LAG OM RÅTT TILL JAGT (Statens offentliga utredningar 1900:3)

FÖRSLAG

TILL

LAG OM RÅTT TILL JAGT

SAMT TILL

JAGTSTADGA

OCH ANDRA D KRM KO SAMMANHANG A N1)K KÖRFATTNING A R

AFGIFNA AF

DE DERTILL FÖRORDNADE KOMITERADE.

STOCKHOLM

ISAAC M.VRCUS’ BoKTR.-AKTIKHOLAa
1898.

'' H

J11

I < * 1

L L

* %

^ <
S < x

fw\

k ■ \ i i ■ t ■ "> : ; NV 4 * <

r ■)>!/■■ 5 . i . 11 ;

f > it

: ä’7; {; f > > i’ / ;>•.; •''.>

y . ! / ‘ «H> . :

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Finansdepartementet.

Sedan Kongl. Maj:t den 14 sistlidne januari bemyndigat Herr
Statsrådet att för vidtagande af revision af gällande jagtstadgä dels i
syfte, att de bestämmelser, som vore af allmän lags natur, blefve i en
särskild lag sammanfattade och sålunda fullständigt skilda från de ekonomiska
och administrativa föreskrifterna i ämnet, dels ock för åstadkommande
af de ändringar i nämnda stadga, som ur jagtvårdssynpunkt
kunde finnas erforderliga, tillkalla ett antal af högst sex personer, hvilka
skulle hafva att utföra detta uppdrag enligt de närmare föreskrifter,
Herr Statsrådet egde meddela, har Herr Statsrådet genom skrifvelser
den 20 i samma månad uppdragit åt undertecknade att deltaga i beredningen
af förenämnda fråga, hvarjemte Herr Statsrådet vid vårt
sammanträde inför Herr Statsrådet den 25 samma Januari anmodat
undertecknad, Isberg, att bland komiterade vara ordförande.

För utförande af det lemnade uppdraget sammanträdde komiterade
första gången den 26 i förenämnda månad och antogo dervid till sekreterare
v. Häradshöfdingen, D:r Ludvig Sandberg. Sedermera har komitéarbetet
nästan oafbrutet fortgått och numera fullbordats.

Utöfver nämnda uppdrag har emellertid Herr Statsrådet genom
remiss den 14 nästlidne Mars anmodat komiterade att afgifva yttrande
öfver följande till Kongl. Finansdepartementet inkomna underdåniga
framställningar, nemligen

l:o) af Södermanlands läns landsting angående dels förbud tills
vidare mot fångande eller dödande inom länet af elgkor och årskalfvar
efter elg, dels ock förbud mot jagt inom länet efter rapphöns för tiden
från och med den 1 Januari till och med den 10 September samt från
och med den 1 November till och med den 31 December;

2:o) af Upsala läns landsting angående förbud för en tid af fem
år mot fångande eller dödande inom länet af årskalf efter elg;

3:o) af Örebro läns landsting om förbud tillsvidare mot fångande
eller dödande inom länet af under året född elgkalf;

4:o) af Jemtlands läns landsting angående totalförbud mot jagt å
elg inom länet för åren 1897, 1898 och 1899;

5:o) af Vesternorrlands läns landsting angående totalförbud mot
jagt å elg inom länet till den 1 September 1901;

6:o) af Yermlands läns landsting angående totalförbud mot jagt
och fångst af rådjur inom länet för en tid af fem år från och med år
1898;

7:o) af Kalmar läns södra landsting angående förbud för åren
1897—1901 mot jagt å rådjur inom länet under andra tider än från
och med den 1 September till och med den 30 Oktober; samt

8:o) af Skaraborgs läns landsting angående förbud för åren 1898—
1902 mot jagt å rådjur inom länet, utom å Halle- och Hunneberg,
under andra tider än September och Oktober månader.

I anledning af berörda framställningar afgåfvo komiterade den 20
sistlidna April det begärda yttrandet; och få komiterade nu, till fullgörande
af först omförmälda uppdrag, äran härmed öfverlemna af komiterade
utarbetade förslag till

l:o) Lag om rätt till jagt;

2: o) Jagtstadga;

3:o) Lag om tillägg till lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd den 25 April 1889;

4:o) Lag om ändring af 24 kap. 13 § Strafflagen;

5:o) Kungörelse om hvad vid utfärdande af jagtpass är att iakttaga
samt om redovisning af influtna afgifter för dylika pass;

jemte tillhörande formulär samt motiv till förslagen.

Stockholm den 12 Maj 1898.

PAUL ISBERG.

J. GRIPENSTEDT. G. HOLMERZ. L. M. KRUSE.

EMIL SJÖBERG. TAGE THOTT.

Ludvig Sandberg.

f‘: •! :rri

1 - ■ '' U. n-;i. \ ‘ ''■ 1 i ■;:

f?'' ii./1 ’ > / -: ■ • ?!-4 U

■ ■ . :öif;«i:sos v■ v : •;;;

**.**!■'',\:.:''Å ii ‘Joo''

f r • V •'' :1

''''iMcv •>

•''< r,i,i tf,

\\y.<■: ■

,><■>, ..
f . -rf.»

■V -

Förslag

till

Lag

om rätt till jagt.

Med upphäfvande af hvad jagtstadgan den 21 Oktober 1864 innehåller
om jagträtt och andra jagten rörande ämnen, i afseende å hvilka
föreskrifter här nedan meddelas, förordnas som följer:

Om den som jagträtt tillkommer.

1 §•

Å kronans hägnade jagtparker och djurgårdar, å mark, hörande
till de kungliga lustslotten och andra till Konungens disposition stälda
lägenheter, å kungsgårdar, kungsängar, kronoparker och all annan kronan
tillhörig, odisponerad mark, äfvensom å häradsallmänningar, ehvad de
stå under allmän vård eller under menigheters gemensamma förvaltning,
tillkommer jagträtten kronan.

2 §•

1 monn. Jagten å berörda marker utöfvas^af Konungen sjelf och
chefen för hans hofjägeristat jemte dem, som vid sådana tillfällen äro
följaktige; dock må jagt å samma marker med undantag af dem, som
äro stälda till Konungens disposition, der]. Konungen om jagten särskilt
förordnar, utöfvas jämväl af medlem af Kongl. huset, af chefen

för domänstyrelsen, äfvensom af landshöfdingarne, hvar och en inom
sitt län, jemte dem, som dessa personer åtfölja, samt af de vid skogsstaten
och skogsläroverken anstälde tjenstemän, hvar inom sitt tjenstgöringsområde.

Betjente vid skogsstaten och skogsläroverken ega att å de marker,
som stå under deras bevakning, anställa jagt efter skadliga rofdjur
samt, med domänstyrelsens för viss tid eller tillsvidare lemnade tillåtelse,
äfven efter annat vildt eller vissa arter deraf.

Utan Konungens särskilda tillstånd får dock ej å någon af ofvan
omförmälda marker jagt utöfvas efter elg, hjort, rådjur, vildren eller svan.

2 mom. För nyttigt villebråd, som fälles å förenämnda marker
med undantag af dem, som äro ställa till Konungens disposition, skall
ersättning af den jagande till statsverket utgifvas efter det värde, domänstyrelsen
för hvarje särskildt slag af sådant villebråd bestämmer;
dock att dylik ersättningsskyldighet icke åligger skogsstatens och skogsläroverkens
tjenstemän och betjente i afseende å villebråd, som af dem
fälles å deras tjenstgöringsområden och för eget behof användes.

3 §-

I öfrigt har enhvar, som jord eger, rätt till jagten derå., Enahanda
rätt tillkommer boställshafvare och kronohemmansåbo å boställets
eller kronohemmanets egor, delegare i sockenallmänning, byaskog eller
dylik samfäld mark å densamma, allmänna inrättningar å jord, som
under dem lyder, samt städerna å deras mark. Afgärda by hafve jagträtt
allenast å sina egor inom hank och stör.

Egare af jernväg eller kanalverk må dock ej å område, som af
jernvägslinien eller kanalen upptages, utöfva jagt utan tillstånd af den
eller dem, som innehafva jagträtten å marken derintill.

4 §-

På oafvittrad skog samt kronan vid afvittring i de norra länen
tillfallen öfverloppsmark, äfvensom i skärgård på klippor och
skär, som ej lyda till visst hemman, samt ute på öppna hafvet vare
jagten tills vidare fri för hvarje svensk undersåte.

Dock må å öfverloppsmarkerna icke utan Konungens särskilda
tillstånd jagt efter elg anställas.

5 §-

Å jord, som åt någon till bruk upplåtes, tillhöre jagträtten brukaren,
der ej annorlunda aftalas.

♦

6'' §•

År genom urminnes häfd eller genom särskild! stadgande, dom
eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes bestämdt om
jagträtten å ett eller annat ställe, än i denna lag sägs, vare det gällande.

7 §•

Om lapparnes rätt till jagt i vissa delar af riket gälle hvad särskild!
är stadgadt.

8 §•

Å mark, hvilken såsom tvistig blifvit stäld under förbud, må icke
någon af de tvistande utan öfverenskommelse jaga annat än skadliga
rofdjur.

9 §.

Aftal, hvarigenom någon till annan upplåter sin jagträtt, gälle ej
för längre tid än 10 år i annat fall, än då jagträtten åtföljer nyttjanderätten
till jorden,,

Å samfäld mark må ej en delegare utan samtycke af de öfriga
gifva annan lof att jaga.

10 §•

Hvar, som under utöfning af loflig jagt sårar villebråd så, att det
faller å annans mark inom 100 meter från rågången, må detsamma tillvarataga
och behålla. År det elg, hjort, rådjur eller vildren, må den
jagande dock icke från stället bortföra djuret utan i närvaro af två
vittnen, och vare dessutom skyldig att sist å andra dagen, sedan djuret
fäldes, om förhållandet underrätta jagträttsinnehafvaren eller, om det ej
kan ske, den, som innehar marken, eller någon af deras folk. Försummar
den jagande att iakttaga något af hvad sålunda föreskrifvits, varde ansedd
såsom den, der olofligen jagat å annans mark.

Der någon å egen mark eller der han eger lof att jaga drifver

upp björn, varg, lo eller järf, ege lian att jagten in på annans egor
fullfölja.

11 §•

Har någon ringat björn i ide, Lafve ensam rätt att jagten fullfölja,
och må ej annan, med vetskap att björnen är ringad, djuret ur idet
uppskrämma.

Vill man å annans mark eljest jaga björn eller anställa jagt efter
varg, lo eller järf, tillsäge hvarje gång förut den, som jagträtt å marken
eger, och hafve denne, der något af nämnda djur bevisligen i trakten
sig uppehållit, icke makt att jagten hindra, utan tage del deri, eller
ege den, som tillsade, att ändock jaga och behålla de rofdjur af nämnda
slag, han dervid kan komma att fålla.

12 §.

Träffar någon tillfälligtvis, ehvar det vara må, björn, varg, lo, järf
eller säl, då må han det djur fälla och behålla. Inkommer annat rofdjur,
som skadligt är, i gård eller trädgård, hafve den, som i gården
bor eller trädgården innehafver, så ock deras folk enahanda rätt, oafsedt
hvem jagträtten i öfrigt tillkommer.

Till skadliga rofdjur räknas björn, varg, lo, järf, räf, mård, utter,
säl, örn, berguf, hök och falk.

Om jagtpass.

13 §.

1 mom. Med de undantag, hvarom nedan sägs, skall en hvar,
som utöfvar jagt med skjutvapen, vara försedd med jagtpass, innehållande
uppgift å den jagandes namn, yrke och hemvist samt bevis att
han erlagt i mom. 2 af denna § föreskrifven passafgift.

2 mom. Jagtpass meddelas den, som dertill anmäler sig, mot
följande afgifter:

a. för pass, gällande inom riket i dess helhet under ett kalenderår.
..................................................................................... 25 kronor.

b. för pass, gällande inom visst län eller, der län är

deladt i landstingsområden, inom visst landstingsområde
för samma tid............................................... 10 kronor.

c. för pass, gällande inom visst län eller landstings område

för en tid af tre dagar.............................. 3 „

Utländing erlägger i hvarje af dessa fall dubbel afgift.

3 mom. Jagtpass, som afser jagt inom riket i dess helhet, utfärdas
af Konungens Befallningshafvande i det län, der vederbörande är bosatt,
eller, om han är bosatt i Stockholm, af Konungens Befallningshafvande
i Stockholms län. Utländing ege anmäla sig för erhållande af dylikt
pass hos Konungens Befallningshafvande i det län, der han för tillfället
uppehåller sig.

Pass, gällande för visst län eller landstingsområde, utfärdas af
Konungens Befallningshafvande i länet.

4 mom. Afgift för jagtpass skall, efter afdrag af kostnaden för
passblanketts anskaffande, tillfalla landstingskassan i det län, der passet
utfärdats, för att efter landstingets bestämmande användas till premier
för rofdjurs dödande, belöningar åt jagtbevakning eller annat jagtvårdsändamål.
År län deladt i särskilda landstingsområden, varde inom länet
influtna afgifter för pass, gällande inom hela riket, lika fördelade mellan
de särskilda landstingens kassor, och öfriga passafgifter tillfälle det
landsting, för hvars område passet är utfärdadt. Afgift för pass, som
kan varda utfärdadt för jagt inom det till Stockholms stad hörande
område, tillfälle staden.

5 mom. Närmare föreskrifter om hvad vid utfärdande af jagtpass
är att iakttaga samt om redovisning för influtna passafgifter meddelas
af Konungen.

14 §.

De i 13 § gifna bestämmelser rörande jagtpass gälla ej för Konungen
eller medlemmar af Kongl. huset.

Från skyldighet att utlösa jagtpass äro vidare befriade:

1. De i 2 § omförmälda embete- och tjenstemän samt betjente,
såvidt angår jagt å de i samma § angifna marker, äfvensom elever och
lärlingar vid statens skogsläroverk i fråga om jagt, som af dem för
deras utbildning utöfvas å de under läroverkens vård och förvaltning
stälda skogar;

2. Jagträttsinnehafvare, som i 3 och 5 §§ omförmälas, vid jagt

å mark, der jagträtt enligt samma §§ dem tillkommer. Enahanda befrielse
från skyldighet att utlösa jagtpass tillkomme hemmavarande medlem
af sådan jagträttsinnehafvares familj, äfvensom i hans tjenst anstäld
jägare eller skogvaktare.

I öfrigt ege bestämmelserna om jagtpass icke tillämplighet i afseende
å

jagt inom Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker,
jagt efter sträckande sjöfogel och säl i skärgården,
eller jagt, som omförmäles i 4, 7, 8, 11 och 12 §§.

15 §.

Jagtpass skall under jagt medföras, och vare den jagande skyldig
att på anmaning af egare eller brukare af marken, der jagten drifves,
innehafvaren af jagträtten derstädes eller någon af deras folk, tjensteman
eller betjent vid skogsstaten, allmän åklagare eller annan kronobetjent
passet genast uppvisa.

16 §.

Jagtpass får ej öfverlåtas eller till annan för begagnande utlemnas.
Sker det, vare passet förverkadt.

Särskilda bestämmelser.

17 §•

Jagträttsinnehafvare vare underkastad de villkor och inskränkningar
i fråga om jagts utöfvande, som i denna lag stadgade finnas eller
för villebrådsstammens fredande eller annat jagtvårdsändamål i särskild
ordning föreskrifvas.

18 §.

Utan vederbörandes särskilda tillstånd må jagträttsinnehafvare icke
söka efter vildt eller eljest öfva jagt i annans gård eller trädgård, eller
å annans med säd eller gräs besådda åker under tiden från och med
den 1 maj, till dess grödan är afmejad; och vare vid jagt å område,
som af annan innehafves, den jagande alltid skyldig att ersätta skada,
som af honom förorsakas, vare sig å mark, hägnad eller annat.

19 §.

Ingen må skrämma eller drifva till sig vildt från annans mark.
Ej heller vare det tillåtet att uppsätta bulvan för fögelskytte närmare
annans rågång än 200 meter.

20 §.

Å jagtområde, till hvilket icke hör större sammanhängande areal
än 50 hektar, ege jagträttsinnehafvaren icke idka jagt efter elg vidare,
än att ett dylikt djur om året må fällas.

21 §.

Ej må någon utan lof färdas med skjutgevär öfver annans mark
utom på derstädes befintliga vanliga vägar, der ej sådant sker för färd
till eller från egen jagtmark, till hvilken väg ej finnes, eller omständigheterna
eljest göra uppenbart, att han är stadd i lofliga ärenden.
Hund, som åtföljer, skall hållas kopplad.

22 §.

Lös hund må ej medtagas eller insläppas i annans hägnade jagtpark
eller djurgård. Sker det, vare hunden förverkad.

23 §.

Löper hund eljest lös å annans än sin egares mark, der villebråd
finnes, hafve den, som jagträtt der eger, våld att hunden upptaga; dock
åligge honom att derom ofördröjligen tillsäga egaren eller, derest denne
ej är känd, låta kungöra i närmaste kyrkor och i tidning inom orten.
Vill egaren återfå hunden, löse den med 5 kronor eller, der det oftare
sker, 10 kronor jemte ersättning för hvarje gång för hundens föda och
öfriga kostnader. Har egaren ej utlöst hunden inom åtta dagar efter
erhållen tillsägelse om dess upptagande eller inom sextio dagar från det
kungörelse varit uppläst och i tidning införd, vare hunden förverkad
och tillfälle upptagaren. Vill denne hellre taga lösen, vare hundens
eg are skyldig att sådan efter förut angifna grunder utgifva; dock bör
talan derom instämmas inojn 30 dagar, efter det hunden varit att anse
såsom förverkad.

_ Hvad i denna § är stadgadt galle ej om vallhund, som åtföljer
renhjord eller annan boskapshjord.

24 §.

Katt, som anträffas i skog eller hage, eller å annan mark på
längre afstånd än 200 meter från bebodt hus, må. saklöst dödas.

Om ansvar för öfverträdelse af denna lag och om åtal.

25 §.

Jagar någon olofligen på annans mark, straffes efter allmänna
strafflagen och vare, der han tillika gjort sig skyldig till öfverträdelse
af de angående jagtpass meddelade föreskrifter, jemväl underkastad
särskildt ansvar enligt 27 §.

År jagtpass för den jagande utfärdadt, vare det förbrutet. Har
han vid jagten fångat eller dödat djur, vare derjemte det förverkadt.
Kan djuret ej tillrättaskaffas eller till följd af förskämning ej användas,
då skall dess värde ersättas, och tillfälle djuret eller dess värde jagträttens
innehafvare eller, om djuret fälts å mark, derå jagträtten är
kronan förbehållen, åklagaren.

26 §.

Anträffas å bar gerning den, som olofligen jagar å annans mark,
hafve den, som jagträtt der eger, så ock markens innehafvare samt deras
folk rätt att från honom taga, utom det förverkade villebrådet och jagtpass,
bössa, jagtredskap och hundar till vedermäle och pant samt sådant
behålla, till dess säkerhet blifvit stäld för böter, skadestånd och annan
ersättning, hvartill han kan kännas skyldig. År kronan jagträttsinnehafvare,
hafve tjenstemän och betjente vid skogsstaten eller skogsläroverken
samt allmän åklagare enahanda rätt.

27 §.

öfvar någon jagt med skjutvapen utan att hafva utlöst jagtpass,
då sådant, enligt hvad ofvan är sagdt, bort ega rum, böte från och med
fem till och med ett hundra kronor och vare dessutom skyldig att utgifva
dubbla beloppet af den passafgift, som lägst bort erläggas.

För underlåtenhet att vid jagt medföra utlöst jagtpass eller vägran
att på anmodan af den, som vederbör, uppvisa detsamma, vare straffet
böter från och med fem till och med tjugu kronor.

28 §.

Skrämmer eller drifver någon till sig vildt från annans mark eller
öfverträder förbud, som i 21 § sägs, och är förseelsen ej att hänföra
till oloflig jagt å annans mark; eller bryter någon eljest mot hvad i
denna lag är föreskrifvet, böte från och med fem till och med ett hundra
kronor och vare tillika pligtig att ersätta skadan.

29 §.

öfverträdelser af denna lag, hvilka blott förnärma enskild persons
rätt, må icke åtalas af annan än målsegaren. Sker intrång i den rätt,
som kronan tillkommer, ege tjensteman och betjente vid skogsstaten
och skogsläroverken jemte allmän åklagare att derå tala, och njute de
enahanda hägn och vitsord, som enligt lag och särskilda författningar
tillkomma dem, hvilka Konungens, dess embetsmäns eller rättens ärenden
gå.

Andra öfverträdelser, som i denna lag äro belagda med ansvar,
tillhör det ofvan omförmälde tjensteman och betjente samt allmän åklagare
att beifra; och vare i öfrigt enhvar berättigad att dylika öfverträdelser
åtala.

30 §.

Böter, som efter denna lag ådömas, skola fördelas sålunda, att två
tredjedelar tillfalla åklagaren och en tredjedel den kommun, der öfverträdelsen
egt rum. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af
åklagarens andel.

I händelse af bristande tillgång förvandlas böterna efter allmän
strafflag.

På lika sätt, som ofvan är sagdt om böter, fördelas afgift, som
någon enligt 27 § dömes att utgifva.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19 . .; kommande dock
hvad om jagträtt i 5 § är stadgadt icke att gälla om brukare, till hvilken
jord är upplåten före utfärdandet af jagtstadgan den 21 Oktober 1864.

Förslag

till

Jagtstadga.

