att betrakta såsom likvärdig med det
originala skapandet, men detta förhållande får ej utgöra hinder för att
densamma, i likhet med andra arter av individuell andlig verksamhet på det
litterära och musikaliska området, giver upphov till auktorsrätt. Berörda
rätt kan emellertid icke avse annat eller mera än själva den översättande
eller eljest bearbetande verksamhetens resultat, det nya i formgestaltningen,
det tillskott av sitt eget, som översättaren eller bearbetaren
fogat till vad originalförfattaren frambragt. Till originalverket har översättaren
eller bearbetaren naturligen icke någon rätt. Där detta åtnjuter
auktorsrättsligt skydd, är ju tvärtom, enligt vad av nästföregående paragraf
framgår, översättaren eller bearbetaren för utövandet av den honom
tillkommande auktorsrätt beroende av samtycke från auktor till originalet.
Icke ens i det fall, att originalverket saknar skydd, har översättaren
eller bearbetaren någon rådighet över nämnda verk. I överensstämmelse
härmed har ock i 4 § första stycket av 1877 års lag — jämte det
den som översatt skrift till annat språk, förklarats skola för sin översättning,
där enligt nämnda lag översättningen må utan författarens samtycke
genom tryck utgivas, hava den författarrätt, som i lagens 1 § är
nämnd — tillika utsagts, att det skall vara en var obetaget att med
enahanda rätt göra annan översättning av samma skrift. Ifrågavarande
grundsats gällde för övrigt redan enligt tryckfrihetsförordningen. Å andra
sidan har originalverkets författare icke någon befogenhet i fråga
om översättningen eller bearbetningen som sådan; visserligen äger han
förhindra att den mångfaldigas eller offentliggöres, men han kan icke
för egen del utnyttja densamma. Därest man vill skilja mellan auktors -

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

rättens negativa sida, det vill säga förbudsrätten, rätten att avhålla alla
andra från utövandet av auktorsbefogenlieterna, samt auktorsrättens
positiva sida, varmed då förstås auktors rätt att själv utöva dessa befogenheter,
så blir bearbetarens ställning med avseende på sin bearbetning
den, att förstnämnda rätt, förbudsrätten, alltid och utan någon inskränkning
tillkommer honom, även gent emot originalverkets författare. Vad
angår auktorsrättens positiva sida, utövanderätten, har bearbetaren även
denna för det fall, att originalet är fritt; men är detta föremål för skydd,
kan bearbetaren endast med originalförfattarens tillstånd utöva de i auktorsrätten
innefattade befogenheter. Av det nu sagda lärer ock följa, att
där tredje man vill mångfaldiga eller offentliggöra en översättning eller
bearbetning, han har att inhämta samtycke därtill icke blott av översättaren
eller bearbetaren, utan även av auktor till originalverket.

Enligt 1886 års bernkonvention, 6 art. första stycket, skyddas tilllåtna
översättningar lika med originalverk. Denna bestämmelse motsvaras
av den reviderade konventionens art. 2 andra stycket, enligt vilket
lika med originalverk skola skyddas översättningar — att de skola vara
tillåtna, är icke vidare villkor för skydd —, adaptationer, musikarrangemang
och andra omarbetningar (reproductions transformées) av ett litterärt
eller konstnärligt verk, oförkränkt dock den rätt, som må tillkomma
originalverkets upphovsman. — Den nämnda 6 art. av den ursprungliga
konventionen innehåller i andra stycket, att i fråga om verk, vartill översättningsrätten
är fri, översättaren icke kan hindra, att verket översättes
av andra. Detta stadgande, som ju har sin motsvarighet i den nyss
citerade 4 § av vår gällande lag, blev såsom självklart och förty överflödigt
icke upptaget i den reviderade konventionen.

I 1877 års lag återfinnas de hithörande mycket knapphändiga föreskrifterna
i 4 och 13 §§. Innehållet av 4 § första stycket har nyss
citerats; paragrafens andra stycke bestämmer, att under tid, då översättning
ej utan författarens samtycke må utgivas, äger i avseende på
översättning, till vars utgivande sådant samtycke meddelats, översättaren
utöva författarens rätt med de inskränkningar, som av avtalet må föranledas.
I 13 § givas motsvarande föreskrifter med avseende på uppförande
av dramatiska eller musikaliskt-dramatiska arbeten i översättning.
Enligt nu nämnda stadganden tillkommer således författarrätt till översättning
allenast den, som översatt ett verk, till vilket översättningsrätten
är fri. År originalet i detta hänseende skyddat, äger den, som
på grund av avtal med författaren översatt verket, icke någon auktorsrätt
till översättningen; lagen har blott tillagt honom ställföreträdareskap
för originalförfattaren, med de inskränkningar, som av avtalet må föran -

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

•i- §. ledas. I fråga om olovlig översättning samt om annan bearbetning än
översättning innehåller lagen icke några bestämmelser i förevarande hänseende.

På sätt vid redogörelsen för 1 § i förslaget anförts, är det sannolikt,
att enligt svensk lag författarrätt är för handen jämväl i avseende på
verk, vilkas innehåll är stridande mot tryckfrihets- eller strafflagstiftningens
normer. Och motsvarande gäller, enligt förslaget, även vad
angår sådana översättningar och bearbetningar, vilkas mångfaldigande
och offentliggörande inneburit en kränkning av original författarens
rätt. översättaren eller bearbetaren har visserligen härigenom gjort sig
förfallen till straff, för den händelse talan därom föres av den, som innehar
auktorsrätten till originalverket, men denna omständighet synes desto
mindre böra föranleda, att en var annan skulle fritt kunna utnyttja resultatet
av översättarens eller bearbetarens andliga verksamhet, som varje
sådant utnyttjande måste kränka även originalförfattarens rätt. Det kan
ju ock inträffa, att exempelvis utgivandet av en översättning, vilket en
gång varit rättsstridigt, senare blir lagligt gpnom att originalverkets
författare därtill ger sitt tillstånd eller att skyddstiden för detsamma utlöper.
— Överensstämmande med den reviderade konventionen anordna
ock de norska, danska och tyska lagarna det här ifrågavarande skyddet
utan hänsyn till översättnings eller bearbetnings rättmätighet.

Med avseende å det i denna och följande paragrafer förekommande
uttrycket författarrätt må här anmärkas, att nämnda uttrycks betydelse
i förslaget är en annan än i lagen. Under det att enligt lagens terminologi
författarrätten avser endast de i lagens första kapitel omförmälda
befogenheter, vadan uppförande- och föredraganderätten icke hänföras
till författarrätten, så betecknar uttrycket författarrätt i förslaget inbegreppet
av samtliga de i auktorsrätten innehållna befogenheter.

5-7 §§. 5—7 §§.

Auktorsrätt Dessa paragrafer i förslaget innehålla reglerna om, vem auktorsrätten

*i.u.ti.inlngaj’ tillkommer i de fall, då ett verk framträder som resultat av ett samandra
sam- arbete mellan två eller flera personer. — I förslagets o §, motsvarande
hngsverk. g § i gällande lag, är fråga om så kallade samlingsverk, bestående
av självständiga bidrag från särskilda författare, vilka bidrag sammanförts
och ordnats efter en viss plan. Såsom exempel på sådana må
anföras encyklopedier såsom »Nordisk familjebok», kalendrar såsom »Almanack
för alla», vidare de vid jultiden utkommande publikationer, »Julkvällen»
och andra, innefattande skönlitterära bidrag av olika författare.
Slutligen räknas till samlingsverk tidningar och tidskrifter.

OM It ÄTT T II/I, LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK. 97

Vid de nu nämnda verken föreligger en dubbel auktorsrätt. Dels &—7 §§•
har utgivaren en i hans planläggande, samlande, sovrande och redigerande
verksamhet grundad auktorsrätt till verket såsom en helhet; dels tillkommer
de särskilda bidragens författare auktorsrätten med avseende
på dessa. De nämnda auktorsrätterna äro principiellt självständiga och
fristående: utgivaren äger publicera det samlade verket, men ej ett särskilt
bidrag för sig; å andra sidan har naturligen författaren till ett bidrag
icke någon rätt över samlingen. Dock gäller enligt vår lag, där
ej annorlunda överenskommits, den inskränkande bestämmelse med avseende
på medarbetarnas författarrätt, att de ej själva få utgiva sina
bidrag, förr än en viss tid förflutit från desammas offentliggörande
i samlingen. Sagda bestämmelse, vartill någon motsvarighet icke återfinnes
i norsk eller dansk lag, har ansetts icke böra upptagas i förslaget.

För den händelse utgivare ej är nämnd, synes det ändamålsenligt, att
såsom enligt den tyska lagen samlingsverkets förläggare får gälla som utgivare.
Föreskrift i sådant avseende har alltså upptagits i denna paragraf.

Vad skyddstiden angår, beräknas givetvis denna för det samlade
verket från utgivarens samt för bidraget från medarbetarens dödsår; det
kan således inträffa, att samlingen såsom sådan är skyddad, under det
de särskilda bidragen eller några av dem äro fria, eller att bidrag äro
skyddade, men samlingen fri.

Förslagets 6 § giver föreskrifter i fråga om auktorsrätten vid musi- Auktorsrätt
kaliskt-dramatiska verk, musikaliska kompositioner, till vilka hörer text,
illustrerade skrifter och liknande. Den omständigheten, att ett litterärt tiska och iikarbete
förbindes med ett musikaliskt, att exempelvis en skrift och en nande Terk''
komposition förbindas till en opera, kan icke i och för sig betaga någotdera
verkets upphovsman den honom tillkommande auktorsrätt. Det
ligger i sakens natur, att även efter de två verkens förbindande till
ett textförfattaren har kvar auktorsrätten till verkets litterära del och
musikern rätten till sin tonsättning. Då emellertid ett bestämt uttalande
i denna riktning ansetts icke böra saknas i förslaget, beror detta även
därpå, att det nämnda naturliga förhållandet mellan författare och tonsättare
bliver för visst fall modifierat genom bestämmelsen i förslagets
18 § sista stycket; det har då ansetts lämpligt att i förevarande paragraf
uttryckligen utsäga den huvudregel, som enligt den nämnda 18 § i ett
särskilt avseende jämkas. En följd av ifrågavarande regel är, att vanligen
skyddstiden för exempelvis en operas litterära och dess musikaliska
del blir av olika längd; libretton kan vara skyddad, sedan musiken

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

5-7 jfå.

Auktorsrätt
till enhetligt
verk, som
frambragts
genom samarbete.

8 §.

Presumtion
om författarskap.

Anonymt eller
pseudonymt
verks utgivare
eller förläggare
äger företräda
författaren.

blivit fri, eller tvärtom. Berörda regel är naturligen tillämplig, även då
skrift förbindes med avbildning.

I gällande lags 7 § omförmäles det fall, då två eller flera gemensamt
författat en skrift, som ej består av självständiga bidrag från
särskilda medarbetare; angående auktorsrätt vid dylikt medförfattarskap
stadgas i 7 § av förslaget. Att två författare samarbetat till framställande
av ett enhetligt verk eller av en serie sådana verk, är på litteraturens
område långt ifrån ovanligt — bland mera kända exempel må
nämnas »författarbolaget» Erckmann-Chatrian, bröderna Goncourt samt
av svenska författare Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren) och Axel
Lundegård i vissa sina verk. Inom musiken är ett dylikt samarbete
mera sällsynt. I 20 § av 1877 års lag, vilken paragraf i sin första del
lärer avse så väl de i denna som de i nästföregående paragraf av förslaget
omförmälda fall, utsäges, att där skrift äges av flera, samtycke,
som erfordras för att tryckning eller offentligt uppförande eller föredragande
lagligen må ske, skall lämnas av en var bland dem. Motsvarande
gäller enligt förslagets ifrågavarande paragraf. Auktorsrätten tillkommer
sålunda författarna samfällt: för att kunna över densamma förfoga, varmed
förstås först och främst att överlåta den helt eller delvis till annan,
måste samtliga vara ense. — Utgångspunkten för beräkning av skyddstid
beträffande sådana verk, som nu äro i fråga, är enligt lagens 7 och 21 §§
samt förslagets 20 § den senast avlidne författarens dödsår.

3 §■

Den reviderade konventionens 15 art. första stycket innehåller,
överensstämmande med 11 art. första stycket i den ursprungliga konventionen,
att — för att upphovsmän till verk, som skyddas genom konventionen,
skola, till dess motsatsen bevisas, såsom sådana anses och följaktligen
äga att vid de särskilda unionsländernas domstolar föra talan
mot dem, som olovligen återgivit nämnda verk — det skall vara till
fyllest, att deras namn på sedvanligt sätt angivits å verket. Den grundsats,
som kommit till uttryck i berörda av konventionen uppställda presumtion,
lärer även utan särskild föreskrift gälla enligt svensk rätt; för
vinnande av formell överensstämmelse med konventionen har emellertid
beröifla regel ansetts lämpligen kunna här uttalas.

I andra stycket av nämnda 15 art. av den reviderade, 11 art. av den
ursprungliga konventionen utsäges, att i fråga om anonyma eller pseudonyma
verk den förläggare, vilkens namn angivits å verket, skall äga befogenhet
att tillvarataga författarens eller konstnärens rättigheter samt

OM KATT TIM, MTTKKÄKA OCH MTTftl ICAUHK A VKRK.

lJ!l

utan vidare bevis anses såsom dennes rättsinnehavare. I anslutning till tf §•
vad konventionen sålunda stipulerar beträffande anonyma och pseudonyma
skrifter, bär genom lagen den 28 maj 1897 till 8 § av 1877 års lag
fogats den bestämmelsen, att författare till sådan skri 11, intilldess lian
på visst i paragrafen föreskrivet sätt givit sig till känna, företrädes i
författarrättens utövning av den, vilken finnes å skriften angiven såsom
förläggare. Nämnda bestämmelse, som synts böra överflyttas till förevarande
paragraf av förslaget, har modifierats därhän, att i det fall, då
särskild utgivare finnes och är nämnd å verket, denne är före förläggaren
befogad att företräda auktor.

O O

9 §. » ft.

Lagar, förordningar, kungörelser äro givetvis att anse såsom alster skrifter och
av en sådan andlig verksamhet, som grundlägger auktorsrätt; att deras
syfte är av rent praktisk art, utgör icke i och för sig något hinder här- äro föremål
vidlag. Då emellertid hos oss, liksom i de flesta andra länder, dylik fSr ,r°;rtftattar''
rätt icke äger rum med avseende på verk av nu ifrågavarande beskaffenhet,
så beror detta huvudsakligen därpå, att det allmännas intresse ansetts
påkalla största möjliga publicitet för dylika statliga viljeförklaringar:
för nämnda intresse har auktorsrätten fått vika. Därvid bör ock märkas,
att, så som lagar och förordningar i den moderna staten tillkomma, ett
hithörande arbete regelmässigt icke är resultatet av en enda eller några få
författares verksamhet, utan har fått sin form bestämd genom samverkan av
ett flertal personer och persongrupper, vilkas särskilda andelar i auktorsrätten
det mången gång skulle vara alldeles ogörligt att fastställa. Det nu
sagda lärer hava tillämplighet icke blott på de lagstiftande statsorganens
utan även på andra offentliga myndigheters och representationers beslut,
så ock på de därtill hörande protokoll och andra handlingar, i den mån
desamma eljest skulle vara föremål för auktorsrätt; över huvud får
nämnda rätt icke vålla någon inskränkning i den i 86 § regeringsformen
och 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen fastslagna offentlighetsgrundsatsen.

I motiven till 1877 års lag framhålles, att de främmande lagarna
från eftertrycksförbudet undantaga avtryck av lagar, ämbetsverks kungörelser
och dylikt, men att hos oss motsvarande stadganden redan finnas
i tryckfrihetsförordningen. Till nämnda grundlag hänvisas ock i
början av lagens 10 §. Emellertid har det synts ändamålsenligt att i
en särskild paragraf av förslaget uttryckligen angiva de grupper av skrifter,
vilka av nu ifrågavarande anledning äro uteslutna från auktorsrätts -

100

OM BÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

9 §• ligt skydd. — Med vad nu anförts står det givetvis icke i motsägelse,
att, såsom i det föregående antytts, systematiskt inrättade lag- och prejudikatsamlingar
ävensom lagkommentarer och dylika arbeten såsom
sådana äro föremål för auktorsrätt.

Icke blott för de verk, som omförmälas i första stycket av förevarande
paragraf, utan även i fråga om vissa muntliga föredrag, lärer
publicitetsgrundsatsen böra föranleda en avvikelse från de vanliga författarrättsliga
reglerna. I analogi med vad som enligt förslaget skall
gälla angående offentliga myndigheters, riksdagens och andra offentliga
representationers protokoll, torde motsvarande muntliga förhandlingar,
där de eljest skulle falla inom området för de under auktorsrätten
skyddade verk, böra därifrån undantagas. Åven i fråga om yttranden
vid offentliga sammankomster för överläggning om allmänna angelägenheter
synes det vara med sakens natur överensstämmande, att författarrätten
får vika för samhällets intresse i sådana yttrandens ohindrade
publicerande; den som deltager i den offentliga debatten i dylika
ämnen, får väl också själv anses önska den största möjliga spridning
åt de av honom gjorda inlägg i diskussionen. Härutinnan må ock hänvisas
till innehållet av den under 1 § här ovan refererade, inom lagutskottet
vid 1877 års riksdag avgivna reservation i fråga om de muntliga
föredragens auktorsrättsliga ställning.

10 §.

Mingfaidi- För denna paragraf hänvisas till redogörelsen här ovan för 2 § i för ^klu

bruk"" I det föregående har auktorsrätten angivits såsom auktors befogen het

att bestämma om sina verks offentliggörande. Av vår gällande lags
ordalydelse är emellertid ej fullt klart, att spridningsavsikt erfordras,
för att det oauktoriserade mångfaldigandet skall bliva straffbart. Men av
motiven (s. 28) synes framgå, att sådan avsikt antagits alltid föreligga, då
en skrift mångfaldigats genom tryck; ett sådant antagande lärer väl ock
med hänsyn till nämnda reproduktionssätts natur hava sitt berättigande.
Att även det mångfaldigande, som företages, icke i spridningsavsikt, utan
endast till enskilt bruk, skulle vara beroende av auktors tillstånd, torde
näppeligen vara med 1877 års lag åsyftat. Och i 1897 års konstverkslag
har konstnären uttryckligen förbehållits allenast sådant efterbildande, som
sker till försäljning eller offentligt utställande; för en var står det således
öppet att till enskilt bruk reproducera konstverk. — Under det att enligt
1877 års lag auktor förbehållits allenast det mångfaldigande, som
sker genom tryck, varmed enligt lagändringen 1897 fotokemiskt förfarande

OM HATT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

101

likställts, kar i förslaget auktors rätt utvidgats därhän, att densamma
omfattar varje art av mångfaldigande, alltså även sådant som sker genom
avskrivning. Vid sådant förhållande har det blivit nödvändigt att i förslaget
bestämt uttala den säkerligen redan enligt 1877 års lag gällande
grundsats, att en var äger till sitt enskilda bruk mångfaldiga ett litterärt
eller musikaliskt verk.

Till enskilt bruk mangfaldigas ett verk, då exemplar, som därav
framställas, avses till nyttjande endast av den, vilken mångfaldigar eller
låter mångfaldiga verket, samt av dem, som genom släktskap eller i
umgängeslivet stå honom nära; motsatsen till det enskilda bruket av ett
verk är verkets offentliggörande, på vilket sätt detta än sker. Spridande
av sådant exemplar av ett verk, som framställts till enskilt bruk, är
enligt 23 § av förslaget belagt med ansvar.

11 §•

I det föregående bar framhållits, hurusom auktorsrättens gestaltning
under modern tid i väsentlig mån bestämts därav, att hänsynen till
samhällets och det allmänna kulturlivets intressen ansetts fordra vissa
inskränkningar i auktors befogenhet; sålunda är det under särskilda förutsättningar
tillåtet att för vetenskapliga, pedagogiska eller andra kulturändamål
fritt utnyttja litterära och musikaliska arbeten. Att härvid
draga gränser emellan auktors och det allmännas rätt hör till det
förevarande lagstiftningsområdets mest vanskliga uppgifter. I de olika
länderna har ock denna fråga blivit på olika sätt ordnad; antalet och omfånget
av ifrågavarande »lagliga licenser» är i de särskilda lagarna
mycket växlande. Bernkonventionens upphovsmän hava icke heller tilltrott
sig att härutinnan söka åvägabringa någon enhetlighet: ämnet har
— enligt art. 8 i den ursprungliga, art. 10 i den reviderade konventionen
— uttryckligen hänskjutits till de olika unionsländernas inre lagstiftning.

I den svenska lagen av 1877 innehållas hithörande bestämmelser i
11 §. Nämnda paragraf motsvaras i förslaget av dels den förevarande
paragrafen, som handlar om inskränkningar i rätten till litterära verk
och till vetenskapliga och tekniska avbildningar, dels 12 §, som i vissa
hänseenden begränsar den musikaliska auktorsrätten.

I motiven till 1877 års lag är uttalat, att så vida ej all litterär
verksamhet skall hämmas, främmande verks begagnande till åstadkommande
av nya självständiga arbeten måste vara tillåtet, samt att den
ledande grundsatsen därvid bör vara, att uti ett sådant arbete lånet från

10 $.

11 §.

Inskränkningar
i den
litterära anktorsrätten.

Citat.

102

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

11 §.

Text till musikaliska
verk.

Samlingar.

ett äldre verk är fritt, så länge lånets omfång eller syftemål ej gör intrång
å det äldre verkets omsättning, så länge således det ej kan vara
tal om ett fördolt eftertryck. 1 enlighet härmed är första stycket av 11
§ i 1877 års lag avfattat; och har nämnda stycke, i sak oförändrat,
upptagits i förslaget. Grundsatsen om en allmän citatfrihet är sålunda
i förslaget upprätthållen.

Den näymda 11 § av gällande lag föreskriver vidare, i tonsättarnas
intresse, en viss inskränkning i författares rätt, i det att »ord» fritt få
avtryckas såsom text i musikaliskt arbete. I fråga om denna bestämmelse
anföres i motiven, att då den som komponerar musik till ett
skaldestycke utgiver detta såsom text i förening med kompositionen,
texten är att anse blott såsom ett bihang till musiken; textförfattaren
lider icke genom ett sådant utgivande någon förlust, ty musikhäftet har
en helt annan avsättningskrets än blotta texten. Aven de sakkunniga
finna, att berörda stadgande, som visserligen innebär ett privilegierande
av tonsättaren på författarens bekostnad, näppeligen kan för den sistnämnde
medföra någon olägenhet; och enär å andra sidan en dylik
frihet synes vara av en viss vikt för den musikaliska alstringen, har
ifrågavarande föreskrift ansetts böra i förslaget bibehållas, därvid densamma
emellertid begränsats att avse blott utgiven dikt.

Vid redogörelsen, under 2 § här ovan, för de mekaniska tal- och
musikinstrumenten och deras rättsställning är nämnt, hurusom från
målsmän för grammofonindustrien hemställts, att i rätten att genom mekaniska
instrument återgiva musikaliskt arbete måtte inbegripas därtill
hörande text. Av en jämförelse mellan stadgandet i sista stycket av 2 §
samt nu ifrågavarande bestämmelse i 11 § av förslaget lärer framgå, att
utgiven dikt får, i förbindelse med därtill hörande musik, överföras på
en grammofonskiva eller fonografvals: en sådan skiva eller vals är ju,
lika som ett nothäfte, att anse som ett exemplar av det musikaliska
verket.

Den föreslagna bestämmelsen, att mångfaldigande av sådan dikt får
ske även på konsertprogram, lärer allenast innebära ett legaliserande av
en sedan länge opåtalt gällande praxis.

Slutligen stadgas i 11 § av 1877 års lag vissa väsentliga inskränkningar
i auktors rätt, vilka gälla till förmån för utgivare av samlingar
till bruk vid gudstjänst eller vid undervisning eller till historisk framställning.
— Bestämmelser i sådan riktning innehållas i de flesta främmande
länders lagar. Enligt norsk lag medgives sålunda, att sedan
tio år förflutit från ett verks utgivande, enstaka stycken av verket må
upptagas i samlingar, som från olika författares eller kompositörers verk

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

103

utdragits till kyrkligt bruk eller till skolbruk eller liknande elementär U
undervisning. Den danska lagen innehåller härutinnan, att enstaka
redan utgivna mindre dikter eller särskilda från utgivna verk utdragna
stycken få, sedan två år förflutit från deras första utgivande, upptagas
i läseböcker och skolböcker samt i böcker till bruk vid gudstjänster och
möten. Enligt finsk rätt är tillåtet, att utgivna smärre skrifter, eller
utdrag av skrifter, eller musikstycken, eller teckningar eller avbildningar
intagas i skolböcker, handböcker, sångböcker och andra för undervisning,
uppbyggelse eller andaktsövning eller för något särskilt litterärt ändamål
föranstaltade samlingar och bearbetningar. Den tyska lagen av 1901
medgiver, att enstaka uppsatser av ringa omfång, enstaka dikter eller
mindre delar av en skrift, efter utgivandet, intagas i en samling, som
förenar verk av ett större antal skriftställare och efter sin beskaffenhet
är bestämd för kyrkligt bruk eller skol- eller undervisningsbruk eller till
ett egenartat litterärt ändamål. Vid överläggningarna till nämnda lag
väcktes förslag, att vid lån från en skrift till en annan det lånade ej
skulle få överskrida en femtondedel av vare sig den nyttjande eller den
nyttjade skriftens omfång, detta förslag blev emellertid icke antaget. Enligt
den österrikiska lagen anses det ej som eftertryck, att enstaka utgivna
verk eller enstaka skisser och teckningar ur ett sådant verk, i ett ändamålet
motsvarande omfång, upptagas i samlingar, som från flera författares
verk föranstaltas till kyrkligt bruk eller till skol- eller undervisningsbruk
eller till ett litterärt eller konstnärligt ändamål; dock att det lånade
stycket icke får till sitt omfång överskrida ett tryckark av det
verk, varifrån lånet skett. Jämlikt engelsk lag skall det icke betraktas
som en kränkning av författarrätten, att i en samling, som huvudsakligen
är sammansatt av icke skyddade verk och som bona fide är avsedd
för skolbruk samt i titeln och i utgivarens annonser betecknad som sådan,
intagas korta utdrag av utgivna skyddade litterära verk, som icke
själva äro utgivna för skolbruk; dock att under fem års tid icke mer
än två utdrag av samma författares skrifter må offentliggöras av
samma utgivare. — I vissa länder, såsom i Frankrike och Amerikas
förenta stater, saknas bestämmelser om sådan lånerätt, som nu är
i fråga.

Omförmälda 11 § av vår svenska lag stadgar i nu förevarande
hänseende, att såsom eftertryck icke må anses, »att delar av tryckt skrift
eller, där den är av ringa omfång, hela skriften intages i sådan, ur flera
arbeten hämtad samling, som göres för att tjäna till bruk vid gudstjänst
eller vid den elementära undervisningen i läsning, musik eller teckning
eller till historisk framställning;» — därtill har genom lagen den 17 juni

104

OM KITT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

11 §• 1908 fogats följande tillägg: »dock må vad nu sagts icke gälla där

skriften är författad enkom i ändamål att intagas i sådan för den elementära
undervisningen avsedd samling, som nyss nämnts, samt förbehåll
mot eftertryck blivit gjort vid skriftens början.» Lagändringen
av 1908 var närmast föranledd av en vid nämnda års riksdag väckt
motion i ämnet. Lagutskottet anförde i avgivet utlåtande bland annat,
hurusom avsikten med berörda undantagsbestämmelser vore att icke genom
ett för strängt tillämpande av regeln om författares uteslutande
rätt skapa hinder för den allmänna bildningens och den vetenskapliga
forskningens berättigade anspråk på att få tillgodogöra sig ett litterärt eller
musikaliskt alster. Dessa anspråk finge dock icke över hövan utsträckas,
så att de lände till författarens skada eller menligt inverkade på hans
alstringslust. Särskilt i vårt land, med dess ofta överklagade brist på
goda populära framställningar till tjänst för den bildningssökande ungdomen
och för undervisningen, syntes det vara en angelägen sak, att
ifrågavarande rättsregler så avvägdes, att de icke genom att obehörigen
inskränka författarrätten avhölle goda författare från att ägna sig åt
författarskap av nämnda art.

I en vid 1911 års riksdag inom andra kammaren väckt motion anfördes,
att det visat sig, hurusom utgivarnas ifrågavarande rätt kunde på
ett för författarnas intressen högst betänkligt sätt missbrukas i så kallade
läseböcker, utgivna för skolan. Exempel på uppenbara missbruk härutinnan
förelåge. Så hade en skriftställarinna, som särskilt vunnit sig ett
namn såsom författare för barn, måst finna sig i, att i en samling på
omkring etthundra sidor icke mindre än femtio upptagits av hennes visor
och sagor; även andra exempel på, att den nämnda paragrafens
medgivande begagnats i för stor utsträckning, kunde anföras. Det
läge i sakens natur, att dylika lån, som överskrede gränserna för
vad hänsynen till skolans undervisningslitteratur rimligtvis kunde påkalla,
måste verka skadligt för avsättningen av vederbörande författares
skrifter och kränka deras rätt att få uppbära frukten av sitt arbete.
Man funne ock, att i den utländska lagstiftningen denna rätt att begagna
författares verk i läseböcker vore mera begränsad, där den ens
vore medgiven. Åven vår lagstiftning borde i detta hänseende skydda
författares välförstådda intressen, vilket kunde ske utan att kränka undervisningens.
Motionären föreslog för andra stycket av 11 § i gällande
lag en förändrad lydelse, avvikande från den nuvarande därutinnan:
att framför orden »delar av tryckt skrift» inskjutits ordet »mindre», samt
att vid styckets slut tillsatts följande punkt: »I dylik för den elementära
undervisningen avsedd samling må emellertid icke mer än sammanlagt

OM HÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

105

ett sextonsidigt tryckark av en författares skrifter utan hans eller hans 11 §.
rättsinnehavares medgivande kunna intagas».

Berörda motion föranledde, i enlighet med lagutskottets tillstyrkande,
riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 april 1911. Däri anfördes,
att även riksdagen funne lagstiftningen i förenämnda hänseende mer än
nödvändigt ingripa i författarens rätt. Ett lämpligare avvägande av å
ena sidan den allmänna bildningens och å andra sidan författarens anspråk
syntes därför utan kränkning av de intressen, som här stode
emot författarens, böra kunna föranleda en jämkning i lagstiftningen
till den sistnämndes förmån. Att en sådan i någon lönn vore av behovet
påkallad, syntes framgå av de missbruk, vartill den för närvarande
rådande friheten i förevarande hänseende understundom lett. Då emellertid
hithörande lagstiftning vore föremål för omarbetning, hade riksdagen,
utan att ingå i närmare prövning av det av motionären formulerade förslag
till lagändring, ansett det böra överlämnas åt Kungl. Maj:t att i
samband med nämnda arbete upptaga spörsmålet till beaktande på sätt,
som under nämnda lagarbete kunde finnas lämpligast. På grund härav
anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, i
vad mån begränsning kunde böra ske i den i lagens 11 § medgivna
rätt att i samling intaga delar av tryckt skrift, samt för riksdagen
framlägga det förslag, som därav kunde föranledas.

Över riksdagens berörda framställning avgavs utlåtande av överstyrelsen
för rikets allmänna läroverk. I nämnda utlåtande förklarade
överstyrelsen sig anse, att ifrågavarande lånerätt borde med hänsyn
till författarnas berättigade intressen i viss mån inskränkas. Dock
vore det av vikt, att användningen av utgivna skrifter för den elementära
undervisningens behov därigenom vållades så litet avbräck
som möjligt. Huru dessa båda, i viss mån motsatta, krav på lämpligaste
sätt skulle förenas, vore emellertid icke så lätt att avgöra.

Mot det i motionen gjorda förslag till frågans lösning kunde anmärkas,
att det torde hava en allt för stel och abstrakt karaktär för att nog
smidigt kunna sluta sig till behovens växlande mångfald. Härvid vore
ock att erinra om, att i flera av de läseböcker i modersmålet, som för
närvarande användes vid läroverken, det som lånats från en eller annan
författare betydligt överstege ett sextonsidigt tryckark. De författare,
från vilka således mer omfattande lån blivit gjorda, vore givetvis de
mest framstående och sålunda de, i fråga om vilka det måste anses
önskvärt, att de vore fylligt representerade i en läsebok. Emellertid
ville det synas, som om motionärens förslag vore värt beaktande, därest
detsamma modifierades därhän, att den ifrågasatta begränsningen till

106

OM BlTT till LITTERiBA och musikaliska teek.

11 §. ett tryckark bleve gällande allenast för viss tid efter ett arbetes utgivande.
Denna tid borde ej utmätas allt för kort, den kunde lämpligen
sättas till tjugu år. Efter denna tid syntes lånerätten böra medgivas
i samma utsträckning som nu. För övrigt vore ju att märka,
att om det i något fall vore av särskild vikt att i en samling meddela
utdrag av en författares skrifter i större omfattning, än enligt ifrågavarande
lagrum medgåves, möjlighet ju alltid stode öppen att genom
överenskommelse med författaren förvärva rätt därtill. — På grund av
vad sålunda anförts, ansåge styrelsen lämpligt, att andra stycket av 11
§ i 1877 års lag finge den av motionären föreslagna lydelse, dock med
följande tillägg: »gällande denna begränsning i fråga om varje särskild
skrift under en tid av tjugu år efter skriftens utgivningsår.»

De sakkunniga anse, lika med bemälde motionär, att den bär
ifrågavarande lånefriheten bör väsentligen inskränkas. Hela denna anordning
till främjande, på auktors bekostnad, av vissa allmänna intressen
ingriper i auktors principiella befogenhet på ett sätt, som
saknar motstycke inom andra delar av rättssystemet: härutinnan torde
en jämförelse med det närbesläktade expropriationsinstitutet vara upplysande.
Den undantagsställning, som i förevarande avseende tillkommer
auktorsrätten, är emellertid grundad i nämnda rätts historiska utveckling;
och det kan givetvis ej komma i fråga att nu i ett slag
bryta med den hävdvunna uppfattningen av det allmännas rätt att i
förevarande fall utan ersättning tillägga sig frukterna av det andliga
arbetets möda. Däremot bör det komma under övervägande, huru
den omförmälda lånefriheten må kunna, med skäligt hänsynstagande
till det allmännas intresse, begränsas därhän, att densamma bliver mindre
betungande för auktor.

För avgörande av denna svårlösta och grannlaga fråga hava, såsom
av den nyss lämnade redogörelsen för den utländska lagstiftningen
framgår, flera olika möjligheter blivit prövade. En utväg till spörsmålets
lösande, vilken anvisats i den österrikiska lagen, har i modifierad
form upptagits av nämnde motionär vid 1911 års riksdag. Det
av motionären förordade systemet, enligt vilken lånerätten, vad samlingar
för undervisningsbruk angår, begränsas till visst sidoantal av en författares
verk, synes de sakkunniga innebära det mest tillfredsställande
sättet för hithörande förhållandens ordnande. Den av läroverksöverstyrelsen
tillstyrkta föreskrift, att eu sådan begränsning skulle gälla
endast under viss tid, torde däremot kunna undvaras. De sakkunnigas
förslag har således, så vitt nu är i fråga, avfattats i enlighet med bemälde
motionärs framställning. — Att auktors rätt härigenom tillvaratages vida

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MTJ6IKALIBKA VERK.

107

mer effektivt än enligt gällande lagstiftning, är uppenbart; sådana missbruk 11 §.
av lånefriheten som de av motionären påvisade kunna icke vidare förekomma.
Vad åter angår samlingsutgivarna, som, icke utan båtnad
för sig själva, härvidlag representera det allmännas intresse, sa lärer
det väl kunna antagas, att lånerätten, även med den nu föreslagna inskränkning,
bör vara för vanliga fall till fyllest; om emellertid en utgivare
skulle vilja i en samling intaga mer än ett tryckark av en viss
författares verk, så är han ju i fråga om det överskjutande icke i sämre
ställning än varje annan, som önskar av författaren förvärva utgivanderätt.
Beträffande det nu föreslagna systemet har av läroverksöverstyrelsen
icke* utan skäl anmärkts, att detsamma skulle hava en allt för
stel och abstrakt karaktär för att nog smidigt kunna sluta sig till de
växlande behoven. Mot denna olägenhet svarar emellertid den fördelen,
att genom den föreslagna bestämmelsen fastslås ett mått, en bestämd
begränsning till alla vederbörandes ledning.

Åven i vissa andra hänseenden avvika förslagets ifrågavarande
bestämmelser från gällande lag. Så har lånefriheten begränsats till att
avse endast sådana samlingar, som hämtats ur flera författares skrifter,
under det att för närvarande hinder ej möter att utgiva en samling,
som innehåller uteslutande verk av en enda författare. — Vid 1877 års
riksdag framställdes av ett flertal reservanter i lagutskottet allvarliga
anmärkningar mot ifrågavarande lånerätt, som karakteriserades såsom
en »kaparefrihet», vilken på författares bekostnad mera tillgodosåge en
tilltagsen samlares intressen än det allmännas. Från dessa reservanters
sida anfördes bland annat, att samlingsfriheten vore beroende endast av
en viss samlarens avsikt; och därest han å titelbladet gjorde tillkännagivande
om denna, stode det honom fullkomligen fritt att ur särskilda
författares arbeten utplocka det bästa och genom att utgiva detta förskaffa
sig en vinst, som måste vålla de verkliga ägarna motsvarande förlust;
avsikten borde emellertid i någon mån kontrolleras och det allmännas
behov vitsordas. I förslaget har nu den klandrade formuleringen utbytts
mot en avfattning, av vilken klart framgår, att i fråga om sådan samling,
som i paragrafen omförmäles, hänsyn bör tagas till dess objektiva
beskaffenhet, icke enbart till utgivarens uttalande om samlingens ändamål.
— Den bestående lånefriheten för samlingar, som enligt lagens
något oklara uttryck skola tjäna »till historisk framställning», har
ansetts böra gälla endast i den mån, dylika samlingar äro avsedda för
den elementära undervisningen. Vid sådant förhållande erfordras ej
vidare någon särskild bestämmelse angående samlingar till historisk fiamställning.

108

OM RÄTT till litterära och musikaliska verk.

11 §. I fråga om samlingar, som gjorts före den föreslagna lagens kraft trädande,

hänvisas till bestämmelserna i 32 § av förslaget.

Avbildningar. Vad angår »litterära» teckningar och avbildningar och deras ställning
enligt 11 § av gällande lag, synes visserligen ordalydelsen i paragrafens
första stycke närmast avse skrifter i egentlig mening; men —
särskilt med. hänsyn till motsvarande stadganden i 1870 års tyska lag,
till vilka de svenska motiven särskilt på denna punkt hänvisa — torde
det dock böra antagas, att nämnda styckes bestämmelser även gälla dvlika
teckningar och avbildningar. Och att dessa verk avses i paragrafens
andra stycke, framgår därav, att bland där omförmälda samlingar upptagits
även sådana, som brukas vid elementär undervisning* i teckning.

Lagens bestämmelser om lånerätt med avseende på teckningar och
avbildningar hava i förslaget förändrats till överensstämmelse med stadgandena
i 3 § av den nuvarande, 6 § av den föreslagna, konstverkslagen.
Detta innebär, att å ena sidan lånefriheten utsträckts till att gälla vetenskapliga
framställningar samt även andra till undervisningsbruk avsedda
skrifter än samlingar, varemot å andra sidan lånefrihet icke vidare skall
äga rum för samlingar till bruk vid gudstjänst, I sistnämnda avseende
torde den nuvarande friheten sakna praktisk betydelse.

Ändrings Lnligt 16 § av förslaget må den, till vilken författarrätt med avse förbud.

ende på ett verp överlåtits, vid verkets mångfaldigande icke förändra
dess form. Såsom vid sagda paragraf närmare utvecklas, har berörda stadgande
tillkommit för att skydda auktors ideella intresse i att verket ej framlägges
för allmänheten i förvanskat skick. Den grundsats, som sålunda
ansetts böra gälla med avseende på en person, till vilken auktor överlåtit
sin rätt, torde med än större skäl vara tillämplig i fråga om utgivare eller
annan, som på grund av bestämmelserna i förevarande paragraf äger
återgiva auktors verk utan att behöva inhämta hans tillstånd därtill.
Översättning har dock synts böra tillåtas, eljest skulle låneprivilegiet
bliva illusoriskt, då det gäller utländska skrifter. — Ansvar för överträdelse
av ifrågavarande bestämmelse är stadgat i 26 § här nedan.

12 §. 12 §.

Inskränknin- Förevarande paragraf motsvarar 11 § av gällande lag i vad sistmuUkaiuka
nämnda paragraf avser inskränkningar i tonsättares rätt med avseende å
anktorsiätten, sina kompositioners mångfaldigande. De allmänna grunderna för den här
ifrågavarande lånefrihetens medgivande hava omförmälts vid nästföregående
paragraf av förslaget.

Musikcitat. Första stycket av lagens 11 § får väl anses åsyfta även musikaliska

verk, om också lagrummets avfattning i första hand häntyder på skrifter.
Förslagets bestämmelse om rätt alt i ett självständigt litterärt

OM RÄTT T1I/I, MTTHRillA OCH MU8IKAEIRKA VERK.

109

arbete upptaga inusikcitat torde således icke innebära någon avvikelse från 1- livad
nu gäller.

Den privilegierade ställning, som ansetts böra tillkomma även musi- samling»»-,
kaliska samlingars utgivare, var föremål för gensagor av flera reservanter
inom lagutskottet 1877. En av dessa anförde härutinnan, att tonsättarens
rätt syntes vara betänkligt undergrävd, då det stode en var
öppet att inom varje slag av musikaliska skapelser utsöka det bästa
och utgiva det i en samling, allenast det skedde med den omsikt, att
samlingen kunde anses vara gjord i det uppgivna syftet att exempelvis
tjäna till undervisning, något som icke vore svårt att åstadkomma, då
nästan varje samling kunde i större eller mindre grad motsvara berörda
ändamål. Vore det nu så, att dylika samlingar kunde i skilda delar
upptaga allt, som ägnade sig för de egentliga musikskolornas omfattande
undervisning, ända ned från den lägsta klassens elementära till den högsta
klassens konstnärliga, så kunde dessa samlingar, för långt billigare pris
än originalen betingade, bjuda den musikidkande allmänheten allt vad
den kunde önska, och därför jämväl, med avseende å dessa samlingars
företräde att innefatta eit urval, vinna en ofantlig spridning och följaktligen
tillskynda kompositören en kännbar ekonomisk förlust. På grund
av det sålunda anförda vore det ytterst nödigt, att ifrågavarande rättighet
inskränktes därhän, att samlingens innehåll allenast finge lämpa sig
för den elementära undervisningen i sådana allmänna skolor, där musikundervisningen
ej vore huvudsak, eller med andra ord att, på sätt i
den tyska lagen av 1870 iakttagits, sådana samlingar ej finge avse de
egentliga musikskolorna. —- Under åberopande av detta yttrande hava
musikförläggare i huvudstaden hos de sakkunniga hemställt, att med
hänsyn till de missbruk, som allt fortfarande föranledas av de gällande
bestämmelserna angående lånefrihet för musikaliska samlingar, motsvarande
stadganden icke måtte upptagas i förevarande lagförslag.

De sakkunniga hava emellertid, trots sina i det föregående berörda
principiella betänkligheter mot den till förmån för samlingar medgivna
lånefriheten, funnit sig icke böra frångå den på området faktiskt härskande
rättsuppfattningen, som otvivelaktigt ännu kräver en sådan frihet. Om
således en viss lånerätt i berörda avseende ansetts böra fortfarande äga
rum, synes likväl, icke mindre här än på det litterära området, någon
inskränkning i nämnda rätt vara av skälig hänsyn till auktors intressen
påkallad. Härvid lärer emellertid den för de litterära samlingarnas del
föreslagna begränsning efter antalet trycksidor icke kunna genomföras.
Den bästa lösning av spörsmålet synes den av nyssnämnda
utskottsreservant i anslutning till 1870 års tyska lag förordade anordning
innebära: enligt denna skulle lånefrihet ej äga rum för samlingar

110

OM RÄTT till litterära och musikaliska verk.

12 §. till bruk i de egentliga musikskolorna. Nämnda anordning, som återfinnes
även i den nu gällande tyska samt i den österrikiska lagen, har
alltså upptagits i förslaget. I övrigt har stadgandet i fråga avfattats
i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i förslagets
11 §. — I fråga om samlingar, som gjorts före den föreslagna lagens
ikraftträdande, hänvisas till övergångsbestämmelserna i 32 § här nedan.
Åndringsför- Vidkommande det i paragrafens näst sista stycke innehållna ändringsförbud
hänvisas till redogörelsen för näst föregående paragraf i
förslaget. För att den för musikaliska samlingar stipulerade lånefriheten
skall bli effektiv, har det emellertid funnits nödigt att medgiva omsättning
av det lånade verket, där så erfordras för samlingens ändamål,
offentligt Då enligt förslaget den uteslutande rätten att offentligen utföra ut utforande.

givej. musikaliskt verk tillkommer tonsättaren utan att särskilt förbehåll
därom vidare erfordras, så innebär detta en högst väsentlig ändring i
förhållande till vad som nu gäller. Med hänsyn därtill hava de sakkunniga
ansett erforderligt att i förslaget införa de i sista stycket av
förevarande paragraf upptagna bestämmelser. Liknande stadganden återfinnas
i norsk, dansk och tysk rätt.

