LAG OM AVTAL OCH ANDRA RÄTTSHANDLINGAR

Statens offentliga utredningar 1915:1

FÖRSLAG

TILL

PÅ FÖRMÖGENHETSRÄTTENS OMRÅDE,

LAG OM AVBETALNINGSKÖP

M M.

AVGIVNA DEN 31 JAN. 1914
AV DÄRTILL UTSEDDA KOMMITTERADE

STOCKHOLM 1914

ISAAC MARCCs''

Till KONUNGEN.

Efter det Eders Kungl. Maj:t år 1909 tagit initiativ till återupptagande
av samarbetet med Danmark och Norge för åstadkommande
av överensstämmande lagstiftning å obligationsrättens område, enades

delegerade från de tre länderna, som för sådant ändamål sammanträdde
i Stockholm under november månad nämnda år, om ett program
för det gemensamma lagstiftningsarbetet, omfattande följande ämnen:

l:o) avslutande av avtal genom korrespondens samt genom platsagenter
och handelsresande m. m.; betydelsen vid avtals avslutande
av den ena eller andra kontrahentens omyndighet eller konkurs; bestämmelser
mot missbruk av ekonomisk övermakt och dylikt, särskilt angående
köp på avbetalning och avtal om vite samt eventuellt även angående
terminsaffärer;

2:o) kommissions- och speditionsaffärer;

3:o) försäkringsavtal;

4:o) skuldebrev och dylikt samt mortifikation;

5:o) avtal och värdehandlingar, som föranledas av lagerhusrörelse;

6:o) försträckning, kontokurant, ränta, borgen;

7:o) fordringspreskription;

8:o) tidsbestämmelser och villkor vid avtal.

En allmän förutsättning var, att även ämnen, som icke uttryckligen
nämnts, skulle upptagas till behandling, när sådant för sammanhangets
och konsekvensens skull visade sig nödvändigt. Av de nämnda
ämnena borde enligt delegerades mening de under l:o) och 2:o) upptagna
först bliva föremål för behandling.

Med gillande av det sålunda uppgjorda programmet för det ifrågasatta
samarbetet uppdrog Eders Kungl. Maj:t den 21 maj 1910 åt den
för utarbetande av lagförslag inom obligationsrättens område den 7 juni
1901 tillsatta kommittén att utarbeta förslag till lagstiftning i ovanberörda
ämnen och bemyndigade kommittén att med motsvarande danska
och norska kommittéer sammanträda till gemensamma överläggningar i
syfte att åstadkomma största möjliga överensstämmelse mellan kommittéernas
blivande förslag.

Den 31 december 1912 avlämnade den svenska kommittén förslag
till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande jämte motiv.
Motsvarande danska lagförslag avgavs den 2 april 1913. Det norska
lagförslaget är dagtecknat den 31 december 1912, och motiven till detsamma
avgå vos den 31 december 1913.

I fråga om de olika kommittéernas sammansättning tillåter sig
kommittén hänvisa till sin underdåniga skrivelse den 31 december 1912.
Efter nämnda tidpunkt har i detta avseende icke inträffat annan förändring
än att professorn vid universitetet i Kristiania Fr. Stång, efter
att hava avgått från sin ställning såsom norsk justitieminister, i februari
1913 återinträtt såsom ordförande i den norska kommittén.

I berörda skrivelse har kommittén redogjort för det sätt, varpå
arbetet bedrivits i vad det avsett de ämnen, som i nämnda lagförslag
behandlas, och tillika framhållit, att denna del av uppgiften tagit större
delen av den då förflutna tiden i anspråk. Redan vid det första gemensamma
sammanträdet mellan de tre kommittéerna, vilket ägde rum i
Stockholm i september 1910, genomgicks emellertid en av professorn
vid Köpenhamns universitet Julius Lassen på förhand utarbetad promemoria
rörande bland annat ingående av avtal samt om avtals och andra
rättshandlingars ogiltighet på grund av tvång, svek, misstag eller andra
särskilda omständigheter vid rättshandlingens tillkomst ävensom beträffande
fullmakt att sluta avtal eller företaga andra rättshandlingar.
Med ledning av den vid detta möte förda diskussionen utarbetade ett
särskilt utskott, bestående av professorerna Lassen och Stång samt
undertecknad Almén, i mars 1911 ett provisoriskt utkast till lag om
avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, innefattande
jämväl vissa bestämmelser om avbetalningsköp. Vid det följande
mötet i Köpenhamn under september och oktober samma år lades detta
utkast till grund för förhandlingarna, men tiden medgav icke ett fullständigt
genomgående av detsamma, utan måste de delar, som handlade
om fullmakt och om avbetalningsköp, uppskjutas till ett kommande
möte. Sistnämnda ämne upptogs till behandling vid det möte, som
ägde rum i Norge under februari och mars 1912, och därvid enades
man om att uppgiften för en blivande lagstiftning på detta område icke
borde begränsas till att meddela civilrättsliga bestämmelser, varigenom
avtalsfriheten inskränktes till förmån för köparen, utan att det vore
nödigt att anordna ett särskilt handräckningsförfarande i syfte att bereda
säljaren lättad utväg att återbekomma det sålda för den händelse köparen
icke fullgör sina förpliktelser enligt avtalet. Vid sådant förhållande

ansågs det lämpligt att sammanföra båda dessa grupper av bestämmelser
i ett särskilt lagförslag om avbetalningsköp. Ett provisoriskt sådant
förslag blev därefter i maj samma år utarbetat av ett särskilt utskott,
bestående av h0jesteretssagf0rer 0. Liebe, amtmand J. Rivertz och undertecknad
Almén. Vid det därpå följande gemensamma mötet i Stockholm
under hösten samma år kunde man endast ägna några få dagar åt
granskningen av detta förslag; reglerna om handräckningsförfarandet
blevo icke därvid föremål för behandling.

Samarbetet på lagstiftningen angående avtal och andra rättshandlingar
på förmögenhetsrättens område, vilket under år 1912 legat nere,
återupptogs i början av februari 1913. Ett redaktionsutskott bestående
av samma medlemmar, som utarbetat det tidigare utkastet i detta ämne,
sammanträdde då i Köpenhamn och var där samlat till mitten av mars.
Ämnet genomgicks nu ånyo fullständigt, och ett nytt utkast utarbetades
på grundvalen av förhandlingarna vid mötet i Köpenhamn hösten 1911.
Under förra hälften av maj månad 1913 omarbetades utkastet angående
avbetalningsköp av samma redaktionsutskott, som författat detsamma.
Efter sådana förberedelser sammanträdde kommittéerna till sitt femte
gemensamma möte, vilket ägde rum i Köpenhamn under tiden 14 maj
—18 juni 1913. I detta möte har undertecknad Gadde varit förhindrad
att deltaga på grund av förordnande att i lagrådet föredraga förut omnämnda
förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande.
Vid mötet underkastades båda de föreliggande utkasten en
ingående granskning och blevo jämväl i redaktionellt avseende omarbetade
av ett särskilt utskott, bestående av h0jesteretsassessor E. Hvidt,
hojesteretsadvokat Fr. Stång Lund och undertecknad Hammarskjöld.

Då det ansågs lämpligt att, innan definitiva förslag framlades,
tillfälle bereddes vissa korporationer och myndigheter att avgiva yttrande
över de utarbetade lagförslagen, blevo dessa den 15 juli 1913 av statsrådet
och chefen för justitiedepartementet remitterade till samtliga handelskammare
i riket och åtskilliga andra korporationer, varjämte lagförslaget
om avbetalningsköp remitterades till överståthållareämbetet, länsstyrelserna
och vissa andra myndigheter, som hava befattning med utsökningsmål,
på det att dessa måtte avgiva yttranden över de föreslagna

bestämmelserna angående handräckning för återbekommande av gods,
som sålts på avbetalning. I syfte att underlätta granskningen av förslagen
hade dessa av kommittén försetts med några kortfattade förklarande
anmärkningar i form av noter vid den föreslagna lagtexten.

Aven under arbetets tidigare skeden har kommittén låtit sig angeläget
vara att förskaffa sig kännedom om den inom affärsvärlden rådande
uppfattningen rörande frågor, som i förslagen behandlas, och för sådant
ändamål med vederbörligt tillstånd hållit sammanträden med köpmän
och andra personer. Åtskilliga spörsmål angående slutande av avtal
dryftades sålunda redan i maj 1911 med tillkallade sakkunnige, nämligen
direktörerna S. Hedberg i Malmö, J. Sachs och G. Åkerlindh, grosshandlarne
W. Bäckström, A. Cederlöf'', V. Engvall i Gävle och J. Josephson
samt advokaterna A. Köersner och T. Åström. Angående avbetalningsköp
höllos i april 1913 särskilda sammanträden, i vilka deltogo
förste stadsfogden vice häradshövdingen E. Bredberg, advokaterna A.
Gård, 0. Lagerström och friherre G. Stjernstedt, direktörerna Sachs och
C. A. Ljunggren, grosshandlaren A. Fischer, handlanden A. Johansson,
konsul N. E. Frykholm, intendenten A. Welin och musikdirektören
K. Bohlin. Jämväl angående s. k. konkurrensklausuler har kommittén
sökt inhämta upplysningar vid en överläggning med sakkunniga
personer.

Under hösten 1913 hava yttranden över lagförslaget om avbetalningsköp
inkommit från överståthållareämbetet, Konungens befallningshavande
i länen samt överexekutorerna i Eskilstuna, Norrköping, Jönköping,
Malmö, Helsingborg, Göteborg, Borås, Örebro, Gävle och Sundsvall
med flera städer. Av handelskammare och övriga korporationer,
till vilka såväl nämnda lagförslag som förslaget om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område remitterats, hava följande
begagnat sig av tillfället att avgiva yttrande: Sverges allmänna handelsförening,
Sverges advokatsamfund, Stockholms handelskammare, Stockholms
stads handels- och sjöfartsnämnd, Handelskammaren i Göteborg,
Handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg, Smålands och Blekinge handelskammare,
Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands
län, Handelskammaren i Gävle, Gottlands handels- och sjöfartskamrnare,

Handelsföreningen i Norrköping och Karlstads handelsförening. Åven
från åtskilliga andra föreningar och från enskilda näringsidkare eller
grupper av sådana hava yttranden inkommit.

De sålunda inkomna yttrandena hava av kommittén tagits under
övervägande vid den förnyade granskning av förslagen, som ägde rum
i sammanhang med motivens författande, vilket arbete tog sin början
under sommaren 1913. Efter liknande förberedelser från dansk och
norsk sida sammanträdde kommittéerna till sitt sista gemensamma möte,
vilket ägde rum i Kristiania under tiden 27 oktober—17 november 1913.
Den förnyade granskning, som förslagen härvid underkastades, föranledde
åtskilliga ändringar såväl i sakligt som redaktionellt avseende.

Efter nämnda tid har kommittén slutfört arbetet med författande
av motiv till de nu framlagda lagförslagen, nämligen förslag till

l:o) lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område;

2:o) lag om avbetalningsköp;

3:o) lag om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen;

4:o) lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den
10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende
därå iakttagas skall.

De båda förstnämnda lagförslagen hava som nämnt tillkommit
under samverkan med de danska och norska kommittéerna och överensstämma
i det väsentliga med de av dem avgivna förslagen, vilkas text
bifogas. Överensstämmelse har dock icke kunnat uppnås i vissa punkter,
av vilka de viktigaste skola påpekas vid motiveringen av de särskilda
bestämmelserna. Motiven till nämnda lagförslag hava icke varit föremål
för något mera ingående samarbete mellan kommittéerna. De båda
sistnämnda förslagen äro, såsom vid deras motivering skall närmare
utvecklas, föranledda av vissa i 3 kap. av förslaget till lag om avtal
och andra rättshandlingar upptagna bestämmelser rörande rättshandlingars
ogiltighet.

Genom de nu framlagda lagförslagen i förening med det förslag
till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande, som förut
avlämnats, anse sig kommittéerna hava, i vad på dem ankommer, slut -

behandlat de ämnen, som äro upptagna i forsta och andra punkterna
av det för deras arbete fastställda programmet. I fråga om skälen därtill
att man icke föreslagit särskilda bestämmelser angående spedition hänvisas
till kommitténs underdåniga skrivelse den 31 december 1912.
Beträffande betydelsen vid avtals avslutande av den ena eller andra
kontrahentens omyndighet eller konkurs torde särskilda bestämmelser
utöver dem, som återfinnas i 23—25 §§ av förslaget till lag om
avtal m. m., icke för närvarande böra meddelas. Enligt kommittéernas
mening kan frågan om rättsverkningarna av avtal med omyndig icke
lämpligen lösas utan ett närmare ingående på myndighetsreglerna, ett
spörsmål, som står på programmet för den gemensamma lagstiftningen
på familjerättens område. Vid sådant förhållande hava kommittéerna
enat sig om att icke upptaga detta ämne till behandling. Vad slutligen
angår den eventuellt på programmet upptagna frågan om särskilda
bestämmelser angående terminsaffärer, hava kommittéerna vid förnyat
övervägande kommit till det resultat, att sådana bestämmelser icke böra
meddelas. Kommittén tillåter sig i sådant avseende hänvisa till de skäl,
som för denna ståndpunkt anförts i motiven till det år 1903 avgivna
förslaget till lag om köp och byte av lös egendom sid. 45.

Stockholm den 31 januari 1914.

Underdånigst

HJ. L. HAMMARSKJÖLD.

TORE ALMÉN. AUG. SUNDSTRÖM. EDV. GADDE.

Rudolf Eklund.

Förslag

till

Lag

om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område.

1 kap.

Om slutande av avtal.

1 §•

Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare bindande
för den, som avgivit anbudet eller svaret. Stadgandena i detta
kapitel skola lända till efterrättelse, så vitt ej annat följer av anbudet
eller svaret eller av handelsbruk eller annan sedvänja.

I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande
av viss form, gälle vad särskilt är stadgat.

2 §•

Har anbudsgivaren förbehållit sig svar inom viss tid, skall han
anses hava föreskrivit, att svaret skall inom den tid komma honom till
handa.^

År i brev eller telegram, vari anbud göres, viss tid för svaret
utsatt, skall denna räknas från den dag brevet är dagtecknat eller den
tid på dagen telegrammet är inlämnat för befordran.

3 §•

Göres anbud i brev eller telegram utan att tid för svar däri utsattes,
måste antagande svar komma anbudsgivaren till hända inom den
tid, som vid anbudets avgivande skäligen kunde av honom beräknas
åtgå. Vid beräkningen av nämnda tid äge anbudsgivaren, där ej annat
föranledes av omständigheterna, förutsätta, att anbudet framkommer i
rätt tid samt att svaret avsändes utan uppskov efter det anbudstagaren
åtnjutit skälig betänketid och icke varder under vägen försenat; är anbudet
gjort i telegram, äge anbudsgivaren tillika förutsätta, att svaret
befordras på enahanda sätt eller annorledes kommer honom lika tidigt
till hända.

Anbud, som göres muntligen utan att anstånd med svaret medgives,
måste omedelbart antagas.

4 §•

Antagande svar, som för sent kommer anbudsgivaren till banda,
skall gälla såsom nytt anbud.

Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avsänt
svaret, utgår från att det framkommit i rätt tid och mottagaren måste
inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret,
att utan oskäligt uppehåll giva avsändaren meddelande därom; underlåter
han det, anses avtal hava genom svaret kommit till stånd.

5 §•

Avslås anbud, vare det förfallet, ändå att den tid, varunder det
eljest skolat gälla, ej gått till ända.

6 §•

Svar, som innehåller, att anbud antages, men som på grund av
tillägg, inskränkning eller förbehåll icke överensstämmer med anbudet,
skall gälla såsom avslag i förening med nytt anbud.

Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avgav
svaret, anser det överensstämma med anbudet och mottagaren måste
inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga

svaret, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom; underlåter
han det, skall avtal av det innehåll svaret utvisar anses hava kommit
till stånd.

7 §•

Har i svar, varigenom anbud antages, framställts begäran om
bekräftelse (konfirmation) av avtalet eller om avtalets avfattande i skriftlig
form, må ej av den grund svaret anses innefatta avvikelse, som i 6 §
avses.

8 §•

Anbud eller svar, som återkallas, vare ej gällande, där återkallelsen
kommer den, till vilken anbudet eller svaret är riktat, till hända innan
han tager del av detta eller samtidigt därmed.

9 §•

Har den, som avgivit anbud, förklarat sig icke påfordra uttryckligt
svar därå, eller utvisa omständigheterna, att han ej förväntar sådant,
vare anbudstagaren ändock pliktig att på förfrågan giva besked, om
han vill antaga anbudet; underlåter han det, anses anbudet förfallet.

Angående vissa fall, då underlåtenhet att avböja anbud anses såsom
antagande, är särskilt stadgat.

10 §.

Där någon i meddelande, som eljest vore att anse såsom anbud,
använt orden »utan förbindelse», »utan obligo» eller liknande uttryck,
anses meddelandet allenast såsom uppfordran att avgiva anbud av det
innehåll meddelandet giver vid banden. Inkommer sådant anbud inom
rimlig tid därefter från någon, vilken blivit sålunda uppfordrad att avgiva
anbud, och måste mottagaren inse, att anbudet framkallats genom
hans uppfordran, åligger det honom, där han icke vill antaga detsamma,
att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom till anbudsgivaren;
underlåter han det, skall han anses hava antagit anbudet.

2 kap.

Om fullmakt.

11 §•

Den, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest företaga
rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktad i förhållande
till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom
fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn.

Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av
avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja
följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt
att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna
behörighet.

12 §.

Har fullmäktigen vid företagande av rättshandling handlat i strid
mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, vare rättshandlingen
ej gällande mot denne, såframt tredje man insåg eller bort
inse, att fullmäktigen sålunda överskred sin befogenhet.

År fullmakten av sådan beskaffenhet, som i 19 § avses, vare
rättshandling, som fullmäktigen med överskridande av sin befogenhet
företagit, icke gällande mot fullmaktsgivaren, ändå att tredje man var
i god tro.

13 §.

Vill fullmaktsgivaren återkalla fullmakt, som avses i 14—17 §§,
åligger det honom, även om han meddelat fullmäktigen, att han icke
längre vill låta fullmakten gälla, att iakttaga vad i nämnda paragrafer
för varje fall föreskrives; äro flera av dessa föreskrifter var för sig
tillämpliga å samma fullmakt, skola de alla iakttagas.

Tredje man, hos vilken en fullmakt återkallats på det i 14 § angivna
sätt, äge dock icke åberopa, att återkallelse ej skett på annat sätt.

14 §.

Fullmakt, som bragts till tredje mans kännedom genom ett till
honom särskilt riktat meddelande från fullmaktsgivaren, är återkallad,
när särskilt meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare
skall gälla, kommit tredje man till hända.

15 §.

Fullmakt, som blivit av fullmaktsgivaren i tidning eller annorledes
allmänneligen kungjord eller enligt särskilda föreskrifter hos offentlig
myndighet anmäld, återkallas genom tillkännagivande, som i enahanda
ordning kungöres eller anmäles.

Möter hinder häremot, skall återkallelsen på annat lika verksamt
sätt tillkännagivas. Fullmaktsgivaren äge, där han det äskar, hos myndighet,
som i 18 § sägs, erhålla anvisning, huru han i sådant avseende
har att förfara.

16 §.

Fullmakt, som avses i 11 § andra stycket, återkallas därigenom
att fullmäktigen avlägsnas från tjänst eller ställning, i kraft varav han
varit befullmäktigad.

17 §•

Fullmakt, vilken innefattas i sådan skriftlig handling, som utgives
till fullmäktigen för att av honom innehavas och företes för tredje man,
återkallas därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra
handlingen.

Fullmäktigen är pliktig att på begäran av fullmaktsgivaren återställa
fullmaktshandlingen.

18 §.

Visar fullmaktsgivaren sannolika skäl, att handling, som i 17 §
omförmäles, förkommit eller att han av annan orsak icke kan få den
åter, må handlingen, efter ty här nedan sägs, förklaras kraftlös.

Ansökan härom göres hos Konungens befallningshavande i den

ort, inom vilken fullmaktsgivaren bor. Finnes ansökningen kunna bifallas,
skall Konungens befallningshavande utfärda och sökanden låta i
allmänna tidningarna införa kungörelse, att handlingen efter utgången
av viss tid, som må bestämmas till högst fjorton dagar efter kungörelsens
införande, skall vara kraftlös. Kungörelsen skall jämväl, där
Konungens befallningshavande det föreskriver, införas i annan tidning,
en eller flera gånger, innan den införes i allmänna tidningarna.

19 §.

Fullmakt, som grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande
till fullmäktigen, är återkallad, när meddelande från fullmaktsgivaren,
att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit fullmäktigen till hända.

20 §.

Har fullmaktsgivaren särskild anledning att befara, att fullmäktigen,
oaktat fullmakten återkallats eller blivit för kraftlös förklarad, kommer
att på grund av densamma företaga rättshandling gent emot viss man,
vilken kan antagas sakna vetskap om dess upphörande, åligger det
honom att, där så ske kan, giva denne meddelande, att fullmakten icke
vidare skall gälla. Underlåter han det, må han, såframt den, gent emot
vilken rättshandlingen företagits, var i god tro, icke mot denne åberopa
fullmaktens upphörande.

21 §.

Har fullmaktsgivaren, utan att fullmakten blivit i ovan stadgad
ordning återkallad eller för kraftlös förklarad, tillsagt fullmäktigen att
icke göra bruk av fullmakten eller annorledes givit till känna sin vilja,
att fullmakten icke längre skall gälla, vare rättshandling, som fullmäktigen
företager, icke gällande mot fullmaktsgivaren, såframt tredje man
ägde eller bort äga kännedom om förhållandet.

22 §.

Dör fullmaktsgivaren, vare fullmakten ändock gällande, för så
vitt ej särskilda omständigheter utvisa, att den skall vara förfallen.
Ändå att sådana omständigheter äro för handen, vare dock rättshandling,
som fullmäktigen företager, gällande mot dödsboet, där tredje man varken

ägde eller bort äga vetskap om dödsfallet och dess betydelse för fullmäktigens
behörighet att företaga rättshandlingen; är fullmakten sådan,
som i 19 § avses, erfordras för rättshandlingens giltighet, att ej heller
fullmäktigen ägde eller bort äga sådan vetskap, då han företog rättshandlingen.

Rättshandling, som, efter vad nu sagts, är gällande mot dödsboet,
äge, där den dödes egendom varder avträdd till konkurs, icke mot
borgenärerna större verkan än den skulle haft, om den företagits av
stärbhusdelägarne.

23 §.

Där fullmaktsgivaren förklaras omyndig eller kommer under annans
målsmanskap, have rättshandling, som fullmäktigen företager, icke större
verkan än den skulle haft, om fullmaktsgivaren själv företagit densamma.

24 §.

Varder fullmaktsgivarens egendom avträdd till konkurs, äge tredje
man icke å rättshandling, som fullmäktigen företager, grunda någon
rätt av beskaffenhet att kunna göras gällande i konkursen.

25 §.

Utan hinder därav att fullmaktsgivaren icke vidare råder över sig
och sitt gods, må fullmäktigen, intill dess erforderliga åtgärder kunna
vidtagas av den, som enligt lag äger handla å fullmaktsgivarens vägnar,
i kraft av fullmakten företaga sådana rättshandlingar, som äro nödiga
för att skydda fullmaktsgivaren eller hans konkursbo mot förlust.

26 §.

Den, som uppträder såsom fullmäktig för annan, ansvarar för att
han har erforderlig fullmakt och är förty, där han ej förmår styrka, att
han handlat efter fullmakt eller att den rättshandling, varom fråga är,
blivit godkänd av den uppgivne huvudmannen eller ändock är gällande
mot honom, pliktig att ersätta tredje man all skada, som denne lider
därigenom att han icke kan göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen;
äge dock, där han hellre vill och hinder däremot icke möter

av rättshandlingens beskaffenhet, i huvudmannens ställe fullgöra vad
denne enligt rättshandlingen åligger.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där tredje
man insåg eller bort inse, att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig
fullmakt överskreds; ej heller där den, som företog rättshandlingen,
handlade på grund av fullmakt, vilken i följd av någon särskild omständighet,
varom han icke ägde kunskap och varom tredje man ej
heller kunde med fog förutsätta, att han skulle veta besked, icke kan
göras gällande mot huvudmannen.

27 §.

Vad här ovan i detta kapital är stadgat om fullmakt att företaga
rättshandlingar skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fullmakt
att företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar, som företagas i förhållande
till honom.

28 §.

I fråga om återkallelse av prokura, som blivit till handelsregistret
anmäld, skall vad i 7 och 32 §§ lagen om handelsregister, firma och
prokura den 13 juli 1887 är stadgat lända till efterrättelse. Har återkallelsen
blivit införd i handelsregistret och kungjord i ortstidningen,
är firmans innehavare icke pliktig att jämväl på annat sätt återkalla
fullmakten.

Angående fullmakt att sälja, förbyta eller förpanta fast egendom
är särskilt stadgat. Har sådan fullmakt blivit, efter ty i 17 och 18 §§
sägs, återkallad eller för kraftlös förklarad, vare fullmakten utan verkan.

Genom vad'' här ovan i detta kapitel stadgas därom, att rättshandling
av fullmäktigen i vissa fall icke är gällande mot fullmaktsgivaren,
sker ej ändring i vad 18 kap. 3 § handelsbalken innehåller angående
verkan därav att vad som genom sådan rättshandling åtkommits blivit
använt till fullmaktsgivarens nytta.

3 kap.

Om rättshandlingars ogiltighet.

29 §.

Rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga,
vare, där tvånget utövats genom våld å person eller genom hot, som
innebär trängande fara, icke gällande mot den tvungne.

Har tvånget utövats av annan än den, gent emot vilken rättshandlingen
företogs, och var denne i god tro, åligger det dock den
tvungne, där han vill mot honom åberopa tvånget, att utan oskäligt
uppehåll efter det tvånget upphörde giva honom meddelande därom vid
äventyr, om sådant underlåtes, att rättshandlingen varder gällande.

30 §.

Rättshandling, den någon utan användande av sådana tvångsmedel,
som i 29 § avses, rättsstridigt tvungit en annan att företaga, vare ej
gällande mot den tvungne, där den, gent emot vilken rättshandlingen
företogs, själv utövat tvånget eller han insett eller bort inse, att rättshandlingen
framkallats genom rättsstridigt tvång från annans sida.

31 §.

Där den, gent emot vilken eu rättshandling företagits, framkallat
densamma genom svikligt förledande eller ock insett eller bort inse, att
den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av
annan, vare rättshandlingen icke gällande mot den förledde.

Har den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, svikligen uppgivit
eller förtegat omständigheter, som kunna antagas vara av betydelse
för rättshandlingen, skall han anses hava därigenom framkallat densamma,
såframt det ej visas, att det svikliga förfarandet icke inverkat
å rättshandlingen.

32 §.

Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne
eller beroende ställning i förhållande till honom till att taga eller betinga

sig förmåner, vilka stå i uppenbart missförhållande till det vederlag,
som må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag
icke skall utgå, vare rättshandling, som sålunda tillkommit, icke gällande
mot den förfördelade.

Lag samma vare, där sådant otillbörligt förfarande, som i första
stycket avses, ligger annan till last än den, gent emot vilken rättshandlingen
företogs, och denne ägt eller bort äga kunskap därom.

Genom vad nu är stadgat sker ej ändring i 227 § sjölagen.

33 §.

Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig anse, må ej göras
gällande, där omständigheterna vid dess tillkomst voro sådana, att det
skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa
rättshandlingen, och den, gent emot vilken rättshandlingen företogs,
måste antagas hava ägt sådan vetskap.

34 §.

Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning
eller annat därmed jämförligt misstag å hans sida fått annat innehåll
än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där
den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget.

Varder en avgiven viljeförklaring, som befordras genom telegram
eller framföres muntligen genom bud, till följd av fel vid telegraferingen
eller oriktigt återgivande genom budet till innehållet förvanskad, vare
avsändaren, ändå att mottagaren var i god tro, icke bunden av förklaringen
i det skick den framkommit. Vill avsändaren av anledning
som nu sagts icke låta förklaringen gälla, åligger det dock honom att
giva mottagaren meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det
förvanskningen kommit till hans kunskap; underlåter han det, och var
mottagaren i god tro, vare förklaringen gällande sådan den framkommit.

35 §.

Har skuldebrev, kontrakt eller annan skriftlig handling upprättats
för skens skull, må utan hinder därav fordran eller rättighet, som den
enligt handlingens innehåll berättigade på grund av densamma överlåtit
å annan, göras gällande av förvärvaren, såframt denne var i god tro.

36 §.

Har någon underskrivit skuldebrev eller annan handling, som är
gällande i innehavarens hand eller eljest av löpande beskaffenhet, vare
handlingen, ändå att den utan hans vilja kommit ur hans besittning,
gällande mot honom, där den efter överlåtelse kommit i godtroende
innehavares hand.

År kvitto å ett penningbelopp utan borgenärens vilja kommet ur
hans besittning, vare utan hinder därav betalning, som gäldenären, när
fordringen är förfallen, i god tro erlägger mot bekommande av kvittot,
gällande mot borgenären.

37 §.

Vite i penningar eller annat, som någon utfäst sig att gälda för
den händelse han icke skulle fullgöra en honom åliggande förpliktelse
eller eljest företaga eller underlåta att företaga en handling, må nedsättas
efter ty skäligt prövas, såframt utkrävandet av vad utfäst blivit
finnes vara uppenbart obilligt; vid prövning härav skall hänsyn tagas
ej blott till förlust, som den enligt utfästelsen berättigade lidit, utan
även till det intresse han eljest må hava haft i handlingens företagande
eller underlåtande ävensom till övriga föreliggande omständigheter. Har
förverkat vite utan förbehåll guldits, äge den, som utfäst vitet, icke på
grund av vad här ovan är stadgat söka något åter.

38 §.

Har någon för den händelse, att ett av honom ingånget avtal
skulle komma att hävas på grund av underlätet fullgörande från hans
sida, förbundit sig att utan hinder av avtalets hävande erlägga vad han
utfäst eller låta den andre behålla vad erlagt blivit, skall vad i 37 § är
i fråga om vite stadgat äga motsvarande tillämpning.

Lag samma vare, där vid försträckning eller eljest det förord
träffats, att pant eller annan säkerhet, som blivit ställd för fullgörande
av en förpliktelse, skall vara förverkad, där denna icke kommer att
rätteligen fullgöras.

Om vissa avbetalningsköp gälle vad särskilt är stadgat.

39 §.

Har till förebyggande av konkurrens någon betingat sig av annan,
att denne icke skall idka handel eller annan verksamhet av angivet slag
eller icke taga anställning hos någon, som idkar sådan verksamhet, vare
den, som gjort utfästelsen icke därav bunden, för så vitt utfästelsen i
fråga om tid och ort eller eljest skulle sträcka sig längre än som kan
erfordras för att hindra konkurrens eller ock över hövan inskränka honom
i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet; vid prövning i sistnämnda
avseende skall hänsyn tagas jämväl till det intresse den enligt utfästelsen
berättigade har i densammas fullgörande.

40 §.

Där någon, som är anställd i handel eller annat yrke, gent emot
yrkesidkaren för tid efter anställningens upphörande avgivit utfästelse,
varom i 39 § är sagt, vare all verkan av hans utfästelse förfallen, såframt
han varder skild från anställningen utan att därtill hava givit
skälig anledning eller själv lämnar densamma och har giltig grund
därtill i yrkesidkarens underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser mot
honom.

4 kap.

Allmänna bestämmelser.

41 §.

År enligt denna lag giltigheten av avtal eller annan rättshandling
beroende därav att den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, icke
ägde eller bort äga vetskap om visst förhållande eller eljest var i god
tro, skall hänsyn tagas till vad han insåg eller bort inse vid den tidpunkt,
då rättshandlingen blev honom kunnig. Dock må, där särskilda
omständigheter sådant föranleda, hänsyn jämväl tagas till den insikt
han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt, men innan rättshandlingen
inverkat bestämmande på hans handlingssätt.

42 §.

Skall någon enligt denna lag giva annan ett meddelande, vid
äventyr att eljest avtal anses slutet eller anbud antaget eller rättshandling,
som av honom eller å hans vägnar företagits, bliver mot honom
gällande, och sådant meddelande varder inlämnat för befordran med
post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt, må ej den
omständigheten, att meddelandet försenas eller icke kommer fram, föranleda
därtill att avsändaren icke anses hava fullgjort vad honom
åligger.

I fråga om återkallelse av anbud eller svar eller av fullmakt gäller
vad i 8, 14 och 19 §§ är stadgat.

43 §.

Genom denna lag upphävas 1 kap. 1 § och 9 kap. 9 § handelsbalken,
2 och 3 §§ i lagen den 14 juni 1901 angående ocker samt vad
i övrigt finnes i lag eller särskild författning stadgat stridande mot
här ovan givna bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .

Förslag

till

Lag om avbetalningsköp.

l §•

Med avbetalningsköp förstås i denna lag avtal, varigenom lös
egendom säljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera
skola erläggas efter det godset utgivits till köparen, och under villkor
tillika att säljaren skall äga rätt att återtaga godset, om köparen åsidosätter
vad honom åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva
hos säljaren intill dess betalningen eller viss del därav blivit
erlagd.

Har avtalet betecknats såsom hyresavtal eller betalningen såsom
vederlag för godsets bruk och nyttjande, skall utan hinder därav avtalet
anses såsom avbetalningsköp, såframt det finnes vara åsyftat, att
den, som fått godset till sig utgivet, skall bliva ägare därav.

Lagen äger icke tillämpning, när sammanlagda beloppet av de
poster, som köparen enligt avtalet har att erlägga (avbetalningspriset),
överstiger tre tusen kronor.

2 §■

Underlåter köparen att fullgöra sin betalningsskyldighet, äge säljaren
icke på grund därav rätt att taga godset åter, utkräva post, som eljest
ej vore förfallen, eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd
gällande, med mindre någon post utestår ogulden minst fjorton dagar
utöver förfallodagen och denna post antingen uppgår till minst en
tiondel av avbetalningspriset eller tillsammans med annan ogulden förut
förfallen post utgör minst en tjugondei därav.

Där köparen i annat avseende än i forsta stycket sägs åsidosätter
vad honom åligger, må särskild påföljd, som för sådan händelse kan
vara avtalad, icke vinna tillämpning, för sa vitt sådant med hänsyn till
de föreliggande omständigheterna skulle vara uppenbart obilligt.

3 §•

Vill säljaren taga godset åter, skall vid uppgörelse mellan honom
och köparen värdet av godset, då det återtages, räknas köparen till godo.

4 §•

Säljaren äge, där godset återtages, räkna sig till godo, förutom
oguldna poster, för vilka betingad förfallodag är inne vid tiden för
godsets återtagande, nio tiondelar av övriga då oguldna poster; har
säljaren vid domstol yrkat godsets återbekommande, skall i stället tagas
hänsyn till tiden för stämningens delgivning.

Förmår köparen eller säljaren visa, att det pris, som godset skulle
hava betingat, om det sålts mot kontant betalning (kontantpriset), med
mer eller mindre än en tiondel understiger avbetalningspriset, skall
sammanlagda beloppet av de icke förfallna posterna i stället för att
minskas till nio tiondelar beräknas till den kvotdel, som kontantpriset
utgör i förhållande till avbetalningspriset.

Kostnad, som säljaren måste vidkännas för godsets återtagande,
skall ock räknas honom till godo.

5 §•

Finnes godsets värde överstiga det belopp, som enligt 4 § eller,
där fråga är om handräckning, enligt 12 § räknats säljaren till godo,
äge denne icke återbekomma godset, med mindre överskottet gäldas till
köparen eller nedsättning sker, efter ty i 13 § andra stycket stadgas.

År godsets värde mindre än vad säljaren enligt 4 § har att fordra,
äge han icke utkräva mer än det överskjutande beloppet.

6 §.

han, där fråga är om handräckning, det belopp, som enligt 12 § räknats
säljaren till godo, må ej godset återtagas.

Har säljaren återbekommit godset, äge köparen rätt att inom fjorton
dagar därefter lösa det åter. Vill köparen göra bruk av den rätt, skall
han betala säljaren godsets värde vid återtagandet jämte det belopp,
som säljaren enligt 5 § andra stycket må hava att fordra.

7 §•

Hava flera föremål sålts genom samma avbetalningsköp, och yrkar
säljaren att återbekomma godset, äge köparen uttaga och behålla eller,
där godset redan återtagits, inom fjorton dagar därefter lösa åter de
föremål han helst vill mot det att han betalar säljaren de värden, som
blivit dem åsätta. Har säljaren enligt 5 § andra stycket något att
fordra, skall jämväl det belopp till honom gäldas.

Vad nu är stadgat skall icke äga tillämpning, när de föremål, som
köparen vill uttaga eller lösa åter, äga sådant samband med de övriga,
att dessas värde skulle märkligen minskas genom avskiljandet.

8 §■

Har säljaren förbehållit sig, att köparens rätt till gods, som blivit
genom ett avbetalningsköp försålt, skall vara beroende därav att han
rätteligen fullgör vad honom enligt annat sådant avtal åligger, skola,
där köparen det yrkar, vid tillämpning av de i denna lag givna bestämmelser
så anses som om allt godset blivit genom samma avbetalningsköp
försålt.

9 §•

Innehåller avtalet bestämmelse, enligt vilken köparens underlåtenhet
att fullgöra vad honom åligger skall medföra, att han icke äger
åtnjuta betingad förfallotid, och utkräver säljaren med åberopande av
sådan bestämmelse hela den överenskomna betalningen eller större del
därav än som frånsett bestämmelsen skulle vara till betalning förfallen,
skola i fråga om beräkningen av säljarens fordran de i 4 § första och
andra stycket givna regler äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Har om avbetalningsköp upprättats skriftlig avhandling, äge säljaren
hos utmätningsmannen i den ort, där godset finnes, söka handräckning
för godsets återtagande. Sådan ansökan skall göras skriftligen och
innehålla uppgift å oguldna poster med deras förfallotider samt vara
åtföljd av köpeavhandlingen i huvudskrift och bestyrkt avskrift.

Kostnaden för handräckningen skall, där utmätningsmannen det
äskar, förskjutas av sökanden.

Angående rätt för utmätningsman att i vissa fall meddela handräckning
utan hinder av köparens frånvaro skall vad i 59 och 60 §§
utsökningslagen är i fråga om utmätning föreskrivet äga motsvarande
tillämpning.

11 §•

Handräckning må ej beviljas, med mindre utmätningsmannen finner
uppenbart, att med betalningen föreligger sådant dröjsmål, som i 2 § sägs.

Visar köparen sannolika skäl, att godset blivit sålt till oskäligt
högt pris, må handräckning ej heller beviljas.

12 §.

Då fråga är om handräckning, som i denna lag avses, skall vad
i 4 § andra stycket är stadgat om beräkning av säljarens fordran icke
äga tillämpning. Ej heller skall i ty fall ränta tillgodoräknas säljaren,
ändå att sådan eljest skulle enligt lag utgå, eller hänsyn tagas till
ränta, som må hava blivit i avtalet särskilt utfäst.

13 §.

Gods, för vars återtagande handräckning meddelas, skall av utmätningsmannen
upptecknas och värderas; och äge utmätningsmannen,
på yrkande av säljaren eller eljest där sådant prövas lämpligt, tillkalla
sakkunniga att vid värderingen biträda.

Finnes godsets värde överstiga vad säljaren har att fordra, äge
denne icke återbekomma godset, med mindre han hos utmätningsmannen
nedsätter det överskjutande beloppet.

14 §.

Beslut i fråga om handräckning må överklagas hos överexekutor.
Över dennes beslut må ej klagan föras.

År köparen eller säljaren missnöjd med värdering eller annan
åtgärd, som vid handräckningen vidtagits, eller vill någon av dem påkalla
sådan uppgörelse, som skolat äga rum, om godset återtagits annorledes
än genom handräckning, vare honom ej förment att efter stämning
å den andre utföra sin talan vid domstol. Visar ej säljaren, att han
instämt sådan talan inom trettio dagar efter det handräckningen beviljades
eller, där förrättningen inom den tid överklagats, inom lika tid
efter det överexekutors beslut meddelades, äge köparen hos utmätningsmannen
lyfta det belopp, som, efter ty i 13 § andra stycket sägs, må
hava blivit hos denne nedsatt.

15 §.

Vad i 13 § första stycket är stadgat angående värdering vid handräckning
skall äga tillämpning vid förrättning för verkställighet av dom,
varigenom köparen förpliktats att utgiva gods, som sålts på avbetalning.

År någon missnöjd med sådan förrättning, gälle i fråga om talan
mot densamma vad i 14 § stadgas.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—15 §§ finnas meddelade, skola i
fråga om förrättning, som där avses, utsökningslagens föreskrifter i
tillämpliga delar lända till efterrättelse.

17 §•

Har köparen, i avtalet eller sedermera, för den händelse han framdeles
skulle komma att åsidosätta sina förpliktelser, avstått från någon
rätt eller förmån, som honom enligt här ovan givna stadganden tillkommer,
skola dessa ändock lända till efterrättelse.

18 §.

Vad här ovan i denna lag är stadgat skall icke äga tillämpning
å avbetalningsköp, som slutits före den dag lagen träder i kraft.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 25 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Invänder gäldenär, att den handling, varå kravet grundas, icke är
gällande mot honom, ity att han blivit tvungen eller förledd att utgiva
densamma; och visar han sannolika skäl för invändningen; varde ock
målet förvisat till domstol, där ej gäldenären försummat att tvånget
eller förledandet anmäla och kungöra såsom i 26 § stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10
augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och
vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 10 § 2 mom. i förordningen om nya
utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall den
10 augusti 1877 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Invänder den, som utgivit löpande skuldebrev, varom i föregående
punkt sägs, att skuldebrevet icke är gällande mot honom, och grundar
sig invändningen å förhållande, som avses i 30—34 §§ av lagen om avtal
och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, vare den
invändning utan verkan mot den, som efter överlåtelse blivit innehavare
av skuldebrevet och därvid var i god tro.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .

MOTIV

■

förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar pa
förmögenhetsrättens område.

Det av nya lagberedningen år 1894 avgivna förslaget till lag om
köp och byte innehöll, förutom särskilda rättsregler rörande säljares och
köpares inbördes rättigheter och skyldigheter, åtskilliga allmänna bestämmelser
om slutande av köpeavtal och om betydelsen av misstag,
tvång och förledande vid sådana avtal. Vid förslagets granskning inom
högsta domstolen erinrades häremot, att om dylika allmänna bestämmelser
skulle införas i svensk rätt, det ingalunda vore lämpligt att giva
dem direkt tillämpning endast å ett visst slags avtal, utan att de i så
fall borde utsträckas till att gälla avtal i allmänhet. Då sedermera lagstiftningen
på obligationsrättens område blev föremål för samarbete med
Danmark och Norge, beaktades denna erinran. Främst på programmet
för det blivande samarbetet ställdes''»avslutande av förmögenhetsrättsliga
avtal i allmänhet», i andra rummet kommo rättsreglerna om köp. Den
senare uppgiften vann tidigare sin lösning. På grundvalen av de förslag,
som utarbetats av kommitterade för de tre länderna, utfärdades i
allt väsentligt överensstämmande lagar om köp och byte av lös egendom,
i Sverige 1905, i Danmark 1906 och i Norge 1907. Programmets första
punkt har först nu kunnat realiseras.

Det lagförslag, som härmed framlägges, handlar enligt överskriften
om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
Innan kommittén ingår på en närmare motivering av förslagets särskilda
bestämmelser, torde en allmän översikt av dess huvudsakliga innehåll
böra meddelas. Såsom kapitelindelningen utvisar, sönderfalla de föreslagna
stadgandena i tre stora huvudgrupper. I 1 kap. givas regler
om slutande av avtal, i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande
bestämmelser i nya lagberedningens ovan omnämnda förslag. 2 kap.
har till uppgift att reglera rättsverkningarna av fullmakt att sluta avtal
eller företaga andra rättshandlingar å huvudmannens vägnar eller att

inledning, företräda denne vid rättshandlingar, som skola företagas i förhållande
till honom. 3 kap. slutligen handlar om rättshandlingars ogiltighet.
De regler, som i detta kapitel uppställas, äro av beskaffenhet att kunna
tillämpas såväl å avtal som å andra, s. k. ensidiga, rättshandlingar,
t. ex. utfärdande av skuldebrev. Vid sådant förhållande och då vissa
bland de särskilt nämnda ogiltighetsgrunderna, exempelvis tvång och
förledande, hava sin största praktiska betydelse vid rättshandlingar av
sistnämnda slag, hava dessa regler gjorts direkt tillämpliga även å sådana
rättshandlingar. Då härtill kommer, att fullmakt, såsom i det följande
skall närmare utvecklas, alltid är en ensidig rättshandling, har det ansetts
vara riktigast att i den föreslagna lagens överskrift utmärka, att den
skall gälla icke blott avtal utan även andra rättshandlingar.

I fråga om räckvidden av förslagets bestämmelser må utöver det
redan anförda erinras, att dessa endast skola tillämpas å rättshandlingar,
som falla inom förmögenhetsrättens område. Huruvida avtal och andra
rättshandlingar på familjerättens område böra vara underkastade samma
eller andra rättsregler, är i förslaget lämnat öppet. I sådant avseende
må erinras, att de hänsyn till rättssäkerhetens krav och omsättningens
trygghet, som föranlett, att man i den moderna lagstiftningen tillägger
medkontrahentens goda tro så stor betydelse, icke med tillnärmelsevis
samma styrka göra sig gällande i fråga om rättshandlingar på familjerättens
område. Huruvida en rättshandling skall hänföras till det ena
eller andra området, är att avgöra efter hävdvunnen uppfattning, och
förslaget innehåller inga närmare bestämmelser i sådant hänseende.
Utom dess ram falla uppenbarligen sådana avtal som trolovning och
äktenskap, äktenskapsförord och avtal om boskillnad, skifte i anledning
därav och bodelning vid äktenskapsskillnad, likaledes arvskiften och
överenskommelser om sammanlevnad i bo oskifto, testamenten och redovisning
för förmynderskap.

Å rättshandlingar, som falla inom förmögenhetsrättens område,
skola däremot förslagets bestämmelser tillämpas, vare sig rättshandlingen
allenast giver upphov till en fordringsrätt för endera eller båda kontrahenterna
eller innefattar ett förfogande av sådan beskaffenhet, att den,
gent emot vilken rättshandlingen företages, därå kan grunda äganderätt
eller annan sakrätt till fast eller lös egendom. Det är således här fråga
om lagstiftning beträffande ämnen, som i teoretiska framställningar och
systematiska lagverk pläga behandlas inom civilrättens eller åtminstone
förmögenhetsrättens allmänna del. Den föreslagna lagen kommer alltså,
om den antages, att bliva av genomgripande betydelse icke blott för
obligationsrätten utan även för sakrätten.

Behovet av lagbestämmelser rörande så pass abstrakta ämnen som
de i förslaget behandlade har stundom varit ifrågasatt. Man möter icke
sällan även hos jurister den uppfattningen, att lösningen av dessa frågor
utan olägenhet skulle kunna överlämnas åt teori och praxis. Enligt
kommitténs förmenande jävas en sådan uppfattning av erfarenheten inom
vårt land. Den insats, som teoriens målsmän gjort på detta område,
bör visserligen icke underskattas, men någon mera ingående behandling
har sällan kommit dessa ämnen till del. Att med ledning av praxis
bilda sig ett omdöme om den svenska rättens ställning till dessa frågor
är också förenat med betydande svårigheter, då domstolarna i regel
undvikit att binda sig genom principiella uttalanden. För kommittén
har det därför stått klart, att lagstiftningen även på detta område har
en viktig uppgift att fylla. Det skulle otvivelaktigt lända till gagn för
den juridiska bildningen i landet och jämväl bidraga till större likformighet
i rättsskipningen, om man åtminstone på vissa punkter kunde få
fastslaget vad som härutinnan skall anses vara gällande rätt. Det är
givetvis också av stor praktisk betydelse att inom denna centrala del
av rätten vinna överensstämmelse med våra närmaste grannländer; därigenom
blir även den rikare litteraturen i dessa länder till mera omedelbart
gagn för teori och praxis i vårt land.

Ehuru det huvudsakliga syftet med förslaget är att fastslå vad
som för närvarande kan anses vara gällande rätt, innehåller detsamma
åtskilliga stadganden, vilka otvivelaktigt innefatta ändring av vad som
nu gäller. Särskilt är detta fallet med de i slutet av 3 kap. föreslagna
inskränkningarna i avtalsfriheten.

Inledning.

1 kap.

Om slutande av avtal.

1 §•’)

När någon erbjuder sig att köpa eller sälja en vara för visst pris
eller eljest föreslår en annan att göra någon affär med honom och den
andre å sin sida förklarar, att han går in på den föreslagna affären, är
avtal därigenom slutet. Vid varje avtal kan man särskilja åtminstone

J) Jfr Nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte 1894 (i det följande
citerat N. L. B.) 2 och 3 §§; Nordling: Föreläsningar i svensk civilrätt, Allmänna delen,
Uppsala 1913 (citerad Nordling) s. 202—203; Lassen: Haandbog i Obligationsretten,

1 §• två viljeförklaringar. Den av dessa, som avgives först, kallas anbud eller
offert, den, som följer därefter, antagande eller accept. Vid avtal mellan
närvarande följer accepten i regel omedelbart på offerten. Vid avtal mellan
personer å olika orter kan däremot ganska lång tid förflyta mellan
anbudets avgivande och det antagande svarets framkomst, och ofta
växlas flera brev å ömse sidor, innan enighet uppnås om avtalets innehåll.

Då avtal kommer till stånd genom utbyte av sammanstämmande
viljeförklaringar, ligger det nära till hands att antaga, att kontrahenterna
bliva bundna först i det ögonblick sådan samstämmighet uppnås. Detta
anses också hava varit den romerska rättens ståndpunkt. Först därigenom
att anbudstagaren g av sitt samtycke till det ifrågasatta avtalet
uppkom den »samvilja)) (consensus), som man betraktade såsom grundvalen
för de ömsesidiga förpliktelserna i följd av avtalet. Lika litet
som anbudstagaren var förpliktad före accepten, torde det hava varit
anbudsgivaren betaget att dessförinnan återkalla sitt anbud. Huruvida
detta måste hava skett, innan accepten avsändes, eller om anbudet
kunde återkallas ända till dess accepten framkommit till anbudsgivaren
resp. kommit till hans kunskap, har varit föremål för olika meningar;
se härom vid 8 §. Med den romerska rätten vunno dessa grundsatser
insteg i Tyskland och Frankrike. Åven enligt engel sk-amerikansk rätt
anses ett icke accepterat anbud kunna återkallas; detta beror dock
mindre på den romerska rättens inflytande än på en för engelsk rätt
egendomlig grundsats, att viljeförklaringar i allmänhet icke äro bindande,
med mindre förklaringens mottagare å sin sida erlagt eller utfäst något
vederlag (konsideration).

Almindelig Del, Köpenhamn. 1908, Speciel Del, Köpenhamn 1897 (citerad Lassen) § 9
och samme författares avhandling “Löfte og Akcept“ i Tidsskrift for Retsvidenskab
1888 s. 105—135, 225—271; Stång: Norsk Formueret I, Kristiania 1911 (citerad Stång)
§§14 och 20 — Biirgerliches Gesetzbuch för das Kaiserthnm Oesterreich 1811 (citerad
O.) § 862; Allgemeines deutsches Handelsgesetzbuch 1861 (citerad H. G. B. I) 319: i;
Biirgerliches Gesetzbuch vom 18 August 1896 (tyska civillagen, citerad B. G. B.) § 145;
Bundesgesetz betreffend die Ergänzung des schweizerischen Zivilgesetzbuchs: Obligationenrecht,
vom 30 März 1911 (citerad S. O.) 3-—5; Entwurf eines ungarischen allgemeinen
biirgerlichen Gesetzbuches 1901 (citerad TJ. E.) § 933; Novelle zum allgemeinen
btirgerlichen Gesetzbuche (österrikiskt lagförslag i dess lydelse enligt “Beschliisse des
Subkomitées der juristischen Kommission des Herrenhauses“, Wien 1909, citerat O. E.)
§ 148; Dernburg: Das biirgerliche Recht des deutschen Reichs und Preussens, Halle
1906—1909 (citerad Dernburg) I § 129 I, II; Staub: Kommentar zum Handelsgesetzbuch,
Berlin 1906 —1907 (citerad Staub) Esk. zu § 361 Anm. 1 —17 ; Planiol: Traité
élémentaire de droit civil II, Paris 1900 (citerad Planiol) 1017 — 1023; Lyon-Caen &
Renault: Traité de droit eommercial DT, Paris 1906, 15; Prochownick: Das biirgerliche
Recht Englands, Berlin 1905 —1913 (citerad Prochownick) §§ 189—192, 195.

I den moderna rätten har en motsatt grundsats vunnit orkan- 1 Pinande;
anbud äro bindande icke blott så, att de kunna accepteras
med den verkan, att avtal därigenom kommer till stånd, utan även i
den meningen, att de icke kunna återkallas sedan de framkommit till
adressaten resp. kommit till hans kunskap. Bestämmelser av detta
innehåll återfinnas redan i den preussiska lagboken (1794) och i den
österrikiska civillagen (1811). För handelsförhållanden fastslogs denna
grundsats i den för Tyskland och Österrike gemensamma handelslagen
(1861); även i Frankrike synes man numera erkänna anbuds oåterkallelighet
inom handelsförhållanden. På samma ståndpunkt står den nya
tyska civillagen (1896), likaledes den schweiziska lagen om obligationsrätten
(1881, reviderad 1911) och de lagförslag, som nyligen framlagts
i Ungern (1901) och i Österrike (1909). I nyare lagstiftning göres i
detta avseende icke någon skillnad mellan civila förhållanden och handelsförhållanden.

Vad de skandinaviska länderna beträffar, lider det icke något
tvivel, att enligt dansk-norsk rätt anbud äro bindande och oåterkalleliga
redan innan de accepterats. Förpliktelse för anbudsgivaren anses i
allmänhet inträda i det ögonblick anbudet kommer till adressatens kunskap,
men denna hans förpliktelse är vid ömsesidigt förpliktande avtal
i regel betingad därav att anbudstagaren å sin sida förbinder sig att
erlägga den äskade motprestationen. Detta sker genom accepten, som
sålunda på samma gång är ett villkor för an budsgivarens fortfarande
bundenhet och en för anbudstagaren förpliktande viljeförklaring, vilken
blir bindande och oåterkallelig därigenom att den kommer till anbudsgivarens
kunskap. Ehuru man både i dagligt tal och i juridiskt språkbruk
betecknar avtalet såsom det rättsfaktum, varigenom de ömsesidiga
förpliktelserna uppkomma, blir alltså i själva verket vardera kontrahenten
förpliktad genom den av honom avgivna viljeförklaringen. Denna
åskådning har även inom vårt land vunnit allmän anslutning, och ehuru
en viss oklarhet rörande möjligheten att återkalla anbud försports inom
köp man skretsar, kan den uppfattningen sägas vara förhärskande, att ett
avgivet anbud icke kan med laga verkan återkallas, även om det vid
tiden för återkallelsen ännu icke skulle hava accepterats av anbudstagaren.
Nya lagberedningens förut omnämnda förslag till lag om köp
och byte vilade på denna uppfattning, och mot densamma gjordes vid
förslagets granskning inom högsta domstolen icke någon anmärkning.

För de kommittéer, som utarbetat de nu framlagda förslagen, har
det stått klart, att en blivande lagstiftning bör byggas på principen,
att ett anbud, som kommit till adressatens kunskap, i allmänhet bör

1 §• vara oåterkalleligt. När avtal komma till stånd genom muntliga förhandlingar,
blir visserligen den praktiska betydelsen härav ringa; ett
muntligt anbud måste nämligen omedelbart antagas, såvida icke anstånd
med svaret medgivits. Desto viktigare är, att den, som fått mottaga ett
brev eller telegram, vari anbud göres, må hava någon tid på sig att
överväga, huruvida han skall antaga detsamma eller icke. Den, som
avgivit anbudet, har ju gjort detta i syfte att därigenom få ett avtal
till stånd, och detta syfte befordras otvivelaktigt därigenom att anbudstagaren
kan förlita sig på det honom tillhandakomna anbudet ; hans
benägenhet att underkasta detsamma en allvarlig prövning och eventuellt
antaga det måste naturligtvis ökas, om han icke riskerar, att den
fördel han därigenom tror sig vinna i sista stunden undanryckes honom
genom en återkallelse. Detta bekräftas också därav att anbudsgivaren
ofta finner med sitt intresse förenligt att i själva anbudet utsätta en
viss tid, under vilken detsamma skall stå fast. En sådan utfästelse
anses i allmänhet även i länder, vilkas lagstiftning vilar på principen
om icke accepterade anbuds återkallelig!^, bindande för anbudsgivaren,
ehuru man för att förena detta av praktiska hänsyn påkallade resultat
med ifrågavarande princip sett sig nödsakad att tillgripa den fiktionen,
att anbudstagaren genom sin underlåtenhet att avböja en sådan utfästelse
måste anses hava accepterat densamma.

Åven på annat sätt har man sökt råda bot på de praktiska olägenheterna
av principen om anbuds återkallelig}^. Man har sålunda
velat göra gällande, att anbudsgivaren genom att återkalla anbudet före
accepten visserligen skulle kunna förhindra, att avtal komme till stånd,
men ändock vara skyldig att ersätta anbudstagaren den förlust, som
denne kan hava lidit genom att förlita sig på anbudets giltighet (det s. k.
negativa intresset). Den praktiska betydelsen härav skulle visa sig däri
att anbudstagaren icke kunde fordra ersättning för den vinst han skulle
hava gjort å det ifrågavarande avtalet (det positiva intresset), utan endast
fordra att bliva försatt i samma ställning som om anbudet aldrig blivit
avgivet. Under det negativa intresset inbegripas emellertid icke blott
direkta kostnader i anledning av anbudet utan även ersättning för utebliven
vinst i följd därav att anbudstagaren i förlitande på detsamma
underlåtit att antaga ett annat, kanske lika fördelaktigt anbud. Det
negativa intresset kan alltså understundom bliva lika stort som det positiva.
Om t. ex. anbudet avser försäljning av ett värdepapper till dagens
kurs, föreligger icke någon skillnad mellan det negativa och det positiva
intresset; anbudstagaren skulle nämligen i sådant fall kunnat köpa värdepapperet
på annat håll för samma pris. Läran om en till det negativa

intresset begränsad ersättningsskyldighet har inom teorien spelat en
stor roll, men på nu ifrågavarande område synes denna roll numera
vara utspelad. Oavsett de betänkligheter, som ur teoretisk synpunkt
kunna göras gällande mot att ålägga anbudsgivaren ersättningsskyldighet,
när han endast gör bruk av den rätt att återkalla sitt anbud, som
enligt den principiella utgångspunkten tillkommer honom, tala starka
praktiska betänkligheter mot eu sådan anordning. Det skydd, som man
därigenom velat bereda anbud stagaren, gör icke till fyllest. För att
utfå någon ersättning av anbudsgivaren måste han nämligen visa, att
han i förlitande på anbudet förkastat eller underlåtit att besvara andra
anbud eller ock uraktlåtit att själv framställa anbud till andra personer.
Att förebringa sådan bevisning är naturligtvis i allmänhet förenat med
stora svårigheter, och även om anbudstagaren skalle förmå det, kan
han hava goda skäl att icke för offentligheten framlägga sina planerade
affärstransaktioner. Dessa och andra omständigheter hava gjort,
att man i det praktiska rättslivet i allmänhet ställt sig skeptisk mot
det försök att medla mellan de stridiga intressena, som tagit sig uttryck
i läran om en till det negativa intresset begränsad ersättningsskyldighet.
Att den på det område, varom här är fråga, icke bör läggas till grund
för lagstiftningen, bekräftas även av den ovan lämnade översikten över
de nyare lagbestämmelserna i ämnet.

På nu anförda grunder vilar den i förslagets 1 § uttalade grundsatsen,
att anbud om ingående av avtal och svar a sådant anbud äro
bindande för avgivaren. Härvid förutsättes naturligtvis, att anbudet
eller svaret kommer till adressatens kännedom. Att i lagtexten intaga
en erinran härom har ansetts obehövligt och mindre lämpligt ur den
synpunkten, att en sådan erinran kunde giva anledning till det missförstånd,
att man därigenom skulle hava fastslagit den tidpunkt, då
anbudet kommer till adressatens kännedom, såsom avgörande för det
blivande avtalets rättsverkningar. Härom torde någon allmän regel icke
kunna uppställas. Det är icke heller säkert, att de plikter, som i följd av
avtalet påvila kontrahenterna, uppkomma i samma ögonblick för dem båda.

Att den, som avgivit anbud eller svar, är bunden av detsamma,
gäller enligt förslaget icke blott såsom en tolkningsregel utan är en
utmärkande egenskap för anbud och svar. Har den, som avgivit en
viljeförklaring, vilken eljest vore att anse såsom anbud, givit till känna,
att han icke vill vara bunden av densamma, skall detta tillkännagivande
visserligen lända till efterrättelse, men därav blir, enligt vad 10 § utmärker,
en följd, att den avgivna viljeförklaringen betraktas icke såsom
ett verkligt anbud utan allenast såsom en uppfordran att avgiva anbud.

2 §§• Lika litet kan ett svar, vars innehåll giver vid handen, att det icke
skall vara bindande för avgivaren, anses såsom ett antagande. I nu
nämnda avseende intager den grundläggande bestämmelsen i 1 § eu
särställning i förhållande till de följande bestämmelserna i samma kapitel.
Dessa skola allenast tillämpas i den mån ej annat följer av anbudets
eller svarets eget innehåll eller av handelsbruk eller annan sedvänja
vid avtal av det slag, varom fråga är. En erinran härom har intagits
i andra punkten av förevarande paragraf, vilken avfattats i överensstämmelse
med motsvarande bestämmelse i 1 § av förslaget till lag om
kommission, handelsagentur och handelsresande och liksom denna har
sin förebild i 1 § av lagen om köp och byte av lös egendom.

I vissa fall kräver svensk lag iakttagande av särskilda formaliteter
för giltigheten av avtal eller andra rättshandlingar. Så t. ex. stadgas
i fråga om fast egendom i 1 kap. 2 § jordabalken, att köp, skifte
och gåva skola ske skriftligen med tveggemanna vittne. För upplåtelse
av tomträtt och överlåtelse av sådan rätt fordras samma form. Enligt
lagen om nyttjanderätt den 14 juni 1907 skola alla arrendeavtal och
sådana hyresavtal, där upplåtelsen gäller ett år eller längre tid, upprättas
skriftligen, såvida icke kontrahenterna annorlunda åsämjas. Och
i den s. k. norrländska arrendelagen den 25 juni 1909 föreskrives
samma form utan nämnda restriktion. Avtal, som ingås utan iakttagande
av sålunda föreskrivna former, äro ogiltiga. Därav blir också
en följd, att ej heller anbud om slutande av sådana avtal äro bindande.
Först därigenom att avtal upprättas i föreskriven form bliva kontrahenterna
å ömse sidor förpliktade. Förslagets bestämmelser angående
anbud och svar kunna alltså icke vinna tillämpning i ovan angivna eller
andra fall, då en formföreskrift står hindrande i vägen. Fn erinran
härom har ansetts böra i förslaget intagas och har fått sin plats i andra
stycket av förevarande paragraf. Någon motsvarighet till detsamma
förekommer icke i de danska och norska texterna, enär lagstiftningen
i dessa länder varken för fastighetsköp eller andra här ovan omnämnda
avtal fordrar viss form.

2 §•*)

Huru länge ett avgivet anbud är bindande, är naturligtvis i främsta
rummet beroende av anbudets eget innehåll. Innehåller anbudet

J) Jfr N. L. B. § 3: 2; Nor dim g s. 204, 208; Lassen § 10 vid not 13 och 16;

Stång s. 240—241, 244 --B. G. B. § 148 och § 130: l; S. O. 3; U. E. § 935: 4;

Ö. E. § 148 pkt. 1 och § 149 pkt. 1; Dernburg I § 129 in; Staub Exk. zu § 361
Anm. 4 — 9a, 43—50; Planiol 1019, 1021—1023, 1027:3; Prochowniclc II s. 14, 26.

ingen bestämmelse i sådant avseende, har man att tillämpa de i 3 § 2 §

givna stadgandena. Förevarande paragraf har allenast till uppgift att
giva vissa regler för tolkningen av anbud, i vilka tid för svaret är utsatt.
Eu sådan tidsbestämmelse kan hava den innebörden, att det är
tillräckligt, om svar avsändes inom den utsatta tiden och sedermera
framkommer inom den tid, som under normala förhållanden åtgår för
dess befordran till adressaten. Att anbudsgivaren velat låta sig nöja
härmed, kan dock icke antagas, med mindre anbudets lydelse, till äventyrs
rådande handelsbruk inom den bransch, varom fråga är, eller andra
särskilda omständigheter giva stöd för en sådan tolkning av tidsbestämmelsen.
År detta icke fallet, måste ett anbud, som innehåller orden
»svar senast den 10:de» eller »svar inom 3 dagar», anses innefatta förbehåll,
att svaret skall inom den utsatta tiden komma anbudsgivaren
till hända. En bestämmelse av detta innehåll har upptagits i första
stycket av förevarande paragraf. Yad sålunda föreslagits överensstämmer
med utländsk lagstiftning. Kommer antagande svar inom utsatt
tid, är avtal slutet; i annat fall är anbudet utan vidare förfallet, och
anbudsgivaren behöver icke återkalla detsamma. Att han emellertid
under vissa förhållanden är pliktig att, om antagande svar sedermera
ingår och han icke vill godtaga detsamma, giva besked därom, framgår
av 4 §.

Innan anbudsgivaren tagit del av svarets innehåll, står det, såsom
vid 8 § skall närmare utvecklas, anbudstagären fritt att återkalla
detsamma. Huruvida anbudsgivaren inom den utsatta tiden eller först
sedermera tager del av svaret, är däremot likgiltigt för frågan om anbudets
bindande kraft. Eu motsatt regel skulle föranleda därtill att
han kunde undandraga sig sin bundenhet vid det gjorda anbudet genom
att låta bli att läsa ett i rätt tid ingånget svar. Här som eljest, då
fråga är om rättsverkningarna av eu viljeförklaring gent emot den, till
vilken densamma är riktad, måste det vara tillräckligt, att förklaringen
framkommit till adressaten på sådant sätt, att denne är i tillfälle att
omedelbart taga del av förklaringens innehåll. För att beteckna detta
förhållande användes i den svenska texten — såväl i förevarande paragraf
som i 3 § om antagande svar, som där avses, i 8 § om återkallelse av
anbud eller svar samt i 14 och 19 §§ om återkallelse av fullmakt —
uttrycket »komma till hända», i de andra texterna »komme Hem», vilket
enligt danskt-norskt psråkbruk är därmed liktydigt. Het i den svenska
texten valda uttrycket förekommer i samma bemärkelse i fråga om försänt
gods i 51 § köplagen.

Tolkningen av uttrycket komma till hända är av stor betydelse

2 §• för en riktig tillämpning av de föreslagna bestämmelserna. I allmänhet
måste ett brev eller telegram anses komma adressaten till banda
därmed att det avlämnas till honom eller nedlägges i hans brevlåda;
tillfälle är honom därigenom berett att omedelbart taga del av innehållet
i det meddelande, varom fråga är. Om brevet är adresserat till
en affärsman, vilken har postfack för ankommande försändelser, är dess
inläggande i facket enligt merkantil uppfattning så till vida likvärdigt
med ett avlämnande å kontoret, att ett dröjsmål med avhämtandet icke
får av adressaten åberopas. Härvid liksom för övrigt, då brev eller
telegram avlämnas å ett affärskontor efter det den på platsen och
inom branschen sedvanliga kontorstiden för dagen gått till ända, måste
emellertid göras den reservationen, att detsamma anses hava kommit
adressaten till banda först påföljande arbetsdags morgon, såvida han
icke tillfälligtvis tidigare tager del av dess innehåll. Huruvida ett
rekommenderat eller assurera! brev, som i anseende till adressatens
bortovaro icke kunnat avlämnas, men om vars ankomst han erhållit
avis, kan anses därigenom hava kommit honom till hända, är mera
ovisst. Muntliga meddelanden komma adressaten till hända därigenom
att de framföras till honom eller till någon, som är behörig att å hans
vägnar mottaga meddelanden av den beskaffenhet, varom fråga är.

När anbudet icke utsätter viss tidpunkt, då svar senast skall hava
ingått, utan allenast angiver en tidrymd, inom vilken svaret skall hava
kommit anbudsgivaren till banda, uppstår fråga, från vilken tidpunkt
fristen skall räknas. För sådana fall, då anbudet gjorts i brev eller
telegram, innehåller andra stycket tolkningsregler i detta avseende.
Tiden skall, där anbudet gjorts i brev, räknas från den dag brevet är
daterat. Nämnda dag skall icke medräknas. Ett anbud, som avgivits
den 1 februari och fordrar svar inom tre dagar, måste alltså antagas
genom svar, som senast den 4:de kommer anbudsgivaren till hända.
Skulle brevet hava av misstag daterats oriktigt, har man att tillämpa
de i 34 § första stycket givna reglerna om verkan därav att en viljeförklaring
kommit att innehålla annat än åsyftat varit; har anbudstagaren
icke insett eller bort inse feldateringen, äger han alltså rätta sig
efter det i brevet angivna datum. I fråga om telegrafiska offerter uppställes
däremot den regeln, att tiden skall räknas från den tid på
dagen, då offerten för befordran inlämnats å avgångsortens telegrafstation;
den återstående delen av denna dag medräknas alltså här i
acceptfristen. Skulle tidpunkten för telegrammets inlämnande hava
blivit av vederbörande telegraftjänsteman oriktigt angiven eller i följd av
telegraferingsfel oriktigt återgivits i det telegram, som utlämnats till

adressaten, går detta icke ut över avsändaren. Vad sålunda föreslagits
överensstämmer med vad som enligt 34 § andra stycket gäller i fråga
om andra telegraferingsfel. Att bär föreslagna bestämmelser icke skola
tillämpas, när anbudets lydelse eller de omständigheter, varunder det
avgivits, giva vid handen, att annat varit av anbudsgivaren åsyftat,
framgår av 1 § andra punkten.

Det har varit ifrågasatt att i förslaget upptaga en särskild bestämmelse
angående tolkningen av det i anbud ofta förekommande
uttrycket »omgående svar». Enligt ordalydelsen skulle detta betyda,
att svar måste avsändas med den post, som efter anbudets framkomst
först avgår. Med nutidens täta postgång kan dock en sådan tolkning
av uttrycket icke upprätthållas. Vid de överläggningar, som av kommittéerna
hållits med affärsmän inom alla tre länderna, har det visat
sig omöjligt att fastslå någon bestämd innebörd av ifrågavarande uttryck;
man synes i allmänhet därmed endast förbinda den föreställningen,
att det fordras något större skyndsamhet än eljest med anbudets besvarande.
Vid sådant förhållande har någon bestämmelse i ämnet icke
kunnat upptagas.

3 §.*)

När det gäller att fixera tidslängden av anbudsgivarens bundenhet
i sådana fall, då själva anbudet icke lämnar någon ledning härutinnan,
plägar man alltid göra skillnad, allt eftersom anbudet är riktat till en
närvarande eller till en frånvarande person. Denna i utländsk lagstiftning
allmänt genomförda åtskillnad ligger också till grund för förslagets
bestämmelser, vilka emellertid inskränkts till att gälla anbud, som avgivas
i brev eller telegram eller ock framställas muntligen, vare sig i
samtal med en närvarande person eller med användande av telefon.
Beträffande de relativt sällsynta och oviktiga fall, då avtal komma till
stånd på annat sätt, hava särskilda bestämmelser ansetts överflödiga.

Jfr ang. första stycket N. L. B. § 3: i; Nordling s. 206—208; Lassen § 10
vid not 17 — 19 — H. G. B. I 319: i; B. G. B. § 147: 2 och § 130: l; S. O. 5: j, 2;
V. E. § 935: 2; Ö. E. § 148 pkt. 2, 3 och § 149 pkt. 1; Dernburg I § 129 iv: 2; Staub
Exk. zu § 361 Anm. 35 — 42, 49; Prochownick II s. 14—15, 22—23;

ang. andra stycket N. L. B. 2 §; Nordling s. 203—204; Lassen § 10 vid not
13 a—14 — H. G. B. I 318; B. G. B. § 147: l; S. O. 4; U. E. § 935: i, s; Ö. E.
§ 148 pkt. 2; Dernburg I § 129 iv: l; Staub Exk. zu § 361 Anm. 28—34.

2, 3 §§.

3 § I fråga om anbud, som framställas i brev eller telegram, stadgar

förslaget i överensstämmelse med modern utländsk lagstiftning, att antagande
svar måste komma anbudsgivaren till hända inom den tid, som
kan beräknas åtgå för erhållande av svar.2) Att anbudsgivaren bör vara
skyldig att under en på nämnda sätt begränsad tidrymd avvakta svar,
betingas av samma skäl, som vid 1 § utvecklats till stöd för att anbud
över huvud böra vara bindande, och utöver den tid, som dessa hänsyn
påkalla, bör han icke vara bunden, såvida han ej själv bundit sig
för längre tid. I fråga om tolkningen av uttrycket komma till hända
hänvisas till det vid 2 § anförda.

Den tidrymd, under vilken anbudsgivaren sålunda är bunden —
den s. k. legala acceptfristen — består av tre moment, nämligen den
tid, som åtgår för anbudets befordran till anbudstagaren, den tid, som
denne bör hava på sig för att överväga, om han skall antaga detsamma,
samt den tid, som kräves för svarets framkomst till anbudsgivaren. Av
dessa tider äro den första och den sista tämligen konstanta. De skola,
enligt vad den föreslagna lagtexten giver vid handen, beräknas efter
normala förhållanden, såvida icke omständigheterna vid anbudets avgivande
till annat föranleda. Anbudsgivaren äger alltså i allmänhet
förutsätta, att såväl anbudet som svaret framkommer i rätt tid, d. v. s.
att dess befordran icke tager nämnvärt längre tid i anspråk än som i
regel åtgår för befordran av sådana meddelanden, varom i det särskilda
fallet är fråga. Blir anbudet eller svaret i följd av oförutsedda omständigheter
försenat på vägen, så att svaret icke hinner fram inom
utgången av acceptfristen, är anbudsgivaren icke vidare bunden av sitt
anbud, men enligt 4 § kan det åligga honom att reklamera, om antagande
svar sedermera kommer honom till hända. Om däremot redan
vid anbudets avsändande snöhinder eller annat avbrott i trafiken veterligen
är för handen, måste anbudsgivaren finna sig i den förlängning
av väntetiden, som kan beräknas bliva en följd därav.

Huru lång tid anbudstagaren bör hava till sitt förfogande för att
bestämma sig, om han skall antaga eller förkasta anbudet, är i hög
grad beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Hänsyn måste
härvid i främsta rummet tagas till beskaffenheten av det avtal, varom
fråga är — ett anbud om övertagande av en affärsrörelse eller om inträde
i ett handelsbolag kräver längre övervägande än ett vanligt köpe- eller
saluanbud. I allmänhet måste större skyndsamhet fordras av en affärs -

£) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 29 okt. 1895 (N. J. A. s. 422) och den 23
mars 1911 (N. J. A. not. A n:r 131).

man än av en enskild person. Avser anbudet en vara eller ett värdepapper,
som är föremål för hastiga prisväxlingar, ilr uppenbarligen stor
skyndsamhet av nöden, då anbudstagaren eljest skulle kunna under betänketiden
otillbörligt spekulera på anbudstagarens bekostnad. Närmare
bestämmelser i lag angående den tid, inom vilken anbud måste besvaras,
kunna icke uppställas, och man har därför i förslaget nöjt sig med den
allmänt hållna bestämmelsen, att svaret skall avsändas utan uppskov
efter det anbudstagaren åtnjutit skälig betänketid.

De tre tidsmoment, vilka ingå i den legala acceptfristen, hava icke
vart för sig självständig betydelse utan bilda tillsammans en enhet. Om
t. ex. ett i brev gjort anbud försenats en dag på vägen, kan anbudstagaren
genom att anlita telegrafen och eventuellt knappa in på den
betänketid, som eljest skulle stått honom öppen, bereda sig tillfälle att
antaga detsamma. Å andra sidan äger han, där ej annat framgår av
omständigheterna, dröja med svarets avsändande så lång tid, som han
kan inbespara genom att anlita telegraf eller telefon i stället för att sända
svaret i brev. Får anbudsgivaren svar inom den tid han med fog kunnat
påräkna, är avtal därigenom slutet, även om svaret avsänts senare
än han tänkt sig. Vill anbudsgivaren skydda sig mot den spekulationsmöjlighet,
som anbudstagaren härigenom onekligen kan bereda sig,
handlar han försiktigast, om han utsätter frist för svarets avsändande
eller fordrar telegrafiskt svar.

Den omständigheten, att ett anbud gjorts genom telegram, bör
såsom hänvisande på avsändarens önskan om skyndsamt avgörande
naturligtvis tagas i betraktande vid prövning av frågan, om anbudstagaren
kan anses hava överskridit den betänketid, som bör tillkomma
honom. Ej heller för sådana fall låter det sig emellertid göra att fixera
något visst antal timmar, inom vilket svar skall avsändas. Däremot synes
det kunna fordras, att den, som fått mottaga ett telegrafiskt anbud,
också för svaret anlitar telegrafen, såvida han icke är i tillfälle att på
annat lika skyndsamt sätt, exempelvis genom telefon, sätta sig i förbindelse
med anbudsgivaren; en bestämmelse av detta innehåll har upptagits
i första stycket. Telefon torde i allmänhet kunna anlitas, även
om anbudsgivaren uttryckligen fordrat telegrafiskt svar; att denne därmed
skulle hava velat tillgodose något annat intresse än att erhålla
snabbt svar, kan icke utan särskilt skäl antagas.

För sådana fall, då anbud göres muntligen — och härunder innefattas
tydligen telefonmeddelanden, när de icke förmedlas genom särskild
överföring — uppställes i andra stycket, likaledes i överensstämmelse
med utländsk lagstiftning, den regel, att anbudet, om det skall

3, 4 §§. leda till avtal, måste omedelbart antagas. Anbudstagaren äger alltså i
dessa fall icke åtnjuta betänketid, såvida lian icke under förhandlingarna
begär och erhåller längre eller kortare tids anstånd med svaret. Lyckas
han utverka sig sådant, blir 2 § tillämplig, och han har alltså att avgiva
svar så tidigt, att det inom den utsatta tiden kommer anbudsgivaren
till hända. ''När däremot anstånd med svaret icke medgives,
förfaller ett muntligt anbud, såvida det ej strax antages. Något särskilt
återkallande av detsamma erfordras icke, utan anbudsgivarens bundenhet
upphör därigenom att han avlägsnar sig eller övergår till ett annat
samtalsämne. Endast så länge anbudet så att säga uppbäres av anbudsgivarens
avvaktande hållning, kan det med laga verkan antagas.

4 §A)

Inser den, som avsänt ett antagande svar, att anbudet försenats
på vägen, eller har han eljest klart för sig, att hans svar icke i rätt
tid kan komma anbudsgivaren till hända, vet han redan vid svarets
avsändande, att avtalets avslutande beror därav om svaret, ehuru försenat,
likväl tages för gott. I sådant fall är svaret tydligen att uppfatta
såsom ett nytt anbud, vilket förfaller, om det ej av den ursprunglige
anbudsgivaren antages inom den i 3 § stadgade tid. Men även
när avsändaren av svaret utgår från att detta skall framkomma i rätt
tid, synes det i allmänhet kunna antagas vara med hans vilja överensstämmande,
att svaret skall gälla såsom nytt anbud, därest det skulle
försenas på vägen. En bestämmelse av detta innehåll har upptagits i
första stycket av förevarande paragraf. Framhållas må emellertid, att
omständigheterna i det särskilda fallet kunna föranleda, att man i accepten
måste inlägga ett tyst förbehåll, att avsändaren vill vara bunden
allenast för den händelse svaret framkommer i rätt tid. Antag t. ex.,
att det ursprungliga anbudet avsåg leverans av en vara, som endast
röner efterfrågan någon viss tid av året; kommer accepten i ett dylikt
fall anbudsgivaren så sent till banda, att varan icke hinner levereras
tillräckligt tidigt för att av anbudstagaren kunna försäljas under säsongen,
bör accepten uppenbarligen icke få gälla såsom nytt anbud.

