LAG OM FISKERIOMRÅDEN (Statens offentliga utredningar 1909:5)

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL

LAG OM FISKERIOMRÅDEN

M. M.

AFGIFYET DEN 30 APRIL 1907 AF DÄRTILL UTAF STATSRÅDET
OCH CHEFEN FÖR KUNGL. JORDBRUKSDEPARTEMENTET
UTSEDDA PERSONER

STOCKHOLM 1907
ISAAC MAECUS’ B O KT R.-A K TIE B O L A G

Till herr statsrådet och chefen för Kungl. jordbruksdepartementet.

Enligt skrifvelse deri 25 september 1906 anmodade herr statsrådet
undertecknade Cederström och Nordqvist att såsom sakkunnige biträda
inom Kungl. jordbruksdepartementet vid verkställande af utredning och
afgifvande af förslag till åtgärder för åstadkommande af fiskeriföreningar
jämte hvad därmed kunde äga sammanhang.

Sedan vi Cederström och Nordqvist i anledning häraf uppgjort
och till herr statsrådet öfverlämnat förberedande utkast till olika författningar,
hafva undertecknade Borgström, Kumlin, Persson och Trybom
anmodats att jämte de förut tillkallade biträda inom kungl. jordbruksdepartementet
vid granskning af berörda utkast äfvensom vid
utarbetandet af slutligt förslag i ämnet, hvarjämte åt undertecknad
Trybom uppdragits att såsom ordförande leda de sålunda tillkallade
personernas arbeten.

Yi få härmed såsom resultat af vårt arbete öfverlämna:

l:o) förslag till lag om fiskeriområden;

2:o) folkslag till lag angående ändrad lydelse af 10 och 14 §§ i
lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896; och

3:o) förslag till kungörelse om ändrad lydelse af 31 § i förnyade
nådiga fiskeristadgan den 17 oktober 1900.

Motiv till förslagen åtfölja desamma.

Stockholm den 30 april 1907.

A. Borgström.

Osc. Nordqvist.

Filip Trybom.

Anton Cederström. Wilh. Kumlin.

D. Persson i Tallberg.

LAGFORSLAG.

Förslag till Lag

om fiskeriområden.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I de fall, denna lag angifver, äge Konungens befallningshafvande,
■där fiskevatten tillhör två eller flere, efter ansökan af delägare förordna,
att det fiskevatten skall under viss tid utgöra ett fiskeriområde.

Inom fiskeriområde skall fisket antingen utöfvas för gemensam
räkning genom af delägarna anställd fiskare eller upplåtas på arrende
eller bedrifvas af delägarna själfva enligt fastställd plan; och ankomme
på delägarna att i den ordning, nedan stadgas, besluta angående sättet
för fiskets utöfvande. Sådant beslut underställes Konungens befallningshafvande,
som, där beslutet finnes i laga ordning tillkommet, fastställer
detsamma till efterrättelse.

Delägare i fiskeriområde må ej mot sitt bestridande betagas rätt
att själf och med sitt husfolk idka mete.

2 §•

Beträffande oskift fiskevatten skall förordnande enligt 1 § meddelas,
då det påkallas af delägare, hvilka enligt hvars och ens del i
fiskevattuet tillsammans äga mera än hälften häraf.

3 §•

I fråga om vatten, däri fisket icke är samfälldt, skall förordnande
enligt 1 § meddelas, då det med afseende å fiskevattnets gränser och

omfattning tinnes Lämpligen bära ske samt de, som påkalla förordnander
tillsammans äga så stor del af vattnet, att årliga afkastningen af fisket
däri i värde motsvarar två tredjedelar af värdet å hela fiskevattnets
årliga afkastning.

\ ärdet å den årliga atkastningen af fisket i sådant vattens särskilda
delar skall, där ej delägarna annorlunda öfverenskomma, utrönas
genom uppskattning vid förrättning, hvarom i 12 § sägs.

År någon del af fiskevattnet oskift, skall genom omröstning mellan
delägarna i den samfällighet enligt den i 2 § stadgade grund afgöras
huruvida förordnande skall påkallas för samfällighetens del.

4 §.

Föioidnande skall afse visst antal ar, minst tio och hög*st femtio
I öfrigt äga delägarna enligt de i 2 och 3 §§ stadgade grunder för
röstberäkningen besluta. angående tiden för förordnandet, med iakttagande,
att den tid ej mot någon rättsägares bestridande må sättas
öfver tjugufem ar, och gälle vid fattande af beslut härom den mening
som erhåller högsta röstetalet, eller, vid lika röstetal, den mening
hvarom de flesta röstande förenat sig.

flå föioidnande meddelas, utsätte Konungens befallningshafvande
viss dag, från hvilken detsamma skall äga tillämpning.

5 §•

Beslut, att fisket inom fiskeriomrade skall utöfvas för gemensam
räkning genom af delägarna anställd fiskare, vare ej giltigt, med mindre
samtliga delägare förenat sig därom.

6 §■

För giltigheten af beslut, att fisket inom fiskeriområde skall upplåtas
på arrende, erfordras, beträffande område, som utgöres af oskift
fiskevatten, att beslutet biträdes af delägare, hvilka enligt den i 2 §
angifna grund tillsammans äga mera än hälften af fiskevattnet, samt
vidkommande sådant område, som afses i 3 §, att beslutet biträdes af
delägare med den enligt sistnämnda § för där afsedt fall erforderliga
röstöfvervikt.

7 §•

Skall fisket inom fiskenområde upplåtas på arrende, och vilja delägare,
som enligt de i 2 ocli 3 §§ stadgade grunder för röstberäkningen
äga tala för mera än hälften af området, gemensamt arrendera fisket,
kåfve de företrädesrätt till arrendets öfvertagande. I sådant fall skola
arrendevillkoren, därest öfverenskommelse ej kan träffas, bestämmas af
tre ojäfvige skiljemän, bland livilka en utses af de delägare, som skola
öfvertaga arrendet, och en af de öfriga delägarna samt de sålunda
utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman,
eller kunna de utsedde icke förena sig om valet af den tredje,
äge domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet.
Mot skiljemännens beslut må talan ej föras.

Ej må mot någon rättsägares bestridande arrendetiden sättas
under tio eller öfver tjugufem år.

8 §•

Där fisket inom fiskeriområde skall utöfvas för gemensam räkning
genom af delägarna anställd fiskare, må delägarna genom omröstning
sig emellan bestämma, att behållningen af fisket eller viss del af densamma
skall användas till åtgärder för ökande af fiskets afkastning och
andra gemensamma ändamål.

År fisket utarrenderadt till annan än delägare i området, må viss
del af arrendeafgälden enligt delägarnas bepröfvande användas till
åtgärder för fiskets förbättrande.

Afkomst, som icke varder använd på sätt nu är medgifvet, skall
fördelas mellan delägarna efter deras delaktighet i fiskeri om rådet. I fråga
om annat än samfälldt vatten bestämmes delaktigheten efter det enligt
3 § beräknade värdet af afkastningen.

9 §•

Kommer ej beslut enligt 5 eller G § till stånd, skall fisket inom
fiskeriområdet bedrifvas af delägarna själfva enligt fastställd plan, och
må Konungens befallningshafvande på framställning af delägare meddela
förbud mot fiske inom området intill dess sådan plan blifvit fastställd.

Dylik plan skall uppgöras af delägarna och upptaga föreskrifter
-om beskaffenheten och antalet af de fiskeredskap, som inom området
må begagnas, och huru tillsyn skall hållas däröfver, att delägarna icke
använda andra redskap eller flera sådana, än som enligt hvars och ens
delaktighet i området å honom belöper. År fråga om oskift fiskevatten,
skall planen därjämte upptaga den ordning, i hvilken de olika fiskeplatserna
få af delägarna användas, och i öfrigt de föreskrifter, som
kunna vara erforderliga till förekommande af tvist. Där så nödigt
finnes, må jämväl i planen inföias bestämmelser om viss fredningstid
för särskilda fiskslag och om afsättande af fredningsområden äfvensom
förbud mot fångande af fisk under viss storlek. Bestämmelse
om fredningsområde, som ej god k än nes af ägaren till det vatten,
inom hvilket fredningsområdet är beläget, vare dock icke gällande,
innan ägaren beredts ersättning för det intrång, som genom bestämmelsen
sker i hans fiskerätt, Kan ej öfverenskommelse träffas om
ersättningen, skall dess belopp bestämmas af tro ojäfvige skiljemän,
bland livilka en utses af den till ersättning berättigade och en af de
öfriga delägarna samt de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas
någondera parten att utse skiljeman eller kunna de utsedde ej förena
sig om valet af den tredje, äge domaren eller utmätningsmannen i
orten att förordna om valet. Mot skiljemätmens beslut må talan ej föras.

Af delägarna fattadt beslut om antagande af plan för fiskes bedrifvande
skall underställas pröfning af Konungens befallningshafvande,
som, där planen finnes vara i laga ordning tillkommen och icke stridande
mot lag eller författning, fastställer den att lända till efterrättelse.
Anser någon rättsägare uppgjord plan kränka hans enskilda
rätt, må han påkalla Konungens befallningshafvandes pröfning härutinnan.
Sådan klagan må föras jämväl efter det plan blifvit fastställd,
men lände i ty fall planen till efterrättelse, intill dess Konungens befallningshafvande
annorlunda förordnar.

År fiskevatten oskift, må ej en delägare utan de fleste öfriges
samtycke upplåta honom enligt fastställd plan tillkommande fiskerätt åt
någon, som ej är delägare.

10 §.

Åro delägarna i fiskeriområde flera än tre eller skall fisket inom
sådant område utarrenderas, skola delägarna, där någon af dem det
yrkar, utse sysslomän, eu eller flera, att handhafva gemensamma angelägenheter.

