LAG OM ACKORDSFÖRHANDLING UTAN KONKURS (Statens offentliga utredningar 1920:2)

FÖRSLAG

TILL

KONKURSLAG

OCH TILL

LAG OM ACKORDSFÖRHANDLING UTAN KONKURS

ÄFVENSOM TILL ANDRA DÄRMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR

AFGIFNA AF

DÄRTILL UTSEDDA KOMM1TTERADE

STOCKHOLM 1911
ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG

. f
.{. *

Innehållsförteckning.

Sid.

Underdånig skrifvelse ........................................................................................ va

Förslag till

Konkurslag ...................................................................................................... 3

1 kap. Om egendoms afträdande till konkurs ................................... 3

2 kap. Om hvad till konkursbo rätteligen hör, så ock om återvinning

till konkursbo ........................................................................................ It

3 kap. Om afträdd egendoms förvaltning ............................................ 16

4 kap. Om gäldenärens skyldigheter under konkursen samt rätt till

underhåll, så ock om bouppteckningsed af annan än gäldenären .... 31

5 kap. Om bevakning af fordringar i konkurs .................................... 35

6 kap. Om utdelning ................................................................................ 44

7 kap. Om förlikning och ackord emellan gäldenären och borgenärerna
.................................................................................................... 52

8 kap. Om borgenärssammanträden ........................................................ 61

9 kap. Huru förfaras skall, då konkursbo ej förslår till bestridande

af konkurskostnaderna ............................................................................ 64

10 kap. Om förvaltares skyldighet att afgifva slutredovisning för sin

förvaltning, så ock om klander å sådan redovisning ........................ 67

11 kap. Särskilda bestämmelser ................................................................ 69

Lag om nya konkurslagens införande och hvad i afseende därå skall

iakttagas ....................................................................................................... 75

Lag om ackordsförhandling utan konkurs .................................................... 78

Lag om ändrad lydelse af 17 kap. 2, 3, 4, 8 och 10 §§ handelsbalken 96

Lag om ändrad lydelse af 23 kap. strafflagen ............................................ 99

Lag om ändrad lydelse af 25 kap. 1 § rättegångsbalken ........................ 103

Lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 18 september 1903
angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs 104

Sid.

Lag om ändrad lydelse af 19, 20 och 21 §§ i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning af järnväg, så ock i fråga om förvaltning af järnväg

under konkurs ............................................................................................... 109

Lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898 om

boskillnad ........................................................................................................ 112

Lag om ändrad lydelse af 2, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen den 18
september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse,
så ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo 116

Lag om ändrad lydelse af § 30 växellagen ................................................ 119

Lag om ändrad lydelse af 39 § i lagen den 20 juni 1905 om köp och

byte af lös egendom .................................................................................... 120

Lag om ändrad lydelse af 17 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription och om årsstämning .................................................... 121

Lag om ändrad lydelse af 52, 107, 110 och 138 §§ i lagen den 24 juli

1903 om försäkringsrörelse .................................. 122

Lag om ändrad lydelse af 15 och 71 §§ i lagen den 22 juni 1911 om

ekonomiska föreningar ................................................................................ 124

Lag om ändrad lydelse af 38 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom ............................................................................ 126

Lag om ändrad lydelse af 18 § i lagen om inteckning i tomträtt och

vattenfallsrätt ................................................................................................ 127

Lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 10 maj 1901 om inteckning

i fartyg............................................................................................................ 128

Lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion
.................................................................................................... 129

Motiv till förslag till

Konkurslag ........................................................................................................ 133

Inledning ............................................................................................................ 133

1 kap. Om egendoms afträdande till konkurs .................................... 137

2 kap. Om hvad till konkursbo rätteligen hör, så ock om återvinning

till konkursbo............................................................................................ 201

3 kap. Om afträdd egendoms förvaltning ........................................... 236

4 kap. Om gäldenärens skyldigheter under konkursen samt rätt till
underhåll, så ock om bouppteckningsed af annan än gäldenären .... 330

5 kap. Om bevakning af fordringar i konkurs .................................... 340

6 kap. Om utdelning .............................................................................. 367

Sid.

7 kap. Om förlikning och ackord emellan gäldenäron och borgenärerna
.................................................................................................... 386

8 kap. Om borgenärssammanträden ........................................................ 408

9 kap. Huru förfaras skall, då konkursbo ej förslår till bestridande

af konkurskostnaderna ............................................................................ 431

10 kap. Om förvaltares skyldighet att afgifva slutredovisning för sin

förvaltning, så ock om klander å sådan redovisning ........................ 449

11 kap. Särskilda bestämmelser ................................................................ 452

Lag om nya konkurslagens införande och hvad i afseende därå skall

iakttagas ....................................................................................................... 464

Lag om ackordsförhandling utan konkurs .................................................... 469

Lag om ändrad lydelse af 17 kap. 2, 3, 4, 8 och 10 §§ handelsbalken 516

Lag om ändrad lydelse af 28 kap. strafflagen ............................................ 521

Lag om ändrad lydelse af 25 kap. 1 § rättegångsbalken ........................ 533

Lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 18 september 1903

angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs 534

under konkurs ............................................................................... 537

Lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad
.......................................................................................................... 541

Lag om ändrad lydelse af § 30 växellagen ................................................ 547

Lag om ändrad lydelse af 39 § i lagen den 20 juni 1905 om köp och

byte af lös egendom .................................................................................... 549

Lag om ändrad lydelse af 17 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription och om årsstämning........................................................ 551

Lag om ändrad lydelse af 52, 107, 110 och 138 §§ i lagen den 24 juli

1903 om försäkringsrörelse ........................................................................ 552

Lag om ändrad lydelse af 15 och 71 §§ i lagen den 22 juni 1911 om

ekonomiska föreningar ................................................................................ 553

Lag om ändrad lydelse af 38 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom, lag om ändrad lydelse af 18 § i lagen
om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt och lag om ändrad
lydelse af 29 § i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg............ 554

Sid.

Lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion
................................................................................................... 556

Bilagor.

I. Redogörelse för vissa främmande lagars bestämmelser angående för valtningen

i konkurs ............................................................................ 559

II. Särskild! yttrande af fabrikören Boman ................................................ 594

III. Särskild! yttrande af häradshöfdingen Östergren ................................ 598

TILL KONUNGEN.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 8 maj 1906 hemställt, att Eders
Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, i hvilka afseenden gällande
konkurslag tarfvade en omarbetning, därvid äfven frågan om införande

VIII

i vår rätt af bestämmelser om ackordsförhandling utan, konkurs borde
tagas under ompröfning, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill detta öfvervägande kunde gifva anledning, bär Eders Kungl. Maj:t
genom nådigt beslut den 21 juni 1907 uppdragit åt en kommitté, bestående
af landshöfdingen Karl Sigfrid Husberg såsom ordförande samt
undertecknade Kallenberg, Boman och Martin såsom ledamöter, att företaga
en revision af gällande konkurslagstiftning, och hafva till kommittén
öfverlämnats dels Riksdagens ofvannämnda skrifvelse dels ock två underdåniga
framställningar från Sveriges allmänna handelsförening rörande
ändringar i konkurslagstiftningen.

Till ledamot i kommittén har den 7 februari 1908 jämväl förorduats
undertecknad Östergren. Sedan landshöfdingen Husberg på begäran
erhållit entledigande från uppdraget att vara ledamot och ordförande i
kommittén, hafva den 13 juni 1908 undertecknade Kallenberg och Molin
förordnats, den förre till ordförande i kommittén och den senare till
ledamot däri. Slutligen har, efter det juris kandidaten C. G. Westman,
som kommittén jämlikt lämnadt bemyndigande antagit till sekreterare,
afgått från denna befattning, undertecknad öhman förordnats att
från och med den 1 februari 1909 vara ledamot och sekreterare i kommittén.

På framställning af kommittén har chefen för justitiedepartementet
bemyndigat kommittén att tillkalla direktören för Stockholms
köpmannaförenings ackords- och konkursafdelning G. Boethius att
såsom sakkunnig biträda kommittén vid öfverläggning rörande frågor
om institutet ackordsförhandling utan konkurs; och har Boethius vid
kommittésammanträden deltagit i öfverläggningen angående nämnda
frågor.

För att inhämta upplysningar angående verkningarna af de danska
och norska lagarna om ackordsförhandling utan konkurs har efter särskildt
tillstånd af Eders Kungl. Maj:t undertecknad Kallenberg under
sommaren 1910 företagit studieresor till Danmark och Norge.

Kort tid efter det kommitténs arbete tagit sin början har kommittén
i skrifvelse till olika korporationer lämnat dessa tillfälle att inkomma
med uttalande om sina önskemål med afseende å eventuella
ändringar i konkurslagen, så ock i fråga om behofvet af bestämmelser
rörande ackordsförhandling och administration utan konkurs. Nämnda
skrifvelse har aflåtits till Sveriges advokatsamfund, Sveriges allmänna
handelsförening, Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd, Stockholms
köpmannaförenings handelskammare, Örebro läns handels- och industri -

kammare, Handelskammaren i Göteborg, Södra Ålfsborgs läns industrioch
handelskammare, Smålands handelskammare, Skånes handels-, industri-
och sjöfartskammare, Ilandelskamrarna i Galle och Luleå,
Köpmannaföreningarna i Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Sundsvall
samt Sko- och läderbranschens utredningsbyrå; och hafva yttranden till
kommittén inkommit från Sveriges allmänna handelsförening, Stockholms
stads handels- och sjöfartsnämnd, samtliga ofvan angifna åtta handelskamrar
samt Köpmannaföreningarna i Göteborg, Malmö och Hälsingborg.
Vid Handelskammarens i Gäfle yttrande var fogadt ett af Köpmannaföreningen
i Hudiksvall gjordt uttalande i ämnet.

Sedan af kommittén utarbetade preliminära förslag till konkurslag
och till lag om ackordsförhandling utan konkurs, hvardera förslaget åtföljdt
af promemoria, innehållande kortfattad motivering, blifvit till trycket
befordrade, har tillfälle att öfver förslagen afgifva yttrande beredts dels
samtliga här ofvan först omförmälda korporationer och dels ytterligare
följande korporationer, nämligen Göteborgs- och Malmöafdelningarna af
Sveriges advokatsamfund, Handels- och sjöfartsnämnderna i Göteborg
och Malmö, Bankernas syndikat, Gottlands handels- och sjöfartskammare,
Sveriges allmänna köpmannaförening, Stockholms köpmannaförening,
Köpmannaföreningarna i Norrköping, Borås, Gäfle och Hudiksvall,
Stockholms köpmannaförenings äfvensom Köpmannaföreningarnas i Göteborg
och Malmö särskilda ackords- och konkursafdelningar samt Industriförbundet.
I anledning häraf hafva yttranden öfver de preliminära
kommittéförslagen inkommit från Advokatsamfundets Stockholms- och
Göteborgsafdelningar, Sveriges allmänna handelsförening, Handels- och
sjöfartsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svenska bankföreningen,
hvilken sedan bankernas syndikat upphört trädt i stället för
denna institution, Stockholms handelskammare samt Handelskamrarna i
Göteborg och Gäfle, Gottlands handels- och sjöfartskammare, Södra
Ålfsborgs läns industri- och handelskammare, Smålands och Blekinge
handelskammare, Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare, Stockholms
köpmannaförening, Köpmannaföreningarna i Göteborg, Malmö,
Hälsingborg och Gäfle, Handelsföreningen i Norrköping samt Stockholms
köpmannaförenings ackords- och konkursafdelning.

På framställning af Föreningen Sveriges Häradshöfdingar hafva
de preliminära förslagen till konkurslag och till lag om ackordsförhandling
utan konkurs af kommittén öfverlämnats till häradshöfdingarna i rikets
samtliga domsagor för att bereda dem tillfälle att afgifva yttrande öfver
förslagen; och hafva sådana yttranden inkommit dels gemensamt från

häradshöfdingarna Hj. Bergh, C. Åstrand och H. Joachimsson dels ock
från häradshöfdingen C. H. G. Cederschiöld.

Till kommittén har för att komma under öfvervägande vid fullgörandet
af dess uppdrag öfverlämnats en af Biksdagens justitieombudsman
den 7 januari 1910 aflåten underdånig skrifvelse, däri denne fäst
Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på de olägenheter, som vore förenade
med visst i 14 § konkurslagen förekommande stadgande angående
tid för anmälande af fordran. Med hänsyn till den af kommittén föreslagna
omläggningen af bevakningsförfarandet i konkurs påkallar nämnda
framställning ej något vidare yttrande från kommitténs sida.

Kommittén får härmed i underdånighet öfverlämna de af kommittén
utarbetade lagförslag, nämligen förslag till:

1) konkurslag;

2) lag om nya konkurslagens införande och hvad i afseende därå
skall iakttagas;

3) lag om ackordsförhandling utan konkurs;

4) lag om ändrad lydelse af 17 kap. 2, 3, 4, 8 och 10 §§ handelsbalken;

5) lag om ändrad lydelse af 23 kap. strafflagen;

6) lag om ändrad lydelse af 25 kap. 1 § rättegångsbalken;

7) lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks
konkurs;

8) lag om ändrad lydelse af 19, 20 och 21 §§ i förordningen den
15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart,
inteckning och utmätning af järnväg, så ock i fråga om förvaltning af
järnväg under konkurs;

9) lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898
om boskillnad;

10) lag om ändrad lydelse af 2, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen
den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och
om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af egendom i död
makes bo;

11) lag om ändrad lydelse af 30 § växellagen;

12) lag om ändrad lydelse af 39 § i lagen den 20 juni 1905 om
köp och byte af lös egendom;

13) lag om ändrad lydelse af 17 § i förordningen den 4 mars
1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

14) lag om ändrad lydelse af 52, 107, 110 och 138 §§ i lagen
den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse;

15) lag om ändrad lydelse af 15 och 71 §§ i lagen den 22 juni
1911 om ekonomiska föreningar;

16) lag om ändrad lydelse af 38 § i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom;

17) lag om ändrad lydelse af 18 § i lagen om inteckning i tomträtt
och vattenfallsrätt;

18) lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen 10 maj 1901 om inteckning
i fartyg; samt

19) lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen den 5 juni 1909 om
konsularjurisdiktion.

Jämte dessa förslag öfverlämnas motiv till desamma; och biläggas
tillika dels en af kommittén utarbetad redogörelse för vissa främmande
lagars bestämmelser angående förvaltningen i konkurs dels ock särskilda
yttranden af undertecknade Boman och Östergren.

Till kommittén öfverlämnade handlingar äfvensom till kommittén
inkomna yttranden bifogas.

Vid revisionen af konkurslagstiftningen har kommittén icke kunnat
undgå att föreslå anordningar, på grund af hvilka — såsom i den inledande
motiveringen till 3 kap. af förslaget till konkurslag framhållits —
det kan antagas, att konkursdomaren kommer att få något mera arbete
än som enligt gällande lag ålegat domaren på landet eller i stad rätten
för handläggning af konkursmål. Införandet af det föreslagna institutet
ackordsförhandling utan konkurs kan likaledes komma att något öka
vederbörande domares arbetsbörda, äfven om det måste antagas, att
detta institut skall föranleda minskning i konkursernas antal. Då
med hänsyn till förhållandena vid underdomstolarna på landet en
ökning i arbetet i regel får antagas medföra en stegring i förvaltningskostnaderna,
har det synts kommittén böra tagas i öfvervägande, huruvida
icke det vore med billighet öfverensstämmande, att någon förhöjning
ägde rum i den lösen, som för närvarande utgår till domare å
landet för vissa expeditioner i konkurs. I främsta rummet torde härvid
lösen för kallelsebref böra komma i betraktande. Att låta konkursdomare
på landet för sådana kallelsebref uppbära den lösen, som nu i
enahanda afseende utgår i stad, synes vara skäligt äfven därför, att
dessa bref enligt förslaget till konkurslag skola innehålla flere uppgifter
än enligt gällande lag, hvartill kommer att enligt förslaget expeditioner
ej skola finnas, motsvarande de kallelser till det så kallade första förhöret,
som för närvarande utfärdas och enligt allmänt vedertaget expeditionssätt
bereda domaren inkomst i form af lösen.

XII

Oafsedt den ändring i gällande bestämmelser rörande expeditionslösen,
som sålunda till förmån för konkursdomare på landet blifvit ifrågasatt,
torde det blifva nödigt att meddela föreskrift om lösen för kallelsebref,
som skola utfärdas i sammanhang med meddelande af beslut om inledande
af ackordsförhandling utan konkurs, och synes härför samma lösen
böra medgifvas som för kallelsebref i konkurs. Stadgande torde ock böra
meddelas om lösen för vissa af de med kallelsebref jämförliga underrättelser,
som konkursdomare har att meddela; kommittén tillåter sig
i detta afseende särskildt hänvisa till bestämmelser i 27, 86, 93, 98,
110, 166, 176 och 185 §§ af förslaget till konkurslag, 18, 24, 25 och
31 §§ af förslaget till lag om ackordsförhandling utan konkurs och 9 §
i förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall med mera, sådan
den lyder enligt ett af kommittén utarbetadt förslag till lag om ändrad
lydelse af vissa paragrafer i sagda förordning. I 200 § af förslaget
till konkurslag har kommittén upptagit en bestämmelse, enligt hvilken
gäldenär under vissa förutsättningar äger af konkursdomaren erhålla
bevis, att han är fri från sina borgenärers kraf. Med afseende å det
arbete meddelandet af ett dylikt bevis kräfver bör uppenbarligen därför
utgå lösen till högre belopp än med nuvarande stadganden om lösen
för bevis öfverensstämmer. Slutligen lärer föreskrift böra meddelas om
lösen — i likhet med hvad nu gäller beträffande offentlig stämning —
för sådan kungörelse om konkurs och om ackordsförhandling utan konkurs,
som enligt hvad i vederbörande lagförslag är stadgadt skall anslås
å rättens dörr, hvar] ände i 10 § af förordningen angående expeditionslösen
torde böra införas bestämmelse om skyldighet dels för konkursbo
att gälda lösen för dylik kungörelse om konkurs dels ock för gäldenär,
som fått till stånd ackordsförhandling utan konkurs, att lösa expeditioner,
som däraf föranledas.

Enligt förordningen angående stämpelafgiften utgår sådan afgift
ej för protokoll angående förordnande eller entledigande af god man
eller syssloman i konkurs samt af annan person i afseende å uppteckning
eller vård af konkursbo. I 6 § tredje stycket af förslaget till lag om
nya konkurslagens införande och hvad i afseende därå skall iakttagas
har upptagits en bestämmelse, enligt hvilken hvad i lag eller särskild
författning är stadgadt om gode män eller sysslomän i konkurs skall
gälla i fråga om konkursförvaltare, som utses enligt nya lagen, och
håller kommittén före, att den frihet från stämpelafgift, som för närvarande
äger rum för protokoll angående förordnande eller entledigande
af god man eller syssloman i konkurs, jämväl bör i enahanda afseenden

XIII

medgifvas beträffande konkursförvaltare. I förordningen angående stämpelafgiften
erfordras ock bestämmelse om stämpel till kungörelse, som enligt
hvad ofvan är nämndt skall anslås å rättens dörr. Ifrågasättas kan
emellertid — hvad angår konkurs — om stämpel bö>r asättas sådan kungörelse,
ja det torde förtjäna att tagas i öfvervägande, om icke konkursbo
bör njuta frihet från stämpel för samtliga expeditioner i konkursmål.

I ett till kommittén inkommet yttrande af Stockholms köpmannaförenings
handelskammare har anmärkts, att skyldigheten för konkursbo att lösa
rättens protokoll vore särskildt för små konkursbon betungande. Kommittén
vill med anledning häraf framhålla, att det synes billigt, att konkursbo
befrias åtminstone från skyldighet att gälda stämpelafgift för
protokoll vid sammanträden inför konkursdomaren, helst sådan afgift
icke förekommer beträffande protokoll vid de sammanträden, som enligt
nuvarande lag hållas inför rättens ombudsman.

Äfven i öfrigt påkalla vissa af kommitténs förslag bestämmelser
å områden, som icke höra till den allmänna lagen. Sålunda torde den
i anslutning till 31 § i gällande konkurslag meddelade bestämmelsen i
14 § af stadgan den 6 oktober 1882 angående notarii publicibefattningen,
att om notarius publiciis, som blifvit antagen af handels- och sjöfartsnämnd,
försättes i konkurs det ankommer på handels- och sjöfartsnämnden
att pröfva, huruvida han förrän fyra månader efter inställelsedagen
förflutit må åter inträda i utöfning , af sin befattning, böra bringas
i öfverensstämmelse med hvad 197 § af förslaget till konkurslag innehåller
om tiden för i konkurstillstånd försatt ämbets- eller tjänstemans
återinträde i tjänsteutöfning. 4 § i förslaget till lag om ackordsförhandling
utan konkurs förutsätter, att Konungen meddelar stadgande
om rätt för förening af köpmän eller andra näringsidkare att lämna
viss person bemyndigande att vara god man vid ackordsförhandling
enligt sagda lag. I anledning af hvad 52 § i sistnämnda lagförslag
stadgar om registrering rörande ackordsförhandling utan konkurs
erfordras, såsom i motiveringen för paragrafen antydes, att vissa bestämmelser
upptagas i föreskrifterna angående förande af aktiebolagsregister
och af föreningsregister m. m. Därjämte torde, på sätt anmärkts
i motiven till förslag till dels lag om ändrad lydelse af 38 § i förordningen
angående inteckning i fast egendom, dels lag om ändrad lydelse
af 18 § i lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt och dels
lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen om inteckning i fartyg, den
föreslagna skyldigheten för konkursdomare att göra anmälan då i konkursbo
finnes fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt böra medföra

tillägg till kungörelserna, huru lagfarts- och inteckningsböcker skola
inrättas och föras, samt om tomträttsböckers inrättande och förande
äfvensom någon jämkning i de särskilda kungörelserna om hvad i vissa
tall skall vid utfärdande af gravationsbevis iakttagas.

Underdånigst
E. KALLENBERG.

GUSTAF BOMAN. ERIK MARTIN. AXEL ÖSTERGREN.

E. W. MOLIN. IVAR ÖHMAN.

Stockholm den 14 november 1911.

LAGFORSLAG.

Förslag

till

Konkurslag.

1 KAP.

Om egendoms afträdande tiU konkurs.

1 §•

Finner någon sig vara på sådant obestånd, att lian icke kan rätteligen
betala sin gäld, äge han afträda sin egendom till konkurs.

2 §•

Gäldenär skall på yrkande af borgenär försättas i konkurs, om
gäldenären på grund af eget erkännande eller rymning för skuld eller
hos honom verkställd utmätning och hvad med afseende därå förekommit
eller på grund af andra inträffade omständigheter måste antagas vara
på sådant obestånd, att han icke kan rätteligen betala sin gäld.

3 §.

Gäldenär, som är köpman, skall på yrkande af borgenär försättas
i konkurs, om gäldenären sedan mer än en vecka inställt sina betalningar.

Har borgenär genom notarius publicus eller genom två ojäfviga
personer uppmanat köpman att betala klar och förfallen gäld, och är
den gäld icke inom en vecka därefter gulden, skall, där borgenären

det yrkar, gäldenären försättas i konkurs; dock må sådant yrkande icke
göras senare än tre veckor efter nämnda tids utgång.

År godkännare af växel eller, hvad angår växel, som är ställd att
inlösas af växelgifvaren själf, den, som utgifvit växeln, köpman, och
har växeln blifvit i hans närvaro protesterad för bristande betalning,
vare det så ansedt, som om han blifvit, på sätt i andra stycket är
stadgadt, uppmanad att betala växelskulden.

Med köpman förstås i denna paragraf enhvar, som idkar eller under
loppet af ett år innan ansökning om konkurs gjordes idkat sådan handel
eller rörelse, hvaröfver han enligt hvad särskildt finnes stadgadt är pliktig
att föra handel sböcker.

4 §•

Har lös egendom, hvari förmånsrätt jämlikt 17 kap. 6§ första stycket
handelsbalken eller på grund af förlagsinteckning tillkommer borgenär,
blifvit utmätt för annans fordran,

eller har egendom, som nyss sagts, eller egendom, hvari borgenär
har förmånsrätt jämlikt 17 kap. 5 § första stycket handelsbalken, genom
skriftlig afhandling föryttrats med villkor, att säljaren äger behålla
egendomen i sin vård,

skall, där borgenären det yrkar, gäldenären försättas i konkurs,
såframt ej gäldenären visar, att den öfriga egendom, hvari borgenären
äger förmånsrätt, är tillräcklig till gäldande af hans fordran.

5 §•

Borgenär, som till säkerhet för sin fordran har lös egendom såsom
pant eller eljest under panträtt i handom eller inteckning i fast egendom,
äge ej den rätt att få gäldenären försatt i konkurs, hvarom ofvan är
stadgadt, såframt gäldenären visar, att panten eller inteckningen förslår
till fordringens fulla gäldande.

6 §•

Borgenär äge ej söka, att makars bo skall afträdas till konkurs,
om hans fordran är sådan, att för densamma ej kan vinnas utmätning
i annan egendom än den, hvaröfver hustrun äger råda.

7 §■

Vill gäldenär afträda sin egendom till konkurs, eller vill borgenär

påkalla gäldenärs försättande i konkurs, göre skriftligen ansökning därom

hos konkursdomaren i den ort, där gäldenären bör inför domstol svara i
tvistemål, som angå gäld i allmänhet.

Konkursdomare vare på landet domaren och i stad den lagfarne
ledamot i rätten, som därtill är satt. I stad må, om konkursmålens
antal det fordrar, utses flere konkursdomare; äro flere afdelningar af
rådstufvurätten, skall konkursdomare alltid vara ledamot af afdelning,
vid hvilken de mål, som af honom handläggas, skola upptagas.

8 §.

Vid konkursansökning af gäldenär bör fogas förteckning öfver
boets tillgångar och skulder med uppgift å borgenärernas namn och
hemvist så ock å de böcker och handlingar, som röra boet.

9 §•

Borgenär, som söker gäldenärs försättande i konkurs, skall i ansökningen
uppgifva sin fordran. Borgenären bör tillika i ansökningen
angifva de omständigheter, på hvilka han grundar yrkandet om egendomsafträde,
samt vid ansökningen foga, i hufvudskrift eller styrkt
afskrift, de handlingar, hvilka han vill åberopa till stöd för sin talan.
Ansökningen jämte därvid fogade handlingar skall ingifvas i två exemplar.

10 §.

Finner konkursdomaren, att han enligt 7 § icke är behörig att
taga befattning med konkursansökning, eller har, där borgenär är
sökande, denne icke i ansökningen uppgifvit sin fordran, eller kan konkursansökning
af annan orsak ej upptagas, meddele konkursdomaren ofördröjligen
beslut i öfverensstämmelse därmed och teckne det å ansökningen.

11 §-

Upptages konkursansökning, som gjorts af gäldenär, meddele
konkursdomaren genast beslut om gäldenärens försättande i konkurs.

12 §.

Upptages borgenärs konkursansökning, teckne konkursdomaren å
ansökningen föreläggande för gäldenären att inom viss tid, ej öfver fyra
dagar i stad och en vecka på landet, från det han erhållit del af ansökningshandlingarna
till konkursdomaren ingifva förklaring öfver an -

sökningen. Sökanden vare pliktig att tillställa gäldenären handlingarna
i hufvudskrift eller styrkt afskrift, så ock att inom viss af konkursdomaren
bestämd tid af högst tio dagar från det föreläggandet meddelades
till konkursdomaren inkomma med sådant intyg, som i 11 kap.
38 § rättegångsbalken sägs, rörande delgifningen och dagen därför;
vistas gäldenären utrikes, må dock äfven annat bevis om delgifningen
godkännas. Har sökanden ej inom förelagd tid inkommit med delgifningsbevis,
vare ansökningen förfallen, där ej inom samma tid förklaring
afgifvits af gäldenären eller sökanden visat, att hinder för delgifningen
mött. I sistnämnda fall utsätte konkursdomaren ny tid för delgifning,
såvida ej enligt hvad i 13 § sägs målet skall hänskjutas till rätten.

Medgifver gäldenären ansökningen, meddele konkursdomaren genast
beslut om gäldenärens försättande i konkurs; bestrider gäldenären ansökningen,
eller uteblifver han med förklaring, varde målet hänskjutet till
rätten.

13 §.

Nu har gäldenär blifvit för delgifning af borgenärs konkursansökning
förgäfves sökt i sitt hemvist; kan ej vid efterfrågan hos hans husfolk
eller grannar eller där han har tjänst eller näring vinnas säker anvisning,
hvar han uppehåller sig, och är det ej veterligt, att han för sig
ställt ombud, som äger för honom mottaga delgifning af ansökningen
och kan träffas inom riket, skall målet hänskjutas till rätten. Samma
lag vare, där gäldenär vistas å känd ort utom riket och icke veterligen
för sig ställt ombud, som nyss sagts, samt konkursdomaren med
afseende å ortens aflägsenhet eller andra omständigheter finner det icke
skäligen böra åligga borgenären att där delgifva gäldenären ansökningen.

I fall, som afses i denna paragraf, skall konkursdomaren tillse, att
gäldenärens egendom hålles under säker vård till dess frågan om
egendomsafträdet blifvit afgjord; och läte konkursdomaren tillika, där
det lämpligen kan ske, om ansökningen underrätta gäldenärens hustru
eller någon, som är i hans tjänst eller eljest kan antagas äga kännedom
om honom och hans förhållanden.

14 §.

Då konkursansökning skall hänskjutas till rätten, varde målet af konkursdomaren
utsatt att förekomma i stad inom två dagar samt på landet
inom fjorton dagar, där ej för gäldenärens kallande till rätten oundgängligen
kräfves längre tid. Kan på landet målet ej företagas inom nämnda
tid, med mindre urtima ting hålles, må dock målet anstå till lagtima

ting, såframt borgenären begärt det i ansökningen och det icke bestrides
af gäldenären.

Konkursdomaren kalle parterna till rätten; och skall i kallelsen
tillkännagifvas, att parts utevaro icke hindrar målets afgörande. Kallelsen
må i rekommenderadt bref tillsändas sökanden äfvensom gäldenär, som
fått del af konkursansökningen. I fall, som afses i 13 §, skall gäldenären
kallas genom kungörelse, som konkursdomaren låter införa i allmänna
tidningarna tre gånger, sista gången minst tre, högst sex veckor innan
målet skall förekomma vid rätten.

15 §.

Fordran, som borgenär åberopat till stöd för behörighet att söka
gäldenärs försättande i konkurs, skall, där fordringen är fastställd genom
domstols beslut, i sagda afseende godkännas, ändå att beslutet ej äger
laga kraft; är fordringen ej sålunda fastställd, äge borgenären i målet
styrka fordringen.

16 §.

I mål angående egendomsafträde må rätten ej bevilja part uppskof,
med mindre synnerliga skäl därtill äro.

17 §•

År konkursansökning gjord af borgenär, och dör gäldenären innan
frågan om lians försättande i konkurs blifvit afgjord af konkursdomaren
eller rätten, eller söker borgenär, att afliden gäldenärs bo skall afträdas
till konkurs, varde delägarne i boet förelagdt att till konkursdomaren
inkomma med förklaring öfver ansökningen inom fjorton dagar från
delfåendet eller, om målet i fall, som först nämnts, redan hänskjutits till
rätten, att å viss dag inför rätten yttra sig öfver ansökningen.

18 §.

Konkursansökning må icke återkallas sedan beslut om gäldenärens
försättande i konkurs meddelats.

19 §.

Då beslut om egendomsafträde meddelats, skall konkursdomaren
genast utfärda kungörelse därom med uppgift om dagen, då konkursansökningen
ingifvits.

Konkursdomaren skall därjämte bestämma och i kungörelsen tillkännagifva: 1)

tid och ställe för första borgenärssammanträdet;

2) inom hvilken tid borgenärerna böra hos konkursdomaren bevaka
sina fordringar;

3) inom hvilken tid anmärkningar må framställas mot bevakningar,
som gjorts inom den ofvan under 2) omförmälda bevakningstid;

4) tid och ställe för det borgenärssammanträde, som enligt 107 §
skall hållas inför konkursdomaren, därest anmärkningar framställas; och

5) i hvilken tidning inom orten kungörelser angående konkursen
skola införas.

I kungörelsen skall ock angifvas:

6) konkursdomarens postadress.

Första borgenärssammanträdet skall hållas inför konkursdomaren icke
tidigare än tre och icke senare än fem veckor från det beslutet om egendomsafträde
meddelades; och skall vid bestämmandet af tid för detta
sammanträde tagas hänsyn därtill, att bouppteckning bör vara ingifven
till konkursdomaren då sammanträdet hålles. Tiden, inom hvilken
bevakningar böra ske, skall utgöra minst fem, högst tio veckor från det
sagda beslut meddelades; tiden, inom hvilken anmärkningar må framställas,
skall bestämmas till minst två, högst fyra veckor från bevakningstidens
utgång. Det i 107 § omförmälda borgenärssammanträde må
icke hållas tidigare än två och icke senare än fyra veckor från utgången
af anmärkningstiden; på landet må dock, om anledning är att antaga,
att i konkursboet ej finnas tillgångar till värde af två tusen kronor,
sådant sammanträde utsättas att äga rum viss dag under det lagtima
ting, som infaller näst efter två veckor från anmärkningstidens utgång,
ändå att därigenom med sammanträdet kommer att anstå längre tid än
nyss sagts. Där det med hänsyn till konkursboets omfattning och
beskaffenhet pröfvas oundgängligen nödigt, må konkursdomaren utsätta
första borgenärssammanträdet att hållas senare äfvensom för anmärkningars
framställande bestämma längre tid än ofvan stadgats.

Har, på sätt särskildt är stadgadt, årsstämning blifvit utfärdad,
och afträdes före den däri utsatta inställelsedag egendom till konkurs,
skall i den kungörelse, som utfärdas om konkursen, erinran ske därom
att årsstämning förut är beviljad och att den ej förfallit genom konkursen.

Unga upphörande varit införd i allmänna tidningarna, skall i konkurskungörelsen
intagas erinran därom att ackordsförhandling ägt rum äfvensom
angifvas dagen, då beslutet om förhandlingens inledande meddelades.

20 §.

Kungörelse, som i 19 § sägs, skall ofördröjligen anslås å rättens
dörr samt genast eller nästa postdag afsändas för att införas en gång i
allmänna tidningarna äfvensom, där det kan ske, två gånger i tidning
inom orten, sista gången minst en vecka före den för första borgenärssammanträdet
utsatta dag.

Sedan den bouppteckning, som enligt 56 § skall upprättas, eller
den i andra stycket af samma paragraf nämnda uppgift å borgenärerna
inkommit, läte konkursdomaren genom särskilda kallelsebref underrätta
alla kända inländska och utländska borgenärer äfvensom gäldenären och
kronans ombudsman i orten om kungörelsens innehåll. I brefven skall
tillika meddelas underrättelse om hvem konkursdomaren enligt 43 §
utsett till förvaltare.

Brefven skola med posten afsändas senast tio dagar före den för
första borgenärssammanträdet utsatta dag.

Varder sedan kallelsebref afsändts efter ty ofvan i denna paragraf
är stadgadt genom uppgift i bouppteckningen eller genom tillägg vid
bouppteckningens beedigande kändt, att borgenär finnes, som ej blifvit
kallad, skall konkursdomaren ofördröjligen till honom afsända kallelsebref
af innehåll, som ofvan sägs.

21 §.

Konkursdomaren skall genast underrätta allmänna åklagaren i
orten om gäldenärs försättande i konkurs.

Afträdes ämbets- eller tjänstemans egendom till konkurs, varde
underrättelse därom af konkursdomaren genast meddelad gäldenärens
närmaste förman.

Utvisar den i anledning af konkursen upprättade bouppteckning,
att fast egendom finnes i boet, åligge konkursdomaren att, på landet
å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag
för inteckningsärenden, göra anmälan om konkursen med erforderlig
uppgift jämväl om egendomens beteckning. Ligger egendomen
inom annan rätts domvärjo, skall konkursdomaren ofördröjligen till

rutten eller domaren i den ort, där egendomen ligger, insända anmälan,
som nu sagts. Hör till boet tomträtt eller vattenfallsrätt eller fartyg,
som blifvit infördt i fartygsregistret, värde anmälan om konkursen gjord
hos den rätt, som har att upptaga ärenden angående inteckning i den
egendom, hvarom är fråga; och skall i afseende å sådan anmälan hvad
ofvan är stadgadt rörande anmälan i fall då fast egendom afträdts till
konkurs äga motsvarande tillämpning.

22 §.

Sedan beslut om egendomsafträde meddelats, vare gäldenären icke
berättigad att råda öfver egendom, som hör till konkursboet.

23 §.

Sedan beslut om egendomsafträde meddelats, må ej för skuld, som
gäldenären gjort, utmätning ske å egendom, som hör till konkursboet.

Utan hinder af konkurs må likväl den, som till säkerhet för
fordran har panträtt i fast eller lös egendom, söka betalning ur den
egendom, som sålunda häftar för fordringen.

24 §.

Har innan beslut om egendomsafträde meddelats egendom blifvit
utmätt till gäldande af fordran, för hvilken borgenären hade panträtt i
egendomen, skall verkställigheten fortgå utan hinder af konkursen.
Samma lag vare, där i andra fall utmätning skett å fast egendom eller
å tomträtt eller å vattenfallsrätt eller å fartyg eller gods i fartyg. Har
eljest utmätning skett å lös egendom, uppföre utmätningsmans befattning
med egendomen, utan så är att denna blifvit försåld före sagda
besluts meddelande.

25 §.

Beslut om egendomsafträde gånge i verkställighet utan hinder
däraf att ändring i beslutet sökes.

Vill annan än gäldenären klaga däröfver att konkursansökning
upptagits, värde tiden för besvärs anförande räknad från det kungörelse
om konkursen infördes i allmänna tidningarna.

26 §.

Varder beslut om egendomsafträde uppliäfdt af högre rätt, skall
konkursdomaren underrättas därom; och läte han införa kungörelse om
den högre rättens beslut i de tidningar, i hvilka kungörelsen om konkursen
varit införd, äfvensom från rättens dörr nedtaga sistnämnda
kungörelse.

Finnes i gäldenärens bo fast egendom eller tomträtt eller vattenfallsrätt
eller fartyg, som blifvit infördt i fartygsregistret, och har om konkursen
skett anmälan, som afses i 21 § tredje stycket, åligge konkursdomaren
att i den i sagda lagrum stadgade ordning göra anmälan om
den högre rättens beslut.

2 KAP.

Om hvad till konkursbo rätteligen hör, så ock om återvinning

till konkursbo.

27 §.

Till konkursbo räknas all egendom, som tillhörde gäldenären då
beslutet om egendomsafträde meddelades eller tillfaller honom under
konkursen och som är af beskaffenhet att kunna för gäld tagas i mät,
så ock den egendom, som kan återvinnas till konkursboet. Ej må dock
af gäldenär lön eller af hvad gäldenär eljest kan genom eget arbete under
konkursen förvärfva mera tillkomma boet än som återstår sedan afdrag
skett för gäldenärens, hans hustrus och oförsörjda barns skäliga underhåll;
från arbetsförtjänst varde ock afdrag gjordt för all kostnad till
förlag.

På förvaltaren och gäldenären ankomme att träffa öfverenskommelse
om hvad efter ty ofvan sägs skall afdragas. År ej sådan öfverenskommelse
ingången innan en vecka förflutit från första borgenärssammanträdet
eller, där fråga om afdrag senare uppkommit, inom en vecka därefter,
varde frågan hänskjuten till rätten; äge ock borgenär, som är
missnöjd med hvad emellan förvaltaren och gäldenären öfverenskommits,
att påkalla rättens pröfning genom skrift, som må ingifvas till konkursdomaren.
Då fråga, som nu afses, skall pröfvas af rätten, utsätte konkursdomaren
dag för handläggning däraf och läte minst tio dagar före
den utsatta dagen införa kungörelse därom en gång i allmänna tid -

ningarna äfvensom, där det kan ske, två gånger i tidning inom orten;
varde ock särskild underrättelse meddelad förvaltaren och gäldenären
äfvensom, där borgenär är klagande, denne. Hvad rätten besluter gånge
i verkställighet, ändå att ändring däri sökes.

28 §.

Har gäldenären innan beslutet om egendomsafträde meddelades i
afsikt att förekomma, att egendom går i betalning för gäld, ingått aftal,
hvaraf kommit skada för borgenärerna, och hade den, med hvilken aftalet
ingicks, kännedom om gäldenärens afsikt, gånge det aftal på talan af
konkursboet åter; dock må sådan talan ej anställas sedan fem år förflutit
från det aftalet ingicks.

29 §•

Har gäldenären inom trettio dagar innan konkursansökningen gjordes
eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsafträde meddelades
ingått aftal till skada för borgenärerna, och hade den, med
hvilken aftalet ingicks, kännedom om att gäldenären var på obestånd eller
om konkursansökningen, gånge det aftal på talan af konkursboet åter.

30 §.

Har gäldenären genom gåfva afhändt sig egendom af sådant värde,
att borgenärerna däraf haft märklig skada, och är gåfva af lös egendom
fullbordad inom ett hundra åttio dagar innan konkursansökningen gjordes
eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsafträde meddelades,
eller har, där fast egendom bortgifvits, lagfart ej sökts tidigare
än nu sagts, gånge den gåfva på talan af konkursboet åter. Samma
lag vare, där köp, byte, lega eller annat sådant aftal skett och af missförhållandet
mellan de å ömse sidor utfästa villkor kan ses, att aftalet
hufvudsakligen har egenskap af gåfva.

31 §.

Har gäldenären inom sextio dagar innan konkursansökningen gjordes
eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsafträde meddelades
betalt gäld, som icke var förfallen, då betalningen erlades, eller

betalt gäld annorledes än med penningar eller andra med hänsyn till
hans och borgenärens yrke vanliga betalningsmedel eller lämnat pant
för gäld, vid hvars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, gånge den
betalning eller pantsättning på talan af konkursboet åter, utan så är
att borgenären visar, att han, då han mottog betalningen eller panten,
saknade skälig anledning till antagande, att gäldenären ville gynna
honom framför öfriga borgenärer; dock vare sådan bevisning utan verkan,
där borgenären vid mottagandet af betalningen eller panten hade kännedom
om att gäldenären var på obestånd eller om konkiirsansökningen.

32 §.

Har gäldenären inom trettio dagar innan konkursansökningen
gjordes eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsafträde
meddelades betalt förfallen gäld eller lämnat pant för gäld, vid hvars
tillkomst sådan säkerhet betingats, och hade borgenären, då han mottog
betalningen eller panten, kännedom om att gäldenären var på obestånd
eller om konkursansökningen, gånge den betalning eller pantsättning på
talan af konkursboet åter.

33 §.

Har inom en månad innan konkursansökningen gjordes eller under
tiden därefter till dess beslutet om egendomsafträde meddelades egendom
blifvit för någon borgenärs fordran i mät tagen, och har borgenären
genom utmätningen erhållit betalning, gånge den betalning på
talan af konkursboet åter.

34 §.

Har konkurs föregåtts af offentlig ackordsförhandling, som på
grund af konkursen förfallit, eller har konkurs följt på ansökning,
som gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandlings
upphörande varit införd i allmänna tidningarna, skall tid, som
enligt 29—33 §§ är att räkna tillbaka från konkursansökningens ingifvande,
i stället räknas tillbaka från det beslutet om inledande af ackordsförhandling
meddelades. Har gäldenären under tiden från meddelandet af
sagda beslut till dess beslutet om egendomsafträde meddelades bortgifvit
egendom eller betalt eller lämnat pant för gäld eller eljest ingått
aftal till skada för borgenärerna, eller har under denna tid egendom

blifyit för någon borgenärs fordran i mät tagen och borgenären genom
utmätningen erhållit betalning, gånge det aftal eller den betalning eller
pantsättning åter, om konkursboet därå talar.

35 §.

Har gäldenären erlagt betalning för växel, vare den, som mottagit
betalningen, icke på grund af hvad i 32 eller 34 § stadgas om återgång
af betalning skyldig återbära hvad han mottagit, där han efter
växellag ej kunnat vägra att mottaga betalningen utan att förlora växelrätt
mot någon växelgäldenär. Hvad gäldenären erlagt vare dock den,
som vid återgångstalan för bristande betalning skolat efter växellag i
sista hand ansvara för växelns betalning, eller, om växeln tillkommit
för annans räkning, denne pliktig att till konkursboet återbära, såframt
han utlämnat eller låtit utlämna växeln under sådana omständigheter,
att därest betalning för växeln då till honom af gäldenären erlagts
betalningen skolat jämlikt 32 eller 34 § på talan af konkursboet
återgå.

Hvad ofvan i denna paragraf är stadgadt i fråga om växel skall
äga motsvarande tillämpning å check.

36 §.

Finnes egendom, som skall återställas, ej i behåll, vare konkursboet
berättigadt till ersättning efter egendomens värde; dock vare, där
gåfva återgår i fall, då stadgandena i 28 eller 29 § eller 34 § andra
punkten icke äro tillämpliga, gåfvotagaren ej ersättningsskyldig i vidare
mån än han af gåfvan haft vinst.

37 §.

Har den, med hvilken gäldenären ingått aftal, lähmat vederlag för
egendom, som han erhållit genom aftalet, äge han, där konkursboet
återvinner egendomen, af boet återfå hvad han utgifvit eller dess värde.
Hvad sålunda är stadgadt gälle dock ej, där vederlaget icke kommit
boet till godo samt den, med hvilken aftalet ingicks, hade kännedom
om att gäldenärens afsikt var att undanhålla borgenärerna vederlaget.

Återgår gåfva i fall, då stadgande^ i 28 eller 29 § eller 34 §
andra punkten icke äro tillämpliga, gälde konkursboet all å egendomen
gjord nödig och nyttig kostnad. Återvinnes eljest egendom, vare konkursboet
ej pliktigt att ersätta annan än nödig kostnad.

Då betalning återgår, äge borgenären göra sin fordran gällande i
konkursen.

38 §.

Har egendom, hvartill konkursbo enligt hvad ofvan är stadgadt
har återvinningsrätt, öfverlåtits till annan, äge konkursboet jämväl mot
honom den rätt, där han ej var i god tro, då han åtkom egendomen.

39 §.

Den återvinningsrätt, som enligt hvad ofvan är stadgadt tillkommer
konkursbo, må göras gällande ej mindre af förvaltaren än äfven af
borgenär, som bevakat fordran i konkursen; dock att borgenär, som vill
anställa återvinningstalan, skall, innan målet förekommer vid domstol,
därom underrätta förvaltaren vid påföljd att hans talan eljest ej upptages
till pröfning.

Återvinningstalan enligt 29—35 §§ skall anhängiggöras genom
stämning inom sex månader från första borgenärssammanträdet; har å fast
egendom, som gäldenären afhändt sig, lagfart ej blifvit sökt före nämnda
sammanträde, skall klandertiden räknas från den dag lagfarten söktes.

År talan anställd af borgenär, svare han själf för rättegångskostnaden;
dock vare han berättigad att af boet erhålla ersättning
för sagda kostnad, i den mån den täckes af hvad genom rättegången
kommit boet till godo.

40 §.

Vill den, mot hvilken talan enligt 39 § är anställd, i följd däraf
bevaka fordran i konkursen, och är den talan ej så tidigt väckt, att
han kunnat bevaka fordringen inom den för bevakning af fordringar
utsatta tid, vare han berättigad att på hvad han till konkursboet
skall återbära afräkna så mycket, som på fordringen bort belöpa, om
den blifvit bevakad inom sagda tid.

3 KAP.

Om afträda egendoms förvaltning.

41 §.

Gäldenär till konkurs afträdda bo skall omhänderhafvas af en
eller flere förvaltare, som utses i den ordning nedan stadgas. Ej inå
mer än en förvaltare utses, utan så är att boet är af den omfattning
och beskaffenhet, att förvaltningen icke lämpligen kan åt en anförtros.

42 §.

Vid utseende af konkursförvaltare iakttage konkursdomaren, att
den eller de, åt hvilka förvaltningen anförtros, böra äga sådan insikt
och erfarenhet, som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet
erfordras för förvaltningens behöriga handhafvande.

Konkursförvaltare må ej den vara,

som står under förmynderskap,

som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke, på sätt lag
förmår, gitter visa, att han är fri från deras kraf,

som är förlustig medborgerligt förtroende eller ock är under
framtiden ställd eller af allmän åklagare tilltalad för brott, som kan
medföra dylik påföljd, eller

som blifvit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att föra
annans talan inför rätta.

Rättens ordförande eller, i stad, annan ledamot af rätten må ej
vara konkursförvaltare; ej heller må på landet någon, som biträder
domaren i hans ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid
rätten, vara konkursförvaltare.

43 §.

Då konkurs uppstått, skall konkursdomaren utan dröjsmål utse en

förvaltare.

44 §.

Vid första borgenärssammanträdet bestämma konknrsdomaren, efter
närvarande borgenärers börande, huruvida mer än en förvaltare skall
finnas.

Därefter skall konkursdomaren, om borgenär det begär, inhämta,
huruvida borgenärerna önska, att den enligt 43 § utsedde förvaltaren
skall ersättas af annan. Förena sig samtliga närvarande röstberättigade
borgenärer om att föreslå viss annan person till förvaltare, eller göra
det borgenärer till ett antal ej understigande tre fjärdedelar af samtliga
närvarande röstberättigade borgenärer och uppgå deras fordringar till
minst tre fjärdedelar af sammanlagda beloppet af nyssnämnda borgenärers
fordringar, varde den föreslagne af konkursdomaren förordnad
till förvaltare, utan så är att de närvarande borgenärerna äro få och
äga ringa fordringar eller ock den föreslagne jämlikt 42 § andra eller
tredje stycket icke är behörig att vara förvaltare eller konkursdomaren
eljest finner förvaltningen icke lämpligen kunna åt honom anförtros.
Varder ej någon föreslagen till förvaltare, eller är borgenärernas förslag
enligt hvad nyss är sagdt icke för konkursdomareu bindande, ankomme
på konkursdomaren, huruvida den förut utsedde förvaltaren skall bibehållas
vid befattningen eller annan utses i hans ställe; och meddele
konkursdomaren vid sammanträdet beslut i frågan.

Har konkursdomaren bestämt, att mer än en förvaltare skall finnas,
lämne han närvarande borgenärer tillfälle att föreslå förvaltare till det
antal, som ytterligare är att utse. Afgifva borgenärerna med den röstöfvervikt,
som i andra stycket sägs, förslag å förvaltare, skall i fråga
om förslagets bindande verkan för konkursdomaren hvad i andra stycket
är i enahanda afseende stadgadt äga motsvarande tillämpning; och skall,
där ej förslag, som är för konkursdomaren bindande, afgifves, på honom
ankomma att vid sammanträdet utse förvaltare.

45 §.

Sedan vid första borgenärssammanträdet uppkomna frågor om
utseende af förvaltare blifvit afgjorda, skola borgenärerna vid sammanträdet
välja god man att hafva tillsyn öfver förvaltningen och i öfrigt
utöfva den befogenhet, som enligt denna lag tillkommer honom.

Vilja borgenärerna välja mer än en god man, och finner konkursdomaren,
att på grund af boets omfattning och beskaffenhet mer än en
god man oundgängligen erfordras, skola borgenärerna välja tre gode män.

Kommer ej någon röstberättigad borgenär tillstädes vid sammanträdet,
åligge utseendet af god man konkursdomaren.

Jämte god man skall utses suppleant.

46 §.

Hvad i 42 § andra och tredje styckena är stadgadt beträffande
konkursförvaltare galle ock i fråga om god man.

47 §.

Finner konkursdomaren efter första borgenärssammanträdet erforderligt,
att antalet förvaltare ökas, skall det antal förvaltare, som ytterligare
erfordras, utses vid borgenärssammanträde inför konkursdomaren; och
skall därvid hvad i 44 § tredje stycket är stadgadt äga motsvarande
tillämpning.

Förvaltare eller god man så ock borgenär äge hos konkursdomaren
göra framställning om ökning af antalet förvaltare.

48 §.

Afgår förvaltare efter första borgenärssammanträdet, åligge konkursdomaren
att efter gode mannens hörande utse annan till förvaltare. Hvad
sålunda är stadgadt gälle dock ej, där flere förvaltare äro och någon
af dem afgår samt konkursdomaren efter gode mannens hörande finner
det ej vara nödigt att utse annan i den afgångnes ställe.

År förvaltare utsedd efter ty ofvan i denna paragraf är sagd!,
läte konkursdomaren ofördröjligen, där det kan ske, en gång i tidning
inom orten kungöra, hvem han sålunda utsett. Borgenärerna skola,
där någon af dem inom fjorton dagar från kungörandet det yrkar, sättas
i tillfälle att vid sammanträde inför konkursdomaren föreslå annan till
förvaltare; och skall i afseende härå hvad i 44 § andra stycket är stadgadt
äga motsvarande tillämpning.

49 §.

Har förvaltare laga förfall, eller är han efter ty i 81 § tredje stycket
stadgas försatt ur tjänstgöring, äge konkursdomaren utse annan att
under tiden fullgöra hans åligganden.

50 §.

För förvaltare skall förordnande utfärdas af konkursdomaren.

51 §.

År vid första borgenärssaramanträdet allenast en god man utsedd,
skola, där denne eller någon borgenär gör framställning om utseende af
flere gode män samt konkursdomaren finner sådan ökning oundgängligen
erforderlig, borgenärerna kallas till sammanträde inför konkursdomaren
för att besluta i frågan; och må borgenärerna vid sammanträdet välja
ytterligare två gode män.

Hvad i 45 § tredje stycket är stadgadt skall i fall, som afses i
denna paragraf, äga motsvarande tillämpning.

52 §.

Afgår god man och finnes ej suppleant, skola borgenärerna kallas
till sammanträde inför konkursdomaren för att välja god man i den
afgångnes ställe.

Hvad i 45 § tredje stycket är stadgadt skall i fall, som afses i
denna paragraf, äga motsvarande tillämpning.

53 §.

Åro flere förvaltare, skola de efter samråd med gode mannen
sig emellan välja en att i fall, som afses i denna lag, mottaga meddelanden
eller handlingar, som skola tillställas förvaltaren, äfvensom
förvara handlingar, som böra hållas tillgängliga. Om val, som nu
sagts, skall konkurs dom aren underrättas.

Vilja flere förvaltare sig emellan dela förvaltningen, bestämme
konkursdomaren efter gode mannens hörande, om och i hvad mån det
må ske.

Hafva de förvaltningen odelad, må de ej annorlunda än samfälldt
afhända boet någon rättighet eller vidtaga åtgärd, som kan för
boet medföra någon förpliktelse.

54 §.

Åro tre gode män utsedda, skola de inom sig välja ordförande.
Om sådant val skall konkursdomaren underrättas.

Såsom gode männens beslut gälle den mening, hvarom flertalet
förenar sig. Kan beslut på sådant sätt ej åstadkommas, gälle ordförandens
mening.

Ordföranden skall förvara de handlingar, som enligt denna lag böra
vara att tillgå hos gode mannen.

55 §.

Förvaltare åligge att med iakttagande af de i denna lag meddelade
bestämmelser besörja de ärenden, som röra borgenärernas gemensamma
rätt och bästa, samt vidtaga alla åtgärder, som främja en förmånlig
och snabb utredning af boet.

56 §.

Den enligt 43 § utsedde förvaltaren skall så snart ske kan omhändertaga
gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar, som
röra boet, samt förrätta uppteckning af tillgångar och skulder i boet
med uppgift å borgenärernas namn och hemvist så ock å nämnda böcker
och handlingar; där så befinnes nödigt, må förvaltaren för boupptecknings
förrättningen anlita sakkunnigt biträde. Har sådan uppteckning
förut ingifvits af gäldenären, bör den, såvidt det lämpligen kan ske,
läggas till grund för den bouppteckning, som upprättas af förvaltaren.
I bouppteckningen skola tillgångarna upptagas till de värden, som de
efter noggrann uppskattning pröfvas äga. Vid bouppteckningsförrättningen
skall gäldenären vara tillstädes och under edsförpliktelse redligen
uppgifva boet.

Ett exemplar af bouppteckningen skall tillställas konkursdomaren
inom en vecka från det beslutet om egendomsafträde meddelades. Möter
i något fall hinder härför, åligge förvaltaren att inom nämnda tid tillställa
konkursdomaren uppgift å borgenärerna och deras hemvist samt
att därefter så snart ske kan inkomma med bouppteckningen.

57 §.

Sedan god man blifvit utsedd, skall förvaltaren under hans
inseende så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd
så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvidt de kunnat
utrönas. I berättelsen skall upptagas en öfversikt öfver tillgångar och
gäld af olika slag äfvensom särskildt anmärkas, huruvida skälig anledning
förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt
förhållande mot sina borgenärer. Har gäldenären idkat sådan handel eller
rörelse, hvaröfver han enligt hvad särskildt är stadgadt varit pliktig att
föra handelsböcker, varde i berättelsen tillika anmärkt, hvilka böcker
han hållit, och huru de blifvit förda; och skall i sådant fall vid berättelsen
fogas den af gäldenären senast uppgjorda balansräkning. Berättelsen
skall underskrifvas af förvaltaren och gode mannen.

Afskrift af berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid
fogad, skall af förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren
äfvensom hållas tillgänglig för borgenärer, som vilja taga del af densamma;
och äge hvarje borgenär, som det begär, att mot ersättning
för kostnaden få afskrift af berättelsen sig tillsänd.

58 §.

År konkursen icke afslutad vid utgången af näst efter första
borgenärssammanträdet infallande juni eller december månad, skall förvaltaren
inom fjorton dagar därefter till gode mannen aflämna berättelse,
hvari alla de åtgärder noggrant angifvas, som vidtagits för förvaltningens
bringande till slut; åliggande förvaltaren att sedermera under
konkursens fortgång för hvarje halfår inom fjorton dagar från utgången
däraf afgifva sådan berättelse. Har, då berättelse afgifves, mer än ett
år förflutit från det beslutet om egendomsafträde meddelades, skall
berättelsen tillika innehålla fullständig upplysning om orsakerna till att
konkursen icke afslutats.

Berättelsen skall granskas af gode mannen och inom två veckor
från mottagandet ingifvas till konkursdomaren jämte de anmärkningar,
till hvilka gode mannen må hafva funnit fog.

59 §.

Förvaltaren skall föra bok, hvari boets inkomster och utgifter i
penningar dag efter dag antecknas.

Hvad sålunda är stadgadt må ej lända till inskränkning i den bokföringsskyldighet,
som särskildt kan vara föreskrifven.

60 §.

Penningar, som inflyta under förvaltningen af konkursbo, skola, i
den mån de icke äro erforderliga till bestridande af löpande utgifter,
af förvaltaren emot ränta insättas i bankinrättning å konkursboets räkning
inom en vecka från det de influtit. Sedan god man blifvit utsedd,
må ej mera innehållas till bestridande af löpande utgifter än af gode
mannen medgifves, ej heller insättning ske i annan bankinrättning än
som af honom godkännes.

Försummar förvaltaren att inom ofvan föreskrifna tid insätta influtna
medel, vare han skyldig att å belopp, som obehörigen innehållits,
erlägga ränta efter åtta för hundra om året.

Inom en vecka från utgången af den kalendermånad, under hvilken
god man blifvit utsedd, aflämne förvaltaren till honom räkning öfver boets
inkomster och utgifter i penningar under tiden från egendomsafträdet
till samma månads utgång. För hvarje följande kalendermånad skall
inom en vecka från månadens utgång sådan räkning af förvaltaren
aflämnas till gode mannen. Har insättning af penningar ägt rum, skall
vid räkning fogas bevis om insättningen. Räkningarna skola af gode
mannen hållas tillgängliga för borgenärerna och gäldenären.

Skola medel innestå i bank efter det konkursen afslutats, skall
förvaltaren underrätta konkursdomaren, i hvilken bank medlen innestå.

• 61 §.

Gode mannen skall, så snart han blifvit utsedd, göra sig noga underrättad
om boets tillstånd och granska bouppteckningen. När helst
gode mannen finner det lämpligt, äge han verkställa inventering af
boets kassa och öfriga tillgångar äfvensom fordra redovisning af förvaltaren;
skolande redovisning infordras minst en gång hvarje halfår.

God man skall hafva tillgång till böcker och andra handlingar,
som röra boet; äge ock af förvaltaren på begäran erhålla upplysningar
om boet och dess förvaltning.

Af redovisningshandlingar, som förvaltaren ingifvit till gode mannen,
äge borgenär så ock gäldenären på begäran taga del.

62 §.

Förvaltare och god man vare skyldiga att meddela upplysningar
om boet och dess förvaltning ej mindre då konkursdomaren det begär
än äfven på begäran af borgenär eller gäldenären.

63 §.

Har gäldenär idkat rörelse, äge förvaltaren efter gäldenärens
hörande låta den rörelse, där sådant enligt lag kan ske, fortsättas för
konkursboets räkning i den män det är nödvändigt till förekommande
af synnerlig förlust för boet.

Anser förvaltaren, att rörelsen bör fortsättas efter första borgenärssammanträdet,
vare lian dock skyldig att så snart ske kan och, där
rörelsen varit nedlagd, innan den ånyo öppnas begära yttrande i ärendet
af gode mannen. Kunna förvaltaren och gode mannen ej enas, eller
göres, där rörelsen blifvit med gode mannens samtycke fortsatt, af

någon borgenär eller gäldenären framställning hos förvaltaren om nedläggande
af rörelsen, skola borgenärerna kallas till sammanträde för att
besluta i ärendet. Ej må mot någon borgenärs eller gäldenärens vid
sammanträdet gjorda bestridande rörelsen fortsättas längre tid än ett år
från första borgenärssammanträdet.

64 §.

Före första borgenärssammanträdet må ej försäljning af egendom
i boet äga ram iitöfver hvad af bestämmelserna i 23, 24, 63 och
74 §§ kan föranledas.

Hvad sålunda stadgats äge dock ej tillämpning beträffande lös
egendom, som är utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller
hastigt fallande i värde eller erfordrar allt för kostsam vård. Saknas
medel till bestridande af utgifter för boet, må ock under tid, som afses
i första stycket, försäljning af annan lös egendom äga rum, dock
ej utöfver hvad för ändamålet pröfvas nödigt; och bör, om gäldenären
därtill anvisar viss egendom, den egendom i främsta rummet uttagas,
såvidt det lämpligen kan ske.

65 §.

Efter första borgenärssammanträdet skall boets egendom säljas så
snart ske kan, där ej bestämmelserna i 63 § om fortsättande af
gäldenärens rörelse eller i 66 — 68 §§ om uppskof med försäljningen
föranleda annat.

66 §.

Har gäldenär i hofrätten anfört besvär öfver beslut, hvarigenom
han försatts i konkurs, må ej mot hans bestridande försäljning af egendom
i boet äga rum förrän hofrätten utlåtit sig i anledning af besvären.

67 §.

Väckes af förvaltaren eller gode mannen fråga om uppskof
med försäljning af boets egendom, eller göres af borgenär eller gäldenären
framställning därom hos förvaltaren, äge förvaltaren och gode mannen
besluta, att med försäljningen skall anstå viss tid, dock ej utöfver sex
månader från första borgenärssammanträdet. Kunna förvaltaren och

gode mannen ej enas, eller är någon borgenär eller gäldenären missnöjd med
deras beslut, eller har längre uppskof än nyss sagts påyrkats, skola
borgenärerna kallas till sammanträde för att besluta i ärendet. Ej må
dock mot någon borgenärs eller gäldenärens vid sammanträdet gjorda
bestridande uppskof bestämmas till längre tid än ett år från första
borgenärssamm anträd et.

Om anstånd med försäljning af egendom i makars bo eller dödsbo,
som afträdts till konkurs, är särskildt stadgadt.

68 §.

Har gäldenären å första borgenärssammanträdet eller därförinnan
ingifvit förslag om ackord, må egendomen i boet ej säljas innan afgjordt
är, huruvida ackord kommer till stånd.

Ingifves ackordsförslag efter första borgenärssammanträdet, vare
det ej hinder för försäljning af boets egendom; där förvaltaren och
gode mannen i de yttranden öfver förslaget, som jämlikt 155 § skola af
dem afgifvas, tillstyrka dess antagande, må dock ej, efter det nämnda
yttranden afgifvits, försäljning verkställas så länge ackordsfrågan ej är
afgjord. Varder förslaget ej sålunda tillstyrkt, men antages det af borgenärerna
eller varder det eljest jämlikt 164 § hänskjutet till rättens
pröfning, skall med försäljningen anstå i afbidan på ackordsfrågans
afgörande; och må i fall, då pröfningen af förslaget jämlikt 159 § uppskjutes,
de borgenärer, som hafva rösträtt i ackordsfrågor, kunna med
den röstöfvervikt, som i sistnämnda paragraf sägs, besluta anstånd med
försäljningen i afbidan på borgenärernas pröfning af förslaget.

Hvad ofvan i denna paragraf är stadgadt om anstånd med försäljning
af boets egendom äge ej tillämpning, där borgenärerna jämlikt
160 § besluta, att ackordsförslag skall vara hvilande. Ej må i sådant fall
anstånd äga rum, med mindre det med den röstöfvervikt, som i 159 §
sägs, bestämmes af de borgenärer, som hafva rösträtt i ackordsfrågor.

69 §.

Hvad i 66—68 §§ är stadgadt om uppskof med försäljning af
egendom i boet utgöre ej hinder för sådan försäljning, som enligt 64 §
må äga rum jämväl före första borgenärssammanträdet.

Påyrkar inteckningshafvare eller annan borgenär, som för sin
fordran har förmånsrätt i viss egendom, att den egendom, hvari förmånsrätten
gäller, skall säljas genom förvaltarens försorg, och har hans rätt till be -

tidning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnats obestridd
eller fastställts genom dom, som äger laga kraft, då skall ock, utan
hinder däraf att uppskof med försäljningen beslutits eller att därmed
enligt hvad ofvan är stadgadt eljest skall anstå, försäljning af den egendom
äga rum, såframt ej förvaltaren och gode mannen Unna uppenbart,
att förlust därigenom skulle uppstå för konkursboet.

Har gäldenären bjudit ackord, må ej på grund däraf anstånd med
försäljningen äga rum, såframt gäldenären samtycker till försäljningen.

70 §.

Innan förvaltaren efter första borgenärssammanträdet vidtager åtgärd
för försäljning af egendom i boet, vare han skyldig inhämta gode
mannens yttrande i fråga om försäljningen, utan så är att försäljning
erfordras af anledning, som afses i 64 § andra stycket, samt uppskof
för gode mannens hörande icke lämpligen kan äga rum.

71 §•

Sedan gode mannen afgifvit yttrande i fråga om försäljning af fast
egendom i boet, äge förvaltaren hos vederbörande myndighet äska försäljning
af samma egendom i den ordning utsökningslagen bestämmer.
Egendomen må jämväl säljas i annan ordning, såframt förvaltaren finner
det för boet fördelaktigare och gode mannen är därom med honom ense;
motsätter sig gode mannen sådan försäljning, begäre förvaltaren borgenärernas
samtycke därtill. Ej må dock egendomen säljas annorledes än
utmätningsvis, med mindre egendomens afkastning och köpeskilling, efter
afdrag för förvaltningsarfvode och annan utgift, för hvilken egendomen
svarar, lämna tillgång till fulla gäldandet af fordran, som äger särskild
förmånsrätt i egendomen eller skall därur utgå med förmånsrätt enligt
17 kap. 4 § handelsbalken, eller ock, där sådan fordran ej kan till fullo
gäldas, innehafvaren af fordringen likväl samtycker till försäljningen
samt, om fordringen är intecknad och egendomen inköpts af annan, för
dödande af inteckningen aflämnar inteckningshandlingen till den, som
utses af honom och köparen. Ej heller må i något fall försäljning af
fast egendom ske annorledes än å auktion, med mindre gäldenären
samtycker därtill.

72 §.

Då lös egendom genom förvaltarens försorg säljes före första borgenärssammanträdet
eller ock utan gode mannens hörande efter nämnda

sammanträde i fall då jämlikt 70 § gode mannens körande ej erfordras,
äge förvaltaren låta försäljningen försiggå antingen genom auktion
eller under hand, efter som han anser för boet fördelaktigast. Sker försäljning
under hand, varde egendomen förut värderad af sakkunnig person.

Vill förvaltaren eljest låta försäljning af lös egendom, som icke
sker genom fortsättande af gäldenärens rörelse, äga rum annorledes än
å auktion, begäre samtycke därtill af gode mannen eller, om han
vägrar, af borgenärerna.

Lös egendom, hvari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt,
må ej i något fall utan hans samtycke säljas annorledes än å
auktion, såframt hans rätt är af försäljningen beroende.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, äge förvaltaren, där
fartyget finnes å ort inom riket, hos vederbörande utmätningsman äska
försäljning i den ordning, som om dylik egendom, den där blifvit utmätt,
särskildt är stadgad. År fartyg, som skall säljas, intecknadt för gäld,
må det ej säljas annorledes än utmätningsvis, med mindre inteckningshafvare,
hvilkens fordran ej kan till fullo gäldas, likväl samtycker till försäljningen
samt, om fartyget inköpts af annan, för inteckningens dödande
aflämnar inteckningshandlingen till den, som utses af honom och köparen.

73 §.

Lämnas af gode mannen eller borgenärerna samtycke till försäljning
under hand af fast eller lös egendom i fall då ej visst anbud
föreligger och varder antaget, skola föreskrifter tillika meddelas till förekommande
af försäljning till underpris, såsom om infordrande af anbud,
om ett lägsta försäljningspris, om värdering af egendomen genom sakkunnig
person eller dylikt.

74 §.

Har borgenär lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt
i handom, äge han besörja, att egendomen varder såld å auktion, såframt
ej förvaltaren vill lösa densamma för konkursboets räkning; åliggande
det borgenären att minst en vecka innan han vidtager åtgärd för egendomens
försäljning hembjuda den åt förvaltaren till inlösen. Utgöres
egendomen af fartyg eller gods i fartyg, skall försäljningen ske i den
ordning, som om dylik egendom, den där blifvit utmätt, särskildt är
stadgad. Skall egendomen säljas annorledes än utmätningsvis, må försäljningen
ej ske å annan ort än där egendomen finnes, med mindre förvaltaren
samtycker därtill; och läte borgenären förvaltaren minsttreveckor

förut veta, niir och hvar försäljningen skall ske, samt vise för honom
reda för hvad som influtit.

Vill ej borgenären föranstalta om försäljningen, äge förvaltaren
därom besörja.

75 §.

Skall konkursbos egendom säljas å auktion genom förvaltarens
försorg, läte han kungöra auktionen på sätt och inom tid, som i utsökningslagen
stadgas för kungörande af auktion å egendom af det slag,
hvarom fråga är; dock vare kungörelsens införande i allmänna tidningarna
eller länskungörelserna icke i något fall erforderligt.

Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande
auktion, som enligt 74 § besörjes af borgenär.

76 §.

Då förvaltaren utsatt auktion å egendom, som är intecknad eller
däri särskild förmånsrätt eljest äger rum, bör han i god tid före auktionen
till de borgenärer, som hafva sådan förmånsrätt i egendomen och hvilkas
adress är känd, med posten öfversända särskild underrättelse om tid och
ställe för auktionen.

77 §.

Finner förvaltaren det i 75 § föreskrifna kungörelsesätt icke vara
egnadt att bereda kungörelsen nödig offentlighet, ankomme på honom
att vidtaga de ytterligare åtgärder, som må anses erforderliga. Skulle
han i något fall anse tillfyllest, att auktionen kungöres i mindre utsträckning
än i nämnda paragraf stadgas, begäre därtill samtycke af gode
mannen. Inskränkning i fråga om kungörande af auktion å lös egendom,
hvari borgenär bär panträtt eller annan särskild förmånsrätt, som
i 17 kap. handelsbalken sägs, må dock icke äga rum, med mindre den
borgenär samtycker därtill; ej heller må utan gäldenärens medgifvande
sådan inskränkning ske beträffande kungörande af auktion å fast
egendom.

78 §.

Förvaltaren vare pliktig att så snart ske kan vidtaga nödiga åtgärder
för indrifning af utestående fordringar. Kan det i något fall

ej ske utan rättegång eller lagsökning, galle hvad i 80 § finnes stadgadt.
Varder ej rättegång eller lagsökning anställd, och kommer ej
heller förlikning till stånd på sätt nedan sägs, må fordringen föryttras
såsom annan lös egendom.

79 §.

Har förlikningsanbud angående osäker eller tvistig tillgång blifvit
gjordt, och finner förvaltaren fördelaktigt för konkursboet, att det anbud
antages, begära _ samtycke därtill, då fråga är om fast egendom af borgenärerna,
men eljest af gode mannen; äro förvaltaren och gode mannen
ej ense, äge förvaltaren hänskjuta frågan till borgenärerna. Ej må
dock förlikning afslutas innan gäldenären fått tillfälle att yttra sig däröfver.
Vägrar han sitt samtycke till förlikning, som angår fast egendom,
vare frågan därom förfallen. Motsätter han sig förlikning angående annan
egendom, vare det ej hinder för förlikningen; dock äge han själf utföra
tvisten, där han ställer säkerhet för hvad i förlikning bjudes.

80 §.

Rättegång eller lagsökning må ej utan gode mannens samtycke
anställas af förvaltaren, utan så är att uppskof för inhämtande af gode
mannens mening icke kan äga rum. Har förvaltaren anhängiggjort talan
utan att gode mannens mening varit inhämtad, åligge förvaltaren att så
snart ske kan underrätta gode mannen om målet, och skall, där ej detta
redan är afgjordt, dess fortsättande ankomma på hans medgifvande.

Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om fortsättande för konkursboets räkning af mål, som anhängiggjorts
innan beslutet om egendomsafträde meddelades.

Underlåter förvaltaren att iakttaga hvad ofvan är föreskrifvet, vare
det utan verkan å målet, men svare förvaltaren för kostnad och skada,
som må uppkomma för konkursboet och ej täckes af hvad i målet tillvinnes
boet.

81 §.

Visar förvaltare eller god man motvilja, oskicklighet eller försummelse
vid fullgörandet af sitt uppdrag, må borgenär eller gäldenären
eller, där fråga är om förvaltare, jämväl gode mannen hos konkursdomaren
göra anmälan om förhållandet.

Göres sådan anmälan, eller finner konkursdomaren eljest anledning

till anmärkning mot förvaltare eller god man, äge konknrsdomaren efter
omständigheterna tillhålla honom att fullgöra sina åligganden eller skilja
honom från befattningen.

Ej må dock förvaltare efter första borgenärssammanträdet eller
god man skiljas från sin befattning förrän borgenärerna vid sammanträde
inför konkursdomaren lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet;
skolande ock innan förvaltare må entledigas yttrande inhämtas från
gode mannen, där sådan är utsedd. Konkursdomaren må likväl, om
han finner skäl därtill, försätta förvaltare ur tjänstgöring i afbidan på
borgenärernas yttrande öfver frågan om entledigande.

82 §.

Finnes i boet egendom, hvari särskild förmånsrätt äger rum, skall,
såvidt det inverkar på de borgenärers rätt, som icke i den egendom
hafva sådan förmånsrätt, af egendomens afkastning och köpeskilling gäldas
kostnaden för egendomens vård och försäljning äfvensom det arfvode
till förvaltare och god man, som belöper för egendomen.

Till förfång för dem, som hafva särskild förmånsrätt i boet tillhörig
egendom, må ej af egendomens afkastning och köpeskilling gäldas
annan konkurskostnad än ofvan sagts.

83 §.

Arfvode till förvaltare och till god man bestämmes af rätten; äro
flere förvaltare eller gode män, skall för en hvar bestämmas särskildt
arfvode.

Arfvode till förvaltare skall sättas till belopp, som med afseende
å det arbete uppdraget kräft, den omsorg och skicklighet, hvarmed
arbetet utförts, samt boets omfattning må anses utgöra skälig ersättningför
uppdraget.

Arfvode till god man skall utgå med belopp, som utgör skälig
ersättning för det arbete och den tidsspillan uppdraget medfört.

Ej må arfvode efter tid räknas.

84 §.

Arfvode till förvaltare så ock arfvode till god man skall bestämmas
till visst belopp i ett för allt, utan så är att jämlikt 82 § må anses erforderligt,
att för egendom, som afses i sagda paragraf, beräknas sär -

skridt arfvode. Sådant särskildt arfvode må kunna bestämmas innan
arfvode i öfrigt bestämmes.

Vid bestämmande af särskildt arfvode, som ofvan sägs, skall hvad
i 83 § stadgas om de grunder, efter hvilka arfvode skall beräknas, äga
motsvarande tillämpning.

85 §.

Arfvode till förvaltare och till god man bestämmes efter därom
hos konkursdomaren gjord framställning från den till arfvode berättigade;
och bör, där det lämpligen kan ske, arfvode på en gång bestämmas
för samtliga därtill berättigade. Vid sådan framställning skall fogas
redogörelse för det arbete uppdraget medfört. Har förvaltare för särskilda
förvaltningsåtgärder, såsom förrättande af bouppteckning, utförande
af rättegång, hållande af auktion eller dylikt, anlitat annan, och
har godtgörelse därför tillgodoförts denne, eller har förvaltare eller god
man tillgodoförts ersättning för utgifter, skall sådant angifvas i redogörelsen.

Afser framställning, som i första stycket sägs, bestämmande af
särskildt arfvode för viss egendom, eller kan i anledning af framställningen
fråga om bestämmande af dylikt arfvode uppkomma, åligge förvaltaren
att tillhandahålla konkursdomaren förteckning öfver kända
rättsägare, som hafva panträtt i egendomen.

86 §.

Då framställning om bestämmande af arfvode inkommit, ntsätte
konkursdomaren dag för ärendets handläggning vid rätten. Afser framställning
allenast bestämmande af särskildt arfvode för viss egendom,
äge dock konkursdomaren pröfva, huruvida skäl att företaga frågan
därom innan arfvode i öfrigt bestämmes må anses föreligga.

Sedan dag för ärendets handläggning vid rätten blifvit utsatt,
läte konkursdomaren genom kungörelse, som minst tio dagar före den
utsatta dagen införes en gång i allmänna tidningarna och, där det kan
ske, två gånger i tidning inom orten, kalla vederbörande rättsägare
att vid rätten utföra sin talan; och varde därjämte särskild underrättelse
om ärendets företagande meddelad den, för hvilken arfvode
skall bestämmas, så ock gäldenären. I fall, som omförmäles i 85 § andra
stycket, äge de, som hafva panträtt i den egendom,hvarom fråga är,

fora talan i ärendet, ändå att de ej i konkursen bevakat sin fordran;
skolande konkursdornaren i god tid till dem, om deras adress är känd,
öfversända underrättelse, som nyss sagts. År sådant fall för handen,
att frågan om arfvode ej inverkar på borgenärernas rätt, skall kungörelse,
hvarom ofvan stadgats, ej utfärdas, men varde underrättelse om
ärendets handläggning vid rätten meddelad den, för hvilken arfvode
skall bestämmas, så ock gäldenären.

Då fråga är om bestämmande af arfvode till förvaltare, skall konkursdomaren
inhämta yttrande i ärendet af gode mannen.

87 §.

Förvaltare äge ej uppbära arfvode förrän han afgifvit slutredovisning
för sin förvaltning; och må ej arfvode uppbäras af god man
förrän slutredovisning afgifvits i konkursen, utan så är att han därförinnan
afgår.

88 §.

Förvaltare svare för skada, som han uppsåtligen eller af vårdslöshet
förorsakat. Åro flere förvaltare vållande till skadan, vare de en
för alla och alla för en ansvariga för dess gäldande.

Enahanda ansvarsskyldighet åligge god man i fråga om skada,
som förorsakas af honom.

4 KAP.

Om gäldenärens skyldigheter under konkursen samt rätt till underhåll, så
ock om bouppteckningsed af annan än gäldenären.

89 §.

Gäldenär må ej från den dag, då beslut om hans försättande i konkurs
meddelades, till dess han aflagt den i 91 § föreskrifna bouppteckningsed
utan förvaltarens samtycke begifva sig från den ort, där han är bosatt.
Senare under konkursen må gäldenären ej utan förvaltarens samtycke

begifva sig längre bort än att han kan eu vecka efter kallelse personligen
infinna sig inom rättens domsaga å ort, där hans närvaro
påkallas; vare ock gäldenären skyldig att för förvaltaren uppgifva
stället, där han vistas, och, om det är utom domsagan, viss därinom
bosatt person, till hvilken kallelse å honom må lämnas.

Vägrar förvaltaren sitt samtycke i fall, som i första stycket sägs,
äge gäldenären hänskjuta frågan till konkursdomarens pröfning.

90 §.

Gäldenär vare pliktig gifva konkursdomaren, förvaltare och god
man äfvensom vid borgenärssammanträde borgenärerna de upplysningar
om boet, som de begära.

Vid borgenärssammanträde skall gäldenären vara tillstädes, såframt
han ej är hindrad afjaga förfall. Vill gäldenären, utan att sådant hinder
föreligger, från sammanträde uteblifva, tage konkursdomarens eller, om
sammanträdet skall hållas inför förvaltaren, dennes samtycke därtill;
vägrar förvaltaren sitt samtycke, äge gäldenären hänskjuta frågan till
kon kurs domarens pröfning. Uteblifver gäldenären från sammanträde, vare
hans utevaro ej hinder för handläggning af de ärenden, som där skola
förekomma.

91 §.

Gäldenär vare pliktig att inför konkursdomaren med ed fästa den
i anledning af konkursen upprättade bouppteckningens riktighet. Då
eden skall afläggas, göre gäldenären först de tillägg till bouppteckningen
eller de ändringar däri, som han må finna påkallade, och betyge därefter
med ed, att bouppteckningen (med däri af honom gjorda tillägg eller
ändringar) är riktig, så att honom veterligen icke någon tillgång eller
skuld utelämnats, ej heller någon tillgång eller skuld, som ej hör till
boet, upptagits.

92 §.

Den i 91 § föreskrifna bouppteckningsed skall afläggas vid första
borgenärssammanträdet. År gäldenären af laga förfall hindrad att då
aflägga eden, eller är till följd af särskilda omständigheter bouppteck -

ningen då ännu ej till konkursdomaren inkommen, kalle konkursdomaren,
sedan förfallet upphört eller bouppteckningen inkommit, så snart ske
kan gäldenären att infinna sig för edgångens fullgörande; och varde förvaltaren
underrättad därom.

År gäldenären häktad eller aflägset boende, må konkursdomaren
tillåta honom att fullgöra edgången inför den domstol eller konkursdomare,
som är närmast; är gäldenären sjuk, äge konkursdomaren låta
honom hemma i sin bostad aflägga eden.

93 §.

Omyndig gäldenär, som fyllt femton år, äfvensom gäldenärs hustru
eller, där hustru, som vunnit boskillnad, kommit i konkurs, mannen åligge
att aflägga sådan ed, som omförmäles i 91 §, såframt förvaltaren eller
borgenär det yrkar samt konkursdomaren ej finner sådana särskilda omständigheter
föreligga, att anledning till edgången saknas.

Gäldenärs barn äfvensom hans tjänare eller, där gäldenär är död,
hans stärbhusdelägare vare, om det kan antagas, att de äga kunskap
om boet, pliktiga att på yrkande af förvaltaren eller borgenär aflägga
ed, som nyss nämnts. Har någon haft egendom, som hör till boet,
om händer, åligge honom att uppgifva hvad han omhänderhaft och
med ed fästa uppgiften, såframt förvaltaren eller borgenär det yrkar.

Edgångsyrkande, som ofvan i denna paragraf afses, skall göras
hos konkursdomaren. Bifalles yrkandet, skall eden afläggas inför konkursdomaren
å tid och ställe, som bestämmas af honom; och kalle
konkursdomaren den, som skall aflägga eden, att för sådant ändamål
infinna sig; underrätte ock därom förvaltaren samt, där edgångsyrkandet
framställts af borgenär, denne. Bestämmelserna i 92 § andra stycket
skola i fall, hvarom här är fråga, äga motsvarande tillämpning.

94 §.

Undandrager sig gäldenären att fullgöra hvad honom enligt 56,
89, 90 eller 91 § åligger, eller öfverträder han förbud, hvarom stadgas
i 89 §, må han, efter omständigheterna, hämtas eller genom häkte
tillhållas att fullgöra sin skyldighet.

Undandrager sig annan att fullgöra hvad honom enligt 93 § blifvit
förelagdt, äge hvad i första stycket stadgas i afseende å gäldenär
motsvarande tillämpning.

Varder någon efter ty nu är stadgadt hållen i häkte, skall kostnaden
härför gäldas af allmänna medel.

95 §.

På konkursdomaren ankomme att förordna om vidtagande af åtgärd
enligt 94 §. Har någon för tredska insatts i häkte, skall konkursdomaren,
då anledning till hans kvarhållande ej längre är för handen,
genast förordna om hans lösgifvande.

96 §.

År gäldenär, såsom i 153 § utsökningslagen sägs, för öfverträdande
af reseförbud insatt i häkte, då beslut om hans försättande i konkurs
meddelas, varde därur lösgifven, sedan han aflagt bouppteckningsed.

97 §.

Gäldenär skall, där han ej annorledes kan försörja sig, af konkursboet
njuta nödigt underhåll för sig, hustru och oförsörjda barn under
två månader från den dag, då beslutet om egendomsafträde meddelades.
Kan ej inom nämnda tid bouppteckningsed afläggas af gäldenären, njute
han underhåll till dess sådant skett. Gäldenären äge ock från konkursboet
utbekomma och behålla dels nödiga gång- och sängkläder för sig,
hustru och oförsörjda barn dels ock, till ett värde af högst ett hundra
femtio kronor, nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören.

Vid bestämmande af hvad gäldenären må bestås skall tagas hänsyn
så väl till hans behof och boets ställning som ock till hans omsorg att
göra rätt för sig och beredvillighet att fullgöra de skyldigheter, som
enligt denna lag åligga honom.

98 §.

På förvaltaren och gode mannen ankomme att gemensamt afgöra
frågan om underhåll åt gäldenären; och skall beslut därom meddelas
inom en vecka från första borgenärssammanträdet. Kunna de ej enas,
varde frågan hänskjuten till rätten.

Förvaltaren skall före utgången af den tid, som i första stycket
sägs, besluta om hvad i öfrigt må enligt 97 § tillerkännas gäldenären.

Nöjes ej gäldenären med beslut, som meddelats af förvaltaren och
gode mannen eller af förvaltaren ensam, eller menar borgenär, att gäldenären
genom sådant beslut undfått mera än honom bör tillkomma, äge

den missnöjde begära skriftligt besked om beslutets innehåll och inom
tre veckor från första borgenärssammanträdet påkalla rättens pröfning
genom skrift, som må ingifvas till konkursdomaren.

Då fråga, som afses i denna paragraf, skall pröfvas af rätten,
utsätte konkursdomaren för handläggningen däraf viss dag efter utgången
af sistnämnda tid. Kungörelse därom skall minst tio dagar före den
utsatta dagen införas en gång i allmänna tidningarna äfvensom, där
det kan ske, två gånger i tidning inom orten; och varde därjämte
särskild underrättelse meddelad förvaltaren och gäldenären äfvensom,
där borgenär är klagande, denne.

99 §.

Gäldenär vare berättigad att af konkursboet erhålla hvad som erfordras
för resa och uppehälle, när han enligt hvad i denna lag stadgas
har att inställa sig hos konkursdomaren eller annorstädes, dock ej mera,
om han vistas utom rättens domsaga, än som tarfvades, om han
uppehälle sig därinom å ort, där han sist vistades.

Angående ersättning till gäldenären för inställelse vid sammanträde
i anledning af anmärkning mot efterbevakning stadgas i 111 §.

5 KAP.

Om bevakning af fordringar i konkurs.

100 §.

I konkurs må ej andra fordringar göras gällande än de, som uppkommit
innan beslutet om egendomsafträde meddelades.

Fordran må i konkurs göras gällande, ändå att den är beroende
af villkor eller ej förfallen till betalning.

101 §.

Inom den för bevakning af fordringar utsatta tid har borgenär
att hos konkursdomaren skriftligen anmäla sin fordran; gör borgenär
anspråk på förmånsrätt, skall han i bevakningsinlagan jämväl angifva
den rätt han i sådant afseende vill göra gällande. Vid inlagan foge

borgenär i hufvudskrift eller styrkt afskrift de handlingar han vill
åberopa till stöd för sin talan.

I bevakningsinlaga böra borgenärens namn, yrke och postadress
angifvas.

Bevakningsinlaga jämte därvid fogade handlingar skall ingifvas i
två exemplar.

102 §.

Sedan bevakningstiden gått till ända, öfverlämne konkursdomaren
utan dröjsmål till förvaltaren det ena exemplaret af inkomna bevakningshandlingar.

Förvaltaren har att hålla de till honom öfverlämnade bevakningshandlingarna
tillgängliga för borgenärerna och gäldenären, så ock att
skyndsamt upprätta en förteckning, utvisande för hvarje bevakad fordran
dess belopp och, om förmånsrätt yrkats, den åberopade grunden därför
samt den plats i förmånsrättsordningen, som enligt det framställda
yrkandet skulle tillkomma fordringen. Förteckningen upprättas i två
exemplar, af hvilka det ena bilägges de till förvaltaren öfverlämnade
bevakningshandlingarna samt det andra tillställes konkursdomaren för att
jämte det andra exemplaret af handlingarna vara att tillgå hos honom.

103 §.

Förvaltare åligge att granska bevakningshandlingarna samt, om
han finner anledning till jäf mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt,
till konkursdomaren inom den jämlikt 19 § utsatta tid för
framställande af anmärkningar inkomma med anmärkningsskrift; börande
därvid fogas i hufvudskrift eller styrkt afskrift de handlingar förvaltaren
vill åberopa till stöd för framställd anmärkning.

Rätt att göra anmärkning mot bevakning tillkomme jämväl borgenär,
som bevakat fordran i konkursen, så ock gäldenären; och skall i
afseende härå hvad ofvan är stadgadt om anmärkning af förvaltare äga
motsvarande tillämpning.

Anmärkningsskrift jämte därvid fogade handlingar skall ingifvas
i två exemplar.

104 §.

Göres anmärkning af någon af dem, som äro därtill berättigade,
gälle det äfven för de andra, ändå att de ej deltagit i anmärkningen.

105 §.

Borgenär, mot hvars bevakning anmärkning ej i föreskrifven ordning
framställts, njute till godo den betalnings- och förmånsrätt han
yrkat. Har yrkande om förmånsrätt lämnats utan anmärkning, må
sådant dock ej lända till förfång för dem, som enligt lag hafva
företrädesrätt till betalning ur viss egendom; och vare yrkande om förmånsrätt,
ändå att anmärkning däremot ej framställts, utan verkan, om
yrkandet ej afser någon i lag stadgad förmånsrätt.

106 §.

Efter anmärkningstidens utgång varde, där anmärkning gjorts,
det ena exemplaret af anmärkningsskriften genast af konkursdomaren
öfverlämnadt till förvaltaren; och skall förvaltaren ofördröjligen till
hvarje borgenär, mot hvars bevakning anmärkning är framställd och
hvars adress är känd, med posten öfversända afskrift af anmärkningsskriften
i hvad den rör hans bevakning, så ock meddelande om tid och
ställe för det i 107 § omförmälda borgenärssammanträde.

107 §.

De tvistefrågor, som uppkommit därigenom att anmärkningar
framställts, skola företagas till handläggning vid det borgenärssammanträde
inför konkursdomaren, som jämlikt 19 § blifvit för sådant ändamål
utsatt. Därvid äga förvaltaren, borgenärerna och gäldenären föra talan;
och böra de borgenärer, mot hvilkas bevakningar anmärkning gjorts,
ingifva skriftliga svaromål och bifoga de handlingar, som styrka
deras talan.

Förvaltaren skall vara tillstädes vid sammanträdet, såframt han ej
har laga förfall; dock vare hans utevaro ej hinder för ärendets handläggning.

På konkursdomaren ankomme att söka genom förhör med de närvarande
utreda tvistefrågorna och däri åstadkomma förlikning. Medgifva
samtliga närvarande, att anmärkning må förfalla, eller inskränka
de densamma, äge ej den, som uteblifvit, därå tala.

Finnes anmärkning, hvarom förlikning ej blifvit träffad, skall frågan
hänskjutas till rätten; och inhämte konkursdomaren, huruvida någon af
de närvarande vill där föra talan rörande den fråga. Målet skall vid
rätten förekomma i stad inom fjorton dagar från sammanträdet och

på landet så snart ske kan vid lagtima ting, såframt ej urtima ting
äskas samt, om konkursdomaren det påfordrar, säkerhet ställes för kostnaden.
Konkursdomaren meddele före sammanträdets slut underrättelse
om tiden, då målet skall förekomma vid rätten; och vare vidare kallelse
ej erforderlig.

108 §.

Tvistefrågor angående bevakade fordringar skola af rätten utan
dröjsmål företagas till pröfning och, såvidt ske kan, på en gång afgöras.
Tarfva vissa fordringar längre tid för att utredas och styrkas,
varde särskildt dömdt öfver de tvistefrågor, som kunna tidigare afgöras;
ankommer någon borgenärs anspråk på annan rätts pröfning, må det ej
vålla uppehåll, utan fastställe domstolen, där konkursen är anhängig,
hans rätt i konkursen för det belopp, som kan varda bestämdt genom
dom i den särskilda rättegången.

Vid rätten må endast de föra talan, som vid det i 107 § omförmälda
borgenärssammanträde gjort förbehåll därom, eller som rätten
eljest finner nödigt höra; uteblifver någon af dem, vare det ej hinder
för målets afgörande.

109 §.

Förlikning angående bevakad fordran, mot hvilken anmärkning
framställts, må ej ingås annorledes än i 107 § sägs, utan så är att alla,
livilkas rätt är beroende af förlikningen, samtycka därtill.

no §.

Vill borgenär efter utgången af den för bevakning af fordringar
utsatta tid anmäla fordran, må det ske i den ordning, som i 101 §
är stadgad angående bevakning.

Då efterbevakning sålunda gjorts, öfverlämne konkursdomaren
genast det ena exemplaret af bevakningshandlingarna till förvaltaren;
läte ock en gång i allmänna tidningarna och, där det kan ske, två
gånger i tidning inom orten kungöra, att efterbevakning skett, så ock
inom hvilken tid anmärkningar mot bevakningen må framställas, äfvensom
tid och ställe för sammanträde inför konkursdomaren, därest i anledning
af anmärkning sammanträde varder erforderligt. Tiden för fram -

ställande nf anmärkningar må ej understiga två eller öfverstiga fyra
veckor, räknadt från det kungörelsen infördes i allmänna tidningarna;
och skall sammanträdet inför konkursdomaren hållas inom fyra veckor
från anmärkningstidens utgång, utan så är att på landet lagtima ting
icke infaller inom nämnda tid och konkursdomaren finner, att med
sammanträdet kan till sådant ting anstå.

Om innehållet i kungörelse, som sålunda utfärdas, åligge konkursdomaren
att särskildt underrätta förvaltaren och gäldenären så ock,
där gäldenären är gift och hans hustru sökt undansättande, hustrun
eller god man, som förordnats för henne.

I öfrigt lände beträffande efterbevakning i tillämpliga delar till
efterrättelse hvad ofvan stadgats om bevakning.

Hafva flere efterbevakningar gjorts, skola de, såvidt ske kan,
handläggas gemensamt.

in §.

Ersättning, som enligt hvad särskildt är stadgadt tillkommer
konkursdomaren för inställelse vid sammanträde i anledning af anmärkning
mot efterbevakning, så ock ersättning till förvaltaren och gäldenären
för inställelse vid sammanträdet skall gäldas af borgenär, som
gjort efterbevakningen; och vare borgenären jämväl skyldig att godtgöra
kostnaden för kungörelse och annan underrättelse om efterbevakningen.
Hafva flere borgenärer gjort efterbevakning, svare de en för alla och
alla för en för kostnad, som är gemensam för efterbevakningarna.

112 §.

Talan mot dom, hvarigenom anmärkning mot bevakning ogillats,
må fullföljas ej mindre af förvaltaren än af borgenär och gäldenären.

113 §.

I tvist angående bevakad fordran må ej i högre rätt gälla andra
bevis än de, som förut varit i laga ordning företedda, där ej rätten
pröfvar, att parts begäran att få förete bevis blifvit utan skäl afslagen,
eller att tillräckligt rådrum för ändamålet icke lämnats.

År dom, hvaremot talan föres, grundad på omständighet, som ej
varit åberopad i målet, äge ock den, som söker ändring, att angående
samma omständighet förete bevis till styrkande af sin talan.

114 §.

Varder dom, hvarigenom anmärkning mot bevakning ogillats,
ändrad af högre rätt, galle det äfven för dem, som icke sökt ändring
i domen.

115 §.

Genom dom i tvist angående bevakad fordran vare allenast afgjordt,
hvilken rätt i konkursen tillkommer fordringen.

116 §.

Borgenär, som bevakat fordran i konkurs, vare på yrkande af
annan borgenär eller af gäldenären pliktig att med ed betyga, att fordringen
_ icke, honom veterligen, tillkommit af svek eller bedrägeri utan
är riktig, sådan den af honom blifvit uppgifven.

Vill borgenär aflägga sådan ed, ändå att yrkande därom ej framställts,
stånde det honom fritt.

Har borgenären angående fordringen i ett eller annat afseende
lämnat uppgifter, som han ej _ kan inbegripa under eden, må han vid
edens afläggande göra rättelse i sin bevakning.

Skall eden afläggas af förmyndare eller målsman eller eljest af
någon, som är satt att företräda borgenären, varde den därefter lämpad;
vare ock i sadant fall rätte sakägaren pliktig att själf fullgöra edgången,
där det yrkas och kan ske samt konkursdomaren ej finner sådana särskilda
omständigheter föreligga, att anledning till edgången saknas.

Dör borgenären innan eden blifvit af honom aflagd, vare den,
som träder i hans ställe, pliktig att aflägga eden; och varde eden därefter
lämpad.

117 §.

Yrkande att borgenär skall aflägga ed, som i 116 § sägs, skall

göras hos konkursdomaren i skriftlig inlaga, som ingifves i två exemplar

inom den för framställande af anmärkningar mot borgenärens bevakning
utsatta tid. Ej må sådant yrkande väckas i bevakningsinlaga eller i
anmärkningsskrift.

Konkursdomaren förelägge borgenär, mot hvilken yrkandet framställts,
att inom viss tid af högst en månad från det han erhållit del
af föreläggandet fullgöra edgången och inkomma med bevis därom.

Kan borgenären ej inom den föreskrifna tiden fullgöra hvad honom
ålagts, men visar han inom samma tid laga förfall, förelägge konkursdomaren
honom ny tid.

Den, som påyi’kat edgången, vare pliktig att tillställa borgenären
föreläggande, som i andra stycket sägs, och till konkursdomaren inkomma
med bevis därom inom viss af konkursdomaren bestämd tid af
högst en månad från utgången af den för framställande af anmärkningar
mot bevakningen bestämda tid; skolande, där delgifningen skett inom
riket, beviset därom utgöras af sådant intyg, som ill kap. 38 § rättegångsbalken
sägs. År ej veterligt, hvar borgenären uppehåller sig, och
har anvisning ej kunnat vinnas å ombud, som äger för honom mottaga
delgifning af föreläggandet och kan träffas inom riket, äge konkursdomaren
förordna, att föreläggandet må införas i allmänna tidningarna
tre gånger, minst en vecka mellan hvarje gång; och äge den, som påyrkat
edgången, att inom en månad från det förordnandet gafs styrka,
att föreläggandet blifvit sålunda kungjordt. Då föreläggande, enligt
hvad nu är sagdt, delgifves genom kungörelse i tidningarna, skall borgenären
anses hafva undfått del af detsamma den dag sista kungörandet
ägde rum.

Försummar den, som påyrkat edgången, att inom föreskrifven tid
fullgöra hvad i fjärde stycket är honom ålagdt, och visar han ej inom
samma tid, att hinder mött för delgifning, vare edgångsyrkandet förfallet;
visas sådant hinder, sätte konkursdomaren ut ny tid.

118 §.

Då edgångsföreläggande, som afses i 117 §, blifvit meddeladt, skall
konkursdomaren ofördröjligen underrätta förvaltaren därom.

Bevis, att borgenär fullgjort honom förelagd edgång, skall, så
snart det inkommit till konkursdomaren, af honom öfverlämnas till förvaltaren.
Har edgångsbevis till konkursdomaren inkommit i fall, som
afses i 116 § andra stycket, varde ock det bevis öfverlämnadt till förvaltaren.

119 §.

Borgenärsed skall afläggas inför konkursdomare eller allmän underrätt.
Vistas borgenären utom riket, stånde honom ock fritt att i landet,
där han vistas, aflägga eden hos svenska beskickningen eller inför den
domstol eller myndighet, inför hvilken enligt det landets lag sådan edgång
må fullgöras.

120 §.

Försummar borgenär att inom föreskrifven tid inkomma med bevis,
att han fullgjort honom förelagd edgång, må innan sådant bevis inkommit
hans fordran ej komma i betraktande såsom bevakad i konkursen;
dock varde, där anmärkning mot bevakningen är gjord, tvistefrågan
pröfvad i laga ordning, och gälle om utdelning för fordringen
hvad därom är i 6 kap. stadgadt.

121 §.

Borgenär, som förvärfvat sin fordran hos gäldenären innan beslutet
om egendomsafträde meddelades, äge begagna fordringen till
kvittning mot skuld, för hvilken han vid nämnda tid häftade hos gäldenären;
och vare för tillgodonjutande af sådan rätt ej nödigt, att fordringen
bevakas i konkursen. Sökes hans skuld för konkursboet ut,
åligge honom, där han vill njuta kvittningsrätt, att, om i målet så yrkas,
beediga fordringen, såsom i 116 § är stadgadt.

År fordran beroende af sådant villkor, att borgenären icke äger
utbekomma fordringsbeloppet, såvida ej viss omständighet inträffar, gälle
i fråga om rätt för borgenären till kvittning i fall, då förutsättningarna
därför i öfrigt föreligga enligt hvad i första stycket sägs, att borgenären
har att fullgöra sin förbindelse men äger återbekomma ett belopp,
motsvarande hvad han erlagt i den mån det ej öfverstiger hvad han
har att fordra, såframt han, innan kungörelse om framläggande af
förslag till slututdelning utfärdas, visar, att villkoret uppfyllts; skall
fordringen enligt hvad i 144 § andra stycket är stadgadt komma i betraktande
vid slututdelningen, varde nyssnämnda belopp afsatt för att,
därest villkoret sedermera skulle uppfyllas, till borgenären återbäras.

Den, som inom sextio dagar innan konkursansökningen gjordes
eller därefter förvärfvat fordran hos gäldenären efter aftal med annan

än denne, äge, där han vid tiden för aftalet häftade i skuld hos gäldenären
och tillika hade kännedom om att gäldenären var på obestånd
eller om konkursansökningen, ej den rätt, hvarom ofvan i denna paragraf
är stadgadt. Sådan rätt tillkomme ej heller borgenär, som under
nu nämnda tid efter det han erhållit sin fordran satt sig i skuld hos
gäldenären med kännedom om hans obestånd eller om konkursansökningen.

Har konkurs föregåtts af offentlig ackordsförhandling, som på
grund af konkursen förfallit, eller har konkurs följt på ansökning,
som gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandlings
upphörande Vant införd i allmänna tidningarna, vare borgenär
icke berättigad att till kvittning mot skuld, hvari han häftar hos gäldenären,
använda fordran, för hvilken han enligt hvad i lagen om ackordsförhandling
utan konkurs stadgas icke ägt kvittningsrätt, därest ackord
kommit till stånd.

122 §.

Fordran, som blifvit af borgenär beedigad efter ty ofvan är sagdt,
varde utan hinder däraf pröfvad af rätten, då sådan pröfning i laga
ordning påkallats.

123 §.

Den, som till säkerhet för fordran har panträtt i fast eller lös
egendom, vare för tillgodonjutande af rätt till betalning ur den egendom,
som sålunda häftar för fordringen, icke skyldig att bevaka fordringen
i konkursen.

124 §.

Har icke någon fordran bevakats inom den för bevakning af
fordringar utsatta tid, meddele konkursdomaren genast beslut om
afskrifning af konkursen.

Innan egendomen i boet återställes till gäldenären, skall förvaltaren
af densamma, såvidt den förslår, betala konkurskostnaderna och
den gäld, som boet eljest må hafva åsamkat sig.

6 KAP.

Om utdelning.

125 §.

Sedan den jämlikt 19 § utsatta tid för framställande af anmärkningar
mot bevakade fordringar gått till ända och, där anmärkning gjorts,
det i 107 § omförmälda borgenärssammanträde hållits, skall af boets
penningmedel, i den mån de ej åtgå till bestridande af konkurskostnaderna
eller till betalning af gäld, som boet eljest åsamkat sig, utdelning
till borgenärerna äga rum enligt hvad nedan närmare bestämmes.

126 §.

Utdelning skall ske när förvaltaren efter gode mannens hörande
finner det lämpligt.

Finnes tillgång till gäldande af minst tio för hundra af bevakade
fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, må dock förvaltaren ej låta
med utdelning för dessa fordringar anstå, med mindre gode mannen
samtycker därtill.

Kan utdelning till borgenärer, som hafva förmånsrätt, lämpligen
äga rum, må sådan utdelning ej uppskjutas i afbidan på utdelning till
andra borgenärer, utan så är att de borgenärer, som skulle erhålla utdelningen,
redan jämlikt 135 § lyft betalning för sina fordringar.

Sedan all konkursboets tillgängliga egendom blifvit förvandlad i
penningar, skall slututdelning ske; dock må ej kungörelse om sådan
utdelning utfärdas före utgången af tid, inom hvilken borgenär har att
ingifva bevis därom att honom förelagd edgång, som i 116 § sägs,
blifvit fullgjord.

127 §.

Skall enligt hvad i 68 § är stadgadt försäljningen af boets egendom
anstå medan ackordsförslag är beroende på pröfning, må ej utdelning
ske till andra borgenärer än dem, som äga förmånsrätt för sina
fordringar.

128 §.

Då utdelning skall ske, åligge förvaltaren att uppgöra utdelningsförslag.

Sådant förslag skall för hvarje däri upptagen borgenär angifva
beloppet af lians fordran med den ränta, hvarå utdelning må vara att
beräkna, den förmånsrätt, som må vara med fordringen förenad, samt
den utdelning, som belöper på fordringen. Har borgenär enligt 135 §
lyft betalning, varde ock det anmärkt i förslaget.

Utdelningsförslag skall vara åföljdt af redogörelse för förvaltningen
af egendom, för hvilken till utdelning afsedda medel influtit. Af redogörelsen
skall framgå, huru mycket genom försäljning eller annorledes
influtit för egendomen, samt, där ej hela detta belopp enligt förslaget
utdelas, för hvilka andra ändamål återstoden tagits i anspråk. Hafva
medel, som afses i förslaget, influtit för egendom, hvari särskild förmånsrätt
funnits, skola nu föreskrifna uppgifter lämnas särskild! för den
egendom.

129 §.

Utdelningsförslag med därtill hörande förvaltningsredogörelse skall
af förvaltaren för granskning öfverlämnas till gode mannen; och göre
förvaltaren, där anmärkning framställes af gode mannen, den ändring i
förslaget, som han finner anmärkningen böra föranleda. Förvaltaren
skall därefter hålla förslaget och förvaltningsredogörelsen tillgängliga för
dem, som önska taga del af handlingarna; läte dock därförinnan en gång
i allmänna tidningarna äfvensom, där det kan ske, två gånger i tidning
inom orten kungöra, att utdelningsförslag framlagts, så ock från och med
hvilken dag samt hvar det är att tillgå för granskning. I kungörelsen
skall ock nämnas, att den, som vill klandra förslaget, har att anmäla
sitt klander på sätt och inom tid, som stadgas i 130 §.

Det åligger förvaltaren att ofördröjligen efter utfärdandet af ofvannämnda
kungörelse dels tillställa konkursdomaren ett exemplar af utdelningsförslaget
och förvaltningsredogörelsen dels ock till gäldenären
och hvarje i förslaget upptagen borgenär, hvars adress är känd, äfvensom,
där gäldenären är gift och hans hustru sökt undanskiftande,
till hustrun eller god man, som förordnats för henne, med posten
öfversända meddelande om innehållet i kungörelsen; och varde borgenär
tillika underrättad om den utdelning, som är för honom beräknad i
förslaget.

Förvaltaren har därjämte att så snart ske kan tillställa konkursdomaren
ett exemplar af de tidningar, i hvilka kungörelsen varit införd.

Då kungörelse om slututdelning utfärdas, skall underrättelse därom
samtidigt meddelas konkursdomaren.

130 §.

Klander mot utdelningsförslag skall skriftligen anmälas hos konkursdomaren
inom trettio dagar från den dag, då förslaget enligt kungörelsen
därom först varit tillgängligt för granskning. I klanderskriften
skall angifvas, hvilken ändring i förslaget yrkas; är sådant ej iakttaget,
må klandret ej upptagas.

Varder klander upptaget, utsätte konkursdomaren dag för målets
handläggning vid rätten och läte minst tio dagar före den utsatta dagen
införa kungörelse därom en gång i allmänna tidningarna och, där det
kan ske, två gånger i tidning inom orten. Kunna parterna i målet
annorledes lämpligen kallas till rätten, må det ske.

Vid målets handläggning skall förvaltaren vara tillstädes; och varde
han genom konkursdomarens försorg särskildt kallad till rätten. Uteblifver
någon part eller förvaltaren, vare det ej hinder för målets afgörande.

De för målets pröfning nödiga handlingar skola af förvaltaren tillställas
konkursdomaren för att tillhandahållas rätten.

131 §.

Af borgenär väckt klander mot utdelningsförslag gälle ej för annan
än honom själf.

132 §.

Har borgenär bevakad fordran efter utgången af den för bevakning
af fordringar utsatta tid, skall utdelning för den fordran beräknas i
utdelningsförslag, om hvars framläggande kungörelse utfärdas sedan
bevakningsinlagan genom konkursdomarens försorg kommit förvaltaren
till hända eller borgenären hos förvaltaren visat, att bevakning skett.

Af medel, som ej äro upptagna i äldre utdelningsförslag än i första
stycket afses, varde först, såvidt de förslå, tilldeladt borgenären så
mycket som skulle hafva tillagts honom, därest han bevakat sin fordran
inom den utsatta bevakningstiden; och tage han därefter med öfriga
borgenärer del i hvad som kan återstå.

133 §.

Borgenär äge innan tid för klander mot utdelningsförslag är ute
ej annorledes än mot borgen lyfta hvad honom i förslaget tillagts; ej

heller må, om klander väckts, borgenär, hvars rätt beröres af klandret,
annorledes än mot borgen lyfta utdelning förrän klandret blifvit genom
laga kraftägande beslut afgjordt.

År fordran beroende af villkor, som i 144 § afses, eller är, där
borgenär förelagts sådan edgång, som i 116 § sägs, edgången ej fullgjord,
må utdelning för fordringen ej lyftas. Samma lag vare i fråga
om fordran, som är tvistig; dock att borgenär, hvars fordran är fastställd
genom beslut, som ej äger laga kraft, må mot borgen lyfta hvad
på fordringen belöper. Utdelning för fordran, som bevakats efter utgången
af den för bevakning af fordringar utsatta tid, må ej lyftas
under tiden för framställande af anmärkningar mot bevakningen.

Finnes borgenär, som lyft utdelning, skyldig att till konkursboet
återbära hvad han uppburit, skall han gälda ränta därå efter sex för
hundra om året från lyftningsdagen.

134 §.

Då borgenär lyfter medel, som i förslag till slututdelning tillagts
honom, vare han ock berättigad till den ränta, som å medlen upplupit från
den dag, från hvilken tiden för anställande af klander mot förslaget är att
räkna; dock vare, där utdelning beräknats för sådan villkorlig fordran,
som afses i 144 § andra stycket, borgenären ej berättigad till ränta,
som å medlen upplupit innan villkoret uppfyllts.

135 §.

Borgenär, som har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken,
vare medgifvet att innan utdelning, enligt hvad ofvan är stadgadt, äger
rum lyfta betalning för sin fordran, i den mån tillgängliga medel därtill
finnas.

Borgenär, som har förmånsrätt i viss egendom, äge rätt till lyftning,
som i första stycket sägs, af medel, som inflyta för den egendom.

Ofriga förmånsberättigade borgenärer äge ock lyfta betalning såsom
ofvan är sagdt, i den mån medel, som ej böra beräknas för lyftning
enligt bestämmelserna i första och andra styckena, lämna tillgång därtill.

Ändå att borgenär lyft betalning för sin fordran, skall han upptagas
i utdelningsförslag, då sådant upprättas enligt ofvan meddelade
bestämmelser.

136 §.

Lyftning- enligt 135 § må ej medgifvas borgenär, med mindre
ban bevakat sin fordran i konkursen och ställer borgen för att medlen
återbäras i händelse han finnes ej vara berättigad att i utdelning behålla
hvad han fått lyfta. Förvaltax-en och gode mannen må dock eftergifva
borgen, om de finna skäl därtill; och vare kronan ej skyldig att ställa
borgen.

Hvad i 133 § tredje stycket är stadgadt om skyldighet att gälda
ränta å medel, som återbäras, skall äga motsvarande tillämpning vid
återbäring af medel, som borgenär enligt 135 § fått lyfta.

137 §.

På förvaltaren ankomme att pröfva, huruvida lyftning må medgifvas
i de fall, som omförmälas i 135 §. Vägras lyftning, äge borgenären
hänskjuta frågan till konkursdomarens pröfning; och meddele denne
beslut i frågan.

138 §.

Då förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att
tillgå för granskning, anses konkursen afslutad, ändå att tvist om bevakad
fordran eller fråga om underhåll åt gäldenären eller om arfvode
till förvaltare eller till god man ännu ej är slutligen afgjord eller någon
ytterligare tillgång, i följd af rättegång eller annorledes, sedermera kan
uppkomma för konkursboet.

139 §.

Har, då tre månader förflutit från utgången af tiden för anställande
af klander mot förslag till slututdelning, borgenär, som är berättigad
att utan borgen lyfta honom i nämnda eller tidigare utdelningsförslag
tillagda medel, icke begagnat sig af sin lyftningsrätt, skall förvaltaren
till borgenären, om hans adress är känd, med posten öfversända meddelande
om det belopp, som sålunda må lyftas af borgenären.

140 §.

Varda efter konkursens afsilande medel tillgängliga för utdelning,
åligge förvaltaren att utdela dem till borgenärerna, så ock att afgifva

redovisning för förvaltningen af medlen. De i denna lag om utdelning
äfvensom om redovisning vid slututdelning gifna stadganden skola
därvid lända till efterrättelse; dock vare, där den granskning, som enligt
129 och 189 §§ skall företagas af gode mannen, icke kan äga rum, med
mindre nytt val af god man anställes, sådan granskning ej erforderlig.
Framläggas utdelningsförslag och redovisning utan att hafva undergått
nämnda granskning, skall anledningen därtill angifvas i handlingarna.

141 §.

Har, i fall då någon af flere för betalningen af en fordran ansvariga
gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs, annan af dem efter
det beslutet om egendomsafträde meddelades gjort afbetalning å
fordringen, eller har i sagda fall borgenären erhållit afbetalning genom
utdelning i konkurs, hvari annan af de ansvariga blifvit försatt, äge
ändock borgenären i förstnämnda konkurs bevaka och njuta utdelning
för samma fordringsbelopp, som han, därest afbetalningen ej skett, ägt
göra gällande i konkursen; dock må han ej uppbära mer än mot hans
fordran svarar. Erhåller borgenären genom utdelning i särskilda konkurser
sammanlagdt mer än han har att fordra, gånge öfverskottet till de konkursmassor,
från hvilka större utdelning fallit än som med hänsyn till
gäldenärernas eller löftesmännens inbördes ansvarighet bör därifrån utgå.

Huru utdelning för fordran hos handelsbolag må njutas i bolagsmans
konkurs, därom skils i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag
och enkla bolag.

142 §.

Har, i fall då någon af flere för betalningen af en fordran ansvariga
gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs, annan af dem
efter det beslutet om egendomsafträde meddelades infriat fordringen hos
borgenären, vare den, som infriat fordringen, berättigad till utdelning å
samma belopp som borgenären, därest denne ej fått betalning, ägt i
konkursen bevaka; dock må han ej uppbära mer än mot hans fordran
svarar.

143 §.

Har, i fall då någon af flere för betalningen af en fordran ansvariga
gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs, fordringen bevakats
af, förutom borgenären, någon af dem, som äro jämte konkursgäldenären

ansvariga för betalningen, skall utdelning för de bevakande gemensamt
beräknas, och tage däraf först borgenären hvad till full betalning af
hans fordran åtgår; hvad sedan återstår tillfälle den, som jämte borgenären
bevakat, i den mån han genom afbetalning erhållit fordran på
ersättning hos konkursgäldenären.

144 §.

År fordran beroende af sådant villkor, att borgenären icke äger
utbekomma fordringsbeloppet, såvida ej viss omständighet inträffar,
skall utdelning för fordringen beräknas i utdelningsförslag, som ej afser
slututdelning i konkursen. Då slututdelning företages, må utom i
fall, hvarom förmäles i andra stycket af denna paragraf, sådan fordran
ej komma i betraktande, med mindre borgenären innan kungörelse om
framläggande af utdelningsförslaget utfärdats hos förvaltaren visar, att
villkoret uppfyllts; och skall, där fordringen enligt hvad nu sagts icke
må komma i betraktande, hvad vid tidigare utdelning må hafva beräknats
för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer.

Har någon, som är jämte konkursgäldenären ansvarig för betalningen
af en fordran, i konkursen bevakat fordran på ersättning för
hvad han kan komma att gälda utöfver hvad efter förbindelsernas ordning
och beskaffenhet bör på honom belöpa, skall sistnämnda fordran
jämväl vid slututdelning i konkursen komma i betraktande; dock
att, där äfven borgenären bevakat, hvad i 143 § är stadgadt om
utdelning skall äga tillämpning.

145 §.

Utdelning för fordran, i afseende å hvilken borgenären förelagts
sådan edgång, som i 116 § sägs, skall, ändå att edgången ej fullgjorts,
beräknas i utdelningsförslag, som ej afser slututdelning i konkursen.
Då slututdelning företages, må sådan fordran ej komma i betraktande,
med mindre bevis, att eden aflagts, genom konkursdomarens försorg eller
af borgenären tillställts förvaltaren innan kungörelse om framläggande
af utdelningsförslaget utfärdats; och skall, där fordringen enligt hvad
nu sagts icke må komma i betraktande, hvad vid tidigare utdelning må
hafva beräknats för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer.

146 §.

För fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är
utfäst eller eljest lagligen äger rum, ränteberäkning mellan borgenärerna

Öl

inbördes upphöra från den dag, då beslutet om egendomsafträde meddelades;
dock skall ränta beräknas till den dag, från hvilken tiden för
klander mot utdelningsförslag, hvari sådan fordran upptagits, är att
räkna, där boet förslår till gäldande af ränta å alla bevakade fordringar
utom böter. Å fordran, för hvilken ränta ej är utfäst eller eljest
lagligen äger rum, beräknas, om boet förslår därtill, ränta efter fem för
hundra om året från den dag, då nämnda beslut meddelades, till den
dag, från hvilken klandertid såsom nyss är sagdt skall räknas.

Å fordran, som utgår med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst
eller eljest lagligen äger rum, beräknas ränta till den dag, från hvilken
tiden för klander mot utdelningsförslag, hvari fordringen upptagits, är
att räkna, där borgenären ej därförinnan uppburit betalning; dock
gälle beträffande förmånsrätt för ränta å intecknad fordran hvad därom
särskildt är stadgadt. Löper fordran, hvarom nu är fråga, ej med
ränta, varde ändock ränta efter fem för hundra om året därå beräknad
från den dag, då beslutet om egendomsafträde meddelades.

Skall å fordran, som eljest ej vore förfallen, ränta ej gäldas före
förfallodagen, beräknas utdelningen å det belopp, som efter en räntefot
af fem för hundra om året utgör sådan fordrans värde den dag, då
beslutet om egendomsafträde meddelades, eller, då fordringen utgår fullt
eller med förmånsrätt, den dag, från hvilken tiden för klander mot utdelningsförslag,
hvari fordringen upptagits, är att räkna, om betalning
därförinnan ej uppburits.

147 §.

Skall utdelning ske för fordran allenast på ränta eller för annan
dylik fordran, som ej är till kapitalet bestämd, varde fordringen efter
en räntefot af fem för hundra om året uppskattad till sitt kapitalvärde
å den dag, från hvilken tiden för klander mot utdelningsförslag, hvari
fordringen upptagits, är att räkna. Förmåner, som ej utgå i penningar,
skola uppskattas efter ortens pris. År rättighet någon för lifstiden tillförsäkrad,
skall uppskattningen af kapitalvärdet ske med användande af
den dödlighets- och lifslängdstabell för riket, som af vederbörande
myndighet sist blifvit utgifven.

148 §.

Varder gäldenär, som i konkurs erhållit ackord, ånyo försatt i
konkurs innan ackordet fullgjorts, vare borgenär, hvars fordran nedsatts

genom ackordet, berättigad till utdelning för fordringens hela ursprungliga
belopp med afdrag af hvad han redan må hafva uppburit; dock
äge han icke uppbära mera än hvad enligt ackordet tillkommer honom.

Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där
gäldenären erhållit ackord enligt lagen om ackordsförhandling utan
konkurs.

7 KAP.

Om förlikning och ackord emellan gäldenären och borgenärerna.

149 §.

Har gäldenären om betalningen af sin gäld träffat skriftlig öfverenskommelse
med alla borgenärer, som bevakat fordran i konkursen, eller
har han andra bevis, att nämnda borgenärer blifvit förnöjda, varde, sedan
den för bevakning af fordringar utsatta tid gått till ända, konkursen
nedlagd, om gäldenären gör ansökning därom hos konkursdomaren.
Innan konkursdomaren meddelar beslut i anledning af ansökningen,
skall han höra förvaltaren och gode mannen.

År sådan ansökning gjord, äge konkursdomaren, om han finner
skäl därtill, förordna, att medan ansökningen är beroende på pröfning
boets egendom ej må säljas, såvidt det ej påkallas af anledning, som
afses i 64 § andra stycket.

Varder konkursen nedlagd, läte konkursdomaren en gång införa
kungörelse därom i allmänna tidningarna och, där det kan ske, i tidning
inom orten.

150 §.

Vill gäldenär erbjuda ackord efter hvad här nedan sägs, skall
han till konkursdomaren ingifva ackordsförslag i två exemplar.

Ackordsförslag skall angifva, huru mycket gäldenären bjuder i
betalning samt när och huru betalningen skall erläggas, så ock huruvida
gäldenären vill ställa säkerhet för ackordets fullgörande eller icke
och, i förra fallet, hvari säkerheten skall bestå.

151 §.

Ackordsförslag må ej upptagas till behandling,

1) om före ackordsförslagets ingifvande kungörelse om slututdelning
blifvit utfärdad,

2) om gäldenären icke iakttagit hvad i 150 § är stadgadt angående
ackordsförslags innehåll,

3) om gäldenären genom laga kraftägande beslut, som icke meddelats
tidigare än två år innan konkursansökningen gjordes, blifvit
dömd för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,

4) om gäldenären är rymd för gäld eller tredskas att aflägga
bouppteckningsed.

152 §.

Ingifves ackordsförslag efter första borgenärssammanträdet, och
möter ej mot dess upptagande hinder, som i 151 § sägs, åligge konkursdomaren
att innan vidare åtgärd vidtages inhämta yttrande af förvaltaren
och gode mannen, huruvida de anse förslaget böra föreläggas
borgenärerna. År slututdelning i konkursen nära förestående, och
afstyrka förvaltaren och gode mannen med hänsyn därtill förslagets
framläggande för borgenärerna, må förslaget ej vinna vidare handläggning.
Har gäldenären förut i konkursen bjudit ackord, men har
ackordsförslaget återtagits efter det kungörelse om dess behandling vid
borgenärssammanträde blifvit införd i allmänna tidningarna, eller har
ackordsfrågan förfallit, eller har förslaget förkastats af borgenärerna
eller ej vunnit fastställelse, må det nya ackordsförslaget ej vinna vidare
handläggning, med mindre förvaltaren och gode mannen med hänsyn
till förslagets innehåll och i öfrigt föreliggande omständigheter tillstyrka,
att frågan om ackord i konkursen ånyo hänskjutes till borgenärernas
pröfning.

153 §.

Möter jämlikt 151 eller 152 § hinder mot handläggning af
ackordsförslag, teckne konkursdomaren besked därom å förslaget.

154 §.

Upptages ackordsförslag, och möter ej mot dess vidare handläggning
hinder, som i 152 § sägs, skola borgenärerna kallas till sam -

manträde inför konkursdomaren för att besluta öfver förslaget. Förslaget
skall för granskning hållas tillgängligt på sätt i 102 § är föreskrifvet om
bevakningshandlingar; och varde i den kungörelse, som utfärdas om
sammanträdet, intagen underrättelse, hvar förslaget är att tillgå.

Ackordsförslag må ej behandlas af borgenärerna förrän de tvistefrågor,
som genom anmärkningar mot bevakade fordringar må hafva
uppkommit, blifvit vid det i 107 § omförmälda borgenärssammanträde
handlagda. Har förslaget ingifvits å sådan tid, att det kan förekomma å
samma dag, som bestämts för nämnda sammanträde, skall, där ej gäldenären
begär anstånd och konkursdomaren finner synnerliga skäl därtill
vara, förslaget utsättas till behandling å tid och ställe, som bestämts
för sagda sammanträde. Har anstånd medgifvits, eller har förslaget ej
ingifvits så tidigt, att det kan förekomma å dag, som nyss sagts, skall
dess behandling äga rum så snart det lämpligen kan ske.

155 §.

Förvaltaren och gode mannen skola så snart det lämpligen kan
ske till konkursdomaren inkomma med yttrande angående de omständigheter,
som kunna inverka på ackordsfrågans bedömande; och skall
sådant yttrande tillika innehålla bestämdt förklarande, huruvida förslagets
antagande tillstyrkes eller icke.

Det åligger förvaltaren att minst en vecka före det borgenärssammanträde,
där ackordsförslaget skall behandlas, till hvarje borgenär,
som bevakat fordran i konkursen och hvars adress är känd, med posten
öfversända afskrift af förslaget jämte de däröfver afgifna yttranden
äfvensom meddelande om tid och ställe för nämnda sammanträde.

156 §.

Vid borgenärssammanträde, där ackordsförslag skall behandlas,
bör förvaltaren vara tillstädes. Kan gäldenären ej infinna sig, bör han
ställa ombud för sig.

Förvaltaren har att tillhandahålla förteckning å alla de borgenärer,
som äga deltaga i omröstning i ackordsfrågor,^ med uppgift å de fordringsbelopp,
för hvilka rösträtt må utöfvas. År beträffande någon af
dessa fordringar anmärkning mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt
framställd men icke pröfvad, eller är, där efterbevakning skett, tiden
för framställande af anmärkningar ännu icke ute, varde sådant särskildt
anmärkt i förteckningen.

157 §.

Vid omröstning i ackordsfrågor må rösträtt ntöfvas för hvarje i
konkursen bevakad fordran, för hvilken förmånsrätt ej yrkats. Jämväl
för fordran, för hvilken förmånsrätt yrkats, må rösträtt utöfvas, såframt
anmärkning mot yrkandet är gjord och ej blifvit af domstol
ogillad, eller, där efterbevakning ägt rum, tiden för framställande af
anmärkningar ej utgått. Anmärkning mot yrkande om betalningsrätt
utgöre ej hinder för borgenären att deltaga i omröstningen, utan så är
att anmärkningen blifvit af domstol gillad. I nu angifna fall skall, såvidt
angår frågan om borgenärs rösträtt, första rätts beslut lända till
efterrättelse, där ej före omröstningen visas, att beslutet blifvit ändradt
af högre rätt.

År, då omröstning om antagande af ackordsförslag äger rum,
anmärkning mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt för bevakad
fordran ännu icke pröfvad, eller är, där efterbevakning skett, tiden för
framställande af anmärkningar ännu ej ute, och varder utgången af omröstningen
olika allt efter som fordringen beräknas eller icke, må dock
fordringen vid bestämmande af omröstningens utgång icke komma i
betraktande, med mindre rättens pröfning af anmärkning, som blifvit
eller blifver framställd, utfaller så, att fordringen skall utgå utan förmånsrätt,
eller, hvad angår efterbevakning, det eljest blifver afgjordt,
att fordringen skall sålunda utgå.

158 §.

Har gäldenärens make eller någon, som med gäldenären är i den
skyldskap eller det svågerlag, som enligt 2 kap. giltermålsbalken utgör
hinder för äktenskap, eller i sådant svågerlag, att den ene är eller varit
gift med den andres syskon, röstat för antagande af ackordsförslag, skall
fordran, för hvilken rösträtt sålunda utöfvats, ej komma i betraktande
vid bestämmande af omröstningens utgång.

159 §.

Yrkar borgenär eller gäldenären vid det jämlikt 154 § utsatta
sammanträdet uppskof med pröfningen af ackordsförslaget, må därmed
kunna anstå till nytt sammanträde att hållas inom tre veckor, om

det medgifves antingen af alla tillstädesvarande borgenärer, som äga
rösträtt i ackordsfrågor, eller ock af fyra femtedelar af dem och dessa
bevakat fyra femtedelar af sammanlagda beloppet af samtliga i konkursen
bevakade fordringar, som medföra sådan rösträtt. Beslutes
uppskof, skall konkursdomaren före sammanträdets afsilande utsätta
och tillkännagifva tid och ställe för det nya sammanträdet; och vare
vidare kallelse icke erforderlig.

Vid det nya sammanträdet må ej utom i fall, som framgår af 160 §
första stycket, ytterligare uppskof beslutas.

160 §.

År gäldenären, då ackordsförslag förekommer till behandling, ställd
under tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,
må förslaget ej antagas af borgenärerna, men äge de med den
röstöfvervikt, som i 159 § sägs, besluta, att förslaget skall vara hvilande.
Kommer ej sådant beslut till stånd, anses ackordsfrågan hafva
förfallit.

Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget skall vara hvilande,
och varder åtalet mot gäldenären ej bifallet, äge han, där ej sådant fall
inträffat, som afses i 173 §, att inom två veckor från det beslutet i målet
vunnit laga kraft hos konkursdomaren göra anmälan om ackordsfrågans
återupptagande. Göres ej sådan anmälan, eller varder gäldenären fälld
till ansvar och vinner beslutet därom laga kraft, skall ackordsfrågan
anses förfallen.

Vid anmälan om ackordsfrågas återupptagande äge gäldenären
göra ändring i ackordsförslaget.

Göres anmälan, som ofvan sägs, skola borgenärerna kallas till
sammanträde inför konkursdomaren för att besluta öfver ackordsförslaget.
Har gäldenären gjort ändring i förslaget, varde underrättelse om ändringen
af förvaltaren minst en vecka före sammanträdet med posten öfversänd
till hvarje borgenär, som bevakat fordran i konkursen och hvars
adress är känd; och skall hvad i 155 § stadgas om afgifvande af yttrande
och delgifning däraf åt borgenärerna äga motsvarande tillämpning.

Vid det sammanträde, hvartill ackordsfrågans behandling sålunda
blifvit utsatt, må ytterligare uppskof icke beslutas; och skall förty, där
jämväl då hinder för förslagets antagande möter, ackordsfrågan anses
förfallen.

161 §.

Gäldenären äge återtaga ackordsförslag så länge det ej är af
borgenärerna pröfvadt.

Ändring i ackordsförslag må ej utom i fall, som afses i 160 §, af
gäldenären göras senare än vid det Sorgenärssammanträde, där förslaget
första gången förekommer till behandling. Gör gäldenären ändring i
ackordsförslag sedan kungörelse om dess behandling å borgenärssammanträde
varit införd i allmänna tidningarna, må ej pröfning af förslaget
äga rum å det utsatta sammanträdet, med mindre konkursdomaren
finner uppenbart, att förslaget ej genom ändringen blifvit mindre fördelaktigt
för borgenärerna. Kan ej enligt hvad nu är sagdt förslaget
genast pröfvas, och beslutes ej uppskof med dess behandling, anses
ackordsfrågan hafva förfallit.

Beslutes uppskof i fall, som nyss sagts, har förvaltaren att i god
tid före det nya sammanträdet till hvarje borgenär, som bevakat
fordran i konkursen och hvars adress är känd och som ej varit tillstädes
vid det förra sammanträdet, med posten öfversända underrättelse
om ändring, som vidtagits i förslaget, så ock om tid och ställe för det
nya sammanträdet. Då uppskof beslutes, skola ock, om konkursdomaren
finner det nödigt, öfver det ändrade förslaget afgifvas sådana yttranden,
som omförmälas i 155 §; och skall i ty fall hvad i samma paragraf är
stadgadt om delgifning åt borgenärerna af där föreskrifna yttranden äga
motsvarande tillämpning.

162 §.

Ackordsförslag skall anses vara antaget af borgenärerna, därest
antingen alla tillstädesvarande borgenärer förenat sig om förslaget och
dessa borgenärer bevakat två tredjedelar af sammanlagda beloppet af
samtliga i konkursen bevakade fordringar, hvilka enligt hvad af 157 och
158 §§ framgår skola komma i betraktande vid bestämmande af utgången
af omröstning öfver ackordsförslag, eller ock fyra femtedelar af de tillstädesvarande
borgenärerna bifallit förslaget och de bevakat fyra femtedelar
af nämnda fordringsbelopp.

163 §.

Ackord vare, fastän antaget af borgenärerna, ändock ej giltigt, såframt
det ej fastställes af rätten.

164 §.

År vid det sammanträde, där omröstning öfver aekordsforslag
äger rum, förslaget att anse såsom antaget af borgenärerna, eller föreligger
sådant fall, som afses i 157 § andra stycket, och kan till följd
däraf ej vid sammanträdet afgöras, huruvida förslaget är att anse
såsom antaget eller förkastadt, skall ackordsfrågan hänskjutas till rättens
pröfning.

Konkursdomaren åligge att före sammanträdets afslutande tillkännagifva,
huruvida ackordsfrågan skall hänskjutas till rätten eller
icke, samt i förra fallet lämna underrättelse om tiden, då ärendet skall
förekomma vid rätten; och vare vidare kallelse ej erforderlig.

Ärendet skall företagas af rätten så snart ske kan, dock ej
tidigare än en vecka efter sammanträdet. Begär på landet gäldenären
urtima ting, skall sådant utsättas, där han vill bestrida kostnaden
samt, om konkursdomaren det påfordran, ställer säkerhet därför.

Vill borgenär på någon af de i 166 eller 167 § omförmälda
grunder bestrida fastställelse af ackordet, göre det skriftligen hos rätten
eller dess ordförande sist tre dagar innan ärendet skall förekomma vid
rätten.

165 §.

Då i fall, som afses i 157 § andra stycket, ackordsfråga blifvit
hänskjuten till rätten, skall, där rätten i öfrigt finner skäl vara för
handen att meddela fastställelse å ackordet, med pröfningen däraf anstå
till dess frågan, huruvida ackordsförslaget blifvit af borgenärerna antaget
eller ej, kan jämlikt ofvan stadgade grunder afgöras af rätten.

Då ärendet är i det skick, att rätten kan företaga ackordsfrågan
till afgörande, skall rätten meddela sitt beslut genast eller sist nästa
dag, där ej på grund af särskilda omständigheter längre rådrum oundgängligen
erfordras.

166 §.

Ackord må ej, ändå att det ej är bestridt, fastställas af rätten,

1) då ärendet icke handlagts i laga ordning, utan så är att förelupet
fel uppenbarligen icke inverkat på ackordsfrågans utgång,

2) då någon omständighet föreligger, som enligt hvad i 151 §
under 3) eller 4) stadgas utgör hinder för ackordsförslags upptagande,

3) då skälig anledning är att antaga, att gäldenären eller annan
med hans vetskap hemligen gynnat någon borgenär i afsikt att inverka
på ackord sfrågans afgörande, eller att annat svek ägt rum vid ackordet,

4) då ackordet icke gifver lika rätt åt alla de borgenärer, som
det angår och som ej uttryckligen förklarat sig det oaktadt nöjda med
detsamma, eller då ackordet icke bestämmer, att minst femtio för hundra
af fordringsbelÖppet skola betalas sist ett år från det ackordet blifvit
fastställdt,

5) då ackordet uppenbarligen länder till skada för borgenärerna.

Vägras fastställelse af anledning, som under 1) sägs, och är ej

förslaget att anse såsom förkastadt af borgenärerna eller såsom förfallet,
varde ärendet visadt åter till konkursdomaren.

Har gäldenären blifvit ställd under tilltal för bedrägligt eller
oredligt förhållande mot sina borgenärer, men anser rätten i öfrigt skäl
vara för handen att meddela fastställelse å ackordet, skall frågan därom
anstå i afbidan på åtalets utgång. Varder gäldenären fälld till ansvar,
och vinner beslutet därom laga kraft, skall ackordsfrågan anses förfallen.
Bifalles ej åtalet, skall konkursdomaren, efter det beslutet vunnit laga
kraft, ofördröjligen utsätta dag, då ackordsfrågan skall förekomma vid
rätten, och låta minst tio dagar före den utsatta dagen införa kungörelse
därom en gång i allmänna tidningarna äfvensom, där det kan ske, två
gånger i tidning inom orten; underrätte ock särskildt förvaltaren och
gäldenären.

167 §.

Bestrides fastställelse af ackord på den grund, att säkerhet ej
finnes för dess fullgörande, pröfve rätten efter omständigheterna, huruvida
fastställelse af sådan anledning må vägras.

168 §.

Af rätten fastställdt ackord vare bindande för alla de borgenärer,
kända eller icke, som ägt rätt att bevaka sina fordringar i
konkursen, utan undantag för andra än dem, som äga förmånsrätt för
sina fordringar. Räcker ej egendom, hvari borgenär äger särskild
förmånsrätt, till gäldande af hans fordrans fulla belopp, vare han för
återstoden underkastad de villkor, som genom ackordet äro bestämda
för dem, hvilka ej äga förmånsrätt.

Borgenär njute utan hinder af ackord den rätt till kvittning, som
enligt 121 § må honom tillkomma.

169 §.

Utan hinder däraf att borgenär godkänt ackordsförslag äge han
mot löftesmän eller andra, som äro jämte gäldenären ansvariga för
fordringens gäldande, föra den talan, hvartill han eljest varit lagligen
berättigad; och äge de fördenskull rätt att bestrida fastställelse af ackordet,
ändå att bevakning ej gjorts af dem utan allenast borgenären bevakat
fordringen.

170 §.

Anmärkning mot bevakning, skall, där för den bevakade fordringen
yrkats förmånsrätt, pröfvas i den ordning denna lag stadgar, ändå att
ackord kommit till stånd.

171 §.

Innan egendomen i boet till följd af konkursens nedläggande eller
fastställdt ackord till gäldenären återställes skall förvaltaren af egendomen,
såvidt den förslår, betala konkurskostnaderna och den gäld,
som boet eljest må hafva åsamkat sig; och åligger det förvaltaren, då
ackord kommit till stånd, att sörja för att de borgenärer, som för sina
bevakade fordringar äga förmånsrätt, af egendomen, såvidt den förslår,
erhålla_ den betalning, som på grund af förmånsrätten tillkommer dem.

År kostnad eller fordran, som ofvan afses, tvistig, skola erforderliga
medel till kostnadens eller fordringens gäldande af förvaltaren insättas
i riksbanken eller annan bank, hvarom parterna enas; och komme ränta
den till godo, som slutligen finnes berättigad till medlen.

172 §.

Yppas det efter fastställelse af ackord, att gäldenären med hänsyn
till konkursen gjort sig skyldig till bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer, eller att gäldenären eller annan med hans vetskap
hemligen gynnat någon borgenär i afsikt att inverka på ackordsfrågans
afgörande, förfalle den eftergift, som genom ackordet må vara tillerkänd
gäldenären; dock lände sådant ej till rubbning i borgenärernas rätt att
mot gäldenären eller löftesmän för ackordet göra detsamma i öfrigt
gällande.

173 §.

Varder, i fall då ackordsförslag ej utgör hinder för utdelning,
kungörelse om slututdelning utfärdad innan ackordsfrågan blifvit afgjord,
skall frågan anses förfallen den dag, då kungörelsen utfärdades.

174 §.

Öfver beslut, hvarigenom ackordsärende visas åter till konkursdomaren,
må ej klagas.

8 KAP.

Om borgenärssammanträden.

175 §.

Vid de borgenärssammanträden, som ej enligt hvad i denna lag
är stadgadt skola hållas inför konkursdomaren, skall förvaltaren vara
ordförande; äro flere förvaltare, har konkursdomaren att utse en af dem
att vid nämnda sammanträden föra ordet.

176 §.

Kallelse till borgenärssammanträde skall utfärdas af konkursdomaren,
om sammanträdet skall hållas inför honom, men eljest af
förvaltaren.

Sådan kallelse skall innehålla uppgift å tid och ställe för sammanträdet
äfvensom å de ärenden, som därvid skola förekomma.

Kallelsen skall minst tio dagar före sammanträdet införas en gång
i allmänna tidningarna och, där det kan ske, två gånger i tidning inom
orten; dock att konkursdomaren eller med samtycke af gode mannen
förvaltaren, om kallelsen utfärdas af honom, må för visst fall bestämma

kortare tid, såframt särskilda omständigheter påkalla sådant. Efter
utgången af den för bevakning af fordringar utsatta tid vare, där ej
fråga är om sammanträde för pröfning af ackordsförslag, kungörelse
i tidningarna ej nödig, om alla borgenärer, som vid sammanträdet äga
talan, annorledes underrättas så tidigt, att de kunna själfva eller genom
ombud infinna sig.

Om borgenärssammanträdes utlysande skola gäldenären och, där
konkursdomaren utfärdar kallelsen, förvaltaren särskildt underrättas.

Angående utlysande af första borgenärssammanträdet och af sammanträde
i anledning af anmärkning mot bevakning är stadgadt i 19 och

no §§.

177 §.

Vid borgenärssammanträde skall protokoll föras af ordföranden.
Då sammanträde hålles inför förvaltaren, skall protokollet justeras
vid sammanträdet; och varde det af förvaltaren jämte någon af borgenärerna
underskrifvet.

178 §.

Vid val af god man eller suppleant för god man, så ock i andra
vid borgenärssammanträde förekommande frågor, som röra boets förvaltning,
gälle, där ej annorledes är i denna lag stadgadt, såsom beslut
den mening, hvarom bland närvarande borgenärer de förena sig, hvilkas
fordringar sammanräknade utgöra största beloppet, såframt dessa borgenärer
därjämte utgöra minst en fjärdedel af de röstande. Kan beslut
på sådant sätt ej åstadkommas, gälle den mening ordföranden biträder.

179 §.

En hvar, som vill i fråga rörande boets förvaltning föra talan vid
borgenärssammanträde, vare pliktig att uppgifva beloppet och beskaffenheten
af sin fordran samt såvidt ske kan förete de handlingar, på hvilka
fordringen må vara grundad; i fråga om sammanträde, som hålles efter
bevakningstidens utgång, skall dock hvad sålunda är stadgadt anses
fullgjordt, där borgenär i bevakningsinlaga lämnat nämnda uppgifter
om fordringen och vid inlagan fogat de handlingar, som efter hvad
nyss sagts bort företes. Vid sammanträde, som hålles efter bevakningstidens
utgång, må talan ej föras för fordran, som icke bevakats i konkursen.

För fordran, som uppenbarligen är ogrundad, må talan ej föras.
Har fordran blifvit af domstol ogillad, må, ändå att beslutet icke äger
laga kraft, talan för fordringen ej föras.

180 §.

Borgenär, hvars rätt på grund däraf att hans fordran är förenad
med förmånsrätt eller af annan orsak uppenbarligen icke är beroende
af utgången af fråga rörande boets förvaltning, må ej vid borgenärssammanträde
däri föra talan; dock må ej borgenär förvägras att föra
talan, med mindre fråga därom vid sammanträdet väckes af annan borgenär
eller af förvaltare.

181 §.

Förvaltare äge ej för egen del, där han själf är borgenär, eller
såsom ombud för annan deltaga i val af god man.

182 §.

År bevakning gjord af löftesman eller annan, som är jämte gäldenären
ansvarig för betalningen af en fordran, och har tillika borgenären
bevakat fordringen, äge de tillsammans röst, beräknad efter den fordran;
kunna de ej förena sig, gälle borgenärens mening, där ej de andra utlösa
honom eller för hans fordran ställa full säkerhet.

183 §.

Menar någon borgenär, att omröstning rörande förslag å förvaltare
eller val af god man eller suppleant för god man icke lagligen skett,
eller att beslut af borgenärerna i annan fråga, hvars afgörande på dem
ankommer, icke lagligen tillkommit, äge han däröfver anföra besvär.
Har ackordsfråga hänskjutits till rättens pröfning, skall dock beträffande
klagan öfver borgenärernas beslut i ackordsfrågan hvad i 164 §
Bistå stycket sägs lända till efterrättelse; och må särskild klagan ej
föras öfver beslut, hvarigenom pröfningen af ackordsförslag uppskjutits
eller sådant förslag förklarats hvilande eller framställning om dylik
åtgärd beträffande ackordsförslag blifvit afslagen, där ej i sistnämnda
fall ackordsfrågan till följd af beslutet skall anses hafva förfallit.

År beslut, hvaröfver enligt första stycket klagan må föras, fattadt
vid sammanträde inför förvaltaren, skall klagan föras hos den rätt, där
konkursen är anhängig. Besvären skola i sådant fall inom fjorton dagar
ingifvas till konkursdomaren; och förordne han, där det pröfvas nödigt,
att öfriga rättsägare skola vid borgenärssammanträde erhålla del af
besvären för att å viss dag afgifva förklaring däröfver inför rätten vid
äfventyr att målet ändock företages. Har beslutet fattats vid sammanträde
inför konkursdomaren, gälle i fråga om klagan däröfver hvad om klagan
öfver konkursdomarens beslut är stadgadt.

Vill gäldenär föra klagan i fall, där klagan enligt hvad ofvan
stadgas är borgenär medgifven, hafve lof därtill, såframt hans rätt kan
vara beroende af beslutet; och skall i fråga om sådan klagan hvad ofvan
är föreskrifvet äga motsvarande tillämpning.

Borgenärsbeslut gånge utan hinder af klagan i verkställighet, där
ej förbud däremot meddelas af konkursdomaren, då besvären ingifvits
till honom, eller af den rätt, där målet är anhängigt.

184 §.

Fatta borgenärer beslut i ärende, hvari det icke tillkommer dem
att besluta, eller öfverskrida de i annat ärende sin beslutanderätt, vare
beslutet ogillt.

9 KAP.

Huru förfaras skall, då konkursbo ej förslår till bestridande af

konknrskostnaderna.

185 §.

Finner konkursdomaren, då beslut om egendomsafträde meddelats,
anledning till antagande, att gäldenärens bo icke förslår till bestridande
af konkurskostnaderna, och ställes ej genast säkerhet för sagda kostnader,
skall hvad förut i denna lag är stadgadt om vidtagande af
åtgärder då konkurs uppstått icke äga tillämpning, utan gälle hvad
här nedan föreskrifves:

1) Konkursdomaren skall om konkursen genast utfärda kungörelse
med uppgift om dagen, då konkursansökningen ingifvits; och varde
i kungörelsen dessutom anmärkt, att anledning tinnes till sådant
antagande, som ofvan sagts. Kungörelsen skall ofördröjligen anslås å
rättens dörr samt genast eller nästa postdag afsändas för att en gång
införas i allmänna tidningarna äfvensom, där det kan ske, i tidning inom
orten; hvarjämte konkursdomaren har att om konkursen genast underrätta
allmänna åklagaren i orten samt, om gäldenären är ämbets- eller
tjänsteman, hans närmaste förman.

2) Har gäldenären icke ingifvit förteckning öfver sina tillgångar
och skulder med uppgift å borgenärernas namn och hemvist så ock å
de böcker och handlingar, som röra boet, skall konkursdomaren ofördröjligen
förordna lämplig person att så snart ske kan upprätta och till
konkursdomaren inkomma med sådan förteckning; åliggande det gäldenären
att vid bouppteckningsförrättningen vara tillstädes och under edsförpliktelse
redligen uppgifva boet.

3) Framgår ej af bouppteckningen, att tillgång finnes till bestridande
af konkurskostnaderna, kalle konkursdomaren genast gäldenären att
inställa sig för att fästa bouppteckningens riktighet med sådan ed,
som i 91 § sägs. Har konkursansökningen gjorts af borgenär, varde
denne underrättad om kallelsen.

Edgångsyrkande, hvarom stadgas i 93 §, må jämväl i fall, hvarom
nu är fråga, af borgenär framställas.

Hvad 4 kap. i öfrigt föreskrifver i afseende å edgång likasom ock
hvad i samma kap. stadgas om påföljd för gäldenär af tredska att vid
bouppteckningsförrättning vara tillstädes och uppgifva boet skall i fall,
som här afses, äga motsvarande tillämpning.

4) Varder ej genom tillägg vid bouppteckningens beedigande eller
eljest ådagalagdt, att tillgång finnes till bestridande af konkurskostnaderna,
och ställes ej heller säkerhet för sagda kostnader, meddele konkursdomaren,
så snart gäldenären beedigat bouppteckningen samt annan
fullgjort edgång, som må vara honom förelagd, beslut om afskrifning af
konkursen.

5) Finnes boet förslå till konkurskostnadernas bestridande, eller
ställes säkerhet för desamma, skall konkursdomaren genast utfärda sådan
kungörelse om konkursen, som omförmäles i 19 §, därvid likväl skall
iakttagas, att de tider, som enligt sagda paragraf skola räknas från det
beslutet om egendomsafträde meddelades, i stället skola räknas från
dagen för utfärdandet af nyssnämnda kungörelse. Om kungörelsens
offentliggörande gälle hvad i 20 § stadgas. Med konkursen skall jämväl

i öfrigt så förhållas som i allmänhet är beträffande konkurser föreskrifvet;
dock att, där bouppteckningsed redan aflagts, det ej åligger gäldenären
eller annan, som gått eden, att å nyo fullgöra sådan edgång.

186 §. ■

Varder efter utfärdandet af den i 19 § omförmälda kungörelse
uppenbart, att tillgång ej finnes till bestridande af konkurskostnaderna,
åligge förvaltaren att utan dröjsmål göra anmälan därom hos konkursdomaren.
Vid sådan anmälan skall fogas redovisning för förvaltningen,
så ock, där anmälningen göres efter första borgenärssammanträdet,
yttrande af gode mannen öfver redovisningen.

Finner konkursdomaren anmälningen vara befogad, läte han kungöra
densamma en gång i allmänna tidningarna och, där det kan ske,
i tidning inom orten. Ställes inom trettio dagar från det kungörelsen
infördes i allmänna tidningarna säkerhet för konkurskostnaderna, vare
anmälningen förfallen. Vill borgenär eller gäldenären annorledes visa,
att tillgång finnes till bestridande af sagda kostnader, göre anmälan
därom hos'' konkursdomaren inom tid, som nyss nämnts, och äge
konkursdomaren gifva honom det rådrum, som pröfvas nödigt. Där
säkerhet ej ställes eller anmälan, som sist sagts, ej föranleder till
antagande, att medel till gäldande af nämnda kostnader finnas, meddele
konkursdomaren beslut om afskrifning af konkursen. Ej må dock sådant
beslut meddelas innan gäldenären aflagt bouppteckningsed eller annan
fullgjort edgång, som må hafva jämlikt 93 § förelagts honom.

187 §.

År, i fall då jämlikt 186 § anmälan skett därom att tillgång ej
finnes till bestridande af konkurskostnaderna, förvaltare utsedd efter ty
i 48 § första stycket finnes stadgadt, skall hvad i andra stycket af
sistnämnda paragraf är föreskrifvet ej äga tillämpning så länge anmälningen
är beroende på pröfning.

Afgår god man sedan anmälan, som nyss sagts, blifvit gjord, äge
ej heller hvad i 52 § föreskrifves tillämpning under tid, som afses i
första stycket.

age

188 §.

Har konkurs enligt hvad i detta kap. stadgas blifvit afskrifven,
konkursdomaren, i den mån boet ej lämnar tillgång, af allmänna

medel undfå ersättning för hvad han förskjutit för kungörelse, som
afses i 19, 185 eller 186 §, för afsändande af de i 20 § föreskrifna
kallelsebref samt för kallelser och underrättelser, som afses i 185 §
under 3).

Har i fall, som afses i 185 §, konkurs uppstått efter ansökning
af borgenär, och varder konkursen afskrifven enligt hvad i nämnda
paragraf under 4) är stadgadt, vare borgenären pliktig att ersätta den,
som jämlikt bestämmelsen under 2) i samma paragraf förordnats att
förrätta bouppteckningen.

10 KAP.

Om förvaltares skyldighet att afgifva slutredovisning för sin förvaltning,
så ock om klander å sådan redovisning.

189 §.

Afgår förvaltare före konkursens afslutande, skall redovisning för
förvaltningen, ehvad denna handhafts af den afgående ensam eller af
honom jämte annan, ofördröjligen afgifvas. Har förvaltningen varit
delad, såsom i 53 § andra stycket är stadgadt, skall redovisningen afse
allenast den del af förvaltningen, som varit åt den afgående förvaltaren
uppdragen.

Då förslag till slututdelning framlägges eller, där ackord kommit
till stånd, egendomen i boet återställes till gäldenären, skall ock
redovisning för förvaltningen af boet afgifvas.

Gode mannen har att granska redovisning, hvarom ofvan
förmäles, och däröfver afgifva utlåtande. Förvaltaren eller, där redovisningen
afgifvits af förvaltare, som afgått före konkursens afslutande,
den, som efter honom handhar förvaltningen, skall hålla redovisningen
och utlåtandet tillgängliga för dem, som önska taga del af
handlingarna; läte dock därförinnan en gång i allmänna tidningarna äfvensom,
där det kan ske, två gånger i tidning inom orten kungöra, att redovisning
afgifvits, så ock från och med hvilken dag samt hvar redovisningshandlingarna
äro att tillgå för granskning. I kungörelsen skall ock

nämnas, att den, som vill klandra redovisningen, har att anhängiggöra
sin talan på sätt och inom tid, som stadgas i 191 §.

Då kungörelse, som ofvan sägs, utfärdas, skola redovisningshandlingarna
i styrkt afskrift tillställas konkursdomaren för att hos honom
vara att tillgå; äro räkenskaper eller andra handlingar, som bifogats
redovisningen, af vidlyftigare beskaffenhet, vare dock ej nödigt, att afskrifter
däraf öfverlämnas.

Vid afgifvande af redovisning i sammanhang med framläggande
af förslag till slututdelning varde iakttaget, att de underrättelser
angående redovisningen, om hvilkas kungörande ofvan är föreskrifvet,
skola upptagas i samma kungörelse, som jämlikt 129 § utfärdas angående
utdelningsförslaget, så ock att redovisningen och utdelningsförslaget
skola från och med samma dag vara att tillgå för granskning.
Det åligger därjämte förvaltaren att ofördröjligen efter kungörelsens
utfärdande till gäldenären och hvarje borgenär, som bevakat fordran i
konkursen och hvars adress är känd, med posten öfversända meddelande
om innehållet i kungörelsen angående redovisningen.

190 §.

Varder konkurs afskrifven jämlikt 124 § eller nedlagd jämlikt 149 §,
skall förvaltaren ofördröjligen till gäldenären afgifva redovisning för
förvaltningen af boet.

Afskrifves konkurs enligt 186 §, gälle den redovisning, som enligt
samma paragraf skall afgifvas af förvaltaren, såsom slutredovisning.

191 §.

Vill gäldenären klandra redovisning, hvarom stadgas i 189 eller
190 §, eller vill i fall, som afses i 189 §, borgenär, hvars rätt kan vara
beroende af redovisningen, klandra densamma, skall han instämma sin
talan till den rätt, där konkursen är eller varit anhängig, inom tre månader,
räknadt i fall, som afses i 189 §, från den dag, då redovisningen enligt
hvad kung] ordt blifvit först varit för granskning tillgänglig hos förvaltaren,
i fall, som afses i 190 § första stycket, från det redovisningen
tillställdes gäldenären, och i fall, som i 190 § andra stycket sägs, från
det beslutet om afskrifning af konkursen vann laga kraft.

Har i fall, som afses i 189 § första stycket, förvaltningen eller
viss del däraf varit åt den afgångne förvaltaren ensam anförtrodd, äge

jämväl den, som förordnats att efter honom vara förvaltare, klandra den
afgifna redovisningen på sätt och inom tid, som ofvan beträffande klander
i nämnda fall stadgas.

192 §.

År klandertalan anställd af borgenär, vare han berättigad att af
konkursboet erhålla ersättning för rättegångskostnaden, i den mån den
täckes af hvad genom rättegången kommit boet till godo.

11 KAP.

Särskilda bestämmelser.

193 §.

Har gäldenären innan beslutet om egendomsafträde meddelades
föryttrat annans egendom, och har betalningen i dess helhet eller delvis
efter sagda besluts meddelande influtit i konkursboet, eller utestår den
hos köparen ogulden, hafve den, hvars egendom föryttrats, samma rätt
till hvad sålunda influtit eller är oguldet, som han skulle haft till själfva
egendomen, om den varit i behåll; dock skall hvad sålunda stadgats
icke äga tillämpning, såvidt köparens rätt därigenom skulle förnärmas.

194 §.

Hvad i denna lag är stadgadt beträffande borgenär, som har lös
egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom, skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om borgenär, som innehar lös egendom
med rätt att den till säkerhet för sin fordran kvarhålla; dock gälle hvad
nu är sagdt icke i afseende å hyresvärds eller jordägares rätt att kvarhålla
egendom till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator.

195 §.

År betalning för borgade varor bestämd till olika belopp med
hänsyn till olika betalningstider, må borgenären icke i gäldenärens

konkurs till förfång för öfriga borgenärer njuta rätt till högre betalning
än efter det lägst bestämda beloppet, såvida anmärkning därom framställes
i vederbörlig ordning; dock må, där rabatt för kontant betalning
betingats, det högre beloppet kunna i konkursen göras gällande, i den
mån rabatten icke öfverstiger fem för hundra af fordringens belopp.

Hvad i första stycket är stadgadt skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om borgenärs rätt till betalning då ackord kommit till stånd.

196 §.

Talan mot god man om ersättning för skada, som han uppsåtligen
eller af vårdslöshet förorsakat, må ej anställas efter utgången af den
tid, inom hvilken slutredovisning för den förvaltning, hvaröfver han
haft att öfva tillsyn, må klandras, utan så är att talan grundas därpå
att brottslig handling blifvit begången.

197 §.

Har ämbets- eller tjänsteman blifvit försatt i konkurs, ankomme
på den myndighet, under hvilken gäldenären i och för tjänsten lyder,
att pröfva, huruvida han förrän fyra månader från det beslutet om
egendomsafträde meddelades må åter inträda i utöfning af tjänsten.

198 §.

Hvad i denna lag stadgas därom att åtgärd ej må vidtagas, med
mindre gäldenären lämnat sitt samtycke eller fått tillfälle att yttra sig,
skall icke äga tillämpning, då gäldenären rymt eller eljest ej kan anträffas
med kallelse.

199 §.

Har makars bo afträdts till konkurs, varde hustrun kallad till
första borgenärssammanträdet. Konkursdomaren förordne då god man
att biträda hustrun; dock må ej sådant förordnande meddelas mot
hennes bestridande. Den, som förordnats till god man, har att i afseende
å konkursen och hvad därmed äger samband bevaka hustruns
talan, där den ej af henne själf utföres.

200 §.

Har konkurs afslutats utan att förlikning, som afses i 149 §, blifvit
träffad, men visar gäldenären sedermera hos konkursdomaren, att samtliga
borgenärer, som bevakat fordran i konkursen, blifvit förnöjda, eller, där
konkursen blifvit afskrifven jämlikt 185 § eller, före utgången af den
för bevakning af fordringar utsatta tid, jämlikt 186 § eller motsvarande
bestämmelse i äldre konkurslag, att samtliga i bouppteckningen upptagna
borgenärer jämte, i sistnämnda fallet, de borgenärer, som utan
att vara upptagna i bouppteckningen må hafva bevakat fordran, blifvit
förnöjda, eller ock att gäldenären med borgenärer, som nu äro nämnda,
träffat skriftlig öfverenskommelse om betalningen af gälden, äge gäldenären
af konkursdomaren erhålla bevis, att han är fri från sina borgenärers
kraf.

201 §.

Har handling, som enligt hvad i denna lag är stadgadt skall
ingifvas till konkursdomaren i två exemplar, ingifvits allenast i ett
exemplar, besörje konkursdomaren afskrift af handlingen; och gälde den,
som ingifvit handlingen, lösen för afskriften.

Part vare tillåtet att med posten insända följande handlingar:
bevis att borgenärs ansökning om konkurs blifvit gäldenär delgifven;
bevakningsinlaga, såvida fråga ej är om efterbevakning; anmärkning
mot bevakad fordran; yrkande att fordran skall fästas med ed; bevis
om delgifning af föreläggande, som meddelats i anledning af sådant
yrkande; anmälan att hinder mött för sagda delgifning eller för edens
afläggande; bevis att eden blifvit aflagd samt skrift, hvari fastställelse
af ackord bestrides; och skall handling, där den blifvit sålunda insänd,
anses ingifven å tid, då den mottogs.

202 §.

Byter gäldenären hemvist under konkursen, skall förvaltaren hos
konkursdomaren göra anmälan om gäldenärens nya hemvist.

203 §.

Protokollen vid alla inför förvaltaren hållna borgenärssammanträden
skola efter konkursens afslutande af honom öfverlämnas till
konkursdomaren för att förvaras i rättens arkiv.

204 §.

Konkursdomaren skall föra dagbok, hvari för hvarje konkurs antecknas:
när och af hvem konkursansökningen blifvit gjord; dagen då
beslutet om egendomsafträde meddelades; namn å förvaltare och å
god man, som förordnats jämlikt 3 kap. eller jämlikt 199 §, äfvensom
å person, som förordnats enligt hvad i 185 § under 2) sägs; inkomna
framställningar och i anledning däraf eller eljest af konkursdomaren
eller rätten vidtagna åtgärder samt dagen för konkursens afslutande.
Dagboken skall ock lämna fullständig upplysning om gäldenärens
hemvist vid tiden för egendomsafträdet samt, då han flyttat till annat
ställe, om hans nya hemvist.

205 §.

Konkursdomaren äge, ändå att han är jäfvig, meddela de beslut
eller vidtaga de åtgärder, som omförmälas i 10—14, 17 och 19 §§, 20
§ första stycket samt 21 §, så ock utfärda sådan kallelse, som i 199 §
sägs; finner konkursdomaren, då konkurs uppstått, anledning till antagande,
att gäldenärens bo icke förslår till bestridande af konkurskostnaderna,
äge han ock, utan hinder af jäf, vidtaga de åtgärder,
som för sådant fall föreskrifvas i 185 § under 1) och 2). År konkursdomaren
af jäf hindrad att jämlikt 43 § utse konkursförvaltare, skall
han uppdraga åt lämplig person att taga vård om boet intill dess förvaltare
varder af ojäfvig domare utsedd.

Det åligger konkursdomaren, där förordnande för särskild domare
erfordras, att utan dröjsmål anmäla jäfvet i hofrätten.

206 §.

Öfver beslut, som konkursdomaren meddelat i fall, där sådant
enligt denna lag på honom ankommer, må klagan föras i hofrätten; dock
må ej klagas däröfver att förvaltare eller god man tillhållits att fullgöra
sina åligganden.

Tiden för anförande af besvär öfver edgångsföreläggande enligt
93 § skall räknas från den dag, då föreläggandet delgafs. Vill någon

klaga däröfver att konkurs blifvit nedlagd jämlikt 149 §, varde tiden
för besviirs anförande räknad från det kungörelsen om konkursens nedläggande
infördes i allmänna tidningarna.

Beslut af konkursdomaren i frågor, som omförinälas i 3, 4 eller
6 kap., gånge utan hinder af förd klagan i verkställighet, där ej förbud
däremot från hofrätten kommer.

207 §.

Då vädjadt är mot utslag i konkursmål rörande betalnings- eller
förmånsrätt eller undanskiftande af egendom eller ackord, åligge i stad
rätten och på landet rättens ordförande att inom tre veckor därefter till
hofrätten insända alla handlingar, som röra målet.

208 §.

Har borgenär för sin röst vid borgenärssammanträde betingat sig
särskilda fördelar af gäldenären eller af annan på gäldenärens vägnar
eller eljest med gäldenären hemligen träffat aftal om någon särskild
förmån för sig, straffes med böter, högst ett tusen kronor, eller fängelse
i högst ett år.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.

209 §.

Allmänna åklagaren äge hos förvaltaren tillgång till alla handlingar,
som röra boet och kunna lämna upplysning därom, huruvida
gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förhållande mot sina borgenärer.

210 §.

Uppgifves i den berättelse, hvarom stadgas i 57 §, att anledning
finnes till antagande, det gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt
förhållande mot sina borgenärer, skall konkursdomaren därom underrätta
allmänna åklagaren.

211 §.

Åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så
ock åtal mot borgenär för förbrytelse, som omförmäles i 208 §, skall
utföras vid den rätt, där konkursen är eller varit anhängig.

212 §.

Har gäldenär, som anklagas för brottsligt förhållande mot borgenärer,
afvikit, gånge ändå dom öfver honom.

Förslag

till

Lag

om nya konkurslagens införande och hvad i afseende därå skall iakttagas.

1 §■

Den nu antagna konkurslagen skall jämte hvad här nedan stadgas
lända till efterrättelse från och med den 1 januari 19 .

Har gäldenär försatts i konkurs innan nya lagen trädt i kraft,
skall i afseende å konkursen äldre lag tillämpas. År konkursansökning
vid nämnda tid på pröfning beroende, skall ock i fråga om pröfning
och handläggning af den ansökning äfvensom i afseende å konkurs,
som därå följer, äldre lag tillämpas.

I fråga om konkursbos rätt att återvinna egendom, som frångått
gäldenären före den dag, då nya lagen trädt i kraft, skola, ändå att
konkursen följt på ansökning, som gjorts först efter sagda dag, bestämmelserna
i 36 § 1—5 mom. af konkurslagen den 18 september 1862
tillämpas, om på grund däraf frihet från klander för den, som åtkommit
egendomen, finnes i fall, då sådan frihet ej äger rum enligt 28 35 §§

af nya lagen.

2 §.

Genom nya lagen upphäfvas:

konkurslagen den 18 september 1862 sådan den lyder efter de
ändringar i eller tillägg till densamma, som innehållas i senare utfärdade
författningar;

förordningen den 21 mars 1884 angående rätt till betalning i
visst fall för borgade varor;

så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot nya lagens bestämmelser, där ej här nedan annorlunda stadgas.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
lagrum,. som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i
stället tillämpas.

4 §•

År enligt lag eller särskild författning något rättsförhållande beroende
af tiden, då konkurs kommer till stånd, och har i enlighet med
hvad i 12 § af den nu uppbäfda konkurslagen stadgats därom att konkurs
anses börjad den dag ansökning om konkurs ingifven är, där konkurs
på den ansökning följer, med nämnda tid afsetts dagen för konkursansökningens
ingifvande, skall äfven i afseende å konkurs, som följt
på ansökning, ^ den där gjorts, efter det nya lagen trädt i kraft, med
sagda tid förstås dagen för ingifvandet af konkursansökning.

5 §•

Där enligt lag eller särskild författning tid för anhängiggörande
af talan eller vidtagande af annan åtgärd räknas från inställelsedagen i
konkurs, skall, i fall då konkurs behandlas efter nya lagen, sagda tid
i stället räknas från den dag, då enligt den om konkursen utfärdade
kungörelse borgenärerna senast böra hos konkursdomaren bevaka sina
fordringar.

6 §•

De i lag^ eller särskild författning meddelade stadganden, som
halva afseende å offentlig stämning å borgenärer i konkurs, skola gälla
i afseende å beslut om egendomsafträde, som enligt nya lagen meddelas.

Där enligt lag eller särskild författning skyldighet att göra anmälan
i anledning af konkurs åligger rätten eller domaren, skall sålunda
stadgad skyldighet i stället åligga konkursdomaren.

Hvad i lag eller särskild författning är stadgadt om gode män
eller syssloman i konkurs skall gälla i fråga om konkursförvaltare
som utses enligt nya lagen.

7 §•

Genom nya lagen och hvad här ofvan förordnats skola ej anses
upphäfda:

hvad lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till
följd af olycksfall i arbete stadgar i fråga om utdelning för fordran å
lifränta i arbetsgifvares konkurs;

hvad lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse stadgar i fråga
om särskild administration då försäkringsbolag kommit i konkurs; samt
hvad 4 kap. 9 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom och den genom lagen den 22 juni 1911 till samma kapitel
fogade 11 § stadga i fråga om försäljning under konkurs af tomträtt
eller vattenfallsrätt.

8 §•

Om solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs,
så ock om förvaltning af järnväg under konkurs är särskildt
stadgadt.

Förslag

till

Lag

om ackordsförhandling utan konkurs.

1 §•

Vill gäldenär, som ej är i konkurstillstånd, erhålla ackord efter
hvad här nedan sägs, äge han hos konkursdomaren i den ort, där han
bör inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet, skriftligen
göra ansökning om inledande af offentlig ackordsförhandling.

Gäldenär, som inom de två sista åren blifvit genom laga kraftägande
beslut dömd för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina
borgenärer, äge ej den rätt, som i första stycket sägs.

2 §•

Vid ansökning, som afses i 1 §, skola fogas:

1) ackords förslag, angifvande, huru mycket gäldenären bjuder i
betalning samt när och huru betalningen skall erläggas, så ock huruvida
gäldenären vill ställa säkerhet för ackordets fullgörande eller icke och,
i förra fallet, hvari säkerheten skall bestå;

2) en under de närmaste sextio dagarna före ansökningens ingifvande
upprättad förteckning öfver boets tillgångar och skulder med
uppgift å borgenärernas namn och hemvist så ock å böcker och handlingar,
som röra boet; skolande bouppteckningen med iakttagande af
hvad i 3 § närmare föreskrifves vara upprättad af god man, som i
4 § sägs;

8) den af gäldenären senast uppgjorda balansräkning, om gäldenären
idkat sådan handel eller rörelse, hvaröfver han enligt hvad särskildt är
stadgadt varit pliktig att föra handelsböcker;

4) berättelse af gode mannen om boets tillstånd så ock om orsakerna
till gäldenärens obestånd, såvidt de kunnat utrönas; skolande berättelsen
tillika upptaga en öfversikt öfver tillgångar och gäld af olika slag
äfvensom angifva, dels hvilken utdelning borgenärerna kunna påräkna,
därest gäldenärens bo afträdes till konkurs, dels huruvida egendom till
skada för borgenärerna frångått gäldenären under sådana förhållanden,
att i fall af konkurs återvinning af den egendom kan äga rum, dels
huruvida skälig anledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort
sig skyldig till brottsligt förhållande mot sina borgenärer, dels ock, om
gäldenären idkat handel eller rörelse, som under 3) omförmäles, hvilka
böcker han hållit, och huru de blifvit förda;

5) af gode mannen afgifvet yttrande, huruvida han med afseende
å de förhållanden, som beröras i den under 4) nämnda berättelsen, eller
andra omständigheter, som kunna inverka på ackordsfrågans bedömande,
anser ackordsförslaget böra antagas af borgenärerna eller icke;

6) förklaring af borgenärer, som till antalet utgöra minst hälften
af de i bouppteckningen såsom icke förmånsberättigade upptagna borgenärerna,
och som tillhopa äga att fordra minst två tredjedelar af sammanlagda
beloppet af nyssnämnda borgenärers fordringar, att de anse
ackordsförslaget antagligt; skolande likväl, där sådan förklaring afgifvits
af borgenär, som afses i 22 §, hänsyn ej tagas till den borgenär och
hans fordran;

7) ett kontant belopp af femtio kronor såsom förskott å kostnaden
för ackordsärendets behandling jämte säkerhet, som godkännes af konkursdomaren,
för kostnad, som ej täckes af nämnda belopp.

Förutom de handlingar, som ofvan under 1) — 7) nämnas, bör
gäldenären vid ansökningen foga bevis, att ackordsförslaget jämte gode
mannens berättelse och yttrande tillställts samtliga i bouppteckningen
upptagna borgenärer.

3 §.

I den bouppteckning, som omförmäles i 2 § under 2), skola tillgångarna
upptagas till de värden, som de efter noggrann uppskattning
pröfvas äga. Har gäldenären idkat sådan handel eller rörelse, hvaröfver
han varit pliktig att föra handelsböcker, skall i bouppteckningen till
jämförelse, såvidt ske kan, tillika lämnas specificerad uppgift å de värden
gäldenären senast i sina böcker åsatt sina tillgångar eller, där sådan

värdering ej är gjord, å inköpsprisen. Anses förmånsrätt tillkomma
borgenär, skall det anmärkas i bouppteckningen och därvid grunden
för sagda rätt angifvas.

4 §•

God man skall förordnas af konkursdomaren, då gäldenären gör ansökning
därom; och skall vid förordnandet iakttagas, att gode mannen
bör äga sådan insikt och erfarenhet, som med hänsyn till boets omfattning
och beskaffenhet erfordras för upprättande af tillförlitlig bouppteckning
och bedömande af gäldenärens ställning.

Har gäldenär, som idkat sådan handel eller rörelse, hvaröfver han
varit pliktig att föra handelsböcker, till god man föreslagit någon, som
af förening af köpmän eller andra näringsidkare erhållit bemyndigande
att vara god man vid ackordsförhandlingar enligt denna lag, och har
föreningen af konungen erhållit tillstånd att meddela dylikt bemyndigande,
skall konkursdomaren till god man förordna den af gäldenären föreslagne,
utan så är att denne befinnes sakna den insikt och erfarenhet, hvarom
stadgas i första stycket, eller enligt hvad nedan i denna paragraf sägs
vara obehörig.

God man må ej den vara,

som står under förmynderskap,

som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke, på sätt lag
förmår, gitter visa, att han är fri från deras kraf,

som är förlustig medborgerligt förtroende eller ock är under
framtiden ställd eller af allmän åklagare tilltalad för brott, som kan
medföra dylik påföljd, eller

som blifvit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att föra
annans talan inför rätta.

Rättens ordförande eller, i stad, annan ledamot af rätten må ej
vara god man; ej heller må på landet någon, som biträder domaren i
hans ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid rätten,
vara god man.

Ej må gäldenärens make vara god man, ej heller någon, som är
med gäldenären i den skyldskap eller det svågerlag, som i rättegångsbalken
om jäf emot domare sägs.

5 §■

Finner konkursdomaren, att han enligt 1 § första stycket icke
är behörig att taga befattning med ansökning om inledande af ackords -

förhandling, eller föreligger sådant fall, som afsesi 1 § andra stycket, eller har
gäldenären icke iakttagit hvad i 2 § under 1)—7) är stadgadt, eller kan
ansökningen af annan orsak icke upptagas, meddele konkursdomaren ofördröjligen
beslut i öfverensstämmelse därmed och teckne det å ansökningen.

6 §‘

Upptages ansökningen, skall gäldenären inför konkursdomaren med
ed fästa bouppteckningens riktighet. Då eden skall afläggas, göre
gäldenären först de tillägg till bouppteckningen eller de ändringar däri,
som han må finna påkallade, och betyge därefter med ed, att bouppteckningen
‘ (med däri af honom gjorda tillägg eller ändringar) är riktig,
så att honom veterligen icke någon tillgång eller skuld utelämnats, ej
heller någon tillgång eller skuld, som ej hör till boet, upptagits.

Gäldenären vare pliktig att aflägga eden vid ansökningens ingifvande
eller, om hinder därför möter, å tid, som konkursdomaren bestämmer.
Gitter han det ej, vare ansökningen förfallen, och teckne konkursdomaren
beslut därom å ansökningen.

År gäldenären. häktad eller aflägset boende, må konkursdomaren
tillåta honom att fullgöra edgången inför den domstol eller konkursdomare,
som är närmast; är gäldenären sjuk, äge konkursdomaren låta
honom hemma i sin bostad aflägga eden.

7 §■

Varder den i 6 § föreskrifna edgång fullgjord, meddele konkursdomaren
genast beslut, att offentlig ackordsförhandling skall inledas,
och utfärde kungörelse därom.

Konkursdomaren skall därjämte bestämma och i kungörelsen tillkännagifva: 1)

inom hvilken tid de borgenärer, som vilja taga del i ackordsförhandlingen,
böra hos konkursdomaren anmäla sina fordringar;

2) inom hvilken tid anmärkningar må kunna framställas mot anmälningar,
som gjorts inom den ofvan under 1) omförmälda anmälningstid;

3) tid och ställe för sammanträde med borgenärerna att hållas
inför konkursdomaren för pröfning af ackordsförslaget;

4) i hvilken tidning inom orten kungörelser angående ackordsförhandlingen
skola införas.

I kungörelsen skall ock angifvas

4) konkursdomarens postadress.

Tiden, inom hvilken fordringar böra anmälas, skall utgöra minst
tre, högst fem veckor från det beslutet om inledande af ackordsför 11 -

handling meddelades; tiden, inom hvilken anmärkningar må framställas,
skall bestämmas till minst två, högst fyra veckor från anmälningstidens
utgång. Det under 3) omförmälda sammanträdet skall hållas så snart
det efter anmärkningstidens utgång kan ske.

Har, på sätt särskildt är stadgadt, årsstämning blifvit utfärdad, och
varder före den däri utsatta inställelsedag beslut om inledande af ackordsförhandling
meddela dt, skall i den kungörelse, som utfärdas om ackordsförhandlingen,
erinran ske därom att årsstämning förut är beviljad och
att den ej förfallit genom ackordsförhandlingen.

8 §•

Kungörelse, som i 7 § sägs, skall ofördröjligen anslås å rättens dörr
samt genast eller nästa postdag afsändas för att införas en gång i
allmänna tidningarna äfvensom, där det kan ske, två gånger i tidning
inom orten, sista gången minst tio dagar före utgången af den för
anmälan af fordringar utsatta tid.

Inom en vecka efter kungörelsens utfärdande läte konkursdomaren
genom särskilda kallelsebref underrätta alla kända inländska och utländska
borgenärer äfvensom gäldenären om kungörelsens innehåll. Samtidigt
därmed eller, där det ej kan ske, så snart omständigheterna medgifva,
skall konkursdomaren till de borgenärer, som ej enligt ansökningen
bifogade bevis redan erhållit del af ackordsförslaget jämte gode mannens
berättelse och yttrande, öfversända afskrift af dessa handlingar.
Konkursdomaren skall ock om ackordsförhandlingens inledande genast
underrätta allmänna åklagaren i orten äfvensom, om gäldenären är
ämbets- eller tjänsteman, hans närmaste förman.

9 §•

Beslut om inledande af ackordsförhandling må ej meddelas medan
ansökning om gäldenärens försättande i konkurs är beroende på pröfning.
Försättes gäldenären i konkurs, skall frågan om inledande af ackordsförhandling
anses förfallen.

10 §.

Försättes gäldenären i konkurs sedan beslut om inledande af
ackordsförhandling meddelats men innan ackordsfrågan blifvit afgjord,
skall frågan anses förfallen.

11 §•

Allider gäldenär, som gjort ansökning om inledande af ackordsförhandling,
innan ackordsfrågan är afgjord, skall frågan anses förfallen.

12 §.

Varder, sedan beslut om inledande af ackordsförhandling meddelats
men innan ackordsfrågan blifvit afgjord, ansökning om gäldenärens
försättande i konkurs gjord af borgenär, som jämlikt 33 § är, om
ackord kommer till stånd, däraf bunden, må ansökningen icke upptagas
till pröfning, utan så är att densamma biträdts af minst två andra
sådana borgenärer. År ack ordsförslaget antaget af borgenärerna eller
eljest jämlikt 28 § hänskjutet till rättens pröfning, må, innan ackordsfrågan
är afgjord, konkursansökning af borgenärer, som äro bundna
af ackordet, icke upptagas till pröfning, såvida icke minst halfva
antalet af de borgenärer, som röstat för ackordsförslagets antagande,
biträdt ansökningen; dock skall hvad i första punkten stadgats gälla i fall,
då gäldenären är tilltalad för bedrägligt eller oredligt förhållande mot
sina borgenärer.

13 §.

Sedan beslut om inledande af ackordsförhandling meddelats, må,
innan ackordsfrågan blifvit afgjord, utmätning icke ske å gäldenärens
egendom till gäldande af fordran, som uppkommit innan sagda
beslut meddelades. Utan hinder däraf att ackordsförhandling inledts,
må likväl borgenär, som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller
lös egendom eller innehar lös egendom med rätt att den till säkerhet för sin
fordran kvarhålla, söka betalning ur den egendom, som sålunda häftar för
fordringen; dock äge ej hyresvärd eller jordägare denna rätt i afseende
å egendom, som han är berättigad att kvarhålla till säkerhet för fordran
hos hyresgäst eller arrendator.

Har utmätning skett innan beslutet om inledande af ackordsförhandling
meddelades, skall verkställigheten fortgå utan hinder af
förhandlingen.

14 §.

I ackordsförhandling må ej de borgenärer deltaga, hvilkas fordringar
äro förenade med förmånsrätt, utan i den mån de afstå från förmånsrätten;
ej heller de, hvilkas fordringar uppkommit efter det beslutet
om inledande af förhandlingen meddelades.

Fordran må i ackordsförhandling göras gällande, ändå att den är
beroende af villkor eller ej förfallen till betalning.

15 §.

Inom den för anmälan af fordringar utsatta tid har borgenär,
som vill deltaga i ackordsförhandlingen, att hos konkursdomaren skriftligen
anmäla sin fordran. Vid anmälningsinlagan foge borgenär i hufvudskrift
eller styrkt afskrift de handlingar han vill åberopa till stöd
för sin talan.

I anmälningsinlaga böra borgenärens namn, yrke och postadress
uppgifvas.

Anmälningsinlaga jämte därvid fogade handlingar skall ingifvas i
två exemplar.

16 §.

Anmälningshandlingarna skola hållas tillgängliga för borgenärerna,
förutom hos konkursdomaren, jämväl hos gäldenären; och skall förty
konkursdomaren, sedan anmälningstiden utgått, utan dröjsmål tillställa
gäldenären det ena exemplaret af sagda handlingar.

17 §•

Finner gäldenären efter granskning af anmälningshandlingarna, att
någon, som anmält sig till deltagande i ackordsförhandlingen, icke är
berättigad därtill, har gäldenären att inom den för framställande af
anmärkningar utsatta tid till konkursdomaren inkomma med anmärkningsskrift;
börande därvid fogas i hufvudskrift eller styrkt afskrift de handlingar
gäldenären vill åberopa till stöd för framställd anmärkning.

Katt att göra sådan anmärkning, som ofvan afses, tillkomme jämväl
borgenär, som anmält fordran; och skall i afseende härå hvad ofvan
är stadgadt om anmärkning af gäldenären äga motsvarande tillämpning.

18 §.

Vill borgenär efter utgången af den för anmälan af fordringar
utsatta tid men innan borgenärerna pröfvat ackordsförslaget anmäla
fordran, må det ske i den ordning, som är stadgad i 15 §.

Då efteranmälan sålunda gjorts, öfverlämne konkursdomaren

genast det ena exemplaret af anmälningshandlingarna till gäldenären;
läte ock en gång i allmänna tidningarna och, där det kan ske, två
gånger i tidning inom orten kungöra, att efteranmälan skett, så ock
inom hvilken tid anmärkningar mot anmälningen må framställas. Tiden
för framställande af anmärkningar må ej understiga två eller öfverstiga
fyra veckor, räknadt från det kungörelsen infördes i allmänna tidningarna.

Om innehållet i kungörelse, som sålunda utfärdas, åligge konkursdomaren
att särskilt underrätta gäldenären.

I öfrigt lände i tillämpliga delar till efterrättelse hvad ofvan stadgats
om anmälan af fordran.

Hafva flera efteranmälningar gjorts, skola de, såvidt ske kan,
handläggas gemensamt.

Göres efteranmälan vid det sammanträde, där ackordsförslaget
pröfvas af borgenärerna, och är förslaget vid sammanträdet att anse
såsom af dem antaget, skall åtgärd i anledning af anmälningen icke
vidtagas.

19 §.

Kostnad, som föranledes af efteranmälan, skall gäldas af borgenär,
som gjort anmälningen. Hafva flere borgenärer gjort efteranmälan,
svare de én för alla och alla för en för kostnad, som är gemensam
för anmälningarna.

20 §.

Vid borgenärssammanträde, där ackordsförslag skall behandlas,
bör gäldenären vara tillstädes; och vare han pliktig att lämna borgenärerna
de upplysningar om boet, som de begära. Kan gäldenären ej
infinna sig, bör han ställa ombud för sig.

Har gäldenären vid fullgörandet af den i 6 § föreskrifna edgång
gjort tillägg till bouppteckningen eller ändring däri, skall konkursdomaren
vid det enligt 7 § utsatta sammanträdet underrätta borgenärerna
om tillägget eller ändringen.

Uppskof med pröfningen af ackordsförslag må ej af borgenärerna
beslutas i andra fall än i 24 och 25 §§ afses.

21 §.

Borgenär, som anmält fordran, äge utan hinder af anmärkning
mot anmälningen att vid omröstning i de frågor, som enligt denna
lag ankomma på borgenärernas afgörande, utöfva rösträtt för fordringen.

Varder utgången af omröstning om antagande af ackordsförslag
olika allt efter som fordran, mot hvilken anmärkning framställts, beräknas
eller icke, skall konkursdomaren vid sammanträdet, där omröstningen
ägt rum, söka genom förhör med de närvarande utreda den sålunda
uppkomna tvistefrågan och däri åstadkomma förlikning. Medgifva samtliga
närvarande, att anmärkningen må förfalla, eller inskränka de densamma,
äge ej den, som uteblifvit, därå tala. Kan förlikning ej träffas,
ankomme på rätten att pröfva anmärkningen, och må fordringen vid
bestämmande af omröstningens utgång icke komma i betraktande, med
mindre anmärkningen ogillas af rätten.

Har efteranmälan af fordran skett, och är vid omröstning, som
afses i andra stycket, tiden för framställande af anmärkningar ännu ej
ute, samt varder utgången af omröstningen olika allt efter som fordringen
beräknas eller icke, må fordringen vid bestämmande af omröstningens
utgång icke komma i betraktande, med mindre anmälningen
lämnas utan anmärkning eller anmärkning, som framställes, varder
ogillad af rätten.

22 §.

Har gäldenärens make eller någon, som med gäldenären är i
den skyldskap eller det svågerlag, som enligt 2 kap. giftermålsbalken
utgör binder för äktenskap, eller i sådant svågerlag, att den ene är eller
varit gift med den andres syskon, röstat för antagande af ackord sförslaget,
skall fordran, för hvilken rösträtt sålunda utöfvats, ej komma i
betraktande vid bestämmande af omröstningens utgång.

23 §.

Har löftesman eller annan, som är jämte gäldenären ansvarig för
betalningen af eu fordran, anmält sig till deltagande i ackordsförbandling,
och har tillika borgenären anmält fordringen, äge de tillsammans röst,
beräknad efter den fordran; kunna de ej förena sig, gälle borgenärens
mening, där ej de andra utlösa honom eller för hans fordran ställa full
säkerhet.

24 §.

Gäldenären äge återtaga ackordsförslag så länge det ej är pröfvadt

af borgenärerna.

Ändring i ackordsförslag må ej utom i fall, som afses i 25 §,
af gäldenären göras senare än vid det jämlikt 7 § utsatta sammanträdet.
Gör gäldenären vid det sammanträde eller därförinnan ändring
i aokordsförslag, må ej pröfning af lörslaget äga rum vid sagda sammanträde,
med mindre konkursdomaren finner uppenbart, att förslaget ej
genom ändringen blifvit mindre fördelaktigt för borgenärerna. Kan ej
enligt hvad nu är sagdt förslaget genast pröfvas, må pröfningen däraf
kunna uppskjutas till nytt sammanträde att hållas inom tre veckor, om
uppskof medgifves antingen af alla tillstädesvarande röstberättigade
borgenärer eller ock af fyra femtedelar af dem och dessa anmält fyra
femtedelar af sammanlagda beloppet af samtliga fordringar, som medföra
rösträtt. Beslutes ej uppskof efter hvad nu är sagdt, anses ackordsfrågan
hafva förfallit.

Beslutes uppskof, skall konkursdomaren före sammanträdets afsilande
utsätta och tillkännagifva tid och ställe för det nya sammanträdet;
och vare vidare kallelse ej erforderlig. Konkursdomaren åligge dock att
i god tid före sistnämnda sammanträde meddela hvarje borgenär, som
ej varit tillstädes vid förra sammanträdet och hvars adress är känd,
underrättelse om tid och ställe för det nya sammanträdet, så ock om
ändring, som vidtagits i ackordsförslaget.