1 §•

/ mom. Jagt efter nedannämnda slag af djur vare tillåten allenast
under följande

Jagttider:

För däggdjur:

elg: från och med den 1 September till och med den 15 September;
kronhjort: från och med den 16 Augusti till och med den 30 November;
dofhjort och vildren: från och med den 1 September till och med den
31 December;

rådjur: från och med den 1 September till och med den 31 December;
varande i Malmöhus och Christianstads län jagt dessutom tillåten
å råbock från och med den 16 Juni till och med den 30 Juni;
hare: från och med den 16 Augusti till och med Februari månads utgång;

För foglar:

hjerpe, ripa, tjädertupp och orrtupp: från och med den 16 Augusti till
och med Februari månads utgång;
tjäderhöna och orrhöna:

i Jemtlands län samt Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker
från och med den 16 Augusti till och med Februari
månads utgång;

i öfriga delar af riket från och med den 16 Augusti till och med
den 31 Oktober;

rapphöns: i Malmöhus, Christianstads och Hallands län från och med
den 16 September till och med den 15 November;

i öfriga delar af riket från och med den 16 September till och
med den 31 Oktober;

fasan: från och med den 16 Oktober till och med den 31 Januari;
morkulla: från och med den 16 Maj till och med den 31 December;
gräsand, skedand, bläsand, årta, kricka, stjertand, snatterand, grafand,
brunand och beckasin:

i Malmöhus, Christianstads, Hallands och Blekinge län från och
med den 16 Juli till och med den 31 December;
i öfriga delar af riket från och med den 1 Augusti till och med
den 31 December;

svan: från och med den 1 Augusti till och med Februari månads utgång;
ejder: från och med den 1 Juli till och med den 30 April; dock att
gammal ejderhona (åda) må jagas endast från och med den 1
September till och med den 15 April, samt årsunge af ejder först
från och med den 1 September;

svärta, sjöorre, knipa, vigg och bergand: från och med den 1 Augusti
till och med den 30 April.

2 mom. Om fridlysning af hval är särskild! stadgadt.

2 §.

Ägg af de enligt nästföregående § fridlysta foglar må icke ur
deras bon tagas eller förstöras.

Ej heller vare det tillåtet att från nyttigt vildt, som icke fridlyst
är, taga ungar eller ägg, der det ej sker för studier eller annat nyttigt
ändamål.

3 §.

I hägnad jagtpark eller djurgård må den, som jagträtt der eger,
alla tider af året jaga villebråd, som genom hägnaden hålles instängdt.

4 §•

Under fridlysningstid må fridlyst villebråd icke till salu utbjudas,
köpas, emottagas, från ort till annan forslas eller från utrikes ort införas
längre än fjorton dagar, räknadt från fridlysningstidens inträdande;
ej heller må sådant villebråd tidigare än å andra dagen efter
fridlysningstidens utgång salubjudas eller köpas. Åro fridlysningstiderna
olika för särskilda delar af landet, skall, i fråga om detta förbuds
tillämpning å viss ort, den der gällande fridlysningstid vara bestämmande.

I Malmöhus och Christianstads län må råbock ej till salu utbjudas
eller eljest med dylikt djur tagas befattning, som ofvan sägs, under tid,
då sådant der är förbjudet i afseende å rå, med mindre djuret är

ostyckadt eller eljest i sådant skick, att kännetecken på könet är
förhanden.

Förbud, hvarom i denna § är sagdt, afser ej konserveradt kött af
matnyttigt vildt eller servering af anrättadt vildt till förtäring, eller
lefvande vildt, som bevisligen lagligen infångats eller från utlandet
införts.

Ej heller utgör förbudet hinder för forsling eller försäljning åt
villebråd, som fälts i hägnad jagtpark eller djurgård eller ock efter
10 eller 11 § förverkats, dock att i dessa fall af kronobetjent eller
tjensteman eller betjent vid skogsstaten utfärdadt intyg om platsen, der
djuret fälts, eller bevis, att detsamma förverkats, bör, vidfäst djuret,
åtfölja.

5 §•

Om undantag i särskildt fall för vetenskapligt eller annat dermed
jemförligt ändamål från de i 1, 2 och 4 §§ meddelade bestämmelser
må ansökan göras hos Konungen.

6 §‘

1 mom. Spjut eller skjutvapen må icke gillrade användas såsom
jagtmedel.

2 mom. Annan för menniskor eller husdjur farlig jagtanstalt, såsom
grop, sax eller stång, må icke inrättas eller utsättas närmare farväg
eller annans boningshus än 200 meter och ej heller af någon begagnas
å annans mark utan tillstånd af markens innehafvare samt den, som
jagrätten der eljest må tillkomma.

3 mom. Å samfäld mark må jagtanstalt, som i 2 mom. omförmäles,
icke under tiden mellan den 31 Maj och den 1 Oktober utsättas
eller, dessförinnan utsatt, qvarlemnas, så framt icke alla delegarne dertill
gifvit lof, samt anstalten är med fälda träd eller annan stängsel så
omgärdad, att kreatur derifrån afhållas.

4 mom. Hvad i 2 mom. är stadgadt om användande af der
nämnda jagtanstalter gälle äfven om utläggande af förgiftadt lockbete;
och må sådant lockbete icke såsom fångstmedel begagnas under tiden
emellan den 31 Mars och den 1 November och ej heller å samfäld
mark utläggas utan samtycke af alla delegarne.

5 mom. Den, som vill begagna jagtanstalt, hvarom i 2 mom.
sägs, eller utlägga förgiftadt lockbete, vare skyldig att låta derom, med
uppgift om platsen, der det skall ske, söndagen förut uppläsa kungörelse
i närmaste kyrkor. Gröre ock, der fångstmedlet är förgiftadt lock -

bete, innan det utlägges, anmälan om förhållandet hos vederbörande
länsman eller polismyndighet och uppvise dervid, i händelse giftet är
sådant, att, enligt hvad särskildt är stadgadt, Konungens Befallningshafvandes
tillstånd till dess användande erfordras, behörigt tillståndsbevis
samt styrke tillika, att kungörelse i föreskrifven ordning egt rum.

Nyttjas fångstmedel, som i detta mom. afses, längre tid fortfarande
å samma ställe, skall kungörandet en gång i hvarje månad förnyas.

• §•

Snaror eller finare giller må icke för fångande af vildt begagnas
utom Jemtlands län samt Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker
och icke heller der under tider, då hare och skogsfogel äro fridlysta.

Elg må ej jagas under skidlöpande eller fångas i grop.

Jagt vid bloss vare förbjuden.

Begagnande af nät för fångst af rapphöns vare i allmänhet icke
tillåtet; dock ege Konungens Befallningshafvande för visst fall lemna
jagträttsinnehafvare, som åstundar i jagtvårdsändamål infånga dylikt
villebråd, tillstånd att använda nämnda fångstmedel.

8 §''

1 mom. Från och med den 1 Mars till och med den 15 Augusti
må hund icke begagnas till annan jagt än dels efter björn, varg, lo
eller järf, när något af dessa djur bevisligen uppehållit sig i trakten,
dels vid stränder af sjö eller vattendrag och å kärrmark från och med
den 16 Juli i Malmöhus, Christianstads, Hallands och Blekinge län samt
från och med den 1 Augusti i öfriga delar af riket.

2 mom. Hund, som har för vana att kringströfva i skog eller
mark, skall af egaren hållas instängd eller eljest under sådan vård, att
dylikt kringströfvande förhindras.

§ 9-

Den, som dödar rofdjur af nedannämnda slag, erhåller af allmänna
medel i belöning:

för varg .............................................................. 50 kronor.

» lo eller järf ................................................ 25 »

För unge åt dessa rofdjur erhålles lika mycket som för fullvuxet
djur af samma slag.

Vill någon erhålla sådan belöning, uppvise huden af rofdjuret, för
kronofogde, länsman eller ordförande i kommunalstyrelse, tage hans

intyg, hvilket utan lösen utfardas, att djuret dödats inom riket, samt att
djurets öron blifvit i hans närvaro afskurna, och hafve sedan rätt att
hos närmaste kronouppbördsman eller Konungens Befallningshafvande
uppbära den utfästade belöningen.

I afseende på utbetalning af sådan belöning eger intyg, som af
föreståndare för zoologiskt museum vid rikets universitet eller högskolor
eller af vederbörande intendent vid zoologiska riksmuseum meddelats
derom, att till musei samlingar i ostympadt skick aflemnats rofdjur
af något bland nyssnämnda tre slag, enahanda kraft och verkan,
som enligt nästföregående stycke tillkommer der omförmälda intyg om
att sådant rofdjurs öron blifvit i vederbörandes närvaro afskurna.

10 §• Jv

Jagar någon villebråd under tid, då sådant är förbjudet, böte från
och med tio till och med fem hundra kronor, och vare, der jagtpass
för den jagande utfärdats, detsamma förbrutet. Har djur vid jagten
blifvit dödadt eller fångadt, vare äfven det förverkadt.

Var det elg, som under förbjuden tid dödats, sårats eller fångats,
må böterna ej sättas lägre än etthundrafemtio kronor.

{. ; • j „ n • . * i.’ V .‘.i '' C - ’fi • , ’ l j;l ''.i

11 §• ''V

i'': it *• •• r ; r t. • ■ '' ; ; ; • : {■ * ’• J'' i j; 1 , i ■ ’

Den, som emot stadgandet i 4 § till salu utbjuder, köper, emottager,
från ort till annan forslar eller från utrikes ort inför villebråd,
böte från och med tio till och med tvåhundra kronor, och vare äfven i
detta fall villebrådet förverkadt.

. *:''•*. r ‘ •: i)ff il"-''. - /V 1[’[ ’ ‘

12 §.

Underlåter egare af hund, som har för vana att kringströfva, att
om hunden taga vård, på sätt i 8 § 2 mom. föreskrifves, och anträffas
hunden lös i mark eller skog, der villebråd finnes, under tiden från
och med den 1 Mars till och med den 15 Augusti i andra fall än i
8 § 1 mom. sägs; böte egaren från och med fem till och med femtio
kronor.

Ofverträder någon eljest hvad i denna stadga föreskrifvet är, böte
minst fem, högst ett hundra kronor.

I alla dessa fall vare den felande jemväl pligtig att ersätta skadan,

13 §.

• ,5\ ‘ ■ i CiOU in i i • t J <».• > < bil

Sker öfverträdelse, hvarom nu är sagdt, under utöfning af oloflig
jagt å annans mark, värde, utom straff efter allmän lag för sistnämnda
förbrytelse, särskildt ansvar för öfverträdelse af denna stadga den felande
ådömdt.

Anträffar någon å bar gerning den, som idkar jagt, hvilken i denna
stadga förbjuden är, hafve rätt att från honom taga, utom förverkadt
villebråd och jagtpass, bössa, jagtredskap och hundar till vedermäle och
pant samt sådant behålla, till dess säkerhet blifvit stäld för böter, skadestånd
och annan ersättning, hvartill han kan kännas skyldig.

,V/hS 7L 15 §■

För förseelse, som begås af barn under femton år, svare fader,
målsman eller husbonde, derest förseelsen skett med hans vetskap, och
ej visas kan, att han gjort hvad på honom ankommit för att förekomma
densamma.

. ’ '' ; ’ h ‘ **■,)1 l •! ( ’ /Vf LlOT/i i.!*. ■{'': ‘ •f > i fOCl ! * O :''

• . 16 §•

Tjenstemän och betjente vid skogsstaten och skogsläroverken samt
allmän åklagare åligger det att beifra öfverträdelser mot denna stadga;
och njute de enahanda hägn och vitsord, som enligt lag och särskilda
författningar tillkomma dem, hvilka Konungens, dess embetsmäns eller
rättens ärenden gå.

I öfrigt vare en hvar berättigad att dylika öfverträdelser åtala.

17 §•

1 mom. Böter, som efter denna stadga ådömas, fördelas sålunda,
att två tredjedelar tillfalla åklagaren och eu tredjedel den kommun, der
öfverträdelsen egt rum. Finnes särskildt angifvare, tage han hälften af
åklagarens andel.

1 händelse af bristande tillgång förvandlas böterna efter allmän

strafflag. ! '' i

2 mom. Villebråd, som enligt 10 § förverkadt är, eller dess värde,
derest djuret ej kan tillrättaskaffas, tillfälle åklagaren, der den, som
innehar jagträtten, sjelf begått förseelsen eller är deri delaktig, men i

annat fall jagträttens innehafvare; dock må denne ej sätta sig i besittning
af villebrådet utan i närvaro af två vittnen, och vare dessutom
pligtig att ofördröjligen och sist inom en vecka efter besittningstagandet
anmäla förhållandet bos allmänne åklagaren i orten, allt vid påföljd att
eljest anses såsom den der tagit oloflig befattning med vildt på sätt i 4 §
förmäles.

År villebråd enligt 11 § förverkadt, tillfälle djuret eller dess värde
åklagaren.

Denna stadga träder i kraft den 1 Januari 1900.

Genom densamma sker ej ändring

i de tid efter annan utfärdade Kongl. Kungörelser, genom hvilka
vissa slag af djur blifvit i särskilda delar af landet för all jagt fridlysta
vare sig för vissa år eller tillsvidare, dock att sådan särskild fridlysningsbestämmelse,
hvars giltighet icke blifvit begränsad till viss tid,
skall, der ej dessförinnan annorlunda förordnas, upphöra att gälla vid
utgången af år 1903;

i de uti nådiga Kungörelserna den 11 Juni 1887 och den 14 April
1893 innefattade bestämmelser, enligt hvilka jagt efter elg är tillåten
under September månad å kronoparkerna Halie- och Hunneberg; eller
i Kongl. Resolutionen den 25 Januari 1889 om rätt för Karlsö
jagt- och djurskyddsförenings aktiebolag att å Stora Karlsö idka all
slags jagt under alla tider af året;

skolande i fråga om forsling eller försäljning af elg, som fälts å
berörda kronoparker äfvensom å kronoparken Edsmären, samt villebråd,
som nedlagts å Stora Karlsö, enahanda bestämmelser gälla, som i sista
stycket af 4 § i denna stadga äro föreskrifna i fråga om villebråd, som
fällts i hägnad jagtpark eller djurgård.

Denna stadga verkar ej heller rubbning i hvad genom Kongl.
Brefven till Skogsstyrelsen den 12 Februari 1869 och den 3 Maj 1870
förordnats om skyldighet för Konungens Befallningshafvande i vissa af
rikets län att söka åvägabringa överenskommelser om fridlysning af
vissa skärgårdstrakter för skyddande af ejderfogeln och dess ägg, eller
uti de i dylika överenskommelser innefattade bestämmelser.

Deremot upphäfvas genom denna stadga såväl de delar af jagtstadgan
den 21 Oktober 1864, hvilka icke blifvit upphäfda genom lagen
om rätt till jagt af denna dag, som ock hvad särskilda, bär ofvan ej
undantagna nådiga bref och författningar innehålla mot denna stadga
stridande. .

Förslag

till

Lag

om tillägg till lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd

den $5 April 1889.

Härigenom förordnas, att till lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd den 25 April 1889 skall göras följande tillägg:

Om tiden för beståndet af aftal, hvarigenom jagträtt upplåtes, är
särskildt stadgadt.

Förslag

till

Lag

'' om ändring af 24 kap. 13 § Strafflagen.

.W\ ^ssk C,<1 ,sj\i

Härigenom förordnas, att 24 kap. 13 § Strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse: r 1

För oloflig jagt å annans mark, som ej till jagtpark eller djurgård
inhägnad är, bötes högst tvåhundra riksdaler.

Sker återfall i brottet, eller är dervid djur, som i 12 § 2 mom.
sägs, fäldt, såradt eller fångadt; vare straffet böter, ej under tjugo riksdaler,
eller fängelse i högst sex månader.

>1)111

;r, r ro :>Å Hud b amqtgsi. "tu	obm-frrifDu brV
r it »b s;ö''b:i tmUhfa egKiuJ*	nue / fn jreltoJf
3»C] eo:!'';/.! Tui rtr>:. ,.,i	är i l iv‘‘ -i ,1b
ufjJ .qqölao a no} ffttiv	i ./odödlig eföJäc.;
Förslag	.elöé^&buu da f>iv.m:rx mi- aerr
till

Kungörelse

rr.litj

; X :

■v-ysi

om hvad vid utfärdande af jagtpass är att iakttaga samt om redovisning

af influtna af gifter för dylika pass.

v < s '' ■ ’ '' ■ ibir i ■''.•■Urna* vtrib r-.■:riiVf

ofvjsqfdhni Vv säl* '' eif i*. vyml \ \ ib fota

Härigenom förordnas:

.([ .-»jfj us, .; arföl'' obs;. oi

1 §•

Jagtpass skall utfärdas å tryckt blankett af rektangulär form,
hållande i längd 12 centimeter och i bredd 8 centimeter samt i öfrigt
öfverensstämmande med bifogade formulär Lätt. A. B. och C.

b;-i-/;

s it. a nr. - rilufcn!

Passblanketter förfärdigas af fast och hållbart papper, uppklistradt
å väf samt olika färgadt för hvarje särskildt slag af jagtpass sålunda,
att blå blankett användes till pass, gällande inom hela riket, gul till
pass, gällande inom visst län eller landstingsområde under ett kalenderår,
samt hvit blankett till pass, gällande inom visst län eller landstingsområde
för tre dagar.

3 §•

Domänstyrelsen åligger att draga försorg om anskaffande af erforderligt
antal passblanketter samt att, efter reqvisition, emot qvitto och
godtgörelse för anskaffningskostnaden, tillhandahålla dem Konungens
Befallningshafvande.

4 §•

Vid utfärdande af jagtpass skall Konungens Befallningshafvande
å blanketten på vederbörliga ställen införa den persons för- och tillnamn
yrke eller titel samt hemvist, för hvilken passet utfärdas, tid och ort
för passets giltighet samt afgiftens belopp, hvarjemte, der sökanden är
utländsk undersåte, jemväl detta bör angifvas. Å passet skall vidare
antecknas det nummer, under hvilket passet införts i nedan omförmälda
hos Konungens Befallningshafvande förda förteckning. Passet skall dagtecknas
och underskrifvas af Konungens Befallningshafvande.

Hos Konungens Befallningshafvande skall hvarje kalenderår föras
förteckning, deri samtliga under året utfärdade jagtpass införas i särskildt
för hvarje olika slag af pass fortlöpande nummerordning; och
skall denna förteckning i öfrigt inrättas i öfverensstämmelse med bifogade
formulär Litt. D.

6 §•

Hvarje år inom januari månads utgång skall Konungens Befallningshafvande
till vederbörande landstingsbestyrelse insända redovisning för
under nästföregående år influtna passafgifter och dervid jemväl öfverlemna
det belopp i penningar, som, efter afdrag af kostnaden för passblanketternas
anskaffande, bör landstinget tillkomma.

i'' f■ ■ ir* rtr?y;''■ i > * * * i, ;

. O i"i iLUl i-i Vi\. : fl .*''» • 3.

Litt. A.

för:...

}agtp ass

gällande inom hela riket

under år 19

Passafgiften ______________ kronor är erlagd.

läns landskansli d. __________

OBS ! Detta jagtpass medför icke jagträtt, der sådan icke eljest

enligt lag tillkommer passinnehafvaren.

OBS.!

Detta pass får ej ötver/åtas eller för begagnande till annan
utlemnas.

Litt. B.

^....... ''Jagtpass

gällande inom____________________________ län

för:

under år 19__________

Passafgiften ______________ kronor är erlagd.

läns landskansli d. _______________ 19

OBS.! Detta jagtpass medför icke jagträtt, der sådan icke eljest

enligt lag tillkommer passinnehafvaren.

OBS.!

Detta pass får ej öfverlåfas eller för begagnande till
ut/emnas.

annan

Litt. C.

“fagtpass

gällande inom______________________________________ ____________________________________län

för:...................... .......................................................................................... ........

under tiden från och med d. till och med d.

Passafgiften .. _________ kronor är erlagd.

..................... läns landskansli d. _________________ 19

OBS.! Detta jagtpass medför icke jagträtt, der sådan icke eljest

enligt lag tillkommer passinnehafvaren.

OBS.!

Detta pass får ej öfverlåtas eller för begagnande till annan
utlemnas.

Litt. D.

Förteckning

å jagtpass, utfärdade af Konungens Befallningshafvande i N. N. län1)

år 1900.

Dag då passet ut- färdats.		Nummer å jagt-pass gällande	4. Tiden för passets giltighet	5. M
Den persons namn, yrke eller titel samt hemvist, för hvilken passet utfärdats.	. inom hela riket	g- inom länet för ett kalenderår	. inom länet för tre dagar	Irlagd passafgift kronor
7,	Svensson, Nils, landtbrukare, Hyllie ........	1	_	_	1900	25
7*	Lundgren, Anders, målare, Fors................	—	1	—	1900	10
Va	Hastrup, Peder, godsegare, Omberg, dansk undersåte ................................................	2	_	_	1900	50
5/6	Granquist, Axel, löjtnant, Aby....................	—	—	i	7e—% s)	8
Vs	Muller, Carl, direktör, Berlin, tysk under-såte .......................................................		2		1900	20
29/ /12	Falk, Axel, jägmästare, Ådalen ................	—	—	2	3%, 1900—7,1901	8
				Summa kronor	in

'') År län deladt i särskilda landstingsområden, bör förteckningen sönderdelas sålunda, att
en förteckning föres angående pass, som gälla inom hela riket, samt en för hvarje landstingsområde
i fråga om der gällande pass.

a) Begge de i kol. 4 antecknade dagame medräknas, så att tiden för passets giltighet är:
från och med den 6 till och med den 8 Juni.

> er

néi J/i A:

■ . r:

i-L 0i":

! '' 0 t

It-! • ( ■

I-'' > ■ .■ it

’ ” 1'' i! f i

a :

• .}

MOTIV.

Det komiterade lemnade uppdrag innefattar tvänne uppgifter, den
ena att särskilja jagtlagstiftningens civilrättsliga bestämmelser från de
ekonomiska och administrativa föreskrifterna i ämnet, den andra att
underkasta gällande jagtstadga bedömande och granskning ur jagtvårdssynpunkt
samt upprätta förslag till de nya eller ändrade bestämmelser,
som ur nämnda synpunkt kunna finnas erforderliga.