När anbudstagaren icke äger kännedom därom att en av honom av -

J) Jfr A7. L. B. 4 §; Nordling s. 208—209; Lassen § 10 vid not 24—28; Stång
s. 256 — H. G. B. I 319: 2; B. G. B. §§ 149 och 150: i; S. 0. 5: 3 ; U. E. §§ 936: l
och 937:1, 3; Ö. E. § 149 pkt. 2; Dernburg I § 129 vi; Staub Exk. zu § 361
Anm. 21, 51—58.

sänd accept framkommit för sent, utgår han naturligtvis från att genom 4 §.
densamma ett avtal verkligen kommit till stånd. Denna föreställning
kan för honom medföra menliga följder, därest han icke i tid får
kännedom om rätta förhållandet. Framgår det av svarets datum, att
detsamma blivit försenat på vägen, eller äro omständigheterna eljest
sådana, att den, som mottog svaret, måste förstå, att avsändaren utgår
från att detta kommit fram i rätt tid, synes det därför böra åligga
honom att, om han icke vill godtaga svaret, utan tidsutdräkt giva avsändaren
besked därom; han skulle eljest kunna otillbörligen spekulera
på dennes bekostnad. Denna grundsats har kommit till uttryck i den
moderna utländska lagstiftningen på detta område liksom även i nya
lagberedningens förut omnämnda förslag; i den schweiziska lagen angående
obligationsrätten är dock grundsatsen erkänd endast för sådana
fall, då viss tid för svaret icke var i anbudet utsatt. Såväl i nämnda
lag som i den tyska civillagen uppställes såsom förutsättning för anbudsgivarens
reklamationsskyldighet, att accepten blivit i rätt tid avsänd
men försenats på vägen. Åven när accepten i själva verket avsänts
för sent, kan emellertid avsändaren hysa den föreställningen, att svaret
skulle framkomma i rätt tid; särskilt i sådana fall, då någon acceptfrist
icke blivit i anbudet utsatt, kan han hava tagit sig något längre betänketid
än honom enligt 8 § rätteligen tillkommer. Fråga uppstår då,
huruvida en anbudsgivare, som av svaret måste inse, att eu dylik missuppfattning
föreligger å avsändarens sida, skall vara skyldig att reklamera
eller icke. Det förra synes kommittén vara det riktiga. I överensstämmelse
med denna uppfattning har stadgandet i andra stycket av
förevarande paragraf blivit avfattat. Av formuleringen framgår, att
den i första stycket uttalade regeln, att en försenad accept gäller
såsom nytt anbud, icke skall lända till efterrättelse i de fall, varom
här är fråga.

För tillämpning av andra stycket förutsättes, att anbudsgivaren
måste inse, att den, som avsänt accepten, utgår från att denna verkligen
framkommit i rätt tid; det är sålunda icke nog, att denne vid
acceptens avsändande hade anledning antaga, att detta skulle ske. Enligt
kommitténs tanke föreligger icke något skäl att ålägga anbudsgivaren
reklamationsskyldighet, om exempelvis orsaken därtill att en med posten
befordrad accept framkommit för sent ligger i en järnvägsolycka, som
måste antagas hava blivit avsändaren kunnig. I ett dylikt fall kommer
alltså accepten att gälla som nytt anbud, vilket förfaller, om det ej
antages inom den i 3 § första stycket stadgade tid.

Enligt vad det föreslagna stadgandet giver vid handen, har anbuds -

4, 5 §§. givaren icke fullgjort honom åliggande reklamationsskyldighet allenast
genom att meddela anbudstagaren, att accepten kommit för sent; det
måste av meddelandet framgå, att anbudsgivaren ej vill godtaga accepten.
Underlåter anbudsgivaren att iakttaga vad honom sålunda
åligger, har detta till följd, att avtal anses hava genom svaret kommit
till stånd. I detta hänseende står förslaget i överensstämmelse med
nyss omförmälda utländska lagar.

Av 42 § framgår, att sådana meddelanden, varom här är fråga,
gå på adressatens risk. Den omständigheten, att meddelandet försenas
eller icke kommer fram, har sålunda icke till följd, att anbudsgivaren
anses icke hava fullgjort sin reklamationsskyldighet. Har anbudsgivaren
redan innan något svar kommit honom till hända meddelat anbudstagaren,
att ban icke längre anser sig bunden av sitt anbud, lärer han i
allmänhet icke vara pliktig att sända nytt meddelande, om antagande
svar sedermera kommer. En bestämmelse av detta innehåll återfinnes i
tyska civillagen. Därav att förslaget icke innehåller någon motsvarighet
till denna bestämmelse får icke dragas den slutsatsen, att det icke
kan åligga anbudsgivaren att giva förnyat meddelande, om han av
svarets innehåll får grundad anledning antaga, att hans föregående
meddelande förkommit.

5 §.’)

Avslås ett anbud före acceptfri stens utgång, förefinnes icke någon
anledning att låta anbudsgivaren vidare vara bunden av detsamma. Då
emellertid tvekan möjligen skulle kunna uppstå för sådana fall, då anbudsgivaren
utsatt viss tid, under vilken anbudet skall gälla, har kommittén
i likhet med nya lagberedningen ansett lämpligt att i förslaget
upptaga en uttrycklig föreskrift i ämnet. En liknande bestämmelse
återfinnes i den tyska civillagen. Erinras må emellertid, att den omständigheten,
att anbudstagaren inlett förhandlingar om någon modifikation
i de föreslagna avtalsvillkoren, icke i och för sig får betraktas
såsom avslag; han äger i regel utan hinder därav inom den i 2 eller
3 § stadgade tid antaga anbudet oförändrat. I handelsförhållanden
gör sig emellertid en strängare uppfattning ofta gällande, i det man
håller före, att ett anbud alltid måste utan vidare förhandlingar accep -

J) Jfr N. L. B. 5 §; Nordling s. 205 — B. G. B. § 146; U. E. § 934: 2; Dernburg
I § 129 vid not 24; Staub Exk. zu § 361 Anm. 19; Prochownick II s. 15—16.

teras. Försiktigheten kan därför bjuda, att den, som inleder sådana 5> 6
förhandlingar, tydligen giver till känna, att han icke därmed har för
avsikt att avstå från sin rätt att antaga anbudet oförändrat.

0 §.‘)

Såsom förut nämnts, kommer avtal till stånd genom utbyte av
sammanstämmande viljeförklaringar. För att ett anbud skall leda till
avtal måste det sålunda oförändrat antagas. Detta har tydligen icke
skett, om ett svar, som innehåller, att anbud antages, på grund av
tillägg, inskränkning eller förbehåll, som däri gjorts, icke överensstämmer
med anbudet. Erinras må dock, att för att en dylik bristande överensstämmelse
skall anses föreligga, tillägget, inskränkningen eller förbehållet
måste vara av materiell betydelse, så att därigenom det ifrågasatta
avtalet till sitt innehåll förändras. Det bar sålunda ingen verkan i förevarande
hänseende, om i accepten tillfogas ett förbehåll angående något,
som anbudsgivaren redan på grund av lag eller handelsbruk är skyldig
att underkasta sig. Hit bör exempelvis tillägget »betalning mot konnossement»
i en accept, som avser handelsköp mellan personer, vilka icke
förut stått i affärsförbindelse med varandra. Ett praktiskt exempel på
en accept, som icke kan anses vara vad man plägar kalla ren, erbjuder
däremot det fall, då någon endast delvis accepterar ett anbud. I allmänhet
måste nämligen ett anbud, där ej särskilda omständigheter till
annat föranleda, anses vara odelbart.* 2) Det kan emellertid inträffa,
att någon erbjuder sig att sälja eller köpa en viss kvantitet under sådana
förhållanden, att denna allenast kan anses utgöra ett maximum;
i sådana fall, exempelvis då någon erbjudit sig att sälja intill tusen
ton av en vara, står det anbudstagaren fritt att acceptera en mindre
kvantitet.

När anbudstagaren, innan acceptfristen ännu gått till ända, mottagit
ett svar, som icke överensstämmer med anbudet, skulle det möjligen
kunna bliva föremål för tvekan, om anbudet fortfarande skall gälla under
den återstående tiden. Enligt kommitténs tanke bör detta icke vara
fallet. Genom att avgiva definitivt svar måste nämligen anbudstagaren

*) Jfr N. L. B. 6 §; Nordling s. 205; Lassen § 10 vid not 12—12 a, 24—25
och not 28; Stång s. 256 — Ö. § 869; H. G. B. I 322; B. G. B. § 150: 2; U. E.

§ 936:2; Dernburg I § 129 v: 2; Staub Exk. zu § 361 Anm. 59—65, 91—93; Prochownick
§ 197.

2) Se Kungl. Maj:ts dom den 19 mars 1909 (N. J. A. not. A n:r 127); jfr
emellertid Kungl. Maj:ts domar den 27 okt. 1908 (N. J. A. s. 442).

6 §• anses hava avstått från vidare betänketid. Denna verkan av ett svar,
varigenom anbud antages med tillägg, inskränkning eller förbehåll,
uttryckes i förslaget på det sätt, att svaret förklaras innebära ett avslag.

I regel måste anbudstagaren vid avgivande av sådant svar, varom
här är fråga, inse, att det icke är giltigt såsom accept och att således
anbudsgivarens godkännande fordras för att avtal skall komma till stånd.
Likasom enligt 4 § första stycket bör därför svaret i allmänhet gälla
såsom nytt anbud.3) Detta bar även kommit till uttryck i den föreslagna
lagtexten. Naturligtvis kan ett sådant nytt anbud i sin ordning mötas
med ett svar, som enligt förevarande stadgande är att anse såsom avslag
i förening med nytt anbud, likaså detta sistnämnda anbud o. s. v.
Medan underhandlingarna om eu affär pågå, kunna kontrahenterna sålunda
växelvis flera gånger uppträda såsom anbudsgivare och anbudstagare.
4)

För sådana undantagsfall, då anbudstagaren tror sig hava avgivit
en ren accept, men detta icke är med verkliga förhållandet överensstämmande,
skulle en tillämpning av stadgandet i första stycket kunna
leda till obilliga resultat. De skäl, som påkallat, att man i 4 § andra
stycket ålagt anbudsgivaren reklamationsskyldighet jämväl när ett svars
försenade ankomst beror därav att avsändaren missuppfattat acceptfristeDS
längd, göra sig med samma styrka gällande, då fråga är om ett svar,
vars bristande överensstämmelse med anbudet icke är klar för avsändaren.
Måste den, som mottog svaret, inse, att avsändaren betraktade
sitt svar såsom en ren accept, åligger det honom enligt andra
stycket i förevarande paragraf att, om han icke vill godtaga svaret, utan
oskäligt uppehåll giva avsändaren besked därom. Denna bestämmelse,
som icke kommittén veterligen bar någon motsvarighet i utländsk lagstiftning,
ansluter sig nära till vad som är stadgat angående reklamation
vid försenad accept. Aven bär är påföljdeu av underlåten reklamation
den, att avtal anses hava kommit till stånd, ehuru på de förändrade
villkor, vartill svaret kan föranleda.

Reklamationsskyldighet enligt förevarande paragraf föreligger
allenast när den bristande överensstämmelsen mellan anbudet och svaret
beror därav att tillägg, inskränkning eller förbehåll gjorts i svaret. År
anledningen till att de båda viljeförklaringarna icke överensstämma att
söka däri att anbudet framkommit till anbudstagaren i förvanskat skick,
äger vad här stadgas icke tillämpning. Att emellertid även i dylika

s) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 13 sept. 1895 (N. J. A. s. 372).

4) Se t. ex. rättsfall, refererat i N. J. A. 1879 s. 307.

fall reklamationsskyldighet kan åligga anbudsgivaren, framgår av 34 § 6 7 §§.

andra stycket samt av 82 § i förslaget till lag om kommission, handelsagentur
och handelsresande.

7 §•*)

Vid bedömande av frågan, huruvida en accept på grund av tillägg,
inskränkning eller förbehåll, som däri gjorts, skall anses innefatta sådan
avvikelse från anbudet, som i 6 § avses, eller icke, har man att taga
hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Yppar sig tvist angående
innebörden av en accept, kan det ofta, särskilt då fråga är om
handelsförhållanden, för domstolen vara av stor vikt att äga kännedom
om den innebörd det i accepten använda uttrycket enligt merkantil
åskådning äger. De regler förevarande paragraf innehåller hava uppställts
i syfte att tjäna till ledning vid tolkningen av vissa i merkantilt
språkbruk allmänt förekommande uttryck.

Det är synnerligen vanligt, att ett brev eller telegram, varigenom
ett anbud antages, innehåller begäran om bekräftelse (konfirmation) av
avtalet. Syftet med en dylik framställning från anbudstagarens sida
lärer i regel vara, att han vill därigenom förvissa sig om att accepten
framkommit i rätt tid och finnes vara överensstämmande med anbudet.
Likaledes är det brukligt, att man begär konfirmation av avtal, vid vars
ingående man endast genom telefon meddelat sig med medkontrahenten.

Åven om en dylik begäran utvisar en viss tvekan hos den, som framställt
densamma, synes likväl den omständigheten, att till en accept
fogats orden »konfirmera», »sänd konfirmation» eller dylikt, icke i och
för sig böra medföra, att accepten skall anses icke överensstämma med
anbudet; en annan sak är, att en tolkning av acceptens innehåll i övrigt
kan föranleda, att en sådan slutsats måste dragas. På denna uppfattning,
som bland köpmän synes vara allmänt gällande, vilar den i första
stycket av förevarande paragraf uttalade regeln, att en begäran om
konfirmation icke föranleder därtill att svaret anses innefatta sådan avvikelse
från anbudet, som i 6 § avses.

Sedan en affär kommit till stånd genom telegram- eller brevväxling
mellan kontrahenterna, pläga dessa ofta upprätta skriftligt kontrakt om
affären. I synnerhet gäller detta, när fråga är om affärer, som skola
fullgöras efter hand i särskilda poster eller vilkas avveckling eljest
kräver längre tid. Vid befraktande av fartyg förekommer det likaledes i)

i) Jfr N. L. B. mot. s. 33; Nordling s. 214—215; Stång s. 221— B. G. B. §

154: 2; Dernburg I § 128 in, § 129 vid not 27, § 139 vid not 4; Staub Exk. zu §

361 Anm. 59, 84—86; Planiol 1014; Prochownick § 200.

i stor utsträckning, att kontrahenterna därom upprätta skriftlig avhandling
(certeparti). Har i ett dylikt fall anbudstagaren t. ex. i en telegrafisk
accept tillfogat orden »sänd kontrakt)) eller liknande, synes ett
sådant tillägg icke vara av beskaffenhet att betaga accepten dess karaktär
av ren. Detta överensstämmer också med merkantil uppfattning. I anslutning
härtill har kommittén beträffande tillägg av nu angivna beskaffenhet
ansett sig böra uppställa samma presumtionsregel som i fråga
om en i ett antagande svar framställd begäran om konfirmation av avtalet.
Den omständigheten i och för sig, att anbudstagaren framställt
begäran om avtalets avfattande i skriftlig form, skall sålunda, enligt
vad det föreslagna stadgandet giver vid handen, icke anses innefatta
sådan avvikelse från anbudet, som i 6 § avses.2) Uppenbart är emellertid,
att i ett visst fall en motsatt tolkning av tillägget kan vara riktig,
såframt den vinner stöd av de föreliggande omständigheterna.

Av förslagets ståndpunkt blir en följd, att den, som i en accept
framställt begäran om bekräftelse eller om avtalets avfattande i skriftlig
form, kan göra gällande, att avtal blivit slutet, oaktat den andre kontrahenten
vägrat att efterkomma den gjorda framställningen. En dylik
vägran kan emellertid i vissa fall innefatta ett kontraktsbrott och sålunda
enligt allmänna rättsgrundsatser berättiga den, som framställt anmaningen,
att häva det ingångna avtalet.3) Detta är uppenbarligen
händelsen, om den, som mottagit accepten, enligt lag är skyldig att
efterkomma framställningen. Ett exempel härpå erbjuder stadgandet i
109 § sjölagen, att certeparti skall upprättas, om någondera parten det
äskar. Men detsamma bör gälla, om framställningen har stöd i vad
som förut i liknande fall plägat iakttagas mellan kontrahenterna eller i
rådande handelsbruk inom den bransch, varom fråga är.

Enligt särskilda stadganden i lagen om nyttjanderätt den 14 juni
1907 skola, såsom förut påpekats, alla arrendeavtal och sådana hyresavtal,
där upplåtelsen gäller ett år eller längre tid, upprättas skriftligen,
om ej kontrahenterna annorlunda åsämjas. När fråga är om dylika
avtal, kan naturligtvis den här uppställda presumtionsregeln icke komma
till användning. Omförmälda stadganden äro nämligen att anse såsom
formföreskrifter, och enligt andra stycket i 1 § av föreliggande förslag
skall alltså vad här stadgas icke äga tillämpning å dylika avtal.

2) Annorlunda Kungl. Maj:ts dom den 22 mars 1875 (N. J. A. s. 15B); jfr
emellertid Kungl. Maj:ts domar den 30 juni 1893 (N. J. A. s. 275) och den 14 mars
1902 (N. J. A. s. 54).

3) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 12 dec. 1904 (N. J. A. s. 492).

Det preliminära utkast, som för avgivande av yttranden remitterades
till åtskilliga handelskorporationer, innehöll jämväl en bestämmelse angående
tolkningen av det i telegrafiska svar ofta förekommande uttrycket
»närmare genom brev». Av de inkomna yttrandena framgick emellertid,
att inom köpmanskretsar åsikterna äro mycket delade angående innebörden
av ifrågavarande uttryck. Enligt en uppfattning, som med styrka
hävdas av danska köpmän och som även i vårt land räknar anhängare,
får en accept, som innehåller orden »närmare genom brev», icke betraktas
såsom ren accept. Den, som avgivit en offert med begäran om svar
t. ex. »senast 15 maj», är enligt denna uppfattning icke bunden, om
han nämnda dag får mottaga ett telegram, innehållande orden »accepteras,
närmare genom brev». Denna åsikt grundas därå att brevet kan innehålla
förbehåll, som offerenten ej vill gå in på, och att hans fordran på
klart besked inom den utsatta tiden därför icke kan anses uppfylld genom
ett sådant telegram. Den, som gjort offerten, har följaktligen, när
brevet sedermera kommer honom till hända, fria händer att antaga eller
förkasta de i brevet uppställda villkoren. Därest inom acceptfristens
utgång även brevet framkommer, beror det givetvis på dettas innehåll,
huruvida giltig accept föreligger eller icke. Enligt en annan uppfattning,
som kommit till uttryck i vissa av de från svenska handelskorporationer
inkomna yttrandena och som bland köpmän i Norge är förhärskande,
har däremot genom telegrammet avtal kommit till stånd på de villkor,
som framgå av den mellan kontrahenterna förda telegram- eller brevväxlingen
eller — i de punkter, varom någon bestämmelse icke träffats
— som överensstämma med lag eller rådande handelsbruk. Den, som
avgivit offerten, kan följaktligen påfordra avtalets fullgörande i enlighet
med dessa villkor, även om brevet innehåller däremot stridande förbehåll;
dessa hava enligt detta betraktelsesätt endast karaktären av
önskemål, vilka icke utgöra villkor för accepten. I anledning av de olika
meningar, som sålunda gjort sig gällande, och särskilt i betraktande
därav att enighet icke kunnat uppnås mellan länderna hava kommittéerna
ansett riktigast att icke upptaga någon bestämmelse i ämnet.

8 §• ’)

Om den, som avsänt ett brev eller telegram, ångrar sig och vill
förebygga, att dess innehåll göres gällande mot honom, står det honom

*) Jfr N. L. B. 7 §; Nordling s. 195, 207; Lassen § 10 II och samme författares
avhandling “Yilje og Erklsering", Köpenhamn 1905, s. 53—54; Stång § 21 II, in, vii
och § 14 v — B. G. B. § 130: i; S. O. 9; U. E. §§ 934: i, 938; Dernburg I § 132 ii: 3;
Staub Exk. zu § 361 Anm. 15.

7, 8 $§.

8 §• fritt att stoppa det avsända meddelandet. 2) Lyckas detta honom, så
att meddelandet aldrig kommer adressaten till hända, kan denne naturligtvis
icke grunda någon rätt å detsamma, om han sedermera skulle få
kännedom om förhållandet. Att på detta sätt återkalla ett meddelande
låter sig emellertid i allmänhet icke göra. Enklare är att giva ett nytt
meddelande, varigenom det föregående återkallas, exempelvis att per
telegram eller telefon meddela, att man inte vill stå vid ett anbud eller
en accept, som innehålles i ett förut avsänt brev. Om förutsättningarna
för giltigheten av sådan återkallelse handlar förevarande paragraf.

Får adressaten kännedom om åter kallelsen, innan han tagit del
av det meddelande, som återkallas, eller samtidigt därmed att han tager
del av dess innehåll, bör han uppenbarligen icke kunna grunda någon
rätt å detsamma. De skäl, som eljest betinga, att en anbudstagare må
hava någon tid på sig att överväga, om han skall antaga anbudet, eller
att en anbudsgivare må kunna förlita sig på ett antagande svar, föreligga
uppenbarligen icke, då han redan från början vet, att den andre
icke vill stå fast vid anbudet eller svaret. Härvid torde man emellertid
icke kunna stanna. Har återkallelsen framkommit till adressaten, innan
denne tagit del av det meddelande, som återkallas, bör återkallelsens
giltighet icke bliva beroende av den tillfälliga omständigheten, vilketdera
meddelandet först läses. Underlåter någon att taga del av honom
tillhandakomna meddelanden, bör detta gå ut över honom själv. Liksom
anbudsgivaren i de fall, varom 2 och 3 §§ handla, är bunden, om antagande
svar inom den där angivna tiden kommer honom till hända
på sådant sätt, att han är i tillfälle att omedelbart taga del av dess
innehåll — oavsett om han verkligen gör det — bör i här förutsatta
fall återkallelsen bliva gällande, om den kommer adressaten till hända,
innan han läst det meddelande, som återkallas.

Det skulle kunna ifrågasättas att i enkelhetens intresse — för att
avskära vanskliga bevisspörsmål angående den tidpunkt, då adressaten
tagit del av det meddelande, om vars återkallande är fråga — uppställa
den regel, att återkallelsen måste hava kommit honom till hända senast
samtidigt med nämnda meddelandes framkomst. Detta är den tyska
lagstiftningens ståndpunkt, och samma grundsats har gjort sig gällande
i nya lagberedningens ofta nämnda förslag. Aven den schweiziska
lagen om obligationsrätten vilar på denna princip, ehuru man vid
revideringen av densamma så till vida modifierat principen, att en

2) Jfr Allmänna poststadgan den 9 sept. 1907 § 110 och kungörelsen ang. fastställelse
av telegrafreglemente den 27 maj 1909 § 31.

återkallelse, som framkommit senare, tages för god, om den faktiskt
kommit till adressatens kunskap, innan denne tagit del av det meddelande,
som återkallats. Därigenom har man otvivelaktigt kommit
närmare det resultat, som av rättskänslan kräves, utan att dock enligt
kommitténs mening nå fram till detsamma. Om materiella rättslninsyn
bjuda, att ingen bör kunna taga fasta på ett meddelande, som, enligt
vad han vet eller av ett annat honom tillhandakommet meddelande
kunnat inhämta, är återkallat, synes denna princip också böra läggas
till grund för lagstiftningen utan hänsyn till eventuella bevissvårigheter.
Det är härvid att märka, att den, som vill undandraga sig avtalets
fullgörande under åberopande, att han återkallat sitt anbud eller sin
accept, måste förebringa bevisning därom att återkallelsen framkommit
i rätt tid. Har den framkommit senare än det meddelande, som skolat
återkallas, lärer det endast sällan lyckas den återkallande att bevisa,
att den andre vid återkallelsens framkomst icke tagit del av det honom
tidigare tillhandakomna meddelandet. Kan han icke förebringa sådan
bevisning, blir det praktiska resultatet detsamma som enligt tyska lagen,
men skulle han kunna det, synes någon anledning icke förefinnas att
frånkänna nämnda omständighet betydelse.

På dessa grunder vilar den i förevarande paragraf intagna bestämmelsen,
att anbud eller svar, som återkallas, icke är gällande, om
återkallelsen kommer adressaten till hända innan eller samtidigt därmed
att han tager del av anbudet eller svaret. Denna regel är direkt
tillämplig även å sådana svar, som i 5 och 6 §§ avses, och det lider
icke något tvivel, att den kan tillämpas analogt å andra viljeförklaringar
till en frånvarande person. I fråga om innebörden av uttrycket komma
till banda hänvisas till det vid 2 § anförda.

Av det föreslagna stadgandet följer naturligtvis, att en återkallelse,
som framkommer efter den där angivna tidpunkten, i allmänhet icke
kan tagas för god. Omständigheterna vid anbudets avgivande kunna
emellertid vara sådana, att anbudsgivaren måste anses hava förbehållit
sig en vidsträcktare rätt till återkallelse; handelsbruk härutinnan kunna
ock åberopas. I sådant avseende må nämnas, att enligt en uppfattning,
som särskilt i Norge synes vara ganska utbredd och som även i vårt land
har anhängare, det skulle stå en anbudsgivare fritt att återkalla sitt
anbud, även om återkallelsen icke framkomme alldeles samtidigt med
anbudet, såvida nämligen anbudstagaren ännu icke vidtagit någon åtgärd
i anledning av detsamma. Att återkallelsen i sådana fall ofta tages för
god, är icke ägnat att förvåna, men i allmänhet beror nog detta på
tillmötesgående; något verkligt handelsbruk av antydda innehåll torde

åtminstone i vårt land icke existera. I förslaget bär endast så till
vida tagits hänsyn till berörda omständighet, att man i 41 § intagit
en bestämmelse, som bereder domstolarna möjlighet att vid bedömande
av frågan om medkontrahentens goda tro taga hänsyn till omständigheter,
som blivit eller bort bliva honom kunniga, innan den ifrågavarande
rättshandlingen inverkat bestämmande å hans handlingssätt.
Av denna bestämmelse, tillämpad å här förutsatta fall, blir en följd, att
om t. ex. ett anbud eller en accept i följd av något misstag fått annat
innehåll än åsyftat varit och avgivaren bringar detta till mottagarens
kännedom, innan denne i anledning av det honom förut tillhandakomna
meddelandet vidtagit eller underlåtit någon åtgärd, mottagaren icke
kan göra detta gällande mot honom. En sådan rättelse av ett misstag
i ett anbud blir till sin verkan jämförlig med en återkallelse av anbudet.

Av det föregående framgår, att i fråga om förutsättningarna för
återkalleligheten anbud och svar äro alldeles likställda. Detta är gemensamt
för alla rättssystem, som över huvud erkänna, att även icke accepterade
anbud kunna vara oåterkalleliga. Inom de rättssystem åter, som
hylla den motsatta principen, råder i nämnda fråga mycken oklarhet.8)
Den härskande meningen synes vara den, att anbudet bliver oåterkalleligt
därigenom att accepten avsändes, accepten däremot först därigenom att
den framkommer till anbudsgivaren resp. kommer till hans kunskap.
Ej heller enligt dessa rättssystem bliva alltså båda kontrahenterna oåterkalleligen
bundna i samma ögonblick, oaktat detta skulle bäst överensstämma
med den principiella uppfattning av avtalet såsom grundläggande
rättsfaktum, vilken ligger till grund för nämnda rättssystem.
Understundom låter man emellertid av denna teoretiska uppfattning förleda
sig till att draga den ur praktisk synpunkt betänkliga konsekvensen,
att enär anbudsgivaren blir oåterkalleligen bunden genom acceptens
avsändande, en avsänd accept icke skulle kunna återkallas ens om återkallelsen
framkommer samtidigt eller tidigare. En annan ännu mera
betänklig konsekvens av denna teori är den i engelsk rätt stundom hävdade
uppfattningen, att avtal kommer till stånd genom acceptens avsändande,
även om denna aldrig kommer anbudsgivaren till hända.

I nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte (8 §)
meddelades särskilda bestämmelser angående betydelsen därav att den,
som avgivit anbud eller svar, avlider eller varder försatt i konkurs eller 3

3) Jfr Lassen § 10 not 30 och i Tidsskrift for Retsvidenskab 1888 s. 230,
232—234, 244—245; Planiol 1027: 2; Prochomtick II s. 17, 24—27.

omyndighetstillstånd, innan anbudet antagits eller svaret kommit, till
adressatens kunskap, eller att någon sådan händelse, innan avtal kommit
till stånd, drabbar anbudstagaren. Åven i utländska lagar och lagförslag
förekomma sådana bestämmelser.4) De hava säkerligen mindre
haft sin grund i något praktiskt behov än i eu önskan att bryta med
den gamla uppfattningen om nödvändigheten därav att en sammanstämmande
vilja hos båda kontrahenterna i samma ögonblick är för
handen. Att denna uppfattning icke ligger till grund för förslagets
bestämmelser, framgår nogsamt av det ovan anförda. Uttrycklig föreskrift
i ämnet har alltså ansetts obehövlig. Det torde för övrigt icke
lida något tvivel, att de i 22—24 §§ för fullmakt föreslagna stadgandena
kunna och böra analogt tillämpas å anbud och svar. En sådan tillämpning
leder till det resultat, att verkan av ett anbud eller svar i allmänhet
icke förfaller genom avgivarens död och att ej heller hans omyndighetsförklaring
eller försättande i konkurs förringar giltigheten av ett förut
avgivet anbud eller svar. Vad åter beträffar frågan om verkan av dylika
händelser med avseende å anbudstagarens person, lärer den vara i alltför
hög grad beroende av beskaffenheten av det avtal, varom fråga är, för
att man skulle kunna uppställa någon allmängiltig regel, huruvida
anbudet kan med laga verkan antagas av anbudstagarens stärbhusdelägare
eller förmyndare eller av förvaltningen för hans konkursbo;
där icke avtalet förutsätter personlig verksamhet från anbudstagarens
sida eller eljest hänför sig till hans person, synes denna fråga snarast
böra besvaras jakande.

9 §.*)

Liksom en anbudsgivare kan medgiva anstånd med svaret vida
utöver den tid, inom vilken anbud enligt reglerna i 3 § skola besvaras,

±) Se Ö. § 918; H. G. B. I 297; B. G. B.% 130: 2 och § 153; V. E. § 939;
Ö. E. § 148 pkt. 4. Jfr Nordling s. 217—219; Lassen ''§ 16 in, § 10 not 3 och i
Tidsskrift for Retsvidenskab 1898 s. 87—90; Stång § 17 ii—iv; Dernburg I § 132
ii A; Staub Exk. zu § 361 Anm. 80 — 81; Planiol 1020; Prochownick It s. 16.

J) Jfr ang. första stycket N. L. B. 10 §; Nordling s. 205, 208, 210—211;
Lassen § 10 vid not 20 och i Tidsskrift for Retsvidenskab 1888 s. 257 — 258, 266—268;

ang. andra stycket N. L. B. 9 §; Lassen § 25 vid not 5—6 a — B. G. B. §§
151, 663 och 675; Handelsgesetzbuch vom 10 Mai 1897 (nya tyska bandelslagen,
citerad H. G. B. II) § 362; S. O. 6 och 395; U. E. §§ 940 och 1661; Staub § 346
Anm. 13, 14, Exk. zu § 361 Anm. 66 — 74; Prochownick § 199.

8, 9 §§.

9 § kan han naturligtvis alldeles avstå från uttryckligt svar å sitt anbud.
Likgiltigt är härvid, om han uttryckligen sagt ifrån, att han icke påfordrar
svar, eller om det framgår av omständigheterna vid anbudets
avgivande, att han icke förväntar sådant. Det senare är ingalunda
ovanligt, särskilt i den mindre handeln. Om man per brev rekvirerar
varor hos en handlande och begär, att dessa skola skickas omedelbart
eller med viss uppgiven lägenhet, förväntar man i allmänhet icke särskilt
svar utan påräknar endast, att rekvisitionen skall å utsatt tid fullgöras.
Sker detta, äger rekvirenten icke undandraga sig avtalets fullgörande,
därför att antagande svar å hans köpeanbud icke kommit honom till
hända inom den tid, som i 3 § angives. Såsom exempel på saluanbud,
å vilka uttryckligt svar icke förväntas, kan nämnas tillsändande av varor
(t. ex. böcker) utan föregående rekvisition.

Att i'' sådana fall som de nu nämnda anbudet icke förfaller därigenom
att det icke omedelbart besvaras, är så uppenbart, att någon
uttrycklig bestämmelse därom icke erfordras. Syftet med förevarande
paragraf, vari denna grundsats endast förutsättningsvis är uttalad,
har varit ett annat. Anbud sgivarens avstående från svar — det må
hava skett uttryckligen eller framgå av de omständigheter, varunder
anbudet avgivits — kan hava den innebörden, att anbudstagaren skall
hava en till tiden obegränsad frihet att antaga anbudet eller avslå detsamma,
men meningen kan också vara den, att anbudsgivaren endast
tills vidare avstår från rätten att erhålla besked härutinnan. Det förra
kan säkerligen icke utan särskilt skäl antagas. Förslaget torde alltså
stå i överensstämmelse med rådande rättsuppfattning, då det stadgar
skyldighet för anbudstagaren att på förfrågan giva besked, huruvida
han vill antaga anbudet. Underlåtenhet att giva sådant besked har till
följd, att anbudet anses förfallet. Huruvida samma påföljd bör inträda,
om besked rätteligen gives, men detsamma över huvud icke eller icke
i rätt tid kommer anbudsgivaren till hända, kan vara föremål för delade
meningar och bör möjligen besvaras olika i olika fall. I förslaget är
detta spörsmål lämnat öppet; 42 § är, enligt vad dess avfattning giver
vid handen, icke tillämplig å ett meddelande av här avsedda slag.

Anbudsgivarens förklaring, att han icke påfordrar svar, klädes
ofta i den formen, att han säger sig betrakta anbudstagarens tystnad
såsom samtycke till det föreslagna avtalet. Genom en sådan förklaring
kan anbudsgivaren naturligtvis icke åvälva anbudstagaren en svarsplikt,
som eljest ej skulle påvilat honom. Den, som utan föregående rekvisition
får sig tillsänd en vara, åtföljd av en sådan förklaring, är, åtminstone
om han icke förut stått i affärsförbindelse med avsändaren, i

allmänhet icke pliktig- vare sig att sända varan tillbaka eller att avslå
det gjorda anbudet. Undantagsvis kunna dock förhållandena vara sådana,
att underlåtenhet att avböja ett anbud bör medföra samma rättsverkningar
som ett antagande av detsamma. Att i lag uppställa allmänna
regler angående förutsättningarna för att tystnad sålunda må tolkas
såsom samtycke låter sig svårligen gorå, och ett allmänt uttalande av
innehåll, att där dessa förutsättningar äro för handen, avtal kommer till
stånd genom underlåtenhet att avgiva svar, torde, såsom vid granskningen
av nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte inom
högsta domstolen erinrades, icke hava något värde. För ett särskilt fall
har emellertid i 10 § upptagits en bestämmelse av detta innehåll. Sådana
bestämmelser förekomma också i 5, 79 och 80 §§ av det förslag till
lag om kommission, handelsagentur och handelsresande, som av kommittén
avgivits den 31 december 1912. En erinran om dessa bestämmelser
har införts i andra stycket av den svenska texten. Därigenom
utmärkes, att de i första stycket givna reglerna icke skola komma till
tillämpning, när med stöd av ovan nämnda bestämmelser eller eljest
antagas måste, att avtal kommit till stånd genom underlåtenhet att avböja
ett anbud. Den skyldighet, som må åligga kontrahenterna att
besvara förfrågningar eller giva meddelanden i anledning av ett dem
emellan redan ingånget avtal,2) bör uppenbarligen icke regleras i ett
kapitel, som enligt sin överskrift handlar om ingående av avtal.

10 §.>)

I affärsmeddelanden, som i och för sig äro att anse såsom anbud,
inryckas understundom orden »utan obligo», »utan förbindelse» eller
liknande uttryck, varigenom avsändaren giver till känna, att han icke
vill vara bunden av meddelandet. Meningen härmed är icke allenast,
att avsändaren skall hava rätt att återkalla sitt erbjudande, innan det
antagits av den, till vilken det är riktat, utan att han, även om denne
går in på den föreslagna affären, skall hava fria händer att antaga eller
förkasta densamma. Då det måste anses ligga i anbudets begrepp, att
genom dess antagande ett avtal skall kunna komma till stånd utan någon
ytterligare viljeförklaring från anbudsgivarens sida, hava dessa s. k.
anbud utan obligo i själva verket icke karaktären av anbud utan utgöra
allenast en uppfordran till den s. k. anbudstagaren att å sin sida fram 2)

Jfr Kungl. Maj:ts domar den 29 jan. 1901 (N. J. A. s. 29) den 15 april
1909 (N. J. A. s. 195) och den 27 juni 1913 (N. J. A. s. 315).

'') Jfr U. E. § 937: 2, 3; Staub Exk. zu § 361 Anm. 16, 17.

9, 10 tf.

ställa anbud av det innehåll meddelandet utvisar. Enär det merkantila
språkbruket är ägnat att framkalla missförstånd i detta avseende, har
en erinran härom intagits i första punkten av förevarande paragraf.

Om den, som på nu nämnda sätt blivit särskilt uppfordrad att
avgiva anbud av visst innehåll, ställer sig denna anmaning till efterrättelse,
synes det kunna fordras av den, som vet sig hava sålunda
framkallat anbudet, att han utan oskäligt uppehåll giver besked, om han
icke vill antaga detsamma. Underlåter han det, har detta enligt förslaget
till följd, att han anses hava antagit anbudet och alltså blir skyldig
att fullgöra avtalet eller gälda skadestånd för underlätet fullgörande av
detsamma. Vad sålunda föreslagits torde överensstämma med merkantil
uppfattning. Erinras må, att om sådant besked avsänts i rätt tid, det
icke går ut över avsändaren, om meddelandet försenas eller icke kommer
fram; detta framgår av 42 §.

Om och under vilka förutsättningar en motsvarande reklamationsskyldighet
åligger den, som under andra förhållanden fått mottaga ett
anbud, är, såsom vid 9 § erinrats, i förslaget lämnat öppet. Framhållas
må emellertid, att enligt kommitténs mening någon skyldighet att avböja
inkommande anbud i allmänhet icke kan grundas allenast därå att
dessa framkallats genom annonser eller cirkulär, varigenom en affärsman
givit till känna, att han säljer eller köper vissa varor eller eljest
gör affärer av närmare angiven beskaffenhet. Åven den, som under
hänvisning till ett sådant allmänt tillkännagivande framställer anbud,
erhåller visserligen i allmänhet svar, vare sig hans anbud antages eller
icke, men någon grundad anledning att betrakta uteblivet svar såsom
godkännande har han säkerligen icke. Att dylika till allmänheten riktade
tillkännagivanden icke själva hava egenskapen av anbud, har ansetts
överflödigt att uttala.2)

Närmast efter 10 § hade i det preliminära utkastet till föreliggande
lagförslag upptagits ett stadgande av innehåll, att den, som genom
meddelande i tidning eller annorledes givit allmänneligen till känna,
att han verkställer regelbunden befordran av personer, gods eller meddelanden
mellan olika orter eller olika platser inom samma ort, skulle
vara pliktig att, om befordringen inställdes eller avvikelse skedde från
förut kungjord eller tillämpad befordringsplan, så vitt möjligt kungöra
detta i god tid och på lämpligt sätt vid äventyr av skadeståndsskyldig -

2) Bestämmelser av detta innehåll återfinnas i N. L. B. It §, H. G. B. I 337,
S. O. 7: 2 och U. E. § 933: 2.

het, om sådant underlätes, samt att, om befordran med sådant fortskaffningsmedel,
som i stadgandet avsågs, bleve utan giltig anledning
någon förvägrad, denne skulle äga rätt till ersättning för skada, som
därigenom tillskyndades honom.

Mot detta stadgande framställdes invändningar av åtskilliga bland
de handelskorporationer, vilkas yttranden över det preliminära utkastet
infordrats, och även från andra håll höjdes gensagor däremot; särskilt starkt
motstånd mötte det föreslagna stadgandet från rederinäringens målsmän.

De framkomna invändningarna hava icke förmått rubba kommittén
i dess övertygelse, att de grundsatser, åt vilka man i stadgandet sökt
giva uttryck, äro med rättvisa och billighet överensstämmande. Framhållas
må ock, att en liknande princip sedan länge gjort sig gällande
i fransk och engelsk rättsskipning.

Då kommittén det oaktat icke i det slutliga förslaget upptagit
något stadgande i ämnet, har detta sin orsak dels däri att det visat sig
vara ytterligt svårt att i ett allmänt stadgande med tillräcklig noggrannhet
angiva, under vilka förutsättningar och i vilken omfattning skadeståndsskyldighet
bör inträda, dels däri att erfarenheten i vårt land näppeligen
kan sägas hava ådagalagt nödvändigheten av generella lagbestämmelser
i ämnet. Järnvägarna äro redan enligt för dem gällande föreskrifter
skyldiga att befordra personer och gods, och något missnöje över deras
sätt att behandla den trafikerande allmänheten, när trafikrubbningar inträffa,
har icke försports. I fråga om ångbåtstrafiken finnas däremot
inga sådana föreskrifter, och klagomål över hänsynslös behandling från
rederiernas sida förspörjas icke sällan. Så t. ex. är det ej ovanligt, att
ångare, som annonserats skola vid viss tidpunkt avgå från angiven ort,
inträffa å den ifrågavarande orten flera dagar försenade, utan att rederiet,
fastän det lång tid på förhand haft kännedom om förhållandet, bekymrat
sig om att bringa detta till allmänhetens kännedom. En lagbestämmelse,
varigenom ersättningsskyldighet ålades rederiet för sådana
och andra fall av uppenbart åsidosättande av trafikanternas intresse, vore
ingalunda opåkallad. Att emellertid i en lag, som handlar om ingående
av avtal och andra till civilrättens allmänna del hörande ämnen, upptaga
ett stadgande i ovan angivet syfte, gällande allenast ångbåtstrafik,
synes svårligen kunna försvaras. Ett dylikt stadgande lärer hava sin
rätta plats i sjölagen. Vid en blivande revision av denna lag måste
givetvis tagas hänsyn till det förhållande, att trafiken numera till stor
del ombesörjes av ångare med fasta router, och därvid torde frågan
om lagbestämmelser rörande befordringsplikt och skyldighet att kungöra
avbrott eller ändringar i trafiken böra tagas i förnyat övervägande.

10 s.

2 kap. *)

Om fnllmakt.

Under mera utvecklade ekonomiska förhållanden är det för de
flesta människor svårt eller t. o. m. omöjligt att personligen företaga
alla erforderliga rättshandlingar. Icke blott affärsmän utan även enskilda
personer äro nödsakade att i stor utsträckning anlita annans medverkan
vid ingående av avtal eller företagande av andra rättshandlingar. Härvid
är det i allmänhet både för den, som vid rättshandlingen låter sig företrädas
av en annan, och för den, gent emot vilken rättshandlingen företages
— i detta kapitel kallad tredje man — önskvärt, att rättshandlingen
medför samma rättsverkningar som om huvudmannen själv
företagit den eller, med andra ord, att det rättsförhållande, som genom
handlingen grundlägges, uppstår omedelbart mellan huvudmannen och
tredje man, så att de med sina anspråk i anledning av rättshandlingen
kunna vända sig direkt mot varandra. Och även den, som å en annans
vägnar företager en rättshandling, vill naturligtvis i allmänhet stå
utanför det genom hans handling uppkomna rättsförhållandet, så att
han icke kan tagas i anspråk för därå grundade rättigheters realiserande.
För att en rättshandling skall medföra verkan mot annan än
den, som själv företagit densamma, är det uppenbarligen icke tillräckligt,
att denne och tredje man äro överens därom. Det fordras också, att
den person, som företagit handlingen, blivit av den, å vars vägnar han
handlat, bemyndigad att med nu nämnda verkan företaga densamma.
Sådant bemyndigande kallas fullmakt. Fullmakten är en till tredje man
riktad viljeförklaring av huvudmannen, varigenom denne påtager sig
följderna av den rättshandling ställföreträdaren å hans vägnar företager.
Om ställföreträdaren på grundval av denna huvudmannens viljeförklaring
företager rättshandlingar, medföra dessa i kraft av densamma den verkan,
att det rättsförhållande, som genom handlingen grundlägges, uppkommer
omedelbart mellan huvudmannen och tredje man.

fl Jfr Trygger: Om fullmakt såsom civilrättsligt institut, Uppsala 1884 (citerad
Trygger) särskilt s. 100—115; Stång §§ 25 — 27; jfr ock Wetter: Om trolöshet mot
huvudman, Uppsala 1907, s. 165—169.

Fullmakten liar icke i och för sig någon betydelse för rättsförhållandet
mellan fullmaktsgivare och fullmäktig; den giver icke upphov till
vare sig rättigheter eller skyldigheter dem emellan. Över huvud medför
fullmakten ej några plikter för fullmäktigen; den sätter honom endast i
stånd att företaga rättshandlingar utan att själv • drabbas av dessas
följder. Visserligen plägar befullmäktigande oftast ske i sammanhang
därmed att fullmaktsgivare och fullmäktig sins emellan ingå ett avtal,
varigenom fullmäktigen åtager sig att handla för fullmaktsgivarens
räkning och som även i övrigt kan medföra rättigheter och förpliktelser
dem emellan. Men detta rättsförhållande, som ligger bakom fullmakten,
grundar sig ej å denna, lika litet som fullmakten, rättsligt sett, har
sin grund i det bakomliggande rättsförhållandet. De kunna existera
oberoende av varandra. Man kan sålunda hava i uppdrag att i eget
namn, utan åberopande av fullmakt från uppdragsgivaren, företaga
rättshandlingar för dennes räkning. Detta är t. ex. förhållandet, då
någon åtagit sig att köpa eller sälja varor i kommission. De rättigheter,
som tredje man förvärvar genom en av kommissionären företagen
rättshandling, kan han emellertid göra gällande allenast mot kommissionären
och icke mot dennes huvudman. Å andra sidan kan fullmakt
föreligga, utan att den, för vilken fullmakten utfärdats, åtagit sig
att handla för fullmaktsgivarens räkning. Det kan tänkas, att man
utfärdar en fullmakt för någon att företaga en rättshandling gent emot
en viss tredje man — t. ex. att lyfta penningar i en bank — och avsänder
fullmakten direkt till denne tredje man, innan man ännu bestämt
sig, om rättshandlingen skall företagas, och att man sedermera, när
man önskar dess företagande, ■■anmodar den, för vilken fullmakten utfärdats,
att företaga densamma. Åven om fullmäktigen icke fått mottaga
någon sådan anmodan utan tvärtom uttryckligen förbjudits att åtminstone
tills vidare göra bruk av fullmakten, kan han, under förutsättning att
tredje man är i god tro, på grund av fullmakten företaga rättshandlingar
med bindande verkan för fullmaktsgivaren. En annan sak är, att fullmäktigen
härigenom kan ådraga sig ersättningsskyldighet i förhållande
till fullmaktsgivaren. Fullmaktens självständiga betydelse visar sig
också däri att en fullmakt, som utfärdats i sammanhang med ett givet
uppdrag, mycket väl kan fortfara att gälla, oaktat uppdragsgivaren
återkallat uppdraget.

Det rättsförhållande mellan fullmaktsgivare och fullmäktig, som,
enligt vad ovan sagts, plägar ligga bakom fullmakten, är å förmögenhetsrättens
område i regel ett avtal om sysslomannaskap, men det kan
också vara ett arbetsbeting, en tjänstelega eller ännu något annat. Ibland

2 kap.

2 kap. föreligger för fullmäktigen icke plikt utan endast rätt att handla för
fullmaktsgivarens räkning. Detta är t. ex. förhållandet, om A. sänder
en bank meddelande, att han befullmäktigat B. att lyfta ett visst belopp
å hans tillgodohavande i banken, och samtidigt skriver till B. med begäran,
att B. skall göra honom den tjänsten att lyfta beloppet. Ofta
följer av det bakomliggande förhållandet, att fullmäktigen icke är gent
emot fullmaktsgivaren berättigad att begagna fullmakten i hela dess
omfång; se härom närmare vid 12 §.

Ehuru fullmakten och det bakomliggande rättsförhållandet juridiskt
sett hava sitt upphov i skilda rättshandlingar, är det mycket vanligt,
att befullmäktigandet och den rättshandling av fullmaktsgivaren, varigenom
fullmäktigen erhåller uppdrag att handla för hans räkning, i
det yttre te sig såsom en enda handling. Detta är t. ex. fallet, om
A. anmodar B. att hyra en våning åt honom. Denna anmodan måste
anses innefatta ej blott uppdrag för B. att hyra våningen utan även
fullmakt för honom att sluta hyresavtal i Ars namn. Och om C. från
en fastighetsagent får ett brev, vari denne uppgiver sig kunna på
förmånliga villkor anskaffa en fastighet åt honom, samt C. i anledning
därav sänder agenten en skriftlig fullmakt att köpa fastigheten, måste
han anses i och med fullmaktens översändande även hava givit agenten
uppdrag att verkställa köpet.

Den rätt att handla för fullmaktsgivarens räkning, som på grund
av det bakomliggande förhållandet tillkommer fullmäktigen gent emot
fullmaktsgivaren, kommer i det följande att betecknas med uttrycket
befogenhet. Med fullmäktigens behörighet åter kommer att betecknas
den rätt att handla för fullmaktsgivarens räkning, som på grund av
fullmakten tillkommer fullmäktigen i förhållande till tredje man. Av
vad ovan sagts framgår, att fullmäktigens befogenhet och hans behörighet
icke nödvändigtvis behöva vara lika omfattande samt att fullmäktigen
kan äga befogenhet men sakna behörighet och tvärt om.

I den romerska rätten nådde fullmaktsinstitutet aldrig fram till
principiellt erkännande. Ursprungligen tilläts över huvud icke ställföre
träd ar skap vid rättshandlingars ingående. Särskilda för den romerska
rätten egendomliga grundsatser gjorde, att man jämförelsevis länge
kvarstod på denna ålderdomliga ståndpunkt. När med stigande utveckling
av handel och samfärdsel behovet att anlita ställföreträdare gjorde sig
mera kännbart, sökte man tillgodose detta behov genom att ombilda
och utveckla de rättsgrundsatser, som gällde för mandatet. Mandatum
förelåg enligt romersk rätt, när en person — mandatarien — åtagit
sig att för en annans — mandantens — räkning ombesörja vissa ange -

lägenheter; det motsvarade närmast vad vi kalla uppdrag. Mandatet
grundläde ursprungligen rättigheter cell skyldigheter endast mellan
mandanten och mandatarien. Men för att nå det resultat, som i den
moderna rätten vinnes genom fullmaktsinstitutet, tilläde man mandatet
liknande rättsverkningar som detta. Härav blev en följd, att fullmakten
kom att betraktas såsom en yttre sida av mandatet och sammanblandades
med detta. På handels- och sjörättens områden förekommo dock redan
i den romerska rätten mera direkta förebilder till den moderna rättens
fullmaktsbegrepp.

Vad vårt eget land beträffar, erkändes redan i landskapslagarna
möjligheten att vid rättshandlingars företagande använda fullmäktig med
den verkan, att rättshandlingen blev lika gild som om fullmaktsgivaren
själv företagit densamma. Däremot funnos ej i våra äldre rättskällor
några allmänna stadganden angående rättsförhållandet mellan fullmaktsgivare
och fullmäktig inbördes. När saknaden av dylika bestämmelser
började göra sig kännbar, tog man sin tillflykt till den romerska rättens
bestämmelser om mandat. Man förmådde emellertid icke skilja dessa
från den inhemska rättens fullmaktsregler utan sammanblandade de båda
instituten och uppfattade fullmakten såsom en yttre sida av mandatet.
Denna oklarhet vidlåder ännu 1734 års lags stadganden i ämnet. Visserligen
förekomma där på ett par ställen, nämligen i 10 kap. 1 § jordabalken
och 1 kap. 8 § handelsbalken, rena fullmaktsregler, men i 18 kap.
handelsbalken, som innehåller de allmänna bestämmelserna om fullmakt
i förmögenhetsrättsliga förhållanden, äro dessa invävda i stadganden,
vilka avse rättsförhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig. Detta
kapitel handlar om sysslo- eller ombudsmannaskap, ett institut, som
närmast motsvarar det romerska mandatet. Sysslomannaskap förutsattes
uppkomma genom avtal mellan huvudman och syssloman och grunda
ett rättsförhållande dem emellan; sida vid sida med reglerna härom
finnas i nämnda kapitel bestämmelser om huvudmannens bundenhet gent
emot tredje man. Lagstiftaren har här tydligen icke förmått frigöra
sig från uppfattningen av fullmakten såsom ett bihang till sysslomannaskapet.

Denna uppfattning var också i det övriga Europa allmänt rådande
inom doktrin och lagstiftning ända långt in på 1800-talet. Först i
mitten av nämnda århundrade kom man till full insikt därom att fullmakt
och mandat äro två skilda institut. Detta betraktelsesätt ligger till
grund för den lagstiftning på området, som därefter kommit till stånd.
Både den schweiziska lagen om obligationsrätten och den tyska civil 9 -

2 kap.

2 kap. lagen behandla fullmakten såsom ett från uppdrag alldeles skilt rättsinstitut.
På samma ståndpunkt står det förut omnämnda ungerska
lagförslaget.

Det torde sålunda närmast bero av historiska skäl, att man icke
i dagligt tal eller ens alltid i juridiskt språkbruk så noga skiljer mellan
fullmakten och det bakom denna liggande rättsförhållande, på grund
varav fullmäktigen är verksam för fullm aktsgivarens räkning. I föreliggande
lagförslag är denna skillnad skarpt genomförd, och uttrycket
fullmakt användes allenast för att beteckna den viljeförklaring av fullmaktsgivaren,
varigenom fullmäktigen förlänas behörighet att företaga
rättshandlingar med bindande verkan för fullmaktsgivaren eller att företräda
denne vid rättshandlingar, som skola företagas i förhållande till
honom. Härutinnan överensstämmer förslaget med nyssnämnda utländska
lagar och lagförslag.

De bestämmelser, som meddelas i förevarande kapitel, äro ej avsedda
att tillämpas å alla slag av fullmakter; deras giltighetsområde
begränsas av ämnet för föreliggande lagförslag. Detta angår allenast
rättshandlingar å förmögenhetsrättens område, och de föreslagna bestämmelserna
äro utarbetade med tanke allenast på sådana fullmakter, som
skola användas vid rättshandlingar av nyssnämnda slag. De avse således
till en början endast fullmakter, som skola brukas, när en rättshandlingskall
företagas av fullmäktigen eller i förhållande till honom. Vidare
följer av den ifrågavarande begränsningen, att kapitlets bestämmelser
icke äga tillämpning å fullmakter, som äro avsedda att användas vid
rättshandlingar å andra områden än förmögenhetsrättens, t. ex. inom
den offentliga rätten, familjerätten eller processrätten. Förslaget gäller
sålunda exempelvis icke fullmakt att utöva annans rösträtt vid allmänna
val eller förordnande att vara testamentsexekutör, ej heller rättegångsfullmakt.
Emellertid torde de föreslagna reglerna kunna i stor utsträckning
analogiskt tillämpas utanför sitt egentliga giltighetsområde.

Såsom fullmäktig betecknas stundom även eu ställföreträdare, vilken
till stöd för sin behörighet har andra rättsgrunder att åberopa än den
företräddes vilja, exempelvis ställningen såsom målsman eller förmyndare
eller offentlig myndighets förordnande. En dylik terminologi överensstämmer
dock icke med hävdvunnet språkbruk eller rådande rättsuppfattning
i vårt land. För det ställföreträdarskap, som grundar sig
å huvudmannens vilja, måste också i mångt och mycket gälla andra
regler än för dem, vilka hava annan grund. Att i detta sammanhang
upptaga ställföreträdarskap av sistnämnda slag till behandling lärer icke
kunna ifrågakomma. De i förevarande kapitel givna reglerna avse

endast sådana ställföreträdare, som hava stödet för sin behörighet i
huvudmannens vilja. Detta framgår ock av ordalagen i 11 §.

De, som enligt lag eller särskilda bestämmelser äga handhava
juridiska personers angelägenheter, exempelvis styrelsen för ett aktiebolag,
kunna icke heller anses handla på grund av fullmakt. Fullmaktägivaren
och fullmäktigen måste vara två skilda personer, men de, som
representera en juridisk person, äro endast ett led i dennas organism,
utan vilket rättshandlingar ej skulle kunna företagas av densamma.
Om den behörighet, som tillkommer dylika organ för juridiska personer
eller delägarne i ett handelsbolag i denna deras egenskap, gäller vad i
bolags- och föreningslagstiftningen finnes stadgat. Lika litet äro bestämmelserna
om fullmakt tillämpliga å gode män och syssloman i konkurs;
även de äro närmast att betrakta såsom organ. Angående deras behörighet
att handla å konkursboets vägnar stadgas i konkurslagen.

Inom rättsvetenskapen har det sedan länge varit omtvistat, huru
gränsen bör dragas mellan en fullmäktigs verksamhet och den medverkan
vid annans rättshandling, som lämnas av en budbärare. I allmänhet
hänföres till budbärare endast den, som användes till att överbringa en
av annan avgiven viljeförklaring, medan såsom fullmäktig betraktas den,
som själv i den andres ställe avgiver viljeförklaringen.2) Fullmäktigen
fattar sålunda själv ett beslut och giver uttryck åt detsamma, under det
att budbärarens medverkan är av mera mekanisk art. Om detta också
är teoretiskt riktigt, kan det emellertid mången gång vara svårt att
avgöra, huruvida den medverkan, som lämnats, är av ena eller andra
slaget. Den, som har att överbringa en viljeförklaring, kan nämligen
så gott som alltid i någon mån inverka å densamma. I den mån hans
vilja sålunda kan komma att öva inflytande å rättshandlingen, måste en
fullmakt, om ock av ringa omfattning, anses vara honom meddelad, och
de i förevarande kapitel givna reglerna bliva då tillämpliga.

Innan kommittén ingår på motiveringen av de särskilda bestämmelserna
angående fullmakt, må slutligen framhållas, att dessa ingalunda
avse att vara uttömmande. I förslaget hava till behandling upptagits
huvudsakligen de spörsmål, som uppkomma, när fullmäktigen överskrider
sin behörighet i förhållande till tredje man eller sin befogenhet i förhållande
till huvudmannen, samt de, som avse fullmaktens upphörande.

2 kap.

2) Jfr Trygger s. 15; Lassen § 23 pr.; Stång § 27 in.

11 §•

11 §.1)

I första stycket av förevarande paragraf angives inledningsvis den
verkan fullmakten liar, när den behörigen användes, nämligen att fullmaktsgivaren
genom fullmäktigens rättshandling blir omedelbart berättigad
och förpliktad i förhållande till tredje man. De rättigheter och
plikter gent emot tredje man, till vilka rättshandlingen giver upphov,
uppkomma således icke först för fullmäktigen för att av honom överföras
å fullmaktsgivaren, utan uppstå omedelbart för denne, och fullmäktigen
blir helt och hållet stående utanför det uppkomna rättsförhållandet.
2)

För att fullmakten skall medföra denna verkan förutsättes enligt
det föreslagna stadgandet, dels att fullmäktigens rättshandling faller
inom fullmaktens gränser, dels att den företages i fullmaktsgivarens
namn.

1) Rättshandlingen skall falla inom fullmaktens gränser. När det
gäller rättshandlingar inom förmögenhetsrättens område, är en fullmaktsgivare
oförhindrad att, inom gränserna för sin egen rättsliga handlingsförmåga,
utrusta sin fullmäktig med huru vidsträckt befogenhet som helst.
I verkligheten förekommer det dock näppeligen, att en fullmakt meddelas
utan någon som helst begränsning. En sådan fullmakt skulle
innebära, att fullmäktigen bemyndigades att för beständigt och i alla
hänseenden handla för fullmaktsgivarens räkning i hans förmögenhetsrättsliga
förhållanden. För att ej giva fullmäktigen större handlingsfrihet
än nödigt är plägar fullmaktsgivaren i fullmakten intaga vissa begränsningar
av den behörighet, som skall tillkomma fullmäktigen. Ibland
giver fullmakten endast behörighet att företaga eu viss bestämd rättshandling,
ibland är fullmakten vida mera omfattande men inskränkes
till att gälla viss tid, viss plats, visst slag av rättshandlingar o. s. v.
Företager fullmäktigen icke annat eller mera än han i kraft av fullmakten
äger göra, säges han handla inom fullmaktens gränser, vare
sig dessa äro dragna snävare eller vidare.

Företager fullmäktigen en rättshandling, som faller utom full :)

Jfr ang. första stycket Trygger s. 162 —163, 166; Lassen § 23 vid not 1—7

och 9 a; Stång §§ 29 I, 31, 32 I - B. G. B. § 164: l, 2; S. O. 32, 33: 2, 3; U. E. §§

1006, 1008, 1013, 1014; Dernburg I §§ 164, 168 I, II; Brochownick § 121;

ang. andra stycket Trygger s. 150 noten — Ö. § 1029; H. G. B. II § 54: 1;

Dernburg I § 164 IV; Staub § 54 Anm. 5, 6, 16 —19; Prochownick §§ 126 —131, 134.

ä) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 16 mars 1899 (N. J. A. s. 125).

maktens gränser, blir rättshandlingen icke gällande mot fullmaktsgivaren.8) 11 §■
Fallet är tydligtvis att likställa med det fall, då en person handlar som
fullmäktig för en annan utan att äga någon fullmakt alls. Alldeles utan
betydelse för den uppgivne huvudmannen är dock icke eu rättshandling,
som i hans namn företages utan stöd av fullmakt. Huvudmannen kan
nämligen godkänna eller, såsom man plägar uttrycka det, ratihabera
rättshandlingen med den påföljd, att denna får samma rättsverkningar
som den skulle haft, om den företagits på grund av behörig fullmakt.
Rättshandlingen kan ock bliva gällande mot huvudmannen på grund av
stadgandet i 18 kap. 3 § handelsbalken andra punkten. Blir den icke
gällande mot honom, måste den, som handlat såsom fullmäktig, i allmänhet
själv ansvara för densamma. Bestämmelser härom hava upptagits
i 26 §.

Bland de tvister, som yppas i anledning av rättshandlingar företagna
genom fullmäktig, äro inga vanligare än de, som angå frågan,
om fullmäktigen överskridit sin behörighet, och där det således gäller
att bestämma den ifrågavarande fullmaktens gränser.3 4) Het oaktat innehåller
förslaget, bortsett från det i andra stycket av förevarande paragraf
intagna stadgandet, icke några närmare bestämmelser i detta avseende.

Att i lag uppställa särskilda regler för tolkning av fullmakters innehåll
och omfång är nämligen omöjligt. De förhållanden, som härvidlag
kunna vara av betydelse, äro av allt för skiftande art. Dylika tvistefrågor
måste avgöras efter vanliga regler om tolkning av rättshandlingar.
Bland omständigheter, som härvid böra tagas i betraktande, där
icke fullmakten själv lämnar erforderlig ledning för bestämmande av
dess gränser, må nämnas beskaffenheten av det rättsförhållande mellan
fullmaktsgivare och fullmäktig, som ligger bakom fullmakten, och arten
av den rättshandling, vid vilken fullmakten skall begagnas. Det torde
knappast behöva påpekas, att fullmaktsgivaren endast är bunden av det
innehåll han själv givit fullmakten; om denna, sedan den utgivits, förfalskas,
går detta alltså icke ut över fullmaktsgivaren.

2) Rättshandlingen skall vidare företagas i fullmaktsgivarens namn.

Den, som vid företagande av en rättshandling för annans räkning ställer
sig själv i förgrunden, så att det är klart mellan honom och den,
gent emot vilken rättshandlingen företages, att denne endast skall hava
med honom att skaffa och icke med den person, för vars räkning han

3) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 17 okt. 1890 (N. J. A. s. 389).

4) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 27 nov. 1896 (N. J. A. s. 426) och den 24
febr. 1899 (N. J. A. s. 102).

11 §•'' handlar, säges handla i eget namn. Däremot säges den, som företager
en rättshandling för annans räkning, handla i dennes namn, när han
uppträder på sådant sätt, att den, gent emot vilken rättshandlingen
företages, får klart för sig, att rättshandlingen skall grunda ett rättsförhållande
mellan honom och den person, för vars räkning den handlande
är verksam, så att det är till denne han har att hålla sig,
om han vill göra sina rättigheter på grund av rättshandlingen gällande.
Har den handlande icke genom sitt uppträdande ådagalagt,
huruvida det varit hans mening att handla i eget eller i annans namn,
måste han i allmänhet anses hava handlat i eget namn. Förhållandena
kunna emellertid vara sådana, att medkontrahenten tydligen icke lagt
någon vikt vid den handlandes person utan tänkt sig skola komma i rättsförhållande
till den, för vars räkning affären ingås — detta är exempelvis
fallet, när någon gör inköp i en butik utan att veta, om det är
principalen eller ett biträde, som säljer. Ett avtal, som under sådana
förhållanden ingås för principalens räkning, måste också anses vara
ingånget i dennes namn.

Sysslande för annans räkning men i eget namn föreligger bland
annat vid kommission. I vissa avseenden kunna kommissionärens rättshandlingar
medföra rättsverkningar direkt mellan huvudmannen och
tredje man. När t. ex. kommissionären säljer eller köper gods för sin
huvudmans räkning, övergår äganderätten till godset direkt från huvudmannen
till tredje man resp. från tredje man till huvudmannen. Detta
har föranlett vissa författare att påstå, att även kommissionären skulle
hava en viss begränsad fullmakt. Detta överensstämmer dock varken
med rådande rättsuppfattning i vårt land eller med förslagets språkbruk.
Det rättsförhållande, som genom kommissionärens rättshandling grundlägges,
är ingalunda av samma omedelbara beskaffenhet som det, till
vilket en i huvudmannens namn företagen rättshandling giver upphov;,
även om vissa rättigheter kunna av kommissionärens huvudman förvärvas
direkt från tredje man och vice versa, kräves dock i allmänhet
för deras realiserande kommissionärens medverkan i en eller annan form.

För att fullmakten skall hava den verkan, att den av fullmäktigen
företagna rättshandlingen grundlägger ett rättsförhållande mellan fullmaktsgivaren
och tredje man, erfordras naturligtvis jämväl, att fullmakten
i och för sig är giltig såsom rättshandling. I sådant avseende böra de
rättsregler, som i allmänhet gälla för rättshandlingars giltighet, vinna
tillämpning. Hänsyn är således bland annat att taga till de bestämmelser,
som innehållas i 3 kap. av föreliggande lagförslag. Den, som
icke själv kan med laga verkan företaga en rättshandling, kan natur -

ligtvis ej heller företaga deri genom eu annan såsom fullmäktig. Härav
följer bl. a., att en fullmakt, som utgivits av eu person, vilken är i
saknad av full rättslig handlingsförmåga — exempelvis en omyndig
över 15 år — kan vara gällande i vad den avser vissa rättshandlingars
företagande, men i övrigt vara utan verkan.

För fullmaktens giltighet kräves lika litet enligt förslaget som
enligt gällande rätt viss form. Ett undantag linnes dock. Enligt 10
kap. 1 § jordabalken fordras skriftlig form för fullmakt att sälja, förbyta
eller förpanta annans fasta egendom. I detta stadgande avser försiaget
ej att göra ändring; eu erinran härom har upptagits i 28 § andra
stycket. Ej heller avse förslagets bestämmelser att uttömmande angiva
de olika sätt, på vilka befullmäktigande kan ske. En giltig tullmakt
kan vara för handen, även om den icke meddelats på något av de
sätt, som i förslaget särskilt uppmärksammats. Om t. ex. någon upprepade
gånger uppträtt såsom fullmäktig för en annan utan att denne
haft något att anmärka däremot, kan i en sådan passivitet under vissa
förhållanden ligga en fullmakt att även för framtiden företaga rättshandlingar
av ifrågavarande slag.5)

Enligt förslaget liksom enligt gällande rätt kan en fullmakt ställas
på innehavaren eller eljest meddelas på sådant sätt, att det i viss
mån lämnas oavgjort, vem som skall använda fullmakten. Beträffande
spörsmålet, huruvida fullmäktigen även när fullmakten icke innehåller
någon bestämmelse i sådant avseende äger sätta annan i sitt ställe,
d. v. s. å annan person överflytta den behörighet att med bindande
verkan för fullmaktsgivaren företaga rättshandlingar, som fullmakten
tillägger honom, innehåller förslaget icke något uttalande. En allmängiltig
regel härom låter sig svårligen uppställa. Att prokura icke får
överlåtas, är uttryckligen stadgat i 29 § av lagen om handelsregister,
firma och prokura den 13 juli 1887. Vad andra fullmakter beträffar, lärer
fullmäktigen i regel icke vara berättigad att sätta annan i sitt ställe, när
han icke erhållit fullmaktsgivarens tillstånd därtill; gör han det, blir den
rättshandling, som den andre under åberopande av fullmakten företager,
icke bindande för fullmaktsgivaren. Men i sådana fall, då fullmaktsgivaren
icke kan antagas hava lagt någon vikt på vem som företager
rättshandlingen i fråga, torde en invändning av honom, att fullmäktigen
utan hans tillstånd låtit annan person företaga densamma, icke förtjäna
avseende. Tillåtelsen att sätta annan i sitt ställe behöver naturligtvis
icke för att vara giltig hava lämnats på samma gång eller i samma

5) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 10 aug. 1875 (N. J. A. s. 325).

11 §■ form som själva fullmakten. Åven om denna är skriftlig, kan tillåtelsen
lämnas muntligen. Endast om viss form för fullmakten finnes föreskriven
i lag, måste även tillåtelsen klädas i samma form.

Omtvistat är, huruvida den, som skall ingå avtal eller eljest företaga
en rättshandling för annans räkning, därvid äger företaga rättshandlingen
gent emot sig själv och sålunda inträda såsom part i det
genom rättshandlingen uppkommande rättsförhållandet, t. ex. själv köpa
den sak han för annans räkning skall sälja.6) Frågan har stor praktisk
betydelse i kommissionsförhållanden. Beträffande dem har kommittén i
det förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande,
som nyligen avlämnats, ansett sig böra uppställa en presumtion mot
lovligheten av självinträde; endast när rätt därtill följer av avtal eller
av handelsbruk eller annan sedvänja äger kommissionären utföra sitt
uppdrag genom att för egen räkning inträda såsom köpare eller säljare.
De skal, som föranlett kommittén att uppställa en dylik presumtion,
kunna också åberopas mot självinträde av en fullmäktig. Å andra
sidan givas även i full maktsförhållanden fall, där fullmäktigen i följd av
fullmaktsgivarens tysta eller uttryckliga medgivande eller allmänt skick
och bruk måste anses berättigad till självinträde. Då emellertid frågan
icke har särdeles stor praktisk betydelse utanför kommissionsförhållanden,
har någon bestämmelse i ämnet icke upptagits i föreliggande lagförslag.

När fullmakten föreligger i skriftlig form eller åtminstone i ett
muntligt meddelande från fullmaktsgivaren direkt till tredje man, har
denne däri både ett vittnesbörd om fullmaktens existens och ett gott
rättesnöre för bedömande av gränserna för fullmäktigens behörighet.
När däremot en person såsom grund för sin behörighet att företaga
en rättshandling i annans namn åberopar, att den ställning han intager
till denne förlänar honom dylik behörighet, är det svårare för tredje
man att bedöma, huru härmed förhåller sig. I många dylika fall kan
man emellertid av gängse skick och bruk hämta ledning för bedömande
av den handlandes behörighet. Vid åtskilliga slag av anställning i
annans tjänst är det nämligen så vanligt, att den anställde företager
rättshandlingar med bindande verkan för sin husbonde eller principal,
att den allmänna rättsuppfattningen utan vidare tillägger en person i
dylik ställning behörighet att i den omfattning skick och bruk giva vid
handen handla i husbondens eller principalens namn. En tjänstflicka
anses sålunda behörig att företaga smärre inköp för husbondens hus -

*) Jfr Lassen § 23 not 7; Stång § 29 in, iv — B. G. B. § 181; U. E. § 1011.

håll, ett butiksbiträde äger rätt att sälja de varor, som finnas i den
butik, där lian är anställd. Åven en person, som icke är anställd i
annans tjänst, kan på grund av den ställning han intager i förhållande
till den andre enligt rådande rättsuppfattning vara behörig att handla
å dennes vägnar. Så t. ex. lärer en vice värd i denna sin egenskap
vara behörig att ombesörja smärre reparationer å den fastighet han är
satt att tillse. Ett allmänt stadgande, som lagfäster grundsatsen, att i
fall sådana som de nu omförmälda ställföreträdarens behörighet skall
bedömas enligt vanliga regler för fullmakt och att fullmaktens omfång
bestämmes av rådande rättsuppfattning, torde icke böra saknas i en lagstiftning
om fullmakt.

På nu utvecklade grunder vilar det i andra stycket upptagna
stadgandet, att den, som giver annan en tjänst eller ställning, varmed
enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å hans vägnar,
anses därmed hava givit honom fullmakt att företaga vissa rättshandlingar,
samt att inom gränserna för sådan fullmakt fälla alla rättshandlingar,
som en person i den ifrågavarande ställningen enligt lag
eller sedvänja är behörig att företaga. Av detta stadgande blir en
följd, att när en person vill på grund av den ställning han intager till
en annan i dennes namn företaga en rättshandling gent emot tredje
man, hänsyn allenast behöver tagas därtill om en rättshandling av det
slag, varom fråga är, enligt lag eller sedvänja får företagas av en
person i sådan ställning; det är således icke nödigt, att den handlande
i det förliggande fallet varit gent emot sin huvudman befogad att företaga
den ifrågavarande rättshandlingen. Om tredje man haft eller bort
hava sig bekant, att den handlande av sin huvudman tillsagts att icke
företaga rättshandlingen, gälla emellertid andra regler, vilka vid 12 §
skola närmare utvecklas.

Det ligger i öppen dag, att den sålunda fastslagna rättsgrundsatsen
är i hög grad ägnad att betrygga omsättningens säkerhet. 7)
Dess huvudsakliga betydelse ligger, såsom redan antytts, däri att tredje
man icke behöver efterforska, huruvida huvudmannen i det särskilda
fallet inskränkt fullmäktigens befogenhet, utan allenast har att hålla sig
till det yttre förhållandet, att denne intager en ställning, som enligt
gängse uppfattning förlänar makt att sluta avtal eller företaga rätts -

7) Jfr ang. praxis Ivungl. Maj:ts domar den 9 maj 1877 (X. J. A. s. 268), den
3 mars 1899 (N. J. A. s. 87), den 28 okt. 1901 (X. J. A. s. 453), den 8 nov. 1906
(X. J. A. s. 457), den 27 febr. och 21 dec. 1908 (X. J. A. s. 47 och 567), den 25
okt. 1910 (X. J. A. not. A n:r 488) och den 4 dec. 1912 (X. J. A. not. A n:r 563).

11, 12 §§. handlingar av det slag, varom fråga är. Samma princip har kommit
till uttryck i sjölagens stadganden angående befälhavares behörighet att
sluta avtal och ingå andra förbindelser (48—51 och 54—56 §§ sjölagen).

Det föreslagna stadgandet skall, enligt vad dess ordalydelse utvisar,
endast tillämpas i sådana fall, då den ställning, varur den handlande
hämtar sin behörighet, av honom förvärvats genom avtal med
den, för vars räkning han handlar. Denna begränsning har sin grund
däri att, på sätt i inledningen till förevarande kapitel framhållits, till
fullmäktige hänföras allenast sådana ställföreträdare, vilkas behörighet
att företräda huvudmannen grundas å dennes vilja. En förmyndare
t. ex. kommer sålunda icke under det föreslagna stadgandet; han intager
visserligen i förhållande till sin myndling en ställning, med vilken följer
behörighet att handla å dennes vägnar, men han innehar icke sin
ställning på grund av avtal med myndlingen.

I det norska förslaget har man i förevarande paragraf icke upptagit
någon bestämmelse motsvarande andra stycket i svenska texten.
Att emellertid detta icke innebär någon olikhet i sak, framgår av en
jämförelse mellan 12 och 16 §§ i samma förslag.

12 §. i)

Fullmäktigens behörighet, d. v. s. hans makt att med bindande
verkan för fullmaktsgivaren företaga rättshandlingar, kan vara vidsträcktare
än hans befogenhet, d. v. s. den rätt att handla, som tillkommer
honom i förhållande till fullmaktsgivaren. Eller, med andra
ord, fullmäktigen har icke alltid lov att företaga alla de rättshandlingar,
som ligga inom fullmaktens gränser. Det är nämligen mycket vanligt,
att fullmaktsgivaren, vid sidan av fullmakten, skriftligen eller muntligen
giver fullmäktigen särskilda föreskrifter, som mer eller mindre detaljerat
angiva, huru fullmaktsgivaren vill, att fullmäktigen skall förfara, eller som
i övrigt inskränka fullmäktigens handlingsfrihet. Att dessa föreskrifter
eller instruktioner ej upptagas i fullmakten, kan bero av olika anledningar.
Ibland sker det helt enkelt därför att fullmakten skulle bliva för lång
och omständlig, om däri skulle införas allt vad fullmaktsgivaren önskar,
att fullmäktigen vid rättshandlingens utförande skall iakttaga. Om t. ex.
en person giver en annan i uppdrag att inköpa en fastighet och för
sådant ändamål lämnar honom en skriftlig fullmakt, uppräknas icke i

J) Jfr Trygger s. 112—113; Lassen § 23 in: i; Stång § 32 vid not 1 — II. Gr. B. II
§ 54: 3; S. O. 33: 3; Dernburg I § 164: v; Staub § 54 Anm. 22; Prochownick I s. 646.

donna alla do egenskaper, som fastigheten bör Lava för att fullmaktsgivaren
skall vilja köpa den, utan fullmakten innehåller allenast i allmänna
ordalag ett befullmäktigande att inköpa fastigheten, under det
att fullmaktsgivaren muntligen meddelar fullmäktigen, att om fastigheten
visar sig hava vissa önskade egenskaper, fullmäktigen får betala
så och så mycket för den, men att om den eller den egenskapen fattas,
han ej bör köpa fastigheten eller i varje fall endast betala en lägre
köpeskilling för den. En annan nära till hands liggande anledning därtill
att särskilda instruktioner givas vid sidan av fullmakten är, att fullmaktsgivaren
icke vill visa tredje man, huru långt han är villig att gå i eftergifter
för att få ett visst avtal till stånd. Om fullmaktsgivaren ger
fullmäktigen i uppdrag att först bjuda eu mindre summa för den egendom,
som skall köpas, och endast i fall säljaren visar sig omedgörlig öka
anbudet, talar han naturligtvis icke om detta i fullmakten. Och när
fullmakten är sådan, som i 11 § andra stycket avses, är det självfallet,
att fullmaktsgivaren ofta söker genom särskilda instruktioner inskränka
fullmäktigens handlingsfrihet, t. ex. förbjuder honom att inlåta sig med
vissa personer eller att företaga vissa slags rättshandlingar, som i kraft
av fullmäktigens ställning ligga inom hans behörighet.

Om tiu fullmäktigen vid företagande av en rättshandling underlåter
att följa de föreskrifter fullmaktsgivaren meddelat honom och sålunda
överskrider sin befogenhet, blir fullmaktsgivaren lika fullt geut
emot tredje man bunden av rättshandlingen, för så vitt denna faller
inom fullmaktens gränser. 2) Åsidosättande av instruktioner verkar sålunda
icke i och för sig någon ändring i den i 11 § första stycket
uttalade regeln. Fullmakten utgör ju en fullmaktsgivarens förklaring
till tredje man, att fullmaktsgivaren vill vara bunden av vad fullmäktigen
i överensstämmelse med fullmaktens innehåll företager, och denna förklaring
äger tredje man åberopa mot fullmaktsgivaren, även om fullmäktigen
handlat i strid mot dennes föreskrifter. Dessa hava icke med
fullmakten att skaffa; de reglera det inre förhållandet mellan fullmaktsgivare
och fullmäktig. Har fullmäktigen vid rättshandlingens företagande
icke rättat sig efter dem, kan fullmaktsgivaren naturligtvis
göra honom ansvarig för en sådan pliktförsummelse, men mot tredje
man kan förhållandet icke utan vidare åberopas.

Att fullmaktsgivaren är bunden av fullmaktens innehåll, även om
fullmäktigen underlåtit att följa hans särskilda instruktioner, är en

2) Jfr Ivungl. Maj:ts domar den 15 mars 1895 (N. J. A. s. 83) och den 7 aug.
1907 (N. J. A. s. 318).

12 §.

allmänt erkänd rättsgrundsats, som även i svensk lagstiftning vunnit
uttryckligt erkännande; se t. ex. 51 och 56 §§ i sjölagen samt 27 § i
lagen angående handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887.
Grundsatsen bör emellertid, såsom nämnda lagrum också utmärka, icke
vinna tillämpning, därest tredje man icke var i god tro, d. v. s. insåg
eller bort inse, att fullmäktigen genom rättshandlingen överskred sin
befogenhet. Ifrågavarande grundsats förklaras ju därav att fullmaktsgivaren
genom fullmakten givit tredje man anledning att tro, att han
vill vara bunden av alla rättshandlingar, som fullmäktigen enligt fullmakten
är berättigad att företaga. Men om tredje man icke har anledning
att tro detta utan tvärt om inser eller bör inse, att fullmäktigen
vid rättshandlingens företagande handlat i strid mot de föreskrifter, som
lämnats honom av fullmaktsgivaren, finnes icke något skäl att av hänsyn
till tredje man låta fullmaktsgivaren bliva bunden av den mot hans vilja
företagna rättshandlingen.

