LAG OM ALLMÄNNA YÄGAEPÅ LANDET (Statens offentliga utredningar 1922:3)

BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG

LAG OM ALLMÄNNA YÄGAE
PÅ LANDET

M. M.

AVGIVET AV 1920 ÅRS VÄGSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1921

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT k SÖNER
212153

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet ..... 5

Förslag till

Lag om allmänna vägar på landet..................... 9

1 kap. Allmänna bestämmelser..................... 9

2 kap. Om landsväg..........................13

3 kap. Om ödebygdsväg........................18

4 kap. Om förvaltningen och bestridandet av kostnaderna för vägväsendet ... 20

5 kap. Ordningsföreskrifter.................. 24

6 kap. Tillsyn å väghållningen.....................26

7 kap. Ansvarsbestämmelser......................27

Lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om allmänna vägar på

landet....................... 28

Lag om ändrad lydelse av 2 § 8 mom. i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maj:ts regeringsrätt...........................32

Lag om ändrad lydelse av § 1 i förordningen den 21 mars 1862 om landsting . . 33

Motiv :

Förslag till lag om allmänna vägar på landet...... 37

1. Allmän motivering..........................37

Inledning...............................37

Om väghållningsdistriktens omfattning...................40

Städernas förhållande till det allmänna väghållningsbesväret på landet.....48

Köpingars och municipalsamhällens förhållande till det allmänna väghållningsbesväret
på landet...........................50

Vägunderhållets utförande......•.................76

Vägarnas indelning i klasser......................82

Organisationen.............................88

2. Speciell motivering ..........................100

1 kap. Allmänna bestämmelser....................100

2 kap. Om landsväg.........................113

3 kap. Om ödebygdsväg.......................125

4 kap. Om förvaltningen och bestridandet av kostnaderna för vägväsendet . . 127

5 kap. Ordningsföreskrifter......................146

6 kap. Tillsyn å väghållningen............. 158

7 kap. Ansvarsbestämmelser......................158

Förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om allmänna

vägar på landet..........................■ • -160

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 8 mom. i lagen den 26 maj 1909 om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt...................... .167

Förslag till lag om ändrad lydelse av § 1 i förordningen den 21 mars 1862 om

landsting...............................168

Särskilt yttrande av F. En blom .... • . . . 169

Särskilt yttrande av C. J. Johansson.............. 171

Särskilt yttrande av J. Rehn . .................. 172

Bilagor.

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikationsdepartementet.

Den 24 augusti 1920 har dåvarande statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
på grund av samma dag erhållet nådigt bemyndigande
kallat undertecknade Reuterskiöld, Enblom, Johansson, Mörner,
Nilsson och Rehn att i egenskap av sakkunniga verkställa omarbetning
av vägkommissionens förslag till lag om allmänna vägar på landet,
lag om vägkommunal styrelse på landet och övergångslag till nämnda
båda lagar ävensom uppdragit åt undertecknad Reuterskiöld att leda de
sakkunnigas förhandlingar.

Jämlikt lämnat bemyndigande hava de sakkunniga till sekreterare
antagit tillförordnade revisionssekreteraren, hovrättsrådet i Svea hovrätt
Willand Aschan.

Sedan de sakkunniga numera slutfört sitt arbete, få de sakkunniga
härmed vördsamt överlämna förslag till:

1) lag om allmänna vägar på landet;

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
allmänna vägar på landet;

3) lag om ändrad lydelse av 2 § 8 mom. i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj-.ts regeringsrätt; samt

4) lag om ändrad lydelse av § 1 i förordningen den 21 mars 1862
om landsting.

Särskilda yttranden av undertecknade Enblom, Johansson och Rehn
bifogas.

Till de sakkunniga hava från kommunikationsdepartementet överlämnats
åtskilliga framställningar för att tagas i övervägande vid uppdragets
fullgörande. Till den del dessa framställningar icke redan förul
föranlett yttranden från de sakkunnigas sida, komma särskilda-.underdåniga
utlåtanden över desamma att denna dag avgivas.

Stockholm den 10 augusti 1921.

L. REUTERSKIÖLD.

FR. ENBLOM. C. J. JOHANSSON. AXEL MÖRNER.

JOH. NILSSON. J. REHN.

Willand Aschan.

Lagförslag.

Förslag

till

Lag

om allmänna vägar på landet.

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Denna lag avser allmän väg på landet. Sådan väg är av två slag:

a) landsväg, vartill hänföres väg, som prövas nödig för allmänna
samfärdseln;

b) ödebygdsvåg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker
sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och
som, ehuru den icke prövas nödig för allmänna samfärdseln, likväl finnes
vara till gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande
och bebyggande.

2 §•

Till väg böra — förutom vägbana — slänt, bankett, vägdike, trumma,
skyddsvärn, kilometermärke, vägvisare, varningstavla, i samband med
vägen liggande upplagsplats så ock annan för vägens bestånd eller ändamål
utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja, varom i 4 § stadgas, så ock för
den allmänna samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled, som funnits
av ålder eller eljest prövas nödig (särskild vinterväg).

3 §•

Väg skall läggas där den tarvas och var den jämnast och genast
göras kan. Den skall med avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden
och beskaffenhet i övrigt vara lämpad efter den samfärdsel, som
kan väntas framgå å densamma.

2—212153.

4 §•

Där väg skall ledas över vatten eller eljest så, att den icke kan
framdragas å marken, skall byggas bro; dock att, där bro över vatten
icke kan läggas utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, i stället
må hållas färja eller, när fråga är om ödebygdsväg, annan lämplig anordning
vidtagas.

5 §•

Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på
sådan höjd över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda
för vägfarande, skall vid vägen anbringas nödigt skyddsvärn.

Där vägar stöta samman, skall vägvisare anbringas.

6 §.

Väg skall städse hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredställande
skick, och skall förty vid varje tid av året åt vägen ägnas det arbete
och den tillsyn, som för sagda ändamål erfordras. Den skall, intill dess
annat varder av vederbörande länsstyrelse bestämt, vidmakthållas till
bredd och beskaffenhet i övrigt, som genom författning eller särskilt meddelad
föreskrift stadgats.

Bliver genom särskild vinterväg annan väg under vintertid obehövlig,
vare dess hållande i fargillt skick under samma tid ej nödigt.

Upptages, med anledning av snöfall eller annan skälig orsak, vid
sidan av väg tillfällig körled, som hålles i farbart stånd, ma med vägens
försättande i laggillt skick anstå, sa länge sådant till följd av det inträffade
hindret är nödigt.

7 §•

Utan hinder av den rätt annan kan äga i avseende å mark, som
för väg tagits i anspråk, må vägen för sitt ändamål brukas.

8 §•

Väghållning omfattar:
byggande av väg,

vägs hållande i laggillt skick den tid mark är bar samt öppnande
och stängande av rörlig bro ävensom drift av färja (vägunderhåll),

vägs hållande i fargillt skick, då den besväras av snö och is
(vinterväghållning).

9 §•

1 mom. Till byggande av väg räknas:

a) anläggning av ny väg;

b) nybyggnad av bro;

c) anordnande av ny färj förbindelse;

d) förändring av vägs läge i plan (omläggning);

e) förbättring av vägs profil.

2 mom. Nedannämnda arbeten skola ock räknas till byggande av
väg, under förutsättning att arbetena i vederbörlig ordning på grund av
sin beskaffenhet och de med dem förbundna kostnaderna prövas vara
att hänföra till byggande av väg, nämligen:

a) ombyggnad av bro;

b) förbättring av färj förbindelse;

c) vägs förändring till bredden;

d) vägs grundförstärkning;

e) vägs förseende i övrigt med inrättning eller anordning, som
förut icke funnits, samt

f) botande av sådan skada å väg, som uppkommit genom naturhändelse
såsom jordras, översvämning eller dylikt.

10 §.

Vägunderhåll omfattar:

1) anskaffande av väglagningsämnen;

2) desammas framforslande och uppläggande å bestämda platser;

3) vägbanans befriande från ävja, dess avvattning samt lagning av
uppkomna mindre brister (flickning);

4) förnyande av vägbanas slitlager, ombyggnad av trumma ävensom
alla övriga arbeten för vägs vidmakthållande, i den mån sådana
arbeten icke, enligt vad i 9 § är sagt, äro att hänföra till byggande av
väg; samt

5) öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.

11 §•

Vinterväghållning omfattar arbeten för vägbanas hållande till erforderlig
bredd fri från hinder av snö eller is ävensom för dess utmärkande,
där så tarvas, så ock för vägbanas bättrande genom påskottning
av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått
menföre.

12 §.

Skyldighet att ombesörja väghållningen åligger varje landstingsområde,
med undantag av dithörande stad, såsom en gemensamhet för sig
(vägdistrikt); dock med den inskränkning, som föranledes av vad i 3
kap. stadgas om byggande och underhåll av ödebygdsväg.

13 §.

Åligger någon, på grund av särskild förpliktelse, att verkställa väghållning,
må därvid förbliva, därest ej, i den ordning som i 19 § sägs,
väghållningen övertages av vägdistriktet.

14 §.

Vägdistrikt åliggande väghållning skall verkställas genom en för
ändamålet utsedd vägstyrelses försorg samt under ledning av en vägdirektör
med biträde av vågmästare.

15 §.

I avseende å väg inom köping eller annat samhälle å landet, för
vilket 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning, är
samhället skyldigt att, i den mån vägen på grund av nämnda lag skall
upplåtas till allmänt begagnande såsom gata, för vägdistriktets räkning
utföra väghållningen mot ersättning på sätt nedan stadgas, och är samhället
berättigat att jämväl beträffande vägen i övrigt utföra väghållningen
mot sådan ersättning.

För väghållning, som sålunda verkställes av köping eller annat
samhälle på landet, skall vägdistriktet utgiva ersättning till vederbörande
samhälle; dock icke med högre belopp än det, vartill kostnaden för
väghållningens utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas.

Ersättning för byggande av väg, som efter vad nu är sagt tillkommer
samhälle, skall utbetalas i mån av byggnadsarbetets utförande. Uppstår
tvist om beloppet, skall den hänskjutas till bedömande av tre gode
män, vilka utses en av länsstyrelsen och en av vardera parten. Fullgöres
ej vad part, som skall välja god man, i sådant avseende åligger,
skall god man utses av domhavanden i orten. Emot gode männens beslut
må ej klagan föras.

Den samhälle tillkommande ersättning för vägunderhåll och vinterväghållning
skall årligen erläggas med belopp, som i brist på överenskommelse
fastställes i den ordning, som nyss sagts. Sådan fastställelse
skall gälla för en tid av tio år från det fastställelsen skedde. Har sådan

fastställelse skett och övertages under nämnda tid enskild trafikled inom
samhället till allmänt underhåll eller bygges ny väg eller övertager samhället
till underhåll vägsträcka, som förut underhållits av vägdistriktet,
skall den ersättning för ökning i underhåll och vinterväghållning, som
må tillkomma samhället, i händelse av tvist, i enahanda ordning särskilt
fastställas för återstående delen av löpande tioårsperiod.

16 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas
av Konungen.

2 kap.

Om landsväg.

17 §•

Fråga om byggande av landsväg ankommer på länsstyrelsens prövning;
och tillkommer det jämväl länsstyrelsen att avgöra, huruvida arbete,
varom förmäles i 9 § 2 mom., är att hänföra till byggande av väg.

18 §.

Göres hos länsstyrelse ansökning om anläggning av ny landsväg,
skall länsstyrelsen inhämta yttrande i ärendet från vägstyrelsen, varefter
länsstyrelsen, därest ansökningen icke omedelbart avslås, har att medelst
tillkännagivande i länskungörelserna och i tidning inom orten kalla trafikanter
samt övriga, vilka saken kan angå, att vid sammanträde inför
länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig rörande ansökningen.
Vid sammanträdet skall utsättas viss kortare tid, inom vilken
påminnelser i ärendet må ingivas till länsstyrelsen.

Föranleder icke den sålunda vunna utredningen avslag å ansökningen,
skall länsstyrelsen låta genom vägstyrelsens försorg upprätta
plan och kostnadsförslag rörande företaget. Berörda plan och förslag
skola, sedan de under viss kortare tid och i den ordning länsstyrelsen
bestämmer hållits tillgängliga för allmänheten, granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Efter det jämväl landstinget erhållit tillfälle att
yttra sig, meddelar länsstyrelsen beslut i ärendet.

19 §.

I enahanda ordning, som i 18 § stadgas, behandlas jämväl övriga
frågor om byggande av väg; dock att det ankommer på länsstyrelsens

prövning, huruvida hörande av ortsbefolkningen eller granskning från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida bör ifrågakomma.

Vad nu är sagt skall i tillämpliga delar gälla angående förändring
av ödebygdsväg eller enskild väg till landsväg samt om indragning av
landsväg ävensom angående övertagande av sådan förpliktelse till väghållning,
varom förmäles i 13 §.

20 §.

Vid ansökning enligt 18 eller 19 § skall fogas förbindelse att kostnadsfritt
tillhandahålla erforderlig hantlangning för upprättande eller
granskning av plan och kostnadsförslag rörande det ifrågasätta företaget
ävensom, där förrättning enligt 23 § andra stycket kan av ansökningen
föranledas, att gälda den ersättning, som kan komma att utgå till de vid
sådan förrättning anlitade gode män.

21 §.

Anlägges ny väg eller övertages förutvarande enskild väg till allmänt
underhåll, skall vägstyrelsen söka träffa överenskommelse därom,
att vägmärken tillhandahålles utan ersättning. Kan ej sådan öveienskommelse
träffas, skola vissa fastigheter hava skyldighet att genom utgivande
av särskilda bidrag i penningar (särbidrag) gottgöra distriktet
dess skäliga kostnad för förvärvande av den mark, som för nämnda
ändamål erfordras.

Vad beträffande särbidrag i denna lag stadgas rörande fastighet
galle ock i tillämpliga delar i fråga om gruva, bergverk, vattenverk,
fabrik eller med fabrik jämförlig inrättning, ändå att sådan egendom
icke är att hänföra till fast egendom.

22 §.

Skyldighet att gälda särbidrag åligger de fastigheter, som av vägen
hava särskild nytta, och skola fastigheterna i skyldigheten taga del en
var i förhållande till den omfattning, vari vägen beräknas komma att
användas för fastigheten eller med anledning av den där bedrivna verksamheten;
dock att den, som utan ersättning tillhandahållit mark för vägen,
skall tillgodoräknas värdet därav.

I avseende å skyldighet, varom nu är sagt, svare för fastighet, som
tillhör kronan eller allmän inrättning, innehavaren, och för annan fastighet
dess ägare; dock svare ej ny innehavare eller ägare för bidrag, som
förfallit till betalning, innan han blev innehavare eller ägare.

23 §.

Förordnar länsstyrelsen om anläggning av ny väg eller om övertagande
till allmänt underhåll av förutvarande enskild väg och tillhandahålles
ej vägmärken utan ersättning, skall länsstyrelsen enligt de här
ovan stadgade grunder bestämma, vilka fastigheter skola deltaga i den
uti 21 § avsedda kostnad samt efter vilket förhållande denna kostnad
skall fördelas dem emellan, ävensom fastställa tiden, då särbidrag skall
erläggas.

Rörande dessa frågor skall vägstyrelsen låta vägdirektören med biträde
av två gode män, vilka av honom utses bland dem, som äro
valda till gode män vid lantmäteriförrättningar, uppgöra förslag, över vilket
ortsbefolkningen skall lämnas tillfälle att yttra sig.

24 §.

På länsstyrelsen ankommer ock att, där sådant av vägstyrelsen
påkallas, fastställa det belopp, vilket, såsom motsvarande vägdistriktets
skäliga kostnad för förvärvande av den för väg erforderliga mark, må
uttagas genom särbidrag.

25 §.

Vägunderhållet besörjes genom anlitande av entreprenad eller lega,
genom anställande av vägvakter eller på annat sätt, som må finnas för
ändamålet lämpligt.

Därest framskaffande av väglagningsämnen icke kan på frivillighetens
väg åvägabringas, må, på sätt nedan stadgas, därtill anlitas vissa
j ordbruksf astigheter.

26 §.

För det i 25 § andra stycket omförmälda ändamål skall länsstyrelsen,
sedan förslag upprättats av vägstyrelsen och efter vederbörande
kommunalstämmors hörande, indela lämpligt belägna och i övrigt tjänliga
jordbruksfastigheter till körlag, därvid varje körlag tilldelas viss vägsträcka
med skyldighet för körlaget att, om vägstyrelsen så fordrar, i
enlighet med dess anvisningar i avseende å plats och sätt för arbetets
utförande framskaffa de för vägsträckans underhåll erforderliga väglagningsämnen.
Före den 1 november skall vägstyrelsen giva körlaget uppgift
å den myckenhet väglagningsämnen, som under nästföljande år skall
av körlaget framforslas, samt å tid då sådant arbete senast skall vara
utfört; och äger vägstyrelsen därvid föreskriva särskilda tider för framförande
av olika delar av berörda myckenhet.

Körlaget erhåller av vägdistriktet för varje år skälig ersättning
för utfört arbete. Kan överenskommelse ej träffas angående ersättningens
belopp, skall tvisten avgöras av gode män på sätt i 15 § sägs.

Besvär, som enligt vad nu är sagt vilar å fastighet, åligger den,
som fastigheten brukar.

27 §.

Vid körlagsindelning skall iakttagas, att körlags vägsträcka förlägges
så nära körlagets fastigheter som möjligt samt att körlagen fördelas
så, att de fastigheter, som därtill kunna anslås, bliva i möjligaste
mån lika därtill nyttjade.

28 §.

Körlagets medlemmar svara en för alla och alla för en för fullgörandet
av körlagets skyldigheter. Sinsemellan skola de, där ej annorlunda
överenskommits, taga del i det körlaget åliggande arbetet i förhållande
till de i körlaget ingående fastigheternas taxeringsvärden.

29 §.

Inom varje körlag skola medlemmarna sig emellan för minst ett
år i sänder utse en körfogde. Om valet skall underrättelse meddelas
vägstyrelsen. Underlåter körlag utse körfogde, skall sådan utses av
länsstyrelsen.

Körfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år, är ej
skyldig att ånyo emottaga befattningen, förrän ytterligare tre år förflutit.

Körfogden skall tillse att körlaget åliggande arbete behörigen fullgöres.
Han skall ock uppbära och mellan medlemmarna i körlaget fördela
den för arbetet utgående ersättningen.

30 §

Eftersättes körlag åliggande arbete, äger vägstyrelsen låta ombesörja
detsamma. Överskjuter kostnaden härför den ersättning, som
skolat tillkomma körlaget för arbetets utförande, är körlaget skyldigt att
ersätta skillnaden.

Har medlem av körlaget eftersatt det å honom enligt 28 § belöpande
arbete och nödgas på grund därav annan medlem i körlaget till
vägdistriktet utgiva ersättning, äger denne att av den försumlige erhålla
gottgörelse härför.

31 §.

För ordnande av vinterväghållningen skall länsstyrelsen, sedan
förslag upprättats av vägstyrelsen och efter vederbörande kommunalstämmors
hörande, av lämpligt belägna och i övrigt tjänliga jordbruksfastigheter
inrätta snöploglag, vilka tilldelas vart för sig viss vägsträcka,
med skyldighet för ploglaget att därå fullgöra vinterväghållningen mot
ersättning på sätt nedan sägs.

Besvär, som enligt vad nu är sagt vilar å fastighet, åligger den,
som fastigheten brukar.

32 §.

Vid snöploglagsindelning skall iakttagas, att ploglags vägsträcka
förlägges så nära ploglagets fastigheter som möjligt samt att ploglagen
fördelas så, att de fastigheter, som därtill kunna anslås, bliva i möjligaste
mån lika därtill nyttjade.

33 §.

De till samma snöploglag indelade fastigheter skola, där ej annorlunda
överenskommits, i det ploglaget åliggande arbete sinsemellan taga
del i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden.

34 §.

Inom varje snöploglag skola medlemmarna sig emellan för minst
ett år i sänder utse en snöplogfogde. Om valet skall underrättelse meddelas
vägstyrelsen. Intill dess sådan underrättelse skett, svara medlemmarna
en för alla och alla för en för fullgörande av ploglagets skyldigheter.

Snöplogfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år, vare
ej skyldig att befattningen ånyo emottaga, förrän ytterligare tre år
förflutit.

Snöplogfogden åligger att övervaka, det vinterväghållningen behörigen
fullgöres samt att för sådant ändamål vid inträffande behov utfärda
uppbåd till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, vilket uppbåd
medlemmarna äro skyldiga att sinsemellan fortskaffa.

Snöplogfogde tillkommer att uppbära och mellan ploglagets medlemmar
fördela den till ploglaget för dess vinterväghållning utgående
ersättning.

3—212153.

35 §.

Vägstyrelsen skall söka träffa överenskommelse med ploglag angående
beloppet av ersättningen för den ploglaget åliggande vinter-väghållningen.
Därest av vägstyrelsen ej yrkas, att sådan ersättning skall utgå
i mån av utfört arbete, skall ersättningen på en gång bestämmas för
en tid av fem år, såvitt enighet ej vinnes om längre tid, dock högst tio
år, att årligen utgå med belopp, som med avseende å den ploglaget tilldelade
vägsträckans längd och beskaffenhet finnes skäligt.

Kan i något fall överenskommelse ej träffas angående beloppet av
den för vinterväghållning utgående ersättningen, skall tvisten avgöras av
gode män på sätt i 15 § sägs.

36 §.

Har ersättning för vinterväghållning blivit bestämd för viss period
och inträda därunder väsentligen förändrade förhållanden i avseende å
sådan väghållning, må länsstyrelsen på vederbörandes framställning förordna,
att ny fastställelse av den till ploglag utgående ersättningen skall
äga rum utan att periodens utgång avvaktas.

37 §.

Eftersättes snöploglags vinterväghållning, äger vägstyrelsen låta på
lämpligt sätt avhjälpa bristerna. Kostnaden härför skall av den försumlige
gäldas, därest ersättning för vinterväghållningen är bestämd att
utgå med visst årligt belopp, i dess helhet, men eljest allenast i den
mån kostnaden överskjuter den ersättning, som skolat tillkomma den
försumlige för arbetets utförande.

38 §.

Kan inom någon ort vinterväghållning lämpligare besörjas genom
annan anordning än snöploglag, ankommer på länsstyrelsen att efter
vägstyrelsens hörande därom förordna.

3 kap.

Om ödebygdsväg.

39 §.

Uppstår fråga om anläggning av ödebygdsväg, skall, efter det förberedande
plan och kostnadsförslag uppgjorts samt vägstyrelsen och

vederbörande kommunalstämmor blivit i ärendet hörda, länsstyrelsen
pröva, huruvida den tillämnade vägen är att hänföra till ödebygdsväg.

I samband med denna prövning äger länsstyrelsen ålägga vägdistriktet
att, om företaget kommer till stånd, lämna bidrag till vägens
byggande med visst belopp i penningar. Bidraget må i allmänhet icke
sättas högre än till en sjättedel av beräknade kostnaden för företaget.

40 §.

Huruvida väg, som länsstyrelsen prövat vara att hänföra till ödebygdsväg,
skall byggas eller ej, därom bestämmes i den ordning, som är
eller må varda föreskriven i fråga om beslut rörande användningen av
statsanslag till sådana vägföretag.

41 §.

Anläggning av ödebygdsväg sker genom statens försorg.

Ödebygdsväg skall till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet,
som kan vara förenlig med vägens ändamål.

42 §.

När anlagd ödebygdsväg vunnit nödig stadga och fasthet, skall
vägen övertagas till underhåll av vägdistriktet. Intill déss så skett, har
distriktet ej annan förpliktelse med avseende å vägens byggande än i
39 § är sagt, ej heller skyldighet att deltaga i vägens underhåll den
tid mark är bar.

Om vägens övertagande till underhåll av vägdistriktet meddelar
länsstyrelsen, efter verkställd utredning, beslut att tillämpas från utgången
av det år, då beslutet vunnit laga kraft. Från samma tid skall vad i
2 kap. stadgas om byggande och underhåll av landsväg i tillämpliga
delar gälla med avseende å ödebygdsvägen, dock med iakttagande av
vad i 43 § stadgas.

43 §.

Beträffande omläggning av ödebygdsväg skola, evad vägen är övertagen
till underhåll av vägdistriktet eller ej, bestämmelserna i 39—42 §§
äga motsvarande tillämpning, med iakttagande att länsstyrelsens prövning
för sådant fall skall gälla frågan, huruvida omläggningen länder det
allmänna till gagn.

44 §.

Yad i 2 kap. stadgas angående vinterväghållning skall äga tillämpning
med avseende å ödebygdsväg, ändå att vägen ännu icke blivit
övertagen till allmänt underhåll.

4 kap.

Om förvaltningen och bestridandet av kostnaderna för vägväsendet.

45 §.

Om vägdistriktets gemensamma angelägenheter, såvitt desamma icke
tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd, tillkommer det landstinget att
rådslå och besluta; dock må ej i landstingets överläggningar och beslut
rörande dylik angelägenhet deltaga ombud från landstingsområdets städer.

46 §.

För varje vägdistrikt skall finnas en vägstyrelse, bestående av
minst fem ledamöter, av vilka en jämte suppleant för honom förordnas
av länsstyrelsen för fyra år i sänder och de övriga väljas av landstinget.
De sistnämnda jämte ett lika antal suppleanter för dem utses för en
tid av fyra år, räknade från den 1 januari aret näst efter det, da valet
skett, dock att, när val sker första gången, halva antalet eller, om detta
icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften, utses för allenast
två år. Avgår vald ledamot eller suppleant under den för honom bestämda
tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval för den tid, som för den
avgångne återstått.

I avseende å villkoren för valbarhet samt rättighet att avsäga sig
uppdraget skall vad om landstingsman finnes föreskrivet äga motsvarande
tillämpning beträffande de av landstinget utsedda ledamöterna och deras
suppleanter, dock att vad sålunda stadgats icke må utgöra hinder för
vägdirektörens utseende till ledamot av styrelsen.

Yägstyrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande.

Distriktschefen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller
den tjänsteman, som därtill av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordnas,
är berättigad att övervara vägstyrelsens sammanträden och deltaga
i överläggningarna men ej i besluten samt lata anteckna sin mening
till vägstyrelsens protokoll. I god tid före sammanträde skall han
erhålla uppgift å de ärenden, som därvid skola förekomma.

Vägdirektören skall, även om han icke är ledamot av vägstyrelsen,
närvara vid vägstyrelsens sammanträden samt äga få sin mening antecknad
till protokollet.

Av länsstyrelsen förordnad ledamot äger att av vägdistriktet åtnjuta
ersättning för uppdragets fullgörande i likhet med övriga ledamöter.

47 §.

Såsom vägdirektör skall vägstyrelsen anställa en tekniskt utbildad
man, vilken helst bör hava fullgjort vad som fordras för vinnande av
anställning i väg- och vattenbyggnadsstaten.

Till biträde åt vägdirektören skall av vägstyrelsen anställas lämpligt
antal vägmästare. Därjämte må av vägstyrelse anställas extra arbetsledare
och annan för vägväsendet behövlig arbetskraft.

48 §.

Vägstyrelsen åligger att ombesörja väghållningens utförande inom
vägdistriktet, att förvalta de för distriktets vägväsen avsedda medel, att
verkställa vederbörande myndighets och landstingets beslut rörande vägväsendet,
^ att för vägdistriktet utse god man i de fall, som avses i denna
lag, att å landstingets vägnar avgiva yttranden i vägfrågor, i den mån
sådant åt styrelsen uppdrages, ävensom att vidtaga övriga åtgärder, som
jämlikt lag eller författning ankomma på styrelsen.

49 §.

Allmänna bestämmelser angående vägstyrelsens och vägdirektörens
verksamhet meddelas av Konungen.

50 §.

För vägdistriktet skall finnas en vägkassa.

Över vägkassans tillgångar och skulder ävensom inkomster och
utgifter skall vägstyrelsen låta föra räkenskaper, vilka avslutas för kalenderår.
Dessa räkenskaper och styrelsens förvaltning skola granskas av
särskilda revisorer, och skola i avseende därå samt ifråga om den landstinget
tillkommande prövning av revisionsberättelsen bestämmelserna i
förordningen om landsting äga motsvarande tillämpning. I revisionen
skall deltaga ett av länsstyrelsen utsett ombud, som äger att av vägdistriktet
åtnjuta ersättning för uppdraget i likhet med de av landstinget
utsedda revisorerna.

51 §.

Varje år, efter det taxeringsnämndernas arbeten avslutats, skola
häradsskrivarna före den 20 juni till vägstyrelsens ordförande insända på
årets taxering grundade uppgifter, vilka för varje särskilt slag av beskattningsföremål
summariskt angiva ej mindre de taxeringsvärden eller
beskattningsbara belopp, efter villm vägskatt skall utgå, än även belöpande
antal repartitionsenheter för sådan skatt (vägfyrk).

52 §.

Före den 10 juli varje år skall vägstyrelsen till länsstyrelsen
insända, jämte de i 51 § omförmälda uppgifter:

1) fullständig redovisning över föregående årets förvaltning;

2) revisorernas berättelse över granskningen av samma förvaltning;

3) styrelsens yttrande över anmärkningar, som må hava förekommit
vid granskningen;

4) ett på beräkning över vägkassans behållning vid löpande
årets slut samt dess inkomster och utgifter under näst följande år
grundat förslag till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan under sistnämnda
år.

De härovan omförmälda handlingar skola av länsstyrelsen minst
trettio dagar före landstingets början överlämnas till landstinget.

Inom samma tid äger vägstyrelsen till länsstyrelsen insända de
övriga för landstinget avsedda framställningar och förslag, vägstyrelsen
aktar nödigt.

53 §.

Landstinget skall, innan det åtskiljes, upprätta fullständig inkomstoch
utgiftsstat beträffande vägkassan för nästföljande år. Vad därvid
finnes utöver beräknade inkomster erforderligt för bestridande av vägkassans
utgifter, skall täckas genom vägskatt. Med ledning av de i
51 § omförmälda summariska uppgifter och i sammanhang med statens
upprättande skall landstinget fastställa den uttaxering för varje vägfyrk,
som erfordras för skattebehovets fyllande.

54 §.

Vägskatten utgår av följande beskattningsföremål efter vägfyrk
sålunda:

1) all jordbruksfastighet, med undantag av äldre lotshemman, om
vilka här nedan sägs, påföres en vägfyrk för varje 200 kronor av taxeringsvärdet
;

2) frälseränta ävensom all annan fastighet, varför fastighetsbevillning
utgöres, påföres en vägfyrk för varje 300 kronor av taxeringsvärdet;

3) inkomst, som uppgår till minst 1,000 kronor och varför bevillning
till staten utgöres, påföres en vägfyrk för varje 30 kronor av den
beskattningsbara andelen därav;

allt med iakttagande att vad som icke uppgår till hel vägfyrk
bortfaller.

Äldre lotshemman skola, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet,
vara befriade från vägskatt.

55 §.

Vad om debitering, uppbörd och redovisning samt avkortning och
avskrivning av landstingsmedel är stadgat skall ock äga motsvarande
tillämpning beträffande vägskatt.

56 §.

Till byggande av landsväg bidrager statsverket efter ty därom år
eller må varda särskilt bestämt.

57 §.

Till de särskilda vägdistrikten utgår årligen statsbidrag å sammanlagda
kostnaden för distriktets vägunderhåll och vinterväghållning under
nästföregående år enligt följande grunder:

1. Kostnadssumman delas med distriktets hela vägfyrktal enligt
nästföregående års taxeringslängder; det tal, som därvid uppkommer,
bildar distriktets jämförelsetal.

2. Statsbidraget utgår sålunda:

a) Såsom grundbidrag lämnas 30 procent av distriktets kostnadssumma.

b) Överstiger distriktets jämförelsetal medeltalet av jämförelsetalen
för alla distrikt i riket, utgår utöver grundbidraget ett tilläggsbidrag
med belopp motsvarande för varje vägfyrk inom distriktet 40 procent
av skillnaden mellan distriktets jämförelsetal och nämnda medeltal.

3. I fråga om ödebygdsväg utgår särskilt statsbidrag utöver vad
ovan angivits med 30 procent av distriktets kostnad under nästföregående
år för vägunderhåll och vinterväghållning å sådan väg.

58 §.

På Konungens prövning ankommer, huruvida och under vilka
villkor tillstånd må meddelas vägdistrikt till upptagande av avgifter
för begagnande av färjinrättning, som i denna lag avses.

5 kap.

Ordningsföreskrifter.

59 §.

I skogs- eller hagmark skall träd eller buske, som med någon gren
når fram till vägområdets gräns, genom jordägarens försorg, efter honom
därom given tillsägelse, borthuggas.

Är för vägs upptorkande eller för erhållande av fri utsikt över
vägbanan erforderligt, att eljest träd eller buske borthugges eller att träd
kvistas, vare ock jordägaren skyldig att, efter anmaning av vägstyrelsen,
därom besörja; njute dock, där åtgärden vidtages annorstädes än i skogseld
hagmark, av vägdistriktet skälig ersättning för skadan. Kan överenskommelse
ej trätfas angående ersättningens belopp, skall tvisten avgöras
av gode män på sätt i 15 § sägs.

På länsstyrelsen ankommer att i särskilda fall efter omständigheterna
pröva, huruvida befrielse från jordägaren enligt denna § åliggande
skyldighet att borthugga och kvista träd eller buske må äga rum.

60 §.

Utan länsstyrelsens tillstånd må ej utmed väg uppföras byggnad
på mindre avstånd än nio meter från vägbanans mitt; dock att detta stadgande
icke äger tillämpning å bebyggande av område, för vilket stadsplan
fastställts.

Inom nämnda avstånd må ej heller utan länsstyrelsens tillstånd
förekomma upplag eller vidtagas andra anordningar, som hindra vägens
avvattning eller fri utsikt över vägbanan.

61 §.

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att
för vägens bestånd medföra fara.

62 §.

Vägbana må ej inkräktas genom upplag av andra ämnen än sådana,
som oundgängligen erfordras för vägens underhåll; och må ej heller
dessa så uppläggas, att samfärdseln därigenom försvåras eller vägens
avvattning hindras.

63 §.

Å landsväg må ej uppsättas grind.

Finnes å landsväg grind, skall den borttagas, dock att länsstyrelsen,
därest grinden prövas vara till allenast ringa men för samfärdseln
och dess borttagande vållar jordägare synnerlig olägenhet, må efter jordägarens
framställning medgiva att grinden tills vidare eller under viss
tid bibehålies.

Om borttagandet av grind efter ty nu är stadgat åligger det grindägaren
att draga försorg. Gör han det ej, förelägger länsstyrelsen viss
lämplig tid för borttagandet och äventyr att sådant eljest varder verkställt
på grindägarens bekostnad.

'' Grind skall hållas avlyftad under den tid av året, som länsstyrelsen
genom allmän kungörelse bestämmer,

Vad här ovan i denna § är föreskrivet, skall icke äga tillämpning
beträffande grind, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg.

64 §.

1 mom. Hjulring å arbetsåkdon, som användes å väg, skall hava
en bredd av minst 8 centimeter. Överstiger belastningen å hjulet 400
kilogram, ökas bredden med en centimeter för varje överskjutande fullt
eller påbörjat hundratal kilogram av hjulets belastning.

Finnes inom något vägdistrikt eller del därav större minimibredd
än nu sagts böra stadgas, äger länsstyrelsen på framställning av landstinget
därom förordna.

För särskilt fall må länsstyrelsen lämna tillstånd att å väg framföra
fordon med mindre hjulringsbredd än föreskrivet är.

2 mom. Efter vägstyrelsens hörande må länsstyrelsen beträffande
viss vägsträcka förordna, att fordon med sådan tyngd, att dess framförande
å vägen är ägnat att medföra fara för vägens bestånd eller särskild
olägenhet i avseende å dess underhåll, icke eller allenast viss tid
av året må framföras å vägen, ändå att fordonets hjulringsbredd står i
överensstämmelse med gällande föreskrifter.

3 mom. Hjulring må ej vara kullrig eller hava tvärlister, framskjutande
bulthuvuden eller andra ojämnheter, av vilka vägen kan
skadas.

4 mom. Vad i denna § stadgas gälle ej om automobil.

4—212153.

65 §.

Den tid mark är bar må ej å väg släpas timmer, tyngre redskap
eller annat, varav vägen kan skadas.

6 kap.

Tillsyn å väghållningen.

66 §.

Vägväsendet står under länsstyrelsens vård och inseende. Länsstyrelsen
tillkommer förty att övervaka väghållningens behöriga fullgörande
samt att vidtaga därför nödiga åtgärder, allt i enlighet med vad
i denna lag eller särskilda författningar närmare stadgas.

Närmast under länsstyrelsen utövas det allmännas tillsyn över
väghållningen av landsfogde och landsfiskaler.

67 §.

Yppas brist i vägunderhåll eller vinterväghållning och varder ej efter
tillsägelse bristen ofördröjligen botad, skall landsfogden eller vederbörande
landsfiskal genast anmäla förhållandet hos länsstyrelsen, som förelägger
vägstyrelsen eller, där fråga är om väghållning, som verkställes genom
i 15 § omförmält samhälles försorg, samhället viss tid, inom vilken
rättelse skall hava skett vid äventyr, om den tid försittes, att bristen
varder genom landsfiskalens försorg på vägdistriktets eller samhällets
bekostnad avhjälpt.

68 §.

Utföres icke väghållning på ett för samfärdselns trygghet och i
övrigt i tekniskt avseende tillfredsställande sätt, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att till vägstyrelsen framställa de anmärkningar, vartillomständigheterna
giva anledning. Föranleder anmärkning ej rättelse,
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att anmäla förhållandet hos länsstyrelsen.

7 kap.

Ansvarsbestämmelser.

69 §.

Underlåter medlem av körlag att utföra honom jämlikt 28 § åliggande
framkörning av väglagningsämnen, eller eftersätter snöplogfogde
vad honom enligt denna lag åligger, eller underlåter medlem av snöploglag
att fortskaffa snöplogfogdes uppbåd eller att sådant uppbåd hörsamma,
eller försummar medlem av ploglag, för vilket snöplogfogde icke
blivit utsedd, att behörigen fullgöra den ploglaget åliggande vinterväghållning,
böte från och med 10 till och med 100 kronor.

Förseelse mot föreskrifterna i 59, 60, 61 och 62 §§ samt 63 §
första och fjärde styckena ävensom 64 och 65 §§ straffas med böter
från och med 10 till och med 200 kronor.

70 §.

För förseelse mot 64 eller 65 §, som med husbondes vetskap
begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvare
husbonden liksom vore försummelsen begången av honom själv.

Därest någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,
varom i 64 eller 65 § sägs, densamma fortsätter, skall han för varje gång
stämning härför utfärdats och delgivits fällas till de böter, som för förseelsen
äro stadgade.

71 §.

Till böter enligt denna lag må ej dömas, om å förseelsen följer
straff enligt allmän lag.

72 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

73 §.

Över länsstyrelses beslut i fråga, som i denna lag omförmäles,
må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den
ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Förslag

till

Lag

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om allmänna
vägar på landet.

1 §•

Den nu antagna lagen om allmänna vägar på landet skall, med

de i 2, 3, 7 och 12 §§ här nedan omförmälda undantag och med iakt tagande

av vad här i övrigt stadgas, lända till efterrättelse från och
med den 1 januari 1925.

2 §.

Yägstyrelse skall utses första gången under år 1923 samt träda i
verksamhet med 1924 års ingång; och skall den häradsskrivare jämlikt

51 § i lagen om allmänna vägar på landet åliggande skyldigheten att

före den 20 juni till vägstyrelsens ordförande insända i nämnda lagrum
avsedda summariska uppgifter inträda år 1924. I enlighet med den nya
lagens bestämmelser skall landstinget under år 1924 fastställa inkomstoch
utgiftsstat beträffande vägkassan för följande år samt bestämma det
belopp, vilket år 1924 skall uttaxeras såsom vägskatt. Samma år skola
ock utses revisorer till granskning av vägstyrelsens förvaltning under år
1924. Skyldighet att enligt den nya lagens bestämmelser erlägga vägskatt
skall även inträda år 1924; och skall vad i den nya lagen är
stadgat om debitering och indrivning av vägskatt samtidigt träda i tilllämpning.

3 §•

Redan under år 1924 skall länsstyrelse i enlighet med den nya
lagens föreskrifter verkställa indelning av jordbruksfastigheter till körlag
och snöploglag.

4 §•

Hittills varande väghållningsdistrikts tillgångar och förpliktelser
skola från och med den 1 januari 1925 övertagas av det nya vägdistrikt,
i vilket distriktet uppgått; dock att det nya distriktet ej är pliktigt övertaga
lån, som upptagits utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

Yägstyrelsen i det äldre distriktet skall så snart ske kan och senast
den 1 juli 1925 till vägstyrelsen i det nya distriktet avgiva fullständig
redovisning för förstnämnda distrikts ekonomiska ställning vid utgången
av år 1924.

5 §•

Den av vägstyrelse i äldre distrikt under år 1924 utövade förvaltning
skall granskas och fråga om ansvarsfrihet därför behandlas i
den ordning, som stadgas i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891. Nämnda lag skall efter den
nya lagens ikraftträdande även äga tillämpning, i den mån sådant är
nödigt för fullgörande av det äldre distriktet åliggande förpliktelse, som
icke övergått på det nya vägdistriktet, dock att för sådant ändamål erforderliga
medel utdebiteras å samtliga vägfyrkar i det äldre distriktet
till lika andel för en var av dem.

6 §•

Vid 1925 års ingång skall det nya vägdistriktet övertaga samtliga
vägar inom distriktet, och skola dessa därvid vara försatta i laggillt
skick. Finnes brist, som blivit antecknad vid under år 1924 hållen vägsyn
eller vars bättrande efter sådan vägsyn i vederbörlig ordning påkallats,
icke vara avhjälpt vid vägens övertagande, och skola icke, jämlikt
7 §, äldre lags bestämmelser angående tillsyn å väghållningen tilllämpas,
äger vägstyrelsen i det nya vägdistriktet låta avhjälpa bristen
på den försumliges bekostnad.

7 §.

De, som jämlikt 7 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891 äro förpliktade till vägunderhåll
in natura, skola under åren 1925 och 1926 vara skyldiga att, om det
nya vägdistriktet så fordrar, fortsätta att utföra det vägunderhåll, som
dittills ålegat dem, mot erhållande av det belopp, vartill underhållskostnaden
bestämts av den i IV kap. i nämnda lag omförmälda nämnd.
Det nya vägdistriktet skall dock, utan att anlita berörda sätt att få
vägunderhållet utfört, ombesörja vägunderhållet: från 1925 års ingång å

minst en tredjedel av distriktets indelade vägar och från 1926 års
ingång å ytterligare minst hälften av återstående indelade vägar i distriktet.

Beträffande tillsyn å vägunderhåll, som utföres jämlikt första punkten
i första stycket, ävensom i fråga om påföljd för underlåtenhet att
fullgöra sådant underhåll skola äldre lags bestämmelser fortfarande äga

tillämpning. . • ...

Finnes, då vägunderhåll upphör att utföras jämlikt bestämmelserna
i första punkten i första stycket, att brist, som blivit antecknad
vid senast hållna vägsyn eller vars bättrande efter sådan vägsyn i vederbörlig
ordning påkallats, icke blivit avhjälpt, äger vägstyrelsen i det nya
vägdistriktet låta avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad.

8 §•

Vid behandling av frågor om byggande av väg, vilka vid 1925 års
ingång äro beroende på länsstyrelses prövning, skall därefter den nya
lagen i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande därav,
att landstinget samt, om vederbörande vägstämma icke blivit hörd i ärendet,
jämväl ortsbefolkningen städse skall lämnas tillfälle att yttra sig.

9 §•

Vid beräkning av det till vägdistrikt jämlikt 57 § i lagen om allmänna
vägar på landet för år 1925 utgående statsbidrag skall kostnadssumman
anses utgöra det belopp, vartill densamma uppgår enligt den
av landstinget för samma år fastställda staten.

10 §.

Väg- och bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, skola
upphöra, då sådant kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

11 §•

Finnes kassa samlad för byggnad eller underhåll av bro eller färja,
som övertages till allmänt underhåll, och har den bildats genom sammanskott
av väghållningsskyldiga, äge de att förfoga över densamma.
I annat fall skall den överlämnas till vägkassan i det nya distriktet.

12 §.

De i 64 § 1 mom. i lagen om allmänna vägar på landet meddelade
bestämmelser om hjulringsbredd skola träda i kraft den 1 januari
1935. Från och med samma dag skola upphöra att gälla dels lagen

den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar å arbetsåkdon på landet
dels de utav länsstyrelse med stöd av sistnämnda lag utfärdade förordnanden.

13 §.

Såvitt här ovan icke annorlunda stadgats, skola dels lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891
jämte däri sedermera gjorda ändringar och tillägg, dels lagen den 13
juni 1919 om ödebygdsvägar, dels ock alla övriga stadganden, som finnas
stridande mot den nya lagen, upphöra att gälla den 1 januari 1925;
dock att vad i 62 § förstnämnda lag finnes föreskrivet rörande befogenhet
för länsstyrelse att medgiva användande av överskott i vägkassa
skall upphöra att gälla redan i och med den nya lagens utfärdande.

Ej må efter den nya lagens utfärdande meddelas förordnande om
ny vägdelning enligt 36 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891. Är vid nämnda tid dylik förrättning,
om vilken förordnande tidigare givits, ännu icke avslutad, varde
vidare åtgärd för förrättningens fortsättande inställd.

14 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersättes genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i
stället tillämpas.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 8 mom. i lagen den 26 maj 1909 om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 8 mom. i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall i nedan angivna delar erhålla följande
ändrade lydelse:

8:o) mål om------roteringsverket;

mål om------skyldigheter;

mål om anläggning, indragning eller förändring av allmänna vägar,
av broar och färjor därå, om deras underhåll sommar- och vintertiden,
om rätt att hava byggnad, upplag och dylikt utmed väg eller att därå
hava grind, om tid för grinds öppenhållande, om bredden av hjulringar
å arbetsåkdon på landet, om förbud mot fordons framförande å väg;

mål------skjutsväsendet;

mål om------begagnande;

mål om — —--— — bidraga;

mål om------tångtäkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av § 1 i förordningen den 21 mars 1862 om

landsting.

Härigenom förordnas, att § 1 i förordningen den 21 mars 1862
om landsting skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 1.

I varje — — — — valmäns föreskrifter.

Landstinget tillkommer att, i den ordning denna förordning stadgar,
rådslå och besluta om för länet gemensamma angelägenheter, vilka
avse den allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling,
den allmänna väghållningen på landet och andra anstalter för
kommunikationsväsendets befordrande, hälsovård, undervisning, allmän
ordning och säkerhet, med mera dylikt, såvitt dessa angelägenheter icke
enligt gällande författningar tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd.

I överläggningar och beslut angående ärende, som jämlikt lagen
om allmänna vägar pa landet ankommer på landstingets prövning, må
ej deltaga ombud från landstingsområdets städer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925 men skall redan dessförinnan
vinna tillämpning, i den mån sådant erfordras på grund av bestämmelserna
i 2 fe? i lagen om vad iakttagas skall i avseende å införande
av lagen om allmänna vägar på landet.

b—212153.

Motiv.

Förslag till lag om allmänna vägar på landet.

1. Allmän motivering.

Inledning.

På grund av Kung!. Maj:ts bemyndigande den 29 september 1911
tillkallades av chefen för finansdepartementet sakkunniga med uppdrag
att verkställa utredning angående de åtgärder, som kunde finnas nödiga
för åvägabringande av en jämnare fördelning av väghållningsbesväret,
samt att utarbeta förslag till därav föranledda ändringar i väglagen
m. m. ävensom att i samband därmed underkasta väglagstiftningen revision
jämväl i vissa andra avseenden. Dessa sakkunniga, den s. k.
vägkommissionen, avgåvo dels den 15 december 1916 förslag till lagom
allmänna vägar på landet, dels den 31 oktober 1917 förslag till lag om
vägkommunal styrelse på landet, dels ock sistnämnda dag förslag till
övergångslag till bägge lagarna. Över dessa förslag avgåvos infordrade
utlåtanden av samtliga landsting och länsstyrelser, vilka även lämnat
vägstyrelser in. fl. tillfälle att yttra sig, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter distriktstjänstemännens hörande, kammarkollegiet, domänstyrelsen,
chefen för generalstaben, svenska stadsförbundet och svenska vägfö
reningen.

Ärendet anmäldes i statsrådet den 24 augusti 1920 av statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet. Sedan departementschefen
i korthet redogjort för vägkommissionens förslag och de huvudsakligaste
däremot framställda anmärkningarna, yttrade departementschefen:

»För egen del har jag vid granskning av kommissionens förslag och
de däröver avgivna utlåtandena kommit till den uppfattning, att förslaget
icke är ägnat att utan omarbetning läggas till grund för en proposition i
ämnet. En dylik omarbetning synes därför böra utan dröjsmål igångsättas.

Den omständigheten, att vägkommissionen ännu icke avgivit betänkande
angående städernas vägväsen, bör icke utgöra hinder härför, ty jag anser
i likhet med vägkommissionen, att städernas vägväsende bör bliva föremål
för särskild reglering och att frågan nu bör begränsas till att gälla

det allmänna vägväsendet på landet.

Vid denna revision torde såväl huvudgrunderna för förslaget som
dess särskilda detaljer böra ytterligare skärskadas och eventuellt ändias.
Särskilt synes mig lämpligheten att anlita primärkommunerna såsom underdistrikt
och arbetskretsar kunna med skäl betvivlas. Yad i utlåtandena
anförts till förmån för att i detta hänseende en närmare anslutning
sker till de nuvarande väghållningsdistrikten synes mig värt noggrant
beaktande. Beträffande frågan, huruvida köpingarna och municipalsamhällena
böra deltaga i landsbygdens väghållning, är jag ej för närvarande
beredd att fatta ståndpunkt; men synes mig på grund av vad mot
förslaget i detta hänseende från vissa håll anmärkts böra vid utredningen
ytterligare övervägas, huruvida icke de olägenheter, som ett sådant
deltagande ansetts medföra, till äventyrs kunna avlägsnas utan att dessa
samhällen utbrytas ur landsbygdens vägväsende. Frågan om vägförvaltningens
mest ändamålsenliga ordnande symes mig näppeligen vara till
räckligt utredd, utan torde förslaget i denna del tarva komplettering och
en ganska grundlig revidering.

Ur den författning, som avses skola få naturen av civillag, torde
böra avskiljas sådana bestämmelser, som hava administrativ natur och
som kunna behöva ändras i en mindre omständlig ordning. A idare bör
beaktas, att genom åtskilliga efter det vägkommissionens betänkande avgavs
utfärdade författningar och av statsmakterna fattade beslut, bland
annat på kommunallagstiftningens område, förhallanden inträtt, som nödvändiggöra
ändringar i viktiga delar av förslaget. Även i flera andra,
nu icke särskilt omförmälda hänseenden torde förslaget vara av beskaffenhet
att icke kunna utan vidare följas.

Vid omarbetningen bör såsom ledande princip uppställas att söka
ernå ett så gott och efter den nutida vägtrafikens krav lämpat vägväsen,
som är möjligt utan att kostnaderna för detsamma bliva över hövan betungande,
och under uppmärksamt tillseende att dessa kostnader bliva
i lämplig proportion fördelade på vederbörande beskattningsföremal.»

Omförmälda utredning har därefter uppdragits åt 1920 års vägsakkunniga.

Redan på ett tidigt stadium av de sakkunnigas arbete beianns
det uppenbart, att tillfredsställande resultat icke kunde uppnås allenast

genom partiella förändringar av den gällande lagstiftningen. På sätt de
sakkunniga. framhållit i sitt den 11 december 1920 avgivna utlåtande i
anledning av eu av Svenska vägföreningen gjord framställning, har det
visat sig, att väghållningen icke längre kan på ett tillfredsställande sätt
ombesörjas i de former och efter de metoder, som hittills använts. De
sakkunniga hava därför, i likhet med vägkommissionen, funnit nödigt
framlägga förslag till helt ny väglag. Något annat synes ej heller vid
lämnandet av uppdraget hava förutsatts från föredragande departementschefens
sida. Om än de sakkunnigas förslag i mycket avviker från vägkommissionens,
hava dock kommissionens utredningar och förslag legat
till grund för de sakkunnigas arbete och möjliggjort dess avslutande på
jämförelsevis kort tid.

Om Yäghålliiingsdistriktens omfattning.

Vägväsen(lets
övertagande
av
staten.

1:1:94—111.*

En av de betydelsefullaste frågorna vid utformandet av den nya
väglagen är bestämmandet av väghållningsdistriktens omfattning. Å ena
sidan måste distrikten hava en jämförelsevis betydande storlek för att
vinna så stor utjämning som möjligt av de allmänt överklagade olikheterna
i väghållningsbesvärets fördelning. Å andra sidan får det ej förbises,
att om väghållningsdistrikten göras alltför stora, fara förefinnes
för att administrationen skall sakna tillbörlig kontakt med ortsbefolkningen.

Den fullständigaste utjämningen skulle uppenbarligen vinnas genom
hela det allmänna vägväsendets övertagande av staten, och förslag därom
hava även flera gånger väckts.

Vägkommissionen, som till granskning upptagit de olika möjligheterna
till distriktsindelning, har icke ansett sig kunna förorda sådant
övertagande. De av kommissionen anförda skälen kunna i korthet sammanfattas
sålunda: Det vore väl obestridligt, att de allmänna vägarna i
betydande mån tillgodosåge statens intressen, men det måste dock fasthållas,
att till varje allmän väg i främsta rummet knöte sig ett lokalt
intresse. Till följd av järnvägarnas och vattenvägarnas utveckling hade
betydelsen av de allmänna vägarna alltmer lokaliserats. Deras ursprungliga
uppgift att förmedla den genomgående person- och godstrafiken tillhörde
i stort sett eu förgången tid. Den ökade användningen av automobiler
syntes icke kunna förändra detta förhållande. Övertoge staten
hela det allmänna vägväsendet, skulle det krävas en alltför omfattande,
tung och dyrbar förvaltningsapparat. Det vore en gammal erfarenhet,
att arbeten ställde sig jämförelsevis kostsamma, när de skulle utföras
för statens räkning. Svårigheter att för skäligt pris erhålla entreprenader
skulle säkerligen yppa sig i högre grad för staten än för mindre
distrikt. Efter vad kommissionen kunde finna skulle kostnaderna för
statens handhavande av väghållningen bliva avskräckande stora. Statens

* Denna beteckning avser att hänvisa till sid. 94—111 i första delen av vägkommissionens betänkande
med förslag till lag om allmänna vägar på landet.

övertagande av väghållningen skulle medföra, att kostnaden för denna
täcktes pa samma sätt som övriga statsutgifter. Ilibehölles däremot väghallningsbesväret
som ett åliggande för lokala samfälligbeter, bleve det
möjligt att såsom hittills tillämpa beskattningsprincipen: skatt efter intresse.
Denna princip framstode just i fråga om vägväsendet utan all
tvekan som den mest berättigade. Övertoges hela det allmänna vägväsendet
av staten, skulle jordbrukets vinst av reformen gå utöver skäliglietens
gränser. Därtill komme, att, då i sådant fall städerna finge lika
med landsbygden deltaga i underhållet av de allmänna vägarna, rättvisan
krävde, att staten övertoge städernas väghållning och, åtminstone
delvis, deras gatuhållning, vilken betingade en kostnad, motsvarande
mer än hälften av utgifterna för hela landsbygdens allmännna väghållning.
.