Skall iisket utarrenderas och öfvertages ej på grund af stadgandet
i 7 § arrendet af delägare i området, åligger det sysslomannen, där
sådana blifvit valda, att ombesörja utarrenderingen genom offentlig
auktion, dock med rätt för sysslomannen att fritt pröfva gjorda anbud.

eldigt 8 eller 9 § skall af dem afgöras, så ock vid val af skiljeman
och af syssloman utöfva delägarna rösträtt efter enahanda beräkningsgrunder,
som i 2 och 3 §§ för där afsedda fall stadgas, dock att ingen
må rösta för mera än eu tredjedel af de närvarandes hela röstetal, och
gälle den mening, som erhåller det högsta röstetalet. Vid lika röstetal
galle den mening, hvarom de flesta röstande förenat sig.

Huru delägarna skola kallas till sammankomst bestämmes, sedan
delägarna yttrat sig i ämnet, af Konungens befallningshafvande vid
meddelande af förordnande enligt 1 §.

Vid sammankomst skall protokoll föras.

Göres hos Konungens befallningshafvande ansökan om förordnande
enligt 1 §, skall, där icke förordnande påkallas af samtliga rättsägare
och de alla äro ense om sättet för tiskets utöfvande, frågan företagas
till pröfning vid förrättning på stället i den ordning, nedan stadgas.
Förrättning skall i hvarje fall hållas för verkställande af uppskattning,
där sådan enligt 3 § bör ske.

Till hållande af dylik förrättning förordne Konungens befallningshafvande
vederbörande statens fiskeritjänsteman.

I ansökningen bör, såvidt ske kan, uppgifvas fiskevattnets belägenhet
och omfattning, de fastigheter, saken förmenas angå, samt ägarnas
och innehafvarnas namn och hemvist.

År fråga om sådan uppskattning, som i 3 § omförmäles, skall
förrättningsmaunen, om någon rättsägare det yrkar, vid uppskattningen
biträdas af två för sakkunskap och pålitlighet kände, med tiskeriförhållandena
i orten förtrogne gode män, hvilka utses af delägarna eller,
där de icke om valet åsämjas, af Konungens befallningshafvande på
anmälan af förrättningsmaunen. Stanna förrättningsmannen och gode
männen i olika meningar, ståude vid hvad de flesta säga.

Då delägarna i fiskeriområde skola fatta beslut i fråga, hvilken

Förrättningsmannen skall, efter samråd med sökanden, bestämma
tid och ställe för förrättningen samt härom lämna uppgift till Konungens
befallningshafvande, som låte kungörelse om förrättningen införas i
länskungörelserna samt minst fjorton dagar före förrättningen ej mindre
uppläsas i kyrkan i den eller de socknar, hvari fiskevattnet är beläget,
än äfven införas i tidning inom orten.

Finnes saken angå kronan eller allmän inrättning, varde till bevakande
af dess rätt ombud utsedt af Konungens befallningshafvande,
där sådant Konungens befallningshafvande tillkommer, eller ock annan
vederbörande myndighet af Konungens befallningshafvande särskild!
underrättad så tidigt, att ombud må kunna tillstädeskomma.

14 §.

Finner förrättningsmannen under förrättningens fortgång det vara
för fiskets ändamålsenliga utöfvande erforderligt, att fiskeriområdet omfattar
jämväl annat vatten än det i ansökningen afsedda, uppskjute
förrättningsmannen förrättningen och göre därom anmälan hos Konungens
befallningshafvande med uppgift å det föreslagna fiskevattnets
belägenhet och omfattning, de ytterligare fastigheter, saken förmenas angå,
samt ägarnas och innehafvarnas namn och hemvist. Konungens befallningshafvande
äge föranstalta om kungörandet af ny tid för förrättningen
och tillkallande af allmänt ombud på sätt i 13 § sägs.

15 §•

A id uppskattning, där sådan under förrättningen förekommer,
skall värdering ske af den årliga afkastning, hvarje i området ingående,
särskild ägare tillhörigt fiskevatten kan beräknas i medeltal lämna vid
sådan utöfning af fisket, att fisktillgången icke förminskas.

16 §.

Vid förrättningen bör förrättningsmannen föranstalta om fullständig
utredning af alla på frågan inverkande omständigheter och därefter
afgifva skriftligt utlåtande i saken.

I utlåtandet skall särskildt angifvas, huruvida förrättningsmannen
anser förordnande om fiskeriområde lämpligen böra meddelas för det
fiskevatten, hvarom fråga är, samt det enligt lians åsikt lämpligaste
sättet för fiskets utöfvande.

Anser förrättningsmannen fisket lämpligen kunna bedrifvas af
delägarna själfva enligt fastställd plan, bör han, om någon delägare
det yrkar, uppgöra förslag till dylik plan.

17 §•

Sedan utlåtande af förrättningsmannen afgifvits, anställes inför
honom omröstning, huruvida och för hvilken tid förordnande enligt 1 §
skall begäras, äfvensom, i den mån det påkallas, rörande öfriga ämnen,
öfver hvilka delägarna enligt hvad i denna lag stadgas hafva att besluta,
hvarefter förrättningen afslutas med tillkännagifvande, att den, som
sådant åstunda!’, må inom trettio dagar därefter till Konungens befallningshafvande
ingifva påminnelser i ärendet.

Förrättningsmannen åligger att ofördröjligen fill Konungens befallningshafvande
insända det vid förrättningen förda protokoll jämte öfriga
saken angående handlingar.

18 §.

För förrättning, hvarom i 12 § sägs, utgår ersättning till förrättningsmannen
och gode män enligt hvad särskildt är stadgadt.

Ersättning, som ej af allmänna medel gäldas, jämte kostnad för
kungörande och annat, som för förrättningen är af nöden, skall af
sökanden genast förskjutas. Varder i anledning af ansökningen förordnande
meddeladt, gäldas den ersättning och kostnad af delägarna i
området efter hvars och ens delaktighet däri. I fråga om annat än
samfäldt vatten bestämmes delaktigheten efter det enligt 3 § beräknade
värdet af afkastningen.

10 §.

Sedan protokoll och handlingar angående enligt 12 § hållen förrättning
inkommit till Konungens befallningshafvande samt den i 17 §
stadgade tid för påminnelsers afgifvande gått till ända, meddele
Konungens befallningshafvande beslut i ärendet.

20 §.

Sökes förordnande beträffande vatten, som afses i 3 §, och är ej
sådant fall för handen, att förrättning enligt 12 § skall hållas, hafvé
Ivonnngens befallningshafvande att före ärendets afgörande däri höra
vederbörande statens fiskeritjänsteman.

21 §.

Af delägarna i fiskeriområde fattadt beslut beträffande fråga, hvari
de enligt denna lag äga besluta, så ock i behörig ordning träffadt
. arrendeaftal rörande fiske inom fiskeriområde gälle mot ny delägare i
området, dock att arrendeaftal, hvarom nu är nämndt, ej vare gällande
för längre tid, än det angående området meddelade förordnandet afser.

Af Konungens befallningshafvande fastställdt beslut angående
sättet för fiskets utöfvande skall lända till efterrättelse, intill dess delägarna
beslutat ändring däri och det beslut blifvit af Konungens befallningshafvande
fastställdt, För fastställelse af sådant beslut erfordras,
att delägare med minst hälften af samtliga delägarnas röstetal enat sig
därom. Innefattar beslutet bestämmelse om fiskets bedrifvande såsom
i 5 eller 6 § sägs, skall hvad i dessa §§ stadgas äga motsvarande tilllämpning.
Ej må fastställelse meddelas å beslut, som kränker antagen
fiskares eller arrendator rätt,

22 §.

Uppstår fråga om ändring i fiskeriområdes omfattning, må förordnande
om sådan ändring meddelas, där det påkallas såväl af delägare
i det ursprungliga området, hvilka äga minst två tredjedelar af
delägarnas hela röstetal, som ock af delägare i det vatten, om hvars
tilläggande eller afskiljande fråga är, med det röstetal, som enligt 2
eller 3 § erfordras för meddelande af förordnande beträffande samma
vatten, samt därjämte Konungens befallningshafvande finner sådan ändring
lämpligen höra ske.

Beträffande förfarandet härvid skall hvad i 12 — 20 §§ är stadgadt
äga motsvarande tillämpning.

Varder förordnande, som nu är sagdt, meddeladt, skall för det
ursprungliga området gällande beslut angående sättet för fiskets utöfvande
tillämpas beträffande det fiskeriområde, förordnandet afser, intill
dess ändring sker på sätt i 21 § är stadgadt.

23 §.

Boställshafvare cell arrendatorer af staten tillhörig, genom offentlig
myndighet utarrenderad fast egendom äga för af dem innehafda fiskevatten
föra talan, då fråga är om begärande af förordnande enligt 1 §,
så ock vid förrättning enligt 12 § samt i de ämnen, hvari delägarna
enligt denna lag må fatta beslut.

24 §.

Har enskild delägare i fiskevatten upplåtit fiskerätt till arrendator,
må förslag om begärande af förordnande enligt 1 §, ändå att den delägare
godkänner detsamma, ej anses vara för det utarrenderade fiskevattnet
biträdt, därest det bestrides af arrendatorn. I öfriga frågor,
som förekomma vid förrättning enligt 12 §, så ock eljest, då beslut
skall fattas af delägare i fiskeriområde, äge arrendatorn under sin
arrendetid ensam tala för det till honom upplåtna fiskevattnet.

25 §.

Den rätt, som tillkommer ägare af sådant fiske, hvarmed äganderätten
till grunden ej är förenad, beröres ej af fiskeriområdes bildande.

26 §.