U §. 14 §•

L&nerätt tid- Denna paragraf innehåller, liksom 12 § av gällande lag, bestämniTa;mel-
melser rörande de inskränkningar i författarrätten, vilka grunda sig på
hänsyn till tidningspressens behov. En friare lånerätt periodiska skrifter,
och då särskilt tidningar, emellan har ansetts vara påkallad av
dessa publikationers särskilda natur. Såsom skäl för den undantagsställning,
som sålunda tillagts tidningspressen, har i synnerhet gjorts
gällande, att en mycket stor och viktig del av en tidnings innehåll
åsyftar blott att hålla läsarna underrättade om dagens händelser samt
att orientera i politiska och andra dagsfrågor. Den strävan efter aktualitet,
som här är bestämmande, vållar emellertid, att stoffet har sitt
huvudsakliga intresse, om ej för stunden blott, så dock vanligen för en
rätt begränsad tidsperiod. Vidare ligger ju i själva den publicistiska
verksamhetens begrepp, att dess alster regelmässigt äro anlagda på den
största möjliga spridning, och denna spridning skulle försvåras, därest
allt för tryckande band lädes på det litterära utbytet tidningar emellan.
Den tidning, som gör ett lån från en annan, får kanske snart nog stå
denna till tjänst i samma avseende. Slutligen har det fria lånandet av tidningsmeddelanden
och tidningsartiklar i den grad blivit sedvänja, att en
allt för stark inskränkning härvidlag knappast skulle överensstämma med
den på området härskande rättsuppfattningen.

OM KATT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

111

Redan vid konferenserna i Bern samt därefter vid konferenserna i M
Paris och Berlin har denna fråga varit föremål för vidlyftiga förhandlingar.
Vid fastställande av bernkonventionens bestämmelser angående
ett visst minimiskydd för författare har hänsyn jämväl tagits till auktors
skyddande mot olovligt eftertryck i periodiska skrifter. Konventionen
utgår ifrån, att en viss frihet i avseende på det litterära utbytet periodiska
skrifter emellan bör finnas, men fastställer bestämda gränser för
denna frihet, fastslår således även där ett minimum av författarrätt, under
vilket de särskilda unionsstaterna ej äga inskränka författares befogenhet.
Från synpunkten av de periodiska skrifternas intresse kan detta
uttryckas så, att i konventionen fastställes det maximum av lånefrihet,
vilket unionsstaterna ej få överskrida vid bestämmande av de periodiska
skrifternas lånerätt. — I bernkonventionen av 1886 meddelas bestämmelser
härutinnan i art. 7, som har följande innehåll: Artiklar i tidningar eller
tidskrifter, offentliggjorda i något av unionens länder, mai övriga unionsländer
återgivas, i original eller översättning, så framt ej författarna
eller utgivarna uttryckligen förbjudit detta. I fråga om tidskrifter må
det vara till fyllest, att ett allmänt förbud meddelas vid början av varje
nummer av tidskriften. I intet fall må dock sådant förbud gälla i fråga
om politiska artiklar (articles de discussioii politique) eller om återgivande
av dagsnyheter eller notiser (faits divers).

Paristilläggsakten av 1896, till vilken Sverige ju icke anslutit sig,
har omformulerat berörda artikel, vars början fått denna lydelse: Roman-följetonger,
vartill jämväl hänföras noveller, offentliggjorda i tidningar
eller tidskrifter i något av unionens länder, må ej i övriga länder
återgivas, i original eller översättning, utan tillstånd av författarna
eller deras rättsinnehavare. —- Vid konferensen ansågs emellertid
denna nya lydelse icke innebära någon ändring i sak, utan blott vara
ett förtydligande av den ursprungliga konventionens innebörd; i motiven
framhölls, att roman-följetonger icke vore att betrakta som tidningsartiklar,
utan som vanlig skönlitteratur, varifrån de skilde sig blott med
avseende på sättet för offentliggörandet. Tilläggsakten innehöll vidare
eu bestämmelse, att där förbud ej meddelats, återgivande skulle vara
tillåtet under villkor att källan angåves.

I anslutning till bernkonventionen 1886—1896 kan följaktligen innehållet
i en periodisk skrift av den vanliga tidningstypen indelas i tre
grupper, allt efter som för detsamma njutes större eller mindre skydd
mot eftertryck från en annan periodisk skrifts sida. Den första gruppen
innefattar sådana arbeten, som äro ovillkorligt skyddade, i fråga om
vilka således förbehåll mot eftertryck icke erfordras; dessa följa huvudregeln,
att auktors tillstånd är erforderligt för att avtryck skall få ske;

112

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

1-1 §• hit höra enligt konventionen i dess lydelse av 1896 roman-följetonger
och noveller. Den andra gruppen omfattar villkorligt skyddade
verk, vilkas eftertryckande alltså är förbjudet endast då särskilt förbehåll
därom gjorts; tinnes förbehåll, gäller om dem detsamma
som om första gruppen; liar förbehåll ej gjorts, äro de oskyddade;
enligt konventionen av 1886 hänföras hit tidnings- och tidskriftsartiklar,
med undantag för politiska artiklar. Tredje gruppen slutligen
omfattar sådana arbeten, som alltid äro oskyddade; även om dessa
enligt auktorsrättens allmänna grunder skulle vara föremål för skydd,
gäller detta skydd icke mot deras upptagande i annan periodisk skrift,
icke ens genom förbehåll kunna dessa verk skyddas. Enligt 1886 års
konvention äro hit att hänföra politiska artiklar, dagsnyheter och notiser.

Den nämnda 12 § av lagen angående äganderätt till skrift har
denna lydelse: Till eftertryck hänföres ej heller att i periodisk skrift
intaga ur annan sådan skrift hämtad uppsats; därvid den nyttjade
skriftens titel likväl skall uppgivas. Vetenskapliga avhandlingar och
vittra arbeten ävensom andra uppsatser, så vida de äro av större omfång,
må dock ej införas, om förbehåll mot eftertryck blivit gjort vid deras
början eller, där de äro i tidskrift intagna, vid början av det eller de
häften, vari de förekomma. — Paragrafens sista del från och med orden
»eller, där de äro» tillädes genom lagen den 28 maj 1897.

Med tillämpning av bernkonventionens berörda indelning blir läget
alltså följande. Den ovan nämnda första gruppen, de ovillkorligen
skyddade verkens grupp, har ingen motsvarighet enligt vår lag. Därest
den tolkning av den ursprungliga konventionens ordalag, vilken på
sätt nyss sagts gjorde sig gällande vid konferensen 1896, är den riktiga,
har Sverige således icke ställt sig 1886 års konvention till efterrättelse
på denna punkt: enligt vår lag äro ju följetongromaner och noveller
skyddade blott där förbehåll skett. Till den andra gruppen, de
villkorligt skyddade verken, höra enligt svensk lag dels vetenskapliga
avhandlingar samt vittra arbeten, dels ock andra uppsatser, så vida
de äro av större omfång. Åven politiska artiklar kunna således skyddas,
under förutsättning att de äro av större omfång. Här går således
lagen i fråga om skydd för författarintresset längre än 1886 års konvention.
Till den tredje gruppen, som innefattar de alltid oskyddade
verken, hör allt övrigt tidnings- och tidskriftsinnehåll. Hit är naturligen
först och främst att hänföra en tidnings nyhetsinnehåll, i den mån
detta består av formlösa framställningar av faktisk art. Vanliga tidningsnotiser,
utan stilistisk anordning och utformning, falla ju i och för
sig utom författarrättens område; i motiven till 1877 års lag framhål -

OM KATT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VIORK. 113

les ock, natt vanliga tidningsnyheter i allmänhet ej kunna anses såsom
alster av sådan andlig verksamhet, att de böra hänföras till skyddade
skrifter». Om ett visst meddelande äger ett stort nyhetsvärde, kanske
åstadkommits med betydande kostnader för kabeltelegram eller dvlikt,
har i förevarande avseende ingen betydelse: skydd mot obehörigt utnyttjande
av sådana meddelanden kan vinnas endast genom en mot den
illojala konkurrensen riktad lagstiftning. De formlösa meddelanden,
som nu nämnts, falla till följd av sin natur utom auktorsrätten och således
även utom det här ifrågavarande skyddet. Men enligt lagens
föreskrift utestängas från sagda skydd även vissa arbeten, som uppfylla
de allmänna förutsättningarna för att hänföras under auktorsrätten.
Detta gäller angående uppsatser av mindre omfång, vilka ej äro av
vetenskaplig eller vitter natur: även där dessa framträda som alster av
en individuellt skapande verksamhet, äro de uteslutna från skydd mot
reproducerande i annan periodisk skrift.

Av den lydelse, lagens 12 § erhållit, framgår med tydlighet, att den
där omhandlade lånerätten äger rum allenast periodiska skrifter
emellan. Pin bok eller del av sådan får således ej avtryckas i en tidning;
likaledes är det otillåtet att i en icke-periodisk skrift avtrycka en tidnings
innehåll, i den mån detsamma är föremål för auktorsrätt; en politisk
ledare i en tidning får sålunda icke utan vederbörandes tillstånd
intagas i en bok eller broschyr. — Att den allmänna citaträtt, som avses
i lagens 11 § första stycket, gäller även för och emot periodiska
skrifter, ligger i sakens natur.

Den reviderade bernkonventionen av 1908 har utvidgat skyddet
för författares rätt även i nu ifrågavarande hänseende. Bestämmelserna
om lån tidningar emellan äro upptagna i den reviderade konventionens
9 art., som lyder: Roman-följetonger, noveller och alla andra verk,
vare sig litterära, vetenskapliga eller konstnärliga, i vad ämne som helst,
offentliggjorda i tidningar eller tidskrifter i något av unionens länder,
må ej i övriga länder återgivas utan författarnas tillstånd. Med undantag
av roman-följetonger och noveller, kau varje tidningsartikel återgivas
av en annan tidning, därest icke dess återgivande är uttryckligen
förbjudet. Likväl bör källan angivas; den rättsliga påföljden för det
fall, att sagda skyldighet eftersättes, bestämmes enligt lagstiftningen i
det land, där skydd påkallas. Skydd enligt denna konvention äger icke
rum i fråga om dagsnyheter eller notiser, vilka endast hava karaktären
av vanliga tidningsmeddelanden (qui ont le caract&e de simples informations
de presse).

H §.

114

OM KATT TILL LTTTEEÄBA OCH MUSIKALISKA VERK.

14 §. Artikelns första punkt utsäger alltså, att den allmänna principen

om auktors rätt att förfoga över sina arbeten skall vara regel även i
fråga om periodiska skrifters innehåll. I fortsättningen göres härifrån
vissa undantag; men undantagen, som förut gällt i fråga om både tidningar
och tidskrifter, hänföra sig nu blott till tidningar. Här är således
eu viktig ändring: lånefriheteri till förmån för tidskrifter ävensom
friheten att göra lån ur tidskrifter har bortfallit. Den lånefrihet, som
fortfarande medgives, gäller blott tidningar emellan. I fråga om tidskrifters
innehåll äro således hädanefter de allmänna reglerna om författarrätt
i allo tillämpliga. En tidskrift får icke mera än vanliga ickeperiodiska
verk låna från andra litterära alster; å andra sidan är tidskriften
skyddad mot avtryck från vilket håll som helst. Man har
kommit till den åsikten, att beträffande tidskrifter icke föreligga de
omständigheter, som föranleda tidningspressens ifrågavarande särställning.

Vidare har för de politiska artiklarne, som enligt bestämmelserna
av 1886 och 1896 alltid voro utan skydd, nu anordnats det villkorliga,
på förbehåll beroende skyddet.

Enligt den reviderade konventionen gäller således beträffande tidningar,
att till ovillkorligt skyddat tidningsinnehåll bliva att hänföra romanföljetonger
och noveller. '' Villkorligt skyddade äro alla tidningsartiklar,
även de politiska; med artikel förstås då, icke roman-följetonger
eller noveller, men allt annat tidningsinnehåll, som i anordning
eller formgivning utvisar någon grad av originalitet. Alltid utan
skydd bliva dagsnyheter och notiser, vilka endast hava karaktären av
vanliga tidningsmeddelanden. Med detta kriterium vill konventionen utsäga,
att sådant tidningsinnehåll, som icke fått någon som helst individuell
gestaltning, icke är föremål för författarrätt och sålunda ej kan på grund
av en litterär konvention skyddas. Om emellertid dagsnyheter och
blandade ämnen behandlas i en form, som har ett visst stilistiskt värde,
bliva de naturligen att likställa med de i andra gruppen upptagna tidningsartiklar
och kunna således skyddas genom förbehåll.

Den reviderade konventionens ifrågavarande specialbestämmelser
avse, som sagt, allenast tidningar; vad däremot tidskrifter beträffar,
har konventionen likställt dessa med den icke-periodiska litteraturen.
Skillnaden mellan tidningar och tidskrifter har angivits på olika sätt.
Man har framhållit, att en tidnings nummer utkomma med kortare mellanrum
än de olika häftena av en tidskrift: dock finnas härutinnan undantag.
Från en annan synpunkt har man funnit skillnaden vara den,
att tidningarna mera äro anlagda på att motsvara publikens behov av

031 RÄTT TI 1,1. LITTERÄRA OCH 31081K ALI SK A VERK.

115

nyheter och eu lättfattlig översikt av dagshändelserna oeh det växlande
politiska läget, under det att tidskrifterna huvudsakligen behandla
ämnen av mera bestående intresse. Det har ock ansetts, att en tidskrifts
utmärkande kännetecken är dess begränsning till ett visst fack,
i motsats mot tidningens syfte att giva en bild av det offentliga livet
i dess helhet. I praktiken lärer det i regeln icke möta svårigheter att
bestämma, till vilkendera gruppen en särskild periodisk skrift” är att
hänföra; för vissa gränsfall torde dock tvekan kunna uppstå. Att i lag
lastställa en bestämd gräns de båda grupperna emellan låter sig givetvis
icke göra.

Av de länder, som äro anslutna till den reviderade konventionen, hava
allenast Norge, Danmark och Nederländerna gjort förbehåll på denna
punkt. Norge har förklarat sig fortfarande bundet av 7 art. i 1886
års konvention. Den norska lagen stadgar i förevarande hänseende, att
såsom kränkning av författarrätten icke anses avtryck eller översättning
i tidningar eller tidskrifter av enstaka artiklar eller meddelanden
i andra tidningar eller tidskrifter, med mindre särskilt gjorts förbehåll
mot eftertryck''; den nyttjade källan skall alltid tydligt angivas. Danmark
fasthåller vid den ursprungliga konventionens nämnda artikel, sådan
densamma förändrats genom paristilläggsakten. Den danska lagen
innehåller härutinnan, att såsom kränkning av författarrätten icke anses
avtryck i tidningar eller tidskrifter av enstaka artiklar eller meddelanden
i andra tidningar eller tidskrifter, dock att detta icke gäller
om artiklar, vid vilka gjorts förbehåll mot eftertryck, eller om följetongromaner,
noveller därunder innefattade; den nyttjade källan skall tydligt
angivas. Såväl den norska som den danska lagen skydda således,
i likhet med gällande svensk rätt, författarintresset ännu något starkare,
än enligt 1886 års konvention och 1896 års tilläggsakt erfordras, så till vida
nämligen, som även politiska artiklar kunna genom förbehåll säkerställas
mot eftertryck. — Nederländernas ställning till bernkonventionens
ifrågavarande bestämmelser är densamma som Danmarks.

Den tyska lagen av 1901 har i denna del följande, med den reviderade
konventionen i sak överensstämmande innehåll: Det är tillåtet
att avtrycka enstaka artiklar ur tidningar i andra tidningar, så vida
artiklarna icke äro försedda med förbehåll; dock är endast sådant avtryck
tillåtet, genom vilket artikelns mening icke förvanskas. Vid avtryck
bör källan tydligt angivas. Avtryck av uppsatser (Ausarbeitungen)
av vetenskapligt, tekniskt eller underhållande innehåll är otillåtet, även
om förbehåll saknas. Blandade meddelanden av faktiskt innehåll samt
dagsnyheter få städse avtryckas ur tidningar eller tidskrifter. — Enligt

116 Om rätt till litterära och musikaliska verk.

14- §• det till berminionen icke anslutna Österrikes lag om auktorsrätt av
1895 gäller följande: Avtryck av enstaka artiklar, telegram och dagsnyheter
ur offentliga blad anses icke som kränkning av författarrätt.
För belletristiska, vetenskapliga och fackliga artiklar består
dock författarrätten även efter deras publicerande i ett offentligt blad,
därest vid deras början meddelats förbud mot eftertryck. I fråga om
vetenskapliga och facktidskrifter äro förestående bestämmelser icke tilllämpliga.
Lagen föreskriver vidare, att de för upptagande i dagblad
samlade och mångfaldigade meddelanden och notiser skyddas så länge,
tills deras offentliggörande ägt ruin genom ett av de därtill berättigade blad.
Sistnämnda bestämmelse faller ju i själva verket utom lagens ram, eftersom
dylika meddelanden enligt sitt väsen icke kunna vara föremål för
auktorsrätt.

På anmodan av de sakkunniga har publicistklubben uttalat sig i
den förevarande frågan; och hava de sakkunniga därefter från klubben
fått mottaga följande skrivelse: »Publicistklubben, som på initiativ från
eder sida satts i tillfälle att uttala sig angående Sveriges anslutning
till den reviderade bernkonventionen av 1908, vilken vid konferensen
i Berlin samma år preliminärt underskrevs av Sveriges ombud, får härmed
genom sin styrelse anföra följande. Vid sitt sammanträde den
3 maj 1912 diskuterade klubben denna fråga efter inledningsanförande
av den för pressens vidkommande inom justitiedepartementet tillkallade
sakkunnige, redaktör E. B. Rinman, samt med ledning av en, sedermera
i klubbens meddelanden nr 2 för 1912 tryckt promemoria, utarbetad av
de sakkunnigas ordförande, hovrättsrådet H. V. Himmelstrand. Den
fråga, som förelåg till besvarande, ffxerades genast från början så, att
det gällde överväga, huruvida man borde vid den nu pågående revisionen
av 1877 års lag om litterär äganderätt vidtaga sådan ändring av
bestämmelserna i den nuvarande 12 § av denna lag, att Sveriges anslutning
till den reviderade konventionen av 1908 icke mötte något
hinder i dessa bestämmelser. Därvid framställde sig närmast tre alternativ,
vilka alla hade förespråkare under debatten. Antingen kunde
yrkas, att den ifrågavarande paragrafen bleve till sin innebörd oförändrad,
vilket skulle medföra, att Sveriges eventuella anslutning till den
reviderade konventionen måste ske under samma förbehåll med avseende
på den periodiska pressens lånerätt, som av Norge nyligen gjorts vid dess
anslutning till den reviderade konventionen, eller med andra ord, att
Sverige i denna punkt fortfarande ville vara bundet vid den ursprungliga
bernkonventionen av 1886; eller kunde paragrafen omarbetas till överensstämmelse
med paristilläggsakten av 1896, varigenom romanföljetonger

ost KATT TILL’ LITTEllÄBA OCH MUSIKALISKA VERK.

1 1 7

och noveller, offentliggjorda i tidningar och tidskrifter, utan möjlighet H §.
till olika tolkningar bleve ovillkorligt skyddade; eller också kunde slutligen
paragrafen omarbetas till en reservation slös överensstämmelse med den
reviderade konventionen av 1908, varigenom icke blott nu nämnda ovillkorliga
skydd för romanföljetonger och noveller bleve fastslaget, utan jämväl
också bland annat den nu varand edånefriheten för och mot tidskrifter bortfölle.

Under diskussionen framhölls från enstaka håll, att Sverges anslutning
utan reservation till den reviderade konventionen vore ur allmänt
kulturell och internationell synpunkt av tillräckligt stor betydelse för att
motivera den därav följande inskränkningen i pressens hittillsvarande
lånerätt. Om detta icke läte sig göra, borde vi åtminstone i likhet med
Danmark acceptera paristilläggsakten av 1896 och omarbeta vår lag till
överensstämmelse därmed samt vid en eventuell anslutning till 1908 års
konvention endast göra det därav påkallade förbehållet. Från flertalets
sida invändes häremot, att den väsentligaste inskränkningen efter 1886 i
pressens lånefrihet just skedde 1896 genom fixerandet av ett ovillkorligt
skydd för följetonger och noveller. Med avseende på dessa vore det åter
ur rättssynpunkt tillräckligt, att ett villkorligt skydd liksom nu vore gällande,
och det vore därför en opåkallad inskränkning i den svenska pressens
lånefrihet att förbjuda den tillgodogöra sig sådana följetonger och
noveller, vilka vederbörande författare eller utgivare icke själva ansett
sig ha anledning att skydda genom det dem till buds stående enkla medlet.
För de större tidningarne här i landet skulle detta visserligen ej
betyda mycket eller ens något, men för många mindre och ekonomiskt
svagare liksom för en del tidskrifter och med dem jämförliga periodiska
publikationer kunde det betyda mera. Med avseende på frågan om
upphävandet av lånefriheten för och mot tidskrifter betonades den praktiska
omöjligheten att uppdraga en bestämd gräns mellan tidningar och
tidskrifter, varjämte i vårt land åtskilliga av dessa senare vore i minst
samma grad som tidningarne intresserade av attB få behålla åtminstone
den begränsade lånefriheten, som nu finnes. Över huvud taget vore
det icke riktigt att i namn av allmänna och internationella kulturintressen
utan vidare i förevarande ämne likställa ett litet språkområde som
det svenska med de stora ländernas och förmena sig a priori äga alldeles
samma anspråk i fråga om inskränkningar i lånefriheten på det
förra, som man anser sig kunna göra gällande med avseende på de
senare. Publicistklubben beslöt också i enlighet härmed uttala, att
Sverge vid en eventuell anslutning till den reviderade bernkonventionen
av 1908 borde i likhet med Norge förklara sig med avseende på återgivande
av artiklar ur tidningar och tidskrifter vilja fortfarande förbli

118

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

14 §, bundet vid art. 7 i den ursprungliga konventionen av 1886, samt att
revisionen av den svenska lagen i denna punkt alltså måtte ske utan
ifrågavarande ändringar. — I två mindre väsentliga, förut icke berörda
avseenden hade emellertid fråga väckts, om icke ändring av den nuvarande
12 § likväl, utan anslutning i övrigt till den reviderade konventionens
bestämmelser i fråga om pressens låuefriliet, kunde ske till överensstämmelse
med dessa bestämmelser. Det ifrågasattes dels, om icke
även mindre uppsatser av icke vetenskapligt eller vittert innehåll, nu
alltid fria, kunde komma i åtnjutande av villkorligt skydd, dels också,
om icke i nu föreskriven skyldighet att uppgiva källan borde inbegripas
icke blott skyldighet att angiva den nyttjade tidningens eller tidskriftens
titel, utan uttryckligen också författaren, där hans namn finnes vid
artikeln utsatt. I förstnämnda fråga framhölls allmänt, att en bestämmelse
av antytt innehåll skulle komma att sakna praktisk betydelse, alldenstund
man icke kunde tänkas vilja genom utsättande av förbud mot
eftertrvck begagna sig av ett villkorligt skydd för smärre uppsatser av
ifrågavarande slag. En sådan beteckning skulle ge intryck av, att man
fäste ett oproportionerligt stort avseende vid dessa uppsatser, och denna
känsla skulle avhålla redaktionerna från att begagna sig av ett sålunda
utsträckt villkorligt skydd, vilket • där före också bleve betydelselöst,
Rörande den andra frågan åter visade sig inom klubben delade meningar,
i det att flera ansågo skyldigheten att angiva även författarnamnet
vid uppsatser, som lånas under stadgad anföringsskyldighet, böra ligga
i sakens natur och motsvara ett legitimt intresse å författarens sida,
Andra däremot anförde, att även en sådan bestämmelse skulle sakna
praktisk betydelse med avseende på förhållandet mellan periodiska presspublikationer
här i landet, men att den däremot skulle ålägga svenska
tidningar en alldeles onödig skyldighet att vid återgivande av uppsatser
från utlandet uppgiva artikelförfattare, vilkas namn ofta ingenting
betydde för den svenska publiken. Där det funnes minsta verkliganledning
att namngiva artikelförfattaren, skedde detta redan nu utan
något lagtvång. Rörande nu senast omförmälda två frågor fattades
särskilda beslut, i båda fallen innebärande avstyrkande av de ifrågasatta
förändringarne. — Slutligen beslöt klubben uppdraga åt sin styrelse
att till herrar sakkunniga skriftligen meddela klubbens beslut i
den häuskjutna frågan jämte de huvudsakliga skäl, som under diskussionen
anförts för och mot därunder framställda yrkanden. Det är detta
uppdrag styrelsen härmed haft äran fullgöra.»

De sakkunniga hava emellertid — om också med en viss,
närmast av publicistklubbens berörda uttalande i frågan föranledd tvekan

OKI RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

1 19

ansett sig böra förorda, att jämväl de här ifrågavarande bestäm- H §•
melserna avfattas i enlighet med 1908 års konvention. Därvid har den
jämväl inom publicistklubben framhållna synpunkten varit huvudsakligen
bestämmande, att Sveriges anslutning i alla punkter till den reviderade
konventionen måste anses vara i allmänt kulturellt och internationellt
hänseende av tillräckligt stor betydelse för att motivera den därav följande
inskränkningen i pressens hittillsvarande lånerätt.

Den avfattning, som i enlighet med den reviderade konventionens
grundsatser givits förevarande paragraf, innebär alltså, att lånefriheten
gäller endast ifråga om tidningar, icke för eller mot tidskrifter. Tidningsinnehållets
gruppering bliver i överensstämmelse med den reviderade
konventionen följande: Ovillkorligt skyddade äro följetongromaner och
noveller. Villkorligt skyddade äro alla tidningsartiklar, ordet fattat
i den mening, som vid redogörelsen här ovan för den reviderade konventionens
förevarande bestämmelse angivits. Även de mindre artiklar av
icke vetenskapligt eller vittert innehåll, vilka enligt gällande lag ej kunna
skyddas, bliva nu föremål för det villkorliga skyddet. Alltid utan
skydd är, enligt förslaget som enligt lagen, tidningens nyhetsinnehåll i
den mån detsamma alldeles saknar stilistisk anordning eller utformning
samt således motsvarar de i sista stycket av förevarande artikel i den
reviderade konventionen omförmälda dagsnyheter och notiser.

Skillnaden mellan de sakkunnigas förslag och nu gällande lagstiftning
framträder således i följande avseenden. Under det att enligt
lagen den fria lånerätten äger rum för och emot så väl tidningar som
tidskrifter, har den enligt förslaget inskränkts till att avse tidningar.
Följetongromaner och noveller, som enligt lagen njuta skydd endast
under villkor om förbehåll, följa enligt förslaget de allmänna auktorsrättsliga
reglerna; för avtryckande i annan tidning fordras således författarens
eller hans rättsinnehavares samtycke. Åven mindre artiklar
av icke vetenskapligt eller vittert innehåll — nu alltid fria — kunna
enligt förslaget skyddas genom förbehåll. Slutligen skall enligt förslaget
vid tillåtet lån av artikel, mot vars avtryckande förbehåll ej gjorts,
uppgivas icke blott, såsom nu är föreskrivet, den nyttjade tidningens
titel, utan ock författarens namn, där detta finnes vid artikeln utsatt.

Att konventionens föreskrift om angivande av källan bör förstås på detta
sätt, framhölls redan vid pariskonferensen. Motsvarande gäller ju ock
enligt 13 § i förslaget.

I en under år 1908 till chefen för justitiedepartementet ingiven, om rätt tm
sedermera till de sakkunniga överlämnad skrivelse, har styrelsen för tidnings titel.

14 §.

15 *.

Auktorsrätts
övergång vid
dödsfall.

Överlåtelse av
anktorsrätt.

120 OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

svenska teknologföreningen på förekommen anledning hemställt, att
departementschefen måtte taga under övervägande frågan om skydd för
periodiska skrifters namn. Denna fråga lärer emellertid falla utom det
område, som den auktorsrättsliga lagstiftningen avser att reglera. En
periodisk skrifts, såväl som ett annat litterärt arbetes, titel kan icke i
och för sig anses såsom alster av en sådan individuellt gestaltande
verksamhet, som grundlägger auktorsrätt. Att rätten till skrifts, särskilt
då periodisk skrifts, titel blir föremål för lagligt sk}’dd, synes
emellertid vara av ett föreliggande behov påkallat. Ett sådant sk}rdd torde
riktigast böra, såsom skett i Tyskland, anordnas genom lagstiftningsåtgärder
mot den illojala konkurrensen i allmänhet. Enligt vad för de
sakkunniga är känt, har också den kommitté, som av Kung!. Maj:t tillsatts
bland annat för utredning angående sådana lagstiftningsåtgärder,
sin uppmärksamhet riktad på den nu berörda frågan.

Om rättens övergång.

15 §.

Enligt 6 § i lagen angående äganderätt till skrift övergår vid författares
död hans rätt till hans rättsinnehavare efter lag. Såsom av
motiven samt av innehållet i lagens 22 § framgår, förstås i 6 § med
rättsinnehavare icke blott borgenärer, arvingar och testamentstagare,
utan ock efterlevande make. Åven bestämmelserna angående danaarv
skola gälla; visserligen innehöll det förslag, som år 1876 granskades av
högsta domstolen, ett stadgande, att sagda bestämmelser icke skulle vara
tillämpliga i fråga om författarrätt, men på domstolens hemställan blev
nämnda stadgande uteslutet. Enligt 1877 års lag gälla således för
auktorsrättens övergång vid auktors död i allo de vanliga successionsreglerna;
detta är också förslagets ståndpunkt. — Till efterlevande make,
arvingar och testamentstagare övergår auktorsrätten icke blott till sin
ekonomiska, utan givetvis även till sin ideella sida: därom hänvisas till
16 och 19 §§ här nedan.

I anslutning till berörda 6 § i lagen utsäger förslagets förevarande
paragraf vidare, att auktorsrätten kan — av auktor under hans livstid
och av hans dödsbodelägare, sedan han avlidit — till annan överlåtas,
med eller utan villkor eller inskränkning. För sådan överlåtelse är
någon särskild form icke föreskriven; att överlämnandet av det materiella
ting, vari det av auktorsrätten skyddade verket tagit kroppslig gestalt.

OM RÄTT till litterära och musikaliska verk.

121

manuskriptet, partituret, icke i och för sig medför rättens övergång,
har i det föregående berörts; en annan sak är, att sådant överlämnande
mången gång måste, med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet, anses liktydigt med en överlåtelse av auktorsrätten.

Så som förhållandena på området ställa sig, är det ju endast undantagsvis,
som auktor själv är i tillfälle att ekonomiskt utnyttja sina verk;
det vanliga är, att dessas mångfaldigande och offentliggörande föranstaltas
av personer, vilka yrkesmässigt bedriva sådan verksamhet och
till vilka auktors rätt överlåtes. — Att rätten överlåtes utan villkor
eller inskränkning, lärer endast i något undantagsfall förekomma.
Regeln är, att rätten endast i inskränkt omfattning överlåtes, att således
allenast den ena eller den andra av de i rätten innefattade befogenheter
med överlåtelsen avses. Naturligen kan rätten också överlåtas
delvis till en och delvis till annan. Så kan ju författaren till
ett dramatiskt verk överlåta rätten att mångfaldiga och sprida detsamma
till en förläggare, rätten att uppföra det till en teaterföreståndare,
rätten att översätta det till en tredje samt rätten att bearbeta det
för kinematografisk framställning till en fjärde person; och en tonsättare
kan överlåta förlagsrätten till en och utföranderätten till en annan. Den
norska lagen innehåller härutinnan, att överlåtelse av rätt till ett verks
offentliggörande på ett bestämt sätt — teckning, dramatiskt uppförande
och liknande — icke för förvärvaren innebär rätt till offentliggörande
på annat sätt eller till att föranstalta eller tillåta översättningar eller
bearbetningar; en liknande föreskrift återfinnes i den danska lagen. Berörda
regel har naturligen tillämplighet även enligt förslaget; den synes
emellertid vara så självklar, att ett uttryckligt uttalande av sådan innebörd
icke kan vara erforderligt. För övrigt gäller givetvis även i fråga
om huru många eller vilka av de auktorsrättsliga befogenheterna, som
med eu viss överlåtelse åsyftas, att en begränsning härutinnan kan, även
utan bestämd förklaring därom, överensstämma med kontrahenternas
gemensamma mening: där ej annat uttryckligen angivits i avtalet, lärer
en överlåtelse, som sker till en förläggare, avse allenast förlagsrätt, överlåtelse
till en teaterföreståndare endast uppföranderätt.

16 §.

Enligt det föregående har auktorsrätten till uppgift att värna icke
blott auktors ekonomiska, utan även hans ideella intressen. Då det
gäller att bereda skydd för dessa sistnämnda, bör hänsyn tagas även till
auktors naturliga anspråk på att tryggas mot sina verks offentliggörande

15 §.

16 §.

Förbud mot
ändringar.

122

031 RlTT till litterära och musikaliska verk.

16 §• i en utan hans tillstånd förändrad form: uppenbarligen kan ett sådant
offentliggörande svårt skada hans anseende såsom författare eller kompositör.
Bestämmelser, som syfta till skydd för auktor i förevarande hänseende,
återfinnas i den norska, den danska och den tyska, men icke i den
svenska lagen. I förslaget har emellertid ett stadgande i denna riktning
ansetts icke böra saknas. — Åndringsförbudet gäller emellertid endast
då auktorsrätt övergått på grund av överlåtelse; i sådant fall får förvärvaren
icke utan auktors tillstånd återgiva verket i förändrad form.
Där åter vid auktors död hans efterlevande på grund av giftorätt, arv
eller testamente inträda i hans rätt, äga dessa, såsom vid 15 § sagts, att
förfoga över densamma även vad angår de befogenheter, som närmast
avse personlighetsskyddet.

Ifrågavarande bestämmelse kan givetvis icke innebära, att varje förändring,
även den allra obetydligaste, skulle vara utesluten, där icke vederbörandes
tillstånd erhållits. Exempelvis lärer en förläggare icke behöva
sätta sig i förbindelse med författaren, då det endast gäller att rätta
uppenbara skrivfel eller vissa inkonsekvenser i stavningssätt eller att i en
historisk framställning utbyta ett uppenbarligen felaktigt årtal mot det riktiga.
Åro förändringarna åter av den betydenhet, att de förutsätta samtycke
av auktor eller eventuellt av hans efterlevande, får sådant naturligen
anses vara meddelat även utan uttrycklig överenskommelse härutinnan,
då det eljest framgår av omständigheterna vid avtalet: i det fall att en
tonsättare medgiver sin kompositions återgivande medelst grammofon,
måste han, även utan att hava därtill särskilt förbundit sig, tåla de förändringar,
som av tekniska skäl äro nödvändiga; likaledes får den som
till ett kringresande teatersällskap överlåtit uppföranderätten till ett
dramatiskt verk, finna sig uti att verkets form, med hänsyn till lokala
förhållanden eller till skådespelarepersonalens fåtalighet, underkastas
erforderliga jämkningar. — Då paragrafens bestämmelser enligt sin natur
äro av dispositiv art, finnes icke något hinder för att överlåtaren gent emot
förvärvaren alldeles avstår från bestämmanderätten i nu nämnda hänseende.

För överträdande av ändringsförbudet stadgas sträft’ i 26 § av
förslaget.

17-19 §§. 17 —19 §§.

Om förlags- I förslagets 17 § meddelas vissa bestämmelser i fråga om den

avtalet. praktiskt viktigaste formen för överlåtelse av auktorsrätt, förlagsavtalet.
Genom detta överlåter auktor sin uteslutande rätt att mångfaldiga
och sprida sitt verk till förläggaren — jämför Kungl. Maj:ts
dom den 24 februari 1899 i Nytt juridiskt arkiv s. 38. I fråga om

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

123

förevarande avtal innehåller 1877 års lag, dels i 6 §, att den som 17 It) §§.
genom överlåtelse erhållit förlagsrätt till en skrift, ej må, utan uttryckligt
medgivande av författaren, utgiva mer än en upplaga och denna ej
större än ett tusen exemplar, och dels i 10 §, att såsom eftertryck
anses, då förläggare eller den, som tryckningsrätt till skrift å honom
överlåtit, verkställer skriftens tryckning i strid mot förlagsavtalet. Utöver
dessa knapphändiga bestämmelser förekommer icke något ytterligare
stadgande angående förlagsrätten.

Då lagen angående äganderätt till skrift således underlåter att närmare
reglera de förlagsrättsliga förhållandena, står densamma därutinnan
i överensstämmelse med de flesta utländska författningar angående auktorsrätt.
1 de länder, där förlagsrätten gjorts till föremål för särskild
lagstiftning, hava bestämmelserna därom influtit antingen i de allmänna
civillagböckerna såsom i Österrike och Schweiz, eller ock i en
särskild lag såsom i Tyska riket, där samtidigt med 1901 års lag om
auktorsrätt utfärdades en — i icke mindre än femtio paragrafer avfattad
lag om förlagsrätt. Att sålunda behandla förlagsrätten skild från
auktorsrätten i övrigt synes även vara det mest ändamålsenliga; visserligen
äro de förläggaren tillkommande auktorsrättsliga befogenheter härledda
från författarens ursprungliga rätt, men förhållandet mellan de två
kontrahenterna är så egenartat och giver upphov till ett så specialiserat
system av ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, att detsamma icke
rätt väl låter sig ordnas inom den författarrättsliga lagens ram. I
enlighet med denna uppfattning hava de sakkunniga ansett det åt dem
givna uppdrag att upprätta förslag till ändrad lagstiftning rörande den
litterära och konstnärliga auktorsrätten samt vad därmed äger samband
icke innefatta anledning att till behandling upptaga frågan om förlagsrättens
kodifikation.

Omförmälda förlagsrättsliga bestämmelser i lagens 0 § hava likväl
fnnnits böra bibehållas. De i paragrafen innefattade deklaratoriska föreskrifter
angående förläggares rätt i det fall, att antalet upplagor eller
upplagans storlek icke uttryckligen fastställts, äro av praktisk betydelse
såsom innefattande en anvisning för kontrahenterna, och då närmast för
auktor, att träffa bestämmelser i dessa avseenden. Härvid bör emellertid
bemärkas, att — med hänsyn till de väsentliga olikheter, som bestå mellan
bok- och musikförlaget, och då även inom vartdera förlaget för sig
upplagornas storlek är med avseende på olika verk i hög grad växlande
— det icke är möjligt att ens tillnärmelsevis fastslå någon för
upplagornas storlek faktiskt gällande normalsiffra. Att maximiantalet
exemplar satts till ett tusen, är således i och för sig fullkomligt god -

124

OM RÄTT tiiA litterära och musikaliska verk.

17 19 §§. tyckligt; därmed liar endast avsetts att bereda möjlighet för ett avgörande
i de säkerligen mycket fåtaliga fall, då kontrahenterna icke särskilt
avtalat i fråga om upplagans storlek. Samma maximiantal, ett tusen
exemplar, gäller enligt de norska och de danska författarrättslagarna
samt den tyska lagen om förlagsrätt.

Genom förlagsavtalet överlåtes auktorsrätten icke i sin helhet, utan
endast delvis, så till vida som överlåtelsen ju avser endast befogenheten
att mångfaldiga och sprida verket. Men liksom auktorsrätten som helhet,
så karakteriseras även de särskilda i densamma innefattade befogenheter
därav, att desamma äro uteslutande befogenheter, tillkommande
auktor och endast honom. Auktors uteslutande befogenhet blir emellertid
genom förlagsavtalet förläggarens uteslutande befogenhet. Om därefter
någon annan än förläggaren företager sig att mångfaldiga och sprida
verket, kränkes därigenom förläggarens uteslutande rätt: och detta gäller
även vad auktor angår. Denne är under tiden för förlagsavtalets bestånd
icke mindre än en utomstående tredje man pliktig att respektera
förläggarens rätt och förty avhålla sig från att konkurrera med förläggaren,
således från varje slags mångfaldigande och spridande av verket.
Där författare handlar häremot, betraktas detta icke som ett vanligt
kontraktsbrott, utan bliver, såsom i 10 § av gällande lag utsäges, att
anse som eftertryck och såsom sådant straffbart enligt de auktorsrättsliga
ansvarsbestämmelserna. Förbudet för auktor att mångfaldiga och sprida
sitt verk varar naturligen lika länge som förlagsavtalet. Detta kan vara
slutet på viss tid, men vanligen avser det en eller flera upplagor: då
denna eller dessa slutsålts, upphör förlagsavtalet.

Om således författaren ådrager sig ansvar, där han kränker den rätt,
som ursprungligen varit hans egen men därefter överlåtits till förläggaren,
så bliver å andra sidan den sistnämnde underkastad ansvar för
eftertryck, om han utnyttjar författarens rätt i vidare utsträckning än
förlagsavtalet medgiver. Auktorsrätten förbliver naturligen hos auktor
i den mån densamma ej överlåtes: har nu exempelvis en förläggare, till
vilken auktor överlåtit rätten att utgiva ett verk i en upplaga av tre
tusen exemplar, framställt en upplaga på fem tusen exemplar, så föreligger
vad de överskjutande två tusen exemplaren angår en kränkning
av auktors rätt på alldeles samma sätt, som om tredje man gjort sig
skyldig till eftertryck.

Enligt det nu sagda bör sålunda i förlagsförhållandet det speciellt
auktorsrättsliga ansvaret följa i sådana fäll som då författare eller förläggare
mot bestämmelserna i förlagsavtalet föranstaltat ny upplaga av

ett verk eller då förläggaren utgivit verket i större upplaga, än han
haft rätt till. Men om förläggaren exempelvis utgiver arbetet i en mindre
upplaga eller i annat format eller tryckt med annan stilsort än som
avtalats, kan detta visserligen medföra oivilrättsliga påföljder, men någon
kränkning av auktorsrätteu innebär det icke. Enligt auktorsrättens grunder
bör i förlagsförhållandet endast det förfarande kriminaliseras, som därest
detsamma läge en utomstående tredje man till last, skulle för honom
medföra ansvarspåföljd. —- Där emellertid förläggare eller auktor låter
ett sådant förfarande, som nyss sagts, komma sig till last, blir lian därför
underkastad straff och annan påföljd enligt förslagets 23 och 25 §§.
Något särskilt uttalande om ett dylikt förfarandes straffbarhet, motsvarande
vad därom sägs i 10 § av gällande lag, har icke ansetts böra i
den föreslagna författningens text upptagas.

I de flesta länder saknas särskilda lagbestämmelser angående avtal
om uppförande- och utföranderätt till sceniska eller musikaliska arbeten;
dessa avtals reglerande hänskjutes sålunda till den inom vederbörande
intressentkretsar rådande sedvänja, kompletterad av de allmänna civilrättsliga
normerna. Emellertid hava i de norska och danska auktorsrättsliga
författningarna, de nu gällande och de äldre, samt, överensstämmande
med de sistnämnda, i den svenska lagen av 1877 givits
några få deklaratoriska regler i ämnet. Vår lags hithörande föreskrifter,
innefattade i de två sista styckena av dess 13 §, kvarstå, i det huvudsakliga
oförändrade, i 18 § av förslaget.

Under det att, såsom nyss nämnts, förlagskontraktet avser den uteslutande
befogenheten till ett verks mångfaldigande och spridande, är förhållandet
vid överlåtelse av uppförande- och utföranderätt i regeln motsatt.
Det vanliga är således, att förvärvaren icke erhåller den uteslutande
rätten, utan allenast ett tillstånd, en licens, att uppföra eller utföra
verket; författaren är därvid, som det heter i lagen, icke förment
att lämna slikt samtycke åt flera. Därest den som förvärvat uteslutande
uppförande- eller utföranderätt, underlåter att begagna sig av rätten, så
gäller enligt förslaget som enligt lagen, till skydd för auktors intresse i
att offentliggörandet av hans verk icke hindras, den bestämmelse, att
auktor efter viss tid äger, utan avseende på den förut överlåtna uteslutande
rätten, meddela tredje man uppförande- eller utförandelicens. —
1 förslaget har överensstämmande med vad som stadgas i norsk och
dansk lag utsagts, att förvärvare av uppförande- eller utföranderätt, äger,
där ej annat överenskommits, utöva denna sin ratt varhelst han önskar.

17—10 §§

Överlåtelse av
uppförande-,
utförande- och
föredraganderätt.

12 r>

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

17—19 Då uteslutande rätt till uppförande eller utförande överlåtits, är

naturligtvis författaren eller den, som eljest är överlåtare, liksom vid
förlagsförhållandet förhindrad att, i konkurrens med förvärvaren, själv
utöva rätten. A andra sidan kan den, som förvärvat antingen en till
tiden begränsad, men i övrigt uteslutande rätt eller ock allenast en
licens, icke vara berättigad att uppföra eller utföra verket i strid mot
auktors behållna rätt.

Sista stycket i förevarande paragraf av förslaget motsvarar senare
delen av 20 § i gällande lag. Då enligt sistnämnda paragraf som regel
gäller, att där skrift äges av flera, samtycke till densammas tryckning, uppförande
eller föredragande skall lämnas av en var bland dem, så göres i
fortsättningen den jämkning i nämnda regel, att i fråga om musikalisktdramatiskt
arbete det är tillfyllestgörande, att då texten är det huvudsakliga,
samtycke lämnas av dennas författare och, i motsatt fall, av tonsättaren.
Sistnämnda bestämmelse är givetvis icke av materiell innebörd.
Den berör icke det inre förhållandet mellan författare och tonsättare;
en var av dessa har auktors rätt till sin del av verket. Men här har, i tredje
mans — teaterföreståndarens — intresse, anordnats ett lagligt ställföreträdareskap,
som allt efter omständigheterna tillkommer författaren för tonsättaren
eller den sistnämnde för den förre. Där en teaterföreståndare vill
förskaffa sig uppföranderätten till en opera, är det på grund av ifrågavarande
föreskrift till fyllest, att han utverkar sig tillstånd av kompositören;
gäller det åter ett sceniskt verk, där texten är det huvudsakliga,
behöver vederbörande endast vända sig till författaren; huru
denne och tonsättaren ordnat förhållandena sins emellan, har i dessa
fall icke någon betydelse. Lagens ifrågavarande stadgande, som visserligen
från teoretisk synpunkt måste anses vara mindre tillfredsställande,
lärer emellertid, för vad uppföranderätten angår, motsvara ett föreliggande
praktiskt behov. Vad däremot beträffar rätten till tryckning, torde
en undantagsbestämmelse, sådan som den förevarande, näppeligen vara
erforderlig. I enlighet härmed har den nämnda i lagen givna bestämmelsens
tillämplighet blivit i förslaget begränsad.