I de över vägkommissionens förslag avgivna utlåtandena har i
några fall uttalats den mening, att statens övertagande av det allmänna
vägväsendet vore att betrakta som ett eftersträvansvärt slutmål för utvecklingen,
men att den av kommissionen föreslagna anordningen med
landstingsområdet som vägdistrikt vore en lämplig övergångsform. Endast
i ett eller annat enstaka fall har de allmänna vägarnas omedelbara
övertagande av staten förordats. I allmänhet har emellertid tanken på
statens övertagande av vägväsendet icke vunnit anslutning i de avgivna
yttrandena.

Vägsakkunniga hava, i likhet med kommissionen och huvudsak- De vägsakligen
på de av densamma anförda skäl, funnit statens övertagande av det kunni9aallmänna
vägväsendet icke kunna tillstyrkas. Visserligen har bland de
sakkunniga även uttalats den åsikt, att en fullständig utjämning av väghållningsbesväret
vore önskvärd, och likaledes har frågan om intresseprincipens
berättigande vid vägbeskattningen varit föremål för delade
meningar. Vilken åsikt man än må hava därutinnan, synes det dock uppenbart,
att statens övertagande av den allmänna väghållningen skulle medföra
eu tung förvaltningsapparat och att väghållningen skulle såväl på grund
härav som genom de ofta nog överdrivna anspråk, som då antagligen
skulle ställas på vägnätets utsträckning och vägarnas beskaffenhet, bliva
vida dyrare än om denna väghållning ordnades som en kommunal angelägenhet.
Den kommunala förvaltningen synes ock kunna anordnas smidigare,
under starkare kontakt med ortsbefolkningen och med ett bättre
tillgodogörande av erfarenheten hos de gamla vägstyrelserna.

Givetvis kan det ordnas så, att staten direkt deltager i väghållningen
utan att dock övertaga byggande och underhåll av samtliga allmänna
vägar i riket, och äro åtskilliga kombinationer därvid tänkbara.

6—212153.

Vägsakkunniga få härutinnan hänvisa till vägkommissionens ingående utIM12—117
redning härom. Lika med kommissionen och i huvudsak på de av denna
anförda skäl, finna de sakkunniga, att dylikt deltagande icke lämpligen
bör äga rum. Beträffande den befattning med byggande och underhåll
av ödebygdsväg, som från statens sida redan nu äger rum, få de
sakkunniga framdeles tillfälle att yttra sig.

Landsting- Ivan man alltså utgå från att den allmänna väghållningen icke bör

området väg- handhavas av staten, har man först att avgöra, huruvida såsom enhet
dlTiHt för denna väghållning bör antagas landstingsområdet eller det nuvarande
väghållningsdistriktet, i regel häradet, eller möjligen primärkommunen.
Det sista av dessa alternativ lärer av många skäl icke kunna ifrågakomma.
I detta sammanhang torde vara tillräckligt att framhålla, att,
om primärkommunen antoges till enhet för väghållningen, skulle man,
långt ifrån att vinna den önskade utjämningen i väghållningsbesvärets
fördelning, i stället öka de redan förefintliga ojämnheterna i detta avseende.
För ett bibehållande av häradet såsom väghållningsdistrikt skulle
kunna anses tala den omständigheten, att man i sådant fall skulle hava
en färdig organisation, vilken kunde förfoga över den erfarenhet i vägfrågor,
som de gamla vägstyrelserna förvärvat, samt vidare att distriktets
storlek icke utgjorde hinder för en ingående kännedom om ortsförhållandena
och att de svårigheter, som äro förbundna med övergången
till en ny distriktsindelning, skulle undvikas. Utan att underskatta dessa
fördelar hava de sakkunniga dock, i likhet med vägkommissionen, funnit
det nödvändigt för vinnande av erforderlig utjämning av väghållningsbesväret
att till ekonomisk enhet för väghållningen välja landstingsom1:1:136—143.
rådet. På sätt kommissionen anfört, bör härigenom vinnas en väsentlig
utjämning av väghållningskostnaden. Därjämte torde det större, mera
bärkraftiga landstingsområdet vara bättre rustat än de nuvarande, stundom
svårt betungade väghållningsdistrikten att tillfredsställa det alltmera
trängande behovet av en förbättring av vägarna. De avgivna yttrandena
över kommissionens förslag utvisa ock, att detta i förevarande hänseende
väckt nära nog enhällig tillfredsställelse.

Kommunen Beträffande själva utförandet av väghållningen har vägkommissio

distrikt neu föreslagit, att landstingsområdet skulle för sådant ändamål uppdelas
i arbetskretsar. Kommissionen har i fråga om grunddragen av sitt
system yttrat följande:

»Allt vägunderhåll skall utföras för hela landstingsdistriktets gemensamma
I- l- 144 räkning och värdet därav i särskild ordning uppskattas. Detta uppskattningsvärde
bildar jämte utgifterna för vinterväghållning, vägbyggnader och den gemensamma
förvaltningen hela landstingsområdets väghållningskostnad. ”V ad därav ej

täckes genom statsbidrag, vilket i varje fall ingär i landstingsdistriktets gemensamma
vftgkassa, eller andra särskilda inkomster gäldas genom bidrag, som beräknas
å alla i väghållningskostnaden deltagande beskattningsföremål inom hela
landstingsdistriktet med visst belopp per repartitionsenhet. Landstingets vägstyrelse
ombesörjer själv alla vagbyggnadsarbeten likasom underhållet av broar och
färjor och skall även, under särskilda förutsättningar, varom närmare här nedan,
hava att övertaga underhållet av vissa vägar eller vägsträckor. För allt övrigt
vägunderhåll likasom för vinterväghållningen delas ’ hela landstingsområdet i
mindre underdistrikt eller arbetskretsar. Varje sådan krets skall utgöras av
primär kommunen. Kommunen blir därvid så att säga landstingets entreprenör
för allt det vägunderhåll inom kommunens område, som ej av landstingsvägstyrelsen
genom egen försorg utföres, ävensom i regel jämväl för hela vinterväghållningen
inom samma område, med rätt för kommunen att ur landstingsvägkassan bekomma
ersättning för vägunderhållet med det belopp, vartill samma underhåll blivit i
vederbörlig ordning uppskattat, och för vinterväghållningen efter det i verkligheten
utgjorda arbetets skäliga värde. Kommunen äger frihet att ordna sitt vägunderhåll
på sätt den finner lämpligast. Överskjuter eller understiger verkliga
underhållskostnaden uppskattningsvärdet, stannar förlusten, respektive vinsten,
på kommunen. Landstinget utskriver sitt vägskattebehov direkt på kommunerna
i form av bidrag beräknade på sätt nyss nämnts. För redovisande av de3sa bidrag
oavkortade till landstingsvägkassan bliva kommunerna var för sig gentemot
landstinget direkt ansvariga. Det blir sedermera varje kommuns ensak att i sin
ordning av sina skattskyldiga uttaga sitt skattebehov genom utdebitering av vägskatt
i egentlig mening. Mellanhavandena mellan kommunerna och landstinget,
nämligen kommunernas bidrag till och ersättning från landstingsvägkassan, ordnas
genom likvider. överskjuter kommunens bidrag den samma kommun tillkommande
ersättning, inlevereras överskottet till landstingsvägskassan. Är åter bidraget
mindre än ersättningen, utbetalas till kommunen skillnaden ur samma
kassa. På detta sätt fungerar kassan såsom en slags »clearingsanstalt» för utjämningen
kommunerna emellan. För behandling av sina gemensamma angelägenheter,
varibland särskilt frågan om bestämmande av sättet för fullgörande av
kretsens väghållning, sammanträda kommunens vägskatteskyldiga å kommunalstämma.
Den egentliga förvaltningen och verkställigheten av kommunens vägbestyr
uppdrages åt en kommunal vägstyrelse. Dock skall vägskattens debitering,
uppbörd och redovisning liksom kommunens vägkassas förvaltning, räkenskapsföring
och likvider med landstingsvägkassan skötas av kommunalnämnden.
För sin väghållning blir varje kommun samfällt i första hand ansvarig».

Kommissionens förslag i detta avseende liar rönt skarp kritik från
de hörda myndigheternas och korporationernas sida. Sålunda har vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen anfört bland annat:

»Ep dylik anordning kan icke uppmuntra till gott vägunderhåll, utan det
bleve — i motsats till vad kommissionen uttalar — förvisso att befara, att, trots
ersättningen, från landstingsvägkassan, ''kommunens prestation nedsjönke till en
mera primitiv sockenväghållning’. Det torde i allmänhet bliva svårt att få en
kommun att lägga ned större kostnader på vägunderhållet än enligt uppskattningen,
något som också skulle strida mot det eftersträvade utjämnandet av väg -

De väg sakkunniga.

Häradet

arbets distrikt.

tungan. Följden bleve också, att underhållet mycket ofta bleve eftersatt trots
förekommande tillsyn, och målet goda vägar vunnes icke. I sådana fall åter, da
en kommun, som till exempel på grund av bristande förmåga bos kommunvagstyrelsen
ej mäktade utföra underhållet för den uppskattade kostnaden, ändock
fullgjorde densamma åliggande underhåll, bleve följden uttaxering av högre vägskatt
inom kommunen och en ojämnhet i vågtunga, kanske större än under nuvarande
förhållanden skulle inträda. Omfattade däremot underdistriktet flera
kommuner, kunde arbetena skötas bättre, och en bättre utjämning vunnes mellan
beräknade och verkliga kostnader. Fisken för de omnämnda missförhållandena
är så mycket större, som det tydligtvis icke är möjligt att i så många små distrikt
som alla landets kommuner kunna sammansätta verkligt dugande vägstyrelser.
Även bleve det en onödig komplikation, medförande splittring och ett
besvärligt arbete, att under varje landstingsvägstyrelse hava mellan 50 och 250
kommunvägstyrelser. Vidare är tydligt, att. det i så många små distrikt pa
grund av de mera begränsade ekonomiska möjligheterna skulle ställa sig betydligt
svårare än i större sådana att anskaffa arbetsbesparande maskiner, att anställa
vägvakter m. m. dylikt».

De vägsakkunniga hava icke kunnat undgå att dela de betänkligheter
mot förslaget i denna del, som från skilda hall uttalats. Det av
kommissionen förordade systemet synes, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhållit, icke vara ägnat att i erforderlig mån verka utjämnande
av väghållningskostnaden. Ej heller synes det kunna hos primärkommunerna
framkalla intresse för en god väghållning. Aven om
sådant intresse förefunnes, skulle det för mindre bärkraftiga kommuner
ofta ställa sig svårt att anskaffa de för ett rationellt vägunderhåll nödiga
redskapen. Vanskligt synes ock vara att i detta avseende lita på
den av kommissionen antydda utvägen att olika kommuner kunna sammansluta
sig till kommunalförbund. Ej heller kan man förbise svårigheten
att inom varje kommun uppbringa en fullgod vägstyrelse.

I flera av de avgivna yttrandena har förordats att taga det gamla väghållningsdistriktet,
i regel häradet, till arbetsdistrikt i stället för primärkommunerna.
Vägsakkunniga finna visserligen detta förslag vara att vida
föredraga framför kommissionens, men hava dock icke kunnat ansluta
sig därtill. Om kommissionens förslag icke underginge annan förändring
än att häradet toges till arbetsdistrikt i stället för primärkommunen,
skulle värdet av arbetsdistriktets vägunderhåll uppskattas och arbetsdistriktet
av landstingsområdet erhålla ersättning i enlighet därmed. Erfarenheten
har emellertid lärt, att en uppskattning, även om den förrättas
med tillbörlig noggrannhet, icke kan giva en trogen bild av de verkliga
förhållandena. Särskilt vid förrättningar av sådan omfattning, varom
här är fråga, är det icke möjligt att rätt uppskatta alla de på fiågans
bedömande inverkande faktorerna. Uppskattningen kommer ofta att föi

de närmast intresserade få ett drag av godtycke. Därtill kommer, att
på grund av ändrade priser och trafikförhållanden eu från början riktig
uppskattning hastigt kan bliva missvisande. För att såvitt möjligt avhjälpa
denna olägenhet har kommissionen föreslagit att uppskattning
skulle äga rum vart femte är. Klart är dock, att bäst vore, om man
kunde undvika dessa tidsödande, dyrbara och besvärliga förrättningar.

Ltt än viktigare skäl mot den föreslagna anordningen synes dock vara,
att en av huvudanmärkningarna mot användandet av primärkommunen
som arbetskrets kvarstår, jämväl om häradet blir arbetsdistrikt. Då häradet
skulle få ersättning för vägunderhållet allenast efter uppskattade
värdet därav, skulle^ det nämligen i så hög grad ligga i häradets intresse
att dess vägunderhåll bleve så billigt som möjligt, att vägarnas beskaffenhet
kunde bliva lidande därpå. Den ifrågasatta anordningen synes
därför ägnad att i viss mån motverka ernåendet av ett förbättrat vägunderhåll.

De sakkunniga vilja för sin del förorda, att landstingsområdet icke Landstingsblott
göres till ekonomisk enhet för väghållningen utan även får omhän-owmWe< icke
deltaga själva utförandet av väghållningen. En sådan lösning av frå- milk^nhei
gan har ock förordats i vissa yttranden över kommissionens förslag. De utan även
fördelar, som härigenom skulle vinnas, vore bland annat följande: Ut- arbetskrets■
jämningen av väghalluingsbesväret bleve effektivare än enligt vägkommissionens
förslag. Då all väghållning skulle utföras genom landstingsvägstyrelsens
försorg, bleve primärkommunernas befattning med vägväsendet
obehövlig. Uppskattningen av vägunderhållet samt därmed förbundna
kostnader och övriga nackdelar skulle försvinna. De för väghållningen
erforderliga medlen skulle utdebiteras såsom landstings vägskatt
och ingå direkt i landstingsvägkassan. På grund av landstingsområdets
större ekonomiska bärkraft skulle möjlighet förefinnas att anskaffa för ett
rationellt vägunderhåll nödiga redskap och att åstadkomma ett gott vägunderhåll.

Även vägkommissionen har haft sin uppmärksamhet fästad vid den
möjligheten, att väghållningens utförande inom landstingsområdet kunde
överlämnas åt landstingsförvaltningen, men har ansett sådant icke vara
tillrådligt. Enligt kommissionens förmenande skulle nämligen en dylik 1:1:144.
anordning ur förvaltnings- och kostnadssynpunkt kunna bliva förenad
med svårigheter av samma art, som anförts i fråga om vägväsendets
övertagande av staten, visserligen naturligtvis i motsvarande mindre
skala men dock alltid avsevärda.

De av kommissionen sålunda anförda skälen hava givetvis varit
föremål för ett noggrant övervägande från de sakkunnigas sida. Det

har visserligen stått klart, att vid en oförmedlad övergång till det av de
sakkunniga föreslagna systemet vissa svårigheter skulle kunna uppstå.
Genom de av de sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelserna torde
emellertid faran härför vara i väsentlig grad undanröjd. Sedan organisationen
väl blivit genomförd och någon tul vant i verksamhet, finnes en
ligt de sakkunnigas mening ingen anledning antaga annat an att den

St"" vTde “8e“taingssvWgheterua angår, si har det redan
nu i ett flertal fall förekommit, att all väghållning inom de nuvarande
väghållningsdistrikten övertagits av vägkassan. Att marka ar, att sådan
företrädesvis ägt rum i de stora norrländska väghållningsdistrikten. Da
i nämnda fall de nuvarande vägstyrelserna till och med utan stod av
lagstiftningen lyckats att till de väghållmngsskyldigas tillfredsställelse
ombesörja vägunderhållet, torde det med visshet kunna antagas, att lands
tingsområdets förvaltningsorgan med dess större resurser skall kunna g
i land med sin uppgift. Landstingsområdenas storlek laggei ej hellei
hinder i vägen för ett lämpligt ordnande av förvaltningen. De sakkunniga
hava härvid utgått från att landstingets vagstyrelse skall sta
i nära beröring med ortsbefolkningen i väghallnmgsdistriktets olika
delar Måhända skall det, särskilt i större landstingsområden, befinnas
nyttigt att, såsom i ett avgivet yttrande ifrågasätta inom vissa härad
bilda8 eu s. k. vägnämnd för att i förekommande fal biträda väg
styrelsen. Till ledamöter i en dylik vägnämnd läge det närmast till
hands att utse de lämpligaste bland de gamla vagsstyrelsernas ledamöter
De sakkunniga hava emellertid icke ansett sig hora föreslå
några* uttryckliga föreskrifter i detta hänseende På olika orter kunna
andra anordningar finnas lämpligare. En av de största ^larna av
att göra väghållningen till en kommunal uppgift ai just den, att har
igenom kan lämnas möjlighet för en smidigare anpassa,ng efter de fore1
fogande förhållandena. Att hindra en sådan anpassning genom tvm»•ande
föreskrifter bör i möjligaste mån undvikas.

De av kommissionen antydda farhagorna for att kostnaderna för
väghållningen skola bliva avsevärt större, om denna ombesorjes av landstingets
förvaltningsorgan i stället för av kommunerna, kunna de sakkunniga
icke dela. De sakkunniga äro övertygade om, att administrationskostnaderna
enligt kommissionens system icke skulle bliva lägre, helst
ersättnino-en till de många kommunvägstyrelserna torde komma att uppgå
till avsevärda belopp. Det torde nämligen knappast vara möjligt, att
ta"m v5e kommun uppbringa eu fullgod vägstyrelse utan att lämna
skälig ersättning för ledamöternas besvär, helst som de uppgifter, vilka

redan nu åvila kommunerna, iiro ganska betungande. Beträffande kostnaderna
tor utförandet av själva vägunderhållet torde landstingsvägstylelsen
hava lika stora möjligheter som eu kommunvägstyrelse att åvägabringa
billiga entreprenadavtal; och för utförande av sådant vägunderhåll
som icke upplåtes på entreprenad, komrne ju landstingsvägstyrelsen
att kunna disponera effektivare hjälpmedel och skickligare personal än eu
kommunvägstyrelse. Sannolikheten synes även tala för det antagande,
att därest systemet med kommunväghållning i enstaka fall tilläventyrs
skulle visa sig förenat med mindre utgifter, denna besparing komme att
vinnas genom ett sämre vägunderhåll, vilket emellertid i längden skulle
bliva oekonomiskt. Vad sålunda anförts lärer även i tillämpliga deltaga
giltighet för det fall, att häradet ifrågasättes såsom arbetsdistrikt.

Etter övergången från den nuvarande väghållningen till det av de
sakkunniga förordade väghållningssystemet komina kostnaderna för väghållningen
att framträda tydligare än förut. Då den huvudsakliga delen
av vägunderhållet hittills utförts av väghållare in natura och det icke
ar möjligt att tillförlitligt beräkna värdet av dessas vägunderhållsarbete
uppskattningarna äro såsom förut framhållits i hög grad missvisande
— kan man för närvarande icke bilda sig någon riktig uppfattning om
den verkliga kostnaden för vägunderhållet. Därest vägunderhållet uttores
enligt de sakkunnigas förslag, bliver däremot kostnaden för detsamma
till siffran bestämd. Denna siffra kommer visserligen med all
sannolikhet att överstiga den nuvarande uppskattade kostnaden för vägunderhållet.
Sistnämnda förhållande innebär dock icke, att vägunderhållet
enligt de sakkunnigas förslag i realiteten bliver dyrare än det nuvarande.
Tvärtom komma landstingens förvaltningsorgan, som skola hava
tillgång till teknisk sakkunskap, erforderliga arbetsredskap och övad arbetskraft,
att äga stora möjligheter att åstadkomma ett billigare vägunderhåll
än förut. Just på grund av bristande sakkunskap och lämpliga
redskap har naturaväghållarnas underhåll, som ofta utföres på för vägarbetet
olämpliga tider och utmärkes av onyttigt slöseri med väglagmngsämnen,
blivit förenat med betydande besvär och kostnader. Oaktat
de kostnader och besvär, som naturaväghållarna sålunda för närvarande
vidkännas, är dock — såsom nogsamt är bekant — vägarnas tillstånd
toga tillfredsställande. Skulle det nuvarande systemets naturaväghållare
tvingas att hålla vägarna i ett för samfärdselns behov fullt tillfredsställande
skick, skulle förvisso kostnaden för vägunderhållet in natura väsentligt
stegras. Det torde således finnas fog för det antagande, att det
vägunderhåll, som skall åligga landstinget, kommer att icke bliva dyrare
utan till och med kunna utföras billigare än om detsamma skolat utföras
av väghållare in natura.

Städernas förhållande till det allmänna väghållningshesväret

på landet.

Kommis sionen.

1:1: 152

—158

Jämlikt 25 kap. 8 § byggningabalken utgör för närvarande varje
stad ett väghållningsdistrikt för sig utan gemenskap med den kringliggande
landsbygden. „

Vägkommissionen har icke ansett det befogat att härutinnan loreslå
någon avvikelse från nuvarande lagstiftning. Till stöd för sin åsikt
har kommissionen anfört bland annat:

Besvarandet av frågan, huruvida det för beredande av lindring och utjämningi
landsbygdens väghållningsbörda kunde anses billigt, att även städerna deltoge
i denna väghållning, måste bliva beroende på, huruvida städerna kunde anses
oskäligt gynnade i förhållande till landsbygden. Enligt för kommissionen
tillgängliga uppgifter utgjorde under år 1912 kostnaden för den allmänna väghållningen
på landet 13,700,000 kronor och städernas utgifter för vägar, gator
och torg 7,600,000 kronor. Enligt en av kommissionen föranstaltad utredning
kunde underhållskostnaden för samtliga enskilda by- och utfartsvägar för ar 1912
beräknas till omkring 3,500,000 kronor. Den sammanlagda väg- och gatuhal ningsbördan
för land och stad skulle alltså för nämnda ar uppgått till 24,800,000 kronor.
Huru denna totalbörda skäligen borde fördelas mellan land och stad,
därom funne kommissionen det mer än vanskligt att uttala sig. Med tillämpning
av de grunder, som angivits uti en inom kommissionen utarbetad promemoria,
komme man till det resultatet, att landsbygden efter nuvarande ordning hade att
draga en andel av totalbördan, som med 600,000 kronor översköte vad som enligt
den antagna beräkningsgrunden vederbort. Emellertid bleve varje beräkning i
detta avseende osäker och skulle alltid lämna ram för anmärkningar Under sadana
omständigheter syntes det knappast möjligt att vinna tillräcklig grund lör
ett tillförlitligt bedömande, huruvida krav på ett ökat deltagande för städerna i
den allmänna väghållningen kunde vara billigt och befogat. I varje fall kunde
det ej ifrågasättas, att städerna skulle direkt deltaga i väghållningen pa landsbygden
Läte man de i landsting deltagande städerna utan vidare ingå i vederbörande
väghållningsdistrikt, skulle lindringen tillgodokomma dessa synnerligen
ojämnt. Skulle distrikten i gengäld övertaga väg- och gatuhållningen i staderna,
bleve lindringen för många, kanske de flesta av distrikten rent illusorisk. Beträffande
de städer, som icke deltaga i landsting, finge vidtagas särskilda anord -

ningar, exempelvis så, att varje sådan stad finge övertaga hållandet av de närmast
intill stadsområdet belägna vägarna. Ett dylikt s. k. tentakelsystem kunde
även användas i fråga om samtliga rikets städer, men då det skulle särdeles
menligt inverka på väghållningsbördans jämna fördelning mellan distrikten, funne
kommissionen det oantagligt. Ett brytande av den historiskt givna åtskillnaden
mellan land och stad vore så mycket mindre nödvändig, som all den utjämning,
vilken, kunde finnas önskvärd, lätteligen kunde vinnas genom en ökning av statens
bidrag till väghållningen på landet.

Uti de avgivna yttrandena över kommissionens förslag har kommissionens
ståndpunkt i förevarande avseende i allmänhet vunnit gillande,
dock har från några håll ifrågasatts, att jämväl städerna skulle omedelbart
deltaga i landsbygdens väghållning.

De vägsakkunniga finna lika med kommissionen, att det möter De vägsaksynnerligen
stora svårigheter att bestämma, i vad mån städerna skäligen kunni(>aböra
deltaga i landsbygdens väghållning. Att sådant deltagande icke
lämpligen kan ske direkt, synes kommissionen klarligen hava ådagalagt.

I varje fall bliva genom det statsbidrag, som enligt de sakkunnigas förslag
skall utgå till väghållningsdistrikten på landet och varav större delen
kommer att bäras av skatteobjekten i städerna, landsbygdens krav
på bistånd från städernas sida i vida högre grad än nu tillgodosedda.

De vägsakkunniga hava desto mindre skäl att nu ifrågasätta deltagande
från städernas sida i landsbygdens väghållning annorledes än
indirekt genom statsbidrag, som frågan om städernas väghållning är
föremål för särskild utredning och undantagits från de sakkunnigas uppdrag.

7—212153.

Köpingars och municipal samhällens rörhållande till det allmänna
vägliållningsbesväret på landet.

Köpingar och municipalsamhällen äro för närvarande i fråga om
den allmänna väghållningen att hänföra till landsbygden. I 1891 års
väglag göres ingen skillnad mellan dylika samhällen och den övriga
landsbygden. Genom lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och
tomtindelning kommo dock vissa av dessa samhällen att intaga en särställning,
i det att nämnda lag enligt dess 36 § skulle äga tillämpning
för köping ävensom för annan ort, för vilken på grund av förordnande,
som meddelats enligt före den 1 januari 1908 gällande föreskrifter, byggnadsstadgan
för rikets städer gällde. Enligt nyss nämnda lagrum ägde
därjämte Konungen förordna, att lagen skulle äga motsvarande tillämpning
för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd
befolkning. Sådant förordnande medförde enahanda verkan, som enligt
dittills gällande lag följt utav förordnande om tillämpning av byggnadsstadgan
för rikets städer d. v. s., bland annat, att ifrågavarande ort blev att
anse såsom municipalsamhälle.

Genom stadsplanelagen stadgades för stad, bland annat, i 29 § att
ny gata skall i behörigt skick upplåtas för allmänt begagnande i den
män bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten
gata, med iakttagande att varje särskild gatudel skall upplåtas i mån
som bebyggandet utmed gatudelen till viss angiven omfattning fortskridit;
i 30 § att staden skall vara ansvarig för gatas upplåtande till allmänt
begagnande å tid, som i 29 § sägs, och att underhållet av allmän
väg, som ingått i gatumark, skall, i den mån som för gatas upplåtande
för allmänt begagnande är stadgat, övertagas av den, som, enligt vad
föreskrivet är, har att underhålla gatan, samt i 9 §, att allmän väg,
som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, skall tillfalla staden
utan ersättning. Sedan lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan
och tomtindelning upphävts och dess bestämmelser i huvudsakligen oför -

ändrat skick överflyttats till 1 kapitlet i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad, återfinnas nyssberörda stadganden i sistnämnda
lags 1 kapitel 34, 35 och 15 §§. Stadgandet i 36 § stadsplanelagen
återfinnes numera utan saklig ändring i 1 kapitlet 41 § i lagen om
fastighetsbildning i stad.

i fråga om köpingar och andra samhällen å landsbygden, för vilka
1 kapitlet i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning, gäller
således att, så snart allmän väg ingår i gatumark, som upplåtes till allmänt
begagnande såsom gata, befrias vederbörande väghållningsdistrikt
från skyldighet att halla vägen. Skyldigheten att anlägga och underhålla
den nya gatan kommer att åligga vederbörande samhälle eller den,
som enligt de för samhället i sådant hänseende gällande stadganden kan
vara därtill förpliktad. Därest vägen före dess upplåtande till gata varit
indelad till underhåll in natura, åligger det jämlikt 17 § väglagen den
väghållare, som befriats från vägunderhåll, att gälda motsvarande ersättning
till vägkassan. Men vägkassan är ej skyldig att lämna någon ersättning
till samhället.

Kort efter stadsplanelagens ikraftträdande gjordes hos Kungl.
Maj:t framställningar dels av länsstyrelsen i Jönköpings län, avseende
lindring i samhällenas väghållningstunga, dels ock av styrelsen för svenska
stadsförbundet, åsyftande att samhällena måtte avskiljas från vederbörande
väghållningsdistrikt och i fråga om väghållningsbesväret likställas
med städerna. Sedan dessa framställningar remitterats till kammarkollegium,
som däröver infordrat vederbörandes yttrande, avgav kollegium utlåtande
den 28 april 1911.

De avgivna yttrandena utvisa, att meningarna i frågan äro synnerligen
delade, och få de sakkunniga beträffande vad i ärendet förekommit
åberopa följande av vägkommissionen avgivna redogörelse:

»De motsatta ståndpunkterna i huvudfrågan torde bäst belysas genom återgivande
av å ena sidan innehållet i den av stadsförbundets styrelse gjorda framställning
och å andra sidan en i kammarkollegii utlåtande intagen sammanfattning
av vederbörande vägstyrelsers och vägstämmors yttranden emot den ifrågaställda
retormen. ö

I styrelsens för svenska stadsförbundet underdåniga ansökning, som inkommit
efter det vederbörande blivit börda över länsstyrelsens i Jönköpings län fl
ovannämnda framställning, har andragits väsentligen följande. j

Vid svenska stadsförbundets konstituerande möte i september 1908 hade
från de talrikt församlade representanterna för köpingar och municipalsamhällen
tfii förbundets styrelse överlämnats en skrivelse med anhållan, att styrelsen
matte föranstalta en utredning om den dubbelbeskattning med avseende å gators
och vägars underhåll, köpingar och municipalsamhällen för närvarande vore underkastade,
och till Kungl. Maj:t inkomma med den framställning, som av en

1:1:161

Ansökning
v styrelsen
eör svenska
stadsförbundet.

dylik utredning kunde föranledas. Med anledning härav hade styrelsen gått i
författning om verkställande av en sådan utredning. På grund av därvid vunna
resultat hade styrelsen beslutit till Kungl. Maj:t ingå med sin förevarande framställning
Det förhållande, som av köpingarnas och municipalsamhällenas representanter
framför allt överklagats, vore den dubbelbeskattning med avseende å
väg- och gatuunderhän, som dylika samhällens invånare vore underkastade. A
ena sidan vore de skyldiga att enligt i väglagen stadgade grunder deltaga i byggandet
och underhållet av allmän väg, bro och färja. Denna skyldighet uppfylldes
huvudsakligen genom utgörande av vägskatt, som i all synnerhet etter 1905
års ändring i väglagen för köpingar och municipalsamhällen derstädes stege till
högst avsevärda belopp. Till någon del utgjordes vägunderhållet även in natura,
nämligen av de till underhåll in natura indelade jordbruksfastigheter, som tiliäventyrs
förefunnes inom samhällena. A andra sidan måste dessa samhällen vidkännas
dryga kostnader för lösen av gatumark samt för anläggning och underhåll
av gator och allmänna platser. Isynnerhet torde genomförandet av den nya
stadsplanelagen med dess bestämmelser om samhälles plikt att i vissa, fall lösa
gatu- och tomtmark samt om dess ansvar för ny gatas upplåtande i behörigt
skick komma att i väsentlig mån öka utgifterna för gatuändamål. Det torde
sålunda icke kunna förnekas, att dessa samhällen vore underkastade en dubbelbeskattning.
För denna torde emellertid icke kunna framställas något hållbart
skäl. Med avseende å stadsplans genomförande samt underhåll av gator och allmänna
platser intoge köpingar och municipalsamhällen fullständigt samma ställning
som städerna, vilka dock i regel med sina särskilda tillgångar och inkomstkällor
voro ekonomiskt mera bärkraftiga. I köpingar och i ännu högre grad i
municipalsamhällen vore vanligen de fattigare och mindre skattekraftiga inkomstgrupperna
i långt högre grad representerade än i städerna. Municipalsamhällena,
som i regel icke utgjorde egna kommuner, hade därjämte, utöver sina egna utgifter,
att draga avsevärt höga utskylder till vederbörande kommuner. Den härvid
möjligen mötande invändning, att ifrågavarande samhällens utgifter för själva
underhållet av deras gator i de flesta fall icke spelade så stor roll, då detta underhän
ofta delvis och ibland helt och hållet ålagts vederbörande tomtägare,
måste anses ohållbar. Tomtägarnas skyldighet i berörda avseende xnnebure nämligen
en prestation till samhället, vilken toge deras skatteförmaga i anspråk pa
samma sätt som t. ex. den vägunderhållsskyldighet in natura, vilken ålåge .lordbruksfastighet
å landet. Jämväl hade invänts, att här föreliggande dubbelbeskattning
icke kunde anses innebära någon orättvisa, då övriga väghållare inom distriktet
ofta hade enskilda utfartsvägar att underhålla, vilket kunde vara lika
betungande som gatuunderhållet. Gatorna och deras underhåll hade emellertid
för samfärdseln en vida större betydelse än den, som kunde tillmätas, landsbygdens
enskilda utfartsvägar. Dessa gator hade att uppvisa en vida intensivare
trafik än nämnda vägar, varav jämväl följde eu långt starkare slitning och ett
ojämförligt dyrbarare byggnads- och underhallssätt. Gatorna vore tillika icke
allenast av stor betydelse för den befolkning, som finge vidkännas kostnaderna
för desamma, utan spelade även en avsevärd roll för den omkringliggande landsbygden,
vars befolkning säkerligen använde gatorna betydligt mera än.samhällets
invånare använde de allmänna vägarna inom distriktet. Lagstiftningen hade
också, på sätt framginge av stadsplanelagens hithörande stadganden, ansett gatornas
ordentliga anläggning och underhåll vara ett så eminent allmänt intresse,

att den härför underkastat vederbörande samhällen ofta synnerligen betungande
förpliktelser, till vilka det icke funnes någon motsvarighet med avseende å landsbygdens
enskilda vägar. Anläggningen av dessa vore aldrig obligatorisk. De
kunde jämväl få vara av helt primitiv beskaffenhet och vore icke underkastade
någon regelbunden syn. Gatornas betydelse såsom allmänna trafikleder måste
anses vara minst lika stor som de allmänna vägarnas och ojämförligt mycket
större än de enskilda utfartsvägarnas. Gatukostnaden för ifrågavarande samhällen
vore alltså att betrakta som en verklig dubbelbeskattning. Som ett försök
att motivera denna dubbelbeskattning hade nu jämväl framförts den invändning,
att de allmänna vägarna i närheten av köpingar och municipalsamhällen genom
den intensivare trafiken vore utsatta för en starkare slitning och till följd härav
krävde ett dyrbarare underhåll än distriktets övriga vägar. Vägskatten från
dessa samhällen skulle alltså utgöra en lämplig kompensation för detta dyrbarare
underhåll. Härvid erinrades emellertid, att kostnaden för detta underhåll, i den
mån den kunde inverka på vägskatten för de till vägunderhåll in natura icke
förpliktade vägfyrkar, drabbade främst invånarna i ifrågavarande samhällen själva,
ökningen i underhållskostnaden komme för övrigt säkerligen att mer än uppvägas
av den årliga ökningen av vägfyrkarnas antal, som i synnerhet i sådana distrikt
om vilka här vore fråga vore en naturlig följd av den allmänna ekonomiska utvecklingen.
Härtill komme en — från motsidan synbarligen i hög grad förbisedd
— annan omständighet, nämligen att det i främsta rummet vore lantbefolkningen
själv, som, på grund av den ökade avsättningen för sina produkter just
inom ifrågavarande samhällen, orsakade den livligare trafiken och den större slitningen
å vägarna. Alla sålunda upptagna och bemötta invändningar måste anses
ohållbara redan av det skäl, att köpingar och municipalsamhällen med avseende
å gatuunderhållet vore fullkomligt jämnställda med städerna. Den enda
omständighet, som kunde sägas utgöra en olikhet med förhållandet i stad och på
samma gång i viss mån motivera väghållningsskyldighet på landet för ett samhälle
av ifrågavarande slag, bestode däri, att, som ju vanligen vore fallet, allmän väg
funnes inom samhällets gränser. Underhållet av sådan väg kunde alltså anses
utgöra den om ock obetydliga prestation från distriktet till samhället, som skulle
motväga samhällets prestationer till distriktet i form av vägskatt och eventuellt
även underhåll in natura av jordbruksfastighet inom samhället. Emellertid vore
det klart, att ju mera samhället utvecklades och ju större anspråk i följd därav
ställdes på de allmänna trafiklederna inom detsamma, desto större bleve också
olägenheterna av att vissa, måhända de viktigaste trafiklederna underhölles såsom
vägar och icke såsom gator. I följd härav hade samhällena mångenstädes
nödgats själva övertaga underhållet för att vägarna måtte hållas i vederbörligt
skick såsom, gator. Ofta hade detta skett utan någon som helst ersättning från
distriktets sida, och härvid hade det rent av inträffat, att, då samhället stenlagt
vägdelen i fråga, vederbörande väghållare sålunda befriats från varje vägunderhåll
men det oaktat fortfarit att uppbära statsbidrag enligt 60 § väglagen. I
andra fall hade respektive väghållare till samhället som ersättning erlagt den
summa, vartill vägens underhåll av särskilda nämnder uppskattats. Dessa förhållanden
hade också vunnit beaktande genom stadgandena i 9 och SO §§ stadsplanelagen.
Där föreskreves nämligen, att allmän väg, som inginge i gatumark,
skulle utan ersättning tillfalla staden, samt att underhållet av sådan väg skulle
övertagas av den, som, enligt vad föreskrivet vore, hade att underhålla gatan.

Detta underhåll, som förut ålegat distriktet, vore alltså numera ett kommunalt
besvär. Härigenom hade visserligen vunnits, att dessa trafikleder finge det underhåll,
som den intensiva trafiken fordrade, men å andra sidan hade »det beklagliga
och av Jagstiftaren måhända icke avsedda förhållande» uppstått, att vederbörande
samhällen utan någon som helst ersättning finge vidkännas en högst
betydlig ökning i kostnaderna för sitt gatuunderhåll. Detta, förefölle så mycket
orättvisare som vägkassan. i enlighet med föreskrifterna i 17 § väglagen, av
den fastighet, som underhållet av vägstycket förut ålegat och som nu befriats
från detta underhåll, åtnjöte ersättning till det belopp, vartill särskilda nämnden
uppskattat underhållet ifråga.

En av styrelsen företagen utredning hade i allo bekräftat den ovanstående
framställningen av köpingars och municipalsamhällens ställning till väghallningsbesväret.
Jämte den synnerligen tyngande vägskatten hade dessa samhällen att
vidkännas gatukostnader till ett belopp, som redan nu föga understege vägskatten
och med all sannolikhet inom de närmaste åren, då stadsplanelagens bestämmelser
hunne att bringas till full verkställighet, komme att stiga till minst samma
höjd som denna. Samtidigt hade det redan förut synnerligen knappa bidrag,
som samhället kunde anses erhålla från distriktet genom underhållet av allmänna
vägar inom dess område, på grund av bestämmelserna i stadsplanelagens 9 och
30 §§ flerstädes fullkomligt bortfallit och i regeln reducerats till en obetydlig
summa.

Den reform, som av köpingar och municipalsamhällen enhälligt och med
styrka framhållits såsom enda rättvisa sättet att undanröja dessa missförhållanden,
vore dessa samhällens likställighet med städerna med avseende å väghållningsbesväret.
Det enda skäl, som med något fog syntes kunna anföras emot
detta förslag, vore det förhållande, att vägkassornas inkomster därigenom, skulle
så förminskas, att väghållningsbesväret bleve alltför betungande för de återstående
delarna av distrikten. Häremot torde dock kunna invändas, att vägkassornas
inkomster isynnerhet i de distrikt, som av den föreslagna^ reformen skulle
beröras, på grund av 1905 års ändringar i väglagen under det fåtal är, som förflutit
sedan dessa ändringar trätt i kraft, varit stadda i så rask tillväxt, att de
flerstädes givit upphov till synnerligen avsevärda och år för år växande överskott.
Tillgänglig statistik gåve tyvärr ej tillräckligt underlag för en noggrann
beräkning av huru stor minskning genom denna reform skulle inträda i distriktens
inkomster. Emellertid hade den preliminära undersökning, som styrelsen
låtit verkställa, dock givit vid handen att, även om man bortsåge ifrån den stegring
av vägfyrkarnas antal, som vore en naturlig följd av den allmänna ekonomiska
utvecklingen, så torde flerstädes någon höjning av vägskatten icke vara
att befara; och även om i några distrikt en mindre höjning av vägskatten måhända
skulle visa sig nödvändig — något som med aJl säkerhet skulle kunna
undvikas, om den här föreslagna reformen företoges i samband med en länge påyrkad
utjämning av väghållningsbesväret mellan de olika distrikten — borde
dock eu ''dylik omständighet icke få utgöra hinder för en reform, som vore nödvändig
för ernående av full rättvisa.

På grund av vad sålunda anförts hemställde styrelsen, att Ivungl. Maj:t
täcktes gå i författning om sådan ändring i väglagen, att köpingar och municipalsamhällen,
där lag om stadsplan och tomtindelning ägde tillämpning, finge ut -

skiljas ur respektive väghållningsdistrikt och med avseende å väghållningsbesväret
likställas med städerna.

De av vägstyrelser och vägstämmor anförda skäl mot denna framställning
hava av kammarkollegium sammanfattats sålunda.

Besväret att anlägga och underhålla gator vore för många av ifrågavarande
samhällen i följd av lokala förhållanden eller efter deras skatteförmåga föga avsevärt.
Överhuvud framträdde behovet av ett ordnat gatuväsende först när samhället
nätt en viss större utveckling, då ock dess ekonomiska bärkraft i samma
mån ökats. För övrigt och i allmänhet taget kunde samhällena, med sin jämförelsevis
obetydliga areala utsträckning, icke med hänsyn till gatu- och väghålJets
omfattning jämnställas med städerna, vilka hade vidsträcktare områden med
en därav betingad större och tätare utbredning av gatu- och vägnätet, likasom
även själva gatorna därstädes krävde ett dyrbarare byggnadssätt.

Men även om samhällena härutinnan vore, vad stadsförbundets styrelse
sökt göra gällande, fullkomligt likställda med städerna, borde därav icke följa,
att samhällena skulle i likhet med städerna vara fria från deltagande i det allmänna
väghållnings besväret på landet. Ty städernas av ålder åtnjutna frihet i
detta avseende kunde ej på goda grunder försvaras, då nämligen de allmänna
vägarna vore till gagn för alla landets invånare, vilka förty borde till väghållningen
i lika mån efter skattegrunden bidraga. Städernas undantagsställning i nu
berörda hänseende innebure »en sekelgammal orättvisa», vilken alltså ej borde
givas än vidare utsträckning. Tvärtom syntes utvecklingen böra gå i den riktning,
att städerna finge deltaga i den allmänna väghällningsskyldigheten på landet.
Den åberopade »dubbelbeskattningen» av samhällenas invånare — därigenom
att de å ena sidan hade att deltaga i vägunderhållet på landet men å andra
sidan finge utan bidrag av distriktens övriga väghållningsskyldiga bekosta
sina gator — erbjöde intet hållbart skäl för bifall till förslaget. Att börja
med inneslöte gatukostnaderna även avsevärda utgifter för en del anordningar,
som betingades av hänsyn till invånarnas trevnad och bekvämlighet — såsom
planteringar, vatten- och avloppsledningar m. m. — men som icke hade något
att skaffa med trafikens krav, vadan anledning ur denna synpunkt saknades att
tala om någon dubbelbeskattning. I övrigt hade den överklagade dubbelbeskattningen
sin fulla motsvarighet i nödvändigheten för landsbygdens vederbörande
väghållare att, jämte sin allmänna väghållningsskyldighet, fullgöra besväret med
byggande och underhall av sina enskilda utfartsvägar. Detta onus vore helt
visst lika, eller t. o. m. — särskilt i de norra orterna med deras långa avstånd
— vida mer betungande än samhällenas gatuhållning. Visserligen vore det förra
besväret ej obligatoriskt i samma mening som det allmänna väg- eller gatuhållet,
men å andra sidan vore det ju för vederbörande själva en privatekonomisk nödvändighet,
som icke kunde saklöst åsidosättas, och för övrigt inrymde den nya lagstiftningen
om enskilda vägar på landet även ganska vittgående lagliga förpliktelser
för jordägare i berörda avseende. Den nyss antydda motsvarigheten gällde
även ur den synpunkt, att samhällenas gator, där de ej sammanfölle med de
allmänna vägarna, knappast ägde annan betydelse än den av mera enskilda utfartsvägar
för samhällsinvånarna själva. I regel vore det nämligen endast den
genom samhället ledande huvudgatan, den förutvarande allmänna vägen, utefter
vilken samhällets bebyggande börjat, som vore av någon avsevärd betydelse för
den allmänna samfärdseln, under det alla de övriga gatorna endast kunde sägas

V^styrelser
och vagstämmor.

tillgodose strängt lokala trafikbehov. I stadsförbundets framställning både alltså

fatornas betydelse för den allmänna samfärdseln blivit ej så litet överskattad.

>å man i sammanhang härmed velat påpeka, att landsbygdens befolkning använde
samhällenas gator betydligt mera än samhällenas invånare å sin sida betjänade
sig av väghållningsdistriktens allmänna vägar, så och för såvitt^ detta
skulle innebära, att dessa vägar vore av mindre vikt för samhällenas invånare,
måste emot ett sådant påstående resas en bestämd gensaga. I de flesta fall förhölle
det sig nog så, att ett samhälle för sitt bestånd och utveckling, för sin inindustri,
handelsomsättning och tillförsel hade ett oavvisligt behov jämväl av
lämpliga landsvägskommunikationer. Därom vittnade bäst de ansträngningar,
som mångenstädes från samhällenas sida hade gjorts och gjordes i syfte att förmå
distrikten att anlägga nya vägar till dessa samhällen. Flerstädes hade också
distrikten härutinnan fått gorå uppoffringar, som icke tillnärmelsevis motsvarades
av vägskatten från respektive samhällen. Den intensivare trafiken å och den betydligare
slitningen av vägarna i samhällenas närhet orsakades i mycket stor
omfattning av transport utav råvaror till de i samhällena förlagda fabriker eller
andra industrier eller av handelsvaror till eller från samhällenas affärsmän. Samhällena
förorsakade härigenom distrikten en mångenstädes betydlig ökning i väghållningsbördan.
Om å andra sidan berörda transporter verkställdes av andra än
samhällenas egna invånare och om landsbygdens jordägare i större omfattning
begagnade vägarna till samhällena för att därstädes avsätta lantbrukets produkter,
kunde väl ej därför med något fog påstås, att det vore landsbygden, som ensidigt
eller ens till största delen skördade gagnet av meranämnda vägar. Tillförsel av
jordbruksprodukter till ett samhälle vore helt enkelt ett livsvillkor för samhällets
''befolkning. Men väl kunde det sägas, att jordbrukarna i avseende å utbytet av
sina produkter och för upphandlingen av sina förnödenheter hade den större olägenheten
så tillvida, att de för ändamålet måste underkasta sig besvär, kostnad
eller tidspillan med mer eller mindre långa resor till samhällena såsom avsättnings-
eller handelsplatser. Likaså hade samhällenas invånare i regel omedelbar
tillgång till eu del andra förmåner, såsom läkare, apotek eller dylikt, som icke
på samma sätt stode landsbygdens befolkning till buds, en omständighet, vilken i
förening med det ekonomiska uppsving, som mera livligt och verksamt gjorde sig
gällande inom samhällena, föranledde — förutom en starkare värdestegring å samhällenas
fastigheter — en fortgående inflyttning till samhällena från landsbygden
med motsvarande överföring av arbetskraft och skatteobjekt, landsbygden och i
all synnerhet jordbruket till men. Ville man för övrigt på den förmenta omständighet,
att samhällenas invånare törhända icke själva i någon avsevärd omfattning
begagnade de allmänna vägarna, grunda några anspråk på befrielse från
deltagande i deras underhåll, så borde ett liknande anspråk med lika om icke
större fog kunna frambäras av sådana landsbygdens väghållare, vilka bodde på
öar långt från fastlandet eller eljest så avsides, att de icke hade någon möjlighet
att själva använda de allmänna vägarna. Men i själva verket måste dessa, såsom
ovan anförts, direkt eller indirekt anses vara till nytta för alla landets inbyggare,
och ingen av dem borde alltså med skäl få undandraga sig att bidraga till vägarnas
underhåll. Allt sammanlagt intoge samhällena i förevarande hänseende en
sådan ställning, att det icke kunde vara rättvist eller billigt att de. på sätt nu
avsett vore, skulle få undandragas skyldighet att deltaga i landsbygdens allmäna
väghållningsbesvär. Emot en sådan reform talade framför allt dess ogynnsamma

eller t. o. r». ödesdigra inverkan på väghållningsbördan för de kvarvarande väghållningsskyldiga.
Syftet med nya väglagen hade varit att genom väghållningsskyldighetens
utsträckning till andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet
bereda jordbruket skälig lindring i besväret, och detta syfte hade ytterligare fullföljts
vid den år 1905 företagna revisionen av nämnda lag. De beskattningsföremål,
som träffades av berörda utsträckning utav väghållningsskyldigheten, vore
mest anhopade just i ifrågavarande samhällen, och det vore också från dessa, som
vägkassorna till huvudsaklig del hämtade sina intäkter av vägskatt. Skulle nu
samhällena vinna befrielse från deltagande i väghållningsbesväret på landet, bleve
väglagstiftningens omförmälda syfte givetvis i väsentlig mån förfelat. Detta så
mycket hellre som en dylik befrielse skulle ej allenast befrämja en ytterligare inflyttning
av. inkomsttagare till de nuvarande samhällena utan ock verka som en
sporre till bildande av nya sådana, även där detta icke av förhållandena i och för
sig påkallades. Påståendet att reformen icke skulle behöva vålla mera än på sin
böjd en obetydlig ökning i vägskatten för de kvarvarande saknade fog. Med
visshet kunde antagas, att ökningen i väghållniDgsbördans tyngd ofta måste bliva
för de sistnämnda högeligen kännbar. Mångenstädes måste denna börda i förening
med de på landsbygden vanligen högre skatterna bliva för vederbörande
rent av olidlig. Uppenbart vore ock, att med en sådan sakernas ordning jämväl
det allmännas intresse av vägväsendets utveckling måste bliva lidande, därigenom
att möjligheterna för åstadkommande av välbehövliga vägan!äggningar eller förbättringar
måste väsentligen förminskas. »Då man i våra dagar så ivrigt påstår
sig önska befolkningens allt starkare bosättning å den verkliga landsbygden,
synes _ ett förslag som det föreliggande, avsett att ännu mer än hittills gynna
stadsliknande samhällen på landsbygdens bekostnad, helt enkelt orimligt». .Rättvisligen
borde samhällena i någon form beredas gottgörelse för övertagande av
sådan allmän vägs underhåll, som ingått i gatumark, och från vars underhållande
respektive väghållningsd istrikt såmedelst blivit fria. För övrigt löstes frågan
enklast därigenom, att samhällena allt efter som de uppnått därför erforderlig
storlek och betydenhet finge efter prövning i varje särskilt fall bilda städer, varvid
även borde träffas en uppgörelse angående lämpligt vederlag åt respektive
väghållningsdistrikt för mistningen av samhällenas vägfyrkar. Men en så vittgående
plötslig omvälvning, som nu blivit ifrågasatt, vore ägnad att ingiva allvarliga
farhågor. Bleve den icke desto mindre genomförd, borde den rättvisligen
medföra, antingen att staten finge åtminstone till väsentligaste del övertaga väghållning
en på landet^ eller ock att städerna finge vidkännas direkt deltagande^
detta besvär, varvid ifrågavarande samhällen naturligen då måste medfölja. Men
utsikterna att få till stånd vare sig den ena eller den andra av dessa båda vittgående.
reformer vore säkerligen icke stora, och landsbygdens befolkning komme
därför i en mycket ogynnsam ställning genom ett bifall till det nu framkomna
förslaget. Åven om man överhuvud kunde ställa sig välvillig till det nu framkomna
förslaget, vore det icke lämpligt att söka giva sig in på en lösning av
frågan i och för sig. Den borde nämligen under alla förhållanden ställas i samband
med en mera genomgripande omläggning av det allmänna vägväsendet i
syfte av en jämnare fördelning av bördan, och vid en allsidig utredning av frågan
härom torde även de båda nyssnämnda alternativen komma i betraktande.

_I länsstyrelsernas utlåtanden återfinnas väsentligen enahanda skäl, som \i,änsstvrelkommit
till uttryck i stadsförbundets styrelses framställning samt vägstyrelsernas serna.

8—212103.

Kammar kollegium.

och vägstämmornas yttranden. Från ett och annat håll framföras dock vissa
förmedlande synpunkter, berörande en särskild fråga, nämligen huruvida den
åsyftade utbrytningen av samhällena lämpligen borde i ett slag omfatta alla
dylika samhällen eller göras beroende på någon särskild omständighet eller prövj
1111 (^r j varie fall för sig. I det senare alternativets riktning hava ifragasatts
olika anordningar. Enligt ett förslag borde ett samhälles utträde ur förbindelsen
med väghållningsdistriktet ankomma på beslut av samhället självt, då det
nämligen icke torde vara möjligt att generellt avgöra, om ett sådant utträde
under alla förhållanden vore för samhället önskvärt. Efter en annan mening
vore lämpligast att indela samhällena i två klasser alltefter den olika graden av
o-atuväsendets utveckling. För den ena klassen borde väglagens^ bestämmelser
kunna gälla utan förändring. Med avseende å den andra klassen åter syntes den
mest tillfredsställande lösningen vinnas därigenom, att orten finge utgöra ett särskilt
väghållningsdistrikt. Klassindelningen skulle helt och hållet överlämnas
åt Kungl. Maj:t. Från ett tredje håll uttalas, att samhällenas likställande utan
vidare med städerna i avseende å väghållningsbesväret visserligen vore den enda
fullt rättvisa och även mest praktiska anordningen, men att det måhända kunde
vara lämpligare om frågan beträffande varje samhälle för sig finge ankomma på
prövning av Kungl. Maj:t, I sådan händelse bleve Kungl. Maj:t i tillfälle att,
såsom nu torde ske då område från landsbygden införlivades med en stad pröva
de särskilda villkor, under vilka en skilsmässa borde äga rum. Tvivelaktigt
kunde val också vara, om för alla samhällen av här ifrågavarande slag en fullständig
skilsmässa frän motsvarande väghållningsdistrikt vore för närvarande
lämplig ur samhällets egen eller det allmännas synpunkt. Frågans ordnande på
sålunda antytt sätt skulle måhända också vara lättare att genomföra än en lagstiftning
om en allmän utbrytning av samhällena över hela landet.