Beslut, som Konungens befallningshafvande jämlikt denna lag
meddelar, skall införas i länskungörelserna samt uppläsas i kyrkan i
den eller de socknar, hvari det i beslutet afsedda fiskevatten är beläget,
äfvensom införas i tidning inom orten.

Öfver Konungens befallniugshafvandes beslut må talan fullföljas
hos Konungen genom besvär, hvilka skola till vederbörande statsdepartement
ingifvas före klockan tolf å sextionde dagen från den dag,
då beslutet upplästes i kyrkan, eller, där beslutet å olika dagar upplästs
i särskilda socknar, från den dag, det sist blef uppläst.

Beslut, hvarigenom plan för fiskes bedrifvande fastställts, lände
till efterrättelse oberoende af däröfver förd klagan.

27 §.

Sträcker sig fiskevatten, om hvilket fråga är, genom två eller
flera län, höre ärendet under Konungens befallningshafvande i det län,
där största delen af fiskevattnet är belägen.

28 §.

Den, som öfverträder af Konungens befallningshafvande enligt
9 § meddeladt förbud eller idkar fiske i strid mot fastställd plan, dömes,
där ej gärningen är belagd med särskilt straff, till böter från och
med fem till och med etthundra kronor.

Föiseelse, hvarom nu är sagdt, ma ej, där den endast förnärmar
enskild persons rätt, åtalas af annan än målsägande.

29 §.

Böter, som ådömas enligt denna Jag, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Denna lag träder i kraft den

Hai föie denna lags utfärdande fiskevatten utarrenderats, antino-en
särskildt, för sig eller ^ under sådana villkor, att aftalet uppenbarligen
afser hufvudsakligast fiskerätten, och meddelas förordnande enligt 1 8
af denna lag, hvilket omfattar jämväl det sålunda utarrenderade fiskevattnet,
skall beslut om fiskets utöfvande annorledes än af de fiskeberättigade
sj kifva enligt fastställd plan icke äga giltighet, med mindre
det godkännes af arrendatorn.

Förslag till Lag

angående ändrad lydelse af 10 och 14 §§ i lagen om rätt
till fiske den 27 juni 1896.

Härigenom förordnas, att 10 och 14 §§ i lagen om rätt till fiske
den 27 juni 1896 skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Oskift fiskevatten må alla, som däri äga del, bruka efter ty de
kunna sämjas. Sämjas de ej, lägge rätten dem emellan, huru fisket
utan förfång för någon af dem må nyttjas. Fiskebyggnad kåfve ock
en hvar lof att uppföra allt efter som han äger del i samfälligheten
och lägenhet därtill finnes. År ej lägenhet för hvarje delägare att
uppföra särskild flskebyggnad, bjude den, som vill bygga, de öfrige
att deltaga; vilja de ej, och pröfvar rätten, att byggnaden kan göras
utan skada för dem, bestämme rätten, på hvad sätt, villkor och tid
byggnaden må uppföras och nyttjas.

I oskift fiskevatten må ej en delägare utan de fleste öfriges samtycke
upplåta fiskerätt åt någon, som ej är delägare.

Angående utöfvandet af fiske inom fiskeriområde är särskild!
stadgadt.

14 §.

Fast eller rörlig fiskeredskap, som kan hindra fisken att framgå,
må ej utsättas i kungsådra.

I älf, ström, å eller sund, där kungsådra ej finnes, men fisken
har sitt dref, skall en sjättedel af bredden i djupaste vattnet lämnas

fri från redskap, hvarom nyss är sagdt, där ej Konungens befallningshafvande
efter rättägandes och sakkunnigs hörande gifver lof till redskapens
användande. År i ty fall fråga om fiskebyggnad, som kan
förorsaka uppdämning, lände jämväl till efterrättelse hvad därom är
särskildt stadgadt.

Har tiskeriområde gemenskap med annat vatten endast genom
sådant sund, tillflöde eller aflopp, där kungsådra ej finnes, må Konungens
befallningshafvande på ansökan af delägare i området och, därest fisken
genom det sund, tillflöde eller aflopp har sitt dref, efter rättägandes
och sakkunnigs hörande gifva delägarna lof att afstänga samma sund,
tillflöde eller aflopp medelst anordning, som hindrar fisken att framgå,
dock att, där fråga är om anordning, som kan förorsaka uppdämning,
hvad om fiskebyggnad för ty fall är särskildt stadgadt jämväl skall
lända till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den

Förslag

till

Kungörelse

■om ändrad lydelse af 31 § i förnyade nådiga fisker istadgan den 17

oktober 1900.

Härigenom förordnas, att 31 § i förnyade nådiga fiskeristadgan
den 17 oktober 1900 skall hafva följande ändrade lydelse:

Å liskevatten, som uteslutande tillhör en ägare och ej har gemenskap
med annat vatten eller ock är därmed förenadt endast genom
sådant tillflöde eller aflopp, att fisk eller fiskyngel däri vanligen icke
framgår, äger denna stadga ej tillämpning.

Beträffande fiskeriområde, som ej har gemenskap med annat vatten
eller ock är därmed förenadt endast genom sådant tillflöde eller aflopp,
som ofvan sägs, ankomme på Konungens befallningshafvande att, efter
fiskeriintendentens hörande, pröfva, i hvad mån inom det område fiske
må utöfvas oberoende af de i denna stadga meddelade bestämmelser
och eljest för området gällande föreskrifter. I fråga om klagan öfver
Konungens befallningshafvandes beslut samt beslutets kungörande skall
hvad i 12 § är för där afsedt fall stadgadt äga motsvarande tillämpning.

Denna kungörelse skall träda i kraft den

MOTIV.

Förslaget till lag om fiskeriområden.

Allmän motivering.

Under senare tider hafva vid upprepade tillfallen och från olika
håll klagomål framställts öfver det ringa utbyte, sötvattens- och skärgårdsfisket
i vårt land lämnar. Erfarenheten visar ock befogenheten
af dessa klagomål samt nödvändigheten af åtgärder lör främjande af detta
fiske, som ju obestridligen är en af våra naturligaste och mest beaktansvärda
näringar. Sveriges insjöar och rinnande vatten upptaga en areal af
ungefär 3,628,100 hektar eller 8,4 procent af landets hela ytinnehåll. En
så ofantlig sötvattensareal borde ju afkasta tillräckligt med fisk för förbrukningen
inom landet och äfven lämna ett öfverskott för utföisel.
Så är emellertid ingalunda fallet. Den årliga medelafkastningen af
fisket i våra sötvatten kan beräknas uppgå till omkring 3 kilogram
fisk per hektar. Jämför man härmed förhållandena i Tyskland, finner
man, att årliga afkastningen af ett medelgodt fiskevatten där utgör
15 till 30 kilogram per hektar, och att en del välskötta mindre insjöar
årligen gifva ända till 60 kilogram per hektar. Denna störa skillnad
mellan det svenska och det tyska sötvatten sfiskets afkastning beror
visserligen delvis på olikheten i klimat och andra naturförhållanden,
bland annat därpå, att Sveriges sjöar till en betydlig del äro större
och djupare än de tyska samt sålunda icke kunna väntas, gifva lika
stor afkastning, enär ju i allmänhet mindre och grundare sjöar lämna
relativt större utbyte af fisk än de stora och djupa sjöarna, men hufvudorsaken
till den ringa afkastningen af fisket i våra sötvatten är utan
tvifvel att söka däri, att detta fiske icke utöfvas på ändamålsenligt sätt,
och visst är, att genom en väl ordnad fiskevård värdet af varf sötvattensfiskes
årliga afkastning skulle höjas med miljoner kronor. Äfven
fisket invid Sveriges kuster lämnar i många fall mindre afkastning,

än som skulle kunna vinnas, om detsamma bedrefves på fullt ändamålsenligt
sätt.

För åstadkommande af en förståndig hushållning med våra fiskevatten
lärer tvifvelsutan, bland andra åtgärder, erfordras vissa ändringar
i nu gällande lag, och detta har äfven vid olika tillfällen framhållits
inom Riksdagen, därvid särskildt. anmärkts, att bestämmelserna om rätt
till fiske i oskift vatten lägga hinder i vägen för fiskets rätta skötsel.

1 en den 20 maj 1902 af Riksdagen, i anledning af motion inom
Andra Kammaren, aflåten underdånig skrifvelse — däri Riksdagen anhöll,
att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida och i hvad
mån åtgärder i vissa angifna hänseenden lämpligen kunde vidtagas för
främjande och upphjälpande af Östersjö- och sötvattensfisket, samt därefter
till Riksdagen inkomma med förslag i detta afseende — anfördes
sålunda, bland annat, följande:

Gällande lag om rätt till fiske torde vara en af de bidragande
orsakerna till, att fisket i allmänhet bedrifvits utan hänsyn till dess
fortfarande bestånd. När fiskevattnet nämligen icke skiftats mellan
delägarna i detsamma, hade dessa rätt att bruka fiskevattnet, eftersom
de kunde sämjas, och däraf hade ofta blifvit följden, att mången, som
därstädes ägde fiskerätt, sökte att i största möjliga måtto för egen del tillgodogöra
sig fisket. Sålunda hade fisket på många ställen antagit arten af
ett slags roffiske, som naturligtvis måste i hög grad menligt inverka på
fiskstammens bestånd. I främmande länder, där fiskerinäringen befunne
sig på en högre ståndpunkt, hade man -sökt åstadkomma ett med god
hushållning öfverensstämmande fiske genom att införa bestämmelser om
så kallade fiskeriföreningar, bildade af de fiskeberättigade i större sammanhängande
fiskevatten. Dessa föreningars uppgift vore, att för deras
medlemmars räkning, på ett rationellt sätt och med hänsyn såväl till
den bästa möjliga afkastning af fisket som äfven till fiskstammens bevarande
och förökande, bedrifva fisket antingen genom särskildt antagna
fiskare eller genom fiskets utarrendering. Genom dessa föreningar
åstadkommes en bättre ordning och uppsikt öfver fisket än eljest,
äfvensom att detta på ett mera tillfredsställande sätt sköttes, än om
hvarje fiskevattensägare själ! skulle drifva fisket. Dylika fiskeriföreningar
torde i vårt land på grund af gällande lag om rätt till fiske
icke kunna åstadkommas annat än genom frivillig öfverenskommelse
mellan samtliga delägare i fiskevattnet, och de kunde sålunda omöjliggöras
genom blott en enda delägares vägran att inträda i föreningen.