25 §.

År gäldenären, då ackordsförslag förekommer till behandling, ställd
under tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,
må förslaget ej antagas af borgenärerna, men äge de med den
röstöfvervikt, som i 24 § andra stycket sägs, besluta, att förslaget skall
vara hvilande. Kommer ej sådant beslut till stånd, anses ackordsfrågan
hafva förfallit.

Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget skall vara hvilande, och
varder åtalet mot gäldenären ej bifallet, äge han att inom två veckor
från det beslutet i målet vunnit laga kraft hos konkursdomaren gorå
anmälan om ackordsfrågans återupptagande. Göres ej sådan anmälan,
eller varder gäldenären fälld till ansvar och vinner beslutet därom laga
kraft, skall ackordsfrågan anses förfallen.

Vid anmälan om ackordsfrågas återupptagande äge gäldenären
göra ändring i ackordsförslaget.

Göres anmälan, som ofvan sägs, skall konkursdomaren genom
kungörelse, som minst tio dagar före den för sammanträdet utsatta dag
införes en gång i allmänna tidningarna och, där det kan ske, två

gånger i tidning inom orten, kalla borgenärerna att inför honom sammanträda
för att besluta öfver ackordsförslaget; skolande gäldenären särskildt
underrättas om sammanträdet. Har gäldenären gjort ändring i
förslaget, varde underrättelse om ändringen af konkursdomaren minst
en vecka före sammanträdet med posten öfversänd till hvarje borgenär,
hvars adress är känd.

Vid det sammanträde, hvartill ackordsfrågans behandling sålunda
bhfvit utsatt, må ytterligare uppskof icke beslutas; och skall förty, där
jämväl då hinder för förslagets antagande möter, ackordsfrågan anses
förfallen.

26 §.

Ackordsförslag skall anses vara antaget af borgenärerna, därest
antingen alla tillstädesvarande borgenärer förenat sig om förslaget och
dessa borgenärer anmält två tredjedelar af sammanlagda beloppet af
samtliga anmälda fordringar, Indika enligt hvad af 21 och 22 §§ framgår
skola komma i betraktande vid bestämmande af utgången af omröstning
öfver ackordsförslag, eller ock fyra femtedelar af de tillstädesvarande borgenärerna
bifallit förslaget och de bevakat fyra femtedelar af nämnda
fordringsbelopp.

27 §.

Ackord vare, fastän antaget af borgenärerna, ändock ej giltigt,
såframt det ej fastställes af rätten.

28 §.

År vid det sammanträde, där omröstning öfver ackordsförslag
äger rum, förslaget att anse såsom antaget af borgenärerna, eller kan
enligt hvad af 21 § andra och tredje styckena framgår ej vid sammanträdet
afgöras, huruvida förslaget är att anse såsom antaget eller förkastadt,
skall ackordsfrågan hänskjutas till rättens pröfning.

Konkursdomaren åligge att före sammanträdets afslutande tillkännagifva,
huruvida ackordsfrågan skall hänskjutas till rätten eller icke,
samt i förra fallet lämna underrättelse om tiden, då ärendet skall förekomma
vid rätten; och vare vidare kallelse ej erforderlig.

Ärendet må ej utsättas att förekomma vid rätten tidigare än en
eller senare än två veckor, räknadt från dagen för sammanträdet eller,
om ackordsförslaget icke är vid sammanträdet att anse såsom antaget

samt beträffande någon fordran anmärkningstiden utgår först efter
sammanträdet, från anmärkningstidens utgång. Där på landet för
ärendets företagande inom tid, som nu sagts, skulle erfordras urtima ting
samt lagtima ting infäller inom två veckor därefter, må dock med
ärendets företagande kunna anstå till lagtima tinget.

Vill borgenär på någon af de i 31 eller 32 § omförmälda grunder
bestrida fastställelse af ackordet, göre det skriftligen hos rätten eller
dess ordförande sist tre dagar innan ärendet skall förekomma vid rätten.

29 §.

Är, då ackordsfrågan hänskjuta till rätten, utgången af omröstningen
öfver ackordsförslaget beroende på huruvida gjorda anmärkningar
godkännas eller icke, skall rätten, där den i öfrigt finner skäl
vara för handen att meddela fastställelse å ackordet, först pröfva anmärkningarna
eller så många af dem, att utgången af omröstningen
blifver lika, ehvad öfriga anmärkningar godkännas eller ej. Öfver
hvad rätten härutinnan besluter, må klagan ej föras.

30 §.

Förlikning angående anmälan, mot hvilken anmärkning framställts,
må ej ingås annorledes än i 21 § sägs, utan så är att alla,
hvilkas rätt är beroende af förlikningen, samtycka därtill.

31 §.

Ackord må ej, ändå att det ej är bestridt, fastställas af rätten,

1) då ärendet icke handlagts i laga ordning, utan så är att förelupet
fel uppenbarligen icke inverkat på ackordsfrågans utgång;

2) då gäldenären rymt för gäld eller blifvit genom laga kraftägande
beslut, som icke meddelats tidigare än två år innan ansökningen
om inledande af ackordsförhandling gjordes, dömd för bedrägligt eller
oredligt förhållande mot sina borgenärer;

3) då skälig anledning är att antaga, att gäldenären eller annan

med hans vetskap hemligen gynnat någon borgenär i afsikt att inverka
på ackordsfrågans afgörande, eller att annat svek ägt rum vid ackordet;

4) då ackordet icke gifver lika rätt åt alla borgenärer, som det
angår och som ej uttryckligen förklarat sig det oaktadt nöjda med detsamma,
eller då ackordet icke bestämmer, att minst femtio för hundra af fordringsbeloppet
skola betalas sist ett år från det ackordet blilvit fastställdt;

5) då ackordet uppenbarligen länder till skada för borgenärerna
eller frågan därom icke kan med säkerhet afgöras på grund däraf att
tillförlitlig utredning om boet icke kunnat vinnas.

Vägras fastställelse af anledning, som under 1) sägs, och är ej
förslaget att anse såsom förkastadt af borgenärerna eller såsom förfallet,
varde ärendet visadt åter till konkursdomaren. Öfver beslut därom må
klagan ej föras.

Har gäldenären blifvit ställd under tilltal för bedrägligt eller
oredligt förhållande mot sina borgenärer, men anser rätten i öfrigt
skäl vara för handen att meddela fastställelse å ackordet, skall frågan
därom anstå i afbidan på åtalets utgång. Varder gäldenären fälld till
ansvar, och vinner beslutet därom laga kraft, skall ackordsfrågan anses
förfallen. Bifalles ej åtalet, skall konkursdomaren efter det beslutet
vunnit laga kraft ofördröjligen utsätta dag, då ackordsfrågan skall förekomma
vid rätten, och låta minst tio dagar före den utsatta dagen
införa kungörelse därom en gång i allmänna tidningarna äfvensom, där
det kan ske, två gånger i tidning inom orten; underrätte ock särskildt
gäldenären.

År, då: rätten skall företaga ackordsfrågan till afgörande, ansökning
om gäldenärens försättande i konkurs beroende på pröfning, och
anser rätten skäl vara för handen att meddela fastställelse å ackordet,
skall ackordsärendet anstå i afbidan på pröfningen af konkursansökningen.
Varder konkursansökningen afslagen af underrätten, och vinner
beslutet därom laga kraft eller blifver det af högre rätt fastställdt
genom beslut, som vinner laga kraft, skall konkursdomaren ofördröjligen
utsätta dag, då ackordsfrågan skall förekomma vid rätten, samt
utfärda kungörelse och meddela underrättelse enligt hvad i nästföregående
stycke af denna paragraf är för liknande fall stadgadt.

32 §.

Bestrides fastställelse af ackordet på den grund, att säkerhet ej
finnes för dess fullgörande, pröfve rätten efter omständigheterna, huruvida
fastställelse af sådan anledning må vägras.

33 §.

Af rätten fästställdt ackord vare bindande för alla de borgenärer,
kända eller icke, som enligt livad af 14 § framgår ägt deltaga
i ackordsförhandlingen.

34 §.

Borgenär, som förvärfvat sin fordran lios gäldenären innan beslutet
om inledande af ackordsförhandling meddelades, äge utan hinder af
ackord begagna fordringen till kvittning mot skuld, för hvilken han
vid nämnda tid häftade hos gäldenären.

Den, som inom sextio dagar innan beslutet om inledande af
ackordsförhandling meddelades efter aftal med annan än gäldenären
förvärfvat fordran hos denne, äge, där han vid tiden för aftalet häftade
i skuld hos gäldenären och tillika hade kännedom om att gäldenären
var på obestånd, ej den rätt till kvittning, hvarom ofvan är stadgadt.
Sådan rätt tillkomme ej heller borgenär, som under nu sagda tid
efter det han erhållit sin fordran satt sig i skuld hos gäldenären med
kännedom om hans obestånd.

35 §.

Hvad i 195 § konkurslagen är stadgadt om rätt till betalning för
borgade varor i fall, då sådan betalning är bestämd till olika belopp
med hänsyn till olika betalningstider, skall äga motsvarande tillämpning,
där ackord enligt denna lag kommer till stånd.

36 §.

Utan hinder däraf att borgenär godkänt ackord sförslag äge han
mot löftesmän eller andra, som äro jämte gäldenären ansvariga för
fordringens gäldande, föra den talan, hvartill han eljest varit lagligen
berättigad; och äge de fördenskull rätt att bestrida fastställelse af
ackordet, ändå att anmälan om deltagande i ackordsförhandlingen ej
gjorts af dem utan allenast af borgenären.

37 §.

Yppas det efter fastställelse af ackord, att gäldenären med hänsyn
till ackordsförhandlingen gjort sig skyldig till bedrägligt eller oredligt

förhållande mot sina borgenärer, eller att gäldenären eller annan med
hans vetskap hemligen gynnat någon borgenär i afsikt att inverka på
ackordsfrågans afgörande, förfalle den eftergift, som genom ackordet må
vara tillerkänd gäldenären; dock lände*sådant ej till rubbning i borgenärernas
rätt att mot gäldenären eller löftesmän för ackordet göra detsamma
i öfrigt gällande.

38 §.

Vid beräkning af fordran i fall, som afses i 2 § under 6), skall
iakttagas, att ränta ej räknas längre än till den dag, då den vid gäldenärens
ansökning om inledande af ackordsförhandling fogade bouppteckningen
upprättats. Vid beräkning af fordran, som kommer i betraktande
vid omröstning af borgenärerna, skall ränta ej räknas längre än till
den dag, då beslutet om inledande af ackordsförhandling meddelades.

39 §.

Arfvode till god man, som jämlikt 4 § förordnas af konkursdomaren,
skall på ansökning af gäldenären eller gode mannen bestämmas af rätten.

40 §.

öfver beslut, som konkursdomaren meddelat i fall, där sådant enligt
denna lag på honom ankommer, må klagan föras i hofrätten.

Tiden för anförande af besvär öfver beslut om inledande af ackordsförhandling
skall räknas från det kungörelse om förhandlingen infördes
i allmänna tidningarna.

41 §.

Beslut om inledande af ackordsförhandling gånge i verkställighet
utan hinder däraf att ändring i beslutet sökes.

Varder beslutet upphäfdt af högre rätt, skall konkursdomaren därom
underrättas; och läte han införa kungörelse om den högre rättens beslut
i de tidningar, i hvilka kungörelsen om ackordsförhandlingen varit införd,
äfvensom från rättens dörr nedtaga sistnämnda kungörelse.

42 §.

Menar någon borgenär eller gäldenären, att beslut af borgenärerna
i fråga, hvars afgörande på dem ankommer, icke lagligen tillkommit,

ägo han däröfver anföra besvär; och galle i fråga om sådan klagan
hvad om klagan öfver beslut af konkursdomaren är stadgadt. Har
ackordsfrågan hänskjutits till rättens pröfning, skall dock beträffande
klagan öfver borgenärernas beslut i ackordsfrågan hvad i 28 § sista stycket
sägs lända till efterrättelse; och må särskild klagan ej föras öfver beslut,
hvarigenom pröfningen af ackordsförslag uppskjutits eller sådant förslag
förklarats hvilande.

43 §.

Då vädjadt är mot utslag i mål, hvarom i denna lag är fråga,
åligge i stad rätten och på landet rättens ordförande att inom tre veckor
därefter till hofrätten insända alla handlingar, som röra målet.

44 §.

Upphör ackordsförhandling, utan att ackord kommit till stånd,
låte konkursdomaren införa kungörelse därom en gång i allmänna tidningarna
äfvensom, där det kan ske, i tidning inom orten; dock skall
hvad sålunda är stadgadt icke äga tilllämpning, där ackordsfrågan förfallit
på grund däraf att konkurs inträffat.

År ackordsfrågans utgång beroende däraf, huruvida besvär i hofrätten
anföras emot borgenärsbeslut eller talan fullföljes mot beslut af underrätten
eller hofrätten, skall kungörelse, som i första stycket sägs, ej utfärdas
förrän beslutet vunnit laga kraft; och åligge det förty konkursdomaren
att införskaffa bevis, huruvida besvär anförts eller talan fullföljts, så
ock, om det skett, besked om det beslut, som i målet meddelats.

45 §.

Har handling, som enligt hvad i 15 § stadgas skall ingifvas i
två exemplar, ingifvits allenast i ett exemplar, besörje konkursdomaren
afskrift af handlingen; och gälde den, som ingifvit handlingen, lösen
för afskriften.

Part vare tillåtet att med posten insända anmälningsinlaga, såvida
fråga ej är om efteranmälan, anmärkningsskrift samt skrift, hvari fastställelse
af ackordet bestrides; och skall handling, där den blifvit sålunda
insänd, anses ingifven å tid, då den mottogs.

46 §.

Konkursdomaren skall föra dagbok, hvari för hvarje ackordsförhandling
antecknas: dagen då ansökning om förordnande af god man enligt
4 § blifvit gjord; hvem som blifvit förordnad till god man; dagen då ansökningen
om inledande af förhandlingen blifvit gjord; dagen då beslutet
om förhandlingens inledande meddelats; af konkursdomaren eller rätten
efter förhandlingens inledande vidtagna åtgärder; samt dagen för utfärdande
af kungörelse enligt 44 § om ackordsförhandlingens upphörande
eller för förhandlingens upphörande på den grund att konkurs inträffat.

47 §.

Konkursdomaren äge, ändå att han är jäfvig, meddela sådant
beslut, som i 5 § sägs. Där förordnande för särskild domare erfordras,
anmäle konkursdomaren utan dröjsmål jäfvet i hofrätten.

48 §.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.

49 §.

Uppgifves i den berättelse, hvarom stadgas i 2 §, att anledning
finnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt
förhållande mot sina borgenärer, skall konkursdomaren därom underrätta
allmänna åklagaren.

50 §.

Åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så
ock åtal mot borgenär för förbrytelse, som omförmäles i 48 §, skall
utföras vid den rätt, där ackordsförhandlingen äger eller ägt rum.

51 §.

Har gäldenär, som anklagas för brottsligt förhållande mot borgenärer,
afvikit, gånge ändå dom öfver honom.

52 §.

Hvad i lag eller särskild författning är stadgadt om underrättelse
eller anmälan hos registreringsmyndighet angående konkurs samt om
registrering af sådan underrättelse eller anmälan skall äga motsvarande
tillämpning i afseende å ackordsförhandling utan konkurs.

Har i registret gjorts anteckning därom att aktiebolag eller ekonomisk
förening fått till stånd ackordsförhandling utan konkurs, och visar
bolaget eller föreningen, att förhandlingen upphört, skall anteckningen
afföras ur registret; dock att hvad sålunda stadgats icke skall äga tilllämpning,
om ackordsförhandlingen förfallit på grund däraf att konkurs
inträffat.

53 §.

Hvad i denna lag är föreskrifvet skall icke äga tillämpning å

1) sparbanker;

2) bankbolag;

3) de föreningar för anskaffande af lån mot säkerhet af inteckning
i fast egendom, å hvilka gällande bestämmelser om hypoteksföreningar
äga tillämpning;

4) sjukkassor och understödsföreningar;

5) försäkringsbolag.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 17 kap. 2, 3, 4, 8 och 10 §§ handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 2, 3, 4, 8 och 10 §§ handelsbalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Hvad i gäldenärs bo finnes, som hörer annan till, det skall först
uttagas, såsom: inlagsfä; eller det, som satt är under bolag, eller till
salu; stulet, röfvadt, lånt eller legdt gods; pantsatt gods, då lösen därföre
gifves; faddergåfva; hemgift och annat dylikt. År detta förvandladt
och ej i behåll; gånge därmed som i 16 § skils, såvidt ej i 193 §
konkurslagen är annorlunda stadgadt.

Sedan njute borgenärer betalning af boet, efter ty, som nedan
sägs; dock att angående vissa fordringars företräde till betalning ur
fartyg, frakt och inlastadt gods gäller hvad i sjölagen stadgas.

3 §.

Har någon lös pant i händer; njute han därutur betalning framför
alla andra. Samma rätt liafve ock handtverkare för arfvode å det gods,
som hos honom kvar är.

Innehar borgenär eljest annan tillhörig lös egendom, och har han
rätt att den egendom till säkerhet för sin fordran kvarhålla, äge däri
enahanda förmånsrätt, som i första stycket sägs; dock att beträffande
hyresvärds eller jordägares förmånsrätt i egendom, som han äger kvarhålla
till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator, skall gälla
hvad nedan därom stadgas.

4 §•

År gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar,
eller varor, till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods
afskildt är, som förr är sagdt. Därnäst den kostnad, som å egendomens
uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under
den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom däri skött hafva,
så ock betjänters och tjänstehjons lön för sista året, annan arbetares
dagspenning eller aflöning, den där ej stått inne längre än tre månader
efter förfallodagen, samt sådan begrafningshjälp eller för de tre sista
månaderna upplupen sjukhjälp eller lifränta, som det enligt lag angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete åligger gäldenären
att utgifva. Hvad nu är stadgadt om förmånsrätt för arbetares aflöning
äge ock tillämpning i afseende å skadestånd, som i händelse af obehörigt
afskedande eller arbetsaftals häfvande må tillkomma arbetaren i stället
för aflöning, som skulle med förmånsrätt utgått. Innestår hos arbetsgivare
viss del af arbetares lön till säkerhet för arbetarens fullgörande
af sina skyldigheter, äge arbetaren för sålunda innestående lön enahanda
förmånsrätt som nu angående arbetares aflöning är sagd, ehvad
fordringen stått inne längre eller kortare tid.

Därefter äge god man, som förordnats jämlikt lagen om ackord sförhandling
utan konkurs, förmånsrätt för arfvode, som bestämts jändikt
39 § i nämnda lag.

8 §.

Sedan äge borgenär, för hvars fordran lös egendom^blifvit i laga
ordning i mät tagen, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen.
År densamma utmätt för fleras fordringar; hafve den, för hvars
fordran utmätning först verkställdes, företräde: har utmätningen skett
på en gång; äge hvar lika rätt. Har konkurs följt på ansökning, som
gjorts inom en månad från den dag, då utmätning verkställdes; äge
den förmånsrätt, nu sagd är, ej rum: ej heller då utmätning skett efter
gäldenärs död, innan en månad förflutit från den dag, då uppteckningen
af den dödes bo slutades, där konkurs följer på ansökning, som gjorts
inom sagda tid.

Har, i fall då konkurs föregåtts af offentlig ackordsförhandling,
som på grund af konkursen förfallit, eller då konkurs följt på ansökning,
som''gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandla -

Unga upphörande varit i allmänna tidningarna införd, utmätning skett
inom en månad före den dag, då beslutet om inledande af ackordsförliandling
meddelades, äge förmånsrätt, hvarom i första stycket stadgas,
ej rum.

Där hufvudlottägare i solidariskt bankbolag blifvit försatt i konkurs
efter ansökning, som gjorts inom natt och år från det beslut om
bolagets försättande i konkurs meddelats, samt utmätning hos bolagsmannen
skett inom en månad före den dag, då ansökning om bolagets
försättande i konkurs gjordes, må ej heller den förmånsrätt, som i denua
paragraf afses, äga rum, så framt förvaltarna i bolagets konkurs därom
framställa påstående.

10 §.

Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut.
Åro förmynderskap flera; äge de omyndiga- sig emellan lika rätt. Har,
sedan förmynderskapet upphört, fordran stått mer än tre år inne, äge
dock förmånsrätt, som nu är sagd, ej rum, utan så är att talan om
redovisning eller klander däraf eller om utfående af fordringen blifvit
före utgången af sagda tid anhängiggjord, så ock laga åtgärd, som
därutöfver för erhållande af redovisning eller utbekommande af fordringen
varit af nöden, vidtagits inom ett år från det i hvarje fall anledning
därtill yppades.

I fall då, på grund af hvad i första stycket stadgas, för bevarande
af förmånsrätt, som där afses, erfordras, att åtgärd för vinnande af utmätning
vidtages inom ett år från det anledning därtill yppades, men
offentlig ackordsförhandling varder inledd före utgången af sagda tid,
skall, där ackordsfrågan förfaller på grund däraf att konkurs inträffar
eller ackordsförhandlingen eljest upphör utan att ackord kommer till stånd
och konkurs följer på ansökning, som gjorts inom en månad från det
kungörelse om förhandlingens upphörande varit i allmänna tidningarna
införd, förmånsrätten äga rum, ändå att åtgärd, som nyss nämnts, ej
vidtagits; kommer ackord till stånd, äge förmånsrätten rum, där sådan
åtgärd vidtages inom ett år från det ackordsfrågan blifvit afgjord.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen samt
lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft, men skall icke
tillämpas i afseende å konkurs, som följt på ansökning, den där gjorts
före sagda dag.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 23 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 23 kap. strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

23 KAP.

Om bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär.

i §•

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hafva öfvat bedrägeri
mot sina borgenärer i något af dessa fall:

1. att han under lånadt namn köpt egendom och den bland tillgångarna
ej uppgifvit, eller under falskt sken af köp, gåfva eller annat
aftal egendom från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen
förskingrat, undandolt eller ur vägen skalfat något af sina tillgångar; eller

2. att han i hemligt förstånd med någon föregifven borgenär
uppgifvit eller vidgått falsk skuld; eller

3. att han, där han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver
bok hållas bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat
eller uppsåtligen förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med två
till och med sex år, så ock till förlust af medborgerligt förtroende.
Åro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet
till sex månader nedsättas.

100

Samma lag vare, där gäldenär, som fått till stånd offentlig ackordsförhandling
utan konkurs, finnes hafva öfvat bedrägeri mot sina borgenärer
i ty att lian under lånadt namn köpt egendom, eller under falskt
sken af köp, gåfva eller annat aftal afhändt sig eller annorledes svikligen
förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat egendom, samt den egendom
bland tillgångarna ej uppgifva; eller

att han förbrutit sig som ofvan i denna § under 2) eller 3) sägs.

2 §•

Har gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, brukat oredlighet
mot sina borgenärer i ty

1. att han, sedan han själf sökt att få sin egendom afträda, eller,
där konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning därom honom
kunnig blef, något af egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan
sviklig afsikt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes
förskingrat; eller att han, i fall då konkursen föregåtts af offentlig
ackordsförhandling, som på grund af konkursen förfallit, eller konkursen
följt på ansökning, som gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse
om sådan förhandlings upphörande varit i allmänna tidningarna införd,
efter ingifvandet af ansökningen om inledande af ackordsförhandling
förbrutit sig som nu är sagdt; eller

2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga
att rätt för sig göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin

.följd därmed lika är, afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna
däraf märklig skada haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock,
där han till straffarbete i minst sex månader dömes, förklarad medborgerligt
förtroende förlustig.

Samma lag vare, där gäldenär, som fått till stånd offentlig ackordsförhandling
utan konkurs, brukat oredlighet mot sina borgenärer i ty
att han innan beslutet om inledande af ackordsförhandling meddelades
förbrutit sig som ofvan i denna § under 2) sägs.

3 §•

Pröfvas gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hafva visat
uppenbar vårdslöshet mot sina borgenärer därigenom

1. att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter användt,
eller på spel eller andra därmed jämförliga företag, där utgången berott

101

af ren tillfällighet, eller genom vingleri i växelrörelse eller lättsinnigt
ingångna ansvarsförbindelser förlorat belopp, som icke stått i skäligt
förhållande till hans ställning eller tillgångar;

2. att han antingen inom de sista trettio dagarna förr än han
sin egendom afträdde eller borgenärs ansökning därom honom kungjord
blef, eller ock, i fall då konkursen följt på offentlig ackordsförhandling
utan konkurs såsom i 2 § under 1) sägs, inom de sista trettio dagarna
före ingifvandet af ansökningen om inledande af ackordsförhandling
eller därefter indragit penningar, borgat varor eller sålt egendom och
ej kan nöjaktig reda därför visa;

3. att han, där han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver
bok hållas bör, sådan bokföring icke ordentligen fullgjort;

4. att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse
bort, det han ej kunde rätt för sig göra, genom försäljning af egendom
till uppenbart underpris eller på annat sådant sätt beredt sig penningtillgång,
eller gynnat någon borgenär, till de öfrigas förfång, med
betalning, pant eller annan säkerhet för fordran, som ej förfallen varit
eller hvarför viss förfallotid ej varit utsatt och kraf ej heller hos gäldenären
skett, eller, i uppenbar afsikt att fördröja utbrott af konkurs, sin
rörelse fortsatt och därunder penningar eller varor upplånat;

straffes med fängelse.

Samma lag vare, där gäldenär, som fått till stånd offentlig ackordsförhandling
utan konkurs, pröfvas hafva visat uppenbar vårdslöshet mot
sina borgenärer därigenom att han innan beslutet om inledande af
ackordsförhandling meddelades förbrutit sig som ofvan i denna § under
1), 3) eller 4) sägs.

4 §•

Har bolag eller förening kommit i konkurstillstånd eller fått till
stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs, och finnes styrelseledamot
eller annan, som är satt att leda bolagets eller föreningens angelägenheter,
hafva mot borgenärerna sig förbrutit, som här ofvan sägs;
då skall han straffas, som vore han gäldenär.

5 §•

Har gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, rymt för skuld och
ej kommit åter inom sex månader från det han rymde; vare lag, som
i 2 § sagdt är.

102

6 §•

Styrker inför rätten den, som gjort sig skyldig till ansvar efter
3 §, i fall då konkurs ägt rum, att borgenärerna i konkursen blifvit till
fullo förnöjda, eller i fall då offentlig ackordsförbandling utan konkurs
ägt rum, att de borgenärer, som upptagits i den för ackordsförhandlingen
upprättade bouppteckningen eller anmält sig till deltagande i förhandlingen
samt icke jämlikt 14 § i lagen om ackordsförhandling utan konkurs
äro uteslutna från att deltaga i förhandlingen, blifvit sålunda förnöjda;
varde från allt ansvar fri förklarad.

7 §•

Brott, som i 3 § omförmäles, må ej åtalas af allmän åklagare, där
ej brottet af målsägande till sådant åtal angifves.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen samt
lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft.

103

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 25 kap. 1 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 25 kap. 1 § rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål af beskaffenhet
att böra genom stämning anhängiggöras skall, där ej bär nedan i 3 eller
5 § annorlunda stadgas, fullföljas efter vad.

Lag samma vare, där någon vill föra talan mot underrätts slutliga
utslag: i konkursmål, rörande betalnings- eller förmånsrätt eller undanBkiftande
af egendom eller ackord eller klander af utdelningsförslag; i
ackordsförhandlingsmål, rörande frågan om fastställelse af ackord; i
boskillnadsmål, öfver ansökningen om boskillnad; så ock i mål rörande
jordägares rätt öfver vattnet å hans grund, ändå att målet ej skall genom
stämning anhängiggöras.,

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhandling
utan konkurs träder i kraft.

104

Förslag

till

Lag

om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 18 september 1903 angående
solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs.

Härigenom förordnas, att 1—5, 7, 8, 11 och 13—17 §§ i lagen
den 18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Har solidariskt bankbolag eller bankaktiebolag råkat i konkurstillstånd,
varde det af konkursdomaren ofördröjligen anmäldt hos bankinspektionen;
och förordne bankinspektionen ett allmänt ombud att
såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets förvaltning med den
eller de förvaltare, som utses på sätt i konkurslagen stadgas.

Afträdes sparbanks egendom till konkurs, varde anmälan därom af
konkursdomaren ofördröjligen gjord hos konungens befallningshafvande,
som förordnar ett allmänt ombud att deltaga i förvaltningen af konkursboet,
på sätt här ofvan sägs.

På den, hvilken förordnat sådant allmänt ombud, ankomme att,
när det pröfvas skäligt, entlediga ombudet och i dess ställe annan
förordna. Häröfver må klagan ej föras.

2 §•

Det allmänna ombud, som sålunda blifvit förordnadt, äge beträffande
medförvaltare göra sådan anmälan, som i 81 § konkurslagen sägs.

105

Utan hinder af beslut, som kan vara fattadt om delning af förvaltningen
af boet, äge allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla
dess delar.

Vid de borgenärssammanträden, som ej enligt hvad i konkurslagen
stadgas skola hållas inför konkursdomaren, skall allmänna ombudet
vara ordförande.

3 §•

Om arfvode till allmänna ombudet galle hvad i konkurslagen
beträffande arfvode till konkursförvaltare är i allmänhet stadgadt.

4 §•

Förvaltarna åligge att upprätta förteckning öfver de borgenärer,
hvilka enligt bankens räkenskaper hafva fordran hos banken på grund
af insättning å depositions-, upp- och afskrifnings- eller annan räkning,
eller ock enligt sparbanksbok; skolande denna förteckning för hvarje
borgenär upptaga beloppet af hans fordran, så ock, där ränta å fordringen
är utfäst, den dag, från hvilken räntan är ogulden, jämte räntefoten.

Förteckningen skall i hufvudskrift af förvaltarna så fort ske kan
ingifvas till konkursdomaren; börande vid hufvudskriften fogas afskrifter
till antal, som påkallas af hvad här efteråt stadgas. Sedan desammas
öfverensstämmelse med hufvudskriften blifvit af konkursdomaren bekräftad,
skall förteckningen i sålunda styrkt afskrift under de trettio sista dagarna
före utgången af den för bevakning af fordringar utsatta tid för
enhvar, som vill taga del af densamma, hållas tillgänglig dels på sätt
i 102 § konkurslagen är om bevakningshandlingar föreskrifvet, dels ock
vid hvart och ett af bankens kontor.

5 §•

Fordran, som upptagits å den i 4 § omförmälda förteckning, skall
anses vara i konkursen bevakad, såsom hade borgenären själf inom den
för fordringars bevakning utsatta tid anmält densamma.

7 §.

Borgenärerna välje ledamot i nämnden å den tid och i den ordning,
som konkurslagen föreskrifver för val af god man.

106

För val af den ledamot i nämnden, som skall utses af hufvudlottägarna,
kalle allmänna ombudet ofördröjligen dem att inför honom
sammanträda; och skall valet ske enligt de bestämmelser i fråga om
rösträtt, som i den för bolaget fastställda ordning äro gifna för val
af styrelse. Om tid och ort för sådant sammanträde utfärde allmänna
ombudet kungörelse, som i allmänna tidningarna införes tre gånger,
första gången minst tio dagar före sammanträdet.

Underlåta borgenärerna eller hufvudlottägarna att utse ledamot i
nämnden, varde ledamot i stället förordnad af konkursdomaren. Försummar
utsedd ledamot att på ordförandens kallelse tillstädeskomma
vid nämndens sammanträde, äge ordföranden tillkalla annan person att
i den försumliges frånvaro deltaga i värderingen.

8 §•

Visar sig vid den värdering, hvarom i 6 § sägs, eller sedermera
under konkursens fortgång, att bolagets tillgångar icke förslå till betäckande
af bolagets kända gäld jämte kostnaderna för boets utredning
och konkurssakens behandling, skola förvaltarna ofördröjligen å hufvudlottägarna,
i förhållande till det antal lotter enhvar af dem enligt förteckningen
öfver bolagets delägare innehar, uttaxera det till fyllande af
bristen i bolagets tillgångar erforderliga belopp jämte en tiondedel därutöfver.
År någon af hufvudlottägarna veterligen i konkurstillstånd,
skall uttaxeringen ske allenast å öfriga hufvudlottägare.

11 §■

Kungörelse om uttaxeringen, upptagande det tillskott, som för
hvarje lott skall inbetalas, äfvensom förfallodagen eller förfallodagarna,
varde införd i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst
sex veckor och sista gången minst fjorton dagar före första förfallodagen;
och läte förvaltarna dessutom om uttaxeringen ofördröjligen underrätta
hufvudlottägarna genom särskilda bref, som afsändas med posten.

13 §.

Gäldar bolagsman inom utsatt förfallotid en fjärdedel af det belopp,
som då bör erläggas, må han, efter ty i 15 § vidare sägs, njuta anstånd
med betalning af återstoden, därest han för sagda återstod jämte ränta
inom samma tid ställer pant eller borgen, som godkännes af förvaltarna.

107

14 §.

Har bolagsman brustit i fullgörande af honom åliggande betalningsskyldighet
och är han icke enligt 13 § berättigad till anstånd, vare han
icke allenast för hvad oguldet och förfallet är jämte ränta därå utan
ock, där uttaxeringen fördelats på särskilda förfallodagar, för hvad å
senare förfallodag skolat erläggas underkastad utmätning utan dom
eller utslag, då förvaltarna hos utmätningsman påkalla utmätning och
därvid förete af dem utfärdadt intyg om det belopp, för hvithet bolagsmannen
på grund af uttaxeringen häftar; vare ock bolagsmannen skyldig
att på yrkande af förvaltarna afträda sin egendom till konkurs; åliggande
det förvaltarna att ofördröjligen mot bolagsmannen vidtaga den åtgärd,
som i hvarje fall må anses lämplig.

15 §.

Belopp, för hvilket pant eller borgen blifvit enligt 13 § ställd,
skall inbetalas inom sex månader efter den i kungörelsen utsatta förfallodag.
Sker det ej, läte förvaltarna ofördröjligen försälja panten å
offentlig auktion eller utsöka beloppet hos löftesmannen; vare ock bolagsmannen
underkastad sådan påföljd, som i 14 § sägs, där förvaltarna
anse nödigt, att sådan påföljd tillämpas.

16 §.

Afträdas hufvudlottägares tillgångar till borgenärers förnöjande,
må återvinningstalan, hvarom i 2 kap. konkurslagen stadgas, i bolagsmannens
konkurs anställas jämväl af förvaltarna i bolagets konkurs i
den ordning 39 § nämnda lag för enskild borgenär föreskrifver. Här
sådan talan af förvaltarna föres och bolagsmannens konkurs följt på
ansökning, som gjorts inom natt och år från det beslutet om bolagets
försättande i konkurs meddelades, skall tid, som enligt 29—33 §§
konkurslagen är att räkna från konkursansökningens ingifvande, räknas
från det ansökningen om bolagets försättande i konkurs gjordes; och
skall hvad i 29, 31 och 32 §§ stadgas i fråga om verkan däraf att den,
med hvilken gäldenären ingått aftal eller som af gäldenären mottagit
betalning eller pant, hade kännedom om gäldenärens obestånd eller om
konkursansökningen gälla, där han hade kännedom om att bolaget var
på obestånd eller därom att ansökning om bolagets försättande i konkurs

108

var gjord, så ock därom att gäldenären var hufvudlottägare i bolaget.
I fråga om återvinning af betalning för växel eller check skall hvad
i 35 § konkurslagen är stadgadt äga motsvarande tillämpning.

17 §•

Hufvudlottägare, hvilken till följd af konkurstillstånd icke underkastats
uttaxering enligt 8 eller 9 §, vare ändock skyldig alt för enhvar
af de lotter i bolaget, han innehar, tillskjuta enahanda belopp, som
jämlikt samma §§ blifvit å hvarje lott uttaxeradt; och galle jämväl i
öfrigt om sådan bolagsmans tillskott i tillämpliga delar hvad om uttaxerade
tillskott förut är sagdt.

Förvaltarna i bolagets konkurs vare pliktiga att, då hufvudlottägare
blifvit försatt i konkurs, däri såväl för bolagets konkursbo som
å öfriga hufvudlottägares vägnar bevaka hvad förstnämnde bolagsman
på grund af sin delaktighet i bolaget är skyldig tillskjuta, samt, intill
dess bolagets konkurs blifvit afslutad, uppbära den utdelning, som
belöper å berörda tillskott.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i afseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts före sagda dag.

109

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 19, 20 och 21 §§ i förordningen den 15 oktober 1880,
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning af järnväg, så ock i fråga om förvaltning af
järnväg under konkurs.

Härigenom förordnas, att 19, 20 och 21 §§ i förordningen den 15
oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning af järnväg, så ock i fråga om förvaltning af
järnväg under konkurs skola erhålla följande ändrade lydelse:

19 §.

Varder järnväg, som begagnas för allmän trafik, till konkurs afträdd,
åligge konkursförvaltaren att besörja trafikens uppehållande i det
omfång, som förut varit vanligt eller eljest pröfvas lämpligt samt med
borgenärernas fördel mest förenligt. Vid utseende af förvaltare skall
förty iakttagas, att förvaltaren eller, där flere förvaltare utses, någon af
dem bör äga sådan erfarenhet och sakkunskap, som erfordras för järnvägstrafikens
behöriga handhafvande. Konkursdomaren må, om det
anses nödigt, redan före första borgenärssammanträdet förordna mer
än en förvaltare, så ock meddela föreskrift om delning af förvaltningen
för tiden intill sagda sammanträde.

Kostnad, som åtgår till järnvägens drift och förvaltning, skall
utgå af järnvägens afkastning och köpeskilling i öfverensstämmelse med
hvad i 82 § konknrslagen stadgas beträffande där afsedda konkurskostnader.

Ilo

20 §.

Hvad i 23 § andra stycket konkurslagen stadgas om rätt för borgenär
att söka betalning ur egendom, som hör till konkursbo, gälle ej
i fråga om järnväg, som blifvit till konkurs afträdd. År järnväg, då
beslut om egendomsafträde meddelas, utmätt men ej försåld, uppföre
öfverexekutors befattning därmed; dock njute borgenär, som vunnit
utmätning för icke intecknad fordran, i konkursen tillgodo den förmånsrätt,
som enligt hvad i 17 kap. handelsbalken stadgas skulle tillkommit
honom, därest utmätningen ledt till försäljning af den utmätta
egendomen.

Försäljning af järnvägen skall äga rum så snart det efter utgången
af den för bevakning af fordringar utsatta tid kan ske. Anses med
försäljningen böra till förekommande af förlust för borgenärerna anstå,
och vill förty förvaltaren, gode mannen, enskild borgenär eller gäldenären
föreslå uppskof med försäljningen, ingifve före bevakningstidens
utgång skriftligt förslag därom till konkursdomaren. Inkommer
förslag, som nu nämnts, varde borgenärerna i den ordning konkurslagen
stadgar kallade till sammanträde inför konkursdomaren för att besluta
öfver förslaget. Ärendet skall utsättas till behandling å tid och ställe,
som bestämts för det borgenärssammanträde, hvarom i 107 § konkurslagen
förmäles; och må ej ärendet behandlas af borgenärerna förrän de tvistefrågor,
som genom anmärkningar mot bevakade fordringar må hafva
uppkommit, blifvit handlagda. Då uppskofsförslag förekommer till
pröfning, skola borgenärerna besluta, om och på huru lång tid uppskof
med järnvägens försäljning skall äga rum, hvilken tid dock ej må sättas
längre än fem år från beslutets dag, äfvensom, där så anses nödigt,
bestämma de villkor, på hvilka järnvägen må äfven före den beslutade
uppskofstidens förlopp af förvaltaren afyttras. Vid omröstning härom
gälle såsom beslut den mening, hvarom, bland närvarande borgenärer,
de sig förena, hvilkas fordringar sammanräknade utgöra största beloppet,
så framt dessa borgenärer därjämte utgöra minst en fjärdedel af de
röstande. Kan beslut på sådant sätt ej åstadkommas, vare frågan förfallen.
Efter den genom borgenärernas beslut bestämda tidens utgång
må vidare uppskof med järnvägens försäljning ej äga rum.

Hvad i 69 § andra stycket konkurslagen stadgas om rätt för
borgenär att påkalla försäljning af egendom, som hör till konkursbo,
gälle ej i fråga om järnväg, som afträdts till konkurs.

21 §.

Har uppskof'' med järnvägs försäljning blifvit beslutet på sätt i
20 §. sägs, och varder, i brist på medel eller af annan orsak, järnvägens
eller dess tillhörigheters behöriga underhåll åsidosatt eller trafiken
ej vederbörligen vidmakthållen, må, på talan af statens järnvägsstyrelse,
som i nämnda hänseenden äger utöfva tillsyn öfver järnvägens förvaltning,
konkursdomaren förordna, att järnvägen utan hinder af uppskofsbeslutet
skall säljas, på sätt i konkurslagen är stadgadt om försäljning
af fast egendom.

- Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i afseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts före sagda dag.

112

Förslag

till

Lag

om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad.

Härigenom förordnas, att 4—7, 10, 11, 18 samt 26—30 §§ i
lagen den 1 juli 1898 om boskillnad skola erhålla följande ändrade
lydelse:

4 §•

Ansökning om boskillnad skall ingifvas till konkursdomaren i den
ort, där mannen bör inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i
allmänhet.

5 §.

Finner konkursdomaren, att han enligt 4 § icke är behörig att
taga befattning med ansökning om boskillnad, eller att sådan ansökning
af annan orsak icke kan upptagas, meddele konkursdomaren beslut i
öfverensstämmelse därmed och teckne det å ansökningen.

Upptages ansökningen, läte konkursdomaren genast om densamma
och dagen, då den gjord är, införa kungörelse i allmänna tidningarna
äfvensom, där så ske kan, i tidning inom orten.

6 §•

Har ej vid boskillnadsansökning, som af bägge makarne gjord är,
fogats af dem med edsförpliktelse underskrifven förteckning å boets tillgångar
och skulder, värde föreläggande dem meddeladt att inom viss

113

tid sådan uppteckning till konkursdomaren ingifva. Försummas det,
varde af konkursdomaren förordnande meddeladt magistratsperson, kronofogde,
länsman, rättens betjänt eller annan lämplig person att uppteckningen
utan dröjsmål förrätta; och åligge makarne att allt, som till
boet hörer, under edsförpliktelse redligen uppgifva.

7 §•

År ansökning om boskillnad gjord allenast af endera maken, teckne
konkursdomaren å ansökningen kallelse å makarne att sig vid rätten
inställa, i stad sist inom åtta dagar och på landet å viss dag under pågående
eller näst infallande lagtima ting eller ock å urtima ting, där sådant
äskas.

Kallelsen skall genom sökandens försorg delgifvas andra maken.
År denne ej tillstädes å den för inställelsen utsatta dag, och visas ej,
att kallelsen blifvit delgifven i så god tid, att maken kunnat iakttaga
inställelse, eller ock att för delgifningen hinder mött, vare ansökningen
förfallen. Har maken särskilda gånger blifvit med kallelsen sökt i sitt
hemvist, utan att maken själf eller ombud kunnat träffas eller upplysning
vinnas, hvar maken sig uppehåller, utsätte rätten dag för ärendets
vidare behandling och förelägge genom kungörelse, som införes i
allmänna tidningarna tre gånger, sista gången minst en månad före
nämnda dag, maken att sig vid rätten infinna. Kommer ej maken,
utgöre den omständighet icke hinder för boskillnadsmålets vidare handläggning.

Varder boskillnadsansökningen medgifven eller visas till densamma
skälig anledning, och är ej bouppteckning ingifven, meddele rätten förordnande
för lämplig person att uppteckningen förrätta, såsom i 6 § sägs.

10 §.

När boskillnad blifvit sökt, förordne konkursdomaren, där hustrun
det begär, god man att henne biträda. Den, som därtill blifvit utsedd,
har att i afseende å boskillnaden och hvad därmed äger samband hustruns
talan bevaka, där den ej af henne själf utföres.

11 §•

Åtgärd, som enligt 5, 6, 7 eller 10 § på konkursdomaren ankommer,
äge han vidtaga ändå att han jäfvig är; anmäle dock, där förordnande
för särskild domare tarfvas, jäfvet utan dröjsmål i hofrätten.

114

18 §.

Sedan boskillnad beviljad blifvit, skall boet, så snart ske kan,
skiftas i den ordning, som om delning af död mans kvarlåtenskap är i
lag stadgad. Ej må skifte ske förr än all veterlig gäld, därför samfälda
boet svarar, gulden blifvit. Sker annorledes, svare makarne, en
för bägge och bägge för en, för samma gäld. Har vid skifte egendom,
hvarmed hustrun svarar för gäld, som afses i 11 kap. 5 § giftermålsbalken,
tillagts mannen, vare lian med den egendom för gälden ansvarig.

Då skifte ägt rum, läte makarne den öfver skiftet upprättade
handling ingifvas till den rätt, som boskillnadsmålet handlagt; och
åligge det rätten att utan dröjsmål låta i allmänna tidningarna samt,
där så ske kan, i tidning inom orten kungöra att bandlingen blifvit
till rätten inlämnad, med uppgift tillika om dagen då det skett. Varder
ena makens egendom afträdd till konkurs efter ansökning, som gjorts
inom tre månader från det skifteshandlingen till rätten ingafs, gånge
skiftet, där det ländt borgenärerna till förfång, åter, om talan därå
anhängiggöres inom sex månader från första borgenärssammanträdet;
och gälle i öfrigt om den talan hvad i 39 § konkurslagen stadgas om
återvinning, som där afses.

26 §.

Konkursdomaren skall föra förteckning, däri för hvarje boskillnadsärende
antecknas dagen, då ansökning gjord är, så ock alla i ärendet
vidtagna åtgärder och af rätten eljest meddelade beslut.

II.

Särskilda bestämmelser om förfarandet vid boskillnad i sammanhang

med konkurs.

27 §.

År makars bo till konkurs afträdt, och vill make i sammanhang
med konkursen söka boskillnad, ingifve sin ansökning inom den för
bevakning af fordringar utsatta tid.

Sökes boskillnad, och vill make, att viss egendom, som maken
påstår vara dess enskilda, ej skall gå i betalning för gäld, som i konkursen
bevakas, eller att makens giftorätt eller någon del däraf skall
för sådan gäld fredas, begäre undanskiftande inom tid, som nu är sagd,.

115

eller kåfve sin talan härutinnan förlorat. Lag samma vare, där före
konkursen boskillnad blifvit sökt men skifto ännu ej skett.

Ansökning om boskillnad, hvarom i denna paragraf är fråga, eller
om undanskjutande skall ingifvas i två exemplar; bar den ingifvits i
allenast ett exemplar, besörje konkursdomaren afskrift af ansökningen;
och gälde sökanden lösen för afskriften.

28 §.

Ansökning, som i 27 § sägs, varde, sedan andra maken och, där
ansökningen afser undanskiftande, jämväl borgenärerna, på sätt i konkurslagen
om granskning af bevakade fordringsanspråk stadgas, erhållit
tillfälle att i frågan sig yttra, efter lag af rätten bedömd, ändå att jäf
däremot ej är gjordt.

Grö res jäf mot ansökning om undanskiftande, skall konkursförvaltaren
ofördröjligen till sökanden med posten öfversända afskrift af jäfsskriften,
så ock meddelande om tid och ställe för det i 107 § konkurslagen
om förmälda b orgenärss am m anträd e.

29 §.

Har make begärt undanskiftande, och vill maken, att detta skall
gälla äfven i afseende å gäld, som bevakats efter utgången af den för
bevakning af fordringar utsatta tid, göre yrkande därom i den ordning,
som för framställande af jäf mot bevakning är i konkurslagen stadgad;
och varde med det yrkande så förfaret, som om jäf är föreskrifvet.

30 §.

Ej må den omständighet, att make må äga undansätta giftorätt
eller någon del däraf, hindra samfäld egendoms försäljning. Egendom,
som ena maken påstår vara dess enskilda, må ej mot bestridande af
den make säljas genom konkursförvaltarens försorg före utgången af
den för bevakning af fordringar utsatta tid; sökes undanskiftande,
men finnes att egendomen skall gå i betalning för bevakad gäld, må
egendomen eller hvad däraf för gäldens betalande erfordras genom förvaltarens
försorg säljas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas, där ansökningen om boskillnad eller,
hvad angår boskillnad, som sökes i sammanhang med konkurs, eller
undanskiftande, ansökningen om konkurs är därförinnan ingifven.

116

Förslag till Lag om

ändrad lydelse af 2, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen den 18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock
angående undanskiftande af egendom i död makes bo.

Härigenom förordnas, att 2, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen
den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om
urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af egendom i död makes
bo skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Vill den, som i den dödas bo äger förfallen fordran, därför njuta
betalning ur boet innan tid till egendomsafträde ute är efter hvad i 5
eller 7 § sägs; ställe då borgen eller annan säkerhet för hvad han lyfter:
varder boets egendom därefter inom sagda tid till konkurs afträdd;
bevake han i konkursen sin fordran, såsom vore den ogulden, och njute
ej bättre rätt än han hade innan gäldenären dog: gifve ock, där det
lyftade, eller något däraf, honom i konkursen framgår, sådant till boet
ut, med laga ränta från lyftningsdagen.

Afyttras af stärbhusdelägare boet tillhörig fast egendom förr än
en månad förflutit, antingen från den dag, uppteckningen af boet slutad
var, eller, om bouppteckning inom föreskrifven tid ej förrättad blifvit,
från den dag, tiden därtill tilländagått, och afträdes den dödas egendom
till konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid, vare öfverlåtelsen
mot den dödas borgenärer utan verkan, såframt talan därom
anställes inom den tid, som i 39 § konkurslagen är beträffande åter -

117

vinning al fast egendom stadgad; skolande hvad sistnämnda lagrum i
(ifrigt innehåller i afseende å återvinning till konkursbo äga motsvarande
tillämpning för det fall, hvarom nu är fråga.

6 §■

Nu äro arfvingar flera, och gör en sig urarfva: bestrider annan
egendomens afträdande; äge denne rätt att egendomen tillträda, där
han därom gör anmälan sist å tid, som i kungörelsen om konkursen är
utsatt för första borgenärssammanträdet, samt inom tre veckor därefter
ställer borgen för veterlig gäld: sker det och vill sökanden för sin del
afträdesansökningen återkalla, och gemensamt med den andra boet
öfvertaga, eller vill det annan arfvinge; hafve där lof till, där jämväl
han, inom en vecka efter sistnämnda tids utgång, ställer borgen som
sagdt är.

Har någon genom testamente fått sig tillagd viss andel i den dödas
kvarlåtenskap, eller obestämdt öfverskott sedan andra rättsägare sina
andelar utfått; hafve ock han den rätt att boet öfvertaga, som i denna
§ arfvinge tillerkänd är.

Där anmälan om tillträde af afträdd egendom skett, må innan det
visat sig, om borgen ställes såsom ofvan är stadgadt, egendom i boet
icke genom konkursförvaltarens försorg säljas i andra fall än i 63 §
eller 64 § andra stycket konkurslagen afses.

9 §.

Har efterlefvande make eller arfvinge egendom afträdt, och vilja
stärbhusdelägarne å någondera sidan egendom undanskifta, göre därom
skriftlig ansökning inom den för bevakning af fordringar utsatta tid.

Sådan ansökning skall ingifvas i två exemplar; har den ingifvits
i allenast ett exemplar, besörje konkursdomaren afskrift af ansökningen;
och gälde stärbhusdelägare, som gjort ansökningen, lösen för afskriften.

Sedan stärbhusdelägarne å andra sidan samt borgenärerna, på sätt
i konkurslagen om granskning af bevakade fordringsanspråk sägs, erhållit
tillfälle att i frågan sig yttra, varde ansökningen efter lag af
rätten bedömd, ändå att jäf däremot ej gjordt är.

Om undanskiftande för gäld, som bevakats efter utgången af den
i första stycket nämnda tid, lände till efterrättelse hvad i 29 § af lagen
om boskillnad finnes stadgadt.

Göres jäf mot ansökning om undanskiftande, skall konkursför -

118

valtaren ofördröjligen till sökanden, där hans adress är känd, med
posten öfversända afskrift af jäfsskriften, så ock meddelande om tid
och ställe för det i 107 § konkurslagen omförmälda borgenärssammanträde.
Varder, sedan sådan ansökning inkommit, efterbevakning gjord,
underrätte konkursdomaren sökanden, där hans adress är känd, om
innehållet af den i anledning af efterbevakningen utfärdade kungörelse.

11 §■

När egendomsafträde å någondera sidan sker, skall all egendom i
boet till borgenärerna öfverlämnas utom i de fall, som i 6 och 10 §§
omförmälas. Hvad i lagen om boskillnad stadgadt finnes om försäljning
af egendom, som endera sidan må äga undanskifta, så ock om betalningsrätt
för vederlagsfordran gälle äfven i de fall nu sagda äro.

12 §.

Afträdes egendom för gäld, som efter bouppteckningen sig yppat,
skall hvar, som det egendomsafträde tillgodonjuta vill, med ed fästa,
att den gäld honom ej känd var eu månad före den dag, anmälan om
egendomsafträdet gjordes. Den, som egendom sålunda afträda skall
inom utgången af den för bevakning af fordringar utsatta tid inför
konkursdomaren aflägga sådan ed; stånde honom dock fritt att inom
sagda tid inkomma med bevis, att han inför annan konkursdomare eller
vid domstol edgången fullgjort. Annan stärbhusdelägare åligge, där
någon borgenär det äskar, att eden aflägga och det styrka inom den
tid och i den ordning, som honom af rätten eller domaren förelägges;
gör han det ej, njute ej af egendomsafträdet den förmån, hvarom i
16 och 17 §§ förmäles.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i afseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts före sagda dag.

119

Förslå a;
till
Lagom
ändrad lydelse af § 30 växellagen.

Härigenom förordnas, att § 30 växellagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Har den, som godkänt växel, före förfallotiden blifvit försatt i
konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs
eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller ock,
om han är köpman, inställt sina betalningar, och har han ej, när den,
som växeln i händer häfver, af sådan anledning det äskat, ställt säkerhet
för växelns inlösen å förfallotiden, vare växelinnehafvaren och öfverlåtare,
sedan förhållandet blifvit styrkt genom protest, berättigade att
mot protestens aflämnande fordra säkerhet af föregående öfverlåtare eller
växelgifvaren, som i §§ 25—27 sägs.

Om sådan protest skall underrättelse gifvas på sätt och vid påföljd,
som i §§ 45—47 stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhandling
utan konkurs träder i kraft.

120

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 39 § i lagen den 20 juni 1905 om köp och byte

af lös egendom.

Härigenom förordnas, att 39 § i lagen den 20 juni 1905 om köp
och byte af lös egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har, i fall då anstånd med köpeskillingens erläggande är medgifvet,
köparen efter köpets afsilande
blifvit försatt i konkurs

eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs
eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld
eller, om han är köpman, inställt sina betalningar
eller eljest funnits vara på sådant obestånd, att det måste antagas,
att köpeskillingen ej varder rätteligen erlagd;

vare säljaren berättigad att, intill dess betryggande säkerhet ställes
för köpeskillingens gäldande, hålla godset inne eller, där det är försändt
men ej kommit i köparens besittning, hindra dess utgifvande. År tiden
för godsets afkunnande inne, och vill säljaren häfva köpet, kåfve ock
därtill lof, så framt ej ofördröjligen efter anmaning säkerhet ställes för
köpeskillingens gäldande.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhandling
utan konkurs träder i kraft.

121

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 17 § i förordningen den 4 mars 1862 om
tioårig preskription och om årsstämning.

Härigenom förordnas, att 17 § i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Varder egendom till konkurs afträdd före inställelsedag, som i
årsstämning utsatt är, och har borgenär, före nämnda dag, till konkursdomaren
gifvit bevakningsinlaga i konkursen in, på sätt i konkurslagen
stadgas; vare ej pliktig att sin sålunda bevakade fordran jämväl efter
årsstämningen anmäla. Samma lag vare, där före den i årsstämning
utsatta inställelsedag offentlig ackordsförhandling inledts och borgenär
före nämnda dag anmält sin fordran, på sätt i lagen om ackordsförhandling
utan konkurs är stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen samt
lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft.

122

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 52, 107, 110 och 138 §§ i lagen den 24 juli 1903

om försäkringsrörelse.

Härigenom förordnas, att 52, 107, 110 och 138 §§ i lagen den
24 juli 1903 om försäkringsrörelse skola erhålla följande ändrade lydelse:

52 §.

Afträdes försäkringsaktiebolags egendom till konkurs, skall bolaget
anses upplöst den dag, då beslutet om egendomsafträde meddelades.
Underrättelse om konkursen skall, samtidigt med kungörelsen därom,
genom konkursdomarens försorg afsändas för registrering.

107 §.

Då förslag till slututdelning i bolagets konkurs framlägges, skall,
där brist för borgenärerna uppstår, af konkursförvaltaren jämväl framläggas
förslag till uttaxering å delägarna, så långt deras ansvarighet
räcker, af det för bristens täckande erforderliga belopp. Sådan uttaxering
skall verkställas efter de i 101 och 102 §§ stadgade grunder, dock
att uttaxeringen skall ske å dem, som vid tiden för konkursansökningens
ingifvande voro eller under hela eller någon del af det före nämnda
tid närmast förflutna året varit delägare i bolaget.

Underrättelse om förslagets framläggande skall upptagas i den
kungörelse, som utfärdas angående utdelningsförslaget, och varde därjämte
af förvaltaren meddelad delägarna på sätt om kungörande af

123

meddelanden åt dem linnes stadgad. Hvad konkurslagen innehåller om
tillhandahållande af utdelningsförslag genom förvaltarens försorg samt
om ordningen för klander därå skall äga motsvarande tillämpning'' i
fråga om förslag till uttaxering. Klandertalan å sådant förslag må
jämväl af delägare anställas.

no §.

Afträdes ömsesidigt försäkringsbolags egendom till konkurs, skall
bolaget anses upplöst den dag, då beslutet om egendomsafträde meddelades.
Underrättelse om konkursen skall, samtidigt med kungörelsen
därom, genom konkursdomarens försorg afsändas för registrering.

138 §.

Afträdes försäkringsbolags egendom till konkurs, skall konkursdomaren
härom ofördröjligen hos konungen göra anmälan; konungen
förordnar, där så pröfvas erforderligt, ett allmänt ombud att såsom
konkursförvaltare deltaga i konkursboets förvaltning med den eller de
förvaltare, som utses på sätt i konkurslagen stadgas.

Det allmänna ombud, som sålunda blifvit förordnadt, äge beträffande
medförvaltare göra sådan anmälan, som i 81 § konkurslagen sägs.

Utan hinder af beslut, som kan vara fattadt om delning af förvaltningen
af boet, äge allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla
dess delar.

Vid de borgenärssammanträden, som ej enligt hvad i konkurslagen
stadgas skola hållas inför konkursdomaren, skall allmänna ombudet vara
ordförande.

Om arfvode till allmänna ombudet gälle hvad i konkurslagen beträffande
arfvode till konkursförvaltare är i allmänhet stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i afseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts före sagda dag.

124

Förslag
till
Lagom
ändrad lydelse af 15 och 71 §§ i lagen den 22 juni 1911 om
ekonomiska föreningar.

Härigenom förordnas, att 15 och 71 §§ i lagen den 22 juni 1911
om ekonomiska föreningar skola erhålla följande ändrade lydelse:

15 §.

Då medlem afgått, äge han eller hans rättsinnehafvare utfå ej
mindre, sex månader från afgången, den inbetalda insatsen, i den mån
föreningens behållna tillgångar, enligt den vid tiden för afgången uppgjorda
räkenskapsafslutning, därtill förslå utan anlitande af reservfond
eller förnärmande af öfriga medlemmars lika rätt, än ock, i samma ordning
som öfriga medlemmarna, hvad på den afgångne belöper af beslutad
vinstutdelning. Träder föreningen i likvidation inom sex månader
från det medlem afgått, eller varder inom samma tid beslut om föreningens
försättande i konkurs meddeladt, skall den afgångnes rätt att utfå
insats bedömas efter de i 59 och 60 §§ om skifte af föreningens tillgångar
gifna föreskrifter.

Innehålla föreningens stadgar inskränkning i afgående medlems
rätt, hvarom nu är sagdt, lände den utom i fall, hvarom i 44 8 2 mom.
stadgas, till efterrättelse.

71 §•

Då förslag till slututdelning i föreningens konkurs framlägges,
skall, där brist för borgenärerna uppstår, af konkursförvaltaren jämväl

125

framläggas förslag till uttaxering å föreningsmedlemmarna, så långt
deras ansvarighet räcker, af det för bristens täckande erforderliga belopp,
ökadt med högst en fjärdedel.

Underrättelse om förslagets framläggande skall upptagas i den
kungörelse, som utfärdas angående utdelningsförslaget, och varde därjämte
af förvaltaren meddelad föreningens medlemmar på sätt om kungörande
af meddelanden åt dem finnes stadgad. Hvad konkurslagen
innehåller om tillhandahållande af utdelningsförslag genom förvaltarens
försorg samt om ordningen för klander därå skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om förslag till uttaxering. Klandertalan å sådant
förslag må jämväl af föreningsmedlem anställas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nj^a konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i afseende å konkurs, som följt på ansökning,
den där gjorts före sagda dag.

126

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 38 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 38 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Då fast egendom blifvit utmätt eller, enligt 28 § utsökningslagen,
förordnande meddelats om sådan egendoms försäljning, så ock då, jämlikt
71 § konkurslagen, äskats försäljning af konkursbos fastighet i den
ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad, skall, sedan bevis
härom till rätten eller domaren inkommit, beviset vid rätten uppläsas
och i inteckniugsprotokollet införas, på landet å nästa rättegångsdag
under lagtima ting, och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.
Visas, att utmätningen upphäfts, eller att frågan om egendomens
försäljning eljest förfallit, varde ock sådant i protokollet anteckna
dt.

Har, då i konkursbo finnes fast egendom, anmälan skett jämlikt
21 § tredje stycket eller 26 § andra stycket konkurslagen, skall anmälningen
såsom ofvan sägs uppläsas vid rätten och antecknas i protokollet.

Har vid försäljning af fast egendom i den ordning, utsökningslagen
bestämmer, fordran, som är i egendomen intecknad, kunnat till
fullo gäldas af köpeskillingen, skall anmärkning därom i inteckningsprotokollet
göras, där ny ägare efter erhållen lagfart det äskar och till
rätten ingifver bevis om de inteckningar, som vid egendomens försäljning
däri funnos, så ock handling, som visar köpeskillingens fördelning,
samt intyg att fördelningen blifvit godkänd eller vunnit laga kraft.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen trä der

i kraft.

127

Förslag till Lag om

ändrad lydelse af 18 § i lagen om inteckning i tomträtt och

vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att 18 § i lagen om inteckning i tomträtt
och vattenfallsrätt skall erhålla följande ändrade lydelse:

Då tomträtt blifvit utmätt eller förordnande, som i 28 § utsökningslagen
sägs, meddelats om sådan rättighets försäljning, så ock då vid
tomträttshafvares konkurs borgenärerna äskat, att tomträtt, som hör till
konkursboet, skall försäljas i den ordning, som om utmätt fast egendom
är stadgad, skall, sedan bevis härom till rätten eller domaren inkommit,
beviset vid rätten uppläsas och i tomträttsprotokollet införas i
stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden och å landet å nästa
rättegångsdag under lagtima ting. Visas, att utmätningen upphäfts,
eller att frågan om tomträttens försäljning eljest förfallit, värde ock
sådant i protokollet antecknadt.

Har, då till konkursbo hör tomträtt, anmälan skett jämlikt 21 §
tredje stycket eller 26 § andra stycket konkurslagen, skall anmälningen
såsom ofvan sägs uppläsas vid rätten och antecknas i protokollet.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder

i kraft.

128

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg.

Härigenom förordnas, att 29 § i lagen den 10 maj 1901 om inteckning
i fartyg skall erhålla följande ändrade lydelse:

Då utmätning skett af fartyg, som blifvit i fartygsregistret infördt,
eller jämlikt 72 § konkurslagen äskats, att intecknadt fartyg må utmätningsvis
säljas, skall, sedan i enlighet med 85 § utsökningslagen bevis
härom inkommit till inteckningsdomstolen, beviset å nästa rättegångsdag
för inteckningsärenden uppläsas och införas i protokollet öfver
inteckningar i fartyg. Visas, att utmätningen upphäfts, eller att frågan
om fartygets försäljning eljest förfallit, varde ock sådant i protokollet
antecknadt.

Har, då till konkursbo hör fartyg, anmälan skett jämlikt 21 §
tredje stycket eller 26 § andra stycket konkurslagen, skall anmälningen
såsom ofvan sägs uppläsas vid rätten och antecknas i protokollet.

Har vid försäljning af fartyg i den ordning, utsökningslagen bestämmer,
fordran, som är i fartyget intecknad, kunnat till fullo gäldas
af köpeskillingen, skall anmärkning därom göras i det protokoll, som
nyss är sagdt, där ny ägare, sedan försäljningen vunnit laga kraft, det
äskar och till rätten ingifver bevis om de inteckningar, som vid fartygets
försäljning däri funnos, så ock handling, som visar köpeskillingens
fördelning, samt intyg att fördelningen blifvit godkänd eller vunnit
laga kraft.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen trä der

i kraft.

129

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsnlarjurisdiktion.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Konsulardomaren är konkursdomare.

I fråga om sådana ansökningar, hvilka enligt lag skola ingifvas
till rätten eller till domaren å landet, samt åtgärder och beslut, som
föranledas af dylika ansökningar, äge konsulardomaren enahanda befogenhet,
som enligt lag utöfvas af domaren å landet.

Beträffande uppteckning och vård af dödsbo har konsulardomaren
de åligganden och befogenheter, som lagligen tillkomma underrätt.

Han skall jämväl förordna förmyndare, god man för hustru enligt
19 kap. 4 § ärfdabalken samt sådan god man, som afses i 20 kap. 7 §
nämnda balk; åliggande honom ock att öfva tillsyn å förmyndares och
god mans förvaltning med iakttagande i tillämpliga delar af hvad därutinnan
är i gällande författning föreskrifvet för gode män och rätten.

Äktenskapsförord ingifves till konsulardomaren, som har att införa
det i protokollet; och skall äfven bevakning af testamente ske inför
honom.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder

i kraft.

MOTIV.

133

Förslag till konkurslag.

Inledning.

Åt kommittén har uppdragits att företaga en revision af konkurslagstiftningen.

Till grund för bedömandet af detta uppdrags omfattning har kommittén
haft att lägga Riksdagens till kommittén öfverlämnade skrifvelse
af den 8 maj 1906. I denna skrifvelse erinras, att af enskild motionär
vid 1906 års riksdag förordats en allsidig revision af konkurslagen, och
att därvid såsom ett hufvudsakligt skäl för allmän omarbetning framhållits
det missnöje med lagen, hvilket skulle förefinnas inom affärsvärlden.
Riksdagen anser det väl icke kunna förnekas, att ett sådant
missnöje i viss mån föreligger, men finner detta till stor del bero af
omständigheter, som icke framkallas genom konkurslagens bestämmelser,
såsom af affärsmännens obekantskap med dessa bestämmelser, liknöjdhet
och brist på erforderlig påpasslighet hos borgenärerna äfvensom af allt
för utsträckt tillämpning af kreditsystemet. Oafsedt detta vill Riksdagen
dock ej förneka, att åtskilliga brister förefinnas i konkurslagen. Det
ligger ock, enligt Riksdagens åsikt, i sakens natur, att med affärslifvets
snabba utveckling en så pass gammal lag som konkurslagen kan tarfva
vissa förändringar, och enligt hvad Riksdagen jämväl framhåller häntyda
de ofta återkommande krafven på reformer, äfven om de icke i allo
kunna anses välgrundade, på missförhållanden, som tilläfventyrs kunna
i någon mån af hjälpas äfven genom förändringar i gällande lagstiftning.

I följande afseenden är, enligt hvad i skrifvelsen särskildt påpekas,
konkurslagstiftningen behäftad med brister, som vid en reform böra såvidt
möjligt af hjälpas: a) svårigheter möta att i tillräckligt god tid få
gäldenären försatt i konkurs;1) b) gällande bestämmelser angående kon -

J) Se närmare citat & sid. 154 f.

134

kursförvaltningen äro i behof af ändring i ändamål att göra kontrollen
effektivare, förvaltningen sakkunnigare samt kostnaden för kontrollen
och förvaltningen billigare;*) c) den s. k. anslagstiden är onödigt lång
och bör, likasom sannolikt äfven andra i lagen bestämda tidsperioder,
kunna förkortas; d) borgenärerna böra genom konkursförvaltningens
försorg erhålla underrättelse om vissa för dem betydelsefulla data under
konkursen; e) allmän åklagares rätt att åtala konkursförbrytelser bör
utvidgas; f) föreskrift bör finnas om rätt för sysslomännen att i denna
deras egenskap fullfölja talan mot beslut rörande tvistefrågor i konkurs.

»Helt visst», heter det därefter i skrifvelsen, »gifves äfven åtskilligt
annat inom konkurslagstiftningens område, som torde kunna och
böra förändras, h vilket bäst kommer att framgå vid en närmare utredning
af ämnet. Däremot anser sig Riksdagen böra framhålla, att, såvidt
Riksdagen kunnat finna, tillräckliga anledningar och förutsättningar
saknas för att nu söka genomföra en mera fullständig omskapning af
vårt konkursförfarande genom att i väsentliga delar bygga det på nya
grunder.»

Riksdagens skrifvelse utmynnar, såvidt nu är i fråga"’), i en hemställan,
att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvilka afseenden
gällande konkurslag tarfvar en omarbetning, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill detta öfvervägande kan gifva anledning.

Granskar man hvad sålunda i Riksdagens skrifvelse anförts, så
finner man, att bland de bestämmelser i konkurslagen, hvilka särskildt
angifvits såsom i behof af ändring, de viktigaste angå konkursförvaltningens
anordning. Stadgandena angående förvaltningsorganisationen
kunna sägas intaga en central plats i konkurslagen och utgöra en betydande
del af lagens innehåll. En så genomgripande omdaning af
förvaltningsorganisationen, som af Riksdagen ifrågasatts och af kommittén
befunnits påkallad, nödvändiggör i och för sig eller på grund af de
ändringar i andra delar af konkurslagen, som däraf blifva en oundgänglig
följd, omarbetning af en hufvudpart af lagen. Då därtill kommer,
att det ålegat kommittén att tillse, på hvad sätt gällande bestämmelser
angående villkoren för gäldenärs försättande i konkurs lämpligen kunna
ändras i syfte att underlätta möjligheten att få konkurs till stånd,
och att kommittén därutöfver enligt hvad ofvan antydts bort i allmänhet

b I skrifvelsen antydas en del tänkbara utvägar att tillgodose dessa önskemål.
Se citat å sid. 248 f.

2) I fråga om hvad Riksdagens skrifvelse härutöfver innehåller se motiveringen
för kommitténs förslag till lag om ackordsförhandling utan konkurs sid. 469 f.

taga under ompröfning, hvad inom konkurslagstiftningens område tarivar
ändring, ligger det i öppen dag, att den konkurslag, hvartill förslag
härmed afgifves, måste vid jämförelse med gällande konkurslag framstå
såsom en alldeles ny lag. Detta får ej tydas så, som om kommitténs
förslag skulle öfverskrida de gränser, som Riksdagen synes hafva uppdragit
genom sitt uttalande, att tillräckliga anledningar och förutsättningar
saknas för en så fullständig omskapning af vårt konkursförfarande,
att det i väsentliga delar bygges på nya grunder. De hufvudgrunder
för konkursförfarandet, på hvilka gällande lag är byggd, måste visserligen
sägas vara i den mening Riksdagen synes hafva afsett bibehållna i
kommitténs förslag.

Den omfattning, som kommitténs arbete sålunda erhållit, har löranledt
kommittén att taga under öfvervägande, huruvida icke i konkurslagen
borde upptagas och sammanföras bestämmelser i samtliga de
ämnen, som man i rättsvetenskapen plägar hänföra till den s. k. materiella
konkursrätten, och som i vissa främmande konkurslagar, t. ex. den tyska,
behandlas i en särskild afdelning af konkurslagen. Bortsedt därilrån
att ett arbete i detta syfte icke torde för närvarande, i betraktande af
det skick, hvari vår civilrätt ännu till stor del befinner sig, kunna eller
böra fullständigt genomföras, har kommittén så mycket mindre kunnat
anse antydda uppgift åligga kommittén, som enligt kommitténs uppfattning
ett upptagande af samtliga ifrågavarande bestämmelser i konkurslagen
ingalunda är att förorda. Det torde i detta afseende vara tillräckligt
att erinra om att i åtskilliga lagar af senare datum, såsom i
lagarna om handelsbolag och enkla bolag, om köp och byte af lös egendom
och om nyttjanderätt till fast egendom, förekomma stadganden,
som äro att räkna till den materiella konkursrätten. Att öfverflytta dem
till konkurslagen torde icke böra ifrågakomma; deras rätta plats är
säkerligen i de lagar, i hvilka de befinna sig. Likaledes torde gälla,
att bestämmelser i en del ämnen, som ännu äro i saknad af reglering,
rätteligen höra hemma i den allmänna civillagstiftningen och icke lämpligen
böra inflyta i konkurslagen. I öfverensstämmelse med den uppfattning,
hvaråt kommittén nu gifvit uttryck, har i förslaget till konkurslag
icke i stort sedt upptagits materiellt konkursrättsliga stadganden i
vidare omfattning än som skett i gällande konkurslag.

Den omständigheten, att en genomgripande reform af hela vårt
rättegångsväsende står på dagordningen, har helt naturligt föranledt
kommittén att uppmärksamma frågan, huruvida de grunder, på hvilka
förslaget till konkurslag är byggdt, så nära ansluta sig till nuvarande
dom stolsorganisation och rättegångsregler, att de icke kunna upprätt -

136

hållas, därest ett på moderna principer fotadt rättegångsväsende genomföres.
Denna fråga måste besvaras bestämdt nekande; förslaget förutsätter
öfver hufvud, hvad det väsentliga däri angår, icke något visst
bestämdt rättegångsväsende. En annan sak är, att önskemål, hvilka
kommittén sökt tillgodose, otvifvelaktigt skulle kunnat i vissa afseenden
fullständigare vinnas, om kommittén kunnat anknyta sitt förslag till en
modern domstolsorganisation och rättegångsordning; så t. ex. kan förtjäna
framhållas, att därest i egentlig mening permanenta underdomstolar
funnits på landsbygden någon fördelning af uppgifter emellan konkursdomaren
och rätten icke behöft föreslås utan samtliga ifrågavarande
uppgifter kunnat förläggas till rätten, hvilket varit önskvärdt med hänsyn
därtill, att behandlingen af vissa ärenden t. ex. ackordsärenden
kunnat blifva snabbare.1) De ändringar i den föreslagna nya konkurslagen,
som efter hvad nu antydts kunna tänkas påkallade af ett nytt
rättegångsväsende, beröra emellertid endast detaljer och böra kunna med
stor lätthet utföras, när anledning därtill gifves.

Beträffande ämnesdispositionen i förslaget till konkurslag är att
framhålla, att denua, såvidt det befunnits möjligt och lämpligt, följer
dispositionen i gällande lag. *

'') Jfr motiveringen för 7 § i förslaget till konkurslag.

1:17

1 KAP.

Om egendoms afträdande till konkurs.

Då en persons förmögenhetsläge är sådant, att han icke kan till Gäidenärent
fullo förnöja alla sina borgenärer, kräfva rättvisa och billighet, att förlusten
drabbar samtliga borgenärer proportionsvis d. v. s. hvar och en konkunymnd.
i mån af hans fordran. Gäldenärens hela förmögenhet bör därför kunna
tagas i beslag, realiseras och fördelas mellan borgenärerna; hans förmögenhet
bör med andra ord kunna afträdas till konkurs.

Af konkursinstitutets antydda ändamål framgår omedelbart, att
principiellt sedt grunden till en gäldenärs försättande i konkurs ej kan
vara annat än själfva det förmögenhetsläge, hvari han befinner sig.
Beskaffenheten af det förmögenhetsläge, som bör berättiga till framtvingande
af konkurs, skall här något närmare undersökas.

Till en början fästes uppmärksamheten på det förmögenhetsläge,
som man plägar känneteckna såsom insufficiens (i egentlig mening).

Med insufficiens förstår man det förhållandet, att en persons passiva
öfverstiga hans aktiva, därvid man till aktiva räknar värdet af de förmögenhetsrättigheter
personen äger, medan hans arbetskraft eller hans
på personlig duglighet och ordentlighet eller eljest på förvärfsutsikter
grundade kredit icke tages i betraktande. Med rätta anser man numera
allmänt, att insufficiens i ordets nu angifna betydelse icke bör uppställas
såsom principiell konkursgruhd. Det vore orimligt, om den, som af
inkomsten på sitt arbete eller med befogadt användande af kredit punktligt
fullgör sina förbindelser, skulle kunna tvingas till konkurs blott
därför att hans aktiva i ett gifvet ögonblick understiga hans passiva.

Stundom bestämmes emellertid begreppet insufficiens så, att vid
jämförelsen emellan aktiva och passiva till de förra hänföras jämväl
förvärfsförmåga och berättigad kredit. Uppenbarligen kommer man

138

vid afgörandet af frågan om villkoren för gäldenärs försättande i konkurs
till vida bättre resultat, om man lägger ett sådant insufficiensbegrepp
till grund för bedömandet; och den frågan bör öfvervägas, om icke
insufficiens i denna mening förtjänar att erkännas såsom den principiellt
riktiga konkursgrunden. För att finna svaret härpå måste
man se till, huruvida under någon förutsättning konkurs kan anses
böra följa, oaktadt aktiva öfverstiga passiva. Förutsättningen, under
hvilken ett jakande svar på spörsmålet skulle kunna anses befogadt,
måste såsom lätt inses bestå däri, att gäldenären, oaktadt han har tillgångar
till värde Överskjutande skulderna, likväl af brist på kontanta
medel icke kan betala sin gäld i mån som den förfaller. Vid första
påseendet kan det nog förefalla tvifvelaktigt, om konkurs i detta fall bör
kunna framtvingas; en närmare pröfning torde dock gifva vid handen,
att så bör vara förhållandet. Fn borgenär behöfver tydligtvis icke nöja
sig med att hans gäldenär har tillräcklig förmögenhet; borgenären har
anspråk på att få sin betalning i behörig tid. Förmår gäldenären ej i
rätt tid infria sina förbindelser, kan detta under nutida affärsförhållanden,
bortsedt från exceptionella fall, ej gärna tydas annorlunda än att hans
ställning än undergräfd. Och äfven om i något sällsynt undantagsfall
detta antagande ej skulle stämma med det verkliga läget, så talar
likväl för gäldenärens försättande i konkurs, att om denne ej frivilligt
betalar sina skulder utan låter det komma till exekution detta snart
måste utöfva ett så menligt inflytande på hans affärsställning, att det
öfverskott, som tillgångssidan från början uppvisat, förbytes till underbalans.

Förestående anmärkningar gifva vid handen, att den principiellt
riktiga konkursgrunden är gäldenärs på saknaden af tillgängliga betalningsmedel
beroende oförmåga att behörigen (å förfallotiden) betala sin
gäld, därvid dock undantag måste göras för en betalningsoförmåga, som
är af alldeles tillfällig natur. Detta förmögenhetsläge, för hvilket man
i allmänhet använder termen insolvens, sammanfaller icke med insufficiens:
insolvens behöfver icke föreligga därför att passiva öfverstiga aktiva
(förmögenhetsrättigheternas värde), men kan å andra sidan föreligga,
oaktadt aktiva öfverstiga passiva. Det säger sig dock själf, att det
skarpa särskiljandet emellan begreppen insufficiens och insolvens, om
också af teoretiskt värde såsom nödvändigt för att ernå en klar och
precis uppfattning af ifrågavarande förhållanden, likväl icke i motsvarande
grad är af omedelbart praktiskt intresse; i regeln är det
nämligen naturligtvis så, att insufficiens och insolvens sammanfalla.

Anledning till att göra skillnad emellan köpmän och icke-köpmän,

139

då man erkänner insolvens såsom den principiellt riktiga konkursgrunden,
förefinnes icke — ett påstående, hvars riktighet tydligtvis
icke lider intrång däraf att insolvens hos icke-köpmän kan behöfva
ådagaläggas på annat sätt än i fråga om köpmän. Gifvet är vidare,
att insolvens icke såsom latent tillstånd kan spela rollen af konkursgrund;
man måste i sådant afseende kräfva, att insolvensen erhållit ett
yttre uttryck, den måste framgå af eu förklaring eller annan handling
från gäldenärens sida eller ock ådagaläggas genom åtgärder af någon
borgenär eller genom något annat faktum.

l)å konkurslagarna i olika land sinsemellan förete ganska betydande
olikheter beträffande villkoren för gäldenär försättande i konkurs,
så får detta icke anses bero på bristande insikt om att sjkifva det förmögenhetsläge,
hvari gäldenär befinner sig, måste vara den innersta och
verkliga grunden till gäldenär försättande i konkurs. Däremot råder
meningsskiljaktighet om huru följande i legislativ! hänseende synnerligen
viktiga spörsmål bör besvaras för vinnande af de bästa praktiska
resultaten. Bör en konkurslag såsom konkursgrund uppställa sjkifva
förmögenhetsläget samt öfverlämna åt domstolarna att i hvarje särskildt
fall bedöma, huruvida föreliggande omständigheter äro sådana, att konkurs
bör följa, eller bör lagen angifva vissa omständigheter, Indika såsom
uttryck för att det kritiska förmögenhetsläget är för handen skola medföra
konkurs? För att en verklig skillnad emellan de båda alternativen skall
kunna anses föreligga förutsättes, att enligt det senare af dessa de
omständigheter, som angifvas i lagen, icke nämnas blott såsom exempel
utan erhålla betydelsen att ovillkorligen skola föranleda konkurs; de
upphöjas med andra ord till själfständiga konkursgrunder. Fn kortfattad
redogörelse för de viktigaste konkurslagarnas bestämmelser i
detta ämne skall härefter lämnas.

De utländska lagar, som sinsemellan erbjuda den största öfverens- utländsk rätt,
stämmelsen i fråga om villkoren för gäldenärs försättande i konkurs,
äro de, som omfatta den franska rättens grundsats, att konkurs är ett gäldenär$ fsrhandelsrättsligt
institut, som endast kommer till användning på köpmän.
Hithörande lagar behandlas lämpligen såsom en grupp för sig;
till denna höra franska, belgiska, italienska och spanska m. fl. lagar.

Nu gällande franska konkursrätt innefattas i tredje boken (des Frami: rätt.
faillites et banqueroutes) af code de commerce enligt den lydelse en
lag af 1838 gifvit denna bok. Lagen känner ej någon annan konkursgrund
än betalningsinställelse. Hvarje köpman, som inställer sina betalningar,
är, säger lagen (Art. 437), i fallittillstånd (en état de faillite).

Han är förpliktad att inom fjorton dagar efter betalningsinställelsen om

140

Eelgisk rätt.

Italiemk och
tparnk tätt.

densamma göra anmälan hos konkursdomstolen (Art. 438). Då sådan
anmälan sker, meddelar domstolen beslut, hvarigenom konkursen förklaras
öppnad. Sådant beslut kan äfven meddelas, då någon borgenär
hos domstolen visar, att gäldenären inställt sina betalningar, eller ex
officio af domstolen, om betalningsinställelsen är notorisk (Art. 440).

Belgiska konkurslagen, som innehålles i code de commerce tredje
boken, sådan den lyder enligt en lag af 1851, öfverensstämmer väsentligen
med den franska. Endast följande olikheter äro här att anmärka
(Art. 437, 440, 443). I fallittillstånd är den köpman, som inställt
sina betalningar och hvars kredit är rubbad (dont le credit se trouve
ébranlé). Betalningsinställelse skall anmälas inom tre dagar. Inom de
tio första dagarna af hvarje månad skall vederbörande myndighet till
ordföranden i konkursdomstolen insända en förteckning öfver alla under
föregående månad verkställda växelprotester, hvilken förteckning skall
innehålla vissa föreskrifna uppgifter; förteckningen skall å domstolens
kansli hållas tillgänglig för allmänheten.

Jämväl italiensk (tredje boken af codice di commercio af 1883)
och spansk (fjärde boken af cödigo de comercio af 1885) konkursrätt
ansluta sig nära till fransk rätt. De hylla den franska principen, att
betalningsinställelse är enda konkursgrund. Särskild! förtjänar framhållas
stadgandet i Art. 705 af italienska lagen, som söker närmare
bestämma innebörden af begreppet betalningsinställelse. Enligt detta
stadgande skall vägran att fullgöra allenast några betalningar, på grund
af invändningar, som gäldenären i god tro kan finna grundade, ej utgöra
bevis för betalningsinställelse, och den omständigheten, att gäldenären
fortsatt sina betalningar med medel, som han förskaffat sig på
ruinerande eller bedrägligt sätt, skall ej hindra, att köpmannen förklaras
hafva i verkligheten befunnit sig i ett tillstånd af betalningsinställelse.
Enligt spanska lagen fordras för inledande af konkurs antingen gäldenärens
egen ansökning eller yrkande af borgenär. Lagen angifver närmare
— utan att för den skull uppgifva principen om betalningsinställelse
såsom konkursgrund — vissa omständigheter, som berättiga borgenär
att påkalla konkurs.

Den grupp af konkurslagar, som i det föregående afsetts, torde
vid en reform af vår konkursrätt kunna sägas erbjuda jämförelsevis
mindre af intresse, byggda som de äro på principen, att endast personer,
tillhörande köpmännens krets, kunna försättas i konkurs. Utvecklingen
på konkurslagstiftningens område synes, långt ifrån att fasthålla
vid nämnda princip, tvärtom allmänt tendera till ett upphäfvande eller
reducerande af skillnaden emellan köpmän och icke-köpmän. Hvad vårt

141

land angår, torde icke af någon ifrågasättas att inskränka konkursinstitutets
användning till köpmän. Härmed kunde utan vidare synas
vara gifvet, att en reform af den del af konkurslagen, som behandlar
konkursgrunderna, icke kan bestå helt enkelt däri att betalningsinställelse
göres till enda konkursgrund. Emellertid får man anledning
till någon betänksamhet beträffande riktigheten af en sådan slutsats,
då man tager kännedom om den holländska konkursrätten.

Medan äldre holländsk konkursrätt *) anslöt sig till franska code
de commerce af 1807, har Hollands nu gällande konkurslag (Faillissementswet)
af 1893 frångått skillnaden emellan köpmän och icke-köpmän.
I § 1 af lagen gifves den för alla gäldenärer gemensamma bestämmelsen,
att gäldenär, som är i den belägenhet, att han upphört att
betala sin gäld, skall antingen på egen begäran eller på yrkande af
borgenär genom domstols beslut förklaras vara i konkurstillstånd; konkurs
kan äfven, om det är i det allmännas intresse, inledas på yrkande
af åklagaremakten. Beslut om egendomsafträde meddelas — säges i
§6 — om sådana omständigheter göras sannolika, af hvilka framgår,
att gäldenären upphört att betala sin gäld; söker borgenär konkurs,
skall äfven dennes fordran göras sannolik.

Ofriga främmande lagar, för hvilka här skall redogöras, kunna,
med hänsyn till hvad de stadga om villkoren för gäldenärs försättande
i konkurs, särskiljas i tre grupper: 1) lagar, som ha en kasuistisk
karaktär, i det att de fixera vissa fall, då på yrkande af borgenär konkurs
skall inträda; 2) lagar, som uteslutande angifva ett visst förmögenhetsläge
såsom konkursgrund; 3) lagar, som, jämte en allmän regel om
ett visst förmögenhetsläge såsom konkursgrund, upptaga vissa noga
fixerade speciella konkursgrunder.

1) Bland de till ifrågavarande kategori hörande lagarna må främst
nämnas den engelska * 2). Denna har strängare än någon annan lag

x) Tredje boken af handelslagboken — Wetboek van Koophandel — af 1838.
Jfr afdelningen om Nederland i det af Dr Oskar Borcbardt grundlagda sammelverket Die
Handelsgesetze des Erdballs; tredje upplagan.

2) Den engelska lagstiftningen på konkursrättens område har sedan gammalt,
särskildt under det sistförflutna århundradet, uppvisat en öfverraskande rörlighet; upprepade
gånger och med korta mellantider ha såväl mindre, vissa delar af konkursinstitutet
omfattande lagar som ock fullständiga nya konkurslagar utfärdats. I synnerhet i fråga
om förvaltningsorganisationen i konkurs erbjuder denna lagstiftningshistoria det allra
största intresse; lagarna karakteriseras hufvudsakligen genom sin olika ställning till de
båda motsatta principerna: förvaltning genom offentliga organ eller förvaltning genom
borgenärernas förtroendemän utan några band från det offentligas sida. Lagstiftnings -

Holländsk

rätt.

Engeltk rått.

142

genomfört tanken att noga och uttömmande bestämma de omständigheter,
som skola medföra konkurs. Icke ens betalningsinställelse af
köpman har i och för sig fått spela rollen af konkursgrund.

Enligt The Bankruptcy Act af 1883, som utgör hufvudkällan för
nu gällande engelska konkursrätt, är all skillnad emellan köpmän och
icke-köpmän upphäfd.

Lagen upptager i Art. 4 under åtta olika nummer ett antal acta
of bankruptcy. En gäldenär säges i följande fall begå en act of bankruptcy
(en konkurshandling)*): 1) om han för sina borgenärers förnöjande
öfverlåter sin egendom till en förvaltare (trustee); 2) om han
i sviklig afsikt förfogar öfver sin förmögenhet; 3) om han vidtager
någon förmögenhetsdisposition, som, under förutsättning att han kommer
i konkurs, kan såsom innefattande svikligt gynnande af någon borgenär
förklaras ogiltig; 4) om han håller sig undan för att undgå sina borgenärers
kraf; 5) om han låter exekution öfvergå sig och därvid beslagtagen
förmögenhet säljas eller stanna i sheriffens besittning under minst
21 dagar; 6) om han hos domstolen anmäler sig vara insolvent eller
själf begär att varda försatt i konkurs; 7) om en borgenär, som ernått
dom (a final judgment) öfver gäldenären, tillställt honom en bankruptcy
notice (en anmaning att inom viss frist vid påföljd af konkurs betala
eller säkerställa den domfästa gälden eller eljest därom träffa öfverenskommelse
med borgenären), och gäldenären icke inom den föreskrifna
fristen ställer sig anmaningen till efterrättelse, ej heller vid domstolen
visar sig hafva motfordran, som han icke under rättegången kunnat
kvittningsvis göra gällande; 8) om gäldenären underrättar någon borgenär
om att han inställt eller står i begrepp att inställa sina betalningar.

Bland ofvan angifna acts of bankruptcy torde de under 5) och 7)
upptagna särskild t förtjäna att uppmärksammas. Af hvad under 5) är
upptaget synes, att exekution tillerkänts stor betydelse såsom konkurs -

experimenterandet synes tillsvidare ha funnit sin afslutning med The Bankruptcy Act af
1883, en lag, med hvars verkningar i det stora hela man i England lärer vara synnerligen
belåten. För hufvuddragen af den engelska konkursförvaltningsorganisationen skall
i annat sammanhang redogöras. — Jfr angående den engelska konkursrätten en afhandling
om Law of Bankruptcy af N. W. Sibley, i afdelningen om England i Die Handelsgesetza
des Erdballs, samt K. L. Bugge, De vigtigste nyere Konkurslovgivninger. En
Oversigt udarbeidet til Brug ved Revision af den norske konkurslov af 6 juni 1863.
Kristiania 1895.

r) Att en konkurshandling blifvit begången betyder detsamma som att, enligt vårt
språkbruk, en konkursgrund föreligger. Art. 4 af The Bankruptcy Act är i några delar
ändrad genom en lag af 1890, till hvilken här ofvan tages hänsyn.

143

grund. Det är icke, såsom enligt 2 och 3 §§ i vår svenska konkurslag,
blott så, att exekution berättigar borgenär att påkalla konkurs när omständigheterna
därvid utvisa eller gifva anledning att befara, det gäldenärens
tillgångar icke förslå till betalningen af hans gäld; exekution
spelår i stor utsträckning därutöfver, på sätt af det ifrågavarande stadgandet
närmare framgår, rollen af konkursgrund. Hvad den under 7)
nämnda konkursgrunden angår, så har den sin motsvarighet i bestämmelsen
i vår lag, 4 § 2 stycket, om köpmans försättande i konkurs på
grund af underlåtenhet att betala klar och förfallen gäld efter föregående
anmaning.

Engelska lagen (Art. 6) uppställer en del betingelser för borgenärs
rätt att påkalla konkurs. Sådana betingelser äro: att borgenärens fordran
— eller, om flere borgenärer uppträda såsom konkurssökande, sammanlagda
beloppet af deras fordringar — uppgår till 50 pund sterling; att
fordringen är en likvid summa, förfallen till betalning antingen genast eller
framdeles å bestämd tid (the debt is a liquidated sum, payable either
immediately or åt some certain future time);1) att den åberopade konkursgrunden
faller till tiden inom tre månader före konkursansökningens
ingifvande. Vidare må uppmärksammas stadgandet, att om borgenär,
som söker konkurs, har säkerhet för sin fordran, han i sin konkursansökning
måste antingen afstå från säkerheten för den händelse gäldenären
skulle komma i konkurs eller ock uppgifva, för hvilket belopp af
fordringen han vill göra säkerheten gällande; och är i sistnämnda fall
borgenären behörig att uppträda såsom sökande allenast med afseende
å det öfverskjutande fordringsbeloppet.

Nordamerikas förenta staters konkurslag af 1898 omfattar i fråga
om villkoren för gäldenärs försättande i konkurs på yrkande af borgenär
samma system som den engelska konkursrätten.*) Gäldenär kan endast

9 Uttrycket a liquidated sum kan måhända öfversättas med: klar fordran. Hvad
därmed skall förstås, framgår närmare af domstolarnas afgöranden. Jfr ofvan citerade
afhandling af Sibley, sid. 635 f.

2) Enligt Nordamerikas förenta staters författning har förbundskongressen befogenhet
att utfärda enhetliga konkurslagar för förbundet, och i den mån kongressen begagnar
sig häraf träder den kompetens att stifta konkurslag, som tillkommer de särskilda staterna
hvar för sig, tillbaka. Kongressen har i vidsträckt omfattning gjort bruk af nämnda sin
befogenhet och därigenom åstadkommit ett enhetligt konkursrättssystem för hela landet.
Nu gällande konkurslag är The United States Bankruptcy Law af 1898, “An act to
establish a uniform system of bankruptcy throughout the United States," hvilken lag
i vissa delar ändrats och kompletterats genom Ameudments af 1903. — Jfr eu afhandling
af Josepli Walker Magrath i afdelningen om United States of America i Die Handelsgesetze
des Erdballs.

Amerikansk

rätt.

144

i fall, då han gjort sig skyldig till någon af de i lagen såsom acta of
bankruptcy betecknade, i § 3 uppräknade handlingar, försättas i konkurs.
Att här närmare angifva dessa handlingar synes icke vara af intresse;
de kunna öfver hufvud sägas bestå i svikligt förhållande mot borgenärerna
eller i gynnande af någon borgenär på de öfrigas bekostnad
(bland annat därigenom att gäldenären tillåter eller passivt finner sig i
att någon borgenär förskaffar sig en företrädesrätt till betalning) eller
däri, att gäldenären öfverlämnar sin förmögenhet till borgenärerna eller
till en administratör för borgenärernas räkning. Ifrågavarande handlingar
— med undantag för det fall att gäldenären öfverlämnar all sin egendom
till sina borgenärer — skola, enligt hvad lagen vidare stadgar,
icke utgöra konkursgrunder under annan förutsättning än att gäldenären,
då handlingen företogs, var insolvent. Lagen bestämmer själf (§ 1
under nr 15) när insolvens skall anses föreligga. En person skall anses
insolvent, om hans samtliga tillgångar, frånsedt sådan egendom, som
han själf eller genom annan i afsikt att skada sina borgenärer afhändt
sig, undandolt eller undanskaffat, efter skälig uppskattning (åt a fair valuation)
icke förslå till betalningen af hans gäld. Denna bestämning af
begreppet insolvens öfverensstämmer, såsom synes, icke med den ofvan
i anslutning till europeisk rättsvetenskap och terminologi lämnade begreppsutredningen.

Till förevarande grupp af lagar hör svenska konkurslagen. Dess
hithörande stadganden blifva nedan till den del det synes erforderligt
föremål för belysning.

Nära vår lag står finska konkursstadgan af 1868, i vissa delar
ändrad genom en förordning af 1895 i sammanhang med den sistnämnda
år tillkomna utsökningslagen för Finland.

Finska konkursstadgan skiljer emellan konkursgrunder, som kunna
åberopas af borgenär med »klar och förfallen» fordran, samt konkursgrunder,
för hvilkas tillämpning lagen kräfver, att borgenärens fordran
är »klar och ostridig». Till den förra kategorien (§ 5) höra de fall, att
gäldenären rymt eller håller sig undan. Den senare kategorien (§ 6)
omfattar följande konkursgrunder:

a) verkställighet af utmätning å gäldenärs egendom är af en eller
flere borgenärer begärd och befaras kan, att tillgång till konkurssökandens
förnöjande brister, om utmätningen fullbordas;

b) gäldenär afhänder sig eller undanskaffar sina tillgångar, sina
borgenärer till förfång;

c) utmätning för skuld har hos gäldenär skett och tillgång till
betalning däraf icke funnits;

145

d) gäldenär, som är köpman, bär genom notarius publicus eller i
vittnens närvaro blifvit uppmanad att betala ostridig och förfallen skuld,
men bär åtta dagar eller därutöfver underlåtit att förnöja borgeuären;

e) endera af makarna i gäldbundet bo har till rätten iukommit
med påstående om boskillnad och påståendet har ej blifvit af rätten
förkastadt.

Beträffande den under c) upptagna konkursgrunden göres i lagrummet
den inskränkning, att gäldeuären, därest han, på sätt i utsökningslagen
3 kap. 33 § stadgas, med ed styrkt, att han ej äger annan
tillgång än den, som vid utmätningen uppgifvits, ej kan på grund af
fordran, för hvilken eden aflagts, försättas i konkurs, med mindre skälig
anledning visas, att gäldenären undandöljer tillgång, som honom därefter
tillfallit och bör gå till betalning af gäld.

En jämförelse mellan vår svenska lags bestämmelser om villkoren
för gäldenärs försättande i konkurs och hvad finska konkursstadgan
därom innehåller gifver vid handen, att i åtskilliga punkter af intresse
konkursstadgan afvikit från vår lag. Såsom olikheter må framhållas,
att i det fall, som ofvan under c) är nämndt, konkurs kan sökas ej
blott af den borgenär, för hvars fordran utmätningen skett, utan äfven
af annan borgenär, och att motsvarighet till vår lags bestämmelse i
4 § första stycket om betalningsinställelse såsom konkursgrund för
köpmän saknas i finska konkursstadgan.

Österrikes konkurslag (Konkursordnung) af 1868 innehåller, jämte
allmänna bestämmelser, en del särskilda stadganden om köpmanskonkurs
(von dem kaufmännischen Konkurse).

Hvad beträffar de allmänna konkursgrunderna, förekommer hufvudstadgandet
i § 63. Om en eller flere borgenärer, hvilka »durch eine
vollen Glauben verdienende Urkunde» visa sig äga fordran, yrka inledande
af konkurs »väder einen mit Exekutionen verfolgten Schuldner»,
skall sammanträde för ärendets handläggning utsättas och gäldenären
föreläggas att antingen till dess säkerställa de borgenärer, som påyrka
hans försättande i konkurs, eller ock vid sammanträdet framlägga en
öfversikt öfver sina tillgångar och skulder samt ådagalägga, att det är
honom möjligt att förnöja samtliga borgenärer; uteblifver gäldenären vid
sammanträdet, eller fullgör han icke hvad honom förelagts, skall han
försättas i konkurs.

Af detta stadgande framgår, att lagen icke omedelbart gjort ett
visst förmögenhetsläge till konkursgrund utan fäst sig vid vissa omständigheter,
som indicera gäldenärens ofördelaktiga läge, och upphöjt
dem till konkursgrund. Det är i lagrummet fråga om gäldenär, som är

Österrikisk

rätt.

146

Ungersk rätt.

»mit Exekutionen verfolgt», hvarmed förstås, att åtminstone två gånger
exekution blifvit mot gäldenären sökt och beviljad. J) De villkor, under
hvilka det medgifvits gäldenären att afvärja konkurs, visa, att om ock
en sådan gäldenär, som i lagrummet afses, regelmässigt måste antagas
vara insolvent, det afgörande principiellt sedt dock icke är insolvens
utan insufficiens. 2) Behörig att uppträda såsom konkurssökande är hvarje
borgenär (äfven den, som ej har förfallen fordran, och äfven den, som
ej själf sökt exekution), som kan förete »eine vollen Glauben verdienende
Urkunde». Det citerade uttryckets innebörd lärer vara omtvistad och
domstolarnas praxis vacklande; såsom dylik urkund har emellertid i afgöranden
af senare datum godkänts växel. 3)

Utom ofvannämnda stadgande upptager österrikiska konkursordningen
(§ 64) såsom allmän konkursgrund det fall, att gäldenär rymt
eller eljest håller sig undan, utan att annan orsak därtill än betalningsoförmåga
kan antagas; för konkurs förutsättes dock ytterligare, att fara
är för handen, att uppskof med inledande af konkurs skulle lända borgenärerna
till skada. Behörig att påyrka konkurs är hvarje borgenär, hvars
fordran är »exekutionsfähig» eller »glaubwfirdig bescheinigt». 4)

Hvad angår de särskilda bestämmelserna om köpmäns försättande
i konkurs, ansluter sig Österrikes konkursordning på det närmaste till
den franska rätten. Köpman, som inställt sina betalningar, är pliktig
att därom göra anmälan hos konkursdomstolen (§ 194), hvilken anmälan
medför inledande af konkurs (§ 198). Konkurs kan jämväl komma till
stånd på yrkande af borgenär, som till stöd för sin behörighet att söka
konkurs åberopar fordran, »glaubwfirdig bescheinigt», och som visar, att
betalningsinställelse ägt rum.

I fråga om köpmans försättande i konkurs innehåller Ungerns konkurslag
af 1881 hufvudsakligen samma bestämmelser som enligt hvad
ofvan är antydt den österrikiska lagen. De stadganden, som angå de
allmänna konkursgrunderna, afvika däremot ej oväsentligt från motsvarande
stadganden i sistnämnda lag. I § 84 af ungerska lagen föreskrifves,
att om en eller flere borgenärer med åberopande af behörigen
styrkt, om också ej förfallen, fordran påyrka gäldenärens försättande i
konkurs och därvid göra sannolikt, att gäldenärens skulder öfverstiga
hans tillgångar, domstolen skall inkalla gäldenären med föreläggande

a) Jfr Rintelen, Das Österreiehische Konkursrecht, Leipzig 1910, sid. 42.

2) Jfr Rintelen, sid. 29.

3) Jfr Rintelen, sid. 41 f.

4) Jfr österrikiska civilprocessordningen, § 274.

147

att antingen säkerställa konkurssökanden eller ock genom företeende af
sin förmögenhetsstatus visa sin betalningsförmåga; ställer gäldenären
sig ej föreläggandet till efterrättelse, inledes konkurs. Ytterligare konkursgrunder
äro, att gäldenären afvikit eller håller sig dold.

Bundesgesetz {iber Schuldbetreibung und Konkurs för Schweiz
omfattar i fråga om villkoren för konkurs ett system, som är ganska
kompliceradt och här kan delvis endast till grunddragen antydas. Lagens
innehåll är väsentligen bestämdt af tanken att inskränka konkursinstitutets
användning till vissa grupper af befolkningen.

Vid redogörelsen för ifrågavarande lags hithörande bestämmelser
torde man lämpligen böra i anslutning till lagens eget system skilja
mellan konkurs efter föregående Schuldbetreibung och konkurs utan
föregående Betreibung.

Konkurs efter föregående Betreibung framgår, under vissa i lagen
angifna förutsättningar, såsom resultat af ett förfarande, som afsett utsökning
af fordran men icke ledt till målet. F.n borgenär, som vill utsöka
sin fordran, anhängiggöra ärendet hos vederbörlig myndighet, som
mot gäldenären utställer en Zahlungsbefehl (Art. 38, 67—87). Om ej
gäldenären betalar inom honom förelagd tid och ej heller gör sådan invändning
mot ansökningen, som medför förfarandets inställande, vidtager
nästa afdelning af förfarandet, och dess art beror på vissa i lagen bestämda
förhållanden, bland dem främst på gäldenärens person. Förutsättning
för att förfarandet skall fortsättas såsom Betreibung auf Konkurs
är, att gäldenären är inskrifven i handelsregistret. *) Enligt den schweiziska
obligationsrättens bestämmelser äro alla, som drifva handel eller
fabriksverksamhet eller idka annan på affärsmässigt sätt bedrifven näring
pliktiga att låta införa sig i handelsregistret, hvarjämte alla, som kunna
med bindande verkan ingå aftal, äga rätt att låta inskrifva sig i registret.
Alla, som frivilligt låtit inskrifva sig i registret, äro utan undantag
underkastade Konkursbetreibung; hvad däremot angår dem, som blifvit
införda i registret på grund af den näring de bedrifva, fordras, att de
äro inregistrerade i någon viss i lagen angifven egenskap, såsom innehafvare
af firma, bolag af viss art, medlem af bolag m. m. (Art. 39).

Betreibung auf Konkurs (Art. 159—174) består däri, att på yrkande

b Är borgenärens fordran säkerställd genom pant, inträder dock det förfarande,
som i lagen benämnes Betreibung auf Pfaudverwerthung; jfr närmare Art. 41. — Hör
gäldenären ej till dem, som äro underkastade Konkursbetreibung, fortsattes förfarandet
såsom Betreibung auf Pfändung (utmätningsförfarande), ett förfarande, hvars mest anmärkningsvärda
drag är, att andra borgenärer kunna ansluta sig till utmätningssökanden
och därigenom ernå rätt till andel i det utmätta.

Schweizisk

rätt.

148

Tysk rätt.

af borgenären det förelägges gäldenären att inom viss tid betala vid
påföljd att i annat fall konkurs kan inträda. Efter den föreskrifna
tidens utgång äger borgenären påkalla konkurs, hvilken rätt dock
preskriberas inom viss tid. *)

Hvad härefter angår konkurs utan föregående Betreibung, bör först
anmärkas, att en gäldenär — och detta gäller alla gäldenärer — kan
på egen begäran blifva försatt i konkurs, om han hos domstolen förklarar
sig vara ur stånd att fullgöra sina förbindelser (Art. 191). Vidare
stadgas (Art. 190), att borgenär kan påkalla konkurs i följande fall:

om gäldenären — hvilken gäldenär som helst afses här — uppehåller
sig på obekant ort eller afvikit för att undandraga sig fullgörandet
af sina förbindelser eller begått eller försökt att begå bedrägliga handlingar
för att skada sina borgenärer eller vid Betreibung auf Pfändung
dolt egendom:

om gäldenären inställt sina betalningar;

eller om gäldenären sökt ackord utom konkurs och antingen ackordsförslaget
förkastats eller ock det anstånd, som medgifvits för ackordsförhandlingens
genomförande, återkallats, hvilket senare äger rum när gäldenären
icke medan förhandlingen pågår förhåller sig pliktenligt (Art. 298
och 309).

De båda sistnämnda konkursgrunderna äro tillämpliga allenast å
gäldenärer, hvilka äro underkastade Konkursbetreibung.

För aktiebolag och föreningar gifves dessutom en särskild konkursgrund.
De kunna utan föregående Betreibung försättas i konkurs, om
aktiva öfverstiga passiva; och åligger det styrelsen att hos rätten göra
anmälan om ställningen i och för inledande af konkurs (Art. 192).

2) Genom Konkursordnung för das Deutsche Reich af 1877 erhöll
Tyskland en för hela riket gemensam konkurslag. Vid utarbetandet af
denna lag byggde man bland äldre lagar mest på preussiska konkursordningen
af 1855, hvilken sistnämnda lag i sin ordning hufvudsakligen
byggt på franska code de commerce af 1807. Konkursordningen af
1877 har undergått ändringar, dock icke af större omfattning eller af
principiell natur, genom en lag af 1898, hvars syfte var att bringa
konkursrätten till öfverensstämmelse med Biirgerliches Gesetzbuch för
tyska riket.

Enligt tyska konkurslagen kan domstolen icke ex officio inleda
konkurs; för konkurs förutsättes begäran af gäldenären själf eller yrkande

0 Särskilda regler gälla för det fall, att borgenärens fordran är grundad på
växel eller check; Art. 177—189.

149

af borgenär (§ 103). Enda konkursgrund är insolvens. Die Eröffnung des
Konkursverfahrens setzt die Zahlnngsunfähigkeit des Gemeinschuldners
voraus — stadgas i mom. 1 af § 102; hvarefter i mom. 2 af samma
paragraf fortsattes: Zahlungsunfähigkeit ist insbesondere anzunehmen,
wenn Zablnngseinstellung erfolgt ist. Af dessa bestämmelser framgår med
all önskvärd tydlighet, att själfva förmögenhetsläget insolvens, ej någon
insolvens indicerande omständighet gjorts till konkursgrund; då i mom.

2 af § 102 betalningsinställelse särskildt namnes, sker detta endast för
att utmärka, att betalningsinställelse är den form, hvari insolvens i
synnerhet gifver sig uttryck, icke på sådant sätt, att betalningsinställelse
i och för sig tillerkännes betydelsen af konkursgrund. Tyska lagen har
således lämnat domstolarna alldeles fria händer vid pröfningen af frågan
om insolvens är för handen, och — bortsedt från omnämnandet af betalningsinställelse
— icke ens genom framhållandet af några de vanligaste
omständigheter, i hvilka insolvens framträder, ansett sig behöfva lämna
domstolarna någon ledning. Lagen gör ingen som helst skillnad emellan
köpmän och icke-köpmän.

Särskilda regler äro gifna angående aktiebolag, föreningar och
juridiska personer äfvensom dödsbon. Såsom villkor för dödsbos försättande
i konkurs uppställes (§ 215) insufficiens (Uberschuldung); öfriga
nyss nämnda gäldenärer kunna tvingas till konkurs på grund af ej
blott insolvens utan ock insufficiens (§§ 207, 209 och 213).

I fråga om konkursyrkande af borgenär stadgar lagen (§ 105),
att yrkandet icke må upptagas till behandling, med mindre borgenärens
fordran och gäldenärens insolvens göras sannolika (glaubhaft).*) Upptages
yrkandet, öfvergår domstolen till pröfning af hufvudfrågan, den
frågan nämligen, huruvida konkursgrunden föreligger; och beslut om
inledande af konkurs kan ej meddelas utan att domstolen finner insolvensen
fullt ådagalagd. För borgenärs rätt att påkalla konkurs förutsättes
icke, att hans fordran är förfallen.

3) För de lagar, för hvilka nu skall redogöras, är enligt hvad
förut är antydt utmärkande, att de upptaga ej mindre en regel om ett
visst förmögenhetsläge såsom konkursgrund än äfven regler om vissa
omständigheter såsom särskilda konkursgrunder. Till ifrågavarande
grupp höra norska och danska konkurslagarna.

Norges Lov om Konkurs och Konkursboers Behandling är af 1863 Nor,k rättoch
underkastades 1899 en ganska genomgripande revision.

Den centrala och allmänna bestämmelsen förekommer i § 3 och

*) Jfr § 294 i tyska civilprocessordningen.

150

innehåller, att på yrkande åt'' borgenär, för hvars fordran ej är ställd
betryggande pant, gäldenären skall försättas i konkurs, om det genom
gäldenärens eget erkännande eller genom upplysningar, som framkommit
under exekution mot gäldenären (Indfprsels-, Afssetnings- eller Arrestforretning)
eller genom andra föreliggande bevis (foreliggende Bevisligheder)
ådagalägges, att hans medel äro otillräckliga till betalningen af
hans gäld, dock att gäldenären undgår konkurs, om han visar, att han
oafsedt boets tillstånd är i stånd till att fullgöra sina förbindelser.

Granskar man närmare denna hufvudbestämmelse i norska konkurslagen,
finner man, att själfva förmögenhetsläget insufficiens upphöjts till
konkursgrund; lagstiftaren har blott ansett lämpligt att dels lämna några
exempel på omständigheter, hvilka äro ägnade att ådagalägga insufficiens,
dels i allmänhet framhålla, att för konkurs kräfves, att insufficiens gifvit
sig ett yttre uttryck, så att det icke är tillräckligt för konkurs, att det
exempelvis genom undersökning af gäldenärens böcker konstateras, att
hans aktiva öfverstiga passiva. Emellertid har man icke rimligtvis kunnat
stanna vid att blott fastställa insufficiens såsom konkursgrund *). Man
har sökt undgå de stötande resultat, som en sådan princip skulle kunna
föra med sig, genom den ofvan anförda föreskriften, att gäldenären kan
afvärja konkurs genom att visa sig kunna fullgöra sina förbindelser.
Innebörden af hela stadgandet i § 3 är alltså den, att borgenär genom
att styrka insufficiens får till stånd konkurs, förutsatt att ej gäldenären
kan visa sig oaktadt insufficiensen vara solvent. Frågan om denna ståndpunkts
principiella berättigande och praktiska värde skall nedan belysas.

Förutom nu angifna allmänna regel innehåller norska lagen speciella
konkursgrunder, af hvilka några äro gemensamma för alla gäldenärer,
medan de ofrigas tillämpning är begränsad till köpmän.1 2)

De för alla gäldenärer gemensamma konkursgrunderna äro, att
gäldenär afvikit för gäld eller efter att hafva lämnat riket förblifver
utomlands för att förhindra eller uppehålla sina borgenärers kraf; § 2.

Speciella konkursgrunder för köpmän äro betalningsinställelse äfvensom
underlåtenhet att sist på femtonde dagen efter betalningsanmaning
af borgenär med ostridig eller till fullo styrkt (klarlig bevist), förfallen
och icke genom betryggande pant säkerställd fordran förnöja denne;
§§ 4 och 5.

1) Detta gjorde dock § 3 i norska konkurslagen, åtminstone tolkad efter orden,
före 1899 års revision.

2) Hvilka personkategorier här afses med benämningen köpmän, framgår af § 4
norska lagen.

151

Bortsedt från sistnämnda konkursgrund kräfver ej norska lagen,
att konkurssökandens fordran skall vara förfallen. Hvad angår de i
§ 2 nämnda konkursgrunderna äfvensom konkursgrunden betalningsinställelse
utgör den omständigheten, att borgenär har pant för sin
fordran, ej hinder för honom att påkalla konkurs. Det senare gäller
äfven det fall, att köpman »er i det Tilfselde, som i § 3 er ntevnt».*)

DanmarJcs Lov om Konkurs af 1872 erbjuder i förevarande ämne Oumk rätt.
stor likhet med norska lagen.

Den allmänna bestämmelsen i § 42, i sak motsvarande § 3 i norska
lagen före 1899 års revision, innehåller, att borgenär med förfallen och
icke genom tillräcklig pant säkerställd fordran, som icke behörigen betalas,
äger påkalla konkurs, om det genom upplysningar, framkomna
vid exekutions- eller arrestförrättning, som »någon» — icke nödvändigtvis
konkurssökanden själf — hos gäldenären låtit hålla, eller genom gäldenärens
eget erkännande eller genom andra bevis ådagalägges, att »hans
Bo er utilstrmkkeligt til Betalning af hans Gseld». Jämför man detta
stadgande med nuvarande § 3 af norska lagen, finner man olikheter
därutinnan, att danska lagen tillerkänner endast borgenär med förfallen
fordran behörighet att söka konkurs samt, att döma af de använda ordalagen,
utan vidare förbehåll gör insufficiens till konkursgrund. Emellertid
lärer man tolka orden så, som om de syftade på insolvens och icke på
insufficiens.* 2)

De speciella konkursgrunderna i danska lagen äro, frånsedt en del
smärre afvikelser, desamma som i norska lagen: rymning eller därmed
likställdt förhållande är konkursgrund för alla gäldenärer, betalningsinställelse
och uraktlåtenhet att hörsamma betalningsanmaning äro särskilda
konkursgrunder för köpmän; §§ 41, 43—45.

Danska lagen innehåller dessutom ett stadgande, som saknar motsvarighet
i den norska. Enligt § 46 äro köpmän skyldiga att afträda
sitt bo till konkurs, om den årliga statusuppgörelsen under de tre sista
åren visat ett stadigt tillbakagående och underbalansen utgör trettio
procent af tillgångssumman.

De lagar, som den ofvan lämnade redogörelsen afsett, representera
de olika system i fråga om konkursgrunder, emellan hvilka en lagstiftare
har att välja. Frågan om valet emellan dessa olika system är

J Stadgandet synes ej fullt tydligt och torde tolkas olika. Jfr Hagerup, Konkurs
og Akkordforhandling, Kristiania 1901, sid. 40 samt Bugge, Bilaga II till tionde nordiska
juristmötets förhandlingar, sid. 16.

2) Jfr Deuntzer, Den danske Skifteret, Köpenhamn 1885, sid. 87.

152

Gällande
svensk rätt.

icke af principiell natur utan endast en ändamålsenlighetsfråga, ehuru
visserligen en mycket viktig sådan. Ledande tanke vid detta val måste
tydligtvis vara, att lagens stadganden såvidt möjligt böra bereda trygghet
för att hvarken konkurs kommer till stånd i fall, då konkursinstitutets
ändamål ej kräfver konkurs, ej heller möjligheten att framtvinga konkurs
xiteslutes i fall, då konkurs af samma ändamål påkallas.

Vår gällande konkurslag uppräknar vissa omständigheter, som
betinga konkurs, och skiljer därvid emellan konkursgrunder för alla
gäldenärer samt särskilda konkursgrunder för köpmän. Tillsvidare kan
bortses från de senare äfvensom från de utom systemet liggande, på
särskilda förhållanden i andra delar af lagstiftningen beroende konkursfall,
som upptagas i 2 § 2 mom. Härefter återstå de konkursgrunder,
som nämnas i 2 § 1 mom. och 3 §.

Konkursgrunderna i 2 § 1 mom. äro: 1) att gäldenär är för skuld
rymd eller veterligen ur riket faren och anledning är för handen, att
han förblifver utrikes för att undgå borgenärers kraf; 2) att verkställighet
af utmätning, hvarigenom all gäldenär kända egendom medtagas
skulle, blifvit sökt för fordran, som tillhör annan borgenär än konkurssökanden;
3) att gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder
sig eller undanskaffar sina tillgångar.

De i 3 § inrymda konkursgrunderna äro: 1) att gäldenär håller
sig undan och icke för sig ställt ombud, som rätt för honom gör, eller
lämnat känd egendom kvar, som mot hans veterliga gäld synes svara;
2) att vid utmätning för konkurssökandens fordran gäldenären funnits
sakna full tillgång till skuldens gäldande, eller uppgifven tillgång funnits
tvistig eller af annan orsak ej kunnat strax till betalning i laga ordning
användas; 3) att verkställighet af utmätning å gäldenärs egendom blifvit
af annan borgenär än konkurssökanden äskad, och skälig anledning är
att befara, att efter försäljning af den egendom tillgång till de öfrigas
förnöjande ej finnes.

Beträffande de i 3 § upptagna konkursgrunderna gäller, att de
kunna åberopas endast af borgenär, som har »klar och förfallen» fordran.
Angående innebörden af ordet »klar» har tvekan yppat sig. Därmed
torde emellertid böra förstås, att fordringen skall vara mellan parterna
ostridig eller fastställd genom laga kraft ägande beslut. Att domstolarna
icke ansett en fordran, som fastställts genom dom, hvaremot talan varit
fullföljd, vara klar, framgår af en del rättsfall.

Med afseende å de konkursgrunder, som uppräknas i 2 §, nämner
ej lagen, att för borgenärs behörighet att söka konkurs kräfves, att
hans fordran skall vara klar och förfallen. Den meningen har väl

153

uttalats, att oaktadt lagens tystnad man beträffande dessa konkursgrunder
likasom i fråga om de i 3 § upptagna bör uppställa den betingelsen, att
sökandens fordran skall vara klar, men denna mening synes icke vara
tillräckligt väl grundad. Man har icke rätt att antaga, det lagstiftaren
skolat, om han i förevarande hänseende velat likställa 2 § med 3 §,
göra sig skyldig till ett så groft fel som att i den senare paragrafen
intaga en bestämmelse i frågan men utelämna samma bestämmelse i
den förra paragrafen. Det tinnes så mycket mindre anledning att godkänna
antydda mening, som den praktiskt taget synes allt utom tillfredsställande.
Det vore föga rimligt att i sådant fall som det, att gäldenär
rymt för skuld eller svikligen, sina borgenärer till förfång, undanskaffar
sina tillgångar, utesluta möjligheten af konkurs för den händelse icke
någon borgenär, som hade klar fordran, funnes. Vidare må framhållas,
dels att de — visserligen mycket kortfattade och ofullständiga — motiven
till 1859 års förslag till konkurslag, hvilket ligger till grand för gällande
lag, icke innehålla något, som tyder på att 2 § i ifrågavarande afseende
bör likställas med 3 §, dels att konkurslagen af 1830, hvilken gällde
före nuvarande lag, icke kan anses gifva tillräckligt stöd åt den tolkning,
hvars riktighet här bestrides. x)

De i 2 § under 1) och 2) omförmälda konkursgrunderna stå mycket
nära de i 3 § ofvan under 1) och 3) upptagna; alla dessa konkursgrunder
angå jämförelsevis ovanliga fall, utan allmännare betydelse. Någon större
praktisk betydelse har egentligen endast den i 3 § nämnda konkursgrund,
som angår resultatlös exekution.

Vid bedömandet af ifrågavarande konkursgrunder i vår lag, särskild!
den, som nyss betecknats såsom den egentligen praktiskt viktiga, kan
man ej rimligen söka göra gällande, att lagen för litet tager hänsyn
till gäldenären; tvärtom måste nog medgifvas, att lagstiftaren gått för
långt i motsatt riktning. Konkursgrunderna äro sådana, att konkurs i
allmänhet kan framtvingas först då gäldenärens ställning hunnit blifva

'') I 6 § af 1830 års konkurslag stadgas, att om utmätning å gäldenärs egendom
af en eller flere borgenärer är sökt och »de eller andre, som klara och förfallna fordringar
hafva», befara, att efter försäljning af den egendom full tillgång till deras förnöjande ej
finnes, det står dem fritt att påkalla konkurs; och att om all gäldenärs kända egendom
är under utmätning borgenärer äga rätt att söka konkurs, ändå att deras fordringar ej
äro förfallna. Vidare stadgas i 7 §, att om gäldenär rymt eller hållit sig undan och ej
inställer sig inom två månader hans egendom skall afträdas, om »någon borgenär» därom
gör ansökning. Schrevelius, Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civilprocess, Lund
1853, tolkar sistnämnda stadgande så, att för behörighet att söka konkurs icke kräfves,
att sökandens fordran är vare sig klar eller förfallen. — Samma stadganden som i 1830
års konkurslag förekomma i 1818 års lag.

154

Ml män motivering
för 2 §
t förslaget.

så dålig, att föga återstår till fördelning mellan borgenärerna. De från
olika båll framställda yrkandena på reformer i förevarande del af konkurslagen
vittna ock om att bebofvet af en lagändring, som möjliggör
gäldenär försättande i konkurs på ett tidigare stadium, är uppmärksammadt.
Jämväl i den riksdagsskrifvelse, som föranledt kommitténs
tillsättande, uttalas, att fog förefinnes för klagomålen öfver svårigheterna
att i tillräckligt god tid få gäldenär försatt i konkurs.

Hufvuduppgiften vid en revision af de bestämmelser, som angå
villkoren för konkurs, måste alltså vara att finna regler, som göra det
lättare än hvad enligt gällande lag är fallet att tvinga insolventa gäldenär*
i konkurs. Närmast till hands ligger naturligen att söka lösa
denna uppgift med bibehållande af det system, som vår gällande lag
omfattar — d. v. s. att i likhet med den uppräkna vissa omständigheter,
som berättiga borgenär att få gäldenär försatt i konkurs, men
bestämma dessa omständigheter annorlunda än gällande lag. Då man
försöker komma fram på denna väg, visar det sig emellertid snart, att
stora svårigheter möta, och att det öfver hufvud icke torde vara möjligt
att sålunda tillräckligt tillgodose ifrågavarande syfte. En uttömmande
uppräkning af alla de fall, i hvilka konkurs bör kunna framtvingas,
ligger uppenbarligen utom det möjligas gränser. Man måste likasom
gällande lag nöja sig med att nämna några få fall, och då ju enligt
det system, hvarom nu är fråga, endast sådana omständigheter få upphöjas
till konkursgrunder, som ovillkorligen skola, då de af borgenär
styrkas, medföra konkurs, måste likasom nu de hufvudsakliga konkursfallen
blifva sådana fall, i hvilka exekution inledts mot gäldenären.
Genom att bestämma exekutions fallen annorlunda än i gällande lagskett
kan man väl i någon mån vidga möjligheterna att få konkurs
till stånd, men dels låter detta sig svårligen göra utan att domstolarna

få sig tillmätt ett vida större område för fri pröfning än som nu till kommer

dem — en afvikelse från gällande lag, som i själfva verket
betyder, att den tanke, som uppbär ifrågavarande alternativ och kan
sägas utgöra dess enda stöd, i väsentlig mån öfvergifves — dels vinner
man ingalunda i så hög grad som önskligt vore målet att få insolventa

gäldenärer försatta i konkurs på ett tidigare stadium än nu kan ske.

I Riksdagens skrifvelse antydes en utväg att i förevarande syfte
åstadkomma förbättring i gällande lag. På tal om de nuvarande svårigheterna
att tillräckligt tidigt få konkurs till stånd säges i skrifvelsen
följande. »Ett sådant fall föreligger däri, att enligt gällande rätt fordran,
som grundar sig på dom, ej kan, som konkurslagen stadgar, anses för
''klar och förfallen’, förrän domen vunnit laga kraft. Därigenom kan

155

en gäldenär, som af underrätt ådömts betalningsskyldighet, genom att
utan skäl fullfölja talan i högre rätter hindra borgenären att genom
hans försättande i konkurs göra sin rätt gällande. Det synes därför
kunna ifrågasättas, huruvida ej i analogi med 39 § utsökningslagen
borgenär, som genom underrätts dom fått gäldenär ålagd betalningsskyldighet,
borde äga rätt att, oafsedt att domen oj vunnit laga kraft,
påkalla tillämpning af 3 § konkurslagen.)) Föga vore likväl vunnet med
en reform, som ej gånge längre än till att i fråga om de i 3 § upptagna
konkursgrunderna utvidga borgenärs behörighet att söka konkurs
därhän, att sådan rätt tillkomme honom, äfven om dom, hvarigenom
hans fordran fastställts, ej ägde laga kraft. Fn sådan reforms hufvudsakliga
betydelse skulle ligga däri, att borgenär, som på grund af icke
laga kraft ägande dom jämlikt 39 § utsökningslagen vunnit utmätning,
ägde påkalla konkurs, därest det vid utmätningen befunnits, att gäldenären
saknade full tillgång till skuldens gäldande. Vill man möjliggöra
konkurs, innan gäldenärs ställning blifvit alldeles undergräfd, kan man
ej inskränka sig till en så litet vidtgående ändring som den ifrågasatta.
Dessutom skulle en ovillkorlig konkursgrund af nu antydda innebörd
icke vara försvarlig. Om t. ex. ett betydande skadeståndsanspråk, hvars
rättsliga befogenhet vore synnerligen tvifvelaktig, blifvit af underrätt
bifallet genom beslut, hvaremot talan fullföljts, skulle det icke vara
rimligt att anse den omständigheten, att den tappande parten — måhända
en frånsedt skadeståndsanspråket fullt vederhäftig person — vid
utmätning på grund af underrättens dom saknat full tillgång till den
omtvistade skuldens gäldande, utgöra en ovillkorlig konkursgrund.

Till förmån för en mera genomgripande omgestaltning af gällande
rätt måste gifvetvis med styrka komma i betraktande, att det system,
som vår lag omfattar, är till sin natur sådant, att det vid tillämpningen
knappast medgifver fullt tillfredsställande resultat. Ingen kasuistik i
lagen förmår uttömmande angifva alla de fall, då konkursmässighet bör
anses föreligga, och å andra sidan lider hvarje kasuistik af det felet,
att omständigheterna i särskilda fall kunna vara af den säregna beskaffenhet,
att oaktadt de legala kriterierna på konkursmässighet äro för handen
verkliga skäl för konkurs dock saknas.

Det i och för sig enda riktiga systemet är att uppställa själfva
förmögenhetsläget insolvens såsom konkursgrund samt lämna åt domstolarna
full frihet att afgöra, när insolvens är för handen. Man möjliggör
genom en dylik allmän regel, att insolventa personer komma i
konkurs när helst omständigheter yppat sig, som ådagalägga insolvensen,
och man undgår den stora, knappast fullt öfvervinneliga svårighet, som

156

består i att gifva en tillfredsställande formulering åt stadganden angående
speciella konkursgrunder. Mot att intaga denna ståndpunkt kan ej invändas
annat än att den stora makt, som ett allmänt hållet lagstadgande
om insolvens såsom konkursgrund skulle gifva domstolarna, ej kan
med trygghet åt dem anförtros; statuerandet af speciella konkursgrunder,
i hvilka ju domstolarna ha ledning vid pröfningen af de särskilda fallen,
skulle således innefatta en oundgänglig garanti för en riktig rättskipning.
Denna invändning torde emellertid vid en omsorgsfull pröfning befinnas
icke äga någon afgörande betydelse. Farhågorna för en oriktig lagtillämpning
från domstolarnas sida torde vara skäligen ogrundade. Fn
mindre välbetänkt lagtillämpning i den riktningen, att gäldenärer skulle
tvingas till konkurs, ehuru fulla bevis för insolvens saknades, kan icke
med fog befaras; våra domstolstraditioner gifva ingen som helst anledning
till antagande, att domstolarna skulle åsidosätta nödig försiktighet
vid pröfningen af konkursansökningar. Med till synes mera skäl
skulle kunna befaras, att domstolarna i brist på den ledning, som systemet
med speciella konkursgrunder lämnar, skulle uppställa allt för stora
anspråk på bevis för insolvens såsom villkor för bifall till borgenärs
konkursyrkande. Någon verklig grund för att antaga sådant föreligger
dock säkerligen icke. De omständigheter, hvilka kunna ifrågakomma
såsom speciella ovillkorliga konkursgrunder, äro så beskaffade, att de
enligt sakens natur måste erhålla sin vederbörliga betydelse oberoende
af om lagen omfattar det ena eller andra systemet; i all synnerhet är
detta förhållandet med de fall, i hvilka insolvensen trädt i dagen därigenom
att gäldenären låtit utmätning öfvergå sig. Det torde sålunda
exempelvis vara alldeles uteslutet, att domstolarna skulle vägra bifall
till borgenärs konkursansökning, då vid utmätning på grund af laga
kraft ägande dom full tillgång till fordringens gäldande befunnits saknas,
eller då det fall föreligger, att utmätning verkställts hos gäldenären på
grund af dom, som icke äger laga kraft, och gäldenärens försättande
i konkurs påyrkas af borgenär, som enligt laga kraft ägande dom har
att af gäldenären fordra ett belopp, öfverstigande den tillgång, som vid
utmätningen yppats.

Det måste således tagas för gifvet, att äfven med en lag, som ej
upptager speciella konkursgrunder utan gör insolvens såsom sådan till
konkursgrund, domstolarna i de vanligast förekommande klara insolvenstallen
ej skola vägra bifall till konkursansökning af borgenär. Återstår
att något närmare undersöka, i hvad mån en sådan lag skulle därutöfver
öfva inflytande. Det har redan förut antydts, att man icke är berättigad
antaga annat än att domstolarna med all den betänksamhet som veder -

157

bör skulle begagna sig af dem gifven frihet att pröfva förefintligheten
af betingelserna för konkurs. I öfverensstämmelse härmed har man
giltig orsak att hålla före, det någon mycket betydande utvidgning af
möjligheten att få gäldenär mot hans bestridande försatt i konkurs ej
skulle blifva följden. Utan verkan skulle emellertid gifvetvis en lagändring
af nu omordade innebörd icke blifva. I många fall af beskaffenhet
att icke lämpligen kunna upptagas i en lag, som hyllar systemet
med speciella konkursgrunder, kan gäldenär ohållbara förmögenhetsläge
framträda så tydligt, att meningsskiljaktighet om befogenheten af
konkurs ej gärna kan råda. Gäldenär har t. ex. upprepade gånger låtit
utmätning öfvergå sig, ehuru visserligen vid utmätningarna tillgång till
fordringarnas gäldande yppats, eller gäldenären har genom lösöreköp
afhändt sig all eller en väsentlig del af sin lösegendom, eller gäldenären
har genom enskild öfverenskommelse ställt sina tillgångar till borgenärers
förfogande, m. fl. dylika fall. Att en lag, som ej tillstäder att
i ifrågavarande afseende taga hänsyn till dylika omständigheter, icke
är så tillfredsställande, som man under nutida ekonomiska samhällsförhållanden
är berättigad att fordra, ligger i öppen dag.

Då i det föregående de skäl anförts, som synas tala för att frångå
det nuvarande systemet med speciella konkursgrunder och meddela ett
allmänt stadgande om ett visst förmögenhetsläge såsom konkursgrund,
så har, såsom ock framställningen gifvit vid handen, tanken varit att
omedelbart göra insolvens till konkursgrund. Det bör dock undersökas,
om icke den ståndpunkt, som intagits i § 3 af den vår lag
närstående norska konkurslagen vid den revision sistnämnda lag år
1899 undergick, förtjänar företräde. Stadgandet i § 3 af norska konkurslagen
innebär, såsom från redogörelsen för norsk rätt erinras, att
gäldenär vid ådagalagd insufficiens försättes i konkurs, såvida han ej
visar, att han oaktadt boets tillstånd är i stånd att förnöja sina
borgenärer allt efter som deras fordringar förfalla. Denna bestämmelse
var redan under förarbetena till 1899 års lag föremål för meningsskiljaktighet
och skarp kritik, och den synes icke vara egnad att böra förordas
till upptagande i vår rätt. I verkligheten godkänner den insolvens
såsom konkursgrund, men den gör ej detta direkt utan på en omväg,
genom att fördela bevisbördan emellan konkurssökanden och gäldenären
på det sätt, att den förre har att styrka insufficiens och den
senare att visa, det oafsedt insufficiensen insolvens icke är för handen.
Denna ståndpunkt är i olika afseenden mindre lycklig. Den är oriktig
så till vida som den stundom pålägger konkurssökanden en allt för
långt gående bevisbörda; då insolvens icke behöfver sammanfalla med

158

insufficiens, och då insolvens äfven utan insufficiens bör medföra konkurs,
krafvel- man principiellt sedt för mycket af konkurssökanden, om man ej
anser bevisning om insolvens tillräcklig för bifall till konkursansökning.
Å andra sidan — och denna synpunkt ställer den norska regeln i en
ännu betänkligare belysning — är denna regel orimligt sträng mot
gäldenären. Då den omständigheten, att en persons skulder öfverstiga
hans tillgångar, icke kan i och för sig berättiga till konkurs, kan det
uppenbarligen icke försvaras att tvinga en gäldenär till klarläggande
af sin ekonomiska ställning blott därför att i mål, hvari konkurs mot
honom yrkas, det, måhända genom hans eget erkännande, står fast, att
hans passiva uppgå till högre belopp än hans aktiva.

Hittills har varit tal om de båda alternativen: ett allmänt stadgande
om insolvens såsom konkursgrund eller bestämmelser angående
speciella konkursgrunder. För fullständighetens skull må äfven något
nämnas om det medelalternativ, som består däri, att lagen upptager såväl
det allmänna stadgandet som speciella konkursgrunder. Något vidlyftigare
ordande härom är dock ej af nöden; hvad redan yttrats gifver
tillräcklig ledning för bedömandet. Betonas må blott ännu en gång,
att om man har det allmänna stadgandet de omständigheter, som kunna
tänkas komma i betraktande såsom speciella konkursgrunder, måste få
sin vederbörliga betydelse, äfven om de ej uttryckligen angifvas; det är
därför öfverflödigt att uppräkna dem. Men om man försöker uppräkna
dem, så kommer å andra sidan det allmänna stadgandet lätt att erhålla
en allt för underordnad ställning; det är fara värdt, att stadgandet blir
en dekoration utan all reell betydelse.

Till ytterligare belysning af det ämne, som ofvan stående utredning
afsett, kan förtjäna framhållas, att upptagandet i en ny konkurslag af ett
stadgande, som gör insolvens såsom sådan till konkursgrund, icke betyder
införande i vår lagstiftning af ett för densamma hittills okändt
begrepp. Insolvensbegreppet är redan hos oss erkändt, nämligen i 39 §
af lagen om köp och byte af lös egendom den 20 juni 1905. I denna
paragraf medgifves säljare att, då köparen kommit på obestånd, inställa
godsets utgifvande i trots af att kredit aftalats. Rätt härtill äger säljaren,
då köparen blifvit försatt i konkurstillstånd eller vid utmätning funnits
sakna tillgång att betala sin gäld eller, om han är köpman, inställt sina
betalningar eller eljest funnits vara på sådant obestånd, att det måste
antagas, att köpeskillingen ej varder rätteligen erlagd. Beträffande sättet,
hvarpå köparens insolvens må kunna yppas, där det ej sker genom konkurs,
utmätning eller betalningsinställelse, framhöllo vissa af de korporationer,
som lämnats tillfälle att yttra sig öfver det till grund för lagen

159

liggande kommittéförslaget, att de omständigheter, som kunde anses
med bestämdhet utmärka, att köparen vore på obestånd, borde närmare
omnämnas, men detta yrkande vann ej bifall på grund däraf att ett
uppräknande ansågs ej kunna åstadkommas.

På de skäl, som nu anförts, har kommittén i 2 § af sitt förslag
till konkurslag upptagit en bestämmelse, enligt hvilken själfva förmögenhetsläget
insolvens är konkursgrund och det medgifvits domstolarna att
bifalla borgenärs konkursansökning när helst gäldenärens insolvens är
genom någon yttre tilldragelse konstaterad. — I detta sammanhang bör
det stadgande uppmärksammas, som förekommer i 66 § af förslaget.

Antydda stadgande — som innehåller, att om gäldenär i hofrätten anfört
besvär öfver beslut, hvarigenom han försatts i konkurs, försäljning
af egendom i boet ej må mot hans bestridande äga rum förrän hofrätten
utlåtit sig i anledning af besvären — afser att skydda gäldenär
mot skada af beslut, hvarigenom underrätten utan fullgiltig grund försatt
honom i konkurs. Stadgandet torde vara egnadt att väsentligen
minska de farhågor, som den i 2 § fastställda principen kan väcka.

De korporationer, som inkommit med yttranden öfver kommitténs inkomna
preliminära förslag, hafva i allmänhet uttalat sitt gillande af den stånd- yttranden
punkt förslaget i denna del intagit. I afstyrkande riktning gå tre ytt- miaZ» förslag
randen, nämligen af Sveriges allmänna handelsförening och af Handels- t fråga om 2§.
kammaren i Gäfle, med hvilken senare Gäfle köpmannaförening instämt.

Man vill i dessa yttranden visserligen hafva möjligheten att få konkurs
till stånd vidgad men förordar, af fruktan för misstag från domstolarnas
sida om kommitténs förslag blefve lag, att systemet med speciella konkursgrunder
bibehålies. För öfrigt gå de af korporationerna i Gäfle
framburna betänkligheterna i väsentligen annan riktning än Sveriges
allmänna handelsförenings betänkligheter. Den sistnämnda är vid sitt
afstyrkande hufvudsakligen ledd af farhågor för att med den af kommittén
förordade diskretionära pröfningen, lagd i domarens hand, ett
konkurs förfarande stundom skulle mot gäldenärens bestridande kunna
komma att öppnas utan att tillräckliga sakliga skäl därför förelåge.
Korporationerna i Gäfle låta visserligen jämväl en anmärkning falla
därom att förslaget icke innebär trygghet för att icke i ett eller annat
fall konkurs kunde af domstolen beslutas utan att gäldenären faktiskt
vore på sådant obestånd, som förslaget förutsätter, men lägga dock
hufvudvikten på farhågan, att domstolarna skulle uppställa öfverdrifvet
stränga anspråk på bevisning för gäldenärs insolvens, hvarigenom förslagets
syfte skulle förfelas. Gäflekorporationerna anse därför, att de
omständigheter, som »enligt erfarenheten äro att anse såsom osvikliga

160

Frågan om
särskilda
konkursgrunder
för
köpmän.

yttre kännetecken på ett sådant förmögenhetsläge, som bör betinga konkurs))
böra vara själfständiga konkursgrunder, i hvilket afseende frambålles,
att de omständigheter, som gällande lag upptager, böra kompletteras
med nya, så att lagen gifver en i möjligaste män uttömmande
bild af de förhållanden, som böra utgöra konkursanledning. Då emellertid
— heter det vidare — en dylik uppräkning icke kan blifva absolut
fullständig, bör såsom supplerande konkursgrund stadgas det förhållande,
att rätten eljest på grund af föreliggande omständigheter finner, att
gäldenären är på sådant obestånd, att han icke rätteligen kan betala
sin gäld. Göteborgs köpmansförening har i realiteten intagit samma
ståndpunkt som korporationerna i Gäfle. Köpmansföreningen uttalar
sin tillfredsställelse med det allmänna stadgandet i 2 § af förslaget,
hvarigenom öppnas möjlighet att få gäldenär försatt i konkurs, så snart
han är insolvent, men finner det lämpligt, att i lagen exempelvis uppräknas
vissa fall, i hvilka obestånd städse skall anses föreligga. Af
återstående sexton yttranden har det stora flertalet uttalat sitt gillande
af tanken att öfvergifva systemet med speciella konkursgrunder och
göra själfva förmögenhetsläget insolvens till konkursgrund; några yttranden
beröra ej förslaget i denna del. Hvad Smålands och Blekinge
handelskammares yttrande innehåller må särskildt anföras. Efter att
hafva i allmänhet uttalat sin tillfredsställelse med 1 kap. af förslaget
fortsätter handelskammaren: »Ehuru bestämmelserna i § 2 framkallat
vissa farhågor, har man likväl icke velat förorda kvarblifvande vid den i
gällande lag antagna grundsatsen att söka uttömmande angifva hvarje
konkursanledning. Det finnes anledning att antaga, att domstolarna i
allmänhet skola visa sig skickade att rätteligen bedöma, när insolvens i
verkligheten föreligger, och skulle i något fall missbruk af den makt,
som skulle tillkomma underdomstolen, inträffa, så torde detta eller dessa
fall mer än väl uppvägas af de olägenheter, som hittills förekommit i
följd af konkursanledningarnas alltför snäfva begränsning.))

Frågan om särskilda konkursgrunder för köpmän skall härefter
utredas; och skall därvid särskildt betydelsen af betalning sinställelse såsom
konkursgrund göras till föremål för undersökning.

Vår gällande konkurslag upptager i 4 § såsom särskilda konkursgrunder
för köpmän, dels att köpman öfver en vecka inställt sina betalningar,
och dels att köpman af borgenär genom notarius publicus eller
i vittnens närvaro uppmanats att betala klar och förfallen gäld utan
att den gäld inom en vecka därefter guldits. Beträffande den förra
konkursgrunden är stadgadt, att borgenär äger, ändå att hans fordran
ej är förfallen, söka, att gäldenärens egendom må afträdas; vidkom -

161

mande den senare konkursgrunden galler, att endast den borgenär,
från hvilken betalningsanmaningen utgått, äger påkalla konkurs.

De anförda stadgandena stamma närmast från 1859 års kommittéförslag.
Ur motiveringen för dessa stadganden må anföras följande.

»Huru ytterst skiljaktig är ej köpmannens ställning från ickeköpmannens?
Ju mera den förre kan ordna sin kredit på säkert och
ordningsamt sätt, desto gagneligare är han för det allmänna, ju mera
den senare, icke-köpmannen, rörer sig utan begagnande af krediten,
desto mera betryggad är han i sin gagneliga verksamhet. Vådorna af
den förres vanvård och missbruk af krediten äro för det allmänna stora
och djupt ingripande, af den senares sällan af någon betydenhet. Skulder
äro för rörelseidkare en nödvändighet, för icke-rörelseidkare ett positivt
ondt. Det är det egna och väsentliga i köpmannens ställning, att han
i följd af sin rörelse bör antagas ständigt hafva hvad man kallar kassa &

eller, då inbetalningar uteblifvit, kredit för att fylla eu ögonblicklig
kassabrist. Som köpmannen följaktligen måste anses ständigt hafva
penningetillgång så kan och bör man, lika mycket i hans enskilda som
i det allmännas intresse, utaf honom fordra, att han punktligt på dagen
skall betala alla förfallande handels- och affärsskulder. Förmår han
icke att betala, så antyder detta, att äfven hans kredit är slut, att denna
grundval för och själen i hans yrke är borta, och att insolvens eller
konkurstillstånd faktiskt inträdt.» »Då — — själ fva naturen af köpmannens
verksamhet förutsätter en löpande serie af ständigt nya transaktioner
och förbindelser, är det af yttersta vikt för borgenärerna att
de genom snabbt vidtagen konkursbehandling tillförsäkras, det en köpman,
som visat sig icke kunna punktligt uppfylla sina förbindelser, icke
ytterligare nedsänker sig i skuld. Ingenting berättigar däremot att förutsätta,
det arbetaren eller ämbetsmannen skulle gå tillbaka, därföre att
de för ögonblicket sakna medel till sina skulders betäckande, vore än
dessa större än deras tillgångar.»

Att man i gällande lag gjort betalningsinställelse till konkursgrund
allenast för köpmän beror, såsom af denna motivering framgår,
därpå att man ansett krediten endast för dem spela någon mera afgörande
roll; man har ock fäst sig vid att underlåtenhet att betala
gäld ofta kan hos icke-köpmän förekomma under förhållanden, som ej
innebära insolvens, och att en sådan underlåtenhet af dem icke verkar
så ruinerande på krediten som fallet är för köpmän, då de inställa sina
betalningar. Denna tankegång har säkerligen en gång varit i det stora
hela riktig, men den har i samma mån som utvecklingen på det ekonomiska
området fortskridit i allt mindre grad kommit att stämma

Begreppet betalningsinställelse.

162

med de faktiska förhållandena. Det är ingalunda numera så, att krediten
blott för köpmän spelar någon större roll; tvärtom förhåller det
sig så, att många, som icke i juridisk mening äro att anse såsom köpmän,
i stor utsträckning begagna sig af kredit och detta icke för tillgodoseende
af personliga behof utan i rent affärssyfte. Riktigheten af
detta påstående torde icke jäfvas af någon, som är aldrig så litet förtrogen
med det nutida ekonomiska lifvet i vårt land. Utvecklingen
har öfver hufvud gått därhän, att man icke längre kan påstå, att anlitande
af kredit i större omfattning är begränsadt till någon viss grupp
gäldenärer. Med hänsyn härtill torde kunna sägas, att äfven om köpmannabegreppet,
sådant det i vår lagstiftning är bestämdt, underkastas
en välbehöflig utvidgning — en uppgift af vidtomfattande natur, som
det icke tillkommer kommittén att söka lösa — man dock icke skulle
hafva fog för att i kredithänseende göra den stora skillnad emellan
köpmän och icke-köpmän, som författarna till motiveringen för 1859
års förslag gjort.

Är det nu anförda riktigt, och har man, såsom i kommitteförslaget
skett, gjort Bjälfva förmögenhetsläget insolvens till konkursgrund,
kan man icke rimligen på samma gång intaga en sådan ställning till
frågan om betydelsen af betalningsinställelse, att man stadgar, att
endast betalningsinställelse af köpmän får komma i betraktande såsom
konkursgrund. Detta torde blifva ännu mera uppenbart, om man närmare
tager i öfvervägande hvad begreppet betalningsinställelse innebär.

Att betalningsinställelse innebär underlåtenhet att eller, närmare
bestämdt, upphörande med att betala gäld, framgår omedelbart af själfva
ordet. Men icke hvarje sådan underlåtenhet är att karakterisera såsom
betalningsinställelse. Det kommer an på grunden till underlåtenheten.
Omständigheterna i det särskilda fallet måste berättiga till antagande,
att i underlåtenheten en betalningsoförmåga kommer till uttryck; beror
underlåtenheten exempelvis därpå, att krafvets riktighet bestrides, kan
man ej tala om betalningsinställelse. Det kommer ock an på beskaffenheten
af den förbindelse, hvars punktliga infriande gäldenären uraktlåter.
År skulden sådan, att borgenären enligt de grundsatser, som gälla inom
affärsvärlden, ej kan annat än vänta punktlig likvid, är visserligen underlåtenheten
att betala ett kriterium på betalningsinställelse, men lika
uppenbart är å andra sidan, att uraktlåtenhet att punktligt betala t. ex.
en skräddareräkning ej gärna kan i och för sig bedömas såsom betalningsinställelse.
Man plägar ock såsom ett begreppsmoment framhålla,
att underlåtenheten att betala skall afse gäld i allmänhet. Därmed är
dock ej sagdt, att betalningsinställelse nödvändigt förutsätter, att gäldenär

163

underlåter att betala alla sina skulder; tillräckligt är i hvarje fall, att
betalningsunderlåtenliet föreligger beträffande ett flertal skulder. I yttre
måtto framträder betaluingsinställelse otvetydigast, då gäldenären s jälf
förklarar, att han inställt sina betalningar; en sådan förklaring kan vara
uttrycklig men äfven framgå af ett sådant förhållande som att en
affärsman stänger sin affärslokal.

Betalningsinställelse är således ej annat än den yttre form, hvari
insolvens naturligen tager sig uttryck, om gäldenären är en person, som
i någon, ej alltför obetydlig, omfattning begagnar sig af kredit af sådan
beskaffenhet, att ett punktligt fullgörande af åtagna förbindelser enligt
de grundsatser, som gälla i affärslifvet, ej kan få uteblifva. Ett blott
till köpmannakretsar hänförligt och i för dem egendomliga förhållanden
grundadt begrepp är betalningsinställelse icke, om ock det uppenbarligen
förhåller sig så, att man hufvudsakligen i fråga om köpmän kan
tala om betalningsinställelse.

Såsom af det föregående torde framgå, måste, om man stadgar,
att insolvens skall vara allmän konkursgrund, betalningsinställelse —
begreppet fattadt så som ofvan antydts — tillerkännas sin vederbörliga
betydelse, när helst den yppar sig. Då stadgandet går ut på att hvarje
omständighet, som nödgar till antagande, att gäldenär är insolvent, kan
åberopas såsom stöd för hans försättande i konkurs, inrymmes därunder
äfven betalningsinställelse, som ju är ett synnerligen vanligt sätt, hvarpå
insolvens träder i dagen. Nödvändigt är det tydligtvis icke att, då
man i nämnda stadgande angifver såsom exempel vissa omständigheter,
hvilka äro egnade att ådagalägga insolvens, bland dessa omständigheter
upptaga jämväl betalningsinställelse. Det torde fasthellre böra anses
vara ej fullt lämpligt att göra detta. Om ock, såsom förut blifvit
utredt, betalningsinställelse i konkursrättslig mening kan förekomma
utom köpmännens krets, så är det dock ej så, att man beträffande
hvilken gäldenär som helst kan tala om sådan betalningsinställelse. Men
missuppfattning i detta hänseende skulle möjligen vid lagtillämpningen
kunna uppkomma, om i lagen vid sidan af sådana, på alla gäldenärer
utan undantag tillämpliga konkursgrunder som eget erkännande och
utmätning upptoges betalningsinställelse. Domstolarna skulle möjligen
häraf kunna hämta stöd för att utsträcka begreppet längre än
rimligt vore.

Med hvad ofvan anförts är den frågan ännu icke afgjord, huruvida
betalningsinställelse bör, jämte det dess betydelse enligt det allmänna
stadgandet om insolvens erkännes, uppställas såsom särskild,
själfständig konkursgrund för köpmän. Enligt kommittéförslaget har

164

Betingelsen,
att konkurssökandens

fordran skall
vara klar och
förfallen.

denna fråga ett helt annat läge än enligt gällande lag. Funnes ej i
gällande lag bestämmelsen i 4 § första stycket, skulle betalningsinställelse
ej ens för köpmän komma i betraktande såsom konkursgrund. Om man
däremot utgår från den i kommittéförslagets 2 § fastställda principen
såsom gifven, har frågan en långt mera begränsad räckvidd.

Fn bestämmelse af det innehåll, som 4 § första stycket i gällande
lag äger, blir dock, äfven om den ställes vid sidan af en allmän bestämmelse
om insolvens, ej utan sin ganska stora vikt. Den kommer —
likasom den nuvarande föreskriften i 4 § första stycket — att betyda,
att köpman, som öfver en vecka inställt sina betalningar, ovillkorligen skall
på yrkande af borgenär försättas i konkurs. Motbevisning från gäldenärens
sida om att han oafsedt betalningsinställelsen är solvent, blir ej
medgifven; betalningsinställelse, som varat öfver en vecka, är, hvad
köpmän angår, gjord till en prcesumtio juris et de jure för insolvens.

Det är icke utan tvekan, som kommittén bestämt sig för att i
förslaget upptaga de i 4 § af gällande lag förekommande särskilda
konkursgrunderna för köpmän: betalningsinställelse och underlåtenhet att
efterkomma betalningsanmaning. Teoretiskt sedt kan det förefalla mindre
tilltalande att jämte ett stadgande, som gör insolvens till allmän konkursgrund,
fastställa dessa särskilda konkursgrunder; det allmänna stadgandet
kan sägas inrymma allt, som eu lag bör i ämnet uttala. Emellertid
kan lagen ej anses genom ifrågavarande konkursgrunders upptagande
blifva teoretiskt osammanhängande, och de fylla ett praktiskt behof.
Då gäldenären är utestängd från rätten att föra motbevis till styrkande
af sin solvens, är säkerheten för att konkursansökningen utan tidsutdräkt
afgöres större, och detta är, särskildt då det gäller köpmän, af vikt.
Något missnöje med ifrågavarande konkursgrunder har icke så länge
nuvarande konkurslag gällt försports, och de yrkanden på ändring i
lagens bestämmelser om villkoren för konkurs, som från skilda håll
framställts, gå ej i sådan riktning, att kommittén däri funnit anledning
att ur sitt förslag utesluta de stadganden, som nu afses. — Hvad
särskildt angår betalningsanmaning såsom konkursgrund, så försvarar
stadgandet därom väl sin plats därmed att betalningsanmaning är ett
synnerligen praktiskt medel att konstatera betalningsinställelse.

Förslagets ställning till frågan, om man bör göra borgenärs rätt
att söka konkurs betingad af att hans fordran är klar och förfallen,
skall härefter med några ord belysas. Dessa betingelser hafva, frånsedt
den konkursgrund, som består i underlåtenhet att efterkomma betalningsanmaning,
icke i förslaget upptagits.

Betingelsen, att fordran skall vara förfallen, är ej i och för sig

165

riktig eller stämmande med konkursinstitutets ändamål. Besinnar man,
att konkurs är till för att, då ej alla borgenärer kunna få fullt, bereda
dem betalning proportionsvis, ligger i öppen dag, att borgenär, hvars
fordran icke är förfallen, bör ej mindre till borgenär med förfallen
fordran äga få gäldenärens egendom afträdd till konkurs. Betager
man den förre denna rätt, försätter man honom i ett läge, som innefattar
ett obehörigt gynnande af de borgenärer, livilka hafva förfallna fordringar.

Dessa kunna utmätningsvis skaffa sig betalning, men denna utväg står
ej borgenär med icke-förfallen fordran till buds; om rätten att få gäldenären
i konkurs frånkännes sådan borgenär, tvingas han således att overksam
åse, hurusom borgenärerna med förfallna fordringar lägga beslag på alla
gäldenärens tillgångar. I betraktande häraf kan man ej annat än erkänna
riktigheten af det ofta framställda påståendet, att borgenärer med
icke-förfallna fordringar hafva större behof af att få konkurs till stånd
än andra borgenärer.

Att i förslaget — frånsedt bestämmelsen angående betalningsanmaning
— betingelsen, att fordran skall vara klar, icke bibehållits,
är lätt förklarligt; betingelsen skulle illa stämma öfverens med de grunder,
hvarpå förslaget i förevarande ämne är byggdt. För öfrigt är uppgifvandet
af denna betingelse till den del den innebär, att fordran skall vara
grundad på laga kraft ägande dom, endast en nödvändig följd af att
det icke kräfts, att fordran skall vara förfallen.

Förutsättning för konkurs är enligt gällande svensk konkursrätt, Konkurs förut.
att antingen gäldenären själf gör ansökning om konkurs eller borgenär iäu^nan‘fk~
framställer yrkande därom. Rättighet för domstolarna att ex officio gäidLälen
skrida till inledande af konkurs finnes icke. Det torde icke finnas någon tUer bor9enärsom
helst anledning att nu ifrågasätta ändring i denna grundsats.
Kommittén har så mycket mindre ansett sig böra göra detta, som erfarenheten
från främmande länder, hvilkas lagar innehålla stadganden
om befogenhet för domstolarna att ex officio inskrida mot konkursmässiga
gäldenärer, lärer ådagalägga dylika stadgandens nästan fullständiga
brist på effektivitet.1)

b Dylika stadganden finnas i de romanska ländernas konkurslagar, men sägas
hafva visat sig i det närmaste betydelselösa. Ett sådant stadgande, afseende köpmän, innehöll
preussiska konkurslagen af 1855 (§ 118). Under förarbetena till konkursordningen för
tyska riket var frågan föremål för öfvervägande, därvid man kom till det resultat, att
domstolarna icke borde äga någon officialbefogenhet i förevarande afseende. I motiven
lämnas den upplysningen, att enligt hvad statistiska undersökningar visat de preussiska
domstolarne nästan ej alls gjort bruk af sin befogenhet. Jfr Die gesammten Materialien
zur Konkursordnung, Berlin 1881, sid. 295 f. Jfr ock motiven till 1895 drs norska
kommittéförslag till ändringar i konkurslagen, sid. 21 f.

166

Stadgandet i
5 $ första
stycket gällande
konkurslag.

Frågan om
rätt för gäldenär
att afböja
konkurs genom
betalning eller
säkerställande.

Villkor för borgenärs rätt att söka konkurs är enligt 5 § första
stycket af vår gällande lag, att borgenärs fordran tillkommit senare än
de omständigheter, på hvilka han grundar sin ansökning om egendomsafträde.
Detta stadgande kan icke bibehållas i en reviderad konkurslag,
byggd på de principer, hvilka här ofvan utvecklats. Stadgandet torde
vara afgjordt förkastligt därutinnan att det icke tager hänsyn till om
borgenär vid sin fordrans tillkomst har vetskap om konkursgrunden
eller ej. Men äfven om stadgandet ändrades i sådan riktning, skulle
det näppeligen vara principiellt försvarligt. Det fäster ej tillbörligt
afseende vid att en insolvent gäldenärs försättande i konkurs är i samtliga
borgenärers intresse och att fördenskull en sådan omständighet
som den i förevarande stadgande åsyftade icke bör få betaga borgenär
behörigheten att söka konkurs.

Det återstår att skärskåda frågan, om gäldenär, hvars försättande
i konkurs sökes, bör äga afböja konkurs genom att förnöja sökanden
eller ställa antaglig borgen för hans fordran. Detta är medgifvet i
gällande lag G § 2 mom. och 7 § 2 mom., dock att, enligt hvad där
vidare sägs, gäldenär, som är köpman, strax skall gälda förfallen fordran.
Meningsskiljaktighet torde ej kunna råda därom att hvad lagen sålunda
innehåller är otillfredsställande. Borgen bör icke få ställas för förfallen
gäld; ej ens om gälden icke är förfallen, bör gäldenären kunna
undgå konkurs genom att ställa borgen. Lagens ställning till förevarande
fråga torde bero på en tidigare inom den konkursrättsliga jurisprudensen
ej sällan framträdande oklarhet i uppfattningen af konkursens
ändamål: man har ej fullt beaktat, att konkurs icke är till för att enskild
borgenär skall kunna förskaffa sig betalning eller täckning för sin
fordran, utan att dess ändamål är att bereda samtliga borgenärer proportionerlig
betalning ur gäldenärens tillgångar. Därmed låter sig ej
väl förena, att det medgifves gäldenären att förhindra konkurs genom
borgens ställande. Från nu framhållna synpunkt torde man nekande
böra besvara jämväl det spörsmålet, huruvida gäldenären bör få genom
att betala konkurssökanden förhindra konkurs. Spörsmålet gäller icke,
hvilken verkan det skall hafva, att borgenären mottager af gäldenären
erbjuden betalning; då det i sådant fall ej längre finnes någon behörig
konkurssökande, måste konkursansökningen anses förfallen. Frågan är
den, huruvida gäldenären äger afböja konkurs genom att bjuda betalning
i fall, då borgenären ej vill mottaga sådan utan fullfölja sin konkursansökan.
År borgenärens fordran ej förfallen, synes han ej vara
skyldig att mottaga betalning. Men äfven om fordringen är förfallen,
torde bedömandet böra blifva detsamma. Den ofvan angifna synpunkten

167

kräfver detta svar; då eu insolvent gäldenär försättande i konkurs tillgodoser
samtliga borgenärers intresse, kan konkurssökandon ej vara
skyldig att mottaga den af gäldenären erbjudna likviden. För öfrigt
kommer, vare sig fordringen ännu ieke förfallit till betalning eller förfallodagen
inträdt, den omständigheten i betraktande, att betalningen
kan återvinnas, om gäldenären inom viss tid därefter kommer i konkurs.

1 §•

Jämför man denna paragraf med motsvarande delar af gällande
konkurslag, framträda vissa olikheter. I 1 § konkurslagen heter det:
Vill någon afträda egendom till konkurs, gifve ansökning därom in etc.;
hvarefter i 6 § 1 mom. och i 7 § 1 mom. stadgas, att då konkursansökning
gjorts af gäldenär, stämning å borgenärerna skall utfärdas. I
förevarande paragraf af förslaget är formuleringen denna: Finner någon
sig vara på sådant obestånd, att han icke kan rätteligen betala sin gäld,
äge han afträda sin egendom till konkurs. I realiteten är skillnaden
emellan förslaget och gällande lag nästan ingen eller åtminstone utan
någon mera afsevärd praktisk betydelse. Däremot är den olika alfattningen
af principiell innebörd.

Uppenbarligen är det principiellt oriktigt att anse en gäldenär äga
under alla förhållanden afträda sin egendom till konkurs. Då konkurs
medför djupt ingripande och i åtskilliga afseenden ofördelaktiga verkningar
för borgenärerna, kan man ej rimligtvis tala om en rättighet för
gäldenär att utan hänsyn till sina borgenärer försätta sig i konkurstillstånd.
Han kan och bör göra detta, om den materiella förutsättningen
för konkurs, insolvens, är för handen eller han har anledning att antaga
sådant; i annat fall bör han icke framkalla konkursbehandling af sitt
bo. Det finnes konkurslagar, som göra allvar af denna tanke. Till
dem hör tyska konkurslagen, enligt hvilken domstolen, jämväl då gäldenären
själf begär konkurs, har att pröfva, om insolvens är för handen,
och, därest pröfningen utfaller i negativ riktning, afslå konkursansökningen
(jfr §§ 102—104). Emellertid är denna ståndpunkt, ehuru teoretiskt alldeles
oantastlig, knappast fullt praktisk. Faran för att gäldenär söker
sig i konkurs utan att vara konkursmässig är synnerligen ringa, och
domstolen kan därför lämpligen fritagas från skyldighet att vid konkursansökning
af gäldenär ingå i pröfning af hans förmögenhetsläge. Utan
några praktiska olägenheter kan dock en lag så till vida taga hänsyn
till det principiellt riktiga, att den ej medgifver konkurs, i det — ej
sannolika — fall, att gäldenär, som söker sig i konkurs, därvid själf

168

gifver tillkänna, att lian icke är insolvent. På denna tanke är affattningen
af 1 § i förslaget byggd. Af ordalagen: Finner någon sig etc.,
torde utan möjlighet till missförstånd framgå, att domstolen icke äger
af gäldenären kräfva någon som helst bevisning för att han är insolvent.
På samma ståndpunkt, som förslaget i förevarande afseende intagit, stå
åtskilliga främmande lagar, såsom norska (§ 1), danska (§ 40) och österrikiska
(§ 62) lagarna.

Det förmögenhetsläge, som i förevarande paragraf likasom i 2 § af
förslaget betecknas därmed, att gäldenär »icke kan rätteligen betala sin
gäld», är hvad i den allmänna motiveringen benämnts insolvens och till
sin innebörd närmare angifvits.

En insolvent gäldenär är icke blott berättigad, han är gentemot
sina borgenärer åtminstone moraliskt pliktig att göra ansökning om
konkurs. Det kunde därför synas, som om det i denna paragraf borde heta,
icke »äge han» utan »skall han» afträda sin egendom till konkurs. Den
praktiska verkan blir emellertid otvifvelaktigt densamma vare sig man
skifver det ena eller det andra. I åtskilliga främmande lagar har det
ålagts gäldenär, som är insolvent, att öfverlämna sitt bo till konkurs,
men någon verkan af dessa bestämmelser lärer ej hafva försports1) och
det saknas hvarje anledning att antaga, att hos oss ett dylikt åläggande
skulle få större betydelse. Verkliga garantier mot att konkursmässiga
gäldenärer fördröja konkursens utbrott kan man endast finna i bestämmelser
om straff för sådant förfarande. Härjämte kommer i betraktande,
att man, om institutet ackordsförhandling utan konkurs upptages i lagstiftningen,
icke kan utan vidare i konkurslagen förplikta insolvent gäldenär
att söka sig i konkurs.

2 §■

För de grunder, på hvilka denna paragraf är byggd, har förut utförligt
redogjorts. Ett och annat af mera speciell natur återstår att
framhålla.

Förutsättning för konkurs är, att något inträffat af beskaffenhet att
på grund däraf gäldenären måste antagas vara insolvent. Uttrycket »inträffade
omständigheter» gör detta fullt tydligt. Det bör följaktligen
vara satt utom allt tvifvel, att gäldenärens insolvens icke kan ådaga r)

Stadganden om skyldighet för gäldenär att afträda sitt bo till konkurs förekomma
i fransk rätt och i andra konkurslagar, som omfatta det franska konkurssystemet,
äfvensom i § 46 af danska konkurslagen. En utförligare utredning af denna fråga
finner man i motiven till det norska Förslag till F orandringer i Lov om Konkurs o g
Konkursboers Behandling af 6 juni 1863, Kristiania 1895, sid. 19 ff.

169

läggas exempelvis därigenom att innehållet i hans handelsböcker framdrages
eller hans affärsbiträden höras såsom vittnen rörande hans affärsställning.
Borgenär, som söker konkurs, måste kunna åberopa någon
viss tilldragelse, som med bestämdhet utmärker, att gäldenären är insolvent.

Då i paragrafen nämnas vissa sätt, hvarpå insolvens kan yppas,
betyder detta ej, att de angifna omständigheterna äro själfständiga ovillkorliga
konkursgrunder. Af den affattning paragrafen erhållit är uppenbart,
att fråga endast är om exempel på omständigheter, som äro egnade
att utmärka insolvens; domstolen är jämväl då någon af dessa omständigheter
inträffat skyldig att pröfva, huruvida insolvens måste antagas
föreligga. Att just de i paragrafen omförmälda omständigheterna valts
såsom exempel, finner sin förklaring i den framträdande ställning de såsom
insolvensbevis intaga.

Då i paragrafen nämnes eget erkännande, omfattar detta visserligen
äfven gäldenärs i själfva målet angående hans försättande i konkurs afgift^
erkännande, men i främsta rummet åsyftas erkännande, som föreligger
redan då borgenärens ansökning göres. Därunder ingår omedelbart
det fall, att gäldenär till borgenärer aflåter meddelande om att
han ser sig ur stånd till att fullgöra sina förbindelser. Men om man
ej inskränker begreppet eget erkännande till att afse endast en i ord
uttryckt förklaring utan låter det jämväl omfatta andra handlingar af
gäldenär, hvilka innebära ett erkännande, kunna hit hänföras sådana
fall, som att gäldenär genom enskild uppgörelse ställer sina tillgångar
till sina borgenärers förfogande för att de själfva må skaffa sig betalning
eller bjuder sina borgenärer ackord. Hvad det sistnämnda angår,
så är uppenbart, att den omständigheten, att en gäldenär jämlikt den
föreslagna lagen om ackordsförhandling utan konkurs hos konkursdomaren
gör ansökning om inledande af offentlig ackordsförhandling,
utgör tillräcklig grund för gäldenärens försättande i konkurs. Då betalningsinställelse,
såsom i den allmänna motiveringen närmare blifvit
utredt, får anses innefatta ett tillkännagifvande från gäldenärens sida,
att han är insolvent, skulle betalningsinställelse öfver hufvud kunna
föras hit.

Uttrycket »rymning för skuld» syftar väl närmast därpå att gäldenär
afvikit till utlandet för att undgå sina borgenärers kraf, men uppenbart
är, att man därmed bör likställa sådana fall, i hvilka gäldenär håller
sig undan utan att det dock är veterligt, att han begifvit sig utomlands.

Den del af förevarande paragraf, som utgöres af orden: hos honom
verkställd utmätning och hvad med afseende därå förekommit, krafvel*
i åtskilliga afseenden belysning.

I deri allmänna motiveringen har framhållits, att vissa omständigheter,
som skulle kunna ifrågakomma såsom själfständiga ovillkorliga
konkursgrunder, måste erhålla sin vederbörliga betydelse, äfven om de
ej såsom sådana upptagas i lagen, och att bland sådana omständigheter
i synnerhet komma i betraktande vissa utmätningsfall. Främst är att
uppmärksamma det fall, att vid utmätning på grund af laga kraft ägande
dom full tillgång till fordringens gäldande befunnits saknas; och må
härvid påpekas, att enligt förslaget, i olikhet med hvad förhållandet är
enligt 3 § i gällande lag, exekutionen kan åberopas såsom stöd för
konkursyrkande äfven af annan borgenär än den, som vunnit utmätningen.
Att under antydda förhållanden gäldenären i allmänhet måste
anses vara insolvent, ligger i öppen dag, och domstolarna böra lika
litet om de hafva att tillämpa 2 § i kommittéförslaget som 3 § i gällande
lag kunna tveka vid pröfningen af en konkursansökning, till stöd för
hvilken ifrågavarande omständighet åberopas. En alldeles mekanisk
lagtillämpning är dock icke försvarlig; betydelsen af exekution, som
ej lämnat full tillgång, kan växla. Ett visst afseende kan böra fästas
vid den tidslängd, som förflutit efter exekutionen. Vidare är uppenbart,
att hänsyn kan böra tagas därtill, hvar exekutionen skett; om
den har ägt rum inom ett utmätningsdistrikt, där gäldenären har
endast en del af sin egendom, är den omständigheten, att ej full tillgång
till skuldens gäldande funnits, ett dåligt bevis för gäldenärens insolvens.
Den allmänt hållna regeln i 2 § medgifver och förpliktar domstolarna
att ej förbise sådana på insolvensfrågan inverkande moment.

Med nu nämnda exekutionsfall bör, såsom redan i den allmänna
motiveringen antydts, i betydelse likställas det fall, att den borgenär,
som söker konkurs, har klar fordran å belopp, öfverstigande tillgång,
som yppats vid utmätning för annan borgenärs fordran på grund af
dom, som icke äger laga kraft.

Ett spörsmål af stort intresse är, huru man har att bedöma det
förhållandet i och för sig, att gäldenären låtit det komma till utmätning.
Bör ej detta förhållande, alldeles bortsedt från att vid exekutionen kan
hafva yppats full tillgång, anses såsom tillräckligt bevis för insolvens?
En så aflattad fråga måste alldeles bestämdt besvaras nekande. Hvilken
betydelse såsom insolvensindicium exekution i och för sig bör äga beror
på åtskilliga omständigheter, hvilka det emellertid i de konkreta fallen
ej torde vålla svårigheter att till sitt rätta värde uppskatta. Att vikt
ligger uppå, huruvida fråga är om en första utmätning eller om upprepade
utmätningar, ligger i öppen dag (jfr § 63 i österrikiska konkursordningen).
Tvdligt är vidare, att man ej kan bortse från, huruvida

171

utmätning skett på grund af laga ^aftagande dom eller på grund af
dom, hvari ändring sökes; föreligger ej annat än att utmätning skett
hos gäldenären på grund af dom, hvari han sökt ändring, och att vid
utmätningen full tillgång yppats, saknas gifvetvis tillräckliga skäl för
gäldenärens försättande i konkurs. I mål, hvari borgenär såsom konkursskäl
åberopar, att gäldenären låtit det komma till utmätning i stället
för att frivilligt betala, måste enligt sakens natur afseende i hög grad
fästas vid hvad gäldenären har att anföra; en gäldenär, som underlåter
att frivilligt betala domfäst skuld och som icke gitter lämna tillfredsställande
upplysningar om sin förmögenhetsställning, kan man, isynnerhet
om underlåtenheten upprepade gånger förekommit, ej gärna annat
än anse konkursmässig.

Enligt förevarande paragraf äger borgenär till stöd för yrkande om
konkurs åberopa hvilken som helst inträffad omständighet, som utmärker,
att gäldenären är insolvent. Förutom de i paragrafen nämnda omständigheterna
må såsom exempel på sådana omständigheter anföras: att gäldenär
svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig eller undanskaffar
sina tillgångar (2 § 1 mom. nr 3 i gällande lag); att vid verkställighet
af kvarstad eller skingringsförbud till säkerhet för fordran egendom,
svarande mot fordringen, ej funnits att tillgå hos gäldenären; att gäldenär
genom lösöreköp afhändt sig all eller en väsentlig del af sin egendom;
att gäldenär upptagit lån mot orimligt hög ränta (ockerränta); eller
att någon mycket betydande förlust träffat gäldenären. Hvad särskildt
beträffar det fall, att vid kvarstad eller skingringsförbud till säkerhet
för fordran brist yppats, så äger öfver hufvud därå hvad ofvan yttrats
om utmätning och därvid befunnen brist motsvarande tillämpning.

Häraf att det i denna paragraf öfverlämnats åt domstolen att bedöma,
huruvida af borgenär åberopade omständigheter äro tillräckliga konkursskäl,
följer ingalunda, att domstolen äger eftergifva något i krafvet på
insolvens såsom villkor för konkurs. Då det i paragrafen säges, att gäldenär
skall försättas i konkurs, om han på grund af någon inträffad omständighet
måste antagas vara på sådant obestånd, att han icke kan rätteligen
betala sin gäld, torde med tillräcklig skärpa vara framhållet, att
domstolen icke får försätta gäldenär i konkurs, med mindre domstolen
finner hans insolvens vara till fullo ådagalagd.

Insolvens är enligt förevarande paragraf konkursgrund icke blott för
fysiska personer utan äfven för dödsbon och juridiska personer; hvarken
här eller annorstädes har undantag gjorts eller .någon annan särskild
bestämmelse föreslagits för de senare gäldenärskategorierna. Frågan om
behofvet af särskilda bestämmelser har emellertid varit föremål för

172

öfvervägande. Beträffande dödsbon kan det förefalla, som om insufficiens
och icke insolvens vore den principiellt riktiga konkursgrunden. På
denna ståndpunkt står tyska konkursordningen; såsom i den allmänna
motiveringen vid redogörelsen för tysk rätt redan omnämnts, stadgar
tyska lagen (§ 215), att dödsbokonkurs förutsätter tJberschu klang i
dödsboet. Det torde dock icke få anses vara nödvändigt att för dödsbon
ersätta insolvens med insufficiens såsom konkursgrund. Äfven med
afseende å dem har begreppet insolvens tillämplighet, och man torde
därmed komma till fullt tillfredsställande resultat. År ställningen sådan,
att skulderna öfverstiga tillgångarna, är m. a. o. insufficiens för handen,
så föreligger ock insolvens, <ty i fråga om ett dödsbo kunna ej, såsom
beträffande en fysisk person, förvärfsförmåga och kredit åstadkomma,
att insufficiens icke tillika betyder insolvens. Skulle ställningen vara
sådan, att väl insolvens men ej insufficiens föreligger, synes fullt fog
för konkurs finnas. Hvad angår juridiska personer, torde vara otvifvelaktigt,
att insolvens är en riktig och lämplig konkursgrund. Frågan
kan endast gälla, huruvida vid sidan däraf insufficiens borde uppställas
såsom konkursgrund. Stadgande härom har icke synts påkalladt. Det
är i fråga om de viktigaste grupperna af ifrågavarande rättssubjekt —
aktiebolag, på hvilka lagen om aktiebolag är tillämplig, bankbolag och
försäkringsaktiebolag — så mycket mindre nödigt, som de lagar, hvilka
för nämnda bolag äro gällande, innehålla stadganden, att bolaget skall gå i
likvidation, om viss del af aktiekapitalet resp. af grundfonden gått förlorad.

3 §•

För skälen till att stadgandena i de två första styckena af denna
paragraf från gällande lag upptagits i förslaget, så ock för förhållandet
emellan dessa stadganden, särskildt det i första stycket gifna, och 2 §
har redogjorts i den allmänna motiveringen, till hvilken hänvisas.

Beträffande bestämmelsen i första stycket bör uppmärksammas, att
enligt hvad af affattningen framgår borgenär endast så länge betalningsinställelsen
ännu varar äger påkalla gäldenärens försättande i konkurs.
Det torde kunna ifrågasättas, om ej det i 4 § första stycket af gällande lag
förekommande stadgandet angående betalningsinställelse bör tolkas på
samma sätt och således icke tillämpas, om gäldenären, då konkursansökningen
förekommer till afgörande, återupptagit sin rörelse. I hvarje fall
synes det icke skäligt, att betalningsinställelse, som varat viss tid, spelar
rollen af ovillkorlig konkursgrund jämväl för den händelse betalningsinställelsen
upphört, då konkursansökningen skall pröfvas.

Andra stycket af denna paragraf företer några anmärkningsvärda

173

olikheter med hvad i 4 § andra stycket af gällande lag är stadgadt. Medan
det nu heter: Har borgenär genom notarius publicus eller i vittnens närvaro
otc., är i förslaget affattningen denna: Har borgenär genom notarius
publicus eller genom två ojäfviga personer etc. Grunden till den afvikande
formuleringen är den, att det nuvarande stadgandet kan synas
fordra, att borgenär själf i närvaro af vittnen uppmanar gäldenären att
betala skulden, och då tvekan lärer hafva yppat sig, bar kommittén
funnit lämpligt att gifva stadgandet en affattning, som gör meningen
fullt klar. — Vidare må framhållas hvad denna paragraf innehåller därom
att konkursyrkande icke må göras senare än tre veckor efter utgången
af den vecka, inom hvilken gäldenären har att efterkomma betalningsanmaningen.
Motsvarighet härtill saknas i gällande lag men förefinnes i
norska (§ 5) och danska (§ 44) konkurslagarna. Att borgenären icke under
obegränsad tid bör äga rätt att påkalla konkurs, torde ligga i sakens natur.

Tredje stycket i denna paragraf är helt och hållet nytt. Protest
af växel för bristande betalning torde icke utan uttryckligt stadgande
•därom kunna likställas med betalningsanmaning, hvarom ofvan varit
tal; vill man därför ett sådant likställande, bör det uttalas i lagen.
Ifrågavarande stadgande torde tillgodose ett praktiskt behof och öfverensstämmer
med önskningar, som från köpmanshåll framkommit. Dock
har kommittén icke ansett sig böra föreslå, att växelprotest likställes med
betalningsanmaning äfven i fall då protesten skett utan att växelgodkännaren
kunnat anträffas. Växelprotester i acceptantens frånvaro äro
vanliga företeelser, och fall kunna förekomma, då denne är okunnig om
att protest verkställts. Äfven om bristande ordentlighet härvid ligger
-acceptanten till last, så går man dock otvifvelaktigt för långt, om man
låter konkurs på yrkande af borgenären inträda såsom ovillkorlig påföljd
af acceptantens försummelse att inom en vecka efter protesten infria växeln.

Stadgandet i fjärde stycket öfverensstämmer med hvad 139 § af
gällande konkurslag innehåller.

4 §''

Denna paragraf motsvarar de stadganden, som förekomma i 2 § 2
mom. af gällande lag. En viktig ändring är dock vidtagen i öfverensstämmelse
med yrkanden, som i yttranden öfver kommitténs preliminära
förslag framställts af Sveriges advokatsamfunds Stockholmsafdelning,
Stockholms handelskammare m. fl. korporationer. Medan det nu är
.stadgadt, att borgenär äger påkalla konkurs, om skälig anledning är
att befara, att den öfriga egendom, hvari borgenären äger förmånsrätt,
är otillräcklig till gäldande af hans fordran, föreskrifves i förslaget, att

174

gäldenären skall på yrkande af borgenären försättas i konkurs, såframt
ej gäldenären visar, att den öfriga egendom, hvari borgenären äger
förmånsrätt, är tillräcklig till gäldande af hans fordran. Bevisbördan
är alltså omlagd: för närvarande åligger det borgenären att visa skälig
anledning till antagande, att återstående egendom är otillräcklig; i förevarande
paragraf föreslås, att det skall åligga gäldenären att visa, att
samma egendom är tillräcklig. Ändringen är motiverad af den stora svårighet,
som möter för borgenären att fullgöra den bevisskyldighet, hvilken i
gällande lag är honom ålagd; han innehar vanligen icke någon förteckning
å gäldenärens gods och har ej heller i allmänhet tillträde till
detsamma.

I fråga om förhållandet emellan denna paragraf samt 2 och 3 §§
i förslaget märkes, att denna paragraf står vid sidan af de två nämnda
paragraferna utan att utesluta deras tillämpning. Den omständigheten,
att borgenär kan jämlikt 4 § påkalla konkurs, utesluter natuligtvis icke,
att han kan påyrka konkurs jämlikt 2 §, om han påvisar, att gäldenären
är insolvent, eller jämlikt 3 §, om han har att åberopa någon af de
där nämnda konkursgrunderna. 5

5 §•

Det i denna paragraf upptagna stadgandet äger sin motsvarighet i
bestämmelsen i gällande konkurslag 5 § andra stycket första punkten.
En omkastning af bevisbördan motsvarande den, som ofvan under 4 § är
omnämnd, har emellertid vidtagits äfven här. I stället för att, såsom nu
är föreskrifvet, borgenär, som har pant eller inteckning i fast egendom,
är utestängd från rätten att påkalla konkurs, om han ej gitter visa, att
panten eller inteckningen är otillräcklig till gäldande af hans fordran,
skall enligt förslaget borgenären äga rätt att få gäldenären försatt i konkurs,
såvida ej gäldenären visar, att panten eller inteckningen förslår till
fordringens fulla gäldande. Den nu gällande bestämmelsen innebär
uppenbarligen en obillighet mot borgenär med otillräcklig pant eller
inteckning; den ålägger honom en bevisskyldighet, som kan vara mycket
svår att fullgöra. Bestämmelsen torde ock böra anses vara principiellt
oriktig; visar en person, som i egenskap af borgenär uppträder
såsom konkurssökande, att han har fordran hos gäldenären, och att af
lagen uppställda materiella betingelser för konkurs föreligga, så må det
vara gäldenärens sak att visa, att borgenärens fordran är genom pant
eller inteckning till fullo säkerställd; man har ej rätt att presumera, det
borgenärens säkerhet är tillräcklig. Med fog synes t. o. m. kunna ifråga -

175

sättas, huruvida icke man borde gå längre än här i förslaget gjorts och
utesluta hvarje särskild bestämmelse angående borgenär med pant eller
inteckning. Fullgiltiga teoretiska skäl för att neka borgenär med betryggande
säkerhet rätten att påkalla konkurs torde icke finnas. Och man
kan till stöd för en uteslutning framhålla, att något egentligt praktiskt
behof af en särskild bestämmelse icke finnes: borgenär med betryggande
säkerhet torde icke i normala fall söka konkurs, och borgenär med
säkerhet, som ej är betryggande, bör vara likställd med hvarje annan
borgenär. En inom högsta domstolen vid granskningen af 5 § i 1859
års förslag till konkurslag framställd anmärkning synes afse denna
senare synpunkt. Kommitténs preliminära förslag upptog ej ifrågavarande
bestämmelse. I några till kommittén inkomna yttranden öfver
sagda förslag gjordes invändningar däremot; innebörden af anmärkningarna
var, att om, på sätt de af kommittén föreslagna stadgandena
angående konkursgrunder afse, möjligheten att få konkurs till stånd
väsentligen ökades, det icke vore lämpligt att ytterligare vidga denna
möjlighet genom att utesluta ifrågavarande bestämmelse, hvartill komme,
att genom en omläggning af bevisbördan den obillighet mot pant- eller
inteckningshafvare, som gällande lags bestämmelse i ämnet innebure,
kunde aflägsnas. Med beaktande af hvad sålunda framhållits, och då
något missnöje med själfva principen, att borgenär med betryggande
pant eller inteckning icke skall äga påkalla konkurs, ej försports, har
kommittén i sitt nu föreliggande definitiva förslag upptagit den bestämmelse,
som förevarande paragraf innehåller.

Bestämmelsen i denna paragraf angår, förutom borgenär med inteckning
i fast egendom, borgenär, som har »lös egendom såsom pant eller
eljest under panträtt i handom». I sak innebära de citerade orden ej
annat än hvad i gällande lag uttryckts med orden: säkerhet genom pant.

Slutligen må framhållas, att hvad här är stadgadt i fråga om
borgenär, som liar lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i
handom, jämlikt 194 § i förslaget jämväl skall gälla beträffande borgenär,
som innehar lös egendom med rätt att den till säkerhet för sin fordran
kvarhålla. För motiven till att retentionsrätt likställts med panträtt är
redogjordt under sistnämnda paragraf. 6

6 §•

Hvad här sägs öfverensstämmer i allo med stadgandet i § 5 andra
stycket andra punkten af gällande lag.

Från flera håll har uttalats, att gällande lag lede af otydlighet

176

rörande villkoren för gift kvinnas försättande i konkurs. Särskildt har
man härvid tänkt på gift kvinna, som idkar handel, och ansett, att det
genom förtydligande af lagen eller lagändring borde otvetydigt fastslås,
att sådan kvinna kan oberoende af mannen försättas i konkurs. Stockholms
handelskammare har i sitt yttrande öfver kommitténs preliminära
förslag i synnerhet fäst uppmärksamheten på det fall, att handelsidkande
kvinna, som ingår gifte, fortsätter sin rörelse. I yttrandet
säges bland annat följande: »När mannen ingått äktenskapet med

kännedom om hustruns affär utan att göra boskillnad, bör väl detta
innebära, att han ger sitt tillstånd till affärens bedrifvande och han
sålunda vara skyldig att jämte henne ansvara för de i affären ingångna
förbindelserna samt följaktligen kunna i förekommande fall på grund af
dessa försättas i konkurs.» Sveriges advokatsamfunds Stockholmsafdelning
säger i sitt yttrande öfver det preliminära förslaget, att ifrågavarande
stadgande ledt till betänkliga konsekvenser särskildt för det
fall, att handelsidkande kvinna ingår äktenskap och därunder, utan att
mannen iklädt sig ansvar för hennes gäld, fortsätter rörelsen; och
förklarar afdelningen sig »vitsorda det kända behofvet af andra principer
för här omhandlade fall».

Några ord till belysning af de ämnen, som i ofvan antydda yttranden
bragts på tal, torde i anledning af de i sammanhang därmed
framhållna önskemålen icke vara opåkallade.

Fordran, som afses i ifrågavarande stadgande, är sådan, som omförmäles
i 11 kap. 5 § giftermålsbalken. Att ej borgenär med sådan
fordran bör kunna söka, att makarnas bo afträdes till konkurs, sammanhänger
oskilj aktligt med grunderna för vår nuvarande lagstiftning om
äkta makars egendomsförhållanden; och förslag, som beröra dessa grunder,
tillkommer det ej kommittén att afgifva. Af samma skäl kan ej
kommittén taga under öfvervägande de spörsmål, som angå ändring
däri att, såsom nu gäller, gift kvinna, som ej vunnit boskillnad, endast
tillsammans med mannen kan försättas i konkurs; och omfattar det nu
sagda äfven det fall, att gift kvinna idkar handel. Enligt 4 § i K. F.
angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 är gift kvinna, som
med mannen sammanlefver, oförhindrad att idka handel eller annat
näringsyrke, såvida mannen sådant tillåter och ikläder sig ansvarighet
för de förbindelser hon i och för rörelsen kan komma att ingå. Om
mannen ikläder sig sådan ansvarighet, kan makarnas bo försättas i
konkurs. Skulle hustrun idka näring, utan att de i 4 § af näringsfrihetsförordningen
uppställda betingelserna därför föreligga, är otvifvelaktigt
den gäld hon i och för rörelsen åsamkar sig att betrakta såsom

177

gäld, hvarom 11 kap. 5 § giftermålsbalken handlar. Hvad särskilt
beträffar det fall, som i ofvan nämnda yttranden framhållits, att nämligen
en man med vetskap om att en kvinna idkar handel ingår äktenskap
med henne utan att söka boskillnad samt hustrun under äktenskapet
fortsätter rörelsen, så torde efter den föregående utredningen ej vara
tvifvelaktigt, huru det med afseende å detta fall framställda yrkandet bör
bedömas. Vill man i lag fastslå, att under antydda förhållanden mannen
skall anses hafva lämnat sitt tillstånd till rörelsens fortsatta bedrifvande
och iklädt sig ansvarighet för förbindelserna, så bör detta ske
genom stadgande i näringsfrihetsförordningen; i hvarje fall kan ett dylikt
stadgande icke finna plats i konkurslagen.