Hvad beträffar uppdragets* förra del må till en början erinras, att
i nu gällande jagtstadga af år 1864 sammanförts alla såsom nödiga
ansedda föreskrifter rörande jagt och djurfång, utan afseende å huruvida
desamma vore hänförliga till allmän lag eller folie inom området
för Kongl. Maj:ts ekonomiska eller administrativa lagstiftningsrätt, öfver
det förslag, som ligger till grund för gällande jagtstadga, inhemtade
Kongl. Maj:t också yttranden såväl af Högsta Domstolen som af Rikets
Ständer; i den Kongl. propositionen till dessa sistnämnda säges, att då
ärendet enligt sin natur innefattade frågor, hvarom icke borde stadgas
utan Ständernas medgifvande och förslaget derjemte i vissa afseenden
vore beroende på anvisande af nödiga medel (nemligen till premier för
dödande af rofdjur), samt dessa delar af förslaget icke lämpligen kunde
afskiljas och särskild! behandlas, så meddelade Kongl. Maj:t Ständerna
det utarbetade förslaget i dess helhet för erforderlig granskning. Det
Kongl. förslaget behandlades af sammansatta stats-, lag- samt allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet; Ständerna funno vissa ändringar erfordras
samt hemstälde i underdånig skrifvelse, att åt den jagtstadga,
som komme att af Kongl. Maj:t utfärdas, måtte gifvas det innehåll ett
skrifvelsen bifogadt förslag utvisade, hvarefter Kongl. Maj:t utfärdade

1864 års jagtstadga, som endast i mindre väsentliga delar afvek från
Ständernas förslag.

Under årens lopp hafva sedermera ändringar skett i jagtstadgans
§§ 7, 12, 16, 17, 19 och 20. Af dessa kan ändringen af § 7 anses
vara tillkommen i den ordning, 87 § 1 mom. Regeringsformen utstakar;
efter framställning af enskild motionär beslöt nämligen 1891 års riksdag,
i enlighet med lagutskottets hemställan, att för sin del antaga en förordning
om ändrad lydelse af § 7 i jagtstadgan, och, sedan Kongl. Maj:t
häröfver hört Domänstyrelsen och Högsta Domstolen, utfärdade Kongl. Maj:t
den 31 Dec. 1892 förordning i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut.
Samtliga öfriga ändringar i jagtstadgan, äfvensom af Kong! Maj:t tid
efter annan utfärdade kungörelser med bestämmelser om fridlysningstider
för vissa slag af villebråd hafva tillkommit i administrativ väg,
utan att den i nyssnämnda grundlagsrum omförmälda ordning ansetts
dervid behöfva iakttagas.

Till fullgörande af ifrågavarande del af komiterades uppdrag hafva
komiterade dels utarbetat ett förslag till lag om rätt till jagt och deri
sammanfört alla de bestämmelser rörande jagt och djurfång, hvilka
komiterade ansett vara af allmän lags natur, dels i särskilda förslag till
jagtstadga och till kungörelse med närmare bestämmelser rörande jagtpass
intagit de ekonomiska och administrativa föreskrifterna i ämnet,
dervid innehållet i förstnämnda båda författningsförslag i väsentliga delar
hemtats från gällande jagtstadga.

Ett sådant särskiljande af jagtlagstiftningens olika delar har naturligtvis
varit förenadt med åtskilliga vanskligheter, då gränsen emellan
det civilrättsliga lagstiftningsområdet, å ena, samt det ekonomiska och
administrativa, å andra sidan, är ganska sväfvande och i många
fall svår att uppdraga, samt för öfrigt stadganden, hvilka till sin natur
icke tillhöra samma lagstiftningsområde, ofta hafva det inbördes sammanhang,
att de icke utan praktiska olägenheter kunna åtskiljas.

Rörande grunderna för de särskilda stadgandenas hänförande till
det ena eller det andra af ofvannämnda författningsförslag, må här anföras
följande:

Jagtstadgans § 1 samt §§ 3—10 afse hufvudsakligen att afgöra,
hvem rätt till jagt tillkommer, och angå således rent privaträttsliga
förhållanden. Komiterade hafva derför ansett dessa bestämmelser vara
af allmän lags natur och intagit motsvarande stadganden i lagförslaget
under dess § 1 och §§ 3—8 samt §§ 10—12.

Enär bestämmelserna i jagtstadgans 18 och 19 §§ afse att reglera

rättsförhållanden enskilde personer emellan samt beröra fall, då enskild
egendom förverkas, torde desamma böra hänföras till allmän lag. Motsvarande
stadganden, i den mån sådana ansetts böra bibehållas i
den nya lagstiftningen, hafva derföre fått inflyta i lagförslaget (22—

24 §§)•

De i jagtstadgans §§ 12—17 samt § 20 meddelade föreskrifter
afse att befordra jagtvården och främja den nyttiga vildnadens tillväxt,
hufvudsakligen genom fridlysning af vissa slag af villebråd och utfästande
af premier för rofdjurs dödande, äfvensom att inskränka eller
förbjuda användandet af vissa jagtmedel, som kunna medföra fara för
menniskor och husdjur. Då ändring skett af föreskrifterna i dessa ämnen,
hafva, såsom redan nämnts, frågorna härom handlagts och afgjorts i
administrativ väg utan tillämpnning af det i 87 § 1 mom. Regeringsformen
omförmälda förfarande. Komiterade dela den uppfattning,
som ligger till grund för ett dylikt tillvägagående, och hafva derför
inrymt motsvarande bestämmelser i förslaget till jagtstadga i dess §§
1—9.

Rätten att åtala öfverträdelse!* af jagtstadgans föreskrifter och
påföljden för dylika öfverträdelser behandlas i §§ 21—25 af samma
stadga; motsvarande bestämmelser hafva intagits dels i lagförslaget och
dels i förslaget till jagtstadga, alltefter som dessa bestämmelser afsett
öfverträdelser af stadgandena i det ena eller det andra förslaget.

Hvad komiterade i öfrigt hafva att anföra om skälen för de föreslagna
stadgandenas hänförande till det ena eller andra författningsslaget,
vilja komiterade andraga i sammanhang med motiveringen till
innehållet i de särskilda §§ i förslagen.

I den fråga, som senare delen af komiterades uppdrag afser, eller
frågan, i hvilka hänseenden ändringar i gällande jagtstadga må vara
erforderliga ur jagtvårdssynpunkt, hafva under senaste år åtskilliga förslag
blifvit af intresserade personer eller korporationer framstälda. Af
dessa förslag torde det om införande af en allmän jagtskatt i främsta
rummet förtjena uppmärksamhet.

Under åren 1894 och 1895 inkommo sålunda till Kongl. Majrt
framställningar om införande af en allmän jagtskatt i riket från åtskilliga
hushållningssällskap och jagtföreningar, hvilka såsom skäl för
en sådan skatts införande hufvudsakligen framhöllo, hurusom villebrådet
aftoge i vida högre grad, än som kunde förklaras af landets genom
ökad kultur förändrade naturbeskaffenhet, beroende till någon del visserligen
på rofdjursjagtens vårdslösande, men i främsta rummet på den
tilltagande hänsynslöshet, hvarmed jagten å nyttigt vildt bedrefves i landet.

Detta senare missförhållande åter ansåges hafva sin förnämsta orsak
deri, att det till följd af vissa omständigheter, såsom lättade kommunikationer,
större tillgång på prisbilliga gevär, nutidens sportifver m. m.,
uppstått en alltjemt tillväxande klass af mer eller mindre tillfälliga jagtidkare,
- hvilka saknade intresse af att skona villebrådsstammen å de tillfälliga
jagtmarker, hvilka de med eller utan lof begagnade. Ett enligt
förslagsställarnes mening verksamt medel häremot vore införandet af en
allmän jagtskatt i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad som vore
gällande i de flesta europeiska länder och till ett belopp af 10 å. 20
kronor. Härigenom förväntades antalet jagtidkare skola inskränkas till
hufvudsakligen sådana personer, som hyste intresse för villebrådsstammens
bevarande och förökande, hvarjemte sjelfva jagtvården och jagtlagarnes
efterlefnad skulle i väsentlig mån främjas, hvilket vore af desto
större betydelse, som det vilda med god hushållning och vård kunde
blifva en högst afsevärd tillgång för landet.

Dessa framställningar remitterades till Domänstyrelsen, som efter
att hafva inhemtat yttranden från Konungens Befallningshafvande i länen
samt landstingen och skogstjenstemännen den 11 Maj 1896 afgaf
underdånigt utlåtande i ämnet.

Skogstjenstemännen vitsordade i sina yttranden, att villebrådstillgången
i allmänhet minskats, i synnerhet på allmogemarkerna och
der jorden vore styckad i smärre lotter. I de flesta fall hade man,
enligt skogstjenstemännens åsigt, att söka orsaken till den anmärkta
minskningen deruti, att jägarnes antal ständigt ökades ock särskildt de
jägares, som saknade egen jagtmark ock derför kemsökte andras ock der
ej kade det ringaste intresse för villébrådsstammens bevarande. Från flere
orter uppgåfves, att jordegarne, i synnerhet de mindre, saknade utväg
att skydda sina marker för denna stora mängd lösa personer, hvilka
förde ett oafbrutet utrotningskrig mot det vilda, hvadan man kunde
befara, att tillståndet skulle efter hand leda derhän, att de jordegande
sjelfva ginge förlustiga all inkomst från sina egna jagtmarker. Skogstjenstemännen
biträdde derför i allmänhet hushållningssällskapens och
jagtföreningarnes mening derutinnan, att införandet af jagtskatt, såsom
varande ett medel att inskränka jägarnes antal, skulle bidraga till det
vildas skyddande och främjande af en bättre jagtvård.

Landstingen deremot uttalade sig i allmänhet mot en allmän jagtskatts
införande och åberopade såsom hufvudskäl det ingrepp ock den
inskränkning i jordegarens nuvarande rätt att fritt jaga å egna egor,
kvilka blefve en följd af jagtskattens införande. Denna inskränkning
skulle svårast drabba de mindre hemmansegarne, för hvilka skattens

erläggande blefve en alltför stor uppoffring och hvilka alltså skulle helt
och hållet utestängas från den jagträtt de nu egde. Då detta ingrepp
i en rätt, som varit jordegarne af ålder tillförsäkrad, enligt rådande
uppfattning betraktades såsom opåkallad^ och följaktligen något intresse
hos jordegarne för påbudets efterlefnad icke kunde påräknas, syntes det
med skatteförslaget afsedda syftets uppnående högst tvifvelaktigt.

Ronungens Befallningshafvande i flertalet af länen ansågo fördelarne
af en jagtskatt öfverväga olägenheterna och förordade således
en sådan skatts införande, om ock med vissa modifikationer. I de öfriga
länen afstyrkte Konungens Befallningshafvande införandet af jagtskatt
hufvudsakligen på de skäl, som af landstingen anförts.

Domånstyrelsen lemnade i sitt utlåtande en kort öfverblick öfver
den utländska lagstiftningen i ifrågavarande hänseende. I denna öfverblick
omförmäldes, hurusom i de flesta länder i mellersta och södra
Europa en hvar, som ville utöfva jagt, vore skyldig lösa tillståndsbevis
att vid jagtens utöfvande uppvisas för dem, som öfvervakade jagtlagarne
i orten, hvarjemte i vissa länder fordrades särskildt tillstånd
att bära jagtvapen eller ett s. k. Waffenpass. Afgiften för dessa tillståndsbevis
utginge med olika belopp i de särskilda staterna; så betalades
t. ex. i Österrike, särskildt för hvarje provins, 2 till 5 gulden,
förutom en stämpelafgift af \ till 1 gulden, i Preussen 15 mark, i
Braunschweig 10 mark, i Baden 20 mark, i Frankrike 28 francs och i
England 10 shillings för jagttillstånd och 10 shillings för vapenpass,
hvilka samtliga afgifter afsåge helt år; dessutom kunde tillståndsbevis
för jagt för visst tillfälle eller vissa dagar få lösas mot lägre afgift.

Sedan Domänstyrelsen ytterligare erinrat, att frågan om jagtskatts
införande här i riket först blifvit väckt af 1828 års särskilda komiterade
för skogs- och jagthushållningens undersökande i deras samma år
afgifna underdåniga betänkande samt derefter af enskild motionär utan
framgång upptagits vid 1829 och 1834 årens riksdagar, anförde Domänstyrelsen
vidare i sitt utlåtande: med folkökningen och det stigande
välståndet tillväxte de jagtutöfvandes antal; jordens efter hand skeende
^styckning i mindre lotter vore mycket ogynnsam för vildnaden och
jagten, hvartill komme landets framskridande odling i allmänhet och
särskildt de sänka markernas torrläggning, vattendragens reglering för
trävaruflottning, skogarnes minskning genom pågående atverkningar
m. m., hvilka omständigheter hvar i sin mån bidroge till, att de lämpligaste
tillhållen och uppehållsorterna för det vilda efter hand inskränktes.
Å ena sidan tillväxte alltså deras antal, som skördade villebrådet, medan

å andra sidan oafbrutet fortginge en minskning eller nedsättning i vilkoren
för vildnadens förekomst; det framginge ock af de afgifna yttrandena,
att de mindre jordegarne i allmänhet saknade både håg och utväg
att skydda sina egna områden, hvadan ett allmänt villebrådsarmod å
dessa marker, hvilka upptoge landets största del, efter hand vore att
befara, der det ej redan inträdt. Domänstyrelsen knnde derför ej undgå
att finna tillståndet med afseende å jagten åtminstone i de folkrikare
delarne af landet vara sådant, att åtgärder för en förbättrad jagtvård
vore af behofvet påkallade. Tiden för införandet af en allmän jagtskatt
syntes dock Domänstyrelsen icke ännu vara inne; landstingens uttalanden
visade med all tydlighet, att den uppfattningen, att jordegare endast
mot särskild skatt skulle få jaga å egna egor, ännu ej vunnit
någon allmännare tillslutning eller så ingått i det allmänna rättsmedvetandet,
att derå kunde grundas ett lagstadgande om allmän jagtskatt.
Ett dylikt stadgande skulle för öfrigt, äfven om det kunde genomdrifvas,
mötas af motvilja och således icke kunna påräkna det intresse och
den medverkan från allmänhetens sida, som vore ett oeftergifligt vilkor
för att stadgandet skulle kunna göras verksamt och medföra åsyftadt
gagn. En jagtbeskattning under annan form och i mera begränsad
omfattning ansåges dock kunna åvägabringas på så sätt, att det öfverlemnades
åt kommunerna att besluta ej allenast, huruvida jagtskatt skulle
utgöras, utan äfven med hvilket belopp inom vissa gränser skatten skulle
erläggas. En sådan skatt skulle komma att utgå endast i de orter, der
ett verkligt intresse för jagtvården funnes och utsigt för lagens verksamma
efterlefnad kunde påräknas; och framlade Domänstyrelsen ett på
sistnämnda grunder utarbetadt förslag till förordning angående jagtskatt.

Årendet föredrogs den 20 nov. 1896 inför Kongl. Magt, som ansåg
af den förebragta utredningen framgå, att tillgången på nyttigt villebråd
åtminstone i de mera bebyggda delarne af landet numera mångenstädes
så nedgått, att åtgärder för en förbättrad jagtvård väl kunde anses af
behofvet påkallade, äfvensom att den föreslagna jagtskatten, om ock
med afseende å kontrollen öfver en blifvande författnings efterlefnad
och jemväl i andra afseenden erbjudande icke obetydliga svårigheter, i
sin mån skulle kunna bidraga till villebrådstillgångens höjande. Då
emellertid af de afstyrkande yttranden, som afgifvits af det öfvervägande
antalet landsting och åtskilliga länsstyrelser, med temlig säkerhet kunde
dragas den slutsats, att allmänna meningen bland landets jordegare
ännu icke mognat till insigt om fördelarne af en jagtskatt, ens i den
af Domänstyrelsen förordade form, och vid sådant förhållande jagtskatten,
äfven om utsigt förefunnes till dess genomförande, sannolikt

icke, i saknad af erforderligt intresse och understöd från jordegarnes
sida, komme att medföra åsyftadt gagn, fann Kongl. Maj:t de gjorda
framställningarne om införande af jagtskatt icke till någon Kongl. Maj:ts
vidare åtgärd föranleda.

I detta sammanhang torde förtjena omnämnas, hurusom vid den
nordiska jägarekongress, som sommaren 1897 sammanträdde i Stockholm
och räknade deltagare från Sverige, Norge, Danmark och Finland,
behandlades ett af Skaraborgs jagtvårdsförening väckt förslag, hufvudsakligen
innehållande, att hvar och en, som ville utöfva jagt, skulle
vara försedd med jagtpass, hvilket borde afgiftsfritt tillhandahållas egare
och innehafvare af jord och gälla för jagt å jordegarens eller jordinnehafvarens
egen mark, men i andra fall lösas med en viss afgift. Detta
förslag blef af kongressen enhälligt godkändt.

Af den utredning, frågan sålunda vunnit, anse komiterade framgå,
att vigtiga skäl tala för införande i vårt land af jagtskatteinstitutet.
Såsom förhållandet är för närvarande, har jordegaren icke till sitt förfogande
något verksamt medel att förekomma oloflig jagt å sina egor.
Visserligen lemnar lagen honom öppet att genom åtal få den brottslige
fälld till ansvar, men denna rätt är, åtminstone för den mindre jordegaren,
af föga praktisk betydelse. Jagtens ringa värde för honom
frestar ej lätt till äfventyrare af en rättegång, som, äfven om den
vinnes, i de flesta fall ådrager honom kostnader, hvilka den saktande
sällan är i tillfälle att ersätta. Sålunda uppstår snart, särskilt inom
trakter, der jorden mera allmänt är styckad i smärre brukningsdelar, likgiltighet
för all jagtkontroll, och fältet lemnas öppet för dessa maroderande
jägare, hvilka olofligen ströfva omkring på andras områden och
utan ringaste hänsyn nedlägga hvad villebråd, som kan påträffas. Antalet
af dylika jägare har, enligt hvad erfarenheten visat, under senare
tider vuxit i oroväckande grad, och från deras sida hotar, enligt komiterades
åsigt, den största faran för villebrådsbeståndet i vårt land.

Införandet af jagtskatt skulle, enligt komiterades tanke, medföra
en väsentlig förbättring i detta förhållande, h örst och främst kan det
antagas, att mången komme att afhålla sig från obehörigt eller onödigt
utöfvande af jagt hellre än att underkasta sig skatteafgiften, och härigenom
skulle antalet jägare af den art, hvarom här är fråga, helt visst
komma att i betydlig mån inskränkas. Då vidare utöfvande af jagt
utan erläggande af jagtskatt tydligtvis borde vara underkastadt allmänt
åtal, blefve jordegaren satt i tillfälle att utan kostnader och besvär inskrida
mot'' alla, som, utan att vara försedda med bevis i sådant hänseende,
olofligen jagade å hans egor. Kontrollen blefve underlättad och

deraf skulle snart följa, att intresset för densammas utöfvande ökades
till väsentligt gagn för jagtvården i landet.

Såsom redan blifvit framhållet, skulle dock en lag om införande
af allmän jagtskatt i den form, som förut varit ifrågasatt, helt visst
komma att, åtminstone för närvarande och innan jagten vunnit större
betydelse i ekonomiskt hänseende, än nu är fallet, röna motstånd hos
landets jordegare och således sakna utsigt att kunna genomföras.
Komiterade hafva derför öfvergifva tanken derpå och sökt finna någon
utväg, hvarigenom ändamålet skulle kunna vinnas, utan att den jordegaren
af ålder tillkommande jagträtt träddes för nära. En sådan utväg
anse komiterade sig hafva funnit i stadgandena om jagtpass, intagna
i 13—16 §§ i förslaget till lag om rätt till jagt.

Grundtanken i dessa stadganden är, att hvar och en, som vill
utöfva jagt å mark, den han ej eger eller innehafver, skall vara skyldig
att utlösa jagtpass, medan deremot dylik skyldighet ej skall åligga
jordegare och jordinnehafvare vid jagt å egen mark. Då förslaget sålunda
från skyldigheten att utlösa jagtpass fritager jordegare och jordinnehafvare,
ja till och med utsträcker denna frihet till hemmavarande
medlemmar af hans familj samt hos honom anstälda jägare eller skogvaktare,
kan förslaget icke sägas göra något obehörigt intrång i den
jordegare och jordinnehafvare för närvarande tillförsäkrade rätt till jagten
å egen mark; och någon motvilja mot förslaget från deras sida bör
derför ej vara att förvänta. Å andra sidan hålla komiterade före, att
stadgandena om jagtpass skola komma att medföra väsentligen samma
fördelar, som, enligt hvad ofvan är sagdt, kunnat påräknas åt införandet
af allmän jagtskatt: minskning af de illojala jägarnes antal samt
skärpt tillsyn och kontroll öfver jagtlagarnes efterlefnad. I sistnämnda
hänseende torde särskildt vara af betydelse att, såsom förslaget innehåller,
vederbörande kommun erhåller andel i de böter, hvilka ådömas
för underlåtenhet att utlösa jagtpass, enär derigenom hos kommunens
medlemmar i allmänhet kan förväntas ett ökadt intresse för att sådana
förseelser varda beifrade.

Såsom Domänstyrelsen i sitt förenämnda utlåtande framhållit, stadgas
i en del främmande länders lagstiftningar såsom vilkor för rätt till
jagtutöfning å egen mark, att denna mark skall innehålla en viss ytvidd,
nämligen i Österrike 115 hektar, i Preussen 76 hektar, i Bayern
80 å 133 hektar, i Sachsen 166 hektar, i Baden 72 hektar, i Elsass -

Lothringen 25 hektar, o. s. v.; mindre egolotterjj åter. sammanslås till
särskilda jagtområden, derå jagten för gemensam räkning utarrenderas.

En dylik anordning vore särdeles egnad att förebygga det i vårt
land, der jordstyckningen ganska långt framskridit, ofta förekommande,
men ur jagtvårdssynpunkt synnerligen otillfredsställande förhållandet,
att jagten å mindre områden, hvilka ej kunna ensamma för sig tjena
villebrådet till stadigvarande uppehållsort och åt detsamma lemna tillräcklig
föda, bedrifves utan hänsyn och omtanke om den nyttiga vildnadens
bestånd, särskildt hvad beträffar högdjuren, hvilka vanligen nedskjutas,
så snart de beträda ett dylikt mindre område.