De grundsatser, som nu utvecklats, hava erhållit uttryck i förevarande
paragrafs första stycke, vilket således innehåller ett undantag
från huvudregeln i 11 §. I 41 § besvaras spörsmålet, vid vilken tidpunkt
tredje man, för att hans onda tro skall kunna av fullmaktsgivaren
åberopas, måste hava insett eller bort inse, att fullmäktigen överskred
sin befogenhet.

I vissa särskilda författningar föreskrives, att utlänning skall hava
ett här i riket bosatt ombud, som är utrustat med en fullmakt av
närmare angiven beskaffenhet. Så t. ex. skall enligt 4 § 1 mom. av
förordningen angående patent den 16 maj 1884 den, som vill erhålla
patent, om han ej är boende inom riket, vid sin ansökan foga fullmakt
för ett inom riket bosatt ombud att i allt vad patentet angår för
honom svara. Liknande bestämmelser återfinnas i 16 § av lagen om
skydd för varumärken den 5 juli 1884 och i 5 § av lagen om skydd
för vissa mönster och modeller den 10 juli 1899. Och i 4 § av lagen
om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i
riket den 24 juli 1903 stadgas, att innan sådan anstalt må börja drivandet
av rörelsen, skall till försäkringsinspektionen ingivas fullmakt för generalagent
att å anstaltens vägnar här i riket driva försäkringsrörelsen och att
uti alla därav härflytande rättsförhållanden för anstalten mottaga stämning
samt själv eller genom annan tala och svara. Av dylika stadganden blir
en följd, att fullmäktigen, så länge fullmakten består, äger företräda fullmaktsgivaren
i den omfattning fullmakten utvisar, även om fullmaktsgivaren
skulle hava meddelat honom särskilda inskränkande instruktioner
och tredje man skulle äga kännedom härom. I dessa och liknande fall

finnes alltså icke något utrymme för tillämpning av förevarande paragraf.
En erinran härom i lagtexten har ansetts överflödig.

Att skilja mellan fullmaktens gränser och fullmaktsgivarens särskilda
instruktioner låter sig icke göra vid alla slags fullmakter.
Huruvida eu dylik åtskillnad är möjlig att genomföra eller icke, beror
av det sätt, varpå fullmakten tillkännagivits för tredje man. Då det
gäller att bringa fallmakten till tredje mans kännedom, kan fullmaktsgivaren
gå till väga på två väsentligen olika sätt. Antingen kan han
låta fullmakten grunda sig allenast å ett meddelande till fullmäktigen,
d. v. s. giva fullmäktigen besked, vilka rättshandlingar denne har
lov att företaga, och lämna åt honom att återgiva detta besked för
tredje man; om sådana fullmakter handlar 19 §. Eller också kan fullmaktsgivaren
förläna fullmakten en av fullmäktigens uppgifter oberoende
tillvaro, i det att han knyter fullmakten vid ett yttre faktum — t. ex.
en skriftlig urkund eller en viss ställning, vari fullmäktigen anbringas
— och av detta faktum kan då tredje man hämta upplysning om fullmaktens
existens och innehåll. På sistnämnda sätt måste fullmaktsgivaren
gå till väga, om tredje man skall hava erforderlig trygghet, att
fullmäktigen är behörig att företaga den rättshandling, varom fråga är.
Uppenbart är nämligen, att tredje man i allmänhet måste vara obenägen
att inlåta sig med en person, som till stöd för sin behörighet allenast
har ett muntligt bemyndigande att åberopa. Fullmakter, som erhållit
eu självständig tillvaro i förhållande till tredje man, omhandlas i 14
—18 §§ av förslaget. På samma gång fullmaktsgivaren genom ett dylikt
tillvägagångssätt vinner den fördelen, att fullmäktigen kan för tredje
man styrka sin behörighet, och därigenom underlättar rättshandlingens
företagande, har emellertid hans åtgärd till följd, att så länge det faktum,
varå fullmakten stöder sig, kvarstår orubbat, alla fullmäktigens rättshandlingar,
som falla inom fullmaktens gränser, bliva gällande mot fullmaktsgivaren,
förutsatt att tredje man var i god tro. Vid fullmakter,
som erhållit en självständig tillvaro, kan man sålunda utan svårighet
skilja mellan själva fullmaktens gränser och fullmaktsgivarens särskilda
instruktioner.

Annorlunda är förhållandet vid sådana fullmakter, varom i 19 §
är fråga. En dylik fullmakt har icke erhållit en av fullmäktigens uppgifter
oberoende tillvaro och kan därför icke förläna fullmäktigen behörighet
i större omfattning än han äger befogenhet. Intet yttre faktum
finnes ju, som för tredje man utvisar fullmaktens existens och gränser.
Tredje man har för sin kännedom om en fullmakt av ifrågavarande slag
icke annat att hålla sig till än fullmäktigens egna uppgifter. Vill han

12, 13 §§. lita på dessa, får lian göra det på egen risk; visar det sig sedan, att
de äro felaktiga och att fullmäktigen icke ägt företaga den ifrågavarande
rättshandlingen, kan tredje man icke framställa något anspråk
mot fullmaktsgivaren, ty han har icke någon omedelbart till honom
riktad fullm aktsförklaring från denne att bygga sitt anspråk på. För de
fall, då en fullmakt av nu nämnda slag föreligger, uppställes därför i andra
stycket en regel av innehåll, att rättshandling, som fullmäktigen med
överskridande av sin befogenhet företager, icke blir gällande mot fullmaktsgivaren,
även om tredje man var i god tro, d. v. s. varken insåg
eller bort inse detta förhållande.

Vad sålunda föreslagits överensstämmer säkerligen med rådande
rättsuppfattning. I det dagliga livet inlåter man sig visserligen titt
och ofta med personer, vilka till stöd för sin behörighet endast åberopa
muntlig fullmakt, men detta beror antingen därpå att man har förtroende
för personen i fråga eller också därpå att rättshandlingen är av
sådan beskaffenhet, att man icke löper någon större risk, i fall den icke
skulle bliva gällande mot den uppgivne huvudmannen. År det fråga
om viktigare rättshandlingar, inlåter sig däremot ingen med ett okänt
ombud, som icke kan på något sätt styrka sin behörighet.

13 §.*)

När en fullmakt är given på viss tid eller för visst ärende eller
dess giltighet eljest är till tiden begränsad, blir fullmaktsgivaren uppenbarligen
icke bunden av rättshandlingar, som fullmäktigen företager
efter det fullmakten sålunda upphört att gälla. För upphörande av
fullmakt, som erhållit en av fullmäktigens uppgifter oberoende existens,
förutsättes emellertid, att begränsningen av fullmaktens fortvaro framgår
av fullmaktens eget innehåll. I annat fall är begränsningen allenast
att betrakta såsom en sådan särskild instruktion, som, enligt vad vid
föregående paragraf utvecklats, icke kan åberopas mot tredje man i
god tro.

Om en fullmakt icke av sig själv upphör vid den tidpunkt, då
fullmaktsgivaren icke längre vill vara bunden av den, kan han bringa
den till upphörande genom att återkalla densamma. Med återkallelse
förstås enligt förslaget vidtagande av sådana åtgärder, som äro nödiga
för att fullmakten skall upphöra att gälla. Dessa åtgärder äro,

'') Jfr Lassen § 23 vid not 24—26; Stång s. 357 —

§ 166.

S. O. 34: 3; Dernburg I

såsom nedan skall närmare utvecklas, icke desamma vid alla fullmakter.
För återkallelse av fullmakter, som erhållit eu självständig tillvaro d. v. s.
av full maktsgivaren anknutits till ett visst yttre faktum, utgör det
emellertid en gemensam förutsättning, att detta faktum bringas till upphörande
eller neutraliseras. Detta kräves av tredje mans intresse. Syll et
med ett sådant befullmäktigande är nämligen, att tredje man av berörda
faktum skall kunna förvissa sig om fullmäktigens behörighet att handla
å fullmaktsgivarens vägnar.

De åtgärder, som erfordras för återkallelse av fullmakter, vilka
erhållit eu självständig tillvaro, måste för den skull gå ut på att upphäva
det faktum, vara fullmakten grundar sig, eller, där detta icke låter sig
göra, att på lämpligaste sätt göra veterligt, att berörda faktum icke
längre utgör något stöd för fullmakten. De ifrågavarande åtgärderna
komma sålunda att i väsentlig mån rätta sig efter beskaffenheten av
det faktum, varå fullmakten grundar sig, eller, med andra ord, efter det
sätt, på vilket fullmakten givits till känna. Allt eftersom detta växlar,
kommer också sättet för återkallelsen att växla. Vissa åtgärder, som
äro lämpliga för återkallelse av fullmakter, vilka givits till känna på ett
sätt, passa icke, då fråga är om återkallelse av en fullmakt, som meddelats
på annat sätt. När, såsom i allmänhet är fallet, fullmaktsgivaren
icke har sig bekant, med vilka personer fullmäktigen inlåtit sig eller
lian komma att inlåta sig, d. v. s. icke vet till vem han skall vända
sig för att återkalla fullmakten, kan man icke rimligen för återkallelse^
giltighet fordra, att de åtgärder, som i sådant syfte vidtagits, verkligen
kommit till tredje mans kännedom; man måste nöja sig därmed att
åtgärderna äro så beskaffade, att de äro ägnade att medföra en sådan
verkan.

Helt naturligt kan det för en fullmaktsgivare vara vanskligt
att avgöra, vilka åtgärder han i ett visst fall bör vidtaga, för att en
fullmakt, som han givit självständig tillvaro, skall anses vara behörigen
återkallad. Det har därför ansetts lämpligt att i förslaget upptaga närmare
bestämmelser i sådant avseende. Att uttömmande angiva, huru
återkallelse skall ske, kan emellertid icke ifrågakomma; det är lika
omöjligt som att uppräkna alla de sätt, på vilka en fullmakt kan givas
till känna. Kommittén har därför inskränkt sig till att beträffande fullmakter,
som meddelats på något av de mera vanligt förekommande
sätten, angiva, vilka åtgärder erfordras för giltig återkallelse. Bestämmelser
härom hava upptagits i 13—17 §§.

Förevarande paragraf tjänar närmast såsom en inledning till de
följande bestämmelserna och innehåller till en början en erinran därom

13 §.

13 §

att dessa bestämmelser skola av fullmaktsgivaren iakttagas, även om
han meddelat fullmäktigen, att han icke vidare vill låta fullmakten
gälla. En sådan erinran har ansetts vara av behovet påkallad, enär
man i dagligt tal och även i juridiskt språkbruk stundom betecknar
ett dylikt meddelande till fullmäktigen såsom en återkallelse av fullmakten.
Med förslagets ståndpunkt står detta icke i överensstämmelse;
en tillsägelse till fullmäktigen har, när fråga är om fullmakter, vilka
erhållit självständig tillvaro, endast karaktären av en sådan särskild
instruktion, varom föregående paragraf talar. Över huvud är det vid
detta slags fullmakter icke för återkallelsens giltighet nödvändigt, att
den meddelas fullmäktigen. En annan sak är, att hänsyn till fullmäktigen
i allmänhet kräver, att han får underrättelse om förhållandet.
På grund av det rättsförhållande mellan fullmaktsgivare och fullmäktig,
som ligger bakom fullmakten, kan nämligen fullmaktsgivaren eljest
ådraga sig skyldighet att hålla fullmäktigen skadeslös för de åtgärder
denne i förlitande på fullmakten vidtagit.

Då sättet för återkallelsen måste rätta sig efter det sätt, på vilket
tullmakten givits till känna, är en fullmakt, som givits till känna på
mer än ett sätt, t. ex. både så som i 15 § och så som i 16 § angives,
icke återkallad, förrän samtliga de åtgärder vidtagits, som med hänsyn
till de olika sätt, på vilka fullmakten givits till känna, äro för återkallelse
erforderliga. En bestämmelse härom har, till förebyggande av
missförstånd, införts i paragrafens första stycke. Det torde knappast
behöva påpekas, att för den händelse en fullmakt på olika sätt givits
till känna för olika personer, en tredje man, gent emot vilken fullmakten
återkallats på föreskrivet sätt, icke äger göra gällande, att fullmakten
icke återkallats jämväl på annat för återkallelsens giltighet mot en
annan erforderligt sätt.

Det sätt för återkallelse, vilket bäst tillgodoser tredje mans intresse,
är, att fullmaktsgivaren tillställer honom ett särskilt meddelande,
att fullmakten icke vidare skall gälla. Detta sätt för återkallelse kan
alltid anlitas, när fullmakten enligt sitt innehåll riktar sig endast mot vissa
bestämda personer. Riktar sig fullmakten till ett obestämt flertal, kan
däremot fullmaktsgivaren icke veta, till vilka han skall sända sådana
meddelanden. Om emellertid en viss tredje man erhållit ett dylikt meddelande,
bör fullmakten därigenom anses i förhållande till honom återkallad,
på vilket eller vilka sätt den än bragts till hans kännedom.
Det vore tydligtvis onödigt att vid sidan härav ålägga fullmaktsgivaren
att företaga åtgärder, som allenast medföra en viss grad av sannolikhet,
att återkallelsen skall komma till vederbörandes kännedom. I

andra stycket av förevarande paragraf stadgas därför, att den tredje man, 13 §•
hos vilken fullmakten på nämnda sätt återkallats, icke äger åberopa,
att återkallelse ej skett jämväl på annat sätt.

Om en fullmaktsgivare, som vill återkalla fullmakten, i sådant syfte
vidtagit vissa åtgärder, men icke de rätta, d. v. s. icke dem, som för
det föreliggande fallet äro i lag föreskrivna eller eljest erforderliga, äro
de vidtagna åtgärderna dock icke alltid betydelselösa. Rättshandling,
som fullmäktigen därefter företager, får icke åberopas mot fullmaktsgivaren,
såvida tredje man ägt eller bort äga kännedom om de företagna
åtgärderna. Detta framgår av 21 §. Vad sålunda gäller är av
betydelse icke minst i sådana fall, då en fullmaktsgivare, som vid återkallelse
av fullmakten bort iakttaga två eller flera av de i 14—17 §§
givna föreskrifterna, allenast iakttagit en av dem.

När en fullmakt i laga ordning återkallas, bliva naturligtvis rättshandlingar,
som fullmäktigen därefter på grund av fullmakten företager,
icke gällande mot fullmaktsgivaren. Däremot inverkar återkallelsen i
allmänhet icke å rättshandlingar, som företagits tidigare. Förhållandena
kunna emellertid vara sådana, att en återkallelse av fullmakten måste
anses innefatta återkallelse av rättshandlingar, som dessförinnan företagits
men ännu icke kommit till tredje mans kunskap. En sådan tolkning
ligger nära till hands, när återkallelsen sker genom ett meddelande till
tredje man, vari fullmaktsgivaren såsom skäl för sitt återkallande av
fullmakten åberopar, att fullmäktigen missbrukat densamma. Får tredje
man kännedom härom, innan en av fullmäktigen företagen rättshandling
kommer till hans kunskap, eller samtidigt därmed, kan han icke anses
vara i god tro med avseende å den ifrågavarande rättshandlingen och
bör alltså icke kunna åberopa densamma mot fullmaktsgivaren. Närmare
bestämmelser härom i lag hava icke funnits erforderliga.

Sedan gammalt har det ansetts ligga i fullmaktens begrepp, att
fullmaktsgivaren äger rätt att när som helst återkalla densamma och
att han icke kan avsäga sig denna rätt. Till stöd därför plägar åberopas,
att den, som råder över sig och sitt gods, icke kan med laga
verkan frånskriva sig rätten att själv ombesörja sina angelägenheter.

Då en fullmakt ej berövar fullmaktsgivaren möjligheten att själv företaga
den rättshandling fullmakten avser, skulle det för övrigt vara till
litet gagn att göra fullmakten oåterkallelig. Fullmaktsgivaren kunde
ju ändock, genom att själv företaga den ifrågavarande rättshandlingen
eller ombesörja dess företagande genom en annan person, göra det
omöjligt för fullmäktigen att begagna fullmakten. I nyare utländsk
lagstiftning erkännes emellertid, att en fullmakt i vissa fall kan vara oåter 11 -

13, 14 §§. kallelig2). Såsom exempel på sådana fullmakter plägar anföras, att en
person, som är skyldig en annan penningar, i syfte att betala sin skuld
giver den andre fullmakt att lyfta beloppet å fullmaktsgivarens tillgodohavande
i en bank och förbinder sig att ej återkalla fullmakten. Banken
skulle då icke behöva fästa sig vid ett meddelande från fullmaktsgivaren,
att han återkallat fullmakten, utan ändock kunna utbetala beloppet till
fullmäktigen. Huruvida i detta och andra fall, då fullmakten utfärdats
i fullmäktigens eget intresse, det i själva verket föreligger en fullmakt,
eller om icke fastmera den s. k. fullmakten innefattar en överlåtelse av
fullmaktsgivarens rätt mot tredje man, kan emellertid vara föremål för
olika meningar. I förslaget har man icke tagit ståndpunkt till detta eller
andra med frågan om oåterkalleliga fullmakter sammanhängande spörsmål.
3) Gives det sådana fullmakter, har naturligtvis en återkallelse av
fullmakten icke någon verkan.

14 §G)

Förevarande paragraf handlar om återkallelse av sådan fullmakt, som
bragts till tredje mans kunskap genom ett till honom särskilt riktat
meddelande från fullmaktsgivaren. Detta sätt att giva en fullmakt till
känna kan fullmaktsgivaren använda, när han vet, med vilken eller vilka
personer fullmäktigen skall inlåta sig. Affärsmannen A. skriver t. ex.
till postanstalten å sin ort och meddelar, att hans kontorist B. äger rätt
att utkvittera till A. anländande värdeförsändelser.

Ett sådant meddelande kan antingen hava den innebörden, att
själva befullmäktigande! sker genom detsamma, eller ock innehålla underrättelse
om ett föregående befullmäktigande. Meddelandets rättsverkningar
bliva dock i båda fallen praktiskt taget desamma. Åven om
meddelandet avfattats på sistnämnda sätt, äger nämligen tredje man i
allmänhet å detsamma grunda anspråk, att rättsförhållandet mellan
honom och fullmaktsgivaren bedömes i enlighet med meddelandet. Om
t. ex. det bemyndigande, varom meddelandet avser att giva underrättelse,
i följd av någon sådan omständighet, som i 3 kap. av föreliggande lagförslag
omförmäles, skulle vara ogiltigt, äger tredje man lika fullt åbe -

2) Se B. G. B. § 168 pkt. 2; U. E. § 1017: 1. Annorlunda S. O. 34: i, 2.

3) Jfr Trygger s. 145 —147; Lassen § 23 vid not 25, § 139 vid not 73—88;
Stång § 34 in •— Prochownick I s. 688.

>) Jfr Stång s. 357 — B. G. B. §§ 170, 171: 2 och 130; U. E. § 1018: 2
pkt. 1 och § 1017: 2.

ropa meddelandet, såvida icke även detta i följd av samma eller någon
annan omständighet är ogiltigt. Och om i meddelandet innehållet av
eu förut given fullmakt beskrives oriktigt härutinnan att fullmäktigens
behörighet säges vara större än den i själva verket är enligt nämnda
fullmakt, äger tredje man, om han är i god tro, i fråga om fullmäktigens
behörighet hålla sig till meddelandet. Detta gäller dock icke, om meddelandet
saknar självständig betydelse och allenast innefattar en anmaning
till tredje man att taga del av den däri omhandlade fullmaktens
innehåll.

Ett meddelande av här avsedda slag föreligger endast om det
har karaktären av en viljeförklaring från fullmaktsgivaren till tredje
man; samtalsvis framkomna yttranden till andra personer kunna icke i
sådant avseende åberopas. Huru meddelandet bringas till tredje mans
kännedom, är däremot likgiltigt. Det kan ske muntligen eller skriftligen.
Det kan ock tillställas tredje man genom fullmäktigen, men måste i så
fall hava skriftlig form; en fullmakt, som av fullmäktigen muntligen
återgives för tredje man, hör icke hit, utan omhandlas i 19 §.

För att ett meddelande skall kunna sägas vara särskilt riktat till
en viss tredje man, erfordras, att det har karaktären av ett enskilt brev
eller eu enskild underrättelse till honom. Förevarande paragraf handlar
således icke om fullmakter, vilka grunda sig å cirkulär eller andra därmed
jämförliga meddelanden, som en fullmaktsgivare i syfte att göra
fullmaktsförklaringen mer eller mindre allmänt känd sprider bland ett
obestämt flertal personer utan att närmare hålla reda på alla dem, som
få sig meddelandet tillställt. Dylika fullmakter omhandlas i lo §. När
underrättelse om given fullmakt lämnats ett flertal personer, kan det
ofta vara svårt att avgöra, huruvida underrättelsen haft karaktären av
sådant särskilt meddelande, som här avses, eller icke. Men att skarpare
än som skett draga gränsen mellan de meddelanden, som avses i 14 §,
och de, som böra falla under 15 §, låter sig icke göra. Huruvida det
ena eller det andra lagrummet skall äga tillämpning, måste nämligen
bero på förhållandena i det särskilda fallet. Den omständigheten, att
ett skriftligt meddelande är försett med särskild adress till den person,
vilken det kommer till hända, är icke alltid nog för att det skall anses
vara särskilt riktat till honom. Om t. ex. en affärsman, som vill introducera
en fullmäktig å viss ort eller inom visst distrikt, gör detta genom
skrivelser, som i hundratals exemplar utskickas till affärsmän inom orten
eller distriktet, kunna dessa skrivelser naturligtvis icke anses såsom
enskilda brev.

Vill fullmaktsgivaren återkalla en fullmakt, som grundar sig å ett

14 §.

14, 15 §§ tjp tredje man särskilt riktat meddelande, bör lian, såsom redan vid 13
§ antytts, göra vad på honom ankommer för att betaga ifrågavarande
meddelande dess verkan. Detta kan vid här omhandlade slag av fullmakter,
vilka ju förläna fullmäktigen behörighet att inlåta sig allenast
med den, till vilken meddelandet riktats, och där följaktligen fullmaktsgivaren
alltid kan komma i förbindelse med denne, icke ske på lämpligare
sätt än därigenom att fullmaktsgivaren på samma sätt som han
förut meddelat fullmakten tillställer tredje man meddelande, att fullmakten
icke vidare skall gälla. I förevarande paragraf stadgas därför,
att återkallelse skall ske på detta sätt. I överensstämmelse med vad
som i allmänhet gäller i fråga om meddelanden, vilka innehålla en återkallelse,
inträder i här förutsatta fall verkan av återkallelsen i och med
det att meddelandet därom kommer tredje man till banda, så att han
är i tillfälle att omedelbart taga del därav. Det är således icke nödvändigt,
att tredje man faktiskt tagit kännedom om innehållet i det
brev eller telegram, varigenom återkallelsen skett. I fråga om den
närmare innebörden av uttrycket komma till hända hänvisas till det vid
2 § anförda.

15 §•'')

När en person önskar bringa till en större allmänhets kännedom,
att någon är hans fullmäktig, annonserar han därom i tidningarna eller
låter annorledes allmänneligen kungöra förhållandet, t. ex. genom anslag
eller genom kringsändande av cirkulär. Genom att sålunda offentliggöra
fullmakten förlänar han densamma en självständig tillvaro. Det vanligaste
är visserligen, att eu fullmakt, som offentliggöres på sätt nu sagts,
redan förut erhållit självständig tillvaro på annat sätt, exempelvis därigenom
att fullmäktigen anbragts i en viss ställning eller erhållit särskild
skriftlig fullmakt, men undantagsvis är offentliggörandet det enda yttre
faktum, vartill eu fullmakt är knuten.

I likhet med vad som är förhållandet med sådana meddelanden,
som i 14 § avses, kan offentliggörandet antingen innefatta själva befullmäktigande!
eller ock avse att bringa en förut given fullmakt till allmänhetens
kännedom; i båda fallen bliva verkningarna i allmänhet desamma.
Härutinnan hänvisas till det vid 14 § anförda. Det torde näppeligen
behöva påpekas, att offentliggörandet giver fullmakten självständig tillvaro

]) Jfr Trygger s. 174; Lassen § 23 vid not 29; Stång § 34 vid not 5 —
B. G. B. § 171: 2; U. E. § 1018: i.

endast i fall det ägt rum på fullmaktsgivarens föranstaltande; om
fullmakter, kungjorda av fullmäktigen på eget bevåg, är här icke fråga.

Stundom kan det vara svårt att avgöra, huruvida ett meddelande
om fullmakt, vilket riktats till ett flertal personer, är av det slag, som
avses i förevarande paragraf, eller om det bör falla under 14 §. Vid
sistnämnda paragraf har närmare utvecklats, huru gränsen mellan dessa
båda slag av meddelanden bör dragas.

En fullmakt, som blivit allmänneligen kungjord, är väl alltid så
beskaffad, att fullmäktigen på grund av densamma kan företaga rättshandlingar
gent emot ett obestämt flertal personer. På grund härav är
det för fullmaktsgivaren icke möjligt att verkställa återkallelsen genom
direkt meddelande till tredje man. Det lämpligaste sätt, på vilket fullmaktsgivaren
vid detta slags fullmakter kan bringa till tredje mans
kännedom, att fullmakten icke vidare skall gälla, är ett till allmänheten
riktat tillkännagivande, vilket sprides på samma sätt som det föregående
tillkännagivandet av fullmakten. I enlighet härmed stadgas i förevarande
paragraf, att återkallelsen skall kungöras i enahanda ordning
som fullmakten kungjorts. Har fullmakten stått att läsa i en tidning,
skall således återkallelsen införas i samma tidning; har fullmakten kungjorts
genom anslag, skall återkallelsen på samma sätt anslås. När
fullmakten tillkännagivits genom cirkulär till ett flertal personer, återkallas
den genom cirkulär, åt vilka så vitt möjligt gives lika vidsträckt
spridning. Har detta skett, är fullmakten återkallad, även om någon enstaka
person, vilken det tidigare cirkuläret kommit till hända, icke skulle
fått del av det senare. I detta avseende förefinnes alltså en skillnad mellan
de meddelanden, som avses i förevarande paragraf, och dem, varom
14 § handlar. Att återkallelsen skall ske i enahanda ordning som offentliggörandet,
betyder icke, att för giltig återkallelse av en fullmakt, som
ett flertal gånger varit införd i tidning, erfordras, att återkallelsen införes
lika många gånger. Huru ofta en återkallelse skall kungöras, är ett
spörsmål, som endast kan avgöras efter omständigheterna i varje
särskilt fall.

I vissa lagar och författningar förekomma stadganden, att en utfärdad
fullmakt skall anmälas hos offentlig myndighet. Så t. ex. föreskri
ves i 11 § av flottningsstadgan den 30 december 1880, att val av
syssloman för flottningsförening skall anmälas hos Konungens befallningshavande.
En liknande bestämmelse återfinnes i 16 § av lagen om
skydd för varumärken den 5 juli 1884. Syftet med dylika föreskrifter
är uppenbarligen, att den, som har intresse därav, skall kunna vid
behov hos vederbörande myndighet erhålla besked om vem som äger

15, 16 §§. företräda fullmaktsgivaren. Eu anmälan av här avsedda beskaffenhet
avser alltså att bringa fullmaktsförhållandet till allmänhetens kännedom
och är så till vida likställd med ett kungörande av fullmakten. Denna
erhåller genom att anmälas hos offentlig myndighet en självständig
tillvaro och bör därför endast kunna återkallas genom en åtgärd, som
betager nämnda anmälan dess verkan. På dessa grunder vilar den i
förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, att fullmakt, som blivit
enligt särskilda föreskrifter hos offentlig myndighet anmäld, återkallas
genom anmälan i enahanda ordning.

Det kan tänkas, att det är omöjligt för fullmaktsgivaren att återkalla
fullmakten i enahanda ordning som den offentliggjorts. Den
tidning, i vilken fullmakten kungjorts, kan t. ex. hava upphört att utkomma.
I dylika fall torde det böra medgivas fullmaktsgivaren att
kungöra återkallelsen på annat lika verksamt sätt. En bestämmelse
härom har införts i paragrafens andra stycke. När en fullmaktsgivare
sålunda nödgas återkalla fullmakten på annat sätt än den offentliggjorts,
kan det vara svårt för honom att avgöra, om ett visst slag av offentliggörande
kan anses vara tillräckligt verksamt såsom återkallelse. Då
det å andra sidan för fullmaktsgivaren är av stor vikt, att de åtgärder
han vidtager för att återkalla fullmakten också verkligen leda till det
åsyftade resultatet, föreslås i slutet av andra stycket, att fullmaktsgivaren
må kunna hos offentlig myndighet erhålla anvisning, huru han skall gå
till väga vid återkallelsen.

Verkan av återkallelse enligt denna paragraf inträder icke alltid i
det ögonblick, då tillkännagivandet därom kungöres. Tidpunkten för
återkallelsens verkan måste bero av omständigheterna i det särskilda
fallet. Under alla förhållanden måste det fordras, att tredje man efter
återkallelsens offentliggörande haft rimlig tid på sig att taga del av
densamma. Om t. ex. återkallelsen skall annonseras i tidning, kan det
icke bliva tal därom att återkallelsen skulle gälla mot tredje man, som
är bosatt å annan ort än den, där tidningen utkommer, förrän det
nummer av tidningen, i vilket annonsen står införd, anlänt till hans ort.

16 §.'')

Enligt 11 § andra stycket gäller, att där någon såsom anställd i
annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning,
varmed enligt lag eller sedvänja följer behörighet att i viss.ut -

:) Jfr Lassen § 23 not 27 ; Stång § 34 vid not 6.

sträckning handla å den andres vägnar, innehavaren av ställningen anses
befullmäktigad att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna
för denna behörighet. Den, som anbringar en annan i eu sådan
ställning, giver honom alltså därmed fullmakt att företaga alla rättshandlingar,
som en person i dylik ställning enligt rådande rättsuppfattning
äger företaga för sin huvudmans räkning. I1 ullmakten hör till
ställningen och har därigenom självständig tillvaro. Så länge ställningen
varar, varar ock fullmakten. Den anförda bestämmelsen bär tillkommit
just för att tredje man av den ställning en person intager i förhållande
till en annan skall kimma sluta sig till att och i vilket omfång den
ifrågavarande personen äger behörighet att företaga rättshandlingar för
den andres räkning, och fullmaktsgivaren bör därför, så länge fullmäktigen
är kvar i sin ställning, icke kunna med laga verkan mot
tredje man i god tro inskränka hans behörighet eller fullständigt beröva
honom densamma. Såsom en given följd härav föreslås i förevarande
paragraf, att eu fullmakt av ifrågavarande slag återkallas först därigenom
att fullmäktigen avlägsnas från den tjänst eller ställning, i kraft varav
han varit befullmäktigad.

Även om fullmaktsgivaren bibehåller fullmäktigen vid ställningen,
kan han visserligen, enligt vad 13 § andra stycket giver vid handen,
genom särskilt meddelande till vissa personer fråntaga fullmäktigen
hans behörighet att företaga rättshandlingar gent emot dem, men eu
sådan återkallelse verkar endast partiellt; vill lullmaktsgivaren, att fullmakten
skall vara återkallad gent emot alla och en var, som fullmäktigen
kan tänkas komma att inlåta sig med, finnes intet annat sätt, på vilket
han kan gå till väga, än det, som anvisas i förevarande paragraf.

Vad som erfordras för att fullmäktigen skall kunna sägas vara
avlägsnad från sin ställning måste avgöras efter omständigheterna i
varje särskilt fall. Att han uppsäges till avflyttniug, är uppenbarligen
icke tillräckligt. Om den verksamhet, med vilken fullmakten är förbunden,
är sådan, att den försiggår å viss plats eller eljest under vissa
yttre förhållanden, erfordras för återkallelsens giltighet, att dessa förhållanden
bringas till upphörande. Kassörskan i en affär är således
behörig att mottaga betalning, så länge hon intager sin plats vid
kassan. Kvarstannar fullmäktigen trots anmaning självrådigt i sin
ställning, fortfar också fullmakten att gälla. Om befälhavaren å ett
fartyg får meddelande från rederiet, att han är avsatt, men det oaktat
faktiskt kvarbliver i sin ställning, är han sålunda behörig att sluta avtal
å rederiets och lastägarens vägnar ända tills någon annan tager befälet
å fartyget.

17 f

17 §0)

En viktig roll i det praktiska rättslivet spela de s. k. skriftliga
fullmakterna. När man i dagligt tal använder uttrycket fullmakt, menar
man också vanligen skriftlig fullmakt. Syftet med den skriftliga fullmakten
är, att fullmäktigen genom företeende av densamma skall kunna
styrka sin behörighet att handla å fullmaktsgivarens vägnar. Såsom
skriftlig fullmakt bör följaktligen icke betraktas varje skriftlig handling,
vars innehåll utvisar, att fullmäktigen är behörig att handla med bindande
verkan för fullmaktsgivaren, utan endast en sådan handling, som
utgives till fullmäktigen för att såsom ett legitimationspapper innehavas
av honom och vid behov företes för tredje man.

En skriftlig fullmakt i förslagets mening föreligger alltså icke,
när fullmakten innefattas i ett till tredje man särskilt riktat — låt vara
skriftligt — meddelande. Ett dylikt meddelande har karaktären av brev,
ej av legitimationspapper. I regel tillställes det tredje man direkt från
fullmaktsgivaren, och även om fullmäktigen anlitas för att överbringa
detsamma, gäller i fråga om återkallelse därav vad i 14 § stadgas.
Ehuru således, för att skriftlig fullmakt skall anses föreligga, fordras,
att den handling, som innefattar fullmakten, utgör ett legitimationspapper,
är det dock icke nödvändigt, att detta är det för handlingen ensamt
eller ens huvudsakligen utmärkande. Om t. ex. A. i ett brev till B.
rörande åtskilliga angelägenheter anmodar denne att, om tillfälle yppas,
hyra en våning åt A. och tillägger, att därest hyresvärden vill, att B.
skall styrka sin behörighet, denne kan visa brevet för honom, är brevet
att anse såsom en skriftlig fullmakt för B. att hyra våningen. Sådan
fullmakt föreligger däremot icke, om brevet ej innehåller någon uppmaning
till B. att förevisa detsamma för hyresvärden; den däri liggande
fullmakten kan då återkallas på sätt i 19 § sägs.

Liksom i de fall, varom 14 och 15 §§ handla, själva befullmäktigande!
kan hava ägt rum tidigare än fullmakten på sätt där angives
bringas till tredje mans kunskap, kan det förekomma, att den till fullmäktigen
utgivna fullmaktshandlingen allenast innefattar meddelande om
tidigare given fullmakt. Åven när detta är händelsen äger tredje man
fordra, att rättsförhållandet mellan honom och fullmaktsgivaren bedömes
i enlighet med fullmaktshandlingen och vad denna innehåller om full -

b Jfr Trygger s. 172; Lassen § 23 vid not 27 a; Stång s. 358 — 359 — B. G. B.
§§ 172:2, 175; S. O. 36; U. E. § 1020.

mäktigens behörighet. Betydelsen härav belyses av vad ovan vid 14 §
anförts.

Så länge fullmäktigen innehar huvudskriften till den handling,
varå hans fullmakt grundar sig, måste de rättshandlingar, som han på
grund av densamma företager, bliva bindande för full maktsgiv aren. Detta
är en given följd därav att fullmaktshandlingen just har till ändamål att
tjäna tredje man till bevis, att fullmaktsgivaren vill vara bunden av
fullmäktigens rättshandlingar. Skriftlig fullmakt bör för den skull icke
kunna återkallas, med mindre fullmäktigen berövas tillfälle att vidare
använda fullmakten. I likhet med tyska civillagen stadgar därför förevarande
paragraf, att skriftlig fullmakt återkallas först därigenom att
fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra fullmaktshandlingen.

Det kan synas hårt mot fullmaktsgivaren, att han skall vara
bunden av en fullmakt, som han gjort allt vad göras kan för att få åter
av fullmäktigen, men som denne icke vill lämna ifrån sig; detta kräves
emellertid av tredje mans intresse att kunna tryggt lita på en förevisad
fullmaktshandling. Endast om fullmaktsgivaren begagnar sig av den
utväg 18 § erbjuder att under vissa för tredje mans rätt betryggande
former få en fullmakt, som han icke kan återbekomma, förklarad kraftlös,
kan man utan fara för rättssäkerheten eftergiva fordringen, att originalhandlingen
måste återställas eller förstöras. Vad nu sagts gäller naturligtvis
endast om tredje man varit i god tro. Har han ägt eller bort
äga kännedom därom att fullmaktsgivaren förbjudit fullmäktigen att göra
bruk av fullmakten eller annorledes givit till känna, att denna icke längre
skall gälla, kan han, enligt vad 21 § giver vid handen, icke grunda någon
rätt å en av fullmäktigen företagen rättshandling. I detta sammanhang
må ock erinras om stadgandet i 13 § andra stycket. Av detsamma
följer, att den tredje man, som fått särskilt meddelande från fullmaktsgivaren,
att fullmakten icke vidare skall gälla, icke i något fall äger
åberopa, att återkallelse ej skett på annat sätt. I förhållande till honom
är fullmakten genom ett sådant meddelande återkallad. Därest en skriftlig
fullmakt enligt sitt innehåll förlänar fullmäktigen behörighet att företaga
rättshandlingar endast gent emot viss man, är det alltså för fullmaktsgivaren
obehövligt att därjämte återtaga eller låta förstöra fullmaktshandlingen
eller vidtaga åtgärder för att få densamma förklarad kraftlös.

Då en skriftlig fullmakt är återkallad i och med fullmaktshandlingens
återtagande, kunna rättshandlingar, som fullmäktigen därefter
företager, icke göras gällande mot fullmaktsgivaren. Tredje man handlar
alltså på egen risk, om han icke förvissar sig därom att fullmäktigen vid
rättshandlingens företagande fortfarande innehar fullmakten; att denna i

17 §

anledning av en föregående affär blivit företedd för tredje man, gagnar
honom icke. Å andra sidan följer av det föreslagna stadgandet, att
fullmäktigen, så länge han innehar fullmaktshandlingen, kan på grund av
densamma företaga rättshandlingar med bindande verkan för fullmaktsgivaren,
även om denne skulle hava förbjudit honom att göra bruk av
densamma. Rättssäkerheten kräver, att en rättshandling, som tillkommit
under sådana förhållanden, må kunna åberopas av tredje man, när denne
varit i god tro. Att detta måste gälla, om fullmaktshandlingen faktiskt
blivit företedd för tredje man vid rättshandlingens företagande, är uppenbart.
Däremot kunna meningarna vara delade, huruvida tredje man bör
kunna åberopa en rättshandling, som fullmäktigen företagit på grund av
en icke återkallad skriftlig fullmakt, vilken aldrig blivit företedd för
tredje man. Detta spörsmål är icke i förslaget avgjort. Därav att lagtexten
såsom utmärkande för skriftlig fullmakt angiver, att fullmakten
innefattas i sådan skriftlig handling, som utgives till fullmäktigen för
att av honom företes för tredje man, får icke dragas den slutsatsen,
att fullmaktens företeende skulle vara ett oeftergivligt villkor för tilllämpningen
av de rättsgrundsatser, som gälla om rättshandlingar företagna
på grund av skriftlig fullmakt.

När fullmaktsgivaren i syfte att återkalla en skriftlig fullmakt
avfordrar fullmäktigen den handling, varå fullmakten grundas, bör fullmäktigen
icke under några förhållanden äga kvarhålla densamma. En
dylik befogenhet skulle visserligen för fullmäktigen kunna vara av värde
såsom ett medel att framtvinga betalning av fordringar, som han på
grund av det honom givna uppdraget kan äga hos sin huvudman. Men
detta fullmäktigens intresse måste stå tillbaka för fullmaktsgivarens intresse
att återfå den handling, som sätter fullmäktigen i stånd att företaga
rättshandlingar med bindande verkan för fullmaktsgivaren. På
dessa grunder vilar det i andra stycket upptagna stadgandet, vilket
även det äger motsvarighet i tyska civillagen.

I 88 § av det förslag till lag om kommission, handelsagentur och
handelsresande, som kommittén den 31 december 1912 avgivit, stadgas,
att om en handelsresande är av sin huvudman försedd med slutsedelsblanketter
av visst innehåll, ett försälj ningsavtal, som den resande med
ifyllande av sådan blankett ingår, blir lika bindande för huvudmannen
som om denne uttryckligen bemyndigat den resande att sluta avtalet.
Då dylika blanketter icke pläga undertecknas av den, i vilkens namn
de äro utfärdade, lära de icke kunna betraktas såsom skriftliga fullmakter,
och förevarande paragraf är alltså icke tillämplig å dem. Vad
det anförda stadgandet i nyss nämnda förslag beträffar, förutsätter det -

samma uppenbarligen, att den, som begagnar blanketten, är anställd l7,
såsom handelresande lios den, för vars räkning han handlar, men det
uttalar sig icke rörande verkan av blanketternas användande efter det
att anställningen såsom handelsresande upphört. Huruvida även i sist
nämnda fall försäljningsavtalet bör anses bindande för den, i vars namn
det slutits, är ett spörsmål, som är alltför beroende av omständigheterna
i det särskilda fallet för att kunna lösas genom en allmängiltig regel.
Med hänsyn till spörsmålets ringa praktiska betydelse torde bestämmelser
därom ej heller vara erforderliga.

18 §.J)

Enligt föregående paragraf sker återkallelse av skriftlig fullmakt
därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra fullmaktshandlingen.
Detta är icke alltid möjligt. För att återkallelse skall
kunna ske är det nämligen nödvändigt, att handlingen blir tillgänglig
för fullmaktsgivaren. Det kan emellertid hända, att fullmäktigen icke
kan anträffas eller att han uppgiver sig hava förlorat handlingen. I
sådana fall bör fullmaktsgivaren för att kunna förebygga missbruk av
fullmakten hava en utväg att betaga densamma dess förbindande kraft,
utan att handlingen behöver tillrättaskaffas. Enahanda utväg torde
böra stå fullmaktsgivaren till buds, i fall fullmäktigen tredskas och icke
vill lämna ifrån sig fullmakten; fullmaktsgivaren bör icke behöva underkasta
sig den tidsutdräkt och de kostnader, som äro förenade med en
rättegång om fullmaktens utfående, och ej heller vara utsatt för risken,
att fullmäktigen under tiden gör obehörigt bruk av fullmakten.

I betraktande härav och efter förebild av en liknande bestämmelse
i tyska civillagen föreslås i förevarande paragraf, att åt fullmaktsgivaren
må under vissa omständigheter medgivas rätt att, på därom
framställd ansökan, få en fullmaktshandling av offentlig myndighet förklarad
kraftlös. Enligt kommitténs preliminära utkast skulle fullmaktsgivaren
för sådant ändamål vända sig till allmän domstol. Såsom i
åtskilliga av de över utkastet avgivna yttrandena erinrades, kan det
emellertid för fullmaktsgivaren vara av största vikt, att handlingen utan
tidsutdräkt må kunna förklaras kraftlös. Detta skulle icke kunna ske, om
ärendet måste handläggas vid allmän domstol; särskilt på landet kan ju
lång tid förflyta mellan rättens sammanträden. Konungens befallningshavande
är däremot en myndighet, som alltid är för allmänheten till -

l) Jfr Lassen § 23 vid not 28; Stång s. 359 — 360 — B. G. B. g 176; U. E.

§§ 1021, 1022.

18, 19 §§. gänglig. Enligt kommitténs mening möter icke någon betänklighet att
anförtro prövningen av dylika ärenden åt nämnda myndighet, vilken
också genom sin övriga verksamhet är väl skickad att avgöra vad
fullmaktsgivaren bör iakttaga för att bringa kraftlösförklaringen till
allmänhetens kännedom.

Ett naket påstående av fullmaktsgivaren, att han icke kan få
fullmaktshandlingen tillbaka, bör naturligtvis icke vara tillräckligt för
bifall till ansökningen. Å andra sidan skulle det i många fall innebära
en obillighet mot fullmaktsgivaren, om man av honom fordrade full
bevisning i nämnda hänseende. Om t. ex. handlingen uppgives hava
förkommit, är det ju i allmänhet omöjligt att styrka, att den icke skulle
kunna tillrättaskaffas. Förslaget uppställer för den skull såsom villkor
för rätt att få fullmaktshandlingen förklarad kraftlös, att fullmaktsgivaren
visar sannolika skäl, att densamma förkommit eller att han av
annan orsak icke kan få den åter. Vederbörande myndighet har även
i övrigt att tillse, att omständigheterna äro sådana, att ansökningen
kan bifallas. I de flesta fall torde tillfälle böra lämnas fullmäktigen
att yttra sig i ärendet, såvida detta utan tidsutdräkt låter sig göra.

Finnes fullmaktsgivarens ansökning kunna bifallas, skall Konungens
befallningshavande utfärda kungörelse, att fullmaktshandlingen efter
viss tid skall vara kraftlös. Närmare bestämmelser härom och huru kungörelsen
skall av fullmaktsgivaren offentliggöras lämnas i andra stycket.

När fullmaktsgivaren vederbörligen offentliggjort nämnda kungörelse
och den av Konungens befallningshavande bestämda tiden gått
till ända, kan fullmäktigen icke längre på grund av fullmakten företaga
rättshandlingar med bindande verkan för fullmaktsgivaren. Vid berörda
tidpunkt inträder således samma situation som om fullmaktshandlingen
då hade återställts eller förstörts. Därigenom är fullmaktsgivaren alltså
icke fritagen från skyldigheten att iakttaga vad i 14 eller 16 § föreskrives,
om fullmakten jämväl på där angivna sätt bragts till tredje
mans kunskap.

De danska och norska förslagen förete i avseende å detaljbestämmelserna
vissa skiljaktigheter såväl sins emellan som från det
svenska förslaget.

19 §.’)

\ id motiveringen av 12 § andra stycket har närmare utvecklats,
hurusom fullmaktsgivaren i och för fullmaktens bringande till tredje

’) Jfr Stång s. 360.

mans kännedom kan gå till väga på två väsentligt skilda sätt. Antingen
kan han knyta fullmakten vid ett eller flera yttre fäkta, av vilka tredje
man kan hämta upplysning om fullmaktens tillvaro och innehåll. Eller
också kan han inskränka sig till att giva fullmäktigen besked, vilka
rättshandlingar denne har lov att företaga, och överlämna åt honom
att för tredje man återgiva den sålunda meddelade fullmaktens innehåll.
I sistnämnda fall, när fullmakten allenast grundar sig å fullmaktsgivarens
meddelande till fullmäktigen, föreligger vad man plägar kalla
muntlig fullmakt.

Fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen behöver emellertid
icke vara muntligt; varje tyst eller uttrycklig till fullmäktigen riktad
viljeförklaring av innehåll, att denne skall äga företaga rättshandlingen
i fullmaktsgivarens namn, är att anse såsom en muntlig fullmakt.
När däremot viljeförklaringen innefattas i sådan skriftlig handling, som
utgives till fullmäktigen för att av honom företes för tredje man, föreligger
en skriftlig fullmakt, å vilken 17 § äger tillämpning. År åter
skrivelsen allenast avsedd för fullmäktigen, har den icke annan verkan
än ett muntligt meddelande till honom.

Vid 12 § har kommittén angivit skälen, varför en rättshandling,
som fullmäktigen under åberopande av muntlig fullmakt företager, icke
bör bliva gällande mot fullmaktsgivaren, om fullmäktigen handlat i strid
mot dennes föreskrifter. Samma skäl tala för att fullmaktsgivaren icke
bör bliva bunden av rättshandlingar, som fullmäktigen företager efter det
fullmaktsgivaren alldeles förbjudit honom att vidare handla för hans
räkning. För återkallelse av muntlig fullmakt behöver därför icke
fordras annat eller mera än ett sådant förbud för fullmäktigen. Får
tredje man själv bära förlusten, när han inlåter sig med någon, som
uppgiver sig handla på grund av muntlig fullmakt men aldrig haft
någon sådan, bör han också själv stå risken, i fäll han förlitar sig på
den, som en gång haft muntlig fullmakt men förbjudits att vidare
använda densamma. I enlighet härmed stadgas i förevarande paragraf,
att en muntlig fullmakt är återkallad, när meddelande, att fullmakten
icke vidare skall gälla, kommit fullmäktigen till hända. Rättshandlingar,
som fullmäktigen därefter må företaga, bliva alltså icke gällande mot
fullmaktsgivaren, även om tredje man var i god tro. I fråga om tolkning
av uttrycket komma till hända hänvisas till det vid 2 § anförda.

Flerstädes i det föregående är nämnt, att en och samma fullmakt
kan hava meddelats på två eller flera av de olika sätt, som i
14—17 §§ angivas; den kan t. ex. vara både skriftlig och allmänneligen
kungjord. När detta är förhållandet, erfordras enligt 13 § för full -

19, 20 §§• maktens återkallande, att samtliga de åtgärder vidtagas, som äro föreskrivna
för de olika sätt, varpå fullmakten tillkännagivits. En fullmakt
kan däremot icke på samma gång föreligga både i självständig gestalt
och såsom muntlig. Muntlig är nämligen enligt förslaget en fullmakt
endast när den icke erhållit en av fullmäktigens uppgifter oberoende
tillvaro utan grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande till
fullmäktigen. Har fullmaktsgivaren knutit fullmakten vid ett yttre
faktum, äga hans meddelanden till fullmäktigen allenast betydelse för
det inre rättsförhållandet mellan dem. För giltig återkallelse av fullmakt,
som givits till känna på något av de i 14—17 §§ nämnda
sätt, är det alltså, såsom förut framhållits, aldrig erforderligt att iakttaga
vad i 19 § föreskrives.

20 §2)

Vid 13 § har framhållits, att man såsom villkor för giltig återkallelse
av tullmakter, vilka meddelats på något av de i 14—17 §§
angivna sätt, icke kan uppställa, att återkallelsen faktiskt skall hava
kommit till tredje mans kännedom, utan att det är tillräckligt, om fullmaktsgivaren
vidtager sådana åtgärder, som måste anses tjänliga att
för tredje man göra kunnigt, att fullmakten icke vidare skall gälla. Och
återkallelse av muntlig fullmakt sker, enligt vad föregående paragraf
utvisar, genom ett meddelande från fullmaktsgivaren till fullmäktigen;
att tredje man får kännedom om återkallelsen, erfordras icke. Vid det
ena som det andra slaget av fullmakter kan det således inträffa, att
giltig återkallelse föreligger, oaktat tredje man saknar kännedom om
förhållandet. Möjligheten, att tredje man stannar i okunnighet därom
att en fullmakt blivit för kraftlös förklarad, är icke heller utesluten.

Så länge tredje man icke har sig bekant, att fullmakten upphört,
finnes det tillfälle för fullmäktigen att använda fullmakten till att i fullmaktsgivarens
namn företaga rättshandlingar, vilka på grund av fullmaktens
återkallelse eller kraftlösförklaring icke kunna göras gällande
mot fullmaktsgivaren. Härigenom kan tredje man tillskyndas förlust,
vilken i viss mån är att tillskriva fullmaktsgivaren. Genom den fullmakt
han givit men sedan återtagit har han lämnat fullmäktigen ett medel
i händerna att förmå tredje man att inlåta sig i avtal eller andra
rättshandlingar med fullmäktigen. Med hänsyn härtill torde det under
vissa förhållanden kunna fordras av fullmaktsgivaren, att han såsom

'') Jfr Stång s. 361 — U. E. § 1018: 2 pkt. 2; Prochownick I s. 683, 686.

fullmaktens upphovsman kommer tredje man till hjälp i en dylik situation.
I sådant syfte föreslås i förevarande paragraf, att fullmaktsgivaren skall
hava en auss skyldighet att underrätta tredje man därom att tullmakten
icke vidare är gällande.

För denna underrättelseplikt måste emellertid ganska snäva gränser
uppdragas. Eljest skulle nämligen den säkerhet mot fullmaktens användande,
som fullmaktsgivaren genom dess återkallande avser att bereda
sig, komma att i hög grad äventyras. Endast när fullmaktsgivarens
tystnad skulle utgöra ett uppenbart åsidosättande av tredje mans intresse
kan det åläggas fullmaktsgivaren att varsko honom. Med hänsyn härtill
har den föreslagna underrättelseplikten gjorts beroende av vissa i paragrafen
närmare angivna förutsättningar.

Sålunda erfordras till en början, att fullmaktsgivaren har särskild
anledning att befara, att fullmäktigen kommer att på grund av fullmakten
företaga en eller flera rättshandlingar. För att den föreslagna bestämmelsen
skall kunna tillämpas är det således icke tillräckligt, att fullmaktsgivaren
med den kännedom han har om fullmäktigen kan tänka
sig möjligheten, att denne skall söka begagna sig av fullmakten;
endast i sådana fall, då fullmaktsgivaren har grundad anledning antaga,
att fullmäktigen kommer att göra bruk av densamma, är fullmaktsgivaren
pliktig att inskrida. För att en dylik skyldighet skall åligga honom
förutsattes vidare, att han känner till, med vilken eller vilka fullmäktigen
ärnar inleda eller fortsätta affärsförbindelser. Vet han icke detta, kan
han icke på sätt här föreslås varsko dem, som fullmäktigen genom
sitt handlingssätt kan tillskynda förlust. Ett tredje villkor för det föreslagna
stadgandets tillämplighet, vilket ej torde tarva närmare utveckling,
är, att fullmaktsgivaren skall hava anledning antaga, att den tredje man,
om vars underrättande är fråga, saknar vetskap om fullmaktens upphörande.

Däremot är det, för att ifrågavarande bestämmelse skall äga
tillämpning, ej nödvändigt, att den befarade rättshandlingen är förbunden
med bedrägligt syfte hos fullmäktigen; fullmaktsgivaren är underrättelsepliktig
jämväl i sådana fall, då fullmäktigen icke äger kännedom därom
att fullmakten återkallats eller förklarats för kraftlös och sålunda handlar
i god tro, då han gör bruk av fullmakten.

Skulle det på grund av en eller annan omständighet vara omöjligt
för fullmaktsgivaren att träffa vederbörande tredje man med en underrättelse
av nu omhandlade slag, får detta icke gå ut över fullmaktsgivaren.
Då ifrågavarande underrättelseplikt är honom ålagd i tredje
mans intresse, bör den icke göras mera betungande än omständigheterna
oundgängligen kräva. Fullmaktsgivaren är också enligt det föreslagna

2°> 21 §§• lagrummet pliktig att giva underrättelse endast där så ske kan. Och
av 42 § följer, att fullmaktsgivaren måste anses hava fullgjort sin
skyldighet härutinnan, när han inlämnat underrättelsen för befordran
med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt densamma
till tredje man; risken för att försändelsen kommer bort på vägen
till adressaten ligger alltså å denne. Detta överensstämmer med vanliga
regler om reklamationsskyldighet men innefattar en avvikelse från
vad som gäller om meddelanden, varigenom en fullmakt återkallas; dessa
hava nämligen ingen verkan, om de icke kornmal adressaten till hända.

Den påföljd, som enligt paragrafens andra punkt inträder i händelse
fullmaktsgivaren åsidosätter sin underrättelseplikt — nämligen att
han blir bunden av den utav fullmäktigen företagna rättshandlingen,
såvida tredje man var i god tro — överensstämmer också med vad som
eljest enligt förslaget gäller i fråga om reklamationsskyldighet.

21 §.*)

När en fullmaktsgivare vill återkalla en fullmakt, vidtager han
icke alltid de åtgärder, som i det föreliggande fallet äro erforderliga
för att återkallelsen skall anses giltig. Den, som givit annan skriftlig
fullmakt, tror kanske, att han behörigen återkallat denna, när han tillsagt
fullmäktigen att icke göra bruk av fullmakten. Och även om han
vet, att fullmakten icke är återkallad förrän den återtagits från fullmäktigen,
nöjer han sig ofta med att tillsäga fullmäktigen att icke använda
fullmakten i förlitande därpå att denne skall hörsamma tillsägelsen.
Det kan ock tänkas, att fullmaktsgivaren söker återkalla fullmakten på
riktigt sätt men icke är i stånd att företaga härför erforderliga åtgärder.
Rederiet för ett fartyg, som befinner sig å främmande ort, kan t. ex.
tillskriva befälhavaren att omedelbart lämna sin tjänst och överlämna
fartygets förande åt någon annan, men befälhavaren bryr sig ej om
tillsägelsen utan fortfar att föra befälet.

I fall sådana som de nu nämnda är fullmakten uppenbarligen icke
på behörigt sätt återkallad. Men om i ett visst fall tredje man ägt
kännedom därom att fullmaktsgivaren vidtagit åtgärder för att göra
slut på fullmakten eller eljest givit till känna sin vilja, att fullmakten
icke vidare skall gälla, bör fullmäktigen icke kunna på grund av sin
fullmakt binda fullmaktsgivaren i förhållande till denne tredje man.2)

!) Jfr Stång § 34 not 4 — B. G. B. % 173; S. O. 37: 2; U. E. § 1019.
2) Jfr Kungl. Maj.-ts utslag den 29 juni 1911 (N. J. A. s. 332).

De åtgärder, som erfordras för att en fullmakt skall anses behörigen 21> 22 §§
återkallad, hava ju endast till syfte, att tredje man skall få kännedom
därom att fullrnaktsgivaren icke vill låta fullmakten gälla. Om nu denna
fullmaktsgivarens vilja blir eller bort bliva en viss tredje man bekant
på annat sätt, bör denne uppenbarligen icke kunna grunda någon rätt därå
att föreskrivna återkallelseåtgärder icke blivit vidtagna. På dessa grunder
vilar bestämmelsen i förevarande paragraf. Det torde näppeligen behöva
påpekas, huru nära den står den i 12 § första stycket uttalade grundsatsen,
att en rättshandling, som fullmäktigen företager i strid mot särskilda
av fullrnaktsgivaren meddelade föreskrifter, icke kan av tredje
man i ond tro göras gällande mot fullrnaktsgivaren, även om rättshandlingen
faller inom fullmaktens gränser.

Den föreslagna bestämmelsen kan naturligtvis icke åberopas i sådana
fäll, då tredje man allenast har anledning att tro, att fullrnaktsgivaren
helst skulle se, att fullmakten icke funnes till, eller vet, att denne samtalsvis
uttalat önskningar i sådan riktning. Genom ett sådant uttalande
har fullrnaktsgivaren icke tillräckligt tydligt givit uttryck åt sin vilja,
att fullmakten icke vidare skall gälla.

22 §P)

Huruvida en utfärdad fullmakt förlorar sin verkan genom fullmaktsgivarens
död eller utan hinder därav fortfar att gälla, är ett spörsmål,
som blivit inom olika rättssystem och för olika slag av fullmakter
olika besvarat. Den romerska rättens grundsatser om mandat hava även
i detta avseende utövat ett mäktigt inflytande. Liksom mandatet upphörde
genom mandantens död, ansågs förr allmänt en fullmakt förfalla
genom fullmaktsgivarens död. Denna grundsats har emellertid visat sig
medföra kännbara olägenheter. I all synnerhet när fullmakten meddelats
av en affärsman i och för hans rörelse och rörelsen fortsättes efter hans
död, är det praktiskt olämpligt, att fullmakten skall förlora sin verkan
genom dödsfallet. På handelsrättens område __ bär man därför i nyare
tid allmänt brutit med nämnda grundsats. Åven i den moderna processrätten
bär den motsatta grundsatsen vunnit insteg; en rättegångsfullmakt
anses icke förlora sin verkan därigenom att den part, som
utfärdat densamma, under rättegången avlider. Också i det avseende,
varom här är fråga, har handelsrätten visat sig vara en föregångare

’) Jfr Trygger s. 175; Lassen § 23 vid not 31; Stång § 34 v — Coda civil
(franska civillagen, citerad C. c.) 2003, 2009; Ö. § 1022 pkt. 1, § 1026; B. G. B.

§§ 168 pkt. 1 och 672 pkt. 1 samt §§ 169 och 674; S. O. 35: l, 37, 465: 2; 77. E.

§ 1017 pkt. 2, § 1674: i; Dernburg I § 165 in; Prochowmck I s. 684, 686, 687.

22 § för den allmänna civilrätten. Många rättssystem kvarstå visserligen på
den äldre ståndpunkten, att fullmakt förfaller genom fullmaktsgivarens
död, men den motsatta principen ligger till grund för den tyska civillagen
och det ofta nämnda ungerska lagförslaget.

Vad vårt eget land beträffar, synas hithörande stadganden i 1734
års lag vila på den förutsättningen, att ett uppdrag eller en fullmakt
förfaller genom huvudmannens död. I 18 kap. 8 § handelsbalken
stadgas sålunda, att syssloman i händelse av huvudmannens död skall
avgiva redovisning för dennes arvingar och sedan vara skild från
sysslan, där dem ej annorlunda åsämjer. Och enligt 15 kap. 8 § rättegångsbalken
åligger det rättegångsfullmäktig att, om huvudmannen dör
under rättegången, kungöra detta för rätten och taga ny fullmakt av
dem, som genom dödsfallet bliva sakägare. Ehuru sistnämnda stadgande
ingalunda giver vid handen, att en utfärdad fullmakt skulle i och med
fullmaktsgivarens död omedelbart förlora sin verkan,3) utvisar det i allt
fall, att ny fullmakt erfordras från stärbhusdelägarnes sida. I fråga om
fullmakter av det i 18 kap. handelsbalken avsedda slag finnes icke någon
uttrycklig bestämmelse av detta innehåll, men det torde vara den allmänna
meningen, att de i regel förlora sin giltighet genom fullmaktsgivarens
död. En motsatt princip har emellertid gjort sig gällande i lagen den 13
juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura; i dess 30 §
stadgas nämligen, att huvudmanuens död ej medför prokurans upphörande.

Enligt kommitténs tanke tala övervägande skäl för att lägga denna
senare princip till grund för lagstiftningen. Att i detta avseende tilllämpa
olika grundsatser, allt eftersom fullmakten avser merkantila förhållanden
eller icke, synes icke kunna försvaras. De skäl, som föranlett,
att en prokura förblir gällande efter firmainnehavarens död, betinga i
själva verket, att samma grundsats genomföres i fråga om andra fullmakter.
Det torde icke kunna påstås, att flertalet av de rättshandlingar,
som företagas på grund av fullmakt, äro av den beskaffenhet, att fullmaktsgivarens
död skulle göra det önskvärt, att de bleve ogjorda. Stärbhusdelägarnes
intresse tillgodoses säkerligen bättre genom en rättsregel,
som gör det möjligt för fullmäktigen att handla på grund av fullmakten,
än genom den motsatta. På dessa grunder vilar den i förevarande
paragraf uppställda huvudregeln, att om fullmaktsgivaren dör, fullmakten
ändock blir gällande.

Denna sats kan dock icke uppställas såsom en undantagslös regel.

2) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 17 maj 1888 (N. J. A. s. 151), den 31 juli
1889 (N. J. A. s. 273) och den 15 nov. 1899 (N. J. A. s. 464) samt Kungl. Maj:ts
utslag den 14 sept. 1909 (N. J. A. s. 422).

Omständigheterna kunna vara sådana, att fullmäktigen, även om full- 22 §•
makten icke uttryckligen innehåller, att den skall upphöra att gälla vid
fullmaktsgivarens död, på grund av dödsfallet bör avhålla sig från att
företaga eu rättshandling, som i och för sig faller inom fullmaktens
gränser. Detta är t. ex. förhållandet, om en person, vilken i uteslutande
syfte att erhålla en för hans personliga förhållanden lämpad bostad
beslutit sig för att inköpa en villa, som det eljest aldrig skulle fallit .
honom in att förvärva, giver någon fullmakt att verkställa inköpet, men
avlider innan detta ägt rum. I dylika undantagsfall, där särskilda
omständigheter utvisa, att förutsättningarna för fullmaktens brukande
icke vidare äro för handen, bör fullmakten genom fullmaktsgivarens
dödsfall förlora sin giltighet — helt eller delvis, allt eftersom den uteslutande
avser en rättshandling, vars förutsättningar genom dödsfallet
förfallit, eller den jämväl skänker behörighet att företaga andra rättshandlingar.

För att fullmaktsgivarens död skall hava nu nämnda verkan måste
emellertid, där fråga är om en rättshandling, som företagits på grund
av fullmakt, vilken annorledes än genom fullmäktigen bragts till tredje
mans kunskap, fordras, att denne ägt eller bort äga vetskap om dödsfallet
och dess betydelse för fullmäktigens behörighet att företaga den
ifrågavarande rättshandlingen. Denna fordran måste uppställas för vinnande
av nödig överensstämmelse med de grundsatser, som enligt förslaget
gälla i fråga om återkallelse av sådana fullmakter. Har återkallelse
ej i vederbörlig ordning skett, kan rättshandling, som på grund
av fullmakten företages, åberopas av tredje man, även om fullmaktsgivaren
på annat sätt givit till känna, att han icke vill låta fullmakten
gälla. Lika litet som ett sådant tillkännagivande har någon verkan mot
tredje man i god tro, bör fullmaktsgivarens död kunna mot honom åberopas,
med mindre han ägt eller bort äga kännedom om dödsfallet och dess
betydelse för rättshandlingen. Annorlunda förhåller sig detta, när den
rättshandling, varom fråga är, företagits på grund av muntlig fullmakt.

Tredje mans goda tro kan då ej förläna rättshandlingen giltighet, med
mindre även fullmäktigen var i god tro, då han företog densamma. Detta
överensstämmer med vad som enligt 19 § gäller, när en rättshandling
företagits på grund av muntlig fullmakt efter det denna återkallats hos
fullmäktigen. På dessa grunder vila de i andra punkten av första stycket
upptagna bestämmelserna.

En rättshandling, som enligt 2 § i förordningen huru gäld vid dödsfall
betalas skall och om urarvagörelse m. m. den 18 september 1862 är
utan verkan mot den avlidnes borgenärer, i fall den företages av stärb -

100

22. 23 §§. husdelägarne, bör naturligtvis icke medföra större verkan, om den företages
av en fullmäktig på grund av fullmakt, som den avlidne i livstiden
utfärdat. En erinran härom har upptagits i andra stycket av förevarande
paragraf.

För sådana fall, då fullmäktigen, efter det fullmaktsgivaren avlidit
men innan tiden till egendomsavträde är ute, på grund av sin fullmakt
. betalar förfallen gäld utan att fordra borgen eller annan säkerhet eller
då fullmäktigen eljest under sådana förhållanden, som i 23 § av samma
förordning avses, företager en rättshandling av den beskaffenhet, att
densamma, om den företagits av stärbhusdelägarne, visserligen skulle
blivit gällande mot borgenärerna men föranlett, att stärbhusdelägarne blivit
personligen ansvariga för den dödes gäld, innehåller förslaget icke någon
bestämmelse. Har rättshandlingen företagits med stärbhusdelägarnes goda
minne, böra uppenbarligen samma påföljder inträda som om stärbhusdelägarne
själva företagit handlingen. Om däremot fullmäktigen handlat
utan deras vetskap och vilja, skulle det kunna ifrågasättas, att rättshandlingen
borde bliva utan verkan mot borgenärerna. Att fullmäktigen
på grund av sitt handlingssätt skulle kunna bliva personligen ansvarig
för boets gäld, är nämligen uteslutet, och att i här förutsatta fall ålägga
stärbhusdelägarne dylik ansvarighet kan icke ifrågakomma. Emellertid
skulle det icke väl överensstämma med de rättsgrundsatser, som gjort
sig gällande i förordningen om urarvagörelse m. m., att låta rättshandlingar
av annan beskaffenhet än de i förordningens 2 § avsedda bliva
utan verkan mot borgenärerna. Dessas rätt synes vara tillräckligt tillgodosedd
genom den ersättningsskyldighet, som enligt allmänna rättsregler
torde åligga fullmäktigen, därest han kan övertygas om att genom
den ifrågavarande rättshandlingen hava av uppsåt eller oaktsamhet skadat
deras intressen. 23

23 §0)

Enligt vissas mening bör en fullmakt icke upphöra att gälla därigenom
att fullmaktsgivaren förklaras omyndig. Till stöd härför plägar
åberopas, att det icke skulle vara förenligt med fullmaktsgivarens intresse,
om alla av honom utfärdade fullmakter förfölle i och med omyndighetsförklaringen,
då härigenom lätt kunde hända, att för honom fördelaktiga
affärer, som fullmäktigen inlett för hans räkning, ginge om

3) Jfr Trygger s. 175; Lassen § 23 vid not 32; Stång s. 366 — 367 — U. E.
§ 1017 pkt. 2, § 1674: 2 samt ovan under 22 § anförda stadganden i C. c., B. G. B.
och S. O.

101

intet. Det liar ock framhållits, att fullmäktigen kan vara väl skickad
att ombesörja de rättshandlingar, som han befullmäktigats att företaga,
ehuru fullmaktsgivaren själv är oförmögen att vidare handhava sina
angelägenheter.

Enligt kommitténs tanke lider det icke något tvivel, att den motsatta
ståndpunkten förtjänar företrädet. Skulle rättshandlingar kunna
företagas på grund av fullmakter, utfärdade av eu omyndigförklarad
person, kunde syftet med omyndighetsförklaringen därigenom lätteligen
törielas. Man tänke t. ex. på sådana fall, då en person på grund av
slöseri förklaras omyndig; finge reverser och andra förbindelser, som
efter omyndighetsförklaringen utfärdas i hans namn under åberopande
av förut lämnad fullmakt, göras gällande mot honom, bleve han ju i
tillfälle att trots omyndighetsförklaringen förslösa sin förmögenhet. Sant
är visserligen, att förmyndaren är berättigad att återkalla sådana fullmakter,
men detta kan vara förenat med stora svårigheter, särskilt om
de äro ställda på innehavaren och fullmäktigen handlar i samförstånd
med den omyndigförklarade. Beträffande förvaltningen av den omyndigförklarades
angelägenheter bör endast en vilja råda, nämligen förmyndarens;
då denne bär ansvaret för förvaltningen, bör han också hava
alla dess trådar i sin hand.

Förevarande paragraf vilar alltså på grundsatsen, att fullmaktsgivarens
omyndighetsförklarande bringar fullmakten till upphörande.
Denna grundsats kan dock icke genomföras i fråga om alla rättshandlingar.
I den mån den omyndigförklarade fortfarande äger rättslig handlingsförmåga,
böra rättshandlingar, som företagas på grund av hans fullmakt,
bliva gällande mot honom. Men hänsyn härtill har åt det föreslagna
stadgandet givits en avfattning, som utmärker, att en rättshandling, som
företages på grund av sådan fullmakt, icke har större rättsverkan än
den skulle haft, om den omyndigförklarade själv företagit densamma.

För att den av fullmäktigen företagna rättshandlingen skall bliva
ogiltig förutsättes enligt förslaget icke, att tredje man ägde eller bort
äga vetskap om omyndighetsförklaringen. Detta överensstämmer med
den i vår rätt vedertagna grundsatsen, att verkan av omyndighetsförklaring
inträder omedelbart i och med rättens beslut därom, så att rättshandling,
som den omyndigförklarade själv därefter företager, blir ogiltig
utan avseende därå, om den, gent emot vilken rättshandlingen företages,
äger kännedom om omyndighetsförklaringen, eller ens om något gjorts
för att bringa denna till allmän kunskap. 1734 års lag innehöll inga
bestämmelser i sådant syfte, och då genom kungörelsen den 11 maj
1774 stadgades skyldighet för vederbörande domare att, när någon ställes

23 $.

102

23 § under förmyndare, genast låta kungöra detta i Post- och Inrikestidningar,
gjordes iakttagandet av denna föreskrift icke till ett villkor för omyndighetsförklaringens
verkan mot tredje man.

Det norska förslaget gör lika litet som det svenska den av fullmäktigen
företagna rättshandlingens verkan beroende av tredje mans
goda eller onda tro. Det danska förslaget intager däremot en annan
ståndpunkt; enligt detsamma blir en rättshandling, som fullmäktigen
företagit på grund av sådan fullmakt, som i 14—17 §§ avses, icke ogiltig,
med mindre omyndighetsförklaringen vederbörligen kungjorts eller tredje
man ändock ägde eller bort äga kunskap om den. Denna med gällande
dansk rätt överensstämmande ståndpunkt synes äga företräde framför
den, som kommit till uttryck i de svenska och norska förslagen.
Men då å ena sidan det icke ligger inom kommitténs uppgift att föreslå
ändrade bestämmelser beträffande verkningarna av omyndighetsförklaring
över huvud, och å andra sidan det icke låter sig göra att i fråga om
rättshandlingar, som företagas på grund av fullmakt, uppställa regler,
avvikande från dem, som gälla beträffande fullmaktsgivarens egna rättshandlingar,
har nämnda ståndpunkt icke kunnat läggas till grund för
det svenska förslaget.

Rättshandlingar, som av fullmäktigen företagits före omyndighetsförklaringen
men som först efter densamma komma till tredje mans
kunskap, falla icke in under det föreslagna stadgandet. Detta är en
naturlig följd därav att omyndighetsförklaringen icke kan hava kraftigare
verkan å rättshandlingar, vilka förut företagits på grund av fullmakt,
än å dem, vilka fullmaktsgivaren själv företagit medan han ännu rådde
över sig och sitt gods. En rättshandling av sistnämnda slag lärer, där
ej särskilda omständigheter till annat föranleda, enligt svensk rätt vara
giltig, även om den först efter omyndighetsförklaringen kommer till medkontrahentens
kunskap.

Det föreslagna stadgandet skall enligt den svenska texten tillämpas
även i sådana fall, då en rättshandling företagits på grund av fullmakt,
utfärdad av en kvinna, som sedermera, innan fullmäktigen gjort bruk av
fullmakten, ingått äktenskap och därigenom kommit under sin mans
målsmanskap. Gift kvinnas rätt att råda över sin egendom är enligt
svensk lag mycket begränsad. Förvaltningen däröver tillkommer i det
störa hela mannen, där ej genom äktenskapsförord annorlunda bestämts
eller viss egendom enligt bestämmelse i gåva eller testamente är undantagen
från mannens förvaltning. Att samma resultat som genom sådana
bestämmelser skulle kunna uppnås på det sätt, att kvinnan före giftermålet
utfärdade en mer eller mindre vidsträckt fullmakt att förvalta hennes

103

egendom, är naturligtvis uteslutet. Rättshandlingar, som företagas på ^ 24
grund av sådan fullmakt, böra icke medföra annan verkan än de skulle
haft, om de företagits av hustrun själv. Det är icke fullmaktens utan
rättshandlingens datum, som i det avseende, varom här är fråga, bör
tillmätas avgörande betydelse. 2) Gäld, som genom en sådan rättshandling
uppkommer, är icke att anse såsom gjord före äktenskapet utan av den
i 11 kap. 5 § giftermålsbalken angivna beskaffenhet. Nödig hänsyn till
tredje man kan icke härigenom anses åsidosatt. Liksom en var, som
sluter avtal med en kvinna, har att förvissa sig om, huruvida hon är
gift och vilken egendom i sådant fall svarar för gälden, bör tredje man,
gent emot vilken rättshandling företages på grund av fullmakt, som
utfärdats av kvinna, göra sig underrättad om dessa förhållanden.

24 §. '')

Försättes fullmaktsgivaren i konkurs, kunna rättshandlingar, som
därefter företagas på grund av fullmakten, icke göras gällande mot konkursboet.
Lika litet som gäldenären själv efter konkursen kan avhända
boet egendom eller ingå avtal, som grunda rätt till betalning ur de avträdda"
tillgångarna, bör fullmäktigen efter nämnda tidpunkt kunna göra
det på grund av fullmakt från gäldenären. Bestämmanderätten över
boets angelägenheter tillkommer borgenärerna och deras förtroendemän,
gode männen eller sysslomannen. I överensstämmelse härmed uppställes
i förevarande paragraf den regeln, att därest fullmaktsgivaren försättes i
konkurs, rättshandlingar, som fullmäktigen företager, icke grunda någon
rätt av beskaffenhet att kunna göras gällande i konkursen. Av stadgandets
avfattning framgår, att det icke lägger hinder i vägen för att
en sådan rättshandling göres gällande mot gäldenären personligen.

Enligt svensk konkursrätt äro rättshandlingar, som en i konkurs
försatt gäldenär företager, utan verkan mot konkursboet, oavsett om
medkontrahenten ägt kännedom om konkursen. Detta torde gälla, även
om offentlig stämning icke skulle hava utfärdats, då den rättshandling
företages, om vars verkan mot konkursboet är fråga. Ej heller för tilllämpning
av här föreslagna bestämmelse kräves därför, att tredje man
ägt eller bort äga vetskap om konkursen.

2) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 26 juni 1912 (N. J. A. s. 302).

s) Jfr Trygger s. 175; Lassen § 23 vid not 33; Stång § 34 vii — Ö. § 1024,
tyska konkurslagen (1898) § 23; Dernburg I § 165 not 5; Prochownick I s. 685 samt
ovan under 22 § anförda stadganden i C. c., S. O. och U. E.

104

Lika litet som närmast föregående paragraf avser den nu förevarande
sådana rättshandlingar, som av fullmäktigen företagits, innan
fullmaktsgivaren försattes i konkurs, men som först efter nämnda tidpunkt
komma till tredje mans kunskap. En sådan rättshandling kan
således icke på grund av bestämmelsen i förevarande paragraf bliva
ogiltig. Detta är en följd av gällande rätts ståndpunkt i fråga om rättshandlingar,
företagna av gäldenären själv medan han ännu rådde över
sig och sitt gods. En dylik rättshandling lärer nämligen icke vara
ogiltig, därför att den kommer till tredje mans kunskap först efter det
egendomen blivit avträdd till konkurs; vilja borgenärerna icke låta den
gälla, måste återvinningstalan enligt vanliga regler anställas.

Både i fråga om betydelsen av tredje mans goda tro och beträffande
rättshandlingar, som företagits före konkurstillståndets inträdande,
står det danska förslaget på en annan ståndpunkt än de svenska och
norska, vilka i dessa avseenden till fullo överensstämma. Enligt förstnämnda
förslag blir fullmäktigens rättshandling i allmänhet gällande
mot konkursboet, såframt den blivit tredje man kunnig innan konkursen
vederbörligen kungjorts eller konkursen ändock blivit eller bort bliva
tredje man bekant. Eljest blir rättshandlingen utan verkan mot konkursboet,
även om den företagits före konkursen. Dessa skiljaktigheter
hava sin grund i den ståndpunkt den danska konkurslagen intager i
fråga om rättshandlingar företagna av gäldenären själv.

25 §. fl

Enligt närmast föregående båda paragrafer äga rättshandlingar, som
på grund av fullmakt företagas efter det fullmaktsgivaren upphört att
råda över sig och sitt gods, icke större verkan än de skulle haft, om
de företagits av fullmaktsgivaren själv. Med en sålunda begränsad rätt
är tredje man icke betjänt, och han lärer därför icke vara villig att
inlåta sig i avtal med fullmäktigen. Ligger han i underhandlingar med
denne om någon affär, komma dessa sålunda i allmänhet att avbrytas.
Detta kan, särskilt när det är fråga om en affär av brådskande natur,
uppenbarligen medföra betydande olägenheter för fullmaktsgivaren. Sant
är visserligen, att förmyndaren eller konkursförvaltningen kan förse fullmäktigen
med ny fullmakt, men innan de hinna sätta sig in i förhållandena,
måste alltid någon tid förflyta. Den ende, för vilken det är

b Jfr Ö. § 1022 pkt. 2, § 1025; B. G. B. § 168 pkt. 1 och § 672 pkt. 2;
S. O. 405: 2; U. E. § 1017 pkt. 2 och § 1676: i.

105

möjligt att handla med den skyndsamhet omständigheterna kräva, är 25, 26 %
fullmäktigen. Vill man i dylika fall skydda fullmaktsgivaren eller hans
konkursbo mot förlust, är det alltså nödigt att låta fullmäktigen tillvarataga
fullmaktsgivarens intresse intill dess erforderliga åtgärder
kunna vidtagas av förmyndaren eller konkursförvaltningen. Da avfattningen
av 23 och 24 §§ skulle kunna anses lägga hinder i vägen härför,
har det funnits nödigt att i lagtexten upptaga en uttrycklig bestämmelse
av detta innehåll. Denna bestämmelse har fått sin plats i förevarande paragraf.
Dess avfattning torde med tillräcklig tydlighet utmärka, att fullmaktens
giltighet icke får utsträckas utöver vad fullmaktsgivarens eller
hans konkursbos intresse oundgängligen kräver. Fullmakten bör i allmänhet
icke få användas till inledande av underhandlingar om nya avtal;
endast till fullföljande av underhandlingar, som vid tiden för fullmaktsgivarens
omyndighetsförklaring eller försättande i konkurs redan varit
påbörjade, eller till företagande av andra åtgärder, som icke tåla uppskov,
''är fullmäktigen i kraft av förevarande paragraf behörig.

Det föreslagna stadgandet fastslår allenast, att fullmäktigen under
sådana förhållanden, som där avses, är behörig att handla med bindande
verkan för fullmaktsgivaren eller hans konkursbo. Huruvida han är
därtill pliktig, avgöres icke i föreliggande lagförslag, vilket, på sätt i
den inledande motiveringen till detta kapitel närmare utvecklats, icke
reglerar det rättsförhållande mellan fullmaktsgivare och fullmäktig, som
i allmänhet ligger bakom fullmakten. För vissa särskilda fall hava
bestämmelser om dylik plikt upptagits i det av kommittén framlagda
förslaget till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande;
enligt hänvisningar i 76 och 87 §§ av nämnda lagförslag skall nämligen
vad i dess 48 § är föreskrivet beträffande kommissionärer äga tillämpning
å handelsagenter och handelsresande.