7 §-

Första stycket i denna paragraf innehåller samma regel om forum,
som finnes i 1 § af gällande lag. Den brist, som vidlåder gällande lag
därutinnan att stadgande om forum är gifvet endast beträffande konkursansökning
af gäldenär, är emellertid i förslaget afhjälpt.

Enligt gällande konkurslag är konkursförfarandet olika i städerna
och på landet, i det att de åligganden, hvilka i städerna tillkomma
rätten ensam, på landet äro fördelade mellan domaren och rätten. De
göromål, som uppdragits åt domaren, äro i allmänhet af mera formell
natur. Domaren har att kommunicera borgenärs konkursansökning med
gäldenären, att utfärda kungörelser och bestämma tiderna såväl för bevakningars
och andra handlingars ingifvande som för de särskilda
frågornas handläggning vid rätten, att mottaga alla handlingar, som af
parterna ingifvas, m. m. I vissa fall är likväl domarens befogenhet af
mera saklig innebörd. Om gäldenären själf begär att få afträda sin
egendom till konkurs eller medgifver konkursansökan, som gjorts af
borgenär, pröfvas frågan om egendomsafträde icke af rätten, utan den
offentliga stämningen utfärdas omedelbart af domaren. På honom ankommer
vidare att förordna om nödiga åtgärder i afseende å uppteckning
af boet och dess vård under tiden till första förhöret samt att vid
detta förhör förordna rättens ombudsman i konkursen. Såsom regel
gäller emellertid, att all handläggning, som innefattar en saklig pröfning,
äfven på landet åligger rätten.

Ofvan antydda uppdelning af göromålen emellan domaren och
rätten är en nödvändig följd däraf att man på landet icke har en
permanent domstol i samma mening som i städerna. Anordningen är
dock, oberoende häraf, i och för sig lämplig, och det har därför bort

178

af kommittén tagas i öfvervägande, huruvida icke en motsvarande
ordning förtjänar att införas i städerna. En anledning därtill ligger
för öfrigt däri, att Riksdagen aflåtit skrifvelse i ämnet.

I skrifvelse till Konungen den 13 april 1883 hemställde Riksdagen,
att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till ändringar i gällande konkurslag i syfte, att i stad rättens ordförande
eller annan af rätten därtill utsedd ledamot skulle, i likhet med
hvad redan funnes stadgadt beträffande domhafvande å landet, handlägga
konkurser i de delar, i hvilka endast ifrågukomme åtgärder, de där
hufvudsakligen vore att till förvaltningsåtgärder hänföra. I skrifvelsen
framhålles, att det icke saknas giltiga skäl att åt ordförande eller ledamot
i domstolarna i städerna uppdraga ifrågavarande göromål, som på
landet anförtrotts domaren utan biträde af nämnd, om man tager i betraktande,
dels att dessa göromål äro af den natur, att de icke påkalla
något rättens domslut utan endast afse »handläggning och vägledning»,
dels ock att de flesia domstolar i städerna sammanträda endast en gång
i veckan, och att ledamöterna, som härefter hafva sina göromål ordnade,
måste för behandling af konkursfrågorua allt emellanåt kallas till
tidsödande extra sammanträden. Då i öfrigt vid underrätterna i stad
göromålen äro i ständigt stigande, är det — heter det vidare icke
en obillig fordran, att dessa inskränkas i de delar, där sådant utan risk
för allmänheten låter sig göra. Uppdrag af enahanda och än mera
maktpåliggande natur har lagstiftaren redan lämnat ordföranden eller
ledamot i domstol i stad genom stadgandet, att öfverexekutor kan vara
viss ledamot af magistraten. Såsom ett hufvudskål för den ifrågasatta
förändringen anföres slutligen, att genom dess vidtagande den rättssökande
allmänhetens fördel och bästa skulle blifva långt bättre tillgodosedda
än med nuvarande bestämmelser i ämnet, och hurusom många
omgångar, besvär och omkostnader, ja understundom verkliga rättsförluster
skulle de rättssökande besparas genom den, beträffande städerna,
lättade tillgången att vid behof hastigt kunna i en konkursangelägenhet
framkalla den vederbörande myndighets beslut, som för rättens bevarande
kunde vara erforderligt.

Hvad Riksdagen sålunda anfört synes värdt allt beaktande. Afsevärda
fördelar kunna vinnas därigenom att den grupp af konkursärenden,
som på landet handläggas af domaren ensam, jämväl i städerna
anförtros åt en person eller, närmare bestämdt, öfverflyttas från rätten
till någon lagfaren ledamot i rätten. En sådan öfverflyttning innebär
en fördel för allmänheten, i det att nämligen en rättsledamot är lättare
tillgänglig än rätten, hvartill kommer, att afgörandet kan och bör blifva

179

snabbare, om det ankommer på en person än om ärendet skall gå till
rätten. O Iverflyttningen bereder vidare domstolen lättnad; om ej domstolen
utan endast eu domstolsledamot skall handhafva ifrågavarande
ärenden, blifva åtskilliga extra sammanträden onödiga. Det sagda har sin
giltighet enligt gällande konkurslag, men det gäller i ännu högre grad
enligt föreliggande förslag till konkurslag, hvilket lagt en del nya uppgifter
till dem, som för närvarande åligga domaren på landet. Mot
ifrågasatta anordning kan ej göras den invändningen, att därigenom
rättssäkerheten skulle äfventyras. De åligganden, som på landet kunna
anförtros åt domaren, kunna utan olägenhet i stad anförtros åt någon
af rättens lagfarna ledamöter, och ärendena äro af den beskaffenhet,
att de måste anses blitva lika val handlagda af en person som af en
kollegial domstol. Man torde ock vara berättigad påstå, att reglerna
angående konkursförfarandet böra vara desamma för städerna som för
landet, i den mån ej vägande skäl tala för en olika anordning. Sådana
saknas i förevarande fall, tvärtom gäller, såsom ofvan framhållits, att
goda skäl tala för att i stad införa det förfarande, som på landet med
nödvändighet betingas af domstolsorganisationen.

I öfverensstämmelse med den uppfattning, hvaråt ofvan gifvits
uttryck, är kommitténs förslag uppgjordt. Enligt detsamma är således
konkursförfarandet lika på landet och i städerna. Den domare, som
handlägger konkursärendena, i den mån handläggningen hör under offentlig
myndighet och icke är förbehållen rätten, benämnes i förslaget konkursdomare.
Hvad valet af namn angår, kan det förtjäna antecknas, att
benämningen konkursdomare förekommer redan i gällande lagstiftning;
så i 39 § konkurslagen samt i 19 och 21 §§ af K. F. den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning af järnväg, så ock i fråga om förvaltning af järnväg under
konkurs.

8-10 §§. I

I 4 § af 1818 och 1830 års konkurslagar var stadgadt, att om gäldenär
vid sin konkursansökning ej fogat under edsförpliktelse underskrifven
bouppteckning ansökningen ej finge upptagas. I gällande konkurslag
är detta stadgande uteslutet, och har uteslutningen i 1859 års
förslag till konkurslag motiverats därmed att med en rätt uppfattning af
konkursens ändamål, som i första rummet afser icke gäldenärens utan
borgenärernas intresse, något giltigt skäl icke förefinnes för stadgandet,

180

att gäldenären vid frivillig konkurs ovillkorligen skall vid sin konkursansökning
foga bouppteckning. Den bestämmelse, som förekommer i
8 § af förslaget, ålägger lika litet som motsvarande stadgande (9 §) i
gällande lag gäldenär såsom en ovillkorlig skyldighet att bifoga bouppteckning.
I paragrafen säges, att bouppteckning bör fogas vid konkursansökning
af gäldenär, icke att den skall bifogas; och däraf äfvensom
af 10 § i förslaget framgår, att försummelse af gäldenär i detta afseende
icke medför såsom påföljd, att ansökningen icke upptages. Det bär icke
dess mindre synts lämpligt att genom ifrågavarande stadgande söka
verka för att gäldenärer, som söka sig i konkurs, samtidigt ingifva bouppteckning.
Att en bouppteckning föreligger redan vid konkursbeslutets
meddelande, är i åtskilliga hänseenden till fördel. Konkursdomaren
kan, för att nu endast framhålla några viktigare synpunkter, bilda sig ett
omdöme om boets omfattning och beskaffenhet samt däraf hämta ledning
vid utseendet af förvaltare, vid utsättandet af tider enligt 19 §
i förslaget äfvensom vid afgörandet af huruvida det särskilda förfarande,
hvarom stadgas i 185 §, skall komma till användning.

Beträffande 9 § i förslaget är att uppmärksamma skillnaden emellan
skall i första punkten och bör i andra punkten. Försummelse af borgenär
att i ansökningen uppgifva den fordran, på hvilken han grundar
sin behörighet att uppträda såsom konkurssökande, skall enligt 10 § i
förslaget medföra, att ansökningen ej upptages. Mot riktigheten af
denna föreskrift torde ej vara något att erinra. Snarare torde det kunna
förefalla, som om det jämväl borde vara en ovillkorlig skyldighet för
borgenären att i ansökningen angifva de omständigheter, på hvilka han
grundar sitt yrkande om egendomsafträde; man vinner genom en föreskrift
af sådan innebörd, att om målet går till rätten gäldenären där
alltid genast kan vara beredd att ingå i svaromål. Emellertid torde en
dylik föreskrift icke stå väl tillsammans därmed att i 2 §, som innehåller
hufvudbestämmelsen angående borgenärs rätt att påkalla konkurs,
själfva förmögenhetsläget insolvens gjorts till konkursgrund; de
omständigheter, som i enlighet med denna bestämmelse borgenär har
att åberopa, äga ej någon själfständig betydelse utan endast betydelse
såsom insolvensindicier, och vid sådant förhållande synes ett noggrant
fixerande af dylika omständigheter i konkursansökningen icke kunna
fordras. Det riktiga torde med hänsyn härtill vara, att i 9 § endast
påpekas, att ifrågavarande omständigheter böra i ansökningen angifvas;
föreskriftens iakttagande ligger i borgenärens eget intresse så tillvida
som försummelse kan medföra tidsutdräkt med målets afgörande.

10 § motsvarar stadgandet i 10 § första stycket af gällande lag.

181

Såsom ofvan vid redogörelsen för tyska konkurslagen framhållits,
skall enligt § 105 af denna lag borgenärs konkursansökan ej upptagas,
med mindre hans fordran äfvensom gäldenärens insolvens göras
sannolika. För en sådan bestämmelse torde otvifvelaktigt goda skäl
kunna anföras. Emellertid låter den sig icke anpassa på svensk rätt.
Pröfningen af frågan om upptagande af konkursansökning kan på landet
icke öfverlämnas till domstolen, då detta skulle vålla för stor tidsutdräkt,
utan måste åligga konkursdomaren. Och med hänsyn härtill kan ifrågavarande
kraf ej uppställas. Då inför konkursdomaren vittnesförhör ej
kan tillstädjas, torde vara alldeles uteslutet att göra till villkor för konkursansöknings
upptagande, att sökanden förebringar sannolika skäl för
att gäldenären är insolvent; ville man åter inskränka ifrågavarande kraf
till att endast afse förefintligheten af sökandens fordran, skulle detta
leda därtill, att knappast andra konkursansökningar kunde upptagas till
pröfning än sådana, som gjordes af borgenärer med skriftliga fordringsbevis.

I betraktande af hvad sålunda anförts torde man ej kunna uppställa
strängare villkor för upptagande af borgenärs konkursansökning
än förslaget innehåller. 11

11 §•

Det här gifna stadgandet, att konkursdomaren skall, om konkursansökning,
som gjorts af gäldenär, upptages, meddela beslut om gäldenärens
försättande i konkurs, saknar motsvarighet i gällande lag. Ett
särskildt sådant beslut meddelas icke nu i förevarande fall. Rätten
resp. domaren skall enligt 6 § 1 mom. eller 7 § 1 mom. — förutsatt
att gäldenärens konkursansökning ej jämlikt 10 § afvisas — allenast
utfärda stämning å borgenärerna; något formligt beslut om inledande
af konkurs förekommer icke. Emellertid synes det riktiga vara, att
äfven i förevarande fall ett formligt beslut om konkurs meddelas. Äfven
i anledning af gäldenär konkursansökning måste alltid en pröfning anställas,
och besked om pröfningens utgång synes böra lämnas vare sig
med bifall till ansökningen konkurs inledes eller ansökningen afvisas.
Genom stadgandet, att åt bifall till hvarje konknrsansökning skall gifvas
uttryck i ett formligt beslut, ernås den fördelen, att man erhåller ett
noga fixeradt moment, som alltid, vid konkursansökning af gäldenär ej
mindre än vid sådan ansökning af borgenär, betecknar konkurstillståndets
inträdande. Gällande lag gifver anledning till en viss tvekan om när
konkurstillstånd skall anses inträda; jfr 18 och 35 §§.

182

12-14 §§.

..Söker borgenär konkurs, och upptages ansökningen, måste gäldenären
höras. Nu gällande regler härom äro olika för städerna och
för landet.

I stad är det alltid rätten, som handlägger ärendet. Enligt 6 §
2 mom. skall rätten, då borgenär sökt konkurs, däröfver höra gäldenären
genast eller, om han då ej kan träffas, sist inom två dagar. På
landet skall enligt 7 § 2 mom. domaren förelägga gäldenären lämpligen
kortaste tid och, om han är aflägset boende, högst en vecka efter delfåendet
att förklara sig öfver borgenärens ansökning. Den olikhet föreligger alltså
emellan dessa stadganden, att på landet gäldenären icke, såsom sker i stad,
kallas till inställelse inför rätten utan erhåller föreläggande att inom viss
tid inkomma med förklaring till domaren; huruvida målet senare kommer
att hänskjutas till rätten, beror på, om förklaring inkommer eller icke,
och i förra fallet på förklaringens innehåll. — Föreskrift saknas om hvem
det i stad åligger att ombesörja delgifning af kallelsen å gäldenären till
inställelse inför rätten; otvifvelaktigt är dock detta sökandens skyldighet,
såsom ock enligt hvad rättsfall (Nytt juridiskt arkiv 1887 sid. 5) utvisar
i praxis antages. Beträffande konkursansökning på landet är i 7 §
2 mom. stadgadt, att sökanden bör tillställa domaren bevis öfver delgifvandet.
Om sättet för delgifning är ej någon föreskrift lämnad.
Stadgandena i 11 kap. 36 och 38 §§ rättegångsbalken komma här i
betraktande. Från dem kan man dock icke hämta svar på frågan,
huruvida delgifningen skall ske på det sätt, att konkursansökningen
öfverlämnas till gäldenären. Då det emellertid i 7 § 2 mom. säges, att
gäldenären skall erhålla föreläggande att förklara sig öfver ansökningen,
är gifvet, att gäldenären genom delgifningen skall få kännedom om ansökningens
och därvid fogade handlingars innehåll, och lämpligen sker
detta därigenom, att ett exemplar af ansökningen och nämnda handlingar
öfverlämnas till gäldenären. Den kommunikationsresolution, som
det åligger domaren att meddela, plägar ock alltid tecknas å ena exemplaret
af ansökningen, och detta exemplar eller en afskrift däraf jämte
resolutionen tillställes gäldenären. I 6 § 2 mom. finnes väl ej något stadgande,
som antyder, att i stad konkursansökningen med bilagor skall,
då gäldenären kallas att infinna sig vid rätten, bringas till hans kännedom,
men att så bör ske är klart däraf att gäldenären bör vara beredd
att vid rätten svara å ansökningen.

T motiveringen för 7 § af förslaget hafva de skäl framhållits, som i

183

allmänhet tala för att ordna konkursförfarandet lika i städerna och på landet.
Dessa skäl äga sin fulla giltighet hvad angår den formella behandlingen
af borgenärs konkursansökning. I öfverensstämmelse härmed har i förslaget
vid regleringen af denna procedur skillnad ej gjorts emellan stad
och land, och har den procedur, som för närvarande enligt hvad ofvan
utredts iakttages på landet, fått tjäna såsom mönster. Mot densamma
kan för städernas del invändas, att den, jämförd med hvad nu gäller,
tager längre tid i anspråk, särskildt för de fall, då gäldenären uteblifver
med förklaring eller bestrider ansökningen. Med det nuvarande stadgandet,
att rätten skall sist inom två dagar höra gäldenären, har man
att jämföra stadgandena i 12 och 14 §§ af förslaget, enligt hvilka konkursdomaren
skall förelägga gäldenären att inom viss tid, ej öfver fyra
dagar, från det han erhållit del af ansökningshandlingarna ingifva förklaring,
hvarefter, i nyssnämnda fall, målet utsättes att förekomma vid
rätten inom två dagar. Vid bedömandet af frågan, huruvida förslaget
kan anses medföra en obehörig förlängning af tiden från konkursansökningens
ingifvande till målets handläggning vid rätten, är först att märka,
att denna tidslängd kommer att väsentligen bero på den skyndsamhet,
hvarmed konkurssökanden bedrifver delgifningen af ansökningshandlingarna
åt gäldenären. Sker delgifningen genast, om nu sådant låter
sig göra, så behöfver ej enligt förslaget någon afsevärdt längre tid än
enligt gällande lag förflyta innan målet förekommer vid rätten. Vidare
må till försvar för hvad förslaget i förevarande afseende innehåller anföras,
att gällande lags stadgande om handläggning af målet vid ratten
inom två dagar i många fall ej kan efterlefvas, i det att kallelse till inställelse
ej kan inom denna tid delgifvas gäldenären; vid vissa rådstufvurätter,
så t. ex. vid rådstufvurätten i Göteborg, har ock den praxis utbildat sig,
att borgenärs yrkande om gäldenärs försättande i konkurs anhängiggöres
genom stämning i stället för genom ansökning. Den nu föreskrifna tiden
af två dagar torde ock i många fall vara alltför kort för att medgifva
gäldenären tillräcklig tid till att bereda sig på svaromåls afgifvande, och
häri bör man nog delvis söka förklaringen till att en del rådstufvurätter
visa stor eftergifvenhet vid beviljandet af uppskof. Föreskrifver man för
städernas del samma skriftväxlingsprocedur som för landet, har man rätt
att förvänta, att handläggningen vid rätten skall i regeln kunna inskränkas
till ett enda rättegångstillfälle. Slutligen må ej förbises, att gällande
lags ovillkorliga stadgande om målets handläggning inom två dagar icke
lämpligen låter sig bibehålla, om man godkänner principen, att själfva
förmögenhetsläget insolvens skall vara konkursgrund; gäldenären måste

184

ej sällan hafva längre rådrum för förberedande af sitt svaromål än det
nuvarande stadgandet skulle medgifva.

Frågan, huruvida delgifning af borgenärs konkursansökning åt gäldenären
alltid bör äga rum eller åtminstone bör försökas, skall härefter
beröras. Gällande lag intager den ståndpunkten, att delgifning alltid
skall försökas. Däremot hafva vissa främmande lagar medgifvit undantag.
Enligt § 8 i norska konkurslagen är delgifning icke nödvändig,
då gäldenären bor och uppehåller sig i utlandet eller icke har någon
fast bostad eller känd uppehållsort. Danska lagen innehåller ej någon
dylik bestämmelse, men det antages, att när gäldenären är rymd eller
utrikes det är tillräckligt, att det gifves någon, som kan förväntas vilja
bevaka gäldenärens intressen, underrättelse om att målet skall förekomma
vid rätten.1) Tyska konkursordningen, § 105, stadgar, att gäldenärens
hörande kan underlåtas, om därför fordras offentlig delgifning (eine
öffentliche Zustellung)2) eller delgifning utrikes, dock skall i sådant fall,
såvidt möjligt, en företrädare för gäldenären eller en anhörig till honom
höras. — Kommittén har icke ansett sig böra frångå den grundsats,
som gällande konkurslag omfattar. Att medgifva så långt gående undantag
från principen om gäldenärens hörande som t. ex. tyska lagen,
synes icke tillrådligt och har i hvarje fall efter all sannolikhet icke för
sig någon stämning i vårt land.

Uppenbart är emellertid, att i vissa fall delgifning i vanlig ordning
icke är möjlig, hvarför särskilda bestämmelser äro af nöden. Sådana
särskilda bestämmelser förekomma i 6 § 3 mom. af gällande lag.
Förutom att affattningen icke är fullt klar, framstår såsom en brist, att
stadgandet icke omfattar ens alla de fall, som med nödvändighet påkalla
särskilda regler; det har nämligen ej föreskrifvits, att kungörelseproceduren
får komma till användning i fall, då upplysning angående gäldenärens
vistelseort ej kan vinnas och ej heller ombud för gäldenären anträffas
men andra i 6 § 3 mom. angifna förutsättningar saknas. Sistnämnda
fall må väl medgifvas icke äga någon större praktisk betydelse.
Praktiskt taget mera otillfredsställande torde vara, att gällande lag alltid
fordrar vanlig delgifning, då gäldenären vistas å känd ort utom riket;
omständigheterna — såsom ortens aflägsenhet eller där rådande förhållanden
— kunna gifvetvis vara sådana, att vanlig delgifning icke
bör påfordras. De synpunkter, som nu antydts, hafva varit bestäm ‘)

Deuntzer, Skifteret sid. 107.

*) Enligt tyska civilprocessordningen, §§ 203 och 204, äger öffentliche Zustellung
rum, då en persons vistelseort är okänd, och sker genom anslag på rättens dörr och kungörelse
i tidningar.

185

mande för de föreslagna stadgandena i 13 § första stycket och 14 §
andra stycket sista punkten. Beträffande föreskriften i andra stycket af
13 §, att konkursdomaren skall, där det lämpligen kan ske, om ansökningen
underrätta gäldenärens hustru eller någon, som är i hans tjänst
eller eljest kan antagas äga kännedom om honom och hans förhållanden,
så är dess syfte att söka bereda ytterligare någon garanti för att
gäldenärens intresse i målet angående hans försättande i konkurs blir
tillvarataget.

För den händelse de extraordinära omständigheter, som betinga
tillämpning af 13 § i förslaget, icke föreligga, men hinder möter för
delgifningen inom den tid, som konkurssökanden enligt 12 § fått sig
förelagd, skall enligt sistnämnda paragraf konkursdomaren utsätta ny
tid för delgifning. Gällande lag är beträffande motsvarande fall ej fullt
tydlig men bör otvifvelaktigt tolkas på enahanda sätt.

Likasom enligt gällande lag är förhållandet, skall enligt 12 § af
förslaget det åligga konkurssökanden att delgifva gäldenären ansökningshandlingarna.
Det har emellertid varit under öfvervägande, huruvida
icke konkursdomaren borde ombesörja denna delgifning; yrkande
därom har framställts i några till kommittén inkomna yttranden, såsom
af Sveriges advokatsamfunds Stockholmsafdelning, Stockholms handelskammare
m. fl. Då kommittén icke ansett sig böra lämna sitt förord
åt dessa yrkanden, hafva följande skäl varit bestämmande. Om delgifningsbestyret
lades på konkursdomaren, skulle, särskild! i större städer,
hans arbetsbörda ej oväsentligt ökas, och denna synpunkt bör ej lämnas
obeaktad, då förslaget öfver hufvud, jämfördt med gällande lag, kan
sägas medföra en ökning af domarens uppgifter. För bibehållande af
principen om konkurssökandens skyldighet att själf ombesörja delgifningen
kommer ock i betraktande, att därigenom obefogade konkursansökningar
i någon mån afvärjas. Påståendet, att delgifningsbestyrets öfverlämnande
till domaren skulle garantera större trygghet för delgifningarnas
behöriga verkställande och större snabbet därutinnan, torde ej heller
kunna utan vidare erkännas för riktigt. I sjkifva verket skulle nog i
dessa hänseenden ej mycket vinnas genom den ifrågasatta ordningen; denna
innebär ju endast, att domaren har att åt vederbörande gifva order om
delgifningens verkställande och utöfva en viss uppsikt öfver fullgörandet.

I 14 § af förslaget stadgas, bland annat, att konkursdomaren skall
kalla parterna till rätten. Detta stadgande torde icke böra anses fastslå
annat än hvad redan nu gäller (jfr rättsfall i Nytt juridiskt arkiv 1909
sid. 217). Ny är i hvarje fall bestämmelsen, att kallelsen må i rekommenderadt
bref tillsändas parterna.

186

15 och 16 §§.

För att ernå bifall till konkursansökan enligt föreliggande förslag
måste borgenär visa, dels att han äger fordran hos gäldenären, och dels
att gäldenären jämlikt 2 § måste antagas vara insolvent eller att någon
af de i 3 eller 4 § angifna särskilda konkursgrunderna föreligger. För
de i 2—4 §§ omförmälda, materiella konkursbetingelserna har under
dessa paragrafer redogjorts. I 15 § är allenast fråga om sökandens
skyldighet att styrka sin egenskap af borgenär och såmedelst sin behörighet
att påyrka konkurs.

I den allmänna motiveringen har framhållits, att den i 3 § af
gällande lag för behörighet att söka konkurs uppställda betingelsen,
att borgenär skall hafva klar fordran, icke stämmer med de grunder,
på hvilka förslaget är byggdt, och därför icke kunnat i förslaget upptagas.
Häraf följer, att borgenär, som söker konkurs utan att kunna
åberopa klar fordran, måste äga i egendomsafträdesmålet styrka sin
fordran, och att så får ske, är till yttermera visso uttaladt i 15 §. Något
för hittills gällande konkursrätt okändt är icke härmed föreslaget. Såsom
ock redan påpekats, uppställer vår nuvarande konkurslag icke beträffande
samtliga konkursgrunder för rättigheten att söka konkurs den
betingelsen, att borgenärens fordran skall vara klar, och jämväl enligt
nu gällande rätt kan det alltså förekomma, att i egendomsafträdesmål
förebringas utredning om huruvida sökanden äger fordran. Det behöfver
knappast särskildt påpekas, att den pröfning, som domstolen har att anställa
med afseende å borgenärens behörighet, icke har eller kan hafva
till syfte att med verkan af res judicata fastställa fordringens existens.
Pröfningen afser uteslutande att fastslå förefintligheten af den betingelse
för ingående i saklig pröfning af konkursyrkandet, som ligger däri att
sökanden har fordran.

I 15 § har föreskrifvits, att af borgenär till stöd för behörighet
att söka konkurs åberopad fordran, som fastställts genom domstols beslut,
skall i sagda afseende godkännas, ändå att beslutet ej äger laga kraft.
Utan denna föreskrift skulle otvifvelaktigt rätten hafva att själfständigt
pröfva fordringen. Af den affattning föreskriften erhållit är tydligt,
att densamma afser allenast frågan om borgenärens behörighet att söka
konkurs; gäller det att afgöra, huruvida gäldenären är insolvent, har
rätten att räkna med möjligheten, att den af borgenären åberopade
fordringen icke finnes. Det är detta förhållande, som gör att ifrågavarande
föreskrift kan försvaras och synes lämplig. Om blott krafvet

187

på fullt styrkt insolvens såsom villkor för konkurs upprätthålles, synes
man kunna och böra åtminstone så mycket som i 15 § skett jämka på
krafvet, att sökandens egenskap af borgenär står fast.

Af hvad 15 § innehåller, jämfördt med bestämmelsen i 16 §,
framgår, huru konkursdomstolen har att förfara i fall, då jämte konkursmålet
rättegång är anhängig angående den fordran, som sökanden i konkursmålet
åberopar till stöd för sin behörighet. Domstolen bör icke
förklara konkursmålet hvilande i afbidan på dom i fordringsmålet. Sökanden
har att i konkursmålet styrka fordringen utan att äga åtnjuta
längre rådrum därför än som öfverensstämmer med konkursmålets natur
och grunderna för 16 §; ett hopkopplande af konkursmålet och fordringsmålet
måste anses stå i bestämd strid härmed.

Den bestämmelse, som upptagits i 16 §, torde icke erfordra någon
vidlyftigare motivering. I regeln bör afgörandet af frågan, huruvida
gäldenären skall försättas i konkurs, falla redan vid det tillfälle, då målet
första gången förekommer vid rätten, och endast undantagsvis bör uppskofsbeslut
meddelas. Hvardera partens intresse kräfver, att afgörandet
ej förhalas. Mot ena partens bestridande bör rätten därför ej bevilja
andra parten uppskof, såvida ej synnerliga skäl därtill äro. Hvad särskilt
angår uppskofsbegäran af sökanden, så skulle man icke taga skyldig
hänsyn till gäldenären, om man icke strängt begränsade sökandens rätt
att erhålla uppskof. Sökanden bör i normala fall vara beredd att genast
legitimera sig såsom borgenär; är hans fordran ej domfäst, bör han
komma till rätten försedd med nödiga bevis. Likaledes gäller, att
sökanden bör genast framlägga sina bevis för att den konkursgrund
han åberopar föreligger. Å andra sidan måste domstolen vara ej mindre
sträng vid pröfningen af fråga om bifall till uppskofsbegäran af gäldenären
i fall, då sökanden bestrider uppskof. Att i lag förbjuda uppskof,
om ej parterna därom äro öfverens, vore dock gifvetvis icke riktigt.
Gäldenären kan vid rätten framställa påståenden, hvilka sökanden ej
kunnat förutse och hvilka det därför bör lämnas honom rådrum att bemöta;
hvad gäldenären till sitt fredande har att anföra kan hafva sådan
sannolikhet för sig, att domstolen skäligen ej kan förvägra honom
lämpligt anstånd för dess styrkande. — Hvad nu yttrats om uppskof,
har närmast gällt det fall, att ena parten begär och andra parten bestrider
uppskof. Af det sagda får emellertid ej dragas den slutsatsen,
att uppskof alltid skall beviljas, då parterna enas om uppskof. Uppenbart
är väl, att öfverenskommelse dem emellan är en omständighet,
som domstolen vid sin pröfning af uppskofs frågan ej kan lämua obeaktad,
men å andra sidan torde vara tydligt, att i mål af förevarande slag, där

188

ett starkt officialintresse gör sig gällande, det ej bör vara tal om någon
parternas dispositionsrätt; domstolen bör därför, då skäl för uppskof
saknas, ej bevilja uppskof, oafsedt att parterna äro därom eniga.

17 §•

Denna paragraf motsvarar 8 § af gällande lag. Afvikelserna torde
ej tarfva någon belysning i vidare mån än hvad angår uteslutningen af
den i sistnämnda paragraf förekommande passus: och varde saken så
bedömd som om gäldenären lefvat. Denna passus bör otvifvelaktigt
anses syfta på konkursgrunden och alltså innebära, att villkoren för
konkurs skola bedömas så som om gäldenären lefvat. Med den föreslagna
bestämmelsen i 2 § är denna passus ej förenlig. Ingalunda alltid
skall, om borgenär sökt konkurs enligt 2 §, förhållandet bedömas så
som om gäldenären lefde. Om gäldenärens passiva öfverstigit hans
aktiva men hans inkomster varit så goda, att han ändock varit solvent,
så borde, därest gäldenären ännu lefde, konkursansökningen afslås; då
nu gäldenären aflidit och frågan gäller, om hans dödsbo skall försättas
i konkurs, bör ansökningen bifallas.

18 §.

Under 11 § har ofvan framhållits, att enligt förslaget alltid, vare
sig gäldenären själf söker konkurs eller medgifver borgenärs ansökan
eller ock borgenär är sökande, åt bifall till konkursansökan skall gifvas
uttryck i formligt beslut, i och med hvilket konkurstillståndet inträder.
I öfverensstämmelse härmed har i 18 § föreskrifvits, att konkursansökan
icke må återkallas sedan beslut om gäldenärens försättande i konkurs
meddelats.

19 §.

I gällande lag, 6 och 7 §§ stadgas, att rätten eller domaren skall,
då konkurs uppstått, utfärda stämning å borgenärerna, i hvilken stämning
enligt 14 § skall utsättas viss dag — inställelsedagen — då borgenärerna
hafva att anmäla och bevaka sina fordringar. Då förslaget
på grunder, för hvilka i kapitlet om bevakning af fordringar i konkurs
redogöres, icke bibehållit gällande lags regler om en inställelsedag för
fordringars bevakning utan i stället upptagit föreskrift om att borgenärerna
böra inom viss af konkursdomaren närmare bestämd tid bevaka
sina fordringar, har det nuvarande stadgandet om utfärdande af stäm -

189

ning å borgenärerna ej heller kunnat bibehållas. I förevarande paragraf
har således blott föreskrifvits, att då beslut om egendomsafträde meddelats
konkursdomaren skall utfärda kungörelse därom. Denna olikhet
emellan gällande lag och förslaget har emellertid, såsom genast inses,
icke någon reell innebörd.

Hufvudfrågan, som det vid denna paragraf gällt att afgöra, angår,
hvilka uppgifter kungörelsen bör upptaga.

Att kungörelsen bör innehålla tillkännagifvande om dagen, då
konkursansökningen ingifvits, äfvensom om bevakningstiden, synes gifvet.
Beträffande den senare uppgiften kan väl anmärkas, att konkursdomaren
i de fall, då han ej redan vid konkursbeslutets meddelande har bouppteckning
att tillgå, saknar ledning vid bestämmandet af bevakningstidens
längd, men anmärkningen har påtagligen icke någon afsevärd
betydelse, ty någon kännedom om konkursboets omfattning och beskaffenhet
torde konkursdomaren alltid, bortsedt från alldeles exceptionella
fall, äga eller kunna med lätthet förskaffa sig; för öfrigt torde knappast
kunna ifrågasättas, annat än att konkurskungörelsen skall tillkännagifva
bevakningstiden.

Föreskriften, att i kungörelsen tid och ställe för första borgenärssammanträdet
skola angifvas, förefaller måhända något mera tvifvelaktig.
Det kan synas som om borgenärerna icke behöfde underrättas härom
förrän genom de kallelsebref, som enligt 20 § skola, sedan bouppteckning
eller förteckning å borgenärerna upprättats och till konkursdomaren
inkommit, dem tillsändas; till stöd härför kan synas tala, att
enligt gällande lag meddelande om det s. k. första förhöret icke lämnas
på annat sätt. Emellertid får förslagets första borgenärssammanträde
icke likställas med gällande lags första förhör. Första borgenärssammanträdet
motsvarar snarare, så vidt rörer konkursförvaltningens
anordnande, den nuvarande inställelsedagen; dess betydelse är i detta
hänseende t. o. m. större, i det att på första borgenärssammanträdet
ej blott frågan om hvilka som skola handhafva själfva förvaltningen
definitivt ordnas utan äfven organ för kontroll öfver förvaltningen utses.
Med hänsyn härtill böra tid och ställe för första borgenärssammanträdet
offentligen kungöras; det bör sörjas för att borgenärer, hvilka såsom
okända eller af annan anledning icke upptagas i bouppteckning eller
borgenärsförteckning och hvilka därför icke erhålla kallelsebref, kunna
få kännedom om ifrågavarande sammanträde. Hvad angår frågan, om
det låter sig göra för konkursdomaren att redan vid konkurskungörelsens
utfärdande bestämma tiden för första borgenärssammanträdet, kan hän -

190

visas till hvad ofvan i enahanda afseende yttrats om bestämmande af
bevakningstid.

I förevarande paragraf har vidare föreskrifvits, att konkurskungörelsen
skall angifva, inom hvilken tid anmärkningar må kunna framställas
mot bevakningar, som gjorts inom den utsatta bevakningstiden,
samt tid och ställe för förlikningssammanträde. Huruvida uppgift härom
bör inflyta redan i konkurskungörelsen, torde kunna vålla meningsskiljaktighet.
Anmärkningstidens längd synes böra bestämmas med hänsyn
till mängdan och beskaffenheten af inkomna bevakningar; vid utsättandet
af tid för förlikningssammanträde synes afseende böra fästas vid mängden
och beskaffenheten af inkomna anmärkningar. I gällande lag har det
fallit sig lätt att delvis beakta hvad sålunda antydts; i 71 § har stadgats,
att anmärkningstiden och tiden för förlikningssammanträdets hållande
skola bestämmas på inställelsedagen och borgenärerna samtidigt därom
underrättas. Då enligt förslaget någon inställelsedag ej skall finnas,
har det nuvarande stadgandet icke kunnat bibehållas. Valet torde böra stå
mellan två alternativ: antingen att i konkurskungörelsen intaga ifrågavarande
uppgifter eller att efter bevakningstidens utgång genom offentlig
kungörelse eller bref bringa dem till borgenärernas kännedom. Det
senare alternativet skulle åstadkomma ökning af konkurskostnaderna
och måhända äfven förlängning af bevakningsprocessen. Till förmån
för det förra talar särskildt, att det måste anses vara en afsevärd fördel,
att borgenärerna genom konkurskungörelsen och de i 20 § omförmälda
kallelsebrefven, hvilka skola upptaga samma uppgifter som kungörelsen,
på en gång erhålla underrättelse om ifrågavarande, för dem betydelsefulla
moment af konkursförfarandet. Då domaren, såsom förut framhållits, i
allmänhet vid utfärdande af konkurskungörelsen ej kan vara helt och
hållet okunnig om konkursboets omfattning och beskaffenhet eller ur
stånd att med lätthet förskaffa sig en viss sådan kännedom, bör det ej
heller annat än i ganska sällsynta undantagsfall kunna förekomma, att
han saknar ledning då det gäller att vid nämnda tidpunkt inom de i
förslaget medgifna gränser träffa ett riktigt afgörande beträffande ifrågavarande
tidsbestämningar. Och skulle i något fall domaren i brist på
tillräcklig ledning bestämma anmärkningstiden något längre eller utsätta
förlikningssammanträdet något senare än strängt taget varit behöfligt —
ett misstag i motsatt riktning torde ej vara att befara — så är skadan
synnerligen ringa och så obetydlig i jämförelse med de fördelar, som
det i förslaget valda alternativet erbjuder, att den ej kan spela någon
mera afsevärd roll.

Med stadgandet, att konkurskungörelsen skall angifva, i hvilken

191

tidning inom orten kungörelser angående konkursen skola införas,
åsyftas att göra det lättare för borgenärerna att följa konkursens utveckling
än för närvarande är fallet. Detta syfte torde vinnas genom
ifrågavarande föreskrift, som bär afseende å alla kungörelser angående
konkurser, ej blott de, som utfärdas af konkursdomaren utan äfven förvaltares
kungörelser.

Hvad härefter vidkommer grunderna för de tidsbestämningar, som
förevarande paragraf innehåller, så torde vara tillräckligt att framhålla,
att tiderna väl icke höra vara längre än nödigt är, men att det å andra sidan
är af ännu mera vikt, att tiderna ej sättas för korta. Vid en revision
af konkurslagen är det visserligen en mycket viktig uppgift att söka
förkorta konkursförfarandet, men på bekostnad af säkerheten får det ej
ske, och förbises må ej, att de i gällande lag bestämda fristerna ha
ringa eller ingen skuld till att man med fog kunnat klaga öfver konkursförfarandets
långsamhet. Då i fråga om tiden för hållande af första
borgenärssammanträdet det stadgats, att sådant sammanträde ej må
hållas tidigare än tre veckor från det beslutet om egendomsafträde meddelades,
så sammanhänger detta med bestämmelsen i 68 §, att om gäldenären
å nämnda sammanträde eller därförinnan ingifvit förslag om
ackord, egendomen i boet ej må säljas innan afgjordt är, huruvida ackord
kommer till stånd; den tid, inom hvilken gäldenären må kunna ingifva
ackordsförslag med den gifna verkan, att realisation ej får vidtaga innan
ackordsfrågan är afgjord, bör ej vara allt för kort. För bevakning af
fordringar har kommittén ansett trängre tidsgränser kunna dragas än
som skett i gällande lag. Däremot kan enligt förslaget anmärkningstiden
vara längre och förlikningssammanträdet äga rum senare efter anmärkningstidens
utgång än enligt gällande lag. Detta har synts påkalladt
dels däraf att tiderna icke utsättas, såsom nu är fallet, på en inställelsedag
i borgenärernas närvaro utan bestämmas redan vid konkursens inledande
— anmärkningstiden att räknas omedelbart från bevakningsperiodens utgång
— och dels af några i kapitlet om bevakning gifna regler, såsom i
102 §, att konkursdomaren skall efter bevakningstidens utgång öfverlämna
ett exemplar af inkomna bevakningshandlingar till förvaltaren för att af
honom hållas tillgängligt för borgenärerna och gäldenären, samt i 106 §,
att förvaltaren skall efter anmärkningstidens utgång till borgenär, mot
hvars bevakning anmärkning gjorts, öfversända afskrift af anmärkningsskriften
i hvad den rör hans bevakning.

Bestämmelsen, att konkursdomaren kan utsätta första borgenärssammanträdet
att hållas senare och för anmärkningars framställande
bestämma längre tid än i denna paragraf angifvits, afser exceptionella

192

fall, för hvilka tidsbestämningarna icke äro afpassade och icke böra
afpassas.

Föreskriften, att i små konkursbon förlikningssammanträde må utsättas
att äga rum under lagtima ting, ändå att därigenom med sammanträdet
kommer att anstå längre tid än i denna paragraf angifvits, beror på
samma öfverväganden, som bestämt stadgandet i andra stycket af 14 §
gällande konkurslag. Föreskriften angående upptagande i konkurskungörelse
af erinran om utfärdad årsstämning öfverensstämmer med stadgandet
i tredje stycket af nyssnämnda paragraf.

Hvad beträffar det i sista stycket upptagna stadgandet, att i vissa
fall, då konkurs föregåtts af offentlig ackordsförhandling utan konkurs,
i konkurskungörelsen skall intagas erinran om att ackordsförhandling
ägt rum äfvensom angifvas dagen, då beslutet om förhandlingens inledande
meddelades, så beror detta stadgande därpå, att enligt hvad af
34 § framgår i ifrågavarande fall tid för anställande af återvinningstalan
räknas från dagen för ackordsförhandlingens inledande och icke från
dagen för konkursansökningens ingifvande.

20 §.

Hvad 20 § innehåller motsvarar stadgandena i 15 § af gällande
lag. Följande må framhållas.

Medan för närvarande är föreskrifvet, att offentlig stämning skall
kungöras tre gånger i allmänna tidningarna och en gång i tidning inom
orten, föreslås nu, att konkurskungörelsen skall införas en gång i allmänna
tidningarna och två gånger i ortstidning. Genom att sålunda inskränka
skyldigheten att kungöra i allmänna tidningarna och utvidga samma
skyldighet hvad angår ortstidning torde man bättre än genom det nuvarande
stadgandet sörja för att kungörelsen kommer till vederbörandes
kännedom.

Syftet med bestämmelsen, att i kallelsebrefven skall meddelas
underrättelse om hvem konkursdomaren enligt 43 § utsett till förvaltare,
är att lämna borgenärerna tillfälle att öfverväga, huruvida de vilja nöja
sig med domarens val; jfr 44 §.

21 §.

I 21 § första och andra styckena hafva upptagits stadganden,
som motsvara hvad i gällande lag är föreskrifvet i början af 136 § och
i början af 31 § första stycket. Det torde vara lämpligt, att ifråga -

198

varande stadganden, eom angå åtgärder, hvilka konknrsdomaren genant
vid inledande af konkurs har att vidtaga, inrymmas i detta kapitel.

I det förslag till lag om ändring af vissa bestämmelser i konkurslagen,
som finnes fogadt vid andra delen af lagberedningens förslag
till jordabalk, bar i 9 § konkurslagen upptagits ett stadgande af innehåll,
att om bouppteckningen utvisar, att fast egendom finnes i boet, det
åligger rätten eller domaren att ofördröjligen om konkursen göra anmälan
hos inskrifningsdomaren samt tillika, där egendomen ligger inom
rättens domvärjo, hålla inskrifningsdomaren bouppteckningen till banda,
men i annat fall tillställa honom utdrag af densamma. Sedan sådan
anmälan skett, skall enligt 1 kap. 21 § i lagberedningens förslag till
lag om inskrifning af rätt till fast egendom ‘) anteckning om anmälningen
göras i fastighetsboken.

Såsom skäl för förstnämnda bestämmelse anfördes bland annat,
att det i rättssäkerhetens intresse vore af synnerlig vikt att finna medel
till förekommande af att med gäldenären träffas aftal om förvärf af
rättigheter, hvilka till följd af konkursen måste blifva utan giltighet,
eller att för rätt till sådan egendom meddelas inskrifning, som till
följd af konkursen icke kan bestå. Skulle tillkomsten af värdelösa
inskrifningar kunna förebyggas, vore det nödigt att i fastighetsboken
snarast möjligt inkomme anteckning om konkursen. Detta vore i all
synnerhet förhållandet, när fastigheten hörde under annan domstol
än den, hvarunder konkurssaken lydde, och man i följd däraf måste
räkna med att inskrifningsdomaren saknade kännedom om konkursens
utbrott.

Den ifrågasatta anmälningen om konkurs har ej något nödvändigt
samband med de af lagberedningen föreslagna ändringar i fastighetsrätten;
bestämmelsen i 17 kap. 9 § 2 mom. handelsbalken, att inteckning
ej gäller, som blifvit sökt samma dag, då konkurs börjats, eller
därefter, visar, att en sådan anmälan kan erhålla betydelse äfven med
hänsyn till gällande rätt. Kommittén har därför upptagit ett stadgande
i samma syfte; och då skälen för anmälan om konkurs i fall då fast
egendom finnes i boet äfven äga giltighet när till boet hör tomträtt
eller vatten fall srätt eller fartyg, som är infördt i fartygsregistret och
följaktligen kan intecknas, har anmälningsskyldigheten föreslagits skola
gälla äfven för sistnämnda tre fall.

J) I 1909 års fullständiga förslag till jordabalk återfinnes samma stadgande i
14 kap. 21 §.

194

Föreskrift om anmälningens uppläsande vid rätten och antecknande
i protokollet har upptagits i 38 § af förordningen angående inteckning
i fast egendom, 18 § af lagen om inteckning i tomträtt och
vattenfallsrätt och 29 § af lagen om inteckning i fartyg.

22 §.

Gällande konkurslag innehåller icke något uttryckligt uttalande om
när gäldenär, som försättes i konkurs, förlorar rättigheten att förfoga
öfver sitt bo. Frågan torde emellertid stå i oskiljaktigt samband med
en annan fråga, med den nämligen, hvilken egendom är att räkna till
konkursboet. Det tidsmoment, som är afgörande för den senare frågan,
måste äfven vara det för den förra; dispositioner, som gäldenären vidtager
sedan han förlorat sin dispositionsrätt, kunna ej minska konkursboet,
medan å andra sidan dispositioner, som gäldenären vidtagit innan han
ännu förlorat dispositionsrätten, måste, om de inneburit ett afhändande,
hafva till följd, att den afhända egendomen ej kan •— bortsedt från
återvinningsmöjligheten — räknas till konkursboet.

Enligt 35 § konkurslagen räknas till konkursbo all egendom, som
tillhörde gäldenären den tid då han ingaf sin konkursansökning till rätten
eller domaren eller i anledning af borgenärs ansökning om konkurs
offentlig stämning utfärdades. Man kan enligt hvad ofvan antydts af
detta stadgande draga den slutsatsen, att gäldenär förlorar dispositionsrätten
öfver sin egendom af beskaffenhet att hemfalla under konkursbehandling:
om konkurs kommer till stånd på gäldenärens egen begäran,
den tid då konkursansökningen ingifves, och om konkurs öppnas i
anledning af borgenärs konkursansökning, den tid då offentlig stämningutfärdas.
Den ståndpunkt gällande lag sålunda får anses intaga lider
af principlöshet, om ock denna visserligen icke är af någon mera afsevärd
praktisk betydelse. Utgår man därifrån att gäldenär, som söker sig i
konkurs, i och med konkursansökningens ingifvande är i konkurstillstånd
och därför bör mista sin dispositionsrätt, så bör för det fall att konkurs
öppnas efter ansökning af borgenär rättens beslut om egendomsafträde resp.
gäldenärens medgifvande af borgenärens konkursansökning vara afgörande.
Vill man åter, af hänsyn till tredje man, låta det komma an, icke på
konkurstillståndets inträdande utan på offentliggörandet af detta förhållande,
så bör denna princip genomgående tillämpas, och den omständigheten,
huruvida konkurs inledes på ansökning af gäldenären eller
af borgenär, kan ej spela någon roll.

195

Den principiellt riktigaste samt tillika enklaste och klaraste ståndpunkten
synes vara att låta gäldeniiren förlora sin dispositionsrätt i
och med konkurstillståndets inträdande, d. v. s., om man tager hänsyn
till förslaget, att låta denna förlust inträda i och med meddelandet af
beslut om egendomsafträde. Härmed öfverensstämmer stadgandet i förevarande
paragraf. Det kan ej vålla några praktiska betänkligheter att
låta gäldenär, som söker sig i konkurs, först genom konkursbeslutet
och icke redan i och med konkursansökningens ingifvande förlora sin
rådighet öfver boet. Skillnaden emellan de båda momenten måste i
normala fall blifva betydelselös, i det att beslut om egendomsafträde
i anledning af gäldenärs konkursansökan skall, om ansökningen upptages,
genast meddelas. För de sällsynta fall, i hvilka tidsskillnaden
kan hafva någon praktisk betydelse, har man för omintetgörande af
menliga verkningar för konkursboet af möjliga missbruk af gäldenärs
dispositionsrätt att tillgå bestämmelserna om återvinning till konkursbo;
hvarjämte jämväl bestämmelserna i 23 kap. strafflagen komma i betraktande
(jfr särskildt 23: 2,l Strl.). För öfrigt ligger det i öppen dag,
att den faran är synnerligen ringa, att en gäldenär, som själf gör ansökning
om konkurs, skadar sina borgenärer genom förfoganden öfver sin
förmögenhet under tiden innan beslut öfver ansökningen meddelats.
Hvad beträffar frågan, om man ej af hänsyn till tredje man bör till
kungörandet af konkursen i stället för till beslutet om egendomsafträde
anknyta gäldenärens förlust af dispositionsrätt, så torde vara uppenbart,
att ett stadgande, som har denna räckvidd, icke är försvarligt;
skäl torde ej stå att finna för en längre gående afvikelse från
principen om konkursbeslutet såsom afgörande moment än att transaktioner,
som till tiden falla före konkursens kungörande, äro bindande
gentemot tredje man i god tro. En sådan afvikelse skulle dock hafva
så liten betydelse, att den redan af denna anledning icke torde behöfva
göras; i detta afseende erinras om stadgandena, att konkursdomaren
genast efter meddelandet af beslut om egendomsafträde skall
utfärda kungörelse om konkursen, samt att kungörelsen ofördröjligen
skall anslås å rättens dörr och genast eller nästa postdag afsändas för
att införas i tidningarna. Härtill kommer, att gällande konkurslag icke
innehåller något sådant undantagsstadgande, som nu är i fråga; transaktioner,
som följa efter de af lagen antagna tiderna för förlusten
af dispositionsrätt men föregå kungörandet af konkursen, äro, äfven
om gäldenärens medkontrahent varit i god tro, icke för konkursboet
bindande. Denna princip torde stå i öfverensstämmelse med de grundsatser,
som svensk rätt i allmänhet omfattar beträffande spörsmål af

196

samma innebörd som det förevarande, och det saknas giltiga skäl att
här föreslå undantag.1)

Bestämmelsen, att sedan beslut om egendomsafträde meddelats gäldenären
icke äger råda öfver egendom, som hör till konkursboet, innebär,
åtminstone medelbart, att gäldenären icke kan åtaga sig förpliktelser,
för hvilkas fullgörande konkursboets egendom får tagas i anspråk. Frågan,
när gäldenären förlorar rättigheten att råda öfver sin egendom, står på
detta sätt i nödvändigt sammanhang med frågan, hvilka personer äga
göra fordringar mot gäldenären gällande i konkursen. I 100 § af förslaget
är denna senare fråga uttryckligen besvarad.

Uppenbart är, att förevarande paragraf icke afser att hindra
gäldenären från att vårda den egendom, som hör till konkursboet, under
tiden från det beslutet om egendomsafträde meddelats till dess konkursförvaltare
utsetts (jfr 43 § i förslaget) och denne hunnit omhändertaga
boet. Gäldenären måste anses vara härtill icke blott berättigad utan
äfven pliktig.

x) Några främmande konkurslagars stadganden i förevarande ämne må för jämförelse
anföras. I norska lagen, § 12, stadgas, att konkursen är öppnad ooh gäldenären
oberättigad att förplikta boet eller förfoga öfver de till detsamma hörande saker och
rättigheter från det ögonblick, då hans begäran om konkurs inlämnats till rätten eller
denna fattat beslut om egendomsafträde. Enligt detta stadgande sammanfaller gäldenärens
förlust af dispositionsrätt med konkurstillståndets inträdande, och detta inträdande
äger rum: om gäldenären själf söker konkurs, med ansökningens ingifvande och i annat
fall med rättens beslut om gäldenärens försättande i konkurs. — Danska lagen, § 1, låter
gäldenären förlora rådigheten öfver sitt bo det ögonblick konkursen börjas; enligt § 50 anses
konkursen börjad från det ögonblick konkursansökning ingifvits, förutsatt att rätten i
anledning af ansökningen besluter, att konkurs skall inledas. Enligt § 2 äro rättshandlingar,
som af gäldenären företagas efter konkursens början, icke för konkursboet bindande.
Dock gäller denna regel obetingadt först hvad angår tiden efter det konkursen blifvit
kungjord; i § 2 stadgas nämligen vidare, att nämnda regel icke afser tredje man, som
i god tro har kontraherat med gäldenären innan kungörelse om konkursen varit införd i
tidningarna, samt att konkursen icke kan åberopas gentemot den tredje man, som i god tro
har inlåtit sig på aftal med gäldenären angående fast egendom, så länge tingläsning angående
konkursen ej bär ägt rum vid den rätt, inom hvars jurisdiktionsområde egendomen
är belägen. — Tyska konkursordningen föreskrifver i § 6, att gäldenären med konkursens
öppnande — d. v. s. med beslutet om egendomsafträde; jfr § 108 — förlorar befogenheten
att förvalta och förfoga öfver sin till konkursmassan hörande förmögenhet. I § 7 bestämmes
därefter närmare verkan af rättshandlingar, som af gäldenären företagas efter
konkursens öppnande: sådana rättshandlingar äro gentemot konkursborgenärerna utan
verkan. Särskilda regler gifvas i § 8 beträffande verkan af betalning till gäldenären.

197

23 och 24 §§.

De bestämmelser, som förekomma i dessa paragrafer, motsvara
hvad nu är stadgadt i 13 § konkurslagen. 123 § talas om inledande
af exekution efter konkursutbrott, i 24 § om fortsättande af förut inledd
exekution.

Den grundsats, som finnes uttalad i 23 § första stycket, kan härledas
af själfva konkursbegreppet; är konkurs, såsom i konkursrättslig
teori göres gällande, att uppfatta såsom en generalexekution, är gifvet,
att specialexekution icke under konkursen kan tillstädjas. Ifrågavarande
uttalande innehåller ej annat än hvad nu på grund af första punkten i
13 § gäller.

Från regeln, att under konkurs utmätning ej får ske, gör gällande
lag undantag för de fall, att intecknings- eller panthafvare yrkar försäljning
af egendom, hvari han äger förmånsrätt till betalning. Orden
»intecknings- eller panthafvare» torde, med undantag, som nedan nämnes,
inrymma alla, som hafva panträtt i till konkursboet hörande fast eller
lös egendom. Att under bestämmelsen ingår den panträtt, som beror på
inteckning i fast egendom eller i tomträtt eller i vattenfallsrätt eller i fartyg,
är uppenbart; och det torde icke böra betviflas, att hit är att hänföra jämväl
den panträtt, som jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken tillkommer fordran på
ogulden köpeskilling. Likaledes är uppenbart, att bestämmelsen inrymmer
det fall, att borgenär har lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt
i handom. Mera tvifvelaktigt synes däremot vara, huruvida man har att
räkna hit den panträtt i fast egendom, hvarom 17 kap. 6 § handelsbalken
handlar, eller som är medgifven i en del särskilda författningar,
hvilka tillerkänna fordran förmånsrätt i fast egendom enligt vissa lagrum;
i betraktande kommer ock den panträtt, som enligt åtskilliga
författningar åtnjutes af brandförsäkringskontoret i Stockholm för s. k.
premielån. Affattningen i 13 § konkurslagen lägger ej hinder i vägen
för att anse lagrummet omfatta äfven sistnämnda panträtter, och skäl
för deras uteslutande saknas; i praxis torde man ock omfatta den meningen,
att de äro att hit hänföra1). Hvad till sist angår sjöpanträtt, kan resultatet
synas böra blifva ett annat. I hvarje fall må framhållas, att om
sjöpanthafvare kan jämlikt 13 § utan hinder af konkurs söka betalning
ur panten, stadgandet i 54 § om rätt för sjöpanthafvare, som vunnit utmätning,
att låta försälja panten utmätningsvis är utan vidare betydelse.

x) Jfr rättsfall i Nytt juridiskt arkiv 1897, sid, 25.

198

Enligt 23 § andra stycket af förslaget skall en hvar, som till
säkerhet för fordran har panträtt i fast eller lös egendom, äga utan hinder
af konkurs söka betalning ur den egendom, som häftar för fordringen.
Principen, att panthafvare bör oberoende af konkurs kunna göra sin
panträtt gällande för vinnande af betalning, har icke bort frångås, och skäl
för att göra undantag för sjöpanthafvare hafva icke synts föreligga.

Då i första punkten af 13 § konkurslagen stadgas, att inteckningseller
panthafvare äger efter början af konkurs yrka försäljning af egendom,
hvari han äger förmånsrätt till betalning, ligger gifvetvis däri, att
sådan rättsägare kan icke blott efter konkursutbrottet inleda exekution
för vinnande af betalning ur panten utan äfven fortsätta förut inledd
exekution. Det senare uttalas uttryckligen i 24 § af förslaget.

Hvad angår frågan om förhållandet emellan innehållet af 24 § i
öfrigt samt 13 § af gällande lag, så beror den frågans besvarande på
tolkningen af sistnämnda paragraf, och denna tolkning erbjuder delvis
i anseende till lagrummets ofullständighet och dunkla affattning stora
svårigheter. Frågan gäller, huruvida före konkurs inledd exekution till
gäldande af fordran, för hvilken borgenären icke har panträtt i egendomen,
skall fortgå eller i anledning af konkursen upphöra. I 13 §
andra punkten får man uttryckligt besked beträffande det fall, att lös
egendom blifvit före konkursens början utmätt men ej försåld; i detta
fall skall exekutors befattning med egendomen upphöra. Af detta stadgande
kan man draga den slutsatsen, att om lös egendom blifvit före
konkursens början både utmätt och försåld, exekutors befattning icke
skall upphöra. Beträffande fast egendom saknas stadgande, men såvidt
rörer det fall, att fastighet blifvit före konkurs såväl utmätt som försåld,
torde med bestämdhet kunna påstås, att exekutors befattning icke skall
upphöra, utan köpeskillingslikvid ske i den ordning utsökningslagen
stadgar; därom lärer ej heller råda någon tvekan i praxis. Tvifvelaktigt
är det fall, att fastighet före konkurs väl blifvit utmätt men ej försåld.
Skall man föra detta fall under den mycket allmänt hållna regeln i
första punkten af 13 § och anse att exekutionen bör afstanna, eller skall
man anse, att denna regel — frånsedt intecknings- eller panthafvares
rätt att söka betalning ur panten — handlar endast om inledande af
exekution under konkurs, medan frågan om fortsättande af förut inledd
exekution är oreglerad utom beträffande det i andra punkten af 13 §
upptagna fall, att lös egendom utmätts men ej försålts? Däraf att sistnämnda
fall särskildt framhållits, har man då att sluta till att i alla
öfriga fall exekutionen skall fortgå. Det uppställda spörsmålet synes
delvis lätt att besvara. Har fast egendom utmätts så lång tid före början

199

af konkurs, att utmätningen medför förmånsrätt, måste exekutionen
oaktadt konkursen fortskrida till försäljning. Att icke antaga detta vore
detsamma som att anse, det konkursen förintar förmånsrätten; i 17 kap.
9 § 6 mom. handelsbanken är nämligen stadgadt, att om fast egendom
blifvit utmätt för icke intecknad fordran borgenären äger förmånsrätt,
därest utmätningen leder till egendomens försäljning. Har utmätning
af fast egendom däremot verkställts inom en månad före konkursens
början, så att till följd af konkursen förmånsrätt icke äger rum, ställer
spörsmålet, huruvida exekutionen skall fortgå, sig vida tvifvelaktigare.
Enligt en mening bör afseende fästas vid om kungörelse angående fastighetens
försäljning blifvit före konkursens början utfärdad eller ej. Till
stöd för denna mening skulle kunna åberopas, att i 16 § af 1830 års
konkurslag såsom undantag från regeln, att fast egendom ej finge före
inställelsedagen säljas, 0 upptogs det fall, att sådan egendom före konkursens
början blifvit efter utslag, som vunnit laga kraft, för någon
inteckningshafvares fordran utmätt och dag till dess försäljning genom
offentligt utrop jämväl därförinnan varit utsatt.* 2 3) Emellertid gifver
gällande konkurslag ej fog för att anse ifrågakomna omständighet vara
afgörande. Öfver hufvud torde kunna sägas, att ganska starka skäl tala
för att såsom genomgående regel enligt gällande konkurslag fastslå, att
exekutor befattning med fast egendom, som blifvit före konkurs utmätt
men ej försåld, icke skall upphöra, vare sig kungörelse om fastighetens
försäljning blifvit före konkursen utfärdad eller ej och vare 6ig utmätningen
skett å sådan tid, att den kan medföra förmånsrätt eller ej.8)
Från 13 § konkurslagen kan man ej hämta stöd för att göra skillnad
emellan olika fall, och om man antager nyssnämnda allmänna regel,
gifver man åt 13 § en tolkning, som på ett naturligt sätt ansluter sig
till lagrummets affattning. 4 *)

Huru nu än 13 § konkurslagen bör förstås med afseende å det
spörsmål, som sist afhandlats, så har i 24 § af förslaget stadgats, att
alltid då fast egendom blifvit utmätt innan beslut om egendomsafträde
meddelats verkställigheten skall fortgå. Det andra alternativ, som sär -

1) Jfr ock § 9 i 1830 års konkurslag: Sedan konkurs börjad är, må ej utsökningsmål
emot gäldenär upptagas; är sådant mål vid konkursens början hos Konungens
befallningshafvande anhängigt, uppföre dess befattning därmed.

2) Jfr rättsfall i Nytt juridiskt arkiv 1886 sid. 357.

3) Jfr emellertid rättsfall i Nytt juridiskt arkiv 1909 sid. 498.

4) En särskild fråga, på hvilken här ej är anledning att ingå, är den om för hållandet

mellan 13 och 47 §§ konkurslagen.

200

ekildt förtjänar att tagas i öfvervägande, är att låta verkställigheten
fortgå endast om utmätningen skett så tidigt före konkursen, att utmätningen
medför förmånsrätt. Till förmån för detta senare alternativ
må anföras, att det för konkursboet kan vara fördelaktigt att vara i
tillfälle att afyttra fastigheten under konkursen enligt de regler, som
gälla angående försäljning af fastighet genom konkursbos försorg;
konkursboet kan sålunda i någon mån välja tiden för fastighetens försäljning
samt afyttra i annan ordning än utmätningsvis och därigenom
möjligen ernå en högre köpeskilling. Denna synpunkt har dock icke
befunnits böra vara afgörande. För den ståndpunkt förslaget intagit
talar, att konkursutredningen blir enklare, billigare och snabbare, om
den före konkursen inledda fastighetsexekutionen får fortgå, och detta
torde mer än väl uppväga utsikten, att stundom försäljning genom
konkursboets försorg kan inbringa en högre köpeskilling.

Med fastighet har i förevarande afseende naturligen likställts tomträtt
och vattenfallsrätt. Hvad beträffar föreskriften, att då fartyg eller
gods i fartyg utmätts verkställigheten alltid skall fortgå, så finner den
sin förklaring däri, att vid konkurs försäljning utmätningsvis af ifrågavarande
egendom är det normala försäljningssättet; på sätt framgår af
271 § sjölagen upphör sjöpanträtt då fartyg försäljes utmätningsvis, men
för öfrigt beröres sådan panträtt icke af förändringar i äganderätten till
fartyget; jfr ock 277 § sjölagen.

Regeln, att då eljest utmätning skett å lös egendom men försäljning
ej ägt rum före konkursbeslutets meddelande utmätningsmans befattning
med egendomen skall upphöra, står i öfverensstämmelse med den
i andra punkten af 13 § konkurslagen antagna grundsats.

25 och 26 §§.

Beträffande 25 § och 26 § första stycket må hänvisas till 10 §
andra stycket, 16 och 17 §§ af gällande lag. Den i nämnda 16 § förekommande
bestämmelsen, att gäldenär äger söka ändring i beslut om
egendoms afträdande, säger ej annat än hvad som är själfklart och har
därför ej upptagits i förslaget; att uttala denna sats är lika öfverflödigt
som att framhålla, att ingen annan än gäldenären själf kan klaga öfver
att gäldenären försatts i konkurs.

Ilar anmälan, som afses i 21 § sista stycket, ägt rum, och upphäfves
därefter beslutet om egendomsafträde, bör naturligtvis äfven detta
förhållande anmälas för anteckning i vederbörande protokoll och böcker.

201

På det Bådan anteckning så snart som möjligt må äga rum, har anmälningsplikten
ansetts böra åligga konkursdomaren; och har stadgande
härom upptagits i förevarande paragraf.

I gällande konkurslag, 12 §, stadgas, att konkurs anses börjad
den dag ansökning därom ingifven är, där konkurs på den ansökning
följer. För skälen till att detta stadgande ej återfinnes i detta kapitel
redogöres i motiveringen för 4 § i förslaget till lag om nya konkurslagens
införande och hvad i afseende därå skall iakttagas.

2 KAP.

Om hvad till konkursbo rätteligen hör, så ock om återvinning

till konkursbo.

Rubriken till detta kapitel företer den olikhet med rubriken till
motsvarande (3:dje) kapitel i gällande lag, att de i den senare använda
orden »återgång af aftal» ersatts med orden »återvinning till konkursbo».
Det är nämligen icke i alla de återvinningsfall, som kapitlet upptager,
fråga om återgång af aftal.

27 §.

Likasom enligt 35 § i gällande lag skall enligt denna paragraf
till konkursbo räknas all egendom, som tillhörde gäldenären vid tidpunkten
för konkurstillståndets inträdande eller under konkursen tillfaller
honom och som är af beskaffenhet att kunna för gäld tagas i mät,
så ock- den egendom, som kan till konkursboet återvinnas. Förbehållet,
att egendomen skall vara utmätningsbar, gäller enligt formuleringen i
förslaget icke blott, såsom enligt den nuvarande affattningen, den egendom,
som tillfaller gäldenären under konkursen, utan äfven den egendom,
som förut tillhörde honom, men detta är icke en ändring i sak
utan endast en förbättrad redaktion. Då enligt förslaget konkurstill 26 -

202

Btåndet inträder i och med meddelandet af beslutet om egendomsafträde,
har tidpunkten därför satts såsom det tidsmoment, som är afgörande
för frågan om hvilken egendom är att räkna till konkursboet; jfr för
öfrigt motiveringen för 22 §.

Den i förevarande paragraf gifna bestämmelsen om gäldenärs lön
eller arbetsförtjänst af annat slag omfattar hvad i gällande lag stadgas
dels i 31 § angående ämbete- eller tjänstemans lön och dels i 35 §
angående förvärf genom eget arbete. Medan i gällande lag ej meddelas
något stadgande om sätt för bestämmande af huru mycket af lön
eller annan arbetsförtjänst skall tillkomma konkursboet, äro i förslaget
föreskrifter härom gifna. Dessa låta bestämmandet närmast ankomma
på öfverenskommelse mellan gäldenären och förvaltaren; kunna de ej
enas, eller är borgenär missnöjd med deras öfverenskommelse, är det
konkursdomstolens sak att träffa afgörandet. Till belysning af dessa
föreskrifter må framhållas, att de ej äga samma rättsliga innebörd som
en annan grupp af stadganden, med hvilka en jämförelse ligger nära
till hands, nämligen stadgandena i fjärde kapitlet angående underhåll
åt gäldenären. Det underhåll, hvarom i sistnämnda stadganden är fråga,
är att likställa med en kostnad, som konkursen medför, eu kostnad, som
skall bestridas af konkursboets medel; då i förevarande paragraf af förslaget,
likasom i nuvarande 31 och 35 §§, är tal om att viss del af lön
eller annan arbetsförtjänst skall gå t ill gäldenärens underhåll och endast
återstoden tillfalla konkursboet, gäller frågan, huru stor del af arbetsförtjänsten
är att hänföra till konkursboets medel. Vid afgörandet af
denna senare fråga måste gäldenärens rätt komma i betraktande på ett
mera framträdande sätt än vid bestämmandet af det underhåll, som i
fjärde kapitlet afses; för öfrigt är ej blott gäldenärens och konkursboets
rätt utan jämväl arbetsgifvarens intresse att i viss mån beakta.
Reglerna i ena och andra ämnet kunna därför icke vara i allo lika. Då
hänsyn tagits jämväl till det fall, att fråga om afdrag å arbetsförtjänst
uppkommer efter första borgenärssammanträdet, åsyftas därmed möjligheten,
att gäldenärens behof af underhåll eller hans inkomst af lön
undergår förändring eller arbetsförtjänst senare under konkursen tillfaller
honom. Fatalietid för borgenärs rätt att påkalla domstolens pröfning
af afdragsfråga är ej föreskrifven; lämplig utgångspunkt för beräkning
af sådan fatalietid torde ej stå att finna.

28 §.

Reglerna om återvinning till konkursbo afse hufvudsakligen att
fastställa de betingelser, under hvilka af gäldenär före konkurs före -

203

tagna rättshandlingar, som ländt borgenärerna till skada, äro underkastade
återgång. De europeiska konkurslagarnas bestämmelser i detta
ämne hafva sin rot i don romerska rättens actio pauliana. Enligt reglerna
om actio pauliana kunde af gäldenär atslutade rättsärenden, som
skadade hans borgenärer och vid hvilka gäldenären handlade med skadeuppsåt
(in fraudem creditorum), på borgenärernas (eller äfven enskild
borgenärs) yrkande bringas att såsom ogiltiga återgå, såframt den, med
hvilken rättsärendet afslutats, därvid varit medveten om gäldenärens
skadeuppsåt. Den rättsliga grunden lör återgång i sådana fall var, att
gäldenären genom att omintetgöra eller förminska möjligheten för sina
borgenärer att erhålla betalning gjorde sig skyldig till en rättskränkning,
i hvilken gäldenärens medkontrahent genom sin vetskap om gäldenärens
rättsstridiga uppsåt var delaktig. Basis för den talan, som fördes
mot medkontrahenten, var följaktligen hans delaktighet i gäldenärens
rättskränkning. I fråga om gåfvor gick dock romerska rätten längre;
den fordrade nämligen icke för återgång, att gåfvotagaren var medveten
om gifvarens dolus.

Riktigheten af den princip, som kom till uttryck i den romerska
actio pauliana, har allmänt erkänts, men man har ock funnit, att det
af praktiska skäl icke låter sig göra att stanna vid denna allmänna
princip. Dess tillämpning ställer så stora kraf på bevisning, att principen
ej kan vara tillräcklig för att tillgodose de behof, som erfarenheten
ådagalagt. Det är en erfarenhet lika gammal som konkursinstitutet
själft, att gäldenärer ofta begagna tiden närmast före konkurs
till afslutande af rättsärenden, som äro till skada för borgenärerna
i gemen. 1 regeln är gäldenärens uppsåt rättsstridigt, och den, med
hvilken han kontraherar, är medveten härom, men att åstadkomma
bevis härför är mången gång ej möjligt. Konkurslagarna hafva för
den skull uppställt ett system af regler, hvilkas syfte är att underlätta
återgången af rättsärenden, som afslutats inom någon viss kortare period
före konkursen. Dessa regler äro till stor del byggda på tanken, att man
beträffande 6ådana rättsärenden är berättigad att presumera rättsstridigt
uppsåt hos gäldenären och ond tro hos hans medkontrahent, och denna
tanke har genomförts antingen så, att en praesumtio juris et de jure
— en presumtion, som icke får motbevisas — uppställts, eller ock så,
att de subjektiva betingelserna för återgång presumeras föreligga tills
motsatsen bevisas.

På nyss antydda system af regler ligger inom alla lagstiftningar
praktiskt sedt hufvudvikten, icke på själfva den allmänna, från romerska
rätten stammande återgångsprincipen. Hvad beträffar denna princip,

204

så är den ej i alla lagstiftningar uttryckligen erkänd, och där något
lagbud ej är att åberopa finnes rum för meningsskiljaktighet, huruvida
principen gäller.

Bland lagar, som uttryckligen godtagit actio pauliana, må nämnas
franska1), belgiska2), tyska, österrikiska, schweiziska och holländska lagarna.8)

b •A.rt. 1167 af code civil, som medgifver återgång af rättshandlingar, genom hvilka
gäldenär afsiktligt förnärmat sina kreditorer. (Ils peuvent — —, en leur nom personnel,
attaquer les actes faits par leur debiteur en fraude de leurs droits.) — De särskilda reglerna
Om återvinning till konkursbo förekomma i konkurslagen (tredje boken af code de commerce
enligt lag af 1838, Art 446 och 447). Enligt dessa regler, som tjänat såsom förebild för
de flesta europeiska konkurslagars, jämväl vår egen konkurslags, bestämmelser i ämnet, äro
i förhållande till konkursboet vissa rättshandlingar (nämligen gåfvor, betalning af icke förfallen
gäld, betalning af förfallen gäld med annat än penningar, växlar eller dyl. —
autrement qu’en especes ou effets de commerce — samt pantsättning för förut bestående
gäld) ogiltiga, såframt de företagits efter den tidpunkt, då enligt domstolens bestämmande
betalningsinställelsen skall anses hafva ägt rum, eller inom tio dagar före denna
tidpunkt; andra rättshandlingar, jämväl betalning af förfallen gäld, som af gäldenären
företagits sedan betalningsinställelse ägt rum och före konkursdekretets meddelande, kunna
annulleras, om den, med hvilken gäldenären kontraherade eller som mottog betalningen,
därvid hade kännedom om betalningsinställelsen.

■) Code de commerce Art. 448. (Tous actes ou payements faits en fraude des créanciers
sont nuls, quelle que soit la dato å laquelle ils ont eu lieu.) Återvinningsbestämmelserna
i belgiska lagen öfverensstämma jämväl i öfrigt med franska lagens stadganden.

8) Tyska konkursordningen § 31 N:o 1 föreskrifver: Anfechtbar sind Reehtshandlungen,
welche der Gemeinschuldner in der dem anderen Theile bekannten Absicht, seine
Gläubiger zu benachtheiligen, vorgenommen hat. Enligt § 41 är Anfechtung dock utesluten,
om trettio år förflutit efter handlingens företagande. — Stadganden om återvinning i österrikisk
rätt äro gifna i en särskild lag af den 16 Mars 1884, som handlar om återvinning
såväl i som utom konkurs. Denna lag upptager en bestämmelse nästan ordagrant lika den
nyss från tyska konkursordningen anförda, dock att Anfechtung kan afse endast rättshandlingar,
som företagits inom tio år före konkursens öppnande. — Ifrågavarande stadgande
i schweiziska lagen om Schuldbetreibung und Konkurs, Art. 288, medgifver Anfechtung
beträffande alla rättshandlingar, hvilka der Schuldner in der dem anderen Theile erkennbaren
Absicht vorgenommen hat, seine Gläubiger zu benachtheiligen oder einzelne Gläubiger
zum Nachtheil anderer zu begunstigen. Stadgandet går längre än motsvarande bestämmelse i
tysk och österrikisk rätt därutinnan att dels gäldenärens skadeuppsåt icke behöfver vara för
andra parten bekant utan endast erkennbar — d. v. s. han ansvarar ej blott då han känt utan
äfven då han bort inse uppsåtet — och dels afsikt att gynna enskild borgenär likställts med
afsikt att skada borgenärerna. Återvinningstalan får emellertid, enligt Art. 292, icke anställas
efter förloppet af fem år från den anfäktbara rättshandlingens företagande. — Art. 42 i
holländska konkurslagon kräfver för återgång, att det visas, att då rättshandlingen företogs
såväl gäldenären som ock den, med hvilken han kontraherade eller till hvars förmån han
eljest handlade, ägde kännedom om att handlingen skulle lända borgenärerna till förfång.

Tyska konkursordningens regler om återvinning (Anfechtung) innehålla för öfrigt
följande. Anfäktbara äro enligt § 30: af gäldenären efter betalningsinställelse eller konkurs -

205

Finska, norska och danska konkurslagarna hafva däremot i likhet med
vår egen lag icke upptagit någon bestämmelse om ifrågavarande all ansökning

afskräde rättsärenden, genom h vil kas afslutande borgenärerna skadas, såframt
andra parten, då rättsärendet afslutades, hade kännedom om betalningsinslällelsen eller
konkursansökningen; betalning eller säkerställande af gäld, som skett efter betalningsinställelse
eller konkursansökning, såframt borgenären, då lian erhöll betalningen eller säkerheten,
hade sådan kännedom, som nyss nämnts; betalning eller säkerställande af gäld, som
skett efter betalningsinställelse eller konkursansökning eller inom tio dagar därförinnan, såframt
borgenären icke eller icke på det sätt eller å den tid ägt fordra betalning eller säkerhet,
dock att återgång icke äger rum, om borgenären visar, att han icke hade kännedom
om betalningsinställelse eller konkursansökning eller om någon afsikt hos gäldenären att
gynna honom framför öfriga borgenärer. Enligt § 31 N:o 2 äro anfäktbara af gäldenären
inom ett år före konkursens öppnande med make eller vissa befryndade eller besvågrade till
skada för borgenärerna ingångna onerösa aftal, såvida icke medkontrahenten visar, att han
vid tiden för aftalets ingående saknade kännedom om någon afsikt hos gäldenären att skada
sina borgenärer. Slutligen äro jämlikt § 32 anfäktbara dels af gäldenären inom ett år
före konkursens öppnande gjorda benefika förfoganden med undantag af gebräuchliche Gelegenheitsgeschenke
och dels af gäldenären inom två år före konkursens öppnande till förmån
för make gjorda sådana förfoganden. Kännedom om betalningsinställelse kan jämlikt § 33
icke åberopas såsom grund för återvinning, om den anfäktbara rättshandlingen ägt rum
tidigare än sex månader före konkursens öppnande. — Österrikiska lagen ansluter sig vid
regleringen af de särskilda återvinningsfallen i det stora hela till tyska lagen. — Schweiziska
lagen, Art. 286 och 287, gör till föremål för återvinning: benefika förfoganden
(därmed likställas, bland annat, rättsärenden, vid hvilka gäldenären förbundit sig till en
prestation, som står i missförhållande till den motprestation han betingat sig), som ägt rum
inom sex månader före konkursens öppnande; vidare följande af gäldenär, som befinner
sig på underbalans, inom nyss nämnda tid företagna rättshandlingar: 1) ställande af pant
för gäld i fall då gäldenären icke redan före sagda tid förbundit sig att lämna säkerhet;
2) betalning af penningskuld annorledes än med penningar eller andra vanliga betalningsmedel;
3) betalning af icke förfallen gäld; dock kan borgenären undgå återbäring genom
att visa, att han icke känt gäldenärens förmögenhetsställning. — Enligt Art. 43 af
holländska lagen skall i vissa fall, då af gäldenären företagna handlingar, som ländt borgenärerna
till förfång, företagits inom fyrtio dagar före konkursens öppnande, presumera, att
den i Art. 42 (se ofvan denna not) nämnda kännedomen förefanns, med rätt dock för den,
mot hvilken återgångstalan är riktad, att förebringa bevisning om motsatsen. Antydda fall
äro: aftal, vid hvilka den af gäldenären utfästa prestationen i värde vida öfverskjuter
motprestationen; betalning eller säkerställande af icke förfallen gäld; aftal ingångna
med eller andra handlingar företagna till förmån för vissa anhöriga. Särskilda stadganden
äro i Art. 44 och 45 gifna i fråga om gåfva. För att rygga gåfva fordras endast, att
det visas vetskap hos gäldenären, att han genom gåfvan förfördelade sina borgenärer; ond
tro hos gåfvotagaren kräfves ej. Har gåfva ägt rum inom fyrtio dagar före konkursens
öppnande, presumeras — med rätt till motbevisning — att gäldenären hade rättsstridigt
uppsåt; är gåfvotagaren på visst sätt befryndad eller besvågrad med gifvaren, fördubblas
nyssnämnda period. Betalning af förfallen gäld kan enligt Art. 47 återgå, om det ådagalägges,
antingen att borgenären då han mottog betalning visste, att konkursansökning var
gjord, eller ock att gäldenären och borgenären voro i samförstånd med hvarandra.

206

manna återvinningsprincip. *) Af denna omständighet har man emellertid
hvarken i Finland eller i Norge och Danmark velat utan vidare
draga den slutsatsen, att principen icke gäller. Spörsmålet har gjorts
till föremål för undersökning i dessa länders juridiska litteratur och af
framstående jurister besvarats så, att principen måste oaktadt frånvaron
af lagbud anses äga giltighet.2)

p Finska konkurslagens återvinningsregler, § 46, ansluta sig nära till vår lags, dock
hafva ej alla våra återvinningsfall medtagits. Bestämmelsen om återgång af gåfva är densamma,
utom att den kritiska perioden före konkursens början bestämts till endast trettio dagar;
det i § 36 mom. 3 af vår lag förekommande stadgandet om aftal, hvarigenom gäldenären iklädt
sig förbindelse, återfinnes i finska lagen, med den ändring att för återgång förutsattes, attgäldenärens
medkontrahent haft skälig anledning att hos gäldenären antaga oredlig afsikt; vår lags
stadgande om återgång af betalning af icke förfallen gäld har ock upptagits; likaledes har, likasom
i vår lag, föreskrift gifvits om återgång af pantsättning, dock att föreskriften afser endast pantsättning
för skuld, som ej före konkursens början förfallit. — Norska konkurslagen, §§ 42—45,
medgifver återgång af gåfva, betalning af gäld med ovanliga betalningsmedel, betalning af
icke förfallen gäld samt pantsättning för gäld, vid hvars tillkomst pant icke betingats; den
kritiska perioden är i gåfvofallet tre månader och i de öfriga fallen åtta veckor att räkna
tillbaka från konkursansökningens ingifvande. — Danska konkurslagens återvinningsstadganden,
§§ 20—28, afvika i viktiga afseenden från de öfriga nordiska lagarnas. De innehålla
hufvudsakligen följande. Betalning af icke förfallen gäld eller med ovanliga betalningsmedel
äfvensom pantsättning för tidigare uppkommen gäld återgår, om betalningen eller
pantsättningen skett inom åtta veckor före konkursens början, dock att återgång icke äger
rum, om det upplyses att gäldenären då betalningen eller pantsättningen skedde ännu var
solvent, eller borgenären vederlägger den presumtion för att han haft kunskap om gäldenärens
insolvens, som i förevarande fall skall anses förefinnas. Återgång underkastade äro
vidare dispositioner — betalning af förfallen gäld därunder inbegripen — genom hvilka
gäldenären på straffbart sätt gynnat någon borgenär på de öfrigas bekostnad, såframt dels
sådan disposition vidtagits af gäldenären å tid då han hållit sig undan för gäld eller
konkurs varit begärd eller han inställt sina betalningar eller af andra grunder måst förutse
sin konkurs såsom nära förestående och dels borgenären då dispositionen ägde rum kände
någon af de nämnda omständigheterna. Beträffande gåfva är dessutom stadgadt, att den
skall återgå, om den ägt rum inom ett år före konkursens början å tid, då gäldenären var
insolvent, samt gåfvotagaren hade kännedom om någon omständighet, som kunde gifva
honom anledning att antaga, att gäldenären var insolvent.

a) Jfr för finska rättens del Serlachius, Om återvinning till konkursbo, Helsingfors
1881, sid. 112 ff, som anser, att ett underkännande af ifrågavarande princips giltighet
skulle »strida mot rättsuppfattningen i finsk lag, hvilken i allmänhet förnekar ett rättsärende
verkan, om och så vidt det skett i den af hvardera parten hysta afsikten att kränka annans
rätt»; i hvilket sammanhang hänvisas till 16 kap. 16 § jordabalken och 13 kap. 2 §
handelsbalken äfvensom därtill att delaktighet i bedrägeri eller oredlighet i konkurs är
straffbar och föranleder skyldighet att ersätta skadan, hvilken skyldighet realiseras därigenom
att rättsärendet förklaras ogiltigt. — Beträffande norsk rätt hafva Getz (i tvänne afhandlingar
om omstodelse af skyldners retshandler, tryckta i Juridiska Af handlinger af Getz,
utgifna af Hagerup, Kristiania 1903) och Hagerup, Konkurs og Akkordforhandling § 38,

207

Hvad beträffar svensk rätts ställning till förevarande spörsmål, så
må först erinras, att i gällande konknrslag förekommande regler om
återvinning äro grundade på de i 1859 års förslag till konkurslag upptagna
bestämmelserna i änmet; dessa senare ansluta sig, om ock med
åtskilliga rätt betydande afvikelser, till hvad 1854 års förslag till konkurslag
i ämnet upptog (§§ 19—24), och i sista hand har fransk rätt
tjänat såsom mönster. Med undantag för stadganden af straffrättslig
natur innehåller äldre svensk lagstiftning ej några stadganden, som med
bestämdhet kunna sägas afse återvinning af egendom, som gäldenär
innan han kom i konkurs afhändt sig; hvad som finnes inskränker sig
i hvarje fall till några svaga ansatser.J)

I motiven till nyssnämnda lagförslag förekomma åtskilliga uttalanden,
som här äro af intresse.

I motiveringen för 1854 års förslag framhålles (sid. 22 f), att bestämmelser
om återgång af transaktioner, som ländt borgenärerna till
förfång, »äro väl hittills för vår lag okända men likväl nödiga att fastställa,
såvida man verkligen anser för den allmänna krediten af vikt att
söka förekomma de så allmänt öfverklagade bedrägliga överenskommelser
och åtgärder, som insolventa gäldenärer icke sällan pläga vidtaga
kort före den tid deras obestånd offentliggöres, och då dessa verkningar
egentligen endast drabba dem, som på ett eller annat sätt varit med
gäldenären i hemligt förstånd, innefatta de i sina följder intet, som vore
i strid med rättvisans princip.» Därefter omnämnes, hurusom nyare
utländska konkurslagar upptagit återgångsstadganden och grundat dem
på romerska rättens actio pauliana. Om innebörden af actio pauliana lämnas
några antydningar, därvid framhålles, att förfoganden, som hafva gåfvokaraktär,
äro underkastade återgång, oberoende af medkontrahentens
goda eller onda tro, hvaremot för återgång af föryttringar titulo oneroso
förutsättes, att medkontrahenten öfverbevisas om att hafva haft kännedom
om gäldenärens bedrägliga afsikt. »Det är dessa grundsatser» —
fortsattes sedan — »allmänt vedertagna af de europiska handelslagstiftningarna,
som äfven uti ifrågavarande förslag nu äro utvecklade och

uttalat, att principen måste anses gälla. — Med hänsyn till dansk rätt har Deuntzer,
Den danske Skifteret § 47, framhållit, att rättsärenden, med afseende å hvilka betingelserna
för tillämpning af actio pauliana föreligga, måste anses rättsstridiga såväl från gäldenärens
som medkontrahentens sida, och att konkurslagen är bristfällig, om man ej får
supplera dess återvinningsregler med den allmänna principen, men dock ansett, att dessa
regler måste uppfattas såsom uttömmande. I sistnämnda afseende har motsatt åsikt uttalats
af Munch-Petersen, Den danske Skifteret i Hovedtrsek, Köpenhamn 1911, § 15.

*) Jfr Landtmanson, Om konkursbo, Lund 1866, sid. 35 ff.

208

närmare bestämda». — I motiven till 1859 års förslag (sid. 65—67)
framhålles, att en af de mest befogade anmärkningarna mot då gällande
konkurslag anginge bristen på verksamma stadganden till förhindrande
af att sedan en gäldenär faktiska obestånd inträdt en eller annan
borgenär gynnas på de öfrigas bekostnad eller gäldenären under falskt
sken af köp, gåfva m. m. undandrager borgenärerna en del af sina tillgångar,
»hvarigenom ändamålet med konkurs, som är att bereda alla en
gäldenärs fordringsägare lika rätt, helt och hållet förfelas». En moralisk
begreppsförvirring vore på väg att utbreda sig. Det var synnerligen
vanligt, att vid ryktet om eu gäldenärs obestånd hans borgenärer sökte
en hvar på de öfrigas bekostnad skaffa sig täckning för sin fordran
»icke besinnande, att han begått ett brott mot öfriga borgenärer, hvilka,
sedan obeståndet faktiskt inträdt, ägt lika rätt till gäldenärens egendom».
Kommitterade säga sig icke befara att i sina stadganden hafva gått
längre än nödvändigheten kräft. »En anmärkning i motsatt syftning
kunde snarare vara att befara.»

Af hvad sålunda ur motiven anförts torde vara uppenbart, att
man utgått därifrån, att något skydd enligt grundsatserna om actio
pauliana icke tillkom konkursborgenärerna, och afsett, att de i konkurslagen
upptagna återvinningsbestämmelserna skulle vara uttömmande.
Ett vittnesbörd om att 1859 års förslag så uppfattats lämnar det uttalande
angående mom. 3 af § 36 i förslaget (väsentligen lika med samma
lagrum i gällande lag), som förekommer i skriften: Om det nyaste förslaget
till konkurslag.1) I lagrummet är fråga om återgång af aftal,
som gäldenären inom trettio dagar före konkursens början ingått »borgenärerna
till förfång och under sådana omständigheter, att den, med hvilken
aftalet ingicks, haft skälig anledning att sådant antaga». I nyssnämnda
skrift anmärkes mot redaktionen, att den kan väcka föreställningen, att
därmed skulle afses hvarje aftal, som oberoende af gäldenärens afsikt
utfallit till borgenärernas skada, såvida det därjämte blifvit ingånget
under sådana omständigheter, att medkontrahenten haft skälig anledning
antaga en sådan utgång, »hvilket likväl icke lärer kunna anses hafva
varit kommitterades mening, enär klanderrätten därigenom skulle blifva
utsträckt äfven till sådana åtgärder, som å gäldenärens sida i de bästa
och redligaste afsikter vidtagits». Andra aftal böra enligt författarens
mening icke ifrågakomma än de, vid hvilka kan presumeras afsikt hos
gäldenären att förnärma borgenärernas rätt och som därjämte blifvit

x) Tryckt Stockholm 1860. Författare till denna skrift är, som bekant, C. E.
Gunther, hvilken såsom ledamot af högsta domstolen deltagit i förslagets granskning.

209

ingångna under andra kontrahentens medvetande om denna afsikt. Under
förutsättning att lagrummet liar denna innebörd, föreslår författaren, att
klanderrätten utsträckes till aftal, som ingåtts inom tre månader före
konkursen. Han ifrågasätter t. o. m., huruvida man icke skulle »i följd af
båda kontrahenternas mala fides, kunna för rättast anse att, likasom i
preussiska konkurslagen,1) borttaga all tidsbestämmelse för ifrågavarande
fall». — Bortsedt från frågan, huruvida åt 36 § 3 mom. konkurslagen
bör gifvas den tolkning, som i nu nämnda skrift angifvits, är det
i hvarje fall uppenbart, att författaren förutsatt såsom själfklart, att
icke den i actio pauliana uttryckta grundsatsen kunde vara gällande
oberoende af lagrummet.

Den omständigheten, att man under förarbetena till gällande konkurslag
utgått från antagandet, att återvinning enligt den grundsats,
som actio pauliana innebär, icke kunde äga rum, och afsett att i konkurslagen
gifva uttömmande regler om återvinning, är väl icke afgörande
för frågan, om nämnda grundsats äger giltighet i vår rätt.
De motiv, som bestämt lagstiftaren, äro ju icke i och för sig bindande;
endast om dessa motiv kommit till uttryck i lagen själf, kan frågan
anses afgjord. Att frågan är genom lagen afgjord kan emellertid
knappast förnekas. Väl torde man icke kunna påstå, att återvinningsreglerna
i och för sig äro sådana, att de alldeles utesluta möjligheten
att jämte dem tillämpa ifrågavarande allmänna återvinningsgrundsats;
icke ens om stadgandet i 36 § 3 mom. torde detta kunna sägas.
Men möjligheten häraf torde få anses afskuren genom den i 35 § konkurslagen
förekommande hänvisningen till 36 §, i hvilken återvinningsfallen
äro upptagna. Enligt 35 §, som bestämmer hvilken egendom är
att räkna till konkursbo, skall dit hänföras, utom annat, »hvad enligt
36 § till boet återvinnas kan». Denna hänvisning synes innefatta ett
otvetydigt uttalande, att återvinning i civil väg icke kan äga rum i
andra än de i 36 § upptagna fall.2) Då härtill kommer, såväl att vid
gällande lags tillkomst den tanken synes hafva varit för svenska jurister

Preussiska konkurslagen af 1855 innehöll i § 103 N:o 1 följande stadgande:
Ohne Besckränkung auf eiuen bestimmten Zeitraum unterliegen der Anfechtung alle Rechtshandlungen,
welche der Gemeinschuldner in der, dem anderen Theil bekannten Absicht
vorgenommen hat, sie nur zum Schein vorzunehmen, oder die Gläubiger auf andere Weise
zu bevortlieilen.

2) Genom hänvisningen till 3G § äro tydligtvis icke samtliga fall, i hvilka
återvinning till konkursbo kan äga rum, angifna. Talan af brottmålsnatur, grundad
på delaktighet i gäldenärs bedrägliga eller oredliga förhållande mot sina borgenärer,
afses icke.

210

alldeles främmande, att till stöd för rätt att återvinna egendom till
konkursbo kunde åberopas en sådan grundsats som den, hvarom fråga
är, som ock att samma mening allt sedermera omfattats, torde man stå
på säker grund, om man fastslår, att ifrågavarande återvinningsgrundsats
icke är i svensk rätt gällande.

Den bestämmelse, som upptagits i förevarande paragraf af förslaget,
betyder alltså en nyhet i vår rätt. De skäl, som synas tala för att införa
denna nyhet, skola nu i korthet anföras.

Bakom återvinningsreglerna i 36 § konkurslagen ligger uppenbarligen
tanken, att gäldenär gör sig skyldig till rättsstridighet, om han
afslutar rättsärende i afsikt att därigenom skada sina borgenärer, och
att den, som medveten om denna afsikt med honom afslutar rättsärendet,
är delaktig i rättsstridigheten. Att denna synpunkt varit ledande för
lagstiftaren blifver tydligt, då man besinnar det intima sambandet emellan
återvinningsreglerna i vår rätt och den europeiska rättsutvecklingen
öfver hufvud på återvinningslärans område; utländsk, framför allt fransk
rätt är ju den källa, hvarifrån lagstiftaren hämtat sina ingifvelser i
detta ämne. Motiven till de lagförslag, som ligga till grund för ifrågavarande
regler, bekräfta det sagda, och ej minst kan reglernas eget
innehåll därför åberopas. Särskilt innehållet i mom. 3 af § 36 pekar
bestämdt på den nu afbandlade principen såsom återvinningsinstitutets
grundval, och denna princip har tillika gifvit sig ett tydligt uttryck
däri, att enligt mom. 6 af § 36 den, till hvilken gäldenären afhändt sig
återvinning underkastad egendom, svarar såsom den där obehörigen i
ond tro kommit i besittning af annans egendom. Dessutom bör 23
kap. strafflagen uppmärksammas. Den omständigheten, att vissa handlingar,
genom hvilka gäldenär uppsåtligen skadar sina borgenärer, här
belagts med straff, torde icke betyda att oj jämväl andra sådana handlingar
äro rättsstridiga; snarare bör man väl antaga, att lagstiftaren
utgått därifrån, att allt dylikt handlande är rättsstridigt, men inskränkt
sig till att med straff belägga de svårare och farligare formerna häraf.

Utgör ifrågavarande princip en giltig grund för återvinning, så förefaller
det föga rimligt att väl medgifva återvinning efter vissa särskilda
regler, i hvilka man för att lätta bevisbördan för konkursbo bygger på
presumtioner för förefiutligheten af just de betingelser för återvinning,
som principen innebär, men icke i öfrigt med godkännande af själfva principen
medgifva återvinning, då samma betingelser bevisas vara för handen.
De särskilda reglerna utan den allmänna till grund liggande principen
äro, för att citera en framstående rättslärd, b såsom »en kropp utan V

V Getz, Om omstodelse af svigagtige retshandler efter norsk ret.

211

själ», ocli utan en rättssats, som uttalar denna princip, saknar återvinningsinstitutet
»sin de enskilda delarna förenande tanke».

Redan i det sagda måste erkännas ligga starka skäl för att i lag
fastslå ifrågavarande återvinniugsprincip. Afgörande synas dock måhända
dessa skäl icke vara. Det ligger nära till hands att invända, att frågan
om principens upptagande i vår lag icke har någon afsevärd praktisk
betydelse, i det att det nuvarande systemet med regler, som allenast
tillstädja återvinning af egendom, hvilken under någon kortare tid före
konkursen frångått gäldenären, men till gengäld kräfva mindre för återvinning,
tillräckligt tillgodoser de praktiska behofven, särskildt när därtill
kommer i betraktande, att återvinning kan ernås icke blott i civil
utan jämväl i kriminell väg. Den, som genom delaktighet i konkursgäldenärs
bedrägliga eller oredliga förhållande mot sina borgenärer åtkommer
egendom från gäldenären, är ej endast förfallen till straff utan
jämväl pliktig att ersätta för konkursboet uppkommen skada resp. att
återbära egendomen.

Det är emellertid ett misstag att tro, det en sådan bestämmelse
som den i förevarande paragraf af förslaget upptagna skulle sakna
praktisk betydelse. Visserligen bör man kunna med regler motsvarande
de i gällande konkurslag förekommande träffa de vanliga fallen, och en
del fall, som ej sålunda åtkommas, äro såsom innefattande delaktighet i
gäldenärs konkursförbrytelse åtkomliga. Men andra fall återstå, och det
måste, då fråga är om afsiktliga förnärmelser mot borgenärerna, betecknas
såsom en brist i lagen, att dessa fall gå fria; den omständigheten, att
de sällan förekomma, kan naturligtvis icke försvara att man, när de
verkligen förekomma, underlåter att bedöma dem såsom rättvisan kräfver.
Det är sålunda allt utom tilltalande, att medan gåfva, som ägt rum inom
tre månader (36 § 1 mom. i gällande lag) eller, såsom kommittén i 30 §
föreslagit, inom etthundraåttio dagar före konkursansökningens ingifvande,
går åter, äfven om gåfvotagaren varit i god tro, gåfva, som ägt rum
en eller annan dag före den sålunda stadgade kritiska perioden, icke
kan återvinnas, äfven om omständigheterna till fullo ådagalägga, att
gifvaren, i samförstånd med gåfvotagaren, med gåfvan afsett att till
skada för sina borgenärer minska sina aktiva. Enligt gällande lag stå
borgenärerna i många fall utan skydd mot sådana transaktioner. Med
stöd af 23 kap. strafflagen kunna de ingalunda alltid få gåfvan att
återgå. Då det, såsom nu förutsättes, är fråga om en verklig, icke om
eu blott simulerad gåfva, och då själfva tillvägagångssättet icke är svikligt
i den mening, som för tillämpning af 23 kap. 1 § n:o 1 strafflagen
kräfves, kan gåfvotagaren ej, såsom delaktig i konkursbedrägeri,

212

förpliktas till att återbära egendomen. Med större framgång kan konkursboet
åberopa 2 § n:o 2 i 23 kap. strafflagen, enligt hvilket lagrum
gäldenär brukar oredlighet mot sina borgenärer, om han, med kännedom
om sitt obestånd eller sin oförmåga att rätt för sig göra, genom gåfva
eller annan åtgärd, som till sin följd därmed lika är, afhänder sig egendom
af sådant värde, att borgenärerna däraf märklig skada haft eller
få kunnat. Sistnämnda lagrum hjälper dock icke alltid. Enligt detsamma
fordras, att gäldenären skall vara på obestånd och äga kännedom därom.
Men återvinning kan böra äga rum, om ock detta icke är fallet. Har
gäldenären inlåtit sig på spekulationer och, befarande att dessa kunna
utfalla olyckligt, bortgifvit egendom för att undandraga den sina borgenärer,
kan gåfvotagaren, som käft kännedom om förhållandet, icke såsom
delaktig i brott efter ifrågavarande strafflagsbestämmelse dömas till återbäring.
Däremot kan han detta enligt den återvinningsprincip, hvars
legaliserande här förordas.

Stadgandet i förevarande paragraf är vidare af betydelse därutinnan,
att detsamma möjliggör att på ett naturligt och tillfredsställande sätt reglera
gåfvotagares återbäringsskyldighet i fall då gäldenären bortgifvit egendom
inom den period före konkursen, som afses i 30 § af förslaget,
(motsvarande 36 § 1 mom. i gällande lag). Jämlikt 36 § 6 mom. i gällande
lag skall vid återgång af gåfva gåfvotagaren, om egendomen är
så förstörd, att den ej kan återställas, ersätta konkursboet för dess förlust
efter egendomens värde. Gåfvotagaren är således ansvarig i likhet
med den, som obehörigen i ond tro kommit i besittning af annans egendom.
Att ovillkorligen ålägga gåfvotagaren en så sträng ansvarsskyldighet,
är emellertid icke billigt. Det är uppenbarligen icke berättigadt
att alltid förutsätta, det gåfvotagaren varit i ond tro. Riktigt är visserligen
att låta gåfva, som ägt rum inom någon, ej allt för lång tid före
konkursutbrottet, återgå, oafsedt om gåfvotagaren varit i god eller ond
tro, men att utan hänsyn härtill städse behandla honom såsom besittare
i ond tro kan icke försvaras.1) Å andra sidan kan det lika litet anses

Denna tankegång synes hafva föresväfvat författarne till 1859 ars med gällande
lag väsentligen öfverensstämmande förslag till konkurslag. I motiveringen för 36 § säges
nämligen beträffande återvinningsreglerna, att »de flesta af dem antyda själfva sin grund
och innebära berättigande för lagstiftaren att förutsätta, det borgenären ej varit okunnig
om gäldenärens obestånd, hvarom likväl bestämd bevisning i de flesta fall blir omöjlig.
Med gåfva, hvarom i 1 mom. förmäles, kunde detta synas ej alltid vara förhållandet. Men
detta stadgande är dock af yttersta vikt för att förekomma bedrägerier af oredliga gäldenärer,
och erfarenheten visar det trängande behofvet däraf. För gåfvotagaren är det endast
ett i lag skrifvet förbehåll i afseende å detta gratuita aftals bestånd.» Motiveringen utvisar
alltså, att man ansett gåfva alltid böra återgå men dock icke funnit presumtion om
ond tro hos gåfvotagaren alltid äga fog för sig.

213

riktigt att alltid behandla gåfvotagaren såsom besittare i god tro. Genom
att i lagen upptaga en sådan regel som den i förevarande paragraf
inrymda löser man på ett tillfredsställande sätt svårigheten. Förevarande
paragraf omfattar jämväl gåfva, som skett under tid, som afses i 30 §
af förslaget, och då vid återgång af sådan gåfva betingelserna för
tillämpning af förevarande paragraf föreligga, skall gåfvotagarens ansvarighet
bedömas efter reglerna angående besittare i ond tro; äro ej
nämnda betingelser ådagalagda, skall gåfvotagaren däremot — bortsedt
från det fall, att förutsättningarna för tillämpning af 29 § i förslaget
äro för handen — ansvara såsom besittare i god tro.

Då man vid utarbetandet af 1854 och 1859 års förslag till konkurslag
ansett sig böra inskränka återvinningsfallen till att afse allenast
af gäldenären under kortare perioder före konkursutbrottet företagna
handlingar, har man påtagligen låtit leda sig af hänsyn till rättssäkerhetens
kraf; särskilt af motiveringen för 1854 års förslag framgår
detta. Emellertid kan från denna synpunkt icke göras någon invändning
mot stadgandet i förevarande paragraf. För dess tillämpning kräfves, att
det styrkes, såväl att gäldenären vid aftalets slutande haft för afsikt att
skada sina borgenärer, som ock att medkontrahenten haft kännedom
härom. Då medkontrahenten under dessa förutsättningar förpliktas att
återbära hvad han från gäldenären åtkommit, har han förvisso ingen
anledning till klagan öfver att vederbörlig hänsyn ej tages till rättssäkerheten;
fullgiltig grund för sådan klagan hafva däremot borgenärerna,
om lagen är sådan, att återvinning i dylika fall ej medgifves. Ett stadgande,
som uppställer så stränga betingelser för återvinning som förevarande
paragraf gör, kan omöjligen anses farligt för rättssäkerheten.
Med mera fog skulle kunna framhållas, att betingelserna äro så stränga,
att stadgandet ej kan få någon afsevärd användning, i det att man endast
i mycket sällsynta fall kan lyckas att åstadkomma full bevisning för oredlig
afsikt hos gäldenären samt vetskap härom hos hans inedkontrahent. Denna
invändning räcker dock ej till för att motivera stadgandets utelämnande.
Såsom ofvan redan antydts, träffas de vanligen förekommande och följaktligen
mest praktiska fallen af de mera detaljerade återvinningsregler,
som afse kortare perioder före konkursutbrottet. Syftet med förevarande
stadgande är att supplera dessa regler. Att ett sådant supplement
har sin praktiska betydelse, kan endast den förneka, som påstår, att
ifrågavarande återvinniugsbetingelser aldrig eller dock endast i alldeles
exceptionella fall kunna styrkas. Men detta påstående är icke riktigt.
Det bevistema, hvarom här är fråga, är icke af extraordinär beskaffen -

214

het; dess styrkande bör i många fall — och i just de fall, som framför
andra förtjäna att träffas — vara möjligt.

För att härefter något närmare undersöka detta stadgandes innebörd,
så kräfver detsamma, att borgenärerna lidit skada genom det af
gäldenären ingångna aftalet; aftalet skall hafva förorsakat, att konkursboets
ställning blifvit sämre än eljest skulle varit fallet. Hvad sålunda
kräfves utgör en förutsättning för återvinning, som denna paragraf har
gemensam med öfriga återvinningsbestämmelser. För återvinning enligt
denna paragraf fordras emellertid icke, att skadan följer omedelbart
af aftalet; uttrycket »hvaraf kommit skada för borgenärerna» afser att
utmärka detta. Under paragrafen är således att hänföra det fall, att en
konkursmässig gäldenär afviker, därvid medtagande köpeskillingen för
egendom, som han i sådan afsikt sålt till en person, som vid köpets
afsittande hade kännedom om denna hans afsikt. Ej heller är nödvändigt,
att skadan står i det sammanhang med aftalet, att insolvensen
förorsakas af aftalet eller förelåg redan vid dess ingående. Denna paragraf
är tillämplig äfven i ett sådant fall som det förut nämnda, att en solvent
gäldenär, som till följd af spekulationer, på hvilka han inlåtit sig, förutser
möjligheten af konkurs, sluter aftal för att undandraga sina borgenärer
egendom; att i sådant fall insolvensen beror på den olyckliga utgången
af spekulationerna utesluter ej paragrafens tillämpning.

Subjektiva förutsättningar för återvinning enligt denna paragraf
äro: å gäldenärens sida afsikt att förekomma, att egendom går i betalning
för gäld, och hos medkontrahenten kännedom om denna afsikt.

Hvad först det senare angår, så måste omständigheter ådagaläggas,
som berättiga till slutsatsen, att medkontrahenten verkligen haft vetskap
om gäldenärens rättsstridiga syfte; det är ej tillräckligt, att han blott
visas hafva haft anledning att antaga, det gäldenären handlade i
sådan afsikt.

Därigenom att hos gäldenären kräfves afsikt att förekomma, att
egendom går i betalning för gäld, undantages från denna paragrafs
tillämpningsområde hela den grupp af fall, i hvilka gäldenär afser att
gynna någon enskild borgenär till skada för de öfriga. En gäldenär,
som handlar med detta syfte, kan ej sägas hafva för afsikt att förekomma,
att egendom går i betalning för gäld. Med stöd af denna
paragraf kan konkursbo alltså icke rygga vare sig betalning af förfallen
gäld med sådana betalningsmedel, som förbindelsen afser —
detta kan för öfrigt sägas vara uteslutet redan därigenom att sådan
betalning icke kan rubriceras såsom ingående af aftal, — eller betalning
af förfallen gäld genom datio in solntum eller betalning af

215

icke förfallen gäld eller säkerställande af gäld. Återgång af dessa
transaktioner kan konkursbo ernå allenast med stöd af 31 och 32 §§.
Genom att undantaga desamma har förslaget gått mindre långt än t. ex.
tyska lagen, sådan den i allmänhet tolkas, äfvensom österrikiska och
schweiziska lagarna. Grunden till den ståndpunkt förslaget härutinnan
intagit ligger däri, att de transaktioner, om hvilka nu är fråga, måste
anses mindre förkastliga än den grupp åt fall, vid hvilka gäldenärens
afsikt är att alldeles undandraga sina borgenärer egendom. Särskildt
gäller detta den af gäldenären gynnade borgenärens förhållande. Af
''hänsyn till borgenären har det synts vara riktigast att icke medgifva
återgång i annat fall än då betalningen eller säkerställandet ägt rum
inom de i 31 och 32 §§ angifna perioderna.

Rätten att föra talan om återgång enligt denna paragraf har begränsats
till fem år från aftalets ingående. Uppenbart är, att teoretiska
skäl för en sådan inskränkning ej stå att finna; tvärtom måste nog medgifvas,
att inskränkningen från teoretisk synpunkt sedt icke är försvarlig.
Men till förmån för densamma talar, att den näppeligen kan tänkas komma
att träffa fall, i hvilka återgångstalan med utsikt till framgång kan föras.
Vid sådant förhållande och då tidsbegränsningen innebär en måhända
ej alldeles obehöflig garanti mot chikanösa rättegångar, har den synts
lämplig. Att densamma icke har afseende å sådan återgångstalan, som
grundas på straffbart förhållande — delaktighet i konkursförbrytelse af
gäldenären — ligger i öppen dag. En återgångstalan enligt denna
paragraf har ej samma rättsliga innebörd som en kriminell skadeståndstalan
— låt vara att skadeståndet består däri att egendom återställes —
och bör ej kunna därmed förväxlas,

29 §.

Denna paragraf motsvarar närmast 36 § 3 mom. i gällande lag. Beträffande
den kritiska periodens bestämmande består ingen olikhet i sak.
I förslaget nämnes visserligen ej blott perioden trettio dagar före konkursansökningens
ingifvande utan äfven tiden emellan detta ingifvande
och konkurstillståndets inträdande, medan gällande lag allenast nämner
perioden före konkursansökningens ingifvande, men man måste antaga
-— och detta är också den allmänna meningen — att såväl ifrågavarande
som ock öfriga stadgan den i 36 § konkurslagen afse jämväl tiden
emellan konkursansökningens ingifvande och konkursutbrottet. Af gäldenären
under sistnämnda tid företagna rättshandlingar äro icke utan

216

vidare ogiltiga; endast under de i 36 § angifna betingelserna äro de
underkastade klander och återgång.

Enligt 36 § 3 mom. förutsattes för återgång, att gäldenären ingått
aftal »borgenärerna till förfång och under sådana omständigheter, att
den, med hvilken aftalet ingicks, haft skälig anledning att sådant antaga».
Man har (jfr ofvan sid. 208 f.) velat tolka detta lagrum så, att det afser
aftal, ingångna under omständigheter, hvilka berättiga till att antaga
hos gäldenären afsikt att förnärma'' borgenärernas rätt och hos medkontrahenten
kännedom om en sådan afsikt. Denna tolkning torde
emellertid i lagrummet inlägga ett annat innehåll än af orden framgår.
Man har ej rätt att enligt lagrummet uppställa andra betingelser för
återvinning än orden, bokstafligen fattade, angifva, eller att borgenärerna
lidit skada genom aftal, som gäldenären ingått, och att omständigheterna
vid aftalets ingående varit sådana, att medkontrahenten haft
skälig anledning till antagande, att borgenärerna skulle skadas genom
aftalet. Fragar man då härefter, när omständigheterna kunna sägas
vara sådana som nyss sagts, synes svaret böra blifva detta: då eu
persons borgenärer icke kunna sägas lida skada blott därigenom, att
han ingår ofördelaktiga aftal, måste för att omständigheterna skola
kunna sägas gifva gäldenärens medkontrahent skälig anledning till ofvan
nämnda antagande fordras kännedom å medkontrahentens sida om omständigheter,
hvilka gifva honom skälig anledning att antaga, det gäldenären
är på obestånd eller genom aftalet kommer på obestånd. Det är
ingalunda riktigt, att lagrummet får en oskälig räckvidd, om man anser,
att dess tillämpning icke förutsätter ådagaläggande af omständigheter,
som berättiga att antaga oredlig afsikt resp. ond tro. Fullgiltiga skäl
för att medgifva återgång under de betingelser, som framgå af den här
gjorda tolkningen, torde finnas. Så länge en gäldenär har dispositionsrätt
öfver sin förmögenhet gör den, som kontrahera!- med honom, sig
icke därigenom skyldig till någon rättsstridighet, som bör medföra aftalets
återgång, under annan förutsättning, än att gäldenären handlar i
afsikt att skada sina borgenärer och medkontrahenten har vetskap därom.
Det sagda gäller äfven för den händelse gäldenären är på obestånd
och medkontrahenten har kännedom härom eller kännedom om att
konkurs är sökt. Men om medkontrahenten har sådan kännedom, som
nyss nämnts, bör han vara underkastad risken, att aftalet, om konkurs
sökes _ inom någon kortare tid efter ingåendet eller följer på grund af
förut ingifven ansökan, går åter. Häri ligger icke någon obillighet mot
medkontrahenten. Man kan uppfatta förhållandet så, som om fråg-a
vore om ett af lagen uppställdt villkor för aftalets definitiva bestånd.

217

Uet legislativ*! berättigandet att uppställa ett dylikt villkor beror på
erfarenheten om att tiden närmast före konkursutbrottet är synnerligen
farlig för borgenärerna.1)

Den tankegång, som nu utvecklats, innefattar motiven för förevarande
paragraf i förslaget. År hvad ofvan framhållits beträffande 36 §
3 mom. i gällande lag riktigt, öfverensstämmer förslaget i denna del
väsentligen med hvad som redan nu gäller.

Denna paragraf afser alla aftal, således äfven gåfvor. Annorlunda
förhåller sig härutinnan med 36 § 3 mom. Grunden till denna olikhet
är den, att medan gällande lag, utan skillnad emellan de olika återvinningsfallen,
låter den, med hvilken gäldenären afslutat en återgång
underkastad transaktion, ansvara såsom besittare i ond tro, förslaget vid
återgång af gåfva jämlikt 30 § behandlar gåfvotagaren såsom besittare
i god tro men beträffande öfriga fall af återvinning hyllar annan grundsats;
jfr 36 § i förslaget. Tydligt är, att det vid sådant förhållande ej
kunnat ifrågakomma att från förevarande paragraf undantaga gåfvor;
det vore ej rimligt att under de i paragrafen angifna omständigheterna
behandla gåfvotagare mildare än den, med hvilken gäldenären ingått
annat aftal.

30 §.

Det återvinningsstadgande, som denna paragraf upptager, skiljer
sig från hvad i 36 § 1 mom. af gällande lag stadgas om återgång af
gåfva allenast därutinnan att den kritiska perioden utsträckts till ett
hundra åttio dagar eller till det dubbla mot hvad nu gäller. Denna
utsträckning torde ej möta några betänkligheter, om hänsyn tages till
den i 36 § föreslagna nya principen angående gåfvotagares återbäringsskyldighet
i fall, då gåfva återgår jämlikt förevarande paragraf.

31 §.

I denna paragraf behandlas tre olika återvinningsfall: a) betalning
af icke förfallen gäld; b) betalning af förfallen gäld med ovanliga betal- * i

*) Då 36 § 3 mom. konkurslagen tolkats så, som i texten skett, ligger däri ej ett
förnekande af att lagstiftaren låtit leda sig af tanken, att ifrågavarande transaktioner äro

i subjektivt afseende, hvad båda kontrahenterna angår, misstänkta. Men det legislativa
motivet är en sak, som ej får förblandas med eller är utan vidare afgörande för frågan
om betingelserna för ett lagrums tillämpning. Man kan, om man så vill, säga, att lagrummet
uppställer en tvingande presumtion för oredlig afsikt resp. ond tro; att omständigheterna
i det särskilda fallet göra en sådan presumtion berättigad, fordras icke.

218

ningsmedel; c) pantsättning för gäld, vid hvars tillkomst sådan säkerhet
ej betingats.

a) Betalning af icke förfallen gäld skall, enligt hvad i denna paragraf
sägs, återgå, om den ägt rum inom viss tid före konkursansökningens
ingifvande eller under tiden därefter till konkursbeslutets meddelande.
Motsvarande stadgande i 36 § 2 mom. af gällande lag talar
om återgång af betalning, som ägt rum inom viss tid före konkursens
början (= konkursansökningens ingifvande) och afsett gäld, som icke
före den början förfallit till betalning. Om det fall, att icke förfallen
gäld betalts efter konkursansökningens ingifvande, talas ej i gällande
lag; emellertid har man all anledning att anse lagens mening vara, att
sådan betalning alltid skall återgå. I detta sistnämnda hänseende torde
således, bortsedt nu från hvad förslaget innehåller om rätt för borgenären
att visa god tro, råda öfverensstämmelse mellan gällande konkurslag
och förslaget. Den olikhet, som däremot råder i fråga om betalning
af icke förfallen gäld före koukursansökningens ingifvande, har följande
orsaker. Då gällande lag medgifver återgång af betalning af icke förfallen
gäld allenast för den händelse förfallotiden inträffat efter konkursens
början, torde grunden vara att söka däri att om förfallotiden
inträffat före konkursens början borgenärerna icke ansetts hafva lidit
någon skada genom den förtidiga betalningen; hade nämligen gäldenären
dröjt med betalningen till förfallodagen, hade återgång varit utesluten,
i det att den betalning af förfallen gäld, som sker före konkursens
början, icke enligt nu gällande regler kan återvinnas (i annat fall
än då gälden betalts med ovanliga betalningsmedel). Resonemanget
torde icke vara alldeles oangripligt, ty visserligen är återgång utesluten,
då borgenärerna ej lidit någon skada, men i förevarande fall kan ej med
säkerhet påstås, att icke borgenärerna lidit skada; det är möjligt, att
om betalning ej lämnats i förtid den alldeles skulle hafva uteblifvit, och
strängt taget bör det åligga borgenären att visa, det han skulle fått
sin likvid, äfven om därmed anstått till förfallodagen. Men äfven
bortsedt härifrån har förslaget icke kunnat bibehålla gällande lags
bestämmelse. Enligt 32 § i förslaget skall nämligen äfven den betalning
af förfallen gäld, som sker inom viss tid före konkursansöknings
ingifvande, kunna återgå under förutsättning, att borgenären har kännedom
om gäldenärens obestånd. Alltså skulle, därest den i förtid betalda
gäldens förfallodag inträffat inom den i 32 § bestämda kritiska perioden
och med betalningen dröjts till förfallodagen, betalningen kunnat återvinnas,
om borgenären då haft kännedom om obeståndet; och att sådan

219

kännedom icke skulle hafva funnits, om betalningen tätt. anstå, kan i
allmänhet ej ådagaläggas.

b) Beträffande återgång af betalning med ovanliga betalningsmedel
skiljer sig förslaget från motsvarande stadgande i 36 § 2 mom. af gällande
lag däri att vid bedömande af betalningsmedlets beskaffenhet hänsyn
skall tagas jämväl till borgenärens yrke och icke, såsom nu är
stadgadt, blott till gäldenärens. Gruudsatsen, att vid betalning af gäld
med andra betalningsmedel än borgenären hade att fordra återgång af
betalningen är beroende på betalningsmedlets beskaffenhet af vanligt
eller ovanligt, är gemensam för de nordiska landens lagar, men medan
norska och danska lagarna fästa afseende vid både borgenärens och
gäldenärens ställning när det gäller att afgöra, om betalningsmedlet är
vanligt eller ej, låter vår lag det ankomma allenast på gäldenärens yrke.
Norska och danska lagarnas ståndpunkt i detta afseende är otvifvelaktigt
riktigare än vår lags. Har man anledning att antaga afsikt hos gäldenären
att gynna borgenären och vetskap därom hos denne, då betalning
sker med betalningsmedel, som äro i förhållande till gäldenären ovanliga,
så har man lika stor, ofta ännu större anledning att antaga sådan
afsikt och vetskap, om betalningen sker med ett i förhållande till borgenären
ovanligt betalningsmedel.

T 36 § 2 mom. nämnas såsom exempel på vanliga betalningsmedel
penningar, växlar och i köpenskap löpande förbindelser; lagen synes
således förutsätta, att dessa betalningsmedel städse äro att anse såsom
vanliga. Då denna förutsättning, hvad beträffar växlar och i köpenskap
löpande förbindelser, icke, åtminstone för andra gäldenärer än köpmän,
torde vara riktig, har det synts lämpligt att låta exemplifikationen utgå.

c) Stadgandet angående återgång af pantsättning för gäld, vid
hvars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, motsvarar 36 § 4 mom. af
gällande lag.

Bestämmelserna i 36 § 2 och 4 mom. gällande lag äro byggda
på en tvingande — icke motbevislig — presumtion om samförstånd
emellan gäldenär och borgenär angående den senares gynnande framför
öfriga borgenärer; enligt 36 § 6 mom. behandlas borgenären städse såsom
besittare i ond tro. Denna ståndpunkt har icke kunnat i förslaget
bibehållas. Det är väl fullt försvarligt att presumera ond tro hos borgenären,
men det är icke billigt att betaga honom rätt att förebringa
bevisning om motsatsen; en icke motbevislig presumtion i antydda
afseende bär våld på det verkliga lifvets förhållanden. Enligt förevarande
paragraf i förslaget kan borgenären undgå återbäring genom
att visa, att han vid mottagandet af betalningen eller panten saknade

220

skälig anledning till antagande, att gäldenären ville gynna honom framför
öfriga borgenärer. Den bevisning borgenären sålunda har att föra
till sitt fredande från återbäring sammanfaller icke fullt med bevisning
om saknad af anledning att antaga obestånd hos gäldenären; äfven den
gäldenär, som ännu icke är på obestånd men bär anledning att räkna
med möjligheten däraf, kan handla i afsikt att gynna någon viss borgenär
framför de öfriga. Å andra sidan bör borgenär icke genom bevisning,
hvarom nu är fråga, kunna freda sig från återbäring, för den händelse
han har kännedom om att gäldenären är på obestånd eller därom
att konkursansökning är ingifven; jfr för öfrigt motiveringen för 29 §.

Medan i gällande lag den kritiska perioden före konkursansökningens
ingifvande är satt till trettio dagar, har i förslaget samma period
bestämts till det dubbla. Tillåter man, såsom i förslaget skett, borgenären
att freda sig genom bevisning om saknad af ond tro, torde förlängningen
icke böra väcka betänkligheter.

32 §.

I gällande lag förekommer ej något stadgande om återgång af
betalning af förfallen gäld med vanliga betalningsmedel eller om återgång
af pantsättning för gäld, vid hvars tillkomst sådan säkerhet betingats.
Hvad det förra angår, synes man kunna hämta ledning af bestämmelsen
i 36 § 2 mom. om återgång af före konkursens början verkställd
betalning af gäld, som icke före den början varit förfallen. Det ligger
nära till hands att af denna bestämmelse draga den slutsatsen, att efter
konkursens början verkställd betalning af förfallen gäld städse återgår.
Emellertid vore en sådan slutsats säkerligen icke riktig. Mottagande af
betalning för förfallen fordran under tiden emellan konkursansökningens
ingifvande och konkurstillståndets inträdande torde ej rimligen kunna i
återvinningsafseende behandlas strängare än ingående af aftal med gäldenären,
hvarigenom deune ikläder sig förbindelse eller afhänder sig egendom
borgenärerna till förfång. Då sådant aftal återgår allenast under
förutsättning, att det ingåtts under sådana omständigheter, att den, med
hvilken det ingicks, hade skälig anledning att antaga, att aftalet var till
skada för borgenärerna, torde man böra anse, att något motsvarande
villkor gäller för återgång af betalning af förfallen gäld, för så vidt
man ej skulle vilja göra gällande, att dylik betalning icke under någon
förutsättning kan återvinnas. Mest tillfredsställande synes vara att anse
återvinning af betalning beroende på huruvida borgenären hade känne -

221

dom om konkursansökningen eller ej; denna åsikt har bestämt utgången
i ett rättsfall, refereradt i Nytt juridiskt arkiv för 1881 sid. 109. —
Omfattar man nyss angifna mening beträffande återgång af betalning af
förfallen gäld, torde frågan om återgång af pantsättning, som skett efter
konkursansökningens ingifvande och afsett gäld, vid hvars tillkomst sådan
säkerhet betingats, böra besvaras på enahanda sätt, d. v. s. borgenärens
kännedom om konkursansökningen bör vara afgörande. I hvarje fall
bör icke kunna ifrågakomma att bedöma nämnda pantsättning mildare
än betalning; bland de för borgenärerna farliga transaktioner, på hvilka
en på obestånd kommen gäldenär kan inlåta sig, finnes nämligen knappast
någon farligare än pantsättning.

Hvad förevarande paragraf af förslaget innehåller därom, att betalning
af förfallen gäld eller pantsättning för gäld, vid hvars tillkomst
sådan säkerhet betingats, skall, i fall då betalningen eller pantsättningen
skett under tiden mellan konkursansökningens ingifvande och konkursutbrottet,
på talan af konkursboet återgå, torde, enligt hvad ofvanstående
anmärkningar gifva vid handen, kunna anses öfverensstämma med redan
nu gällande rätt. Såvidt däremot förslaget medgifver återgång äfven i
fall då betalningen eller pantsättningen skett inom viss tid före konkursansökningens
ingifvande, går det längre än gällande lag. Längre än
lämpligt och billigt är går dock förslaget enligt kommitténs förmenande
icke. Det måste anses vara allt utom tilltalande att, såsom nu är förhållandet,
möjligheten att erhålla betalning för förfallen fordran eller
pant för fordran utan risk att återbära betalningen eller panten står
öppen ända till dess konkursansökning ingifvits, och detta oaktadt gäldenärens
obestånd är veterligt, ja t. o. m. i fall då gäldenär, som är köpman,
redan inställt sina betalningar. Gäldenären har ända in till den
tidpunkt, då han själf finner lämpligt att ingifva konkursansökning eller
annan påyrkar konkurs, i sin makt att gynna hvilken borgenär med förfallen
fordran han finner för godt, eller — hvilket praktiskt taget torde
spela ännu större roll — den borgenär, som hänsynslösast ansätter
gäldenären, har utsikt att bereda sig godtgörelse till förfång för de öfriga.
Någon obillighet mot borgenären kan ifrågavarande utsträckning af återvinningsrätten
icke anses innebära. År borgenär underkunnig om
gäldenärens obestånd, och måste han således antaga, att konkurs är att
förvänta, kan han, om ock hans fordran är förfallen eller han vid fordringens
tillkomst betingat sig pant, icke skäligen göra anspråk på att
för hans skull konkursens ändamål, som är att bereda alla borgenärer
lika rätt, skall eftersättas. Och detta ändamål är i fara att väsentligen
förfelas, om borgenärerna först i och med konkurstillståndets inträdande

222

eller först i och med konkursansöknings ingifvande kunna gentemot
hvarandra fordra upprätthållande af grundsatsen om par conditio. Man
torde visserligen gå för långt, om man kräfver af borgenären, att han
icke mottager betalning eller säkerhet för sin fordran af den anledning,
att konkurs är att förvänta, men man går icke för långt, om man utsätter
honom för äfventyret att nödgas återbära betalningen eller panten, därest
gäldenären efter ansökan, som göres inom viss kortare tid efter betalningen
eller pantsättningen, försättes i konkurs; borgenären bör vid mottagandet
af betalningen eller panten hafva klart för sig, att denna
kan komma att återgå.

Det stadgande, som upptagits i förevarande paragraf, står i god
öfverensstämmelse med föreskriften i 36 § 5 mom. i gällande konkurslag
och motsvarande föreskrift i 33 § af förslaget. Enligt 17 kap. 8 §
handelsbalken medför utmätning ej förmånsrätt, om konkurs inträffar
inom en månad efter det utmätningen verkställdes; och har inom de
sista trettio dagarna före konkursens början lös egendom blifvit utmätt
och försåld, kan enligt nyssnämnda stadgande i konkurslagen den betalning
borgenären sålunda beredt sig återvinnas. Obestridligt torde vara,
att med regeln om återgång af betalning, som borgenär förskaffat sig
genom att under en viss period låta verkställa utmätning bos gäldenären,
ej låter sig väl förena att icke under vissa betingelser medgifva återgång
af betalning, som gäldenären under samma period frivilligt lämnat
borgenären.

Uppenbart är, att under betalning och pantsättning enligt denna
paragraf icke ingår det fall, att aftal ingås och från gäldenärens sida
strax fullgöres eller att gäld säkerställes på samma gång som den stiftas.

33 §.

Medan 36 § 5 mom. i gällande lag endast talar om återgång af
betalning, som vunnits genom utmätning af lös egendom, göres i denna
paragraf af förslaget ej någon sådan inskränkning. Skäl för att utesluta
det fall, att betalning vunnits genom utmätning af fast egendom,
finnas ej. Äfven detta fall är praktiskt. Det kan nämligen mycket väl
inträffa, att borgenär, som inom trettio dagar före konkursansöknings
ingifvande eller därefter vunnit utmätning af fast egendom hinner genom
utmätningen erhålla betalning innan gäldenären forsättes i konkurs; det
behöfver i sådant afseende blott erinras om möjligheten, att konkursansökningen
afslås af underrätten men bifalles af högre rätt.

223

Den kritiska perioden är i 36 § 5 mom. konkurslagen bestämd till
trettio dagar före konkursens början. Enligt 17 kap. 8 § handelsbalken
är däremot förmånsrätten på grund af utmätning betingad af att utmätningen
icke verkställts inom en månad före den dag gäldenärens konkurs
börjades. Då det icke i vår lagstiftning finnes någon bestämmelse om
att månad i ett sådant fall som det i sistnämnda lagrum nämnda skall
beräknas till trettio dagar1), kan således, såvidt man ej ändock skulle
våga anse att den i lagrummet utsatta tiden af en månad är lika med
trettio dagar, till följd af bristen på öfverensstämmelse mellan ifrågavarande
båda lagrum den oegentligheten uppkomma, att oaktadt utmätning
till följd af inträffad konkurs icke medför förmånsrätt konkursboet
dock icke kan återvinna genom utmätningen vunnen betalning. Med
hänsyn härtill har i förevarande paragraf af förslaget den kritiska perioden
bestämts till en månad i likhet med hvad failet är i angifna lagrum
i handelsbalken. På detta sätt kommer visserligen olikhet att föreligga
mellan denna paragraf och 29—32 §§ i förslaget, i det att i dessa
senare den kritiska perioden är utsatt i dagar. Den utväg, som valts,
hav dock synts vara att föredraga framför alternativet att i 17 kap. 8 §
handelsbalken ändra perioden en månad till trettio dagar; en dylik ändring
torde knappast kunna göras utan motsvarande ändring af flere andra
paragrafer i 17 kap. handelsbalken.

Villkor för återgång af betalning, som erhållits genom utmätning,
är gifvetvis, att betalningen ländt öfriga borgenärer till förfång, något
som ingalunda alltid är förhållandet; borgenären kan hafva haft sådan
förmånsrätt i det utmätta, att öfriga borgenärers ställning icke genom
betalningen försämrats. Härom har i förslaget, lika litet som i gällande
lag, gjorts någon antydan.

De olikheter i formuleringen, som denna paragraf för öfrigt företer
i jämförelse med 36 § 5 mom. konkurslagen, torde ej kräfva särskild
motivering.

34 §.

Goda skäl tala för att utsträcka återvinningsrätten i vissa fall
då konkursen föregåtts af offentlig ackordsförhandling, som i förslaget
till lag om ackordsförhandling utan konkurs afses, nämligen i fall då
antingen ackordsfrågan på grund af konkursen förfallit (jfr 10 § i *)

*) K. Förkl. den 23 mars 1807 p. 42 handlar om beräkning af fatalietid, som är
utsatt i månad.

224

förslaget till lag om ackordsförhandling utan konkurs), eller ock ackordsförhandlingen
upphört utan att ackord kommit till stånd och konkursen
inträffat efter ansökning, som gjorts inom viss kortare tid — i förevarande
paragraf bestämd till fjorton dagar — efter det kungörelse om förhandlingens
upphörande varit i allmänna tidningarna införd (jfr 44 § i nämnda
förslag). Gäldenärens insolvens blir uppenbar genom hans ansökning om
inledande af offentlig ackordsförhandling, och hans borgenärer kunna
med åberopande däraf få honom försatt i konkurs äfven under den tid
förhandlingen pågår; (jfr närmare 12 § i förenämnda lagförslag). Skulle
emellertid borgenär icke söka konkurs, af den anledning att han anser
fördelaktigare, att den inledda ackordsförliandlingen leder till ackord, så
bör denna omständighet, därest ackord icke skulle komma till stånd, ej
ställa honom sämre i återvinningsafseende än om han sökt konkurs strax
efter det gäldenärens ansökning om inledande af ackordsförhandling ingifvits.
Beaktas ej denna synpunkt, så förminskas utsikten att åstadkomma
ackord enligt den föreslagna lagen om ackordsförhandling. Det
sagda skulle äga giltighet, äfven om enligt nyssnämnda lagförslag rätten
att under pågående förhandling söka konkurs vore oinskränkt; då detta
icke är förhållandet (jfr 12 § i förslaget till lag om ackordsförhandling),
är ännu tydligare, att återvinningsrätten måste utsträckas i enlighet med
hvad i förevarande paragraf föreslagits.

Stadgandet, att tid, som jämlikt 29—33 §§ räknas tillbaka från
konkursansökningens ingifvande, i stället skall räknas tillbaka från det
beslutet om inledande af ackordsförhandling meddelades, torde ej ytterligare
kräfva motivering; såvidt detta stadgande afser 33 §, må blott
hänvisas till den bestämmelse, som är inrymd i 17 kap. 8 § andra stycket
handelsbanken enligt lagrummets lydelse i kommitténs förslag.

Hvad beträffar föreskriften i andra punkten af förevarande paragraf,
så framgår af dess innehåll, jämfördt med 29 — 32 §§, att sistnämnda
paragrafer icke hafva någon tillämpning å transaktioner, som gäldenären
företagit under tiden från meddelandet af beslut om inledande af
offentlig ackordsförhandling till meddelandet af beslut om egendomsafträde;
ifrågavarande föreskrift reglerar ensam, med uteslutande af nämnda
paragrafer, frågan om återgång af transaktioner, företagna under sagda
tid. Detta betyder emellertid icke, att föreskriften uppställer återgångsbetingelser
af helt annan art än 29—32 §§. Med undantag beträffande
återgång af gåfva jämlikt 30 § kräfves enligt nämnda paragrafer för
återgång af rättsärenden, som falla till tiden efter konkursansöknings
ingifvande, att den, med hvilken rättsärende afslutats, därvid varit i ond
tro (haft kännedom om gäldenärens obestånd eller därom att konkurs -

225

ansökning ingifvits, 29 och 32 §§, eller om afsikt att gynna honom
framför öfriga borgenärer, hvilken sistnämnda kännedom presumeras,
31 §). Man kan säga, att dessa betingelser upprätthållas jämväl enligt
förevarande paragraf beträffande transaktioner, som falla till tiden emellan
beslut om inledande af offentlig ackordsförhandling och beslut om egendomsafträde,
dock med den ändring, som följer af de särskilda förhållandenas
natur. Beslut om inledande af offentlig ackordsförhandling skall
ofördröjligen offentliggöras; jfr 7 och 8 §§ i förslaget till lag om ackordsförhandling
utan konkurs. Man är berättigad att utgå därifrån, att den,
som efter sådant offentliggörande inlåter sig med gäldenären, känner det
läge, hvari denne befinner sig; att uppställa en icke motbevislig presumtion
för att han äger denna kännedom är icke oskäligt. Den, som ingår
aftal med gäldenären, eller borgenär, som mottager betalning eller pant
för sin fordran, kan sålunda ej med fog beklaga sig, om han underkastas
risken, att transaktionen ryggas i händelse af konkurs.

Ifrågavarande föreskrift gifver alltså till resultat, att öfver hufvud
alla transaktioner, som gäldenären till skada för borgenärerna företagit
under nu afsedda tid, kunna ryggas. En sådan föreskrift måste anses
vara ett oundgängligt supplement till den föreslagna lagen om ackordsförhandling
utan konkurs. Enligt denna lag är gäldenären icke under
pågående ackordsförhandling beröfvad dispositionsrätten öfver sin förmögenhet,
och lagen har icke anordnat någon kontroll öfver hans förvaltning.
Mot följderna af missbruk däraf skyddas borgenärerna genom
den möjlighet, som blifvit dem beredd att rygga af gäldenären vidtagna
förfoganden, som ländt dem till förfång.

Slutligen må blott påpekas, att enligt andra punkten af förevarande
paragraf jämväl betalning, som erhållits genom utmätning under tiden
emellan ackordsförhandlingens inledande och beslutet om egendomsafträde,
kan återvinnas.

35 §.

I 36 § 2 mom. andra punkten konkurslagen stadgas följande: I
fråga om växel, som på gäldenären dragen är, må dock talan om återbäring
af redan verkställd betalning, som med penningar skett, ej kunna
anställas mot annan än den, för hvars räkning växeln dragen är, eller,
om detta är gäldenären själf, emot förste emottagare!!. Stadgandet innefattar
ett undantag från den i samma moments första punkt gifna regeln
om återgång af betalning af icke förfallen gäld. Talan om återbäring
af betalning, som med penningar erlagts för icke förfallen växel, får

226

nämligen icke anställas mot annan än den, som i förevarande stadgande
är angifven. Har således annan fått såsom innehafvare af växeln mottaga
betalning för densamma, äger konkursboet icke att af betalningsemottagaren
söka återbäring; däremot har konkursboet rätt att hålla sig
till den i stadgandet angifne. Grunden till denna bestämmelse lärer vara,
att i händelse annan än den i stadgandet angifne vore pliktig att i återvinningsväg
till konkursboet återbära af honom uppburen betalning det
därefter i allmänhet skulle för honom vara för sent att fullgöra den
protest- eller uppvisningsskyldighet, som enligt växellagen utgör villkor
för rätt att anställa återgångstalan för bristande betalning. Han komme
sålunda ofta att till följd af förlusten af regressrätt blifva sämre ställd
än om han ej fått uppbära betalning af gäldenären.

Ofvannämnda stadgande talar om »växel, som på gäldenären dragen
är». Därunder ingå efter orden såväl vanliga trattor som trasserade egua
växlar. Otvifvelaktigt är emellertid, att jämväl egna växlar i trängre
mening (95 § växellagen) falla under stadgandet; detta framgår omedelbart
af stadgandets grund.

Betydelsen af orden: »den, för hvars räkning växeln dragen är,
eller, om detta är gäldenären själf, emot förste emottagaren», är ej så
klar, att ej rum för meningsskiljaktighet finnes. Stadgandet har från
vår lag upptagits i norska konkurslagen (§ 44 sista stycket) med den
ändring, att orden förste emottagaren utbytts mot: »den, der staar naest
ham i Ansvarlighed». Enligt en inom norsk juridisk litteratur uttalad
åsikt1) bör man med orden: »den, for hvis Regning Vexelen er trukket»,
förstå den, »hvem forpligtelsen efter vexelens underliggende forhold falder
tillåst», så att i regel den, som enligt ifrågavarande stadgande har att
ansvara för återbetalningen, också är den, mot hvilken talan enligt 93 §
växellagen kan anställas. Enligt en annan mening2) afses i de svenska
och norska konkurslagarna med uttrycket »den, för hvars räkning växeln
är dragen», den, för hvars räkning växeln tillkommit, vare sig denne är
trassent eller vid s. k. kommissionstrattor en annan; däremot är enligt
denna mening8) konkursboets rätt att återkräfva betalningen icke berörd
af 93 § växellagen. Det riktiga — och denna åsikt torde allmänt omfattas
af svenska jurister — torde vara, att i stadgandet med de citerade
orden afses trassenten eller vid egna växlar remittenten.4) Att denna upp- *)

*) Hagerup, Konkurs og Akkordforbandling sid. 228.

2) Aubert, Den nordiske Vexelret, Köpenhamn 1882, sid. 107 not 4.
8) Aubert sid. 373.

4) Denna mening hyllas af Getz, Juridiske Afhandlinger sid. 603 f.

227

fattning beträffande svensk rätt är den riktiga synes framgå af ifrågavarande
stadgandes förhistoria. Det upptogs i konkurslagen efter förslag
af (»iinther och i nästan ordagrann öfverensstämmelse därmed.1) I sin
motivering för detta förslag hänvisade Giinther till »den i flera utländska
konkurslagar gifna särskilda föreskriften att i fråga om en redan betald
växel talan om betalningens återgång ej får anställas mot någon annan
än trassenten eller, om detta är gäldenären själf, förste mottagaren». Anledning
till antagande, att lagstiftaren velat gifva stadgandet i denna del en
annan innebörd än den af förslagsställaren afsedda, saknas helt och hållet.
Grunden till föreskriften, att det är trassenten eller vid egna växlar
remittenten, som skall svara för återbäring af betalningen, är uppenbarligen
den, att betalningen ytterst kommit trassenten resp. remittenten
till godo; enligt växellag skulle han i sista hand varit ansvarig för
växeln, därest betalning ej erlagts af gäldenären.

Kommittén har icke funnit skäl att i sitt förslag upptaga stadgandet
i 36 § 2 mom. andra punkten af gällande lag.* i 2) Stadgandet angår,
såsom ofvan är nämnd t, betalning för växel, som icke är till betalning
förfallen. Man torde genom detsamma hafva tagit mera hänsyn till
betalningsemottagaren än han bör kunna göra anspråk på. Växelinnehafvare
kan utan att förlora sin regressrätt neka att mottaga betalning
för växel, som ej är förfallen, och det synes ej obilligt att, om han vill
mottaga betalning, låta honom göra detta på egen risk. Detta sätt att
se saken kunde måhända erbjuda betänkligheter, om det i affärslifvet
ofta inträffade, att växlar inlösas före förfallodagen. Men detta torde så
långt ifrån vara förhållandet, att dylik inlösen tvärtom lärer ytterst sällan
förekomma. Att med hänsyn till sådana mycket sällsynta fall bibehålla
ifrågavarande, i anseende till sitt teoretiska berättigande tvifvelaktiga
stadgande torde icke vara tillräckligt väl grundadt. I hvarje fall kan
stadgandet ej gärna utan omarbetning medtagas i en ny konkurslag.

b Se skriften: Om det nyaste förslaget till konkurslag, sid. 43—46.

2) Det kan med fog ifrågasättas, huruvida man vid upptagandet af detta stadgande

i vår rätt varit fullt medveten om alla på frågans bedömande inverkande omständigheter.
Såsom framgår af Giinthers ofvan citerade uttalande har man i utländska konkurslagar
trott sig finna en förebild för stadgandet. De utländska konkurslagar, som åsyftats, torde
hafva varit franska (Code de commerce Art. 449) och preussiska (§ 100) konkurslagarna.
De åsyftade bestämmelserna i dessa konkurslagar hafva emellertid ett väsentligen annat
innehåll än stadgandet i vår lag. De handla om betalning, som af gäldenären erlagts för

förfallen växel, och uppställa ond tro såsom villkor för trassentens resp. förste emottagarens
ansvarsskyldighet. — I norska konkurslagen har, enligt hvad Getz upplyser färd. arb. sid.
601 not 1), stadgandet »utan diskussion» upptagits från vår lag.

228

Det har nämligen erhållit en sådan affattning, att det inbegriper fall, i
hvilka giltig grund till att fritaga betalningsemottagaren från återbäring
icke kan anses föreligga. Några exempel torde ådagalägga riktigheten
af detta påstående. A utställer en egen växel till B, som öfverlåter
densamma till C »utan retur». A inlöser växeln hos C före förfallodagen
och inom den kritiska perioden samt försättes därefter i konkurs.
— A drager å B en växel att betalas till C inom en månad efter uppvisandet,
med föreskrift i växeln att densamma skall hos B uppvisas till
godkännande inom fjorton dagar efter utställandet. C dröjer emellertid
några dagar utöfver den sålunda föreskrifna tiden med att uppvisa
växeln till godkännande. B, som likväl accepterat växeln, betalar innan
en månad från uppvisandet förflutit inom den kritiska perioden växeln
till C och råkar därefter i konkurs. — I båda dessa exempel hade betalningsemottagaren
ej växelrätt mot annan än växelbetalaren, hvadan
den förutsättning saknas, som utgör grunden till bestämmelsen om
mottagarens befrielse från återbäringsskyldighet.

Medan det undantagsstadgande angående växel, som förekommer
bland vår konkurslags återvinningsbestämmelser, på sätt ofvan är utredt
afser det fall, att en icke förfallen växel blifvit inlöst, har danska
konkurslagen § 25 mom. 2 upptagit ett stadgande, som afser återgång
af betalning för förfallen växel. Sistnämnda stadgande, som är byggdt
på samma tankegång som motsvarande föreskrift i franska code de
commerce och preussiska konkurslagen af 1855,fl har närmast tjänat
såsom mönster för § 34 i tyska konkursordningen; en del brister i det
danska lagrummets innehåll och affattning äro i tyska lagens föreskrift
afhjälpta.2) Enligt första stycket i § 34 af tyska K. O. kunna växelbetalningar
af gäldenären icke »på grund af § 30 n:o l»3) sökas åter
af mottagaren, »därest enligt växelrätt mottagaren var förbunden att
mottaga betalning vid äfventyr att i annat fall förlora växelanspråk mot
andra växelförpliktade». Stadgandet innebär, att under nyssnämnda
villkor växelbetalningen icke kan, med åberopande däraf att de i § 30
n:o 1 angifna betingelser för återgång äro för handen, återvinnas. Grunden
till denna undantags före skrift framgår delvis af dess eget innehåll. Man
kan ej skäligen fordra af en växelinnehafvare, att han skall, på den

fl Se sid. 227 not 2.

-) Holländska konkurslagen Art. 48 är affattad med det tyska lagrummet såsom förebild.
3) Den här åsyftade bestämmelsen handlar om återgång af betalning, som ägt rum
efter betalningsinställelse eller konkursansökning; betalningen kan återvinnas, om borgenären
hade kännedom om betalningsinställelsen eller konkursansökningen.

229

grund att han har sig bokant, att gäldenären inställt sina betalningar
eller att konkurs å gäldenären yrkats, vägra att mottaga af gäldenären
erbjuden betalning, om han därigenom skulle gå förlustig växelrätt mot
någon växelgäldenär.1) Och om växelinnehafvaren mottager betalning,
kan man ej billigtvis förplikta honom till återbäring; han har nämligen,
då växeln icke blifvit protesterad för bristande betalning, ej längre regressrätt
mot den eller dem, som varit efter gäldenären ansvariga för växelns
betalning. Funnes ej ifrågavarande undantagsbestämmelse, komrae således
den växelinnehafvare, som vid förfallotid erbjödes betalning af den
blifvande konkursgäldenären och därigenom förlorade växelrätt mot någon
växelgäldenär, att alltid blifva utsatt för förlust; vare sig han afböjde
eller mottoge betalning, komme han nämligen att förlora sin regressrätt. —
I andra stycket af § 34 tyska K. O. är upptaget ett stadgande, som åsyftar
att förebygga missbruk af bestämmelsen i första stycket. Det af gäldenären
utbetalda växelbeloppet skall, enligt antydda stadgande i andra
stycket, ersättas konkursboet af den »siste växelregressgäldenären eller,
om denne utgifvit (begeben hatte) växeln för en tredje pesons räkning, af
denne, så framt han då han utgaf eller lät utgifva växeln hade kännedom
om någon af de i § 30 n:o 1 nämnda omständigheter». Utan nu
ifrågavarande stadgande skulle en borgenär, som kände, att gäldenären
inställt sina betalningar eller att konkurs å honom yrkats, kunna förskaffa
sig betalning, som ej kunde återvinnas, på det sätt att han drog
växel å gäldenären och därefter öfverlät densamma till annan; han kunde
äfven ställa det så, att hans namn ej förekom på växeln.

Då i gällande konkurslag ej upptagits någon bestämmelse angående
återgång af betalning af förfallen gäld med vanliga betalningsmedel,
har ej heller däri kunnat gifvas någon föreskrift om växelbetalning,
motsvarande de i danska och tyska konkurslagarna förekommande.
Liknande föreskrifter blifva emellertid oundgängliga, därest återvinningsrätten,
såsom i förslaget skett, uttryckligen utsträckes till att omfatta
jämväl betalning af förfallen gäld.

Den ofvan lämnade utredningen innefattar skälen för de stadganden,
som förekomma i första stycket af förevarande paragraf. Hvad
särskildt beträffar andra punkten i detta stycke, så åsyftas med orden:

l) Om gäldenären i egenskap af trassat, utställare af egen växel, domiciliat, nödfallsadressat
eller godkännare till heder vederbörligen erbjuder betalning för förfallen växel,
kan enligt tyska växellagen (med hvilken svenska växellagen härutinnan öfverensstämmer)
växelinnehafvaren icke protestera för uteblifven betalning, och sådan protest fordras för
regressrätt.

230

»den, som vid återgångstalan för bristande betalning skolat efter växellag
i sista hand ansvara för växelns betalning», trassenten eller, i fråga
om egna växlar (såväl trasserade egna växlar som egna växlar i trängre
mening), förste endossenten. Det är denne, som i sista hand är ansvarig
för växelns betalning och hvilken det kommer till godo att
växeln blifvit inlöst af gäldenären. Man kan ock, med närmare anslutning
till paragrafens eget innehåll, säga, att det i sista hand skulle
komma nämnde växelgäldenär till godo, att från den rätt att återvinna
betalning af förfallen gäld, som är gifven i 32 och 34 §§, genom stadgandet
i första punkten af förevarande paragraf gjorts undantag beträffande
växelbetalning. Då bestämmelsen i andra punkten har till
ändamål att förebygga, att någon begagnar sig af föreskriften i första
punkten till att på en omväg förskaffa sig betalning i fall, då denna
betalning vore, därest han erhölle den omedelbart af gäldenären, underkastad
återgång, har den skyldighet att återbära hvad gäldenären erlagt,
som ålagts trassenten resp. förste endossenten, gjorts beroende däraf
att, om gäldenären till honom erlagt betalning vid det tillfälle då han
utlämnade växeln, de i 32 eller 34 §§ föreskrifna betingelser för återgång
skulle med afseende å denna betalning hafva förelegat.

Enligt hvad af bestämmelsen i andra punkten framgår, åligger ej
alltid den där föreskrifna återbäringsskyldigheten trassenten resp. förste
endossenten; om växeln tillkommit för annans räkning, är han den återbäringsskyldige.
Det inträffar ofta, att trassenten drager växeln icke på
grund af något sitt eget mellanhafvande med trassaten utan för en
tredje persons räkning, hvilken person stundom tecknar sig såsom endossent
å växeln men ofta stannar alldeles utom växelförhållandet. Att
konkursboet riktar sin talan om återbäring mot den, för hvars räkning
växeln sålunda tillkommit, synes principiellt riktigare än att sådan talan
riktas mot trassenten, som därefter får söka sitt åter af den förstnämnde.
Framgår af själfva växeln, att den dragits för annans räkning, har konkursboet
att direkt hålla sig till denne; i annat fall har konkursboet att
närmast söka trassenten, och dennes sak blir att till sitt fredande visa,
att annan är den materiellt sedt slutligen återbäringsskyldige. Ifrågavarande
föreskrift är för öfrigt icke blott af billighets hänsyn påkallad
utan nödvändig för att på ett fullt verksamt sätt genomföra den tanke,
som ligger till grund för bestämmelsen i andra punkten. Vore återbäringsskyldigheten
begränsad till den, som vid återgångstalan för
bristande betalning skolat efter växellag i sista hand ansvara för växelns
betalning, kunde bestämmelsen lätt kringgås; den, som ville bereda sig

231

betalning af gäldenären, beliöfde blott låta växel dragas af någon, gentemot
hvilken betingelserna för en återbäringstalan ej förelåge.

De skäl, som tala för de i första stycket af förevarande paragraf
förekommande stadgandena i fråga om växel, hafva enahanda betydelse
hvad beträffar betalning för check. I andra stycket af paragrafen har
därför uttalats, att hvad om växel stadgats skall i afseende å check
äga motsvarande tillämpning.

36 §.

Enligt 36 § 6 mom. af gällande lag skall, då egendom, hvartill
borgenärerna äga återvinningsrätt, ej kan återställas af den, till hvilken
gäldenären afhändt sig densamma, konkursboet njuta ersättning för sin
förlust efter egendomens värde. Denna bestämmelse är i förslaget bibehållen,
utom hvad beträffar återgång af gåfva i fall då stadgandena i
28 eller 29 § eller 34 § andra punkten icke äro tillämpliga, d. v. s.
i fall då konkursboet allenast med stöd af 30 § äger vinna egendomen
åter. Bestämmelsen angår följaktligen samtliga återvinningsfall utom
återgång af gåfva enligt 30 §. Ifrågavarande fall äro sådana, att någon
invändning ej torde kunna göras emot att behandla den, till hvilken
gäldenären afhändt sig egendomen, såsom besittare i ond tro. Däremot
har annan grundsats synts böra gälla beträffande återgång af gåfva
jämlikt 30 §. Då återgångsbetingelserna enligt 30 § icke äro så beskaffade,
att de berättiga till att antaga ond tro hos gåfvotagaren, bör
man vid bestämmandet af hans ansvarsskyldighet utgå därifrån, att han
är att anse såsom obehörig besittare i god tro; jfr motiveringen för
28 §. Att under alla förhållanden i likhet med gällande lag såsom gåfvotagare
i ond tro behandla exempelvis den, som till skänks mottagit ett
konsumtionsföremål och förbrukat detsamma, samt ålägga honom att
ersätta värdet, äfven om omständigheterna göra uppenbart, att han, därest
gåfvan ej skett, icke skulle inlåtit sig på en dylik konsumtion, är föga
rimligt. Emellertid vore det å andra sidan synnerligen otillfredsställande att
mäta gåfvotagarens ansvarighet efter de grundsatser, som måste anses
i allmänhet gälla i fråga om vindikation i fall af god tro. Däraf skulle
följa, att vid gåfva af speciesting gåfvotagaren ginge fri från ansvar
när helst tinget ej funnes i behåll, vare sig detta berodde på att det
gått under eller förbrukats eller föryttrats; vid gåfva af penningar skulle
aldrig någon ansvarsskyldighet åligga gåfvotagaren. Med tillämpning
af sådana regler skulle i fråga om gåfva återvinningsinstitutets ändamål
väsentligen förfelas. Vid återgång af gåfva jämlikt 30 § är det natur -

232

liga att tillämpa principen om obehörigt riktande. Den i senare delen
åt förevarande paragraf gifna bestämmelsen afser att fastställa denna
princip: gåfvotagaren skall återlämna den egendom han af gäldenären
erhållit; kan han icke återställa densamma, är han ersättningsskyldigendast
i den mån han haft vinst. Principen om ersättning i mån af
obehörig vinst har visserligen hittills i svensk rätt, i jämförelse med
hvad förhållandet är i många utländska lagar, b funnit föga användning,
men denna omständighet har kommittén icke funnit utgöra tillräcklig
anledning att ej i förevarande fall, där principen synes vara i sakens
egen natur grundad, föreslå densamma till användning.

37 §.

Enligt hvad i första punkten af första stycket i denna paragraf
stadgas skall, om den, med hvilken gäldenären ingått aftal, som återgår,
lämnat vederlag för egendom, som han genom aftalet erhållit, konkursboet
till honom återställa vederlaget eller ersätta dess värde. Detta
stadgande, som öfverensstämmer med hvad i gällande konkurslag § 36
mom. 1 och 3 är föreskrifvet, ålägger konkursboet nämnda skyldighet
oberoende af om vederlaget kommit boet till godo eller ej. Ifrågasättas
kan, om ej denna grundsats borde utbytas mot den i tyska (§ 38),
schweiziska (Art. 291) och holländska (Art. 51) konkurslagarna fastslagna
princip, enligt hvilken vederlaget skall af konkursboet utgifvas,
allenast om det är i behåll eller såvidt konkursboet blifvit genom detsamma
riktadt, medan anspråk på ersättning därutöfver endast kan göras
gällande såsom vanlig konkurstordran. Tillräckliga skäl till att i denna
del frångå gällande lag torde dock ej finnas. Den grundsats, som nu
gäller, synes kunna fullt försvaras därmed,2) att i den mån gäldenärens
medkontrahent lämnat vederlag för den egendom, som gäldenären till
honom afhändt sig, transaktionen icke är af beskaffenhet att böra underkastas
klander; då dock äfven i det fall, att vederlag lämnats, klanderrätt
medgifves, har detta sin grund däri, att transaktionen till den del veder -

b Jfr t. ex. tyska konkursordningen § 37; holländska konkurslagen § 46; schweiziska
lagen Art. 291. Norska konkurslagens återvinningsstadganden (t. ex. föreskriften
i §§ 42 och 44, att vid återvinning det mottagna skall återställas eller dess värde ersättas
konkursboet) tolkas af Hagerup, Konkurs og Akkordforhandling § 41, så, att där den
egendom, som gäldenären afhändt sig, icke kan in natura återställas ersättningsskyldigheten
bestämmes efter principen om ersättning för obehörig vinst.

") Denna synpunkt framhålles af, bland andra, Getz, Juridiske Afhandlinger, sid. 587.

233

laget understiger hvad gäldenären afhändt sig bör kunna klandras, och
då gifvetvis en och samma transaktion icke bör delvis vara, delvis icke
vara underkastad klander, blir resultatet, att återgång bör äga rum
med skyldighet för konkursboet att utgifva vederlaget eller ersätta dess
värde. Från denna grundsats måste dock göras undantag för det fall,
som omnämnes i andra punkten af första stycket; gäldenärens medkontrahent
kan icke skäligen begära ersättning för vederlaget, då detta
icke kommit boet till godo och han hade kännedom om att gäldenärens
afsikt var att undanhålla borgenärerna detsamma.1)

1 andra stycket af förevarande paragraf regleras frågan om konkursboets
skyldighet att ersätta kostnad å egendom, som till konkursboet
återvinnes. Vid återgång af gåfva i fall, då stadgandena i 28 eller
29 § eller 34 § andra punkten icke äro tillämpliga, skall både nödig
och nyttig kostnad ersättas; detta är en gifven följd däraf att gåfvotagaren
behandlas såsom besittare i god tro. I öfriga återvinningsfall
däremot är synpunkten den, att den egendom, som skall återbäras, åtkommits
i ond tro, och därför kan en ersättningsskyldighet, som går
längre än till gäldande af nödig kostnad, icke åläggas konkursboet.

38 §.

I gällande konkurslag förekommer icke någon bestämmelse, som
fastställer, under hvilka betingelser egendom, som gäldenären afhändt
sig under sådana förhållanden, att konkursboet har återvinningsrätt, kan
från vinnas senare förvärfvare af egendomen. Frågan är dock berörd i
36 § 6 inom., som bestämmer, att i fall då egendom, hvartill borgenärerna
hafva återvinningsrätt, icke kan återställas konkursboet i stället
skall njuta ersättning efter egendomens värde; ett sådant fall är det,
att egendomen »kommit i annan mans hand genom sådant fång, att
denne finnes berättigad egendomen behålla». Det citerade uttalandet
har följande förhistoria. I 37 § af 1859 års förslag till konkurslag stadgades:
»Har i de fall, som i 36 § sagda äro, lös egendom kommit i
annan mans hand, och denne saknat kunskap om gäldenärens åtgärd
att egendomen sig afhända samt villkoren och omständigheterna därvid;
hafve aftalets återgång ej på hans rätt inflytande.» Mot detta stadgande
gjordes anmärkningar af Gunther.* 2) Han framhöll, att stadgandet

*) En dylik bestämmelse fanns i preussiska konkurslagen af 1855, § 107.

2) Se skriften Om det nyaste förslaget till konkurslag sid. 49 f.

234

afsåge endast lös egendom, »utan att förslaget ens lämnar någon anvisning,
huru skall förfaras med den fasta egendom, som kommit i tredje
mans hand, hvarigenom man skulle kunna ledas till den föreställning,
att kommitterade haft för afsikt att låta borgenärerna återtaga den fasta
egendomen, i hvilkens hand den finnes, och utan afseende å beskaffenheten
af det fång, hvarpå siste innehafvarens åtkomst hvilar, ehuru förslagets
mening sannolikt är, att allmänna lagens bestämmelser i den
delen skola tjäna till rättesnöre». Åmnet ansåg Giinther vara, både
hvad angår fäst och lös egendom, af natur att icke tillhöra speciallag,
utan borde det bedömas efter hvad lagen i allmänhet bestämmer
om vindikation af egendom, som öfvergått till tredje man. I öfverensstämmelse
med denna sin uppfattning föreslog Giinther den formulering,
som väsentligen oförändrad är återgifven i 36 § 6 mom. af gällande lag.

Den uppfattning, som sålunda fått bestämma gällande lags ståndpunkt
i ifrågavarande stycke, kan emellertid icke erkännas vara tillräckligt
väl grundad. Betingelserna för konkursbos rätt att återvinna
egendom, som gäldenären afhändt sig, böra fastslås i konkurslagen, då
fråga är om återvinning från tredje man lika väl som då fråga är om
återvinning från den, till hvilken gäldenären afhändt sig egendomen.
Hänvisningen till allmänna rättsgrundsatser angående vindikation af
egendom, som öfvergått till tredje man, är icke lycklig; att genomgående
tillämpa dessa rättsgrundsatser kan icke ifrågasättas och anses ej
heller vara med gällande rätt öfverensstämmande. I förevarande paragraf
af förslaget har därför upptagits stadgande i ämnet.

Såsom detta stadgandes affattning utvisar, ligger till grund för
detsamma tanken, att återvinningsrätten är en rättighet, som konkursboet
äger gentemot den, till hvilken gäldenären afhändt sig egendomen;
denna rättighet utsträckes emellertid genom stadgandet till att gälla
äfven gentemot den, som senare i ond tro förvärfvat egendomen. God
tro bereder alltså senare förvärfvare fall trygghet i förvärfvet. Med
god tro kan ej här förstås annat än frånvaron af kännedom om de omständigheter,
som, under förutsättning af konkurs, grunda återvinningsrätt
gentemot fångesmannen.

Stadgandet afser all slags egendom, fast såväl som lös egendom,
ej blott kroppsliga ting utan äfven rättigheter. Det afser vidare ej
allenast sådana fall, då sak eller rättighet förvärfvats af gäldenärens
medkontrahent och sedermera öfverlåtits. Stadgandet bör anses inbegripa
jämväl sådana fall, då gäldenärens medkontrahent eller senare
förvärfvare upplåtit rättighet till egendom, som gäldenären afhändt sig.
Uppenbart är, att ifrågavarande stadgande ej blott förpliktar tredje

235

man till återbäring af egendom, som gäldenären afhändt sig; jämväl
skyldighet att ersätta sådan egendoms värde kan åligga honom.

Tredje man, som genom gåfva af gäldenärens medkontrahent
eller senare förvärfvare åtkommit egendom, hvartill konkursboet har
återvinningsrätt, är ej genom förevarande paragraf sämre ställd än
annan förvärfvare; en motsatt regel skalle ej stå väl tillsamman med
hvad i allmänhet i svensk rätt gäller angående gåfva.

39 och 40 §§.

Den återvinningsrätt, som enligt hvad i detta kapitel är stadgadt
tillkommer konkursbo, må enligt 39 § göras gällande ej mindre åt
förvaltaren än äfven af borgenär, som bevakat fordran i konkursen.
Däremot har det ej ansetts vara anledning att låta, såsom nu är fallet,
frågan om anställande af återvinningstalan falla under borgenärernas
in corpore beslutanderätt; äfven utan bestämmelse därom är borgenärernas
intresse af att återvinningstalan ej försummas tillräckligt tillgodosedt,
hvartill kommer, att enligt en af förslagets ledande tankar borgenärerna
icke tillagts bestämmanderätt i andra fall än där fullgiltig grund därför
ansetts föreligga.

Återvinningstalan enligt 29—35 §§ af förslaget skall anhängiggöras
genom stämning inom sex månader, räknadt från första borgenärssammanträdet
resp. från dag för ansökning om lagfart å fast egendom,
som gäldenären afhändt sig; skäl för att nämnda sammanträde valts till
utgångspunkt för fatalietidens beräkning äro, att vid sammanträdet definitivt
bestämmes, af hvem boets förvaltning skall handhafvas, och att
samtliga kända borgenärer skola underrättas om sammanträdet, ej blott
genom offentlig kungörelse utan tillika genom särskilda kallelsebref.
Fatalietiden har synts böra vara afsevärdt längre än den är enligt gällande
lag. Någon viss fatalietid för anställande af talan jämlikt 28 §
är ej i 39 § utsatt; annan tidsbegränsning för sådan talan än den 28 §
innehåller torde med hänsyn till ifrågavarande talans innebörd ej böra
ifrågakomma.

Föreskriften i tredje stycket af 39 § saknar motsvarighet i gällande
lag; mot densamma torde ej vara något att invända.

40 § innehåller enahanda stadgande som 37 § andra stycket i
gällande lag.

236

Konkursfdrvaltningen

enligt vir
äldre rätt
och tidigare
lagförslag.
1767 års förklaring.

3 KAP.

Om afträde! egendoms förvaltning.

Angående förvaltningen af gäldenärs till konkurs afträdda bo innehåller
hvarken 1734 års lag eller de särskilda författningar, som före
densamma utfärdats i syfte att reglera förhållandena mellan en gäldenär
och hans borgenärer samt mellan de senare inbördes, några närmare
bestämmelser. Sådana bestämmelser meddelades först genom kungl. förklaringen
den 8 maj 1767 om hvad vid fallissementer samt cessions- och
konkurstvister iakttagas bör. Enligt denna förklaring ägde borgenärerna,
så snart egendomen blifvit afträdd, taga den under sin förvaltning samt
utreda boet och indrifva fordringarna, hvarvid det ålåg gäldenären att med
all nödig upplysning tillhandagå. Så fort egendomen blifvit vänd till
penningar, ägde borgenärerna göra dessa fruktbara eller, om detta ej
kunde med säkerhet ske, insätta dem i banken eller annat allmänt förvaringsrum,
till dess dömdt blefve eller lägenhet gåfves att dem utan
äfventyr utlåna, så att de alltid vore i beredskap att delas, då slut i
saken folie. Exekutorer eller domare ägde icke upptaga frågor om influtna
medels lyftning och förvaltning, utan skulle i allt hvad anginge
förvaltningen af konkursboet dens eller deras beslut, hvilkas fordringar
emot de öfrigas utgjorde största summan, vara gällande och genast gå
i verkställighet utan rätt för mindre eller uteblifne fordringsägare att
besvära sig. De, som bidragit till beslutet, vore dock, om genom detsamma
boet blefve uppenbarligen skadadt och någon utlånt penningpost
helt eller delvis ginge förlorad, skyldige att hålla boet skadeslöst och en
hvar efter storleken af sin fordran ersätta förlusten. Borgenärerna ägde
förse sina antagna kuratorer med sådan instruktion, som de funne för
sig bäst och tjänligast. Det ålåge kuratorerna att af tillgångarna i boet
besörja de kostnader och utgifter, som kunde fordras för borgenärernas
gemensamma bästa. Författningen innehöll ock bestämmelser om protokoll
vid borgenärssammanträde utom domstolen.

Den befogenhet, som genom nämnda kungl. förklaring tillerkänts

237

borgenärerna, inskränktes genom kung!, förklaringen den 23 mars 1770,
som öfverflyttade flere förvaltningsbestyr på domaren. Sålunda stadgades
att, så snart gäldenär gjort ansökning om borgenärernas sammankallande
samt uppgifvit. och afträdt egendomen, domaren skulle
utan uppehåll föranstalta om den lösa egendomens försäljning på auktion.
Till förvaltning af den fasta egendomen intill inställelsedagen skulle
förordnas två vederhäftige män. Då borgenärerna å inställelsedagen
sammankommit med gäldenären, borde först utrönas, om ackord ej kunde
träffas mellan dem; kunde det ej ske, skulle domaren låta försälja den
fasta egendomen på offentlig auktion. Medel, som inflöte vid försäljning
af boets egendom, skulle till dess slut i saken blefve insättas i banken
eller ränteri, så framt ej några borgenärer anmälde sig till deras lyftande
mot sex procent ränta och vederhäftig borgen, som domaren hade
att pröfva.

I nästa författning på konkursrättens område eller Kung!. Maj.ts
förnyade stadga angående afträdes- och förmåns- samt boskillnads- och
urarfvamål af den 26 augusti 1773 meddelades rörande förvaltningen af
konkursbo jämförelsevis fullständiga bestämmelser, af hvilka många
kvarstå ännu i gällande rätt. Sedan gäldenären besvurit bouppteckningen,
skulle borgenärerna genast, inför eller utom rätten, emellan sig
äga att välja och sedan för rätten nämna två eller flere säkra gode
män, helst bofasta och sådana, som själfva vore sakägare, att emottaga
egendomen till förvaltning och utreda boet. Frånvarande borgenär vore
dock ej betaget att, så snart han finge kunskap om konkursen, förordna
ett ombud att med de utsedde gode männen deltaga i förvaltningen.
Välde borgenärerna på inställelsedagen andra säkra män till kuratorer
eller syssloman^ skulle de afträdande göra reda för sin förvaltning.
\istades
inställde sig få, som hade ringa fordringar, eller ock sådana, åt hvilka
boets egendom ej kunde med säkerhet betros, läge det till rättens ansvar
och vård att, jämte de borgenärer, som kunde vara tillstädes, utse och
förordna två eller flere skickliga och vederhäftiga män, som jämte de
närvarande borgenärerna genast toge boet under utredning och förvaltning,
till dess alla komme på inställelsedagen. I sådana fall ägde ock
rätten, om det pröfvades nödigt och kunde ske utan skada, sörja för
säkerheten genom lösörens ställande under försegling tills vidare. Gode
männen borde indrifva fordringar, utreda dem, som vore oafslutade,
samt draga försorg om försäljning genom offentligt utrop af sådana
lösören, som icke vore nödiga till fastigheternas drift och skötsel. Funnes
i boet något, som påstodes höra annan till, skulle det sättas i förvar

1770 åra
förklaring.

1773 års
stadga.

238

och rätten därtill pröfvas af Konungens befallningshafvande eller domaren,
där ej efter inställelsedagen samtliga borgenärer eller de då valda
syssloman funne saken klar och ej bestrede den uppgifne ägarens rätt.
Fast egendom borde ej föryttras af gode männen utan stå under behörig
förvaltning, till dess alla borgenärer efter inställelsedagen finge samråda
om dess försäljning. Penningar, som inflöte under anslagstiden, skulle,
utom hvad till boets förvaltning kunde pröfvas nödigt, insättas i banken
eller landtränteriet; å inställelsedagen ägde därefter borgenärerna
öfverenskomma, huruvida penningarna skulle till konkursens slut mot
bästa säkerhet ställas på ränta eller få mot borgen lyftas af förmånsrättsägande
borgenärer eller ock kvarstå i allmänt förvar. Valet af syssloman
skulle ske utom rätten, så snart uppropet på inställelsedagen vore
förbi samt borgenärerna besvurit sina fordringar; och ägde de emellan
sig utse så många sysslomän, som de efter boets beskaffenhet funne
nödigt. Såväl vid detta val som eljest vid omröstningar i ärenden
rörande förvaltningen af gäldenärens bo beräknades pluraliteten på
samma sätt som enligt 1767 års förklaring; rörande sysslomans val
stadgades särskilda att ej andra borgenärer finge däri deltaga än de,
som redan besvurit sina fordringar, så framt ej de öfrige borgenärerna
med förut angifven röstöfversikt det medgåfve. Till sysslomän borde, i
likhet med hvad om gode män vore stadgadt, sådana företrädesvis väljas,
som själfva vore sakägare, och helst bofasta män, om så kunde ske.
Om sysslomän ej kunde erhållas, som ville åtaga sig besväret utan
ersättning, ägde borgenärerna öfverenskomma om deras arfvode, antingen
till visst af hundra eller efter annan grund; dock finge arfvodet ej
räknas efter år eller tid. Syssloman finge ej njuta arfvode förrän saken
vore afgjord med dom och denna gått i verkställighet.J) Borgenärerna
borde gifva sysslomännen tydlig föreskrift till efterrättelse vid förvaltningen
samt ägde därjämte rätt att bland sig utse två eller flere, som
hvarje halfår eller oftare hade att affordra sysslomännen redovisning för
boets tillstånd och huru nämnda föreskrift blifvit fullgjord. När sysslomän
valts, skulle borgenärerna gifva det rätten tillkänna samt tillika
inlämna en afskrift af den föreskrift, som meddelats sysslomännen. Vid
borgenärssammanträde utom rätten skulle föras protokoll; åstundade vid
dylikt sammanträde borgenär i någon omständighet underrättelse muntligen
eller af boets böcker och handlingar, borde sådan meddelas honom

'') Med verkställighet af dom i konkurssak synes upprättandet af utdelningsförslag
närmast vara åsyftadt. Drogs saken under högre rätts pröfning, fingo fordringsägarna mot
borgen lyfta hvad dem tillagts.

239

af sysslomannen. Borgenärssammanträde kunde utsättas af såväl borgenärerna
som sysslomännen; de frånvarande finge nöja sig med de närvarandes
beslut. Besvär mot borgenärsbeslut finge ej någonstädes upptagas,
utan skulle beslutet gå i verkställighet. Författningen stadgade
— i likhet med 1767 års förklaring — skyldighet för dem, som bidragit
till ett borgenärsbeslut, att ersätta därigenom uppkommen skada
för öfriga borgenärer. Såsom sysslomännens egentliga åliggande angafs
att öfvertaga vården af egendomen från dem, som mottagit den vid dess
afträdande; att göra sig noga underrättade om alla gäldenärens tillgångar;
att indrifva dem, som ännu återstode, och förvandla allt till penningar;
att i öfrigt rätta sig efter erhållen föreskrift och hvad borgenärerna
vid sina sammankomster beslöte; samt att af boets tillgångar besörja de
kostnader, som kunde under konkursen fordras för borgenärernas gemensamma
bästa. Att domaren icke ägde befatta sig med förvaltningen af
gäldenärs bo var uttryckligen föreskrifvet.

På 1773 års stadga följde Kung1. Maj:ts förnyade nådiga stadga
angående aftrådes- och förmåns- samt loskillnads- och urarfvamål den
28 juni 1798. I fråga om förvaltningen af afträdd egendom innehöll
den nya stadgan i allt väsentligt samma bestämmelser som den föregående.
Det föreskrefs nu uttryckligen, att gode männen genast borde
göra sig underrättade om boets tillstånd samt genomse böcker och
handlingar. Bland egentliga nyheter må nämnas stadgande om rätt
för borgenärer att begära föreläggande vid vite för gode män eller
sysslomän att afgifva redovisning för sin förvaltning.

Konkurslagen den 13 juli 1818 innehöll beträffande val af gode
män och sysslomän ungefär samma bestämmelser som närmast föregående
författningar och tilläde, att förordnande för gode män och sysslomän
skulle utfärdas af rätten. Den, som valts till god man eller syssloman,
skulle icke äga undandraga sig befattningen, utan att han visade laga förfall.
Icke blott sysslomän utan äfven gode män kunde af borgenärerna erhålla
särskild föreskrift angående förvaltningen; om de personer, som borgenärerna
kunde vilja utse att under förvaltningens gång kräfva redovisning
af sysslomännen, gällde, att de ägde hvar tredje månad eller oftare
låta sysslomännen för sig visa redo. Visade gode män eller sysslomän
motvilja eller försummelse, ägde rätten att genom viten tillhålla dem att
fullgöra sina åligganden; läte de sig däraf ej rätta, skulle rätten skilja
dem från förvaltningen och borgenärerna utse andra gode män eller
sysslomän. Bland gode männens åligganden nämndes nu äfven, att de
hade att uppteckna hvad förut ej vore upptecknadt, bevaka boets rättegångar
och angelägenheter samt låta lagligen värdera fast egendom.

1198 års
stadga.

1818 års konkurslag.

240

De ägde, om de funne nödigt, kalla borgenärerna till sammanträde för
att höras i ärenden, som rörde boet och dess förvaltning. Sysslomännen
vore skyldiga att så fort det kunde ske kalla borgenärerna till sammanträde
för att underrätta dem om boets tillstånd. Om någon borgenär
gjorde framställning om utsättande af borgenärssammanträde, men sysslomännen
vägrade sådant, ägde rätten på anmälan af borgenären pröfva,
huruvida skäl funnes till framställningen. I fråga om röstberäkning vid
val af gode män och sysslomän samt vid omröstning i andra förvaltningsangelägenheter
äfvensom beträffande borgenärers ansvarighet för skada,
som kunde uppkomma af borgenärsbeslut, innehöll denna konkurslag samma
regler som de närmast föregående konkursstadgarna. Rätten tillerkändes
befogenhet att på klagan af borgenär häfva borgenärsbeslut, om det visades,
att borgenärerna ej lagligen kallats till sammankomst eller att rösterna
icke rätteligen beräknats. Tillika stadgades att, därest borgenärerna beslöte
något om en borgenärs betalningsrätt, honom eller andra till förfång,
som ej deltagit i beslutet, eller om andra ämnen, som skulle pröfvas af
rätten och ej hörde till boets förvaltning, beslutet skulle vara ogilt.
Egendomen i boet finge ej säljas annorledes än genom offentligt utrop,
där ej alla vid sammankomsten närvarande borgenärer, så ock gäldenären
därtill samtyckte. Fast egendom finge ej säljas före inställelsedagen,
om den icke blifvit före konkursens början på grund af dom
eller utslag, som vunnit laga kraft, utmätt för någon inteckningshafvares
fordran samt dag till dess försäljning genom offentligt utrop jämväl
därförinnan varit utsatt. Efter inställelsedagen finge ej försäljning af
sådan egendom mot bestridande af någon inteckningshafvare uppskjutas
längre tid än till försäljningens kungörande vore nödig. Borgenär, som
hade lös pant i händer eller på grund af utslag, hvilket vunnit laga
kraft, fått lösören utmätta och satta i allmänt förvar eller under utmätningsmäns
försegling, ägde själf besörja pantens försäljning genom
offentligt utrop eller låta den utmätta egendomen säljas af utmätningsmännen,
där ej gode männen eller sysslomännen ville lösa panten eller
det utmätta; dock skulle han förut låta gode männen eller sysslomännen
veta, när försäljningen skulle ske. Beträffande förvaltningsarfvode innehöll
lagen stadgande om sådant jämväl för gode män. Kunde gode män
eller sysslomän icke sämjas med borgenärerna om arfvodet, skulle detta
bestämmas af rätten. Den, som ej nöjdes åt rättens beslut i förvaltningsfrågor,
ägde anföra besvär, men beslutet skulle ej dess mindre gå i
verkställighet.

Hvad 1818 års konkurslag innehöll om förvaltningen af afträdd

241

egendom upptogs så godt som oförändradt i konkurslagen af den 12 mars
1830. Denna lag innehöll på ifrågavarande område egentligen blott två
nämnvärda nyheter nämligen dels ett medgifvande för borgenärerna att
anförtro förvaltningen af konkursbo åt allenast en god man, där boet vore
af ringa beskaffenhet samt rätten pröfvade att det kunde ske, dels ock
en bestämmelse, att förvaltningsarfvode, som belöpte för fast egendom,
samt kostnaden för sådan egendoms vård och försäljning skulle framför
intecknad fordran utgå af egendomens afgäld och köpeskilling.

Lagberedningens förslag till handelsbalk af år 1850 upptog jämväl
de stadganden på konkurslagstiftningens område, som förut inrymts i
särskilda författningar. Förslaget innehöll ändrade bestämmelser i fråga
om försäljningen af egendomen i boet, om röstberäkningen vid borgenärssammanträden
med mera; bland nyheter i förslaget må nämnas ett
stadgande om förlikning rörande tvistig tillgång. Någon närmare redogörelse
för detta förslag synes icke vara i detta sammanhang erforderlig.

Så mycket mera uppmärksamhet förtjänar 1854 års förslag till konkurslag.
Enligt motiven till förslaget hade mot då gällande konkurslag
anmärkts bland annat, att från de offentliga myndigheternas sida jämn
och tillräcklig tillsyn ej kunde ägnas åt konkursmassornas samvetsgranna
förvaltning och skyndsamma realisation. Förslaget, som bibehöll förvaltningens
uppdelning i två perioder, godmans- och sysslomansförvaltningen,
upptog därjämte bestämmelser om kontroll å förvaltningen genom
en rättens kommissarie. Utsedd och förordnad af rätten att leda hela utredningen
af konkursmassan och vaka öfver de förvaltningsåtgärder,
som ålåge gode männen eller sysslomannen, skulle denne rättens kommissarie
blifva, såsom det säges i motiven, »likasom rättens ständigt
vakande öga att konkursmassa så behandlas och till utdelning beredes,
som med lag och borgenärernas rätt och bästa öfverensstämmer». Institutionen
åsyftade, hette det vidare, »att förekomma den osäkerhet och de
förluster, som egennyttiga eller egenmäktiga åtgärder af gode männen
eller sysslomännen kunde tillskynda borgenärerna, hvilka dessutom själfva
bibehållas vid sin naturliga rätt att vidtaga de mått och steg i afseende
å förvaltningen, som deras intresse och säkerhet påkallar». Vid stadsdomstol,
som för öfrigt äfven hade att handlägga konkursmål rörande
köpman å landet, skulle en af rättens ledamöter vara kommissarie; vid
konkurs å landet ägde rätten till kommissarie förordna någon skicklig,
för lagkunskap känd man. Rättens kommissarie skulle hafva en del
funktioner, som enligt 1862 års lag tillkomma domaren på landet samt
rättens ordförande eller annan dess ledamot i stad; bland annat ålåg

1830 års konkur
sia g.

Lagberedningens
förslag år
1850.

1854 års kommittéförslag.

242

1859 års kommitteförslag.

honom att inför rätten föredraga de tvistefrågor, som uppstode af
konkurssaken och hörde till rättens dom. Förslagets speciella stadganden
om de rättens kommissarie i öfrigt åliggande göromål hafva
tämligen oförändrade upptagits i nämnda lag vid angifvandet af rättens
ombudsmans skyldigheter och kunna därför här förbigås. Bland
förslagets öfriga bestämmelser rörande förvaltningen må anföras, att
gäldenär ej skulle få utses till god man eller syssloman; att gode männen
skulle afgifva en berättelse om boets tillstånd och anledningarna till
gäldenärens obestånd; att där gode männen efter samråd med rättens
kommissarie ansåge, att synnerlig förlust för massan skulle uppstå, om
näring, som gäldenären idkat, genast nedlades, och att det för borgenärerna
vore fördelaktigare att den fortsattes någon tid för massans
räkning, kommissarien skulle göra framställning därom hos rätten,
som efter pröfning kunde bifalla framställningen, dock ej för längre
tid än till dess borgenärerna sammankommit för bevakande af sina
fordringar och tagit frågan under ompröfning samtidigt med fråga om
ackord, där sådant föreslagits (hvilket ej kunde ske af annan gäldenär
än köpman); samt att, med undantag för lösegendom, som vore underkastad
förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde
eller erfordrade alltför kostsam vård eller som borde afyttras för vinnande
af erforderliga medel för boets vård och förvaltning, försäljning af egendomen
i boet ej skulle ske före inställelsedagen, men därefter, så snart
afgjordt vore att ackord ej komme till verkställighet, ej finge mot borgenärs,
inteckningshafvares eller gäldenärens bestridande uppskjutas längre
tid än till vederbörlig kungörelse om auktion vore nödig.

Förslaget af år 1854 undergick granskning i högsta domstolen,
därvid af samtliga ledamöter utom en institutionen »rättens kommissarie»
utdömdes. De viktigaste anmärkningarna gingo ut därpå, att institutionen
icke kunde anses bereda garanti för någon mera betryggande kontroll
än den, som då utöfvades af borgenärerna själfva. Deras tillsyn
öfver förvaltningen utgjorde den verksammaste kontrollen därå, och det
kunde befaras, att denna tillsyn skulle upphöra, om den föreslagna
institutionen infördes; denna institution vore nämligen egnad att bibringa
borgenärerna den föreställningen, att rätten genom ett sitt organ vakade
å deras vägnar.

Nästa förslag till konkurslag, framlagdt år 1859, blef, som bekant,
med några mindre väsentliga förändringar antaget af Ständerna,1) hvar I

anledning af enskild motion vid riksdagen 1859—1860 och innan den granskning,
som högsta domstolen grundlagsenligt hade att egna förslaget före dess eventuella
öfverlämnande till ständerna genom en kung!, proposition, hunnit blifva slutförd.

243

efter det af Ständerna antagna förelaget blef af Kung!. Maj:t godkändt
och den 18 september 1862 promulgeradt. De viktigaste bestämmelserna
rörande förvaltningen i 1862 års konkurslag komma att — i sammanhang
med förslag till ändringar däri — längre fram omnämnas;
här torde det vara lämpligt att ur motiven till förslaget lämna en redogörelse
för grunderna för den väsentligaste afvikelsen från förutvarande
lag, nämligen införandet af rättens ombudsmansinstitutionen.

Förslaget förutsatte, hette det, i likhet med nyss nämnda tidigare
förslag, att ensamt borgenärernas kontroll öfver förvaltningen icke vore
tillräcklig för att befordra skyndsamhet vid konkursens utredning samt
förekomma den osäkerhet och de förluster, som egennyttiga eller egenmäktiga
åtgärder af gode männen eller sysslomännen kunde tillskynda
borgenärerna. Erfarenheten berättigade en sådan förutsättning. I de
flesta konkurser beklagade sig nästan alla borgenärer i något af nämnda
hänseenden, men en hvar litade på den andre och ingen ville uppträda
genom en rättegång, där besväret, omkostnaderna och obehaget vanligen
vore säkra, vinsten däremot tvifvelaktig. Slutligen uttröttades alla
och öfverlämnade åt slumpen att afgöra, om och när de skulle erhålla
någon utdelning. Man kunde invända, att sådant vore borgenärernas
eget fel och att lagen gjort nog genom att anvisa dem utväg till rättelses
vinnande. Detta inkast kunde äga sin vikt, om icke dels detta
borgenärernas uttröttande vore en följd af sj kifva formerna för rättelses
sökande, dels ock antydda förhållande jämväl i allmänhet verkade menligt
på allmänna krediten och likasom lockade en borgenär att, hellre än
att äska konkurs å en insolvent gäldenär, söka på annat sätt och till
öfriga borgenärers förfång vinna betäckning för sin fordran eller åtminstone
någon del däraf. Till af hjälpande af nu anmärkta brister hade
icke heller kommitterade kunnat finna någon bättre institution än den
franska lagens »juge-commissaire», i förslaget benämnd rättens ombudsman.
Likväl vore härvid, med afseende å sammansättningen af underrätterna
på landet, den förändring föreslagen, att denne, af rätten eller
domaren förordnade ombudsman skulle kunna väljas lika väl utom som
inom rätten, i följd hvaraf något stadgande om skyldighet för honom
att inför rätten föredraga dit hänskjuta konkursfrågor icke heller funnes
upptaget i förslaget. Ställd utom förvaltningen ägde han intet intresse
uti att fördröja konkursens utredning eller låta den verkställas på ett
med borgenärernas anspråk icke öfverensstämmande sätt, men väl uti
dess snabba och ändamålsenliga bringande till slut, hvarför eu viss andel
i kuratorernas arfvode blifvit honom tillförsäkrad. Vaksam uppsikt

Rättens ombudsmansinstitutionens

införande.

244

Försök att
reformera eller
afskaffa rättens
ombudsmansinstitutionen.