Till sist angivna mening anknyter sig ett av kammarkollegium avgivet
och närmare utformat medlingsförslag. Till utvecklande av sin ståndpunkt har
kollegium anfört huvudsakligen följande. . 0

Ilen av styrelsen för svenska stadsförbundet gjorda framställning om ifrågavarande
samhällens urskiljande från väghallningsdistrikten kunde närmast sägas
avse rättighet för dessa samhällen att bilda egna väghållningsdistrikt. En dylik
anordning åter kunde tänkas genomförd antingen därigenom att, på sätt fram*
ställningen jämväl uttryckligen angåve sig åsyfta, samhällena i förevarande hänseende
likställdes med städerna, vilkas undantagsställning i förevarande hänseende
just kunde sägas bestå i rättigheten att utgöra egna väghållningsdistrikt och
vilkas vägväsen reglerades av stadgandena i 25 kap. byggningabalken och andra
äldre allmänna eller lokala föreskrifter, eller ock på det sätt, att samhällena berättigades
att vart för sig bilda egna distrikt men i övrigt med avseende å vägväsendet
inom sina områden fortfarande bleve underkastade väglagens bestämmelser.
I huvudsak och särskilt ur den synpunkt, som i de ärendet avgivna yttranden
företrädesvis gjort sig gällande, nämligen reformens verkningar med avseende
å väghållningsbördans skäliga utjämning och fördelning, förhölle sig de
båda alternativen tydligen så gott som alldeles på sammansätt och valet dem
emellan kunde i detta hänseende alltså vara skäligen likgiltigt. Huruvida ur
andra synpunkter det ena eller andra borde äga företräde, vore en underordnad
fråga. Såsom huvudskäl för framställningen om en allmän utbrytning av ifrågavarande
samhällen från den Övriga landsbygden med avseende å väghållnings -

besväret hade stadsförbundets styrelse åberopat det orättvisa och oegentliga i det
förhållande, att samhällena, ehuru i avseende å gatuhållningen fullt jämnställda
med städerna, vilka vore befriade från deltagande i den allmänna väghållningen
på landet, vore i fullt mått underkastade jämväl sistnämnda besvär och därigenom
betungande av en verklig dubbelbeskattning. Gatuhållningen och väghållningsskyldigheten
förmenades alltså vara arter av ett och samma besvär och rimligtvis
höra utesluta varandra i den mening, att bådadera på en gång icke borde
kunna i fullt mätt påläggas. Det vore väl oförnekligt, att samhällena i avseende
å sin gatuhållningsskyblyghet vore efter nu gällande lagstiftning likställda med
städernn. . Och^ både städerna på grund av sin gatuhållningsskyldighet ansetts
höra befrias ^ från deltagande i landsbygdens väghållningsbesvär, så borde följdriktigheten
fordra, att även samhällena finge åtnjuta eu sådan befrielse. Men
vore det i själva verket så, att städernas frihet i nämnda avseende hade sin
rationella grund i gatuhållningsskyJdigheten? Yore det med andra ord hänsyn
till den eljest uppkommande »dubbelbeskattningen», som motiveyat städernas undantagsställning
härutinnan? Detta kunde måhända betvivlas. Åtminstone vore det
icke uteslut et,_ att denna undantagsställning snarare vilade på historiska grunder,
föreställningar från tider, då stadsmannanäringen ansågs böra på alla sätt
omhuldas från det allmännas sida, än den kunde anses hava varit betingad av
rättsliga synpunkter d. v. s. hänsyn till den åsyftade »dubbelbeskattningen».
Överhuvud vore det efter kollega uppfattning icke obefogat att sätta i fråga,
huruvida en verklig »dubbelbeskattning» finge anses föreligga därigenom, att ett
samhälle på samma gång hölle sina egna gator och efter i allmänhet gällande
grunder bidroge till de allmänna vägarnas hållande. Det förefölle med andra
ord ingalunda så oomtvistligt, att gator och allmänna vägar vore jämnställda
begrepp, så att de förra lika mycket som de senare skulle uteslutande betjäna
den allmänna trafiken. Gatorna tillgodosåge i allmänhet till övervägande grad
de strängt lokala trafikbehoven, många av dem kunde egentligen icke ha nåo-on
annan betydelse för samfärdseln än såsom varande tomtägarnas utfartsvägar.
I mindre samhällen vore det väl endast huvudgatan -— den förutvarande allmänna
vägen — som spelade någon roll för den allmänna trafiken. Gatornas anläggningssätt
betingades också i ganska viktig mån av andra hänsyn än samfärdseln:
samhällshygien, bekvämlighets- och estetiska synpuukter,osom naturligtvis endast
kunde ha betydelse för samhällenas egna invånare. Å andra sidan måste de
allmänna vägarna otvivelaktigt anses vara till nytta för alla landets inbyggare,
utan åtskillnad mellan städerna eller samhällena å ena samt landsbygden å andra
sidan, även om det till övervägande del vore landsbygdens befolkning, som begagnade
vägarna. För sin tillförsel och handelsomsättning, ja för hela sin ekonomiska
utveckling torde städerna och samhällena lika litet som landsbygden
kunna undvara de landsvägsförbindelser, som ej ersattes med ännu mer effektiva
kommunikationer. Under sådana förhållanden förefölle det kollegium, som om
man på bedömandet av den nu föreliggande frågan icke borde uteslutande eller
ens i någon ^ avgörande grad anlägga. den så att säga mera rättsliga synpunkt,
vartill den åberopade likheten mellan ifrågavarande samhällen och städerna onekligen
in mode, utan taga hänsyn jämväl till andra här inverkande omständigheter,
vad som härvid alldeles särskilt påkallade beaktande vore den frågan, huru en sådan
reform som den föreslagna, vilken ginge ut på ett allmänt och ovillkorligt lösgörande
^ av samhällena från väghållningsbesväret på landet, skulle komma att
verka på väghållningsbördan och dess fördelning.

1 sådant avseende redogör kollegium för en på närmare angivet material
grundad statistisk undersökning och kommer därvid till väsentligen följande

resultat.^.^ förhållandena nu kunde överblickas, skulle landsbygdens förlust i
väfffvrkar genom samhällenas utbrytning ur distrikten röra sig om högst tio procent
av vägfyrktalet i dess helhet. Förlusten drabbade emellertid naturligtvis de
särskilda distrikten högst ojämnt; för 95 distrikt beträffande vilka uppgifter förese,
utgjorde procenttalet av samhällenas vägfyrkar, genomsnittligt for aren
1908—1910, i förhållande till distriktens vägfyrktal:

inom	21	distrikt
	18	>	över	5	men
7>	34	»		10	2>
)	13			20	2>
	6		2-	30	2>
	1	3>		40	»
	1	»		60	7>
>	1	T>

högst 5 procent

» 20

» 30 »

» 40 >

» 50 »

» 70 »

» 94 »

Å andra sidan kunde, efter närvarande förhållanden, väghållningsdistriktens
vinst genom minskat vägunderhåll i följd av samhällenas utbrytning icke
gärna överstiga två procent av distriktens hela underhållskostnad.

Enligt tillgängliga uppgifter för 81 distrikt skulle, bedömt i allmänhet
efter genomsnittsförhållandet för åren 1908—1910, vägskatten per vägfyrk för
andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet, om motsvarande samhällen vant
utbrutna, i 5 distrikt kunnat minskas, i 9 distrikt icke behövt okas men inom
övriga distrikt måst ökas med följande belopp, nämligen:

i 17 distrikt 1 öre

»12 » 2 »

»8 » 3 »

» 7 » 4 »

» 1 » 5 »

3 4 » 6 »

>4 » 7 »

3 2 » 8 »

i 4 distrikt	9 öre
3 1 3	10 3
3 2 3	12 3
3 1 3	15 3
3 1 3	16 3
3 1 3	19 3
3 1 3	23 3
3 1 3	30 3

Av dessa siffror — yttrar kollegium vidare — kunde det visserligen synas,
som om verkningarna i förevarande hänseende av samhällenas utbrytning
skulle kunna antagas bliva föga avsevärda, och att hänsyn till desamma alltså
icke skäligen borde få utgöra hinder för ett allmänt genomförande av en sådan
utbrytning Emellertid bjöde nog försiktigheten att icke härvid räkna alltför
optimistiskt. Uppgifter saknades för en del distrikt, och för de Övriga vore beräkningarna
grundade endast på de mera tillfälliga förhallandena under en relativt
kort period. Vidare borde erinras, att en ökning i vägskatten varken absolut
eller relativt behövde vara betydande för att göra sig kännbar, om nämligen
vägskatten förut vore jämförelsevis hög, vilket ju vore förhållandet inom
ganska många av ovan avsedda distrikt. Ej heller borde man alldeles frånse

(il

det förhållande, att de väghållningsskyldiga kunde vara av andra utskylder i
synnerlig man betungade. Slutligen syntes man icke kunna undgå att taga hänsyn
till den alltjämt och raskt fortgående bildningen av nya samhällen av ifrågavarande
slag, vilken företeelse, efter en lagändring i här avsedda syftet, givetvis
måste vara ägnad att efter hand orsaka en alltmer ökad förskjutning av vägbördan
över på den egentliga landsbygden. Den beräknade ökningen träffade för
övrigt icke företrädesvis de bättre ställda distrikten utan minst lika mycket de
mera betungade. Detta förhållande antydde, att man icke, såsom i vederbörandes
yttranden från vissa håll uttalats, av den ifrågasatta reformen skulle hava
att förvänta någon bättre utjämning av vägbördan mellan de olika distrikten.

För sin del vågade kollegium icke utgå från annan förutsättning, än att en allmän
utbrytning av samhällena från motsvarande distrikt skulle just för åtskilliga
av de redan förut mera betungade distrikten om än icke i den utsträckning,
som uttalandena från vägstyrelser och vägstämmor läte förmoda, förorsaka en avsevärd
ökning i väghållningsbördans tyngd. Vid sådant förhållande och då, såsom
i det föregående uttalats, städernas frihet från deltagande i det allmänna
väghållningsbesväret på landet ur materiellt rättslig synpunkt kunde vara omtvistlig,
förefölle det betänkligt att nu i ett slag utsträcka denna frihet även till
de ifrågavarande många samhällena. Det syntes ock kunna befaras, att frågans
framförande med sådana dimensioner skulle komma att föranleda dess sammankoppling
med ännu mera svårlösta frågor om mera omvälvande förändringar av
vägväsendet — såsom angående en revision av bestämmelserna om nämnda frihet,
angående statens övertagande av väghållet eller eljest om en mera genomgripande v
utjämning av besväret — varigenom säkerligen skulle för lång tid undanskjutas
vad som dock efter kollega åsikt lämpligen kunde och borde i mindre omfattning
åtgöras i den föreliggande framställningens allmänna syfte. Ett rent avslag å
samma framställning skulle nämligen efter kollega åsikt icke vara förenligt med
billig hänsyn till samhällenas genom stadsplanelagen framtvungna likställighet
med städerna i avseende å gatuväsendet, vilken för dem ej sällan medförde betungande
förpliktelser. Den mindre långt gående anordning, som kollegium härvid
tänkt sig, skulle hänföra sig till ett medgivande för samhälle att, där sådant
kunde ske utan förnärmande av andra partens, d. v. s. det övriga distriktets, skäligen
berättigade intresse, utsöndras därifrån och bilda egen samfällighet för vägväsendet
inom sitt område. Förutsättningen skulle alltså vara den, antingen att
båda parterna kunde ena sig om skilsmässan eller att. i brist av sådant åsämjande,
distriktets ställning prövades även efter utbrytningen icke skola bliva synnerligen
betungad. _ Det syntes i avseende härå icke vara tillräckligt att fordra,
att själva utbrytningen i och för sig icke skulle åstadkomma för distriktet en
väsentligen försämrad ställning. Detta skulle med andra ord innebära, att utbrytningen
icke borde få mot distriktets bestridande äga rum i något fall, där
distriktet visades redan förut hava en synnerligen dryg väghållningsbörda. Huruvida
man å andra sidan, i brist av en överenskommelse, vilken naturligen uteslöte
varje anledning till behov av bestämmelser härom, borde såsom förutsättning
kunna kräva, att samhället skulle visas vara i någon större grad betungat
av sitt gatuhållningsbesvär, syntes kunna vara mera omtvistligt, men förefölle
det kollegium, som om man icke nödvändigt skulle behöva uppställa en sådan
fordran. Givetvis borde prövningen i varje fall tillhöra Kungl. Maj:t. Det kunde
tilläventyrs synas, som om föga skulle vara vunnet med en lagstiftning av nu

angivna innehåll, då redan under nu gällande ordning möjligheter icke saknades
för° samhällena att efter prövning i varje särskilt fall få lösgöra sig från distrikten
Det vore ju, kunde man säga, samhällena obetaget att vart för sig söka
vinna stadsrättigheter, och för övrigt lade väglagen med sm nuvarande lydelse
icke något formellt hinder i vägen för samhällena att fa bilda egna yäghallnmgsdistrikt
i den mån frågor om ändring i distriktsindelnmgen överhuvud enligt
samma'' lag kunde förekomma. Häremot framställde sig först och främst den erinran.
att endast ett mycket ringa antal av ifrågavarande samhällen genom sm
storlek och ekonomiska bärkraft innehade förutsättningar för att fa bilda stader.
Det stora flertalet saknade betingelser ens för att få utgöra egna kommuner.
Vidare och vad anginge möjligheten för samhällena att fa utgöra egna vaghallningsdistrikt
enligt väglagen syntes en sådan anordning, ehuru icke formellt obehörig
dock otvivelaktigt vara i strid mot lagens syfte att bereda, utjåmning av
besväret, och då för övrigt distriktsindelnmgen enligt lagens bestämmelser icke
kunde rubbas annat än i sammanhang med ny vägdelmng, skulle i allt tall möjligheten
för ett samhälle att på denna väg vinna den åsyftade förmanen överhuvud
tao-et vara mer eller mindre långt avlägsen. Med kollega förslag åter
skulle öppnas en möjlighet till utbrytning åtminstone for ett stort antal samhällen,
även bland de mindre, och den praktiska betydelsen av detta förslag torde
fördenskull icke böra underskattas. Som ett jämförelsevis viktigt moment i forslaget
påpekade kollegium, att det beredde utrymme för en fri överenskommelse
om skilsmässa mellan samhälle och distrikt. I ärendet saknades icke heller omständigheter,
tydande på, att utsikterna för sådan överenskommelse i stort sett

icke skulle vara så mörka, som man kunde hava anledning att föreställa sig.

Vid ett ordnande av utbrytningsfrågan på sätt kollegium sålunda foreslao-it
torde för varje särskilt fall i sammanhang med nådigt beslut i huvudfrågan
även böra av Kungl. Maj:t bestämmas de närmare villkoren för upplösning av
gemensamheten mellan samhället och distriktet blågrå allmängiltiga detaljerade
regler om dessa villkor syntes, i anseende till de vitt skiljaktiga foihallanden,
POm i olika fall här kunde möta, knappast höra uppställas, utan torde det hora
få bero i första rummet på överenskommelse och i brist darav pa en skalighetsnrövning
vad som därvid borde fastställas till efterrättelse, b erfarandet torde
med andra ord böra bliva detsamma, som nu ägde rum i avseende a frågor om
överflyttning av område från landsbygd till sta,d._ _ ,. , , ....

Beträffande ett utbrutet samhälles ställning såsom självständig enhet för
väghållnings besväret ansåg kollegium på andragna skäl lämpligast, att samhallet
herde anses lika med stad och följaktligen icke såsom vaghallnmgsdistrikt enligt

vaglagem^ grundbestämmelsen vid en ny lagstiftning i ämnet skulle alltså

enligt kammarkollegii förslag hava följande innehall. , , ,

Finnes köping eller annat samhälle å landet, där lagen angående stadsplan
och tomtindelning den 31 augusti 190, äger tillämpning, kunna utan att
sådant efter Kungl. Maj:ts prövning skulle lända till märkligt men för det vag
hållningsdistrikt, dit samhället hör, från distriktet avskiljas, eller ^ ,0''''’eri.e^r
kommelse om sådan skilsmässa mellan samhället och distriktet traffats, aoer
Kungl. Maj:t på samhällets därom gjorda ansökning förordna, att samhallet m
på de villkor Kungl. Maj:t därvid finner skäligt bestämma, från distriktet utbry -

till

sig.

f öiatt -

tas. Sådan utbrytning må emellertid ej mot distriktets bestridande medgivas i
något tall, där distriktet förut är av väghållningsbesväret synnerligen betungat.

= , r:l(7;i1n ''lar härefter varit föremål för behandling vid stadsförbundets kon- Städsförbungress
ar i» 11. därvid beslöts följande genom styrelsen sedermera med underdånig (leta kongress
skrivelse till Kungl. Maj:t överbringade uttalande. ml

»Ehuru den framställning om köpingarnas och municipalsamhällenas utbrytning
ur väghållnmgsdistrikten, som av förbundets styrelse riktats till Kungl.
hlaj:t, enligt kongressens uppfattning innebär den rättvisaste lösningen av föreliggande
fråga, vill kongressen dock, med hänsyn till vikten av denna fråo-as
snara lösning, uttala sig för bifall till det förslag om dylik utbrytning efter prövning
iovarje särskilt fall, som i Kungl. kammarkollegii utlåtande av den 28 april
detta ar framställts. Kongressen vill jämväl betona betydelsen av, att vid denna
provning i främsta rummet hänsyn tages till samhällenas befogade krav att betrias
från den betungande dubbelbeskattning, som deras deltagande i det allmänna
väghållningsbesväret innebär.»

Under kongressens förhandlingar i ämnet framfördes mot kollega förslag,
vilket kongressen emellertid såsom nyss nämnts av opportunitetsskäl anslöt
en de! anmärkningar. Mot kollega motivering, för såvitt den rörde grunden
städernas frihet från deltagande i väghållningsbesväret på landet, framhölls,
här icke vore fråga om något verkligt, på historisk grund vilande privilegium,
beroende på att stadsmannanäringarna förr ansågos böra kräva det allmännas
särskilda understöd. . Städernas undantagsställning vore visserligen historiskt
grundad men på såväl historiskt som praktiskt goda skäl. Det torde icke kunna
uppvisas en enda historisk urkund, som visade, att deras frihet i omförmälda avseende
betraktats som ett verkligt privilegium. Dä städerna utgjorde särskilda
judicielia enheter, och da vidare, jorden inom städernas gränser icke var satt i
mantal, hade det fallit sig naturligt att betrakta stadskommunen liksom häradet
såsom ett väghållningsdistrikt för sig. De ofta långa vägarna inom städernas
gränser utom de egentliga gatorna krävde ett underhåll, som icke var mindre betungande
än landsbygdens väghållningsbesvär. I än högre grad vore detta fallet
numera, da städernas gatuhållning alldeles säkert vore långt dyrbarare än landsbygdens
hela väghållningsbesvär. Gatuhållningen vore därjämte, såväl enligt lagens
stadgande som rent praktiskt sett, av fullständigt lika stor allmän''"betydeise
som väghållningen. Gatorna tjänade samma ändamål som vägarna. Om
ett samhälle därför nödgades vidkännas utgifter för såväl sina egna gator som de
allmänna vägarna utom sitt område, kunde man med fog tala om en verklig
dubbelbeskattning. . Då kollega förslag avsåge, att utbrytning av samhälle —
med mindre särskild överenskommelse vore träffad — icke skulle kunna få ä°-a
rum, där väghållmngsdistriktet redan förut vore av väghållningsbesvär synneriigen
betungat, sa innebure detta, att de samhällen, som tillhörde distrikt med
hög vägskatt och dä,r alltså det orättvisa i det nuvarande tillståndet starkast
aamträdde, icke skulle kunna utbrytas, och häri läge den största svagheten i
kollega förslag. För övrigt kunde förslaget, som syntes hava räknat endast med
redan nu existerande samhällen men icke ägnat uppmärksamhet åt den på grund
f-n ,.1Ddu?trieils uppblomstring alltjämt fortgående bildningen av nya samhällen, i
tillämpningen lätt leda därhän, att inom ett och samma väghållningsdistrikt ett
samhälle, som. kommit. med sin framställning medan distriktet ännu var i en
bättre ekonomisk situation, kunde vinna utbrytning, men ett annat samhälle, som

Alternativ förslag.

tillkommit senare, dä distriktet kunde finnas hava blivit mera betungat, på grund

därav måste gå miste om utbrytningsförmånen.

I sin förutnämnda framställning har stadsförbundets styrelse alternativt
för den händelse dess hemställan i själva huvudfrågan icke skulle komma att
föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd, anhållit om vidtagande av sådan ändring
i väglagen, att den från köpingar och municipalsamhällen, dar lagen om stadsplan
och tomtindelning vore gällande, utgående vägskatten i första rummet genom
samhällets försorg användes till underhåll av samhällets gator, sa att endast vad
som därefter återstode redovisades till vägkassan. Aven om, yttrade styrelsen,
härigenom icke full rättvisa kunde anses uppnådd, skulle dock denna reform innebära
en högst avsevärd lättnad i dessa samhällens utgifter för de allmänna trafik
lederna. Såsom framginge av en vid ansökningsskriften fogad sammanstalln ng
av vägskattens och gatukostnadernas storlek i de samhallen, tran vilka tillforlit
liga och jämförbara uppgifter i detta hänseende förelage, utgjorde i dessa samhällen
medelsiffran för gatuunderhåll 4,495 kronor 14 öre samt för vagskatten
5,196 kronor 12 öre, vadan till distriktens förmån skulle återstå ett overskott av

i m e cle lfa 1^ ^ aJ 0 _ _ ku o no ^ a ^ . vederbörande ortsmyndigheters yttranden rönt ett ännu
mindre gynnsamt mottagande än själva huvudförslaget om samhällenas fullständiga
ut|?g^infu^dnskäiom0t föl?laget har därvid anförts, att om samhällena skulle
berättigas att i första hand använda den från dem utgående vagskatten till bestridande
av sina gatukostnader, över vilka de ju enrådigt bestämde, sadant skulle
uppmuntra till en illojal strävan att på sådana kostnader förbruka sa mycket som
möjligt av vägs katten, med den påföljd att mahända eller säkerligen i de flesta
fall intet återstode till godo för vägkassan. I huvudsak skulle alltså anordning n
kommaatt verka på samma sätt förn en fullständig skilsmässa.. Aven om man
finge tänka sig en sådan anordning, att gatukostnadernas belopp icke skulle b
av samhällenas eget beprövande och dispositioner utan ankomma pa någon uppskattning,
vore dft i allt fall, och häri läge grundfelet, förenat med forsta svårighet
aft objektivt och rättvist bestämma, vilken kostnad gatuvasendet inom sam
hället i verkligheten finge anses draga. A ena sidan vore vagskatten fullt objektivt
bestämd, men avdraget för gatukostnaderna däremot icke. Och opartiskheten
och tillförlitligheten av en värdering utav dessa kostnader torde nog komma att
ifrågasättas. I vane fäll skulle den åsyftade anordningen alltså vara agnad att
medföra tvister och förvecklingar mellan parterna. För övrigt anmarktes såsom
en påfallande oegentlighet, att samhällenas väghållningsskyldiga invånare, oaktat
kanske ingen vägskatt från samhället inginge till distriktets vagkassa, ändock
skulle på distriktets vägstämmor föra talan och rösta för hela sitt vagfyr .
Uppenbart obilligt vore ock, att distriktets Övriga vägha lmngsskyldiga, i den
män ingen vägskatt vidare från samhällena mflöte, taktiskt finge ensamma an
svara för återbetalning av den gemensamma vågbalans skulder; På pekades,

att en bestämmelse om, att samhällets vägska-tt i forsta hand finge
sponeras för dess gatukostnader, vore stridande mot stadsplanelagen, enligt vilken
kostnaderna för gators anläggning och underhåll skulle drabba hela samhälle!

ooh icke ensamt dem, som betalade vägskatt.

Bland dem, som sålunda rent avstyrkt förslaget, har detsamma i allmänhet
betecknats såsom synnerligen olämpligt; och ej sällan heter det, att, om o

huvud taffet någonting skall åtgöras i framställningens allmänna syfte, samhällenas
fullständiga utbrytande från väghållningsdistrikten vore vida att föredraga.

fän mellanställning har intagits av en. icke så fåtalig meningsgrupp vilken
ansett en anordning i det alternativa förslagets riktning men mindre lån^t
gående och begränsad genom lämpliga garantier till skydd för distriktets berältigade
intresse gent emot samhället kunna vara att förorda. Man har härvid avsett,
_ att det gemensamma distriktet för att bereda samhället en skälig ansedd
lindring i den överklagade dubbelbeskattningen skulle i en eller annan form bidraga
till samhällets gatukostnader. Flera olika förslag härutinnan hava framburits.
Magra ha gatt därpå ut, att vägkassan skulle direkt påtaga sig underhållet
av samhällets huvudgator eller i allmänhet dem, som för genomgangstrafii
ef, Tore företrädesvis behövliga. Enligt andra förslag skulle vägkassan till samhället
årligen betala vissa procent av verkliga gatukostnaden i dess helhet, dock
ej over vissa procent av den från samhällena utgående vägskatten eller ock ett
visst maximum för gatuunderhållet per längdmeter. Ett tredje förslag åsyftar,
att vagkassan skulle till samhället återbära vad av den därifrån influtna vägskatten
kunde återstå, sedan vägkassans samtliga utgiftsbehov först blivit tillgodosedda.
I alla dessa fall skulle alltså vägskatten först oavkortad ingå till
vagkassan. Vanligen synes man dock ansett, att samhällena skulle få innehålla
denna vagskatt Undantagsvis har man velat medgiva till och med hela vägskattens
innehållande om sadant för gatukostnadernas gäldande vore behövligt men
endast under förbehåll, att till garanti mot dessa kostnaders godtyckliga uppstegring,
dithörande utgiftsbehov finge i varje fall antingen prövas och fastställas
fy stamma elie.r länsstyrelse eller ock bestämmas genom en uppskattning av
särskild namnd enligt 4i § väglagen. Lämpligast och enligt fleras åsikt innebälande
den enda möjligheten för en anordning i det alternativa förslagets syfte
har emellertid ansetts vara att under alla förhållanden begränsa samhällets rätt
i „förevarande hänseende till erhållande av en viss del av den från samhället utgående
vagskatten Denna andel har i olika förslag angivits mycket olika, växlande
mellan lägst 15 och högst 75 procent. Förhållandet har uttryckts även
omvänt sa, att samhällena endast skulle behöva betala respektive 85—25 procent
av„ w 1f°m distnktet elJest utgående vägskatten per vägfyrk. Man synes i allmänhet
hava avsett, att procenttalet borde vara lika för alla samhällen, men enligt
en annan mening skulle det bero på prövning i varje särskilt fall och jämväl
kunna vaxla efter ändrade förhållanden. J

,, dck® h,eller kammarkollegium har funnit sig kunna understödja omförmälda
alteinativforslag. Däremot har kollegium, för den händelse dess förslag i huvudfrågan
icke skulle vinna beaktande, tänkt sig en mindre vittgående anordning i
det nyssnämnda alternativets riktning på det sätt, att ett samhälle skulle kunna
under vissa, förutsättningar tillerkännas förmånen av ett lämpligt bidrag ur distriktets
vägkassa till bestridande av.sina gatukostnader. Frågan härom skulle
ankomnia i första hand på distriktets eget medgivande och, i brist därav, på prövning
och avgörande i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t, och förutsättningen för
ett medgivande skulle i senare fallet vara en prövning att åtgärden icke lände
till märkligt men för distriktets ekonomi. Det läge i sakens natur, att bidraget
icke i något fall borde fa stiga sa högt som till beloppet av den från samhället
utgående vagskatten, enär eljest anordningen bleve så gott som liktydig med samhällets
fullständiga utbrytning. En begränsning av bidragets maximum, exempel 9—212153.

vis till hälften eller två tredjedelar av nämnda vägskatt torde därför behöva fastställa*
Å andra sidan torde bidraget icke heller böra fa Tätta sig efter de taktiska
gatukostnadernas årligen växlande belopp, vilka ju vore beroende ensamt pa
samhällenas egna, så att säga godtyckliga förfogande utan fixeras till ett konstant
belopp, motsvarande antagliga årliga medeltalet for någon lämplig längre
period av nämnda gatukostnader, sådant detta medeltal vore genom särskild uppskattning
utrönt. Det ville jämväl synas som om äv<m bär till skydd. för^ distriktets
berättigade intresse, en begränsning borde ske pa det sätt att bidraget
icke finge överskjuta en viss kvotdel, till exempel hälften eller tva tredjedelar av
berörda medeltal. Omförmälda uppskattning torde hora ankomma pa en för andamålet
utsedd nämnd. Med iakttagande i fråga om nämndens sammansättning att
representanter för såväl distriktet som samhället däri borde till lika antal for
vardera parten hava plats samt nämndens ordförande tillsättas av lansstyrelsen,
torde formerna för detta institut i övrigt och i tillämpliga delar kunna anpassas
efter de om särskild nämnd enligt väglagen gällande bestämmelser Uppskattningen
torde böra lända till efterrättelse intill dess väsentligen forandrade forhållanden
kunde föranleda ny sådan. , ,

Sitt alternativförslag har kollegium i överensstämmelse härmed samman På

överenskommelse mellan samhälle och det väghållningsdistrikt, dit samhället
hör. eller, i brist av sådan överenskommelse, på Kungl. Maj :ts provning
efter samhällets därom gjorda ansökning må ankomma, huruvida samhälle!, må
berättigas att såsom bidrag till sina gatukostnader av distriktets vagkassa erhålla
visst årligt belopp. Detta belopp ma ej, med mindre distriktet sadant medgiver,
överstiga viss kvotdel av den från samhället utgående vägskatten och ej heller
av berörda gatukostnader. I och för bestämmandet av dessa senare skall uppskattning
ske genom särskild nämnd. ^

Vid pröfning, som nyss är sagd, skall tillses, att distriktet icke genom

denna utbetalning märkligen betungas.»

Vägkommie- Angående förhållandet mellan vägfyrktalet för å ena sidan sam sionen.

Allena och å andra sidan den egentliga landsbygden inom varje särskilt
landstingsområde har vägkommissionen åberopat på 1913 års statistik grundade
uppgifter, vilka finnas återgivna i del 2 av kommissionens betänkande
(sid. 52) såsom bilaga 2 tab. II c.

Kommissionen har för egen del vidare anfört:

»Jämför man nu kammarkollegii utredning, som hänför sig till den nuvarande
distriktsindelningen och omfattar 350 undersökta distrikt, med nyssnämnda
tabell angående landstingsdistrikten, allt i vad rörer förlusten i vägfyrkar genom
samhällenas utbrytning och sett efter förhandenvarande förhållanden, sa er hålles
följande översikt.

Antal distrikt med mot-stående förlustprocent.
Av nuvarande och under-sökta 350 distrikt.	Av de före-slagna 25 landstings-distrikten.
255	0
21	12
18	5
34	7
13	0
6	1
1	0
0	0
1	0
0	0
0	0
1	0
350	25

Skala för förlust av vägfyrkar genom samhällenas utbrytning.

Ingen förlust...........

Förlust högst 5 procent......

över 5 men högst 10 procent

>	10 . >	20
)	20 >	30
>	30 . >	40
»	40 > >	50
i	50 > >	60
t	GO »	70
>	70 > >	80
»	80 >	90
>	90 procent .

Summa

. Härav framgår, att den föreslagna omläggningen av distrikten till hela
landstingsområden skulle betydligt utjämna och förmildra verkningarna av den
här ifrågavarande reformen: samhällenas fullständiga utbrytning från väghållningsdistrikten
på den rena landsbygden. Betecknande är, att under det en sådan
utbrytning under nuvarande distriktsförhållanden skulle lämna det stora flertalet
distrikt fullkomligt oberörda, för att så mycket mer och så mycket ojämnare
komma att belasta de återstående, utbrytningens verkningar i sådant avseende
skulle under den nya ordningen komma att fördela sig på samtliga landstingsdistnkt.
Och medan förlusten i vägfyrkar i förra fallet skulle kunna nå upp till
en så ^hög siffra, att endast en obetydlig del av distriktets samtliga vägfyrkar
stode åter, skulle vad landstingsdistrikten angår motsvarande maximum stanna
vid 33 procent, ett maximum, som tillika träffade just det allra bäst — och exceptionellt
väl — situerade distriktet i hela riket, nämligen Stockholms län. Jämväl
bör märkas, att utbrytningen efter nuvarande förhållanden skulle komma att
verka en utjämning mellan de särskilda landstingsdistrikten, vilket finner sin förklaring
däri, att den största avgången av beskattningsföremål företrädesvis skulle
träffa de minst betungade bland nämnda distrikt.

Emellertid förekommer i kommissionens förslag ännu ett moment av största
betydelse för genomförbarheten av ifrågavarande reform, nämligen en väsentlig
omläggning av systemet för statens bidrag till väghållningen, särskilt vad angår
vägunderhållet, ^ som representerar den huvudsakliga och tillika mera permanenta
delen av väghållningsoördan. Kommissionens förslag härutinnan avser, såsom i

det föli ande skall närmare utvecklas, en ökning av det nuvarande ordinarie underhållsbidraget
från 15 till 20 procent, att. beräknas jämväl a vinterväghallnmgen,
och i sammanhang därmed en progressiv anordning, sa att bidraget ytterligare
kan ökas i visst förhållande till underhållsbördans relativa storlek. Av bilaga 2
tab II c får man en föreställning om verkningarna av detta forändrade bidragssystem
lust gent emot ett allmänt utskiljande av ifrågavarande sambalien från
den nya ordningens väghållningsdistrikt. Med utgångspunkt från landstmgsdistrikten
såsom väghållningsenbeter äro jämförelser har uppdragna mellan olika
alternativ, nämligen allt eftersom förutsättningen är att samhällelig kvarsta och
statsbidraget utgår på samma sätt som nu, att samhällena kvarsta, men statsbidraget
beräknas efter kommissionens system eller att samhällena utbrytas och
statsbidraget lägges efter nämnda system. Det är påfallande i huru hog grad
systemet förmår att undanröja olägenheterna av samhällenas utbildning med hänsyn
till väghållningstungan för de kvarvarande delarna av respektive landstingsdistrikt.
Särskilt beaktansvärt, för att icke säga överraskande ar att just for
sådana distrikt, vilkas vägunderhåll per vägfyrk städer sig. relativt drygast en
genom samhällenas utbrytning orsakad avgång, av beskattningsforemal intill en
viss gräns, som praktiskt taget är utesluten, icke kan bliva sa betydande, att
icke distriktet i allt fäll, jämfört med situationen om samhällena kvarstått och
statsbidraget utgått efter samma grunder som nu, skulle vinna någon förbättring
genom det i följd av utbrytningen ökade statsbidraget. Om a andra sidan de
endast medelmåttigt eller än mindre belastade distrikten skulle genom förändringen
i trots av det förhöjda statsbidraget, kunna fa vidkännas någon ökning i
sin°vägunderhållsbörda, så innebure detta ur utjämmngssynpunkt ingenting oegentligt.
Emellertid skulle, att döma av 1913 års vägstatistik, ett dylikt förhållande
inträffa allenast i fråga om ett enda landstingsdistrikt, nämligen Stockholms lans,
det redan nu allra bäst ställda av dem alla, och bleve ökningen till och med har
ganska obetydlig (2,i öre per vägfyrk efter nämnda ars statistik) — Au kan det
visserligen sägas, att fördelarna för distrikten av det förändrade.statsbidragssystemet
i betydlig mån komma att neutraliseras genom en samtidigt vidtagen utsöndring
av samhällena från landsbygdens väghållningsskyldighet Men utom det
att denna invändning icke håller streck beträffande alla de distrikt, som endast
i ringa mån beröras av nämnda utsöndring, och till dessa äro att hänföra åtminstone
de tolv landstingsområden, där minskningen i vägfyrkar genom samhällenas
avskiljande skulle stanna vid högst 5 procent, vill kommissionen framhålla, hurusom
dess förslag till omläggning av .statsbidragssystemet i ej ringa man vant
betingat just av hänsyn att bereda möjlighet till en sådan lösning av »samhalle nas

vägfråga», som här avses. . f___

Kommissionen är nämligen av den uppfattning, att stadsförbundets framställning
i själva huvudfrågan bör vinna avseende, så framt ej alltför svara olägenheter
må antagas bliva följden därav. Bestämmande för den av kommissionen
sålunda intagna ståndpunkt har varit det obestridliga förhållandet, att samhällena
o-enom den härutinnan tvingande stadsplanelagen blivit i avseende a gatuväsendet
fullt likställda med städerna, och att dessa äro, likasom de enligt kommissionens
förslag fortfarande skola vara, fria från deltagande i väghallningsskyldigheten
utom sina egna områden. Följdriktighet och billighet hava da synts fordra att
så långt görligt är, samhällena sättas i åtnjutande av enahanda forman. När nu
detta genom de av kommissionen föreslagna anordningar med väghallningsdistnk -

tens förstoring och statsbidragens omreglering synes kunna ske utom i något enstaka
fall utan ökad tunga för den rena landsbygden, har kommissionen icke tvekat
att på förevarande punkt taga steget fullt ut. 1 betraktande av det helt
förändrade läge, vari frågan framträtt i och genom kommissionens system för en
allmän utjämning av väghållningsbördan, har kommissionen funnit sig sakna anledning
att reflektera på något av de i ärendet framkomna medlingsförslag, vilka
lämna frågan till hälften olöst och endast kunna karaktäriseras såsom nödfallsutvägar,
utgående från den förutsättning, att det nuvarande systemet med sina
ofullkomliga anordningar för vägbördans jämna fördelning skulle bibehållas. Yad
för övrigt särskilt angår förslagen om bidrag i en eller annan form från distrikten
till samhällenas gatukostnader, bleve en reglering i denna riktning säkerligen
förbunden med avsevärda praktiska olägenheter och svårigheter, såsom ock i vederbörandes
yttranden i ärendet påvisats.

I ett par av länsstyrelsernas yttranden har antytts möjligheten av att ett
samhälles utbrytning ur vederbörande väghållningsdistrikt icke alltid skulle kunna
vara ur samhällets egen synpunkt önskvärd eller ur det allmännas synpunkt
lämplig.. Och man har fördenskull förslagsvis eller såsom en tanke hänvisat på
en modifikation av den i övrigt tillstyrkta anordningen med samhällenas frigörelse
från väghållningsdistrikten därhän, att utbrytningen skulle i varje särskilt
fall göras beroende i förra avseendet på samhällets därom tillkännagivna önskan
och i senare hänseendet på en särskild prövning av Kungl. Maj:t, vilken prövning
rimligtvis .skulle avse bedömande, huruvida samhället finge anses äga förmåga att
uppbära sin nya ställning såsom självständigt subjekt för väghållningsskyldighet.
en inom sitt område. Förutsättningen för ett samhälles lösgörande från distriktet
skall nämligen — och härom råder ingen meningsskiljaktighet -— vara,
att all väghållning inom samhällets område därefter skall åligga samhället ensamt.

Yad. sålunda erinrats skulle påkalla beaktande, om det förhölle sig så, att
den väghållning, som i och genom utbrytningen skulle överflyttas på samhället,
kunde vara av någon större omfattning i förhållande till samhällets egen storlek
och bärkraft. Då kunde det bliva fråga om, huruvida icke samhället skulle hava
större fördel, av att kvarstanna inom distriktet än att skiljas därifrån, likasom
också, huruvida samhället verkligen mäktade att avbörda sig väghållningsskyldigheten
på ett för det allmänna tillfredsställande sätt. Men förhållandet är i
själva verket ingalunda sådant som nyss näjinnts. Inom en stor mängd av ifrågavarande
samhällen finnes ingen annan allmän väg, än som redan ingått i gatumark
och följaktligen redan nu, på grand av 30 § andra stycket stadsplanelagen,
skall underhållas av samhället. Beträffande de övriga visar det sig, så långt
tillgängliga uppgifter härom lämna upplysning, att beloppet av den av särskilda
nämnden uppskattade kostnaden för underhållet utav sådan väg inom samhällenas
områden, som . ännu underhålles av väghållningsdistrikten, är i de allra flesta fall
synnerligen ringa. Endast några få av de största och skattekraftigaste samhällena
utgöra härutinnan undantag. Och i intet för kommissionen känt fall inträffar,
^ att icke den från samhället utgående vägskatt vida överstiger berörda
underhållskostnad. I de flesta fall utgör den senare endast en ringa bråkdel av
den förra. Under sådana förhållanden synes man icke kunna antaga, vare sig att
det icke skulle vara någon fördel för samhällena att bliva lösgjorda från distrikten,
eller att det allmännas intresse skulle kunna, ur synpunkten av samhällenas
förmåga att fullgöra den omnämnda väghållningsskyldigheten, i någon mån även -

tyras genom densammas överflyttning på dem i sammanhang med deras befriande
från deltagande i distriktens motsvarande besvär. .

På grund av det anförda har kommissionen funnit sig aga skal att i sitt
förslag upptaga en allmän bestämmelse av innehåll, att köpingar och sådana municipalsamnälfen,
för vilka lagen angående stadsplan och tomtindelning äger tillämpning,
icke skola i avseende å den allmänna väghållningen tillhora landsbygden.
En följd därav blir att samhällenas väghållnmgsskyldighet i likhet med
vad som gäller för städerna inskränkes till samhällenas egna områden. Huru
denna väghållningsskyldighet skall för samhällena organiseras och fördelas, lar
kommissionen tillfälle att belysa i sammanhang med sitt blivande förslag angående
väghållningsbesväret i städerna. . , ,..

Med samhällenas utsöndring från väghallningsdistnkten pa landet bor givetvis
följa en avveckling av den förutvarande gemensamheten i fråga om distriktens
tillgångar och skulder m. m. och hänvisas i avseende härå till vad i annat

sammanhang därom anföres.»

De vägsak- De vägsakkunniga äro för sin del ense med kommissionen därutinnan,

kunniga. att det icke kan anses rättvist, att nu ifrågavarande samhällen, vilka pa
grund av 1 kapitlet i lagen om fastighetsbildning i stad nödgas i viss man
svara för den allmänna väghållningen inom sina områden, icke därför
erhålla något vederlag från väghållningsdistriktet. Så länge samhällena
jämte den övriga landsbygden bilda en samfällighet för bestridande av
den allmänna väghållningen inom väghållningsdistriktet, hava de rätt att
fordra att icke försättas i en dylik oförmånlig undantagsställning. Den
omständigheten, att 1 kapitlet i lagen om fastighetsbildning i stad förklarats
gällande för visst område å landet, synes emellertid icke i och
för sig böra med nödvändighet föranleda till att området utbrytes ur
väghållningsdistriktet. Sådant kunde måhända icke anses obefogat,
därest den allmänna väghållningen inom området droge en kostnad motsvarande
den på områdets samtliga beskattningsföremål belöpande andelen
i hela distriktets väghållning, men så är otvivelaktigt icke fallet.
En utbrytning av området skulle utan tvivel för dess beskattningsföremål
i regel medföra en avsevärd ekonomisk vinst, under det att väghållningsbesväret
skulle så mycket hårdare trycka beskattningsföremålen
i återstoden av väghållningsdistriktet. Tillräckliga skäl torde emellertid
ej föreligga för att genomförandet av stadsplan, vilket företrädesvis betingas
av lokaltrafikens krav samt hygieniska och andra på den^ allmänna
samfärdseln icke beroende förhållanden, bör medföra någon
minskning i vederbörandes förpliktelser gent emot väghållningsdistriktet.
Sant är visserligen, att genomförandet av stadsplan ofta kan medföra
betydande utgifter för vederbörande tomtägare, men därvid bör beaktas
den fördel i stegrat tomtvärde, som gatas framdragande medför.

Det av kommissionen till stöd för sin mening åberopade skalet, att

samhällena numera i fråga om gatuväsendet blivit fullt likställda med
städerna och att samhällena följaktligen borde liksom städerna befrias
från deltagande i väghållningsskyldighet utom sina egna områden, kunna
de sakkunniga icke godtaga. På sätt förut framhållits hava städerna
aldrig direkt deltagit i landsbygdens väghållning. Väl hava röster höjts
för ändring härutinnan, men sådan har icke kommit till stånd. Då ej
heller de sakkunniga ansett sig kunna förorda väckt förslag om sådan
ändring, innebärande städernas förpliktande att direkt deltaga i landsbygdens
väghållning, hava de sakkunniga även tagit i betraktande
den omständigheten, att vidtagande av åtgärd för gottgörande av en påstådd
»sekelgammal orättvisa» ofta visar sig innebära en ny och kanske
större orättvisa. En dylik ändring skulle för visso av städerna uppfattats
som en kränkning av deras rätt. Ett liknande betraktelsesätt
kan ock göras gällande ifråga om samhällenas utbrytning ur väghållningsdistrikten.
Frånsett de så väsentligt olika historiska förutsättningarna
kan det ej heller förnekas, att en betydande olikhet föreligger beträffande
städernas och samhällenas väghållning. Samhällena växa i
allmänhet upp omkring en allmän väg, som åtminstone till en början så
gott som ensam förmedlar den allmänna samfärdseln. De bigator, som
i mån av bebyggelsens utbredning åt sidorna tillkomma, tjänstgöra huvudsakligen
såsom enskilda utfartsvägar. Gatorna förete ofta, isynnerhet
innan samhällena hunnit någon större utveckling, ingen skiljaktighet
från en vanlig väg.

Enligt den av vägkommissionen uppgjorda, här ovan återgivna beräkningen
av landstingsdistriktens förlust av vägfvrkar i händelse av
samhällenas utbrytning skulle nämnda förlust kunna tyckas, om oek
kännbar, så dock jämförelsevis obetydlig. Man får dock icke förbise
det av kammarkollegium påpekade förhållandet, att bildandet av nya
samhällen av ifrågavarande slag alltjämt raskt fortgår och att denna
företeelse, efter en lagändring uti ifrågavarande avseende, givetvis måste
vara ägnad att efter hand förorsaka en ökad förskjutning av vågbördan
över på den egentliga landsbygden. Den ifrågasatta lagändringen skulle
därjämte tvivelsutan i hög grad främja uppkomsten av dylika samhällen,
i det att befolkningen å tätare bebyggda orter häri skulle se en bekväm
utväg att undslippa väghållning^. Redan nu betingas bildandet av nya
städer till stor del av väghållningsbesväret. Motsvarande förhållande
skulle säkerligen framdeles göra sig gällande i fråga om bildandet av
köpingar eller municipalsamhällen. Härigenom skulle uppstå ständiga
ändringar i väghållningsdistrikten och hela systemet finge en prägel av
osäkerhet och oro. På sätt i flera av de över kommissionens förslag av -

I: 1: 182.

givna yttranden framhållits, måste därför starka betänkligheter resa sig
mot kommissionens förslag i nu förevarande hänseende.

Kommissionen nar såsom ett moment av största betydelse för genomförbarheten
av dess förslag i denna del framhållit den omständigheten,
att enligt kommissionens förslag det ordinarie statsbidraget komme att
höjas från 15 till 20 procent och att det skulle beräknas jämväl å
kostnaderna för vinterväghållningen med möjlighet till progressiv ökning
i förhållande till underhållsbördans relativa storlek. Med tillämpning av
kommissionens förslag skulle att döma av 1913 års vägstatistik allenast
ett landstingsdistrikt få vidkännas någon förhöjning i sin väghållningsbörda.

Emot denna bevisföring kan till en början anmärkas, att man vid
bedömandet av verkningarna av samhällenas avskiljande från väghållningsdistrikten
näppeligen bör taga hänsyn till en förhöjning av statsbidraget,
som borde ägt rum, oavsett huruvida samhällena avskiljas eller ej. För
övrigt har numera det ordinarie statsbidraget höjts från 15 till 30 procent
och någon ökning därutöver av det, enligt kommissionens och jämväl de
sakkunnigas förslag, däremot svarande grundbidraget lärer av många skäl
icke kunna ifrågakomma. Den höjning i den jämväl föreslagna progressiva
delen av statsbidraget, som må kunna föranledas av ett samhälles avskiljande
från väghållningsdistriktet, måste av naturliga skäl utgöra ett
otillfredsställande vederlag för distriktets förlust av beskattningsföremål.

De sakkunniga hava för sin del icke ansett andra ändringar i de
för närvarande i detta avseende rådande förhållandena böra vidtagas än
som betingas därav, att samhällena till följd av bestämmelserna i 1 kapitlet
i lagen om fastighetsbildning i stad nödgas övertaga en del av
den allmänna väghållningen. Då samhällena enligt de sakkunnigas mening
fortfarande skola ingå i väghållningsdistrikten, är det uppenbart,
att vederbörande distrikt är skyldigt att tillgodose samhällets behov av
allmänna trafikleder. Men väghållningsdistriktets skyldigheter böra ej
heller sträcka sig längre. Byggande och underhåll av gata, som icke
kan sägas vara nödig för allmänna samfärdseln, är en angelägenhet,
som icke berör väghållningsdistriktet. En sådan gata tillgodoser huvudsakligen
de enskilda tomtägarnas behov av utfartsväg, och distriktet
synes ej hava större anledning att ombesörja hållandet av sådan gata
än att hålla de särskilda fastigheternas å den egentliga landsbygden
enskilda utfartsvägar. Givetvis kan det mången gång särskilt i mera utvecklade
samhällen möta svårigheter att bestämma, huruvida en gata
skall anses nödig för allmänna samfärdseln. I de mindre samhällena
torde ofta endast de gator, som motsvara de från början befintliga

allmänna vägarna, höra räknas hit. I och med utvecklingen kunna
förändringar inträda i dessa förhållanden, exempelvis genom tillkomsten
av järnvägs- eller spårvägsstation, indragande av ny väg från landsbygden
eller därigenom att eu gata, som från början varit att jämställa
med enskild utfartsväg, så småningom kommer att förmedla så stor
samfärdsel mellan olika delar av samhället, att den måste anses nödig
för allmänna samfärdseln. Dessa frågor skola enligt de sakkunnigas
förslag prövas av länsstyrelsen i den ordning, som gäller för prövning
av ärenden angående byggande av allmän väg samt om övertagande av
enskild väg till allmänt underhåll.

På sätt förut anmärkts skall, enligt 1 kapitlet 34 § i lagen om
fastighetsbildning i stad, inom samhälle ny gata i behörigt skick upplåtas
för allmänt begagnande, i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter
fortskrider från förut upplåten gata, med iakttagande att varje särskild
gatudel skall upplåtas, då tomter med en sammanlagd längd utmed
gatudelen av minst en tredjedel av de vid gatudelen befintliga tomtlinjer
blivit bebyggda. Enligt 35 § i samma kapitel är samhället ansvarigt
för gatas upplåtande till allmänt begagnande å tid, som i 34 § sägs,
men genom detta stadgande har ej gjorts rubbning i vad för samhället
kan vara gällande i avseende å tomtägares skyldighet att bekosta gatas
anläggande. Om samhället på grund av nämnda föreskrift utfört gatuanläggning,
som det eljes ålegat tomtägare att ombesörja, skall tomtägaren
till staden återgälda kostnaden för anläggningen.

Med hänsyn till nämnda föreskrifter kan det uppenbarligen icke
vara lämpligt att väghållningsdistriktet förpliktas verkställa byggande och
underhåll av sådan väg inom samhälle, vilken skall upplåtas till allmänt
begagnande som gata. Ett sådant åläggande skulle säkerligen bliva en
källa till ständiga stridigheter. Det vore så mycket mindre lämpligt, som
i samband med gatuhållningen oftast förekommer nedläggande av vatten-,
avlopps- och belysningsledningar i gatumarken, vilket i sin ordning medför
att gatumarken stundom måste upprivas för avhjälpande av fel å
ledningarna. Härtill kommer att samhällena ofta vilja hava gatuhållningen
utförd efter en högre standard än som betingas enbart av samfärdselns
krav. Vid nu anförda förhållanden hava de sakkunniga funnit
frågan höra lösas på det sätt, att hållande av allmän väg inom samhälle,
vilken enligt lagen om fastighetsbildning i stad skall upplåtas till
allmänt begagnande såsom gata, icke skall direkt åligga väghållningsdistriktet.
I stället skall samhället för distriktets räkning ombesörja
sådan väghållning, men skall distriktet i gengäld till samhället utgiva
skälig ersättning för väghållningens utförande. Beträffande grunderna för

10—212153.

ersättningens utgående har det synts skäligt, att distriktet icke betungas
med högre ersättning än som motsvarar kostnaden för den väghållning,
som betingas av samfärdselns behov. Därest något samhälle vill hava
sina allmänna vägar utförda efter en högre standard än som erfordras
för tillgodoseende av samfärdselns krav, bör väghållningsdistriktet ej vara
pliktigt vidkännas kostnadsökningen. Härmed är ingalunda sagt, att
väghållningsdistriktet aldrig kommer att vidkännas exempelvis kostnaderna
för stensättning av allmän väg inom ett samhälle eller för vägens för
seende med gångbanor eller andra särskilda anordningar. Om sådant i
samfärdselns intresse kan anses erforderligt, skola givetvis dessa kostnader
gäldas av distriktet. Även om nämnda anordningar icke med
nödvändighet betingas av samfärdselns krav, bör ej heller hinder mota
för överenskommelse om distriktets deltagande i den på grund av dessa
anordningar ökade anläggningskostnaden mot åtnjutande av motsvarande
minskning i den årliga gottgörelsen för den av samhället övertagna underhållsbördan.

För frivilliga överenskommelser beträffande utförande genom vederbörande
vägdistrikt av väghållning å sådan väg, som enligt ovan åberopade
lag skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata, bör
däremot givetvis ej läggas något hinder, då det för ett mindre samhälle
kan vara en fördel att slippa själv utföra denna väghållning.

Med hänsyn därtill, att samhälle kan finna lämpligt att som gata
anordna jämväl delar av allmän väg, vilka icke enligt fastighetsbild
ningslagen ännu behöva upplåtas som gata, samt det även i vissa fa
kan vara fördelaktigt för samhälle att omhändertaga utförandet av all
väghållning inom sitt område, hava de sakkunniga föreslagit, att samhälle
skall hava rätt men ej skyldighet att mot ersättning av distriktet
övertaga hållandet även av sådan allmän väg inom sitt område, som ej
skall upplåtas till allmänt begagnande som gata.

Beloppet av den ersättning, som vägdistriktet skall utgiva till samhälle
för av detta verkställd väghållning, skall enligt förslaget bestämmas
av gode män och hänvisas härutinnan till 15 § av förslaget.

Det bör framhållas, att i händelse av bifall till de sakkunnigas
ifrågavarande förslag mindre anledning än förut kommer att föreligga
för köpingar och municipalsamhällen att för väghållningsbesvärets skull
söka vinna stadsrättigheter, i det att dylika samhällen enligt förslaget
få en avsevärd del av kostnaden för sitt gatunderhåll ersatt av vagliållningsdistriktet.
I orter å landsbygden med mera sammanträngd befolkning
bör benägenheten att för väghållningens skull söka bilda köpingar
eller municipalsamhällen bliva vida mindre än vid bifall till kom -

missionens utbrytningsförslag. Överhuvud torde de sakkunnigas förslag
främja stabilisering av hithörande förhållanden och i skälig mån begränsa
det inflytande, som hänsynen till väghållningsbesväret utövat å frågor
om kommunala nybildningar, så att dylika frågor bliva mera allsidigt
bedömda.

Om, såsom de sakkunniga nu föreslagit, samhällena fortfarande
komma att ingå i väghållningsdistrikten, bortfaller eu oformlighet, som
enligt kommissionens förslag skulle äga rum och som i de inkomna
yttrandena gjorts till föremål för anmärkning. Då enligt kommissionens
förslag samhällena icke skulle hava något att göra med den övriga landsbygdens
väghållning, måste det nämligen framstå såsom en oegentlighet,
att sådana ledamöter i landsting, i vilkas val samhällenas medlemmar
deltagit, skulle lika med den egentliga landsbygdens representanter
taga del i avgörandet av frågor rörande nämnda väghållning.

Vägunderhållets utförande.