Slutligen må här erinras, att vissa föreskrifter i det avseende,
som i denna förslagets paragraf är i fråga, innehållas i reglementet för
kungl. teatern av den 28 april 1899 (§§ 93—100) samt i reglementet
för kungl. dramatiska teatern av den 29 november 1907 (§§ 54—57).

om utmät- Givetvis kan auktor mången gång ha anledning önska, att ett visst

ning verk icke måtte framläggas för offentligheten: han kan finna detsamma
ännu icke vara fullfärdigt till formen, han kan ha kommit till andra

OM KATT TII.1, I.ITTERÄRA OCH MUSIK A RISKA VERK.

127

åsikter än de i verket uttalade eller lian kan ha andra skäl. Och även 1 7—19
detta intresse hägnas av auktorsrätten. Det skydd, som härvidlag beredes
genom det allmänna förbudet mot ett verks oauktoriserade mångfaldigande
eller offentliggörande, skulle emellertid icke vara fullt effektivt,
därest det för auktors borgenärer stode öppet att utmätningsvis sätta sig
i besittning av rätten att offentliggöra ett verk, som auktor önskade
undanhålla offentligheten. Härutinnan föreskrives nu i 22 § av gällande
lag, vilken paragraf i lagen infördes på hemställan av lagutskottet
vid 1877 års riksdag, att författarrätt i avseende å skrift, som otryckt
linnes i författarens, hans änkas eller arvingars ägo, ej må för gäld
i mät tagas eller vid konkurs till borgenärer övergå; med arvingar
torde här förstås jämväl testamentstagare. Av paragrafens avfattniug
framgår, att rätten till befintliga tryckta exemplar av en skrift betraktas
som en utmätningsbar tillgång, likaså rätten att utgiva en ny upplaga
av en förut utgiven skrift. — Förslagets 19 § överensstämmer
i sak med berörda lagrums innehåll.

Om rättens upphörande.

20 §. 20 §.

Den »eviga» auktorsrätt, som gällde i vårt land under tryckfrihets- Den allmänna
förordningens regim, återlinne3 numera endast i Mexiko och några syd- 6kyddstldon
och centralamerikanska stater. I andra länder upphör auktorsrätten efter
viss tids förlopp. — Den lagbestämda skyddstiden, vad litterära och
musikaliska verk angår, räcker i vanliga fall under auktors livstid och
vissa år efter hans död. Skyddstiden varar: åttio år efter auktors död,
i Spanien; femtio år efter auktors död, i Sverige (enligt huvudregeln)
och vidare i Norge, Danmark, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Portugal,
Ungern, Finland, Ryssland; trettio år efter auktors död, i Tyska
riket, Schweiz, Österrike, Japan. I England, Italien och Amerikas förenta
stater beräknas skyddstiden på annat sätt. Enligt den engelska akten
av 1911 gäller väl som regel, att skyddstiden varar i auktors livstid
och femtio år däröver. Men det är blott under den första hälften av
denna femtioårsperiod som skyddet utövar sin fulla verkan. Under de
sista tjugufem Aren får vem som helst mångfaldiga verket mot att till
auktorsrättens innehavare betala en tantierp, uppgående till tio procent
av priset å försålda exemplar. Åven i Italien sönderfaller skyddstiden,
vad mångfaldiganderätten angår, i två perioder. Den första varar an -

128

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

20 §. tingen under fyrtio år från tidpunkten för ett visst verks offentliggörande
eller ock, därest auktor är i livet mer än fyrtio år efter nämnda tidpunkt,
under auktors livstid: under denna period gäller auktors rätt utan inskränkning.
Från den första periodens utgång löper den andra perioden,
som varar i fyrtio år; under denna period äger en var, mot en tantiem
av fem procent, mångfaldiga och sprida verket. Uppförande- och utföranderätten
varar i åttio år från ett dramatiskt eller musikaliskt verks
första offentliggörande. I Förenta staterna gäller enligt 1909 års lag
auktorsrätten under alla förhållanden i tjuguåtta år från ett verks första
offentliggörande, men efter anmälan och registrering hos offentlig myndighet
kan skyddstiden förlängas på ytterligare tjuguåtta år.

Den reviderade bernkonventioneu innehåller i 7 art. första stycket,
att det genom konventionen bestämda skydd varar under auktors livstid
och femtio år efter hans död. Detta är emellertid enbart ett principuttalande;
den faktiskt gällande regeln utsäges i artikelns andra stycke,
som stipulerar, att för det fall — som allt fortfarande är för handen —,
att nämnda skyddstid icke blir likformigt antagen av alla unionsländerna,
skyddstiden skall bestämmas enligt lagen i det land, där skydd påkallas,
utan att densamma dock kan överskrida den i verkets hemland fastställda
skyddstid; samt att följaktligen de fördragsslutande länderna icke äro förpliktade
att tillämpa bestämmelsen i artikelns första stycke i större utsträckning
än som är förenligt med deras inre lagstiftning. I sak gäller
alltså liksom förut, att varje unionsland för sig äger, oberoende av konventionen,
bestämma i fråga om skyddstidens längd, samt att i förhållandet
mellan två unionsländer med olika lång skyddstid den kortare skyddstiden
alltid är den avgörande. Ett svenskt verk skyddas i Tyskland blott trettio
år efter auktors död, ehuru den svenska skyddstiden, i vad utgivningsrätten
angår, är längre; ett tyskt verk blir hos oss icke delaktigt av
vår längre skyddstid, utan skyddas i Sverige blott trettio år efter auktors
död. I den reviderade konventionens motivering — Actes de Berlin,
s. 244 — har uttryckligen framhållits, att då den svenska lagstiftningen
för närvarande bestämmer en särskild kortare skyddstid med avseende
på uppförande- och föredraganderätten, konventionens ordalydelse
icke kan innefatta någon förpliktelse för Sverige att med avseende på
utländska verk förlänga sistnämnda skyddstid.

Vid motiveringen av det till 1877 års riksdag avlåtna lagförslagyttrade
departementschefen, att skyddstiden, vad tryckningsrätten anginge,
såsom regel lämpligen torde kunna, i likhet med vad i norska lagen
skett, bestämmas till författarens livstid och femtio år efter hans död,
med avseende därå, att författare, som tillhörde en liten nation, icke

OM HATT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK. 129

kunde göra sig räkning på särdeles inånga eller stora upplagor av sina 20 §.
skrifter och där före behövde, i vederlag för den mindre marknaden, en
längre skyddstid. Och då i riksdagen fråga väcktes om femtioårsperiodens
nedsättande till trettio år, anförde departementschefen, att den
i propositionen föreslagna tidrymden visserligen vore ganska lång, men
vid bestämmandet därav hade man tagit i betraktande, att ifrågavarande
rätt enligt förut gällande lag varit alldeles obegränsad och kunnat bibehållas
till evärdlig tid.

Enligt 1877 års proposition, som därutinnan överensstämde med
1855 års förordning, skulle författares och översättares rätt i fråga om
uppförande av dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete gälla för
hans livstid; dock att, om han låtit arbetet utgivas i tryck, men avlidit
innan fem år förflutit efter det år, då tryckningen skedde, hans rättsinnehavare
skulle njuta sagda rätt till godo under den tid, som av de
fem åren återstode. För anonymt verk skulle skydd gälla i fem år från
första offentliggörandet. Jämlikt därom av lagutskottet framställt förslag,
gavs emellertid åt lagens 14 § en lydelse, enligt vilken i fråga om icke
anonyma verk rätten alltid skulle gälla för författarens livstid och fe m år
efter hans död. — Närmast med anledning av en från 1902 års riksdag
avlåten skrivelse i ämnet, föreslog Kungl. Maj:t i proposition till 1904 års
riksdag den ifrågavarande skyddstidens utsträckning därhän, att författares
eller översättares omförmälda rätt, så ock tonsättares rätt att föredraga
musikaliskt arbete, skulle gälla för hans livstid och trettio år efter hans
död. Någon anledning att i sammanhang härmed utsträcka den skyddstid,
som vore gällande i fråga om uppförande eller föredragande av
anonym författares eller översättares verk, ansågs icke föreligga. Sedan
propositionen antagits av riksdagen, fick ifrågavarande paragraf genom
lagen den 29 april 1904 sin nuvarande lydelse.

Redan under de förhandlingar vid 1850 — 51 års riksdag, vilka
ledde till utfärdande av 1855 års förordning, gjordes från tre reservanter
i vederbörande utskott gällande, att skyddstiden, vad uppföranderätten
anginge, borde sättas lika lång som tiden för eftertrycksskyddet. I de
motioner, som lågo till grund för 1902 års riksdags nyssnämnda skrivelse,
ifrågasattes ock, om icke uppföranderätten borde äga lika långt
skydd som författarrätten i övrigt, men »på det steget icke skulle anses
alltför stort», stannade motionärerna vid de trettio åren. — Den skillnad,
som hos oss gäller i fråga om skyddstiden för utgivningsrätten, å ena,
samt skyddstiden för uppförande- och föredraganderätten, å andra sidan,
får anses bero enbart på historiska skäl; någon principiell grund för
densamma lärer icke kunna uppletas. Icke heller göra de utländska
lagstiftningarna, annat än högst undantagsvis, någon sådan skillnad.

130

OM KATT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

20 §. Av skal som nu anförts, bör enligt de sakkunnigas åsikt ifrågakomma,
skiljaktighet nu hävas jämväl för den svenska rättens del.

Då det sålunda gäller att fastslå en gemensam skyddstid beträffande
samtliga i den litterära och musikaliska auktorsrätten ingående befogenheter,
synes valet kunna begränsas till de två alternativen: skydd i femtio
eller skydd i trettio år efter auktors död.

Vid 1907 års riksdag väckte en motionär i andra kammaren förslag,
att den allmänna skyddstiden skulle nedsättas till trettio år efter
författares död. Härvid framhöll motionären, hurusom lagen dels avsåge
att tillförsäkra författaren det fulla värdet av hans arbete och förty
gåve honom ensam förfoganderätt däröver under en lång följd av år, dels
ock å andra sidan ville tillgodose det allmänna intresse, som krävde
att få fritt tillgodogöra sig det andliga arbetets produkter och i vidast
möjliga mån göra dem tillgängliga för folket. Det vore detta allmänna
intresse, som lett till att den förut obegränsade författarrätten inskränkts
till att gälla endast under en viss begränsad tidrymd. Lagens egen
mening krävde alltså, att skyddstiden ej utsträcktes utöver vad hänsynen
till författarens rätt verkligen fordrade. Den litteratur, som skulle komma
att beröras av en förkortning av gällande skyddstid, vore den del av
den skönlitterära produktionen, som ännu några tiotal år efter författarens
död hade full livskraft, som då ännu allmänt lästes och som kunde
sägas utgöra vår nationallitteratur i egentligaste mening. Dennas spridning
skulle givetvis gynnas bättre, om litteraturen vore fri och kunde
utges av en var, än om den vore förlagsegendom. Visserligen vore
icke något att invända mot att författarrätten övergin ge till författarens
efterlevande. Men dessas rätt torde lämpligen tillgodoses, om de finge
åtnjuta en så pass lång skyddstid, att en ytterligare förlängning av
denna ej i någon väsentlig mån skulle öka författarrättens värde vid
deras tillträdande av densamma. Detta mål vunnes fullt ut genom förslaget.
Det pris, en förläggare kunde betala för författarrätten till ett
enskilt arbete eller till en författares samlade skrifter, måste bero på
den vinst, han ansåge sig kunna erhålla dels av det omedelbara utgivandet
och dels av eventuella nya upplagor under den närmaste framtiden.
Avsättningsmöjligheterna i en mer avlägsen framtid vore svårberäkneliga
och osäkra, och penningevärdet av en sådan avlägsen rättighet, reducerad
till närvarande tid, vore allt för ringa för att kunna åstadkomma
någon nämnvärd värdeskillnad mellan en författarrätt på femtio år
och en sådan på trettio år efter författarens död. Skulle åter en
författares efterlevande behålla författarrätten, vilket mer sällan torde

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

131

ske, så kunde även i detta fall trettio år anses utgöra en lagom lång
Bkyddstid.

Lagutskottet, till vilket motionen hänvisades, tick från Sveriges
författarförening mottaga en skrivelse i ämnet, vilken finnes avtryckt
i utlåtandet. Föreningen anförde, att äldre klassiska författares verk,
för vilka skyddet utginge först femtio år efter 1877 års lags trädande
i kraft, likväl vore tillgängliga i särdeles prisbilliga upplagor, vilket
föreningen ock med exempel styrkte. Även senare tiders märkligare
arbeten hade utgivits i gottköpsupplagor, och på allra sista tiden hade
man gått mycket långt i att sänka priserna för berömda böcker, ända
ned till en krona för ganska dryga band. Det vore därför knappast
sannolikt, att en lagändring skulle framkalla billigare pris. Visserligen
kunde konkurrensen vålla någon nedpressning, men å andra sidan vore
det förläggaren möjligt att sätta priset lägre, då han hade trygghet
mot att affären komme att lida inkräktningar från annat håll. 1 alla
fall gällde det ju att konkurrera med andra likartade verk, och förläggarintresset
bjöde då att hålla priset lågt för att främja största möjliga
spridning. Vunnes sålunda intet väsentligt för allmänheten, torde däremot
en nedsättning av skyddstiden ofördelaktigt drabba författarna och
deras efterlevande. En författare kunde sällan lämna de sina stort annat
i arv än sina skrifter; och det pris en förläggare betalade för dessa, i
händelse han köpte dem vid författarens död, bleve naturligtvis, därest
de antoges äga bärkraft under en längre tidsföljd, högre, om hans
firma finge ensamrätt under femtio år än om det endast gällde trettio
år. Dessutom rörde frågan icke enbart, såsom motionären förmenat, de
skönlitterära verken, utan all litteratur, exempelvis även läroböcker,
lexika och dylikt. Betalningen för dessa utginge vanligen icke en gång
för alla, utan med en viss del av varje upplagas bruttovärde. Det kunde
dröja många år, innan en författares möda bleve på detta sätt fullt ersatt.
— Utskottet för sin del fann motionären icke hava påvisat några avsevärda
olägenheter av den nuvarande skyddstiden. Icke heller syntes
han i förhållande till de av föreningen utvecklade och belysta skäl för
bibehållande av nämnda tid hava anfört tillräcklig anledning till inskränkning
därutinnan; och hemställdes förty, att motionen icke måtte till någon
åtgärd föranleda. I andra kammaren framhöll en ledamot, att den föreslagna
förkortningen icke i väsentlig mån skulle komma allmänheten,
utan fastmera förläggarna till godo. Utskottets hemställan bifölls av
båda kamrarna.

I detta sammanhang må nämnas, att då i Danmark frågan om de
för anslutning till 1908 års konvention nödiga lagändringar var före i

132

OM HATT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

20 §. folketinget 1911, det av tinget i ärendet tillsatta utskottet uttalade sig
för, att den auktorsrättsliga skyddstiden skulle inskränkas till auktors
livstid och trettio år därefter, i likhet med vad i Tyskland vore fallet.
Dock ansågs, att Danmark icke på egen hand borde företaga en sådan
ändring; men utskottet yttrade den önskan, att det från dansk sida
måtte arbetas för en inskränkning av författarrätten i sådan riktning
och att förhandlingar därom måtte inledas med Norge och Sverige och
sedan på en internationell konferens med samtliga bernunionens stater.
Med anledning härav förklarade i tinget vederbörande minister, att sådana
förhandlingar snarast skulle igångsättas. Härefter antogs regeringens
lagförslag, i vilket den förut gällande femtioåriga skyddstiden bibehållits.

De sakkunniga hemställa, att den allmänna skyddstiden fortfarande
skall omfatta auktors livstid och femtio år efter hans död.
Huru långvarig skyddsperioden efter auktors död bör tillmätas, huruvida,
såsom frågan här ovan begränsats, denna period bör sättas till femtio
eller allenast till trettio år, lärer visserligen icke kunna bestämmas
efter teoretiska, objektivt giltiga grunder. Det gäller att mot varandra
väga auktors intresse och allmänhetens intresse samt att finna den tidpunkt,
då dessa två intressen må anses väga jämnt: avgörandet härvidlag
måste alltid bliva i viss mån godtyckligt. Den av författarföreningen
i dess nyssnämnda skrivelse framhållna omständighet, att våra
äldre klassiska författares verk, ehuru ännu skyddade, utgå i särdeles
prisbilliga upplagor, är emellertid värd beaktande. Och då under år
1913, trots gällande skydd, Tegnérs samlade dikter utgivits i en upplaga,
som kostar två kronor, samt romaner av Herman Bjursten, August
Blanche och Marie Sophie Schwartz utkommit som »tjugufemöresböcker»,
synes teorien om auktorsskyddet såsom fördyrande vår klassiska
skönlitteratur näppeligen kunna vidare upprätthållas. Vid sådant förhållande
och med hänsyn därtill, att förevarande fråga så sent som
1907 varit föremål för riksdagens bedömande, har den nu för utgivningsrätten
gällande, med den reviderade bernkonventionens huvudregel
överensstämmande skyddstiden av femtio år efter auktors död
ansetts böra bibehållas. Att samma skyddstid, som stadgas beträffande
nyss nämnda rätt, bör äga rum jämväl för vad angår uppförande-,
utförande- och föredraganderätten, har i det föregående framhållits.

Om emellertid vid en blivande behandling av förevarande lagförslag
den allmänna skyddstiden skulle anses böra nedsättas till en kortare
period efter auktors död än den femtioåriga, som i 1908 års konvention
angivits såsom auktorsrättens normala giltighetstid, så lärer,

OM KATT TILL LITTERÄRA OOH MUSIKALISKA VERK.

133

även för detta fall, den nuvarande skyddstiden böra, såsom ock skett i 20 §.
Danmark, bibehållas intill dess frågan varit före på en av de konferenser,
som med vissa mellantider äga rum mellan de till bernunionen
anslutna stater — nästa konferens är utsatt att hållas i Rom senast år
1918.

21 och 22 §§. 21—22 §§.

Förslagets 21 §, som motsvarar lagens 8 § och sista punkten av skyddstid för
lagens 14 §, giver regler om beräkning av skyddstid i vissa fall, då
auktors död ej kan tagas till utgångspunkt. Av de nämnda paragra- uga samfund,
ferna i lagen innehåller 8 §, att för skrift, utgiven av vetenskapligt
samfund eller annan förening, som utesluter personlig författarrätt,
skydd mot eftertryck njutes i femtio år från det skriften först utgavs.
Av motiven framgår, att berörda stadgande hämtats från 1876
års norska lag. Sistnämnda lag bestämde härutinnan: i 4 §, att utgivaren
av periodisk skrift eller av verk, som bestode av självständiga
bidrag av olika medarbetare, skulle räknas lika med författare, vare sig
utgivandet skedde av ett vetenskapligt institut eller av ett sällskap eller
av en enskild person; samt i 8 §, att vetenskapliga institut och sällskap
skulle i det i lagens 4 § nämnda fall njuta skydd för de av dem utgivna
verk i femtio år efter det första utgivandet. 1 enlighet med de
norska bestämmelserna torde ifrågavarande stadgande i vår lag böra tolkas
såsom åsyftande endast samlingsverk: det kan icke gärna avse sådana
fall, då en författares skrift utgives, ty om författaren namngivits, är
det i regel ju för den utgivande institutionen förmånligare, att skyddstiden
räknas från författarens död; och om hans skrift är anonym eller
pseudonym, äro de i fortsättningen av paragrafen givna regler om
anonyma och pseudonyma verk till fyllest. Omförmälda stadgande har
sålunda ansetts böra förändras till närmare överensstämmelse med berörda^
norska regler och motsvarande stadgande i 1893 års norska lag.

Även i fråga om postuma skrifter stadgas i nyssnämnda 8 § av skyddstid för
1877 års lag, att skydd mot eftertryck njutes i femtio år från det p08tuma Terkskriften
först utgavs. En reservant i lagutskottet vid 1877 års
riksdag hemställde, att för skrift, som utgåves sedan författaren avlidit,
skyddstiden skulle beräknas från hans död. I första kammaren anfördes,
hurusom det kunde inträffa, att en skrift utgåves efter författarens
död nära slutet av de femtio åren; då skulle enligt denna
paragraf skyddstiden förlängas i ytterligare femtio år, så att den bleve
inalles ett hundra år från författarens död. Men icke nog därmed: även

134

051 RÅTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

21—22 §§. en outgiven skrift, som längesedan upphört att falla under skyddstiden,
skulle, åtminstone efter ordalydelsen om ej efter meningen med stadgandet,
erhålla ett sådant skydd i femtio år genom att utgivas. Frågan
kunde bliva av praktisk betydelse; om historiskt viktiga memoarer eller
anteckningar från äldre tider påträffades, skulle de icke få utgivas annat
än efter avtal med arvingarna, vilka det ofta ej vore så lätt att taga
reda på. Häremot invände vederbörande departementschef, att det måste
förstås inunder, att den skyddstid, som för författarens rätt vore stadgad,
icke finge vara utgången, för att den nya tidsbestämmelsen av femtio
år skulle kunna räknas utgivaren till godo. — Vad sålunda anförts mot
lagens ifrågavarande föreskrift synes i allo äga giltighet. Att, såsom
av bemälde reservant föreslogs, utbyta nämnda bestämmelse mot ett
stadgande av innehåll, att skyddstid för postum skrift skall beräknas
från författarens död, torde emellertid vara överflödigt; det åsyftade
målet nås på enklare sätt genom att endast låta den ifrågavarande
bestämmelsen utgå, utan att sätta något annat i stället. Verket skyddas
då enligt huvudregeln: under auktors livstid — såsom outgivet — och
efter hans död under en period av femtio år, oavsett vid vilken tidpunkt
av nämnda period detsamma utgives.

Skyddstid för Vad slutligen skyddstiden för anonyma och pseudonyma verk
pseudonym»1 angår, hava de sakkunniga ansett den i lagens 14 § sista punkten
verk. kvarstående bestämmelsen om en blott femårig skyddsperiod för uppförande-
och föredraganderätten icke vidare böra bibehållas, utan torde
härvidlag böra tillämpas samma regler som då det gäller skydd mot
eftertryck.

Skyddstid för I 22 § av förslaget återfinnas de i lagens 9 § meddelade bestämverk,
som melser, huru en skyddstid, som löper från en skrifts utgivande, skall
a^deiniagar. beräknas i fråga om skrifter, som utgivas i flera avdelningar — band,
häften — med inbördes sammanhang. Efter vanliga regler skulle ju
särskild skyddstid löpa från varje särskild avdelnings utgivande; men
till författarens favör räknas skyddstiden i stället från det sista avdelningen
utgavs; dock att, där en tidsperiod av mer än två år förflutit
mellan två på varandra följande avdelningar, de före nämnda period utkomna
avdelningarna räknas som en helhet för sig, för vilken särskild
skyddstid löper. — Någon särskild hänvisning i denna paragraf till den
paragraf, som handlar om skydd mot oauktoriserad översättning, är icke
vidare av nöden.

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

13''»

Ansvarsbestämmelser.

23 och 24 §§.

Bestämmelserna i förslagets 23 § motsvara de i 10 §, 15 § törsta
och tredje styckena samt 18 § av 1877 års lag förekommande stadganden
om ansvar och skadestånd vid eftertryck. I fråga om straffbestämmelserna
ansluter sig förslaget i huvudsak till vad nu gäller. Emellertid har
lagens bötesminimum, tjugu kronor, ansetts böra nedsättas till fem kronor;
till jämförelse må nämnas, att enligt tysk lag det lägsta bötesbeloppet
är tre mark.

Det i 1 § av gällande lag brukade uttrycket »mångfaldiga»

skulle möjligen kunna anses innebära, att endast det reproducerande,
varigenom framställdes flera än ett exemplar av ett verk, vore auktor
förbehållet och att således verkets återgivande i allenast ett exemplar
skulle stå fritt för en var. Detta torde dock knappast vara lagens
mening; i 10 § förbjudes att »trycka» annans skrift; om också tryckning
regelmässigt sker i ett antal exemplar, torde man dock ej böra
därav draga den slutsats, att eftertryck i ett enda exemplar skulle
vara tillåtet. Och sedan genom lagändringen 1897 fotokemiskt förfarande
likställts med tryckning, torde en sådan slutsats vara ännu
mindre berättigad: därest exempelvis en karta eller byggnadsritning,
utan auktors lov, genom fotografi reproduceras i ett enda exemplar,
måste man väl anse eftertryck vara för handen. Till förekommande avtvekan
härutinnan, har det ansetts böra i lagtexten utsägas, att även
ett verks återgivande i ett enda exemplar betraktas såsom mångfaldigande.
Jämväl i de norska, danska och tyska lagarna har uttryckligen
angivits, att mångfaldigande (Mangfoldiggjerelse, Vervielfältigung) föreligger,
så snart ett enda exemplar framställts.

Gärningsman vid eftertryck är den som, själv eller genom annan,
olagligen mångfaldigar ett verk, den för vilkens räkning mångfaldigandet
sker — se Kungl. Maj:ts utslag den 24 mars 1898 i Nytt juridiskt
arkiv s. 133.

Vad förslagets förevarande paragraf i första stycket under 2) innehåller
motsvarar lagens 18 §. Under det lagens 15 § stadgar straff och
skadeståndsplikt, oavsett om den brottsliga gärningen skett uppsåtligen
eller till följd av bristande uppmärksamhet, så har i 18 § säljarens vetskap
om det till salu hållna arbetets olaglighet gjorts till villkor för de
i paragrafen omförmälda påföljders inträdande. Detta är ock förslagets
ståndpunkt. — Då enligt lagen endast saluhållande och försäljning
träffas av straff, avse straffbestämmelserna i förslaget varje art av spri -

23-24 §§.

Olagligt
mångfaldigande
och
spridande.

Ansvar.

136

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

23—24 §§. dande, således även uthyrande av exemplar — en form av spridande,
vilken har sin huvudsakliga betydelse i fråga om musikaliska och kinematografiska
verk — samt exemplars offentliga utdelande. För att spridande
skall föreligga, erfordras ej, att ett flertal exemplar bragts i omlopp:
exempelvis måste en dikt eller en komposition anses hava blivit
spridd, där en enda avskrift av verket föryttrats. Detta är särskilt av
vikt, då mångfaldigande skett utan auktors tillstånd i enlighet med bestämmelsen
i 10 § av förslaget.

Enligt 18 § av 1877 års lag skola lagens ansvarsbestämmelser tilllämpas
även på den, som, med vetskap om ett arbetes olaglighet, inför
arbetet i riket till försäljning. Sådan »olaglighet» föreligger" emellertid
endast i det fall, att ett enligt den svenska lagen skyddat verk utan
auktors tillstånd mångfaldigats i ett land, till vilket Sverige står i konventionsförhållande.
Om däremot det oauktoriserade mångfaldigandet
skett i ett land, till vilket Sverige icke står i sådant förhållande, om
exempelvis en svensk författares skrift blivit utan dennes samtycke
tryckt i Finland av en finsk förläggare, är ju varken mångfaldigandet
eller upplagans spridning, så länge denna sker inom Finland, stridande
mot lag, men därest exemplar spridas i vårt land, kränkes författarens
av den svenska lagen skyddade rätt; först i och med införseln vidtager
arbetets »olaglighet». Tvivelsutan avser berörda lagrum, trots sin ordalydelse,
även det sist nämnda fallet. I den mån så är förhållandet,
måste, med hänsyn till vad nu nämnts, en sådan ordalydelse anses mindre
tillfredsställande. Åt motsvarande bestämmelse i förslaget har förty
givits en annan avfattning, utan att därmed åsyftats någon avvikelse i
sak från vad som nu får anses gälla.

olagligt I fråga om skadestånd stadgas i 15 § av gällande lag, att efter gamfe^ch

tryckaren skall hava till målsäganden förbrutit upplagan samt att han
spridande, skall ersätta målsäganden värdet av de exemplar därav, som ej finnas
Skadestånd. } behåll, beräknat efter boklådspriset för exemplar av den senast utgivna,
rättmätiga upplagan. År arbetet olagligt allenast till viss avskild
del av det hela, skall vad sålunda är stadgat tillämpas endast på denna
del. Kunna dessa grunder för beräkning av skada icke följas, skall
skadeståndet bestämmas efter annan grund, som prövas skälig. Lägsta
belopp, vartill skadestånd må sättas, skall i ty fall vara tjugufem kronor.
— Beträffande dessa föreskrifter anfördes av en reservant i lagutskottet
vid 1877 års riksdag: Lika obestridligt som det vore, att den
som funnes saker till eftertryck, borde till målsäganden utgiva sin vinst
och ersätta den skada, som därutöver kunde hava blivit denna senare

OM KATT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

137

tillskyndad, lika obestridligt torde det vara, att målsäganden icke borde 23—24 §§.
på förbrytarens bekostnad göra någon vinst, vilket dock i de flesta fall
genom de föreslagna bestämmelserna bleve förhållandet. Skada av eftertryck
kunde nämligen endast undantagsvis uppgå till mer än boklådspriset
för försålda exemplaren efter avdrag för trycknings- och försäljningskostnaden,
vilken torde i medeltal uppgå till två tredjedelar därav.

Och om med de i behåll varande exemplaren bleve förfaret i likhet med
vad i avseende på de för den olovliga teckningen användbara materialier
vore föreskrivet, torde målsägandens rätt i detta hänseende vara
fullt tillgodosedd. En förmildring av omförmälda bestämmelser torde
desto hellre vara behövlig, som dylika förbrjdelser, vilka sällan om ens
någonsin kunde undgå att upptäckas och bliva beivrade, följaktligen
i de flesta fall härrörde av ovarsamhet eller missförstånd om lagens
mening.

De sakkunniga finna, lika med bemälde reservant, ifrågavarande
anordning, enligt vilken hela upplagan eller dess bruttovärde tillfaller målsäganden,
vara ägnad att oskäligt gynna denne på eftertryckarens bekostnad.

Detta system, som upptagits från tryckfrihetsförordningen — där emellertid
särskilda bestämmelser om ansvar jämte skadeståndet saknades —
samt från Norges och Danmarks äldre författningar, är numera i nämnda
länder övergivet och synes icke heller böra bibehållas i vår lagstiftning.

Enligt de sakkunnigas mening bör frågan om eftertryckarens ersättningsskyldighet
regleras i enlighet med de allmänna skadeståndsbestämmelserna;
och har i förslaget alltså utsagts, att den brottslige skall ersätta
all skada. Uppskattningen av skadan äger rum enligt vanliga grunder;
mången gång torde ersättningen lämpligen kunna utgå med värdet av
de exemplar av den olagliga upplagan, vilka ej finnas i behåll, beräknat
till boklådspriset för exemplar av den senast utgivna rättmätiga upplagan,
med avdrag för kostnader. — Något visst minimum för skadeståndets
belopp har icke ansetts böra fastställas.

Bestämmelser i det ämne, som i förslagets 24 § är i fråga, åter- olagligt uppfinnas
i lagens 15 8 andra och tredje stvckena. Grunderna till de för- fBrande “• “•
ändringar, som här föreslagits, äro i huvudsak desamma, som vant be- skadestånd,
stämmande för motsvarande ändringar i förslagets näst föregående paragraf,
till vars motivering alltså hänvisas. — Vad skadestånds belopp
angår, så lärer detta ofta kunna beräknas till vad som vid ett verks
olovliga återgivande influtit, med avdrag för kostnader; om flera verk
samtidigt uppförts, måste naturligen skadeståndet i förhållande därtill
jämkas.

138

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

25 §.

Huru förfaras
skall med
exemplar, avsedda
för
olovligt
offentliggörande,
och
med vissa
materialier.

Bernkonventionen»
bestämmelser

om beslag.

25 §.

Paragrafens stadganden avvika i särskilda avseenden från bestämmelserna
i lagens 15 och 16 §§. Enligt förstnämnda lagrum skola
befintliga exemplar av en olovlig upplaga vara förbrutna till målsäganden,
det vill säga tillfalla honom utan lösen. Denna anordning har
emellertid, av skäl, som angivits vid 23 § i förslaget, ansetts icke böra
bibehållas. Dock måste givetvis genom bestämmelser i lag förebyggas,
att eftertryckaren med sina olovligen framställda exemplar kommer
i tillfälle att konkurrera med författaren eller hans rättsinnehavare. Enligt
förevarande paragraf i förslaget gäller således som huvudregel, att
de exemplar av ett olovligen mångfaldigat verk, vilka eftertryckaren ej
hunnit avyttra, skola förstöras. Med de uteslutande för det olovliga
mångfaldigandet användbara materialier, såsom formar, stenar, stereotyper
och plåtar, skall så förfaras, exempelvis genom avslipande av graverade
plåtar eller nedsmältning av stereotyper, att missbruk ej kan
ske. Föreskriften i lagens 16 § om särskilt beslagtagande av sådana
materialier har uteslutits. I överensstämmelse med vad som gäller enligt
förordningen angående patent har målsäganden tillagts rätten att, där han
så önskar, tillösa sig ifrågakomna exemplar och materialier. Huruvida
sistnämnda, gent emot eftertryckaren mildare förfarande eller den strängare
påföljd, som består i exemplarens och materialiernas förstörande, skall vinna
tillämpning, beror på målsägandens val.

Även ett sådant exemplar, vars framställande skett till enskilt bruk
och förty jämlikt bestämmelsen i 10 § varit tillåtet, är underkastat förstörelse,
därest detsamma utbjudes till försäljning eller omständigheterna
eljest utvisa, att exemplaret är ämnat att offentliggöras. — Av paragrafens
formulering framgår, att därest endast en del av ett verk,
exempelvis tio sidor av en tryckt skrift om ett hundra sidor, är att anse
såsom eftertryck, förfarandet i fråga skall tillämpas endast på denna del.

Så som förslagets ifrågavarande bestämmelser blivit avfattade, överensstämma
de i huvudsak med vad som gäller enligt norsk, dansk
och tysk rätt.

Enligt bernkonventionen av 1886, art. 12, kan varje olovligen eftergjort
verk tagas i beslag (toute oeuvre contrefaite peut étre saisie)
vid införseln i de av unionens länder, där originalverket har rätt till
lagligt skydd; beslag äger rum i överensstämmelse med varje lands
inre lagstiftning. Här är givetvis icke fråga om sådant beslag som det
i 16 § av 1877 års svenska lag omförmälda, vilket äger rum i sammanhang
med rättegång, utan om en provisorisk åtgärd, närmast motsva -

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

1 39

rande det beslag, som sker enligt tullförfattningarna eller vid införsel
till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning. Vid konferensen i
Bern 1885 förklarade vårt lands ombud, att Sverige ansåge bestämmelsen
i den föreslagna art. 12 vara av rent fakultativ natur, vadan Sverige,
därest detsamma komrae att underteckna konventionen, icke på grund
därav skulle anse sig hava skyldighet att införa ett sådant beslagsförfarande;
denna förklaring mötte icke någon gensägelse. Vid konferensen
i Paris 1896 gjordes från Englands sida liknande uttalande i fråga
om vissa engelska kolonier.

I den reviderade konventionen har motsvarande bestämmelse, upptagen
i art. 16, följande innehåll: Varje olovligen eftergjort verk kan
tagas i beslag av vederbörande myndigheter i de unionsländer, där originalverket
har rätt till lagligt skydd. I dessa länder kan beslag äga
rum jämväl i fråga om reproduktioner, som härröra från ett land, där
verket icke är skyddat eller har upphört att vara det. Beslag äger
rum i överensstämmelse med varje lands inre lagstiftning. — I fråga
om mekaniska instrument äro liknande föreskrifter meddelade i konventionens
13 art. sista stycket.

Vad angår ifrågavarande konventionsstadgandes betydelse, hava vissa
av konventionens uttolkare gjort gällande, att detsamma är ovillkorligen
förpliktande och att det sålunda åligger varje unionsland att bereda
möjlighet till sådant beslagtagande, som i konventionen sägs. Andra åter
— bland dem Kohler ävensom Röthlisberger, författaren till den både
i kvalitativt och i kvantitativt hänseende mest betydande kommentaren
till konventionen i dess lydelse av 1886 och 1896 — äro av motsatt
åsikt och anse ifrågakomna bestämmelse vara av icke tvingande natur
för vad angår de unionsländer, vilkas lagstiftning icke känner ett sådant
förfarande. Till stöd för denna uppfattning har hänvisats till
Sveriges och Englands nämnda förklaringar ävensom till konventionens
uttalande, att beslag skall äga rum i överensstämmelse med varje lands
inre lagstiftning. Vidare har anförts, att konventionen icke gärna
kan tänkas vilja ålägga ett land, vars lag icke förutsett ett dylikt beslagsförfarande,
en så betungande skyldighet som att, endast för det
ändamål vilket nu är i fråga,. införa en anordning, som måhända nödvändiggör
inrättande av ett antal särskilda tjänstebefattningar.

De sakkunniga finna de skäl, som anförts för denna sistnämnda
tolkning, vara fullt övertygande. Då således bernkonventionen enligt de
sakkunnigas mening icke innefattar förpliktelse för vårt land till införande
av stadganden av nu omförmälda beskaffenhet, och sådana stadganden icke
heller eljest synas påkallade, har vid den nuvarande ordningen fått bero.

140

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

Om denna lags tillämplig]}et.

30 §.

Denna paragraf motsvarar 19 § av 1877 års lag. Nämnda lagrum
i sin ursprungliga lydelse innehöll, att lagen tillämpades å skrift av
svensk medborgare; och ansåges skrift, som utan uppgivet eller under
diktat författarenamn blivit av svensk förläggare utgiven, vara av svensk
medborgare författad, därest ej annat förhållande ådagalades. Lagens
bestämmelser kunde, under förutsättning av ömsesidighet, av konungen
förklaras delvis eller helt och hållet gälla även för annat lands medborgares
skrifter. — Genom lagen den 28 maj 1897 fick 19 § sin nuvarande
avfattning.

Då det gäller att i fråga om en viss stat uppdraga gränserna för
dess auktorsrättsliga lagstiftnings tillämplighet med avseende på de inom
eller utom statens område tillkomna verk av beskaffenhet att kunna
bliva föremål för auktorsrätt, så erbjuda sig för ett sådant avgörande
huvudsakligen två särskilda principer: nationalitets- och territorialprincipen.
Bestämmande för frågan, huruvida ett visst verk skall
skyddas enligt en viss stats lag, är enligt förstnämnda princip auktors
statsborgarskap, enligt den senare verkets utgivningsort.

V ad bernkonventionen angår, stipulerar denna i sin ursprungliga
lydelse, enligt art. 2, att författare, som tillhöra något av unionens länder,
eller deras rättsinnehavare, skola i de övriga länderna för sina verk,
vare sig dessa offentliggjorts i något av nämnda länder eller icke blivit
offentliggjorda, åtnjuta det unionella skyddet, samt, enligt art. 3, att
konventionens bestämmelser skola vara tillämpliga jämväl å förläggare
av verk, som offentliggjorts i något av unionens länder och vars författare
tillhör ett land, som icke är anslutet till unionen. I senare fallet
är således fråga särskilt om skydd för förläggare inom unionen, vilka
utgiva verk av författare, som stå utom unionen; dessa författare däremot
njuta icke skydd för egen räkning. Enligt den ursprungliga konventionens
system gäller alltså nationalitetsprincipen i fråga om icke utgivna
verk, varemot beträffande utgivna verk denna princip tillämpas jämsides
med territorialprincipen: för att ett utgivet verk skall enligt konventionen
skyddas för författarens räkning, fordras således, både att denne
skall tillhöra ett unionsland och att verkets offentliggörande sker i ett
sådant land.

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK. 14!

])et genom art. 3 tillskapade rättsläge, enligt vilket förläggaren
såsom sådan tillädes ett självständigt, från auktor icke härlett skydd,
befanns emellertid ohållbart; och enligt paristilläggsakten har art. 3
ändrats därhän, att författare, vilka icke tillhöra något av unionens
länder, men som för första gången offentliggjort eller låtit offentliggöra sina
verk i ett av dessa länder, för nämnda verk komma i åtnjutande av det
unionella skyddet. Här har således det enligt 188G års konvention
gällande förläggareskyddet utbytts mot ett direkt skydd för icke-urdonsförfattare,
vilken låter sitt verk för första gången offentliggöras i ett
unionsland: genom utgivandet där blir verket så att säga naturaliserat i
unionen. Genom tilläggsakten utmärktes vidare i art. 2, att det även här
gällde det första offentliggörandet. Att offentliggörande här är liktydigt
med utgivande, har förut nämnts. Enligt tilläggsakten kombineras alltså
de båda nämnda principerna på det sätt, att nationalitetsprincipen gäller
för icke utgivna, men torritorialprincipen beträffande utgivna verk. Konventionsskydd
äger således rum för unionsförfattares icke utgivna verk,
samt för så väl unionsförfattares som icke-unionsförfattares i ett unionsland
för första gången utgivna verk. Oskyddade äro däremot ickeunionsförfattares
outgivna verk samt de utom unionens område för
första gången utgivna verk, vare sig deras författare tillhör ett unionsland
eller icke.

Sverige, som ju icke är anslutet till paristilläggsakten, har emellertid
genom den förändrade lydelse, som år 1897 gavs åt 19 §, bragt sin
lagstiftning på denna punkt i överensstämmelse med berörda akt; vårt land
bereder således utländska, utom unionen stående författare, vilka för
första gången utgiva sina verk i ett unionsland, ett direkt, icke ett
endast genom förläggaren förmedlat, skydd.

Vid konferensen i Berlin hava paristilläggsaktens ifrågavarande bestämmelser,
utan ändring i sak, blivit upptagna i den reviderade konventionens
art. 4, 5 och 6. Visserligen har härvid företagits en tämligen
genomgripande redaktionsförändring, med vilken åsyftats att klargöra,
att i det fall, då en unionsförfattare utgiver ett verk, icke i sitt
eget, utan i ett annat till unionen hörande land, han i sistnämnda land
skall intaga samma ställning i auktorsrättsligt hänseende som dess egna
medborgare och sålunda icke åtnjuta de ytterligare rättigheter, som landet
möjligen kan på grund av bernkonventionen vara skyldigt att inrymma
åt utländska unionsförfattare, varemot han i sitt eget land
skyddas enligt konventionen; och att, då en icke-unionsförfattare utgiver
sitt verk i ett unionsland, han i detta land likställes med dess egna
medborgare, men i andra unionsländer njuter konventionsskyddet.

:io

142

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERE.

30 §. För vårt land — med det hos oss i förevarande avseende gällande

system, som låter konventionens bestämmelser om viss minimirätt för
utländsk auktor bliva tillämpliga allenast i den mån, de inarbetas i vår
lag, och enligt vilket således det aldrig kan komma att inträffa, att
utlänning njuter bättre skydd än svensk författare — bar den omformulering,
som sålunda skett, icke någon betydelse. För att Sverige må
kunna ratificera den reviderade konventionen, erfordras således icke någon
ändring i 19 § av gällande lag.

32 §.

Övergångs bestämmelser.

32 §.

I motsats till den eljest inom civilrätten gällande huvudregeln,
hava de svenska — liksom ock de norska, danska och tyska — auktorsrättsliga
lagarna tillagt sig återverkande kraft. Enligt 24 § av lagen
angående äganderätt till skrift tillämpas denna lag på redan offentliggjorda
arbeten — att den äger tillämpning jämväl på verk, som tillkommit
innan lagen trädde i kraft, men först senare offentliggjorts, bar
icke ansetts behöva uttryckligen angivas. Och lagen angående rätt att
efterbilda konstverk, som trädde i kraft med ingången av 1898, skall
äga tillämpning jämväl i avseende på dessförinnan utfört konstverk.

Grundsatsen om lagens återverkan är genomförd ända därhän,
att i de fall, då auktorsskyddet i en viss riktning utvidgas, det bättre
skyddet tillägges även sådana verk, för vilka den enligt äldre lag gällande
skyddstiden redan utlupit. Visserligen anfördes i riksdagens skrivelse
den 22 maj 187 7 angående Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående äganderätt till skrift, hurusom riksdagen funnit ett
stadgande böra i lagen införas därom, att skyddstid för avliden författares
skrift, till vilken äganderätten ännu icke upphört, bestämdes
till femtio år efter det lagen trädde i kraft. Riksdagen var
således av den mening, att lagen icke skulle äga retroaktiv verkan i fråga
om sådana verk, för vilka skyddstiden var utgången vid lagens ikraftträdande.
Denna riksdagens åsikt kan dock icke anses hava kommit till uttryck
i berörda lagrum. Men även om man skulle hysa någon tvekan i fråga
om vilken ställning 187 7 års lag i sin ursprungliga lydelse intager till
denna fråga, så är lagen den 29 april 1904, enligt vilken skyddstiden för
uppförande- och föredraganderätten utsträcktes från fem till trettio år efter
auktors död, otvetydig därutinnan, att den utsträckta skyddstiden skall gälla
även för sådana verk, i fråga om vilka den förut gällande skyddstiden utgått.
I 1904 års lag utsäges, att lagen skall äga tillämpning jämväl i avseende
å skrift, offentliggjord före den 1 juli 1904, då lagen trätt i kraft, dock

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

143

att, där någon före lagens ikraftträdande på grund av förut gällande lag 32 §.
lovligen uppfört eller föredragit dramatiskt, musikaliskt eller musikaliskt-dramatiskt
arbete, lian skall vara oförhindrad att fortfarande den
rätt utöva. Gent emot alla andra återinträder således auktor i sina rättigheter.
Genom 1904 års lagändring blevo exempelvis den under år
1892 avlidna författarinnan Anne Charlotte Lefflers dramatiska arbeten,
för vilka skyddstiden i förevarande hänseende utgick med år 1897,
ånyo föremål för skydd under tiden från och med den 1 juli 1904 till
utgången av år 1922; dock att den, som under den tid arbetena således
varit fria uppfört desamma, fortfarande har rätt att utan särskilt
tillstånd uppföra dem. — Även då en viss grupp av verk varit ställd
alldeles utom skydd, gäller en lag, som skapar sådant, till förmån jämväl
för de vid lagens tillkomst befintliga verken: så avsåg 1897 års lag,
genom vilken de rent musikaliska verken förlänades skydd mot utförande,
även de före 1898 komponerade verk.