öfver förvaltningens lagliga gång vore den första af lians plikter, och
bruste han däruti, kunde han hvilket ögonblick som helst af rätten eller
domaren, utan vidare procedere, entledigas. Pliktig att lyssna till hvarje
borgenärs billiga klagan emot gode männen eller sysslomännen vore
det han, som skulle ställa dem till rätta för deras fel eller försummelser.
Men äfven en vidsträcktare befattning vore ombudsmannen genom
förslaget föreskrifven, jämväl i öfverensstämmelse med nästan alla nyare
länders konkurslagar, nämligen att såsom ordförande leda flera af borgenärernas
viktigaste öfverläggningar samt meddela beslut i åtskilliga förvaltningsfrågor,
likväl utan förnärmande af den beslutanderätt, som
borde borgenärerna allena tillkomma. Denna institution vore följaktligen
ett mycket viktigt moment i förslaget och flere af dess stadganden
vore grundade därå. Kommitterade, som utarbetat förslaget, befarade
ej, att ju icke i hvarje landsort så väl som i hvar stad skulle finnas
personer, kvalificerade till en sådan befattning som den ifrågavarande,
äfven då någon rättens ledamot icke därtill lämpligen kunde nämnas.
Redbara personer, vana vid affärers behandling och rättegångars utförande,
kronobetjänte eller andra landtstatstjänstemän, juridiska biträden
vid underrätterna, skulle utan tvifvel villigt åtaga sig detta uppdrag och
kunna förutsättas äga eller åtminstone lätteligen förvärfva den juridiska
insikt, som därför vore nödig.

Inom högsta domstolen framställdes vid granskningen af 1859 års
förslag åtskilliga betänkligheter mot rättens ombudsmansinstitutionen.
Däremot mötte hos rikets ständer införandet af denna institution icke
något nämnvärdt motstånd. Vare sig anledningen härtill varit, att man
med 1857 års svåra kris i minnet funnit behofvet af en ny konkurslag
så trängande, att man ej vågade motsätta sig antagandet af det framlagda,
till hufvudsaklig del på nämnda institution byggda förslaget, eller
att institutionen väntades komma att utgöra ett verksamt medel till
konkursutredningarnas påskyndande och en kontroll på förvaltningen
öfverhufvud — sedan den nya lagen med 1864 års ingång trädt i kraft,
dröjde det icke länge innan missnöje med den- nya institutionen förspordes
vid riksdagen. Motioner angående rättens ombudsmansinstitutionen
väcktes redan vid nästa riksdag — den sista ståndsriksdagen —
och under det nya riksdagsskicket hafva dylika motioner förekommit i
stort antal.

# Några af dessa motioner hafva angått instruktionen för rättens
ombudsman. Så är fallet med en motion vid riksdagen 1865 —1866

245

samt en motion vid 1870 års och en motion vid 1910 års riksdag.1) De
blefvo alla utan resultat.

Större framgång hafva kommit de sträfvanden till del, som afsett
att till åstadkommande af begränsning af rättens ombudsmans arfvode
ernå ändring i den i 1862 års konkurslag ursprungligen förekommande
bestämmelse, att till ombudsmannen skulle gå en tredjedel af förvaltningsarfvodet,
såframt ej rätten annorlunda bestämde. I detta afseende
äro att anteckna motioner vid riksdagarna aren 1867, 1879, 1880 och
1888. Motionen vid sistnämnda års riksdag resulterade i den år 1890
vidtagna ändringen i 67 § konkurslagen, att arfvode till rättens ombudsman
skall föreslås af borgenärerna men bestämmas af rätten.

Andra motioner hafva åsyftat att omöjliggöra den sammankoppling
mellan domarebefattning och rättens ombudsmansuppdrag,
som 41 § konkurslagen i dess ursprungliga lydelse mångenstädes föranledde,
och som understundom skall hafva medfört, att inkomst af
sådant uppdrag rent af tagits i beräkning vid reglering af aflöning för
bisittare i stadsdomstol. Motioner i förevarande syfte vid riksdagen
1865—1866 äfvensom vid 1880 års riksdag ledde ej till något resultat.
Däremot föranledde en vid 1881 års riksdag väckt motion till upptagande
i 41 § konkurslagen af den bestämmelse, att rättens ordförande
ej finge utses till rättens ombudsman. Efter det ytterligare restriktioner
i förevarande afseende föreslagits i särskilda motioner vid 1895 års riksdag,
livilka ej ledde till något omedelbart resultat, blef i anledning af en
kungl. proposition den lagändring år 1897 vidtagen, enligt hvilken i
stad ej heller annan ledamot i rätten än ordföranden må utses till
rättens ombudsman.

Af största intresset i detta sammanhang är dock den stora grupp
af motioner, som innefattat förslag om afskaffande af rättens ombudsmansinstitutionen.
Hvad i dessa motioner anförts vittnar om, att denna
institutions brister och oförmåga att på ett tillfredsställande sätt lösa
de uppgifter, för hvilkas tillgodoseende den tillskapats, på åtskilliga håll
lifligt behjärtats. Motioner i nu nämnda syfte hafva framkommit vid

J) Motionen vid förstnämnda riksdag rörde tillägg till 41 § konkurslagen, hvarigenom
rättens ombudsman skulle förbjudas att själf bortauktionera boets tillgångar. Motionen
vid 1870 års riksdag afsåg, att i instruktionen borde närmare angifvas vidden och
beskaffenheten af ombudsmannens tillsyn öfver gode männen och sysslomannen, hvarjämte
hans ansvar för underlåtenhet att utöfva sådan tillsyn borde bestämmas. I motionen af
1910 föreslogs att rättens ombudsman borde åläggas noga öfvervaka, att utredningen skedde
så skyndsamt som möjligt.

246

riksdagarna 1865—1866, 1868, 1869, 1870, 1871, 1872, 1878, 1883,
1886, 1888, 1889 och 1890. I flera af dessa motioner föreslogs, att
borgenärerna själfva borde få afgöra, huruvida en rättens ombudsman
skulle tillsättas. Samtliga motioner blefvo väl i enlighet med hemställan
af lagutskottet afslagna,1) men framhållas må, att vid riksdagarna
1870, 1883, 1886 och 1888 andra kammaren gifvit sin anslutning
till då väckta motioner om ifrågavarande institutions afskaffande.
Särskildt synes ock förtjäna omnämnas innehållet i lagutskottets utlåtande
vid 1878 års riksdag. Utskottet anförde däri, att om denna
institution också icke kunde sägas hafva uppfyllt de förväntningar
man hyste om densamma vid dess införande motionärens förslag, hvarigenom
åt konkursborgenärernas godtfinnande skulle öfverlämnas att
bestämma, huruvida i konkursen någon rättens ombudsman skulle
tillsättas eller icke, desto mindre syntes vara antagligt, som hela
konkursproceduren måste i de båda fallen blifva helt olika; och att,
om konkurslagen skulle komma att underkastas den vidlyftiga omarbetning
ett upphäfvande af denna institution sålunda förutsatte, en
dylik omarbetning syntes böra utsträckas till äfven andra, icke i omedelbart
sammanhang med rättens ombudsmansbefattningen stående delar af
samma lag, hvartill motionen dock icke gåfve anledning.

Förvaltning,. Efter tillkomsten af de nya bestämmelserna om rättens ombuds kvartfår^i

stort maiJS arfvode och om domstolsledamots obehörighet att vara rättens omse*
på 1862 budsman hafva några försök att afskaffa rättens ombudsmansinstiårs
ståndpunkt. tutionen icke förekommit vid riksdagarna förrän i sammanhang med de
åren 1905 och 1906 väckta förslagen om en revision af konkurslagen
i dess helhet. Och då de vidtagna ändringarna endast afsett att förekomma
vissa missbruk, lärer det kunna sägas, att i fråga om denna
institution vår rätt i stort sedt kvarstår på den ståndpunkt, som intogs
genom 1862 års konkurslag. Detsamma gäller beträffande förvaltningsorganisationen
i öfrigt; bär är någon annan ändring af principiell innebörd
ej att anteckna än det genom lagen den 1 maj 1885 — i syfte att

!) Under behandlingen vid riksdagen af dessa motioner framkommo vid flere tillfällen
uttalanden, som väsentligen underkände värdet af ifrågavarande institution. Sålunda
yttrades vid behandlingen af en vid 1869 års riksdag väckt hithörande motion, att institutionen
vore en lyxartikel och i allmänhet obehöflig. Särskildt anmärkningsvärdt är ett
uttalande sistnämnda år i första kammaren (af herr Carl Hasselrot), hvari, bland annat,
framhölls, att åt domstolen borde öfverlämnas att bestämma, huruvida ombudsman skulle
förordnas, att i mindre konkurser dennes göromål kunde delas mellan domaren och sysslomannen,
och att domaren kunde öfvertaga åliggandet att söka åstadkomma förlikning.

247

underlätta fortsättandet af gäldenär rörelse — till 9 § konkurslagen
gjorda tillägg, att vid inträffad konkurs rätten eller domaren äger på
yrkande af gäldenären eller någon borgenär uppdraga åt en eller flere
skickliga män att omhändertaga boet och med den befogenhet, som
tillkommer gode män, förvalta detsamma intill dess gode män blifvit
utsedda.

Vid 1905 års riksdag väcktes 0 motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa omarbetning
af konkurslagen och därmed i samband stående lagrum samt för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill omarbetningen kunde gifva anledning.
I motiveringen påpekades åtskilliga brister, som enligt de erfarenheter
man vunnit inom landets köpmanskretsar skulle vidlåda gällande
konkurslagstiftning. Såsom olägenheter, hvilka borde afhjälpas, framhöllos
särskild^ hvad förvaltningen angår, långsamhet vid afvecklingen
af konkurser, oproportionerligt dryga konkurskostnader, mindre affärsmässig
ledning af konkursrealisationerna samt brist på tillfredsställande
förvaltningskontroll; i sistnämnda afseende framställdes en del anmärkningar
mot institutionen rättens ombtidsman.

Lagutskottet, som erkände befogenheten af åtskilliga i motionen
gjorda erinringar, hemställde att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under ompröfning, huruvida
icke ändring borde ske i gällande konkursbestämmelser i syfte, bland
annat som af utskottet angafs, att konkursutredningen kunde förkortas
och en lämpligare konkursförvaltning äga rum, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde anses gifva anledning.
Mot utskottets utlåtande reserverade sig emellertid flere ledamöter, bland
dem utskottets ordförande, hvilken tillstyrkte, att utskottet skulle hemställa
om revision af konkurslagen med dithörande författningar. Utskottets
hemställan blef af båda kamrarna afslagen.

Vid 1906 års riksdag väcktes ånyo* 2) motion om revision af
konkurslagen. Lagutskottet hemställde, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande,
i hvilka afseende gällande konkurslag tarfvade eu omarbetning, samt för
Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande kunde gifva
anledning. Utskottets hemställan bifölls af båda kamrarna. Riksdagens
skrifvelse, hvilken gifvit upphof till det arbete, hvars resultat nu fram -

x) af herr C. J. F. Ljunggren i andra kammaren.

2) af herr C. J. F. Ljunggren i andra kammaren, hvarjämte åtta ledamöter af
kammaren undertecknat motionen med instämmande i dess syfte.

Motion vid 1905
års riksdag om
revision af
konkurslagen.

Förslag och beslut
vid 1906
års riksdag om
revision af
konkurslagen.

248

lägges af kommittén, innehåller i de delar, som särskild! röra konkursförvaltningen,
följande:

»Beträffande — — konkursförvaltningen, så påyrkas lagstiftningens
medverkan till att kontrollen blir effektivare, förvaltningen sakkunnigare
samt kostnaden för kontrollen och förvaltningen billigare.
Såsom ofvan antydts, skulle i dessa afseenden många klagomål förfalla,
om borgenärerna sjkifva bättre än för närvarande tillvaratoge sina intressen.
Klart är emellertid, att mycket här beror äfven på hur lagstiftningen
ordnar förhållandena, men vanskligare är att gifva någon
anvisning, huruledes gällande bestämmelser, vid hvilkas tillkomst man
sträfva! att tillgodose just förenämnda önskemål, böra kunna ytterligare
förändras, för att man må komma till ett bättre sakernas tillstånd, och
Riksdagen är heller icke i tillfälle att framlägga något slutgiltigt förslag
i detta hänseende. Emellertid anser Riksdagen frågan vara af den vikt,
att den bör göras till föremål för en närmare undersökning.

Såsom en tänkbar utväg vill Riksdagen därvid framhålla, att den
i 40 § konkurslagen rätten eller domaren tillagda befogenhet att för
vissa fall utse gode män kunde lämpligen utsträckas att innefatta äfven
andra fall än de där omförmälda, särskild! i syfte att förekomma det
öfverklagade förhållandet, att borgenärer med tvifvel aktiga fordringar
finge på godemansvalet och därmed ofta äfven på sysslomannavalet ett
obehörigt inflytande. Det kunde i sammanhang därmed vidare förtjäna
att tagas i öfvervägande, huruvida ej någon af rätten eller domaren
nämnd person borde jämte den eller de af borgenärerna valda gode
männen eller sysslomännen öfvertaga den egentliga förvaltningen.

Hvad härefter angår rättens ombudsman, skulle möjligen till den
ofvan föreslagna anordningen kunna anknytas den af mången förordade
fullständiga indragningen af nämnda befattning på det sätt, att den från
rättens sida utsedde gode mannen eller sysslomannen äfven finge i uppdrag
att fullgöra det väsentligaste af den nuvarande ombudsmannens
befogenheter. Men häremot reser sig den viktiga invändningen, att
kontroll och förvaltningsuppdrag på detta sätt skulle blifva anförtrodda
åt samma person.

Rörande de år 1890 genomförda ändrade föreskrifterna i fråga om
bestämmandet af konkursarfvoden har åtminstone på många håll gjorts
den erfarenheten, att dessa föreskrifter ingalunda, såsom syftet varit,
visat sig kunna motverka oskäliga arfvoden, men väl däremot ställt
ombudsmannen i en mera beroende ställning till borgenärerna än förut
genom att göra hans arfvode beroende af dessas förslag, ehuruväl man
äfven därutinnan väntat sig en motsatt verkan af lagändringen. En för -

249

ändring i detta missförhållande borde därför ske i syfte att öka ombudsmannens
själfständighet och därmed äfven kontrollen.

Att arfvodena till gode männen och sysslomännen ofta blifva
oskäligt höga, är obestridligt. Det var just för att i ytterligare mån
söka råda bot på detta missförhållande, som år 1899 stadgades, att
gode män och sysslomän ej sj kifva skulle få för egen del eller såsom
ombud för annan deltaga i borgenärernas beslut om arfvodena. Denna
lagändring lärer ej haft synnerligen stor verkan i åsyftad riktning, enär
det nu ofta tillgår så, att sysslomännen för det tillfälle, då beslut om
arfvode skall fattas, öfverlåta sina innehafvande borgenärsfullmakter på
andra personer. Här föreligger sålunda fortfarande fullt fog att söka
ingripa genom en ändring i gällande föreskrifter. Visserligen äga nu
borgenärerna rätt att klaga öfver beslutet om arfvodet, men i många
fall kan denna rätt sägas faktiskt vara dem betagen, då de äro aflägset
boende och ej kunna närmare följa förvaltningen samt dessutom svårigheter
alltid yppas att förebringa erforderlig utredning till kullkastande
af ett i laga ordning fattadt beslut. En utväg i detta afseende vore
föreskrift om att beslutet skall, oafsedt om besvär anföres eller icke,
alltid underställas rätten, såvida man ej vill gå så långt, att rätten skall
utan föregående beslut af borgenärerna eller eventuellt efter förslag af
rättens ombudsman bestämma arfvodet.»

Då resultatet af konkurs för borgenärerna gifvetvis i hög grad
beror af det sätt, hvarpå konkursutredningen verkställes, framstår
frågan om organisationen af konkursförvaltningen alltid såsom en
af de viktigaste inom konkurslagstiftningen; den är ock hufvudföremålet
för den omarbetning af konkurslagen, som uppdragits åt kommittén.
Ganska allmänt erkännes, att den afdelning af 1862 års konkurslag,
som handlar om förvaltningen, är behäftad med åtskilliga
brister, och krafven på reformer hafva i synnerhet sysslat med hithörande
spörsmål.

I fråga om handhafvandet af konkursbo har man enligt gällande
lag att skilja mellan tre perioder.

För den första perioden stadgas att, då konkurs uppstått, förordnande
genast skall, i stad af rätten och på landet af domaren, meddelas
magistratsperson, kronofogde, länsman, rättens betjänt eller annan lämplig
person att sätta under försegling eller taga i förvar gäldenärens böcker
och andra handlingar, som angå hans rörelse. Om rätten eller domaren
så anser nödigt, skall förordnandet utvidgas till att jämväl innefatta
uppdrag för den förordnade att låta konkursboets kända egendom hållas

Gällande rätt.

Skilda förraltningeperioder.

Tiden till företa
förhöret.

Godmansförvaltningen.

250

under säker vård och boets angelägenheter bevakas intill dess gode män
blifvit utsedda, och skall förordnande i sådant afseende alltid meddelas,
om bouppteckning ej ingifvits af gäldenären. Rätten eller domaren
äger emellertid att, i stället för att meddela sådant förordnande, som
nu sagts, uppdraga åt en eller flere skickliga män att omhändertaga
boet och med den befogenhet, som tillkommer gode män, förvalta detsamma
intill dess gode män blifvit utsedda, dock kan sådant uppdrag
endast gifvas på särskildt yrkande af gäldenären eller någon af borgenärerna.
Ifrågavarande periods längd beror till en del af den tid, som
åtgår för upprättandet af bouppteckningen eller den i 9 § konkurslagen
omnämnda uppgift å borgenärerna; af bestämmelserna i 25 och 39 §§
synes framgå, att perioden ej i något fall må vara längre än tre veckor.

Under nästa skede förvaltas boet af gode män. Dessa utses vid
det så kallade första förhöret, hvilket hålles inför rätten eller domaren
inom den tid från det konkurs uppstått, som nyss sagts. Vid förhöret,
till hvilket i orten vistande och närmast boende borgenärer kallas, skola
borgenärerna uppgifva beloppet och beskaffenheten af sina fordringar
och, såvidt ske kan, förete de handlingar, hvarå fordringarna sig
grunda. Sedan de tillstädeskomna borgenärerna sålunda legitimerat sig,
företages valet af gode män. Utseendet af gode männen tillkommer
borgenärerna, men äro de tillstädeskomna borgenärerna få, och äga de
ringa fordringar, eller kan konkursboets förvaltning ej med säkerhet
betros de af dem valda gode män, ligger det till rätten eller domaren
att utse en skicklig och vederhäftig man, eller flere, att med närvarande
borgenärer eller de af dem valda gode män deltaga i förvaltningen.
Utöfver hvad sist återgifna bestämmelse innehåller i fråga om kvalifikationerna
för godmansbefattning är stadgadt, att till gode män helst
skola utses bofasta och sådana, som själfva äro sakägare, d. v. s. borgenärer.
Att — på sätt 1862 års konkurslag i likhet med flertalet af våra
äldre konkurslagar synes medgifva — de tillstädeskomna borgenärerna
omedelbart deltaga i förvaltningen utan att vara utsedda till gode män
torde vara ytterligt sällsynt. Ofta torde det ej heller förekomma att rätten
eller domaren utser någon god man. fl Större praktisk betydelse har den
rätten eller domaren tillerkända befogenhet i fråga om bestämmandet
af gode männens antal: borgenärerna äga utse två eller flere, men är
boet af ringa beskaffenhet och vilja borgenärerna anförtro förvaltningen
däraf åt blott en god man — hvilket särskildt ur kostnadssynpunkt ofta
ter sig önskvärdt — ankommer det på rätten eller domaren att pröfva,

fl Se rättsfall i Nytt jur. arkiv 1875 s. 395.

251

huruvida det må ske. Enligt hvad nyssnämnda två lagrum samt 14 §
konkurslagen gifva vid handen utgör den kortaste tiden för godmansförvaltningen
något öfver fem veckor; dess längd bestämmes i öfrigt
af tiden för inställelsedagen, och kan den sålunda komma att räcka
omkring tre månader, då anslagstiden satts till inemot fyra månader,
och ett hälft år eller mera, då tillgångarna i konkursen beräknats understiga
ett tusen kronor.

Sista perioden börjar med inställelsedagen eller, om val af syssloman
icke därå ägt rum, det sammanträde inför rättens ombudsman,
hvarvid sådant val företages. Sysslomännen utses af de borgenärer,
som bevakat fordran i konkursen. Någon pröfning af bevakningar har
i allmänhet icke ägt rum, då valet sker; det antages emellertid att —
i likhet med hvad som gäller beträffande val af gode män — den, som
vill deltaga i sysslomansval, åtminstone skall hafva angifvit den närmare
beskaffenheten af den fordran, för hvilken han vill rösta.1) I fråga om
kvalifikationer för sysslomansskap är endast föreskrifvet, att till syssloman
må väljas borgenärer eller »andra skickliga män». Någon motsvarighet
till bestämmelsen om befogenhet för rätten eller domaren att
under viss förutsättning utse god man finnes icke beträffande sysslomansvalet;
ej heller har det lagts i myndighets hand att inverka på bestämmandet
af sysslomannens antal, utan gäller härom, att borgenärerna
äga välja »syssloman, så många som de efter boets beskaffenhet nödiga
finna». Måhända kunna ordalagen anses innebära, att minst två sysslomän
skola utses. Emellertid är det i mindre konkurser ej ovanligt, att
borgenärerna välja blott en syssloman.

Anledningen till denna uppdelning i olika förvaltningsperioder är
närmast den, att med den häfdvunna uppfattningen om borgenärernas
rätt att tillsätta förvaltare icke öfverensstämt att låta definitivt förvaltarval
äga rum förrän samtliga borgenärer, som öfver hufvud vilja göra
sin rätt i konkursen gällande, kunna deltaga i valet. I det ögonblick,
då konkurstillståndet inträder, hafva borgenärerna icke tillfälle att tillkännagifva
sin mening i fråga om förvaltarval; då emellertid konkursboet
icke kan lämnas utan vård de närmaste dagarna eller veckorna
efter egendomsafträdet, har utseendet af förvaltare för sagda tid öfverlämnats
åt rätten eller domaren. Hvad första förhöret angår, torde det
då uppdelningen i godmans- och sysslomansförvaltning infördes och
ännu vid tillkomsten af 1862 års lag med hänsyn till kommunikations -

Syaalomana förvaltningen.

Anledningen
Ull uppdelningen
t perioder.

b Se rättsfall i Nytt jur. arkiv 1907 s. 413.

252

förhållandena ansetts olämpligt att därtill kalla andra borgenärer än
närmast boende och i orten vistande; för att öfriga borgenärers rätt ej
skulle trädas för nära, har lagstiftaren å ena sidan gifvit de vid detta
förhör utsedda förvaltarna en mera interimistisk ställning och å andra
sidan tillerkänt rätten eller domaren befogenhet att för vissa fall utse
medförvaltare med samma ställning. Efter bevakningstidens utgång
fanns däremot ej något hinder att gifva de borgenärer, som anmält sig,
rätt att utan inblandning från rättens eller domarens sida träffa slutgiltigt
val af förvaltare.

l0bMrighe?‘ Fördelningen i perioder skulle emellertid vara skäligen betydelse under

de olika lös, därest icke förvaltarna under de särskilda perioderna hade väsent penodema.

Pgen olika kompetens. Beträffande den första tiden kännetecknas förvaltarens
behörighet, då han ej fått sig tillagd den befogenhet, som
tillkommer god man, på ett uttömmande sätt af de uttryck, som angifva
hans uppdrag: han skall sätta under försegling eller taga i förvar vissa
böcker och handlingar samt, där rätten eller domaren så ansett nödigt,
låta boets kända egendom hållas under säker vård och boets angelägenheter
bevakas. Om någon realisation af egendom i boet är här ej
fråga; sådan kan dock förekomma äfven under denna period, nämligen
om förordnandet har den särskilda egenskap, som nyss antydts. — Godmansförvaltningen
har en så att säga förberedande karaktär; den går
hufvudsakligen ut på konstaterande af hvad till boet hör samt boets
beredande till realisation. Rätt att realisera egendom hafva gode männen
endast för vissa fall, nämligen i den mån sådant påkallas af egendomens
beskaffenhet eller för vinnande af erforderliga medel för boets
vård och förvaltning eller ock den gode männen medgifna rätt att fortsätta
gäldenärs rörelse föranleder försäljning af egendom. Fast egendom
må ej säljas af konkursförvaltningen före inställelsedagen. — Med denna
begynner den egentliga realisation sperioden, dock med den viktiga
inskränkningen att, om gäldenären bjudit ackord, tiden för realisationen
ytterligare framflyttas. Den stora skillnaden emellan gode mäns och
sysslomäns behörighet att sälja egendom i boet beror ej uteslutande
på de olika bestämmelserna om tillsättningen af det ena eller andra
slaget förvaltare — enligt äldre författningar skulle, såsom i det föregående
anmärkts, gode männen sälja1) sådana lösören, som icke vore
nödiga till fastigheternas drift och skötsel — utan betingas de bestämmelser
i ämnet, som upptagits i 1862 års konkurslag, därjämte af hänsyn
till det genom nämnda lag jämväl införda ackord sinstitutet. Prin -

0 Se sid. 237.

253

cipen om den afträdda egendomens bevarande i orubbadt skick till
inställelsedagen med de undantag, hvilka föreskrefves af sakens egen
natur eller sakrättsägares billiga anspråk, vore, heter det i motiven till
1859 års förslag, grundad ej mindre i gäldenärens än i borgenärernas
intresse. För gäldenären vore den af vikt, såvida lian skulle kunna
göra borgenärerna ackordsförslag, och ökade hans intresse att söka
träffa godvillig uppgörelse med eu hvar, därigenom konkursen anullerades.
För borgenärerna åter, hvilkas fördel i nyssnämnda hänseenden
sammanfölle med gäldenärens, vore den viktig jämväl därför att, då de
flesta af dem ofta ej kunde tillstädeskomma före inställelsedagen, egendomen
under tiden ej skulle genom åtgärder af några få närboende
borgenärer kunna på ofördelaktigt sätt realiseras eller eljest disponeras,
hvilket dittills ej skulle varit sällsynt. Då genom förslaget anslagstiden
dessutom blifvit förkortad och skyldigheten för gode män att indrifva
boets fordringar och i öfrigt bereda massan till utredning bibehållits,
syntes ifrågavarande bestämmelse icke utgöra något hinder för en så
snabb utredning af konkursboet, som med alla delägares rätt läte
sig förena.

Enligt 43 § konkurslagen hafva sysslomannen att besörja alla de
ärenden, som röra borgenärernas gemensamma rätt och bästa. Sysslomannens
— likasom ock gode männens — förvaltningsrätt är emellertid
begränsad genom den befogenhet, som tillkommer borgenärerna själfva.
Vissa förvaltningsfrågor skola alltid afgöras af borgenärerna vid borgenärssammanträde;
och för öfrigt framgår af åtskilliga bestämmelser i konkurslagen,
särskild! af stadgandena i 58 §, att hvilken förvaltningsangelägenhet
som helst kan blifva föremål för borgenärsbeslut. Borgenärerna kunna
ock, om de så finna för godt, öfva inflytande på förvaltningen genom
att gifva sysslomannen föreskrift, hvarefter de skola rätta sig i förvaltningen1).
Den bestämmanderätt i fråga om förvaltningen, som lagen
medgifver borgenärerna, är sålunda mycket långt gående. Äfven i fråga
om kontrollen å förvaltningen hafva borgenärerna vissa befogenheter.
Oafsedt rätten att klandra afgifven redovisning står det dem nämligen
öppet att bland sig välja en eller flere, för hvilka, i förening med
rättens ombudsman, sysslomannen hafva att visa reda, när det fordras.
Sådana förhållandena faktiskt gestalta sig träder emellertid

x) Att 1862 års konkurslag icke i likhet med flere äldre lagar stadgar rätt för
borgenärerna att gifva instruktion äfven för gode männen beror enligt motiven till 1859
års förslag därpå, att man befarat det närboende borgenärer eljest skulle kunna genom
sina beslut i förvaltningen förnärma de borgenärer, som ännu icke hunnit anmäla sig.

Borgenärernas
deltagande i
förvaltningen.

254

Rättens ombudsmans
ställning
och
åligganden.

borgenärernas maktbefogenhet mycket i bakgrunden. Att borgenärerna,
binda sysslomännen genom någon allmän instruktion, eller att borgenärerna,
åtminstone af eget initiativ, göra bruk af sin bestämmanderätt
i frågor, som ej skola af dem afgöras, lärer ej ofta förekomma. Och
äfven hvad angår sådana frågor, hvilka lagen uttryckligen hänvisat till
borgenärernas afgörande, torde nog erfarenheten hafva ådagalagt, att
borgenärernas nitälskan i allmänhet ej är stor; borgenärssammanträdena
äro ofta synnerligen fåtaligt besökta, och majoriteten vid dem behärskas
af sysslomännen. I verkligheten ter det sig följaktligen i det stora
hela så, att de af borgenärerna valda förvaltarna äro nästan allenarådande
med afseende å förvaltningen. Och bestämmelsen om rätt
för borgenärerna att genom utsedda revisorer öfva kontroll å sysslomännens
förvaltning torde hafva så godt som fullständigt stannat på
papperet.

Inom förvaltningsorganisationen framträder vid sidan af de egentliga
förvaltarna rättens ombudsmansinstitutionen. Rättens ombudsmans
verksamhet är emellertid ej begränsad till förvaltningen; han har flere
andra maktpåliggande uppgifter. I den redan lämnade redogörelsen
för gällande konkurslags tillkomst hafva anförts de hufvudsynpunkter,
som vid institutionens införande i svensk rätt voro bestämmande, men
med hänsyn till den viktiga frågan, om denna institution är nödvändig
och måste bibehållas, eller om de rättens ombudsman nu åliggande
göromålen kunna anförtros åt andra konkursorgan, lärer det vara nödigt
att lämna en mera ingående redogörelse för hans åligganden. För
sammanhangets skull har det synts lämpligt att här äfven nämna sådana
hans åligganden, som icke höra till den egentliga förvaltningen.

Rättens ombudsman är, såsom förut framhållits, själf icke förvaltare;
emellertid har han att deltaga i afgörandet af flere förvaltningsfrågor
eller annorledes inverka därå. Sålunda erfordras hans samtycke
innan gode män få sälja varor, som äro underkastade förskämning,
snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller erfordra alltför kostsam
vård, och likaledes för verkställighet af borgenärers beslut att annorledes
än å lagligen kungjord auktion sälja lös egendom samt till afslutande
af förlikning rörande fast egendom före inställelsedagen. Rättens
ombudsman kan såväl af eget initiativ som på framställning af
någon borgenär eller gäldenären sammankalla borgenärerna för att höras
öfver ämnen, som röra boet och dess förvaltning; han kan följaktligen
framtvinga ett borgenärsbeslut i frågor, som eljest kommit att afgöras
af gode männen eller sysslomännen. Rättens ombudsman äger vidare
bestämma annan tid än den vanliga för kungörande af borgenärssam -

255

manträde, om han för visst fall lianer sådant med afseende å särskilda
omständigheter nödigt. Åstadkommes vid borgenärssammanträde ej
beslut i förvaltningsärende på föreskrifvet sätt genom omröstning, skall
rättens ombudsmans yttrande inhämtas, och den mening han biträder
blifver gällande. Har sådan meningsskiljaktighet uppkommit vid val
af gode män eller sysslomän, blir det alltså rättens ombudsman, som
afgör valet mellan de olika kandidaterna. Förslag till utdelning skall
uppgöras af sysslomannen i samråd med rättens ombudsman, men om
skiljaktiga meningar därvid uppstå, skall förslaget upprättas enligt ombudsmannens
mening. Det är ock ombudsmannen, som kallar borgenärerna
till sammanträde för granskning af utdelningsförslag. I vissa
andra frågor åligger det gode männen eller sysslomännen att inhämta
rättens ombudsmans mening utan att de dock äga skyldighet att följa
densamma. Detta är förhållandet med frågor angående fortsättande af
gäldenär rörelse under godmansförvaltning samt lyftning af betalning
för förmånsberättigade fordringar. Äfvenså äro gode män eller sysslomän
skyldiga att samråda med rättens ombudsman, om de vilja kalla
borgenärerna till sammanträde för att höras i förvaltningsfrågor.

Rättens ombudsman åligger därjämte att vidtaga vissa andra åtgärder
i afseende å konkurs. Han skall hos rätten eller domaren anmäla,
om anledning förekommer att förvara gäldenär i häkte eller att
hämta tredskande gäldenär efter hvad i 22 § konkurslagen sägs. Rättens
ombudsman skall på enahanda sätt göra framställning, om gäldenären
tredskas att gifva borgenärerna, deras gode män eller sysslomän de
underrättelser om boets tillstånd och tillhörigheter, som de begära.
Förordnar rätten eller domaren, att borgenärerna skola sammankallas
för att få del af besvär öfver borgenärsbeslut, skall ombudsmannen
utlysa sammankomst. Då konkurs är att anse såsom afslutad, skall ombudsmannen
genast göra anmälan därom till rätten eller domaren; han
skall ock, på begäran af gäldenären, gifva denne bevis om afslutandet.
Varder det under förvaltningens lopp, förr eller senare, uppenbart, att
konkursboets tillgångar ej förslå till kostnaderna för boets utredning
och konkurssakens behandling, skall rättens ombudsman, med företeende
af gode männens eller sysslomannens därom gjorda framställning, anmäla
förhållandet hos rätten. Årligen, i stad inom första hälften af
januari månad och på landet å första lagtima rättegångsdag, skall rättens
ombudsman till rätten ingifva skriftlig uppgift å de konkurser, i
hvilka han föregående år haft uppdrag att vara rättens ombudsman;
denna uppgift bör, särskildt för hvarje konkurs, innehålla upplysningar
om gäldenärens hemvist samt utvisa alla åtgärder, som vidtagits för

256

konkursens bringande till slut, äfvensom, där slutlig utdelning ej skett,
fullständigt angifva orsakerna därtill.

Viktigare än rättens ombudsmans egna förvaltningsfunktioner är
hans åliggande att hafva tillsyn öfver gode mäns och sysslomäns förvaltning.
När han så finner nödigt, äger han fordra redovisning1); han
kan i detta afseende uppträda ensam eller, hvad angår sysslomansförvaltningen,
i förening med de förtroendemän, som borgenärerna hafva
rätt att utse för sådant ändamål. Inom en vecka efter hvar månads
slut, där ej borgenärerna bestämma annan tid, skola gode männen eller
sysslomännen till rättens ombudsman aflämna räkning öfver boets inkomster
och utgifter under månaden; räkningen skall förvaras af ombudsmannen.
Protokoll vid borgenärssammanträden skola af gode män eller
svsslomän vid påfordran tillhandahållas rättens ombudsman. Visa gode
män eller sysslomän motvilja eller försummelse vid fullgörandet af sitt
uppdrag, eller vägra de att lämna upplysningar om boet, när rättens
ombudsman, någon af borgenärerna eller gäldenären det äskar, må
rättens ombudsman göra anmälan därom hos rätten. Vill borgenär eller
gäldenären framställa sådan anmärkning mot gode män eller sysslomän,
som nyss sagts, skall det ske hos rättens ombudsman; först om han
lämnar klagomålen utan afseende, må klaganden anhängiggöra sin talan
vid rätten.

Det tillkommer rättens ombudsman att föra ordet vid de sammanträden
utom rätten, vid hvilka han är tillstädes. Någon skyldighet för
rättens ombudsman att tillstädesvara vid alla sammanträden är emellertid
icke stadgad, endast för vissa fall är hans närvaro föreskrifven. Han skall
tillstädesvara å inställelsedagen; väljas sysslomännen ej inför ordföranden
å inställelsedagen, skall valet ske inför rättens ombudsman. Varda gode
män eller sysslomän till följd af visad motvilja eller försummelse vid
uppdragets fullgörande eller vägran att meddela äskade upplysningar
om boet och dess förvaltning skilda från förvaltningen, har rättens
ombudsman att sammankalla borgenärerna att inför honom välja andra
gode män eller sysslomän samt anmäla valet hos rätten eller domaren.
Rimligtvis böra samma regler om utseende af gode män eller sysslomän
gälla, då de under förvaltningen afgå af annan anledning än
nyss nämnts. Rättens ombudsmans närvaro vid sammanträde för framläggande
af utdelningsförslag eller redovisning eller vid förhör inför

1) Bestämmelsen härom i 44 § konkurslagen synes närmast gälla sysslomansförvaltningen.
Med afseende å rättens ombudsmans ställning lärer det dock vara oomtvistligt,
att han har samma rätt gent emot gode männen.

257

domaren eller någon annan rådsledamot i anledning af efterbevakning
är icke obligatorisk men torde vara regel. Däremot är hans
närvaro vid förlikningssammanträde och vid borgenärssammanträde för
handläggning af ackordsförslag föreskrifven; vid dylika sammanträden
är han ordförande, och hans befattning med tvistefrågor och ackordsförslag
hör till hans allra viktigaste åligganden. Hvad tvistefrågorna
angår erinras, hurusom ombudsmannen har att på inställelsedagen afgifva
yttrande angående den ort, hvarest bevakningshandlingarna under skriftväxlingstiden
skola tillhandahållas parterna, samt om tid och ställe för
förlikningssammanträdet. Det är han, som skall tillhandahålla bevakningshandlingarna
för granskning. Till ledning vid granskningen skall
ombudsmannen skyndsamt upprätta en förteckning, utvisande beloppet
af hvarje anmäld fordran samt, där förmånsrätt yrkats, grunden för
yrkandet och fordringens plats i förmånsrättsordningen. Göres anmärkning
mot någon bevakning, plägar ombudsmannen, ehuru ej därtill lagligen
skyldig, före förlikningssammanträdet underrätta vederbörande
borgenär om jäfvet. Vid själfva sammanträdet skall ombudsmannen
söka att förlika parterna om det stridiga. Finnes jäf, hvarom förlikning
ej kan träffas, skall ombudsmannen kungöra tiden, då parterna
hafva att inställa sig vid rätten; dock att å landet ombudsmannen
först bör inhämta, om urtima ting äskas, i hvilket fall tiden kungöres
på annat sätt. Ombudsmannen skall ofördröjligen tillställa rättens ordförande
eller domaren protokoll öfver sammanträdet, af hvilket protokoll
skall framgå, om och i hvad mån förlikning skett och hvilka stridiga
anspråk återstå, äfvensom huruvida någon part äskat förhör vid rätten.
Hvad nu sagts om rättens ombudsmans befattning med tvistefrågor,
som uppkommit i anledning af bevakningar å inställelsedagen, gäller i
tillämpliga delar äfven, då dylika frågor uppkomma i anledning af efterbevakningar.
I detta sammanhang må ock nämnas, att bevis om aflagd
borgenärsed skall, sedan det ingifvits till rätten eller domaren, öfverlämnas
till ombudsmannen, hvilken synes hafva att hålla det tillgängligt
för parterna. Om ackordsförslag gäller, att det skall före borgenärssammanträdet
för dess behandling hållas borgenärerna tillhanda såsom
om bevakningsinlagor stadgas eller sålunda genom rättens ombudsman.
Då ackordsförslag förekommer till pröfning, skall ombudsmannen tillhandahålla
skriftlig förteckning, upptagande alla röstberättigade borgenärer
och det belopp af deras fordringar, som får komma i betraktande
vid ackordet. Om ackordsförslag blifvit antaget eller ock, i följd däraf
att jäf mot någon af de röstberättigades fordringar är gjordt men ännu
ej pröfvadt, det icke kunnat vid sammanträdet afgöras, huruvida för 33 -

258

£ätten> (domarms)
ställning
till förvaltningen.

Arfvode till
konkursförvaltningen.

slaget är att anse såsom antaget eller förkastadt, skall rättens ombudsman
öfverlämna förslaget jämte protokollet vid sammanträdet och
förenämnda förteckning till rätten eller domaren för att pröfvas af rätten.
Innan ackordsförslaget företages till afgörande af rätten, skall ombudsmannen
afgifva noggrann berättelse om de i konkurssaken förekomna
omständigheter, som närmare beteckna gäldenärens förhållande, boets
ställning och sakens beskaffenhet i öfrigt.

I fråga om rättens ombudsmans ställning i öfrigt må erinras,
att han skall hafva aflagt domareed innan han tillträder befattningen,
samt att rätten eller domaren äger att, när så skäligt pröfvas,
entlediga honom och förordna annan i hans ställe, utan att klagan däröfver
må föras. Den årsredogörelse, rättens ombudsman på sätt förut
nämnts har att afgifva, lämnar i någon mån tillfälle att kontrollera
hans verksamhet; det är ock uttryckligen föreskrifvet, att rätten efter
redogörelsens mottagande skall pröfva, huruvida ombudsmannen må bibehållas
vid befattningen.

Hvad angår den ställning till förvaltningen, som gällande konkurslag
anvisat rätten eller på landet domaren, må framhållas, att rätten
eller domaren icke tager någon befattning med själfva förvaltningen
och icke utöfvar kontroll öfver densamma i vidare mån än att dels rätten
eller domaren tillsätter rättens ombudsman och må, om så pröfvas
skäligt, entlediga honom samt förordna annan i hans ställe dels ock
rätten har att, då anmärkning göres mot god man eller syssloman,
pröfva anmärkningens befogenhet och i fall af behof inskrida, eventuellt
genom att skilja försumlig eller motvillig förvaltare från hans befattning.

I fråga om arfvode till den, som förordnats att sätta under försegling
eller taga i förvar gäldenär böcker och andra handlingar, som
angå hans rörelse — eventuellt att därjämte låta konkursboets kända
egendom hållas under säker vård och boets angelägenher bevakas intill
dess gode män blifvit utsedda eller att intill nämnda tidpunkt omhäudertaga
boet och förvalta detsamma med den befogenhet, som tillkommer
god man — innehåller konkurslagen ej någon föreskrift och lärer följaktligen
arfvodets bestämmande ankomma på uppgörelse mellan den
förordnade samt gode männen eller sysslomännen eller, därest sådan ej
kan träffas, på rättegång. Arfvode till gode män och sysslomän bestämmes
af borgenärerna; i syfte att förekomma att dessa förvaltare
själfva obehörigen inverka på beslutet är genom lagen den 29 mars
1899 stadgadt, att god man eller syssloman ej äger för egen del, där
han själf är borgenär, eller såsom ombud för annan deltaga i borgenärernas
beslut om arfvode. Hurusom arfvode till rättens ombudsman

259

efter förslag af borgenärerna bestämmes af rätten är nämndt i det föregående.
öfver borgenärernas och rättens beslut får klagan föras såväl
af den, som arfvodet tillkommer, som af borgenär eller gäldenären.
Klagan öfver borgenärsbeslut angående förvaltningsarfvodo har, såvida
klagomålen ej grundats därå att beslutet icke tillkommit i laga ordning,
ansetts icke vara inskränkt till den för klagan af borgenärsbeslut särskildt
stadgade tid,1) och lärer rätt till klagan beträffande arfvode till
gode män och sysslomän följaktligen stå öppen, till dess tiden för
klander af gode männens eller sysslomännens redovisning gått till
ända.

Att den förvaltningsorganisation, för hvars hufvuddrag nu redogjorts,
lämnar rum för en mängd anmärkningar, framgår redan af de
kraf på reformer, som alltifrån de första åren af den nuvarande konkurslagens
tillämpning framkommit i form af motioner vid riksdagarna, och
som, ehuru partiella ändringar vidtagits, till sist förmått Riksdagen att
begära utredning angående behofvet af en omarbetning af konkurslagen.
Det ligger också, såsom af Riksdagen framhållits, i sakens natur, att med
affärslifvets snabba utveckling en lag så gammal som konkurslagen kan
tarfva vissa förändringar. Den införde i vår rätt en del nyheter, hvilkas
lämplighet, från början ifrågasatt, den erfarenhet, som vunnits under
lagens tillämpning, icke kan anses hafva bekräftat. Och samtidigt härmed
hafva de anspråk, som kunna ställas på en konkursförvaltning, i flere
afseenden stegrats. Hvarken i fråga om förvaltningens sakkunskap eller
beträffande kontrollens effektivitet kan den nuvarande organisationen
anses tillfredsställande; då härtill kommer, att kostnaderna för såväl
förvaltning som kontroll ställa sig oproportionerligt höga, och att konkursutredningen
ofta nog kräfver oskäligt lång tid, synes man, för att
kunna råda hot för missförhållandena, icke hafva annan utväg att tillita
än en genomgripande förändring af förvaltningsorganisationen.

Hvad angår de särskilda synpunkter, som böra beaktas vid anordnandet
af själfva förvaltningen, är det uppenbart, att ett förmånligt
resultat af konkursen för borgenärerna — och därigenom äfven för gäldenären
— främst beror på förvaltarnas skicklighet och redbarhet. Hufvudvikten
ligger alltså på utseendet af förvaltare.

Erfarenheten torde hafva ådagalagt, att den borgenärerna tillkommande
befogenheten att själfva utse gode män och sysslomän icke innebär
någon trygghet för att borgenärernas intressen behörigen tillvara -

Se rättsfall i Nytt jur. arkiv 1888 s. 529 och 1889 s. 387.

Grunderna
för kommitténs
förslag.

Utseendet af
förvaltare.

260

tagas. Utan fara för öfverdrift torde det fasthellre kunna påstås vara
ett ingalunda sällsynt förhållande, att konkursförvaltningen anförtros åt
mindre lämpliga personer, eller att förvaltarnas antal är större än som
erfordras. Förklaringen härtill torde ligga däri, att de enskilda borgenärerna
icke egna tillbörlig uppmärksamhet och omtanke åt denna angelägenhet;
detta skulle i de flesta fall kräfva en uppoffring af tid och
penningar, hvilken borgenärerna äro desto mindre villiga att underkasta
sig, som de ju därigenom skulle ytterligare öka den förlust de gjort
genom gäldenärens oförmåga att göra rätt för sig. Hvar man än må
söka förklaringen, är det i hvarje fall ett obestridligt sakförhållande,
att borgenärerna oftast ej själfva träffa anstalter för erhållande af
lämpliga konkursförvaltare; de låta initiativet tagas af utomstående,
hvilka så snart konkurs inträffat, stundom till och med redan därförinnan,
erbjuda sig att i konkursen föra vederbörande borgenärs talan
samt, sedan de på detta sätt hopsamlat ett så stort antal fullmakter,
att de kunna bestämma borgenärernas beslut, utse sig själfva till förvaltare.
Hufvudsyftet med detta fullmaktsamlande är mången gång
att tillförsäkra förvaltaren ett rikligt arfvode, icke att tillvarataga borgenärernas
rätt och bästa.1) Händer så att någon, som på nämnda sätt
uppsamlat fullmakter, icke kan ensam afgöra valets utgång eller är oviss,
om han därtill förfogar öfver nog många röster, söker han gärna vid
valet samarbete med någon annan, som samlat fullmakter för egen
räkning; kompromisser af nämnda slag äro långt ifrån ovanliga och
leda som oftast till utseende af onödigt många förvaltare. Det kan

1) Under senare åren hafva vissa sammanslutningar inom affärsvärlden, såsom köpmannaföreningarna
i de större städerna, träffat anstalter för tillvaratagandet af sina medlemmars
intressen vid betalningsinställelser. Verksamheten, som utom konkursutredningar
äfven afser åstadkommande af underhandsuppgörelser, utöfvas dels genom centrala organ
(ackords- och konkursafdelningar m. fl.) dels ock genom reseinspektörer och platsombud. Att
dessa organisationer, såvidt det står i deras makt, sätta sina inspektörer och ombud
till godemän och syssloman i konkurser är naturligt; med afseende å den pröfning, som
rimligtvis föregår inspektörernas och ombudens anställande, och den kontroll från organisationernas
sida, som de i sin tjänstgöring äro underkastade, är det att antaga, att de i
allmänhet på ett tillfredsställande sätt utföra de konkursutredningar, som åt dem anförtros.
Ofvanstående anmärkningar afse ej heller att träffa dylika organisationers sträfvan att få
hand om konkursutredningar. Emellertid må det framhållas, att organisationernas och de
utomstående borgenärernas intressen vid konkursutredningarna icke alltid sammanfalla.
Sålunda gäller beträffande Stockholms, Göteborgs och Malmö köpmannaföreningars ackordsoch
konkursafdelningar, att de godmans- och sysslomansarfvoden, som tillkomma deras inspektörer
och ombud, i sin helhet tillfalla afdelningarna, hvilka i sin ordning utbetala ersättning
till inspektörer och ombud — en anordning, som helt visst länder till stegring af
arfvodesbeloppen.

261

tyckas, som borde borgenärerna se sig bättre före innan de lämna från
sig fullmakter att rösta vid dylika val; förhållandet är emellertid att
de genom att öfverlåta sin rösträtt i nämnda afseende kunna utan
kostnad få ombud, som representera dem under konkursen i öfrigt, och
denna förmån har — särskilt med nuvarande förvaltningsorganisation
— onekligen ett visst värde. Under nu angifna förhållanden kan det
icke sägas, att resultatet af godmans- och sysslomansval utgör ett uttryck
för borgenärernas förtroende; det är alltför ofta icke borgenärernas
förtroende utan deras likgiltighet för saken, som förvaltaren har
att tacka för sitt uppdrag.

Det har vidare uppgifvits, att någon gång, särskild t i köpmanskonkurser,
borgenärer gjort sig själfva till sysslomän för att få tillfälle
att bedrifva realisationen på ett sätt, som kan lända till större fördel för
dem själfva än för borgenärerna i öfrigt, och att borgenärer ofta —
trots lagstiftningens försök att hindra sådant — förstått att i ett högt
förvaltningsarfvode skaffa sig ersättning för sina förhister på kreditgifningen
till gäldenären är välbekant. Till allt detta kommer, att omröstningen
vid förvaltarvalen är förbunden med stora olägenheter, hvilka
svårligen kunna helt afhjälpas.

Emellertid har man velat göra gällande, att borgenärerna skulle
vara mest kompetenta att träffa ett godt förvaltarval. Man framhåller
ofta, att borgenärerna bevaka sina egna goda intressen, och att de såsom
kreditgifvare haft anledning att följa gäldenärens verksamhet och taga
kännedom om arten af hans affär. Kunde förhållandena ändras i sådan
riktning, att konkursbona visade mindre dålig ställning, skulle, säges
det, borgenärerna visserligen blifva mindre likgiltiga beträffande deltagandet
i valen, öfvertygande är dock detta resonemang icke. I regel
är det väl så, att borgenärerna icke med tillräcklig uppmärksamhet följt
gäldenärens verksamhet, äfven om de därtill haft anledning; hade de"
gjort detta, skulle de säkerligen icke gifvit honom kredit eller ock
tidigare vidtagit åtgärd för hans försättande i konkurs. I fråga om
vissa borgenärer såsom närmare släktingar eller sådana, som fått fullt
betryggande säkerhet, är det väl möjligt, att kreditgifningen varit förenad
med en ingående kännedom om gäldenärens ställning, men med afseende
å sådana borgenärsgrupper torde man icke kunna utgå ifrån att
de vid förvaltarval låta sig bestämmas af synpunkter, som lända till
borgenärernas gemensamma bästa. Äfven af andra anledningar kan man
ställa sig tveksam inför uttalandet, att borgenärerna bevaka sina egna
intressen. Enskild borgenärs intresse kan nämligen komma i konflikt
med öfriga borgenärers, och i sådana fall är det för visso lämpligast,

262

att förvaltningen intager en sjelfständig ställning. Dylika konflikter
kunna grundas å förmånsrättsförhållanden; de kunna äfven härleda sig
af illojala transaktioner med gäldenären under tiden närmast före
egendomsafträdet, i hvilket fall det gifvetvis är angeläget, att den, mot
hvilken en eventuell återgångstalan kan riktas, icke själf är förvaltare.

I det sätt, hvarpå konkursförvaltarna tillsättas, ligger sålunda
säkerligen en af de viktigaste orsakerna till att konkursutredningarna
å ena sidan icke handhafvas med tillbörlig omtanke och intresse, å andra
sidan blifva onödigt dyrbara och långsamma. I Riksdagens skrifvelse
angående omarbetning af konkurslagen är antydt, att det kunde förtjäna
att tagas i öfvervägande, huruvida icke en lämplig utväg vore att anförtro
förvaltningen åt någon af rätten eller domaren nämnd person
jämte de af borgenärerna valda förvaltarna. Detta skulle, på sätt Riksdagen
ock framhållit, vara en utsträckning af den i 40 § konkurslagen
rätten eller domaren tillagda befogenhet att för vissa fall utse gode män.
Det ligger emellertid nära till hands att antaga, det förvaltningen icke
komme att bedrifvas med önsklig energi, om den sålunda skulle handhafvas
af personer, utsedda af olika uppdragsgifvare. En dylik ordning
för tillsättning af förvaltare kunde också lätt nog leda till stridigheter
mellan förvaltarna, då nämligen en förvaltare, som utsetts af
borgenärerna, rimligtvis skulle under dylika förhållanden mera än för
närvarande är händelsen föranlåtas att anse sig såsom ett ombud företrädesvis
för de borgenärer, livilkas röster kommit honom till godo vid
valet. Det kan vidare befaras, att den af rätten eller domaren utsedde
förvaltaren skulle komma att i verkligheten intaga ungefär samma ställning
som för närvarande rättens ombudsman, så att det egentliga förvaltningsarbetet
komme att utföras af den eller de af borgenärerna valda
förvaltarna. Och om denna farhåga besannades, vore intet vunnet med
förändringen. I Riksdagens skrifvelse framkastas tanken att låta den
af rätten eller domaren utsedde förvaltaren tillika utöfva den kontroll,
som nu är uppdragen åt rättens ombudsman. Men detta skulle, såsom
ock i Riksdagens skrifvelse uppmärksammats, innebära en icke tillrådlig
sammanblandning af förvaltning och kontroll, och skulle för öfrigt gifva
ett starkt stöd åt uppfattningen, att sistnämnde förvaltare ej vore annat än
rättens ombudsman i något förändrad gestalt. Mot den anordning,
hvarom nu är tal, kan slutligen invändas, att den synes i och för sig
föga egnad att nedbringa förvaltningskostnaderna, då den förutsätter,
att minst två förvaltare skola finnas i hvarje konkurs.

Om också med hänsyn till hvad ofvan framhållits den i Riksdagens
skrifvelse antydda utvägen icke kunnat af kommittén förordas,

263

så ligger dock otvifvelaktigt eu alldeles riktig tanke till grund lör
ifrågavarande uttalande i skrifvelsen. Till stärkande af domaremaktens
inflytande vid utseendet af konkursförvaltare tenderar i allmänhet den
moderna konkurslagstiltningen, och orsaken härtill är den dåliga erfarenhet
man haft af det sätt, hvarpå borgenärerna begagnat sig af
befogenheten att utse förvaltare. Det må i detta sammanhang framhållas,
att inga som helst principiella betänkligheter tala mot att i förevarande
hänseende lägga t. o. m. all makt i domarens hand; därigenom
skulle endast uppnås en viss öfverensstämmelse med hvad som gäller om
specialexekution, som ju handhafves uteslutande af offentlig myndighet.
Af konkursens väsen kunna ej härledas några bestämda regler för förvaltningen.
Huru denna skall ordnas, är uteslutande ett ändamalsenlighetsspörsmål.
Den stundom framträdande åsikten, att det är med sakens
natur öfverensstämmande, att förvaltningen handhafves af organ, som
borgenärerna utsett, och att en annan anordning innebär ett ingrepp
i en borgenärernas rätt, är följaktligen icke grundad.

Under inga omständigheter får emellertid förbises, att bestämmande
för konkurs förvaltningens anordning måste vara synpunkten, att anordningen
bör innefatta de bästa möjliga garantier för en för borgenärerna
förmånlig utredning af boet. Borgenärerna kunna icke vara betjänade
med, att konkursförvaltningen göres till ett slags tjänsteuppdrag, för
hvars behöriga utförande, utom redbarhet och oegennytta, företrädesvis
fordras kännedom om lagens bud och formell färdighet. De hafva
rätt att därjämte fordra, att förvaltningen af boet, särskild^ realisationen,
icke handhafves schablonmässigt utan på sätt, som må kunna
medföra det bästa ekonomiska resultatet, och de anspråk, som härför
böra ställas på fors7altaren, äro naturligtvis beroende af gäldenärens
ställning. Att borgenärerna intresseras för förvaltarvalet kan för visso
mången gång vara egnadt att främja en fördelaktig utredning, det
vore därför icke klokt att utestänga dem från möjligheten att påverka
detta val. Då emellertid den nuvarande ordningen för tillsättande af
förvaltare befunnits otillfredsställande, återstår att tillse, huruvida icke,
äfven utan anlitande af den utväg, som antydts i Riksdagens skrifvelse,
befogenheten att tillsätta förvaltare må kunna delas mellan domaren och
borgenärerna på sådant sätt, att de senares intressen behörigen tillvaratagas.

En dylik fördelning förekommer i viss utsträckning i åtskilliga
främmande rättssystem, bland andra i norsk, dansk och tysk lag, på
sätt närmare framgår af den såsom bilaga tryckta redogörelsen för
åtskilliga utländska lagars reglering af förvaltningen i konkurs.

264

Gemensamt för konkursförfarandet enligt nämnda tre lagar är, att
rätten vid konkursens början utser en konkursförvaltare, samt att borgenärerna
vid det första sammanträde, som därefter balles, kunna själfva
välja förvaltare. Enligt norsk lag erfordras härför en viss kvalificerad
majoritet, men uppnås denna blir borgenärernas val ovillkorligen gällande.
Enligt dansk lag gälla ock särskilda regler om rösträtten vid
detta val, och enligt såväl dansk som tysk lag kan rätten vägra att
godkänna den af borgenärerna valde; deras rätt att utse förvaltare är
sålunda enligt dessa lagar icke ovillkorlig såsom enligt norsk lag.

Det af rätten vid konkursens början träffade valet gäller enligt
dansk och norsk rätt endast för tiden till ofvanberörda borgenärssammanträde;
blir icke vid detta sammanträde förvaltare utsedd af borgenärerna,
ankommer det på rätten att förordna förvaltare, vare sig densamme,
som förut fungerat, eller någon annan. Enligt dansk rätt äga
emellertid borgenärerna vid sammanträdet besluta, att någon förvaltare
(kurator) icke skall tillsättas, och för sådant fall förvaltas konkursboet
af »Skifteretten» själf. Den tyska lagen låter ej det förordnande, som
vid konkursens början meddelas, afse någon viss tid; den då utsedde
förvaltaren kvarstår i befattningen, såvida han icke vid första borgenärssammanträdet
blir på grund af borgenärernas beslut ersatt af annan.

Bland de nu från främmande lagar anförda stadgandena må särskildt
uppmärksammas det, som gifver domaren befogenhet att vägra godkänna
borgenärernas val af förvaltare. Därest i en reformerad konkurslag hos
oss boigenärerna fortfarande skulle få själfva utse konkursförvaltare,
kunde nog något vinnas därigenom att'' en dylik befogenhet tillerkändes
domaren, efter all sannolikhet dock ej mera än att i fall, då
Tippenbart ovederhäftiga eller eljest olämpliga personer blefve valda till
förvaltare, domaren begagnade sig af sin vetorätt. I andra fall skulle
domaren säkerligen icke göra bruk af befogenheten att underkänna de
af borgenärerna valda. Den ringa användningen af den nuvarande
bestämmelsen om rätt för domaren att tillsätta en eller flere gode män
jämte den eller dem, som borgenärerna utsett, berättigar snarare till
det antagande, att domaren skulle tveka att begagna sig af sin rätt
äfven i fall, då anledning till ingripande förelåge.

Gällande lag medgifver klagan öfver borgenärsbeslut rörande val
af gode män och sysslomän, men klagorätten är begränsad till det fall,
att beslutet icke tillkommit i laga ordning. Afsevärdt längre skulle
man ej komma, om man öfverlämnade förvaltaretillsättningen åt domaren
och hänvisade borgenärerna att, därest de förmenade, att domarens
val vore olämpligt och att skickligare förvaltare stode att erhålla, söka

265

rättelse genom klagan öfver domarens beslut. I saknad af tillräcklig
kunskap om dem, som ifrågasatts till förvaltare, och om den förevarande
konkursens beskaffenhet skulle den högre rätten beträffande möjligheten att
träffa ett godt förvaltarval befinna sig i sämre ställning än underdomaren.
Äfven om i klagomålen kunde påvisas en tendens hos denne att åsidosätta
borgenärernas intressen, skulle ett ingripande i det speciella fallet sällan
kunna komma i fråga; klagorätten blefve praktiskt taget af betydelse
endast för den händelse domaren öfverträdt någon särskild lagbestämmelse
t. ex. om ordningen för förvaltarval eller om förvaltarkompetens.
För dylika fall kan naturligtvis rätten till klagan icke undvaras, men
den erbjuder icke något tillräckligt skydd mot åsidosättande af borgenärernas
intressen. Att en sådan utväg för öfrigt skulle vara allt för
obekväm för att vara effektiv är ju påtagligt.

Kommittéförslaget har gifvit konkursdomaren öfvervägande inflytande
på tillsättningen af förvaltare utan att dock göra honom allenabestämmande.
Förslagets bestämmelser innehålla i hufvudsak följande:

Då konkurs uppstått, tillsätter domaren en förvaltare, utan att därvid
förordnandet begränsas till viss tid. Vid första borgenärssammanträdet.
skall domaren efter närvarande borgenärers hörande bestämma,
huruvida mer än eu förvaltare skall finnas. Därefter är tillfälle beredt
borgenärerna att inverka på sjkifva personfrågan. På begäran af borgenär
skall konkursdomaren inhämta, huruvida borgenärerna önska,
att den redan utsedde förvaltaren skall ersättas af annan. Rösträtt
i denna fråga tillkommer de borgenärer, som öfver hufvud äga rösträtt
i förvaltningsfrågor. Förena sig alla närvarande röstberättigade borgenärer
om att föreslå viss annan person till förvaltare, eller göra det
borgenärer till ett antal, ej understigande tre fjärdedelar af samtliga
närvarande röstberättigade borgenärer och uppgå deras fordringar till
minst ^ tre fjärdedelar af sammanlagda beloppet af de närvarande röstberättigade
borgenärernas fordringax-, skall den föreslagne i regel förordnas
till konkursförvaltare i stället för den förut af domaren utsedde.
Undantagsvis kan dock konkursdomaren vägra att förordna den af nämnda
borgenärsmajoritet föreslagne, nämligen om de närvarande borgenärerna
äro få och äga ringa fordringar — en omständighet som naturligtvis
får ökad betydelse i händelse de närvarande icke äro eniga — samt vidare
om den föreslagne på grund af vissa i lagen angifna diskvalifikationsskäl
icke är behörig att vara konkursförvaltare eller om domaren eljest
finner förvaltningen icke lämpligen kunna anförtros åt honom. Att
borgenärernas mening icke kan få gälla, när den föreslagne är obehörig,
står i öfverensstämmelse med hvad utan lagbestämmelse antagits i

266

rättstillämpningen.1) Hvad angår de öfriga omständigheter, på grund af
hvilka borgenärernas förslag icke skall vara bindande för domaren, ligger
en jämförelse med de nuvarande stadgandena om godmansval nära till
bands. Förslaget afviker dock i flere afseenden från nämnda stadganden.
Att domarens befogenhet icke är begränsad till förordnandet af en medförvaltare
är betingadt redan af nödvändigheten att inskränka förvaltarnas
antal. Domarens rätt att vägra att såsom förvaltare godkänna en af
borgenärerna föreslagen person, icke endast i händelse förvaltningen ej
kan med säkerhet betros den föreslagne, utan äfven om domaren af annan
anledning finner förvaltningen icke lämpligen kunna åt honom anförtros,
sammanhänger i viss mån därmed, att meningsskiljaktighet mellan borgenärerna
och domaren ej bör föranleda utseende af eu medförvaltare.
Att domaren skall utan fullgiltig grund begagna sig af en sådan befogenhet
lärer, såsom redan framhållits, knappast vara att befara; ett
korrektiv mot eventuella missbruk ligger för öfrigt däri, att domaren
måste gifva skäl för sitt beslut, och att i följd däraf möjligheten att
vinna ändring genom klagan icke är utesluten. Ännu större betydelse
har klagorätten för det fall, att domaren funnit de närvarande borgenärerna
vara få och äga ringa fordringar samt förty vägrat att fästa
afseende vid ett af borgenärerna afgifvet förslag; för pröfningen af
dylika, i viss män på subjektiv uppfattning beroende förhållanden kan
högre rätt lätt nog erhålla nödigt material. Äfven om borgenärerna
icke enas om ett förslag, som är bindande för domaren, eller ens någon
bland dem ifrågasatt, att ombyte af förvaltare bör äga rum, är det emellertid
ej säkert, att den förut utsedde förvaltaren varder bibehållen vid
befattningen. Domaren kan på grund af upplysningar, som framkommit
vid sammanträdet eller därförinnan, hafva funnit, att den förordnade
är olämplig, eller att lämpligare förvaltare kan erhållas, och
ankommer det då på domaren att förordna annan förvaltare. Uppenbarligen
kan domaren härvid förordna en person, som förordats af närvarande
borgenärer, men icke samlat så många röster, att ett förslag,
hvartill domaren måste taga hänsyn, föreligger. Ehvad särskild anledning
att pröfva den redan utsedde förvaltarens lämplighet förekommit
eller icke, skall för öfrigt domaren alltid vid första borgenärssammanträdet
meddela beslut i fråga om hvem, som skall vara förvaltare. Samma
inbördes ställning, som ofvan angifves. intaga domaren och borgenärerna
då det gäller att utse mer än en förvaltare; i den mån borgenärerna, ej
med tillräcklig majoritet enas om förslag å förvaltare till det antal, som

fl Se rättsfall i Nytt jur. arkiv 1875 s. 395.

267

ytterligare är att utse, eller förslag, som borgenärerna på sådant sätt
afgifvit, icke är bindande för domaren, har denne att träffa afgörande
oberoende af borgenärernas uttalade meningar.

Då ökning af antalet förvaltare eller utseende af förvaltare i stället
för annan, som afgått, kan ifrågakomma jämväl efter första borgenärssammanträdet,
är det i förslaget sör j dt för att borgenärerna må kunna
vid dylika tillfällen utöfva sin rätt att afgifva förslag å förvaltare på
ungefär samma sätt, som om frågan uppkommit vid nämnda sammanträde.

Ehuru förvaltaren sålunda stundom har borgenärerna att tacka
för sitt uppdrag, är det dock formellt sedt alltid konkursdomaren, som
tillsätter förvaltare, och förvaltarens ställning är i hvarje fall densamma.
När helst under konkursens gång domaren finner anledning till inskridande
mot förvaltaren, äger han tillhålla honom att fullgöra sina åligganden,
eventuellt skilja honom från befattningen, och kan konkursdomaren
vidtaga sådan åtgärd såväl af eget initiativ som på grund af
anmälan af den gode man, som efter hvad nedan sägs har att kontrollera
förvaltningen, eller af borgenär eller gäldenären. Att i likhet
med gällande lag till rättens pröfning öfverlämna frågan om inskridande
mot förvaltaren har synts betänkligt, då sådan pröfning icke alltid lämpligen
kan afbidas.

Den föreslagna ordningen för tillsättande af förvaltare innefattar
väl icke absoluta garantier mot det ofvan antydda missbruket med fullmaktsamlande,
men stadgandena om sättet för bestämmande af förvaltarnas
antal, om den majoritet, som fordras för att borgenärernas
mening skall blifva gällande, och om domarens rätt att under vissa
omständigheter vägra att förordna den af borgenärerna föreslagne torde
dock praktiskt taget vara tillräckliga att förekomma nämnda missbruk. *)
Äfven i fall, då ett starkt borgenärsintresse framträdt, blir det en
ämbetsplikt för konkursdomaren att tillse, att förvaltningen åtminstone
ej uppdrages åt någon därtill olämplig person; och är det tydligtvis för
domarens egen ställning önskvärdt, att han redan från början träffar
ett sådant val, att inga befogade anmärkningar däremot framkomma
från borgenärshåll. I detta sammanhang må äfven erinras om stadgandet
i 180 § af förslaget, som afser att förhindra, att borgenärer,
som hafva full säkerhet för sina fordringar, utöfva inflytande på tillsättandet
af förvaltare.

Hvilken betydelse det för konkursförfarandets snabbhet äger, att en

*) Det kan här förtjäna anmärkas, att man enligt inhämtade upplysningar i Norge
efter 1899 års revision icke funnit anledning till klagan öfver sättet för utseende af förvaltare.

268

definitiv förvaltaretillsättning kan ske redan vid konkursens början eller
i hvarje händelse blott några få veckor därefter, ligger i öppen dag.
En annan, särskild! ur kostnadssynpunkt beaktansvärd fördel af den föreslagna
ordningen ligger däri, att åtminstone ej kompromisser i syfte att
få del i förvaltningsarfvodet komma att inverka på bestämmandet af
förvaltarnas antal.

Vissa omständigheter böra medföra obehörighet att vara förvaltare,
och hafva dessa ansetts böra i förslaget nämnas. Ett* stadgande, att
den, som förordnas, skall hafva nödig insikt och erfarenhet, har därjämte
ansetts böra upptagas.

I yttranden, som inkommit till kommittén, har ifrågasatts, att
listor å personer, lämpliga till konkursförvaltare, skulle upprättas af
sammanslutningar mellan näringsidkare samt hushållningssällskap och
kommunala representationer. En liknande bestämmelse finnes i norska
konkurslagen § 14, enligt hvilken vederbörande regeringsdepartement
kan för hvarje »Skifte-jurisdiktion» utse ett antal därtill lämpliga män,
bland hvilka den provisoriske förvaltaren skall förordnas; därest ej lokala
eller andra särskilda förhållanden utgöra hinder, skall förordnandet, som
ankommer på skifteretten, meddelas efter tur. Detta stadgande lärer
emellertid hafva erhållit föga användning1), och det är all anledning att
antaga, det en liknande anordning här i landet icke skulle blifva till afsevärdt
gagn. För många områden på landsbygden skulle den få så ringa
användning, att den knappast försvarade arbetet med listornas upprättande
och fullständigande, hvarför några lämpliga organ nu ej finnas.
Äfven om anordningen begränsades till städerna och till konkurser af
köpmän, vore det ej rimligt att göra listornas användande obligatoriskt.
De kunna nämligen endast uppgöras med hänsyn till vanligen förekommande
fall och räcka sålunda ej till, om på grund af konkursboets
beskaffenhet eller af annan orsak särskilda fordringar böra ställas
på förvaltaren. I samma mån som listan icke är bindande för konkursdomaren
är den uppenbarligen af mindre värde. Till förmån för den
ifrågasatta anordningen talar för öfrigt ej den erfarenhet man har från

Enligt lelgiska konkurslagen kunna vid de domstolar, där konkursernas antal
och omfattning sådant kräfva, anställas edsvurna likvidatorer, bland hvilka konkursförvaltare
skall utses, såvidt ej särskilda omständigheter föranleda, att någon annan väljes.
Denna bestämmelse lär dock hafva stannat på papperet. I Italien gäller att i de större
handelsstäderna konkursförvaltare företrädesvis skola utses bland personer, som därtill i
viss ordning pröfvats lämpliga, i JJngern att konkursförvaltare utses bland de inom konkursdomstolens
jurisdiktionsområde bosatta praktiserande advokaterna. Jfr den såsom bilaga
tryckta redogörelsen för utländsk lagstiftning rörande förvaltning af konkursbo.

260

andra håll om don i sig själi'' lätt förklarliga svårigheten att förbigå
eller blifva kvitt personer, som på grund af ålder eller andra omständigheter
ej längre äro lämpliga för ett uppdrag, hvartill de tidigare ansetts
äga nödig kompetens.

Den betydande utvidgning af domarens inflytande i fråga om utseende
af förvaltare, som förslaget innebär, torde icke kunna väcka betänkligheter,
om man till fulla värdet uppskattar de garantier mot maktmissbruk,
som förslaget beredt borgenärerna. Den möjlighet, som gifvits
dem att ersätta den utaf domaren utsedde förvaltaren med en annan,
icke blott manar domaren att tillse, att han själf gör ett så godt val,
som omständigheterna medgifva, utan lämnar tillika en utväg att förebygga
de vådor, för hvilka domaren genom ett eventuellt förordnande
af olämplig person skulle kunna utsätta boet. Vidare gör, såsom redan
antydts, den i vidsträckt omfång medgifna klagorätten öfver konkursdomarens
beslut hans maktutöfning beroende af högre rätts kontroll
och förebygger därmed maktmissbruk eller kan åstadkomma rättelse
vid bristande förmåga hos konkursdomaren att rätt bedöma hvad konkursbos
bästa krafvel-. Härjämte är att beakta, att de föreslagna stadgandena
angående utseende af förvaltare icke få bedömas isolerade.
Förvaltaren intager visserligen främsta platsen inom förvaltningsorganisationen,
men hans befogenhet är icke obegränsad. Vid hans sida har
ställts ett organ för kontroll, hvilket — likasom för närvarande rättens
ombudsman — därjämte äger i viss utsträckning ingripa i själfva förvaltningen.
Den, som vid en granskning enbart af stadgandena angående
utseende af förvaltare måhända'' ansett sig äga fog för invändningar mot
förslaget, torde vid sammanställning af dessa stadganden med bestämmelserna
angående kontrollen och särskild! de, som afse kontrollantens
tillsättande, finna, att omdömet bör förändras.

Sistnämnda bestämmelser skola nu belysas. Härvid är att utgå
från den nuvarande institutionen: rättens ombudsman. Denna institutions
uppgifter i förvaltningsorganisationen enligt gällande lag äro ofvan
angifva. I det föregående är ock visadt, hurusom kraf på institutionens
afskaffande redan tidigt framkommo vid riksdagarna och vid flere tillfällen
vunnit andra kammarens bifall. Jämväl i den Riksdagens skrifvelse,
som närmast föranledt utarbetandet af detta förslag, förekommer
en antydan om institutionens obehöflighet, och åtskilliga korporationer
(handelskamrar, köpmannaföreningar m. fl.), hvilka till kommittén på
anmodan afgifvit yttranden dels om önskemål vid en revision af konkurslagen
dels ock öfver kommitténs preliminära förslag, hafva uttalat
sig i denna riktning. Ehuru visserligen någon enhällig opinion om

Anordnande af
kontroll å förvaltningen.

270

önskvärdheten af ifrågavarande institutions indragning icke kan sägas
förefinnas, så torde dock erfarenheten i det stora hela hafva ådagalagt,
att densamma icke på långt när motsvarat de förväntningar, som man,
då den efter franskt mönster upptogs i vår konkursrätt, ställde på densamma.
Institutionen har visserligen fyllt det behof af särskild juridisk
sakkunskap och formell färdighet, som vid förvaltningen af en del
konkursbon behöfver tillgodoses, men den har så mycket mindre förmått
tjäna sitt viktigaste syfte: effektiv förvaltningskontroll. Försöken att
reformera institutionen hafva härutinnan lämnat mindre goda resultat.
Reformsträfvandena utgingo från det med rätta öfverklagade missförhållandet
mellan institutionens gagn och de med densamma förenade
kostnader, men då det bestämdes, att rättens ombudsman, i stället för
att erhålla viss procent af det arfvode, som anslogs åt förvaltningen i
dess helhet, skulle få sitt arfvode fastställdt af rätten efter förslag af
borgenärerna, förutsåg man icke, att förslaget, hvilket i regel följts al
domstolarna, skulle komma att bestämmas af sysslomännen, och att
sålunda rättens ombudsman genom nämnda lagändring ställdes i beroende
af dem, som han skulle kontrollera, och hvilkas eventuella missbruk
han skulle beifra. Hvad angår rättens ombudsmans öfriga uppgifter
har han så mycket mindre kunnat i likhet med sin franska
förebild blifva en »föredragande domstolsledamot», som rättens ombudsman
från början kunnat utses såväl utom som inom rätten och numera
— bortsedt från möjligheten att på landet gifva nämndemännen
rättensombudsmansuppdrag — alltid skall utses utom rätten. De frågor,
med hvilka han i sådan egenskap kunnat taga befattning, äro för öfrigt
få och blefvo än färre genom den samtidigt med rättens ombudsmansinstitutionen
införda ordning, att bevakade fordringar endast i
händelse af jäf blifva föremål för rättens pröfning. Därom torde nog
också nästan alla vara ense, att institutionen icke kan i sin nuvarande
gestalt bibehållas i en reformerad konkurslag. Frågan torde endast
kunna gälla, om man bör ersätta densamma med något fullständigt
nytt eller bibehålla men på ett eller annat sätt omdana densamma.
Vid besvarandet af denna fråga torde åtskilliga synpunkter vara att
taga i öfvervägande.

Såsom ett hufvudsyfte vid en reform af förvaltningsorganisationen
har redan angifvits, att själfva förvaltningen må komma i så goda händer
som möjligt. För detta måls vinnande har kommittén, enligt hvad förut
är närmare utredt, föreslagit en sådan ordning för förvaltares tillsättande,
att större inflytande därå tillkommer konkursdomaren. Af hvad förslaget
i denna del innehåller följer, att i regel minst en af domaren

271

utsedd person kommer att hafva befattning med hvarje konkurs. Genom
bestämmelserna om förvaltarval torde vara tillräckligt sörjdt för tillgodoseende
af det behof af juridisk kunskap och formell förmåga, hvartill
i en del konkurser kan behöfva tagas särskild hänsyn och som rättens
ombudsman för närvarande har att fylla; det kan nämligen ej förväntas
annat än att domaren uppmärksammar äfven denna sida såväl vid det
val af förvaltare han själf har att verkställa som vid pröfningen, huruvida
förvaltningen af boet lämpligen kan anförtros en därtill af borgenärerna
föreslagen person. Det gäller nu allenast att finna ett lämpligt
organ för handhafvande af förvaltningskontrollen. Att lämna jämväl utseendet
af sådant organ åt domaren torde icke böra ifrågakomma. Det
vore att bibehålla rättens ombudsman, och den omständigheten, att denne
funktionär skulle hafva att kontrollera en förvaltning, som handhades af
en af domaren utsedd förvaltare och icke, såsom nu, af förvaltare, utsedd
af borgenärerna, skulle efter all rimlig beräkning icke medföra den
verkan, att kontrollen blefve mera energisk än nu är fallet. Ej heller
kan antagas, att ett bättre resultat vore att vinna blott därigenom, att
man i lagen gåfve bestämdare och mera detaljerade kontrollföreskrifter
än de i gällande lag förekommande; man måste räkna med de bestående
förhållandena och den tradition, som under dem utbildat sig,
och kan icke bygga förhoppning ensamt på instruktionella lagstadganden.

Kommittén har vid öfvervägande af hvad nu är anfördt icke kunnat
komma till annat resultat än att rättensombudsmansinstitutionen såsom
organ för kontrollen öfver förvaltningen måste upphäfvas och ett nytt kontrollorgan
tillskapas. Det har icke varit förenadt med mycket stora svårigheter
att finna en lämplig ersättare för rättens ombudsman. Man kan i
denna del bygga vidare på vår gällande lags grund och har därvid tillika
ledning af utländska förebilder. Den befogenhet, som 44 § i 1862 års
konkurslag ger borgenärerna att bland sig välja en eller flere, för Indika i
förening med rättens ombudsman sysslomännen hafva att, när så fordras,
visa reda, har gamla anor i vår rätt^1) och om den tanke, som i nämnda
stadgande är nedlagd, nämligen tanken på ett borgenärsutskott med
uppgift att kontrollera förvaltningen, under gällande lags herradöme
stannat på papperet och sällan eller aldrig genomförts i verkligheten,
lärer orsaken därtill icke vara någon annan än den, att i den nuvarande
förvaltningsorganisationen, där rättens ombudsman afsetts skola vara det
egentliga kontrollorganet, utrymme knappast finnes för ett kontrolle -

x) Jfr ofvan s. 238.

272

rande borgenärsutskott. Man är så mycket* mindre berättigad att anse
tanken ej i sig vara ntvecklingskraftig, som i flere främmande konkurslagar
förvaltningskontrollen är uppdragen åt ett borgenärsutskott, utan
att något missnöje med denna ordning försports; så är förhållandet i
danska, norska och tyska lagarna.

I 45 § af förslaget stadgas, att borgenärerna vid första borgenärssammanträdet,
sedan uppkomna frågor om utseende af förvaltare
blifvit afgjorda, skola välja god man att hafva tillsyn öfver förvaltningen
och i öfrigt utöfva den befogenhet, som enligt förslaget tillkommer
honom. Kommittén har sålunda för det föreslagna nya kontrollorganet
upptagit den gamla svenska beteckningen »god man»; bättre än namnet
borgenärsutskott, som närmast för tanken till en af borgenärer bestående,
ej alltför fåtalig delegation med uppgift att utreda och råda, synes
denna beteckning känneteckna institutionens verksamhet, hvari enligt
förslaget skall ingå ej blott kontroll utan ock i vissa fall positiv åtgärd.
Godmansbefattningen bör enligt förslaget i regel anförtros åt allenast
en person; redan den omständigheten, att gode mannen har rätt till ersättning
för arbete och tidsspillan samt för häfda kostnader, talar härför.
I en del konkurser kan det dock vara nödigt, att flere gode män finnas.
I sådana konkurser må enligt förslaget utses tre gode män, och har
antalet bestämts med hänsyn å ena sidan till kostnadsfrågan samt å den
andra till möjligheten af meningsskiljaktighet, hvarvid utgången ju helst
bör bestämmas af en pluralitet. Godmansinstitutionens ställning blifver
emellertid i allo densamma, vare sig dess funktioner utöfvas af en person
eller af flere.

Gode mannen har i förslaget erhållit en sådan ställning, att det
bör blifva honom möjligt att effektivt öfvervaka förvaltningen. Genom
en serie af stadganden har kommittén ock sökt, såvidt möjligt, bereda
garantier för, att kontrollen varder i verkligheten genomförd och icke
stannar på papperet; här må vara tillräckligt att hänvisa till §§ 53, 57,
58, 60, 61, 63, 70, 80, 126 och 129.

Den af kommittén föreslagna förvaltningsorganisationen kan sägas
innebära en omläggning af det nuvarande systemet. Medan enligt detta
förvaltningen handhafves af ett borgenärernas organ och kontrollen af
en af rätten eller domaren utsedd person, förhåller det sig enligt
förslaget så, att domaren i regel utser förvaltare, medan borgenärerna
svara för att kontrollen blir anförtrodd åt därtill dugliga personer.
Det ligger nu nära till hands att invända: Kan man icke på
goda grunder befara, att samma omständigheter, som föranledt, att
borgenärerna icke haft något reellt gagn af den nu dem tillkommande

273

befogenheten att utse förvaltare, skulle göra.sig gällande äfven i fråga
om rätten att utse kontrollorgan, och att det sålunda med den af kommittén
förordade ordningen skulle blifva illa beställdt med kontrollen?
Skulle icke samma företeelser — fullmaktsamlande och hvad därmed
sammanhänger — som nu menligt inverka på förvaltarvalen, göra sig
gällande med afseende å godmansvalet? Då kommittén anser sig kunna
besvara dessa spörsmål nekande, så saknas ej stöd härför. Genom
den reglering af frågan om arfvode åt gode mannen, som är gifven
i förslaget, torde vara sörjdt för att befattningen såsom god man icke
eftersträfvas för arfvodots skull, utan att såväl borgenärerna vid valet
som ock den, på hvilken valet faller, vid mottagandet af befattningen låta
sig bestämmas allenast af intresset, att konkursförvaltningen blir, såvidt
en god kontroll kan därtill bidraga, på ett tillfredsställande sätt handhafd.

För att erhålla en riktig uppfattning af den ställning gode mannen
enligt förslaget intager måste man taga i betraktande ej allenast de
stadganden, som angå hans kontrollåligganden, utan äfven de öfriga
föreskrifter, som röra gode mannen, särskildt de, som förläna honom
rätt att ensam eller i förening med förvaltaren afgöra ärenden. Beträffande
åtskilliga ärenden har det nämligen icke ansetts tillrådligt att
låta förvaltaren besluta, åtminstone icke på egen hand. För sådana fall
har det dock i allmänhet icke ansetts lämpligt att hänskjuta afgörandet
till borgenärerna å borgenärssammanträde. Det torde vara en riktig
grundsats, att borgenärerna in corpore icke böra betungas med pröfningen
af konkursärenden utöfver hvad oundgängligt är; till hvad
tidigare yttrats om den hittills vunna erfarenheten af borgenärssammanträden
må här hänvisas. I gode mannen, som ju utses af borgenärerna
själfva, har man emellertid ett organ, åt hvilket lämpligen afgörandeeller
medbestämmanderätt kan anförtros i de fall, i hvilka förvaltarens
befogenhet ansetts böra inskränkas. Sålunda har förslaget, bland annat,
åt gode mannen uppdragit: att deltaga i afgörande af frågan om fortsättande
efter första borgenärssammanträdet af rörelse, som gäldenären
idkat; att inom vissa gränser jämte förvaltaren besluta om uppskof med
realisationen; att yttra sig om realisationen, med afseende hvarå gäller,
dels att förvaltaren icke må sälja fast egendom annorledes än i exekutiv
ordning, med mindre gode mannen därtill samtycker eller, om denne
icke vill lämna sitt medgifvande, borgenärerna besluta sådan försäljning,
dels att lös egendom i regel icke må säljas annorledes än å auktion,
med mindre samtycke därtill lämnas af gode mannen eller, eventuellt, af
borgenärerna; att om förvaltaren funnit förlikningsförslag, som icke afser
fast egendom, böra antagas, därom träffa afgörande, med rätt likväl för

Förslag om
särskild revision
af konkursförvaltning.

274

förvaltaren, där gode mannen vägrar samtycke till förlikningen, att hänskjuta
frågan till borgenärerna; att pröfva, huruvida förvaltaren må anställa
rättegång för konkursboets räkning; att jämte förvaltaren besluta
om underhåll åt gäldenären.

I förut omförmälda motion vid 1906 års riksdag ifrågasattes införandet
af obligatorisk revision af konkursutredning, åtminstone i konkurser
af större omfattning. Detta önskemål, som icke särskildt framhölls
i vare sig lagutskottets utlåtande eller Riksdagens skrifvelse, återupptogs
i den likaledes i det föregående fl omnämda motionen vid riksdagen
1910. I detta afseende föreslogs i motionen ett tillägg till 44 §
konkurslagen af innehåll, att om konkursboets egendom uppginge till
minst tiotusen kronor revisorer att granska förvaltningen af boet skulle
på föranstaltande af rätten eller domaren utses af borgenärerna, att
revisionen skulle ske så tidigt, att revisionsberättelsen vore inlämnad
till rättens ombudsman innan konkursen afslutades, samt att arfvode till
revisorerna skalle, där sådant fordrades, bestämmas af rätten. Lagutskottet
erinrade i afgifvet utlåtande om borgenärernas rätt enligt den
nuvarande lydelsen af nämnda lagrum att bland sig välja en eller flere,
för hvilka i förening med rättens ombudsman sysslomännen hade att,
när så fordrades, visa reda, samt anförde vidare, bland annat, att,
det syntes utskottet tvifvel underkastadt, huruvida den af motionärerna
ifrågasatta utvägen för ernående af en förstärkt revision af konkursbos
förvaltning vore den lämpligaste. Då i hvarje fall denna ingalunda betydelselösa
fråga borde ses i sammanhang med konkursförvaltningen
och konkursförfarandet i öfrigt samt blifva närmare undersökt vid det
påbörjade arbetet för revision af konkurslagen, afstyrkte utskottet
motionen i denna del; och blef utskottets hemställan bifallen af båda
kamrarna.

Kommittén kan icke finna annat än att genom den af kommittén
föreslagna kontrollanordningen jämväl behofvet af särskild revision af
förvaltningen tillgodoses. Utom den fortlöpande kontroll, som gode
mannen på grund af bestämmelser i 60 och 61 §§ äger öfva å förvaltningen
under dess gång, har han i 189 § fått sig ålagdt att, när slutlig
redovisning afgifvits, granska densamma och däröfver afgifva utlåtande.
Väl är det sant, att gode mannen har afgörande- eller medbestämmanderätt
i vissa förvaltningsfrågor och enligt förslaget antages
kunna uppsåtligen eller af vårdslöshet förorsaka boet skada, som han
följaktligen är skyldig att ersätta, men nämnda förhållande torde icke

fl Se ofvan sid. 245.

275

föranleda, vare sig att han själf skall underkastas obligatorisk revision,
eller att lian icke kan anses i stånd att med nödig opartiskhet granska
och bedöma förvaltarens redovisning, helst gode mannen i nämnda förvaltningsfrågor
i allmänhet ej har något eget initiativ utan har att
godkänna eller motsätta sig förvaltarens förslag, samt någon medelsförvaltning
i hvarje händelse icke tillkommer gode mannen. Anordnandet
af en särskild revision, låt vara att den gjordes obligatorisk
endast för konkursbon med ej allt för ringa tillgångar, möter naturligtvis
äfven betänkligheter ur kostnadssynpunkt.

Äfven ett annat slags revision i sammanhang med konkurs har
någon gång ifrågasatts, nämligen en revision, som skulle afse gäldenärens
förhållande före konkursen och särskild! hans böcker och räkenskaper.
Enligt norska konkurslagen skall sådan revision i regel äga rum; föranleda
omständigheterna, att revisionen verkställes af annan än förvaltaren,
kan skifteretten samtidigt med utseendet af förvaltare förordna
en eller flere revisorer. Att en sådan revision, utförd af sakkunnig
person, skulle vara af värde, särskildt för de fall, då gäldenären bjuder
ackord eller ställes under tilltal för brottsligt förhållande mot sina
borgenärer, vill kommittén icke bestrida, men det vill dock synas, som
skulle kostnaden därför lätt nog kunna blifva oproportionerligt hög,
helst tillgången på fackutbildade revisorer är ganska begränsad. Då
den i vår gällande konkurslag föreskrift^ s. k. godemansberättelsen
synes kunna, med några mindre tillägg, motsvara det behof, hvars
tillgodoseende här är i fråga, har kommittén nöjt sig med att föreslå
bestämmelser om en liknande, men något ftfllständigare berättelse.

I det föregående har redan berörts frågan om borgenärernas in
corpore ställning i förvaltningsorganisationen, och det har framhållits,
att afgöranderätt i allmänhet icke lämnats åt dem. Så har skett endast i
ett par viktigare fall och dessutom i några fall, då enighet ej uppnås
emellan förvaltare och god man. I sammanhang härmed må uppmärksammas,
att borgenärerna enligt förslaget icke äga besluta i andra ärenden
än de, som uttryckligen äro i sådant afseende angifna. Förvaltaren
kan således icke till borgenärerna hänskjuta afgörandet af frågor, hvilka
falla inom hans egen maktsfär; han bär själf ansvaret och kan icke,
såsom enligt gällande lag, skydda sig genom borgenärsbeslut, som han
själf mången gång dikterar.

Till de önskemål, som man, efter hvad ofvan antydts, uppställt
för en revision af konkurslagen, hör äfven konkursutredningarnas påskyndande.
På den energi och målmedvetenhet, hvarmed konkursförvaltningen
bedrifves, beror naturligtvis i främsta rummet, huruvida

Ifrågasatt
revision af
gäldenärens
räkenskaper.

Borgenärernas
deltagande i
förvaltningen
enligt förslaget.

Konkursutredningens
påskyndande.

276

Förvaltnings kostnadernas nedbringande.

förvaltningen tager längre eller kortare tid i anspråk; och kvalifikationerna
hos förvaltarna äro bestämmande för nyssnämnda faktorer. I
samma mån en konkurslag lyckats att lösa problemet om goda förvaltare,
i samma mån har den ock sörjt för att konkursutredningarna
slutföras med tillbörlig skyndsamhet, helst om det definitiva förvaltarvalet
kan ske under konkursens tidigaste skede. Emellertid ligger
det i öppen dag, att lagen kan genom åtskilliga regler för förvaltningen
och konkursförfarandet i dess helhet söka befordra ifrågavarande syfte.
De bestämmelser i förslaget, som i denna del komma i betraktande, äro
lätta att sammanställa och öfverblicka samt torde därför ej nu behöfva
framhållas. Blott ett må påpekas. Ju tidigare försäljningen af boets
egendom kan påbörjas, desto tidigare kan konkursen afslutas. Det är
följaktligen af vikt, att lagen påbjuder realisationens påbörjande på ett
så tidigt stadium som möjligt. För gällande lags bestämmelser härutinnan
har tidigare redogjorts; förslaget, som öfver hufvud sökt förkorta
de särskilda fristerna under konkursförfarandet i syfte att påskynda
dess afslutande, har reglerat nämnda fråga så, att om ej gäldenären hos
hofrätten anfört besvär öfver beslut, hvarigenom han försatts i konkurs,
eller ackordsförslag ingifves senast å första borgenärssammanträdet realisationen
skall kunna påbörjas omedelbart efter detta sammanträde,
d. v. s. i regel tre till fem veckor från det beslutet om egendomsafträde
meddelades.

Till den här lämnade redogörelsen för förvaltningsorganisationens
hufvudgrunder enligt kommitténs förslag må till sist läggas några ord
angående de medel, genom hvilka kommittén sökt verka för nedbringande
af förvaltningskostnaderna. Den drygaste delen af dessa kostnader utgöres
af förvaltningsarfvodena, och beredande af garantier för att
dessa arfvoden icke taga i anspråk större belopp än oundgängligen erfordras
är lagstiftarens egentliga uppgift i detta ämne. Garantierna
måste tydligtvis afse, dels att antalet till arfvode berättigade personer
icke är större än som är strängt nödvändigt, och dels att arfvodesbeloppen
icke sättas så högt, att de öfverstiga hvad som bör anses utgöra
skälig ersättning för förvaltningsuppdraget.

Hvad angår det förra, så har i förslaget stadgats, att ej mer än
en förvaltare må utses, med mindre boet är af den omfattning och beskaffenhet,
att förvaltningen icke lämpligen kan åt en anförtros, och
kommer likaledes blott en god man att utses, så framt ej boets omfattning
och beskaffenhet göra ett större antal oundgängligen erforderligt,
i hvilket fall antalet godemän skall vara tre; mer än en förvaltare eller

277

god man får ej utses, där ej konkursdomaren finner skäl för utseende
af det högre antalet föreligga.

Vidkommande arfvodesbeloppen liar erfarenheten ådagalagt, att
arfvodena i regel utgå med högre belopp än skäligt är. De ändringar
hithörande stadganden i gällande lag undergått hafva ej åstadkommit
någon väsentlig förbättring i detta förhållande; icke ens föreskriften,
att god man eller syssloman ej äger deltaga i borgenärernas beslut i
arfvodesfrågorna, vare sig i egenskap af borgenär eller såsom ombud
för borgenär, har förmått nedbringa arfvodena till mera skäliga belopp.
Det synes därför uppenbart, att radikalare åtgärder måste tillgripas.
Den enda möjliga och af kommittén jämväl valda lösningen torde vara
att låta rätten bestämma arfvodena, och detta utan något föregående
förslag af borgenärerna; dock böra borgenärerna, gäldenären och den
till arfvode berättigade äga vid rätten föra talan i ärendet samt, i fall
af missnöje, öfverklaga rättens beslut. Angående grunderna för bestämmande
af arfvode är i förslaget stadgadt, att arfvode åt förvaltaren ej
må sättas till högre belopp än som med afseende å det arbete uppdraget
kräft, den omsorg och skicklighet, hvarmed arbetet utförts, samt
boets omfattning utgör skälig ersättning för uppdraget, samt att arfvode
åt god man ej får sättas till högre belopp än som utgör skälig ersättning
för det arbete och den tidsspillan uppdraget medfört. Gode mannens
arfvode bör enligt kommitténs mening sättas lågt, såväl i och för sig
som i förhållande till förvaltarens arfvode. Uppdraget att vara god
man bör icke göras i ekonomiskt afseende särskildt eftersträfvansvärdt.
Kommittén har dock icke ansett sig kunna antaga, att i regel lämpliga
personer skulle mottaga godmansuppdrag, därest de icke blefve berättigade
till arfvode. På det att rätten må erhålla material för bedömande
af de omständigheter, som sålunda böra inverka på bestämmandet,
har föreskrifvits, att den, som vill hafva arfvode fastställdt, skall
själf göra framställning därom och vid framställningen foga redogörelse
för det arbete uppdraget medfört.

I det föregående har kommittén redogjort för rättens ombudsmans
särskilda åligganden enligt gällande konkurslag och för öfverflyttandet
på en af borgenärerna utsedd god man af det viktigaste af dessa åligganden,
nämligen tillsynen å förvaltningen. Enligt förslaget kommer
godemannen jämväl att träda i rättens ombudsmans ställe i vissa förvaltningsangelägenheter,
om också bestämmelserna om den ena och den
andra funktionärens ställning icke fullt täcka hvarandra. I fråga om
utdelningsförslag får gode mannen tillfälle att framställa anmärkningar,
men förvaltaren är icke skyldig att följa dem. Hvad angår rättens

Fördelningen
af rättens om•
budsmans nuvarande
åligganden.

278

ombudsmans befattning med anmärkningar mot gode män och syssloman
har bestämmelsen, att dylika anmärkningar skola framställas hos
ombudsmannen, icke ersatts med något motsvarande stadgande, utan
kunna anmärkningar mot såväl förvaltare som god man göras omedelbart
hos konkursdomaren. Rättens ombudsmans öfriga åligganden hafva
i förslaget i allmänhet anförtrotts åt förvaltaren. Det blir sålunda förvaltaren,
som i förekommande fall hos domaren gör anmälan mot gäldenären
för tredska och om bristande tillgång till bestridande af konkurskostnaderna;
han skall ock underrätta domaren om tiden för framläggande
af utdelningsförslag och om vissa andra omständigheter, som
skola antecknas i konkursdomarens dagbok. Förvaltaren har att hålla
bevakningshandlingar och ackordsförslag vederbörande tillhanda; han
skall upprätta förteckning öfver bevakningar samt röstlängd till ledning
vid omröstning i ackordsfrågor; han skall i förening med godemannen
afgifva yttrande angående de omständigheter, som kunna inverka på
bedömandet af inkommet förslag till ackord. I regel har förvaltaren
att utsätta borgenärssammanträden och vid dem föra ordet; den utslagsröst,
som enligt gällande lag för vissa fall tillkommer rättens ombudsman,
har i förslaget tillagts ordföranden vid sammanträdet, alltså förvaltaren,
såvida han fungerar såsom ordförande.

I afseende å vissa borgenärssammanträden skulle det emellertid
icke vara lämpligt att på förvaltaren öfverflytta rättens ombudsmans
åligganden. Att förvaltaren icke kan vara ordförande vid första borgenärssamm
anträdet, vid hvilket just fråga om den af domaren utsedde
förvaltarens ersättande med annan kan uppkomma samt därjämte bestämmande
af antalet förvaltare och val af god man för tillsyn å förvaltningen
skola äga rum, är utan vidare klart. Samma skäl, som föranledt
kommittén att föreslå, att konkursdomaren skall vara ordförande
vid första borgenärssammanträdet, göra det äfven nödvändigt, att domaren
fungerar såsom ordförande vid de senare sammanträden, som
kunna förekomma för handläggning af frågor om val af förvaltare eller
god man eller i anledning af anmärkningar mot förvaltare eller god
man. Svårare kan däremot synas vara att afgöra, åt hvem ledningen
af sammanträden för handläggning af tvistefrågor angående bevakade
fordringar eller omröstning i ackordsfrågor bör anförtros. Åtskilliga
synpunkter komma härvid i beaktande.

Förvaltaren får enligt förslaget ej allenast rätt utan äfven skyldighet
att göra jäf mot bevakning, då anledning därtill förekommer; han
kan följaktligen till tvistefrågorna icke intaga den opartiska ställning,
som bör tillkomma ordföranden vid det s. k. förlikningssammanträdet.

279

Ackordsomröstningen kominer jämväl enligt förslaget i allmänhet att
tiga rum i sammanhang med handläggningen åt tvistefrågor å förlikningssammanträdet;
redan därför vore det olämpligt, att denna omröstning
leddes af annan ordförande än handläggningen af tvistefrågorna.
Härtill kommer, att förvaltaren har att jämte godemannen före omröstningen
afgifva yttrande öfver ackord sförslaget, hvilket yttrande skall
innehålla bestämdt förklarande, huruvida förslaget anses böra antagas
af borgenärerna eller icke; förvaltaren, som för öfrigt själf kan vara
borgenär i konkursen, kan följaktligen icke heller till ackordsfrågan intaga
eu fullt opartisk ställning. Genom en anordning, som öfverlämnar
ordförandeskapet vid förliknings- och ackordssammanträden åt annan än
förvaltaren, vinnes äfven en reell fördel, nämligen att vid val af förvaltare
fullt samma hänsyn ej behöfver tagas till behofvet af juridisk
kunskap och formell färdighet. — Att uppdraga ordlörandebefattningen
vid nämnda två sammanträden åt den utaf borgenärerna utsedde godemannen
torde icke kunna sättas i fråga. Denne väljes för en helt annan
uppgift, för hvars fyllande han ingalunda behöfver sådan särskild utbildning,
som nyss antydts; att på honom ställa det anspråk, att han
skall vara skicklig att leda förhandlingarna vid förliknings- och ackordssainmanträden,
skulle lätt nog kunna förrycka hela godmansinstitutionen.

Att rättensombudsmansinstitutionen på detta område varit till
gagn är obestridligt; de, som yrka på nämnda institutions bibehållande,
pläga ock företrädesvis fästa sig vid denna sida af ombudsmannens
verksamhet. Särskildt plägar framhållas, i huru hög grad en
rättens ombudsman, som varit vuxen sin uppgift, kunnat genom åstadkommande
af förlikning rörande tvistiga bevakningar underlätta rättens
eget arbete med handläggning af tvistefrågor och därigenom äfven påskynda
konkursutredningens afslutande.

Betydelsen af ombudsmannens ingripande vid förlikningssammanträdet
må dock icke öfverskattas. De tvistefrågor, i hvilka förlikning
kunnat träffas, torde i regel icke varit af sådan beskaffenhet, att deras
handläggning och afgörande skulle medfört afsevärdt besvär för rätten.
Och hvad angår den tidsvinst, som rättens ombudsmans förlikningsverksainliet
förmenats kunna medföra för konkursutredningen, är det —
frånsedt möjligheten att afsluta en konkurs innan slutlig dom öfver
tvistiga fordringar fallit — därjämte att märka, å ena sidan att i de
flesta fall en eller flere tvistefrågor trots ombudsmannens förlikningsförsök
måste hänskjutas till rätten, och å den andra att parter, som
kunna förmås att ingå förlikning inför rättens ombudsman, rimligtvis
ej skulle varit mindre benägna att nöja sig med första rätts dom.

280

Äfven om det sålunda icke kan sägas, att rättensombudsmansinstitutionen
ens på detta område är nödvändig för konkursutredningens
behöriga fortgång, kunde det dock möjligen ifrågasättas, huruvida
icke — samtidigt med institutionens afskaffande i öfrigt — det kunde
vara lämpligt att låta konkursdomaren förordna en särskild person att
vara ordförande vid sammanträden för handläggning af tvistefrågor och
ackordsärenden. En sådan anordning anser sig kommittén emellertid icke
kunna tillstyrka. Redan ur kostnadssynpunkt är det betänkligt att öka
antalet personer, som skola taga befattning med konkurserna. Och då
det här gäller ärenden, hvilkas eventuella fortsatta handläggning tillhör
rätten, är det gifvetvis önskligt, att ifrågavarande sammanträden te sig
såsom akter i själfva rättsbehandlingen; de böra därför icke ledas af
tillfälligt förordnade, i öfrigt för konkurserna främmande personer.

Ordförandeskapet vid ifrågavarande sammanträden torde bäst kunna
handhafvas af konkursdomaren själf. De äldre konkurslagarna kände
ej något förlikningssammanträde utan läto all förhandling mellan parterna
försiggå inför sittande rätt, och är denna ordning jämväl vanlig i
moderna utländska lagar. Förlikningsbestyret kan så mycket mindre
anses vara en för domaren främmande uppgift, som domaren enligt
lag alltid skall råda parter i rättegång att sig förena. Väl är det sant,
att domaren ej i samma mån som en rättens ombudsman kan gå pröfningen
i förväg och låta parterna veta, huru tvisten sannolikt komme
att afgöras, men han torde dock ej helt sakna utväg att, då han uppmanar
parterna att träffa förlikning, för dem framhålla såväl rättsliga
som sakliga synpunkter. Hufvudvikten torde för öfrigt ej ligga därpå,
att parterna trugas till förlikning, på det att så många tvistefrågor som
möjligt må kunna såsom bilagda afskrifvas; med lagskipningens uppgift
torde mera öfverensstämma, att vid ett dylikt sammanträde den
bästa möjliga utredning för vinnande af en rättvis dom åstadkommes,
och i det afseendet har domaren ej blott större förutsättningar att lyckas
än rättens ombudsman utan väl äfven mera intresse än denne af ett
godt resultat. Att konkursdomaren för ordet jämväl vid ackordsfrågors
behandling å borgenärssammanträde är icke blott påkalladt af den förut
framhållna omständigheten, att förefallande ackordsomröstning i regel
kan väntas komma att äga ram i sammanhang med handläggningen af
tvistefrågor, utan torde äfven bäst öfverensstämma med ackordsfrågornas
egen natur och det däraf betingade krafvet på juridisk insikt hos den,
som skall leda förhandlingarna och omröstningen. Enligt främmande
lagar plägar ackordsförhandlingen ske inför konkursdomstolen.

281

Emot deri sålunda föreslagna anordning beträffande ordförandeskapet
vid förliknings- och ackordssammanträden ligger den anmärkning
nära till hands, att däraf föranledes en ökning i konkursdomarens
göromål, hvilken, särskild! för orter där konkurser förekomma i större
antal, kan varda afsevärd. För att kunna bedöma innebörden af en
sådan anmärkning torde det vara nödigt att undersöka, i hvad mån
förslaget skulle medföra förändring i konkursdomarens arbetsbörda
öfverhufvud.

Enligt förslaget skall konkursdomaren vara ordförande vid första
borgenärssammanträdet, hvilket i afseende å dess betydelse för domarens
arbete ungefär motsvarar det nuvarande första förhöret.

Domarens nuvarande skyldighet att föra ordet å inställelsedagen
samt den honom i förslaget ålagda skyldigheten att vara ordförande vid
förliknings- och ackordssammanträden kunna i saknad af nödiga statistiska
siffror ej direkt jämföras med hänsyn till deras betydelse i nyss
nämnda afseende. Medan inställelsedag nu hålles i hvarje konkurs, förutsättes
för förlikningssammanträde, att anmärkning gjorts mot någon
bevakning. Detta är väl ock det vanliga förhållandet, men det har
ingalunda varit sällsynt, att alla bevakningar godkänts eller lämnats
utan anmärkning. Att antalet konkurser, i hvilka jäf ej förekommer,
skall nedgå med den af kommittén föreslagna nya ordningen för handläggning
af s. k. fattigkonkurser är emellertid påtagligt. Anmärkas
må ock, att konkursdomaren, som för närvarande äger rätt att för visst
fall utsätta inställelsedagen till lagtima ting, äfven om anslagstidens
normala mått därigenom öfverskrides, i förslaget erhållit en motsvarande
men något vidsträcktare rätt beträffande utsättandet af förlikningssammanträde.
I fråga om efterbevakningar bereder förslaget konkursdomaren
någon lättnad, i det att nämligen förhör icke, såsom nu, varder
erforderligt i anledning af hvarje efterbevakning utan endast i händelse af
jäf. Hvad ackordssammanträdena angår är antalet ackordsförslag relativt
ringa. Aren 1905—1909 fastställdes i hela riket blott 505 ackord eller i
medeltal 101 för år (jfr uppgifterna å nästa sida). Äfven om till siffran
för fastställda ackord lägges antalet ackordsförslag, som förkastats af
borgenärerna eller icke vunnit stadfästelse af rätten, kan därför icke
antagas, att domaren allt för ofta kommer att få tjänstgöra såsom ordförande
vid ackordssammanträde. Genom införandet af det föreslagna
nya institutet ackordsförhandling utan konkurs kommer väl sannolikt
antalet ackordsförslag att ökas, men ökningen torde helt visst i ej
ringa män uppvägas af en nedgång i konkursernas antal.

Slutligen skall konkursdomaren vara ordförande vid de sammanträden,
som efter första borgenärssammanträdet kunna ifrågakomma för

Ökningen i
konkurs -domarens
arbetsbörda.

282

val af förvaltare eller god man eller i anledning af anmärkning mot
sådan funktionär. Detta är ett nytt åliggande för honom; det torde
emellertid med fog kunna antagas, att sådana sammanträden ej skola
förekomma så ofta, att de kunna i nämnvärd mån inverka på domarens
arbetsbörda, b

Af långt större räckvidd är en nyhet, som ifrågasättes på ett
annat område. Såsom redan antydts, föreslår kommittén en ändrad
ordning för handläggning af fattigkonkurserna. Det arbete, som dylika
konkurser för närvarande medföra, kommer enligt förslaget att, om också
ej helt och hållet upphöra, dock i väsentlig mån reduceras. Bortsedt
från den sällan begagnade möjligheten att afskrifva en konkurs redan
före inställelsedagen har konkursdomaren nu att i dylika konkurser hålla
såväl första förhör som inställelsedag; för första förhöret, som på landet
icke i likhet med inställelsedagen alltid kan utsättas till rättegångsdag
under lagtima ting, nödgas domaren stundom offra afsevärd tid och
direkta kostnader. Enligt förslaget blir det i ett stort antal fall möjligt
för domaren att förordna om afskrifning på grund af bristande tillgång,
utan att han behöft hålla annat förhör än för upptagande af ed å bouppteckningen;
domaren befrias därigenom äfven från icke så litet expeditionsbestyr.
Den lättnad, som genom eu förkortad procedur för afskrifning
af fattigkonkurser kan beredas domaren, är relativt stor.
Enligt den officiella rättsstatistiken afslutades åren 1905—1909 följande
antal konkurser:

genom förlikning enligt 94 § konkurslagen 555, däraf på landet 413

genom fastställdt ackord................................ 505, » » » 303

genom afskrifning enligt 126 § konkurslagen 6,911, » » » 2,054

genom slutlig utdelning................................. 9,164, » » » 4,711.

Det öfvervägande antalet afskrifna konkurser tillhör väl städerna, särskildt
Stockholm, där konkursansökningar i anledning af underlåtenhet
att betala utskylder ofta lära förekomma, men jämväl på landet är antalet
sådana konkurser anmärkningsvärdt högt eller för ifrågavarande fem år
något öfver 27 % af alla afslutade konkurser.

Den nu gjorda sammanställningen af bestämmelser i gällande lag,
å ena, samt i förslaget, å andra sidan, ger ej anledning att befara, att
antalet sammanträden, vid hvilka domaren har att fungera såsom ordförande,
genom förslagets antagande skulle ökas; snarare kan man, särskildt
på grund af den förändrade ordningen för handläggning af fattigkonkurser,
vara benägen att vänta någon minskning i antalet sådana

0 Jfr motiveringen för 175 §.

sammanträden. Något annorlunda ställer sig frågan, därest man tillika
jämför det arbete, som de olika sammanträdena kräfva. Inställelsedagss
am manträdet, som enligt förslaget faller bort, har i regel ej varit
särdeles betungande, låt vara att röstsammanräkningen vid sysslomansvalet
stundom medfört ej så litet arbete. Förliknings- och ackordssammanträdena
komma däremot säkerligen i allmänhet att blifva något
mera långvariga, likasom de ock torde kräfva en del förberedelser.
Men för den händelse tvistefrågor eller ackordsärenden varda hänskjutna
till rätten, lärer den omständigheten, att konkursdomaren varit ordförande
vid det föregående sammanträdet med borgenärerna, väl medföra någon
lättnad i det arbete, som åligger honom såsom ordförande eller ledamot
i rätten. Någon synnerlig ökning beträffande domarens arbete i dess
helhet kan åliggandet att vara ordförande vid ifrågavarande sammanträden
i hvarje händelse ej orsaka.

I fråga om konkursdomarens skyldigheter för öfrigt innehåller
förslaget vissa nyheter. I åtminstone ett afseende minskas domarens
expedTtionsbestyr; medan han för närvarande i allmänhet utfärdar särskilda
kallelser till första förhöret och till inställelsedagen, skall han
enligt förslaget genom samma kallelsebref underrätta borgenärerna om
såväl första borgenärssammanträdet som bevakningstiden. Bland de
göromål, som, bortsedt från bestyret med borgenärernas sammanträden,
enligt förslaget åligga domaren, finnas några, som för närvarande jämväl
å landet tillhöra rätten, såsom handläggningen af frågor om anmärkningar
mot förvaltare, om lyftning af betalning för förmånsberättigad
fordran och om afskrifning af konkurs på grund bristande tillgång; i
afseende å andra, såsom frågor om skyldighet för annan än gäldenären,
hans hustru eller barn att aflägga bouppteckningsed, lärer det hafva
varit tvifvelaktigt, huruvida pröfningen tillkommit rätten eller domaren.
Om någon egentlig ökning af domarens arbete kan det i dessa fall ej
blifva tal, ehuruväl det ju för disposition af tid och arbetskraft icke är
alldeles likgiltigt, om en ämbetsåtgärd kan påkallas när som helst eller
blott på vissa tider. Somliga åligganden äro antingen helt nya, bland
dem pröfningen af fråga om inställande af realisation medan ansökning
om nedläggande af konkurs på grund af förlikning är beroende på
åtgärd, eller åtminstone ej uttryckligen nämnda i gällande konkurslag
såsom pröfningen, huruvida hinder möter mot upptagande af ackordsförslag,
samt meddelandet af bevis, att gäldenär är fri från borgenärers
kraf. I åtminstone ett hänseende har rätten fått ökadt arbete, nämligen
i fråga om bestämmandet af förvaltningsarfvode, och detta arbete faller
gifvetvis hufvudsakligen på konkursdomaren. Domarens arbete kan

284

dessutom antagas komma att i någon mån ökas därigenom att han
något mera än för närvarande är händelsen måste stå i förbindelse med
konkursförvaltningen; han har att öfva tillsyn öfver ingifvandet af periodiskt
återkommande berättelser samt jämväl eljest att mottaga handlingar
och infordra yttranden.

Om det på grund af allt detta må antagas, att konkursdomaren
lar något mera arbete än som enligt gällande lag ålegat domaren eller i
stad rätten för handläggning af konkurser, kan dock ej rimligtvis påstås,
att denna ökning är af den betydenhet, att den bör utgöra hinder för
den föreslagna reformen — en reform, som måste anses vara af verkligt
behof påkallad och som tillgodoser åtskilliga önskemål, hvilka landets
näringsidkare genom sina särskilda organisationer framhållit. Att på ett
område, där domarmakten måste ingripa på så många punkter, dess
ställning skulle kunna lämnas alldeles oberörd af en ny lagstiftning är
naturligtvis icke tänkbart, och kommittén tror icke "att något arbete
ålagts konkursdomaren, som lämpligen kunnat anförtros åt annan.

41 §.

Såsom redan framhållits kommer enligt förslaget i regel blott en
förvaltare att utses. Den omständigheten, att förvaltaren har att besörja
ej blott egendomens realiserande utan äfven de influtna medlens fördelning,
granskning af anmälda fordringar och utförande af rättegångar för
konkursboets räkning, får ej i och för sig föranleda tillsättande af flere
förvaltare. Härför kräfves enligt förslaget, att boet är af sådan omfattning
och beskaffenhet, att förvaltningen icke lämpligen kan åt en
anförtros. \''id valet af förvaltare bör gifvetvis afseende i främsta rummet
fästas vid den praktiska dugligheten; lika litet som gode män eller
sysslomän ansetts behöfva vara lagfarna, kan ett anspråk i sådan riktning
ställas på en efter den föreslagna nya lagen utsedd förvaltare.
Men tydligt är, att den, som med praktisk duglighet förenar juridisk
erfarenhet, har bästa förutsättningarna för att kunna tillfredsställande
handhafva en konkursutredning; och tillgång till sålunda kvalificerade
personer lärer på rätt många håll finnas. År det ej fallet, bör krafvet
på formell färdighet träda i bakgrunden; bekofvet af lagkunskap kan
nämligen äfven tillgodoses på det sätt, att förvaltaren för ett eller annat
ärende anlitar juridiskt biträde, fl Kostnaden härför blir rimligtvis lägre

fl Angående rätt för sysslomän att utan särskild tillåtelse af borgenärerna på
konkursboets bekostnad anlita sakkunnig person för biträde i boets rättegångar, se rättsfall
i Nytt jur. arkiv 1876 s. 189.

285

än om flere förvaltare utses och kommer för öfrig-t i betraktande vid
bestämmandet af förvaltarens eget arfvode.

42 §.

Då kommittén ansett sig icke böra föreslå, att konkursförvaltare
skola utses bland personer, som tillhöra en viss begränsad krets eller i
viss ordning pröfvats lämpliga för uppdraget,:) har annan positiv bestämmelse
om förvaltarkompentens ej kunnat meddelas än att den eller
de, åt hvilka förvaltningen anförtros, böra äga sådan insikt och erfarenhet,
som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet erfordras för
förvaltningens behöriga handhafvande; och blir det konkursdomarens
ämbetsplikt att tillse, det hvarje konkursbo, såvidt ske kan, erhåller
sådan förvaltning, som med hänsyn till dess särskilda beskaffenhet må
anses erforderlig. Bestämmelsen får icke fattas så, som skulle, om flere
förvaltare skola utses, en hvar af dem nödvändigt behöfva vara i besittning
af sådana egenskaper, att han vore kompetent att ensam besörja
hela boutredningen. För dylikt fall är det gifvetvis tillräckligt, att det
med hänsyn till den insikt och erfarenhet, som förvaltarna hvar för sig
äga, får antagas, att de gemensamt kunna behörigen handhafva förvaltningen.

I denna paragraf angifvas vidare åtskilliga förhållanden, som skola
medföra obehörighet att vara konkursförvaltare. Bland dessa äro några
af beskaffenhet att i allmänhet utestänga personer från uppdrag, hvilka
förutsätta en själfständig ställning eller borgerlig oförvitlighet; bestämmelser
i sådant syfte men med något skiftande innehåll finnas i ett
flertal författningar. Hvad särskildt angår stadgandet, att den, som afträdt
all sin egendom till borgenärer och icke, på sätt lag förmår, gitter
visa, att han är fri från deras kraf, ej må vara konkursförvaltare, innefattar
detsamma hinder för att utse konkursgäldenären själf till förvaltare.
I saknad af uttryckligt förbud har det hittills någon gång händt, att
gäldenären jämte annan person utsetts till god man eller syssloman, och
bland de yttranden från köpmannaföreningar m. fl. dylika korporationer,
som inkommit till kommittén, finnes äfven ett uttalande till förmån för en
dylik anordning. Härigenom skulle vinnas, att den kunskap om boet,
som naturligtvis bör i synnerlig grad finnas hos gäldenären, kunde
komma förvaltningen tillgodo. Samma intresse torde emellertid kunna
nöjaktigt tillgodoses genom bestämmelser om gäldenärens skyldighet att

*) Jfr ofvan s. 268 f.

286

meddela upplysningar; om gäldenären känner sig manad att därutöfver
vidtaga åtgärder för främjande af en förmånlig konkursutredning, saknar
han ej heller tillfälle därtill. Att förordna konkursgäldenär till förvaltare
i sin egen konkurs omöjliggöres för öfrig! af den omständigheten,
att förvaltaren har att i åtskilliga fall, såsom i fråga om underhåll åt gäldenären
samt vid afgifvande af berättelse om anledningarna till obeståndet
med mera eller af yttrande öfver eventuellt ackordsförslag, tillvarataga
borgenärernas intressen mot gäldenären själ!

Utom de ovillkorliga obehörighetsgrunderna finnas några, som hafva
afseende allenast å vissa konkurser. Likasom för närvarande rättens
ordförande eller, i stad, annan ledamot af rätten ej må utses till rättens
ombudsman, bör domare ej heller kunna vara förvaltare i konkurs, som
är anhängig vid den rätt han själ! tillhör. Härför talar icke blott den
grannlaga ställning, hvari förvaltaren kommer till konkursdomaren och
rätten genom stadgandena om sättet för utseende af förvaltare och för
bestämmande af förvaltarens arfvode, utan äfven angelägenheten att
hindra uppkomsten af jäfsförhållanden, då ju förvaltaren icke kan såsom
domare taga befattning med mål, som angå konkursboet. Att i smärre
städer personer, som ofta kunna vara väl skickade för förvaltareuppdrag,
nämligen rättens illitterata bisittare härigenom utestängas från
sådana uppdrag har icke kunnat undgås. Till sist omförmälda obehörighetsgrund
sluter sig nära bestämmelsen, att personer, som på landet biträda
domaren i hans ämbetsgöromål eller, i stad, äro anställda vid rätten,
ej må vara konkursförvaltare. Personer i den ställning, som här afses,
hafva i stor utsträckning plägat erhålla rättens ombudsmansuppdrag,
hvarför deras utbildning synts göra dem väl lämpade. För förvaltareuppdrag
torde de endast undantagsvis vara tillräckligt kvalificerade, och skulle
sådana uppdrag säkerligen ofta allt för mycket draga dem från deras
egna göromål. I yttranden, som inkommit till kommittén, hafva emellertid
uttalats farhågor för att de på grund af det förhållande, hvari de
i allmänhet stå till konkursdomaren, samt deras behof af en inkomst,
som de endast sällan kunna bereda sig i sin egentliga verksamhet, skulle
komma att af honom obehörigen gynnas med uppdrag att vara konkursförvaltare;
till förekommande af missbruk därutinnan torde fördenskull
ett uttryckligt stadgande, som hindrar dylika personer att fungera såsom
förvaltare, icke vara opåkallad! Hvad angår bestämmelsen, att i stad
den, som är anställd vid rätten, ej må vara konkursförvaltare, afser densamma
att utesluta ej blott rättens ordinarie tjänstemän och betjänte
utan äfven aspiranter, jämförliga med häradshöfdingarnas tjänstebiträden.
Vid rätten tjänstgörande åklagare faller däremot ej härunder.

287

Från behörighet att vara konkursförvaltare utesluter förslaget icke
såsom några främmande lagar släktingar till gäldenären. Vissa skäl för
ett sådant uteslutande hafva i det föregående antydts1), men en bestämmelse
därom torde å ena sidan icke vara behöflig med hänsyn till det
betydande inflytande på tillsättningen af förvaltare, som tillkommer konkursdomaren,
och å andra sidan någon gång kunna vara olämplig,
nämligen för sådana fall, då borgenärerna eller ett öfvervägande flertal
af dem just utgöras af anförvanter till gäldenären.

Någon företrädesrätt till förvaltareuppdrag har desto mindre ansetts
böra tillkomma konkursborgenär, som det i stället på grund af särskilda
förhållanden understundom kan vara önskvärdt, att förvaltningen handhafves
af någon, som står helt utom konkursen.

43 §.

Huruvida förvaltningen af konkursbo kan omhänderhafvas af en
person eller det är nödvändigt, att flere förvaltare utses, kan icke alltid
afgöras omedelbart efter det konkurs uppstått; nödigt material för pröfningen
erhåller konkursdomaren, såvida han ej på förhand äger mera ingående
kännedom om boet, först genom bouppteckningen jämte de upplysningar,
som kunna lämnas vid första borgenärssammanträdet. På det
sagda pröfning ej må kunna föregripas genom förordnande af flere förvaltare
redan'' från början, och då det gifvetvis är lättare att åstadkomma
en ökning i förvaltareantalet än en minskning, är i förevarande
paragraf stadgadt, att då konkurs uppstått allenast en förvaltare skall
utses. Det förordnande, som konkursdomaren då har att meddela, afser
visserligen icke, såsom de vanliga förordnandena enligt 9 § i gällande
lag, blott vissa åtgärder för boets bevarande. Likasom förordnandet är
obegränsadt till tiden, gäller uppdraget alla förvaltareåtgärder, som öfver
hufvud kunna erfordras under den tid uppdraget varar, men på grund
af åtskilliga bestämmelser, särskildt de, som afse att ordna realisationen
af tillgångarna, kan lika fullt sägas, att några förvaltningsåtgärder af
större och mera ingripande betydelse i regel icke kunna förekomma
under den närmaste tiden efter konkursens början; och torde jämväl åt
sådan anledning det icke möta någon betänklighet, att äfven ett större
bo under denna tid omhänderhafves af endast en förvaltare.

fl Se ofvan s. 261.

288

44 §.

Grunderna för denna paragraf äro angifna i den allmänna motiveringen
för förevarande kapitel af förslaget. Här må endast tilläggas, att
det synts nödvändigt, att antalet förvaltare bestämmes innan frågan om
den redan utsedde förvaltarens ersättande med annan företages. Å ena
sidan kan det antagas, att om borgenärerna genast få veta, att mer än
en förvaltare skall finnas, de skola vara mera benägna att låta bero vid
det val, som domaren träffat enligt 43 §. Å andra sidan bör tillfälle ej
lämnas till en sådan kompromiss, att borgenärerna låta den redan utsedde
förvaltaren kvarstå, under förutsättning att domaren medgifver
utseendet af ännu en förvaltare eller flere. Frågan om antalet förvaltare
skall nämligen afgöras allenast med hänsyn till boets kraf. Dessutom
lärer vid val mellan flere, som kunna ifrågakomma till förvaltare,
vara af vikt att veta, huruvida boet skall omhänderhafvas af en eller
flere förvaltare.

45 §.

För gode mannens uppgifter bär förut redogjorts.

Enligt såväl norsk och dansk som tysk lag är utseendet af det
konkursorgan, hvars hufvuduppgift är att kontrollera förvaltningen —
borgenärsutskottet — icke obligatoriskt. Enligt norska lagen (§ 115
under 4) är det dock blott i vissa obetydligare konkurser, som borgenärsutskott
icke behöfver finnas. Den danska lagen medgifver borgenärerna
rätt att afgöra, huruvida utskott skall tillsättas. De kunna besluta
(§ 66) att förvaltare ej skall utses; tillsättes icke sådan, kommer
ej heller val af utskott i fråga (jfr § 68). Men de kunna därjämte —
dock endast under förutsättning att flere förvaltare valts — särskilt
besluta, att utskott ej skall tillsättas. Den tyska lagen (§ 87) låter
det likaledes ankomma på borgenärerna att bestämma, huruvida utskott
skall tillsättas.

Gemensamt för dessa lagar är emellertid, att rätten följer förvaltningen
på nära håll. Den norska lagen innehåller en uttrycklig bestämmelse
om skyldighet för rätten att öfva tillsyn å förvaltningen, då utskott
ej tillsatts, och enligt danska lagen har rätten att för sådant fall
fullgöra alla åligganden, som eljest tillkomma utskottet. Att här i
landet konkursdomaren skulle kunna i mindre konkurser utöfva de funktioner,
som i förslaget tilldelats gode mannen, lärer med hänsyn till

289

konkursdomarens stora arbetsbörda i öfrigt icke vara tänkbart. Å andra
sidan torde det icke vara lämpligt att i dylika konkurser låta förvaltningen
vara okontrollerad samt åt förvaltaren eller borgenärerna öfverlämna
de bestyr, som utöfver kontrollen skola enligt förslaget tillkomma
gode mannen. Enligt förslaget skall därför god man utses i alla konkurser
med undantag af sådana, som på grund af bristande tillgång till
bestridande af konkurskostnaderna afskrifvas innan offentlig kungörelse
om konkursen blifvit jämlikt 19 § utfärdad.

Det har tidigare framhållits, att utseendet af god man bör anförtros
åt borgenärerna. Egna dessa icke frågan det intresse, att de infinna
sig och deltaga i valet, måste emellertid utseendet ankomma på
konkursdomaren; bestämmelse härom har upptagits i förslaget.

Med hänsyn särskildt till kostnadsfrågan har det, såsom redan
tidigare omnämnts, bestämts, att i regel endast en god man bör utses;
om det pröfvas nödigt, att mer än en god man finnes, skall, af skäl,
för hvilka jämväl tidigare redogjorts, ett antal af tre gode män utses.
På det ej heller här obehöriga hänsyn till arfvodet må kunna inverka
på frågan om antalet, har afgörandet af denna fråga inom nyss angifna
gränser lagts i konkursdomarens hand.

Till minskande af de olägenheter, som kunna uppstå genom god
mans afgång, har föreslagits, att jämte god man suppleant skall utses.

46 §.

Med afseende å gode mannens uppgift och sättet för fastställandet
af hans arfvode har kommittén funnit bestämmelserna om de förhållanden,
som utestänga en del personer från behörighet att vara konkursförvaltare
antingen i allmänhet eller i fråga om vissa konkurser, böra
gälla jämväl i fråga om behörighet för godemansuppdrag. God man
har ansetts kunna — likasom förvaltare — utses såväl inom som utom
borgenärernas krets.

47 §.

Behof af flere förvaltare kan stundom yppas efter första borgenärssammanträdet;
och bör i sådant fall det en gång meddelade beslutet
icke ligga i vägen för ny pröfning. Bestämmandet af antalet förvaltare
bör tillkomma konkursdomaren på samma sätt, som om frågan uppkommit
vid första sammanträdet. För ökning förutsättes sålunda, att domaren,
efter att hafva hört borgenärerna å sammanträde inför honom, därom

290

förordnar; finner han utan att hafva hört borgenärerna, att föreslagen
ökning är opåkallad, bör han naturligtvis ej sammankalla borgenärerna.

Hålles borgenärssammanträde i anledning af väckt fråga om utseende
af flere förvaltare, och bestämmer konkursdomaren, att ökning
skall äga rum, är det naturligt, att borgenärerna omedelbart vid sammanträdet
få tillfälle att utöfva sin rätt att inverka på tillsättningen af
förvaltare på samma sätt som vid första borgenärssammanträdet.

48 §.

Då det är konkursdomaren, som bestämmer, huruvida mer än en
förvaltare skall finnas, bör han uppenbarligen kunna utan borgenärernas
hörande besluta om minskning af antalet, när genom förvaltares afgång
tillfälle därtill förekommer. Den utredning, som erfordras för frågans
afgörande, kan vinnas med mindre omgång därigenom att gode mannens
yttrande infordras.

Icke heller för det fall, att vid förvaltares afgång annan skall
utses till förvaltare, har det ansetts lämpligt, att borgenärerna sammankallas
för att höras i ärendet. Har blott en förvaltare funnits, eller har
förvaltningen varit delad, på sätt i 53 § är medgifvet, kan det nämligen
vara nödvändigt, att efterträdaren förordnas utan tidsutdräkt. Jämväl
för detta fall har konkursdomaren hänvisats att för vinnande af upplysningar
inhämta yttrande af gode mannen.

På det icke genom den sålunda stadgade ordningen för utseende
af efterträdare till afgången förvaltare rätten att inverka på tillsättningen
af förvaltare skall beröfvas borgenärerna, har tillfälle beredts
dem att få till stånd ett sammanträde inför konkursdomaren, hvarvid
de kunna göra sin mening gällande på samma sätt, som då fråga om
utseende af förvaltare förekommer vid första borgenärssammanträdet.
Rätt att påkalla utsättande af sammanträde för detta ändamål har
ansetts böra tillkomma en hvar af borgenärerna. Gifvetvis vore det dock
icke lämpligt, att ett ombyte af förvaltare kunde på sådant sätt framtvingas
när som helst under konkursen. Det är därför tillika stadgadt,
att konkursdomaren skall ofördröjligen efter det han enligt denna paragraf
utsett förvaltare låta, såvidt ske kan, i tidning inom orten kungöra,
hvem han sålunda utsett, och att borgenär, som vill begära sammanträde
i syfte att borgenärerna skola kunna föreslå annan till förvaltare,
har att framställa yrkande därom inom viss kort tid från sagda kungörande.

291

49 §.

Jfled hänsyn till det inflytande på tillsättningen af förvaltare, som
konkurwsdomaren enligt förslaget erhållit, har det ansetts lämpligare, att
han vid förefallande behof förordnar ställföreträdare för förvaltare än
att från början suppleant utses.

50 §.

Denna paragraf motsvarar bestämmelserna i gällande konkurslag,
att rätten eller domaren skall utfärda förordnande för gode män och
sysslomän.

Då den gode man, som enligt förslaget skall utses, icke har att i
något afseende företräda konkursboet, har utfärdande af särskildt förordnande
för honom ansetts icke vara erforderligt.

51 och 52 §§.

Har vid första borgenärssammanträdet allenast en god man blifvit
utsedd, och väckes sedermera förslag om utseende af flere gode män,
tillkommer det enligt 51 § i första hand konkursdomaren att pröfva,
huruvida sådan ökning är oundgängligen erforderlig. Finner han denna
fråga böra besvaras jakande, har han att sammankalla borgenärerna
för att besluta i ärendet; anser han återigen, att ökningen icke är
oundgängligen erforderlig, är förslaget därmed förfallet med rätt likväl
för part, som ej åtnöjes med konkursdomarens beslut, att däröfver föra
klagan i hofrätten.

Den rätt att göra framställning om utseende af flere gode män,
som vid första borgenärssammanträdet tillkommer allenast borgenär,
har för tiden efter nämnda sammanträde ansetts böra utsträckas till
gode mannen. Särskildt om det är på dennes initiativ, som sammanträde
för utseende af flere gode män tillkommit, kan det tänkas att ej
någon röstberättigad borgenär infinner sig vid sammanträdet. För sådant
fall har det synts nödvändigt att låta konkursdomaren icke blott bestämma,
huruvida flere gode män skola utses — sin mening därom har
han i själfva verket tillkännagifvit redan genom sammanträdets utsättande
— utan äfven välja det antal gode män, som borgenärerna
eljest ägt utse.

De regler, som gälla beträffande godmansval i allmänhet, böra

292

gifvetvis erhålla tillämpning äfven för den händelse, att god man afgår
och suppleant ej finnes.

Bestämmelsen om utseende af suppleant i sammanhang med val
af god man afser i främsta rummet, att besväret af ett sammanträde
för val af efterträdare till afgången god man skall så vidt möjligt besparas
borgenärerna. Föreskrift har följaktligen ej bort meddelas om
sammanträde för fyllnadsval, då suppleant för god man afgår.

53 §.

För det fall att flere förvaltare tillsatts böra gifvetvis de handlingar
eller meddelanden, som enligt särskilda stadganden i konkurslagen
skola tillställas förvaltaren, alltid lämnas viss bestämd person, äfvensom
denne förvara de handlingar, som skola hållas tillgängliga hos förvaltare.
En bestämmelse i sådan sj^ftning har upptagits i förslaget; bestämmelsens
affattning utmärker, att den icke afser delgifning, hvarom stadgas i
annan lag än konkurslagen, och sålunda t. ex. ej har tillämpning i
fråga om delgifning af stämning.

Då flere förvaltare vilja dela förvaltningen sig emellan, låter
gällande lag det ankomma beträffande gode män på rätten samt i fråga
om syssloman på borgenärerna att afgöra, om och i hvad mån delning
må äga rum. Med den föreslagna nya ordningen för tillsättande af
förvaltare har ansetts bäst öfverensstämma, att pröfningen af frågan
öfverlämnas till konkursdomaren. Att höra borgenärerna i denna fråga,
som icke kan uppkomma före första borgenärssammanträdet, skulle
föranleda allt för mycken omgång; deras intresse har synts kunna tillräckligt
tillgodoses därigenom, att domaren hör gode mannen i ärendet
före dess afgörande.

I förslaget har upptagits det i 66 § konkurslagen stadgade förbud
för förvaltare, som hafva förvaltningen odelad, att annorlunda än samfälldt
afhända boet någon rättighet eller vidtaga åtgärd, som kan för
boet medföra någon förpliktelse.

54 §.

Att, om tre gode män utsetts, en af dem skall intaga särskild
ställning såsom ordförande påkallas ej blott af möjligheten af meningsskiljaktighet,
därvid det kan varda nödvändigt, att beslut åstadkommes
genom användande af ordförandens utslagsröst, utan äfven af behofvet
för konkursdomaren att vid infordrande af yttranden kunna vända sig

293

till viss person; för sistnämnda ändamål bör konkursdomaren erhålla
underrättelse, om hvem gode männen inom sig utsett till ordförande.

Till ordförandens åligganden bör jämväl höra att förvara de
handlingar, särskildt de i 61 § sista stycket omförmälda redovisningshandlingar,
som skola vara att tillgå hos gode mannen.

55 §.

Af de särskilda bestämmelser, som afse att ordna förvaltningen,
framgår hvad förvaltaren har att i hvarje särskildt fall iakttaga. I 55
§ angifves i allmänhet hvad honom åligger, och motsvarar denna
paragraf nuvarande konkurslags bestämmelser i 46 § om gode männens
åligganden samt i 43 § om sysslomännens uppgift.

56 §.

Enligt gällande lag synes, om bouppteckning ingifvits af gäldenären,
denna bouppteckning, huru bristfällig den än må vara, alltid
skola tagas för god. Först om gäldenären underlåtit att i stadgad ordning
ingifva bouppteckning, vidtages åtgärd för att få sådan upprättad
af kompetent person. Till afhjälpande af de brister, som kunna vidlåda
ingifven bouppteckning, stadgas emellertid, att gode männen skola
granska bouppteckningen samt uppteckna hvad förut ej blifvit upptecknadt.
Gällande lags ståndpunkt härutinnan kan möjligen någon gång
föra med sig, att boet besparas särskild kostnad för boupptecknings upprättande.
Tillfredsställande torde dock denna ståndpunkt icke kunna
anses vara. Med hänsyn till bouppteckningens betydelse såsom underlagför
boutredningen är det nämligen synnerligen angeläget, att den, som
har att besörja utredningen, äfven får svara för bouppteckningens upprättande.
I förevarande paragraf är därför stadgadt, att bouppteckning
städse skall upprättas af förvaltaren. Åger förvaltaren icke erforderlig
sakkunskap för upprättande af bouppteckning, står det honom öppet
att därvid anlita biträde. Kostnaden för sådant biträde drabbar visserligen
konkursboet men skall, såsom bestämmelserna om förvaltningsarfvodet
utmärka, komma i betraktande vid fastställandet af förvaltarens
arfvode. Då de gäldenärer, som äro måna om besparing i fråga om
konkurskostnaderna, väl skola komma att i samma utsträckning som
nu själfva upprätta boförteckningar, samt dessa, om de befinnas vara
tillfredsställande, gifvetvis kunna genom en påskrift af förvaltaren erhålla
samma vitsord, som om de upprättats af honom, behöfver den ifråga -

294

satta bestämmelsen om skyldighet för förvaltaren att upprätta bouppteckning
ej medföra någon egentlig ökning i kostnaderna, helst därigenom
det gode männen nu åliggande bestyr i fråga om granskning
och komplettering af bouppteckningen bortfaller. Framhållas må äfven,
att för närvarande särskild bouppteckningsförrättare — magistratsperson,
kronofogde, länsman, rättens betjänt eller annan lämplig person —
måste förordnas i ett stort antal fall, och att därvid, åtminstone när
det gäller upptecknande och värderande af varulager, ej sällan händer,
att kostnaden för bouppteckningen uppgår till mycket betydande belopp.

Enligt det af kommittén framlagda förslag till lag om ackordsförbandling
utan konkurs skall bouppteckning, som upprättas för sådan
förhandling, upptaga — förutom de värden, tillgångarna efter noggrann
uppskattning pröfvas äga — tillika så vidt ske kan, i fall då gäldenären
idkat handel eller rörelse, hvaröfver han varit pliktig att föra handelsböcker,
specificerad uppgift å de värden gäldenären senast i sina böcker
åsatt sina tillgångar eller, där sådan värdering ej är gjord, å inköpsprisen.
Den jämförelse, som härigenom möjliggöres, är för ackordsfrågans
bedömande synnerligen värdefull. I eu konkurs, som afslutas
i vanlig ordning och där tillgångarna alltså skola förvandlas i penningar,
är en dylik jämförelse af mindre intresse; och då ackordsförslag i konkurs
redan nu äro relativt sällsynta1) samt torde komma att till antalet
än mera nedgå efter införandet af institutet ackordsförhandling utan
konkurs, har det icke ansetts nödigt att belasta bouppteckningarna i
köpman skonkurser med dylika uppgifter.

Det har ifrågasatts att vid upprättande af bouppteckningar i köpmanskonkurser
särskilda varuposter skulle numreras för att sedan lättare
kunna identifieras. Härigenom skulle väl en kontroll å värderingens
tillförlitlighet stå att vinna, men denna fördel torde mer än uppvägas
af den ökade kostnad, som anordningen skulle medföra.

I ett till kommittén inkommet yttrande har framhållits, att bouppteckningen
borde uppgifva, förutom gäldenärens »skulder», äfven
hans »ansvarsförbindelser», och att bestämmelse härom borde upptagas
i konkurslagen. Då alla förbindelser, som kunna göras gällande genom
bevakning i konkurs, uppenbarligen äro att hänföra till konkursgäldenärens
skulder, äfven om förbindelserna utgöras af borgen eller dylikt,
har kommittén icke ansett eu uttrycklig föreskrift i antydda riktning
vara behöflig.

Tiden, inom hvilken bouppteckning eller uppgift å borgenärerna

b Jfr ofvan s. 282.

295

skall vara inkommen till rätten eller domaren, är ej angifven i gällande
konkurslag, om ock en bestämmelse i 39 § kan anses gifva vid handen,
att sagda tid ej bör öfverstiga en vecka. En uttrycklig bestämmelse i
sådan riktning har funnits påkallad med hänsyn till den förkortade bevakningstiden
samt konkursdomarens skyldighet att underrätta borgenärerna
om första borgenärssammanträdet och bevakningstiden.

57 §.

Till lagfästande af allmän praxis beträffande den nuvarande så
kallade godemansberättelsen föreslås, att i Ren af förvaltaren under
gode mannens inseende upprättade skriftliga berättelse, som motsvarar
godemansberättelsen, skall upptagas en öfversikt öfver tillgångar och
gäld af olika slag. Härigenom utredes, såvidt vid tiden för berättelsens
afgifvande kan ske, hvilka fordringar åtnjuta förmånsrätt och i hvilken
egendom särskild förmånsrätt äger rum; och torde en sådan utredning
vara egnad att i hög grad åskådliggöra ställningen i boet. Genom en
tillika föreslagen bestämmelse att, om gäldenären är köpman, till den
föreskrifna berättelsen skall fogas den af gäldenären senast uppgjorda
balansräkning, ökas möjligheten för borgenärerna att bilda sig ett omdöme
om gäldenärens affärsskötsel och särskildt därom, huruvida han
fortsatt rörelsen efter det han kommit på obestånd.

Godemansberättelsen framlägges nu på inställelsedagen; då sådan
enligt förslaget ej kommer att hållas, har det bort tillses, att den föreskrifna
berättelsen i annan lämplig ordning må komma de däraf intresserade
borgenärerna tillhanda.

58 §.

Rättens ombudsmans skyldighet enligt 127 § gällande konkurslag
att i början af hvarje år lämna uppgift å de konkurser, hvari han föregående
år haft uppdrag att vara ombudsman, har ansetts böra ersättas
med ett åläggande för förvaltaren att halfårsvis lämna en redogörelse
till gode mannen, som i sin ordning skall tillställa konkursdomaren densamma
jämte de anmärkningar, hvartill gode mannen må hafva funnit
fog. Genom den nya anordningen får konkursdomaren bättre tillfälle
att följa konkursutredningarnas gång; och torde det kunna förväntas,
att detta skall i någon mån påskynda desamma.

Enligt lagen den 5 juni 1909 skall rättens ombudsmans årsredogörelse
jämväl innehålla vissa uppgifter till ledning vid upprättande

296

af röstlängder för val till Riksdagens andra kammare. En häremot
svarande föreskrift har upptagits i 202 §.

59 §.

Förvaltarens i och för sig själfklara skyldighet att föra bok öfver
boets inkomster och utgifter får särskild betydelse genom föreskriften
i 128 § af förslaget att i sammanhang med utdelningsförslag skall
framläggas redogörelse, på hvad sätt de till utdelning afsedda medel
influtit.

Enligt förslaget k fm likasom enligt gällande lag förekomma, att
rörelse, som gäldenären idkat, fortsattes för konkursboets räkning. År
denna rörelse af beskaffenhet att handelsböcker däröfver bort föras enligt
hvad särskidt är stadgadt, åligger naturligtvis samma bokföringsskyldighet
förvaltaren vid rörelsens fortsättande; en erinran, att den i första stycket
föreskri fn a enklare bokföring icke alltid är tillfyllest, har emellertid
ansetts böra upptagas i förslaget.

60 §.

Med rättens ombudsmansinstitutionens införande afsågs bland annat
att förebygga, att borgenärerna lede förluster genom egennyttiga eller
egenmäktiga åtgärder af gode männen eller sysslomännen. Särskildt
synes man härvid hafva åsyftat att få förvaltningen af inflytande penningmedel^
betryggad. Bestämmelserna i detta ämne, upptagna i 63 § af
1862 års konkurslag, hafva emellertid visat sig allt annat än tillräckliga.
Rättens ombudsman har att mottaga och förvara månadsräkningar, men
det har icke uttryckligen ålagts honom att tillse, att boets medel göras
räntebärande eller varda säkert placerade. Föreskriften om medlens insättande
i ränteri eller penningverk, där ej borgenärerna fattat beslut
om deras utlånande, är redan genom sin affattning mindre effektiv; föreligger
ej borgenärsbeslut om medlens placerande, kan en god man eller
syssloman använda dem i sin egen rörelse utan risk att vid blifvande
redovisning nödgas gälda ränta.1)

Bestämmelsen om penningars utlånande mot säkerhet, som godkännes
af borgenärerna, har ej upptagits i förslaget. Att anordna borgenärssammanträden
för åstadkommande af beslut i dylika frågor är redan
i och för sig mindre lämpligt; och i betraktande af den utveckling,

J) Jfr rättsfall i Nytt jur. arkiv 1675 s. 561.

297

som bankverksamheten numera vunnit här i landet, synes det icke
kunna vara förenadt med någon svårighet för förvaltaren att inom viss
kort tid, från det de influtit, i bank insätta de medel, som ej behöfva
hållas disponibla för bestridande af löpande utgifter. Genom medlens
insättande i bank vinnes för öfrigt ökad trygghet för att medlen varda
tillgängliga å beräknad tid. För att gifva mera eftertryck åt den i
förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen om medlens insättande
i bank har stadgats skyldighet för förvaltare att å medel, som han
obehörigen innehållit, gälda ränta efter åtta för hundra om året; den
jämförelsevis höga räntefoten är densamma, som exempelvis enligt 17 §
sjölagen tillämpas då redare försummat att vid anfordran erlägga beslutadt
bidrag till utgifter för rederirörelsen samt detta förskjutits af hufvudredaren
eller annan redare.

För vinnande af kontroll har förslaget beredt gode mannen tillfälle
att hindra, att förvaltaren innehåller onödigt stort belopp till bestridande
af löpande utgifter eller insätter medlen i bank, som gode
mannen anser icke böra godkännas; i samma syfte föreslås, att vid den
månadsräkning, som förvaltaren enligt förslaget har att aflämna till gode
mannen, skall fogas bevis om insättning af penningar, där sådan ägt
rum under den månad räkningen afser.

Af bestämmelserna om placering af konkursbos medel lärer
framgå, att de medel, som insatts i bank, ej få uttagas af förvaltaren,
med mindre sådant erfordras för bestridande af konkurskostnader eller
för betalning af gäld, som boet eljest åsamkat sig, eller för utdelning
till borgenärerna. I vissa fall få medel, som beräknats för utdelning,
ej lyftas förrän åtskillig tid efter konkursens slut, och skola de följaktligen
under tiden kvarstå i banken på konkursboets räkning. Det har
ansetts kunna bereda den, som är berättigad till medlen, någon trygghet,
att upplysning, i hvilken bank medlen äro insatta, kan vinnas hos
konkursdomaren; och har fördenskull förvaltaren fått sig ålagdt att, om
medel skola innestå i bank efter det konkursen afslutats, underrätta
konkursdomaren, i hvilken bank de innestå.

61 och 62 §§.

Bestämmelsen i 44 § konkurslagen om borgenärernas rätt att välja
eu eller flere, för hvilka, i förening med rättens ombudsman, sysslomannen
hafva att, när så fordras, visa reda, har såsom förut anmärkts,
icke fått någon egentlig tillämpning, och stadgandet i samma paragraf,
att rättens ombudsman äfven äger, när han finner nödigt, fordra

298

redovisning, torde i allmänhet ej heller hafva ledt till någon mera effektiv
kontroll å förvaltningen. För att kontrollen skall blifva mera verksam
har därför i 61 § föreslagits, att gode mannen — utom det han
har rätt att när han så finner lämpligt verkställa inventering af boets
kassa och öfriga tillgångar — tillika skall vara skyldig att, så snart han
blifvit utsedd, göra sig noga underrättad om boets tillstånd och granska
bouppteckningen samt att infordra redovisning minst en gång hvarje
halfår. För utöfvande af kontrollen bör gode mannen hafva tillgång
till böcker och andra handlingar, som röra boet, däribland naturligtvis
den i 59 § omförmälda kassabok, samt vara berättigad att af förvaltaren
erhålla upplysningar om boet och dess förvaltning. Bestämmelserna om
gode mannens verksamhet förutsätta, då flere gode män utsetts, i allmänhet,
att dessa uppträda gemensamt. I fråga om rätten att fordra
tillgång till böcker och handlingar och att begära upplysningar om
boet har denna regel dock ansetts ej böra upprätthållas; hvad särskildt
den senare befogenheten angår har densamma desto hellre ansetts böra
tillkomma en hvar af gode männen, som 62 § af förslaget i likhet med
gällande lag tillerkänner hvarje borgenär äfvensom gäldenären rätt att
af förvaltaren erhålla upplysningar om boet och dess förvaltning. För
framhållande af den anmärkta afvikelsen har i andra stycket af 61 §
den i allmänhet i förslaget, då fråga är om sagda konkursorgans befogenheter,
använda bestämda formen »gode mannen» utbytts mot den
obestämda »god man».

Den skyldighet att meddela upplysningar, som stadgats för förvaltaren,
har ansetts böra utsträckas till god man, helst därigenom
beredes tillfälle för borgenärerna och gäldenären att i någon mån deltaga
i kontrollen öfver förvaltningen samt tillika någon om ock ringa
kontroll vinnes öfver gode mannens egen verksamhet.

Af konkursdomarens ställning till konkursutredningen följer, att
äfven han bör äga rätt att om boet och dess förvaltning infordra upplysningar
af förvaltaren och gode mannen. Konkursdomaren får därigenom
ökad möjlighet att bilda sig ett omdöme om förvaltarens kompetens,
hvilket är af särskild vikt med hänsyn till den föreslagna nya
ordningen för tillsättningen af förvaltare.

63 §.

Fortsättande af gäldenärs rörelse för konkursbos räkning får en
väsentligt olika betydelse allt efter rörelsens beskaffenhet. Har gäldenären
idkat fabrik eller handtverk, gäller det icke allenast att afyttra

299

redan färdiga varor samt draga nytta af lefvande eller död arbetskraft,
för hvilken konkursboet måhända får vidkännas samma kostnad, ehvad
rörelsen fortsattes eller icke; sjkifva rörelsen kan understundom trots
konkursen hafva ett värde, som genom ett afbrott skulle äfventyras,
likasom ett afbrott skulle kunna medföra stor värdeminskning beträffande
egendom, fast eller lös, som är anskaffad för rörelsen. Och härtill
komma de olägenheter och förluster, som nedläggande af en rörelse af
någon betydenhet alltid kan draga med sig för utomstående och som,
äfven om de ej påkalla särskild uppmärksamhet från konkurslagstiftningens
sida, dock ej böra lämnas ur räkningen, när frågan om fortsättande
af konkursgäldenärs rörelse skärskådas, såsom ofta sker, ur
annan än rent rättslig synpunkt.

Då man med hänsyn till andra näringsidkares intresse vill göra
gällande, att fortsättande af rörelse för konkursbos räkning leder till
illojal konkurrens, torde anmärkningen icke så mycket afse idkande af
fabriks- eller handtverksrörelse, hvarvid underbjudande af konkurrenter
väl i allmänhet ej kan förekomma, utan företrädesvis vara riktad mot
de så kallade konkursrealisationerna af handelsvaror. År gäldenären
handlande, lär fortsättandet af hans rörelse i regel endast vara en form
för realisation af inneliggande varulager, låt vara att nyanskaffning
af konsumtionsartiklar någon gång kan behöfva ifrågakomma för underlättande
af försäljningen af ett gammalt lager. Försäljningen af ett
konkursbos lager måste ske på jämförelsevis kort tid; följden blir gifvetvis
den, att varorna utbjudas till betydligt nedsatt pris, och klagomålen,
att härigenom sker intrång å annan handel, torde därför icke sakna
fog, äfven om anmärkningarna ej sällan föranledts af affärer, som endast
till namnet varit konkursrealisationer.

I motioner vid riksdagarna 1897 b och 1904* 2) rörande åtgärder
till stäfjande af illojal konkurrens hai äfven ifrågasatts att införa lagstiftningsskydd
mot den konkurrens, som kan öfvas vid realisation af
konkursbo. Motionärernas framställningar i denna del vunno emellertid
ej Riksdagens godkännande. Vid sistnämnda års riksdag förklarade
lagutskottet i utlåtande öfver den då väckta motionen, att utskottet ej
ansåge sig kunna tillstyrka lagstiftningsåtgärder mot konkurrens genom
försäljning af konkursbos egendom. Såvidt utskottet kunde finna, borde
nämligen ej anses som illojal konkurrens, att konkursborgenärer, i den

]) Af herr Olof Olsson från Stockholm i andra kammaren.

2) Af herr C. J. F. Ljunggren i andra kammaren.

300

mån de så pröfväde lämpligt, fortsatte konkursgäldenärens affär för att
därigenom bereda sig bättre ersättning för sina fordringar 1).

Mot detta lagutskottets uttalande har kommittén så mycket mindre
något att erinra, som ju vid konkurslagstiftningens ordnande i främsta
rummet bör tillses, att realisationen af konkursbos egendom må kunna
bedrifvas på det för boet förmånligaste sätt. Å andra sidan har kommittén
ej heller funnit anledning ifrågasätta, att de nuvarande bestämmelserna
i ämnet skulle ändras i sådan riktning, att fortsättande af
konkursgäldenärs rörelse kunde äga rum äfven i andra fall än sagda
bestämmelser medgifva, utan uppställer förslaget i detta afseende samma
villkor som gällande lag. För rörelsens fortsatta bedrifvande förutsättes
sålunda enligt förslaget ej blott, att hinder i lag ej finnes för dess
idkande under konkursförvaltningens ledning, utan äfven att synnerlig
förlust skulle uppstå för boet, om rörelsen nedlades. Hänsyn tages
däremot ej till gäldenärens intresse i annan mån än det sammanfaller
med borgenärernas. För en gäldenär, som kan räkna på ackord, är
det utan tvifvel en betydande fördel att, då han efter ackordets eventuella
fastställande återfår dispositionsrätten öfver boet, af honom före
konkursen idkad rörelse fått fortgå utan afbrott; hans intresse härutinnan
synes emellertid, i den mån det är berättigadt, blifva tillräckligt
tillgodosedt genom den föreslagna lagen om ackordsförhandliug utan
konkurs, som öppnar eu utväg för en gäldenär att erhålla ackord utan
egendomsafträde.

Kommittén har därjämte bort tillse, om den föreslagna nya förvaltningsorganisationen
påkallar några särskilda bestämmelser i fråga
om fortsättande af gäldenärs rörelse, äfvensom huruvida sådana erfordras
beträffande tiden för rörelsens fortgång, i hvilket senare afseende gällande
lag icke har några direkta stadganden. I ett till kommittén afgifvet
yttrande har man velat göra gällande, att den nuvarande organisationen
skulle på grund af sättet för utseende af gode män och sysslomän vara
särskildt väl egnad att underlätta genomförandet af en administration
under konkursförvaltningens form; man har särskildt framhållit ett fall,
där en under lång tid fortsatt konkursförvaltning gifvit ett för såväl
borgenärer som gäldenären synnerligen gynsamt resultat.* 2) Kommittén
håller emellertid före, att en sådan administration lika väl kan före -

h Af 1905 års riksdag begärd utredning af frågan angående lagstiftningsåtgärder
mot s. k. illojal konkurrens har den 6 mars 1908 af Kungl. Maja uppdragits åt särskilda,
kommitterade.

2) Jfr ett i Nytt jur. arkiv 1908 s. 578 refereradt rättsfall.

301

komma, därest förvaltare utses i den ordning kommittén föreslagit.
Under det att för närvarande särskild åtgärd alltid måste vidtagas för
att kunna få rörelsen fortsatt under tiden från den offentliga stämningens
utfärdande till första förhöret, nämligen att rätten eller domaren
på yrkande af gäldenären eller någon borgenär uppdrager åt eu eller
flere skickliga män att med den befogenhet, som tillkommer gode män,
förvalta boet intill dess gode män utsetts, blir det enligt förslaget alltid
möjligt för förvaltaren att fortsätta rörelsen äfven under tiden före första
borgenärssammanträdet. Under detta skede har förvaltaren ensam beslutanderätt
i fråga om rörelsens fortsättande; efter första borgenärssammanträdet
tillkommer visserligen alltjämt initiativet till rörelsens
fortsättande förvaltaren, men han är dock skyldig att höra gode mannen
och kan ej, vare sig rörelsen förut fortsatts eller varit nedlagd, låta
den fortgå utan samtycke af gode mannen eller, i händelse denne sätter
sig däremot, af borgenärerna. Då det uppenbarligen är af vikt, å ena
sidan att ett konkursförfarande ej ens med gode mannens samtycke
öfvergår till administration utan att sådant öfverensstämmer med åtminstone
vanlig borgenärsmajoritets mening, och å andra sidan att
ingen borgenär mot sin vilja för en allt för lång tid bindes vid en
administration, under hvars fortgång han kanske ej kan påräkna någon
som helst utdelning, och då ej heller gäldenären bör vara underkastad
att hållas i konkurstillstånd huru lång tid som helst utöfver den, som
för vanlig realisation af de afträdda tillgångarna varit erforderlig, har
tillfälle beredts hvarje borgenär äfvensom gäldenären att, då rörelsen
fortsatts med gode mannens samtycke, få ett borgenärsbeslut i frågan
till stånd äfvensom att genom sitt blotta bestridande vid borgenärssammanträdet
hindra, att rörelsen fortsättes längre tid än ett år från
första borgenärssammanträdet. Sistnämnda stadganden stå i nära öfverensstämmelse
med reglerna i 52 § af gällande konkurslag om uppskof med
försäljningen af gäldenärs egendom.

64 och 65 §§.

Den i gällande lag antagna grundsats att egentlig realisation af
konkursbos egendom icke må äga rum under konkursens första skede
har i förslaget bibehållits, och öfverensstämmer förslaget i hufvudsak
med gällande lag jämväl hvad angår de undantag från denna grundsats,
som ansetts böra medgifvas. Såväl hufvudregeln som undantagsbestämmelserna
få dock på grund af andra stadganden i förslaget delvis en
annan innebörd än nuvarande föreskrifter i ämnet. Den allmänna realisa -

302

tionsperioden börjar nu med den tidpunkt, då det är afgjordt, att ackord
icke kommer till stånd, sålunda i det stora flertalet fall med bevakningstidens
utgång eller inställelsedagen. Enligt förslaget kommer samma
period i regel att börja tidigare, nämligen så snart första borgenärssammanträdet
är öfver; i hvad mån ingifvandet af ackordsförslag föranleder
uppskof med realisationens påbörjande angifves under 68 §. Det
är emellertid ej uteslutande af hänsyn till gäldenärens intresse att efter
eventuellt ackord få åter boet oförvandladt som gällande lag stadgat
nämnda anstånd med den allmänna realisationens påbörjande; en bidragande
orsak därtill torde, hvad angår tiden före inställelsedagen, vara
att söka i lagstiftarens förut anmärkta obenägenhet att anförtro gode
männen bestyr, hvilkas utförande möjligen kunde lända till förfång för
borgenärer, som ej haft tillfälle att deltaga i godmansvalet.x) Icke ens
med gäldenärens samtycke torde någon mera omfattande realisation
kunna äga rum under ifrågavarande period. För tiden före första borgenärsammanträdet
ställer det sig på samma sätt enligt förslaget. Om
också förslaget icke vet af någon inskränkning i den enligt 43 § utsedde
förvaltarens befogenhet på den grund att borgenärerna ej ännu
fått framföra sina önskningar i fråga om hans bibehållande vid befattningen
eller ersättande med annan, har det dock bort tillses, att den
af borgenärerna utsedde gode mannen får tilltälle att yttra sin mening
rörande sättet för realisationen, hvartill kommer att någon verklig kontroll
å förvaltningen af de genom försäljning inflytande medel icke finnes
innan god man blifvit utsedd.

I likhet med gällande konkurslag medgifver förslaget, att lös egendom
säljes före den allmänna realisationsperiodens ingång, i den mån
det pröfvas nödigt för erhållande af medel till bestridande af utgifter
för boet. Med hänsyn till gäldenärens förut framhållna intresse att i
händelse af ackord kunna återfå boet oförvandladt har till detta stadgande
fogats det tillägg, att om gäldenären anvisar viss egendom, denna
i främsta rummet skall uttagas till försäljning, om det lämpligen kan
ske. En motsvarande bestämmelse finnes, som bekant, beträffande specialexekution
i 64 § utsökningslagen.

Till föreskriften i 64 § af förslaget, att försäljning i allmänhet
ej må ske före första borgenärssammanträdet, sluter sig det ej mindre
viktiga stadgandet i nästa paragraf, att efter nämnda sammanträde boets
egendom skall säljas så snart ske kan, såvida ej vissa undantagsbestämmelser
annat föranleda. Jämväl här komma såväl borgenärernas som gälde -

3) Jfr s. 251 ff.

303

närens intressen i betraktande. I allmänhet sammanfalla de: ju förr
konkursen afslutas, desto tidigare erhålla borgenärerna eventuell utdelning
och kommer gäldenären ur det beroende, som konkurstillståndet
medför. Men understundom göra sig den ena sidans intresse starkare
gällande; detta är merendels om också ej alltid händelsen i de fall, då
hufvudregeln ej kommer till tillämpning.

Med afseende å bestämmelsen i 65 §, att efter första borgenärssammanträdet
boets egendom skall säljas så snart ske kan, må här
erinras, hurusom på grund af särskilda stadganden hinder kan möta att
före bevakningstidens utgång företaga försäljning af viss egendom
annorledes än utmätningsvis; och hänvisas till hvad härutinnan yttrats
under 71 § beträffande fast egendom samt under 72 § beträffande tomträtt,
vattenfallsrätt och fartyg.

66 §.

Gällande konkurslag ställer, hvad angår konkursförutsättningarna,
gäldenären i ett afgjordt gynnsammare läge än borgenärerna. Trots
lagens bemödanden att noggrant angifva de fall, då konkurs skall inträda,
händer väl någon gång, att en gäldenär sättes i konkurs utan att
fulla skäl därtill äro, men sådant är dock i jämförelse med det stora
antalet konkursansökningar, som komma under domstols pröfning, att
anse såsom ett sällsynt undantag.x)

Då kommittén funnit sig böra föreslå uppställandet af en allmän
konkursgrund och därjämte frångått regeln, att fordran, som borgenär
åberopat till stöd för behörighet att söka gäldenärs försättande i konkurs,
skall vara grundad på laga kraftägande dom eller eljest ostridig, har det
tillika bort tillses, huruvida den föreslagna nya ordningen kan antagas
leda till någon rubbning i den nuvarande enhetliga lagtillämpningen
på detta område. Kommittén har i annat sammanhang upptagit den
frågan till besvarande; * 2) här må endast tilläggas, att om antalet fall,
då gäldenären utan fullgiltiga skäl sättes i konkurs, genom den nya
lagstiftningen skulle komma att ökas, det å andra sidan icke är
omöjligt att begränsa de skadliga verkningar, som ett lagstridigt bifall

b Enligt rättsstatistiken för år 1905 —1909 afslutades dessa år tillhopa 24 konkurser
— 13 på landet och 11 i stad — genom öfverrätts förklarande enligt 17 § konkurslagen,
att konkurs ej bort äga rum. Någon uppgift om antalet fall, då underrätt
ogillat men öfverrätt bifallit konkursansökning, föreligger icke; ej heller kan man af statistiken
finna, huru många bland konkursansökningarna gjorts af gäldenären eller af borgenär.

2) Jfr s. 156.

304

till en konkursansökning medför för gäldenären. Låter gäldenären
beslutet vinna laga kraft, kan man ej anse annat än att han i själfva
verket är nöjd med utgången och att konkurstillståndets inträde blott
varit en tidsfråga. Får han åter genom klagan beslutet upphäfdt,
bör han, äfven om han ej kan vinna godtgörelse för lidna förluster till
följd af konkursen, dock åtminstone erhålla sitt bo åter oförvandladt.
I sådant syfte föreslås i denna paragraf, att om gäldenär i hofrätten
anfört besvär öfver beslut, hvarigenom han försatts i konkurs,
försäljning af egendom i boet ej må mot hans bestridande äga rum
förrän hofrätten utlåtit sig i anledning af besvären. Vill gäldenären i
förekommande fall begagna sig af den förmån, som härigenom beredts
honom, bör han alltså visa, att han anfört besvär. Med afseende å den
snabba handläggningen af dylika mål i hofrätt kan den sålunda föreslagna
inskränkningen i försäljningsrätten ej medföra någon nämnvärd
tidsutdräkt med realisationen. Fn betydande tidsutdräkt skulle däremot
uppstå, om gäldenär genom att fullfölja talan hos Kung], Maj:t kunde
bereda sig ytterligare anstånd med realisationen. Fn bestämmelse i
sådan riktning har emellertid ansetts obehöflig redan med hänsyn till
den trygghet för ett riktigt slut, som hofrätts pröfning af målet medför.

Att gäldenärs klagan hos hofrätt öfver beslut, hvarigenom han
försatts i konkurs, icke utgör hinder för sådan försäljning, som må äga
rum jämväl före första borgenärssammanträdet, är stadgadt i 69 §.

67 §.

Den rätt att besluta uppskof med försäljning af konkursbos egendom,
hvarom bestämmelse infördes i 52 § konkurslagen genom lagen den
1 maj 1885, har i förslaget bibehållits. Den nya organisationen af
konkursförvaltningen har emellertid föranledt några smärre förändringar
äfven på detta område. Sålunda har det till förekommande af onödig
omgång ansetts böra medgifvas förvaltaren och gode mannen att besluta
om uppskof för viss kortare tid, så framt de äro ense, med rätt likväl
för borgenär eller gäldenären att få frågan hänskjuten till borgenärerna
in corpore. Därjämte har stadgandet om den tid, för hvilken uppskof
mot bestridande af borgenär eller gäldenären kan äga rum, blifvit förty
dligadt.

De i paragrafens andra stycke omförmälda särskilda bestämmelser
om anstånd med försäljning af egendom i makars bo eller dödsbo, som

305

afträdts till konkurs, återfinnas i förslag till lagar om ändring af vissa
bestämmelser i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad och om ändrad
lydelse af 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen den 18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall m. in.

68 §.

Enligt gällande lag kan ackordsförslag ej ingifvas efter inställelsedagen;
har ackordsförslag ingifvits i rätt tid, får någon egentlig realisation
ej äga rum förrän det blifvit afgjordt, huruvida ackord kommer
till stånd. Då kommittén ansett ingifvande af ackordsförslag böra medgifvas
jämväl efter bevakningstidens utgång ända intill den tidpunkt,
då kungörelse angående framläggande af förslag till slututdelning utfärdas,
hafva nuvarande bestämmelser om anstånd med realisation i
afbidan på ackordsfrågas utgång ej kunnat bibehållas.

Utsikten att återfå boet torde för gäldenären vara en af de starkaste
driffjädrarna att söka få ackord till stånd; med afseende å den
fördel, som genom ackord beredes borgenärerna, har äfven ur synpunkten
af deras intresse bort träffas sådan anordning, att icke nämnda utsikt
betages gäldenären. I nära anslutning till gällande lag har därför föreslagits,
att om gäldenären vid första borgenärssammanträdet eller därförinnan
ingifvit förslag om ackord egendomen i boet ej må säljas innan
afgjordt är, huruvida ackord kommer till stånd; att tidsgränsen satts till
första borgenärssammanträdet och ej till bevakningstidens utgång beror
därpå, att den allmänna realisationsperioden börjar med den förra tidpunkten.
Vid detta stadgande har man emellertid ej kunnat stanna.
Skall realisationen alltid anstå under pröfningen af ett tidigt ingifvet
ackordsförslag, äfven om det synes uppenbart, att ackord ej kan komma
till stånd, bör rimligtvis samma verkan tillerkännas ett senare ingifvet
förslag, om det finnes sannolikhet för, att förslaget skall leda till
ackord. När en sådan sannolikhet skall anses föreligga, kan gifvetvis
vara vanskligt att i lag angifva. Vissa yttre hållpunkter finnas emellertid,
och med stöd af dessa stadgas i förslaget, att anstånd med realisation
i afbidan på ackordsfrågans afgörande skall äga rum jämväl i
fall, då förvaltaren och gode mannen i de yttranden öfver förslaget,
som de hafva att afgifva, tillstyrka dess antagande, eller då ackordsförslaget,
äfven om det ej blifvit sålunda tillstyrkt, antages af borgenärerna,
eller då förslaget hänskjutes till rätten för pröfning, enär vid
sammanträdet ej kan afgöras huruvida det är att anse såsom antaget
eller förkastadt af borgenärerna. Härutöfver har det medgifvits borge 39 -

306

närerna att, i samband med beslut orn^ uppskof med pröfningen af
ackordsförslag, tillika med viss kvalificerad majoritet besluta anstånd
med försäljningen i afbidan på borgenärernas pröfning af förslaget.

Bestämmelserna om anstånd med försäljning af egendom i konkursbo
intill dess det blifvit afgjordt, huruvida ackord kommer till stånd,
skola dock ej äga tillämpning, där borgenärerna besluta, att ackordsfrågan
skall vara hyllande, medan gäldenären står under tilltal för bedrägligt
eller oredligt förhållande mot sina borgenärer, utan fordras i
sådant fall för anstånd särskildt borgenärsbeslut med kvalificerad majoritet.
I detta afseende öfverensstämmer lagförslaget med 106 § i gällande
konkurslag.

Nära ackordsinstitutet står sådan förlikning, som afses i 94 § konkurslagen.
Enligt motsvarande stadgande i förslaget eller 149 § skall
det tillkomma konkursdomaren att förordna om inställande af realisation
af boets egendom, medan ansökning om nedläggande af konkurs är beroende
på pröfning.

69 §.

Det säger sig själft, att hvarken ett borgenärsbeslut om uppskof
med försäljning af egendom i boet eller de bestämmelser, som afse att
i gäldenärens intresse bevara boet oförvandladt, kunna förekomma sådan
försäljning, som borgenär äger få verkställd utan hinder af konkursen,
eller som kräfves för att bereda boet medel till bestridande af nödiga
utgifter. Att försäljning genom fortsättande af gäldenärs rörelse eller lör
afyttrande af egendom, som är utsatt för förskämning eller snar förstörelse
eller hastigt fallande i värde eller erfordrar allt för kostsam
vård, bör kunna försiggå, äfven om anstånd med försäljning af egendomen
i allmänhet skall äga rum, torde såsom betingadt af såväl borgenärernas
som gäldenärerens intresse äfvenledes vara obestridligt. Och
enär stadgandena om anstånd med realisationen under tid, då ackordsförslag
är beroende på pröfning, tillkommit uteslutande för gäldenärens
räkning, har det synts uppenbart, att de ej böra upprätthållas för den
händelse gäldenären lämnar samtycke till försäljning af egendom i boet.

Så till vida torde äfven föreskrifterna i denna paragraf stå i öfverensstämmelse
med hvad som redan nu gäller, äfven om de icke till alla
delar motsvaras af uttryckliga stadganden i nuvarande konkurslag. Då
förslaget till denna lag granskades i högsta domstolen, hemställde samtliga
i granskningen deltagande justitieråd, att med afseende å den rätt,
som inteckningshafvare och annan borgenär, hvilken har förmånsrätt till

307

viss egendom, måstö äga att använda panten utan afbidan af ackordsfrågans,
afgörande, hvarmed stundom kunde dröja i åratal, till 52 §
måtte fogas ett tillägg om rätt för sådan borgenär att, så snart inställelsedagen
vore förbi, fordra försäljning af den egendom, som häftade
för hans fordran, ändå att väckt fråga om ackord ännu ej blifvit afgjord.
Denna hemställan föranledde då ej någon åtgärd, men i nära
anslutning därtill har i förevarande paragraf upptagits en bestämmelse,
enligt hvilken inteckningshafvare eller annan borgenär, som för sin
fordran har förmånsrätt i viss egendom, under angifna förutsättningar
kan få till stånd försäljning genom förvaltarens försorg, fastän med försäljningen
af boets egendom eljest skall anstå. Förslaget afser, såsom
ordalagen gifva vid handen, icke blott borgenärer, som hafva panträtt i
fast eller lös egendom, utan äfven andra, som hafva förmånsrätt i viss
egendom, sålunda t. ex. innehafvare af förlagsinteckning samt hyresvärdar
och jordägare. Att härutinnan göra någon skillnad mellan sistnämnda
borgenärer och dem, som hafva panträtt, torde icke vara befogadt.
Så långt förmånsrätten förslår äro hvarken de förre eller de senare
bundna af ett ackord, och de hafva enahanda behof att få utrönt, huruvida
den egendom, hvari förmånsrätten gäller, räcker till fulla gäldandet
af deras respektive fordringar. Äfven för borgenärerna i öfrigt kan det
understundom vara en fördel, att dylika förmånsrättsägande borgenärer
på sådant sätt kunna erhålla betalning för sina fordringar tidigare än
eljest skulle blifva fallet. Under konkursens lopp skall nämligen ränta
beräknas å dessa fordringar, och det är ju långt ifrån alltid händelsen
att den ifrågavarande egendomen kan lämna en mot sådan ränta svarande
afkastning. År det å andra sidan uppenbart att — t. ex. på
grund af konjunkturförhållanden — en påyrkad tidigare försäljning
skulle leda till förlust för konkursboet, bör den gifvetvis ej ske genom
förvaltarens försorg. Borgenären må då i stället söka erhålla försäljning
i exekutiv ordning, hvartill han emellertid endast är berättigad, om han
för sin fordran har panträtt samt fordringen oberoende af konkursen
är förfallen till betalning.

70 §.

I syfte att åt gode mannen trygga ett tillbörligt inlåtande på
bestämmandet af tid, ort och sätt för realisationen stadgas i denna
paragraf, att förvaltaren skall vara skyldig inhämta gode mannens mening
om försäljningen innan vidare åtgärd därför vidtages. Från denna
bestämmelse, som ej äger tillämpning beträffande tiden före första

308

borgenärssammanträdet, har undantag gifvetvis bort stadgas för trängande
fall, då uppskof för gode mannens hörande icke kan äga rum.

I hvad mån gode mannens mening är bindande för förvaltaren
framgår af särskilda bestämmelser i följande paragrafer.

71 §•

Bestämmelserna i 51 § i gällande konkurslag om försäljning af
fast egendom afsågo från början att förekomma försäljning af dylik
egendom under sådana former, att ej alla rättsägande därvid kunde bevaka
sina intressen. Särskildt var man angelägen att bereda skydd för
innehafvare af intecknade fordringar, och ett sådant skydd var vid tiden
för lagens tillkomst desto mera behöfligt, som enligt den då gällande kungörelsen
af den 18 december 1823 inteckning, hvilken vid försäljning af
fast egendom å offentlig auktion under konkurs ej blifvit till fullo gulden,
kunde dödas, utan att inteckningshandlingen företeddes. Förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom samt
förordningen den 6 oktober 1882 angående förändrad lydelse af 23 § i
1875 års inteckningsförordning innehöllo i hufvudsak samma stadganden
som nämnda kungörelse i fråga om dödande af inteckning utan inteckningshandlingens
uppvisande, men genom lagen den 1 juli 1898 har
härutinnan gjorts den ändring, att sådant dödande efter försäljning
under konkurs af fast egendom kan äga rum endast i händelse försäljningen
skett i den ordning utsökningslagen bestämmer.

Sistnämnda lagändring vidtogs i samband med andra lagstiftningsåtgärder
till förekommande af missbruk af inteckningar, som till följd
af den intecknade egendomens försäljning utmätningsvis eller under konkurs
blifvit värdelösa. Bestämmelser i sådant syfte infördes jämväl i
51 § konkurslagen, som sålunda fick en ny uppgift att fylla.

Bestämmelserna om försäljning under konkurs af fast egendom
stå i nära samband med stadgandena om sådan egendoms försäljning i
exekutiv ordning. Som bekant har lagberedningen den 31 december
1907 aflämnat förslag till lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen,
innefattande en väsentlig omläggning af nu gällande ordning
för exekutiv försäljning af fast egendom i öfverensstämmelse med de
af Riksdagen i dess skrifvelse den 23 april 1903 förordade grunder.
Till sagda förslag sluter sig ett förslag till lag om ändring af vissa
bestämmelser — bland annat 51 § — i konkurslagen, och är det att
antaga, att dessa förslag, som redan granskats af lagrådet, under den

309

närmaste tiden skola blifva föremål för vidare legislativ behandling.
Vid sådant förhållande har kommittén ansett sig icke böra ingå i någon
närmare granskning af frågan om ordningen för försäljning af konkursbos
fasta egendom, utan upptager kommitténs förslag i hufvudsak de nuvarande
bestämmelserna i fråga om försäljning af fast egendom med
sådana jämkningar, som påkallas af den nya förvaltningsorganisationen.
Likasom enligt gällande lag kan alltså försäljning af dylik egendom ske
antingen i den ordning, som är stadgad för försäljning af utmätt fast egendom,
eller å offentlig auktion, som icke är exekutiv, eller ock utom auktion.
I afseende å den icke exekutiva auktionen har dock kommittén ej användt
beteckningen »offentliga, hvilken beteckning till sin innebörd är
omtvistad, utan i stället föreslagit bestämmelser om sättet för auktionens
kungörande. Hvad angår försäljning i exekutiv ordning äga
borgenärerna enligt 51 § konkurslagen anlita denna utväg, om försäljning
ej kan ske i annan i paragrafen angifven ordning. Uppställningen
af stadgandet har flerestädes föranledt den helt visst ej afsedda
tolkningen, att försäljning i exekutiv ordning icke får ske innan det
visat sig, att försäljning i annan ordning ej kan komma till stånd. Då
det gifvetvis medför besparing af tid och kostnader, att uppenbart gagnlösa
försäljningsförsök ej anordnas, har kommittén föreslagit en formulering,
som tydligt utmärker, att den exekutiva ordningen kan omedelbart
anlitas.

Beträffande valet af försäljningssätt har det ansetts kunna öfverlämnas
åt förvaltaren att, sedan gode mannen jämlikt 70 § afgifvit
yttrande i frågan, begära exekutiv försäljning. Något missbruk af den
förvaltaren sålunda medgifua befogenhet har icke synts vara att befara,
då förvaltaren med hänsyn till arfvodesfrågan har ett påtagligt intresse
däraf, att försäljning sker i annan ordning. I stället har funnits böra
tillses, att förvaltaren ej må kunna onödigtvis anställa försök att sälja den
fasta egendomen i annan ordning. I sådant syfte innehåller förslaget,
att om förvaltaren skulle anse för boet fördelaktigare, att försäljningen
sker annorledes än exekutivt, men gode mannen ej är därom ense med
förvaltaren, denne skall till försäljningen inhämta borgenärernas samtycke,
hvarjämte förslaget afser att, i likhet med hvad nu gäller,
gäldenärens samtycke skall fordras till försäljning utom auktion.

För försäljning å offentlig auktion i annan ordning än exekutiv
af fastighet, som är intecknad för gäld, förutsätter gällande lag vidare,
att köpeskillingen uppgår till inteckningarnas värde, sammanlagdt med
det belopp, som med förmånsrätt framför desamma bör utgå ur egendomen,
eller ock, om så hög köpeskilling ej kan erhållas, att borgenä -

310

Terna i viss ordning likväl lämna bifall till försäljningen samt att de
inteckningshafvare, hvilkas rätt är beroende af försäljningen, därtill samtycka
och för inteckningarnas dödande afkunna inteckningshandlingarna
till en af dem och köparen utsedd person. Villkoren för försäljning af
fast egendom utom offentlig auktion äro något annorlunda affattade,
men gå i hufvudsak ut på detsamma. Ifrågavarande bestämmelser hafva
synts lämpligen kunna i flere afseenden förtydligas. Sålunda stadgas
att — i öfverensstämmelse med den i 67 § sista stycket konkurslagen
samt 122 § utsökningslagen uttalade princip, enligt hvilken tillgänglig
afkastning af fast egendom skall gå till fördelning gemensamt med
köpeskillingen — vid beräkningen, huruvida erbjuden köpeskilling lämnar
tillgång till fulla gäldandet af de belopp, som böra utgå ur egendomen,
afkastningen af densamma skall läggas till köpeskillingen. Vidare
och då förvaltningsarfvode och annan kostnad, för hvilken egendomen
svarar, enligt lagens vanliga språkbruk icke utgå med »förmånsrätt)),
hafva dessa kostnader ansetts böra särskildt nämnas bland de
belopp, som skola utgå framför inteckningarna; och har i samband
därmed ifrågavarande bestämmelse jämväl i öfrigt något förtydligats.
Stadgandet, att för försäljning i visst fall fordras samtycke af inteckningshafvare,
hvilkens rätt är beroende af försäljningen, åsyftar enligt
ett uttalande af lagutskottet vid riksdagen 1859—1860 hvarje inteckningshafvare,
som ej genom den betingade köpeskillingen fått sin fordran
fullt betäckt. Då enligt 1898 års lagändring det ej vidare är möjligt
att utan inteckningshandlingens företeende döda en inteckning, som icke
till fullo guldits vid annan försäljning af fast egendom än exekutiv,
har detta stadgande utbytts mot ett annat, som otvetydigt angifver,
under hvilka omständigheter särskildt samtycke af inteckningshafvare
erfordras för icke-exekutiv försäljning; hvarjämte stadgandet erhållit
sådan affattning, att det gäller äfven de borgenärer, hvilkas fordringar
skola ur egendomen utgå med förmånsrätt framför inteckningarna. I
afseende å den genom nyssnämnda lagändring införda bestämmelse, att
inteckningshandling för viss händelse skall aflämnas för dödande af
inteckningen, har i ett till kommittén inkommet yttrande erinrats, att
inteckningens dödande icke borde kräfvas, då inteckningen innehades
af köparen själf. Äfven för sådant fall skall emellertid enligt ifrågavarande
yttrande lagfart hafva vägrats köparen innan inteckningen
dödats. Då en dylik praxis icke kan anses stå i öfverensstämmelse
med stadgandets syfte, har bestämmelsen nu erhållit sådan affattning,
att i antydda fall inteckningshandling, som innehafves af köparen själf,
ej behöfver aflämnas för dödande af inteckningen.

311

Bestämmelsen i 51 § koukurslagen om kända inteckningshafvares
kallande till auktion å fäst egendom återfinnes i 7G § af förslaget.

På grund af de förutsättningar, som uppställts för försäljning af
fäst egendom annorledes än utmätningsvis, bör sådan försäljning i allInänhet
icke ske före bevakningstidens utgång; ofta kan man nämligen
först då med någon tillförlitlighet beräkna, hvilka fordringar skola utgå
ur fastigheten.

72 §.

I fråga om sättet för försäljning af lös egendom innehåller förslaget
hufvudsakligen samma bestämmelser som nuvarande konkurslag. Bortsedt
från försäljning, som sker genom fortsättande af gäldenärs rörelse,
gäller sålunda enligt förslaget för försäljning före första borgenärssammanträdet
samma regel som nu beträffande försäljning före inställelsedagen,
nämligen att den kan äga rum antingen å offentlig auktion eller
under hand, allt eftersom för boet pröfvas fördelaktigast. Denna regel
har utsträckts att gälla äfven för de fall, då förvaltaren'' efter första
borgenärssammanträdet till följd af trängande behof jämlikt 70 § i förslaget
äger sälja lös egendom utan gode mannens hörande. Valet af
försäljningssätt har ansetts böra tillkomma förvaltaren utan skyldighet
för honom att därom — såsom enligt nuvarande lag — höra gäldenären,
men stadgandet om värdering af egendom, som skall säljas under hand,
har med en mindre jämkning bibehållits. Enligt gällande lag skall försäljning
af lös egendom efter inställelsedagen ske å auktion, som blifvit
lagligen kungjord, såvida ej borgenärerna å sammanträde med vanlig
majoritet besluta, att egendomen eller någon del däraf må säljas under
hand samt rättens ombudsman efter gäldenärens hörande därtill lämnar
bifall. Jämväl enligt kommitténs förslag är auktion den normala formen
för försäljning af lös egendom under den allmänna realisationsperioden,
som enligt förslaget i regel börjar så snart första borgenärssammanträdet
är öfver. Med den ställning, som förslaget gifvit förvaltaren,
har ansetts öfverensstämma, att han äger begagna detta försäljningsrätt,
äfven om godemannen i det yttrande, som han enligt 70 § har att afgifva,
skulle hafva förordat försäljning under hand. För användande af sistnämnda
försäljningssätt fordras enligt förslaget särskildt medgifvande,
men har sådant ansetts kunna lämnas af godemannen, så att förvaltaren
ej skall behöfva sammankalla borgenärerna för att fatta beslut i fråga
om försäljning under hand, med mindre gode mannen vägrat samtycke
till dylik försäljning.

312

Stadgandet i 51 § af nuvarande konkurslag att auktion å lös egendom
skall vara lagligen kungjord lärer innebära, att auktionen skall vara kungjord
i den ordning, som gäller beträffande kungörande af auktion å utmätt
lös egendom. Detta synes framgå vid jämförelse med 52 § i samma
lag i dess ursprungliga lydelse, enligt hvilken, sedan afgjordt blifvit att
ackord ej komme till stånd, försäljning af boets egendom ej fick, emot
någon borgenärs eller gäldenärens vid sammankomst gjorda bestridande,
uppskjutas längre tid efter inställelsedagen, än som till kungörelse därom
vore nödig efter hvad om auktion å utmätt egendom vore i lag stadgadt.
1) Uttryckliga bestämmelser om sättet för kungörande af auktion,
som skall förrättas genom konkursförvaltares försorg, hafva meddelats i
75 och 77 §§.

51 § konkurslagen innehåller vidare föreskrifter om försäljning
dels af lös egendom, hvari borgenär har panträtt eller annan förmånsrätt,
som gäller endast i viss egendom, dels ock af helt fartyg eller gods i
fartyg. Föreskriften att egendom af först omförmälda slag ej må säljas
annorledes än å auktion utan samtycke af den borgenär, som har den
särskilda förmånsrätten i egendomen, har bibehållits i förslaget med
allenast den själfklara inskränkning, att samtycke af sådan borgenär är
erforderligt endast såframt hans rätt är beroende af försäljningen. Och
må i detta sammanhang erinras därom, att på grund af stadgande i 194 §
den rätt, som sålunda tillerkänts panthafvare, äfven, ehuru med vissa
undantag, tillkommer borgenär, som innehar lös egendom med rätt att
den till säkerhet för sin fordran kvarhålla. Föreskriften i Öl § om
försäljning af gods i fartyg har lämnats oförändrad, och i bestämmelserna
rörande försäljning af helt fartyg har ej gjorts annan ändring än
som erfordrats för att bringa reglerna om sådan försäljning i annan
ordning än exekutiv i närmare öfverensstämmelse med hvad som föreslagits
rörande försäljning af fast egendom.

Hvad angår tomträtt och vattenfallsrätt, så äro dessa rättigheter
att hänföra till lös egendom. Enligt 4 kap. 9 och 11 §§ i lagen om
nyttjanderätt till fast egendom skall emellertid i fråga om försäljning
under konkurs af sagda rättigheter så förfaras, som för dylik försäljning
af fast egendom är stadgadt. Förslaget, som ej afser någon ändring
därutinnan, har följaktligen saknat anledning att i sammanhang med
reglerna om realisation af lös egendom meddela föreskrifter angående
försäljning af tomträtt och vattenfallsrätt.

Hvad i slutet af motiveringen för 71 § nämnts därom att fast

*) Jfr ock rättsfall i Nytt jur. arkiv 1898 s. 490.

313

egendom i allmänhet ej bör säljas före bevakningstidens utgång bar
tydligtvis motsvarande tillämpning i afseende å tomträtt, vattenfallsrätt
och fartyg.

73 §.

Då tillstånd att sälja fast eller lös egendom under band lämnas af
vare sig godemannen eller borgenärerna, torde det vara lämpligt, att
föreskrifter tillika meddelas till förekommande af försäljning till underpris.
En bestämmelse i sådant syfte bar upptagits i förevarande paragraf.

74 §.