För närvarande utföres i regel vägunderhållet av jordbruksfastigheterna
efter vägdelning. De sakkunniga hava i utlåtande den 11 december
1920 angående ifrågasatt provisorisk förbättring av det nuvarande
vägunderhållssystemet (se prop. till 1921 års riksdag nr 157), framhållit
omöjligheten att med tillämpning av detta system tillgodose samfärdselns
krav på förbättrade vägar och hava därvid i huvudsak anfört:

»Den övertygelsen har alltmer vunnit insteg, att väghållningen icke
längre kan på ett tillfredsställande sätt besörjas i de former och efter
de metoder, som hittills använts. Särskilt sedan automobiltrafiken under
de senare åren tagit allt större omfattning, har det mångenstädes visat
sig hart när omöjligt för den enskilde väglottsägaren att hålla sitt vägstycke
i fullgott'' skick, även om avsevärda kostnader och arbete därvid
använts. Betydande olägenheter hava även framträtt på grund av vägarnas
uppdelning i ofta mycket små väglotter, vilka helt naturligt icke
blivit underhållna på likartat sätt. För erhållande av ett gott vägunderhåll
synes det åtminstone beträffande hårt trafikerade vägar ofrånkomligt,
att arbetet utföres under sakkunnig ledning och med tillhjälp av
lämpliga maskiner. Uppenbart är, att den enskilde väglottsägaren endast
i undantagsfall är i tillfälle att sköta sitt vägunderhåll enligt sådana
principer, och de möjligheter till samverkan mellan väglottsägare,
som lämnats genom stadgandet i 64 § väglagen, kunna icke anses tillräckliga,
då svårigheten att uppnå enighet mellan ett flertal väghållare
ligger i öppen dag. Hur starkt behovet av en ändring i förevarande
hänseende gjort sig gällande, framgår bäst därav, att uti ett flertal väghållningsdistrikt
i de norra länen allt vägunderhåll övertagits av vägkassan.
»

1:1:310—314. Vägkommissionen, som kommit till enahanda uppfattning angående

det nuvarande systemets olämplighet, har i sitt betänkande ifrågasatt möjligheten
att åtnöjas med en modifikation av detsamma, i det att lämpliga

fastigheter skulle indelas i rotar, vilka mot ersättning skulle utföra vägunderhållet
efter vägdelning. Kommissionen har likväl, efter de sakkunnigas
mening på goda grunder, icke ansett sig kunna tillstyrka eu
sådan anordning utan liar i stället föreslagit, att vägunderhållet skall
ombesörjas genom anlitande av entreprenad eller lega, genom anställande
av vägvakter eller på annat sätt, som må finnas för ändamålet lämpligt.
Kommissionens förslag i denna del har mottagits med enhälligt gillande.

De sakkunniga anse kommissionens förenämnda förslag i fråga om
sättet för underhållets verkställande vara synnerligen lämpligt. Det kan
ock sägas, att angivna princip redan i viss mån vunnit statsmakternas
gillande genom den vid 1921 års riksdag beslutade ändringen av 12 § i
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober
1891. Vid berörda lagändring, vilken avsåg att bereda möjlighet för de
väghållningsskyldiga inom ett distrikt att genom majoritetsbelut överlåta
hela distriktets vägunderhåll på vägkassan, förutsattes att vägkassan
skulle utföra väghållningen medelst entreprenad, lega, vägvakter eller på
annat lämpligt sätt. Den omständigheten att, på sätt ovan anförts
(sid. 45), enligt de sakkunnigas förslag vägunderhållet inom landstingsdistriktet
skall utföras direkt av landstingets vägförvaltning, under det
att kommissionen föreslagit, att underhållet huvudsakligen skulle utföras
av kommunerna, förringar enligt de sakkunnigas mening på intet sätt
lämpligheten av det föreslagna sättet för vägunderhållets utförande.

Kommissionen har vidare föreslagit rätt för vederbörande kommun Dagsverksatt
för vägunderhållets fullgörande av lämpligt belägna fastigheter uttaga skyldighet.
arbetsbidrag in natura, s. k. vägdagsverken, för vilka den arbetsskyldige
skulle erhålla gottgörelse efter på förhand verkställd uppskattning.* Det
antal vägdagsverken, som högst finge uttagas av en fastighet, skulle stå
i visst förhållande till fastighetens taxeringsvärde och antalet av dess
dragare. Vägdagsverke skulle fullgöras efter anmaning av en utav vederbörande
kommunalstämma utsedd vägfogde och skulle kunna påkallas
för vilket vägunderhållsarbete som helst. Beträffande det vägunderhåll,
som omedelbart skulle ankomma på landstinget, har kommissionen funnit
någon arbetsskyldighet icke lämpligen böra sättas i fråga.

I de över kommissionens förslag avgivna yttranden har förslaget
om införande av en dylik dagsverksskyldighet ganska allmänt rönt motsägelser.
Förslaget har sålunda i denna del betecknats såsom innebärande
en klasslagstiftning och ett upplivande av den gamla hoveriskyldigheten,
varjämte farhågor hava uttalats för att dagsverksskyldigheten
skulle leda till olidligt tvång och översitteri. Vidare har framhållits be -

hovet av föreskrifter till förhindrande därav, att fullgörande av arbetsskyldigheten
påkallades å tider, då särskild brådska rådde i jordbruket.

De framställda anmärkningarna synas icke kunna frånkännas visst
fog. Att det hittills tillämpade underhållssystemet från denna synpukt
icke framkallat större missnöje än som varit fallet, torde i huvudsak
kunna tillskrivas den omständigheten, att väghållarna i väsentlig mån
ägt möjlighet att på för dem passande tider fullgöra sin väghållningsskyldighet.
Detta gäller särskilt anskaffandet och framforslandet av
väglagningsämnen. Enligt kommissionens förslag skulle emellertid de
arbetsskyldiga nödgas inställa sig till arbete på av vägfogden utsatt
dag, även om det för dem folie sig aldrig så olägligt. De uttalade
farhågorna, att dagsverksskyldigheteno lätteligen kunde bliva förhatlig,
torde icke vara alldeles obefogade. Å andra sidan kan man ej bortse
från de vådor, som kunna uppstå genom en ortsbefolknings vägran
att till rimligt pris biträda med väghållningens utförande. Vid flerfaldiga
tillfällen har såväl inom riksdagen som i myndigheternas utlåtanden
framhållits, att stora svårigheter kunde möta för vägunderhållets
upplåtande på entreprenad till skäligt pris, därigenom att fastighetsägarna
i orten slöte sig samman i syfte att oskäligt uppdriva entreprenadssummorna.
För att omintetgöra de avsedda verkningarna av
dylika sammanslutningar torde det stundom komma att erfordras, att
vägstyrelsen antingen anlitar entreprenör från annan ort eller ock
med eget folk ombesörjer väghållningen. Det största hinder, som
skulle ligga i vägen för eu dylik lösning, vore svårigheten att framföra
erforderlig myckenhet väglagningsämnen på grund av jordägarnes vägran
att tillhandahålla dragare. Att mot skälig ersättning erhålla tillräcklig
tillgång på mänsklig arbetskraft för själva väglagningsarbetets
utförande torde däremot under normala förhållanden icke erbjuda större
svårigheter.

De sakkunniga hava med utgångspunkt härifrån visserligen funnit
sig kunna och böra ur sitt förslag utesluta vägdagsverkena men funnit
det nödvändigt att för det fall, att frivilliga överenskommelser icke kunna
träffas, bereda landstingsvägstyrelsen tryggad möjlighet att få erforderliga
mvckenheter väglagningsämnen framforslade till de platser, där de skola
komma till användning. De sakkunniga gå emellertid beträffande denna
speciella arbetsprestation så till vida längre än kommissionen, att de
anse, att lämpligt belägna jordbruksfastigheter inom distriktet höra kunna
åläggas ombesörja framforslingen av hela den för vägunderhållet erforderliga
myckenheten väglagningsämnen, under det att kommissionen
inskränkt sig till att fordra ett visst begränsat antal dagsverken, som

dock skulle kunna utkrävas för vilket vägunderhållsarbete som helst och
när som helst. Det föreligger enligt de sakkunnigas mening en väsentlig
skillnad mellan att ålägga eu jordägare att å viss dag fullgöra vissa
dagsverken och att förelägga honom att utföra ett bestämt arbete inom
viss tidrymd med frihet att själv efter sin bekvämlighet närmare välja
tidpunkten för dess verkställande. Under det att det förra alternativet
ofta kan komma att framstå som ett tryckande tvång, bör det senare
alternativet, under förutsättning att arbetet förlägges till för jordbrukarna
lämpliga tider, snarast vara att anse såsom eu fördel, då därigenom
lönande arbete beredes åt dragare och körkarlar å tid, då det kan vara
svårt att för dem finna sysselsättning.

De sakkunniga hava sålunda ansett, att arbetsskyldigheten bör inskränkas
till att avse själva framförandet av den för vägunderhållet erforderliga
myckenheten väglagningsämnen, vilken bör i färdigt skick tillhandahållas
av vägstyrelsen att hämtas vid grusgrop, stenkross, järnvägsstation
eller dylikt. För att underlätta fullgörandet av denna skyldighet skola jordägarna
vara berättigade att i god tid få vetskap om arbetets omfattning
under det kommande året och äga frihet att inom lämplig tidrymd verkställa
arbetet, när de så finna lägligt. Då det kan möta svårigheter
för vägstyrelsen att på en gång mottaga hela årskvantiteten, har föreslagits
rätt för styrelsen att fördela leveransen å olika delar av året.
Uppenbarligen bör därvid tillses, att vederbörande jordägare få god tid
på sig och att den för arbetets utförande utmätta tidrymden förlägges
så, att arbetet ej behöver hindra brådskande jordbruksarbete. Vid arbetets
utförande måste de arbetsskyldiga naturligtvis rätta sig efter de
anvisningar, som meddelas av vägstyrelsens representant, exempelvis i
avseende å platsen för väglagningsämnenas hämtande och avlämnande,
grusgropars vård o. s. v.

Emellertid skulle det möta stora praktiska svårigheter för vägstyrelsen
att vid ordnandet av de med arbetsskyldigheten förbundna
frågor hava att göra med samtliga arbetsskyldiga var för sig. Det har
därför visat sig nödvändigt att åstadkomma sammanslutningar mellan
de arbetsskyldiga, därvid snöploglagen tagits till förebild. Enligt de sakkunnigas
mening skola de jordbruksfastigheter, som äro lämpligt belägna
och i övrigt tjänliga särskilt i avseende å tillgång på dragare, av länsstyrelsen
efter vägstyrelsens förslag indelas till körlag. Varje körlag skall tilldelas viss
vägsträcka. De väglagningsämnen, som erfordras till underhåll av denna
vägsträcka, skola inom de av vägstyrelsen bestämda tider framforslas av körlaget
under överinseende av en utav körlaget bland dess medlemmar utsedd
körfogde. I olikhet med vad som gäller angående snöploglag skola, av

skäl som nedan närmare angivas, körlagets medlemmar vara solidariskt
ansvariga för fullgörandet av körlagets skyldigheter. I förhållande till
varandra skola de, då lämpligare grund för ansvarighetens fördelning ej
kunnat utfinnas, svara för arbetet i förhållande till deras fastigheters
taxeringsvärden. Därest en medlem av körlaget underlåter att utföra
sin andel av arbetet, kan vid denna anordning inträffa, att även övriga
medlemmar jämlikt 30 § få utgiva ersättning till vägstyrelsen, därest
dep kostnad vägstyrelsen måste vidkännas för att själv låta utföra det
eftersatta arbetet överstiger den ersättning, som skolat utgå till körlaget
därför. Givetvis blir den försumlige i sådant fall skyldig att gottgöra de
övriga medlemmarnas utgifter i sådant avseende. För att så vitt möjligt
förekomma att körlaget behöver utgiva dylik ersättning och särskilt för att
bereda körlaget skydd för den förlust, som kan uppkomma för den händelse
att den försumlige är insolvent, lärer med fördel kunna anlitas
den utvägen, att de övriga medlemmarna efter överenskommelse med
vägstyrelsens representant utföra det eftersatta arbetet emot den ersättning,
som eljest skolat tillfalla den försumlige. Denna utväg kan dock
användas först efter utgången av den för arbetets utförande bestämda
tid, enär det först då visar sig, huruvida och i vad mån försummelse
föreligger, men torde vägstyrelsen icke lägga hinder i vägen för en sådan
lösning. Till förhindrande ''av att en medlem skulle helt undandraga
sig sin arbetsskvldighet i förlitande på att övriga medlemmar komme att
utföra hans andel i arbetet, har det ansetts nödigt därjämte stadga ansvarspåföljd
för försumlighet uti ifrågavarande hänseende.

De skäl, som föranlett till avvikelse från de för snöploglagen gällande
regler, äro i huvudsak följande: Därest snöploglagets skyldigheter

eftersättas, möter i regel ingen svårighet att avgöra, hos vilken felet
ligger, om det beror på att snöplogfogden försummat att utfärda uppbåd
eller att medlem av ploglaget försummat att hörsamma uppbådet eller
fortskaffa detsamma. Ansvars- och ersättningsskyldigheten är lätt att
fastställa. I fråga om vinterväghållningen föreligger därjämte ofta
ett direkt intresse för ploglagets medlemmar att fullgöra sina skyldigheter,
då vägarnas försättande i färbart skick efter ett snöfall merendels
torde vara av största vikt för ploglagsmedlemmarna själva. Annorlunda
ställer sig saken i fråga om körlagets skyldighet att framforsla
väglagningsämnen. Om fullgörandet av denna skyldighet påkallats
för att bryta en till uppdrivande av entreprenadpriserna bildad sammanslutning
mellan traktens jordägare, kan det antagas, att vederbörande
icke skola visa sig angelägna att fullgöra berörda skyldighet. Därest
blott en del av den föreskrivna myckenheten väglagningsämnen fun -

nes framförd vid den bestämda tidens utgång, skulle det sannolikt
visa sig ytterst svart att fastställa, vilken av körlagets medlemmar som
gjoit sig skyldig till försummelse. Att i sådant fall lägga hela ansvaret
på körfogden synes icke förenligt med billighet och skulle dessutom göra
körfogdesysslan förhatlig. Med den av de sakkunniga föreslagna solidariska
ansvarsskyldigheten kommer varje medlem av körlaget att hava intresse
av att de övriga fullgöra sin andel i arbetet och härigenom torde
komma att vinnas en ganska effektiv kontroll.

Därest överenskommelse om ersättningen för arbetet ej kan träffas
mellan vägstyrelsen och körlaget, skall frågan avgöras genom skiljemän.

Såsom redan antytts hava de sakkunniga utgått från att framforslingen
av väglagningsämnen icke alltid skall verkställas av körlag utan
endast i de fall, att svårighet föreligger att på skäliga villkor åstadkomma
uppgörelse angående dylik framforsling. I regel torde sådan
uppgörelse kunna komma till stånd och i somliga fall kan det möjligen
även visa sig fördelaktigt, att vägstyrelsen själv ombesörjer framforslingen
exempelvis medelst lastautomobiler. Emellertid har försiktigheten
synts bjuda att icke dröja med körlagsindelningen, tills omförmälda
svårigheter yppa sig, utan bör körlagsindelning städse finnas ordnad såsom
en reservutväg. På sätt framgår av 3 § i övergångsbestämmelserna
skall länstyrelsen redan innan den nya lagen i övrigt träder i kraft verkställa
sådan indelning, så att organisationen skall vara färdig, då den
kan behöva att tagas i bruk.

11 —212153.

Vägarnas indelning i klasser.

Ernåendet av väsentligt förbättrade vägar har av kommissionen
betecknats såsom en huvuduppgift för den nya lagstiftningen. Såsom
ett synnerligen viktigt medel för uppnåendet av detta syfte har kommissionen
förordat indelning av vägarna i klasser.

Enligt nu gällande väglag förekommer även en viss klassindelning,
i det att de allmänna vägarna efter sin betydelse hänföras antingen till
landsvägar eller bygdevägar. Jämlikt 2 § i nämnda lag skall landsväg
vara 6 meter och bygdeväg 3,6 meter bred, men äger länsstyrelsen medgiva
såväl ökning som minskning i de sålunda stadgade vägbredderna,
allt efter som förhållandena det påkalla. Denna möjlighet till avvikelse
från lagens föreskrifter har i stor utsträckning begagnats; sålunda torde
det t. ex. höra till sällsyntheterna att en bygdeväg numera bygges med
allenast 3,6 meters bredd.

Kommissionen har föreslagit, att vägarna skola indelas i tre klasser
allt efter den större eller mindre tyngden och omfattningen av den trafik,
vägen är avsedd att förmedla. Kommissionen har vidare i 5 § av
sitt förslag till lag om allmänna vägar på landet för de olika vägklasserna
uppställt vissa minimifordringar i fråga om vägbanans fasthet och
bredd. Första klassens väg skulle ej vara svagare än att den kunde
tåla framförande av fordon med hjulringstryck av i medeltal 6,5 kilogram
för varje kvadratcentimeter av hjulringens anliggningsyta mot vägbanan.
För andra och tredje vägklasserna skulle motsvarande siffror
bliva respektive 4,5 kilogram och 3,5 kilogram. Vägbanans bredd skulle
å första klassens väg vara minst 5,5 meter, å andra klassens väg 4 meter,
och å tredje klassens väg 2,5 meter, därest ej för särskilda kortare vägsträckor
mindre bredd prövades kunna utan olägenhet medgivas. De s. k.
enklare vägarna, som enligt särskilt meddelade bestämmelser byggas med
statsbidrag i vissa delar av Norrland, skulle dock enligt 13 § få godkännas
såsom tredje klassens väg, ändå att de ej uppfyllde de i 5 §
angivna fordringarna på väg av sådan klass. Enligt 3 § i den av kommissionen
föreslagnä övergångslagen skulle väg, som tillkommit på grund
av beslut under äldre lags giltighetstid, senast aderton ar efter den nya
lagens ikraftträdande vara försatt i sådant skick, att den uppf} llde den

nya lagens fordringar. Till skydd för vägarna har kommissionen vidare i
G9 § föreslagit förbud mot framförande å viig av fordon med allt för högt
hjultryck. Högsta tillåtna hjultryck skulle vara å första klassens väg 3,2
ton, å andra klassens väg 2 ton och tredje klassens väg 1,2 ton; dock skulle
länsstyrelsen för särskilda fall kunna medgiva undantag från denna regel.

De sålunda föreslagna bestämmelserna hava i allmänhet icke vunnit
gillande i de avgivna utlåtandena över kommissionens förslag. Sålunda
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrat:

»Kravet på vägarnas beskaffenhet uttryekes i förslagets 5 § i vissa påkänningar,
som vägar av olika hög klass skulle tåla. Emellertid kan en dylik
indelning såsom vilande på alltför obestämda antaganden och för praktiska förhållanden
oanvändbar grund icke på något lämpligt sätt genomföras. Härtill
kommer, att det icke heller är ett särskiljande av denna art mellan olika vägklasser,
som erfordras. Skillnaden mellan de laster, som skola kunna framföras
på den ena eller andra vägen, är ingalunda så stor, som kommissionens siffror
visa. Det är fastmera så, att ett tyngre laståkdon, som ftamföres på våra allmänna
^ vägar, bör kunna komma fram pa icke blott en första klassens väg utan
även på en andra eller tredje klassens väg. Skillnaden är, att det på den större
vägen bör kunna komma fram såväl mera ostört av annan trafik som ock mindre
utsatt<för motstånd från en bristfällig vägbana, vårföre denna också måste bättre
tala påverkan av trafik och väderlek. Eör den snabbare framgående trafiken med
personåkdon gäller, att densamma bör på en väg av högre klass kunna komma,
hastigare fram än pa en av lägre klass. Med andra ord, vissa vägar böra vara,
omsorgsfullare och bättre utförda än andra icke för att kunna främst taga emot
en tyngre trafik, utan en tätare. Som den tätare trafiken åverkan vägen hårdare
än den glesare, så bör visserligen också vägbanan vara starkare i det förra fallet
än i det senare, men detta dock mera mot slitning än mot tryck, vanföre siälva
grunden för klassificeringen bör vara en annan än den föreslagna. Enklast torde
vara att för indelningen utgå från vägbredden och att sedan konstruera vägen så
att den lämpar sig för den trafikintensitet, som det i respektive fall kan vara
fråga om. Eör varje särskild väg är det tydligen ett visst anläggningssätt, som
för den vägens trafik och därav betingade anspråk ger det ekonomiskt bästa resultatet,
och detta motsvaras då därav att summan av anläggningskostnaden och
den kapitaliserade underhållskostnaden blir så liten som möjligt. Ju mera omsorg
som nedlägges på anläggningens utförande, desto lindrigare blir underhållet
och tvärtom. Avvägas dessa rätt emot varandra, så bör under sinsemellan likartade
förutsättningar såväl anläggningskostnaden som underhållskostnaden var
för sig bliva lägre för den enklare vägen än för den bättre. Om närmare bestämmelser
angående de olika vägklassernas utförande skulle prövas nödiga, torde de
lämpligast utfärdas i administrativ väg. Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
mening skulle dock sådana bestämmelser kunna undvaras. I dess ställe synas
anspråken böra lämpas efter förhållandena i olika fall. Under förutsättning att
statsmakterna uttala sig för en högre standard för våra vägar, vilket väg? och
vattenbyggnadsstyrelsen i avseende särskilt på huvudvägarna vill på det°eftertryckligaste
uttala sig för. komma tydligtvis vissa huvudnormer att bliva erforderliga,
men dessa böra dock ej göras alltför detaljerade.»

Rikets samtliga distriktschefer i väg- och vatteubyggnadsdistrikten
hava i gemensamt utlåtande yttrat, bland annat, att klassindelningen vore
onödig och behovet av densamma ej heller av kommissionen motiverat.
Alla bestämmelser om klassindelning kunde därför utgå. De av kommis1-sionen i 5 § föreslagna beräkningarna angående hjulringstrycket vore icke
möjliga att tillämpa, då tillförlitliga grunder för dylika beräkningar saknades.
De av kommissionen anförda siffrorna vilade nämligen på lösa och
godtyckliga antaganden och kunde därför icke tillmätas någon betydelse i
nu förevarande avseende.

Åtskilliga länsstyrelser hava uttalat den uppfattning, att klassindelningen
vore obehövlig. Svenska vägföreningen har förklarat sig icke
kunna godtaga de av kommissionen föreslagna hallfasthetssiffrorna, innan
deras lämplighet styrkts med omfattande försök, varjämte föreningen
ifrågasatt lämpligheten av den föreslagna indelningsgrunden.

De våtsak- Kommissionens förslag i denna del avser i främsta rummet att

kunniga. genom en lagstiftningsåtgärd framtvinga en högst avsevärd och oneklig
förbättring av våra vägar. Beträffande omfattningen av den erforderliga
förbättringen och kostnaderna därför har ingen utredning förebragts, men
en föreställning därom vinnes genom kommissionens uppgift, att den för
I: i: 183. andra klassens vägar krävda fasthetsgraden ungefärligen motsvarade
den, som våra nuvarande häst skötta makadamiserade vägai, med riktig
tvärprofil och erforderligt djupa diken, redan torde besitta, samt att
tredje klassens vägar borde bliva likvärdiga med vara nuvarande bäst
skötta och av vattnade grusade vägar. Däremot skulle om man frånsåge
en och annan väg inom eller närmast utanför de största städerna
— knappast någon av våra vägar innehava den hållfasthet, som krävdes
för en väg av första klass.

Därest en klassindelning av vägarna skall genomföras, måste enligt
de sakkunnigas mening alltid erforderligt utrymme lämnas för nödig anpassning
efter orternas olika förhållanden och behov. Såsom förut framhållits
har denna grundsats ock vunnit beaktande vid avfattningen av
de i 1891 års väglag meddelade bestämmelserna om vägbredden. Men
just behovet av denna möjlighet till anpassning står^ ej i god överensstämmelse
med en strävan att uppdela vägarna i ett fatal skarpt atskilda
klasser. Man kan även konstatera, att i verkligheten markerad gräns
mellan landsvägar och bygdevägar saknas. De hava nämligen bjggts efter
samfärdselns växlande behov och icke efter det i lagen förutsatta normalfallet;
den ena typen övergår omärkligt i den andra. Redan ur denna
synpunkt kan man alltså hysa tvekan om nyttan av en klassindelning.

Därest en sådan indelning skall genomföras, synes man visserligen

i likhet med kommissionen därvid bör taga hänsyn icke blott till vägbredden
utan även till vägbanans motståndskraft mot tryck. Men om
man ^— såsom kommissionen funnit nödigt — skall i lagen till siffran
fastslå den motståndskraft, som vägar av de olika klasserna måste besitta,
synes det böra uppställas såsom oeftergivligt villkor, dels att grunden
för beräkningen av motståndskraften är ändamålsenlig, dels att de
siffror, som med nämnda beräkningsgrund till utgångspunkt för varje
vägklass väljas att beteckna den minsta tillåtna motståndskraften, vunnit
allmänt erkännande såsom lämpliga icke blott på grund av teoretiska
beräkningar utan också vid praktiska prov. Även om så finnes vara fallet,
kan det ändock väcka betänkligheter att giva civillags natur åt bestämmelser,
som med hänsyn till den raskt fortgående utvecklingen av
samfärdseln kunna behöva ändras utan allt för stor omgång.

Emellertid hava, såsom ovan anförts, de i ärendet hörda myndigheter,
vilka äga speciell sakkunskap på ifrågavarande område, framställt
allvarliga anmärkningar mot de av kommissionen föreslagna bestämmelserna.
Det synes de sakkunniga påtagligt, att trycket per kvadratcentimeter
av hjulringens anliggningsyta mot vägbanan är en ur praktisk
synpunkt olämplig indelningsgrund. 1 varje fall har kommissionen icke
förebragt övertygande skäl för påståendet, att just de av kommissionen
valda siffrorna för att beteckna de olika vägklassernas minsta tillåtna
motståndskraft skulle vara de lämpligaste. Tvärtom torde det förhålla
sig så, att kommissionen i allt för ringa grad utgått från förhållandena
sådana, som de verkligen äro. De sakkunniga äro visserligen ense med
kommissionen därom, att våra vägar äro i trängande behov av förbättring,
men hålla före, att man vid försök att vinna sådan förbättring icke
får lämna ur sikte vad som inom rimlig tid är ekonomiskt utförbart. I
detta sammanhang torde vara tillräckligt att erinra om kommissionens
här ovan återgivna uppgift om den ringa utsträckning, vari våra vägar
fylla de av kommissionen uppställda fordringarna. Frågan om vägarnas
förbättring torde i främsta rummet vara av ekonomisk natur, och en
lagstiftning, som icke i tillbörlig mån tager hänsyn till de väghållningsskyldiges
ekonomiska bärkraft, lärer komma att visa sig förfelad.

I själva verket hysa de sakkunniga den uppfattningen, att vägarnas
indelande i klasser icke är erforderligt för vinnande av bättre vägar.
När det gäller anläggandet av en ny väg, bör den byggas sådan, som
samfärdselns behov kräver. Att bygga den starkare eller bredare än
som behöves, är onödigt slöseri; att bygga vägen så, att den ej kan
motstå trafikens åverkan, medför ett dyrare underhåll och onödiga utgifter
för grundförstärkning. Vilken klassindelning man än genomför,

måste dock alltid beslutet om anläggning av en ny väg föregås av eu
grundlig undersökning om storleken och arten av den blivande samfärdseln
och om de krav, denna kommer att ställa på vägens bredd, hållfasthet
och beskaffenhet i övrigt. Resultatet av denna undersökning
måste i främsta rummet ligga till grund för bestämmandet av vägens
beskaffenhet; klassindelningen synes snarast ägnad att minska en önskvärd
anpassning efter de förhandenvarande förhållandena.

Beträffande de nu befintliga vägarna torde omständigheternas
makt, oavsett lagbestämmelser, framtvinga förbättringar, där sådana behövas.
I fråga om sådana vägsträckor, som visa sig icke kunna på
grund av sitt alltför svaga byggnadssätt tåla den där framgående samfärdseln,
kommer det att ligga i väghållningsdistriktets intresse att verkställa
erforderliga grundförstärkningar; därförutan skulle nämligen underhållskostnaden
bliva oproportionerligt hög. Någon grundförstärkning å
sådana vägar, som visserligen icke motsvara de av kommissionen uppställda
fordringarna i avseende å hållfasthet men ändock väl tåla den
där framgående trafiken, synes varken erforderlig eller ur ekonomisk
synpunkt ens önskvärd. Det torde kunna antagas för visst, att väghållningsdistrikten
särskilt under de närmaste åren efter den nya lagens
ikraftträdande behöva inrikta sina ansträngningar på att försätta de hårt
trafikerade, men ej tillräckligt starka vägarna i ett tillfredsställande skick.
Att därjämte ålägga distrikten att verkställa grundförstärkningar, som
ej för närvarande äro av behovet påkallade, synes ej böra ifrågakomma.
Jämväl i avseende å vägars utläggning till bredden komma förvisso erforderliga
förbättringar att på grund av trafikens krav framtvingas, utan
att bestämmelser av civillags natur för sådant syfte behöva givas. I
detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla fördelen av att såväl
vägs grundförstärkning och byggande av väg i övrigt som ock vägunderhållet
ombesörjes av vägstyrelsen. Härigenom vinnes en viss trygghet
för att de i varje fall lämpligaste åtgärderna för väghållningens utförande
komma till användning. Skulle i något fall sådana åtgärder ej
vidtagas, saknas ej möjligheter att framtvinga dem.

Enligt kommissionens förslag skall klassindelningen även ligga till
grund för de av kommissionen föreslagna bestämmelserna, som avse vägarnas
skyddande mot för tung trafik. Jämlikt 69 § få ej å väg framföras
vissa fordon med hjultryck, som överstiger a första klassens väg
3,2 ton, å andra klassens väg 2 ton och å tredje klassens väg 1,2 ton.
Lika med kommissionen anse de sakkunniga uppenbart, att framförandet
av hur tunga fordon som helst utan hänsyn till vägens beskaffenhet icke
kan tillåtas. Råder full frihet härutinnan, kommer det att visa sig omöj -

ligt att åstadkomma ett fullgott vägunderhåll. För att råda bot mot de
redan nu förefintliga missförhållandena i detta avseende lärer emellertid
ej vara nödigt att i lag införa någon klassindelning. Det synes tillräckligt
att tillerkänna länsstyrelserna befogenhet att förbjuda framförandet
av fordon av sådan tyngd, att den vägsträcka, som heröres av trafiken,
löper fara att skadas eller blir särskilt svår att underhålla. Då vägarnas
motståndskraft betydligt varierar alltefter de olika årstiderna och
väderleken, bör länsstyrelsen liava möjlighet att så avpassa förbudet, att
det icke hindrar viss tyngre trafik å sådan tid, då vägarnas beskaffenhet
tillåter densamma. Skulle länsstyrelsen finna, att väg icke kan bära
trafik, som skäligen borde tillåtas, lärer länsstyrelsen ej underlåta att
förordna om grundförstärkning av vägen. I enlighet med dessa grunder
har stadgandet i 64 § 2 mom. av de sakkunnigas förslag blivit avfattat.
Likartade bestämmelser finnas för övrigt redan nu i 13 § av Kungl. förordningen
den 30 juni 1916 om automobiltrafik; och lära nu arbetande
sakkunniga för avgivande av förslag till ändring av nämnda förordning
samt till trafikstadga ej underlåta att härutinnan föreslå tidsenliga bestämmelser.

Genom det av de sakkunniga föreslagna stadgandet vinnes den fördelen,
att trafiken kan på ett smidigt sätt anpassas efter vägarnas beskaffenhet.
Skyddet för vägarna kan ändock bliva lika effektivt som
efter kommissionens förslag. Därest sådant finnes av behovet påkallat,
kunna i administrativ väg meddelas föreskrifter att tjäna till ledning för
länsstyrelserna vid deras bedömande av hithörande frågor.

Ehuru de sakkunniga alltså icke funnit någon klassindelning nödig
varken för vinnande av erforderlig förbättring av vägarna eller för att
skydda dem mot skada till följd av för tung eller eljest olämplig trafik,
hava de sakkunniga likväl funnit en viss klassindelning, ehuru av
annan art än den av kommissionen föreslagna, nödvändig på den grund,
att stadgandena om ödebygdsvägar inarbetats i lagen. Angående skälen
härför hänvisas till den speciella motiveringen. Med hänsyn därtill,
att reglerna om byggande och underhåll av ödebygdsväg i hög grad
skilja sig från motsvarande bestämmelser i fråga om övriga allmänna
vägar, hava de sakkunniga ansett olika benämningar böra bibehållas
å dessa bägge slag av vägar. De hava därvid låtit ödebygdsvägarna
få behålla sitt gamla namn men sammanfört alla övriga allmänna
vägar under gemensam beteckning av landsvägar. De ^sakkunniga hava
därvid fäst särskilt avseende vid den även av kommissionen påpekade
omständigheten, att ordet landsväg redan nu i vardagsspråket och litteraturen
ofta användes såsom uttryck för begreppet allmän väg över huvud.

• l: 379

Landstinget
och dess vägstyrelse.

Organisationen.

Då åt väghållningsdistrikten givits en omfattning motsvarande landstingsområdena,
ligger det i sakens natur att landstingen skola vara organ
för fattande av beslut i distriktets angelägenheter. Att bilda en särskild
beslutande korporation allenast för vägärenden synes ej böra ifrågakomma.
Härvid måste emellertid iakttagas, att de medlemmar av landstinget, som
utsetts av städerna, vilka ej hava någon delaktighet uti landsbygdens
väghållning, ej få deltaga i behandling av vägväsendet rörande frågor.
Då enligt de sakkunnigas förslag samhällena å landet fortfarande skola
deltaga i landsbygdens väghållning, ligger ingen oformlighet däri, att
landstingsmän, i vars väljande även samhällenas invånare deltagit, äga
medbestämmanderätt i vägfrågor.

Givetvis kunna landstingen, som endast sammanträda helt kort tid
varje år och då äro upptagna även av andra viktiga frågor, icke handhava
samtliga till vägväsendet hörande angelägenheter. Landstinget måste
i stor utsträckning överlämna vården av dessa angelägenheter till ett sitt
verkställande organ, vägstyrelsen. Landstingets uppgift måste i huvudsak
bliva att angiva riktlinjerna för vägstyrelsens verksamhet, i den mån
dessa ej redan äro i lag eller författning bestämda, att utöva kontroll å
vägstyrelsens verksamhet samt att bevilja och anskaffa för vägväsendet
nödiga medel. Detaljerna böra bliva vägstyrelsens sak. Vägstyrelsens
uppgift kommer att bliva särdeles maktpåliggande. Det sätt, varpå
denna utför sitt uppdrag, kommer att i mycket bestämma, huruvida de
förväntningar, man kan hava rätt att ställa på den nya lagstiftningen,
skola gå i uppfyllelse. Särskilt bland ledamöterna i de gamla vägstyrelserna
lära emellertid finnas så många dugliga personer med rik erfarenhet
i synnerhet om vägväsendets ekonomiska angelägenheter, att någon
svårighet för landstinget att uppbringa en i detta avseende fullgod vägstyrelse
icke lärer vara att befara. Med hänsyn därtill, att en betydande
del av de för vägväsendet behövliga medlen lämnas av staten, har det
synts tillbörligt, att länsstyrelsen utser en ledamot av vägstyrelsen.

En brist i det nuvarande våghållningssystemet, som ofta med skärpa
framhållits, är den, att arbetet, särskilt vägunderhållet, utföres utan teknisk
sakkunskap. Än starkare skulle eu sådan brist göra sig kännbar
vid övergång till det föreslagna underhållssystemet. Dess avhjälpande är
alltså nödvändigt. Vägkommissionen har för sådant ändamål föreslagit
inrättandet <av en vägdirektörsbefattning i varje landstingsområde utom i
Kalmar län, där vägdirektören skulle vara gemensam för länets båda
landstingsområden. Enligt kommissionens förslag skulle vägdirektören,
vilken skulle vara självskriven ledamot i vägstyrelsen, vara länsstyrelsens
tekniska biträde i vägfrågor samt biträda vid föredragning av dessa inför
länsstyrelsen. Vägdirektören skulle verkställa undersökningar samt avgiva
betänkande!! med planer och kostnadsförslag angående alla väganläggningar
och vägförbättringar inom distriktet samt övertaga tillsyn och
kontroll å utförandet av distriktets allmänna vägbyggnadsarbeten, jämväl
sådana som understödjas med statsbidrag. I sin egenskap av ledamot av
vägstyrelsen skulle vägdirektören bereda och föredraga där förekommande
ärenden samt verkställa vägstyrelsens beslut, upprätta inkomst- och
utgiftsstat, ombesörja det vägunderhåll, som direkt tillkomme landstingsvägdistriktet,
utöva tillsyn å distriktets förråd m. m. Vägdirektören
skulle vidare, när fråga vore om byggande av väg, verkställa utredning
angående skyldighet för vissa fastigheter att återgälda vägdistriktets
kostnad för markförvärv (särbidrag). Därjämte skulle vägdirektören
vara självskriven, ständig ledamot och ordförande i särskilda nämnden
för uppskattning av kostnaden för underhållet av vägdistriktets allmänna
vägar. Slutligen skulle han utöva tillsyn över vägunderhållet och bedriva
praktisk upplysningsverksamhet.

Enligt kommissionens förslag skulle vägdirektören utnämnas av
Kungl. Maj:t samt avlönas av staten. Vägdirektören skulle vara länsstyrelsens
tjänsteman och stå under dess lydnad samt följaktligen ställas
utanför väg- och vattenbyggnadsstyrelsens lokala förvaltningsorganisation.
Såsom skäl för vägdirektörens avlönande med statsmedel anförde kommissionen,
att redan vägdirektörens egenskap av biträde åt länsstyrelsen
betingade i sin mån denna anordning. Då han tillika både inom
vägstyrelsen och i särskilda nämnden skulle företräda statsintresset,
vore det icke lämpligt att ställa honom såsom löntagare hos den andta
närmast intresserade parten, landstinget. Även med avseende å sin synnerligen
viktiga uppgift att hålla tillsyn över väghållningen vore han det
allmännas representant och borde alltså jämväl ur denna synpunkt intaga
en självständig ställning gent emot den väghållningsskyldiga samfälligheten.

Väljdirek tören.

I: 1:286.

12—212153.

De sakkunniga.

I de avgivna yttrandena över kommissionens förslag har allmänt
framhållits, att vägdirektörens arbetsbörda bleve alltför stor. Det bar
vidare gjorts gällande, att det vore oklokt att för mycket avlägsna vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen från inflytande på vägväsendet. Tillika har
anmärkts, ätt vägdirektörens ställning vore i flera hänseenden oklar och
att fara syntes föreligga för konflikter mellan vägdirektören, å ena, samt
såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som vägstyrelsen, å andra sidan.

I likhet med kommissionen anse de sakkunniga det nödvändigt, att
en befattningshavare med den tekniska kompetens, som enligt kommissionens
förslag skulle besittas av vägdirektören, ställes till vägstyrelsens
förfogande. Av anställandet av dylika på vägväsendets område sakkunniga
personer, vilka få helt ägna sig åt vägnätets vidmakthållande
och utveckling, förvänta sig de sakkunniga de allra bästa följder i
form av en god och på samma gång i förhållande till resultatet billig
väghållning. Inrättandet av vägdirektörsbefattningar betraktas därför av
de sakkunniga såsom en viktig kärnpunkt i förslaget.

Då de sakkunniga haft att taga ståndpunkt till frågan om vägdirektörens
ställning inom organisationen, har det emellertid framstått såsom
en angelägenhet av största vikt att bereda gynsamma förutsättningar för
arbetet inom vägstyrelserna. Ur denna synpunkt torde den fristående
och i viss mån överordnade ställning gentemot vägstyrelsen, som vägdirektören
enligt kommissionens förslag skulle intaga, vara ägnad att
väcka betänkligheter. Att han skulle såsom självskriven ledamot av
vägstyrelsen äga rösträtt i denna och därigenom kunna utöva avgörande
inverkan på dess beslut utan att vara utsedd av den korpoiation, som
är vägstyrelsens huvudman och som får vidkännas de ekonomiska konsekvenserna
av besluten, synes knappast lämpligt. Den yttrade farhagan
för slitningar mellan vägstyrelsen och vägdirektören torde därför ej kunna
avvisas, därest kommissionens förslag bibehålies oförändrat. Emellertid
synas vägande skäl föreligga för att befria vägdirektören just från de åligganden,
som föranlett kommissionens ståndpunkt uti förevarande avseende,
nämligen skyldigheten att föredraga vägärenden inför länsstyrelsen samt
att såsom statens representant öva tillsyn över väghållningen. Enligt de
vägsakkunnigas mening kan det nämligen icke vara lämpligt, att en
person får föredraga ärenden, vilka han förut själv i annan egenskap
handlagt och i vilka det kan bliva fråga om kritik av föredragandens egna
åtgöranden. För allmänheten skall det även ligga, nära till hands att
misstänka, det föredraganden ensidigt förfäktar vägstyrelsens intressen. På
grund av vägdirektörens övriga arbetsbörda lärer han ej heller utan förfång
för göromål, som i långt högre grad kräva teknisk sakkunskap,

kunna ägna sig åt nämnda föredragning. Denna synes fortfarande, som
hittills, kunna anförtros åt länsstyrelsens tjänstemän. Därest länsstyrelsen
utöver de upplysningar, som lämpligen kunna meddelas av vägdirektören,
skulle behöva någon utredning i tekniska frågor, kan besked
lätteligen erhållas från vederbörande distriktschef eller distriktsingenjör
eller, där så anses erforderligt, från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Av liknande skäl anse de sakkunniga det vara olämpligt, att den tillsyn,
som från statens sida bör utövas å väghållningen, utföres av vägdirektören.
Denne är ju den, som i främsta rummet är ansvarig för att väghållningen
utföres på ett tillfredsställande sätt, och detta förhållande
framträder än starkare enligt de sakkunnigas förslag, däri kommunväghållningen
icke upptagits. Givetvis skall det även enligt de sakkunnigas
mening vara vägdirektörens främsta uppgift att övervaka väghållningen,
men detta övervakande skall han ej verkställa såsom statens representant
utan såsom landstingets förtroendeman.

De sakkunniga, vilka sålunda funnit anledning saknas att ställa vägdirektören
under länsstyrelsens lydnad, hava även övervägt möjligheten
att ställa vägdirektören under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Oaktat
de fördelar, som en sådan anordning möjligen kunde medföra, hava de
sakkunniga, särskilt med hänsyn därtill att vägdirektörens oformliga
dubbelställning såsom statstjänsteman samt tillika ledamot av landstingets
vägstvrelse och dennas verkställande organ icke skulle undanröjas genom
nämnda anordning, likväl stannat vid att vägdirektören bör vara uteslutande
landstingets tjänsteman. Det har nämligen ansetts av synnerlig vikt
att även på detta område söka främja den kommunala självstyrelsen; och
lärer det tillika kunna antagas, att ett gott samarbete inom vägstyrelsen
härigenom befordras. Såsom en följd härav skall enligt de sakkunnigas
förslag vägdirektören anställas och avlönas av landstinget. Hans ställning
blir härigenom klart och logiskt avgränsad och genomförd. Jämväl för
vartdera av de båda landstingen i Kalmar län skall inrättas en vägdirektörsbefattning,
vilket emellertid icke bör utgöra hinder för att samma
person må kunna utses till innehavare av bägge befattningarna. Med
den föreslagna förändringen av vägdirektörens ställning till att vara landstingets
tjänsteman sammanhänger även, att det icke ansetts nödigt föreskriva,
att vägdirektören ovillkorligen skall vara ledamot av vägstyrelsen.
Något hinder förefinnes naturligtvis icke för att han ändock väljes därtill.

De anledningar till slitningar inom vägstyrelserna, som legat i
själva organisationen enligt kommissionens förslag, torde härigenom få
anses undanröjda. Någon farhåga för att på grund av vägdirektörens
ställning som tjänsteman hos landstinget den tekniska sakkunskapens

krav icke skola förmå att göra sig tillräckligt gällande, torde så mycket
mindre behöva hysas, som de sakkunnigas förslag avser att på sätt nedan
angives bereda ökat inflytande åt väg- och vattenbygnadsstyrelsen.

Omfattningen av vägdirektörens göromål är i väsentlig grad beroende
på i vad mån vägstyrelsen skall taga befattning med frågor om
byggande av väg. De sakkunniga tillåta sig att i detta sammanhang
hänvisa till den redogörelse för behandlingen av ärenden angående
anläggning av ny väg dels enligt gällande lagstiftning, dels enligt
kommissionens och dels enligt de sakkunnigas eget förslag, vilken lämnas
i den speciella motiveringen till 18 §. Av nyssnämnda redogörelse framgår,
att enligt kommissionens förslag vägdirektören skulle hava att verkställa
undersökningar samt avgiva betänkanden med planer och kostnadsförslag
angående alla väganläggningar och vägförbättringar inom vägdistriktet,
vilka göromål hittills i regel, efter förordnande av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, bestritts av tjänstemän i vederbörande väg- och
vattenbyggnadsdistrikt, ävensom att vägdirektören skulle utöva tillsyn och
kontroll å utförandet av vägbyggnadsarbetena, även sådana som utföras
med bidrag av statsmedel och vilka enligt hittills gällande bestämmelser
stå under kontroll av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I några av de avgivna yttrandena har föreslagits, att såväl utarbetande
av plan och kostnadsförslag för vägbyggnader som ock ledning
och kontroll över byggnadsarbetets utförande skulle överlämnas till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän i orterna. Med hänsyn till det
nära sambandet mellan byggandet och underhåll av väg har det synts
de sakkunniga av vikt, att dessa frågor för varje distrikt handhavas av
samma myndighet; och har därför beträffande byggande av väg föreslagits,
att upprättandet av plan och kostnadsförslag skall ske genom
vägstyrelsens försorg. Därav följer emellertid icke, att vägdirektören städse
skall upprätta plan och kostnadsförslag. Endast i det fall att vägdirektören
har tid övrig därtill och i den mån han innehar nödig kompetens,
bör sådant åläggas honom. I annat fall får uppdraget överlämnas till
vederbörande distriktstj än steman eller annan lämplig person att utföras
på vägdistriktets bekostnad. Själva byggnadsarbetet bör däremot
för vägstyrelsens räkning städse övervakas av vägdirektören. Med vad
sålunda anförts är icke sagt, att icke ur synpunkten av statens intresse
särskilda regler angående plan och kostnadsförslag samt kontroll å byggnadsarbetet
och däröver förda räkenskaper tarvas för det fall, att byggnadsarbete
utföres med bidrag av statsmedel, men föreskrifter härom böra
icke givas i väglagen utan i de administrativa förordningar, som innehålla
villkoren för åtnjutande av dylikt statsbidrag. Till den befogenhet, som

hör tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, återkomma de sakkun- - ''
niga längre fram.

Då enligt de sakkunnigas förslag uppskattningarna skola försvinna,
hefrias vägdirektören från det tidsödande arhetet att vara ordförande i
uppskattningsnämnderna. Såsom ovan antytts skall ej heller vägdirektören
å statens vägnar utöva tillsynen å väghållningen, men denna förändring
lärer ej medföra någon avsevärd tidsbesparing, då vägdirektören
för bevakande av vägdistriktets intressen i varje fall måste oavlåtligen
och med största noggrannhet övervaka, att väghållningen utföres på ett
tillfredsställande sätt.

Med ovan angivna inskränkningar skall vägdirektören hava samma
åligganden som enligt kommissionens förslag. Visserligen får det ej
förbises, att, då enligt de sakkunnigas förslag kommunvägunderhåll ej
skall förekomma utan all väghållning skall ombesörjas av vägstyrelsen,
det särskilt under övergången från det gamla väghållningssystemet torde
bliva förenat med mycket arbete för vägdirektören att tillfredsställande
ordna vägunderhållet. Då emellertid hänsyn härtill tagits vid avfattandet
av övergångsbestämmelserna samt vägdirektören, på sätt ovan
nämnts, befriats från de tidsödande uppskattningarna samt föredragning
i länsstyrelsen och endast i den mån det finnes lämpligt behöver
ägna sig åt upprättande av plan och kostnadsförslag till vägbyggnader,
synes erforderlig lättnad hava beretts vägdirektören.

Kommissionen har föreslagit att såsom biträden åt vägdirektören Vågmästare.
skola inom varje distrikt anställas åtskilliga vågmästare. Vågmästaren
skulle i huvudsak hava till uppgift att biträda vägdirektören med ledning
och tillsyn över vägbyggnader och vägunderhåll, då ju vägdirektören
icke kunde så oavlåtligt och i detalj, som nödigt vore, övervaka hithörande
förhållanden inom det vidsträckta landstingsområdet. För sådant
ändamål erfordrades särskilda organ för ett mera begränsat område.
Vågmästaren skulle, bland annat, biträda vid vägundersökningar, vara
den närmaste platskontrollanten vid vägbyggnadsarbeten, biträda vid
åvägabringandet av entreprenader, vara förman för landstingets vägvakter
och övriga arbetspersonal m. in. Huvuddelen av vågmästarens verksamhet
skulle bestå i tillsyn å vägunderhållet inom det honom tilldelade
distriktet. Kommissionen har därvid utgått från att vågmästaren komme
att utrustas med motorcykel samt bleve i stånd att övervaka ett distrikt
med en våglängd av omkring 250 kilometer. Enligt kommissionens förslag
skulle indelning av landstingsområde i vägraästardistrikt samt ut-,
färdande av instruktion för vågmästare ankomma på Kungl. Maj:t. Vågmästare
skulle förordnas av länsstyrelsen med konstitutorial efter förslag

Länsstyrel sen.

av vägstyrelsen samt stå under vägdirektörens ock länsstyrelsens lydnad
men skulle avlönas av landstinget.

Inrättandet av vägmästarebefattningar har varmt tillstyrkts av
hörda myndigheter. En dylik anordning blir, om vägunderhållets utförande
direkt skall åligga landstinget, än mera nödvändig än efter kommissionens
system. De sakkunniga finna alltså, lika med kommissionen,
nödigt föreslå tillsättande av lämpligt antal vågmästare inom varje väghållningsdistrikt.
Den oklara ställning såsom av landstinget avlönade
men av länstyrelsen tillsatta och under densamma lydande befattningshavare,
som kommissionen berett vägmästarna, kunna emellertid de sakkunniga
icke godkänna. I analogi med sin uppfattning om vägdirektörens
ställning hava de sakkunniga ansett vågmästare böra vara landstingets
tjänstemän och anställas av vägstyrelsen. De komma således icke att
vara underordnade länsstyrelsen. Att betunga Kungl. Maj:t med rikets
indelande i vägmästaredistrikt synes icke böra förekomma, allra
helst som nyttan av en dylik åtgärd synes tvivelaktig. Behovet avvägmästare
inom ett distrikt är i hög grad beroende av, vilken metod som
väljes för vägunderhållets utförande. Upplåtes allt vägunderhåll på entreprenad,
blir behovet jämförelsevis ringa, under det att vägunderhållets
utförande med vägvakter eller eljest genom vägstyrelsens direkta försorg
fordrar större antal vågmästare. Dessutom synes det ej lämpligt
att genom en jämförelsevis konstant distriktsindelning fastlåsa utvecklingen
uti ifrågavarande avseende. Det synes därför böra överlämnas åt
vederbörande landsting att självt eller genom vägstyrelsen bestämma
antalet vågmästare och deras tjänstgöringsområden. Samma skäl, som
enligt de sakkunnigas mening tala mot att låta vägdirektören omhänderhava
den tillsyn å väghållningen, som bör utövas från statens sida,
föranleda även till att vägmästarna befrias därifrån. Den noggranna
tillsyn å väghållningen, som även efter de sakkunnigas mening bör utövas
av vägmästarna, avser alltså endast att tillgodose vägdistriktets intressen.
Att tillsynen indirekt även tillgodoser statsintresset ligger i
öppen dag.

Frånsett den befogenhet, som må tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
skall, såväl efter kommissionens förslag som enligt de sakkunnigas
mening, statens intresse i avseende å väghållningen, liksom hittills,
bevakas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen tillkommer sålunda att fatta
beslut i frågor om byggande av väg, att övervaka väghållningens behöriga
fullgörande samt att, där så erfordras, låta vidtaga nödiga åtgärder
för avhjälpande av förefintliga brister. Enligt kommissionens förslag
skulle närmast under länsstyrelsen statens tillsyn över väghållningen ut -

övas av vägdirektören med biträde av vågmästare. Såsom förut anmärkts
hava de sakkunniga icke funnit lämpligt att ifrågavarande tillsyn
uppdrages åt vägdirektören och vägmästarna, vilka företräda landstingets
d. v. s. den gentemot staten väghållningsskyldiges intressen. I stället
lärer tillsynen lämpligen böra anförtros åt länsstyrelsens underlydande,
landsfogden och landsfiskalerna, vilka redan nu, den förre enligt 18 § i
sin instruktion, de senare jämlikt 34 § väglagen, hava sådan befogenhet.

Det har visserligen och icke utan fog framhållits såsom en betänklig
brist i det nuvarande systemet, att vägsynerna förrättades av personer,
som icke hade teknisk sakkunskap i fråga om vägunderhållet. Att märka
är dock, att den enligt de sakkunnigas förslag förekommande uppsikten
skall hava en annan karaktär än de nuvarande vägsynerna. För närvarande
åligger det ju synemännen att för varje väglott anteckna befunna
brister och lämpligaste sättet för deras avhjälpande. Behovet av större
sakkunskap har härvid icke sällan gjort sig kännbart. Med hänsyn till
de många väglotterna och det ofta försummade vägunderhållet äro i
varje fall de nuvarande vägsynerna eu besvärlig och tidsödande procedur.

Enligt de sakkunnigas tanke lära efter den nya lagstiftningens
genomförande några särskilda vägsyner icke behöva förekomma. Genom
sina tjänsteresor i distriktet få landsfiskalerna i regel en ganska klar uppfattning
av vägarnas beskaffenhet. Yppas brist i väghållningen utan att den
observeras av landsfiskalen, lära trafikanterna, om så behöves, icke underlåta
att själva vidtaga åtgärder för åstadkommande av rättelse. I vanliga
fall torde därvid saken ordnas under hand genom en enkel anmälan till
vederbörande vägmästare eller snöplogfogde eller tilläventyrs till vägdirektören.
Givetvis kan dylik anmälan också riktas till landsfiskalen, till vilken
befolkningen hittills varit van att vända sig i dylika frågor. Sedan landsfiskalen
vare sig på grund av inkommen anmälan eller av egen drift
konstaterat, att brist föreligger, kan han, om han så anser lämpligt, göra
hänvändelse under hand till landstingets vägförvaltning, eller ock anmäla
förhållandet hos länsstyrelsen, som förelägger vägstyrelsen att avhjälpa
bristen, vid äventyr att den eljest avhjälpes genom landsfiskalens försorg
på vägdistriktets bekostnad. Då vägdirektören och vägmästarna skola
för vägdistriktets räkning utöva en noggrann kontroll över väghållningen,
lärer det kunna antagas, att landsfiskals ingripande skall komma att erfordras
endast i undantagsfall.