Vad ifrågavarande förslag beträffar, lärer anledning till avvikelse
från den nuvarande auktor srättsliga lagstiftningens ståndpunkt, enligt
vilken ny lag tillämpas även å de före densammas ikraftträdande tillkomna
verk, desto mindre föreligga som förslaget — på sätt framgår av
sammanställningen här nedan av skiljaktigheterna mellan detta och gällande
lag — i allt väsentligt syftar till utvidgande av auktors rätt. Liksom
enligt gällande lag har ock i förslaget den omständigheten, att skyddstiden
för ett verk en gång utlupit eller att en viss grupp av verk förut
alldeles saknat skydd, ansetts icke böra hindra, att ett sådant verk eller
en sådan grupp kommer i åtnjutande av det genom förslaget förlängda
eller nyinförda skyddet.

Från berörda, inom den svenska auktorsrätten gällande grundsats Undantag från
om nya föreskrifters återverkande kraft hava emellertid vissa undantag ^y^iagens11
funnits påkallade. Till en början har i förslaget upptagits bestämmelsen återverkande
i lagens 24 §, att den i 7 § — motsvarande förslagets 20 §, i vad
denna avser skydd mot eftertryck — stadgade skyddstid för skrift,
vars författare avlidit före den dag, då lagen blivit gällande, från den
dag beräknas. Visserligen måste detta stadgande i och för sig anses
vara mindre tillfredsställande: det innebär exempelvis i fråga om
Esaias Tegnérs och Erik Gustaf Geijers verk, att dessa skyddas i mer
än åttio år efter auktors död. Men då bestämmelsen tillkommit för
att förmedla övergången från den »eviga» auktorsrätten under tryckfrihetsförordningens
regim till det genom 1877 års lag införda systemet
med viss tidsbegränsning, hava de sakkunniga, jämväl med hänsyn till
att icke mycket mera än ett årtionde återstår av den tid, som med be -

144

OM EÄTT TILL LITTEEÄEA OCH MUSIKALISKA TEEK.

32 §. stämmelsen avses, icke ansett sig böra föreslå någon ändring i förevarande
avseende.

Vidare har i förslaget bibehållits den i nämnda 24 § av lagen upptagna
bestämmelsen, att vad i lagens andra kapitel är stadgat icke skall
äga tillämpning å dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, som
blivit offentligen uppfört innan förordningen den 20 juli 1855, angående
förbud mot offentligt uppförande utan ägarens tillstånd av svenskt dramatiskt
eller för skådeplatsen författat musikaliskt arbete, trädde i kraft.
Härutinnan yttrades i motiven till 1877 års lag, att då sagda förordning
enligt sin ordalydelse icke vore tillämplig å arbeten, som
uppförts före densammas ikraftträdande, och rättigheten till deras
uppförande alltså vore fri, skulle en teaterföreståndare, som med full
rätt uppfört ett sådant arbete och därtill anskaffat dekorationer, kostymer
och dylikt, kunna tillskyndas en oförvållad ekonomisk förlust, om författaren
eller översättaren, med åberopande av den honom enligt andra
kapitlet av den föreslagna nya lagen tillkommande rätt, kunde förbjuda
arbetets vidare uppförande. Att döma härav skulle ifrågavarande undantagsbestämmelse
vara avsedd att gälla allenast till förmån för dem, som
före den nya lagens tillkomst offentligen uppfört ett verk av nämnda
beskaffenhet. Stadgandets ordalydelse måste emellertid anses innebära,
att uppföranderätten blir fri icke blott för denne, utan för en var.

I fråga om översättningar har ett undantag ansetts böra ske från den
eljest gällande regeln, att det genom förslaget förlängda skydd bör komma
även sådana verk till godo, för vilka skyddstiden redan utlupit. Då skydd
mot översättning jämlikt förslaget skall äga rum under författares livstid
och femtio år därutöver, så innebär ju detta — i förhållandet till andra
länder än Norge och Danmark — en högst avsevärd ökning av den nu
i detta avseende gällande skyddstid. Med hänsyn därtill hava de sakkunniga,
för att övergången till den nya regimen må bliva mindre kännbar,
ansett en bestämmelse böra införas i förslaget, enligt vilken sådana,
på andra språk än norska och danska avfattade verk, vilkas första utgivande
skett mer än tio år före den nya lagens ikraftträdande, icke skola
bliva delaktiga av skydd enligt nämnda lag. Aven i Norge —- vilket land
jämte Sverige vid undertecknande av den reviderade konventionen fortfarande
kvarstod vid den ursprungliga bernkonventionen med dess endast
tioåriga skydd mot översättning, under det samtliga de andra unionsländerna
voro bundna av paristilläggsaktens föreskrifter i denna del —
har genom lagen 1910 om ändringar i 1893 års lag, införts en liknande
övergångsbestämmelse. Att det av de sakkunniga nu föreslagna stad -

OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

145

gandet står i överensstämmelse med den reviderade konventionens be- 3‘4 §.
stämmelser, skall i det följande visas.

Där någon nedlagt möda eller kostnader på en verksamhet, som enligt
den gällande auktorsrättsliga lagstiftningen är tillåten, bör lian icke genom
en lagändring kränkas i sitt berättigade intresse att fritt få tillgodogöra
sig utbytet av berörda verksamhet. Denna regel, som iakttagits vid de
under 1897 och 1904 genomförda ändringar i lagen angående äganderätt
till skrift, ligger till grund för bestämmelserna under 4), 5), 6) och
7) i förevarande paragraf av förslaget. Vad stadgandet under 8) angår,
så gäller ju enligt nuvarande lag, att det offentliga utförandet av en
musikalisk komposition är fritt, där detsamma sker efter ett tryckt
exemplar utan sådant förbehåll, som i lagens 13 § sägs; såsom i det
föregående nämnts, är det i själva verket ytterst sällsynt, att dylikt
förbehåll utsättes. Med hänsyn till det nu sagda har billigheten ansetts
fordra, att den som under nu gällande lag, i syfte att offentligen utföra
ett musikverk, förskaffat sig ett med förbehåll ej försett exemplar av
detsamma, skall för framtiden vara oförhindrad att använda exemplaret
i det avsedda syftet. Motsvarande övergångsbestämmelse återfinnes i
den tyska lagen. Stadgandet under 9) överensstämmer med den reviderade
konventionens 13 art. tredje stycket, som innehåller, att den i
artikelns första stycke uttalade regeln om tonsättares rätt att bestämma
i fråga om de av dem komponerade verks överförande på eller utförande
medelst mekaniska instrument icke har återverkande kraft och således
i ett unionsland icke är tillämplig å verk, som i detta land, före
konventionens ikraftträdande, lovligen överförts på mekaniska instrument.

Beträffande den reviderade konventionens giltighet med avseende på Den revideratiden
stipulerar konventionens 18 art. följande: Konventionen är till- ^n8k°KnJteigJj°t"
lämplig å alla verk, som vid tiden för densammas trädande i kraft med avseende
ännu icke blivit allmän egendom i sitt hemland på grund av skydds- på tidentidens
utlöpande. Om emellertid ett verk på grund av den verket förut
tillkommande skyddstidens utlöpande blivit allmän egendom i det land,
där skydd påkallas, bliver verket icke ånyo föremål för skydd i
nämnda land. Tillämpningen av denna grundsats skall äga rum enligt
bestämmelser i de särskilda konventioner, som för detta ändamål äro
eller framdeles kunna komma att bliva slutna mellan unionsländer.

Saknas sådana bestämmelser, skola vederbörande länder, vart och ett för
sitt vidkommande, fastställa sättet för grundsatsens tillämpning. Föregående
bestämmelser äro likaledes tillämpliga vid ny till trädan de länders
anslutning till unionen ävensom i det fall, att skyddstiden utsträckes
jämlikt art. 7.

146

OM SÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

32 §. I fråga om tredje ocli fjärde punkterna av förevarande artikel må an märkas,

att några sådana särskilda konventioner, som där omförmälas,
icke äro eller lämpligen böra bliva slutna för vad vårt land angår.
Vid sådant förhållande har enligt den reviderade konventionen Sverige
att för sitt vidkommande fastställa sättet för tillämpning av den i art.
18 uttalade grundsats i fråga om konventionens återverkande kraft.
De närmare bestämmelser, som härutinnan erfordras, torde, i den mån
de ej upptagits i de förevarande lagförslagen, böra meddelas i den kungörelse,
som lärer komma att utfärdas med anledning av Sveriges blivande
tillträde till den reviderade konventionen.

Den ursprungliga konventionen av 1886 är enligt sin 14 art. tilllämplig
å alla verk, som vid tiden för konventionens trädande i kraft
ännu icke blivit allmän egendom i sitt hemland. Och överensstämmande
härmed gäller enligt kungörelsen den 8 juli 1904 med anledning av
Sveriges tillträde till unionen, att skydd enligt svensk lag ej åtnjutes
för ett arbete, med mindre detta åtnjuter skydd enligt sitt hemlands
lag. I enlighet med berörda grundsats i 1886 års konvention är första
punkten av 18 art. i den reviderade konventionen avfattad, dock har
grundsatsens giltighet begränsats därhän, att endast de verk, som blivit
fria i hemlandet på grund av skyddstidens utlöpande, falla under
regeln. Har åter ett verk blivit fritt i hemlandet av annan anledning,
såsom till följd av bristande iakttagande av föreskrivna formaliteter,
medför detta icke skyddslöshet i andra unionsländer. Ifrågavarande regel
innebär exempelvis, att ett i Tyskland, där skyddet varar i trettio år
efter auktors död, tryckt arbete här i Sverige blir fritt redan vid samma
tid som i Tyskland, ehuru det efter svensk lag skulle njuta skydd mot
eftertryck i ytterligare tjugu år. Ett svenskt dramatiskt arbete, vars
författare avlidit för trettiofem år sedan, får i Frankrike, där dock skyddstiden
även i fråga om uppförande är femtio år efter auktors död, fritt
uppföras, enär det enligt gällande svensk lag icke längre skyddas i
nämnda hänseende.

Vad angår innehållet av andra punkten i nämnda art. 18 av den reviderade
konventionen, vilken punkt är nytillagd i denna konvention, så
kan detta bäst åskådliggöras genom ett exempel. Därest den tyska
skyddstiden komme att höjas i nivå med Frankrikes, så skulle enligt
allmänna grunder ett franskt verk, vars författare då varit död i fyrtio
år, bliva föremål för skydd enligt tysk lag: bestämmelsen i artikelns
första punkt utgör icke hinder härför. Men emedan det franska verket
redan tio år tidigare på grund av skyddstidens utlöpande blivit allmän
egendom i Tyskland, så gäller här enligt artikelns andra punkt, att

OM KATT TILL LITTERÄRA OCH MU81LALI8KA VER It.

147

verket icke ånyo kan bliva föremål för skydd i sistnämnda land. För ;{•> §.
Sveriges del innebär detta, att om också den musikaliska utföranderätten
i enlighet med de sakkunnigas förslag utsträckes till en period av femtio
år efter auktors död, denna förlängning av skyddstiden icke tillgodokommer
exempelvis ett franskt musikaliskt verk, där tonsättaren avlidit
mer än trettio år före tidpunkten för Sveriges tillträde till den reviderade
konventionen. Och vad översättning beträffar, följer av ifrågavarande
konvention sbestämmelse, att ett utländskt verk, vartill översättningsrätten
en gång blivit fri på grund av den tioåriga skyddstidens
utlöpande, fortfarande kommer att stå utan skydd i berörda hänseende,
även om det allmänna skyddet mot oauktoriserad översättning varder till
tiden utsträckt i sammanhang med Sveriges anslutning till den reviderade
konventionen. Denna för det konventionsbestämda internationella förhållandet
gällande regel — som står i strid mot vår lags samt förslagets
bestämmelser härutinnan — bliver alltså att utsäga i kungörelsen om
Sveriges tillträde till 1908 års konvention. 1 fråga om översättning
har emellertid, såsom förut är nämnt, berörda regel upptagits i förslagets
text, under 3) i förevarande paragraf: detta av den orsak, att stadgandena
angående översättningsrätt praktiskt taget hava sin betydelse
så gott som uteslutande för det internationella förhållandet, vadan det
ej lärer finnas anledning att på denna punkt upprätthålla en skillnad
mellan, å ena sidan, de på grund av internationellt fördrag skyddade
verk samt, å andra sidan, verk av svensk medborgare ävensom utländsk
medborgares verk, som först utgivits här i riket.

•

De viktigaste skiljaktigheter mellan förslaget och gällande skiljaktig
lag äro följande: Muntliga föredrag, mimiska och kinematografiska verk jferls”
hava upptagits bland skyddets föremål (1 §). Författares uteslutande befogen- gällande iag.
het att mångfaldiga sitt verk är, enligt förslaget, icke inskränkt till sådant
mångfaldigande, som sker genom tryck eller fotografi, utan gäller även avskrivning
och alla andra förekommande reproduktionssätt; såsom mångfaldigande
av ett verk räknas ock det sammas överförande på mekaniskt
tal- eller musikinstrument eller därtill hörande inrättning. Tonsättares
utföranderätt är icke vidare beroende av förbehålls anbringande å utgivna
kompositioner. Alla skrifter, icke blott såsom hittills de dramatiska,
njuta, så länge de äro outgivna, skydd mot offentligt föredragande;
sådant skydd gäller ock för muntliga föredrag, innan de utgivits
(2 §). Förbudet mot oauktoriserad översättning gäller, enligt förslaget,
under hela den tid, författarrätten varar. Åven annan bearbetning än över*

148

OM RATT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK.

sättning är auktor förbehållen (3 §). Grundsatsen om översättares auktorsrätt
till översättning, som lian verkställt, liar i förslaget fullt genomförts,
och även den, som eljest bearbetat ett verk, skall njuta auktorsrätt
med avseende på bearbetningen; dock att härigenom icke någon inskränkning
sker i den rätt, som må tillkomma originalverkets författare
(4 §). Friheten att utan -auktors tillstånd nyttja hans verk vid utgivande
av samlingar till bruk vid gudstjänst eller undervisning har
väsentligt inskränkts (11 och 12 §§), likaså den fria lånerätten periodiska
skrifter emellan (14 §). Auktor har säkerställts mot, att hans
verk utan hans tillstånd offentliggöres i förändrad form (11, 12 och 16
§§). Författares rätt att bestämma med avseende på sitt verks översättning
har, såsom redan är sagt, utsträckts till att gälla under hans
livstid och femtio år därutöver; av samma varaktighet är auktors rätt
i fråga om ett verks uppförande eller utförande, vilken rätt enligt gällande
lag upphör med trettionde året efter auktors död (20 §). Bestämmelserna
om ansvar, skadestånd samt förfarande med olagliga exemplar
och materialier hava i särskilda avseenden förändrats (23, 24 och 25 §§).

OM EÄTT TILL VEKE AV BILDANDE KONST.

149

Förslag

till

LAG

om rätt till verk av bildande konst.

Åven detta förslag skiljer sig i vissa viktiga avseenden från gällande
lag. Av de vidtagna ändringarna — för vilka redogörelse lämnas
under förslagets särskilda paragrafer — hava de viktigaste sammanförts
vid 25 § här nedan. Den föreslagna lagens yttre anordning överensstämmer
med uppställningen av förslaget till lag om rätt till litterära
och musikaliska verk. I den mån sistnämnda förslags motivering kan
gälla i fråga om de bestämmelser i förevarande förslag, för vilka icke
här nedan särskilt redogöres, må här hänvisas till berörda motivering.

1 §•

Såsom i det föregående antytts, är för det under den här ifrågavarande
auktorsrätten skyddade verket karakteristiskt, att i detsamma
ett andligt innehåll genom de bildande konsternas medel bragts i en
individuell form, samt att detsamma har till sitt främsta syfte att hos
åskådaren framkalla eu psykisk verkan av estetisk art — genom sistnämnda
bestämning avgränsas ,den förevarande gruppen av verk från
de avbildningar av huvudsakligen instruktiv beskaffenhet, som falla
under det litterära skyddet. De bildande konsternas medel är formgestaltning
i rummet, vare sig denna sker i två dimensioner, såsom
vid tecknande och målande konst, eller i tre, såsom vid skulptur och
byggnadskonst.

Enligt vår gällande lag skyddas originala konstverk. Uttrycket
»originala» har upptagits från 1864 års danska lag om eftergörande av
konstarbeten, vilken ligger till grund för den svenska lagstiftningen på
området. I den nämnda danska lagen torde det ifrågavarande uttrycket
hava avsett endast verk av tecknande och målande konst samt skulptur, men
icke alster av kopparstick, stentryck, träsnitt eller annan sådan grafisk,
huvudsakligen reproducerande konst. För vår svenska lags del behöver

Ämnets

anordning.

i §•

Rättens

föremål.

150

OM RiTT TILL VERK AV BILDANDE KONST

1 §• man ju icke i uttrycket i fråga inlägga denna begränsande betydelse

då skulle ju kopparstick och liknande sakna självständigt skydd enligt
vår lag —; utan man torde kunna tolka detsamma såsom innebärande en
lagens berättigade fordran på självständighet, originalitet, såsom villkor
för skydd. Uppenbarligen kan förslaget icke uppgiva denna fordran,
som ju är grundläggande inom hela auktorsrättens område. Då emellertid’konstverkets
originalitet icke i förslaget uttryckligen angivits såsom
en förutsättning för skydd, beror detta ej blott därpå, att kravet på en
viss originalitet — i betydelse av självständighet, individualitet
såsom självklart och såsom gällande i iråga om varje art av auktorsrätt,
jämväl den litterära och den musikaliska, icke ansetts böra här särskilt
framhållas, utan även och i synnerhet därpå, att icke allenast ett original
— i betydelsen en förebild —, utan också under vissa betingelser,
som i 3 § angivas, en efterbildning kan utgöra föremål för skydd.

Där ett verk blott uppfyller de ovan angivna allmänna förutsättningarna
för skydds åtnjutande, är den högre eller lägre graden av
individualitet i formgestaltningen utan betydelse, likaså verkets större
eller mindre konstvärde. — Då endast den ur konstnärens individuella
åskådning framgångna originala formgivningen grundlägger auktorsrätt,
följer därav, att såsom redan förut berörts, det ämne, det motiv, som
ett konstverk framställer, icke omfattas av nämnda rätt, utan fritt kan
upptagas även av andra. Lika litet skyddas de element i den konstnärliga
framställningen, vilka hava sitt ursprung ur historisk tradition,
givna bestämda stilarter eller liknande, såsom när å en målning återgives
en korintisk kapitäl, ornamentsmotiv i renässans eller rokoko, en kinesisk
vas eller dylikt. Endast vad konstnären givit av sitt eget inbegripes
under auktorsskyddet.

Konstverket står under skydd på alla stadier av sin tillblivelse.
Icke blott den fullbordade, utan även den ofulländade målningen samt
skisser och studier till densamma, icke blott marmorstatyn, utan även
ler- och gipsmodellen, icke blott den etsade plåten, utan även det därai
tagna avtrycket skydd as mot efterbildning. — Sådana verk som de i
strafflagens" 18 kap." 13 § omförmälda målningar, teckningar och bilder,
vilka såra tukt och sedlighet, torde icke därför böra uteslutas från skydd,
icke heller konstverk, vilka framställts i strid mot gällande stadganden
om auktorsrätt. De skäl, som tala för denna uppfattning, hava angivits
vid redogörelsen för 1 och 4 §§ i det näst föregående lagförslaget.

Malande och Enligt förslaget omfattar den artistiska auktorsrätten varje art av

tecknande konst. — Den tecknande och målande konsten skapar sina

verk i två dimensioner, därvid den tecknande konsten arbetar endast

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

151

med ljus ocli skugga, men måleriet även med färg. För do grafiska 1 §•
konsterna är utmärkande, att ett originalt konstverk eller en efterbildning
av ett sådant fixeras å en platta (metallplåt, trä- eller stenskiva),
av vilken därefter tagas avtryck. Av de grafiska framställningssätten
äro de viktigaste träsnitt, kopparstick och etsning (radering), stentryck.

De grafiska konsterna kunna vara antingen reproducerande, såsom då
en målning återgives i träsnitt, etsning eller litografi, eller ock originala
i betydelsen icke-reproducerande. I detta senare fall skyddas det grafiska
konstverket såsom varje annat konstnärligt original, i förra fallet njutes
för den grafiska efterbildningen skydd såsom i 3 § av förslaget omförmäl
es.

I rummets tre dimensioner gestaltar bildhuggarkonsten. Detta skulptur,
ord är naturligen i förslagets text taget i sin vidsträcktaste betydelse,
såsom innefattande ej blott det egentliga bildhuggeriet, stenskulpturen,
utan även bildgjuteriet, elfenbens- och träskulpturen samt plastisk framställning
i andra material; ej blott friskulptur, utan även relief, medaljkonst,
gem- och kamésnideri.

Från de nu nämnda konstarterna skiljer sig arkitekturen däri- Arkitektur,
genom, att dess syfte icke är uteslutande estetiskt, utan därjämte, mer
eller mindre övervägande, av praktisk art. Denna omständighet har —
under inflytande av den konståskådning, som funnit sitt uttryck i sentensen
Vart pour Vart — lett till den ännu icke allestädes övervunna
uppfattningen, att det allmänna kon stskyddet icke borde gälla för arkitekturens
verk, vilka på sin höjd skulle tilläggas det av lagarna om
den litterära auktorsrätten förmedlade skyddet mot olovligt mångfaldigande
av byggnadsritningar och andra dylika teckningar.

Den första lagstiftningen, som uttryckligen tillerkänt arkitekten
konstnärsskydd, är den danska. Enligt omförmälda lag av 1864 om
eftergörande av konstarbeten var det förbjudet att till något byggnadsarbete
använda annans originala byggnad steckningar utan vederbörandes
samtycke. I andra länder har den äldre ståndpunkten först under senaste
tid övergivits. Vad den svenska rätten angår, så innehöll visserligen
det förslag, som låg till grund för konstverkslagen av 1867, i sin första
form en bestämmelse, motsvarande den nyss nämnda danska. Vid förslagets
granskning i högsta domstolen anmärkte emellertid en av domstolens
ledamöter, att ritningars begagnande för byggnadsarbeten syntes
icke egentligen falla inom den föreslagna författningens omfång. Föredragande
departementschefen förklarade sig medgiva befogenheten av
denna anmärkning och anförde vidare, att paragrafen icke heller syntes
fullkomligt överensstämma med den i förslaget uttalade grundsats, enligt

152

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

vilken det visserligen vore förbjudet att efterbilda en konstnärlig byggnadsritning
i samma konstart eller således att kopiera ritningen, men
icke att göra det i en annan konstart, vartill själva byggnadsarbetet
kunde anses liänförligt; i enlighet härmed blev ifrågavarande bestämmelse
icke upptagen i det riksdagen förelagda förslaget. Och i sitt,
av departementschefen sedermera åberopade, yttrande över den paragraf
i nämnda förslag, vilken motsvarade 4 § i 1867 års, 5 § i 1897 års
konstverkslag, anförde högsta domstolens flesta ledamöter, att byggnader
ej torde vara att hänföra till sådana konstverk, vilkas skyddande mot
efterbildning, förslaget avsåge. Man lärer alltså vara berättigad till det
antagande, att den konstnärliga auktorsrätten enligt 1867 års lag icke
omfattade byggnadsverk. Och ingenting antyder, att vår gällande lag
skulle intaga en annan ställning till frågan. I vårt land åtnjuta byggnadsverk
således endast det skydd, som beredes genom det i lagen
angående äganderätt till skrift intagna förbud mot eftertryck av byggnadsritningar.
— Vad den äldre tyska rätten angår, så var i konstverkslagen
av 1876 uttryckligen stadgat, att lagen ej skulle hava tillämplighet
å byggnadskonsten; i motiven anfördes, hurusom det inom vetenskapen
vore nästan allmänt erkänt, att byggnadskonstens verk icke borde
i auktorsrättslig mening räknas till de bildande konsterna. Liknande
bestämmelse fanns i norska konstverkslagen av 1877.

Emellertid har under de senaste årtiondena ett omslag i uppfattningen
av förevarande fråga gjort sig gällande. . Under det att bernkonventionen
av 1886 icke berör arkitekturens verk på annat sätt, än
att såsom föremål för konventionsskydd angivas jämväl planritningar,
skisser och plastiska verk, som hänföra sig till byggnadskonsten, så har
i paristilläggsakten av 1896 — till vilken Sverge ju icke är anslutet —
stipulerats, att i de unionsländer, där skydd tillerkännes icke blott arkitektoniska
planer, utan även själva byggnadsverken, dessa verk skola tillgodonjuta
bestämmelserna i bernkonventionen och tilläggsakten. De unionsländer,
som vid tiden för pariskonferensen skyddade icke blott b}7ggnadsplaner
utan även byggnadsverk, voro Frankrike, Schweiz, Belgien, Spanien
och möjligen Italien. Vad den franska rätten angår, berodde skyddet
mera på domstolspraxis än på 1793 års dekret, vilket i sin ursprungliga
avfattning synes avse allenast verk av målande och tecknande konst: genom
lagen den 11 mars 1902 gavs emellertid åt dekretet en förändrad lydelse, enligt
vilken jämväl arkitekturens (och skulpturens) verk angivas såsom föremål
för skydd. Den nya tyska konstverkslagen av 1907 räknar såsom verk av
bildande konst jämväl byggnadsverk, i den mån de fullfölja konstnärliga

OM KATT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

153

syften (Bauwerke, soweit sie kunstlerische Zwecke verjolgen); sådana verk
skyddas icke blott mot grafiskt efterbildande utan ock, enligt uttryckligt
stadgande i lagen, mot sådant efterbildande, som sker genom en byggnads
uppförande efter mönstret av en förut befintlig (Nnchbauen).

1 enlighet med den uppfattning, som tagit sig uttryck i 1907 års
lag, föreslog tyska riksregeringen vid konferensen 1908, att bernkonventionens
bestämmelser skulle äga tillämpning jämväl på verk av byggnadskonst.
Detta blev ock konferensens beslut: i art. 2 av den reviderade
konventionen upptagas bland de konstnärliga arbeten, för vilka uniorisländerna
äro pliktiga att bereda skydd, även verk av byggnadskonst. I motiven
betonas, att här är fråga endast om skapelser av konstnärlig originalitet,
varemot sådana verk, i vilka arkitektens personlighet icke tagit
sig uttryck, äro från skydd uteslutna. Bland de länder, som ratificerat
den reviderade konventionen, är det endast Norge, som på denna punkt
gjort förbehåll, i det nämnda stat förklarat sig härutinnan förbliva vid
den ursprungliga bernkonventionen, som på sätt ovan nämnts stipulerar
skydd för de till byggnadskonsten hänförliga planritningar, skisser och
plastiska verk, men icke för själva byggnadsverken. Då emellertid den
norska lagen av 1893 i anslutning till 1864 års danska lag innehåller förbud
mot att, utan konstnärens samtycke, till någon byggnad använda
hans originala byggnad steckningar eller de'' teckningar, modeller med
mera, som utförts efter dessa, blir skillnaden mellan den norska lagens
och den reviderade konventionens ståndpunkt, praktiskt sett, icke synnerligen
avsevärd. — Av de stater, som icke tillträtt bernkonventionen,
bereder Ryssland enligt sin nya lag av 1911 konstverksskjuid för arkitektoniska
arbeten. Enligt den österrikiska lagen av 1895 äro sådana
arbeten uteslutna från det konstnärliga skyddet; liknande anses gälla
enligt Förenta staternas lag av 1909.

Att den svenska konstverkslagen icke avser byggnadsverk, är
redan nämnt. Denna lagens ståndpunkt, varigenom den på arkitekt urens
område skapande konstnären utestänges från det skydd, som tillägges
måleriets och skulpturens idkare, har naturligt nog rönt motsägelse inom
arkitektkretsar. I en under år 1908 genom svenska teknologföreningen
till chefen för justitiedepartementet överlämnad skrivelse har
föreningens avdelning för husbyggnadskonst uttalat sig i frågan. Avdelningen
anser, att arkitekten bör som varje annan konstnär tillerkännas
skydd för sina verk; detta skydd bör gälla så väl för själva det arkitektoniska
verket som för de ritningar, vilka ytterst konstituera detta,
så väl för verket, såsom en helhet betraktat, som för dess detaljer.
I anslutning till yttranden vid internationella arkitektkongresser under

154

OM RlTT till verk av bildande konst.

de senaste åren, framhåller avdelningen vidare, att byggnadsritningar —
varmed bör förstås så väl ritningar till yttre och inre fasader, som
ock planritningar, genomskärningsritningar, nppställningsritningar och
dekorativa detaljer — utgöra den första yttringen av arkitektens tanke
och sålunda det egentliga arkitekturverket; själva byggnaden är blott
en reproduktion på byggnadsplatsen av arkitektens ritningar; i enlighet
härmed bör arkitekten njuta skydd för sitt verk, även om byggnaden
efter hans ritningar uppföres av andra personer, liksom skulptörens
auktorsrätt omfattar icke blott den modell, han själv format, utan även
den efter modellen gjutna bronsstatyn.

De sakkunniga hava, i enlighet med vad sålunda hemställts från
svenska arkitekter, ansett sig böra föreslå, att det skydd, som gäller för
övriga konstarter, jämväl skall komma arkitekturen till del. Den enligt
gällande lag bestående olikhet härutinnan kan icke anses vara grundad i
sakens natur. Ingen lärer vilja bestrida, att det konstnärliga skapandet
på arkitekturens område kan vara lika betydande och lika originellt som
målarens eller skulptörens verksamhet på sitt arbetsfält. Vid sådant förhållande
och med hänsyn jämväl till den moderna svenska byggnadskonstens
höga ståndpunkt, synes den inhemska lagstiftningen på auktorsrättens
område nu böra fullständigas därhän, att — i enlighet med
den reviderade bernkonventionens bestämmelse — även arkitekturens
verk bliva delaktiga av det allmänna konstnärliga rättsskyddet.

Den omständigheten, att ett byggnadsverk tjänar ej blott estetiska,
utan även praktiska ändamål, bör enligt de sakkunnigas mening icke
föranleda, att detsamma uteslutes från konstskyddet. Men å andra sidan
blir byggnaden föremål för berörda skydd, allenast i den mån densamma
är att anse såsom ett verk av byggnadskonst, såsom ett konstverk, i den
mån således som densamma genom individuell formgivning syftar till en
estetisk verkan. Ett byggnadsverk, som är rent hantverksmässigt framställt
utan spår av konstnärlig originalitet, faller alltså utom konstskyddet:
detta kommer sålunda, praktiskt sett, att sträcka sina verkningar allenast
till en helt ringa del av antalet befintliga byggnader. Icke heller kan
berörda skydd omfatta en byggnads rent tekniskt konstruktiva element,
huru värdefullt detta än må vara i sin art: en originell och praktiskt ändamålsenlig
anordning av en trappuppgång, en tekniskt fulländad järnkonstruktion
för en banhall eller ett fyrtorn samt andra dylika ingenjörsarbeten
må väl vara värda att skyddas mot efterbyggande, men att
anordna skydd för dessa imrk tillhör ej den artistiska auktorsrätten.
Endast i det fall, att ett tekniskt verk gestaltats i en konstnärlig form,
omfattas detsamma, för vad dess konstnärliga sida angår, av omför -

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

155

mälda rätt; allenast det tillskott, som arkitektens skapande fantasi 1 §•
givit den rent tekniska konstruktionen, ar föremål för här ifrågavarande
skydd.

Att skyddet för byggnadsverk avses skola gälla endast med den
nu angivna, i sakens natur liggande begränsning, det vill säga endast
för så vitt sådana verk äro att anse såsom skapelser av bildande konst,,
lärer vara tydligt av den avfattning'', som givits åt förevarande paragraf
i förslaget. " I den gällande tyska konstverkslagen har, såsom redan
nämnts, samma tanke uttryckts på det sätt, att till verk av bildande konst
hänföras byggnadsverk, i den mån de fullfölja konstnärliga syften. Och
i 1911 års engelska lag, som anordnar skydd jämväl för arkitektoniska
konstverk (arcliitectural works of art), heter det uttryckligen, att med
sådant verk förstås varje byggnad, som har en konstnärlig karaktär eller
plan, med avseende på‘denna karaktär eller plan, samt att lagens skydd
skall begränsas till denna konstnärliga karaktär och plan och icke utsträckas
till konstruktiva förfaringssätt eller metoder (the protection afforded by t his
Act shall be confined to the artistic character and design, and shall not extend
to processes or methods of construction). — Naturligtvis avser skyddet
icke blott den ornamentala detaljen, dekorationen, utan även och i synnerhet
verkets rent arkitektoniska element såsom plananordningen och
kompositionen i det hela, proportionerna, fördelningen av murytor och
ljusöppningar, formens lämpande efter byggnadens ändamål.

Då i det föregående yttrats, att ett konstverk är skyddat på alla
stadier av sin tillblivelse, innebär detta i sin tillämpning på byggnadskonstens
verk, att jämväl ritningar och modeller till dessa verk äro
föremål för det konstnärliga skyddet. Å andra sidan är klart, att ritningar
till sådana byggnadsverk, som alldeles sakna konstnärlig prägel,
icke omfattas av nämnda skydd. Dylika ritningar bliva hänförliga under
den litterära auktorsrätten, där de äro att anse som alster av en individuell
andlig, ehuru icke konstnärlig verksamhet; eljest äro de alldeles i avsaknad
av skydd.

Till verk av bildande konst äro slutligen att hänföra konsthant- Konsthantverkets
och konstindustriens alster. Konsthantverket och konst- kJresrtinåuStri.
industrin eller, för att begagna ett sammanfattande uttryck, konstslöjden
överensstämmer med arkitekturen därutinnan, att dess produkter åsyfta
icke blott estetisk verkan, utan även praktisk nytta; regelmässigt är
nyttighetssynpunkten därvid övervägande. Detta förhållande lärer vara
en av anledningarna till, att det artistiska auktorsskyddet endast tveksamt
och i varje fall först under senaste tid utsträckts till konstslöjdens
alster. En annan orsak härtill torde få sökas däruti, att konstslöjden

156

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

från sin blomstring under medeltidens senare del och renässansen
småningom, åtminstone i de germanska länderna, råkat i förfall, varur
den lyftes först genom de under 1800-talets senare hälft i England och
sedan i andra länder framträdande reformsträvanden på området.

Uttrycket konstindustri användes enligt gällande språkbruk i olika
betydelser. Stundom förstås därmed den förlagsverksamhet, som avser
smäire, mekaniskt framställda konstreproduktioner, såsom statvetter i
brons, .tcnakotta eller annat material, verk av måleri eller skulptur, som
medelst fotomekaniskt förfarande återgivas på brevkort, och liknande;
detta är naturligtvis icke konstindustri i den mening, vari ordet här
användes, utan ett fabriksmässigt bedrivet efterbildande av konstverk.

Konstindustriens och konsthantverkets alster torde kunna uppdelas
i två grupper,, mellan vilka emellertid någon fast gräns icke låter sig
uppdragas. dill den första gruppen skulle då höra exempelvis en
statyett, som apterats till lamphallare, en figurmålning, som anbringats
på ^en solfjäder eller en vas eller återgivits i mosaik å en bordskiva.
I sadana fall föreligger i själva verket ett förbindande av ett självständigt
konstverk och ett industriföremål. — Då 1867 års svenska konstverkslag
medgav hantverkare och fabrikanter att begagna konstverk
såsom förebilder vid tillverkning av husgeråd och andra till förbrukning
ämnade varor eller till prydnader därå, torde därvid hava åsyftats just
sadana . alster som de nu nämnda. Såsom ovan sagts, har emellertid berörda
till förmån för hantverkare och fabrikanter gjorda undantag från
principen om konstnärens uteslutande rätt med avseende på sitt verk med
råtta ansetts innebära ett allt för starkt gynnande av industrien på konstens
bekostnad och har förty icke upptagits i 1897 års lag. Enligt denna lag
äi således ett konstverks oauktoriserade efterbildande å nyttighetsförmål
förbjudet, där efterbildandet sker i den konstart, vartill originalet hörer.
Därav får väl anses följa, att även själva det föremål, varå konstverket
efterbildats,. bör, åtminstone där reproducerandet skett med konstnärens
Uv, \ aia i sin ordning skyddat mot efterbildande för vad föremålets konstnärliga
element angår: genom efterbildningens reproducerande återgives
ju ock originalverket. Den omständigheten, att ett verk av måleri eller
skulptur avsetts , till förebild för eller prydnad å ett nyttighetsföremål eller
att konstverk, vid vars tillkomst dylikt syfte ej var för handen, sedermera
lått sådan användning, torde således icke vara av beskaffenhet att utestänga
konstverket från auktorsskydd. Man lärer alltså få antaga, att
1897 års lag bereder skydd för de konstslöjdsalster, om vilka nu är sagt.

Till den andra gruppen bliva att hänföra alster av konsthantverk
och konstindustri i egentlig mening, såsom vaser, skålar och andra

OM It ÄTT TII.L VERK AV BILDANDE KONST.

1B7

keramiska föremål, möbler, alster av textil konst, armatur för elektrisk
belysning och liknande metallarbeten. Under det att bildkonsten, under
vilken beteckning då sammanfattas måleri och skulptur, återgiver naturens
konkreta former, har den egentliga konstslöjden, överensstämmande
med arkitekturen, en mer abstrakt karaktär; den arbetar med de allra
allmännaste rumsförhållanden, med massor, ytor och linjer; de från
verkligheten hämtade föremål återgivas i fria, starkt stiliserade former.
Från den förutnämnda gruppen av konstslöjdsalster skiljer sig denna
även därigenom, att konstverket och nyttighetsföremålet här sammansmält
till en enhet: verkets konstnärliga och tekniska element låta sig
icke åtskiljas. — Sådana konstslöjdsalster, om vilka nu senast förmälts,
torde enligt gällande lag icke vara föremål för auktorsrätt.

För vissa alster av konsthantverk och konstindustri har emellertid
skydd anordnats genom lagen om skydd för vissa mönster och
modeller den 10 juli 1899. Genom registrering enligt nämnda lag
kan, där mönstret är nytt, mönstrets upphovsman eller hans rättsinnehavare
vinna rätt att med andras uteslutande begagna mönstret vid
tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrien. Såsom
av motiven framgår, avser lagen endast så kallade prydnadsmönster,
men icke nyttighetsmönster. Under mönster innefattas jämväl modell,
som i avseende på ändamålet är med mönster jämförlig. Vid ansökan
om registrering erlägges viss avgift. Skyddet varar under fem år från
ansökningens ingivande.

Vad den utländska rätten angår, är konstslöjdens jämställande i
skyddshänseende med de fria konsterna ännu icke överallt genomfört.
I Frankrike, där dekretet av 1793 icke särskilt omnämner konstslöjdens
alster, har den äldre rättstillämpningen stundom tillagt, stundom
frånkänt dessa alster konstverksskydd. Emellertid har genom den i det
föregående omförmälda lagen av år 1902 angående ändring i 1793 års
dekret sådant skydd uttryckligen stadgats även för ifrågavarande verk.
Jämväl enligt den belgiska lagen av 1886 och den nederländska
lagen av 1912 ävensom enligt italiensk domstolspraxis likställas konstslöjdens
produkter med de fria konsternas verk. Den nya tyska lagen
av 1907 räknar uttryckligen konstslöjdens alster (die Erzeugnissse des
Kunstgewerbes) till verk av bildande konst; under år 1910 har Reichsgericht,
i en rättegång angående olovligt eftergörande av ritningar
till möbler, tolkat lagens nämnda uttryck såsom avseende alster av
konstindustri i egentlig mening. Åven den engelska Copyright
Act, 1911 hänför konstslöjdens produkter (works of artistic craftsmanship)
till de enligt lagen skyddade konstverk (1 och 35 §§); dock att (enligt

158

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

22 §) från konstskyddet undantagas sådana mönster (designs), som äro
avsedda att mångfaldigas genom industriellt förfarande, dessa skyddas
enligt patent- och mönsterlagen av 1907. — I Spanien och Schweiz
är den egentliga konstindustrien, i Österrike och Amerikas förenta
stater konstindustrien över huvud utesluten från det för konstverk gällande
skydd. Den ryska och den finska rätten intaga i denna fråga
samma ståndpunkt som 1867 års svenska lag.

I Danmark har genom en under år 1908 utfärdad lag om ändrad
avfattning av 24 § i lagen om författarrätt och konstnärsrätt förklarats,
att till konstverk enligt sistnämnda lag skola räknas jämväl
originala konstnärliga arbeten, bestämda till förebilder för konstindustri
eller konsthantverk samt de på grundval av sådana frambragta föremål,
vare sig dessa framställas i enstaka exemplar eller i större mängd, samt
att konstnärsrätten skall gälla varje slag av reproduktion, vare sig den
företages i rent konstnärligt eller i industriellt syfte eller för att tjäna
till praktiskt bruk. Att med 1908 års lag avsågs att bereda skydd för
den egentliga konstindustriens alster, framgår av lagens förhistoria. En
tysk firma hade olovligen efterbildat åtskilliga av den kungliga danska
porslinsfabriken efter eu konstnärs modeller utförda porslinsföremål,
däribland en kaffekanna. Sedan rättegång anhängiggjorts av porslinsfabriken,
yttrade akademien för de sköna konsterna i avgivet utlåtande,
att dessa porslinsföremål utförts med sådan konstnärlig finkänslighet och
insikt, att fabrikens ifrågavarande verksamhet med rätta kunde betraktas
som en verksamhet av konstnärlig art. Hojesteret fann emellertid i dom
1907, att omförmälda kanna efter sin beskaffenhet som vanligt industriföremål,
vars väsentliga ändamål vore att tjäna till praktiskt bruk, icke
kunde betecknas som ett konstverk i den betydelse, vari detta uttryck
finge anses vara använt i lagen av 1902 om författarrätt och konstnärsrätt.
För att förebygga den tolkning av 1902 års lag, som sålunda
gjort sig gällande, genomfördes ifrågavarande ändring. — Danmark
har ock en lag om mönsterskydd, utfärdad 1905.

Motsvarande ändring har icke gjorts i den eljest med den danska
överensstämmande norska lagen om författarrätt och konstnärsrätt.
Men enligt motiven skall denna lag avse jämväl konstindustriens alster.
Och av motiven till 1910 års norska lag om mönster synes framgå,
att även verk av konstindustri i egentlig mening anses falla under det
skydd, som förmedlas genom lagen om författarrätt och konstnärsrätt.

Inom bernunionen har frågan om konstverksskydd för alster av
konstslöjd reglerats först i den reviderade konventionen. Vid berlinkonferensen
föreslog den tyska riksregeringen, att i konventionen skulle uppta -

OM RATT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

15!)

gas en bestämmelse, enligt vilken alla till unionen hörande länder skulle
vara skyldiga att anordna skydd för alster av tillämpad konst (ceuvres (Vart
appliqué ä Vindustrie). Härvid hänvisades till, att vissa betydande länder nyligen
förändrat sin lagstiftning därhän, att ifrågavarande alster likställts
med de fria konsternas verk; denna ändring hade föranletts ej mindre av den
moderna konstslöjdens betydande uppsving än även av svårigheten att upprätthålla
skillnaden mellan de fria konsterna och den konst, som ställt
sig i vardagslivets tjänst, en skillnad, lika ohållbar ur juridisk som ur
praktisk synpunkt. Det tyska förslaget biträddes av Belgien samt av
Frankrike och Italien, från vilka sistnämnda två länders sida vidare
hemställdes, att i konventionen skulle utsägas, att skyddet gällde,
oavsett såväl det ändamål, för vilket ett verk tillkommit, som ock
verkets konstnärliga värde. Härvid framhölls, att skyddet naturligen
skulle avse endast sådana alster, som bure prägeln av sin
upphovsmans individualitet. Förslaget mötte emellertid motstånd från
Englands och Schweiz’ sida; dessa länders ombud gjorde gällande,
att för ifrågavarande alster det skydd, som bereddes av lagstiftningen
om industriella mönster och modeller, borde vara till fyllest. På grund
av detta motstånd förföll det tyska förslaget, och den reviderade konventionen
fick, i art. 2 sista stycket, den lydelse, att verk av konst,
tillämpad å industrien, skyddas i den mån, varje lands inre lagstiftning
sådant tillåter. Denna bestämmelse innebär, att ett union sland,
vars egen lagstiftning icke skyddar konstslöjdens alster, icke heller har
skyldighet att bereda skydd för dylika alster från andra unionsländer,
men att ett land, vars lag meddelar skydd för de ifrågavarande verken,
är pliktigt att låta detta skydd gälla även till förmån för andra unionsländer,
detta således utan reciprocitet. — På denna punkt har förbehåll
enligt den reviderade konventionens art. 27 gjorts av Frankrike
(med Tunis), som förklarat sig i fråga om alster av tillämpad konst
kvarstå vid de äldre konventionsbestämmelserna. Här har således reciprocitetsgrundsatsen
förblivit gällande: det skydd, som enligt republikens
lagstiftning kommer de franska konstslöjdsalstren till del, utsträckes
till ett annat unionsland endast för det fall, att även detta enligt sin
lag anordnar skydd för konstslöjd.