Denna paragraf motsvarar 54 § i gällande konkurslag i hvad den
afser försäljning i konkurs af lös egendom, som borgenär bar såsom
pant eller eljest under panträtt i handom. Utgöres den egendom, hvartill
borgenären har sådan panträtt, af fartyg b eller gods i fartyg, skall
försäljningen likasom enligt sistnämnda paragraf ske utmätningsvis.
Består panten af annan egendom, kan däremot biträde af utmätningsman
för försäljning däraf icke påkallas för annat än det af stadgandena
i förevarande paragraf icke berörda fall, att borgenären begagnat sig
al sin rätt jämlikt 23 § i förslaget — motsvarande 13 § i gällande lag
— att utan binder af konkursen söka betalning ur panten.

I de bestämmelser, som från 54 § konkurslagen upptagits i förslaget,
hafva allenast gjorts några mindre väsentliga förändringar.
Sålunda bar borgenärens skyldighet att hembjuda panten närmare bestämts.
Stadgandet att auktion, hvarom borgenär fogar anstalt, skall
vara »offentlig», har för det fall, att auktionen sker annorledes än
utmätningsvis, ersatts med en i 75 § upptagen bestämmelse om sättet
för auktionens kungörande; skall försäljningen ske i exekutiv ordning,
erfordras gifvetvis icke i konkurslagen någon särskild föreskrift i sagda
afseende. Därjämte hafva i anledning af gjorda framställningar dels
föreskrifter meddelats i afseende å auktionsort dels ock minimitiden
mellan auktionen och den underrättelse, som skall föregå densamma,
nedsatts från en månad till tre veckor.

54 § konkurslagen innehåller vidare, att om fartyg eller gods i
fartyg tagits i mät för fordran, för hvilken borgenären har sådan rätt

*) Jfr 10 kap. 7 § handelsbalken enligt dess lydelse i lagen den 10 maj 1901.

314

till fartyget eller godset, som i 11 kap. sjölagen sägs, eller om eljest
för fordran lös egendom blifvit utmätt inom den tid och på det sätt,
att förmånsrätt i egendomen uppkommit för fordringen, borgenären äger
foga anstalt om egendomens försäljning, där ej gode männen eller sysslomännen
vilja lösa densamma; och skall äfven i detta fall försäljningen
ske i exekutiv ordning, om egendomen utgöres af fartyg eller gods i
fartyg. Bestämmelserna angående sjöpanthafvares rätt att låta sälja
panten, om den utmätts för hans fordran, och om försäljningssättet för
den händelse den utmätta egendomen utgöres af fartyg eller gods i
i fartyg infördes genom lagen den 12 juni 1891 i samband med nya
sjölagens tillkomst. De förlora all betydelse genom 24 § i förslaget,
enligt hvilken utmätning å fartyg eller gods i fartyg skall, oafsedt
fordringens beskaffenhet, fortgå utan hinder af konkurs, och hafva de
därför icke här upptagits. Det allmänna stadgandet om försäljning af
utmätt lös egendom fanns däremot redan i 54 § konkurslagen enligt
den ursprungliga lydelsen däraf — det hade för öfrigt en motsvarighet
i de två närmast föregående konkurslagarna. Då förslaget till 1862 års
konkurslag granskades i högsta domstolen, framställde flere justitieråd
vid 13 § den anmärkning, att egendom, som före konkursens början
utmätts men ej försålts, borde öfverlämnas till massans förvaltare, som
skulle hafva att ställa sig 54 § till efterrättelse. I den förut citerade
skriften »Om det nyaste förslaget till konkurslag», yttras beträffande
56 § i 1859 års kommittéförslag (motsvarande 54 § i konkurslagen)
bland annat följande:

»Då det i 13 § blifvit förklaradt, att all befattning af utmätningsman
med i mät tagen men ej försåld lösegendom skall vid konkursens
början upphöra, måste därmed vara afsedt, att sådan egendom bör,
oberoende af den förmånsrätt däri, som af någon enskild fordringsägare
kan göras gällande, öfverlämnas till borgenärernas samfälta disposition
för att lika med gäldenärens öfriga egendom af konkursmassans förvaltare
realiseras och sedermera vid utdelningen efter laga förmånsrätts
ordning tagas i beräkning; och något giltigt skäl att, sedan utmätningens
fortgång upphört, låta den fordringsägare, för hvars räkning den
blifvit påbörjad, själf taga hand om egendomen och däröfver på annat
sätt förfoga, såframt ej massans förvaltare vilja för densamma erlägga
lösen, synes icke förefinnas. Det saknas en för alla tillfällen lämplig
grund, efter hvilken en så beskaffad lösen skulle kunna bestämmas,
hvartill jämväl kommer, att då den nyssnämnda fordringsägaren ej är
befriad från skyldigheten att i vanlig ordning bevaka sin fordran, han
väl i allt fall, efter en af honom själf föranstaltad försäljning af egen -

315

domen, skulle vara förpliktad att till konkursmassan afkimma de influtna
medlen, intill dess bevakningsskyldiglieten blifvit fullgjord och lians rätt
att lyfta medlen enligt därom gifna föreskrifter inträda Därjämte måste
härvid äfven tagas i betraktande, att, utom det en åt den enskilda
borgenären förlänad rättighet att själ!'' förfoga öfver den utmätta egendomen
och när som helst skrida till dess försäljning strider mot grundsatsen
att under anslagstiden, såvidt möjligt, bibehålla gäldenärens egendom
oskingrad, en så beskaffad dispositionsrätt, lämnad på förhand innan
konkursdomstolen eller, efter (1859 års) kommitterades förslag, samtliga
borgenärerna ännu haft tillfälle att yttra sig öfver den skedda utmätningens
lagliga verkan, jämväl måste leda till särdeles invecklade förhållanden
i afseende på sättet att göra rättigheten gällande, när den å
öfriga borgenärernas sida bestrides.»

Äfven enligt kommitténs mening tala afgörande skäl mot att bibehålla
stadgandet om rätt för borgenär att låta sälja lös egendom, som
utmätts till gäldande, af hans fordran, och det har därför icke upptagits
i förslaget.

75-77 §§.

Såsom förut antydts har den i gällande konkurslag för vissa fall
meddelade bestämmelse att auktion skall vara »offentlig» utbytts mot
föreskrifter om sättet för kungörande af auktion, som skall hållas genom
förvaltarens försorg. Samma föreskrifter hafva funnits böra gälla i afseende
å auktion, hvarom jämlikt 74 § borgenär äger besörja. Dessa
föreskrifter, som jämväl ersätta stadgandet i 51 § konkurslagen, att
auktion å lös egendom skall vara »lagligen kungjord», återfinnas i 75 §
af förslaget och gå ut därpå, att auktionen skall kungöras på sätt
och inom tid, som i utsökningslagen stadgas för kungörande af auktion
å egendom af det slag, hvarom fråga är. Bestämmelserna i utsökningslagen,
att kungörelse om auktion å fartyg eller gods i fartyg skall införas
i allmänna tidningarna samt att auktion å fast egendom skall
kungöras icke blott i allmänna tidningarna utan äfven i länskungörelserna,
hafva emellertid ansetts icke böra hafva ovillkorlig giltighet
beträffande icke-exekutiv auktion under konkurs å egendom af nu
nämnda slag.

Att förvaltaren är berättigad att vidtaga erforderliga åtgärder,
»åsom kringsändande af cirkulär, införande af annonser i facktidningar
eller dylikt, för att bereda auktionskungörelsen större offentlighet än

316

det i 75 § föreskrifna kungörelsesätt kan antagas medföra har ansettsböra
framhållas i 77 §. Sistnämnda paragraf medgifver å andra sidan
förvaltaren att med samtycke af gode mannen kungöra auktion i mindre
utsträckning än med 75 § öfverensstämmer, om sådant på grund af särskilda
förhållanden, t. ex. egendomens ringa värde, kan anses vara tillfyllest.
För inskränkning i fråga om kungörande af auktion å fast
egendom har förvaltaren dock att inhämta samtycke äfven af gäldenären,
hvilken därigenom bibehålies vid den honom enligt 51 § konkurslagen
tillkommande rätt att motsätta sig försäljning af sådan egendom
utom »offentlig» auktion. Vidare har förvaltaren att för dylik inskränkning
beträffande kungörande af auktion å lös egendom, däri borgenär
har panträtt eller annan särskild förmånsrätt, som i 17 kap. handelsbalken
sägs, begära samtycke af denne borgenär. Sistnämnda förbehåll
afser, såsom ordalagen utmärka, icke innehafvare af sjöpanträtt. Då
sådan borgenärs särskilda rätt icke beröres af auktion, som sker annorledes
än utmätningsvis, har han ej heller något speciellt intresse att
bevaka i afseende å auktionens kungörande.

Beträffande frågan om sättet för kungörande af auktion å lös
egendom i brådskande fall, hvilken fråga gifvetvis får betydelse endast
i händelse god man ännu ej är utsedd eller uppskof för hans hörande
icke kan äga rum, är särskilt att märka, att då utmätt lös egendom klaf
beskaffenhet, att den ej utan att förstöras eller väsentligen försämras
kan förvaras under den tid, som erfordras för kungörande af auktion i
eljest gällande ordning, försäljningen må, enligt 88 § utsökningslagen,
kungöras på annat sätt, som linnes lämpligt. Redan på grund af detta
stadgande lärer alltså en inskränkning i kungörandet af auktion kunna
äga rum, då förvaltaren skall å auktion sälja lös egendom, som — för
att begagna ordalagen i 64 § af förslaget — är utsatt för förskämningeller
snar förstörelse eller hastigt fallande i värde. Nämnda paragraf i
utsökningslagen lämnar däremot ej någon ledning för sådana fall, då
lös egendom, som erfordrar allt för kostsam vård, af denna anledning
skall säljas före den allmänna realisationsperiodens ingång, eller då försäljning
af lös egendom måste äga rum för vinnande af medel till bestridande
af utgifter för boet. Men då 72 § i förslaget medgifver, att
egendom i dessa fall — likasom ock då den är utsatt för förskämning
eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde — må säljas under
hand, är det uppenbart, att förvaltaren, om han finner det för boet
fördelaktigare, att försäljningen sker genom auktion, ock äger göra den
inskränkning i fråga om auktionens kungörande, som med hänsyn till
omständigheterna erfordras.

317

Enligt 51 § konkurslagen skola kända inteckningliafvare kallas till
auktion å fäst egendom. Detta stadgande, som väl närmast åsyftar att
underlätta uppgörelse i de fall, då inteckningshafvares medgifvande fordras
för att försäljning skall komma till stånd, har i 76 § af förslaget
ersatts med en vidsträcktare bestämmelse, enligt hvilken förvaltare bör,
då han utsatt auktion å egendom, som är intecknad eller däri särskild
förmånsrätt eljest äger rum, till de borgenärer, som hafva sådan förmånsrätt
och hvilkas adress är känd, med posten afsända särskild underrättelse
om tid och ställe för auktionen. I sjkifva verket torde det vara
än mer behöfligt, att underrättelse om auktion å lös egendom meddelas
borgenärer, hvilka i egendomen hafva sådan särskild förmånsrätt, som
afses i 17 kap. handelsbalken, än att inteckningshafvare kallas till auktion
å fast egendom. Borgenärer af först nämnda slag kunna nämligen
i allmänhet ej genom sitt blotta uteblifvande från auktionen hindra, att
en för dem ofördelaktig försäljning kommer till stånd. En föreskrift
em skyldighet för förvaltare att till borgenärer, som hafva särskild förmånsrätt
i viss egendom, lämna underrättelse om tid och ställe för auktion
å egendomen, torde icke sakna berättigande ens i afseende å sjöpanthafvare.
Likaväl som innehafvare af inteckning i fast egendom eller
i fartyg kunna de möjliggöra en försäljning genom att afstå från sin
rätt, och det kan tänkas, att detta kan te sig förmånligt äfven för dem
själfva, särskildt i fall, då exekutiv auktion icke kan hållas eller rimligtvis
skulle medföra mindre godt resultat.

78 §.

Den skyldighet att indrifva fordringar, som i 46 § konkurslagen
nämnes bland gode männens åligganden, har här stadgats för förvaltaren;
dock har förevarande paragraf af förslaget ej afseende å fall, då rättegång
eller lagsökning behöfver anlitas.

79 §.

För afslutande af förlikning rörande osäker eller tvistig tillgång
förutsättes enligt 53 § konkurslagen, att gjordt förlikningsanbud antages
af både borgenärerna och gäldenären. Hvad angår borgenärernas deltagande
i pröfningen af förlikningsförslag lärer emellertid hafva utvecklat
sig den sed, särskildt i köpmanskonkurser i de större städerna,
att borgenärerna lämna gode männen eller sysslomännen ett allmänt
bemyndigande att afsluta förlikningar, och med hänsyn till de många

318

fall, då förlikning kan ifrågakomma rörande skäligen obetydliga fordringar,
är uppkomsten af en dylik sed lätt förklarlig. Kommittén fortsätter
sålunda på den väg, på hvilken praxis redan slagit in, då kommittén
i öfverensstämmelse med sin allmänna uppfattning af förvaltarens
ställning öfverlämnar åt honom att dels på egen hand förkasta
förlikningsanbud dels ock, då han finner sådant anbud vara fördelaktigt
för boet samt fråga ej är om fast egendom, med samtycke af gode
mannen å borgenärernas vägnar afsluta förlikning. Endast om gode
mannen vägrar samtycke till förlikningsförslag, som förvaltaren anser
böra antagas, eller ett enligt förvaltarens mening fördelaktigt förlikningsförslag
rörande fast egendom föreligger, har det funnits nödigt, att
frågan hänskjutes till borgenärernas afgörande; för det senare fallet
är undantagsbestämmelsen betingad af den större betydelse, som fast
egendom i regel äger.

Enligt de bestämmelser om realisation af egendom i konkursbo,
för hvilka förut redogjorts, kan gäldenären hindra försäljning utom
auktion af fast egendom, hvaremot han ej har enahanda rätt beträffande
försäljning af lös egendom. Liknande regler hafva ansetts böra gälla
i afseende å gäldenärens ställning till förslag om förlikning rörande
osäker eller tvistig tillgång. Vägrar han samtycke till förlikning, som
angår fast egendom, är alltså frågan därom förfallen; motsätter han sig
förlikning, som angår annan egendom, skall sådant i och för sig ej utgöra
hinder för förlikningens afslutande. För det fall att gäldenären
vägrat samtycke till förlikning, låter gällande lag honom själf utföra
tvisten, om han ställer säkerhet för hvad i förlikning bjudes; kan han
ej det, står det borgenärerna öppet att låta rättigheten säljas å auktion
såsom annan lös egendom. Af denna bestämmelse har kommittén bibehållit
rätten för gäldenären att efter ställande af säkerhet själf utföra
tvisten, hvilken rätt dock, med hänsyn till hvad förslaget i öfrigt i denna
del innehåller, bort tillförsäkras gäldenären endast då fråga är om annat
än fast egendom. Hvad gäldenären genom säkerhetens ställande vinner
enligt nuvarande bestämmelser synes närmast vara, att rättigheten ej
säljes å auktion; enligt förslaget åter hindrar han därigenom förlikningens
genomförande. Att förlikningsvärdet garanteras konkursboet torde vara
mera följdriktigt enligt förslaget än enligt gällande lag. Jämväl i fråga
om gäldenärens rätt att föra talan lärer det kunna sägas, att denna rätt
ter sig rimligare i fall, då gäldenären hindrat förlikning genom ställande
af säkerhet, än då han, såsom enligt gällande lag, genom sin blotta
vägran kommit förlikningen att stranda.

53 § konkurslagen innehåller särskilda bestämmelser om sättet för

319

antagande af förlikning före inställelsedagen. Med afseende å den korta
tid, som eldigt förslaget förflyter från beslutet om gäldeniirens försättande
i konkurs till första borgenärssammanträdet, hafva föreskrifter i afseende
å antagande af förlikningsanbud före nämnda sammanträde icke ansetts
erforderliga.

80 §.

Rätt att föra talan å konkursboets vägnar tillkommer enligt nuvarande
lag i främsta rummet gode männen och s}Tsslomännen. För
särskildt fall, nämligen i fråga om återgång af aftal, äger enligt 37 §
konkurslagen enskild borgenär med visst förbehåll föra talan, och samma
paragraf nämner uttryckligen, att borgenärerna, d. v. s. borgenärerna
in corpore, äga föra talan i mål, som där afses. Till följd af gode männens
och sysslomännens benägenhet att på borgenärerna öfverflytta an''
svaret för förvaltningsåtgärder är det emellertid ytterst vanligt, att de
nämnda förvaltarna låta borgenärerna å sammanträde besluta om anhängiggörande
eller fullföljande af rättegång.

Med den föreslagna nya förvaltningsorganisationen afses, såsom
förut framhållits, bland annat att förvaltaren ej må kunna skjuta borgenärerna
framför sig utan själf skall stå ansvaret för de åtgärder, som
han på grund af sin ställning vidtager. Bortsedt från den enskild
borgenär jämväl enligt förslaget tillkommande rätt att anställa återvinningstalan
blir det sålunda förvaltaren allena, som för talan för boet.
Härvid har emellertid bort tillses, att den makt, som lagts i förvaltarens
hand, icke må missbrukas. Då förvaltaren med afseende å sättet för
hans tillsättande kommer att vara i viss mån oberoende af borgenärerna
samt vidare förvaltare ofta nog torde komma att utses bland personer,
som hafva till yrke att utföra rättegångar för annans räkning, har det
synts betingadt af nödig varsamhet, att förvaltaren i fråga om anställande
af rättegång, hvarmed lagsökning bort likställas, göres såvidt möjligt beroende
af gode mannens medverkan. Bestämmelser i sådant syfte hafva upptagits
i förevarande paragraf, och afse de jämväl fortsättande för konkursboets
räkning af mål, som anhängiggjorts innan beslutet om egendomsafträde
meddelades. Då åtgärd för bevakande af boets rätt gifvetvis kan
behöfva vidtagas före första borgenärssammanträdet och jämväl efter detta
sammanträde kan inträffa, att omständigheterna icke medgifva rådrum
för inhämtande af gode mannens samtycke, har detta icke kunnat göras
till villkor för att dylik åtgärd skall hafva rättslig giltighet. I stället

320

har meddelats en bestämmelse, enligt hvilken förvaltaren utsätter sig
för ekonomisk risk, om han underlåter att inhämta gode mannens samtycke
i fall, då sådant enligt denna paragraf skall begäras.

Att bestämmelserna om gode mannens samtycke icke hafva afseende
å de fall, då förvaltare enligt 5 kap. för talan om betalningseller
förmånsrätt för bevakad fordran, framgår af hvad nämnda kap.
innehåller om förvaltarens rätt att föra talan.

81 §.

Ett inskridande mot gode män eller sysslomän, som åsidosätta
sina skyldigheter, är enligt gällande koukurslag (64 och 65 §§) förenadt
med mycken omgång. Pröfningen af anmärkningar tillkommer rätten.
Befogenhet att omedelbart hos rätten göra anmälan mot gode män eller
sysslomän äger endast rättens ombudsman; vill enskild borgenär eller
gäldenären framställa anmärkning, skall han göra detta hos ombudsmannen,
och först i händelse denne lämnar klagomålen utan afseende,
äger klaganden draga desamma under rättens pröfning.

Behofvet af en snabbare procedur härutinnan är uppenbart och
varder ännu större efter införandet af en förvaltningsorganisation, enligt
hvilken i regel blott en förvaltare finnes. Pröfningen af klagomål,
hvilken delvis måste ske efter diskretionära grunder, har ansetts lämpligen
kunna öfverflyttas från rätten till konkursdomaren. Denne har
redan enligt 44 § i förslaget befogenhet att vid första borgenärssammanträdet
entlediga en af honom tillsatt förvaltare, som han funnit
böra ersättas med annan. Med afseende å konkursdomarens ställning
till frågan om förvaltares tillsättande samt den rätt att taga initiativ
till inskridande mot förvaltaren, som denna ställning med nödvändighet
medför, vore det ock mindre lämpligt att förlägga afgörandet till rätten;
därigenom uppkomme möjligheten af konflikter mellan rätten och konkursdomaren
vid meningsskiljaktighet rörande förvaltares lämplighet.
Till procedurens förenklande har vidare medgifvits rätt att göra anmälan
omedelbart hos den myndighet, som skall pröfva klagomålen, eller
sålunda hos konkursdomaren. Den rätt att göra anmälan, som enligt
nuvarande lag tillkommer rättens ombudsman, har med hänsyn till den
ändrade organisationen af förvaltningen bort öfverflyttas på gode mannen.

Den påföljd, för hvilken förvaltare utsätter sig genom pliktförsummelse,
är enligt förslaget likasom enligt gällande lag ett förständigande
att fullgöra sina åligganden eller skiljande från befattningen.
Efter första sammanträdet har den senare påföljden ansetts ej

321

böra få tillämpas innan yttrande inhämtats från gode mannen samt
borgenärerna lämnats tillfälle att vid sammanträde inför konkursdomaren
yttra sig i ärendet. Med dessa bestämmelser afses gifvetvis i främsta
rummet åstadkommande af utredning; genom föreskriften om borgenärernas
hörande har ock tagits hänsyn därtill, att de ägt inverka på
förvaltarens tillsättning samt skola kunna, om han varder entledigad
vid sammanträdet, få tillfälle att omedelbart yttra sig i fråga om utseendet
af efterträdare. Understundom kunna emellertid sådana omständigheter
hafva förekommit, att det icke är lämpligt eller rådligt att
låta förvaltaren utöfva befattningen intill dess borgenärssammanträde
hunnit hållas. På grund däraf har i förslaget upptagits en bestämmelse
om rätt för konkursdomaren att försätta förvaltaren ur tjänstgöring i
afbidan på borgenärernas yttrande öfver frågan om entledigande. När
sådan åtgärd . vidtagits, har konkursdomaren enligt 49 § i förslaget att
utse en vikarierande förvaltare.

Utöfver stadgandena, att konkursdomaren för visst fall skall höra
gode mannen, och lämna borgenärerna tillfälle att yttra sig, innehåller
förslaget ej några föreskrifter om handläggningen af inkommen anmälan
mot förvaltaren. Att yttrande skall infordras äfven från denne, där
sådant ej t. ex. på grund af hans rymning är omöjligt, har ansetts
själffallet.

. Bestämmelserna om förfarandet mot förvaltare, som ej behörigen
fullgjort sina åligganden, hafva funnits i allt väsentligt böra äga till—
lämpning i afseende å god man, som låtit sådant förhållande komma
sig till last.. Eftersom god man utses af borgenärerna, bör han icke
kunna entledigas, utan att borgenärerna haft tillfälle att yttra sig i
äiendet. Några särskilda omständigheter torde emellertid förtjäna framhållas,
beträffande hvilka bristande motsvarighet föreligger eller kan
synas vara förhanden. Sålunda har något behof att kunna afstånga
gode mannen från tjänstgöring i afbidan på borgenärernas yttrande
ansetts ej föreligga, då han ej har någon förvaltning om hand. För
det fall att flere gode män finnas kunde det ifrågasättas, att en god
man skulle äga göra anmälan mot en annan samt att, då anmälan
gjorts mot en god . man, de öfriges yttrande skulle infordras. Kommittén
har dock ej funnit anledning att för dylika fall göra undantag från
hufvudregeln, att gode männen skola uppträda samfäldt. Ej heller
har kommittén ansett lämpligt att, i enlighet med ett yttrande öfver
kommitténs preliminära förslag, låta förvaltaren göra anmälan mot
god man eller att höra förvaltaren öfver anmälan mot god man. Då
gode mannen är tillsatt just för att kontrollera förvaltaren, lärer det

322

icke vara tillbörligt, att denne i sin ordning uppträder för att påkalla
tillsyn å gode mannen. Försummar denne sina skyldigheter på sådant
sätt, att utredningen däraf fördröjes, eller ingriper han obehörigen i
förvaltningen, torde förvaltaren icke sakna utvägar att utan formlig
anmälan få till stånd en pröfning af gode mannens förhållande. I flere
fall äger dessutom förvaltaren, såsom förut omnämnts, vädja till borgenärerna,
om han ej är nöjd med gode mannens åtgöranden. Fn annan
sak är, att förvaltare, som tillika är borgenär, icke genom sin särskilda
ställning förlorat rätten att i sistnämnda egenskap gorå anmälan mot
god mau, och att god man under motsvarande förutsättning äger samma
rätt gent emot annan god man.

82 §.

Bestämmelsen i 67 § af 1862 års konkurslag, att förvaltningsarfvode,
som belöper för egendom, hvilken är intecknad eller däri särskild
förmånsrätt eljest äger rum, likasom kostnaden för sådan egendoms
vård och försäljning skall utgå af egendomens afgäld och köpeskilling,
härrör från 21 kap. 29 § handelsbalken i lagkommitténs förslag
till allmän civillag af år 1826, hvarifrån bestämmelsen, som i
nämnda förslag endast rörde fast egendom, med samma begränsning
upptogs i 35 § af 1830 års konkurslag. Såsom motiv för stadgandet
anförde lagkommittén, hurusom vid konkursens utredning gode mäns
eller sysslomäns arfvode äfven för intecknad egendoms förvaltning,
jämte kostnaden för sådan egendoms vård och försäljning, någon gång
kommit att drabba »massa indivisa» och således fallit de oprioriterade
borgenärerna till last. Stundom hade ock sa tillgått, att man, utan
afseende på egendomens tillräcklighet till äldre inteckningshafvares förnöjande,
påfört dessa proportionerliga andelar i arfvodet och kostnaderna
och dymedelst minskat det utdelningsbelopp dem eljest skolat tillfalla.
Då detta förfarande ej syntes vara med rättvisa förenligt, hade lagkommittén
funnit den föreskrift nödig, att arfvodet och kostnaderna för
den intecknade egendomen först skulle utgå af dess afgäld och köpeskilling,
och att inteckningshafvare därefter ägde njuta betalning, hvar
i sin ordning.

Anförda stadgande, hvars hufvudsyfte sålunda är, att oprioriterade
borgenärer ej skola behöfva vidkännas förvaltningskostnader för egendom,
som ej går till betalning af deras fordringar, skulle uppenbarligen
vara orimligt, om det ej tillika innebure, att af egendom af ifrågavarande
beskaffenhet ej må uttagas annan kostnad än som erfordrats

323

för dess förvaltning och realisation. Tillräckligt skydd för deras rätt,
som hafva speciell förmånsrätt, har emellertid stadgandet, måhända på
grund af sin affattning, visat sig icke kunna lämna. Hvad särskilt
angår fast egendom, som företrädesvis är af intresse härutinnan, händer
det som bekant mycket ofta, att till förfång för inteckningsliafvare ur
köpeskillingen för sådan egendom uttagas förvaltningsarfvoden, som
icke stå i skäligt förhållande till det besvär förvaltningen af egendomen
medfört, och detta icke blott i sådana fall, då annan egendom ej finnes
att tillgå, utan äfven då jämte den fasta jämväl lös egendom finnes
i boet.

Detta missförhållande har ock uppmärksammats vid det lagstiftningsarbete,
som afsett att till fastighetskreditens stärkande i sammanhang
med ändringar i inskrifningsväsendet åstadkomma en annan
ordning för fastighetsexekutionen. I lagberedningens den 31 december
1907 framlagda förslag till lag om ändring af vissa bestämmelser i konkurslagen
har ifrågavarande stadgande i 67 § konkurslagen erhållit en
lydelse, som tydligt utsäger, att om i boet finnes egendom, som är intecknad
eller däri särskild förmånsrätt eljest äger rum, högre arfvode
än som skäligen motsvarar besväret med egendomens vård och skötsel
ej må utgå till förfång för dem, som hafva inteckning eller eljest äga
särskild förmånsrätt i egendomen. Och af 107 § utsökningslagen, sådan
den lyder enligt det samtidigt aflämnade förslaget till lag om ändring
i vissa delar af utsökningslagen, framgår, att då fast egendom, som
är afträdd till konkurs, skall säljas utmätningsvis, vid fastställandet af
det s. k. lägsta budet hänsyn ej får tagas till — förutom fordran, som
skall utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken — andra
af konkursen föranledda anspråk än som afse kostnad och arfvode för
egendomens förvaltning.

Medan frågan om bestämmandet af arfvode till förvaltare och god
man behandlas i följande paragrafer af kommitténs förslag, innehåller
förevarande paragraf stadganden om i hvad mån konkurskostnader skola
gäldas af köpeskillingen för egendom, som är intecknad eller däri
särskild förmånsrätt eljest äger rum, och af sådan egendoms afkastning.
Genom dessa stadganden torde vara sörj dt för att hvarken borgenärer
med särskild förmånsrätt eller andra borgenärer skola förnärmas i sin
rätt. Stadgandena öfverensstämma med hvad lagberedningen föreslagit
för det fall, att konkursbos fasta egendom säljes utmätningsvis, och
torde jämväl stå i full öfverensstämmelse med rätta förståndet af nuvarande
lag.

324

83 §.

I den allmänna motiveringen till förevarande kapitel hafva de skäl
anförts, som tala för att arfvode till förvaltare och god man bestämmes
af rätten, utan att ens något förslag af borgenärerna afgifves, och
har i sammanhang därmed redogjorts jämväl för de grunder, enligt hvilka
arfvodet skall bestämmas. I det senare afseendet må här tilläggas, att
kommittén, som funnit det nuvarande förbudet mot arfvodets beräknande
efter förvaltningens långvarighet böra bibehållas och gälla äfven beträffande
arfvodet till god man, däremot ansett den i 67 § konkurslagen
i främsta rummet angifna grunden för arfvodets bestämmande eller beräkningen
af visst för hundra vara afgjordt olämplig. Det belopp, å
hvilket arfvodet beräknas, kan, ehvad det utgöres af tillgångarnas
realisationsvärde eller, såsom någon gång händt1), af summan bevakade
fordringar, icke anses utgöra någon riktig måttstock för uppskattningen
af arbetet för boets utredning. Framhållas må ock, att en sådan beräkningsgrund
icke är lämplig, om fast egendom skall säljas utmätningsvis
med tillämpning af bestämmelserna i lagberedningens förut omnämnda
förslag till lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen, då nämligen
enligt sagda förslag arfvode ej kommer att utgå ur köpeskillingen,
med mindre anspråk på sådant till visst belopp anmälts före försäljningen.

Stadgandet, att arfvode, om flere förvaltare eller gode män finnas,
skall bestämmas för en hvar särskildt, torde icke tarfva någon motivering.

84 §.

Då förslaget ej medgifver, att arfvode beräknas till visst för hundra,
föreligger ej någon anledning, att det skall bestämmas annorledes än
till visst belopp i ett för allt. Åtskilliga bestyr såsom inställelse vid
sammanträden, granskning af bevakningar, upprättande af utdelningsförslag
och redovisningsräkningar samt, hvad angår gode mannen, kontrollen
öfver medelsförvaltningen, äro ock, åtminstone i allmänhet, af
beskaffenhet, att de ej kunna sägas hafva särskild betydelse för viss
egendom eller vissa borgenärer utan afse boet i dess helhet, och böra
de följaktligen äfven ersättas af detta. Vid arfvodets beräknande skall
hänsyn gifvetvis tagas till hvarje särskildt bestyr, men att äfven fastställa
särskildt arfvode därför skulle vid förut angifna förhållande vara

x) Se rättsfall i Nytt jur. arkiv 1882 s. 326.

325

meningslöst, utom det att det sannolikt skulle leda till stegring af
arfvodets totalbelopp.

Stadgandet i 82 § af förslaget om gäldande af konkurskostnad för
egendom, som är intecknad eller däri särskild förmånsrätt eljest äger
rum, gör det emellertid i åtskilliga fall nödvändigt, att det arfvode till
förvaltare och god man, som belöper för dylik egendom, bestämmes
särskilda Häraf följer ju icke, att det ej kan fastställas i sammanhang
med bestämmandet af arfvodet i öfrigt, men för vissa fall, t. ex. då det
gäller att beräkna, huruvida en för fast egendom bjuden köpeskilling
förslår till gäldandet af de belopp, för hvilka egendomen svarar, kan
det vara önskvärdt, att sådant särskildt arfvode må kunna bestämmas
innan tiden är inne att företaga frågan om fastställande af återstoden
af arfvodet.

Att de grunder, efter hvilka arfvode öfver hufvud skall beräknas,
äfven skola lända till efterrättelse vid bestämmandet af arfvode, som
belöper för viss egendom, har synts böra framhållas till ytterligare
betonande af den brytning med nuvarande praxis, som förslaget i denna
del innebär.

85 och 86 §§.

Initiativet till bestämmandet af arfvode kan gifvetvis ej tagas af
konkursdomstolen, utan erfordras framställning från den till arfvode
berättigade. Till lättnad i arbetet med ärendets handläggning och minskning
i kostnaden därför är det önskvärdt, att arfvode må kunna på en
gång fastställas för samtliga därtill berättigade. Af enahanda skäl är
i 86 § stadgadt, att då framställning om bestämmande af särskildt arfvode
för viss egendom inkommit, konkursdomaren äger pröfva, huruvida tillräcklig
anledning att företaga frågan därom innan arfvode i öfrigt
bestämmes må anses föreligga. Härvid är företrädesvis att beakta den
redan under 84 § framhållna omständigheten, att det först sedan det
arfvode, som belöper för sådan egendom, blifvit fastställdt kan beräknas,
i hvad mån de belopp, för hvilka egendomen i öfrigt svarar, kunna
gäldas ur köpeskillingen för densamma.

Beträffande tiden, då framställning om arfvode bör inkomma,
framgår väl af bestämmelserna i 85 § om innehållet i den redogörelse,
som skall fogas vid densamma, att framställning om arfvode ej bör göras
innan utredningen i allt hufvudsakligt förts till slut. Någon bestämd
föreskrift i sådant afseende har emellertid ej kunnat meddelas. Då det
uppenbarligen icke är lämpligt, vare sig att konkurs afslutas innan

326

arfvodesfrågan pröfvats af konkursdomstolen eller att afslutandet fördröjes
för denna frågas afgörande, kan, hvad landsbygden angår, med
hänsyn till den långa tid, som mångenstädes förflyter mellan rättssammanträdena,
det icke undgås, att frågan om arfvodet företages tidigare än
eljest vederbort. Jämväl i öfrigt kunna förhållandena i olika konkurser
våra så skiljaktiga, att en enhetlig bestämmelse icke är möjlig.

Vid framställning om bestämmande af arfvode skall enligt 85 §
fogas redogörelse för det arbete uppdraget medfört. Ändamålet med
redogörelsen är, såsom genast inses, att lämna domstolen ledning vid
arfvodets fastställande. Såsom i det föregående omnämnts förutsätter
kommittén, att förvaltaren skall äga att för särskilda förvaltningsåtgärder
anlita biträde af lämplig person. Har förvaltaren af egna medel godtgjort
dylikt biträde, ingår ersättningen därför i det allmänna förvaltningsarfvodet
på samma sätt som om den ifrågavarande åtgärden utförts al
förvaltaren själf. Har biträdet åter erhållit godtgörelse af konkursboets
medel, bör sådant gifvetvis komma i betraktande vid fastställandet af
förvaltarens arfvode. Redogörelsen bör följaktligen uti i frågakommande
fall innehålla upplysning om ersättning, som tillgodoförts anlitadt biträde.
Därjämte är det angeläget, att rätten af redogörelsen kan inhämta,
huruvida förvaltaren eller gode mannen tillgodoförts ersättning för
utgifter. Har sådan ersättning tillgodoförts, skall dock rätten ej ingå i
pröfning af påföringens laglighet eller ersättningens belopp i sammanhang
med arfvodets bestämmande utan först i händelse klander af slutredovisning
därtill föranleder. Att förvaltaren icke, såsom nu ej sällan
lärer förekomma, äger utöfver det belopp, som tillerkännes honom såsom
förvaltningsarfvode, tillgodoföra sig särskild ersättning för vissa förvaltningsåtgärder,
såsom förrättande af auktion, utförande af rättegång
eller dylikt, torde af de föreslagna stadgandena om bestämmande af
arfvode vara fullt tydligt.

Till ledning för rätten, då fråga är om arfvode till förvaltare, är
vidare i 86 § stadgadt, att konkursdomaren skall i dylikt ärende inhämta
yttrande af gode mannen. Att yttrande af förvaltaren infordras
rörande arfvode åt gode mannen har däremot ej ansetts lämpligt, då
förvaltaren ej bör få tillfälle att i sådan ordning afgifva något vitsord
om den omsorg och skicklighet, hvarmed gode mannen fullgjort sina
åligganden, samt det, om ömsesidighet härutinnan stadgades, i öfrigt
vore att riskera, det yttrandenas innehåll komme att i större eller mindre
mån däraf påverkas.

Såsom bekant har i särskilda mål förklarats, att borgenärers beslut
om förvaltningsarfvode för fast egendom icke är bindande för inteck -

327

ningshafvare, som icke bevakat fordran i konkursen O* I vist mellan
dylika intockningshafvare samt gode män eller syssloman angående
arfvodets belopp skall alltså slitas för sig, och är den möjlighet icke
utesluten, att sådan tvist uppkommer efter det konkursen afslutats och
redovisningen vunnit laga kraft, Enligt förslaget skall arfvodet till
förvaltaren och gode mannen för egendom, som är intecknad eller däri
särskild förmånsrätt eljest äger rum, alltid bestämmas af rätten. Resultatet
af rättens pröfning bör blifva detsamma, ehvad hänsyn vid arfvodets
fastställande tages allenast till konkursborgenärerna eller därjämte äfven
till sakrättsägare, som icke bevakat fordran i konkursen. En anordning,
som medgåfve rättsägare af sistnämnda slag att, sedan arfvodet en gång
bestämts på framställning af den därtill berättigade, få till stånd ny
pröfning af frågan om arfvodet, kunde tänkas leda till skiljaktiga domslut
i samma instans rörande arfvodets belopp och är redan af denna
anledning otillfredsställande. Det har därför i 86 § funnits nödigt stadga,
att dylika sakrättsägare skola äga såsom parter föra talan i fråga om
bestämmande af arfvode, där detta kan inverka på deras rätt till betalning.
Stadgandet är af betydelse icke blott vid försäljning genom förvaltarens
försorg utan äfven — och framför allt — vid exekutiv försäljning.

Enligt förslaget skall konkursdomaren, då dag för handläggning
vid rätten af fråga om bestämmande af arfvode blifvit utsatt, genom
kungörelse i allmänna tidningarna och, om det kan ske, äfven i ortstidning
kalla vederbörande rättsägare att utföra sin talan vid rätten
äfvensom låta särskild underrättelse om ärendets företagande meddelas
den eller dem, för hvilka arfvode skall bestämmas, samt gäldenären.
Har framställning gjorts om bestämmande af särskildt arfvode för viss
egendom eller kan eljest i anledning af skedd framställning fråga om
bestämmande af dylikt arfvode uppkomma, skall särskild underrättelse
tillställas jämväl dem, som hafva panträtt i egendomen och hvilkas
adress är känd. På det att konkursdomaren må kunna meddela sådan
underrättelse åt sistnämnda rättsägare, har det i 85 § ålagts förvaltaren
att tillhandahålla konkursdomaren förteckning öfver kända rättsägare,
som hafva panträtt i egendomen.

Då konkurs nedlagts, inverkar arfvodets bestämmande icke på
borgenärernas rätt. Detsamma gäller då ackord kommit till stånd, såvidt
ej brist för förmånsrättsägande borgenär kan uppstå därigenom, att
förvaltningsarfvode skall utgå. I fall, då arfvodesfrågan sålunda rör

*) Se t. ex. rättsfall i Nytt jur. arkiv 1890 s. 190 och 1892 s. 510.

328

allenast den till arfvodet berättigade och gäldenären, har det väl synts
böra stå parterna öppet att, om de ej vilja träffa aftal om arfvodets
belopp, få frågan därom på vanligt sätt afgjord af rätten1), men lärer
det för dylika fall vara ändamålslöst att om ärendets handläggning vid
rätten underrätta annan än parterna.

87 §.

I fråga om tiden för arfvodets uppbärande har principen i 67 §
af gällande konkurslag, att arfvode ej må njutas förrän gode män eller
syssloman gjort slutlig reda för sig, bibehållits i förslaget. God man
skall enligt förslaget ej äga lyfta det för honom bestämda arfvode innan
slutredovisning afgifvits i konkursen. Undantag har dock gjorts för
det fall, att han afgår innan slutredovisning afgifvits. Då han själf ej
har någon redovisning att afgifva eller, efter sin afgång, för öfrigt har
något att skaffa med boutredningen, har något skäl ej synts föreligga
att göra hans rätt att lyfta arfvodet beroende af den tid, då slutredovisning
i konkursen afgifves.

88 §.

Beträffande gode mäns och sysslomäns ansvar för sin förvaltning
stadgar 66 § konkurslagen, att de skola vårda konkursboets egendom
och rätt som sin egen eller gälda skadan. Olika meningar hafva yppats
angående vidden af den ansvarighet, som genom nämnda uttryck, hvartill
1734 års lag bär flere motstycken, må anses stadgad; men den uppfattningen
torde vara förhärskande, att gode män och syssloman äro
skyldiga att iakttaga den, objektivt bestämdt, normala aktsamhet, som
en omsorgsfull person använder i sina egna angelägenheter. I öfverensstämmelse
med denna uppfattning men med begagnande af de mera
otvetydiga uttryck, som vunnit burskap i nyare lagstiftning, har kommittén
i förevarande paragraf upptagit ett stadgande, att förvaltare
skall svara för skada, som han uppsåtligen eller af vårdslöshet förorsakat.

För det fall, att flere gode män eller sysslomän varit vållande till

x) För närvarande anses borgenärers beslut om förvaltningsarfvode förlora sin tilllämplighet,
om konkurs afslutas genom ackord och konkursförvaltningen sälunda upphör
före boets fullständiga utredning. Se rättsfall i Nytt jur. arkiv 1882 s. 281. Jfr s. å.
s. 326.

329

skada, liar ansvarigheten ansetts vara delad '') i likhet med hvad för motsvarande
fall gäller beträffande förmyndare. Då nu kommittén föreslår,
att den solidariska ansvarighet, som sedan gammalt gäller i utom-obligatoriska
förhållanden, skall tillämpas äfven beträffande skada, hvartill
flere konkursförvaltare äro vållande, lärer såsom motiv härför behöfva
anföras allenast, att solidarisk ansvarighet för jämförliga fall är föreskri
fven i alla nyare lagar. Den är sålunda stadgad för styrelseledamöter,
likvidatorer och revisorer i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag
(70, 75 och 110 §§), i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska
föreningar (28, 35 och 57 §§) samt i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor
(43, 47 och 71 §§). Beträffande förmyndare är för öfrigt enahanda
ansvarighet stadgad i 11 § af ett den 25 januari 1911 afgifvet
förslag till lag om förmynderskaps förvaltning.

De särskilda bestämmelser, som meddelats beträffande förvaltares
ansvarighet för skada, hafva ansetts böra äga tillämpning i afseende å
god man, som förorsakat skada.

Utom de bestämmelser, till hvilka motsvarighet finnes i förevarande
kapitel af förslaget, innehåller kapitlet om afträdd egendoms
förvaltning i 1862 års konkurslag jämväl stadganden i 55 och 56 §§
om rätt till lyftning af betalning för fordran, som skall utgå med förmånsrätt,
samt i 68 § om verkställighet af rättens beslut i förvaltningsfrågor.
Bestämmelserna i förstnämnda två paragrafer hafva i förslaget
ersatts med föreskrifter, som upptagits i kapitlet om utdelning. I sistberörda
paragraf stadgas, att med undantag för vissa fall rättens beslut
i frågor, som omförmälas i sagda kapitel, skola gå i verkställighet,
ändå att de öfverklagas. Enligt förslaget har rätten ej att meddela
beslut i annan förvaltningsfråga än beträffande arfvode till förvaltare
och god man. Att dylikt beslut icke må gå i verkställighet innan det
vunnit laga kraft anser väl kommittén böra gälla, likasom det står i
öfverensstämmelse med nuvarande lag, men sådant lärer i saknad af
föreskrift i motsatt riktning följa redan af de allmänna reglerna om
verkställighet af domstols beslut. Kommittén har därför icke haft
anledning att i förevarande kapitel upptaga något stadgande i detta
ämne.

*) Se t. ex. rättsfall i Nytt jur. arkiv 1874 s. 306 och 1875 s. 195.

330

4 KAP.

Om gäldenärens skyldigheter under konkursen samt rätt till underhåll, så
ock om bouppteckningsed af annan än gäldenären.

89 §.

Det i 90 § af förslaget meddelade, från gällande lag hämtade
stadgandet om skyldighet för gäldenären att meddela upplysningar
rörande boet förutsätter, att han under konkursen skall vara att tillgå
för dem, som äga begära sådana upplysningar, och påkallar därför vissa
inskränkningar i hans frihet att välja vistelseort under konkursen. Om
sådana inskränkningar stadgas i 19 och 21 §§ af gällande konkurslag.
Enligt det förra af dessa lagrum, jämfördt med det senare, är det gäldenären
förbjudet att vid andra än vissa angifna tillfällen vistas utom
sitt hus under tiden till dess han beedigat bouppteckningen och öfverlämnat
boet till den, som vederbörligen utsetts att omhändertaga detsamma.
Af motiven till konkurslagen framgår, att sagda stadgande
ansetts nödigt med hänsyn till det ökade tillfälle till bedrägeri mot
borgenärerna, som eljest skulle medgifvas gäldenären, och den ej ovanliga
tredskan hos vissa gäldenärer att aflägga bouppteckningsed. Omförmälda
förbud synes dock ej vara egnadt att i någon afsevärd män
erbjuda skydd mot brottsliga företag från gäldenärens sida. Ej heller
lärer förbudet vara behöfligt ur den andra af de i motiven framhållna
synpunkterna; de mot tredska i fråga om afläggande af bouppteckningsed
i förslaget likasom i konkurslagen föreskrifua tvångsmedel måste anses
för ändamålet fullt tillräckliga. Då dessutom nu ifrågavarande stadgande
i 19 § konkurslagen ej väl öfverensstämmer med nutida rättsåskådning
samt numera allmänt kommit ur tillämpning, har detsamma
sjmts böra ur lagen utgå. I stället har, med hänsyn särskildt till gäldenärens
åligganden att vara tillstädes vid bouppteckningsförrättningen
och uppgifva boet samt att edfästa bouppteckningen, i förslaget stadgats
förbud för gäldenären att från det beslut om hans försättande i
konkurs meddelades till dess han aflagt bouppteckningsed begifva sig
från den ort, där han är bosatt. Detta förbud är emellertid icke såsom

331

motsvarande stadgande i konkurslagen ovillkorligt, utan har förslaget modgifvit
förvaltaren att meddela befrielse från förbudet. Beträffande don i 21
§ konkurslagen för tiden efter bouppteckningsedens afläggande och boets
öfverlämnande föreskrifna inskränkning i gäldenärens frihet, har kommittén,
i betraktande däraf att gäldenärens upplysningsplikt kan behöfva
tagas i anspråk när som helst under konkursen, ansett, att förbudet för
gäldenären att begifva sig längre bort än att han kan en vecka efter kallelse
infinna sig inom rättens domsaga icke bör, på sätt i 21 § konkurslagen
stadgas, vara inskränkt till någon viss tid. I öfverensstämmelse med
förslagets allmänna grundsats att icke utöfver hvad oundgängligt är
betunga borgenärerna med pröfning af konkursärenden är därjämte
befogenheten att meddela befrielse från sistnämnda förbud, hvilken befogenhet
enligt konkurslagen tillkommer borgenärerna, i förslaget Överflyttad
på förvaltaren. Vägrar denne sitt samtycke i detta fall eller då
gäldenären åstunda!- att innan bouppteckningsed aflagts begifva sig från
den ort, där han är bosatt, står det enligt förslaget gäldenären fritt
att hänskjuta frågan till konkursdomarens pröfning, ett medgifvande,
som ansetts påkalladt till förebyggande däraf, att förbud, hvarom i
förevarande paragraf stadgas, . må i något särskilt fall öfver höfvan
lägga band på gäldenärens handlingsfrihet.

90 §.

Bestämmelser, svarande emot de i första stycket af förevarande
paragraf meddelade, återfinnas i 29 § konkurslagen. Med hänsyn till
de funktioner, som förslaget tillagt konkursdomaren, har det ansetts
böra tillkomma äfven denne att affordra gäldenären upplysningar om
boet. Villkor för gäldenärens upplysningsplikt gent emot borgenärerna
är enligt förslaget, att borgenärerna vid sammanträde besluta eller eljest
äro ense om att af gäldenären inhämta viss upplysning. Skulle det ej
lyckas enskild borgenär att i sådan ordning få en fråga framställd till
gäldenärens besvarande, står den möjligheten borgenären öppen att
få frågan framförd genom konkursdomaren, förvaltaren eller gode mannen.
Borgenärernas intresse i förevarande afseende torde sålunda vara
tillräckligt tillgodosedt. Att gifva enskild borgenär rätt att affordra
gäldenären upplysningar har ej synts tillrådligt; en sådan befogenhet
kan lätt missbrukas och utsätta gäldenären för trakasserier.

Konkurslagen innehåller ej något allmänt stadgande om skyldighet
för gäldenären att vara tillstädes vid borgenärssammanträden. Ett

332

sådant stadgande synes emellertid till fullo motiveradt af den gäldenänären
under konkursen åliggande upplysningsplikt och har därför i förslaget
införts.

91 och 92 §§.

Enligt 26 § konkurslagen skall gäldenären å den dag, då den i
anledning af konkursen upprättade bouppteckningen skall edfästas, uppgifva
om och hvad mera till boet hörer än som förut blifvit uppteck nadt

och därefter svärja denna ed: »Jag N. N. svär och betygar--,

att den öfver mina tillgångar och skulder, i anledning af min vid N. n!
rätt nu anhängiga konkurs, förrättade uppteckning (med däri af mig
nu gjorda tillägg) riktig är, så att ej något af hvad boet tillhörer är
af mig själf, eller genom andra, mig veterligen, undantaget; och detta
är visst--.»

edstemats formulering framgår ej med önskvärd klarhet, hvad
gäldenären med eden betygar. Fäster man blott afseende vid början
åt edstemat (till och med orden: »riktig är»), är frågan ej tvifvelaktig;
gäldenären betygar, att bouppteckningen (med eventuella tillägg) är i
alla afseenden riktig, att den följaktligen angifver alla boets tillgångar
och skulder men ej därutöfver någon tillgång eller skuld, som ej tillkommer
resp. belastar boet. Då man däremot granskar edsformuläret i
dess helhet, alltså beaktar jämväl den efter orden »riktig är» tillagda
satsen, »så att ej något af hvad boet tillhörer etc.», synes anledning till
tvekan förefinnas. Nämnda sats kan nämligen synas innehålla en närmare
och uttömmande bestämning af ordet riktig, och är detta fallet,
blir resultatet, att ifrågavarande ed väl innefattar ett betygande af att alla
tillgångai och skulder upptagits i bouppteckningen men däremot icke
innefattar ett betygande af att i bouppteckningen icke angifvits flera tillgångar
eller skulder än vederbör. Utan att vidare ingå på frågan om
tolkningen af gällande lag i denna del vill kommittén blott såsom sin
uppfattning framhålla, att gäldenär, som kommit i konkurs, bör med ed
betyga, att den i anledning af konkursen upprättade bouppteckningen
är i alla afseenden riktig och således hvarken upptager för litet eller
för mycket af tillgångar och skulder; och edstemat bör vara sådant,
att ingen anledning till tvekan om dess innebörd kan finnas.

Hvad ofvan utvecklats innefattar skälen till den ändrade affattning,
som edstemat i 91 § af förslaget erhållit.

Af allmänna rättsgrundsatser följer, att om gäldenären står under

333

målsmans- eller förmyndareskap eller om bolag, förening eller annat
dylikt rättssubjekt kommit i konkurs ifrågavarande edgång skall fullgöras
af den, som är satt att företräda gäldenären. I 26 § andra stycket
konkurslagen föreskrifves, att eden, om den aflägges af förmyndare eller
målsman, skall därefter lämpas. Med hänsyn till edsteinats affattning
i förslaget är en motsvarande föreskrift ej däri erforderlig.

Likasom enligt gällande lag skall enligt förslaget gäldenären i regel
aflägga bouppteckningseden vid borgenärssammanträde. I 92 § af förslaget
är föreskrifvet, att eden skall afläggas vid första borgenärssammanträdet.
Att edgången äger rum i borgenärernas närvaro är otvifvelaktigt af en
viss betydelse; gäldenären kan genom erinringar af borgenärerna föranledas
att i ett eller annat afseende mera noggrant uppgifva sin förmögenhetsställning
än i bouppteckningen skett. Det bör ej ofta kunna inträffa,
att eden ej kan afläggas vid första borgenärssammanträdet till
följd däraf att bouppteckningen då ännu ej till konkursdomaren inkommit.
I 19 § af förslaget är nämligen föreskrifvet, dels att vid bestämmandet
af tid för första borgenärssammanträdet hänsyn skall tagas
därtill att bouppteckning bör vara ingifven då sammanträdet hålles,
och dels att, om det med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet
pröfvas oundgängligen nödigt, ifrågavarande sammanträde må
utsättas att hållas senare än i regel skall äga rum, eller fem veckor
från det beslutet om egendomsafträde meddelades.

93 §.

Enligt 27 § konkurslagen åligger det vissa andra personer än
gäldenären själf eller hans representant att aflägga bouppteckningsed.
Sådan ed skall afläggas af gäldenärens hustru, om någon af borgenärerna
det äskar, af omyndig förklarad gäldenär, om rätten eller
domaren så pröfvar skäligt, och — i fall då gäldenären är död eller
har vikit undan — af hans barn, som äro komna till laga ålder, om
rätten så pröfvar skäligt; hvarjemte det ålagts tjänare och andra, som
äga kunskap om boets tillstånd, att, om så äskas, uppgifva boet och
uppgiften med ed fästa. Dessa stadganden torde delvis gå för långt,
men i vissa fall, där behof af edgångsskyldighet synes föreligga, är
detta behof ej tillgodosedt.

Vid bestämmandet af den edgångsskyldighet, hvarom nu är fråga,
torde man böra utgå därifrån att edgångsskyldighet ej bör åligga någon,
som ej kan antagas äga kunskap om boet eller som ej står till gäldenären
eller boet i det förhållande, att skyldigheten kan utan obillighet

334

utkräfvas af honom. Om man från denna synpunkt pröfvar de särskilda
föreskrifter i ämnet, som 27 § konkurslagen innehåller, finner man, att
bestämmelsen om skyldighet för en hvar, som om boets tillstånd äger
kunskap, att uppgifva boet och uppgiften med ed fästa *) icke kan försvaras.
Den omständigheten, att en person äger kunskap om ett konkursbos
tillstånd, synes icke skäligen i och för sig berättiga till att
ålägga honom en sådan skyldighet. Man torde icke böra gå längre än
till att förplikta den, som haft boet tillhörig egendom om händer, att,
om så yrkas, uppgifva hvad han omhänderhaft och uppgiften med ed
fästa. Ett stadgande af detta innehåll har upptagits i andra punkten
af andra stycket i förevarande paragraf af förslaget. Stadgandet står i
god öfverensstämmelse med den i 9 kap. 1 § ärfdabalken gifna bestämmelsen,
att boet efter afliden person skall, för det fall att man eller
hustru ej lefver, uppgifvas och bouppteckningen under edsförpliktelse
underskrifvas af arfvingarna eller af den eller dem, som vid dödsfallet
haft egendomen om händer.

Hvad angår öfriga stadganden i 27 § konkurslagen, må först uppmärksammas
dem, som angå gäldenärs hustru eller omyndig förklarad
gäldenär. Då makars bo eller omyndigs egendom afträdts till konkurs,
är i förra fallet äfven hustrun och i senare fallet den omyndige gäldenär
i konkursen, och det ligger därför i sakens natur, att bouppteckningsed
bör kunna åläggas dem. Enligt nyssnämnda paragraf i gällande
lag kan emellertid bouppteckningsed ej åläggas annan omyndig gäldenär
än den, som förklarats omyndig. Detta innebär, att för bouppteckningsed
af omyndig gäldenär högre ålder uppställts såsom villkor än som enligt
vår rätt i allmänhet fordras för afläggande af ed — jämlikt 27 § konkurslagen
äfven i fråga om bouppteckningsed af gäldenärs barn. År en
konkursgäldenär, som ej fyllt tjuguett år, gift, kan följaktligen bouppteckningsed
ej föreläggas honom men väl hans hustru, äfven om hon ej
skulle hafva uppnått sagda ålder. Konkurslagens stadgande härutinnan
är ej blott oegentligt utan äfven egnadt att i det praktiska lifvet
leda till otillfredsställande resultat; detta framträder särskildt, om man
betänker, att stadgandet kan anses utgöra hinder för att ålägga gäldenär
i omyndig ålder bouppteckningsed äfven i det fall, att sådan gäldenär
enligt 6 § i förordningen angående utvidgad näringsfrihet idkat
handel eller annan näring. Enligt förslaget kan därför bouppteckningsed

x) Andra punkten i första stycket af 27 § åsyftas härmed: Tjänare och andra,
som etc.

335

åläggas ej blott omyndig förklarad gäldenär utan. äfven gäldenär i omyndig
ålder, förutsatt att lian fyllt femton år.

Konkurslagens stadgande om skyldighet för hustru att, då borgenär
det yrkar, aflägga bouppteckuingsed är ovillkorligt. Omständigheterna
kunna emellertid stundom vara sådana, att edgång ej skäligen bör åläggas
hustru, såsom t. ex. då makarna ej sammanbo och hustrun ej kan
antagas äga någon kännedom om boet. Med hänsyn härtill har i
förslaget icke föreskrifvits, att edgångsyrkande mot hustru under alla
förhållanden skall bifallas; föreligga sådana särskilda omständigheter,
att anledning till edgång saknas, bör edgångsyrkande icke bifallas. På
enahanda sätt har i förslaget frågan om omyndig gäldenärs skyldighet
att fullgöra ifrågavarande edgång reglerats.

Medan enligt nu gällande bestämmelser hustru är pliktig att aflägga
bouppteckningsed äfven i det fall, att hon icke är jämte mannen i konkurs,
innehåller konkurslagen ej något stadgande om edgångsskyldighet
för mannen för det fall, att hustrun kommit i konkurs utan att mannen
tillika är gäldenär i konkursen. Att lagstiftaren ej haft sin uppmärksamhet
riktad på ett sådant fall, finner måhända sin förklaring i de
grundsatser angående makars förmögenhetsförhållanden efter boskillnad,
som gällde enligt den i sammanhang med konkurslagen tillkomna boskillnadsförordningen.
Och dessutom får ej förbises, att på grund åt
stadgandet i 27 § konkurslagen om skyldighet för en hvar, som äger
kunskap om boets tillstånd, att uppgifva boet och fästa uppgiften
med ed jämväl mannen är, i fall då hustrun ensam försatts i konkurs,
pliktig att beediga konkursbouppteckningen, om han äger kunskap om
boets tillstånd. Enligt lagen om boskillnad af 1898 tipphör, då makar
vinna boskillnad, all förmögenhetsgemenskap dem emellan, och den omständigheten,
att ena maken försättes i konkurs, kan alltså icke i och
för sig medföra konkurs äfven för den andra maken. Med hänsyn härtill
och då konkurslagens nyssnämnda stadgande i förslaget uteslutits,
har däri upptagits bestämmelse om att, då hustru ensam kommit i konkurs,
mannen kan åläggas att beediga bouppteckningen. I fråga om
villkoren för denna edgångsskyldighet skall gälla detsamma, som beträffande
edgång af omyndig gäldenär och hustru ofvan angifvits.

Gällande konkurslags stadgande om tjänare har, såvidt det afser
skyldighet för dem att aflägga bouppteckningsed, i föreslaget bibehållits,
och har gäldenärs barn och tjänare i förevarande afseende likställts.

I konkurs efter afliden person kan likasom i annan konkurs enligt
27 § konkurslagen bouppteckningsed affordras en hvar, som äger kunskap
om boet. Då motsvarande bestämmelse icke i förslaget upptagits, har

336

kommittén funnit sig böra föreslå ett stadgande att, i fall då gäldenär
är död, hans stärbhusdelägare — äfven andra stärbhusdelägare än
efterlefvande make och barn afses här — äro, förutsatt att de äga kunskap
om boet, pliktiga att, om så yrkas, beediga bouppteckningen. Med
afseende på sagda fall är ock den föreslagna förut nämnda bestämmelsen
om edgångsskyldighet för den, som haft konkursboet tillhörig egendom
om händer, af betydelse.

För åläggande att gå bouppteckningsed förutsättes städse enligt
förevarande paragraf af förslaget, att edgångsyrkande göres af förvaltare
eller borgenär. Pröfningen af edgångsyrkande har öfverlämnats
åt konkursdomaren. Att ej denna pröfning uppdragits åt rätten torde
icke kräfva någon vidare motivering; det synes knappast kunna ifrågasättas
att på landet för ifrågavarande ändamål anlita rätten.

94 och 95 §§.

I första stycket af 94 § äro från 22, 28 och 29 §§ konkurslagen
sammanförda bestämmelser angående de tvångsåtgärder, som i händelse
gäldenären undandrager sig uppfyllandet af honom under konkursen
åliggande skyldigheter må användas för att förmå honom att fullgöra
dessa. Gäldenären må, efter omständigheterna, hämtas eller genom
häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Då det häkte, hvarom här
är fråga, har karaktären af tvångsmedel, icke af straff, bör gäldenär,
som insatts i häkte, lösgifvas så snart häktningstvångets syftemål
uppnåtts eller fullgörandet af skyldigheten ej mera påkallas eller ej
längre är behöfligt. Detta framgår såväl af formuleringen i 94 § första
stycket som ock af stadgandet i andra punkten af 95 §.

Konkurslagen saknar hvarje föreskrift om huru må förfaras i det
fall, att annan än gäldenären undandrager sig att fullgöra honom enligt
27 § åliggande skyldighet att aflägga bouppteckningsed eller uppgifva
boet och edfästa sådan uppgift. Då fullgörandet af sådan skyldighet
mången gång är för konkursens utredning en angelägenhet af stor betydelse,
måste effektiva medel att i fall af behof framtvinga skyldigheten
finnas. T andra stycket af 94 § stadgas därför, att om någon
tredskas att fullgöra hvad honom enligt 93 § åligger enahanda tvångsåtgärder
må användas som mot tredskande gäldenär.

I 22 § konkurslagen är stadgadt, att kostnaden för gäldenärens
hållande i häkte i de i lagrummet omförmälda fall skall drabba konkursboet,
hvaremot 28 och 29 §§ ej innehålla någon bestämmelse om

337

huru i fall, som där afses, kostnaden för gäldenärens hållande i häkte skall
gäldas. Förofintligheten af nämnda bestämmelse i det förra likasom saknaden
af motsvarande bestämmelse i de senare lagrummen sammanhänger
därmed att konkurslagen ursprungligen såsom tvångsmedel mot
tredskande gäldenär i andra fall än då fråga var om vägran att aflägga
bouppteckningsed stadgade, förutom hämtning, bysättning. Enligt den
lagstiftning, som gällde i fråga om bysättning för gäld, ålåg det borgenär,
som påkallat bysättning, att om gäldenären ej kunde föda sig
själf bekosta hans underhåll under bysättningstiden, och förklaras
häraf det i 22 § konkurslagen meddelade stadgandet, att kostnaden för
gäldenärens bysättande skulle drabba konkursboet; ehuru 29 § ej innehöll
någon motsvarande föreskrift, torde dock någon annan regel ej varit
åsyftad i fråga om bysättning, som ålagts enligt detta lagrum. Med det
i 28 § stadgade tvångsmedel synes däremot hafva till skillnad från
bysättningshäkte afsetts allmänt häkte, och på grund häraf måste antagas,
att kostnaden för gäldenärens hållande i häkte i anledning af vägran
att aflägga bouppteckningsed afsetts skola gäldas af allmänna medel.
Då i sammanhang med utsökningslagens införande bysättningstvånget
upphäfdes, undergingo äfven 22 och 29 §§ konkurslagen den förändringen,
att de där förekommande benämningarna b}rsättning och bysättningshäkte
ersattes med häkte; det förra lagrummets stadgande om hvem
kostnaden uti ifrågavarande afseende skulle drabba fick emellertid
kvarstå.

Tillräckliga skäl för att tillämpa olika regler angående kostnaden
för gäldenärens hållande i häkte, allt eftersom häkte användes för att
tillhålla gäldenären att aflägga bouppteckningsed eller för att framtvinga
annan honom under konkursen åliggande skyldighet, torde ej föreligga.
Sådan olikhet är icke motiverad af någon olikhet beträffande ifrågavarande
förpliktelsers natur. Äfven om skyldigheten att edfästa bouppteckningen
må anses vara det för konkursens utredning viktigaste bland
gäldenärens åligganden, utgör dock denna skyldighet allenast en sida af
gäldenärens allmänna upplysningsplikt under konkursen. Kostnadsfrågan
synes därför böra regleras lika för samtliga fall, och har kostnaden
ansetts böra alltid gäldas af allmänna medel. Enligt hvad erfarenheten
visat, har häkte såsom tvångsmedel enligt konkurslagen endast i sällsynta
fall kommit till användning, och lärer därför den ökade kostnad
för det allmänna, som till följd af det föreslagna stadgandet i tredje
stycket af 94 § kan vara att emotse, blifva allt för obetydlig för att
behöfva i mera afsevärd grad tagas i betraktande.

Enligt 95 § i förslaget har det uppdragits åt konkursdomaren att

S38

pröfva uppkommande frågor om vidtagande af de i detta kapitel afsedda
tvångsåtgärder mot gäldenären eller annan äfvensom att förordna om
häktads lösgifvande. Dessa bestämmelser torde öfverensstämma med
hvad af förhållandenas egen natur påkallas.

96 §.

Denna paragraf motsvarar 20 § konkurslagen och innehåller i sak
detsamma.

97-99 §§.

Stadgandena i 97 § öfverensstämma i sak med innehållet i 30 §
konkurslagen. Sistnämnda lagrums bestämmelse om gäldenärs rätt till
godtgörelse för resa och uppehälle i vissa fall har dock, då den där
afsedda godtgörelsen är af annan natur än det underhåll och den rätt till
utbekommande af vissa lösören från konkursboet, hvarom i lagrummet
är fråga, upptagits i en särskild paragraf, nämligen i 99 § af förslaget.
Uppenbart är, att de i 98 § föreslagna reglerna angående bestämmande
af underhåll m. m. icke äga tillämpning beträffande bestridandet af den
kostnad, hvarom 99 § handlar.

Konkurslagen innehåller ej något uttryckligt stadgande om hvem
det i första hand tillkommer att afgöra frågan om underhåll åt gäldenären.
Med hänsyn till den allmänna befogenhet att afgöra förvaltningsärenden,
som konkurslagen tillagt borgenärerna, är emellertid
uppenbart, att äfven i denna fråga bestämmanderätt tillkommer dem.
Såsom af stadgandet i 30 § andra stycket konkurslagen framgår, kan
borgenärernas beslut i sådan fråga, i olikhet med hvad i afseende å
borgenärsbeslut i förvaltningsfrågor i allmänhet gäller, äfven i materiellt
afseende blifva föremål för pröfning af domstol. I öfverensstämmelse
med förslagets allmänna syfte att icke utöfver hvad oundgängligt är
taga borgenärerna i anspråk för afgörande af konkursärenden, har kommittén
ej låtit det ankomma på borgenärerna att afgöra frågan om
underhåll åt gäldenären utan i 98 § öfverlämnat detta afgörande åt förvaltaren
och gode mannen. En sådan anordning torde erbjuda fulla
garantier för att de synpunkter, till hvilka vid bestämmandet af gäldenärens
underhåll skall tagas hänsyn, blifva vederbörligen beaktade. För
öfrigt lärer, om man tager i betraktande, under hvilka förhållanden
borgenärsbeslut i förevarande fråga nu i allmänhet tillkomma, den föreslagna
lagändringen knappast innebära någon större nyhet i sak; det
torde nämligen i regel vara gode männen, som i egenskap af ombud

339

för borgenärernas majoritet eller på grund af sin ställning och särskilda
kännedom om de på frågan inverkande omständigheter diktera
besluten. För den föreslagna lagändringen talar dessutom följande
beaktansvärda skäl. I öfverensstämmelse med hvad enligt konkurslagen
gäller i fråga om klagan öfver borgenärsbeslut, som fattats å sammanträde
inför rätten eller domaren eller i stad inför någon rättens ledamot,
har i förslaget stadgats, att i händelse borgenärsbeslut fattats vid sammanträde
inför konkursdomaren klagan däröfver må föras i hofrätt. Därest
borgenärerna bibehölles vid befogenheten att besluta om underhåll åt
gäldenären, borde ärendet lämpligen förekomma vid första borgenärssammanträdet,
och då detta hålles inför konkursdomaren, skulle följaktligen
klagan öfver borgenärernas beslut i nyssnämnda fråga föras i
hofrätt. Att förlägga pröfningen af en materiell tvistefråga till hofrätt
såsom första instans vore emellertid ej lämpligt.

Stadgandet i 98 § om viss tid, inom hvilken beslut beträffande
gäldenärens underhåll skall meddelas, är påkalladt af angelägenheten
af denna frågas skyndsamma afgörande samt dessutom egnadt att
bespara de borgenärer, som hysa intresse för frågan, besväret att måhända
nödgas upprepade gånger hos vederbörande efterhöra beslutet.
Den omständigheten, att ifrågavarande beslut skall ankomma på förvaltaren
och gode mannen gemensamt, bör naturligen ej utgöra hinder för
förvaltaren att, därest behof af underhåll åt gäldenären yppas innan
god man blifvit utsedd eller beslut, som nyss nämnts, kommit till stånd,
på egen hand provisoriskt gå i författning om utlämnande af underhåll.
Äfven under nu gällande bestämmelser måste ju gode mannen eller den,
åt hvilken jämlikt 9 § konkurslagen vården af boet uppdragits, mången
gång i afvaktan på borgenärernas beslut i frågan tillsvidare tilldela gäldenären
underhåll.

Frågan om hvilka lösören gäldenären må jämlikt 98 § äga utbekomma
har ansetts ej vara af den beskaffenhet, att gode mannen behöfver
deltaga i dess afgörande, och har därför beslutanderätten härutinnan
tillagts förvaltaren ensam. Ehuru enligt sakens natur förvaltaren måste
antagas komma att så snart ske kan efter det konkurs uppstått bestämma
härom, har dock i förslaget — i syfte att klagan öfver sådant beslut
må under alla förhållanden kunna af rätten afgöras i sammanhang med
frågan om gäldenärens underhåll, därest denna genom klagan eller
jämlikt bestämmelsen i första stycket af förevarande paragraf hänskjutes
till rätten — föreskrifvits, att förvaltarens beslut skall meddelas före
utgången af den tid, inom hvilken underhållet skall bestämmas.

840

Hvarken i detta kapitel eller eljest i förslaget förekomma stadgande^
motsvarande de i gällande konkurslag under 23 och 32 §§
upptagna.

Bestämmelsen i 23 § första stycket om häktande af gäldenär, som
rymt för skuld, har icke ansetts förtjäna bibehållas; i den mån bestämmelsen
går utöfver hvad de allmänna stadgandena om villkoren för
häktning innehålla, synes den sakna fog. Uttalandet i andra stycket af
23 § angående lejd bör tydligtvis i sammanhang härmed utgå.

I 32 § konkurslagen framhålles, att gäldenär, som kommit i konkurs,
icke genom konkursen blir fri från den del af sina skulder, hvarför
i konkursen betalning ej erhålles, utan äfven efter konkursens afsilande
är därför ansvarig. Att denna grundsats befunnits böra uttryckligen
fastslås i konkurslagen, låter historiskt förklara sig. Skäl för att upptaga
stadgandet i en ny konkurslag torde emellertid icke finnas. Grundsatsens
giltighet, för den händelse ej annat är föreskrifvet, är själfklar.

5 KAP.

Om bevakning af fordringar i konkurs.

På den inställelsedag, som i den offentliga stämningen utsatts för
bevakning af fordringar, skall enligt gällande konkurslag, därest ej någon
af parterna begär anstånd, granskning af bevakningarna tillika äga
rum. Varda därvid samtliga bevakningar af de närvarande parterna
godkända eller lämnade utan anmärkning, är därmed hela bevakningsproceduren
afslutad. Begär åter någon part anstånd för granskning
antingen af samtliga bevakningarna eller af någon viss bland dem, har
ordföranden vid sammanträdet att utsätta ej mindre viss dag, å hvilken
skriftligen författade anmärkningar senast skola aflämnas till rätten eller
domaren, än äfven dag och ställe för det i 74 § omförmälda förlikningssammanträdet.
Anmäles å inställelsedagen jäf emot någon bevakning,
vinner dock jäfvet ej vid tillfället vidare handläggning, utan medför
jämväl sådan anmälan, att anstånd meddelas för afrinnande af skriftlig

341

anmärkning och jäfsfrågans behandling vid nyssnämnda förlikningssammanträde.
Då anstånd med granskningen i dess helhet ej begäres,
får anmälan om jäf mot viss bevakning eller anhållan om anstånd för
granskning af viss bevakning ej hindra de öfriga bevakningarnas granskning
å inställelsedagen.

I motsats till hvad man vid konkurslagens stiftande torde hafva
förväntat, visar erfarenheten, hurusom i flertalet konkurser någon
granskning af bevakningar icke å inställelsedagen förekommer; i regel
begäres anstånd för granskning af samtliga bevakningarna. Den
praxis, som härutinnan utbildat sig, är lätt förklarlig. För vinnande
af en grundad uppfattning om de bevakade anspråken erfordras ju
ej sällan granskning af böcker och andra handlingar, som angå
boet, äfvensom inhämtande af upplysningar i öfrigt, och det är gifvet,
att sådana efterforskningar i allmänhet ej lämpligen kunna äga rum å
inställelsedagen under pågående sammanträde. Att gode männen och
borgenärerna ej äro benägna att underkasta sig besväret med att på
förhand hos rätten eller domaren taga del af de bevakningar, som
aflämnas före inställelsedagen, är helt naturligt, då de i allmänhet
måste förutse, att i allt fall anstånd behöfver äga rum för granskning
af först å inställelsedagen ingifna bevakningar, och därför måste föredraga
att begära uppskof med granskningen i dess helhet. Inställelsedagen
kan sålunda praktiskt sedt sägas vara utan annan betydelse
för det förfarande, som afser konkursfordringarnas fastställande, än
att dels densamma bildar slutpunkten för bevakningstiden och dels därvid
bestämmes och för parterna tillkännagifves, inom hvilken tid anmärkningar
mot bevakningar må framställas, äfvensom när och hvar det i
74 § omförmälda förlikningssammanträdet skall äga rum. Uppenbart
är likväl, att allenast för nyss nämnda ändamål en för såväl konkursboet
som de enskilda borgenärerna så kostsam och i öfrigt betungande
anordning som ett särskildt borgenärssammanträde ej är af behofvet påkallad.
Enligt gällande konkurslag är emellertid inställelsedagen af betydelse
jämväl därutinnan, att i regel val af sysslomän då äger rum samt
att den i 49 § omförmälda godemansberättelsen å inställelsedagen skall
föreläggas borgenärerna. Ej heller för något sådant ändamål erfordras
enligt förslaget ett borgenärssammanträde, motsvarande inställelsedagen.
Den åt borgenärerna inrymda befogenhet i fråga om utseende af förvaltningsorgan
kommer enligt förslaget till utöfning vid första borgenärssammanträdet,
och hvad angår den i förslaget föreskrifna berättelse, som
motsvarar konkurslagens godemansberättelse, har genom bestämmelserna i
57 § beredts utväg för borgenärerna att annorledes än genom berättelsens

342

framläggande vid borgenärssammanträde erhålla del af densamma. Vid
ofvan angifna förhållanden har kommittén funnit konkurslagens anordning
med en särskild inställelsedag icke böra bibehållas. Frånsedt den
af förslagets ståndpunkt härutinnan betingade omläggningen af den nuvarande
ordningen för bevakningsförfarandet, är detta förfarande i öfrigt
enligt förslaget i stort sedt regleradt efter enahanda principer, som ligga
till grund för gällande lags bestämmelser i ämnet.

100 §.

Sammanhanget emellan den fråga, hvarom i första stycket af
denna paragraf stadgas, och den fråga, som utgör föremål för stadgandet
i 22 §, har redan i motiveringen för sistnämnda paragraf framhållits.
Till ytterligare belysning af ämnet må följande anföras.

Gällande konkurslag innehåller icke någon bestämmelse, som direkt
afgör hvilka fordringar må i konkurs göras gällande. Af vikt för
frågans besvarande är det lagrum, som bestämmer borgenärsedens innehåll.
Enligt 82 § skall borgenär, som har att beediga sin fordran,
betyga, bland annat, att han innan konkursansökningen blef honom
kunnig på god tro varit innehafvare af fordringen. Af den formulering
borgenärseden sålunda erhållit skulle man kunna få den uppfattningen, att
det enda afgörande för rättigheten att göra fordran gällande i konkurs är,
om borgenären, då han erhöll fordringen, hade kännedom om konkursansökningen;
borgenär, som förvärfva! sin fordran genom aftal med
gäldenären efter det denne ingifvit konkursansökning eller i anledning
af borgenärs konkursansökning offentlig stämning utfärdats, skulle i
öfverensstämmelse härmed äga göra fordringen gällande i konkursen,
om han vid aftalets ingående saknat kännedom om konkursansökningen.
En sådan uppfattning är dock uppenbarligen icke riktig. Den är ej
förenlig med hvad 35 § stadgar angående hvilken egendom är att räkna
till konkursboet. Af motiveringen för 35 § i 1859 års förslag till
konkurslag synes ock framgå, att fordran, som uppkommit efter de i
lagrummet nämnda tidpunkter, icke under några omständigheter äger
rätt till utdelning ur konkursboets tillgångar. Man måste antaga, att
borgenärseden, såvidt nu är i fråga, afser att utesluta fordringar, som
förvärfvats med kännedom om att konkursansökning ingifvits, utan att
därför beröra frågan, huruvida fordran, som uppkommit efter konkurstillståndets
inträdande, kan göras gällande i konkursen. Konkurslagens
ståndpunkt är den, att gäld, som af gäldenären stiftas under tiden emellan
ingifvandet af borgenärs konkursansökning och konkurstillståndets inträdande,
icke får göras gällande i konkursen, såvida borgenären vid

343

gäldens stiftande ägde kännedom om konkursansökningen, samt att borgenär
icke heller äger i konkursen göra gällande en tidigare uppkommen fordran,
som han med kännedom om konkursansökningen fått på sig öfverlåten.

Granskar man kritiskt vår gällande rätt i förevarande ämne, så
torde genast kunna påstås, att det ej kan försvaras, att från deltagande
i konkursen utesluta fordran, som borgenär efter konkursansökningens
ingifvande fått på sig öfverlåten, ty den omständigheten, att fordringen
öfvergått från en borgenär till annan, vidkommer icke i och för sig
öfriga borgenärer. Hvad angår grundsatsen, att gäld, som stiftas efter
konkursansökningens ingifvande men innan konkurstillståndet inträdt,
icke får i konkursen bevakas, om borgenären vid stiftandet hade kännedom
om konkursansökningen, så'' torde denna grundsats ytterst hvila på
den uppfattningen, att gäldenären, sedan borgenär gjort ansökning om
hans försättande i konkurs, icke vidare äger rådighet öfver sitt bo.
Att beröfva gäldenären denna rådighet så snart en borgenär påkallat
konkurs är emellertid uppenbarligen att gå alldeles för långt; en köpman
skulle sålunda nödgas genast inställa sina betalningar och därigenom
blifva konkursmässig, fastän borgenärens ansökning måhända från början
var obefogad. Intill dess beslut om gäldenärens försättande i konkurs
meddelats bör gäldenären äga råda öfver sin egendom och af honom
företagna rättshandlingar äga giltighet; hållbara skäl för att gorå skillnad
emellan sådana rättsärenden, genom hvilka gäldenären ikläder sig betalningsskyldighet,
och andra rättsärenden torde ej finnas. I hvad mån
den, som under ifrågavarande mellantid inlåter sig i aftal med gäldenären,
bör på grund af kännedom om konkursansökningen få i konkursen tåla
inskränkning i den rätt han eljest skulle äga, framgår af stadgandena
om återvinning och kvittning.

På de grunder, som ofvan framlagts, har i denna paragraf af förslaget
fastställts, att fordran, som uppkommit innan beslutet om egendomsafträde
meddelades, kan göras gällande i konkursen, fordran, som uppkommit
senare, däremot icke. Att afgöra, när en fordran skall anses
uppkommen, är gifvetvis ej en konkurslags sak. Med anledning däraf
att i yttranden öfver kommitténs preliminära förslag vid förevarande
paragraf anmärkts, att från deltagande i konkurs icke borde uteslutas
exempelvis fordran på ersättning för kostnad för växelprotest, verkställd
sedan beslut om egendomsafträde meddelats, eller skadeståndsfordringar,
uppkomna i anledning af konkursen1), må här blott framhållas, att då

>) Såsom exempel namnes i yttrande, afgifvet af Handelskammaren i Galle, fordran
på skadestånd jämlikt 2 kap. 33 § och 3 kap. 21 § i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom.

344

det, såsom i nämnda exempel, är fråga om fordringar, som grunda sig
på förpliktelser, Indika gäldenären åtagit sig innan konkurstillståndet
inträdde, med en riktig uppfattning icke torde öfverensstämma att anse,
det fordringarna enligt förevarande paragraf icke få göras gällande i
konkursen.

Andra stycket af denna paragraf inrymmer ett uttalande, som
stämmer med hvad redan nu får anses gälla. Visserligen*innehåller
gällande konkurslag icke Btadganden om andra villkorliga fordringar
än medgäldenärers eller löftesmäns eventuella regressfordringar (jfr 60 §
1 mom., 110 § och 116 §), men då lagen ej från deltagande i konkurs
utesluter villkorliga fordringar, torde man ej kunna antaga annat än
att de få i konkurs göras gällande. Angående den rätt till utdelning,
som tillkommer villkorliga fordringar, är stadgadt i 133, 134 (och 144 §§
af förslaget, hvarjämte beträffande särskildt medgäldenärers och löftesmäns
fordringar må hänvisas till 143, 169 och 182 §§.

101 §.

De i första stycket af förevarande paragraf upptagna bestämmelserna
angående formen för bevakning och bevakningsinlagas innehåll
öfverensstämma i sak med motsvarande stadganden i gällande
konkurslag.

Med hänsyn till förslagets bestämmelser om öfversändande genom
förvaltarens försorg af vissa meddelanden till borgenärerna har i andra
stycket af denna paragraf intagits en erinran om att i bevakningsinlaga
borgenärens namn, yrke och postadress böra angifvas.

Enligt 141 § konkurslagen skola alla handlingar i konkursmål
tvefaldt inlämnas. Kommittén har emellertid ansett skyldighet att ingifva
handling i mera än ett exemplar ej böra ifrågakomma i andra
fall än da sadant pakallas af någon i afseende å handlingen föreskrifven
procedur. Följaktligen har nyssnämnda stadgande ur förslaget uteslutits,
och i stället har i hvarje särskildt fall, då handling ansetts böra
inlämnas i två exemplar, detta angifvits. Den i sådant afseende i tredje
stycket af förevarande paragraf meddelade föreskriften kompletteras af
det i 201 § förekommande, från konkurslagen hämtade stadgandet om
skyldighet att gälda lösen för afskxåft af handling, som skolat ingifvas i
två exemplar, men ingifvits i allenast ett.

345

102 §.

Enligt denna paragraf skola bevakningshandlingarna efter bevakningstidens
utgång vara för borgenärerna och gäldenäron att tillgå,
förutom hos konkursdomaren, jämväl hos förvaltaren. En motsvarande
anordning förekommer äfven enligt gällande konkurslag, som i 71 § för
där afsedda fall föreskrifver, att bevakningshandlingarna skola tillhandahållas
parterna genom rättens ombudsman. Denna föreskrift torde nämligen
böra så förstås, att det ena exemplaret af handlingarna skall för
nämnda ändamål öfverlämnas till ombudsmannen och det andra exemplaret
förvaras hos rätten eller domaren. Den förteckning öfver bevakade
fordringar, hvilken det enligt förevarande paragraf åligger förvaltaren
att upprätta, öfverensstämmer till sitt innehåll med den i 72 §
konkurslagen föreskrifna förteckningen, men skall affattas i två exemplar
för att kunna vara att tillgå äfven hos konkursdomaren.

103 och 104 §§.

Konkurslagen gifver gode männen och sysslomännen rätt att framställa
jäf mot bevakning, men ålägger dem ej uttryckligen såsom en
plikt att undersöka befogenheten af de bevakade anspråken och, om
de finna anledning till jäf, göra detsamma gällande. Den meningen
hör man därför ej sällan uttalas, att någon skyldighet i nämnda hänseenden
ej åligger förvaltarna. Till undanröjande af all anledning till
tvekan härutinnan har i 103 § uttalats, att det åligger förvaltare att
granska bevakningshandlingarna samt i fall han finner fog därför göra
anmärkning mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt. Att en sådan
skyldighet bör åligga förvaltare torde ej behöfva närmare utvecklas;
den följer af hans allmänna uppgift att tillvarataga borgenärernas gemensamma
rätt och bästa och är oundgängligen påkallad af behofvet att
söka förebygga, att obefogade anspråk med framgång göras gällande.

Enligt förslaget tillkommer det ej gode mannen i denna egenskap
att framställa jäf mot bevakning lika litet som att i öfrigt deltaga i det
förfarande, som afser de bevakade fordringarnas pröfning. Gode mannens
medverkan i dessa afseenden synes ej vara för tillgodoseende af borgenärernas
intresse af nöden och skulle ej stå väl tillsammans med den
ställning, som i förslaget öfver hufvud tilldelats honom.

346

Stadgandet i 104 § fastställer samma grundsats som 76 § i
gällande konkurslag. Denna grundsats har i förslaget, i motsats mot
hvad i konkurslagen är fallet, konsekvent genomförts, på sätt framgår
af 112 och 114 §§ och i motiveringen för dessa paragrafer vidare
utföres.

105 §.

Enligt förslaget likasom enligt konkurslagen kan en borgenärs
genom bevakning framställda anspråk allenast i det fall, att anmärkning
däremot göres, blifva föremål för rättens pröfning. Däraf följer, att
borgenär, mot hvars bevakning anmärkning ej framställts, äger njuta
till godo den betalnings- och förmånsrätt han yrkat; och har denna
regel i förevarande paragraf uttryckligen uttalats. Regeln har dock
hvad beträffar yrkande om förmånsrätt underkastats inskränkningar i
två afseenden. Den ena inskränkningen består däri, att den omständigheten,
att yrkande om förmånsrätt lämnats utan anmärkning, ej må
lända till förfång för dem, som enligt lag hafva företrädesrätt till
betalning ur viss egendom. Stadgandet härom öfverensstämmer med
hvad i andra stycket af 70 § konkurslagen föreskrifves. Det andra
undantaget från förenämnda regel går ut därpå, att yrkande om förmånsrätt
är, oaktadt anmärkning däremot ej framställts, utan verkan,
därest yrkandet ej afser någon i lag stadgad förmånsrätt. Det sålunda
föreslagna stadgandet öfverensstämmer med en i rättskipningen antagen
mening, som kommittén ansett böra upphöjas till lag. *) Den omständigheten,
att ett yrkande om förmånsrätt lämnas utan anmärkning, bör ej
få leda till skapandet af en i lagen ej erkänd förmånsrätt. Annorlunda
måste uppenbarligen det fall bedömas, att förmånsrätt enligt lag följer
af de af borgenären till stöd för yrkandet om sådan rätt uppgifna
faktiska omständigheter, ehuru borgenärens uppgifter härutinnan i själfva
verket icke äro riktiga. Då de, som varit berättigade att framställa
jäf mot bevakningen, underlåtit att göra anmärkning angående de
af borgenären uppgifna omständigheter, hvilkas tillvaro utgör förutsättning
för den påyrkade förmånsrätten, måste borgenärens uppgifter
härutinnan tagas för goda.

‘) Jfr rättsfall i Nytt jur. arkiv 1890 s. 133; 1896 s. 491 och 1898 s. 61.

347

106 §.

Med hänsyn till angelägenheten däraf, att de borgenärer, mot
hvilkas bevakningar anmärkning gjorts, komma tillstädes och afgifva
svaromål vid det i 107 § omförmälda förlikningssammanträde, har i
denna paragraf föreskrifvits, att af förvaltaren skall till sådan borgenär
öfversändas afskrift af anmärkningsskrift i hvad den rör hans bevakning
tillika med en erinran om tid och ställe för sagda sammanträde. ‘)

107 och 108 §§.

Det borgenärssammanträde, hvarom bestämmelser äro meddelade i
107 §, motsvarar den i 74 § konkurslagen omförmälda sammankomst och
har likasom denna till ändamål åstadkommande af utredning och förlikning
angående de tvistefrågor, som uppkommit därigenom att anmärkningar
mot bevakningar framställts. Det värf, som i dessa hänseenden ankommer
på rättens ombudsman, har enligt förslaget lämnats åt konkursdomaren.
I fråga om de skäl, som tala för denna anordning, hänvisas
till den allmänna motiveringen för tredje kapitlet i förslaget
(jfr sid. 280).

Hvad 108 § af förslaget innehåller öfverensstämmer i sak med
bestämmelserna i 75 § konkurslagen.

109 §.

Angående verkan däraf, att jäf mot bevakning göres af någon af
de därtill berättigade, innehåller 76 § konkurslagen den bestämmelsen,
att jäfvet ock gäller för de andra, ändå att de ej däri deltagit; samma
bestämmelse är upptagen i 104 § af förslaget. I denna princip gör 74 §
konkurslagen — och i öfverensstämmelse därmed 107 § i förslaget —
den inskränkning, att därest vid det i sistnämnda lagrum omförmälda
sammanträde samtliga närvarande parter medgifva, att gjordt jäf må
förfalla, eller inskränka jäfvet den, som uteblifvit, ej äger därå tala. 1

1) Med upptagandet i konkurslagen af bestämmelser i detta afseende kommer ett
länge närdt önskemål att tillgodoses. Förslag därom framställdes i den till 1902 års
riksdag afgifna proposition om ändringar i konkurslagen, påkallade af det samtidigt framlagda
förslaget till lag om domsagas kansli. Jämväl i den riksdagsskrifvelse, som föranledt
det åt kommittén gifna uppdrag, förekommer uttalande i ämnet.

348

Någon annan inskränkning i sagda princip är icke i konkurslagen gjord,
och den meningen synes därför hafva goda skäl för sig, att det icke
tillkommer dem, som vid rätten föra talan i tvist angående jäf mot
bevakad fordran, att med verkan mot öfriga parter låta jäfvet förfalla eller
inskränka detsamma *). I förslaget har ifrågavarande princip, med
undantag allenast för omförmälda stadgande i 107 §, till fullo genomförts.
Hvad förevarande paragraf innehåller är uppenbarligen endast en
konsekvens af principen. Stadgandet torde emellertid, äfven bortsedt
därifrån, vara väl grundadt; att medgifva vid domstolen tillstädeskomna
parter att med verkan för uteblifna träffa förlikning angående tvistefråga
är olämpligt från den synpunkten, att därigenom parter mången gång
nödgas underkasta sig besväret och kostnaden af inställelse vid domstolen
allenast för att förebygga, att deras rätt genom obehöriga eftergifter
lider förfång. Skulle alla, hvilkas rätt är beroende af förlikning,
därtill samtycka, bör hinder för förlikning ej finnas; och till detta fall
har ock hänsyn tagits i förevarande paragraf. Uttrycket: »alla, hvilkas
rätt är beroende af förlikningen», omfattar uppenbarligen icke förvaltaren
i denna hans egenskap.

110 och 111 §§.

Det förfarande, hvartill efterbevakning gifver upphof, är enligt
de i 110 § upptagna bestämmelserna i hufvudsak lika med den procedur,
som skall gälla i fråga om bevakning af fordringar inom den
därför i konkurskungörelsen utsatta tid. Den kungörelse, som skall i
anledning af efterbevakning utfärdas, motsvarar den i 19 § af förslaget
omförmälda kungörelse, såvidt genom densamma angifves, inom
hvilken tid anmärkningar må mot bevakning framställas, äfvensom tid
och ställe för förlikningssammanträde inför konkursdomaren. Under
det att med hänsyn till konkurskungörelsens betydelse för konkursförfarandet
i dess helhet är föreskrifvet, att borgenärerna skola genom
särskilda kallelsebref underrättas om kungörelsen, innehåller förslaget
däremot ej enahanda bestämmelse i afseende å kungörelse, som utfärdas
i anledning af efterbevakning. Då genom föreskriften om sådan kungörelses
publicerande är sörj dt för att efterbevakning kommer till allmän
kännedom, samt det dessutom är föreskrifvet, att förvaltaren skall
särskildt underrättas om kungörelsens innehåll, torde ej kräfvas, att

'') Jfr dock rättsfall i Nytt jur. arkiv 1893 sid. 351-

849

borgenärerna erhålla särskildt meddelande om kungörelsen. Förslaget
öfverensstämmer härutinnan med konkurslagen, som ej heller föreskrifver,
att borgenärerna skola särskildt kallas till det i anledning af
efterbevakning utsatta förhöret. Den i förevarande paragraf meddelade
bestämmelsen, att i händelse gäldenärens hustru sökt undanskiftande
hon eller hennes gode man skall erhålla särskild underrättelse om
innehållet i kungörelsen, är föranledd af stadgandet i 29 § i lagen om
boskillnad.

I fall, då flere efterbevakningar gjorts, böra dessa uppenbarligen
såvidt möjligt handläggas gemensamt; och har föreskrift därom meddelats
i sista stycket af 110 §.

Enligt 81 § konkurslagen äger efterbevakande borgenär ej i saken
tala förrän förhör i anledning af hans bevakning hållits. Då någon
häremot svarande bestämmelse ej linnes i förslaget meddelad, följer
däraf, att enligt förslaget rätt till talan i konkursen för sådan borgenär
inträder redan i och med bevakningsinlagans ingifvande till konkursdomaren.
Att förslaget intager denna ståndpunkt framgår ock af den i
179 § förekommande bestämmelsen om rätt att föra talan vid borgenärssammanträde,
som hålles efter bevakningstidens utgång. Mot förslaget
i denna del torde icke vara något att erinra i betraktande däraf, att
detsamma, härutinnan öfverensstämmande med gällande lag, icke tillerkänner
den omständigheten i och för sig, att en bevakning jäfvas,
betydelsen att utesluta borgenären från rätt till talan i konkursen.

I 111 § af förslaget har det, i öfverensstämmelse med hvad nu
gäller enligt 80 § konkurslagen, ålagts efterbevakande borgenär att ersätta
kostnader, som föranledas af efterbevakningen. Enligt ifrågavarande
stadgande skall borgenären dels ersätta konkursdomaren äfvensom förvaltaren
och gäldenären för inställelse vid sammanträde i anledning af
anmärkning mot efterbevakning och dels godtgöra kostnaden för kungörelse
och annan i 110 § föreskrifven underrättelse om efterbevakningen.
Hvad angår skyldigheten att ersätta gäldenärens inställelse må
framhållas, att stadgandet därom innefattar ett undantag från regeln i
99 § af förslaget om skyldighet för konkursboet att bestrida kostnaden
för gäldenärens resor m in. i konkursboets angelägenheter, hvarför ock
i sistnämnda paragraf gjorts en hänvisning till 111 §. — Beträffande
grunden för fördelning emellan flere efterbevakande borgenärer af kostnad,
som är för efterbevakningarna gemensam, är i 111 § föreskrifvet,
att de svara solidariskt för sådan kostnad. Emot föreskriften torde någon
befogad invändning ej kunna göras.

350

112 §.

Gällande konkurslag innehåller ej någon bestämmelse om huruvida
sysslomännen äro i denna sin egenskap berättigade att söka ändring i
dom, hvarigenom anmärkning mot bevakning ogillats. Af konkurslagens
stadgande, att de äga göra jäf, synes följa, att de äfven äga fullfölja
jäf till högre rätt. I rättskipningen har dock en motsatt mening med
bestämdhet gjort sig gällande, och vissa förhållanden vid konkurslagens
tillkomst kunna synas tala för att denna mening är riktig. I 1830 års
konkurslag var frågan, huruvida sysslomännen ägde göra jäf mot bevakning,
lämnad oafgjord, och praxis var till följd häraf vacklande. *)
Man torde allmänt hafva ansett, att sysslomännen icke voro befogade
att fullfölja jäf till högre rätt, och lärer hafva grundat denna uppfattning
på det i 98 § i nämnda lag förekommande stadgandet, att om någon
borgenär sökte ändring i rättens dom det ej skulle gälla för dem, som
icke sökt ändring.* 2) Då nu i gällande lag icke i sammanhang med
meddelandet af en uttrycklig bestämmelse om rätt för sysslomännen att
göra jäf upptagits någon föreskrift om rätt för dem att till högre rätt
fullfölja jäf, kan man häri så mycket hellre se ett stöd för den uppfattningen,
att sistnämnda befogenhet ej afsetts skola tillkomma sysslomännen,
som förenämnda i 1830 års konkurslag gifna stadgande om
verkan af borgenärs ändringssökande återgifvits i gällande lag (79 §).

I förevarande paragraf af förslaget har det medgifvits ej blott
borgenär och gäldenären utan äfven förvaltaren att fullfölja talan mot
dom, hvarigenom anmärkning mot bevakning ogillats. Det har synts
kommittén otvifvelaktigt, att förvaltaren bör äga denna befogenhet.
Utan fullgiltiga skäl bör den inkonsekvens, som vidlåder gällande rätt
sådan den uppfattas och tillämpas, ej bibehållas — den inkonsekvensen
nämligen, att förvaltaren äger göra jäf och intilldess underrätten dömt
föra talan i jäfsfrågor men icke beträffande sådan fråga fullfölja talan
till högre rätt. Långt ifrån att dylika skäl stå att finna, torde det
tvärtom få anses obestridligt, att goda praktiska grunder tala för att
tillerkänna förvaltaren ifrågavarande befogenhet. För att borgenärernas

*) Jfr motiven till 1859 års förslag till konkurslag sid. 78-

2) Jfr härom Giinthers uttalande i skriften: Om det nyaste förslaget till konkurslag
sid. 85—87. Han föreslog, att i den paragraf, som motsvarade 79 § i gällande lag, skulle
inryckas en bestämmelse af innehåll, att gode männen eller sysslomännen skulle äga i högre
rätt till förmån för samfälta konkursboet föra talan i alla frågor, däri borgenärerna vid
sammankomst beslutat, att talan mot konkursdomstolens beslut å boets vägnar skulle fullföljas.

351

intresse må blifva vederbörligen tillgodosedt kräfves, att förvaltaren är
berättigad och pliktig att under hela det förfarande, som bär till föremål
de bevakade fordringarnas pröfning, föra den talan, hvartill han
finner fog föreligga. *) Han bör följaktligen äga fullfölja jäf till högre
rätt. Han bör emellertid äfven äga i högre rätt föra svarandetalan i
mål angående tvistiga fordringar. Att denna senare befogenhet följer
af det i förevarande paragraf upptagna stadgandet torde icke kunna
vara tvifvelaktigt.

Då det i förevarande paragraf medgifvits förvaltaren att fullfölja
talan, bör detta tolkas så, att om flere förvaltare finnas de endast i
förening äga denna befogenhet.

113 §.

De bestämmelser denna paragraf upptager motsvara stadgandena
i 78 § i gällande lag. Med hänsyn till den i förslaget antagna grundsatsen,
att genom dom i tvist angående bevakad fordran afgöres
allenast hvilken rätt i konkursen tillkommer fordringen, har kommittén
funnit den mera summariska procedur, som enligt 78 § konkurslagen
är påbjuden, icke med afseende å dessa tvister erbjuda några afgörande
betänkligheter ur rättssäkerhetens synpunkt. Bestämmelserna i förevarande
paragraf afse endast de tvister, hvarom i denna afdelning af
konkurslagen är fråga. De i 78 § af gällande lag förekommande stadgandena
röra »konkurssak)), och såvida man därunder inrymmer mål
rörande undanskiftande af egendom i makars till konkurs afträdda bo 2)
har denna paragraf i förslaget mindre räckvidd än nämnda paragraf i
gällande lag. Det har icke synts kommittén föreligga tillfyllestgörande
skäl att på mål angående undanskiftande tillämpa ifrågavarande grundsats
om inskränkning i rättigheten att förebringa bevis i högre rätt. I sagda
mål innefattar rättens beslut rörande frågan, huruvida och i hvilken
mån ansvarighet för i konkursen bevakad gäld åligger make, ett afgörande,
som är definitivt och för framtiden bindande för både makar
och borgenärer, och vid sådant förhållande bör i fråga om dessa mål
ej göras samma inskränkning i rättigheten att förebringa bevis, som
beträffande tvister angående bevakade fordringar är påkallad af angelägenheten
att påskynda konkursutredningen.

b I Riksdagens skrifvelse af år 1906 angående revision af konkurslagstiftningen
betecknas saknaden af föreskrift om befogenhet för sysslomannen att i denna egenskap
fullfölja talan mot beslut rörande tvistiga fordringar i konkurs såsom ett mycket och med
fog öfverklagadt missförhållande, som ofta leder till rättsförluster.

2) Jfr rättsfall i Nytt jur. arkiv 1876 s. 484; 1887 s. 110 och 1909 s. 334.

352

114 §.

Af stadgandet i denna paragraf följer ej allenast — hvad som
utan någon särskild lagbestämmelse vore uppenbart — att af förvaltaren
eller af gäldenären vunnen ändring i dom, hvarigenom anmärkning
mot någon borgenärs bevakning ogillats, länder till förmån för
samtliga rättsägare i konkursen, utan äfven att enahanda verkan tillkommer
sådan ändring, som meddelas på talan af borgenär. Genom den ståndpunkt
förslaget sålunda intagit i fråga om verkan af borgenärs ändringssökande
har förslaget frångått den i 79 § konkurslagen meddelade
föreskriften, att af borgenär sökt ändring i underrättens dom ej gäller för
annan än honom själf. Konkurslagens nämnda föreskrift innefattar en
afvikelse från den i samma lag likasom i förslaget antagna grundsatsen,
att äfven af borgenär gjordt jäf gäller för de öfriga borgenärerna, samt
från den däraf härledda regeln, att underrätts dom, hvarigenom sådant
jäf gillats, kommer jämväl de öfriga borgenärerna till godo. Den åtskillnad,
som konkurslagen sålunda gjort mellan underrätts och högre
rätts domar i afseende å omfattningen af deras verkan, är en icke af
förhållandenas natur påkallad inkonsekvens. De skäl, som tala för
att underrätts dom tillägges verkan för alla borgenärer, lära ej äga
mindre giltighet i fråga om högre rätts dom. Föreskriften i 79 §
konkurslagen har emellertid gamla anor i vår rätt; den förekom såväl i
1818 års som i 1830 års konkurslag (resp. 5 kap. 41 § samt 98 §),
och gällde i dessa lagar vid Bidan af stadgandet (resp. 5 kap. 35 §
samt 92 §), att underrättens dom, hvarigenom på grund af borgenärs
jäf någon fordran pröfvats böra antingen helt och hållet eller till någon
del försvinna, skulle lända till förmån för öfriga borgenärer, ändå att
de ej deltagit i jäfvet. Enahanda bestämmelser äro meddelade i den
på svensk rätt byggda finska konkursstadgan (§§ 97 och 100), men i
öfrigt gäller i främmande konkurslagstiftning i allmänhet den principen,
att ej blott underrätts dom, hvarigenom af borgenär gjord anmärkning
gillats, utan äfven af borgenär i högre instans vunnen ändring af dom,
hvarigenom anmärkning ogillats, kommer äfven de öfriga borgenärerna
till godo.*)

x) Jfr norska konkurslagen §§ 89, 91 och 92, danska §§ 93, 95 och 96, tyska
§ 147 och österrikiska § 136.

35:5

115 §.

Det domstolsförfarande, som afser pröfning af en i konkurs bevakad
och bestridd fordran, är oemotsägligen till sin natur en verklig process,
och den dom, hvari förfarandet utmynnar, måste följaktligen i någon
omfattning äga materiell rättskraft d. v. s. innefatta ett definitivt
bindande afgörande af den tvistefråga, som utgjort föremål för pröfningen.
Att konkursdomen enligt gällande svensk rätt innefattar ett
sådant afgörande med afseende å sj kifva konkursen torde icke af någon
betviflas; genom konkursdomen blir borgenärs rätt i konkursen med
bindande verkan för och mot ej blott öfriga borgenärer utan äfven
gäldenären definitivt fastställd. Däremot råda olika meningar om konkursdoms
verkan utom konkursen. Frågan, närmare bestämd, gäller,
huruvida den pröfning af fordringsrättens verklighet, som en konkursdom
kan innefatta, utgör ett äfven utom konkursen eller för tiden efter
konkursens afslutande för och emot borgenären och gäldenären slutgiltigt
afgörande rörande fordringen. Något uttryckligt stadgande i ämnet
innehåller konkurslagen icke. Den i 111 § af lagen förekommande
bestämmelsen, att jäf mot bevakad fordran skall pröfvas i den i konkurslagen
stadgade ordning, ändå att konkursen i följd af träffadt ackordsaftal
förfallit, gifver emellertid ett kraftigt stöd åt den mening, enligt
hvilken konkursdoms verkan icke är inskränkt till konkursen; och till
stöd för denna mening kan jämväl åberopas det i sammanhang med
utsökningslagens tillkomst upphäfda stadgande, som förefanns i 33 §
konkurslagen i dess ursprungliga lydelse och rörde frågan om betingelserna
för bysättning af den, som varit i konkurstillstånd. x)

Enligt kommitténs åsikt bör till undanrödjande af den tvekan,
hvartill gällande lag gifvit upphof beträffande frågan om konkursdoms
verkan utom konkursen, i en reformerad konkurslag upptagas ett uttryckligt
stadgande rörande detta spörsmål. I förevarande paragraf af förslaget * I

x) Jfr härom C. O. Montan, Konkursdoms rättskraft utom konkursen samt därmed
sammanhängande spörsmål (i Tidsskrift for Retsvidenskab 1894). Inom svensk juridisk
litteratur har, förutom Montan, G. A. Broomé, Studier i konkursrätt, Lund 1888, sid. 91 ff.,
uttalat sig i det ämne, som ofvan berörts. Båda dessa författare anse, att konkursdoms
verkan icke är begränsad till konkursen.

I rättstillämpningen har den åsikten gjort sig gällande, att konkursdoms verkan
icke är inskränkt till konkursen. Jfr rättsfall i Nytt jur. arkiv 1889 s. 530; 1881 s.
415; 1891 s. 323; 1894 s. 113; 1899 s. 291.

354

är detta stadgande inrymdt, och, såsom genast synes, går det i en
riktning, motsatt den, i hvilken gällande lag bör tolkas enligt den
uppfattning, som är att beteckna såsom den allmännast omfattade.

Vid bedömandet af ifrågavarande spörsmål torde icke enbart teoretiska
och rent principiella synpunkter böra bestämma utslaget; lägger man
dem till grund, kunna otvifvelaktigt skäl åberopas för hvardera alternativet.
Ser man åter i spörsmålet hufvudsakligen ett ändamålsenlighetsspörsmål
och anser det alternativ vara det bästa, som öfver hufvud bäst
tillgodoser samtliga rättsägares intresse, så synas de starkaste skälen tala
till förmån för den grundsats, som uttalats i förevarande paragraf. Det
kan ej erkännas vara i borgenärernas och gäldenärens välförstådda intresse,
att beträffande borgenärs i konkurs bestridda fordran genom konkursdomen
träffas ett i förhållande mellan honom och gäldenären för all
framtid bindande afgörande. Man kan ej underlåta att tillmäta den
omständigheten en mycket stor betydelse, att det anspråk på betalning,
som borgenär genom bevakning i konkurs gör gällande, icke är riktadt
mot gäldenären personligen utan går ut på allenast, att borgenären
måtte erhålla betalning i den mån den till konkurs afträdda egendomen
lämnar tillgång därtill. Borgenären och gäldenären synas med hänsyn
härtill sakna anledning att uppbjuda större möda på processens behöriga
utförande än som motsvaras af hvad i själfva konkursen för dem
står på spel, och det är följaktligen icke naturligt eller lämpligt, att
dom, som meddelas i bevakningsprocessen, sträcker sin verkan utom
konkursen. I betraktande kommer ock, att det för parterna, särskildt
för borgenären, kan möta svårigheter att vid den tidpunkt, då bevakningsprocessen
äger rum — en tidpunkt, som måhända inträffar tidigare
än då fordringen, oafsedt konkursen, kunnat göras gällande — förebringa
afl den utredning och bevisning, som erfordras för sakens
fullständiga klarläggande.

Enligt gällande konkurslag har bevakningsprocessen en summarisk
karaktär, hvilket kommer till uttryck i de bestämmelser, som
afse att inskränka parts rätt att förebringa processmaterial. Det torde
ligga i öppen dag, att dessa inskränkande bestämmelser ej gärna
kunna bibehållas, om man vill gifva konkursdom rättskraft utom konkursen.
Bevakningsprocessen får i sådant fall icke lämna mindre
garantier för ett riktigt afgörande än en vanlig rättegång. Angelägenheten
af att tvistefrågorna blifva snart afgjorda framkallar emellertid
vissa betänkligheter mot att på bevakningsprocessen i allo tillämpa
den allmänna civilprocessens regler i fråga om åvägabringandet af
processmaterial. Det bör ej påstås, att hvad nu sist framhållits spelar

355

någon mycket viktig än mindre afgörande roll vid bedömandet af det
spörsmål, som bär är föremål för belysning, men i hvarje fall ligger
däri en synpunkt, som ej får förbises. I nära sammanhang härmed
står frågan, om icke, med vissa utländska lagar, t. ex. franska och
tyska, såsom förebilder, pröfningen af de tvistiga fordringsanspråken i
konkurs borde ske oberoende af konkursen genom rättegång i vanlig
ordning. Utan att närmare ingå på detta ämne vill kommittén blott
uttala, att en dylik anordning knappast torde kunna med nuvarande
domstolsförfattning och rättegångsregler ifrågasättas.

Vid öfvervägandet af frågan om utsträckningen af konkursdoms
verkan bör sambandet med frågan om verkan däraf att i konkurs bevakad
fordran icke bestrides eller att förlikning därom träffas icke
förbises. De, som anse, att enligt gällande svensk rätt konkursdom har
verkan utom konkursen, vilja dock i allmänhet ej hålla före, att den
omständigheten, att fordran, utan att hafva varit föremål för domstols
pröfning, godkännes resp. lämnas utan anmärkning i konkursen, betyder,
att den allt framgent med bindande verkan för och emot borgenären
och gäldenären står fast, såsom vore den genom dom i konkursen
fastställd. Otvifvelaktigt är denna mening enligt vår gällande rätt riktig,
men tillfredsställande kan ej gärna den ordning sägas vara, som, hvad
angår förhållandet emellan borgenär och gäldenären, tillmäter den omständigheten,
att gäldenären lämnar bevakad fordran obestridd eller afstår
från gjordt jäf, mindre betydelse än den omständigheten, att jäf
genom dom i konkursen ogillas. Anser man grundsatsen om konkursdoms
rättskraft utom konkursen böra antagas, synes därför i sammanhang
därmed helst böra stadgas, att jämväl förstnämnda omständighet
skall skydda borgenären mot vidare invändningar af gäldenären beträffande
fordringen. Tänker man sig närmare in i ämnet, finner man
emellertid snart, att ett stadgande af denna innebörd skulle utöfva ett
djupgående inflytande på gestaltningen af bevakningsförfarandet i dess
helhet; särskildt torde kräfvas anordningar, som i afsevärd omfattning
skulle utvidga konkursdomarens uppgifter med afseende å detta förförfarande.
Förutsättningarna för genomförandet af sådana anordningar
synas dock ej nu föreligga. Den ökning af konkursdomarens arbetsbörda,
som skulle följa däraf, finner kommittén — förutsatt nu att
nämnda stadgande för öfrigt vore att förorda — icke kunna ifrågasättas.

I praxis har den mening gjort sig gällande, att konkurs icke utgör
hinder för borgenär att genom stämning i vanlig ordning anställa talan

356

om sin fordran. *) Dom, som meddelas i sådan rättegång, är utan verkan
i konkursen men kar rättskraft utom konkursen. Huru denna mening
skall låta sig förena med den åsikten, att jämväl konkursdom kar rättskraft
utom konkursen, torde vara svårt att på ett fullt tillfredsställande
sätt förklara. Uppenkart är däremot, att om verkan af konkursdom
kegränsas till konkursen frågan om korgenärs kefogenket att oafsedt
konkurs mot gäldenären i vanlig rättegång föra talan om fordran kommer
i ett lielt annat läge.

Till sist kör framkallas, att det spörsmål, som ofvan undersökts,
knappats kar någon mycket stor praktisk ketydelse. Äfven om konkursdom
frånkännes rättskraft utom konkursen, kommer gifvetvis sådan dom
i rättegång emellan borgenären och gäldenären att spela stor roll. Härtill
kommer, att om man väl tillerkänner en konkursdom, som fastställer
fordran till betalning, rättskraft utom konkursen men icke tillika exigibilitet
borgenärens belägenhet icke är väsentligen förmånligare än om
domen icke äger sådan verkan.

116—120 §§.

Kommitténs preliminära förslag upptog icke några bestämmelser
om borgenärsed. I den vid nänmda förslag fogade promemoria, som innehöll
motivering för vissa delar af förslaget, anfördes de skäl, som varit
bestämmande för borgenärsedsinstitutets uteslutning. En undersökning
af edstemats innehåll sades gifva vid handen, att den nu föreskrifna
eden icke kan försvaras, såvidt den från deltagande i konkurs utestänger
fordringar, som uppkommit innan konkurstillståndet inträdde.* 2) Det befanns,
att borgenärseden under inga omständigheter bör med sitt nuvarande
innehåll bibehållas, ock att om öfver hufvud institutet skall
bibehållas dess syfte endast bör vara att från konkurs utestänga fordringar,
som icke äro »riktiga», ock att afvärja obehöriga kvittningsförsök.
I ofvannämnda promemoria anfördes därefter följande:

»För att nu närmast undersöka befogenheten af det förra syftet,
så må härvid uppmärksammas, att borgenärseden icke är ett bevismedel.
Den är allenast att betrakta såsom ett prestandum, hvilket kan alfordras
borgenären vid påföljd, om eden ej aflägges, att hans bevakning lämnas
utan afseende. Allägger borgenären eden, måste han lika fullt, i fall
af bestridande, i konkursen styrka fordringen. Borgenär ålägges således

x) Jfr rättsfall i Nytt jur. arkiv 1897 s. 33.

2) Jfr motiveringen för 100 § i förslaget.

357

i konkurs en förpliktelse, hvartill motsvarighet saknas för käranden i
ett vanligt fordringsmål. Frågar man, huruvida något verkligt behof
af borgenärsed i konkurs föreligger, torde svaret böra blifva, att detta
i allmänhet ej är fallet. Ett naket bestridande försätter bevakande
borgenär i nödvändigheten att styrka fordringen. Att därjämte förplikta
honom till fordringens beedigande, ja, att göra detta till och med
oberoende däraf, huruvida fordringens riktighet bestrides, synes icke
kunna försvaras. Det är så mycket betänkligare, som rättigheten att
påyrka ed lätteligen kan missbrukas i trakasseringssyfte; exempel härpå
lära ock hafva förekommit.

Under en förutsättning ställer sig saken dock något annorlunda.
Om borgenär i hemligt förstånd med gäldenären föregifver fordran, äro
öfriga borgenärer illa ställda; de kunna ju nämligen ej räkna på gäldenärens
stöd vid utförande af sin talan mot borgenären. Här är rättigheten
att affordra borgenären ed onekligen värdefull. Emellertid gör
gäldenär, som i hemligt förstånd med föregifven borgenär uppgifver
eller vidgår falsk skuld, sig förfallen till straff för bedrägeri mot borgenärer;
och det torde i betraktande häraf med fog kunna ifrågasättas,
om man bör för detta exceptionella falls skull behålla ett rättsinstitut,
som i allmänhet icke är påkalladt af ett verkligt behof.

Hvad angår syftet att afböja obehöriga kvittningsförsök, så måste
erkännas, att borgenärseden är af värde. Om borgenärens rätt till
kvittning är beroende däraf att han vid en viss tidpunkt icke ägde
kännedom om konkursansökningen, åligger bevisningen för att han ägde
sådan kännedom motparten, och som denna bevisning gifvetvis ofta
är svår att åstadkomma, kan det ifrågasättas, om icke i dylikt fall
edgång borde kunna affordras borgenären. Denna ed skulle då icke
afse fordringens riktighet utan allenast frågan, huruvida han ägde kännedom
om ansökningen.»

I anslutning härtill framhölls slutligen i promemorian, att om man
vill bibehålla borgenärseden uteslutande i sistnämnda syfte stora svårigheter
möta att gifva edstemat ett för alla de fall, till hvilka i paragrafen
om kvittning tages hänsyn, passande innehåll, och att betänkligheterna
mot en ed med ett omfattande och inveckladt edstema syntes så stora,
att kommittén funne det riktigast att ej heller i detta syfte föreslå
borgenärsed.

De korporationer, som yttrat sig öfver kommitténs preliminära
förslag r denna del, hafva ganska enstämmigt, under framhållande att
borgenärseden är ett värdefullt medel att förekomma och undertrycka
obefogade bevakningar, uttalat starka betänkligheter mot institutets ute -

358

slutning. Med hänsyn härtill och då ju, såsom ock i den ofvan
från promemorian citerade motiveringen framhållits, borgenärseden i
vissa afseenden är till gagn, har kommittén funnit sig böra i det slutliga
förslag, som nu framlägges, upptaga bestämmelser om ifrågavarande
ed, hvilka bestämmelser dock i vissa delar afvika från hvad nu gäller.
Kommittén har så mycket hellre ansett sig böra frångå sin tidigare
ståndpunkt, som de föreslagna stadgandena så litet beröra hvad förslaget
i öfrigt innehåller, att de med lätthet kunna frånskiljas, om vid
framtida pröfning af förslaget det skulle befinnas, att institutet ej förtjänar
bibehållas.

För de grunder, på hvilka förslaget i förevarande ämne är byggdt,
skall härefter redogöras i den mån en sådan redogörelse betingas
af förhandenvarande mera afsevärda olikheter emellan förslaget och
gällande lag.

Först må härvid edstemats affattning framhållas. Såsom ofvan
redan påpekats, får formuleringen ej, såsom fallet är med formuleringen
i den nuvarande borgenärseden, vara sådan, att fordringar, som förvärfvats
efter konkursansökningens ingifvande, uteslutas från deltagande
i konkursen. Borgenären synes icke böra edligen betyga annat än att
fordringen icke, honom veterligen, tillkommit af svek eller bedrägeri
utan är riktig, sådan den af honom blifvit uppgifven. Denna affattning
har edstemat erhållit enligt första stycket af 116 § i förslaget. Hvad
angår frågan om borgenärsedens användande såsom medel att afvärja
obehöriga kvittningsförsök, så kan äfven den föreslagna eden tjäna detta
syfte så tillvida som borgenären, i fall då han för att bereda sig tillfälle
till kvittning uppgifva oriktig tidpunkt för sitt förvärf af fordringen,
icke kan utan att låta mened komma sig till last aflägga eden. För
öfrigt är eden ej affattad med särskild hänsyn till nämnda syfte. Sådant
torde ej lämpligen låta sig göra och är dessutom ej af nöden. Såsom
af 121 § framgår är rätten till kvittning i konkurs beroende af att
borgenären förvärfvat sin fordran innan beslutet om egendomsafträde
meddelades resp., då konkursen, enligt hvad i sista stycket af 121 §
närmare angifves, föregåtts af offentlig ackordsförhandling utan konkurs,
innan beslutet om inledande af ackordsförhandling meddelades, dock att
den kvittningsrätt, som sålunda är medgifven, är utesluten under vissa
betingelser, till hvilka hör, att borgenären vid sitt förvärf af fordringen
hade kännedom om viss omständighet; jfr 121 § i förslaget till konkurslag
och 34 § i förslaget till lag om ackordsförhandling utan konkurs. Beträffande
det villkor för kvittning, som har afseende å tidpunkten för
förvärfvet af fordringen, åligger bevisskyldigheten borgenären själf.

359

Däremot åligger, i fall då borgenärens riitt till kvittning är betingad
af att han vid eu viss tidpunkt icke ägde kännedom om någon viss
omständighet, bevisningen för att han ägde sådan kännedom motparten.
Då denna bevisning ofta är svår att fullgöra, är det gifvetvis åt betydelse
att kunna affordra borgenären ed. För detta ändamål är emellertid
sådan särskild borgenärsed, som nu är på tal, mycket ofta ej åt nöden.
Omständigheterna i målet torde otta vara sådana, att det föreligger mot
borgenären tillräckliga indicier för att det skall kunna åläggas honom
att med vanlig värjemålsed betyga, det han icke hade den kännedom,
hvarpå det med hänsyn till kvittningsrätten kommer an. Gällande
rättegångsordning hindrar ej domstolen från att vid pröfning af kvittningsanspråk
i bevakningsprocessen ålägga sådan edgång.

I 89 § af gällande konkurslag är stadgadt, att af borgenär ingifvet
bevis, att han fullgjort honom förelagd edgång, skall af rätten eller
domaren tillställas rättens ombudsman, att borgenär äger inom viss tid
göra jäf emot beviset, samt att för pröfning af jäfvet skall utsättas och
kungöras tid, då parterna hafva att infinna sig hos rätten. Denna tunga
och omständliga procedur torde utan olägenhet kunna undvaras. Pröfningen
af huruvida borgenär vederbörligen fullgjort edgången är ej
svårare än att den mycket väl kan öfverlämnas till förvaltaren. Finner
förvaltaren, att borgenären eftersatt hvad honom ålegat, har förvaltaren
— för att nu endast stanna vid den viktigaste påföljden af borgenärens
försummelse — att icke upptaga borgenären i utdelningsförslag, i hvilket
denne eljest skulle tillerkänts rätt till utdelning; och äger borgenären,
om han är missnöjd, att söka rättelse genom klander mot utdelningsförslaget.
Utfaller förvaltarens pröfning i motsatt riktning, och tillerkänner
han följaktligen borgenären utdelning, ankommer det på öfriga
borgenärer eller gäldenären att genom klander mot utdelnings förslaget
åstadkomma rättelse i fall fog därtill finnes. De bestämmelser, som
förekomma i 118 § af förslaget, afse att sätta förvaltaren i tillfälle att
verkställa den pröfning, som nu sagts. Förvaltaren skall, enligt hvad
i sistnämnda paragraf föreskrifves, af konkursdomaren underrättas om
edgångsyrkande, och tillika skall edgångsbevis, som inkommit till konkursdomaren,
af denne öfverlämnas till förvaltaren. Hvad förvaltaren
i öfrigt behöfver veta för att utöfva ifrågavarande pröfning måste han
förskaffa sig kännedom om genom förfrågningar hos konkursdomaren.

Enligt 88 § konkurslagen är påföljden af borgenärs försummelse
att inom föreskrifven tid ingifva edgångsbevis den, att hans bevakning
lämnas utan afseende; företer han senare sådant bevis, skall hans bevakning
anses då vara gjord. Detta stadgande är ej fullt klart och

360

har tolkats på olika sätt. J) De i 120 § af förslaget upptagna bestämmelserna
i ämnet torde vara sådana, att anledning till tvekan ej kan
finnas; de föreskrifter i kap. om utdelning, till hvilka i paragrafen hänvisas,
förekomma i 126, 133 och 145 §§.

Af hvad förevarande paragrafer i öfrigt innehålla må här endast
påpekas, att det förbjudits att väcka edgångsyrkande i anmärkningsskrift,
jämte det att det nuvarande förbudet att väcka sådant yrkande i bevakningsinlaga
bibehållits.

121 §.

I 91 § af gällande konkurslag är stadgadt, att borgenär, som vill
begagna sin fordran endast till kvittning mot skuld, hvarför han hos
gäldenären häftar, ej är pliktig att bevaka sin genfordran i konkursen,
dock att det, om hans skuld sökes för konkursboet ut, åligger honom
att aflägga föreskrifven borgenärsed. Ehuru nämnda paragraf icke
innehåller något närmare om innebörden af kvittningsrätten i konkurs,
är dock af stadgandet utan vidare uppenbart, att i detsamma är fråga
om rätt att kvitta för hela genfordringen, ej blott för den dividend,
som i konkursen skulle belöpa på fordringen. Hvad beträffar betingelserna
för rätten att kvitta, så framgår af borgenärsedens innehåll, att
fordran, som borgenär erhållit efter konkursansökningens ingifvande
med kännedom om ansökningen, icke får begagnas till kvittning. Utan
att därom särskilt stadgas i konkurslagen bör vidare anses otvifvelaktigt,
att fordran eller skuld, som tillkommit resp. öfvergått efter
konkurstillståndets inträdande, icke kan begagnas till kvittning under
några omständigheter; det ligger i sakens natur, att för kvittning i
konkurs förutsättes, att fordran och skuld skola bestå mot hvarandra
då konkurstillståndet inträder.* 2)

I förevarande paragraf af förslaget hafva kvittningsbetingelserna
närmare angifvits än hvad fallet är i gällande konkurslag; delvis är
detta endast en nödvändig följd däraf att borgenärseden i förslaget
erhållit ett annat innehåll än i lagen.

Hufvudregeln om borgenärs rätt att kvitta i konkurs förekommer
i första stycket af förevarande paragraf. Enligt hvad här stadgas
kräfves för kvittning, att borgenären förvärfvat sin fordran hos gäldenären
och jämväl kommit i skuld till gäldenären innan konkurstillståndet
inträdde. Beträffande tidpunkten för förvärfvet af fordringen bör ifråga -

'') Jfr rättsfall i Nytt jur. arkiv 1909 s. 629.

2) Jfr ang. frågan om tid, då fordran bör anses uppkommen, motiveringen för 100 §.

3C1

varande stadgande sammanställas med bestämmelsen i första stycket af
100 § i förslaget, enligt hvilken bestämmelse ej andra fordringar må i
konkurs göras gällande än de, som uppkommit innan beslutet om egendom
safträde meddelades. Sistnämnda bestämmelse, som afser äfven
kvittning, utesluter således från kvittning fordringar, som uppkommit
efter konkurstillståndets inträdande. Den paragraf, som nu är före, gör
ytterligare en inskränkning beträffande rätten att kvitta: för kvittning
kräfves nämligen ej endast, att fordran öfver hufvud uppkommit före
konkurstillståndets inträdande, det kräfves därjämte, att fordringen
kommit i den kvittningsyrkande borgenärens hand före sagda tidpunkt.

I andra stycket af förevarande paragraf meddelas bestämmelser
om rätt att kvitta med fordringar, som äro beroende af suspensivt
villkor. Att sådana fordringar icke öfver hufvud äro uteslutna från
deltagande i konkursen, är uttaladt i andra stycket af 100 §, och är i
144 § stadgadt om deras rätt till utdelning. Af sistnämnda paragraf
synes, att skillnad är gjord emellan två kategorier af suspensivt villkorliga
fordringar: till den ena gruppen höra löftesmäns och medgäldenärers
eventuella regressfordringar, till den andra öfriga suspensivt villkorliga
fordringar. Till den förra gruppen hörande fordringar skola vid alla
utdelningar i konkursen, jämväl slututdelningen, komma i betraktande;
de fordringar, som höra till den senare gruppen, skola icke komma i
betraktande vid slututdelningen, om ej villkoret innan kungörelse om
framläggande af förslag till slututdelning utfärdas visas vara uppfylldt,
och skall hvad vid tidigare utdelning beräknats för fordringen gå till
fördelning emellan andra borgenärer; jfr närmare 144 § och motiveringen
därför. Denna uppdelning af de suspensivt villkorliga fordringarna i
två olika grupper måste tillerkännas betydelse i fråga om ej blott rätten
till utdelning utan äfven rätten till kvittning. För samtliga ifrågavarande
fordringar måste gälla, att innehafvaren af den villkorliga fordringen
icke, medan villkoret ännu sväfvar, äger undandraga sig att till konkursboet
betala sin gäld. Men då den omständigheten, att fordringen är
villkorlig, icke i öfrigt bör, såvidt fordringen öfver hufvud finnes böra
njuta rätt till betalning i konkursen, betaga borgenären den förmån,
som kvittning jämlikt förevarande paragraf innebär, skall hvad borgenären
erlagt, i den mån det ej öfverstiger hvad han har att fordra,
till honom återbäras, såframt han innan sådan kungörelse, som ofvan
nämnts, utfärdas visar, att villkoret uppfyllts; är den villkorliga fordringen
sådan, att den, efter hvad ofvan antydts, skall komma i betraktande
vid slututdelningen, skall afsättning äga rum såsom i förevarande paragraf
närmare är föreskrifvet.

362

Af hvad andra stycket i denna paragraf innehåller framgår, huru
man har att besvara följande spörsmål, som enligt gällande lag i rättstillämpningen
gifvit anledning till tvekan, b År den, som betalt skuld,
för hvilken han häftat jämte gäldenären, och som har rätt till ersättning
af gäldenären för hvad han guldit, berättigad att begagna sin fordran
på ersättning till kvittning i fall, då väl hans betalningsansvarighet
uppkommit innan konkurstillståndet inträdde men betalningen erlagts
först därefter? Att i enlighet med förslaget frågan måste besvaras
jakande kan ej vara tvifvelaktigt.

Någon bestämmelse angående rätt att kvitta med resolutivt villkorlig
fordran har ej upptagits; äfven utan stadgande därom bör vara
tydligt, att sådan rätt finnes (jfr motiveringen för 144 §).

Tredje stycket i förevarande paragraf innehåller bestämmelser om
undantag från den kvittningsrätt, som är gifven i de båda föregående
styckena i paragrafen. Första punkten föreskrifver, att under vissa
förutsättningar den, som efter att hafva kommit i skuld till gäldenären
förvärfvar fordran hos honom, ej får kvitta. Enligt andra punkten är
under vissa förutsättningar kvittningsrätt ej medgifven den, som efter
att hafva erhållit fordran hos gäldenären sätter sig i skuld till honom.

De förutsättningar, under hvilka enligt första punkten i tredje
stycket kvittningsrätt är utesluten, äro: att någon, som häftar i skuld
hos gäldenären, förvärfvar fordran hos denne, att fordringen förvärfvas
efter aftal med annan än gäldenären, att förvärfvet sker inom sextio
dagar före konkursansökningens ingifvande eller under tiden därefter,
samt att den, som förvärfvar fordringen, därvid har kännedom om att
gäldenären är på obestånd eller om att konkursansökning är gjord.
Hvad sålunda är stadgadt öfverensstämmer med nu gällande konkursrätt,
såvidt angår förbudet mot kvittning för det fall, att fordran förvärfvas
efter det konkursansökning är gjord med kännedom härom. Förbud
mot kvittning för detta fall är oundgängligt, såvida man vill 6täfja
svåra missbruk, som kunna väsentligen förrycka konkursens ändamål.
Förslaget har emellertid gått längre än gällande lag genom föreskriften,
att kvittning ej heller får förekomma i det fall, att genfordran förvärfvats
inom sextio dagar innan konkursansökningen gjordes, såvida
förvärfvaren då han erhöll fordringen hade kännedom om att gäldenären
var på obestånd. Periodens längd har bestämts med hänsyn till den
analogi, som i viss mån förefinnes emellan ifrågavarande föreskrift och
stadgandet om återvinning i 31 §. Någon obillighet kan denna före -

J) Jfr rättsfall i Nytt jur. arkiv 1908, s. 446.

363

skrift icke med fog sägas innebära; det synes nämligen ej vara obilligt,
att den, som förskaffar sig fordran hos gäldenären med kännedom om
att denne är på obestånd, får underkasta sig risken, att om gäldenären
kommer i konkurs efter ansökning, som ingifves inom viss kortare tid
efter förvärfvet af fordringen, denna icke får begagnas till kvittning.
Af vikt att uppmärksamma är den betingelse för kvittning, som består
däri, att fordringen skall hafva förvärfvats efter aftal med annan än
gäldenären. Kvittning är således ej förbjuden för det fall, att någon,
som har skuld till gäldenären, förvärfvar fordran hos denne genom aftal
med honom själf. Tillfyllestgörande skäl för att förbjuda kvittning i
detta sistnämnda fall torde ej finnas. Det aftal, hvarigenom fordringen
förvärfvas, behöfver ingalunda hafva någon som helst illojal karaktär
eller förvärra boets tillstånd; gäldenären kan erhålla full valuta för den
fordran han mot sig upplåter. Skulle aftalet vara till skada för borgenärerna,
bör det, om eljest betingelserna därför föreligga, på talan af
konkursboet återgå; om ej sådan återgång kan ske, synes fog för att
vägra kvittning icke finnas.

Stadgandet i andra punkten af tredje stycket afser ett synnerligen
praktiskt fall. Det förekommer ofta, att borgenärer med tanke på gäldenärens
förestående konkurs söka bereda sig godtgörelse genom aftal med
denne, bestående däri att de köpa varor på kredit; deras afsikt är att
i konkursen kvitta sin fordran mot den skuld, hvari de komma genom
kreditköpet. Det kan synas, som om förbud mot kvittning här vore
öfverflödigt, i det att de i kapitlet om återgång af aftal förekommande
bestämmelserna om återgång af betalning af gäld ägde tillämpning;
enligt dessa bestämmelser skulle alltså den prestation, hvarigenom gäldenären
erhållit motfordran hos sin borgenär, kunna bringas att återgå.
Otvifvelaktigt är, att i många fall de transaktioner, som nu afses, äro
åtkomliga enligt nämnda återvinningsregler; dessa äro nämligen tillämpliga
icke endast då gäldenärens prestation har erlagts med direkt syfte
att betala utan jämväl då syftet varit att i ändamål af kvittning tillskapa
en motfordran. Emellertid äro återvinningsreglerna ingalunda
alltid tillräckliga. Omständigheterna kunna vara sådana, att de icke
innefatta tillräckligt bevis för att afsikten varit att direkt eller på den
omväg, som kvittning erbjuder, förskaffa borgenären betalning, och för
sådana fall är det i förevarande paragraf upptagna kvittningsförbudet
påkalladt.

Hvad sista stycket af förevarande paragraf innehåller torde icke
erfordra någon mera utförlig motivering. Borgenär, som, då ackordsförhandling
utan konkurs ägt rum, enligt hvad i förslaget till lag om

364

sådan ackordsförhandling stadgas, ej varit berättigad till kvittning därest
ackord kommit till stånd, bör icke skäligen njuta kvittningsrätt i fall då
ackord ej kommer till stånd men gäldenären försättes i konkurs medan
ackordsförhandlingen ännu pågår eller på grund af ansökning, som ingifvits
inom viss kortare tid efter förhandlingens uppkörande. Att tillerkänna
borgenären bättre rätt i konkursen än som skulle tillkommit
honom i händelse syftet med ackordsförhandlingen vunnits, synes föga
rimligt.

122 §.

Denna paragraf motsvarar 92 § i gällande lag. Den afser, såsom
af formuleringen torde framgå, ej blott det fall, att pröfning af beedigad
fordran påkallas af i bevakningsprocessen gjordt jäf, utan äfven det
fall, att i mål, som anhängiggjorts af konkursboet, fordran af svaranden
åberopas till kvittning och efter därom i målet framställdt yrkande
varder af svaranden jämlikt det föreslagna stadgandet i 121 § första
stycket andra punkten beedigad; någon olikhet i sak med hvad nu
gäller kan detta ej anses innebära.

123 §.

I förevarande paragraf har uttalats, att borgenär, som till säkerhet
för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom, för tillgodonjutande
af rätt till betalning ur den egendom, som för fordringen sålunda
häftar, icke är skyldig att bevaka fordringen i konkursen.

Paragrafen motsvarar hvad 90 § första stycket första punkten i
gällande lag innehåller.

Från detta lagställe afviker emellertid hvad här föreslagits först
och främst härutinnan att det föreslagna stadgandet afser alla panthafvare.
Likasom enligt 23 och 24 §§ i förslaget en hvar, som har panträtt,
eger oberoende af konkurs inleda eller fullfölja förut inledd exekution,
bör hvarje sådan rättsegare för rätt till betalning ur panten
vara oberoende af bevakning i konkursen. Det föreslagna stadgandet
afviker vidare från motsvarande stadgande i gällande lag härutinnan att
medan i det senare säges, att de panthafvare, om hvilka där är fråga,
ej njuta rätt till betalning ur annan konkursboets egendom än panten,
om de icke bevakat sin fordran i konkursen, förevarande stadgande i
förslaget erhållit den ofvan angifna formuleringen. Olikheten i denna
del är icke af saklig natur.

365

De i 90 § af gällande lag förekommande stadgandena om skyldighet
för panttagare, som i konkurs vill njuta betalning ur panten,
att, om det vederbörligen yrkas, fästa sin fordran mod borgenärsed
hafva i förslaget ej någon motsvarighet. Förslagets ståndpunkt är den,
att sådan skyldighet ej skall åligga panttagare, som icke bevakat sin
fordran i konkursen, hvaremot pantliafvare, som bevakat, skall lika med
annan borgenär vara pliktig att på yrkande aflägga borgenärsed. Försummelse
af panthafvare, som bevakat, att vederbörligen inkomma
med bevis, att lian fullgjort honom förelagd edgång, skall hafva den i
120 § nämnda påföljd, att innan sådant bevis inkommit hans fordran
ej kommer i betraktande såsom bevakad i konkursen. Sagda påföljd
innebär för panthafvaren, att hans ställning blir densamma (jfr dock
120 §), som den skulle varit, om han icke bevakat. Den panträtt,
som må tillkomma honom, gifver honom alltså oaktadt hans försummelse
att fullgöra edgångsföreläggandet den rätt till betalning ur panten,
som i förevarande paragraf omförmäles, men i fråga om rätt därutöfver
till betalning i konkursen är han likställd med annan borgenär, som
låtit enahanda försummelse komma sig till last. Skälen för den ståndpunkt
förslaget sålunda intagit äro följande.

Innehafvare af inteckning i fast egendom — för att nu närmast
stanna vid den viktigaste arten af panträtt — äger, äfven om fastighetsägaren
kommit i konkurs, gorå sin panträtt gällande. Föranstaltar han
om försäljning af egendomen i den ordning utsökningslagen stadgar,
eller varder egendomen på initiativ af annan panthafvare exekutivt
försåld, synes det icke försvarligt att på grund af konkursen — af
hvilken lagen principiellt vill låta inteckningshafvaren vara såvidt möjligt
oberörd — göra hans panträtt beroende af fullgörandet af en edgångsskyldighet,
som ej skulle ålegat honom, därest konkursen ej inträffat.
Skulle fastigheten i konkursen säljas utmätningsvis på begäran af konkursboet,
bör ej denna omständighet medföra ett annat bedömande än
i nyssnämda fall.

Om inteckningshafvaren bevakar i konkursen och sålunda gör
anspråk på utdelning ur annan konkursboets egendom än fastigheten,
bör i konsekvens med den uppfattning, som nu utvecklats, påföljden af
försummelse från hans sida att fullgöra den edgångsskyldighet, som
måste åligga honom ej mindre än annan bevakande borgenär, ej blifva
så vidtgående, att han kommer i annat läge än om han icke bevakat.

Hvad nu yttrats med hänsyn till innehafvare af fastighetsinteckning
har gifvetvis tillämpning äfven på innehafvare af inteckning i tomträtt
eller vattenfallsrätt eller i fartyg. Att det för den kredit, som inteck -

366

ningsinstitutet åsyftar att tillgodose, endast kan vara till fördel, att
inteckningshafvarens rätt göres oberoende af fullgörandet af ett sådant
prestandum som afläggande af ed, behöfver ej närmare utvecklas.

Då kommittén beträffande inteckningshafvare intagit den ståndpunkt,
som ofvan angifvits, har det ej synts böra ifrågakomma att beträffande
öfriga panthafvare kvarstå på gällande lags ståndpunkt. Äfven
i fråga om dessa senare synes det för öfrigt vara principiellt riktigast
att frigöra panträtten från beroende af edsinstitutet, och några afgörande
praktiska betänkligheter mot att göra detta torde ej finnas.

124 §.

Bestämmelser för det fall, att icke någon fordran blifvit inom
utsatt tid bevakad, hafva synts böra upptagas i förslaget. De innehålla
ej annat än af sakens egen natur framgår.

I 93 § af gällande lag är stadgadt, att hvad om fordringars bevakande
i kapitlet om bevakning sägs ej skall gälla för fordran hos bank
eller allmänt penningverk, efter sedel eller annan löpande förbindelse,
som tryckt eller graverad utgifves, utan skall därom lända till efterrättelse
hvad i särskild lag stadgas.

Efter upphörandet af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
är detta stadgande ej vidare påkalladt, hvad angår fordran efter sedel.
Beträffande fordran efter löpande förbindelse, som tryckt eller graverad
utgifves, så förekomma veterligen ej dylika förbindelser, med afseende
å hvilka särskilda stadganden beträffande bevakning i konkurs äro utfärdade.
^ Ifrågavarande stadgande har därför ej ansetts behöfva upptagas
i förslaget.

B Enligt lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse får bankaktiebolag (51 §) eller
solidariskt bankbolag (167 §) ej utfärda tryckta eller graverade, till innehafvaren eller
till viss man eller order ställda förbindelser.

367

6 KAP.

Om utdelning.

Den affattning 114 § i gällande konkurslag erhållit gifver, särskilt
då man sammanställer denna paragraf med de i kapitlet om afträdd
egendoms förvaltning (55—57 §§) förekommande bestämmelserna
om lyftning, anledning till tvekan rörande den räckvidd, som tillkommer
stadgandena om utdelning. Frågan gäller, om de i 114 och följande
paragrafer i sjunde kapitlet konkurslagen gifna regler angående upprättande
af utdelningsförslag med hvad mera till utdelning hör äro
tillämpliga jämväl på utdelning åt förmånsrättsägande borgenärer. Ordalagen
i 114 § (»Sedan tiden---ute är, och så mycket medel in flutit,

att utdelning för bevakade fordringar, som ej utgå med förmånsrätt,
kan ske---, åligge sysslomannen---att uppgöra förslag

till sådan utdelning») kunna synas gifva vid handen, att den i sjunde
kapitlet föreskrifna utdelningsproceduren är afsedd att komma till användning
endast på oprioriterade fordringar. Beträffande prioriterade fordringar
skulle i öfverensstämmelse med denna uppfattning endast bestämmelserna
i 55—57 §§ om lyftning äga tillämpning.

Goda skäl tala emellertid för att antydda uppfattning icke är riktig,
utan att gällande lags mening fasthellre bör anses vara, att samtliga
till betalning i konkurs berättigade fordringar skola upptagas i utdelningsförslag.
Hvad 114 § innehåller lägger ej hinder i vägen för denna
tolkning. Vid redigeringen af denna paragraf har man uppenbarligen
utgått därifrån att prioriterade borgenärer erhålla likvid jämlikt 55—57
§§, och vid sådant förhållande har det fallit sig naturligt, att med hänsyn
blott till oprioriterade borgenärer bestämma tiden för upprättande
af utdelningsförslag. Att från upptagande i utdelningsförslag utesluta
vissa fordringar afses ej i lagrummet. Den uppfattning af gällande lag,
som här utmärkes såsom icke riktig, förtjänar så mycket mindre att
godkännas, som den leder till otillfredsställande praktiska resultat. Den
lyftning, hvarom 55—57 §§ handla, bör icke rimligtvis kunna hafva mer
än provisorisk karaktär. Beträffande sådan lyftning saknas nämligen
bestämmelser, egnade att bereda trygghet för att icke andra borgenärer
lida orätt. Vore lyftning att likställa med uppbärande af betalning
enligt utdelningsförslag, så komme först genom förvaltarens slutredovisning
i en för alla borgenärerna framlagd handling till synes, efter
hvilka grunder förvaltaren förfarit vid medgifvandet af lyftning. Öfver

368

förvaltarens åtgöranden härutinnan kunde visserligen genom klander
mot redovisningen klagan föras, men härigenom skulle ej vinnas någon
rättelse borgenärerna emellan. Att likställa lyftning med utdelning efter
utdelningsförslag vore att till fara för borgenärerna lägga i förvaltarens
hand en stor och ej med nödiga garantier omgärdad befogenhet. Till
det sagda kan läggas, att om lagens mening antages vara, att endast
oprioriterade borgenärer skola upptagas i utdelningsförslag, bestämmelser
saknas i fråga om sätt för utdelning till prioriterade borgenärer, som ej
begagnat sig af rätten till lyftning enligt 55—57 §§. Då man dock ej
kan stanna vid antagandet, att lagen är behäftad med en så stor och i
dagen liggande brist, tvingas man att anse, det åtminstone i nyss nämnda
fall prioriterade borgenärer skola jämlikt bestämmelserna om utdelning
i sjunde kapitlet erhålla sin likvid. Har man emellertid väl kommit därhän
att anse sagda bestämmelser tillämpliga på prioriterade borgenärer,
som icke lyft betalning, är steget ej långt till att anse, att prioriterade
borgenärer, som lyft betalning, skola det oaktadt upptagas i utdelningsförslag,
då sådant förslag senare under konkursen upprättas. Att hvarje
borgenär, som i konkursen erhåller betalning, upptages i utdelningsförslag
påkallas, såsom ofvan antydts, däraf att det bör med bindande
verkan mellan borgenärerna inbördes fastställas, med hvilket belopp
betalning skall utgå, och en sådan fastställelse ernås endast därigenom
att fordran får genomgå den procedur, som är för utdelning föreskrifven.

Till grund för förevarande kapitel af förslaget ligger den åsikten,
att samtliga till betalning i konkurs berättigade fordringar skola upptagas
i utdelningsförslag. Prioriterade borgenärer böra väl under vissa
betingelser få lyfta betalning för sina fordringar innan utdelning enligt
utdelningsförslag kan äga rum, men om ock sådan lyftning skett böra
fordringarna upptagas i utdelningsförslag, som sedermera upprättas, och
definitiv karaktär erhåller betalningen först därigenom. De bestämmelser
angående lyftning, hvilka motsvara stadgandena i 55—57 §§ af gällande
lag, hafva erhållit plats i förevarande kapitel af förslaget, dit de enligt
sin innebörd rätteligen höra.

De föreslagna stadgandena rörande förfarandet vid utdelning förete
en del olikheter med reglerna i gällande lag, för hvilka olikheter nedan
under de särskilda paragraferna redogöres.

125 §.

Den utdelning, hvarom i denna och följande paragrafer är tal,
innebär fördelning emellan konkursborgenärerna af penningmedel, som
genom den afträdda egendomens försäljning eller eljest inflyta. Att

369

oj den gäld, som konkursboet själft åsamkat sig, skall betalas i den
för utdelning stadgade ordning är i sig klart och framgår för öfrigt af
innehållet i denna paragraf. Uppenbart är vidare, att til! utdelning åt
konkursborgenärerna ej få användas andra medel än de, som återstå
sedan konkurskostnaderna d. v. s. alla de utgifter af olika slag, som
konkursförfarandet drager med sig, förvaltningsarfvoden däri inberäknade,
samt vidare den gäld, som konkursboet eljest åsamkat sig,
guldits. Förvaltarens skyldighet att af boets medel bestrida dylika kostnader
och betala dess gäld behöfver väl icke särskildt fastställas, men
det har dock synts lämpligt att, såsom i förevarande paragraf skett,
inleda bestämmelserna om utdelning med en erinran, att då utdelning
sker skall tillses, att berörda kostnader och gäld förut guldits eller att
nödiga medel därtill reserverats.

Enligt 114 § konkurslagen kan utdelning tidigast ske sedan tiden
för de å inställelsedagen anmälda fordringarnas granskning är ute. Härmed
torde böra förstås, att icke allenast tiden för framställande af
anmärkningar skall vara tilländalupen, utan, därest anmärkning gjorts,
äfven förlikningssammanträde inför rättens ombudsman skall hafva hållits.
Ett härmed öfverensstämmande stadgande har upptagits i denna paragraf.

126 §.

När utdelning efter utgången af tid, som nämnes i 125 §, lämpligen
kan ske, är naturligtvis i första rummet beroende af när penningar,
som kunna användas till utdelning, inflyta. Såsom hufvudregel skall
enligt förevarande paragraf gälla, att utdelning skall ske, när förvaltaren
efter gode mannens hörande finner det lämpligt. Därjämte hafva i
paragrafen meddelats stadganden, afsedda att i viss mån begränsa den
fria bestämmanderätt, som sålunda medgifvits förvaltaren.

Enligt såväl svensk som utländsk konkursrätt gäller, att flere
utdelningar kunna äga rum i samma konkurs. Det är icke nödvändigt
eller ens som regel förutsatt, att alla tillgångarna fördelas genom en
enda utdelning. I främsta rummet är härvid att beakta förmånsberättigade
borgenärers ställning. Det ligger i sakens natur, att dessa borgenärer
böra erhålla den betalning, hvartill de på grund af sin förmånsrätt
äro berättigade, så snart medel därför blifva tillgängliga. Detta ligger
icke allenast i deras eget intresse utan länder äfven till fördel för
konkursboet, såvidt de förmånsberättigade fordringarna löpa med högre
ränta än boet kan erhålla på influtna medel. Såsom redan i de
inledande anmärkningarna i motiveringen för detta kapitel framhållits

370

intager förslaget den ståndpunkten, att utdelning till prioriterade skall
ske i samma ordning som utdelning till oprioriterade, dock att de förra
äro under vissa betingelser berättigade till lyftning innan utdelningsförslag
upprättas. För sådana fall då dylik lyftning ej äger rum —
borgenär finner sig måhända ej kunna uppfylla det föreskrifna villkoret
för lyftning (ställande af borgen) eller finner lyftning ej vara med sin
fördel öfverensstämmande — bör möjlighet finnas att upprätta utdelningsförslag,
som afser endast prioriterade borgenärer, och verkställa utdelning
allenast till dem. I tredje stycket af förevarande paragraf har
upptagits ett stadgande i sådant afseende. Såsom exempel på fall, då
utdelning enbart till prioriterade lämpligen kan äga rum, må nämnas,
att egendom, däri särskild förmånsrätt äger rum, blifvit såld, och det
icke kan antagas, att boets öfriga egendom blir under den närmaste
tiden realiserad, eller ock att för annan egendom influtit så stort belopp, att
utdelning får anses vara på sin plats, ehuru de fordringar, som äro förenade
med allmän förmånsrätt, äro så stora, att oprioriterade borgenärer ej
kunna medtagas vid denna utdelning. I sådana fall, som här åsyftas,
bör utdelning till de prioriterade borgenärerna icke uppskjutas i afbidan
på utdelning till andra borgenärer.

Förutsatt att konkursboet, sedan prioriterade borgenärer erhållit
betalning, lämnar tillgång till utdelning åt oprioriterade, gäller det att
närmare bestämma, när utdelning skall äga rum; särskild! påkallar härvid
den frågan uppmärksamhet, huruvida flere utdelningar böra ske eller
om med utdelning bör anstå, till dess all egendom blifvit förvandlad i
penningar, och därefter en enda utdelning ske. I detta afseende stadgas
i 114 § konkurslagen, att då så mycket medel influtit, att utdelningkan
ske till fem för hundra eller eljest lämpligen äga rum, förslag till
utdelning skall uppgöras. Bestämmelsen om utdelning så snart tillgångtill
gäldande af fem procent å fordringsbeloppen finnes synes gå väl
långt i betraktande af det icke obetydliga arbete, som är förenad! med
hvarje särskild utdelning. Stadgandet har väl heller icke alltid strängt iakttagits.
Kommittén har därför ansett sig böra föreslå den modifikation, att
särskild utdelning ej beliöfver företagas förrän tillgång finnes till gäldande
af minst tio procent af oprioriterade fordringar, samt att äfven
i sådant fall kan anstå med utdelning, om gode mannen medgifver det.
Det föreslagna stadgandet härom äger tillämpning icke blott första
gången tillgång finnes till tio procents utdelning utan jämväl senare om
medel influtit, som medgifva ny utdelning af minst tio för hundra.

Slutligen stadgas i denna paragraf, att sedan all konkursboets
tillgängliga egendom blifvit förvandlad i penningar slututdelning skall

371

äga ruin. Af en jämförelse med 140 § i förslaget synes, att för
slututdelning allenast förutsattes, att all tillgänglig egendom blifvit förvandlad
i penningar; om efter det slututdelning ägt rum ytterligare
medel blifva tillgängliga, utdelas de jämlikt föreskrifterna i nyssnämnda
paragraf. Skälen för att till bestämmelsen om när slututdelning skall
ske knutits det förbehåll, att kungörelse om sådan utdelning ej må
utlärdas före utgången af tid, inom hvilken borgenär har att ingifva
bevis, att han fullgjort honom förelagd edgång, framgå af eu jämförelse
med stadgandena i 120 och 145 §§ i förslaget.

127 §.

Då gäldenären ingifvit ackordsförslag, skall anstånd med realisationen
äga rum enligt hvad i 68 §, jämförd med 69 §, närmare bestämmes.
Detta bör dock ej inverka på förmånsberättigade borgenärers rätt att erhålla
utdelning af medel, som må vara därför tillgängliga (jfr 168 och 171
§§ i förslaget). Däremot bör utdelning till andra borgenärer icke ske
under den tid, då försäljning af egendomen i boet anstår; att medgifva
utdelning till oprioriterade borgenärer vore ej förenligt med det läge,
hvari konkursen genom gäldenärens ackordsanbud kommit. Därest
ackordsförslag icke medför anstånd med realisationen, bör det icke heller
hindra utdelning. Utdelning kan följaktligen ske äfven under tid, då
ackordsfråga är beroende på pröfning. Skulle under denna tid slututdelning
äga rum och konkursen sålunda afslutas, skall ackordsfrågan
anses förfallen; därom har stadgats i 173 § af förslaget.

128—131 §§.

Enligt 114 § i gällande konkurslag uppgöres utdelningsförslag af
sysslomännen i samråd med rättens ombudsman, hvars mening blir
gällande vid skiljaktighet mellan honom och sysslomännen. Utdelningsförslag
skall enligt 118 § framläggas för borgenärerna vid sammanträde.
Om alla kända borgenärer äro närvarande vid sammanträdet och godkänna
förslaget, länder detta enligt 119 § omedelbart till efterrättelse. I
annat fall äger enligt 120 § borgenär, som ej vid sammanträdet
gillat förslaget, inom en månad hos rätten klandra detsamma. Någon
föreskrift om hvad utdelningsförslag skall innehålla är ej i gällande lag
meddelad.

I 128 § andra stycket af förslaget har stadgats, att utdelningsförslag
skall för hvarje däri upptagen borgenär angifva beloppet af hans

372

fordran med den ränta, hvarå utdelning beräknats, den förmånsrätt, som
enligt förslaget må hafva tillerkänts fordringen, samt utdelningsbeloppet;
dessutom skall, om borgenär förut lyft betalning, detta i utdelningsförslaget
anmärkas. Att utdelniDgsförslag bör innehålla nu nämnda uppgifter
kan väl ej vara tvifvel underkastadt, men det har dock synts
lämpligt, att erinran härom inflyter i lagen; en sådan erinran kan i sin
mån bidraga till åstadkommande af reda och fullständighet vid upprättandet
af utdelningsförslag.

Förenämnda uppgifter äro emellertid icke tillräckliga för att borgenärerna
skola kunna bedöma ett utdelningsförslags riktighet. För detta
ändamål fordras ytterligare, att de erhålla kännedom om, af hvilken
egendom de medel härflyta, som äro afsedda att utdelas; de måste veta,
såsom i tredje stycket af 128 § säges, huru mycket genom försäljning
eller annorledes för egendomen influtit, samt, där ej hela detta belopp
enligt förslaget utdelas, för hvilka andra ändamål återstoden tagits i
anspråk. År fråga om utdelning till borgenärer, som för sina fordringar
äga förmånsrätt i viss egendom, kunna uppenbarligen hvarken dessa
borgenärer sjkifva eller andra borgenärer bedöma riktigheten af det framlagda
utdelningsförslaget, med mindre de af själfva förslaget eller af
därvid fogade handlingar kunna beträffande den egendom, hvari förmånsrätten
funnits, förskaffa sig upplysningar i de afseenden, som nyss
angifvits. Borgenärerna böra kunna öfvertyga sig om att de förmånsberättigade
kommit i fullt åtnjutande af sin förmånsrätt i nämnda egendoms
afkastning och köpeskilling men att å andra sidan de afdrag, som
böra göras för den på egendomen belöpande andel i konkurskostnaderna,
verkligen blifvit gjorda. — De skäl, som nu antydts, ligga till grund
för de i tredje stycket af 128 § föreslagna stadgandena, att utdelningsförslag
skall vara åtföljdt af förvaltningsredogörelse, som lämnar upplysning
i vissa angifna afseenden.

Utdelningsförslag skall enligt 128 § uppgöras af förvaltaren. Innan
detsamma framlägges för borgenärerna skall enligt 129 § såväl själfva
förslaget som förvaltningsredogörelsen granskas af gode mannen. Till
de anmärkningar, som därvid kunna af honom framställas, har förvaltaren
att taga den hänsyn, hvartill han finner fog förefinnas. Lika
litet som i gällande lag stadgats, att skiljaktiga meningar mellan sysslomännen
och rättens ombudsman skola bringas till borgenärernas kännedom,
har dylik föreskrift beträffande anmärkningar, som framställas af
gode mannen, ansetts böra meddelas.

Att, såsom i gällande lag stadgas, framlägga utdelningsförslag vid
borgenärssammanträde kan nog hafva en viss betydelse med hänsyn till

373

den möjlighet till samfälld granskning, som därigenom beredes borgenärerna.
Då emellertid för godkännande af utdelningsförslag måste, i
öfverensstämmelse med gällande lag, fordras, att förslaget gillas icke
endast af de borgenärer, som infinna sig vid sammanträdet, utan af
samtliga borgenärer, uppväger nyttan af ett borgenärssammanträde för
detta ändamål icke det Besvär och de kostnader, som anordningen medför.
I 129 § liar därför föreskrifvits, att utdelningsförslag med därvid
fogad förvaltningsredogörelse skall från och med viss dag och på viss
plats, hvarom kungörelse skall utfärdas, af förvaltaren hållas tillgängligt,
hvarjämte ett exemplar af samma handlingar skall tillställas konkursdomaren,
hos hvilken de följaktligen också blifva att tillgå. Om innehållet
i den utfärdade kungörelsen skola särskilda meddelanden af förvaltaren
sändas till gäldenären och hvarje i utdelningsförslaget upptagen
borgenär, hvars adress är känd, äfvensom, om gäldenären är gift och
hans hustru sökt undansättande, till hustrun eller för henne förordnad
god man. I meddelande till borgenär skall angifvas den utdelning, som
i förslaget beräknats för honom.

Enär utfärdandet af kungörelse om slututdelning afskär gäldenären
från rättighet att ingifva ackordsförslag (151 §) samt kommer på pröfning
beroende ackordsfråga att förfalla (173 §), har det i 129 § ålagts förvaltaren
att samtidigt med utfärdandet af sådan kungörelse därom underrätta
konkursdomaren.

Tid för anställande af klander mot utdelningsförslag skall enligt
130 § räknas från den dag förslaget enligt kungörelsen därom först
varit för granskning tillgängligt. Hvad angår frågan, hvem som är
berättigad att klandra utdelningsförslag, så nämner gällande lag (120 §;
jfr ock 119 §) i sådant afseende endast borgenär. Men det torde vara
otvifvelaktigt, att ehuru gäldenärens rätt i allmänhet ej är beroende af
det sätt, hvarpå de afträdda tillgångarna fördelas mellan borgenärerna,
fall kunna förekomma, då gäldenären har ett berättigadt intresse att få
utdelningsförslag ändradt. Att i lagen angifva, hvem klanderrätt tillkommer,
synes ej nödigt; det bör vara domstolens sak att i hvarje särskildt
fall afgöra, om den klandrandes rätt är beroende af utdelningen,
och huruvida han följaktligen bör äga föra talan i saken eller icke.

Då klander mot utdelningsförslag bör innefatta ett bestämdt yrkande
af den klandrande, har i 130 § stadgats, att klander ej får upptagas,
om icke i klanderskriften angifves, hvilken ändring i utdelningsförslaget
påyrkas.

Konkurslagen innehåller icke något stadgande rörande frågan, huruvida
af borgenär väckt klander mot utdelningsförslag gäller för annan

374

än honom själf, men i rättskipningen har antagits, att frågan bör
besvaras nekandex). Ett uttryckligt uttalande synes icke böra saknas -);
omfattar man den meningen, att klander ej bör gälla för annan än den
klandrande själf, kan ett stadgande så mycket mindre undvaras, som
motsatt princip i förslaget antagits beträffande fullföljd af talan i tvist
angående bevakad fordran.

I 121 § af gällande lag stadgas, att sedan utdelningsförslag vunnit
laga kraft eller blifvit af domstol pröfvadt de därigenom bestämda
grunder, i afseende å alla i förslaget upptagna fordringar, skola gälla
jämväl vid ytterligare förslag till utdelning ur konkursboet3). Någon
häremot svarande bestämmelse innehåller förslaget icke. Nyssnämnda
stadgande i gällande lag lämnar i åtskilliga afseenden rum för tvekan
angående den omfattning, hvari ett utdelningsförslag skall lända till
efterrättelse vid senare förslag till utdelning, och de spörsmål, som
härvid möta, äro delvis af den beskaffenhet, att de ej lämpligen kunna
göras till föremål för stadgande i lagen. Den hufvudsakliga anledningen
till att ifrågavarande stadgande af kommittén uteslutits är likväl den,
att det synes saknas fullgiltig grund att låta den omständigheten, att
borgenär af en eller annan orsak underlåtit att klandra ett första
utdelningsförslag, hvarigenom honom tillagts mindre än som vederbort,
eller hvarigenom annan borgenär fått mera än som rätteligen tillkommit
honom, medföra den verkan för borgenären, att han icke skall äga vid
en senare utdelning göra sin rätt gällande i dess fulla utsträckning.
Uppenbart är, att borgenär icke vid en senare utdelning kan få ersatt
den förlust han lidit genom sin underlåtenhet att klandra ett tidigare
utdelningsförslag.

132 §.

Hvad här stadgats angående den rätt till utdelning, som tillkommer
borgenär, hvilken efterbevakat fordran, öfverensstämmer i sak med stadgarna
i 122 och 123 §§ af gällande konkurslag.

b Jfr rättsfall i Nytt jur. arkiv 1894 s. 422; 1897 s. 114.

2) Jfr 132 § utsökningslagen.

3) En liknande bestämmelse förekommer i § 100 af norska konkurslagen. Det bör
emellertid uppmärksammas, att enligt norsk lag (§ 97) rätten meddelar beslut om utdelning.
För ändring däri fordras, att talan fullföljes i högre instans. Med en sådan ordning öfverensstämmer
det mera att låta grunderna för ett laga kraftvunnet utdelningsbeslut blifva
gällande äfven för följande utdelningar. — Enligt dansk rätt är förhållandet i hufvudsak
detsamma (se konkurslagens §§ 126 och 129). — Den tyska konkurslagen saknar motsvarighet
till ifrågavarande bestämmelse.

375

133 och 134 §§.

I 120 § af gällande konkurslag stadgas, att om utdelningsförslag
ej är af alla borgenärer gilladt utdelning efter förslaget ej må ske
annorledes än emot borgen förrän tid för klanders anställande är försuten
eller slutlig dom öfver väckt klander fallit. Detta stadgande går, om
det fattas efter orden, för långt, så till vida som det, i fall då klandertalan
blifvit väckt, från lyftning utan borgen, sedan klandertiden tilländagått,
utesluter äfven borgenär, som icke beröres af klandret. Om
t. ex. oprioriterad borgenär klagar öfver att annan borgenär upptagits
såsom prioriterad, bör denna omständighet ej utgöra hinder för den
klandrande att lyfta hvad honom tillagts enligt utdelningsförslaget, ty
hans rätt därtill beröras ej af klandret, som ju endast afser, att annan
borgenär skall få mindre än som enligt förslaget tillagts honom.

År fordran beroende af sådant villkor, att borgenären icke äger
utbekomma fordringsbeloppet, såvida ej viss omständighet inträffar,
och skall, enligt hvad i 144 § stadgas, utdelning beräknas för fordringen,
kan uppenbarligen utdelningen ej få lyftas förrän villkoret
uppfyllts. Samma regel bör gälla i fråga om fordran, som borgenär
enligt 116 § ålagts att beediga, så länge edgången ej är fullgjord;
jfr 120 och 145 §§. Icke heller bör utdelning för fordran, som är
tvistig, få lyftas innan tvisten blifvit afgjord; dock bör, i enlighet
med hvad nu gäller enligt 119 § konkurslagen, borgenär, hvars fordran
blifvit genom domslut godkänd, vara berättigad till lyftning, fastän
beslutet ej äger laga kraft. Däraf, att utdelning för tvistig fordran
i regel ej får lyftas, följer, att utdelning för efterbevakad fordran icke
heller kan få lyftas under anmärkningstiden.

Första och andra styckena af 133 § i förslaget innehålla stadganden,
som stå i öfverenssämmelse med hvad ofvan antydts. Stadgandet i
tredje stycket af samma paragraf, hvilket förpliktar borgenär, som skall
återbära hvad han fått lyfta, att samtidigt gälda ränta å beloppet från
lyftningsdagen, torde ej kräfva någon motivering.

Det i 134 § af förslaget upptagna stadgandet angående borgenärs
rätt till ränta å honom tillerkänd utdelning afser endast ränta å medel,
som i förslag till slututdelning tillagts borgenär. Det har synts lämpligast
att gifva stadgandet denna begränsning. Att låta det afse äfven
utdelning enligt tidigare utdelningsförslag skulle medföra ökadt arbete
och svårigheter för förvaltaren utan motsvarande gagn för borgenärerna.
Den ränta, som faller å medel, upptagna i tidigare utdelningsförslag, är
en konkursboets tillgång och kommer vid senare utdelning borgenärerna
till godo.

376

135—137 §§.

De uti dessa paragrafer meddelade bestämmelser om rätt för förmånsberättigade
borgenärer att lyfta betalning innan utdelning äger rum
afvika i några afseenden från stadgandena i 55—57 §§ konkurslagen.

Enligt nyssnämnda lagrum äga endast borgenärer, som hafva förmånsrätt
enligt 4 eller 5 § fl i 17 kap. handelsbalken, rätt till lyftning
före inställelsedagen, öfriga förmånsberättigade borgenärer först därefter.
Någon anledning att bibehålla en dylik åtskillnad synes ej föreligga.
Enligt förslaget skall realisationen i regel vidtaga omedelbart'' efter första
borgenärssammanträdet; och om medel, som kunna användas till betalning
åt prioriterade borgenärer af hvad slag de vara må, inffyta så tidigt,
att lyftning däraf kan ske redan före bevakningstidens utgång, torde
det vara allt skäl att medgifva sådan lyftning. Ej heller har förbud
mot lyftning redan före första borgenärssammanträdet, därest i något
fall medel därtill skulle förefinnas, ehuru realisitionen ännu ej börjat,
synts böra i lagen stadgas. I dylikt fall kan borgen ej eftergifvas,
eftersom därtill fordras samtycke af gode mannen och denne utses
först vid sagda sammanträde.

Enligt gällande lag är det icke rätt klart, huruvida borgenär,
som har förmånsrätt endast i viss egendom, har rätt till lyftning af
medel, som influtit för annan egendom. Någon inskränkning af lyftningsrätten
till vissa medel innehåller dock hvarken 55 eller 56 §, och
möjligen kan sammanställningen i 55 § mellan 4 § i 17 kap. handelsbalken,
som afser förmånsrätt i all egendom, samt 5 § i samma kapitel,
som angår förmånsrätt i viss egendom, anses lämna något stöd åt den
uppfattningen, att tillgängliga medel få utan afseende å beskaffenheten
af den egendom, för hvilken de influtit, användas till betalning af prioriterade
fordringar. Utan tvifvel skulle eu regel af sådan omfattning
medföra vissa fördelar, men med afseende å de delvis invecklade spörsmål,
som kunna uppkomma, om fordringar gäldas ur egendom, hvari
de ej äga förmånsrätt, särskilt då fråga är om fast egendom, har det
synts riktigast att inskränka lyftningsrätten för fordringar med särskild
förmånsrätt till medel, som influtit för den egendom, hvari förmånsrätten
gäller.

b Då andra och tredje styckena i 17: 5 H. B. tillädes, gjordes ej samtidigt ändring
i 55 § konkurslagen i syfte att låta hänvisningen till det förra lagrummet afse endast
dess första stycke.

377

Den borgen, som af borgenär skall ställas för återbäring, afser i
i första rummet det fall, att borgenärens betalnings- eller förmånsrätt
blir bestridd och underkänd. Men återbäring skall äga rum äfven för
den händelse borgenären af annan orsak blir oberättigad att njuta
betalning. Förhållandet kan t. ex. vara det, att borgenärens förmånsrätt
är ostridig, men olika meningar råda om, huruvida förmånsrätten gäller
i viss egendom. Medgifver i dylikt fall förvaltaren borgenären att lyfta
betalning, och upprättas sedermera i öfverensstämmelse därmed utdelningsförslag,
men klandras förslaget af annan borgenär och varder genom
dom i denna tvist afgjordt, att egendomen ej är af beskaffenhet, att
förmånsrätten gäller däld, är det uppenbart, att återbäringsskyldighet
åligger borgenären. Hans rätt att behålla hvad han lyft är beroende
däraf, att samma belopp upptages såsom utdelning för fordringen i
utdelningsförslag, som vinner laga kraft.

Från skyldigheten att ställa borgen kan borgenären enligt gällande
lag befrias genom beslut af borgenärerna. Enligt förslaget fordras
härför medgifvande af förvaltaren och gode mannen. Det är öfverflödigt
att anmärka, att eftergifvandet af borgen icke förändrar lyftningsrättens
karaktär, således icke befriar borgenären från eventuell återbäringsskyldighet.

Pröfningen, huruvida lyftning må medgifvas borgenär, bör tillkomma
förvaltaren. Vägrar han lyftning, synes saken ej behöfva gå
till rätten, utan torde den lämpligen kunna hänskjutas till konkursdomarens
afgörande.

138 §.

I 125 § konkurslagen stadgas, att konkurs anses afslutad, sedan
all konkursboets tillgängliga egendom blifvit förvandlad i penningar
och den för utdelningen däraf bestämda dag tilländagått. I närmaste
anslutning härtill har i denna paragraf af förslaget stadgats, att konkurs
anses afslutad den dag förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse
först är att tillgå för granskning.

Någon bestämmelse, motsvarande den i 125 § konkurslagen förekommande,
att rättens ombudsman skall meddela gäldenären bevis om
konkursens afslutande, såframt det af gäldenären begäres, innehåller förslaget
icke. Dagen för konkursens afslutande skall af konkursdomaren
antecknas i den dagbok, hvarom i 204 § af förslaget upptagits föreskrift,
och gäldenären äger utan särskildt stadgande därom af konkursdomaren
erhålla bevis om konkursens afslutande.

378

139 §.

Det bar ifrågasatts, att förvaltaren skulle hafva skyldighet att
med posten öfversända till borgenärerna den utdelning, som tillkommer
dem. Ett sådant tillvägagångssätt kan emellertid icke användas, då
borgenärs fordran grundar sig på löpande förbindelse. Utdelningen bör
i dylikt fall icke utbetalas annat än mot förbindelsens återställande eller
afskrifning därå. Att för öfriga fall meddela föreskrift om utdelnings
öfversändande med posten har synts desto mindre behöfligt som borgenärerna
enligt förslaget erhålla särskild! meddelande om hvarje utdelning.
Härtill kommer, att i sådana fall, då utdelning kan utbetalas annorledes
än mot återställande af fordringsbevis eller afskrifning därå, borgenären,
såframt utdelningen icke öfverstiger ett tusen kronor, enligt allmänna
poststadgan den 9 september 1907 kan inkassera utdelningen genom postverket.
För detta ändamål har han att, sedan han fått meddelande om
utdelningen, insända kvitto å motsvarande belopp till vederbörande postanstalt.
Vare sig utdelningen öfversändes genom förvaltarens försorg
eller inkasseras genom postverket, bör uppenbarligen kostnaden drabba
den till utdelning berättigade; någon anledning att antaga, att kostnaden
skall blifva högre i det senare fallet än i det förra, föreligger icke.

I förevarande paragraf har ytterligare föreskrifvits att, om borgenär,
som är berättigad att utan borgen lyfta slututdelning eller tidigare
utdelning, ej begagnat sig af denna rätt tre månader efter det klandertiden
beträffande slututdelningsförslaget gått till ända, förvaltaren skall
till borgenären öfversända meddelande om det belopp, som för honom
innestår. Det kan ock anmärkas, att förvaltaren icke har något som
helst intresse af att dröja med att till borgenärerna utbetala hvad dem
tillkommer, då enligt stadgandet i 134 § om rätt för borgenär att erhålla
ränta, som upplupit å medel, som tillkomma honom enligt slututdelningsförslag,
förvaltaren icke äger själf tillgodogöra sig ränta å dessa medel.

140 §.

Denna paragraf innehåller, i likhet med 125 § i gällande lag,
bestämmelser om utdelning af medel, som efter afsilande af konkurs
blifva tillgängliga för utdelning. Att förvaltaren bör afgifva redovisningför
förvaltningen af sådana medel ligger i öppen dag, men föreskrift
därom bör ej saknas och har därför här upptagits.

Så länge tvist, som afses i 138 §, är oafgjord, eller annan fråga
om möjlig tillgång för konkursboet är sväfvande, bör förvaltaren gifvetvis,
oaktadt konkursen afslutats, icke anse sig skild från sitt uppdrag.
Det tillkommer honom att i dessa ärenden tillvarataga boets rätt.

379

Skulle förvaltaren aflida eller eljest afgå från befattningen, måste därför
annan förvaltare utses. Däremot bär kommittén, såsom af förevarande
paragraf synes, utgått därifrån att, om god man afgår, annan
ej beliöfver utses i hans ställe. Med hänsyn härtill har stadgats, att
förvaltarens förslag till efterutdelning och därvid fogad förvaltningsredovisning
icke behöfva undergå granskning af god man, såframt
sådan granskning skulle förutsätta, att nytt val af god man anställdes.

141 §.

115 § första punkten konkurslagen handlar om det fall, att flere,
hvilka såsom medgäldenärer eller löftesmän, en för alla och alla för en,
häfta för betalningen af en fordran, kommit i konkurs, och gifver
borgenären rätt att i hvarje konkurs bevaka och njuta utdelning för
hela fordringen. Detta stadgandes affattning lämnar i åtskilliga hänseenden
rum för tvekan om livad stadgandet verkligen innebär. Hvad
af orden omedelbart framgår synes vara så själfklart, att det ej behöft
i lagen uttalas. Att en borgenär äger mot en hvar af flere solidariskt
förbundna gäldenärer eller löftesmän eller, för den händelse de kommit
i konkurs, i hvarje konkursmassa göra gällande sin fordran i dess
helhet följer af solidarobligationens egen natur. Då man nu ej kan
antaga, att lagstiftaren velat här blott framhålla denna allmänna rättssats,
så måste i orden inläggas en mening, som syftar längre. Grundsatsen,
att borgenären äger i hvarje konkurs njuta utdelning för sin
fordrans hela ursprungliga belopp, gäller otvifvelaktigt under förutsättning
att han icke erhållit någon afbetalning å fordringen. Har däremot någon
af de ansvariga gjort afbetalning, kan grundsatsen ej gälla, såframt
man nämligen, i öfverensstämmelse med hvad i allmänhet anses, utgår
därifrån att delbetalning, som göres af någon af flere solidariskt förpliktade,
nedsätter borgenärens fordran mot ej blott den betalande utan äfven
öfriga ansvariga. Ifrågavarande stadgande gör emellertid undantag från
principen om nyssnämnda verkan af delbetalning. Stadgandet måste
nämligen anses fastställa, att borgenären eger, oaktadt han uppburit
utdelning i någon af de ansvarigas konkursmassor, njuta utdelning efter
fordringens ursprungliga belopp i öfriga konkursmassor. Denna regel, som
är grundad på billighetshänsyn, skall här något närmare undersökas b.

b Stadgande!), motsvarande det ifrågavarande i vår lag gifna, förekomma i nästan
alla främmande konkurslagar. Källor för vår lags regel torde hafva varit franska code
de commerce Art. 542 (jfr Art. 543 och 544) samt preussiska konkurslagen af 1855,
§87 — Norska (§ 121) och danska (§ 18) konkurslagarna innehålla samma bestämmelse
som § 115 i vår lag.

380

Stadgandet handlar, såsom ofvan är nämndt, om det fall, att flere
solidariskt ansvariga gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs. Förutsättes
för stadgandets tillämpning, att konkurserna äro samtidiga?
Formuleringen är sådan, att den måhända kan fresta till att antaga
detta. Vid närmare eftersinnande kan man dock ej annat än besvara
frågan nekande. Man kan ej rimligen hålla före, att det enligt stadgandet
kräfves, att konkurserna äro i anseende till alla de moment, på hvilka
det här kan komma an, samtidiga: att de börja och afslutas samtidigt
och att jämväl utdelning i de olika konkurserna infaller samtidigt.
Vill man fordra samtidighet, kan ej därmed afses annat än att konkurserna
äro åtminstone någon tid samtidigt anhängig^. Äfven med denna
väsentliga reduktion kan dock krafvet på samtidighet ej upprätthållas.
Man kan ej gärna anse, att lagstiftaren velat låta en sådan tillfällighet,
som att slututdelning i en konkurs hinner äga rum innan en annan
konkurs börjar, utesluta stadgandets tillämpning. Skäl för att anse
denna omständighet afgörande torde ej stå att finna. Och då ordalagen
i förevarande stadgande icke tvinga till att fordra samtidighet emellan
konkurserna, bör ej heller detta kraf uppställas. Resultatet blir alltså,
att stadgandet är tillämpligt när helst afbetalning å fordran, hvarför
flere solidariskt häfta, erhållits genom utdelning i konkurs, hvari någon
af de ansvariga blifvit försatt; borgenären äger följaktligen i konkurs,
hvari annan af de ansvariga råkat, njuta utdelning för det ursprungliga
fordringsbeloppet, d. v. s. utan afdrag för hvad å fordringen afbetalts,
äfven om afbetalningen ägt rum innan sistnämnda konkurs började, ja
äfven om den konkurs, hvari afbetalningen ägt rum, afslutats innan
den senare konkursen började.

Stadgandet i första punkten af 115 § konkurslagen måste anses
tillämpligt äfven i det fall, att ej alla de solidariskt ansvariga gäldenärerna
eller löftesmännen äro i konkurs. Åro således af A, B och C,
som häfta solidariskt, endast de två förstnämnda i konkurs, äger ändock
den regel, hvarom nu är fråga, tillämpning med afseende å deras konkurser.

Med stöd af 115 § konkurslagen kan borgenär, för hvars fordran
flere solidariskt häfta och som erhållit afbetalning å fordringen, endast
i det fall oaktadt afbetalningen göra gällande det ursprungliga fordringsbeloppet
mot öfriga ansvariga, att afbetalningen utgjorts af utdelning
i konkurs. Man anser emellertid med svensk rätt öfverensstämmande
att tillerkänna borgenären rätt till utdelning efter hela ursprungliga
fordringsbeloppet äfven då afbetalning efter konkursens början gjorts
af någon ansvarig, som icke är i konkurs O- Och härför kunna åbe b

Jfr rättsfall i Nytt jur. arkiv 1903 s. 240.

381

ropas goda skäl. Den omständigheten, huruvida afbetalning, som göres
efter konkursens början, föregår eller följer efter utdelning i konkursen,
synes vara af allt för tillfällig natur för att böra inverka på borgenärens
ställning i konkursen; det är onekligen naturligare att låta tidpunkten
för konkursens inträdande vara afgörande för konkursborgenärernas inbördes
förhållande än att i sådant afseende låta tidpunkten för utdelningarna
i konkursen vara bestämmande*).

Första punkten i första stycket af förevarande paragraf i förslaget
är affättadt med syfte att bringa till otvetydigt uttryck de rättsgrundsatser,
som ofvan med anslutning till gällande rätt utvecklats. Andra
punkten innehåller samma föreskrift som andra punkten i § 115 af
gällande lag.

Den i andra stycket af förevarande paragraf lämnade hänvisningen
afser det i 19 § af lagen om handelsbolag m. m. förekommande stadgande,
som beträffande där nämnda fall af solidarisk ansvarighet gifver
annan regel än de ofvan omnämnda.

142 och 143 §§.

Hvad förevarande paragrafer innehålla motsvarar stadgandena i
116 § af gällande konkurslag. Andra stycket af 116 § har sin motsvarighet
i 142 §, första stycket i 143 §. Skälet till att de båda
styckena i 116 § fördelats på två olika paragrafer i förslaget är att söka
däri att de icke synas stå i det sammanhang med hvarandra, att de
lämpligen böra till en paragraf sammanföras; andra stycket har mera
samband med innehållet i nuvarande 115 § än med bestämmelserna i
första stycket af 116 §, och häri ligger ock orsaken till att vid de båda
styckenas fördelning på olika paragrafer ordningen omkastats.

I sak afvika ej förevarande paragrafer från hvad nu enligt 116 §
gäller. Hvad särskild! beträffar 142 § torde förslagets formulering göra
fullt tydligt, att stadgandet gäller äfven det fall, att löftesman i medlöftesmans
konkurs bevakar fordran på grund af borgen, som löftesmannen
efter konkursutbrottet inlöst; formuleringen i 116 § andra stycket
kan gifva anledning till någon tvekan i detta afseende2).

. b Enligt tyska konkursordningen, § 68, verkar hvarje afbetalning, som gjorts före
konkursens öppnande, att borgenären i konkursen endast får bevaka det belopp, som han
vid konkurstillståndets inträdande hade att fordra; om afbetalningen utgjorts af utdelning
i konkurs eller gjorts frivilligt är utan betydelse. Däremot verkar icke någon efter konkursutbrottet
gjord afbetalning nedsättning i det belopp, för hvilket utdelning är att beräkna.

2) Jfr rättsfall i Naumanns tidskrift 1871 sid. 485 och i Nytt jur. arkiv 1886
not A N:o 396.

382

144 §.

1 andra stycket af 100 § i förslaget liar uttalats, att fordran må
i konkurs bevakas, ändå att den är af villkor beroende. Såsom i motiveringen
för nämnda paragraf framhåll ee, står uttalandet i öfverensstämmelse
med hvad redan nu måste anses gälla.

Därmed att det medgifvits att i konkurs bevaka villkorliga fordringar
är ännu ej afgjordt, hvilken rätt till utdelning tillkommer sådana
fordringar. Gällande konkurslag innehåller ej därom något stadgande.
Att ej alla dessa fordringar kunna’i sagda afseende likställas med fordringar,
som icke äro beroende af villkor, ligger i öppen dag. Till undanrödjande
af den tvekan, hvartill ämnet enligt sin natur kan gifva
upphof, och som i saknad af bestämmelser i gällande lag yppat sig,
hafva i förevarande paragraf upptagits stadganden i ämnet.

Skillnad måste göras emellan suspensiv! och resolutivt villkorliga
fordringar. Endast om de förra innehåller förevarande paragraf stadganden.

Hvad angår fordringar, som äro förenade med resolutivt villkor,
så är orsaken till att bestämmelse om den rätt till utdelning, som skall
tillkomma dem, ej meddelats den, att de synas böra i detta afseende
behandlas såsom vanliga konkursfordringar och att detta bör, äfven om
det ej säges, vara fullt tydligt. Att medan villkoret sväfvar öfver hufvud
förvägra dessa fordringar utdelning kan uppenbarliger icke ifrågakomma.
Ifrågasättas kan endast, om ej innehafvaren af dylik fordran bör ställa
säkerhet för återbäring för det fall att villkoret skulle inträffa, men
rättast synes vara att ej anse den omständigheten, att gäldenären kommit
i konkurs, utgöra tillräckligt skäl för att i fall, då borgenären ej gentemot
gäldenären själf varit förbunden till säkerhets ställande, förplikta
borgenären till säkerhets ställande i konkursen.

Beträffande fordriugar, som äro förenade med suspensiv! villkor,
torde följande kunna fastslås såsom säkert: innehafvaren af sådan fordran
har så länge villkoret ej inträdt hvarken gentemot gäldenären eller i dennes
konkurs anspråk på att få fordrings beloppet till sig utbetaldt, ej ens
mot ställande af säkerhet. Mera tvifvelaktig är frågan, huruvida borgenären
kan i gäldenärens konkurs göra anspråk på att utdelning beräknas
för fordringen och för hans räkning afsättes. Den mening synes hafva
goda skäl för sig, att konkursen ej utgör en tillräcklig rättsgrund för
anspråk på afsättning. I hvarje fall torde de lagar gå för långt, som
föreskrifva, att afsättning städse skall ske för fordran, som nu afses; är

villkorets inträffande mycket osannolikt, synes det föga rimligt att vid
konkursens afstötande medel äro afsätta. A andra sidan bjuder billigheten
att icke såsom genomgående regel fastslå, att vid utdelning
hänsyn icke skall tagas till ifrågavarande fordringar; beträffande många
af dem, särskildt den viktiga grupp, som utgöres af löftesmäns och medgäldenärers
eventuella regressfordringar, innebär eu dylik regel eu icke
försvarlig hårdhet.1)

Skillnad är i förevarande paragraf gjord emellan löftesmäns och
medgäldenärers eventuella regressfordringar å ena samt andra suspensivt
villkorliga fordringar å andra sidan. Gemensamt för båda grupperna
är stadgandet, att utdelning skall för fordran beräknas i utdelningsförslag,
som ej afser slututdelning i konkursen. Att utdelningen ej får af borgenären
lyftas framgår af bestämmelsen i andra stycket af 133 § i förslaget.
Hvad angår den rätt, som vid slututdelning skall tillkomma ifrågavarande
lordringar, är den förra gruppen gynsammare ställd än den senare. Det
synes icke billigt att beträffande de till den förra gruppen hörande fordrin b

Preussiska konkurslagen af 1855 stadgade i § 250, att för suspensivt villkorliga
fordringar skulle, likasom för vanliga fordringar, beräknas utdelning, och att denna
skulle medan villkoret var sväfvande vara afsatt för borgenärens räkning. Särskild bestämmelse
var gifven i fråga om löftesmäns eller medgäldenärs eventuella regressfordran
(§ 6): endast genom att förnöja borgenären och sålunda inträda i hans rätt kunde löftesman
eller medgäldenär bereda sig rätt till utdelning i konkurs. Innehafvaren af resolutivt
villkorlig fordran ägde mot ställande af säkerhet för återbäring för det fall, att villkoret
uppfylldes, uppbära på fordringen belöpande utdelning; ställdes ej godkänd säkerhet,
skulle beloppet deponeras för borgenärens räkning. Enligt tyska konkursordningen, sådan
den lydde före konkursnovellen af 1898, fingo resolutivt villkorliga fordringar i konkurs göras
gällande likasom ovillkorliga fordringar; säkerhet skulle ställas endast i händelse borgenären
var därtill förpliktad (d. v. s. i fall, då sådan förpliktelse bestod gentemot gäldenären).
Beträffande suspensivt villkorliga fordringar var stadgadt, att vid tidigare utdelning
än slututdelningen (Abschlagsvertheilung) desamma skulle komma i betraktande i
likhet med ovillkorliga fordringar. Vid slututdelning skulle däremot till sådan fordran
icke tagas hänsyn, om ej dessförinnan visats, att villkoret uppfyllts, eller gäldenären själf
var förpliktad till säkerställande; hvad vid tidigare utdelning för fordringen beräknats
skulle, om vid slututdelningen hänsyn ej toges till fordringen, vid sistnämnda utdelning
gå till fördelning emellan andra borgenärer. Konkursnovellen af 1898 har i stadgandena
angående suspensivt villkorliga fordringar gjort den ändring, att till sådan fordran
ej skall vid slututdelning tagas hänsyn, om möjligheten af villkorets uppfyllande är så
aflägsen, att fordringen då icke har något förmögenhetsvärde. Löftesmäns eller medgäldenärers
eventuella regressfordringar behandlas ej annorlunda än andra villkorliga fordringar.
Jfr §§ 6G, 67, 154, 156, 168 och 169. — Schweiziska lagen, § 210, föreskrifver,
att för fordringar med suspensivt villkor njutes full utdelning, dock att borgenären
ej får uppbära utdelningen så länge villkoret ej uppfyllts. Om fordringar med resolutivt
villkor är ej något stadgadt, hvilket lärer bero därpå, att dessa fordringsr anses böra
betraktas såsom vanliga konkursfordringar.