För att vägväsendet i vårt land skall erhålla en tillfredsställande y<ig- och
utveckling, lärer en enhetlig, för hela landet gemensam ledning icke Zfdsltyrel
kunna undvaras. Man får nämligen ej underskatta vikten av att tek- sm.

niska framsteg och gjorda erfarenheter inom vägväsendet snarast, möjligt
tillgodogöras samt att olämpliga metoder underkastas sakkunnig kritik.
Då inrättandet av en särskild myndighet för ifrågavarande ändamål näppeliggen
hör komma i fråga, synes det självfallet, att berörda uppgift anförtros
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Enahanda uppgift har redan
enligt nu gällande lagstiftning beträffande med statsbidrag byggda vägar
utövats av nämnda styrelse. I fråga om dylika vägarbeten åligger det
nämligen styrelsen enligt 3 § i dess instruktion (30/12 1911 Sv. förf. sand.
n:r 165) bland annat, att i rådgivande egenskap lämna biträde, då sådant
av vederbörande begäres, i avseende å undersökningar för. arbetena
eller deras tekniska utförande och ledning; att i mån av tillgång å biträden
anvisa lämpliga undersökningsförrättare eller arbetsledare; att, då
till styrelsen inkommer eller överlämnas väckt fråga om företagande av
sådant arbete, granska och, där sådant finnes behövligt, låta omarbeta
medföljande ritningar och kostnadsförslag eller från vederbörande infordra
felande dylika; att liava tillsyn över arbetenas utförande i enlighet med
de av Kungl. Maj:t fastställda planer och givna föreskrifter, så att ingå
mera väsentliga ändringar må äga rum utan anmälan och vederbörligt
tillstånd; samt att övervaka, att redan utförda anläggningar varda ändamålsenligt
och i enlighet med givna föreskrifter underhållna, så att hinder
och uppehåll i kommunikationerna icke må genom olämpliga anordningar
eller bristfälligheter uppkomma eller det med anläggningen åsyftade
gagn förminskas.

Styrelsens kontroll å underhållet av med statsbidrag utförda vägar
torde hittills hava inskränkt sig till regelbundna inspektioner av broar
och färjor.

Såsom förut nämnts skulle enligt kommissionens förslag vägdirektören
i fråga om vägbyggnad ensam utföra den förberedande undersökningen,
uppgöra plan och kostnadsförslag samt leda och kontrollera aibetets
utförande. Den väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nu tillkommande
befattning med sådana vägbyggnader, till vilka plan och kostnadsförslag
uppgöras med bidrag av statsmedel eller vilka utföras med sådant bidrag,
skulle i nämnda avseende alltså upphöra. Däremot skulle styrelsen beträffande
dylika vägbyggnader fortfarande hava att granska och eventuellt
låta omarbeta arbetsplanerna samt i vanlig ordning handlägga frågor
om deras fastställande av Kungl. Maj:t, om statsbidrag, om upprättande
av kontrakt angående arbetets utförande o. s. v.

De sakkunniga hava, såsom ovan nämnts, funnit det kunna inträffa,
att vägdirektören icke kan medhinna alla undersökningar förvägbyggnader
samt upprätta erforderliga planer och kostnadsförslag, eller att här -

till på grund av arbetets beskaffenhet erfordras särskild kompetens, i
följd varav de sakkunniga ansett möjligheten att från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
erhålla lämplig förrättningsman böra bibehållas. Vidare
lärer styrelsens rätt och skyldighet att i fråga om statsunderstödda
vägbyggnader öva tillsyn däröver, att arbetet utföres i enlighet med fastställd
plan, böra kvarstå. De sakkunniga anse emellertid, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens befogenhet bör på grund av statens intresse
av att det allmänna viignätet motsvarar trafikens behov i viss mån utsträckas,
nämligen även till de mera sällan förekommande fall, att väganläggning
kommer till stånd utan bidrag av statsmedel. Även i sådant
fall bör uppgjord plan och kostnadsförslag granskas av styrelsen. Att
vederbörande länsstyrelse beträffande sådana vägbyggnadsfrågor, vilka ej
avse anläggning av ny väg, äger pröva, huruvida utlåtande från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen skall inhämtas, framgår av 19 §.

Om än genom föreskrifter i ovan nämnda hänseenden erforderlig
säkerhet vinnes för att vägbyggandet rätt planlägges, fordras likväl därjämte
kontroll över att väghållningen utföres på ett sätt, som motsvarar
berättigade krav på samfärdselns trygghet och står i överensstämmelse
med teknikens utveckling. Detta ändamål synes bäst vinnas genom
att lämna ^ väg- och vattenbyggnadsstyrelseh en allmän inspektionsrätt
över väghållningen på sätt i 68 § av de sakkunnigas förslag närmare
angives. Härigenom skulle vinnas uppsikt över att väghållningen utföres
så, att den motsvarar samfärdselns krav, och att lämpliga metoder
därvid komma till användning, varjämte ett fruktbärande utbyte av
erfarenheter i avseende å väghållningen inom olika distrikt kunde äga rum.

För att vid handläggning av vägfrågor tillgodose behovet av sakkunskap
samt redan på ett tidigt stadium av sådana frågors behandling
bereda önskvärt inflytande från det allmännas sida, hava de sakkunniga
därjämte ansett sig böra föreslå, att vederbörande distriktschef eller deri
distriktstjänsteman, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen därtill förordnas,
skall äga rätt närvara vid vägstyrelsens sammanträden och deltaga
i överläggningarna. Även härigenom beredes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
möjlighet att leda vägväsendets utveckling i önskvärd
riktning.

De sakkunnigas förslag till vägväsendets organisation avser sålunda
i huvudsak att, ehuru staten kraftigt skulle bidraga till vägarnas byggande^
och underhåll, likväl överlämna det praktiska handhavandet av
väghållningen åt landstingen, vilka tillika skulle hava att anskaffa de
utöver statsbidragen erforderliga medlen för vägväsendets behov. Landstingen
skulle sköta väghållningen genom vägstyrelser och vägdirektörer

13—212153.

Samman fattning.

samt dessas biträden på sätt lämpligast kunde ske medelst vägvakter
eller användande av entreprenad, med lejda arbetare ellei fast anställt
manskap samt genom körlag och ploglag.

Statsintresset tillgodoses i förslaget på det sätt, att vederbörande
länsstyrelse samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen övervaka väghållningen
och handlägga frågor rörande denna, en var i den omfattning, som i
förslaget närmare angives.

Genom den föreslagna organisationen vinnes en väsentlig förenkling,
i det att de över 370 vägstämmorna ersättas av 2o landsting samt an
talet vägstvrelser minskas i samma proportion. Detta bör medföra förenkling
samt en mera sakkunnig och enhetlig behandling av föreliggande
frågor. De nytillkommande organen, vägdirektörerna och vägmästarna,
öka visserligen antalet anställda. Utgifterna för deras avlöning böi dock
mångfalt uppvägas därigenom, att under deras sakkunniga ledning för
samma kostnad bättre och mera arbete kan utföras än förut, då arbetet
varit splittrat och ägt rum utan ledning och sakkunskap.

Länsstyrelsens arbete för vägväsendet bör i icke obetydlig man
minskas därigenom, att den får att göra med endast en vägstyrelse (i
Kalmar län två). Det kan även förutsättas, att ärendena bliva mera
enhetligt och sakkunnigt beredda av landstingets vägstyrelse än av de nuvarande
vägstyrelserna. Å andra sidan uppstår någon ökning i arbetet
för beredning av de ärenden, som skola föreläggas landstinget. Landsfiskalernas
arbetsbörda bliver genom vägsynernas bortfallande väsentligt
lättad. Någon ökning av länsstyrelsernas och landsstatens tjänstemän sjnes
alltså ej föranledas av förslaget.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens befattning med vägväsendet
kommer att i viss mån underlättas genom att antalet vägstyrelser minskas
och genom den därav föranledda mera enhetliga behandligen av
ärendena. Tillika måste det anses vara till fördel även för styrelsens
arbete, att sakkunniga vägdirektörer anställas i länen, då därigenom kon
trollen å såväl byggande som underhåll av väg väsentligt förenklas.
Arbetet ökas å andra sidan därigenom, att viss tillsyn å vägunderhållet
jämväl skall tillkomma styrelsen. Någon ökning i antal av styrelsens
tjänstemän i väg- och vattenbyggnadsdistrikten föranledes knappast direkt
av förslaget, utan bliver tjänstemännens antal liksom hittills beroende av
livaktigheten på väg- och vattenbyggnadsområdet. De tekniska ärendena i
styrelsen, utom sådana som beröra järnvägar och hamnar, behandlas nu
av styrelsens tekniska byrå. Denna byrå handlägger — förutom alla
väg- och automobilärenden — jämväl alla frågor om farleder, kanaler,
flottleder, vattenkraft, vattenregleringar, sjösänkningar och avdiknmgar,

som beiöia järnvägar och allmänna vägar. De sakkunniga, som icke
hava att uttala sig om redan nu möjligen föreliggande behov av en uppdelning
av denna byrå, hålla före att de av dem föreslagna bestämmelserna
icke äro av beskaffenhet att i och för sig böra påkalla någon
nämnvärd ökning i styrelsens arbetskrafter.

100

2. Speciell motivering.

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Ehuru såväl de sakkunnigas som kommissionens förslag angiva sig
avse allmänna vägar på landet, föreligger i två avseenden olikhet mellan
de båda förslagen i fråga om lagens räckvidd. Intetdera av begreppen
»allmän väg» och »landet» har nämligen samma innebord i de bada

förslagen. , ,

Enligt 1891 års väglag ansågs såsom allmän vag allenast (ten, som

prövades vara för den allmänna samfärdseln nyttig och nödig. Vägkommissionen
intager härutinnan samma ståndpunkt. Genom lagen den
13 juni 1919 om ödebygdsvägar infördes emellertid en ny vägtvp, tor
vilken i vissa avseenden säregna rättsregler skulle gälla, men som i öv
Egt skulle falla under begreppet allmän väg. En erinran härom mlor des

samtidigt i 1 § av 1891 års väglag. . 1Q1Q

Med ödebygdsväg förstås enligt lagen den 13 juni 1919 sådan vag,
som till avsevärd längd sträcker sig över fjäll, genom skogar eller genom
o-iest befolkade trakter och som, ehuru vägen icke provats vara för allmärna
samfärdseln nyttig och nödig, likväl finnes vara till gagn for det
allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande.
Anläggning av ödebygdsväg verkställes av staten, men kan väghalmingsdistriktet
åläggas lämna bidrag till anläggningskostnaden. Först nar
ödebygdsväg vunnit nödig stadga och fasthet, skall den övertagas till

underhåll av väghållningsdistriktet. ..

Vid tillkomsten av lagen om ödebygdsvägar utgick vederbörande
departementschef från att lagen skulle endast tills vidare gälla vid sidan
av allmänna väglagen, men att dess bestämmelser vid den slutliga revisionen
av väglagstiftningen borde inarbetas i den lag, som skulle komma
att gälla beträffande landsbygdens allmänna vägar.

101

Avon de sakkunniga hava funnit goda skäl tala för att inarbeta
de angående ödebygdsvägarna gällande bestämmelserna i den nya väglagen.
Att ödebygdsväg därvid bör hänföras under beteckningen allmän
väg, lärer vara uppenbart. Någon anledning att i sak förändra den i 1 §
av 1919 års lag givna definitionen på ödebygdsväg har ej förekommit
vadan denna i så gott som oförändrat skick återfinnes i mom. b av förslagets
1 §. De särskilda bestämmelserna om ödebygdsvägar förekomma
i tredje kapitlet.

Beträffande de allmänna vägar, som enligt förslaget icke äro att
hänföra till ödebygdsvägar, har redan i den allmänna motiveringen (sid.
85) framhållits, att uppdelning av dem i olika klasser enligt de sakkunnigas
mening är obehövlig. Såväl de hittillsvarande landsvägarna som
bygdevägarna skola alltså enligt de sakkunnigas förslag hänföras till en
grupp. Av skäl, som angivits i den allmänna motiveringen, hava de
sakkunniga såsom gemensam beteckning å dessa vägar föreslagit ordet
landsväg. Begreppet landsväg enligt de sakkunnigas förslag sammanfaller
alltså med vad som enligt kommissionens förslag menas med allmän
väg, dock med nedannämnda inskränkning. Enligt kommissionens
förslag skulle nämligen till landet icke räknas köping eller municipalsamhälle,
vadan allmän väg inom sådant samhälles område ej avses
i kommissionens förslag. På sätt i den allmänna motiveringen (sid. 70)
angivits, kvarstår de sakkunnigas förslag härutinnan på samma ståndpunkt
som 1891 års väglag.

Den avvikelse, som enligt de sakkunnigas förslag definitionen å
landsväg företer vid jämförelse med gällande väglags beskrivning å allmän
väg, är uteslutande av redaktionell natur.

2 §•

Denna paragraf, vilken angiver vad som skall anses höra till väg, överensstämmer
väsentligen med 3 § i kommissionens förslag. Den skillnad,
som förefinnes, hänför sig huvudsakligen till terminologien. Under det
att kommissionen såsom tillhörigheter till väg angiver bland annat vägkropp,
vägbana och vägren, hava de sakkunniga funnit tillräckligt, att i
stället omnämna endast begreppet vägbana. För det vanliga föreställningssättet
framträda nämligen icke vägens övre del — enligt kommissionens
terminologi vägbanan — och dess underlag, den s. k. vägkroppen,
såsom skilda begrepp, utan framstå de såsom en enhet. Med begreppet
vägbana förstår man således i allmänhet icke allenast den övre
delen av vägen. Att vägrenar, när sådana förekomma, skola räknas till
väg, synes så uppenbart, att det ej behöver särskilt utsägas.

102

1: 294.

I 6 § av sitt förslag har kommissionen upptagit bestämmelser angående
vägbana, vägrenar, sidodiken, överdiken och trumma. Då uti de
sakkunnigas uppdrag ingår att befria förslaget från detalj bestämmelser
av administrativ natur, har denna paragraf uteslutits, och bar det ansetts
tillräckligt att i 2 § upptaga en erinran, att vägdike och trumma räknas såsom
tillhörigheter till väg. De sakkunniga hava därvid icke förbisett,
att det kan inträffa att ett utmed väg befintligt dike, som befordrar vägens
dränering, upptagits av vederbörande jordägare å hans eget område,
exempelvis för torrläggning av hans omedelbart intill liggande
åker, och fortfarande underbålles av honom. Givetvis föranleder den nu
föreslagna bestämmelsen icke utan vidare någon ändring i dylika förhållanden.

Kommissionen har vidare i 9 § av sitt förslag upptagit ett staddande
av innehåll, att till väg skall, där det kan ske utan större kostnad,
anordnas nödiga utrymmen för upplag av väglagningsämnen och förvaring
av redskap. Denna bestämmelse har av de sakkunniga ansetts
icke böra ingå i lagen utan, liksom övriga tekniska detalj bestämmelser,
i administrativ författning. Såsom förutsättning för att dylik upplagsplats
skall kunna anses såsom tillhörighet till väg, synes böra uppställas
den fordran, att upplagsplatsen ligger i samband med vägen. Eftersom dike
hör till väg, utgör denna bestämmelse icke hinder för att även upplagsplats,
som medelst dike är skild från vägbanan, räknas såsom hörande
till väg.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit
vikten av att även ångbåtsbrygga, som utgör slutpunkt för en väg,
må kunna förklaras som tillbehör till vägen. Med hänsyn till de växlande
förhållandena i förevarande avseende hava de sakkunniga icke ansett
sig kunna föreslå en generell bestämmelse därom, att dylik brygga
är att anse som tillbehör till väg, men hava de sakkunniga funnit hinder
icke föreligga att, när omständigheterna härtill föranleda, räkna
brygga till sådan för vägens ändamål utförd anordning, som omförmäles
i första stycket.

Kommissionen har uttalat den meningen, att genom den föreslagna
utvidgningen av begreppet väg skulle alla de till vägen hörande anordningarna
utan vidare bliva inbegripna under det kraftigare straffrättsliga
skydd mot skadegörelse, som allmän väg i dess inskränktare betydelse
nu åtnjuter. De sakkunniga äro icke övertygade om riktigheten av detta
påstående. Av lydelsen av 19 kap. 15 § strafflagen, där straff stadgas
bland annat för förstörande och skadande av väg, framgår uppenbart, att
»stängsel eller märke, som, till avvärjande av fara eller till varning där -

103

för, vid allmän väg satt är», icke räknas som tillbehör till vägen, enär de
behövt särskilt angivas för att falla under lagrummets bestämmelser. Vid
tillämpning av lagrummet lärer, oavsett om det i väglagen använda begreppet
väg undergår förändring, ordet väg tilläggas den betydelse, det
hade vid stadgandets tillkomst. Någon ändring härutinnan lärer ej vara
erforderlig, då i allt fall 19 kap. 20 § strafflagen lämnar möjlighet att beivra
sådan skadegörelse å tillbehör till väg, som ej faller under 15 § i
samma kapitel.

3 §•

Stadgandet i första punkten av denna paragraf motsvarar 3 § i nu gällande
väglag och 4 § i kommissionens förslag.

I andra punkten gives uttryck åt de sakkunnigas, i den allmänna
motiveringen (sid. 85) närmare berörda uppfattning om de krav, som
böra uppställas i fråga om vägarnas beskaffenhet. Indirekt innebär stadgandet
tillika ett underkännande av klassindelningens nödvändighet, då
det är avsett att ersätta dels den i 2 § av kommissionens förslag upptagna
klassindelningen av vägarna och dels de i 5 § av samma förslag
givna bestämmelserna om de fordringar i avseende å vägbanans fasthet
och bredd, som uppställas för varje vägklass.

I 5 § av kommissionens förslag förekomma därjämte bestämmelser
om anordnande av vändplats vid vägs ändpunkt och av mötesplatser å
smalare vägar samt om vägrenar. Dylika angelägenheter torde lämpligen
böra ordnas i administrativ väg. Beträffande särskilt bestämmelsen att
vägrenar städse skola finnas på ömse sidor om vägbanan, anse för övrigt
de sakkunniga en sådan bestämmelse icke böra meddelas. Anordnandet
av särskilda vägrenar tillhör nämligen ett byggnadssätt, som allenast i
undantagsfall vunnit användning i vårt land och om vars lämplighet
någon stadgad uppfattning ej föreligger.

4 §.

Stadgandet i denna paragraf motsvarar första stycket i 10 § av
kommissionens förslag. I anledning därav, att enligt de sakkunnigas förslag
bestämmelsen avser jämväl ödebygdsväg, har det befunnits nödigt att i
fråga om sådan väg inskränka fordringarna, så att t. ex. vadställe må
kunna anordnas i stället för bro eller färja. Då det stadgats, att färja
må hållas, allenast om bro ej kan läggas utan oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet, måste man givetvis vid bedömande av dessa omständigheter
taga stor hänsyn till vägens betydelse. Ett kostnadsbelopp,
som framstår såsom alldeles oskäligt, när det gäller en ödebygdsväg, kan

104

sålunda anses jämförelsevis obetydligt, när det är fråga om en viktigare
landsväg.

I övrigt innehåller 10 § av kommissionens förslag åtskilliga bestämmelser
angående beskaffenheten av bro och färja, vilka icke synts
hava sin plats i civillag och därför här uteslutits.

5 §•

Denna paragraf motsvarar 7 § i kommissionens förslag, varjämte bestämmelsen
om vägvisare hämtats från nämnda förslags 8 §. De i sistnämnda
§ jämväl föreslagna stadgandena om anbringande av kilometermärken
och varningstavlor hava icke upptagits i förevarande förslag.
Visserligen äro de sakkunniga övertygade om önskvärdheten att sådana
anstalter vidtagas, men en ovillkorlig skyldighet i detta avseende har
dock icke ansetts böra åläggas vägdistriktet. Därest inom något distrikt
kilometermärken införas, torde plan för deras uppsättande böra fastställas
av Kungl. Maj:t, enär det är av vikt att enhetlighet införes å
ifrågavarande område.

6 §•

Första punkten motsvarar första stycket i 12 § av kommissionens
förslag allenast med den förändring, att ordet »oavlåtligen» såsom överflödigt
uteslutits. Härmed har dock icke avsetts någon ändring i sak.
Bestämmelsen avser att föi''verkliga det länge närda önskemålet, att brister
i vägunderhållet må avhjälpas omedelbart, så snart de uppstå. Användandet
av flickningssystemet kommer givetvis att medföra avsevärd förbättring
av vägarnas beskaffenhet och därjämte väsentlig besparing av
väglagningsämnen. Stadgandet har ock vunnit allmänt gillande i utlåtandena
över kommissionens förslag.

Såväl i landslagen och 1734 års lag som i 1891 års väglag hava
meddelats föreskrifter om den bredd, som olika slag av allmänna vägar
minst skulle hålla. Genom kungl. resolutionen på allmogens besvär den
16 mars 1739, kungl. kungörelsen den 28 april 1819 och i 2 § av 1891
års väglag har lämnats befogenhet åt vederbörande myndighet att medgiva
undantag från gällande bestämmelser om vägbredden. Beträffande
äldre vägar bör man alltså kunna utgå ifrån, att de skola hava minst
den bredd, som i äldre författningar föreskrivits, för såvitt ej vederbörligt
beslut föreligger, som tillåter mindre bredd. I fråga om sådan väg,
vid vars byggande upprättad plan skolat lända till efterrättelse, lämnar
ju den fastställda planen upplysning såväl om vägbredden som om vägens
beskaffenhet i övrigt.

105

De sakkunniga hava ansett i förevarande paragraf böra införas en erinran,
att beträffande vägbredden eller vägens beskaffenhet i övrigt icke må
ske godtycklig avvikelse från vad därutinnan stadgats i författning eller
för vägens byggande gällande arbetsplan, utan att härför erfordras tillstånd
från länsstyrelsens sida. För vinnande av erforderlig kontroll härutinnan
synes det nödigt att, såsom åtminstone hos vissa länsstyrelse''
för närvarande brukas, föra förteckningar upptagande samtliga allmänna
vägar, deras bredd och övriga rörande deras beskaffenhet gällande
föreskrifter.

Andra och tredje styckena överensstämma med motsvarande delar
av 12 § i kommissionens förslag; och äro dessa bestämmelser i huvudsak
hämtade från 66 § i gällande väglag.

7 §*

Överensstämmer med 14 § i kommissionens förslag.

8 §■

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 16 § i kommissionens förslag-
I anledning av anmärkning från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sida har den avvikelse från kommissionens förslag ägt rum, att till
vägunderhåll uttryckligen hänförts öppnande och stängande av rörlig bro
samt drift av färja, varom förut ingen bestämmelse meddelats.

9 §.

Denna paragraf motsvarar 17 § i kommissionens förslag, dock med
vissa ändringar, för vilka nedan redogöres. Då enligt de sakkunnigas
föi slag saväl byggande som underhåll av väg skola åligga vägdistriktet,
kunde det synas onödigt att i förslaget söka uppdraga någon skillnad
mellan dessa grenar av väghållningen. Sådant lärer dock vara nödigt
bland annat av den anledningen, att åtminstone beträffande anläggning
av ny väg och därmed likställda förändringar av gammal väg måste
åvägabringas vissa garantier för arbetets riktiga planläggning och utförande.
Därtill kommer, att olika regler gälla för lämnande av statsbidrag,
alltefter som det utgår till byggande eller underhåll av väg, och
härutinnan har varken kommissionen eller de sakkunniga ansett ändring
påkallad.

Enligt kommissionens förslag skulle samtliga de i 9 § av de sakkunnigas
förslag uppräknade åtgärder, med visst undantag varom nedan
vidare förmäles, under alla omständigheter vara att hänföra till byggande
av väg; dock att enligt kommissionens förslag skulle som byggande av

14—212153.

106

väg anses åtgärd, som omförmäles i mom. 2 e), endast om den medförde
avsevärd kostnad, samt åtgärd enligt mom. 2 f, allenast om där
avsedd skada vore av större omfattning. Emellertid hava de sakkunniga
funnit att samtliga åtgärder, som av de sakkunniga upptagits i mom. 2
av förevarande paragraf, äro av beskaffenhet att än kunna räknas till
byggande av väg än till vägunderhåll allt efter omständigheterna i det
föreliggande fallet. Någon skarp gräns lärer det vara, omöjligt att uppdraga
utan måste det överlämnas åt vederbörande länsstyrelse att med
ledning av arbetets beskaffenhet och med detsammas utförande förenade
kostnader avgöra, huruvida det skall hänföras till byggande av väg. Eu
bidragande anledning till de sakkunnigas ställning härutinnan är den inverkan,
som avfattningen av ifrågavarande bestämmelser kan hava pa
utgåendet av statsbidrag. Därest exempelvis vägs grundforstarkning
städse skulle räknas till byggande av väg och dylik förstärkning av
brådskande natur utfördes, innan statsbidrag från vägbyggnadsanslaget
erhållits, vilket för närvarande kan draga en tid av ända till 10 1- år,

skulle de vägbållningsskyldiga icke erhålla något bidrag av statsmedel.
Å andra sidan skulle det'' föreligga frestelse att till vägbyggnad överfora
arbete, som rätteligen vore vägunderhåll, på grund därav att statsbidraget
till vägbyggnad är högre än till underhåll. Sålunda skulle man kunna
tänka sig en benägenhet att till en tid åsidosätta vägunderhållet för att
sedan verkställa grundförstärkning även i fall, där ett jämnt fortgående

vägunderhåll vore mera ekonomiskt.

Möjligen kan den invändningen göras mot de sakkunnigas förslag,
att en vägstvrelse hellre än att lång tid vänta på statsbidrag till ett
arbete, som folie under 2 momentets bestämmelser och otvivelaktigt
vore att hänföra till byggande av väg, kunde komma att genast utföra
arbetet utan att underställa dess beskaffenhet länsstyrelsens provning
samt därefter rubricera arbetet som vägunderhåll och uppbära statsbidrag
efter de för vägunderhåll stadgade grunder. Emellertid lärer i
re°''el ingen frestelse till sådant förfarande föreligga, då statsbidrag, som
nämnts, utgår med högre belopp för vägbyggnad än för vägunderhåll.
Vidare får enligt 6 § icke någon avvikelse från vagens genom lottning
eller särskilt meddelad föreskrift bestämda bredd och beskaffenhet
i övrigt äga rum, med mindre länsstyrelsen därtill lämnat tillstånd. Därjämte
löper vägstyrelsen alltid den risken, att, om det vid granskning
av vägstyrelsens räkenskaper upptäckes, att till vägunderhåll haniorts
arbete, som bort räknas till byggande av väg, ej heller (let för vägunderhåll
utgående statsbidrag beräknas å kostnaden för sagda arbete.

De sakkunnigas förslag företer slutligen även den olikheten mot kom -

107

missionens, att till de arbeten, vilka kunna räknas till byggande av väg,

hänföras ej blott vägs utläggning till bredden utan jämväl minskning av
vagbredden.

10 §.

Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med 18 § i kommissionens
förslag; dock med den avvikelse att, såsom redan vid 8 § ananmärkts,
till vägunderhållet uttryckligen hänförts åtgärder för öppnande
och stängande av rörlig bro samt drift av färja, vilken bestämmelse fått
sin plats i ett nytt femte stycke.

Därjämte företer tredje stycket någon olikhet mot samma stycke i
kommissionens 18 §, huvudsakligen bestående däri, att orden »oavlåtligt
arbete för vägs renhållning» ersatts med uttrycket »vägs befriande från
ävja». Vad angår uteslutandet av orden »oavlåtligt arbete», får detta
ingalunda tolkas, som om de sakkunniga icke skulle dela kommissionens
mening att arbete för vägs underhåll skall ske oavlåtligen,
sa snart det ^ erfordras. Men de sakkunniga hava ansett denna mening
redan hava fatt ett klart uttryck i första stycket av 6 §, vadan ett upprepande
lärer vara ° överflödigt. Anledningen till att »renhållning» utbytts
mot »befriande från ävja» är den, att bland de sakkunniga yppats farhågor
för att kommissionens förslag i denna del kunde föranleda krav
pa en mera betungande renhållning, än som enbart ur väghållningssynpunkt
är av nöden.

I fjärde stycket har till undanröjande av tvivelsmål uttryckligen
angivits, att ombyggnad av trumma skall hänföras till vägunderhåll.

I avgivna yttranden har hemställts om uttryckliga bestämmelser,
huruvida åtgärder till förekommande därav, att vattnets fria avlopp i
diken, trummor och under broar hindras genom snö och is, vore att hänför
till vägunderhåll eller vinterväghållning. I de norra delarna av landet
intiäffar det nämligen, att diken, trummor och broöppningar, därest
de icke övertäckas, tilltäppas av is och snö. Då vattnet vid snösmältningen
härigenom hindras i sitt avlopp, uppstå lätt översvämningar, vilka
kunna äventyra vägens bestånd. Ifrågavarande försiktighetsmått erfordras
likväl icke i regel utan endast på sådana ställen, där särskilda naturförhållanden
göra sådant erforderligt.

■ e o sakkunniga hava icke funnit särskilda föreskrifter nödiga för

ifrågavarande, för Norrland säregna förhållanden. Emellertid anse de
sakkunniga, att berörda åtgärder, som i främsta rummet avse att skydda
vägens bestånd och böra utföras den tid mark är bär, innan vattnet tillfryser,
äro att hänföra till vägunderhåll. Sådant är även ur praktisk

108

synpunkt riktigast, då man icke lämpligen bör ålägga ploglagen att vidtaga
dylika åtgärder.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 19 § i kommissionens förslag.

12 §.

Denna paragraf, som i viss mån motsvarar 15 § i kommissionens
förslag, innehåller föreskrift, att varje landstingsområde, med undantag
av dithörande stad, såsom en gemensamhet för sig är skyldigt att ombesörja
sin väghållning. Då emellertid byggande och underhåll av odebygdsväg
i viss utsträckning utföres genom statens försorg och pa dess
bekostnad, har en erinran härom intagits. Beträffande de skal, som
ligga till grund för de sakkunnigas uppfattning att landstingsområdena
jämte tillhörande köpingar och municipalsamhällen men med undantag
av städerna skola utgöra enhet för väghållningen, hänvisas till den allmänna
motiveringen. .. . ......

I stället för den hittills gängse beteckningen »vaghallnmgsdistrikD
har i de sakkunnigas förslag införts det kortare uttrycket »vägdistrikt».
Ehuru detta ord närmast är ett geografiskt begrepp, har det likväl i förslaget
även använts såsom beteckning för själva den gemensamhet, vi -ken inom vägdistriktet har att verkställa väghållningen, d. v. s. för att
beteckna en juridisk person. Något missförstånd lärer ej härigenom behöva
uppkomma, lika litet som användandet av ordet kommun, vilket
har enahanda skiftande betydelse, vållat någon olägenhet.

13 §.

Denna paragraf motsvarar, ehuru i något omredigeiad form, 19 §
i nu gällande väglag samt 4 § i kommissionens förslag till övergångslag
till lagarna om allmänna vägar på landet och om vägkommunal styrelse
på landet. Då ifrågavarande stadgande icke synes uteslutande hava naturen
av en övergångsbestämmelse, har det ansetts lämpligen böra fa
sin plats i 1 kap. av förevarande lag.

14 §.

Här uttalas den grundsatsen, att all vägdistriktet åliggande väghållning
skall ombesörjas genom en för ändamålet utsedd vägstyrelses
försorg. Härav följer, att kommunerna icke skola hava någon befattning
med väghållningen. Visserligen kan det synas oegentligt att påstå, att
vinterväghållningen, vilken i regel skall verkställas av snöploglag, ombe

109

sörjes av vägstyrelsen, men av stadgandet i 67 § framgår otvetydigt, att
det är vågdistriktet, som i sista hand svarar även för vinterväghållningens
fullgörande. Nämnda förhållande lärer än tydligare framträda i
det fall, att länsstyrelse jämlikt 38 § förordnat, att väghållningen skall
ombesörjas på annat sätt än genom snöploglag.

Likaledes fastslås, att väghållningens utförande skall stå under
ledning av en vägdirektör med biträde av vågmästare. De skäl, som
ligga till grund för nämnda stadganden, hava förut anförts i den allmänna
motiveringen (sid. 90 och 94). Angående vägdirektörens och vägmästarnas
tillsättande stadgas i 4 kap.

15 §.

Första stycket av denna paragraf innehåller föreskrifter om väghållningens
ordnande inom köpingar och municipalsamhällen och saknar
motsvarighet i kommissionens förslag, då enligt detta nämnda samhällen
icke skulle ingå i vägdistriktet. På sätt i den allmänna motiveringen
(sid. 73) framhållits, kan det icke anses lämpligt vare sig att vägdistriktet
tvingas utföra hållandet av väg, som på grund av lagbestämmelse
skall upplåtas till allmakt begagnande såsom gata, eller att samhälle
av vägdistriktet hindras från att iordningsställa sina vägar till gator.
Med hänsyn härtill hava ifrågavarande bestämmelser avfattats. Enligt
dessa blir samhället närmast att betrakta såsom en vägdistriktets entreprenör
i avseende å väghållningen inom samhället. Anmärkas må, att
då det i förevarande paragraf sägs, att samhälle är skyldigt att i viss
utsträckning utföra väghållningen mot bekommande av ersättning från
vägdistriktet, därmed endast avsetts att reglera förhållandet mellan samhället
och vägdistriktet. Således åsyftas ingalunda att avlyfta de skyldigheter
i avseende å gatas anläggande och underhåll, som, på sätt i
35 § i lagen om fastighetsbildning i stad omförmäles, kunna åligga de
särskilda tomtägarna inom ett samhälle.

Andra stycket innehåller den i allmänna motiveringen (sid. 73)
närmare utvecklade grundsatsen, att vägdistriktet skall utgiva ersättning
för den väghållning, som samhälle utför jämlikt första stycket i förevarande
paragraf, men att ersättningsbeloppet skall rätta sig efter vad som
erfordras för väghållningens utförande efter samfärdselns krav.

Återstoden av paragrafen innehåller regler om ersättningens bestämmande
och ordningen för dess utbetalande.

Beträffande först byggande av väg, vilket uttryck icke blott innefattar
anläggning av ny väg utan även övriga arbeten, som enligt 9 §
falla under detta begrepp, så tillkommer det jämlikt 17 § vederbörande

länsstyrelse att pröva, huruvida och på vad sätt arbetet skall utföras*
Till grund för denna prövning skola enligt 18 och 19 §§ ligga plan
och kostnadsförslag, uppgjorda genom vägstyrelsens försorg. När det
gäller byggande av väg inom samhälle, lärer det icke kunna undvikas,
att, om samhället önskar vägen utförd efter en högre standard än
som betingas av samfärdselns behov, två planer jämte tillhörande kostnadsförslag
uppgöras; den ena planen (planen nr 1), avseende utförande
av den ifrågasatta vägbyggnaden allenast efter samfärdselns behov, den
andra planen (planen nr 2) — som ju endast behöver hava formen av
ett tillägg till planen nr 1 — tillika upptagande de anordningar, som
på grund av samhällets önskan tillkomma eller träda i stället för i den
förstnämnda planen upptagna anordningar, såsom schaktning för kloakoch
vattenledningars framdragande, användande av dyrbarare gatubeläggningsmaterial
än som erfordras, anordnande av rännstenar i stället
för diken o. s. v. Nödvändigheten att sålunda uppgöra skilda planer
och kostnadsförslag har sin grund icke blott i regleringen av distriktets
ersättningsplikt utan även däri, att statsbidrag till byggande av väg
städse beräknas på grundval av ett i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
granskat och vederbörligen fastställt kostnadsförslag. Då statsbidraget
givetvis icke beräknas å högre belopp än det, som åtgår till byggande
av en uteslutande efter samfärdselns behov anpassad väg, äro plan och
kostnadsförslag för sådan väg nödvändiga för statsbidrags erhållande.
Att därjämte måste upprättas plan och kostnadsförslag beträffande vägen,
sådan som den verkligen kommer att utföras, ligger i öppen dag. Då
de båda planerna jämte tillhörande kostnadsförslag i väsentlig utsträckning
komma att ligga till grund för bestämmandet av vägdistriktets ersättningsskyldighet
till samhället, är det av vikt att denna utredning
göres så opartiskt som möjligt, i följd varav lämpligt torde vara att
upprättande av dylika planer jämte kostnadsförslag icke uppdrages åt
vägdirektören, som ju är vägdistriktets tjänsteman.

Länsstyrelsens beslut i ärende om byggande av väg, som i dess
helhet eller till någon del faller inom samhälle, torde få den form, att
vägdistriktet förpliktas att bygga vägen i det skick, som samfärdselns
behov kräver (enligt planen nr 1), dock med rätt att i stället utföra den
enligt planen nr 2, varjämte en erinran om innehållet av förevarande §
icke lärer uraktlåtas. Därest, såsom i regel hittills plägat ske, skyldigheten
att bygga vägen ålägges endast under förutsättning att statsbidrag
erhålles, inträder icke någon skyldighet för distriktet att lämna gottgörelse
till samhället för byggandet, förrän distriktet erhållit statsbidrag
och arbetet påbörjats. Om byggnadsföretaget är av brådskande natur,

torde emellertid länsstyrelsen genom att anmäla förhållandet i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen kunna åvägabringa, att statsbidrag erhålles inom
jämförelsevis kort tid.

Den ersättning, som enligt 15 § tillkommer samhället för byggnadsarbetet,
skall utbetalas till samhället i mån av arbetets utförande.
Det bar nämligen icke synts tillbörligt, att samhället skulle nödgas måhända
under längre tid förskottera kostnaderna, tills hela arbetet blivit
utfört. Det bör emellertid beaktas att, när statsbidrag skall ifrågakomma,
byggnadsföretaget icke bör få påbörjas, förrän Kungl. Maj:t meddelat
beslut om statsbidraget, enär eljest fara för förlust av dylikt bidrag uppstår.

Tvist ifråga om beloppet av ifrågavarande ersättning för byggande
av väg har ansetts lämpligen kunna avgöras av tre gode män. Såsom
garanti för att nödig sakkunskap icke skall saknas vid tvistens avgörande,
har efter förebild av 18 § i 1891 års väglag föreslagits, att länsstyrelsen
skall utse den gode man, vilken ej utses av parterna. Att vägdistriktets
rätt att utse god man utövas av vägstyrelsen, framgår av 48 §.
Vidare har föreslagits, att, därest part, som skall välja god man, ej
fullgör vad honom i sådant avseende åligger, skall god man utses av
domhavanden i orten. Huruvida part skall anses hava brustit i sina
berörda åligganden, skall enligt de sakkunnigas mening avgöras enligt
lagen om skiljemän. Med domhavanden i orten avses domhavanden i
den ort, där omtvistade arbetet utförts.

Den ersättning för vägunderhåll och vinterväghållning, som enligt
förevarande paragraf tillkommer samhälle, skall årligen erläggas. Därest
överenskommelse angående ersättningens belopp ej kan träffas, skall frågan
avgöras av gode män, som utses på sätt i tredje stycket sägs. För att
förekomma ständiga tvister hava de sakkunniga ansett, att det årliga
ersättningsbeloppet bör på en gång fastställas för en tid av tio år framåt.
Emellertid kan omfånget av samhälles vägunderhåll komma att ökas
under en dylik tioårsperiod, och givetvis skall särskild ersättning utgå för
ökningen. Om på grund av tvist särskild fastställelse av ersättningen
för det nytillkomna vägunderhållet och vinterväghållningen måste äga
rum, skall för vinnande av likformighet fastställelsen ej gälla längre än
till utgången av den tioårsperiod, som gäller för samhällets övriga vägunderhåll
och vinterväghållning.

De sakkunniga hava icke förbisett, att tvekan kan föreligga om de
beräkningssätt, vilka skola läggas till grund för ifrågavarande ersättningar.
Därest samhället utfört vägen efter en högre standard än samfärdseln
fordrade, exempelvis med stenläggning i stället för med grusad
vägbana, kan samhället vid vägens byggande hava fått vidkännas eu

112

kostnad, som avsevärt överstigit distriktets ersättningsbelopp. Däremot
kommer den framtida underhållskostnaden för den stenlagda vägen att
understiga utgifterna för underhållet av en väg med grusad vägbana.
I ett dylikt fall kräver rättvisan, antingen att distriktet deltager i så
stor del av samhällets merkostnad för stenläggningen, som motsvarar
kapitaliserade värdet av den framtida minskningen i underhållskostnaden
_ varvid denna distriktets utgift bör, liksom annan underhållskostnad,
medföra rätt till statsbidrag — eller ock att distriktet årligen
ersätter icke den verkliga underhållskostnaden utan den högre under
hållskostnad, som skolat utgå, därest vägen från början byggts allenast
efter samfärdselns behov, i det valda exemplet med grusad vägbana.
Sistnämnda beräkningsmetod utesluter ej att distriktet framdeles kan
komma att få deltaga i den del av kostnaden för vägbyggnaden, som
från början bars uteslutande av samhället. Om i det nyss anförda exemplet
det någon tid efter vägens byggande befinnes, att vägbanan på grund
av ökad samfärdsel icke skulle kunnat tala trafiken, om den varit grusad,
utan i sådant fall måst stensättas, bör vägdistriktet åläggas ersätta samhället
den kostnad, som skulle föranletts av en grusad vägs stensättande.
Efter utbetalandet av denna ersättning måste dock årliga underhållskostnadsersättningen
nedsättas till vad som motsvarar underhållet a en stensatt
väg. Med hänsyn till de invecklade förhallanden, som således skulle
kunna uppkomma, hålla de sakkunniga före, att den förstnämnda beräkningsmetoden,
enligt vilken distriktet skulle deltaga i samhällets berörda
merkostnad för byggnadsarbetet med kapitaliserade värdet av mipskningen
i underhållskostnaden, är att föredraga.

16 §.

Enligt 11 § i kommissionens förslag skulle det tillkomma Konungen
att meddela närmare allmänna bestämmelser att lända till efterrättelse
vid bvggande av väg. Da det emellertid lärer bliva erforderligt att järn
väl beträffande den nya lagens tillämpning i övrigt meddela åtskilliga
föreskrifter i administrativ väg, har en generell bestämmelse härom intagits
i förevarande paragraf.

113

2 kap.

Om landsväg.

17 §.

I likhet med såväl gällande lagstiftning som kommissionens förslag
hava de sakkunniga anslutit sig till den meningen, att frågor om byggande^
av väg skola prövas av länsstyrelsen. Kommissionens förslag
innehåller dock en inskränkning härutinnan, i det att från länsstyrelsens
prövning undantagits ärenden angående vägs grundförstärkning samt
vägs förseende med inrättning eller anordning, som förut icke funnits,
ävensom botande av sådan skada å väg, som uppkommit genom naturhändelse
såsom jordras, översvämning eller dylikt, även då dessa arbeten
enligt kommissionens mening vore att hänföra till byggnadsarbeten.

De sakkunniga hava ansett, att alla frågor om byggande av väg
skola prövas av länsstyrelsen, men hava därjämte, på sätt förut under
9 § utvecklats, beträffande de i 9 § mom. 2 upptagna ärenden tillagt
länsstyrelsen befogenhet att pröva, huruvida dylikt ärende skall hänföras
till byggande av väg. En följd härav lärer bliva, att så snart fråga
uppstår om arbete, vars hänförande till byggnadsarbete av det slag, som
angives i 9 § 2 mom., med skäl kan ifrågasättas, vägstyrelsen kommer
att hänskjuta frågan om arbetets beskaffenhet till länsstyrelsens provning-
Härigenom beredes länsstyrelsen bättre överblick över väghållningens
utförande samt ökad möjlighet att kontrollera att icke rena underhållsarbeten
för högre statsbidrags vinnande hänföras till byggnadsarbeten.
Tillika kan det vara av vikt att vidlyftigare grundförbättringar
och avhjälpande av större skador icke, såsom enligt kommissionens
förslag städse skulle bliva fallet, undandragas länsstyrelsens samt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens bedömande.

Att länsstyrelse även utan ansökning från vägstyrelsen eller enskild
person äger upptaga fråga om byggande av väg, lärer vara så självklart,
att det icke behöver i lagen utsägas.

18 §.

De i 1891 års väglag förekommande bestämmelserna om behandlingen
av frågor om anläggning av allmän väg äro helt knapphändiga.
Enligt 4 § skall ansökning om anläggning av allmän väg göras hos länsstyrelsen,
som låter höra de väghållningsskyldiga och inhämtar yttrande
från vederbörande landsfiskal, varefter länsstyrelsen meddelar beslut i

15—212153.

114

frågan. I enahanda ordning behandlas frågor om indragning av väg,
omläggning av väg samt förändring av redan befintlig väg till bygdeväg
eller landsväg. Lagen innehåller icke någon föreskrift om att plan och
kostnadsförslag i fråga om väganläggning skall upprättas men detta
har, såsom ock vid lagens tillkomst förutsattes, ansetts falla av sig

**" 1 proposition till 1905 års riksdag, nr 21, föreslogs ett tillägg till

4 8 av innehåll, att ansökning om anläggning av ny eller omläggning
av gammal väg eller om förändring av bygdeväg till landsväg icke finge
av länsstyrelse upptagas, innan plan och kostnadsförslag foi företaget
efter sakkunnig undersökning uppgjorts; ej heller skulle ansökning om
övertagande till allmänt underhåll av förutvarande enskild väg upptagas,
innan tillförlitlig utredning ägt rum, beträffande vilka åtgärder som erfordrades
för vägens försättande i laggill skick, sa ock om kostnaden
därför. I motiveringen till förslaget yttrades, bland annat, att behovet.
av föreskrifter uti ifrågavarande avseende, särskilt vad anginge förän
ring av enskild väg till landsväg, syntes vara vitsordat av erfarenheten,
samt att bestämmelserna givits sådan avfattning, att därav skulle framgå,
att den undersökning och utredning, varom här vore fråga, borde föreligga,
innan de väghållningsskyldiga hördes över ansökningen om vagbyggnadsföretaget
; och syntes det böra ankomma pa vederbörande sökande
att själva föranstalta om berörda undersökning eller utredning pa egen
bekostnad, där ej, såsom vid vissa vägföretag, anslag därtill kunde ut

verkas av statsmedel. ,,

Propositionen bifölls icke i denna del av riksdagen, som yttrade.
»Riksdagen finner för sin del denna bestämmelse kunna undvaras År
fråga om anläggning av ny eller omläggning av gammal väg lärer beslut
därom icke meddelas med mindre behörig undersökning föregått och
kostnadsförslag uppgjorts. Och vad angår förändring av ^tjärande
enskild till allmän sådan, torde jämväl i sadant fall erforderlig utred
ning av omständigheternas egen makt framkallas. En ovillkorlig föreskrift
därom skulle däremot kunna ådraga vederbörande alldeles obehövlig
ehuru tvivelsutan ganska avsevärd kostnad, i det fall att bland de
väghållningsskyldige ingen som helst tvekan rådde om den laggilla beskaffenheten
utav den väg, varom fråga vore.»

Oaktat således detaljerade föreskrifter saknas, har likväl en enhetlig
praxis utbildat sig i fråga om behandling av ärenden angående vaganläggningar.
Vanligen plägar så tillgå, att de, som äro intresserade for
vägens tillkomst, hos länsstyrelsen begära förordnande av sakkunnigperson
att verkställa undersökning. Därmed avses da, att unclersok -

115

ningen skall bekostas av de för sådant ändamål till länsstyrelsens förfogande
ställda medel ur anslaget till vägundersökningar.1 Då dessa
medel ej få anlitas, med mindre sökanden förbundit sig att utan kostnad
för statsverket tillhandahålla den för undersökningen erforderliga hantlangningen,
kräves för bifall till ansökningen att dylik förbindelse lämnas.
Länsstyrelsen plägar därefter genom kronobetjäningen förvissa sig
om, huruvida företaget kan antagas bliva till den nytta, att en undersökning
kan vara befogad. I senare tid hava även de väghållningsskyldiga
plägat höras å vägstämma, varvid även, i anledning av ett av vägört1
vattenbyggnadsstyrelsen utfärdat cirkulär, utsetts särskilda personer
för att vid blivande förrättningar tillhandagå med upplysningar. Finner
länsstyrelsen ansökningen förtjänt av beaktande, begär länsstyrelsen hos
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordnande för sakkunnig'' person att
verkställa undersökningen. Uppdraget lämnas vanligen åt vederbörande
distriktschef eller distriktsingenjör. Efter undersökning på platsen avgiver
förrättningsmannen till styrelsen utlåtande över företaget åtföljt
av ritningar och kostnadsförslag, så kallad arbetsplan. Sedan styrelsen
låtit granska och i händelse av behov, omarbeta planen, översändas
handlingarna till länsstyrelsen. Därest icke redan ansökningen om förordnande
av förrättningsman jämväl innehåller ett yrkande om att vägen
skall komma till stånd, bör sådant yrkande framställas i särskild ansökning,
antingen av den, som begärt förordnande av förrättningsman, eller
annan. Givetvis kan sådan ansökning innefatta yrkande om avvikelse
från den uppgjorda planen. Sedan länsstyrelsen därefter, på sätt i 4 §
föreskrives, hört vägstämman och landsfiskalen över förslaget, meddelar
länsstyrelsen beslut. Vid bifall till ansökningen har länsstyrelsens beslut
merendels den form, att de väghållningsskyldiga förpliktas att under
förutsättning av statsbidrag verkställa vägbyggnaden och bestrida det
framtida underhållet.

I de sällsynta fall, då vägbyggnad utföres utan statsbidrag, verkställes
själva byggandet av de väghållningsskyldiga på sätt dem bäst
synes utan någon kontroll från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida.
I det fall åter, att de väghållningsskyldiga vilja komma i åtnjutande av
statsbidrag, vilket i regel utgår med 2/3 av beräknade kostnaden för företaget,
göres ansökning därom hos Kungl. Maj:t. Då emellertid tillgängliga
medel icke förslå att omedelbart tillgodose alla krav på statsbidrag
till väganläggningar, avgiver väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till Kungl.
Maj:t varje år förslag å företag, som höra komma i åtanke. Ordningen

1 Om detta anslag se kommissionens förslag I: 1: 253.

116

mellan de olika företagen inom samma län plägar därvid bestämmas
med ledning av yttrande från vederbörande länsstyrelse. Såsom villkor
för erhållande av statsbidrag har i gällande författningar (kungörelsen
den 26 juni 1914, n:r 320, ang. statsbidrag till väganläggningar
och vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader samt upprensning av åai
och farleder samt kungörelsen den 11 oktober 1918, n:r 884, ang. statsbidrag
till anläggande av enklare vägar inom Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands län) förutsatts, dels att plan till arbetets
utförande jämte kostnadsberäkning blivit uppgjord och vunnit fastställelse
av Kungl. Maj:t eller, i fråga om enklare vägar, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
dels att den för företaget erforderliga marken kostnadsfritt
tillhandahålles. Beviljas statsbidrag, uppgör väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
särskilt kontrakt med vägstyrelsen, enligt vilket vagstyrelsen
förbinder sig att under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens kontroll
inom viss tid fullborda arbetet i noggrann överensstämmelse med
den fastställda arbetsplanen utan anspråk på ytterligare bidrag av statsmedel.
Därest Kungl. Maj:t ej annorledes förordnar, skall en del av
statsbidraget innestå, tills arbetet blivit avsynat och godkänt. Den vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen tillkommande kontrollen över företagets utförande
plägar anförtros åt vederbörande distriktschef eller distriktsingenjör.

Endast i det mycket sällsynta fall, att väg bygges utan att vare
sig upprättande av plan och kostnadsförslag eller utförande av själva
byggnadsarbetet ägt rum med bidrag av statsmedel, kommer företaget
att sakna varje kontroll från väg och vattenbyggnadsstyrelsens sida.

Väqkommis- Enligt vägkommissionens förslag skall behandlingen av fråga om

sionen. byggancie av vag uppdelas i två delar nämligen frågan om förundersökningen,
som skall väckas genom särskild ansökning, samt behandlingen
av själva ansökningen om vägens byggande. Bestämmelserna angående
förundersökningen, vars utförande uppställes såsom villkor för prövning
av ansökningen om vägens anläggande, finnas upptagna i töi slagets 22 §.
Kommissionen har till utveckling av förslagets bestämmelser härutinnan
anfört:

j.p4U »Under den nya ordningen kommer den första ansökningen att avse ett

Konungens befallningskavandes beslut därom, att undersökning för vftgtöretaget
skall verkställas av vägdirektören. Prövningen gäller då, huruvida denne av
staten avlönade tjänsteman, vilken ieke skall åtnjuta något särskilt arvode tor
förrättningen och vars skyldighet att verkställa densamma torde höra fasts as
genom blivande instruktion för dessa tjänstemän, skall i det föreliggande fallet
tagas i anspråk. Avgörande för prövningen blir även här hänsyn till det avsedda
företagets antagliga allmännyttighet, i vilket hänseende Konungens befallningshavande
givetvis icke underlåter att inhämta erforderliga yttranden. Aven

117

här måste fasthållas fordran på den behövliga hantlangningene kostnadsfria tillhandahållande
av sökanden, som därutinnan skall avgiva förbindelse innan ansökningen
kan bifallas. På samma sätt förfares med avseende å ersättningen till
de gode män, som enligt förslaget skola i vissa fall biträda vägdirektören. Det
torde nämligen vara lika billigt att sökanden får vidkännas denna ersättning som
hantlangningskostnaden. Anordningen torde för övrigt hava fog för sig även av
det skäl, att den är ägnad att förebygga framställningar i oträngda mål. Beslutar
Konungens befallningsnavande nu, att undersökningen skall äga rum, utföres densamma
av vägdirektören, och avgiver han till Konungens befallningshavande
arbetsplan ävensom, i vidkommande fall, förslag rörande vilka fastigheter skola
hava skyldighet att gälda distriktets kostnad för förvärv av den för vägföretaget
erforderliga mark, ävensom angående den inbördes relationen dem emellan i sådant
hänseende. Arbetsplanen torde, på samma sätt som nu, böra underkastas granskning
hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Först nu har det förberedande förfarandet
nått sin avslutning, så att själva huvudfrågan kan hos Konungens befallningshavande
väckas genom sådan ansökning som i förslagets 21 § avses.»

Reglerna för prövningen av själva huvudfrågan återfinnas i 21 §
av kommissionens förslag. Enligt denna § skall, sedan fråga om anläggning
av ny väg väckts hos länsstyrelsen, denna medelst tillkännagivande
i länskungörelserna och i ortstidning låta kalla trafikanter samt övriga,
vilka saken kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen
förordnar yttra sig rörande ansökningen och i samband därmed
stående frågor. Vid sammanträdet skall utsättas viss kortare tid, inom
vilken påminnelser i ärendet må ingivas till länsstyrelsen. Sedan yttrande
jämväl inhämtats från landstinget, meddelar länsstyrelsen beslut
i frågan.

Själva byggandet av vägen skall enligt kommissionens mening
övervakas och kontrolleras av vägdirektören och hans underlydande.

Den kontroll i avseende å de med bidrag av statsmedel utförda väg- r.i:282.
byggnaderna, som hittills utövats av vederbörande distriktstjänstemän,
skulle alltså upphöra.