§ 26.

När den, som i annans namn företager en rättshandling, därvid
handlar efter fullmakt, d. v. s. på grund av fullmakt och inom de
gränser fullmakten sätter för hans behörighet, blir rättshandlingen
järn ligt 11 § gällande mot fullmaktsgivaren, och fullmäktigen står helt
och hållet utom densamma. Annorlunda förhåller sig detta, om den, 1

1) Jfr Trygger s. 155—162; Lassen § 23 in: 4; Stång §33 — C. c. 1997;
H. G. B. I 55; B. G. B. § 179; S. O. 39; 77. E. § 1024; Dernburg I § 169 ii: 2;
Prochownick § 141 b, § 142.

106

26 §■ som uppträder såsom fullmäktig för annan, icke handlar efter fullmakt.
Likgiltigt är härvid, om han överskrider den behörighet hans fullmakt
förlänar honom eller han icke har någon fullmakt alls, vare sig nu detta
beror därpå att fullmakt aldrig meddelats honom eller därpå att den
fullmakt^ han fått från början varit ogiltig eller sedermera upphört att
gälla. Aven om han själv inser, att han icke har erforderlig fullmakt,
är det icke sagt, att han handlar i något ohederligt syfte. I sådana
fall, då det gäller att handla snabbt, är det mycket vanligt, att ett
ombud sluter avtal i sin huvudmans namn, utan att avvakta fullmakt
från honom, i förväntan att huvudmannen sedan skall godkänna avtalet.

En rättshandling, vilken företagits av någon, som icke handlat
efter fullmakt, kan nämligen genom att godkännas — ratihaberas —
av den, i vars namn rättshandlingen företagits, bliva gällande mot
denne på samma sätt som om den företagits på grund av behörig
fullmakt. Frågan, huruvida tredje man är pliktig att avvakta dylikt
godkännande, måste besvaras olika i olika fall.2) Insåg han, att
erforderlig fullmakt ej förefanns, måste ett avtal mellan honom och
fullmäktigen anses vara ingånget under förutsättning, att åt den uppgivne
huvudmannen skall lämnas tillfälle att godkänna detsamma, och
tredje man bör därför vara pliktig att stå fast vid avtalet så lång tid,
som kan beräknas åtgå för att erhålla ett dylikt godkännande. Om
däremot tredje man antog, att den uppgivne fullmäktigen handlade på
grund av behörig fullmakt, lärer han vara berättigad att draga sig
ifrån avtalet, så snart han får kännedom därom att den, i vars namn
fullmäktigen uppträdde, icke är bunden av avtalet; om dennes godkännande
kommer, innan tredje man hunnit draga sig tillbaka, torde
emellertid avtalet därigenom bliva bindande för tredje man.

Understundom kan ett avtal bliva bindande för den, i vars namn
det slutits, utan något godkännande från lians sida. Så t. ex. stadgas
i 78 och 89 §§ av det ofta berörda förslaget till lag om kommission,
handelsagentur och handelsresande, att om en handelsagent eller en
handelsresande till sin huvudman inberättar försäljningsavtal, som han
för dennes räkning slutit, och huvudmannen förmenar, att agenten
eller den resande handlat utan bemyndigande eller överskridit givet
bemyndigande, det åligger huvudmannen att, om han icke vill godkänna
avtalet, utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom vid äventyr att
avtalet eljest anses vara av honom godkänt.

2) Jfr Trygger s. 104; Stång s. 349 — 350 — B. G. B. §§ 177, 178; S. O. 38
U. E. § 1023; Dernburg I § 169 ii: i; Prochownick § 125.

107

En annan omständighet, som kan medföra, att en i annans namn
utan stöd av fullmakt företagen rättshandling blir gällande mot den
uppgivne huvudmannen, är, såsom vid 28 § skall närmare utvecklas,
att vad som genom rättshandlingen åtkommits blivit använt till huvudmannens
nytta.

När helst huvudmannen blir bunden av den i hans namn företagna
rättshandlingen, står fullmäktigen, såsom redan nämnts, helt och
hållet utanför det genom hans handling uppkomna rättsförhållandet;
tredje man kan icke mot honom göra gällande några anspråk på
grund av rättshandlingen, även om huvudmannen skulle vägra att fullgöra
vad honom enligt densamma åligger.3)

För sådana fall, då den uppgivne huvudmannen icke blir bunden
av rättshandlingen och då tredje man således icke kan mot honom
göra sina rättigheter gällande, uppstår fråga, om tredje man skall äga
hålla sig till den, som företagit rättshandlingen. Det är denna praktiskt
viktiga fråga, som i förevarande paragraf besvaras. Understundom
göres gällande, att då rättshandlingen företagits i annans namn och
den, som företagit densamma, alltså genom sitt uppträdande givit till
känna, att han icke vill vara bunden av rättshandlingen, tredje man
icke bör kunna mot honom grunda något anspråk å densamma. Endast
om den, som företagit rättshandlingen, vetat med sig, att han icke
haft erforderlig fullmakt, eller om han gjort sig skyldig till vårdslöshet
genom att icke förvissa sig om, huru härmed förhåller sig, skulle han
genom att. företaga densamma ådraga sig skadeståndsskyldighet i förhållande
till tredje man. Den skada, som i sådant fall skulle av honom
ersättas, vore icke den skada, som tredje man lider därigenom att rättshandlingen
icke kan göras gällande mot den uppgivne huvudmannen (det
positiva intresset), utan den, som tillskyndas tredje man därigenom att
han i anledning av rättshandlingen haft utgifter och kostnader eller i
förlitande på dess giltighet underlåtit att göra en annan affär, som
måhända kunnat bliva lika inbringande (det negativa intresset).

Med ett sålunda till sina förutsättningar och sitt omfång begränsat
ersättningsanspråk är emellertid tredje man icke betjänt. Rättssäkerheten
kräver, att den, som inlåter sig i avtal eller annan rättshandling
med en person, vilken handlar såsom fullmäktig för annan, må kunna
förlita sig därpå att denne har erforderlig fullmakt och, om han icke
har sådan, göra honom ansvarig för all förlust i följd därav att rättshandlingen
icke kan göras gällande mot den uppgivne huvudmannen.

2G $.

3) Jfr Kung]. Maj:ts dom den 5 april 1892 (N. J. A. s. 213).

108

Denna ståndpunkt torde överensstämma med gällande svensk rätt;4)
jämför 18 kap. 2 § liandelsbalken sista punkten. Grundsatsen är också
erkänd i dansk-norsk rätt. Till stöd för densamma kan ur teoretisk
synpunkt anföras, att den, som uppträder såsom fullmäktig för annan,
i allmänhet maste anses hava iklätt sig’ garanti, att han är berättigad
att handla å dennes vägnar.

På dessa grunder vilar den i första stycket av förevarande paragraf
upptagna bestämmelsen, att den, som vid slutande av avtal eller företagande
av annan rättshandling uppträder såsom fullmäktig för annan,
är ansvarig för att han har erforderlig fullmakt och förty pliktig att,
om rättshandlingen icke kan göras gällande mot den uppgivne huvudmannen,
ersätta tredje man all skada, som därigenom tillskyndas denne.
Då ersättningsskyldigheten sålunda grundas därpå att den, som handlar
såsom fullmäktig, skall anses hava iklätt sig ansvarighet för att han
har erforderlig fullmakt, är det tydligt, att stadgandet icke kan åberopas
mot den förmente fullmäktigen, därest denne på grund av omyndighet
icke kan med laga verkan ikläda sig en sådan förbindelse. Detta
hindrar emellertid icke, att en omyndig, som obehörigen uppträtt såsom
fullmäktig, kan ådraga sig ersättningsskyldighet i förhållande till tredje
man. Har han mot bättre vetande uppgivit sig hava fullmakt eller
i detta avseende gjort sig skyldig till vårdslöshet, åligger det honom
enligt allmänna rättsgrundsatser att ersätta därigenom uppkommande
skada; ersättningsskyldigheten torde dock i detta fall endast omfatta det
s. k. negativa intresset.

Beträffande ersättningsskyldighetens omfattning i de fall, då det
föreslagna stadgandet äger tillämpning, är att märka, att den skada, som
skall ersättas, är den, som tredje man lider därigenom att han icke kan
göra rättshandlingen gällande mot den uppgivne huvudmannen. Visar
det sig, att denne, om rättshandlingen varit för honom bindande, icke
skulle kunnat fullgöra sina skyldigheter enligt densamma, har tredje
man icke igenom den förmente fullmäktigens handlingssätt lidit skada i
vidare mån än han kunnat göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen.
Om denne försatts i konkurs, bör alltså ersättningen begränsas
till det belopp, som kunnat erhallas såsom utdelning i konkursen.
Den, som handlat såsom fullmäktig, har nämligen därigenom allenast
iklätt sig garanti för rättshandlingens giltighet mot den uppgivne
huvudmannen, icke för dennes vederhäftighet eller förmåga att fullgöra
densamma.

*) Se Kungl. Maj:ts domar den 7 april 1891 (N. J. A. s. 160), den 16 okt.
1912 (N. J. A. s. 412) och nedan not 6 först anförda båda rättsfall.

109

Enligt vissa främmande lagar äger tredje man, när rättshandlingen 26 §
icke kan göras gällande mot den uppgivne huvudmannen, välja mellan att
påfordra dess fullgörande av den förmente fullmäktigen och att av honom
kräva skadestånd på grund därav att den icke blivit fullgjord. Eu sådan
valrätt för tredje man är enligt kommitténs tanke icke av något praktiskt
behov påkallad; får han av fullmäktigen full ersättning för all skada,
som av rättshandlingens ogiltighet gent emot huvudmannen blir en följd,
synes hans intresse därigenom vara tillräckligt tillgodosett. Om emellertid
rättshandlingen är av sådan beskaffenhet, att den kan fullgöras av
fullmäktigen lika väl som av huvudmannen — detta är exempelvis fallet,
då fråga är om ett köpeavtal, enligt vilket huvudmannen är köpare eller
har att leverera vanliga handelsvaror — torde det icke böra förvägras
fullmäktigen att i huvudmannens ställe fullgöra rättshandlingen, därest
han finner detta fördelaktigare än att gälda skadestånd i anledning av
underlätet fullgörande. En bestämmelse av detta innehåll har upptagits
i slutet av första stycket. Det är alltså enligt förslaget den förmente
fullmäktigen och icke tredje man, som har att välja mellan dessa båda
alternativ, såvida något val över huvud kan ifrågakomma. Detta är
uppenbarligen icke fallet, då tredje man har anspråk på en prestation
från den uppgivne huvudmannen själv, exempelvis då fråga är om
leverans av varor, som skola tillverkas vid dennes fabrik.

Ett praktiskt synnerligen viktigt spörsmål är, huruvida tredje man,
när han i anledning av rättshandlingen vill framställa anspråk mot den,
som i uppgiven egenskap av fullmäktig företagit densamma, har att
styrka, att rättshandlingen icke kan göras gällande mot den uppgivne
huvudmannen, eller om det är den förmente fullmäktigen, som, för att
undgå ersättningsskyldighet, måste visa, att han handlat efter fullmakt
eller att rättshandlingen blivit godkänd av huvudmannen eller ändock
är gällande mot denne. Uppenbart är, att effektiviteten av det föreslagna
stadgandet skulle i hög grad förringas, därest tredje man måste
styrka, att rättshandlingen icke är bindande för den uppgivne huvudmannen.
Att förebringa utredning härom i en process, vari denne icke
är part, är så gott som omöjligt, och tredje man skulle därför ofta bliva
nödsakad att först anhängiggöra rättegång mot den uppgivne huvudmannen.
Det behöver icke närmare utvecklas, med vilka olägenheter
detta skulle vara förbundet,5) särskilt när denne icke kan stämmas till
svensk domstol — och detta är regel, när tvist uppstår, huruvida en
handelsagent överskridit givet bemyndigande. Enligt kommitténs tanke 6

6) Jfr rättsfall, refererade i N. J. A. 1883 s. 479 och 1908 s. 442.

26 §.

kan det icke råda något tvivel därom att det bör åligga den, som uppträtt
såsom fullmäktig, att visa, att den av honom företagna rättshandlingen
är bindande för den uppgivne huvudmannen, såvida han vill
undgå att själv ansvara för densamma. Att bevisbördan ligger å honom,
framgår av det föreslagna stadgandets avfattning. Förslaget överensstämmer
härutinnan med den tyska civillagen, och samma uppfattning
har gjort sig gällande i svensk rättspraxis.6)

Grundsatsen, att den, som handlat såsom fullmäktig för annan,
skall ansvara för att hans rättshandling blir gällande mot denne, kan icke
alltid upprätthållas. Om nämnda ansvarighet grundas därå att fullmäktigen,
när ej annat framgår av omständigheterna, måste anses hava
iklätt sig garanti i nämnda avseende, är det uppenbart, att densamma
icke bör vinna tillämpning, därest han uttryckligen sagt ifrån, att den
av honom företagna rättshandlingen faller utom gränserna för hans
fullmakt — förutsatt naturligtvis att han icke i sammanhang därmed,
på framställning av tredje man eller av eget initiativ, garanterat denne,
att rättshandlingen skulle bliva godkänd av den uppgivne huvudmannen.
Men detsamma måste gälla, därest tredje man annorledes än genom
fullmäktigen fått vetskap därom att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig
fullmakt överskreds, och jämväl när omständigheterna vid rättshandlingens
företagande voro sådana, att tredje man bort inse, att erforderlig
fullmakt icke var för handen. En undantagsbestämmelse för
sådana fall som de nu nämnda har införts i andra stycket. Av densamma
blir en följd, att om t. ex. en fullmaktsgivare genom särskilt
meddelande till tredje man återkallat fullmakten utan att underrätta
fullmäktigen härom, denne icke ådrager sig någon ersättningsskyldighet
i förhållande till denne tredje man genom en rättshandling, som han företager
i förlitande på den återkallade fullmakten. År tredje man i tillfälle att
granska en av fullmäktigen åberopad skriftlig fullmakt, bör fullmäktigen
likaledes undgå ersättningsskyldighet, därest han överlämnat åt tredje
man att tolka fullmaktens omfattning och denne med orätt antager, att
fullmäktigen i kraft av densamma har vidsträcktare behörighet än honom
i själva verket tillkommer. Tredje man torde ej heller kunna framställa
något anspråk mot fullmäktigen, därest denne handlat på grund av en
skriftlig fullmakt, som utan hans vetskap blivit förklarad kraftlös.

Även bortsett från sådana fall, då tredje man insett eller bort inse
fullmäktigens bristande behörighet, skulle det under vissa förhållanden

6) Se Kungl. Maj:ts domar den 14 okt. och 25 nov. 1910 (N. J. A. s. 516 och
not. A n:r 556). Jfr emellertid Kungl. Maj:ts dom den 29 dec. 1876 (N. J. A. s. 557).

leda till obillig hårdliet mot fullmäktigen, om lian skulle svara för rätts- 27 §§•
handlingar, som han i god tro företagit. Ansvarighet bör visserligen,
såsom förut framhållits, åligga honom, även om någon vårdslöshet icke
kan läggas honom till last härutinnan att lian handlat såsom fullmäktig,
men om han till stöd för sin behörighet kan åberopa en fullmakt,
som — i följd av någon särskild omständighet, varom han vid rättshandlingens
företagande varken ägt eller kunnat med log förutsättas hava
ägt någon kunskap — från början var eller sedermera blivit ogiltig,
synes man icke skäligen i hans handlande på grund av fullmakten kunna
inlägga en garanti för dess giltighet. I andra stycket har därlör införts
en undantagsbestämmelse, varigenom fullmäktigen jämväl för sådana
fall fritages från ersättningsskyldighet. Något försök att i lagtexten
närmare angiva beskaffenheten av de åsjfftade omständigheterna bär icke
gjorts; syftet med bestämmelsen är allenast att öppna möjlighet för
domstolarna att i ömmande fall fritaga en fullmäktig från ersättningsskyldighet,
när han handlat i förlitande på en honom given fullmakt.

Såsom exempel på omständigheter, vilka enligt kommitténs mening böra
kunna åberopas till fredande från ersättningsskyldighet, må nämnas, att
en skriftlig fullmakt visar sig vara förfalskad, utan att handlingen bär
spår därav, eller att en fullmakt, som meddelats genom telegram, blivit
genom telegraferingsfel till sitt innehåll förvanskad och i följd därav
jämlikt andra stycket av den föreslagna 34- § icke kan göras gällande
mot fullmaktsgivaren, likaledes att denne blivit sinnnessjuk eller förklarats
omyndig eller försatts i konkurs så kort tid före rättshandlingens företagande,
att förhållandet icke kan antagas hava varit fullmäktigen kunnigt,
då han företog rättshandlingen.

27 §. >)

I de föregående paragraferna av detta kapitel har endast varit
fråga om fullmakter, vilka giva fullmäktigen behörighet att företaga
rättshandlingar för fullmaktsgivarens räkning. Men en fullmakt kan
också gå ut på att företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar, som
företagas i förhållande- till honom. Rättshandling, som på grund av
sådan fullmakt företages gent emot fullmäktigen, har då samma verkan
mot fullmaktsgivaren som om den hade företagits mot denne själv.
En fullmakt av detta slag föreligger t. ex. när stärbhusdelägare efter en
avliden person annonsera, att en viss advokat är bemyndigad att upp -

*) Jfr B. G. B. § 164: 3.

112

27 §• bära boets utestående fordringar. Ofta har fullmakten sin grund däri
att fullmäktigen intager en sådan ställning, som i 16 § avses. Exempelvis
må nämnas, att enligt 84 och 92 §§ i det ofta nämnda förslaget till
lag om kommission in. m. handelsagenter och handelsresande under vissa
förutsättningar äga å sin huvudmans vägnar mottaga reklamationer och
andra meddelanden i anledning av verkställda försäljningar.

Det vanligaste är för övrigt, att en och samma fullmakt förlänar
fullmäktigen behörighet i båda ovannämnda avseenden. Detta är alltid
fallet, när fullmakten avser slutande av avtal; fullmäktigen är då behörig
att avgiva anbud och mottaga svar därå med samma verkan
som om anbudet avgivits av fullmaktsgivaren och svaret kommit honom
till banda.

Att föreskrifterna i 11—26 §§ böra finna användning även å fullmakter,
som på sätt nu sagts giva fullmäktigen en passiv behörighet,
utsäges i förevarande paragraf. Fullmaktsgivaren blir således jämlikt
11 § omedelbart berättigad och förpliktad genom rättshandlingar, som
företagas och i kraft av fullmakten kunna företagas gent emot fullmäktigen.
I fråga om återkallelse av fullmakten skola de i 13—19 §§
givna regler lända till efterrättelse. Om t. ex. hyresvärden A. meddelat
sina hyresgäster, att vice värden B. äger å hans vägnar mottaga uppsägning
av hyreskontrakten, kunna hyresgästerna, även om A. sedermera
förbjuder B. att vidare mottaga uppsägningar, verkställa giltig
uppsägning hos B. ända tills A. underrättar dem om förbudet (14 §),
dock icke där de annorledes erhållit kännedom om detsamma (21 §).
Har däremot B. för sin behörighet i sådant avseende icke något annat
stöd än att A. muntligen uppdragit åt honom att mottaga hyresgästernas
uppsägningar, blir en uppsägning, som göres efter det A. meddelat B.,
att hans uppdrag återkallas, icke gällande mot A. (19 §). Följer fullmakten
av den ställning fullmäktigen intager i förhållande till fullmaktsgivaren,
upphör den först därigenom att fullmäktigen avlägsnas från
ställningen. En handelsagent, som är anställd med viss uppsägningstid,
är sålunda behörig att mottaga reklamationer även efter det han blivit
uppsagd; först när uppsägningstiden gått till ända, har hans ställning och
därmed hans fullmakt upphört. Uppträder någon så som om han hade
en fullmakt av här avsedd beskaffenhet utan att äga sådan, skola de i
26 § givna reglerna lända till efterrättelse. En avskedad handelsagent, som
mottager en reklamation för sin förre huvudman, kan alltså bliva skyldig
att ersätta den, som gjort reklamationen, all förlust, som kan tillskyndas
honom därigenom att denna icke blir gällande mot huvudmannen.

Angående verkan därav att fullmäktigen, när en rättshandling skall

113

företagas gent emot honom, vägrar att taga någon befattning med den- 27, 28 §§.
samma innehåller förslaget icke någon bestämmelse. Någon allmängiltig
regel härom torde icke kunna uppställas och förekommer ej heller
kommittén veterligen i utländsk lagstiftning. Uppenbart är, att om t. ex.
uppsägning av ett hyreskontrakt skall ske och tredje man för sådant
ändamål omedelbart före uppsägningstidens utgång inställer sig hos
fullmäktigen, han därvid icke kan mötas med det besked, att denne av
fullmaktsgivaren förbjudits att mottaga uppsägningen. Får däremot
hyresgästen i god tid kännedom om förhållandet, synes det kunna fordras,
att han för uppsägningens verkställande vänder sig till husvärden personligen.

28 §.

I 7 och 32 §§ av lagen angående handelsregister, firma och prokura
den 13 juli 1887 *— här nedan kallad firmalagen — meddelas
bestämmelser om återkallelse av prokura, som blivit till handelsregistret
anmäld, och om verkan därav att sådan återkallelse kungjorts eller icke
kungjorts. Dessa bestämmelser avvika i åtskilliga avseenden från reglerna
i föreliggande lagförslag. Om innehavaren av eu firma vill återkalla
anmäld prokura, åligger det honom sålunda enligt 32 § firmalagen
att till handelsregistret göra anmälan om återkallelsen. Och av 7 § samma
lag följer, att återkallelse, som blivit införd i handelsregistret och kungjord
i ortstidningen, anses hava kommit till tredje mans kännedom, där
ej av omständigheterna framgår, att han varken ägt eller bort äga kunskap
därom. Åven om pro kuran tillkännagivits för tredje man på något
av de sätt, som i 14—17 §§ av föreliggande förslag avses, lärer det
alltså enligt firmalagen icke vara nödvändigt att för dess återkallande
vidtaga sådana åtgärder, som i berörda paragrafer föreskrivas. Av 7 §
firmalagen följer vidare, att en återkallelse av prokura, innan den kungjorts
i ortstidningen, icke kan med laga verkan åberopas mot annan
än den, som visas hava ägt vetskap därom. Nämnda paragraf innehåller
däremot icke någon motsvarighet till den i 21 § av förslaget upptagna
bestämmelsen, att jämväl den tredje man, som borde haft vetskap om
fullmaktsgivarens åtgärder för att bringa fullmakten till upphörande, icke
äger göra någon på grund av densamma företagen rättshandling gällande
mot fullmaktsgivaren.

Då firmalagens ifrågavarande stadganden överenstämma med de i
nämnda lag i övrigt tillämpade principer angående anmälan av förhållanden,
varom handelsregistret skall giva upplysning, kan det icke
komma i fråga att söka bringa dem till överensstämmelse med föreliggande

114

28 § lagförslag. Att de fortfarande skola lända till efterrättelse, framgår av
första stycket i förevarande paragraf. Om sålunda en till handelsregistret
anmäld prokura, såsom ofta är händelsen, bragts till tredje mans
kännedom även genom ett särskilt meddelande från firmainnehavaren, t. ex.
därigenom att denne lämnat en avskrift av prokuran till en bank eller
till postverket, behöver firmainnehavaren, när han vill återkalla prokuran,
icke genom särskilt meddelande underrätta banken eller postverket, att
prokuran icke vidare skall gälla. Och om skriftlig prokura utfärdats
och anmälts till handelsregistret, kan firmainnehavaren icke återkalla
densamma genom att taga tillbaka eller låta förstöra originalhandlingen;
är denna förkommen, behöver han icke anlita det i 18 § av förslaget
föreskrivna förfarandet utan kan göra den oskadlig genom en enkel anmälan
till handelsregistret. Vad beträffar 20 §, förefinnes ej heller något
utrymme för dess tillämpning å anmäld prokura. Där givna bestämmelser
hava föranletts därav att enligt förslaget en fullmakt kan vara återkallad,
oaktat de åtgärder, som i sådant 83rfte vidtagits, icke kommit
eller bort komma till tredje mans kunskap. Detta är däremot aldrig
fallet, när en anmäld prokura blivit återkallad. Av 7 § första stycket
firmalagen framgår nämligen, att sådan återkallelse, även om den blivit
anmäld till handelsregistret och kungjord i ortstidningen, icke kan åberopas
gent emot den tredje man, vilken, enligt vad omständigheterna
utvisa, varken haft eller bort hava kunskap om återkallelse!!.

I den mån lagförslagets bestämmelser icke strida mot firmalagens,
böra de finna användning å den anmälda prokuran. I sådant avseende
må särskilt framhållas, att de i 12 § samt 23—25 §§ föreslagna stadgandena
äro av beskaffenhet att kunna tillämpas å anmäld prokura.
A prokura, som icke blivit till handelsregistret anmäld, böra förslagets
bestämmelser i sin helhet tillämpas. Det torde knappast behöva påpekas,
att om en prokurist oberoende av prokuran försetts med särskild fullmakt,
denna måste återkallas på sätt i detta förslag för varje särskilt fall
stadgas.

Såsom förut framhållits, kräves i allmänhet icke någon viss form
för fullmakt. Från denna grundsats innehåller gällande rätt ett viktigt
undantag, ity att enligt 10 kap. 1 § jordabalken för behörighet att
sälja, förbyta eller förpanta annans fasta egendom fordras skriftlig fullmakt
av ägaren. Någon förändring härutinnan torde icke böra vidtagas.
Andra stycket av förevarande paragraf innehåller för den skull ett förbehåll,
att den ifrågavarande bestämmelsen fortfarande skall gälla. När
en fullmakt enligt lag kräver skriftlig form, stål’ och faller fullmakten
med den skriftliga handlingen. Med hänsyn härtill har i andra stycket

115

upptagits eu erinran, att om fullmaktsgivaren i syfte att bringa fullmakten 28 3 kaP

till upphörande återtagit fullmaktshandlingen eller enligt 18 § fått densamma
förklarad kraftlös, fullmakten är utan verkan. Rättshandling, som
därefter företages, kan alltså ej göras gällande mot fullmaktsgivaren,
även om fullmakten jämväl på annat sätt skulle hava bragts till tredje
mans kännedom eller sådant fall är för handen, som i 20 § avses.

1 18 kap. 3 § handelsbalken stadgas bl. a., att fullmaktsgivaren
är saklös i allt vad syssloman utom hans ombud och vilja av annan
lånt eller med någon slutit haver, utan det visas, att det honom till
nytta använt är. Det förbehåll, som innefattas i slutorden av det anförda
stadgandet, torde böra tolkas så, att fullmaktsgivaren icke blir i
allo bunden av fullmäktigens rättshandling, så snart han haft en, om än
så obetydlig nytta därav, utan allenast i den mån han haft nytta av
densamma. Bestämmelsen bör säkerligen tillämpas även i sådana fall, då
någon utan stöd av fullmakt företagit en rättshandling i annans namn.

Ehuru det torde vara främmande för modern rätt att grunda en rättshandlings
giltighet å en omständighet av nämnda art — de i utländsk
lagstiftning förekommande bestämmelserna angående oberättigat riktande
äro av annan beskaffenhet — har kommittén ansett sig icke kunna förorda
upphävande av ifrågavarande stadgande, då det är en känd sak,
att våra domstolar i stor utsträckning åberopa detsamma för att komma
till ett materiellt riktigt resultat1). Ofta skulle man visserligen kunna
nå samma mål genom att tillämpa reglerna om ratihabition, men för den
händelse någon drager nytta av det, som genom en rättshandling åtkommits,
utan att veta av, att rättshandlingen företagits i hans eget namn,
kan i hans handlingssätt icke inläggas ett godkännande av rättshandlingen.

Då nämnda stadgande sålunda fortfarande bör gälla, har en erinran
härom införts i tredje stycket.

3 kap.

Om rättshandlingars ogiltighet.

Medan 1 kap. giver regler om slutande av avtal och 2 kap. innehåller
bestämmelser angående fullmakt att företräda en annan vid avtal
eller andra rättshandlingar, har 3 kap. till uppgift att reglera verk _

J) Se Ktmgl. Maj:ts domar den 19 nov. 1874 (N. J. A. s. 449), den 25 maj
1881 (N. J. A. s. 279), den 28 okt. 1901 (N. J. A. s. 453), den 25 april och den
8 nov. 1906 (N. J. A. not. A n:r 218 och s. 457) samt den 21 dec. 1908 (N. J. A.
s. 567). Jfr. Kungl. Maj:ts dom den 29 maj 1912 (N. J. A. s. 259).

116

3 kaP ningarna av vissa omständigheter, vilka hava till följd, att en rättshandling
icke blir gällande efter sitt innehåll. Detta kapitel har alltså
större räckvidd än de föregående; det handlar om alla slags rättshandlingar
på förmögenhetsrättens område. Att i lag söka definiera
begreppet rättshandling kan naturligtvis icke ifrågakomma. I förslaget
användes uttrycket i så vidsträckt bemärkelse, att därunder innefattas
alla viljeförklaringar, vilka hava till syfte att grundlägga, förändra
eller upphäva ett rättsförhållande, som faller inom förmögenhetsrättens
område. Att detta syfte också uppnås, förutsättes icke; överskriften till
3 kap. och de särskilda bestämmelserna i detsamma utvisa, att såsom
rättshandlingar, låt vara ogiltiga sådana, betecknas viljeförklaringar, som
av en eller annan anledning icke medföra avsedd rättsverkan. Detta
överensstämmer ock med det allmänna språkbruket i vårt land.

I fråga om förhållandet mellan begreppet avtal och begreppet
rättshandling har rått och råder ännu mycken oklarhet. Av ålder har
man plägat skilja mellan ensidiga och ömsesidiga rättshandlingar (rättsärenden)
och betraktat avtalet såsom det typiska exemplet på de senare.
Av denna terminologi blir en följd, att de viljeförklaringar, varigenom
ett avtal kommer till stånd, nämligen anbudet och antagandet, icke
kunna betecknas såsom rättshandlingar utan endast såsom delar eller
moment av den ömsesidiga rättshandlingen, avtalet. Detta betraktelsesätt
har utan tvivel sin grund i en från den romerska rätten härstammande
principiell obenägenhet att tillerkänna ensidiga rättshandlingar
bindande kraft; kan anbudet återkallas, så länge det ännu icke
accepterats, ligger det nära till hands att betrakta detsamma allenast
såsom ett led i avtalet och detta senare såsom grundläggande rättsfaktum.
När däremot, såsom enligt modern utländsk lagstiftning och
jämväl enligt förslaget är fallet, ett anbud till en frånvarande person
är bindande jämväl i den meningen, att det icke kan återkallas sedan
det kommit till adressatens kunskap, synes det vara naturligare att uppfatta
anbudet såsom en ensidig rättshandling, medförande förpliktelse
för avgivaren under villkor, att antagande svar kommer honom till banda
inom utsatt eller skälig tid. Vid ömsesidigt förpliktande avtal måste
detta svar giva uttryck åt anbudstagarens vilja att fullgöra den betingade
motprestationen, och svaret innebär alltså även det en förpliktande
viljeförklaring. Med denna uppfattning blir avtalet i själva verket icke en
rättshandling utan två. Insikten härom bör emellertid icke utgöra något
hinder att i överensstämmelse med gängse språkbruk tala om avtal och
andra rättshandlingar. Denna terminologi användes såväl i förslagets
överskrift som i vissa särskilda paragrafer i 3 kap. Det i lagtexten

117

flerstädes använda uttrycket »den, gent emot vilken rättshandlingen
företogs», betecknar vid avtal naturligtvis medkontrahenten. 1 motiven
begagnas detta senare ord för korthetens skull såsom synonymt med
lagtextens mera korrekta och omfattande uttryck. Något missförstånd
torde icke härav kunna föranledas.

Åven en fullmakt är, såsom i motiven till 2 kap. framhållits, att
anse såsom en rättshandling i förslagets mening. Genom själva befullmäktigandet
blir fullmaktsgivaren visserligen icke förpliktad i förhållande
till tredje man; först därigenom att en rättshandling företages på
grund av fullmakten uppkommer ett rättsförhållande dem emellan. Att
det sålunda fordras ett ytterligare rättsfaktum för att det med fullmakten
avsedda rättsförhållandet skall komma till stånd, hindrar emellertid icke,
att själva befullmäktigandet karakteriseras såsom en rättshandling. Det
föreligger alltså i själva verket två rättshandlingar, en från fullmäktigens
och en från fullmaktsgivarens sida, och de i 3 kap. givna bestämmelserna
om rättshandlingars ogiltighet kunna därför åberopas, icke blott
då fullmäktigens rättshandling framkallats genom tvång eller svek eller
lider av någon anuan där nämnd ogiltighetsgrund, utan jämväl då det
är fullmakten, som av någon sådan anledning är ogiltig.1)

Såsom exempel på andra rättshandlingar, som i följd av här givna
regler kunna bliva ogiltiga, må nämnas betalning av en skuld, överlämnande
(tradition) av en sak eller en kvantitet varor till fullgörande
av ett köpeavtal, återställande av lånt, lejt eller förtrott gods och över
huvud taget alla handlingar, som ske i syfte att uppfylla någon den
handlande åliggande förpliktelse. Dylika handlingar torde, även om de
enligt arten av det föreliggande rättsförhållandet skola fullgöras mot
bekommande av motprestation från andra sidan, icke enligt svenskt
språkbruk kunna betecknas såsom avtal. Åven handlingar, som icke
innefatta någon utfästelse från den handlandes sida eller något förfogande
över honom tillhöriga rättsobjekt utan närmast medföra rättsverkningar
mot den, gent emot vilken handlingen företages — exempelvis
uppsägning av ett skuldebrev eller av ett hyreskontrakt eller reklamation
i anledning av kontraktsbrott eller annat förhållande — äro att
anse såsom rättshandlingar i förslagets mening, å vilka bestämmelserna
i 3 kap. äro tillämpliga. Dessa bestämmelser avse även benefika rättshandlingar
(gåvor); testamenten falla däremot, såsom av förslagets överskrift
framgår, utom området för denna lagstiftning.

En hastig blick på förslagets stadganden om de särskilda ogiltighets -

3 kap.

fl Jfr Lassen § 23 vid not 34 — 3.6»

118

3 kap. grunderna giver vid handen, att dessa stadganden ingalunda göra anspråk
på att vara uttömmande. Omyndigas rättshandlingar äro av skäl, som
anförts i den skrivelse, vari kommittén redogjort för det nu avslutade
arbetet, icke i förslaget reglerade. Ej heller hava däri influtit några
bestämmelser angående rättshandlingar, företagna av sinnessjuka eller
eljest icke normala personer.2) I det preliminära utkastet behandlades detta
ämne i en särskild paragraf, vilken visserligen lämnade öppet, huruvida
en rättshandling, som tillkommit under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller tillfällig sinnesförvirring, under alla förhållanden eller
endast under särskilda förutsättningar är att anse såsom ogiltig, men
däremot öppnade möjlighet för domstolarna att för sådana fall, då medkontrahenten
var i god tro, tillerkänna denne rätt till ersättning för den
förlust han lidit genom att förlita sig på rättshandlingens giltighet (det
negativa intresset). Stadgandet var resultatet av en kompromiss. Enligt
vissas mening borde rättshandlingar, som företagits av sinnessjuka eller
eljest abnorma personer, i allo likställas med omyndigas rättshandlingar.
Andra åter höllo före, att detta endast borde gälla, om den sjuke förklarats
omyndig; i annat fall skulle det — särskilt i betraktande därav
att enligt nutida psykiatrisk uppfattning sinnessjukdom kan vara för
handen hos en person, vilken för lekmannen framstår såsom normal —
vara alltför farligt för rättssäkerheten, om hans rättshandlingar förklarades
ogiltiga utan hänsyn till medkontrahentens goda tro. Då enighet
härom icke kunnat uppnås och då den medlande ståndpunkt, som i utkastet
kommit till uttryck, icke helt tillfredsställde någondera sidans
anhängare, hava kommittéerna enat sig om att icke framlägga något
förslag i ämnet. Om detta ämne, såsom väl antagligt är, kommer att
upptagas till behandling i sammanhang med frågan om omyndigas rättshandlingar,
vinnes därigenom den fördelen, att ämnet kan regleras i
hela dess vidd. Frågan om rättskapaciteten har nämligen sin största
praktiska betydelse vid testamenten, ehuru vid rättshandlingar av detta
slag dess lösning icke är förenad med lika stora vanskligheter, i tv att
det allenast kommer an på testators sinnesbeskaffenhet och hänsyn icke
behöver tagas till förvärvarens goda tro.

-) Jfr Nordling s. 187; Eschelsson: Om skuldebrev, Uppsala 1912 (citerad
Eschelsson) s. 108—111; Kinberg: Om den rättsliga handlingsförmågan från psykiatrisk
synpunkt i Tidsskrift for Retsvidonskab 1913 s. 197—223; Lassen § 14 vid not 7 —12 a,
§ 16 II och samme författares avhandling »Vilje og Erklsering» s. 59 — 61; Stång § 17
not 1 och § 39 vid not 12 — C. c. 1124 och 503; Ö. §§ 865 och 21; B. G. B. §§ 104.
105; Schweizerisches Zivilgesetzbuch vom 10 Dezember 1907 art. 16—18; U. E. § 916;
Dernburg I § 63; Rumelin: Die Geisteskranken im Rechtsgeschäftsverkehr, Ttlbingen
1912; Planiol 1131 —1133, 1340: 6; Prochownick §§ 64—66.

119

De i början av 3 kap. upptagna stadgandena avse sådan ogiltighet,
som har sin grund i särskilda vid rättshandlingens tillkomst föreliggande
omständigheter, vilka uteslutit viljans frihet eller åt densamma givit ett
uttryck, som icke överensstämmer med den verkliga viljan. Ej heller
dessa stadganden göra emellertid anspråk på fullständighet; såsom i
motiven till dem skall närmare utvecklas, har det icke ansetts lämpligt
att uppställa särskilda regler vare sig om verkan av villfarelse i bevekelsegrunderna
till rättshandlingens företagande (s. k. error in motivis) eller
över huvud om betydelsen därav att de förutsättningar, från vilka den
handlande utgått, visa sig hava varit oriktiga eller icke gå i uppfyllelse.

När en rättshandling, varigenom någon åtkommit fast eller lös
egendom eller ock förvärvat skuldebrev eller annan handling, varå
fordran eller annan rättighet grundas, är ogiltig, uppstår fråga, huruvida
ogiltigheten kan åberopas gent emot tredje man, som i god tro
fått egendomen eller handlingen till sig överlåten från förvärvaren.
Härom innehåller förslaget inga bestämmelser, frånsett det särskilda
stadgandet i 35 § angående handlingar, som upprättats för skens skull,
och de regler om invändningar mot löpande skuldebrev, som upptagits
dels i 36 § första stycket dels i ett särskilt förslag till lag om ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. i förordningen om utsökningslagens införande m. m.
Åven för andra fall skulle det kunna ifrågasättas att uppställa särskilda
rättsregler till skydd för godtrosförvärv. När en ogiltighetsgrund —
exempelvis svikligt förledande — enligt förslagets bestämmelser icke
kan göras gällande, med mindre medkontrahenten insåg eller bort inse,
att densamma var för handen, kunde det tyckas, att ogiltigheten ej
heller borde få åberopas gent emot den, som utan sådan insikt från
honom förvärvat vad han genom rättshandlingen åtkommit. Att uppställa
en allmän regel av detta innehåll torde dock vara att gå för
långt. Beträffande lösören förefinnes i svensk rätt intet praktiskt behov
av en sådan regel, och beträffande fast egendom skulle det illa överensstämma
med de hos oss gällande rättsgrundsatser, om rätten att tala
å ett ogiltigt fång skulle utan vidare avskäras därigenom att förvärvaren
överläte egendomen till någon annan. Ej heller när skuldebrev
eller annan handling, som icke är av löpande egenskap, överlåtits till
annan, synes det kunna försvaras att för andra fall än sådana, som i
35 § avses, betaga handlingens utfärdare rätt att mot förvärvaren
göra samma invändningar i fråga om handlingens giltighet som mot
hans företrädare.

Beträffande avtal eller andra rättshandlingar till förmån för tredje
man innehåller förslaget inga särskilda bestämmelser, men vad däri

3 kap.

120

3 kap.

stadgas skall naturligtvis tillämpas även å rättshandlingar av detta slag.
I sådant avseende må erinras, att det i 3 kap. mångenstädes använda
uttrycket »den, gent emot vilken rättshandlingen företogs», vid avtal
till förmån för tredje man betecknar medkontrahenten och icke tredje
man. När en rättshandlings giltighet eller verkan enligt förslaget är
beroende av god tro hos den, gent emot vilken handlingen företogs,
avses alltså även vid dylika avtal medkontrahenten, och det gagnar
icke tredje man, att han varit i god tro, när medkontrahenten icke
varit det. Detta torde ock överensstämma med rådande rättsuppfattning
både inom och utom de skandinaviska länderna.3)

_ När viss form för en rättshandling är föreskriven i lag, äro naturligtvis
rättshandlingar, som företagas utan iakttagande av formföreskriften,
i regel ogiltiga. Förslaget innehåller inga bestämmelser om
sådana ogiltighetsgrunder, vilka lämpligen behandlas i sammanhang
med den formföreskrift, varom fråga är.

I utländsk lagstiftning förekomma understundom allmänna bestämmelser
av innehåll, att rättshandlingar, som strida mot lag eller goda
seder, äro ogiltiga. *) Enligt kommitténs mening skulle ett dylikt allmänt
uttalande icke äga något värde. Det är ingalunda säkert, att en rättshandling,
som ur viss synpunkt är lagstridig eller till och med straffbar,
icke är civilrättsligt giltig, och lika litet torde någon allmän rättsregel
kunna uppställas av innehåll, att varje rättshandling, som går ut på
något moraliskt förkastligt eller innefattar vederlag därför, är ogiltig.
Frågan, om och i vad mån en rättshandling på grund av det omoraliska
i dess innehåll må anses juridiskt ogiltig, torde hädanefter liksom
hittills böra överlämnas åt domstolarna att efter omständigheterna i
det särskilda fallet avgöra. Ej heller beträffande spel och vad och
därmed sammanhängande frågor hava särskilda bestämmelser ansetts
böra meddelas.5)

De stadganden förslaget innehåller angående rättshandlingars ogiltighet
på grund av deras innehåll (37—40 §§) hava alla karaktären av
inskränkningar i avtalsfriheten för särskilda fall, i vilka erfarenheten
visat, att denna lätteligen missbrukas till förfång för den ekonomiskt

3) Jfr Lassen § 24 vid not 24; Stång § 23 vid not 34 — B. G. B. § 334

och § 123:2 pkt. 2; 77. E. § 1035; Ö. E. § 178: 2.

,.4) Se G- c. 1131, 1133; B. G. B. §§ 134, 138: i; S. O. 20; 77. E. §§ 955,
956; O. E. § 157. Jfr Lassen § 20 in; Stång § 38 xvm, XIX, §§ 45, 46.

5) Jfr Lassen § 128; norsk “Lov om den almindelige borgerlige straffelovs

ikrafttraeden“ den 22 maj 1902 § 12: l — C. c. 1965, 1967; Ö. §§ 1270—1272;
B. G. B. § 762; S. O. 513, 514; 77. E. §§ 960, 961.

121

svagare parten. Enahanda är förhållandet med de till skydd för köparen
givna bestämmelser, som upptagits i det särskilda lagförslaget om
avbetalningsköp. I sådana fall som de nu nämnda är rättshandlingen
ieke i sin helhet ogiltig, utan åt domstolarna har allenast tillerkänts
befogenhet att jämka på dess innehåll i den mån detta finnes vara
uppenbart obilligt. Åven de i de föregående paragraferna omnämnda
ogiltighetsgrunderna kunna under särskilda förhållanden föranleda därtill
att en rättshandling blir endast delvis ogiltig. Under vilka förutsättningar
detta bör bliva fallet, lärer icke kunna genom bestämmelser
i lag avgöras.

29 och SO §§.J)

1734 års lag innehåller som bekant icke några allmänna rättsregler
angående förutsättningarna för avtals och andra rättshandlingars
giltighet. Efter en uppräkning av olika slag av laga fång i 1 kap. 1 §
jordabalken heter det helt allmänt: »Lagligt stånde, olagligt återgånge».
Vad som gör ett fång olagligt angives icke generellt, utan
man har att härutinnan söka ledning av spridda bestämmelser om
särskilda slag av avtal. I fråga om verkan av tvång och svek återfinnas
sådana bestämmelser — förutom i 1 kap. 5 § och 4 kap. 1 och
7 §§ giftermålsbalken — i 1 kap. 1 § handelsbalken. Sistnämnda lagrum
innehåller i fråga om köp av lös egendom följande stadgande:
»Köp bör ske utan tvång eller list, med säljarens och köparens goda
ja och samtycke. Sker det annorledes, vare ogilt.» Ehuru detta
stadgande säkerligen närmast åsyftar sådana fall, då tvånget eller sveket
utövats av medkontrahenten, har detsamma åberopats till stöd därför att
avtal, som framkallats genom tvång eller svek, enligt svensk rätt skulle
vara ogiltiga, även då det är tredje man, som gjort sig skyldig till
tvång eller förledande, och medkontrahenten saknat kunskap därom.
Denna tolkning vinner ett visst stöd därav att enligt 4 kap. 3 §
utsökningsbalken — vars innehåll ligger till grund för de bestämmelser,
som numera återfinnas i 10 § 2 mom. av förordningen om utsöknings -

!) Jfr N. L. B. 16 §; Nordling s. 184—186; Berling: Om påföljderna av tvång
enligt svensk civilrätt I, Lund 1904, särskilt s. 33—35, 37—39; Hagströmer: Föreläsningar
i svensk straffrätt II (1911) s. 244—278; Eschelsson s. 105, 129—131; Lassen
§ 15; Stång § 38 ix, X, § 43 — C. c. 1111—1115, 1117, 1304; Ö. §§ 870, 874,
875; B. G. B. §§ 123, 124; S. O. 29—31; U. E. §§ 991—994, 1000-1002; Ö. E.
§§ 152, 154, 155: Dernburg I § 147; Planiol 1112 — 1117, 1340: 2, 1347; Prochownick
§§ 81, 82.

122

29 och 30 §§. lagens införande m. ro. — invändning om tvång eller förledande att
utgiva skuldebrev kunde göras gällande även gent emot den, som i god
tro blivit innehavare av skuldebrevet.

Varken i lagkommitténs eller äldre lagberedningens förslag till
allmän civillag förekom någon motsvarighet till nämnda stadgande.
Det av nya lagberedningen år 1894 avgivna förslaget till lag om köp
och byte injuehöM däremot en uttrycklig bestämmelse, att den, som blivit
tvungen eller förledd att sluta köp, skulle äga rätt att påyrka återgång
av köpet, utan att därvid gjordes någon skillnad, allt eftersom medkontrahenten
var i god tro eller icke. Vid förslagets granskning inom högsta
domstolen anmärktes emellertid mot denna bestämmelse, att tvång eller
förledande, som utövats av tredje man, icke borde få åberopas mot medkontrahenten,
såvida denne vid avtalets ingående saknat vetskap därom.

I den utländska lagstiftningen göres i allmänhet skillnad mellan
rättshandlingar, som framkallats genom tvång, och sådana, som hava
sin grund i svikligt förledande. De senare äro i allmänhet giltiga, om
det är tredje man, som gjort sig skyldig till sveket, och medkontrahenten
varken insett eller bort inse, att svek ägt rum. Vad tvång
beträffar, hava de flesta främmande lagar fästhållit vid den redan i den
romerska rätten gällande grundsatsen, att därigenom framkallade rättshandlingar
äro ogiltiga utan hänsyn till medkontrahentens goda tro.
Denna grundsats har kommit till uttryck såväl i den franska som den
tyska civillagen och anses vara gällande även i dansk och norsk rätt.
Den schweiziska lagen om obligationsrätten står på samma ståndpunkt,
ehuru man vid lagens revision i anledning av den nya schweiziska civillagens
tillkomst väsentligen modifierat densamma genom ett tillägg av
innehåll, att om tvånget utövats av tredje man och medkontrahenten varit
i god tro, det kan åläggas den tvungne att ersätta honom hans förlust.
Enligt den österrikiska civillagen gäller däremot, att tvång från tredje
mans sida icke kan åberopas mot medkontrahenten, såvida denne var i
god tro, och samma grundsats har kommit till uttryck i de lagförslag,
som nyligen framlagts i Österrike och Ungern. Enahanda ståndpunkt
intager den engelska rätten.

Att den, som själv framkallat en rättshandling genom rättsstridigt
tvång, icke bör kunna grunda någon rätt å densamma, är uppenbart.
Detsamma bör gälla om den, som varit delaktig i tvång, utövat av tredje
man, eller som insett eller bort inse, att rättshandlingen framkallats genom
sådant tvång. Meningarna kunna vara delade egentligen endast om
sådana i verkligheten icke synnerligen ofta förekommande fall, då tvång
utövats av tredje man och medkontrahenten varken ägt eller bort äga

kunskap därom. Såsom don föregående översikten av den utländska —* oc*‘
lagstiftningen giver vid handen, upprätthåller man i allmänhet jämväl
för dessa fall — i motsats mot vad som gäller i händelse av svikligt
förfarande från tredje mans sida — grundsatsen om rättshandlingens
ogiltighet och tager sålunda icke någon hänsyn till medkontrahentens goda
tro. Den olika behandlingen av tvång och svek i detta avseende är
säkerligen i främsta rummet att tillskriva den romerska rättens inflytande.
Granskar man de reella grunder, på vilka åtskillnaden vilar, skall man
finna, att dessa äro skäligen svaga. Det plägar anföras, att det skulle
vara svårare att skydda sig mot tvång än mot svikligt förfarande, men
om detta påstående håller streck för andra fall än sådana, då tvånget
utövas med våldsamma medel eller eljest är av allvarligare beskaffenhet,
är minst sagt tvivelaktigt. Större betydelse bör måhända tillmätas ett
annat stundom anfört skäl, nämligen att det med hänsyn därtill att tvång
är eu i rättslivet vida mera sällsynt förteelse än svek icke är lika farligt
för rättssäkerheten att låta detsamma medföra verkan även gent emot en
medkontrahent i god tro.

Ju kraftigare de tvångsmedel äro, varigenom en rättshaudling framkallats,
desto starkare reagerar rättskänslan mot att låta densamma gälla
mot den tvungne. Har tvånget nått den intensitet, att den tvungne varit
ett alldeles viljelöst redskap i den andres hand — man talar i sådana
fall om vis absoluta i motsats mot vis compulsiva — kan man icke ens
säga, att den rättshandling, varom fråga är, verkligen företagits av
den tvungne; i varje fall kan det icke komma i fråga, att denne skulle
bliva bunden av densamma. Men även då rättshandlingen så till vida
är resultatet av en viljeakt från den tvungnes sida, att denne, ställd
inför valet att företaga densamma eller att bliva utsatt för våldsamheter,
föredragit det förra alternativet, synes det svårligen kunna försvaras att
låta hänsyn till den tvungne vika för hänsyn till medkontrahenten, därför
att denne varit i god tro. Mot sådana grövre former av tvång, som
nu nämnts, lärer lagstiftningen alltfort böra reagera genom att förklara
därigenom framkallade rättshandlingar obetingat ogiltiga. Det är emellertid
icke tvångsmedel av detta slag, som under nutida förhållanden
spela den största rollen. Såsom medel för utpressning använder man
sig i våra dagar huvudsakligen av hot att till åtal angiva eller eljest
yppa något brottsligt eller skandalöst förhållande av den person, som är
föremål för utpressningen. En rättshandling, som företages under trycket
av sådant hot, är visserligen ej heller den resultat av den handlandes
fria vilja, men denne har dock här större möjlighet att reagera mot den
påtryckning, varför han är utsatt. Att det oaktat låta honom undan -

124

29 och 30 §§. draga sig rättshandlingens fullgörande gent emot en person, som saknat
all kännedom om de omständigheter, varunder den tillkommit, skulle illa
överensstämma med den tendens att skydda förvärv i god tro, som
genomgår den moderna lagstiftningen.

På nu anförda grunder vilar den åtskillnad, som i förslaget gjorts
mellan tvång av grövre och tvång av mindre grov beskaffenhet. I fråga
om gränsen mellan dessa båda slag av tvång råder icke full överensstämmelse
mellan de tre texterna, vilket beror därav att man vid beskrivningen
av de tvångsmedel, som äro utmärkande för det grövre slaget,
i varje text anslutit sig till de bestämmelser i vederbörande lands strafflag,
som karakterisera rån. Enligt det svenska förslaget fordras alltså, att
såsom medel för tvånget använts våld å person eller ock bot, som innebär
trängande fara. En rättshandling, som framtvungits genom sådana
medel, är enligt 29 § första stycket icke under några förhållanden gällande
mot den tvungne; att den, gent emot vilken rättshandlingen företagits,
må hava varit i god tro, kommer härvid icke i betraktande. I 30 §
däremot stadgas, att en rättshandling, som framkallats genom lindrigare
tvångsmedel, icke kan göras gällande mot den tvungne, såvida den, gent
emot vilken rättshandlingen företogs, själv utövat tvånget eller ock insett
eller bort inse, att handlingen framkallats genom tvång från tredje mans
sida. Efter orden utsäger detta stadgande endast, att tvång av där
avsedda slag kan åberopas mot den, som icke var i god tro, men
av detsamma, jämfört med 29 §, följer naturligtvis, att sådant tvång i
allmänhet icke kan åberopas mot den, som var i god tro. I fråga om
skälen därtill att man icke i den föreslagna lagtexten direkt uttalat sistnämnda
grundsats hänvisas till det vid 34 § anförda.

För att en rättshandling skall vara ogiltig på grund av tvång
förutsättes, att det använda tvånget varit rättsstridigt.2 3 *) Detta är fallet,
icke blott om de använda tvångsmedlen i och för sig varit rättsstridiga,
utan även då någon medelst hot att företaga en åtgärd, vartill han är
lagligen berättigad, tilltvingat sig obehöriga förmåner. Hit hör exempelvis,
att någon utpressar penningar genom hot om angivelse för brott,
åtminstone såvida han icke i fråga om detta brott har målsäganderätt.8)
En betalning, som framtvungits genom hot om lagsökning för fordringen,
är däremot naturligtvis fullt giltig. Att allenast rättsstridigt tvång
faller in under de föreslagna bestämmelserna, framgår av deras avfatt -

2) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 30 juni 1910 (N. J. A. s. 368).

3) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 7 okt. 1897 (N. J. A. s. 476) och dom den 21

nov. 1910 (N. J. A. s. 594).

125

ning. Lydelsen av 30 § utvisar också, att med kontrahenten icke anses-9 och 30 §§
hava varit i ond tro, med mindre han insett eller bort inse, icke blott
att tvång utövats, utan även att detta varit rättsstridigt.

Att den, som varit utsatt för rättsstridigt tvång, är berättigad att
av den tvingande söka ersättning för den skada han därigenom lidit, är
uppenbart. Dylik rätt tillkommer honom, evad han är berättigad att
åberopa rättshandlingens ogiltighet eller icke, och i förra fallet vare sig
han gör bruk av denna senare rätt eller föredrager att låta rättshandlingen
gälla. Särskilda bestämmelser härom hava ansetts obehövliga.

För rätten att åberopa tvång stadgas i utländska lagar ofta en
viss preskriptionstid, efter vars utgång den tvungne icke äger söka åter
vad som blivit'' honom genom tvånget avhänt; även efter utgången av
denna tid anses han emellertid kunna göra invändning om tvång gent
emot anspråk på fullgörande av den rättshandling, varom fråga är, och
är naturligtvis oförhindrad att kräva skadestånd av den, som utövat
tvånget. Också i nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte
förekom en särskild preskriptionsbestämmelse. Dylika bestämmelser äro
givetvis av värde i den mån tvång kan åberopas gent emot godtroende
medkontrahent, men sakna enligt kommitténs tanke giltig rättsgrund, lör
så vitt den tvungne därigenom skulle avskäras från rätten att söka sitt
åter från den, som utövat tvånget eller därom haft vetskap. Vill den
tvungne åberopa tvånget gent emot medkontrahent i god tro, bör det
däremot åligga honom att utan oskäligt uppehåll efter dess upphörande
giva denne meddelande därom vid äventyr att rättshandlingen eljest
blir gällande mot den tvungne, vare sig den blivit å hans sida fullgjord
eller icke. Härigenom blir medkontrahentens intresse bättre tillgodosett
än om det skulle stå den tvungne fritt att avvakta utgången av en viss
för alla fall lika preskriptionstid; även om denna sattes relativt kort,
kunde medkontrahenten lida avsevärd skada därigenom att han icke
tidigare fått kännedom om rättshandlingens ogiltighet. På dessa grunder
vilar stadgandet i 29 § andra stycket. Det avser enligt ordalydelsen
endast sådant tvång, som omtalas i första stycket. Även om man anser,
att tvång av det slag, som plägar betecknas såsom vis absoluta, icke
går in därunder, lärer det emellertid icke kunna betvivlas, att jämväl
den, som varit utsatt för sådant tvång, enligt grunderna för det föreslagna
stadgandet har reklamationsskyldighet. Att icke någon motsvarande
bestämmelse upptagits i 30 §, beror därav att denna för sin
tillämpning förutsätter ond tro hos medkontrahenten.

Såsom i den inledande motiveringen till detta kapitel framhållits,
hava här givna bestämmelser icke till uppgift att avgöra, i vad mån en

126

29 och c
31 i

rättshandlings ogiltighet kan åberopas mot någon, som stöder sin rätt
på överlåtelse från den, gent emot vilken rättshandlingen företagits.
Lika litet som föreliggande förslag löser frågan, om den tvungne över
huvud har någon talan mot den, som under sådana förhållanden åtkommit
egendom, vilken blivit honom genom tvånget frånhänd, avgör detsamma,
huruvida den i 29 § andra stycket föreskrivna reklamationsskyldigheten
utgör förutsättning för bifall till dylik talan. Regetas
avfattning giver otvetydigt vid handen, att därigenom endast stadgas
reklamationsskyldighet i förhållande till den, gent. emot vilken rättshandlingen
företogs.

Enligt nu gällande lag — 10 § 2 mom. i förordningen om nya utsökningslagens
införande — åligger det den, som blivit tvungen att
utfärda ett löpande skuldebrev, att hos offentlig myndighet göra anmälan
om tvånget, såvida han vill vara bibehållen vid sin rätt att åberopa detsamma
gent emot den, som senare i god tro blivit innehavare av skuldebrevet.
Detta stadgande skall enligt kommitténs förslag upphöra att
gälla. Skälen härför skola utvecklas vid motiveringen av det särskilda
törslaget till lag om äAdrad lydelse av nämnda lagrum.

31 §.b

I utländsk lagstiftning göres, såsom i motiven till 29 och 30 §§
framhållits, i allmänhet den åtskillnaden mellan rättshandlingar, som
framkallats genom tvång, och sådana, som hava sin grund i svikligt
förledande, att de förra under alla förhållanden äro ogiltiga, men de
senare endast om det är medkontrahenten, som gjort sig skyldig till
svikligt förfarande, eller om han insett eller bort inse, att svek ägt rum
från tredje mans sida. Att svek icke får åberopas mot medkontrahent
i god tro, var en redan i den romerska rätten erkänd rättsgrundsats,
vilken sedermera fastslagits i fransk, österrikisk, schweizisk och tysk lagstiftning
och även i den engelska och dansk-norska rätten är gällande.
Enligt svensk lag äro däremot, såsom likaledes förut omnämnts, tvång
och svek likställda, och den allmänna meningen i vårt land torde vara,
att den, som blivit svikligen förledd att företaga en rättshandling, kan
åberopa förledandet gent emot medkontrahenten, även om denne varit i

’) Jfr N. L. B. 16 §; Nordlmg s. 184—186; Eschelsaon s. 127 —129; Lassen
§ 19; Stång § 38 iv—vin, § 40 vn, xi — C. c. 1116, 1117, 1304; Ö. §§ 871 —
875; B. G. B. §§ 123, 124; S. O. 28, 31; U. E. §§ 991—994, 1000—1002; Ö. E.
§§ 152, 154, 155; Dernburg I § 146; Planiol 1102—1111, 1340: i, 1347; Prochownick
§§ 81, 82, 90, 289 b-d.

127

god tro. Detta gäller, där löpande skuldebrev utfärdats, dock endast
under förutsättning, att anmälan om förledandet skett på sätt särskilt
är stadgat.

Enligt kommitténs tanke förtjänar denna grundsats, som utom
Sverige och Finland icke torde hava vunnit erkännande i något rättssystem,
icke att vidare upprätthållas. De skäl, som ligga till grund
för de i 30 § föreslagna bestämmelserna angående sådant tvång, som
där avses, göra sig med ökad styrka gällande, när rättshandlingen framkallats
genom svek. Redan den omständigheten, att svek faktiskt förekommer
ojämförligt oftare än tvång, gör det för rättssäkerheten vida
farligare att låta den, som varit utsatt för svek från tredje mans sida,
åberopa detta gent emot eu medkontrahent, som därom varken ägt eller
bort äga kunskap. Endast för sådana fall, då den, gent emot vilken
rättshandlingen företogs, själv gjort sig skyldig till svek eller då han
insett eller bort inse, att rättshandlingen framkallats genom svikligt
förledande från tredje mans sida, har man ansett sig böra fastslå, att
rättshandlingen icke är gällande mot den förledde. Stadgandet härom
har formulerats i överensstämmelse med 30 §. Av detsamma blir naturligtvis
en följd, att när ingendera av dessa förutsättningar är för handen,
rättshandlingen i allmänhet kan göras gällande av den, gent emot vilken
den företagits. I fråga om anledningen därtill att detta icke direkt
uttalats hänvisas till det vid 34 § anförda.

Lika litet som i fråga om tvång har det ansetts nödigt att beträffande
svek uttala, att den förledde är berättigad till skadestånd av
den, som gjort sig skyldig till svikligt förledande mot honom, och att
skadestånd kan utkrävas, evad rättshandlingen blir gällande eller icke.
Att icke någon särskild reklamationsregel, motsvarande den i 29 § andra
stycket för visst slag av tvång givna, upptagits i förevarande paragraf,
beror därav att denna för sin tillämpning förutsätter ond tro hos medkontrahenten,
vilken vid sådant förhållande enligt kommitténs tanke icke
bör kunna grunda någon rätt därå: att den andre låter någon tid förflyta,
innan han giver till känna, att han icke vill låta rättshandlingen gälla.

Enligt allmänna rättsgrundsatser åligger det den, som vill med
åberopande av svek undandraga sig fullgörandet av en rättshandling eller
kräva åter vad han på grund därav utgivit, att bevisa, att han vant
utsatt för svikligt förfarande och därigenom föranletts till handlingen.2)
Åven om domstolarna icke ställa alltför stora anspråk på bevisningen
i sistnämnda avseende, kan det mången gång för honom vara förenat

s) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 7 okt. 1910 (N. J. A. s. 499).

128

31 > 32 §§. med svårigheter att styrka, att det svikliga förfarandet inverkat bestämmande
å hans handlingssätt. Man har därför ansett sig böra uppställa
en presumtion i denna riktning för sådana fall, då det är medkontrahenten,
som gjort sig skyldig till svikligt förfarande. Kan denne övertygas
om att hava svikligen — d. v. s. mot bättre vetande och i avsikt
att därigenom förleda den andre till rättshandlingens företagande —
lämnat positivt oriktiga uppgifter angående omständigheter, som kunna
antagas vara av betydelse för den andres benägenhet att företaga rättshandlingen,
eller att genom förtigande av sådana omständigheter8) hava
gjort sig skyldig till svikligt förfärande, synes det icke innefatta någon
obillighet mot honom, om man, därest han vill göra gällande, att de
av honom uppgivna eller förtegade omständigheterna icke haft något
inflytande å rättshandlingens tillkomst eller innehåll, fordrar bevisning
därom från hans sida. På dessa grunder vilar den bestämmelse, som
upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. Det torde knappast
behöva påpekas, att både denna bestämmelse och den i första stycket
givna materiella rättsregeln för sin tillämpning förutsätta, att det förfarande,
varom fråga är, kan karakteriseras såsom svikligt, och att
detta icke lika ofta är fallet, när någon för rättshandlingen betydelsefull
omständighet förtegats som när positivt oriktiga uppgifter lämnats.

32 §P)

Den ogiltighetsgrund, varom i förevarande paragraf är fråga, har
icke lika gamla anor i rättens historia som de i det föregående behandlade.
Mot missbruk av ekonomisk övermakt sökte man i äldre tid
huvudsakligen inskrida genom förbud att vid försträckning taga ränta
utöver viss höjd; överträdelse härav betecknades såsom ocker och medförde
i allmänhet både kriminellt ansvar och förverkande av den utfästa
räntan. I mitten av förra århundradet skedde ett omslag, vilket plägar
betecknas med uttrycket räntans frigivande; liksom den fria konkurrensen
bestämde varuprisen, borde det, ansåg man, stå den enskilde fritt att
betinga sig så hög ränta å sitt kapital, som han kunde erhålla. Avtalsfriheten
på detta område gav emellertid snart anledning till missbruk,

3) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 18 nov. 1910 (N. J. A. s. 648).

x) Jfr Winroth: Strödda uppsatser I, Uppsala 1901, s. 56—61; Lassen § 15
vid not 10, § 20 vid not 10 b - 11 och § 98 vid not 76—97; norsk “Lov om den
almindelige borgerlige straffelovs ikrafttraeden" den 22 maj 1902 § 17; Stång § 44 och
§ 40 II — B. G. B. § 138: 2; S. O. 21; U. E. § 957; Ö. E. § 157: 4; Deruturg I
§§ 126, 127; Planiol 1118, 2075—2083; Prochownick §§ 81, 82, 84, 86.

129

och det befanns nödigt att i annan form inskrida mot densamma. Ett
nytt ockerbegrepp utbildades, enligt vilket ocker karakteriserades icke
såsom ett överskridande av ett en gång för alla bestämt räntemaximum
utan såsom ett förfarande, varigenom någon begagnar sig av medkontrahentens
brydsamma ställning till att förskaffa sig oskälig vinst
på hans bekostnad. I Tyskland genomfördes en på dessa principer
byggd lagstiftning år 1880. Den gällde dock till en början endast
beviljande av penningelån eller anstånd med betalning — s. k. kreditocker
— men utsträcktes 1893 till att gälla rättshandlingar av annat
slag — s. k. sakocker — exempelvis köp till oskäligt lågt pris av
föremål, som ägaren i följd av sin nödställda belägenhet ser sig tvungen
att sälja. Den tyska lagstiftningen har tjänat till förebild för motsvarande
bestämmelser i den reviderade schweiziska lagen om obligationsrätten
samt i de förut omnämnda österrikiska och ungerska lagförslagen.
Liknande grundsatser gälla och hava sedan länge gällt i engelsk
rätt, i det att rättshandlingar, som tillkommit genom otillbörlig påverkan
(undue influence), anses ogiltiga, om m edkontrahenten gjort sig
skyldig därtill eller ock insett eller bort inse, att den handlande varit
utsatt för sådan påverkan från tredje mans sida. I den franska lagstiftningen
har däremot det moderna ockerbegreppet icke vunnit erkännande;
bortsett från handelsförhållanden, där obegränsad avtalsfrihet numera
råder, upprätthålles ännu i Frankrike förbudet att taga ränta utöver
viss höjd.

Vad de nordiska länderna beträffar, må här framhållas, att i Danmark
råder full avtalsfrihet i fråga om räntans storlek utom beträffande
fordringar mot säkerhet i fast egendom; det moderna ockerbegreppet är
för den danska rätten främmande. I norsk lagstiftning vann detta begrepp
insteg genom en lag 1888, som dock endast avsåg kreditocker;
genom norska strafflagen 1902 § 295 och promulgationslagen till densamma
§ 17 utsträcktes bestämmelserna till att gälla även sakocker.
För smärre lån mot handpant finnas ännu särskilda stadganden om räntemaximum.
I vårt land upphävdes förbudet att taga eller låta förskriva
sig högre ränta än sex procent, i vad det avsåg försträckningar, som utan
inteckningssäkerhet lämnas på viss tid ej överstigande sex månader,
genom kungörelsen den 13 september 1864 och, i vad det därefter gällde,
genom lagen den 28 september 1907. Redan dessförinnan hade genom
lagen den 14 juni 1901 det moderna ockerbegreppet införlivats med
svensk lagstiftning. Denna lag gäller dock endast kreditocker. Har
någon annorledes än vid försträckning av penningar eller beviljande av
anstånd med gälds betalning gjort sig skyldig till sådant förfarande, som

32 §.

130

32 §• i nämnda lag beskrives, är förfarandet icke straffbart, ocdi en rättshandling,
som tillkommit under sådana förhållanden, lärer icke kunna
anses ogiltig. Den finska strafflagen 1889 står på väsentligen samma
ståndpunkt som 1901 års lag.

Enligt kommitténs tanke saknas giltig anledning att begränsa
ockerlagstiftningen till att avse blott kreditocker. Föreligga de förutsättningar,
som enligt modern rättsuppfattning äro utmärkande för ocker,
böra påföljderna därav bliva desamma, vare sig rättshandlingen har
egenskap av försträckning eller icke. Att man såväl i vårt land som
annorstädes tidigare ingripit mot det ocker, som utövas vid beviljande
av kredit och förlängning av kredittiden, har sin grund däri att dessa
fall tilldragit sig den största uppmärksamheten, enär de föranlett de
grövsta missbruken av avtalsfriheten. Har man en gång kommit till
insikt om att det förkastliga ligger däri att någon utnyttjar annans
beträngda ställning till att förskaffa sig orättfärdig vinning på hans
bekostnad, låter det sig emellertid icke försvara att bortse härifrån, när
fråga är om en rättshandling av annat slag än försträckning eller beviljande
av anstånd med gälds betalning, utan grundsatsen måste genomföras
i fråga om alla rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
Bestämmelserna i ämnet böra då också, i likhet med vad som skett i
den nya tyska och schweiziska lagstiftningen, upptagas bland övriga
stadganden om rättshandlingars ogiltighet.

Förslagets bestämmelser i fråga om förutsättningarna för ocker
ansluta sig ganska nära till de i 1901 års lag givna. Det fordras sålunda,
att någon begagnat sig av — eller »utnyttjat», såsom det i de andra
texterna använda uttrycket lyder — annans trångmål, oförstånd eller
lättsinne. Med trångmål förstås icke blott ekonomiskt trångmål utan
även annan nödställd belägenhet, t. ex. sjönöd eller annan livsfara.
Uttrycket oförstånd är naturligtvis icke liktydigt med saknad av förståndets
bruk utan betecknar bristande omdömesförmåga i allmänhet eller
beträffande en sådan affär som den ifrågavarande; det torde således till
fullo motsvara vad som i de andra texterna betecknas med uttrycken
enfald (förståndssvaghet) och oerfarenhet. Att lättsinne särskilt nämnes,
beror därav att det, enligt vad erfarenheten visar, företrädesvis är unga
personer, som i förhoppning om blivande arv eller understöd från förmögna
släktingar kasta sig i händerna på ockrare. Fn annan kategori
av personer, som torde vara i behov av särskilt skydd, äro de, som
intaga en beroende ställning i förhållande till någon, vilken kan begagna
sig därav för att bereda sig oskälig vinning på deras bekostnad. Under
bestämmelsen härom falla exempelvis avtal, varigenom någon tillskansar

131

sig obehöriga fördelar av den, som för sin uppfostran eller utbildning
är hänvisad till honom. Det förutsattes emellertid, att ett personligt
avhängighetsförhållande missbrukas; avtal, varigenom någon anställes i
arbete mot en oskäligt ringa lön, kunna icke förklaras ogiltiga allenast
därför att den anställde så till vida befunnit sig i en beroende ställning,
att annat arbete icke stått honom till buds.

Då förslaget, såsom förut är nämnt, likställer sakocker och kreditocker,
har det varit nödvändigt att i allmännare ordalag än de i 1901
års lag begagnade angiva beskaffenheten av den genom ocker framkallade
rättshandlingen. Av den föreslagna lagtexten framgår, att förfarandet
skall hava resulterat i eu rättshandling, varigenom den förfördelade presterat
eller förbundit sig att prestera något, som står i uppenbart missförhållande
till värdet av motprestationen eller för vilket någon motprestation
icke skall utgå. Om, såsom i allmänhet är fallet, prestationer
skola utgöras å ömse sidor, är det således, för att ocker skall
föreligga, icke tillräckligt, att prestationerna icke till fullo motsvara
varandra i värde, utan det måste föreligga en så pass betydande värdeskillnad,
att man kan tala om ett uppenbart missförhållande mellan prestationerna.
En dylik fordran uppställes allmänt för att förfarandet skall
vara straffbart, och det synes ur rättssäkerhetens synpunkt svårligen kunna
försvaras att eftergiva densamma, när det gäller att reglera handlingens
civilrättsliga följder. Det norska förslaget står emellertid härutinnan på
en annan ståndpunkt, i det att enligt detsamma en rättshandling, vilken
framkallats genom sådant missbruk av ekonomisk övermakt, som ovan
beskrivits, är ogiltig, så snart ett missförhållande mellan prestationerna
föreligger; att detta skall vara uppenbart, vilket även enligt norska
strafflagen utgör eu förutsättning för straffbarhet, kräves icke. Vad
härefter beträffar gåvor och andra rättshandlingar, vid vilka vederlag
icke utgår eller betingas, torde det vara jämförelsevis sällsynt, att de
tillkomma under sådana förhållanden, som här avses. Något giltigt skäl
att utesluta de föreslagna bestämmelserna från tillämpning i dylika fall
torde dock icke förefinnas, så mycket mindre som särskilt missbruk av
annans beroende ställning kan tänkas förekomma i den form, att denne
förmås att genom gåvor visa sin erkänsla mot den, av vilken han i ett
eller annat avseende är beroende. Den engelska rättens regler om
»undue influence» tillämpas också å benefika rättshandlingar.

I likhet med vad som enligt förslaget gäller vid svek och vissa
slag av tvång har man även vid ocker att skilja mellan sådana fall, då
det otillbörliga förhållandet ligger medkontrahenten till last och då tredje
man gjort sig skyldig därtill. I förra fallet är rättshandlingen alltid

32 §•

132

32, 33 §§. ogiltig. I senare fallet gäller enligt andra stycket, att rättshandlingen är
ogiltig, såframt medkontrahenten insett eller bort inse förhållandet; är
detta icke händelsen, kan han i allmänhet göra rättshandlingen gällande,
och den, som varit utsatt för ocker, får nöjas med skadestånd av ockraren.
Att denne är skadeståndsskyldig, har ansetts obehövligt att uttala.
Jämväl därutinnan råder överensstämmelse mellan förevarande paragraf
och de båda närmast föregående, att särskilda regler om reklamationsskyldighet
icke i någon av dem upptagits. Beträffande skälen härför
hänvisas till det vid 29 och 30 §§ anförda.

I fråga om ett särskilt slag av avtal, nämligen sådana, som avse
bärgning av förolyckat eller nödställt fartyg eller dess last, finnas redan
i gällande rätt stadgande^ vilka kunna anses innefatta en tillämpning
av samma vidsträckta ockerbegrepp, som ligger till grund för förslagets
bestämmelser. Dessa stadganden hava sm plats i 227 § sjölagen, sådant
detta lagrum lyder enligt lagen den 13 december 1912. De ändringar,
som genom nämnda lag vidtogos i sjölagen, utgöra resultatet av ett
samarbete mellan ett stort antal sjöfartsidkande länder i syfte att åstadkomma
bland annat överensstämmande rättsregler angående bärgning.
I denna på gällande konvention grundade lagstiftning torde någon ändring
icke böra vidtagas genom särskild lagstiftning för de skandinaviska länderna.
Vid sådant förhållande hava de kommitterade, som utarbetat
föreliggande förslag, enat sig om att i tredje stycket av förevarande
paragraf införa en erinran därom att de nu föreslagna bestämmelserna
icke medföra någon ändring i sjölagens ifrågavarande stadgande.

1901 års lag angående ocker innehåller som bekant både straffrättsliga
stadganden och civilrättsliga regler. De senare lära, om det
nu framlagda förslaget upphöjes till lag, böra upphöra att gälla. Eu
bestämmelse härom har också upptagits i 43 §. Vad beträffar de straffrättsliga
stadgandena i nämnda lag, torde det böra tagas under övervägande,
huruvida icke en omarbetning av dem i syfte att även i kriminellt
avseende likställa sakocker med kreditocker kan anses påkallad.
Kommittén har ansett det ligga utom dess uppgift att framlägga något
förslag i sådant syfte, så mycket mera som eu omarbetning av strafflagstiftningen
i dess helhet ju är förestående. 33

33 §.

Att i lag med anspråk på fullständighet angiva alla de omständigheter,
som kunna göra en rättshandling ogiltig, torde icke vara möjligt.
I varje fall göra förslagets bestämmelser härutinnan, såsom redan i den

133

inledande motiveringen till detta kapitel påpekats, icke anspråk på att
vara uttömmande. Hittills hava vi i svensk rätt helt och hållet saknat
allmänna stadganden i detta ämne, och domstolarna hava varit hänvisade
till rättsgrundsatser, för vilka något stöd i skriven lag sällan
kunnat åberopas. Om nu bestämmelser meddelas angående verkan av
tvång och svek, misstag o. s. v., är därmed den faran förbunden, att
domstolarna, när någon sådan ogiltighetsg-rund icke föreligger, i saknad
av tillämpligt lagbud skulle anse sig icke kunna undgå att taga en rättshandling
för god, oaktat detta finnes stridande mot rättskänslan. För
att förebygga ett sådant mot syftet med den nya lagstiftningen stridande
resultat har det ansetts nödigt att i förslaget upptaga en uttrycklig bestämmelse,
varigenom möjlighet beredes att vid prövningen av en rättshandlings
giltighet taga hänsyn även till andra omständigheter än de i
den föreslagna lagtexten särskilt nämnda. Denna bestämmelse har fått
sin plats i förevarande paragraf.

För dess tillämpning förutsattes, dels att rättshandlingen tillkommit
under sådana omständigheter, att det skulle strida mot tro och heder att
göra den gällande, när man har vetskap om dessa omständigheter, dels
att sådan vetskap måste antagas hava förefunnits hos den, gent emot
vilken rättshandlingen företogs. Åro dessa förutsättningar för handen,
får rättshandlingen icke gälla, oaktat någon särskild, i lag uttryckligen
nämnd anledning till dess ogiltighet icke kan åberopas. Vad förstnämnda
förutsättning beträffar, måste densamma tolkas rent objektivt;
finner domstolen det vara stridande mot tro och heder att gorå den
ifrågakomna rättshandlingen gällande, behöver den icke ingå i prövningav
frågan, om medkontrahenten har klart för sig, att han handlar mot
tro och heder genom att göra den gällande. Å andra sidan kräves, att
medkontrahenten bevisligen haft eller på grund av de föreliggande förhållandena
måste antagas hava haft vetskap angående de omständigheter,
under vilka rättshandlingen tillkommit. År detta icke fallet, kan han
visserligen hava handlat vårdslöst genom att icke taga närmare reda på
förhållandena, men ohederligt är hans handlingssätt icke.

Mot det föreslagna stadgandet kan förväntas den anmärkningen,
att tro och heder liksom motsvarande uttryck i de andra texterna —
»almindelig Ila-derlighed)) i den danska, »redelighet eller god tro» i den
norska — äro allt för svävande begrepp för att lämpligen kunna läggas
till grund för lagstiftning. Prövningen, om ett handlingssätt strider mot
tro och heder, ställer dock icke större anspråk på domarens omdöme och
urskillning än andra likartade uppgifter, inför vilka han ofta är ställd,
exempelvis bedömandet, huruvida en person vid ingående av ett avtal

33 §.

134

33 ^ gj°rt sig skyldig till bedrägligt förfarande. Nämnas må ock, att man

i den nja tyska civillagen1) känt behov av att till ledning för rättsskipningen
fastslå principen, att avtal skola tolkas och förbindelser fullgöras
så som tro och heder i handel och vandel fordra, och att dessa satser
ständigt åberopas av domstolarna, när det gäller att utfylla luckor i
lagen eller över huvud att förhjälpa den materiella rätten till seger.
Någon fara för rättssäkerheten lärer det föreslagna stadgandet ej heller
innebära, då det, för att en rättshandling skall kunna på grund av detsamma
förklaras ogiltig, kräves, att den, som påyrkar rättshandlingens
fullgörande eller motsätter sig den andres yrkande om dess återgång,
därigenom kan sägas handla i strid mot tro och heder. Det torde för
visso icke behöva befaras, att domstolarna ej skola visa nödig varsamhet
i att sålunda stämpla ett förfarande såsom ohederligt. Riktigt tillämpat,
medför stadgandet icke någon fara för den redbara samfärdseln men ett
välbehövligt skydd mot ohederliga affärstransaktioner.