För Sveriges del bliver således, enligt den reviderade konventionen,
ställningen denna: Sverige har icke någon skyldighet att införa
skydd för alster av konstslöjd. Om sådant skydd icke kommer till
stånd, skyddas likväl svenska konstslöjdsalster i de unionsländer, vilkas
lagstiftning anordnar konstverksskydd för konstslöjdens produkter, dock
icke i Frankrike. Därest åter den svenska lagstiftningen om auktorsrätt till

160

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

konstverk utsträckes till att omfatta konsthantverk och konstindustri,
har Sverige skyldighet att skydda även utländska konstslöjdsalster, för
så vitt de falla under bernkonventionen, och detta utan avseende på om
svensk konstslöjd skyddas i deras hemland. Kommer en sådan förändrad
lagstiftning till stånd hos oss, skyddar givetvis även Frankrike den
svenska konstslöjden.

I vårt land hava på senare tid strävanden framträtt, -åsyftande
konstverksskjMdets utsträckning till ifrågavarande hantverks- och industriprodukter.
Så har konsthantverkarnes gille i en under år
1911 till Kungl. Maj:t ingiven skrift — i vilken uttalats önskvärdheten av
en mera tidsenlig mönsterlag, vars skyddsområde icke vore inskränkt
till metallindustriens alster, utan omfattade alla arter av hantverk och
industri — tillika vidare anfört följande. Utomlands hade den uppfattningen
allt mera gjort sig gällande, att konstindustriens produkter
borde jämställas med andra konstalster och således även i skyddshänseende
behandlas lika med dessa. En sådan uppfattning måste ock anses
överensstämmande med rättvisa och logik. 1 mer än ett fall mötte
stora, för att ej säga oöverstigliga svårigheter, då en gräns skulle uppdragas
mellan nämnda båda arbetsområden. Man hade invänt, att för
konstnärlig alstring fordrades en skapande kraft, en förmåga av iakttagelse
och initiativ, som höjde detta arbetsområde till ett högre plan än
konstindustrien och ställde detsammas målsmän högre i rang. Detta
vore dock oriktigt, ty även hos konstindustriens idkare måste förehnnas
denna kraft och förmåga, för att produkterna skulle bliva av
betydenhet och värde. Förutsättningarna för den enes framgångar
vore således i detta hänseende desamma som för den andres. Och även
vad arbetsprodukterna vidkomme, funne man ofta nog, att konstindustriens
alster borde, lika väl som de fria konsternas, hänföras till konstalster.
Det vore förty rättvist och billigt, om även i vårt land konstindustrien
och konsthantverket jämställdes med de fria konsterna i
skyddsrättsligt hänseende. En sådan reformering av en del av mönsterskyddet
skulle ock medföra minsta omgång, ty här behövdes ju ingen
ny vidlyftig lag, utan blott en bestämmelse, genom vilken verk av
konsthantverk och konstindustri förklarades skola utgöra föremål för den
konstnärliga äganderätten. Förhållandena på det förevarande området
vore numera helt andra än förr. Fordringarna på konstnärlig behandling
av industriföremål vors nu ojämförligt mycket större; många industrier
nödgades, för att motsvara de nutida större anspråken, anlita de
bästa konstnärliga krafter, som kunde uppletas. Samtidigt hade undervisningen
så utvecklats, att i de konsttekuiska läroverken numera utbil -

OM RÄTT TILL VERK AF BILDANDE KONST. 1 fi 1

dades elever, som vore i stånd att utföra arbeten av konstnärlig rang. 1 §•

Det måste då te sig som en orättvisa, att dessa medborgare i sitt arbete
stode rättslösa. Härvid vore att erinra om det lagstadgade skydd, som
fotografiska yrkesutövare åtnjöte för sina verk. Lika väl som dessa
borde konstslöjdens idkare tillerkännas rättsligt skydd för de av dem
framställda produkter.

Likaledes har i en skrift, som under år 1912 till Kungl. Maj:t ingivits,
svenska slöjdföreningen —jämte det föreningen påpekat behovet
av en förändrad och effektivare lag om slyydd för mönster och
modeller — anhållit, att vid den pågående revisionen av lagstiftningen
om konstnärlig auktorsrätt konstslöjdens intressen måtte bliva
beaktade. Därutinnan har föreningen anfört huvudsakligen följande.

Då den skillnad, som tidigare gjorts mellan de fria konsternas verk
och den tillämpade konstens alster på senare tid börjat utplånas, torde
detta i främsta rummet bero på den höga ställning, konstindustrien
numera intoge. Man kunde icke förneka, att konsten förbleve konst,
även ntir den toge till sin uppgift att förädla det dagliga livets föremål
och låta dem framträda i estetiskt verksamma former; det gåves följaktligen
icke heller någon grund, varför konsten skulle i lagstiftningen
behandlas olika allt efter som den ställde sig i industriens tjänst eller
icke. Den allmänna svenska utställningen för konsthantverk och konstindustri
i Stockholm år 1909 hade övertygande ådagalagt, att den
svenska konstindustrien, icke blott metallindustrien, utan även de alldeles
oskyddade textil-, möbel-, glas- och porslinsindustrierna och andra,
kämpat sig fram till så väl en beaktansvärd omfattning som en kvalitativt
framstående ställning. Klart vore emellertid, att om ifrågavarande
industrigrenar skulle kunna bibehålla sin höga ställning och ytterligare
förkovras, skydd vore erforderligt. Intresset för ett originellt
arbete kunde icke i längden bestå och driva till nya ansträngningar och
uppoffringar, om man funne frukterna av sitt arbete ryckas undan av
konkurrenter, som icke droge i betänkande att tillägna sig andras omtyckta
mönster och modeller, ofta för en massindustri av sämre kvalitet
och till lägre pris. Och det vore givetvis att befara, att denna konkurrens
skulle tillväxa, ju mer den ifrågavarande svenska industriens
alster bleve kända och uppskattade och densammas strävan att bos allmänheten
väcka och höja intresset för en konstnärlig behandling av
även det dagliga livets industriföremål kröntes med framgång. Det
saknades icke exempel att svenska hithörande industrialster eftergjorts
i utlandet och till och med hit importerats för försäljning. Därför
vore det ock förståeligt, att de nämnda industriernas idkare vore så

162

OM KATT TILL VEKE AV BILDANDE KONST.

föga benägna att utställa sina bästa alster; på grund av nu antydda
anledning både det ock förekommit, att hedrande och eljest måhända
fördelaktiga anbud att utställa i utlandet icke blivit antagna.

I detta sammanhang tillåta sig de sakkunniga att citera vad en för
en annan del av ifrågavarande lagstiftningsärende tillkallad sakkunnig
— Tor Hedberg, i en under år 1900 offentliggjord uppsats, »konsten
och livet, några reflektioner vid sekelslutet» — yttrat i förevarande
ämne: »Åven på annat sätt spåras tecken till den närmare sammanslutning
mellan konsten och livet, som det torde bliva det börjande seklets
uppgift att fullt genomföra. Jag syftar här på den allt mera, i allt
säkrare och bestämdare former sig utvecklande konstindustrien. I
stället för att begreppet konst förut inskränkts till tavlor och skulpturverk,
har det så småningom fått allt vidare och vidare omfattning, och
på samma gång en koncisare innebörd. Man börjar allt mera inse, att
konst är allt som fått en för sitt ändamål lämpad, av sitt material betingad
och av en viss stilkänsla präglad formgivning, att här intet beror
på vad som göres, utan allt på hur det göres. Vi se, hur de konstnärliga
krafterna med allt större självtillit söka sig nya, praktiska verksamhetsfält,
finna sin glädje och sin tillfredsställelse i att försköna det
dagliga livets föremål och verktyg, och hur intresset för denna verksamhet
är i ständigt stigande hos allmänheten. Ånnu stå vi blott i
början av denna rörelse, ännu är den i mycket trevande och osäker,,
men blott på några år hava framstegen varit märkbara, och utan tvivel
kunna vi här se framåt mot en rik och vacker utveckling. — Lika visst
som vår tids måleri och skulptur i sina mest representativa alster bära
prägeln av en egenartad skönhetskänsla, lika visst kommer denna att
så småningom genomtränga alla former av konstnärlig verksamhet och
sålunda skapa en för vår tid karakteristisk stil. Därför erfordras blott
en nära, oavbruten förbindelse mellan livet och konsten, en känsla av
samhörighet och ömsesidigt beroende, behov av skönhet, aktning för
ändamålet; finnas dessa förutsättningar, födes stilen av sig själv. Och
det börjar se ut, som om dessa förutsättningar verkligen vore till finnandes.
»

De sakkunniga hemställa nu, att konstslöjdens alster måtte hänföras
till de verk, som hägnas av den konstnärliga auktorsrätten. Den
nyss antydda närmare sammanslutningen mellan konsten och livet
gör sig tvivelsutan allt mera gällande. Strävandet att sprida konstens
skapelser och de av dem förmedlade skönhetsvärden till allt bredare
lager av vårt folk har funnit ett ökat antal nitiska målsmän. Och
det syfte, som härvid ligger till grund — smakens förädlande och skön -

OM KATT TILL VERK AV BILDANDE KONST. 1 G3

hetssinnets höjande även inom de kretsar, som hittills stått i det hela 1 §.
oberörda av konstens inflytelser — är för visso ett kulturintresse, väl värt
uppmuntran och stöd från statsmaktens sida. Men härutinnan är det
icke nog, att de fria konsternas alster genom utställande samt genom
goda och prisbilliga reproduktioner göras tillgängliga för den stora allmänheten.
Av ännu större vikt lärer det vara, att åt de för det vardagliga
bruket avsedda möbler och andra bohagsting, nyttighets föremål
och prydnadssaker förlänas en prägel av skönhet och stil. Det är detta
behov, konstslöjden har att tillgodose; och densammas sociala uppgift
torde alltså vara icke mindre betydelsefull ärl de fria konsternas. Då
det ansetts, att den målande och tecknande konstens samt skulpturens
utövare för att värdigt kunna fylla den kulturuppgift, som dem tillkommer,
hava behov av en speciell lagstiftning till skydd för de ekonomiska
och ideella intressen, vilka med konstverken äro förenade, lärer
detta hava giltighet även vad konstslöjdens idkare angår. Vid sådant
förhållande samt på de skäl, som härutinnan anförts i ovan omförmälda
yttranden av konsthantverkarnes gille och svenska slöjdföreningen, har
vårt lands högt utvecklade konsthantverk och konstindustri ansetts nu
böra i skyddshänseende likställas med övriga arter av bildande konst.

Givetvis gäller, även vad konstslöjden angår, att icke blott de färdiga
alstren, utan även ritningar, mönster och modeller till dessa alster
äro föremål för auktorsrätten.

Såsom i det föregående är sagt, innebär bestämmelsen i den reviderade
konventionens 2 art. sista stycket, att därest den svenska lagstiftningen
om auktorsrätt till konstverk kommer att omfatta även konstslöjdens
alster, Sverige har skyldighet att skydda även utländska alster
av konsthantverk och konstindustri, för så vitt de falla under konventionen,
och detta utan avseende på, om svensk konstslöjd skyddas i
deras hemland. Att den svenska lagens skydd sålunda utan villkor om
reciprocitet utsträckes, torde emellertid icke överensstämma med den hos
'' oss rådande rättsuppfattning; en sådan anordning står ock i strid mot
bestämmelsen i gällande lags 13 § andra stycket^ vilken bestämmelse i
förslaget bibehållits. På de grunder, som nu angivits, finna de sakkunniga
sig böra hemställa, att Sverige — med begagnande av den i 27
art. av 1908 års konvention unionsländerna tillförsäkrade rätt — måtte
vid tillträdet till konventionen, i likhet med Frankrike, göra sådant
förbehåll, varigenom ömsesidighetsgrundsatsen även i denna
punkt upprätthålles.

Det skydd, som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma konst- Förhånandet
slöjdens alster till godo, skiljer sig från det genom 1899 års mönsterlag “erkeUgTch

mönsterlag.

164

OM KATT TILL TEEK AV BILDANDE KONST.

förmedlade skyddet därutinnan, att skydd enligt nämnda lag gäller blott
för alster, tillhörande metallindustrien, är betingat av vissa formaliteters
iakttagande och förenat med kostnader samt inskränkt till en jämförelsevis
kort tidrymd, varemot det nu föreslagna skyddet avser samtliga alster
av konsthantverk och konstindustri, är form- och kostnadsfritt samt av
betydligt längre varaktighet. Vidare bör bemärkas, att då konstslöjdens
alster oftast framträda såsom anonyma, bevisningen om, vem som
är att anse såsom ett visst alsters upphovsman, regelmässigt låter sig
lättare genomföras enligt mönsterlagen med dess registreringssystem än
efter konstverkslagen. Härvid uppställer sig frågan, huruvida genom
förslagets antagande en särskild lagstiftning om skydd för prydnadsmönster
varder överflödig. Från rent teoretisk synpunkt skulle man
vara böjd att besvara denna fråga jakande. Enligt sitt begrepp måste
ju prydnad smönstret, liksom konstskapelsen, syfta till en estetisk verkan.
Och då såsom en ytterligare förutsättning för ett mönsters skyddande
kräves, att detsamma skall vara nytt, lärer detta krav och konstverkslagens
fordran, att ett såsom konstverk skyddat alster måste framträda
såsom originalt, det vill säga präglat av sin upphovsmans individualitet,
regelmässigt sammanfalla — även om, särskilt vad de allra enklaste
mönstren angår, det i något enstaka undantagsfall skulle kunna inträffa,
att ett visst mönster alldeles överensstämde med ett äldre, utan att dock
någon påverkan därifrån förelegat: det senare tillkomna mönstret vore
då visserligen originalt och sålunda skyddat enligt konstverkslagen, men
eftersom det icke kunde karakteriseras såsom nytt, vore det uteslutet
från mönsterskyddet —; i enlighet härmed synes alltså, för den händelse
konstslöjdens alster hänföras under konstverksskyddet, något särskilt
mönsterskydd icke vidare erfordras.

Inom det praktiska lagstiftningsarbetet har emellertid en annan uppfattning
gjort sig gällande. Så har i Tyskland, där skyddet för här
ifrågavarande mönster (Geschmacksmuster) regleras genom mönsterskyddslagen
av 1876, denna lag ansetts vara av beskaffenhet att kunna vinna
tillämpning även sedaft konstverksskyddet blivit genom 1907 års konstverkslag
utsträckt till att avse jämväl konstslöjdens alster. I konstverkslagens
motivering gjordes därutinnan följande uttalande. Sådana formskapelser,
som utan att kunna anses såsom verk av bildande konst skulle
tjäna till förebilder vid framställande av smakfulla industrialster, folie
fortfarande under mönsterskyddslagen. Hit vore att räkna särskilt textiloch
tapetindustriernas linjemönster ävensom mönster för konfektionsoch
beklädnadsindustrien, vidare enkla kombinationer, plastiska bildverk
utan utpräglad individuell formgivning, enkla prydnadsföremål och lik -

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

1G5

nande. Sådana alster måste, för att vinna skydd mot efterbildning,
anmälas till mönsterregistret. Man kunde ock tänka sig fall, då båda
lagarna vore tillämpliga. I sådant fall hade alstrets upphovsman att
överväga, om han ville göra anmälan till mönsterregistret eller förlita
sig på konstskyddet, som stode öppet utan särskilda formaliteter. I
allmänhet vore väl antagligt, att anmälan till registret icke skulle ifrågakomma,
när det gällde ett alster, som tedde sig såsom ett verk av bildande
konst och förty vore delaktigt av skydd utan att några formaliteter
erfordrades. Om emellertid en sådan anmälan skedde, så inträdde
ett dubbelt skydd; ett sådant rättstillstånd syntes icke heller böra föranleda
betänkligheter.

Den danska mönsterlagen av 1905 innehåller, att det skydd, som
eventuellt tillkommer ett mönster enligt lagen om författarrätt och
konstnärsrätt, icke beröres av mönsterlagen. Däremot är i 1910 års
norska mönsterlag, enligt vilkén såsom mönster skyddas nya förebilder
för industriella föremåls yttre form eller utstyrsel, härutinnan stadgat,
att sedan ansökning om mönsterskydd ingivits till vederbörande myndighet,
förebildens skydd som mönster blir att avgöra endast efter mönsterlagen,
även om förebilden tillkommer skydd enligt lagstiftningen om
författarrätt och konstnärsrätt. — I Frankrike, där såsom förut nämnts
lagen av 1902 hänfört konstslöjdens alster till de enligt 1793 års dekret
skyddade konstverk, har likväl under år 1909 utfärdats en ny lag om
mönster och modeller. För den moderna engelska rättens ställning i
fråga om förhållandet mellan konstverks- och mö öster sky dd hänvisas till
vad därom i det föregående är nämnt.

Aven svenska slöjdföreningen och konsthantverkarnas gille hava i
sina ovan omförmälda skrivelser utgått från, att konstslöjdsalstrens hänförande
under konstskyddet icke gör ett särskilt mönsterskydd överflödigt.
Förstnämnda förening anför därutinnan, att en mönsterlag torde
vara behövlig och ändamålsenlig i synnerhet för den egentliga mönsterindustriens
enklare saker, åtminstone tills allmänhetens och domstolarnas
ställning till dessa blivit mer klar och bestämd.

2 §.

I fråga om ett litterärt eller musikaliskt verk har originalet såsom
sådant, manuskriptet eller partituret, icke något ekonomiskt värde —
om icke möjligen såsom autograf —; först genom utgivandet får verket
ekonomisk betydelse. Ett originalverk av bildande konst däremot äger
redan i och för sig ett förmögenhetsvärde, som i vissa fall kan vara

166

OM SÄTT TILL TEEK AV BILDANDE KONST.

högst betydande. Men bortsett från sagda egenskap hos det konstnärliga
originalverket, vilken ju ej berör auktorsrätten, kan detta verk
även, liksom manuskriptet och partituret, utnyttjas genom reproducerande
och reproduktionernas föryttrande. Konstnärens befogenhet att framställa
och sprida efterbildningar av konstverket är den här ifrågavarande
auktorsrättens innehåll.

Konstverk kunna efterbildas huvudsakligen på tre olika sätt. Dels
kan efterbildning ske genom konstnärligt förfarande, såsom då en oljemålning
kopieras i olja eller akvarell eller genom teckning, eller då
en skulptör efterbildar ett plastiskt verk — Einzelkopie, copie a la
main —: här finnes alltid utrymme för efterbildarens konstnärliga individualitet.
Dels kan ett konstverk mångfaldigas på rent mekanisk
eller kemisk väg: ett skulpturverk avgjutes; en teckning, en målning,
en staty, en byggnad eller ett konstslöjdsalster återgives genom fotografi;
ett träsnitt, ett kopparstick, ené litografi mångfaldigas genom
tryck. Dels kan man slutligen tala om ett blandat eller konstnärligtmekaniskt
reproduktionsförfarande, vilket kommer till användning, då
exempelvis en målning återgives genom grafisk konst. Här erfordras
först en konstnärlig verksamhet, varigenom målningen efterbildas i
träsnitt, kopparstick, etsning, litografi eller annan grafisk konstart; av
den sålunda framställda plattan tagas därefter avdrag genom tryckförfarande.

Enligt gällande lags 1 och 2 §§ äger konstnären uteslutande befogenhet
att efterbilda sitt konstverk dels genom konstnärligt förfarande —
därvid emellertid, liksom i 1867 års lag, konstnärens rätt begränsats till
att avse endast reproduktioner utförda i den konstart, vartill originalet
hörer, under det att efterbildningar i annan konstart få framställas även
utan hans lov — dels ock genom tryck, fotografi eller avgjutning eller på
annat dylikt sätt, det vill säga genom rent mekaniskt eller kemiskt förfarande.
Med uttrycket konstart i 1 § av 1897 års lag måste förstås,
å ena sidan den målande och tecknande eller grafiska konsten, å andra
sidan skulpturen. Visserligen har härutinnan den uppfattning gjort sig
gällande, att måleriet och den grafiska konsten skulle enligt lagens
mening vara att anse som från varandra skilda konstarter; men vid
det förhållande, att lagens 2 § avser blott det rent mekaniska reproducerandet,
måste en sådan uppfattning leda till det, av lagen säkerligen icke
åsyftade resultat, att måleriet skulle vara ställt utan skydd mot återgivande
medelst träsnitt och annan grafisk konst. Den nämnda enligt
1897 års lag gällande inskränkningen i konstnärens rätt får alltså anses
innebära, att från nämnda rätt undantages ett skulpturverks återgivande

OM HATT TILL VERK AV BILDANDE KONST. 167

i malande eller tecknande konst ävensom en målnings eller en tecknings
efterbildande genom plastik.

Motsvarande stadgande förekom i Danmarks, Norges och Tysklands
äldre författningar, men har icke upptagits i nämnda länders nya
lagar; däremot gäller liknande undantagsbestämmelse fortfarande enligt
österrikisk, rysk och linsk rätt. Då det förslag, som ligger till grund
för 1897 års lag, var föremål för högsta domstolens granskning, anmärkte
en av domstolens ledamöter, att de sålunda från konstnärens
rätt undantagna reproduktionsformerna vore sådana som högst sällan
komme till användning. Vid sådant förhållande och då någon egentlig
grund för uppställande av denna åtskillnad svårligen kunde uppvisas,
vilket ock föranlett, att densamma i allmänhet ej återfunnes i utländsk
lagstiftning, hemställde bemälde ledamot, att efterbildning i annan konstart
än originalets måtte likställas med efterbildning i originalets konstart.
Departementschefen förklarade emellertid, att tillräcklig anledning
till en så genomgripande ändring i äldre lag icke kunde anses vara för
handen.

De sakkunniga anse tiden nu vara inne att även för den svenska
rättens del vidtaga denna ändring, som redan genomförts i de oss närmast
stående ländernas lagar. Ifrågavarande undantagsbestämmelse,
teoretiskt ohållbar och praktiskt av skäligen ringa betydelse, har sålunda
fått falla; enligt förslaget skyddas alltså ett konstverk mot varje
slags efterbildning, som sker genom konstnärligt förfarande, oavsett om
kopian framställes i originalets konstart eller icke. Vidare skyddas verket,
enligt förslaget som enligt gällande lag, mot mångfaldigande på
mekanisk eller kemisk väg, vare sig mångfaldigandet sker genom tryck,
fotografi, avgjutning eller på annat dylikt sätt. Vad särskilt angår de
av den konstnärliga auktorsrätten omfattade byggnadsverk, så äro givetvis
dessa — i den mån icke annat föranledes av den visserligen ganska ingripande
undantagsbestämmelsen i förslagets 7 § — skyddade mot efterbildande
genom målande och tecknande konst samt fotografi. Men en
byggnad kan återgivas även på det sätt, att byggnaden själv eller de
ritningar, efter vilka den uppförts, användas som förebild vid uppförande
av en ny byggnad. Att jämväl denna art av efterbildande är förbehållen
den originala byggnadens arkitekt, ligger i sakens natur; dock
har, vid det förhållande att skyddet för arkitekturverk är en nyhet i
förslaget, ifrågavarande praktiskt synnerligen betydelsefulla regel ansetts
böra uttalas i lagtexten, såsom ock skett i den nya tyska lagen.

Enligt förslaget omfattar således konstnärens rätt över huvud varje
art av efterbildande. I 1897 års lags 1 § angives särskilt, att efter -

168

OM RÄTT TILL, VERK AV BILDANDE KONST.

2 §. bildning ej varder lovlig därföre att den utföres i annan storlek än
originalets eller att därtill användas materialier av annat slag. Naturligen
gäller detta även efter förslaget, det bär blott ansetts vara så
självklart, att det ej synts bebo va upptagas i den föreslagna lagens text. —
Om ett verk efterbildas i ett eller flera exemplar, är utan betydelse: en
målnings återgivande i en enda konstnärlig kopia är förbjudet lika väl
som en massreproduktion genom träsnitt eller fotografi.

Olovligt efterbildande kan ske även medelbart, såsom då en målning
eller teckning återgives, icke direkt efter originalet, utan efter en
därav genom fotografi, målning eller annat förfarande utförd kopia. —
Aven då ett utkast, en skiss, utarbetas till ett fullbordat verk, måste efterbildande
anses vara för handen: ett sådant utarbetande är således förbehållet
skissens upphovsman, detta sammanhänger med vad i det föregående
yttrats därom, att konstverket är skyddat under alla stadier av
sin tillblivelse.

Vid en jämförelse mellan de konstnärliga och de litterära auktorsbefogenheterna,
bliver konstnärens rätt med avseende på sådant återgivande,
som sker på mekanisk eller kemisk väg, utan vidare att likställa
med författares rätt att mångfaldiga ett litterärt verk. Vad däremot
angår konstnärs befogenhet att efterbilda sitt verk genom konstnärligt
förtärande, motsvarar denna närmast författares rätt med avseende på
bearbetande av det litterära verket; författares rätt härutinnan regleras
i 3 och 4 §§ av den föreslagna lagen om rätt till litterära och
musikaliska verk, till vilka paragrafers motivering hänvisas.

Liksom för bearbetandet på det litterära området måste ju i fråga om
sådant efterbildande av en konstskapelse, som sker genom en konstnärlig
och således alltid i någon mån individuell verksamhet från efterbildarens
sida, gälla, att originalverket återgives uti en i viss mån förändrad form.
Detta omformande — vilket alltid i någon grad föreligger, även då reproducerandet
sker i samma konstnärliga förfarande som det för originalet
använda, exempelvis när en oljemålning kopieras i olja — blir naturligen
mera framträdande, då de för originalet och för efterbildningen brukade
konstnärliga förfaringssätten äro olika, såsom då ett skulpturarbete
återgives i teckning eller en målning reproduceras genom träsnitt eller
etsning. Att det reproducerande, som sker medelst annat konstnärligt
förfarande än det för originalverket använda, grundlägger en i viss mån
självständig rätt för efterbildaren, framgår av nästa paragraf i förevarande
förslag.

Då ett konstverk tillkommer under påverkan av ett annat, kan omformandet
av det äldre verket gå därhän, att det yngre verket måste

CM KATT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

1(5!)

karakteriseras, icke som en efterbildning, utan som en nyskapelse: detta 3 §•
gäller vare sig de två verken utförts i samma eller olika konstnärliga
förfaranden. Här föreligger således icke konstnärlig identitet de två
verken emellan, de äro var för sig självständiga och giva upphov till
två särskilda, av varandra fullt oberoende auktorsrätter. Om konstverk,
som stå i dylikt förhållande till varandra, förmäles i sista stycket av
förevarande paragraf. Med hänsyn till nämnda styckes innehåll har det
ansetts överflödigt att bibehålla gällande lags uttalande, att efterbildning
ej blir lovlig därföre, att oväsentliga ändringar, tillägg eller uteslutningar
vidtagas.

3 §•

Under det att förslagets nästföregående paragraf skyddar konstnär
mot efterbildning av det av honom utförda konstverket, anordnar den
förevarande paragrafen skydd för vissa efterbildningar och fullständigar
således 1 §, vilken ju i första hand avser originalverk. — I förslaget
till lag om rätt till litterära och musikaliska verk äro motsvarande bestämmelser
meddelade i 4 §, till vars motivering här hänvisas.

I det till högsta domstolen remitterade förslag, som ligger till grund
för 1867 års lag, förekom en från 1864 års danska lag hämtad bestämmelse
av innehåll, att den som medelst kopparstick, stentryck, träsnitt
eller annan sådan konst återgivit konstverk, till vars mångfaldigande ingen
hade uteslutande rätt, skulle äga befogenhet att, med andras uteslutande,
låta sitt verk återgivas genom sådan konst, som nyss nämnts, så
ock genom medel, vilka icke förutsatte någon föregående konstnärsverksamhet,
såsom genom fotografi eller avgjutning. Nämnda bestämmelse blev
emellertid, utan att någon inom högsta domstolen framställd anmärkning
därtill föranledde, i propositionen utesluten, huvudsakligen av det skäl, att
behovet av skydd i berörda hänsende icke skulle hava givit sig allmännare
till känna. Vid högsta domstolens granskning år 1897 av då
föreliggande förslag till ny konstverkslag, hemställde en ledamot, att
för lovlig kopia i annan konstart än originalets måtte beredas samma
skydd som för originalt konstverk. Departementschefen ansåg emellertid,
att så länge originalet vore skyddat, meddelande av särskilt skydd för
en kopia lätteligen skulle föranleda svårigheter i följd därav, att en efterbildning
skulle kunna på samma gång innebära en kränkning av skyddet
både för originalet och för kopian; och då för övrigt något praktiskt behov
av skydd för kopia icke syntes förefinnas, föranledde nämnda hemställan
icke ändring i förslaget. — På sätt redan i det föregående är nämnt,

3 §•

Vissa efterbildningar

föremål för
auktorsrätt.

170

OM RÄTT TILL VERK AT BILDANDE KONST.

stipulerar den reviderade bernkonventionen, i art. 2 andra stycket, att
lika med originalverk skola skyddas omarbetningar (reproductions transformées)
av ett litterärt eller konstnärligt verk, oförkränkt dock den rätt,
som må tillkomma originalverkets upphovsman.

Det bär ifrågavarande skyddet är grundat i efterbildarens konstnärliga
verksamhet. Såsom vid nästföregående paragraf antytts, föreligger
ett omformande och således ett i viss mån självständigt skapande
redan då reproducerandet sker i samma konstnärliga förfarande som det
för originalet använda, exempelvis när en oljemålning kopieras i olja.
Principiellt horde alltså skydd äga rum även i detta fall, således vid
varje efterbildande medelst ett konstnärligt förfarande. Detta galler
ock i tysk rätt: enligt den nya tyska lagen skall en var, som genom
att efterbilda ett förhanden varande verk frambringar ett annat verk av
bildande konst, äga de allmänna konstnärsbefogenheterna med avseende
på sitt verk, dock må han, där originalverkets upphovsman jämväl
åtnjuter skydd, endast med dennes tillstånd utöva nämnda befogenheter.
Mot denna den tyska rättens ståndpunkt, enligt vilken skydd förlänas
även för den efterbildning, som är utförd i samma konstnärliga förfarande
som originalets, har man invänt, att densamma kan leda till en förlängd
eller kanske, i fråga om ett särskilt populärt och oupphörligen kopierat
verk, till en »evig» auktorsrätt med avseende på originalverket.
Om nu också denna farhåga är ogrundad, eftersom ju i efterbildningen
endast det för densamma nya och karakteristiska, det av efterbildarens
egenart betingade, men icke originalverket såsom sådant är föremål för
skydd, så lärer dock detta sistnämnda förhållande kunna leda till
stora svårigheter vid rättstillämpningen, då det gäller att skilja mellan
originalverkets konception och formgivning, å ena, samt efterbildarens
konstnärliga tillskott, å andra sidan. Och då, för vad angår efterbildningar
i samma konstnärliga förfarande som originalets, något behov
av skydd för kopian knappast lärer, praktiskt sett, göra sig gällande,
hava de sakkunniga icke ansett sig böra förorda det ifrågavarande
skyddets utsträckning så långt som enligt tysk lag är fallet.

Vad däremot angår ett konstverks efterbildande medelst annat
konstnärligt förfarande än originalets, föreligga så väl teoretiska som praktiska
grunder för, att sådant efterbildande tillägges skydd. Såsom en
av samtidens största konstnärer — Klinger — en gång uttalat, har
varje material sin egen anda och sin egen poesi; och i överensstämmelse
härmed har en modern forskare på estetikens område — Lipps —
framhållit, hurusom varje konstnärligt förfarande skapar bestämda betingelser
för framställningen; exempelvis är måleriets estetik en annan än

OM RÄTT TILL VEEIC AV BILDANDE KONST.

171

raderingens, diirav följer, att man ieke kan i egentlig mening »reproducera»
en tavla i en radering, vad här sker är ett omskapande; varje
reproducerande konst skapar tillika ett nytt konstverk.

Då sålunda värjo särskilt konstnärligt förfarande följer sina egna,
av materialet och tekniken betingade lagar, måste det efterbildande, som
sker i annat konstnärligt förfarande än originalets — exempelvis en
målnings återgivande i etsning, därvid tekniken blir en helt ny och
färgerna överföras till valörer av svart och vitt —, hos efterbildaren
förutsätta ett individuellt konstnärligt skapande av den betydenhet, att
detsamma efter auktorsrättens allmänna grunder svårligen kan frånkännas
skydd. Att på det litterära området en översättare under vissa förhållanden
kan göra anspråk på skydd för sin översättning, är ju redan
i vår gällande lag erkänt. Och med översättning kan det här ifrågavarande
konstnärliga efterbildandet rätt väl jämställas; sådant efterbildande
har träffande karakteriserats såsom översättning från ett konstnärligt
formspråk till ett annat. Ett utsträckande av skyddet, på sätt nu föreslagits,
är desto mera påkallat, som reproduktioner av ifrågavarande
beskaffenhet ofta äro av ett högt konstnärligt värde: här må blott erinras
om Klingers etsningar efter målningar av Böcklin.

Enligt den uppfattning, som ligger till grund för förslaget, anses
såsom ett särskilt konstnärligt förfarande varje till de bildande konsternas
område hörande framställningssätt, som i avseende å material eller teknik
skiljer sig från andra. Så äro exempelvis, vad måleriet angår, oljemålning,
akvarell, gouache, pastell och andra målningssätt att anse såsom
olika konstnärliga förfaranden: en oljemålnings efterbildande i pastell
grundlägger således auktorsrätt i avseende på efterbildningen. Inom
plastiken kan man härutinnan skilja mellan stenskulptur och bildgjuteri,
friskulptur och relief och så vidare. Vad de grafiska, i egentlig
mening reproducerande konsterna beträffar, är antalet skilda konstnärliga
förfaranden, underarter av träsnittet, metallgravyren och litografien,
mycket stort, och nya förfaringssätt uppkomma allt jämt.

Där även originalverket är skyddat, ligger det ju i sakens natur,
att efterbildaren, på sätt nyss citerade lagrum i den nya tyska lagen
uttryckligen angiver, endast med originalkonstnärens tillstånd kan utöva
sin auktorsrätt.* Å andra sidan kan han göra sin rätt till efterbildningen
såsom sådan gällande icke blott mot tredje man, utan ock mot originalkonstnären.
Där en skyddad tavla reproducerats i kopparstick, kan
gravören icke mångfaldiga plåten eller sprida kopparsticken, därest han
ej har målarens lov; men även den sistnämnde är, liksom naturligen
tredje man, förhindrad att utnyttja kopparsticket. Reproduceras detta

172

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

3 §. olovligen av tredje man, äro både målaren och kopparstickaren berättigade
att föra talan: bådas rätt har härvid förnärmats, eftersom ju de konstnärliga
elementen i kopparsticket stamma delvis från den ene och delvis
från den andre.

Såsom redan vid 1 § av förevarande förslag framhållits, har det
här ifrågavarande skyddet för efterbildning ansetts böra äga rum, vare

sig efterbildningen lovligen tillkommit eller icke. Angående den syn punkt,

som härvidlag legat till grund, hänvisas till vad därom yttrats
vid 1 och 4 §§ i förslaget till lag om rätt till litterära och musikaliska
verk.

5 §. 5 §.

Efter- Paragrafen motsvarar 10 § i förslaget till lag om rätt till litterära

m''onBkiit oc^ musikaliska verk; till motiveringen för sistnämnda paragraf och för

bruk. 2 § i samma förslag hänvisas.

Enligt gällande lag har konstnären förbehållits reproduktionsrätt,
allenast i den mån efterbildandet sker till försäljning eller offentligt utställande.
Sådant efterbildande, som äger rum i studiesyfte eller till
enskilt bruk, är således fritt för en var. Denna regel ligger ock till grund
för förslagets bestämmelser. Visserligen har från konstnärshåll hemställts
om en sådan avfattning av ifrågavarande stadganden, att även det efterbildande,
som sker för studieändamål eller till enskilt bruk, skulle vara
beroende av konstnärens samtycke. De sakkunniga hava emellertid
ansett sig även här böra fasthålla vid den uppfattning av auktorsrätten,
att densamma icke kan innebära annat eller mera än befogenheten
för en författare eller konstnär att bestämma i fråga om sina verks
offentliggörande. På denna uppfattning bygga så väl de utländska
auktorsrättsliga systemen som de svenska hithörande lagarna. Den grundsats,
som sålunda tagit sig uttryck i vår lagstiftning, lärer ock stå i full
överensstämmelse med den hos oss på området härskande rättsåskådning.
Någon avvikelse från nämnda grundsats synes sålunda icke vara påkallad.

Enligt förslaget gäller således, att där någon önskar, för sin konstnärliga
utbildning eller till sitt enskilda bruk, själv efterbilda ett skyddat
konstverk, detta är tillåtet, vare sig efterbildandet sker genom konstnärligt
förfarande eller genom mångfaldigande medelst tryck, fotografi, avgjutning
eller på annat dylikt sätt. Vill han åter låta till sitt enskilda
bruk efterbilda ett konstverk genom annan person, står även detta
honom fritt utan konstnärens lov, där efterbildningen framställes genom
fotografi eller liknande mångfaldigande; varemot, om efterbildandet skall ske
genom konstnärligt förfarande, tillstånd av konstnären erfordras. Sist -

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

1 73

nämnda bestämmelse har ansetts vara av nöden till skydd för konstnärens 5 §.
rätt gent emot personer, som eljest kunde söka kringgå lagen genom
yrkesmässigt kopierande, förenat med upptagande av beställningar.

Byggnadskonstens säregna natur har betingat den modifikation i
paragrafens regel, att arkitektoniska verk få för nu ifrågavarande ändamål
reproduceras allenast i grafisk eller plastisk väg, men icke genom
efterbyggande. Liknande gäller enligt den tyska konstverkslagen.

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke har närmast tillkommit
med anledning av yrkande, som därutinnan framställts i den vid 10 §
här nedan närmare omförmälda, under år 1894 till Kungl. Maj:t ingivna
skrift från svenska konstnärernas förening. Berörda stadgande
avser att, i såväl konstnärens som allmänhetens intresse, förekomma förväxling
mellan originalverket och efterbildningen. Stadgandet får således
sin huvudsakliga tillämpning i de fall, då efterbildningen utförts
medelst samma konstnärliga förfarande som originalet. Även i dessa fall
gäller dock förbudet allenast för den händelse, att förväxling kan uppkomma.
Då exempelvis en oljemålning reproducerats i olja, är kopisten
sålunda oförhindrad att å efterbildningen anbringa originalkonstnärens
namn, endast därvid tillika efterbildningens egenskap av kopia uttryckligen
angives, såsom genom orden »kopia efter N. N.» eller genom åsättande
av kopistens namn med tillägget »efter N. N.» eller på annat dylikt
sätt. För överträdande av ifrågavarande förbud stadgas ansvar i
19 § av förslaget.

Genom förevarande paragraf frigives endast själva reproduktionsrätten;
däremot har konstnärens uteslutande rätt i fråga om efterbildningars
spridande ej lidit någon minskning. Spridande av efterbildningar,
som frambragts på grund av det i denna paragraf meddelade tillstånd,
straffas enligt 15 §. — Slutligen må här hänvisas till vad vid förslagets
10 § yttras angående den i gällande lags 4 § förekommande, i förslaget
icke upptagna specialbestämmelse beträffande konstverk, som överlåtas
till staten eller menighet.

6-8 §§. 6-8 §§•

På sätt redan i inledningen samt vid 11 § i nästföregående lagför- inskränkslag
framhållits, hava samhälleliga hänsyn ansetts fordra vissa inskränk- ^''”ftnärs
ningar i auktors rätt. rätt Förslagets

6 §, motsvarande 3 § i gällande konstverkslag, fastställer
de inskränkningar i konstnärens befogenhet, som hava sin grund i vetenskapliga
eller pedagogiska intressen. Lagens bestämmelser hava emeller -

174

OM KATT TILL VEKIC AV BILDANDE KONST.

6-8 §§.

Konstverk å
allmän plats.

Ändringe förbud.

tid i förslaget blivit i vissa hänseenden modifierade. Så har, i överensstämmelse
med vad som gäller enligt norsk, dansk och tysk lag, lånerätten
bundits vid villkoret, att det konstverk, som efterbildas, är
ägnat och avsett till förklaring av texten. Enligt förslaget måste
således texten i varje fall vara det huvudsakliga och konstverksreproduktionernas
bifogande endast hava till ändamål att underlätta förståendet
av denna, xiro åter konstverksreproduktionerna att anse som huvudsak
i ett arbete, bör den omständigheten, att någon förklarande eller beskrivande
text åtföljer dessa, icke fritaga arbetets utgivare från inhämtande
av konstnärens tillstånd. — Vidare har enligt förslaget ifrågavarande
lånerätt begränsats till att gälla endast de konstverk, som utgivits
eller varit offentligen utställda: blott i fråga om dessa föreligger
från konstnärens sida en förklaring, att de äro avsedda för offentligheten.
För vad med utgivande av konstverk skall förstås, hänvisas
till motiveringen vid 23 § här nedan. På det litterära området gäller
motsvarande inskränkning redan enligt 1877 års lag: den i 11 § av
nämnda lag medgivna lånerätten avser endast lån från tryckta skrifter.

Då konstverk sålunda efterbildas, skall jämlikt andra stycket av
förevarande paragraf konstnärens å verket anbragta namn eller signatur
vid bilden angivas. Underlåtenhet därutinnan straffas enligt 20 §.

Enligt lagens 5 § skall förbudet mot efterbildning ej gälla i
avseende på konstverk, som är utställt på öppen plats eller anbragt å
byggnads utsida. Nämnda paragraf motsvaras av 7 § i förslaget. På
grund av yrkande från konstnärligt håll har emellertid lagens berörda
stadgande modifierats därhän, att endast det efterbildande är tillåtet, som
sker genom teckning eller annan grafisk konst, målarkonst eller fotografi.
Däremot få skulpturverk icke plastiskt efterbildas och naturligtvis icke
heller byggnadsverk »efterbyggas». Förslagets regel överensstämmer med
vad som gäller - enligt dansk, tysk och österrikisk lag: i den norska
rätten är ifrågavarande undantag från konstnärens befogenhet okänt.

Förslagets 8 § ansluter sig till motsvarande bestämmelser i 11 och
12 §§ av det föregående lagförslaget, till vilkas motivering hänvisas.
Andringsförbudet kan emellertid icke uppehållas med samma stränghet
på det konstnärliga området som på det litterära. När ett konstverk
efterbildas medelst annat förfarande än det för originalverket använda,
exempelvis då en målning återgives medelst träsnitt eller fotografi,
måste, såsom vid 3 § här ovan närmare utvecklats, efterbildandet med
nödvändighet innebära vissa väsentliga förändringar: dessas tillåtlighet

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST. 175

utgör sålunda endast en konsekvens av det i lagen givna tillståndet till
efterbildande.

överträdande av det i paragrafen givna ändringsförbud medför
ansvar enligt 17 §.

9 och 10 §§.

Enligt förslagets 9 § skola, även vad den konstnärliga auktorsrätten
angår, de vanliga successionsreglerna i allo tillämpas vid rättens
övergång efter konstnärens död. Rätten kan — av konstnären under
hans livstid och av hans dödsbodelägare, sedan han avlidit — till annan
överlåtas, med eller utan villkor eller inskränkning.

I förslagets 10 § första stycket uttalas den i auktorsrättens natur
grundade regel, att då konstverk övergår i annans ägo, auktorsrätten
ej är innefattad i överlåtelsen, med mindre särskilt avtal därom skett.
Motsvarande bestämmelse återfinnes i den gällande konstverkslagens 4 §,
vars andra punkt emellertid fastställer en — jämväl enligt förslaget
gällande — inskränkning i konstnärs rätt med avseende å porträttbild,
som av honom utförts. Redan då det förslag, som ledde till 1867
års konstverkslag, var föremål för högsta domstolens granskning, uttalades —
i fråga om den i förslaget upptagna bestämmelse, att vid konstverks övergång
i annans ägo konstnären skulle bibehållas vid sina rättigheter —
av två bland domstolens ledamöter den åsikt, att sagda bestämmelse
åtminstone icke utan inskränkning borde tillämpas på porträtt. Porträttet
hade, yttrade dessa ledamöter, om ej alltid dock i de flesta
fall, oberoende av sitt konstvärde en egen särskild betydelse, fallande
inom det enskilda livets område samt för konstnären alldeles främmande,
och av detta förhållande torde, om beställaren skulle förmenas
att utan konstnärens samtycke låta efterbilda porträttet, också med skäl
böra följa förbud för konstnären att utan beställarens samtycke taga
sådan efterbildning; men lämpligast syntes dock vara, att rättigheten till
efterbildande av porträtt tillerkändes uteslutande den, som beställt detsamma
eller vore ägare därav, så framt ej porträttet tillhörde staten eller
offentlig myndighet. Den sålunda föreslagna ändringen blev då icke vidtagen;
men vid motiveringen av det till högsta domstolen år 1896 remitterade
förslag till lag angående rätt att efterbilda konstverk, hänvisade
föredraganden till det av nyss nämnda två högsta domstolens ledamöter
gjorda uttalande, varefter föredraganden anförde följande. Den uppfattning,
som läge till grund för berörda uttalande, syntes i sina huvuddrag

6-8 §§.

9-10 §§.

Rättens övergäng
vid dödsfall
och på
grund av
överlåtelse.

Ratten till
beställd
porträttbild.

176

OM KATT TILL TEEK AV BILDANDE KONST.