De vägsakkunniga hava icke funnit tillräckliga skäl föreligga för att, De vägsakpå
sätt kommissionen föreslagit, dela behandlingen av frågan om an- kunni9aläggande
av ny väg i två särskilda förfaranden. Förslaget synes därjämte
i denna del lida av bristande överskådlighet. Den naturliga uppfattningen
synes vara, att anordnandet av den nödiga förundersökningen
och den övriga handläggningen av frågan om vägens tillkomst utgöra
allenast olika delar av samma förfarande. Enligt de sakkunnigas förslag
skall särskild ansökning om förundersökning ej erfordras utan endast eu
ansökning om anläggandet av den nya vägen. Det har nämligen ansetts
falla av sig självt, att länsstyrelsen, om den finner sistnämnda ansökning
beaktansvärd, skall låta föranstalta om upprättande av plan och kost -

118

nadsförslag. Behandlingen av ansökningen skall enligt de sakkunnigas
förslag försiggå i följande ordning:

Sedan ansökningen jämte sådan förbindelse, som avses i 20 §>
inkommit till länsstyrelsen, skall yttrande inhämtas från vägstyrelsen.
Det kan nämligen förväntas, att i många fall redan den utredning, som
vägstyrelsen på detta stadium kan åstadkomma, skall klart ådagalägga,
att företaget icke bör komma till stånd. I sådant fall bör uppenbarligen
ansökningen genast avslås. Föreligga icke tillräckliga skäl för omedelbart
avslag, skall" länsstyrelsen kalla trafikanter och andra, vilka saken kan
angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen yttra sig rörande ansökningen.
Vid sammanträdet skall utsättas viss kortare tid, inom vilken
påminnelser i ärendet må ingivas till länsstyrelsen. Enligt kommissionens
förslag skulle dylikt sammanträde äga rum, först sedan plan och kostnadsförslag
upprättats. De sakkunnigas avvikelse från förslaget i denna
del har föranletts därav, att det synts av vikt att sa tidigt som möjligt
söka utreda, huruvida erforderliga förutsättningar för vägens tillkomst
äro för handen. Härigenom lärer det mången gång kunna förekommas
att plan och kostnadsförslag uppgöras i onödan, varjämte de upplysningar
och önskemål, som framkomma vid dylikt sammanträde, kunna tjäna
förrättningsmannen till ledning vid bestämmande av vägens sträckning.

Finner länsstyrelsen vid prövning av den vunna utredningen, att
så starka skäl tala för bifall till ansökningen, att den ej bör utan ytterligare
utredning avslås, skall länsstyrelsen låta genom vägstyrelsens försorg
upprätta plan och kostnadsförslag. I motsats till kommissionens
förslag, enligt vilket upprättandet av plan och kostnadsförslag städse
skulle uppdragas åt vägdirektören, lämnar de sakkunnigas förslag även
möjlighet för vägstyrelsen att lämna uppdraget åt annan person. Det
bär nämligen icke kunnat antagas för visst, att vägdirektören alltid kommer
att äga tid eller, exempelvis i fråga om svårare brokonstruktioner,
nödig kompetens att utföra ifrågavarande uppdrag. Förut har framhållits,
att han beträffande vägbyggnader i köpingar och municipalsamhällen
ej torde böra anlitas för uppgörande av plan och kostnadsförslag.
Någon fara för att vägstyrelsen skulle anlita undermåliga förrättningsmän
lärer ej förefinnas, då plan och kostnadsförslag skola granskas
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och det ligger i vägstyrelsens intresse
att undvika anmärkningar, som kunna föranleda kostsamma
omarbetningar. Beträffande vägar, som skola byggas med bidrag av
statsmedel, kunna därjämte såsom förutsättning för statsbidragets erhållande
i administrativ väg meddelas bestämmelser, som kunna anses erforderliga
för vinnande av trygghet uti ifrågavarande hänseende. Då

119

upprättandet av plan och kostnadsförslag skall verkställas genom vägstyrelsens
försorg, följer därav att kostnaderna härför falla å viigdistriktet,
i den män de icke skola bestridas av sökandena. (Därest vid vägbyggnad
i köping eller municipalsamhälle två planer erfordras, bör givetvis blott
kostnaden för den ena gäldas av vägdistriktet.) I det fall att väganläggning
kommer att utföras med bidrag av statsmedel, lärer emellertid
enligt den nya ordningen jämväl kostnaden för upprättandet av plan och
kostnadsförslag, i den mån dessa ej upprättas av vägdirektören, läggas
till grund för statsbidragets beräknande. Om statsbidraget till vägbyggnader,
som hittills, kommer att utgå med i regel av beräknade kostnaderna,
kommer alltså endast lh av ifrågavarande kostnad att stanna
å vägdistriktet. Upprättas plan och kostnadsförslag av vägdirektören,
lärer sådant för vägdistriktet icke medföra avsevärd kostnad utöver den
till vägdirektören utgående avlöningen, till vilken distriktet erhåller statsbidrag
enligt reglerna i 57 §. Kan emellertid i detta fall särskild för
ifrågavarande arbete utgående kostnad (t. ex. för resor, dagarvodén m. m.)
utskiljas, bör den medräknas vid byggnadsbidragets bestämmande.

Sedan plan och kostnadsförslag blivit färdiga och av vägstyrelsen
överlämnats till länsstyrelsen, skola de under viss kortare tid hållas tillgängliga
för allmänheten för granskning och avgivande av de påminnelser,
vartill fog kan finnas. Därefter överlämnas handlingarna till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som har att granska plan och kostnadsförslag.
Erfordras större omarbetning, lärer ärendet lämpligen böra genom
vägstyrelsen återremitteras till förrättningsmannen. Sedan plan och kostnadsförslag
blivit slutgiltigt granskade, skall landstinget erhålla tillfälle
att yttra sig, varefter länsstyrelsen meddelar beslut i ärendet.

I flera av de avgivna utlåtandena över kommissionens förslag har
med styrka framhållits, att den i nämnda förslag ävenledes upptagna
föreskriften om landstingets hörande skulle lända till onödig omgång och
väsentligt fördröjande av behandlingen av vägbyggnadsfrågor. De sakkunniga
hava likväl ansett landstingets rätt att höras i förevarande
ärenden vara uppenbar, då det dock är landstinget, som skall bevilja de
medel, vilka utöver statsbidrag erfordras till väganläggningen. För att
emellertid minska de olägenheter, som kunna vara förenade med ifrågavarande
stadgande, hava de sakkunniga i 48 § intagit en bestämmelse
därom, att landstinget kan, i den utsträckning det finner lämpligt, uppdraga
sin yttranderätt åt vägstyrelsen.

Yäganläggningens utförande skall enligt de sakkunnigas mening
verkställas under vägdirektörens och hans underlydandes kontroll. Att
även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom det allmännas representant

120

I: 1:411.

äger övervaka, ätt anläggningen utföres på ett i tekniskt avseende tillfredsställande
sätt, framgår av 68 §. För sådana fall, då arbetet utföres
med bidrag av statsmedel, lära särskilda bestämmelser komma att utfärdas.

19 §.

I denna paragraf föreskrives, att i samma ordning, som stadgas
angående anläggning av ny väg, skola behandlas jämväl övriga frågor
om byggande av väg. Emellertid har, beträffande mindre viktiga ärenden,
detta’ förfarandes iakttagande i dess helhet ansetts kunna bliva förenat
med alltför stor omgång, varför det föreslagits att låta länsstyrelsen efter
omständigheterna pröva, huruvida ortsbefolkningens hörande eller granskning
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida bör ifrågakomma.

20 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak sista punkten av 22 § i
kommissionens förslag, och hänvisas till kommissionens motivering. (Se
ovan sid. 116.) Hantlangning för granskning av plan och kostnadsförslag
kan exempelvis förekomma i det fall, att sökanden själv föranstaltat om
upprättandet därav.

21 §.

Motsvarar 51 § i kommissionens förslag dock med viss omredigering,
vilken verkställts för att framhålla, att godvillig överenskommelse
om vägmärkens tillhandahållande alltid i första hand bör eftersträvas.

22 §.

Denna paragraf motsvarar 52 § i kommissionens förslag. Det lärer
ofta kunna inträffa, att endast en del av vägmärken frivilligt tillhandahålles
utan ersättning samt att följaktligen kostnaden för förvärvande
av återstoden av vägmärken får täckas med särbidrag. Då det
måste anses billigt, att härvid hänsyn tages till den uppoffring, fastighetsägare
fått vidkännas genom att utan ersättning tillsläppa vägmark,
synes böra så förfaras, att i erforderlig omfattning frågan om marklösen
och särbidrag behandlas i vanlig ordning men att fastighetsägaren tillgodoräknas
skäliga värdet av den utav honom tillsläppta vägmärken.
Bestämmelse härom har införts i första stycket.

I analogi med vad som gäller beträffande enskilda vägar (lagen
den 5 juli 1907, 8 §) har gjorts det tillägg, att ny innehavare eller
ägare av fastighet, från vilken särbidrag skall utgå, icke gentemot vägdistriktet
svarar för bidrag, som förfallit till betalning, innan han blev

121

innehavare eller ägare. Detta stadgande bör dock icke utgöra hinder för
att särbidrag, som innehavare av publikt hemman fått utgiva, fördelas
till gottgörande på flera år, på sätt stadgas i kungörelsen den 16 januari
1863 angående gottgörelse av den kostnad, innehavare av boställe eller
annan staten tillhörig jord få vidkännas för nybyggnad av kyrka, prästgård
eller andra allmänna hus m. m.

23 §.

Denna paragraf innehåller föreskrifter angående ordningen för särbidragens
bestämmande. Enligt 21 och 22 §§ i kommissionens förslag
skulle utredningen angående särbidragen verkställas av vägdirektören med
biträde av gode män samtidigt med den förundersökning, som skulle ligga
till grund för uppgörandet av plan och kostnadsförslag. Samtidigt med
länsstyrelsens beslut i fråga om anläggning av ny väg eller om övertagande
till allmänt underhåll av enskild väg skulle även bestämmas,
vilka fastigheter som skulle utgiva särbidrag och efter vilken proportion
kostnaden för vägmärkens förvärvande skulle fördelas på dessa fastigheter.

De sakkunniga hava icke funnit det oundgängligen nödvändigt
vare sig att undersökningen verkställes eller att det slutliga beskedet meddelas
på ett så tidigt stadium, som kommissionen föreslagit. Givetvis
måste man anse det önskvärdast, att, liksom hittills ofta varit fallet, vägmärken
frivilligt tillhandahålles utan ersättning. Underhandlingarna
härom kunna emellertid draga ut på tiden, men förrän det blivit klart
att vägmärken ej lämnas frivilligt, lärer det ej vara lämpligt upprätta
förslag till särbidragens fördelning, helst som utsikterna till godvillig
överenskommelse, efter det sådant förslag föreligger färdigt, torde vara
ringa. I sådana fall där derå sträckningar av en ifrågasatt väg äro tänkbara,
skulle det även lända till onödigt besvär och kostnad, om vägdirektören
nödgades upprätta alternativa förslag till särbidragens fördelning.
Därmed torde i dylika fall lämpligen kunna anstå, tills vägens
sträckning blivit definitivt bestämd.

Då jämlikt 22 § ny innehavare eller ägare av fastighet ej svarar
för särbidrag, som förfallit till betalning, innan han blev innehavare eller
ägare, är det av vikt att fastslå förfallodagen. I anledning härav hava
de sakkunniga här föreslagit, att länsstyrelsen skall bestämma tiden för
särbidrags erläggande. Då särbidrags utgående betingas av att fastighet
tillskyndas särskild nytta av väg, synes bidraget ej behöva betalas, förrän
vägen kan användas. Som vägen måhända icke till hela sin sträckning
blir färdig att taga i bruk på en gång, kunna olika förfallodagar för
särbidrag till olika vägdelar visa sig lämpliga.

16—212153.

I: 1:469.

122

De sakkunniga hava ansett, att utredningen i förevarande avseende
städse bör göras av vägdirektören, även om annan förrättningsman anlitats
för uppgörande av plan och kostnadsförslag. På grund av sin
kännedom om ortsförhållandena bör nämligen vägdirektören hava större
förutsättningar att rätt bedöma hithörande frågor, varjämte han kan antagas
äga större möjligheter att åstadkomma uppgörelse om vägmärkens
avstående utan ersättning.

24 §.

Motsvarar 53 § i kommissionens förslag, ehuru i förtydligad form.

25—30 §§.

Motiveringen till dessa föreskrifter återfinnes i den allmänna motiveringen
under rubrik »vägunderhållets utförande» (sid. 78).

I detta sammanhang må anmärkas, att de sakkunniga, i likhet med
kommissionen, funnit anledning saknas att i förevarande lagförslag upptaga
några bestämmelser angående rätt att för vägbyggnad eller vägunderhåll
hämta sand, grus och sten å annans mark. De av kommissionen
för dess ståndpunkt anförda skäl hava numera så mycket större
styrka, som det av kommissionen omförmälda förslaget till lag om expropriation
blivit upphöjt till lag.

31 §.

Liksom kommissionen hava de sakkunniga ansett vinterväghållningen
lämpligast kunna utföras av snöploglag, såsom hittills ägt rum.
Enligt kommissionens förslag skulle emellertid varje kommun vara ansvarig
gentemot vägdistriktet för vinterväghållningens utförande och därför
av distriktet bekomma ersättning i man av utfört arbete. Ploglagen
skulle icke hava något att gorå med vägdistrikten utan med kommunerna.

De sakkunniga, som på sätt förut i den allmänna motiveringen utvecklats
icke kunnat förorda kommunen såsom arbetsdistrikt för vägunderhållet,
hava ej heller beträffande vinterväghållningen kunnat ansluta
sig till kommissionens system, utan hava därutinnan i huvudsak intagit
samma ståndpunkt som gällande väglag.

I förevarande paragraf, som med vissa ändringar motsvarar bo §
i 1891 års väglag och 35 § i kommissionens förslag, stadgas, att länsstyrelsen
skall verkställa indelningen av snöploglag. För att länsstyrelsens
befattning med indelningen icke skall bliva alltför betungande, i
vilket avseende farhågor uttalats i avgivna yttranden, har föreslagits, att
förslag till ploglagsindelningen skall uppgöras av vägstyrelsen. Orts -

12;$

befolkningens mening angående förslaget bär ansetts lämpligast kunna
inhämtas genom förslagets framläggande till granskning inför vederbörande
kommunalstämmor. I motsats till vad nu gäller skall även staten eller
menighet tillhörig allmänningsskog kunna indelas till snöploglag, blott
den är lämpligt belägen och i övrigt för besväret tjänlig d. v. s. i erforderlig
mån förfogar över dragare och arbetskraft.

32 §.

Motsvarar i huvudsak 72 § i 1891 års väglag och 36 § i kommissionens
förslag.

33 §.

Motsvarar andra stycket i 65 § av 1891 års väglag och 37 § i
kommissionens förslag.

34 §.

Överensstämmer i huvudsak med 73 § i 1891 års väglag och 38 §
i kommissionens förslag. Då här stadgas, att snöplogfogde skall utses
för ett år i sänder, behöver detta ej innebära, att denne skall utses för
kalenderår, utan kan beräkningen av nämnda tid ske, allteftersom på
varje ort kan finnas lämpligast.

35 §.

Denna paragraf innehåller föreskrifter om bestämmandet av ersättningen
för vinterväghållningens fullgörande. Enligt gällande väglag,
68, 69, 71 §§, skall å vägstämma uppgörelse söka träffas med ploglagen
om ersättning för vinterväghållningen under en period av minst 5 högst
10 år. Kan överenskommelse ej träffas, skall ärendet hänskjutas till prövning
av länsstyrelsen, som bestämmer ersättningsbeloppen.

Kommissionen har föreslagit, att ploglag skulle för varje år njuta
skälig ersättning i mån av utfört arbete.

Ur principiell synpunkt hava de sakkunniga väl funnit det av
kommissionen förordade systemet vara att föredraga framför betalning
efter en på förhand gjord, alltid oviss uppskattning. De sakkunniga
hava även från orter, där redan nu betalning efter utfört arbete äger
rum, inhämtat, att allmän belåtenhet rått med ifrågava7-ande system och
att detta hitintills visat sig särdeles billigt. Att märka är dock, att samtliga
avgivna yttranden giva vid handen, att snömängderna å ifrågavarande
orter (Blekinge län och Oppunda härad i Södermanlands län) under den
avsedda tiden varit jämförelsevis ringa och att betalning utgått efter
synnerligen billiga priser.

124

De sakkunniga hava dock icke härav vagat draga den slutsatsen,
att ifrågavarande system skulle vara det för hela riket lämpligaste. Särskilt
inom större distrikt synes det omöjligt att vinna en tillförlitlig kontroll
över att det arbete, för vilket betalning begäres, verkligen blivit utfört
eller behövt utföras. Då arbetet sannolikt skulle verkställas mot
timpenning, fordrades även övervakning av arbetsintensiteten. Särskilt
i snörikare trakter synes tillämpningen av kommissionens förslag kunna
föranleda, att kostnaderna för vinterväghållningen bleve alldeles oskäliga.
De sakkunniga hava därför efter förebild av bestämmelserna i 68
och'' 71 §§ av 1891 års väglag föreslagit, att ersättningen i regel skall
bestämmas på en gång för en tid av fem ar eller den längre tid, dock
högst tio år, varom parterna kunna enas, att årligen utgå med belopp,
som med avseende å den ploglaget tilldelade vägsträckans längd och beskaffenhet
kan anses skälig. Bestämmandet av ifrågavarande ersättningar
torde i hög grad underlättas av den i detta avseende hittills vunna erfarenheten,
helst de nuvarande ploglagen i stor utsträckning torde komma
att bibehållas oförändrade.

Emellertid har det synts böra lämnas vägstyrelsen Öppet att, om
så finnes lämpligt, bestämma att betalningen skall utgå i mån av utfört

arbete. o ...

Därest överenskommelse ej kan träffas angående ersättningen^ skall
tvisten avgöras av gode män i den ordning, som i 15 § sägs. Kunna
ploglagets medlemmar ej åstadkomma beslut vid utseendet av sin gode
man, kommer givetvis sådan att jämlikt nyssnämnda lagrum utses av
domhavanden i orten. Om betalning utgår efter fullgjort arbete, skola
gode männen hava att avgöra icke blott dagsverkspriset, vilket lämpligen
torde bestämmas innan arbetet börjas och helst för flera ar, utan även
för hur många dagsverken ploglaget äger få betalning, vilket givetvis icke
kan ske förrän arbetet slutförts. Skall betalning utgå med på förhand
bestämt, årligt belopp, skola gode männen bestämma allenast, huru stor
summa som årligen skall utgå till ploglaget. Vid bestämmandet av ersättningarna
bör tagas i beräkning, att ploglagsmedlemmarna i regel
kunna utföra vinterväghållningen med fast anställd arbetskraft, så att
någon direkt utgift för dem sällan torde uppkomma, ävensom att vägarnas
hållande i farbart skick vid snöfall i ännu högre grad än annan väghållning
måste anses av särskild vikt just för ploglagsmedlemmarna själva.

36 §.

Är avsedd att ersätta 71 § andra stycket i 1891 års väglag och
har befunnits nödig, enär de sakkunniga föreslagit, att ersättning för

125

vinterviighållniugen skall kunna utgå med på förhand bestämt belopp
under viss period. Att länsstyrelsen, när omständigheterna därtill föranleda,
äger föreskriva ändring i ploglagsindelningen, lärer vara så tydligt,
att uttryckligt stadgande därom ej behöver meddelas.

37 §.

Då vägstyrelsen i gista hand ansvarar för all väghållning, måste
vägstyrelsen, om snöploglags vinterväghållning eftersättes, låta avhjälpa
bristerna. Detta torde i regel komma att utan särskilt beslut av vägstyrelsen
ofördröjligen verkställas genom vederbörande vågmästare, vilken
i sin instruktion bör erhålla åläggande i sådant avseende. Därest ersättningen
till ploglagen blivit bestämd till visst årligt belopp, kommer ju
kostnaden för bristens avhjälpande att för vägdistriktet helt och hållet
bliva en opåräknad utgift, vadan den försumlige bör återgälda distriktet
hela kostnaden, vilket enklast kan äga rum genom kvittning med den
försumliges fordran hos vägstyrelsen å innestående ackordsbelopp, i den
man detta förslår. Om däremot betalning för väghållningen utgår i
mån av utfört arbete, och vägstyrelsen låter mot lega utföra arbete,
som eftersatts av ploglagsmedlem, får visserligen vägstyrelsen vidkännas
utgift för legan men besparas å andra sidan den ersättning, som skulle
utgått till ploglagsmedlemmen, därest han enligt sin skyldighet utfört
arbetet. Den försumlige bör följaktligen i sådant fall endast ersätta den
merkostnad, som uppstått därigenom, att icke han utfört arbetet. Någon
svårighet att utröna merkostnaden torde ej föreligga, då det dagsverkspris,
som den försumlige ägt tillgodoräkna sig, i varje fall bör
vara förut bestämt.

38 §.

Motsvarar i huvudsak 75 § i 1891 års väglag och 41 § i kommissionens
förslag. 3

3 kap.

Om ödebygdsväg.

39 §.

Bestämmelserna i denna paragraf äro med ringa förändringar hämtade
från 2 § i lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar. Den plan,
som erfordras för bedömande, huruvida ifrågasatt väg är att hänföra till
ödebygdsväg, behöver givetvis icke vara så noggrant utarbetad, att den

126

kan lända till efterrättelse vid byggnadsarbetets utförande. Plan av sistnämnda
beskaffenhet synes ej behöva uppgöras, förrän erforderliga medel
blivit anslagna till arbetet. Med anledning härav hava de sakkunniga
föreslagit, att vid den prövning, som omförmäles i denna paragraf, även
en förberedande plan skall kunna godtagas. Detta överensstämmer ock
- med kungörelsen den 6 februari 1920 (nr 32) angående statsbidrag till
anläggande av ödebygdsvägar. I stället för gällande lags föreskrifter,
att de vägbållningsskyldiga och vederbörande landsfiskal skola höras i
ärende angående anläggning av ödebygdsväg, hava de sakkunniga föreslagit
att vägstyrelsen och vederbörande kommunalstämmor skola få tillfälle
att yttra sig, men detta innebär naturligtvis icke hinder för länsstyrelsen
att, om så finnes lämpligt, vilket i allmänhet torde vara fallet,
höra jämväl landsfiskalen. Med den omfattning, vägdistrikten efter de
sakkunnigas förslag komma att fa, synes det uteslutet, att distriktets förpliktande
att utgiva bidrag till anläggning av ödebygdsväg skall verka
oskäligt betungande. Med anledning därav hava de sakkunniga icke föreslagit
rätt till fullständig befrielse från dylik bidragsplikt. Detta utesluter
emellertid icke, att i mera betungade vägdistrikt bidraget kan sättas
lägre än en sjättedel av kostnaden för företaget, om så anses skäligt.
Då här talas om kostnaden för företaget, avses uppenbarligen endast
kostnaden för den del av ödebygdsvägen, som faller inom vägdistriktet.
Då länsstyrelsens prövning icke lärer kunna avse annan del av ödebygdsvägen
än den, som faller inom länet, torde stadgandets avfattning icke
medföra missförstånd.

40 och 41 §§.

Överensstämma fullständigt med 3 och 4 §§ i lagen den 13 juni 1919.

42 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 5 § i lagen den 13 juni
1919. Innebörden av sista punkten är den, att, sedan ödebygdsväg övertagits
till underhåll av vägdistriktet, skall detta enligt de beträffande
landsväg gällande regler verkställa icke blott underhåll av ödebygdsvägen
utan även sådana förbättringar, som äro hänförliga till byggnadsarbeten,
dock med undantag av omläggning av vägen. Enligt 43 § skall nämligen
omläggning av ödebygdsväg, även om vägen redan övertagits till
underhåll av vägdistriktet, verkställas genom statens försorg. Även underhållet
av de omlagda delarna ombesörjes av staten, intill dess de vunnit
nödig stadga och fasthet samt uti den i förevarande paragraf stadgade
ordning övertagits till underhåll av vägdistriktet. Förslaget över -

127

ensstämmer jämväl härutinnan med 1919 års lag. Att man, därför att
ödebygdsväg övertagits till underhåll av vägdistriktet, icke får ställa
samma anspråk på dess underhåll och förbättring, som om den vore
landsväg, torde vara uppenbart.

43 §.

Överensstämmer med 6 § första stycket i lagen den 13 juni 1919.

44 §.

Motsvarar 10 § i lagen den 13 juni 1919.

4 kap.

Om förvaltningen och bestridandet av kostnaderna för vägväsendet.

Alla bestämmelser om förvaltningen av vägdistriktets angelägenheter
och utövandet av landstingets beslutanderätt i vägfrågor hava av
vägkommissionen upptagits i en särskild författning, lag om vägkommunal
styrelse på landet; och har kommissionen såsom skäl härtill anfört,
att hithörande bestämmelser, vilka berörde den kommunala självstyrelsen,
vore av kommunallags natur och därför icke borde ingå i den allmänna
väglagen, som borde erhålla karaktären av civillag.

De sakkunniga hava funnit vad sålunda anförts icke utgöra hinder
för intagande av ifrågavarande bestämmelser uti lagen om allmänna
vägar på landet. Det måste nämligen anses eftersträvansvärt att få de
angående vägväsendet gällande bestämmelserna, såvitt möjligt, samlade
i en författning, på sätt även skett i 1891 års väglag. Detta bär nu så
mycket lättare kunnat åvägabringas, som enligt de sakkunnigas förslag
primärkommunerna icke skola utföra någon väghållning, vadan de bestämmelser,
vilka varit en följd av kommissionens ståndpunkt uti detta
hänseende, kunnat utgå.

45 §.

Detta stadgande är ordagrant hämtat från 1 § i kommissionens
förslag till lag om vägkommunal styrelse på landet. Enligt § 47 i förordningen
om landsting kan det redan nu förekomma, att antingen städernas
eller landsbygdens landstingsmän äro uteslutna från deltagande
i beslut om uttaxering av kostnader o. d. Då emellertid bestämmelserna
i förevarande paragraf äro mera vittgående, lärer ett tillägg till landstingsförordningen
vara erforderligt. Därjämte har det synts lämpligt att

128

i samma förordning tydligt framhålla landstingets befattning med den
allmänna väghållningen på landet. De sakkunniga framlägga särskilt
förslag i detta avseende.

46 §.

De här förekommande bestämmelserna om vägstyrelsens sammansättning
avvika från vad kommissionen i 2 § av vägkommunala lagen
föreslagit bland annat därutinnan, att vägdirektören icke skall vara
siälvskriven ledamot i vägstyrelsen. Då vägdirektören enligt de sakkunnigas
mening skall bliva en vägdistriktets tjänsteman, föreligger
det icke någon nödvändighet att göra honom till ledamot av vagstyrelsen
utan synes det böra överlåtas åt landstinget att därutinnan förfara
på''sätt finnes lämpligast. Då emellertid landstinget städse bör vara
oförhindrat att insätta vägdirektören i vägstyrelsen, bar beträffande honom
såsom villkor för inval icke fordrats valbarhet till landstingsman.

Såsom i den allmänna motiveringen omnämnts har det ansetts tillbörligt,
att länsstyrelsen erhåller rätt att utse eu ledamot i vägstyrelsen.
Detta betingas i främsta rummet av statens betydande ekonomiska bidrag
till väghållningen. Även om länsstyrelsen alltså vid utseendet av bemöda
ledamot i första hand bar att tillse, att denne bär förutsättningar
för att kunna utöva kontroll över användningen av de till distriktets
vägväsen anslagna medlen, bör det dock givetvis vara länsstyrelsen angeläget
att tillföra vägstyrelsen en även i andra avseenden värdefull
arbetskraft. De sakkunniga hava i detta sammanhang främst hatt tankarna
riktade på förutvarande väg- och vattenbyggnadstjänstemän, lantmätare,
lantbruksingenjörer och andra, vilka^ på grund av sin utbildning
kunna antagas vara särskilt lämpade för ifrågavarande uppgift.

Beträffande antalet ledamöter i vägstyrelsen bar detta av kommissionen
föreslagits till minst två förutom vägdirektören. I flera av de
avgivna yttrandena har anmärkts, att det föreslagna antalet ledamöter
vore för litet. De sakkunniga anse för sin del, att åtminstone i större
vä-distrikt en vägstvrelse med allenast tre ledamöter i regel icke kan
äo-a tillräcklig kännedom om de skiftande förhållandena inom vägdistriktet.
Då härtill kommer, att såsom nyss nämnts enligt de sakkunnigas förslag
länsstyrelsen skall äga utse en ledamot i vägstyrelsen, har ledamöternas

antal ansetts icke böra sättas lägre än till fem. _

Av skäl, som i allmänna motiveringen (sid. 97) närmare angivits,
skall distriktscbefen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller
den tjänsteman, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen därtill forordnats,
vara berättigad att övervara vägstyrelsens sammantraden och

129

deltaga i överläggningarna men ej i besluten ävensom att låta anteckna
sin mening till protokollet.

Även i det fall, att vägdirektören icke utses till ledamot av vägstyrelsen,
maste han givetvis i sin egenskap av föredragande vara närvarande
vid vägstyrelsens sammanträden. Emellertid skulle i nyssnämnda fall, om
annat ej stadgas, länsstyrelsen vid behandling av vägäreuden sakna
kännedom om, huruvida vägdirektören delade den mening, som i vägstyrelsens
utlåtande kommit till uttryck. För avhjälpfinde av denna
olägenhet har föreslagits rätt för vägdirektören att anteckna sin mening
till vägstyrelsens protokoll.

Fjärde stycket^ av 2 § i kommissionens förslag till lag om vägkommunal
styrelse på landet innehåller bestämmelser om beloppet av den
ersättning, som ma tillkomma ledamot av landstingsvägstyrelsen. Med
anledning av framställda anmärkningar därom, att den föreslagna ersättningen
till vägstyrelsens ledamöter vore så ringa, att det kunde befaras
möta svårigheter att finna lämpliga personer, som vore villiga att åtaga
sig det krävande uppdraget, hava ifrågavarande bestämmelser uteslutits
ur förslaget. Det har nämligen ansetts kunna överlämnas åt landstingen
att efter omständigheterna avpassa ersättningarna till skäliga belopp.
Ersättningen till den av länsstyrelsen utsedde ledamoten har ansetts böra
utgå efter samma grunder som till övriga ledamöter i styrelsen. Givetvis
skola ersättningarna, pa sätt kommissionen föreslagit, utgå ur vägkassan.

47 §.

I förevarande paragraf angivas de organ, som under vägstyrelsen skola
handhava ledningen av väghållningens utförande.

I första stycket fastslås de kompetensfordringar, som enligt de
sakkunnigas mening måste uppfyllas av vägdirektören. Att vägdirektören
maste vara i besittning av en grundlig teknisk utbildning, betingas med
nödvändighet av de uppgifter, som enligt förslaget skola åligga honom.
En garanti för innehavet av den erforderliga kompetensen synes ligga
däri, att vederbörande fullgjort vad som fordras för vinnande av anställning
vid väg- och vattenbyggnadsstaten. Emellertid kan det ju tänkas,
att någon förvärvat fullt tillräcklig kompetens för vägdirektörsbefattningen
utan att dock hava avlagt de prov, som förutsättas för anställning vid
väg- och vattenbyggnadsstaten. I sådana fall, där vederbörandes tekniska
kompetens ändock är otvivelaktig, synes hinder ej böra möta för hans
anställande. Likartade grunder tillämpas jämväl vid antagande av länsjägmästare
hos skogsvårdsstyrelserna.

17—212153.

130

Angående vägdirektörens åligganden hänvisas till den allmänna
motiveringen (sid. 89).

Enligt andra stycket skall vägstyrelsen till biträde åt vägdirektören
anställa lämpligt antal vågmästare. På sätt de sakkunniga i allmänna
motiverigen (sid. 94) anfört, hava de icke kunnat ansluta sig till kommissionens
mening, att landstingsområdets indelning i vägmästardistrikt
skulle ankomma på Kungl. Maj:t. De sakkunniga hava även haft under
övervägande möjligheten att överlämna distriktsindelningens verkställande
åt länsstyrelsen. De sakkunniga, vilka fästa synnerlig vikt vid att tillräckligt
antal vågmästare finnes att tillgå för väghållningens skötande,
hava emellertid ansett sig kunna hysa det förtroende till landstingen och
deras vägstyx-elser, att de i detta avseende icke skola lata någon försummelse
komma sig till last, även om det överlämnas åt dem att bestämma vägmäs
tarnas antal och distriktsindelningen. Detta kan även vara lämpligt ur den
synpunkten, att, såsom förut anförts, behovet av vågmästare kan betydligt
växla, allteftersom olika sätt för vägunderhållets utförande komma till
användning. Skulle det visa sig, att till följd av brist på vågmästare
väghållningen eftersättes, kommer länsstyrelsen icke att sakna medel att
åvägabringa rättelse. För vägmästarnas uppgifter har redogjorts i den
allmänna motiveringen (sid. 93).

För att det vid övergången till den nya lagstiftningen skall finnas
tillgång på personer med nödig kompetens för vägdirektörs- eller vägmästarbefattningarna,
torde särskilda utbildningskurser höra anordnas.
De sakkunniga vilja framhålla önskvärdheten av att i sådant syfte anstalter
vidtagas genom Kungl. Maj:ts försorg.

Den i andra stycket förekommande bestämmelsen, att vägstyrelse
må anställa extra arbetsledare och annan för vägväsendet behövlig arbetskraft,
kan väl synas självklar, men de sakkunniga hava härmed velat
framhålla, att ordinarie personal bör anställas endast i den män vägväsendets
stadigvarande behov föranleder därtill men att i övrigt tillfälligt
anställda böra användas.

48 §.

Bestämmelserna i denna paragraf äro delvis hämtade från 3 § i den
föreslagna vägkommunala lagen. Det har emellertid ansetts lämpligt att häi
uttryckligen angiva den uppgift, som i främsta rummet tillkommer vägstyrelsen,
nämligen väghållningens ombesörjande. Tillika har här synts
böra intagas en erinran att vägstyrelsen har att ställa sig till efterrättelse
även vederbörande myndighets — i främsta rummet länsstyrelsen —
beslut rörande vägväsendet. Därjämte hava tillagts bestämmelser däiom,

131

att det ankommer på vägstyrelsen att utse skiljeman för vägdistriktet i
tvister, som enligt den nya väglagen skola avgöras av gode män. På
sätt anmärkts vid redogörelsen för stadgandena om byggande av väg
kan det vara förenat med alltför stor omgång att uppskjuta avgivandet
av de yttranden i vägfrågor, som ankomma på landstinget, till landstingets
årliga sammanträden. Det har därför lämnats landstinget möjlighet
att, i den utsträckning det finner för gott, uppdraga sin yttranderätt
till vägstyrelsen. Landstingen lära dock icke underlåta att i viktigare
frågor, särskilt sådana där det kan gälla mera betydande utgifter, förbehålla
sig sin yttranderätt.

I sista stycket av 3 § i den föreslagna vägkommunala lagen
stadgas rätt för vägstyrelsen att hos landstinget väcka nya frågor och
förslag rörande vägväsendet. Den föreslagna bestämmelsen synes förutsätta
en ändring av § 32 landstingsförordningen. Emellertid hava de
sakkunniga icke funnit nödigt tillerkänna vägstyrelsen en dylik initiativrätt.
Det synes lämpligare, att vägstyrelsen liksom landstingets övriga
förvaltningsorgan insänder sina för landstinget avsedda framställningar
till länsstyrelsen, som därigenom får tillfälle att sätta sig in i frågorna
och att i samband med handlingarnas överlämnande till landstinget avgiva
de yttranden, vartill omständigheterna kunna föranleda. Inom vilken
tid dylika framställningar skola avgivas, sägs i 52 § sista stycket.

49 §.

Då det synts av vikt att vägstyrelsernas och vägdirektörernas
verksamhet ordnas på ett enhetligt sätt, har här förutsatts, att allmänna
bestämmelser om deras verksamhet skola meddelas av Konungen.

50 §.

Förevarande bestämmelser äro i huvudsak hämtade från 4 § i den
vägkommunala lagen. Den i nämnda paragraf förekommande uppräkningen
av vägkassans inkomster och utgifter har uteslutits, då densamma till
den del, den kunnat upptagas i de sakkunnigas förslag, synts självklar. Med
hänsyn till att väghållningen till väsentlig del kommer att bekostas av
statsmedel, har det ansetts påkallat, att ett av länsstyrelsen utsett ombud
deltager i revisionen.

51 §•

Denna paragraf motsvarar 5 § i den vägkommunala lagen. Den i
sistnämnda paragraf upptagna bestämmelsen, att häradsskrivarnas uppgifter
skulle avse varje kommun för sig, har uteslutits såsom obehövlig

132

till följd av att de sakkunniga ej upptagit förslaget om kommunväghållning.
För att icke allt för mycket behöva använda den för mången
svårfattliga termen »repartitionsenhet för vägskatt» har därmed jämställts
det hävdvunna ordet »vägfyrk».

52 §.

Motsvarar 6 § i vägkommunala lagen. Då det synts av vikt, att
landstingets förvaltningsutskott erhåller tillräcklig tid att bereda de viktiga
vägärendena, hava de sakkunniga föreslagit, att de i förevarande paragraf
omförmälda handlingar skola av länsstyrelsen överlämnas till landstinget
minst trettio dagar före landstingets början. Till följd härav måste
vägstyrelsen tidigare än kommissionen förutsatt till länstyrelsen ingiva
ifrågavarande handlingar; och har sådant föreslagits skola ske före den
10 juli. Den omständigheten, att vägstyrelsen ej förrän den 20 juni
erhåller de i 51 § omförmälda summariska uppgifterna från häradsskrivarna,
behöver ej utgöra hinder för vägstyrelsen att medhinna förslaget
till inkomst- och utgiftsstat, då det mesta arbetet därpå kan göras utan
att äga tillgång till nämnda uppgifter.

Mom. 4 utgör ett sammandrag av 4 och 5 momenten av motsvarande
paragraf i kommissionens förslag. Genom stadgandets avfattning har
man velat förebygga den tolkningen, att förslaget till inkomst- och utgiftsstat
samt de till grund för staten liggande beräkningarna nödvändigt
behöva upptagas i särskilda handlingar.

53 §.

Denna paragraf motsvarar 7 § vägkommunala lagen, dock med de
ändringar, som betingas därav att enligt de sakkunnigas förslag kommunväghållning
icke skall förekomma.

I inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan under nästkommande
år skola upptagas: på inkomstsidan den behållning, som kan påräknas vid
löpande årets slut, för nästa år beräknade statsbidrag, inflytande belopp
å beslutade lån för vägväsendets behov ävensom övriga inkomster samt
på utgiftssidan den brist, som kan väntas föreligga vid löpande årets slut,
de för nästa år beräknade kostnaderna för byggande och underhåll av
väg inom distriktet samt för vinterväghållningen, förvaltningskostnader,
räntor och amorteringar å upptagna lån för vägväsendets behov ävensom
övriga utgifter för distriktets vägväsen. Den brist, som därvid kommer
att föreligga på inkomstsidan, utgör skattebehovet och måste täckas genom
en särskild skatt, vägskatt, vilken ingår direkt till vägkassan utan sammanblandning
med landstingsskatten.

133

54 §.

Under åberopande därav, att den kommunala beskattningens il: 61, 130*
reformering vore förestående samt att en definitiv omreglering av vägbeskattniugen,
vilken vore i högsta grad beroende .av kommunalskattereformen,
icke kunde tänkas genomförd fristående för sig, har vägkommissionen
icke föreslagit någon ändring i nu gällande grunder för vägskattens
utgörande, utan har kommissionen i lo § av övergångsbestämmelserna
till lagen om vägkommunal styrelse på landet intagit ett stadgande, som
motsvarar 6 och 59 §§ i 1891 års väglag.

\id den åt de sakkunniga anförtrodda omarbetningen av kommissionens
förslag skulle, enligt föredragande departementschefens i den
allmänna motiveringen delvis återgivna yttrande till statsrådsprotokollet
den 24 augusti 1920, uppmärksamt tillses, att kostnaderna för vägväsendet
bleve i lämplig proportion fördelade på vederbörande beskattningsföremål.

Den kommunala beskattningen har ännu icke blivit definitivt ordnad.
Visserligen har vid 1920 års riksdag antagits ett provisorium avseende
tiden 1921 1924, men någon visshet att den slutliga regleringen

kommer att äga rum efter samma grunder, som följts vid den provisoriska
lagstiftningen, finnes icke. Den 27 maj 1921 har en kommitté tillsatts
med uppdrag att verkställa förnyad, allsidig prövning av frågan om
en reformerad kommunalskattelagstiftning samt att avgiva förslag till en
sådan ^ lagstiftning så tidigt, att proposition i ämnet kunde föreläggas
1924 års riksdag. Vid föredragning i statsrådet av detta ärende yttrade
föredragande departementschefen bland annat: »Väglagstiftningen är för
närvarande föremål för utredning, och förslag angående dess ordnande
lärer kunna beräknas bliva framlagt för riksdagen tidigare än förslag om
nya grunder för kommunalbeskattningen. Det torde emellertid icke vara
möjligt eller lämpligt att samtidigt till riksdagen även framkomma med
förslag till definitiv lösning av vägskattefrågan, då denna måste betraktas
i ° sitt samband med övriga skattefrågor. Frågan om utredning angående
den slutgiltiga utformningen av grunderna för vägbeskattningen
torde i sinom tid komma att bli föremål för särskild anmälan hos Kungl.

Maj:t.»

Samma skäl, som lågo till grund för kommissionens beslut att icke
försöka någon definitiv reglering av de för vägväsendet gällande beskattningsgrunderna,
synas alltså föreligga även för de sakkunniga. Emeller *

Denna beteckning avser att hänvisa till sid. 61 och 130 i vägkommissionens betänkande med
förslag till lag om vägkommunal styrelse på landet m. m.

134

tid hava de sakkunniga icke ansett sig kunna underlåta att red^1DU
vidtaga vissa, mindre genomgripande jämkningar i beskattnmgsgrunderna
vilka jämkningar dels omedelbart föranledas av det föreslagna andrake
sättet för vägunderhållets utförande dels stå i samband med senare tida

lagstiftningsarbete på skatteväsendets område. ... .

Jordbruksfastigheterna hava hittills bunt den utan jämförelse tyngste
delen av väghållningsbördan. De torde få anses för närvarande vara
minst dubbelt så hårt belastade som frälseränta och annan fastighet samt
sex gånger så hårt belastade som inkomsttagarna. Detta förhållande mo
tiveras i främsta rummet därav, att vägarna ansetts i synnerhet tillgodose
jordbruksfastigheternas intressen, men aven, och i icke obetydlig
grad ''därav, att jordbrukarna hittills fått utgöra sm andel av våghål -ningsbesväret huvudsakligen in natura. Även om naturavaghallnmgens
fullgörande mången gång, särskilt på grund av automobiltrafikens förstörande
inverkan på vägarna, visat sig betungande, långt mera an vad
uppskattningen utvisar, lärer det i synnerhet för de mindre barkraftiga
jordägarna te sig som en fördel att själva fa verkställa det för natura
väghållningen erforderliga arbetet i stället för att kontant betala det.
Genom väghållningens utförande enligt de sakkunnigas förslag intrader
en förändring uti förevarande avseende, som enligt de sakkunnigas mening
oundgängligen påkallar en lindring av jordbruksfastigheternas de -tagande i väghållningen. Det får därvid ej heller förbises, att det till
stor del är automobiltrafiken, som gjort det nödvändigt att frångå väghållningen
in natura, samt att denna trafik icke lärer tillgodose jordbrukarnas
intressen i högre grad än övriga medborgares. Pa grund av vad
sålunda anförts hava de sakkunniga ansett billigheten fordra, att jordbruksfastighet
påföres en vägfyrk, icke såsom förut for varje 100 kronor
av dess taxeringsvärde, utan för varje 200 kronor av taxeringsvärdet.
Att härutöver fortfarande medgiva särskild lindring för staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, synes icke böra ifrågakomma, utan
bliva dessa att likställa med övriga jordbruksfastigheter.

Beträffande annan fastighet tala åtskilliga skäl för att likstalla industriella
anläggningar, bergverk o. s. v. med jordbruksfastigheter. Dylika
inrättningar kunna hava lika stort gagn av vägarna som jordbruks
fastigheterna, särskilt sedan bruket av lastautomobiler numera blivit allmänt.
Emellertid inrymmas under beteckningen annan fastighet aven
sådana fastigheter, som uteslutande äro avsedda till bostad, och lärer
det vara uppenbart att dylika fastigheter böra i mindre grad an jordbruksfastigheterna
deltaga i väghållningen. Vid övervägande härav och
då ett rationellt ordnande av beskattningen i förevarande .avseende icke

135

nu kan genomföras, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå att frälseränta
och all annan fastighet, för vilken fastighetsbevillning erlägges,
åsättes eu vägfyrk för varje 300 kronor av taxeringsvärdet i stället för
såsom nu för varje 200 kronor av taxeringsvärdet.

I G § av 1891 års väglag göres den inskränkning, att endast sådan
»annan fastighet», vars taxeringsvärde uppgår till minst 800 kronor, deltager
i väghållningsbesväret. Skälet härtill är, att torpare och backstugusittare,
vilkas lägenheter vanligen upptagas såsom »annan fastighet», ansetts
böra befrias från väghållning. T 5 § av bevillningsförordningen,
sådan denna lyder enligt förordningen den 19 november 1920, stadgas
emellertid numera, att ägare eller innehavare av lägenhet, vilkens enda
eller huvudsakliga värde utgöres av för hans personliga behov använd
åbyggnad och vilkens taxeringsvärde understiger 1,000 kronor, är befriad
från utgörande av fastighetsbevillning, såvida icke lägenhetens ägare eller
innehavare eller, om denne är gift, andra maken eljest erlägger bevillning
av fast egendom eller inkomst. Då genom nyssnämnda bestämmelse
de hänsyn, som ligga till grund för berörda, i 6 § av 1891 års
väglag gjorda inskränkning, lära få anses hava blivit behörigen tillgodosedda,
torde »annan fastighet», för vilken fastighetsbevillning utgöres, utan
undantag böra deltaga i väghållningen. I samma 6 § stadgas vidare, att
»annan fastighet», som tillhör staten, skall deltaga i väghållningen, såvitt
inkomst därav dragés och taxeringsvärdet uppgår till minst 800 kronor.
Då emellertid staten numera i regel erlägger bevillning för sina fastigheter,
därest de lämna inkomst, är nyssnämnda bestämmelse icke erforderlig.

Inkomsttagare skola enligt de sakkunnigas mening liksom hittills
påföras en vägfyrk för varje 30 kronor av den beskattningsbara andelen
av inkomsten.

För att vinna en föreställning om huru den föreslagna ändringen
i vägfyrksberäkningen skulle verka, hava de sakkunniga låtit verkställa
undersökning beträffande tre olika län, huru väghållningskostnaden skulle
fördelas på de olika beskattningsföremålen dels med tillämpning av nu
gällande bestämmelser, dels för det fall att väghållningskostnaderna bures
lika av alla beskattningsföremål, dels med tillämpning av de sakkunnigas
förslag, vilken undersökning här bifogas såsom bilaga A.

55 §.

De bestämmelser, till vilka i denna paragraf hänvisas, förekomma i
49, 50, 52, 53 och 54 §§ landstingsförordningen. Då förvaltningen av vägkassan
tillkommer vägstyrelsen, skola de influtna medlen givetvis, sedan

136

1:1:245.

Vägkommis sionen.

de utanordnats till landstingets ordförande, av denne överlämnas till vägstyrelsen.

56 §.

Är lika lydande med 54 § i kommissionens förslag. Angående
de förändringar i reglerna för utgående av ifrågavarande statsbidrag, som
kommissionen ifrågasatt, hava de sakkunniga icke funnit anledning uttala
sig.

57 §.

Till vägunderhållet utgår enligt 60 § i 1891 års väglag statsbidrag
motsvarande tre tiondedelar av uppskattade kostnaden för underhållet den
tid mark är har av allmän väg, bro och färja. Därjämte kunna synnerligt
betungade väghållningsdistrikt erhålla understöd av statsmedel, i den
mån beviljat anslag lämnar tillgång. Enligt kungörelsen den 10 juni 1912
angående dispositionen av anslag till understöd åt synnerligt betungade
väghållningsdistrikt (n:r 137) kan sådant understöd erhållas till högst
hälften av distrikts kostnad för vägunderhåll, beräknad efter medeltalet av
nämnda kostnad för det löpande och de sistförflutna fem åren. Understöd
får dock ej utgå, om nämnda kostnad understiger 30 öre för vägfyrk.
Ifrågavarande anslag har vid 1921 års riksdag höjts från 150,000
kronor till 250,000 kronor.

Vägkommissionen har föreslagit, att ovan nämnda båda slag av statsbidrag
skulle sammanslås till ett enda progressivt utgående statsbidrag.
Statsbidraget skulle beräknas å den årliga kostnaden för icke blott vägunderhållet
utan även vinterväghållningen. Kommissionen har utgått
från den grundsatsen, att varje distrikt borde få ett grundbidrag, proportionellt
med dess kostnader för vägunderhåll och vinterväghållning, samt
att de mera betungade distrikten därutöver borde erhålla tilläggsbidrag,
som inom vissa gränser stege, allt eftersom belastningen å distriktets
beskattningsföremål ökades. Dessa principer hava närmare utformats i
55 § av kommissionens förslag på följande sätt: Sammanlagda beloppet
av uppskattade kostnaden för distriktets vägunderhåll under det löpande
året och verkliga kostnaden för vinterväghållningen under nästföregående
år, den s. k. kostnadssumman, delas med distriktets hela vägfyrktal.
Det tal, som därvid erhålles; bildar distriktets s. k. jämförelsetal och
utmärker huru stor utdebitering per vägfyrk, som ifrågavarande kostnadssumma
skulle motsvara. Det högsta av distriktens jämförelsetal
delas med fyra; det tal, som därvid erhålles, utgör underlag för statsbidragets
beräknande. Varje distrikt erhåller såsom grundbidrag 20

137

piocent nv dess kostnadssumma. (Att märka fii*, titt, dti kommissionen
.avgav sitt förslag, det ordinarie statsbidraget utgick med 15 procent å
uppskattade kostnaden för vägunderhållet men att detta bidrag från och
med 1919 böjts till 30 procent av nyssnämnda kostnad). Därest distriktets
jämförelsetal överstiger underlaget, utgår utöver grundbidraget ytterligare
ett första tilläggsbidrag motsvarande för varje vägfyrk inom distriktet
20 procent av skillnaden mellan jämförelsetalet och underlaget,
överstiger jämförelsetalet dubbla underläget, erhålles utöver grundbidraget
och första tilläggsbidraget ett andra tilläggsbidrag motsvarande för
varje vägfyrk 20 procent av skillnaden. Överstiger jämförelsetalet tre
gånger underlaget lämnas därjämte ett tredje tilläggsbidrag motsvarande
20 procent av skillnaden mellan jämförelsetalet och tredubbla underlaget.

Med tillämpning av dessa grunder kommer alltid det distrikt, som har
det högsta jämförelsetalet, att erhålla 50 procent av kostnadssumman i
statsbidrag.

Kommissionens förslag i detta avseende har i de avgivna utlåtandena
i allmänhet mottagits med gillande; dock har även framhållits önskvärdheten
av att bestämmelserna förenklades.

Lika med kommissionen finna de vägsakkunniga, att staten bör De vägmklämna
varje vägdistrikt ett grundbidrag av statsmedel, proportionellt med kunnisadistriktets
kostnader. Vägunderhållet är nämligen icke uteslutande ett
lokalt intresse utan i hög grad även ett för hela riket gemensamt intresse.
Sistnämnda förhållande har på senare tider än starkare framträtt
genom den långväga automobiltrafikens kraftiga tillväxt. De sakkunniga
äro även ense med kommissionen därutinnan, att statsbidraget bör anordnas
progressivt, så att till de mest betungade distrikten utöver vederbörligt
grundbidrag även må utgå tilläggsbidrag. Kommissionens mening,
att statsbidrag bör beräknas icke blott å kostnaden för barmarksunderhållet
utan även å kostnaden för vinterväghällningen, delas jämväl av de
sakkunniga. Såsom skäl mot beräknande av statsbidrag jämväl å kostnaden
för vinterväghållningen har anförts, att nämnda kostnad svårligen
kunde tillförlitligen uppskattas, så att fara vore, att den upptoges till
alltför högt belopp. Ersättningen för vinterväghållningen, vilken enligt
kommissionens förslag skulle utgå i mån av utfört arbete, skall visserligen
enligt de sakkunnigas förslag i regel i förväg bestämmas för flera
år framåt. Men detta sätt att bestämma ersättningen medför efter de
sakkunnigas övertygelse ingalunda, att kostnaderna för vinterväghållningen
uppdrivas till oskäliga belopp, utan har ifrågavarande beräkningssätt,
vilket i det närmaste överensstämmer med det hittills allmänt gällande,
av de sakkunniga förordats just för att undvika fördyring av vin 18—212153.

138

terväghållningen. För övrigt står det ju vägstyrelsen fritt att, där så
finnes önskligt, övergå till betalning för vinterväghållningen i mån av utfört
arbete.

Beträffande grundbidragets storlek lärer det numera, sedan det
ordinarie statsbidraget höjts till 30 procent, icke kunna anses befogat att
bestämma grundbidraget till allenast 20 procent av kostnadssumman.

Vid utformandet av ett progressivt statsbidrag måste enligt de
sakkunnigas mening noga beaktas, att icke vägdistriktets intiesse föi
sparsamhet, då utgifterna nått en viss höjd, försvinner, till följd av att
allt för stor del av nytillkommande utgifter av ifrågavarande slag komma
att täckas av statsbidrag. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke
kommissionen i detta avseende gått något för långt. Därest i ett distrikt,
som dock icke har det högsta jämförelsetalet, kostnadssumman uppgått
till så högt belopp, att distriktets jämförelsetal kommer att överstiga
tre gånger underlaget, kommer nämligen enligt kommissionens föislag
varje ytterligare utgift att till 80 procent täckas av statsmedel. Förhållandet
kan även uttryckas så, att i ett sådant distrikt staten bär 80
procent av den sista utgiften. För det distrikt, som bär högsta jämförelsetalet,
gäller däremot icke vad nu sagts, enär själva underlaget
stiger med varje ökning i utgifterna.

Då kommissionen till grundval för den progressiva delen av statsbidraget
valt det högsta av distriktens jämförelsetal, följer därav att
statsbidragets storlek blir underkastad de växlingar, som kunna förekomma
i fråga om proportionen mellan det mest betungade distriktets jämförelsetal
och de övriga distriktens jämförelsetal. Därest det mest betungade
distriktets jämförelsetal år från år underginge kraftiga förändringar,
skulle statsbidragens storlek i hela riket, även om övriga distrikts
jämförelsetal bleve oförändrade, förete betydande växlingar. Kommissionens
system svnes därför i viss man utmärkas av bristande stabilitet.
Undersöker man närmare, huru statsbidragens storlek påverkas av ovan
omförmälda växlingar i proportionen mellan jämförelsetalen, finner man,
att, när utvecklingen närmar sig till full utjämning mellan distrikten,
bliva statens bidrag allt större, så att de allt mera nalkas 50 procent av
hela rikets sammanlagda kostnad för vägunderhåll och vinterväghållning.
Då förhöjning av statsbidraget utöver grundbidraget föreslagits just för
utjämnande av de största olikheterna i väghållningstungan, är denna
konsekvens av kommissionens system onekligen anmärkningsvärd. Minst
skulle statens utgifter uti ifrågavarande avseende bliva, därest något
distrikt vore så betungat, att dess jämförelsetal vore fyra gånger högre
än varje annat distrikts jämförelsetal. I sådant fall skulle visserligen

(let mest betungade distriktets kostnadssununa, såsom alltid enligt kommissionens
system, till 50 procent täckas av statsbidrag, men intet av de
övriga distrikten skulle erhålla mer än grundbidraget, även om dem
emellan förelåge betydande skiljaktigheter i jämförelsetalen.

Till belysande av vad ovan anförts åberopas följande exempel:

Det mest betungade distriktets jämförelsetal = 40 öre per vägfvrk.