384

garna göra rätten att slutligen komma i betraktande i konkursen beroende
däraf att löftesmannen respektive medgäldenären visar, att han förnöjt
borgenären. Detta är honom ingalunda alltid möjligt; han känner måhända
icke, i hvems hand skuldebref eller annan handling, för hvars
infriande han ansvarar, befinner sig, eller förhållandet är måhända det,
att borgenärens fordran icke är till betalning förfallen och denne ej
villig att taga betalning i förtid. Med hänsyn härtill har i andra
stycket stadgats, att den eventuella regressfordringen skall jämväl vid
slututdelning i konkursen komma i betraktande. Om rätten att lyfta
utdelning gäller hvad ofvan anmärkts. — Till de fordringar, som höra
till den andra gruppen, skall enligt hvad i första stycket stadgas icke
tagas hänsyn vid slututdelning, med mindre borgenären innan kungörelse
om framläggande af utdelningsförslaget utfärdas hos förvaltaren
visar, att villkoret uppfyllts; och skall, om fordringen enligt hvad
sålunda är bestämdt icke må komma i betraktande, hvad vid tidigare
utdelning må hafva för fordringen beräknats gå till fördelning emellan
andra borgenärer. Med afseende å dessa föreskrifter må framhållas, att
— bortsedt från fordringar på grund af försäkringsaftal, hvilka fordringars
ställning i försäkringsanstalts konkurs regleras i lagen om försäkringsrörelse
— hithörande fall hvarken torde vara vanliga eller äga
någon mera afsevärd praktisk betydelse. Om ock de gifna reglerna i
något enstaka fall skulle kunna anses ej taga tillbörlig hänsyn till innehafvarens
af den villkorliga fordringen rätt, så torde de dock i det
stora hela vara de praktiskt taget lämpligaste.

145 §.

Påföljden af borgenärs försummelse att inom föreskrifven tid inkomma
med bevis, att han fullgjort honom förelagd edgång, är, hvad
beträffar rätten till utdelning, bestämd annorlunda i förslaget än i
gällande konkurslag. Medan enligt 88 § i nämnda lag borgenär, som
låtit sådan försummelse komma sig till last, icke innan edgångsbevis
inkommit njuter rätt till utdelning och, om dylikt bevis inkommer efter
den föreskrifna tidens utgång, behandlas i utdelningsafseende i likhet
med den, som efterbevakat, har i förevarande paragraf af förslaget
stadgats, att utdelning för fordringen skall, ändå att edgången ej fullgjorts,
beräknas i utdelningsförslag, som ej afser slututdelning i konkursen,
men att fordringen vid slututdelning ej kommer i betraktande,
med mindre förvaltaren innan kungörelse om slututdelningen utfärdas
erhåller bevis, att eden aflagts; då fordringen ej må komma i betraktande
vid slututdelning, skall hvad vid tidigare utdelning må hafva för

385

fordringen beräknats gå till fördelning emellan andra borgenärer. Såsom
genast synes öfverensstämma dessa stadganden med hvad i första
stycket af 144 § i förslaget föreskrifvits beträffande rätt till utdelning
för villkorliga fordringar. Den föreslagna påföljden af borgenärs försummelse
att inkomma med edgångsbevis, hvilken påföljd är mildare
än den i gällande lag stadgade, har synts kommittén förtjäna företräde framför
den sistnämnda; att, såsom i gällande lag skett, vid regleringen af frågan
om verkan däraf att edgångsbevis inkommer efter föreskrifven tid hämta
analogi från reglerna om efterbevakning torde ej kunna anses lyckligt.

146 §.

Denna paragraf motsvarar 117 § i gällande lag. Andra sakliga
olikheter än sådana, som äro en följd däraf att förslaget i andra delar
afviker från lagen, förefinnas ej.

147 §.

I gällande konkurslag saknas stadgande, huru fordran allenast på
ränta eller annan dylik fordran, som ej är till kapitalet bestämd, skall
vid utdelning beräknas. I denna paragraf föreslås bestämmelser i ämnet,
till innehållet öfverensstämmande med de i 128 § utsökningslagen förekommande;
en bestämmelse angående uppskattning af förmåner, som ej
utgå i penningar, har tillagts. Tydligt är, att de föreslagna bestämmelserna
ej beröra de lagstadganden, som hafva afseende å inteckning i
fast egendom för afkomst eller annan förmån.

148 §.

Enligt såväl gällande rätt som förslaget förfaller ej den eftergift
gäldenären genom ackord erhållit därför att ackordet ej af gäldenären
fullgöres. Denna grundsats är enligt gällande rätt utan modifikation
genomförd äfven för det fall, att gäldenären innan ackordet fullgjorts
å nyo kommer i konkurs. Borgenär, hvars fordran genom ackordet
nedsatts, är således i den nya konkursen endast berättigad till utdelning
å det belopp, hvartill hans fordran genom ackordet reducerats;
han erhåller m. a. o. dividend icke å sin fordrans ursprungliga belopp
utan allenast å ackordsdividenden. Detta synes icke billigt mot borgenären.
Men å andra sidan synes det ej heller vara riktigt att tillerkänna
den omständigheten, att gäldenären å nyo försättes i konkurs,
verkan, att ackordseftergiften förfaller. Man torde välja den rätta medelvägen
genom att föreskrifva, att borgenären i konkursen äger rätt till
utdelning å sin fordrans hela ursprungliga belopp med afdrag af hvad

386

lian redan må hafva uppburit, dock att han icke äger uppbära mera
än hvad enligt ackordet tillkommer honom1). Stadgande af detta innehåll
har upptagits i förevarande paragraf. Enligt hvad uttryckligen i
paragrafen framhålles angår den icke blott det fall, att ackord kommit
till stånd i konkurs, utan äfven det fall, att gäldenären erhållit
ackord genom offentlig ackords förhandling utan konkurs enligt den af
kommittén föreslagna lagen om sådan ackordsförhandling.

7 KAP.

Om förlikning och ackord emellan gäldenären och borgenärerna.

149 §.

Denna paragraf öfverensstämmer i sak med 94 § i gällande konkurslag.
Af affattningen torde framgå, dels att gäldenären när som helst
under konkursen kan träffa öfverenskommelse om betalningen af sin
gäld och göra ansökning om konkursens nedläggande, utan att dock
ansökningen får pröfvas förrän efter bevakningstidens utgång, och dels
att för bifall till ansökningen fordras, att gäldenären träffat öfverenskommelse
med alla borgenärer, som vid tiden för ansökningens pröfning
bevakat fordran. Gföres efterbevakning sedan öfverenskommelse med alla
borgenärer, som förut bevakat, träffats och sedan gäldenären ingifvit
ansökning om konkursens nedläggande men innan ansökningen pröfvats,
får således ansökningen ej bifallas, med mindre gäldenären ingår öfverenskommelse
jämväl med den borgenär, som efterbevakat.

b Jfr § 151 i 1854 års förslag till konkurslag. — I § 79 af norska konkurslagen
(likaledes ock i § 30 af norska Loven om Akkordforhandling) är stadgadt, att om gäldenär
kommer i konkurs innan honom beviljadt ackord fullgjorts borgenärer, som ej erhållit full
betalning enligt ackordet, äro berättigade till utdelning i konkursen å fordringens hela
ursprungliga belopp, dock att de ej kunna uppbära mer än hvad enligt ackordet tillkommer
dem, hvarjämte de belopp, som afbetalts före konkursen, skola afräknas å utdelningen
i konkursen, så att dessa borgenärer icke njuta någon utdelning förrän till öfriga
borgenärer utdelats lika många procent, som det afbetalda uppgår till. Denna regel öfverensstämmer,
såsom genast synes, icke med den i förevarande paragraf föreslagna. Mot den
norska regeln talar, att den kan leda till obillighet mot de borgenärer, som äro bundna af
ackordet; resultatet af regeln kan nämligen stundom blifva, att de i konkursen ej erhålla någon
utdelning alls och således blifva sämre ställda än om regeln ej funnits och de följaktligen
haft att njuta dividend å ackordsdividenden. Danska Loven om Tvangsakkord udenfor
Konkurs, § 32, innehåller en bestämmelse af samma innebörd som den här föreslagna.

387

Bestämmelsen i 94 § konkurslagen, att då förlikning- trälfats detta
skall emot borgenär så anses, som om konkurs ej inträffat, har ej
upptagits i förslaget. Så vidt därmed åsyftas verkan af förlikning på
åtalsrätten, borde bestämmelsen måhända snarare hafva sin plats i 23
kap. strafflagen; något motsvarande stadgande har emellertid ej heller
där föreslagits till upptagande, ty man synes böra bedöma förlikningens
verkan i nämnda afseende enligt de allmänna reglerna om åtalsrätt.
Hvad beträffar den betydelse ifrågavarande bestämmelse möjligen kan
äga för bedömande af frågan, huruvida konkursgäldenär, som fått till
stånd förlikning, är fri från sina borgenärers kraf och således ej underkastad
de menliga påföljder, som på åtskilliga ställen i lagstiftningen
äro för den, som varit i konkurs, knutna till frånvaron af dylik frihet,
så torde det, äfven om bestämmelsen saknas, vara uppenbart, att frågan
bör besvaras jakande.

150 §.

De föreslagna bestämmelserna om ackord hvila på samma hufvudgrunder
som motsvarande bestämmelser i gällande lag. I detaljerna
företer emellertid förslaget, delvis till följd af ändringar, som vidtagits
i andra delar af konkurslagen, åtskilliga mer eller mindre betydelsefulla
afvikelse!- från hvad som nu gäller.

Förevarande paragraf bestämmer, huru ackordsförslag skall vara
till form och innehåll beskaffadt. Likasom enligt 95 § i gällande lag
är här föreskrifvet, att ackordsförslag skall vara skriftligt. I fråga
om ackordsförslags innehåll säges i nyssnämnda 95 § ej annat än att
förslaget skall angifva alla ackords villkoren. Då det uppenbarligen är
af vikt, ja för frågans behöriga utredande nödvändigt, att gäldenären
åtminstone i vissa hufvudpunkter redan från början lämnar besked om
de villkor han erbjuder borgenärerna, och då en föreskrift i detta afseende
icke torde vara fullt effektiv, med mindre lagen dels bestämdt
angifver hvad ackordsförslag skall innehålla och dels till underlåtenheten
att iakttaga föreskriften härom anknyter såsom påföljd, att förslaget ej
upptages till pröfning, har i förevarande paragraf de punkter fixerats,
beträffande hvilka ackordsförslag skall innehålla uppgift, medan i 151 §
inrymts stadgande om påföljden af försummelse att gifva förslaget det
innehåll, som vederbör. Att föreskrift lämnats om att ackordsförslag
skall gifva besked om just de punkter, hvilka nämnas i förevarande
paragraf, torde ej erfordra någon vidare motivering; med afseende därå
att det bestämts, att gäldenären skall uppgifva, huruvida han vill ställa
säkerhet för ackordets fullgörande eller icke och, i förra fallet, hvari

388

säkerheten skall bestå, må blott framhållas, att frågan om säkerhet för
ackords fullgörande oftast för borgenärerna är af afgörande betydelse

vid bedömande af ackordsförslags antaglighet.

151 §.

Enligt 95 § i gällande lag skall ackordsförslag ingifvas senast på
inställelsedagen, ett stadgande, som bör sammanställas med bestämmelsen
i 52 §, att försäljning af boets egendom ej får äga rum förrän
afgjordt blifvit, att ackord ej kommer till stånd.

En del utländska lagar hafva till nyssnämnda spörsmål intagit annan
ståndpunkt än vår lag. I den norska konkurslagen, som ursprungligen
fordrade, att ackordsförslag skulle ingifvas inom bevakningstidens utgång,
är det numera medgifvet att framställa sådant förslag så länge »Boet ikke
er optaget til Slutning» (§ 60). Ackordsfrågan inverkar icke i och för sig
på realisationen, men rätten kan på framställning af gäldenären efter
hörande af förvaltaren och borgenärsutskottet föreskrifva anstånd med
särskilda åtgärder för boets afveckling (§ 60). — Dansk lag medgifver
undantagsvis ackordsförslag efter bevakningstidens utgång, nämligen
dels för det fall, att gäldenär, som varit åtalad för konkursförbrytelse
och i följd däraf förhindrad att ingifva ackordsförslag, blir frikänd samt
rätten medgifver honom att göra ett ackordserbjudande, och dels om
skriftligt samtycke till framläggande af ackordsförslag lämnats af mer
än hälften af borgenärerna, efter antal och fordringsbelopp räknadt. (§ 102).
— Den tyska konkurslagen medgifver ingifvande af ackordsförslag
på hvilket stadium af konkursen som hälst intill dess det blifvit bestämdt,
att slututdelning skall äga rum (§ 173). Ingifves förslaget senast vid
sammanträdet för fordringarnas granskning, äger förvaltaren i regel ej
sälja boets egendom utan medgifvande af borgenärsutskottet eller, om
borgenärsutskott ej finnes, förrän gäldenären underrättats (§§ 133 nr 1
och 135). Dessutom kan rätten på framställning af gäldenären förbjuda
utdelning (§ 160).

Det torde icke vara riktigt att uppställa såsom villkor för ackordsförslags
upptagande, att gäldenären på något visst tidigare stadium af
konkursen framställer sådant förslag. Förhållandena kunna gestalta sig
så, att gäldenären senare under konkursen blir i tillfälle att erbjuda
borgenärerna ett ackord, som är för dem fördelaktigt; och för sådant
fall, vare sig man ser saken från borgenärernas eller gäldenärens synpunkt,
saknas anledning att utesluta ackordsförhandling. Ställer man
sig på denna ståndpunkt, måste man emellertid söka genom lämpliga

389

lagbestämmelser förebygga, att den gäldenären medgifna rätten att när som
helst under konkursen framkomma med ackordsförslag missbrukas till
konkursutredningens förhalande. 1 sådant syfte hafva meddelats stadganden
dels i 68 § om olika verkan af ackordsförslag med afseende å
realisationens fortgång allt eftersom förslaget föreligger vid första borgenärsammanträdet
eller framlägges först senare och dels i förevarande och
152 §§ därom att ackordsförslag ej får ingifvas sedan kungörelse om
slututdelning utfärdats och att sådant förslag kan afvisas jämväl då
slututdelning väl ej är kungjord men nära förestående eller då gäldenären
redan förut under konkursen bjudit ackord.

I förevarande paragraf nämnas vissa fall, i hvilka ackordsförslag
ej må upptagas till behandling.

Hvad angår de under n:ris 1) och 2) nämnda fallen kan hänvisas
till hvad redan yttrats.

Under nr 3) har upptagits det fall, att gäldenäreu genom laga
kraftägande beslut, som ej meddelats tidigare än två år innan konkursansökningen
gjordes, blifvit dömd för bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer. Enligt 104 § i gällande konkurslag må ackord ej
fastställas, om gäldenären blifvit dömd för bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer eller medan han under tilltal därför står.
Uppenbart är, att härmed afses konkursförbrytelse, som åtalas i den
förevarande konkursen, och att alltså den omständigheten, att gäldenären
under en föregående konkurs blifvit beträdd med sådan förbrytelse,
som här afses, icke utgör hinder för fastställelse af ackord i den senare
konkursen. De af kommittén föreslagna ändringarna i 23 kap. strafflagen,
enligt hvilka gäldenär, som fått till stånd offentlig ackordsförhandling
utan konkurs, kan åtalas och dömas till straff för bedrägligt eller
oredligt förhållande, som han med hänsyn till ackordsförhandlingen låtit
komma sig till last mot sina borgenärer, medföra såsom en nödvändig
konsekvens, att ofvan nämnda konkurslagsstadgande ändras. Om inledd
ackordsförhandling strandar och öfvergår i konkurs samt gäldenären i
sammanhang därmed åtalas för bedrägligt eller oredligt förhållande med
afseende å ackordsförhandlingen, bör förhållandet med hänsyn till ett i
konkursen framställdt ackordsförslag bedömas på samma sätt som om
åtalet gällt konkursförbrytelse. Då man följaktligen icke kan fasthålla
vid att endast konkursförbrytelser, som vunnit sin fullbordan genom
den förevarande konkursen, hindra ackord, har det synts kommittén
lämpligt att gå ett steg längre än som med hänsyn till införandet af
institutet ackordsförhandling utan konkurs och ändringar i 23 kap.
strafflagen varit nödvändigt. Det har synts skäligt samt i och för sig

390

väl grundad! att låta hvarje dom för bedrägligt eller oredligt förhållande
mot borgenärer, vare sig med afseende å ackordsförhandling
eller konkurs, under en viss tid, förslagsvis två år, utgöra hinder för
fastställelse af ackord. I öfverensstämmelse härmed har i 151 § under
3) stadgats, att ackordsförslag ej må upptagas, om gäldenären blifvit
sålunda dömd genom beslut, som icke meddelats tidigare än två år
innan konkursansökningen gjordes d. v. s. som meddelats^ antingen
efter det ansökningen ingifvits eller under loppet af de två år, som
närmast föregått densamma.

Enligt ofvannämnda stadgande i 104 § konkurslagen får ackord
ej af rätten fastställas, om gäldenären blifvit dömd för bedrägligt eller
oredligt förhållande mot sina borgenärer. Det finnes fulla skäl att i
ifrågavarande fall ej tillstädja ackord, men den gäldenären öfvergångna
domen bör ej blott utgöra hinder för fastställelse af ackord, den bör
hafva till följd, att ett af gäldenären framställdt ackordsförslag genast
afvisas. Om åter gäldenären, då ackordsförslaget ingifves, står under
åtal för brott, som här afses, bör lämpligen, i likhet med hvad nu
gäller, förslaget upptagas och hänskjutas till borgenärerna; i 160 §
gifvas regler angående ärendets handläggning för detta fall och till
motiveringen för sistnämnda paragraf må här hänvisas.

Under nr 4) nämnas de fall, att gäldenären är rymd för gäld eller
tredskas att aflägga bouppteckningsed. Under sådana förhållanden saknas
nödiga garantier för att boets ställning är vederbörligen utredd, och
därför synes ackordsförslag af gäldenären böra afvisas.

152 §

Enligt hvad i motiveringen under 151 § utvecklats kan — med
den begränsning, som framgår af bestämmelsen under nr 1) i nämnda
paragraf — ackordsförslag ingifvas och upptagas till behandling på
hvilket stadium af konkursen som helst. I hvad mån och under hvilka
förutsättningar ett efter första borgenärssammanträdet ingifvet ackordsförslag
utgör hinder för realisation och utdelning, resp. slututdelning
och afslutande af konkurs synes af 68, 127 och 173 §§. I betraktande
af hvad dessa paragrafer innehålla kunde det förefalla, som om behof
ej funnes af någon särskild garanti mot att gäldenären uppehåller konkursen
genom att på ett långt framskridet stadium af konkursen ingifva
ackordsförslag; ackordsförslagets ingifvande föranleder ju ej i och
för sig uppehåll med realisation och utdelning, och skulle undei

391

ackordsfrågans behandling innan konkursen hunnit utslutas pröfningen
af förslaget utfalla så, att realisation och utdelning enligt de i 08
och 127 §§ gifna regler skola anstå, synas fulla skäl för sådant
anstånd vara för handen. Emellertid kräfvas otvifvelaktigt regler till
förekommande af att genom handläggning af ackordsförslag — utfärdande
af kungörelse om borgenärssam man träde för förslagets pröfning
in. m. — uppstå kostnader och besvär, som blifva ändamålslösa
i anseende därtill att konkursen hinner afslutas innan någon pröfning
af förslaget kunnat äga rum. I sådant syfte har i förevarande paragraf
föreskrifvits, att då ackordsförslag, mot hvars upptagande hinder ej
möter, ingifves efter första borgenärssammanträdet konkursdomaren skall
innan vidare åtgärd vidtages inhämta yttrande af förvaltaren och gode
mannen, huruvida de anse förslaget böra föreläggas borgenärerna. Om
förvaltaren och gode mannen med hänsyn därtill att slututdelning i konkursen
är nära förestående afstyrka förslagets framläggande för borgenärerna,
skall förslaget ej vinna vidare handläggning. Tydligt är dock
— och annat framgår ej af den affattning andra punkten i förevarande
paragraf erhållit — att förvaltaren och gode mannen ej vid sin pröfning
böra uteslutande taga hänsyn till, huruvida konkursens afslutande är
nära förestående; de böra äfven beakta ackordsförslagets innehåll, och
detta kan vara sådant, att förslaget befinnes oaktadt konkursens långt
framskridna skede böra vinna handläggning.

I förevarande paragraf gifvas ock regler för det fall, att gäldenär,
som under konkurs bjudit ackord utan att, af en eller annan anledning,
ackord kommit till stånd, vill å nyo under konkursen ingifva ackordsförslag.
Enligt gällande lag kan, bortsedt från stadgandet i 106 §,
sådant fall ej förekomma, men enligt förslaget ställer sig frågan annorlunda.
Det har icke synts riktigt att betaga gäldenären möjligheten
att mer än en gång under samma konkurs bjuda ackord, men å andra
sidan är uppenbart, att garantier mot missbruk måste sökas. Därom
stadgas i tredje punkten af denna paragraf. Det torde utan vidare
vara tydligt att, om det i första punkten af paragrafen omförmälda
fall sammanträffar med det i tredje punkten upptagna, icke två utan
allenast ett enda yttrande skall af förvaltaren och gode mannen afgifvas.

Anmärkas må, att i fall då konkursen föregåtts af offentlig ackordsförhandling
utan konkurs det ackordsförslag, som därunder varit föremål
för handläggning, icke i det afseende, hvarom i förevarande paragraf
är fråga, likställts med ett tidigare under konkursen framställdt ackordsförslag.

392

153—155 §§.

Om ackords förslag jämlikt 151 § afvisas, eller om förslaget väl
upptages men dess vidare handläggning möter hinder enligt 152 §, skall
konkursdomaren teckna besked därom å förslaget. Stadgande i sådant
afseende är gifvet i 153 §. Att öfver konkursdomai’ens beslut får föras
klagan i hofrätten framgår af den allmänna bestämmelsen i 206 §.

Möter ej hinder mot handläggningen af ackordsförslag, skall detsamma
hänskjutas till borgenärernas pröfning. Till grund för hvad i
154 § stadgas angående det borgenärssammanträde, där ärendet skall
förekomma, ligga följande synpunkter.

Af skäl, som i den allmänna motiveringen för kapitlet om afträdd
egendoms förvaltning utvecklats, bör konkursdomaren vara ordförande
vid ifrågavarande sammanträde. Förrän de tvistefrågor, som genom
anmärkningar mot gjorda bevakningar må hafva uppkommit, blifvit
vid det för sådant ändamål utsatta, i 107 § omförmälda borgenärssammanträdet
handlagda kan ackordsfrågan ej förekomma. Ärendets
stora vikt och bestämmelserna om rösträtt i ackordsfrågor äro härutinnan
afgörande. Lämpligheten af att pröfningen af ackordsförslaget
såvidt möjligt utsättes att förekomma vid samma sammanträde, där
förenämnda tvistefrågor skola handläggas, ligger i öppen dag; konkursdomarens
arbetsbörda blir mindre än om särskild! sammanträde hålles,
och för borgenärerna är det tydligtvis förmånligt, att de konkursärenden,
som kräfva deras deltagande, koncentreras på så få sammanträden som
möjligt.

En bestämmelse, som i viss mån har sin motsvarighet i 103 § af
gällande lag, är den i 155 § första stycket inrymda: förvaltaren och
gode mannen skola innan ackordsfrågan företages till pröfning af
borgenärerna afgifva yttranden angående de omständigheter, som kunna
inverka på ackordsfrågans bedömande, och i yttrandena bestämdt förklara,
huruvida förslagets antagande tillstyrkes eller ej. Genom dessa
bestämmelser torde beredas säkerhet för att ackordsfrågan förelägges
borgenärerna i fullt utredt skick.

Beträffande föreskriften i andra stycket af 155 § må blott framhållas,
att de där nämnda handlingarna skola tillsändas jämväl borgenärer,
som äro upptagna såsom prioriterade. Äfven för dem kan ackordsfrågan
vara af vikt; de kunna finna med sin förmån förenligt att afstå
från sin förmånsrätt och därigenom bereda sig rösträtt, eller rösträtt kan
tillkomma dem på den grund, att förmånsrätten bestrides.

393

156 §.

Frugal], huruvida gäldeuärens utevaro vid det sammanträde, där
ackord storslaget skall pröfvas af borgenärerna, utgör hinder för fölslagets
antagande, är enligt gällande lag måhända ej fullt klar. I 96 §
stadgas, att gäldenären skall inställa sig »personligen och ej genom
ombud, där han ej har laga förfall». Om verkan af gäldeuärens underlåtenhet
att ställa sig påbudet till efterrättelse är ej något föresknfvet.

Af 90 § jämte förevarande paragraf åt förslaget framgår, att
kommittén intagit den ståndpunkten, att gäldenären väl är skyldig att
personligen eller, om hinder därför möter, genom ombud infinna sig vid
ifrågavarande borgenärssammanträde, men att hans utevaro ej läggei
hinder i vägen för ackordsförslagets pröfning. Giltiga skäl för att på
annat sätt reglera denna fråga torde ej finnas.

Den förteckning öfver borgenärerna, som det alagts förvaltaren
att upprätta, har till uppgift att tjäna till ledning för konkursdomaren
vid pröfning af de spörsmål, som hafva afseende å omröstningen i ackordsfrågor;
jfr 97 § i gällande lag. Förvaltaren skall i förteckningen göra
anteckning för de fordringar, hvilka äro sväfvande i följd däraf att
framställd anmärkning ej blifvit pröfvad eller i fråga om efterbevakning
anmärkningstiden ännu ej utgått. Då ackordsärendet förekommer redan
vid förlikningssammanträdet, bör konkursdomaren i förteckningen införa
de rättelser, som påkallas däraf, att anmärkningar återtagas eller eljest
förlikning träffas. Förekommer ackordsärendet vid senare sammanträde,
kunna tydligtvis meddelade domar eller andra kända förhållanden, som
inverka på borgenärs rösträtt, påkalla ändring i förteckningen. Stadganden
i dessa afseenden hafva dock, då förteckningen icke skall äga någon
bindande karaktär, ej bort meddelas. Det tillkommer konkursdomaren
såsom ordförande vid sammanträdet att med ledning af handlingarna i
konkursmålet och honom vederbörligen tillhandakomna upplysningar
tillse, att de i lagen gifna reglerna om rösträtt iakttagas; brister något
härutinnan, har borgenärernas beslut icke tillkommit i laga ordning.

157 och 158 §§.

Dessa paragrafer innehålla reglerna om rösträtt i ackordsfragor.
Till ackordsfrågor äro att hänföra, utom pröfningen af ackordsförslaget,
frågor om uppskof därmed enligt 159 och 160 §§. Dessutom gälla de

394

här gitna rösträttsreglerna i visst fall äfven för omröstning'' om anstånd
med realistionen jämlikt 68 § andra och tredje styckena.

De föreslagna rösträttsreglerna äro, bortsedt från stadgandet i
158 §, hufvudsakligen öfverensstämmande med nu gällande regler. Rösträtt
skall tillkomma dels borgenär, som bevakat fordran utan yrkande om
förmånsrätt, såvida icke bevakningen blifvit bestridd och af rätten ogillad,
och dels borgenär, som bevakat med yrkande om förmånsrätt, i händelse
antingen yrkandet om förmånsrätt blifvit bestridt och af rätten ogilladt
eller rätten ännu icke utlåtit sig därom eller ock, då fråga är om efterbevakning,
tiden för framställande af anmärkningar ännu ej utgått.
Underrättens beslut länder i nu nämnda fall till efterrättelse äfven om
det icke äger laga kraft, med undantag dock för det fall, att underrättens
beslut ändrats och detta före omröstningen visas; den högre
rättens beslut skall i sådant fall lända till efterrättelse.

Gäller omröstningen annan ackordsfråga än själfva pröfningen af
ackordsförslaget, äro antydda regler uttömmande. År åter fråga om
lörslagets antagande eller förkastande, måste man uppenbarligen söka
förekomma, att utgången påverkas af borgenär, hvars fordringsrätt
sedermera blir af rätten underkänd, eller af borgenär, hvars framställda
yrkande om förmånsrätt blir af rätten godkändt. Enligt förslaget betager
icke den omständigheten, att fråga om betalnings- eller förmånsrätt för
bevakad fordran är sväfvande, borgenären rätten att vid sammanträdet
rösta för fordringen. Blir utgången af omröstningen lika, vare sig hans
röst medräknas eller icke (resp., om han ej deltagit i omröstningen, vare
sig beloppet af hans fordran tages i beräkning eller icke), sker ingen
skada därmed att hans röst och fordringsbelopp beräknats, äfven om den
sväfvande frågan om betalnings- eller förmånsrätt skulle få en sådan
lösning, att ifrågavarande borgenär rätteligen ej bort medräknas. Man
kan i sådant fall låta bero vid den utgång omröstningen fått med tilllämpning
allenast af ofvan angifna regler. Om däremot utgången af
omröstningen blir olika allt eftersom fordran, som nu afses, beräknas
eller icke, måste afgörandet af frågan, huruvida ackordsförslaget är att
anse såsom antaget eller ej, vara beroende af huruvida anmärkning mot
yrkande om betalnings- eller förmånsrätt godkännes eller icke resp., i
fråga om efterbevakning, huruvida anmärkning mot bevakningen framställes
eller icke och, i förra fallet, huru pröfningen af anmärkningen
utfaller. Uppenbart är emellertid, att ackordsfrågan ej kan hvila till
dess laga kraf tagande beslut i omförmälda hänseenden föreligger, och
kommitteförslaget har därför, lika litet som gällande lag, gjort ackordsfrågan
beroende af sådant beslut.

395

Den enda skillnaden åt vikt emellan de otvan anförda, i töi slaget
upptagna föreskrifterna och gällande konkurslags bestämmelser angående
rösträtt består däri, att förslaget gifver borgenär, som bevakat fordran
under yrkande som förmånsrätt, rösträtt i ofvan angifna fall, då det ännu
är oafgjordt, huruvida förmånsrättsyrkandet varder i konkursen godkändt
eller ej, medan i 98 § af gällande lag sådan borgenär under alla förhållanden
uteslutes från deltagande i omröstning i ackordsfrågor. Gällande
lao-s ståndpunkt i denna del är icke försvarlig, särskildt om man jämföi
densamma med den reglering, som lagen gifvit frågan om rösträtt för
borgenär, hvars betalningrätt är sväfvande. Da ackordet binder jämväl den
borgenär, som yrkat förmånsrätt men hvars yrkande ogillats, har äfven han
intresse af att äga rösträtt i ackordsfrågor. Dessutom kommer följande omständighet
i betraktande. För att ackord skall anses antaget af borgenärerna
fordras (162 § i förslaget, 99 § gällande konkurslag) icke endast en viss
majoritet af de i omröstningen deltagande borgenärerna utan därjämte, att
dessa borgenärer bevakat en viss kvotdel af samtliga bevakade oprioriterade
fordringar. Till de fordringar, å Indika kvotdelen skall beräknas, höra
äfven, såsom af 99 § i gällande lag torde framgå, fordringar, som, ehuru
bevakningen skett under yrkande om förmånsrätt, icke skola i konkursen
utgå med förmånsrätt. Enligt gällande lag är följaktligen borgenär icke
allenast utestängd från möjligheten att med sin röst öka antalet röster
för eller emot ackordsförsiaget, utan han är ock nödsakad att hnna
sig i att med afseende å den kvotdel af fordringarnas sammanlagda
belopp, som erfordras för ackordsförslagets antagande, hans fordian in
räknas bland dem, för hvilka rösträtt ej utöfvats; detta sista innebär,
att borgenären, med hänsyn till fordringens belopp, blir likställd med
de borgenärer, som röstat mot ackordsförsiaget. Det riktiga är utan
allt tvifvel att, såsom i förslaget skett, låta borgenär, som nu afses,
deltaga i omröstningen i ackordsfrågor men, så vidt fråga är om ackordsförslags
antagande eller förkastande, lämna hans fordran ui läkningen,
så framt förmånsrättsyrkandet vinner bifall resp. lämnas utan anmärkning.

Att borgenär, som yrkat förmånsrätt men frånträder yrkandet helt
och hållet eller för en del af fordringen, äger samma rätt till deltagande
i omröstning, som om han bevakat utan yrkande om förmånsrätt, torde
vara så uppenbart, att något stadgande därom i lagen ej erfordras.

I 158 § har kommittén upptagit ett stadgande, som är afsedt att
förhindra, att ackord genomdrifves med tillhjälp af gäldenärens makes
eller annan nära anhörigs röster. Det torde icke kunna förnekas, att
ett dylikt personligt förhållande till gäldenären är egnadt att göra borgenären
benägen att rösta för ackordets antagande, äfven om detta äi föi

396

borgenärerna ogynsamt. Ackordsinstitutet är emellertid byggdt på antagandet,
att om en viss majoritet af borgenärerna rösta för ett af
gäldenären bjudet ackord detta måste anses vara för borgenärerna förmånligt.
I fall, där detta antagande icke är berättigadt, bör minoriteten
ej kunna tvingas till den eftergift, som ackordet innefattar. Det svnes
därför icke riktigt, att nära anhöriga till gäldenären skola kunna påtvinga
andra borgenärer ackord. Däremot böra de icke vara förhindrade
att rösta emot ackordet.1)

I förslaget har icke upptagits något stadgande, motsvarande hvad
i norska och danska konkurslagarna (resp. §§ 65 och 106) föreskrifves
därom att fordran, som borgenär fått på sig öfverlåten efter egendomsafträdet,
icke berättigar till deltagande i omröstning om ackord sförslag.
En sådan föreskrift, hvars syfte är att förhindra åstadkommande af
majoritet på illojalt sätt t. ex. därigenom att en fordran uppdelas på
flera personer, torde skjuta betydligt öfver målet, i det att borgenär
uteslutes från att rösta, äfven om fordringen utan något illojalt syfte
på honom öfverlåtits.3)

159 och 160 §§.

Ehuru ackordsfrågan i regel bör vara så utredd vid det för pröfning
af ackordsförslaget utsatta sammanträdet, att ärendet då kan
afgöras, kunna dock sadana omständigheter föreligga — äfven frånsedt
de fall, som åsyftas i 160 och 161 §§ — att uppskof med afgörandet
ar påkalladt. Enligt 159 § få borgenärerna, utom i ett undantagsfall,
ej mer än en gång besluta sådant uppskof, och detta får ej sträcka sig

fl Enligt norska och danska konkurslagarna (resp. §§ 65 och 106) äro gäldenärens
make samt de, som stå i visst, i de olika lagarna olika bestämdt släkt- eller svågerlagsförhållaude
till gäldenären helt och hållet uteslutna från rätt till deltagande i omröstning
öfver ackordsförslag. Den tyska konkurslagen (§ 183) undantager däremot endast make
och detta allenast för det fall, att denne röstat för ackordet. Sistnämnda lag har emellertid
utsträckt berörda stadgande att gälla äfven borgenär, som under konkursen eller under
sista året därförinnan fått fordringen på sig Öfverlåten af gäldenärens make, utan att
denne på grund af lag eller tidigare uppkommen förbindelse var förpliktad till öfverlåtelsen.

2) Vid 1887 och 1889 års riksdagar väcktes motion om införande af ett dylikt
stadgande i svensk lag. I dessa motioner gjordes gällande, att man borde söka förebygga
genomförandet af ackord på det sätt, att en person för att bispringa gäldenären inlöste
en motsträfvig borgenärs fordran och därefter röstade för ackordet. Tillräcklig garanti
mot ett dylikt tillvägagående torde emellertid, praktiskt taget, vara vunnen genom det af
kommittén föreslagna stadgandet, att nära anförvandter ej äga rösta för antagande af
ackordsförslag.

397

öfver en tid af tre veckor. Jämväl i gällande lag (96 §) är medgifvet
att uppskjuta pröfningen af ackordsförslag, men förbud mot mer än ett
uppskof är ej meddeladt, likasom ej heller någon begränsning af den tid,
som uppskof får afse, är föreskrifven. Enligt en inom litteraturen uttalad
mening1) bör emellertid gällande lag tolkas så, att endast ett uppskof
får förekomma, och såframt denna åsikt godkännes består således i
detta afseende ej någon olikhet emellan förslaget och gällande lag.
Grunden till de föreslagna inskränkningarna i rätten att besluta uppskof
ligger i kommitténs åsikt om angelägenheten af att förebygga, att
konkurs längre än nödigt uppehälles af ackordsfråga.

Af 96 § i gällande lag kan det synas, som om uppskof alltid
förutsatte samtycke af gäldenären. Om detta är lagens mening, så är
äfven på denna punkt att anteckna en afvikelse mellan förslaget och
lagen. Enligt 159 § kan nämligen fråga om uppskof väckas af såväl
borgenär som gäldenären, och för uppskof förutsättes allenast, att borgenärerna
med föreskrifven pluralitet fatta beslut därom. Något giltigt
skäl för att ej medgifva uppskof, med mindre gäldenären samtycker
därtill, torde ej finnas, såframt gäldenärens rätt att återtaga sitt ackordsförslag
så länge det ej pröfvats af borgenärerna erkännes; och denna
gäldenärens rätt är i 160 § uttryckligen fastslagen.

I fråga om den pluralitet, som kräfves för beslut om uppskof,
öfverensstämmer förslaget med gällande lag.

Såsom vid 151 § anmärkts utgör åtal mot gäldenären för bedrägligt
eller oredligt förhållande mot borgenärerna ej hinder för upptagande
af ackordsförslag. Det kan ock inträffa, att gäldenären åtalas för dylikt
brott efter förslagets ingifvande men innan detta pröfvats af borgenärerna.
160 § innehåller regler angående behandlingen af ackordsärende
för de fall, då gäldenären, när sådant ärende förekommer vid
borgenärssammanträde, är ställd under tilltal för brott, som nyss nämnts.
De i 106 § af gällande lag gifna stadgandena i ämnet äro till hufvuddragen
återgifna i 160 §. Enligt kommitténs förslag skall sålunda fortfarande
gälla, att borgenärerna väl äga genast förkasta men däremot
icke antaga ackordsförslaget; anse borgenärerna ej riktigt att genast
förkasta ackordsförslaget, står utvägen att förklara ärendet hvilande
dem öppen, och för beslut härom fordras samma pluralitet, som öfver
hufvud är föreskrifven för beslut om uppskof med pröfningen af ackordsärende.
Beslut att förklara ackordsärende hvilande skall ej nödvändigt
medföra uppskof med realisation och utdelning; för anstånd med rea-li 0

Martin, Om ackord i konkurs, sid. 117.

398

nation förutsattes särskild t borgenärsbeslut (jfr 68 §). Om borgenärerna
besluta, att ackordsfrågan skall hvila, kan frågan ej återupptagas förr
än laga kraft ägande beslut öfver åtalet föreligger. Fälles gäldenären
till ansvar, förfaller ackordsfrågan. Om åtalet ej bifalles, ankommer
ackordsfrågans återupptagande på anmälan af gäldenären, och sådan
anmälan måste, vid påföljd att frågan eljest förfaller, göras inom viss
tid efter det beslutet i målet vunnit laga kraft. I ytterligare ett fall
skall, enligt hvad af 160 § jämförd med 173 § framgår, ackordsfrågan
anses förfallen, om nämligen borgenärerna ej besluta uppskof med realisationen
utan denna fortgår samt kungörelse om slututdelning utfärdas
innan slutligt utslag fallit och, om detta är friande, gäldenären gjort
anmälan om ackordsfrågans återupptagande. I dylikt fall kan för öfrigt
inträffa, att slututdelning företages efter ackordsfrågans återupptagande;
och äfven då förfaller frågan.

Enligt gällande lag skall gäldenär, som efter det friande utslag
fallit fullföljer ackordsfrågan, framställa nytt ackordsförslag. Då i 160 §
af förslaget talas om att gäldenären har att göra anmälan om ackordsfrågans
återupptagande och att han därvid äger göra ändring i sitt förut
ingifna ackordsförslag, är detta ej någon egentlig äudring i sak.

Hvad de båda sista styckena af 160 § innehålla motsvarar gällande
lags 107 §; afvikelserna äro ej af beskaffenhet att behöfva närmare
motiveras.

161 §.

Olika meningar kunna råda i fråga om gäldenärens befogenhet
enligt gällande lag att återtaga ackordsförslag innan det af borgenärerna
antagits. Enligt kommitténs mening bör ackordsförslag icke uppfattas
såsom ett anbud, hvaraf anbudsgifvaren (gäldenären) är bunden till dess
anbudstagaren (borgenärerna) haft tillfälle att antaga eller förkasta anbudet.
Det torde vara föga anledning att binda gäldenären vid ett ackordsförslag,
som han förklarar sig icke vilja stå fast vid. Ett sådant förklarande
torde väl i de allra flesta fall innebära, att gäldenären icke
förmår fullgöra ackordsvillkoren. Endast i händelse tredje man åtagit
sig garanti för ackordets fullgörande, kunna borgenärerna tänkas hafva
någon fördel af att ackordet mot gäldenärens önskan kommer till stånd.
Men i sistnämnda fall kommer i betraktande, att tredje man väl i regel
åtagit sig garantien i förlitande på gäldenärens förmåga att enligt gjorda
beräkningar fullgöra ackordet, Om gäldenären, innan frågan ännu pröfvats
af borgenärerna, finner, att han härutinnan missräknat sig, vore det

onekligen liårdt, om löftesmannen icke desto mindre skulle vara bunden
vid sin borgen. Kommittén har därför föreslagit, att gäldenären skall
äga återtaga ackordsförslag, så länge det ej är af borgenärerna pröfvadt.
Om återtagandet icke sker vid det sammanträde, där ackordsfrågan skall
förekomma, utan tidigare, bör sammanträdet inställas och borgenärerna
såvidt ske kan på lämpligt sätt härom underrättas; men det torde ej
vara nödigt att härom meddela särskild! stadgande.

I andra och tredje styckena af förevarande paragraf gifvas regler
angående ändring i ackordsförslag. Att gäldenären gör ändring i ett
af honom förut ingifvet ackordsförslag kan sägas innebära, att han återtager
sitt ursprungliga förslag och framställer ett nytt. Fasthåller man
denna synpunkt, kan det synas ej vara nödigt att meddela särskilda
bestämmelser angående ändring i ackordsförslag. Gäldenären har att
antingen vidhålla sitt förslag oförändradt eller ock återtaga detsamma,
eventuellt i sammanhang med framläggande af ett nytt förslag, och i
senare fallet blifva de regler, som angå återtagande af ackordsförslag
och ingifvande af n}7tt sådant förslag, tillämpliga. Det vore dock icke
praktiskt tilltalande att anlägga antydda synpunkt på ifrågavarande
spörsmål; till gäldenärens förmån vore detta uppenbarligen icke (jfr
särskild! bestämmelserna i 68 och 152 §§), och jämväl borgenärerna
kunde icke hafva annat än olägenhet af att hela den apparat, som
framgår af stadgandena angående handläggningen af ett ingifvet ackordsförslag,
måste ånyo sättas i rörelse. Af dessa skäl äro de bestämmelser,
som nu afses, upptagna i förslaget.

I 96 § af gällande konkurslag är stadgadt, att vid det borgenärssammanträde,
där ackordsförslag skall pröfvas, jämkning i förslaget
kan »med gäldenärens begifvande» äga rum. Af ordalagen synes framgå,
att endast ändring till borgenärernas förmån åsyftas. Anledning att
endast lagstadga om ändring i sådan riktning finnes dock ej; äfven till
sådana ändringar, som göra ackordet mindre förmånligt för borgenärerna,
bör tagas hänsyn. I viss mån olika regler böra dock gifvas, allt eftersom
ändringen är af ena eller andra slaget. År ändringen till borgenärernas
nackdel, böra ej de tillstädeskomna borgenärerna kunna antaga
förslaget, ty visserligen skulle de frånvarande borgenärernas fordringar
komma i betraktande vid beräkning af den kvotdel af fordringarnas
sammanlagda belopp, för hvilken röster till förmån för förslaget måste
afgifvas, om detta skall anses antaget, men vid beräkningen af antalet
röstande borgenärer skulle hänsyn ej komma att tagas till de frånvarande,
och detta synes ej riktigt, ty man får ej bortse från möjligheten,
att dessa borgenärer, äfven om de ställt sig likgiltiga mot det

400

ursprungliga förslaget, dock skulle infunnit sig och röstat emot det
ändrade förslaget, om de ägt kännedom därom. Om däremot förslaget
genom ändringen blifvit för borgenärerna förmånligare än det ursprungliga
eller åtminstone icke mindre förmånligt, synes ej vara något hinder
för att omröstning om detsamma äger rum vid sammanträdet. Att
afgöra, him;vida ändringen är af ena eller andra slaget, torde emellertid
icke alltid vara lätt. Afgörandet är i förslaget lagdt i konkursdomarens
händer på det sätt, att om han finner uppenbart, att förslaget ej genom
ändringen blifvit mindre fördelaktigt för borgenärerna — hvilket är
fallet t. ex. om ackordsprocenten höjts, tidigare betalning utfästs eller
säkerheten ökats — pröfning af förslaget må oaktadt ändringen ske
vid det utsatta sammanträdet. I motsatt fall äga borgenärerna icke vid
detta sammanträde antaga förslaget. De kunna besluta uppskof, men
sker det ej, är ackordsfrågan förfallen.

Grunderna för de stadganden, som förevarande paragraf i öfrigt
innehåller, torde ej kräfva någon vidare belysning.

162 §.

I denna paragraf hafva de i 99 § af gällande lag gifna bestämmelserna
angående pluralitet för antagande af ackordsförslag bibehållits.

163—165 §§.

Hufvuddragen af den ordning för behandlingen af ackordsärende,
som fastställts i förevarande paragrafer, äro öfverensstämmande med
hvad i motsvarande afseende;; är föreskrifvet i gällande lag.

För giltigheten af ackord fordras fastställelse af rätten. Därest
omröstningen öfver förslaget utfaller så, att förslaget är att anse som
förkastadt af borgenärerna, är ackordsfrågan därmed afgjord, och konkursdomaren
skall innan sammanträdet afslutas tillkännagifva denna utgång.
År åter förslaget att anse såsom antaget af borgenärerna, skall konkursdomaren
tillkännagifva, att ärendet hänskjutes till rättens pröfning, samt
meddela underrättelse om tiden, då ärendet skall förekomma vid rätten.
På enahanda sätt skall konkursdomaren ock förfara, i händelse det vid
sammanträdet ej kan afgöras, huruvida förslaget blifvit antaget eller förkastadt,
emedan yrkande om betalnings- eller förmånsrätt blifvit bestridt
och ännu ej af rätten pröfvadt eller, om efterbevakning skett, tiden för
framställande af anmärkningar ännu ej är ute samt utgången af om -

401

röstningen blir olika, allt eftersom ifrågavarande fordran medräknas eller
ej. I sådant fall kan omröstningens utgång ej genast bestämmas, och det
måste därför ankomma på rätten att afgöra, om förslaget är att anse såsom
antaget eller förkastadt. Detta kan ej ske förrän tvistefrågan blifvit
af rätten afgjord respektive anmärkningstiden utgått utan att anmärkning
framställts. I händelse de sväfvande frågorna äro flere till antalet,
bör uppenbarligen pröfningen af ackordsförslaget icke uppskjutas till
dess samtliga blifvit afgjorda. Ackordsärendet kan företagas, så snart
så många sväfvande frågor äro afgjorda, att utgången af omröstningen
blifver lika, huru än öfriga frågor afgöras. Detta har i 165 § af förslaget
uttryckts så, att med pröfningen af ackordsfrågan skall anstå till
dess jämlikt förut (jfr 157, 158 och 162 §§) stadgade grunder kan afgöras,
huruvida ackordsförslaget blifvit af borgenärerna antaget eller ej.
Möter hinder för fastställelse af ackordet, har rätten att genast vägra
fastställelse, utan att afvakta pröfningen af tvistefrågorna. Vill borgenär
bestrida fastställelse af ackordet, skall han enligt 164 § skriftligen
anmäla sitt bestridande hos rätten eller dess ordförande sist tre dagar
innan ärendet skall förekomma vid rätten.

166 och 167 §§.

I dessa paragrafer upptagas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
104 § af gällande konkurslag de fall, då rätten skall vägra fastställelse
å ett af borgenärerna antaget ackord. De hinder för fastställelse, som
omförmälas i 166 §, skola af rätten beaktas, äfven om bestridande af
ackordet ej förekommit, hvaremot fastställelse af den i 167 § nämnda
anledning får vägras endast i händelse fastställelse blifvit bestridd.

Medan i gällande lag stadgas, att ackord ej må af rätten fastställas
då beslutet icke i laga ordning tillkommit, skall enligt motsvarande
stadgande af förslaget förelupet fel icke hindra fastställelse, om
felet uppenbarligen icke inverkat på ackordsfrågans utgång. Mot detta
förbehåll torde ej vara något att invända. Vägras fastställelse på
grund af förelupet fel, och föreligger ej sådant fall, att förslaget är
att anse såsom förkastadt af borgenärerna eller såsom förfallet, skall
enligt hvad i 166 § vidare föreskrifves ärendet återförvisas till konkursdomaren.
Då konkursdomaren i vanliga fall själf är ledamot i den rätt,
som har att pröfva ackordsfrågan, och återförvisning i allmänhet innebär
ett underkännande af lagligheten af de af konkursdomaren vidtagna åtgärderna,
är det väl antagligt, att sådan återförvisning från underrätten

402

mera sällan kommer i fråga. Men om saken fullföljes i högre rätt och
denna finner, att vid ärendets handläggning under konkursdomarens
ledning laga ordning icke iakttagits, torde det få betraktas såsom en
fördel, att den högre rätten icke är nödsakad att definitivt vägra fastställelse
utan kan återförvisa ärendet.

I kommitténs förslag har lika litet som i gällande lag upptagits
uttryckligt stadgande därom, att borgenärerna ej äga antaga ackordsförslag,
om gäldenären under mellantiden mellan förslagets ingifvande
och det sammanträde, där omröstning öfver detsamma skall äga rum,
blifvit genom beslut, som äger laga kraft, dömd för bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer. Men gifvetvis måste sådant beslut,
meddeladt efter förslagets ingifvande, upptagas bland de omständigheter,
som utgöra hinder för rättens fastställelse. År åtalet ännu icke slutligen
afgjordt, då ackordsärendet är färdigt till afgörande, och finner
icke rätten, att fastställelse af annan grund måste vägras, skall, enligt
hvad i 166 § är föreskrifvet, ärendet hvila i afbidan på åtalets utgång.
Fälles gäldenären till ansvar, och vinner beslutet laga kraft, är ackordsfrågan
att anse såsom förfallen; föreskrift om ärendets utsättande att
förekomma vid rätten har ej synts böra meddelas. Om åtalet ej bifalles,
skall däremot, sedan beslutet vunnit laga kraft, dag utsättas för ackordsfrågans
vidare behandling och kungörelse därom utfärdas.

År gäldenären rymd, då fastställelsefrågan skall pröfvas af rätten,
eller har han då ännu ej aflagt bouppteckningsed och är detta senare
beroende på tredska från hans sida, skall fastställelse vägras. I dylikt
fall kan ärendet ej göras hvilande i afbidan på att gäldenären eventuellt
återkommer eller aflägger eden; om realisationen hvilar, skulle konkursen
på sådant sätt ej kunna afslutas, med mindre gäldenären verkligen återkomme
eller fullgjorde edgången. För öfrigt torde det väl vara ytterst
sällsynt, att nu berörda förhållanden sammanträffa med att borgenärerna
antaga ackord i konkursen.

Såsom grund för vägran af fastställelse upptager gällande lag, att
anledning är, att gäldenären hemligen gynnat någon borgenär vid
ackordet eller att annat svek därvid ägt rum. Om borgenär erhållit
särskild godtgörelse icke af gäldenären men af annan med gäldenärens
vetskap, torde väl detta kunna hänföras till »annat svek» vid
ackordet, men ett förtydligande härutinnan har dock förefallit att vara
på sin plats.

Gällande lag fordrar för att ackord skall kunna fastställas, att det
gifver alla borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat
sig det oaktadt nöjda med ackordet, lika rätt och minst femtio för

403

hundra af fordringsbeloppet att betalas sist ett år efter det ackordet
blifvit fastställ dt. Med detta stadgande, som erhållit sitt nuvarande
innehåll genom en lag af den 22 maj 1891, är man i allmänhet tillfreds,
och kommittén har endast funnit anledning att föreslå en jämkning i
ordalagen, åsyftande att utmärka, att hvad gäldenären enligt ackordet
kan hafva att betala utöfver femtio procent af fordringsbeloppen icke med
nödvändighet måste erläggas inom ett år från ackordets fastställande.
Likaså är det nuvarande stadgandet om fastställelsevägran då ackordet
uppenbarligen länder till skada för borgenärerna bibehållet.

Hvad 167 § i förslaget innehåller öfverensstämmer med stadgandet
i andra stycket af 104 § i gällande lag. Giltiga skäl för att häri föreslå
ändring torde ej föreligga. Det har väl från något håll påyrkats, att
skillnad skulle göras emellan det fall, att säkerhet helt och hållet saknas,
och det fall, att ställd säkerhet anses otillräcklig, samt att rätten i förra
fallet icke skulle i händelse af bestridande äga fastställa ackordet. Men
detta yrkande synes ej förtjäna afseende. Ett stadgande af ifrågakomna
innebörd skulle antagligen blifva alldeles betydelselöst; gäldenären kunde
bryta udden af detsamma genom att bjuda en illusorisk säkerhet. För
ifrigt vore stadgandet ej materiellt tillfredsställande; omständigheterna
kunna vara sådana, att ett ackord förtjänar fastställas, ehuru säkerhet
för dess fullgörande ej är ställd.

168 och 169 §§.

Dessa paragrafer motsvara 109 och 110 §§ i gällande lag. Andra
stycket af 168 § innehåller emellertid ett stadgande, som är nytt. Det
har nämligen synts böra, i likhet med hvad som skett i 34 § af förslaget
till lag om ackordsförhandling ritan konkurs, uttalas, att borgenär
äger utan hinder af ackord njuta den kvittningsrätt till godo, som
enligt 121 § af föreliggande förslag till konkurslag må tillkomma
honom. Stadgandet kan ej anses innebära annat än hvad redan nu gäller.

170 §.

I 111 § af gällande lag föreskrifves, att jäf, som är gjordt mot
anmäld fordran, skall pröfvas i den ordning, som i lagen stadgas, ändå
att konkursen i följd af träffadt ackordsaftal förfallit. Denna bestämmelse
utgör, såsom i motiveringen för 115 § är nämndt, ett starkt stöd för
den uppfattningen, att enligt gällande svensk konkursrätt konkursdoms
verkan icke är inskränkt till konkursen. Åtminstone måste man på
grund af ifrågavarande bestämmelse antaga, att antydda uppfattning

404

hyllas af vår rätt för det fall, att konkursen afslutas genom ackord.
Enligt det anförda lagrummet skall nämligen, för den händelse tvist om
bevakad fordran ännu icke är i konkursen slutligen afgjord, fordringen
oaktadt ackordet pröfvas i den ordning, som för pröfning af tvistiga
fordringar i konkurs är föreskrifven, och detta stadgande vore med afseende
å rättsförhållandet emellan gäldenären och innehafvare af fordran,
för hvilken förmånsrätt ej yrkats, meningslöst, om dom, som sålunda
meddelas, icke definitivt fastställde detta rättsförhållande utan detsamma
kunde göras till föremål för pröfning genom vanlig rättegång.

I förevarande paragraf af förslaget har upptagits ett stadgande,
som har mindre räckvidd än den ofvannämnda, i 111 § af gällande lag
förekommande bestämmelsen, men som för det område stadgandet afser
öfverensstämmer med denna. Anmärkning mot bevakning skall, om för
den bevakade fordringen yrkats förmånsrätt, pröfvas i den i konkurslagen
stadgade ordning, ändå att ackord kommit till stånd. Tvist angående
bevakad fordran, för hvilken förmånsrätt yrkats, skall alltså —
vare sig gjord anmärkning gäller fordringens verklighet eller den yrkade
förmånsrätten — oafsedt ackordet pröfvas i den ordning konkurslagen
stadgar; däremot skall pröfning af tvist, som i aidedning af gjord anmärkning
uppkommit i fråga om bevakad fordran, för hvilken ej yrkats
förmånsrätt, icke vidare äga rum efter det ackord kommit till stånd.

Då det i förevarande paragraf oaktadt den ståndpunkt, som förslaget
öfver hufvud intagit till frågan om verkan af konkursdom utom
konkursen, föreskrifvits, att pröiningen af tvistefrågor angående fordringar,
för hvilka förmånsrätt yrkats, icke skall på grund af ackordet
upphöra, så är detta till fullo motiveradt däraf att, enligt hvad i förslaget
(171 §) uttryckligen bestämts, prioriterade fordringar skola gäldas
af egendomen i boet, innan denna återställes till gäldenären. Det bör
med hänsyn härtill i den för konkurs stadgade ordning utrönas, huruvida
tvistig fordran, för hvilken förmånsrätt yrkats, äger bestånd och
är förenad med förmånsrätt. Grundsatsen, att konkursdom icke är
bindande utom konkursen, lider icke något egentligt undantag genom
ifrågavarande stadgande; fastän ackord kommit till stånd, fortgår nämligen
en konkursbehandling i syfte att förskaffa prioriterade borgenärer
betalning, och den betalning de erhålla kan alltså sägas komma dem till
del i konkursen.

Hvad beträffar frågan, om anmärkning mot bevakning af fordran,
för hvilken ej yrkats förmånsrätt, skall, då ackord kommit till stånd,
pröfvas i den ordning konkurslagen stadgar, så saknas skäl att föreskrifva
sådan pröfning, såframt grundsatsen, att konkursdoms verkan

405

iir begränsad till konkursen, vidhålles. Det kan emellertid ifrågasättas,
huruvida icke från denna grundsats bör göras undantag just för det
fall, att ackord kommer till stånd. Ackordet innebär, att borgenärerna
afstå från rätten att ur de afträdda tillgångarna erhålla betalning på sätt
konkurslagen föreskrifver och i stället få rätt till betalning enligt de
villkor ackordsaftalet innefattar. Det ligger nu nära till hands att söka
ordna det så, att hvarje borgenär, som, därest konkursen fortgått, varit
berättigad till utdelning däri för sin fordran, äfven blir berättigad att
komma i åtnjutande af den betalning gäldenären i ackordsaftalet utfäst.
Det kan förefalla obilligt, att borgenär, hvars rätt till betalning ur de
afträdda tillgångarna blifvit genom dom i konkursen fastställd, skall vara
underkastad att mot sin vilja icke blott få denna rätt utbytt mot den
rätt ackordet innefattar utan äfven gå förlustig den förmån, som ligger
däri, att fordringsrätten blifvit fastslagen. Anser man dessa sjmpunkter
böra vara afgörande, så kommer man till det resultat, att konkursdom,
hvarigenom borgenärs bevakning godkänts, skall vara afgörande för rätten
att erhålla betalning enligt ackordet, och att gällande lags bestämmelse
i 111 § måste, jämväl hvad angår fordringar, för hvilka ej yrkats förmånsrätt,
bibehållas. Emellertid föra antydda synpunkter vida längre.
Konkursdomen måste erhålla samma exigibilitet som en i vanlig rättegång
meddelad dom. Borgenären blir i annat fall, om gäldenären ej
godvilligt fullgör ackordet, nödsakad att anlita rättegång för att ernå
en exigibel dom,''och gäldenären är i denna rättegång, fastän konkursdomen
är bindande beträffande fordringens existens, i tillfälle att på
hvarjehanda sätt förhala det slutliga afgörandet och sålunda uppehålla
borgenären i hans rätt. Vidare kommer i betraktande, att det ej är
tillräckligt att tillerkänna konkursdom bindande verkan med hänsyn till
borgenärs rätt att erhålla betalning enligt ackordet; enahanda verkan
bör jämväl tillerkännas den omständigheten, att bevakning lämnats utan
anmärkning eller förlikning i anledning af anmärkning träffats. Denna
tanke torde svårligen låta sig genomföra, med mindre i sammanhang
med ackordet fästställes, med hvilket belopp hvarje borgenär, som bevakat
fordran, den där beröres af ackordet, däri ingår. Den fördel, som
sålunda skulle beredas borgenärerna, kan dock knappast anses motsvara
det ökade arbete, som de erforderliga stadgandena komme att bereda
konkursförvaltningen och domaren. Det torde nämligen vara så, att
hela frågan knappast är af större praktiskt intresse för borgenärerna.
I vanliga fall torde äfven utan bestämmelser af ifrågasatta innebörd det
resultat, som framgått af konkursbehandlingen, blifva beståndande.

Till hvad ofvan framhållits med afseende å spörsmålet om konkurs -

406

doms rättskraft utom konkursen i fall då ackord kommit till stånd må
läggas följande anmärkningar. Ställer man sig öfver hufvud på den
ståndpunkten, att konkursdoms verkan bör vara begränsad till konkursen,
och vill härifrån göra undantag med hänsyn till ackord, så bör åt undantaget
ej gifvas större räckvidd än de skäl, som gifvit upphof åt detsamma,
påkalla. I betraktande häraf borde konkursdom erhålla bindande
verkan till förmån för borgenär och mot gäldenären men ej till förmån
för gäldenären och mot borgenär. Om det, då konkurs afslutas i vanlig
ordning, står borgenär, hvars bevakning helt eller delvis ogillats, öppet
att göra fordringen gällande i vanlig rättegång, saknas anledning att,
då ackord kommit till stånd, betaga borgenär denna rätt. Den ståndpunkt,
som lagen sålunda skulle komma att intaga, synes emellertid
vara alldeles ohållbar. Man kan ej rimligen gifva eu dom bindande
verkan endast till förmån för endera parten; en från de allmänna grundsatserna
om domars rättskraft så afvikande reglering vore i hög grad
orättvis mot gäldenären.

171 §.

Redan vid granskningen af 1859 års förslag till konkurslag
anmärktes såsom en brist, att uttrycklig föreskrift ej upptagits om
skyldighet för sysslomännen att innan egendomen i boet efter det ackord
kommit till stånd återställdes till gäldenären tillse, att såväl konkursboets
egna fordringsägare som förmånsberättigade borgenärer erhölle den betalning
för sina fordringar, som de, om ackordet ej mellankommit, varit
berättigade att erhålla ur de afträdda tillgångarna. I förevarande paragraf
af förslaget är denna brist afhjälpt. Stadgandet i andra stycket
af denna paragraf har till ändamål att förekomma, det egendomens återställande
till gäldenären fördröjes i afbidan på afgörandet af tvister angående
ifrågavarande fordringar.

I 112 § af gällande lag hafva upptagits föreskrifter angående
skyldighet för konkursförvaltarna att afgifva redovisning för sin förvaltning,
då till följd af konkursens nedläggande eller fastställdt ackordsaftal
egendom skall återställas till gäldenären. Bestämmelser i detta
ämne innehållas i 10 kap. af förslaget.

172 §.

Denna paragraf är att jämföra med 113 § i gällande lag. Eu
sådan jämförelse gifver vid handen, att medan nu är stadgadt, det gälde -

407

nären går miste om den genom ackordet honom tillerkända eftergift,
därest lian vid ackordet hemligen gynnat någon borgenär, motsvarande
stadgande i förevarande paragraf angår det fall, att gäldenären eller annan
med hans vetskap hemligen gynnat något borgenär i afsikt att inverka på
ackordsfrågans afgörande. Tillägget står i öfverensstämmelse med det innehåll,
som det i 166 § under 3) upptagna stadgandet erhållit. Vidare har i
förevarande paragraf föreskrit vits, att den omständigheten, att ackordseftergift
förfaller, ej må lända till rubbning i borgenärernas rätt att mot
gäldenären eller löftesmän för ackordet göra detsamma i öfrigt gällande.
Detta sistnämnda stadgande kan ej anses säga annat än hvad redan
nu gäller.

173 §.

Enligt hvad åt 68 § framgår skall under vissa förutsättningar
boets egendom säljas oberoende däraf att ackords förslag ingifvits och
ackordsfrågan ej är afgjord. I de fall då realisationen sålunda pågår
kan äfven utdelning äga rum, ja hinder finnes ej för att slututdelning
företages och konkursen på detta sätt afslutas. Det har synts böra i
förslaget uttalas, att då slututdelning äger rum innan ackordsfråga är afgjord
frågan skall anses förfallen, och har stadgande i sådant afseende
intagits i förevarande paragraf. Enligt detta stadgande skall dock ej
ackordsfrågan anses förfallen samma dag, då konkursen skall till följd
af slututdelningen anses afslutad d. v. s. den dag, då förslag till slututdelning
enligt utfärdad kungörelse först är att tillgå för granskning
(jfr 138 §), utan ackordsfrågan skall anses förfallen redan den dag, då
kungörelse om utdelningsförslaget utfärdas; handläggning af ackordsärendet
kan ej lämpligen äga rum efter det sådan kungörelse blifvit
utfärdad.

174 §.

Det stadgande, som denna paragraf innehåller, har ansetts böra
till förekommande af den tvekan, som, om stadgandet ej funnes, möjligen
kunde yppa sig, upptagas i lagen.

Den i 108 § af gällande konkurslag förekommande bestämmelsen,
att ackord ej må beviljas bank eller allmänt penningverk, som sedlar

408

eller andra löpande förbindelser, tryckta eller graverade utgifvit, återfinnes
ej i förslaget. Sedan de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
upphört, har bestämmelsen veterligen ej något tillämpningsområde.1)

8 KAP.

Om borgenärssammanträden.

175-177 §§.

Det torde vara skäl att här lämna en öfversikt öfver de borgenärssammanträden,
som skola eller kunna förekomma i konkurs.

Såsom förut framhållits äga borgenärerna enligt förslaget icke taga
befattning med eller fatta beslut i andra frågor än sådana, som särskild!
angifvits såsom föremål för behandling af borgenärerna. Sammanträde
med borgenärerna kan därför endast förekomma i vissa särskilda i
lagen bestämda fall. Af dessa sammanträden är det endast ett, som
ovillkorligen skall förekomma i hvarje konkurs, nämligen första borgenärssammanträdet;
dock att, i händelse konkursboet ej förslår till bestridande
af konkurskostnaderna, enligt 185 § ej heller sådant sammanträde
skall hållas. I de flesta konkurser torde därjämte komma att hållas sammanträde
enligt 107 § (förlikningssammanträde); sådant sammanträde skall
nämligen hållas, så snart anmärkning mot någon bevakning framställts.
Alla öfriga borgenärssammanträden äro sådana, som mera sällan förekomma.
I flertalet konkurser torde endast förenämnda två sammanträden blifva
erforderliga. Dessa två sammanträden hållas inför konkursdomaren. Öfriga
sammanträden, som, enligt hvad i de särskilda lagrummen stadgats, skola
hållas inför honom, äro de, som kunna erfordras för handläggning af
frågor rörande val af förvaltare eller god man efter första borgenärssammanträdet
eller i anledning af anmärkning mot sådan funktionär, i
anledning af efterbevakning eller för handläggning af ackordsfrågor. Då
ärenden af ofvan angifna slag förekomma i en konkurs, skall sammanträde
med borgenärerna ovillkorligen hållas.

De i förslaget omförmälda borgenärssammanträden, vid hvilka ej

*) Jfr den i slutet af kap. om bevakning förekommande motiveringen för uteslutningen
af 93 § i gällande lag.

409

enligt hvad ofvan är sagdt konkursdomaren skall vara ordförande, skola
hållas inför förvaltaren. Vissa frågor, som beröra förvaltningen af boet
och mera regelmässigt förekomma i konkurs, hänskjutas till afgörande
af borgenärerna vid sammanträde endast för det fall, att förvaltaren och
gode mannen ej kunna enas. Dessa frågor äro följande: fortsättande af
gäldenärens rörelse, uppskof med försäljning af boets egendom, försäljning
af fast egendom i annan ordning än utsökningslagen bestämmer
eller af lös egendom annorledes än å auktion samt förlikning. I först
omförmälda två fall, fortsättande af rörelse och uppskof med realisationen,
kan äfven framställning af gäldenären eller enskild borgenär, som ej är
nöjd med konkursförvaltningens åtgöranden, föranleda, att borgenärerna
kallas till sammanträde för frågans pröfning; hvarjämte beträffande uppskof
med realisationen gäller, att borgenärssammanträde skall hållas, om
uppskof på längre tid än sex månader påyrkats. Förlikning angående
fast egendom kan förvaltaren ej ingå utan samtycke af borgenärerna
vid sammanträde. I vissa fall skola borgenärerna kallas till sammanträde
för att höras öfver besvär, som anförts mot borgenärsbeslut.

Det är påtagligt, att borgenärssammanträden i sådana förvaltningsangelägenheter,
som ofvan nämnts, böra blifva ganska sällsynta. Särskildt
med hänsyn därtill har det kunnat ifrågasättas, att äfven dessa sammanträden
skulle hållas inför konkursdomaren. Frånsedt fördelen däraf, att
såmedelst enhetliga bestämmelser angående alla borgenärssammanträden
kunde meddelas, skulle härigenom vinnas, att vid tillsättande af förvaltare
icke behöfde tagas i betraktande, huruvida han ägde den formella
färdighet, som erfordras för att kunna fungera som ordförande vid
sammanträden med borgenärerna. Men i betraktande dels af önskvärdheten
att endast i den mån det visat sig oundgängligen nödvändigt öka
underdomstolarnas arbetsbörda och dels af den skäligen enkla beskaffenheten
hos de frågor, som förekomma vid de sammanträden, hvilka icke
enligt förslaget äga rum inför konkursdomaren, har kommittén ansett sig
böra föreslå, att förvaltaren skall vara ordförande vid dessa sammanträden.

De stadganden, som äro upptagna i 176 § angående kallelse
till borgenärssammanträde och i 177 § angående förande af protokoll vid
borgenärssammanträde, torde ej här erfordra någon vidare belysning.

178 §.

Såsom framgår af den ofvan lämnade redogörelsen för de borgenärssammanträden,
som kunna förekomma, handläggas vid samtliga
dessa sammanträden frågor rörande förvaltningen med undantag blott

410

för de sammanträden, vid hvilka förhandlas om tvistiga fordringar eller
om ackordsförslag. Vid förlikningssammanträdet äger, såsom af 107 §,
jämförd med 103 § andra stycket framgår, hvarje borgenär, som bevakat
fordran i konkursen, rätt till talan, men någon omröstning bland borgenärerna
förekommer icke. För ackordsfrågan gälla de särskilda rösträttsregler,
som angifvas i 7 kap. Man har alltså att i kapitlet om borgenärssammanträden
meddela erforderliga regler angående borgenärernas
rösträtt i de öfriga frågor, hvilka kunna förekomma vid borgenärssammanträde,
och dessa frågor utgöras, såsom nyss nämnts, af samtliga till
borgenärernas handläggning börande frågor rörande boets förvaltning.
Att härunder äfven faller val af god man och suppleant för honom har
ansetts böra i förevarande paragraf särskildt framhållas, helst detta torde
få anses såsom den viktigaste af de förvaltningsfrågor borgenärerna äga
att afgöra. Uppenbart är att hit hör jämväl frågan om utseende af
förvaltare, på hvilken fråga borgenärerna ju äga ett ej ringa inflytande.
De i förevarande paragraf gifna bestämmelserna angå emellertid icke
sistnämnda fråga; rörande denna är särskildt stadgande meddeladt i 44 §.

Gällande konkurslag stadgar beträffande omröstning i förvaltningsfrågor
uti 60 § följande: »Vid val till gode män eller sysslomän, så ock uti
alla andra mål, som röra förvaltning af gäldenär bo, gälle såsom beslut
den mening, hvarom, bland närvarande borgenärer, de sig förena, hvilkas
fordringar sammanräknade utgöra största beloppet, såframt dessa borgenärer
därjämte utgöra minst en fjärdedel af de röstande: kan beslut på
sådant sätt ej åstadkommas; varde yttrande inhämtadt af rättens ombudsman,
och gälle den mening han biträder.» Kommittén har icke
ansett anledning föreligga att frångå detta stadgande utan i förevarande
paragraf upptagit detsamma i hufvudsak oförändradt. För det fall, att
den stadgade majoriteten icke ernås, har afgörandet, som enligt gällande
lag tillkommer rättens ombudsman, öfverlåtits till ordföranden vid sammanträdet.
Såsom i motiven till gällande konkurslag anmärkts vid 60 §
visar den där beträffande rättens ombudsmans deltagande i afgörandet
af boets angelägenheter valda ordställningen, att ombudsmannen själf ej
kan hafva någon ny mening utan måste afgöra mellan dem, hvilka varit
föremål för borgenärernas omröstning. Detsamma gäller beträffande den
afgöranderätt, som enligt det nu framlagda förslaget tillkommer ordföranden
vid sammanträdet.

179 §.

I fråga om förutsättningarna för rätt att vid borgenärssammanträde
deltaga i öfverläggning och beslut i frågor, som röra boets för -

411

vältning, innehåller gällande lag stadgande!! i 39 och 60 §§. Beträffande
sistnämnda paragraf hänvisas till hvad här nedan vid 180 § i förslaget
anföres. I 39 § konkurslagen föreskrifves, att borgenärerna vid första
förhöret, då de hafva att utse gode män för att öfvertaga förvaltningen,
skola uppgifva beloppet och beskaffenheten af sina fordringar och, såvidt
ske kan, förete de handlingar, hvarå fordringarna sig grunda. Närmast
afser detta stadgande första förhöret, men detsamma har ansetts äga
tillämpning äfven beträffande borgenärssammanträden, som hållas senare
under konkursen.fl Stadgandet är icke sådant, att det kan bereda någon
större trygghet för att endast de, som verkligen hafva ett borgenärsintresse
att tillvarataga, få deltaga i afgörandet af boets angelägenheter.
Mot gällande lag har också anmärkts, att den icke hindrar obehöriga
personer att genom anmälan af fingerade fordringar bereda sig tillfälle
att deltaga i afgörandet af konkursbos angelägenheter. I verkligheten
lära ock hafva förekommit fall, då personer i afsikt att inverka på utgången
af val af gode män och syssloman obehörigen uppgifvit sig såsom
borgenärer och deltagit i valen. Vid 1895, 1896 och 1898 års riksdagar
väcktes med hänsyn härtill motion i andra kammaren af herr E. G. H.
Åkerlund om sådana »ändringar och tillägg i gällande konkurslag, som
i möjligaste mån förekomma, det borgenär genom uppgifvande och bevakande
af giltig grund saknande fordringar må kunna utöfva ett oberättigadt
inflytande på val af gode män och syssloman samt i andra mål,
som röra förvaltningen af gäldenärs bo». I motiveringen för denna
motion utgick motionären därifrån, att rösträtt utöfvas »före inställelsedagen
enligt de fordringar, en borgenär uppgifvits äga, samt efter det
borgenär på inställelsedagen eller sedermera bevakat fordran efter storleken
af det belopp, han sålunda bevakat»; och påpekade motionären det
otillfredsställande i att personer genom uppgifvande af ogrundade fordringsanspråk
kunde obehörigen och till boets skada förskaffa sig rösträtt
och intill dess deras fordringsanspråk blifvit lagligen underkända
fullständigt göra sig till herrar öfver konkursen. Lagutskottet vid riksdagarna
1895 och 1896 yttrade, att utskottet i likhet med motionären
ansåge den nuvarande lagstiftningen angående utöfvandet af rösträtt i
frågor, som rörde konkursförvaltningen, i så måtto otillfredsställande,
att densamma icke lämnade tillräckliga garantier mot obehöriga personers
deltagande i besluten, men då motionären ej lämnat antydan om
den riktning, hvari den af honom önskade lagförändringen skulle vidtagas,
hemställde utskottet, att motionen ej måtte föranleda åtgärd af

!) Jfr rättsfall i Nytt jur. arkiv 1907 s. 413.

412

Riksdagen. Detta blef ock frågans utgång vid sistnämnda båda riksdagar.
Vid 1898 års riksdag, då herr Åkerlund upprepade sin motion,
tilläde han i densamma, att han för sin del hyste den åsikt, att rösträtt
i konkurs endast borde få grundas på sådana uppgifna fordringsbelopp,
som af vederbörande gäldenär under edsförpliktelse godkändes. I anledning
häraf yttrade lagutskottet vid denna riksdag, att utskottet visserligen
ansåge, att gäldenärens uppgifter om sina skulder uti den af honom vid
första förhöret med ed fastade bouppteckningen borde utan våda kunna
tillerkännas det vitsord, att de grundläde rösträtt för de motsvarande
fordringar i boet, hvilka af borgenär uppgifvits eller anmälts. Men då
det icke sällan inträffade, att verkliga skulder icke återfunnes i bouppteckningen
på grund af glömska från gäldenärens sida eller af den anledningen,
att han icke erkände dem såsom ostridiga, så borde, ansåg
utskottet, rösträtt medgifvas äfven för de klara fordringar, hvilka, ehuru
icke af gäldenären uppgifna, af borgenär styrkts medelst sådana skuldebref
eller andra skriftliga fordringsbevis, som enligt gällande utsökningslag
ägde exekutiv kraft. Utskottet yttrade vidare, att det förefölle utskottet,
som om verkligt skäl icke förelåge att medgifva rösträtt för
stridiga fordringsanspråk. Utskottet medgaf, att med de begränsningar
af rösträtten, som sålunda blifvit ifrågasatta, fäll kunde förekomma, då
verkligen förefintliga fordringar blefve uteslutna från rösträtt, men utskottet
höll före, att denna olägenhet vida uppvägdes af de fördelar,
som genom en lagändring i antydd riktning kunde vinnas. Ytterligare
anfördes, att den »rent formella granskning» af uppgifna och anmälda
fordringsanspråk, som, därest utskottets åsikt vunne godkännande, af
»konkursmyndigheten» måste verkställas, innan rösträtt finge af borgenär
utöfvas, icke torde komma att förorsaka några synnerligen afsevärda
praktiska svårigheter. Därest det emellertid skulle visa sig vara förenadt
med oöfverstigliga hinder att i den af utskottet antydda riktningen råda
bot på ifrågavarande missförhållanden, syntes det utskottet böra komma
under öfvervägande, huruvida icke anmärkta missbruk kunde förekommas
och stäfjas genom lämplig ansvarsbestämmelse för uppgifvande till bevakning
i konkurs af medvetet oriktig fordran, en bestämmelse, som,
yttrade utskottet vidare, måhända kunde befinnas tjänlig att i alla händelser
införas för att därmed supplera de af utskottet ifrågasatta stadganden
af civilrättslig natur. Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda,
huruvida icke genom lagstiftningsåtgärder måtte kunna förhindras att
på grund af oriktiga fordringsanspråk utöfvades obehörigt inflytande på
förvaltningen af konkursbo, och att Kungl. Maj:t därefter täcktes för

Riksdagen framlägga det förslag, hvartill den verkställda utredningen
kunde gifva anledning. Utskottets hemställan bifölls af andra kammaren
men afslogs af första kammaren.

Det af lagutskottet angifna syftemålet, förhindrandet att personer,
som ej äro verkliga fordringsägare, obehörigen utöfva inflytande på förvaltningen
af konkursbo, torde såvidt gällande konkurslag angår få
anses mycket beaktansvärdt. Enligt kommitténs förslag är förhållandet
visserligen formellt sedt detsamma som enligt gällande lag men i realiteten
ställer sig dock saken väsentligen annorlunda. Förslaget har
nämligen icke obetydligt begränsat borgenärernas inflytande på förvaltningen.
Med de förändrade bestämmelser, som meddelats i afseende
å konkursbos förvaltning och hvad därmed sammanhänger, (särskild!
beträffande förvaltares tillsättande samt bestämmande af arfvode för
förvaltare och god man), torde man vara berättigad att antaga, att
lockelsen för enskilda personer att söka obehörigen inverka på valen
af förvaltare och god man skall vara betydligt minskad, och under
konkursens fortgång äga, såsom ofvan anmärkts, borgenärerna endast i
vissa särskildt angifna fall utöfva inflytande på förvaltningen. De kunna
icke såsom enligt nu gällande lag fatta beslut och meddela föreskrifter
i hvilka boets angelägenheter som helst. Under sådana omständigheter
är faran för att andra än de, som äro i god tro med afseende å
befogenheten af framställda fordringsanspråk, skola göra försök att
blanda sig i boets angelägenheter, skäligen ringa. Men gifvetvis föreligger
dock alltid möjlighet härtill, och förevarande spörsmål är äfven
enligt kommitténs förslag i och för sig af den vikt, att det förtjänar
undersökas, i hvad mån detsamma kan genom lagbestämmelser på
lämpligt sätt lösas.

Då Riksdagens lagutskott i sitt ofvan återgifna utlåtande yttrar,
att något verkligt skäl ej föreligger att medgifva rösträtt för stridiga
fordringsanspråk, kan utskottet ej gärna hafva utgått från den uppfattningen,
att principiellt sedt det bör tillåtas endast dem, hvilkas fordringar
kunna anses behörigen styrkta, att deltaga i afgörandet af konkursboets
förvaltningsangelägenheter. En sådan uppfattning kan uppenbarligen
icke anses riktig. Principiellt måste man fasthellre anse, att
hvar och en, som uppgifver sig äga fordran hos gäldenären, äger så
länge hans fordringsanspråk ej är pröfvadt och underkändt deltaga i
afgörandet af boets angelägenheter.

Vill man söka förekomma de praktiska olägenheter, som tillämpningen
af sistnämnda åsikt kan föra med sig, ligger det nära till hands
att såsom af 1898 års lagutskott förordats, låta den i konkursen upp -

414

rättade bouppteckningen vara afgörande för rösträtten. Vid närmare
undersökning visar sig emellertid, att detta svårligen låter sig göra.
Att det öfverhufvudtaget kan ifrågasättas att tillägga bouppteckningen
en sådan betydelse, torde närmast finna sin förklaring däri, att bouppteckningens
riktighet skall af gäldenären fästas med ed. Detta skall
enligt förslaget i regel ske vid första b orgenärssam manträd et innan
ännu något afgörande i förvaltningsfrågor förekommit. Men om gäldenären
vid detta sammanträde uteblir eller eljest underlåter att aflägga
bouppteckningseden, måste ändock frågorna angående val af förvaltare
och god man företagas. Detta fall torde emellertid få antagas icke
ofta komma att inträffa. Att bouppteckningen tarfvar ändring i ett
eller annat afseende är däremot något synnerligen vanligt. De uppgifter
angående boets gäld, som gäldenären lämnar vid edens afläggande,
kunna väl naturligen uppfattas såsom ändringar i eller tillägg till själfva
bouppteckningen; men om det senare under konkursen yppas, att bouppteckningen
är oriktig, föranleder icke detta någon ändring i densamma.
Om gäldenären sålunda uppgifver en skuld, som ej upptagits
i bouppteckningen, eller finner, att någon skuld felaktigt upptagits däri,
kan hänsyn ej tagas till dylika uppgifter af gäldenären, såvidt det
är bouppteckningen, som skall ligga till grund för rösträtten. Visserligen
blifva ju gäldenärens sålunda meddelade uppgifter icke edfästade.
Men att nödgas lämna dem alldeles ur räkningen är dock icke tilltalande.

Själfva tanken att låta gäldenärens egna uppgifter angående sin
gäld — låt vara, att de bekräftas med ed — vara afgörande för borgenärernas
rösträtt kan emellertid icke erkännas vara riktig. Frånsedt att
det skulle vara tvifvelaktigt, huru man borde förfara, om gäldenären uppgåfve
en borgenärs fordringsanspråk men samtidigt förklarade, att han
för sin del bestrede befogenheten däraf (hvilket gäldenären väl i allmänhet
torde kunna göra utan risk), och frånsedt de fall, då gäldenären lämnade
medvetet oriktiga uppgifter, torde det vara i och för sig betänkligt att
tillerkänna gäldenärens nämnda uppgifter den stora betydelse, som nu
är i fråga. Äfven då gäldenären vill handla fullt lojalt i konkursen,
äro hans uppgifter om sin gäld ofta till följd af bristfällig bokföring
eller vanskötta och intrasslade affärer otillförlitliga och ofullständiga.
Ännu betänkligare ställer sig saken då bouppteckningen måste upprättas
utan personlig medverkan af gäldenären, såsom då gäldenären
aflidit eller afvikit. I dylika fall kan bouppteckningen blifva i hög
grad missvisande.

Såsom ofvan är nämndt förordade lagutskottet vid 1898 års riks -

415

dag, att rösträtt skulle tillkomma, förutom de i bouppteckningen upptagna
borgenärerna, de borgenärer, som kunde styrka sina fordringar
med skuldebref eller andra skriftliga fordringsbevis, som enligt gällande
utsökningslag äga exekutiv kraft. En sådan utsträckning torde dock,
huru riktig den än i och för sig må vara, endast i ringa grad kunna
gagna sitt syfte; att fordringar, som äro grundade på klara fordringsbevis,
utelämnas i bouppteckningen, torde nämligen mera sällan förekomma.
Och härtill kommer, att ett dylikt stadgande skulle nödvändiggöra,
att bouppteckningarna, hvad gäldenärens skulder beträffar, uppgjordes
betydligt mera detaljeradt och omständligt än som eljest är
nödigt. För stadgandets tillämpning förutsättes nämligen, att då någou,
som i bouppteckningen ej upptagits bland borgenärerna, företer ett
skriftligt fordringsbevis, det skall med bestämdhet kunna afgöras,
huruvida fordringen ingår i fordringsbelopp, för bvilket annan borgenär
upptagits i bouppteckningen. Eljest riskerar man, att det röstas dubbelt
för fordringen. Ett särdeles vanligt fall är, att vid konkursutbrottet gäldenären
bar ett antal växlar diskonterade i bank, hvilken därför i bouppteckningen
upptages såsom fordringsägare för växlarnas belopp, men
att växlarna sedermera inlösas af andra växelgäldenärer. Om nu innehafvaren
af den inlösta växeln företer densamma vid borgenärssammanträde,
kan han ej annat än godkännas såsom röstberättigad borgenär,
men då bouppteckningen är det egentliga underlaget för rösträtten, kan
ej banken förvägras att rösta för, hela beloppet af bankens i bouppteckningen
upptagna fordran, med mindre det vid sammanträdet utredes,
att i detta belopp ingår den af borgenären anmälda växelfordringen.

På grund af de svårigheter, som sålunda möta, har kommittén
måst uppgifva tanken på att lägga bouppteckningen till grund för
borgenärernas rösträtt. Ej heller torde det vara möjligt att finna andra
yttre kännetecken, efter hvilka det kan afgöras, huruvida ett fordringsanspråk
skall medföra rösträtt eller ej. Det låter sig icke göra att
uppställa en regel, som endast fordrar en mekanisk tillämpning för
rösträttsfrågans afgörande. Man måste därför undersöka, om det icke
kan uppdragas åt ordföranden vid borgenärssammanträdet att afgöra,
huruvida fordringsanspråket är af beskaffenhet att böra medföra rösträtt.
På sådant sätt har frågan blifvit löst i norsk, dansk och tysk
rätt. Enligt dessa lagar (norska lagen § 87, danska § 61, tyska § 95)
har det öfverlämnats åt rätten, inför hvilken alla borgenärssammanträden
hållas, att afgöra, huruvida och för hvilket belopp rösträtt skall medgifvas
för fordran, hvars rätt i konkursen ännu icke är fastställd. Därvid
äger rätten att med ledning af tillgängliga upplysningar och med hän -

416

syn till kända förhållanden fullt diskretionärt afgöra, i hvad mån rösträtt
skäligen må tillerkännas borgenären. Enligt norsk och dansk laggäller
dylikt afgörande aldrig för annat sammanträde än det, vid hvilket
det meddelas. Sådan pröfning af rösträttsfrågan, som nu nämnts, kan
enligt norsk lag äga rum beträffande alla fordringar, som ej äro granskade
och godkända; den danska lagen medgifver däremot (likasom den norska
lagen före 1899 års revision) dylik pröfning endast vid borgenärssammanträden,
som hållas före fordringarnas granskning (vid det i § 88 omförmälda
sammanträdet*). Äfven enligt tysk lag gäller afgörande! endast
för det sammanträde, där det meddelas, såvidt fråga är om borgenärssammanträde,
som hålles före sammanträdet för bevakade fordringars
granskning (die Prufungstermin). Vid sistnämnda sammanträde skall träffas
bestämmelse om den rösträtt, som skall tillkomma bestridda fordringar
intill dess tvistefrågorna blifvit afgärda. Härom kan öfverenskommelse
ingås mellan den bevakande borgenären och den, som gjort jäf mot
bevakningen. Kommer sådan öfverenskommelse ej till stånd, skall frågan
afgöras genom beslut af rätten. Dock kan dylikt beslut sedermera af
rätten ändras. — Öfver rättens beslut i fråga om borgenärers rösträtt
får klagan ej föras (norsk lag § 131, dansk § 137, tysk § 95).

Om man kunde äfven hos oss införa en sådan själfstäudig pröfning
af fordringsanspråken med hänsyn till rösträttsfrågan, hade man utan
tvifvel vunnit den bästa lösningen af förevarande spörsmål. Härför
skulle emellertid i första rummet erfordras, att konkursdomaren eller
åtminstone en person med juridisk utbildning fungerade såsom ordförande
vid alla borgenärssammanträden. På skäl, som ofvan framhållits, har
det dock icke kunnat stadgas, att alla sammanträden skola hållas inför
konkursdomaren; icke heller bör det förutsättas, att förvaltaren alltid är
juridiskt bildad. Frånsedt nu berörda svårighet torde kunna ifrågasättas,
huruvida det med nuvarande domstolsorganisation och rättegångsordningkunde
anses lämpligt att åt domstol eller domare uppdraga eu sådan
rent diskretionär och fri pröfning, som här skulle komma i fråga.
Pröfningen finge uppenbarligen icke vara densamma som pröfningen af
fordringens existens i ett skuldfordringsmål. Och det vore fara värdt,
att detta icke behörigen beaktades, eller att i hvarje fall rösträttspröfningen
komme att spela en allt för stor och tyngande roll vid
borgenärssammanträdena. I betraktande kommer ock, hur det skulle

*) Häraf anses följa, att bestridda och ännu icke af rätten pröfvade fordringar ej
medföra rösträtt (jfr. Deuntzer, Den danske Skifteret sid. 424).

417

ställa sig med klagan i dessa frågor. Svårligen kunde man tillåta att
de droges under högre instans; men att utesluta klagorätt skulle måhända
icke vara alldeles fritt från betänkligheter.

Då sålunda någon tillfredsställande lösning af rösträttsspörsmålet
icke kunnat ernås vare sig på den ena eller andra vägen, har kommittén
funnit sig böra i hufvudsak kvarstå på gällande lags ståndpunkt. Med
hänsyn till den jämförelsevis ringa betydelse, som frågan, på sätt ofvan
anmärkts, har enligt förslaget, torde i själfva verket från rent praktisk
synpunkt ej mycket vara att invända häremot. Det bör ock framhållas,
att då gällande lag ålagt borgenär att uppgifva beloppet och beskaffenheten
af sin fordran samt att, om det kan ske, förete de handlingar,
hvarå fordringen grundas, meningen ej kan vara, att hvilka fordringsanspråk
som helst, hur orimliga eller uppenbart ogrundade de än te sig,
skola godkännas. En viss pröfningsrätt tillkommer otvifvelaktigt ordföranden
vid sammanträdet. Denna pröfningsrätt kan dock gifvetvis
endast anses innefatta rätt att afvisa uppenbart obehöriga anspråk, och
endast i exceptionella och sällan förekommande fall kan därför ordföranden
vid borgenärssammanträde förvägra en person, som anmäler sig såsom
borgenär, att deltaga i omröstningen. Men redan häri ligger en viss
grad af trygghet för att icke fingerade fordringar anmälas. Det har
synts lämpligt att låta denna ordförandens befogenhet komma tydligt
till synes i lagen, och i förevarande paragraf af förslaget är därför
föreskrifvet, att talan ej får föras för fordran, som uppenbarligen
saknar laga grund; att afgörandet tillkommer den, som för ordet vid
sammanträdet, är själfklart.

Om anmärkning icke i behörig ordning framställes mot bevakning,
blir den bevakade fordringen gällande i konkursen, äfven om den synes
uppenbart ogrundad. Att vid sådant förhållande rösträtt ej får förvägras
borgenären har synts så otvifvelaktigt, att uttryckligt stadgande, åsyftande
ett fall af så säregen beskaffenhet ansetts ej böra upptagas.

Föreskriften, att vid sammanträde, som hålles efter bevakningstidens
utgång, talan ej får föras för fordran, som icke bevakats, återgifver
en regel, som naturligtvis gäller äfven efter nuvarande lag.

Den omständigheten, att bevakad fordran blifvit bestridd, betager
ej borgenären rösträtt för fordringen. Men häraf följer icke, att borgenären
skall äga rösträtt så länge bevakningen ej är genom laga kraftägande
domslut ogillad. År bevakningen af underrätten eller hofrätten
ogillad, bör borgenären vara från rösträtt utesluten, ändå att beslutet ej
vunnit laga kraft.

418

180 §.

I 179 § har det gällt, att söka garantier mot att andra än verkliga
konkursborgenärer deltaga i afgörandet åt konkursboets förvaltningsangelägenbeter.
Härmed är emellertid frågan om borgenärernas rösträtt
i dylika angelägenheter ingalunda uttömd. De ärenden, som falla
under beteckningen »frågor, som röra boets förvaltning)), beröra nämligen
icke alla borgenärers intressen lika. I allmänhet gäller, att borgenärernas
intresse är större allt eftersom deras fordringar äro större, och detta förhållande
har fått sitt uttryck i den i 178 § gifna omröstningsregeln,
därvid principen, att majoritet af fordringsbeloppen är afgörande, dock
fått tåla jämkning genom den tillika gifna regeln, att majoriteten
skall representera minst en fjärdedel af närvarande borgenärers antal.
Men det finnes också grupper af borgenärer, hvilka kunna sägas
öfver hufvud icke hafva något afsevärdt intresse af frågorna rörande
förvaltningen af boet. Den viktigaste af dessa grupper är den, som utgöres
af de borgenärer, hvilka för sina fordringar hafva så god förmånsrätt,
att de, åtminstone frånsedt alldeles exceptionella fall, kunna vara
säkra på att erhålla full betalning, hur än förvaltningen handhafves.
Vidare bör uppmärksammas den möjligheten, att boets ställning är
sådan, att oprioriterade borgenärer under inga omständigheter kunna
påräkna någon som helst utdelning. T sistnämnda fall hafva nyssnämnda
borgenärer icke något direkt intresse af, hur boet förvaltas; det intresse,
som ligger däri att ju mera egendomen inbringar och ju större utdelning
de prioriterade alltså erhålla, desto mindre blir den skuldbörda
gäldenären för framtiden har att dragas med och desto större utsikten
att han skall kunna framdeles åtminstone i någon mån göra rätt för
sig, är allt för indirekt och aflägset för att man skall kunna fästa afseende
därvid.

I den mån afgörandet af förvaltningsfrågor är utan betydelse för
en borgenärs rätt, bör denne borgenär gifvetvis icke äga deltaga i afgörandet.
Svårighet möter dock att i lagstadganden på ett tillfredsställande
sätt genomföra denna grundsats.

Till en början skall här i korthet redogöras för det sätt, hvarpå
frågan blifvit löst enligt norsk, dansk och tysk rätt. Den norska konkurslagen
stadgar i § 86, dels att fordringar, för hvilka vederbörande
borgenärer hafva pant eller förmånsrätt, vid omröstning komma i betraktande
endast med det belopp, »för hvilket de icke kunna påräkna

419

att erhålla full betalning», och dels att, om det är uppenbart, att boet
icke kan gifva någon utdelning för oprioriterade fordringar, icke heller
dessa fordringar skola komma i betraktande utan endast de fordringar,
för hvilka någon men icke full betalning kan påräknas. Det tillkommer
rätten att afgöra, huruvida eller för hvilket belopp en fordran med tilllämpning
af nämnda regler skall frånkännas rösträtt (§ 87). Rättens
beslut i sådan fråga gäller endast för det sammanträde, vid hvilket det
meddelas, och kan ej öfverklagas (§§ 87 och 131). Den danska konkurslagen
(§ 63) har gifvit motsvarande stadgande den mera allmänna affattningen,
att rösträtt icke tillkommer de borgenärer, som icke hafva något
intresse i de frågor, som föreligga till afgörande, hvartill fogats såsom
ett förklarande tillägg »såsom för det de komma att få full betalning,
hur frågan än afgöres, eller för det de icke kunna påräkna någon utdelning,
hur den än afgöres». Lagen innehåller ej något uttryckligt
stadgande om formen för afgörandet, huruvida borgenärerna kunna anses
hafva intresse i föreliggande fråga eller icke, men § 61 anses böra äga
analog tillämpning.1) — Den tyska konkurslagen har icke uppställt någon
allmän regel om begränsning i de borgenärers rösträtt, hvilkas rätt ej beröres
af föreliggande frågor, och innehåller ej heller något särskildt stadgande
beträffande dem, hvilka för sina fordringar hafva fullt betryggande
förmånsrätt. Men genom den i § 96 gifna regeln angående rösträtt för
borgenärer, som göra anspråk på »abgesonderte Befriedigung», vinnes dock
beträffande omfattande och viktiga kategorier af förmåns berättigade borgenärer
(de, som hafva panträtt i fast eller lös egendom m. fl.) det resultat, att
de uteslutas från rösträtt i den mån de kunna vara säkra på att erhålla betalning.
2) Nu nämnda borgenärer äga att jämte det de göra sin »Absonderungsrecht»
gällande äfven anmäla sin fordran i konkursen; de erhålla utdelning
endast för det belopp, som vid realisation af den för fordringen
häftande egendomen icke blir guldet, eller för hvilket de afstå från
sin företrädesrätt till betalning (§ 64).3) Men en sådan förmånsberättigad
borgenär är oförhindrad att, om han icke redan före bevakningstidens
utgång kan genom egendomens försäljning få konstateradt, i hvad mån
densamma förslår till fordringens gäldande, bevaka i konkursen det be -

) Beträ ffande innehållet i § 61 se ofvan sid. 415 f. Jfr ock Deuntzer, Den danske
Skifteret sid. 424.

2) De, som äro berättigade till * abgesonderte Befriedigung» äga att oberoende af
konkursförfarandet af förvaltaren erhålla betalning ur viss egendom, som hör till konkursboet
(§ 4); hvilka dessa äro framgår af §§ 47—49.

3) Angående dessa borgenärers rätt till utdelning jfr §§ 153 och 168.

420

lopp (eventuellt hela fordringen), som lian anser icke kunna gäldas af
egendomen. Har borgenären på detta sätt anmält det belopp, som lian
antager ej kunna utgå vid försäljning af den egendom, som särskildt
häftar för fordringen, tillkommer det rätten att, om anmärkning göres
af annan borgenär eller af förvaltaren, pröfva frågan om borgenärens
rösträtt, därvid rättens uppfattning om den sannolika bristen är afgörande.
Emot rättens beslut får talan ej föras (§ 96).

Äfven vår nu gällande konkurslag har gifvit uttryck åt den grundsatsen,
att borgenär ej bör äga deltaga i afgörandet af frågor, som icke
beröra hans rätt. Konkurslagen innehåller nämligen i 60 § följande stadgande:
»Ej må i frågor, som uppenbarligen röra endast en eller några
borgenärers rätt, annan borgenär i omröstningen deltaga.» I motiven
till det år 1859 framlagda förslaget till konkurslag (62 §) yttrades härom:

»Stadgandet att i frågor, som uppenbarligen röra endast en eller
några borgenärers rätt, annan borgenär ej må i beslutet deltaga, uttalar
själf sitt motiv och är af behofvet påkalladt. Så har nu icke sällan
skett, att, t. ex. i frågor om beloppet af gäldenärs underhåll, prioriterade
borgenärer, då de haft Övervikt och ansett sig äfven med bestämmande
af ett högre underhållsbelopp ändock betryggade, genom sitt beslut förnärmat
de oprioriterades rätt, och tvärtom, då de oprioriterade funnit,
att äfven med ett ringare underhåll de icke skulle erhålla någon utdelning.
»

Att döma af detta uttalande hafva kommitterade alltså hyst den
uppfattning, att en fråga kan röra allenast en eller några borgenärers
rätt antingen därför att öfriga borgenärer i hvarje fall erhålla
fullt betaldt för sina fordringar eller ock därför att öfriga borgenärer
i alla händelser icke få någon utdelning alls för sina fordringar. Icke
desto mindre har ifrågavarande stadgande blifvit utan praktisk betydelse.
Man torde utan öfverdrift kunna säga, att det öfver hufvud
icke blifvit tillämpadt. Säkerligen har detta till ej ringa del berott på
den allmänna och i och för sig måhända mindre tydliga affattning stadgandet
erhållit samt på dess undangömda plats i en paragraf, som
af handlar åtskilliga andra ämnen. Synnerligen anmärkningsvärdt är
emellertid detta förhållande, alldenstund en af de mest uppmärksammade
och oftast framhållna brister, som ansetts vidlåda gällande konkurslag,
är den, att borgenärer, hvilka genom pant eller annorledes hafva full
säkerhet för sina fordringar och sålunda äro alldeles oberoende af det
sätt, hvarpå konkursboet förvaltas, likväl äga rättighet att deltaga i
afgörandet af boets angelägenheter, särskildt i val af gode män och
sysslomän.

421

Detta ämne har varit föremål för Riksdagens uppmärksamhet åren
1889 och 1890.

Förstnämnda år väckte herr M. Dahn i andra kammaren motion
om upptagande i (JO § konkurslagen af följande stadganden:

»Do) att prioriterade fordringsägare, hvilkas fordran är intecknad i
fastighet under fastighetens halfva taxeringsvärde, ej må äga rätt att
för sådan fordran deltaga i val till gode män och syssloman i konkurs;
och

2:o) att ingen på grund af fullmakt skall äga rätt att vid val af
godemän och syssloman i konkurs rösta för mer än en röstberättigad.»

Motionen afsåg sålunda endast rösträtten vid val af gode män
och syssloman och hade enligt hvad motionären uttalar, till syfte att
stäfjn det missförhållandet, att personer förskaffa sig fullmakter från
prioriterade fordringsägare, »som med sina i allmänhet säkra fordringar
ej hafva något att riskera i konkursen», och därefter välja sig själfva
till gode män och sysslomän. Eftersom de, yttrar motionären vidare,
på grund af sina fullmakter hafva gifven röstmajoritet, kunna de sedan
bestämma arfvodet själfva, 9 hvarjämte stadgandet i 44 § konkurslagen
(om borgenärernas rätt att meddela sysslomannen föreskrifter i förvaltningen)
blir betydelselöst, då sysslomännen själfva rösta för mer än
hälften af samtliga borgenärers röster.

Lagutskottet anförde i sitt utlåtande öfver motionen — hvad först
anginge förslaget, att innehafvare af intecknad fordran icke skulle vid
ifrågavarande val få rösta för sin fordran, såvidt den läge inom viss
del af den intecknade egendomens taxeringsvärde — att häremot mötte i
främsta rummet den betänklighet, att äfven dessa fordringsägares rätt ofta
kunde vara beroende på det sätt, hvarpå egendomen förvaltades. Erfarenheten
hade ådagalagt, att fastigheter äfven i de fall, då ingen särskild
anmärkning kunnat göras mot konkursboets förvaltning, måst säljas till
pris, som betydligt understigit taxeringsvärdet. Därjämte skulle antagligen,
om en dylik bestämmelse meddelades, uppstå tvekan, huruvida
och i hvad mån en intecknings läge vore sådant, att dess innehafvare
borde förvägras rösträtt.* 2) Därför ansåg sig utskottet icke kunna tillstyrka

*) Genom den förändrade lydelse, som 67 § erhållit enligt lagen den 29 mars 1899
»ro de formellt härifrån uteslutna.

2) Lagutskottet vid 1890 års riksdag, där, såsom nedan närmare angifves, frågan
åter var före, utför vidare denna synpunkt genom att fästa uppmärksamheten på att för
bedömande af en intecknings verkliga läge fordras tillgång till gravationsbevis och taxeringsbevis
samt dessutom kännedom om den verkliga storleken af de inteckningar, som hafva
bättre förmånsrätt, inteckningar, hvilka icke behöfva vara anmälda i konkursen.

422

hvad motionären i denna del föreslagit. — Förslaget om inskränkning
i rätten att genom ombud utöfva rösträtt afstyrktes af utskottet på grund
af de praktiska olägenheter, som skulle vara förenade därmed. I synnerhet
om konkursen vore anhängig på landet eller i en mindre stad, blefve
det för de borgenärer, som bodde på annan ort, en omöjlighet att få
ombud.

Vid 1890 års riksdag upprepade herr Dahn sin motion, dock med
följande ändringar, dels att fordringsägare, som enligt 17 kap. 6 §
handelsbalken och lagen den 1 maj 1885 (angående vid laga skifte bestämdt
bidrag eller ersättning) ägde förmånsrätt, ej skulle äga rösta vid
val af god man och syssloman i konkurs, dels att beträffande inteckningar
endast de, som läge inom en tredjedel af fastighetens taxeringsvärde,
skulle uteslutas, och dels med afseende på rättigheten att rösta genom
ombud att ingen skulle vid ifrågavarande val äga att på grund af fullmakt
rösta för mer än en tiondel af summan af de anmälda fordringsbeloppen.

Äfven nu afstyrktes motionen af lagutskottet, som med afseende
å sista punkten anmärkte, att om en borgenär ägde att fordra mer än
en tiondel af sammanlagda fordringsbeloppet han skulle enligt motionärens
förslag icke äga att genom ombud rösta för mer än en del af
sin fordran. — Motionen föranledde icke åtgärd af Riksdagen.

Det faller i ögonen, att hvarken motionären eller lagutskottet med
ett ord berört den möjlighet att från deltagande uti ifrågavarande val utesluta
inteckningshafvare med fullt betryggande säkerhet, som stadgandet i
60 § konkurslagen erbjuder. I det preliminära förslag till konkurslag,
som af kommittén för granskning öfversändts till åtskilliga korporationer,
hade i anslutning till detta stadgande upptagits en paragraf (174)
af följande lydelse:

»Borgenär, hvars rätt uppenbarligen icke är beroende af utgången
af fråga rörande boets förvaltning, må ej vid borgenärssammanträde
föra talan i den fråga.»

I flere af de afgifna yttrandena har med skärpa framhållits önskvärdheten
af att prioriterade borgenärers rätt att deltaga i val af konkursförvaltningsorgan
inskränkes, men denna fråga har icke betraktats i
sitt vederbörliga sammanhang med det föreslagna stadgandet i 174 §,
om hvilket man sålunda tyckes haft den uppfattningen, att detsamma
likasom motsvarande stadgande i 60 § af gällande konkurslag i allmänhet
saknade tillämpning. 0 Man har ej tillräckligt beaktat, att stadgandet

0 Jämför dock hvad Helsingborgs köpmannaförening och Stockholms handelskammare,
på sätt nedan anföres, yttrat vid ifrågavarande paragraf.

423

syftade just på det fall, att prioriterade fordringsägare uppenbarligen
äro fullt säkerställda ocli följaktligen oj beröras af utgången af frågor,
som angå förvaltningen af boets egendom. Då det emellertid torde
vara af intresse att erfara hvad från köpmanshåll yttrats beträffande
förevarande ämne, skall bär lämnas följande kortfattade redogörelse
därför.

Handelskammaren i Galle, med hvilken Gäfle köpmannaföreninginstämt,
yttrar, att bestämmelserna om grunderna för omröstning vid
borgenärssammanträden, hvilka öfverensstämma med de nu gällande, böra
omarbetas. Med fog kan anmärkas — säges det — att de innehålla
ett obehörigt gynnande af inteckningshafvare och andra innehafvare af
större prioriterade fordringar på de oprioriterade smärre fordringsägarnas
bekostnad. En mera rättvis reglering vore därför önsklig, men
det borde förebyggas, att de prioriterade fordringsägarna, som i många
konkurser vore de enda, som kunde påräkna utdelning, och som följaktligen
hade något intresse i konkursutredningen, finge sitt inflytande
alltför begränsadt. Handelskammaren ifrågasätter, att man möjligen
skulle för beslut fordra en majoritet af en tredjedel i stället för en
fjärdedel af de i omröstningen deltagande borgenärernas antal.

Göteborgs köpmansförening, som endast berör rösträttsspörsmålet
såvidt fråga är om de val af förvaltningsorgan, som tillkomma borgenärerna,
uttalar att man bör förekomma, att sådant uppdrag blir likasom
nu godmanskap och sysslomanskap en inkomstkälla för prioriterade
fordringsägare eller deras ombud utan motsvarande nytta för konkursboet.
Därför böra prioriterade borgenärer ej hafva rösträtt vid sagda
val, men om en prioriterad borgenär icke anser den säkerhet han innehar
betryggande, bör konkursdomaren äga att bestämma, för hvilket
belopp borgenären må få rösta. Öfver konkursdomarens beslut bör
klagan ej få föras.

Helsingborgs köpmannaförening hemställer, att 174 § i det preliminära
förslaget måtte erhålla ett tillägg af innehåll, att borgenär, som
har pant eller annan säkerhet skulle i fråga, »som icke berörde hans
rätt», få rösta endast för det belopp, som öfverstege hvad som med
visshet betäcktes af säkerheten. Pröfningen häraf kunde lämnas åt ordföranden
vid sammanträdet (som äfven enligt det preliminära förslaget
kunde vara antingen konkursdomaren eller förvaltaren) men öfver beslutet
borde få klagas i vanlig ordning.

Handels- och sjöfartsnämndens i Malmö framställning går ut på,
att från rösträtt vid val af konkursförvaltare böra uteslutas ägare såväl
af sådana fastighetsinteckningar, som ligga inom halfva taxeringsvärdet,

424

som äfven af alla fordringar, för livilka fullgod säkerhet är ställd på
annat sätt, och såsom skäl härför anföres, att dessa borgenärer icke hafva
något praktiskt intresse af förvaltningens skötsel. I utlåtandet heter
det vidare, att nämnden inser svårigheten af att uppdraga gränserna
mellan de fordringsägare, som hafva verkligt intresse i konkursens förvaltning,
och de öfriga. Men äfven om gränsen uppdroges så vid, att
intet verkligt intresse folie utanför densamma, samt om pröfningen af
gränsfallen lades i konkursdomarens hand, ansåge nämnden målet vara
vunnet och frågan om bästa sättet för konkursförvaltningens tillsättande
löst på ett tillfredsställande sätt.

Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare påyrkar med afseende
å förvaltarvalet, att förändrade bestämmelser införas i främsta
rummet till undanröjande af det enligt nuvarande lag stora och allmänt
erkända missförhållandet, att äfven sådana fordringsbelopp, som genom
hypotek äro fullt säkerställda, och för hvilkas del det alltså måste i
själfva verket för respektive borgenärer vara likgiltigt, huru boet förvaltas,
icke desto mindre oafkortad medräknas vid omröstningen. Kammaren
yttrar vidare, att den inser svårigheten för att ej säga omöjligheten
af att uppdraga en gräns mellan säkerställda och icke säkerställda
fordringar, äfvensom den orättvisa, som skulle ligga i att frånkänna
en borgenär all rösträtt på grund af en fordran, för hvars fulla
betalning en erhållen pant vore otillräcklig. Men, fortsätter kammaren,
otvifvelaktigt kunna bestämmelser tänkas så formulerade, att från omröstningen
i fråga uteslötes åtminstone största delen af fullt säkerställda
fordringsbelopp, utan någon afsevärd risk, att bestämmelsen skulle
komma att drabba äfven andra än dylika fordringar. För sin del föreslår
handelskammaren, att de, som hafva realsäkerhet, ej skola få rösta
i annat fall än att de kunna göra sannolikt, att säkerheten ej räcker
till fordringens täckande. Afgörandet af dessa och andra rösträtten
angående frågor borde definitivt ankomma på konkursdomaren vid
själfva valet.

Stockholms handelskammare, hvars yttrande åberopats af Stockholms
köpmannaförening samt Stockholms köpmannaförenings ackordsoch
konkursafdelnings nämnd, yttrar med afseende å förevarande fråga,
att det nuvarande systemet för omröstning visar hän på behofvet af
vissa reformer beträffande rätten att rösta vid tillsättande af konkursförvaltare,
samt anför vidare följande:

»Rent allmänt sedt kan reformbekofvet karaktäriseras så, att rätten
till deltagande i omröstning inskränkes till sådana fordringar, som äga
konkurrera i de tillgångar, som förvaltningen i hufvudsak kommer att

425

afse. 1 praktiken skulle detta ställa sig sä, att innehafvare af fastighetsinteckning
och af lös pant skulle i den man fastighetens värde och
pantens värde täcka fordringarna utestängas från deltagande i valet af
konkursförvaltning. Under förutsättning af att inteckningshafvare, såsom
föreslagits, komma att äga befogenhet att sjkifva när som helst påkalla
fastighetens försäljning genom offentlig myndighet eventuellt dess ställande
under tvångsförvaltning, behöfver deras intresse ej bero på
sammansättningen af konkursförvaltningen. Innehafvaren al lös pant
kommer enligt förslaget att såsom hittills äga att själf ombesörja realisationen
af panten efter förutgånget hembud. 1 den mån panten täcker
hans fordran har han uppenbarligen intet intresse att bevaka i konkursen.

Då det gäller att i praktiken omsätta förutnämnda otvifvelaktigt
riktiga begränsning af rösträtten, möter den svårighet, att realisation
oftast ej skett vid den tidpunkt, då förvaltning utses. Den tyska rätten
har därför i dylikt fall tillgripit den utvägen att låta borgenären själf
med rättsbindande verkan uppgifva, hur stor del af sin fordran, som
han vill betrakta som oprioriterad, och får han då rösta för den sålunda
obetäckta fordringen. Men borgenärens förklaring har äfven tillagts
den verkan, att han ej får för den obetäckta delen hålla sig till fastighet
eller pant; han måste med andra ord nedsätta sin prioriterade fordran. »)
Handelskammaren kan så mycket mindre finna någon betänklighet mot
att äfven hos oss införa detta system, som intecknings- och panthafvare
torde själf i de flesta fall kunna bäst uppgifva värdet af inteckning eller
pant, då detta värde ofta bestämmes genom bevakning vid auktion af
intecknings- eller panthafvare själ! eller af annan för hans räkning.

Det säger sig själft, att förmånsberättigade i egendom, som skall
förvaltas af konkursförvaltningen, hafva det största intresse af förvaltningens
sammansättning, hvarför dessa borgenärers rösträtt bör vara i
hvad dylika fordringar angår oafkortad. Häraf följer, att sådana, som
äga förmånsrätt på grund af t. ex. hyra och förlagsinteckning, skola
äga att för dylika fordringar deltaga i valen.»

Vid 174 § i det preliminära förslaget yttrar handelskammaren:
»Handelskammaren är icke fullt säker på, huruvida till i paragrafen afsedda
borgenärer äro att hänföra borgenärer med panträtt. Uppenbarligen
böra emellertid dessa ej deltaga i besluten vid borgenärssammanträden.
»

i) Af ofvan lämnade redogörelse för den tyska konkurslagens stadganden beträffande
ifrågavarande ämnen (se sid. 419 f.) framgår, att handelskammarens uppfattning däraf icke
är fullt riktig. Jfr ock Foting, Das Reichskonkursrecht, Berlin 1904, sid. 337.

426

Handelskammaren samt Handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg,
livilka båda korporationer afgifvit likalydande yttranden, tillskrifva det
nuvarande röstberäkningssättet, »hvarigenom samma rätt tillerkännes
prioriterade och oprioriterade borgenärer», den hufvudsakliga skulden
till, att borgenärerna så ofta icke intressera sig för val af sysslomän
utan kritiklöst lämna fullmakt åt snart sagdt hvem som sådant äskar.
I yttrandet uttalas vidare, att de borgenärer, som genom ställd säkerhet
hafva sina fordringar betäckta, hafva jämförelsevis ringa intresse af
konkursboets förvaltning och låta sig understundom vid valet af sysslomän
bestämmas af annan hänsyn än till dessas större eller mindre lämplighet
för uppdraget. Detta förrycker valet och är en af de viktigaste orsakerna
till att dessa val så ofta lämna så mycket öfrigt att önska.
Resultatet skulle blifva helt annorlunda, om valet öfverlämnades åt de
borgenärer, hvilka bevaka fordringar utan att påyrka förmånsrätt.
Starkare betänkligheter häremot torde ej finnas. Åro de förmånsberättigade
borgenärernas fordringar helt betäckta af ställd säkerhet, hafva
de icke något sådant intresse i konkursboets förvaltning, att det kan
skadas af rösträttsinskränkningen. Om säkerheten icke förslår att helt
betäcka fordringen, kan inskränkandet af rösträtten likväl ej betraktas
såsom förenadt med större olägenheter eller innebärande någon verklig
obillighet, då de oprioriterade borgenärernas intresse i förvaltningens
rätta handhafvande utgör tillräcklig garanti för att lämplig förvaltare
blir utsedd. Dessutom har en prioriterad borgenär alltid den utvägen
öppen att afsäga sig förmånsrätten för den del af fordringen, hvilken
anses eventuellt icke kunna af säkerheten betäckas. Om det anses allt
för mycket strida mot gängse uppfattning, att vid val af förvaltare helt
frånkänna de prioriterade borgenärerna rösträtt, borde dock — yttra
handelskammaren och nämnden — under alla förhållanden dessa borgenärers
rösträtt inskränkas till att omfatta exempelvis högst en fjärdedel
af hela röstetalet, hvilket röstetal då borde uppdelas på borgenärerna
i förhållande till storleken af deras fordringar.

Handelsföreningen i Norrköping uttalar sig i nära anslutning till
det af Handelskammaren i Göteborg afgifna utlåtandet.

Slutligen har Sveriges advokatsamfunds Göteborgsafdelning, som
anser, att borgenärerna böra äga att vid första sammanträdet utse annan
förvaltare i stället för den af konkursdomaren utsedde, därest ett visst
större antal af borgenärerna, representerande en viss större del af skulderna
förena sig därom, härtill gjort det tillägg, att till förhindrande af missbruk
borde lämnas föreskrift om inskränkning i rösträtt för sådana
borgenärer, som för sin fordran hafva fullgod realsäkerhet.

427

Af den redogörelse, som sålunda lämnats för do beträffande ifrågavarande
ämne afgifna yttrandena, torde man finna, att den ledande synpunkten
varit den, att borgenär, hvars fordran är fullt säkerställd, icke
har något intresse af det sätt, hvarpå konkursboet förvaltas, och följaktligen
ej heller bör få utöfva inflytande på förvaltningen. I allmänhet
har man dock nöjt sig med att förorda inskränkning i rösträtten för
de borgenärer, hvilka äga inteckning i fast egendom eller hafva lös
egendom såsom pant för sina fordringar, hvarjemte man hufvudsakligen
fäst sig vid den viktigaste af förvaltningsfrågorna, utseendet af förvaltningsorganen.
Då man på detta sätt begränsat sina reformförslag, torde
man hafva utgått därifrån, att enligt hvad erfarenheten visat det hufvudsakligen
är från berörda två grupper af förmånsberättigade borgenärer,
som ett obehörigt inflytande utöfvats på konkursförvaltningen,
samt att detta inflytande märkbarast gjort sig gällande vid valen af
gode män och sysslomän.

Då emellertid äfven andra borgenärer än de nu nämnda kunna befinna
sig i den ställning, att de äga trygghet för att erhålla full betalning i
konkursen, samt jämväl afgörandet af andra förvaltningsfrågor än valen
af förvaltningsorgan kunna vara för borgenärerna af den största vikt,
kan man icke gärna underlåta att taga hänsyn till samtliga förmånsberättigade
borgenärer och till alla frågor, som röra boets förvaltning.

Såsom af redogörelsen vidare framgår hafva meningarna om, hvilket
innehåll en regel angående begränsning af förmånsrättsägande borgenärers
rösträtt bör hafva, varit ganska delade. Under det man på några
håll icke tvekat att låta konkursdomaren (resp. ordföranden vid sammanträdet)
afgöra, i hvad mån fordringen kan anses säkerställd och
borgenären fördenskull bör frånkännas rösträtt, och därvid gått så långt,
att man velat låta beslutet därom vara definitivt afgörande, har af andra
förordats, att borgenär skulle äga att välja mellan att afstå från sin
förmånsrätt (för hela fordringen eller del däraf) eller att vara utesluten
från rösträtt. Hvad särskildt beträffar fastighetsinteckningar har det
likasom i ofvanberörda riksdagsmotioner ifrågasatts, att inteckningar,
som ligga inom viss del af fastighetens taxeringsvärde, icke skulle medföra
rösträtt. Slutligen har föreslagits, att förmånsberättigade borgenärer
skola äga en på visst sätt reducerad rösträtt, så att vid omröstningen
dessa fordringar icke skola komma i betraktande för sina fulla
belopp.

Att sistnämnda förslag är principiellt ohållbart ligger i öppen dag.
Då man icke kan mäta det intresse en förmånsberättigad borgenär äger
i fråga om boets förvaltning efter en allmän regel, som bestämmer, att

428

detta intresse skall anses stå i ett visst en gång för alla fastslaget förhållande
till fordringens belopp, kan det följaktligen icke vara riktigt
att begränsa borgenärens rösträtt enligt en dylik fäst måttstock. I den
mån fordringen är fullt säkerställd, bär borgenären icke något beaktansvärdt
intresse af förvaltningen och bör således ej heller äga rösträtt;
till den del åter fordringen icke är säkerställd, är borgenärernas intresse
af att öfva inflytande på förvaltningen icke mindre än oprioriterade
borgenärers och bör detta inflytande ej vara mindre än dessa borgenärers.
Huru härmed sig förhåller, kan uppenbarligen endast bedömas med hänsyn
till omständigheterna i hvarje särskildt fall.

En föreskrift, som från rösträtt utesluter hvarje borgenär, som
yrkat förmånsrätt, och sålunda nödgar borgenären att afstå från sin
förmånsrätt, om han vill utöfva rösträtt, synes skjuta betydligt öfver målet.
Den träffar nämligen icke endast de borgenärer, som hafva full visshet
om vare sig att deras fordringar äro fullt tryggade eller att deras förmånsrätt
är alldeles värdelös, utan äfven de borgenärer, för hvilka det
ställer sig tvifvelaktigt, i hvad mån deras fordringar kunna utgå med
förmånsrätt. För dessa sistnämnda borgenärer är det ej mindre än för
oprioriterade borgenärer af vikt, att förvaltningen kommer i goda händer,
och att alla förvaltningsfrågor blifva på lämpligaste sätt afgjorda. Det
gäller för dem först och främst, att den egendom, hvari de äga förmånsrätt,
må inbringa så mycket som möjligt, på det att så stor del af deras
fordringar som möjligt må kunna utgå därur, och vidare att boets öfriga
egendom må förvaltas och realiseras så förmånligt som möjligt, på det att
utdelningen till oprioriterade, hvartill dessa borgenärer äro att eventuellt
räkna, må blifva den största möjliga. Allra tydligast framträder riktigheten
häraf med afseende å borgenärer, som hafva förmånsrätt i egendom,
hvars värde är i högre grad beroende af det sätt, hvarpå förvaltningen
handhafves, t. ex. borgenärer med förlagsinteckning.

Beträffande fastighetsinteckningar har, såsom ofvan framhållits,
framställts det särskilda förslaget, att inteckningar, som ligga inom viss
del af taxeringsvärdet, skola vara uteslutna från rösträtt. Syftet är att
sålunda utesluta de inteckningar, som äro fullt betryggande. I de flesta
fall skulle nog en regel med t. ex. halfva taxeringsvärdet såsom gräns
gifva praktiskt sedt tillfredsställande resultat. Stundom måste dock
äfven inteckningar, som ligga öfver gränsen anses vara fullt säkra;
det kan nämligen inträffa, att de lägre liggande inteckningarna icke
äro belånade för fulla beloppet eller att räntor icke äro oguldna till de
belopp, som vid uppskattningen måste antagas. Det kan ock vara
uppenbart, att högre köpeskilling än taxeringsvärdet kan betingas för

429

fastigheten. En regel, som icke medgifver, att hänsyn tages till dylika
fall, torde ej kunna anses fullt tillfredsställande. Uppenbart är vidare,
att någon motsvarande regel beträffande annan egendom, däri förmånsrätt
äger rum, icke låter sig uppställa; och det är icke tilltalande att
gifva en särskild rösträttsregel med afseende å fastighetsinteckningar.

Återstå sålunda de förslag, som lägga afgörandet hos ordföranden
vid sammanträdet. Därvid bör först beaktas den principiellt och till
sina praktiska följder mycket betydelsefulla skillnaden mellan den ståndpunkt,
som Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare intagit, och
den, på hvilken öfriga korporationer, som förordat nu ifrågavarande
utväg, ställt sig. Förstnämnda handelskammare har nämligen, hvad
beträffar de borgenärer, som hafva realsäkerhet, förordat att de ej skola
få rösta i annat fall än att de kunna göra sannolikt, att säkerheten ej
räcker till fordringens täckande. De från andra håll framställda förslagen
torde däremot få anses åsyfta, att äfven med förmånsrätt förenade
fordringar skola medföra rösträtt, såvida icke föreliggande omständigheter
gifva tillräckligt stöd för antagande, att säkerheten är fullt betryggande.
Sistberörda ståndpunkt lärer böra tillerkännas företrädet,
enär utgångspunkten synes böra vara, att alla borgenärer, äfven prioriterade,
äga rösträtt; det vore ju hårdt att ålägga borgenären bevisskyldighet
angående säkerhetens otillräcklighet, låt vara att han endast behöfde
föra sannolikhetsbevis.

Gemensamt för samtliga nu afsedda förslag är emellertid, att
pröfningen af rösträttsspörsmålen tänkts uppdragen åt ordföranden vid
sammanträdet. Och det torde få anses otvifvelaktigt, att om detta
lämpligen läte sig göra den bästa lösningen därmed vore vunnen. Om
man nämligen fasthåller, att den enda och afgörande synpunkten bör
vara den, huruvida fordringen är på grund af sin förmånsrätt fullt betryggad
eller icke, samt att några allmänna regler, efter hvilka detta
kan med hänsyn till yttre omständigheter rent mekaniskt afgöras, icke
låta sig uppställa, finner man lätt, att frågan är af beskaffenhet att
kräfva afgörande för hvarje särskildt fall. Detta afgörande måste likasom
då det gäller att pröfva fordrans existens vara rent diskretionärt.
Men af samma skäl, som gjort, att man under närvarande förhållanden
måste ställa sig tveksam mot att lämna ordföranden vid sammanträdet
dylik befogenhet i sistberörda afseende, torde man nödgas afstå från
tanken på att till hans fria bedömande öfverlåta pröfningen, huruvida
fordringen kan anses säkerställd eller icke.

Tydligt är dock, att sådana fall kunna föreligga, ja i själfva verket
föreligga mycket ofta, då det bör vara för hvar och en ställdt utom allt

430

tvifvel, att fordringen kommer att fullt utgå. I dylika klara fall är det
uppenbart, att borgenärens rätt icke är beroende af föreliggande förvaltningsfrågor,
och redan enligt gällande lag (60 §) bör borgenären
frånkännas rösträtt.

Om fråga uppstår att utestänga borgenär från deltagande i förvaltningsangelägenheter,
emedan han under inga omständigheter kan
erhålla utdelning resp. utdelning ur viss egendom i boet, gäller tydligtvis
detsamma, som nyss nämnts beträffande bedömandet af förmånsrättens
tillräcklighet; icke heller förstnämnda fråga kan lämpligen öfverlåtas till
ordförandens fria bedömande, men väl kunna fall förekomma, då det är
uppenbart, att det under inga omständigheter blir något öfver till
oprioriterade borgenärer.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts har kommittén ansett sig
böra äfven i nu omhandlade ämne kvarstå på gällande lags ståndpunkt.
Förut berörda omständigheter, som göra, att rösträttsspörsmålen öfver
hufvud ej spela samma dominerande roll enligt förslaget som enligt
gällande lag, medföra, att äfven frågan om uteslutande af fullt säkerställda
eller eljest af förvaltningsfrågorna oberörda borgenärer är af förhållandevis
mindre intresse. Och man torde därför hafva anledning antaga,
att man i praktiken kommer tillräckligt långt med det af kommittén
föreslagna stadgandet.

För att gifva detta stadgande en affattning, som tydligare än 174 §,
sådan den lydde i det preliminära förslaget, utmärker dess innebörd och
tillika särskildt fäster uppmärksamheten på det praktiskt taget viktigaste
af de fall, i hvilka stadgandet äger tillämpning, har kommittén i 180 §
af föreliggande förslag formulerat ifrågavarande bestämmelse så, att
borgenär, hvars rätt på grund däraf att hans fordran är förenad med
förmånsrätt eller af annan orsak uppenbarligen icke är beroende af utgången
af fråga rörande boets förvaltning, icke skall äga att vid
borgenärssammanträde föra talan i den fråga.

Likasom i 179 paragrafens fall har det ansetts, att äfven ett afgörande
enligt 180 § bör kunna i vanlig ordning öfverldagas, hvarför
något stadgande i detta afseende ej varit erforderligt. Det skulle dock
kunna leda till praktiska olägenheter, om borgenärsbeslut med stöd
af 180 § finge öfverklagas på den grund, att borgenär, hvars rätt ej
beröres af beslutet, tillåtits att deltaga i omröstningen, utan att denna
fråga varit föremål för öfvervägande vid sammanträdet. Det kan nämligen
icke antagas såsom regel, att ordföranden underkastar samtliga fordringar
granskning från denna synpunkt; i allmänhet torde icke någon borgenär
blifva förvägrad rösträtt, med mindre någon annan vid sammanträdet

431

närvarande fäster uppmärksamheten på att borgenärens rätt att törn
talan är tvifvelaktig. Att den, som framställer dylik anmärkning, bör
vara försedd med sådana handlingar, som kunna tjäna till utredning af
frågan, ligger i sakens natur. Med hänsyn till hvad sålunda anförts
har föreskrifvits, att ingen må af sådan anledning, som afses i 180 §,
förvägras rätt att föra talan, med mindre fråga därom vid sammanträdet
väckes af annan borgenär eller af förvaltare. Från rätten att
väcka dylik fråga bör förvaltare icke vara utesluten vid de sammanträden,
vid hvilka han själf för ordet och följaktligen också själf afgör
frågan.

181 §.

Då det med hänsyn till den ställning gode mannen enligt förslaget
intager i förhållande till förvaltaren icke kan vara lämpligt, att den
senare deltager i val af god man, har förbud häremot stadgats i denna
paragraf.

182—184 §§.

Stadgandet i 182 § motsvarar bestämmelsen i 60 § första stycket
sista punkten af gällande lag. Innehållet i 183 och 184 §§ ansluter
sig nära till stadgandena i 60 § andra stycket och 61 § af gällande lag.

9 KAP.

Huru förfaras skall, då konkursbo ej förslår till bestridande af

konkurskostnaderna.

Konkurslagen innehåller i 126 § det stadgande, att om under
konkursens lopp varder uppenbart, att konkursboets tillgångar ej förslå
till kostnaderna för boets utredning och konkurssakens behandling,
rätten äger på anmälan förordna, att vidare behandling af konkurssaken
ej må äga rum, därest ej inom viss tid visas, att tillräckliga
medel för dess fortsättande äro att tillgå. Befogenheten af detta stadgande
ligger i öppen dag. Samma skäl, som ligga till grund för detsamma,

Gällande
sventk rätt.

432

borde emellertid följdriktigt leda därtill, att i händelse det redan vid
pröfningen af en konkursansökning är att antaga, det gäldenärens
tillgångar ej räcka till att bestrida konkurskostnaderna, konkurs ej
får öppnas, med mindre dessa kostnader säkerställas. *) Bristen på
bestämmelser härom är sedan länge uppmärksammad; och i betraktande
af den omfattning, hvari konkurser måste på grund af stadgandet i
126 § konkurslagen afskrifvas, framstår det vid en revision af konkurslagen
såsom en angelägenhet af ej ringa vikt att söka, såvidt det
lämpligen kan ske, förekomma konkursbehandling i fall, då medel att
bestrida konkurskostnaderna saknas.

undersökning När det gäller att undersöka betingelserna för införande i vår

^tZr rätt af stadgande, att konkurs ej må öppnas, då. gäldenärens tillgande,
som ute- gångar ej förslå till konkurskostnaderna, kommer följande genast i beZaZdtm-''
traktande. De konkurser, om hvilka här är fråga, föregås, såvidt de
gångama ej komma till stånd efter ansökning af borgenär, i regel af eu resultatkonkurskosi-
lös utmätningsförrättning. Då i vår lag ej finnes stadgad skyldighet
naderna, för gäldenär att till utmätning uppgifva egendom, har en borgenär i
allmänhet ej någon garanti för att icke gäldenären äger andra tillgångar
än de, som kunnat påträffas för utmätning. Vill borgenär försäkra sig
om att gäldenären ej undanhåller egendom, måste han söka gäldenären
i konkurs för att såmedelst framtvinga en edlig uppgift angående dennes
tillgångar. Betager man borgenär rätt att få konkurs till stånd, måste
man söka bereda honom någon annan möjlighet att erhålla tillförlitlig
kännedom om gäldenärens tillgångar. En utväg är att föreskrifva, att
gäldenär, som vid specialexekution saknat full tillgång till gäldande af
skuld, skall på yrkande af borgenären afgifva en edlig försäkran angående
sina tillgångar. Innan frågan om införlifvandet af en sådan
manifestationsed med vår rätt upptages till närmare skärskådande, torde
det vara lämpligt att lämna en redogörelse för äldre svensk lagstiftning
och för vissa i utländsk rätt gällande bestämmelser i ämnet.

*) Ett sådant stadgande förekommer i tysk rätt vid sidan af en mot vår konkurslags
126 § svarande regel; Konkursordnung §§ 107 och 204.

De norska och danska konkurslagarna innehålla väl ej några uttryckliga bestämmelser,
på grund af hvilka Skifteretten äger vägra öppnandet af konkurs, då det kan
förutses, att gäldenärens bo ej förslår till betäckande af konkurskostnaderna, men i sådant
fall förfares dock i dessa båda länder i praxis så, att konkursens öppnande göres beroende
däraf, att säkerhet ställes för sagda kostnader (jfr Hagerup, Konkurs og Akkordforhandling,
s. 47 samt Deuntzer, Den danske Skifteret s. 78 och 95). Enligt såväl norska
konkurslagen (§ 20) som den danska (§ 97) kan konkursbehandlingen inställas, om det
visar sig, att boet ej räcker till ifrågavarande kostnader, och är i sådan händelse konkurssökanden
ansvarig för de redan upplupna konkurskostnader, som ej kunna gäldas ur boet.

433

I vår åldro rätt både man i bysättningen ett tvångsmedel mot
tillgångars undanhållande från utmätning. Bysättning kunde nämligen
på yrkande af borgenär åläggas gäldenär bland annat i det fall, att
vid utmätning för fordran tillgång till fordringens gäldande ej funnits.1)
Innan bysättningstvånget i sammanhang med utsökningslagens införande
fullständigt upphäfdes, hade genom förordningen den 1 maj 18(58 angående
förändrade bestämmelser i fråga om bysättning ett stort steg tagits i
riktning mot bysättningstvångets afskaffande. Nämnda förordning var
af följande lydelse:

»Finnes vid utmätning gäldenär sakna full tillgång till gäldande
af skuld, för hvilken betalningsskyldighet är honom ålagd, eller finnes
uppgifven tillgång tvistig eller kan den för annan orsak ej strax
till betalning i laga ordning användas, då skall bysättning gäldenären
åläggas, där borgenären det önskar och gäldenären ej gitter hos konungens
befallningshafvande eller vid domstol å tid, som honom därtill föresättes,
med ed styrka, att han ej äger annan tillgång än den, som uppgifven
är. Har gäldenär, som ej gittat gå nämnda ed, blifvit bysatt
och fullgör han därefter edgången, varde ur häktet lösgifven. Ej må,
utom i de fall, hvilka i 22 och 29 §§ konkurslagenä) nämnda äro,
gäldenär bysättas i annan ordning än nu sagd är, eller hållas längre
tid än sex veckor i bysättningshäkte».

Af förarbetena till 1868 års förordning * 2 3) framgår, att man af den
orsak ej funnit sig kunna tillmötesgå framställda kraf på bysättningens
fullständiga afskaffande, att ett särskildt tvångsmedel mot tillgångars
undanhållande från utmätning ansetts icke kunna undvaras så länge ej

J) 5 kap. 10 § utsökningsbalken i 1734 års lag samt förordningen den 10
juni 1841 angående förändrade stadganden rörande bysättning, jämförd med förordningen
den 19 maj 1845. Om borgenär ej kunde visa, att gäldenär, som af honom hölls bysatt,
kunde föda sig själ!, var borgenären skyldig förskjuta medel till gäldenärens underhåll
utan rätt att härför undfå ersättning.

Konkurslagarna af 1818 och 1830 medgåfvo icke, lika litet som ursprungligen
1862 års konkurslag, borgenär rätt att påkalla konkurs, därest vid utmätning för hans
fordran gäldenären funnits sakna full tillgång till fordringens gäldande. Det nuvarande
stadgandet i 3 § konkurslagen upptogs i vår konkurslagstiftning först i sammanhang
med utsökningslagens införande. Däremot var i de båda äldre konkurslagarna likasom
ursprungligen i 1862 års konkurslag föreskrifvet, att borgenär kunde försättas i konkurs,
om han varit viss tid bysatt för gäld.

2) Dessa lagrum stadgade ursprungligen bysättning såsom påföljd, om gäldenären
undandrog sig uppfyllandet af honom enligt lagrummen åliggande skyldigheter. Benämningen
bysättning utbyttes mot häkte vid utsökningslagens införande. (Jfr motiveringen för 94 §.)

3) Jfr bl. a. justitiestatsministerns yttrande till statsrådsprotokollet vid remitterandet
till högsta domstolen af förslaget till ifrågavarande förordning.

Tvångsmedel
mot tillgångars
undanhållande
från utmätning
enligt tår äldre
rätt och tidigare
lagförslag.

434

i lag funnes stadgad någon skyldighet för gäldenär att till utmätning
uppgifva alla sina tillgångar samt deras förtigande följaktligen icke
kunde beläggas med ansvar. Vidare framhölls, att förordningen jämväl
komme att medföra fördelen af en icke obetydlig minskning i konkursernas
antal. Borgenär skulle sannolikt i många fall icke tvinga
sin gäldenär i konkurs, om han utan sådan kunde bringa honom
att på ed uppgifva sina tillgångar. Vägrade gäldenären att gå eden,
kunde borgenär, sedan gäldenären i anledning däraf varit bysatt i tre
veckor (jfr 2 § n:r 3 i 1862 års konkurslag, sådan den ursprungligen
lydde), söka honom i konkurs, och i konkursen var gäldenären pliktig
aflägga bouppteckningsed, vid påföljd af häkte till dess han fullgjorde
edgången.

Förordningen af den 1 maj 1868 upphäfdes redan år 1877 genom
ännu gällande utsökningslag.

I nya lagberedningens år 1876 afgifna förslag till utsökningslag,
hvilket förslag ligger till grund för den nu i ämnet gällande lagen,
förordades bysättningens fullständiga afskaffande. I ändamål att åstadkomma
annan garanti mot tillgångars undandöljande vid utmätning,
föreslog lagberedningen en manifestationsed af samma innehåll som den
i 1868 års förordning stadgade *), ehuru påföljden för underlåtenhet att
fullgöra edgången var en annan. Enligt lagberedningens förslag skulle
nämligen det i konkurslagen då förekommande stadgandet om rätt för
borgenär att i konkurs söka gäldenär, som varit viss tid bysatt för
gäld, ersättas med den bestämmelsen, att konkurs kunde af borgenär
påkallas, då gäldenär, hvilken det varit förelagdt att gå nämnda ed,
underlåtit att inom föreskrifven tid fullgöra edgången 2).

J) Bestämmelser om nämnda ed förekommo i förslaget till utsökningslag, 86 §,
som lydde sålunda: »Finnes vid utmätning gäldenär sakna full tillgång till gäldande af
skuld, hvarför utmätning blifvit sökt, eller finnes uppgifven tillgång tvistig, eller kan den
för annan orsak ej strax till betalning i laga ordning användas, då vare, där borgenär det
äskar, gäldenären pliktig att inom tid, som af öfverexekutor bestämmes, hos öfverexekutor
eller domstol med ed styrka, att han ej äger annan tillgång än den, som uppgifven är.
Har gäldenär gått ed, som nu är sagdt, vare han ej pliktig att för samma fordran ånyo
sådan ed gå med mindre borgenär visar skälig anledning, att gäldenären undandöljer tillgång,
som honom därefter tillfallit och till gälds betalning gå bör».

2) Enligt lagberedningens förslag skulle vidare 33 § konkurslagen få det innehåll,
att gäldenär, hvars egendom afträdts till konkurs, som ej afslutats genom förlikning enligt
94 § konkurslagen, ej skulle vara pliktig att för fordran, som blifvit i konkursen godkänd
eller kunnat i konkursen bevakas, gå sådan ed, som i 86 § utsökningslagen vore
omförmäld, med mindre borgenär visade skälig anledning, att gäldenären undandolde tillgång,
som honom efter konkursen tillfallit.

435

Lagberedningen fann, enligt hvad beredningen framhåller i sina
motiv, det ej vara lämpligt att såsom tvångsmedel mot tillgångars
undandöljande vid utmätning omedelbart anlita gäldenärens försättande
i konkurs. En sådan åtgärd skulle ofta endast hafva till syftemål att
framtvinga en bouppteckningsed, och konkursernas antal komme däraf
att betydligt ökas, företrädesvis just med sådana, som konkurslagen
i 126 § velat förhindra. Det syntes därför lämpligare att i likhet med
flera främmande lagar stadga skyldighet för gäldenär, som vid utmätning
funnits sakna tillgångar till sin skulds gäldande, att med ed betyga,
det han ej ägde andra tillgångar än de uppgifna. För en redlig
gäldenär medförde denna skyldighet vida mindre olägenhet än ett försättande
i konkurs; men i fråga om en gäldenär, som verkligen ägde
tillgångar, hvilka han ville fördölja, borde edgången utgöra ett verksamt
medel att framtvinga desamma. Påföljden af gäldenärens vägran
att aflägga eden kunde lämpligen bestå däri, att han försattes i konkurstillstånd.
Genom konkurslagens bestämmelser angående bouppteckningsed
och äfventyret för tredska att gå sådan ed erhölles sedermera
tillräckliga tvångsmedel för att framtvinga en sanningsenlig uppgift
angående tillgångarna.

Omförmälda af lagberedningen förordade stadganden lämnades af
högsta domstolen utan anmärkning samt ingingo i den till 1877 års
riksdag aflåtna propositionen med förslag till ny utsökningslag. Det
ifrågasatta edgångsinstitutet tillvann sig emellertid ej Riksdagens bifall.
Under den öfverläggning, som föregick Riksdagens beslut, anfördes af
flertalet talare, som motsatte sig ifrågavarande bestämmelse, såsom skäl
härför obenägenhet att öka edgångarnas antal. Man befarade edsmissbruk,
och särskildt betonades, att Riksdagen föregående år uttalat,
att användandet af eder borde i möjligaste mån inskränkas. I riksdagsskrifvelsen
anfördes, att då Riksdagen ansett den föreslagna edgången
böra borttagas Riksdagen i följd däraf haft att tillse, hvilket annat
tvångsmedel än edgång borde kunna användas för att förmå en gäldenär
att uppgifva alla sina tillgångar; och hade Riksdagen därvid funnit lämpligast
att i konkurslagen intaga stadgande därom, att brist på utmätningsbara
tillgångar skulle utgöra anledning till gäldenärens försättande
i konkurs. Sålunda tillkom stadgandet i 3 § konkurslagen, att borgenär,
hvars fordran är klar och förfallen, äger påkalla konkurs, då vid utmätning
för fordringen gäldenären funnits sakna full tillgång till fordringens
gäldande, eller uppgifven tillgång funnits tvistig eller af annan orsak
ej kunnat strax i laga ordning användas till betalning.

436

Tvångsmedel
mot tillgångars
undanhållande
från utmätning
enligt utländsk
rätt.

Enligt norsk och dansk rätt är gäldenär, 6om vid specialexekution
funnits sakna tillgång till gäldande af skuld, ej skyldig att lämna edlig
uppgift angående sina tillgångar; ej heller förekommer i dessa länders
rätt bouppteckningsed i konkurs. I danska loven om rettens plejo af
den 26 mars 1909, 47 kap., har man genom andra bestämmelser sökt
draga försorg om att utmätningsförrättningar må gifva riktiga resultat.
Sålunda är gäldenären vid sådan förrättning skyldig att på anmodan
sanningsenligt uppgifva hvad han äger till fordringens gäldande samt
att i öfrigt lämna alla upplysningar, som kunna vara erforderliga i
sådant hänseende. År gäldenären ej tillstädes, kan förrättningen uppskjutas
för hans hörande. Vägrar gäldenären att meddela begärda upplysningar,
eller uteblifver han utan förfall å dag, till hvilken förrättningen
uppskjutits, kan såsom tvångsmedel mot honom användas simpelt Fängsel.

I finsk rätt infördes med utsökningslagen af år 1895, genom
hvilken lag bysättningstvånget afskaffades, en manifestationsed af samma
innehåll som" den i svenska lagberedningens förslag af år 1876 förordade,
0 ehuru påföljden för underlåtenhet att aflägga eden är en
annan än i nämnda förslag. Vägrar gäldenär att aflägga eden, skall
öfverexekutor låta insätta honom i häkte, till dess han fullgör sin skyldighet.
Fortfar gäldenärens tredska sedan han därför två månader
hållits häktad, skall öfverexekutor låta honom tilltalas vid domstol; och
skall han i sådant fall dömas till ansvar såsom hade han under konkurs
ådagalagt dylik tredska (jfr 18 § konkursstadgan samt 39 kap. 2 § 3
mom. strafflagen). Medan enligt vår lagberednings förutnämnda förslag
den omständigheten, att vid utmätning full tillgång till gäldande af
fordran saknats, icke i och för sig berättigade borgenären att påkalla
konkurs, i det att såsom förutsättning för befogenhet härtill gällde, att
gäldenären underlåtit att inom föreskrifven tid fullgöra ifrågavarande
edgång, lämnar däremot den finska konkursstadgan öppet för borgenär,
hvars fordran ej blifvit vid utmätning till fullo betäckt, att antingen

i) I 3 kap. 33 § finska utsökningslagen är sålunda stadgadt, att om vid utmätning
full tillgång till gäldande af skulden saknas eller uppgifven tillgång befinnes vara
tvistig eller för annan orsak ej strax kunna till betalning i laga ordning användas gäldenären
är, om den, som sökt verkställigheten, det äskar, pliktig att inom tid, som af öfverexekutor
bestämmes, hos öfverexekutor eller domstol med ed styrka, att han ej äger annan
tillgång än den, som uppgifven är. Har gäldenären gått sådan ed, är han ej skyldig att
för samma sak ånyo aflägga ed, med mindre skälig anledning visas, att han undandöljer
tillgång, som därefter tillfallit honom och bör gå till gälda betalning. Se ock konkursstadgan
§ 85. — Enligt af kommittén inhämtade upplysningar har manifestationsedsinstitutet
erhållit mycket ringa användning.

söka gäldenären i konkurs eller af honom äska förevarande ed. Väljes
den senare utvägen, kan emellertid gäldenären sedermera ej försättas i
konkurs på grund af den fordran, för hvilken han gått ed, med mindre
skälig anledning visas, att han undandöljer tillgång, som därefter tillfallit
honom och bör gå till gälds betalande (konkursstadgan § G c).

T tysk rätt (Civilprozessordnung af 1877, § 807 samt §§ 899—
915) är stadgadt, att om utmätning ej ledt till borgenärs fulla förnöjande
eller borgenär, som bär exigibel fordran, gör sannolikt, att
utmätning ej kommer att leda till hans fulla förnöjande, vederbörande
Amtsgericht äger på yrkande af borgenären ålägga gäldenären att inför
rätten förete en förteckning öfver sina tillgångar samt att med ed betyga,
att han efter bästa förstånd och så fullständigt i hans förmåga
stått uppgifvit tillgångarna. Uteblifver gäldenären från rätten på den
för edgången bestämda dag, eller vägrar han utan giltig orsak att gå
eden, skall rätten, om borgenären det yrkar, förordna om gäldenärens
insättande i häkte. Härur lösgifves han så snart han fullgör edgången.
Borgenären har att vidkännas och förskottera kostnaderna för gäldenärens
hållande i häkte. Tiden för häktet får ej öfverstiga sex månader.
Har gäldenären gått ifrågavarande ed, är han, äfven gent emot annan
borgenär, skyldig att ånyo gå ed allenast i händelse anledning är att
antaga, det egendom sedermera af gäldenären förvärfvats. Detta stadgande
äger dock ej tillämpning, om fem år eller längre tid förflutit
efter det eden aflagts. Har gäldenär på grund af vägran att gå ed
hållits i häkte sex månader, får han ej, äfven om annan borgenär det
yrkar, medelst häkte ånyo tillhållas att gå ed, med mindre anledningtinnes
till antagande, att gäldenären sedermera förvärfvat egendom.
Denna inskränkning bortfaller dock, om sedan gäldenären lösgafs ur
häktet fem år eller längre tid förflutit. Den omständighet, att gäldenären
undergått häkte föreskrifven maximitid, är således till sina verkningar
likställd med fullgjord edgång. Vid rätten skall föras förteckning
öfver de personer, som där aflagt ed eller mot hvilka på grund
af deras underlåtenhet att gå eden häktningsorder utfärdats. Har gäldenär
undergått häkte i sex månader, skall detta särskildt anmärkas i förteckningen.
Då fem år förflutit från det ed aflagts eller från det gäldenär
lösgifvits efter att hafva undergått häkte i sex månader, skall gäldenärens
namn i förteckningen utplånas. Af förevarande förteckning, som
är föreskrifven i kreditsäkerhetens intresse, äger en hvar taga del.

Ifrågavarande manifestationsed förekommer äfven i österrikisk rätt,
hvars bestämmelser i ämnet nära ansluta sig till den tyska rättens.

488

Om införande
af manifesta•
tionsed vid specialexekution.

De ofyan anmärkta skäl, som föranledde 1877 års Riksdag att
afslå förslaget om ifrågavarande manifestationsed, torde ej äga den
betydelse, att man på grund af desamma kan finna sig nödsakad att
afstå från upptagandet af denna ed i vår rätt. Hvad som från de af
Riksdagen framhållna synpunkterna kan invändas mot sagda ed träffar
för öfrigt i lika män äfven den manifestationsed, som gäldenären i
konkurs är pliktig aflägga, men för borttagandet af denna ed har dock
ej någon opinion försports. Bortsedt från de motiv af religiös art, som
synas hafva varit hufvudsakligen bestämmande för Riksdagens ståndpunkt,
torde delade meningar knappast råda därom, att det medel till
förstärkande af en utsagas trovärdighet, som utgöres af ed eller en försäkran,
som i afseende å den kriminella påföljden för meddelande af
oriktig uppgift är likställd med ed, icke kan i lagstiftningen undvaras.
Rent teoretiskt sedt kan det ifrågasatta edgångsinstitutet ej te sig annat
än tilltalande; det måste från sådan synpunkt anses föga rimligt, att
eu borgenär, för hvars fordran vid specialexekution saknats full tillgång,
endast genom omvägen af gäldenärens försättande i konkurs skall
vara i tillfälle att erhålla tillförlitlig kännedom om hans tillgångar.

Då man söker bilda sig en mening om huru omförmälda institut
lämpligen kunde i vår rätt regleras, möter främst frågan, hvilken påföljd
borde stadgas för underlåtenhet att aflägga eden. I detta hänseende
torde man hafva att välja allenast mellan två alternativ: häkte
eller gäldenärens försättande i konkurs.

Af dessa bägge tvångsmedel torde det förra verka kraftigare och
vara att föredraga ur följdriktighetens synpunkt, men af följande skäl
torde det icke böra ifrågakomma. Ett tvångsmedel af så allvarlig
beskaffenhet lärer ej låta försvara sig i andra fall än då fråga är om
verklig tredska. Med afseende härå kommer i betraktande, hurusom
för fullgörandet af edgången måste förutsättas, att gäldenären aflämnar
en förteckning öfver sina tillgångar, och att huru ringa dessa än må
vara upprättandet af en sådan handling för personer, tillhörande de
samhällsklasser, inom hvilka nu ifrågavarande gäldenärer företrädesvis
torde vara att finna, ofta nog kan blifva ett bestyr, som ej är utan
sina svårigheter. Om man vidare besinnar den likgiltighet vid tillvaratagandet
af sina intressen, som ej sällan är tillfinnandes hos dem, hvilka
lefva i små och tryckta villkor, saknar man ej anledning att antaga, att
ifrågavarande stränga påföljd ofta komme att drabba personer, hos
hvilka någon bestämd afsikt att undandraga sig fullgörandet af förevarande
skyldighet ej förelegat, utan livilkas försummelse härutinnan
berott af vårdslöshet eller oförstånd. Redan det, att en person skulle

439

för eu jämförelsevis så lindrig försummelse som den, hvarom nu utfråga,
nödgas undergå en kanske långväga fångtransport och insättas
i häkte, torde vara stötande för svensk rättsåskådning. Häremot torde
ej kunna åberopas, att häkte dock är stadgadt såsom äfventyr för gäldenär
vägran att aflägga bouppteckningsed i konkurs. Anledningen till
att af nyssnämnda stadgande några olägenheter ej försports torde nämligen
ligga däri, att i konkurs ifrågavarande tvångsmedel kommer till
användning allenast vid verklig tredska och ej vid en mera tillfällig föisumlighet.

Hvad angår frågan om lämpligheten af att göra konkurs till påföljd
i förevarande afseende, så skulle mot en bestämmelse härom med
fog kunna invändas, att eden i verkligheten utgör ett led i en specialexekution
och att följaktligen gäldenärens försättande i konkurs allenast
för att framtvinga ed icke öfverensstämmer med konkursens uppgift.
Om användandet af konkurs såsom tvångsmedel tillgodoser det praktiska
behofvet, torde man dock icke böra enbart på grund af rent
teoretiska skäl afstå från att begagna detta medel. Under förutsättning,
att i konkurslagen stadgas, att då en gäldenärs tillgångar ej förslå till
konkurskostnaderna konkurs ej får komma till stånd med mindre säkerhet
ställes för dessa kostnader, torde ifrågavarande påföljd för vägran
att gå ed utgöra ett ingalunda overksamt medel att förmå gäldenären
att fullgöra sin nämnda skyldighet. Han bör så mycket hellre föredraga
att aflägga ed framför att försättas i konkurs som han, om
konkurs kommer till stånd, ändock vid äfventyr af häkte måste lämna
edlig uppgift angående sina tillgångar. Att i fall, då konkurs påkallas
af gäldenärens underlåtenhet att fullgöra sin edgångsskyldighet, konkursens
öppnande ej bör vara beroende af att konkurskostnaderna
säkerställas, säger sig själf.

Frågan, huruvida i konkurslagen bör stadgas, att konkurs ej må
öppnas, i händelse tillgångarna ej förslå till konkurskostnaderna, är
emellertid ingalunda jakande besvarad därmed, att hinder ej befinnes
möta mot att bereda borgenär, som sökt utmätning, tillfälle att^ernå
tillförlitlig kännedom om gäldenärens tillgångar utan att för sådant
ändamål behöfva påkalla konkurs. Mot ett sådant stadgande tala i andra
hänseenden betänkligheter.

För konkursdomaren skulle det mången gång ej vara möjligt att
vid den tidpunkt, då en konkursansökning förelåge till pröfning, bilda
sig en bestämd uppfattning om gäldenärens förmögenhetsställning. Särskilt
i fall, då konkursansökning gjorts af borgenär, saknar konkursdomaren
härvid ledning af bouppteckning, och af den omständigheten,

Betänkligheter
mot att utesluta
konkurs i fall,
du tillgång urna
ej förslå till
konkurskostnaderna.

440

att vid utmätning egendom ej kunnat anträffas, kan lian ej alltid utan
vidare draga någon säker slutsats, att gäldenären saknar tillgångar, som
ej ens motsvara konkurskostnaderna, I betraktande häraf kunde det
ligga nära till hands att ifrågasätta, huruvida icke, då anledning funnes
till antagande, att tillgångarna ej vore tillräckliga till nämnda kostnader,
med beslutet om gäldenärens försättande i konkurs borde anstå
till dess bouppteckning inkommit och af gäldenären beedigats. En
anordning, hvarigenom konkursansökningen skulle komma att hållas
sväfvande så pass lång tid, torde dock knappast vara förtjänt att anbefallas.
För de fall, då till sist konkurs vägras, skulle väl ej några
mera afsevärda olägenheter vara förenade med ett sådant stadgande.
Betänkligare kunde emellertid förhållandet blifva för den händelse konkurs
ändock omsider komme till stånd samt gäldenären följaktligen under
hela tiden i afbidan på beslutet därom fått, ehuru konkursmässig, vara
bibehållen i full rådighet öfver sitt bo. Svårigheten att vid pröfningen
af konkursansökning bedöma, huruvida tillgångarna förslå till konkurskostnaderna,
ökas för öfrigt därigenom, att hänsyn ej får tagas uteslutande
till disponibla medel utan äfven till möjligheten att, om konkurs
öppnas, till konkursboet återvinna egendom.

Mot ifrågasatta stadgande kommer vidare i betraktande, att rättsärenden,
som ländt borgenärerna till skada, endast under förutsättning
af konkurs kunna bringas att återgå. Man skulle väl kunna ifrågasätta,
huruvida icke vår lag efter utländska förebilder kunde bereda
borgenär, som ej genom utmätning fått sin fordran till fullo betäckt,
möjlighet att äfven utom konkurs påkalla återgång af rättshandlingar,
som företagits under sådana omständigheter, att desamma i händelse af
konkurs vore underkastade återgång1). Hur nära än reglerna för sådan
återvinning må kunna bringas till öfverensstämmelse med motsvarande
för konkurs gällande bestämmelser, så torde det likväl ligga i sakens
natur, att vid återvinning utom konkurs de återvinningsgrunder måste
bortfalla, Indika ytterst hämta sitt berättigande ur principen, att borgenärerna
vid konkurs förvärfva lika rätt till hans förmögenhet, alltså
de i praktiskt afseende synnerligen betydelsefulla återvinningsgrunder,
som angå betalning af gäld samt ställande af pant (såvidt icke i något
af dessa fall förutsättningarna enligt 28 § i förslaget vore för handen).2)
Vid sådant förhållande ligger i öppen dag, att det nu ifrågasatta institutet

d Ett sådant institut är infördt i finsk äfvensom i tysk och österrikisk rätt.

s) Sådan är den tyska rättens ståndpunkt, se Gesetz betrefiend die Anfechtung
von Recktshandlungen eines Schuldners ausserhalb des Konkursverfahrens d. 21 juli 1879,
§ 3, jämförd med §§ 30 — 32 Konkursordnung. Enahanda ståndpunkt intager österrikisk

441

endast till eu mindre del skulle kunna ersätta konkurs i iråga om att
bereda borgenärerna tillfälle att få rättsärenden, som ländt dem till
skada, underkastade återgång.

Till förebyggande däraf, att somliga borgenärer kort före konkurs
förskaffa sig fördelar på de öfrigas bekostnad, förklarar vår lag, att
vissa åtgärder äro, utan att särskild talan därom anställes, utan verkan,
därest konkurs börjas inom viss tid efter det do ägt rum. Sålunda
blir förlagsinteckning utan verkan och utmätning- medför ej förmånsrätt,
såframt konkurs börjas inom en månad efter det inteckningen
söktes eller utmätningen verkställdes, likasom ock egendom, som föryttrats
genom s. k. lösöreköp, ej är fredad från att räknas till konkursbo,
om konkurs inträffar inom trettio dagar efter det föreskrifvet publikationsförfarande
slutförts. Uppenbart är val, att konkursdomaren vid
pröfningen af frågan om boets tillräcklighet till bestridande af konkurskostnaderna
borde taga hänsyn till, huruvida enligt antydda bestämmelser
egendom kunde tillföras boet, men synnerligen lätt kunde inträffa, att
kännedom härom vid denna tidpunkt saknades, och ett stadgande, som
uteslöte konkurs vid brist på tillgångar till konkurskostnaderna, vore
jämväl från denna synpunkt sedt icke utan sina betänkligheter.

Ån vidare kommer i betraktande, hurusom enligt vår rätt en
gäldenär, som genom åtgöranden med sin förmögenhet kränkt sina
borgenärers rätt, kan underkastas kriminellt ansvar härför allenast under
förutsättning, att han kommit i konkurstillstånd. Därest bristen på
tillgångar till konkurskostnaderna komme att utgöra hinder för gäldenär
försättande i konkurs, måste man gifvetvis i fråga om rätt till anställande
af åtal för handlingar af ifrågavarande art med konkurs likställa
den omständigheten, att konkurs afvisats på nyssnämnda grund. *) Ett
stadgande härom låter sig dock ej utan vidare upptaga i 23 kap. strafflagen;
såsom en öfverblick af detta kapitels bestämmelser torde gifva

rätt, Gesetz fiber die Anfechtung von Rechtshandlungen, welche das Vermögen eines
zahlungsunfähigen Schuldners betreffen, d. 16 Mars 1884. Finsk rätt går här längre, i
det att den medgifver återvinning äfven i det fall, att gäldenären sina borgenärer till förfång
gynnat enskild borgenär (genom betalning af ej förfallen skuld eller lämnande af
pant) under sådana omständigheter att, om konkurs i stället för utmätning sökts, återvinning
till konkursboet varit tillåten; se 29 § i förordningen den 23 december 1895 om
införande af ny utsökningslag för storfurstendömet Finland och hvad i afseende därå
skall iakttagas.

’) En sådan bestämmelse är meddelad i den norska strafflagen, § 289.

Tysk rätt betecknar såsom subjekt för ifrågavarande förbrytelser: »Schuldner,

welche ihre Zahlungen eingestellt haben, oder uber deren Yermögen das Konkursverfahren
eröffnet worden ist,» Konkursordnung §§ 239—242.

442

vid handen, skulle därför förutsättas en delvis rätt ingående omarbetning
af nämnda kapitel. Emellertid torde man i betraktande af de brister,
med hvilka sagda kapitel sedt från moderna strafflagstiftningssynpunkter
är behäftadt, kunna antaga för säkert, att detsamma vid det nu igångsatta
arbetet för en strafflagsreform kommer att underkastas en omfattande
revision. Med hänsyn härtill synes föga lämpligt att nu göra
omförmälda kapitel till föremål för en partiell omarbetning.

Slutligen måste vid öfvervägande af betingelserna för ett stadgande,
som utesluter konkurs i fall, då tillgångarna icke förslå till konkurskostnaderna,
hänsyn tagas jämväl därtill, att konkurs för gäldenären
medför förlusten af vissa viktiga politiska och borgerliga rättigheter.
Sålunda får, enligt bestämmelse i riksdagsordningen, ej såsom riksdagsman
godkännas den, som »till borgenärer afträdt sin egendom och icke,
på sätt lag förmår, gitter visa, att han från deras kraf befriad är».
Enahanda villkor är uppställdt i fråga om behörighet till en mängd
kommunala och andra allmänna förtroendeuppdrag, t. ex. för valbarhet
till landstingsman, till stadsfullmäktig, till ordförande och vice ordförande
i kommunalstämma, till ledamot i kommunalnämnd samt i kyrkoråd
och skolråd äfvensom iill nämndeman. Med hänsyn till grunden
för nu antydda bestämmelser vore det föga rimligt, om den omständigheten,
att en person förklarats icke kunna i brist på tillgångar till
bestridande af konkurskostnader försättas i konkurs, ej skulle medföra
samma verkningar, som på sätt nyss nämnts äro förbundna med
konkurs. Man skulle således hafva att såsom obehörighetsgrund för
omförmälda befattningar med konkurs likställa det fall, att en konkursansökning
af ifrågavarande anledning blifvit afslagen. Och då den, som
en gång afträdt sina tillgångar till konkurs, kan återvinna behörighet
för sagda uppdrag genom att visa, det han befriats från borgenärernas
kraf, borde en motsvarande utväg till rehabilitering beredas jämväl den,
som på grund af tillgångarnas otillräcklighet förklarats ej kunna försättas
i konkurs. En härtill syftande regel torde emellertid näppeligen
låta sig genomföra under annan förutsättning än att man i konkurslagen
— med anlitande af den utväg, som förut betecknats såsom otillfredsställande
— stadgade, att konkursansökning ej finge af ifrågavarande
orsak afslås förrän bouppteckning ingifvits och af gäldenären
beedigats; utan att hänvisa till en sådan handling kunde nämligen
gäldenär, som ville ådagalägga, att han befriats från sina borgenärers
kraf, svårligen fullgöra denna bevisningsskyldighet 1). Bortsedt från

’) I detta sammanhang hänvisas till de bestämmelser, som förekomma i 200 § af förslaget,

443

det senast sagda, måste man emellertid till frågan om införande i konkurslagen
af det stadgande, som utgör föremål för förevarande utredning,
ställa sig tveksam redan af den anledning, att ett sådant stadgande
skulle påkalla omarbetning af den mängd lagbestämmelser, som angå
verkningarna i offentligträttsligt hänseende af konkurs, ett lagstiftningsarbete,
som dessutom förutsätter ändring af grundlag.

På de skäl, som ofvan anförts, bär kommittén ansett sig icke
böra föreslå något stadgande af innehåll, att brist på tillgångar till
bestridande af konkurskostnader utgör hinder för att öppna konkurs.

Vid sådant förhållande har kommittén haft att undersöka, hvilka Frågam om febestämmelser
kunde befinnas egnade att minska olägenheterna däraf, att
konkurs i ifrågavarande fall öfverhufvud kan komma till stånd. Härvid minska oiagenhar
främst måst komma under ompröfning, huruvida icke antalet fattigkonkurser
skulle kunna afsevärdt minskas genom införande af institutet komma till stånd
manifestationsed vid specialexekution. Det ligger nära till hands att 1 u£''

antaga, det borgenär efter resultatlös utmätningsförrättning mången förslå till
gång komme att föredraga att af gäldenären äska ed angående hans ko^Z7n,T''
tillgångar framför att söka honom i konkurs.

Erfarenheten torde emellertid ådagalägga, att i det stora flertalet
fall, då en borgenär efter resultatlös utmätning gör ansökning om gäldenärens
försättande i konkurs, det hufvudsakliga syftemålet härmed är att
framtvinga betalning. Konkurshotet utgör mången gång ett det verksammaste
medel att förmå gäldenären till att anstränga sig till det yttersta
för att uppbringa medel till betalning eller åtminstone en afbetalning å
sin skuld. Att konkursansökning sålunda tjänar såsom medel för borgenär
att tilltvinga sig betalning af en insolvent gäldenär innebär väl en användning
af konkursinstitutet, som står i bestämd strid mot detta instituts
uppgift, men man har att räkna med förhållandena sådana de nu en
gång äro. Då afläggandet af manifestationsed i sammanhang med utmätning
för flertalet gäldenärer måste framstå såsom en mindre olägenhet
än att försättas i konkurs, är uppenbart, att en borgenär, som
kunde välja mellan dessa alternativ, i regel skulle vara benägen att söka
gäldenären i konkurs; han bör så mycket hellre antagas föredraga detta
alternativ, som han, om syftet att framtvinga betalning ej vinnes och
konkurs således kommer till stånd, äfven på denna väg kan vinna tillförlitlig
kännedom om gäldenärens tillgångar. Det är därför ej sannolikt,
att införandet af manifestationsed — utan att tillika stadgades, att
gäldenär, som gått sådan ed, vore fri från att afträda sin egendom till
konkurs — skulle medföra någon mera afsevärd minskning i ifrågavarande
konkursers antal; detta torde åtminstone icke under annan för -

444

utsättning blifva fallet än att förfärandet för utkräfvandet af denna ed
komme att för en borgenär blifva förenadt med mindre kostnader och
omgång än att få gäldenären försatt i konkurs. Kommittén håller dock
före, att detta ej skulle kunna blifva fallet. Till belysning af detta påstående
vill kommittén i liufvuddrag skissera nyssnämnda förfarande,
sådant detsamma sannolikt måste i vår rätt komma att gestalta sig.
För att få omförmälda ed förelagd gäldenären måste borgenären med
ansökning därom vända sig till vederbörande myndighet, exempelvis
öfverexekutor (jfr nya lagberedningens förutnämnda förslag af år
1876). Att frågan om gäldenärens skyldighet att aflägga eden afgöres
utan att denne lämnas tillfälle att yttra sig öfver ansökningen
lärer ej kunna ifrågasättas.*) Borgenären torde följaktligen
komma att få vidkännas afgift för öfverexekutors kommunikationsresolution
äfvensom hafva att delgifva gäldenären ansökningen. Sedan borgenären
till öfverexekutor ingifvit delgifningsbevis samt den för förklarings
afkunnande bestämda tid tilländagått, finge borgenären, därest ansökningen
af öfverexekutor bifölles, att lösa edgångsföreläggandet äfvensom
att ombesörja en ytterligare delgifning, nämligen af sagda föreläggande.
Redan af hvad nu blifvit antydt lärer framgå, att utkräfvandet af ifrågavarande
ed knappast komme att för borgenär medföra mindre kostnader
och omgång än som i regelmässiga fall, såväl enligt förslaget
som enligt gällande lag, skulle för honom uppstå i anledning af en
ansökning om gäldenär försättande i konkurs.

Äfven om själfva förfarandet för åläggandet af eden läte sig anordna
så, att detsamma komme att från nu antydda synpunkt för en
borgenär medföra fördelar framför påkallande af konkurs, så vore dock ej
därmed alla svårigheter afkigsnade. Såsom förut nämnts lärer man, då
det gäller att bestämma påföljden för underlåtenhet att aflägga eden, ej
hafva att välja mellan andra alternativ än konkurs och gäldenärens insättande
i häkte. Konkurs torde ej lämpligen kunna ifrågakomma såsom
äfventyr under annat villkor än att tillika stadgades, att därest genom
ifrågavarande cd gäldenärens medellöshet konstaterats konkurs kunde
påkallas allenast under vissa särskilda förutsättnmgar, såsom då det

J) Utmätningsförrättningen kan ju t. ex. hafva försiggått medan gäldenären varit
bortrest, utan att man har någon säkerhet för att han erhållit kännedom därom att utmätningen
blifvit sökt (jfr stadgandet i slutet af första stycket af 60 § utsökningslagen).
Vidare kan gäldenären förut hafva i anledning af ansökning hos annan öfverexekutor
gått manifestationsed, i hvilken händelse ny edgång inom viss tid efter den förra ej torde
böra ifrågakomma i annat fall, än då det göres sannolikt, att gäldenären förvärfvat egendom
efter den förra edgången.

445

påvisades, att utsikt till återvinning förefunnes eller att gäld enär en förvärfvat
egendom efter edgången. Kunde nämligen en gäldenär, som edeligen
betygat, att lian saknar tillgångar, det oaktadt utan vidare försättas
i konkurs, vore konkurshotet ett föga verksamt medel att förmå
honom till edgångens fullgörande. Å andra sidan torde en bestämmelse,
som i fall, då gäldenären afiagt manifestationsed, uteslöte hans försättande
i konkurs, ej låta sig genomföra utan att stöta på samma ofvan anmärkta
hinder, som föranledt kommittén att afstå från att föreslå förbud
mot öppnande af konkurs i den händelse tillgångarna äro otillräckliga
till bestridande af konkurskostnaderna. Hvad beträffar frågan om häkte
såsom påföljd för tredska att gå ed, skall här endast hänvisas till hvad
ofvan därom anförts.

Då kommittén ej ansett sig kunna förorda ett stadgande, som ute- Allmän motivcsluter
konkurs då tillgångarna ej räcka ens till konkurskostnaderna, ^

samt lämplig utväg till åstadkommande af någon mera afsevärd minskning
i fattigkonkursernas antal ej heller enligt kommitténs uppfattning
står till buds, har kommittén i syfte att afhjälpa de med dessa konkurser
nu förenade olägenheter stannat vid att i afseende å desamma föreslå
bestämmelser, hvilka, på samma gång som de göra förfarandet vida
enklare än i konkurs i allmänhet, medgifva ett snabbt afstötande af nu
ifrågavarande konkurser.

Sålunda är i förslagets 185 § stadgadt, att om konkursdomaren,
då beslut om egendomsafträde meddelats, finner anledning till antagande,
att gäldenärens bo icke förslår till bestridande af konkurskostnaderna,
och säkerhet ej ställes för sagda kostnader, konkursdomaren icke har
att vidtaga andra åtgärder än att dels utfärda kungörelse om sagda
beslut — hvilken kungörelse därutöfver ej skall innehålla mera än tillkännagifvande
om dagen, då konkursansökningen ingifvits, äfvensom därom,
att anledning finnes till sådant antagande, som nyss sagts — och dels
förordna lämplig person att upprätta bouppteckning; sådant förordnande
skall dock ej utfärdas, om bouppteckning ingifvits af gäldenären. Finner
konkursdomaren af bouppteckningen sitt antagande om gäldenärens
medellöshet bekräftadt, skall han genast kalla gäldenären att med ed
fästa bouppteckningens riktighet. Därest det ej genom tillägg vid
bouppteckningens beedigande eller genom bouppteckningsed, som tilläfventyrs
affordras annan än gäldenären, eller eljest ådagalägges, att
boet förslår till konkurskostnaderna, och ej heller säkerhet ställes för
samma kostnader, skall konkursen genast afskrifvas. Om det däremot
på något stadium under den konkursbehandling, som på sätt nu nämnts
blifvit inledd, visar sig, att boet förslår till konkurskostnaderna eller

446

säkerhet för desamma ställes, skall konkursdom aren genast utfärda
sådan kungörelse om konkursen, som omförmäles i 19 §, och med
konkursen jämväl i öfrigt så förhållas, som i allmänhet är föreskrifvet
beträffande konkurser.

Det låter sig ej förneka, att för de fall, då den ofvan antydda
extraordinära konkursbehandlingen öfvergår i vanligt konkursförfarande,
den föreslagna anordningen är förbunden med vissa olägenheter, särskilt
bestående i ökad kostnad i anledning af de dubbla konkurskungörelserna
samt i en, om än i de flesta fall helt ringa, förlängning af konkursen.
Å andra sidan äro dock nämnda olägenheter så obetydliga i jämförelse
med de obestridliga fördelarna af ett förenkladt och förkortadt förfarande
i fattigkonkurser, att de ej böra få spela någon afgörande roll, detta
så mycket mindre som det helt visst endast mera sällan kan antagas
komma att inträffa, aft behandling af konkurs, inledd enligt 185 §,
öfvergår i vanligt konkursförfarande. Förbises må ej heller det med
hänsyn särskild! till borgenärerna ändamålsenliga däri, att konkursdomaren
i de fall, då anledning finnes till antagande, att boet ej förslår
till konkurskostnaderna, ej har att meddela bestämmelse om och underrätta
borgenärerna om första borgenärssammanträde, bevakningstid m. m.;
härigenom förebygges, att borgenärerna vid en tid, då konkursen redan
afskrifvits, i förlitande på att densamma alltjämt fortgår, till ingen
nytta underkasta sig besvär och kostnader för tillvaratagande af sin rätt.
I nu ifrågavarande konkurser kommer följaktligen förfarandet hufvudsakligen
att åsyfta utkräfvandet af bouppteckningsed af gäldenären.
Detta är äfven helt naturligt; sagda ed är ju företrädesvis egnad att
bereda visshet om huruvida konkursdomarens från början gjorda antagande
om gäldenärens förmögenhetsställning var riktigt. Men äfven
om konkursdomaren skulle kunna på annat sätt ernå sådan visshet,
torde man dock — i betraktande däraf, att borgenärerna ej äro i tillfälle
att vid specialexekution tvinga gäldenären att på ed uppgifva
sina tillgångar — icke kunna eftergifva krafvet på bouppteckningsed
i dessa konkurser.

Det föreslagna förfarandet skiljer sig i själfva verket föga från
det förfarande, som måste komma till användning för det fall, att lagen
innehölle bestämmelsen, att tillgångarnas otillräcklighet skulle utgöra
hinder för gäldenärens försättande i konkurs. Äfven i nämnda fall
måste ju åtgärder vidtagas i syfte att bereda konkursdomaren sådan
kännedom om gäldenärens tillgångar, att han med någon säkerhet kunde
bedöma, huruvida dessa räckte till konkurskostnaderna, och det beslut
om afvisande af konkurs, hvari en sådan undersökning kunde komma

447

att resultera, skulle praktiskt sedt motsvara den i kommittéförelagets
185 § påbjudna afskrifning af konkursen.

185 §.

I den allmänna motiveringen för detta kapitel bär redogjorts för
de grunder, på hvilka denna paragraf är byggd. Därutöfver må följande
här framhållas.

Det i förevarande paragraf föreskrifna förfarandet skall äga rum
då konkursdomaren finner anledning till antagande, att gäldenärens bo
icke förslår till bestridande af konkurskostnaderna. Ehuru, såsom förut
anmärkts, konkursdomaren ej ofta kan vid den tid, då en konkursansökning
föreligger till pröfning, hafva säker kännedom om boets omfattning,
torde det dock å andra sidan ej vara svårt för honom att vid
nämnda tidpunkt komma till en dock något så när grundad uppfattning
i sagda hänseende. Frånsedt de fall, då konkursansökning göres af
gäldenär, som därvid bifogar bouppteckning, torde konkursdomaren
oftast genom upplysningar af konkurssökanden eller genom de handlingar,
som må vara åberopade till stöd för konkursansökningen, kunna bilda
sig ett omdöme om, huruvida tillgångarna förslå till konkurskostnaderna
eller ej.

Bland de skyldigheter, som enligt stadgandena i 4 kap. af förslaget
åligga gäldenär under konkurs, är det allenast skyldigheten att
uppgifva boet samt edfästa bouppteckningen, som kommer att tagas i
anspråk under den extraordinära konkursbehandling, hvarom regler äro
meddelade i förevarande paragraf. De i sagda kapitel förekommande
bestämmelserna om gäldenärs upplysningsplikt och om däraf betingade
inskränkningar i hans frihet att välja vistelseort under konkursen hafva
sin grund i angelägenheten af att gäldenären medverkar vid konkursutredningen
och böra ej hafva någon tillämpning i afseende å ifrågavarande
konkurser.

186 §.

Denna paragraf handlar om afskrifning af konkurs, som behandlas
enligt vanliga regler — alltså icke enligt de regler, som äro upptagna
i 185 § af förslaget — och motsvarar första stycket af 126 § i gällande
konkurslag.

Eu brist i gällande lag är, att den saknar föreskrift om att anmälan
om tillgångarnas otillräcklighet skall bringas till borgenärernas och
gäldenärens kännedom. Denna brist är i förslaget afhjälpt genom

448

stadgandet, att konkursdomaren skall låta i tidningarna kungöra ifrågavarande
anmälan.

Hvad förevarande paragraf innehåller i fråga om befogenheten att
hindra afskrifning af konkurs i nu afsedda fall torde ej i sak afvika från
hvad nu gäller. Stadgandet i konkurslagen, att rätten ej äger förordna
om afskrifning af konkurs, därest det visas, att tillräckliga medel för
konkurssakens fortsättning äro att tillgå, får nämligen anses inbegripa
jämväl det fall, att säkerhet ställes för konkurskostnaderna.

187 §.

De bestämmelser, som denna paragraf innehåller, hafva, såsom af
deras eget innehåll omedelbart framgår, till syfte att, då anmälan om
saknad af nödiga tillgångar blifvit gjord, förekomma val, som i de flesta
fall skulle blifva gagnlösa.

188 §.

Bestämmelser, svarande emot de i denna paragraf meddelade,
återfinnas i andra stycket af 126 § konkurslagen. Enligt detta lagrum
skall, i händelse i boet ej finnes tillgång till gäldande af kostnaden
för den offentliga stämningens kungörande och kallelsebrefs afsändande,
rätten eller domaren njuta ersättning af allmänna medel för hvad till
sådant ändamål förskjutits. De kostnader, som sålunda genom fattigkonkurserna
åsamkas statsverket, äro redan nu j ämförelsevis obetydliga,
men skola blifva ännu mindre, därest förslagets stadganden i hithörande
delar upphöjas till lag. I sådant afseende må framhållas, att konkurskungörelse,
som utfärdas vare sig enligt 19 § eller enligt förevarande
kapitel af förslaget, skall publiceras i inskränktare omfattning än som
nu gäller om den offentliga stämningen, samt att vid afskrifning enligt
185 § — hvilken afskrifning, jämfördt med afskrifning enligt 186 §,
torde blifva regel — kallelsebref till borgenärerna icke skola afsändas.

I andra stycket af förevarande paragraf stadgas att, då konkurs,
som i fall, hvarom 185 § handlar, uppstått efter ansökning af borgenär,
afskrifves enligt samma paragraf, borgenären är pliktig att ersätta den
person, som jämlikt konkursdomarens förordnande upprättat konkursbouppteckningen.
I det stora flertalet fall inledas fattigkonkurser efter
ansökning af borgenär, och genom nämnda stadgande är alltså för alla
vanliga fall sörjdt för att ersättning kommer bouppteckningsförrättaren
till del. Att ersättningsskyldigheten ålagts konkurssökanden och icke
— hvilket ju ock kunde ifrågasättas — statsverket, beror därpå, att

449

detta icke synts rimligen kunna betungas med ifrågavarande kostnad;
konkurssökanden är i hvarje fall närmare till att bära denna kostnad
än statsverket. För de fall, i livilka fattigkonkurs kommer till stånd
på gäldenärens egen begäran, har skyldighet att gälda ifrågavarande
kostnad, som i saknad af medel ej kan utgå ur boet, ej sjmts kunna
någon åläggas; det torde ändock ej möta oöfverstigliga svårigheter att
finna en person, som är lämplig och villig att åtaga sig det oftast
synnerligen obetydliga bestyret att upprätta bouppteckning.

10 KAP.

Om förvaltares skyldighet att afgifva slutredovisning för sin förvaltning,
så ock om klander å sådan redovisning.

189 och 190 §§.

Förslaget innehåller åtskilliga bestämmelser, hvilkas syfte är att
bereda kontroll öfver förvaltningen medan konkurs pågår. Det har ålagts
förvaltaren att för hvarje månad till gode mannen aflämna räkning öfver
boets inkomster och utgifter i penningar (60 §) äfvensom att för hvarje
halfår afgifva berättelse öfver de åtgärder, som vidtagits för förvalta
ningens bringande till slut, hvilken berättelse skall ingifvas till gode
mannen och af honom öfverlämnas till konkursdomaren (58 §). Vidare
åligger det förvaltaren att när hälst gode mannen det påfordrar till
honom afgifva redovisning för förvaltningen; och skall redovisning infordras
minst en gång hvarje halfår (61 §). Därjämte må erinras om
stadgandet i 128 §, att utdelningsförslag skall vara åtföljdt af redogörelse
för förvaltningen af egendom, för hvilken till utdelning afsedda
medel influtit. De redovisningshandlingar, som sålunda afgifvas, äro
tillgängliga för borgenärerna och gäldenären.

Oberoende af hvad sålunda stadgats om skyldighet för förvaltaren
att under pågående konkurs göra reda för sig måste det åligga förvaltaren
att då förvaltningen upphör afgifva en slutlig redovisning.
Det ligger nämligen i sakens natur, att tiden för klander af förvaltningen
icke bör börja att löpa förrän förvaltningen afslutats, och att klandret
är att rikta mot den slutliga redovisning, som förvaltaren då bör hafva
att afgifva. Om förvaltarens skyldighet att afgifva slutredovisning och
om klander därå handlar förevarande kapitel af förslaget.

450

Skyldighet att afgifva slutredovisning bör åligga förvaltare icke
allenast då konkursen och därmed hans förvaltaruppdrag upphör utan
äfven då han under pågående konkurs frånträda- befattningen. Sistnämnda
fall erbjuder inga svårigheter i händelse den afgående förvaltaren
ensam omhänderhaft boet eller förvaltningen varit delad, så
att han ensam omhänderhaft viss del däraf. Han har då allenast att
redovisa för sin egen förvaltning. Men om en af flere förvaltare, som
gemensamt handhaft förvaltningen, afgår, kan det ej undgås, att den
afgåendes slutredovisning måste omfatta förvaltningen i dess helhet för
den förflutna tiden. Redovisningen kan därför icke afgifvas af honom
ensam, utan förvaltarna måste afgifva gemensam redovisning. Häraf
blir en följd, att om denna redovisning lämnas oklandrad äfven den
kvarstående förvaltaren blir fri från ansvar för den förvaltning, som
redovisningen afser.

Hvad angår slutredovisning i sammanhang med afslutande af
konkurs, har man att skilja mellan å ena sidan afslutande genom slututdelning
eller i följd af ackord samt å andra sidan konkursens nedläggande
på grund af förlikning (149 §) eller afskrifning, emedan ingen
fordran bevakats (124 §), eller på grund af bristande tillgångar (186 §).
I förstnämnda två fall, likasom då slutredovisning under pågående konkurs
afgifves af förvaltare, som afgår, afgifves redovisningen till såväl borgenärer
som gäldenären. Det är därför beträffande dessa i 189 § sammanförda
fall nödvändigt att träffa sådana bestämmelser i afseende å redovisningens
afgifvande och tillhandahållande, att ej allenast gäldenären
utan ock borgenärerna få tillfälle att taga del af densamma. I 189 § har
föreslagits, att redovisningen skall hållas tillgänglig såväl hos förvaltaren
som, i bestyrkt afskrift, hos konkursdomaren, samt att genom kungörelse
och, då redovisning afgifves i sammanhang med slututdelning, särskilda
meddelanden till borgenärerna och gäldenären skall tillkännagifvas från
och med hvilken dag redovisningen är att tillgå äfvensom hvar den af
förvaltaren hålles tillgänglig. Om slututdelning samtidigt skall ske, skola
kungörelserna om utdelningsförslaget och redovisningen sammanföras
till en kungörelse och samma dag för granskningstidens början utsättas
för bådadera.

Förvaltarens slutredovisning skall enligt 189 § granskas af gode
mannen, och har denne att öfver redovisningen afgifva utlåtande. Med
gode mannens ställning synes väl öfverensstämma, att han till borgenärernas
ledning afgifver ett dylikt utlåtande, grundadt på en noggrann
granskning af förvaltningen i dess helhet.

1 fall, då konkurs afslutas jämlikt 149, 124 eller 186 §, hafva

451

borgenärerna, sedan konkursen är slut, icke vidare något intresse af
frågan, huru förvaltningen handhafts, och det är därför i dessa fall till
gäldenären ensam, som slutredovisning skall afgifvas. Vid sådant förhållande
har i 190 § af förslaget endast behöft upptagas stadgande, att
redovisning skall afgifvas, och bestämmelser, motsvarande hvad 189 §
i öfrigt innehåller angående framläggande af redovisning hafva icke
meddelats. Ett särskildt förhållande äger emellertid rum beträffande
redovisning vid afskrifning af konkurs på grund af bristande tillgångar
jämlikt 186 §. Enligt sistnämnda paragraf skall vid anmälan, att tillgångar
till konkurskostnadernas bestridande saknas, fogas redovisning
för förvaltningen, hvilken redovisning skall vara åtföljd af gode mannens
yttrande öfver densamma. Redovisningshandlingarna äro tillgängliga
hos konkursdomaren. Det har synts lämpligt att låta denna i 186 §
omförmälda redovisning gälla såsom slutredovisning för det fall att
konkursen varder afskrifven, och har stadgande därom upptagits i 190 §
andra stycket.

191 §.

Af skäl, som redan vid näst föregående två paragrafer antydts,
har borgenär endast i de fall, som afses i 189 §, rätt att klandra förvaltarens
redovisning, hvaremot befogenhet att anställa sådan klandertalan
alltid måste tillkomma gäldenären. Det är väl i sig klart, att
endast borgenär, »hvars rätt kan vara beroende af redovisningen», äger
klandra densamma, men denna inskränkning har synts böra uttryckligen
nämnas med hänsyn därtill, att bestämmelsen i förevarande paragraf
om rätt för borgenär att klandra redovisning äfven afser det fall, att
ackord kommit till stånd. I detta fall hafva nämligen borgenärerna i
gemen icke klanderrätt; endast förmånsberättigade borgenärer äga genom
förvaltarens försorg få betaldt ur de afträdda tillgångarna, och följaktligen
kan klanderrätt icke tillkomma andra borgenärer än dem.

Om förvaltare, som ensam omhänderhaft förvaltningen i dess helhet
eller delvis, afgår under pågående konkurs, skall enligt andra stycket
af förevarande paragraf jämväl den, som efter honom blir förvaltare,
äga klandra den afgifna redovisningen. Stadgandet torde från lämplighetssynpunkt
vara väl försvarligt.

192 §.

I fall då borgenär anställer sådan klandertalan mot förvaltarens
redovisning, att den rättelse, som genom klandret vinnes, kommer

452

boet till godo, synes billigheten fordra, att borgenären erhåller ersättning
för rättegångskostnaden i den mån den ej öfverstiger hvad boet
genom klandret vunnit. Härom innehåller denna paragraf bestämmelse.

11 KAP.

Särskilda bestämmelser.

193 §.