I sitt meranämnda utlåtande förordade också Domänstyrelsen en
lagstiftning, hvilande på den grundsatsen, att kommunens jordegare å
kommunalstämma skulle ega besluta om sammanslagning af kommunens
jagtmarker till en eller flere komplexer för gemensam utarrendering,
med rätt likväl för jordegare, som innehade en sammanhängande areal
af minst 150 hektar, att fritt förfoga öfver jagten å sin mark. I sammanhang
med förslaget om allmän jagtskatt blef denna framställning
föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, men då de anmärkningar, hvilka,
såsom ofvan nämnts, framstälts mot förslaget om jagtskatt, ansågos i
än hög grad gälla Domänstyrelsens berörda framställning, fann Kongl.
Maj:t densamma ej till vidare åtgärd föranleda.

Vid 1897 års nordiska jägarekongress återupptogs frågan, och
kongressen uttalade sig enhälligt för obligatorisktj utarrenderande af
jagt mark, understigande en viss areal.

Beträffande denna fråga, hvilken komiterade jemväl egnat sin uppmärksamhet,
vilja komiterade erinra, att i de länder, der fordran på
viss storlek af jagtområdet uppstälts såsom vilkor för rättigheten att
idka jagt å egen mark, jagträtten länge varit förbehållen furstarne samt
vissa'' godsegare, och att berörda vilkor tillkommit i sammanhang med
att jorden befriades från dylik främmande jagträtt, hvadan stadgandet
då ej föreföll såsom något intrång i de smärre jordegarnes rätt. I vårt
land åter har jordegaren sedan länge varit tillförsäkrad rätt till jagt å egen
mark utan afseende å denna marks storlek; hvarje försök att fråntaga
de mindre jordegarne denna rätt och föreskrifva ett obligatoriskt utarrenderande
af jagtmarker under en viss areal skulle derföre, åtminstone
innan större utbyte af jagtens upplåtande kan påräknas, än för närvarande
är fallet, med säkerhet mötas af stor motvilja och sakna all
utsigt att kunna genomföras. Komiterade hafva vid sådant förhållande
icke tilltrott sig att framlägga något förslag i denna rigtning, huru tilltalande
en sådan lagstiftning än kan vara ur jagtvårdssynpunkt.

Af särdeles stor betydelse för jagtvården är gifvetvis fastställandet
af fridlysningstiderna för det nyttiga villebrådet. I allmänhet torde
dessa höra afpassas så, att djuren skyddas, medan parningen försiggår
och till dess ungame utväxt så, att de kunna lifnära och sköta sig
sjelfva utan moderns omvårdnad. Då tiden härför i vårt land med dess
störa utsträckning i norr och söder helt naturligt antagits vara olika i
de särskilda delarne af landet, har fordran blifvit framstäld på landets
indelning i flere jagtzoner med olika fridlysningstider. Å andra sidan
har man påstått, att förhållandena med parningen och ungarnes utväxt
i landets särskilda delar icke äro så olika, att de i regeln nödvändiggöra
olika skyddstider, och förty påyrkat, att för vinnande af bättre
kontroll öfver jagtlagarnes efterlefnad, särskilt hvad handeln med vildt
under förbjuden tid angår, fridlysningstiderna göras gemensamma för
hela riket. Meningarne härom, äfvensom om den tid, hvarje särskildt
djurslag bör vara skyddadt, visade sig också vid den nordiska jägarekongressen
1897 så delade, att kongressen icke enade sig om något
gemensamt uttalande, utan beslöt att låta den förda diskussionen utgöra
svar på frågan.

För sin del anse komiterade erfarenheten hafva ådagalagt, att,
om än djurens parning i landets nordliga provinser i allmänhet eger
rum senare än i de mellersta och sydliga, ungarnes tillväxt i de förra
dock försiggår så mycket snabbare än i de senare, att ungarne, särskildt
hönsfoglarnes, ungefär samtidigt nå sin fulla utveckling.

Detta förhållande, hvilket torde hufvudsakligen bero på det under
sommaren nära nog ständiga solljuset å de nordligare breddgraderna
och den derstädes synnerligen rika tillgången på mygglarfver och andra
insekter, tjenliga till föda åt fogelverlden, har möjliggjort genomförandet
i ganska stor utsträckning af den, särskildt ur kontrollsynpunkt
betydelsefulla grundsatsen om gemensamma fridlysningstider för hela
riket. I de fall, der någon djurarts särskilda fortplantningsförhållanden
och utveckling gjort sådant nödvändigt, hafva dock afvikelser från denna
grundsats egt rum.

Från det för närvarande stadgade förbudet mot försäljning af
fridlyst villebråd under förbjuden tid gör gällande jagtstadga undantag
för de fall, då lagligen visas kan, att detsamma blifvit fångadt
under tillåten tid eller på annat lofligt sätt förvärfvadt. Detta undan -

tåg, ehuru principielt rigtigt, har dock i praktiken visat sig medföra
den påföljd, att förbudet blifvit nära nog fullkomligt betydelselöst.

Svårigheten att skilja ett visst stycke villebråd från ett annat af
samma slag, att identifiera detsamma, något som ju är nödvändigt för
åstadkommande af utredning om tiden, då det fällts, eller för att konstatera
dess införande från utlandet, bar ledt dertill, att såväl åklagaremyndigheterna
som domstolarne härutinnan åtnöja sig med ett minimum
af bevis, och saken har nu kommit så långt, att befintligheten af ett
sigillaftryck, hvilket som helst, å ett stycke vildt, som torgföres än så
lång tid efter fridlysningsperiodens inträdande, är nog för att freda
säljaren från alla vidare efterforskningar i saken. För kontrollen å fridlysningsbestämmelsernas
behöriga efterlefnad är det af yttersta vigt, att
detta missförhållande rättas, och komiterade hafva i sådant hänseende
ansett nödigt föreslå, att, i likhet med hvad flera utländska jagtlagar
härutinnan stadga, försäljning eller forsling af fridlyst villebråd, vare
sig det fällts här i landet eller införts utifrån, ovilkorligen förbjudes
under fridlysningstiden med undantag allenast af en kort respit närmast
efter den tillåtna jagttidens utgång.

Till minskande af jagtöfverträdelsernas antal hafva komiterade
vidare ansett erforderligt, att ansvarsbestämmelserna såväl för oloflig
jagt å annans mark som för jagt i olaga tid skärpas. Närmare redogörelse
för komiterades förslag härutinnan äfvensom för öfriga stadganden
i de utarbetade författningsförslagen lemnas här nedan vid motiveringen
till de särskilda paragraferna i dessa.

Förslaget till lag om rätt till jagt.

Lagförslagets rubrik är affattad i öfverensstämmelse med rubriken
till den nya fiskerättslagen. Ingressen ansluter sig till öfvergångsbestämmelserna
i komiterades förslag till jagtstadga, hvilken förutsatts
komma att utfärdas samtidigt med lagen.

Denna § öfverensstämmer med nuvarande jagtstadgas 1 §, i hvars
bestämmelser komiterade icke haft anledning föreslå någon ändring.

Rubrik

och

ingress.
1 §■

5 <?:s
1 mom.

2 §:s
2 mom.

De här föreslagna bestämmelserna, som hafva sin motsvarighet i
§ 2 af gällande jagtstadga, äro visserligen ej af civillags natur, men
då de hufvudsakligen angå dispositionen af en med kronans eganderätt
till fast egendom förenad eller deraf härflytande särskild rättighet och
således ej torde kunna fastslås i lag utan Riksdagens hörande, hafva
desamma till förekommande af en alltför stor splittring af de jagten
rörande stadganden ansetts lämpligen kunna här intagas i stället för
att, såsom eljest måst ske, införas i en särskild förordning.

1 materielt hänseende betecknar 2 §:s 1 mom. i förslaget ej annan
ändring uti gällande stadganden, än att dels medlemmar af det kungliga
huset särskildt omnämnts bland de å kronans marker jagtberättigade,
dels rättigheten för landshöfdingarne att jaga å berörda marker, hvilken
hittills varit inskränkt till dem personligen, utsträckts jemväl till personer,
som åtfölja dem vid jagttillfället, hvarigenom de alltså blifvit
likstälda med öfverhofjägmästaren och chefen för Domänstyrelsen. Såsom
förhållandet hittills varit, har landshöfdings rätt att jaga å kronomark
icke egt någon nämnvärd betydelse. Att jaga ensam kan för honom
sällan eller aldrig komma i fråga, särskildt i sådana landsdelar, der
stöfvarjagt icke med fördel kan idkas. Man är der hänvisad till drefeller
klappjagt, om något resultat skall kunna åstadkommas. Då dylika
jagter visat sig ganska verksamma, om ej de enda möjliga, till efterhållande
af räfvar, särskildt å kronoparker, der högvildt förekommer,
och för dettas fredande stöfvarjagt ej bör få ega rum, hafva komiterade
ansett det icke medföra någon betänklighet att genom det ifrågasatta
tillägget sätta landshöfdingarne i stånd att anställa sådana jagter, om
de så åstunda, desto mindre, som enligt förslagets 2 §:s 2 mom. skyldighet
åligger dem att lemna ersättning för det fälda villebrådet.

Då enligt gällande instruktion för skogsstaten af den 29 November
1889 de vid skogsläroverken anstälde tjensteman och betjente icke
såsom sådana räknas till skogsstaten, men tydligtvis böra hafva samma
rätt att utöfva jagt å de under läroverkens förvaltning stälda skogar
som skogsstatens tjenstemän och betjente å sina tjenstgöringsområden,

har ansetts nödigt att härom göra särskild erinran i texten.

Då det icke, principiellt sedt, kan anses rigtigt, att någon hemtar
enskild fördel eller nytta af en staten tillkommande rättighet, äfven om,
såsom fallet är med den i 1 mom. af denna § omförmälda rätt att utöfva
jagt å kronomark, denna fördel eller nytta är af föga betydenhet
i ekonomiskt hänseende, har i förevarande mom. föreslagits ett stadgande
om skyldighet för den, som jagar å kronans mark, att utgifva
ersättning till staten för det villebråd, som der af honom fälles.

Till detta förslag hafva komiterade dessutom hemtat särskild anledning
af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 10 Maj 1895, i hvilken
Riksdagen anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, på hvad
sätt genom tillgodogörande af jagträtten å kronoparkerna och annan
kronan tillhörig odisponerad mark inkomst kunde beredas statsverket.
Såsom bekant, fann Kongl. Maj:t, efter det Domänstyrelsen afgifvit ett
sakrikt utlåtande i frågan, genom nådigt beslut den 20 November 1896,
Riksdagens ofvannämnda skrifvelse icke föranleda till någon vidare åtgärd,
hufvudsakligen på den grund, att en i större omfattning skeende
utarrendering skulle, utan att tillföra kronan någon afsevärdare inkomst,
i flera hänseenden utöfva menligt inflytande på skogsvården å de utarrenderade
jagtmarkerna samt i sin män bidraga till fortskyndande af
den i senare tider alltmera öfverklagade minskningen i tillgången inom
landet å nyttigt vildt. Komiterade, som i allo instämma i de skäl, som
sålunda uttalats emot utarrendering af kronans jagträtt, hafva emellertid
trott Riksdagens afsigt kunna i hufvudsak vinnas genom ett stadgande
i den rigtning, komiterade här föreslagit. Detsamma är jemväl egnadt
att förekomma, att rätten till jagt å kronans egor utöfvas i större
utsträckning, än lämpligt är, och kan således i sin mån bidraga dertill,
att kronoskogarne bibehållas vid sin ur jagt vårdssynpunkt synnerligen
vigtiga uppgift att, spridda som de äro öfver allt i landet, i skilda
trakter tjena såsom remiser, der det vilda kan hafva en i allmänhet
fredad tillflyktsort.

För undvikande af de med en alltför minutiös redovisningspligt
förenade praktiska olägenheter hafva emellertid komiterade ansett befrielse
från ersättningsskyldighet böra medgifvas skogsstatens och skogsläroverkens
tjenstemän och betjente i afseende å sådant villebråd, som
af dem fälles å deras tjenstgöringsområden och för eget behof användes.
Med sistnämnda uttryck liar afsetts att utmärka, att befrielse från ersättning
icke eger rum i afseende å villebråd, som afyttras. Sådan befrielse
bör enligt komiterades tanke icke heller medgifvas i fråga om
det mera värdefulla villebråd, som endast efter Konungens särskilda
tillstånd får å kronans marker jagas. Att uttrycklig bestämmelse härom
ej i lagen intagits, har berott derpå, att komiterade förutsatt, att, i
likhet med hvad hittills iakttagits, föreskrift om sådan ersättnings utgifvande
allt fortfarande kommer att meddelas i sammanhang med tillståndets
beviljande.

För beräkning af de ersättningsbelopp, som skola för jagt å kronans
marker utgifvas, har det synts lämpligast, att Domänstyrelsen
utfärdar eu för hela landet gällande allmän prislista, deri efter billig

beräkningsgrund värde utsattes å hvarje särskildt slag af vildt efter
stycketal. Komma särskilda närmare föreskrifter angående redovisning
af omförmälda ersättning att visa sig behöfliga, lärer Kongl. Maj:t gifva
Domänstyrelsen i uppdrag att föranstalta om erforderliga bestämmelsers
utfärdande.

3 §. Första stycket af förevarande paragraf innehåller ej något nytt.

Det har ifrågasatts att här införa ett tillägg i syfte att utmärka, att
jagträtt å krononybyggen skulle tillkomma nybyggets innehafvare, men
detta har ansetts öfverflödigt, då det, utan att sådant uttryckligen uttalas,
torde vara tydligt, att krononybygge i detta afseende är likstäldt.
med kronohemman.

Bestämmelsen om brukares jagträtt å till honom upplåten jord —
hvilken bestämmelse för närvarande har sin plats uti jagtstadgans § 3
— har ansetts lämpligast att införa såsom en särskild paragraf, då dess
nuvarande plats någon gång föranledt den missuppfattning, att bestämmelsen
icke skulle ega tillämplighet vid utarrendering af sådan jord,
som i 1 § afses.

Den nya bestämmelsen i paragrafens andra stycke har tillkommit
i syfte att förekomma en olägenhet, hvaröfver icke sällan klagas. Genomskäres
en jagtmark af jernväg, inträffar det, att villebråd från ömse
sidor kanske dagligen passerar öfver jernvägslinien, vanligtvis på ungefärligen
samma ställe. Djuren urskiljas på långt håll vid passerandet
af banken, och en banvakt^ som på grund af sin tjenst flera gånger om
dagen passerar jernvägslinien, blir snart underkunnig om tid och ställe
för vexeln. För honom eller någon af hans skjutkunnige vänner blir
det sedan en lätt sak att passa på och fälla djuren vid passerandet
öfver banken, till förfång för jagträttsinnehafvaren å kringliggande mark,
utan att denne har till sitt förfogande något medel att förekomma ett
sådant förfarande. Jernvägens egare, hvilken enligt nuvarande lagstiftning
måste anses innehafva jagträtten å jernvägslinien, kan väl stundom
förmås att ingripa, men mången gång torde det inträffa, att han icke
bryr sig om att beifra intrång i en rätt, som i allmänhet är utan värde
för honom, och som han aldrig haft för afsigt att begagna sig af.

Ser man nu till, huru ifrågavarande olägenhet skall kunna afhjelpas,
faller det genast i ögonen, att jernvägslinien i och för sig, till
följd af sakens natur, icke kan tjena till uppehållsort för villebråd, och
att jernvägens egare icke kan hafva något berättigadt anspråk på att
få tillgodogöra sig villebråd allenast derför, att sådant passerar öfver
jernvägsbanken. Principiellt sedt, möter derför ej någon betänklighet

att helt och hållet frånkänna jernvägsegare jagträtt å jernvägslinien och
kanske icke heller att tillägga en sådan bestämmelse retroaktiv verkan
med afseende å redan tillkomna jernvägar. Man skulle sålunda kunna
genom att — såsom en af komiterade med hänsyn jemväl till samfärdseln
å jernvägen under öfverläggningarne påyrkat — förbjuda allt jagande
eller fällande af villebråd å jernvägslinie vinna det åsyftade målet,
och denna väg för dess ernående vore kanske ur logisk synpunkt den
rigtigaste. Men praktiska skäl tala deremot. Förhållandet är nemligen
det, att jernvägslinierna ofta erbjuda synnerligen goda pass vid utöfvande
af jagt å angränsande jagtmark, och det har derför synts betänkligt
att förhindra egaren af dylik mark att, om han kan utverka sig
tillstånd af jernvägens egare, fortfarande, såsom hittills faktiskt egt rum,
begagna sig af dylika pass, der det kan ske utan något men. Komiterade
hafva derför sökt ordna saken genom att å ena sidan bibehålla
jernvägens egare vid jagträtt å jernvägslinien, men å andra sidan göra
denna rätts utöfvande beroende på tillstånd af egaren till den mark,
som gränsar intill det ställe af jernvägslinien, der jagten skall försiggå,
en bestämmelse som är afsedd att gälla äfven mot egare af redan befintliga
jernvägar. Egaren till den angränsande marken får härigenom
i sin makt att förhindra all jagt å jernvägslinien invid denna mark.
Förnärmar jernvägens egare eller någon annan hans rätt genom afjaga
der utan hans tillstånd, är han att anse såsom målsegare och kan
i denna egenskap tala å jagten samt få vederbörande fäld till ansvar,
i fråga om jernvägens egare eller den, som med dennes tillstånd utöfvar
jagt å jernvägslinien, enligt 28 § i detta förslag, och i annat fall
enligt 24 kap. strafflagen. — Såsom icke innehafvande jagträtten å jernvägen,
kan han väl ej göra anspråk på der fäldt villebråd, men ansvaret
torde vara tillräckligt för det ändamål, man afser att uppnå.

Inträffar det, att jernvägen på något ställe går i gränsen emellan
två jagtområden, hafva begge jagträttsinnehafvarne å sidorna lika rätt.
Tillstånd att jaga å sådan del af jernvägen måste utverkas hos begge,
och för att den ene af dem skall få rätt att fälla något villebråd å jernvägen,
erfordras medgifvande icke blott af jernvägens egare utan äfven
af jagträttsinnehafvaren till marken å andra sidan jernvägen.

Hvad nu sagts om jernväg eger sin motsvarighet jemväl i fråga
om kanal, hvarför iiknande begränsning föreslagits beträffande jagträtten
å anläggning af sistnämnda slag.

Uteslutandet i förevarande § af de i 4 § af gällande jagtstadga 4 §.

förekommande orden »med de inskränkningar, som här nedan stadgas»

är endast af formell betydelse. Motsvarande bestämmelse återfinnes i
17 § af detta lagförslag.

.7 §. Sista stycket af § 3 uti gällande jagtstadga har här införts såsom

särskild paragraf.

Någon saklig ändring uti berörda bestämmelse hafva komiterade
ej ansett sig böra föreslå. Väl kan från jagtvårdssynpunkt skäl anföras
för en återgång till den äldre lagstiftningen, enligt hvilken vid
upplåtelse af nyttjanderätt till jord, egaren bibehöll jagträtten, der ej
annorledes aftalats — särskildt är i detta hänseende af betydelse, att
man hos egaren af en jagtmark torde i regel kunna påräkna lifligare
intresse för jagtens fortbestånd än hos den tillfallige brukaren — men dels
är det principiellt rigtigare, att jagträtten tillkommer den, som i öfrigt
har nyttjanderätt till jorden, dels öfverensstämmer stadgandet med hvad
om rätt till fiske finnes för motsvarande fall föreskrifvet.

Komiterade hafva emellertid ansett sig böra i detta sammanhang
fästa uppmärksamheten på det önskvärda deri, att vid utarrendering al
kronans domäner jagträtten förbehålles kronan åtminstone i sådana fall,
der denna rätt icke kan anses vara af något vidare värde eller antagas
inverka på arrendeafgälden. Sker detta, blifver kronodomänen en fristad
för det vilda i trakten, under det i annat fall, åtminstone om arrendatorn
sjelf icke är intresserad af jagt, allt villebråd derstädes säkerligen
kan antagas blifva af kringströfvande jägare utrotadt.

6 §. I § 5 af nu gällande jagtstadga föreskrifves, att, der genom ur minnes

häfd eller genom särskildt stadgande, aftal, dom eller skattläggning
eller på annat lagligt sätt är annorledes bestämdt om jagträtten
å ett eller annat ställe, än i stadgan säges, detta skall vara gällande.
Denna bestämmelse synes böra fortfarande bibehållas. Komiterade hafva
derför här upptagit densamma, dervid emellertid uteslutits ordet »aftal»,
då dels detta torde ingå under uttrycket »annat lagligt sätt», dels frågan
om jagträttsaftals giltighet särskildt upptages till behandling uti förslagets
9 §.

7 §. Enligt 21 § i lagen angående de svenska lapparnes rätt till ren bete

i Sverige den 4 Juni 1886 — hvarmed i hufvudsak öfverensstämmer
29 § af Kongl Maj:ts till innevarande års Riksdag aflåtna, af Riksdagen
derutinnan godkända förslag i samma ämne — äro dessa lappar
berättigade att till jagt betjena sig af land och vatten icke allenast å
de för dem afsätta land och sådana områden i Norrbottens och Vester -

bottens läns lappmarker, som för dem bibehållas, utan äfven å annan
utmark inom dessa lappmarker under den tid, de ega att å sådan utmark
uppehålla sig med sina renar.

Då detta stadgande innebär ett undantag från den i fråga om
jagträtt i allmänhet uppstälda regel, liar här ansetts nödigt hänvisa till
detsamma, på enahanda sätt, som i fråga om lapparnes frihet att fiska
skett i lagen om rätt till fiske.

Denna § är af alldeles samma innehåll som § 6 i 1864 års jagt- 8 §
stadga.