I anledning af berörda skrifvelse infordrades, genom nådig remiss
den 30 maj 1902, utlåtande af Kungl. landtbruksstyrelsen, som jämväl

anbefalldes anmoda Konungens befallningshafvande i rikets samtliga
län att, hvar för sig, sedan vederbörande landsting och hushållningssällskap
lämnats tillfälle att yttra sig, inkomma med de yttranden, som
kunde komma att afgifvas, jämte eget underdånigt utlåtande. 1 de flesta
i anledning häraf från orterna inkomna utlåtanden och yttranden framhölls
önskvärdheten däraf, att fiskeriföreningar komme till stånd, och
förordades meddelandet af lagbestämmelser, enligt Indika dylika föreningar
kunde bildas genom beslut af flertalet fiskerättsägare och sålunda
blifva ett slags tvångsföreningar. 1 åtskilliga yttranden framhölls
jämväl nyttan af dylika föreningar, afseende sammanhängande, mellan
olika delägare skiftade fiskevatten. Landtbruksstyrelsen förklarade sin
uppfattning vara, att det skulle lända till stor nytta för landet, om
genom förändring af nuvarande lagstiftning så kallade tvångsföreningar
mellan fiskedelägare kunde komma till stånd.

Vid 1906 års riksdag väcktes i hvardera kammaren motion med
förslag om underdånig framställning, att Kung!. Maj:t måtte genom
sakkunnige låta utreda, i hvad mån och på hvilket sätt en obligatorisk
sammanslutning af fiskevattensägare för fiskets bedrifvande för delägarnas
gemensamma räkning kunde komma till stånd, samt till näst
sammanträdande riksdag framlägga nådig proposition i ämnet. Lagutskottet,
som fann sj^ftet med ifrågavarande motioner vara synnerligen
behjärtansvärdt, hemställde emellertid, under erinran om 1902 års riksdagsskrivelse
och den behandling, som af Kungl. Maj:t ägnats däri ''
omförmälda spörsmål, att motionerna ej måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, och denna utskottets hemställan bifölls af båda kamrarna.

Otvifvelaktigt lärer vara, att gällande bestämmelser om fiskerätt
i oskift fiskevatten icke äro ägnade att befordra en rationell fiskevård.
Såsom ofvan nämnts hafva delägarna rätt att bruka dylikt vatten efter
ty de kunna sämjas; sämjas de ej, skall frågan, huru fisket utan förfång
för någon af dem må nyttjas, afgöras af domstol. De fall, då
sådan fråga dragits under domstols pröfning, torde vara lätt räknade.
Kostnaderna för rättegången öfverstiga väl i allmänhet den afkastning,
som en delägare kan hoppas att vinna äfven under flera års utöfning
af sitt fiske, helst ifall delägarna någon längre tid i större omfattning
gjort bruk af sin fiskerätt. Sålunda utöfva delägarna i oskift fiskevatten
fisket »efter ty de kunna sämjas», det vill säga en hvar söker
att tillgodogöra sig så mycket som möjligt för tillfället utan att tänka
på framtiden, och det intresse för vidtagande af åtgärder till fiskets
förkofrande, som kan förefinnas, förslappas lätt, ty, äfven om dessa åtgärder
icke varda alldeles resultatlösa, är det föga utsikt, att frukten

af dem skall komma just den, som vidtagit åtgärderna, till godo. Följden
af dylikt utöfvande af fiske varder ofta den, att fisktillgången gradvis
förminskas, till dess den slutligen nedsjunker till en ren obetydlighet.

Hvad nu yttrats angående oskift fiskevatten har sin giltighet
äfven i fråga om sådana fall, då ett sammanhängande fiskevatten äges
af flera personer med livar sitt område i vattnet. En af dessa personer
kan, utan att öfverträda gällande lag, genom ett öfverdrifvet utöfvande
af fisket inom sitt område nedbringa fisktillgången i hela vattnet till
en obetydlighet, helst om ett flertal lekplatser skulle finnas inom hans
område. Att öfriga ägare af fiske i vattnet då uppgifva alla försök
att verka för eu rätt fiskevård är ju förklarligt. Äfven är att märka,
det rationell fiskedrift icke kan med fördel idkas inom område af allt
för ringa omfattning.

I vissa främmande länder har man redan genom lagstiftning sökt
råda bot å missförhållanden af nu antydd art. 1 Finland, där förhållandena
i flera afseenden äro likartade med dem i vårt land och
där en mängd fiskevatten äro oskiftade, åligger det, jämlikt 17 kapitlet
byggningabalken enligt dess lydelse i lagen den 23 juli 1902 samt
fiskeristadgan af samma dag, delägarna i oskift fiskevatten att sig
emellan så ordna fiskandet, att fiskstammens förödande förebygges;
delägarna utgöra tillsammans ett fiskelag, i hvars angelägenheter eu
hvar har rösträtt efter sitt byamål, samt hafva att uppgöra ordningsregler
för fiskedriften, hvilka skola skriftligen affattas och insändas
till guvernören i länet; i fall af underlåtenhet härutinnan, äfvensom
därest de uppgjorda ordningsreglerna icke anses betryggande gent
emot fiskstammens förödande, äger guvernören tills vidare förbjuda
delägarna att utöfva sin fiskerätt annorlunda än genom fiskets bedrifvande
för gemensam räkning, men skall hänskjuta saken till domstol,
som slutligen bestämmer däri; en hvar delägare i fiskevatten har dock
alltid rätt att jämte sitt husfolk idka mete och allt annat krokfiske;
vid fiske för gemensam räkning njuter hvarje delägare del i afkastningen
efter sitt byamål.

I Preussen kan, enligt lag af den 30 maj 1874, mellan fiskerättsägare
i ett sammanhängande vattenområde bildas förening för gemensamt
nyttjande af fiskevattnet äfven i det fall, att icke alla fiskeägarna
äro ense därom, men i så fall erfordras tillstånd till föreningens bildande
af kretsens representation (die Ivreisstände); reglemente för föreningen
lastställes af konungen; afkastningen af föreningens fiskande fördelas
mellan delägarna i förhållande till värdet af eu hvars andel i fiske -

vattnet, delägarna dock obetaget att, om alla äro ense, annorlunda

bestämma. _ .

Enligt särskilda föreskrifter för Westfalen i lag af den 30 juni
1894 äger vederbörande förvaltande Händighet (der Kreisausschuss) förordna,
att visst vattenområde skall utgöra ett gemensamt fiskeriområde,
hvars angelägenheter förvaltas åt de fiskeberättigade a stämma,, därvid
rösträtt utöfvas i förhållande till längden åt hvars och ens strand på
det sätt, att strandägaren har en röst för hvarje fullt tiotal meter, som
hans strand håller i längd, dock att den, hvars strand ej uppnår tio
meters längd, har eu röst; ti sket i gemensamt fiskeriområde tår endast
utöfvas genom särskildt anställd fiskare eller genom arrendator.

Ungefär enahanda föreskrifter som för \\ estfalen gälla beträffande
Hannover (lag den 26 juni 1897) och Rhenprovinsen (lag den 25 juni
1895) äfvensom för Baden (lag den 3 mars 1870), Hessen (lag den 27
april 1881) och Elsass-Lothringen (lag den 2 juli 1891).

För att beträffande visst fiskevatten, som tillhör flere personel
en sammanslutning för fiskets ordnande skall kunna mellan delägarna
åstadkommas äfven i det fall, att icke samtliga delägare frivilligt deltaga
i sammanslutningen, erfordras stadganden i lag, enligt hvilka den,
som motsätter sig bildandet af sådan sammanslutning, kan tvingas att
ställa sig till efterrättelse de öfrigas beslut. Dylika stadganden föranleda
en inskränkning i den fria dispositionsrätt, som i allmänhet tillkommer
en fastighetsägare i fråga om hans fastighet och hvad därtill
hörer, samt böra uppenbarligen meddelas endast i sådana fall, då genom
dem befordras ett allmänt intresse af den vikt, att den enskildes anspråk
på att varda bibehållen vid ett oinskränkt utöfvande åt sina rättigheter
måste träda tillbaka. Ett dylikt fall måste anses vara för handen här,
då det gäller en nationalekonomisk fråga af så stor betydelse som fiskerinäringens
höjande från den låga ståndpunkt, den nu intager i vårt
land. Planmässigt bedrifvande af fisket torde för öfrigt i längden vara
till fördel för ägaren, äfven om han under ett eller annat år erhåller
mindre inkomst af sitt fiske, än som skulle vunnits genom utöfvande
af roffiske.