9-10 §§•

Om konstverk,
som
överlåtes till
staten eller
menighet.

vara riktig. Att överflytta rätten till efterbildning av porträtt, utfört
av en konstnär, å den, som beställt detsamma eller vore ägare därav,
skulle dock vara att obehörigen inkräkta på konstnärens rätt. Vidare
torde det i denna lag vara tillräckligt att meddela skydd i fråga om
sådana porträttbilder, som utförts efter beställning, och slutligen torde förbudsrätten
böra tillkomma ej varje tillfällig ägare av porträttet, utan
endast den, som beställt detsamma, eller efter hans frånfälle hans
närmaste anhöriga. Med anledning därav borde allenast stadgas, att
efter beställning utförd porträttbild, varmed jämväl förstodes sådan, som
åstadkommits genom plastisk konst, ej finge av konstnären efterbildas
utan samtycke av den, som gjort beställningen, eller efter hans död av
efterlevande make och arvingar. I enlighet härmed är andra punkten
av 4 § av 1897 års konstverkslag avfattad. Konstnären är således, för
utövande av sin auktorsrätt med avseende på porträttet, beroende av
samtycke från beställaren, men detta innebär givetvis icke någon befogenhet
för denne att, utan konstnärens lov, för offentliggörande efterbilda
porträttet. Det är självklart, att regeln i fråga är av dispositiv
natur.

Första och tredje punkterna av 4 § i 1897 års konstverkslag hava
följande lydelse: Övergår konstverk i annans ägo, varde konstnären eller
hans rättsinnehavare icke genom överlåtelsen förlustig de rättigheter,
som ovan omförmälas; dock skola, där konstverk av konstnären
eller hans rättsinnehavare överlåtes till staten eller menighet,
sagda rättigheter anses innefattade i överlåtelsen. Har annat
blivit uttryckligen avtalat, än nu för varje fall är stadgat, vare det gällande.
— Den sålunda gällande specialbestämmelse i fråga om konstverk,
överlåtna till staten eller menighet, har av skäl, som här nedan skola
utvecklas, icke blivit i förslaget upptagen.

Enligt 4 § i 1867 års konstverkslag undantogs från lagens reproduktionsförbud
»efterbildning av konstverk, som tillhöra staten eller
menigheter eller som äro utställda på öppna platser eller anbragta på
byggnaders utsidor». Emellertid hemställde svenska konstnärernas
förening i sin här ovan omförmälda, under år 1894 till Kungl. Maj:t
ingivna skrift, att ur lagen måtte uteslutas orden »som tillhöra staten
eller menigheter eller». Till stöd för sin berörda hemställan anförde
föreningen följande: »En dylik inskränkning i konstnärens äganderätt till
sin verksamhets alster har förefallit föreningen som ett orättvist och
betänkligt ingrepp i varje svensk medborgares rätt att ensam åtnjuta
frukterna av sitt arbete. För det uppställda undantaget för konstverk, som
tillhöra staten eller menigheter, brukar som skäl anföras, först och främst,

OM RATT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

177

att de inköp, en sådan myndighet företar, icke allenast avse att uppamma 9—10 §§.
och uppmuntra konstnärer samt väcka och utbilda konstintresset och den
goda smaken hos den stora allmänheten — vilket senare syftemåls vinnande
för övrigt just underlättas genom ökad lätthet att utföra och sprida
kopior av framstående konstverk —, utan även för att sätta konstnärslärlingen
i tillfälle att för sin utbildning studera de redan vordne, äldre
och yngre, mästarnes alster och att på samma gång genom avyttring
av kopior av dylika konstverk för sin utkomst under de första på annan
inkomst i allmänhet blottade läroåren förtjäna ett välbehövligt bidrag.

Vidare betalar en dylik köpare i allmänhet bättre än den enskilde förvärvaren,
och slutligen utgör hedern att upptagas i en offentlig samling
och därmed bliva beskådad och känd av en långt större allmänhet och
för en antagligen längre framtid än annars en förmån, som bör anses
tillräckligt kunna uppväga konstnärens förlust av reproduktionsrätten till
sitt verk. — Den anförda tankegången erbjuder emellertid på alla punkter
berättigad anledning till angrepp. Det är till en början ingalunda
fallet, att staten eller menigheten är den frikostigare betalaren; förhållandet
torde snarare vara det motsatta. Statens för konstinköp avsedda
tillgångar, allrahelst i ett fattigt land som Sverige, äro relativt ganska
begränsade; lyxen av ett -amatörpris, som den enskilde förvärvaren för
att tillfredsställa en nyck understundom kan tillåta sig, är staten aldrig
i stånd att låta komma sig till last; och med de talrika hembud av
konstverk, som göras honom och av vilka han för opartiskhetens skull
anser sig böra antaga så många som möjligt, sjunker hans betalning för
det enskilda verket än ytterligare. Men då staten sålunda i regeln gör
sina förvärv billigare än den enskilde, innebär det en uppenbar motsägelse,
att staten för det mindre priset skall komma i åtnjutande av
ett större värde, konstverket jämte reproduktionsrätten, medan den enskilde
endast erhåller det förra. Undantaget till statens förmån har
emellertid en än större räckvidd: konstnärens reproduktionsrätt i allmänhet
ställes genom detsamma på osäkra fötter. 1 och med att en enskild
person till staten eller en menighet föryttrar ett konstverk, är konstnären
nämligen faktiskt utan ersättning berövad sin förut innehavande
rätt att ensam reproducera detsamma. Hedern att vara upptagen i ett
offentligt galleri utgör obestridligen konstnären en tillfredsställelse, men
fråga kan vara, om den icke genom förlusten av reproduktionsrätten
köpes för dyrt. Att genom kopior sprida kännedom om och kärlek till
konstens alster är en plikt, vilken föreningen villigt medger ingår bland
statens kulturuppgifter, men föreningen vågar hemställa, om med obegränsad
kopieringsfrihet för vem som helst säkerhet förefinnes, att detta

178

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

9—10 §§. vackra syfte alltid kommer att uppnås. De fuskverk, som i reproduktionsväg
för närvarande alltför ofta se dagen, kunna visserligen icke
lända till skönhetskänslans höjande inom de stora lagren. Och vad som
säkert är: den form, i vilken en konstnärs skapelse i så fall kommer
att te sig för den allmänhet, som aldrig sett originalet, kommer ingalunda
att höja frambringareus anseende som konstnär. Det är konstnärernas
välförvärvade namn som större eller mindre mästare i sitt
fack, som här, med full rätt, yrka på skydd att icke genom misslyckad
eller försvagad efterbildning bliva mindre uppskattade än desamma
i verkligheten förtjäna. Någon fara för att genom att förbehålla
konstnären reproduktionsrätten efterbildningarnes spridning skulle komma
att minskas, torde icke förefinnas; det ligger ju i konstnärns eget intresse,
det ekonomiska såväl som det estetiska, att bliva känd i allt
vidare kretsar. Följden av ändringen bleve endast, att han genom egen
eller av annan kompetent hand verkställd kopiering komme att uppträda
i den gestalt han själv önskade och godkände. Vad slutligen beträffar
det ekonomiska understöd, som staten genom kopieringsrätt vill bereda
lärlingarne — ett understöd, som för övrigt ingalunda kommer ensamt
dessa till godo —-, så utgöres den stora massan av de redan utbildade
konstnärerna av personer, som själva för sin utkomst uteslutande äro
hänvisade till den avkastning, deras händers arbete kan bereda dem. Å
andra sidan är utförandet av ett originalarbete ofta förknippat med så stora
utgifter för modeller, atelierhyra, studieresor med mera, att betalningen
antingen alls icke eller ock endast föga överstiger kostnaderna. Dylika
avbränningar besparas däremot kopisten, liksom denne ej heller behövt
underkasta sig konstnärens mångåriga och dyrbara studium. Att nu, för
att uppträda som välgörare för en, visserligen behövande samhällsklass —
konstnärsadepterna och kopister i allmänhet —, minska en annans redan
förut knappt tilltagna inkomster, torde näppeligen anses vara staten
värdigt. Vill staten göra kopieringsrätten i sina samlingar till allmän
egendom, så bör han liksom varje enskild person genom skälig betalning
förvärva sig densamma, men icke på den fattige konstnärens bekostnad
söka uppfylla en av sina uppgifter i konstens och konstintressets
tjänst. — Det återstår sålunda det ovannämda tillfälle till studier i
offentliga samlingar, som onekligen utgör ett väsentligt villkor för den
vardande konstnärens utveckling. Det är icke heller föreningens mening
att yrka på borttagandet av denna förmån, föreningen vill tvärtom på
det varmaste förorda den fria kopieringsrättens medgivande i offentliga
samlingar fortfarande som hittills; det är endast den inskränkningen
föreningen önskar härutinnan, att efter de norska, tyska med flera lagarnes

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

179

föredöme dylika kopior icke må avyttras eller förses med signatur. Ty 9—10 §§.
ett är att studera och kopiera mästarnes alster för att fullkomna sig i
sin konst; ett annat däremot att reproducera i ett merkantilt och
kommersiellt syfte. Tillåtelse till det ena fordrar ingalunda som sin
konsekvens medgivande av det andra. — Såsom sammanfattning av skälen
för sitt nu gjorda anförande anser sig föreningen till sist icke kunna
anföra något bättre än följande uttalande av Nordtyska förbundets riksdags
kommission år 1870 med anledning av ett regeringsförslag om
reproduktionsfrihet av samma omfång som den nu gällande svenska:
»Kommissionen håller ett sådant intrång i deras rätt, vilka inom konsten
åstadkomma något originellt, till deras förmån, som själva ingenting
åstadkomma, men som skapa sig ett förvärv genom begagnande av
andras arbete, för helt och hållet oberättigat. Hon anser, att de offentliga
gallerierna uppfylla sitt ändamål, om de visa den konstälskande
allmänheten mästarnes alster och om de giva börjande konstnärer tillfälle
att göra sina studier på gamla och nyare mästare. Men gallerierna
äro icke till för att på dessa nyare mästares bekostnad skaffa nybörjare
eller hantverksmässiga efterapare en förtjänst.»

Över denna ansökan hördes akademien för de fria konsterna,
som instämde i föreningens hemställan och tillika förordade, att för
konstnärens livstid och tio år efter hans död all kopiering av ett konstverk
skulle göras beroende av konstnärens eller hans rättsinnehavares
samtycke.

I ärendet yttrade föredragande departementschefen: Den gällande
föreskriften beträffande reproduktion av konstverk, tillhörande staten
eller menighet, torde böra i visst avseende undergå förändring. På
sätt svenska konstnärernas förening framhållit, syntes nämligen på
grund av densamma en konstnärs reproduktionsrätt kunna obehörigen
gå förlorad därigenom, att en enskild person, till vilken konstnären,
med bibehållande av reproduktionsrätten, försålt konstverket, sedermera
utan konstnärens vetskap eller vilja överläte detsamma till staten eller
en menighet. Om i anledning härav den gällande undantagsbestämmelsen
beträffande konstverk, tillhörande staten eller menighet, borde
förändras, torde det emellertid icke vara lämpligt att med avseende på
rätten till reproduktion i allo likställa sådana konstverk med dem, som
vore i enskild ägo. Det ändamål, som med offentliga samlingar uppenbarligen
åsyftades, syntes nämligen kräva, att efterbildning av däri förvarade
konstverk regelmässigt icke vore beroende av någon annans samtycke,
än den myndighets, som över samlingarna hade vård. Medan det
i allmänhet gällde, att genom överlåtelse av konstverk konstnären eller

180

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

10 §§. hans rättsinnehavare icke förlorade reproduktionsrätten, där ej annat förhållande
blivit uttryckligen avtalat, borde därför i fråga om överlåtelse av
konstverk till staten eller menighet en motsatt regel uppställas eller att,
när ej annat avtalats, reproduktionsrätten ansåges innefattad i konstnärens
eller hans rättsinnehavares överlåtelse. Tillämpningen av denna regel
kunde uppenbarligen icke medföra den nyss omtalade olägenheten, att
konstnären utan sin vilja eller vetskap förlorade reproduktionsrätten. Ett
allmänt kopieringsförbud, sådant akademien för de fria konsterna förordat,
skulle visserligen så till vida medföra en fördel, som den enligt
gällande bestämmelser erforderliga bevisningen därom, att kopiering
skett i försäljningsändamål, givetvis stundom måste medföra avsevärda
svårigheter. Då emellertid ett dylikt stadgande skulle i väsentlig mån
försvåra och i vissa fall måhända alldeles förhindra den, såsom svenska
konstnärernas förening framhållit, för en blivande konstnärs utbildning
synnerligen viktiga kopieringen, ansåge föredraganden sig icke kunna
biträda det av akademien därom framställda förslag. Ej heller syntes
tillräckligt skäl vara för handen att, såsom akademien jämväl ifrågasatt,,
utsträcka den tid varunder konstnären ägde förbjuda kopiering.

Den nya lagens bestämmelse i ämnet betecknar således en kompromiss
mellan den äldre författningens ståndpunkt och konstnärernas i omförmälda
skrift framförda önskemål. Visserligen är stadgandet av dispositiv
natur och kan således sättas ur kraft genom avtal av annat innehåll;
men då, åtminstone vad förvärv till nationalmuseum angår,,
sådant avtal endast sällan lärer förekomma, övergår reproduktionsrätten
i fråga om de till museet sålda konstverk regelmässigt till staten. Ifrågavarande
bestämmelse tolkas av vederbörande därhän, att densamma anses
för staten medföra skyldighet att ställa den rätt till kopierande för saluhållande
och utställande, vilken staten sålunda förvärvat, till allmänhetens
fria förfogande, endast med de inskränkningar, som nödvändiggöras ur
ordningssynpunkt och av utrymmesskäl. Att denna ordning måste för
konstnärerna te sig synnerligen otillfredsställande, är uppenbart — angående
den inom konstnärskretsar rådande uppfattningen härutinnan, se
särskilt akademiens för de fria konsterna Meddelanden 1912 s. 58 —;
till de sakkunniga har ock från olika håll hemställts, att lagens ifrågakomna
bestämmelse icke måtte varda i förslaget upptagen.

Vad angår den utländska rättens ställning härutinnan -— i fråga
varom må hänvisas till uppsats i bernunionens officiella tidskrift
Le droit d''auteur 1912 s. 35 ff. —, så innehålla de norska, danskar
tyska, österrikiska, engelska och belgiska lagarna icke några särskilda
bestämmelser i ämnet. Enligt nämnda lagar behåller konstnären så -

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

181

ledes reproduktionsrätten, när han avyttrar sitt verk till stat eller 9—10 §§.
menighet, lika väl som vid försäljning till enskilda. Då dessa lagar
liksom den svenska tillägga konstnären den uteslutande rätten att efterbilda
sitt verk till försäljning eller offentliggörande på annat sätt, men
frigiva det efterbildande, som sker för studieändamål eller till enskilt bruk,
blir ställningen således principiellt den, att i offentliga samlingar befintliga
skyddade verk icke få reproduceras för offentliggörande — exempelvis
måste i nationalgalleriet i Berlin den kopierande avgiva en skriftlig förbindelse
härutinnan, och kopian åstämplas genom galleriets försorg
orden Dunverkäufliche Iiopie» —, men att kopierande för efterbildarens
egen konstnärliga utbildning eller till enskilt bruk är tillåtet. I själva
verket hava emellertid vederbörande mångenstädes i administrativ väg
gått ännu längre i tillvaratagande av konstnärens rätt. Så gäller i
Dresdengalleriet, pinakoteket i Miinchen och många andra tyska statssamlingar,
att varje kopiering av ett skyddat verk, således även den,
som sker i studieändamål eller till enskilt bruk, är beroende av konstnärens
eller hans rättsinnehavares skriftliga samtycke. Liknande är föreskrivet
i fråga om kopiering i det norska nationalgalleriet samt i den
kungliga danska målerisamlingen och i Frederiksborgs museum, dock
att i Danmark vederbörande ministerium äger att medgiva undantag
härutinnan. — Enligt de nu nämnda lagarna måste således, även där
staten för något sitt ändamål önskar förfoga över den konstnärliga
auktorsrätten, konstnärens uttryckliga medgivande därtill inhämtas,
exempelvis låter den preussiska staten vid sina konstinköp konstnären
underteckna en förklaring, att han till staten överlåter rätten att i officiella
publikationer efterbilda det försålda konstverket, varemot konstnären
behåller reproduktionsrätten i övrigt.

I Schweiz har på grund av särskilda administrativa bestämmelser
konstnärens ställning i förevarande hänsende blivit ungefär densamma
som hos oss. Liknande har intill senaste tid varit förhållandet i Frankrike,
men under år 1913 har genomförts en ny anordning, som bättre
tillvaratager konstnärens rätt — se därom Le droit d''auteur 1913 s. 74,

94. Den finska lagen befinner sig härutinnan på samma ståndpunkt
som vår äldre konstverkslag av 1867, den ryska rätten överensstämmer
med svenska lagen av 1897.

De sakkunniga anse, i likhet med svenska konstnärernas förening,
att en konstnär bör, även då han avyttrar sitt konstverk till staten eller
menighet, principiellt vara bibehållen vid reproduktionsrätten. I detta
sammanhang torde böra framhållas, att enligt de för nationalmuseum
den 31 december 1912 utfärdade stadgar museets ändamål är att verka

182

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

9-10 §§. för konstsinnets väckande och fostrande hos folket samt för konstens och
konstvetenskapens främjande. Att detta ändamål icke tillgodoses genom
den yrkesmässiga, i ekonomiskt syfte bedrivna kopieringens frigivande,
synes vara till fullo ådagalagt i föreningens nyssnämnda skrift. Med
hänsyn härtill och på de skäl i övrigt, vilka i samma skrift utvecklats,
har lagens ifrågavarande bestämmelse ansetts icke höra i det nu framlagda
förslaget inflyta. — Enligt förslaget skall således, jämväl vid konstverks
försäljning till staten eller menighet, konstnären, därest annat ej
avtalats, äga kvar reproduktionsrätten: den rätt nämligen, som avser
efterbildande för spridning eller offentligt utställande. Att befogenheten
till sådant efterbildande, som sker i studiesyfte eller till enskilt bruk,
därvid fortfarande lämnas fri för en var, ligger i sakens natur: någon
förbudsrätt härutinnan har ju konstnären aldrig ägt.

11—12 §g. 11 och 12 §§.

Ändrings- Med avseende på det i 11 § av förslaget meddelade ändringsför förbud.

pucj hänvisas till motiveringen för IG § av det nästföregående och 8 §
av det förevarande lagförslaget.

Om Enligt förslagets 12 § må konstnärs ifrågavarande rätt ej i hans

utmätning. eper hans efterlevandes bo utmätas. I det nästföregående lagförslaget
återfinnas motsvarande bestämmelser i 19 §, till vars motivering hänvisas.

13—14 §§. 13 och 14 §§.

Skyddstidens Enligt 1 och 2 §§ av gällande lag varar konstnärens reproduktionslangd.
rätt, när efterbildandet sker genom konstnärligt förfarande, under konstnärens
livstid, men då ett konstverk efterbildas genom tryck, fotografi
eller avgjutning eller på annat dylikt sätt, intill utgången av tionde året
efter det, varunder konstnären avled. Från svenska konstnärer har
hemställts, att i förslaget skyddstiden måtte utsträckas att gälla intill
utgången av femtionde året efter konstnärens död.

Att för den konstnärliga auktorsrätten gäller en annan och kortare
skyddstid än på det litterära och det musikaliska området, är för vårt
land egendomligt. På sätt framhållits vid motiveringen av 20 § i det
nästföregående lagförslaget — till vilken motiveringen även i övrigt må
här hänvisas — gäller visserligen även enligt den reviderade bernkonventionen
tills vidare, att varje unionsland för sig äger, oberoende av
konventionen, bestämma i fråga om skyddstidens längd. Enligt de

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST. 183

sakkunnigas mening saknas emellertid varje inre grund så väl för den
skillnad, som med avseende på skyddstidens längd gäller enligt 1 § och
enligt 2 § av 1897 års lag, som ock över huvud för att tillmäta konstnären
ett mindre varaktigt skydd än som kommer författaren och kompositören
till godo. De sakkunniga anse således, att en enhetlig skyddstid
bör fastställas, lika för de skilda befogenheter, som innefattas i den
konstnärliga auktor srätten, och lika för sistnämnda rätt, å ena, samt
författarrätten och den musikaliska auktorsrätten, å andra sidan. Huruvida
denna allmänna skyddstid bör sättas lika med den, som nu
gäller i fråga om författarrätten, eller möjligen begränsas till en något
kortare period av exempelvis trettio år efter auktors död, är eu fråga
som förtjänar sitt särskilda övervägande. Av skäl, som anförts vid den
nämnda 20 § av det nästföregående lagförslaget, hava de sakkunniga
stannat vid det första alternativet. Då således jämlikt förevarande paragraf
konstnärs rätt enligt denna lag skall gälla intill utgången av femtionde
året efter det, under vilket konstnären avlidit, innebär förslaget
härutinnan en väsentlig utsträckning av den nu gällande skyddstiden.

Förslagets 14 § har icke någon motsvarighet i 1897 års lag angående
rätt att efterbilda konstverk. Givetvis förstås med offentliggörande
av ett konstverk icke blott dess utgivande — varom hänvisas
till motiveringen för 23 § av förslaget — utan ock dess offentliggörande
på annat sätt exempelvis genom utställande. Det nästföregående lagförslagets
21 § första stycket innehåller stadganden om anonyma och
pseudonyma litteratur- och musikverk: att i fråga om konstverk meddela
en sådan bestämmelse som den i senare delen av nämnda stycke upptagna
torde näppeligen vara av något praktiskt behov påkallat.

15 och 16 §§.

Förslagets 15 §, om ansvar och skadestånd vid olovligt efterbildande
samt spridande, utställande och införsel av olovligen framställda efterbildningar,
motsvarar G § första och andra styckena samt 8 § av 1897
års författning ävensom 23 § av förslaget till lag om rätt till litterära och
musikaliska verk, till vilken sistnämnda paragrafs motivering hänvisas.
Liksom i sistberörda paragraf har även här bötesminimum nedsatts från
tjugu till fem kronor. Särskilt med hänsyn till sådant efterbildande, som
sker genom mångfaldigande, har bestämt utsagts, att straffbarheten inträder
redan med ett enda exemplars olovliga framställande. Tillika har

13-14 §§.

Skyddstid för
anonyma och
pseudonyma
verk.

15—16 §§.

Olagligt efterbildande,

spridande
m. m.

Ansvar och
skadestånd.

184

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

15—16 §§.

Förfarandet
med efterbildningar,

avsedda för
olovligt offentliggörande,

och med vissa
materialier.

Om bestämmelsen
i gällande
lags 11 §.

uttryckligen angivits, att även det partiella efterbildandet av ett konstverk
är otillåtet. Jämväl bestämmelserna angående ansvar för spridande,
utställande och införsel av olovligen framställda efterbildningar ävensom
reglerna om skadestånd hava bringats till överensstämmelse med vad
som gäller enligt den nämnda 23 § av det nästföregående lagförslaget.
Gällande lags föreskrift om visst minimum för skadeståndets belopp har
således icke i förslaget bibehållits.

Den nya 16 § motsvarar, i vad den avser förfarandet med vissa
materialier, gällande lags 6 § sista stycket. Grunderna för de stadganden,
som i förevarande 16 § meddelas, äro desamma, som varit bestämmande
för reglerna i 25 § av förslaget till lag om rätt till litterära och musikaliska
verk; och torde här få hänvisas till vad i motiven vid sistnämnda
paragraf anförts. — Från regeln om olovliga efterbildningars förstörande
har i förslaget, liksom i tyska lagen, gjorts ett av sakens natur betingat
undantag för vad byggnadsverk angår.

Gällande lags 11 § stadgar, att därest den för olovligt efterbildande
av konstverk tilltalade bestrider, att efterbildning ägt rum, rätten
äger infordra yttrande från akademien för de fria konsterna, där ej parterna
skjuta frågan under gode män och utfästa sig att nöjas åt deras
yttrande därutinnan. Denna bestämmelse, som är hämtad från 1867 års
lag, lämnades vid högsta domstolens granskning av 1865 års och av
1896 års förslag utan anmärkning.

Vid behandlingen av det förslag, som låg till grund för 1877 års
lag angående äganderätt till skrift och som jämväl innehöll ett liknande
stadgande, anförde emellertid högsta domstolen, att eftersom det
utan särskild föreskrift stode domstol öppet att när den funne för gott
infordra sakkunniga personers eller myndigheters yttrande, det föreslagna
stadgandet härutinnan vore obehövligt och så till vida vilseledande som
det kunde anses innebära att en sådan rättighet för domstolen ej funnes
till i andra fall, då särskild tillåtelse saknades. Det vore ej heller behövligt
eller lämpligt att speciellt för denna författnings tillämpande,
vilket ej borde vara svårare än tillämpningen av författningar i allmänhet,
bilda en slags jury, vilkens svar skulle lända domstolen till efterrättelse
vid målens avgörande, och det så mycket mindre som det skulle
bero på parternas godtycke, om denna utväg att slita tvistefrågan finge
tillåtas eller ej, och det sålunda lätt kunde inträffa att den ej finge tilllåtas
just uti mera invecklade eller vidlyftiga frågor. — I enlighet
med högsta domstolens hemställan blev stadgandet icke upptaget i lagen.

OM HATT TILL TEEK AV BILDANDE KONST.

185

Då vad högsta domstolen sålunda anfört synes äga lika tillämplighet
med avseende på bestämmelserna i omförmälda 11 § av 1897 års
lag, hava dessa i förslaget uteslutits.

23 §.

För denna paragraf, som återgiver bestämmelserna i 13 § av lagen
angående rätt att efterbilda konstverk, hänvisas till motiven för 30 § i
det nästföregående lagförslaget.

Enligt förslaget, vilket därutinnan överensstämmer med gällande lag,
liksom enligt bernkonventionen förbindas viktiga rättsföljder med ett
konstverks utgivande. I överensstämmelse med vad härutinnan anförts
beträffande litterära och musikaliska verk, gäller enligt förslaget även i
fråga om konstverk, att med utgivande förstås verkets utlämnande, i ett
antal exemplar, till salu eller till spridande på annat sätt. I den reviderade
konventionens art. 4 sista stycket är uttryckligen sagt, att såsom
offentliggörande — varmed ju i konventionen förstås utgivande — icke
betraktas utställandet av ett konstverk eller uppförandet av ett byggnadsverk.
Detta är givetvis också förslagets ståndpunkt. Om däremot
ett antal fotografiska reproduktioner av en oljemålning bliva tillgängliga
i konsthandeln, måste målningen anses vara i konventionens och förslagets
mening utgiven. Ett sådant konstverk varder enligt konventionen
så att säga naturaliserat i det land, där det först utgives. Har
något utgivande av konstverket icke ägt rum, blir konstnärens nationalitet
avgörande för detsammas ställning i internationellt skyddshänseende.

25 §.

I överensstämmelse med vad som gäller enligt 1897 års lag angående
rätt att efterbilda konstverk, stadgas i 25 § av den föreslagna
lagen, att densamma skall äga tillämpning jämväl å konstverk, som
utförts före lagens ikraftträdande. Från denna regel göras emellertid
vissa undantag. — För den gällande svenska auktorsrättens ställning i
fråga om dithörande lagars återverkande kraft har redogjorts i motiven
till det nästföregående lagförslagets 32 §, vartill här må hänvisas.

I 1897 års lag stadgas, att sådant staten eller menighet tillhörigt
konstverk, som före lagens trädande i kraft förvärvats, fortfarande fritt
må efterbildas. Denna bestämmelse sammanhänger med de stadganden
i 4 § i den äldre konstverkslagen av 1867, för vilka vid 10 § här ovan

15-16 §§.

23 §.

In- och
utländska
konstnärer.

25 §.

övergångs bestämmelser.

186

OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST.

25 §. redogjorts. Y7id granskningen inom högsta domstolen av 1896 års förslag
till lag angående rätt att efterbilda konstverk anförde två av domstolens
ledamöter, att i avseende å dylikt staten eller menighet tillhörigt konstverk
någon efterbildningsrätt på grund av 1867 års lag knappast kunde
sägas vara förvärvad, helst efterbildandet alltid faktiskt varit och fortfarande
komme att vara beroende på samtycke av den myndighet, som
hade konstverket i sin vård; någon sådan rätt att jämväl fortfarande
verkställa efterbildning av dylikt verk borde därför icke genom ett
övergångsstadgande åt allmänheten bevaras. — Berörda stadgande har,
liksom den i gällande lags 4 § upptagna specialbestämmelse angående
konstverk som till staten eller menighet överlåtas, ansetts icke böra i förslaget
upptagas.

Skiljaktigheter De viktigaste skiljaktigheter mellan förslaget och gällande
Tiaget och ar0 följande: Till den konstnärliga auktorsrättens föremål hänföras

gällande lag. i förslaget jämväl verk av byggnadskonst samt konsthantverk och konstindustri
(1 §). Åven det efterbildande, som sker i annan konstart än
originalets, är auktor förbehållet (2 §). För vissa efterbildningar njutes
enligt förslaget auktorsrätt (3 §). I fråga om rätten att, utan konstnärens
lov, för studieändamål eller till enskilt bruk efterbilda konstverk
meddelar förslaget specificerade bestämmelser, i samband varmed stadgas
förbud att å efterbildning av konstverk anbringa originalkonstnärens namn
eller signatur på sätt, som kan leda till förväxling (o §). Lagens regler
om inskränkningar, som i det allmännas intresse gälla med avseende
på konstnärs rätt, hava i förslaget något jämkats till konstnärens favör
(6 och 7 §§). Konstnären har säkerställts mot konstverks återgivande
i förändrad form (8 och 11 §§). Bestämmelsen i gällande lags 4 § om
konstverk, som överlåtes till staten eller menighet, har uteslutits (se vid
10 §). Skyddstiden har i förslaget väsentligen utsträckts (13 §). Lagens
stadganden om ansvar, skadestånd och förfärande med olagliga efterbildningar
och materialier hava i särskilda avseenden förändrats (15 och 16 §§).

OM KATT TILL FOTOGRAFISKA BILDEK.

187

Förslag

till

LAG

om rätt till fotografiska bilder.

I en under år 1909 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ingiven skrift anförde svenska fotografernas förbund, att lagen
angående rätt att återgiva fotografisk bild den 28 maj 1897 under de tio
år, den vuunit tillämpning, befunnits vara otillräcklig för att skydda
fotografernas intressen; och anhöll förbundet, att departementschefen
måtte taga i övervägande, huruvida icke en effektivare lag borde snarast
möjligt efterträda den nu gällande. Vid denna skrift var fogat ett inom
förbundet upprättat utkast till ny författning i ämnet.

Enligt bernkonventionen i dess ursprungliga lydelse har skyldighet
att i den internationella samfärdseln bereda skydd för fotografisk bild
ålagts allenast de unionsländer, i vilka sådan bild icke frånkännes egenskapen
av konstverk. Såsom i det föregående framhållits, hava emellertid
de fotografiska bilderna aldrig i Sverige ansetts såsom verk av bildande
konst. För vårt lands del förefinnes således icke enligt 1886 års konvention
någon sådan skyldighet, som nyss nämnts; 1904 års förordning
med anledning av Sveriges tillträde till unionen avsåg icke heller fotografiska
bilder. — Den reviderade konventionen skall emellertid, enligt
art. 3, vara tillämplig å fotografiska verk samt å verk, framställda
genom ett fotografi liknande förfarande; unionsländerna äro således numera
förpliktade att bereda skydd för dessa.

Vid utarbetande av förevarande förslag har hänsyn tagits till den
reviderade konventionens bestämmelser, så ock till omförmälda, inom
svenska fotografernas förbund uppsatta utkast ävensom till den utländska,
särskilt den norska och tyska lagstiftningen på området. — En
sammanställning av de viktigaste skiljaktigheterna mellan förslaget och
gällande lag har gjorts vid 17 § här nedan. Den föreslagna lagens anordning
överensstämmer med de två föregående förslagens uppställning.

Svenska fotografernas
förbund
om behovet
av en
lagrevision.

Bernkonven tionen.

188

OM RÄTT TILL FOTOGRAFISKA BILDER.

1 §•

Hattens

föremål.

Om beteckningstvång.

i §■

Denna paragraf angiver såsom den här ifrågavarande rättens föremål
bilder, som framställts genom fotografi. För de enligt förslaget
skyddade bilder är således utmärkande, att de uppkommit genom inverkan
av ljus — eller annat slag av strålande energi såsom röntgen- eller
radiumstrålar — på vissa därför känsliga ämnen. Den fotografiska
bilden är tillkommen redan i och med negativet, således måste principiellt
redan detta vara skyddat. På varje stadium, allt ifrån negativet
till den fullfärdiga bilden, är alltså en fotografi föremål för rättsskydd.
Vad den färdiga bilden beträffar, är likgiltigt, om den bragts till fullbordan
på rent fotokemisk väg eller genom fotomekaniskt förfarande
såsom keliogravyr, ljustryck, fotolitografi, autotypi, fotografiskt trefärgstryck
eller annat dylikt reproduktionssätt — ett under ljusets inverkan
frambragt negativ ligger alltid till grund för förfarandet, och med negativet
måste skydd anses vara för handen. Vår gällande lag likställer
uttryckligen det fotomekaniska förfarandet med det fotokemiska. Och
då den reviderade konventionen, såsom nyss nämnts, avser så väl fotografiska
verk som verk, framställda genom ett fotografi liknande förfarande
(un procédé analogue ä la photographie), så torde detta sista uttryck
närmast avse de fotomekaniska reproduktionssätten. Enligt det
nyss anförda lärer det visserligen vara överflödigt att vid bestämmandet
av bär ifrågavarande skyddsobjekt särskilt framhålla det fotomekaniska
förfarandets alster; de sakkunniga hava emellertid, för vinnande av
formell överensstämelse mellan den inhemska och den internationella
rätten, ansett sig böra i förslaget upptaga den reviderade konventionens
formulering i denna punkt.

Enligt 1897 års lag bar skyddet för fotografisk bild gjorts beroende
av det villkor, att fotografen, vid bildens utgivande, å varje exemplar
därav utsätter tydlig uppgift om sitt namn eller sin firma, den ort, där
ban är bosatt eller idkar sin rörelse, samt det år, då bilden först utgavs;
honom likväl obetaget att anbringa uppgiften om orten och namnet eller
firman å kartong eller annat, varå bilden uppfodras. — I bernunionens
länder uppställes regelmässigt icke någon fordran på dylika uppgifters
anbringande. Liknande beteckningstvång gäller dock enligt den norska
lagen av 1909 om rätt till fotografier samt den danska lagen av 1911
om ensamrätt till fotografiska arbeten, i sistnämnda lag kräves ock
inregistrering bos offentlig myndighet. Stadganden om beteckningstvång
funnos även i den äldre tyska fotografilagen av 1876, men hava icke
upptagits i den nya konstverks- och fotografilagen av 1907.

OM RÄTT TILL FOTOGRAFISKA BILDER.

189

Svenska fotografernas förbund hemställde i sin ovan berörda skrivelse,
att bestämmelsen om beteckningstvång, för vilken allt fog saknades, måtte
ur lagen utgå. Då i fråga om en persons övriga ägodelar, annan icke
finge tillägna sig dessa, även om de vore omärkta, borde även de fotografiska
alstren kunna påräkna skydd, fastän de ej bure fotografens
namn. Vid det förhållande, att fotografens rätt efter viss tid upphörde,
syntes det ligga en viss rättvisa däri, att den som ville nyttja en fotografisk
bild, själv finge taga reda på, om detta nyttjande vore strafflöst,
och att således fotografen skulle slippa på sitt arbete tillkännagiva, att
detta efter ett visst år vore var mans egendom. Vidare vore det
lätt att utplåna det instämplade årtal, som funnes på fotografien, men
å andra sidan svårt för en fotograf att leda i bevis, att årtalet verkligen
förekommit på originalet till en orättmätig reproduktion. Vad kinematografiska
filmremsor anginge, kunde sådana enligt den nuvarande ordningen
icke bliva föremål för skydd: en sådan remsa bestode ju av en
otalig mängd små fotografier, och det vore ju otänkbart att åstämpla
varje sådan fotografi de uppgifter, som lagen fordrade.

Å andra sidan har under år 1914 den internationella förläggarkongressen
till chefen för justitiedepartementet överlämnat en
av kongressen vid dess sammanträde i Budapest år 1913 antagen resolution,
däri kongressen bland annat uttalat den önskan, att de till
bernunionen hörande stater måtte, vid anordnande av lagligt skydd för
de fotografiska verken, såsom villkor för skydd stadga skyldighet för
fotografen att å varje exemplar av en fotografi utsätta uppgift om utgivningsåret,
ursprungslandet samt namn och adress; genom att ålägga
fotografen en sådan skyldighet skulle man undgå misstag, onödiga
efterforskningar och tidsförlust.

De sakkunniga ansluta sig härutinnan till den uppfattning, som
gjorts gällande i de svenska fotografernas ovan omförmälda skrift.
Vad i denna anföres om omöjligheten att med nu gällande beteckningstvång
vinna skydd för en kinematografisk film lärer vara ovedersägligt.
Aven måste det medgivas, att lättheten att från en fotografi avlägsna
beteckningen kan leda till rättsförlust för fotografen. Härvid bör
bemärkas, att då en bild av fotografen reproduceras i en stor upplaga, det
lätt kan inträffa, att vid bildernas avstämpling något exemplar kan bliva
förbigånget. Ett sådant fall, som väckte mycket uppseende, inträffade i
Tyskland under den äldre fotografilagens regim: en fotograf hade, för
en kostnad av som det uppgives fyrtiotusen mark, framställt en bildserie;
vid dennas avstämpling råkade genom förbiseende ett exemplar

190

OM RÄTT TILL FOTOGRAFISKA BILDER.

1 §. bliva ostämplat; detta kom i handeln och inköptes av en ljustryckare,
som i sin ordning framställde reproduktioner därav; fotografen förde
talan om ansvar och skadestånd för olovligt efterbildande, men förlorade
i alla instanser. — Enligt den uppfattning, som ligger till grund för förslaget,
bör en fotografi redan på negativets stadium vara föremål för
skydd. Med denna förslagets ståndpunkt äro givetvis stadgandena om
beteckningstvång oförenliga. De strida ock emot vad i art. 4 av den
reviderade bernkonventionen stadgas därom, att åtnjutandet och utövningen
av de genom konventionen garanterade rättigheter icke äro bundna
vid någon formalitet: att ordet formalitet här är fattat i sin mest vidsträckta
betydelse, såsom jämväl innefattande sådana villkor för skydd
som det här ifrågavarande, har framhållits i motiven till 2 § av förslaget
till lag om rätt till litterära och musikaliska verk. På de grunder,
som nu anförts, hava gällande stadganden om beteckningstvång icke
blivit i förevarande förslag upptagna.

Om bestäm- Jämlikt 7 § av gällande fotografilag åtnjutes skydd enligt sagda
gsiiande ^ao ej för bild, varigenom annan fotografisk bild eller ock skrift eller
lags 7 §. skyddat konstverk återgives. Svenska fotografernas förbund har hemställt,
att berörda stadgande måtte utgå.

Vad angår bestämmelsen att skydd icke åtnjutes för bild, som återgiver
annan fotografisk bild, är att skilja mellan två fall. År den fotografiska
bild, som reproduceras, föremål för skydd, så måste ju kopian
medelbarligen vara skyddad, den måste vara inbegripen under det skydd,
som äger rum för den ursprungliga fotografiska bilden: även denna reproduceras
ju, när kopian återgives. År åter den fotografiska bild, som
återgives, icke skyddad, så är det ju självklart, att kopian icke heller
kan vara det. Ifrågavarande bestämmelse synes således i förra fallet
kunna leda till missuppfattning och i senare fallet vara överflödig.

Beträffande därefter stadgandet, att skydd ej åtnjutes för fotografisk
bild, varigenom skyddat konstverk återgives, så anfördes av en ledamot
i högsta domstolen vid granskningen av det förslag, som ligger till
grund för lagen, att om någon med vederbörandes samtycke fotografiskt
återgivit ett lagligen skyddat konstverk, syntes fotografen böra äga
enahanda rätt till skydd, som om han utan sådant samtycke avbildat ett
verk, som icke vore lagligen skyddat. Åven de sakkunniga anse, att
skydd för fotografen i förevarande fall bör äga rum; enligt de sakkunnigas
mening bör emellertid detta skydd icke vara beroende av, huruvida
det fotografiska efterbildandet skett med konstnärens samtycke.
Därest skydd på detta sätt tillägges fotografen, kan han givetvis icke

191

011 KATT TILL FOTOGRAFI SK A BILDEK.

utöva sin rätt utan tillstånd av konstnären; i sitt förhållande till denne 1 §.
och till tredje man blir fotografen över huvud att likställa med den,
som efterbildat ett skyddat konstverk medelst annat konstnärligt förfarande
än det för originalverket använda, naturligen med de skiljaktigheter,
som betingas av den konstnärliga auktorsrättens och fotografirättens
olika innehåll och varaktighet: härutinnan hänvisas till motiveringen för
2 och 3 §§ i det nästföregående lagförslaget. — I fråga om det fotografiska
efterbildandet av en skyddad skrift lärer vad nu är sagt äga
motsvarande tillämpning. Och där skriften är oskyddad, torde fotografen
ännu mindre böra betagas rätten till den fotografiska avbildningen.

I enlighet med det nu sagda hava de sakkunniga ansett bestämmelserna
i omförmälda 7 § av gällande lag icke böra inflyta i förslaget.

Liknande stadganden voro givna i 1876 års tyska fotografilag, men
återfinnas icke i den nu på området gällande författning.

2-4 §§. 2-4 §§.

Den enligt lagens 1 § fotografen tillagda rätt innebär den uteslu- Rättens innetande
befogenheten att låta en genom fotografi framställd bild till för- en säljning

eller offentligt utställande återgivas genom fotografi. Lagens gande,
bestämmelse motsvaras av stadgandena i förslagets 2 § första stycket
samt 3 §.

Den fotografen enligt förslaget tillagda ensamrätten att genom foto- Förevisande
grafi mångfaldiga av honom framställda fotografiska bilder gäller natur- 6™t”?[kaI“''
ligen även för kinematografiska verk. Jämlikt andra stycket av 2 §
förbehålles fotografen jämväl den uteslutande befogenheten att genom
kinematografi eller liknande förfarande offentligen förevisa bilderna.

Givetvis gäller denna befogenhet ej blott i fråga om originalbilderna,
utan även med avseende på de efter dem framställda avbildningar. —

Även enligt den tyska lagen har fotografen den uteslutande befogenheten
att medelst mekaniska eller optiska inrättningar förevisa fotografiska
bilder. Och då den norska lagen ger fotografen ensamrätt att
på vilket sätt som helst återgiva av honom framställda bilder, så avser
detta enligt motiven även sådant återgivande, som sker genom kinematografi.

På sätt framhållits i motiveringen till 1 § av förslaget till lag om rätt
till litterära och musikaliska verk, har man i fråga om kinematografiska
alster att skilja emellan verk, åt vilka deras upphovsman genom den
sceniska anordningen eller genom sammanställningen av skildrade hän -

192

OM RÄTT TILL EOTOGRAEISKA BILDER.

2-4 §§.

5-6 §§.

Kattens övergång
vid
dödsfall och
på grund av
överlåtelse.

Rätten till
beställd
porträttbild.

delser givit en personlig och original karaktär och vilka förty skyddas
enligt den litterära auktorsrättens regler, samt å andra sidan framställningar
av gatuscener, resebilder, naturscenerier och dylikt, vilka ju icke
kunna omfattas av nämnda rätt. I fråga om sistberörda grupp av
kinematografiska verk får det genom fotografilagen förmedlade skyddet
sin huvudsakliga tillämpning. Vad åter angår sådana kinematografiska
alster, som innefattas under den litterära auktorsrätten, är fotografiskyddet
såsom sådant av endast sekundär betydelse: den inbördes ställningen
mellan fotografen och iscensättaren motsvarar det under 1 § här ovan
berörda förhållandet mellan den fotograf, som reproducerat ett skyddat
konstverk, samt upphovsmannen till detta.

För 3 och 4 §§ i förslaget hänvisas till motiveringen för motsvarande
5 och 6 §§ i förslaget till lag om rätt till verk av bildande konst.

5 och 6 §§.

Enligt 5 § av förslaget skall vid fotografs död hans ifrågavarande
rätt övergå till hans rättsinnehavare; av fotografen under dennes livstid
och av hans rättsinnehavare efter hans död kan rätten, med eller utan
villkor eller inskränkning, till annan överlåtas. Vad i paragrafen utsäges
gäller givetvis även enligt nuvarande lag, ehuru uttryckligt stadgande
härutinnan saknas.

Förslagets 6 § innehåller i första stycket, att där fotografisk bild
övergår i annans ägo, fotografens rätt enligt den föreslagna lagen ej
skall vara innefattad i överlåtelsen, med mindre särskilt avtal därom
skett. Vad angår bilder, som icke utförts efter beställning, får väl motsvarande
anses gälla även nu, i analogi med vad därom stadgas i konstverkslagens
4 §. I fråga om beställd bild däremot, övergår enligt 3 §
av 1897 års fotografilag fotografens rätt å beställaren, där ej annat uttryckligen
avtalats: jämför härom bestämmelserna angående beställd
porträttbild i gällande konstverkslags 4 §, för vilka redogjorts vid 10 §
i det nästföregående lagförslaget. Med avseende på fotografiska bilder,
som utförts efter beställning, har således reproduktion srätten helt och
hållet lagts i beställarens hand, fotografen själv är, lika med tredje man,
från rätten utesluten. Förbudet för fotografen att återgiva bilden gäller
även för det fall, att bilden saknar skydd, vare sig detta beror på att
skyddstiden utgått eller därpå att de för skydds åtnjutande stadgade
villkor icke iakttagits. Då ifrågavarande bestämmelse sålunda avser även
sådana bilder, som icke äro föremål för skydd, faller densamma så till

OM RÄTT TILL FOTOGRAFISKA BILOER.