Gällande jagtlagstiftning innehåller ej någon särskild bestämmelse .9 §
i fråga om tiden för beståndet af aftal, hvarigenom någon till annan
upplåter jagträtt å sin mark. Vid sådant förhållande, och då jagträtt
väl enligt de för vår lagstiftning gällande grunder är att anse såsom
en särskild art af nyttjanderätt, måste de i lagen den 25 April 1889
gifna reglerna angående giltighet af aftal om nyttjanderätt i allmänhet
vara härutinnan tillämpliga.

Jagträtten kan följaktligen för närvarande skiljas från eganderätten
till jord på landet under en så lång tid som femtio år. Detta
faller sig visserligen naturligt, i händelse jagträtten sammanfaller med
brukningsrätten till sjelfva jorden eller såsom ett accessorium åtföljer
upplåtelsen af sistnämnda rätt, men der detta ej är fallet, bör, enligt
komiterades åsigt, upplåtelsetiden genom lagstiftningen väsentligen begränsas
till förekommande af missräkningar och förluster för mindre
förtänksamma kontrahenter. Svårigheten att på förhand bedöma vildttillgången
på ett visst område, de starka vexlingar denna tid efter annan
kan vara underkastad och framförallt den individuellt olika uppfattning
om jagträttens betydelse och värde, som kan vara rådande hos olika
egare af samma jord, tala för att icke låta vederbörande fastslå vildren
för en jagträtts upplåtelse för allt för lång tid. En jordegare,
som icke sjelf är intresserad af jagt och derför beräknar värdet af jagträtten
endast efter det obetydliga ekonomiska utbyte, jagten lemnar,
förledes lätt att mot en ringa afgift för lång tid belasta sin egendom
med eu jagträttsupplåtelse, som i framtiden kan visa sig hinderlig för
fastighetens afyttrande eller nedtrycka dess värde i vida högre grad,
än som motsvaras af den fördel, jagtarrendet medfört. Jagträtten, som,
på samma gång den är af föga betydelse ur ekonomisk synpunkt, genom
att skiljas från brukningsrätten till sjelfva jorden medför afsevärda inskränkningar
i jordinnehafvarens förfoganderätt, bör, eldigt komiterades

mening, icke få upplåtas utan sammanhang med brukningsrätten till
jorden för längre tid än tio år, en tidrymd, som hittills icke torde vara
i verkligheten öfverskriden annat än undantagsvis. I öfverensstämmelse
med nu uttalade åsigt hafva komiterade i förevarande paragraf föreslagit
bestämmelse derom, att jagträttsaftal ej eger giltighet i mera än tio år
i annat fall, än då jagträtten åtföljer ny ttjanderätten till jorden, d. v. s.
då jagträtten tillkommer brukaren enligt 5 §, eller då jordegare, som
vid nyttjanderättsaftalets ingående förbehållit sig jagträtten, senare genom
särskild!; aftal upplåter densamma till brukaren för återstående brukningstiden.

För jemförelse må nämnas, att uti åtskilliga utländska lagstiftningar
förekomma stadganden om begränsning af tiden för jagträttsaftalets
bestånd. I Danmark är således tiden bestämd till 10 år; norska
och finska lagförslagen i ämnet fastställa densamma till 25 år.

Komiterades förslag härutinnan är naturligtvis ej ämnadt att erhålla
tillämpning å redan ingångna jagträttsaftal, ehuru detta ej ansetts
nödigt att i texten särskilt uttala.

Det i andra stycket af förevarande paragraf föreslagna stadgandet
skiljer sig visserligen från hvad i lagen om rätt till fiske finnes för
motsvarande fall föreskrifvet, i det nemligen rättigheten för delegare i
samfäld! fiskevatten att till annan upplåta sin fiskerätt gjorts beroende
åt tillstånd blott af de fleste öfrige delegarne, under det att delegare i
samfäld jagtmark enligt komiterades förslag icke får gifva annan lof
att der jaga utan att atia delegarne dertill samtycka, men denna skiljaktighet
betingas deraf, att villebrådet förekommer i ett jemförelsevis
begränsad! antal, och att jagt å samfäld mark af en icke-delegare medför
ett vida större intrång i delegarnes jagträtt, än en upplåtelse af
rätt till fiske kan föranleda i fråga om fiskerätten.

10 §. Rättigheten att å annans mark fullfölja jagt å villebråd, som någon

uppdrifvit å egen mark, sådan denna rättighet ursprungligen var bestämd
i 7 § af 1864 års jagtstadga, föranledde, såsom bekant, talrika
och allmänt öfverklagade missbruk. Tjufskytten, som anträffades sträfvande
omkring med bössa och hund å annans egor, kunde med stöd
af denna lagbestämmelse freda sig genom förebärandet, att hans beträdande
af det främmande jagtområdet skett i ändamål att förfölja ett
af honom å egen mark såradt djur, och enahanda invändning tjenade
honom som skydd till och med i det fall, att han öfverraskades under
sjelfva skottlossningen eller fällandet af villebråd å det främmande området.
Dessa missförhållanden föranledde den väsentliga ändring i 7 §

jagtstadgan, som på Riksdagens initiativ skedde genom Kongl. Förordningen
den 31 December 1892. Enligt den nya lydelse, 7 § då
erhöll, bibehölls väl förföljningsrätten i fråga om björn, varg, lo ''och
järf, men beträffande all annan jagt blef densamma inskränkt till rättigheten
att tillvarataga och behålla villebråd, som fallit å annans mark i
följd af sår, tillfogadt djuret under jagt å område, der vederbörande
egt lof att jaga. Denna lagförändring, som, rätteligen förstådd, innebär
ett upphäfvande af förföljningsrätten i egentlig mening och, med uteslutande
af rättigheten för den jagande att å främmande mark vidtaga
någon som helst åtgärd för hämmande af villebråd i dess flygt eller
språng, allenast berättigar honom att tillvarataga och tillgodogöra sig
villebråd, som, träffadt af skott å hans egen mark, fallit och blifvit
liggande å främmande område, har visat sig fullt motsvara sitt ändamål,
såvidt angår alla foglar och mindre däggdjursarter. Men i fråga
om högdjuren är förhållandet ett annat. Dessa djur, särskilt elgarne,
kunna, fastän träffade af skott, som slutligen fäller dem, fortsätta sitt
språng en eller annan kilometer, innan de stupa, och den, som anträffas
i jagtutrustning långt inne å annans jagtområde, kan derföre, fortfarande
liksom före lagförändringen, invända, att han söker t. ex. efter en å egen
mark dödligt sårad elg, utan att en sådan invändning kan afvisas såsom
i och för sig obehörig.

Klart är, att under sådana förhållanden fördelen af 1892 års förordning
skall i många och betydande fall visa sig illusorisk, något som
erfarenheten under senare tider äfven bekräftat. Olofligt elgskytte bedrifves
nu lika käckt som förut, och rättegångarne derom bära nogsamt
vittne om, huru de tilltalade medelst invändningar af ofvan nämnda art,
vanligtvis beledsagade af bevisning om blodspår, ledande från den plats,
der elgen fälts, ut öfver gränsen för det främmande området, ofta lyckas
freda sig, ehuru det i många fall med största sannolikhet, om ej med
full juridisk visshet, kan antagas, att blodspåren anordnats af skyttarne
sjelfve, efter det elgen redan stupat. Komiterade hafva derföre ansett
nödigt, att nya bestämmelser meddelas uti ifrågavarande afseende. Det
enklaste och mest effektiva vore tydligtvis att, i likhet med hvad fallet
är i åtskilliga utländska lagstiftningar, helt och hållet förbjuda tillvaratagandet
af å främmande mark fallet villebråd och fastställa rågången
såsom en absolut gräns, utöfver hvilken en jagträttsinnehafvare icke i
något fall finge sträcka sin befogenhet. Men komiterade hafva dock
trott sig kunna undvika en sådan, särskildt af humanitära skäl, betänklig
åtgärd genom att i stället göra rätten att tillvarataga å främmande
område fallet villebråd beroende af vissa inskränkningar och förbehåll,

egnade att, enligt komiterades tanke, förekomma missbruk. I sådant
syfte har föreslagits såsom vilkor för villebråds tillvaratagande å annans
mark, att det icke faller längre från rågången än 100 meter eller det
afstånd, inom hvilket den jagande i allmänhet kan antagas se eller höra,
att djuret verkligen fallit och blifvit liggande, de enda omständigheter,
under hvilka öfverskridande af rågången för eftersökande af villebrådet
bör medgifvas. Bestämmelsen är affattad så, att den blir tillämplig i
fråga om allt slags vildt, men faktiskt blifver den dock i allmänhet af
betydelse endast i fråga om det mera hårdskjutna villebrådet elg, hjort,
rådjur och vildren. — De i fråga om sistnämnda slag af djur föreslagna
särskilda bestämmelser afse dels att sätta jagträttsinnehafvaren i tillfälle
att förskaffa sig tillförlitlig kännedom om, huru vid jagttillfälle, som
här är i fråga, verkligen tillgått, dels att betaga vederbörande möjligheten
att på grund af den i paragrafen medgifna rätt framkomma med
ohemula invändningar i sådana fall, der kännedom om villebrådets
fällande icke vinnes förrän efter längre tids förlopp.

11 §. Då de i §§ 8 och 9 i gällande jagtstadga meddelade bestämmelser

synas med afseende å innehållet stå i närmaste samband med hvarandra,
hafva desamma, utan förändring i öfrigt, sammanförts till en paragraf.

12 §. Den i 10 § af 1864 års jagtstadga en hvar medgifna rätt att

äfven å annans jagtmark fälla skadligt rofdjur, om det tillfälligtvis anträffas,
har ansetts kunna leda till missbruk och begagnas såsom täckmantel
för oloflig jagt, särskild! efter räf, och komiterade hafva derföre,
med bibehållande af nuvarande bestämmelse i fråga om de mera allmänfarliga
rofdjuren björn, varg, lo och järf äfvensom i fråga om säl, för
hvars dödande premiemedel äro af staten anvisade, ansett rättigheten
för icke-jagträttsinnehafvare att fälla andra skadliga rofdjur böra inskränkas
sålunda, att dylik rätt medgifves endast, då sådant rofdjur inkommer
i gård eller trädgård, och i ingen händelse tillerkännes annan
än den, som bor i gården eller innehar trädgården, samt deras folk.
En lagändring, så affattad, torde icke föranleda några afsevärda betänkligheter,
vare sig ur synpunkten af vederbörandes rätt att skydda sina
husdjur för skadliga rofdjur eller af hänsyn till önskvärdheten att dylika
rofdjur såvidt möjligt utrotas, helst, hvad sistnämnda hänsyn angår,
den hittills en hvar medgifna rätt att fälla rofdjur, som tillfälligtvis
anträffas, icke kan antagas hafva varit af nämnvärd betydelse för nedbringande
af rofdjurens antal.

Bestämmelsen om, Indika djur skola hänföras till skadliga rofdjur,
torde närmast höra till den administrativa lagstiftningen, men har för
sammanhangets skull ansetts lämpligen böra här intagas.

Komiterade hafva inskränkt skyldigheten att utlösa jagtpass till A? §■
jagten med skjutvapen; då denna jagt är den allmännast förekommande,
torde stadgandet i allt fall komma att medföra den med jagtpassinstitutionen
åsyftade verkan, på samma gång en dylik begränsning
synes komiterade egnad att väsentligen underlätta förslagets genomförande.

Hvad de föreslagna passafgifterna af 25, 10 och 3 kronor beträffar,
hafva dessa siffror valts af hänsyn till det ändamål, som med
jagtpassinstitutionen förnämligast afses, eller att såvidt möjligt förekomma
jagts utöfvande af dertill mindre skickade personer. Man bör nämligen
kunna antaga, att den, som för rättighet till jagts utöfvande vill underkasta
sig en utgift, uppgående till de föreslagna beloppen, är i den
ställning, att han inser nödvändigheten af att bedrifva jagten på ett förståndigt
sätt, så att villebrådets bestånd icke äfventyras. Å andra sidan
kunna afgifterna icke anses vara satta högre, än att så qvalificerade
personer utan uppoffring förmå erlägga desamma. — Då utländingars förvärfvande
af jagtarrenden här i landet ansetts icke böra uppmuntras,
har passafgift för utländing föreslagits till dubbla beloppet af den i
allmänhet utgående.

Komiterade hafva ansett bestyret med utfärdandet af jagtpass
lämpligen böra uppdragas åt Konungens Befallningshafvande och i
sammanhang dermed bestämt länet eller, der detta är deladt i landstingsområden,
landstingsområdet såsom det minsta område, för hvilket jagtpass
utfärdas. Med den utveckling postväsendet hos oss uppnått, ligga
poststationerna så tätt, att det å landet i de flesta fall* lärer blifva mindre
besvärligt att med anlitande af posten och den för allmänhetens betjenande
hos Konungens Befallningshafvande anstälde kommissionären erhålla
jagtpass, än att för sådant ändamål behöfva uppsöka den kanske
ofta aflägset boende kronofogden eller länsmannen. Att uppdraga bestyret
med jagtpassens utfärdande åt någon kommunal myndighet bör,
med hänsyn till uppbörden och redovisningen af passafgifterna, ej ifrågasättas.

Enligt förslaget skola jagtpass, gällande för hela riket, i allmänhet
utfärdas af Konungens Befallningshafvande i det län, der vederbörande
är bosatt, och behållningen af influten passafgift användas

för jagtvårdsändamål i det län, der afgiften erlagts; då det emellertid
vore obilligt, att afgifter för jagtpass, gällande för hela riket, skulle
tillfalla Stockholms stad, inom hvars område jagt endast undantagsvis
lärer förekomma, har i förslaget stadgats, att dylika pass för i Stockholm
boende personer skola utfärdas af Konungens Befallningshafvande
i Stockholms län.

14 §. Att bestämmelserna om jagtpass ej böra gälla för Konungen och

medlemmar af det kungliga huset och ej heller för de vid skogsstaten
och skogsläroverken anstälde tjenstemän och betjente samt elever och
lärlingar vid statens läroverk vid sådan jagt, som i denna § angifves,
torde, med afseende å jagtpassiustitutionens ändamål, vara uppenbart.

Skälen, hvarför jordegaren och jordinnehafvaren, hemmavarande
medlemmar af hans familj samt i hans tjenst anstälde jägare och skogvaktare
befriats från skyldighet att utlösa jagtpass, hafva i den allmänna
motiveringen framhållits; här torde endast behöfva erinras, att
med uttrycket hemmavarande medlem af jagträttsinnehafvarens familj
icke afses sådana familjemedlemmar, hvilka sjelfva satt bo å annan ort
och endast tillfälligtvis besöka honom.

Att i afseende å jord, som eges eller brukas af allmän inrättning
eller bolag, inrättningens eller bolagets styrelse eller särskilda bolagsdelegare
icke ega tillgodonjuta den frihet från pass-skyldighet, som
enligt denna § är tillerkänd jagtsrättsinnehafvaren, torde icke behöfva
i texten särskildt angifvas. Å andra sidan lärer det utan vidare vara
klart att, om inrättningen eller bolaget lemnar uppdrag åt någon att
för lolagets räkning utöfva dess jagträtt, denne bör vara fri från skyldighet
att utlösa jagtpass, om icke såsom jagträttsinnehafvare, så dock i
egenskap af hos inrättningen eller bolaget anstäld jägare.

Inom lappmarkerna utgör jagten ett vigtigt näringsfång; af sådan
anledning och då för öfrigt en verksam kontroll der ej torde vara möjlig
att åstadkomma, har för jagt i lappmarkerna jagtpass ej föreskrifvits.

Af väsentligen enahanda orsaker har undantag gjorts för jagt
efter sträckande sjöfogel i skärgården; utöfvas sådan jagt på klippor
och skär, som ej lyder under visst hemman, följer dessutom passfrihet
af det sist i paragrafen gjorda undantag för jagt, som omförmäles i 4 §.

Med afseende å den skada, hvilken af sälen förorsakas å fisket,
och hvilken ansetts så betydande, att belöning för dödande af säl blifvit
utfäst, lärer jagtpass ej böra fordras för rätt att jaga dylika djur.

För stadgandet, att jagt, som omförmäles i 4, 7, 8, 11 och 12 §§

af förslaget, får bedrifvas utan jagtpass, lärer någon motivering ej erfordras.

Bestämmelserna i denna § åsyfta att bereda kontroll å efterlefna- 15 §.
naden af de i fråga om skyldigheten att utlösa jagtpass meddelade
föreskrifter.

Grunden för stadgandena i denna § torde vara uppenbar utan vi- 16 §.
dåre motivering.

Jagtpassinstitutionens hufvuduppgift är, såsom ofvan framhållits,
att främja jagtvården genom att dels åstadkomma inskränkning i antalet
af sådana jagtidkare, hvilka kunna antagas sakna intresse af
villebrådsstammens bevarande, dels ock underlätta kontrollen öfver jagtlagarnes
efterlefnad. Ur denna synpunkt äro bestämmelserna om jagtpass
således mera att betrakta såsom ordningsföreskrifter, gifna till
allmänt gagn, än såsom regler af civillags innebörd. Då emellertid å
andra sidan jagtpass framträder såsom ett i många fall nödvändigt
vilkor för den enskildes rätt att idka jagt, hafva komiterade ansett
hufvudbestämmelserna derom böra inflyta i lagen om rätt till jagt. De
närmare föreskrifterna åter om jagtpassets form och utseende samt sättet
för dess utfärdande äfvensom redovisningen för influtna passafgifter äro
uppenbarligen af rent administrativ natur och hafva af sådan anledning
inrymts i det derom särskildt utarbetade förslaget till kungörelse.

Till följd deraf, att jagtlagstiftningens bestämmelser af ekonomisk 17 §.
och administrativ natur upptagits i en särskild stadga, har det ansetts
nödigt att genom ett allmänt stadgande i lagen om rätt till jagt påpeka
jagträttsinnehafvares skyldighet att ställa sig till efterrättelse icke blott
de i lagen förekommande inskränkningar i jagträtten, utan äfven de fridlysningsbestämmelser
och andra till befrämjande af jagtvård syftande
föreskrifter, som i särskild ordning meddelas. Paragrafen har, såsom
vid 4 § erinrats, tydligtvis äfven tillämpning i fråga om jagt, som i
nämnda paragraf afses.

Den, som till annan upplåter jagträtt å sin egendom, torde sällan 18 §.
eller aldrig tänka på att genom förbehåll vid upplåtelsen skydda sig för
det personliga obehag, som fullföljande af jagt in på sjelfva det område,
der han har sin bostad, i inånga fall kan medföra. Han föreställer
sig icke, att å gårdsplats eller trädgård, hvilka ställen ju icke äro

egnade att tjena till uppehållsort för villebråd, någon jagt kan ifrågakomma.
Men så är dock förhållandet. Det inträffar icke sällan, att en
fogelkull, t. ex. rapphöns, som uppjagats i närheten af en gård, tager
sin tillflykt in i dervarande trädgård eller gårdsplanteringar, och i sådana
fall fortsättes vanligen jagten dit, utan att den jagande frågar
efter den störande inverkan, jagten förorsakar å gårdsinnehafvarens
hemfred. Då dennes underlåtenhet att göra förbehåll i nyssnämnda
hänseende icke i allmänhet kan antagas innebära, att han verkligen
samtyckt till ett så vidsträckt utöfvande af jagträtten, utan, såsom
ofvan antydts, väl oftast beror på, att i följd åt sakens natur möjligheten
af jagtens drifvande i sådan utsträckning icke framstält sig för
honom vid aftalets slutande, hafva komiterade ansett jagtinnehafvares
rätt att söka efter vildt eller eljest utöfva jagt i annans gård eller trädgård
böra genom stadgande i lag göras beroende på uttryckligt medgifvande
af jordinnehafvaren, vare sig detta lemnas genom förbehåll i
upplåtelseaftalet eller särskildt för hvarje fall.

Väsentligen liknande synpunkter hafva varit bestämmande för
komiterade i fråga om förbudet mot utöfvande af jagt å annans med
säd eller gräs bevuxna åker. Den betydande ekonomiska skada och det
ohägn, som kan komma att förorsakas af jagts utöfvande å sådant ställe,
utgöra, enligt komiterades tanke, tillräcklig anledning för lagstiftaren att
icke anse rätt dertill förefinnas, med mindre den jagande kan visa uttryckligt
medgifvande af jordens innehafvare, och tvifvel sålunda icke
råder om, hvad dennes verkliga afsigt varit vid upplåtelsen. Förbudet
afser endast med säd bevuxen åker samt åker, der klöfver, timotej eller
annat utsådt fodergräs växer, således icke rotfruktsland eller naturlig
äng. Ej heller afser förbudet jagt under höst och vinter å åker, bevuxen
med höstsäd.

Nu omnämnda förbud torde, utan verkligt förnärmande af redan
förvärfvade rättigheter, kunna vinna tillämpning äfven å jagträttsupplåtelser,
som tillkommit, innan förslaget blifver lag.

För öfverträdelse af förbuden stadgas ansvar i 28 §. Sådan öfverträdelse
är för handen icke blott i det fall, att den jagande sjelf tränger
in å område, som i stadgandet afses, utan äfven om han skickar in
sina hundar att der söka efter vildt eller underlåter att göra hvad på
honom ankommer för att förebygga, att hundarne af sig sjelfve dit inkomma.
Ligger honom härutinnan icke något till last, är han naturligtvis
fri från ansvar och endast underkastad ersättningsskyldighet.

Den i sista satsen- af paragrafen föreslagna bestämmelse har
ansetts böra intagas för att uttryckligen fastslå, hvad som egentligen

ligger i sakens natur, att nemligen jagträttsinnehafvaren är pligtig utgifva
ersättning för all skada, som genom jagtens utöfning tillfogas
den egendom, der jagten eger rum.