Underlaget alltså = — 10 öre per vägfyrk.

Samtliga övriga distrikts jämförelsetal = 39 öre per vägfyrk.
Statsbidraget till det högst betungade distriktet utgår alltid med
50 procent, alltså i detta fall med 20 öre per vägfyrk.

Statsbidraget till övriga distrikt uträknas på följande sätt:

„ 20

Grundbidraget — ^qq X 39 == 7>8.

X (39—10) = x 29 = 5,«.

Första tilläggsbidraget —

20 20

Andra tilläggsbidraget = tvtx X (39—2 X 10) = 7777 X 19

Tredje tilläggsbidraget

100

X (39—3 X 10) =

100

3,8.
X 9 = 1,8.

Summa 19,2.

Till samtliga övriga distrikt skulle alltså i detta fall utgå statsbidrag,
motsvarande 19,2 öre per vägfyrk, eller över 49 procent av deras
kostnadssummor.

Av vad ovan anförts lärer uppenbarligen framgå, att kommissionens
förslag i denna del icke är ägnat att lägga till grund för lagstiftning.

Efter undersökning av olika metoder för anordnande av den progressiva
delen av statsbidraget hava de sakkunniga för sin del kommit
till det resultatet, att såsom utgångspunkt härför bör tagas medeltalet av
de i ungefärlig överensstämmelse med kommissionens förslag uträknade
jämförelsetalen för alla distrikt i riket, här nedan kallat riksmedeltalet.
Med bortseende från statsbidraget utgör riksmedeltalet ett uttryck för det
genomsnittliga trycket av hela rikets vägunderhåll och vinterväghållning;
det är en mätare för den normala belastningen i förevarande avseende
per vägfyrk. Därest ett distrikts jämförelsetal understiger riksmedeltalet,
måste distriktet anses vara jämförelsevis lyckligt lottat i avseende å kostnaderna
för vägunderhåll och vinterväghållning; dess behov av statsbidrag
far antagas vara vederbörligen tillgodosett genom det grundbidrag,

140

vilket såsom förut anmärkts även efter de sakkunnigas mening bör utgå.
Den progressiva delen av statsbidraget skall alltså endast tillgodokomma
sådana distrikt, vilkas jämförelsetal ligga över riksmedeltalet. På sätt
nedan närmare kommer att utvecklas, skall enligt de sakkunnigas förslag
den progressiva delen av statsbidraget utgå i form av ett enda tilläggsbidrag.

Genom att taga riksmedeltalet till grundval för den progressiva delen
av statsbidraget lärer systemet vinna erforderlig stadga, enär bråda växlingar
i riksmedeltalets storlek icke torde vara att befara. Därjämte
besparas statsverket utgifter för progressivt bidrag till distrikt med jämförelsetal
under riksmedeltalet, i det att nämnda bidrag kommer till
användning endast, där det bäst behöves, nämligen i distrikt med jämförelsetal
över riksmedeltalet.

Detaljerna av förslaget i denna del hava av de sakkunniga, i den
mån sådant låtit sig göra, utformats till överensstämmelse med^ kommissionens
förslag, men har det visat sig möjligt att tillmötesgå de från
vissa håll framställda kraven på väsentlig förenkling av hithörande
bestämmelser.

Både enligt kommissionens och enligt de sakkunnigas förslag
beräknas statsbidraget å kostnaden för såväl vägunderhåll som vinterväghållning.
Men under det att enligt kommissionens förslag bidraget
beräknades å uppskattade kostnaden för löpande årets vägunderhåll och
nästföregående års verkliga kostnad för vinterväghållningen, skall enligt
de sakkunnigas förslag det årliga statsbidraget beräknas å de verkliga
kostnaderna för nästföregående års vägunderhåll och vinterväghållning.
Riktigast vore, att bidraget beräknades å löpande årets kostnader, men
detta är i varje fall icke lämpligt beträffande kostnaderna för vägunderhållet,
enär dessa kostnader icke bliva till beloppet kända förrän vid årets
slut. Användandet av nyssnämnda beräkningssätt vore väl beträffande
vinterväghållning möjligt i det fall, att betalningen blivit bestämd för
viss period, med däremot icke, då ersättning för vinterväghållning utgår
i mån av utfört arbete. Då ersättning för vinterväghållningen är bestämd
för viss period, är det för övrigt i regel utan betydelse, om man lägger
det löpande eller det nästföregående årets kostnader för vinterväghållningen
till grund för beräkningen, enär ersättningen utgår med samma belopp
för varje år i perioden. Endast under det första aret av en ny
period kan, för det fall att de fastställda ersättningsbeloppen undergått
förändring, någon olikhet uppstå.

För att kostnadssummans beräkning skall bliva tillförlitlig förutsättes,
att i vägkassans räkenskaper de poster, som röra byggande av

141

väg, hållas klart åtskilda från dem, som röra vägunderhåll och vinterväghållning.
Givet är, att statsbidraget hör beräknas å kostnadernas nettobelopp,
så att sådana vägväsendets inkomster, som hänga samman med
vägunderhåll och vinterväghållning, först avdragas. Däremot hör naturligtvis
avdrag icke ske för statsbidrag eller vägskatt och icke heller för
lån, som må hava upptägits för vägunderhåll eller vinterväghållning. Ej
heller bör hänsyn tagas till behållning eller brist vid årets början. I
kostnadssumman bör enligt de sakkunnigas mening inräknas å vägunderhåll
och vinterväghållning belöpande andel av distriktets förvaltningskostnader,
varemot räntor och amorteringar å lån icke böra medräknas.

I avseende å vad som skall inbegripas i kostnadssumman torde
de sakkunnigas förslag i huvudsak hava samma innebörd som kommissionens
förslag. Även det sistnämnda räknade beträffande vinterväghållningen
med verklig kostnad. Och vad beträffar vägunderhållet avser
de sakkunnigas förslag att som grundval för beräkningen använda det
verkliga beloppet av just de kostnader, som enligt kommissionens förslag
endast skulle uppskattas. En avvikelse från kommissionens förslag i
detta hänseende innebär emellertid de sakkunnigas förslag därutinnan,
att i kostnadssumman skall inräknas jämväl administrationskostnaderna,
såvitt de kunna anses belöpa på vägunderhåll och vinterväghållning.

För erhållande av distriktets jämförelsetal skall kostnadssumman
delas med distriktets hela vägfyrktal enligt nästföregående års taxeringslängd^.
Visserligen kan det måhända invändas, att taxeringslängderna
icke för det nästföregående året utan för ytterligare ett år tillbaka borde
läggas till grund för vägfyrktalets beräkning, då det är sistnämnda års
vägfyrkar, vilka hava att bära de utgifter, vilka tillsammans bilda kostnadssumman.
Med hänsyn till vägfyrktalens föränderlighet vore det
emellertid att befara, att en på sådana grunder gjord beräkning icke
skulle lämna en trogen bild av distriktets ekonomiska bärkraft, och i
varje fall bör det fasthållas, att statsbidraget lämnas till det löpande
arets utgifter, vilka skola bäras av nästföregående års vägfyrkar, låt vara
att man på grund av bristande kännedom om det löpande årets utgifter
i stället måste utgå från nästföregående års.

Såsom förut nämnts skall jämväl enligt de sakkunnigas förslag till
varje distrikt utgå ett grundbidrag och finna de sakkunniga, att detta
lämpligen kan bestämmas till samma procenttal av kostnadssumman som
det för närvarande utgående ordinarie statsbidraget eller 30 procent.
Härvid bör dock märkas, att förslaget redan härutinnan får antagas
innebära en icke oväsentlig förhöjning av det nu utgående statsbidraget,

142

enär det sistnämnda beräknas endast a uppskattade kostnaden för underhållet
av allmän väg, bro och färja, under det att det nu föreslagna
grundbidraget skall beräknas å verkliga kostnaden för såväl vägunderhåll
som vinterväghållning.

Visserligen blir, genom att grundbidraget sålunda sättes avsevärt
högre än kommissionen förordat, möjligheten att använda tilläggsbidrag
i utjämningssyfte vida mer begränsad än enligt kommissionens förslag
men detta har, då sänkning av grundbidraget under det nuvarande statsbidragets
procenttal ansetts ej böra ifrågakomma, icke kunnat undvikas.

Den progressiva delen av statsbidraget utgöres, enligt de sakkunnigas
förslag, såsom förut antytts av endast ett tilläggsbidrag, som
emellertid beräknas allenast å den del av kostnadssumman, vilken överstiger
den genom riksmedeltalet utvisade normala belastningen, per vägfyrk.
För att detta bidrag skall kunna bereda erforderlig utjämning i
väghållningsbördan, har det mast sättas till sa högt belopp som 40 pio
cent. Det ovan sagda har i lagtexten formulerats sålunda, att. därest
distriktets jämförelsetal överstiger medeltalet av jämförelsetalen för alla
distrikt i riket (riksmedeltalet), skall utöver grundbidraget utgå ett tillläggsbidrag
med belopp motsvarande för varje vägfyrk inom distriktet
40 procent av skillnaden mellan distriktets jämförelsetal och nämnda
medeltal.

Till förtydligande härav åberopas följande exempel:

Distriktets kostnadssumma............. 500,000 kronor

Distriktets vägfyrktal............... 1,000,000 fyrkar

Distriktets jämförelsetal ..........50 öre per vägfyrk

Riksmedeltalet ............20 öre per vägfyrk

Statsbidraget utgår sålunda:

Grundbidrag = ^ X 500,000 ........... 150,000 kronor

Tilläggsbidrag utgår med belopp motsvarande för varje
vägfyrk 40 % å skillnaden mellan distriktets jämförelsetal
och riksmedeltalet = X (50—20) = X

30 = 12 öre per fyrk; och alltså för distriktets hela

vägfyrktal med 1,000,000 X 12 öre......... 120,000 kronor

Summa statsbidrag 270,000 kronor.

143

Statsbidraget uppgår .alltså i detta fall till 54 procent av kostnadssumman.

Det ovan anförda kan även uttryckas på det sätt, att å den del
av kostnadssuinman, som motsvarar eu uttaxering per vägfyrk lika med
riksmedeltalet, belöper ett statsbidrag av 30 procent (allenast grundbidrag
beräknas å denna del av kostnadssumman), under det att å överskjutande
delen av kostnadssumman utgår ett statsbidrag av 70 procent
(dels grundbidrag dels tilläggsbidrag). Tillämpat på nyssnämnda exempel
blir resultatet följande:

A den del av kostnadssumman, som motsvarar en uttaxering
per vägfyrk lika med riksmedeltalet (20 öre per fyrk) =
o 1,000,000 X 20 öre .= 200,000 kr., utgår 30 procent med 60,000: —
A återstoden av kostnadssumman (500,000—200,000 =)

300,000 kr. utgår 70 procent med........... 210,000: —

Summa statsbidrag 270,000: —

Det anmärkta förhållandet, att, så snart distriktets kostnadssumma
överskrider vad som motsvarar en uttaxering per vägfyrk lika med riksmedeltalet,
återstoden av kostnadssumman kommer att till 70 procent
täckas av statsmedel, har icke kunnat undgå att hos de sakkunniga
väcka vissa betänkligheter, även om förslaget härutinnan torde äga företräde
framför kommissionens förslag, enligt vilket »den sista utgiften»
kunde komma att till 80 procent bestridas av statsmedel... Med hänsyn
till det trängande behovet av en effektiv hjälp åt de mest betungade
distrikten och då den omständigheten, att även dessa alltid måste
vidkännas minst 30 procent av ifrågasatta utgifter, torde komma att
utöva en starkt tillbakahållande verkan, hava de sakkunniga ansett sig
kunna föreslå ett så högt tilläggsbidrag som ovan angivits. Det bör härvid
ej förbises, att, därest en allmän slösaktighet i förlitan på tilläggsbidraget
mot förmodan skulle göra sig gällande, sådant automatiskt
skulle medföra en höjning av riksmedeltalet, så att den åsyftande ökningen
i tilläggsbidraget kunde komma att utebliva. Det bör även ihågkommas
att här är fråga om utgifter för vägunderhåll och vinterväghållning,
vilka slag av utgifter äro jämförelsevis konstanta och icke torde
hava lika stor benägenhet att tillfälligtvis drivas i höjden som exempelvis
utgifter för vägbyggnader. Även om således tilläggsbidragets storlek
icke torde behöva giva anledning till allvarliga farhågor, hava de
sakkunniga icke velat underlåta att fästa uppmärksamheten vid förhållandet.

144

De sakkunniga hava även övervägt, huruvida någon begränsning
av statsbidragets storlek, exempelvis till högst 50 procent av distriktets
hela kostnadssumma, vore erforderlig till förekommande av att allt för
stor del av kostnadssumman komme att täckas av statsbidrag, vilket ur
sparsamhetssynpunkt kunde vara betänkligt. Emellertid lärer sådan
begränsning icke vara av nöden. Statsbidraget uppnår 50 procent av
kostnadssumman, först när distriktets jämförelsetal är dubbelt så högt
som riksmedeltalet. Då jämförelsetalet är tre gånger riksmedeltalet, deltager
staten med 562/3 procent, och då jämförelsetalet är fyra gånger
riksmedeltalet, med 60 procent. Så stora avvikelser från riksmedeltalet
äro ytterst osannolika.

För att vinna eu föreställning om verkningarna av det föreslagna
statsbidragssystemet hava de sakkunniga på grundval av statistiska uppgifter
för år 1918 låtit uträkna, hur stor del av utgifterna för vägunderhåll
och vinterväghållning under nämnda år med tillämpning av de
sakkunnigas system skolat täckas med statsbidrag, och hänvisas härutinnan
till vidfogad bilaga B. Erinras må dock, att de statistiska uppgifterna
i allmänhet avse den uppskattade och ej den verkliga kostnaden. I
bilagan har ej kunnat göras någon beräkning av det särskilda tilläggsbidraget
å kostnad för ödebygdsväg, då erforderligt material härför saknas.

Till ytterligare åskådliggörande av det föreslagna systemets verkningar
åberopas en såsom bilaga C härtill fogad grafisk framställning.

I sista stycket av förevarande paragraf stadgas särskilt om statsbidrag
till underhåll'' och vinterväghållning å ödebygdsväg. För närvarande
gäller i detta avseende jämlikt 9 § i lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar,
att, sedan ödebygdsväg övertagits till allmänt underhåll,
lämnas utöver det ordinarie statsbidraget, som jämlikt 60 § i 1891 års
väglag utgår med 30 procent av uppskattade kostnaden för underhåll av
allmän väg, bro och färja, ytterligare ett särskilt tilläggsbidrag motsvarande
30 procent av uppskattade kostnaden för ödebygdsvägens underhåll.
I vägdistrikt, där särskilda #omständigheter äro för handen, kan dock tillläggsbidraget
utgå med högre belopp intill 60 procent av berörda kostnad.
I vissa fall kan alltså ända till 90 procent av kostnaden för vägunderhållet
å ödebygdsväg, som övertagits till allmänt underhåll, komma att
bestridas av statsmedel.

Enligt de sakkunnigas förslag komma distriktets kostnader för såväl
underhåll som vinterväghållning å ödebygdsväg att inräknas i distriktets
kostnadssumma, i följd varav statsbidrag enligt förut angivna regler
beräknas å samma kostnader. Därutöver skall enligt sista stycket i förevarande
paragraf särskilt statsbidrag utgå med 30 procent av distriktets

145

kostnad under nästföregående år för vägunderhåll och vinterväghållning
å sådan väg, och lärer större bidrag icke kunna ifrågakomma.

Fastställandet av riksmedeltalet och uträknandet av de statsbidrag,
som enligt förevarande paragraf tillkomma vägdistrikten, måste uppenbarligen
anförtros åt ett av de centrala ämbetsverken, exempelvis väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, som redan nu omhänderhar ärenden angående
statsbidrag till byggande av väg och som tillika bäst kan i samband med
statsbidragets uträknande utöva den ur statsbidragssynpunkt nödiga kontrollen
av distriktens räkenskaper. Med stöd av IG § i förevarande
förslag lärer Kungl. Maj:t komma att utfärda härutinnan erforderliga
bestämmelser.

Enligt de sakkunnigas mening är det omöjligt att bilda sig en
tillförlitlig uppfattning angående storleken av det statsbidrag, som enligt
de nya bestämmelserna kommer att utgå. Med tillämpning av 1918 års
siffror och de föreslagna nya bestämmelserna skulle på sätt kolumn 17
i förut åberopade bilagan B utvisar statsbidraget hava uppgått till
4,707,842 kronor, däri dock ej inräknats det enligt 3 mom. utgående
särskilda tilläggsbidraget till vägunderhåll och vinterväghållning å ödebygdsväg.
Såsom redan påpekats grunda sig ifrågavarande beräkningar
till största delen på föråldrade uppskattningar, och de sakkunniga hålla
ej för otroligt, att man måste räkna med en ökning av berörda belopp
å minst femtio procent.

Till jämförelse erinras, att det ordinarie statsbidraget enligt 60 §
i 1891 års väglag skulle utgå med 30 procent å de i kolumn 7 och 8
av omförmälda bilaga B upptagna kostnaderna eller således med 3,417,440
kronor, samt att statsbidraget till synnerligt betungade väghållningsdistrikt
numera höjts till 250,000 kronor. Emellertid får det ej förbises,
att, även om nu gällande lagstiftning på ifrågavarande område ej ändrades,
statens bidrag hastigt komme att väsentligt stiga, enär det ej kan
förutsättas, att de nuvarande, stundom oskäligt låga uppskattningarna
alltjämt skulle förbliva oförändrade.

.1 56 § av sitt förslag har kommissionen föreslagit, att, om vägdistrikt
eller kommun för underhåll av första eller andra klassens väg
antagit vägvakt, som godkänts av vägdirektören, en femtedel av vägvaktens
avlöning skall bestridas av statsmedel. De sakkunniga, som vilja
erinra därom, att statsbidrag enligt 57 § i de sakkunnigas förslag skall
beräknas även å den till vägvakter utgående avlöningen, hava icke funnit
sig böra i någon form upptaga den nu ifrågavarande av kommissionen

19—212153.

146

föreslagna bestämmelsen, enär det icke ansetts lämpligt att, innan härmare
erfarenhet om landstingets väghållning vunnits, premiera något
visst underhållssystem.

58 §.

Motsvarar 57 § i kommissionens förslag och hänvisas till dess
motivering.

5 kap.

Ordningsföreskrifter.

59 §.

För vägbanans hållfasthet är det av synnerlig vikt, att dess upptorkande
såvitt möjligt befordras. För sådant ändamål erfordras icke
blott dikning utan även att skuggande träd och buskar avlägsnas. Pa
1-1:447. sätt kommissionen erinrat stadgades redan i 1734 års gästgivareordning, att
»små buskar på ömse sidor om landsvägen från yttre kanten av diket
till tre och, där ej dike finnes, till‘sex alnar skulle borthuggas, på det
vägarna så mvcket snarare måge upptorkas». I det kommittébetänkande,
som låg till grund för 1891 års väglag, föreslogs, att på ömse sidor om
vä" skulle buskar intill 3,5 meter från vägens kant genom jordägarens
försorg borthuggas. I 24 § väglagen fick emellertid ifrågavarande bestämmelse
den avfattning, att, där väg går genom skogsmark skall, genom
jordägarens försorg, efter honom därom given tillsägelse, borthuggas träd
eller buske, som med någon gren når fram till vägens kant, dock med
rätt för länsstyrelsen att i särskilda fall medgiva undantag.

Kommissionen har upptagit sistnämnda bestämmelse, med ringa
ändring, i 63 § första stycket av sitt förslag. I andra stycket av samma
§ har stadgats skyldighet för jordägaren att efter länsstyrelsens prövning
av behovet borttaga jämväl annat träd eller buske i skogsmark, där så
erfordras för vägs upptorkande, samt att borthugga buskar eller mindre
träd i skogsmark, om så kräves för erhållande av fri utsikt över vägbanan,
allt dock allenast mot skälig ersättning för skadan. o

De sakkunniga, som finna det vara av stor betydelse för väghall
ningen att effektiva åtgärder uti ifrågavarande avseende vidtagas, hava,
i likhet med vad som i avgivna yttranden föreslagits, ansett den av
kommissionen i 63 § första stycket föreslagna skyldigheten för jordägaren
att utan ersättning för skadan borthugga träd och buske i skogsmark
kunna utan jordägarens obehöriga betungande utsträckas till att avse

147

jämväl i hagmark växande träd eller buske, varjämte skyldigheten ansetts
böla intiäda, sä snart trädet eller busken med någon gren når fram till
vägområdets gräns, d. v. s. yttre kanten av vägdike, kanten av vägbank
o. s. v.; och hava bestämmelser härom upptagits i första stycket av
förevarande paragraf.

Uppenbarligen kan det inträffa, att vägens upptorkande eller utsikten
över vägbanan försvåras även av träd eller buske, som icke står
i skogs- eller hagmark eller, om det växer å sådan mark, dock icke befinner
sig i så omedelbar närhet av vägområdet, att nyssnämnda föreskrift
blir tillämplig. De sakkunniga hava, särskilt med hänsyn till
angelägenheten av att söka förekomma olyckor vid automobiltrafiken men
även för att underlätta vägunderhållet, ansett nödigt att jämväl i dylika
fall stadga skyldighet för jordägare att borttaga träd eller buske/ Då
det för uppnående av här ifrågavarande syftemål icke alltid är nödigt
att helt borttaga hindrande träd, utan borttagande av grenar stundom
kan vara tillräckligt, har tillika en erinran härom införts. I olikhet med
kommissionen — som ju dock i detta fall föreslagit åtgärder blott beträffande
buskar och mindre träd i skogsmark — anse de sakkunniga, att
ifrågavarande skyldighet lämpligen bör inträda utan föregående prövning
av länsstyrelsen, allenast efter anmaning av vägstyrelsen. För att bereda
jordägaren möjlighet att skydda träd och buskar, som ur naturskvddssynpunkt
eller av annan anledning kunna förtjäna att skonas, hava
emellertid de sakkunniga föreslagit, att jordägare, som jämlikt vare sig
första eller andra stycket i förevarande paragraf anmanats att borttaga
tiäd eller buske, skall äga underställa frågan länsstyrelsens prövning.

Enligt kommissionens förslag skulle, då träd eller buske, jämlikt
63 § andra stycket av dess förslag, i skogsmark borthögges för att främja
vägs upptorkning eller bereda fri utsikt över vägbanan, ersättning för
skadan alltid utgå till vederbörande jordägare. De sakkunniga hava
emellertid ansett, att, da fråga är om träd eller buske i skogs- eller
hagmark, skadeersättning icke i något fall skall behöva utgå. Då jordägaren
givetvis äger tillgodogöra sig de träd, som fällas, lärer den skada,
som uppkommer genom ifrågavarande åtgärder, bliva jämförelsevis ringa.
Redan nu inträffar det allt som oftast att jordägare godvilligt utan anspråk
på skadeersättning vidtager sådana åtgärder, som i andra stycket
av förevarande paragraf omförmälas. Däremot har det ej ansetts skäligt
att ålägga jordägare att annorstädes än i skogs- eller hagmark utan ersättning
borttaga träd eller buskar, enär dessa ur skönhetssynpunkt
eller i andra avseenden kunna för jordägaren vara av större betydelse.

148

60 §.

Enligt 25 § i 1891 års väglag, som i väsentligen oförändrat skick
upptagits i 64 § av kommissionens förslag, må ej utan länsstyrelsens
tillstånd utmed väg uppföras byggnad på mindre avstånd än 3,5 meter
från vägens kant. Grunden till föreskriften har i motiven till väglagen
angivits vara den, att en byggnad eller flera sådana bredvid varandra
vida mera än buskar hindra vägarnas upptorkande och jämväl bidraga
till snösamlingar. Därtill kommer den omständigheten, att i vägkrökar
uppförda hus, som ligga nära vägen, kunna skymma utsikten över vägbanan,
varigenom i synnerhet vid automobiltrafik olyckor kunna inträffa.
Jämväl sanitära intressen synas tala för att lägga husen på något avstånd
från vägen.

Det har emellertid synts de sakkunniga mindre lämpligt att vid
bestämmandet av det tillåtna avståndet utgå från vägens kant, då vägkanten
genom vägens utläggning till bredden kan undergå väsentliga
förskjutningar. Bäst synes vara, att beräkna avståndet från vägens mitt
och så stort, att husen, även om vägbredden sedermera ökas, icke komma
att ligga alltför nära vägkanten. I överensstämmelse härmed hava de
sakkunniga föreslagit, att utan länsstyrelsens tillstånd hus icke må uppföras
utmed väg på mindre avstånd än nio meter från vägbanans mitt.
Mellan hus på ömse sidor om vägen kommer alltså att bliva ett avstånd
av minst 18 meter. Valet av ifrågavarande avstånd har skett jämväl
med hänsyn till bestämmelsen i § 13 byggnadsstadgan för rikets städer,
enligt vilken i ny stad eller stadsdel gata i allmänhet icke må läggas
till mindre bredd än 18 meter.

Beträffande område, för vilket stadsplan fastställts, bör ifrågavarande
stadgande icke äga tillämpning, enär hithörande förhållanden regleras av
’ stadsplanen.

I det kommittéförslag, som låg till grund för 1891 års väglag,
föreslogs jämväl föibud att utan länsstyrelsens tillstånd på mindre avstånd
än 3,5 meter från vägens kant uppföra stenmur eller jordvall till
större höjd än 3 decimeter över vägens yta. Särskilda utskottet vid 1889
års riksdag avstyrkte emellertid antagandet av bestämmelsen, enär förbudet
ej skulle gälla gärdesgårdar, vilka i lika hög grad kunde föranleda snösamlingar,
samt stadgandets tillämpning mångenstädes, där stenmurar
eller jordvallar användes som stängsel, skulle framkalla ej obetydliga
olägenheter. Förslaget blev ej heller av riksdagen antaget.

De vägsakkunniga hava visserligen icke funnit berörda bestämmelse
vara ägnad att upphöjas till lag. Däremot hava de sakkunniga fått sin

14!)

uppmärksamhet fästad vid den ofta förekommande oseden att omedelbart
intill vag upplägga halmstackar, vedtravar och andra upplag in m
varigenom vägens upptorkning eller utsikten över vägbanan hindras’
Jamval täta plank samt häckar kunna i nämnda avseenden vara mycket
till hinder. Till underlättande av vägunderhållet och framför allt för
att,. J°rJfek011?™a olyckor vid samfärdseln hava de sakkunniga funnit
nödigt föreslå ett stadgande av innehåll, att inom nio meter från vägens
mitt upplag eller andra anordningar, som hindra vägens avvattning
e er kl utsikt över vägbanan, icke få förekomma. För att trygga den
enskilde mot obefogat intrång har länsstyrelsen även i detta fall tillerkänts
prövningsrätt.

61 §.

Motsvarar 26 § i 1891 års väglag och 65 § i kommissionens förslag.

62 g.

Motsvara!’ 27 § i 1891 års väglag och 66 § i kommissionens förslag.

63 g.

Enligt 31 g i 1891 års väglag må grind ej uppsättas å väg, utom
(lar vagen korsas av järnväg eller kanalled, med mindre länsstyrelsen
lamnat tillstånd därtill. Beträffande redan befintliga grindar skola enligt
samma lagrum vid de årliga vägsynerna förrättningsmännen tillse, huruI.
a. a,.väg kefintliSa grindar kunna utdömas utan synnerlig olägenhet
för jordägarna, samt till länsstyrelsen inkomma med förslag i sådant
avseende. Denna föreskrift gäller dock icke grindar, vilka ingått i beräkning
uti hägnadsdelning, upprättad innan kungl. kungörelsen den 11
oktober 1864 angående rätt att hava grind å allmän lands- eller häradsväg
trädde i kraft. Genom nämnda kungörelse, vars innehåll i huvudsak
överensstämde med^ 31 § väglagen, hade nämligen förbjudits att utan
länsstyrelsens tillstånd uppsätta grind å allmän lands- eller häradsväg
feedan syneförrättarna på sätt ovan nämnts till länsstyrelsen inkommit
med sitt förslag, äger länsstyrelsen förordna, att grind, som icke ingått i
eräkning uti sådan hägnadsdelning, som förut nämnts, eller eljest prövas
vara for magors fredande oundgängligen nödig, skall inom viss lämplig
tid borttagas. s

Vägkommissionen har i 67 § föreslagit, att ny grind icke vidare må
uppsatta-s samt att å första eller andra klassens väg redan befintlig grind
skall borttagas. Därest grind borttages å första eller andra klassens väg,

Vägkom missionen.

150

skall dock vederbörande jordägare av distriktet erhålla skälig ersättning
för därigenom uppstående olägenhet, sa framt grinden efter de vid tiden
för dess tillkomst gällande bestämmelser lagligen kunnat utan särskilt lov
uppsättas samt grindens borttagande vallar jordägaren synneilig olägen1:1:453.
het. Till grindar, som lagligen kunnat uppsättas, har kommissionen, förutom
de grindar vilka såsom ovan anförts, på grund av att de tagits i
beräkning vid äldre hägnadsdelning, jämlikt 31 § väglagen äro skyddade
för att utdömas, därjämte hänfört dels grindar, till vilkas uppsättande länsstyrelsen
lämnat tillstånd, dels grindar, som å lands- eller häradsväg tillkommit,
innan kungörelsen den 11 oktober 1864 trädde i kraft, men ej
dessförinnan ingått i hägnadsindelning, dels grindar, som efter nämnda
tidpunkt blivit uppsatta antingen å sockenväg före väglagens ikraftträdande
eller å enskild väg när som helst före vägens övergång till allmän.
Beträffande de grindar, vilka blivit uppsatta efter länsstyrelsens medgivande,
har kommissionen funnit, att, då medgivandet finge antagas
hava lämnats endast tills vidare samt länsstyrelsen alltså hade i sin
makt att när som helst återkalla medgivandet, dessa grindar icke borde
intaga någon undantagsställning utan skulle kunna borttagas utan ersättning.
Övriga lagligen tillkomna grindar a första och andra klassens väg,
vilkas borttagande förorsakade jordägare synnerlig olägenhet, skulle däremot,
såsom ovan nämnts, kunna borttagas endast mot ersättning åt

jordägaren. .

I fråga om grind å tredje klassens väg är kommissionens ställning
den, att sådan grind också skall borttagas, men att länsstyrelsen, pa
framställning av jordägaren, må kunna besluta, att den skall få stå
kvar, dock endast om samma omständigheter föreligga, som uppställts
som villkor för utgående av ersättning för borttagande av grind på första
och andra klassens väg, nämligen att grinden lagligen kunnat utan särskilt
lov uppsättas samt att dess borttagande vallar jordägare synnerlig

olägenhet. .

Lika med kommissionen anse de sakkunniga, att grind ej ma uppsättas,
där sådan ej förut finnes. Beträffande redan befintliga grindar
kuZ%aa har det länge framstått som en avsevärd olägenhet att grindar, som ingått
i beräkning uti hägnadsdelning, upprättad innan kungl. kungöi elsen
den 11 oktober 1864 trädde i kraft, icke kunna utdömas, även om deras
borttagande skulle medföra ringa olägenhet. Men även vid utnyttjandet
av den nuvarande lagstiftningens möjligheter att borttaga hinderliga och
onödiga grindar synas man understundom hava gått till väga med en
mildhet, som knappast stått i överensstämmelse med samfärdselns berättigade
krav. Emellertid torde å andra sidan de av kommissionen före -

slagna bestämmelserna icke vara ägnade att, i den mån sådant är möjligt,
tillgodose jordbrukets intressen. I varje fall hava de sakkunniga
icke kunnat bygga på kommissionens förslag redan av den anledningen,
att detta är grundat på vägarnas indelande i klasser.

Av den föregående redogörelsen för kommissionens förslag framgår,
att kommissionen tillerkänt avgörande betydelse åt den omständigheten,
att befintlig grind efter de vid tiden för dess tillkomst gällande bestämmelser
lagligen kunnat uppsättas utan särskilt lov. De sakkunniga hava
emellertid icke kunnat fästa sådant avseende vid denna omständighet.
Beträffande först de grindar, som enligt gällande lagstiftning på grund
av beräkning vid hägnadsdelning äro oantastliga, så synes det förhållandet,
att en jordägare, innan förbud rådde mot uppsättande av grindar
på allmän väg, uppsatt grind å sådan vägs område, varöver han ej
ägde förfoganderätt, samt att denna grind därefter före omförmälda
kungörelses ikraftträdande ingått i hägnadsdelning, icke kunna i och för
sig medföra någon rätt för jordägaren att hava grinden kvarstående.
Den omständigheten, att nu gällande lagstiftning tillåter jordägaren att
hava sådan grind kvar, kan ej heller utgöra hinder för ändring uti ifrågavarande
avseende. I fråga om grindar, som uppsatts före ikraftträdandet
av 1864 års kungörelse men ej ingått i därförut upprättad hägnadsdelning,
eller som å sockenväg uppsatts under tiden mellan ikraftträdandet
av berörda kungörelse och 1891 års väglag, gäller det anförda så mycket
mer, som ej ens gällande lagstiftning skyddar dessa grindar, såvitt ej
särskilda förhållanden föreligga. Vidkommande slutligen sådana grindar,
vilka uppsatts å enskild väg, som därefter övertagits till allmänt underhåll,
så hava dessa grindar i och med vägens övertagande blivit underkastade
samma villkor, som gälla övriga grindar å allmän väg. Därest
jordägaren velat gorå anspråk på ersättning för olägenhet till följd av
eventuellt utdömande av dylik grind, hade sådant anspråk bort framställas
vid vägmärkens expropriation eller överlåtelse. Emellertid torde
vägens övertagande till allmänt underhåll nästan alltid hava inneburit
sådan fördel för jordägaren, att dylikt anspråk skulle saknat fog.

Grinds lagliga tillkomst synes alltså varken böra utgöra hinder för
dess borttagande eller skäligen medföra ersättningsrätt för jordägare,
som genom grindens borttagande tillskyndas skada.

Till grund för avgörandet av ifrågavarande spörsmål bör enligt
de sakkunnigas mening allenast läggas en jämförelse mellan, å ena sidan,
den fördel, som grindens borttagande medför för samfärdseln, och, å
andra sidan, de olägenheter, som därigenom drabba vederbörande jordägare.
Att därvid i främsta rummet hänsyn skall tagas tilll samfärdselns

152

krav, ligger i öppen dag, men det har å andra sidan icke ansetts rimligt
eller ur ekonomisk synpunkt försvarligt att å väg, där samfärdseln är av
mindre omfattning, utdöma grind, vars borttagande oundgängligen skulle
medföra oproportionerligt stora hägnadskostnader. Av dessa skäl hava
de sakkunniga föreslagit, att länsstyrelsen må medgiva grinds bibehållande,
om den prövas vara till allenast ringa men för samfärdseln och dess
borttagande vållar jordägare synnerlig olägenhet.

Någon ersättningsskyldighet för vägdistriktet hava de sakkunniga
icke velat införa för något fall, helst en sådan skyldighet kunde bliva
ganska betungande.

64 §.

För erhållande av bättre vägar är det en nödvändig förutsättning,
att vägarna ej utsättas för högre påfrestningar än de skäligen kunna
bära. Uraktlåtenhet att i detta hänseende vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder
har i icke ringa grad medverkat till det underhaltiga skick, vari
våra vägar för närvarande befinna sig. Sker ej rättelse härutinnan, måste
det befaras, att alla ansträngningar för vinnande av ett bättre tillstånd
uti ifrågavarande avseende skola visa sig i väsentlig grad förfelade.

En av de faktorer, som i hög grad inverka förstörande på vägarna,
är användandet av för smala hjulringar, särskilt å tid då vägarna äro
uppblötta. Givetvis ökas olägenheterna ju tyngre vederbörande fordon
är lastat, enär ett tyngre lass nedpressar hjulen djupare i vägbanan än
ett lättare. De föreskrifter, som för närvarande reglera hithörande förhållanden,
förekomma i lagen den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar
å arbetsåkdon på landet. Enligt nämnda lag äger länsstyrelsen att efter
landstingets och de väghållningsskyldigas hörande förordna, att bredden
av hjulringarna å arbetsåkdon, som användes å allmän väg inom den
till vederbörande landstingsområde hörande landsbygd, icke må understiga
visst mått. Vid meddelande av sådant förordnande må undantag
göras för viss del av landstingsområdet eller för viss väg, där särskilda
omständigheter därtill föranleda. Minsta bredden å hjulring må ej sättas
under sju eller över tolv centimeter. I förordnande skall bestämmas viss
dag för dess ikraftträdande; och må den dag ej sättas tidigare än fyra
eller senare än tolv år från det förordnandet gavs.

Till belysande av den tillämpning, som 1907 års lag vunnit, återgivas
här vidstående uppgifter:

153

			Stadgad minimibredd för hjulringar å arbetsåkdon
		Förord-	för alla	utan avseende å antalet dragare	utan avseende å antalet hjul	Tid för ikraft-trädan-det.
Landstingsområde	nande meddelat	arbets-fordon utan åt-skillnad cm.	fordon med mindre antal hjul än fyra cm.	fordon med fyra eller större an-tal hjul cm.	enspänt fordon cm.	tvåspänt fordon cm.
Stockholms	läns1........	14/s 1912	7,0					14/s 1924
Uppsala	1 ........	17/9 1912	7,0	—	—	—	—	Va 1922
Södermanlands	> ........	>% 1913	—	—	—	7,5	9,o2	14/s 1925
Östergötlands	» ........	3l/u 1909	7,0	—	—	—	—	*/i 1922
Jönköpings	» 3	Vt 1915	7,0	—	—	—	—	«/7 1925
Kronobergs	> ........	"/ io 1916	—	—	—	7	10	Vi 1924
Kalmar läns norra.........	V» 1920 1	8-0	—	—	—	—	Vi 1928
» > södra .........	Vs 1920 4	8-0		—	—	—	Vt 1928
Gottlands läns5.........	»As 1915	—	—	—	—	7,0	V» 1926
Blekinge	» .........	16/io 1914	7,5	—	—	—	—	Vi 1921
Kristianstads	» «.........	7,7 1909	—	—	—	7,0	8,57	Va 1918
Malmöhus	» .........	8/is 1908	—	—	—	7,0	8,57	Va 1915
Hallands	» .....	!1/a 1914	7,0	- *	—	—	—	77 1924
Göteborgs och Bohus läns8......	“/« 1914	—	—	—	8,0	10,0	Va 1926
Älvsborgs	läns........	7» 1914	—	—	—	7,5	10,0	Va 1925
Skaraborgs	» ........	—	—	—	—	—	—	—
Värmlands	1 ........	so/is 1911	—	—	—	7,5	10,o	Va 1920
Örebro	» ........	—	—	—	—	—	—	_
Västmanlands	> ........	“/« 1908	—	9,0	7,0	—	—	Vi 1916
Kopparbergs	> ........	8,/s 1909	—	9,0	7,0	—	—	31/s 1919
Gävleborgs	» . . .....	ai/io 1908	8,0	—	—	—	—	Va 1919
Västernorrlands	i 9	31/is 1910	9,0	—	—	—	—	Va 1919
Jämtlands	> 10	18/7 1908	8,0	—	—	—	—	Va 1916
Västerbottens	»It	”/. 11908	9,0	—	—	—		27/n 1912
Norrbottens		•Vis 1910	8,0	-	—	—	—	Va 1923

I Förordnandet gäller ej för Singö sockens och Ljusterö sockens väghållningsdistrikt.

* För tvåspända fordon för mindre än 1,000 kilograms last erfordras endast 7,5 cm. breda
hjnlringar. ^

8 Förordnandet avser ej Visingsö sockens väghållningsdistrikt.

4 Förordnandet har ännu icke vunnit laga kraft.

5 Förordnandet gäller ej Fårö socken.

6 Förordnandet gäller ej för Näsums, Oppmanna, Vänga och Ifö socknar.

7 För tvåspända fordon om mindre egen vikt än 400 kilogram erfordras blott 7 cm. hjnlringsbredd.

8 Förordnandet gäller ej för Skaftö sockens och Flatö väghållningsdistrikt, cj heller för vägen
Nyckleby—Klova—Tjärnö kyrka.

9 Förordnandet gäller ej för Hemsövägen å Hemsön inom S. Ångermanlands nedre fögderi.

10 Förordnandet omfattar ej Ovikens, Hallens och Undersåkers tingslags väghållningsdistrikt samt
avser inom Offerdals tingslags väghållningsdistrikt endast vägen Krokom—Föllinge.

II Förordnandet avser inom Umeå och Skellefteå fögderier endast Malå och Norsjö tingslags samt
Degerfors tingslags väghållningsdistrikt.

20—212153.

154

Vägkommis slotten.

1:1:457.

De väg sak
kunniga.

1:1:338.

Vägkommissionen har icke funnit den nuvarande lagstftningen på
detta område tillfredsställande. De anmärkningar, kommissionen framställt,
avse, dels att lagstiftningen är alltför begränsad, i det att den
blott avser arbetsåkdon, dels att hjulringstvånget bör gälla hela riket,
dels att hjulringsbreddens minsta storlek ej bör bestämmas av länsstyrelsen
utan av Kungl Maj:t, dels att lagen medgivit för lång övergångstid,
dels att föreskrifter om hjulhöjd saknas. I anslutning till dessa
anmärkningar har kommissionen i 68 § föreslagit, att hjul å åkdon ej
må hava mindre höjd än 65 centimeter samt att hjulringar å personåkdon
skola hava en minsta bredd av 4—7 centimeter och hjulringar
å arbetsåkdon en minsta bredd av 8—12 centimeter med rätt för Kungl.
Maj :t att inom nämnda gränser meddela närmare bestämmelser med avseende
å särskilda slag av åkdon. Enligt kommissionens förslag skall
därjämte Kungl. Maj:t äga bestämma minsta bredden av hjulringar å
fordon för särskilt ändamål (specialfordon) och å fordon avsett att framföras
med flera än två dragare. Såsom exempel på specialfordon har
kommissionen anfört släpvagnar framförda med automobil, s. k. stenbjörnar,
ångtröskverk, stenkrossar.

Kommissionen har tillika gjort ett utkast till administrativa bestämmelser
angående hjulringarnas bredd på person- och arbetsåkdon.
Enligt detta utkast skulle tvåhjuligt arbetsåkdon med en ^ hjul höjd av
65—140 centimeter hava 10 centimeters lijulringsbredd och sådant arbetsåkdon
med över 140 centimeters hjulhöjd 8 centimeters lijulringsbredd.
Fyrhjuligt arbetsåkdon med en dragare och 65—80 centimeters hjulhöjd
skulle hava 10 centimeters lijulringsbredd och dylikt åkdon med över
80 centimeters hjulhöjd 8 centimeters hjulringsbredd. Fyrhjuligt arbetsåkdon
med två dragare och 65—80 centimeters hjulhöjd skulle hava 12
centimeters hjulringsbredd och dylikt åkdon med högre hjul 10 centimeters
hjulringsbredd. I

I likhet med kommissionen finna de vägsakkunniga hithörande bestämmelser
vara i behov av ändring. Visserligen har det väckt vissa betänkligheter
att redan nu vidtaga förändringar i en lagstiftning, som så kort
tid varit i tillämpning, men de sakkunniga hava låtit dessa betänkligheter
falla dels med hänsyn till det trängande behovet av lämpliga bestämmelser
i förevarande hänseende, dels på grund därav att en ökning i hjulriugsbredden,
på sätt kommissionen anfört, måste anses vara till nytta
icke blott för vägdistriktet utan även för trafikanterna själva. De sakkunniga
hava emellertid icke obetingat kunnat ansluta sig till kommissionens
förslag.

Beträffande hjulhöjden ligger det uppenbarligen i fordonsägarens
intresse, att icke alltför låga hjul användas, enär i sådant fall lassets
framförande hlir onödigt ansträngande för dragarna. Några olägenheter
i berörda avseende hava ej heller, såvitt känt, yppat sig. Det lärer således
kunna antagas, att i allmänhet tillräcklig hjulhöjd kommer till användning
utan att lagbestämmelser därom meddelas.

Särskilda bestämmelser angående hjulringsbredden å personåkdon
lära ej heller vara erforderliga, då belastningen av hjulen å sådana åkdon
i regel är ringa och deras förstörande inverkan på vägbanan alltså
ej torde vara av större betydelse.

Vidkommande däremot hjulringshx-edden å arbetsåkdon finna de
sakkunniga, lika med kommissionen, att skärpta och för hela riket likartade
bestämmelser böra i detta hänseende utfärdas. Erfarenheten har
nämligen icke bekräftat påståendet, att förhållandena inom skilda delar
av landet vore så olikartade, att bestämmanderätten uti förevarande
fråga måste utövas av lokala myndigheter. Att behov av bestämmelser
om hjulringsbredd föreligger i alla delar av riket, torde ligga i
sakens natur.

Beträffande innehållet av ifrågavarande bestämmelser hava de sakkunniga,
som funnit kommissionens förslag, sammanställt med ovan nämnda
utkast till administrativa bestämmelser, vara alltför långt gående, i stället
anslutit sig till de föreskrifter, som i förevarande avseende gälla beträffande
automobil med hjulringar, vilka icke äro av mjukt eller elastiskt
ämne. Sistnämnda bestämmelser förekomma i § 1 mom. 4 av
kungl. förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik. Enligt de
sakkunnigas förslag skall hjulring å arbetsåkdon, som användes å allmän
väg, hava en bredd av minst 8 centimeter. Vid högre belastningar å
hjul än 400 kilogram måste lijulringen ökas i proportion med ökningen
i belastningen sålunda, att hjulringsbredden ökas med en centimeter för
varje överskjutande fullt eller påbörjat hundratal kilogram av hjulets
belastning. Därigenom att hjulringsbredden sålunda blivit satt i relation
till hjultrycket, blir det möjligt för de fordonsägare, som ej hunnit skaffa
sig bredare hjulringar än 8 centimeter, att i viss utsträckning använda
de gamla vagnarna till lättare körslor. Givetvis kommer vid nyanskaffning
hjulringsbredden att avpassas efter de tyngsta lass, som i orten
äro brukliga.

Tillämpningen av bestämmelserna belyses genom följande i tabellform
uppställda exempel:

156

Vikt av åkdon och lass	Hjultryck	Hjulringsbredd
2-hjuligt åkdon	4-hjuligt åkdon	2-hjuligt åkdon	4-hjuligt åkdon
Intill 800 kg.........	ej över 400 kg.	ej över 200 kg.	8 cm.	8 cm.
801—1,000 » ........	» > 500 >	» > 250 >	9 »	8 »
1,001—1,200 > ........	> > 600 >	> > 300 €	10 >	8 »
1,201 1,400 » ........	> > 700 >	> > 350 >	11 »	8 »
1,401—1,600 » ........	» > 800 »	> > 400 >	12 >	8 .
1,601—2.000 » ........	> » 1,000 »	> > 500 >	13—14 »	9 »
\| 2,001-2,400 > ........	» » 1.200 »	> > 600 >	15—16 >	10 »
I 2,401 2,800 > ........	> » 1,400 »	> > 700 >	17—18 .	11 »
\| 2,801—3,200 > . •......	> » 1,600 >	» > 800 »	19—20 »	12 >

Anmärkas må, att ifråga om tvåhjuliga åkdon högre hjultryck än
800 kilogram näppeligen förekommer. Beträffande fyrhjuliga åkdon har
förutsatts, att belastningen är lika på fram- och bakhjulen.

Vid avfattningen av förslaget i denna del hava de sakkunniga följt
den grundsatsen, att utan fordonsägarnas onödiga betungande söka bereda
det skydd åt vägarna, som måste anses oundgängligen nödigt.
De sakkunniga vilja visserligen icke påstå, att det icke framdeles kan
visa sig nödigt att föreskriva än större hjulringsbredder, men å andra
sidan lärer det med den erfarenhet, som för närvarande står till buds,
icke kunna med någon säkerhet göras gällande, att vad de sakkunniga
nu föreslagit är otillräckligt. De beräkningar, som legat till grund för
kommissionens förslag, våga de sakkunniga i detta hänseende icke tillmäta
något vitsord. Emellertid har det synts lämpligast att lämna länsstyrelsen
rätt att efter framställning av landstinget fastställa större minimibredd
antingen för hela vägdistriktet eller för del därav.

De sakkunniga hava icke, såsom skett i 1907 års lag, gjort något
undantag för arméns och marinens regiementerade fordon. Med hänsyn
till den långa övergångstid, som de sakkunniga i förevarande hänseende
föreslagit, synes det nämligen kunna fordras, att även dessa fordon, i
den mån de äro hänförliga till arbetsåkdon, komma att stå i överensstämmelse
med den nya lagens bestämmelser.

De sålunda föreslagna bestämmelserna om hjulringsbredd hava icke
avseende å släpvagn till motordrivna fordon. De sakkunniga hava nämligen
erfarit att dylika släpvagnars hjulringsbredd kommer att regleras

157

1 det under utarbetning varande förslaget till ny lagstiftning om automobiltrafik.
Föreskrifter om övriga s. k. specialfordons hjulringsbredd
lära ej vara erforderliga.

Då det någon gång t. ex. vid transport av tyngre maskiner kan inträffa,
att till följd av bristande tillgång på lämpliga transportmedel
hjultrycket kommer att överstiga vad som med hänsyn till hjulringsbredden
är tillåtet, har det synts böra lämnas länsstyrelsen befogenhet
att för särskilt fall medgiva undantag från de i 1 mom. givna bestämmelserna.
.

I 69 § av kommissionens förslag föreskrives, att å väg ej må
framföras fordon med större hjultryck än 3,2 ton å första klassens väg,

2 ton å andra klassens väg och 1,2 ton å tredje klassens väg; dock att
länsstyrelsen skulle äga att för särskilda fall pröva, om och under vilka
villkor undantag från berörda föreskrift kunde medgivas.

Då de sakkunniga icke upptagit kommissionens förslag om klassindelning
av vägarna, kunna berörda bestämmelser icke i oförändrat skick
behållas. Emellertid lära, på sätt de sakkunniga i den allmänna motiveringen
framhållit, bestämmelser i enahanda syfte icke kunna undvaras.
Om fordons tyngd altför mycket överskrider vad som med avseende å
vägens byggnadssätt och beskaffenhet i övrigt är lämpligt, utsättes vägen,
även om fordonets hjulringsbredd står i överensstämmelse med gällande
föreskrifter, lätteligen för en så kraftig åverkan, att fara kan uppstå för
vägens bestånd eller åtminstone betydande ökning i underhållskostnaden
föranledas. Särskilt broar äro ofta icke konstruerade för alltför stora
belastningar och det kan ej heller begäras, att alla broar skola vara avsedda
att bära belastningar, med vilka man i normala fall icke har anledning
att räkna. Med anledning härav skall enligt 64 § 2 mom.
i de sakkunnigas förslag länsstyrelsen äga befogenhet att förbjuda viss
tyngre trafik å sådan väg, som ej är ägnad att bära densamma. Då
vägarna i synnerhet i tjällossningen och efter ihållande väta äro mindre
bärkraftiga än vanligt, har förutsatts, att förbudet kan komma att avse
allenast viss tid av året. Bestämmelserna i nyssnämnda moment avse
icke blott arbetsåkdon utan även övriga fordon, dock icke automobiler,
för vilka i detta avseende gälla bestämmelserna i § 13 mom. 2 i förordningen
den 30 juni 1916 om automobiltrafik.

Mom 3 av förevarande paragraf är hämtat från § 1 mom. 4 i
förordningen om automobiltrafik.

65 §.

Överensstämmer med 70 § i kommissionens förslag.

158

6 kap.

Tillsyn å väghållningen.

66 §.

Första stycket motsvarar 58 § i kommissionens förslag.

Andra stycket ersätter 59 § första stycket i kommissionens förslag,
enligt vilket det allmännas tillsyn å väghållningen närmast under länsstyrelsen
skulle utövas av vägdirektören med biträde av vågmästare.
Skälen till denna förändring hava anförts i den allmänna motiveringen
(sid. 91 och 94).

67 §.

Här meddelas föreskrifter för det oförmodade fall, att vägdistrikt
eller samhälle å landsbygden åsidosätter väghållningen; och hänvisas
härutinnan till den allmänna motiveringen. För att landsfiskalen ma kunna
effektivt och snabbt avhjälpa bristerna, torde medel böra utanordnas''till
honom av anslag, som för sådant ändamål må varda anvisat och som
omhänderhaves av länsstyrelsen.

68 §.

Här meddelas de närmare bestämmelserna angående väg och vattenbyggnadsstyrelsens
i den allmänna motiveringen (sid. 97) omförmälda
rätt att övervaka väghållningen. De anmärkningar, vartill anledning
kan finnas, torde i allmänhet komma att av vederbörande distriktstjänsteman
under hand meddelas vägstyrelsen. Därest väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
anmärkningar icke föranleda rättelse, äger länsstyrelsen
ålägga vägstyrelsen att vidtaga de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
påfordrade åtgärderna samt stadga äventyr för underlåtenhet härutinnan.

7 kap.

Ansvarsbestämmelser.

69 §.

Motsvarar 71 § och 72 § första stycket i kommissionens förslag.
I anledning av yrkanden, som allmänt framställts i de avgivna yttrandena,
har den av kommissionen föreslagna straffskalan undergått avsevärd
skärpning. Förseelse av snöploglagsmedlemmar, som enligt kom -

159

missionens förslag straffades med 5—20 kronors böter, är enligt de sakkunnigas
förslag belagd med 10—100 kronors böter. Enahanda ansvar
skall enligt de sakkunnigas förslag drabba förseelse av körlagsmedlem.
Övriga förseelser, av vilka enligt kommissionens förslag några voro belagda
med 5—20 kronors böter och andra med 5—100 kronors böter,
drabbas enligt de sakkunnigas förslag av 10—200 kronors böter.

70 §.

Ifrågavarande bestämmelser, som återfinnas i 72 § andra och tredje
styckena av kommissionens förslag, äro ursprungligen hämtade från lagen
den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar å arbetsåkdon på landet.

71—73 §§.

Överensstämma med 74, 75 och 78 §§ i kommissionens förslag.

160

Förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande
av lagen om allmänna vägar pä landet.

Med hänsyn därtill, att vägkommissionen fann nödigt uppdela
bestämmelserna angående vägväsendet i en civillag och en vägkommunal
lag, måste kommissionen utarbeta särskilda övergångsbestämmelser till
envar av de båda lagarna. Da de sakkunniga sammanfört stadgandena
angående vägväsendet till en lag, undvikes sådan uppdelning av övergångsbestämmelserna.

1 §■

För att landstinget och dess förvaltningsorgan skola erhålla tillräcklig
tid att förbereda övertagandet av väghållningen inom distriktet,
bar den nya lagens ikraftträdande ansetts icke böra äga rum tidigare än
den 1 januari 1925. Härifrån hava dock åtskilliga undantag gjorts dels
i syfte att befrämja de förberedande åtgärderna dels för att göra övergången
så mjuk som möjligt.