Gent emot förslaget att i vår lagstiftning införa stadganden af
den art, som ofvan nämnts, torde möjligen invändas, att för den händelse
flertalet delägare i ett vatten vilja sammansluta sig, men möta motstånd

från någon eller några delägare, de förra kunna bilda förening för
sina andelar af vattnet, sedan dessa andelar, för det fall att vattnet nioskifte
blif\it genom laga skifte bestämda. INu är ju enligt gäldande
lagstiftning, beträffande först oskift fiskevatten, delägarnas rättighet att
erhålla skifte inskränkt till det fall, att skifte utan öfriga delägares förfång
kan ske, hvilket ofta nog icke är händelsen, helst där vattnet är
af mindre omfattning och delägarna många, ty om, då skifte är sökt,
det befinnes, att de olika lotter i vattnet, hvilka genom skiftet skulle
bildas, blefve sa små, att själfständig fiskedrift ej kunde i afsevärd
omfattning idkas inom en sådan lott, lärer det sökta skiftet anses lända
delägarna till förfång och således skiftesvitsord frånkännas sökanden.
Vidare är skiftesförrättning, om sådan kommer till stånd, förenad med
dryga kostnader, hvarförutom resultatet däraf till följd af bristande
kännedom om rätta värdet å de olika fiskeplatserna kan komma att
blifva mindre tillfredsställande. Har skifte emellertid skett eller tillhör
vattnet från början olika ägare, hvilka hafva sina områden bestämda,
sa kan, såsom redan anförts, ägare af ett sådant område, hvilket direkt
sammanhänger med de öfriga, genom öfverdrifvet utöfvande af fisket
omintetgöra de öfriga fiskevattensägarnas alla försök att verka för en
rationell skötsel af fisket, och helt säkert komme antalet sådana föreningar
för utöfvande af fisket i vissa delar af ett sammanhängande
vattenområde ej att blifva stort.

Om det sålunda ur allmän synpunkt måste anses nödvändigt, att
en tiskerättsägare skall kunna mot sm vilja tvingas att ingå i eu sammanslutning
för fiskets ordnande, fordrar å andra sidan nödig hänsyn till
den enskildes intresse, att inom sammanslutningen skall råda största
möjliga fiihet, så att icke genom flertalets beslut någon må kunna mot
sitt. bestridande påläggas inskränkningar i sin handlingsfrihet eller annat
tvång, utöfver hvad ändamålet med sammanslutningen nödvändigt klöfver.

Beträffande det rättsliga anordnandet af dylika sammanslutningar
antyddes i Riksdagens ofvannämnda skrifvelse äfvensom i åtskilliga af
de yttranden och utlåtanden, hvilka i anledning af densamma afgåfvos,
att detta anordnande borde ske genom lagstiftning om fiskeri föreningar.,
hvilka de fiskeberättigade skulle kunna tvingas att tillhöra. Frånsedt
den omständighet, att själfva namnet förening enligt allmän uppfattning
hänför sig till en på enighet byggd sammanslutning och således
ej lämpligen synes böra komma till användning i förevarande fall, lärer
mot förslag om dylik lagstiftning böra erinras, att föreningsbegreppet,
sådant det hos oss utvecklats, förutsätter en sammanslutning af vissa
personer för något deras gemensamma ändamål. 1 förevarande fall åter

2!»

skulle sammanslutningen utgöras åt'' vissa fastigheters ägare såsom innehafvande
den fiskerätt, som är förenad med de respektive fastigheterna..
Medlemskapet i eu eventuell förening skulle då växla samtidigt med
att fastigheten ombytte ägare. Det torde med hänsyn härtill vara klart,
att stora svårigheter skulle uppstå, om man sökte att genom användande
af föreningsinstitutet rättsligen ordna ifrågavarande förhållanden.
Enligt kommitterades uppfattning kan det med den ifrågasatta lagstiftningen
afsedda ändamål på ett enklare sätt uppnås därigenom, att
lagbestämmelserna anknytas till själfva det fiskevatten, hvarom fråga
är, så att i lagen intagas stadganden dels om de fall, då ett rationellt
ordnande af fisket bör ifrågakomma, och dels om det sätt, hvarpå fisket
för ändamålets uppnående bör bedrifvas. I förstnämnda hänseende föreslå
kommitterade, att ett fiskevatten under vissa omständigheter må
kunna förklaras utgöra ett fiskeriområde.

Huruvida i visst fall fiskeriområde skall komma till stånd eller
icke, synes böra afgöras på olika sätt beträffande oskift fiskevatten och
i fråga om särskilda områden, som tillhöra olika ägare.

Hvad angår oskift fiskevatten hafva kommitterade ansett fiskeriområde
böra komma till stånd, då personer, som äga, efter hvars och
ens andel i det samfällda fiskevattnet, mera än hälften af det vatten,
hvarom fråga är, påyrka bildandet af fiskeriområde. Olägenheterna af
nu gällande lags tillämpning äro beträffande oskift vatten synnerligen
stora, och, såsom förut antydts, måste samtliga delägare anses hafva
gagn af, att fiskeriområde bildas. Någon pröfning af offentlig myndighet,
huruvida i det förevarande fallet fiskeriområdes bildande kan anses
nyttigt eller lämpligt, synes icke erforderlig, men däremot lärer offentlig
myndighet höra tillse, att för bildandet af sådant område stadgad
pluralitet föreligger. Denna tillsyn torde lämpligen utöfvas af Konungens
befallningshafvande.

I fråga om särskilda fiskevatten, som tillhöra olika ägare, lärer
däremot städse erfordras pröfning af offentlig myndighet, huruvida det
område, som är i fråga, lämpligen bör utgöra ett fiskeriområde eller
icke. Skulle i detta fall delägarna äga angående områdets omfattningfatta
beslut, som utan vidare vore giltigt, kunde detta leda till synnerligen
ogynnsamma resultat. Äfven denna pröfning torde böra verkställas
af Konungens befallningshafvande. Åt de olika fiskerättsägarna
lärer emellertid höra öfverlämnas beslutanderätt, huruvida fiskeriområde
skall bildas för det eller de vatten, Konungens befallningshafvande
pröfvar lämpligen kunna utgöra dylikt område, och synes man här
böra fordra eu större röstöfvervikt, än då frågan gäller oskift fiske -

vatten. Beträffande röstberäkningen äro särskilda bestämmelser bär af
nöden. Det kunde ifrågasättas, att delägarnas rösträtt skulle beräknas
efter hvarje särskildt fiskevattens ytinnehåll eller ock efter längden af
hvar delägares strand. Intetdera af dessa beräkningssätt är emellertid
tillförlitligt. En hvar, som har närmare kännedom om våra fiskevattens
beskaffenhet, lärer kunna vitsorda, såväl att afkastningen utaf, till
exempel, olika delar i samma sjö ofta nog icke står i minsta proportion
till de olika delarnas ytinnehåll, som ock att i en sjö eller flod
lisket vid eu helt kort strandsträcka, där långgrundt vatten med lämplig
botten och riklig växtlighet möter, kan äga vida större värde, än
fisket vid en mångdubbelt längre strand med bråddjup. Kommitterade
anse, att rösträtten i förevarande fall bör bestämmas genom eu värdesättning
å den normala afkastningen af hvarje delägares fiskevatten.
En dylik värdesättning medför visserligen i de flesta fall kostnader,
som antagligen öfverstiga utgifterna för en uppmätning af vissa vattens
ytinnehåll eller utaf längden af olika fastigheters stränder, men då det
gäller en så viktig fråga som röstberäkningen vid en omröstning, hvarigenom
en fastighetsägare kan mot sin vilja beröfvas rätten att själf
ordna utöfvandet af sitt fiske, bör allt för stor hänsyn icke fästas härvid.
Ett med rättvisans fordringar öfverensstämmande resultat af omröstningen
uppväger väl den skillnad i kostnader, som kan uppstå.
Om fiskeriområde, omfattande särskilda fiskevatten, kommer till stånd,
måste ock i de flesta fall en värdering af de olika delarna däri läggas
till grund för bestämmandet af en hvars delaktighet i området med
däraf följande rätt till andel i afkastningen, där fördelning af sådan
skall ske, och rösträtt i gemensamma angelägenheter, och jämväl med
hänsyn härtill synes det lämpligt att äfven, då det gäller omröstning
angående fiskeriområdes bildande, låta värdet af de olika delarnas
afkastning ligga till grund för röstberäkningen.

I fråga om sättet för fiskets utöfvande inom fiskeriområde har
man, såsom ofvan nämnts, i vissa tyska stater, där lagbestämmelser
angående bildandet af dylika områden meddelats, ålagt delägarna att
antingen sköta fisket genom särskildt anställd fiskare eller ock utarrendera
detsamma. Dessa två brukningssätt äro uppenbarligen de mest
fördelaktiga, såväl för fiskstammens vidmakthållande och förbättrande
som för delägarnas ekonomi. Genom användande af någotdera utaf
nämnda sätt för fiskets utöfvande förekommes sådan täflan mellan de
olika delägarna i fråga om fiskets grundliga utnyttjande, som annars
•ej så lätt kan undvikas, och får en hvar delägare sin behöriga del af

iiskevattnets afkastning. Enär fisket kan bedrifvas åt ett fatal personer
och med ett begränsadt antal båtar och redskap, nndvikes det slöseri
med tid, arbetskraft och materiel, som nu orsakas däraf, att hvar delägare
har sina redskap samt ofta, till följd af bristande yrkesskicklighet,
utan nytta förspiller tid och arbete genom olämpligt sätt för yrkets
bedrifvande. Vidare kommer yrkesskickligheten hos fiskets idkare att
ökas, då fisket blir ett hufvudyrke för vissa personer och icke endast
idkas såsom binäring eller till tidsfördrif.

Emellertid hafva kommitterade ansett ett förbud mot utöfvandet
af fiske inom fiskeriområde på annat sätt än de två nu angifna icke
vara att förorda, helst förhållandena stundom kunna vara sådana, att
det skulle möta svåra hinder att åstadkomma en sammanslutning för
utöfvande af fiske i visst vatten genom antagen fiskare eller arrendator.
Fisket inom fiskeriområde bör, enligt kommitterades asikt, ock kunna
utöfvas sålunda, att en hvar delägare äger själf idka fiske i enlighet
med gemensam plan. Fiskets bedrifvande pa detta sätt är ur alla synpunkter
att föredraga framför fiskets fria utöfvande utan annan reglering,
än hittills i vårt land gällande bestämmelser föranleda.