Den, som skrämmer eller drifver villebråd från annans mark in 19 §.
på sin egen i afsigt att der skjuta och tillegna sig detsamma, bör
visserligen anses skyldig till oloflig jagt å annans mark och underkastad
det för sådan förbrytelse i strafflagen stadgade ansvar, åtminstone om
han ådagalägger sin afsigt genom att omedelbart, sedan djuret inkommit
å hans egen mark, förfölja detsamma med skjutvapen eller annat
jagtmedel. Men der afsigten ej sålunda ådagalägges, eller vederbörande
eljest tillvägagår på sådant sätt, att fulla skäl ej förefinnas att hänföra
hans förfarande till oloflig jagt, om än sådant är sannolikt, står man
för närvarande rättslös mot ett ofog, som blifver allt vanligare, särskildt
hvad det värdefullaste villebrådet, elg, angår. Komiterade hafva derföre
föreslagit intagande i denna § af förbud mot att skrämma eller drifva
till sig vildt från annans mark jemte deremot svarande ansvarsbestämmelse
i 28 §.

'' Att uppsätta bulvan för fogelskytte i omedelbar närhet af annans
rågång utgör ett obehörigt sätt att locka till sig vildt från grannens
mark och har derföre ansetts böra förbjudas.

Det nya finska jagtlagsförslaget innehåller liknande bestämmelser,
som de i denna paragraf föreslagna.

Då ett djur af den storlek som elgen för sin föda och trefnad 20 §.
tager i anspråk en betydande jordareal och till följd deraf har sitt
egentliga tillhåll i större sammanhängande skogskomplexer, derifrån han
endast tillfälligtvis utkommer å och passerar öfver kringliggande mindre
jordlotter, kan det icke utan skäl sättas i fråga att i lagen fastställa
innehaf af en viss minimiareal såsom vilkor för rättigheten att utöfva
jagt å detta slags villebråd. Egaren af en större skogstrakt, der elgar
hafva sin stadiga uppehållsort och året rundt njuta föda och fred, känner
det förvisso såsom ett obehörigt intrång i sin rätt, att den, som inom
trakten eller nära derintill eger ett område af kanske endast några få
hektars rymd, af lagen medgifves rättighet att fälla dessa djur allenast
derföre, att de vid ett eller annat tillfälle passera öfver den mindre
jordlotten; och egaren af denna kan knappast beklaga sig öfver, om
hans rätt i nämnda hänseende varder inskränkt. En dylik inskränkning
är dessutom särskildt önskvärd med hänsyn till elgbestånden å kronoskogarne
i de norra länen, hvarest en mängd ängslåtter och andra en -

skilde tillhöriga mindre jordlotter förekomma enclaverade i skogarne.
Då emellertid elgen, äfven om han endast undantagsvis uppehåller sig
å sådana mindre områden, hvarom här är fråga, dock obestridligen under
passerandet kan göra skada å säd eller hö, bör rättighet för innehafvare
af sådant mindre område att der jaga elg icke helt och hållet betagas
honom eller inskränkas vidare, än att han kan genom jagten göra
sig betäckt för dylik skada.

Komiterade hafva sökt lösa frågan på det sätt, att jagträttsinnehafvare,
hvars område icke omfattar större sammanhängande areal än
femtio hektar, enligt förslaget förklarats berättigad att fälla en elg årligen,
men icke flera, ett stadgande som i viss mån har sin motsvarighet
i nu gällande jagtlagstiftning i Norge, enligt hvilken, liksom i förslaget
till den nya norska jagtlagen, på hvarje »matrikuleret Eiendom»
ej får fällas mera än en elg om året. Härvid hafva komiterade
icke förbisett, att svårigheter möta mot öfvervakande af efterlefnaden
af ett sådant stadgande. Men dels torde dessa vid närmare öfvervägande
komma att visa sig mindre, än man till en början föreställer
sig, och dels skall helt visst införandet i lagen af en sådan bestämmelse
i och för sig medföra god verkan.

21 §• Nu gällande lagstiftning fordrar väl icke såsom ett kriterium på

oloflig jagt, att villebråd fälles eller skott lossas å främmande jagtmark,
och domstolarne tveka icke heller i allmänhet att till ansvar för sådan
förbrytelse fälla den, som anträffas, utrustad till jagt, ströfvande omkring
på annans mark, såvida omständigheterna göra det uppenbart,
att sådant skett i afsigt att jaga. Men bevisning i detta afseende är
dessvärre ofta svår att åstadkomma. En tjufskytt, som märker sig förföljd,
behöfver blott taga skotten ur bössan, kasta bort patronerna och
sedan åberopa saknaden af ammunition såsom bevis för sin oskuld eller
ock till förklaring af sitt uppträdande å det främmande området framkomma
med någon annan mer eller mindre sannolik uppgift, för att i
de flesta fall gå fri från ett rättvist straff. Vill man derför möjliggöra
för jagträttsinnehafvaren att freda sin jagtmark från obehörigt intrång,
måste man, i likhet med hvad fallet är i Danmark och de flesta andra
länder, i lagen förbjuda och stämpla såsom brottsligt hvarje kringströfvande
med bössa å främmande mark utanför de vanliga färdvägarne
åtminstone i alla fall, der sådant ej är nödvändigt för att komma till
egen jagtmark eller vederbörande sjelf eljest förebringar bevisning, som
gör det uppenbart, att hans uppträdande å det främmande området icke
skett i afsigt att jaga. Med dylika förbehåll torde stadgandet i fråga,

med dertill hörande ansvarsbestämmelse i 28 §, icke möta någon afsevärd
betänklighet. En jagträttsinnehafvare bör med skäl kunna fordra,
att den, som i jagtutrustning vill färdas öfver hans mark, betjenar sig
af der befintliga färdvägar och icke ströfvar genom trakter, der villebråd
uppehåller sig.

Med uttrycket vanliga vägar menas anlagda, till färdsel för åkdon
afsedda vägar, således icke obanade markvägar eller gångstigar.

Dessa paragrafer motsvara jagstadgans § 18. Bestämmelserna i
nämnda lagrum hafva emellertid ej ansetts kunna oförändrade bibehållas.
Tillämpligheten af andra stycket i berörda paragraf är genom uttrycket
»löper jagthund lös» inskränkt till sådana hundar, hvilka användas eller
dresserats till jagt, och erfarenheten har visat, att detta förhållande gifvit
anledning till ganska svårlösta tvister. Att bevisa, att en upptagen
hund är en jagthund, faller sig ofta, särskildt hvad stöfvare angår, synnerligen
svårt, och denna svårighet har i många fall förorsakat afsevärd
förlust för upptagaren. Dessutom är det att märka, att de flesta hundar,
som hållas vid torpställen och mindre lägenheter i skogstrakter,
äfven om de icke äro dresserade till jagt eller af sina husbönder dertill
användas, af instinkt drifvas att jaga på egen hand och ofta blifva
skadligare för villebrådet i trakten än de egentliga jagthundarna. Med
afseende å dessa förhållanden hafva komiterade ansett ordet jagthund i
förenämnda uttryck böra utbytas mot hund. Den utsträckning, upptagningsrätten
härigenom erhållit, torde icke möta någon betänklighet, då
uttrycket löper Zos, hvilket enligt komiterades mening bör likställas med
kringströfvande på egen hand, i allt fall innefattar en begränsning, tillräcklig
att förekomma missbruk.

Enligt nuvarande lydelse af andra stycket i 18 § jagtstadgan är vidare
lös hund, som upptagits å annans jagtmark, derest egaren ej är känd,
icke förverkad förr än natt och år förflutit, från det kungörelse om upptagandet
skett i närmaste kyrkor, och upptagaren är således skyldig att
föda sådan hund, äfven om densamma är helt och hållet värdelös, under
mera än ett år från upptagandet räknadt. Denna förpligtelse är enligt
komiterades mening allt för betungande för upptagaren och gör i
många fall upptagningsrätten illusorisk, helst upptagaren icke kan, äfven
om han lyckas få reda på hundens egare, mot dennes vilja tilltvinga
sig lösen för hunden. För egaren af hunden kan det ej heller anses
erforderligt att under så lång tid som ett år bibehållas vid sin rätt att
återlösa densamma. Finnes hos egaren verkligt intresse att återfå hunden,
lärer en tid af två månader vara fullt tillräcklig för ändamålet, helst

22 och

23 §§.

om man anordnar så, att kungörandet om upptagandet varder mera
effektivt än nu är fallet. Komiterade hafva derför föreslagit begränsning
af nämnda tid till 60 dagar från det kungörande om hundens upptagande
skett, hvarvid emellertid, till ytterligare betryggande af hundegarens
rätt, upptagaren förpligtats att, utom kungörelse i närmaste
kyrkorna, äfven föranstalta om införande i en ortens tidning af annons
om upptagandet. — För jemförelse må erinras, att enligt det nya
finska jagtlagsförslaget, sådant detta antagits af Finlands ständer, upptagen
hund anses förverkad, sedan femton dagar förflutit fråu det upptagandet
kungjordes, med egaren likväl förbehållen rätt att lösa hunden
åter, så länge upptagaren ännu har den i sin besittning — ett förbehåll, som
emellertid icke hindrar upptagaren att omedelbart efter utgången af de
femton dagarne döda hunden eller afyttra densamma.

Komiterade hafva vidare, särskildt med hänsyn till sådana fall der
upptagen hund, som förverkats, är af ringa värde, ansett nödigt att, till
förekommande af förlust för upptagaren, lemna honom valrätt emellan
att behålla hunden eller utkräfva lösen af egaren. På det att sistnämnda
rätt icke skall missbrukas, har densamma likväl gjorts beroende på, att
talan om lösen anhängig] orts inom viss kort tid, efter det hunden förverkats.

Med uttrycket »mark der villebråd finnes», afses icke allenast mark,
der man vet eller der det är vanligt, att villebråd vistas, utan under
detta uttryck bör hänföras all mark, som icke i likhet med tomtplatser
och dylika ställen måste anses i och för sig otjenlig såsom uppehållsort
för det vilda.

Det nya tillägget i andra stycket af 23 § i förslaget torde väl,
strängt taget, icke vara nödvändigt, då en vallhund, som åtföljer boskapshjord,
icke egentligen kan sägas löpa lös i den mening, dessa ord förekomma
i första stycket af paragrafen, men eu erinran om förhållandet
har dock ansetts lämpligen böra göras till förekommande af missuppfattning.

Den i 19 § af gällande jagtstadga enhvar medgifna rätt att upptaga
hund, som under den tid, villebrådet i allmänhet är fredadt, anträffas
lös i skog eller hage, hafva komiterade ansett icke böra bibehållas,
utan ersatt med bestämmelse om ansvar för den, som visar försumlighet
i vården af hund, hvilken har för vana att kringströfva, så att den
under fridlysningstid löper lös i skog eller mark; och hafva föreskrifterna
härutinnan, såsom icke vidare berörande någon civil rättighet, ansetts
böra införas i den administrativa författningen (se 8 och 12 §§ i
förslaget till jagstadga).

I sista stycket af nu gällande jagstadgas 19 § stadgas ratt för hvem 24 §.
det vara må att döda katt, som anträffas i skog eller hage. Komiterade
hafva ansett denna rätt böra utsträckas att afse äfven sådana fall,
då katt påträffas i åker eller annan till skog eller hage icke hänförlig
mark, enär erfarenheten visat, att dessa djur äfven å dylika ställen göra
betydlig skada å det vilda, särskild! å rapphönskullarna. För att emellertid
ej allt för mycket utsätta kattegarne för risken att få sina kattor
dödade hafva komiterade föreslagit, att rätten att döda katt annorstädes
än i skog eller hage icke skall gälla inom ett område af 200 meter från
bebodt hus.

Denna paragraf motsvarar 21 § i nu gällande jagtstadga. De 25 §.
sakliga ändringar, som egt rum, sammanhänga med de nya föreskrifterna
angående jagtpass. Ofverträdelser af dessa föreskrifter eg a närmast
karaktären af polisförseelser, och komiterade hafva derför ansett,
att, om dylik öfverträdelse begås genom en handling, som i sig innefattar
jemväl oloflig jagt å annans mark, absorption af straffet icke bör
förekomma, utan särskild! straff för öfverträdelsen af passföreskrifterna
ådömas.

Att en tjufskytt bör anses hafva förverkat jagtpass, som kan vara
af honom uttaget, torde vara klart. Saken har särskild betydelse i det
fall, som omförmäles i 26 §.

Stadgandet i 23 § af 1864 års jagstadga är icke blott tillämpligt 26 §.
i fråga om den, som anträffas å bar gerning, under utöfning af oloflig
jagt å annans mark, utan afser också det fall, att någon under dylika
omständigheter öfverraskas jagande under förbjuden tid, och paragrafen
är, uppenbarligen med hänsyn dertill, att sistnämnda förseelse får åtalas
af hvem som helst, affattad så, att efter ordalagen en och hvar är berättigad
att under de gifna förutsättningarna fråntaga den jagande bössa
och den öfriga jagtattiralj, som i paragrafen omnämnes. Det torde dock
icke vara jagtstadgans mening att i fråga om oloflig jagt å annans
mark, derå ju, åtminstone beträffande enskildes egor, ingen annan än
målsegaren eger tala, tillerkänna personer, som icke hafva med saken
att skaffa, en dylik rätt. En sådan rätt bör i nämnda fall endast tillkomma
den, som eger jagträtten, äfvensom, der annan innehar jorden,
sådan innehafvare samt dennes och jagträttsinnehafvarens folk, hvilka
alla kunna anses utan särskildt bemyndigande behörige att i ett fall som
detta handla å jagträttsinnehafvarens vägnar och vårda hans rätt (jemför
24 kap. 16 § strafflagen).

27 §.

I fråga om mark, der kronan eger jagträtt, hafva komiterade ansett
dylik befogenhet böra tillkomma allmän åklagare äfvensom öfriga tjenstemän
och betjente, som enligt 29 § af lagförslaget tillerkänts åtalsrätt
i fråga om intrång i kronans jagträtt.

Hvad angår vederbörandes rätt att behålla bössa och annat, som
fråntagits en olofligen jagande, öfverensstämmer komiterades förslag
hufvudsakligen med motsvarande stadgande i lagen om rätt till fiske.
I stället för det i nämnda lag förekommande, från 17 kap. 3 § Byggningabalken
hemtade, men till sitt innehåll något obestämda uttryck »till
dess han rätt för sig bjuder», hafva komiterade dock ansett lämpligen
böra stadgas, att qvarhållningsrätten skall fortfara, till dess den felande
ställer säkerhet för böter, skadestånd och annan ersättning, hvartill han
kan kännas skyldig. Att säkerheten skall vara sådan, att den kan anses
nöjaktig, torde falla af sig sjelf.

I analogi med föreskrifterna i Kongl. kungörelsen angående skatt
för hundar stadgas här såsom påföljd för utöfvande af jagt utan föregånget
utlösande af jagtpass, utom böter, skyldighet för den felande
att erlägga dubbel passafgift, eller två gånger det belopp, som han enligt
bestämmelserna i 13 § 2 mom. minst haft att erlägga för att förskaffa
sig ett jagtpass, medförande behörighet till jagten i fråga. Om således
jagten utöfvats under blott en dag eller oftare, men dock inom en
sammanhängande tid af högst tre dagar, allt i samma län, utgår afgiften
med tre kronor dubbelt eller sex kronor. Styrkes åter, att den
tilltalade under sådan tid jagat i två län, eller faller ett af jagttillfällena
utom förenämnda tidsperiod, hade för jagten i passafgift lägst bort erläggas
sex kronor, och den felande ålägges i sådant fall att utgifva tolf
kronor. I fråga om jagt, som bedrifvits under flera än tre dylika tidsperioder
under ett kalenderår, sker beräkningen efter den för årspass stadgade
afgift eller, om jagten tillika försiggått i flera län, efter afgiften
för rikspass, derest ej afgiften efter annan beräkningsgrund ställer sig
lägre.

Erläggande af straffafgift, hvartill någon enligt förevarande § dömes,
medför ej rätt till utfående af jagtpass och ersätter ej heller sådant
pass, hvadan den, som fortsätter att jaga utan att i föreskrifven ordning
utlösa sådant pass, blir underkastad nytt ansvar och ny straffafgift.

Beträffande de i andra stycket af 27 § förekommande orden »den,
som vederbör», hänvisas till bestämmelserna i 15 §.

28 §. Ansvarsbestämmelsen i denna § öfverenstämmer med den, som

förekommer i fjerde stycket af 22 § i nu gällande jagtstadga.

I praxis har icke sällan försports tvekan, huruvida enligt gällande 2.9 §.
bestämmelser tjenstemän och betjente vid skogsstaten ega åtalsrätt i
fråga om oloflig jagt å kronomark, der denna förbrytelse icke är förenad
med öfverträdelse af fridlysningsbestämmelser eller andra i jagtstadgan
till allmänt gagn gifna föreskrifter. Af strafflagen framgår
visserligen, att en dylik förbrytelse, som väl icke kan sägas förnärma
enskild persons rätt, hör under allmänt åtal; men häraf kan icke dragas
någon slutsats i fråga om förenämnda tjenstemäns och betjentes befogenhet
i förevarande fall, och instruktionen för skogsstaten af den 29
November 1889 innehåller i detta hänseende, i olikhet med föregående
instruktion, i hvilken föreskrift fanns meddelad om skyldighet för jägmästaren
att till åtal befordra inom reviret föröfvade förbrytelser mot
jagtförfattningarne, allenast en erinran derom, att »om tjenstemäns och
betjentes åliggande att beifra öfverträdelser af jagtförfattningarne är
särskildt stadgadt». Hvad åter angår 24 § i gällande jagtstadga, så
är det visserligen klart, att förbrytelser af ifrågavarande art icke höra
under nämnda paragrafs första stycke, men häraf följer icke med nödvändighet,
att desamma skola hänföras till sådana »andra öfverträdelser»,
som afses i andra stycket af paragrafen, och i fråga om hvilka åtalsrätt
der uttryckligen tillerkännes skogsstatens tjenstemän och betjente.

Det låter nemligen tänka sig, att paragrafen icke i någon del är tillämplig
på förbrytelser, i afseende å hvilka, såsom fallet är med oloflig jagt
å annans mark, straffbestämmelser och åtalsföreskrifter förekomma i
strafflagen, och det i andra stycket använda uttryck »andra öfverträdelser,
som i denna stadga äro belagda med ansvar», talar onekligen för
en sådan mening. Densamma vinner äfven stöd af den omständigheten,
att man under annat antagande tvingas att i enlighet med bestämmelsen
i paragrafens tredje stycke, hvilket obestridligen afser samma öfverträdelser
som andra stycket, tillerkänna hvar och en behörighet att anställa
åtal för intrång i kronans jagträtt, något som man icke är benägen
antaga hafva varit lagstiftarens afsigt.

Å andra sidan synes det föga antagligt, att, då åtalsrätt ansetts
kunna anförtros ifrågavarande tjenstemän och betjente i afseende å förseelser
mot fridlysningsbestämmelser och andra den allmänna jagtvården
rörande föreskrifter, lagstiftaren skulle velat betaga kronan rätt att begagna
sig af dessa sina befattningshafvande för beifrande af obehörigt
intrång i kronans jagträtt. Att så ej heller är förhållandet, framgår,
enligt komiterades mening, med erforderlig tydlighet af en jemförelse
emellan 24 § jagtstadgan och det äldre stadgande i ämnet, från
hvilket nämnda paragraf uppenbarligen är hemtadt, eller § 3 i art. 5

af Kongl. Stadgan angående jagt och djurfång den 13 April 1808. Der
heter det nemligen: »krono-och jägeribetjente tillkommer det egentligen
att vid domstolarne beifra förbrytelser emot denna stadga, men på det
slika förbrytelser så mycket mindre måtte utan ansvar aflöpa, skall
äfven hvar och en ega att dem åtala; härifrån dock undantagne sådane
mål, som allenast angå oloflig jagt på enskildes egor, antingen i tillåten
tid, eller af icke fridlyst vildt; hvilka mål, såsom icke rörande det allmännas
rätt, måge på målseganden allena ankomma att åtala.» — Tager
man nu i betraktande, att i 1808 års stadga finnas införda straffbestämmelser
icke blott för jagt i förbjuden tid, utan äfven för oloflig jagt å
annans mark, och att uttrycklig skilnad der göres mellan sådan jagt å
kronomark och å enskildes egor, måste nyssnämnda paragraf i 1808
års stadga anses innebära, såväl att »jägeri-betjente» hade befogenhet
och skyldighet att åtala oloflig jagt å kronomark, som att åtalsrätt i
afseende å sådana förbrytelser tillkom jemväl hvar och en annan; och
häruti kan 24 § af nu gällande jagtstadga,hvilket lagrum tydligtvis
endast utgör en omskrifning af den äldre bestämmelsen, icke antagas
hafva medfört någon ändring.

Den rätt att å kronans vägnar föra talan om oloflig jagt å kronomark,
som skogsstatens tjenstemän och betjente således hittills innehaft,
anse komiterade böra fortfarande tillkomma dem. Deremot synes
den allmänna befogenheten för hvar och en att åtala dylika förbrytelser
icke böra bibehållas. Den har hittills icke veterligen begagnats, åtminstone
icke i någon nämnvärd utsträckning, och är, med hänsyn till det
sätt, hvarpå bevakningen å kronoskogarne nu är anordnad, icke heller
nödig, liksom den i och för sig synes mindre lämplig. Komiterade
hafva derföre omredigerat paragrafen så, att dels anledning till tvekan
i fråga om skogstjenstemäns och betjentes befogenhet i förstnämnda
hänseende torde vara undanröjd, dels rättigheten för enhvar att åtala
jagtförbrytelser inskränkes att gälla endast i fråga om öfverträdelser af
i lagen gifna föreskrifter, som afse allmänt gagn. (Jmf. 16 § i komiterades
förslag till jagtstadga.)

30 §. För att såvidt möjligt söka förmå allmänheten att sjelf hålla hand

öfver efterlefnaden af de nya föreskrifterna om jagtpass jemte andra
bestämmelser i jagtlagen, hafva komiterade föreslagit den förändring i
hvad hittills varit gällande, att kommun, der öf^erträdelsen egt rum,
i stället för kronan tillerkänts rätt till andel i derför ådömda böter,
hvarjemte angifvare, der sådan finnes, ansetts böra undfå hälften af
åklagarens bötesandel (jemf. 17 § i förslaget till jagtstadga). Bestäm -

melsen om sättet för fördelning af afgift, som någon enligt 27 § dömes
att utgifva, har föranledts af enahanda skäl.