I 46 § af gällande konkurslag stadgas (i öfverensstämmelse med
hvad 48 § i 1859 års förslag till konkurslag innehöll), bland annat, att
gode män skola afskilja hvad i boet finnes, som annan tillhörer, och
gifva det till ägaren ut, då hans rätt är ostridig. Något motsvarande
stadgande har ej upptagits i förslaget, detta af den orsak, att stadgandet
ej säger annat än hvad sakens egen natur gifver vid handen och därför
synts öfverflödigt. För öfrigt må hänvisas till innehållet i 17 kap.
2 § bandelsbalken.

Vid en undersökning af frågan om vindikationsrätt till egendom, som
befinner sig i konkursbos besittning, ligger det nära till hands att tillika
taga under ompröfning frågan, huruvida icke hänsyn bör tagas till det
fall, att vid konkursutbrott annans egendom, som varit i gäldenärens besittning,
icke längre innehafves af gäldenären utan afhändts till tredje
man. Under förarbetena till gällande konkurslag saknade man icke
anledning att taga sistnämnda spörsmål i öfvervägande. I flere utländska
lagar, bland andra de lagar — franska code de commerce och preussiska
konkurslagen af 1855 — till hvilka vår konkurslag närmast anslutit sig,
funnos föreskrifter, som beträffande nyssnämnda fall tillerkände ägaren till
den afhända saken rätt till den vid konkursutbrottet ännu icke fullgjorda
motprestation, som af gäldenären vid afhändelsen betingats. Såsom af den
i dessa motiv flere gånger citerade skriften »Om det nyaste förslaget till
konkurslag» framgår, föreslogs ock af Giinther vid granskningen af 48 § i
1859 års förslag, att i konkurslagen skulle vid sidan af bestämmelse om
utgifvande till tredje man af gods, som ostridigt tillhörde honom, upptagas
ett stadgande af följande innehåll: »År gods, som till försäljning eller
annorledes blifvit gäldenären anförtrodt, föryttradt, och har betalningen
till större eller mindre del efter konkursens början i konkursboet influtit,

453

eller utestår den, då godset återfordras, hos köparen ogulden; kåfve
förre ägaren samma rätt till hvad sålunda influtit eller oguldet är, som
han skulle haft till själfva godset, om det varit i behåll.» Förslaget
motiverades därmed, att den däri fastslagna principen vore med rättvisan
öfverensstämmande. Vid granskningen i högsta domstolen af
1859 års förslag föreslogo fyra ledamöter, att i konkurslagen skulle
upptagas ett stadgande af väsentligen samma innehåll och affattning
som det af Giinther förordade. Emellertid kom icke något dylikt stadgande
att i konkurslagen inflyta.

Af intresse torde vara att anföra några gällande utländska lagars
bestämmelser i förevarande ämne.

I § 55 af finska konkursstadgan förekommer ett stadgande, som
såväl till innehåll som affattning på det närmaste ansluter sig till ofvannämnda
af Giinther föreslagna stadgande.

Tyska konkurslagen föreskrifver i § 46 att, om gods, hvars utlämnande
(Aussonderung) från konkursboet kunnat fordras, föryttrats före
konkursens öppnande af gäldenären eller efter konkursens öppnande af
förvaltaren, den, som varit berättigad till godsets utbekommande (der
Aussonderungsberechtigte), äger fordra, att anspråket på motprestationen,
såvida denna ännu utestår, till honom afträdes; han äger, såvida motprestationen
efter konkursutbrottet influtit till konkursboet, mot boet
anspråk på densamma.

Norska konkurslagen har i §§ 38 och 39 upptagit stadganden,
som nära öfverensstämma med föreskrifterna i art. 574 och 575 af
franska code de commerce. Nämnda stadganden afse det fall, att gäldenären
fått till sig öfveiiämnade värdepapper eller varor eller andra
förmögenhetsobjekt för att däröfver förfoga på ägarens vägnar. Förutom
att ägaren uttryckligen förklarats äga rätt att få förmögenhetsobjekten,
om de ännu finnas i behåll, af konkursboet till sig utlämnade, har föreskrifvits
att, om gäldenären före konkursens öppnande sålt varorna men
icke för desamma uppburit betalning, ägaren har anspråk på att i stället
för varorna få boets fordran på köpeskillingen till sig öfverlåten, såframt
boet mot köparen är berättigadt till sådan öfverlåtelse. Beträffande
den sist anförda föreskriften, enligt hvilken, då försäljningskommissionär
kommit i konkurs, dennes genom försäljningen af kommittentens varor
förvärfvade fordringar öfvergå på den senare, må framhållas, att densamma
icke har den allmänna räckvidd, som finska och ännu mer tyska
lagens ofvan angifna bestämmelser.

Då det gäller att afgöra, huruvida i konkurslagen bör upptagas
något stadgande angående förevarande spörsmål, torde först höra

454

konstateras, att man utan stöd af positiv lag icke i allmänhet kan
komma till de resultat, till hvilka t. ex. tyska konknrslagens ifrågavarande
bestämmelse leder. Man kan icke däraf att ägaren till förmögenhetsobjekt
i konkursbos besittning kan göra sin äganderätt gällande gentemot
konkursboet och fordra deras utlämnande härleda någon rätt för
ägaren — i fall då förmögenhetsobjekten blifvit af konkursgäldenären
föryttrade — till de förmögenhetsobjekt, som vid föryttringen gifvits i
ersättning; till dessa senare är han icke ägare. Emellertid torde knappast
olika meningar kunna råda därom, att det vore en uppenbar obillighet
att icke tillerkänna den, hvars egendom före konkursutbrottet af gäldenären
föryttrats, rätt till betalning, som under konkursen för egendomen
influtit, eller till den för egendomen betingade ännu utestående motprestationen;
att icke gifva honom denna rätt utan tilldela honom en
vanlig konkursborgenärs ställning innebär ett orättfärdigt gynnande af
konkursborgenärerna på hans bekostnad.

På ofvan anförda skäl har det stadgande, som förevarande paragraf
innehåller, upptagits i förslaget. Det angår, såsom genast synes, icke
blott det fall, att egendom föryttrats af försäljningskommissionär, utan
afser att öfver hufvud inrymma åt den, hvars egendom gäldenären har
föryttrat, rätt till den vid föryttringen betingade motprestationen. *)
Vidare må framhållas, såsom ock af stadgandet omedelbart framgår,
att det icke handlar om det fall, att betalning för egendomen erlagts
före konkursutbrottet; att ägaren till det föryttrade i sådant fall icke
i konkursen kan göra gällande annan rätt än såsom vanlig konkursborgenär
ligger i öppen dag. Hvad beträffar förbehållet, att köparens
rätt icke må förnärmas, så åsyftas därmed att förekomma, att köparens
rätt blir lidande därigenom att fordringen mot honom göres gällande
af den, hvars egendom blifvit föryttrad; så t. ex. får icke köparens
rätt att till kvittning mot sin köpeskillingsskuld begagna fordran hos
den i konkurs försatte säljaren-kommissionären förnärmas.

I förevarande paragraf har icke, såsom förhållandet är med § 46
i tyska konkurslagen, meddelats stadgande angående konkursförvaltares
under konkursen gjorda föryttring af annans egendom. Bestämmelse i
sådant afseende torde knappast vara af behofvet påkallad.

I några yttranden öfver kommitténs preliminära förslag hafva
uttalats betänkligheter mot ifrågavarande stadgande. Särskilt har fram -

h Stadgandet torde, så vidt angår frågan om kommittents rätt i försäljningskominissionärs
konkurs, få anses öfverensstämma med i vårt land tillämpad rätt. Jfr t. ex.
rättsfall i Nytt jur. arkiv 1889 sid. 147; 1903 Not. A N:o 140.

455

hållits, att stadgandets tillämpning skulle möta stora svårigheter i fall, då
efter konkursutbrott influtit eller utestode ogulden betalning för i kommission
lämnade varor, som härrörde från flere kommittenter; att med
någon säkerhet skilja dem emellan vore ofta icke möjligt, och i dessa
fall kunde stadgandet leda till kommittents obehöriga gynnande. Den
anförda invändningen torde emellertid icke kunna tillerkännas någon
större betydelse. En af rättvisa och billighet påkallad regel bör ej
förkastas därför att det i vissa fall är svårt att tillämpa densamma.
För öfrigt är uppenbart, att om det ej är möjligt att afgöra, huruvida
penningar, som influtit under konkursen, eller en utestående fordran är
valuta för viss försåld egendom, regeln ej kan komma till användning.

194 §.

Gällande konkurslag innehåller icke något särskildt stadgande
angående borgenär, som innehar till konkursboet hörande lös egendom
med rätt att den till säkerhet för sin fordran kvarhålla, d. v. s. borgenär,
som har s. k. retentionsrätt. Detta är så mycket mera påfallande, som
utsökningslagen, vid sidan af stadganden, som hafva afseende å panträtt
i lös egendom, innehåller bestämmelser om retentionsrätt. Att denna
brist bör vid en revision af konkurslagen fyllas kan så mycket mindre
vara tvifvel underkastadt, som olika meningar uttalats i fråga om retinents
ställning i konkurs. Medan en mening vill likställa honom med
borgenär, som har lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt
i handom, är enligt en annan mening ett sådant likställande icke med
lag öfverensstämmande.

I förevarande paragraf har föreslagits, att de stadganden, som
angå borgenär, den där har lös egendom såsom pant eller eljest under
panträtt i handom, skola, med angifvet undantag, äga motsvarande tilllämpning
i fråga om retentionsberättigad borgenär. Skälen härför äro
i korthet följande. Retentionsberättigad borgenär får anses vara i förmånsrättsafseende
likställd med innehafvare af lös pant, hvilket ock
uttryckligen uttalats i 17 kap. 3 § handelsbalken, sådant lagrummet
skall lyda enligt kommitténs förslag till ändrad lydelse af vissa paragrafer
i nämnda kapitel. Vidare kommer i betraktande, att med retentionsrätt
i vissa fall är förenad rätt för retinenten att realisera den
egendom, som häftar för fordringen *), och åtminstone i dessa fall synes

*) Jfr 32 § K. F. den 21 december 1857 om stängselskyldighet m. m.; 13 § i
Flottningsstadgan den 30 dec. 1880,

466

det föga rimligt att gifva retinenten en sämre ställning i konkurs än
den, som tillkommer borgenär, hvilken har lös egendom under panträtt
i handom. Det torde oek vara på sin plats att framhålla, hurusom det
icke gärna kan försvaras att i konkurs behandla låntagare, som har
retentionsrätt jämlikt 11 kap. 3 § handelsbalken, eller depositarie, som
har sådan rätt jämlikt 12 kap. 8 § nämnda balk, annorlunda än handtverkare,
som njuter förmånsrätt jämlikt 17 kap. 3 § samma balk; då
sistnämnda borgenär är inbegripen under de stadganden i konkurslagen,
som angå borgenärer, hvilka hafva lös egendom »eljest under panträtt
i handom», bör alltså den retentionsrätt, som tillkommer låntagare och
depositarie, i konkursrättsligt afseende jämnställas med handtverkares
panträtt.

Sammanställer man de olika skäl, som sålunda anförts till stöd
för den föreslagna bestämmelsen i förevarande paragraf, torde det visa
sig, att bestämmelsen är väl grundad. Hvad dess innebörd närmare
angår, så torde vara uppenbart, att icke blott sådana stadganden i förslaget,
som uttryckligen angifva sig afse borgenärer med lös egendom
såsom pant eller eljest under panträtt i handom (5 och 74 §§), utan
äfven de stadganden, med hvilka detta icke är förhållandet men som
inom sitt tillämpningsområde inbegripa nämnda borgenärer (23 och
123 §§), skola äga motsvarande tillämpning i fråga om borgenärer med
retentionsrätt. Ifrågavarande bestämmelse är väl icke så affattad, att
däraf omedelbart framgår, att stadgandet i 24 § första punkten af förslaget
skall äga motsvarande tillämpning å det fall, att retinent före
konkurs vunnit utmätning å den egendom, som utgör föremål för hans
rätt, men att en sådan tillämpning afses kan dock i betraktande af
sammanhanget emellan 23 och 24 §§ icke vara tvifvel underkastadt.

Från regeln om retentionsrätts likställande med panträtt göres
enligt hvad i denna paragraf vidare bestämmes undantag beträffande
hyresvärds eller jordägares rätt att kvarhålla egendom till säkerhet för
fordran hos hyresgäst eller arrendator. Undantaget, som står i öfverensstämmelse
med den åsikt man i praxis omfattat angående hyresvärds
befogenhet att i konkurs göra sin retentionsrätt gällande, *) är motiveradt
af ifrågavarande retentionsrätts särskilda beskaffenhet. Då den ej
har till föremål gods, som retinenten har i sin omedelbara besittning,
och då den gemenligen omfattar en hel komplex af lösören, ofta kanske
den hufvudsakliga tillgången i boet, synes det ej lämpligt att låta den

*) Jfr rättsfall i Nytt jur. arkiv 1882 s. 100; 1889 Not B N:o 606: 1899 Not B
N:o 167.

457

lyda samma regler som öfriga retentionsrätter; däraf skulle, bland annat,
följa, att husvärd eller jordägare ägde rätt att själf sälja den egendom,
som häftar för hyres- eller arrendefordringen, hvilket ej kan förordas.

195 §.

Genom förordningen den 21 mars 1884 har stadgats, att om
betalning för borgade varor är bestämd till olika belopp med hänsyn
till olika betalningstider och gäldenärens egendom afträdes till konkurs,
borgenären icke må för sådan fordran, där den i konkursen bevakas, till
förfång för öfriga fordringsägare njuta rätt till högre betalning än efter
det lägst bestämda beloppet, så vida anmärkning därom framställes i
den för jäf mot bevakade fordringar i konkurslagen stadgade ordning.

Den föreskrift, som sålunda meddelats genom särskild författning,
har ansetts böra införas i konkurslagen och upptagits i förevarande
paragraf.

Den affattning stadgandet erhållit i nämnda författning och i
enlighet därmed i förslaget gör fullt tydligt, att stadgandet icke afser,
att fordringen skall såsom sådan — hvad förhållandet mellan gäldenären
och borgenären angår — nedsättas till lägre belopp än den rätteligen
utgör; det är endast i konkursen, som borgenären icke får till förfång
för öfriga borgenärer njuta rätt till högre betalning än efter det lägst
bestämda beloppet. Däremot är den nuvarande affattningen mindre
lycklig därutinnan att den synes afse endast den utdelning, som efter
bevakning skall tillkomma fordringen, och icke det fall, att fordringen
kan utan bevakning göras gällande i konkursen, därvid särskilt kvittning
kommer i betraktande. Den ändrade affattning stadgandet i förslaget
erhållit afser att undanrödja hvarje anledning till tvekan i berörda
hänseende. I sak skiljer sig förslaget från det nu gällande
stadgandet däri, att från regeln gjorts det undantag beträffande rabatt,
som betingats för kontant betalning, att det högre beloppet får i konkursen
göras gällande, i den mån rabatten icke öfverstiger fem procent
af fordringens belopp. Detta undantag torde hafva goda skäl för sig;
stipulationer om rabatt, som ej öfverstiger nämnda procentsats, äro i
affärslifvet ytterst vanliga och anses fullt lojala.

I andra stycket af förevarande paragraf uttalas, att regeln i första
stycket skall äga motsvarande tillämpning i fråga om borgenärs rätt
till betalning då ackord kommit till stånd. Huruvida nu gällande förordning
af 1884 är tillämplig för det fall, att konkurs afslutats genom
ackord, kan tydligtvis vara tvifvel underkastadt. Att en sådan tillämp 58 -

458

ning har goda skäl för sig, synes emellertid otvifvelaktigt; och har till
undanrödjande af anledning till tvifvelsmål uttryckligt besked i ämnet
ansetts böra lämnas.

196 §.

Att god man är ansvarig för skada, som han tillskyndar borgenärerna
genom åsidosättande af sina plikter vid fullgörande af uppdraget
att vara god man ligger i sakens natur. Då frågan, huruvida gode
mannen låtit något komma sig till last, som för honom medför skadeståndsansvar,
först med någon säkerhet kan bedömas sedan redovisning
afgifvits för den förvaltning, hvaröfver gode mannen haft att utöfva
tillsyn, synes tiden för anställande af ersättningstalan mot gode
mannen böra vara densamma som tiden för klander af nämnda redovisning.
Om gode mannen afgår under konkursens lopp, kommer han
sålunda i regel icke att vinna ansvarsfrihet förrän viss tid efter konkursens
afslutande; endast i händelse äfven förvaltaren afgår tidigare,
kommer tiden för anställande af talan mot gode mannen att börja löpa
vid en tidigare tidpunkt.

197 §.

Om ämbets- eller tjänstemans egendom afträdes till konkurs,
ankommer det enligt 31 § konkurslagen på den myndighet, under hvilken
gäldenären i och för tjänsten lyder, att pröfva, huruvida han förrän
fyra månader efter inställelsedagen förflutit må åter inträda i utöfningen
af tjänsten. Af detta stadgandes affattning framgår ej fullt tydligt,
huruvida ämbets- eller tjänsteman må tillåtas att före inställelsedagen
inträda i utöfning af sin tjänst. Ett fullt motsvarande stadgande
i kommitténs förslag borde, utan förändring i öfrigt, gå ut därpå att
perioden af fyra månader skulle räknas från bevakningstidens utgång.
Emellertid torde skäl ej finnas att i förslaget upptaga ett stadgande af
sådant innehåll. I konkurslagen synes endast böra föreskrifvas en viss
tidrymd efter konkursutbrottet, under hvilken gäldenären icke må inträda
i utöfning af sin tjänst, såvida det icke medgifves af öfverordnad myndighet;
och har denna tid ansetts skäligen kunna bestämmas till fyra
månader. I öfverensstämmelse härmed har denna paragraf affattats.

198 §.

I åtskilliga fall har i förslaget föreskrifvits, att åtgärd ej må vidtagas,
med mindre gäldenären lämnat sitt samtycke eller fått tillfälle

459

att yttra sig. Undantag måste dock uppenbarligen göras för de fall,
då gäldenären rymt eller eljest ej kan anträffas med kallelse.

199 §.

Denna paragraf motsvarar 140 § i gällande konkurslag. Det har
ansetts lämpligt att i lagen lämna föreskrift angående den befogenhet
att företräda gäldenär hustru, som tillkommer för henne förordnad god
man; och har därvid hämtats ledning af 10 § boskillnadslagen.

200 §.

Då konkursen afslutas, återvinner gäldenären rättigheten att råda
öfver sin egendom, men i de fall, där lagstiftningen gör till villkor för
behörighet i något afseende, att gäldenär, som afträdt sin egendom till
borgenärer, visar, att han är fri från deras kraf, är detta villkor icke
uppfylldt i och med konkursens afslutande. Villkoret innebär, då konkursen
afslutats efter bevakningstidens utgång, att gäldenären till fullo
betalt — om han vunnit ackord, i enlighet med ackordsvillkoren — alla
borgenärer, som bevakat fordran i konkursen, eller ock med dem träffat
öfverenskommelse om betalning af gälden.

Har konkursen på grund af brist på tillgångar till bestridande af
konkurskostnadema afskrifvits före bevakningstidens utgång jämlikt
126 § i gällande konkurslag (186 § i förslaget), måste villkoret anses
uppfylldt, om gäldenären förnöjt resp. träffat annan öfverenskommelse
med de i konkursbouppteckningen upptagna borgenärerna jämte de andra
borgenärer, som utan att vara upptagna i bouppteckningen må hafva
bevakat fordran.

En gäldenär, som varit försatt i konkurs och vill vid något tillfälle
visa, att han är fri från sina borgenärers kraf, kan tydligtvis fullgöra
denna sin bevisskyldighet genom att vid tillfället inför vederbörande
myndighet framlägga handlingar, som utvisa, å ena sidan hvilka de
borgenärer äro, som det åligger honom att förnöja, och å andra sidan,
att han förnöjt dem eller ock om gäldens betalning med dem träffat
öfverenskommelse. Det ligger emellertid i öppen dag, att det för gäldenären
är betungande att för hvarje gång fråga därom kan uppstå framlägga
hela den utredning, som nyss nämnts. För gäldenären skulle
det vara förmånligare att en gång för alla framlägga utredningen inför
konkursdomstolen eller måhända annan myndighet, t. ex. notarius publicus,
och af myndigheten erhålla bevis, att han vore fri från sina borge -

460

närers kraf, hvilket bevis sedermera kunde vara för ifrågavarande ändamål
tillfyllest. Möjligt är ock, att sådant enligt gällande lagstiftning låter
sig gorå, men i saknad af någon bestämmelse därom i lag har frågan
ansetts tvifvelaktig. Det har synts kommittén, som om en dylik bestämmelse
borde upptagas i konkurslagen; detta har ansetts så mycket mera
påkalladt, som lagstiftaren själf kan sägas hafva hänvisat på en dylik
bestämmelse genom att i olika hänseenden göra till villkor för en förutvarande
konkursgäldenärs behörighet, att han, på sätt lag förmår, gitter
visa sig vara fri från sina borgenärers kraf.

I öfverensstämmelse med angifna synpunkter har i förevarande
paragraf af förslaget meddelats föreskrifter om hvad gäldenär, hvars
konkurs afslutats annorledes än genom förlikning enligt 149 §, har
att iakttaga för erhållande af bevis, att han är fri från sina borgenärers
kraf. Dessa föreskrifter angå, förutom afsilande af konkurs
på de olika sätt, som ofvan angifvits, tillika afskrifning af konkurs
jämlikt 185 §.

201 §.

I denna paragraf hafva sammanförts bestämmelser motsvarande
de i 141 och 142 §§ af gällande konkurslag upptagna stadgandena om
skyldighet för den, hvilken endast i ett exemplar ingifvit handling, som
rätteligen bör ingifvas i två exemplar, att gälda lösen för afskrift af
handlingen samt om rättighet för part att insända vissa handlingar med
posten. Bestämmelsen i 141 § konkurslagen om skyldighet att tvefaldt
inlämna alla handlingar i konkursmål är ej bibehållen, utan har, såsom
redan i motiveringen för 101 § framhållits, i stället i hvarje särskilt
fäll, då handling ansetts böra inlämnas i två exemplar, detta angifvits.

202 §.

Enligt kungörelsen den 26 november 1909 om upprättande af
röstlängd för val till Riksdagens andra kammare m. m. åligger det
domaren på landet och rådhusrätten i stad att årligen till vederbörande
röstlängdsupprättare meddela uppgift å dem, som vid rätten äro försatta
i konkurstillstånd. För fullgörandet af detta åliggande, fordras det, att den,
som skall meddela uppgiften, äger kännedom icke allenast om gäldenärens
hemvist vid konkursutbrottet utan ock om de förändringar i gäldenärens
hemvist, som under konkursen kunna inträffa. I 204 § af förslaget har

461

fördenskull föreskrifvits, att uppgifter i berörda afseenden skola upptagas
i den dagbok, hvarom i sagda paragraf stadgas. Och på det att ökad
säkerhet må vinnas för att dagboken innehåller upplysningar om förändringar
i gäldenärens hemvist har det i förevarande paragraf ålagts
förvaltaren, som på grund af den närmare förbindelse, hvari han står till
gäldenären, väl i allmänhet har reda på om gäldenären flyttar, att hos
konkursdomaren göra anmälan om inträffad förändring i gäldenärens
hemvist (jfr 127 § konkurslagen enligt dess lydelse i lagen den 5
juni 1909).

203 §.

Denna paragraf bör jämföras med 143 § konkurslagen. De handlingar,
som angå konkursen och ingifvas till konkursdomaren eller rätten,
böra gifvetvis förvaras i rättens arkiv, men något särskild! lagstadgande
därom torde ej erfordras. Ån mindre fordras sådant stadgande beträffande
de protokoll, som hållas vid sammanträden inför konkursdomaren
eller rätten. Förutom de handlingar, som nu berörts, torde inga andra
vara af beskaffenhet att böra förvaras i rättens arkiv än protokollen vid
de borgenäresammanträden, som hållas inför förvaltaren.

204 §.

Den dagbok, som enligt hvad i denna paragraf stadgas skall föras
af konkursdomaren, motsvarar den förteckning, hvilken enligt 127 §
konkurslagen skall föras vid allmän underrätt öfver alla där anhängig^
konkurser.

205 §.

Enligt 11 § konkurslagen äger domaren på landet, ändå att han
är jäfvig, meddela beslut, att konkursansökning icke kan upptagas, förelägga
gäldenär att förklara sig öfver borgenärs konkursansökning samt,
om gäldenären själf sökt att få afträda sin egendom eller medgifvit
borgenärs konkursansökning, utfärda offentlig stämning. Han äger ock
utsätta urtima ting, där sådant i konkursmål erfordras, samt förordna
om sådan åtgärd i afseende å uppteckning och vård af gäldenärens bo,
som i 9 § konkurslagen omförmäles.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed har i denna paragraf
af förslaget upptagits stadganden, enligt hvilka konkursdomaren, äfven
om han är jäfvig, skall äga förklara, att konkursansökning ej kan upptagas,
meddela erforderliga föreskrifter i fråga om kommunicering af

462

borgenärs konkursansökning samt vidtaga öfriga förberedande åtgärder,
som kunna vara erforderliga innan målet går till rätten, besluta konkurs,
om gäldenären själf sökt att få afträda sitt bo eller medgifvit
borgenärs konkursansökning, utfärda kungörelse om konkursen, då egendomsafträde
beslutits antingen af konkursdomaren själf eller af rätten,
och i sammanhang därmed meddela vissa underrättelser om konkursen
samt förordna lämplig person att omhändertaga boet till dess konkursförvaltare
kan hinna utses af ojäfvig domare. För det fall att boets
tillgångar ej förslå till konkurskostnaderna och med anledning däraf
skall förfaras såsom i 185 § stadgas, äger konkursdomaren, äfven om
han är jäfvig, utfärda kungörelse och meddela underrättelse äfvensom
förordna om boets uppteckning efter hvad i sagda paragraf under 1)
och 2) föreskrifves.

Om förordnande för ojäfvig domare erfordras, åligger det konkursdomaren
att utan dröjsmål anmäla jäfvet i hofrätten.

206 §.

De i denna paragraf upptagna stadganden i fråga om klagan öfver
konkursdomarens beslut torde icke tarfva någon särskild motivering.

207 §.

Det i 77 § konkurslagen i sammanhang med bestämmelserna
rörande pröfningen af tvistiga fordringsanspråk i konkurs gifna stadgandet,
att om någon vädjar mot rättens dom det skall åligga rätten
eller domaren att tre veckor förrän parterna skola inställa sig i hofrätten
dit insända alla handlingar, som röra tvisten, har ansetts böra
äga tillämplighet i alla mål, som röra betalnings- eller förmånsrätt eller
undansättande af egendom eller ackord, hvarjämte det synts lämpligare
att tiden af tre veckor räknas framåt från den dag, då det vädjades.
I öfverensstämmelse härmed har förevarande paragraf i förslaget affattats.

208 §.

Det i denna paragraf upptagna stadgandet om straff för borgenär,
som gör sig skyldig till sådan förbrytelse, som i paragrafen afses, skiljer
sig från motsvarande stadgande i gällande konkurslag, 133 §, allenast
därutinnan, att i stället för böter till halfva värdet af hvad borgenären
förbehållit sig, hvilka böter tillfalla konkursboet, bestämts straff af böter,
högst ett tusen kronor, hvilka böter skola tillfalla kronan.

468

209 och 210 §§.

Hvad i 209 § stadgats motsvarar bestämmelsen i slutet af 136 §
af gällande konkurslag.

Stadgandet i 210 § har sin motsvarighet i hvad 137 § konkurslagen
innehåller angående underrättelse till allmänna åklagaren därom
att enligt hvad i förvaltarens berättelse om boets tillstånd och orsakerna
till gäldenärens obestånd uppgifves gäldenären gjort sig skyldig till
brottsligt förhållande mot sina borgenärer.

211 §.

I 135 § konkurslagen stadgas, att åtal mot gäldenären för konkursförbrytelse
skall utföras och afdömas särskildt från tvister om fordringsanspråk
och bättre rätt emellan borgenärerna samt utföras inför
den domstol, under hvilken konkurssaken lyder. Den första af dessa
föreskrifter har ej upptagits i förslaget; det kan ej antagas annat än
att regeln tillämpas, äfven om den ej nämnes i lagen. Stadgandet om
forum har däremot upptagits i förevarande paragraf; och då detsamma
synts böra omfatta äfven åtal mot borgenär för förseelse, som omförmäles
i 208 §, har det affattats i öfverensstämmelse härmed.

212 §.

Det i denna paragraf upptagna stadgandet motsvarar hvad i 134 §
af gällande konkurslag är föreskrifvet därom, att gäldenär kan ådömas
ansvar för konkursförbrytelse utan att hafva varit hörd i målet. Stadgandet
kan väl icke anses vara nödvändigt, men då regeln synes kunna
vara till gagn med hänsyn särskildt till det fall, att det gäller att få
ackord, som beviljats en sedermera afviken gäldenär, att återgå, har tillräcklig
anledning att utesluta stadgandet icke synts föreligga. Däremot
har hvad 134 § innehåller om kungörande af dom i allmänna tidningarna
och insändande af dom öfver tjänsteman till vederbörande ämbetsverk
icke bibehållits.

464

Förslag till lag om nya konkurslagens införande och hvad i
afseende därå skall iakttagas.

1 §•

Stadgande^ i denna paragraf, att om gäldenär försatts i konkurs
innan nya lagen trädt i kraft äldre lag skall tillämpas i afseende
å konkursen, äfvensom att äldre lag jämväl skall tillämpas i fråga om
pröfning och handläggning af konkursansökning, som då nya lagen
träder i kraft är på pröfning beroende, samt i afseende å konkurs, som
följer på sådan ansökning, torde stå i öfverensstämmelse med hvad
sakens egen natur bjuder eller ändamålsenlighetshänsyn påkalla.

Från regeln, att nya lagen skall tillämpas i afseende å konkurs,
som följt på ansökning, ingifven efter det nya lagen trädt i kraft, har
gjorts det af billighet påkallade undantaget, att beträffande konkursbos
rätt till återvinning af egendom, som därförinnan frångått gäldenären,
bestämmelserna i äldre lag skola tillämpas, om på grund däraf frihet
från klander för den, som åtkommit egendomen, finnes i fall, då sådan
frihet ej äger rum enligt nya lagen. En jämförelse mellan bestämmelserna
i 36 § 1—5 mom. af gällande konkurslag och bestämmelserna i
28—35 §§ af förslaget till konkurslag visar, att de senare i allmänhet
äro i återvinningshänseende för konkursbo förmånligare beträffande icke
blott den kritiska periodens längd utan äfven de materiella betingelserna
för återvinning; om på grund af olikhet emellan gällande konkurslag
och den föreslagna nya lagen vare sig i ena eller andra afseende! frihet
från återbäring till konkursbo i fall, hvarom fråga är, finnes enligt den
förra lagen men ej enligt den senare, skall jämlikt ifrågavarande undantagsstadgande
den förra tillämpas. Däremot afser stadgandet icke den olikhet
emellan lagarna, som består härutinnan att fatalietiden för anhängiggörande
af klandertalan under konkurs är längre enligt 39 § af nya
lagen än enligt 37 § af gällande konkurslag; på denna punkt synes icke
böra göras något undantag från regeln om nya lagens tillämplighet på
konkurs, som följt på ansökning, ingifven efter det nya lagen trädt i kraft.

465

3 §•

För undvikande af eljest icke erforderlig ändring i lagar eller
författningar, hvilka innehålla hänvisning till lagrum, som ersatts genom
bestämmelse i nya lagen, har det synts lämpligt att i denna paragraf
upptaga ett allmänt stadgande, att där sådan hänvisning förekommer
bestämmelsen i nya lagen i stället skall tillämpas.

4 §•

I 12 § af gällande konkurslag stadgas, att konkurs anses börjad
den dag ansökning därom ingifven är, där konkurs på den ansökningföljer.
Att ingalunda i alla fall, då gäldenär försättes i konkurs, konkurstillståndet
i verkligheten inträder i och med ingifvandet af konkursansökningen
är uppenbart; då konkurs följer på ansökning af
borgenär, hvilken ansökning ej är försedd med gäldenärens medgifvande,
ligger städse en tidsperiod emellan ansökningens ingifvande och
konkurstillståndets faktiska inträdande. Innebörden af förenämnda stadgande
synes emellertid vara, att konkurstillståndet skall fingeras inträda
med konkursansökningens ingifvande, att med andra ord inträdandet af
de rättsverkningar, som äro knutna därtill att en person kommer i konkurs,
är att förlägga till tiden för sagda ingifvande. Ifrågavarande
stadgande kan dock icke genomgående på detta sätt tillämpas. Sålunda
kan man icke behandla dispositioner, som gäldenär under tiden emellan
ingifvandet af borgenärs konkursansökning och utfärdandet af offentlig
stämning å borgenärerna vidtager med sin förmögenhet, efter samma
grundsatser som af gäldenären efter den senare tidpunkten vidtagna
förmögenhetsdispositioner. Förstnämnda dispositioner kunna icke rimligtvis
anses utan vidare ogiltiga utan böra i fråga om möjligheten att
rygga desamma bedömas enligt reglerna om återvinning till konkursbo;
denna uppfattning har ock gjort sig gällande i rättstillämpningen.'') I
ett annat afseende har däremot stadgandet i 12 § konkurslagen i rättstillämpningen
gifvit upphof åt en mening, som knappast kan anses
vara fullt tillfredsställande. Man hav ansett preskriptionstiden för konkursförbrytelser
böra räknas från tidpunkten för konkursansökningens
ingifvande, en åsikt, som har emot sig det, att någon rättslig möjlighet

'') Jfr motiveringen för 29 § i förslaget till konkurslag.

466

för anställande af åtal icke tinnes förrän konkurstillståndet faktiskt
inträdt.

Att i nya lagen upptaga stadgandet i 12 § af gällande lag har
med hänsyn till den konstlade tankegång, som däri kommer till uttryck,
och de oriktiga slutsatser, som ett dylikt stadgande lätt kan föranleda,
ansetts icke höra ifrågakomma. I de fall, då rättsverkningar skola,
under förutsättning att konkurs kommer till stånd, knytas till konkursansökningens
ingifvande, bör detta uttryckligen angifvas. Emellertid
säger det sig själft, att hänsyn måste tagas till de många gällande lagar
och författningar, hvilka bygga på ifrågavarande stadgande. Där nu
gällande lagstiftning gör något rättsförhållande beroende af tiden, då
konkurs kommer till stånd, och därmed åsyftar — oafsedt hvilket uttryck
som begagnas1) — tiden för konkursansöknings ingifvande, skall ej
genom den föreslagna nya konknrslagen ändring däri göras. Förevarande
paragraf uttalar detta.

5 §•

I åtskilliga lagar och författningar rinnas stadganden, enligt hvilka
tid för anhängiggörande af talan eller vidtagande af annan åtgärd räknas
från inställelsedagen i konkurs; så är t. ex. fallet i 2 kap. 33 § af
lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, 90 § af
lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag, 41 § af lagen den 22 juni
1911 om ekonomiska föreningar m. fl. Enär enligt förslaget till konkurslag
inställelsedag i konkurs ej skall förekomma utan endast en viss

’) Man har i detta afseende att skilja mellan olika grupper af stadganden:

a) Stadganden, som använda uttrycket »konkurs börjas» eller dylikt äro mycket
talrika; t. ex. handelsbalken 17 kap. 5 § l:sta och tredje styckena, 6 § andra stycket
m. fl. ställen i samma kap.; 31 § i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag; 56 § i lagen
den 4 juli 1910 om sjukkassor; 9 § i lagen den 14 juni 1907 om hvad iakttagas skall
i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. fl. b) Stadganden,
som använda annat uttryck än »konkurs börjas» eller dylikt men likväl afse samma tidpunkt
som nämnda uttryck; t. ex. handelsbalken 17 kap. 9 § 3 mom.; 3 § i K. F. den 20
november 1845 i afseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarblifva;
90 § andra stycket i lagen om aktiebolag m. fl. c) Stadganden, som hänföra sig
till tiden, då konkurs börjas (= tiden, då konkursansökning ingifves), ehuru någon uttrycklig
tidsbestämning ej förekommer; t. ex. handelsbalken 17 kap. 6 § (»där ej afgälden stått
inne längre än ett år efter förfallodagen»), 10 § (»fordran stått mer än 3 år inne») m. fl.

I detta sammanhang äro ock att uppmärksamma stadganden, som tala om början
af konkurs i betydelsen af konkurstillståndets faktiska inträdande; så t. ex. 53 § i lagen
den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse och 63 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska
föreningar.

467

period för bevakning af fordringar utsättas, bör, då ifrågavarande stadganden
skola anpassas efter nämnda förslag, inställelsedagen ersättas
med den dag, då bevakning sist bör äga rum. Härom har ett allmänt
stadgande ansetts böra i förevarande paragraf upptagas.

6 §.

I första stycket af denna paragraf åsyftas åtskilliga stadganden.
Några af dem innehålla, att underrättelse om utfärdande af offentlig
stämning å borgenärer skall afsändas för registrering (så t. ex. 21 §
5 mom. i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och
prokura, 118 § i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag, 111 och
228 §§ i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse in. fl.); andra innehålla,
att om, sedan i registret gjorts anteckning om konkurs, af öfverrätt
förklaras att offentlig stämning ej bort utfärdas, anteckningen skall
på ansökning afföras ur registret (så t. ex. 129 § i lagen om aktiebolag,
81 § i lagen om ekonomiska föreningar, 247 § i lagen om bankrörelse
m. fl.); exempel förekommer äfven därpå att tid för vidtagande af viss
åtgärd räknas från utfärdande af offentlig stämning (så i kungörelsen
den 29 oktober 1899 om begagnande af kronans jordägareandel i grufva
13 § k). Härjämte må erinras om den bestämmelse angående offentlig
stämning, som förekommer i 1 § af lagen den 19 november 1886
angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol
mot en inländsk man ställa borgen för kostnad och skada. Då
enligt förslaget till konkurslag offentlig stämning å borgenärerna icke
skall utfärdas, hafva ifrågavarande stadganden bort anpassas efter förslaget,
och har detta skett genom den i första stycket af förevarande
paragraf gifna bestämmelsen, att stadganden, som hafva afseende å
offentlig stämning, skola gälla i afseende å beslut om egendomsafträde,
som enligt nya lagen meddelas.

Den skyldighet att afsända underrättelse om offentlig stämning,
hvarom i ofvan antydda stadganden är fråga, åligger rätten eller domaren,
men bör, om förslaget till konkurslag upphöjes till lag, öfverflyttas på
konkursdomaren. Härom har upptagits föreskrift i andra stycket af
förevarande paragraf.

Genom föreskriften i tredje stycket af förevarande paragraf, att
hvad i lag eller särskild författning är stadgadt om gode män eller
syssloman i konkurs skall gälla i fråga om konkursförvaltare, som utses
enligt nya lagen, är sörjdt för att de skyldigheter, som t. ex. enligt 10 §
i stadgan den 6 oktober 1882 angående notarii publicibefattningen

468

eller 72 § i lagen om ekonomiska föreningar hvila på gode män eller
syssloman i konkurs, skola komma att åligga konkursförvaltare, som
utses enligt nya lagen.

7 §•

Beträffande innehållet i denna paragraf må det vara tillräckligt
att framhålla, att hänvisningen till lagen om ersättning för skada till
följd af olycksfall i arbete afser de i 17 § af samma lag förekommande
stadgandena om utdelning för fordran å lifränta i arbetsgifvares konkurs,
samt att hänvisningen till lagen om försäkringsrörelse afser de i
139—144 §§ af sistnämnda lag meddelade bestämmelserna angående
särskild administration, då lifförsäkringsbolag eller vissa andra försäkringsbolag
kommit i konkurs.

469

Förslag till lag om ackordstorhandling utan konkurs.

Kommittén kar, enligt det af Kungl. Maj:t åt kommittén gifna
uppdrag, haft att i sammanhang med omarbetning af konkurslagen
taga i öfvervägande frågan om införande i vår rätt af institutet ackordsförhandling
utan konkurs.

Denna fråga har länge, särskildt i köpmanskretsar, varit föremål
för lifligt intresse, hvarom upprepade riksdagsmotioner burit vittne, fl
Riksdagens skrifvelse af den 8 maj 1906, hvilken föranledt kommitténs
tillsättande, innehåller (efter angifvande af de delar af konkurslagen,
som Riksdagen ansett kräfva ändring) i förevarande ämne följande.

»Vid en blifvande utredning torde ock böra tagas i öfvervägande
lämpligheten och behofvet att i vår rätt införa bestämmelser om ackordsförhandling
utan konkurs. Detta institut är exempelvis infördt i vårt
närmaste grannland Norge. Visserligen behöfver efter de år 1885 tillkomna
förändringarna i konkurslagen tillämpningen af denna lag icke
ovillkorligen medföra, att konkursgäldenärens rörelse måste afstanna och
boets egendom oförtöfvadt realiseras, äfven om sådant uppenbarligen vore
för både borgenärerna och gäldenären ofördelaktigt. Men otvifvelaktigt
kvarstår såsom ett kännbart missförhållande, att afveckling under hand
eller s. k. ’ackordsförvaltning’ utan konkurs icke kan lagligen åvägabringas.
I de talrika fall, då tillfälliga omständigheter tvingat en person
att inställa sina betalningar, men där förbättrade konjunkturer antagas
kunna inom en kortare tid kanske upphjälpa hans ställning, öppnar

!) Se sålunda motioner inom andra kammaren 1902 (Nr 3), 1905 (Nr 53) och
1906 (Nr 90). Med dessa motioner må jämföras de vid riksdagarna under åren 1876—
1880, 1884 och 1885 inom första kammaren (af herrar A. O. Wallenberg och G-.
H. Stråle) samt år 1887 inom andra kammaren (af herr A. Swartling) väckta motioner
ang. afveckling medelst administration af gäldbundet bo.

Innebörden af
det åt kommittén
gifna
uppdrag att
utreda frågan
om införande
af institutet
ackordsförhandlin
g
utan konkurs.

470

Skälen jör
införande af
institutet
ackordsförhandling

utan konkurs.

ackordsförhandlingen utan konkurs möjlighet för honom att icke behöfva
nedlägga en rörelse, som han sedan till egen och fordringsägares skada
ej vidare kan återupptaga. Ett sådant nedläggande af en rörelse kan
äfven lända till stor skada för en mängd underhafvande och andra
personer, hvilka för sitt uppehälle varit beroende af verksamhetens fortgång.
Möjligheten för en enda borgenär att antingen genom bestridande
hindra ackordsförhandling eller mot afstående af eventuellt bestridande
tilltvinga sig full betalning har emellertid ofta utgjort bestämdt hinder
mot en sådan afveckling. Och de svårigheter, hvarmed förvaltningen
haft att kämpa, då för rättsligt representerande erfordras hvarje intressents
fullmakt, hafva i sin mån bidragit till att hindra en på frivillighetens
väg påbörjad afvecklings fortgång och afslutande. Riksdagen
anser sig därför böra förorda utredning om de förutsättningar, under
hvilka detta institut kunde komma till stånd.»

Då man sålunda ifrågasatt upptagande i vår rätt af bestämmelser
om ackordsförhandling utan konkurs, har man, såsom ock framgår af andra
uttalanden, som inom Riksdagen i ämnet framkommit, afsett ett institut,
hvars innebörd kan angifvas på följande sätt: en gäldenär skall, utan
att vara i konkurstillstånd, äga föra eu under offentlig kontroll ställd
förhandling med sina borgenärer om erhållande af ackord, och för
sådant ackord skall erfordras allenast att en borgenärsmajoritet antager
gäldenärens ackordsförslag. Det ackord, hvarom här är fråga, är med
andra ord ett tvångsackord, ett ackord, som borgenärernas majoritet
äger antaga med bindande verkan för minoriteten. Häri skiljer sig
ifrågavarande institut väsentligen från underhandsackordet och öfverensstämmer
med ackord i konkurs. Den väsentliga skillnad, som institutet,
jämförd t med ackord i konkurs, företer, ligger däri, att gäldenären icke
under ackordsförhandlingen är i konkurstillstånd och således icke i
anseende till sin rättsliga ställning underkastad de inskränkningar, som
äro egendomliga för konkurs. En rent principiell jämförelse emellan
ifrågavarande institut, å ena sidan, samt dels underhandsackord dels
ackord i konkurs, å andra sidan, kan för öfrigt icke närmare genomföras,
tv ackordsförhandling utan konkurs kan i lag ordnas efter vidt skilda
typer, såsom ock framgår af den nedan lämnade redogörelsen för norska
och danska lagarna.

Då det gäller att undersöka, huruvida tillräckliga skäl för införande
i vår rätt af ackordsförhandling utan konkurs äro för handen, torde
man närmast hafva att klargöra orsakerna till att underhandsackordet
fått en så vidsträckt användning som förhållandet är.

471

Orsakerna måste man tydligtvis ytterst söka däri, att ett uuderliandsackord
ofta ej blott för den på obestånd komne gäldenären utan
äfven och ej minst för borgenärerna erbjuder större fördelar än eu
konkurs. Konkurs medför och måste alltid — huru detta institut än må
vara regleradt — medföra, förutom ^personligt obehag och minskning i
socialt anseende för gäldenären, jämväl ett betydande ingrepp i hans
ekonomiska ställning. Särskildt kommer här i betraktande, att konkurs
i de fall, då gäldenären drifver rörelse, mycket ofta för med sig nedläggande
af denna rörelse. Visserligen kan enligt såväl gällande konkurslag
som kommitténs förslag till konkurslag en gäldenärs rörelse fortsättas
jämväl under konkurs. Men denna möjlighet kan i talrika fall
icke med någon fördel begagnas. Ett fortsatt bedrifvande af rörelsen
möter nämligen ofta stora svårigheter, i hvilket afseende det må vara
tillräckligt att framhålla sådana omständigheter, som att anskaffande af
erforderliga penningmedel är förenad! med vanskligheter, och att uppgörelser
med andra näringsidkare försvåras däraf, att ett konkursbo såsom
idkande rörelse är föremål för misstro. Då sålunda konkurs ofta för med
sig, att sjkifva basen för gäldenärens ekonomiska existens, den af honom
bedrifna rörelsen, tillintetgöres, är det blott helt naturligt, att han hyser
obenägenhet mot att afträda sin egendom till konkurs och föredrager att
söka under hand träffa uppgörelse med sina borgenärer. Kommer eu
sådan uppgörelse till stånd, blir det i allmänhet för gäldenären vida lättare
att med tiden ernå en tuggad ekonomisk ställning än om konkurs hade
inträdt. — Äfven för borgenärerna gestaltar sig, såsom ofvan antydts,
ett underhandsackord ofta fördelaktigare än konkurs. Konkursförfarandet
medför afsevärda kostnader, och till följd af den forcerade realisation, som i
konkurs äger rum, kan för tillgångarna sällan erhållas den valuta, som vid
en långsammare och lugnare afveckling skulle stått att erhålla. I dessa afseenden
företer underhandsackordet bestämda företräden och gör det
sålunda möjligt för gäldenären att bjuda sina borgenärer en högre procent
än de kunna förvänta att erhålla genom konkurs, till och med för det fall,
att konkursen skulle komma att afslutas icke i vanlig ordning genom
utdelning utan genom ackord. Jämväl i sistnämnda fall göra sig nämligen
den rubbning i gäldenärens affärsverksamhet och det försvagande
af hans förvärfsförmåga, som torde vara oundvikliga följder af konkurs,
gällande till minskande af den procent gäldenären kan lämna sina borgenärer.
Förbises må ej heller, att borgenärerna efter en uppgörelse
under hand bättre äro i tillfälle att genom fortsatta affärsförbindelser
med gäldenären i någon män utjämna den förut lidna förlusten.

Underhand*-ackordet* fördelar
framför
konkurs.

472

Underhands ackordets olägenheter.

Sammanslutningar
af
näringsidkare
för tillvaratagande
af
medlemmarnas
intressen vid
betalningsinställelser.

Underhandsackorden erbjuda emellertid icke enbart fördelar, de
äro äfven förbundna med allvarliga olägenheter. Det saknas vid dessa
uppgörelser i allmänhet en betryggande garanti för riktigheten af de
uppgifter om gäldenärens ställning, som ligga till grund för ackordsanbudet.
Borgenärerna äro därför ej i tillfälle att kunna rätt bedöma
ackordsvillkoren. Det saknas vidare möjlighet att kontrollera, det alla
borgenärer verkligen erhålla lika rätt. Och då för åstadkommande af
ett privat ackord erfordras samtliga borgenärers samtycke, kan en enda
borgenär genom att vägra sitt samtycke till ackord eller blott genom
att undandraga sig att lämna svar å ackordsanbudet komma uppgörelsen
att stranda.

Nu antydda med underhandsackordet förenade olägenheter hafva
inom vårt lands köpmanskretsar lifligt behjärtats. Som bekant hafva
ock Stockholms, Göteborgs och Malmö köpmannaföreningar hvar för sig
inrättat eu s. k. ackords- och konkursafdelning med ändamål, enligt
hvad de särskilda afdelningarnas lika lydande stadgar uttala, att vid
betalningsinställelser och konkurser, i hvilka föreningsmedlemmarna äro
intresserade, åstadkomma enhetlig ledning och kontroll för tillvaratagande
af samtliga fordringsägares intressen. Vid dessa ackords- och konkursafdelningars
inrättande och vid fastställandet af grunderna för deras
verksamhet har i allt väsentligt den ackords- och konkursafdelning, som
bildats af »Föreningen af Kjöbenhavnske Manufaktur-Grossister» tjänat
såsom förebild. Ackords- och konkursafdelningarna började sin verksamhet
med 1908 års ingång. Uppenbart är, att det för lösningen af
den uppgift, som kommittén i förevarande ämne har sig förelagd, är af
allra största vikt och intresse att taga kännedom om de grunder, efter
hvilka nämnda institutioner äro verksamma, då det gäller att söka
få till stånd underhandsuppgörelser, och må några dithörande data här
upptagas.

När anmälan om eu betalningsinställelse ingått till den ackordsoch
konkursafdelning, till hvars verksamhetsområde fallet hör, infordrar
denna från gäldenären fullständig uppgift på fordringsägarna och deras
fordringsbelopp, förbindelse att ersätta kostnader samt en fullmakt, som
gifver afdelningen bemyndigande att föranstalta om utredning af gäldenärens
affärsställning och framlägga för fordringsägarna förslag till
uppgörelse. I fullmakten förbinder sig gäldenären, bland annat, att
uteslutande underhandla genom afdelningen och icke direkt med någon
af sina fordringsägare. Syftet med denna bestämmelse är att förhindra,
det enskilda fordringsägare bereda sig fördelar framför de andra. Sedan
nyssnämnda handlingar inkommit och fallet befunnits vara sådant, att

47 3

afdelningen bör taga befattning med detsamma, utsändes till fordringsägarna
meddelande om betalningsinställelsen jämte begäran om fullmakt
att verkställa utredningen. Beträffande sistnämnda fullmakt är att uppmärksamma,
dels att den innehåller eu utfästelse af fordringsägaren att
endast underhandla med gäldenären genom afdelningen, och dels att
den icke berättigar afdelningen att å fullmaktsgifvarens vägnar antaga
någon som helst uppgörelse. Afdelningen låter därefter verkställa en
grundlig och tillförlitlig utredning af gäldenärens affärsställning och
lians förhållande till borgenärerna. Utredningen verkställes i regeln af
någon af afdelningens fast anställda och aflönade inspektörer, som äga
köpmannautbildning och varukännedom, stundom af inspektören och
köpmannaföreningens platsombud gemensamt, stundom, och detta särskilt
då fråga är om mindre bon, som icke kunna bära några afsevärda
utredningskostnader, af ombudet ensamt. Utredningen, till hvilken hör
ett specifikt inventarium, insändes till afdelningen jämte det förslag till
uppgörelse, som gäldenären vanligen afgifvit, äfvensom utredningsmannens
utlåtande öfver förslaget. Handlingarna granskas af delegerade
i den nämnd, som inom köpmannaföreningen handhar ackords- och
konkursärendena; och skall denna granskning särskild! afse att undersöka,
huruvida något för fordringsägarna förmånligare förslag står att
uppnå. Befinnes detta icke vara fallet, låter afdelningen tillställa borgenärerna
gäldenärens förslag äfvensom den uppgjorda staten, utredningsmannens
utlåtande och upplysningar i öfrigt samt de delegerades uttalande
i frågan; hvarjämte hvarje borgenär får sig tillställdt ett formulär
för antagande af förslaget, så affattadt, att däraf med tydlighet
framgår, att ingen uppgörelse kan vinnas, med mindre alla fordringsägare
biträda densamma. Visar det sig, att förslaget vinner en afsevärd
majoritet, har afdelningen att härom upplysa de öfriga fordringsägarna
och att arbeta för förslagets genomförande.

Till ofvanstående uppgifter må blott läggas den, att gäldenären
ställes under afdelningens kontroll sedan han lämnat fullmakt till afdelningen.
Kontrollen består hufvudsakligen däri, att gäldenären tillförbindes
att hvarje eller stundom hvar annan vecka till afdelningen
insända afskrift af sin kassabok och att till afdelningen eller till köpmannaföreningens
ombud på platsen afkunna uppkommen kassabehållning;
han tillhålles därjämte att till dess uppgörelse kommit till stånd
inskränka sina inköp till det minsta möjliga och till köp endast mot
kontant betalning samt att till afdelningen insända alla de bref och
meddelanden rörande betalningsinställelsen, som komma honom till
hända.

(50

474

Resultatet af
sammanslutningarnas

verksamhet.
Underhandsackordels

olägenheter
kunna utan
stöd af lagstiftning
ej
fullt afiägsnas.

Eu sammanslutning af näringsidkare, som ock är af den betydenhet,
att den här bör nämnas, är Sko- och Läderbranschens Fabrikantoch
Grossistförening. Enligt de för denna förening gällande stadgar har
densamma till ändamål att tillvarataga föreningsmedlemmarnas intressen
i allt hvad till branschens affärsverksamhet hör samt att särskildt vid
betalningsinställelser sörja för gemensamt uppträdande från respektive
fordringsägares sida. Fn af föreningens uppgifter är sålunda att föranstalta
om undersökning af på obestånd komna gäldenärers ställning,
att, om så befinnes för fordringsägarna fördelaktigt, verka för att uppgörelse
utan konkurs kommer till stånd, samt att leda de förhandlingar,
som i sådant afseende föras mellan gäldenär och fordringsägare. De i
föreningens stadgar härom gifna närmare regler förete emellertid i
detaljerna åtskilliga olikheter med köpmannaföreningarnas ackords- och
konkursafdelningars stadgar.

De hittills vunna resultaten af den verksamhet, som enligt hvad
nu angifvits bedrifves af ofvannämnda enskilda sammanslutningar af
näringsidkare, äro enligt uttalanden, som från deras sida framkommit,1)
i stort sedt mycket tillfredsställande, och man har lyckats undanröja
några af de olägenheter, med hvilka underhandsuppgörelserna förut
voro behäftade. Men en del af dessa olägenheter äro af den beskaffenhet,
att de icke kunnat och svårligen kunna afiägsnas utan lagstiftningens
hjälp. Vid de privata uppgörelserna, som ju förutsätta
medgifvande af samtliga fordringsägare, förefinnes alltid möjligheten,
att eu enda borgenär genom att vägra sitt bifall eller blott genom
underlåtenhet att deltaga i förhandlingarna med gäldenären omintetgör
uppgörelse, huru förmånlig för borgenärerna denna än i själfva verket
kan vara; och en borgenär kan lätteligen missbruka denna sin makt till
att bereda sig full betalning eller åtminstone bättre villkor än de öfriga
borgenärerna. Med hänsyn härtill framstår det såsom ett behof att
genom lagbestämmelser åvägabringa en anordning, som erbjuder de
privata uppgörelsernas fördelar utan att lida af de brister, som det icke
är möjligt att på enbart privat väg afhjälpa. För behöfligheten af
sådana lagbestämmelser har ock det öfvervägande flertalet af de korporationer
— handelskamrar, köpmannaföreningar m. fl. — uttalat sig, som
till kommittén på anmodan afgifvit yttranden angående frågan om införande
i vår rätt af institutet ackordsförhandling utan konkurs.

!) Kommittén kan härutinnan hänvisa till en på ackords- och konkursafdelningarnas
föranstaltande från trycket under år 1909 utgifven broschyr med titel: Ackords- och
Konkursafdelningarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och deras verksamhet.

475

Beträffande beliofvet af eu lagstiftning i förevarande ämne må
dessutom framhållas, att de ofvan nämnda privata föreningarnas verksamhet
för åstadkommande af förmånliga uppgörelser utan konkurs är begränsad
till sådana fall, i Indika föreningsmedlemmar äro intresserade
af att uppgörelse kommer till stånd.

I flera främmande länder har man lagar angående ackordsförhandling
utan konkurs. Af dessa lagar må nämnas den belgiska lagen
om ackord till förebyggande af konkurs (concordat préventif de la
faillite) af 1887, den schweiziska Bundesgesetz betreffend Schuldbetreibung
lind Konkurs af 1889, hvilken lag innehåller bestämmelser angående
ackord såväl i som utom konkurs, den norska lagen om ackordsförhandling
af den 6 maj 1899 samt den danska lagen om tvångsackord
utom konkurs af den 14 april 1905.

Den belgiska lagen angår endast köpmän och medgifver förmånen
af ackord endast åt sådan gäldenär, som oförskylld! råkat på obestånd
och handlat fullt lojalt mot sina borgenärer (débiteur malheureux et de
bonne foi). Gäldenär, som vill ernå ackord, har att till handelsdomstolen
i sitt domicil ingifva en ansökning, åtföljd af en redogörelse för de omständigheter,
på hvilka han grundar sin begäran, en noggrann förteckning
öfver tillgångarna med värdesättning af desamma jämte uppgift
på gäldens belopp, förteckning öfver fordringsägarna och deras fordringsbelopp
samt ackordsförslag. Innan domstolen ingår i pröfning af ansökningen,
skall den utse en af sina ledamöter att undersöka gäldenärens
ställning och till domstolen afgifva berättelse så tidigt, att denna
kan inom åtta dagar från ansökningens ingifvande däröfver meddela
beslut. Den delegerade domaren äger vid sin undersökning betjäna sig
af en eller flera sakkunniga, som han själf nämner. Besluter domstolen,
att ackordsförhandling skall inledas, kallas borgenärerna (genom kungörelse
i tidningarna och genom bref till alla kända borgenärer) att
sammanträda för att besluta öfver ackordsförslaget. Sammanträdet skall
hållas inför en af domstolen utsedd ledamot i domstolen; och åligger
det denne delegerade domare att i allmänhet vaka öfver förhandlingen.
Vid sammanträdet skall den delegerade domaren afgifva en berättelse
angående gäldenärens ställning, gäldenären har att definitivt bestämma
ackordsvillkoren, och borgenärerna hafva att skriftligen uppgifva sina
fordringar och förklara, huruvida de antaga ackordsanbudet eller ej. Uteslutna
från rätt att föra talan vid sammanträdet äro borgenärer, som
hafva pant eller förmånsrätt, såvidt de icke afstå från denna sin rätt;
deltagande i omröstningen från sådan borgenärs sida skall anses innebära
ett dylikt afstående, om ackordet kommer till stånd. Anmäld

Utländsk rätt
ang. ackordsförhandling

utan konkurs.

Belgisk rätt.

476

Schweizuk

rall.

fordran kan bestridas af gäldenären eller af borgenär. För ackordsförslagets
antagande kräfves, att ett flertal borgenärer rösta därför och
att deras fordringar uppgå till tre fjärdedelar af sammanlagda beloppet
af samtliga fordringar. Emellertid synes af hvad lagen i Art. 14 innehåller
framgå, att borgenär, som icke deltagit i omröstningen vid förenämnda
sammanträde, äger inom viss tid därefter afgifva sin röst i
domstolens kansli och få densamma medräknad vid bestämmande af
omröstningens utgång. A dag, som bestämts vid sammanträdet, skall
domstolen företaga till pröfning gjorda jäf mot anmälda fordringar och
frågan om fastställelse af ackordet samt däröfver utlåta sig i en och
samma dom; den delegerade domaren skall vid detta sammanträde afgifva
en berättelse. Fastställelse skall vägras, om ärendet icke lagligen
handlagts eller om ackord synes böra vägras i det allmännas intresse
eller af hänsyn till borgenärerna. Vidare är stadgadt, att domstolen
skall, om den under förhandlingens lopp finner, att gäldenären icke är
»malheureux et de bonne foi», försätta honom i konkurstillstånd. Fastställdt
ackord är bindande för samtliga borgenärer med undantag för
dem, som hafva pant eller förmånsrätt, samt beträffande vissa angifna
fordringar, bland h vilka må nämnas skatter och andra allmänna afgifter;
hvar]ände gäller, att gäldenären är förpliktad att betala fullt, om han
framdeles skulle komma i bättre ställning (en cas de retour å meilleure
fortune). Af hvad lagen i öfrigt innehåller må framhållas, att domstolens
utseende af eu bland sina ledamöter att undersöka gäldenärens
ställning ipso jure medför inställande af exekutiva åtgärder mot
gäldenären, samt att gäldenärens dispositionsrätt öfver sin förmögenhet
medan förhandlingen pågår är så till vida inskränkt, som han icke utan
samtycke af den delegerade domaren äger föryttra eller pantsätta egendom
eller ikläda sig förbindelser.

Af de i elfte titeln af schweiziska lagen upptagna bestämmelserna
om ackord (Nachlassvertrag, concordat) må, såvidt de angå ackord utom
konkurs, följande här anföras. Om gäldenär vill ernå ackord, har han
att till vederbörande myndighet ingifva ackordsförslag och därvid foga
eu tablå öfver sin ställning (Bilanz, aus welcher seine Vermögenslage
ersichtlich ist), förteckning öfver sina affärsböcker samt förklaring af
ett flertal borgenärer, hvilkas fordringar sammanlagdt uppgå till mer
än hälften af samtliga fordringars sammanlagda belopp, att de biträda
aekordsförslaget; vid beräkning af nämnda pluralitet skall hvarken hvad
angår borgenärernas antal eller fordringsbeloppen hänsyn tagas till
borgenärer, som hafva pant eller förmånsrätt, eller till gäldenärens
hustru. Borgenärs förklaring, att han biträder aekordsförslaget, för -

477

pliktar honom icke till att sedermera antaga detsamma. Afvisas ej
gäldenärens ansökning om inledande af ackordsförhandling — vid afgörandet
däraf skall hänsyn tagas till gäldenärens förmögenhetsställning,
hans bokföring, hans sätt att sköta sina affärer och orsakerna till hans
insolvens — beviljar ackordsmyndiglieten gäldenären en frist (Nachlassstnndung)
af två månader för afsilande af ackordsaftalet, hvilken frist
senare kan förlängas med ytterligare två månader; ackordsmyndiglieten
har att samtidigt utse en kommissarie (Sachwalter, commissaire). • Beviljandet
af nämnda frist skall offentliggöras. Så länge fristen varar
kunna icke exekutiva åtgärder mot gäldenären inledas eller fortsättas.
Gäldenären äger fortsätta sin rörelse under uppsikt af kommissarien,
hvilken det uttryckligen ålagts att vaka öfver gäldenärens åtgöranden;
efter offentliggörandet af den gäldenären beviljade fristen äger denne
emellertid icke med rättslig verkan föryttra eller pantsätta fäst egendom,
lämna lös egendom såsom pant, ingå borgen eller bortgifva egendom.
Skulle gäldenären företaga en, enligt hvad nyss nämnts, förbjuden
förmögenhetsdisposition eller bandia i strid med kommissariens anvisningar,
skall den senare göra anmälan härom hos ackordsmyndigheten,
och kan denna återkalla fristen. Kommissarien skall ofördröjligen efter
det han blifvit utsedd uppteckna och värdera gäldenärens bo; vidare
åligger det honom att genom offentlig kungörelse anmana borgenärerna
att inom tjugu dagar anmäla sina fordringar och kalla dem till sammanträde
tidigast en månad efter kungörelsen, hvarjämte han har att inhämta
gäldenärens yttrande öfver anmälda fordringar. Vid sammanträdet,
som hålles under kommissariens presidium, skall denne framlägga
en berättelse öfver gäldenärens ställning; gäldenären är skyldig att vara
tillstädes och på begäran meddela upplysningar. För ackordsförslagets
antagande kräfves en pluralitet af två tredjedelar af borgenärerna, representerande
två tredjedelar af fordringarnas sammanlagda belopp; förmånsberättigade
borgenärer medräknas ej härvid (närmare Art. 305).
Sin anslutning till ackordsförslaget kan borgenär förklara ej blott vid
sammanträdet utan äfven inom tio dagar därefter. Sedan nyssnämnda
tidsperiod tilländagått, skall kommissarien till ackordsmyndigheten ingifva
samtliga handlingar jämte eget utlåtande, huruvida ackordsförslaget
är att anse såsom antaget och bör fastställas. Ackordsmyndigheten har
att besluta i fråga om ackordets fastställande. Då ärendet förekommer
inför myndigheten, äga borgenärerna framställa sina invändningar mot
förslaget. Detta får ej fastställas, med mindre följande förutsättningar
äro för handen: gäldenären får icke hafva låtit oredliga eller lättsinniga
handlingar mot borgenärerna komma sig till last; ackordsumman skall

478

stå i riktigt förhållande till gäldenärens medel, därvid hänsyn kan tagas
till arfsutsikter; ackordets fullgörande skall vara säkerställdt och full
säkerhet finnas för att anmälda förmånsberättigade borgenärer erhålla
full betalning. Fastställdt ackord är bindande för alla borgenärer med
undantag af panthafvare i den mån fordran täckes af panten.

Norsk rätt. Norsk lag berättigar gäldenär — utan att härvid göres skillnad

emellan olika gäldenärer med hänsyn till yrke och ställning — att
»under rättens beskydd förhandla med sina borgenärer om ackord».
För sådant ändamål har gäldenären att vända sig till rätten med
skriftlig ansökning, och vid denna skall gäldenären foga en kortfattad
redogörelse för de omständigheter, som medfört hans obestånd, äfvensom
för det sätt, hvarpå afvecklingen tänkes verkställd, jämte en öfversikt
öfver boets ställning och en uppgift å böcker, som han fört öfver
sin rörelse; hvarförutom gäldenären har att erlägga ett kontant belopp
i förskott för kostnader. Villkor för ackordsförhandlings inledande
är däremot icke, att gäldenären förebringar en fullständig utredning om
boets ställning eller framlägger ett bestämdt, i alla delar utarbetadt
ackord sförslag. Upptages gäldenärens ansökning, och besluter rätten
alltså, att ackordsförhandling skall inledas — före beslutets meddelande
kan rätten emellertid fordra framläggande af gäldenärens böcker och
inhämta de ytterligare upplysningar, som den finner nödiga — tillsätter
rätten genast eller snarast möjligt en ackordsstyrelse, bestående
af eu ackordskommissarie och två andra lämpliga personer; är boet ringa
eller fråga allenast om moratorium, kan rätten inskränka sig till att
nämna allenast en ackordskommissarie. Det åligger ackordsstyrelsen,
utom annat, att företaga revision af gäldenärens räkenskaper samt
genomgå och värdera gäldenärens tillgångar. Revisionen verkställes
af ackordskommissarien eller af en särskildt antagen revisor. Vidare
skall ackordsstyrelsen utarbeta en uttömmande öfversikt öfver boets
ställning och en berättelse om huru gäldenären skött sina affärer, hvarvid
skall fogas revisorns uttalanden om hvad han må hafva funnit att anmärka.
Gäldenären har att till ackordsstyrelsen aflämna sitt ackordsförslag, och
detta, åtföljdt af styrelsens utlåtande, skall jämte nyssnämnda öfversikt
och berättelse genom styrelsens försorg tillställas hvarje borgenär.

Inledes ackordsförhandling, har detta enligt norsk rätt till följd,
att så länge förhandlingen pågår utmätning ej kan ske å egendom,
tillhörig gäldenären, likasom under samma tid gäldenären ej heller kan
på ansökning af borgenär försättas i konkurs. Då borgenärerna sålunda
under sagda tid beröfvats rätten att genom exekution eller konkurs
göra sina fordringar gällande mot gäldenären, bär man i lagen måst

479

bereda garantier för att gäldenärens ställning icke under samma tid till
borgenärernas skada försämras. Härvid har man icke gått så långt, att
man betagit gäldenären rådigheten öfver boet. Gäldenären förvaltar
själ!'' sitt bo, men förvaltningen har ställts under inseende af ackordsstyrelsen.
Lagen föreskrifver härom, att gäldenären under förhandlingen
fortfar att handhafva sina angelägenheter och drifva sin rörelse men
detta under ackordsstyrelsens tillsyn. Han är förpliktad att ställa sig
till efterrättelse hvad styrelsen bestämmer; handlar han emot dess föreskrifter
eller utan att inhämta dess mening i angelägenheter, som icke
öfverlämnats till hans eget bedömande, är styrelsen berättigad att öfverlämna
boet till konkurs. Förvaltningen skall företrädesvis afse att förbereda
en afveckling af gäldenärens förpliktelser. Till stiftande af ny
gäld äfvensom till pantsättning samt till försäljning af eller upplåtande
af nyttjanderätt till fast egendom erfordras alltid ackordsstyrelsens samtycke.
Ackordsstyrelsen skall tillse, att inflytande penningmedel, som
ej erfordras för bestridande af löpande utgifter, tagas i förvar och insättas
i bankinrättning. Vidare har ackordsstyrelsen att bestämma hvad
gäldenären och hans familj må bestås i underhåll. Den omständigheteu,
att gäldenären åsidosätter ackordsstyrelsen, är emellertid utan verkan i
förhållande till tredje man. Från denna regel äro dock några undantag
stadgade för det fall, att ackord ej kommer till stånd och konkurs inträffar
inom viss kort tid efter det ackordsförhandlingen upphört: gäld,
som gäldenären utan ackordsstyrelsens samtycke stiftat under förhandlingen,
kan ej göras gällande i konkursen, och pantsättning eller försäljning
af eller upplåtande af nyttjanderätt till fast egendom, som skett
utan styrelsens samtycke, är utan verkan gent emot konkursboet.

Enligt den danska lagen har en gäldenär, som vill erhålla tvångs- Dansk rätt
ackord utan att afträda sin egendom till konkurs, likasom enligt norska
lagen att ingifva ansökning till rätten. Betingelserna för ackordsförhandlings
inledande äro dock vida strängare enligt dansk än enligt
norsk rätt. Gäldenären skall vid sin ansökning foga ackordsförslag,
åtföljdt af förklaring af minst två femtedelar af borgenärerna efter antal
och fordringsbelopp, att de rösta för förslaget; vidare skall gäldenären
ingifva åtskilliga andra handlingar, om hvilkas innehåll, åsyftande att
innefatta en fullständig utredning af boets ställning äfvensom af de
omständigheter, som äro att taga i betraktande vid ackordsförslagets
bedömande, detaljerade föreskrifter äro gifna i lagen. Sistnämnda handlingar
skola vara upprättade af två »Tillidsmaend», valda inom en krets
af personer, som justitieministern auktoriserar för viss tid inom de olika
näringsgrenarna; den ene af dessa Tillidsmsend skall vara auktoriserad

480

såsom sakkunnig i den gren af ekonomisk verksamhet, som gäldenären
drifver, den andre skall vara räkenskapskunnig. Under den tid ackordsförhandlingen
pågår äro de borgenärer, som beröras af ackordet — d. v. s.
öfver hufvud icke-förmånsberättigade borgenärer, hvilkas fordringar uppkommit
innan förhandlingen började — uteslutna från rätten att erhålla
utmätning å gäldenärens egendom, men de äro å andra sidan oförhindrade
att försätta honom i konkurs och därigenom afbryta förhandlingen.
Dock har rätten att framkalla konkurs knutits till det villkor, att om
konkursansökningen förena sig minst tre borgenärer, hvilkas fordringar
tillhopa uppgå till minst en tiondel af sammanlagda beloppet af kända
fordringar; hvarjämte gäller, att, om förslaget antages af borgenärerna,
under tiden därefter till dess frågan om ackordets fastställande blifvit
slutgiltigt afgjord borgenär, som beröres af ackordet, icke äger försätta
gäldenären i konkurs. Stadgan den angående kontroll öfver gäldenärens
förvaltning af sitt bo under förhandlingstiden innehåller ej danska
lagen; gäldenären är efter förhandlingens inledande lika väl som därförut
icke underkastad några inskränkningar i rådigheten öfver sitt bo,
och tillitsmännens funktion upphör i allt väsentligt med ansökningens
ingifvande. Den ståndpunkt lagen i sistnämnda hänseende intagit sammanhänger
dels därmed, att de stränga betingelser för ackordsförhandlings
inledande, som lagen uppställer, innefatta en synnerligen god garanti för
att, då förhandling inledts, ackord också verkligen kommer till stånd,
och dels med den möjlighet att genom konkurs afbryta förhandlingen,
som enligt hvad ofvan antydts står borgenärerna till buds jämväl under
förhandlingen. För Girigt är att uppmärksamma, det den omständigheten,
att lagen icke föreskrifver någon som helst inskränkning i gäldenärens
rådighet öfver sitt bo eller någon kontroll öfver hans förvaltning, ingalunda
utgör hinder för att gäldenären genom öfverenskommelse med
boi''genärerna sättes under privat administration, äfven under förhandlingstiden.

Själfva proceduren är för öfrigt till sina hufvuddrag densamma
enligt norska och danska lagarna. Borgenärerna hafva att enligt utfärdad
kungörelse anmäla sina fordringar och vid sammanträde inför
rätten rösta öfver ackordsförslaget. Antages förslaget, fordras ytterligare
för dess giltighet rättens fastställelse.

Vid utarbetandet af förevarande lagförslag hafva bland de främmande
förebilderna hufvudsakligen de norska och danska lagarna varit
föremål för öfvervägande. Dels utgöra dessa båda lagar den nyaste
lagstiftningen i ämnet, vid hvilken man haft tillfälle att draga nytta af
äldre lagar och vid tillämpningen af dem förvärfvade erfarenheter, dels

481

kunna nämnda båda lagar sägas vara representanter för de båda hufvudtyper,
emellan livilka man vid lösningen af ifrågavarande lagstiftningsuppgift
bär att välja.

Olikheten emellan de principer, på livilka norska och danska lagarna
äro byggda, faller vid eu jämförelse genast skarpt i ögonen. Den norska
lagen låter ackordsförhandlingen börja på ett vida tidigare stadium än
den danska; då den förra låter utredningen af gäldenärens ställningvidtaga
först sedan ackordsförhandling inledts, uppställer den danska
lagen såsom betingelse för ackordsförhandlings inledande, att nämnda
utredning redan är gjord. Den norska lagens betingelser för ackordsförhandling
bereda icke någon trygghet för att ackordsförhandling inledes
allenast då sannolikhet finnes för att ackord kommer till stånd,
medan den danska lagen genom att, utom annat, fordra, ej mindre att
gäldenärens ackordsförslag skall framläggas redan vid ingifvandet af
ansökningen om ackordsförhandling, än äfven (detta i likhet med schweiziska
lagen) att förslaget då skall vara biträdt af en viss kvot af borgenärerna,
har sökt åstadkomma sådan trygghet. För den norske lagstiftaren
har det varit angeläget att gifva gäldenär, som vill förhandla
med sina borgenärer om ackord, tillfälle att ostördt göra detta,
och för sådant ändamål har lagen skyddat honom mot exekution och
konkurs medan förhandlingen pågår. Men syftet har kunnat vinnas
endast därigenom, att gäldenären underkastats inskränkningar i rätten
att förfoga öfver boet och kontroll af eu därtill utsedd ackordsstyrelse.
Den danska lagen åter hyllar i dessa delar väsentligen andra principer:
borgenärernas rätt att under förhandlingen göra sina fordringar gällande
genom exekution eller konkurs har i långt mindre omfattning kringskurits,
och gäldenären har bibehållits vid obegränsad dispositionsrätt
öfver sitt bo.

Man torde klarast uppfatta själfva grundskillnaden emellan de båda
lagarna, om man riktar uppmärksamheten på en fråga, som i motiven
till danska lagen med skärpa framhålles, på den frågan nämligen, hvilken
ställning lagarna intaga till underhandsackorden. Den norska lagen
åsyftar principiellt att afskaffa dessa ackord, i det att den utgår därifrån,
att den ackordssökande gäldenärens första åtgärd skall vara att
vända sig till rätten med begäran om förhandlings inledande, och förutsätter,
att alla de särskilda momenten i förhandlingen emellan gäldenären
och hans borgenärer falla till tiden därefter och äga rum enligt normer,
som lagen själf gifver. Den danska lagen afser däremot ingalunda att
göra underhandsackorden öfverflödiga. Den danska lagstiftningen har
tvärtom byggt på det faktum, att ackorderande under hand i stor ut 61 -

Jämförelse
mellan norska
och danska
lagen.

482

sträckning äger ruin och lämnat så goda resultat som det utan stöd
af lagstiftning varit möjligt att ernå. Man har af lagstiftningen förväntat
ett stöd för det privata ackorderandet; man har velat hafva en
lag hufvudsakligen för att kunna öfvervinna de svårigheter, som möta
härutinnan, att för åstadkommande af underhandsackord erfordras samtliga
borgenärers tillslutning. Äfven efter lagens tillkomst är i Danmark
en gäldenär, som vill ernå ackord, hänvisad till att börja med privata
förhandlingar med sina borgenärer. Leda dessa till målet, förefinnes
ju ej något behof af att anlita lagen. Skulle åter ett ackord, för hvars
antagande en betydande borgenärsgrupp är stämd, icke kunna genom
privata förhandlingar genomföras, står det gäldenären öppet att begagna
sig af det bistånd, som lagen erbjuder. En verkan af lagen, som
emellertid helt naturligt gör sig gällande, vare sig lagen i det särskilda
fallet af ackorderande verkligen kommer till användning eller ej, är, att
gäldenärer, som åstunda ackord, vid de privata förhandlingarna ställa
det så, att det material, som åvägabringas, uppfyller de af lagen uppställda
betingelserna för offentlig ackordsförhandlings inledande; en
gäldenär kan ju nämligen icke på förhand veta, om det icke kommer
att visa sig nödvändigt att från de privata förhandlingarna öfvergå
till den af lagen reglerade offentliga förhandlingen. Och vidare kommer
i betraktande, att då lagen bestämt, att en utredning af viss beskaffenhet
och omfattning skall åstadkommas, på det att borgenärerna
må vara i tillfälle att bilda sig ett fullt korrekt omdöme om gäldenärens
ställning, denna omständighet i och för sig verkar därhän, att borgenärer
icke gärna gifva sitt bifall till underhandsackord, som äro grundade
på en mindre tillfredsställande utredning än lagen fordrar.

Att den danska lagen på ett vida lyckligare sätt än den norska
löst sin uppgift synes kommittén otvifvelaktigt. En mycket betänklig
punkt i norska lagen är, att hvarje gäldenär kan; blott han uppfyller
de af lagen uppställda lindriga betingelserna för ackordsförhandling,
framkalla en situation, som betager hans borgenärer rätten att ernå
exekution och konkurs; och då hela utredningen af gäldenärens bo
indragits under den af lagen reglerade förhandlingen, kan nämnda
tillstånd sträcka sig öfver en afsevärd tidrymd. En i och för sig föga
tilltalande, om ock alldeles oundgänglig, konsekvens af hvad lagen
sålunda innehåller är anordningen med en ackord sstyr el se; som har att
under förhandlingen kontrollera den förvaltning af boet, som fortfarande
tillkommer gäldenären. Utan att vara effektiv — något som tydligt
framträder i synnerhet härutinnan, att gäldenärens transaktioner i allmänhet
äro bindande i förhållande till tredje man, äfven om de före -

483

tagits titan ackordss tyr elsen s medverkan — är nämnda anordningbehäftad
med olägenheten att vara kostsam och göra ackordsförfarandet
tämligen inveckladt, hvartill bör läggas, att förfarandet på detta sätt
företer så stora likheter med konkurs, att lagens syfte i hög grad
äfventyras.

I motiven till danska lagen förekomma åtskilliga uppgifter om
verkningarna af norska lagen, uppgifter, delvis grundade på upplysningar,
som det (sedermera indragna) norska Overstyret for Konkursveesenet i
officiell skrifvelse på begäran lämnat den kommission, hvilken utarbetat
det till grund för danska lagen liggande förslaget. Dessa uppgifter —
som dock visserligen taga hänsyn allenast till de erfarenheter af den
norska lagen, hvilka inhämtats under de tre första åren efter det lagen
trädt i kraft — tyda på, att de betänkligheter, som studiet af lagen är
egnadt att väcka, äro väl grundade. Lagen säges icke hafva kunnat
åstadkomma hvad man med densamma velat vinna, nämligen underhandsackordens
upphörande; tvärtom sägas dessa hafva tilltagit i antal, samtidigt
därmed att antalet offentliga ackordsförhandlingar nedgått. Gäldenärer,
som velat med undvikande af konkurs söka komma till uppgörelse med
sina borgenärer, hafva, i likhet med hvad före lagens tillkomst varit
fallet, inledt privata underhandlingar med borgenärerna och skytt den
offentlighet, som den legala ackordsförhandlingen för med sig. Det
har ock klagats öfver att förhandlingskostnaderna uppgått till alltför
dryga belopp, och däröfver att vissa af lagen satta tidsfrister visat sig
för knappt tillmätta.

Ofvan anförda uppgifter angående norska lagens verkningar hafva
i det hela vunnit bekräftelse genom upplysningar, som kommitténs ordförande
inhämtat under vistelse i Kristiania sommaren 1910 i ändamål
att vinna närmare kännedom om hithörande förhållanden. Såvidt med
lagen åsyftats att åstadkomma underhandsackordens upphörande och
ersättande med ackordsuppgörelser i enlighet med lagens föreskrifter,
har syftet väsentligen förfelats; underhandsackord förekomma allt fortfarande
i stor utsträckning. x) Då härtill kommer, att antalet offentliga

x) Enligt Kreditorforeningens i Christiania tryckta statistiska meddelanden hade
föreningen under år 1905 befattning med 83 Akkordforhandlingsboer och 66 Underhaandsboer;
motsvarande siffror äro för 1906: 52 och 80; för 1907: 50 och 75; för
1908: 90 och 96; för 1909: 90 och 106. — Af tabell 1 i den norska Statistiska Centralbyråns
tabeller rörande Skiftevsesenet i Norge finner man, att antalet offentliga ackordsförhandlingar
utan konkurs visar tendens att sjunka. Under ackordsförhandlingslagens
första tillämpningsår 1900 inleddes ackordsförhandling i 407 bon; för följande sju år
1901—1907 är motsvarande tal resp. 282, 266, 304, 205, 173, 134 och 137.

Erfarenheter
af norska
lagen.

484

Erfarenheter
af dantka
lagen.

ackordsforhandlingar synes vara i sjunkande, torde man vara berättigad
till den slutsatsen, att lagen icke förmått tillvinna sig särdeles stora
sympatier. Såsom en viktig orsak härtill framhålles den dryga kostnad,
som den offentliga ackordsförhandlingen kräfver; härvid kommer särskilt
arfvodet till ackordskommissarien i betraktande, hvilket arfvode ej sällan
uppgår till jämförelsevis höga belopp. Beträffande de af lagen uppställda
betingelserna för ackordsförhandlings inledande har den möjlighet
till missbruk, som ligger däri, att dessa betingelser äro mycket lindriga,
icke undgått uppmärksamheten. *)

Medan enligt hvad nu framhållits den norska lagen knappast
motsvarat förväntningarna, har man i Danmark, enligt upplysningar,
som kommittén genom sin ordförande inhämtat, i stort sedt funnit sig
synnerligen tillfredsställd med den där antagna lagen om tvångsackord
utom konkurs, detta ej minst inom köpmännens krets, för hvilken ju
lagen närmast afsetts. Särskildt har det varit af intresse att från ledande
män inom den institution, som till följd af sin verksamhet besitter den
förtrognaste kännedomen om samtliga ifrågavarande lagstiftning rörande
spörsmål, nämligen de Kjöbenhavnske Manufaktur-Grossisters Akkord- o g
Konkursafdelning, erfara, att lagen befunnits motsvara de förväntningar,
som man vid dess tillkomst ställde på densamma. Akkord- og Konkursafdelningen
har vid genomförandet af de uppgörelser utan konkurs,
livilkas ledning afdelningen omhänderhaft, i lagen funnit det stöd, som
densamma afsetts skola lämna. Enligt de öfversikter öfver afdelningens
verksamhet, som hvarje år från trycket utgifvas, har afdelningen under
år 1907 slutfört behandlingen af 105 bon; af dem hafva 49 ordnats
genom ackord och 23 af dessa 49 hafva ordnats genom tvångsackord
utan konkurs. Motsvarande siffror äro för 1908: 141, 77 och 52; samt
för 1909: 147, 56 och 32.

Ett stadgande i den danska lagen, om hvars välbetänkthet man
till en början lätt kan ställa sig tviflande, angår frågan om rätt för
borgenär, som bindes af ackord, att medan ackordsförhandlingen pågår
få gäldenären försatt i konkurs. I det förslag, som ligger till grund
för lagen, var föreskrifvet, att hvarje borgenär ägde, innan gäldenärens
ackordsförslag antagits af borgenärerna, rätt att påkalla konkurs, men
senare under lagarbetet ändrades detta så, att lagen fick det innehåll,
som den nu har: d. v. s. för konkurs fordras, att minst tre borgenärer

i) Afslag ä. ansökning om inledande af ackordsförliandling lärer icke förekomma,
därest ansökningshandlingarna formellt sedt äro i vederbörlig ordning.

485

med fordringar, utgörande tillhopa eu tiondel af sammanlagda beloppet
af kända fordringar, förena sig om konkursansökning. Det vill gärna
förefalla, som om äfven med det innehåll lagen sålunda erhållit rätten
att framkalla konkurs ej vore tillräckligt begränsad. Såväl från danskt
juridiskt håll som ock från den krets af affärsmän, som står ManufakturGrossisternas
Akkord- og Konkursafdelning nära, har emellertid försäkrats,
att ingen som helst olägenhet försports af ifrågavarande stadgande.
Såvidt Akkord- og Konkursafdelningens praxis sträcker sig, har stadgandet
aldrig kommit till användning. Vill någon borgenär ej vara
med om uppgörelse utan konkurs, låter han det komma till konkurs
redan innan den offentliga ackordsförhandlingen inledts. Man är så
långt ifrån att anse, det borgenärerna hafva en allt för utsträckt rätt att
framkalla konkurs, att man, åtminstone på vissa håll, snarare håller före,
att lagen gått något för långt i sitt syfte att under förhandlingen
bereda skydd mot konkurs; sålunda anser man krafvet på en kvot, utgörande
en tiondel af alla fordringarnas sammanlagda belopp, vara för
strängt. Att frågan har sin stora principiella betydelse är efter hvad
tidigare utvecklats lätt att inse. I samma män som man skärper villkoren
för borgenärs rätt att framkalla konkurs, blir behofvet af kontroll
öfver gäldenärens förvaltning af sitt bo mera trängande; införandet af
kontroll betyder åter, att för ackordsförhandlingen en tyngre och mera
kostsam apparat måste anlitas.

På de skäl, som innefattas i ofvanstående framställning, anser
kommittén, att en lag i förevarande ämne är hos oss af behofvet påkallad
och bör med anslutning närmast till den uppfattning, som
bestämt den danska lagens innehåll, grundas på följande hufvudprinciper:

Villkor för inledande af ackordsförhandling bör vara, att en
grundlig och betryggande utredning af gäldenärens ställning är gjord
och fogas vid ansökningen om sådan förhandlings inledande, samt att
vid ansökningen därjämte fogas ej mindre gäldenärens ackordsförslag
än äfven förklaring af en viss kvot af borgenärerna, efter antal och
fordringsbelopp räknadt, att de biträda förslaget. Äfven under pågående
ackordsförhandling bör gäldenären kunna försättas i konkurstillstånd.
Gäldenärens dispositionsrätt öfver sitt bo bör ej under förhandlingen
vara inskränkt, och ej heller bör gäldenärens förvaltning vara underkastad
kontroll af en eller flere därtill utsedda personer.

Öfver det af kommittén uppgjorda och till åtskilliga korporationer
för granskning öfversända preliminära förslaget till lag om ackordsförhandling
utan konkurs, hvilket i allt väsentligt öfverensstämmer med

Hufvudgrunder
för
kommitténs
förslag.

Inkomna yttranden
öfver
förslaget.

486

Hufvuddr agen
aj f öi''far andel
enligt förs laget.

det nu framlagda förslaget, hafva tjugu korporationer afgifvit yttrande.

1 aderton af dessa yttranden uttalas gillande af de principer, på Indika
förslaget byggts, eller, där sådant gillande ej uttryckligen utsäges, framställas
anmärkningar allenast mot detaljer i förslaget. I afstyrkande
riktning har Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare, med hvilken
Malmö köpmannaförening instämt, yttrat sig. Den förra af dessa båda
korporationer — som, enligt hvad densamma själf påpekar, i en tidigare
till kommittén ställd skrifvelse uttalat sig för införande i vår rätt af
institutet ackordsförhandling utan konkurs — framhåller i ifrågavarande
yttrande, hurusom handelskammaren af förslaget funnit, att sagda institut
krafvel- »vida omständligare och mera svårhandterliga stadgande^ än
handelskammaren förut tänkt sig. Dessa stadganden äro enligt handelskammarens
uppfattning sådana, att institutet icke kan antagas komma
att medföra någon nytta utan fasthellre åtskillig skada Dgenom att i
många fall onödigt fördröja utbrottet af en konkurs, som till slut dock
måste inträlfaD.

Förfarandet gestaltar sig enligt förslaget i stort sedt sålunda.
Gäldenär, som vill söka vinna ackord, har att såsom en första och förberedande
åtgärd vända sig till konkursdomaren med ansökning om förordnande
af en god man. Den af konkursdomaren förordnade gode
mannen skall förrätta uppteckning af gäldenärens bo samt afgifva dels
berättelse öfver boets tillstånd och orsakerna till obeståndet m. in. dels
ock motiveradt yttrande öfver antagligheten af gäldenärens ackordsförslag,
hvilket senare gäldenären kan hafva uppgjort på förhand eller utarbeta
i samråd med gode mannen. Af de sålunda upprättade handlingarna
tillställas ackordsförslaget, berättelsen (hvilken skall upptaga en öfversikt
öfver tillgångar och gäld) samt yttrandet alla kända borgenärer. Erhåller
gäldenären af minst halfva antalet icke förmånsberättigade borgenärer
— därvid likväl make och närmare släktingar lämnas ur räkningen,
om de uttalat sig för ackordet — hvilkas fordringar utgöra minst två
tredjedelar af sammanlagda beloppet af de icke förmånsberättigade borgenärernas
fordringar, skriftlig förklaring, att de anse ackordsförslaget vara
antagligt, äger han att hos konkursdomaren, med bifogande af ofvan
berörda handlingar jämte, om gäldenären idkat handel eller rörelse,
hvaröfver han varit pliktig att föra handelsböcker, den af honom senast
uppgjorda balansräkning, söka inledande af offentlig ackordsförhandling.
Föreligger ej anledning att afvisa ansökningen, skall gäldenären inför
konkursdomaren edfästa bouppteckningen. Sedan detta skett, besluter
konkursdomaren, att offentlig ackordsförhandling skall inledas, samt
utfärdar kungörelse därom, upptagande de tider, inom hvilka borge -

487

närerna hafva att anmäla sina fordringar samt anmärkningar mot anmälda
fordringar få framställas, äfvensom tid och stiille för borgenär,ssammanträde
för pröfning af ackordsförslaget. Om kungörelsens innehåll
skall konkursdomaren underrätta borgenärerna, livilka ock få sig
tillsända afskrifter af ackordsförslaget jämte gode mannens berättelse
och yttrande, såvida de icke redan förut, på sätt ofvan nämnts, erhållit
del af dessa handlingar. Borgenärerna hafva att inom kungjord tid
skriftligen anmäla sina fordringar hos konkursdomaren. Inom den därefter
löpande anmärkningstiden äga borgenärerna och gäldenären inkomma
med skriftliga anmärkningar mot anmälda fordringar. Så snart det
lämpligen kan ske efter anmärkningstidens utgång hålles det första
och i regel enda sammanträdet med borgenärerna. Endast i händelse
gäldenären gjort ändring i ackordsförslaget eller gäldenären åtalats för
bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer (jfr kommitténs
förslag till ändrad lydelse af 23 kap. strafflagen), kan uppskof till annat
sammanträde äga rum. Vid sammanträdet, där gäldenären bör vara
personligen tillstädes, hafva borgenärerna att rösta öfver ackordsförslaget.
För ackordets antagande fordras samma majoritet som för antagande af
ackord i konkurs. Omröstningen kan utfalla så, att ackordsförslaget
är att anse såsom vare sig antaget eller förkastadt oafsedt huruvida de
fordringar, mot hvilka anmärkning framställts, blifva godkända eller ej,
eller huruvida mot fordringar, som må hafva anmälts efter den kungjorda
anmälningstidens utgång, anmärkning göres eller ej. I sådant fall förekommer
icke någon som helst behandling eller pröfning af bestridda
fordringar, ty den är öfverflödig. Antingen förklaras förslaget vara
förkastadt, och då har frågan förfallit, eller ock förklaras förslaget antaget
och hänskjutes till rättens pröfning. Om åter utgången af omröstningen
blir olika allt eftersom bestridda eller efteranmälda fordringar medräknas
eller icke, skall visserligen ock ärendet hänskjutas till rätten, men därförinnan
skall vid borgenärssammanträdet konkursdomaren söka genom
förhör med de närvarande utreda uppkomna tvistefrågor och däri åstadkomma
förlikning. I fråga om rättens pröfning af fastställelsefrågan
gälla i hufvudsak samma regler som beträffande ackord i konkurs. I alla
de fall, då ackordsförhandlingen slutar utan att ackord kommit till stånd,
skall kungörelse därom utfärdas af konkursdomaren; dock att, om förhandlingen
afbrytes därigenom att gäldenären försättes i konkurs, särskild
kungörelse härom ej utfärdas, utan inflyter tillkännagifvandet om
ackordsförhandlingens upphörande i konkurskungörelsen, enligt hvad i
19 § af konkurslagförslaget stadgas.

488

Om gäldenärent
befogenhet
att råda
öfver sitt bo
under pågående
ackords -förhandling.

Gode mannens
ställning.

Offentlig ackordsförhandling skall enligt kommitténs förslag icke
inverka på gäldenärens rättsliga befogenhet att råda öfver sin egendom,
och bestämmelser angående inskränkning i gäldenärens handlingsfrihet
upptager förslaget följaktligen icke. Af sakens egen natur följer emellertid,
att han icke bör förvalta sitt bo så, att ställningen försämras, och särskild!
att han bör afhålla sig från betalning af gäld, som beröres af ackordet.
I hvad mån han bör betala annan gäld, likasom ock i hvad män det
kan vara försvarligt, att lian gör ny gäld, beror på förhållandena i
hvarje särskild! fall. Om borgenärerna icke hafva förtroende till gäldenärens
eget omdöme och pålitlighet, kunna de göra sitt medgifvande
till inledande af ackordsförhandling beroende af att gäldenären samtycker
till att hans förvaltning kontrolleras af deras förtroendemän.
I de fall, då köpmannaföreningarnas ackords- och konkursafdelningar
taga befattning med betalningsinställelser, torde de komma att använda
samma kontrollsystem som hittills.

Med denna gäldenärens, rättsligt sedt, själfständiga ställning
sammanhänger, att den af konkursdomaren förordnade gode mannen icke
erhållit några som helst funktioner under ackordsförhandlingen. Hans
uppgift är fullbordad i och med uppgörandet af ofvan omförmälda
handlingar. I hvad mån han härutöfver kan komma att lämna biträde vare
sig vid de förberedande förhandlingarna eller under själfva den offentliga
ackordsförhandlingen, beror på öfverenskommelse mellan borgenärerna
och gäldenären samt åtagande af gode mannen. Det må ej förbises, att
ehuru gode mannen förordnas af konkursdomaren och arfvode till honom
bestämmes af rätten hans uppdrag har sin grund i gäldenärens önskan
att få ackordsförhandling inledd, och att han för sitt uppdrags utförande
är beroende af att gäldenären fortfarande hyser samma önskan. Vid
sådant förhållande har ansetts riktigast att öfver hufvud ej ålägga
gode mannen några funktioner under själfva ackordsförhandlingen. I
några afseenden kunde väl fördelar vinnas därigenom att gode mannens
medverkan toges i anspråk vid anordnandet af några detaljer i förfarandet,
t. ex. för att hålla anmälningshandlingarna tillgängliga och granska dessa
handlingar o. d., men fördelarna torde icke uppväga den ökning i kostnader,
som skulle blifva en följd af att gode mannen erhölle funktioner
under förhandlingstiden.

I sammanhang med hvad nu anförts kan det förtjäna att uppmärksammas,
att de norska och danska lagarna om ackordsförhandling
sökt bereda gäldenären möjlighet att under ackordsförhandlingens
fortgång upplåna penningar och göra kreditköp för rörelsens uppehållande.
Enligt norsk lag (§ 39) kan dylik skuldsättning ske under

489

ackordstyrelsens medverkan med påföljd att, i händelse ackord ej kommer
till stånd utan konkurs inträffar, gälden får företrädesrätt till betalning
i konkursen. En sådan regel faller sig naturlig enligt norska lagen, ty
förhållandet är enligt denna föga skildt från det att ett ''konkursbo gör
gäld för fortsättande af gäldenärens rörelse. Äfven i Danmark har det
ansetts nödigt att bereda gäldenären tillfälle att förskaffa sig ny kredit
sedan förhandlingarna om ackord inledts. Två stadganden i den danska
lagen om tvångsackord utom konkurs syfta härpå. hånligt § 29 är ackordet
icke bindande med afseende å sådan gäld, som gäldenären med samtycke
af tillkallade Tillidsmasnd för fortsättandet af sin affärsrörelse iklädt sig
innan den offentliga ackordsförhandlingen börjades. Och enligt § 34
njuter under vissa förutsättningar gäld, som gäldenären efter den offentliga
ackordsförhandlingens inledande iklädt sig, förmånsrätt i konkurs, som
börjar inom tre månader efter ackordsförhandlingens upphörande. Härför
förutsättes, alt gäldenären erhållit skriftligt samtycke till skuldsättningen
af en utaf rätten för sådant ändamål förordnad god man; dylikt förordnande
äger rätten endast meddela, om ansökning därom gjorts af
borgenärer, hvilka med afseende å såväl antal som fordringsbelopp utgöra
två femtedelar af kända, i ackordsfrågan röstberättigade borgenärer.
Sådan skuldsättning bör icke, heter det i lagen, sträckas längre än som
för upprätthållande af gäldenärens affärsrörelse är strängt nödvändigt,
dock att gäldens förmånsrätt i konkurs ej är beroende däraf, att denna
begränsning iakttages. — Stadgandet i § 34 afstyrktes af en ledamot
i den kommitté, som utarbetade lagförslaget. Denne framhöll det
oegentliga däri, att en insolvent gäldenär, innan man ännu har annan
kännedom om hans borgenärer än den, som grundar sig på gäldenärens
egna uppgifter, berättigas att med samtycke af eu person, som utpekats
af två femtedelar af dessa borgenärer och förordnats af rätten men för
öfrigt ej står under lagbestämd kontroll, ikläda sig gäld, som i händelse
af konkurs får förmånsrätt framför de äldre borgenärernas fordringar.
Dessutom framhölls, att risken för att gäldenären skulle komma i konkurs
vore så mycket större, som de nya fordringsägarna vore nödsakade
att sätta honom i konkurs för att bevara sin förmånsrätt, i
händelse de ej erhölle betalning inom tre månader. Den principiellt
viktigaste anmärkningen synes emellertid vara den, som gick ut därpå
att stadgandet icke är tillräckligt betryggande. Den ifrågavarande personen,
af hvars medgifvande skuldsättningen beror, förordnas på ansökan
af en minoritet bland borgenärerna, och hans uppdrag är slut, när han
gifvit sitt samtycke. Om under ackordsförhandlingen gäld skall kunna
stiftas med företrädesrätt till betalning i konkurs, bör detta endast

490

kunna ske af en lagstadgad ackordsstyrelse, hvilken bär ansvaret för
skötseln af gäldenärens affärsrörelse, d. v. s. gäldenären bör i dylikt
fall ställas under lagbestämd administration.

Sist anförda skäl torde böra tillmätas en afgörande vikt. Så önskvärdt
det än vore, att gäldenären kunde såväl på den enskilda förhandlingens
stadium som sedermera under den offentliga ackordsförhandlingen
beredas ökad möjlighet att förskaffa sig nödig kredit för rörelsens fortsättande,
torde detta icke böra medgifvas utan fullt betryggande garantier
för att de medel, som därigenom vinnas, verkligen komma rörelsen till
godo på sådant sätt, att de äldre borgenärerna ej blifva lidande genom
den särställning af ena eller andra slaget, som beredes de nytillkomna
borgenärerna. Men härför erfordras, att gäldenären är ställd under en
fullt effektiv kontroll, eller, enär en dylik svårligen torde kunna anordnas,
helt och hållet skild från förvaltningen af boet. Detta åter strider
mot de grunder, på hvilka kommitténs förslag byggts. Och kommittén
bar därför icke ansett sig böra upptaga stadgan den, motsvarande den
danska lagens ofvanberörda bestämmelser.

Den ståndpunkt förslaget intager i fråga om gäldenärens fortfarande
rådighet öfver sitt bo bar betydelse särskildt med afseende å
borgenärernas rätt att sedan offentlig ackordsförhandling inledts vinna
utmätning i gäldenärens egendom och få honom försatt i konkurs. I
fråga härom äfvensom beträffande öfriga specialstadganden i förslaget
hänvisas till hvad bär nedan vid de särskilda paragraferna anföres.

l-ä §§•

Inledande af offentlig ackordsförhandling utan sammanhang med
konkurs förutsätter ansökning därom af gäldenären. Ansökningen göres
hos konkursdomaren och, om ackordsförhandling kommer till stånd, handlägges
ärendet af och inför konkursdomaren ända till dess borgenärerna
röstat öfver ackordsförslaget. Först då går ärendet till rätten, under
förutsättning, att icke borgenärernas omröstning utfaller så, att ackordsförslaget
vid borgenärssammanträdet är att anse såsom förkastadt.

Enligt förslaget till konkurslag utgör laga kraftägande dom för
bedrägligt eller oredligt förhållande mot borgenärer hinder för ackord
i konkurs, som uppstår efter ansökning, gjord inom två år från det domen
meddelades. I analogi härmed har i 1 § af förevarande lagförslag
stadgats förbud mot inledande af ackordsförhandling utan konkurs under
nämnda tid.

Vid ansökning om inledande af ackordsförhandling skola fogas dels

491

uckords förs lag, dels följande af god man, utsedd på det sätt, som i 4 §
sägs, upprättade handlingar, nämligen bouppteckning, berättelse om boets
tillstånd in. m. och yttrande öfver ackordsförslaget, dels, om gäldenären
idkat handel eller rörelse, hvaröfver han varit pliktig att föra handelsböcker,
den af honom senast uppgjorda balansräkningen, dels förklaring
af viss kvotdel af borgenärerna, att de anse ackordsförslaget antagligt,
och dels 50 kronor såsom förskott å kostnaderna för ärendets behandling
jämte säkerhet för kostnad, som ej täckes af nämnda belopp.

Ackordsförslaget skall för att kunna komma under ompröfning
angifva ackordsprocent, tid och sätt för betalningen samt huruvida
säkerhet ställes för ackordets fullgörande eller icke, och, i förra fallet,
hvari säkerheten skall bestå. Förevarande lagförslag öfverensstämmer
härutinnan med det af kommittén framlagda förslaget till konkurslag.
Att ackordsförslag, som nu afses, lika litet som ackordsförslag i konkurs
behöfver gå ut på att fordringarna till beloppen nedsättas, säger sig
själft; den eftergift, som i förslaget åsyftas, kan bestå i betalningsanstånd
eller i sättet för betalnings erläggande.

De handlingar, som skola upprättas af gode mannen, afse att bereda
borgenärerna kännedom om de förhållanden, som inverka på bedömandet
af ackordsförslaget; och har i sådant syftemål uti 2 och 3 §§ upptagits
detaljerade föreskrifter angående bouppteckningens samt godmansberättelsens
innehåll.

Då vid ackordsförhandling utan konkurs ej någon förvaltning,
motsvarande förvaltningen i konkurs, är anordnad, ligger det tydligtvis
stor vikt uppå, att det material, som bifogas ackordsförslaget och som
enligt kommitténs förslag skall utgöra det i stort sedt enda underlaget b
för ackordsförslagets bedömande, har nödig fullständighet och är fullt
tillförlitligt. Kommittén förmenar, att de i detta afseende föreslagna
bestämmelserna innefatta tillfredsställande garantier härför.

Af skäl, som framgå af den allmänna motiveringen, har föreskrifvits,
att ackordsförslag skall vara åtföljdt af förklaring af borgenärer, som
till antalet utgöra minst hälften af de såsom icke förmånsberättigade i
bouppteckningen upptagna borgenärerna, och som tillika äga att fordra
minst två tredjedelar af sammanlagda beloppet af nyssnämnda borgenärers
fordringar, att de anse förslaget antagligt. Enär enligt 22 § i förslaget
fordran, som innehafves af gäldenärens make eller af någon, som är
närmare besläktad eller besvågrad med gäldenären, icke skall komma i
betraktande vid bestämmande af utgången af omröstning öfver ackords -

J) Se dock 20 § af förslaget.

492

förslaget, i händelse sådan borgenär röstat för antagande af förslaget,
bär det stadgats, att dylik fordran också skall lämnas ur räkningen, om
förklaring, hvarom nu är fråga, afgifvits af borgenären. Har han däremot
icke afgifvit förklaring, är han att likställa med öfriga borgenärer.

Att borgenär vid omröstningen öfver ackordsförslaget å det för
sådant ändamål utlysta borgenärssammanträdet icke är bunden af sådan
förklaring, som ofvan nämnts, torde vara fullt tydligt af den affattning
förklaringen, enligt bestämmelsen därom, skall hafva, och framgår för
öfrigt af de föreslagna reglerna angående omröstningen.

Sista stycket i 2 § afser att inskärpa bos gäldenären, att han, äfven
om han därtill ej har ovillkorlig skyldighet, dock bör bevisligen tillställa
alla i bouppteckningen upptagna borgenärer ackordsförslaget jämte
gode mannens berättelse och yttrande. Därigenom sparas besvär och
kostnad för sådant delgifvande efter förhandlingens inledande (jfr 8 §).

4 §•

Såsom i det föregående framhållits är ett af hufvudsyftena med
den offentliga ackordsförh and lingen att, med undanröjande af en af
underhand sackordets mera framträdande olägenheter, bereda garanti för
att de uppgifter, som lämnas om gäldenärens ställning, äro riktiga.
En sådan garanti måste för öfrigt finnas med hänsyn därtill, att vid den
offentliga ackordsförhandlingen borgenärernas majoritet äger antaga ackord
med bindande verkan för minoriteten; det tvång, som minoriteten underkastas,
vore uppenbarligen icke försvarligt, om trygghet för en fullt
tillförlitlig utredning af gäldenärens ställning saknades.

Garantien i nu nämnda hänseende kan, såsom genast inses, endast
bestå däri, att upprättandet af de handlingar, som skola fogas vid gäldenärens
ackord sförslag, uppdrages åt en person, som äger sakkunskap
för bedömande af gäldenärens förhållanden och dessutom är fullt opartisk.
Den danska lagen har sökt vinna nu antydda syfte genom tillskapande
af den förut omnämnda institutionen »Tillidsmamd». Denna institution
lärer emellertid hafva blifvit utan någon afsevärd betydelse. Af det
stora antal Tillidsmamd, som utnämndes då lagen skulle träda i kraft,
har endast ett fåtal funnit användning. De offentliga ackordsförhandlingar,
som förekommit, hafva nästan uteslutande angått betalningsinställelser
af affärsmän, och vid dessa förhandlingar hafva såsom Tillidsmasnd
endast anlitats personer, som varit förtroendemän hos de stora
sammanslutningarna af näringsidkare; att dessa sammanslutningars förtroendemän
sökt och erhållit auktorisation såsom Tillidsmaend ligger i

498

öppen dag. Dessutom må vid bedömandet af ifrågakomna institution
ej förbises, att det oj befunnits möjligt att under alla förhållanden vägra
att såsom utredningsmän vid inledandet af offentlig ackordsförhandling
godkänna personer, som icke äro upptagna på de auktoriserades lista.
Detta framgår af fjärde stycket i § 2 af den danska lagen, där det stadgas,
att Skifteretten kan på framställning af en gäldenär meddela andra än
de af justitieministern nämnda auktorisation såsom Tillidsmaand i det
särskilda fallet.

Den erfarenhet man i Danmark haft af institutionen Tillidsmsend
går i samma riktning, som de åsikter kommittén, äfven utan stödet af
samma erfarenhet, bildat sig om det sätt att lösa ifrågavarande lagstiftningsuppgift,
på hvilket nämnda institution hänvisar. Denna uppgift
torde kunna finna en både enklare och mera tillfredsställande lösning
än eu anslutning till den danska lagen i denna del skulle innebära.
Man synes till grund för bedömandet af ifrågavarande spörsmål böra
lägga följande synpunkt: å ena sidan bör finnas garanti för att utredningen
af ackordssökande gäldenärs ställning lägges i händerna på eu
fullt tillförlitlig person, men å andra sidan bör ej utredningen lämnas
åt någon, som icke åtnjuter borgenärernas förtroende. Uppenbart är
nämligen, att det i allmänhet ej skall kunna lyckas för en gäldenär att
genomföra de förberedande förhandlingar med borgenärerna, utan hvilka
en ackordsförhandling enligt kommitté förslå get ej kan komma till stånd,
och vinna deras medgifvande till inledande af sådan förhandling, med
mindre gäldenären öfverlåter åt en person, för hvilken borgenärerna
hafva fullt förtroende, att utreda ställningen. Efter all sannolikhet skola,
om institutet offentlig ackordsförhandling införes hos oss, de flesta sådana
förhandlingar, i likhet med hvad förhållandet varit i Danmark,
komma att föras under medverkan af köpmannaföreningarnas ackordsoch
konkursafdelningar eller andra motsvarande sammanslutningar. Härtill
måste tagas all vederbörlig hänsyn; om det ej sker, är fara värdi,
att ackords- och konkursafdelningarna genom det nya institutet hämmas
i sin gagneliga verksamhet. Till förekommande häraf måste tillses, att
i de fall, då någon ackords- och konkursafdelning icke lyckas genomföra
underhandsackord utan måste låta förfarandet öfvergå till offentlig
ackordsförhandling, det dittills nedlagda arbetet icke blir bortkastadt
och ny utredning af annan person än den, som förut för afdelningens
räkning haft saken om hand, erforderlig. Då det ju alltid kan från
början ordnas så, att för borgenärerna framläggas sådana handlingar,
som enligt kommitténs förslag kräfvas för inledande af offentlig ackordsförhandling,
kommer det uteslutande an på, att det beredes ackords- och

494

konkursafdelningarna trygghet för att den, som uppgör dessa handlingar,
varder, för den händelse fråga om inledande af offentlig ackordsförhandling
skulle uppstå, godkänd såsom sådan god man, som i kommittéförslaget
afses. Detta har kommittén trott lämpligen kunna åstadkommas
på det sätt, att köpmannaföreningarnas ackords- och konkursafdelningar,
likasom ock andra motsvarande föreningar mellan näringsidkare, erhålla
tillstånd af Konungen att bemyndiga vissa personer att vara gode män
vid ackordsförhandlingar. Den, som erhållit dylikt bemyndigande, skall i
allmänhet godkännas såsom god man. Förevarande paragraf uppställer
emellertid såsom hufvudregel, att god man skall på ansökan af gäldenär
förorduas af konkursdomaren. Regeln gäller äfven för det fall, att gäldenär,
som är köpman, begär förordnande för person, som erhållit sådant
bemyndigande, som nyss nämndes. Men konkursdomaren, som eljest
vid utseendet af god man är bunden allenast af den allmänna föreskriften,
att god man bör äga sådan insikt och erfarenhet, som med hänsyn till
boets omfattning och beskaffenhet erfordras för upprättande af tillförlitlig
bouppteckning och bedömande af gäldenärens ställning, får i det
fall, hvarom nu är fråga, icke förordna annan än den föreslagne, såvida
icke konkursdomaren finner, att denne saknar sådan insikt och erfarenhet,
som nyss nämnts. Det bör naturligtvis sällan ifrågakomma, att
konkursdomaren gör bruk af den rätt att underkänna, som sålunda
tillagts honom, men med hänsyn särskilt till den möjligheten, att efter
det bemyndigandet meddelades omständigheter kunna hafva inträffat
eller kommit i dagen, som göra den ifrågavarande personen mindre
lämplig för uppdraget, har sagda rätt ansetts böra tillkomma konkursdomaren.

I förevarande paragraf bestämmes vidare, att vissa omständigheter
ovillkorligen skola medföra obehörighet att vara god man. Dessa omständigheter
äro desamma som de i förslaget till konkurslag med hänsyn
till obehörighet att vara konkursförvaltare nämnda, hvarjämte såsom
obehörighetsgrund upptagits visst skyldskaps- eller svågerlagsförhållande
till gäldenären. Sådant personligt förhållande till gäldenären medför
icke enligt förslaget till konknrslag obehörighet att vara konkursförvaltare.
I vissa fall kan det nämligen vara lämpligt, att till förvaltare
utses någon af gäldenärens anhöriga, t. ex. om gäldenären icke häftar
i skuld till andra än dem; och den omständigheten, att ackordsförslag
kan komma att framläggas i konkursen, synes icke böra tillerkännas
verkan att öfver hufvud utesluta gäldenären till följd af skyldskap
eller svågerlag närstående personer från behörighet att vara förvaltare.
Vid offentlig ackordsförliandling utan konkurs måste däremot vid be -

495

dömandet af de kvalifikationer godo mannen bör äga uteslutande tagas
hänsyn till hans skicklighet att utreda gäldenärens ställning och opartiskhet
vid pröfningen af ackords förslagets antaglighet, och med krafvet på
fullständig opartiskhet låter sig ej väl förena att lämna uppdraget att
vara god man åt närmare anhöriga till gäldenären.

Mot hvad som föreslagits i don paragraf af det preliminära förslaget,
som svarade mot förevarande paragraf, hafva anmärkningar framställts
af Stockholms köpmannaförenings ackords- och konkursafdelnings
nämnd, Stockholms köpmannaförening och Stockholms handelskammare,
som ansett frågan om gode mannens tillsättande icke vara löst på ett för
ackordsförhandlingarna lyckligt sätt. Ackords- och konkursafdelningens
skrifvelse, med hvilken de båda andra korporationernas skrivelser i allo
öfverensstämma, innehåller härom följande.

»Afdelningen anser ej, att konkursdomaren bör förordna god man,
utan att gäldenären bör äga rätt utse person till god man och denne
vinna sitt bemyndigande därigenom, att tillräckligt antal fordringsägare
(jämför § 2 mom. 6) godkänna hans val.

Andra stycket i § 4 är tydligen afsedt att åt ackords- och konkursafdelningarna
bereda möjlighet att med stöd af den auktoritet dessa
genom fordringsägarna kunna utöfva öfver gäldenären få sina ombudsmän
förordnade till gode män. Men med allt erkännande af den förståelse
af afdelningarnas uppgift, som gifvit anledning till undantagsbestämmelsen,
befarar afdelningen på goda grunder, att densamma ej
skall medföra det afsedda resultatet. Om förslaget blir lag, kommer
otvifvelaktigt ansökan om ett sådant bemyndigande, hvarom bestämmelsen
talar, att ingifvas af ett stort antal föreningar och äfven beviljas. Säkerligen
kommer härigenom att uppstå en stor mängd gode män, representerande
icke blott mot hvarandra stridande intressen, utan äfven
sammanslutningar, som äro föga lämpade att tillvarataga de kreditgifvande
köpmännens intressen vid fall af insolvens. På många äfven
smärre platser hafva detaljköpmännen bildat föreningar, hvilka genom
påtryckningar af olika slag hos leverantörerna söka främja hvad de
anse vara sina intressen. Erhålla dessa föreningar sådant bemyndigande,
som i lagförslaget omnämnes — och att de komma att härom anhålla
och att det äfven kommer att beviljas torde icke kunna betviflas —
riskera kreditgifvarne stora obehag, om de visa sitt misstroende mot
utredningen genom att ej antaga ackord baseradt på utredning af en
dylik förenings gode man. Äfven frånsedt detta torde tvifvel med
rätta kunna hysas beträffande lämpligheten af att gode mannen tillsättes
af den insolvente köpmannens kolleger på platsen, hvilket nog, om för -

496

slaget blir lag, i ett flertal fall kommer att blifva den oundvikliga följden.
Opartiskheten och själfbestämmanderätten torde härigenom blifva
i många fall starkt lidande.

Erfarenheten från Danmark har gifvit vid handen, att regeringen
därstädes på framställning från olika håll auktoriserat en sådan mängd
Tillidsmamd att härigenom befattningen kommit i misskredit och ökat
svårigheterna för ackords- och konkursafdelningarna att göra sin auktoritet
gällande trots den starka sammanhållningen bland deras medlemmar.
Afdelningen har ingen anledning antaga, att icke dessa missförhållanden
skulle göra sig kända äfven i Sverige och säkerligen i långt högre
grad med den ringa koncentration i lokalt hänseende, som karakteriserar
den svenska köpmanskåren jämförd med Danmarks.

Det är nu en icke ovanlig företeelse, att en insolvent gäldenär
söker undandraga sig afdelningarnas förmedling och kontroll samt för
erhållande af ackord antingen själf direkt vänder sig till fordringsägarne
eller anlitar annan mellanhand, som han antager skall kunna tjäna hans
speciella syften. Afdelningen är viss om att detta skulle än mer blifva
fallet, om en hel del godemän blifva auktoriserade af myndigheterna eller
om konkursdomaren får utse god man. Har konkursdomaren på ansökan
af gäldenären en gång förordnat annan god man än afdelningarnas ombud
i sådana fall där afdelningarnas ledamöter äro intresserade, torde
ej sällan följden blifva, att intet ackord kommer till stånd.

Enligt lagförslaget skall eu viss kvot fordringsägare hafva biträdt
förslaget för att ansökningen skall upptagas. På denna omständighet
bygger afdelningen sitt yrkande, att godemannen skall utses indirekt
genom fordringsägarne, då det nämligen är beroende af det förtroende,
som utredningen ingifver, om ackordet kan komma till stånd. Har nu
utredningen samlat den nödiga majoriteten för ansökningens upptagande,
föreligger enligt afdelningens åsikt den viktigaste af de förutsättningar,
som berättiga till ett tvångsackord genom lagens hjälp. År utredningen
verkställd af en person, som af domaren förordnats på gäldenärens förslag
eller utan sådant, kan resultatet lätt förfelas därigenom, att den
nödiga majoriteten för ansökningens upptagande ej kan anskaffas till
följd af misstro mot utredningen eller obekantskap med godemannens
ställning till gäldenären. Afsikten med lagen är ej att föranleda ett
större eller mindre antal försök till åvägabringande af ackord, utan att
till fullbordan bringa sådana uppgörelser, som eu majoritet bland fordringsägarne
anser fördelaktiga och redan antagit. Utredningen kan därför
utan olägenhet, i likhet med hvad som sker i vanliga underhandsackord,
anförtros åt gäldenären att i samförstånd med fordringsägarne anordna,

497

och bör det vara gäldenären angeläget välja eu sådan god man, att den
nödiga majoriteten för ansökningens upptagande i förlitande på den af
honom gjorda utredningen kan lämna sitt godkännande af ackordet.
Afdelningen lar därför yrka att lagförslagets föreskrifter om förordnande
af god man genom konkursdomarens försorg utbytas mot andra bestämmelser,
af hvilka framgår, att utredningen såsom eu åtgärd vidtagen
före ansökningens inlämnande skall verkställas på föranstaltande af
gäldenären och af person, som godkänts af minst halfva antalet fordringsägare,
representerande minst a/s af samlade fordringsbeloppet. Afdelningen
vill äfven föreslå, att de i § 2 mom. 6 omnämnda förklaringarna
skola så aflattas att af dem med tydlighet framgår att utredningen
och utredningsmannen åtnjuta vederbörande borgenärs förtroende.

Skulle möjligen kommitterade hysa betänkligheter mot att åt
fordringsägarnes flertal anförtro valet af god man på sätt här föreslagits
får afdelningen fästa uppmärksamhet på att för tillsättande af godman
och syssloman i konkurser f. n. kräfves endast enkel majoritet under
det att här skulle fordras 73-»

Mot hvad sålunda anförts vill kommittén ytterligare såsom sin åsikt
framhålla, att det icke är nog med att gode mannen äger borgenärsmajoritetens
förtroende. Då genom ackordet minoriteten tvingas till en
eftergift, är det af ej mindre vikt, att gode mannen intager en fullt
opartisk ställning, så att den af honom åvägabragta utredningen blir
fullt pålitlig. Men trygghet härför vinner man icke, om man gifver
majoriteten af borgenärer rätt att utse god man. Ej heller torde någon
ändring i den af kommittén föreslagna anordningen för tillsättande af
god man vara nödig med hänsyn till syftemålet att trygga och underlätta
ackords- och konkursafdelningarna i deras fortsatta verksamhet för
åstadkommande af ackord utom konkurs. De uttalade farhågorna torde
icke kunna anses grundade. Det kan icke antagas, att rättighet att
meddela bemyndigande att vara god man af Kungl. Maj:t förlänas åt
andra än sådana föreningar, som äro fullt förtjänta att erhålla sådan
rättighet. Gifvetvis kan det icke ifrågakomma att förbehålla nu befintliga
sammanslutningar något monopol i förevarande hänseende. Att andra
föreningar skulle söka erhålla sådant bemyndigande, som nyss nämnts, i
afsikt att inkräkta på ackords- och konkursafdelningarnas område, synes
föga sannolikt; däremot kan det tänkas, att dylika föreningar kunna
finna lämpliga verksamhetsområden vid sidan af ackords- och konkursafdelningarna.
De sistnämnda hämta sitt stöd af medlemmarnas sammanhållning
och förtroende till ledningen. Så länge de förmå bibehålla den
nödiga inre styrkan och utöfva en gagnande verksamhet, torde de icke

behöfva frukta att förlora sitt inflytande i afseende å sådana ackordsförbandlingar,
som naturligen falla inom området för deras verksamhet.

5-8 §§.

Om hinder icke möter för upptagande af ansökning om inledande
af ackordsförhandling, skall gäldenären edfästa den vid ansökningen
fogade bouppteckningen. Eden skall afläggas vid ansökningens ingifvande
eller, om hinder därför möter, å annan af konkursdomaren utsatt tid;
den skall i hvarje fall afläggas innan beslut om inledande af offentlig
ackordsförhandling meddelas och utgör villkor för förhandlingens inledande.
Denna anordning synes vara den naturligaste och medför förmånen,
att man undgår alla vidare stadganden angående påföljd för försummelse
af gäldenären att gå ed. Sedan gäldenären aflagt eden, utfärdar
konkursdomaren kungörelse, i hvilken utsättas tid för anmälan af fordringar
och tid för framställande af anmärkning mot anmälda fordringar äfvensom
tid och ställe för borgenärssammanträde för pröfning af ackordsförslaget.
Proceduren är ordnad efter förebilden af den, som äger rum i konkurs,
men afviker, såsom redan af det ofvan anförda framgår, i viktiga delar
därifrån. Något sammanträde, motsvarande första borgenärssammanträdet,
erfordras ej. Förhandling rörande tvistiga fordringar skall, om
sådan öfver hufvud erfordras, ske vid samma sammanträde, där själfva
ackordsfrågan pröfvas af borgenärerna. Hvad beträffar tidsfristerna har
det ansetts, att anmälningstiden kan sättas betydligt kortare än bevakningstiden
i konkurs, framför allt af den anledning att borgenärerna i allmänhet
redan under den förberedande enskilda förhandlingen fått kännedom
om saken.

1 fråga om kungörelsens införande i tidningarna samt meddelanden
till borgenärer och andra om kungörelsens innehåll hafva upptagits
stadganden, som i allt hufvudsakligt öfverensstämma med motsvarande
föreskrifter i förslaget till konkurslag.

9 §■

I 10 § stadgas att, om gäldenären försättes i konkurs sedan beslut
om inledande af ackordsförhandling meddelats men innan ackordsfrågan
blifvit afgjord, frågan skall anses förfallen. Det vore vid sådant förhållande
olämpligt, om ackordsförhandling inleddes sedan ansökning om gäldenärens
försättande i konkurs redan gjorts. Vare sig konkursansökningen

499

inkommit före eller efter ansökningen om inledande af ackordsförhandling
bör sistnämnda ansökning hvila tills det blifvit afgjordt, huruvida gäldenären
skall försättas i konkurs, och om gäldenären ålägges afträda sin
egendom till konkurs, skall ansökningen om inledande af ackordsförhandling
omedelbart anses förfallen. Stadgandet har affattats på det
sätt, att det innefattar förbud mot meddelande af beslut om inledande
af ackordsförhandling, medan ansökning om gäldenärens försättande i
konkurs är beroende på pröfning. Det har således icke sagts, att med
handläggningen af ackord särendet skall anstå i afbidan på konkursansökningens
pröfning. Skälet härtill är, att det synts böra vara konkursdomaren
obetaget att efter omständigheterna antingen låta gäldenären
aflägga bouppteckningseden utan hinder af konkursansökningen eller
låta anstå med bouppteckningens beedigande, till dess det visar sig,
huruvida konkurs kommer till stånd.

10 §.

Offentlig ackordsförhandling utgör ej hinder för gäldenärens försättande
i konkurs. Frånsedt att gäldenären själf kan afträda sin
egendom, hvilket särskildt har betydelse beträffande tiden mellan ackordsförslagets
antagande af borgenärerna och pröfningen vid rätten, under
hvilken tid ackordsförslaget ej får af gäldenären återtagas, kunna de
borgenärer, som ej äro bundna af ackordet, alldeles oberoende af ackordsförhandlingen
samt öfriga borgenärer under de förutsättningar, som
omnämnas i 12 §, påkalla gäldenärens försättande i konkurs. Om konkurs
kommer till stånd, måste ackordsförhandlingen upphöra. Då beslut
om egendomsafträde genast går i verkställighet, samt konkurs och
ackordsförhandling ej kunna pågå samtidigt, måste ackordsfrågan anses
förfallen så snart konkursbeslut meddelats, och med förhandlingens
nedläggande kan ej anstå till dess konkursbeslutet vunnit laga kraft.
Undanröjes detta beslut, kan således ackordsförhandlingen icke lefva
upp igen; skall ackordsfrågan återupptagas, måste ett fullständigt nytt
förfarande inledas. Ett stadgande af innehåll, att ackordsfrågan förfölle
först sedan konkursbeslutet vunnit laga kraft, skulle medföra, att ackordsärendet
skulle, äfven om konkursbeslutet öfverklagades, handläggas i
vanlig ordning. Det arbete, som i dylikt fall såväl konkursdomaren
som de enskilde borgenärerna finge underkasta sig, vore emellertid i
regel bortkastadt; och stadgandet skulle utan tvifvel vara egnadt att
förvilla borgenärerna.

500

11 §■

I denna paragraf har stadgats att, om gäldenär, som gjort
ansökning om inledande af ackords förhandling, aflider innan ackordsfrågan
blifvit afgjord, frågan om ackord skall anses förfallen. Detta
gäller vare sig gäldenären aflider redan innan beslut om inledande af
ackordsförhandling meddelats eller efter det förhandlingen inledts.

12 och 13 §§.

På skäl, som framgå af hvad kommittén i den allmänna motiveringen
för detta förslag anfört, har kommittén ansett, att gäldenären under
ackord sförhandlingen bör vara bibehållen vid den fulla rådigheten öfver sitt
bo utan att därvid vara underkastad någon kontroll. Häraf följer, att
borgenärerna måste hafva utväg att skydda sig mot illojala transaktioner
af gäldenären under ackordsförhandlingen likasom ock mot följderna af
inträffade omständigheter af annat slag, hvilka äro egnade att försämra
gäldenärens affärsställning. Borgenärerna måste äga möjlighet att få
ackordshandlingen afbruten och gäldenären försatt i konkurs. På grund
häraf har det i 12 § medgifvits borgenärerna att under pågående
ackordsförhandling söka gäldenären i konkurs *). Beträffande borgenärer,
som äro bundna af ackordet, hafva dock gjorts vissa inskränkningar
i antydda rättighet, enligt hvad nedan skall vidare utvecklas.

Däremot skulle det uppenbarligen strida mot ackordsförkandlingens
syfte, att tillåta borgenär, för hvilken ackordet, om det kommer till
stånd, är bindande, att under förhandlingen vinna utmätning för sin
fordran. Hvad angår borgenärer, för hvilka ackordet icke är bindande,
så ligger det i öppen dag, att rätt till utmätning icke gärna kan betagas
borgenär, hvars fordran uppkommit efter det beslutet om inledande
af förhandlingen meddelades. Icke heller borgenär, som har panträtt
eller sådan retentionsrätt, som enligt 194 § i förslaget till konkurslag
är i afseende å konkurs likställd med panträtt, bör vara utesluten från
att kunna vinna utmätning; sådan borgenär äger äfven under konkurs
söka betalning ur den egendom, som häftar för fordringen, och kan
icke skäligen ställas sämre under ackordsförhandling. Beträffande öfriga l

l) Konkursgrund är gäldenärens genom ansökningen om inledande af ackordsförhandling
ådagalagda innsolvens. Jfr motiveringen för 2 § i förslaget till kokurslag.

501

förmånsberättigade borgenärer kommer i betraktande, att då de icke
äro bundna af ackordet utan liga att af gä] denar en fordra full betalning
i rätt tid det kan sägas vara en förutsättning för ackordsförhandlingens
upprätthållande, att sådan betalning kommer dem till del. Om denna
förutsättning brister, synes det vara med förhållandena mest öfverensstämmande,
att gäldenären försättes i konkurs. Att medgifva dem rätt
till utmätning skulle för öfrigt möta vissa svårigheter. För utmätning
skulle kräfvas, att det i utsökningsärendet pröfvades, huruvida förmånsrätt
funnes, samt att borgenär, hvars förmånsrätt gäller endast viss egendom,
ägde få denna egendom i första hand utmätt. — Den uppfattning, för
hvilken nu redogjorts, har bestämt innehållet i 13 § första stjmket.

Såsom ofvan nämnts bör borgenär, för hvilken ackordet är bindande,
hafva rätt att få ackordsförhandlingen afbruten och gäldenären försatt
i konkurs. Man kan dock ej undgå att uppmärksamma den frestelse
till missbruk, som ett dylikt medgifvande innebär. Borgenären kan
begagna sin makt i förevarande hänseende till att förskaffa sig fördelar
på öfriga borgenärers bekostnad. Till förekommande häraf synes ifrågavarande
rättighet böra i någon mån begränsas. Fn sådan begränsning
är, enligt hvad redan i den allmänna motiveringen är nämndt, föreskrifven
i den danska lagen om tvångsackord utom konkurs; för att
konkursansökning skall upptagas kräfves nämligen, att minst tre borgenärer
med fordringar, utgörande tillhopa en tiondel af sammanlagda beloppet
af kända fordringar förena sig om ansökningen. Kommittén har
häraf upptagit krafvet på att minst tre borgenärer skola hafva förenat sig
om ansökningen1); tillräcklig trygghet mot försök att genom konkurshot
tillskansa sig fördelar framför öfrige borgenärer torde härmed vara
vunnen.

Enligt den danska lagen äga borgenärer, som äro bundna af
ackordet, icke att få gäldenären försatt i konkurs under mellantiden
mellan ackordets antagande af borgenärerna och rättens slutliga pröfning
af frågan om fastställelse af ackordet. Hvad angår det spörsmål, som i
nämnda bestämmelse uppmärksammats, så är tydligt, att därest omröstning
öfver ackordsförslag utfaller så, att förslaget är att anse såsom antaget,
eller vid sammanträdet ej kan afgöras, huruvida förslaget är af borgenärerna
antaget eller ej, enär detta är beroende af, huruvida vissa

J) Skulle så många som tre borgenärer icke finnas, är det naturligtvis tillräckligt,
att den eller de borgenärer, som äro de enda kända, förenat sig om ansökningen. Vid
lagens affattning torde det ej vara nödigt att taga hänsyn till ett dylikt fall, hvars möjlighet
ej är utesluten, men som i verkligheten icke rimligtvis bör förekomma.

502

fordringar skola tagas i betraktande eller icke, det ej kan tillåtas enskild
borgenär att genom konkursansökning omintetgöra ett ackord, som
redan är eller åtminstone kan vara i realiteten bragt till stånd. Men
å andra sidan kan man ej heller helt betaga borgenärerna möjligheten
att under tiden efter omröstningen, till dess fastställelse frågan slutligen
pröfvats, hvilken tid kan blifva ganska lång, få gäldenären försatt i
konkurs. Under denna tid kunna nämligen inträffa omständigheter, som
göra det fullt berättigadt, att gäldenären försättes i konkurs. Så är
t. ex. fallet, om gäldenären själf vidtager illojala transaktioner, som
minska sannolikheten af att han framdeles kan fullgöra ackordet, eller
om gäldenärens egendom utmätes för gäld, hvilken han åsamkat sig
under ackordsförhandlingens fortgång. Man torde icke lämpligen kunna
göra påvisandet af dylik omständighet till villkor för konkurs; detta
vore att uppställa eu särskild konkursgrund för ifrågavarande fall. Icke
heller bör den minoritet, som ej röstat för ackordet, kunna åberopa en
dylik omständighet såsom grund för gäldenärens försättande i konkurs.
Allenast i det fall, att konkurs påkallas af ett afsevärdt antal af de
borgenärer, som röstat för ackordet, har man trygghet för att en sådan
åtgärd är motiverad af förhållanden, som inträffat efter omröstningen öfver
ackordsförslaget eller som först därefter blifvit kända och som tillika
äro af den betydelse, att det genom omröstningen vunna resultatet
bör omintetgöras. Kommittén har därför i 12 § gjort till villkor för
konkurs i nu angifna fall, att ansökningen därom biträdes af minst
halfva antalet af de borgenärer, som röstat för ackordsförslaget. Den
inskränkning i rätten att få gäldenären försatt i konkurs, som stadgats
för tiden mellan borgenärernas beslut och afgörandet af fastställelsefrågan,
skall dock ej gälla för det fall, att gäldenären tilltalats för
bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer. Då ackordsfrågan
af sådan anledning hålles sväfvande, har hufvudregeln, att tre
af ackordet bundna borgenärer äga påkalla gäldenärens försättande i
konkurs, synts böra upprätthållas.

Hvad härefter angår frågan om ackordsförhandlings inverkan på
redan inledd exekution, så torde vara otvifvelaktigt, att om utmätningen
afser fordran, för hvilken ackordet icke är bindande, densamma bör fortgå
oberoende af ackordsförhandlingen. Om åter utmätning skett för fordran,
för hvilken ackordet är bindande, vore det uppenbarligen mest tillfredsställande,
om utmätningsförfarandet kunde afbrytas samt ackordsförhandlingen
i afseende å den förmånsrätt, som utmätning medför, tillerkännas
enahanda verkan som konkurs. Detta torde inom köpmanskretsar
vara ett önskemål och har påyrkats af, bland andra, Stockholms

503

köpmannaförenings ackords- och konkur safd el ning i det yttrande, som
afdelningen afgifvit öfver kommitténs preliminära förslag. Emellertid kan
ett stadgande af antydda innehåll icke utan vidare meddelas. Det torde
förutsätta ganska vidtgående ändringar i utsökningslagen. Om utmätningsförfaraudet
skulle afbrytas genom inledandet af ackordsförhandling, skulle
dock icke den utmätta egendomen kunna återställas till gäldenären.
Detta vore nämligen försvarligt endast för det fall, att ackord verkligen
kommer till stånd. Kommer däremot ackord icke till stånd, och inträffar
icke heller konkurs inom viss tid efter ackordsförhandlingens upphörande,
bör utmätningen fortgå, så att borgenären får betaldt ur den utmätta egendomen.
Om konkurs kommer till stånd såsom nyss nämnts, bör egendomen
öfverlämnas till konkursförvaltaren. I intetdera af dessa fall vore det rimligt
att gäldenären under mellantiden ägde förfoga öfver egendomen. Följaktligen
borde i utsökningslagen upptagas stadgande om att utmätningsförfarandet
skulle hvila i afbidan på ackordsfrågans utgång, ett stadgande, till
hvilket motsvarighet för andra fall icke finnes. Vidare torde den ifrågasatta
regeln förutsätta, att det medgifves borgenär med förmånsrätt i viss
egendom att i första hand få den egendom utmätt, hvari förmånsrätten
gäller; endast i händelse det skett, skulle utmätningen kunna få fortgå
oberoende af ackordsförhandlingen. Men att allenast med hänsyn till
den mera sällsynta eventualiteten, att ackordsförhandling kan komma
till stånd, ändra nu gällande regler angående den ordning, hvari egendom
skall tagas i mät, synes föga tilltalande.

Men äfven om nu antydda svårigheter kunde öfvervinnas, vore i
verkligheten föga vunnet med den ifrågasatta regeln. Innehållet i densamma
måste blifva, att den förmånsrätt, som uppkommer genom utmätning,
skulle förfalla, därest beslut om inledande af ackordsförhandling
meddelades eller ansökning, som ledde till meddelandet af sådant beslut,
gjordes inom en månad från utmätningen; hvilketdera alternativet väljes
är från nu ifrågavarande synpunkt utan större betydelse. Med afseende
å den långa tid, som måste förflyta från det att gäldenärens obestånd
blir kändt, särskildt därigenom att god man förordnas, och till dess
ansökan om inledande af offentlig ackordsförhandling kan göras, får det
anses tämligen säkert, att de utmätningar, som kunde ifrågakomma, i
regel skulle komma att inträffa tidigare än en månad före ansökningen
om inledande af förhandlingen. Det skulle med andra ord i allmänhet
icke medhinnas att få ackordsförhandlingen till stånd i så god tid, att
förmånsrätten kunde förhindras.

I betraktande af hvad sålunda anförts har i 13 § andra stycket
upptagits såsom allmän regel att, om utmätning skett innan beslutet

Ö04

om inledande af ackordsförhandling meddelades, verkställigheten skall
fortgå utan hinder af förhandlingen. Kommer ackord till stånd, äger
boigenären utan afseende dära behålla den betalning, som han i regel
vid den tiden bör hafva fått lyfta ur köpeskillingen för den utmätta egendomen.
Om däremot ackord icke kommer till stånd, men konkurs
inträffar inom viss kort tid efter ackordsförhandlingens upphörande, har
konkursboet, enligt 34 § i förslaget till konkurslag, tillerkänts rätt till
återvinning af sådan betalning under förutsättning, att utmätningen ägt
rum inom en månad innan beslutet om inledande af ackordsförhandling
meddelades.

Vid bedömandet af frågan om ackordsförhandlings inverkan på
inledd exekution bör man icke förbise det förhållandet, att återvinning icke
kan äga rum på grund af sådan förhandling. Om gäldenären bortgifvit
egendom eller ingått annat aftal till skada för borgenärerna eller betalt
eller lämnat pant för gäld under sådana omständigheter och på sådan tid,
att återgång kan äga rum i konkurs, samt borgenärerna anse, att gäldenärens
ställning härigenom blifvit så väsentligen försämrad, att det för
dem är fördelaktigare att sätta honom i konkurs och däri återvinna
egendomen än att medgifva ackordsförhandling med den påföljd, att
återvinning, om ackordet kommer till stånd, är utesluten, så låta de det
naturligtvis komma till konkurs, förutsatt att icke återgång kan ernås
genom godvillig öfverenskommelse. På alldeles samma sätt står saken,
om en borgenär inom den sista månaden vunnit utmätning.

Stadgandena i denna paragraf böra jämföras med 100 och 168 §§
i förslaget till konkurslag. I ackordsförhandling böra de borgenärer
äga deltaga, för hvilka ackordet, om det kommer till stånd, är bindande.
Detta är enligt 33 § af förevarande förslag fallet med de borgenärer,
hvilkas fordringar icke äro förenade med förmånsrätt och uppkommit
innan beslutet om förhandlingens inledande meddelades.

Hvad först beträffar förmånsberättigade borgenärer, så är i förslaget
till konkurslag stadgadt, att om ackord kommer till stånd förvaltaren
skall tillse, att de förmånsberättigade borgenärerna, innan egendomen
i boet återställes till gäldenären, ur densamma, såvidt den förslår,
erhålla den betalning, som på grund af förmånsrätten tillkommer
dem. Befinnes därvid, att egendom, hvari borgenär äger särskild förmånsrätt,
ej räcker till fordringens fulla gäldande, blir borgenären för
återstoden underkastad de villkor, som genom ackordet äro bestämda

505

för dem, som ej äga förmånsrätt. Motsvarande regler hafva ej kunnat
uppställas med afseende å ackord, som vinnes genom ackordsförhandling
utan konkurs. Det blir här icke konstateradt, i hvad mån egendom,
som är föremål för särskild förmånsrätt, räcker till fordringens gäldande
eller icke. Följaktligen kan ej någon inskränkning göras i regeln, att
ackordet icke berör förmånsberättigade borgenärer. Äfven om den säkerhet
borgenären äger uppenbarligen endast förslår till betäckande af en
del af fordringen, blir ändock fordringen helt och hållet oberörd af
ackordet. I händelse dylik fordran är af större betydelse, kunna emellertid
öfriga borgenärer uppenbarligen icke nöja sig härmed. Om t. ex.
borgenär innehar en fastighetsinteckning, som ligger utom fastighetens
antagliga försäljningsvärde, kunna öfriga borgenärer icke gärna bevilja
ackord, såvida icke detta blir bindande äfven för ifrågavarande fordran,
hvilken i realiteten ej är annorlunda ställd än oprioriterade fordringar.
Å andra sidan bör det äfven för inteckningshafvaren vara fördelaktigare
att underkasta sig ackordet och för ackordsprocenten blifva delaktig af
den säkerhet, som ställes för ackordets fullgörande, än att i förlitande
på den sannolikt värdelösa inteckningen ställa sig utom ackordsförhandlingen
och därigenom förhindra, att ackord kommer till stånd. Den
riktiga lösningen består i dessa fall däri, att den förmånsberättigade
borgenären helt eller delvis afetår från sin förmånsrätt. En antydan
därom är lämnad i förevarande paragraf genom stadgandet, att borgenärer,
hvilkas fordringar äro förenade med förmånsrätt, icke äga deltaga
i ackordsförhandling, utan i den mån de afstå från förmånsrätten.

Beträffande härefter sådana fordringar, som uppkommit efter det
beslutet om inledande af ackordsförhandling meddelades, är det klart,
att om gäldenären under pågående förhandling om ackord erhåller ny
kredit denna är afsedd att förhjälpa gäldenären till att kunna uppehålla
sin affärsställning och fullgöra ackordet, om det kommer till stånd.
Att göra dylik gäld beroende af ackordet vore föga rimligt och skulle
göra det omöjligt för gäldenären att förskaffa sig kredit under pågående
ackordsförhandling 1).

15-19 §§.

Beträffande fordringarnas anmälande hafva upptagits stadganden,
som i de delar, hvilka varit tillämpliga, hufvudsakligen ansluta sig till * i

*) Härmed kan jämföras hvad i den allmänna motiveringen för detta förslag anförts

i fråga om vissa stadganden i norsk och dansk lag beträffande gäld, som gjorts under
ackordsförhandling.

506

konkurslagsförslagets bestämmelser rörande bevakning af fordringar. Då
man vid ackordsförhandling saknar ett organ, motsvarande förvaltaren
i konkurs, bar föreskrift ej kunnat gifvas om upprättande af förteckning
öfver anmälda fordringar (jfr konkurslagsförslaget 102 §) eller
i ackordsfrågan röstberättigade borgenärer (jfr konkurslagsförslaget 156 §).
På det att handlingarna må vara att tillgå äfven på annat ställe än hos
konkursdomaren, har stadgats, att det ena exemplaret af anmälningarna
skall öfverlämnas till gäldenären och af honom hållas tillgängligt för
borgenärerna.

Granskningen af anmälda fordringar, som i konkurs i främsta
rummet åligger förvaltaren, tillkommer enligt förslaget borgenärerna
hvar för sig och gäldenären. Detta utesluter naturligtvis icke, att
granskningen verkställes af borgenärernas förtroendemän, hvilka efter
enskild öfverenskommelse mellan gäldenären och borgenärerna hafva
befattning med boet. Men för framställande af anmärkningar måste dessa
begagna sig af gäldenärens eller någon borgenärs medverkan. Såsom
förut nämnts skall sammanträdet för ackordsförslagets pröfning hållas
så snart som möjligt efter anmärkningstidens utgång. Det har ej ansetts
nödigt, att borgenär, mot hvars anmälning anmärkning gjorts, erhåller
underrättelse härom eller tid för anskaffande af utredning angående
fordringen före borgenärssammanträdet, ty det kan ju inträffa, att någon
pröfning af fordringsanspråket icke blir behöflig.

Det kunde ifrågasättas, att endast de borgenärer, som inom den
utsatta anmäl ningstiden anmält sina fordringar, skulle äga deltaga i
förhandlingen om ackordet. En sådan regel torde dock vara alltför
hård mot borgenärerna; och då det synts utan anmärkningsvärda olägenheter
kunna medgifvas, att anmälningar göras intill dess omröstning
öfver ackordsförslaget ägt rum, hafva erforderliga stadganden om dylika
efteranmälningar upptagits i förslaget.

20 §.

Under det att enligt förslaget till konkurslag (159 §) borgenärerna
äga att vid det för pröfningen af ackordsförslag utsatta sammanträdet
besluta uppskof med frågan till nytt sammanträde, får enligt förevarande
paragraf uppskof ej beslutas, utom i fall då gäldenären gjort ändring i
ackordsförslaget eller ställts under tilltal för bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer. Vid ackordsförhandling utan konkurs
bör ärendet kunna redan vid det första sammanträdet befinna sig i tillräckligt
utredt skick för att då afgöras.

507

21—23 §§.

Reglerna om borgenärernas rösträtt vid ackords förhandlingen öfverensstämma
med de rösträttsregler, som enligt förslaget till konkurslag
gälla i afseende å rösträtt i ackords frågor.

I sammanhang med dessa regler har i 21 § upptagits stadgande
därom att i fall, då utgången af omröstning om antagande af ackordsförslag
varder olika allt eftersom till anmäld fordran, hvaremot anmärkning
framställts, hänsyn tages eller icke, konkursdomaren skall vid
sammanträdet söka utreda den sålunda uppkomna tvistefrågan och däri
åstadkomma förlikning. Såsom förut nämnts erhåller borgenär, mot
hvars fordringsanspråk anmärkning gjorts, icke underrättelse härom.
Om sådan borgenär icke är närvarande vid sammanträdet, och hans
fordran såsom tvistig hänskjutes till rättens pröfning, bör han äga att
vid rätten styrka fordringsanspråket. Med hänsyn härtill har det icke
varit lämpligt att, såsom i förslaget till konkurslag skett, för rätt att
föra talan vid rätten fordra, att förbehåll därom gjorts vid borgenärssammanträdet.

24 och 25 §§.

I fråga om gäldenärens rätt att återtaga ackordsförslag samt
verkan däraf, att gäldenären gör ändring i förslaget eller, då detta skall
förekomma till behandling vid borgenärssammanträde, är ställd under
tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer (jfr
det af kommittén uppgjorda förslag till ändrad lydelse af 23 kap. strafflagen),
upptager förevarande lagförslag hufvudsakligen samma regler,
som för motsvarande fall innefattas i konkurslagsförslaget. *Om i konkurs
ackordsförslag ändras och till följd däraf behandlingen af förslaget
uppskjutes till nytt sammanträde, skola, om konkursdomaren finner det
nödigt, yttranden öfver det ändrade förslaget afgifvas af förvaltaren och
gode mannen (161 §), och om gäldenären vid ackordsfrågans återupptagande
efter det åtal mot gäldenären lämnats utan bifall gör ändring
i ackordsförslaget, skola sådana yttranden alltid afgifvas (160 §). Då
af skäl, som ofvan anförts, den enligt förevarande lagförslag förordnade
gode mannen icke ansetts böra hafva några funktioner under sjkifva
förhandlingen, har något stadgande, som motsvarar berörda bestämmelser
i konkurslagsförslaget, icke här upptagits. — Om ändring i ackordsförslag
skall enligt 160 och 161 §§ i konkursförslaget endast borgenär,

508

som bevakat fordran i konkursen, underrättas. Detta har sin grund
däri, att endast borgenärer, som bevakat fordran, kunna antagas
hafva något intresse för konkursförfarandet öfver hufvud taget. Vid
ackordsförhandling utan konkurs kan man ej förbise, att en borgenär,
som ställer sig likgiltig för det först framlagda ackordsförslaget, kan,
om han erhåller kännedom om ändring, som gäldenären gjort i förslaget,
intaga en annan ställning till det ändrade förslaget; han kan
finna detta så ofördelaktigt, att han vill positivt motarbeta detsamma.
Det har med hänsyn härtill stadgats, att ifrågavarande underrättelse
skall meddelas alla borgenärer, hvilkas adresser äro kända, oafsedt om
de förut anmält sig till deltagande i ackordsförhandlingen eller icke.

26—28 §§.

Dessa paragrafer motsvara 162—164 §§ i förslaget till konkurslag.

29 §.

Denna paragraf motsvarar 165 § i konkurslagsförslaget. Då vid
ackordsförhandling utan konkurs pröfningen af anmälda fordringsanspråk
afser allenast att afgöra frågan om borgenärernas rätt att deltaga i förhandlingen,
har bestämmelsen i 157 § af nämnda förslag därom att,
såvidt angår borgenärernas rätt att deltaga i ackordsfrågans afgörande,
underrättens beslut i allmänhet är afgörande, kunnat ersättas med föreskrift,
att klagan ej får föras öfver rättens beslut i anledning af gjorda
anmärkningar.

30 §.

Denna paragraf motsvarar 109 § i förslaget till konkurslag.

31 och 32 §§.

De omständigheter, som enligt 166 § i förslaget till konkurslag
utgöra hinder för fastställelse af ackord, oaktadt bestridande ej ägt rum,
hafva enligt 31 § i förevarande förslag tillagts enahanda verkan vid
ackordsförhandling utan konkurs.

Särskildt må uppmärksammas den i 31 § under 5) förekommande
bestämmelsen, att ackord icke må fastställas, då det uppenbarligen län -

509

der till skada för borgenärerna eller frågan därom icke kan med säkerhet
afgöras på grund däraf, att tillförlitlig utredning om boet icke kunnat
vinnas. Det sistnämnda förbehållet saknar motsvarighet i förslaget till
konkurslag. Medan man beträffande ackord i konkurs kan utgå därifrån,
att tillförlitlig utredning om boet alltid kan åstadkommas, är förhållandet
beträffande ackordsförhandling Titan konkurs ett annat. Gode mannen kan
icke af gäldenären tilltvinga sig upplysningar, som denne icke vill lämna;
om gode mannen, ehuru han saknar fullständiga upplysningar, upprättar
bouppteckning samt afgifver föreskrifven berättelse jämte yttrande öfver
ackordsförslagets antaglighet (om han blott icke fördöljer ofullständigheten
i utredningen, kan han ju för sin del oaktadt densamma mycket väl tillstyrka
förslaget), är det icke alltid sagdt, att ackordet kan anses vara uppenbarligen
ofördelaktigt för borgenärerna. På samma sätt ställer sig saken,
om gäldenären vid borgenärssammanträdet undandrager sig att lämna
begärda upplysningar. Med hänsyn härtill har det synts böra stadgas,
att fastställelse skall vägras, äfven då frågan, huruvida ackordet länder
borgenärerna till fördel eller skada, icke kan med säkerhet afgöras på
grund däraf, att tillförlitlig utredning om boet icke kunnat vinnas.

För det fall, att ansökning om gäldenärens försättande i konkurs,
är beroende på pröfning, då ackordsfrågan skall af rätten företagas till
afgörande, bör sistnämnda fråga hvila. Försättes gäldenären i konkurs
är ackordsfrågan enligt 10 § i förslaget förfallen, äfven om detta beslut
sedermera blir ändradt. Först sedan konkursausökningen blifvit definitivt
afslagen, kan pröfningen af ackordsfrågan företagas. I öfverensstämmelse
härmed har fjärde stycket i förevarande paragraf affattats.

32 § af förslaget är lika lydande med 1(57 § i konkurslagsförslaget.

33 §.

Med afseende å denna paragraf hänvisas till hvad som anförts
vid 14 § i förslaget.

34 §.

De i denna paragraf upptagna regler om rätt för borgenär att
utan hinder af ackord använda sin fordran till kvittning mot skuld,
för hvilken han häftar hos gäldenären, motsvara hvad som enligt 121 §
första och tredje styckena samt 168 § i förslaget till konkurslag gäller
i fråga om kvittning, då ackord kommit till stånd i konkurs.

510

Andra stycket i 121 § af förslaget till konkurslag har afseende å
frågan om utdelning för fordran, som är beroende af villkor. Då utdelning
eller däremot svarande förfarande icke förekommer vid ackordsförhandling
utan konkurs, har särskildt stadgande om kvittningsrätt för villkorliga
fordringar icke erfordrats.

35-37 §§.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till motsvarande stadganden
i förslaget till konkurslag, 195, 169 och 172 §§.

38 §.

De i denna paragraf gifna regler om beräknande af ränta å fordringar,
som komma i betraktande vid ackordsförhandling, synas icke
tarfva någon särskild motivering.

39 §.

I denna paragraf har stadgats, att arfvode till gode mannen skall
på ansökning af honom eller gäldenären bestämmas af rätten. Klart är,
att detta stadgande icke utesluter, att gäldenären och gode mannen
enas om arfvodets belopp. Enligt af kommittén uppgjordt förslag till
ändrad lydelse af 17 kap. 4 § handelsbalken har gode mannen tillerkänts
förmånsrätt i gäldenärens konkurs för dylikt arfvode; härför förutsättes
dock, att arfvodet fastställts af rätten.

40-43 §§.

Stadgandena i dessa paragrafer öfverensstämma med dem, som
för motsvarande fall i fråga om konkurs upptagits i 206 § första stycket,
25 § andra stycket, 25 § första stycket, 26 § första stycket, 183 § och
207 § i förslaget till konkurslag.

44 §.

Om ackordsförhandlingen upphör, utan att ackord kommit till stånd,
bör den närmaste följden däraf blifva, att gäldenären försättes i konkurs.
Det torde dock ej vara anledning att låta ackordsförhandlingen omedel -

511

bart öfvergå i konkureförfarande. b Äfven för detta fall synes man böra
fasthålla, att ansökning af gäldenären eller någon borgenär bör vara
förutsättning för konkurs. Förhållandena kunna ju någon gång vara
sådana, att oaktadt ackordsförhandlingen strandat borgenärerna ändock
äro villiga att lämna gäldenären tid att söka reda upp sina affärer.

Uppenbarligen är det emellertid för borgenärerna af största vikt,
att om konkurs skall äga rum den må komma till stånd så snart som
möjligt. I synnerhet är detta nödvändigt med hänsyn till de rättsverkningar,
som enligt kommitténs förslag äro beroende af att konkursansökning
göres inom viss tid; framför allt äro härvid att märka stadgande^
i 34 § af förslaget till konkurslag och 17 kap. 8 § handelsbalken
enligt dess af kommittén föreslagna lydelse (jfr ock 121 § i förslaget
till konkurslag samt kommitténs förslag till ändrad lydelse af 17 kap.
10 § handelsbalken och 23 kap. 2 och 3 §§ strafflagen). Det har därför
i förevarande paragraf stadgats, att ackordsförhandlingens upphörande
skall bringas till borgenärernas kännedom genom kungörelse, som utfärdas
af konkursdomaren. Om förhandlingen upphör därigenom att
gäldenären försättes i konkurs, skall dock ej särskild kungörelse härom
utfärdas utan meddelandet om ackordsförhandlingens upphörande intagas
i kungörelsen om konkursen (jfr 19 § i förslaget till konkurslag). I de
fall, då rättsverkningar gjorts beroende af att konkursansökning göres
inom viss tid efter ackordsförhandlingens upphörande, har denna tid
icke räknats från dagen för ackordsförhandlingens upphörande utan från
dagen för kungörelsens införande i allmänna tidningarna. Man vinner

b I det förslag till lag om ackordsförhandling, som år 1896 framlades för norska
stortinget, hade Justits- och Politidepartementet, med ändring af det ursprungliga kommittéförslaget,
upptagit stadganden om befogenhet (men icke skyldighet) för rätten att utan
yrkande af någon borgenär försätta gäldenären i konkurs för den händelse gäldenärens
ansökning om inledande af ackordsförhandling afslogs eller inledd ackordsförhandling inställdes
af anledning, som omförmäles i § 13 af lagen om ackordsförhandling (att gäldenären
icke ingifver ackordsförslag eller att behandlingen af ingifvet ackordsförslag förfaller
emedan det återtages eller på grund af gäldenärens död eller uteblifvande från sammanträdet,
där förslaget skall behandlas) eller ackordsförslaget förkastades af borgenärerna
eller fastställelse därå vägrades. Dessa stadganden bibehöllos emellertid icke i den år
1899 antagna lagen. Om ackordsförhandling inställes enligt § 13 eller ackordsförslag förkastas
eller fastställelse därå vägras, åligger det enligt § 31 rätten att utfärda kungörelse
härom och i kungörelsen meddela, att om någon borgenär vill, att gäldenärens bo skall
tagas under konkursbehandling, ansökning därom skall göras inom fjorton dagar efter kungörelsens
införande i den offentliga kungörelsetidningen.

Icke heller enligt dansk lag har rätten befogenhet att af eget initiativ försätta
gäldenären i konkurs, om ackordsförhandling upphör, utan att ackord kommer till stånd.
Kungörelse om förhandlingens upphörande skall af rätten utfärdas (§ 27)

512

härigenom en fastare utgångspunkt för beräkningen. Då konkursdomaren
icke alltid erhåller omedelbar kännedom om de omständigheter,
som beteckna ackordsförhandlingeus definitiva upphörande, kan det inträffa,
att förhållandevis lång tid förflyter emellan sagda upphörande
och utfärdandet af kungörelse därom. Men först genom kungörandet
bringas förhandlingens upphörande till borgenärernas kännedom; om
ifrågavarande tid räknades från förhandlingens upphörande, kunde det
inträffa, att denna tid redan utgått, då kungörelsen infördes i tidningarna.
Äfven med hänsyn härtill synes det lämpligare att räkna tiden från
kungörandet.

På det att icke allt för lång tid må förflyta mellan förhandlingens
upphörande och kungörelsen därom, har det enligt förslaget ålagts konkursdomaren
att i de fall, då frågan, huruvida förhandlingen har definitivt
upphört eller ej, är beroende på beslut af högre rätt, införskaffa
upplysning om sådant beslut. I dylika fall skall kungörelse om förhandlingens
upphörande icke utfärdas förrän beslutet vunnit laga kraft.
Föreskriften äger tillämplighet, då borgenärerna besluta att förkasta
ackordsförslaget eller att icke bevilja uppskof, sedan förslaget ändrats
(24 §) eller gäldenären ställts under tilltal (25 §), då ackordsärendet
hvilar i afbidan på utgången af åtal mot gäldenären (25 och 31 §§)
eller på pröfningen af ansökning om hans försättande i konkurs (31 §),
samt då rätten vägrat fastställelse af ackord. Det åligger i dessa fall
konkursdomaren att förskaffa sig underrättelse, huruvida borgenärernas
eller underrättens beslut vunnit laga kraft, och, om talan fullföljts,
huruvida ändring eller fastställelse blir följden af denna talan. Motsvarande
fall kunna förekomma äfven i konkurs, utan att det dock i förslaget
till konkurslag ansetts nödigt att ålägga konkursdomaren att inhämta
upplysningar om målens utgång. Anledningen härtill är, att det måste
anses åligga förvaltaren att införskaffa dylika upplysningar och bringa
dem till konkursdomarens kännedom. — Det arbete, som genom ifrågavarande
stadgande ålagts konkursdomaren, bör icke blifva mycket betungande.
Klagan öfver borgenärernas beslut, hvilken talan endast får
grundas därpå, att beslutet olagligen tillkommit, torde väl ytterst sällan
förekomma. Sammanträffandet af offentlig ackord sförhandling och åtal
mot gäldenären för bedrägligt eller oredligt förhållande mot borgenärerna
lärer väl ock vara ett mycket sällsynt fall. Äfven frågor om fastställelse
af ackordet och om gäldenärens försättande i konkurs lära väl mera
sällan dragas under högre rätts pröfning; i sistberörda fall är för öfrigt
högre rätts beslut af betydelse endast om konkursansökningen afslagits
af underrätten.

513

45 §.

Stadgandena i denna paragraf motsvara bestämmelserna i 201 §
af förslaget till konkurslag.

46 §.

Likasom enligt 204 § i förslaget till konkurslag stadgats, att konkursdomaren
skall föra dagbok i konkursmål, bar här meddelats motsvarande
föreskrifter om dagbok öfver ackordsförhandlingar utan konkurs.

47 §.

Med denna paragraf bör jämföras 205 § i konkurslagsförslaget.
Äfven om konkursdomaren är jäfvig, torde han böra äga förklara, att
ansökning om inledande af ackordsförhandling icke kan upptagas. Däremot
bör jäfvig konkursdomare icke äga att besluta om inledande af
ackordsförhandling. Då sådant beslut skall meddelas omedelbart efter
det gäldenären beedigat bouppteckningen, hvilket icke heller lämpligen
bör ske inför jäfvig konkursdomare, följer häraf, att jäfvig konkursdomare
icke bör äga taga någon som helst befattning med ansökning,
mot hvars upptagande hinder icke möter.

48-51 §§.

Dessa paragrafer motsvaras af 208, 210, 211 och 212 §§ i förslaget
till konkurslag.

52 §.

Likasom enligt lagarna den 13 juli 1887 om handelsregister, firma
och prokura, den 12 augusti 1910 om aktiebolag och den 22 juni 1911
om ekonomiska föreningar underrättelse om konkurs, hvari en i handelsregistret
införd näringsidkare eller aktiebolag eller ekonomisk förening
blifvit försatt, skall af vederbörande myndighet afsändas till registreringsmyndigheten
för anteckning i registret''), torde, då gäldenär, som nu
nämnts, fått till stånd ackordsförhandling utan konkurs, härom böra

b Jfr 21 § 5 mom. i lagen om handelsregister m. m., 118 § i lagen om aktiebolag
och 63 § i lagen om ekonomiska föreningar.

514

göras anteckning i registret. Föreskrift i sådant afseende innefattas i
det i förevarande paragraf upptagna stadgandet, att hvad i lag eller
särskild författning är stadgadt om underrättelse hos registreringsmyndighet
angående konkurs skall äga motsvarande tillämpning i afseende å
ackordsförhandling utan konkurs. Hvad första stycket af förevarande
paragraf vidare innehåller åsyftar att beträffande ackordsförhandling utan
konkurs ernå motsvarande tillämpning af dels bestämmelsen i 21 § 5 mom.
i lagen om handelsregister m. m., att anteckning om inträffad konkurs
skall ur registret afföras, då gäldenären visar, att konkursen är att anse
såsom afslutad, äfvensom bestämmelsen i 6 § af kungörelsen den 4 november
1887 om handelsregistrens förande m. in., att afgift ej erlägges för
registrering angående konkurs, dels stadgandena i 129 § af lagen om
aktiebolag och 81 § af lagen om ekonomiska föreningar, att anteckning
om inträffad konkurs skall på ansökning ur registret afföras, om af öfverrätt
förklarats, att offentlig stämning ej bort utfärdas, 9 och dels stadgandena
i 126 § af lagen om aktiebolag och 78 § af lagen om ekonomiska
föreningar, att underrättelse-om konkurs ej skall genom registreringsmyndighetens
försorg kungöras.

I andra stycket af förevarande paragraf stadgas, att om i registret
antecknats, att aktiebolag eller ekonomisk förening fått till stånd ackordsförhandling
utan konkurs, och bolaget eller föreningen visar, att förhandlingen
upphört, anteckningen skall ur registret afföras. Att en sådan
bestämmelse bör finnas — förutsatt att föreskrift lämnas därom att
registrering om inledd ackordsförhandling skall ske — torde vara otvifvelaktigt;
och då lagarna om aktiebolag och om ekonomiska föreningar icke
innehålla något stadgande, åt hvilket kan gifvas motsvarande tillämpning
å ackordsförhandling, har regeln måst här på sätt som skett upptagas.

De bestämmelser angående afgifter för registrering i aktiebolagsregistret
resp. föreningsregister om ackordsförhandling, hvilka på grund
af de i förevarande paragraf upptagna stadgandena kunna befinnas erforderliga,
torde böra inflyta i de föreskrifter om nämnda registers
förande m. m., som Konungen meddelar.

53 §.

I denna paragraf hafva från lagens tillämpningsområde undantagits
åtskilliga associationer, hvilka äro föremål för speciallagstiftning.

]) Jfr 6 § i förslaget till lag om nya konkurslagens införande och hvad i afseende
därå skall iakttagas,

515

Ackordsfbrliandling utan konkurs torde för dessa associationers del förutsätta
särskilda bestämmelser i syfte att bereda trygghet för behörigt
beaktande af associationsmedlemmarnas eller borgenärernas rätt. Äfven
om tillfredsställande sådana bestämmelser kunde finnas, synes emellertid
ackordsförhandling utan konkurs icke böra medgifvas ifrågavarande
associationer. De kunna nämligen icke anses äga något berättigadt
intresse af att få till stånd ackord utan konkurs.

Från lagens tillämpningsområde hafva ej uteslutits aktiebolag, på
hvilka den allmänna lagen om aktiebolag äger tillämpning. Skäl för
en sådan uteslutning torde ej stå att finna. Emellertid må ej förbises,
att den föreslagna lagen om ackordsförhandling endast kan finna en
begränsad användning beträffande aktiebolag. Då stadgandet i 97 § af
lagen om aktiebolag, att sådant bolag skall träda i likvidation, då
aktiekapitalet till två tredjedelar eller den mindre del, som kan vara
bestämd i bolagsordningen, gått förloradt, icke genom ackordsförhandlingslagen
skall uppbäfvas, blir sistnämnda lags tillämpning inskränkt till
sådana fall, då insolvens föreligger utan att sagda förutsättning för
likvidation är för handen.

516

Förslag till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 2, 3, 4, 8
och 10 §§ handelshalken.

Bestämmelserna om borgenärers rätt och företräde för hvar annan
till gäldbunden egendom hafva sin förnämsta men visserligen icke enda *)
betydelse för det fall, att egendomen afträdes till konkurs. Till en
konkurslagstiftning, som — i likhet med den svenska — hufvudsakligen
reglerar konkursförfarandet och blott för ett fåtal fall innehåller stadganden
af materiellt konkursrättslig innebörd, intager emellertid förmånsrättsordningen
i själfva verket en ganska fristående ställning2). De förhållanden,
till hvilka bestämmelserna i förmånsrättsordningen hänföra
sig, tillhöra i regel området för den allmänna privaträtten eller för
den speciella privaträtten, den sociala lagstiftningen därunder inbegripen.
I en del fall afse sagda bestämmelser att trygga fordringsrätt, som tillkommer
stat och kommun eller andra juridiska personer af mera publik
natur. De ändringar, som förmånsrättsordningen i senare tid undergått,
hafva ock skett i sammanhang med ändringar på andra lagstiftningsområden
än den egentliga konkursrättens. I öfverensstämmelse med
den uppfattning af förmånsrättsordningens ställning inom lagstiftningen,
som sålunda gjort sig gällande, har kommittén ansett det åt densamma
gifna uppdrag beträffande omarbetning af konkurslagen icke innefatta
anledning att tillika undersöka behofvet af en mera genomgripande
revision af 17 kap. handelsbalken. Erinras må ock, att behofvet af en
sådan revision icke framhålles i den skrifvelse af Riksdagen, som föranledt
kommitténs tillsättande, och icke heller ifrågasatts i de under x)

Jfr 17 kap. 19 § handelsbalken.

2) Anmärkningsvärd! är i detta hänseende, att den omfattande ändring af bestämmelser
i 17 kap. handelsbalken, som kom till stånd genom förordningen den 8 oktober
1861, blef, ehuru förberedd i samband med utarbetandet af förslaget till nuvarande konkurslag,
genomförd nära ett år före promulgerandet af konkurslagen och redan innan högsta
domstolens granskning af förslaget till konkurslag blifvit förd till slut.

517

dåniga framställningar från Sveriges allmänna handelsförening rörande
ändringar i konknrslagstiftningen, som jämte Riksdagens skrifvelse blifvit
till kommittén öfverlämnade. Kommittén har följaktligen inskränkt sig
till att föreslå hufvudsakligen blott sådana ändringar i detta kapitel, som
betingas af dess öfriga lagförslag.

Enligt 17 kap. 2 § handelsbalken skall ur gäldenär bo uttagas
hvad som hör annan till, men om detta är förvandladt och ej i behåll,
har ägaren icke bättre rätt än som tillkommer icke förmånsberättigade
borgenärer. I 193 § af förslaget till konkurslag har emellertid upptagits
en bestämmelse, som under vissa förutsättningar gifver ägaren af sålunda
förvandlad egendom samma rätt till därför influten eller utestående valuta,
som han skulle haft till själfva egendomen, om den varit i behåll. En
hänvisning till denna bestämmelse har därför synts böra införas i 17
kap. 2 § handelsbalken.

Nämnda kapitel innehåller icke något allmänt stadgande, enligt
hvilket borgenär, som äger rätt att kvarhålla gäldenärs egendom till
säkerhet för sin fordran, har förmånsrätt i samma egendom. Att retentionsrätt,
som nu är i fråga, medför förmånsrätt kan ej gärna vara
tvifvel underkastadt och är jämväl i allmänhet erkändt. Beträffande
den plats i förmånsrättsordningen, som tillkommer ifrågavarande retentionsrätter,
synes den mening hafva goda skäl för sig, som vill likställa
den dem tillkommande förmånsrätten med den rätt, som omtalas i 3 §
andra punkten af 17 kap. handelsbalken 1). Då kommittén i 194 § af
förslaget till konkurslag upptagit en bestämmelse, enligt hvilken hvad
i sagda lag är stadgadt beträffande borgenär, som har lös egendom
såsom pant eller eljest under panträtt i handom, skall, med angifna
undantag, äga motsvarande tillämpning i fråga om borgenär, som innehar
lös egendom med rätt att den till säkerhet för sin fordran kvarhålla,
har uttrycklig bestämmelse jämväl om den förmånsrätt, som
ifrågavarande retentionsrätter medföra, synts böra meddelas, och har
en sådan bestämmelse upptagits i 17 kap. 3 § handelsbalken.

Enligt kommitténs förslag till lag om ackordsförhandling utan
konkurs skall gäldenär vid ansökning om inledande af offentlig ackordsförhandling
foga, bland annat, dels en af särskildt förordnad god man
upprättad bouppteckning, dels en berättelse af gode mannen om boets
tillstånd och om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvidt de kunnat
utrönas, och dels ett yttrande af gode mannen, huruvida han anser

x) Tydligtvis bortses härvid från de retentionsrätter, som i 17 kap. handelsbalken
uttryckligen fått sig tilldelade annan plats i förmånsrättsordningen.

518

ackordsförslaget böra antagas af borgenärerna eller icke. Förordnande
af sådan god man ankommer på konkursdomaren (4 §); arfvode till
gode mannen skall på ansökning af gäldenären eller gode mannen bestämmas
af rätten (39 §). Ackord, som kan varda fastställdt i det förfarande
sistnämnda lagförslag afser att reglera, bör tydligtvis icke gälla
beträdande det arfvode, som tillkommer gode mannen. Och skulle
gäldenären försättas i konkurs — vare sig efter det ackordsförhandlingen
strandat eller efter det ackord kommit till stånd — bör gode mannen
i konkursen njuta förmånsrätt för sin arfvodesfordran. b Härför talar,
att lian erhållit sitt förordnande af offentlig myndighet och haft att
iakttaga samtliga af ackord bundna borgenärers rätt och bästa; hvarjämte
kommer i betraktande, att det arbete gode mannen nedlagt på
upprättande af bouppteckning samt afgifvande af berättelse och yttrande,
som nyss nämnts, bör kunna lända till väsentlig besparing i konkursförvaltarens
arbete under boutredningen, särskildt om konkurs inträder
inom kort tid efter det gode mannen fullgjort sitt uppdrag. Att göra
förmånsrätten beroende däraf, att konkurs inträffar inom viss kort tid,
har dock ej synts lämpligt, enär gode mannen icke för att bevara sin
rätt i fråga om arfvodet bör tvingas att tillgripa en sådan åtgärd som
att låta försätta gäldenären i konkurs.

Hvad angår ordningen för den förmånsrätt, som bör tillkomma
gode mannens fordran på arfvode,.bär denna fordran ansetts närmast
jämförlig med den i 17 kap. 4 § omförmälda kostnad för uppteckning
af egendom i dödsbo. Förmånsrätten har därför hänförts till sagda
paragraf men, för att intrång ej må ske på öfriga i samma lagrum upptagna
förmånsrätter, ställts till ordningen efter dessa.

Har utmätning af lös egendom skett, men sättes gäldenären i konkurs
i anledning af ansökning, som gjorts inom en månad från utmätningen,
skall enligt 17 kap. 8 § handelsbalken förmånsrätt, som eljest
grundas å utmätning, icke äga rum. Vidare skall, enligt 24 § i konkurslagsförslaget,
om utmätt lös egendom icke blifvit försåld innan beslut
om egendomsafträde meddelas, utmätningsmans befattning med egendomen
— med undantag för vissa fall — upphöra. Enligt 13 § i förslaget
till lag om ackordsförhandling utan konkurs skall däremot, om
utmätning skett innan beslut om inledande af ackordsförhandling meddelas,
verkställigheten fortgå utan hinder af förhandlingen, och gäller i

'') Det bör uppmärksammas, att bestämmelse om förmånsrätt för gode mannens
arfvodesfordran medför, att ackord icke blir bindande för fordringen; jfr 14 och 33 §§ i
förslaget till lag om ackordsförhandling utan konkurs.

519

öfverensstämmelse härmed att, om ackord kommer till stånd, den, som
vunnit utmätning, får njuta till godo den förmånsrätt, som utmätning
medför. Vid nu angifna förhållanden vore det emellertid uppenbarligen
orimligt, om borgenären, för den händelse ackordsförhandlingen upphör
utan att ackord kommit till stånd samt konkurs börjar inom viss kort
tid därefter, skulle i konkursen få njuta bättre rätt än som skulle tillkommit
honom, om konkursen följt på ansökning, som ingifvits vid
den tid, då beslutet om ackordsförhandlingens inledande meddelades.
I förevarande paragraf har därför bestämts, att därest — i fall då
konkurs föregåtts af offentlig ackordsförhandling, som på grund af
konkursen förfallit, eller då konkurs följt på ansökning, som gjorts
inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandlings inledande
varit i allmänna tidningarna införd — utmätning skett inom eu månad
före den dag, då beslutet om inledande af ackordsförhandling meddelades,
förmånsrätt på grund af utmätningen ej äger rum. Hvad angår
utmätning af fast egendom, gäller, att verkställighet häraf fortgår utan
hinder af sedermera meddeladt beslut om egendomsafträde eller om
inledande af ackordsförhandling. Börjar konkurs inom en månad från
det utmätningen skedde, äger enligt 17 kap. 9 § 6 mom. handelsbalken
förmånsrätt på grund af utmätningen icke rum. Följer konkurs på
ackordsförhandling under sådana omständigheter, att därest utmätningen
afsett lös egendom förmånsrätt däri på grund af utmätningen ej skulle
äga rum, bör tydligtvis sådan rätt ej heller äga rum i fast egendom,
som utmätts före ackordsförhandlingens inledande. Särskild föreskrift
härom har dock ej bort meddelas, då sistnämnda lagrum redan med sin
nuvarande lydelse innehåller för ändamålet erforderlig hänvisning till 8 §.

Enligt 16 § i lagen den 18 september 1903 angående solidariskt
bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs, må, om jämte solidariskt
bankbolags tillgångar äfven hufvudlottägares afträdts till borgenärers
förnöjande, återvinningstalan, hvarom i 3 kap. i gällande konkurslag
stadgas, i bolagsmannens konkurs anställas jämväl af gode männen
eller sysslomännen i bolagets konkurs i den ordning 37 § nämnda lag
föreskrifver för enskild borgenär; föres sådan talan af dem, och har
bolagsmannens konkurs börjats inom natt och år efter det offentlig
stämning å bolagets borgenärer utfärdades, skall tid, som i 36 § samma
lag sägs, räknas från den dag bolagets konkurs börjades. Kommittén
har, på sätt annat lagförslag utvisar, låtit omförmälda paragraf i lagen
om vissa bankers konkurs undergå revision i syfte att bringa densamma
i öfverensstämmelse med konkurslagsförslaget. Med de grunder, på
hvilka paragrafen är byggd, torde öfverensstämma, att om hufvud -

520

lottägare i solidariskt bankbolag blifvit försatt i konkurs efter ansökning,
som gjorts inom natt och år från det beslut om bolagets försättande i
konkurs meddelades, samt utmätning hos bolagsmannen skett inom en
månad före den dag, då ansökningen om bolagets försättande i konkurs
gjordes, förmånsrätt på grund af utmätningen ej skall äga rum, såframt
förvaltarna i bolagets konkurs därom framställa påstående. En föreskrift
af sådant innehåll har därför upptagits i 17 kap. 8 § handelsbalken.

Enligt 10 § i nämnda kapitel förutsättes i visst fall för bevarande
af förmånsrätt för omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare,
att laga åtgärd, som — utöfver anhängiggörande af talan om redovisning
eller klander däraf eller om utfående af fordringen — varit af
nöden för erhållande af redovisning eller utbekommande af fordringen,
vidtagits inom ett år från det i hvarje fall anledning därtill yppades.
Den laga åtgärd, som berörda paragraf åsyftar, torde i regel vara utmätning.
I 13 § af förslaget till lag om ackordsförhandling utan konkurs
föreskrifves, att sedan beslut om inledande af ackordsförhandling meddelats
utmätning, innan ackordsfrågan blifvit afgjord, icke må ske å
gäldenärens egendom till gäldande å fordran, som uppkommit innan
sagda beslut meddelades. För att icke sistnämnda stadgande skall leda
till rättsförlust för borgenär, som afses i 17 kap. 10 § handelsbalken,
hafva i ett föreslaget tillägg till paragrafen upptagits bestämmelser för
det fall, att offentlig ackordsförhandling inledes före utgången af berörda
frist.

Beträffande tiden för de föreslagna ändringarnas ikraftträdande
torde vara uppenbart, att de böra träda i kraft samtidigt med nya konkurslagen
och lagen om ackordsförhandling utan konkurs men icke
skola tillämpas i afseende å konkurs, som följt på därförinnan gjord
ansökning.

521

Förslag till lag om ändrad lydelse af 23 kap. strafflagen.

De brott, som afses i detta kapitel, innefatta åtgöranden, genom
kvilka en gäldenär uppsåtligen eller af vårdslöshet försämrar sin förmögenhetsställning
eller gifver densamma sken af att vara annan än
den är; dessa brotts egentliga angreppsobjekt är borgenärernas fordringsrätt.
Enligt flertalet strafflagar förutsattes för att gärningar af
ifrågavarande art skola beläggas med straff, att gärningsmannen kommit
i konkurstillstånd eller åtminstone inställt sina betalningar. Den
nyare straffrättsvetenskapen går i nyssnämnda hänseende betydligt
längre, i det att den utvidgar straffbarhetsområdet till alla de fall, då
genom gärningen borgenärernas rätt blifvit kränkt.'') Utan att gärningsmannen
är eller kommer på sådant obestånd, att han ej kan göra
alla sina borgenärer rätt, lända väl de gärningar, om hvilka nu är
fråga, icke till kränkning af borgenärernas rätt, men straffrättsligt sedt
torde det vara utan betydelse, på hvad sätt i det särskilda fallet gärningsmannens
oförmåga att göra rätt för sig och därigenom gärningens
farlighet för borgenärerna blir ådagalagd.

Enligt vår strafflag beläggas gärningar af ifrågavarande art med
straff allenast i det fall, att gärningsmannen försatts i konkurs. Då
det af kommittén till införande i vår rätt föreslagna institutet ackordsförhandling
utan konkurs är afsedt att i därför egnade fall kunna träda
i stället för konkurs, samt den omständigheten, att sådan förhandling
inledts i lika mån som konkurs tjänar till att i yttre måtto fastslå
gäldenärens oförmåga att göra sina borgenärer rätt, har bort tillses,
huruvida icke i afbidan på den mera genomgripande revision af bestäm J)

Denna uppfattning har i fråga om vissa arter af förevarande brott tagit sig
uttryck i den norska strafflagen af 1902, se §§ 282 och 283 jämförda med §§ 284 —
287 och 289. Jfr vidare Vorentwurf zu einem schweizerischen Strafgesetzbuch af 1908,
Art 98, samt Vorentwurf zu einem österreichischen Strafgesetzbuch af 1909, §§ 366, 367,
369 och 370.

522

melserna om ifrågavarande förbrytelser, hvilken kan komma att äga
rum vid den förestående omarbetningen af strafflagen, till de nuvarande
stadgandena i 23 kap. strafflagen böra fogas bestämmelser i syfte att
gärningar, som kunna förnärma den borgenärer i allmänhet tillkommande
rätt till betalning ur gäldenärs egendom, varda straffbara äfven
då ackordsförhandling utan konkurs blifvit inledd. En dylik lagändring
torde väl ej blifva af någon mera afsevärd praktisk betydelse för det
fall, att det innan ackordsfrågan afgjorts kommer i dagen, att gäldenären
begått någon rättskränkning af det slag, som de ifrågasatta straffbestämmelserna
skulle träffa. I sådan händelse lärer nämligen, åtminstone
om rättskränkningen är af svårare beskaffenhet, ackordsförhandlingen
i regel komma att stranda och öfvergå i konkurs, hvarigenom
gärningen blir att bedöma såsom konkursförbrytelse. Desto mera gör
sig behofvet af en utvidgning af förevarande kapitels straffbarhetsområde
gällande för de fäll, då det först sedan ackordet blifvit fastställdt
yppas, att gäldenären låtit komma sig till last något förfarande,
hvarom nu ar fråga, och måhända därigenom till borgenärernas skada
beredt sig förmånligare ack ordsvillkor än som af hans förmögenhetsställning
betingats. I sådana fall skulle gäldenären, därest för gärningens
straffbarhet förutsattes, att han kommit i konkurstillstånd,
ej sällan kunna undgå ansvar enligt detta kapitel. Förmådde han uppfylla
ackordsvillkoren, skulle borgenärerna ej kunna tvinga honom i
konkurs för att sålunda få honom lagförd för konkursförbrytelse. Om
i lagen upptoges en bestämmelse af innehåll, att om ackordet åvägabragts
genom svek gäldenären skulle gå miste om den eftergift, som
genom ackordet kunde vara honom tillerkänd, skulle väl, därest gäldenärens
förfarande innefattat dylikt svek, borgenärerna eventuellt blifva
i tillfälle att, efter det ackord seftergiften på sagda grund förklarats förfallen,
få gäldenären försatt i konkurs. Förbises får dock ej, att gäldenären,
sedan hans gärning sålunda kommit i dagen, stundom kunde
äga möjlighet att undandraga sig straff, t. ex. därigenom att han, innan
konkurs komme till stånd, framskaffade undanstucken egendom eller
läte en skentransaktion gå åter.

Af nu anförda skäl har det synts kommittén påkalladt, att straffbuden
uti förevarande kapitel sålunda utvidgas, att de i tillämpliga delar
komma gälla äfven i afseende å gäldenär, som fått till stånd offentlig ackordsförhandling
utan konkurs. ’) Fn sådan utvidgning har kommittén sökt

b Enligt norska strafflagen, § 289, gäller såsom förutsättning för rätt att åtala
gärningar, hörande till en grupp, som står närmast vårdslöshetsbrotten i 23 kap. af vår
strafflag, att gärningsmannen försatts i konkurs eller offentlig ackordsförhandling kommit

523

genomföra utan att företaga ändringar uti de i kapitlet uppställda särskilda
brottsbegreppen. Då de därstädes gjorda bestämningarna af
brottsbegreppen enligt kommitténs uppfattning måste anses i flere delar
otillfredsställande, både det väl varit önskvärd t, om dessa bestämningar
kunnat samtidigt med omarbetningen af konkurslagstiftningen blifva
föremål för en genomgripande revision. Att företaga en revision af
sådan räckvidd oberoende af det nu ingångsatta arbetet för eu strafflagsreform
synes kommittén dock ej kunna ifrågakomma. Det kunde
lätt inträffa, att do grundsatser, som vid en sådan partiell reform tilllämpades,
komme att mindre väl öfverensstämma med den blifvande
strafflagens system, hvaraf skulle kunna blifva en följd, att de reviderade
bestämmelserna angående ifrågavarande förbrytelser måste i en tämligen
nära liggande framtid ånyo underkastas en omarbetning från grunden.

Att i afseende å de gärningar, för Indika straff enligt förslaget
skall inträda i händelse offentlig aekordsförhandling blifvit inledd, uppställa
begreppsbestämningar i anslutning till nyare strafflagsprinciper
medan det öfriga af kapitlets innehåll lämnas orubbadt, skulle uppenbarligen
ej vara lämpligt. Fastmera har det synts kommittén nödvändigt
att låta nyssnämnda bestämningar så nära förhållandenas natur
det medgifver ansluta sig till hvad i fråga om konkursförbrytelserna
gäller. Till följd häraf har det ej kunnat undgås, att vissa brister, med
hvilka stadgandena angående sistnämnda förbrytelser äro behäftade, i
motsvarande och i vissa hänseenden i kanske än högre grad kommit
att vidlåda äfven de af kommittén föreslagna bestämmelserna. Olägen- * I

till stånd eller konkurs afvisats på grund af tillgångarnas otillräcklighet. Vissa andra
gärningar — däribland sådana, som stå närmast bedrägeribrotten i 23 kap. strafflagen —
äro allenast under någon af nyss angifna förutsättningar föremål för allmänt åtal men
kunna äfven utan att någon sådan omständighet föreligger beifras af åklagare, om begäran
därom göres af målsägande.

I danska strafflagen är stadgadt straff i § 260 för den, som efter det hans bo
tagits under konkursbehandling eller på en tid, då han måst förutse konkurs, i egennyttig
afsikt företager något, som går ut på att egendom i boet ej skall komma detta till godo
eller att oriktiga fordringar skola göras gällande i boet, samt i § 261 för den, som vid
någon af nyss angifna tidpunkter företager handlingar, genom hvilka han, utan att därvid
söka egen fördel, rättsstridigt gynnar någon borgenär på de öfrigas bekostnad. I andra
lagrum finnes stadgadt straff för konkursgäldenär, som gjort sig skyldig till falsk eller
oordentlig bokföring eller som genom viss uppgifven vårdslöshet åsamkat sina borgenärer
betydlig skada.

Den danska lagen om tvångsackord utom konkurs innehåller i § 33 den bestämmelsen,
att om någon, som erhållit ackord enligt sagda lag, finnes hafva under ackordsförhandlingen
eller med denna för ögonen företagit någon af de i § 260 eller 261 strafflagen
nämnda handlingar, skall han straffas såsom i dessa lagrum stadgas.

524

heterna häraf torde dock ej vara större än att dessa bestämmelser
kunna för närvarande och intill dess en strafflagsreform genomförts
någorlunda nöjaktigt motsvara behofvet af straffbestämmelser å detta
område.

Förutom de tillägg till ifrågavarande kapitel, hvilka påkallats af
förslaget till lag om ackord sförhandling utan konkurs, har kommittén
föreslagit ändringar i kapitlets bestämmelser dels i fråga om rätt för
den, som gjort sig skyldig till ansvar efter vissa af kapitlets lagrum,
att vinna befrielse därifrån genom att visa det borgenärerna blifvit
förnöjda och dels i fråga om åtalsrätten. Dessa lagändringar, som
kunna genomföras utan någon rubbning af de grunder, på hvilka lagen
i förevarande kapitel är byggd, förordades på sin tid af nya lagberedningen
i dess år 1887 afgifna förslag till lag angående ändringar i
vissa delar af strafflagen. Beträffande skälen för de ifrågasatta lagändringarna
hänvisas till motiveringen för G och 7 §§.