193

vida utom ramen för den här ifrågavarande rätten. Bestämmelsen leder 5—(> §§.
för övrigt till det egendomliga resultat, att en icke skyddad bild lar
reproduceras icke blott av beställaren, utan även av en var annan -utom den fotograf, som ursprungligen framställt bilden: endast lian är
enligt lagens ordalydelse förhindrad att återgiva densamma.

Enligt den danska lagen gäller i fråga om beställda fotografier, att
beställarens samtycke är nödvändigt så väl för att vinna ensamrätt som
ock för att sälja reproduktioner. Tyska konstverks- och fotografilagen
giver i fråga om porträttbilder beställaren rätt att jämsides med fotografen
mångfaldiga bilden, dock ej att sprida reproduktioner. Dessa
bestämmelser i den tyska lagen kompletteras av stadganden om rätt för
den avbildade att förbjuda ett porträtts spridande och offentliga utställande
— das Recht am eiyenen Biide —; från denna regel åter göras
i publicitetens intresse vissa viktiga undantag. Den norska lagen tilllägger
beställaren av en fotografi den uteslutande rätten att återgiva
bilden och att sprida reproduktioner, lagen har därjämte upptagit de
tyska bestämmelserna om avbildad persons rätt. Den österrikiska litteratur-,
konstverks- och fotografilagen av 1895 överensstämmer i förevarande
avseende med den norska fotografilagen.

Från de svenska fotografernas sida har till de sakkunniga hemställts,
att vår lags ifrågavarande stadgande icke måtte upptagas i förslaget.
Däremot har den internationella förläggarkongressen i sin vid
1 § här ovan omförmälda resolution uttalat sig för, att i unionsländernas
lagstiftning införes en föreskrift, motsvarande nyssnämnda stadgande.

De sakkunniga för sin del anse, att vår gällande lags regel om
den fotografiska auktorsrättens övergång å beställaren i betänklig grad
skjuter över målet. Då vad yrkesfotograferna beträffar, flertalet av de
av dem framställda fotografier äro tillkomna efter beställning, blir för
dessa fotografers del det skydd, som lagen skulle tillförsäkra dem,
nästan illusoriskt. Den äldre tyska fotografilagen av 1876, vilken torde
hava legat till grund för vår författning i ämnet, hade en motsvarande
regel, men inskränkt till att avse endast porträtt. För en sådan regels
tillämpning även på andra fotografiska bilder synes ock varje giltig
grund saknas. Men även med den begränsning, som berörda grundsats
erhållit i den nyssnämnda, nu upphävda tyska lagen, lärer ett sådant
stadgande allt för mycket tillgodose beställarens intresse, på fotografens
bekostnad. Den stora masssan av beställda fotografier utgöres dock
av porträttbilder: en författning, som med avseende på dessa tillägger,
icke fotografen, utan beställaren reproduktionsrätten i första hand, synes
icke på något merä effektivt sätt lända till fördel för fotografernas in 25 -

194

OM HATT TILL FOTOGRAFISKA BILDER.

5_6 §§. tressen, på vilkas tillgodoseende likvisst den förevarande lagstiftningen

i främsta rummet är inriktad.

Visserligen torde av skäl, som anförts vid redogörelsen för 10 § i
förslaget till lag om rätt till verk av bildande konst, beställaren böra

tilläggas en viss bestämmanderätt i fråga om den av honom beställda

bildens återgivande och offentliggörande; men de sakkunniga hava ansett,
att även på det fotografiska området beställarens rätt fullt ut tillvaratages
genom en föreskrift, motsvarande den, som givits i nyss nämnda

paragraf av förslaget till konstverkslag. Därigenom blir fotografen i

utövningen av sin reproduktions- och spridningsrätt med avseende på
beställda porträttbilder bunden av villkoret om beställarens samtycke,
men säkerställes mot den ekonomiska konkurrens från beställarens sida,
som det nuvarande stadgandet möjliggör. Vad åter angår beställarens
intresse i att kunna för sin enskilda räkning reproducera den fotografiska
porträttbilden, lärer detta vara behörigen tillgodosett genom bestämmelsen
i 3 § av förevarande förslag..

Det är nyss nämnt, hurusom vissa utländska lagar tillägga den
avbildade befogenhet att förbjuda ett porträtts offentliggörande. Enligt
den härutinnan typiska tyska lagstiftningen gäller »rätten till den egna
bilden» så väl på det konstnärliga som på det fotografiska området.
Ifrågavarande förbudsrätt är riktad ej blott mot den konstnär eller fotograf,
som är bildens upphovsman, utan ock mot varje annan person;
rätten avser icke endast skyddade, utan även oskyddade bilder. Sagda
befogenhet är icke närmast av auktorsrättslig art, ehuruväl den inskränker
även konstnärens och fotografens rätt; den är att betrakta
såsom en personrätt av säregen beskaffenhet, närmast att likställa med
rätten till namn eller den i 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen omförmälda
rätt till enskilda brev. Frågans reglerande lärer således icke i
första hand tillkomma den förevarande lagstiftningen; och då den avbildade
personen väl i det vida övervägande antalet fall är beställaren
själv eller står under beställarens målsmanskap, torde det praktiska behovet
av föreskrifter till skydd för den avbildade i huvudsak vara tillgodosett
genom de föreslagna stadgandena i fråga om beställarens rätt.

Stadgandet i andra stycket av 3 § i gällande lag har såsom saknande
praktisk betydelse uteslutits. I de utländska lagarna återfinnes ej
någon sådan bestämmelse.

? §• 7 §•

Skyddstidens Enligt gällande lag varar skyddet för fotografisk bild intill utningd.
gången av femte året efter det, under vilket bilden först av fotografen
utgavs. 1 vissa länder såsom Frankrike, Italien, England, Belgien, Neder -

OM RÄTT TILL FOTOGRA PISKA BILDER.

195

länderna, Spanien och Amerikas förenta stater gäller för de fotografiska 7 §.
verken den allmänna auktorsrättsliga skyddstiden.— angående denna,
se redogörelsen vid 20 § av förslaget till lag om rätt till litterära och
konstnärliga verk —, om också med vissa modifikationer i fråga om
utgångspunkten för tidens beräknande. Vanligen är emellertid skyddstiden
för fotografier väsentligt kortare än för litterära och konstnärliga
verk. Så upphör i Norge ensamrätten femton år efter dess
förste innehavares dödsår. Rätten varar i Danmark, Tyskland, Österrike
och Ryssland tio år samt i Schweiz och Finland fem år: utgångspunkten
för tidsberäkningen är vanligen verkets utgivande. Vid bernunionens
konferens i Paris 1896 förenade sig unionsländernas ombud om fem
önskemål (vc&ux), av vilka det första var, att dessa länders lagar skulle
bereda skydd för fotografier och att skyddstidens längd skulle sättas till
minst femton år. Någon motsvarighet härtill fiunes emellertid icke i den
reviderade bernkonventionen, som i art. 7 sista stycket innehåller, att
för fotografiska verk och verk, framställda genom ett fotografi liknande
förfarande, skyddstiden bestämmes enligt lagen i det land, där skydd
påkallas. De särskilda unionsländerna hava således enligt konventionen
full frihet vid bestämmande av skyddstidens längd.

I enlighet med därom av svenska fotografernas förbund framställt
yrkande har skyddstiden i förslaget bestämts till femton år efter den
fotografiska bildens första utgivande. För vad med utgivande förstås,
hänvisas till motiveringen för 23 § av förslaget till lag om rätt till verk
av bildande konst. — Nämnda bestämmelse om skyddstidens längd har
emellertid kompletterats med ett från den tyska lagen hämtat stadgande
av innehåll, att för bild, som vid fotografens död icke var utgiven,
skydd njutes under samma tid efter fotografens död. Jämlikt dessa
regler är således en bild, som utgives under fotografens livstid, föremål
för skydd, så länge den är outgiven och ytterligare i femton år efter
utgången av året, då den utgavs. Utgives däremot bilden efter fotografens
död, exempelvis sedan fem år förflutit från det han avlidit, så
har densamma ju intill utgivandet varit delaktig av skydd; efter utgivandet
skyddas den i ytterligare tio år. Om bilden aldrig utgives,
upphör skyddet ändock med utgången av femtonde året efter fotografens
dödsår.

8-10 §§. 8-10 §§.

För dessa paragrafer — innehållande bestämmelser om ansvar och Ansvara skadestånd

vid olovligt mångfaldigande samt spridande, utställande och bestammelaer''

införsel av olovligen framställda bilder, om förfarande med exemplar,

196

OM RÄTT TILL FOTOGRAFISKA BILDER.

8—10 §§. avsedda för olovligt offentliggörande, och med vissa materialier, så ock
om fotografiska bilders olovliga förevisande genom kinematografi —
hänvisas till motiveringen för 23, 24 och 25 §§ av förslaget till lag om
rätt till litterära och musikaliska verk samt 15 och 16 §§ av förslaget
till lag om rätt till verk av bildande konst.

15 §. 15 §•

in- och ut- Paragrafen motsvarar 10 § av gällande lag. Angående ifrågavarande
landgrafer°t0 bestämmelser hänvisas till vad som yttrats vid 30 § av förslaget till lag
om rätt till litterära och musikaliska verk.

Den ursprungliga bernkonventionens slutprotokoll innehåller under
1) första stycket, att de av unionens länder, i vilka egenskapen av
konstverk icke frånkännes fotografiska verk, förplikta sig att låta dessa
tillgodonjuta konventionsbestämmelserna; dock att dessa länder icke äro
skyldiga att skydda nämnda verk i vidsträcktare mån än deras lagstiftning
medgiver. Såsom i det föregående (s. 42) är nämnt, anses i vissa
länder fotografien tillhöra de bildande konsterna. De viktigaste av de
länder, där denna uppfattning råder, äro Frankrike, Belgien, Italien,
Spanien samt England. I vårt land däremot räknas fotografien icke till
den bildande konsten. Enligt bernkonventionen av 1886 blir ställningen
således den, att Frankrike och de fyra andra uppräknade länderna, utan
reciprocitet, skydda svenska fotografier, varemot i övriga unionsländer de
svenska fotografierna sakna skydd. Utländska fotografier njuta icke i
Sverige något skydd enligt bernkonventionen; i 1904 års kungörelse med
anledning av Sveriges tillträde till bernunionen omförmäles således icke
fotografilagen. Däremot består, jämlikt de här ovan (s. 49) nämnda
författningar av 1908 och 1911, ömsesidighetsförhållande med avseende
på skydd av fotografiska verk emellan dels Sverige och Österrike, dels
Sverige och Amerikas förenta stater.

Såsom förut är nämnt, har Sverige jämlikt den reviderade bernkonventionen
av 1908 skyldighet att i unionsförhållandet tillämpa jämväl
den fotografiska skyddslagstiftningen.

17 §. 17 §.

övergångs- Lagen angående rätt att återgiva fotografisk bild har icke tillämpbestammeiser.
njng, ^ bild, som före lagens ikraftträdande blivit utgiven. I detta avseende
skiljer sig nämnda författning från lagarna angående äganderätt
till skrift och angående rätt att efterbilda konstverk, vilkas bestämmelser

OM RÄTT TILL FOTOGRAFISKA BILDER.

1 97

ju äga återverkande kraft. Den reviderade bernkonventionen är, jämlikt
art. 18, tillämplig å alla verk, som vid tiden för densammas trädande
i kraft ännu icke blivit allmän egendom i sitt hemland på grund
av skyddstidens utlöpande. För att bereda möjlighet till skydd för de
med konventionens nämnda bestämmelse åsyftade verk, har det varit
nödvändigt att, med avvikelse från vad nu gäller i fråga om fotografier,
även i det förevarande förslaget upptaga principen om lagens återverkande
kraft. De undantag från nämnda princip, som funnits nödiga,
överensstämma med motsvarande stadganden i det näst föregående lagförslagets
25 §. -— Beträffande de svenska auktorsrättsliga lagarnas
ävensom bernkonventionens ståndpunkt i det avseende, som nu är i fråga,
må i övrigt hänvisas till motiveringen för 32 § av förslaget till lag om
rätt till litterära och musikaliska verk.

De viktigaste skiljaktigheterna mellan förslaget och gällande
lag äro följande. Lagens föreskrift om vissa uppgifters anbringande
å fotografisk bild såsom villkor för densammas skyddande har
icke upptagits i förslaget (se vid 1 §). Bestämmelsen i lagens 7 §, enligt
vilken skydd icke njutes för bild som återgiver annan fotografisk bild
eller skrift eller skyddat konstverk, har uteslutits (se vid 1 §). Förslaget
tillägger fotograf jämväl den uteslutande rätten att genom kinematografi
förevisa av honom framställda bilder (2 §). Lagens bestämmelser om
beställares rätt hava väsentligen modifierats (6 §). Skyddstiden har
förhöjts från fem till femton år efter en bilds första utgivande (7 §).
Stadgandena om ansvar, skadestånd och förfarande med olagliga avbildningar
och materialier hava i särskilda avseenden förändrats (8, 10
och 11 §§). Den föreslagna lagen har tillagts återverkande kraft (17 §).

17 §.

Skiljaktigheter
mellan
förslaget och
gällande lag.

198

Särskilt yttrande av bokförläggaren Bonnier.

Förslaget till lag om rätt till litterära och musikaliska verk borde
enligt min mening hava i två särskilda hänseenden avfattats annorlunda
än som skett.

Gällande lags 11 § medgiver en viss lånefrihet för samlingar, som
göras för att tjäna till bruk vid den elementära undervisningen. I motiven
till de sakkunnigas förslag uttalas härutinnan, att hela denna anordning
till främjande, på författares bekostnad, av vissa allmänna intressen
är synnerligen otillfredsställande och att omförmälda lånefrihet
bör begränsas, så att densamma bliver mindre betungande för författarna.
Däruti instämmer jag till fullo. I motsvarande 11 § av förslaget hava
ock vidtagits åtskiiliga ändringar, syftande till en begränsning av lånefriheten.
För min del anser jag emellertid, att man icke bör stanna vid
förslagets bestämmelser i denna del. Ifrågavarande lånefrihet synes mig
böra inskränkas därhän, att densamma måtte gälla endast i fråga om
sådana samlingar, som avse undervisningen på folkskolestadiet.

Förslagets 16 § innehåller, att den, till vilken författarrätt med
avseende på ett verk överlåtits, skall vara oberättigad att vid verkets
mångfaldigande eller offentliga uppförande, utförande eller föredragande
förändra dess form. Om ansvar för överträdelse härav stadgas
i 26 §. 1 gällande lag återfinnas icke några motsvarande bestäm melser.

Huruvida rent teoretiska skäl må tala för införandet av sådana
stadganden som de nu föreslagna, vill jag lämna därhän. Men i tillämpningen
torde de föreslagna föreskrifterna mången gång kunna leda till
ganska betänkliga resultet. Något praktiskt behov av stadganden i
denna riktning lärer icke heller hava gjort sig gällande. Jag hemställer
alltså, att ifrågavarande 16 § måtte uteslutas ur förslaget. För
den händelse emellertid dylika regler skulle anses böra upptagas i den
blivande lagstiftningen, torde i varje fall ändringsförbudet icke böra
gälla utöver författarens livstid.

199

Särskilt yttrande av redaktören Rinman.

I fråga om bestämmelserna i 14 § av förslaget till lag om rätt till
litterära och musikaliska verk är jag av annan mening än de sakkunnigas
pluralitet; och får jag — under åberopande av de skäl, som anförts
i publicistklubbens till de sakkunniga avlåtna, vid 14 § i motiven
införda skrivelse — hemställa, att innehållet i 12 § av gällande lag
måtte, i sak oförändrat, upptagas i förslaget.

Särskilt yttrande av professorn Valentin.

Mot vissa bestämmelser i 12 § av förslaget till lag om rätt till
litterära och musikaliska verk får jag härmed anföra min reservation.

Det synes mig nämligen — särskilt med hänsyn till den förändring,
som i vår tid uppfattningen av litterär och musikalisk äganderätt undergått
i allmänna medvetandet — som om tiden nu vore inne för att vid
en revision av gällande lag i ämnet upphäva den inskränkning i tonsättares
rätt beträffande samlingar för bruk vid gudstjänst eller vid elementär
undervisning i musik, som angives i 11 § av lagen den 10
augusti 1877 angående äganderätt till skrift. Så har emellertid ej skett
i föreliggande lagförslag.

Beträffande bestämmelsen i den föreslagna 12 §, att enstaka ställen
av utgivet musikaliskt verk må intagas i sådan samling, som där omförmäles,
har jag intet att invända, då denna bestämmelse, som kan
vara av fördel för undervisningen, ej kränker tonsättares rätt. Men väl
emot, att det skulle vara tillåtet i fråga om utgivet musikaliskt verk,
som är av ringa omfång, att hela verket intages i sådan samling, liksom
ock emot den tillåtelse, som i andra momentet av paragrafen angives
med orden: »dock vare, där så för samlingens ändamål erfordras, tillåtet
att omsätta verket för ett eller flera instrument eller för en eller flera
sångstämmor».

Vad först skolor beträffar, håller jag före, att dessas behov av
musik såsom undervisnings- och övningsmaterial, en sådan bestämmelse
förutan, kan tillgodoses genom den rikliga tillgången å till avtryck fria
kompositioner, varförutom helt visst företagsamma förläggare ej komma

200

att saknas, vilka utan att gå tonsättares rätt för när kunna åstadkomma
önskliga samlingar. Anordnare av dylik samling borde sålunda ej äga
rätt att utan vidare få avtrycka tonsättares verk, även om dessa äro av
ringa omfång, — en bestämmelse, vars gränser för övrigt äro i praktiken
synnerligen svåra att fastställa. Tonsättare och musikförläggare
bruka dessutom i slika fall i regeln vara synnerligen tillmötesgående och
pläga i ett flertal länder esomoftast bevilja enstaka tryckta styckens intagande
i samling. Givetvis borde de väl emellertid äga rätt att förhindra, att
exempelvis de bästa och gångbaraste numren utväljas ur ett tryckt häfte
och upptagas i en samling, ty därefter blir säkerligen möjligheten för
det tryckta häftets avsättning i många fall väsentligt reducerad; och om
förläggaren ej skördar beräknad eller skälig vinst av häftet, minskas
avsevärt tonsättarens utsikt att sedermera få ett nytt arbete förlagt, då
förläggaren ej har någon garanti att få tillgodonjuta den honom av tonsättaren
överlåtna rätten.

Skulle det emellertid anses, att skolors behov av dylika samlingar
ej kan tillgodoses utan att inskränka tonsättarens rätt till ersättning, så
torde beträffande dylik samlings bruk vid gudstjänst någon sådan anledning
ej föreligga. Och om kompositioner av ringa omfång, vilka
upptagas i samling för skolas bruk, kunna tänkas därjämte komma oförminskat
till användning för sitt ursprungligen avsedda ändamål, så är
detta näppeligen fallet i fråga om sådana kompositioner, vilka tillhöra
andlig tonkonst (såsom orgelpreludier, orgelstycken, hymner, körer och
liknande). Ty dessa äro till stor del tillkomna och avsedda just för bruk
vid gudstjänst; och i fråga om dem blir tonsättarens eller hans rättsinnehavares
utgivningsrätt hart när värdelös, sedan tonsättningarna intagits
i dylik samling, vilken måhända kommer till användning i ett stort
antal kyrkor.

Det kyrkliga området är för övrigt just ett av de områden, där behovet
av — även smärre — nya tonsättningar gör sig gällande, ett område,
där den svenske tonsättaren har ett av de ej alltför många tillfällena
till ersättning för sitt arbete.

Den tyska lagen i ämnet, vilken i 21 § tillåter upptagande i samling
för skolbruk av tryckta, mindre kompositioner, känner icke till något
sådant medgivande i fråga om samling för bruk vid gudstjänst.

Vad vidare beträffar de fall, då komposition skulle få intagas i samling
annat än i original, så torde visserligen i många fall den avsedda
förmånen för skola och kyrka i väsentlig mån inskränkas, om ej de för
deras behov nödiga arrangemangen av kompositionerna få — såsom ock

201

i lagförslaget föreslås — vidtagas. Men sådana arrangemang eller omsättningar
böra i min tanke under inga omständigheter få av vem som
helst utan tonsättarens tillstånd och granskning vidtagas, på det att
ej tonsättaren måtte utsättas för att hans verk tryckes eller ut föres i
mer eller mindre vanställt skick. Antagligen skulle ett dylikt inhämtande
av tillstånd från tonsättaren icke vålla utgivare av samling ens
någon nämnvärd kostnad eller några kostnader alls, då i de flesta fall
tonsättarna lägga vida större vikt vid sina ideella och konstnärliga intressen
än vid de materiella.

Slutligen är tonsättaren enligt bestämmelsen i sista momentet av
12 § visserligen skyddad mot att dylika samlingar skulle få användas
till bruk vid offentliga, i förvärvssyfte hållna konserter i sal, teater eller
kyrka. Men redan befintligheten av sådana samlingar torde i praktiken
komma att leda till misstag och missbruk samt vålla åtskilliga svårigheter,
i det att dels de utförande säkerligen — och oftast i god tro —
komma att vid uppförande å konserter använda sådan samling, och dels
rättsinnehavare, som önskar beivra missbruk, har svårt att bevaka sin
rätt i fråga om vilka musikalier som använts vid offentligt uppförande,
vilket allt med lätthet kunde förebyggas.

Jag anser sålunda, att vid förslagets eventuella upphöjande till lag
den i förslagets 12 § upptagna bestämmelsen om tillstånd till smärre
musikaliska verks intagande i deras helhet i samlingar till bruk vid
gudstjänst eller vid elementär undervisning bör utgå. Därest detta ej
bifalles, torde åtminstone stadgandet i paragrafens näst sista moment om
rätt att omsätta musikaliskt verk böra uteslutas.

Särskilt yttrande av professorn Bergström.

I likhet med övriga sakkunniga har undertecknad funnit, att den i
4 § av nu gällande lag angående rätt att efterbilda konstverk upptagna
bestämmelsen, att då ett konstverk överlåtits till staten eller menighet,
rätten att reproducera konstverket innefattas i överlåtelsen, icke bör upptagas
i förevarande förslag. Jag anser dessutom, att ingen annan
inskränkning i konstnärens uteslutande rätt till efterbildning av sitt verk
bör göras än de som i detta förslags 6 och 7 §§ omförmälas, samt att,
om något stadgande i blivande ny lag skall meddelas angående konst 26 -

202

verk som överlåtits till staten eller menighet, detsamma bör gå i den
riktning, att då ett konstverk utan förbehåll överlåtits till staten eller
menighet, varje efterbildande, som ej sker för statens eller menighets
eget bruk eller ändamål eller för ändamål som i 6 § sägs, må vara beroende
av konstnärens eller hans rättsinnehavares samtycke intill femtio
år efter konstnärens död. Det nu föreslagna medgivandet av kopieringsrätt
för studieändamål eller för enskilt bruk är väl, i vad det avser konstverk
i enskild ägo, så tillvida obehövligt, som den rätten finnes i och
med det att man äger konstverket, likaväl som att ägaren tyvärr har
rätt att uppsåtligt förstöra, ja förinta det konstverk, som han köpt och
betalt.

Där staten eller det allmänna åter blivit ägare till ett konstverk,
är ju detta skyddat för sistnämnda eventualitet, åtminstone från ägarens
sida, och borde väl också vara skyddat för dålig kopiering, vare sig för
studieändamål eller enskilt bruk. Men enligt förevarande förslags 5 §
skulle det vara tillåtet för vem som vill att utföra så många kopior han
önskar av ett i offentlig samling befintligt konstverk, utan att den som
skapat originalverket äger någon möjlighet att förhindra vare sig uppsåtlig
eller av okunnighet föranledd förvanskning av konstverkets andliga
innehåll eller dess teknik, och genom det stora antal kopior, som
sålunda i vissa fall skulle komma att utföras, finge efterbildningarne
onekligen så småningom en rätt stor spridning alldeles i strid med förevarande
lagförslags egen grundtanke, enligt vilken rätten till efterbildning
och spridning uteslutande bör tillkomma konstverkets upphovsman
eller hans rättsinnehavare intill viss tid.

Förutan den i 5 § föreslagna inskränkningen i konstnärens rätt till
efterbildning av sitt verk, torde kopieringsbehovet i de offentliga samlingarna
ändock bliva väl tillgodosett med konstverken av de för femtio
år sedan avlidna konstnärerna och med den ännu äldre konstens alster
och för övrigt kan ju, genom hänvändelse till konstnär eller hans rättsinnehavare,
tillstånd erhållas att kopiera verk av nyare datum.

Iiilaga

Deri reviderade bernkonventionen 1900,

sammanställd med

Bernkonventionen 1880

och

Barisbeslnten 1890.

204

Den reviderade konventionens
innehåll.

Unionens ändamål.......................................................................................... ar^ ^

Skyddade litterära och konstnärliga verk ........................................................ » 2

Fotografier............................................................................................ )S 3

Skyddets förutsättningar och omfattning ....................................................... » 4

Verk av unionsauktor, offentliggjort i annat unionsland än auktors hemland » 5.

Verk av auktor, som icke tillhör unionen...................................................... » 6.

Skyddstidens längd .............................................................................. ;) 7

Skydd mot översättning .................................................................................. , g

Tidningsartiklar................................................................................................. „ g

Citat, krestomatier............................................................................................... * jq

Offentligt uppförande och utförande ............ » n

Bearbetningar .................................................................................................. ;>

Mekaniska musikinstrument ............................................................................. » ^3

Kinematografi.................................................................................................. s ^4

Auktors legitimation .................................................................................. , jg

Beslag................................................................................................................ > 16.

Om vissa förvaltningsåtgärder ....................................................................... » yj

Konventionens giltighet med avseende på tiden................................................ » 18.

Om konventionens förhållande i ett visst fall till unionsländernas inre lagstiftning » 19.

Särskilda konventioner mellan unionsländer...................................................... » 20.

205

Bernbyrån, dess organisation och officiella språk ............................................. art. 21.

Bernbyråns uppgift ........................................................................................... » 22.

Kostnaderna för bernbyrån............................................................................ » 23.

Konferenser för revision av konventionen ....................................................... » 24.

Utomstående staters tillträde........................................................................... » 25.

Tillträde för kolonier ....................................................................................... » 26.

Den reviderade konventionen och de äldre unionsakterna ............................ » 27.

Om ratifikation av den reviderade konventionen .......................................... » 28.

Konventionens ikraftträdande och uppsägning.................................................. » 29.

Om vissa anmälningar .................................................................................... » 30.

206

CONVENTION DE BERNE REVISEE

1908.

Article premier.

Les Pays contractants sont constitués
å 1’état d’Union pour la
protection des droits des auteurs
sur leurs oeuvres littéraires et artistiques.

Art. 2.

L’expression ((oeuvres littéraires
et artistiques» comprend toute production
du domaine littéraire, scientifique
ou artistique, quel qu’en
soit le mode ou la forme de reproduction,
telle que: les livrés, brochures,
et autres écrits; les oeuvres
dramatiques ou dramatico-musicales,
les oeuvres chorégraphiques et les
pantomimes, dont la mise en scéne
est lixée par écrit ou autrement;
les compositions musicales avec ou
sans paroles; les oeuvres de dessin,
de peinture, d’arcbitecture, de sculpture,
de gravure et de lithographie;
les illustrations, les cartes géographiques;
les plans, croquis et ouvrages
plastiques, relatifs å la géographie,
å la topographie, å 1’architecture
ou aux Sciences.

DEN REVIDERADE BERNKONVENTIONEN
1908.

Artikel 1.

De fördragsslutande länderna bilda
en union för skydd av författares
och konstnärers rättigheter med avseende
å sina litterära och konstnärliga
verk.

Art. 2.

Uttrycket »litterära och konstnärliga
verk» omfattar varje till
det litterära, vetenskapliga eller
konstnärliga området hörande alster,
oavsett sättet eller formen för
mångfaldigandet, såsom: böcker,
broschyrer och andra skrifter; dramatiska
eller dramatiskt-musikaliska
verk, koreografiska verk och pantomimer,
vilkas iscensättning är
fastställd genom skrift eller annorledes;
musikaliska kompositioner
med eller utan ord; verk av teckning,
målarkonst, byggnadskonst,
bildhuggarkonst, gravyr och litografi
; illustrationer, geografiska kartor;
planritningar, skisser och plastiska
verk, som hänföra sig till
geografien, topografien, byggnadskonsten
eller vetenskaperna.

207

EERN KONVENTIONEN

188G.

Art. 1. — De fördragsslutande
länderna bilda en union för skydd
av författares och konstnärers rättigheter
med avseende å sina litterära
och konstnärliga verk.

Art. 4. — Uttrycket »litterära
och konstnärliga verk» omfattar
böcker, broschyrer och alla andra
skrifter; dramatiska eller dramatisktmusikaliska
verk, musikaliska kompositioner
med eller utan ord;
verk av teckning, målarkonst, bildhuggarkonst,
gravyr; litografier,
illustrationer, geografiska kartor;
planritningar, skisser och plastiska
verk, som hänföra sig till geografien,
topografien, byggnadskonsten
eller vetenskaperna i allmänhet;
över huvud varje till det litterära,
vetenskapliga eller konstnärliga
området hörande alster, som kan
offentliggöras genom tryck eller
mångfaldigande av vad slag som
helst.

PAKISBESLUTEN

1896.

TILLÄGGSAKTEN.

Reviderade slutprotokollet.
— 1. Med avseende på art. 4 har
överenskommits som följer:

A. I de unionsländer, där skydd
tillerkännes icke blott arkitektoniska
planer, utan även själva byggnadsverken,
skola dessa verk tillgodonjuta
bestämmelserna i bemkonventionen
och denna tilläggsakt.

Slutprotokollet.— 2. Med avseende
på art. 9 har överenskom -

208

CONTENTION DE BEBNE EEVISÉE

1908.

Sont protegés comme des ouvrages
originaux, sans préjudice des
droits de 1’au teur de 1’oeuvre originale,
les traductions, adaptations,
arrangements de musique et autres
reproductions transformées d’une
oeuvre littéraire ou artistique, ainsi
que les recueils de diflerentes
oeuvres.

Les Pays contractants sont tenus
d’assurer la protection des oeuvres
mentionnées ci-dessus.

Les oeuvres d’art appliqué å l’industrie
sont protégées autant que
permet de le faire la législation intérieure
de chaque pays.

Art. 3.

La présente Convention s’applique
aux oeuvres photographiques et aux
oeuvres obtenues par un procédé
analogue å la photographie. Les

DEN EEVIDEEADE BEENKONYENTIONEN
1908.

Lika med originalverk skyddas
översättningar, adaptationer, musikarrangemang
och andra omarbetningar
av ett litterärt eller konstnärligt
verk, så ock samlingar av
olika verk, oförkränkt dock den
rätt, som må tillkomma originalverkets
upphovsman.

De fördragsslutande länderna äro
förpliktade att bereda skydd för de
här ovan om förmälda verk.

Verk av konst, tillämpad å industrien,
skyddas i den mån varje
lands inre lagstiftning sådant tillåter.

Art. 3.

Denna konvention är tillämplig å
fotografiska verk samt å verk, framställda
genom ett fotografi liknande
förfarande. De fördragsslutande

209

BERN KONVENTIONEN
188C.

mits, att de av unionens länder,
vilkas lagstiftning inbegriper koreografiska
verk bland dramatiskt-musikaliska,
uttryckligen medgiva, att
förstnämnda verk må tillgodonjuta
bestämmelserna i den under denna
dag avslutade konvention.

I övrigt bliva de tvistigheter,
som kunna uppstå angående tilllämpningen
av denna bestämmelse,
överlämnade till vederbörande domstolars
bedömande.

Art. 6. — Tillåtna översättningar
skyddas lika med originalverk. De
skola följaktligen, vad beträffar deras
olovliga återgivande i unionens
länder, njuta det i 2 och 3 artiklarna
bestämda skydd.

I fråga om verk, vartill översättningsrätten
är fri, kan översättaren
icke hindra, att samma verk översättes
av andra.

PARISBESLTTTEN

1896.

Slutprotokoll. — 1. Med avseende
på art. 4 har överenskommits,
att de av unionens länder, i
vilka egenskapen av konstverk icke

TILLÄGGSAKTEN.

Reviderade slutprotokollet.—
1. Med avseende på art. 4 har
överenskommits som följer:

210

CONVENTION DE BERNE EEYISÉE

1908.

Pays contractants sont tenus (Ten
assurer la protection.

Art 4.

Les au teurs ressortissant å l’un
des pays de l’Union jouissent, dans
les pays autres que le pays d’origine
de F oeuvre, pour leurs oeuvres,
soit non publiées, soit publiées
pour la premiére fois dans un pays
de 1’Union, des droits que les lois
respectives accordent actuellement
ou accorderont par la suite aux nationaux,
ainsi que des droits spécialement
accordés par la présente
Convention.

DEN REVIDERADE BERNKONVENTIONEN

1908.

länderna äro förpliktade att bereda
skydd för nämnda verk.

Art. 4.

Författare och konstnärer, som
tillhöra något av unionens länder,
skola i alla unionsländer med
undantag av verkets hemland, för
sina verk, vare sig dessa icke offentliggjorts
eller för första gången
offenliggjorts i ett unionsland,
åtnjuta de rättigheter, som varje
lands lagar för närvarande tillerkänna
eller framdeles komma att
tillerkänna landets egna medborgare,
så ock de rättigheter, som

211

BERN KONVENTIONEN
1886.

frånkännes fotografiska verk, förplikta
sig att låta dessa tillgodonjuta
bestämmelserna i den under
denna dag avslutade konvention,
så snart densamma trätt i kraft. De
äro i övrigt icke skyldiga att
skydda nämnda verk i vidsträcktare
mån än deras lagstiftning medgiver,
dock under iakttagande av
de internationella överenskommelser,
som redan äro eller framdeles kunna
komma att bliva slutna.

Fotografi, som med vederbörligt
tillstånd framställts efter ett skyddat
konstverk, skall i alla unionens
länder njuta lagligt skydd i enlighet
med konventionen, så länge
som den principala rätten till återgivande
av konstverket varar och
inom de gränser, som bestämmas
genom enskilda överenskommelser
mellan parterna.

Art. 2. — Författare och konstnärer,
som tillhöra något av unionens
länder, eller deras rättsinnehavare
skola i de övriga länderna
för sina verk, vare sig dessa offentliggjorts
i något av nämnda länder
eller icke blivit offentliggjorda, åtnjuta
de rättigheter, som varje lands
lagar för närvarande tillerkänna eller
framdeles komma att tillerkänna
landets egna medborgare.

PARISBESLUTEN

1896.

B. — Fotografiska verk samt
verk, framställda genom ett fotografi
liknande förfarande, tillgodonjuta
bestämmelserna i dessa akter,
i den mån den inre lagstiftningen
sådant medgiver och i samma utsträckning
som denna bereder skydd
för liknande inhemska verk.

Fotografi, som med vederbörligt
tillstånd framställts efter ett skyddat
konstverk, skall i alla unionens
länder njuta lagligt skydd i enlighet
med bernkonventionen och
denna tilläggsakt, så länge som den
principala rätten till återgivande
av konstverket varar och inom de
gränser, som bestämmas genom enskilda
överenskommelser mellan
parterna.

TILLÄGGSAKTEN.

Art. 2. — Författare och konstnärer,
som tillhöra något av unionens
länder, eller deras rättsinnehavare
skola i de övriga länderna
för sina verk, vare sig dessa icke
offentliggjorts eller för första gången
offentliggjorts i något av nämnda
länder, åtnjuta de rättigheter, som
varje lands lagar för närvarande
tillerkänna eller framdeles komma
att tillerkänna landets egna medborgare.

212

CONVENTION DE BERNE REVISÉE

1908.

La jouissance et 1’exercice de
ees droits ne sont subordonnés å
aucune formalité; cette jouissance
et cet exercice sont indépendants de
1’existence de la protection dans
le pays d’origine de F oeuvre. Par
suite, en dehors des stipnlations de
la présente Convention, 1’étendue
de la protection ainsi que les moyens
de recours garantis å Fauteur pour
sauvegarder ses droits se réglent
exelusivement d’aprés la législation
du pays oii la protection est réclamée.

Est considéré connne pays d’origine
de F oeuvre: pour les oeuvres
non publiées, celui auquel appartient
1’auteur; pour les oeuvres publiées,
celui de la premiöre publication,
et pour les oeuvres publiées
simultanément dans plusieurs pays
de 1’Union, celui d’entre eux dont
la législation accorde la durée de
protection la plus courte. Pour
les oeuvres publiées simultanément
dans un pays étranger å 1’Union
et dans un pays de 1’Union, c’est
ce dernier pays qui est exelusivement
considéré comme pays d’origine.

DEN REVIDERADE BERNKONVENTIONEN

1908.

särskilt äro bestämda genom denna
konvention.

Åtnjutandet och utövningen av
dessa rättigheter äro icke bundna
vid någon formalitet; rättigheternas
åtnjutande och utövning äro
oberoende av den omständigheten,
huruvida skydd äger rum i verkets
hemland. Där annat ej stadgas i
denna konvention, skola följaktligen
så väl skyddets omfång som
de rättsliga medel, vilka stå ett
verks upphovsman till buds för skydd
av de honom tillkommande rättigheter,
bestämmas uteslutande efter lagstiftningen
i det land, där skyddet
påkallas.

Såsom verkets hemland anses:
för icke offentliggjorda verk det
land, verkets upphovsman tillhör,
för offentliggjorda verk det land,
där verket först offentliggjorts, och
för verk, som offentliggjorts samtidigt
i flera unionsländer, det bland
dessa, enligt vars lagstiftning
skyddstiden är kortast. För verk,
som offentliggj orts samtidigt i ett
land, som står utom unionen, och
i ett unionsland, anses uteslutande
det sistnämnda såsom hemland.

BERN KONVENTIONEN
1886.

PARISBESLUTEN

1896.

213

DEKLARATIONEN.

Åtnjutandet av dessa rättigheter
är bundet vid uppfyllandet av de
villkor och formaliteter, som äro
föreskrivna av lagstiftningen i verkets
hemland; . . .

1. Enligt ordalydelsen av konventionens
art. 2 andra stycket
är det i förenämnda akter stadgade
skydd beroende uteslutande av uppfyllandet,
i verkets hemland, av de
villkor och formaliteter, som må
vara föreskrivna av lagstiftningen
i detta land. Detsamma skall gälla
i fråga om skydd för de i nummer
1 littera B av det reviderade slutprotokollet
omförmälda fotografiska
verk.

Art. 2, styck. 3 och 4. — Såsom
verkets hemland anses det land,
där verket först offentliggjorts, eller,
om detta offentliggörande äger rum
samtidigt i flera unionsländer, det
bland dessa, enligt vars lagstiftning
skyddstiden är kortast.

För icke offentliggjorda verk anses
såsom verkets hemland det land,
verkets upphovsman tillhör.

214

CONVENTION DE BERNE REVISÉE

1908.

Par ceuvres publiées, il faut, dans
le sens de la présente Convention,
entendre les oeuvres éditées. La
représentation d’une oeuvre dramati
que ou dramatico-musicale, 1’exécution
d’une oeuvre musicale, 1’exposition
d’une oeuvre d’art et la
construction d’une oeuvre d’architecture
ne constituent pas une publication.

Art. 5.

Les ressortissants de 1’un des
pays de F Union, qui publient pour
la premiére fois leurs oeuvres dans
un autre pays de F Union, ont, dans
ce dernier pays, les mémes droits
que les auteurs nationaux.

Art, 6.

Les auteurs ne ressortissant pas
å 1’un des pays de 1’Union, qui
publient pour la premiére fois leurs
»euvres dans 1’un de ees pays,
jouissent, dans ce pays, des mémes
droits que les auteurs nationaux, et
dans les autres pays de FUnion,
des droits accordés par la présente
Convention.

DEN REVIDERADE BERN KONVENTIONEN

1908.

Med offentliggjorda verk förstås,
i denna konvention, utgivna verk.
Uppförandet av ett dramatiskt eller
dramatiskt-musikaliskt verk, utförandet
av ett musikaliskt verk, utställandet
av ett konstverk, uppförandet
av ett byggnadsverk betraktas
icke såsom offentliggörande.

Art. 5.

De till ett av unionens länder
börande författare och konstnärer,
vilka för första gången offentliggöra
sina verk i ett annat unionsland,
åtnjuta i sistnämnda land
samma rättigheter som landets egna
författare och konstnärer.

Art. 6.

Författare och konstnärer, vilka
icke tillhöra något av unionens länder,
men som för första gången
offentliggöra sina verk i ett av
dessa länder, njuta i detta land
samma rättigheter som landets egna
författare och konstnärer samt i de
andra unionsländerna de rättigheter,
som äro bestämda genom denna
konvention.

BERNKONVENTIONEN

1886.

PARISBESLUTEN

1896.

215

DEKLARATIONEN.

2. Med offentliggjorda verk
företas verk, utgivna i något av
unionens länder. I följd härav betraktas
uppförandet av ett dramatiskt
eller dramatiskt-musikaliskt
verk, utförandet av ett musikaliskt
verk, utställandet av ett konstverk
icke såsom offentliggörande i förenämnda
akters mening.

Art. 3. — Bestämmelserna i denna
konvention äro tillämpliga jämväl
å förläggare av litterärt eller konstnärligt
verk, som offentliggjorts i
något av unionens länder och vars
upphovsman tillhör ett land, som
icke är anslutet till unionen.

TILLÄGGSAKTEN.

Art. 3. Författare och konstnärer,
vilka icke tillhöra något av
unionens länder, men som för första
gången offentliggjort eller låtit
offentliggöra sina litterära eller
konstnärliga verk i ett av dessa
länder, njuta för nämnda verk det
skydd, som bernkonventionen och
denna tilläggsakt bestämma.

216

CONVENTION DE BERNE EEVISEE

1908.

Art. 7.

La durée de la protection accordée
par la présente Convention
comprend la vie de Fauteur et cinquante
ans apres sa mort.

Toutefois, dans le cas ou cette
durée ne serait pas uniformément
adoptée par tous les pays de
1’Union, la durée sera réglée par
la loi du pays ou la protection
sera réclamée et elle ne pourra
excéder la durée lixée dans le pays
d’origine de Foeuvre. Les Pays contractants
ne seront, en conséquence,
tenus d’appliquer la disposition de
Falinéa précédent que dans la mesure
ou elle se concilie avec leur
droit interne.

Pour les oeuvres photographiques
et les oeuvres obtenues par un procédé
analogue å la photographie,
pour les oeuvres posthumes, pour
les oeuvres anonymes ou pseudonymes,
la durée de la protection
est réglée par la loi du pays ou
la protection est réclamée, sans que
cette durée puisse excéder la durée
fixée dans le pays d’origine de
Foeuvre.

Art. 8.

Les auteurs d’oeuvres non publiées,
ressortissant å 1’un des pays
de 1’Union, et les auteurs d’oeuvres
publiées pour la premiére fois dans

DEN EEVIDEEADE BEKNKONVENTIONEN
1908.

Art. 7.

Det genom denna konvention bestämda
skydd varar under författarens
eller konstnärens livstid och
femtio år efter hans död.

Dock skall i den händelse, att
nämnda skyddstid icke blir likformigt
antagen av alla unionsländerna,
skyddstiden bestämmas enligt
lagen i det land, där skydd påkallas,
och densamma kan icke överskrida
den i verkets hemland fastställda
skyddstid. De fördragsslutande
länderna äro följaktligen icke
förpliktade att tillämpa stadgandet
i föregående stycke i större utsträckning
än som är förenligt med
deras inre lagstiftning.

För fotografiska verk och verk,
framställda genom ett fotografi liknande
förfarande, för postuma verk,
för anonyma eller pseudonyma verk
bestämmes skyddstiden enligt lagen
i det land, där skydd påkallas, utan
att denna skyddstid kan överskrida
den i verkets hemland fastställda
skyddstiden.

Art. 8.

De till något av unionens länder
hörande författare till icke offentliggjorda
verk, så ock författare
till verk, som för första gången

BERN KONVENTION EN
1886.

PAEISBESMTEN

1896.

217

Art. 2, styck. 2. — ... och må
samma rättigheter ej tillgodonjutas
i övriga länder under längre tid, än
verket åtnjuter skydd i hemlandet.

TILLÄGGS AKTEN.

Art. 2. — Under de skyddade
verken inbegripas jämväl postuma
verk.

Art. 5. — Författare, som tillhöra
något av unionens länder, eller
deras rättsinnehavare äga, i de
övriga länderna, den uteslutande

TILLÄGGSAKTEN.

Art. 5. — Författare, som tillhöra
något av unionens länder, eller
deras rättsinnehavare äga, i de
övriga länderna, den uteslutande

218

CONVENTION DE BERNE REVISEE

1908.

uii de ees pays jouissent, dans les
autres pays de l’Union, pendant
toute la durée du droit sur F oeuvre
originale, du droit exelusif de faire
ou d’autoriser la traduetion de leurs
oeuvres.

DEN REVIDERADE BERNKONVENTIONEN

1908.

offentliggjorts i något av dessa länder,
äga i de övriga unionsländerna,
under hela den tid, rätten
till originalverket varar, den uteslutande
rätten att översätta eller låta
översätta sina verk.

Art. 9. Art. 9.

Les romans-feuilletons, les nouvel- Roman-följetonger, noveller och
les et toutes autres oeuvres, soit litté- alla andra verk, vare sig litterära,
raires, soit scientifiques, soit artisti- vetenskapliga eller konstnärliga, i

219

BERN KON VEN TION EN
1886.

rätten att översätta eller låta översätta
sina verk under en tid av tio
år, räknat från originalverkets offentliggörande
i något av unionens
länder.

I fråga om verk, som offentliggöras
käftesvis, räknas nämnda tid
av tio år först från offentliggörandet
av originalverkets sista häfte.