Då jordupplåtelser, som tillkommit före utfärdandet af 1864 års öfverjagtstadga,
ännu kunna vara gällande, hafva komiterade ansett nödigt gdngsbehär
upprepa den i nämnda stadga intagna öfvergångsbestämmelse rörande stämmelden
äldre lagstiftningens fortfarande tillämplighet i fråga om jagträtten sen.
å till brukande upplåten mark i sådana fall.

Förslaget till jagtstadga.

De uti förevarande moment föreslagna bestämmelserna angående g §
fridlysning af vissa villebrådsarter beteckna, såsom synes, i formelt hän- ± mom.
seende den skiljaktighet från nu gällande stadganden i ämnet, att, under
det att dessa senare innehålla uppgift å de tider, då jagt å de olika
slagen af villebråd är förbjuden, fridlysning stiderna, upptager komiterades
förslag i stället de tider, under hvilka jagten å visst villebråd är
tillåten, jagttiderna. Ändringen har vidtagits af rent praktiska skäl,
i syfte att underlätta uppfattningen och qvarhållandet i minnet af de
många specialbestämmelserna. I det nya norska jagtlagsförslaget begagnas
enahanda uppställning.

Till beredande af ytterligare öfverskådlighet hafva komiterade
derjemte sammanfört bestämmelserna rörande däggdjur i en grupp och
stadgandena angående foglar i en annan.

I fråga om de allmänna grunder, som varit bestämmande för de
af komiterade i detta mom. föreslagna sakliga ändringar, hänvisas till
hvad i sådant afseende förut af komiterade anförts. Här må endast
tilläggas, att komiterade, till förekommande af oreda och förvirring,
ansett jagttidernas inträdande och upphörande böra utan undantag förläggas
antingen till början eller midten af månaden, hvarigenom allmänheten
befrias från olägenheten att behöfva taga hänsyn till flera än
dessa två tidpunkter.

Beträffande de särskilda jagttiderna må följande anföras:

Jagttiderna för elg, kronhjort, dofhjort och vildren, sådana de för
närvarande i allmänhet äro bestämda, hafva bibehållits oförändrade.

Af canadahjort, till hvars inplanterande i landet försök för några
år sedan gjordes, finnes numera qvar endast ett eller annat enstaka
exemplar, om ens något, och komiterade hafva derföre icke ansett lämpligt
här intaga någon fredningsbestämmelse för detta djurslag. Kongl.
Kungörelsen den 28 Mars 1892, hvarigenom jagt å detta villebråd förbjudits
tillsvidare alla tider af året, blifver dock enligt komiterades förslag
till öfvergångsbestämmelser gällande intill utgången af år 1903.

Bäfvem är sedan länge utdöd i landet och har derför icke här

0 mnämnts såsom föremål för fredning.

I fråga om jagttiden för rådjur har endast föreslagits ändring för
Malmöhus och Christianstads län. I dessa landsdelar hafva rådjuren
till följd af det skydd och den vård, som der egnats detta villebråd,
under senare tider starkt förökats och förekomma nu i sådana bestånd,
att jagträttsinnehafvaren i allmänhet är i tillfälle genom urval på förhand
bestämma, hvilka djur han vill fälla. Detta förhållande är af stor
betydelse iir jagtvårdssynpunkt, då detsamma bereder jagträttsinnehafvaren
möjlighet att före djurens parningstid bortskjuta öfvertaliga bockar,
en åtgärd, som, enligt hvad erfarenheten från andra länder visat, är för
ett rationel vårdande af rådjursstammen synnerligen fördelaktig. I Danmark
och andra länder, der jagtvården står högt, äro också jagttiderna
så anordnade, att tillfälle till dylik gallring beredes jagträttsinnehafvaren.
Komiterade, som ansett tiden vara inne för en sådan anordning
äfven i vårt land, i de delar der rådjursvillebrådet förekommer i större
mängd, hafva derför föreslagit, att i Skåne råbock skall få jagas, utom
under den allmänna jagttiden för rådjur, äfven under sista hälften i
Juni månad. I öfriga delar af landet, der rådjurens antal är vida mindre
och bestånden mera spridda, har en dylik anordning ansetts icke lämpligen
kunna införas.

Beträffande hare gälla nu olika fridlysningsbestämmelser för de
båda nordligaste länen mot hvad för öfriga delar af riket är stadgadt.

1 Norrbottens och Vesterbottens län är den tillåtna jagttiden å hare
från och med den 21 Augusti till och med den 15 Mars; i öfriga delar
af riket deremot från och med den 16 Augusti till och med den 14
Februari. (Kongl. kung. den 31 Maj 1888.)

Komiterade hafva ansett enhet i fridlysningsbestämmelserna rörande
detta villebråd kunna utan olägenhet genomföras sålunda, att jagttiden
för hela landet fastställes till tiden från och med den 16 Augusti till

och med Februari månads utgång. Härigenom utsträckes visserligen
för största delen af landet jagttiden med 14 dagar, men detta synes
kunna ega rum utan menlig inverkan på harstammen, hvarförutom en
sådan utsträckning har till följd, att drifvande hund får användas under
senare delen af Februari äfven för jagt efter räf, hvilket länge utgjort
ett önskningsmål särskildt för jägare inom södra och mellersta delarne
af riket.

Tysk hare, som för några år sedan inplanterats i Skåne och genom
Kongl. kung. den 23 Oktober 1896 helt och hållet fridlysts der utom
å ön Hven för tiden intill den 1 Januari 1899, behöfver visserligen
äfven under de närmaste åren derefter särskildt skyddas vare sig genom
förlängning af totalförbudet eller genom fastställande af jagttiden till
viss kort tid, exempelvis eu månad, men dylika interimistiska bestämmelser
hafva icke sin plats här, utan böra lämpligen utfärdas genom
separatpåbud, derom vederbörande landsting eller jagtvårdsföreningar
icke lära underlåta att göra framställning.

Komiterade, som i den allmänna motiveringen framhållit, hurusom
skogsfogelns ungar utbildas lika tidigt i de nordligaste länen som i
öfriga delar af riket, hafva ansett jagttiden för hjerpe, ripa (moripa
finnes icke vidare i landet), tjädertupp och orrtupp böra blifva enahanda
för hela riket och fastställas till samma tid, som föreslagits för hare.
Den inskränkning, som härigenom för de båda nordligaste länen vidtages,
synes komiterade utan olägenhet kunna genomföras, då det hufvudsakligaste
jagtsättet der (fångst) vanligen upphör redan före Februari
månads utgång; och hvad angår öfriga delar af landet, för hvilka jagttiden
skulle komma att med 14 dagar utsträckas, anse komiterade, att
denna utsträckning ej medför någon fara i jagtvårdshänseende.

Beträffande tjäder- och orrhönor har deremot enhet i jagttiden
icke kunnat i allo ernås. Den rätt, som enligt gällande jagtstadga och
jemväl enligt komiterades förslag är medgifven, att inom Jemtlands län
samt Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker använda snaror
och finare giller för fångande af vildt, förer af naturliga skäl med sig,
att i dessa landsdelar samma jagttid måste bestämmas för hönor som
för tuppar, och en särskild lagstiftning är derför påkallad för nämnda
län. I fråga åter om öfriga trakter af Norrland samt Kopparbergs län,
hvilka icke beröras af den för närvarande enligt Kongl. kung. den 31
December 1895 gällande särskilda fridlysning för tjäderhönor och orrhönor,
förekommer deremot icke någon dylik betänklighet. Och då berörda
särskilda fridlysning redan visat sig medföra en synnerligen god
verkan, hafva komiterade icke tvekat föreslå, att sistnämnda delar af

landet i detta hänseende underkastas samma bestämmelser som de mellersta
och södra länen, dervid komiterade emellertid ansett jagttiden
för hönor utan olägenhet kunna utsträckas till Oktober månads slut.

Jagttiden för rapphöns har med undantag för Malmöhus, Christianstads
och Hallands län ansetts böra upphöra med Oktober månads
utgång. Det inträffar nemligen ofta, att i öfriga delar af landet snö
faller och blifver qvarliggande redan i början af November, och erfarenheten
har visat, huru angeläget det är att genom lagstiftningen förekomma
den för rapphönsstammen högst förödande jagt, hvartill eljest
under dylika förhållanden tillfälle erbjuder sig. I Skåne och Halland,
der snöfall sällan inträffar under förra hälften af November, och der tillgången
på rapphöns dessutom är vida rikligare än i öfriga delar af
landet, har slutterminen för jagttiden ansetts kunna sättas så sent som
till den 15 November.

I jagttiden för fasan, sådan den i allmänhet är bestämd, har
ändring ej blifvit ifrågasatt.

För morkulla har jagttiden, som nu är faststäld till tiden 11 Maj
— 31 Januari, föreslagits till tiden 16 Maj—31 December. Uteslutandet
af Januari månad har föranledts deraf, att under nämnda tid endast ett
fåtal morkullor inom landet påträffas. Hvad åter angår begynnelseterminen
för jagttiden, må visserligen medgifvas, att morkullan, enligt
principerna för rationel jagtvård, borde iiksom öfriga foglar, för hvilka
fridlysningsbestämmelser anses erforderliga, vara fridlyst under våren,
då häckningen försiggår. Men då inom största delen af landet det enda
jagtsätt, som i afseende å denna fogel användes, är s. k. ståndskytte
på drag, och erfarenheten visat, att nästan uteslutande hanar dervid
fällas, hafva komiterade ej ansett sig böra till rubbning af detta af ålder
begagnade jagtsätt föreslå vidare inskränkning i vårjagten å detta villebråd,
än att jagttidens början utsatts till den 16 Maj, i stället för den
11 Maj, som nu är den faststälda begynnelseterminen.

För beckasin samt änder af andra slag än dykänder äro enligt nu
gällande lagstiftning tre olika jagttider faststälda. Slutterminen är
visserligen för alla den 31 December, men begynnelseterminerna skilja
sig sålunda, att jagttiden för Malmöhus, Kristianstads, Hallands och
Blekinge län börjar den 11 Juli, för öfriga delar af riket, med undantag
af Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län, den 21 Juli samt
för sistnämnda tre län den 1 Augusti.

Att åvägabringa fullständig enhet i dessa fridlysningstider har ej
ansetts kunna ske utan olägenhet. I de sydligaste provinserna äro andungarne
i allmänhet flygfärdiga i medlet af Juli, och, om man ej tillåter,

att de få jagas, då detta inträff ar, eller under de närmaste dagarne derefter,
lägger man onödigtvis hinder för jagten å detta villebråd, som, så
snart ungarne hunnit blifva tillräckligt flygstarka, lemnar häckplatserna
och tager sitt tillhåll i större sjöar, der det i allmänhet är för jägaren
oåtkomligt. Med hänsyn härtill, och då andstammen i nämnda landsdelar
under senare tider snarare ökats än minskats, hafva komiterade ansett
jagttidens inträdande i Skåne, Halland och Blekinge icke kunna sättas
senare än till den 16 Juli.

Inom öfriga delar af landet, der ungarne senare utvecklas, har
tillgången på andvildt i allmänhet minskats, i somliga trakter högst
betydligt, och detta förhållande beror i icke ringa mån derpå, att jagttiden,
särskilt hvad angår de nordligare trakterna, inträdt alltför tidigt.
En ändring härutinnan är af verkligt behof påkallad, om ej andungarne
fortfarande, såsom hittills varit fallet, skola utsättas för att i hundratal
bitas ihjel af hundar och stammen af andvildt ytterligare nedgå. Komiterade
hafva derför föreslagit jagttidens början, utom i Skåne, Halland
och Blekinge, till den 1 Augusti, en begynnelsetermin, som utan större
olägenheter synes kunna göras gemensam för hela landet i öfrigt.

Uttrycket gräsand såsom en gemensam beteckning för den egentliga
gräsanden och hennes samslägtingar hafva komiterade icke ansett
böra bibehållas, då allmänheten icke har klart för sig, hvilka särskilda
arter, som dermed afses, utan i stället uppräknat dessa arter. Med
dem har äfven sammanförts en dykand, brunanden (fuligula ferina),
hvilken med hänsyn till förekomstsättet ansetts böra åtnjuta samma
fredning som gräsänderna.

Hvad svanen beträffar, så utvecklas dess ungar visserligen något
långsammare än andungarne, men jagt å svan har dock ansetts kunna
utan olägenhet tillåtas redan den 1 Augusti, hvarigenom äfven vinnes
öfverensstämmelse mellan begynnelseterminerna för jagten å detta villebråd
och de på samma jagtterräng förekommande gräsänderna. Slutterminen
för svanjagten hafva komiterade ansett böra framflyttas till
Februari månads utgång för att bereda tillfälle till jagt å sångsvan,
hvilken under vintermånaderna uppehåller sig vid hafskusten och så godt
som endast denna tid är åtkomlig.

I fråga om ejder gälla för närvarande olika jagttider för ostkusten
och vestkusten. Denna åtskillnad anse komiterade icke vara grundad å
verkliga skäl och hafva derför föreslagit en gemensam jagttid för hela
landet, hvilken, med ledning af hittills vunnen erfarenhet och behörigt
iakttagande af skärgårdsbefolkningens intressen, synts lämpligen kunna

bestämmas till tiden 1 Juli—30 April, med särskilda inskränkningar i
fråga om gammal ejderhona och årsunge af ejder, hvilka ansetts vara
i behof af större skydd.

Huruvida den fridlysning af dykänder i allmänhet, som tillkom
genom kongl. kung. den 26 Mars 1897, varit åt verkligt behof påkallad,
kan, enligt komiterades mening, på goda skäl ifrågasättas. Största delen
af dessa foglar häcka i främmande länder eller i de nordligaste trakterna
af våra lappmarker, der någon jagt af betydenhet icke ifrågakommer,
och jagten i de sydligare trakterna åt landet under dykändernas
flyttningar till eller från häckplatserna kan icke gerna antagas vara af
beskaffenhet att störande inverka på stammens uppehållande. Om minskning
å en eller annan ort försports, lärer denna få tillskrifvas andra
omständigheter. I hvarje fall synas fredningsbestämmelserna böra inskränkas
till kortare tid, än nu är fallet, och gälla endast vissa mera
värdefulla arter af dykänder. Olika tider för jagt i färskvatten och
saltvatten bör också undvikas. All kontroll blir derigenom nästan
omöjliggjord, och i vår af hatsvikar djupt inskurna skärgård är det ofta
icke lätt att säga, hvad som bör hänföras till färsk- eller saltvatten.
Synnerlig vigt bör äfven fästas derpå, att det tillfälle till välbehöflig
inkomst, som sträckskyttet under våren af gammalt beredt skärgårdsbefolkningen,
icke genom fridlysningstidens för tidiga inträdande onödigtvis
försvåras.

Enligt dessa grunder och med hänsyn till önskvärdheten deraf,
att fridlysningstidens slut sammanfaller med utgången af den allmänna
fredningstiden för gräsänder, från hvilka dykänderna icke lätt kunna
under jagt urskiljas, hafva komiterade föreslagit jagttiden för svärta,
sjöorre, knipa, vigg och bergand till 1 Augusti—30 April, hvaremot
såväl alfogel som öfriga icke särskildt uppräknade dykänder ansetts
böra få jagas alla tider af året.

Under komiterades öfverläggningar har ifrågasatts, huruvida icke
i jagtstadgan borde intagas en bestämmelse om fredning åtminstone
under häckningstiden äfven af andra foglar än de egentligen jagtbara,
och till stöd härför har åberopats jagtlagstiftningen i vårt grannland
Danmark äfvensom de nya norska och finska jagtlagsförslagen, der föreskrifter
i ofvannämnda syfte finnas intagna. Då komiterade det oaktadt
icke ansett sig böra i sitt förslag intaga en dylik bestämmelse, beror
detta icke derpå, att komiterade underskatta betydelsen ur humanitär
synpunkt deraf, att hvarje onyttigt och ändamålslöst förföljande eller
ofredande af djur, särskildt småfoglar, så vidt ske kan, förhindras, utan
på den uppfattningen, att ett sådant förföljande eller ofredande icke

inom vårt land eger rum i någon nämnvärd grad, och att i allt fall en
fridlysningsbestämmelse, med hänsyn till svårigheten att öfvervaka densammas
efterlefnad, skulle komma att visa sig föga effektiv, helst den
icke skulle kunna göras verksam mot minderåriga, hvilka dock äro de, som
i främsta rummet kunna antagas förgå sig uti ifrågavarande hänseende.

Fångst af hval är väl knappast hänförlig under jagtförfattningarne, l§2mom.
men då sådan fångst i Kongl. kung. den 15 December 1882 benämnes
jagt, har en hänvisning till nämnda kungörelse här ansetts nödig.

Det i slutet af 12 § i gällande jagtstadga intagna förbehåll om
rätt för Konungen att, då omständigheterna dertill föranleda, vidtaga
ändringar i de i stadgan meddelade fridlysningsbestämmelser har ansetts
onödigt att bibehålla, då Konungens befogenhet i detta fall omedelbart
framgår af dessa bestämmelsers upptagande i en uteslutande administrativ
författning. I öfrigt hafva komiterade utgått från den förutsättningen,
att de fridlysningsbestämmelser, som en gång kunna i anledning
åt detta förslag varda bestämda, böra ega bestånd för en längre tid,
och hafva fördenskull icke velat genom en'' anvisning i stadgan redan
från början liksom uppmuntra allmänheten att framkomma med förslag
till deras ändrande.

Det i 13 § af gällande jagtstadga meddelade förbud att före vissa 2 §.
angifna tider på året taga ungar eller ägg från icke fridlyst, nyttigt
villebråd verkar i allmänhet som ett totalförbud. Nämnda förfarande
bör dock, enligt komiterades mening, vara tillåtet, så snart det icke sker
af okynne, utan för något verkligen nyttigt ändamål. Så t. ex. bör
det icke vara skärgårdsbefolkningen förmenadt att, såsom den mångenstädes
trots förbudet nu har för sed, använda ägg af skrak och andra
icke fridlysta sjöfoglar till föda, liksom lagstiftningen icke bör förhindra
insamlande af ägg till zoologiska museers eller enskilde vetenskapsidkares
samlingar. Komiterade hafva derför, med uteslutande af den ändamålslösa
tidsbestämningen, föreslagit en sådan affattning af lagrummet, att
förbudet i fråga icke blifver tillämpligt i sådana fall, der borttagandet
af ägg eller ungar från här afsedda foglar skett för studier eller annat
nyttigt ändamål.

Stadgandet i § 14 af gällande jagtstadga, enligt hvilket innehaf- 2 §.
vare af hägnad jagtpark eller djurgård tillåtits att der alla tider af året
idka all slags jagt, hvilar uppenbarligen på den förutsättningen, att

jagtvårdens intressen blifva, utan lagstiftningens ingripande, å dylika
jagtområden behörigen tillgodosedda. Detta torde äfven med fog kunna
antagas beträffande sådant villebråd, som af hägnaden hålles instängdt,
och för hvilket den sålunda måste antagas vara afsedd. Deremot förefinnes,
enligt komiterades uppfattning, intet skäl att utsträcka friheten
att jaga å dessa platser så, att den kommer att omfatta äfven villebråd,
för hvilket hägnaden icke utgör hinder, såsom till exempel fallet är med
flygande vildt; utan böra i fråga om sådant villebråd de allmänna fridlysningsbestämmelserna
ega tillämpning äfven inom jagtpark eller djurgård.
Paragrafen har derför ändrats till öfverensstämmelse med ofvan
uttalade åsigt.

^ §• Det har redan uti den allmänna motiveringen blifvit af komiterade

uttaladt, hurusom bestämmelserna i § 15 af gällande jagtstadga visat
sig alldeles otillräckliga att förhindra försäljning eller forsling af i förbjuden
tid fäldt villebråd, och komiterade hafva jemväl framhållit den
ur jagtvårdssynpunkt högst väsentliga betydelse, som hvilar derå, att
lagstiftningen härutinnan bringas till större effektivitet, än den nu eger.
Såsom redan framhållits, kan detta, enligt komiterades mening, ej ske
annorledes än genom ett absolut förbud mot försäljning eller forsling
af villebråd efter förloppet af viss kort tid från jagttidens utgång. Denna
respittid har med hänsyn till landets stora utsträckning icke ansetts
kunna sättas kortare än fjorton dagar, hvilket visserligen är en olägenhet,
då under denna tid villebrådshandeln helt och hållet frigifves, och
ansvar för sådan handel icke kan ifrågakomma, åtminstone icke i annat
fall, än då vederbörande öfvertygas om delaktighet i jagtförbrytelse,
hvarigenom villebrådet åtkommits; men förhållandet blir i allt fall vida
bättre, än det är för närvarande.

Ingen, som intresserar sig för jagtväsendet, lärer hafva undgått
iakttaga den årligen återkommande företeelsen, att redan under första
dagen af jagttiden tidigt på morgonen på torgen och hos vildthandlarne
utbjudes vildt, hvilket uppenbarligen måste antagas vara fäldt före jagttidens
inträdande. Att ett sådant förtida jagande ofta eger rum, särskilt
under de sista dagarne af fredningstiden, bestyrkes äfven af erfarenhet
från andra håll, och komiterade hafva derför, i syfte att undanrödja
den frestelse till olaga jagt, som kan anses ligga i möjligheten
att omedelbart vid jagttidens inträde afyttra det vilda, här föreslagit en
bestämmelse af innehåll, att under första dagen af jagttiden vildt icke
må salubjudas eller köpas. Då någon tid kan antagas åtgå för forslingen,
(som enligt komiterades förslag är tillåten under första dagen),

samt vildt, den tid på året, då jagttiden inträder, är utsatt för att snart
skämmas, torde förbudet i fråga icke blifva utan verkan. En motsvarande
bestämmelse förekommer i Danmarks och flera andra länders jagtlagar
samt har jemväl upptagits i det nya norska jagtlagsförslaget.