Åt delägarna i fiskeriområde måste det uppenbarligen öfverlämnas
att afgöra, hvithet af ofvannämnda sätt för fiskets bedrifvande skall
användas. Beträffande beslut att utöfva fiske genom anställd fiskare
hafva kommitterade emellertid ansett enighet mellan områdets samtliga
delägare böra fordras för giltigheten af dylikt beslut. Skall fiske utöfvas
på nämnda sätt för flera delägares räkning, torde i de flesta fall vara
nödvändigt att kunna vid behof affordra delägarna bidrag till gemensamma
omkostnader, och en tvångssammanslutning, inom hvilken minoriteten
skulle mot sin vilja såväl beröfvas rätten att fiska som ock kunna
af öfriga delägare påläggas skyldighet att tillskjuta penningar till belopp,
som kunde för den enskilde delägaren kännas högst atsevärdt, torde
af lätt insedda skäl ej vara att förorda. Fn dylik sammanslutning
förutsätter ock i detalj gående lagbestämmelser angående ordnandet af
gemensamma angelägenheter samt förhållandet till tredje man, men då
den ifrågasatta lagen ofta måste komma att tillämpas af mindre lagkunniga
personer, bör om möjligt undvikas att i densamma upptaga
liera eller mera invecklade stadganden, än förhållandena nödvändigt
kräfva. Föreligger däremot enighet mellan delägarna, hafva de naturligen
att själfva ordna sina angelägenheter, vare sig genom att ingå
bolag eller genom bildande af förening för ekonomisk verksamhet eller
på annat sätt. I lagen torde allenast böra intagas bestämmelse därom,

att majoriteten må kunna mot de öfrigas bestridande bestämma, att
vinsten åt fisket skall helt eller delvis användas till gemensamma ändamål,
särskildt åtgärder för ökande af fiskets afkastning.

Kommitterade hafva ingalunda förbisett, att i många fall bildandet
af fiskeriomrade försvåras eller till och med omöjliggöres därigenom,
att ovisshet råder om rätta sträckningen af rågångarna mellan olika
fiskevatten och äfven om, huruvida ett fiskevatten är samfälldt för
ägarna af vissa fastigheter eller icke. I Finland, där äfven i detta fall
förhållandena äro likartade med dem i vårt land, har man genom en
den 23 juli 1902 utfärdad lag, innefattande bestämmelser om råskillnad
i vatten och om skifte af vattenområde, sökt råda bot för berörda
osäkerhet om äganderättsförhållandena. Det måste anses synnerligen
önskvärd!, att äfven i Sverige vidtoges åtgärder i enahanda syfte.
Behofvet af en lag om fiskeriområden är emellertid så trängande, och
den nytta, en dylik lag skulle medföra å de orter, där ingen osäkerhet
om äganderättsförhållandena råder, är så stor, att det ej lärer kunna
ifrågasättas, att med utfärdandet af en sådan lag skulle anstå i afbidan
därpå, att de hinder för dess tillämpning, som å vissa orter förefinnas,,
varda undanröjda.

Särskild motivering.

1 §•

Enär enligt kommittera des åsikt Konungens befallningshafvande,
då fråga är om fiskeriområdes bildande, städse skall pröfva, beträffande
oskift vatten huruvida nödig pluralitet vunnits, för att fiskeriområde
skall komma till stånd, och i fråga om annat vatten dels huruvida
fiskeriområde lämpligen bör bildas, dels ock huruvida nödig pluralitet
föreligger, synes det böra uppdragas åt Konungens befallningshafvande
att, då lagens fordringar finnas uppfyllda, genom ett särskildt beslut
förklara, att fiskeriområde skall komma till stånd.

Äfven beträffande sättet för fiskets utöfvande inom fiskeriområde
synes lämpligt, att Konungens befallningshafvande, sedan delägarna i

området beslutat i frågan, pröfvar, huruvida beslutet tillkommit i behörig
ordning, och, där så skett, fastställer detsamma.

Därest iisket inom fiskeriområde på grund af pluralitetens beslut
utarrenderas, varder den härvid öfverröstade mot sin vilja beröfvad
rätten att idka tiske i sitt vatten. För att det tvång, som i sådant
fall drabbar den enskilde, ej skall kännas allt för tungt, torde honom
böra förbehållas rätt att själf och med sitt husfolk idka mete. Detta
sätt att fiska lärer i allmänhet icke kunna orsaka något egentligt intrång
i arrendatorns verksamhet samt utöfvas oftast såsom tidsfördrif eller
för att bereda sysselsättning åt icke arbetsföra personer. Anmärkas
må, att uttrycket »idka mete» här användes i den betydelse, det enligt
allmänna språkbruket torde äga, och att således därunder icke inbegripes
fiske med ståndkrok, långref, så kallad utter, drag eller svirfvel.

Har delägares jord upplåtits till brukare, följer af stadgandet i
11 § af lagen om rätt till fiske, att brukaren och hans husfolk äga
utöfva jordägarens rätt att meta, där ej annorlunda aftalats.

2 och 3 §§.

Beträffande innehållet i dessa §§ hänvisas till den allmänna motiveringen.

4 §•

Uppenbart är, att fiskeriområde icke bör kunna bildas för huru
kort tid som helst, utan att en viss minimitid i detta hänseende måste
stadgas. Kommitterade hafva ansett denna minimitid böra sättas till
tio år, som är den minsta tid, inom hvilken afsevärdt resultat i ekonomiskt
hänseende kan vinnas af mera omfattande åtgärder till fiskets
förbättrande. Äfven lärer det vara af nöden att fastställa en maximitid,
hvarutöfver förordnande ej må meddelas, och hvilken maximitid,
i likhet med hvad som är fallet beträffande upplåtelse af nyttjanderätt
till fast egendom, lämpligen synes kunna bestämmas till femi io år.
Förutom denna absoluta maximitid torde ock till skyddande af minoritetens
intressen böra stadgas rätt för en hvar ägare eller brukare af andel
i området att genom sitt bestridande förhindra, att förordnande meddelas
för längre tid än tjugufem år, detta särskildt med hänsyn till de
ändrade förhållanden, som under en så lång tid som femtio år kunna
inträffa.

Den tidpunkt, från hvilken förordnande skall äga tillämpning och
det af delägarna beslutade antal år sålunda börja löpa, torde lämpligen
böra bestämmas af Konungens befallningshafvande, då förordnande
meddelas.

5 §•

Såsom i allmänna motiveringen anförts, bör enligt kommitterades
åsikt beslut, att fisket inom riskeriområde skall utöfvas för gemensam
räkning genom af delägarna anställd fiskare, ej äga gällande kraft,
därest icke alla delägarna i området äro därom ense.

6 §•

Då beslut om utarrenderande af fisket inom fiskeriområde medför,
att de i beslutet icke deltagande mot sin vilja beröfvas rätt att själfva
idka annat fiske än mete, synes för giltigheten af sådant beslut böra
kräfvas, att detsamma biträdes af delägare med ej alltför ringa pluralitet.

7 §•

På sätt redan anförts, hafva kommitterade icke ansett lämpligt,
att någon fiskerättsägare skulle kunna mot sin vilja tvingas att ingå
i en sammanslutning för utöfvande af fiske genom anställd fiskare. Den
nu föreslagna bestämmelsen om företrädesrätt för delägare i fiskeriområde
att arrendera fisket däri kommer, enligt kommitterades åsikt,
att medföra enahanda verkan till fiskets befrämjande som ett stadgande
angående tvångssammanslutning af nämnda art utan att föranleda sådana
olägenheter, som af ett dylikt stadgande skulle orsakas. De delägare
i området, hvilka önska verka för ett rationellt utöfvande af fisket,
kunna arrendera fisket inom området och äro sedan oförhindrade att efter
förmåga arbeta för fiskets upphjälpande. De kunna jämväl på det sätt,
de finna mest förmånligt, ordna sina inbördes angelägenheter, vare sig
genom att bilda förening eller på annat sätt. De delägare åter, hvilka
af en eller annan anledning ej deltaga i dylik sammanslutning för fiskets
arrenderande, beröfvas visserligen rätten att fiska, men de bekomma i
stället arrende för sitt fiskevatten.

Arrendevillkorens bestämmande genom kompromiss torde vara
nödvändigt, därest öfverenskommelse ej träffas. Tiden för arrendets
bestånd lärer dock böra i någon mån begränsas.

Beträffande första stycket af denna § hän visas till de allmänna
motiven.

På eu eller liera delägare i ett liskeriområde arrendera lisket
inom området, bör det öfverlämnas åt denne eller dessa att vidtaga
och bekosta erforderliga åtgärder för iiskets förbättrande. Att i sådant
fall utgifter för dylika åtgärder skulle kunna beslutas af delägarna
gemensamt, kunde leda till kränkning af öfriga delägares rätt, om, till
exempel, de delägare, som innehade arrendet, vore i tillfälle att öfverrösta
de öfriga samt besluta, att hela arrendeafgiften eller eu betydlig
de] däraf skulle användas till åtgärder, hvaraf arrendatorerna sedan
skulle under sin arrendetid draga all nytta.

Den vinst af fisket, som skall fördelas mellan delägarna i fiskeriområde,
bör naturligen tillkomma en hvar af dem efter hans delaktighet
i området. Utgöres området af ett samfälldt vatten, sammanfaller uppenbarligen
delaktigheten i området med delaktigheten i det samfällda
vattnet. I annat fall lärer delaktigheten böra bestämmas efter värdet
af hvarje särskild andels afkastning, beräknad på sätt i 3 § angifves.