Beträffande verk, som bestå av
flera, å olika tider offentliggjorda
delar, ävensom handlingar eller meddelanden,
som offentliggöras av litterära
eller vetenskapliga samfund
eller av enskilda personer, skall, vid
beräknande av sagda tid av tio
år, varje del anses såsom ett särskilt
verk.

I de fall, varom denna artikel
handlar, skall, vid beräkning av
skyddstiden, såsom dag för offentliggörandet
anses den 31 december
det år, under vilket verket offentliggjorts.

PARISBESI.UTEN

1896.

rätten att översätta eller låta översätta
sina verk under hela den tid,
rätten till originalverket varar.
Dock upphör den uteslutande översättningsrätten,
där författaren icke
inom tio år, räknat från originalverkets
första offentliggörande,
gjort bruk av samma rätt genom
att i något av unionsländerna offentliggöra
eller låta offentliggöra en
översättning på det språk, i fråga
om vilket han ämnar påkalla skydd.

TILEÄGGSAKTEN.

Art. 7. — Roman-följetonger, vartill
jämväl hänföras noveller, offentliggjorda
i tidningar eller tidskrif -

220

CONVENTION DE BERNE REVISÉE

1908.

ques, quel qu’en soit 1’objet, publiés
dans les journaux ou recueils
periodiques d’un des pays de 1’Union,
ne peuvent étre reproduits dans les
autres pays sans le consentement
des autenrs.

A 1’exclusion des romans-feuilletons
et des nouvelles, tout article
de journal peut étre reproduit par
un autre journal, si la reproduction
n’en est pas expressément interdite.
Toutefois, la source doit étre indiquée;
la sanction de cette obligation
est déterminée par la législation
du pays oii la protection est
réclamée.

La protection de la présente
Conveution ne s’applique pas aux
nouvelles du jour ou aux faits divers
qui ont le caractére de simples
informations de presse.

Art. 10.

En ce qui concerne la faculté
de faire licitement des emprunts å
des ceuvres littéraires ou artistiques
pour des publications destinées å
1’enseignement ou ayaDt un caractére
scientifique, ou pour des
chrestomathies, est réservé 1’elfet
de la législation des pays de
1’Union et des arrangements parti -

DEN REVIDERADE BERXKONVEUTIONEN

1908.

vad ämne som helst, offentliggjorda
i tidningar eller tidskrifter i något
av unionens länder, må ej i övriga
länder återgivas utan författarnas
tillstånd.

Med undantag av roman-följetonger
och noveller, kan varje tidningsartikel
återgivas av en annan
tidning, därest icke dess återgivande
är uttryckligen förbjudet.
Likväl bör källan angivas; den
rättsliga påföljden för det fall, att
sagda skyldighet eftersättes, bestämmes
enligt lagstiftningen i det
land, där skydd påkallas.

Skydd enligt denna konvention
äger icke rum i fråga om dagsnyheter
eller notiser, vilka endast
hava karaktären av vanliga tidningsmeddelanden.

Art. 10.

1 fråga om rätten att från litterära
eller konstnärliga verk göra
lån för publikationer, som äro avsedda
för undervisningen eller hava
en vetenskaplig karaktär, eller för
krestomatier, gälle vad i unionsländemas
lagstiftning är stadgat
och vad som genom särskilda överenskommelser
mellan dessa länder

BERN KONVENTIONEN
1886.

PARISBESLUTEN

1896.

Art. 7. — Artiklar i tidningar
eller tidskrifter, offentliggjorda i något
av unionens länder, må i övriga
unionsländer återgivas, i original
eller översättning, så framt ej
författarna eller utgivarna uttryckligen
förbjudit detta. I fråga om
tidskrifter må det vara till fyllest,
att ett allmänt förbud meddelas
vid början av varje nummer av tidskriften.

I intet fall må dock sådant förbud
gälla i fråga om politiska artiklar
(artides de discussion politique) eller
om återgivande av dagsnyheter
eller notiser.

ter i något av unionens länder, må
ej i övriga länder återgivas, i original
eller översättning, utan tillstånd
av författarna eller deras
rättsinnehavare.

Detsamma skall gälla angående
övriga artiklar i tidningar eller tidskrifter,
då författarna eller utgivarna
i den tidning eller tidskrift,
där artiklarna förekomma, uttryckligen
förklarat sig förbjuda deras
återgivande. I fråga om tidskrifter
är det till fyllest, att ett allmänt
förbud meddelas vid början av varje
nummer.

Har förbud ej meddelats, är återgivande
tillåtet, under villkor att
källan angives.

I intet fall må dock förbudet
gälla i fråga om politiska artiklar
eller om dagsnyheter eller notiser.

Art. 8. — I fråga om rätten att
från litterära eller konstnärliga verk
göra lån för publikationer, som äro
avsedda för undervisningen eller
hava en vetenskaplig karaktär, eller
för krestomatier, gälle vad i unionsländernas
lagstiftning är stadgat
och vad som genom särskilda överenskommelser
mellan dessa länder

222

CONVENTION DE BERNE REVISEE

1908.

culiers existants ou å conclure
entre eux.

Art. 11.

Les stipidations de la présente
Convention s’appliquent å la représentation
publique des oeuvres dramatiques
ou dramatico-musicales, et
å 1’exécution publique des oeuvres
musicales, que ees oeuvres soient
publiées ou non.

Les auteurs d’oeuvres dramatiques
ou dramatico-musicales sont, pendant
la durée de leur droit sur
1’oeuvre originale, protégés contre
la représentation publique non autorisée
de la traduetion de leurs
ouvrages.

Pour jouir de la protection du
présent article, les auteurs, en publiant
leurs oeuvres, ne sont pas tenus
d’en interdire la représentation
ou 1’exécution publique.

Art. 12.

Sont spécialement comprises parmi
les reprodu ctions illicites auxquelles
s’applique la présente Convention,
les appropriations indireetes
non autorisées d’un ouvrage
littéraire ou artistique, telles que

DEN REVIDERADE BERNKONVENTIONEN

1908.

nu är eller framdeles kan varda
bestämt.

Art. 11.

Bestämmelserna i denna konvention
skola gälla i fråga om offentligt
uppförande av dramatiska eller
dramatiskt-musikaliska verk samt
offentligt utförande av musikaliska
verk, vare sig verken blivit offentliggjorda
eller icke.

Författare till dramatiska eller
dramatiskt-musikaliska verk äro under
den tid, deras rätt till originalverket
varar, skyddade mot offentligt
uppförande, utan deras tillstånd,
av översättning av deras verk.

Författare och tonsättare njuta
skydd enligt denna artikel utan att
vara skyldiga att vid sina verks
offentliggörande förbjuda deras
offentliga uppförande eller utförande.

Art. 12.

Under olovligt återgivande, varå
denna konvention har tillämpning,
inbegripes särskilt det olovliga indirekta
nyttjandet av ett litterärt eller
konstnärligt verk såsom adaptationer,
musikarrangemang, omarbetan -

223

PA RIS BESLUTEN

1896.

nu är eller framdeles kan varda
bestämt.

BERN KONVENTION EN
1886.

Art. 9. — Bestämmerna i art. 2
skola gälla i fråga om offentligt
uppförande av dramatiska eller dramatiskt-
musikaliska verk, vare sig
verken blivit offentliggjorda eller
icke.

Författare till dramatiska eller
dramatiskt-musikaliska verk eller
deras rättsinnehavare äro under den
tid, deras uteslutande översättningsrätt
varar, ömsesidigt skyddade mot
offentligt uppförande, utan deras
tillstånd, av översättning av deras
verk.

Bestämmelserna i art. 2 gälla
även offentligt utförande av icke
offentliggjorda musikaliska verk
samt av musikaliska verk, som väl
offentliggjorts, men i fråga om vilka
tonsättaren å titelbladet eller vid verkets
början uttryckligen förklarat sig
förbjuda desammas offentliga utförande.

Art. 10. — Under olovligt återgivande,
vara denna konvention har tillämpning,
inbegripes särskilt det
olovliga indirekta nyttjande av ett
litterärt eller konstnärligt verk, vilket
plägar betecknas med olika namn

224

CONVENTION DE BE ENE BEVISÉE

1908.

adaptations, ai-rangements de musique,
transformations d’un roman,
d’une nouvelle ou d’une poésie en
piéce de théåtre et réciproquement,
etc., lorsqu’elles ne sont que la reproduction
de cet ouvrage, dans
la méme forme ou sous une autre
forme, avec des changements, additions
ou retranchements, non
essentiels, et sans présenter le caractére
d’une nouvelle oeuvre originale.

Art. 13.

Les auteurs d’oeuvres musicales
ont le droit exclusif d’autoriser:
1° 1’adaptation de ees oeuvres å
des instruments servant å les reproduire
mécaniquement; 2° l’exécution
publique des mémes oeuvres
au mojen de ees instruments.

Des réserves et conditions relatives
å 1’application de cet artide
pourront étre déterminées par la
législation intérieure de chaque pays,
en ce qui le concerne; mais toutes
réserves et conditions de cette natura
n’auront qu’un effet strietement
limité au pays qui les aurait
établies.

DEN EEVIDEEADE BERNKONVONTIONEN

1908.

de av en roman, en novell eller en dikt
till ett teaterstycke, eller omvänt,
och så vidare, då sagda nyttjande
allenast är ett återgivande av verket
i samma eller annan form med
oväsentliga ändringar, tillägg eller
förkortningar, utan att hava karaktären
av ett nytt originalverk.

Art. 13.

Tonsättare äga uteslutande rätt
att meddela tillstånd: 1) till de åldern
komponerade verkens överförande
på instrument, som tjäna till
att mekaniskt återgiva desamma;
2) till verkens offentliga utförande
medelst dessa instrument.

Förbehåll och villkor, som hava
avseende på tillämpningen av denna
artikel, kunna av varje land för
dess vidkommande fastställas genom
den inre lagstiftningen; dock att
verkan av sådana förbehåll och villkor
skall vara strängt begränsad
till det land, som uppställt desamma.

BERN KONVENTIONEN

188G.

PARISBESLUTEN

1896.

DEKLARATIONEN.

såsom adaptationer, musikarrangemang
och så vidare, då sagda nyttjande
allenast är ett återgivande av
ett sådant verk i samma eller annan
form med oväsentliga ändringar,
tillägg eller förkortningar, utan
att i övrigt hava karaktären av ett
nytt originalverk.

3. — Omarbetande av en roman
till ett teaterstycke eller av ett sådant
till en roman ingår under bestämmelserna
i art. 10.

Vid tillämpningen av denna artikel
skola domstolarna i unionens
änder, om anledning därtill förefinnes,
taga hänsyn till de särskilda
bestämmelser, som det egna landets
lagar må innehålla.

Slutprotokollet. — 3. Såsom
olovligt återgivande av musikaliska
verk anses icke tillverkning och försäljning
av instrument, som tjäna
till att mekaniskt återgiva melodier,
hämtade från skyddade verk.

226

CONVENTION DE BERNE REVISEE
1908.

La disposition de 1’alinéa ler n’a
pas d’effet rétroactif et, par suite,
n’est pas applioable, dans un pays
de 1’Union, aux oeuvres qui, dans
oe pays, auront éte adaptées licitement
aux instruments mécaniques
avant la mise en vigueur de la présente
Convention.

Les adaptations faites en vertu
des alinéas 2 et 3 du présent artide
et importées, sans autorisation
des parties intéressées, dans un pays
ou elles ne seraient pas licites,
pourront y étre saisies.

Art, 14.

Les auteurs d’oeuvres littéraires,
scientifiques ou artistiques ont le
droit exclusif d’autoriser la reproduction
et la représentation publique
de leurs oeuvres par la cinématographie.

Sont protégées comme oeuvres
littéraires ou artistiques les productions
cinématographiques lorsque,
par les dispositifs de la mise en
scéne ou les combinaisons des incidents
représentés, l’auteur aura
donné å 1’oeuvre un caractcre personnel
et original.

Sans préjudice des droits de
1’auteur de F oeuvre originale, la reproduction
par la cinématographie

DEN REVIDERADE BERNKONVENTIONEN

1908.

Bestämmelsen i första stycket
bär icke återverkande kraft ocb
är således i ett unionsland icke
tillämplig på verk, som i detta land,
före denna konventions ikraftträdande,
lovligen överförts på mekaniska
instrument.

Har ett verk jämlikt andra eller
tredje stycket av denna artikel
överförts på mekaniskt instrument
ocb införas exemplar av vad sålunda
blivit överfört, utan vederbörandes
medgivande, till ett land,
där sådant överförande icke är tilllåtet,
kunna exemplaren där tagas
i beslag.

Art 14.

Upphovsmän till litterära, vetenskapliga
eller konstnärliga verk
hava uteslutande rätt att meddela
tillstånd till verkens återgivande
ocb offentliga uppförande genom
kinematograti.

Såsom litterära eller konstnärliga
verk skyddas kinematografiska alster,
där verkets upphovsman genom
den sceniska anordningen eller
genom sammanställningen av
skildrade händelser givit detsamma
en personlig ocb original karaktär.

Det kinematografiska återgivandet
av ett litterärt, vetenskapligt
eller konstnärligt verk skyddas

227

BEENKONVENTIONEN

1886.

PARIBBESBUTEN

1896.

228

CONVENTION DE BEBNE BEVISEE

1908.

d’une oeuvre littéraire, scientifique
ou artistique est protégée comme
une oeuvre originale.

Les dispositions qui précédent
s’appliquent å la reproduction ou
production obtenue par tout autre
procédé analogue a la cinématographié.

Art. 15.

Pour que les auteurs des ouvrages
protegés par la présente Convention
soient, jusqu’å preuve contraire,
considérés comme tels et admis,
en conséquence, devant les tribunaux
des divers pays de 1’Union,
il exercer des poursuites contre les
contrefacteurs, il suffit que leur nom
soit indiqué sur 1’ouvrage en la
maniére usitée.

Pour les oeuvres anonymes ou
pseudonymes, 1’éditeur dont le nom
est indiqué sur Fouvrage est fondé
å sauvegarder les droits appartenant
å Fauteur. Il est, sans autres
preuves, réputé ayant cause de 1’auteur
anonyme ou pseudonyme.

DEN EEVIDEBADE BEBNKONVENTIONEN

1908.

lika med ett originalverk, oförkränkt
dock den rätt, som må tillkomma
originalverkets upphovsman.

Föregående bestämmelser äro tilllämpliga
jämväl på sådant återgivande
eller sådant självständigt
alster, som kommer till stånd genom
annat, kinematografi liknande
förfarande.

Art. 15.

För att upphovsmän till verk,
som skyddas genom denna konvention,
skola, till dess motsatsen bevisas,
såsom sådana anses och följaktligen
äga att vid de särskilda
unionsländernas domstolar föra talan
mot dem, som olovligen återgivit
nämnda verk, är det till fyllest,
att deras namn på sedvanligt
sätt angivits å verket.

I fråga om anonyma eller pseudonvma
verk, skall den förläggare,
vilkens namn är å verket angivet, äga
befogenhet att tillvarataga författarens
eller konstnärens rättigheter.
Han skall, utan vidare bevis, anses
såsom den anonyme eller pseudonyme
författarens eller konstnärens
rättsinnehavare.

BERN KONVENTIONEN
1886.

FARISBESLUTEN

1986.

229

Art. 11. — För att upphovsmän till
verk, som skyddas genom denna konvention,
skola, till dess motsatsen bevisas,
såsom sådana anses och följaktligen
äga att vid de särskilda
unionsländernas domstolar föra talan
mot dem, som olovligen återgivit
nämnda verk, är det till fyllest,
att deras namn på sedvanligt sätt
angivits å verket.

I fråga om anonyma eller pseudonyma
verk, skall den förläggare,
vilkens namn är å verket angivet,
äga befogenhet att tillvarataga författarens
eller konstnärens rättigheter.
Han skall, utan vidare bevis,
anses såsom den anonyme eller
pseudonyme författarens eller
konstnärens rättsinnehavare.

Dock skola domstolarna, i förekommande
fall, kunna fordra företeende
av bevis från vederbörande
myndighet därom, att de formaliteter,
som må vara jämlikt art. 2
föreskrivna av lagstiftningen i verkets
hemland, blivit iakttagna.

230

CONVENTION DE BEBNE BEVISEE

1908.

Art. 16.

Toute oeuvre contrefaite peut
étre saisie par les autorités compétentes
des pays de l’Union ou
1’oeuvre originale a droit å la protection
légale.

Dans ees pays, la saisie peut
aussi s’appliquer aux reproductions
provenant d’un pays oii 1’ceuvre
n’est pas protégée ou a cessé de
1’étre.

La saisie a lieu conformément å
la législation intérieure de cliaque
pays.

Art. 17.

Les dispositions de la présente
Convention ne peuvent porter préjudice,
en quoi que ce soit, au
droit qui appartient au Gouvernement
de chacun des pays de
rUnion de permettre, de surveiller,
dhnterdire, par des mesures de
législation ou de police intérieure,
la circulation, la représentation, l’exposition
de tout ouvrage ou production
å l’égard desquels 1’autorité
compétente aurait å exercer ce
droit.

Art. 18.

La présente Convention s’applique
å toutes les oeuvres qui, au moment
de son entrée en vigueur, ne sont
pas encore tombées dans le domaine

DEN BE VIDE BÅDE BEBNKONVENTIONEN
1908.

Art. i6.

Varje olovligen eftergjort verk
kan tagas i beslag av vederbörande
myndigheter i de unionsländer, där
originalverket har rätt till lagligt
skydd.

I dessa länder kan beslag äga
rum jämväl i fråga om reproduktioner,
som härröra från ett land,
där verket icke är skyddat eller
har upphört att vara det.

Beslag äger rum i överensstämmelse
med varje lands inre lagstiftning.

Art. 17.

Denna konventions bestämmelser
medföra icke någon som helst inskränkning
i den varje unionslands
regering tillkommande rätt att genom
lagstiftnings- eller polisåtgärder
tillåta, övervaka eller förbjuda
spridning, uppförande eller utställande
av varje verk eller alster, i
fråga om vilket vederbörande myndighet
har att Utöva en sådan rätt.

Art. 18.

Denna konvention är tillämplig
å alla verk, som vid tiden för densammas
trädande i kraft ännu icke
blivit allmän egendom i sitt hem -

231

BEBNKONVKNTIONEN

1886.

Art. 12.—Varje olovligen eftergjort
verk kan tagas i beslag vid
införseln i de av unionens länder,
där originalverket har rätt till lagligt
skydd.

Beslag äger rum i överensstämmelse
med varje lands inre lagstiftning.

Art. 13. — Denna konventions
bestämmelser medföra icke någon
som helst inskränkning i den varje
unionslands regering tillkommande
rätt att genom lagstiftnings- eller
polisåtgärder tillåta, övervaka eller
förbjuda spridning, uppförande eller
utställande av varje verk eller alster,
i fråga om vilket vederbörande
myndighet har att utöva en sådan
rätt.

Art. 14. — Med de förbehåll
och villkor, som komma att genom
samfälld överenskommelse bestämmas,
är denna konvention tillämp -

PAEISBESLUTEN

1806.

TILtÄGGSAKTEN.

Art. 12. — Varje olovligen eftergjort
verk kan tagas i beslag av
vederbörande myndigheter i de unionsländer,
där originalverket har
rätt till lagligt skydd.

Beslag äger rum i överensstämmelse
med varje lands inre lagstiftning.

232

CONVENTION DE BEENE EEVISÉE
1908.

public de leur pays d’origine par
1’expiration de la durée de la protection.

Cependant, si une oeuvre, par
1’expiration de la durée de protection
qui lui était antérieurement reconnue,
est tombée dans le domaine
public du pays oii la protection est
réclamée, cette oeuvre n’y sera pas
protégée å nouveau.

ITapplication de ce principe aura
lieu suivant les stipulations contenues
dans les conventions spéciales
existantes ou å conclure å cet effet
entre pays de l’Union. A défaut
de semblables stipulations, les pays
respectifs régleront, cbacun pour ce
qui le concerne, les modalités relatives
å cette application.

DEN EEVIDEEADE BERN KONVENTIONEN
1908.

land på grund av skyddstidens utlöpande.

Om emellertid ett verk på grund
av den verket förut tillkommande
skyddstidens utlöpande blivit allmän
egendom i det land, där skydd
påkallas, bliver verket icke ånyo
föremål för skydd i nämnda land.

Tillämpningen av denna grundsats
skall äga rum enligt bestämmelser
i de särskilda konventioner,
som för detta ändamål äro eller
framdeles kunna komma att bliva
slutna mellan unionsländer. Saknas
sådana bestämmelser, skola
vederbörande länder, vart och ett
för sitt vidkommande, fastställa
sättet för grundsatsens tillämpning.

BERN KONVENTIONEN
1886.

PARISBESLUTEN

1896.

233

lig å alla verk, som vid tiden för
densammas trädande i kraft ännu
icke blivit allmän egendom i sitt
hemland.

Slutprotokollet. -— 4. Den i
art. 14 av konventionen avsedda
samfälla överenskommelse har slutits
på sätt, som följer:

Denna konventions tillämpning
på verk, som vid tiden för konventionens
trädande i kraft icke blivit
allmän egendom, skall äga rum
enligt bestämmelser därutinnan i
de särskilda konventioner, som för
detta ändamål äro eller framdeles
kunna komma att bliva slutna.

Saknas sådana bestämmelser mellan
unionsländer, skola vederbörande
länder, vart och ett för sitt
vidkommande, genom sin inre lagstiftning
fastställa sättet för den i
art. 14 angivna grundsatsens tilllämpning.

TILLÄGGS AKTEN.

Reviderade slutprotokollet. —
4. Den i art. 14 av konventionen
avsedda samfällda överenskommelse
har slutits på sätt, som följer:

Bernkonventionens och denna
tilläggsakts tillämpning på verk,
som vid tiden för dessa akters trädande
i kraft icke blivit allmän
egendom i sitt hemland, skall äga
rum enligt bestämmelser därutinnan
i de särskilda konventioner,
som för detta ändamål äro eller
framdeles kunna komma att bliva
slutna.

Bestämmelserna i art. 14 av bernkonventionen
och under detta nummer
av slutprotokollet äro likaledes
tillämpliga på den uteslutande
översättningsrätten, sådan densam 30 -

234

CONVENTION DE BEEXE EEYISÉE

1908.

Les dispositions qui précédent
s’appliquent également en cas de
nouvelles accessions å 1’Union et
dans le cas ou la durée de la protection
serait étendue par application
de 1’article 7.

Art. 19.

Les dispositions de la présente
Convention rfempéchent pas de
revendiquer 1’application de dispositions
plus larges qui seraient édictées
par la législation d’un pays de
rUnion en faveur des étrangers en
général.

Art. 20.

Les Gouvernements des pays de
rUnion se réservent le droit de
prendre entre eux des arrangements
particuliers, en tant que ees arrangements
conféreraient aux auteurs
des droits plus étendus que
ceux accordés par l’Union, ou
qu’ils renfermeraient d’au tres stipulations
non contraires å la présente
Oonvention. Les dispositions des
arrangements existants qui réponden
t aux conditions précitées restent
applicables.

DEX EEVIDEEADE BEEXKONVEKTIONEN

1908.

Föregående bestämmelser aro likaledes
tillämpliga vid nytillträdande
länders anslutning till unionen
ävensom i det fall, att skyddstiden
utsträckes jämlikt art. 7.

Art. 19.

Bestämmelserna i denna konvention
skola icke hindra framställande
av anspråk på tillämpning av de
mera vittgående bestämmelser, som
enligt ett visst unionslands lagstiftning
kunna vara meddelade till förmån
för utlänningar i allmänhet.

Art. 20.

Unionsländernas regeringar förbehålla
sig rätt att sinsemellan
träffa särskilda överenskommelser,
i den mån dessa tillerkänna författare
och konstnärer mera vidsträckta
rättigheter, än unionen förlänar
dem, eller eljest innehålla bestämmelser,
som icke strida mot
denna konvention. De föreskrifter
i gällande överenskommelser, som
motsvara förenämnda betingelser,
skola fortfarande äga tillämpning.

BERN KONVENTIONEN
1880.

235

PARISBESEUTEN

1890.

ma fastställes genom denna tillläggsakt.

Förestående övergångsbestämmelser
äro tillämpliga vid nytillträdande
länders anslutning till unionen.

Art. 15. — Unionsländernas regeringar
förbehålla sig rätt att sinsemellan
träffa särskilda överenskommelser,
i den mån dessa tillerkänna
författare och konstnärer eller
deras rättsinnehavare mera vidsträckta
rättigheter, än unionen
förlänar dem, eller eljest innehålla
bestämmelser, som icke strida mot
denna konvention.

Tilläggsartikel. — Den under
denna dag slutna konvention inverkar
icke på beståndet av de mel -

236

CONVENTION DE BEENE BEVISÉE

1908.

DEN REVIDERADE BERNKONVENTIONEN

1908.

Art. 21.

Est maintenu 1’office international
institué sous le nom de «Bureau de
1’Union internationale pour la protection
des ceuvres littéraires et artistiques».

Ce Bureau est plaeé sous la haute
autorité du Gouvemement de la Confédération
Suisse, qui en régle l’organisation
et en surveille le fonctionnement.

La langue officielle du Bureau est
la langue fran§aise.

Art. 22.

Art, 21.

Den under benämningen »Byrån
för den internationella unionen för
skydd av litterära och. konstnärliga
verk» inrättade internationella anstalten
skall bibehållas.

Denna byrå är ställd under
Schweiziska edsförbundets regerings
höga skydd; nämnda regering bestämmer
dess organisation och övervakar
dess verksamhet.

Den internationella byråns officiella
språk är franskan.

Art, 22.

Le Bureau international centra- Den internationella byrån samlise
les renseignements de toute lar alla slags upplysningar rörande

BERN KONVENTIONEN
1886.

PARISBESLUTEN

1896.

237

lan de fördragsslutande länderna redan
bestående konventioner, i den
mån dessa tillerkänna författare och
konstnärer eller deras rättsinnehavare
mera vidsträckta rättigheter,
än unionen förlänar dem, eller eljest
innehålla bestämmelser, som
icke strida mot denna konvention.

Art 16. — En internationell anstalt
skall inrättas under benämning:
»Byrån för den internationella
unionen för skydd av litterära och
konstnärliga verk».

Denna byrå, för vilken omkostnaderna
bestridas av alla unionsländernas
regeringar, ställes under
det höga skyddet av Schweiziska
edsförbundets högsta administration
och utövar sin verksamhet under
dennas uppsikt. Byråns åligganden
bestämmas genom överenskommelse
mellan unionsländerna.

Slutprotokollet. — 5. Organisationen
av den i art. 16 avsedda
internationella byrå skall bestämmas
genom ett reglemente,
vars utarbetande uppdrages åt
Schweiziska edsförbundets regering.

Den internationella byråns officiella
språk skall vara franskan.

Den internationella byrån skall
samla alla slags upplysningar rö -

238

C (INVENTION DE BERNE REVISÉE

1908.

nature relatifs å la protection des
droits des auteurs sur leurs oeuvres
littéraires et artistiques. Il les coordonne
et les publie. Il procéde
aux études d’utilité commune intéressant
l’Union et rédige, å l’aide
des documeuts qui sont mis å sa
dispositiou par les diverses Administrations,
une feuille periodique,
en langue frangaise, sur les questions
concernant l’objet de l’Union.
Les Gouvernements des pays de
1’Union se réservent d’autoriser,
d’un commun accord, le Bureau å
publier une edition dans une ou
plusieurs autres langues, pour le cas
ou l’expérience en aurait démontré
le besoin.

Le Bureau International doit se
tenir en tout temps å la disposition
des membres de l’Union pour
leur fournir, sur les questions relatives
å la protection des oeuvres
littéraires et artistiques, les renseignements
spéciaux dont ils pourraient
avoir besoin.

Le Directeur du Bureau international
fait sur sa gestion un rapport
annuel qui est communiqué å
tous les membres de 1’Union.

Art. 23.

Les dépenses du Bureau de
1’Union internationale sont supportées
en commun par les Pays con -

DEN REVIDERADE BERN KONVENTIONEN

1908.

skydd för författares och konstnärers
rättigheter med avseende på sina
litterära och konstnärliga verk. Den
ordnar och offentliggör dessa upplysningar.
Den anställer allmännyttiga
undersökningar, avseende
unionens intressen, och utgiver på
grundvalen av dokument, som av
de särskilda regeringarna ställas
till förfogande, en tidskrift på franska
språket, behandlande frågor,
som röra unionens föremål. Unionsländernas
regeringar förbehålla
sig att efter gemensam överenskommelse
bemyndiga byrån att
utgiva en upplaga på ett eller
flera andra språk, för den händelse
erfarenheten skulle visa behovet
därav.

Den internationella byrån skall
alltid stå till unionsmedlemmarnas
förfogande för att förse dem med
de särskilda upplysningar, av vilka
de kunna vara i behov, i frågor
rörande skydd för litterära och
konstnärliga verk.

Direktören för den internationella
byrån avgiver angående sin
ämbetsverksamhet en årlig berättelse,
som tillställes alla medlemmar
i unionen.

Art. 23.

Utgifterna för den internationella
unionens byrå bestridas gemensamt
av de fördragsslutande

BEBNKONVENTIONEN

J 880.

PA BI SBESLUTEN

1896.

23!)

rande skydd för författares och
konstnärers rättigheter med avseende
på sina litterära och konstnärliga
verk. Den skall ordna och offentliggöra
dessa upplysningar. Den skall
anställa allmännyttiga undersökningar,
avseende unionens intressen,
och på grundvalen av dokument,
som av de särskilda regeringarna
ställas till förfogande, utgiva en tidskrift
på franska språket, behandlande
frågor, som röra unionens föremål.
Unionsländernas regeringar
förbehålla sig att efter gemensam
överenskommelse bemyndiga byrån
att utgiva en upplaga på ett eller
flera andra språk, för den händelse
erfarenheten skulle visa behovet
därav.

Direktören för den internationella
byrån . . . skall angående sin
ämbetsverksamhet avgiva en årlig
berättelse, som tillställes alla medlemmar
i unionen.

Utgifterna för den internationella
unionens byrå skola bestridas gemensamt
av de fördragsslutande län -

CONVENTION DE BEEXE BEVISÉE

1908.

DEN BEVIDEBADE BEBNKONVENTIONEN

1908.

tractants. Jusquå nouvelle décision,
elles ne pourront pas dépasser
la somme de soixante mille francs
par année. Cette somme pourra
étre augmentée au besoin par simple
décision d’une des Conférences prévues
å 1’article 24.

Pour déterminer la part contribntive
de chacun des pays dans
cette somme totale des frais, les
Pays contractants et ceux qui adhéreront
ultérieurement å 1’Union
sont divisés en six classes contribuant
chacune dans la proportion d’un
certain nombre d’unités, savoir:

länderna. Intill dess ny bestämmelse
träffas, må dessa utgifter icke
överstiga ett belopp av sextiotusen
francs om året. Detta belopp kan
vid behov ökas genom enkelt beslut
av en av de i art. 24 omförmälda
konferenser.

För bestämmande av varje lands
bidrag till denna totalkostnadssumma
skola de fördragsslutande länderna
och de länder, som sedermera kunna
komma att tillträda unionen, indelas
i sex klasser, av vilka var och
en skall lämna bidrag i förhållande
till ett visst antal enheter, nämligen: -

lre	classe .........	......... 25	unités.
2me	» .........	......... 20	»
3me	» .........	15	»
4>ne	» .........	10	»
5rae	).• .........	......... 5	»
6me	» .........	......... 3	»

1	klassen..........	........ 25	enheter.
o LJ	» ..........	...... 20
3	)> ..........	....... 15	»
4	» ..........	........ 10
5	» ..........	........ 5	»
6	» ..........	3	»

Ces coefficients sont multipliés
par le nombre des pays de chaque
classe, et la somme des produits
ainsi obtenus fournit le nombre
d’unités par lequel la depense totale
doit étre divisée. Le quotient
donne le montant de 1’unité de dépense.

Chaque pays déclarera, au moment
de son accession, dans laquelle
des susdites classes il demande
å étre rangé.

Dessa koefficienter multipliceras
med antalet länder i varje klass,
och summan av de sålunda erhållna
produkterna angiver det antal enheter,
med vilket totalsumman av
utgifterna skall divideras. Kvoten
angiver beloppet av kostnadsenheten.

Varje land uppgiver vid sitt
tillträde till unionen, i vilken av
ovan nämnda klasser det önskar att
ingå.

BERN KON VEN T JONEN
1886.

IJA RISBESLUTEN

1896.

241

derna. Intill dess n}J bestämmelse
träffas, må dessa utgifter icke överstiga
ett belopp av sextiotusen francs
om året. Detta belopp kan vid behov
ökas genom enkelt beslut av en
av de i art. 17 omförmälda konferenser.

1	klassen..........	........ 25	enheter.
C) AW	» ..........	....... 20	)>
3	» .......	..... 15
4	i> ..........	10
5	» ..........	........ 5
6	» ..........	3

Varje land uppgiver vid sitt
tillträde till unionen, i vilken av
ovan nämnda klasser det önskar ätt
ingå.

242

CONVENTION DE BERNE REVISEE

1908.

L’Administration suisse prépare
le budget du Bureau et en surveille
les dépenses, fait les avances
nécessaires et établit le compte
annuel qui sera communiqué å
toutes les autres Administrations.

Art. 24.

La présente Convention peut
étre soumise å des revisions en vue
d’y introduire les améliorations de
nature å perfectionner le systeme
de 1’Union.

Les questions de cette nature,
ainsi que celles qui intéressent å
d’autres points de vue le développement
de rUnion, sont traitées dans
des Conférences qui auront lieu
successivement dans les pays de
1’Union entre les délégués desdits
pays. L’Administration du pays
oii doit siéger une Conférence prépare,
avee le concpurs du Bureau
international, les travaux de celleci.
Le Directeur du Bureau assiste
aux séances des Conférences et
prend part aux discussions sans voix
délibérative.

Aucun changement å la présente
Convention n’est valable pour
1’Union que moyennant l’assentiment
unanime des pays qui la composent.

DEN REVIDERADE BERNKONVENTIONEN

1908.

Den schweiziska regeringen upprättar
byråns budget och övervakar
dess utgifter, lämnar nödiga förskott
och uppgör de årliga räkenskaperna,
som meddelas alla övriga
regeringar.

Art. 24.

Denna konvention kan underkastas
revision i syfte att i densamma
införa sådana förbättringar, som ä,ro
ägnade att fullkomna unionens system.

Frågor av denna art ävensom
frågor, som ur andra synpunkter
beröra unionens utveckling, skola
behandlas vid konferenser, som efter
hand hållas i de olika unionsländerna
mellan ombud för dessa
länder. .Regeringen i det land, där
en konferens skall hållas, förbereder
med biträde av den internationella
byrån konferensens arbeten.
Byråns direktör skall närvara vid
konferensernas sammanträden och
äger taga del i förhandlingarna men
ej i omröstningar.

Ingen ändring i denna konvention
kan bliva gällande för unionen
utan de i unionen deltagande länders
enhälliga samtycke.

BERN KONVENTIONEN
1886.

FAET8BE8LUTEN

1896.

243

Den schweiziska regeringen skall
upprätta byråns budget och övervaka
dess utgifter, lämna nödiga förskott
och uppgöra de årliga räkenskaperna,
som meddelas alla övriga
regeringar.

Art. 17. — Denna konvention
kan underkastas revision i syfte att
i densamma införa sådana förbättringar,
som äro ägnade att fullkomna
unionens system.

Frågor av denna art ävensom
frågor, som ur andra synpunkter
beröra unionens utveckling, skola
behandlas vid konferenser, som efter
hand hållas i do olika unionsländerna
mellan ombud för dessa
länder.

Slutprotokollet. — 5. Regeringen
i det land, där en konferens
skall hållas, skall med biträde av
den internationella byrån förbereda
konferensens arbeten.

Den internationella byråns direktör
skall närvara vid konferensernas
sammanträden och äger taga
del i förhandlingarna, men ej i omröstningar.

Art. 17, styck. 3. — Ingen
ändring i denna konvention kan
bliva gällande för unionen utan de
i unionen deltagande länders enhälliga
samtycke.

244

(KONVENTION DE BERNE EEV1SÉE
1908.

Art. 25.

Les Etats étrangers å l’Union et
qui assurent la protection legale des
droits faisant 1’objet de la présente
Convention, peuvent- y accéder sur
leur demande.

Cette accession sera notifiée par
écrit au Gouvernement de la Confédération
Suisse, et par celui-ci å
tous les autres.

Elle emportera, de plein droit,
adhesion å toutes les clauses et admission
å tous les avantages stipulés
dans la présente Convention.
Toutefois, elle pourra contenir l''indication
des dispositions de la Convention
du 9 septembre 1886 ou de
1’Acte additionnel du 4 mai 1896
qu’ils jugeraient nécessaire de substituer,
provisoirement au moms,
aux dispositions correspondantes de
la présente Convention.

DEN REVIDERADE BEENKONVENTIONEN

1908.

Art. 25.

De utom unionen stående stater,
vilka anordna lagligt skydd för de
rättigheter, som äro föremål för
denna konvention, kunna på begäran
tillträda densamma.

Detta tillträde skall skriftligen
anmälas för Schweiziska edsförbundets
regering och av denna meddelas
övriga regeringar.

Tillträdet skall utan vidare innebära
åtagande av alla de förpliktelser
och delaktighet i alla de fördelar,
som i denna konvention bestämmas.
Dock kunna tillträdande
länder vid sin anslutning till unionen
angiva de bestämmelser i
konventionen av den 9 september
1886 eller tilläggsakten av den 4
maj 1896, vilka de må anse nödigt
att, åtminstone tills vidare, sätta i
stället för motsvarande bestämmelser
i. denna konvention.

BERN KONVENTIONEN

FARTSBESLUTEN

1896.

245

1896.

Slutprotokollet. — 6. Nästa
konferens skall äga rum i Paris efter
fyra och. inom sex år från konventionens
ikraftträdande.

Franska regeringen skall, efter
inhämtande av den internationella
byråns yttrande, bestämma dagen för
konferensen inom nyss angivna tidrymd.

Art. 18. — De länder, vilka
icke deltagit i denna konvention,
men som på sitt eget område anordna
lagligt skydd för de rättigheter,
som äro föremål för konventionen,
äga på begäran tillträda
densamma.

Detta tillträde skall skriftligen
anmälas för Schweiziska edsförbundets
regering och av denna meddelas
övriga regeringar.

Tillträdet skall utan vidare innebära
åtagande av alla de förpliktelser
och delaktighet i alla de fördelar,
som i denna konvention bestämmas.

246

CONVENTION DE BERNE REVISEE

1908.

Art. 26.

Les Pays contractants ont le
droit d’accéder en tout temps å la
présente (konvention pour leurs co~
lonies ou possessions étrangéres.

Ils peuvent, å cet effet, soit faire
uue déclaration générale par laquelle
toutes leurs colonies ou possessions
sont comprises dans l’accession,
soit nommer expressément
celles qui y sont comprises, soit se
borner å indiquer celles qui en sont
exclues.

Cette déclaration sera notifiée par
écrit au Gouvernement de la (konfederation
Suisse, et par celui-ci å
tous les autres.

Art. 27.

La présente (konvention remplacera,
dans les rapports entre les
Etats contractants, la Convention
de Beme du 9 septembre 1886,
y compris 1’Artide additionnel et
le Protocole de clöture du méme
jour, ainsi que l’Acte additionnel
et la Déclaration interprétative du
4 mai 1896. Les actes conventionnels
précités resteront en vigueur
dans les rapports avec les Etats qui
ne ratifieraient pas la présente Convention.

DEN REVIDERADE BERNKONVENTIONEN
1908.

Art. 26.

De fördragsslutande länderna hava
rätt att när som helst tillträda denna
konvention för sina kolonier eller
utländska besittningar.

För detta ändamål kunna de antingen
avgiva en allmän förklaring,
att tillträdet avser alla deras kolonier
eller besittningar, eller uttryckligen
nämna dem, som under
tillträdet innefattas, eller inskränka
sig till ett angivande av dem, som
därifrån uteslutas.

Denna förklaring skall skriftligen
delgivas Schweiziska edsförbundets
regering och av denna meddelas
övriga regeringar.

Art. 27.

Denna konvention skall i förhållandet
mellan de fördragsslutande
staterna träda i stället för bernkonventionen
av den 9 september 1886,
därunder innefattade tilläggsartikeln
och slutprotokollet av samma
dag, ävensom tilläggsakten och
tolkningsdeklarationen av den 4 maj
1896. Förenämnda konventionsakter
skola fortfarande äga tillämplighet
i förhållandet till de stater, som
icke ratificera förevarande konvention.

BERN KONVENTIONEN
188G.

PARISBESLUTEN

180G.

247

Art. 19. — De länder, som ansluta
sig till denna konvention,
hava jämväl rätt att när som helst
tillträda konventionen för sina kolonier
eller utländska besittningar.

248

CONVENTION DE BERNE REVI8EE

1908.

Les États signataires de la présente
Convention pourront, lors de
réchange des ratifications, déclarer
qu’ils entendent, sur tel ou tel point,
rester encore liés par les dispositions
des Conventions auxquelles ils
ont souscrit antérieurement.

DEN REVIDERADE BERNKONVENTIONEN

1908.

De stater, som undertecknat denna
konvention, kunna vid ratifikationernas
utväxling förklara, att
de önska, i fråga om den ena eller
andra punkten, förbliva bundna
av bestämmelserna i de konventioner,
som de tidigare underskrivit.

Art. 28.

La présente Convention sera ratifiée,
et les ratifications en seront
échangées å Berlin au plus tard le
lcr juillet 1910.

Chaque Partie contractante remettra,
pour l’échange des ratifications,
un seul instrument, qui
sera déposé, avec ceux des autres
pays, aux archives du G Guvernement
de la Confédération Suisse.
Chaque Partie recevra en retour
un exemplaire du procés-verbal
d’échange des ratifications, signé
par les Plénipotentiaires qui y auront
pris part.

Art. 28.

Denna konvention skall ratificeras,
och ratifikationerna skola utväxlas
i Berlin senast den 1 juli
1910.

En var av de för dragsslutande
parterna skall vid utväxlingen av
ratifikationer avgiva en enda
handling, som, jämte de övriga
ländernas, skall nedläggas i Schweiziska
edsförbundets regerings arkiv.
Häremot får varje part mottaga ett
exemplar av protokollet över ratifikationernas
utväxling, undertecknat
av de fullmäktige, som däri
tagit del.

Art. 29.

La présente Convention sera
mise i\ exécution trois mois apres
1’échange des ratifications et demeurera
en vigueur pendant un
temps indéterminé, jusqu’å l’expiration
d’une année å partir du

Art. 29.

Denna konvention skall träda i
kraft tre månader efter utväxlingen
av ratifikationer samt förbliva gällande
för obestämd tid och intill
dess ett år förflutit från den dag,
då uppsägning skett.

BERN KONVENTIONEN
1886.

1''AEISBESLUTEN

1896.

249

Art. 21. — Denna konvention
skall ratificeras, och. ratifikationerna
skola utväxlas i Bern senast inom
ett år härefter.

Slutprotokollet. — 7. Vid
den i art. 21 omförmälda utväxlingen
av ratifikationer skall en var
av de fördragsslutande parterna
avgiva en enda handling, som,
jämte de övriga ländernas, skall
nedläggas i Schweiziska edsförbundets
regeringsarkiv. Häremot lar
varje part mottaga ett exemplar av
protokollet över ratifikationernas
utväxling, undertecknat av de fullmäktige,
som däri tagit del.

Art. 20. — Denna konvention
skall träda i kraft tre månader efter
utväxlingen av ratifikationer samt
förbliva gällande för obestämd tid
och intill dess ett år förflutit från
den dag, då uppsägning skett.

250

CONVENTION DE BERNE REVISÉE

1908.

jour ou la dénonciation en aura été
faite.

Cette dénonciation sera adressée
au Gouvernement de la Confédération
Suisse. Elle ne produira son
efFet qu’å 1’égard du pays qui
l’aura faite, la Convention restant
exécutoire pour les autres pays du
1’Union.

Art. 30.

Les Etats qui introduiront dans
leur législation la durée de protection
de cinquante ans prévue
par 1’article 7, alinéa ler, de la
présente Convention, le feront connaitre
au Gouvernement de la
Confédération Suisse par une notification
écrite qui sera communiquée
aussitöt par ce Gouvernement
å. tous les autres Etats de l’Union.

11 en sera de méme pour les Etats
qui renonceront aux réserves faites
par eux en vertu des artides 25,
26 et 27.

DEN REVIDERADE BERNKONVENTIONEN

1908.

Sådan uppsägning skall ske kos
Schweiziska edsförbundets regering.
Uppsägningen gäller endast med
avseende å det land, från vars sida
den skett; för övriga unionsländer
är konventionen fortfarande förbindande.

Art. 30.

De stater, som komma att i sin
lagstiftning införa den i denna konventions
art. 7 första stycket avsedda
skyddstid av femtio år, skola
därom göra anmälan hos Schweiziska
edsförbundets regering genom
en skriftlig förklaring, som av
nämnda regering genast meddelas
alla övriga unionsstater.

Detsamma skall gälla om de stater,
vilka komma att avstå från förbehåll,
som av dem gjorts jämlikt
art. 25, 26 och 27.

251

BERNKON VENTIONEN
1886.

PARISBESLUTEN

1896.

Sådan uppsägning skall ske hos
den regering, som fått i uppdrag
att mottaga förklaringar om tillträde.
Uppsägningen gäller endast med
avseende å det land, från vars sida
den skett; för övriga unionsländer
är konventionen fortfarande förbindande.

TILLÄGGSAKTEN.

Art. 20, styck. 2. — Sådan
uppsägning skall ske hos Schweiziska
edsförbundets regering. Uppsägningen
gäller endast med avseende
å det land, från vars sida den
skett; för övriga unionsländer är konventionen
fortfarande förbindande.