Till närmare belysning av det föreslagna stadgandets räckvidd må
här nämnas några exempel, i vilka de i det konkreta fallet föreliggande
omständigheterna vid rättshandlingens tillkomst kunna vara sådana, att
det måste betecknas såsom ohederligt att göra rättshandlingen gällande.
Den, som företagit en rättshandling, kan därvid på grund av kroppslig
sjukdom, ålderdomssvaghet,2) berusning3) eller andra orsaker hava vant
ur stånd att klart bedöma handlingens iunebörd och följder, utan att
han likväl kan sägas hava saknat förståndets bruk. Om i ett sådant
fall medkontrahenten var tillstädes vid rättshandlingens tillkomst och
till fullo insåg det tillstånd, vari den andre befann sig, men icke desto
mindre vill göra rättshandlingen gällande, kan detta sägas vara stridande
mot tro och heder.

Utrymme för tillämpning av det föreslagna stadgandet förefinnes
också i sådana fall, då den ene kontrahenten väl icke kan övertygas om
att hava genom svikligt förfarande framkallat en rättshandling men på
ett ohederligt sätt begagnat sig av den handlandes obekantskap med
vissa faktiska förhållanden. Gränsen mellan lovligt utnyttjande av en
affärsskicklighet, som är överlägsen medkontrahentens, och ett mot tro
och heder stridande handlingssätt är i sådana fall ofta svår att draga,
men fall kunna för visso förekomma, som äro att hänföra till den senare

]) B. G. B. §§ 157, 242.

2) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 23 dec. 1889 (N. J. A. s. 429).

3) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 11 mars 1887 (N. J. A. s. 65) och den 18
mars 1910 (N. J. A. s. 133).

135

kategorien, utan att svikligt förfarande behöver föreligga. Man tiinke
t. ex. på sådana fall, då en styrelseledamot i ett bolag, vilken vet, att
bolaget gjort så stora förluster, att konkurs är omedelbart förestående,
skyndar sig att sälja sina aktier i bolaget, innan dessa förhållanden blivit
kända för utomstående. Ett dylikt beteende måste anses stridande mot
tro och heder, och säljaren bör därför icke kunna grunda någon rätt å
ett avtal, som tillkommit under sådana omständigheter, utan fastmera
vara pliktig att på köparens yrkande låta det gå åter.

Särskild uppmärksamhet förtjäna rättshandlingar, som företagits
under inflytande av en villfarelse. Man plägar härvid skilja mellan
sådana fall, då villfarelsen eller misstaget haft till följd, att en avgiven
viljeförklaring icke överensstämmer med den verkliga viljan, och sådana,
då förklaringens avgivare visserligen givit ett riktigt uttryck åt sin
vilja, men villfarelsen inverkat bestämmande å viljan. Sistnämnda slag
av villfarelse plägar betecknas såsom villfarelse i bevekelsegru nd erna
(error in motivis) och bör enligt en åsikt, som förr var allmänt härskande,
i allmänhet icke föranleda därtill att rättshandlingen anses ogiltig.
Härvid har man dock icke kunnat bliva stående. Mellan nämnda båda
slag av villfarelse kan icke någon skarp gränslinje uppdragas, och rättfärdigheten
kräver, att även en s. k. error in motivis under vissa förhållanden
tages i betraktande. Man har därför i åtskilliga främmande
lagar sökt urskilja särskilda kategorier av dylik villfarelse och likställt
dem med sådan villfarelse, som hänför sig till själva innehållet av den
avgivna viljeförklaringen. Så t. ex. stadgas i tyska civillagen4 5), att en
viljeförklaring kan ryggas, icke blott då avgivaren svävat i villfarelse
angående förklaringens innehåll, utan jämväl då villfarelsen rör sådana
egenskaper hos en person eller en sak, som i handel och vandel anses
väsentliga. Liknande stadganden återfinnas i den schweiziska lagen
angående obligationsrätten.6) I denna ställas de särskilt uppräknade
slagen av väsentlig villfarelse i motsats till en villfarelse, som blott
angår bevekelsegrunden till ett ingånget avtal; tillika föreskrives, att
villfarelse icke får åberopas, om detta skulle strida mot tro och heder.

De försök, som sålunda i utländsk lagstiftning blivit gjorda att
uppdraga en gräns mellan de villfarelser, som kunna inverka å en rättshandlings
giltighet, och övriga slag av villfarelse, äro enligt kommitténs
mening icke av beskaffenhet att mana till efterföljd. Den uppgift, som
rättsskipningen här har att lösa, lärer endast i ringa mån underlättas

4) B. G. B. § 119: 2. Jfr U. E. § 988.

5) S. O. 23—25.

33 §

136

33 §• genom så beskaffade stadganden som dem, för vilka ovan redogjorts.
I förslaget hava därför icke upptagits några särskilda bestämmelser i
detta ämne utöver dem, som 34 § första stycket meddelar angående
verkan därav att en viljeförklaring i följd av misstag å avgivarens
sida fått annat innehåll än åsyftat varit. År detta icke fallet, men
har den, som avgivit viljeförklaringen, föranletts därtill av en villfarelse,
kan emellertid det allmänna stadgandet i förevarande paragraf komma
till tillämpning, såvida medkontrahenten måste antagas hava avvetat,
att den andre handlat under intrycket av en sådan villfarelse, och det
med hänsyn härtill skulle strida mot tro och heder, om han gjorde
förklaringen mot honom gällande. Huruvida en villfarelse i bevekelsegrunderna
även eljest kan åberopas med den påföljd, att en därav
påverkad rättshandling blir ogiltig, är som nämnt icke i förslaget avgjort.
Av grunderna för 34 § första stycket lärer emellertid följa, att
denna fråga i allmänhet måste besvaras nekande för sådana fall, då
medkontrahenten varit i god tro.6) Ej heller i nya lagberedningens
förslag till lag om köp och byte förekom någon bestämmelse angående
s. k. error in motivis.

Frågan om verkan av dylik villfarelse utgör i själva verket endast
en sida av det inom den juridiska litteraturen livligt omstridda ämne,
vilket plägar sammanfattas under beteckningen förutsättningsläran.7)
Det händer icke sällan, att den, som företager en rättshandling, därvid
tydligen utgår från en viss förutsättning, vilken sedermera visar sig
vara oriktig eller icke gå i uppfyllelse. I allmänhet är naturligtvis
rättshandlingen utan hinder därav gällande.8) Men äro förhållandena
sådana, att medkontrahenten måste antagas hava insett, att den andre
handlat under nämnda förutsättning och lagt sådan vikt vid densamma,
att han, om saken kommit på tal, skulle gjort densamma till ett villkor
för rättshandlingens bestånd eller ock alldeles underlåtit att företaga densamma,
skulle det mången gång strida mot tro och heder, om medkontrahenten
sökte göra rättshandlingen gällande under åberopande, att någon
uttrycklig bestämmelse i nämnda avseende icke blivit träffad. Ett dylikt

6) Jfr Kungl. Maj :ts dom den 2 juni 1908 (N. J. A. s. 221). Det genom
Kungl. Maj:ts dom den 27 febr. 1911 avgjorda rättsfallet (N. J. A. s. 82) torde icke
kunna åberopas i motsatt riktning.

7) Se härom Alexanderson: Läran om penninganvisning I, Uppsala 1904, s. 18—34;
Eschelsson s. 119—127; Lassen § 18 i, ii; Stång § 37 samt referat och recensioner i
Tidsskrift for Retsvidenskab 1893 s. 286—291, 1894 s. 63 — 64, 1895 s. 285 — 300
och 1896 s. 325—327.

s) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 14 nov. 1893 (N. J. A. s. 433).

137

anspråk kan då med stöd av förevarande paragraf tillbakavisas, såvida
den, som framställer detsamma, vid den i 41 § angivna tidpunkt insett
eller måste antagas hava insett, att den ifrågavarande förutsättningen val
oriktig. Om och i vad mån den handlandes förutsättningar eljest kunna
inverka å en av honom företagen rättshandling, är i förslaget lämnat
öppet. Enligt kommitténs tanke äro dessa frågor icke mogna för lagstiftning,
utan det bör hädanefter liksom hittills överlämnas åt domstolarna
i att vid tolkningen av en rättshandling, vars förutsättningar
brustit, taga tillbörlig hänsyn till detta förhållande.9) Ej heller i utländsk
lagstiftning förekomma några allmänna stadganden i detta ämne.

34 §.’)

Förevarande paragraf giver regler för sådana fall, då den, som
företagit en rättshandling, såsom grund för dennas ogiltighet åberopar,
att den viljeförklaring, som kommit medkontrahenten till hända, fått
annat innehåll än åsyftat varit, vare sig detta beror på något misstag
av den, som avgivit viljeförklaringen, eller har sin grund däri att denna
framkommit i annat skick än den avgivits.

Angående verkningarna härav har rått och råder ännu mycken
meningsskiljaktighet. Två teorier kämpa om herraväldet. Enligt den
äldre av dessa, den s. k. viljeteorien, är en viljeförklaring, som icke överensstämmer
med den verkliga viljan, ogiltig eller kan åtminstone ryggas
utan hänsyn därtill om medkontrahenten insett eller bort inse den bristande
överensstämmelsen. Den fara för rättssäkerheten, som denna teori
medför, om den hänsynslöst genomföres, söker man förebygga eller
åtminstone minska genom att för sådana fall, då medkontrahenten var i
god tro, tillerkänna honom rätt till ersättning för den förlust han kan 8

!'') Jfr Kungl. Maj:ts domar den 27 nov. 1912 (N. J. A. s. 493).

i) Jfr ang. första stycket N. L. B. 14 §; Nordling s. 183—184, 201—202;
Eschelsson s. 111—119; Lassen § 17 i, ii och samme författares avhandling “Yilje og
Erklsering"; Hagerup i Tidsskrift for Retsvidenskab 1894 s. 38—46, 48—56; Stång

8 38 xi—xiv, §§ 40, 41; Platou i Norsk Retstidende 1911 s. 529—559 — C. c.
1109, 1110, 1117, 1304; Ö. § 876; B. G. B. §§ 119, 121, 122; S. O. 23—26, 31;
U. E. §§ 987—989, 993, 994, 1000—1002; Ö. E. §§ 153, 155; Dernburg I §§ 143 —
145; Planiol 1095—1101, 1340: i, 1347; Prochownick §§ 77, 78, 80, 87—91, 289 aj
ang. andra stycket N. L. B. 13 och 15 §§; Nordling s. 192 193; Lassen § 17

vid not 16, § 23 vid not 21; Stång § 21 IX, xi — B. G. B. §§ 120 — 122; S. O. 27,
31; U. E. §§ 990, 993, 994, 1000—1002; Ö. E. §§ 153, 155; Dernburg I § 145 vid
not 29—33; Prochownick I s. 531.

138

34 §■ lida genom att förlita sig på rättshandlingens giltighet (det s. k. negativa
intresset). Enligt vissas mening bör sådan ersättning gäldas allenast
när det beror av vårdslöshet eller försummelse från den, som avgivit
viljeförklaringen, att denna fått annat innehåll än åsyftat varit, enligt
andras åsikt åter oberoende härav. Anhängarne av den motsatta, i
allmänhet såsom tillitsteori betecknade läran göra häremot med styrka
gällande, att den, som i god tro mottager en frivilligt avgiven viljeförklaring,
icke är betjänt med ett sålunda begränsat ersättningsanspråk
utan bör kunna göra förklaringen gällande efter dess innehåll genom
att kräva fullgörande av den rättshandling, varom fråga är, eller full
ersättning för den förlust han lider genom uteblivet fullgörande (det
positiva intresset). Bristande överensstämmelse mellan en viljeförklaring
och den bakom liggande verkliga viljan bör alltså enligt denna teori
endast få åberopas gent emot den, som insett eller bort inse, att sådan
var för handen.

Med hänsyn till frågans stora betydelse torde en kortfattad översikt
av de viktigaste utländska rättssystemens ställning till densamma vara
på sin plats. Den romerska rätten, vilken även i nu ifrågavarande
avseende övat ett mäktigt inflytande på de moderna kulturfolkens rätt,
stod enligt den härskande uppfattningen på viljeteoriens grundval. Samma
ståndpunkt intager fransk rätt. Åven den schweiziska lagen angående
obligationsrätten utgår från viljeteorien, ehuru man vid lagens revidering
mildrat teoriens konsekvenser genom att tillerkänna domaren
befogenhet att, när villfarelsen kan tillräknas viljeförklaringens avgivare
såsom vårdslöshet, ålägga denne att, där billigheten det fordrar, ersätta
medkontrahenten även annan skada än sådan, som inbegripes under det
negativa intresset. Under förarbetena till den tyska civillagen enades
man därom att ingendera teorien borde utan modifikationer läggas till
grund för lagens bestämmelser, men i stort sett blev dock viljeteorien
segrande. Detta visar sig särskilt däri att framställda yrkanden, att
villfarelse ej borde få åberopas mot medkontrahent i god tro, förkastades.
Ä andra sidan ansåg man det vara för omsättningens säkerhet oavvisligen
nödigt, att medkontrahenten icke måtte komma till skada därigenom
att han förlitade sig på den honom tillhandakomna viljeförklaringen, och
till förebyggande härav stadgades skyldighet för förklaringens avgivare
att ersätta sådan skada, utan hänsyn därtill om han haft någon skuld
till att förklaringen icke rätteligen återgav hans verkliga vilja. På tillitsteoriens
ståndpunkt står däremot den österrikiska civillagen, likaledes
förut omnämnda österrikiska och ungerska lagförslag. Denna teori synes

139

också vara förhärskande i engelsk-amerikansk rätt, ehuru meningarna 31 §■
härom äro delade.

Vad de nordiska länderna beträffar, har dansk rättsvetenskap och
rättspraxis med sällspord enighet anslutit sig till de principer, som pläga
sammanfattas under namnet tillitsteorien. Åven i vårt land hava dessa
grundsatser, om ock under annat namn, under den senaste mansåldern
vunnit allt större utbredning både i teori och i praxis.2) Nya lagberedningens
år 1894 avgivna förslag innehöll också i 14 § en bestämmelse,
som tydligen vilade på tillitsteoriens grund, och mot densamma framställdes
vid förslagets granskning i högsta domstolen anmärkning endast
av en bland domstolens i granskningen deltagande medlemmar. Jämväl
i Norge har denna teori deciderade anhängare, men detsamma är fallet
med viljeteorien; meningarna äro där vida mera delade än i de andra
nordiska länderna, ehuru de praktiska skiljaktigheterna mellan de olika
teoriernas anhängare ingalunda äro så stora, som man med hänsyn till
de olika utgångspunkterna kunnat vänta.

I betraktande av frågans läge i Norge har den norska kommittén
funnit sig icke kunna upptaga någon bestämmelse i ämnet för andra
fall än sådana, då den bristande överensstämmelsen mellan viljan och
viljeförklaringen beror därpå att denna under dess befordran till adressaten
blivit förvanskad. Norska texten gäller alltså endast dylika i andra
stycket av de svenska och danska texterna behandlade fall. Från svensk
och dansk sida har man ansett det vara ett alltför stort offer att av
hänsyn till dessa norska betänkligheter alldeles förbigå ett så betydelsefullt
ämne som frågan om verkan därav att en viljeförklaring i följd av
misstag å avgivarens sida fått annat innehåll än åsyftat varit. En
bestämmelse härom har alltså upptagits i första stycket av de svenska
och danska texterna.

I olikhet mot de utländska lagbud, för vilka i motiven till 33 §
redogjorts, har denna bestämmelse begränsats till att gälla sådana fall,
då det misstag, som förelupit, haft till följd, att viljeförklaringens innehåll
icke överensstämmer med den verkliga viljan. Har den, som avgivit
viljeförklaringen, givit ett riktigt uttryck åt sin vilja, men varit fången
i en villfarelse, som inverkat bestämmande å viljan, föreligger, såsom
förut nämnts, en s. k. error in motivis. Huruvida en villfarelse av detta
slag inverkar å en rättshandlings giltighet även i andra fall än sådana,

2) Se särskilt Kungl. Maj:ts dom den 2 juni 1908 (N. J. A. s. 221); jfr även
Kungl. Maj:ts dom den 27 nov. 1896 (N. J. A. s. 426) och utslag den 30 sept. 1912
(N. J. A. s. 399).

140

34 §.

å vilka 33 § är tillämplig, är av skäl, som vid motiveringen av nämnda
paragraf utvecklats, i förslaget lämnat öppet.

Vad som skall anses utgöra innehållet av en avgiven viljeförklaring
hava domstolarna att fastställa genom tolkning av förklaringen, varvid
hänsyn naturligtvis bör tagas icke blott till dennas ordalydelse utan till
samtliga omständigheter, som kunna vara av betydelse för ett riktigt
bedömande av dess innebörd. Påstår den, som avgivit viljeförklaringen,
att dess sålunda fastställda innehåll är ett annat än det av honom åsyftade,
har han att förebringa bevisning härorfr. Ett sådant förhållande
lärer i allmänhet bero på felskrivning3) eller missägning från hans sida
eller på oriktigt användande av ord eller uttryck, som i förklaringen
förekomma.4) Under det föreslagna stadgandet komma däremot icke
sådana fall, då en viljeförklaring icke varit allvarligt menad utan avgivits
på skämt; någon särskild bestämmelse härom har desto mindre ansetts
erforderlig, som det icke kan råda något tvivel därom att dylika fall
böra bedömas på samma sätt som de i lagtexten uppmärksammade.

När ett misstag av här avsedda beskaffenhet förelupit och den, till
vilken viljeförklaringen är riktad, insett eller bort inse detsamma, äger
han enligt första stycket av förevarande paragraf icke göra förklaringen
gällande efter dess innehåll. Vad sålunda föreslagits är till sin rättsenlighet
så otvivelaktigt, att det näppeligen behövt uttalas. Den huvudsakliga
betydelsen av det föreslagna stadgandet ligger däri att av detsamma
måste anses framgå, att ett misstag i allmänhet icke kan åberopas, när
mottagaren av viljeförklaringen varken insett eller bort inse detsamma.
Att denna med tiliitsteorien överensstämmande grundsats icke i den föreslagna
lagtexten uttryckligen fastslagits, har huvudsakligen berott därav
att det enligt kommitténs mening skulle vara obilligt att under alla förhållanden
avskära möjligheten att taga hänsyn till ett misstag, om vilket
mottagaren varken ägt eller bort äga kännedom. Särskildt i sådana fall,
då den rättshandling, varom fråga är, har egenskap av gåva eller för
medkontrahenten medför förmåner, vilka i värde väsentligen överstiga
den betingade motprestationen, torde en sådan möjlighet böra hållas
öppen. För vanliga fall däremot böra enligt kommitténs mening misstag,
även om de kunna anses vara ursäktliga, icke få åberopas mot medkontrahent
i god tro. Kött till ersättning för det negativa intresset gör
icke till fyllest. Medkontrahenten kan i förlitande på den honom tillhandakomna
viljeförklaringen hava underlåtit att göra andra för honom

3) Jfr Kungl. Maj.-ts utslag den 9 okt. 1912 (N. J. A. s. 401).

4) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 27 mars 1905 (N. J. A. s. 138).

141

fördelaktiga affärer, men för den förlust, som tillskyndas honom därigenom 34 §
att dessa icke kommit till stånd, kan lian icke lå någon ersättning, såvida
det icke lyckas honom att förebringa utredning därom att detta
förhållande har sin grund i hans tillit till ifrågavarande viljeförklaring.
Svårigheten att åstadkomma sådan bevisning förringar i hög grad det
praktiska värdet av det skydd för den goda tron, som pa denna väg
står att vinna.

Mellan hittills behandlade fall och dem, då en avgiven viljeförklaring
blivit under befordringen till innehållet förvanskad, föreligger
den väsentliga olikheten, att det i de senare icke beror av den, som avgivit
förklaringen, att denna fått annat innehall än asyftat vant. Att
det oaktat låta mottagaren, därför att lian i god tro tagit del av det
honom tillhandakomna meddelandet, göra dess innehåll gällande mot avsändaren
skulle enligt kommitténs mening innefatta en obillighet mot
denne. I andra stycket av förevarande paragraf stadgas därför, att
avsändaren i sådana fall icke är bunden av förklaringen i det skick den
framkommit. Samma princip ligger till grund för motsvarande bestämmelse
(13 §) i nya lagberedningens ofta nämnda förslag till lag om köp och
byte, och någon anmärkning mot densamma framställdes icke vid förslagets
granskning i högsta domstolen.

Vad sålunda föreslagits kommer att få sin huvudsakliga betydelse för
sådana tyvärr icke opraktiska fall, då en offert, en accept eller ett annat
affärsmeddelande, som befordras genom telegraf, i följd av fel vid telegraferingen
framkommer med annat innehåll än det för befordran inlämnade
telegrammet hade. För den förlust, som härigenom kan tillskyndas
den korresponderande allmänheten, torde någon ersättning icke kunna
erhållas från telegrafverket, då detta enligt gällande reglemente 6) är fritaget
från ersättningsskyldighet. Med nu nämnda fall hava i förslaget
likställts, att ett meddelande, som framföres muntligen genom, bud,
oriktigt återgives av budet. Det skulle kunna ifrågasättas, att följderna
härav borde drabba avsändaren, därest det är han, som valt den anlitade
budbäraren. Detta torde dock icke vara riktigt. Den, som inlåter sig i
förhandlingar med en sådan person, inser nog själv, att han handlar på
egen risk lika väl i fråga om meddelandets innehåll som när det gäller,
huruvida detsamma över huvud förskriver sig från den person, vars vilja
budet uppgiver sig framföra. Förslagets ståndpunkt i detta avseende
överensstämmer också med vad som enligt 19 § gäller i fråga om fullmakt,
som grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande till full- 5

5) Se kungörelsen ang. fastställelse av telegrafreglemente den 27 maj 1909 § 3.

142

34 §.

mäktigen; när fullmakten allenast på detta sätt bragts till tredje mans
kännedom, kan man säga, att fullmäktigen vid dess framförande handlat
såsom fullmaktsgivarens bud.

När mottagaren av en sådan viljeförklaring, som i andra stycket
avses, icke har någon anledning att misstänka, att dess innehåll blivit
förvanskat, kan han drabbas av betydande förlust därigenom att det
sedermera befinnes, att densamma icke är bindande för avgivaren. Om
t. ex. ett telegrafiskt anbud att sälja en vara till ett pris av 108 kronor
för viss myckenhet blivit genom telegraferingsfel förvanskat, så att det
telegram, som kommer adressaten till hända, innehåller siffran 103, och
mottagaren i god tro accepterar detta anbud, kan han i förlitande på att
avtal därigenom kommit till stånd hava sålt varan vidare, och han äger
då naturligtvis icke mot den nye köparen åberopa, att ett denne icke
vidkommande avtal befunnits ogiltigt. Ju förr han får kännedom härom,
desto lättare är det emellertid för honom att anskaffa varan från annat
håll eller eljest vidtaga åtgärder för att begränsa de skadliga följderna
av det föregående avtalets ogiltighet. Det bör därför åligga den, som
på grund av telegraferingsfel eller annan här avsedd omständighet vill
rygga en av honom avgiven viljeförklaring, att giva besked därom utan
oskäligt uppehåll efter det nämnda omständighet kommit till hans
kunskap. Underlåter han det, bör detta hava till följd, att viljeförklaringen
blir gällande i det skick den framkommit, såvida mottagaren
var i god tro. Om däremot denne insåg eller på grund av det skick,
vari viljeförklaringen kom honom till hända, eller andra särskilda omständigheter
bort inse, att densamma undergått förvanskning, synes giltig
anledning icke föreligga att låta förklaringen gälla, därför att avsändaren
icke givit sådant besked. På dessa grunder vila de bestämmelser om
reklamationsskyldighet, som upptagits i sista punkten av förevarande
paragraf. Då reklamationsskyldigheten skall räknas från det ögonblick,
då den, som avgav viljeförklaringen, får veta, att denna förvanskats,
ligger det i mottagarens eget intresse att med hänsyn till en sådan eventualitet
underrätta avsändaren om innehållet! av den honom tillhandakomna
förklaringen. Detta iakttages också i affärskorrespondens, som
äger rum genom telegram. Den, som accepterar en telegrafisk offert,
upprepar i allmänhet i sin accept det pris, som står i det honom tillhandakomna
telegrammet; är detta felaktigt, får den andre genom accepten
kunskap om förvanskningen och blir alltså skyldig att omedelbart reklamera.

Enligt nya lagberedningens förslag skulle avsändaren av ett förvanskat
telegrafiskt meddelande vara bunden av meddelandet, såframt

143

förvanskningen kunde anses vara föranledd av vårdslöshet eller försum- ®
melse från hans sida — varmed särskilt torde hava åsyftats otydlighet i
det inlämnade telegrammet — samt vara pliktig att, även om någon
vårdslöshet eller försummelse icke låg honom till last, ersätta mottagare
i god tro dennes kostnader i anledning av meddelandet. Det nu framlagda
förslaget saknar motsvarighet till båda dessa bestämmelser. Ligger
vårdslöshet avsändaren till last, är han enligt allmänna rättsgrundsatser
skyldig att ersätta därav orsakad skada, likaväl som den, som gjort sig
skyldig till oaktsamhet genom att hava undertecknat eu skuldförbindelse,
vilken lätteligen kan förfalskas, därigenom kan ådraga sig skadeståndsskyldighet
i förhållande till den, som i god tro förvärvat densamma ).

Åven om skadeståndets belopp i ena eller andra fallet blir lika stort
som det skulle blivit, om den avgivna viljeförklaringen varit bindande,
vilar ersättningsskyldigheten i sådana fall på annan grund. Att i stället
för sådan ersättningsskyldighet ålägga den, som genom vårdslöshet vållat,
att en från honom utgången viljeförklaring till innehållet förvanskats,
att stå fast vid förklaringen i dess förvanskade skick är ur teoretisk synpunkt
mindre tilltalande och torde icke vara av praktiskt behov påkallat.

Vad åter beträffar ifrågasatt skyldighet för avsändaren att oberoende av
skuld ersätta mottagaren av ett förvanskat meddelande kostnader och
utgifter eller att eljest gälda ett begränsat skadestånd, synes ett sådant
stadgande, såsom också vid granskningen av nya lagberedningens förslag
inom högsta domstolen erinrades, sakna giltig rättsgrund. A.tt uppdraga
någon skarp gräns mellan kostnader och annan skada i följd av ett förvanskat
meddelande låter sig för övrigt icke göra.

35 §. >)

Bristande överensstämmelse mellan vilja och viljeförklaring föreligger
även i sådana fall, då ett avtal slutits eller en rättshandling
ingåtts för skens skull. Detta förhållande kan bero av olika anledningar;
stundom sker det i syfte att göra egendom oåtkomlig för borgenärer,
stundom söker man för att undgå tillämpning av något besvärande lagbud
giva en rättshandling sken av att vara något annat än den är. Meningen
kan antingen vara, att rättshandlingen över huvud icke skall grunda
någon rätt för den enligt dess innehåll berättigade, eller ock att denne

6) Se t. ex. Kungl. Maj;ts dom den 18 juli 1911 (N. J. A. s. 293).

i) Jfr Eschelsson s. 154; Lassen § 17 in; Stång § 42 ii, in — C. c. 1321;

B. G. B § 405; S. O. 18:2; Dernburg II § 141 vid not 3; Planiol 1253—1255.

144

35 §.

skall förvärva en mindre omfattande rätt än innehållet giver vid handen.
Från övriga fall av bristande överensstämmelse mellan vilja och viljeuttryck
skilja sig dessa s. k. simulerade rättshandlingar därigenom att
kontrahenterna i fullt samförstånd åt sin rättshandling giva ett annat
innehåll än det, som överensstämmer med deras verkliga vilja och mening.
Då medkontrahenten sålunda aldrig kan vara i god tro, om han söker
göra rättshandlingen gällande efter dess innehåll, är det uppenbart, att
ett sådant anspråk måste tillbakavisas, såvida det styrkes, att simulation ägt
rum. Någon uttrycklig bestämmelse härom har icke ansetts erforderlig.

Så länge tredje mans rätt icke är i fråga, kan grundsatsen om
simulerade rättshandlingars ogiltighet upprätthållas utan alla inskränkningar.
Annorlunda förhåller sig detta, när den rättighet, varom fråga
är, överlåtits å någon annan, vilken saknat kännedom om simulationen.
Å ena sidan står då en person, som avsiktligen sagt eller skrivit annat
än han menat, å andra sidan en person, som förlitat sig på den sålunda
avgivna viljeförklaringen. Åtminstone för sådana fall, då denna tagit
sig uttryck i en särskilt upprättad skriftlig handling, vilken framstår
såsom bärare av rättigheten eller upprättats för att tjäna till bevis om
densamma, lider det enligt kommitténs mening icke något tvivel, att den,
som i god tro förvärvat rätt enligt handlingens innehåll, bör skyddas.
Rättssäkerhetens krav sammanfaller här med rättskänslans. I förslaget
stadgas alltså, att om skuldebrev — det må vara löpande eller icke —
kontrakt eller annan skriftlig handling upprättats för skens skull och
fordran eller annan rättighet på grund av handlingen överlåtits på någon,
som därvid var i god tro, denne äger göra rättigheten gällande utan
hinder av simulationen. Vad sålunda föreslagits har sin förebild i åtskilliga
främmande lagar och torde näppeligen innefatta någon ändring av nu
gällande svensk rätt; åtminstone har i ett rättsfall angående giltigheten
av kontrakt, varigenom avverkningsrätt till skog upplåtits, den meningen
gjort sig gällande, att den, som i god tro blivit innehavare av kontraktet,
ägde njuta rättigheten till godo utan hinder därav att kontraktet upprättats
för skens skull.s)

Av det föreslagna stadgandet följer, att om någon genom skenköp
säljer sin fastighet och köparen i sin ordning säljer eller annorledes
överlåter densamma till någon, som vid sitt förvärv varken ägde eller
bort äga kunskap om det föregående fångets ogiltighet, denna överlåtelse
blir gällande mot den ursprunglige säljaren. En annan grupp av fall, 2

2) Se Kungl. Maj:ts dom den 31 jan. 1907 (N. J. A. s. 42). Jfr Kungl.
Maj:ts dom den 23 juni 1910 (N. J. A. s. 364).

145

å vilka här givna regel kan vinna tillämpning, utgöra de hyreskontrakt, 35> 36 §§■
i vilka hyran upptages till högre belopp än det verkliga under försäkran
i en eller annan form från husägarens sida, att endast det lägre beloppet
skall utkrävas. Sådant sker vanligen i syfte att vilseleda spekulanter i
fråga om fastighetens hyresavkastning. En hyresgäst, som inlåter sig
på en dylik transaktion, kan, om förslaget upphöjes till lag, bliva pliktig
att till ny ägare av fastigheten, vilken fått hyreskontrakten å sig transporterade,
betala det i kontraktet utsatta hyresbeloppet och får sedan
bäst han gitter söka sitt åter av den förutvarande ägaren.

För sådana fall, då icke någon skriftlig handling upprättats i
anledning av den simulerade rättshandlingen, hava särskilda bestämmelser
icke funnits påkallade. År det fråga om lösören, som förvärvaren fått
i sin besittning, har man att tillämpa vanliga rättsregler angående godtrosförvärv.

36 §. J)

För att en viljeförklaring skall medföra avsedd rättsverkan måste
naturligtvis i regel fordras, att den genom avgivaren bringas till
adressatens kunskap. Om A. meddelar C., att han är besluten att antaga
ett anbud, som gjorts av B., kan B. icke därå grunda någon rätt, såvida
icke C. mottagit meddelandet i egenskap av ombud för B. eller ock
erhållit A:s uppdrag att bringa meddelandet till B:s kännedom och verkligen
utför detta uppdrag. 2) Lika litet lärer i allmänhet ett å en bolagseller
kommunalstämma fattat beslut att ingå visst avtal eller ikläda sig
viss förbindelse kunna åberopas av den tilltänkte medkontrahenten, såvida
icke beslutet blivit honom delgivet. 3) Det ovan sagda gäller även om
skriftliga viljeförklaringar. Om någon skrivit ett brev, vari han erbjuder * II

J) Jfr ang. första stycket Nordling s. 190—193, 202; Trygger: Fullmakt s.
167—168, 169 och Kommentar till utsökningslagen, Uppsala 1904, s. 77—78; Ekeberg:
Växelförpliktelses uppkomst, Uppsala 1905, s. 7 —11, 42 — 44; Eschelsson s.
107, 116—119, 197, 203—204; Fehr: Fordringspreskription, Uppsala 1913, s. 203 - 207 ;
Lassen § 10 vid not 2 a, § 11 vid not 2 — 3 a, § 23 vid not 57, § 53 vid not 28 — 31;
Stång s. 211, 249-250 — B. G. B. § 794: i, § 796; H. G. B. II § 364: 2; Dernburg
II § 148; Staub § 364 Anm. 6, g 366 Anm. 50; Grlinhut: Wechselrecht, Leipzig
1897, I s. 277 — 283; Prochownick I s. 524, II s. 61;

ang. andra stycket Nordling s. 191 — H. G. B. I 296 ; B. G. B. § 370; Dernburg

II § 115 vid not 11 —15; Staub Exk. zu § 58 Anm. 16—25.

*) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 3 april 1894 (N. J. A. s. 203).

3) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 14 dec. 1870 (Naumanns tidskrift 1871 s.
441), den 12 juni 1899 (N. J. A. s. 259) och den 1 juni 1900 (N. J. A. s. 277).

146

36 §■ sig att sluta köp eller annat avtal, och låter brevet ligga på sitt skrivbord,
lärer lian icke vara bunden av sitt erbjudande, därest det kan
visas, att en främmande person tagit brevet och lagt det på posten.

Tillämpningen av dessa allmänna rättsgrundsatser leder emellertid
i vissa fall till resultat, vilka ur rättssäkerhetens synpunkt måste betecknas
såsom vådliga. Denna synpunkt är förtjänt av särskilt beaktande, då
viljeförklaringen nedlagts i en urkund, som framstår såsom bärare av
den fordran eller rättighet, varom fråga är, och som åt varje behörig
innehavare av urkunden giver en självständig rätt i förhållande till utfärdaren
(s. k. innehavare- och orderpapper). Den, som i god tro blivit
innehavare av en sådan urkund, äger göra rättigheten gällande, även om
urkunden skulle hava blivit en föregående innehavare frånstulen eller
annorledes utan hans vilja kommit ur hans besittning. Detta har tydligen
sin grund däri att man velat underlätta och trygga omsättningen av
dylika urkunder, och det synes vara en naturlig fortsättning på den sålunda
inslagna vägen, om man bereder godtroende innehavare samma skydd, när
urkunden på nämnda sätt frånkommit den, som undertecknat densamma.

En bestämmelse i sådant syfte har upptagits i första stycket av
förevarande paragraf. Den gäller icke blott löpande skuldebrev — vare
sig dessa äro ställda till innehavaren eller till viss man eller order, en
omständighet som ju enligt svensk rätt saknar juridisk betydelse — utan alla
handlingar, som äro gällande i innehavarens hand eller eljest av löpande
beskaffenhet. Med sistnämnda uttryck har man velat utmärka, att det
skall vara fråga om en handling, som åt varje behörig innehavare giver
en självständig, av föregående innehavares förhållande till utfärdaren
oberoende rätt. Detta är exempelvis fallet med växlar, checkar och konnossement,
såvida de ej innehålla orden »icke till order» eller annat förbehåll,
som gör, att de icke kunna i vanlig ordning indosseras. Inteckningar
på grund av löpande skuldebrev falla naturligtvis också in under
det föreslagna stadgandet. Den, som i god tro förvärvat en sådan inteckning
genom överlåtelse från en föregående innehavare, kan alltså
enligt förslaget söka betalning ur fastigheten eller göra fordringsrätt
gällande mot den, som enligt handlingen är personligen ansvarig för det
däri förskrivna beloppet, utan hinder därav att handlingen icke blivit
av denne utgiven. Likgiltigt är härvid, om denne tappat eller annorledes
förlorat handlingen eller om densamma blivit honom frånhänd genom
olovligt tillgrepp.

Vad sålunda föreslagits torde innefatta en ändring av nu gällande
rätt. Någon uttrycklig lagbestämmelse i ämnet finnes visserligen icke,
men av det i 10 § 2 mom. av förordningen om utsökningslagens in -

147

förande upptagna stadgandet om invändning rörande tvång eller förledande
att utgiva löpande skuldebrev har man velat sluta, att invändning
därom att ett sådant skuldebrev aldrig blivit utgivet skulle kunna framställas
även mot den, som i god tro blivit innehavare av skuldebrevet.
Att detta ur rättssäkerhetens synpunkt är otillfredsställande, erkännes
emellertid även av författare, som på detta sätt tolka nu gällande lag.

1 Danmark och Norge har på grund av särskilda stadganden i en
för dessa länder gemensam förordning av år 1798 den meningen gjort
sig gällande, att utfärdaren av ett s. k. negotiabelt dokument icke kan
mot en godtroende innehavare åberopa, att handlingen utan hans vilja
kommit ur hans besittning. Vid sådant förhållande och då frågan om
gemensam lagstiftning beträffande skuldebrev enligt det för samarbetet
fastställda programmet kommer att framdeles upptagas till behandling,
har man från dansk och norsk sida ansett överflödigt att för närvarande
meddela någon uttrycklig bestämmelse i ämnet. Första stycket av förevarande
paragraf har därför icke någon motsvarighet i de andra texterna,
men dess innehåll överensstämmer, såsom redan är nämnt, med vad som
anses gälla i dansk-norsk rätt. Framhållas må ock, att den tyska civillagen
innehåller ett liknande stadgande i fråga om innehavarepapper.
Beträffande växlar och andra handelsrättsliga orderpapper finnes däremot
icke någon motsvarande bestämmelse i tysk rätt, och meningarna
äro delade, huruvida samma eller en motsatt grundsats skall å dem
tillämpas.

Liknande synpunkter som i fråga om innehavare- och orderpapper
göra sig i viss mån gällande även beträffande kvitton. När man erlägger
betalning t. ex. för varor, som inköpts i en butik, mot kvitterad räkning
från butikens ägare, är man i allmänhet icke i tillfälle att förvissa sig
därom, huruvida den person, som presenterar räkningen, är behörig att
uppbära betalningen. För rättskänslan skulle det säkerligen framstå
såsom obilligt, om den, som sålunda i god tro erlagt betalning, skulle
behöva betala en gång till, därest det sedermera befunnes, att den, som
uppburit betalningen, skulle hava obehörigen åtkommit kvittot. Redan
i gamla tyska handelslagen förekom ett numera till civillagen överflyttat
stadgande av innehåll, att den, som överbringar ett kvitto, skall anses
behörig att uppbära betalning, såvida icke särskilda den. betalande bekanta
omständigheter motsäga ett sådant antagande. Utan stöd av lag torde
man emellertid näppeligen kunna komma till ett sådant resultat. En
bestämmelse i ämnet har därför upptagits i andra stycket av förevarande
paragraf.

Bestämmelsen avser endast kvitton å penningebelopp. Av den,

148

36, 37 §§. som fullgör en honom åliggande leveransskyldighet eller annan förpliktelse,
som icke går ut på betalning av penningar, synes det kunna
fordras, att han förvissar sig därom att den person, till vilken prestationen
fullgöres, är behörig att mottaga densamma å den berättigades
vägnar. Eu vanlig kvitterad räkning anser man sig däremot kunna
betala utan att anställa efterforskningar, om den, som överbringar räkningen,
har fått i uppdrag att uppbära betalning för densamma. Om
denna grundsats skall lagfästas, torde man emellertid böra begränsa densamma
till att gälla sådana fall, då betalning erlagts för en förfallen
fordran. Har betalning erlagts i förtid, synes — i analogi med vad
som enligt 40 § växellagen gäller om betalning av växel — risken för
att den, som uppburit betalningen, icke varit behörig därtill, böra drabba
den betalande. En ytterligare förutsättning för tillämpning av det föreslagna
stadgandet är, att betalningen erlagts av gäldenären. Skulle någon
annan utan att vara därtill pliktig och utan att hava erhållit gäldenärens
uppdrag betala hans skuld under sådana förhållanden, som här avses,
kan betalningen icke åberopas mot borgenären. Grunden härtill är, att
om denne förlorat kvittot, han bör hava möjlighet att underrätta gäldenären
om förhållandet och därigenom förebygga, att betalning erlägges
till obehörig person; har borgenären gjort detta, bör han vara tryggad,
och det kan icke av honom fordras, att han skall bringa förhållandet
till utomstående personers kännedom.

37 §.‘)

Det förekommer som bekant synnerligen ofta inom affärslivet, att
en person utfäster sig att till en annan gälda visst vite för den händelse
han skulle underlåta att fullgöra en honom åliggande förpliktelse. Det
ojämförligt vanligaste är, att vitet bestämmes till visst belopp i penningar,
men uttrycket vite användes även i fråga om annan förmögenhetsförlust,
som någon kan hava underkastat sig för sådan händelse, som ovan
nämnts. Vitesbestämmelser kunna anknytas till de mest olikartade avtal.
I större leverans- och entreprenadkontrakt är det synnerligen vanligt, att

J) Jfr Lagkommitténs förslag till allmän, civillag (1826) 15 kap. 1 och 2 §§
handelsbalken; Fehr: Vitesbestämmelser i avtal, Uppsala 1913, s. 16—17; Lassen
§ 124 särskilt vid not 14 — C. c. 1152, 1231; Ö. § 1336 pkt. 3; H. G. B. I 284: l;
B. G. B. § 343; H. G. B. II § 348; S. O. 163: i, 3; U. E. § 1049; Dernburg II
§ 103; Staub § 348 Anm. 21—31; Verhandlungen des zwanzigsten deutschen Juristentages
(1889) Band IV s. 60—82, särskilt s. 65, 66, 78; Planiol 268; ProcJwwnick §§
117, 119, 312—318.

149

säljaren eller entreprenören vid vite förbinder sig att å utsatt tid leverera
varan eller hava arbetet färdigt; vitesbestämmelser å köparens eller
beställarens sida spela däremot en mindre roll. Ofta göres vitets storlek
beroende av varaktigheten utav ett eventuellt dröjsmål, i det att man
bestämmer, att vitet skall utgå med visst belopp per dag, vecka eller
annan tidsenhet. Åven i fraktavtal hava vitesutfästelser vidsträckt användning.
I certepartier möter man i allmänhet bestämmelsen, att vid
underlätet fullgörande från ena eller andra sidan skadestånd skall utgå
med hela det kalkylerade fraktbeloppet. Sådana bestämmelser äro otvivelaktigt
att hänföra till vitesutfästelser.

Den huvudsakliga förklaringen därtill att man vid sådana avtal,
som ovan nämnts, i så stor utsträckning begagnar sig av vitesklausuler
torde vara den, att man vill på förhand fixera storleken av det skadestånd,
som skall utgå i händelse av kontraktsbrott, och därigenom undgå
en långvarig och osäker process angående omfattningen av liden skada.
Åven om domstolarna numera icke ställa lika stora anspråk som förr
på bevisning angående skadans omfång, är det givetvis en avsevärd
förmån att icke behöva förebringa någon bevisning i sådant avseende.
I all synnerhet gäller detta, när dröjsmålet orsakat hinder i näring eller
skadans omfattning eljest är beroende av den skadelidandes individuella
förhållanden.

Vitesutfästelser hava emellertid även en annan uppgift att fylla i
rättslivet. När, såsom ofta är händelsen, i kontrakt, varigenom en person
engageras att uppträda såsom skådespelare eller musiker eller att eljest
inför allmänheten visa prov på sin konst, höga viten stipuleras för fall
av kontraktsbrott, tjänar vitet i främsta rummet såsom ett kraftigt påtryckningsmedel
mot den sålunda engagerade att vederbörligen uppfylla sina
förpliktelser enligt kontraktet. Samma funktion kan en vitesbestämmelse
fylla i de fall, då vid överlåtelse av en handelsrörelse säljaren vid vite
förbinder sig att icke driva handel, varigenom köparen utsattes för
konkurrens, eller över huvud då en vitesbestämmelse fogats till ett
konkurrensförbud av det slag, som i 39 § av förslaget avses. Att en
och samma vitesbestämmelse ofta tillgodoser båda de här ovan nämnda
syftena, torde knappast behöva påpekas. Särskilt gäller detta om vitesbestämmelser
i entreprenadkontrakt.

Att en vitesutfästelse, som är knuten till ett giltigt avtal, enligt
svensk rätt är bindande, lider intet tvivel, ehuru någon bestämmelse
härom i lag icke finnes. Endast för det fall, att någon vid försträckning
i penningar utfäst visst vite, gällde enligt 9 kap. 6 § handelsbalken i
dess lydelse enligt förordningen den 11 augusti 1815, att vitet skulle

37 §

150

vara ogillt. Detta lagrum har emellertid genom lagen den 28 september
1907 upphört att gälla. Åven sådana vitesutfästelser äro alltså numera
giltiga, och någon nedsättning av vitet kan icke ifrågakomma, med
mindre utfästelsen tillkommit under sådana förhållanden, som avses i
lagen den 14 juni 1901 angående ocker. År detta icke fallet, lärer enligt
nu gällande svensk rätt icke förefinnas någon möjlighet för domstolarna
att nedsätta ett vitesbelopp ens om detta finnes stå i uppenbart missförhållande
till det intresse den, som betingat sig vitet, har i avtalets
uppfyllelse. I lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag har i
huvudsak samma ståndpunkt kommit till uttryck; endast för sådana fall,
då den förbindelse, till vilken vitesbestämmelsen knutits, blivit delvis
fullgjord, medgavs i förslagen jämkningsrätt i fråga om vitets belopp.
Vad Danmark och Norge beträffar, torde även där råda full avtalsfrihet
i fråga om storleken av utfäst vite.

En obegränsad avtalsfrihet på detta område kan emellertid, enligt
vad erfarenheten utvisar, giva anledning till missbruk. För att förebygga
sådana har man därför i åtskilliga utländska lagar funnit nödigt att
meddela särskilda bestämmelser, varigenom avtalsfriheten härutinnan
inskränkes. Redan i den österrikiska civillagen återfinnes en bestämmelse,
varigenom åt domaren tillerkännes befogenhet att efter fri prövning
nedsätta alltför höga viten. En dylik befogenhet tillkommer honom
även enligt den schweiziska lagen om obligationsrätten. I Tyskland har
man likaledes givit domstolarna rättighet att jämka på viten, som äro
oproportionerligt höga. Liknande grundsatser gälla i viss mån enligt
engelsk rätt. I Frankrike upprätthålles däremot fortfarande i det stora
hela avtalsfriheten på detta område. Den franska lagstiftningen äger
icke annan motsvarighet till sådana bestämmelser, varom här är fråga,
än att åt domaren tillerkänts jämkningsrätt, när det avtal, vartill vitesbestämmelsen
knutits, blivit delvis uppfyllt. Det är tydligen denna
bestämmelse, som tjänat till förebild för ovan nämnda stadganden i de
äldre svenska lagförslagen.

Enligt kommitténs tanke förefinnes ett verkligt behov att begränsa
den hos oss rådande friheten att avtala viten till hur höga belopp som
helst. Det måste säkerligen mången gång kännas i hög grad motbjudande
för domaren att nödgas utdöma viten, vilka uppenbarligen överstiga
rimlighetens gränser. Nödig hjälp mot dessa missförhållanden
torde icke kunna beredas genom den föreslagna 32 §. Vill man undgå
de olägenheter, som äro förenade med en obegränsad avtalsfrihet på
detta område, lärer det därför vara nödigt att följa den utländska
lagstiftningens föredöme genom att tillerkänna domstolarna rätt att ned -

151

sätta viten, som äro uppenbart obilliga. En bestämmelse av detta innehåll ^7 §■
har upptagits i förevarande paragraf. I likhet med motsvarande stadgande
i tyska lagen avser denna icke blott sådana fall, då vite skall
utgå vid underlätet fullgörande av en juridisk förpliktelse, utan jämväl
sådana, då vitesbestämmelsen knutits till företagandet eller underlåtandet
av en handling, vars underlåtande eller företagande icke kan uttvingas.

Skydd mot överdrivet höga vitesbestämmelser synes även i dessa fall
vara av behovet påkallat.

Den prövning av ett utfäst vites skälighet, som enligt förslaget
kan äga rum, ankommer naturligtvis i främsta rummet på de allmänna
domstolarna; endast om vitesbestämmelsen innefattas i ett avtal, i fråga
om vilket kontrahenterna underkastat sig avgörande genom skiljedom,
tillkommer det skiljemännen att pröva vitets skälighet. Kommittén har
icke varit blind för de betänkligheter, som ur rättssäkerhetens synpunkt
kunna hysas mot att tillåta jämkning av bestämmelser, om vilka kontrahenterna
varit ense. Det är emellertid endast i sådana fall, da det utfästa
vitet finnes vara uppenbart obilligt, som någon jämkningsrätt skall förefinnas,
och det lärer icke behöva befaras, att domstolarna i oträngt mål
skola göra bruk av den rätt, som sålunda tillagts dem. Handhaves
stadgandet med nödig varsamhet, lärer det icke komma att uppmuntra
till kontraktsbrott eller obefogad vägran att gälda ett förverkat vite och
sålunda förringa det ökade rättsskydd, som man genom vitesbestämmelser
med fog söker vinna.

Bland de länder, för vilkas lagstiftning ovan redogjorts, intaga Tyskland
och Österrike så till vida en särställning, att enligt särskilda bestämmelser
i dessa länders handelslagar någon nedsättning av viten icke kan
äga rum i handelsförhållanden. I Österrike gäller detta, vare sig den,
som utfäst vitet, är köpman eller icke, i Tyskland endast om vitet utfästs
av en köpman i och för hans rörelse. Förslaget innehåller icke någon
motsvarande undantagsbestämmelse. Även i förhållandet köpmän emellan
förefinnes enligt kommitténs tanke ett verkligt behov att kunna jämka
på vitesbestämmelser, som äro uppenbart orimliga.2) Att tillämpa alldeles
olika civilrättsliga regler, allt eftersom en person är köpman eller
icke, överensstämmer ej heller väl med svensk rättsåskådning. Erinras
må ock, att en undantagsbestämmelse sådan som den i dessa lagar före 2)

Jfr Kungi. Maj:ts dom den 29 mars 1898 (N. J. A. s. 117), varigenom ett
rederi, som åtagit sig att från England till Stockholm frakta minst 1,150 tons järnrör
för en frakt av 6 shillings per ton, men i fartyget inlastat 12 tons mindre än överenskommits,
i enlighet med certepartiets bestämmelser förpliktades att såsom skadestånd
utgiva hela det beräknade fraktbeloppet (omkring 340 engelska pund).

152

37 §.

kommande, tillämpad a svenska förhållanden, skulle i synnerligen höo1
.grad förringa betydelsen av det föreslagna stadgandet. Att märka är
nämligen, att enligt svensk rätt icke blott handlande och fabrikanter
utan även t. ex. större hantverkare och byggmästare äro att anse såsom
köpmän. De danska och norska förslagen överensstämma med det
svenska, allenast med den modifikationen, att enligt det danska lagförslaget
frågan om nedsättning av vite, som någon förbundit sig att
gälda till en köpman, under vissa förhållanden skall bedömas av Sö- og
Handelsretten, i vilken domstol köpmän hava säte och stämma.

Vid prövningen av frågan, om och i vad mån ett utfäst vite skall
nedsättas, har domstolen, enligt vad det föreslagna stadgandet giver vid
handen, att taga hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Man
har emellertid ansett sig böra särskilt framhålla, att vid denna prövning
avseende bör fästas icke blott å den ekonomiska förlust, som tillskyndas
den, vilken betingat sig vitet, utan även å hans intresse i övrigt i företagandet
eller underlåtandet av den handling, varom fråga är. Då,
såsom förut framhållits, anledningen till att vite betingas oftast ligger
däri att man på detta sätt vill undgå att behöva förebringa bevisning
om det intresse man har i avtalets fullgörande, bör någon nedsättning
av vitet tydligen icke ifrågakomma, med mindre det kan anses uppenbart
eller styrkt, att ett påtagligt missförhållande föreligger mellan vitets
storlek och det intresse, som genom detsamma skall tillgodoses. Härom
åligger det alltså den, som påyrkar nedsättning av vitet, att i fall av
behov förebringa utredning. Vid tillämpning av förevarande paragraf
bör jämväl tagas hänsyn till dens förhållande, som utfäst vitet, bland
annat därtill, om han avsiktligen eller kanske rent av för att skada
underlåtit att uppfylla sin förpliktelse eller, å andra sidan, om han för
sin underlåtenhet kan åberopa mer eller mindre giltig ursäkt. Åt den förpliktades
förmögenhetsställning torde däremot icke i och för sig böra
tillmätas någon betydelse.

Den föreslagna bestämmelsen giver vid handen, att man, när det
gäller att avgöra, huruvida ett utfäst vite kan anses vara uppenbart
obilligt eller icke, har att taga hänsyn till förhållandena vid tiden för
vitets utkrävande. Någon nedsättning bör nämligen enligt kommitténs
mening icke få ske, när vitet visserligen i betraktande av de förhållanden,
under vilka det utfästs, ter sig såsom oskäligt högt men detta icke kan
sägas vara fallet, när senare inträffade omständigheter tagas i betraktande.
År åter vitets utkrävande uppenbart obilligt, bör det nedsättas,
även om det icke översteg billighetens gränser, då det utfästes.

Ej sällan påträffas kontraktsbestämmelser av det innehåll, att den

153

ene kontrahenten skall hava rätt att mot betalning av en viss penninge- •’,7> 88 §§
summa (mulcta poenitentialis, Reugeld) befria sig från sin förpliktelse
enligt kontraktet. En dylik klausul har eu annan karaktär än vite, i
det att den icke giver medkontralienten någon befogenhet att vid underlätet
fullgörande utkräva just den ifrågavarande penningesumman, utan
bevisning angående storleken av liden skada måste i vanlig ordning
förebringas. Bestämmelsen är given till förmån för den, som betingat
sig en dylik friköpsrätt, icke i medkontrahentens intresse. Understundom
kan det dock vara förenat med svårigheter att avgöra, huruvida det
varit kontrahenternas mening att träffa avtal om vite eller att endast
lämna den ene valrätt mellan att företaga en handling och att betala
visst belopp.3) År det senare fallet, finnes icke något utrymme för tilllämpning
av förevarande paragraf.

Om ett utfäst vite utan förbehåll erlägges, sedan detsamma blivit
förverkat, tyder detta därpå att den, som utfäst vitet, icke anser detsamma
oskäligt. Någon rätt att sedermera påkalla domstols prövning
av vitets skälighet synes därför icke böra tillkomma honom. För medkontrahenten
framstår också vitets erläggande såsom en definitiv avveckling
av parternas mellanvarande i detta avseende. På dessa grunder
vilar den i sista punkten av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen,
att ett redan guldet vite icke må sökas åter. Skulle vitet hava erlagts
innan det förverkats, eller skulle den, som betalar förverkat vite, därvid
hava förbehållit sig sina rättigheter, möter däremot icke något hinder
att med åberopande av förevarande paragraf kräva åter större eller
mindre del av det sålunda erlagda beloppet.

38 §U)

Uttrycket vite plägar icke användas i fråga om varje förmögenhetsförlust,
som någon kan hava underkastat sig för den händelse han icke
skulle rätteligen uppfylla en honom åliggande förpliktelse; för att en
vitesutfästelse skall föreligga måste man hava åtagit sig att fullgöra en
särskild prestation i penningar eller annat vid sidan av huvudförpliktel 3)

Jfr Kungl. Maj:ts dom den 30 okt. 1911 (N. J. A. s. 467).

J) Jfr ang. första stycket S. O. 162: i; 77. E. § 1054;

ang. andra stycket Torp: Dansk Tingsret, Köpenhamn 1905, § 47 vid not 30;

Hagerup: Norsk Panteret, Kristiania 1889, s. 286 — C. c. 2078: 2; Ö. § 1371; B. G.

B. § 1229; Schweizerisches Zivilgesetzbuch vom 10 Dezember 1907 art. 894; 77. E.

§ 820; Dernburg III § 269: 7.

154

38 §.

sen. Ofta innebära emellertid de mer eller mindre stränga bestämmelser
angående verkan av kontraktsbrott, som i kontrakt påträffas, endast
modifikationer i de egentliga kontraktsvillkoren. Dylika bestämmelser
kunna liksom vitesutfästelser vara av den uppenbart obilliga beskaffenhet,
att en tillämpning av dem måste anses överskrida gränserna för
det tillåtna. De skäl, som funnits påkalla rätt för domstolarna att nedsätta
oskäligt höga viten, äga samma giltighet i fråga om bestämmelser
av här avsedda slag. I förevarande paragraf har kommittén till reglering
upptagit detta ämne, i vad det rör några av de för närvarande
mest brukliga bestämmelserna angående påföljder av kontraktsbrott.

Med en vitesutfästelse har sålunda likställts ett i avtal träffat förbehåll
om rätt för den ene kontrahenten att utan hinder därav, att den
andre i följd av avtalets hävande går miste om honom däri tillförsäkrade
förmåner, utkräva det vederlag, som den andre förbundit sig att erlägga
för deras åtnjutande. Ett typiskt exempel härpå erbjuda sådana i hyreskontrakt
ofta förekommande bestämmelser, enligt vilka hyresgästen, om
avtalet på grund av kontraktsbrott å hans sida upphör i förtid ändock
skall vara pliktig att gälda hyra för hela återstående hyrestiden. Det
obilliga i ett dylikt förbehåll, vilket kan användas till att bereda hyresvärden
dubbel hyresinkomst av den uthyrda lägenheten, ligger i öppen
dag. I rättspraxis har man också redan nu funnit sig oförhindrad att
åsidosätta dylika kontraktsbestämmelser. Frågan, om och i vad mån ett
sådant förbehåll lagligen kan göras gällande, har nämligen ansetts vara
beroende därav, huruvida och på vilka villkor hyresvärden fått eller kunde
hava fått lägenheten uthyrd till annan.a) Samma synpunkter hava gjort
sig gällande i fråga om motsvarande förbehåll i arrendekontrakt.2 3)

En annan typisk bestämmelse av det slag, som här avses, föreligger,
när man för den händelse ett ingånget avtal skulle komma att
hävas på grund av underlätet fullgörande från andra sidan betingar sig
att få behålla allt vad man i följd av avtalet bekommit. Dylika bestämmelser
äro synnerligen vanliga i kontrakt angående avbetalningsköp.
Där förekommer nämligen så gott som alltid en klausul, varigenom
säljaren förbehåller sig rätt att, om köparen skulle brista i sin betalningsskyldighet,
återtaga godset utan att behöva återbetala något av vad som
avbetalts å köpeskillingen. Åven i köpekontrakt angående fast egendom
plägar stundom inryckas den bestämmelsen, att om köparen icke å den

2) Se Kungl. Maj:ts domar den 24 febr. 1874 (N. J. A. s. 89) och den 16
okt. 1908 (N. J. A. s. 420).

3) Se Kungl. Maj:ts dom den 8 jan. 1907 (N. J. A. s. 10).

155

för utfärdande av köpebrev bestämda dagen fullgör likviden, köpet skall
gå åter och köparen hava förverkat den vid kontraktets upprättande
erlagda delen av köpeskillingen. Dylika förbehåll om förverkande av
det, som i följd av avtalet redan blivit erlagt, (förverkandeklausuler)
måste enligt nu gällande rätt säkerligen anses giltiga. Tillämpade i
all sin stränghet kunna de emellertid leda till resultat, vilka för rättskänslan
äro i hög grad stötande. För att förebygga missbruk synes
därför ett ingripande från lagstiftarens sida vara av verkligt behov
påkallat.

Vad utländsk lagstiftning på detta område beträffar, har man i
den schweiziska lagen angående obligationsrätten samt i det ofta nämnda
ungerska lagförslaget upptagit föreskrifter, enligt vilka de regler, som
givits rörande nedsättning av viten, skola äga motsvarande tillämpning
i fråga om förverkandeklausuler. I Tyskland och Österrike finnas däremot
endast i fråga om avbetalningsköp särskilda bestämmelser angående
sådana klausuler, som här avses.

Angående avbetalningsköp hava till skydd för köparen bestämmelser
upptagits i ett särskilt lagförslag, vilket dock av skäl, som i
motiven till detsamma skola närmare utvecklas, endast skall äga tillämpning
å avbetalningsköp, vid vilka köpeskillingen icke överstiger tre
tusen kronor. 1 fråga om sådana avbetalningsköp behöver alltså den i
förevarande paragraf upptagna bestämmelsen icke åberopas; en erinran
härom har upptagits i tredje stycket.

Från förverkandeklausuler bör man skilja ett annat slag av kontraktsbestämmelser,
som särskilt vid försäljning av gruvor äro brukliga. I
sådana kontrakt betingar sig köparen ofta rätt att inom viss tid undandraga
sig det tillämnade köpets fullgörande och erlägger vid kontraktets
upprättande ett större eller mindre belopp, som, därest han gör
bruk av nämnda rätt, skall få behållas av säljaren. Syftet med dylika
bestämmelser är tydligen, att avtalet tills vidare endast skall medföra
bundenhet å säljarens sida, under det att köparen skall äga välja mellan
att vidbliva detsamma och att avstå därifrån. Bestämmer sig denne
inom den utsatta tidsfristen för det förra alternativet, betraktas det
belopp han vid kontraktets upprättande guldit såsom en avbetalning å
köpeskillingen. Begagnar han sig åter av sin rätt att frånträda avtalet,
är den erlagda handpenningen förverkad. Denna utgör då vederlag
därför att spekulanten haft gruvan på hand under den överenskomna
tiden, och någon jämkning av beloppet synes här lika litet böra komma
i fråga som i sådana vid föregående paragraf omnämnda fall, då någon

38 §

156

betingat sig rätt att mot betalning av en viss penningesumma friköpa
sig från sina kontraktsenliga förpliktelser.

I avbetalningskontrakt påträffar man understundom en klausul,
varigenom säljaren betingar sig, att för den händelse köparen skulle
brista i sin betalningsskyldighet alla återstående poster omedelbart skola
förfalla till betalning (förfalloklausul, clausula cassatoria). I det särskilda
lagförslaget om avbetalningsköp har man upptagit vissa bestämmelser
i syfte att bereda köparen skydd mot dylika klausuler. Dessa
hava emellertid användning även vid andra avtal och rättshandlingar.
Det är sålunda icke ovanligt, att i inteckningar eller andra skuldebrev
intages en bestämmelse av innehåll, att hela kapitalet skall vara förfallet
till betalning, därest utfäst ränta icke rätteligen erlägges. Att
dylika förbehåll för närvarande skulle vara ogiltiga, lärer icke kunna
påstås, och något gagn av en särskild bestämmelse, varigenom avtalsfriheten
på detta område inskränktes, torde näppeligen vara att förvänta.
Följden därav skulle säkerligen i många fall endast bliva den, att låntagaren
finge förbinda sig att erlägga betalning viss tid efter uppsägning
och nöja sig med en mer eller mindre bestämd försäkran av
långivaren, att någon uppsägning icke skall ske, så länge ränta och
amortering rätteligen erläggas. Ej heller i utländsk lagstiftning har
man, bortsett från avbetalningsköp, veterligen inskridit mot dessa s. k.
förfalloklausuler.

Yad angår den tredje kategorien av kontraktsbestämmelser, som i
förevarande paragraf avses, nämligen de särskilt vid försträckning förekommande
förbehållen om förverkande av pant (s. k. lex commissoria),
hava de sedan gammalt varit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet.
Redan i den romerska rätten var det en borgenär förbjudet att betinga
sig rätt att, utan redovisningsskyldighet till gäldenären, realisera eller
för egen räkning behålla en pant, som blivit ställd för hans fordran.
I anslutning härtill har man i såväl fransk som österrikisk rätt förklarat
dylika förbehåll ogiltiga. Åven den moderna tyska och schweiziska
lagstiftningen samt det ungerska lagförslaget intaga samma ståndpunkt.
Enligt gällande rätt i Danmark och Norge möter däremot intet hinder
att träffa ett sådant avtal, varom här är fråga.

I vårt land har en vid försträckning mot pantsäkerhet träffad
överenskommelse om rätt för panthavaren att i händelse betalning icke
rätteligen erlägges efter gottfinnande realisera panten utan redovisningsskyldighet
till gäldenären ansetts vara utan verkan på grund av den i
9 kap. 6 § handelsbalken i dess lydelse enligt förordningen den 11
augusti 1815 förekommande bestämmelsen om ogiltighet av vite vid

157

försträckning. l) Sedan detta lagrum år 1907 upphävts, torde näppeligen ;w i
något hinder möta för panthavaren att göra gällande äganderätt till
panten på grund av en sådan överenskommelse, som ovan nämnts. Att
dylika avtal kunna bereda panthavaren oskälig vinst på gäldcnärens bekostnad,
lärer emellertid icke kunna bestridas. Andra stycket av förevarande
paragraf avser att så vitt möjligt förebygga missbruk av avtalsfriheten
på detta område.

Det föreslagna stadgandet avser icke endast pant utan även annan
säkerhet, som kan hava blivit ställd för fullgörande av betalningsskyldighet
eller annan förpliktelse. Härmed åsyftas i främsta rummet sådana
avtal, som ske i köpets form men vilkas egentliga syfte är att bereda
den s. k. köparen säkerhet för någon honom tillkommande fordran hos
medkontrahenten. Ett avtal av denna typ är till sitt syfte jämförligt
med egendoms pantsättande för skuld under sådana villkor, att borgenären
äger göra sig betäckt för sin fordran genom att tillägna sig
panten4 5). År avtalets verkliga innebörd den sålunda angivna, synes
det böra vara underkastat samma regler, som enligt förslaget skola tilllämpas
i fråga om pant.

Vad som enligt 37 § gäller beträffande nedsättning av oskäligt
höga viten skall enligt förevarande paragraf äga motsvarande tillämpning
å samtliga förbehåll av här avsedda beskaffenhet. Skulle det vara
uppenbart obilligt att låta förbehållet lända till efterrättelse, kan det
alltså jämkas efter ty skäligt prövas. Vid dylik prövning hava domstolarna
att taga hänsyn till samtliga omständigheter, sådana de föreligga
vid den tidpunkt, då förbehållet göres gällande. I fråga om de
synpunkter, som härvid böra vara bestämmande, hänvisas till det vid
37 § anförda.

Någon jämkningsrätt bör uppenbarligen icke tillkomma domstolarna,
när den, som underkastat sig sådan påföljd, varom här är fråga, efter
avtalets hävande avstått från rätten att påkalla jämkning, ej heller när
förbehåll, att pant eller annan säkerhet skall vara förverkad, träffats
efter det gäldenären redan brustit i fullgörandet av sin förpliktelse.

Detta torde med tillräcklig tydlighet framgå av den föreslagna lagtexten.
Icke heller bör det tillkomma den, som efter avtalets hävande
utan förbehåll utgivit vederlag, som det enligt avtalet åligger honom
att erlägga, att på grund av vad i förevarande paragraf är stadgat,
kräva åter något av vad han sålunda utgivit. Jämväl i sådant avseende
skall vad i 37 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

4) Se Kungl. Maj:ts dom den 19 jan. 1881 (N. J. A. s. 6.).

5) Jfr det i N. J. A. 1909 s. 466 refererade rättsfallet.

158

39 § fl.

Mot den skarpa konkurrens, som gör sig gällande på alla områden
inom det nutida näringslivet, söka näringsidkarne skydda sig på varjehanda
sätt. Direkt riktade mot den fria konkurrensen äro sådana avtal,
varigenom den ene kontrahenten betingar sig, att den andre icke skall
idka handel eller annan verksamhet, som konkurrerar med hans egen,
eller taga anställning hos någon, som idkar sådan verksamhet. Dylika
konkurrensförbud ingå merendels såsom moment i ett mera omfattande
avtal och pläga då benämnas konkurrensklausuler. När en affärsman
överlåter sin rörelse å en annan, förbinder han sig sålunda ofta att icke
grunda eller inträda i ett konkurrerande företag. Detsamma gäller om
den, som utträder ur ett handelsbolag eller en annan affärsrörelse, vilken
han drivit tillsammans med en eller flera andra personer. Likaså förekommer
det i stor utsträckning, att den, som hos en näringsidkare
erhåller en anställning, vilken kräver viss talang eller skicklighet, får
utfästa sig att icke efter tjänstetidens utgång taga anställning hos en
konkurrent. Särskilt inom industrien spela dylika avtal en stor roll, i
ty att arbetsgivarne på detta sätt söka skydda sig mot prisgivande av
yrkeshemligheter. Konkurrensförbud kunna också göras till föremål för
fristående avtal. Mellan affärsmän, som konkurrera med varandra genom
att sälja samma slags vara inom samma område, träffas sålunda stundom
överenskommelse om uppdelning av försäljningsområdet, så att en var
av dem skall äga ensam sälja varan inom ett bestämt distrikt. Till
konkurrensförbuden, vilka naturligtvis med hänsyn till tid, ort eller
innehåll i övrigt kunna vara mer eller mindre omfattande, knyta sig
vanligen utfästelser av visst vite i händelse av förbudets överträdande.

Erfarenheten visar, att den, som åtagit sig en förpliktelse av här
avsedd beskaffenhet, därigenom ofta underkastas inskränkningar i sin
frihet att utöva förvärvsverksamhet, vilka för honom äro oskäligt betungande.
Särskilt gäller detta vid avtal mellan yrkesidkare och personer, som äro

fl Jfr Lassen § 76 vid not 2; Stång § 45 vid not 9—12 — H. G. B. II § 74,
§ 76: i ; Gewerbeordnung § 133 f (tillagd genom promulgationslagen till nya tyska
handelslagen); Handlungsgehilfengesetz (österrikisk lag av den 10 ian. 1910) 8 36-S. O. 356 — 359, 361; U. E. § 959; Staub § 22 Anm. 33, 34, § 74 Anm. 1 — 3, 5 — 14;
Droysen: Die §§ 74, 75 des Handelsgesetzbuchs, Berlin 1908; Cantor: Die Konkurrenzklausel,
Berlin 1911; Duringer: Die gesetzgeberische Regelung der Konkurrenzklausel
i Deutsche Juristenzeitung 1911 s. 1233 — 1239; Prochownick I s. 559 — 560 H s
184—185.

159

anställda i deras tjänst. De missbruk, vartill avtalsfriheten på detta område
givit anledning, hava föranlett, att man i åtskilliga länder funnit
nödigt att inskrida mot densamma. I Tyskland hava sådana bestämmelser
meddelats i fråga om konkurrensklausuler i avtal mellan yrkesidkare
och personer anställda i deras tjänst. En dylik klausul är enligt dessa
bestämmelser bindande för den anställde endast i den mån han icke
med hänsyn till den tid utfästelsen gäller eller dennas innehåll i övrigt
kan anses genom densamma obilligt hindras i sin fortkomst. År avtalet
ingånget mellan en handlande och hans biträde, äger utfästelsen under
inga omständigheter giltighet mer än tre år efter anställningens upphörande.
När det gäller att bedöma giltigheten av ett konkurrensförbud
för någon, vilken icke innehaft sådan anställning, som ovan sagts,
kan man i Tyskland komma till samma resultat genom tillämpning av
civillagens allmänna stadgande, att avtal, som strida mot goda seder,
äro ogiltiga. Åven i engelsk rätt anlägger man denna synpunkt på
avtal av bär ifrågavarande slag. I Österrike har man i en lag av den
16 januari 1910 (Handlungsgehilfengesetz), vilken i åtskilliga avseenden
regierar rättsförhållandet mellan personer, som äro anställda i handel
eller vissa andra yrken, och deras principaler, till behandling upptagit
jämväl frågan om giltigheten av konkurrensförbud för dylika personer.
Man har här genom mera detaljerade föreskrifter byggt vidare på den
tanke, som ligger till grund för ovannämnda tyska bestämmelser i ämnet.
Framhållas må, att enligt den österrikiska lagen giltighetstiden för ett
ko nkurr eu s förb i1 d inskränkts till ett år samt att förbudet över huvud är
ogiltigt, om den, som underkastat sig detsamma, har lägre årsinkomst
än fyra tusen Krönen. Åven i den reviderade schweiziska lagen angående
obligationsrätten hava stadganden upptagits angående förutsättningarna
för giltigheten av konkurrensförbud i tjänsteförhållanden. Enligt dessa
stadganden är ett konkurrensförbud icke giltigt, med mindre den anställde
kan betydligt skada principalen genom att begagna sig av den inblick
han förvärvat i dennes kundkrets eller affärshemligheter. Åven om detta
är händelsen, blir dock förbudet bindande endast i en med hänsyn till
tid, ort och omfattning skälig begränsning, så att den anställdes ekonomiska
fortkomst icke genom detsamma obilligt försvåras. I olikhet mot
vad fallet är i de länder, för vilkas lagstiftning nu redogjorts, har man
i det ofta nämnda ungerska lagförslaget upptagit ett allmänt stadgande,
enligt vilket varje avtal, varigenom någon till förmån för en annan för
alltid och utan inskränkning till viss ort avstår från utövande av yrke
eller annan verksamhet, är ogiltigt. Har någon avgivit en sådan utfästelse
för bestämd tid eller bestämd ort, är enligt nämnda förslag inskränkningen

39 §.

160

39 §.

giltig i den mån den visar sig nödvändig för att den andra parten icke
skall skadas i sitt yrke eller sin verksamhet genom konkurrens från den,
som gjort utfästelsen.

I de skandinaviska länderna finnas inga särskilda lagbestämmelser
i detta ämne. Att sådana utfästelser, varom här är fråga, enligt gällande
svensk rätt i allmänhet måste anses giltiga, lider intet tvivel. 2) För att
förekomma missbruk av den nu rådande avtalsfriheten på detta område
är det emellertid enligt kommitténs mening av behovet påkallat, att laga
verkan frånkännes sådana konkurrensförbud, som överskrida billighetens
gränser. Bestämmelser härom innefattas i 39 och 40 §§. Av dessa
innehåller förstnämnda paragraf huvudstadgandet, den senare en detalj -bestämmelse beträffande konkurrensklausuler i avtal mellan en yrkesidkare
och någon i hans tjänst anställd person.

För tillämpning av de föreslagna bestämmelserna förutsättes, enligt
vad deras avfattning utvisar, ej blott att en person i förhållande till en
annan utfäst sig att icke idka handel eller annan verksamhet av visst
slag eller icke taga anställning hos någon, som idkar sådan verksamhet,
utan även att det ifrågavarande avtalet tillkommit i syfte att förebygga
konkurrens. Om, såsom naturligtvis kan inträffa, ett avtal därom att
en person skall avhålla sig från viss verksamhet ingås i annat syfte,
äro de omständigheter, av vilka avtalets giltighet bör bero, så skiftande,
att det icke låter sig göra att därom uppställa regler i lag. Däremot
böra bestämmelserna tillämpas, vare sig avsikten med förbudet varit att
avvärja konkurrens från den persons sida, som avgivit utfästelsen, eller
att förhindra befarad konkurrens från annat håll. Detta senare är t. ex.
fallet, då en arbetare vid erhållande av anställning i en fabrik, där han
kan bliva i tillfälle att få kännedom om vissa hemliga tillverkningsmetoder,
förbinder sig att icke efter slutad anställning taga plats i andra
företag, som konkurrera med den ifrågavarande fabriken. Säkerligen
komma ifrågavarande bestämmelser att få sin huvudsakliga betydelse
inom handel, industri och hantverk, men utrymme för deras tillämpning
finnes även inom andra yrkesgrenar, exempelvis advokat- och tandläkareyrket.

I två avseenden kan enligt kommitténs uppfattning ett konkurrensförbud
överskrida gränserna för det tillåtna, nämligen dels om det
sträcker sig längre än som kan erfordras för att hindra konkurrens,
dels om det över hövan inskränker den förpliktade i hans frihet att

2) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 5 dec. 1905 (N. J. A. s. 513) och den 20
mars 1907 (N. J. A. s. 122).

161

utöva förvärvsverksamhet. Har den, till vars förmån utfästelsen gjorts,
ur konkurrenssynpunkt intet berättigat intresse i förbudets upprätthållande,
är det klart, att det endast skulle vara att onödigt betunga den förpliktade,
om man läte honom vara bunden av detsamma. Ej heller bör lagen
skydda ett avtal, som betager den förpliktade möjligheten att skaffa sig
nödigt uppehälle. Härvidlag kommer ej blott den förpliktades eget intresse
i betraktande utan även samhällets. Åven bortsett därifrån att,
om den förpliktade ej förmår försörja sig, han ju kan komma att falla
fattigvården till last, bör ej heller den, som är i sådan ställning, att han
icke behöver arbeta för att försörja sig, vara bunden av ett avtal, som
skulle hava till följd, att han måste fullständigt avhålla sig från förvärvsverksamhet.
Den rätt att fritt bestämma över sina handlingar och
sin verksamhet, som tillkommer varje människa, bör hon visserligen kunna
delvis uppgiva, men aldrig med laga verkan helt avstå.

Om och i vad mån ett konkurrensförbud i något av ovan nämnda
två avseenden kan anses överskrida gränserna för det tillåtna, är att
avgöra efter omständigheterna i det särskilda fallet. Efter förebild av
de utländska lagar, för vilka ovan redogjorts, har i förslaget upptagits
en uttrycklig föreskrift, att hänsyn skall tagas bland annat till den tid,
över vilken förbudet sträcker sig, och den eller de orter detsamma omfattar.
Därmed är dock icke sagt, att ett förbud, för att giltighet skall
kunna tillerkännas detsamma, måste vara begränsat i båda dessa riktningar
eller ens i någondera av dem. Fastmera hava domstolarna att efter
den totalbild konkurrensförbudet till sitt innehåll erbjuder träffa avgörande,
om och i vad mån gränserna för det tillåtna kunna anses
överskridna. Det kan sålunda inträffa, att ett till tid och ort obegränsat
konkurrensförbud med hänsyn till den begränsade omfattningen av
den förbjudna verksamheten kan förklaras giltigt i hela sin utsträckning.
Såsom ovan nämnts, bör ett konkurrens förbud upprätthållas endast
i den mån sådant är behövligt för att skydda den enligt utfästelsen
berättigade mot konkurrens. Upphör han med sin verksamhet, synes
därför jämväl förbudet i allmänhet böra upphöra att gälla. Det är
emellertid tänkbart, att han även i dylika fall har intresse i förbudets
upprätthållande; det kan t. ex. vara fråga om någon, som sålt sin handelsrörelse
för ett pris, vilket bestämts med hänsyn till förbudets förefintlighet.
Frågan om konkurrensförbudets behövlighet för den berättigade
är av betydelse icke blott så till vida, att ett förbud, som sträcker sig
längre än erforderligt är, kan förklaras helt eller delvis ogiltigt, utan —
enligt vad slutorden i det föreslagna stadgandet utvisa — även i det
avseendet, att man vid bedömande av frågan, om den, som underkastat

»9 §•

162

39 §• sig förbudet, därigenom skulle över hövan inskränkas i sin frihet, har
att taga hänsyn till det intresse, som medkontrahenten må äga i förbudets
upprätthållande. En ganska omfattande inskränkning i den förpliktades
förvärvsverksamhet kan sålunda vara befogad, om den berättigade
har stort gagn av densamma, men bör icke få upprätthållas,
om den nytta, som därigenom beredes honom, är ringa. Bland övriga
omständigheter, som böra tagas i betraktande, vid bedömande av frågan,
om ett konkurrensförbud över hövan inskränker den förpliktades förvärvsförmåga,
må nämnas möjligheten för honom att övergå till en
annan yrkesgren; för den ene kan detta vara lätt, för den andre är
det exempelvis på grund av ålder eller bristande utbildning icke möjligt
att försöija sig med annan verksamhet än den han tillförene utövat.
Hänsyn är ock att taga därtill, huruvida den förpliktade erhållit eller
betingat sig något vederlag för de inskränkningar han underkastat sig i
sin frihet att utöva förvärvsverksamhet. Den, som erhållit ett vederlag,
tillräckligt stort till hans försörjning eller till att förhjälpa honom att
grunda en ny verksamhet, förtjänar uppenbarligen, även om han förbrukat
vederlaget till annat än det avsedda ändamålet, mindre hänsyn
än den, som aldrig erhållit något vederlag för sin utfästelse.

Om domstolen vid prövning av samtliga föreliggande omständigheter
finner, att konkurrensförbudet icke bör upprätthållas, har detta
enligt förslaget icke till följd, att den gjorda utfästelsen är i sin helhet
ogiltig, utan allenast att giltighet måste frånkännas densamma i den
män den skulle medföra alltför stora inskränkningar i den förpliktades
frihet att utöva förvärvsverksamhet eller sträcka sig längre än som kan
erfordras för att förebygga konkurrens. Vad sålunda föreslagits överensstämmer
med vad som enligt 37 och 38 §§ gäller om vitesutfästelser
och därmed jämförliga kontraktsbestämmelser.