9 §.

Åstadkommes ej i vederbörlig ordning beslut om fiskets utöfvande
för gemensam räkning genom anställd fiskare eller om fiskets utarrenderande,
måste det tredje sättet för fiskeriområdes nyttjande, fiskets
bedrifvande af delägarna själfva enligt fastställd plan, komma till
användning.

På det att icke till äfventyrs någon eller några delägare, som
kunna anse för sig fördelaktigt att utöfva fiske utan hänsyn till de
andras intressen, genom att fördröja eller möjligen förhindra uppgörande
af plan för fiskets bedrifvande skulle vara i stånd att omintetgöra all
verkan af ett meddeladt förordnande, har enligt kommitterades förslag
åt Konungens befallningshafvande lämnats rätt att på framställning af
delägare förbjuda fiske inom området i afbidan på fastställande af dylik
plan. Att sådant förbud ej kan träda i kraft, innan tiden för förordnandes
tillämpning inträffat och sålunda fiskeriområde verkligen kommit
till stånd, torde framgå af de använda ordalagen. En jämförelse med
sista stycket i 1 § lärer gifva vid handen, att dylikt förbud likasom

bestämmelserna i plan för fiskets utöfvande ej må inverka på delägares
rätt att själ!’ och med sitt husfolk idka mete.

I fråga om innehållet i sådan plan böra allt för detaljerade bestämmelser
ej i lag införas, enär hvad som i ett fall är synnerligen
lämpligt i ett annat kan vara till och med olämpligt. Åt delägarna
själfva bör förty lämnas den största möjliga frihet vid planens uppgörande.
Att oväld och hänsyn till hvarje delägares berättigade intressen
måste därvid iakttagas, är ju själfklart. Äfven beträffande den
tid, under hvilken planen skall gälla, lärer det böra öfverlämnas åt
delägarna att själfva fatta beslut.

Kommitterade hafva ansett det vara för fiskets befrämjande af
synnerlig vikt, att delägarna tillerkännas rätt att i planen införa bestämmelser
om afsättande af fredningsområden, inom Indika fiske skall
vara förbjudet, antingen under viss utsatt del af året eller alltid. Inrättandet
af dylika fredningsområden har i åtskilliga främmande länder,
där lagbestämmelser meddelats i ämnet, visat sig i hög grad bidraga
till fiskets förbättrande. Medelst fredningsområdes afsättande åstadkommes,
att fiskens lek får ostörd försiggå, samt att den lagda rommen
och det späda ynglet skyddas, under det att å andra sidan fisket i
öfriga delar af fiskeriområdet icke behöfver inställas under lektiden.

Meddelas i plan, som gäller annat än samfälldt vatten, stadgande
om fredningsområdes afsättande, torde för giltigheten af detta stadgande
böra fordras antingen godkännande af ägaren eller ock att honom
beredes ersättning för den skada, som genom stadgandet tillfogas honom.
Till förekommande af rättegång, som ju ofta skulle så fördröja stadgandets
tillämpning, att detsamma blefve utan åsyftadt gagn, torde
lämpligen ersättningens belopp i händelse af tvist bestämmas af skiljemän.

Kommitterade hafva ansett hänsyn till de enskilda delägarnas
rätt kräfva, såväl att uppgjord plan icke träder i kraft, innan densamma
af Konungens befallningshafvande funnits vara i laga ordning tillkommen
samt ej stridande mot lag eller författning, som ock att hvarje rättsägare,
som anser sin enskilda rätt kränkt genom planen, har sig öppet
att, oberoende af fastställelse, när som helst påkalla pröfning härutinnan.
Då viss tid sålunda icke stadgas för klagan i sistberörda hänseende,
bör förande af sådan klagan icke utan vidare orsaka, att fastställd plan
förlorar gällande kraft, utan synes planen alltjämt böra äga giltighet
intill dess Konungens befallningshafvande finner densamma böra, helt
eller delvis, försättas ur kraft.

Enligt 10 § i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896 får delägare
i oskift fiskevatten ej utan de fleste öfriges samtycke upplåta

fiskerätt åt någon, som ej är delägare. För det fall, att oskift fiskevatten
utgör fiskeriområde eller ingår i sådant område, samt området
brukas af delägarna själfva enligt fastställd plan, torde enahanda bestämmelse
böra gälla och lärer då lämpligen inflyta i lagen om fiskeriområden,
enär 10 § i lagen om rätt till fiske enligt kommitterades
förslag ej skall äga tillämpning å fiskeriotnråden.

10 §•

Enär genom bildandet af fiskeriområde icke något nytt rättssubjekt
kommer till stånd, erfordras icke med nödvändighet, att fiskeriområde
har särskild representant. I vissa fall kan det dock vara synnerligen
nyttigt, att liandhafvandet af angelägenheter, hvilka beröra samtliga
delägares rätt, sker genom någon eller några af delägarna utsedda
personer i stället för att utöfvas af samtliga delägarna, hvilket, om
dessas antal är stort, kan medföra alltför stor omgång. I allmänhet
torde det kunna öfverlämnas åt delägarna själfva att afgöra, om sysslomän
skola utses eller icke. Åro delägarna derå än tre, torde emellertid
alltid, då någon delägare det påyrkar, sysslomän böra utses. Enahanda
lärer förhållandet böra vara, när utarrendering af fiske skall ske, emedan
då i allmänhet erfordras utöfvande af tillsyn öfver arrendator^ åtgärder.

Därest fisket inom fiskeriområde skall utarrenderas, och arrendet
icke på grand af innehållet i 7 § öfvertages af delägare i området,
synes antagandet af arrendator böra öfverlämnas åt sysslomännen, där
sådana utsetts. Om delägarna genom omröstning å stämma ägde antaga
arrendator, skulle möjligen de största delägarna medelst begagnande
af sin röstöfvervikt kunna anordna utarrenderingen på ett sätt, som
vore för dem förmånligt men ej tillgodosåge de öfriga delägarnas rätt.
Äfven kräfver hänsyn till minoritetens intressen, att, då arrendator
skall af sysslomännen antagas, antagandet sker medelst offentlig auktion.
Rätt att fritt pröfva å auktionen gjorda anbud bör emellertid tillkomma
sysslomännen, helst det är af stor vikt, såväl att delägarna hafva säkerhet
för arrendeafgifternas behöriga erläggande, som ock att arrendet ej
upplåtes åt annan än den, som äger nödig yrkesskicklighet och åt
hvilken utöfvandet af delägarnas fiskerätt kan med fullt förtroende
öfverlämnas.

11 §.

När delägarna i fiskeriområde skola fatta beslut, bör uppenbarligen
hvars och ens rösträtt beräknas på enahanda sätt, som då det skall

afgöras, om förordnande skall påkallas eller icke. Till skyddande af
minoritetens rätt hafva kommitterade föreslagit viss inskränkning i rösträtten.
Att om samtliga delägare enas angående annat sätt för rösternas
beräknande, detta sätt skall användas, lärer vara själfklart och icke
behöfva i lag angifvas.

Enär de vid sammankomst närvarande delägarna äga att i de flesta
frågor, Indika kunna å sammankomsten behandlas, fatta beslut, som är
bindande jämväl för de frånvarande, är det af vikt, att utlysandet af
sammankomst sker på sådant sätt, att eu hvar, som hyser intresse för
och vill deltaga i fiskeriområdets angelägenheter, får tillfälle att taga
kännedom om tiden och orten för sammankomsten. Att i lag bestämma
visst sätt för kungörandet af sammankomst torde ej vara lämpligt, enär
olika förhållanden kräfva olika förfaringssätt i detta hänseende. Ej
heller synes det fullt betryggande att låta delägarna genom omröstning
bestämma härom, enär då möjligen pluraliteten skulle kunna fastställa
ett sätt för kungörandet, hvilket folie sig olämpligt för de öfriga. Afgörandet
i denna fråga lägges tryggast i Konungens befallningshafvandes
händer.

12 §.

Innan visst fiskevatten förklaras skola utgöra fiskeriområde, erfordras
uppenbarligen alltid, då icke enighet mellan samtliga rättsägare
föreligger, hållande af förrättning på stället till utrönande af, huruvida
förhållandena i det föreliggande fallet äro sådana, att förordnande lagligen
kan meddelas. Vid denna förrättning böra samtliga de frågor, i
Indika delägarna före meddelandet af förordnande skola fatta beslut,
töretagas till behandling. Dylik förrättning hålles lämpligast af fiskeriintendenten
i distriktet.

Då förrättningsmannen i allmänhet endast har alt verkställa utredning
och leda delägarnas förhandlingar, förefinnes ej alltid behof af
gode män vid förrättningen. Endast i det fall, att vid förrättningen
skall verkställas uppskattning af värdet å afkastningen utaf fiskevattens
olika delar, synes, om någon rättsägare påyrkar det, denna uppskattning
böra göras af förrättningsmannen jämte gode män. Utseendet af
dessa gode män torde, om ej alla rättsägarna enas om valet, böra öfverlämnas
till Konungens befallningshafvande, enär härigenom onödig tidsutdräkt
undvikes.

13 §.

Det här föreslagna kallelsesättet torde vara tillfyllestgörande i
föreliggande fall; en föreskrift, att hvarje delägare skulle erhålla särskild
kallelse, komme ofta att synnerligen försvåra bildandet af fiskeriområde.

14 §.

Att inskränka förrättningen till att afse allenast det i ansökningen
afsedda fiskevattnet torde mången gång vara synnerligen olämpligt.
Åt förrättningsmannen lärer kunna lämnas att afgöra, om jämväl ägare
af annat angränsande vatten skola höras i ärendet.

15 §.