2 §•

I likhet med kommissionen hava de sakkunniga ansett nödigt, att
landstingets vägstyrelse träder i verksamhet ett år innan det nya vägdistriktet
skall övertaga väghållningen. Vägstyrelsen måste alltså första
gången utses vid landstingets sammanträde år 1923. I samband därmed
- torde lämpligen böra förskottsvis anvisas för vägstyrelsens verksamhet
under år 1924 erforderliga medel. Dessa böra sedermera upptagas till
återgäldande i vägkassans stat för år 1925, vilket med hänsyn till bestämmelserna
i 9 § i förevarande övergångslag bar till följd att statsbidrag
till nämnda kostnaders bestridande kommer att utgå år 1925.
En av stvrelsens första åtgärder bliver givetvis att anställa vägdirektör.
Under år 1924 måste vägstyrelsen planlägga de väghållningsarbeten,
som skola utföras år 1925, verkställa nödiga organisationsåtgärder, upprätta
entreprenadavtal, träffa överenskommelser med kör- och snöplog -

1(51

lag, anskaffa erforderlig materiel o. s. v. För att nödiga medel till
väghållningens utförande under år 1925 måtte förefinnas, måste landstinget
år 1924 fastställa inkomst- och utgiftsstat för följande år och
bestämma hur stor vägskatt, som skall uttaxeras. Vägskatten kommer
att inflyta vid kronouppbörden på hösten 1924 och redovisas av länsstyrelsen
före den 15 februari 1925. På sätt framgår av 83 § i 1891
års väglag vidtogos liknande anordningar, innan denna trädde i kraft.

För att vägstyrelsen i landstingsdistriktet må kunna utarbeta vederbörjigt
förslag till inkomst- och utgiftsstaten för år 1925, måste den äga
tillgång till de i 51 § i den nya lagen omförmälda summariska uppgifterna,
varför häradsskrivares skyldighet att insända sådana uppgifter
bör inträda redan år 1924. Härigenom befrias icke häradsskrivaren från
den honom enligt 61 § i 1891 års väglag åliggande skyldigheten att till
ordförandena i de gamla väghållningsdistriktens vägstyrelser avlämna
dylika uppgifter, så vitt angår år 1924. Det får nämligen ej förbises,
att under nämnda år utdebitering av vägskatt kan förekomma även i de
gamla distrikten. Därest de gamla distrikten riktigt handhaft sina ekonomiska
angelägenheter, bör dock denna utdebitering bliva obetydlig, enär
1924 års utgifter rätteligen skola täckas med den år 1923 utdebiterade
vägskatten. Att utdebitering ändock kan bliva behövlig, beror därpå, att
inkomster och utgifter i verkligheten kunna avvika från de beräknade.

3 §.

Då det synts nödigt att i god tid före den nya lagens ikraftträdande
ordna körlags- och snöploglagsindelningen, har föreskrift härom
meddelats i förevarande paragraf.

4 §•

Vägkommissionen har i 2 § av sitt förslag till övergångslag föreslagit,
att de hittillsvarande distriktens tillgångar och skulder skulle övertagas
av de nya vägdistrikten. För att förekomma, att de äldre distrikten
onödigtvis ökade sina skulder, har kommissionen tillika i 1 § av
berörda förslag hemställt, att de väghållningsskyldigas rätt att utan
Kungl. Maj:ts prövning upptaga lån för vägkassans behov skulle upphöra
att gälla redan i och med den nya lagens utfärdande.

De sakkunniga hava funnit sistnämnda bestämmelse allt för sträng.
Det torde nämligen ofta föreligga behov för de väghållningsskvldiga att
för vägkassans räkning omedelbart upptaga ett tillfälligt lån utan att
avvakta Kungl. Maj:ts tillstånd, exempelvis för byggande av väg i avvaktan
på beviljat statsbidrags utbetalande. Det synes kunna befaras,

21—212153.

162

att lån trots det föreslagna förbudet komme att upptagas, och ordnandet
av i sådant fall uppkommande tvistefrågor skulle säkerligen vålla svårigheter.
De sakkunniga hava emellertid, lika litet som kommissionen, ansett
det redligt att lämna väghållningsdistrikten utan all kontroll i förevarande
avseende och hava därför föreslagit, att de nya vägdistrikten
icke skola vara pliktiga att övertaga lån, som upptagits utan Kungl. Maj:ts
tillstånd, men att de i övrigt skola övertaga de gamla väghållningsdistriktens
tillgångar och skulder. Lån, vars upptagande icke vinner
Kungl. Maj:ts godkännande och som således icke behöver övertagas av de
nya vägdistrikten, måste gäldas av de gamla väghållningsdistrikten, och
det kan därför inträffa, såsom i 5 § förutsättes, att utdebitering av vägskatt
inom sådant distrikt måste äga rum även efter den nya lagens
ikraftträdande.

Därigenom att enligt de sakkunnigas förslag köpingar och municipalsamhällen
alltjämt skola tillhöra vägdistrikten, undvikas de svårigheter
i avseende å övergången till den nya lagstiftningen, som deras utbrytande
skulle medföra.

I andra stycket lämnas i överensstämmelse med kommissionens
förslag föreskrifter om den redovisning, äldre väghållningsdistrikt skall
avlägga till det nya vägdistriktet.

o §.

Enligt kommissionens förslag skulle vägstyrelserna i de äldre distrikten
icke behöva avlägga annan redovisning för sin förvaltning än
den, som omförmäles i andra stycket av nästföregående paragraf. Det
har’dock synts de sakkunniga riktigast, att nämnda vägstyrelsers förvaltning
tillika i vanlig ordning granskas av vägstämmans revisorer samt
att frågan om ansvarsfrihet avgöres enligt äldre lag. Ansvarsfrihet synes
nämligen böra beviljas dessa vägstyrelser av deras huvudmän, de väghållningsskyldiga
i de äldre distrikten, och icke av landstinget eller dess
vägstvrelse, vilkas intressen i vissa avseenden kunna stå i motsats till
de° äidre distriktens. Denna prövning av de äldre vägstyrelserpas^ förvaltning
förutsätter emellertid, att vägstämma hålles även år 1925. Såsom
förut antytts kan sådant bliva erforderligt även av den anledningen, att
det äldre distriktet fortfarande svarar för ouppfyllda förpliktelser, vilka
ej skola övertagas av det nya vägdistriktet. Till sådana förpliktelser
höra i främsta rummet lån, till vilkas upptagande Kungl. Maj:ts tillstånd
icke erhållits, men, på sätt i 6 § här nedan närmare omförmäles, kan
det även inträffa, att äldre distrikts vägkassa står i ansvar för kostnad
för avhjälpande av brist i vägkassan åliggande väghållning. Det kan

163

aHtså bliva nödvändigt att även under år 1925 uttaxera vägskatt inom

icfni °t6t ,taga‘.. Emellertld kunna härvid icke reglerna i GO S av
1891 ars väglag lända till efterrättelse, utan måste vägskatten ^debitera8
a samtliga vägfyrkar i det äldre distriktet till lika andel för eu var
av dem.

6 §•

Här föreskrives, att det nya vägdistriktet vid 1925 års ingång skall
övertaga vaghallmngen å samtliga allmänna vägar i distriktet. Härmed
ar emellertid ingalunda sagt, att det nya vägdistriktet städse skall fortsatta
med vaghallmngen å alla de vägar, som vid övertagandet äro att
anse såsom allmänna. De sakkunniga hava tvärtom utgått från att i
samband med eller efter övertagandet en grundlig undersökning kommer
att verkställas for utrönande, huruvida icke en del av nuvarande allmänna
vagar böra indragas som sådana. Det har nämligen icke undgått
de sakkunnigas uppmärksamhet, att vägar, som närmast varit att hänföra
till enskilda utfartsvägar, i ganska stor utsträckning förändrats till
allmänna. Hallandet av sadana, föga trafikerade vägar kan icke anses
vara något gemensamt intresse för det nya vägdistriktet och tarvar ej
heller de särskilda tekniska hjälpmedel, varöver detta vägdistrikt förfogar,
utan kan lämpligen utföras av de närmast intresserade. Härigenom
ymnes även, att vägstvrelsen kan koncentrera sitt arbete, där

dfr, wi n h°V!f’ nä“h:fn På ■de mera trafikerade vägarna, varest
den hittillsvarande vaghallmngen icke visat sig motsvara berättigade krav

, la Da de aldre distriktens vägar övertagas av det nya vägdistriktet,
skola vagarna enligt de sakkunnigas mening vara försatta i laggill skick.
1 annat fall maste man befara, att många väghållare under tiden närmast
före den nya agens ikraftträdande komma att alldeles försumma
vägunderhållet. Emellertid synes man ej böra gå längre än att fordra
att de vid senaste vägsyn anmärkta bristerna måste vara avhjälpta vid
övertagandet, vid äventyr att de eljest avhjälpas på den försumliges bekostnäci.
Vid samma äventyr böra även de i 35 § av 1891 års vädasomformalda,
tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkommande brissterna
vara avhjalpta, forsåvitt vederbörande väghållare erhållit anmaning
om deras avhjalpande. 6

Pa..satt anmärkts under 5 § kunna de äldre väghållningsdistrikten
därest vagkassans väghållning befinnes bristfällig, komma att nödgas
företaga uttaxering av medel till täckande av kostnaderna för bristernas

7-n aa?de‘ Emellertld maste en VJss försiktighet iakttagas vid fastställandet
av det ersättningsbelopp, som sålunda bör tillkomma det nya

164

vägdistriktet. Om t. ex. vid den senaste vägsynen utdömts en dyrbar
bro är därmed icke sagt, att det äldre distriktet bör vidkännas hela
kostnaden för ombyggnaden eller ens någon del därav I normala fall
skulle nämligen det äldre väghållningsdistriktet icke uttaxerat ombyggnadskostnaden
på ett enda år utan anskaffat ett flerårig, amortenngslan,
till vars upptagande Kungl. Maj:ts tillstånd skulle utverkats. Detta
lån hade det nya vägdistriktet blivit pliktigt att övertaga. Annorlunda
ställer det sig givetvis med ombyggnad av en trumma eller andra
mindre företag, vilka kunna anses ingå i den normala årliga vaghallnmgs kostnaden.

7 §•

Såsom redan i allmänna motiveringen till lagen om allmänna
vägar på landet framhållits är det att befara, att en oförmedlad övergång
från det hittillsvarande till det nya väghallmngssystemet särskilt
f större distrikt bleve förenad med betydande svårigheter Det har
därför synts klokast att i distrikt, där så kan anses erforderligt, låta
övergången ske så småningom, i det att landstingets ^styrelse icke
skall behöva omedelbart övertaga utförandet av all väghållning inom vagdistriktet.
Underhållet av oindelad väg samt bro och färja, som förut
tillkommit de gamla vägkassorna, ävensom å en tredjedel^ efter våglängd
räknat, av det nya distriktets indelade vagar skall flan och med
1925 års början alltid utföras enligt den nya lagens bestämmelser,
men beträffande vägunderhållet i övrigt skall det nya vägdistriktet aga
rätt att fordra, att väghållarna in natura fortsätta med vägunderhållet
såsom hittills mot erhållande av gottgörelse, motsvarande uppskattade
underhållskostnaden. Visserligen är denna kostnad flerstädes lågt beräknad
men om mer än tio år förflutit från den senaste uppskattningen,
kan’ länsstyrelsen vid behov förordna om ny uppskattning. ^ Tillsyn over
naturaväghållarnas utförande av vägunderhållet skall ske pa samma satt
som förut. Naturligtvis skola ifrågavarande naturaväghallare erlägga vagskatt
enligt den nya lagens bestämmelser. Deras ställning torde närmast

vara att jämställa med en entreprenörs.

Givetvis ligger det i allas intresse, att ett provisorium av ifrågavarande
slag snarast möjligt avvecklas. De sakkunniga hava derför föreslagit
att vägdistriktets rätt att på detta sätt utföra vägunderhållet skall
gradvis upphöra inom två år från lagens ikraftträdande

Har jämlikt 12 § i 1891 års väglag allt vägunderhåll inom aldre
distrikt redan övertagits av dess vägkassa, föreligger beträffande sadant

165

distrikt uppenbarligen ingen anledning för det nya vägdistriktet att begagna
den utväg, som förevarande bestämmelser avse att bereda.

För att naturaväghållarna icke skola visa försumlighet vid fullgörandet
av sin skyldighet, hava bestämmelser meddelats av samma innebörd
som de i 6 § sista punkten upptagna.

8 §•

Det kunde måhända ifrågasättas att låta frågor om byggande av
väg, vilka vid den nya lagens ikraftträdande äro beroende på länsstyrelrelses
provning, även därefter behandlas efter äldre lag. Emellertid
skulle på sådant sätt landstinget lämnas utan möjlighet att utöva inflytande
vid tillkomsten av dylikt vägföretag, vilket uppenbarligen vore
oriktigt, enär kostnaderna för sådant företag, i den mån de ej täckas av
statsbidrag, komma att drabba landstinget. Då den av de sakkunniga
föreslagna ordningen för behandlingen av frågor om byggande av väg i
huvudsak överensstämmer med den praxis, som hittills tillämpats härutinnan,
hava de sakkunniga funnit lämpligast, att länsstyrelse, som vid
den nya lagens ikraftträdande har fråga om byggande av väg under behandling,
vid den fortsatta handläggningen av ärendet ställer sig den
nya lagens föreskrifter till efterrättelse. Att därvid ånyo åstadkomma
samma utredning, som redan förebragts vid ärendets behandling enligt
äldre lag, bör givetvis icke förekomma. Hava plan och kostnadsförslag
redan upprättats samt därefter granskats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vid den nya lagens ikraftträdande, faller det av sig själv, att
varken vägstyrelsen i landstingsdistriktet behöver låta ombesörja upprättandet
av plan och kostnadsförslag eller länsstyrelsen behöver på nytt
inhämta yttrande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De sakkunniga
hava ansett sig kunna utan att meddela detaljerade föreskrifter med full
trygghet överlämna lösningen av ifrågavarande spörsmål åt länsstyrelserna.
Uttryckligen har endast framhållits, att landstinget städse skall
lämnas tillfälle att yttra sig, samt att, om vägstämma ej blivit hörd i
ärendet, även ortsbefolkningen skall höras.

9 §•

Vid fastställandet av statsbidraget till vägdistriktets vägunderhåll
och vinterväghållning under år 1925 kunna icke de i 57 § i den nya lagen
givna bestämmelserna om kostnadssummans beräkning tillämpas. De sakkunniga
hava därför föreslagit, att i detta fall till grund för beräkningen
av kostnadssumman skola läggas de utgiftsberäkningar, som föreligga i
den vid 1924 års landsting fastställda inkomst- och utgiftsstaten för år

166

1925. Med hänsyn till vägstyrelsens sammansättning ävensom därtill,
att det är landstinget, som fastställer staten, lärer man ej behöva hysa
farhågor för att utgifterna i berörda stat för åtkommande av högre statsbidrag
upptagas till otillbörligt höga belopp.

10 §.

Överensstämmer med 20 § i 1891 års väglag och i huvudsak med

5 § i den av kommissionen föreslagna övergångslagen.

11 §•

Motsvarar 21 § i 1891 års väglag och 6 § i berörda förslag till
övergångslag, dock med viss omredigering för att utmärka, att även dylik
kassa, som bildats genom uppbörd från sjöfarande, varpå exempel
finnas, under den i paragrafen angivna förutsättningen skall överlämnas
till landstingets vägkassa.

12 §.

Det har synts nödigt att lämna allmänheten god tid att anpassa
sig efter den nya lagens bestämmelser om hjulringsbredd, och skola
dessa bestämmelser på grund härav icke träda i kraft förrän den 1 januari
1935.

13 §.

I allmänhet skall enligt förslaget den nuvarande väglagen upphöra
att gälla vid den nya lagens ikraftträdande den 1 januari 1925. Av 5,

6 och 7 §§ i förevarande övergångslag framgår emellertid, att vissa av

den gamla väglagens bestämmelser kunna bliva tillämpliga även efter
den nya lagens ikraftträdande. I denna paragraf angivas två undantag
från regeln i motsatt riktning, i det att länsstyrelses rätt enligt 62 §
i 1891 års väglag att medgiva användande av överskott i vägkassa,
ävensom vägdelningar enligt 36 § i samma lag skola upphöra redan i
och med den nya lagens utfärdande. Motiveringen till sistberörda stadgande^
vilka hämtats från 1 § i den av kommissionen föreslagna övergångslagen,
återfinnes i kommissionens förslag (Del 2 sid. 92 94).

167

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 8 mom. i lagen den
20 maj 1909 om Kung!. Maj:ts regeringsrätt.

Då ödebygdsväg enligt de sakkunnigas förslag räknas som allmän
väg och vägdelningar ej vidare skola förekomma, har det ansetts överflödigt
att i förevarande moment särskilt omnämna ödebygdsvägar eller
upptaga mål om vägdelning. Däremot hava tillagts mål om förbud mot
fordons framförande å väg samt om rätt att hava upplag och dylikt utmed
väg. Lika litet som förut har det ansetts nödigt att särskilt angiva,
att besvärsmål om j ordägares skyldighet att vid väg borthugga träd och
buskar höra till regeringsrättens prövning. Då frågor om särbidrag intimt
sammanhänga med anläggning av ny väg eller övertagande av enskild
väg till allmänt underhåll, har det icke heller synts nödvändigt att här
uttryckligen nämna mål om sådana bidrag.

168

Förslag till lag om ändrad lydelse av § 1 i förordningen den

21 mars 1862 om Landsting.

§ l.

Såsom redan anmärkts uti motiveringen till 45 § i lagen om allmänna
vägar på landet har det synts lämpligt att i förevarande paragraf
framhålla den befattning, landstinget enligt den nya lagstiftningen
kommer att taga med den allmänna väghållningen på landet.

Sista stycket har föranletts av stadgandet i 45 § i lagen om allmänna
vägar på landet därom, att i landstings överläggningar och beslut
i angelägenheter, som röra vägväsendet på landet, icke må deltaga ombud
från landstingsområdets städer.

Övergångsbestämmelserna.

Landstingets skyldighet att ombesörja väghållningen inträder den
1 januari 1925. Enligt 2 § i promulgationslagen till den nya väglagen
skall emellertid landstinget redan år 1923 utse vägstyrelse, varjämte landstinget
skall under år 1924 fastställa inkomst- och utgiftsstat för vägkassan
m. m. De nya bestämmelserna i sista stycket av § 1 i landstingsförordningen
böra därvid vinna tillämpning. I överensstämmelse härmed hava
förevarande övergångsbestämmelser avfattats.

169

Särskilt yttrande av Fr. Enblom.

I väglagförslagets 18 § stadgas bland annat, att länsstyrelsen skall
i flaga om byggande av väg låta genom vägstyrelsens försorg upprätta
plan och kostnadsförslag rörande företaget.

Enligt vägsakkunniges allmänna motivering skulle vägstvrelsen
genom sin vägdirektör upprätta dessa planer och kostnadsförslag rörande
vägbyggnadsföretag, men tillägges härutöver, att de sakkunnige hava funnit
det kunna inträffa, att vägdirektören icke kan medhinna alla undersökningar
för vägbyggnader samt upprätta erforderliga planer och kostnadsförslag,
eller att härtill på grund av arbetets beskaffenhet erfordras
särskild kompetens, i följd varav de sakkunnige ansett möjligheten, att
från Väg- och V attenbyggnadsstyrelsen erhålla lämplig förrättningsman
böra bibehållas.

I ör närvarande gäller härom, att länsstyrelsen genom Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsens försorg låter upprätta nämnda planer och kostnadsförslag.

Avsikten med ändringen av nuvarande väglag i sin helhet är dels
att genom distriktens förstoring och genom väsentligt ökade statsbidrag
åstadkomma en utjämning av nu radande ojämnheter i vägtungan samt
dels att åstadkomma en förbättring av vägarna genom införandet av ökad
sakkunskap i vägväsendets handhavande. Vad som hitintills härutinnan
brustit beror på vägunderhållets verkställande genom naturaväghållare, varemot
byggandet av väg såsom det nu bedrivits av de gamla vägstyrelserna
under Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens kontroll ofta med distriktstjänstemännen
som arbetsledare ej lämnat allt för mycket att erinra,
ehuru det måste erkännas, att även här ändringar till det bättre
äro av nöden, för vilket ändamål statens inflytande genom sina sakkunniga
organ bör ökas.

Genom lagförslagets bestämmelser om, att de nya vägstyrelserna
genom vägdirektörer och vågmästare skola handhava vägunderhållet i
stället för att detta nu utföres av naturaväghållarna, har säkerligen ett
stort steg tagits till vägarnas förbättring, men då förslaget å andra sidan
avser att minska statens och dess på vägbyggnadsområdet sakkunniga
organs inflytande å vägbyggnaderna, har däremot ett steg bakåt tagits,
vilket icke kan leda till fromma för vägväsendet. Vägväsendet kan ej
hava råd att för vägbyggnaderna och dessas planläggning undvara tjänste 22—212153.

170

männen i väg- och vattenbyggnadsdistrikten, vilka för närvarande i allra
största utsträckning handhava dessa arbeten och besitta den största erfarenheten
i dem.

Då staten med 66 å 90 % deltager i vägbyggnadskostnaden och då
vägförslagens kostnadsberäkningar ligga till grund för beräkning av statens
bidrag, synes det knappast lämpligt att förslagen såsom lagförslaget
avser upprättas av andra än statstjänstemän. Detta hade även av
vägkommissionen föreslagits, då vägdirektören enligt vägkommissionens
förslag var statstjänsteman.

I övrigt bör framhållas, att, om vägdirektören såsom förslaget innebär
handhaver vägunderhållet i länet med allt vad därtill hörer samt
å vägstyrelsens vägnar utövar tillsyn över vägbyggnaderna, så kan hans
tid ej räcka till jämväl för upprättande av vägförslag eller för ledningav
större byggnadsföretag, utan böra dessa arbeten liksom hitintills verkställas
eller ledas av tjänstemännen i väg- och vattenbyggnadsdistrikten.
Dessa tjänstemäns avlägsnande från vägbyggnadsarbetena eller från därtill
hörande förslagsarbeten skulle beröva flertalet av dem deras väsentliga
arbete och en avsevärd del av deras inkomster, allt till men för
arbetet i sin helhet inom väg- och vattenbyggnadsdistrikten, vilket arbete
fordrar, att tjänstemännens erfarenhet alltjämt bibehålies och vidgas
genom arbete på olika områden. De vägförslag, som ej upprättas av
statstjänstemän och som skola läggas till grund för utförandet samt för
statsbidrags beräkning, tarva en mera ingående granskning än andra, ofta
jämväl ute på marken, varför dubbelarbete ej kan undvikas, om den
föreslagna bestämmelsen angående vägförslags upprättande genom vägstyrelsens
försorg skulle bliva bestående.

På anförda skäl kan jag ej biträda majoritetens förslag, att vägförslag
skola upprättas genom vägstyrelsens försorg, ej heller de uttalanden
som gjorts i motiveringen i avsikt att minska statens sakkunniga
tjänstemäns deltagande i arbetet för vägbyggandet, utan får jag vidhålla
mina yrkanden:

att Väg- och Yattenbyggnadsstyrelsens och distriktstjänstemännens
arbete för vägbyggnadsväsendet, i stället för att inskränkas, bör ökas;

att Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens och länsstyrelsernas befattning
med vägfrågor i lagen klart utformas samt särskilt

att vägförslag i motsats till vad som föreslagits i lagförslagets § 18,
men i likhet med vad som nu är fallet, skola upprättas genom Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsens försorg.

171

Särskilt yttrande av C. J. Johansson.

I likhet med vägkom mission en anser jag, att man ej nu bort föreslå
någon ändring i gällande grunder för vägskattens utgående.

Enligt föredragande departementschefens i den allmänna motiveringen
delvis återgivna yttrande till statsrådsprotokollet den 24 augusti
1920 skulle vid omarbetning av kommissionens förslag uppmärksamt
tillses, att kostnaderna för vägväsendet bleve i lämplig proportion fördelade
på vederbörande beskattningsföremål. Sådant är emellertid ej
möjligt, förrän den kommunala beskattningen blivit definitivt ordnad.
Visserligen har vid 1920 ars riksdag antagits ett provisorium, avseende
tiden 1921—1924, men någon visshet att den slutliga regleringen kommer
att äga rum efter samma grunder, som följts vid den provisoriska
lagstiftningen, finnes ej.

Då denna fråga nu är föremål för förnyad utredning, i det att
Kungl. Maj:t den 27 maj 1921 tillsatt en kommitté med uppdrag att
verkställa förnyad allsidig prövning av frågan om en reformerad kommunalskattelagstiftning
och att avgiva förslag till en sådan lagstiftning
sa tidigt, att proposition i ämnet ma kunna föreläggas 1924 års riksdag,
hai jag ansett, att de sakkunniga icke bort nu föreslå någon ändring i
gällande grunder för vägskattens utgående utan att denna fråga bort
lösas i samband med ett definitivt ordnande av kommunalskattefrågan.

Särskilt yttrande av J. Rehn.

De viktigaste grundsatserna vid fullgörandet av de sakkunnigas
uppdrag tiar för mig varit, dels att den nya väglagstiftningen finge ett
sådant innehåll, att den kunde antagas verka främjande på vägväsendets
utveckling och fram för allt att den vid jämförelse med hittills gällande
bestämmelser icke i någon man framstode såsom hindrande eller försvarande
för tillkomsten av nya vägar, dels ock att kostnaderna för vägväsendet
bleve så rättvist och jämt fördelade som detta kunde låta sig göra utan
att för den skull någon avsevärd stegring av totalkostnaden behövde befaras.
I stort sett torde dessa grundsatser få anses uppbära det nu utarbetade
förslaget, om vilket de sakkunniga också i allt mera väsentligt
kunnat enas.

På vissa punkter synes mig dock avvikelser ägt rum, vilket föränlett
mig att framföra en från sakkunnigeflertalet skiljaktig mening. Sålunda
inrymmer förslaget en helt ny princip beträffande ersättning föi
den mark, som tages i anspråk vid anläggning av ny eller övertagande
till allmänt underhåll av förutvarande enskild väg.

Tidigare gällde om sådan ersättning, att, vid upprättandet av kostnadsförslag
för vägbyggnader, skäligt belopp beräknades och tillädes för
lösen av erforderlig mark. Härigenom kommo de vägbyggnadsskyldige i
åtnjutande av stadsbidrag jämväl för markförvärvet efter samma grunder
som för själva byggnadskostnaden. Denna praxis torde ha varit radande,
allt sedan staten började lämna understöd till vägbyggnadsföretag och ända
fram till år 1915. Déssa förmånliga villkor ha sålunda i största grad
kommit de orter och väghållningsdistrikt till godo som före sistnämnda
år ägde möjlighet att skaffa sig ett mera utvecklat och fulländat vägnät.

Genom riksdagens beslut år 1914 skedde sådan ändring härutinnan,
att statsbidrag ej längre utgår å den på markförvärvet belöpande
kostnaden, vilken sålunda numera helt och hållet drabbar de vägbyggnadsskyldige.
Detta beslut väckte pa sin tid ett allmänt och enligt min
mening berättigat missnöje i de orter, där vägnätet icke hunnit någon

173

avsevärd utveckling, men där icke dess mindre behovet av vägar sedan
årtionden tillbaka framstått och ännu alltjämt framstår såsom det mest
vitala intresse för ortsbefolkningen. Missnöjet gav sig också kraftigt tillkänna
såväl vid beslutets tillkomst genom den betydande minoritet, som
då motsatte sig detsamma, som ock efteråt genom motioner i riksdagen
samt ett stort antal framställningar till Kung]. Maj:t, från landsting, hushållningssällskap,
vägstämmor och kommunalstämmor i synnerhet i de
norra orterna, där berörda beslut allmänt ansags komma att försvåra och
hämma tillblivelsen av nya vägar.

o Då emellertid upprepade försök att åvägabringa en återgång till de
förmånligare villkor, som tidigare varit gällande, icke kröntes med framgång,
har man sökt finna sig till rätta i förhållandena och de ökade utgifter
för väghållningsdistrikten, som inskränkningar i statsbidraget] medförde,
hava fördelats efter i väglagen bestämda grunder på distriktets
samtliga beskattningsföremål. Ett sådant förfaringssätt skall, därest det
nu föreliggande förslaget upphöjes till lag, icke längre utgöra den regel,
varefter kostnadsfördelningen skall ske, utan skola dessa kostnader gäldas
genom »särbidrag» endast av de fastigheter inom distriktet, som anses
komma att få omedelbar nytta av väganläggningen. Med fastighet jämställes
i detta hänseende gruva, bergverk, vattenverk, fabrik eller med
fabrik jämförlig inrättning. Bestämmelserna härom återfinnas i förslagets
21 24 §§.

Nagra principiella skäl för införandet av en sådan anordning hava
de sakkunniga för sin del icke angivit, utan torde man i sådant avseende
vara hänvisad till vad vägkommissionen i sitt förut framlagda förslag anfört
därom. Gar man sa tillbaka till kommissionens motivering för »särbidrag»,
kan man knappast undgå att lägga märke till de i och för sig
erkännansvärda ansträngningar, som gjorts för att finna några vägande,
på rättvisa och billighet grundade motiv för den intagna ståndpunkten,
men man känner sig på samma gång besviken tillföljd av den totala
franvaron av verkligt bärande skäl. Det enda anförda argument, som
vid första påseende kan synas ha ett visst fog för sig och som även
åberopats under ärendets behandling av de sakkunniga, är det naturliga
och självklara förhållandet att genom anläggning av ny väg vissa fastigheter
kunna mer än andra få nytta av vägen och därigenom erhålla ökat
värde; Det är på denna grund man förmenar, att sådana fastigheter
böra åläggas särskild bidragsskyldighet, ett slags extra värdestegringsJcatt.

Utan att ingå på något resonemang om det invecklade spörsmål,
som antydda beskattningsproblem innefattar och som uppenbarligen avser
ej endast anläggning av allmänna vägar utan jämväl tillkomsten genom

174

det allmännas försorg av andra kommunikationsmedel och anstalter av
skiftande art, vill jag dock i detta sammanhang erinra, att frågan härom,
ehuru den sedan länge varit föremål för särskilda utredningar, näppeligen
ännu torde kunna anses så klarlagd, att man utan vidare och innan utredningen
ens blivit slutförd skulle känna sig beredd att i lagstiftningen
fastslå själva dess grundläggande princip. Allraminst torde detta böra
ske på grundvalen av den utredning, som framförts i vägkommissionens
betänkande.

De, som enligt företaget skulle komma att drabbas av »särbidrag», lära
väl i regel vara sådana, som förut gång efter annan fått vara med om
utgifter av samma slag, under det att nyttan och värdestegringen kommit
andra till godo. De ha därjämte ensamma bekostat anläggning och
underhåll av sina utfartsvägar, ofta till milslånga sträckor, såvida de icke,
såsom i vissa, mera glest bebodda trakter, varit i avsaknad av varje
slags väg. Därutöver ha de under tidernas lopp i likhet med andra inom
vägsamfälligheten burit sin anpart av arbete och kostnader för byggande
och underhåll av de allmänna vägarna, varav de i många fall ringa eller
ingen direkt nytta haft. När de så omsider äntligen skola komma i åtnjutande
av samma förmån, som de tidigare varit behjälpliga att bereda
andra, då skall denna förmån köpas genom extra pålagor, som dessa andra
icke haft skyldighet underkasta sig. Hur ett sådant system rätteligen
bör karaktäriseras, skall jag lämna därhän, men att det saknar varje spår
av rättvisa och samhörighetskänsla synes mig ligga i öppen dag.

Det har icke heller kunnat helt undgå vägkommissionen, att det
förordade systemet måhända icke vore så alldeles oangripligt, och kommissionen
förutser, att en erinran av samma innebörd som den nyss framställda
»möjligen» skulle kunna göras. Men i stället för att söka uppvisa
det förment ohållbara i en sådan erinran, sluter kommissionen ögonen
och förklarar att »en sådan invändning torde dock knappt behöva bemötas.
» — Ett visserligen enkelt och bekvämt sätt att komma ifrån en besvärande
anmärkning, men som knappast verkar övertygande.

När kommissionen i annat sammanhang — frågan om förstoring
av vägdistrikten — är inne på spörsmålet om den större eller mindre
direkta nyttan av vägarna, ser den saken ur en helt annan synpunkt.
För att belysa detta tillåter jag mig citera följande ur kommissionens
allmänna motivering:

»Hed distriktens genom förstoringen ökade bärkraft bör man också, synes
det, kunna förvänta större tillmötesgående från vägdistriktens sida mot lokala
krav på nya vägar, som äro av verkligt behov påkallade. Det förefaller kommissionen,
som om reformen ur denna synpunkt torde kunna verka väjgörande

175

särskilt för en del fattiga orter i Norrland, där åstadkommandet av till och med

l6 “ÖdÄafe Dya ,IftgfiSrblndels®r nu så ofta måste stå tillbaka i följd av

vägsamfälligheternas oförmåga att bära de därmed förbundna utgifter. — J__

Att invanarna inom den ena delen av en samfällighet — staten landstinp-sknm däratn’

-äfradeä’ S°el?ne,j lå bidraSa tU1 anstalter inom en annan del utan att
därav själva hava direkt gagn ar 111 en den allra vanligaste företeelse Sådant

ämfam/l BJT)I? sain lln<isl.dt‘n: al]a skola ömsesidigt hjälpa varandra för allmänna
fält;rf!; D * ö,“ses,ldl?heten’ f0"1 utesluter den förmenta obilligheten. För
lagstiftningen och förvaltningen ma det sedermera bli en uppgift att sträva till
en något sa när likformig fördelning av förmånerna i förhållande till behoven.»

Det hade varit synnerligen önskvärt om den sunda, av samhällssolidantet
uppburna tanke, som här kommit till uttryck, hade framträtt
hka levande och stark, när kommissionen gick att behandla frågan om
ersattmngskyIdoghet for mark, som tages i anspråk för allmänna vägar
dar sådan mark icke gratis upplåtes av den enskilda jordägaren.

Till de principiella betänkligheterna mot det föreslagna systemet
komma aven en del praktiska olägenheter, som enligt mitt förmenande
icke blivit tillbörligen beaktade. Dit hör bland annat svårigheten att
urskilja, vilka fastigheter som skola anses erhålla särskild och omedelbar
nytta av en viss väg, hur denna nytta fördelar sig mellan de olika fastigheterna
inbördes o. s. v. Några säkra grunder, efter vilka sådana avgöranden
skola ske, torde i de flesta fall icke stå att finna, utan allt
maste bil beroende pa uppskattningsmännens subjektiva omdöme Ofta
torde också besvär och kostnader för uppskattningen etc. icke komma
att sta i rimligt förhållande till det belopp, som genom »särbidrag» skall
uttagas. I synnerhet torde detta bli fallet, när endast en eller ett fåtal
markagare fordra betalning för vad av dem upplåtits, vilket dock icke
utesluter att en^ lika omständlig och kostsam procedur måste försiggå

för att kunna åstadkomma nödig vidräkning med alla markägare uteetter
våglinjen. ''

Av anförda skäl och då jag bestämt håller före, att den föreslagna
anordningen med »särbidrag» är ägnad att verka ofördelaktigt och tillbakahallande
pa initiativet för tillkomsten av nya vägförbindelser, har
jag icke kunnat ansluta mig till vägkommissionens och sakkunnigemajoritetens
uppfattning i frågan utan hemställer, att ifrågavarande bestämmelser
matte ur förslaget utgå.

... . ^a<d ovan framhållits avser uteslutande markupplåtelse vid an läggning

av ny väg. I fråga om tillhandahållande av mark, när enskild
väg övertages till allmänt underhåll, hyser jag den meningen, att fri
markupplåtelse borde sättas som villkor för sådant övertagande. I sådana
tall ar jorden redan tagen i anspråk för trafikbehovet och kan således

176

ej nyttjas för annat ändamål. Något avsevärt större intrång för markägarna
kan knappast tänkas uppstå därav, att vägen erhåller karaktär
av allmän, vilket den väl oftast realiter redan varit någon tid, innan fråga
uppstår om dess övertagande till allmänt underhall. Åtagei sig vägdistriktet
underhållet, kan det ej anses för mycket begärt, att den gamla
vägmärken tillhandahålles utan ersättning, så länge den användes för
sitt ändamål.

I likhet med vägkommissionen har jag ansett att, när en jordägare
jämlikt bestämmelserna i 59 § andra stycket tvingas att bortröja
skog för beredande av fri utsikt över vägbanan eller dylikt, så bör han
vara berättigad till skälig ersättning för därav uppkommen skada. Oftast
är där skadan ringa och ej så mycket att fästa avseende vid, men det
kan också inträffa att exempelvis en småbrukare, en lägenhetsägare nödgas
hålla en icke obetydlig del av sitt knappa skogsmarksområde i fullständigt
improduktivt skick och förlusten därav kan bli betydligt större
än för den, som upplåtit en bit av själva vägmärken. Varför i ena fallet
ersättning skall vara medgiven men ej i det andra, har för mig varit
svårt att inse.

I ett par andra avseenden skulle jag med tillfredsställelse sett,
om de önskemål, som sedan länge och på många håll framställts från
landsbygdens och särskilt jordbruksintressets målsmän, kunnat bland de
sakkunniga vinna mera allmän tillslutning. Jag syftar därvid dels på
en kraftigare ökning av statsbidrag för väghållningen på landet dels ock
på en verksammare jämkning i beskattningsgrunderna för i väghållningsbesväret
deltagande beskattningsföremål, genom vilka åtgärder en effektivare
utjämning av väghållningsbördan kunnat vinnas.

23—212153.

VägMllningsbesvfirets fördelning ;l de olika beskattningsföremålen

	B c -
	Jordbruksfastighet
Hallands län. Alternativ I. Enligt 59 § i 1891 års väglag.	Taxerings-värde, kr.	Yägfyrkar
Antal	%
(En vägfyrk påföres: 1) jordbruksfastighet med undantag av stat eller menighet till-hörande allmänningsskogar för varje 100 kr. av taxeringsvärdet; 2) nyssnämnda skogar för varje 150 kr. av taxeringsvärdet; 8) frälseräntor samt annan fastighet för varje 200 kr. av taxerings-värdet; 4) inkomst för varje 30 kr. av den beskattningsbara delen därav: (inkomsten kapitaliserad efter 5 %).) År 1917........................ * 1916 ........................ » 1915 ........................ » 1914 ........................ > 1913 ........................	120,606,600 120,475,300 120.394.700 120.466.700 120,636,100	1,193,053 1,191,700 1,190,894 1,191,612 1,193,146	71-2 75-3 77-0 77- 7 78- 4
I medeltal åren 1913/1917...............	120,515,880	1,192,081	75-8
Alternativ 11. Yägfyrkarna fördelas lika på beskattningsföremålen (inkomsten kapitaliserad efter 5 %). År 1917........................ > 1916 ........................ * 1915 ........................ » 1914 ........................ » 1913 ........................	\ = Alternativ 1	1,206,066 1,204,753 1,203,947 1,204,667 1,206,361	34-7 41 1 44- 1 45- 3 46*7
I medeltal åren 1913/1917...............		1 £05,159	41-9
Alternativ III. Enligt de sakkunnigas förslag. (En vägfyrk påföres: 1) jordbruksfastighet för varje 200 kr. av taxeringsvärdet; 2) frälseräntor samt annan fastighet för varje 300 kr. av taxerings-värdet; 3) inkomst för varje 30 kr. av den beskattningsbara delen därav (inkomsten kapitaliserad efter 5 %).) År 1917 ........................ »1916 ........................ » 1915 ........................ »1914 ........................ »1913 ........................	Alternativ I	603,033 602,377 601,979 602,334 603,180	58-3 640 66''4 673 08''4
1 medeltal åven 1913/1917 ...............	)	602,581	64-7
Örebro län. Alternativ I (se ovan). År 1917........................ » 1916 ........................ > 1915 ........................ » 1914 ........................ » 1913 ........................	150,575.900 150.296.200 151.008.200 151,038,800 151,026,700	1,482,161 1,479,315 1,486,504 1,486,892 1,486,355	400 48-5 57-4 56-4 575
I medeltal åren 191311917 ...............	150,789,160	\| 1,484,215	\| BO B

Bil. A.

vid tillämpning av nedan angivna grunder för vägfyrkslieräkningen.

»katt	n i n g b	f ö	remål
Annan	fastighet	I n	k o in s t		S	u m in :i
Taxerings-	Vagfyrkar	Kapitalisoradc värdet, kr.	Vägfyrkar	Taxeringsvärde och kapitali-serade värdet av inkomst, kr.	Vägfyrkar
värde, kr.	Antal	%	Antal	%	Antal	%
31,605,000	157,525	9-4	195,190,680	325,318	19-4	347,302,280	1,675,896	100o
30,847,400	154,237	9-7	• 141,953,060	286,588	15-0	293,275,760	1,582,525	100-0
30,513,100	152,566	9-9	122,007,900	203,346	13-1	272,915,700	1,546,806	10(40
30,113,500	150,563	9-8	115,263,300	192,105	125	265,842,500	1,534,280	100-0
39,485.600	147,428	9-7	108,197,000	180.328	11-9	258,318,700	1,520.902	100-0
30,492,720	152,464	9.7	136,522,388	227,537	Ilo	287,530,988	1,572,082	100-o
\|	315,050	91		1,951,907	56-2		3.473,023	100-0
1	308,474	105		1,419,531	48-4		2,932,758	100-n
, = Alternativ 1	305,131	11-2	= A ltcrnativ 1	1,220,079	44-7		2,729,157	100-0
301,125	11''3	1,152,633	4 0*4	^Alternativ I	2,658425	100''0
1	294,856	11-4		1.081,970	41-9	!	2,583,187	100-0
J	304,927	10-6		1,365.224	47-5	i	2,875,310	100-o
	105.017	10"2	1	325,318	31*5	i	1,033,368	100''0
	102,825	10 9	1	236.588	25-1	i	941,780	100-0
;, = Alternativ 1	101,710 100,375	11-2 11-2	= Alternativ I	203,346 192,105	22-4 21-5	, = Alternativ 1	907,035 894,814	100-0 ltiO-0
1 \|	98,285	11 1		180 328	20-5	I	881,793	100-0
J	101,611	10- 9		227,537	24-i	1	931,760	100-o
! 70.133,500	360,668	9-5	1.120.968,660	1,868,281	50''ö	I.'' 41,678,060	3,701.110	loo-o
67,410,000	oo 7,0f)()	11-1 j	739,323,020	1.232,205	40-4	957,023,220	3.048,570	100 0
63.484,700	317,124	122	471,884,780	786,477	30-4	686,377,680	2,590,405	100-O
60,046,300	300,232	11-4	508,736,720	817,894	32-2	719,821,820	2,635,018	lOOo
58,119.300	290,597	11-2	486,353,280	810,589	313	695,499,280	2,587,541	100-0
63,838,760	319,194	Il o \|	665,453,292	1,109,089	38 1 \|	880,081,212	2,912,528	luo-0

	B e -
	J ordbruks fastighet
		Vägfyrkar
	Taxerings-
	värde, kr.	Antal	%
Alternativ It (se ovan).
År 1917 ........................		1,505,759	11-2
? 1916 ....................		1,502,962	15-7
, 19X5 .................	•	1,510,082	22-0
» 1914 ..................	^Alternativ 1	1.510,388	21-0
		1,510,267	21-7
I medeltal åren 1913/1917...............		1,507,891	171
Alternativ III (se ovan).
År 1917........................	i	752,880	26-4
» 1916 ........................		751.481	34-0
» 1915 ...............		755,041	43-0
, 1914 ...................	) = Alternativ 1	755,194	41!)
> 1913 ........................		755,134	42-n
1 I medeltal åren 1913/1917...............		753,946	36''3
Västerbottens län.
1 Alternativ 1.
År 1917........................	185,986,400	1.250,957	58-0
, 1916 ......................	185,955,500	1,250,560	67-2
» 191> ......................	136,109,600	1,252,174	701
> 1914 ........................	135,983,800	1,250,902	697
a 1913........................	135,981,800	1,250,887.	73-4
I medeltal åren 1913/1917...............	136,003,330	1,251,096	67-3
Alternativ Ii.
År 1917.........................	\	1,359.864	22-2
> 1916 ........................		1,359,555	31-0
» 1915 ................	j	1,361,096	35''U
> 1914 .....................	, = Alternativ I	1,359,833	33-fJ.
> 1913 . ....................		1,359,818	38-5
I medeltal åren 1913/1917...............	1	1,360,033	31o
Alternativ III.
År 1917........................	1\|	679,932	44-5
, 1916 ........................	1	679,778	55''0
> 1915 ...............		680,548	590
> 1914 ... ................	= Alternativ	679,917	57-9
» 1913 ......................		679,909	62-G
I medeltal åren 1913/1917...............		680,017	55 o

Anm. Ovanstående beräkningar hava ntförts med tillhjälp av de i »Gencralsammandrag över bevillningen av
fastighet samt om beskattningsbar inkomst. Då särskilda uppgifter där ej finnas publicerade over
vilken bevillning erlägges, påföris en vägfyrk för varje 100 kr. av taxeringsvärdet och all bevillnmgsfn
som kommer på annan fastighet, bevillningfskyldig och bevillningsfri sådan sammanslagits, och reduktion
vägfyrkar blir därför, särskilt gäller detta alternativ I, åtskilligt större än det verkliga, vilket dock

1*1

skatt	n i u g	f ö	r e m å 1				- ....	—
Anna 11	fastighet	I n k o m s t	S u in in a
Taxerings-	Vägfyrkar	Kapitaliserade värdet, kr.	Vägfyrkar	Taxeringsvärde och kapitali-scrade värdet av inkomst, kr.	Vägfyrkar
värde, kr.	Antal	%	Antal	%	Antal	%
j J = Alternativ 1	701,335 674,100 634,847 600,463 581,193	5''2 7- 0 9 2 8- 3 8-4	''= Alternativ ]	11,209,687 7,393,230 4,718,848 5,087,367 4,863,533	83-6 77-3 68-8 70-7 69-9	j = Alternativ J	13,416,781 9,570,292 6,863,777 7,198,218 6,954,993	100-0 lOO-o 100-0 j 100 0 1000
1	638,388	7" 3		6,651,533	75- tf	I	8,800,812	loa o
/ = Alternativ I 1	233,778 224,700 214,949 200,232 193,731	8-2 10-2 12-2 111 ilo	/ — Alternativ 1	1,868,281 1,232,205 786,477 847,894 810,589	654 55’8 44-8 47o 46-1	, = Alternativ I	2.854,939 2,208,386 1,756,467 1,803,320 1,759,454	100-0 lOO-o lOOo 100-0 100-0
	213,178	103		1,109,089	53'' 4	)	2,076,513	lOdo
32.995.100 31,696,700 \| 31,199,100 30,523,400 27.495.100	164,976 158.484 155/996 152,617 137,476	7- 7 8- 5 8-8 8-5 8-1	443,696,620 270,968,840 ■221,719,700 235,479,640 189,367,900	739,494 451,615 369,533 392,466 315,613	34-3 24-3 20-8 21-8 18-5	612,678,120 438,621,040 389,028.400 401,986,340 352,844,800	2,155.427 1.860,659 l,i 77,703 1,795,985 1,703,976	100-0 100 0 100-0 lOO-o lOOo 1
30,781,880	153,910	8''3	272,246,510	453,714	21-4	139.031,710	1,858,750-	100-0
= Alternativ I	329.951 316,967 311,991 305,234 274.951	5-4 7- 2 8- 0 7-6 7-8	/= Alternativ I	4,436,966 2,709,688 2,217,197 2,354,796 1,893,679	72-4 61-8 57- 0 58- 6 53-7	= Alternativ I	6,126,781 4,386,210 3,890,284 4,019,863 3,528,448	lOO-o 1000 100-0 lOO-o 100-0
	307,819	/■o		2,722,165	62 o		4,390,317	100-0
,= Alternativ 1	109,984 105,656 103,997 101,745 91,650	7- 2 8- 5 90 8-7 8-4	, = Alternativ I	739,494 451,615 369,533 392,466 315,613	48-3 366 32o 33 4 29-0	= Alternativ I	1,529,410 1,237,049 1,154,078 1,174,128 1,087.172	lOO-o 100 0 104) 0 100-0 100 0
	102,606 \|	8-3		153,714	36-7		1,236,367 \|	100 o !

fast egendom etc.> förekommande summariska uppgifterna om taxeringsvärde å jordbruksfastighet och annan
kommunernas allmänningsskogar eller statens skogar, har beträffande alternativ I all jordbruksfastighet, för
jordbruksfastighet en vägfyrk för 150 kr. av taxeringsvärdet, varjämte vid beräkning av det antal vägfyrkar,
har naturligtvis ej kunnat verkställas för delar av fyrktal. Det vid ifrågavarande beräkning erhållna antalet
uai mindre betydelse vid eu jämförelse mellan de olika bcskattningsföremålcn.

182

Sammandrag av kostnader för allmänna vägunderhållet år 1918 och desammas för -

—	1	2 1	3 1	1 1	5	6	7 1	» 1	9 1
		Längd av all-nänna vägar inom länet	Antal vägfyrkar inom länet enligt årets vägfyrktals-längder		U n	d er-
	Län	Lands- vägar	Bygde- vägar	För jord-bruks-fastigheter med väg-underhåll in natura	För övriga beskatt-nings-föremål	Summa	Indelade vägar Särskilda nämndens uppskatt-ning av underhålls-kostnaden	Kostnad för under-hållet av oindelade vägar samt broar och färjor no. m.	Vinterväg- hållning
		km.	km.	st.	st.	st.	kr.	kr.	kr.
1 2 3 4 5 6 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24	Stockholms..... Uppsala...... Södermanlands . . . Östergötlands .... Jönköpings..... Kronobergs..... Kalmar....... Gottlands..... Blekinge ...... Kristianstads .... Malmöhus..... Hallands...... Göteborgs och Bohus Älvsborgs ..... Skaraborgs ..... Värmlands..... Örebro....... Västmanlands . . . Kopparbergs .... Gävleborgs..... Västernorrlauds . . • Jämtlands..... Västerbottens . . . . Norrbottens.....	621 350 703 780 561 496 914 504 214 624 595 429 396 1,345 1,413 1,4.H3 917 776 1,452 338 668 905 4,880 736	1,646 1,414 1,643 3,116 3,255 2,762 2,403 841 880 2.209 2,569 1,388 1.209 3,027 2,082 1.995 1,313 1225 1,398 1,935 2,040 1,477 1,107 2,284	1,846,491 1,087,180 1,517,547 2,203,662 1,567,379 1,455,934 1,959,152 400,851 639,325 2,336,453 4,283,562 1 590,935 1,190,127 1,917.594 l,965jl81 2,790,322 1,684,200 1.098,162 2,033,799 1,595,143 1,913,667 1,485,7It 1,334,876 800.32C	4,011,892 969,421 1,119,043 1,564,815 1,101,827 1,001,825 964,064 131,471 : 99,154 1,217,638 2,546,837 524,220 2,383,189 1,564,014 732,304 2,329,132 2,388,060 1,116,270 3,127,117 2,088,651 2,646,621 570,394 1,044,821 1,878,23(	5,858,383 2.056.601 2,636,590 3,768,477 2,669,209 2,457,759 2,923,216 532,322 1,038,479 3,554,091 6,830,399 2,115,155 3,573,310 3.481.601 2,697,485 5,119,454 4,072,260 2,214,431 5,160,911 3,683,79* 4,560,291 2.056,1H £379,70* 2,678,55	259,297 166,548 200,741 473,518 367,417 337,651 292,287 102,533 149,500 676,699 1,151,286 449,392 309,585 388,286 480,813 388,092 203.439 303,853 328,424 216,194 391,274 '') 292,400 i 305,867 1 388.339	103,007 25,923 54,465 61,712 77,671 90,073 58,807 13,276 17,326 116,058 170,528 41,017 110,718 88,397 138,289 204,723 56,823 62,801 215,281 84,007 225,919 109,693 194,631 446,887	51,161 65,256 31,300 53,158 47,555 16,863 27,169 34,021 1,857 56,053 42,868 20,590 26,579 65,234 64,800 53,105 64,110 72,781 108,985 129,822 198,904 76,613 109,395 223,119
	Summa	10,050	45,21.8	40,607,578	87,421,025 78,118,60 1 \|	1 8 623,435	2,768,082	1,641,398

Bilaga B.

delning på statsbidrag och distriktsbidrag jämlikt 57 § i vägsakknnnigas förslag.

1 10	I n	1 12	13	1 14	1 16	1 16	17	18
håll			S t	a t s b	i d r a g
	Summa underhålls-kostnader kol. 7 + 8 + 9 + 10	Kostnad per vägfyrl = distrik-tets jäm-förelsetal	Grund-bidrag : 30 % av	Tilläggsbidrag	Summa		Distriktsbidrag (kol. 11—minus kol. 171
ningskost- nader	kol. 11: kol. 6	distriktets kostnads-summa = 30 % å kol. 11	Skillnaden meilanjäm förelsetal och medel-talet = kol 12 — M	40 % av kol. 14	Summa tilläggs-bidrag (kol. 6 X kol. 15)	bidrag (kol. 13 + kol. 16)
kr.	kr.	öre	kr.	öre	öre	kr.	kr.	%	kr.	%
29,772 9,728 11,101 16,565 9,522 6,423 14,314 2,961 7,163 23,227 34,366 13,989 24.980 24*078 16,118 39,435 10,921 14,151 26,625 14,122 36,431 13,266 19,649 38,008	443,237 267,455 297,607 604,953 502,165 451,010 392,577 152,791 175,846 872,037 1 399 048 524,988 471,862 565,995 700,120 685,355 335,293 453,586 679,315 444,145 852,528 491,972 629,542 1,096,353\|	7.56 13.00 11.28 16.05 18.81 18.35 13.42 28.70 16.94 24.53 20.48 24.82 13.21 16.25 25.95 13.38 8.23 20.48 13.16 12.06 18 69 23.92 26.45 40.93	132,971 80,237 89,282 181,486 150,650 135,303 117,773 45,837 52,754 261,611 419,714 157,496 141,559 169,799 210,036 205,606 100,588 136,076 203.794 133^243 255,758 147,592 188,863 328,906	- 11.09 — 5.65 - 7.37 — 2.60 + 0.16 — 0.30 — 5.23 + 10.05 — 1.71 + 5.88 + 1.83 + 6.17 — 5.44 — 2.10 + 7.30 - 5.27 - 10.42 + 1.83 - 5.49 - 6.59 + 0.04 + 5.27 + 7.80 + 22.28 j	0.064 4.020 2.352 0.732 2.468 2.920 0.732 0.016 2.108 3.120 .8.912	1,708 21,399 83,592 49,998 52,202 78,767 16,210 730 43,343 74,247 238.712	132,971 80,237 89,282 181,486 152,358 135,303 117.773 67,236 52,754 345,203 469,712 209,698 141.559 169,799 288,803 205 606 100,588 152,286 203,794 133,243 256.488 190,935 263,110 567,618	30 30.4 30 44 30 39.5 33.5 40 30 > 41 30 33.6 30 > 30.2 39 42 52	310,266 187,218 208,325 423,467 349,807 315,707 274,804 85,555 123,092 526,834 929,336 315,290 330,303 396,196 411,317 479,749 234,705 301,300 475,521 310,902 596.040 301,037 366,132 528,735	70 > » 69.6 70 56 70 60.5 66.5 60 70 59 70 > 66.5 70 > 69.8 61 58 48	1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24
456,915	13489 780	447-65 If = 18.651	4,040,934			660,908	4,707,842	35 2	8,781,938	65 2

1 Riksmedeltalet = M = medeltalet av kol. 12 = = 18.65. — 2 Medeltalet för hela riket.

184

Bilaga C.

Statsbidrag jämlikt 57 § i vägsakkunnigas förslag uttryckt i procent

för vägunderhåll och vinterväghållning.

av 1918 års kostnader

/OO ore per