Det torde knappast behöva påpekas, att det föreslagna stadgandet
icke äger tillämpning å sådana avtal, varigenom en anställd förbinder
sig att icke under den tid anställningen varar utöva någon verksamhet,
som konkurrerar med principalens. Ett dylikt avtal är naturligtvis giltigt.
Aven om den anställde icke iklätt sig någon särskild förbindelse i sådant
avseende, torde han i regel icke vara berättigad att under anställningstiden
driva någon som helst verksamhet, som konkurrerar med principalens,

1 nästföljande paragraf av de preliminära utkasten hade i alla tre
texterna upptagits ett stadgande, som beträffande vissa slag av konkurrensförbud
innefattade en betydlig skärpning av huvudregeln. Stadgandet
innehöll nämligen, att där någon, som var anställd i yrke såsom
arbetare, arbetsförman eller handelsbetjänt eller i motsvarande underordnad

16B

ställning, i och för anställningen gent emot sin principal avgivit en utfästelse
att ej idka viss verksamhet eller taga anställning hos någon, som
idkade sådan verksamhet, han icke i något fäll skulle vara bunden av
utfästelsen. Kommittén hade trott, att ett sådant stadgande skulle kunna
vara till gagn icke minst ur den synpunkten, att inan därigenom undginge
att i fråga om konkurrens förbud av detta slag behöva ingå i prövningav
frågan, huruvida den, som underkastat sig förbudet, därigenom skulle
otillbörligt inskränkas i sin frihet att utöva förvärvsverksamhet. Någon
egentlig fara för principalerna skulle ett sådant stadgande, enligt vad
kommittén ansåg sig hava anledning att antaga, icke innebära, då någon
verklig konkurrens från personer i dylik underordnad ställning sällan
vore att befara. Det viktigaste syfte, som ett konkurrens förbud i sådana
fäll syntes kunna tjäna, vore att bereda skydd mot otillbörligt användande
eller yppande från en förutvarande anställds sida av yrkeshemligheter,
som på grund av tjänsteförhållandet kommit till hans kännedom,
men behovet av skydd i sådant hänseende borde enligt kommitténs
mening kunna tillgodoses genom eu blivande lagstiftning mot illojal
konkurrens.

I de yttranden, som inkommit över utkastet, hava emellertid starka
betänkligheter uttalats mot det ifrågasatta stadgandet. Så har t. ex.
framhållits, att ehuru konkurrens förbud av ifrågavarande slag hittills ej
funnit mera vidsträckt användning i vårt land, sådana anställda, som
avsågos med nämnda bestämmelse, i regel av hederskänsla avhållit sig
från att efter slutad tjänst själva hänsynslöst konkurrera med sin förre
principal eller lämna sin medverkan till sådan konkurrens från annat håll.
Man har befarat, att denna känsla skulle slappas, i fall det ifrågasatta
stadgandet bleve lag och sålunda ett förfaringssätt, som förut ansetts
otillbörligt, bleve förklarat lovligt. Vidare har utvecklats, hurusom
särskilt i sådana fall, då principalen driver sin verksamhet i ringa
omfattning och hans ekonomiska ställning icke är nämnvärt starkare än
den anställdes, det ifrågasatta stadgandet kunde komma att verka högeligen
obilligt mot principalen. Man har också erinrat om svårigheten
att uppdraga en bestämd gräns mellan sådana anställda, vilka borde
komma i åtnjutande av det särskilda skydd stadgandet avsåg att skänka,
och dem, vilka bekläda något högre platser i en yrkesidkares tjänst.

Med anledning av vad sålunda förekommit har kommittén ansett
sig icke böra upptaga det ifrågasatta stadgandet i det slutliga förslaget.
Att utesluta detsamma synes icke möta någon avgörande betänklighet,
enär en anställd i varje fåll, då en utfästelse av här ifrågavarande slag

164

39, 40 §§ karl anses otillbörligt försvåra hans fortkomst, redan på grund av det
allmänna stadgandet i 39 § icke är bunden av densamma.

Det danska förslaget i dess slutliga lydelse intager i förevarande
avseende samma ståndpunkt som det svenska. Den norska kommittén
har däremot, oaktat även i Norge framkommit anmärkningar mot det
ifrågasatta stadgandet, ansett sig böra i huvudsak vidhålla detsamma.
I norska förslaget utgör det första stycket av 40 §.

40 §.’)

Om någon, som är anställd i handel eller annat yrke, gent emot
sin principal avgivit en sådan utfästelse, som i 39 § omtalas, är han
naturligtvis icke bunden av densamma, därest principalen utan fog avskedar
honom eller anställningen eljest upphör i förtid till följd av
kontraktsbrott å principalens sida. Lika tydligt är, att konkurrensförbudet
förblir gällande, om avtalet upphör på grund av kontraktsbrott
från den anställdes sida.

När däremot ett tjänsteavtal av nu ifrågavarande slag är ingånget
på obestämd tid och principalen allenast begagnar sig av sin rätt
att bringa detsamma till upphörande, kan det vara föremål för olika
meningar, huruvida konkurrensförbudet bör äga giltighet. Man kunde
tycka, att den anställde i sådana fall borde vara bunden av sin utfästelse,
likaväl som han är det, när avtalet ingåtts på bestämd tid och
anställningen upphör i följd därav att denna tid går till ända. Det är
emellertid, enligt vad kommittén inhämtat, även bland principalerna den
allmänna uppfattningen, att konkurrensförbudet i sådana fall icke bör
kunna göras gällande. Syftet med en konkurrensklausul är nämligen
huvudsakligen, att förbudet skall utgöra ett hinder för den anställde att
mot principalens vilja lämna sin anställning för att övergå till en konkurrerande
verksamhet. Det vore då ej billigt, om principalen, när
anställningen upphör på hans initiativ, skulle kunna påfordra förbudets
upprätthållande; den anställde komme måhända därigenom att utsättas
för stora vanskligheter och detta utan eget förvållande. Vad nu sagts
gäller i allmänhet, även om principalen haft giltig anledning till sin
åtgärd, t. ex. om uppsägning skett därför att principalen i följd av dåliga
konjunkturer nödgas inskränka sin rörelse och av sådan orsak måste
avskeda en del av sin personal.

J) Jfr H. G. B. II § 75, § 76: i; Handlungsgehilfengesetz § 37; S. O. 360,
361; Staub § 75 Anm. 1—5.

165

Om den anställde givit principalen skälig anledning att uppsäga ^ 41 SS''
honom, bör emellertid konkurrensklausulen lända till efterrättelse. En
sådan anledning kan föreligga, icke blott när den anställde gjort sig
skyldig till sådant kontraktsbrott, som kan tillräknas honom såsom försumlighet,
utan även exempelvis när han drabbats av en sjukdom, vilken
gör det för honom omöjligt att fylla de plikter, som enligt avtalet åligga
honom. Vad åter beträffar de fall, då den anställde själv lämnar sin
tjänst, är han naturligtvis i allmänhet bunden av sin utfästelse att icke
idka konkurrerande verksamhet eller taga anställning hos en konkurrent.

Endast om principalen genom underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser
mot den anställde givit honom giltig anledning att lämna
sin tjänst, bör denne vara fritagen från den skyldighet han sålunda
åtagit sig; att han i stället för att av sådan anledning häva det ingångna
avtalet i vanlig ordning uppsäger detsamma, bör icke försämra hans
ställning. På dessa grunder vila de i förevarande paragraf upptagna
bestämmelserna.

I fråga om konkurrensklausuler, som anknutits till andra avtal
än tjänsteavtal, innehåller förslaget icke några motsvarande bestämmelser.

Av allmänna rättsgrundsatser följer emellertid, att om den, till vilkens
förmån utfästelsen gjorts, gör sig skyldig till kontraktsbrott och avtalet
av sådan anledning häves, all verkan av utfästelsen förfaller.

4 kap.

Allmänna bestämmelser.

41 §.*)

Enligt åtskilliga bestämmelser i 2 kap. är giltigheten av en rättshandling,
som företages genom fullmäktig, beroende därav att den, gent
emot vilken rättshandlingen företogs, icke insåg eller bort inse, att fullmäktigen
genom rättshandlingen överskred sin befogenhet, eller eljest
var i god tro med avseende å vissa förhållanden. Sådana bestämmelser
återfinnas i 12, 20, 21 och 22 §§ samt 26 § andra stycket. Åven i 1

1) Jfr Lassen § 17 vid not 18 och samme författares avhandling “Yilje og Erklsering"
s. 53—54; Stång s. 456; Hagerup i Tidsskrift for Retsvidenskab 1894 s.
49—50, 54 — O. E. § 153 i. f.

166

3 kap. förekomma ett stort antal stadganden, enligt vilka en rättshandlings
giltighet eller verkan är beroende av medkontrahentens goda
tro, nämligen i 29 § andra stycket, 30 §, 31 § första stycket, 32 §
andra stycket samt 33 och 34 §§. Intet av alla dessa stadganden innehåller
någon bestämmelse angående den tidpunkt, till vilken hänsyn skall
tagas vid bedömandet av frågan, huruvida medkontrahenten kan anses
hava varit i god tro eller icke. För att icke onödigt tynga lagtexten
har det ansetts lämpligt att i förevarande paragraf upptaga en generell
bestämmelse i detta ämne. Enligt denna ankommer det principiellt på
den tidpunkt, då den rättshandling, varom fråga är, kommer till medkontrahentens
kunskap. Har denne redan då rättshandlingen blev honom
kunnig insett eller bort inse någon omständighet, som är av beskaffenhet
att inverka å rättshandlingens giltighet, bör han icke kunna grunda
någon rätt å densamma.

Enligt kommitténs tanke skulle det emellertid under vissa förhållanden
kunna leda till obilliga resultat, om icke någon hänsyn finge
tagas därtill att en sådan omständighet blivit eller bort bliva medkontrahenten
kunnig omedelbart efter det han tagit del av rättshandlingen
och innan denna ännu i något avseende inverkat bestämmande å hans
handlingssätt. Man tänke exempelvis på sådana fall, då ett muntligen
gjort anbud omedelbart antages och anbudsgivaren, innan kontrahenterna
ännu skilts åt, upplyser, att hans anbud tillkommit av något misstag.2)
JDet är företrädesvis dylika fall, som av viljeteoriens anhängare pläga
åberopas till stöd för påståendet, att tillitsteorien skulle otillbörligt gynna
mottagaren av en viljeförklaring på bekostnad av den, som avgivit densamma.
På det att förslagets bestämmelser icke må giva rum för en
dylik anmärkning, har i andra punkten av förevarande paragraf upptagits
ett stadgande, som lämnar domstolarna tillfälle att, där särskilda
omständigheter därtill föranleda, bortse därifrån att medkontrahenten icke
strax insåg eller bort inse det förhållande, som åberopas till stöd för
rättshandlingens ogiltighet.

När den, gent emot vilken en rättshandling företagits, därvid
företrätts av fullmäktig och rättshandlingens verkan är beroende av
god tro, lärer det i allmänhet ankomma på fullmäktigens goda eller
onda tro.3) Tydligt är emellertid, att om fullmaktsgivaren själv var i
ond tro, rättshandlingen icke bör bliva gällande därför att hans fullmäktig
varit i god tro. Lika tydligt torde vara, att de regler, som i

2) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 15 nov. 1911 (N. J. A. s. 540).

3) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 23 juni 1910 (N. J. A. s. 364).

167

förelaget uppställas angående verkan därav att en rättshandling framkallats
genom tvång eller förledande från medkontrahentens sida eller
att denne därvid övat ocker, också skola tillämpas, då det är medkontrahentens
fullmäktig, som gjort sig skyldig till ett sådant otillbörligt förhållande.
Varken i ena eller andra avseendet hava särskilda bestämmelser
härom ansetts erforderliga.1)

42 §.

I vissa fall åligger det enligt förslaget den, som fått mottaga anbud
eller svar å anbud, att giva besked, om han icke vill antaga anbudet
eller godtaga svaret. Påföljden, om sådant underlåtes, är, att anbudet
anses antaget eller att avtal anses hava genom svaret kommit till stånd.
Bestämmelser av detta innehåll återfinnas i 4, 6 och 10 §§. Vidare omtalas
i 20, 29 och 34 §§ vissa fall, då en rättshandling, som eljest skulle
vara ogiltig, blir gällande, när den person, som företagit rättshandlingen
eller för vars räkning den företagits, underlåtit att giva medkontrahenten
meddelande i visst närmare angivet avseende. _

Om det meddelande, som sålunda i vissa fall bör givas, blivit
vederbörligen avsänt men till följd av omständigheter, som ej bero av
avsändaren, över huvud icke eller icke i rätt tid kommer adressaten till
hända, uppstår fråga, huruvida samma påföljd bör inträda som nar
vederbörande underlåtit avsända meddelandet. Denna fråga bör säkerlio-en
besvaras nekande. Skyldigheten att giva meddelanden av här
avsedda slag är vederbörande ålagd i dens intresse, till vilken^ meddelandet
är riktat, och detta bör därför gå på hans risk. Vad sålunda
föreslagits överensstämmer med motsvarande bestämmelser i 61 § av lagen
den 20 juni 1905 om köp och byte av lös egendom och 3 § i det av
kommittén utarbetade förslaget till lag om kommission, handelsagentur
och handelsresande. Avfattningen av det föreslagna stadgandet utesluter
icke, att avsändaren kan bliva skyldig att sända nytt meddelande, om
han genom brev från adressaten eller annorledes får veta, att det föregående
förkommit.

Av helt annan beskaffenhet äro de meddelanden, varigenom ett
anbud eller svar eller en fullmakt återkallas. För giltigheten av sådan
återkallelse erfordras, att det meddelande, varigenom återkallelsen sker,

^ Jfr Trygger: Om fullmakt s. 129—130, 169 — 170; Lassen § 24 vid not 32-34; Stång s. 463-464 — B. G. B. § 166; U. E. § 1010,

168

42< 43 §§ kommit adressaten till hända. Meddelandet går alltså på avsändarens
risk. En erinran härom har till förebyggande av missförstånd upptagits
i andra stycket av förevarande paragraf.

43 §.

Såsom förut påpekats, finnas i 1734 års lag icke några allmänna
stadganden om slutande av avtal eller om rättshandlingars ogiltighet I
fråga om köpeavtal uttalas emellertid i 1 kap. 1 § handelsbalken den
regeln,, att köp bör ske utan tvång eller list med säljarens och köparens
göda ja och samtycke. och att köp, som sker annorledes, är ogillt.
-Nämnda stadgande kan icke bibehållas vid sidan av de i 29—31 §8 av
förslaget upptagna bestämmelserna. Kommittén hemställer därför om
lagrummets upphävande.

■ r ^ OCJ1. ^ §§ av lagen den 14 juni 1901 angående ocker regleras
i fråga om försträckning och beviljande av anstånd med gälds betalning
den inverkan rättshandlingens giltighet röner därav att den finnes innefatta
ocker. Beträffande rättshandlingar av annat slag än sådana, som
avses i ockerlagen,, finnas däremot i gällande rätt — bortsett från 227 8
sjölagen — icke några motsvarande stadganden. Fastmera föreskrives i
9 kap. 9 § handelsbalken, att den vinst ej må för ocker räknas, som
kommer av lovlig handel, eller det köp, som lagligen slutet är. Detsamma
gäller enligt nämnda lagrum, där jord för penningelån förskriven
ar och avrad på vinst och förlust i stället för räntan av det lån, evad
avraden varder mer eller mindre. Såsom vid motiveringen av 32 8
närmare utvecklats, har kommittén ansett den grundsatsen böra genomföras
i fråga om alla rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, att
®.n rF1 80m. ^kommit genom ocker, icke är gällande mot den

förfördelade. De bestämmelser, som i sådant hänseende meddelats, avse
att ersätta nu gällande civilrättsliga stadganden i ämnet. Därest förslaget
upphöjes till lag, höra därför 2 och 3 §§ i ockerlagen samt 9 kap.

§ handelsbalken upphöra att gälla. Att någon ändring ej göres i 227
§ sjölagen, framgår av tredje stycket i 32 §.

Enligt 28 § tredje stycket sker genom de nu föreslagna bestämmelserna
om fullmakt ej ändring i vad 18 kap. 3 § handelsbalken
stadgar angående, verkan därav att det, som genom fullmäktigens rättshandlmg
atkommits, blivit använt till fullmaktsgivarens nytta. För så vitt
namnda kapitel eljest innehåller mot förslagets bestämmelser stridande
stadganden om fullmakt i förmögenhetsrättsliga förhållanden, bör det icke

169

vidare vara gällande. Någon uttrycklig föreskrift om upphävande av
vissa delar av ifrågavarande kapitel torde emellertid icke kunna meddelas.
Där förekommande bestämmelser om fullmakt äro nämligen så
invävda i stadganden, vilka avse det inbördes rättsförhållandet mellan
fullmaktsgivare och fullmäktig, att de svårligen kunna ur sitt sammanhang
utbrytas.

43 £

170

Förslag till lag om avbetalningsköp.

Under senare tider har för omsättningen inom handel och industri
skapats en ny kontraktsform, som vunnit utbredning i hela den civiliserade
världen och som hos oss fått namnet avbetalningskontrakt. Gemensamt
för alla dylika kontrakt är, att de avse att bereda den, som vill
förskaffa sig ett lösöreföremål men ej är i stånd att kontant betala detsamma
och ej heller är i åtnjutande av eljest erforderlig kredit, tillfälle att
förvärva föremålet mot betalning, som skall erläggas efter hand å vissa
bestämda terminer efter det föremålet utlämnats till honom. Ehuru avtal
av ifrågavarande slag oftast framträda i form av hyreskontrakt, är
det dock, såsom i det följande kommer att närmare utvecklas, uppenbart,
att de i själva verket hava karaktären av köp och att de om köp
gällande rättsregler å dem äga tillämpning. Den fördel, som beredes
mindre bemedlade personer därigenom att de få köpa på avbetalning,
kunna de naturligtvis icke påräkna att få åtnjuta utan att ingå på villkor,
som säljarne till sin säkerhet uppställa. Då köparne icke äro i stånd
att ställa borgen eller annan säkerhet för betalningen, måste säljarne på
annat sätt skaffa sig nödig trygghet för att köpesumman skall bliva
betald. Att betinga sig panträtt i det sålda och till köparen utlämnade
godset låter sig icke göra på grund av den i modern rätt gällande regeln,
att panträtt i lös egendom kan stiftas endast i form av handpant. Man
har därför funnit på ett annat sätt att bereda säljaren säkerhet i godset;
säljaren förbehåller sig att, intill dess köpeskillingen blivit till fullo
gulden, betraktas såsom ägare av godset, så att detsamma, i händelse
betalning uteblir, kan av honom återtagas. I länder, där sådana äganderättsförbehåll
icke ansetts giltiga, har säljaren i stället plägat betinga
sig, att om någon avbetalning ej varder rätteligen erlagd, alla återstående
avbetalningsbelopp utan vidare genast skola vara till betalning förfallna.
En dylik bestämmelse förekommer visserligen också annorstädes
i avbetalningskontrakten — i regel jämsides med äganderättsförbehåll —

171

men den spelar då en jämförelsevis underordnad roll. Det typiska för
avbetalningsaffärerna är åtminstone i de skandinaviska länderna, att
säljaren på grund av uttryckligt eller underförstått förbehåll om äganderätt
till godset skall äga rätt att återtaga detsamma, om köparen icke
fullgör sin betalningsskyldighet.

Bruket att sälja ‘ på avbetalning förskriver sig från senare delen
av förra århundradet. Till en början både det sin huvudsakliga användning
vid handel med möbler, inom vilken bransch det fortfarande
spelar en mycket stor roll. Särskilt gäller detta i Tyskland, från vilket
land avbetalningsaffärerna spritt sig till Sverige. Numera förekomma
dylika affärer inom de flesta industrigrenar. Det storartade uppsving,
som särskilt tillverkningen av symaskiner och pianon nått i våra dagar,
torde näppeligen hava inträffat, om ej avsättningen underlättats genom
denna kontraktsform. Av densamma använder man sig numera i vårt
land exempelvis vid försäljning av automobiler, lantbruksmaskinei, kassakontrollapparater,
kreatur, böcker, kläder, manufakturvaror, tavlor och
alla slags prydnadsföremål. Snart sagt allt kan köpas på avbetalning,
från och med fullständiga hotellinredningar till och med föremål av

helt obetydligt värde. _ o .

Den stora utbredning avbetalningsaffärerna sålunda vunnit utvisar,
att de motsvara ett verkligt behov inom omsättningslivet. I själva verket
medför också denna avtalsform, när den icke missbrukas, betydande
fördelar för båda kontrahenterna, icke minst för köparen. Framför allt
beredes därigenom åt den obemedlade möjlighet att komma i besittning av
relativt dyrbara föremål, vilka av honom kunna användas såsom produktionsmedel,
exempelvis symaskiner och annat, som han behöver för sitt yrke,
pianon för undervisningsbruk o. d. Möjligheten att anskaffa möbler och
annat bohag på avbetalning är ock av stor betydelse för den, som endast
därigenom bliver i tillfälle att grunda ett eget hem. Och även om köparen
på grund av lättheten att erhålla kredit lockas att anskaffa föi
honom mindre behövliga föremål, blir han å andra sidan tvungen till
sparsamhet för att kunna i rätt tid erlägga förfallande avbetalningar.

I samma mån avbetalningsaffärerna trängt sig fram och erövrat
marknaden hava emellertid, särskilt enligt vad erfarenheten fiån främmande
länder giver vid handen, åtskilliga med dem förenade missförhållanden
allt tydligare trätt i dagen. Systemet att sälja på avbetalning
anses motverka kontanthandeln och vara ägnat att befordra ett
osunt kreditgivande. Den lätthet, varmed man mot ett ringa belopp kan
komma i besittning av det köpta, samt affärens egen beskaffenhet, som
för köparen försvårar en riktig uppskattning av köpesummans storlek,

Avbetal ningsköp.

172

Avbetal ningsköp.

förleda mången till att anskaffa föremål, vilka äro för honom onödiga
och icke passa för hans ekonomiska förhållanden. Klagomål hava
jämväl förts däröver att gods, som säljes på avbetalning, ofta är av
underhaltig beskaffenhet och betingar oskäligt högt pris. Med avseende
å själva avtalets innehåll har det visat sig, att över allt, där avbetalningsaffärerna
fått utveckla sig fritt, den ene kontrahenten, köparen,
vilken merendels är den ekonomiskt underlägsne, i allmänhet låter förmå
sig att gå in på kontraktsvillkor, som för honom äro oskäligt betungande.
Till sådana hör särskilt den i de allmänt förekommande tryckta formulären
för köp på avbetalning sedvanliga bestämmelsen, att säljaren, för
den händelse en avbetalning icke erlägges punktligt, skall vara berättigad
icke blott att återtaga det sålda föremålet utan även att det oaktat behålla
hela den uppburna betalningen. Det obilliga i en sådan bestämmelse
framträder särskilt, när den tillämpas sedan större delen av betal ningen

blivit erlagd.

De missförhållanden, vartill avbetalningsaffärerna visat sig kunna
leda, hava föranlett, att man i flera länder på lagstiftningens väg ingripit
till skydd för köparne. Tyskland har härvid gått i spetsen. Redan
år 1890 förelädes för riksdagen ett förslag till lag angående

»Abzahlungsgeschäfte». Dessförinnan hade ämnet dryftats under förhandlingarna
på de tjugoförsta och tjugoandra tyska juristmötena. Vid
dem hade varjehanda botemedel mot de rådande missförhållandena föreslagits.
Att, såsom från visst håll ifrågasatts, uppställa ett absolut förbud
mot nämnda avtalsform ansågs icke tillrådligt. Stora sympatier hade däremot
ett förslag att förbjuda försäljning på avbetalning av sådana föremål,
som kunna betecknas såsom lyxartiklar. I motiven till det tyska lagförslaget
b framhölls emellertid, att en dylik inskränkning i avbetalningsaffärernas
område visserligen skulle kunna principiellt försvaras, men att
rättssäkerheten därigenom skulle äventyras. Det lärer nämligen vara
uppenbart, att man icke av en säljare kan fordra, att han skall kunna
i varje särskilt fall bedöma, om den, som vill köpa en sak, är i
den ekonomiska ställning, att saken för honom är att betrakta såsom
en överflödig lyxartikel. Ett annat botemedel, som man velat anlita,
är att genom stadganden på näringslagstiftningens område söka förhindra
avbetalningsaffärernas fördärvliga verkningar. Man har velat, att
de, som sälja på avbetalning, skulle likställas med innehavare av pantlåneaffärer;
det skulle sålunda erfordras offentlig myndighets tillstånd
till rörelsens utövande, och detta tillstånd skulle kunna förverkas, om

5) Avtryckta i nedan not 2 omnämnda kommentar.

173

affärens innehavare gjorde sig skyldig till missbruk. Häremot har
emellertid med fog framhållits, att en sådan lagstiftning bleve betungande
för säljarne och lätt kunde avskräcka de bättre elementen bland dem
från att befatta sig med försäljning på avbetalning. I motiven till ovan
om förmälda tyska lagförslag tages uttryckligen avstånd från att på något
av de sätt, för vilka nu redogjorts, söka förhindra eller inskränka användningen
av den avtalsform, varom här är fråga. Däremot påpekas, att
en väsentlig hjälp mot de överklagade missförhållandena vore att förvänta
av de ändringar i tyska ockerlagen, som vidtagits under ar 1893; genom
dessa utsträcktes nämligen begreppet ocker till att omfatta alla rättshandlingar,
vid vilka någon söker genom missbruk av sin ekonomiska
övermakt skaffa sig oskälig vinst pa medkontrahentens bekostnad. Slutligen
framhålles i motiven, att det enda, som därutöver synes kunna
göras för att nå åsyftat resultat, är att genom tvingande civilrättsliga
bestämmelser söka skydda köparne mot tillämpningen av vissa, företrädesvis
i avbetalningskontrakt förekommande, alltför stränga kontraktsvillkor.
Dit hör framför allt den förut omnämnda bestämmelsen, att
alla erlagda avbetalningar skola vara förverkade, när avtalet häves på
grund av köparens underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser. Vid
behandlingen i tyska riksdagen undergick förslaget ingen annan ändring
än att däri upptogs en bestämmelse, varigenom avbetalningsköp angående
lottsedlar och premieobligationer förbjöds vid bötesstraff. Lag i ämnet
utfärdades den 16 maj 1894.2) För det närmare innehållet av vissa
bestämmelser i denna lag kommer att redogöras i sammanhang
med motiveringen av de särskilda paragraferna i föreliggande lagförslag.
o

Den väg man i Tyskland slagit in på följdes snart också av Österrike,
där en lag om »Ratengeschäfte» utfärdades den 27 april 1896. Åven
denna lag inskränker sig till att bekämpa vissa utväxter pa det område,
varom bär är fråga. Den avser huvudsakligen att skydda köparen dels
mot bestämmelsen, att erlagda poster skola vara förverkade, om köparen
gör sig skyldig till dröjsmål med en posts erläggande, dels ock mot den
särskilt i sistnämnda land brukliga klausulen, att i händelse av sådant
dröjsmål följande poster genast förfalla till betalning.

Åven i Schweiz har man genom civilrättsliga stadganden sökt rada

2) Bland kommentarerna till denna lag märkes den av M. K. Samter utgivna,
Berlin 1911. Av större allmänt intresse är Lazarus: Das Recht des Abzahlungsgeschäftes,
Berlin 1898, (nedan citerad Lazarus).

Avbetal ningsköp.

174

Avbetal ningsköp -

hot på de missförhållanden, som pläga åtfölja avbetalningsaffärerna.3)
Bestämmelser i ämnet finnas såväl i civillagen av den 10 december
1907 (art. 716) som i lagen angående obligationsrätten den 30 mars 1911
(art. 226—228). Syftet med dessa bestämmelser är att förhindra en mot
köparen alltför sträng tillämpning av de båda i avbetalningskontrakten
förekommande klausuler, mot vilka, enligt vad nyss nämnts, den österrikiska
lagen vänder sig. Innehållet i de särskilda stadgandena ansluter
sig nära till motsvarande bestämmelser i de båda främmande lagar, vilka
förut reglerat dessa förhållanden. Utan motsvarighet i dessa lagar är
emellertid den schweiziska civillagens regel (art. 715), att ett förbehåll om
äganderätt till försålda lösören, vilka utgivits till köparen, icke kan åberopas
av säljaren, med mindre förbehållet blivit infört i ett offentligt register.

I Danmark bär frågan likaledes varit föremål för lagstiftarens
uppmärksamhet. År 1895 framlade den danska regeringen för riksdagen
ett förslag till lag om »Avdragshandler», vilket förslag nära anslöt sig
till den tyska lagen i ämnet. Sedan landstinget med några obetydliga
ändringar antagit regeringens förslag, behandlades detsamma följande
år i folketinget. Där underkastades förslaget en ganska skarp kritik
och blev i väsentliga delar omarbetat. Förslaget i sitt förändrade skick
gick sedermera åter till landstinget, som dock icke godkände detsamma.
Då den behandling förslaget undergått i riksdagen sålunda icke ledde
till något positivt resultat, lät regeringen saken tills vidare bero. År
1907 blev emellertid frågan på enskilt initiativ upptagen till förnyad
behandling i folketinget. Följden härav blev, att regeringsförslaget från
år 1895 antogs först i maj 1908 och därpå ånyo under följande session
i december samma år. Emellertid lyckades det icke att få frågan behandlad
i landstinget före sessionens slut, och sedermera har den icke
varit före i riksdagen. Att ämnet icke gjordes till föremål för särskild
dansk lagstiftning, lärer delvis hava berott därpå att fråga blivit väckt
om gemensam skandinavisk lagstiftning på detta område. Till det
åttonde nordiska juristmötet (1896) hade från norsk sida framlagts en redogörelse
i ämnet, utmynnande i ett utkast till lagbestämmelser, och
vid följande juristmöte (1899) blev ämnet föremål för en ingående
diskussion.4)

3) Jfr Oser: Eigentumsvorbehalt und Abzahlungsgeschäft i Zeitschrift för schweizerisches
Recht, Band 46 (1905) s. 437—522; Thilo: Réserve de propriété et vente å
tempérament, Lausanne 1906. Ang. fransk rätt hänvisas till sistnämnda arbete s. 54—63,
ang. engelsk rätt till Prochownick II s. 423—424.

4) Se Hambro: Om avdragshandler, Kristiania 1899.

175

En lagstiftning på ifrågavarande område år, enligt vad åtskilliga
av de över det preliminära utkastet till föreliggande förslag inkomna
yttrandena bekräftat, jämväl i vårt land av behovet påkallad. Aven hos
oss hava framträtt de missförhållanden, som i allmänhet pläga åtfölja
avbetalningsköp. De formulär till kontrakt, som här i landet användas,
äro oftast avfattade efter tyska förebilder och innehålla därför i regel
samma stränga villkor, varöver man klagat så starkt i Tyskland. Att
icke lika starka klagomål försports i vårt land, torde huvudsakligen bero
därpå att de svenska säljarne ofta draga sig för att tillämpa villkoren
i all deras stränghet. Fråga om lagstiftningens ingripande väcktes första
gången år 1901, då ämnet uppsattes på programmet för det gemensamma
skandinaviska lagstiftningsarbetet. Av de i nämnda program upptagna
ämnen blev som bekant rättsförhållandet mellan köpare och säljare först
föremål för behandling. De överensstämmande lagar om köp och byte
av lös egendom, vilka tillkommit såsom resultat av detta arbete, innehålla
emellertid icke några speciella bestämmelser om avbetalningsköp. Skälet
härtill är, enligt vad i motiven framhålles, att ämnet på grund av sin
fristående natur och de socialpolitiska synpunkter, ur vilka det företrädesvis
borde betraktas, icke ägnade sig att i detta sammanhang upptagas
till behandling. På programmet för det förnyade lagstiftningsarbete,
som år 1909 återupptogs, står bl. a. frågan om bestämmelser mot
missbruk av ekonomisk övermakt, särskilt angående köp på avbetalning.
Kommittéerna hava vid behandlingen av detta ämne kommit till den
övertygelsen, att detsamma icke kan pa ett tillfredsställande sätt regleias
allenast genom rent civilrättsliga bestämmelser. Det har ansetts nödigt
att jämväl upptaga vissa processuella regler, vilka i främsta rummet
avse att bereda möjlighet för ett snabbt och billigt handräckningsförfarande
för sådana fall, då säljaren vill göra bruk av sin rätt att
återtaga det på avbetalning sålda godset. Då dessa regler icke lämpligen
kunna infogas i det lagförslag om avtal och andra rättshandlingar, som
nu framlägges, har det synts kommittéerna vara den lämpligaste anordningen
att i ett särskilt förslag till lag om avbetalningsköp sammanföra
alla hithörande bestämmelser.

Vid behandlingen av detta ämne har någon meningsskiljaktighet
icke rått därom att köp på avbetalning är en omsättningsform, som för
närvarande måste anses oumbärlig. Kommittéerna hava därför funnit
sin uppgift vara att i största möjliga mån söka inskränka de med avbetalningsköp
förenade missförhållandena utan att lägga hinder i vägen
för den reella avbetalningshandeln. Principiellt hava kommittéerna sålunda
intagit samma ståndpunkt, som ligger till grund för den utländska lag -

Avbetal ningskOj).

176

Avbetal -

stiftning, för vilken ovan redogjorts. Såsom i det följande kommer att
närmare utvecklas, förete däremot förslagen i väsentliga punkter betydande
skiljaktigheter från dessa lagar.

En jämförelse mellan de tre förslagens texter giver vid handen,
att de civilrättsliga reglerna i det stora hela äro överensstämmande, om
ock avvikelser i en eller annan punkt icke kunnat undgås. I de paragrafer,
där bestämmelser meddelas om godsets återtagande genom exekutiv
myndighet, har man naturligtvis i de olika förslagen måst taga hänsyn
till de regler, som i varje land gälla för det exekutiva förfarandet i
allmänhet. Då dessa regler i Danmark och Norge äro helt olika de hos
oss gällande, förete förslagen i denna del väsentliga skiljaktigheter.
Dessa hava också inverkat på innehållet av 4 §, där, såsom nedan skall
närmare utvecklas, den svenska texten i åtskilliga avseenden avviker
från de andra.

Erinras må ock, att den norska kommittén avgivit ett särskilt lagförslag
innefattande förändringar i gällande näringslagstiftning. Syftet
med detta förslag är att göra rätten att på avbetalning sälja vissa mindre
dyrbara föremål beroende av offentlig myndighets tillstånd. Dylikt tillstånd
kan enligt förslaget återkallas, om det sätt, varpå rörelsen drives,
eller andra särskilda omständigheter giva anledning att befara missbruk!
Enligt den svenska kommitténs mening utgöra de i vårt land förhandenvarande
förhållandena icke tillräcklig anledning för uppställande av en
dylik inskränkning i näringsfriheten. 1

1 §•

I den inledande motiveringen till detta lagförslag har framhållits,
hurusom bruket att sälja på avbetalning numera vunnit insteg inom ett
mycket stort antal branscher och i fråga om de mest olikartade föremål.
Sin ojämförligt största betydelse hava naturligtvis dessa affärer vid försäljning
av vanliga lösören. Men det förekommer även, att aktier säljas
på avbetalning, och ingenting hindrar, att den, som vill överlåta ett
patent eller en affärsrörelse, betingar sig, att köpeskillingen skall erläggas
på sätt och under villkor, som äro typiska för avbetalningsköp. I betraktande
härav har kommittén ansett den blivande lagstiftningen böra
omfatta icke blott lösören utan allt, som har karaktären av lös egendom.
Med detta uttryck betecknas i svenskt lagspråk alla förmögenhetsrättigheter,
vilka icke enligt lagen den 24 maj 1895 äro att till fast egendom
hänföra.

Enligt nämnda lag hör till en fastighet ej blott därå uppförd

177

byggnstd utan även dess fasta inredning och vad som anskaffats till 1 §.
stadigvarande brak för byggnaden. Det kan därför inträffa, att ett
föremål, som sålts på avbetalning, t. ex. en maskin, förlorar sin egenskap
av lös egendom därigenom att det förbindes med en byggnad.

T ett dylikt fall kan fråga uppstå, huruvida den omständigheten, att
maskinen blivit så införlivad med fastigheten, att den utgör ett tillbehör
till denna, skall medföra, att säljarens förbehåll om äganderätt till
maskinen icke vidare äger giltighet.1) Att i föreliggande förslag upptaga
detta spörsmål till behandling tiar icke ansetts lämpligt. Kommittéerna
hava så mycket mindre haft anledning därtill, som man i dansk och norsk
rätt saknar uttryckliga bestämmelser angående vad till fast egendom är att
hänföra. I vårt land torde denna fråga lämpligen böra regleras i sammanhang
med en blivande revision av bestämmelserna i lagen den 24
maj 1895; lagberedningen har också i sitt år 1909 avgivna förslag till
ny jordabalk ägnat uppmärksamhet åt frågan.* 2)

För att ett avbetalningsköp skall föreligga förutsattes enligt förslaget,
att den överenskomna köpeskillingen skall erläggas i minst två
poster samt att åtminstone någon post förfaller till betalning först efter
det godset utgivits till köparen. Endast undantagsvis lärer den, som
säljer på avbetalning, våga lämna godset ifrån sig utan att dessförinnan
hava uppburit någon del av köpeskillingen; redan när kontrakt upprättas
betalar köparen i allmänhet ett större eller mindre belopp. Storleken
av nämnda belopp är beroende av godsets beskaffenhet. År det
fråga om gods, vars värde hastigt minskas genom begagnande, t. ex.
en kostym kläder, uppgår den post, som köparen har att betala vid
kontraktets upprättande, enligt vad kommittén inhämtat, i regel till minst
en tredjedel av köpeskillingen; vid köp av möbler betalas vanligen en
fjärdedel eller en femtedel kontant. När åter köpet avser ett föremål,
som även efter en längre tids begagnande bibehåller sitt värde jämförelsevis
oförändrat, är det belopp, som betalas vid kontraktets upprättande,
betydligt mindre. Antalet av de poster, som skola gäldas
efter det godset utgivits till köparen, är också mycket växlande. Inom
vissa branscher — t. ex. vid försäljning av lantbruksmaskiner — äro de
ofta blott tre eller fyra; vid försäljning av möbler, pianon och symaskiner
kunna avbetalningarna uppgå till tjugo, trettio eller ännu större antal.

J) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 4 juni 1909 (N. J. A. s. 278) och Almén: Om

köp och byte av lös egendom, Stockholm 1906, 1908 (nedan citerad Almén) § 28
not 129.

2) Jfr Nya jordabalken Ht s. 105.

178

1 § Att endast en post skall betalas efter godsets utgivande, torde för närvarande
knappast förekomma. Lagen lärer emellertid böra omfatta även
sådana fall, enär den eljest skulle kunna eluderas därigenom att säljarne
i kontrakten utsatte, att hela det belopp, som icke erlades kontant, förfölle
till betalning på en gång, men muntligen förklarade sig villiga
att mottaga avbetalningar därå.

När gods säljes på avbetalning, är det allmänt brukligt, att köpeavtalet
klädes i skriftlig form. Därvid begagna säljarne i regel tryckta
formulär till kontrakt. Bland de formulär, som här i landet kommit
till användning, kan man särskilja två huvudtyper. Understundom betecknas
avtalet med sin rätta benämning eller såsom köp under villkor, att
äganderätten till det på avbetalning sålda och till köparen överlämnade
godset skall förbliva hos säljaren, intill dess alla avbetalningarna blivit
erlagda. Kontrakt av denna typ äro emellertid sällsynta. Det ojämförligt
vanligaste är, såsom redan i den inledande motiveringen påpekats,
att avtalet framträder i form av hyreskontrakt.3) Karakteristiskt för ett
dylikt s. k. hyreskontrakt är, att hyresförhållandet skall fortfara, till
dess hyresmannen erlagt de överenskomna hyreslikviderna, men att han
därefter äger att såsom sin egendom behålla de dittills förhyrda föremålen.
Man påträffar också avtal, enligt vilka äganderätten till godset
ej, på sätt nyss nämnts, av sig själv skall övergå å hyresmannen, utan
denne i stället tillförsäkras rätt att, när den överenskomna hyran blivit
till fullo gulden, mot ett obetydligt belopp inköpa det föremål, varom
fråga är. Understundom går säljaren så långt i försiktighet, att kontraktet
saknar varje antydan om en senare inträdande överflyttning av
äganderätten; dess övergång å köparen utgör då endast en tyst förutsättning
för affären.

Den huvudsakliga anledningen, varför man vid avbetalningsköp i
så stor utsträckning använder sig av hyresavtalets form, torde vara att
söka däri att säljarne på detta sätt tro sig vinna ett starkare skydd för
sin rätt till godset, när denna skall göras gällande mot tredje man,
särskilt mot köparens borgenärer. Denna föreställning beror dock i
själva verket på en villfarelse. Har säljaren förbehållit sig äganderätt
till godset, lider det icke något tvivel, att köparen, om han försäljer
eller annorledes avhänder sig detsamma, kan dömas till ansvar för förskingring.
4) Det lärer icke heller kunna betvivlas, att ett äganderättsförbehåll
(pactum reservati dominii) enligt svensk rätt äger giltighet mot

3) Jfr Almén: Rubriken vid not 32—34.

4) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 5 nov. 1902 (N. J. A. s. 403).

179

köparens borgenärer. Någon tvekan synes icke råda härom i praxis, 1 §■
när säljaren mot köparens konknrsbo gör gällande rätt på grund av ett
dylikt förbehåll.5) Att en köparens borgenär icke kan för sin fordran
erhålla utmätning i gods, till vilket säljaren förbehållit sig äganderätt,
är också i praxis allmänt erkänt;6) och det torde ej heller lida något
tvivel, att sådant gods icke får kvarhållas till säkerhet för hyra, som
köparen kan vara skyldig sin husvärd. Däremot lärer hinder icke möta
att för köparens gäld utmäta dennes rätt att genom fortsatta avbetalningar
förvärva definitiv äganderätt till godset.

Man har understundom velat göra gällande, att grundsatsen om
äganderättsförbehållets giltighet mot borgenärer skulle strida mot den i
moderna rättssystem allmänt erkända principen, att panträtt i lös egendom
förutsätter, att godset är i borgenärens besittning. Det skulle ock
kunna ifrågasättas, om icke grunderna för lösöreköpsförordningen borde
föranleda därtill, att säljaren lika litet borde kunna på detta sätt bereda
sig skydd mot köparens borgenärer, som en köpare genom själva avtalet
kan förvärva någon rätt av beskaffenhet att kunna göras gällande mot
säljarens borgenärer. Mellan dessa fall föreligger dock den väsentliga
skiljaktigheten, att i det sistnämnda gods, som tillhört säljaren och fortfarande
finnes hos honom, skulle bliva oåtkomligt för hans borgenärer,
under det att man i det förra vill giva köparens borgenärer rätt att tillgripa
gods, som denne har i sin besittning men i fråga om vilket säljaren
aldrig avstått från sin äganderätt. Ett sådant ingrepp i avtalsfriheten
synes icke kunna motiveras av hänsyn därtill att köparens innehav av
godset möjligen kan hava varit bestämmande för hans borgenärer, då
dessa lämnade honom kredit. Med samma skäl skulle man då kunna
ifrågasätta, att gods, som lämnats till försäljning i kommission, borde
få tillgripas av kommissionärens borgenärer. Detta skulle dock stå i
avgjord strid mot rådande rättsuppfattning. 1 motiven till 53 § av det
år 1912 avgivna förslaget till lagstiftning i detta ämne har kommittén
emellertid framhållit, att den, som i själva verket har för avsikt att sälja
en vara i fast räkning, icke kan bereda sig något företräde framför
köparens övriga borgenärer därigenom att han betecknar mellanhavandet
med denne såsom kommission. Liknande synpunkter göra sig gällande,
när någon under form av avbetalningsköp säljer ett föremål, men om -

6) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 4 juni 1909 (N. J. A. s. 278) och Almén § 28
vid not 131—133.

,!) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 15 maj 1895 (N. J. A. s. 208) och Almén § 28
vid not 135.

180

1 §• ständigheterna utvisa, att han icke haft för avsikt att betaga köparen
rätten att fritt förfoga över detsamma utan allenast att bereda sig möjlighet
att återtaga föremålet för den händelse köparen skulle komma på
obestånd, innan han gjort bruk av denna rätt. Ett äganderättsförbehåll
av dylik beskaffenhet bör uppenbarligen icke medföra avsedd verkan.7)

Till avbetalningsköp hänföres understundom varje försäljning under
villkor, att betalningen skall erläggas i särskilda poster efter det godset
utlämnats till köparen. Hava inga andra villkor betingats mellan kontrahenterna,
synes det emellertid omöjligt att skilja ett dylikt avtal från
ett vanligt kreditköp, där betalningen erlägges successivt. En nödvändig
förutsättning för att ett avbetalningsköp i egentlig mening skall
föreligga är enligt kommitténs tanke, att avtalet till säljarens förmån
innehåller särskilda bestämmelser angående verkan därav att betalningen
icke rätteligen erlägges. Hos oss innehålla kontrakten alltid bestämmelser,
som gå ut på att bereda säljaren tillfälle att återfå det på avbetalning
sålda godset, om köparen icke fullgör sin betalningsskyldighet.
Härutinnan överensstämma de båda typer av kontrakt, för vilka ovan
redogjorts, att de i regel innehålla uttryckligt förbehåll om rätt för
säljaren att i dylikt fall taga godset åter. Det förekommer emellertid,
särskilt då fråga är om kontrakt angående större leveranser till fabriker,
hotell o. d., att i kontrakten icke nämnes något om säljarens rätt att
återtaga vad som levererats. Anledningen härtill torde vara, att vid
sådana större affärer köparen anser det ligga något stötande i ett sådant
förbehåll och att säljaren desto hellre finner sig kunna avstå därifrån,
som en dylik befogenhet enligt rådande rättsuppfattning i vårt land i
allmänhet lärer följa redan av äganderättsförbehållet. Enligt vad förevarande
paragraf utvisar, har såsom utmärkande för begreppet avbetalningsköp
fastslagits, att säljaren i avtalet förbehållit sig antingen rätt
att återtaga godset, om köparen åsidosätter vad honom åligger, eller ock
äganderätt till detsamma, intill dess betalningen eller viss del därav
blivit erlagd.

Inom kommittén har varit ifrågasatt att såsom karakteristiskt för
avbetalningsköp angiva allenast, att säljaren på sätt nyss nämnts träffat
förbehåll om rätt att återtaga godset, men att på samma gång i
lagen uttala, att säljaren, där ej annat framginge av omständigheterna,
skulle anses hava betingat sig dylik rätt, när han förbehållit sig äganderätt
till godset. Ginge man denna väg, kunde det emellertid befaras att,
säljarne i syfte att eludera den nya lagstiftningen träffade förbehåll

7) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 6 nov. 1908 (N. J. A. s. 449).

181

om äganderätt till godset men uttryckligen förklarade sig avstå från
rätt att återtaga detsamma och i stället begagnade sig av förbehåll,
att vid utebliven betalning hela den betingade köpeskillingen skall vara
förfallen (clausula cassatoria, förfalloklausul). Någon anledning att inskrida
mot en dylik klausul, när den icke är förenad med äganderättsförbehåll,
torde icke förefinnas, enär klausulen i fråga icke bereder säljaren
något skydd mot köparens borgenärer. Om däremot säljaren tillika
förbehållit sig äganderätt till godset, kan detta icke tagas i mät för
köparens gäld eller indragas i dennes konkurs. Emellertid möter, såsom
förut nämnts, intet hinder att till fordringens gäldande utmäta köparens
rätt att genom fortsatta avbetalningar förvärva definitiv äganderätt till
godset. Sker detta och inropar säljaren sedermera denna rätt, uppnår
han i själva verket därigenom samma resultat, som om han återtagit
godset. Säljaren kan naturligtvis också i sammanhang med begäran om
utmätning av det på avbetalning sålda godset förklara sig avstå från
sin rätt till detsamma; har han gjort detta, blir den, som på auktionen
inropar godset, omedelbart ägare till detsamma. 8) V are sig säljaren förfar
på ena eller andra sättet, går köparen därigenom förlustig sin rätt
till godset och kommer så till vida i samma ställning, som om detta
återtagits av säljaren. Vid sådant förhållande har kommittén ansett nödigt,
att de till skydd för köparen föreslagna bestämmelserna må komma till
användning även i sådana undantagsfall, då säljaren icke betingat sig
rätt att återtaga godset och någon sådan rätt ej heller kan anses tillkomma
honom i kraft av äganderättsförbehållet.

Vid sidan av rätt att återtaga godset, när köparen underlåter att
fullgöra sin betalningsskyldighet, betingar sig säljaren stundom, att
samma påföljd skall inträda, om köparen i annat hänseende åsidosätter
vad honom åligger, t. ex. försummar att anmäla ombyte av bostad.
Ehuru det knappast torde förekomma, att en dylik påföljd är knuten
endast till en underlåtenhet av sistnämnda slag, har giltig anledning icke
synts föreligga att utesluta lagen från tillämpning i ett dylikt fall.

När det gäller att avgöra, huruvida ett avtal har karaktären av
avbetalningsköp eller icke, är man naturligtvis obunden av den benämning
kontrahenterna givit åt sin överenskommelse; man har härvid framför
allt att taga hänsyn till det ekonomiska syfte, som de med sitt avtal fullfölja.
Uppenbart är, att förslagets bestämmelser måste äga tillämpning
jämväl å sådana i hyreskontraktens form förklädda köpeavtal, för vilka
ovan redogjorts. I praxis har någon gång yppat sig tvekan angående

8) Jfr Almén § 28 not 138 samt angående tysk rätt Lazarus §§ 109 — 112.

182

den verkliga innebörden av ett dylikt avtal, när kontraktet icke innehåller
någon bestämmelse om äganderättens övergång. 9) För att undanröja
varje tvivel i detta hänseende har i förevarande paragraf'' upptagits en
erinran, att lagen skall äga tillämpning även i ett sådant fall, såframt
syftet finnes vara, att den, som fått godset till sig utgivet, skall bliva
ägare därav sedan han erlagt den överenskomna betalningen. Att i det
särskilda fallet avgöra, om detta kan antagas hava varit meningen, torde
icke möta större svårighet. Vid bedömande härav måste framför allt
tagas i betraktande, om de avtalade hyresbeloppen äro så höga, att de
icke kunna anses utgöra gottgörelse allenast för sakens begagnande. En
annan omständighet, som tyder därpå att köp föreligger, är, att någon
bestämd hyrestid icke avtalats utan att överenskommelse träffats endast
om beloppens storlek, förfallotid och antal.

Såsom i den allmänna motiveringen till föreliggande lagförslaganmärkts,
avser detsamma i likhet med främmande lagar på detta område
huvudsakligen att skydda dem, som köpa på avbetalning, mot tillämpningen
av alltför betungande köpevillkor. Något behov av skydd i detta
hänseende har man i Tyskland och Österrike icke ansett föreligga för
sådana avbetalningsaffärer, då köparen är köpman och såsom sådan införd
i handelsregistret. Avbetalningsköp av detta slag hava därför undantagits
från de i nämnda länder utfärdade lagars tillämpningsområde. Mot
en sådan undantagsbestämmelse möta emellertid enligt kommitténs mening
avgörande betänkligheter. Den omständigheten, att köparen är köpman,
utesluter ingalunda, att säljaren kan begagna sig av sin ekonomiska
övermakt till att uppställa villkor, som äro uppenbart obilliga. Medgivas
måste emellertid, att behovet av skydd för köparen i allmänhet är större,
när det är fråga om små affärer, än i sådana fall, då köpet avser mycket
dyrbara föremål t. ex. en hel inredning till ett hotell eller ett maskineri,
som anskaffats för driften av en fabrik. Då härtill kommer, att
de betänkligheter, som från köpmanshåll kunna hysas mot lagstiftningens
ingripande på detta område, egentligen endast beträffande de stora avbetalningsköpen
synas grundade, har kommittén, om också med tvekan,
funnit sig föranlåten att begränsa de föreslagna bestämmelserna till att
gälla smärre affärer. Var gränsen bör dragas, kan naturligtvis vara
föremål för delade meningar. Inom kommittén har man ansett lämpligast
att från förslagets tillämpningsområde utesluta sådana avtal,
där avbetalningspriset överstiger tre tusen kronor. Kommittén är fullt
medveten om de stora betänkligheter, som från juridisk synpunkt möta

9) Jfr Ktmgl. Maj:ts dom den 29 april 1908 (N. J. A. s. 183).

183

mot värjo värdegräns. Det kan icke förnekas, att stora och små avbetalningsköp
juridiskt sett hava samma karaktär, och det äi därför mindre
tilltalande, att olika civilrättsliga regler skola gälla, allt eftersom priset
är några kronor högre eller lägre än den satta värdegränsen. Föi
kommittén har det dock stått utom tvivel, att de stora affärerna socialt
och ekonomiskt sett höra till en annan typ av avtal än dem man här
egentligen har i sikte och att de icke böra göras till föremal föi sa pass
summariska lagbestämmelser, som dem förslaget innehåller.

Mot missförhållanden, vdka kunna åtfölja sadana avbetalningsköp,
där priset överstiger tre tusen kronor, har kommittén sökt inskrida
genom bestämmelser i det förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar
på förmögenhetsrättens område, som framlägges samtidigt med
föreliggande lagförslag. Så t. ex. handlar 38 § i det förstnämnda förslaget
om de i avbetalningskontrakten sedvanliga men även i andra
kontrakt förekommande förbehållen om rätt för endera parten lid
avbetalningsköp säljaren — att, oaktat avtalet häves, behålla allt vad
han i följd därav bekommit, s. k. förverkandeklausuler. Ett dylikt
förbehåll får enligt nämnda paragraf, jämförd med den närmast föregående,
icke tillämpas, för så vitt sådant med hänsyn till samtliga föreliggande
omständigheter skulle vara uppenbart obilligt. Detta innebäi
alltså, att man åt domstolarna överlämnat att efter omständigheterna i
det särskilda fallet pröva, huruvida ett dylikt förbehåll är av beskaffenhet
att utan obillighet kunna i hela sin stränghet tillämpas, eller om en
mer eller mindre långt gående jämkning i detsamma må anses påkallad.
När fråga är om avbetalningsköp, kan naturligtvis domstolen vid sådan
prövning hämta ledning av de bestämmelser föreliggande lagförslag
innehåller beträffande de avbetalningsköp, å vilka detsamma är tillämpligt.
Erinras må ock, att i lagförslaget om avtal m. m. upptagits en
bestämmelse (32 §), varigenom nu gällande civilrättsliga regler om
ocker utsträckts till att gälla varje fall, då någon vid ingående av avtal
begagnar sig av medkontrahentens trångmål, oförstånd, lättsinne eller
beroende ställning till att av denne taga eller betinga sig oskäliga förmåner.
Ifrågavarande bestämmelse kan naturligtvis tillämpas jämväl å
avbetalningsköp, evad priset är högre eller lägre än tre tusen kronor.

2 §•

Förut är nämnt, att avbetalningskontrakten i vårt land regelmässigt
innehålla bestämmelser, enligt vilka säljaren skall hava rätt att återtaga
det på avbetalning sålda godset, om köparen icke rätteligen fullgöi sin

. 2 Sfi

184

betalningsskyldighet. Tillämpas dessa bestämmelser efter sin ordalydelse,
kunna de leda till obillig hårdhet mot köparen. Det bör visserligen icke
vara säljaren betaget att av sådan anledning återtaga godset. Men det
synes å andra sidan icke kunna försvaras att lämna kontrahenterna obegränsad
avtalsfrihet i detta avseende. Kontrakten innehålla ofta, att
säljaren skall vara berättigad att vid varje, även det minsta dröjsmål
med betalningen taga godset åter. Utan tvivel ligger det vikt uppå att
betalningen erlägges i rätt tid, men för att tillgodose säljarens intresse
härutinnan kräves icke en så långt gående stränghet mot köparen.
Dennes bristande punktlighet kan för övrigt vara beroende av omständigheter,
vilka göra den i viss mån ursäktlig. En sömmerska, som köpt
en symaskin på avbetalning och som för köpeskillingens gäldande är
hänvisad till vad hon förtjänar på sitt arbete, kan t. ex. på grund av
sjukdom bliva urståndsatt att till bestämd förfallodag anskaffa medel till
en avbetalnings erläggande. Och detsamma kan inträffa, om skörden
Blår fel för en lantbrukare, som ämnat genom dess föryttring bereda
sig nödiga medel till gäldande av köpeskillingen för en utav honom på
avbetalning inköpt lantbruksmaskin. Särskilt i dylika fall skulle det
innebära en obillig hårdhet, om icke tillfälle bereddes köparen att söka
anskaffa medel pa annat sätt utan säljaren genast kunde gorå bruk av
sin rätt att taga godset åter.

De synpunkter, som ovan framhållits, äga i stort sett giltighet
beträffande varje i avtalet stadgad särskild påföljd av köparens underlåtenhet
att fullgöra sin betalningsskyldighet. Framför allt kan klausulen
om hela köpeskillingens förfallande till omedelbar betalning, därest
en post ej bliver i rätt tid erlagd, missbrukas på ett för köparen ödesdigert
sätt, såframt den får göras gällande även vid ett obetydligt
dröjsmål. Detsamma gäller om en av köparen gjord utfästelse att gälda
visst vite för den händelse någon avbetalning icke skulle erlägo-as i
rätt tid.

För att skydda en köpare, vilken gjort sig skyldig till ett jämförelsevis
obetydligt dröjsmål med betalningen, mot sådana ödesdigra
påföljder, som förut nämnts, har man ansett nödigt att i första stycket
av förevarande paragraf begränsa kontrahenternas avtalsfrihet härutinnan.
De begränsningar man i sådant hänseende funnit påkallade avse att förhindra,
att en dylik påföljd av underlåten betalning göres gällande dels
i sadana fall, då köparen inom en viss kortare tid efter förfallodagen
erbjuder säljaren betalning för hans fordran, dels ock då det belopp
köparen underlåtit att gälda endast utgör en obetydlig del av hela köpeskillingen.
Däremot göres genom ifrågavarande bestämmelser icke någon

185

inskränkning i säljarens rätt att i vanlig ordning hos köparen indriva
sin fordran jämte ränta därå från förfallodagen. Detta framgår tydligt
av stadgandets formulering; det avser endast sådana särskilda påföljder,
som kontrahenterna kunna hava avtalat med varandra.

Den utländska lagstiftning, för vilken redogjorts i den inledande
motiveringen till förslaget, innehåller endast i fråga om säljarens befogenhet
att göra förfalloklausulen gällande någon motsvarighet till ifrågavarande
stadgande. Sålunda är i Tyskland och Schweiz föreskrivet, att
en dylik klausul icke må tillämpas, med mindre köparen gjort sig skyldig
till dröjsmål med minst två på varandra följande poster, vilka tillsammans
utgöra minst en tiondel av avbetalningspriset. Enligt den
österrikiska lagen är det för tillämpning av klausulen erforderligt men
också tillräckligt, att dröjsmål föreligger med minst två på varandra
följande poster. Att i dessa lagar motsvarande bestämmelser icke meddeiats
för sådana fall, då säljaren vill göra bruk av sin rätt att återtaga
godset, torde finna sin förklaring däri att han, såsom vid 3 § skall
närmare utvecklas, enligt dem icke i sådant fall kan utkräva den betingade
köpeskillingen utan måste finna sig i en uppgörelse, som allenast lämnar
honom skälig ersättning för godsets bruk och nyttjande under den tid
köparen varit i besittning av detsamma.

Enligt förslaget går däremot säljaren icke miste om rätten att
utkräva den betingade köpeskillingen därigenom att han gör bruk av
sin rätt att återtaga godset. Vid sådant förhållande har det ansetts
nödigt att för utövningen av denna rätt uppställa samma inskränkande
villkor som för tillämpningen av en förfalloklausul. Ingendera påföljden
bör få göras gällande, när köparens dröjsmål med hänsyn till tiden eller
till det" belopp, varom fråga är, måste anses vara av ringa betydelse.
Huru långvarigt dröjsmålet skall vara för att säljaren därå skall kunna
grunda någon sådan rätt, som här avses, kan vara föremål för delade
meningar. Strängt taget borde lösningen av detta spörsmål bero därav,
huru ofta de särskilda likviderna vid avbetalningsköp pläga verkställas.
Härutinnan innehålla emellertid kontrakten mycket växlande bestämmelser.
Avser köpet ett föremål av något högre värde, torde det vanligaste vara,
att posterna förfalla till betalning varje månad, men det förekommer
också, att köparen endast en gång i kvartalet har att fullgöra sin
betalningsskyldighet. År det däremot fråga om föremål av relativt ringa
värde, åligger det i regel köparen att varje vecka eller var fjortonde dag
göra en inbetalning till säljaren. Då det icke lärer kunna ifrågakomma
att stadga olika tid för olika fall, har kommittén funnit den lämpligaste
regleringen av förhållandet vara den, att åt köparen beredes ett rådrum

186

av fjorton dagar, varunder han är i tillfälle att ordna sitt mellanvarande
med säljaren. Den omständigheten, att köparen dröjt med betalningen
fjorton (lagar utöver förfallodagen, lärer i allmänhet ådagalägga, antingen
att han icke endast tillfälligtvis är oförmögen att fullgöra sin betalningsskyldighet,
eller ock att lian icke tillbörligen vårdar sig därom. Och
för säljaren torde en bestämmelse sådan som den föreslagna icke medföra
någon avsevärd olägenhet. Detta vinner stöd bland annat därav att man
i vissa formulär till kontrakt, som nu användas, påträffar bestämmelser,
varigenom åt köparen inrymmes en dylik respittid med betalningens
erläggande. Enligt vad kommittén inhämtat, är det också inom den
reella avbetalningshandeln allmänt brukligt, att säljaren icke förrän någon
tid förflutit efter inträffat dröjsmål å köparens sida skrider till de stränga
åtgärder, av vilka han enligt kontraktet är berättigad att omedelbart
göra bruk.

Åven om köparen fjorton dagar utöver förfallodagen dröjt med
betalningen av en post, kan det emellertid, om denna utgör endast en
ringa del av köpeskillingen, enligt kommitténs mening drabba köparen
alltför hårt, om lian på grund därav skulle nödgas lämna godset ifrån
sig eller bliva underkastad annan i avtalet stadgad särskild påföljd. För
den skull har man funnit nödigt att uppställa den ytterligare förutsättningen
för en dylik påföljds inträdande, att den post, som utestår
ogulden, skall uppgå till minst en tiondel av avbetalningspriset eller tillsammans
med annan ogulden förut förfallen post utgöra minst en tjugondei
därav. För sådana fall, då köparen gjort sig skyldig till dröjsmål med
två eller flera poster, finnes naturligtsvis större anledning att befara, att
kommande poster ej skola rätteligen erläggas, än vad fallet är, när han
endast en gång brustit i sin betalningsskyldighet. Det skulle därför
kunna ifrågasättas att låta kontraktets bestämmelser om verkan av underlåten
betalning utan vidare lända till efterrättelse, så snart minst två förfallna
poster utestå oguldna. Med hänsyn därtill att posterna kunna vara
synnerligen små i förhållande till avbetalningspriset har det emellertid
ansetts lämpligt att därutöver fordra, att de utestående posterna tillsammans
skola utgöra minst en tjugondei av nämnda pris.

Av den föreslagna bestämmelsen blir eu följd, att om köparen,
innan fjorton dagar förflutit från en posts förfallodag, erbjuder sig att
betala densamma, säljaren icke kan vägra att mottaga betalningen. Att
säljaren däremot ej är pliktig att mottaga endast en del av sin förfallna
fordran, följer av allmänna rättsgrundsatser. Uppgår icke den post, för
vilken betalning uteblivit, till en tiondel av köpeskillingen, lärer köparen
även efter utgången av de fjorton dagarna kunna erlägga betalning till

187

säljaren med den påföljd, att kontraktets bestämmelser om verkan därav
att betalningen ej erlagts i rätt tid icke bliva mot honom tillämpliga.
Om däremot köparen låtit komma sig till last dröjsmål av sådan beskaffenhet,
som enligt stadgandena i förevarande paragraf medför rätt
för säljaren att åberopa kontraktets bestämmelser, har köparens erbjudande
av betalning icke nämnda verkan; säljaren går därigenom icke
miste om sin ifrågavarande rätt. Att detta emellertid blir fallet, om
säljaren frivilligt mottager den erbjudna betalningen, framgår av stadgandets
formulering. Vill säljaren vara bibehållen vid sin rätt att göra
den för dröjsmålet stadgade påföljden gällande, har han att tillbakavisa
den erbjudna betalningen; någon rätt att mottaga denna under förbehåll
om sina rättigheter står honom icke öppen.

Under det att första stycket av förevarande paragraf avser att
reglera de fall, då säljaren brister i sin betalningsskyldighet, är andra
stycket riktat mot sådana kontraktsbestämmelser, som kunna vara träffade
för den händelse köparen i annat avseende åsidosätter vad honom enligt
avtalet åligger. Dessa åligganden kunna vara av växlande art. Sålunda
förbinder sig köparen ofta att väl vårda godset och att icke genom försäljning,
pantsättning eller annorledes avhända sig detsamma. Ej sällan
stadgas i kontrakten skyldighet för köparen att hos säljaren göra anmälan
om flyttning. Syftet härmed är att underlätta säljarens kontroll
däröver att köparen icke förskingrar eller vanvårdar vad han köpt.
En annan förpliktelse, som köparen stundom underkastar sig, är att
hålla godset brandförsäkra^ Säljarne pläga också betinga sig att erhålla
underrättelse, därest godset skulle bliva utmätt för köparens gäld.
Anledningen härtill torde ligga däri att enligt svensk rättspraxis en
utmätningsgäldenär, som överklagar en verkställd utmätning under
uppgift, att den utmätta egendomen icke är honom tillhörig, icke får
sin talan upptagen till prövning och att det därför är av vikt för säljaren
att bliva satt i tillfälle att själv överklaga en dylik utmätning.1)
När köparen i kontraktet åtagit sig att fullgöra något sådant åliggande,
som nu nämnts, medför hans underlåtenhet att fullgöra detsamma enligt
kontraktet i regel samma påföljd som ett dröjsmål med betalningen.
Inskrider man mot dylika klausuler, när de äro anknutna till köparens
underlåtenhet att erlägga den överenskomna betalningen, fordrar konsekvensen,
att man icke utan vidare tager dem för göda, när de åberopas
i anledning av annan underlåtenhet från hans sida. Att i lagtexten
angiva de förutsättningar, under vilka eu dylik underlåtenhet måste
anses vara av väsentlig bétydelse för säljaren, låter sig emellertid icke

J) Jfr Almén § 28 not 134.

188

% 3-5 §§.

gorå, utan man måste åt domstolarna överlämna att efter omständigheterna
i det särskilda fallet pröva, huruvida en dylik påföljd är av
beskaffenhet att utan obillighet mot köparen kunna oförändrad tillämpas.
Detta betingas av samma skäl, som ligga till grund för motsvarande
bestämmelser i 37 och 38 §§ av förslaget till lag om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

3-5 §§.

I avbetalningskontrakt påträffar man, enligt vad förut är nämnt,
så gott som alltid den bestämmelsen, att om säljaren gör bruk av sin rätt
att återtaga godset, han ändock icke är pliktig att till köparen återbetala
något av vad han å köpeskillingen uppburit. De missförhållanden, som
yppat sig vid avbetalningsaffärerna, äro förnämligast att tillskriva användningen
av denna klausul om förverkande av redan erlagda avbetalningar.
Att en dylik klausul enligt nu gällande rätt är giltig, lärer icke kunna betvivlas.
För rättskänslan är det emellertid stötande, att en köpare, som
gnidit större delen av köpeskillingen men gör sig skyldig till dröjsmål
med kanske den sista posten, skall kunna förpliktas att återställa vad
han köpt och i det närmaste betalt utan rätt att återfå ens någon del
av den erlagda betalningen. Med tanke på det orättfärdiga i dylika
konsekvenser av avtalsfriheten har kommittén ansett det vara eu av de
viktigaste uppgifterna för den nya lagstiftningen att på denna punkt
genom uppställande av tvingande rättssatser inskrida till köparens skydd.
Syftet med de bestämmelser förslaget i sådant hänseende innehåller är
att tvinga den säljare, som vill återtaga på avbetalning sålt gods, att
föranstalta om en uppgörelse av kontrahenternas mellanvarande i anledning
av det dem emellan ingångna avtalet. De grunder, efter vilka denna
uppgörelse skall äga rum, angivas i 3—5 §§.

Åven med de utländska lagar, för vilka ovan redogjorts, har syftet
framför allt varit att inskrida mot förverkandeklausulen. Enligt dessa
lagar gäller principiellt, att om säljaren gör bruk av sin rätt att träda
tillbaka från avtalet på grund av köparens underlåtenhet att uppfylla
sina förpliktelser, vardera kontrahenten har att till den andre återbära
vad han av denne bekommit. Uppenbart är emellertid, att det vore att
gå för långt, om man ville ålägga säljaren att mot återbekommande
av godset, som mången gång kan hava förlorat betydligt i värde, till
köparen utgiva allt vad han uppburit av köpeskillingen. Säljaren bör
åtminstone i någon man hållas skadeslös för den förlust han lider genom
avtalets återgång. Vid lösningen av detta spörsmål kunna olika vägar

189

väljan. Till grund för de bestämmelser, som ovan omförmälda utländska
lagar härutinnan innehålla, ligger den tanken, att säljaren vid godsets
återtagande bör bliva försatt i samma situation, vari han skulle befunnit
sig, om avtalet aldrig blivit ingånget. I den tyska lagen har frågan
lösts på det sätt, att säljaren äger bekomma ersättning dels för sina i
följd av avtalet havda omkostnader, dels ock för sådan skada å godset,
som har sin grund i köparens vållande eller i någon annan omständighet,
för vilken denne har att svara; tillika åligger det köparen att till säljaren
gälda gottgörelse för godsets bruk och nyttjande, och skall vid
bestämmande av gottgörelsens storlek hänsyn tagas till godsets under
tiden inträffade minskning i värde. Enligt motsvarande bestämmelser i
Österrike och Schweiz skall uppgörelsen mellan kontrahenterna i det
stora hela tillgå på samma sätt som i Tyskland. Jämväl det danska
förslaget av år 1895 anslöt sig härutinnan nära till den tyska lagen.

Mot den lösning frågan sålunda vunnit i utländsk lagstiftningkunna
enligt kommitténs tanke befogade anmärkningar framställas. Ur
principiell synpunkt kan mot densamma invändas, att enär det är i följd
av kontraktsbrott å köparens sida, som säljaren nödgas återtaga godset,
denne icke bör behöva nöja sig med att få ersättning allenast för de
direkta förluster, som åsamkats honom genom avtalets ingående (det negativa
kontraktsintresset); säljaren har ett berättigat krav därpå att till grund
för skadeståndsberäkningen lägges det intresse han ägt i avtalets uppfyllelse
(det positiva intresset). Att avskära en säljare, som gör bruk av
sin rätt att återtaga godset, från möjligheten att få ersatt den vinst han
skulle gjort på affären synes kommittén vara att gå längre än nödig
hänsyn till köparen kräver. Genom att ordna saken pa sadant sätt kan
man lätt lägga hinder i vägen för den reella avbetalningshandeln. Men
även ur en annan synpunkt kan lämpligheten av bestämmelser, varigenom
säljaren berövas all vinst å affären, sättas i fråga. Det kan nämligen
befaras, att säljarne i följd av den större risk de därigenom komme
att löpa, skulle se sig nödsakade att höja priset å de föremål, som säljas
på avbetalning. Resultatet av dylika bestämmelser kunde således bliva,
att de komme att gå ut över sådana köpare, som ordentligt fullgjorde
sin betalningsskyldighet; dessa finge så att säga vidkännas en riskpremie
för säljarens förlust å de övriga affärerna.

Av nu anförda skäl har kommittén föreslagit en sådan reglering
av förevarande ämne, att åt säljaren tiller kännes rätt att vid uppgörelsen
räkna sig till godo, förutom nödiga kostnader för godsets återtagande,
det belopp, vartill den betingade köpeskillingen kan beräknas uppgå å
uppgörelsens dag, men att å andra sidan godsets värde skall gottskrivas

-5«j.

190

3-5 §§ köparen, så att om detta värde överstiger vad som återstår oguldet av
säljarens fordran, godset icke får återtagas, med mindre överskottet gäldas
till köparen. Vare sig man väljer förslagets ståndpunkt eller den, som
intagits av ovannämnda utländska lagar, lärer resultatet av uppgörelsen
mången gång bliva ungefär detsamma; erfarenheten visar nämligen, att
den gottgörelse, som säljaren enligt dessa lagar äger beräkna sig för
godsets nyttjande och för dess minskning i värde, i allmänhet sättes så
högt, att nämnda uppgörelse i realiteten knappast ställer sig för köparen
fördelaktigare. Under vissa förhållanden är fastmera en uppgörelse
i enlighet med förslagets regler förmånligare för köparen. Tydligast
visar sig detta, om ett föremal, som sålts på avbetalning, på grund av
ändrade konjunkturer eller andra förhållanden stiger i värde, så att det
vid återtagandet har högre värde än vid avtalets ingående; sådan värdestegring
kommer enligt förslaget köparen till godo.

Förslagets regler om uppgörelse mellan kontrahenterna skola tillämpas
i varje fall, då säljaren återtager godset. Det är därvid utan betydelse,
om rätt att taga godset åter är säljaren uttryckligen tillerkänd i kontraktet
eller om sådan rätt måste anses tillkomma honom i följd därav att han
förbehållit sig äganderätt till godset intill dess köpeskillingen blivit erlagd.
Någon åtskillnad göres icke heller mellan de fall, då köparens
dröjsmål med betalningen utgör grunden för framställt yrkande om
godsets återbekommande, och dem, då sådant yrkande grundas å köparens
underlåtenhet att i annat avseende fullgöra vad honom åligger. Ehuru
nu ifrågavarande bestämmelser i främsta rummet äro riktade mot förverkandeklausulen,
utgör det dock icke någon förutsättning för deras
tillämpning, att en dylik klausul finnes intagen i kontraktet. Åven om
säljaren för den händelse köparen underlåter att fullgöra sina förpliktelser
icke skulle hava förbehållit sig annan rätt än att häva köpet, är han
underkastad förslagets bestämmelser. Han är sålunda icke berättigad
att påyrka köpets hävande enligt allmänna rättsregler utan måste, om han
vill återfå godset, finna sig däri att hans mellanvarande med köparen,
om denne det äskar, göres upp på sätt i förslaget stadgas. Den huvudsakliga
grunden därtill att bestämmelserna erhållit en så vidsträckt
räckvidd bär varit, att man därigenom så vitt möjligt velat förebygga
ett kringgående av lagen.

191

Vid den uppgörelse, som enligt förslaget skall äga rum, borde 3-5 $$•
strängt taget tillgå sålunda, att köparen debiterades bl. a. det belopp, vartill
köpeskillingen kunde beräknas uppgå å uppgörelsens dag, samt krediterades
dels vad han redan erlagt av köpeskillingen och dels värdet av
godset, då det återtages. I 3 §, som angiver vad köparen vid uppgörelsen
får räkna sig till godo, talas emellertid endast om godsets värde.

Att enligt nämnda paragraf köparen icke äger räkna sig till godo jämväl
de poster, som han redan betalt, står i överenstämmelse därmed att
enligt 4 § vid beräkningen av säljarens tillgodohavande hänsyn skall
tagas allenast till den oguldna delen av köpeskillingen. Resultatet av
uppgörelsen blir i själva verket detsamma, vare sig de poster, för vilka
betalning erlagts, därvid medräknas eller icke. Att kommittén föredragit
det senare alternativet, beror därav att reglerna om uppgörelsen därigenom
bliva enklare och mera överskådliga.

För utrönande av godsets värde vid återtagandet hava olika utvägar
ifrågasatts. Vid tillkomsten av den tyska lagen förordades sålunda från
visst håll, att gods, som säljaren vill återtaga, borde försäljas å offentlig
auktion. Detta skulle dock, såsom från annat håll framhölls, icke vara
tillräckligt betryggande för köparen; denne är nämligen i allmänhet icke
i tillfälle att vid auktionen bevaka sin rätt och därigenom förhindra, att
godset slumpas bort till underpris. Förslaget utgår därifrån att gods,
om vars värde vid återtagandet parterna icke kunna enas, i regel måste
bliva föremål för särskild värdering samt innehåller i 13 och 15 §§ närmare
regler angående det sätt, varpå värderingen skall äga rum. Kommittén
har visserligen icke kunnat dölja för sig, att mot ett sådant
ordnande av saken resa sig vissa betänkligheter ur praktisk synpunkt.

Det ligger nämligen i öppen dag, hur vanskligt det mången gång kan
vara att exakt bestämma värdet av en begagnad sak. Svårigheter av
dylik art undgår man emellertid icke genom att välja det system, som
ligger till grund för den tyska lagens bestämmelser i denna del; de synas
tvärtom därvid göra sig gällande med ökad styrka. \ id tillämpningen
av stadgandena i nämnda lag möta nämligen svårigheter ej blott i fråga
om värderingen av den skada å godset, som det åligger köparen att
ersätta, utan jämväl när det gäller att beräkna den minskning i godsets
värde, vartill hänsyn skall tagas vid bestämmande av den gottgörelse,
som skall gäldas för godsets bruk och nyttjande.

Att i lag angiva de grunder, efter vilka godset vid återtagandet
skall värderas, låter sig icke göra; hänsyn måste därvid tagas till de
i varje fall föreliggande omständigheterna. Den värdering, varom här
är fråga, får sålunda icke, såsom fallet är, då utmätt lös egendom skall

192

3-5 §§ värderas enligt 73 § utsökningslagen, innebära allenast ett fastställande
av det pris godset kan beräknas betinga vid exekutiv försäljning. Avgörande
bör i första hand vara, huru mycket säljaren genom att på det
för honom förmånligaste sättet realisera godset kan med säkerhet antagas
erhålla för detsamma.

Uppenbart är, att det värde, som vid återtagandet kan komma att
åsättas godset, i regel måste bliva betydligt lägre än dess värde vid den
tidpunkt, då avtalet slöts. Vare sig denna värdeminskning uppkommit
genom bruk och slitning eller genom olyckshändelse, är det enligt förslaget
köparen, som drabbas av densamma. Detta överensstämmer med
den i 17 § köplagen beträffande köp i allmänhet uttalade regeln; av
denna framgår, att köparen, sedan inköpt gods blivit avlämnat, står
faran för att det av våda förstöres, försämras eller förminskas. Den omständigheten,
att, såsom vid avbetalningsköp är händelsen, äganderätten
till godset skall förbliva hos säljaren intill dess köpeskillingen blivit till
fullo gulden, synes icke böra föranleda någon rubbning i nämnda regel. l)
Praktiskt sett äro också de resultat man kommer till med en dylik regel
mera tillfredsställande än om det motsatta skulle gälla. Det vore nämligen
i hög grad obilligt mot säljaren, om t. ex. den, som köpt ett piano
på avbetalning, skulle fritagas från sin betalningsskyldighet och till och
med kunna fordra åter vad han redan betalt, därför att pianot vid en
eldsvåda hos honom brunnit upp. För köparen möter det i regel icke
någon svårighet att brandförsäkra på avbetalning köpta föremål tillika
med annan egendom, som av honom innehaves, men den, som idkar
handel på avbetalning, kan ej gärna taga försäkringar för alla åt olika
håll kringspridda saker, som försålts på dylika villkor.

Det ligger i sakens natur, att en säljare i regel måste taga mera
betalt för en vara, när han lämnar köparen kredit än då likviden kontant
erlägges. Då det gäller att avgöra, huru mycket högre priset bör sättas
i förra fallet än i det senare, har säljaren i första hand att taga i
betraktande den ränteförlust han lider därigenom att betalningstiden
framskjutes. År kredittiden helt kort, blir denna förlust av jämförelsevis
liten betydelse. Annorlunda ställer sig saken, då, såsom vid avbetalningsköp
ej sällan inträffar, den tid, inom vilken den överenskomna
betalningen skall vara erlagd, sträcker sig utöver två eller tre år. Här -

J) Jfr Almén § 17 vid not 50 — 55.

193

till kommer, att säljaren vid avbetalningsköp har att räkna med en 3-5 §§.
betydande risk, till vilken någon motsvarighet icke linnes vid köp mot
kontant betalning. De, som köpa på avbetalning, intaga i regel eu
mycket svag ställning i ekonomiskt avseende. Ofta äga de inga andra
tillgångar att förfoga över än sin egen arbetskraft. Deras förmåga att
anskaffa medel till köpeskillingens gäldande kan sålunda röna inverkan
av sjukdom, arbetslöshet eller andra sådana omständigheter. Den risk
säljaren härigenom löper att icke bekomma den betingade köpeskillingen
ökas ytterligare därav att de sämre elementen bland köparne icke vårda
sig om att fullgöra sina skyldigheter enligt avtalet. En annan omständighet,
som har inflytande på avbetalningsprisets höjd i förhållande till
kontantpriset, är, att vid köp på avbetalning köpeskillingen regelmässigt
skall erläggas i flera olika poster; härigenom åsamkas säljaren ökade
kostnader för inkassering av de särskilda posterna och för en därmed
sammanhängande vidlyftigare bokföring.

I varje fall, då köpeskillingen endast delvis är förfallen, när uppgörelse
sker, kräver billigheten, att säljaren å den icke förfallna delen
för vidkännas visst avdrag, svarande mot den prisförhöjning, som, enligt
vad ovan sagts, föranletts därav att godset sålts på avbetalning. Denna
grundsats har kommit till uttryck i första och andra styckena av 4 §.