Här lämnas till ledning för förrättningsmannen och godo männen,
där sådana skola utses, eu föreskrift om sättet för verkställandet af
uppskattning enligt 3 §, hvilken föreskrift ej torde tarfva särskild
motivering.

16 §.

Förrättningsmannens utlåtande bör tjäna delägarna till ledningvid
fattande af beslut i de frågor, som. vid förrättningen skola afgöras.
Skall fiskeriområde bildas för annat än samfälldt vatten, och Konungens
befallningshafvande sålunda har att pröfva, om förordnande skall meddelas
eller ej, bör utlåtandet kunna läggas till grund för dylik pröfning.
Att i lag lämna mera utförliga föreskrifter om utlåtandets innehåll torde
ej vara behöfligt eller ens lämpligt.

17 §•

Efter det förrättning afslutats, bör uppenbarligen någon tids rådrum
för yttrandes afgifvande lämnas den eller dem, hvilka vilja hos
Konungens befallningshafvande anföra något i saken. I sådant hänseende
hafva kommitterade föreslagit trettio dagar.

18 §.

Det torde icke vara lämpligt att i en civillag fastställa beloppet
af den godtgörelse, som bör tillkomma förrättningsmannen och gode
männen, utan lära bestämmelserna härom böra lämnas på administrativ
väg.

19 och 20 §§.

Dessa §§ torde ej tarfva särskild motivering.

21 §.

Det torde ligga i sakens natur, att ny delägare i fiskeriområde
utan vidare bör vara skyldig respektera tidigare fattade beslut och af
delägarna eljest i laga ordning vidtagna åtgärder. Till förekommande
af hvarje tvifvel härutinnan hafva kommitterade ansett uttrycklig föreskrift
i sådant hänseende böra lämnas.

Uppenbart är, att öfvergång från ett till ett annat sätt för utöfvande
af fisket inom fiskeriområde icke bör i något fall ske, med
mindre det påkallas af delägare, som innehafva en afsevärd del af områdets
hela röstetal. Eljest skulle dylik öfvergång kunna inträffa oftare
än som vore förenligt med hänsyn till ett ändamålsenligt utöfvande
af fisket.

'' 22 §.

Ändring af ett fiskeriområdes omfattning synes böra ske under
iakttagande af enahanda former, som gälla för bildandet af djdikt
område. I det fall, att fiskeriområde utgöres af ett samfälldt vatten,
torde dock för områdets ändrande lämpligen kräfvas större pluralitet
inom delägarna i detta område, än som enligt 2 § fordras för meddelande
af förordnande beträffande dylikt vatten, äfvensom godkännande
af Konungens befallningshafvande.

23 §.

Enär staten har intresse af, att fiskeriområden komma till stånd,
böra boställshafvare och af staten antagen arrendator ej hindras att

med sina röster bidraga till bildandet af fiskeriområde. Hänsyn till
boställshafväreos eller arrendatorns rätt kräfver å andra sidan, att lian
erhåller befogenhet att motsätta sig biidandet af fiskeriområde och, där
sådant kommer till stånd, får däri företräda jordägaren.

24 §.

Då enskild person upplåtit fiskerätt till arrendator, synes skyldig
hänsyn till arrendatorns intressen påfordra, att, då fråga är om bildandet
af fiskeriområde, arrendatorn tillerkännes rätt att, om han bestrider
områdes bildande, utöfva jordägarens rösträtt, så att, ifall jordägaren
röstar för men arrendatorn mot förslag att begära förordnande, den
eller de röster, som tillkomma ägaren af det utarrenderade fiskevattnet,
beräknas hafva utfallit mot förslaget. Om däremot jordägaren röstar
mot förslaget eller icke alls röstar, bör hänsyn ej tagas till arrendatorns
åsikt. Att i öfriga förekommande frågor arrendatorn bör få under sin
arrendetid ensam utöfva rösträtt för det arrenderade vattnet och sålunda
äga i alla afseenden företräda jordägaren, ligger i öppen dag.

25 §.

De i denna § afsedda fisken äro till största delen antingen kronan
tillhöriga eller genom upplåtelse från kronan komna i enskild ägo, och
medför äganderätten till sådant fiske vanligen blott befogenhet att inom
bestämdt område idka fångst af visst Åskslag, såsom lax eller ål. Kommitterade
hafva ansett det i fråga om dessa fisken icke föreligga något
behof af ändring i nu gällande lagstiftning.

26 §.

I allmänhet räknas tiden för anförande af besvär i mål, som handläggas
af förvaltande myndigheter och ämbetsverk, från delfåendet af
det beslut, som öfverklagas. Då de beslut, som af Konungens befallningshafvande
enligt den nu föreslagna lagen skulle meddelas, ofta
kunna angå en mängd personer, komme delgifningen, därest sådan
skulle ske i vanlig ordning, att blifva särdeles kostsam, hvarjämte en
underlåtenhet eller ett dröjsmål att verkställa delgifningen med någon
rättsägare kunde fördröja tillämpningen af Konungens befallningshafvandes
beslut.

Kommitterade hafva ansett, att besvärstiden utan olägenhet kan
räknas från heslutets kungörande.

Beträffande beslut om fastställelse af uppgjord plan för fiskets
bedrifvande hafva kommitterade, såsom framgår af en jämförelse mellan
9 § och 26 §, ansett försittande af besvärstiden i allmänhet endast
hindra vederbörande att vidare framställa anmärkning mot det sätt,
hvarpå planen tillkommit. Har före planens fastställande hos Konungens
befallningshafvande af någon delägare påkallats pröfning af planen
såsom kränkande hans rätt och Konimgens befallningshafvande verkställt
denna pröfning i sammanhang med beslutet om planens fastställande,
medför dock uppenbarligen försittande af besvärstiden, att vidare
pröfning af planen i den del, densamma af Konungens befallningshafvande
skärskådats, ej kan äga rum.

27 §.

Denna § torde ej erfordra särskild motivering.

28 och 29 §§.

Då delägare i fiskeriområde öfverträder af Konungens befallningshafvande
enligt 9 § meddeladt förbud eller fiskar i strid mot fastställd
plan, föreligger uppenbarligen, när samfälldt vatten är för handen, missbruk
af rätt i samfälldt fiske, och den skyldige straffas således enligt
24 kapitlet 14 § strafflagen. Den nu föreslagna straffbestämmelsen
afser det fall, att öfverträdelse sker mot förbud eller fastställd plan,
som gäller för annat än samfälldt vatten.

De nu föreslagna bestämmelserna äro i allmänhet af beskaffenhet
att vinna tillämpning å bestående rättsförhållanden. Endast för det
fall att före lagens utfärdande upprättats arrendeaftal rörande antingen
allenast fiskevatten eller ock fiskevatten jämte så ringa jord, att ett
fiskearrende uppenbarligen är för handen, synes arrendatorns rätt böra
skyddas. Detta sker lämpligast därigenom, att arrendatorn tillerkännes
befogenhet att förhindra beslut om annat fiskesätt än enligt fastställd plan.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse af 10 och 14 §§ i lagen
om rätt till fiske den 27 juni 1896.

10 §.

I lagen om rätt till fiske torde böra införas hänvisning till den
föreslagna lagen om fiskeriområden, och hafva kommitterade ansett dylik
hänvisning lämpligen kunna ske i 10 §, hvars bestämmelser om ordnandet
af fiske i oskift vatten ej komma att tillämpas, då sådant vatten
förklarats skola utgöra fiskeriområde.

14 §.

En synnerligen viktig uppgift för dem, som vilja bedrifva ett
rationellt fiske, är idkande af fiskodling, och det synes vara högst
angeläget att söka uppmuntra till dylik verksamhet. På lagstiftningens
väg låter detta sig göra genom beredande af möjlighet för delägarna
i fiskeriområde att, såvidt ske kan, afstånga sitt fiskevatten, sa att de
hafva trygghet för, att resultatet af deras fiskodling kommer dem själfva
och icke andra personer till godo. Sådan afstängning kan dock icke
ifrågakomma annat än beträffande den mindre fiskled, som omförmäles
i andra stycket af 14 § i lagen om rätt till fiske, samt i älf, ström, å
eller sund, där fisken ej har sitt dref. Beviljandet af rätt till afstängning
torde lämpligen kunna ske i samma ordning och under enahanda
villkor, som sistnämnda lagrum stadgar för vinnande af rätt att utsätta
fiskeredskap i den mindre fiskleden. I de fall, då fiskled ej är för
handen, lägga väl de nu gällande bestämmelserna om rätt till fiske icke
hinder i vägen för afstångande af ström eller sund, men ofta nog torde
förhållandena vara sådana, att en undersökning och pröfning erfordras
för afgörande af, huruvida fisken har sitt dref i visst vatten, och i
dylik händelse uppstår lätt hos vederbörande tvekan att på eget beråd
verkställa afstängning, hvadan i alla fall möjlighet bör finnas att i laga
ordning söka tillstånd därtill.

Härvid må erinras, hurusom lagen om rätt till fiske icke upptager
bestämmelser, som från andra synpunkter än fiskeriintressets reglera
den enskilda dispositionsrätten öfver vattendrag, och att följaktligen,

därest fråga är om vidtagande af anordning, som kan föranleda dämning
eller förorsaka kinder i flottleds eller farleds användande, bestämmelserna
i förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund
skola tillämpas.

Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse af 31 § i förnyade
nådiga fiskeristadgan den 17 oktober 1900

När fiskeriområde utgöres af sådant vatten, å kvilket fiskeristadgan
ej skulle äga tillämpning, därest det uteslutande tillhörde en ägare,
torde särskild pröfning böra ske, huruvida och i hvad mån undantag
från gällande föreskrifter om hushållningen med fiskevatten kunna
medgifvas.