Bestämmelsen i andra punkten af paragrafens första stycke innebär,
att vildt icke må från en landsdel, der forsling och försäljning af
detsamma enligt första punkten är tillåten, införas till en annan landsdel
eller inom denna forslas eller säljas, såvida till följd af för sistnämnda
landsdel gällande särskilda jagttider forsling eller försäljning af
sådant vildt der är förbjuden. Stadgandet är nödvändigt för kontrollens
skull och har sin motsvarighet i bestämmelsen i sista punkten
af 1 mom. i 23 § fiskeristadgan.

Den för Malmöhus och Christianstads län gällande bestämmelsen
om rätt till jagt å råbock under tiden 16 juni—30 juni, då jagt å rå
är förbjuden, har nödvändiggjort det i andra stycket af förevarande
paragraf intagna stadgande, enär missbruk eljest lätt kunnat ega rum.
En liknande kontrollföreskrift förekommer i den danska jagtlagen.

Att förbudet i denna paragraf icke bör afse konserver af vildt, är
klart. Deremot ställer sig frågan, huruvida tillstånd må lemnas värdshusvärd
att efter utgången af den tillåtna tiden servera till förtäring anrättadt
vildt, ganska tvifvelaktig. Enligt danska jagtlagen faller sådant
förfarande under det allmänna förbudet mot försäljning af vildt, och
sannt är, att en bestämmelse i motsatt rigtning kan föranleda missbruk.
Men då förbudet mot salubjudande och forsling af det vilda väl i allmänhet
får anses tillräckligt för kontrollerande, att icke en värdshusvärd
inköper vildt efter tillåten tid, samt polismyndigheterna icke heller
lära sakna andra utvägar för att försäkra sig, att icke å sådana offentliga
ställen som värdshus och restauranter missbruk i förevarande hänseende
eger rum, hafva komiterade dragit sig för att genom förbudets
utsträckande till sådana fall, som nu äro i fråga, göra det omöjligt för
en värdshusvärd att genom isläggning eller andra förskämning hindrande
medel efter den tillåtna tiden tillhandahålla sina kunder till förtäring
vildt, som han före denna tids utgång inköpt.

I fråga om lefvande vildt, hvilket stundom går i handel för utplantering
eller annat särskild!, ändamål, hafva komiterade ansett undantag
från det allmänna förbudet kunna medgifvas, då kontrollen här vanligen
icke erbjuder några svårigheter. Det synes tillräckligt att, såsom förslaget
angifver, vederbörande presterar bevis för att djuret fångats i
tillåten tid, om infångandet skett här i landet, samt, i annat fäll, att
det införts från utlandet.

Att ifrågavarande förbud ej bör utgöra hinder för utbjudande till
salu, köp, emottagande eller forsling af villebråd, som fällts i jagtpark
eller djurgård, hvarest jagt alla tider af året är tillåten, eller som förverkats
enligt 10 eller 11 §, lärer vara tydligt. För dessa ganska sällan
förekommande fall torde de af komiterade föreslagna kontrollbestämmelser
befinnas tillräckligt betryggande. Genom desamma afses icke
att förhindra försäljning af större villebråd, styckadt i särskilda delar,
och köparen af en del bör anses i sin göda rätt, om han före köpet
förvissat sig om, att säljaren innehaft sådant intyg eller bevis, som i
paragrafen omförmäles.

•5 ,§• Det har ansetts lämpligt att här intaga en erinran derom, att för

vetenskapliga eller andra till sin vigt dermed jemförliga ändamål suspendering
af de i 1, 2 och 4 §§ gifna bestämmelser kan i särskilda fall
utverkas.

6 §• Komiterade hafva i denna paragraf upptagit allenast bestämmelser

rörande sådana fångstmedel, som ansetts mer eller mindre farliga för
menniskor och husdjur, hvaremot till en särskild paragraf, den sjunde,
sammanförts föreskrifterna rörande öfriga fångstsätt, Indika ur ren jagtvårdssynpunkt
böra blifva föremål för behandling i jagtlagstiftningen.
Hvad särskildt angår snaror, så hafva komiterade ansett användandet
af detta slags jagtanstalter, vare sig gröfre eller finare, hufvudsakligen
böra bedömas ur jagtvårdssynpunkt, samt till följd deraf, med uteslutande
af ordet snara vid uppräkningen i 6 § 2 mom. af exempel på
farliga jagtanstalter, i 7 § föreslagit förbud mot användande af alla
slags snaror utom Jemtlands län samt Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker. Nyssnämnda moment är emellertid så affattadt, att
det eger tillämplighet i fråga om alla slags jagtanstalter, som äro farliga
för menniskor eller husdjur, och den, som i de delar af landet, der
det allmänna förbudet mot snaror icke är gällande, begagnar såsom
fångstmedel snara af farlig beskaffenhet under andra omständigheter än
de i 6 § 2 mom. omnämnda, gör sig alltså skyldig till öfverträdelse af
det i nämnda lagrum stadgade förbud.

Föreskriften, att för menniskor eller husdjur farlig jagtanstalt icke
må utsättas närmare farväg eller annans boningshus än 200 meter, har
ansetts påkallad af nödig försigtighet och har tillkommit med särskild
hänsyn till användningen af trampsax och förgiftadt lockbete. Då innehafvaren
af marken är den, som i främsta rummet utsättes för att lida
men af sådana jagtanstalter, hvarom i paragrafen är fråga, hafva komité -

rade ansett hans samtycke böra inhemta^, äfven om han ej sjelf innehar
jagträtten.

De skärpta föreskrifter, som föreslagits i fråga om rätten att utlägga
förgiftadt lockbete, hafva föranledts af den synnerliga fara, särskildt
för hundar, som är förenad med användandet af detta jagtmedel.

Hänvisande till hvad vid 6 § anförts rörande komiterades förslag 7 §.
att utsträcka förbudet mot användande af snaror såsom jagtmedel äfven
till gröfre snaror, vilja komiterade, med erinran, att en sådan utsträckning
egentligen blott i fråga om rådjursjagten har någon praktisk betydelse,
här endast tillägga, att, ehuru fångst medelst snara, såsom föranledande
onödig grymhet mot villebrådet och uteslutande all möjlighet
att till stammens upprätthållande göra nödigt urval mellan könen, rätteligen
borde öfverallt förbjudas, komiterade likväl ansett förhanden varande
förhållanden icke medgifva borttagande af snarningsrätten i de
landsdelar, der den nu eger rum och har häfd för sig, eller Jemtlands
län samt Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Jagt vid bloss, som flerestädes öfvas å skogsfogel, har ansetts
erbjuda skytten ett alltför lätt tillfälle att nedlägga villebråd till
''skada för stammen och har derför här förbjudits. Med bloss afses
tydligtvis alla slag af konstgjordt ljus.

Fångande af rapphöns medelst nät, något som icke sällan förekommer
särskildt i Skåne, har visat sig särdeles förödande, i det svårighet i allmänhet
icke möter att på detta sätt fånga en hel kull på en gång.
Komiterade hafva derför ansett detta fångssätt böra i allmänhet förbjudas.
Då det emellertid någon gång kan vara af vigt att för utplantering
eller annat jagt vårdsändamål möjlighet gifves att fånga rapphöns
lefvande, hafva komiterade föreslagit, att Konungens Befallningshafvande
skulle ega att i särskilda fall lemna tillstånd dertill. Sådant
tillstånd bör naturligtvis icke lemnas i fråga om annan mark, än der
tillgången på rapphöns är god, och ej heller meddelas åt någon, som
icke är känd för att ega intresse för jagtvård, eller som kan antagas
komma att missbruka tillståndet.

Första momentet af denna § företer inga andra skiljaktigheter 8 §.
från 17 § i gällande jagtstadga än sådana, som betingas af komiterades
förslag till nya fridlysningsbestämmelser.

I andra momentet förekommer ett nytt stadgande, afsedt att i
samband med ansvarsbestämmelsen i 12 § af föreliggande förslag ersätta
första stycket af 19 § i nu gällande jagtstadga. Den rätt sistnämnda

lagrum lemnar hvar och en att å annans mark upptaga jagthund, som
der anträffas lös i skog eller hagmark under tid, då villebråd är fridlyst,
lärer sällan eller aldrig hafva kommit till utöfvande. Att upptaga eu
kringströfvande hund är i allmänhet ingen lätt sak samt medför, såsom
vid 23 § i förslaget till lag om rätt till jagt antydts, ganska besvärande
förpligtelser, och om någon än kan finnas villig underkasta sig detta
besvär och dessa förpligtelser för att befria sin egen jagtmark från der
kringströfvande hundar, lärer det knappast komma i fråga, att någon,
uteslutande af intresse för jagtvården i allmänhet, begifver sig in å
annans mark för att upptaga främmande hundar, som der löpa lösa.
Någon motvigt behöfves emellertid mot den vårdslöshet, som icke sällan
förekommer i fråga om tillsynen å jagthundar under fredningstid, och
komiterade hafva ansett ändamålet kunna vinnas genom att, i stället
för nu gällande, faktiskt betydelselösa stadgande, i den nya jagtstadgan
dels intaga en allmän föreskrift om skyldighet för hvarje egare af hund,
som har för vana att pa egen hand löpa omkring i skog eller mark, att
halla hunden instängd eller eljest under sådan vård, att kringströfvandet
förhindras, dels stadga böter såsom påföljd, i händelse någon öfverträder
berörda stadgande, och det tillika inträffar, att hunden under fredningstid
anträffas lös i mark eller skog, der villebråd finnes (jemf. 12 §).

Om anledningen till utbytandet af det i 19 § af nu gällande jagtstadga
förekommande ordet »jagthund» mot »hund» hänvisas till hvad
derom yttrats vid 23 § i förslaget till lag om rätt till jagt.

.9 §. Denna paragraf motsvarar 20 § i gällande jagtstadga. Ändring

af denna har allenast derutinnan ansetts erforderlig, att belöningen för
dödande af järf föreslagits skola utgå med samma belopp som det för
dödande af lo bestämda. Anledningen till denna ändring är, att, enligt
hvad erfarenheten visat, järfven är i vida högre grad skadegörande än
lon och jemväl förekommer långt talrikare än detta djur.

10 §. Genom här införda stadganden angående straff för utöfvande af

jagt under förbjuden tid, hafva de för sådan förseelse i gällande jagtstadgas
22 § meddelade ansvarsbestämmelser blifvit skärpta sålunda, att
straflfmaximum höjts från tvåhundra till femhundra kronor. Denna skärpning
synes komiterade väl behöflig, då de nuvarande bestämmelserna,
särskild^ i fråga om återfall, hafva visat sig ega alldeles otillräcklig
effektivitet. Dessutom har den latitud, inom hvilken domaren vid utmätande
af straff för jagt å elg i förbjuden tid enligt nuvarande bestämmelse
är hänvisad, synts komiterade alltför liten.

Utöfver nämnda skärpning har ej annan ändring i paragrafen vidtagits,
än att förlust af jagtpass stadgats såsom straffpåföljd för den i
paragrafen omförmälda förseelse.

Denna paragraf är afpassad efter det i 4 § föreslagna stadgandet H §•
om förbud mot försäljning eller forsling af fridlyst vildt och innebär i
öfrigt ej någon ändring af hvad tredje stycket af 22 § i gällande jagtstadga
innehåller.

Åsidosättande af föreskriften i 8 § 2 mom. rörande skyldigheten 42 §.
att taga vård om hund, som har för vana att kringstryka, har icke
ansetts böra medföra ansvar i annat fall, än då skada för jagten derigenom
förorsakas, hvilket måste antagas inträffa, om hunden under
fredningstid anträffas lös i mark, der villebråd tinnes. Angående betydelsen
af detta uttryck hänvisas till hvad derom yttrats vid 23 § i
förslaget till lag om rätt till jagt.

Då straff för öfverträdelse af en i den allmänna jagtvårdens intresse 13 §.
meddelad politiföreskrift, enligt komiterades mening, icke bör absorberas
af straffet för oloflig jagt enligt strafflagen, äfven om dessa förbrytelser
utöfvats genom en och samma handling, har ett stadgande i sådant
syfte här föreslagits.

Denna paragraf supplerar stadgandet i 26 § i förslaget till lag 14 §•
om rätt till jagt, hvilka begge lagrum motsvara 23 § i nu gällande jagtstadga.

Icke sällan förekommer det, att barn, hvilka på grund af minder- 15 §.
årighet äro för straff oåtkomliga, användas till bedrifvande af otillåten
jagt, särskildt snarning. För att motarbeta ett sådant ofog har här, i
analogi med stadganden i bränvins- och ölförsäljningsförfattningarne,
föreslagits, att fader, målsman eller husbonde skall anses ansvarig för
förseelse, som med hans vetskap begås af barn under femton år, så
vida det ej kan visas, att han gjort hvad på honom ankommit för att
förekomma densamma.

I denna paragraf hafva upptagits de i 24 § af gällande jagtstadga 13 ,§.
meddelade bestämmelser om åtalspligt och åtalsrätt i fråga om förseelse
mot jagtlagstiftningens administrativa föreskrifter, dervid af förut anfördt

skäl tjensteman och betjente vid skogsläroverken särskildt angifvits såsom
behörige i nämnda hänseende.

11 §. I analogi med hvad som föreslagits i 30 § af förslaget till lag

om rätt till jagt, hafva böter, som enligt jagtstadgan ådömas, ansetts
böra fördelas emellan åklagaren och vederbörande kommun i stället för
emellan åklagaren och kronan, hvarjemte angifvaren berättigats till
hälften i åklagarens bötesandel.

Stadgandet i 25 § af nu gällande jagtstadga, enligt hvilket villebråd,
som fällts under fridlysningstid och till följd deraf förverkats, skall
tillfalla åklagaren, har synts komiterade innebära en obillighet mot jagträttens
innehafvare i det fall, att förseelsen icke föröfvats af honom
sjelf, utan af annan person. Fastän jagträttsinnehafvaren sjelf icke egt
fälla djuret, innan jagttiden inträdt, måste dock den olagliga jagten
betraktas såsom ett intrång i hans jagträtt, och han synes derföre ock
vara närmast till att behålla det fällda villebrådet eller af den jagande
utbekomma dess värde. Särskildt framträder obilligheten af stadgandet
i sådana fall, då åklagaren, såsom hans rätt anses vara, sätter sig i
besittning af i förbjuden tid fälldt villebråd och behåller det, fastän åtal
sedermera ej följer. En jagträttsinnehafvare kan möjligen med jemnmod
se försäljningspriset för en å hans egor i olaga tid fäld elgtjur stanna i
åklagarens ficka, om denne genom åtal mot den brottslige jägaren gör
något till för att förtjena en dylik uppmuntran, men der detta ej är
fallet, kan man svårligen förtänka jagträttsinnehafvaren, om han med
oblida ögon ser en annan tillegna sig villebråd, som han sjelf kanske
länge fredat.

Anledningen till nuvarande anordning torde hufvudsakligen vara
att söka i farhågan för att villebrådets tillerkännande åt jagträttsinnehafvaren
skulle innebära en frestelse för denne att sjelf åsidosätta fridlysningsbestämmelserna.
En sådan fara förefinnes visserligen, men genom
uppställande af vissa garantier torde dock missbruk kunna förebyggas.
Om man sålunda stadgar dels förbud för jagträttsinnehafvaren att sätta
sig i besittning af villebrådet annorledes än i vittnens närvaro, dels
åläggande för honom att inom viss kort tid efter besittningstagandet
anmäla förhållandet för allmänna åklagaren i orten, lärer ingen vilja
underkasta sig ett sådant sakens offentliggörande, med mindre han
vet med sig, att han sjelf är utan skuld. Komiterade hafva derför
ansett den allmänne åklagaren för närvarande tillerkända rätt i förevarande
hänseende kunna under ofvan angifna vilkor öfverflyttas å jagträttsinnehafvaren
i sådana fall, der denne icke sjelf begått förseelsen

eller varit deri delaktig. Liknande föreskrifter förekomma i de nya
norska och finska jagtlagsförslagen.

De för särskilda delar af landet tid efter annan meddelade påbud, Öfvergenom
hvilka viss villebrådsart eller hondjur eller ungar af sådan art gångsbeför
en följd af år eller tills vidare helt och hållet fridlysts, hafva, enligt stämmelkomiterades
åsigt, varit af tvifvelaktigt värde för jagtvårdens och ville- serna.
brådstammens upprätthållande och förkofran. Dylika totalförbud kunna
visserligen anses berättigade och af behofvet påkallade till skydd för
en i landet inplanterad ny villebrådsart under första tiden eller för
fredande af ett djurslag, som är på väg att helt och hållet do ut; men
att tillgripa denna kraftåtgärd för afhjelpande af en tillfällig minskning
af viss villebrådsart inom ett särskildt län eller landskap är desto mindre
lämpligt, som erfarenheten visat, att någon verklig och varaktig fördel
af sådana lokala totalförbud icke står att vinna. Med hänsyn härtill,
och då den brokiga mångfald af dylika förbud, som under senare tider
uppstått, lätt föranleder oreda och förvirring, anse komiterade det högeligen
önskvärdt, att en sådan separatlagstiftning för framtiden upphör
eller åtminstone inskränkes till sådana fall, der alldeles särskilda omständigheter
göra densamma nödvändig. Att föreslå omedelbart upphäfvande
af alla nu gällande totalförbud har dock ansetts icke böra ifrågakomma;
de bland dessa, lör hvilkas giltighet en viss tidsbegränsning gjorts
vid deras utfärdande, synas lämpligen böra fortfara att ega bestånd till
utgången af den en gång faststälda tiden, hvaremot i fråga om sådana
totalförbud, som utfärdats att gälla tills vidare, komiterade ansett eu
allmän sluttermin böra utsättas, och har denna, med hänsyn dertill, att
totalförbud med fixerad giltighetstid i allmänhet icke utfärdas för längre
tidsperiod än fem år, bestämts till utgången af år 1903.

Den allmänna jagttiden för elg är för närvarande liksom enligt
komiterades förslag bestämd till 1—15 September; men enligt Kongl.
kung. den 11 Juni 1887 och den 14 April 1893 är å kronoparkerna
Halle- och Hunneberg jagt efter elg tillåten jemväl under sista hälften
af September. Någon ändring i denna undantagsbestämmelse har desto
mindre ansetts böra ifrågakomma, som berörda kronoparker i flera afseenden
äro jemförliga med inhägnade djurgårdar, och komiterade hafva
derför i öfvergåugsbestämmelserna intagit förbehåll om nämnda kungörelsers
fortfarande giltighet.

Genom Kongl. resolutionen den 25 Januari 1889 har Karlsö jagtoch
djurskyddsförenings aktiebolag, som förvärfvat eganderätten till den
vid kusten af Gotland i öppna hafvet belägna Stora Karlsö i syfte att

bevara öns egendomliga fogelverld, skydda och förkofra ejdern samt
inplantera hare eller möjligen i framtiden annat ädlare villebråd, erhållit
medgifvande att tills vidare, och intilldess annorlunda kunde förordnas,
å nämnda ö idka all slags jagt under alla tider af året. Då den särskilda
rätt, som sålunda lemnats förenämnda bolag, tydligtvis icke bör
rubbas af den nya jagtlagstiftningen, har en erinran derom gjorts i
öfvergångsstadgandena.

Bibehållandet af ofvan nämnda undantagsbestämmelser för Halle- och
Hunneberg samt Stora Karlsö i förening med den omständigheten, att
det genom Kongl. kung. den 17 April 1896 meddelade, till den 1 September
1901 gällande förbud mot all jagt å elgkor och årskalfvar efter
elg inom Elfsborgs län, enligt kungörelsens innehåll icke berör de inom
länet belägna delarne af kronoparkerna Halle- och Hunneberg samt
Edsmären, har gjort det nödvändigt att meddela särskilda föreskrifter
i fråga om forsling och försäljning af elg, som fällts å berörda kronoparker,
äfvensom vildt i allmänhet, som nedlagts å Stora Karlsö. Komiterade
hafva trott saken lämpligen kunna ordnas på enahanda sätt, som
i 4 § föreslagits i fråga om vildt, som fällts i hägnad jagtpark eller
djurgård. — Skulle det genom Kongl. kung. den 23 Oktober 1896 för
tiden intill den 1 Januari 1899 meddelade totalförbud mot jagt å tysk
hare i Skåne med undantag af ön Hven komma att förnyas och ännu
vara gällande vid tiden för den nya jagtstadgans utfärdande, torde särskilda
föreskrifter böra meddelas äfven i fråga om forsling och försäljning
af tysk hare, som fällts å nämnda ö.

Någon större nytta torde väl ej vara att förvänta af de åtgärder
till skyddande af ejderfogeln och dess ägg, som tillkommit på grund
af Kongl. brefven till Skogsstyrelsen den 12 Februari 1869 och den 3
Maj 1870, men komiterade hafva dock ansett sig sakna anledning härutinnan
föreslå någon ändring i det nu bestående.

Förslaget till lag om tillägg till lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd den 25 April 1889 har föranledts deraf, att
frågan om tiden för beståndet af jagträttsupplåtelser gjorts till föremål
för särskild lagstiftning i 9 § af förslaget till lag om rätt till jagt.

Förslaget till lag om ändring af 24 kap. I3^§ strafflagen.

Bland de för jagtvården i vårt land intresserade personer lärer
knappast råda mer än en mening derom, att straffbestämmelserna i 24
kap. 13 § strafflagen för oloflig jagt äro alltför lindriga. Särskild! gäller
detta i fråga om yrkesmessigt tjufskytte, hvilket i flera utländska lagstiftningar
likställes med tjufnad sbrott. Komit.erade, som dela den allmänna
åsigten härutinnan, hafva derföre föreslagit dels förhöjning af
straffmaximum för sådana fall, som afses i paragrafens första stycke,
till 200 kronor, dels utsträckning af latituden för återfall och sådan
oloflig jagt, vid hvilken fällts villebråd af något utaf de i 12 § andra
stycket omförmälda slag, till bötesmaximum eller fängelse i högst sex
månader.

♦