Strängt taget borde det belopp, som vid uppgörelsen skall avdragas
från de icke förfallna posterna, beräknas särskilt för varje post under
hänsyn till den tid, som ännu återstår till postens förfallodag. En
sådan uträkning skulle emellertid ofta bliva så besvärlig, att den praktiska
användningen av regeln därigenom kunde äventyras. Kommittén
har därför ansett lämpligt att ordna förhållandet på det sätt, att oavsett
om säljaren enligt kontraktet skulle hava behövt vänta längre eller
kortare tid på betalningen av de icke förfallna posterna, dessa skola
minskas med en viss kvotdel, lika för alla.

I fråga om sättet för beräkningen av ovan omförmälda avdrag
stadgas i förslaget, att därest upplysning kan vinnas angående förhållandet
mellan det pris godset skulle hava betingat, om det sålts mot kontant
likvid, och det överenskomna avbetalningspriset, de icke förfallna posterna
skola minskas i mån därav. Ofta nog torde det emellertid inträffa, att
dylik upplysning icke står att erhålla. För sådana fall är det nödvändigt
att i lagen angiva en viss grund för bestämmande av det avdrag, som
skall göras. Storleken av detta avdrag kan vara föremål för olika
meningar. I förslaget har man stannat vid en tiondel. Denna bestämmelse
har stöd i de upplysningar, som härutinnan inhämtats från olika
håll. Enligt dessa synes man kunna antaga såsom det normala, att inom

194

3-3 §§■ den reella avbetalningshandeln kontantpriset understiger avbetalningspriset
med omkring en tiondel. Att undantag härifrån förekomma, kan
visserligen ej förnekas. Erinras må emellertid, att den föreslagna bestämmelsen,
att säljaren icke får räkna sig till godo mer än nio tiondelar av
de icke förfallna posterna, icke skall komma till tillämpning, då upplysning
kan vinnas om det verkliga förhållandet mellan kontantpris och avbetalningspris.
Liksom säljaren icke behöver finna sig i ett större avdrag
än t. ex. med en tjugondei, om han kan visa, att gängse kontantpris för
den vara, varom fråga är, når upp till nittiofem procent av det betingade
avbetalnings priset, så kan å andra sidan köparen fordra, att de ännu
icke förfallna posterna nedsättas till tre fjärdedelar, om han styrker,
att det pris godset betingar vid köp mot kontant betalning icke utgör
mer än sjuttiofem procent av avbetalningspriset.

Att det i praktiken mången gång särskilt för köparen kan bliva,
förenat med betydande svårigheter att styrka, vilket pris godset skulle
hava betingat, om det sålts mot kontant betalning, lärer icke kunna
bestridas. När säljaren själv mot kontant betalning säljer gods av det
slag, varom fråga är, kommer naturligtvis i regel det pris han därvid
håller att ligga till grund för beräkningen av avdragets storlek. Avgörande
för frågan är det emellertid icke. Lyckas köparen visa, att vid köp mot
kontant betalning priset för gods av ifrågavarande slag annorstädes är lägre
än hos säljaren, och beror detta icke på särskilda omständigheter såsom
exempelvis försäljningslokalens belägenhet eller kundkretsens beskaffenhet,
måste säljaren finna sig däri att avdraget beräknas efter förhållandet mellan
nu nämnda lägre pris och avbetalningspriset. Anser säljaren, att en nedsättning
med tio procent är för stor, åligger det honom att förebringa
bevisning, att kontantpriset utgör mer än nittio procent av avbetalningspriset.
Vad kontraktet möjligen kan innehålla angående kontantprisets
höjd får naturligtvis icke tillmätas avgörande betydelse härutinnan.

För att bevisning rörande förhållandet mellan kontantpris och
avbetalningspris skall kunna förebringas förutsättes enligt det svenska
förslaget, att saken blir föremål för domstols prövning. Vid det handräckningsförfarande,
som i förslaget omhandlas, kan någon tillämpningav
vad i 4 § andra stycket är stadgat icke komma i fråga. Uttrycklig
bestämmelse härom har upptagits i 12 §, till vilken någon motsvarighet
icke förekommer i de andra förslagen. Av denna bestämmelse blir en
följd, att vid den beräkning av säljarens tillgodohavande, som utmätningsmannen
har att verkställa när handräckning meddelas, den icke
förfallna delen av köpeskillingen alltid skall minskas med en tiondel.
V ill någon av parterna sedermera påkalla tillämpning av 4 § andra

195

Htycket, äger han, såsom vid 14 § skall närmare utvecklas, att efter
stämning å den andre utföra sin talan vid domstol. Det torde knappast
behöva påpekas, att köparen, om han vill göra bruk av denna rätt, äger
vända sig mot säljaren, även om denne skulle hava överlåtit sin på
kontraktet grundade rätt å någon annan, t. ex. eu inkasserare, vilken i
handräckningsärendet varit köparens motpart.

När det gäller att avgöra, vilka poster vid uppgörelsen skola
betraktas såsom förfallna, har man enligt de danska och norska förslagen
alltid att taga hänsyn till den tidpunkt, då godset faktiskt återtages.
Det svenska förslaget står principiellt på samma ståndpunkt men gör
undantag för det fall, att säljaren vid domstol yrkar godsets återbekommande.
Går säljaren den vägen, är det i stället tiden för stämningens
delgivning, som blir av avgörande betydelse i förevarande hänseende.
Vad sålunda föreslagits synes bäst överensstämma med vanliga processuella
regler. Finge man, när säljaren anlitar domstol för att återfå godset,
icke taga hänsyn till tiden för stämningens delgivning, bleve därav en
följd, att domstolen i sin dom i regel icke kunde angiva storleken av
det belopp säljaren vid uppgörelsen ägde räkna sig till godo. Så framt
icke förfallotiden för alla poster redan inträtt, när domen avkunnades,
kunde däri endast bestämmas den grund, efter vilken säljarens återstående
fordran skulle beräknas. Fullföljdes talan i högre instans, skulle
emellertid säkerligen redan innan hovrättens dom folie samtliga poster
så gott som alltid vara förfallna och något avdrag alltså icke kunna
komma i fråga. Genom att draga saken under högre rätts prövning
skulle sålunda den ena parten kunna åstadkomma, att den bevisning, som
motparten kunde hava förebragt angående förhållandet mellan kontantpris
och avbetalningspris, bleve värdelös. Svårighet skulle ock vållas
därav att underrättens dom, ehuru icke laga kraftvunnen, kunde hava
verkställts efter sitt innehåll.

Paragrafens avfattning utvisar, att man vid avgörande av spörsmålet,
huruvida en post vid uppgörelsen är att anse såsom förfallen
eller icke, allenast har att hålla sig till den för densamma i kontraktet
utsatta förfallodagen. Säljaren äger sålunda icke göra gällande, att
någon post i det avseende, varom här är fråga, skall betraktas såsom
förfallen, därför att köparen underlåtit att fullgöra sina skyldigheter
enligt avtalet och kontraktet såsom påföljd för sådan underlåtenhet
stadgar, att samtliga poster skola omedelbart förfalla till betalning. I
de danska och norska förslagen har man ansett nödigt att intaga en
uttrycklig bestämmelse av detta innehåll.

Å de oguldna poster, som vid den tidpunkt, till vilken vid upp -

»-6 SS -

196

3-5 §§• görelsen skall tagas hänsyn, redan äro förfallna, är säljaren enligt lag
berättigad till ränta efter sex procent från de särskilda förfallodagarna.
I 12 § har man emellertid, såsom vid motiveringen av densamma skall
närmare utvecklas, ansett sig kunna i enkelhetens intresse föreskriva, att
när fråga är om handräckning, dylik ränta icke skall tagas i betraktande
vid den uträkning av säljarens tillgodohavande, som utmätningsmannen
har att verkställa. Samma regel har jämväl uppställts beträffande ränta,
som kan hava blivit i avtalet särskilt utläst. I de danska och norska
förslagen har man i förevarande hänseende gått ännu längre. Enligt
dem gäller nämligen, att när uppgörelse sker, hänsyn aldrig skall tagas
till ränta, vare sig sådan skolat utgå på grund av lag eller särskilt
avtal. En dylik bestämmelse har man icke ansett vara påkallad av
de i vårt land rådande förhållandena. Med den ståndpunkt, som den
svenska kommittén intagit i fråga om den tid, till vilken uppgörelsen
skall hänföra sig, när säljaren vid domstol yrkar godsets återbekommande,
torde ock bäst överensstämma, att säljaren får tillgodoräkna sig ränta å
förfallna poster från de särskilda förfallodagarna och å sitt tillgodohavande
i övrigt från stämningsdagen till dess betalning sker.

Jämväl därutinnan avvika de danska och norska förslagen från
det svenska, att i dem upptagits eu särskild regel för det fall, att godset
blivit sålt till ett i förhållande till dess värde oskäligt högt pris. År
detta händelsen, kan köparen enligt dessa förslag fordra, att säljarens
tillgodohavande upptages allenast till det belopp, som skulle återstå
oguldet, om avbetalningspriset hade varit skäligt. Uppgå de poster,
vilka redan äro erlagda, till så högt belopp, att det kan anses utgöra
ett skäligt avbetalningspris, eller till mera, blir alltså säljarens tillgodohavande
vid uppgörelsen lika med noll. Det svenska förslaget har ingen
annan motsvarighet till denna regel än att de säljare, vilka för sina
varor betinga sig oskäligt höga pris, icke komma i åtnjutande av den
rätt till snabb handräckning, som man velat bereda innehavare av reella
avbetalningsaffärer. En undantagsbestämmelse för dylika fall har upptagits
i andra stycket av 11 §.

Förutom vad nu nämnts skola vid uppgörelsen de kostnader, som
kunna anses hava varit nödiga för godsets återtagande, räknas säljaren
till godo. Har säljaren sökt handräckning för att återfå godset, torde
i nödiga kostnader ingå företrädesvis dels själva förrättningskostnaden,
såsom arvode till utmätningsman och vittne, reseersättning till dem, där
sådan skall utgå, ersättning till särskilt tillkallade sakkunniga o. s. v.,
dels ock de utgifter, som säljaren måste vidkännas för transport av
godset m. m. Har saken varit föremål för domstols prövning, äro de

197

rättegångskostnader köparen kan hava förpliktats att utgiva att anse ® ® ^
som nödig kostnad. Innehåller domen, att verkställighet skall ske på
den tappandes bekostnad, kommer härtill kostnaden för dylik verkställighet.

För sådana fall, då det vid godsets återtagande visar sig, att dess
värde överstiger det belopp, som enligt 4 § resp. 12 § räknats säljaren
till godo, stadgas i 5 § första stycket, att denne icke äger återbekomma
godset, med mindre det överskjutande beloppet betalas till köparen eller
nedsättes hos utmätningsmannen. När återtagandet äger rum i följd av
domstols förordnande, kan någon rubbning i de grunder, efter vilka
säljarens tillgodohavande beräknats, icke ifrågakomma, och det har för
dessa fall kunnat åläggas säljaren såsom ett villkor för godsets återbekommande,
att han till köparen gäldar det överskjutande beloppet; han har
alltså, när han söker verkställighet av domen, att tillhandahålla utmätningsmannen
nämnda belopp, för att det genom dennes försorg må tillställas
köparen. Den uppgörelse, som kommer till stånd, när handräckning
meddelas för godsets återtagande, blir däremot icke alltid definitiv, utan
parterna kunna, såsom vid 14 § skall närmare utvecklas, vid domstol
påkalla en uppgörelse efter andra grunder. Vid sådant förhållande har
man ansett det vara för dessa fall lämpligast, att det överskjutande beloppet,
såsom också i 13 § andra stycket stadgas, tills vidare nedsättes
hos utmätningsmannen. Skulle köparen frivilligt hava återlämnat godset
till säljaren, har man att efter omständigheterna i det särskilda fallet
bedöma, huruvida han därigenom kan anses hava avstått från den rätt,
som enligt 3 § tillkommer honom.

Den omständigheten, att säljaren gör bruk av sin rätt att taga
godset åter, bör uppenbarligen icke betaga honom möjligheten att i
vanlig ordning hos köparen utkräva det belopp, varmed hans fordran,
beräknad på sätt i 4 § sägs, kan överstiga godsets värde. Å andra
sidan bör han icke kunna utkräva mer än detta belopp. Den i 4 §
påbjudna nedsättningen av säljarens fordran utgör icke allenast ett led
i den uppgörelse, som skall äga rum vid godsets återtagande, utan
innebär en definitiv förlust av hans överskjutande fordran. En bestämmelse
av detta innehåll har upptagits i andra stycket av 5 §. Vad där
stadgas skall naturligtvis tillämpas, även om växel eller annan förbindelse
blivit utfärdad i anledning av köpet; säljaren äger då vid krav på
grund av förbindelsen icke utbekomma mera än han enligt nämnda
bestämmelse har att fordra.

198

6 §•

6 §• Syftet med bestämmelserna i 3—5 §§ är, såsom förut utvecklats,

att för sådana fall, då säljaren gör bruk av sin rätt att återtaga godset,
framtvinga en uppgörelse efter billiga grunder av kontrahenternas mellanvarande.
Dessa bestämmelser äro uppenbarligen ägnade att förhindra,
att säljaren genom godsets återtagande bereder sig oskälig vinst på
köparens bekostnad. Huruvida de också innebära ett tillräckligt skydd
för köparen, kan emellertid sättas i fråga. Bortsett från sådana fall, då
godset varit för köparen obehövligt, medför säkerligen mången gångförlusten
av rätten att begagna detsamma för honom en olägenhet, som
endast i ringa män uppväges därav att godsets värde vid uppgörelsen
räknas honom till godo och att han på grund därav möjligen återfår
någon del av den erlagda köpeskillingen. Mest kännbar för köparen
blir förlusten av godset, då fråga ^ är om en symaskin eller annat,
som han behöver för sitt yrke. Återtager säljaren dylikt gods, blir
köparen för sitt uppehälle nödsakad att skaffa sig annat i stället för det
återtagna. I regel erbjuder sig då för honom ingen annan utväg än att
inlåta sig på en ny avbetalningsaffär med risk att ännu en gång få
betala i det närmaste hela köpeskillingen för en sak, som sedermera
kanske fråntages honom. Givet är, att det i sådana fall ofta skulle
innebära en väsentlig förmån för köparen, om hans mellanhavande med
säljaren kunde ordnas på det sätt, att honom bereddes tillfälle att förvärva
definitiv äganderätt till godset genom att betala säljaren visst belopp.
Genom stadgandena i 6 och 7 §§ har kommittén sökt tillgodose detta
köparens intresse.

Enligt första stycket i förevarande paragraf kan köparen i visst
fall befria sig från vidare betalningsskyldighet enligt avtalet genom att
på en gång inbetala säljarens oguldna fordran, reducerad på sätt i 4 §
sägs. Inom kommittén har varit ifrågasatt att tillerkänna köparen rätt
att när som helst begagna sig av denna utväg. För sådana fall, då
köparen är solvent och trots hans underlåtenhet att fullfölja sina kontraktsenliga
förpliktelser säljaren finner med sitt intresse förenligt att
driva in de olika posterna, allt efter som de förfalla, har det emellertid
synts betänkligt att på detta sätt låta köparen förvandla det ingångna
avtalet från ett avbetalningsköp till ett kontantköp med den verkan, att
den återstående köpeskillingen eventuellt skall minskas med en tiondel.
Det är säljaren och icke köparen, som det bör tillkomma att avgöra,
om avtalet skall fullgöras enligt dess innehåll eller godset tagas åter.

199

Har säljaren en gång valt den senare utvägen och genom att framställa
yrkande om godsets återbekommande lagt i dagen, att lian önskar eu
uppgörelse av hela sitt mellanlmvande med köparen, synes man Häremot
utan att gå säljaren för när kunna medgiva köparen den rätt, som här
avses. Denna bör icke kunna betagas honom därigenom att säljaren
sedermera återkallar sitt ifrågavarande yrkande.

Andra punkten av förevarande paragraf giver vid banden, att om
säljaren hos exekutiv myndighet sökt verkställighet av dom, varigenom
köparen förpliktats utgiva godset, denne kan förhindra dess återtagande
genom att gälda vad säljaren enligt domen har att fordra. Har säljaren
begärt handräckning för godsets återbekommande, gäller enligt det föreslagna
stadgandet, att den sökta åtgärden icke får beviljas, om köparen
betalar det belopp, vartill säljarens tillgodohavande uppgår, när detta
beräknas enligt reglerna i 12 §''. Klart är emellertid, att det vid beräkningen
av nämnda tillgodohavande icke kan vara tidpunkten för godsets
faktiska återtagande, som blir avgörande för frågan, huruvida en post
skall betraktas såsom förfallen eller icke, utan att härvid hänsyn
måste tagas till den tid, då betalningen erlägges eller varder säljaren
erbjuden.

Enligt förslaget är det, såsom vid 10 § skall närmare utvecklas, för
att handräckning skall kunna meddelas för godsets återtagande, icke
erforderligt, att köparen är närvarande vid förrättningen. Det är sålunda
icke uteslutet, att godset återtages utan att köparen blir i tillfälle att
utöva den rätt, som enligt första stycket tillkommer honom. Och även
om köparen är vid förrättningen tillstädes, torde han ofta icke hinna att
omedelbart anskaffa nödiga medel till gäldande av säljarens tillgodohavande.
För att nå åsyftat resultat har man därför funnit nödigt att
komplettera det förut omnämnda stadgandet med den i andra stycket
av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, att köparen inom viss
tid efter det säljaren återbekomma godset äger lösa det åter hos denne.
Det band en sådan inlösningsrätt lägger på den, som återtagit godset,
bör icke äga längre varaktighet än det intresse, som skall därmed. tillgodoses,
kan antagas påkalla. Kommittén har trott tiden lämpligen
kunna begränsas till fjorton dagar. Under denna tidrymd lärer nog i
allmänhet en köpare, om han över huvud taget är i den ställning, att
han kan tänka på att lösa godset åter, vara i tillfälle att anskaffa därföi
erforderliga medel. Av bestämmelsen blir en följd, att säljaren maste
låta en tid av fjorton dagar förflyta, innan han ånyo säljer eller annorledes
förfogar över detsamma. Att detta i allmänhet icke torde medföra
någon avsevärd olägenhet för honom, framgår därav att många säljare

200

7 §§■

för närvarande självmant lata godset ligga någon tid för köparens räkning.
I nu brukliga kontraktsformulär påträffas också ofta en uttrycklig
bestämmelse, att köparen för den händelse godset återtages skall äga
rätt att inom viss tid — stundom ända upp till tre månader — lösa
det åter mot erläggande av förfallna belopp.

Då köparen gör bruk av sin rätt att lösa godset åter, har han
naturligtvis i främsta rummet att betala det belopp, vartill godset vid
återtagandet värderats. Detta är emellertid icke tillräckligt för sådana
fall, då säljarens fordran beräknad enligt reglerna i 4 § överstiger godsets
värde. Säljaren bör då icke vara pliktig att lämna gödset ifrån sig, utan
att också det överskjutande beloppet till honom gäldas.

7 §•

När flera föremål sålts genom samma avbetalningsköp, kan säljarens^
rätt att återtaga godset göras av honom gällande i fråga om allt
det sålda, även om köparen redan betalt ett större belopp än vad av
köpeskillingen kan anses belöpa å något eller några av föremålen. För
tillämpning av bestämmelserna i 6 § utgör det likaledes eu förutsättning,
att köpet i ett dylikt fäll betraktas såsom en enhet. Givet är emellertid,
att det för köparen kan vara av stor betydelse, att om han icke har
tillräckligt med penningar att betala det hela, han dock kan få behålla
det nödvändigaste. För den skull kunde det ifrågasättas att låta den
kopal en enligt 6 § första stycket tillerkända rätten att förvandla köpet
till ett kontantköp av honom utövas beträffande varje särskilt föremål
för sig. Emellertid erbjuda sig vissa svårigheter, när det gäller att beräkna,
huru mycket av vad säljaren enligt 4 § har att fordra kan anses
belöpa å det eller de föremål, som köparen önskar behålla. Har särskilt
pris a varje föremal ej blivit i kontraktet utsatt, är en dylik beräkning
så gott som omöjlig att verkställa. Men även om, såsom för närvarande
i regel är fallet, kontraktet innehåller erforderliga uppgifter i detta hänseende,
skulle tillämpningen av en dylik regel medföra stora praktiska
svårigheter, därest säljaren i ett visst fall icke vidhölle sitt krav på att
återfå de sålda föremålen. Det bleve nämligen då nödvändigt att föranstalta
om en uppgörelse, som allenast berörde de föremål, vilka
köparen vill betala i förtid. Om däremot säljaren vidhåller sitt yrkande
om godsets återbekommande, så att en uppgörelse av hela mellanvarandet
kommer till stånd, synes något hinder icke möta att låta köparen
uttaga och behålla de föremål han helst vill mot erläggande av de värden,
som vid uppgörelsen blivit dem åsätta, jämte det belopp, som säljaren

201

enligt 5 § andra stycket må hava att fordra. En bestämmelse av detta 7- 8
innehåll har upptagits i första stycket av förevarande paragraf. I illika
stadgas där i anslutning till 6 § andra stycket, att om godset redan
återtagits, köparen äger på ovannämnda villkor inom fjorton dagar lösa
åter ett eller flera av de återtagna föremålen.

I förhållande till de regler, som sålunda enligt första stycket skola
vinna tillämpning, innefattar andra stycket ett väsentligt undantag.
Visserligen torde man kunna påstå, att säljaren i allmänhet icke har
något berättigat intresse att motsätta sig köparens önskan att behålla
några av de sålda föremålen. Men om dessa äga sådant samband med
varandra, att deras värde skulle märkligen minskas genom avskiljandet
— exempelvis om köpet avser ett möblemang med soffor, bord och stolar
i samma stil 1— skulle det kunna lända säljaren till förfång att endast
återfå en del av det sålda. Detta har från visst håll bestritts, i det man
gjort gällande, att när värdet av de föremål, som säljaren återfår, vid
uppgörelsen skall bestämmas, hänsyn måste tagas till ifrågavarande värdeminskning.
Häremot kan emellertid invändas, att en dylik minskning i
värde ofta är synnerligen svår att uppskatta och att säljaren har liten
säkerhet för att uppskattningen blir riktig. På grund härav har man
ansett nödigt att för dessa fall utesluta tillämpningen av de i första
stycket givna bestämmelserna.

8. §.

Om någon, innan han fullgjort sin betalningsskyldighet enligt ett
avbetalningsköp, med samme säljare ingår annat sådant avtal, förbehåller
sig säljaren stundom, att äganderätten till det gods, som blivit
genom det förra avtalet försålt, skall förbliva hos honom, intill dess
köparen rätteligen fullgör jämväl vad honom enligt det senare köpet
åligger. Särskilt i Tyskland lärer det i stor utsträckning förekomma,
att rätten till på avbetalning sålt gods på detta sätt göres beroende därav
att köparen uppfyller villkoren i ett eller flera andra avbetalningsköp.
Uppenbart är, att dylika förbehåll för säljarne innebära ett kraftigt påtryckningsmedel
mot köparne. De hava också i Tyskland givit anledning
till starka och berättigade klagomål.

Giltigheten av ett sådant förbehåll, som ovan nämnts, torde enligt
svensk rätt icke kunna dragas i tvivelsmål, såvida det träffats, innan
köparen fullgjort sin betalningsskyldighet enligt det föregående avtalet.
Om det också icke kan förnekas, att ett sammankopplande på detta sätt
av två eller flera skilda avbetalningsköp innebär en obillighet mot

202

8, 9 §§• köparen, möta dock enligt kommitténs tanke vissa betänkligheter mot
att, såsom ifrågasatt varit, utan vidare förklara alla dylika förbehåll
ogiltiga. Erkännas måste, att säljaren åtminstone för sådana fall, då de
föremål, som genom det senare köpet anskaffas, kunna anses komplettera
vad som genom det tidigare förvärvats, kan äga ett berättigat intresse
att etablera ett sådant sammanhang mellan de båda avtalen. Det enda
skydd man ansett sig kunna lämna köparen består däri att man i förevarande
paragraf tillerkänt honom rätt att, om han finner detta med
sitt intresse förenligt, påfordra, att förslagets bestämmelser skola tillämpas
på samma sätt som om allt godset blivit sålt genom ett avtal. Sin
egentliga betydelse kommer detta stadgande att få vid beräkningen, huru
stort belopp som måste utestå oguldet för att säljaren skall kunna göra
gällande sådan påföljd, som i 2 § första stycket avses. Men även när
köparen vill begagna sig av sin rätt enligt 7 §, kan stadgandet vara
honom till nytta.

9 §•

Den omständigheten, att säljaren förbehållit sig rätt att återtaga
godset för den händelse köparen skulle underlåta att uppfylla sina förpliktelser
enligt avtalet, medför, såsom förut är nämnt, icke, att om
köparen gör sig skyldig till dylik underlåtenhet, det skulle vara säljaren
betaget att fasthålla köpet, så att han låter köparen behålla godset och
kräver ut de olika posterna, allt eftersom de förfalla. Väljer säljaren
denna utväg, lärer hinder icke möta att lagsöka köparen på den förfallna
delen av köpeskillingen. Vare sig säljaren framställer dylikt krav
hos exekutiv myndighet eller vid domstol, göres genom föreliggande
lagförslag icke någon inskränkning i hans rätt att utkräva hela den i
avtalet betingade köpeskillingen med ränta; någon nedsättning av köpeskillingen
kommer då icke i fråga. För sådana fall däremot, då säljaren
vill begagna sig av förbehåll, att underlåtenhet att erlägga en post skall
hava till följd, att senare poster omedelbart förfalla till betalning, har
man, såsom redan vid 2 § framhållits, ansett nödvändigt att ingripa till
skydd för köparen. Visserligen torde det för närvarande i vårt land
sällan förekomma, att dylika förfalloklausuler intagas i kontrakten. Härutinnan
kunde emellertid lätt en ändring inträda, därest man i föreliggande
lagförslag inskränkte sig till att giva regler allenast för det fall, att
säljaren gör bruk av sin rätt att taga godset åter.

Då ju även när en förfalloklausul göres gällande den del av köpeskillingen,
som eljest ej vore förfallen, räknas säljaren till godo i förtid,

203

har det synts kommittén billigt, att lian å denna del får vidkännas ett
liknande avdrag som när godset återtages. I fråga om beräkningen av
avdragets storlek gäller enligt förevarande paragraf, att de i 4 § första
och andra stycket givna regler skola äga motsvarande tillämpning. Någon
tillämpning av tredje stycket i 4 § kan icke ifrågakomma, då godset i
här förutsatta fäll icke återtages.

10 §.

Om köparen icke frivilligt lämnar ifrån sig på avbetalning sålt
gods, när säljaren är berättigad att återtaga detsamma, måste denne
enligt nu gällande rätt vända sig till domstol för att få godset åter.
Visserligen förekomma i avbetalningskontrakten så gott som alltid förbehåll,
att säljaren skall äga utan anlitande av domstol eller exekutiv
myndighet återtaga godset. Men att själv taga sig rätt är — utom i
vissa undantagsfall, där självtäkt uttryckligen medgivits — enligt vår
lag en förbjuden och straffbar gärning. Det gäller då att undersöka,
huruvida det ansvar, som i 10 kap. 20 § strafflagen är stadgat för
olovlig självtäkt, kan anses bortfalla därigenom att i ett kontrakt tillåtits
den ene kontrahenten att själv taga sig rätt. I överensstämmelse med
den mening, som i rättspraxis gjort, sig gällande beträffande dylika klausuler
i hyresavtal angående fast egendom, *) torde det i fråga om ett
sådant förbehåll, som ovan nämnts, kunna antagas för visst, att säljaren
icke äger åberopa detsamma till sitt fredande från ansvar för egenmäktigt
förfarande. 2)

Utan att domstol förpliktat köparen att utgiva godset kan säljaren
för närvarande icke heller erhålla exekutiv myndighets medverkan för dess
återtagande. Det i 191 § utsökningslagen omförmälda handräckningsförfarandet
får endast tillämpas mot den, som själv tagit sig rätt, och
överexekutor äger icke jämlikt grunderna för nämnda paragraf bevilja
handräckning för utbekommande av visst gods, som med sökandens
begivande kommit ur hans besittning. °)

Det omständliga förfarande, som nu måste anlitas, när på avbetalning
sålt gods skall återtagas, kan medföra olägenheter för såväl
köpare som säljare. Dessa olägenheter gorå sig med särskild styrka
gällande, när fråga är om små affärer. Kostnaderna för rättegången,

J) Se t. ex. Kungl. Maj:ts utslag den 10 dec. 1908 (N. J. A. s. 550).

-) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 10 april 1891 (N. J. A. s. 205).

3) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 2 febr. 1912 (N. J. A. s. 21).

», 10 §§•

204

10 §•

vilka köparen i sista hand har att gälda, kunna då lätteligen överstiga
godsets värde. Ej sällan vållar köparen själv av oförstånd, att kostnaderna
onödigt drivas i höjden, därigenom att han underlåter att inställa
sig vid rätten. Följden härav blir, att köparen bötfälles för utevaro,
varjämte målet uppskjutes till annan dag med föreläggande för honom
vid vite att då komma tillstädes. Detta kan upprepas vid det ena rättegångstillfället
efter det andra. Köparen får då dyrt betala det uppskov
han genom sitt uteblivande förskaffat sig. Vid Stockholms rådstuvurätt,
där mål av förevarande beskaffenhet förekomma i mycket stor utsträckning,
4) har man ansett sig oförhindrad att, när svaranden uteblir, genom
tredskodom bifalla yrkandet om godsets utfående. Huruvida denna
strävan att i någon mån avhjälpa de rådande missförhållandena står i
överensstämmelse med gällande rätt, torde emellertid vara tvivel underkastat.

Av vad sålunda blivit anfört lärer framgå, att, såsom redan i den
inledande motiveringen påpekats, det ämne, som i förslaget behandlas,
icke kan tillfredsställande regleras genom enbart civilrättsliga bestämmelser.
För att förslagets regler om uppgörelse mellan kontrahenterna
skola lända köparen till verklig nytta, är det en ovillkorlig förutsättning,
att de kostnader för godsets återtagande, som säljaren i varje särskilt
fäll äger räkna sig till godo, icke stiga till alltför högt belopp. Behovet
av lagstiftningsåtgärder i syfte att införa ett snabbare och billigare
tillvägagångssätt lör godsets utfående än det, som nu står säljaren till
buds, låter sig därför icke förnekas. Detta syfte kan enligt kommitténs
mening lämpligen vinnas genom att utanför den allmänna civilprocessens
område anordna ett förfarande, varigenom en säljare utan omgång
och stora kostnader kan komma till sin rätt gent emot köparen i de
fall, då någon tvekan icke kan råda därom att denne är skyldig att
lämna godset ifrån sig. Bestämmelser härom äro upptagna i 10 —14
och 16 §§.

Det av kommittén föreslagna förfarandet har karaktären av handräckning.
Ett utmärkande drag för detta förfarande är, att någon process
i egentlig mening icke förekommer i detsamma. Det innebär allenast,
att säljaren med angivande av grunden för sitt yrkande hos vederbörlig
myndighet anhåller om dess medverkan för godsets utbekommande
och att myndigheten därefter summariskt träffar sitt avgörande. För
handräckningsförfarandets användning förutsättes emellertid, icke blott

4) Enligt uppgift hava under tiden den 1 januari till den 15 juni 1913 vid
Stockholms rådstuvurätt icke mindre än 175 mål angående avbetalningsköp blivit
genom dom eller förlikning avgjorda.

205

att det rättsanspråk, som göres gällande, är av förut nämnda beskaffenhet,
utan ock att särskild bevisning föreligger, av vilken anspråkets
berättigande kan anses framgå. Endast då säljaren till stöd för sitt
anspråk att återfå godset kan åberopa ett av köparen undertecknat avbetalningskontrakt
bär man ansett sig kunna låta honom gå den väg
för anspråkets realiserande, som här anvisas.

Beträffande den myndighet, åt vilken befattning med dylika ärenden
bör anförtros, har man att välja mellan överexekutor och vederbörande
utmätningsman. Kommittén har trött det vara lämpligast att låta säljaren
vända sig direkt till utmätningsmannen. Att här liksom i de fall, som
avses i 191 § utsökningslagen, hänvisa sökanden till överexekutor för
att erhålla dennes förordnande om handräckningens verkställande skulle
allenast leda till onödig omgång, då någon verklig handläggning av
ärendet icke kan äga rum, utan att godset är för förrättningsmannen
tillgängligt. Att handräckning kan sökas omedelbart hos underordnad
exekutiv myndighet, saknar för övrigt icke all motsvarighet i vår rätt;
enligt 22 § av förordningen den SO december 1880 om jordägares rätt
över vattnet å hans grund gäller, att den, som lider men av vattenuppdämning,
äger för rättelses vinnande anlita utmätningsman eller
länsman.

Behörig att lämna handräckning är enligt förevarande paragraf
utmätningsmannen i den ort, där godset finnes. Detta står i överensstämmelse
med vad som gäller enligt utsökningslagen. Enligt denna
lag är nämligen varje utmätningsmans befogenhet inskränkt till att omfatta
sådana åtgärder, som skola verkställas inom hans enligt 2 eller 4
§ i nämnda lag bestämda tjänstgöringsområde.

Förfarandet skall enligt andra punkten av förevarande paragraf
inledas med en skriftlig ansökan av säljaren. Denna ansökan kan ingivas
till utmätningsmannen men får ock insändas med posten. Vid ett
så summariskt förfarande, som förslaget avser att införa, är det givet,
att någon utredning utöver ansökningens och därvid fogade handlingars
innehåll i regel icke kan förekomma inför utmätningsmannen. Ansökningen
torde därför böra innehålla alla uppgifter om såväl säljaren som
köparen, vilka kunna vara behövliga för deras identifiering. Därutöver
är det nödvändigt, att säljarens oguldna fordran enligt kontraktet i ansökningen
angives med sådan noggrannhet, att vid förrättningen någon
tvekan om vad som i denna del skall ligga till grund för beräkningen
av säljarens tillgodohavande icke kan äga rum. I sådant syfte har föreskrivits,
att ansökningen skall innehålla uppgift å oguldna poster och
deras förfallotider. För att det av säljaren i ansökningen framställda

10 §■

206

10 §.

anspråket icke blott till sitt innehåll utan även till sin grund skall bliva
så fullständigt angivet och styrkt, som omständigheterna medgiva, har
det tillika ålagts säljaren att vid ansökningen foga avbetalningskontraktet
i huvudskrift. Denna handling är säljaren naturligtvis berättigad att
återfå, sedan ärendet blivit av utmätningsmannen slutligen prövat. En
avskrift av kontraktet synes emellertid böra finnas kvar hos utmätningsmannen
och, där så prövas lämpligt, intagas i dennes protokoll. För
att på enklaste sätt nå detta syfte har man föreskrivit, att ansökningen
skall vara åtföljd jämväl av eu bestyrkt avskrift av köpeavhandlingen.
Någon tunga för sökanden innebär detta icke; säljarne använda sig nämligen
så gott som alltid av tryckta kontraktsformulär och behöva sålunda
endast fylla i några ord i ett dylikt.

Enligt andra stycket av förevarande paragraf är säljaren pliktig
att på anfordran av utmätningsmannen förskottera kostnaderna för handräckningen.
Denna bestämmelse grundar sig därå att utmätningsmannen
icke äger hos köparen uttaga ifrågavarande kostnader. Dessa bestå
huvudsakligen av arvode till utmätningsman och vittne, reseersättningtill
dem, om sådan skall utgå, samt ersättning till sakkunniga, där sådana
tillkallats att biträda vid värdering, som i 13 § sägs. Erinras må, att
förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. in. allenast
gäller förrättningar, som avses i utsökningslagen. Motsvarande bestämmelser
lära därför i administrativ ordning böra meddelas beträffande
handräckning, varom här är fråga.

Då ansökan om handräckning inkommer till utmätningsmannen,
har denne naturligtvis i första rummet att pröva, om han är behörig
att verkställa den sökta åtgärden samt om de inkomna handlingarna
uppfylla de fordringar, för vilka ovan redogjorts. År detta icke fallet
eller finner utmätningsmannen, att han av annan anledning — t. ex. på
grund av föreskrifterna i 11 § — icke kan företaga den begärda handräckningen,
skall ansökningen avslås och anteckning om hindret göras
i den dagbok, som utmätningsmannen har att föra.

Föreligga åter förutsättningarna för att den sökta handräckningen
skall kunna äga rum, har utmätningsmannen att så snart ske kan företaga
densamma. Säljarens närvaro vid förrättningen har icke ansetts
erforderlig, då det enligt förevarande paragraf åligger honom att redan
då handräckningen sökes tillhandahålla utmätningsmannen de uppgifter,
som för dennes medverkan äro behövliga. En annan sak är, att det
kan ligga i säljarens eget intresse att vara tillstädes för att taga hand
om godset. Vad köparen beträffar, är det givetvis önskvärt, att han är

207

närvarande. Därigenom förenklas uppgörelsen av parternas mellan varan de,
och köparen blir i tillfälle att genom företeende av kvitto eller annorledes
vederlägga säljarens uppgifter om storleken av hans fordran, där
dessa äro oriktiga.

Redan i det föregående har emellertid antytts, att förrättningen
stundom kan äga rum utan hinder därav att köparen icke är tillstädes.
En förutsättning härför är enligt tredje stycket av förevarande paragraf,
att det föreligger något av de fall, då, efter vad i 59 § utsökningslagen
sägs, utmätning får ske i gäldenärens frånvaro. I regel erfordras sålunda,
att underrättelse, på sätt i G0 § av nämnda lag stadgas, meddelats
könaren därom att handräckning sökts för godsets återbekommande.
Åt? sådan underrättelse lämnas, är, såsom i ett flertal av de inkomna
yttrandena framhållits, av betydelse särskilt ur den synpunkten, att möjlighet
därigenom beredes köparen att själv eller genom ombud närvara
vid förrättningen och att utöva de befogenheter, som enligt 6 och 7
§§ i förslaget tillkomma honom. Underrättelse, som nu sagts, är emellertid
ej av nöden, när köparen icke har stadigt hemvist i riket eller känt
ombud i orten, där förrättningen skall ske, ej heller när utmätningsmannen
bar anledning att förmoda, att köparen håller sig undan därför
att han väntar förrättningen. I alla de fall, då förrättningen får ske i
köparens frånvaro, åligger det dock utmätningsmannen att tillsäga någon
av de i 59 § utsökningslagen angivna personer att närvara vid förrättningen.

11 §.

Sådan handräckning, som i förslaget avses, bör enligt kommitténs
tanke lämnas allenast då något tvivel icke kan råda om säljarens rätt
att återbekomma godset. I syfte att bereda köparen nödig trygghet i
detta avseende stadgas i första stycket av förevarande paragraf, att utmätningsmannen
äger lämna sin medverkan till godsets återtagande
endast i sådana fall, då säljaren på grund därav att köparen gjort sig
skyldig till sådant dröjsmål med betalningen, som i 2 § första stycket
sägs, uppenbarligen är berättigad att taga godset åter. Råder någon
tvekan härutinnan, bör utmätningsmannen vägra handräckning. Detsamma
gäller, när köparen i annat avseende åsidosatt sina skyldigheter
enligt avtalet — t. ex. underlåtit att göra anmälan om flyttning. Vill
säljaren av sådan anledning framställa yrkande om godsets återbekommande,
måste han hädanefter liksom hittills utföra sin talan vid domstol.
Den i 2 § andra stycket föreskrivna prövningen, huruvida tillämpningen

208

n, 12 §§. av en dylik påföljd i det särskilda fallet skulle verka uppenbart obilligt,
lärer icke kunna med trygghet överlämnas åt underordnad exekutiv
myndighet.

Åven om det är givet, att säljaren på grund av köparens bristande
betalningsskyldighet är berättigad att återbekomma godset, äger utmätningsmannen,
såsom redan vid 4 § framhållits, i vissa fall vägra att
lämna sin medverkan därtill. Härför förutsättes, att köparen kan göra
sannolikt, att godset blivit sålt till ett i förhållande till dess värde oskäligt
högt pris. Enligt kommitténs tanke böra nämligen de säljare, vilka för
sina varor betinga sig oskäligt höga pris, icke komma i åtnjutande av
den rätt till snabb handräckning, som man velat bereda innehavare av
reella avbetalningsaffärer. En undantagsbestämmelse för dylika fall har
därför upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.

12 §.

Förut har framhållits, hurusom säljaren icke äger återbekomma på
avbetalning sålt gods, utan att en uppgörelse kommer till stånd av
kontrahenternas mellanvarande i anledning av det dem emellan ingångna
avtalet. Det är då tydligt, att det måste åligga utmätningsmannen
att vid handräckningen tillse, att uppgörelse sker i enlighet med de
regler 3 5 §§ därom innehålla. I dessa regler göres emellertid, då
fråga är om handräckning, genom första punkten i förevarande paragraf
en modifikation så till vida, att i dylikt tall någon tillämpning av vad
i 4 § andra stycket är stadgat om beräkning av säljarens fordran icke
får äga rum. Kommittén har nämligen icke ansett det överensstämma
med handräcknings förfarandets karaktär, att bevisning inför utmätningsmannen
förebringas angående förhållandet mellan kontantpris och avbetalningspris.
Vid den beräkning av säljarens tillgodohavande, som
utmätningsmannen har att verkställa, skall sålunda den icke förfallna
delen av köpeskillingen alltid minskas med en tiondel. Vill någon av
parterna påkalla tillämpning av 4 § andra stycket, måste han, enligt
vad 14 § utvisar, draga saken under domstols prövning.

Även i ett annat avseende skiljer sig den uppgörelse, som kommer
till stånd när fråga är om handräckning, från den, som skall äga rum
då godset annorledes återtages. Enligt vad andra punkten av förevarande
paragraf giver vid handen, skall nämligen i förstnämnda fall
någon ränta icke tillgodoräknas säljaren, ändå att sådan eljest skulle
enligt lag utgå. Denna föreskrift har tillkommit i enkelhetens intresse,
i det man ansett, att en dylik ränteberäkning skulle i oproportionerlig

20»

grad försvåra den uträkning av säljarens tillgodohavande, som utmätningsmannen
liar att verkställa. Samma betraktelsesätt har gjort sig
gällande beträffande ränta, som må hava blivit i avtalet särskilt utfäst.
Att, på sätt här föreslagits, låta utmätningsmannen helt se bort från all
ränta kan icke sägas innebära någon obillighet mot säljaren. Denne
behöver icke anlita handräckningsförfarandet för att återfå godset utan
kan för sådant ändamål vända sig till domstol, i vilket tall han äger
tillgodoräkna sig den ränta, som enligt lag eller avtal må tillkomma
honom. Och även om han en gång valt den förra vägen, står det
honom enligt 14 § fritt att vid domstol påkalla sådan uppgörelse, som
skolat äga rum, om godset återtagits annorledes än genom handräckning.

För att åskådliggöra, huru tillämpningen av förslagets bestämmelser
om uppgörelse skulle gestalta sig, när handräckning meddelas för godsets
återbekommande, må här anföras ett par exempel. En symaskin har
blivit såld genom avbetalningskontrakt, upprättat den 15 januari 1916,
till ett pris av 140 kronor, varav 10 kronor erlagts vid kontraktets upprättande
och återstoden skall betalas med 5 kronor i månaden. Köparen
har i enlighet med kontraktet erlagt avbetalningar under sjutton månader
med sammanlagt 85 kronor men därefter underlåtit att fullgöra sin
betalningsskyldighet. På yrkande av säljaren återtages symaskinen den
1 oktober 1917. Vid den uppgörelse, som därvid skall äga rum, har
säljaren att fordra tre förfallna poster å sammanlagt 15 kronor. Den
icke förfallna delen av köpeskillingen, vilken utgör 30 kronor, skall
enligt 4 och 12 §§ i förslaget minskas med en tiondel och beräknas
alltså till 27 kronor. Förutom nämnda båda poster, 15 kronor och 27
kronor, skall säljaren tillgodoräknas kostnaden för maskinens återtagande,
som upptages till exempelvis 7 kronor. Säljarens hela tillgodohavande
utgör sålunda 49 kronor. Om nu maskinen vid återtagandet värderas
till 70 kronor, äger säljaren icke återbekomma densamma, med mindre
han hos utmätningsmannen deponerar det överskjutande beloppet, 21
kronor.

Andras det anförda exemplet sålunda, att köparen antages hava
erlagt endast sju avbetalningar med sammanlagt 35 kronor och att godset
återtages redan den 1 december 1916, gestaltar sig uppgörelsen på
följande sätt. Säljarens tillgodohavande utgör: tre förfallna poster utgörande
15 kronor, nio tiondelar av den icke förfallna delen av köpeskillingen
utgörande 72 kronor samt kostnaderna för maskinens återtagande
utgörande 7 kronor, således tillhopa 94 kronor. \ ärderas nu
maskinen till 90 kronor, är säljaren icke pliktig att för dess återbekom 27 -

12 $

210

12. 13 §§. mande deponera något belopp hos utmätningsmannen utan fastmera
berättigad att i vanlig rättegång mot köparen utkräva sin återstående
fordran.

13 §.

I sådana fall, då utmätningsmannen finner sig böra meddela handräckning
för återtagande av gods, som sålts på avbetalning, åligger det
honom enligt första stycket av förevarande paragraf att verkställa den
värdering av godset, vilken är nödvändig för utrönande av vad köparen
skall äga räkna sig till godo vid den i sammanhang med handräckningen
skeende uppgörelsen av parternas mellanhavande. Enligt kommitténs tanke
är utmätningsmannen, på grund av den vana han måste antagas besitta
att värdera begagnade saker, framför andra lämpad att verkställa sådan
värdering, varom här är fråga. Givet är emellertid, att godset stundom
kan vara av den art, att särskild sakkunskap är av nöden hos den, som
skall fastställa dess värde. Åt utmätningsmannen har därför tillerkänts
befogenhet att för den händelse det honom åtföljande vittnet icke skulle
äga erforderlig sakkunskap tillkalla särskilda sakkunniga att biträda vid
värderingen. Då säljaren är pliktig att på utmätningsmannens begäran
förskjuta kostnaderna för förrättningen och således även ersättningen till
de sakkunniga, har man ansett sig böra i lagtexten upptaga en erinran
därom att utmätningsmannen vid prövning av frågan, om det i ett visst
fall kan anses lämpligt att tillkalla sakkunniga, bör taga i betraktande,
huruvida säljaren framställt yrkande därom eller icke. Att ålägga utmätningsmannen
ovillkorlig plikt att efterkomma ett sådant yrkande har
dock icke ansetts lämpligt. Ån mindre har det kunnat ifrågakomma att
tillerkänna köparen, vilken ofta torde sakna medel att gälda kostnaderna
för förrättningen, rätt att påyrka tillkallande av särskilda värderingsman.

Vid motiveringen av stadgandet i 3 § har framhållits, att det
värde, vilket skall åsättas godset, när det återtages, icke får beräknas
allenast med hänsjm till det pris godset kan antagas betinga vid exekutiv
försäljning, utan att värderingsmännen böra söka utfinna vad säljaren
genom att på förmånligaste sätt realisera godset kan erhålla för
detsamma. En omständighet, som därvid bör kunna komma i betraktande,
är att säljaren kan vara i tillfälle att genom en obetydlig reparation
i avsevärd mån höja värdet av det återtagna godset.

Om det vid handräckningen visar sig, att godsets värde överstiger
säljarens fordran beräknad enligt 4 § första och tredje stycket, måste
denne för att återfå godset, på sätt i andra stycket av förevarande para -

211

graf sägs, hos utmätningsmannen nedsätta det överskjutande beloppet. 13, 14 §§
Att man icke ansett sig kunna ålägga säljaren att omedelbart gälda detta
belopp till köparen, beror därpå att, såsom redan förut påpekats, den beräkning
av säljarens tillgodohavande, som sker när handräckning meddelas
för godsets återtagande, icke alltid blir definitiv utan, enligt vad
14 § utvisar, kan dragas under domstols prövning.

14 §.

Enligt första stycket av förevarande paragraf får utmätningsmans
beslut i fråga om handräckning alltid överklagas hos överexekutor. Inom
kommittén har varit ifrågasatt, att talan mot beslut, varigenom handräckning
beviljats, icke skulle få fullföljas hos överordnad exekutiv
myndighet, utan att man i stället borde hänvisa den med beslutet missnöjde
att instämma saken till domstol. För sådana fall, då fråga är om
klagan över värdering eller annan åtgärd, som vid handräckningen vidtagits,
skulle en sådan ståndpunkt måhända kunna försvaras. Vill någon
av parterna icke åtnöjas med det värde, som åsatts godset vid återtagandet,
torde ett överklagande av utmätningsmannens beslut endast
sällan kunna leda till åsyftat resultat. Bevisning om godsets värde måste
nämligen förebringas genom vittnen eller sakkunniga, och dessa få allenast
inför domstol avhöras på ed. Annorlunda ställer sig saken i sådana
fall, då köparen förmenar, att utmätningsmannen i annat avseende förfarit
felaktigt vid handräckningens meddelande eller att handräckning
över huvud icke bort meddelas. I sådana fall synes rättelse lämpligast
kunna vinnas därigenom att talan i vanlig ordning fullföljes mot utmätningsmannens
beslut. Detsamma gäller, när sökt handräckning blivit
förvägrad. Sökanden bör då hos överexekutor få prövad frågan, om utmätningsmannen
med rätta avskurit honom från den genväg till godsets
återbekommande, som handräckningsförfarandet innebär. Däremot torde
i mål av denna enkla beskaffenhet klagan i högre instans icke höra tillåtas.

Åven härom har en bestämmelse upptagits i första stycket.

Någon viss klagotid behöver den, som vill vinna ändring i utmätningsmannens
beslut, här lika litet som i andra handräckningsärenden
iakttaga. I fråga om proceduren i övrigt vid ändrings sökande skola,
enligt vad 16 § utvisar, utsökningslagens föreskrifter i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

Den, som är missnöjd med värdering eller annan åtgärd, som vid
handräckningen vidtagits, har enligt förslaget också rätt att instämma
sin talan till domstol. I sammanhang med den härom i andra stycket

212

14. 15 §§. givna bestämmelsen har i den föreslagna lagtexten erinrats därom att
det står parterna fritt att vid domstol söka få till stånd en ny uppgörelse
på grundvalen av de regler, som skola tillämpas, när godset återtages
annorledes än handräckningsvis. Ej heller befogenheten att instämma
saken till domstol är för någondera parten begränsad till viss tid; därutinnan
gäller detsamma, som när en fråga om handräckning enligt 191
eller 192 § utsökningslagen dragés under domstols prövning. Har säljaren
icke inom trettio dagar efter det handräckningen beviljades eller
överexekutors beslut meddelades visat, att han instämt sådan talan, har
detta endast till följd, att köparen äger lyfta det belopp, som enligt 13
§ kan hava blivit nedsatt hos utmätningsmannen. Att beloppet fått
lyftas av köparen, hindrar således icke, att denne sedermera på talan av
säljaren förpliktas att återbetala detsamma eller någon del därav. Om
åter säljaren inom nämnda tid instämt sin talan till domstol, kommer
det naturligtvis att bero på domens innehåll, huruvida säljaren eller
köparen får lyfta beloppet eller om detsamma skall fördelas mellan dem.

15 §.

När säljaren vid domstol framställer yrkande om godsets återbekommande,
torde något värde å godset i regel icke kunna angivas i
domen. Detta beror därav att enligt 3 § till grund för uppgörelsen skall
läggas godsets värde vid återtagandet, d. v. s. vid den tidpunkt, då domen
verkställes. Erinras må emellertid, att det ofta kan vara lämpligt, att
domstolen föreskriver, huru värderingen skall äga rum; domen kan t. ex.
innehålla, att frågan om godsets värde skall hänskjutas till avgörande
av skiljemän. Har domstolen i sin dom förpliktat köparen att återställa
godset men icke yttrat sig om dess värde eller om sättet för värderingen,
måste naturligtvis den myndighet, som verkställer domen, värdera
godset. Vid sådan förrättning skall enligt första stycket av förevarande
paragraf vad i 13 § är stadgat angående värdering vid handräckning
äga tillämpning. I fråga om vad utmätningsmannen har att iakttaga
vid värdering, som här avses, må alltså hänvisas till det vid 13 § anförda.

över utmätningsmans förfarande vid verkställighet av dom kan enligt
200 § utsökningslagen klagan föras hos överexekutor. Har på avbetalning
sålt gods jämlikt första stycket i förevarande paragraf blivit av
utmätningsmannen värderat, torde emellertid den, som är missnöjd med
det åsätta värdet, hava ringa utsikt att få detsamma ändrat, om han i
vanlig ordning fullföljer talan mot förrättningen. Bevisning angående
godsets värde kan nämligen, såsom vid 14 § påpekats, endast undan -

213

tagsvis förebringas på annat sätt än genom vittnen och sakkunniga, och
för deras hörande på ed är det nödvändigt, att saken dragés inför domstol.
Att denna utväg står parterna öppen, framgår av andra stycket i
förevarande pargraf, som i sådant avseende hänvisar till vad i 14 §
stadgas. Åven i ett annat avseende har man ansett lämpligt att likställa
sådan förrättning, som här avses, med handräckning; föreskriften i 14 §, att
klagan ej må föras över överexekutors beslut, gäller även i fråga om
talan mot förrättning för verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktats
utgiva gods, som sålts på avbetalning.

16 §.

De processuella regler förslaget inehåller äro ingalunda uttömmande.
Man har därför ansett nödigt att i förevarande paragraf upptaga en
erinran därom att utsökningslagens föreskrifter i tillämpliga delar skola
lända till efterrättelse å förrättningar av här avsedda slag. Att utmätningsmannen
vid sådan handräckning, som i förslaget avses, bör äga samma
rätt att sätta annan i sitt ställe, som enligt 3 § utsökningslagen tillkommer
honom i fråga om utsökningsmål, har synts kommittén uppenbart.
Tillämpliga å handräckningsförfarandet äro jämväl utsökningslagens
bestämmelser angående jäv mot utmätningsman och angående
skyldighet för honom att vid varje förrättning hava med sig ojävigt
vittne, likaledes de i 9 § utsökningslagen givna stadgandena om fogdes
dagbok. Jämväl de i 166 § utsökningslagen givna föreskrifter angående
vad utmätningsman har att iakttaga med avseende å medel, som till
honom influtit, äro av beskaffenhet att kunna tillämpas i fråga om medel,
som enligt föreskriften i 13 § andra stycket av föreliggande lagförslag blivit
hos honom nedsatta. Framhållas må vidare, att den, som vill hos överexekutor
överklaga utmätningsmans beslut, har att iakttaga vad utsökningslagen
föreskriver angående klagan över utmätningsmans förfarande
i allmänhet.

När handräckning meddelas, bör det åligga utmätningsmannen att
över förrättningen föra protokoll i likhet med vad som för närvarande
sker vid verkställighet eller annan åtgärd, som faller under utsökningslagens
bestämmelser. Ett sådant protokoll bör givetvis upptaga allt, som är
av betydelse för den förrättning, varom fråga är. Vid handräckning av
här avsedda slag är det framför allt av vikt, att i protokollet upptecknas
de föremål, som återtagas, och de värden, som bliva dem åsätta. Det
enklaste sättet för föremålens uppteckning torde vara att såsom bilaga
i protokollet intaga den avskrift av köpehandlingen, som säljaren enligt
10 § har att bifoga ansökningen om handräckning.

s 16 tf -

214

16, 17 §§. Det synes jämväl böra åligga utmätningsmannen att i den dagbok,

som han är skyldig att föra, göra anteckningar om vad som förekommit
vid handräckning av här nämnd beskaffenhet. Närmare föreskrifter om
dagbokens förande lära böra meddelas i administrativ väg.

17 §•

Det ligger i sakens natur, att om det rättsskydd man genom förslaget
velat bereda köparen skall bliva effektivt, det är nödvändigt att
förläna de givna stadgandena tvingande kraft, så att de icke må kunna
genom förbehåll i avtalet uteslutas. Den föreskrift, som i sådant syfte
funnits påkallad, har fått sin plats i förevarande paragraf, vilken i de
danska och norska förslagen utgör 15 §. Avfattningen av paragrafen
utmärker, att om köparen lyckats i avtalet utverka sig en bestämmelse,
som leder till fördelaktigare resultat för honom än en tillämpning av de
i förslaget upptagna stadgandena, det står honom fritt att åberopa densamma.
Innehåller däremot kontraktet någon bestämmelse, enligt vilken
köparens underlåtenhet att fullgöra vad honom åligger skall i något
avseende medföra strängare påföljd för honom än förslaget föranleder,
frånkännes en dylik bestämmelse laga verkan genom den här givna
föreskriften. Av densamma blir sålunda en följd bland annat, att om
köparen utfäst sig att gälda visst vite för den händelse han icke skulle
fullgöra sina kontraktsenliga förpliktelser, sådant vite icke kan utkrävas,
såframt säljaren gör bruk av sin rätt att återtaga godset eller gör
gällande sådan påföljd, som i 9 § avses. Enligt 4 § gäller nämligen,
såsom förut nämnts, att säljaren icke äger av köparen bekomma mera
än den oguldna delen av köpeskillingen, på angivet sätt reducerad, jämte
de med godsets återtagande förenade kostnader.

V ad nu sagts i fråga om bestämmelser intagna i kontraktet skall,
enligt vad förevarande paragraf giver vid handen, lända till efterrättelse
jämväl om köparen efter kontraktets upprättande underkastat sig en så
sträng påföljd, som ovan nämnts, för den händelse han framdeles skulle
komma att åsidosätta sina skyldigheter. Någon inskränkning i avtalsfriheten
har däremot icke ansetts påkallad i fråga om överenskommelser,
vilka kunna träffas efter det köparen redan gjort sig skyldig till kontraktsbrott.
Erfarenheten visar, att köparen då är vida bättre i stånd
att tillvarataga sitt intresse än vad fallet är, innan någon försummelse
ännu ligger honom till last. Något verkligt behov för lagstiftaren att
i dylika fall ingripa till skydd för köparen torde icke föreligga, och det
kan ifrågasättas, huruvida icke en sådan utvidgning av det föreslagna

215

stadgandet skulle lända köparen till mera skada än gagn. Man kan 17, 18 $$
nämligen befara, att säljaren därigenom skulle kunna avskräckas från
att ingå på en för köparen fördelaktig förlikning, även om han i och
för sig vore benägen därför.

18 §.

Av allmänna rättsgrundsatser torde följa, att de i förslaget innefattade
civilrättsliga bestämmelserna icke skola äga tillämpning å rättsförhållanden,
som tillkommit förrän dessa bestämmelser träda i kraft.
Detsamma måste emellertid gälla i fråga om de processuella reglerna, enär
dessa äga sådant samband med de civilrättsliga, att de icke kunna
tillämpas å avtal, vilkas rättsverkningar skola bedömas enligt hittills
gällande rätt. Vid sådant förhållande har det ansetts lämpligt att genom
en uttrycklig bestämmelse i förevarande paragraf från förslagets tillämpning
undantaga alla avbetalningsköp, som slutits före lagens ikraftträdande.

Nu ifrågavarande lagförslag torde böra träda i kraft samtidigt
med den föreslagna lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område. Detta påkallas därav att lagförslaget om
avbetalningsköp icke skall gälla i fråga om avtal, där avbetalningspriset
överstiger tre tusen kronor, och att beträffande sådana avtal vissa i
det andra lagförslaget upptagna bestämmelser kunna vinna tillämpning.
De föreslagna inskränkningarna i avtalsfriheten böra oavsett deras plats
i det ena eller andra lagförslaget samtidigt träda i kraft.

216

Förslag till lag om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen. i)

Därest i lagsökningsmål gäldenären gör invändning, att han blivit
tvungen eller förledd att utgiva den handling, varå borgenären grundar
sitt krav, skall enligt gällande rätt en sådan invändning i allmänhet
lämnas utan avseende, så framt gäldenären försummat att i föreskriven
ordning anmäla och kungöra tvånget eller förledandet. Kommittén har
av skäl, som skola utvecklas vid motiveringen av dess förslag till lag
om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen om utsökningslagens
införande m. m., funnit sig böra förorda, att anmälan om tvång eller
förledande att utgiva löpande skuldebrev icke vidare skall utgöra något
villkor för beaktande av en å sådant förhållande grundad invändning
mot krav, som framställes i vanlig rättegång. Någon ändring i nu gällande
regler angående betydelsen för lagsökningsproceduren därav att
sådan anmälan försummats har däremot icke ifrågasatts och är enligt
kommitténs mening ej heller påkallad av de föreslagna civilrättsliga
bestämmelserna angående rättshandlingar, som framkallats genom tvång
eller svek. Huruvida en omarbetning av ifrågavarande för lagsökningsproceduren
gällande regler av annan anledning är önskvärd, tillkommer
det icke kommittén att bedöma. I sådant avseende må endast framhållas,
att ett borttagande av den nu stadgade anmälningsskyldigheten
otvivelaktigt skulle öka faran för grundlösa föregivanden från gäldenärens
sida, att han varit utsatt för tvång eller förledande.

Den ändring, som föreslagits i förevarande paragraf, är en nödvändig
konsekvens av de regler, som enligt kommitténs förslag skola
tillämpas i fråga om möjligheten att åberopa tvång eller svek mot godtroende
förvärvare. Om den, till vilken ett skuldebrev utgivits, varit i
god tro, kan enligt 29—31 §§ i förslaget till lag om avtal och andra

b Jfr Trygger: Kommentar till utsökningslagen s. 75-78; Ekeberg: Växelförpliktelses
uppkomst, Upsala 1905, s. 31 not 1.

217

rättshandlingar på förmögenhetsrättens område svek aldrig och ^ tvång U. L. 25 §.
endast där det är av grövre beskaffenhet åberopas mot honom. Samma
grundsatser skola enligt förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § 2
mom. i förordningen om utsökningslagens införande m. m. tillämpas, när
invändning om tvång eller förledande göres mot någon, som i god tro
förvärvat ett löpande skuldebrev efter överlåtelse från en föregående
innehavare. I sådana fall, da giltigheten av ett skuldebrev sålunda är
beroende av borgenärens goda tro, bör ett i lagsökningsväg framställt
krav uppenbarligen icke såsom tvistigt förvisas till domstol, med mindre
gäldenären invänder och gör sannolikt, icke blott att tvång eller förledande
ägt rum, utan även att den, som framställer krav på grund av
skuldebrevet, icke var i god tro vid sitt förvärv av detsamma. Går
däremot invändningen ut på att tvång av den i 29 § avsedda beskaffenhet
utövats, är det nog, att detta göres sannolikt; om gäldenärens motpart
i lagsökningsmålet är i god tro eller icke, saknar nämligen i sådant fall
betydelse.

218

Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen
den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande
och vad i avseende därå iakttagas skall.1)

I detta lagrum stadgas för närvarande, att om den, som utgivit
löpande skuldebrev, invänder, att han blivit tvungen eller förledd därtill,
denna invändning är utan verkan mot en innehavare av skuldebrevet,
som är i god tro, såvida utgivaren försummat att iakttaga vad i 26 §
utsökningslagen föreskrives i fråga om anmälan och kungörande av tvång
eller förledande. Iakttagandet av dessa föreskrifter utgör alltså enligt
gällande rätt ett oeftergivligt villkor för att dylika invändningar skola
kunna vinna beaktande gent emot godtroende innehavare av skuldebrevet.
Genom stadgandet beredes alltså ett visst skydd för den
goda tron.

Om de av kommittén föreslagna reglerna angående rättshandlingar,
som tillkommit genom tvång eller svek, genomföras, kommer den goda
tron att skyddas i vida större utsträckning. Av bestämmelserna i 29—
31 §§ i förslaget till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område blir nämligen en följd, att den, som blivit svikligen
förledd att utfärda ett skuldebrev, under inga förhållanden och
den, som blivit tvungen därtill, endast om han varit utsatt för våld å
person eller för hot, som innebär trängande fara, kan åberopa förledandet
eller tvånget gent emot den, till vilken skuldebrevet utgivits, såvida
denne varit i god tro, samt att det i sistnämnda fall åligger den tvungne

*) Jfr Nordling s. 186 not 1; Trygger: Fullmakt s. 167, 169 och Kommentar
till utsökningslagen s. 76 — 77, 546; Ekeberg: Växelförpliktelses uppkomst s. 4—7,
11 — 13, 26 — 31; Eschelsson s. 80 — 84, 152—154, 198—215, 222, 228—229.

219

att utan oskäligt uppehåll efter det tvånget upphörde giva den, som
mottagit skuldebrevet, meddelande, att han vill mot honom åberopa
tvånget. Detta gäller, vare sig skuldebrevet är ställt till viss man eller
detsamma är av löpande beskaffenhet. Beträffande skuldebrev av sistnämnda
slag skola enligt kommitténs förslag i förevarande paragraf
upptagas bestämmelser, vilka äro ägnade att bereda den, som genom
överlåtelse från en föregående innehavare förvärvat skuldebrevet och
därvid var i god tro, erforderligt rättsskydd.

Med den ståndpunkt förslaget sålunda intager låter det sig uppenbarligen
icke förena att tillerkänna en anmälan om svikligt förledande
nå rron betydelse för det civilrättsliga spörsmålet om skuldebrevets giltighet
mot den förledde. Detsamma gäller i fråga om anmälan rörande
sådant tvång, som avses i 30 § av förslaget till lag om avtal m. m.
Endast i fråga om tvång av den allvarligare beskaffenhet, som i 29 §
av samma förslag beskrives, skulle det kunna ifrågasättas att upprätthålla
fordringen på anmälan hos offentlig myndighet såsom villkor för
invändningens beaktande. Detta skulle emellertid enligt kommitténs
mening vara både överflödigt och olämpligt. De fall, som i nämnda
paragraf avses, äro nämligen under nutida samhällsförhållanden så sällsynta
och torde, om de förekomma, tilldraga sig så allmän uppmärksamhet,
att det, även om anmälningsskyldigheten borttages, icke lärer
behöva befaras, att en gäldenär genom ett grundlöst föregivande att
hava varit utsatt för sådant tvång skall lyckas undandraga sig betalningsskyldighet.
Och å andra sidan synes det innebära en hårdhet gent
emot den, som genom sådana tvångsmedel förmåtts att utgiva ett skuldebrev,
om’ han skulle vara nödgad att infria detsamma, därför att han
av oförstånd försummat att hos offentlig myndighet göra anmälan om

förhållandet. .

Stadgandet i 10 § 2 mom. av förordningen om utsokmngslagens
införande giver vid handen, icke blott att invändningar av där avsedda
slag äro avskurna gent emot godtroende innehavare, såvida föreskriven
anmälan försummats, utan tillika att de, om anmälan skett i vederbörlig
ordning, kunna åberopas, oaktat skuldebrevets innehavare är i god tro.
Ifrågavarande stadgande kan alltså icke upphävas utan att ersättas av
något annat. Det faller icke inom kommitténs uppgift att uttömmande
angiva, vilka invändningar kunna framställas mot den, som i god tro
blivit innehavare av ett löpande skuldebrev. För så vitt invändningen
grundas å något förhållande, vars rättsverkningar regleras i den föreslagna
lagen om avtal och andra rättshandlingar, och framställes gent

F. U. L
§ 10: 1.

220

jo- !'' emot skuldebrevets förste innehavare, torde bestämmelserna i 3 kap. av
s nämnda lag lämna erforderlig ledning. Bortsett från de särskilda stad gandena

i 35 § och 36 § första stycket, hava emellertid dessa bestämmelser,
såsom i den inledande motiveringen till förslagets 3 kap. påpekats,
allenast till uppgift att avgöra, huruvida en rättshandling kan
göras gällande av den, gent emot vdken den företagits, och avse icke
att reglera rättsförhållandet mellan den, som företagit rättshandlingen,
och den, som genom överlåtelse från hans medkontrahent i god tro förvärvat
vad därigenom åtkommits. Beträffande löpande skuldebrev lära
emellertid sådana bestämmelser icke kunna undvaras, i all synnerhet om
det stadgande, som nu har sin plats i 10 § 2 mom. av förordningen
om utsökningslagens införande, kommer att upphävas.

Kommittén har därför i förevarande paragraf upptagit en allmän
bestämmelse av innehåll, att invändningar mot löpande skuldebrev, vilka
grunda sig å något förhållande, som avses i 30—34 §§ av den föreslagna
lagen om avtal och andra rättshandlingar, icke kunna med laga
verkan framställas gent emot den, som efter överlåtelse blivit innehavare
av skuldebrevet och därvid var i god tro. Invänder skuldebrevets utfärdare,
att detta tillkommit under sådana förhållanden, som i 32 eller
33 § avses, eller att misskrivning ägt ruin, måste alltså invändningen
lämnas utan avseende, såvida icke omständigheterna giva vid handen,
att den, som gör skuldebrevet gällande, icke var i god tro vid sitt förvärv
av detsamma. Att om skuldebrevet en gång kommit i godtroende
innehavares hand, det kan göras gällande av en senare innehavare, även
om denne ägt vetskap om de omständigheter, varunder det tillkommit,
följer av allmänna rättsregler; en sådan vetskap är icke av beskaffenhet
att afficiera förvärvarens goda tro.

I vad stadgandet hänvisar till 32—34 §§ av huvudförslaget, lärer
detsamma icke innefatta någon ändring av gällande rätt. Vad särskilt
beträffar skuldebrev, som tillkommit genom ocker, vilar andra punkten
av 3 § i lagen angående ocker uppenbarligen på den förutsättningen,
att invändning därom icke kan göras gällande mot godtroende innehavare
av skuldebrevet. Att misskrivning förelupit, kan säkerligen ej
heller åberopas. Däremot innefattar förslaget otvivelaktigt en ändring
av gällande rätt därutinnan, att skuldebrevets utgivare icke kan mot den,
som efter överlåtelse i god tro blivit innehavare av detsamma, åberopa
svikhgt förledande eller sådant tvång, som omförmäles i 30 § av förslaget
till lag om avtal och andra rättshandlingar. Denna ändring är
emellertid en given följd av de bestämmelser, som upptagits i 30 och

221

31 §§ av nämnda förslag, och i fråga om skälen för densamma må P- tf. L
alltså hänvisas till det där anförda. Har någon blivit genom våld å *

person eller genom hot, som innebär trängande fara, tvungen att utfärda
ett löpande skuldebrev, äger han däremot även enligt förslaget åberopa
detta mot senare innehavare i god tro. Detta framgår därav att i den
föreslagna lagtexten icke hänvisats till 29 § i förslaget till lag om
avtal m. in. Tvång av där avsedda slag bör av skäl, som vid nämnda
paragraf utvecklats, göra eu rättshandling ogiltig, även om medkontrabenten
varit i god tro, och samma skäl påkalla, att invändning
därom bör kunna framställas mot den, som genom överlåtelse från
en föregående innehavare förvärvat ett löpande skuldebrev och därvid
varit i god tro.

Den, vilken ett löpande skuldebrev blivit pa nu nämnda sätt avhänt,
intager alltså enligt förslaget en annan ställning än den, från vilken ett
sådant skuldebrev blivit utan användande av sådant våM eller hot, som
är utmärkande för rån, olovligen tillgripet. Enligt 36 § första stycket
av förslaget till lag om avtal och andra rättshandlingar kan nämligen
invändning därom att ett papper av där avsedda slag utan utställarens
vilja kommit ur hans besittning icke framställas mot någon, som i god
tro blivit innehavare av detsamma. Den olika behandlingen av dessa
fall torde kunna försvaras ur den synpunkten, att det där föreligger eu
handling, som gäldenären frivilligt undertecknat i syfte att förr eller
senare göra bruk av densamma. Bestämmelserna angående verkan därav
att någon med våld eller hot, som innebär trängande fara, avtvingats
ett skuldebrev, hava däremot huvudsakligen avseende å sådana fall, då
själva utfärdandet av skuldebrevet framkallats genom sådant tvång, och
även om någon skulle på dylikt sätt tvingas att lämna ifrån sig ett förut
utskrivet skuldebrev, är dock detta en svårare rättskränkning än stöld,
i det att sådant brottsligt förfarande enligt 21 kap. 5 § strafflagen straffas
såsom rån. Erinras må ock, att såväl enligt dansk-norsk som enligt
tysk rätt invändning om tvång har kraftigare verkan än en invändning
om stöld.

I fråga om andra invändningar än sådana, som grundas å förhållanden,
vilka regleras i den föreslagna lagen om avtal och andra
rättshandlingar, innehåller ej heller föreliggande lagförslag någon bestämmelse.
Det lider emellertid icke något tvivel, att här givna stadgande
kan analogt tillämpas exempelvis å en invändning om icke bekommen
valuta eller över huvud å invändningar, som grundas därå att
skuldebrevet utfärdats under förutsättningar, som sedermera visa sig

222

P. U. L.
§ 10: 2.

liava varit oriktiga eller icke gå i uppfyllelse.2) Sådana invändningar
däremot, som kunna framställas mot skuldebrevets förste innehavare,
även om denne är i god tro, kunna givetvis också göras gällande mot
senare innehavare i god tro. Hit hör exempelvis, att skuldebrevet är
falskt eller förfalskat eller att det utfärdats av en omyndig. Detsamma
lärer gälla, om den, som utfärdat skuldebrevet, handlat under inflytande
av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller tillfällig sinnesförvirring.3)

2) Jfr Kungl. Maj:ts dom den 4 okt. 1907 (N. J. A. s. 368).

J) Jfr Kungl. Maj:ts domar den 23 juli 1895 (N. J. A. s. 266), den 17 febr.
1898 (N. J. A. s. 38) och den 2 mars 1906 (N. J. A. s. 116).

PARALLELLTEXTER

224

Svensk text.

Utkast

till

Lag

om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område.

1 kap.

Om slutande av avtal.

1 §•

Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare bindande
för den, som avgivit anbudet eller svaret. Stadgande^ i detta
kapitel skola lända till efterrättelse, så vitt ej annat följer av anbudet
eller svaret eller av handelsbruk eller annan sedvänja.

I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande
av viss form, gälle vad särskilt är stadgat.

2 §•

Har anbudsgivaren förbehållit sig svar inom viss tid, skall han
anses hava föreskrivit, att svaret skall inom den tid komma honom till
hända.

År i brev eller telegram, vari anbud göres, viss tid för svaret utsatt,
skall denna räknas från den dag brevet är dagtecknat eller den tid på
dagen telegrammet är inlämnat för befordran.

Dansk Tekst

Norsk tekst.

225

Udkast

til

Lov

om Aftaler og andre Hetshandier
paa Formuerettens
Omraade.

Iste Kapitel.

Om Afsilning af Aftaler.

§ I Tilbud

og Svar paa Tilbud er
bindende för Afgiveren. Reglerne
i dette Kapitel komme til Anvendelse,
forsaavidt ikke andet f0lger
af Tilbudet eller Svaret eller af
Handelsbrug eller anden S«‘dvane.

§ 2.

Har Tilbudsgiveren fastsat en
Frist for Antagelse af Tilbudet,
maa antagende Svar vasre kommet
frem til ham inden Fristens Udlpb.

Fristen regnes, hvis Tilbudet
er gjort i Brev, fra den Dag, Brevet
er dateret, og hvis det er gjort
i Telegram, fra den Tid paa Dagen,
da Telegrammet er indleveret
til Afsendelsesstedets Telegrafstation.

Utkast

til

Lov

om avtaler og andre retshandler
paa formuerettens
omraade.

Iste kapitel.

Om avslutning av avtaler.

§ 1-

Tilbud og svar paa tilbud binder
den som har avgit det. Reglerne
i dette kapitel kommer til
anvendelse, hvis ikke andet fplger
av retshandlen eller av handelsbruk
eller anden sedvane.

§ 2.

Har tilbyderen förlängt svar
inden en viss frist (akceptfrist), maa
svar som antar tilbudet (akcept),
vsere kommet frem til ham, f0r
fristen er ute.

Er tilbudet gjort i brev, regnes
fristen fra den dag brevet er datert,
og hvis tilbudet er gjort i
telegram fra det 0ieblik det er indlevert
til avsendelsesstedets telegrafstation.

226

Sve?isJc text.

3 §.

Göres anbud i brev eller telegram utan att tid för svar däri utsattes,
måste antagande svar komma anbudsgivaren till hända inom den
tid, som vid anbudets avgivande skäligen kunde av honom beräknas åtgå.
Vid beräkningen av nämnda tid äge anbudsgivaren, där ej annat föranledes
av omständigheterna, förutsätta, att anbudet framkommer i rätt tid
samt att svaret avsändes utan uppskov efter det anbudstagaren åtnjutit
skälig betänketid och icke varder under vägen försenat; är anbudet gjort
i telegram, äge anbudsgivaren tillika förutsätta, att svaret befordras på
enahanda sätt eller annorledes kommer honom lika tidigt till hända.

Anbud, som göres muntligen utan att anstånd med svaret medgives,
måste omedelbart antagas.

4 §•

Antagande svar, som för sent kommer anbudsgivaren till hända,
skall gälla såsom nytt anbud.

Dansk Tekst.

§ 3.

G0res Tilbud i Brev eller Telegram,
liden åt der fastssettes nogen
Frist for Antagelse, maa antagende
Svar vasre kommet from til Tilbudsgiveren
inden Udl0bet af det
Tidsrum, som ved Tilbudets Afgivelse
af ham kunde paaregnes
åt ville medgaa. Ved Beregningen
af dette Tidsrum forudsmttes, naar
ikke andet f0lger af Omstsendighederne,
åt Tilbudet kommer frem
i rette Tid, samt åt Svaret afsendes
uden Ophold, efter åt den, til hvem
Tilbudet er rettet, har haft rimelig
Betänkningstid, og åt det ikke
forsinkes undervejs. Er Tilbudet
gjort i Telegram, skal Antagelsen
sendes telegrafisk, hvis den ikke
paa anden Maade kommer ligesaa
tidligt frem.

Tilbud, som fremsaettes mundtlig
uden åt give Frist for Antagelse,
maa antages straks.

§ 4-

Kommer antagende Svar for
sent frem, anses det som nyt Tilbud.

Dette gaslder dog ikke, hvis
Afsenderen af Svaret gaar ud fra,
åt det er kommet frem i rette Tid,
og Tilbudsgiveren maa indse dette.
I saa Fald skal denne, hvis han
ikke vil godkende Svaret, uden
ugrundet Ophold give Afsenderen
Meddelelse derom. Undlader han
dette, anses Aftale for sluttet.

Norsk tekst. 227

§ 3.

Har tilbyderen ikke fastsat
nogen akceptfrist, maa akcepten,
hvis tilbudet er gjort i brev eller
telegram, veere kommet frem til
ham inden utl0pet av den tid som
han maatte regne paa skulde gaa
med, f0r han fik svar. Tiden beregnes,
hvis ikke andet fremgaar
av forholdet, under förutsättning
av åt tilbudet kommer frem uten
forsinkelse, åt den anden part skal
ha rimelig tid til åt overveie f0r
han svarer, og åt svaret ikke forsinkes
underveis. Er tilbudet gjort
i telegram, skal akcepten telegraferes,
hvis den ikke ved anden
befordring kommer likesaa tidlig
frem.

Er tilbudet gjort mundtlig, og
er ikke akceptfrist indr0mmet, maa
det straks akcepteres.

§ 4.

Kommer akcepten for sent frem,
ansees den for nyt tilbud.

Dette gj seid er dog ikke, hvis
avsenderen av akcepten gaar ut
fra åt den er kommet frem i rette
tid, og tilbyderen maa forstaa dette.
I saa fald skal han, hvis han ikke
vil godta akcepten, uten ugrundet
ophold gi den anden part meddelelse
om det. Ellers ansees avtale
for sluttet.

228

Svensk text.

5 §•

Avslås anbud, vare det förfallet, ändå att den tid, varunder det
eljest skolat gälla, ej gått till ända.

6 §•

Svar, som innehåller, att anbud antages, men som på grund av
tillägg, inskränkning eller förbehåll icke överensstämmer med anbudet,
skall gälla såsom avslag i förening med nytt anbud.

Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avgav
svaret, anser det överensstämma med anbudet och mottagaren måste inse
detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret, att
utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom; underlåter han det, skall
avtal av det innehåll svaret utvisar anses hava kommit till stånd.

7 §•

8 §•

Anbud eller svar, som återkallas, vare ej gällande, där återkallelsen
kommer den, till vilken anbudet eller svaret är riktat, till hända innan
han tager del av detta eller samtidigt därmed.

Dansk Tekst.

§ 5.

Afslaas Tilbud, er det bortfaldet,
selv om Fristen for Svar endnu
ikke er ndl0bet.

§ 6-

Svar, som gaar ud paa, åt Tilbud
autages, men som paa Grund
af Tillaeg, Indskramkninger eller
Forbehold ikke stemmer med Tilbudet,
anses som Afslag i Förbindelse
med nyt Tilbud.

Dette gselder dog ikke, naar
Afsenderen af Svaret gaar ud fra,
åt det er overensstemmende med
Tilbudet, og Tilbudsgiveren maa
indse dette. I saa Fald skal denne,
hvis han ikke vil godkende Svaret,
uden ugrundet Ophold give Meddelelse
derom. Undlader han dette,
anses Aftale for sluttet med det
Indhold, Svaret har.

§ 7.

Förlänger Afsenderen af antagende
Svar Stadfästelse (Konfirmation)
af Aftalen eller skriftlig Affattelse
af den, anses Svaret ikke
af den Grund for uoverensstemmende.

§ 8-

Tilbud eller Svar, som tilbagekaldes,
er bortfaldet, saafremt Tilbagekaldelsen
kommer frem til den

Norsk tekst. 229

§ 5-

Er tilbudet avslaat, er tilbyderen
fri, selv om akceptfristen
ikke er ute.

§ 6.

Fremtrseder svaret som akcept,
men stemmer det ikke med tilbudet,
anses det for avslag i förening
med nyt tilbud.

Dette gjelder dog ikke, hvis
avsenderen av akcepten gaar ut
fra åt den stemmer med tilbudet,
og tilbyderen maa forstaa dette.
I saa fald skal han, hvis han ikke
vil godta akcepten, liten ugrundet
ophold gi den anden part meddelelse
om det. Ellers ansees avtale
for sluttet med det indhold
akcepten har.

§ 7.

Förlänger avsenderen av akcepten
stadfästelse (konfirmation)
paa avtalen eller skriftlig avfatning
av den, ansees akcepten ikke
av den grund for uoverensstemmende.

§ 8.

Kaldes tilbud eller svar paa
tilbud tilbake, er tilbakekaldelsen
virksom, hvis den kommer frem

230

Svensk text.

9 §•

Har den, som avgivit anbud, förklarat sig icke påfordra uttryckligt
svar därå, eller utvisa omständigheterna, att han ej förväntar sådant,
vare anbudstagaren ändock pliktig att på förfrågan giva besked, om han
vill antaga anbudet; underlåter han det, anses anbudet förfallet.

Angående vissa fall, då underlåtenhet att avböja anbud anses såsom
antagande, är särskilt stadgat.

10 §.

Där någon i meddelande, som eljest vore att anse såsom anbud,
använt orden »utan förbindelse)), »utan obligo» eller liknande uttryck,
anses meddelandet allenast såsom uppfordran att avgiva anbud av det
innehåll meddelandet giver vid handen. Inkommer sådant anbud inom
rimlig tid därefter från någon, vilken blivit sålunda uppfordrad att avgiva
anbud, och måste mottagaren inse, att anbudet framkallats genom hans
uppfordran, åligger det honom, där han icke vill antaga detsamma, att
utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom till anbudsgivaren; underlåter
han det, skall han anses hava antagit anbudet.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

231

anden Part forinden eller samtidigt
med, åt Tilbudet eller Svaret
kommer til hans Knndskab.

§ 9-

Har Tilbudsgiveren erklaeret,
åt han vil anse den anden Parts
Tavshed for Antagelse af Tilbudet,
eller fremgaar det i0vrigt af Forholdet,
åt han ikke venter udtrykkeligt
Svar, er den anden Part
alligevel pligtig til, saafremt han
vil antage Tilbudet, paa Forespprgsel
åt afgive Erklasring derom.
Undlader han dette, er Tilbudet
bortfaldet.

§ 10.

Har nogen i Henvendelse, som
ellers vilde vgere åt anse som Tilbud,
anvendt Ordene »uden Forbindtlighed»,
suden Obligo» eller
lignende Udtryk, anses Henvendelsen
alene som O p fordring til
åt g0re Tilbud i Overensstemmelse
med dens Indhold. Fremkommer
saadant Tilbud inden rimelig Tid
fra nogen, som Henvendelsen er
rettet til, og maa Modtageren gaa
ud fra, åt det er fremkaldt ved
Henvendelsen, skal han udenugrundet
Ophold give Tilbudsgiveren
Meddelelse, hvis han ikke vil antage
det. Undlader han dette, anses
Tilbudet for antaget.

til den anden part fpr eller samtidig
med åt tilbudet eller svaret
kommer til hans kundskap.

§ 9.

Har den som har git et tilbud,
erklmrt att han vil anse den anden
parts taushet for akcept, eller
fremgaar det forpvrig av forholdet
åt han ikke venter uttrykkelig
svar, pligter allikevel den anden
part paa forespprsel åt gi svar,
hvis han vil akceptere tilbudet.
Gj0r han ikke det, er tilbyderen
fri.

§ io.

Har nogen i henvendelse som
ellers vilde bli åt betragte som
tilbud, sat ind ordene uten förbindlighet,
uten obligo eller lignende,
er henvendelsen ikke tilbud,
men ansees for en opfordring til
åt gjpre tilbud av det indhold
henvendelsen har. Indlpper saadant
tilbud inden rimelig tid fra
nogen, som henvendelsen er rettet
til, og maa mottageren gaa ut fra
åt det er fremkaldt ved henvendelsen,
skal han uten ugrundet
ophold gi tilbyderen meddelelse,
hvis han ikke vil akceptere tilbudet.
Ellers ansees det for akceptert.

232

Svensk text.

2 kap.

Om fullmakt.

11 §•

12 §.

År fullmakten av sådan beskaffenhet, som i 19 § avses, vare rättshandling,
som fullmäktigen med överskridande av sin befogenhet företagit,
icke gällande mot fullmaktsgivaren, ändå att tredje man var i
god tro.

Dansk Telest.

■

Morsk teist.

233

2det Kapitel.

Om Fuldmagt.

§ 11-

Den, som har givet en anden
Fuld magt til åt foretage en Retsliandel,
bliver umiddelbart berettiget
og forpligtet. overfor Tredjemand
ved Retshandel, som Fuldmsegtigen
foretager i Fuldmagtsgiverens
Navn og indenfor Fuldmagtens
Grsendser.

Indtager nogen ifelge Aftale
med en anden en Stilling, som
efter Lov eller Ssedvane medf0rer
Bef0jelse for ham til indenfor visse
Grsendser åt handle paa den andens
Vegne, anses han befuldmsegtiget
til åt foretage Retshandler, som
falde indenfor disse Grsendser.

§ 12-

Har Fuldmsegtigen ved Retshandlens
Foretagelse handiet i
Strid med Fuldmagtsgiverens Forskrifter,
er Retshandlen ikke bindende
för denne, saafremt Tredjemand
indsaa eller burde indse, åt
Fuldmsegtigen saaledes överskred
sin Befrielse.

Er Fuldmagten en saadan som
omtalt i § 19, og har Fuldmsegtigen
ved Foretagelsen af Retshandlen
overskredet sin Befrielse,
er Retshandlen ikke bindende for

2det. kapitel.

Om fuldmagt.

§ 11-

Företal- fuldmsegtigen en retshandel
i fuldmagtsgiverens navn
og indenfor fuldmagtens grsense,
stifter retshandlen ret og pligt
umiddelbart for fuldmagtsgiveren.

§ 12-

Har fuldmsegtigen handiet i
strid med forskrifter, som fuldmagtsgiveren
har git ham, og forstod
tredjeman d det eller burde
han forstaat det, blir retshandlen
ikke bindende for fuldmagtsgiveren,
selv om den ligger indenfor fuldmagten.

Har fuldmagtsgiveren hare meddelt
fuldmagten til fuldmaegtigen
(§ 19), og handier denne i strid
med forskrifter, som fuldmagtsgiveren
har git ham, blir rets 30 -

234

Svensk text.

13 §.

Vill fullmaktsgivaren återkalla fullmakt, som avses i 14—17 §§,
åligger det honom, även om han meddelat fullmäktigen, att han icke
längre vill lata fullmakten gälla, att iakttaga vad i nämnda paragrafer
för varje fall föreskrives; äro flera av dessa föreskrifter var för sig tilllämpliga
å samma fullmakt, skola de alla iakttagas.

Tredje man, hos vilken en fullmakt återkallats på det i 14 § angivna
sätt, äge dock icke åberopa, att återkallelse ej skett på annat sätt.

14 §.

15 §.

Fullmakt, som blivit av fullmaktsgivaren i tidning eller annorledes
allmänneligen kungjord eller enligt särskilda föreskrifter hos offentlig

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

235

Fuldmagtsgiveren, selv om Tredjemand
var i god Tro.

§ 13-

Vil Fuldmagtsgiveren tilbagekalde
en saadan Fuldmagt som
omtalt i §§ 14—17, har han, selv
om han har underrettet Fuldmaegtigen
om, åt Fuldmagten ikke laengere
skal gaside, åt foretage, hvad
der i de naevnte Paragrafer for
hvert enkelt Tilfaelde er foreskrevet;
ere flere af disse Forskrifter
anvendelige paa samme Fuldmagt,
blive de alle åt iagttage.

Den Tredjemand, overfor hvem
en Fuldmagt er tilbagekaldt paa
den i § 14 omtalte Maade, kan
ikke paaberaabe sig, åt Tilbagekaldelse
ikke er sket paa anden
Maade.

§ 14-

Fn Fuldmagt, som er bragt til
Tredjemands Kundskab ved en til
ham särskilt rettet Erklaering fra
Fuldmagtsgiveren, er tilbagekaldt,
naar särskilt Erklaering om, åt
Fuldmagten ikke lsengere skal
gaelde, er kommet frem til Tredjemand.

§ 15-

En Fuldmagt, som af Fuldmagtsgiveren
er offentlig bekendtgjort
i Bladene eller paa anden

handlen ikke bindende for fuldmagtsgiveren,
selv om tredjemand
var i god tro.

§ 13-

Vil fuldmagtsgiveren kalde tilbake
fuldmagt som er omtalt i
§§ 14—17, maa han företa det
som er bestemt for hvert enkelt
tilfaelde. Er flere av bestemmelserne
anvendelige paa samme fuldmagt,
maa alle f0lges.

Er fuldmagten kaldt tilbake
paa den maate som er omtalt i §
14, kan tredjemand ikke gj 0re
gjseldene åt den ogsaa skulde vsire
kaldt tilbake paa anden maate.

§ 14-

Har fuldmagtsgiveren bragt
fuldmagten til tredjemands kund|
skap gjennem en särskilt erklae|
ring til ham, er den kaldt tilbake,
naar en särskilt erklasring om åt
den ikke lsenger skal gjaslde, er
| kommet frem till tredjemand.

§ 15.

Har fuldmagtsgiveren kundgjort
fuldmagten gjennem bladene
i eller paa anden maate, kaldes den

236

Svensk text.

myndighet anmäld, aterkallas genom tillkännagivande, som i enahanda
ordning kungöres eller anmäles.

Möter hinder häremot, skall aterkallelsen på annat lika verksamt
sätt tillkännagivas. Fullmaktsgivaren äge, där han det äskar, hos
myndighet, som i 18 § sägs, erhålla anvisning, huru han i sådant avseende
har att förfara.

16 §.

Fullmakt, som avses i 11 § andra stycket, återkallas därigenom att
fullmäktigen avlägsnas från tjänst eller ställning, i kraft varav han varit
befullmäktigad.

17 §■

Fullmäktigen är pliktig att på begäran av fullmaktsgivaren återställa
fullmaktshandlingen.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

237

Maade, tilbagekaldes ved en Erklaering,
som bekendtg0res paa samme
Maade.

Er dette ikke muligt, skal Tilbagekaldelsen
tilkendegives paa
anden ligesaa virksom Maade.
Fuldmagtsgiveren kan forlange, åt
den i § 18 omtalte Myndighed
skal afg0re, hvad han i saa Hänseende
har åt foretage.

Fuldmagten anses ikke som
offentlig bekendtgjort, fordi den er
tingest.

§ 16-

En saadan Fuldmagt, som omtales
i § 11, 2det Stykke, tilbagekaldes
derved, åt Fuldmsegtigen
fjernes foa Stillingen.

§ 17.

En skriftlig Fuldmagt, som er
övergivet Fuldmaegtigen, og som
maa anses bestemt til åt vsere i
hans Besiddelse og åt forevises
for Tredjemand, tilbagekaldes derved,
åt den paa Fuldraagtsgiverens
Forlangende tilbagegives ham eller
tilintetg0res.

Fuldmsegtigen er pligtig til
paa Forlangende åt give Fuldmagten
tilbage til Fuldmagtsgiveren.

tilbake ved en erkbering, som
kundgj0res paa samme vis.

Lar dette sig ikke gj0re, kundgj0res
ekheringen paa anden likesaa
virksom maate. Fuldmagtsgiveren
kan forlange, åt den myndighet
som er nsevnt i § 18, avgj0r
hvad han maa företa.

Tinglysning av fuldmagt ansees
ikke for kundgj0relse av den.

§ 16-

Har nogen ved avtale med eu
anden faat en stilling, som efter
lov eller sedvane gir ham fuldmagt
til åt företa retshandler paa den
andens vegne, kaldes fuldmagten
tilbake ved åt fuldmsegtigen fjernes
fra stillingen.

§ 17-

Har fuldmagtsgiveren git fuldmsegtigen
skriftlig fuldmagt, kaldes
den tilbake ved åt den paa fuldmagtsgiverens
forlangende enten
gives tilbake til ham eller tilintetgjores.

Fuldmsegtigen pligter åt gi
fuldmagten igjen, naar fuldmagtsgiveren
förlänger det.

238

Svensk text.

18 §.

Ansökan härom göres hos Konungens befallningshavande i den
ort, inom vilken fullmaktsgivaren bor. Finnes ansökningen kunna bifallas,
skall Konungens befallningshavande utfärda och sökanden låta i allmänna
tidningarna införa kungörelse, att handlingen efter utgången av viss tid,
som må bestämmas till högst fjorton dagar efter kungörelsens införande,
skall vara kraftlös. Kungörelsen skall jämväl, där Konungens befallningshavande
det föreskriver, införas i annan tidning, en eller flera
gånger, innan den införes i allmänna tidningarna.

19 §.

Fullmakt, som grundar sig allenast å full maktsgivarens meddelande
till fullmäktigen, är återkallad, när meddelande från fullmaktsgivaren, att
fullmakten icke vidare skall gälla, kommit fullmäktigen till hända.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

23!)

§ 18.

G0r Fuldmagtsgiveren det antageligt,
åt eu saadau Fuldmagt
som i § 17 omtalt er forkommet
eller af anden Grund ikke kan erholdes
tilbage inden rimelig Tid,
kan den erklseres for uvirksom.

Bogsering herom indgives til
den almindelige Underret paa det
Sted, hvor Fuldmagtsgiveren bor
eller sidst havde Bopael. Finder
Retten, åt Begaeringen b0r bevilges,
udfmrdiger den en Erklsering om,
åt Fuldmagten skal vaere uvirksom,
naar Erklseringen een Gång
er optaget i Statstidende o g der
efter Optagelsen er gaaet en fastsat
Tid, som ikke man vaere Isengere
end 14 Dage. Retten kan i
Erklseringen bestemme, åt den ogsaa
skal bekendtg0res paa anden
Maade forinden Optagelsen i Statstidende.
Naar Bekentgprelse paa
foreskreven Maade har fundet Sted
og den af Retten fastsatte Tid er
udlpben, er Fuldmagten uden Retsvirkning
overforFuldmagtsgiveren;
herom kan Fuldmagtsgiveren forlange
Attest fra Retten.

Rettens Afg0relse efter denne
Paragraf er upaaankelig. Bestaar
Retten af flere Medlemmer, er det
Formanden, som trseffer Afg0relsen.

§ 19.

En Fuldmagt, der alene hviler
paa Fuldmagtsgiverens Erklsering
til Fuldmsegtigen, er tilbagekaldt,

§ 18-

Gjpr fuldmagtsgiveren detsandsynlig
åt det ikke er mulig åt
kalde skriftlig fuldmagt tilbake paa
den maate som er foreskrevet i §
17, eller åt det ikke kan ske i
rimelig tid, kan fuldmagten paa
fuldmagtsgiverens begjaning erklaeres
magtesl0s.

Begjseringen indgives til den
myndighet som forer handelsregistret
paa det sted, hvor fuldmagtsgiveren
bor eller sidst hadde bopsel.
Finder denne myndighet åt
begjmringen b0r indvilges, utfrnrdiger
den erklsering om åt fuldmagten
skal vsere magtesl0s, naar
erklseringen har vseret indrykket
i Norsk Kundgjorelsestidende og
derefter en bestemt tid, h0ist fj orten
dage, er gaat. Det kan i erklseringen
bestemmes åt ogsaa
anden bekjendtgj0relse skal ske
f0r indrykningen i Kundgj0relsestidende.

Negter registreringsmyndigheten
åt efterkomme begjseringen,
kan fuldmagtsgiveren forlange
sp0rsmaalet förelagt for vedkommende
regjeringsdepartement.
Dettes avgj0relse er endelig.

§ 19-

Er fuldmagten hare meddelt
gjennem eu erklsering fra fuldmagtsgiveren
til fuldmsegtigen, er

240

Svensk text.

20 §.

Har fullmaktsgivaren särskild anledning att befara, att fullmäktigen,
oaktat fullmakten återkallats eller blivit för kraftlös förklarad, kommer
att på grund av densamma företaga rättshandling gent emot viss
man, vilken kan antagas sakna vetskap om dess upphörande, åligger
det honom att, där så ske kan, giva denne meddelande, att fullmakten
icke vidare skall gälla. Underlåter han det, må han, såframt den, gent
emot vilken rättshandlingen företagits, var i god tro, icke mot denne
åberopa fullmaktens upphörande.

21 §•

Har fullmaktsgivaren, utan att fullmakten blivit i ovan stadgad
ordning återkallad eller för kraftlös förklarad, tillsagt fullmäktigen att
icke gorå bruk av fullmakten eller annorledes givit till känna sin vilja,
att fullmakten icke längre skall gälla, vare rättshandling, som fullmäktigen
företager, icke gällande mot fullmaktsgivaren, såframt tredje man
ägde eller bort äga kännedom om förhållandet.

22 §.

Dör fullmaktsgivaren, vare fullmakten ändock gällande, för så vitt
ej särskilda omständigheter utvisa, att den skall vara förfallen. Ändå

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

241

naar Kritisering om, åt Fuldmagten
ikke laengere skal gaelde, er kommet
frem til Fuldmaegtigen.

§ 20.

Har Fuldmagtsgiveren sirlig
Grund til åt formode, åt Fuldmaegtigen,
uagtet Fuldmagten er
tilbagekaldt eller erklaeret uvirksom,
paa hans Vegne vil foretage
en Retshandel overfor en bestemt
Tredjemand, skal han, hvis han
maa antage, åt denne er ubekendt
med, åt Fuldmagten ikke laengere
gselder, saavidt mulig give ham
Meddelelse herom. Undlader han
dette, bliver Retshandlen bindende
for ham, saafremt Tredjemand var
i god Tro.

§ 21.

Er Fuldmagten ikke tilbagekaldt
eller erklaeret for uvirksom,
men har Fuldmagtsgiveren forbudt
Fuldmaegtigen åt g0re Brug af
den eller paa anden Maade tilkendegivet,
åt den ikke laengere
skal geelde, er en Retshandel, som
foretages i Henhold til Fuldmagten,
ikke bindende for Fuldmagtsgiveren,
saafremt Tredjemand havde
eller burde have Kundskab om
Forholdet.

§ 22.

Dör Fuldmagtsgiveren, er Fuldmagten
alligevel gaeldende, forsaa -

den kaldt tilbake, naar en erklav
ring om åt fuldmagten ikke skal
gjaelde hunger er kommet frem til
fuldmaegtigen.

§ 20.

Er fuldmagten kaldt tilbake
eller erklaert magtesl0s, men har
fuldmagtsgiveren sirlig grund til
åt tro åt fuldmaegtigen allikevel
vil företa retshandel paa hans
vegne overfor en bestemt tredjemand,
som han maa anta ikke
kjender til åt fuldmagten ikke
gjaelder laenger, maa han saa vidt
mulig gi ham meddelelse om det.
Ellers blir retshandlen bindende
for fuldmagtsgiveren, hvis tredjemand
var i god tro.

§ 21.

Er fuldmagten ikke kaldt tilbake
eller erklaert magteslps, men
! har fuldmagtsgiveren forbudt fuldmaegtigen
åt krake den, eller har
han paa anden maate git tilkjende
att han ikke laenger vil åt den
skal gjaelde, blir retshandel som
fuldmaegtigen företar, ikke bindende
för fuldmagtsgiveren, hvis
tredjemand kjendte forholdet eller
burde kjendt det.

§ 22.

Dör fuldmagtsgiveren, gjaelder
fuldmagten allikevel forsaavidt ikke

242

Svensk text.

att sådana omständigheter äro för handen, vare dock rättshandling, som
fullmäktigen företager, gällande mot dödsboet, där tredje man varken
ägde eller bort äga vetskap om dödsfallet och dess betydelse för fullmäktigens
behörighet att företaga rättshandlingen; är fullmakten sådan,
som i 19 § avses, erfordras för rättshandlingens giltighet, att ej heller
fullmäktigen ägde eller bort äga sådan vetskap, då han företog rättshandlingen.

23 §.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

243

vidt, det ikke folger af saerlige
Omstaendigheder, åt den skal bortfalde.
Selv om saadanne Omstaendigheder
foreligge, er dog en paa
Fuldmagten st0ttet Retshandel gaeldende
overfor Dodsboet, saafremt
Tredjemand hverken havde eller
burde have Kundskab om Dodsfaldet
og dets Betydning for Fuldmaegtigens
Befrielse til åt foretage
Retshandlen; er Fuldmagten ensaadan
som omtalt i § 19, udkraeves
det til Retshandlens Gyldighed, åt
heller ikke Fuldmmgtigen havde
eller burde have saadan Kundskab,
da han foretog Retshandlen.

Fuldmagten ophprer fra det
Tidspunkt, da det viser sig, åt
Gadd ikke vedgaas. Reglerne om
Konkurs Ande i dette Tilfadde tilsvarende
Anvendelse, saaledes åt
Bekendtgörel se i Statstidende af
Indkaldelse til Fordringshaverne
med Tilkendegivelse af, åt Gadd
ikke er vedgaaet, trader i Stedet
for Kundgprelse af Konkurs. Betaler
Fuldmaegtigen Gadd efter
D0dsfaldet, og er Boet insolvent,
kan dette dog altid fordre, åt den
stedfundne Betaling gaar tilbage.

§ 23.

Bliver Fuldmagtsgiveren umyndiggjort,
er h ver ver Tredjemand
ikke ved Retshandel med Fuldmaegtigen
anden Retsstilling overfor
den umyndiggjorte, end han
vilde have erhvervet, hvis Retshandlen
var företaget med denne

saärlige grunde viser åt den skal
falde bort. Fn retshandel som
fuldmaägtigen företar i henhold til
fuldmagten, blir dog i hvert fald
bindende for fuldmagtsgiverens bo,
hvis tredjemand ikke kjendte eller
burde kjendt d0dsfaldet og dets
betydning for fuldmagten til åt
företa retshandlen. Har fuldmagtsgiveren
hare meddelt fuldmagten
til fuldmaegtigen (§ 19), kraeves
det for åt retshandlen skal vaere
bindende åt heller ikke fuldmaegtigen
kjendte forholdet eller burde
kjendt det i det pieblik han foretok
retshandlen.

§ 23.

Blir fuldmagtsgiveren gjort
umyndig, faar retshandel som fuldmaegtigen
företar, ikke anden virkning
end om den umyndiggjorte
selv hadde foretat den.

244

Svensk text.

24 §.

Varder fullmaktsgivarens egendom avträdd till konkurs, äge tredje
man icke å rättshandling, som fullmäktigen företager, grunda någon rätt
av beskaffenhet att kunna göras gällande i konkursen.

25 §.

Utan hinder därav att fullmaktsgivaren icke vidare råder över si0,
och sitt gods, må fullmäktigen, intill dess erforderliga åtgärder kunna
vidtagas av den, som enligt lag äger handla å fullmaktsgivarens vägnar,
i kraft av fullmakten företaga sådana rättshandlingar, som äro nödiga
för att skydda fullmaktsgivaren eller hans konkursbo mot förlust.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

245

selv. I de Tilfsclde, hvor Tredje- |
raand vilde vsere afskaaret fra åt
paaberaabe sig Retshandlen overlor
den umyndigg]''orte, hvis lian havde
kendt eller bnrde have kendt [
Umyndiggprelsen, kan lian, naar
Retshandlen er företaget i Henhold
til en saadan Fuldmagt som omtalt
i § 19, heller ikke paaberaabe
sig den, saafremt Fuldmsegtigen,
da han foretog den, havde eller
burde have saadan Kundskab.

§ 24.

Kommer Fuldmagtsgiveren under
Konkurs, erhverver Tredjemand
ikke ved Retshandel med Fuldmsegtigen
anden Retsstilling överför
Konkursboet, end han vilde
have erhvervet, hvis Retshandlen
var företaget af Fuldmagtsgiveren
selv. Er Retshandlen företaget
i Henhold til en saadan Fuldmagt
som omtalt i § 19, kan Tredjemand
ikke paaberaabe sig Retshandlen
overfor Boet, saafremt
Fuldmsegtigen, da han foretog
den, kendte eller burde kende Konkursen.

§ 25.

Er Fuldmagtsgiveren död,
umyndigg) ort eller kommen under
Konkurs, kan Fuldmsegtigen, indtil
de fornpdne Foranstaltninger
kunne trseffes af Boet eller Vargen,
i Kraft af Fuldmagten foretage

§ 24.

Kommer fuldmagtsgiveren under
konkurs, blir retshandel som
fuldmsegtigen företar, ikke bindende
for konkursboet.

§ 25.

Er fuldmagtsgiveren gjort umyndig
eller kommet under konkurs,
kan fuldmsegtigen allikevel, i kraft
av fuldmagten företa de retshandler
som er npdvendige for åt beskytte
den umyndigg) orte eller boet mot

246

Svensk text.

26 §.

Den, som uppträder såsom fullmäktig för annan, ansvarar för att
nan har erforderlig fullmakt och är förty, där han ej förmår styrka, att
han handlat efter fullmakt eller att den rättshandling, varom fråga är,
blivit godkänd av den uppgivne huvudmannen eller ändock är gällande
mot honom, pliktig att ersätta tredje man all skada, som denne lider
därigenom att han icke kan göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen;
äge dock, där han hellre vill och hinder däremot icke möter
av rättshandlingens beskaffenhet, i huvudmannens ställe fullgöra vad
denne enligt rättshandlingen åligger.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där tredje
man insåg eller bort inse, att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig
fullmakt överskreds; ej heller där den, som företog rättshandlingen,
andlade på grund av fullmakt, vilken i följd av någon särskild omständighet,
varom han icke ägde kunskap och varom tredje man ej
heller kunde med fog förutsätta, att han skulle veta besked'' icke kan
göras gällande mot huvudmannen. 27

27 §.

\ ad här ovan i detta kapitel är stadgat om fullmakt att företaga
rättshandlingar skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fullmakt

Dansk Tekst -

Norsk tekst.

247

de Retsliandler, som ere nodvendige
for åt beskytte Boet eller den
umyndiggjorte mod Tab.

§ 26.

Den, der optrseder som Fuldmsegtig
for en anden, indestaar
for, åt han har förnöden Fuldmagt.
Oplyser han ikke, åt han
havde saadan, eller åt hans Retshandel
er godkendt af den opgivne
Fuldmagtsgiver eller af andre
Grunde er bindende for denne, skal
han erstatte den Skade, Tredje- j
mand lider ved, åt Retshandlen
ikke kan gores gaeldende mod den
opgivne Fuldmagtsgiver. Foretraekker
han det, kan han i Stedet
opfylde Retshandlen, saafremt det
efter Forpligtelsens Indhold er muligt.

Denne Bestemmelse kommer
ikke til Anvendelse, naar Tredjemand
vidste eller burde vide, åt
den, som foretog Retshandlen, ikke j
havde förnöden Fuldmagt. Ej
heller kommer den til Anvendelse,
naar den, som foretog Retshandlen,
handlede i Henhold til en Fuldmagt,
der var ugyldig eller uvirksom
af Grunde, som han var
uvidene om, og som Tredjemand
ikke kunde paaregne, åt han vidste
Besked om.

§ 27.

Hvad o venfor i dette Kapitel
er fastsat om Fuldmagt til åt fore -

tap, indtil vergen eller bestyrelse!!
kan vareta deres tarv.

§ 26.

Den som optrmder som fuldmsegtig
for en anden, indestaar
for åt han har förnöden fuldmagt.
Godtgjor han ikke åt han det har,
eller åt retshandlen senere er blit
godkjendt eller av andre grunde
er bindende för den paa hvis
vegne den er foretat, skal han erstatte
den skade tredjemand lider
ved åt retshandlen ikke kan gjores
gjfeldende mot den opgivne fuldmagtsgiver.
Foretraekker han det,
kan han i stedet opfylde retshandlen,
hvis det efter indholdet
av forpligtelsen er mulig.

Denne regel kommer dog ikke
til anvendelse, hvis tredjemand
forstod eller burde forstaat åt den
som har foretat retshandlen, ikke
hadde förnöden fuldmagt. Heller
ikke kommer den til anvendelse,
hvis retshandlen er foretat i henhold
til en fuldmagt som var
ugyldig eller uvirksom av grunde
som den som har foretat retshandlen
var uvidende om, og som
tredjemand heller ikke kunde regne
paa åt han kjendte til.

§ 27.

Det som i dette kapitel er bestemt
om fuldmagt til åt företa

248

Svensk text -

att företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar,
hällande till honom.

som företagas i för -

28 §.

I fråga om återkallelse av prokura, som blivit till handelsregistret
anmald, skall vad i 7 och 32 §§ lagen om handelsregister, firma och
prokura den lo juli 1887 är stadgat lända till efterrättelse. Har återkallelsen
blivit införd i handelsregistret och kungjord i ortstidningen,

*iniians lnnehavare icke pliktig att jämväl på annat sätt återkalla
tuilmakten.

.. Angående fullmakt att sälja, förbyta eller förpanta fast egendom
ar särskilt stadgat. Har sådan fullmakt blivit, efter tv i 17 och 18 SS
sags, aterkallad eller för kraftlös förklarad, vare fullmakten utan verkan.

heaom vad här ovan i detta kapitel stadgas därom, att rättshandling
av fullmäktigen i vissa fall icke är gällande mot fullmaktsgivaren,
sker ej ändring i vad 18 kap. 3 § handelsbalken innehåller
angående verkan därav att vad som genom sådan rättshandling åtkommits
blivit anvant till fullmaktsgivarens nytta.

3 kap.

Om rättshandlingars ogiltighet,

29 §.

Rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga
vare, där tvånget utövats genom våld å person eller genom hot, som
innebär trängande fara, icke gällande mot den tvungne.

Har tvånget utövats av annan än den, gent emot vilken rättshandlingen
företogs, . och var denne i god tro, åligger det dock den
tvungne, där han vill mot honom åberopa tvånget, att utan oskäligt
uppehåll efter det tvånget upphörde giva honom meddelande därom
vid äventyr, om sådant underlåtes, att rättshandlingen varder gällande.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

249

tage Retsliandler, finder tilsvarende
Anvendelsc paa Fuldmagt til åt
optrmde för Fuldmagtsgiveren ved
Retsliandler, som foretages överfor
ham.

§ 28.

Hvad der i den gmldende Lovgivning
sirligt er fastsat for enkelte
Fuldmagtsforhold, forandres
ikke ved denne Lov.

Med Hensyn til Tilbagekaldelse
af Prokura, som er anmeldt til
Handelsregistret, gselder saaledes
fremdeles, hvad der er fastsat i
Lov Nr. 23 om Handelsregistre,
Firma og Prokura af 1. Marts
1889 §§ 7 og 32. Naar Tilbagekaldelsen
er indfort i Handelsregistret
og lovlig kundgjort, paahviler
det ikke Prokuragi veren åt
tilbagekalde Fuldmagten paa anden
Maade.

3dje Kapitel.

Om ugyldige Yiljeserklaeringer.

§ 29.

Er en Yiljeserklsering retstridigt
fremkaldt ved personlig Yold eller
ved Trudsel om pjeblikkelig Anvendelse
af saadan, er den ikke
bindende for den tvungne.

Er Tvangen udovet af Tredjemand,
og var den, til hvem Erklasringen
er afgivet, i god Tro,

retshandler, faar tilsvarende anvendelse
paa fuldmagt til åt optraede
for fuldmagtsgiveren ved
retshandler som foretages överfor
ham.

§ 28.

Om tilbakekaldelse av prokura
som er anmeldt til handelsregistret,
gjadder lov om handelsregistre,

! firma og prokura av 17. mai 1890
§§ 7 og 32. Er tilbakekaldelsen
registrert og kundgjort paa lovbefalt
maate, behpver fuldmagtsgiveren
ikke åt kalde fuldmagten
tilbake ogsaa paa andet vis.

3dje kapitel.

Om ugyldige viljeserklaeringer.

§ 29.

Er en viljeserkhering retsstridig
fremtvunget ved vold mot person
eller ved trusler som fremkalder
flygt för nogens liv eller helbred,
binder den ikke den som har avgit
den.

Er det tredjemand som har
fremtvunget viljeserklseringen og

250

Svensk text.

30 §.

31 §.

Där den, gent emot vilken en rättshandling företagits, framkallat
densamma genom svikligt förledande eller ock insett eller bort inse, att
den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av
annan, vare rättshandlingen icke gällande mot den förledde.

Har den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, svikligen
uppgivit eller förtegat omständigheter, som kunna antagas vara av
betydelse för rättshandlingen, skall han anses hava därigenom framkallat
densamma, såframt det ej visas, att det svikliga förfarandet icke inverkat
å rättshandlingen.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

251

urna den tvungne, hvis häri överför
barn vil paaberaabe sig Tvangen,
give barn Meddelelse derom uden
ugrundet Ophold, efter åt Tvangen
er ophprt. Undlader han det, er
han bundet ved Erklmringen.

§ 30.

Er en Viljeser timring retstridigt
fremkaldt ved anden Tvång end i
§ 29 omtalt, er den ikke bindende
för den tvungne, hvis den, til hvem
Erklmringen er afgivet, selv har
udpvet Tvungen eller har indset
eller burdet indse, åt Erklmringen
retstridigt var fremkaldt ved Tvang
fra Tredjemands Side.

§ 31.

En Viljeserklmring er ikke bindende
for Afgiveren, hvis den, til
hvem Erklseringen er afgivet, har
fremkaldt den ved Svig eller har
indset eller burdet indse, åt den
var fremkaldt ved Svig fra Tredjemands
Side.

Har den, til hvem Erklmringen
er afgivet, svigagtig givet urigtige
Oplysninger om O in stmndigheder,
som kunne antages åt vaere af
Betjening for Erklmringen, eller
gjort sig skyldig i svigagtig Fortielse
af saadanne Omstmndigheder,
anses Erklmringen for åt vmre
fremkaldt ved den saaledes udviste
Svig, medmindre det g0res antageligt,
åt denne ikke har indvirket
paa Erklmringen.

var den anden part i god tro, maa
den tvungne, hvis han vil paaberope
tvungen, gi barn meddelelse
om det uten ugrundet ophold efter
åt tvangen er förbi. Ellers er han
bundet ved erklmringen.

§ 30.

Er en viljeserklmring retsstridig
fremkaldt ved tvang fra den anden
part uten åt § 29 er anvendelig,
binder den ikke den som har avgit
den. Det samme gjmlder, om
tredjemand har fremtvunget den,
og den anden part kjendte eller
burde kjendt forholdet.

§ 31.

Er en viljeserklmring fremkaldt
ved svig fra den anden part, binder
den ikke den som har avgit
den. Det samme gjmlder hvis
tredjemand har fremkaldt den ved
svig, og den anden part kjendte
eller burde kjendt forholdet.

Har den anden part svigagtig git
urigtige oplysninger om omstmndigheter
som kan antages åt ha
hat betydning for vilj eserklmringen,
eller har han svigagtig fortiet saadanne
omstmndigheter ansees han
for åt ha fremkaldt erklmringen
ved svig, hvis ikke det motsatte
godtgj0res.

252

Svensk text.

32 §.

Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne
eller beroende ställning i förhållande till honom till att taga eller
betinga sig förmåner, vilka stå i uppenbart missförhållande till det
vederlag, som må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något
vederlag icke skall utgå, vare rättshandling, som sålunda tillkommit,
icke gällande mot den förfördelade.

Genom vad nu är stadgat sker ej ändring i 227 § sjölagen. 33

33 §.

Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig anse, må ej göras
gällande, där omständigheterna vid dess tillkomst voro sådana, att det
skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen,
och den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, måste
antagas hava ägt sådan vetskap.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

253

§ 32.

Naar nogen har udnyttet en
andens N0d, Letsind, Enfoldighed,
Uerfarenhed eller et mellem dem
bestaaende Afhaengighedsforhold
til åt opnaa eller betinge Fordele,
som staa i aabenbart Misforhold
til, hvad derför ydes, eller som
der ikke skal ydes Vederlag för,
er den, der saaledes er udnyttet,
ikke bunden ved den af ham afgivne
Viljeserkhering.

Det samme gaelder, hvis Tredjemand
har gjort sig skyldig i et
saadant Forhold som i lste Stykke
omtalt, o g den, til hvem Viljeserklseringen
er afgivet, indsaa eller
burde indse dette.

Ved de for an forte Bestemmelser
sker der ingen ändring i Solovens
§ 227.

§ 33.

Selv om en Viljeserklaering ellers
maatte anses for gyldig, kan den,
til hvem Erklasringen er afgivet,
dog ikke paaberaabe sig den, naar
det paa Grund af Omstaendigheder,
som forelaa, da Erklseringen kom
til hans Kundskab, og hvorom han
maa antages åt have vasret vidende,
vilde stride imod almindelig Haederlighed,
om han gjorde den gaeldende.

§ 32.

Har nogen utnyttet eu andens
n0dstilstand, letsind, forstandssvakhet,
uerfarenhet eller det avhaengighetsforhold
som denne staar i til
ham, til åt opnaa eller betinge fordeler
som der ikke skal ydes vederlag
for, eller som staar i missforhold
til vederlaget, blir den anden
part ikke bundet ved sin viljeserklaering.

Det samme gjaelder, hvis det
er tredjemand som har gjort sig
skyldig i saadant forhold, og mottageren
av viljeserklseringen kjendte
eller burde kjendt forholdet.

Ved det som her er bestemt, er
ingen förändring gjort i sjolovens
§ 227.

§ 33.

Selv om en vil j eserkla-ring ellers
maatte ansees för gyldig, binder
den ikke den som har avgit den,
hvis det paa grund av omständigheter,
som forelaa da den anden
part fik kundskap om erklmringen,
og som det maa antages att han
kjendte til, vilde stride mot redelighet
eller god tro om han gjorde
erklseringen gj aelden de.

254

Svensk text.

34 §.

Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning
eller^ annat därmed jämförligt misstag å hans sida fått annat innehåll
än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där
den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget.

Varder en avgiven viljeförklaring, som befordras genom telegram
eller framföres muntligen genom bud, till följd av fel vid telegraferingen
eller oriktigt återgivande genom budet till innehållet förvanskad, vare
avsändaren, ända att mottagaren var i god tro, icke bunden av förklaringen
i det skick den framkommit. Vill avsändaren av anledning
som nu sagts icke låta förklaringen gälla, åligger det dock honom att
giva mottagaren meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det
förvanskningen kommit till hans kunskap; underlåter han det, och var
mottagaren i god tro, vare förklaringen gällande sådan den framkommit.

35 §.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

255

§ 34.

Den, der har afgivet eu Viljeserkkering,
som ved Fejlskrift eller
anden lignende Fejltagelse fra lians
Side har faaet et andet Indhold
end tilsigtet, er ikke bundet ved
Erkhnringens Indhold, hvis den,
til hvem Erkkeringen er afgivet,
indsaa eller burde indse, åt der
forelaa en Fejltagelse.

Bliver en afgiven Viljeserkkering,
som befordres ved Telegraf
eller mundtlig fremf0res ved Bud,
forvansket ved Fejd fra Telegrafveesenets
Side eller ved urigtig
Gengivelse af Budet, er Afgiveren
ikke bunden ved Erkkeringen i
den Skikkelse, hvori den kom
frem, selv om den, til hvem Erkkeringen
er afgivet, var i god
Tro. Vil Afgiveren g0re gasldende,
åt Erkkeringen er uforbindende,
har han dog åt give
Meddelelse derom liden ugrundet
Ophold, efter åt Förvanskningen
er kommet til hans Kundskab.
Undlader han det, er han bunden
ved Erkkeringen i den Skikkelse,
hvori den kom frem, saafremt den,
til hvem Erkkeringen er afgivet,
var i god Tro.

§ 35.

Er en skriftlig Viljeser käring
oprettet paa Skremt, og har den,
til hvem Erkkeringen er afgivet,
överdraget en Ret ifölge samme

§ 34.

Er eu viljeserkkering forvansket
ved feiltelegrafering, blir den som
har avgit den, ikke bundet ved
erklairingen i den skikkelse den
er kommet frem. Det samme gjadder,
hvis en mundtlig viljeserkl fering
som sendes ved bud, blir bragd
frem i forvansket skikkelse. Er
avsenderen blit vidende om förvanskningen,
og vil han paaberope
den, skal han uten ugrundet ophold
gi den anden part meddelelse om
det. Gir han ikke slik meddelelse,
gjaslder erkkeringen som den er
kommet frem, hvis ikke den anden
part kjendte eller burde kjendt
j förvanskningen.

§ 35.

Er en skriftlig viljeserkkering
avgit paa skr0mt, og har mottageren
överdraget ret efter den til
en godtroende tredjemand, kan det

256

Svensk text.

36 §.

37 §.

Vite i penningar eller annat, som någon utfäst sig att gälda för
den händelse han icke skulle fullgöra en honom åliggande förpliktelse
eller eljest företaga eller underlåta att företaga en handling, må nedsättas
efter tv skäligt prövas, såframt utkrävandet av vad utfäst blivit
finnes vara uppenbart obilligt; vid prövning härav skall hänsyn tagas
ej blott till förlust, som den enligt utfästelsen berättigade lidit, utan
även till det intresse han eljest må hava haft i handlingens företagande
eller underlåtande ävensom till övriga föreliggande omständigheter. Har
förverkat vite utan förbehåll guldits, äge den, som utfäst vitet, icke på
grund av vad här ovan är stadgat söka något åter.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

257

til en godtroende Tredjemand, kan
det ikke overfor denne gores gseldende,
åt Erklairingen var afgivet
paa Skr0mt.

§ 36.

Er Kvittering for et Pengebelob
frakominet Fordringshaveren uden
hans Vilje, bliver Skyldneren desuagtet
frigjort ved Betaling, som
han efter Forfaldstid i god Tro
erlaegger mod Kvitteringens Udlevering.

§ 37.

Har nogen lovet åt erlsegge en
Bod, bestaaende af Penge eller
andet, for det Tilfselde, åt han ikke
opfylder en ham paahvilende Förpligtelse
eller ipvrigt fortager eller
undlader en Handling, kan Boden
nedssettes, hvis det findes åt vsere
aabenbart ubilligt, om den skulde
erlsegges i sin Helhed. Ved Afgprelsen
heraf skal der tages Hensyn
ikke blot til det Tab, som den
efter Lpftet berettigede lider, men
ogsaa til den Interesse, han ipvrigt
har i Handlingens Foretagelse eller
Undladelse, saavelsom til de pvrige
foreliggende Omstaendigheder. Er
en forbrudt Bod erlagt uden Forbehold,
kan Tilbagespgning ikke
Ande Sted under Paaberaabelse af,
hvad nu er bestemt.

Har nogen overfor en Handlende
(Lov om Kommission, Handels -

ikke overfor ham gjpres gjseldende
åt erklseringen var skr0 mtet.

§ 36.

Er kvittering for et pengebelop
frakommet fordringshaveren uten
hans vilje, blir skyldneren allikevel
fri, hvis han i god tro og efteråt
fordringen er forfaldt, betaler pengene
mot utlevering av kvitteringen.

§ 37.

Har nogen gaat ind paa åt han
som bot skal betale penger eller
erhjegge anden ydelse, hvis han
ikke opfylder sine forpligtelser, kan
boten nedssettes, hvis det vilde
vsere aapenbart ubillig om den blev
erlagt blidt ut. Ved avgjprelsen
av dette spprsmaal skal hensyn
tages til samtlige foreliggende förhud.
Hensyn skal saaledes tages
ikke hare til detpengetap fordringshaveren
lider, men ogsaa til den
interesse han ellers maatte ha i åt
opfyldelse sker. Nedssettelse kan
ikke ske, hvis boten er betalt uten
forbehold efter åt den er forbrutt.
Disse regler gjselder ogsaa, hvis
nogen har paatat sig en bot for
det tilfselde åt han företar eller
undlater en handling uten åt han
er forpligtet til det.

258

Svensk text.

38 §.

Om vissa avbetalningsköp galle vad särskilt är stadgat.

39 §.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

259

agentur og Ilandelsrejsende § 2)
forpligtet sig til i Forhold, der
angaa dennes Bedrift, åt erlasgge
Bod som ovenfor omtalt, og opstaar
der Spprgsmaal om Bodens Nedsmttelse,
kan hver af Parterne, hvis
ikke anden Afg0relsesmaade er
vedtaget, anlaegge Sägen ved eller
fordre den henvist til Sp- og
Handelsretten i Kpbenhavn, hvor
den behandles som Handelssag.

§ 38.

Er det i en Aftale vedtaget, åt
den ene Part, b vis Aftalen hseves
paa Grund af Misligholdelse fra
hans Side, skal bave forbrudt sin
Ret til åt krseve tilbage, hvad
han har erlagt, eller desuagtet skal
erlaegge, hvad der paahviler ham,
Ande Bestemmelserne i § 37, lste
Stykke tilsvarende Anvendelse.

Det samme gselder, hvis det er
vedtaget, åt Pant eller anden
Sikkerhed, som er stillet for Opfyldelsen
af en Förpligtelse, skal
veere forbrudt, hvis Forpligtelsen
ikke opfyldes.

De i denne Paragraf givne Regler
komme ikke til Anvendelse i de
Tilfselde, som falde ind under
Lov om Kpb paa Afbetaling af

§ 39.

Har nogen forpligtet sig til, åt
han af Konkurrencehensyn ikke
maa drive Forretning eller anden

§ 38.

Er det i en avtale vedtat åt den
ene part, livis den anden häfver
den paa grund av misligholdelse,
skal ha forbrutt sin ret til åt
kraeve tilbake det som han alt har
erlagt, eller allikevel skal vtere forpligtet
til åt erlaegge det som han
endnu skylder, faar § 37 tilsvarende
anvendelse.

Det samme gjaelder, hvis det er
vedtat åt pant eller anden säkerhet
som er stillet for opfyldelsen
av en förpligtelse, skal vaere forbrutt,
hvis forpligtelsen ikke opfyldes.

Reglerne i denne paragraf kommer
ikke til anvendelse i de tilfaelde
som omhandles i lov om kjpp
paa avbetaling av

§ 39.

Har nogen gnat ind paa åt han
av konkurransehensyn ikke skal ta
plads i eller drive forretning eller

260

Svensk text.

den, som gjort utfästelsen, icke därav bunden, för så vitt utfästelsen i
fråga om tid och ort eller eljest skulle sträcka sig längre än som kan
erfordras för att hindra konkurrens eller ock över hövan inskränka
honom i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet; vid prövning i sistnämnda
avseende skall hänsyn tagas jämväl till det intresse den enligt
utfästelsen berättigade har i densammas fullgörande. 40

40 §.

Dansk Tekst.

Virksomlied af en vis Art eller
tage Ansaettelse i en saadan, er
Vedtagelsen ikke bindende forham,
forsaavidt den med Hensyn til Tid,
Sted eller andre Forhold gaar
videre end paakrmvet for åt varme
imod Konkurrence eller utilbprligt
indskrasnker den forpligtedes Adgang
til Erliverv. I sidstnaevnte
Hen seende skal Hensyn tages ogsaa
til den Interesse, den berettigede
har i, åt Vedtagelsen efterkommes.

Reglerne i § 37, 2det Stykke
Ande tilsvarende Anvendelse.

§ 40.

Har nogen, der er ansat i en
Forretning eller anden Virksomhed,
overfor dennes Indehaver paataget
sig en Förpligtelse af det i § 39
angivne Indhold, som skal gaelde
efter Ansaettelsens Ophpr, bliver
Forpligtelsen uvirksom, hvis han
opsiges eller afskediges oden åt
bave givet rimelig Anledning dertil,
eller han selv fratraeder sin
Stilling og Indehaverens Undladelse
af åt opfylde sine Forpligtelser
har givet ham gyldig Grund dertil.

Norsk tekst. 261

virksomhet av en viss art, binder
vedtagelsen ham ikke, forsaavidt
den utilbprlig indskraenker hans adgang
til erhverv eller maa ansees
for åt stroskke sig laenger end
paakraevet for åt verne mot konkurranse.
Ved avgjprelsen av om
vedtagelsen utilbprlig indskraenker
den forpligtedes adgang til erhverv
skal hensyn tages ogsaa til den
betydning det har for den anden
part åt avtalen opretholdes.

§ 40.

Har nogen som er ansat i en
bedrift som lärling, kontorist, betjent,
arbeider eller i lignendeunderordnet
stilling, overfor indehaveren
av bedriften av konkurransehensyn
forpligtet sig til åt han i''
en viss tid, efteråt ansaettelsen er
ophort, ikke skal ta plads i eller
drive forretning eller virksomhet
av en viss art, er forpligtelsen ikke
bindende for ham.

Har nogen som er ansat i anden
stilling i en bedrift, paatat sig slik
förpligtelse gjmlder den ikke, hvis
indehaveren siger ham op liten
åt han har git rimelig grund til
det, eller hvis han selv fratraeder,
og indehaveren ved åt undlate åt
opfylde sine forpligtelser har git
•ham rimelig grund til det.

262

Svensk text.

4 kap.

Allmänna bestämmelser.

41 §.

Ai enligt denna lag giltigheten av avtal eller annan rättshandling
beroende därav att den, gent emot vilken rättshandlingen företogs,
icke ägde eller bort äga vetskap om visst förhållande eller eljest var i
god tro, skall hänsyn tagas till vad han insåg eller bort inse vid den
tidpunkt, då rättshandlingen blev honom kunnig. Dock må, där särskilda
omständigheter sådant föranleda, hänsyn jämväl tagas till den
insikt han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt, men innan
rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt. 42

42 §.

Skall någon enligt denna lag giva annan ett meddelande, vid
äventyr att eljest avtal anses slutet eller anbud antaget eller rättshandling,
som av honom eller å hans vägnar företagits, bliver mot honom
gällande, och sadant meddelande varder inlämnat för befordran med
post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt, må ej den
omständigheten, att meddelandet försenas eller icke kommer fram, föranleda
därtill att avsändaren icke anses hava fullgjort vad honom åligger.

I fråga om återkallelse av anbud eller svar eller av fullmakt gäller
vad i 8, 14 och 19 §§ är stadgat.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

263

4 de Kapitel.

Almindelige Bestämmelse!-.

§ 41.

Naar en Viljeserkleerings forbindende
Kraft ifplge denne Lov er
afhängig af, åt den, til hvem Erklairingen
er afgivet, ikke havde
eller burde have Kundskab om et
vist Forhold eller i0vrigt var i god
Tro, bliver Hensyn åt tage til,
hvad han indsaa eller burde indse
paa det Tidspunkt, da Viljeserklmringen
blev ham bekendt. Dog
kan der under saarlige Omstsendigheder
ogsaa tages Hensyn til
den Kundskab, han har faaet eller
burde have faaet efter det nsevnte
Tidspunkt, men forinden Viljeserklaeringen
har virket bestemmende
paa hans Handlemaade.

§ 42.

Naar nogen, som efter denne
Lov skal “give Meddelelse11, har
indleveret Meddelelsen til Befordring
med Telegraf eller Post
eller, hvor andet försvarligt Befordringsmiddel
benyttes, har afgivet
den til Befordring dermed,
gaar det ikke ud over ham, åt
Meddelelsen forsinkes eller ikke
kommer frem.

4de kapitel.

Slutningsbestemmelser.

§ 41.

Naar efter denne lov en viljeserklserings
forbindende kraft er
betinget av åt den anden part ikke
kjendte eller burde kjendt et bestemt
forhold eller for0vrig var i
god tro, kommer det an paa det
tidspunkt, da vilj eserkla^r ingen
kom til hans kundskab. Dog kan,
hvis saerlige grunde tilsiger det,
hensyn tages till att han efter
dette tidspunkt, men f0r han endnu
har indrettet sig efter viljeserklmringen,
har faat eller burde faat
kjendskab til forholdet.

§ 42.

Naar nogen som efter denne
lov skal “gi meddelelseu, har indlevert
meddelelsen til befordring
med telegraf eller post eller, hvor
andet försvarlig befordringsmedel
brukes, avgit den til befordring
med dette, gaar det ikke ut over
ham åt meddelelsen forsinkes eller
ikke kommer frem.

264

Svensk text.

43 §.

i lt upptävas 1 kap. 1 § och 9 kap. 9 § handels baiken

2 och 3 §§ i agen den 14 juni 1901 angående ocker samt vad
i ovngt finnes i lag eller särskild författning stadgat stridande mot här
ovan givna bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19

Dansk tekst.

Norsk tekst.

265

§ 43.	§ 43-
Ved naervaerende Lov ophseves Christian den Femtes Danske Lov 5-1-4 o g 5—1—5.	Ved najrvaerende lov ophmves Christian den femtes Norske Lov 5—1—4 og 5 og lov om rente-fotens frigivelse m. m. av 29. juni 1888 § 5, jfr. lov om den almin-delige borgerlige straffelovs ikraft-trseden av 22. mai 1902 § 17. 1.

266

Svensk text.

Förslag

till

Lag

om köp på avbetalning.

l §•

Med avbetalningsköp förstås i denna lag avtal, varigenom lös egendom
säljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skola
erläggas efter det godset utgivits till köparen, och under villkor tillika
att säljaren skall äga rätt att återtaga godset, om köparen åsidosätter
vad honom åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva hos
säljaren intill dess betalningen eller viss del därav blivit erlagd.

Har avtalet betecknats såsom hyresavtal eller betalningen såsom
vederlag för godsets bruk och nyttjande, skall utan hinder därav avtalet
anses såsom avbetalningsköp, såframt det finnes vara åsyftat, att den,
som fått godset till sig utgivet, skall bliva ägare därav.

Lagen äger icke tillämpning, när sammanlagda beloppet av de
poster, som köparen enligt avtalet har att erlägga (avbetalningspriset),
överstiger tre tusen kronor.

Dansk T ekst.

Norsk tekst.

267

U d k a s t	Utkast
til	til
Lov	Lov
om Kol) paa Afbeta lini;.	om kjop paa avbetaling.
§ L Yed K0b paa Afbetaling för-staas i denne Lov K0b, hvor Be-talingen skal erlaegges i Afdrag, af hvilke eet eller flere forfalde til Udbetaling, efteråt den solgte Ting er övergivet til K0beren, og hvor Sselgeren derhos har betinget sig Ret til åt tage Tingen filbåge, hvis K0beren ikke opfylder sine Forpligtelser, eller har forbeholdt sig Ejendomsret over Tingen, ind-til Betalingen helt eller delvist er erlagt. Aftale, der er betegnet som Leje-kontrakt, eller hvorefter Betalingen i0vrigt fremtrajder som Vederlag for Tingens Brug, betragtes alli-gevel som K0b paa Afbetaling, naar det maa antages åt have vmret Meningen, åt Modtageren af Tingen skal blive Ejer af den. Loven kommer ikke til Anven-delse, naar Summen af alle Afdra-gene (Afbetalingsprisen) överstiger 3000 Kr. Loven gaelder ikke for Kob af fast Egendom.	§ i- Et kjop gaar ind under denne lov, naar det er avtalt åt et eller flere avdrag av kjopesummen först skal betales, efter åt tingen er overgit til kjoperen, og saelgeren desuten har forbeholdt sig ret til åt ta tingen tilbake, hvis kjoperen ikke opfylder sine forpligtelser, eller har forbeholdt sig eiendoms-ret til tingen, indtill betalingen helt eller delvis er erlagt. Om forholdet er kaldt leie, eller betalingen ellers er betegnet som vederlag for bruk av tingen, an-sees det allikevel som kj0p paa avbetaling, hvis det er meningen åt mottageren skal bli eier av tingen. Loven kommer ikke til anven-delse, hvis summen av alle av-dragene (avbetalingsprisen) er over 3000 kröner. Loven gjadder ikke kjop av fast eiendom.

268

Svensk text.

2 §•

Underlåter köparen att fullgöra sin betalningsskyldighet, äge säljaren
icke på grund därav rätt att taga godset åter, utkräva post, som
eljest ej vore förfallen, eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd
gällande, med mindre någon post utestår ogulden minst fjorton dagar
utöver förfallodagen och denna post antingen uppgår till minst en tiondel
av avbetalningspriset eller tillsammans med annan ogulden förut
förfallen post utgör minst en tjugondei därav.

Där köparen i annat avseende än i första stycket sägs åsidosätter
vad honom åligger, må särskild påföljd, som för sådan händelse kan
vara avtalad, icke vinna tillämpning, för så vitt sådant med hänsyn till
de föreliggande omständigheterna skulle vara uppenbart obilligt.

3 §.

Vill säljaren taga godset åter, skall vid uppgörelse mellan honom
och köparen värdet av godset, da det återtages, räknas köparen till godo.

4 §•

Dansk Tekst.

§ 2.

Undlader Köberen åt opfylde sin
Betalingspligt, har Saelgeren iklce
af deri Grund Rot til åt tage Tingen
til båge, fordre Afdrag betalt, som
ellers ikke vilde vaere forfaldne,
eller g0re anden aftalt, sirlig Retsvirkning
af Undladelsen ggeldende,
rnedmindre Kpberen er udebleven
med et Afdrag 14 Dage efter dets
Forfaldstid, og det skyldige Bel0b
udg0r en ten mindst en Tiondedel
af Afbetalingsprisen eller, sammenlagt
med andre ubetalte, tidligere
forfaldne Afdrag, mindst en
Tyvendedel deraf.

Undlader K0beren åt opfylde
andre Forpligtelser, kan Saslgeren
ikke g0re nogen för saadan Undladelse
aftalt, sirlig Retsvirking
gaeldende, forsaavidt dette efter
de foreliggende Omstaendigheter
vilde vaere aabenbart ubilligt.

§ 3-

Vil Saelgeren tage Tingen filbåge,
skal ved Opg0relse mellem
Parterne Tingens Vaerdi ved Tilbagetagelsen
regnes Kpberen tilgode.

§ 4.

Saelgeren kan regne sig tilgode
de ved Tilbagetagelsen forfaldne,
ubetalte Afdrag, samt en saa stor

Norsk tekst. 269

§ 2.

Undlater kj0peren åt betale,
hvad han skylder, har saelgeren
ikke ret til av den grund åt ta
tingen tilbake eller forlange betaling
av avdrag, som ellers ikke
vilde vaere forfaldt eller gj 0re
gjaeldende anden smidig retsvirkning,
som efter avtale mellem parterne
skal ffllge av undlatelsen,
hvis ikke kj0peren i fj orten dage
har skyldt og fremdeles skylder
enten et avdrag som utgjor mindst
eu tiondedel av avbetalingsprisen
eller to eller flere avdrag som tilsammen
utgjpr mindst en tyvendedel
av den.

Undlater kj0peren åt opfylde
andre forpligtelser, og er sserlige
retsvirkninger avtalt for dette tilfkdde,
kan smlgeren ikke gj0re
dem gjaeldende, forsaavidt det efter
de foreliggende forhold vilde vasre
aabenbart ubillig.

§ 3.

Vil saelgeren ta tingen tilbake,
skal ved opgjpret mellem parterne
kj0peren godskrives den vrnrdi
tingen har paa den tid den tages
tilbake.

§ 4.

Saelgeren kan paa sin side godskrive
sig:

a. de avdrag som er forfaldt,

270

Svensk text.

säljaren vid domstol yrkat godsets återbekommande, skall i stället tagas
hänsyn till tiden för stämningens delgivning.

Kostnad, som säljaren måste vidkännas för godsets återtagande,
skall ock räknas honom till godo.

5 §.

Finnes godsets värde överstiga det belopp, som enligt 4 § eller
där fråga är om handräckning, enligt 12 § räknats säljaren till godo’
äge denne icke återbekomma godset, med mindre överskottet gäldas till
köparen eller nedsättning sker, efter ty i 13 § andra stycket stadgas.

År godsets värde mindre än vad säljaren enligt 4 § har att fordra,
äge han icke utkräva mer än det överskjutande beloppet.

Dansk Teist.

Norsk tekst.

271

Del åt'' de ilcke forfaldne Afdrag,
som deri Pris, for hvilken Tingen
ved Aftalens Afslutningstid kunde
vaere k0bt mod kontant Betaling
(Kontantprisen), udg0r af Afbetalingsprisen.
Tilbagestaaende Afdrag,
som if0lge Aftalen skulle
forfalde til Udbetalning, hvis Koberen
misligholder sine Förpligtelse^
betragtes som ikke forfaldne,
og der tages intet Hensyn til Renter,
selv om der i Aftalen er vedtaget
Rentebetaling. Kan det ikke
oplyses, hvor stor Kontantprisen
er, anses den for åt udg0re ni
Tiendedele af Afbetalingsprisen.

Hvis Afbetalingsprisen har vseret
urimelig h0j i Forhold til Tingens
Vserdi ved Aftalens Afslutning,
beregnes der i Stedet for de ovenfor
angivne Bel0b alene Saelgeren
en rimelig Afbetalingspris med
Fradrag af allerede erlagte Afdrag.

Endvidere kan Sselgeren beregne
sig Godtgorelse for de n0dvendige
Omkostninger ved Tingens Tilbagetagelse.

§ 5.

Hvis Tingens Vserdi, jfr. § 3,
överstiger det Belob, som Sselgeren
kan beregne sig efter § 4, kan
han ikke tage Tingen tilbage,
medmindre han samtidig betaler
Koberen det overskydende Bel0b.

Hvis Tingens Vserdi er mindre
end Sselgerens Fordring efter § 4,
kan Sselgeren ikke fordre mere
betalt end det overskydende Belob.

men endnu ikke betalt paa den
tid tingen tages tilbake. Avdrag
som er forfaldt alene fordi kjoperen
har misligholdt sine forpligtelser,
regnes ikke som forfaldt.

b. en saa stor bakdel av de
avdrag som endnu ikke er forfaldt,
som kontantprisen utgj0r av avbetalingsprisen.
Ved kontantprisen
forstaaes den pris tingen kunde
vaere kj0pt for mot kontant betaling
paa den tid kj0pet blev sluttet.
Oplyses det ikke, hvor stor kontantprisen
er, ansees den för åt
utgjpre ni tiendedele av avbetalingsprisen.

c. de omkostninger, som har
vaeret n0dvendige for åt faa tingen
tilbake.

Er avbetalingsprisen urimelig
h0i i forhold til den vserdi tingen
hadde da avtalen blev sluttet, kan
kjoperen for länge åt der i stedet
for de belpp som er naevnt under
a og b, godskrives saelgeren en
rimelig avbetalingspris med fradrag
av de avdrag som alt er betalt.

§ 5.

Er tingens vserdi (§ 3) större
end det belop sselgeren kan godskri
ve sig efter § 4, kan han ikke
ta tingen tilbake uten åt han
samtidig betaler det som kjoperen
faar tilgode efter opgjpret.

Er tingens vserdi mindre end
sselgerens fordring efter § 4, kan
sselgeren ikke krseve mere end
forskjellen.

272

Svensk text.

6 §•

Där säljaren yrkat att återbekomma godset, äge köparen, i stället
för att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt avtalet, på en gång betala
vad säljaren enligt 4 § har att fordra. Gör köparen det eller
gäldar han, där fråga är om handräckning, det belopp, som enligt 12 §
räknats säljaren till godo, må ej godset återtagas.

7 §•

Hava flera föremål sålts genom samma avbetalningsköp, och yrkar
säljaren att återbekomma godset, äge köparen uttaga och behålla eller,
där godset redan återtagits, inom fjorton dagar därefter lösa åter de
föremal han helst vill mot det att han betalar säljaren de värden, som
blivit dem åsätta. Har säljaren enligt 5 § andra stycket något att
fordra, skall jämväl det belopp till honom gäldas.

Vad. nu är stadgat skall icke äga tillämpning, när de föremål, som
köparen vill uttaga eller lösa åter, äga sadant samband med de övriga,
att dessas värde skulle märkligen minskas genom avskiljandet.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

278

§ 6.

Har Saslgeren fremsat Krav paa
åt faa Tingen tilbage, kan Kpberen
afgpre sit Mellemvasrende med Saelgeren
ved åt betale dennes Restfordring
beregnet efter Reglerne i
§ 4. Gpr lian det, maa Tingen
ikke tages tilbage.

Har Säd ger en faaet Tingen tilbage,
har K0beren Ret til i 14
Dage derefter åt indl0se den mod
åt betale den Vaerdi, Tingen havde
ved Tilbagetagelsen, samt det
Bel0b, som Saslgeren maatte kunne
fordre efter § 5, 2 det Stykke.

§ 7.

Ere flere Ting solgte paa Afbetaling
ved samme Aftale, og fremsaetter
Saelgeren Krav paa åt tage
dem tilbage, har K0beren Ret til
åt udtage, eller, hvis Saslgeren har
taget Tingene tilbage, i 14 Dage
derefter åt indlpse en eller flere
af Tingene efter eget Valg, imod
åt han betaler den paa dem satte
Vaerdi. Tilkommer der Saslgeren
et Behab efter § 5, 2 det Stykke,
skal K0beren endvidere betale
dette.

K 0 ber eu har dog ikke Ret til
åt overtage nogen Ting, der h0-rer saaledes satnmen med Ting,
som Saelgeren tager tilbage, åt
Fraskillelsen vilde medf0re eu
vaesentlig Vasrdiforringelse af det
tilbagetagne.

§ 6.

Har saslgeren förlängt tingen
tilbake, kan kj0peren gj0re op sit
mellemvaerende med ham ved åt
betale det som skal godskrives
saelgeren efter § 4. Gj0r han det,
beholder han tingen.

Har saelgeren alt faat tingen
tilbake, har kj0peren ret til åt
l0se den ind inden 14 dage mot
åt betale den vaerdi tingen hadde
da den blev tat tilbake. Har
saelgeren noget tilgode efter § 5,
andet led, maa ogsaa det samtidig
betales.

§ 7.

Er flere ting solgt underet, og
förlänger saslgeren dem tilbake, har
kj0peren ret til åt ta ut en eller
flere av tingene efter eget valg,
mot åt betale den vaerdi de er sat
til. Har saelgeren noget tilgode
efter § 5, andet led, maa ogsaa
det samtidig betales. Har saelgeren
alt faat tingene tilbake, kan
kjpperen inden 14 dage derefter
gj0re gj aeld ende sin ret efter denne
paragraf.

Kjpperen har dog ikke denne
ret, hvis de ting som vilde bli
igjen, har slik sammenhasng med
de ting som han 0nsker åt ta ut,
åt de vilde tape vaesentlig i vaerdi
ved åt bli skilt fra dem.

274

Svensk text.

8 §•

Har säljaren förbehållit sig, att köparens rätt till gods, som blivit
genom ett avbetalningsköp försålt, skall vara beroende därav att han
rätteligen fullgör vad honom enligt annat sådant avtal åligger, skall, där
köparen det yrkar, vid tillämpningen av de i denna lag givna bestämmelser
så anses som om allt godset blivit genom samma avbetalningsköp
försålt.

9 §•

Innehåller avtalet bestämmelse, enligt vilken köparens underlåtenhet.
att fullgöra vad honom åligger skall medföra, att han icke äger
åtnjuta betingad förfallotid, och utkräver säljaren med åberopande av
sådan bestämmelse hela den överenskomna betalningen eller större del
därav än som frånsett bestämmelsen skulle vara till betalning förfallen,
skola i fråga om beräkningen av säljarens fordran de i 4 § första och
andra stycket givna regler äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Har om avbetalningsköp upprättats skriftlig avhandling, äge säljaren
hos utmätningsmannen i den ort, där godset finnes, söka handräckning
för godsets återtagande. Sådan ansökan skall göras skriftligen
och innehålla uppgift å oguldna poster med deras förfallotider samt vara
åtföljd av köpeavhandlingen i huvudskrift och bestyrkt avskrift.

Kostnaden för handräckningen skall, där utmätningsmannen det
äskar, förskjutas av sökanden.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

275

§ 8-

Har Saelgeren forbeholdt sig, åt
Koherens Ret efter et K0b paa
Afbetaling skal vaere betinget af,
åt han opfylder sine Förpligtelse!-efter et andet saadant K0b, kan
K0beren fordre, åt de i denne Lov
givne Regler anvendes, som om
der forelaa eet, K0b.

Er det i Aftalen bestemt, åt
Koherens Undladelse af åt opfylde
sine Forpligtelser skal medf0re, åt
tilbagestaaende Afdrag forfalde til j
Betaling tidligere end til de fastsatte
Tider, og afkraever Saelgeren
under Paaberaabelse beraf K0beren
et stprre Bel0b, end der ellers vilde
vasre forfaldent, bliver Saslgerens
Fordring åt beregne efter de i §

4, 1 ste og 2 det Stykke givne
Regler.

§ 10.

Vil Saelgeren tage Tingen tilbage,
og vil Koberen ikke godvillig udlevere
den, har Saelgeren enten åt
sags0ge K0beren til åt udlevere i
Tingen med Angivelse af, hvorledes
Opg0relse mellem Parterne ved
Udlevereringen skal foregaa, eller
åt henvende sig til Fogeden med
Begaering om ved hans Hjaelp åt
blive indsat i Besiddelse af Tingen.
Begaeringen skal vaere affattet

§ 8.

Har saelgeren forbeholdt sig, åt
kj0perens ret efter et kj0p paa
avbetaling skal vaere betinget av
åt han opfylder sine forpligtelser
efter et andet avbetalingskj0p, kan
kjpperen forlange åt reglerne i
denne lov anvendes, som om der
bare forelaa et kjop.

Er det avtalt åt gjenstaaende
avdrag skal vaere forfaldt, hvis
kj ober en undlater åt opfylde sine
forpligtelser, og förlänger saelgeren
med hjemmel av denne avtale avdragene
betalt, beregnes hans
fordring efter reglerne i § 4 a og
b. Er avbetalingsprisen urimelig
hoi i forhold til den vaerdi tingen
hadde, da avtalen blev sluttet,
kommer § 4, sidste led til anvendelse.

§ io.

Vil saelgeren ta tingen tilbake,
kan han forlange utlevering efter
reglerne i §§ 11 —13 liten forutgaat
lovmaal og dom.

276

Svensk text.

11 §•

Handräckning må ej beviljas, med mindre utmätningsmannen
finner uppenbart, att med betalningen föreligger sådant dröjsmål, som
i 2 § sägs.

Visar köparen sannolika skäl, att godset blivit sålt till oskäligt
högt pris, må handräckning ej heller beviljas.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

277

skriftlig og vae.re bilagt med eu
TTdregning af det, Belob, som Saelgeren
kraever i Henhold til § 4.

§ 11-

Under Indsaettelsesforretningen
bär Fogeden åt vejlede Parterne,
forsaavidt de ikke give Mode ved
Sagforer.

Tingens Vaerdi ansaettes af
Fogedvidnerne, i forn0dent Fald
med Tilkaldelse af sagkyndig Bistånd.

Er Saelgeren utilfreds med
Vaerdi ansaettelsen, kan ban forlange
optaget Sk0n ved to af Fogeden
udmeldte Maend, dog kun saafremt
Vurderingssummen an drager Halvdelen
eller derover af Afbetalingsprisen.
Den samme Rot tilkommer
Koberen, saafremt Vurderingssummen
andrager Halvdelen eller derunder
af Afbetalingspriseu. Begairinaen
om Skön maa fremsaettes,
forinden Fogedforretnmgen er sluttet,
og den, der begaerer Sk0nnet,
maa deponere eller stille Sikkerbed
for Omkostningerne ved Skonsforretniugen,
derunder Vederlag til
Sköns mamdene. Ved Opg0r af
Parternes Mellemvaerende afgor
Fogeden, hvem af dem der skal
baere Omkostningerne. Skonnet
kan ikke g0res til Genstand for
Oversk0n.

Finder Fogeden, åt det Belob,
som Saelgeren har beregnet lil
Daekning af Omkostningerne ved
Tingens Tilbagetagelse, er större

§ H.

Utlevereringen foretages av den
myndighet som eksekutionsforretningerne
horer under. Begjaeringen
om utlevering skal vaere skriftlig
og indeholde en beregning over
hvad sfelgeren mener, han kan
godskrive sig efter reglerne i § 4.
Bestyreren berammer tid og sted
for forretningen og gir begj feringen
paategning om det. Derefter
forkynder stelgeren begjaeringen
for kjoperen. Reglerne om
varsel til forlikskommissionen anvendes.

Findes det betaenkelig åt gi
kjoperen varsel, kan bestyreren
bestenAtoe åt forretningen saettes
liten åt kjoperen er stevnt. Er
kjoperen tilstede, fremmes forretningen.
Er han ikke tilstede, kan
bestyreren beslutte åt tingen skal
tages i förvaring av ham eller av
en tredjeman d som han opnaevner.
Forretningen utsaettes derefter til
en bestemt tid og til denne skal
bestyreren varsle kjoperen gjennem
skriftlig meddelelse som han
paa stedet leverer til nogen som
kan ta mot forkyndelse for kjoperen
efter lov av 4. juni 1892 §
5. Er der ikke anledning til det,
maa kjoperen stevnes som i förste
led naevnt.

278

Svensk text.

12 §.

Då fråga är om handräckning, som i denna lag avses, skall vad
i 4 § andra stycket är stadgat om beräkning av säljarens fordran icke
aga tillämpning. Ej heller skall i tv fall ränta tillgodoräknas säljaren,
ändå att sådan eljest skulle enligt lag utgå, eller hänsyn tagas till ränta,
som må hava blivit i avtalet särskilt utfäst.

13 §.

Gods, för vars återtagande handräckning meddelas, skall av utmätningsmannen
Tipp tecknas och värderas; och äge utmätningsmannen,
på yrkande av säljaren eller eljest där sådant prövas lämpligt, tillkalla
sakkunniga att vid värderingen biträda.

Dansk Tekst.

Norsk tekst.

279

end rimeligt, kan han nedsaette
det til et påseende Bel0b.

§ 12-

Er der efter de foreliggende
Omstaendigheder Tvivl om, hvorvidt
Saelgeren har Ret til åt tage
Tingen tilbage, kan Fogeden g0re
Indsaettelsesforretningen betinget
af, åt Saelgeren stiller Sikkerhed
for det Tab, der ved en uretmaessig
Tilbagetagelse vilde paaf0res Koberen.

Er der Tvivl om, hvorvidt Saelgeren
skal betale K0beren noget
för Tingens Tilbagetagelse, eller
om, hvormeget han skal betale,
kau Fogeden g0re Indsaettelsesforretningen
betinget af, åt Saelgeren
stiller Sikkerhed for det omstridte
Bel0b.

I Tilfaelde af Sikkerhedsstillelse
har Fogeden åt henlede Koherens
Opmaerksomhed paa Bestemmelserne
i § 13.

§ 13.

Har Fogeden indsat Saelgeren
i Besiddelse af Tingen mod Sikkerhedsstillelse,
kan enhver af
Parterne forlange afgjort ved Fo -

§ 12.

Forretningens bestyrer maegler
forlik mellem parterne, hvis begge
er tilstede. Meter ikke kjoperen,
skal bestyreren vareta hans interesser
under forretningen.

Enes ikke parterne om tingens
vaerdi (§ 3), fastsaettes den ved
skjon av forretningens bestyrer i
förening med vidnerne. Finder
bestyreren det paakraevet, kan han
istedenfor vidnerne tilkalde to
mamd, som er opnaevnt overrensstemmende
med lagrettelo vens §
19. G jer kjoperen indsigelse mot
utleveringen, kan den hare foregaa,
hvis bestyreren finder åt indsigelse
n er aabenbart grundlös;
gaar den ut paa åt saelgeren har
godskrevet sig mere end han har
ret til efter § 4, kan dog forretningen
fremmes, hvis saelgeren
deponerer en saa stor sum hos
bestyreren, som denne fastsaetter.
Reiser ikke saelgeren sak mot kjoperen
inden to maaneder for åt
faa avgjort, hvem som skal ha
det deponerte belop, tilfalder det
kjoperen.

§ 13.

Overskjon kan forlanges, hvis
avbetalingspriseu er större end
200 kröner. Det bestyres av dommeren
og avgives av fire ma;nd,

280

Svensk text.

Finnes godsets värde överstiga vad säljaren har att fordra, äge
denne icke återbekomma godset, med mindre han hos utmätningsmannen
nedsätter det överskjutande beloppet.

14 §.

Beslut i fråga om handräckning må överklagas hos överexekutor.
Över dennes beslut må ej klagan föras.

År köparen eller säljaren missnöjd med värdering eller annan åtgärd,
som vid handräckningen vidtagits, eller vill någon av dem påkalla
sådan uppgörelse, som skolat äga rum, om godset återtagits annorledes
än genom handräckning, vare honom ej förment att efter stämning
å den andre utföra sin talan vid domstol. Visar ej säljaren, att han instämt
sådan talan inom trettio dagar efter det handräckningen beviljades
eller, där förrättningen inom den tid överklagats, inom lika tid efter det
överexekutors beslut meddelades, äge köparen hos utmätningsmannen
lyfta det belopp, som, efter ty i 13 § andra stycket sägs, må hava
blivit hos denne nedsatt.

Dansk Tekst.

gedretten, hvorvidt det til Sikkerhed
stillede Bel0b skal tilfalde
K0beren eller tilbagegives Saelgeren.
Begmring herom skal fremsaettes
inden en Uge efter, åt Saelgeren
er sat i Besiddelse af Tingen.
Under Sägens Behandling
for Fogedretten paahviler der Fogeden
den samme Vejledningspligt
som under Indsaattelsesforretningen.
Fogedens Kendelse, til hvis Afsigelse
Parterne skulle tilsiges,
kan, naar Sägens Stprrelse tillader
det, i Lpbet af 14 Dage efter Afsigelsen
g0res til Genstand for
Appel, og Appellen har opsadtende
Virkning.

Er det gaaet 4 Uger efter Indsaddelsesforretningen,
uden åt Koberen
har företaget retslige Skridt
mod Sselgeren i Anledning af Tingens
Tilbagetagelse eller Opgprelse
af Mellemvaerendet, gives det til
Sikkerhed stillede Bel0b tilbage til
Sselgeren.

§ 14.

Vil Koberen i Henhold til § 6
eller § 7 indlose Ting, som Sselgeren
har faaet tilbage, Ande Bestemmelserne
i §§ 10—13 til svarende

Anvendelse.

Norsk tekst. 281

som er opnaevnt paa vanlig maate.
Stevning maa vaere forkyndt for
den anden part inden en maaned,
efter åt utleveringsforretningen er
sluttet. Saelgeren kan ikke _ tilstevne
overskjOn, hvis han ikke
under forretningen har avgit erklmring
om åt han vil gjore det.
Avgir han slik erklasring, kan bestyreren
bestemme åt tingen ikke
skal utleveres til ham, men åt den
skal tages i förvaring av bestyreren
eller av en tredjemand som
han opnaevner. Slik bestemmelse
kan bestyreren ogsaa treffe, hvis
kjbperen paa stedet erklaerer åt
han vil forlange overskjpn. Overskj0nnet
betales av den part som
det gaar knot; hvem det er, avgjpr
overskjpnsmtcndene.

§ 14.

Vil kj0peren bruke sin ret efter
§ 6 eller § 7 til åt lose ind ting
som saelgeren har faat tilbake, kan
han forlange utlevering uten forutgaat
lovmaal og dom. Reglerne
i §§ 11—13 faar tilsvarende
anvendelse.

282

Svensk text.

15 §.

Vad i 13 § första stycket är stadgat angående värdering vid handräckning
skall äga tillämpning vid förrättning för verkställighet av dom,
varigenom köparen förpliktats utgiva gods, som sålts på avbetalning.

År någon missnöjd med sådan förrättning, gälle i fråga om talan
mot densamma vad i 14 § stadgas.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—15 §§ finnas meddelade, skola i
fråga. om förrättning, som där avses, utsökningslagens föreskrifter i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.

17 §•

18 §.

o Vad . här ovan i denna lag är stadgat skall icke äga tillämpning
å avbetalningsköp, som slutits före den dag lagen träder i kraft.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 .

Dansk Tekst.

§ 15-

De i denne Lov til Beskyttelse
for K0beren i Tilfselde af Misligholdelse
givne Bestemmelser kunne
ikke fraviges til hans Skade ved
forndgaaende Overenskomstmellem
Saelger og K0ber.

Har tK0beren aftalt med Srnlgeren,
åt en Tredjemand skal
vaere bemyndiget til åt optrsede
paa hans Vegne i Tilfelde afMisligholdelse,
er det uden Retsvirkning.

§ 16.

Denne Lov er kun anvendelig
paa de Kpb paa Afbetaling, der
afsluttes efter dens Ikrafttrmden.

Loven traeder i Kraft samtidig
med Lov om Aftaler og andre
Retshandler paa Formuerettens
Omraade.

Norsk tekst. 283

§ 15-

Kjpperen kan ikke paa forhaand
fraskrive sig rettigheter,
som hjemles ham i denne lov.

Heller ikke kan han paa forhaand
gi fuldmagt til åt slutte
forlik paa hans vegne.

§ 16-

Nservaerende lov treeder i kraft
samtidig med lov om avtaler og
andre retshandler paa formuerettens
omraade. Den er hare anvendelig
paa avtaler som sluttes efteråt den
er traadt i kraft.