1 §•

De i 1 § under 1) omförmälda brott innefatta svikliga handlingar,
egnade att leda därtill, att egendom, som är att hänföra till konkursbo, ''
icke kommer detsamma till godo. Offentlig ackordsförhandling medför
icke i likhet med konkurs, att gäldenärens förmögenhet tages i beslag
för borgenärernas räkning, utan är gäldenären under förhandlingen
bibehållen vid den fulla rådigheten öfver sitt bo. Man torde därför
icke kunna utan vidare förklara, att alla gärningar af nu ifrågavarande
slag, som för en cessionant medföra ansvar för bedrägeri mot borgenärer,
äfven skola föranleda sådant ansvar, om de begåtts af gäldenär, som
fått offentlig ackordsförhandling till stånd. Men likasom en dylik handling
kan, om den företagits af gäldenär, som kommit i konkurstillstånd,
för borgenärerna förringa utdelningen i konkursen, kan den, om den
begåtts af gäldenär, som fått ackordsförhandling till stånd, medföra,
att gäldenären till borgenärernas skada genom ackordet erhåller en
större eftergift än om handlingen ej ägt rum. Detta kan dock ej gärna
tänkas blifva följden i annat tall än då egendomen, som varit föremål
för den svikliga transaktionen, ej uppgifvits i den bouppteckning, hvars
beedigande utgör förutsättning för ackordsförhandlingens inledande.
Om däremot den beedigade bouppteckningen rätteligen upptager gäldenärens
tillgångar, blir en transaktion af nyssnämnda art — vare sig
densamma ägt rum före eller efter bouppteckningens beedigande — så
till vida utan betydelse för ackordsförkandlingen, som borgenärerna i

525

regel icke kunna blifva därigenom förda bakom ljuset med afseende å
gäldenärens förmögenhetsställning. För att transaktioner af det slag,
som afses i 1 § under 1), skola blifva straffbara då offentlig ackordsförliandling
kommit till stånd, uppställer därför förslaget den fordran,
att den ifrågavarande egendomen ej af gäldenären uppgifvits bland
tillgångarna.

Att straffbuden i 1 § under 2) och 3) böra äga tillämplighet äfven
i afseende å gäldenär, som fått till stånd offentlig ackordsförliandling
utan konkurs, torde utan vidare motivering vara uppenbart.

2 §•

Lika litet som enligt förslaget sviklig gärning af det slag, som
afses i 1 § under 1), bestraffas såsom bedrägeri mot borgenärer vid
ackordsförbandling, om gärningen begåtts efter förhandlingens inledande,
bör sådan åtgärd, som omförmäles i 2 § under 2), bedömas såsom
oredlighet med afseende å ackordsförhandling, därest åtgärden ägt rum
å tid, som nyss nämnts. Åtgärden måste hafva sin andel däri, att
gäldenärens förmögenhetsställning blifvit sådan som densamma framlagts
för borgenärerna i den beedigade bouppteckningen. Det afgörande
tidsmomentet är enligt förslaget meddelandet af beslutet om
inledande af ackordsförhandling, hvilken tid sammanfaller med tiden
för bouppteckningsedens afläggande. I händelse en transaktion af det
slag, hvarom i 2 § under 2) är fråga, äger rum efter ackords förhandlingens
inledande, kunna borgenärerna väl blottställas för skada därigenom
att gäldenärens förmåga att fullgöra ackordsvillkoren nedsättes,
men denna omständighet synes ej böra föranleda, att åtgärden
bedömes såsom oredlighet med hänsyn till ackordsförhandlingen. Vid
konkurs består den skada, som af dylik åtgärd kan uppkomma för
borgenärerna, i minskad utdelning i konkursen, och torde såsom en
däremot svarande effekt vid ackordsförhandling vara att anse den skada,
som uppstår för borgenärerna därigenom att gäldenärens förmögenhetsställning,
sådan densamma framträder i den beedigade bouppteckningen,
betingar en större ackordseftergift än som bort ifrågakomma,
om den egendom, som gäldenären genom åtgärden afhändt sig, funnits
i behåll.

Bestämmelsen i 2 § under 1) förutsätter, att de gärningar, som
afses i lagrummet, blifvit begångna efter det gäldenären sökt att få
afträda sin egendom eller, för det fall att konkursansökning gjorts af

526

borgenär, efter det ansökningen blef gäldenären kunnig. Med hänsyn
härtill torde det ej kunna ifrågasättas, att nämnda straff bud skall gälla
i afseende å gärningar af liknande art, hvilka blifvit ■ begångna före
ingifvandet af ansökning om ackordsförhandling; ett stadgande af sådant
innehåll skulle i själfva verket innebära att gäldenär, som fått ackordsförhandling
till stånd, behandlades i viss mån strängare än konkursgäldenär.
Af samma skäl, som ofvan anförts beträffande de i 2 § under
2) omförmälda brott, har kommittén ansett, att ej heller hithörande
gärningar böra bedömas såsom oredlighet med hänsyn till ackordsförhandlingen,
om de begåtts efter ingifvandet af nyssnämnda ansökning.
Däremot stadgar förslaget, att gäldenär, som efter ingifvandet af sådan
ansökning förbrutit sig på sätt i 2 § under 1) sägs, skall drabbas af
ansvar för oredlighet i konkurs, såframt ackordsförhandlingen till följd
af konkurs förfaller eller ock eljest upphör utan att ackord kommit
till stånd och konkurs inträffar inom viss kortare tid. Lika väl som
en gäldenär är underkastad ansvar, om han före konkursutbrottet, men
efter det han sökt att få afträda sin egendom eller borgenärs konkursansökning
blifvit honom kunnig, uppsåtligen kränkt sina borgenärers
rätt, på sätt i förevarande lagrum sägs, torde ansvar böra inträda för
det fall, att en gäldenär efter ingifvandet af ansökning om ackordsförhandling
— således under tid då utbrott af konkurs kan förväntas
när som helst — ej afhåller sig från sådana rättskränkningar, som nyss
nämnts, samt ackordsförhandlingen strandar och öfvergår i konkurs.
Det sålunda föreslagna stadgandet torde vara egnadt att i någon mån
bereda borgenärerna skydd mot missbruk af den dispositionsrätt öfver
boet, som gäldenär bibehåller under ackordsförhandlingen.

3 §•

Då den i konkurslagen stadgade skyldighet för gäldenär att lämna
upplysningar angående boet icke har någon direkt motsvarighet vid
offentlig ackordsförhandling, har det i 3 § under 2) upptagna straffbud
synts böra äga tillämplighet allenast med afseende å konkursgäldenär.
För det fall, att ackordsförhandling upphör och öfvergår i konkurs,
torde giltiga skäl föreligga att låta den tid, som enligt nyssnämnda
lagrum är att räkna tillbaka från det gäldenären afträdde sin egendom
eller borgenärs konkursansökning kungjordes honom, i stället räknas
tillbaka från ingifvaudet af ansökningen om inledande af ackordsförhandlingen.

527

Enligt förslaget hafva stadgandena i 3 § under 1), 3) och 4) i
afseende å gäldenär, som fått offentlig ackordsförhandling till stånd,
begränsats till de fall, då det förfarande, hvarom i nämnda lagrum är
fråga, infallit före meddelandet af beslutet om inledande af ackordsförhandling.
I fråga om skälen för denna begränsning hänvisas till motiveringen
för 2 §.

4 §-

Enligt denna paragraf kunna representanter för vissa juridiska
personer fällas till ansvar jämlikt förevarande kapitel, om de juridiska
personerna kommit i konkurstillstånd samt representanterna i utöfningen
af sin befattning gjort sig skyldiga till handlingar, som skulle medföra
sådant ansvar, därest de begåtts af gäldenär. Då kommittén föreslagit,
att ansvar för vissa i detta kapitel angifna gärningar skall inträda
äfven i händelse ackordsförhandling utan konkurs kommit till stånd
samt lagen om sådan ackordsförhandling är — med en del undantag —
tillämplig jämväl i afseende å juridiska personer, har här upptagits ett
stadgande i syfte att representanter för juridiska personer, som fått till
stånd ackordsförhandling utan konkurs, skola likställas med gäldenärer
i fråga om ansvar för brottsligt förhållande med hänsyn till ackordsförhandlingen.

5 §•

Enligt detta lagrum har enbart den omständigheten, att gäldenären
rymt och ej kommit åter inom viss tid, ansetts böra medföra straff.
Till grund för stadgandet lärer hufvudsakligast ligga den presumtionen,
att gäldenären vid rymningen medtagit egendom, som hör till boet.
Då ett sådant brottsbegrepp ej synes hafva någon gemenskap med
de gärningar, som enligt förslaget blifva straffbara såsom förbrytelser
med hänsyn till ackordsförhandling, har kommittén funnit skäl saknas
att utsträcka ifrågavarande straffbud att gälla äfven för det fall, att
offentlig ackordsförhandling kommit till stånd.

6 och 7 §§.

Konkurslagarna af 1818 och 1830, i hvilka stadgades straff såväl
för gäldenär, den där gjort sig skyldig till bedrägeri *) mot sina borge 0

I dessa lagar rubriceras såsom bedrägeri åtskilliga brott, som enligt gällande
strafflag bedömas såsom oredlighet.

528

närer, som ock för vårdslös gäldenär, innehöllo föreskrift, att bedräglig
och vårdslös gäldenär ej finge nyttjas i allmän tjänst eller förrättning
eller taga del i val, som utmärkte medborgerligt förtroende, eller därvid
själf komma under omröstning, men att vårdslös gäldenär, som inför
rätten styrkte, att lian till fullo förnöjt sina borgenärer, skulle vara fri
från allt vidare ansvar eller, därest det skedde sedan ban undergått
ådömdt fängelsestraff, varda återställd i medborgerligt anseende. Nu
gällande konkurslag, som ursprungligen innehöll straffbestämmelser
angående konkursförbrytelser och sammanförde vissa slag af dessa förbrytelser
till en ny grupp under benämningen oredlighet, beläde dessa
brott med samma påföljder, som ofvan nämnts, hvaremot sådana påföljder
icke drabbade gäldenär, som allenast gjort sig skyldig till
vårdslöshet mot borgenärerna; och skulle oredlig gäldenär, som styrkte
sig hafva till fullo förnöjt sina borgenärer, återställas i medborgerligt
anseende, medan vårdslös gäldenär under samma förutsättning förklarades
fri från allt vidare ansvar.

Lagkommitténs förslag till allmän kriminallag och lagberedningens
år 1844 afgifna förslag till straffbalk, hvari upptogos straffbestämmelser
för bedräglig och vårdslös gäldenär, innehöllo icke något stadgande i
syfte att gäldenär genom förnöjande af fordringsägarna i konkursen
skulle kunna bereda sig frihet från ådömd bestraffning eller återställande
i förloradt medborgerligt anseende. Med sagda lagförslag öfverensstämde
i förevarande hänseende den vid riksdagen 1862—1863 framlagda
propositionen med förslag till strafflag. Lagutskottet vid nämnda
riksdag fann emellertid ej skäl förekomma till afvikelse från gällande
konkurslags ofvan angifna stadgande angående vårdslös gäldenär; och
ansåg utskottet detta stadgande böra utsträckas jämväl till gäldenär,
som blifvit dömd för oredlighet, äfvensom till gäldenär, som rymt
och ej kommit åter. I sådant syfte föreslog utskottet, att i kapitlet om
konkursförbrytelser skulle införas eu ny paragraf, motsvarande nu
gällande 6 §. Såsom skäl för ändringen anfördes af utskottet, att den
omständigheten, att gäldenär, som blifvit dömd för vårdslöshet, betalade
sin gäld innebure ett slags vederläggning eller annullerande af de
grunder, på hvilka domen stöddes; väl kvarstode, att han ej kunnat
betala sina borgenärer genast, men det vore ej därför, som straffet
blifvit honom ådömdt. Samma grunder ansåg utskottet ock tala för
den utsträckning af straffrihet, som af utskottet ifrågasattes. Hvad
utskottet sålunda föreslagit godkändes af Ständerna.

I fråga om rätten att åtala konkursförbrytelser gällde enligt 1864
års strafflag ursprungligen, att bedrägeribrotten hörde under allmänt

529

åtal medan de brott, som nu om förmälas i 2, 3 och 5 §§, ej kunde
åtalas af annan än målsägande.

I sitt år 1887 afgifna förslag till lag angående ändring i vissa
delar af strafflagen förordade nya lagberedningen dels sådan ändring
af G §, att densamma skulle afse allenast den, som gjort sig skyldig
till ansvar efter 3 §, och dels den ändring af 7 §, att allmän åklagare
skulle äga åtala förbrytelser, som omförmälas i 2 och 5 §§, äfven utan
angifvelse af målsägande, samt förseelse, som afses i 3 §, efter sådan
angifvelse.

Beredningen fann ofvan anmärkta, af lagutskottet vid riksdagen
1862—1863 åberopade omständighet icke innebära tillräckligt skäl för
bibehållande af rättigheten för en gäldenär, som blifvit dömd för oredlighet
mot sina borgenärer eller rymt för skuld och därför blifvit dömd
till straff, att vinna befrielse från straffet jämte påföljd, som därmed
kunde vara förenad, genom att inför rätten styrka, det borgenärerna i
konkursen blifvit till fullo förnöjda. I ett brottsligt förfarande af det
slag, som i 2 § upptoges såsom oredlighet mot borgenärer, inginge
uppsåt att skada dessa, och ifrågavarande brott vore följaktligen vida
närmare besläktadt med bedrägeri mot borgenärer än med de lindrigare
förseelser, som i 3 § betecknades såsom vårdslöshet emot dem. Såsom
ett ytterligare skäl för den föreslagna ändringen af 6 § anförde beredningen,
att den funnit de i 2 och '' 5 §§ omförmälda brott böra vara
föremål för allmänt åtal, hvarmed icke syntes stå väl tillsamman att
medgifva straffrihet såsom följd af full likvid till borgenärerna.

Beträffande den föreslagna utvidgningen af åtalsrätten framhöll
nya lagberedningen, hurusom den då enligt 7 § gällande föreskriften,
att oredlighet eller vårdslöshet i konkurs finge åtalas endast af målsägande,
tvifvelsutan föranledt, att åtal uteblifvit i många fall, i hvilka
åtal till följd af omständigheterna varit väl befogadt. Det besvär och
obehag, som ett dylikt åtal merendels medförde för den enskilde målsäganden,
och den vissa utsikten att utöfver den förlust han i anledning
af konkursen lede ytterligare få vidkännas rättegångskostnader, livilka
han ej kunde påräkna att få ersatta, afskräckte honom helt naturligt
från anställande af åtal och medförde sålunda straffrihet för den brottslige
gäldenären, ett missförhållande, hvilket desto mindre borde förbises,
som antalet af ifrågavarande brott, enligt hvad erfarenheten visade,
vore i stadig tillväxt. Därtill komme, att gränsen mellan 1 och 2 §§
ofta vore svår att uppdraga, hvarigenom kunde hända, att då allmän
åklagare anställt åtal och i följd däraf de enskilde borgenärerna ej aktat
nödigt att framställa något ansvarsyrkande den tilltalade undginge allt

530

straff på den grund, att hans brottsliga förfarande befunnes falla icke
under 1 § utan under 2 §.

Hvad nya lagberedningen sålunda föreslagit lämnades vid granskning
i högsta domstolen af dess flesta ledamöter utan anmärkning. Af
ledamöter, som ansågo de ifrågasatta lagändringarna icke böra godkännas,
framhölls, att gäldenär, som gjort sig skyldig till någon af de
i 2 § omförmälda handlingar — förskingring eller afhändande af egendom
utan uppsåt att bereda sig egen fördel — men som därefter till
fullo förnöjde sina borgenärer, syntes alldeles riktigt i gällande lag vara
fritagen från ansvar. När det visat sig, att dessa gäldenärens åtgärder
icke utgjort hinder för honom att godtgöra sina fordringsägare, skulle
det vara alldeles onödigt och äfven obilligt att döma honom till ansvar
för de förfoganden han sålunda utan någons förnärmande med sin egen
egendom vidtagit; och föga rimligt syntes det att tillåta eller — hvilket
här vore detsamma — påbjuda, att allmän åklagare skulle äga eller till
och med vara skyldig att, oaktadt alla fordringsägare fått likvid och
någon rättskränkning således ej ägt rum, åtala gäldenärens åtgöranden.
Den i 7 § föreslagna utsträckningen af allmän åklagares åtalsrätt syntes
därför hvarken nödig eller billig och skulle dessutom, hvad anginge
vårdslöshet mot borgenärer, ej stå väl tillsammans med 6 § eller med

19 § 4 mom. i promulgationsförordningen den 16 februari 1864 och

20 kap. 4 § rättegångsbalken.

De af nya lagberedningen ifrågasatta ändringarna i 6 och 7 §§
ingingo i den till 1890 års riksdag aflåtna propositionen med förslag
till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen. Men lagutskottet
vid nämnda riksdag fann med åberopande af ofvannämnda inom högsta
domstolen framställda anmärkningar, att bestämmelserna uti förevarande
lagrum borde bibehållas oförändrade, allenast med en jämkning af redaktionen
i 6 §, och blef utskottets hemställan af Riksdagen godkänd.

Kommittén biträder hvad nya lagberedningen anfört till stöd för
den föreslagna ändringen af 6 § och föreslår en lydelse af nämnda
paragraf, som, hvad angår konkursgäldenär, i allt väsentligt öfverensstämmer
med beredningens. Därjämte vill kommittén erinra, att någon
anledning ej synes föreligga att med hänsyn till det pågående arbetet
för en strafflagsreform tillsvidare undanskjuta sagda lagändring. I betraktande
af numera inom straffrätten rådande åskådningar torde det
nämligen kunna antagas för ganska säkert, att en reformerad strafflag
ej kommer att innehålla något stadgande i syfte att gäldenär genom
förnöjande af sina borgenärer skall kunna bereda sig frihet från ansvar

531

för förbrytelser af den beskaffenhet, som gällande lag rubricerar såsom
oredlighet mot borgenärer.

Äfven beträffande de af kommittén i afseende å åtalsrätten ifrågasatta
bestämmelser sammanfaller kommitténs förslag med nya lagberedningens.
Från de stadganden, som gällde vid den tid, då beredningens
förslag afgafs, skilja sig de nuvarande bestämmelserna i ämnet därutinnan,
att enligt en år 1892 vidtagen ändring allmän åklagare äger rätt
att efter angifvelse åtala brott, som innebära oredlighet mot borgenärer.
Sådan oredlighet är emellertid, såsom lagberedningen erinrat, vida
närmare besläktad med bedrägeri mot borgenärer än med de brott,
som betecknas såsom vårdslöshet emot dem. Med hänsyn härtill har
det synts naturligare att ifråga om åtalsrätten likställa oredlighet med
bedrägeri än med vårdslöshet. *)

Beträffande frågan om utsträckning af allmän åklagares åtalsrätt
till att i fall, då angifvelse sker, omfatta de brott, som betecknas såsom
vårdslöshet mot borgenärer, lära de af nya lagberedningen i sådant
hänseende anförda skäl äga full giltighet. För en sådan skärpning af
förfarandet mot vårdslös gäldenär torde numera en allmänt utbredd
opinion kunna sägas förefinnas. I den riksdagsskrivelse, som föranledt
det åt kommittén gifna uppdrag, har Riksdagen förklarat sig anse
en lagändring af nu ifrågavarande innebörd vara af förhållandena påkallad,
och liknande uttalanden hafva gjorts af flere af de korporationer,
som till kommittén afgifvit yttranden i frågor rörande konkurslagstiftningen.

Likasom enligt förslaget den, som gjort sig skyldig till ansvar
för vårdslöshet mot borgenärer i konkurs, är bibehållen vid rättigheten
att vinna straffrihet genom att styrka, det borgenärerna i konkursen
blifvit till fullo förnöjda, torde för det fall, att offentlig ackordsförhandling
kommit till stånd, en motsvarande utväg till vinnande af befrielse
från ansvar för vårdslöshet mot borgenärer böra vara i lag beredd.
Enligt 14 § i förslaget till lag om ackordsförhandling utan konkurs få
i sådan förhandling ej de borgenärer deltaga, hvilkas fordringar äro

'') Synpunkten, att oredlighet mot borgenärer och bedrägeri mot dem äro brott, som
stå hvarandra synnerligen nära, har äfven gjort sig gällande på konkurslagstiftningens område.
I 104 § konkurslagen var ursprungligen stadgadt, att ackord ej fick af rätten fastställas,
bland annat, då gäldenären blifvit dömd för bedrägligt förhållande mot sina borgenärer
eller medan han stode under tilltal därför. Hufvudsakligast af ofvan angifna skäl
vidtogs år 1891 i nämnda lagrum den ändring, att oredlighet mot borgenärer likställdes
med bedrägeri i fråga om hinder för fastställelse af ackord. En motsvarande ändring
gjordes samtidigt i 113 § konkurslagen.

532

förenade med förmånsrätt, utan i den mån de afstå från förmånsrätten
likasom ej heller de, hvilkas fordringar uppkommit efter det beslutet
om inledande af förhandlingen meddelades. Vid sådant förhållande synas
de borgenärer, hvilka sålunda äro uteslutna från rätt till deltagande i
ackordsförhandling, ej heller vara att anse såsom målsägande vid nu
ifrågavarande brott. I öfverensstämmelse härmed har i 6 § eu bestämmelse
upptagits, enligt hvilken den, som gjort sig skyldig till ansvar
efter 3 §, har, i fall då ackordsförhandling kommit till stånd, att för
vinnande af straffrihet styrka, det de borgenärer, som upptagits i den
för ackordsförhandlingen upprättade bouppteckningen eller anmält sig
till deltagande i förhandlingen samt icke jämlikt 14 § i lagen om ackordsförhandling
utan konkurs äro uteslutna från att deltaga i förhandlingen,
blifvit till fullo förnöjda.

533

Förslag till lag om ändrad lydelse af 25 kap. 1 §
rättegångsbalken.

Talan mot underrätts slutliga utslag rörande ackord i konkurs
skall enligt ofvannämnda lagrum fullföljas efter vad. Samma rättsmedel
bör uppenbarligen användas för fullföljd af talan mot slutligt utslag i
fråga om fastställelse af ackord, om utslaget meddelats af underrätt i
den ordning, som stadgas i förslaget till lag om ackordsförhandling
utan konkurs, och har bestämmelse härom upptagits i förevarande
paragraf.

Enligt nämnda lagförslag skall vid dylik ackordsförhandling förekomma
en procedur för granskning af anmälda fordringar, liknande
den bevakningsprocedur, som äger rum i konkurs. Den pröfning, som
rätten vid ackordsförhandling utan konkurs kan komma att egna anmälda
fordringar, afser emellertid endast behörigheten att deltaga i omröstning
rörande ackordsfrågor; på sätt motiven till 29 § i sagda lagförslag
gifva vid handen har klagan öfver rättens beslut i anledning af
sådan pröfning därför ansetts ej böra medgifvas.

534

Förslag till lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen
den 18 september 1903 angående solidariskt bankbolags,
bankaktiebolags och sparbanks konkurs.

De föreslagna ändringarna i lagen om vissa bankers konkurs äro
i flertalet fall af uteslutande formell beskaffenhet. I syfte att bringa
denna lag i öfverensstämmelse med förslaget till konkurslag hafva sålunda
ordalag, som hänföra sig till gällande konkurslags bestämmelser
om tiden, då konkurs skall anses börjad, om offentlig stämning eller
om inställelsedag, ersatts med de motsvarande uttryck, som användas i
konkurslagsförslaget. Vidare hafva de stadganden, som gälla gode män
eller syssloman, undergått sådan omformulering, att de i stället afse
konkursförvaltare. Likaledes hafva föreskrifterna om de åligganden,
som tillhöra domaren på landet och rätten i stad, jämkats på det sätt,
att ifrågavarande åligganden både på landet och i stad skola ankomma
på konkursdomaren.

I sammanhang med jämkningarna i sistnämnda afseende må framhållas
en ändring i 7 § af till synes mera saklig innebörd. Enligt
denna paragraf i dess nuvarande lydelse skall, om i solidariskt bankbolags
konkurs borgenärerna eller hufvudlottägarna underlåta att utse
ledamot i den nämnd, hvarom där förmäles, sådan ledamot i stället
förordnas af rätten. Bestämmelsen utgår tydligtvis ifrån att dylika
konkurser så godt som aldrig skola förekomma annat än vid stadsdomstol;
på landet, där ofta lång tid förflyter mellan rättssammanträdena,
skulle dess tillämpning kunna medföra afsevärd tidsutdräkt eller ock
kostnader för ett särskilt rättssammanträde. Efter den öfverflyttning af
konkursärenden från rätten i stad till en ledamot däri, konkursdomaren,
som enligt konkurslagsförslaget skall äga rum, har tillräcklig anledning
ej synts vara för handen att ens för städernas del låta förordnande af
omförmälda beskaffenhet fortfarande ankomma på rätten.

535

Det allmänna ombud, som enligt 1 § skall förordnas och enligt
paragrafens nuvarande lydelse skall såsom god man och syssloman
deltaga i konkursboets förvaltning med de gode män och sysslomän,
som utses på sätt i konkurslagen stadgas, kommer, såsom af det föregående
framgår, att få en konkursförvaltares åligganden. Bestämmelsen
i 2 § om rätt för det allmänna ombudet att göra anmälan mot annan
god man eller syssloman i anledning af motvilja eller försummelse vid
uppdragets fullgörande har naturligen anslutits till stadgandet i 81 § af
förslaget till konkurslag om anmälan mot förvaltare, som utsetts i den
ordning sagda lag föreskrifver. Däremot finnes i förevarande förslag
ej någon motsvarighet till föreskrifterna i 2 §, att det allmänna ombudet
äger lika med rättens ombudsman att sammankalla borgenärerna att
höras öfver ärenden, som röra boet och dess förvaltning, samt att det
allmänna ombudet skall, då ombudet kallar borgenärerna till sammanträde,
därom underrätta rättens ombudsman. Oafsedt att institutionen rättens
ombudsman enligt konkurslagsförslaget skall afskaffas, gäller enligt nu
förevarande förslag såväl som enligt förslaget till konkurslag, att borgenärssammanträden
ej skola förekomma i andra fall än som äro i lag
särskild! angifna. Med det allmänna ombudets ställning inom konkursförvaltningen
har synts öfverensstämma, att ombudet för ordet vid de
borgenärssammanträden, som icke skola hållas inför konkursdomaren.

Beträffande arfvode till det allmänna ombudet stadgar 3 §, att
ombudet skall taga en tredjedel af det arfvode, som bestämmes för
gode männen och sysslomännen. Enligt konkurslagsförslaget gäller
beträffande konkurser i allmänhet, att arfvode till förvaltare skall bestämmas
af rätten och, om flere förvaltare äro, särskild! för en hvar af
dem. Då någon anledning att härutinnan göra undantag för konkurser
af nu ifrågavarande beskaffenhet icke föreligger, har i nyssnämnda
paragraf upptagits den bestämmelse, att om arfvode till allmänna ombudet
skall gälla hvad i konkurslagen beträffande arfvode till konkursförvaltare
är i allmänhet stadgadt.

Föreskriften i 7 § första stycket om det val af ledamot i den i
samma paragraf omförmälda nämnd, som ankommer på borgenärerna,
har undergått en mindre jämkning, hvilken icke torde tarfva särskild
motivering.

Enligt 16 § må, om såväl solidariskt bankbolags som hufvudlottägares
tillgångar afträdts till borgenärers förnöjande, återvinningstalan,
hvarom i 3 kap. af gällande konkurslag stadgas, i bolagsmannens
konkurs anställas jämväl af gode männen eller sysslomännen i bolagets
konkurs i den ordning 37 § nämnda lag föreskrifver för enskild borgenär;

536

föres sådan talan af dem, och har bolagsmannens konkurs börjats inom
natt och år efter det offentlig stämning å bolagets borgenärer utfärdades,
skall tid, som i 36 § samma lag sägs, räknas från den dag bolagets
konkurs börjas.. De återvinningsbestämmelser i den föreslagna nya
konkurslagen, till hvilka denna paragraf bort anpassas, afvika i flere
afseenden väsentligt från återvinningsreglerna i nuvarande konkurslag.
Därvid är särskildt att märka., att enligt förslaget eu afgörande vikt i
flere fall tillmätes den omständigheten, huruvida den, med hvilken gäldenären
afslutat ett rättsärende, därvid ägt kännedom om gäldenärens
obestånd. Skall i återvinningshänseende verkan af hufvudlottägares
konkurs räknas från den dag, da ansökning gjordes om bolagets försättande
i konkurs, bör uppenbarligen, såvidt fråga är om den utsträckning
af den kritiska perioden, som denna anordning innebär, uti ifrågavarande
fall för rättsärendets återgång förutsättas kännedom hos medkontrahenten
saväl om bolagets obestånd som ock därom att gäldenären
var hufvudlottägare i bolaget. Vid den omarbetning, som 16 § undergått,
har detta förhållande beaktats.

I sammanhang med ändringen i 16 § må omnämnas, hurusom
kommittén föreslagit ett tillägg till 17 kap. 8 § handelsbalken i syfte
att utmätning hos hufvudlottägare i solidariskt bankbolag icke skall
grunda förmånsrätt, om hufvudlottägaren blifvit försatt i konkurs efter
ansökning, som gjorts inom natt och år från det beslut om bolagets
försättande i konkurs meddelades, samt utmätningen skett inom en
månad före den dag, då ansökningen om bolagets försättande i konkurs
gjordes.

De föreslagna ändringarna böra tydligtvis träda i kraft samtidigt
med den nya konkurslagen men böra — i likhet med hvad beträffande
denna är stadgadt — icke erhålla tillämpning i afseende å konkurs, som
följt på därförinnan gjord ansökning. Hvad angår den utsträckning af
rätten till talan om återvinning i hufvudlottägares konkurs, som följer
af ändringen i 16 §, torde vara gifvet, att frågan om tillämpningen af
de nya reglerna måste afgöras i enlighet med promulgationslagen till
den nya konkurslagen.

537

Förslag till lag om ändrad lydelse af 19, 20 och 21 §§ i förordningen
den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter
angående lagfart, inteckning och utmätning af järnväg, så
ock i fråga om förvaltning af järnväg under konkurs.

I det betänkande med förslag till lagar på fastighetsrättens område,
som lagberedningen aflämnade den 31 december 1907, ingick, bland
annat, ett förslag till lag, innefattande särskilda föreskrifter angående
inskrifning af rätt till järnväg och utmätning af järnväg, så ock i fråga
om förvaltning af järnväg under konkurs. Den föreslagna lagen, genom
hvilken 1880 års ofvannämnda förordning med visst undantag skulle
upphäfvas, afsåg att bringa gällande stadganden i ämnet i formell
öfverensstämmelse med beredningens allmänna lagförslag på dithörande
områden — sålunda med förslagen till lagar om inskrifning af rätt till
fast egendom, om ändring i vissa delar af utsökningslagen och om
ändring af vissa bestämmelser i konkurslagen — samt att utmärka de
afvikelser från nämnda förslag, som betingades af särskilda förhållanden.

Lagberedningens omförmälda förslag till lag, innefattande särskilda
föreskrifter angående inskrifning af rätt till järnväg m. m., sammanhänger,
på sätt ofvan antydts, nära med dess förslag till lag om inskrifning
af rätt till fast egendom och har i likhet med sistnämnda
förslag ännu icke varit föremål för slutlig legislativ behandling. I betraktande
häraf har kommittén vid den revision af bestämmelserna
rörande konkursförvaltning af järnväg, som bort äga rum i samband
med omarbetningen af konkurslagen, icke kunnat taga hänsyn till lagberedningens
förslag i denna del, utan har kommittén i 1880 års förordning
föreslagit allenast sådana ändringar, som betingas af förslaget
till ny konkurslag.

Härvid möter först frågan, huruvida de nuvarande bestämmelserna
om anordnande af särskild järnvägsförvältning böra bibehållas. Enligt

538

19 § i 1880 års förordning skall, om järnväg, som begagnas för allmän
trafik, afträdes till konkurs, rätten eller domaren genast förordna en
eller, där så anses nödigt, flere erfarna och sakkunniga män att såsom
förvaltare taga järnvägen om händer och, intill dess å inställelsedagen
i konkursen syssloman blifvit valda, besörja trafikens uppehållande i det
omfång, som förut varit vanligt eller eljest pröfvas lämpligt och med
borgenärernas fördel mest förenligt. Särskild förvaltning af järnvägen
skall alltså anordnas för tiden till utseendet af syssloman; hvad angår
tiden därefter förekommer däremot icke någon sådan särskild förvaltning,
utan sysslomännen förvalta all boets egendom. I 19 § äro vidare gifna
från konkurslagens allmänna regler afvikande stadganden om entledigande
af sådan förvaltare, om redovisning af järn vägsförvaltning och klander
af sådan redovisning samt om bestämmande af den förvaltare tillkommande
godtgörelse i fall, då stridighet därom uppstår.

Oafsedt att den definitiva förvaltaretillsättningen enligt kommitténs
förslag till konkurslag kommer att äga rum så tidigt, att en särskild
järn vägsförvaltning, som med nämnda tillsättning upphörde att fungera,
skulle erhålla en skäligen kort varaktighet, kan det, då utseendet af
konkursförvaltare för tiden intill första borgenärssammanträdet ankommer
på konkursdomaren, utan att borgenärerna äga tillfälle att inverka på
tillsättningen, näppeligen vara lämpligt, att vid sidan af konkursförvaltaren
sättes en särskild järnvägsförvallare med en helt annan ställning
än konkursförvaltaren men utsedd på samma sätt som denne.

Kommittén föreslår därför sådan ändring i 19 § af 1880 års förordning,
att förvaltningen af järnvägen och besörjandet af trafikens
uppehållande skall, äfven under tiden innan den definitiva förvaltaretillsättningen
ägt rum, ankomma på konkursförvaltaren och icke på
särskild! tillsatt järnvägsförvaltare. I olikhet med hvad enligt 43 § af
konkurslagsförslaget är afsedt att gälla beträffande konkurser i allmänhet
har det för ifrågavarande fall ansetts böra medgifvas konkursdomaren
att redan före första borgenärssammanträdet förordna mer än en konkursförvaltare.
Till det härom föreslagna stadgande, som ju i sak
öfverensstämmer med hvad den nuvarande lydelsen af 19 § i 1880 års
förordning i denna del innebär, har fogats en bestämmelse om rätt för
konkursdomaren att meddela beslut om delning af förvaltningen mellan
flere förvaltare för tiden intill första borgenärssammanträdet, hvilken
senare bestämmelse, eftersom god man utses först vid sagda sammanträde,
i sin ordning innefattar en afvikelse från stadgandet i 53 § andra
stycket af konkurslagsförslaget, att gode mannen skall höras innan beslut
om delning af förvaltningen meddelas. Genom bestämmelserna, att

539

konkursdomaren må jämväl före första borgenärssammanträdet förordna
flere förvaltare samt meddela föreskrift om delning af förvaltningen,
bär hänsyn tagits till den möjligheten, att till förvaltare af konkursbo,
hvartill hör en till allmän trafik använd järnväg, ej kan vid konkursens
början förvärfvas en person, som i sig förenar speciell erfarenhet och
sakkunskap i fråga om förvaltning af järnväg samt de för förvaltning
af konkursbo i allmänhet nödiga egenskaper. Behofvet af sådan erfarenhet
och sakkunskap, som nyss sagts, hos konkursförvaltaren eller, där
flere förvaltare utses, hos någon af dem har synts böra framhållas
jämväl i den föreslagna nya lydelsen af § 19.

Af 21 § i 1880 års förordning framgår, att det för närvarande
åligger sysslomännen att vidmakthålla trafiken i den mån omständigheterna
det medgifva, och enahanda skyldighet kommer efter nu föreslagna
ändringar i förordningen att åligga konkursförvaltaren. Genom
den föreslagna anordningen, att järnvägsförvaltningen skall tillkomma
konkursförvaltaren, bortfaller behofvet af särskilda bestämmelser om
entledigande af järnvägsförvaltare och förordnande af annan sådan
förvaltare, om redovisning af järnvägsförvaltning och om klander
af dylik redovisning samt om fastställande af arfvode för järnvägsförvaltare.
I stället kommer att i dessa hänseenden gälla hvad därutinnan
i allmänhet beträffande konkursförvaltare är stadgadt. Hvad särskildt
angår arfvodet för förvaltning af järnväg skall det sålunda alltid tillkomma
konkursdomstolen att fastställa sådant. Den norm, som i gällande
lag stadgats för arfvode till järnvägsförvaltare men icke tillika
utsträckts att gälla i fråga om arfvode för förvaltning af järnväg
genom sysslomännen, har med hänsyn jämväl till pröfningens förläggande
till domstol ansetts icke böra upptagas i föreliggande förslag.

Det i 20 § första stycket af 1880 års förordning meddelade förbud
mot försäljning före inställelsedagen af järnväg, som afträdts till konkurs,
sammanställdt med hvad samma paragraf i öfrigt innehåller om försäljning
af järnväg under konkurs gifver vid handen att, sedan järnväg
afträdts till konkurs, enskild borgenär icke ens om han för sin fordran
har särskild förmånsrätt i järnvägen äger i exekutiv ordning söka betalning
ur järnvägen, samt att om järnväg, då beslut om egendomsafträde
meddelas, är utmätt men ej försåld, öfverexekutors befattning
därmed skall upphöra. I sammanhang med den ändring, som nämnda
paragraf af annan anledning bort undergå, har det emellertid synts
lämpligt att låta omförmälda bestämmelser erhålla en affattning, som
tydligare angifver deras innebörd. Med afseende därå att enligt 17
kap. 9 § 6 mom. handelsbalken utmätning af fast egendom för icke

540

intecknad gäld, äfven om den skett mer än en månad före början af
konkurs, icke medför förmånsrätt under annan förutsättning än att
utmätningen leder till egendomens försäljning, har tillika synts böra
stadgas, att borgenär, som vunnit utmätning af järnväg för icke intecknad
fordran, skall, om järnvägen afträdes till konkurs, däri äga
tillgodonjuta den förmånsrätt, som skulle tillkommit honom, därest utmätningen
ledt till försäljning af den utmätta egendomen.

Bestämmelserna i andra stycket af 20 § i 1880 års förordning
handla om uppskof med försäljning af järnväg samt afvika från konkurslagens
allmänna regler dels i afseende å ordningen för väckande och
pröfning af förslag om sådant uppskof dels ock beträffande den tid,
för hvilken uppskof må beslutas. I fråga om grunderna för dessa bestämmelser
föreligger ej anledning till någon ändring. Kommittén har
alltså i 20 § upptagit ett stadgande, att försäljning af järnväg skall
äga rum först efter utgången af den för bevakning af fordringar utsatta
tid; från regeln i förslaget till konkurslag, att den allmänna realisationsperioden
vidtager sedan första borgenärssammanträdet hållits, har sålunda
gjorts undantag. Tillika har synts böra stadgas, att den enligt
69 § andra stycket i konkurslagsförslaget vissa borgenärer tillkommande
rätt att utan hinder däraf att uppskof med försäljning beslutits eller
att därmed eljest skall anstå påkalla försäljning af egendom, som hör
till konkursbo, ej gäller i fråga om järnväg, som afträdts till konkurs.

För vinnande af öfverensstämmelse med konkurslagsförslaget hafva
för öfrigt i såväl 19 och 20 som 21 §§ af 1880 års förordning vidtagits
en del smärre ändringar utan saklig innebörd.

541

förslag till lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen
den 1 juli 1898 om boskillnad.

De förändringar, som föreslagits i boskillnadslagen, stå samtliga
i nära samband med konkurslagsförslaget. Sålunda har det synts lämpligt
att för städernas del — likasom beträffande konkursärendena — från
rätten till en ledamot däri öfverflytta den befattning med boskillnadsärenden,
som på landet tillkommer domaren. Och då de boskillnadsansökningar,
som göras i sammanhang med konkurs, äfven handläggas
gemensamt med resp. konkurser, samt dessa boskillnadsansökningar
därjämte äro de till antalet ojämförligt flesta, har nyssnämnda befattning
med boskillnadsärenden ansetts böra ingå i de konkursdomaren
tillhörande ämbetsgöromål. I sammanhang med den förändring, för
hvilken nu redogjorts, hafva vidtagits några smärre jämkningar i lagtexten,
de där emellertid ej torde tarfva särskild förklaring.

Länder skifte, som förrättats efter boskillnad, till förfång för ena
makens borgenärer, och varder den makens bo afträdt till konkurs, som
börjar inom viss tid från det skifteshandlingen ingafs till rätten, skall
enligt 18 § boskillnadslagen skiftet på talan af borgenärerna gå åter;
dock att sådan talan ej må anhängiggöras senare än eu månad från
inställelsedagen i konkursen. Tiden, inom hvilken talan skall anställas,
sammanfaller med den tid, som i 37 § konkurslagen är stadgad för
anställande af talan om återvinning till konkursbo af lös egendom, och
då denna tid i 39 § af konkurslagsförslaget bestämts till sex månader
från första borgenärssammanträdet, har samma tidsbestämmelse ansetts
böra upptagas här. Med hänsyn till beskaffenheten af den talan, hvarom
i 18 § boskillnadslagen är fråga, har i öfrigt beträffande densamma
funnits böra gälla hvad nyssnämnda paragraf i konkurslagsförslaget innehåller
om återvinning, som där afses.

Den allmänna föreskriften i 141 § af gällande konkurslag att
handlingar i konkursmål skola ingifvas i två exemplar lärer, likasom

542

äfven stadgandet om påföljden i händelse blott ett exemplar ingifves,
äga giltighet jämväl i afseende å ansökning om boskillnad i sammanhang
med konkurs eller om undanskiftande. Nämnda föreskrift i konkurslagen
har emellertid i förslaget till ny konkurslag undergått sådan förändring,
att stadgande i ämnet ansetts böra införas i 27 § boskillnadslagen.

Enligt 106 § i konkurslags förslaget är konkursförvaltaren skyldig
att, om anmärkning mot bevakad fordran inkommit inom den tid, som
jämlikt 19 § i samma förslag utsatts för framställande af anmärkningar,
till hvarje borgenär, mot hvars bevakning anmärkning framställts och
hvars adress är känd, öfversända afskrift af annhtrkningsskriften, i
hvad den rör hans bevakning, så ock meddelande om tid och ställe för
det så kallade förlikningssammanträdet. Motsvarande skyldighet har
synts böra åligga förvaltaren i fall, då jäf gjorts mot ansökning om
undanskiftande i sammanhang med boskillnad. Stadgande i sådant syfte
har upptagits i 28 § boskillnadslagen. Genom bestämmelse i 110 § af
konkurslagsförslaget har sörjts för att hustru, som sökt undanskiftande,
erhåller underrättelse om efterbevakning, och har därför någon föreskrift
i ämnet icke erfordrats i förevarande lag.

Enligt 30 § boskillnadslagen lärer i fall, då make sökt att få
undanskifta egendom såsom enskild, realisationen af denna egendom
skola anstå så länge det ännu ej är klart, huruvida egendomen skall
gå i betalning för bevakad gäld. Medan enligt gällande konkurslag
någon egentlig realisation icke förekommer före inställelsedagen eller
den dag, då undanskiftande senast kan sökas, kan enligt konkurslagsförslaget
realisationen i regel börja så snart första borgenärssammanträdet
hållits. Då ansökning om undanskiftande kan göras senare eller
intill utgången af den för bevakning af fordringar kungjorda tid, har
30 § boskillnadslagen icke kunnat lämnas oförändrad. Att alltid till
den kungjorda bevakningstidens utgång uppskjuta realisationens påbörjande
för den händelse gäldenären är gift har desto mindre kunnat
ifrågakomma som detta i ett stort antal konkurser skulle föranleda ett
onödigt uppskof med realisationen. Då make finner sig äga anledning
att söka undanskiftande af egendom såsom enskild, har det synts böra
ankomma på denne make att själf hos konkursförvaltaren göra erinran
mot försäljning af sagda egendom. I sådant fall må enligt förslaget
egendomen ej mot makens bestridande säljas genom förvaltarens försorg
före bevakningstidens utgång. Vid denna tid lärer i allmänhet kunna
afgöras, huruvida egendom, som make begärt att få undanskifta såsom
enskild, öfver hufvud skall gå i betalning för bevakad gäld och följaktligen
behöfver säljas. För en make, som äger rätt till undanskiftande,

543

torde de nya bestämmelserna i förevarande ämne icke kunna sägas vara
mindre förmånliga än de nuvarande.

Konkurslagsförslaget använder icke de i flere bestämmelser i
gällande konkurslag förekommande uttryck, som hafva afseende därå,
att konkurs skall anses börjad den dag, då ansökning, hvarpå konkursen
följt, blef ingifven, utan hänföra sig motsvarande bestämmelser i förslaget
omedelbart till dagen, då konkursansökningen gjordes. Då vidare
enligt förslaget till konkurslag inställelsedag ej kommer att hållas, hafva
de bestämmelser i nuvarande konkurslag, som gälla ingifvande af handlingar
å inställelsedag, i den mån bestämmelserna upptagits i sagda
förslag, hänförts till utgången af den för bevakning af fordringar utsatta
tid. För användande af enahanda uttryckssätt å vederbörliga
ställen i boskillnadslagen hafva några mindre jämkningar i lagtexten
vidtagits.

Då ändringarna i boskillnadslagen betingats af konkurslagsförslaget,
böra de träda i kraft samtidigt med den nya konkurslagen men icke
tillämpas, där ansökningen om boskillnad tidigare ingifvits. Ansökning
om boskillnad i sammanhang med konkurs eller om undanskiftande torde
dock, med hänsyn till dess gemenskap med själfva konkursen, böra
behandlas och bedömas efter den lag, som gällde då konkursansökningen
gjordes. Beträffande den talan om återgång af skifte, som jämlikt
18 § kan ifrågakomma i händelse af endera makens konkurs, lärer
vara uppenbart, att sådan talan likaledes skall bedömas efter den lag,
som gällde då konkursansökningen gjordes. Den omständigheten, att i
förslaget fatalietiden för anställande af sådan talan blifvit förlängd, har
ej synts böra föranleda särskild bestämmelse för det fall, att skifteshandlingen
ingifvits till rätten före nya lagens ikraftträdande.

544

Förslag till lag om ändrad lydelse af 2, 6, 9, 11 och 12 §§ i
förordningen den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall
betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående
undansättande af egendom i död makes bo.

Den samtidigt med konkurslagen af den 18 september 1862 utfärdade
förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse,
så ock angående undanskiftande af egendom i död makes
bo innehåller, såsom dess titel gifver vid handen, bestämmelser i flere
ämnen. Till den del förordningen afser arfvingars rätt och ansvar samt
makars egendomsförhållanden beröres den ej af revisionen af konkurslagstiftningen;
däremot hafva de bestämmelser, som i ett eller annat
hänseende angå dödsbos afträdande till konkurs, bort i sammanhang
med förändringarna i konkurslagen undergå en af desamma betingad
jämkning.

Genom bestämmelserna i andra stycket af 2 § öppnar 1862 års
förordning för visst fall möjlighet för afliden persons borgenärer att få
öfverlåtelse af boet tillhörig fast egendom, som stärbhusdelägare verkställt,
förklarad vara utan verkan mot borgenärerna. I afseende å tiden,
inom hvilken talan därom må instämmas, samt rätten att anställa sådan
talan innehåller förordningen samma regler som i 1862 års konkurslag äro
gifna beträffande talan om återvinning till konkursbo af fast egendom.
Kommittén har funnit öfverensstämmelsen härutinnan böra bibehållas,
och då 39 § af konkurslags förslaget — jämte det den i fråga om såväl
tiden för talans anställande som rätten därtill i viss mån afviker från
37 § i gällande konkurslag — tillika i afseende å rättegångskostnaderna
för det fall, att talan anhängiggjorts af enskild borgenär, upptagit en
grundsats, som synts böra erhålla tillämpning äfven beträffande talan
enligt förevarande paragraf, har till undvikande af upprepningar öfverensstämmelsen
ansetts kunna lämpligen vinnas genom hänvisningar till
sagda paragraf i konkurslagsförslaget.

Har af flere arfvingar en gjort sig urarfva, och bestrider en medarfvinge
egendomsafträdet, äger denne enligt 6 § i 1862 års förordning
rätt att tillträda egendomen, om han ställer borgen för veterlig gäld

545

och därom gör anmälan sist å tid, som i don offentliga stämningen är
utsatt för inställelse. Då enligt konkurslagsförslaget inställelsedag ej skall
finnas, samt det dessutom lärer vara angeläget, att frågan, huruvida rätten
att tillträda afträdt dödsbo skall begagnas eller icke, afgöres så fort
som möjligt, bär den tid, som i kungörelsen om konkursen utsatts för
första borgenärssammanträdet, ansetts böra sättas såsom gräns för utöfvandet
af sagda rätt, i sammanhang hvarmed dels rörande tiden för
ställande af borgen meddelats sådan bestämmelse, att ungefär samma
rådrum därför som enligt nuvarande lag må stå till buds, dels ock
gjorts eu mindre jämkning i stadgandet angående tiden för annan arfvinge
än den, som redan anmält sig vilja tillträda boet, att göra gemensam
sak med denne.

Enligt nuvarande konkurslag börjar den egentliga realisationsperioden
först sedan det blifvit afgjordt, att ackord ej kommer till stånd,
sålunda aldrig före inställelsedagen. Den, som tillträder afträdt dödsbo,
bör alltså kunna påräkna att finna egendomen i hufvudsakligen samma
skick, som den hade vid afträdandet. Då enligt konkurslagsförslaget
realisationen af boet i regel kommer att taga sin början omedelbart
efter första borgenärssammanträdet, har det synts nödigt tillse, att genom
framflyttningen af realisationsperiodens början ej sker förfång för rättsägare,
som gjort anmälan om tillträde af afträdd egendom. En bestämmelse
i sådant syfte har upptagits i det till 6 § fogade nya tredje
stycket.

I 9 § har införts en bestämmelse att ansökning om undanskiftande,
som där afses, skall ingifvas i två exemplar, så ock om påföljden
i händelse blott ett exemplar ingifves. I fråga om anledningen därtill
hänvisas till motiven till det motsvarande stadgande, som enligt kommitténs
förslag till lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen om
boskillnad skall ingå i 27 § af sistnämnda lag.

Hvad konkurslagsförslaget innehåller dels i 106 § om skyldighet för
konkursförvaltare att till borgenär, mot hvars bevakning anmärkning
gjorts inom den tid, som jämlikt 19 § blifvit utsatt för framställande
af anmärkningar, öfversända afskrift af inkommen anmärkningsskrift i
hvad den rör hans bevakning, jämte meddelande om tid och ställe
för det så kallade förlikningssammanträdet och dels i 110 § att, därest
gäldenären är gift och hustrun sökt undanskiftande, konkursdomaren
skall underrätta hustrun eller god man, som förordnats för henne, om
innehållet i kungörelse, som utfärdats i anledning af efterbevakning,
har synts böra äga motsvarande tillämpning, då jäf gjorts mot ansökning
om undanskiftande enligt 1862 års förordning resp. efterbevakning

546

gjorts efter det sådan ansökning inkommit. Bestämmelser i detta syfte
hafva upptagits i ett till 9 § fogadt nytt stycke.

Den i 11 § enligt dess nuvarande lydelse förekommande hänvisning
till lagen om boskillnad i fråga om försäljning af egendom, som
endera sidan tillåtits undanskifta, har med hänsyn till den föreslagna
ändrade lydelsen af 30 § i nämnda lag ändrats till att gälla egendom,
som endera sidan må äga undanskifta.

Beträffande den edgång, hvarom i 12 § stadgas, har en utsträckning
af rätten att fullgöra edgången inför konkursdomare ansetts lämplig.

I motiven till förslaget till lag om ändring af vissa bestämmelser
i lagen om boskillnad har omnämnts, hurusom vissa mindre jämkningar
i lagtexten vidtagits i anledning däraf att förslaget till konkurs!ag dels
ersatt de uttryck i nuvarande konkurslag, som afse början af konkurs,
med ordalag, som hänföra sig till dagen för konkursansökningens ingifvande,
dels icke har bestämmelser om inställelsedag. Liknande jämkningar
hafva ägt rum i flere paragrafer af förevarande förordning, hvilka
af annan anledning bort ändras. Dock har, på sätt af det föregående
framgår, i 6 § såsom tidsgräns i stället för inställelsedagen icke såsom
eljest satts den utsatta bevakningstidens utgång utan första borgenärssammanträdet.

Förevarande lag bör på grund af sitt sammanhang med den föreslagna
nya konkurslagen träda i kraft samtidigt med denna. I öfverensstämmelse
med hvad promulgationslagen till sistnämnda lag stadgar
hafva från tillämpning af de nya bestämmelserna undantag^ de fall,
då konkurs följt på ansökning, som gjorts innan nya lagen trädt i
kraft. Beträffande den talan å öfverlåtelse af fast egendom, som i händelse
dödsbo afträdes till konkurs kan jämlikt 2 § af 1862 års förordning
ifrågakomma, bör uppenbarligen tillämpas den lag, som gällde
då konkursansökningen gjordes. Den omständigheten, att i förslaget
fatalietiden för anställande af sådan talan blifvit förlängd, har ej synts
böra föranleda särskild bestämmelse med afseende å öfverlåtelse, som
ägt rum före nya lagens ikraftträdande.

547

Förslag till lag om ändrad lydelse af § 30 växellagen.

Har den, som godkänt växel, före förfallotiden kommit i konkurstillstånd
eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld
eller ock, om han är köpman, inställt sina betalningar, och har han ej,
när växelinnehafvaren af sådan anledning det äskat, ställt säkerhet för
växelns inlösen å förfallotiden, kunna enligt ofvannämnda paragraf
växelinnehafvaren och öfverlåtare bereda sig rätt att fordra säkerhet af
föregående öfverlåtare eller växelgifvaren. Enahanda befogenhet har
synts böra stå växelinnehafvaren och öfverlåtare öppen för det närbesläktade
fall, att godkännare af växel före förfallodagen fått till stånd
sådan offentlig ackordsförhandling utan konkurs, som afses i kommitténs
förslag till lag om dylik ackordsförhandling, samt godkännaren icke, då
växelinnehafvaren på grund däraf begär det, ställer säkerhet för växelns
inlösen å förfallodagen. *) En bestämmelse i angifna syfte har fördenskull
upptagits i förslaget.

Enligt § 80 växellagen afbrytes växelpreskription genom stämnings
delgifvande eller växelfordringens bevakning i gäldenärs till konkurs
afträdda bo. Kraf utom rätta eller gäldenärens erkännande af
skulden har däremot ej någon betydelse i fråga om växelpreskription.
Att med bevakning i konkurs, hvilken åtgärd likaväl som stämning
åsyftar erhållande af betalning, i förevarande hänseende likställa fordrans
anmälande i anledning af inledd offentlig ackordsförhandling utan kon- * I

!) Jfr motiven till förslag till lag om ändrad lydelse af 39 § i lagen den 20 juni
1905 om köp och byte af lös egendom.

I § 34 af norska lagen om ackordsförhandling stadgas, bland annat, att de regler,
som enligt § 30 växellagen gälla för fall af konkurs, jämväl skola gälla för fall af ackordsförhandling
enligt förstnämnda lag.

548

kurs kar icke synts böra ifrågakomma vid det förhållande, att dylik
anmälan icke i och för sig har någon betydelse för rätten till betalning
ur gäldenärens bo utan endast kan medföra rätt att deltaga i ackordsförhandlingen.
Dessutom kommer i betraktande, att inledande af ackordsförhandling
icke hindrar anhängiggörande af rättegång mot gäldenären.

549

Förslag till lag om ändrad lydelse af 39 § i lagen den 20 juni
1905 om köp ocli byte af lös egendom.

Säljare, som medgifvit anstånd med köpeskillingens erläggande, är
enligt ifrågavarande paragraf på grund af vissa efter köpets afsittande
inträffade omständigheter berättigad att, intill dess betryggande säkerhet
ställes för köpeskillingens gäldande, hålla godset inne eller, där det är
försändt men ej kommit i köparens besittning, hindra dess utgifvande
äfvensom att, då tiden för godsets aflämnande är inne, hafva köpet, såframt
säkerhet för köpeskillingens gäldande ej ställes ofördröjligen efter
anmaning. Såsom omständigheter, de där gifva säljaren en dylik rätt,
nämner paragrafen, att köparen blifvit försatt i konkurstillstånd eller vid
utmätning befunnits sakna tillgång att betala sin gäld eller, om han är
köpman, inställt sina betalningar, hvarjämte enahanda rätt för säljaren
inträder, om köparen eljest funnits vara på sådant obestånd, att det
måste antagas, att köpeskillingen ej varder rätteligen erlagd.

Då nu förslag till lag om ackordsförhandling utan konkurs framlägges,
har det bort tillses, huruvida icke bland de fall, då säljare enligt
denna paragraf äger hålla godset inne eller bäfva köpet, uttryckligen bör
nämnas det fall, att köparen efter köpets afslutande fått till stånd offentlig
ackordsförhandling utan konkurs. Oafsedt att säljare redan enligt paragrafens
nuvarande lydelse har omförmälda befogenhet, om köpare, som
inledt dylik ackordsförhandling, är köpman och — såsom väl får antagas
som regel — inställt sina betalningar i sammanhang med ackordsförhandlingens
inledande, lärer det vara obestridligt, att inledande af ackordsförhandling
innefattar bevis om insolvens, och att på grund däraf säljaren
äger hålla godset inne eller bäfva köpet i enlighet med förevarande
lagrum. I öfverensstämmelse med grunden till angifvandet i paragrafen
af de tre specialfallen konkurs, bristande tillgång vid utmätning
och betalningsinställelse af köpman1) torde det emellertid vara lämpligt

J) Jfr motiven för 39 § i det kommittéförslag af den 30 oktober 1903, som ligger
till grund för lagen om köp och byte af lös egendom.

550

att särskildt framhålla inledande af offentlig ackordsförhandling utan
konkurs, enär denna åtgärd utgör en yttre notorisk tilldragelse, som
konstaterar insolvens. Ett tillägg af sådant innehåll har fördenskull
upptagits i förevarande paragraf.*)

16G § sjölagen innehåller med 39 § i lagen om köp och byte af
lös egendom sammanhängande bestämmelser angående säljares stoppningsrätt
på grund af köparens obestånd för det fall, att konossement å det
sålda godset blifvit öfverlämnadt till köparen. Med hänsyn till den
lydelse förstnämnda paragraf erhållit i samband med tillkomsten af lagen
om köp och byte af lös egendom bar någon ändring däri ej funnits
påkallad af den ifrågasatta lagstiftningen om ackordsförhandling utan
konkurs. 1

1) I § 39 af danska och norska lagarna om köp namnes, förutom samma omständigheter
som i 39 § af vår lag, tillika inledande af ackordsförhandling.

5B1

Förslag till lag om ändrad lydelse af 17 § i förordningen den
4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning.

Ifrågavarande paragraf stadgar i dess nuvarande lydelse, att om
egendom afträdes till konkurs före den inställelsedag, som är utsatt i
utfardad årsstämning, borgenär, som före nämnda dag ingifvit bevakningsinlaga
i konkursen, ej är pliktig att jämväl efter årsstämningen anmäla
fordringen. Motsvarande regel synes böra gälla för det fall, att offentlig
ackord sförhandling inledts och fordringen blifvit, på sätt i lagen om
ackordsförhandling utan konkurs stadgas, anmäld, och har bestämmelse
härom tillagts i paragrafen. Härjämte och då bevakningsinlaga i
konkurs enligt förslaget till ny konkurslag skall ingifvas icke såsom
förevarande paragraf innehåller till rätten eller domaren utan till vederbörande
konkursdomare, har en däraf betingad jämkning i paragrafens
affattning blifvit vidtagen. ,

552

Förslag till lag om ändrad lydelse af 52, 107, 110 och 138 §§
i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse.

De ändringar, som vidtagits i ifrågavarande paragrafer, hafva ej
annat syfte än att åvägabringa öfverensstämmelse med förslaget till
konkurslag. Att ändring ej gjorts i 10, 47, 53, 60, 98, 108, 111, 117,
145 och 156 §§ af lagen om'' försäkringsrörelse beror därpå, att förslaget
till lag om nya konkurslagens införande och hvad i afseende
därå skall iakttagas innehåller bestämmelser i de afseenden, i hvilka
nämnda paragrafer kräfva jämkning.

553

Förslag till lag om ändrad lydelse af 15 och ?1 §§ i lagen
den 22 juni 1911 om ekonomiska Föreningar.

De ändringar, som vidtagits i ifrågavarande paragrafer, afse endast
att åvägabringa öfverensstämmelse med förslaget till konkurslag. Med
hänsyn till bestämmelser, som upptagits i förslaget till lag om nya
konkurslagens införande och hvad i afseende därå skall iakttagas, har
det icke varit af nöden att göra ändring i 16, 41, 63, 70, 72 och 81 §§
af lagen om ekonomiska föreningar.

554

Förslag till dels lag om ändrad lydelse af 38 § i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, dels
lag om ändrad lydelse af 18 § i lagen om inteckning i
tomträtt och yattenfallsrätt och dels lag om ändrad
lydelse af 29 § i lagen den 10 maj 1901 om
inteckning i fartyg.

Utvisar den med anledning af konkurs upprättade bouppteckning,
att fast egendom finnes i boet, åligger det enligt 21 § af konkurslagsförslaget
konkursdomaren att, på landet å nästa rättegångsdag under
lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden,
göra anmälan om konkursen med erforderlig uppgift jämväl om den
afträdda egendomens beteckning eller, om egendomen ligger inom annan
rätts domvärjo, att ofördröjligen till rätten eller domaren i den ort, där
egendomen ligger, insända dylik anmälan. Hör till boet tomträtt eller
vattenfallsrätt eller fartyg, som blifvit infördt i fartygsregistret, skall
enligt samma paragraf anmälan om konkursen göras hos den rätt, som
har att upptaga ärenden angående inteckning i egendom af ifrågavarande
beskaffenhet; i afseende å sådan anmälan skall enligt förslaget hvad
som är stadgadt rörande anmälan i fall, då fast egendom afträdts till
konkurs, äga motsvarande tillämpning. Har i något af nu nämnda
fall anmälan om konkurs ägt rum, och varder därefter beslutet om
egendomsafträde upphäfdt af högre rätt, skall enligt 26 § i förslaget till
konkurslag konkursdomaren i den ordning, som stadgats för anmälan
om konkursen, göra anmälan om den högre rättens beslut.

I här ofvan uppräknade tre författningar hafva införts bestämmelser
om den åtgärd, hvartill anmälan, som afser fast egendom, tomträtt
eller fartyg, skall föranleda. Beträffande vattenfallsrätt har särskild
föreskrift ej erfordrats vid det förhållande att enligt den genom lagen

555

den 22 juni 1911 till lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt
fogade 23 § livad i föregående §§ af sistnämnda lag är stadgadt
om tomträtt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om vattenfallsrätt.
Dessa bestämmelser hafva naturligen anslutits till de i samma
författningar förut upptagna stadganden, som afse anmälan rörande
vissa exekutiva åtgärder. Sedan i enlighet med de föreslagna bestämmelserna
anmälan om konkurs eller om högre rätts beslut, hvarigenom
beslutet om egendomsafträde upphäfts, blifvit uppläst vid rätten
samt protokollförts, skall enligt särskilda bestämmelser i vederbörande
författningar — se 61 § i förordningen angående inteckning i fast
egendom, 22 § i lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt
samt 31 § i lagen om inteckning i fartyg — anmärkning rörande anmälningen
göras i inteckningsboken, eller hvad angår stad, fastighetsbokens
inteckningsspalt, respektive tomträttsboken eller inteckningsboken
för fartyg. I anledning af den nu föreslagna anmälningsskyldigheten
har följaktligen ej erfordrats något stadgande om dylik anmärkning.
Däremot lärer för detta ändamål ett tillägg behöfvas i kungörelserna
den 14 september 1875, huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas
och föras, samt den 29 november 1907 om tomträttsböckers
inrättande och förande. Äfven kungörelserna den 1 juli 1898 och den
29 november 1907 om hvad i vissa fall skall vid utfärdande af gravationsbevis
iakttagas torde i sammanhang härmed böra jämkas.

556

Förslag till lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen den
5 juni 1909 om konsularjurisdiktion.

Lagen om konsularjurisdiktion förutsätter, att konsularrätt och
konsulardomare kunna komma att få befattning med konkurser. Då
i 12 § af sagda lag stadgas, att i fråga om sådana ansökningar, hvilka
enligt lag skola ingifvas till rätten eller till domaren å landet, samt
åtgärder och beslut, som föranledas af dylika ansökningar, konsulardomaren
skall äga enahanda befogenhet, som enligt lag utöfvas af
domaren å landet, har synts nödigt att i sagda paragraf införa en uttrycklig
bestämmelse, att konsulardomaren är konkursdomare; utom med
ärenden, som afses i konkurslagen, boskillnadslagen och förordningen
om urarfvagörelse m. m., får han i egenskap af konkursdomare jämväl
i förekommande fall taga befattning med ärenden rörande offentlig
ackordsförhandling enligt kommitténs förslag till lag om ackordsförhandling
utan konkurs.

BILAGOR.

559

Bilaga 1.

Redogörelse för vissa främmande lagars bestämmelser
angående förvaltningen i konkurs.

Förvaltningen af gäldenär till konkurs afträdda bo kan tänkas
ordnad efter två fullständigt skilda system. Antingen kan lagstiftningen
öfverlämna åt borgenärerna att genom personer, som de själfva
välja, besörja förvaltningen i dess helhet — massans bestämmande
äfvensom realisation och fördelning — samt låta offentlig myndighet
ingripa allenast i den män klagan af enskild rättsägare därtill ger
anledning. Eller ock kan vidtagandet af alla åtgärder, som åsyfta
borgenärernas förnöjande, d. v. s. förvaltningen i dess nyss antydda
omfattning, anförtros åt offentlig funktionär i likhet med hvad vid
specialexekution äger rum.

Den förstnämnda anordningen torde grundas på den uppfattningen,
att då konkursen är till för borgenärernas skull dessa hafva rätt att,
låt vara inom vissa af lagen utstakade gränser, besörja allt, som kan
leda till ett godt resultat för dem själfva. Medan en offentlig funktionär
i sin verksamhet är strängt bunden af reglementariska föreskrifter, kunna
borgenärerna anpassa sig efter förhållandena i hvarje särskild! fall.
De kunna med stor frihet bestämma öfver sättet för realisationen och
välja den lämpligaste tiden för densamma äfvensom vid försäljning af
boets egendom lämna rymlig kredit, om det finnes egnadt att främja
en förmånlig utredning. Redan den omständigheten att borgenärerna
kunna ingripa i realisationen, torde i viss mån bidraga till att de följa
densamma med större uppmärksamhet och därvid särskild! tillse, att ej
egendomen säljes till underpris. Uppenbart är ock, att ett mera energiskt
ingripande mot obehöriga anspråk kan väntas från borgenärerna
och deras representanter än från en af borgenärerna oberoende tjänsteman.
Efter hufvudsakligen detta system var konkursförvaltningen

Olika förvaltningssystem.

Förvaltning
besörjd af
borgenärerna.

560

Förvaltning
besörjd af
offentlig myndighet.

Kombinationer
af systemen.

Konkursens
första skede.

Konkursens

hufvudskede.

Särskilda

perioder

därunder.

ordnad enligt äldre svensk rätt. Den finska konkursrätten kan sägas
ännu i dag kvarstå på ifrågavarande ståndpunkt.

Den senare anordningen, eller konkursförvaltningens öfverlämnande
åt offentlig myndighet, erbjuder däremot större trygghet för att inflytande
medel komma borgenärerna till godo. Den medgifver vidare en
snabbare utredning. En tjänsteman lärer i regel hafva att vidtaga på
honom ankommande förvaltningsåtgärder så snart förhållandena det
tillåta. Skall förvaltaren utses af borgenärerna, kan ett slutgiltigt val
ej träffas förrän samtliga borgenärer hunnit anmäla sig, och under tiden
måste viktiga förvaltningsåtgärder anstå. Slutligen torde förvaltningen
ställa sig något billigare, om den omhänderhafves af en tjänsteman,
som har uteslutande rätt att förvalta alla konkursbon inom ett visst
område, än om den besörjes af tillfälligtvis utsedd förvaltare. Utom
dessa mera principiella skäl för konkursutredningarnas öfverlämnande
åt offentlig myndighet talar ock därför den omständigheten, att om
rätten att tillsätta förvaltare tillerkännes borgenärerna det dock —
åtminstone i regel — endast blir ett mindretal bland dem, som kan
vid valet bevaka sina intressen, och att då till följd häraf valets utgång
kan komma att bestämmas af tillfälliga förhållanden det ej finnes någon
garanti för att en lämplig förvaltare utses. Nu ifrågavarande anordning
har företrädesvis vunnit tillämpning i Spanien och Portugal.

I nyare lagstiftningar har emellertid i regel icke någotdera af förenämnda
system konsekvent genomförts. Båda tjäna de samma syfte
nämligen tillgodoseendet af borgenärernas intresse, och för främjandet
däraf har man sökt förena fördelarna hos båda systemen men samtidigt
undvika hvartderas olägenheter.

Beträffande förvaltningen under tiden från konkurstillståndets
inträde till dess borgenärerna hunnit första gången sammanträda är det
numera regel, att densamma omhänderhafves af en utaf vederbörande
domstol eller domare för hvarje särskild! fall utsedd förvaltare, hvilken
i allmänhet men långt ifrån alltid är att beteckna såsom provisorisk.
Undantagsvis — såsom i England — tillsättas provisoriska förvaltare
af administrativ myndighet på förhand och för vissa distrikt. Äfven
förekommer, att förvaltningen under konkursens första skede besörjes af
ett särskild! ämbetsverk (Schweiz), eller att domstolen på grund af
särskilda förhållanden äger underlåta att tillsätta provisorisk förvaltare
och själf förvaltar boet (Norge, Danmark).

Med första borgenärssammanträdet börjar i allmänhet konkursens
hufvudskede. Att tiden efter detta sammanträde uppdelas i särskilda
förvaltningsperioder (godmans- och sysslomansförvaltning) synes, utom

561

hos oss, endast förekomma i Finland. En snarlik anordning finnes
emellertid i Frankrike och Österrike. I Frankrike inträder en uppdelning
af konkursens hufvudskede dock endast om ackord ej kommit till
stånd, och få borgenärerna under denna förutsättning tillfälle att afgifva
yttrande, huruvida förutvarande förvaltare böra bibehållas eller
ej. I Österrike börjar den egentliga realisationsperioden med sammanträdet
för granskning af bevakade fordringar, och vid detta sammanträde
kunna borgenärerna, om yrkande därom framställes, få tillfälle att
verkställa omröstning rörande utseende af annan förvaltare. Äfven uti
Italien äga borgenärerna möjlighet att efter första borgenärssammanträdet
få till stånd nytt val af förvaltare.

Under den period, som nyss betecknats såsom konkursens liufvudskede,
skall enligt några lagar (den belgiska och den holländska) den
utaf rätten vid konkursens öppnande tillsatte förvaltaren fortfarande
fungera, såvida han ej entledigas af rätten, och äfven i detta fall äro
borgenärerna uteslutna från möjligheten att inverka på utseendet af
förvaltare. De flesta lagar inrymma dock åt borgenärerna ett visst
inflytande på tillsättningen af definitiv förvaltare, ehuru detta inflytande
i regel är starkt begränsadt. Ån få borgenärerna tillfälle att vid första
borgenärssammanträdet yttra sig rörande utseendet af sådan förvaltare
utan att likväl rätten är bunden af deras uttalande (så enligt fransk
och italiensk lag, enligt den förra kan dock såsom förut omnämnts tillfälle
eventuellt lämnas borgenärerna att ännu en gång yttra sig i frågan
och enligt den senare kan en stark borgenärsmajoritet längre fram få
den af rätten utsedde förvaltaren ersatt med en annan). Några lagar
(den norska och den danska) låta borgenärerna utse den definitive förvaltaren,
om de med kvalificerad majoritet enas om samma person; i
annat fall är valet öfverlämnadt åt rätten, som ock under vissa förutsättningar
kan komma att själ!'' förvalta boet jämväl under ifrågavarande
stadium. Stundom förekommer (såsom enligt den sclnveiziska
lagen), att boet förvaltas af administrativ myndighet antingen på grund
af formligt uppdrag af borgenärerna eller ock i händelse borgenärsbeslut
om utseende af särskild förvaltare icke kommer till stånd i föreskrifven
ordning. Där borgenärerna äga utse definitiv förvaltare, kan flerestädes
förordnande för den af borgenärerna valde vägras af rätten och till
följd häraf den utaf rätten förut utsedde förvaltaren komma att kvarstå
(så enligt den tyska och den österrikiska lagen, hvilka båda för valet
fordra absolut majoritet, beräknad efter de röstandes fordringsbelopp;
jämväl den danska lagen medgifver rätten befogenhet att vägra att
såsom förvaltare godkänna en af borgenärerna med föreskrifven

Tillsättandet
af definitiv
förvaltare.

562

majoritet vald person). Enligt engelsk lag, som låter borgenärerna eller
ett af dem tillsatt utskott välja den definitive förvaltaren, ankommer
på administrativ myndighet att godkänna valet eller vägra godkännande
däraf; om godkännande vägras, få borgenärerna företaga nytt val.
Närmast vår egen lag står jämväl härutinnan den finska, som stadgar,
att borgenärerna äga beslutanderätt i fråga om utseende af gode män
och syssloman, men att, hvad godmansförvaltningen angår, rätten under
vissa förutsättningar äger att utse en skicklig och vederhäftig man att
med tillstädeskomna borgenärer eller de af dem valde gode män deltaga,
i förvaltningen eller ock öfvervaka deras förvaltning.

I allmänhet kan förvaltare utses såväl inom som utom borgenärernas
krets. Den italienska lagen ger dock ett visst företräde åt
personer, som stå utom konkursen, i det att enligt denna lag väl borgen
närerna men ej rätten må utse borgenär till förvaltare. Från behörighet
att vara förvaltare utesluta åtskilliga lagar personer, som stå i visst
närmare förhållande till gäldenären. Å andra sidan finnas några exempel
på att rätten vid val af förvaltare är, åtminstone i regel, hänvisad till
en viss krets af personer.

Tunuttandei af Enligt hvad förestående redogörelse gifver vid handen förlänar

"tfmär9''autor'', flertalet nyare konkurslagar åt offentlig myndighet ett afgörande inflytroUera
för■ tande på tillsättandet af förvaltare, jämte det förvaltningen understundom
''ingripa ”däri! anförtrodd omedelbart åt sådan myndighet. Emellertid kommer uppfattningen,
att konkurs är ett publikt förfarande, till uttryck icke blott härutinnan.
I allmänhet äger nämligen rätten eller ock administrativ myndighet,
om sådan tager befattning med konkursväsendet, i större eller mindre
utsträckning ingripa i förvaltningen, mångenstädes särskildt genom att
förordna en person, som har att kontrollera förvaltningen, ofta jämväl
att själf afgöra vissa förvaltningsfrågor. Sistnämnda anordning — en
förebild för den svenska rättensombudsmansinstitutionen — finnes sålunda
i Frankrike, Belgien, Italien, Österrike och Holland; i England utöfvas
under konkursens hufvudskede en liknande befattniug af den utaf
administrativ myndighet tillsatte funktionär, som förut varit provisorisk
förvaltare, och i Schweiz kontrolleras konkursutredningarna af särskilda
ämbetsverk. I Tyskland, Norge, Danmark och Finland saknas däremot
dylikt konkursorgan. Enligt de flesta lagar, som innehålla bestämmelse
om förordnande af särskild person för nyssnämnda ändamål, skall uppdraget
lämuas en af rättens ledamöter. Den, som sålunda förordnas,
har i regel afsevärdt större befogenhet än som enligt svensk lag tillkommer
rättens ombudsman, men bestyret synes vara ett slags tjänsteåliggande,
som ej ger rätt till andel i förvaltningsarfvodet.

563

Hvad angår rättens egen befattning med förvaltningsfrågor i andra
fall än då den själf utöfvar förvaltningen, plägar donna befattning vara
vidsträcktare, där ej särskild funktionär skall förordnas att kontrollera
förvaltningen och taga del i densamma. I Tyskland, Norge och Danmark
hållas borgenärernas sammanträden inför rätten, som ock bär att
kalla borgenärerna till sammanträden. I dessa länder har rätten äfven
att öfva tillsyn å förvaltningen, men medan denna tillsyn i Tyskland
är inskränkt till pröfningen af särskilda förvaltningsåtgärders laglighet,
har rätten i Norge och Danmark i vissa fall att pröfva jämväl dylika
åtgärders lämplighet äfvensom att granska förvaltarens räkenskaper m. in.
1 England och såsom redan nämnts i Schweiz öfvas en viss tillsyn å
förvaltningen af administrativ myndighet. Anmärkningsvärdt — ehuru
utan samband med saknaden af en funktionär, motsvarande rättens
ombudsman hos oss — är det förhållandet, att rätten i Norge och Danmark
har att vid konkursens början vidtaga vissa åtgärder för boets
bevarande såsom försegling af lös egendom samt af böcker och handlingar,
som angå boet, äfvensom att förrätta bouppteckning. I Tyskland
förekommer i sådant hänseende allenast, att rätten äger befogenhet att
vidtaga en del säkerhetsåtgärder rörande boet. Beträffande realisationen
är rättens makt i allmänhet större under tiden före första borgenärssammanträdet
än under konkursens senare skede eller den egentliga
realisationsperioden, då rätten — frånsedt pröfningen af klagomål
rörande förvaltningsåtgärder eller borgenärsbeslut, som förmenas vara
lagstridiga, eller af anmärkningar mot förvaltare — ofta blott äger
förbjuda verkställighet af viss åtgärd intill dess borgenärerna hunnit
fatta beslut i frågan, men äfven beträffande konkursens första stadium
förekommer, att rätten äger fatta beslut med allenast interimistisk
giltighet och att den slutliga pröfningen tillkommer borgenärerna vid
första borgenärssammanträdet. Stundom händer — såsom i Danmark
— att förvaltningsärende skall hänskjutas till rättens afgörande i händelse
af meningsskiljaktighet mellan konkursorgan, som eljest äga
gemensamt besluta i ärendet. I fråga om utdelning har rätten än att
bestämma när utdelning skall ske samt upprätta utdelningsförslag
(Danmark), än därjämte att kontrollera utbetalningen (Norge), än allenast
att meddela tillstånd till lyftning af betalning för fordran, som utgår
med förmånsrätt, och till verkställande af slututdelning samt att förordna
om deposition af medel, som ej lyfts vid sådan utdelning (Tyskland).
Där en funktionär, motsvarande rättens ombudsman, tillsättes, plägar
befattning med utdelningen ej tillkomma rätten utan denne funktionär.

Offentlig myn
dig heta (medel
bara ingripande
i förvaltningen.

564

Borgenärernas
inflytande pa
förvaltningen.

Borgenärsutskott
el.

Det inflytande på förvaltningen, som nyare konkurslagar pläga
inrymma åt borgenärerna, gäller företrädesvis frågor, som angå realisationen
af egendomen och kontrollen å förvaltningen. 1 allmänhet utöfvas
detta inflytande antingen af borgenärskåren vid sammanträden eller
genom ett borgenärsutskott; endast undantagsvis — såsom då det gäller
framtvingande af borgenärssammanträde eller framställande af anmärkning
mot förvaltare — kunna ett visst antal borgenärer eller en enskild
borgenär ingripa. Beträffande realisationen förbehålla de flesta lagar
en jämförelsevis stor makt åt borgenärerna. Någon egentlig realisation
äger i allmänhet ej rum innan borgenärerna haft tillfälle att
anmäla sig. Realisationsperioden börjar sålunda merendels med första
borgenärssammanträdet, stundom senare såsom i Frankrike, där denna
period inträder först sedan det blifvit afgjordt att ackord ej kommer
till stånd, och i Österrike, hvarest såsom förut nämnts perioden inledes
med sammanträdet för pröfning af bevakningarna. För tillvaratagande
af borgenärernas intresse pläga lagarna än uppräkna vissa viktiga
frågor, som alltid skola afgöras af borgenärerna, än därjämte öfverlämna
åt förvaltaren eller åt borgenärsutskottet, där sådant finnes,
eller åt rätten att hänskjuta viss fråga till borgenärerna, än åter stadga
att sådant hänskjutande skall ske i händelse af meningsskiljaktighet
mellan förvaltare och borgenärsutskott eller på yrkande af visst antal
borgenärer. Om enskild borgenär eller ock gäldenären begär borgenärernas
sammankallande för pröfning af viss fråga, plägar det ankomma
på rätten eller, där någon mot rättens ombudsman svarande funktionär
finnes, på denne att afgöra, huruvida sammanträde bör utsättas. Enligt
några lagar, såsom den norska och den finska, kunna borgenärerna dessutom
ingripa i förvaltningen genom att meddela särskild instruktion för förvaltaren.
I fråga om borgenärskårens befattning med kontrollen öfver
förvaltningen må nämnas, att den tyska lagen låter borgenärerna vid
sammanträde besluta, huruledes och på hvilka tider förvaltaren skall
till borgenärerna eller borgenärsutskottet afgifva rapporter och redovisningar
rörande förvaltningen och realisationen. I öfrigt förekomma
endast sparsamt bestämmelser i detta ämne. Det är nämligen
egentligen genom borgenärsutskottet som borgenärerna kontrollera förvaltningen.

Borgenärsutskottet bildar genom sin ställning eu motvikt mot det
stora inflytande, som offentlig myndighet utöfvar på konkursutredningen
genom sin befattning med tillsättande af förvaltare och genom befogenheten
att själf eller eventuellt därjämte genom särskildt förordnad person kontrollera
förvaltningen och ingripa däri. I nyare lagstiftning och väl företrädes -

565

vis genuin tysk rättsutveckling liar institutionen nått en sådan utveckling,
att utskottet kan sägas långt mer än borgenärerna in corpore deltaga
i utredningen. Borgenärsutskottets egentliga uppgift är måhända kontrollen
öfver förvaltningen, men tack vare den stora lätthet, hvarmed
institutionen fungerar, har den kunnat öfvertaga en mängd uppgifter,
som tidigare tillkommit borgenärskåren. Ån har förvaltaren att höra
utskottet utan skyldighet att följa dess mening, än åter fordras till förvaltningsåtgärd
utskottets medgifvande, så att i saknad däraf åtgärden
måste inställas eller ock får företagas endast under förutsättning af
borgenärskårens eller rättens samtycke. Ibland hafva förvaltaren och
utskottet att hvar för sig afgifva yttranden till ledning för borgenärerna
eller rätten. Då förvaltaren och utskottet samarbeta, låter den norska
lagen dem bilda ett kollegium, där besluten fattas genom omröstning
och förvaltaren har utslagsröst vid lika röstetal, men enligt de flesta
lagar fatta de jämväl i sådant fall beslut hvar för sig. Vissa lagar
tillerkänna utskottet rätt till klagan rörande förvaltningsåtgärder (den
holländska) eller domstolsbeslut (den norska). — Institutionen har införts
så godt som öfverallt; i Belgien saknas den dock helt och hållet och
den finska lagen innehåller i nära öfverensstämmelse med den svenska
allenast stadgande om rätt för borgenärerna att välja en eller flere
ombudsmän, för hvilka sysslomännen hafva att tid efter annan aflägga
redovisning. Utskottet väljes af borgenärerna; dock förekommer, att
om borgenärer till beslutmässigt antal ej deltaga i valet utskottet i
stället tillsättes af rätten (Danmark), äfvensom att fyllnadsval företages
af den funktionär, som tillsatts af rätten för att kontrollera förvaltningen
in. in. (Holland). Utskottets ledamöter behöfva i allmänhet ej själfva
vara borgenärer. Före första borgenärssammauträdet kan enligt tysk
och holländsk lag rätten utse ett provisoriskt utskott. Ett slags motsvarighet
till ett sådant provisoriskt utskott finnes i den norska och
den danska lagen, i det att dessa lagar låta rätten beträffande viss
åtgärd, som måste företagas före första borgenärssammanträdet, rådföra
sig med borgenärer, som kunna hafva tillstädeskommit, den norska
jämväl med andra i orten vistande borgenärer. Val af utskott är —
åtminstone i allmänhet — ej obligatoriskt. Där sådant ej tillsatts,
utöfvas motsvarande funktioner helt eller delvis af administrativ myndighet
(England), af rätten (Norge) eller af rätten eller för visst fall
borgenärerna eller personer, som å borgenärssammanträde utsetts att
representera borgenär skår en {(Danmark). Utskottets ledamöter åtnjuta
än arfvode än åter endast godtgörelse för utgifter.

566

Bestämmandet
af arfvode till
förvaltare och
utskottsledamöter
samt af
underhåll till
gäldenär en.

De särskilda
lagarnas bestämmelser

fullständigas
genom praxis
o. d.

Till hvad ofvan nämnts i fråga om formerna för afgörandet af
särskilda förvaltningsåtgärder torde här böra fogas några ord rörande
sättet för bestämmande af arfvode till förvaltare och till utskottsledamöter,
där sistnämnda funktionärer åtnjuta sådant, äfvensom af
underhåll till gäldenären. Arfvode till förvaltare bestämmes enligt
nyare lagar i allmänhet af rätten. I Österrike, Danmark och Finland
bestämmes dock arfvodet af borgenärerna, i England af borgenärerna
eller borgenärsutskottet. Där arfvodet bestämmes af borgenärerna,
tillkommer det merendels rätten att pröfva klagomål rörande arfvodets
belopp, men i England upptagas sådana klagomål af administrativ
myndighet. 1 Norge pröfvas klagomål öfver rättens beslut i arfvodesfrågan
likaledes af administrativ myndighet. Ifrågakommande arfvode
till utskottsledamöter bestämmes i hufvudsakligen samma ordning som
arfvodet till förvaltare. Hvad angår frågan om underhåll till gäldenären
är det jämförelsevis vanligt, att sådant bestämmes af borgenärerna med
befogenhet dock för rätten att afgöra frågan i händelse af tvist. Under
tiden före första borgenärssammanträdet äger enligt tysk lag förvaltaren
att lämna gäldenären nödtorftigt understöd med samtycke af rätten eller
af borgenärsutskott, som tillsatts af rätten. I Frankrike bestämmes underhållet
till gäldenären af den funktionär, hvars hufvuduppgift är att
kontrollera förvaltningen, i England af förvaltaren i förening med
borgenärsutskottet, i Norge af rätten, öfver hvars beslut i frågan klagan
må föras hos administrativ myndighet.

I det följande meddelas en mera ingående redogörelse för bestämmelserna
rörande konkursförvaltningen i särskilda länder. I afseende
härå torde dock böra förutskickas den erinran, att här likasom inom
andra rättsområden en redogörelse allenast för positiva lagbestämmelser
icke kan lämna en fullt klar bild af förhållandena, utan att för erhållande
af en sådan fordras kännedom jämväl om andra rättsbildande faktorer
och däribland kanske främst om domstolspraxis. Sålunda löper
man fara att fullständigt missförstå den tyska rättens ståndpunkt i fråga
om förvaltarval, om man endast fäster sig vid den korta bestämmelsen,
att konkursdomstolen äger vägra att såsom förvaltare godkänna en
af borgenärerna utsedd person. Enligt stadgad praxis, grundad i
bestämmelsens motiv, förutsätter nämligen sådan vägran tungt vägande
skäl. Grifvet är ock, att jämväl i öfrigt den stora frihet beträffande
utseende af förvaltare, som många lagar synas lämna rätten, i verklig -

567

heten genom förhållandenas egen makt är tämligen begränsad, samt att
borgenärernas ingripande i förvaltningen genom ett borgenärsutskott ej
kan förekomma i så stor utsträckning, som de särskilda lagarna kunna
gifva anledning att antaga, då — allt efter bestämmelserna i olika lagar
— antingen borgenärerna med hänsyn till kostnadsfrågan gärna underlåta^
att välja utskott eller ock lämpliga utskottsledamöter ej kunna
erhållas, där arfvode ej lämnas för uppdraget.

Enligt fransk rätt förekommer konkurs allenast för gäldenärer, tillhörande
köpmansyrket. Den franska konkurslagen förskrifver sig från
1838, men har senare undergått åtskilliga förändringar. Den utgör en
afdelning af code de commerce med rubrik »des faillites et banqueroutes».

Konkursförfarandet kan enligt fransk rätt uppdelas i tre stadier,
ett förberedande innan ännu något sammanträde med borgenärerna hållits,
ett mellanstadium, under hvilket fordringar anmälas och pröfvas samt
det afgöres, huruvida ackord skall komma till stånd, och ett slutligt
stadium, som inträder endast om ackord ej kommer till stånd samt
upptages af realisation af boets tillgångar och af utdelningen. Under
sistnämnda stadium är åt borgenärerna in rymd t ett något större inflytande
på förvaltningen än under de båda föregående.

Konkursdomstolen, som är vederbörande handelsdomstol, skall i
sammanhang med beslutet om gäldenärs försättande i konkurs utse dels
en eller derå provisoriska förvaltare (syndics provisoires) och dels en af
rättens ledamöter att vara rättskommissarie (juge-commissaire).

Vid första borgenärssammanträdet, som skall hållas inför rättskommissarien
sist fjorton dagar efter det han förordnats, äga borgenärerna
yttra sig angående utseende af definitiva förvaltare. Efter tagen
del af det öfver borgenärernas yttranden upprättade protokoll jämte rättskommissariens
utlåtande i frågan äger rätten att antingen förordna nya
förvaltare eller fastställa förordnande för de provisoriskt tillsatta. Förvaltarna
kunna utses inom eller utom borgenärernas krets. I regel
utses därtill personer, som ej äro borgenärer i konkursen och som gjort
utredning af konkursbon till sitt särskilda yrke, och det vanliga är, att
de provisoriskt tillsatta förvaltarna kvarstå. För befattningen äro i lagen
ej andra kvalifikationer uppställda än att personer, som med gäldenären
äro på visst sätt besläktade eller besvågrade, ej få utses till förvaltare.

Frankrike.

568

Lagen medgifver utseende af tre förvaltare, men i allmänhet förordnas
allenast en. Om flera förordnas, kunna de endast handla gemensamt,
såvida ej rättskommissarien gifver någon af dem särskildt bemyndigande
att ensam företaga vissa förvaltningsåtgärder. Förvaltare kan entledigas
af rätten på framställning af borgenär, gäldenären eller rättskommissarien.
Hans arfvode bestämmes af rätten sedan rättskommissarien afgifvit yttrande
i frågan.

Mot rättens beslut, hvarigenom rättskommissarie eller förvaltare
förordnats eller entledigats, får klagan ej föras.

Genom en lag af 1889 har tillfälle beredts borgenärerna att bland
sig välja en eller två tillsyningsmän (contröleurs) att öfvervaka förvaltningen.
Dessa åtnjuta ej något arfvode. De kunna entledigas af rätten
men endast efter gemensam framställning från flertalet borgenärer och
rättskommissarien.

Rättskommissariens befattning, som utgör förebilden för vår rättensombudsmansinstitution,
är dock i åtskilliga hänseenden förenad med andra
och vidsträcktare befogenheter än som tillkomma rättens ombudsman.
Rättskommissariens åligganden äro dels af administrerande och dels af
kontrollerande art, men det ankommer på honom äfven att träffa afgöranden
af mera judiciell beskaffenhet. Det åligger honom att öfvervaka
konkursbehandlingen och påskynda dess gång. Han utsätter
och leder borgenärssammanträdena, och i eu mängd förvaltningsfrågor
tillkommer beslutanderätten honom. Sålunda äger han fastställa beloppet
af det gäldenären och dennes familj tillkommande underhåll samt meddela
beslut, huruvida gäldenärs rörelse skall fortsättas eller icke. För
försäljning af egendom i boet utom under konkursens slutliga stadium
kräfves samtycke af rättskommissarien, som jämväl äger bestämma sättet
för försäljningen. Vidare behöfver förvaltaren rättskommissariens bifall
för ingående af förlikning rörande tvistig tillgång i boet. Rättskommissarien
har att föra en ingående tillsyn öfver förvaltarens verksamhet.
Han bestämmer, hvilket belopp förvaltaren skall äga innehålla till bestridande
af löpande utgifter, samt tillser, att återstoden af inflytande
penningmedel inlevereras till den offentliga kassan för nedsatta medel.
Sålunda insatta medel få ej af förvaltaren uttagas annat än efter anordning
af rättskommissarien. Det åligger förvaltaren att hvarje månad
tillställa rättskommissarien en öfversikt öfver boets ställning med uppgift
å dess innestående penningmedel. Rättskommissarien bestämmer när
utdelning skall ske, fastställer utdelningsprocenten samt öfvervakar att
borgenärerna underrättas om utdelningen. Slutligen tillkommer det rättskommissarien
att, om borgenär eller gäldenären ej nöjes med en af för -

569

valtaren vidtagen åtgärd, på framställning af den missnöjde meddela
beslut i frågan. Talan mot sådant beslut föres hos rätten.

1 fråga om konkursens sista stadium var i code de commerce
tidigare stadgadt, att borgenärerna, om ackord i konkursen ej kom till
stånd, skulle med enkel pluralitet sammansluta sig. till en förening i
enlighet med därom upprättadt kontrakt (contrat d’union) samt utse en
eller flere förvaltare. Dessa skulle representera borgenärerna samt äga
att under rättskommissariens tillsyn realisera boet. Medan rätten under
de föregående perioderna af konkursen, på sätt nämnts, ägde utse förvaltare,
dels omedelbart och dels efter förslag af borgenärerna, ägde
under konkursens sista stadium borgenärerna, utan inblandning af rätten,
bestämma, åt hvilka förvaltningen skulle anförtros. I sistnämnda anordning
skedde ändring genom 1838 års konkurslag. Dels visade det sig
ej sällan omöjligt att få någon »förening» mellan borgenärerna till stånd,
dels ledde det ofta af allenast ett fåtal borgenärer företagna förvaltarvalet
till ogynsamma resultat. Nu gällande lag föreskrifver därför att,
i händelse ackord ej uppnås, en förening mellan borgenärerna skall anses
ipso jure kommen till stånd. Rättskomnrissarien skall vid borgenärssammanträde
inhämta borgenärernas yttrande, huruvida de dittillsvarande
förvaltarna skola bibehållas eller ersättas med andra, hvarefter rätten
meddelar beslut i frågan. På samma sätt förfares i det fall, att gäldenären
i konkursen uppnår ackord på det villkor, att boet i sin helhet
eller delvis öfverlämnas till borgenärerna (concordat par abandon de
1’actif).

Den i Belgien gällande konkurslagen, som förskrifver sig från ***"
1851 och utgör en afdelning af den belgiska code de commerce, öfverensstämmer
till sina hufvuddrag med den franska konkurslagen af 1838.

Den följande framställningen, i hvad angår Belgien, kan därför inskränka
sig till en redogörelse för, i hvilka afseenden den belgiska lagens bestämmelser
rörande förvaltningen mera väsentligt afvika från sin nämnda

förebild. .

Den belgiska lagen känner ej någon skillnad emellan provisoriska
och definitiva förvaltare. I sammanhang med beslutet om konkursens
öppnande förordnar konkursdomstolen, som är vederbörande handelsdomstol,
förutom en rättskommissarie, en eller flere förvaltare (curateurs),
allt efter konkursens beskaffenhet. Förvaltare, som sålunda utsetts, fortfar
i sin befattning under hela konkursen, såvida han ej entledigas af rätten.
Borgenärerna äga följaktligen ej utöfva något som helst inflytande på
valet af förvaltare. I vissa fall har rätten att träffa sitt val af förval 72 -

570

Italien.

tare bland en bestämd krets af personer. Lagen föreskrifter nämligen
att vid de domstolar, där sådant kräfves af konkursernas antal och betydenhet,
edsvurna likvidatorer (liquidateurs assermentés) kunna anställas,
samt att konkursförvaltarna skola utses bland dessa, såvida icke särskilda
hänsyn, t. ex. släktskap eller stridiga intressen, påkalla ett annat
val. I sådant fall, likasom då dylika likvidatorer ej äro tillsatta, skola
förvaltarna utses bland personer, hvilkas egenskaper erbjuda den största
säkerheten för en insiktsfull och redlig förvaltning. Därest förvaltare
ej utsetts bland förutnämnda likvidatorer, är han skyldig att inför rättskommissarien
afgifva en edlig försäkran, att han skall med omsorg och
redlighet uppfylla sina plikter. Ifrågavarande likvidatorer förordnas af
konungen för en tid af fem år bland personer, som uppförts på listor,
upprättade af vederbörande appellation- och handelsdomstolar. De stå
under uppsikt af handelsdomstolen och kunna entledigas af konungen.
Bestämmelserna angående edsvurna likvidatorer lära emellertid ej äga
ti ämpning i verkligheten utan kunna sägas vara till endast på papperet.
1 regel förordnas advokater till konkursförvaltare.

Af borgenärerna valda tillsyningsmän, motsvarande den franska
agens controleurs, förekomma ej enligt belgisk rätt. Förvaltaren står
under uppsikt af rättskommissarien. Den sistnämndes ställning är i
hufvudsak densamma som enligt fransk lag, dock är den belgiska rättskommissariens
myndighet i en del hänseenden mera inskränkt, i det
att åtskilliga af de befogenheter, som enligt fransk rätt i första hand
tillkomma rättskommissarien, i den belgiska lagen äro öfverflyttade på
rätten.

Den i Italien gällande konkurslagen af 1881, som utgör en afdelning
af codice di commercio, känner likasom de franska och belgiska
konkurslagarna allenast konkurser för köpmän.

Enligt den italienska konkurslagen skall konkursdomstolen, som är
vederbörande handelsdomstol, i sammanhang med beslutet om konkursens
öppnande förordna dels en för konkursförfarandet delegerad domare,
som i den följande framställningen mera kortfattadt benämnes konkursdomaren,
och dels en provisorisk förvaltare.

Vid det första sammanträdet med borgenärerna, som skall hållas
inför konkursdomaren inom tjugu dagar från det konkursen öppnades,
aga borgenärerna afgifva yttrande beträffande definitivt utseende af förvaltare.
Efter tagen del af det vid sagda sammanträde förda protokoll
förklarar rätten förordnandet för den provisoriske förvaltaren för definitivt
eller förordnar till befattningen annan person. Till förvaltare får

571

ej utses borgenär eller någon, som på i lagen uppgå! vet sätt är med
gäldenären i skyldskap eller svågerlag. Likasom enligt belgisk lag bär
rätten i vissa fall att träffa sitt val af förvaltare bland eu bestämd krets
af personer. Det tillkommer nämligen vissa handelskamrar att upprätta
en lista å personer, som anses företrädesvis lämpliga för förvaltarbefattning,
och bland dessa personer skall rätten utse förvaltare, såvida
den icke af skäl, som skola af rätten särskildt angifvas, anser lämpligt
förordna annan person. Borgenärerna äro emellertid i tillfälle att senare
under konkursen få den af rätten förordnade förvaltaren ersatt med annan.
Om nämligen borgenärerna vid sammanträdet för pröfning af fordringar
eller senare med sådan majoritet, som erfordras för antagande af ackord,
göra framställning om ersättande af den förutvarande förvaltaren med
en person, som åtnjuter deras särskilda förtroende, måste framställningen
af rätten bifallas och detta äfven om ifrågavarande person ej skulle
vara uppförd å sådan lista, som ofvan nämnts, eller om han skulle vara
borgenär i konkursen.

Rätten äger skilja förvaltare från befattningen antingen af eget
initiativ eller på framställning af konkursdomaren, borgenärsutskottet
eller enskild borgenär. Förvaltarens arfvode bestämmes af rätten.

Borgenärerna öfvervaka förvaltningen genom ett af tre eller fem
borgenärer bestående utskott, som väljes vid första borgenärssammanträdet.
Sedermera kunna borgenärerna vid sammanträdet för pröfning
af fordringar vidtaga ändring i borgenärsutskottets sammansättning eller
öka antalet ledamöter däri från tre till fem. Utskottets ledamöter skola
inom sig välja ordförande. Sker ej sådant val, föres ordet inom utskottet
af den, som med högsta röstetalet valts till ledamot däri. Ordföranden
företräder utskottet i dess förhållande till förvaltaren, konkursdomaren
och rätten. Såsom utskottets beslut gäller flertalets mening.
Utskottet skall sammanträda minst två gånger i månaden, och kan för
öfrigt ordföranden sammankalla utskottet så ofta han finner det lämpligt.

Konkursdomaren åligger att leda och öfvervaka konkursförfarandet.
Den myndighet, som härutinnan tillkommer honom, är mycket vidsträckt.
I stort sedt intager han enahanda ställning som den franska rättskommissarien,
och i öfverensstämmelse härmed ankomma på honom såväl
administrativa och kontrollerande åligganden som sådana af mera judiciell
art.

Enligt den för Holland gällande konkurslagen af 1893 skall konkursdomstolen
i sammanhang med beslutet om konkursens öppnande förordna
dels en af sina ledamöter att vara rättskommissarie och dels en

Holland.

572

eller flera förvaltare. De sålunda utsedda förvaltarna fortfara i sin befattning
under hela konkursen. Borgenärerna äga följaktligen ej utöfva
något inflytande på valet af förvaltare, men det står dem öppet, om de
sådant önska, att vid borgenärssammanträdet för granskning af anmälda
fordringar, sedan sådan granskning ägt rum, välja ett borgenärsutskott,
med bvilket förvaltaren har att samråda i förvaltningsfrågor. Detta utskott
skall bestå af en till tre ledamöter, tillhörande borgenärernas krets.
Om någon, som valts till sådan befattning, ej mottager valet, afgår
från befattningen eller aflider, ankommer det på rättskommissarien att
utse annan ledamot i utskottet. Före nyssnämnda sammanträde äger
rätten, om boets betydenhet och beskaffenhet därtill gifva anledning,
bland för rätten kända borgenärer utse ett provisoriskt utskott, som
fungerar till sagda sammanträde.

Rättskommissarien utöfvar uppsikt öfver förvaltningen och utredningen
af konkursboet samt intager under konkursförfarandet väsentligen
enahanda ställning som den franske rättskommissarien. Han är ordförande
vid borgenärssammanträden och äger, då han finner det erforderligt,
utsätta sådana sammanträden. Det ankommer på honom att
bestämma beloppet af det gäldenären och dennes familj tillkommande
underhåll, och till fortsättande af gäldenärs rörelse måste förvaltaren,
om borgenärsutskott ej är tillsatt, inhämta rättskommissariens samtycke.
Likaledes erfordras dennes samtycke för att förvaltaren må kunna afsluta
förlikning angående tvistig tillgång eller sälja egendom under
hand. Vidare äger rättskommissarien bestämma när utdelning må ske,
hvarjämte utdelningsförslag skall underställas hans godkännande innan
det framlägges för borgenärerna. Om konkursen slutar genom ackord,
skall förvaltaren inför rättskommissarien lämna gäldenären redovisning
för förvaltningen. Då konkursen afslutas i annan ordning, afgifves
redovisning för förvaltningen till rättskommissarien. Enskild borgenär,
borgenärsutskottet eller gäldenären äger hos rättskommissarien anföra
besvär öfver åtgärd af förvaltaren äfvensom utverka åläggande eller
förbud för förvaltaren att företaga viss åtgärd, och åligger det rättskommissarien
att meddela sitt beslut inom tre dagar. Mot rättskommissariens
beslut föres klagan hos rätten.

Åro flere förvaltare, erfordras för giltighet af deras åtgärder att
flertalet är därom ense; kan beslut på sådant sätt ej åvägabringas,
ankommer afgörandet på rättskommissarien. Förvaltare kan emellertid
af rätten anvisas ett bestämdt område af förvaltningen, inom hvilket
han äger handla själfständigt. Arfvodet till förvaltare bestämmes af
rätten. Denna äger, om framställning därom göres af rättskommissarien,

r. 7a

borgenär, utskottet eller gäldenären, skilja förvaltare från lians befattning
och förordna annan i hans ställe äfvensom att förordna eu
eller flere förvaltare att med den eller de förut utsedda deltaga i förvaltningen.

Borgenärsutskottet är berättigadt att af förvaltaren erhålla begärda
upplysningar. För inhämtande af utskottets mening äger förvaltaren,
så ofta han finner det erforderligt, kalla utskottet till sammanträde. Vid
sådant sammanträde är förvaltaren ordförande, hvarjemte det åligger honom
att därvid föra protokoll. Förvaltaren är pliktig att begära utskottets
yttrande i en del viktigare, i lagen särskilt uppräknade fall äfvensom
x allmänhet i frågor rörande sättet för utredningen och realisationen
af boet samt angående utdelningen. Förvaltaren är dock ej bunden
af utskottets yttrande. År lian beträffande någon åtgärd ej ense med
utskottet, äger emellertid detta hänskjuta frågan till rättskommissaiden.
Därest utskottet tillkännagifver sin afsikt att hänvända sig till rättskommissarien,
är förvaltaren skyldig att låta med den ifrågasatta åtgärdens
företagande anstå tre dagar.

Den engelska konkurslagen fl (The Bankruptcy Act) af 1883 förlägger
konkursernas rättsliga behandling i London under The High Court
och i landets öfriga delar under The Couuty Courts. Öfverinseendet
öfver konkursernas administration tillkommer The Board of Trade. Denna
myndighet utser personer, som därtill anses lämpliga, att under dess
inseende och ledning vara offentliga förvaltare (official receivers) af
konkursbon. I regel tillsättes allenast en sådan förvaltare för hvarje
rättskrets, men undantagsvis kunua flere förvaltare i eu krets utses
likasom för flere kretsar en gemensam förvaltare kan vara tillsatt. Ifrågavarande
förvaltare anses såsom tjänstemän (officers) hos vederbörande
lutter.

Då rätten pröfvat en konkursansökning vara lagligen grundad,
utfärdar den förordnande (receiving order) för den vid rätten anställde
offentlige förvaltaren eller, om flere sådana finnas, för någon af dem
att omhändertaga gäldenärens bo. Genom nämnda receiving order inträda
ej rättsverkningarna af konkurs i alla afseenden, men förordnandet
kan dock sägas inleda ett förberedande stadium af konkursen. Om efter
utfärdandet af nämnda förordnande borgenärerna vid sammanträde besluta
att konkurs skall komma till stånd, eller om inom viss tid tvångsackord
eller frivillig uppgörelse mellan gäldenären och borgenärerna ej

För Skottland och Irland gälla särskilda konkurslagar.

England.

574

kan åvägabringas likasom i vissa andra fall, meddelar rätten ett beslutr
benämndt adjudication of bankruptcy, hvilket uttryck närmast torde
kunna återgifvas med beslut om gäldenärens försättande i konkurs.
Det är först genom detta beslut som rättsverkningarna af konkurs fullt
inträda. Då sådant beslut meddelas, skall utom i vissa mindre konkurser,
hvarom vidare nedan, förvaltningen af gäldenärens bo öfvertagas
af en af borgenärerna vald förvaltare, trustee, hvilken funktionär
i den följande framställningen till åtskillnad från den ofifentlige förvaltaren
benämnes borgenärernas syssloman.

Den olfentlige förvaltarens åligganden med afseende å förvaltningen
äro hufvudsakligast följande: att förvalta boet intill dess borgenärerna
valt syssloman; att utfärda kallelse till det första borgenärssammanträdet
och att därvid föra ordet samt att, efter det borgenärerna valt syssloman,
föra tillsyn öfver dennes förvaltning.

Under den tid boet omhänderhafves af den ofifentlige förvaltaren
skall denne såvidt möjligt inhämta borgenärernas mening angående förvaltningen,
men han äger ej utan särskildt medgifvande af The Board
of Träde, göra andra utgifter än som äro nödiga för boets bevarande
eller för föiyttrande af egendom, som är utsatt för snar förstörelse.
Den ofifentlige förvaltaren aflägger redovisning för sin förvaltning till
The Board of Trade. På framställning af borgenär äger den ofifentlige
förvaltaren, om han med hänsyn till boets beskaffenhet eller borgenärernas
intressen finner det påkalladt, utse eu särskild syssloman (special
manager) att med den befogenhet, som af den ofifentlige förvaltaren bestämmes,
fungera till dess borgenärerna valt syssloman.

Borgenärerna kunna antingen själfva välja en eller flere sysslomän
att öfvertaga konkursboets förvaltning eller ock uppdraga detta val åt
det borgenärsutskott, som borgenärerna äga utse. För valet erfordras
enkel majoritet, beräknad efter de i omröstningen deltagande borgenärernas
fordringsbelopp. Det ankommer på The Board of Trade att meddela
fastställelse å valet likasom att pröfva den säkerhet, som den valde
har att ställa. Sådan fastställelse meddelas därigenom, att The Board
of Trade utfärdar bevis att sysslomannen är behörigen utsedd. Fastställelse
skall vägras, därest valet ej skett i god tro med föreskrifven
majoritet eller den valde ej anses för befattningen lämplig eller hans
förhållande till gäldenären eller boet eller någon borgenär antages egnadt
att försvåra hans värf att med opartiskhet bevaka den rätt, som tillkommer
borgenärerna i allmänhet. Har The Board of Trade vägrat
fastställa val af syssloman, skall frågan hänskjutas till The High Court,
om yrkande därom framställe» af borgenärer, hvilkas fordringar samman -

575

räkm''^e utgöra mera än hälften af samtliga fordringsbelopp. Till sysslo111''.
an får utses äfven annan än borgenär. Den offentlige förvaltaren får
häremot ej fungera såsom syssloman annat än i vissa i lagen angifna
fall. Arfvodet till sysslomannen bestämmes af borgenärerna eller, om
dessa därtill lämnat bemyndigande, af borgenärsutskottet. Ändring i
beslut angående arfvode sökes hos The Board of Trade. Borgenärerna
äga skilja syssloman från befattningen. Rätt härtill tillkommer äfven
The Board of Trade, om denna myndighet finner sysslomannen hafva
gjort sig skyldig till försummelse af sina plikter eller annat klandervärdt
förhållande. Mot beslut, hvarigenom The Board of Trade entledigat
syssloman, får talan fullföljas hos The High Court af såväl sysslomannen
som borgenärerna.

Borgenärerna äga vid första borgenärssammanträdet eller senare
med enahanda majoritet, som erfordras för val af syssloman, välja ett
af minst tre, högst fem borgenärer eller ombud för sådana bestående
utskott (committee of inspection), för öfvervakande af sysslomannens
förvaltning. Någon skyldighet att mottaga sådant val föreskrifver lagen
icke. Borgenärerna kunna genom beslut vid borgenärssammanträde skilja
ledamot af utskottet från befattningen. Som utskottets beslut gäller den
mening, hvarom flertalet ledamöter förenar sig. I fråga om rätt till
arfvode för ledamot i utskottet finnes ej något uttryckligt stadgande.
Lagen föreskrifver emellertid, att sådan ledamot ej må utan rättens
samtycke, vare sig direkt eller indirekt, själf eller genom annan njuta
fördel af någon af konkursen föranledd transaktion eller af konkursboets
medel uppbära betalning för arbete, som står i samband med förvaltningen,
eller för varor, som af honom lämnats till boet. På grund
af sagda stadgande synas borgenärerna kunna tilldela ledamöterna i
utskottet arfvode under förutsättning att rättens bifall till beslutet
därom vinnes.

Varder borgenärsutskott ej tillsatt, har sysslomannen att från
The Board of Trade inhämta föreskrifter beträffande ombesörjandet af
de funktioner, som enligt lagen ankomma på utskottet. I sådant fall
kunna dessa funktioner på sagda myndighets vägnar och efter dess
anvisningar utföras af den offentlige förvaltaren.

På sysslomannen ankommer att ombesörja realisation af boets
tillgångar samt utdelning till borgenärerna. Han har vid förvaltningen
att under iakttagande af lagens föreskrifter ställa sig till efterrättelse
de beslut, som meddelas af borgenärerna vid borgenärssammanträden
eller af borgenärsutskottet. Han kan när han finner det erforderligt
sammankalla borgenärerna för inhämtande af deras mening. Sysslo--

576

mannen äger hänvända sig till rätten för att erhålla dess föreskrift
med hänsyn till under konkursen uppkomna frågor. Den, som är missnöjd
med åtgärd eller beslut af sysslomannen, äger underställa frågan
rättens afgörande. Det åligger sysslomannen under konkursens lopp
att till The Board of Trade för granskning aflämna dels två gånger
årligen eller oftare, om sådant föreskrifvits, räkning öfver hvad som
under förvaltningen influtit och utgifvits samt dels tid efter annan och
minst en gång om året en berättelse öfver konkursen. The Board of
Trade håller uppsikt öfver förvaltningen och äger för sådant ändamål
af sysslomannen infordra upplysningar samt anställa undersökning af de
utaf honom förda protokoll och räkenskaper. The Board of Trade har
hos Englands bank ett särskildt konto (the Bankruptcy Estates Account),
på hvilket alla till konkursbon hörande medel skola insättas. The Board
of Trade kan dock bemyndiga sysslomannen att insätta boets medel i en
lokal bank. Då en syssloman under konkursen frånträder sin befattning
eller då konkursen upphör, har The Board of Trade att afgöra, huruvida
sysslomannen skall beviljas ansvarsfrihet för förvaltningen eller icke, och
äger därvid jämväl pröfva de anmärkningar, som i sagda fråga kunna
framställas af borgenärerna eller andra. I det af The Board of Trade
meddelade beslutet får ändring sökas hos The High Court.

Medan boet omhäuderhafves af den offentlige förvaltaren skola i
afseende å honom i tillämpliga delar gälla enahanda bestämmelser som
för borgenärernas syssloman.

I vissa i lagen angifna fall äger sysslomannen ej handla utan
borgenärsutskottets samtycke. Sådant erfordras, bland annat, då det
gäller att fortsätta gäldeuärs rörelse, att anställa rättegång eller ingå
förlikning angående tillgång i boet, att antaga gäldenären att under
konkursen förestå rörelse, som han förut idkat, eller att på annat sätt
vara behjälplig vid förvaltningen, eller att tilldela gäldenären och hans
familj underhåll.

Hvad angår de uppgifter, som tillkomma konkursdomstolen, har
denna att träffa afgörande ej blott i ämnen af rent rättslig innebörd
utan ock, såsom jämväl af den lämnade redogörelsen framgår, i en del
mera administrativa frågor. I regel inskrider dock domstolen icke i
någon konkursen rörande angelägenhet af eget initiativ utan först da
sådant af vederbörande påkallas.

För vissa mindre konkurser gälla enligt engelsk rätt särskilda
regler i afseende å förvaltningen. Om värdet af gäldenärens egendom
uppenbarligen icke öfverstiger 300 pund sterling, äger rätten föreskrifva
att summarisk utredning af boet skall äga rum, hvilket medför

577

bland annat de afvikelser från det allmänna förfarandet, att dels den
offentlige förvaltaren fortfar att förvalta boet äfven efter det beslut om
gäldenärens försättande i konkurs (adjudication of bankruptcy) meddelats
och dels något borgenärsutskott ej väljes. Det åligger den offentlige
förvaltaren i de fall, då borgenärernas syssloman ej skulle äga handla
utan utskottets samtycke, att inhämta sådant från The Board of Trade.
Borgenärerna äga emellertid när som helst välja annan person än den
offentlige förvaltaren att omhänderhafva boets förvaltning, och i sådant
fall träda de allmänna reglerna för konkursbehandlingen i tillämpning.

I fråga om gäldenärer, hvilkas skulder tillhopa ej öfverstiga 50
pund sterling, gälla särskilda bestämmelser, som helt och hållet afvika
från de allmänna reglerna om konkurs. Om en sådan gäldenär förklarar
sig ej kunna betala en domfäst skuld, äger rätten besluta, att hans bo
skall tagas under offentlig förvaltning för gäldande af hans skuldförbindelser
genom af betalningar eller annorledes antingen till fulla
beloppet eller delvis, allt efter föreliggande omständigheter. Har sådant
beslut meddelats, äger ej borgenär utan rättens samtycke att för skuld,
som blifvit af gäldenären hos rätten anmäld, erhålla specialexekution.
Med tillsynen öfver behandlingen af gäldenärens bo tager uti ifrågavarande
fall The Board of Trade ej någon befattning, utan tillkommer
denna tillsyn helt och hållet rätten.

Konkursväsendet regleras i Schweiz genom en lag af år 1889
(das Bundesgesetz betreffend Schuldbetreibung und Konkurs). Den
känner konkurs för såväl köpmän som icke-köpmän, för de senare dock
endast om de själfva begära att få afträda sin egendom äfvensom i några
andra fall. Den schweiziska konkurslagstiftningen företer i väsentliga
afseenden så stora skiljaktigheter från den svenska, att en närmare
redogörelse för bestämmelserna om organisationen af konkursförvaltningen
skulle kräfva allt för stort utrymme. I fråga om hufvuddragen må
emellertid här nämnas följande.

I hvarje kanton finnes minst en konkurskammare (Konkursamt,
office des faillites). Denna har att förvalta konkursbo till första borgenärssammanträdet
eller, om borgenärerna då icke äro beslutmässiga,
till näst därpå följande sammanträde; kan beslut ej heller därvid fattas,
fortfar konkurskammarens förvaltning af boet till konkursens slut. I
den mån förvaltningen icke på grund af lagens stadgande handhafves
af konkurskammaren, kunna borgenärerna uppdraga förvaltningen åt
en eller flere af borgenärerna utsedda förvaltare, men borgenärerna
äga ock besluta, att förvaltningen skall besörjas af konkurskammaren.

Schweiz.

578

Tyikland.

Vare sig borgenärerna anförtro förvaltningen åt denna myndighet eller
åt en eller flere särskilda förvaltare, kunna de utse ett borgenärsutskott
och gifva detsamma instruktion. Konkurskammaren samt förvaltare,
som borgenärerna valt, kontrolleras från det allmännas sida genom
kantonala tillsynsmyndigheter, som anställa undersökning minst en gångom
året. Hvarje konkursutredning skall vara slutförd inom sex månader
från konkursens öppnande; dock kan tillsynsmyndigheten förlänga fristen
i händelse af behof.

Enligt den för det tyska riket gällande konkurslag (Konkursordnung)
af 1877 skall konkursdomstolen, som är vederbörande Amtsgericht, vid
konkursens öppnande förordna en konkursförvaltare. I regel utses ej
mera än en förvaltare; endast om konkursboets förvaltning omfattar
särskilda verksamhetsgrenar, kunna flera förvaltare tillsättas. En hvaraf
dem är i sin verksamhet själfständig. Vid sammanträde med borgenärerna,
som skall hållas inför rätten sist en månad från det konkursen
öppnades, äga emellertid borgenärerna i stället för den af rätten förordnade
välja en annan person till förvaltare. Rätten kan likväl vägra
förordnande för den välde. I detta fall, likasom då borgenärerna vid
sammanträdet underlåta att göra bruk af sin valrätt, fortfar den af
rätten förordnade förvaltaren att fungera under konkursen. För borge-,
närernas val af förvaltare gälla samma regler som för beslut i allmänhet
vid borgenärssammanträden, eller att absolut majoritet beräknad efter de
närvarande borgenärernas fordringsbelopp kräfves samt, om röstetalen
äro lika, antalet röstande är afgörande. Mot rättens beslut, hvarigenom
förvaltare förordnats eller förordnande för den af borgenärerna valde
vägrats, äger borgenär äfvensom gäldenären fullfölja talan. Därest under
konkursens lopp behof af ny förvaltare uppstår, sker tillsättandet af
befattningen efter samma regler som ofvan nämnts: rätten förordnar
utan borgenärernas hörande förvaltare, borgenärerna äga vid nästa efter
förordnandet följande borgenärssammanträde till befattningen välja annan
person, men rätten kan vägra fastställelse å valet.

I fråga om de synpunkter, som varit bestämmande för den tyska
konkurslagens regler angående tillsättandet af förvaltare, innehålla
motiven till sagda lag bl. a. följande uttalanden: Konkursförvaltaren
bör vid fullgörandet af sin uppgift stå oafhängig inåt och utåt, såvida
icke lagen i något fall stadgar annorlunda. Hans befattning måste
därför i viss mening äga en offentlig karaktär och en sådan kan den
erhålla allenast om den förlänas honom af offentlig myndighet. Att förvaltaren
förordnas af rätten är följaktligen under alla omständigheter

579

nödvändigt och den enda källan till hans befogenheter. Icke desto
mindre måste man erkänna, att krafvet på att åt de i saken intresserade
måtte inrymmas ett öfvervägande inflytande (ein vorwiegender Einflusz)
på utseendet af förvaltaren, är fullkomligt bofogadt. Om därför enligt
de föreslagna bestämmelserna förordnandet af förvaltare föregår borgenärernas
hörande, så har härmed ingalunda afsetts att göra intrång i
borgenärernas rätt, utan är sagda anordning helt och hållet föranledd
af det praktiska behofvet. Att man vid koukursens öppnande ej kan
afvakta inkallandet af de då till största delen ännu okända borgenärerna
ligger i öppen dag; men äfven då en förvaltare senare under konkursen
afgår, kan konkursboet icke utan fara så länge vara orepresenteradt.
Å andra sidan har tillfälle beredts borgenärerna att snarast möjligt
göra sina invändningar gällande och utöfva valrätt. Ett vid borgenärssammanträde
genom majoritetsbeslut af borgenärerna försiggånget val
af ny förvaltare bör dock ej vara för rätten bindande. Ty förvaltarens
offentliga ställning tillstädjer ej lämpligen, i motsats till ett privaträttsligt
fullmaktsförhållande, att hans uppdrag kommer till stånd
allenast genom val. Och särskild! förvaltarens uppgift att tillvarataga
intressena för samtliga parter, för kända och okända borgenärer
likasom för gäldenären, låter sig ej förena med ett val genom majoritetsbeslut
af de just vid sammanträdet närvarande borgenärerna. Rätten
måste därför äga befogenhet att förläna valet fastställelse likasom att
vägra fastställelse därå. Härigenom varder dock den borgenärerna tillkommande
rätt ingalunda värdelös. Ty endast på vägande skäl (aus
triftigen Grunden) kommer rätten att lämna ett af borgenärerna träffadt
val utan beaktande, hvartill kommer, att rätt till klagan står öppen
emot rättens beslut. Slutligen framhölls i motiven, hurusom erfarenheten
visat, att där val af konkursförvaltare förbehållits borgenärerna med
uteslutande rätt dessa val nästan undantagslöst inneburit ett godkännande
af det utaf rätten provisoriskt meddelade förordnandet. Detta
faktum bevisade, att den strid, som förts om utvidgning af borgenärernas
rättigheter på detta område, varit af mera teoretisk än praktisk
betydelse.

För befattningen att vara konkursförvaltare äro ej några särskilda
kvalifikationer uppställda i konkurslagen. Personer, som stå i viss
närmare ställning till gäldenären, äro sålunda ej uteslutna. Förvaltarens
arfvode bestämmes af rätten.

Borgenärerna äga vid borgenärssammanträde besluta, huruvida ett
borgenärsutskott skall tillsättas, äfvensom att välja ledamöter däri. För
valet erfordras allenast relativ majoritet med hänsyn till de röstande

580

borgenärernas fordringsbelopp. Något visst antal ledamöter i utskottet
är ej i lagen föreskrifvet. För giltigt beslut af utskottet erfordras dels
att flertalet af dess ledamöter deltagit i omröstningen och dels att
beslutet fattats med mera än hälften af de afgifna rösterna. Till ledamot
i utskottet kan utses äfven annan än borgenär. Skyldighet att
mottaga valet är ej stadgad. Den valde kan skiljas från uppdraget
allenast genom borgenärernas beslut. Han bär rätt till arfvode, som
bestämmes af rätten efter borgenärernas hörande.

Därest borgenärsutskott anses erforderligt redan före första borgenärssammanträdet,
äger rätten tillsätta ett utskott, bestående af borgenärer
eller af ombud för sådana. Det sålunda tillsatta utskottet är
emellertid endast provisoriskt och dess funktion upphör med sagda borgenärssammanträde.
Utskottsledamot, som tillsatts af rätten, kan jämväl
entledigas af rätten.

Motiven till den tyska konkurslagen förutsatte såsom regel, att
borgenärsutskott skulle i konkurserna utses. I verkligheten underlåter
man emellertid i flertalet konkurser att tillsätta borgenärsutskott på
grund af den därmed förenade kostnaden.

Konkursförvaltaren står under uppsikt af rätten. Denna uppsikt
är emellertid inskränkt till befogenhet att pröfva, huruvida förvaltarens
handlingssätt är öfverensstämmande med lag. Handlingarnas ändamålsenlighet
är däremot ej föremål för rättens kontroll. Rätten kan ålägga
förvaltaren att ställa säkerhet för sin förvaltning, ådöma honom disciplinstraff,
bestående i böter, högst 200 mark, samt entlediga honom från
hans befattning. Innan ännu något borgenärssammanträde hållits efter
det förvaltaren förordnades, kan rätten af eget initiativ entlediga honom;
senare kan han skiljas från befattningen endast efter framställning af
borgenärerna in corpore eller borgenärsutskottet.

Beträffande borgenärsutskottets uppgift angifver lagen, att utskottets
ledamöter hafva att stödja och öfvervaka förvaltaren vid hans verksamhet
i afseende å förvaltningen. De äga skaffa sig kännedom om förvaltningens
gång, taga del af förvaltarens räkenskaper samt inventera
hans kassa. Utskottet är berättigadt att affordra förvaltaren rapporter
angående förvaltningen samt har skyldighet att minst en gång i månaden
genom en af sina ledamöter inventera förvaltarens kassa. Såvidt
ej annat bestämts af borgenärerna, gäller i afseende å förvaltarens kvitton
eller anvisningar å penningmedel, som för konkursboets räkning insatts
i bank eller annorstädes, att desamma för att äga giltighet skola vara
undertecknade jämväl af en ledamot i borgenärsutskottet. För företagande
af utdelning måste förvaltaren, om borgenärsutskott är tillsatt,

581

inhämta samtycke af detta. Vid interimsutdelning bestämmes utdelningsprocenten
af utskottet, men om sådant ej är tillsatt, af förvaltaren. I
afbidan på borgenärernas beslut bar borgenärsutskottet, om sådant är
tillsatt, men eljest förvaltaren att afgöra, huruvida gäldenärs rörelse skall
fortsättas eller ej. Likaledes äger förvaltaren icke innan borgenärernas
beslut i frågan meddelats utan samtycke af utskottet tilldela gäldenären
och hans familj underhåll ur konkursboet. År borgenärsutskott ej tillsatt,
har förvaltaren att i stället inhämta rättens samtycke, då det gäller
att provisoriskt lämna underhåll.

Utöfver hvad ofvan nämnts erfordras borgenärsutskottets samtycke
•till vissa i lagen uppräknade, mera viktiga eller ock mera sällan förekommande
förvaltningsåtgärder. År borgenärsutskott ej tillsatt, äger
förvaltaren i vissa af nu ifrågavarande fall handla på egen hand efter
att hafva förut lämnat gäldenären underrättelse om den tilltänkta åtgärden,
där sådant utan uppskof kan ske. I de öfriga fallen skall däremot
borgenärernas samtycke i stället för utskottets af förvaltaren inhämtas.
Såsom exempel på ärenden af det förra slaget må anföras:
i ullgörande af aftal, ingångna af gäldenären, anhängiggörande af rättegångar,
ingående af förlikning, erkännande af tredje mans anspråk på
egendom i boets besitlning eller föryttring af fordringar, såvida i dessa
fall är fråga om ett värdeföremål, högre än 300 mark. Däremot erfordras
borgenärernas samtycke, om borgenärsutskott ej är tillsatt, i
exempelvis följande fall nämligen: då fråga är om försäljning af fast
egendom under hand eller af gäldenärs rörelse eller varulager i dess
helhet eller om upptagande af lån eller om pantsättning af egendom i
boet. I samtliga nu alsedda fall äger rätten, såvida ej samtycke till
den ifrågavarande åtgärden lämnats af borgenärerna, att på framställning
af gäldenären meddela förvaltaren provisoriskt förbud att företaga åtgärden
samt underställa frågan borgenärernas afgörande.

I den föregående framställningen är redogjordt för flertalet af de
förvaltningsfrågor, hvari bestämmanderätten enligt konkurslagen tillkommer
borgenärerna. Härjämte må nämnas, att borgenärerna äga vid
borgenärssammanträde bestämma, huruledes och på hvilka tider förvaltaren
skall till borgenärerna eller borgenärsutskottet afgifva rapporter
och redovisning öfver förvaltningen och realisationen af boets egendom.
Utom i de uti lagen särskildt angifna fall skola borgenärerna af rätten
sammankallas, då framställning därom göres af förvaltaren, borgenärsutskottet
eller minst fem borgenärer, representerande en femtedel af
fordringarna.

Hvad slutligen angår rättens funktioner med hänsyn till förvalt -

582

Österrike.

ningen, må, utöfver de därom ofvan lämnade uppgifterna, nämnas, att
det ankommer på rätten dels att leda förhandlingarna vid borgenärssammanträdena,
dels att efter yrkande af förvaltaren eller öfverröstad
borgenär förbjuda verkställighet af ett vid sådant sammanträde fattadt
beslut, därest detta strider mot borgenärernas gemensamma intresse,
dels att lämna tillstånd till lyftning af betalning, som tillkommer förmånsberättigad
borgenär, dels att meddela tillstånd till slutlig utdelning
och dels att förordna om deposition af de medel, som af olika anledningar
ej lyfts vid den slutliga utdelningen.

Den för Österrike gällande konkurslagen af 1868 stadgar, att konkursdomstolen
vid konkursens öppnande skall utse dels en konkurskommissarie,
som har att leda konkursförfarandet och öfvervaka förvaltningen,
och dels en provisorisk förvaltare.

Vid det första sammanträdet med borgenärerna, som hålles sist
fjorton dagar efter konkursens öppnande, skall förvaltare definitivt utses.
Valet ankommer på rätten, men borgenärerna äga genom omröstning
med absolut majoritet, beräknad efter fordringarnas belopp, föreslå viss
person till förvaltare och den sålunda föreslagna bör af rätten förordnas,
såvida den ej finner afgörande betänkligheter däremot möta. I enahanda
ordning utses en ställföreträdare för förvaltaren. Undantagsvis kunna,
om boets beskaffenhet det påkallar, flere förvaltare tillsättas.

Förvaltaren skall vara en oberyktad, pålitlig och affärskunnig man.
I regel bör lian bo eller till konkursens slut hafva sin vistelseort på
eller i närheten af den plats, till hvilken konkurskommissariens tjänsteverksamhet
är förlagd. De, som hafva panträtt i boet tillhörig fast
egendom, kunna utse en särskild förvaltare för denna. Frågan om utseende
af sådan förvaltare synes ej tillhöra konkursdomstolen utan den
rätt, hvarunder egendomen lyder.

Borgenärerna skola vid ofvan omförmälda sammanträde välja ett
borgenärsutskott, bestående af om möjligt tre, högst fem borgenärer.
Detta utskott skall hafva tillsyn öfver förvaltningen, och förvaltaren
har skyldighet att i alla viktigare förvaltningsfrågor inhämta utskottets
mening. Ledamot af borgenärsutskottet äger ej utan giltiga skäl undandraga
sig mottagande af uppdraget. Han har ej rätt till arfvode utan
endast till ersättning för häfda utgifter.

I fråga om förvaltningen kan man enligt österrikisk rätt indela
konkurs, frånsedt det första förberedande stadiet, uti två perioder, den
ena omfattande tiden före och den andra tiden efter sammanträdet för
granskning af de anmälda fordringarna (die allgemeine Liquidierungs -

583

tagfahrt). Nyssnämnda sammanträde skall hållas sist trettio dagar från
utgången af den för anmälning af fordringar bestämda tid. Före sistnämnda
sammanträde afser förvaltningen i regel allenast vårdande af boet
jämte fastställande af boets omfattning; realisationen af boet äger rum
först under den senare förvaltningsperioden.

Vid sammanträdet för granskning af fordringar äga borgenärerna
att till förvaltare och suppleant för denne samt till ledamöter i borgenärsutskottet
i stället för de dittills fungerande välja andra personer.
Valet äger rum med absolut pluralitet, beräknad efter fordringarnas
belopp. Vid sådant val äro borgenärerna mindre bundna än rätten;
medan rätten ej äger till förvaltare utse person, som står i visst närmare
förhållande till gäldenären, är motsvarande inskränkning ej stadgad
för borgenärerna. Yrkas ej nytt val eller uppnås ej föreskrifven majoritet,
fortfara de förut utsedde i sina befattningar. Rätten skall utfärda
förordnande för förvaltare, som valts å ifrågavarande sammanträde,
såvida han uppfyller de anspråk i fråga om bonings- eller vistelseort,
som gälla för förvaltare. Ett antal borgenärer, representerande minst
en fjärdedel af sammanlagda fordringsbeloppet, äger efter nämnda sammanträde
göra framställning om nytt val. Arfvode till förvaltaren och
hans suppleant bestämmes af borgenärerna efter förslag af utskottet och
konkurskommissarien. Den till arfvodet berättigade äger klaga hos
rätten.

Konkurskommissarien kan sägas motsvara rättens ombudsman i
vår lag, men hans åligganden är dock vidsträcktare och hans myndighet
större än den senares. Konkurskommissarien utses bland rättens ledamöter
eller andra ämbetsmän med domarkompetens. Han står under
rättens uppsikt. År någon missnöjd med konkurskommissariens åtgärder,
äger han erhålla rättens beslut i frågan.

Innan sammanträde för granskning af anmälda fordringar ägt rum
erfordras för vissa förvaltningsåtgärder samtycke af konkurskommissarien
och för vissa andra samtycke af rätten. Efter sagda sammanträde däremot
tillkommer borgenärerna i regel befogenhet att genom förvaltaren
och borgenärsutskottet utöfva förvaltningen själfständigt utan konkurskommissariens
eller rättens mellankomst.

Den norska konkurslagen förskrifver sig från 1863 men har
genom senare ändringar, särskildt af år 1899, undergått en genomgripande
revision, icke minst i de delar, som beröra förvaltningen.

Innan ännu något sammanträde med borgenärerna hållits handhafves
konkursboets förvaltning af en utaf konkursdomstolen (Skifte -

Norgt,

584

retten) utsedd provisorisk förvaltare (midlertidig Bestyrer). Vid första
borgenärssammanträdet utses definitivt förvaltare att fungera till konkursens
slut. Vid sidan af den eller de definitiva förvaltarna står ett
af borgenärerna valdt utskott (Kreditorudvalg). Reglerna härom äro
dock ej obligatoriska; under vissa förutsättningar äga nämligen vederbörande
underlåta tillsätta förvaltare eller borgenärsutskott. För de i
dessa afseenden gällande bestämmelser skall redogöras längre fram.

Justitiedepartementet, som utöfvar administrativ tillsyn öfver konkursväsendet,
äger för hvarje rätts jurisdiktion utse ett antal personer,
bland hvilka — såvidt möjligt efter tur — rätten har att förordna den
provisoriske förvaltaren.

Vid första borgenärssammanträdet, som skall hållas inför rätten
sist tre veckor från det kungörelse om konkursen utfärdats, skall rätten
lämna de tillstädesvarande borgenärerna tillfälle att yttra sig om utseende
af förvaltare samt att, om framställning därom af någon göres, företaga
omröstning för utseende af sådan. Om vid dylik omröstning minst en
Ijärdedel af samtliga kända, vid borgenärssammanträde röstberättigade
borgenärer röstar på samma person och de tillika representera öfver
hälften af sagda borgenärers sammanlagda fordringsbelopp, bör denne
förordnas till förvaltare. Uppnår ej någon vid omröstningen sådan röstöfvervikt,
är tillsättandet af förvaltare öfverlämnadt åt rätten. Mot rättens
beslut i denna fråga får talan ej föras. Borgenärerna äro vid sitt val
af förvaltare ej skyldiga att hålla sig inom kretsen af de af justitiedepartementet
utsedda personer. I regel utses allenast en förvaltare.
Hafva flere förvaltare utsetts, äro de gemensamt ansvariga för förvaltningen,
men de äga fördela göromålen sig emellan, såvida ej borgenärerna
bestämt fördelningen.

Borgenärsutskottet utses vid första borgenärssammanträdet inom
eller utom borgenärernas krets och består af två eller tre ledamöter.
För valet erfordras ej kvalificerad majoritet.

Borgenär, som valts till ledamot i nämnda utskott, äger ej undandraga
sig befattningen med mindre han förut innehar sådant uppdrag.

För granskning af gäldenärens räkenskaper och affärsverksamhet,
äger rätten i sammanhang med utseendet af provisorisk förvaltare eller,
efter borgenärernas hörande, vid första borgenärssammanträdet förordna
en eller flere revisorer. Har ej särskild revisor tillsatts, åligger det
förvaltaren att verkställa sådan revision, som nyss sagts, därest ej revision,
enligt hvad därom är stadgadt, kan undvaras.

Förvaltare, ledamot i utskottet eller revisor får ej den vara, som
på i lagen uppgifvet sätt är i skyldskap eller svågerlag med gäldenären.

585

Förvaltaren kan af rätten med borgenärsutskottets samtycke skiljas från
sin befattning, om rätten linner, att han ej behörigen uppfyller sina
skyldigheter. Mot sådant beslut får talan ej föras, men borgenärerna
äga återvälja den afskedade förvaltaren. Rätt att entlediga ledamot af
borgenärsutskottet tillkommer borgenärerna. Såvidt ej annat före valet
af borgenärerna bestämts, äga ledamöterna i utskottet rätt till arfvode.
Sådant arfvode likasom arfvodet till förvaltare och revisorer bestämmes
af rätten och detta i första hand, i det att i dylik fråga beslutanderätt
ej tillkommer borgenärerna. I rättens beslut härutinnan kan ändring
sökas i justitiedepartementet.

Förvaltaren omhänderhar boet såsom representant för borgenärerna
samt står vid utöfningen af sin befattning under kontroll af rätten och
borgenärsutskottet.

Borgenärerna äga vid borgenärssammanträde att i afseende å förvaltningen
meddela bestämmelser, som för förvaltaren och borgenärsutskottet
äro bindande. Om förvaltaren eller ledamot af borgenärsutskottet
anser, att borgenärernas beslut — utom i de i lagen särskilt
angifna fall — bör inhämtas i fråga, som rör boets förvaltning, skall
rätten på hans framställning sammankalla borgenärerna. Detsamma
gäller om borgenärernas inkallande påfordras af borgenärer, representerande
viss kvotdel af fordringarna. Därjämte äger rätten, om den därtill
finner anledning, antingen af eget initiativ eller på framställning
af gäldenären eller enskild borgenär kalla borgenärerna till sammanträde.

Borgenärsutskottet tillvaratager vid sidan af förvaltaren borgenärernas
intressen med hänsyn till förvaltningen. I sådant afseende tillkommer
det utskottet dels att såsom nämnts utöfva kontroll öfver förvaltaren
och dels att i vissa fall deltaga i beslut angående boets angelägenheter.

I fråga om kontrollen har utskottet att såvidt möjligt tillse, att
ej några förvaltningsåtgärder vidtagas, som äro stridande mot boets
intressen. Utskottet äger granska de böcker och handlingar, som angå
boet, samt affordra förvaltaren de upplysningar, som utskottet anser
erforderliga för fullgörande af sitt värf. Det åligger utskottet att minst
en gång i månaden inventera boets kassa och granska den kassabok,
hvars förande åligger förvaltaren, samt att därvid tillse, huruvida —
såsom konkurslagen föreskrifver — de boets medel, som icke erfordras
till bestridande af löpande utgifter, blifvit insatta i bank. Därest utskottet
finner anledning till någon väsentlig anmärkning mot förvaltaren,
skall utskottet därom göra anmälan hos rätten. Vidare har utskottet

586

att granska förvaltarens redovisning samt äger påkalla ändring i rättens
beslut vid redovisningens pröfning.

Beträffande utskottets deltagande i förvaltningen innehåller lagen
det stadgande, att förvaltaren i alla viktiga fall bör, om därtill finnes
skäl, tillkalla utskottet att deltaga i besluten. Detta bör alltid ske, om
någon af utskottets ledamöter framställer begäran därom, samt dessutom
i vissa i lagen särskilt uppräknade fall. Vid förvaltarens sammanträden
med borgenärsutskottet skall protokoll föras. Såsom beslut därvid gäller
den mening, hvarom de flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal
förvaltarens mening. Förvaltaren verkställer de fattade besluten. Menar
någon, att ett mot hans protest fattadt beslut strider mot lag, äger han
påkalla rättens beslut i frågan.

Under vissa förutsättningar kan såsom ofvan antydts tillsättande
af förvaltare underlåtas. Om rätten anser, att särskilda förhållanden
hindra tillsättande af provisorisk förvaltare, eller att sådan med hänsyn
till boets ställning ej är behöflig, äger rätten underlåta förordna provisorisk
förvaltare, och har i sådant fall rätten att vid första borgenärssammanträdet
öfverlämna åt borgenärerna att besluta, hunivida förvaltare
skall utses eller icke. Beslut att förvaltare ej skall tillsättas kan under
förhållanden, som nyss nämnts, fattas af borgenärerna, äfven i strid
mot rättens mening. I sådant fall erfordras dock för giltigheten af
borgenärernas beslut, att detsamma fattats med samma majoritet, som
är föreskrifven för val af förvaltare. Om förvaltare ej tillsättes, skall
en inkasserare utses i enlighet med de regler, som gälla för borgenärernas
val af förvaltare. Därjämte har i sådant fall rätten att antaga
en särskild revisor, såvida icke rätten på grund af föreliggande omständigheter
anser revision kunna undvaras eller vara förbunden med oproportionerligt
höga kostnader. Rättens beslut skall jämte grunderna
därför meddelas borgenärerna vid sammanträde; påyrkar någon borgenär,
att revisor skall utses, ankommer det på borgenärerna att härom besluta.
Då förvaltare ej är tillsatt, har rätten att, bortsedt från revisionen, utföra
alla de värf, som enligt konkurslagen ankomma på förvaltaren,
dock att bestyret med att inkassera, förvalta och utbetala boets penningmedel
åligger inkasseraren. Beträffande kassaförvaltningen står inkasseraren
under enahanda kontroll af borgenärsutskottet och rätten som
eljest förvaltaren, och gälla äfven ifråga om inkasserarens afskedande,
redovisning och arfvode samma regler som för förvaltaren.

År ej anledning antaga, att gäldenärens skulder öfverstiga ettusen
kronor, behöfver ej borgenärsutskott tillsättas. År borgenärsutskott ej
tillsatt, utöfvas tillsynen öfver inkasseraren af rätten.

587

Utöfver hvad ofvan nämnts har rätten vissa funktioner med hänsyn
till förvaltningen. Sålunda har rätten att strax efter det konkurs
öppnats låta försegla boets lösa egendom samt de böcker och handlingar,
som angå boet, äfvensom att draga försorg därom, att den till boet
hörande egendom, som finnes inom annan jurisdiktion, förseglas åt
vederbörande rätt. Snarast möjligt härefter låter rätten verkställa uppteckning
(registrering) af egendomen i boet. V id konkursens öppnande
kan rätten efter att hafva rådfört sig med den provisoriske förvaltaren
och gäldenären samt, om den därtill finner skäl, med i närheten vistande
borgenärer besluta om fortsättande af gäldenärens rörelse, så framt ett
omedelbart upphörande af rörelsen skulle anses medföra betydlig skada
för boet. Sådant beslut är emellertid gällande allenast till dess borgenärerna
valt förvaltare och borgenärsutskott. Borgenärssammanträdena
hållas inför rätten, som jämväl ombesörjer förandet af protokoll vid
desamma. Det åligger förvaltaren att hvarje kvartal eller oftare, om
sådant påfordras, till rätten afgifva berättelse om huru långt utredningen
af boet framskridit, och har rätten att tid efter annan undersöka förvaltarens
böcker och inventera kassan. Då konkursen skall afslutas
eller förvaltarens uppdrag eljest upphör, skall han utom i det fall, att
ackord kommit till stånd, till rätten afgifva redovisning öfver sin förvaltning,
och äger rätten äfven eljest, när den finner anledning därtill,
affordra förvaltaren redovisning. Rätten pröfvar räkenskapernas riktighet
samt skall därvid tillika granska, huruvida de däri uppförda utgifterna
äro skäliga. Därest före första borgenärssammanträdet beslut
erfordras i fråga, i hvars afgörande borgenärsutskottet, där sådant är
tillsatt, äger med förvaltaren deltaga, har den provisoriske förvaltaren
att hänskjuta frågan till rättens afgörande. Slutligen har rätten att
efter anmälan af förvaltaren uppgöra förslag till utdelning äfvensom
att bestämma, när utdelning skall äga rum. Utbetalningen af medlen
verkställes dock af förvaltaren men under rättens kontroll.

Den danska konkurslagen af 1872 innehåller likasom den norska
i fråga om boets förvaltning olika regler för tiden innan ännu något
sammanträde med borgenärerna hållits och för den därefter följande
perioden eller konkursens hufvudstadium. Under nämnda första stadium
ombesörjes förvaltningen af konkursdomstolen (Skifteretten), i regel
genom en af denna utsedd provisorisk förvaltare (midlertidig Bestyrer),
medan under konkursens hufvudstadium förvaltningen handhafves antingen
af en eller flere Kuratorer, som borgenärerna äga tillfälle utse,

Danmark.

588

i förening med ett af borgenärerna valdt utskott eller ock, om någon
Kurator ej varder tillsatt, af rätten.

Senast på tredje eller fjärde söckendagen efter det kungörelse om
gäldenärens försättande i konkurs af rätten utfärdats, har denna efter
samråd med de borgenärer, som må hafva tillstädeskommit, att besluta
om tillsättande af provisorisk förvaltare. Om gäldenären ej vid konkursens
början eller under loppet af ett år därförinnan idkat rörelse
såsom handlande, fabrikör eller skeppsredare eller rätten anser särskilda
förhållanden hindra att provisorisk förvaltare, kurator eller borgenärsutskott
tillsättes eller att denna anordning med hänsyn till boets beskaffenhet
är onödig, behöfver provisorisk förvaltare ej utses. Varder
ej sådan utsedd, har rätten att ombesörja hans funktioner.

Vid första borgenärssammanträdet, som hålles inför rätten minst
två och högst tre veckor från det ofvannämnda kungörelse utfärdades,
äga borgenärerna besluta, huruvida Kurator skall utses eller icke.
Vid val af Kurator beräknas utgången efter de röstandes antal utan
hänsyn till storleken af deras fordringar. Har någon erhållit mer än
hälften af de afgifna rösterna, skall han förordnas till Kurator, såvida
icke rätten finner skäl att vägra sitt godkännande af valet. Vägras
sådant godkännande, äga emellertid borgenärerna vid sammanträdet
företaga nytt val, som skall af rätten godkännas, om ej särskilda skäl
tala däremot. Därest rätten vägrar godkänna äfven ett af borgenärerna
andra gången företaget val eller vid omröstning föreskrifven röstöfvervikt
ej uppnås, har rätten att utse Kurator. I händelse icke minst en
tredjedel af samtliga kända fordringar är representerad vid sammanträdet,
anses borgenärerna hafva öfverlämnat åt rätten att bestämma, huruvida
Kurator skall tillsättas eller icke, och att i förra fallet utse sådan. Mot
rättens beslut i fråga om utseende af provisorisk förvaltare eller
Kurator får talan icke föras.

Borgenärerna äga med den röstöfvervikt, som förut nämnts, utse
flere Kuratorer att under gemensamt ansvar handhafva boet. I sådant
fall fördela Kuratorerna lörvaltningen mellan sig, såvida icke borgenärerna
bestämt fördelningen.

Konkurslagen föreskrifver, att Kurator likasom den provisoriske förvaltaren
skall vara en oberyktad, vederhäftig och affärskunnig man. Till
sådan befattning får ej utses den, som är gift med gäldenären eller är
med honom på i lagen uppgifvet sätt i skyldskap eller svågerlag, ej
heller den, som innehar anställning vid rätten eller hos någon dess
ledamot. Den, som varit provisorisk förvaltare, kan i samma konkurs
väljas till Kurator.

589

Kurator kan åläggas ställa säkerhet. Arfvodet till honom likasom
till den provisoriske förvaltaren bestämmes af borgenärerna och först
om tvist därom uppstår, går frågan till rätten. När rätten finner skäl
därtill, äger den skilja Kurator från befattningen. Detta skall jämväl
ske, när borgenärsutskottet gör framställning därom. Borgenärerna äga
emellertid rätt att omvälja den entledigade, men rätten kan vägra fastställa
valet, såvida icke detta ägt rum efter bevakning-stidens utgång
och den välde erhållit viss kvalificerad majoritet.

Sedan Kurator utsetts, hafva borgenärerna vid första borgenärssammanträdet
att välja ett af tre personer bestående utskott, hvars ledamöter
skola utöfva tillsyn öfver Kurators förvaltning samt vid viktigare
tillfällen tillkallas för att deltaga i beslut angående konkursboets angelägenheter.
För valet erfordras allenast relativ majoritet af de röstande
utan hänsyn till fordringarnas belopp. I afseende å utskottets ledamöter
äro ej andra kvalifikationer föreskrifna än att de skola vara borgenärer
eller ombud för sådana. År Kurator ej utsedd, kan ej heller blifva
fråga om tillsättande af borgenärsutskott. Har en Kurator utsetts,
måste alltid tillika borgenärsutskott väljas. Endast om flere Kuratorer
utsetts, kunna borgenärerna besluta att borgenärsutskott ej skall tillsättas.
I sådant fall ankommer det på rätten att fullgöra de åligganden,
som eljest tillhöra utskottet. Därest icke minst en tredjedel af
samtliga kända fordringar är representerad vid sammanträdet, väljer
rätten, förutom Kurator, äfven ledamöter i borgenärsutskottet. Detsamma
gäller, om utskottsledamot, som valts af borgenärerna, ej mottager uppdraget,
och ett nytt val, företaget vid samma eller ett senare sammanträde,
ej heller leder till resultat. Val af ledamöter i borgenärsutskottet
får ej öfverklagas.

Ledamot i borgenärsutskottet är ej berättigad till arfvode utan
endast till ersättning för utgifter, som han fått vidkännas i anledning
af uppdraget. Han kan skiljas från befattningen genom beslut af borgenärerna.
I visst fall skall den, hvilken såsom fordringsägare insatts i
utskottet, entledigas af'' rätten, nämligen om det befinnes, att han ej
äger fordran i konkursen.

Kurator skall omhänderhafva boet såsom borgenärernas representant,
och dessa äga meddela särskilda föreskrifter i afseende å förvaltningen.
Emellertid är det egentligen blott i frågor af mindre vikt, som Kurator
kan handla på eget bevåg. Konkurslagen innehåller nämligen den allmänna
föreskrift, att Kurator ej äger i viktigare fall vidtaga åtgärd i
fråga om boets förvaltning utan att hafva erhållit samtycke af borgenärsutskottet
eller borgenärerna. Han skall hålla sammanträden med

590

utskottet så ofta anledning därtill uppstår. Vid dessa sammanträden
skall protokoll föras. Såsom utskottets beslut gäller den mening, som
flertalet af dess ledamöter biträder. I händelse Kurator och utskottet
ej kunna enas, skall rättens beslut inhämtas eller ock, om rätten finner
skäl därtill eller det begäres af Kurator eller utskottet, frågan hänskjutas
till borgenärernas afgörande vid borgenärssammanträdet. Vid sidan af
nyssnämnda allmänna föreskrift angifver lagen en del särskilda fall, då
Kurator ej äger handla utan samtycke af borgenärsutskottet eller, om
utskottet vägrar samtycke, af rätten. Sålunda äger Kurator icke på
egen hand erkänna såsom tredje man tillhörig i boets besittning varande
egendom af högre värde än 200 kronor eller ingå förlikning, hvarigenom
konkursboet skulle afstå från kraf å mer än nyssnämnda belopp eller
sälja boets fordringar genom offentlig auktion eller afyttra annan egendom
annorledes än genom dylik auktion. Därest det värde, hvarom är fråga
i de bägge först anförda exemplen, uppgår till 2,000 kronor eller mera,
skall frågan, äfven om Kurator och utskottet äro eniga, likväl hänskjutas
till rätten eller eventuellt till borgenärerna.

Borgenärsutskottet äger befogenhet att kontrollera Kurators administration
och affordra honom upplysningar. Minst en gång i månaden
men i öfrigt så ofta utskottet finner det lämpligt har utskottet att
granska den kassabok, hvars förande åligger Kurator och hvari boets
inkomster och utgifter skola införas. Utskottet har härvid, bland annat,
att tillse, att de belopp, som ej erfordras för bestridande af löpande
utgifter, insättas i bank eller liknande inrättning. De anmärkningar,
hvartill utskottet vid granskningen kan finna anledning, skola antecknas
-i kassaboken. En gång hvar månad eller oftare, om sådant påfordras,
har Kurator att uppvisa kassaboken för rätten, som det åligger tillse att
utskottets föreskrifter i fråga om kassabehållningen m. in. efterkommas,
hvar]ämte rätten, om den själf finner något att erinra i afseende å
sagda behållning, har att samråda med borgenärsutskottet i frågan samt
efter omständigheterna framlägga densamma för borgenärerna.

Såsom nämnts ombesörj es under konkursens första stadium förvaltningen
af rätten, i regel genom eu provisorisk förvaltare. Rätten
skall strax efter konkursens början genom försegling eller på annat
lämpligt sätt taga boet och särskilt gäldenärens handel sböcker under
sin vård samt har att draga försorg om att till boet hörande egendom,
som finnes å ort utom rättens jurisdiktion, tages under vård af rätten
å sagda ort. Därjämte åligger det rätten att verkställa uppteckning
(registrering) af boet och att i sammanhang därmed låta värdera detsamma.
Rätten äger, efter att hafva rådfört sig med den provisoriske

591

förvaltare!), om sådan är tillsatt, samt, därest rätten finner skäl därtill,
med på orten vistande kända borgenärer besluta, att gäldenärs rörelse
skall tills vidare fortsättas, såvida ett omedelbart upphörande därmed
skulle medföra betydlig skada för boet. Den ställning rätten under
konkursens hufvudstadium intager till förvaltningen af konkursboet varder
olika, allt efter som Kurator tillsatts eller icke. 1 det förra fallet, som
lagen synes betrakta såsom det för en konkurs normala, tages, på sätt
af den lämnade redogörelsen framgår, rättens medverkan i anspråk, då
det gäller att bedöma lämpligheten af vissa förvaltningsåtgärder eller att
träffa afgörande i fråga, hvari Kurator och borgenärsutskottet ej kunnat
enas och som ej skall hänskjutas till borgenärerna; och äger rätten därjämte
afskeda Kurator samt genom granskning af dennes räkenskaper
utöfva en viss kontroll öfver förvaltningen. Härutöfver ankomma på
rätten vissa andra funktioner, som stå i samband med boets förvaltning.
Rätten äger sålunda att af eget initiativ kalla borgenärerna till sammanträde
äfvensom pröfva framställning, som af borgenär eller gäldenären
gjorts om borgenärernas sammankallande. Skyldighet att sammankalla
borgenärerna åligger rätten, om sådant påfordras af Kurator eller borgenärsutskottet.
Borgenärssammanträdena hållas inför rätten, som jämväl
ombesörjer förandet af protokoll vid dessa. Om det ifrågasättes,
huruvida någon vid sådant sammanträde såsom borgenär närvarande må,
innan fordringarna blifvit pröfvade, där föra talan, har rätten, efter att
hafva hört gäldenären, granskat boet rörande handlingar eller i öfrigt
inhämtat tillgängliga upplysningar, att afgöra, huruvida och för hvilket
fordringsbelopp ifrågavarande person må föra talan. Innan bevakningstiden
är utgången åligger det rätten att tillse, att de vid borgenärssammanträden
fattade beslut icke förnärma de borgenärers intressen, som
ännu ej anmält sig i konkursen. Rätten äger därvid undanröja sådant
beslut och själf träffa afgörande i frågan. Efter bevakningstidens utgång
har rätten däremot endast att på gjord framställning pröfva, huruvida
borgenärerna genom sådant beslut öfverskridit sin beslutanderätt.
Slutligen tillkommer det rätten att bestämma, när utdelning skall ske,
samt att upprätta utdelningsförslag.

Då flere Kuratorer men ej något borgenärsutskott utsetts, skall
såsom nämnts rätten utöfva de funktioner, som eljest tillkomma borgenärsutskott.
Vid sidan däraf behåller rätten sina ofvan omförmälda
åligganden.

Har Kurator ej tillsatts skall allt, som enligt konkurslagen ankommer
på Kurator, i stället åligga rätten. I de fall, då Kurator skall tillkalla
borgenärsutskottet, har rätten nu att inhämta borgenärernas mening

592

Finland

vid borgenärssammanträde, såvida icke dessa bemyndigat några borgenärer
eller ombud för borgenärer att i sådant afseende utöfva de funktioner,
som skulle tillkomma borgenärerna vid sammanträde. Då Kurator
ej är tillsatt, äger rätten antaga en inkasserare.

Enligt den för Finland gällande konkursstadgan af 1868 är förvaltningen
af konkursbo anordnad efter väsentligen samma principer som
enligt svensk rätt. Då konkurs uppstått, äger rätten eller dess ordförande
utse lämplig person att, till dess förhör i saken inför rätten
hållits, handhafva den vård af boet, som kan finnas af omständigheterna
påkallad. Från sagda förhör, som skall äga rum å landet inom tre och
i stad inom två veckor från det gäldenären försattes i konkurs, till inställelsedagen
förvaltas boet af gode män samt därefter till konkursens
slut af sysslomän. Angående sättet för utseende af gode män och syssloman
skiljer sig den finska lagen från den svenska allenast däri, att
enligt den förra såsom borgenärernas beslut vid val af gode män och
sysslomän den mening gäller, hvarom bland närvarande borgenärer de
förena sig, hvilkas fordringar sammanräknade utgöra största beloppet,
utan afseende därå, att dessa borgenärer tillika till antalet utgöra viss
kvotdel af de röstande. Den finska lagen har däremot ej någon motsvarighet
till rättens ombudsmansinstitutionen, och är skillnaden mellan
svensk och finsk lag i afseende å gode mäns och sysslomans funktioner
hufvudsakligen betingad af detta förhållande.

I de fall, då enligt vår lag förvaltningsåtgärd ej må vidtagas
annat än med samtycke af rättens ombudsman eller efter samråd med
denne, har den finska lagen antingen öfverlämnat åt gode männen eller
sysslomännen att handla på egen hand eller ock uppställt fordran på
samtycke af borgenärerna eller gäldenären. Såsom exempel må till jämförelse
med motsvarande stadganden i 114, 48 och 51 §§ i vår konkurslag
ur den finska lagen anföras, att det tillkommer sysslomännen att på
egen hand uppgöra utdelningsförslag, att fortsättande af gäldenärs rörelse
alltid ankommer på borgenärernas beslut, samt att för försäljning af lös
egendom annorledes än å auktion i regel erfordras att alla vid sammankomst
närvarande borgenärer och gäldenären därom äro ense.

Hvad angår tillsynen öfver förvaltningen, är denna i finsk rätt
anordnad efter i hufvudsak samma principer som i vår lag, frånsedt att
i finsk lag ej finnes någon motsvarighet till den kontroll, som vår lag
tänkt skola utöfvas af rättens ombudsman. Sagda tillsyn tillkommer
således dels borgenärerna eller af dem valda ombud och dels rätten och
innehålla de båda lagarna i afseende härå i hufvudsak enahanda be -

593

stämmelser. Dock må anmärkas, att den finska lagen för visst fall
känner en af rätten tillsatt kontrollant. Under de förhållanden, då vår laglåter
rätten eller domaren utse en eller flere skickliga och vederhäftiga
män att med de vid första förhöret tillstädeskomna borgenärer eller de
af dem valda gode män deltaga i förvaltningen, medgifver nämligen den
finska lagen rätten att utse eu sådan man att antingen med närvarande
borgenärer eller de gode män, som af dem valts, deltaga i förvaltningen
eller ock öfvervaka deras förvaltning.

594

Bilaga II.

Särskildt yttrande af fabrikören Boman.

Ehuru enligt kommitténs förslag till konkurslag befogenheten att
tillsätta förvaltare delats mellan konkursdomaren och borgenärerna, utgår
dock förslaget på goda grunder därifrån, att det öfvervägande inflytandet
på tillsättningen af förvaltare skall tillkomma konkursdomaren. I sådant
syfte stadgar 44 § i nämnda lagförslag, att ett af borgenärerna gjordt
förvaltareförslag skall för att blifva bindande vara afgifvet med viss
kvalificerad majoritet. Denna majoritet har dock lämpligen ej kunnat
bestämmas med hänsyn till samtliga kända röstberättigade borgenärer
och deras fordringar utan måst hänföras till allenast de vid sammanträdet
närvarande röstberättigade borgenärerna och deras fordringar.
Med hänsyn härtill har i förevarande lagrum tillika stadgats, att konkursdomaren
äger vägra förordna den med föreskrifven majoritet till förvaltare
föreslagne, därest de närvarande borgenärerna äro få och äga
ringa fordringar. Enligt detta stadgande blir emellertid, huru ringa de
närvarande borgenärernas fordringar än må vara, dessa borgenärers
mening icke desto mindre gällande, förutsatt allenast att de ej kunna
betecknas såsom till antalet få. Ett sådant resultat synes mig ej väl
öfverensstämma med förslagets allmänna ståndpunkt, som måste anses
förutsätta att borgenärerna ej äga få den af domaren utsedde förvaltaren
ersatt med annan med mindre krafvet härpå uppbäres af ett starkt
borgenärsintresse. Härvid synes man mig desto hellre böra fasthålla
som eljest ökade tillfällen beredas därtill, att förvaltaren kommer att
få sitt mandat härledt från borgenärerna, sålunda från samma uppdragsgifvare,
hvilka skola utse det konkursorgan — gode mannen — som
har till uppgift att kontrollera förvaltaren i hans verksamhet.

På grund af det anförda anser jag mig böra i stället för det
senast omförmälda stadgandet i 44 § förorda en bestämmelse af innehåll,
att konkursdomaren skall äga vägra förordna den af borgenärerna
till förvaltare föreslagne i händelse de närvarande borgenärerna äga
ringa fordringar.

595

I andra stycket af 13 § i förslaget till lag om ackordsförhandling
utan konkurs stadgas, att verkställighet af utmätning, som skett innan
beslut om inledande af ackordsförhandling meddelats, skall fortgå utan
hinder af förhandlingen. Hvad förslaget sålunda innehåller kan jag
icke biträda, för såvidt det gäller utmätning, som inom en månad före
förhandlingens inledande ägt rum för icke prioriterad fordran.

Uppenbart torde vara, att den föreslagna lagen om ackordsförhandling
utan konkurs kommer till användning så godt som uteslutande
i fråga om köpmän, och lagförslaget i sin helhet är så affattadt, att
det synnerligen Vekligt sluter sig till arbetssättet vid de ackords- och
konkursafdelningar, som sedan några år finnas vid Stockholms, Göteborgs
och Malmö köpmansföreningar. Säkerligen torde det komma att
ställa sig så, att det offentliga ackordsförfarandet i hvarje fall föregåtts
af försök att under hand genomföra ackordet.

Första förutsättningen för en dylik förhandling, som till en början
föres under hand och sedan öfvergår i offentlig ackordsförhandling, är
att gäldenären förpliktar sig att icke gynna någon borgenär framför
de öfriga och att ej rubba bestående prioritetsförhållanden eller medgifva
uppkomsten af nya sådana. Härmed står ifrågavarande stadgande illa
i öfverensstämmelse, då ju enligt detsamma en ny förmånsrätt kan uppkomma
under den offentliga ackordsförhandlingen, därigenom att en
månad förflyter från det utmätning skett å gäldenärens egendom.

Kommittén uttalar äfven i sin motivering till denna paragraf, att
det skulle varit mest tillfredsställande om ett stadgande kunnat införas,
innefattande att om utmätning skett för fordran, för hvilken ackordet
är bindande, utmätningsförfarandet skulle afbrytas samt ackordsförhandlingen
i afseende å den förmånsrätt, som utmätning medför, tillerkännas
samma verkan som konkurs. Kommittén anser sig dock icke
kunna upptaga ett dylikt stadgande, enär det skulle påkalla vidtgående
ändringar i utsökningslagen, hvarjämte saken förmenas äga ringa
praktisk betydelse.

För min del tror jag tvärtom, att stadgandet äger stor praktisk
betydelse. Det torde nämligen böra beaktas, att med de stränga fordringar,
som lagförslaget uppställer för inledande af ackordsförhandling,
man bör kunna antaga, att inledd förhandling i de flesta fall resulterar
i att ackord fastställes, hvadan den i 34 § i förslaget till konkurslag
intagna bestämmelse, som möjliggör återvinning i konkurs, där betalning
för gäld erhålles genom utmätning, som skett inom en månad före
inledande af ackordsförhandling, hvilken icke lyckas utan öfvergår till
konkurs, torde erhålla ganska ringa användning.

596

Kommitténs uttalande därom, att redan långt innan den offentliga
ackordsförhandlingen börjar det måste under hand ordnas så, att vidtagna
utmätningsåtgärder återkallas, må väl synas riktigt enligt erfarenheten
vid nuvarande lagstiftning, men efter tillkomsten af den nya lagen
blir nog förhållandet ett annat. Nu finnes som alternativ, om ett underhandsackord
ej kan genomföras, intet annat än konkurs, och för att
undvika dylik pågå underhandlingar om ackord ofta oskäligt länge.
Framgent torde, sedan det erforderliga antalet borgenärer vunnits för
ett ackordsförslag, den nya lagen komma att anlitas, så snart det visar
sig, att bland borgenärerna finnas sådana, som blott önska förhala
ärendet i hopp att kunna tilltvinga sig fördelar framför de öfriga.

Det torde därför icke sällan komma att inträffa, att den offentliga
ackordsförhandlingen inledes innan ännu en månad förflutit efter det
utmätning skett; och under sådana förhållanden får det praktisk betydelse,
att utmätningen ej medför förmånsrätt.

De i motiven åsyftade ändringarna i utsökningslagen skulle till
dels betingas däraf, att man enligt kommitténs mening ej gärna kunde
medgifva, att den utmätta egendomen komme under gäldenärens rådighet,
och att det särskildt för det fall, att ackord ej komme till stånd,
och konkurs ej heller följde, vore rimligt att utmätningen finge fortgå.
För min del hyser jag ingen betänklighet mot att låta gäldenären återfå
rådighet öfver den utmätta egendomen; lagförslaget hvilar på den princip,
att gäldenären får förtroendet att under förhandlingstiden disponera sin
öfriga egendom, hvilken väl i regel får antagas vara större och värdefullare
än det som utmätts. Den borgenär, som härutinnan icke hyser
förtroende för gäldenären, lärer icke underlåta att försätta honom i konkurs.

Det bör ock bemärkas, att fall, då hvarken ackord kommer till
stånd eller konkurs följer, väl kunna tänkas, men torde blifva synnerligen sällsynta;
saken får väl knappast en sådan utgång, såvida icke gäldenären
blifvit i tillfälle att erlägga full betalning. Ett korrektiv för ifrågavarande
fall kunde man eljest finna genom ett stadgande, att en strandad
ackordsförhandling utan särskild ansökan skulle medföra gäldenärens
försättande i konkurs. Ett dylikt stadgande synes i och för sig ganska
rimligt.

Äfven om ändringar i utsökningslagen i öfrigt skulle blifva nödiga,
hvilket jag ej tilltror mig att bedöma, får jag såsom min åsikt uttala
att i 17 kap. 8 och 9 §§ handelsbalken bör stadgas, att förmånsrätt,
som utmätning medför, upphör om offentlig ackordsförhandling inledes
inom en månad efter utmätningen, samt att sista stycket af 13 § i lagen

597

om ackordsförhandling bör gifvas det innehåll, att då offentlig ackordsförhandling
inledes, skall utmätningsmans befattning med utmätt men
icke försåld egendom upphöra, såvida ej utmätningen skett för fordran,
som är förenad med förmånsrätt i den egendom, som utmätts, eller mer
än en månad förflutit från det utmätningen skedde.

598

Bilaga III.

Särskild! yttrande af liäradshöfdingcn Östergren.

Hvad angår de omständigheter, som medföra obehörighet att vara
konkursförvaltare, samt beträffande rätten att i tvist angående bevakad
fordran förete nya bevis i högre instans och konkursdoms rättskraft vid
ackord jämte vissa därmed sammanhängande frågor är jag af annan
mening än kommitténs pluralitet.

1) Enligt 42 § i förslaget till konkurslag må ej den vara konkursförvaltare,
som står under förmynderskap. Med hänsyn till de åligganden,
som tillhöra konkursförvaltare, förefaller det mig såsom en oeftergiflig
fordran på konkursförvaltare att han skall vara behörig att föra annans
talan inför rätta. Från behörighet i sistnämnda afseende utesluter 15
kap. 3 § rättegångsbalken bl. a. den, som själf under målsmanskap
står, och föreslår jag därför att i 42 § ordet »förmynderskap» ersättes
med orden »annans målsmanskap».

Den af mig föreslagna affattningen har betydelse för frågan om
gift kvinnas behörighet att vara konkursförvaltare. Om vid en förändrad
lagstiftning på äktenskapsrättens område mannens målsmanskap
för hustrun kommer att upphöra, bortfaller därmed det hinder för hustru
att vara konkursförvaltare, som skulle följa ett godkännande af mitt
förenämnda förslag.

2) Gällande konkurslag stadgar i 78 §, i öfverensstämmelse med
äldre lag, att med undantag för angifna fäll nya bevis ej må i konkurssak
gälla i högre rätt. Bestämmelsen har upptagits i 113 § af
förslaget,f hvarvidtdock dess tillämplighet begränsats till tvister angående
bevakade fordringar.

Nämnda stadgande åsyftar uppenbarligen att förmå parterna att
förebringa |alla bevis innan målet afgöres af underrätten. Det kan
synas, som skulle ett sådant stadgande för flertalet fall sakna betydelse.
Borgenären kan icke utvidga det yrkande han gjort i bevakningsinlagan;
ej heller kan någon utsträckning af ett gjordt jäf äga rum. De parter,

599

som med omsorg iakttaga sina intressen under bevakningsproceduren,
böra följaktligen så snart anmärknings tiden utgått eller senast efter
tvistefrågornas handläggning vid förlikningssammanträdet hafva klart
för sig, hvilka bevis de böra förete. Att dröja med företeendet af
bevisen till dess målet kommit i högre instans, om rätt att där förete
bevis står öppen, kan icke medföra någon fördel utan blott ökåd kostnad
jämte tidsutdräkt.

1 verkligheten ställer sig emellertid förhållandet annorlunda. I
många fall skaffa sig borgenärer ej någon kännedom om jäf, som gjorts
mot deras bevakningar, än mindre bereda de sig tillfälle att utföra sin
talan vid rätten och där förete bevis. Utan öfverdrift torde kunna sägas
att bland de mål, som fullföljas till hofrätt, tvisterna rörande bevakningar
i konkurs förut erhållit den minsta utredningen.

Förslaget till ny konkurslag innehåller åtskilliga bestämmelser,
egnade att åstadkomma en förbättring härutinnan. Sålunda inskärpes
att icke blott vid bevakningsinlaga utan äfven vid anmärkningsskrift
böra fogas de handlingar, som vederbörande vill åberopa. Stadgandet
om skyldighet för förvaltare att till borgenär, mot hvars bevakning anmärkning
framställts, öfversända afskrift af anmärkningsskriften i hvad den rör
hans bevakning jämte meddelande om tid och ställe för förlikningssammanträdet
torde föra med sig, att borgenärerna bättre än nu iakttaga
sin rätt med hänsyn till gjorda jäf. Och genom den föreslagna anordningen
att konkursdomaren skall leda förlikningssammanträdet kan helt
säkert vinnas en afsevärdt bättre utredning i mål af nu ifrågavarande
beskaffenhet.

Äfven med sålunda föreslagna bestämmelser lärer det dock icke
kunna undgås att part i ett eller annat fall kan behöfva förebringa
bevis i högre instans. Missbruk af en eventuellt medgifven rätt därtill
torde ej vara att befara, enär, på sätt förut framhållits, en part endast
kan hafva olägenhet af dröjsmål med företeendet af bevis. En förlängning
af konkursutredningarna synes en sådan rätt ej heller kunna
draga med sig, då lagen medgifver att konkurs afslutas utan hinder
däraf att tvist om bevakad fordran ej är slutligen afgjord. Däremot
skulle gifvetvis ett dröjsmål med afgörandet af tvistiga fordringar kunna
blifva följden af ett medgifvande att förebringa nya bevis i högre rätt.
Men långt ifrån alltid skulle en sådan följd vara att vänta. I flertalet
fall, då medgifvandet finge användning, komme helt säkert ej att företes
annat än skriftliga bevis; där undantagsvis part begärde vittnesförhör,
komme sådant sannolikt ej att beviljas med mindre parten gjort antagligt,
att utredning skulle stå att vinna genom det begärda förhöret. I hvarje

600

händelse synes mig det dröjsmål, som sålunda någon gång kunde uppstå,
icke innefatta tillräckligt skäl att beträffande rätten att förete nya bevis
i högre instans göra skillnad mellan mål af omförmälda slag och andra
mål. Enskilda parter kunna tämligen oförskylldt lida skada af en dylik
skillnad, om hvilken det ej kan begäras att de skola äga kännedom.
Och svårligen torde kunna förnekas att det för rättskänslan är stötande
att hänsyn ej får i högre rätt tagas ens till nya skriftliga bevis, som
ingifvas samtidigt med parts första inlaga och måhända skulle kunna
befinnas fullständigt afgörande för utgången.

Ofvan har omnämnts, att bestämmelsen i 113 § af förslaget afser
allenast tvister angående bevakade fordringar. I motsats till 78 § i
nuvarande lag, sådan den fattats i rättstillämpningen, gäller den föreslagna
bestämmelsen icke i mål om undansättande. I mål af sistnämnda
slag pröfvas emellertid beskaffenheten ej blott af egendom, hvars
undansättande begäres, utan ock af fordran, för hvilken den ifrågavarande
egendomen förmenas ej böra gå i betalning. Äfven om en
dom, hvarigenom yrkande om undanskiftande bifalles, kan erhålla
betydelse utom konkursen, afser domen dock närmast frågan, huruvida
egendom, som afträdts till konkurs, skall gå i betalning för fordringar,
som bevakats i konkursen. Att i förevarande hänseende göra skillnad
mellan dylika mål och mål angående tvistiga fordringar synes mig
därför ej lämpligt, men att i mål om undanskiftande vägra företeendet
af nya bevis i högre rätt torde ej heller böra ifrågakomma.

På grund af hvad jag nu anfört föreslår jag att bestämmelsen i
113 § måtte utgå.

Mot mitt förslag härutinnan kan möjligen anmärkas, att då enligt
108 § andra stycket i förslaget parter för att få tillfälle att föra talan
vid konkursdomstolen böra göra förbehåll därom vid förlikningssammanträdet
härmed skulle stå mindre väl samman att parter, som tilläfventyrs
ej ägt rätt att föra talan och förebringa bevis vid nämnda domstol,
skulle hafva möjlighet att åberopa nya bevis i högre rätt. Omförmälda
bestämmelse i 108 § låter det emellertid ankomma på domstolen att
afgöra, huruvida part, som ej förbehållit sig talan vid domstolen, likväl
skall där få föra talan, och det torde ej rimligtvis kunna antagas att
part, den där vill förebringa bevis till styrkande af någon omständighet,
som kan inverka på målet, skulle vägras att förete bevis. Oafsedt
nämnda förhållande framstår förlikningssammanträdet som en del af
proceduren vid underdomstolen. Likasom part, som i högre rätt vill
ingifva mer än en inlaga, bör göra förbehåll därom i sin första skrift,
kan det med fog begäras att den, som vill föra talan vid konkurs -

601

domstolen i mål rörande tvistig fordran, gör förbehåll därom vid förlikningssammanträdet.
Däremot synes det icke nödvändigt att göra
rätten till företeende af bevis i högre instans beroende däraf, att de
möjligheter till förebringande af bevisning, som stått öppna i den lägre
instansen, äfven blifvit begagnade.

3) Beträffande konkursdoms rättskraft innehåller 115 § af förslaget
ett uttryckligt stadgande, som begränsar domens verkan till konkursen.
Genom sådan dom afgöres, i hvad mån borgenär, som bevakat fordran
i konkursen, skall erhålla betalning ur de afträdda tillgångarna i den
ordning konkurslagen bestämmer, d. v. s. genom utdelning, som besörjes
af konkursförvaltningen. Afslutas konkurs på annat sätt än genom slututdelning,
förfaller all verkan af konkursdomen. Vill borgenär utbekomma
hvad han icke erhållit genom bevakning i konkursen, är han i samma
läge som om konkurs icke inträffat.

För det fall att konkurs afslutas genom ackord är enligt min
mening omförmälda anordning mindre tillfredsställande ur den synpunkt,
som torde böra vara afgörande, nämligen ändamålsenlighetens. Föreligger
ackordsförslaget redan vid tiden för handläggningen af tvistiga
fordringar, inskränkes pröfningen af dessa dock icke till afgörandet af
frågan om rösträtt i ackordsärendet, utan pröfningen afser likaväl som
eljest de tvistiga fordringarnas beskaffenhet, och en sådan pröfning kan
tänkas äga rum äfven efter det förslaget antagits af borgenärerna. Den
borgenär, som genom konkursdom tillerkänts rätt till betalning ur de
afträdda tillgångarna, kan med fog göra anspråk på att varda bibehållen
vid samma rätt äfven i händelse ackord kommer till stånd. Ackordets
fullgörande kan anses vara ett surrogat för utdelningen; ger ackordet,
såsom val får antagas vara regel, högre betalning än som vid utredning
af boet i vanlig ordning skulle vunnits, torde det bättre resultatet dock
ej kunna anses bero på någon uppoffring från gäldenärens sida utan
företrädesvis vara att söka däri, att eu del konkurskostnader inbesparats.
Gäldenären, som efter fastställdt ackord återfår dispositionsrätten öfver
boet och därjämte i allmänhet vinner befrielse från ansvaret för en del
af gälden, kan alltså ej rimligen sägas vara obilligt behandlad, om vid
ackordets fullgörande hvar och en af borgenärerna får njuta betalning,
beräknad efter det fordringsbelopp, för hvilket han skulle ägt rätt till
utdelning, därest konkursen afslutats i vanlig ordning. Att rätt till
sådan betalning tillförsäkras borgenärerna torde fastmera vara till fördel
äfven för gäldenären så till vida som ett ackord därigenom kan te sig
mera antagligt för borgenärerna. Med sättet för tillkomsten af ackord
synes ock bäst öfverensstämma att de borgenärer, som fått inverka på

602

ackordsfrågans utgång, sedermera, när ackordet fastställts, bibehållas vid
den rätt, som var förutsättningen för deras inflytande på ackordsfrågan.
Särskild hänsyn torde för öfrigt böra tagas till borgenärer, som motsätta
sig ackord. Gäldenären och de borgenärer, som rösta för ett
ackord, äro ej utsatta för något tvång, men om gäldenär bjuder och
borgenärer antaga ackord, hafva de att finna sig i de verkningar, som
ackordets fastställande kan medföra. Annorlunda förhåller det sig med
borgenärer, som icke vilja antaga ackord. Redan ackordet ter sig för
dem som ett ingrepp i deras rätt, och detta ökas än mera, om bevakningsproceduren
och de kostnader, som de haft för att därunder bevaka
sin rätt, genom ackordet blifva resultatlösa.

Enligt förslaget står det öppet för en borgenär, hvars bevakninghelt
eller delvis ogillats, att utom konkursen göra gällande sin rätt mot
gäldenären i vanlig ordning. Denna rätt kan ej rimligen beröfvas en
borgenär därför att ackord kommit till stånd (kanske mot hans bestridande
eller på grund af förslag, som framlagts efter det tiden till vad
mot konkursdomen utgått). Att låta konkursdomen få verkan mot
gäldenären men icke till förmån för honom synes mig icke innefatta
någon orättvisa mot gäldenären. Utom det att ackord icke är förenadt
med tvång för gäldenären men väl kan vara det för en borgenär,
kommer nämligen i betraktande, att gäldenären under bevakningsproceduren
befinner sig i ett mycket gynsammare läge än borgenären, i
det att gäldenären genom ett naket bestridande kan ställa borgenären
inför risken att förlora sin rätt i konkursen, om han ej vill eller kan
inlåta sig på en måhända kostsam rättegång. Där ett ackord kan komma
till stånd, föreligger gifvetvis större skäl än eljest under konkurs att
göra uppoffringar för förebringande af bevisning. Men den kännedom
om boets ställning, som gäldenären får anses äga, står icke alltid borgenären
till buds, likasom han icke heller alltid kan under bevakningsproceduren
veta, huruvida han beträffande styrkandet af sin fordran bör
inrätta sig med hänsyn till eventualiteten af ett ackord. Beträffande
gäldenären kan däremot med skäl fordras, att han under sagda procedur
har klart för sig, huruvida han skall bjuda ackord eller icke, samt inrättar
sig därefter i de undantagsfall, då det kan åligga honom att
förebringa bevis till stöd för sitt bestridande af en bevakning. *)

l) Enligt § 119 af danska konkurslagen är fastställdt ackord att anse som en
mellan gäldenären och de i ackordet erkända borgenärerna inför rätta ingången förlikning
med de rättsverkningar, som tillkomma en sådan förlikning. Att döma af ett yttrande
hos Deuntzer (Den danske Skifteret sid. 812) innebär nämnda stadgande, att gäldenären

603

Den omständigheten att bevakning lämnats ojäfvad eller att förlikning
träffats i anledning af gjordt jäf bereder, såvidt fråga är om
rätt till utdelning, en borgenär samma ställning som om hans fordran
godkänts genom konkursdom. Skall sådan dom efter fastställdt ackord
gälla till förmån för borgenär, torde motsvarande rätt böra medgifvas
på grund af fordran, som lämnats obestridd eller rörande hvilken förlikning
träffats. Med nuvarande domstolsförfattning lärer det väl icke
vara möjligt att låta en borgenär ens om hans fordran godkänts genom
konkursdom erhålla omedelbar exekution. Men äfven om borgenären
skall nödgas anlita rättegång, torde det vara en afsevärd fördel att
gäldenären är hindrad att däri åberopa annat än omständigheter, som
tillkommit efter konkursen (t. ex. betalning eller preskription), och att
gäldenären, om han söker förhala saken genom klagan, riskerar ansvar
för missbruk af rättegång.

Om konkursdom skall erhålla rättskraft utom konkursen för det
fall, att ackord kommit till stånd, bör gifvetvis utan hinder af ackord
anmärkning mot bevakad fordran alltid pröfvas i den ordning konkurslagen
stadgar och sådan pröfning ej, såsom af bestämmelsen i 170 §
af förslaget följer, vara vid ackord inskränkt till det fall, att förmånsrätt
för fordringen yrkats.

Den af mig nu ifrågasatta reglering af borgenärs rätt efter fastställdt
ackord påkallar ändring i 115 och 170 §§ af förslaget äfvensom
en ny paragraf i 7 kap., här nedan betecknad med n:r 169 V2; och föreslår
jag för omförmälda paragrafer följande lydelse:

115 §.

Genom dom i tvist angående bevakad fordran vare allenast afgjordt,
hvilken rätt i konkursen tillkommer fordringen, dock att i fråga
om verkan af dylik dom, där ackord kommit till stånd, gäller hvad i
169 Vs § är för sådant fall stadgadt.

icke kan bestrida de i ackordet — vare sig efter eller utan pröfning af rätten — godkända
fordringar, men att en konkursdom, hvarigenom en bevakning ogillats, icke i händelse af
ackord är gällande mot borgenären. Hagerup (Konkurs og Akkordforhandling, Kristiania
1901, noten sid. 275) synes — dock med underkännande af principen — biträda
Deuntzers tolkning af stadgandet, hvilken emellertid icke skall vara den vanliga. — Motiven
till § 32 i förslaget till den danska lagen om tvångsackord utom konkurs synas tyda på
att exekution kan vinnas på grund af ett utskrifvet exemplar af rättens protokoll angående
fastställdt ackord.

604

169 V* §.

Har bevakning i konkurs lämnats utan anmärkning eller förlikning
i anledning af anmärkning träffats, eller har borgenär i tvist angående
bevakad fordran tillerkänts rätt till betalning, då äge, där borgenären
efter fastställdt ackord utkräfver hvad honom i enlighet därmed tillkommer,
gäldenären icke göra andra jäf eller invändningar än om
betalningsskyldighet för fordringen blifvit honom ålagd utom konkurs.

170 §.

Anmärkning, som framställts mot bevakad fordran, skall utan
hinder af ackord pröfvas i den ordning denna lag stadgar.

FÖRSLAG

TILL

KONKUR SLAG

OCH TILL

LAG OM ACKORDSFÖRHANDLING UTAN KONKURS

ÄVENSOM TILL ANDRA DÄRMED SAMMANHÄNGANDE
FÖRFATTNINGAR

AVGIVNA AV

INOM KUNGL. JUSTITIEDEPARTEMENTET
TILLKALLADE SAKKUNNIGE

STOCKHOLM 1919

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI
[1338 19]

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Förslag till

Konkurslag.................................................................................................;........ 3

1 kap. Om egendoms avträdande till konkurs .......................................... 3

2 kap. Om vad till konkursbo rätteligen hör, så ock om återvinning till

konkursbo............................................................................................ 11

3 kap. Om avträdd egendoms förvaltning................................................... 16

4 kap. Om gäldenärens skyldigheter under konkursen samt rätt till under håll,

så ock om bouppteckningsed av annan än gäldenären ............... 32

5 kap. Om bevakning av fordringar i konkurs.......................................... 36

6 kap. Om utdelning................................................................................... 45

7 kap. Om förlikning och ackord emellan gäldenären och borgenärerna .. 53

8 kap. Om borgenärssammanträden ............................................................ 63

9 kap. Huru förfaras skall, då konkursbo ej förslår till bestridande av

konkurskostnaderna................................................................................ 66

10 kap. Om förvaltares skyldighet att avgiva slutredovisning för sin för valtning,

så ock om klander å sådan redovisning................................. 68

11 kap. Särskilda bestämmelser..................................................................... 70

Lag om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas 77

Lag om ackordsförhandling utan konkurs ........ 80

Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§ handelsbalken............ 100

Lag om ändrad lydelse av. 23 kap. strafflagen................................................... 104

Lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken ................................ 108

Lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda tings sammanträden

för handläggning av vissa mål och ärenden........................ 109

Lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 18 september 1903 angående

solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs.................. 110

Lag om ändrad lydelse av 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen den 18
september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse,

så ock angående nndanskiftande av egendom i död makes bo ..................

Lag om ändrad lydelse av § 30 växellagen ....................................................

Lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 20 juni 1905 om köp och byte

av lös egendom .............................................................................................

Lag om ändrad lydelse av 37 § i lagen den 18 april 1914 om kommission,

handelsagentur och handelsresande...............................................................

Lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig

preskription och om årsstämning ..................................................................

Lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse
...............................................................................................

Lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska
föreningar.............................................................................................

Lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsular jurisdiktion
...........................................................................................................

Förordning om ändrad lydelse av 15 och 26 §§ i förordningen den 14 juni

1917 angående försäljning av rusdrycker ...................................................

Lag om ändrad lydelse av 10, 20 och 29 §§ i lagen den 10 maj 1901 om

inteckning i fartyg .......................................................................................

Lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 20 november 1845 i avseende
på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva
..............................................................................................................

Kungörelse om ändrad lydelse av 29 § i arbetsordningen för Svea hovrätt

med krigshovrätten den 10 december 1915 ................................................

Kungörelse om ändrad lydelse av 26 § i arbetsordningen för Göta hovrätt

den 10 december 1915 ................................................................................

Kungörelse om ändrad lydelse av 27 § i arbetsordningen för hovrätten över

Skåne och Blekinge den 10 december 1915 ...............................................

Kungörelse om ändrad lydelse av 23 § i instruktionen för Nedre justitie revisionen

den 23 september 1915 .............................................................

Kungörelse om ändrad lydelse av 2 § i stadgan den 20 juni 1918 med vissa

föreskrifter angående domsagornas förvaltning.............................................

Kungörelse om ändrad lydelse av § 1 mom. 4 i hälsovårdsstadgan för riket

den 25 september 1874 .................................................................................

Kungörelse om ändrad lydelse av § 3 mom. 7 i byggnadsstadgan för rikets

städer den 8 maj 1874 .................................................................................

Lag om ändrad lydelse av 30 § i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj
1897 .............................................................................................................

Sid.

122

123

126

127

128

129

134

137

138

140

142

143

144

145

146

148

150

151

152

Sid.

Förordning om ändrad lydelse av § 4 i förordningen den 31 december 1913
angående rikets indelning i områden för värnpliktigas inskrivning samt
om val av ledamöter i inskrivningsnämnder och inskrivningsrevisioner
m. m............................................................................................................ 153

Motiv till förslag till

Konkurslag....................................................................................... 157

1 kap. Om egendoms avträdande till konkurs .......................................... 157

2 kap. Om vad till konkursbo rätteligen hör, så ock om återvinning till

konkursbo ............................................................................................ 176

3 kap. Om avträdd egendoms förvaltning................................................... 182

4 kap. Om gäldenärens skyldigheter under konkursen samt rätt till under håll,

så ock om bouppteckningsed av annan än gäldenären ............... 226

5 kap. Om bevakning av fordringar i konkurs........................... 229

6 kap. Om utdelning................................................................................... 234

7 kap. Om förlikning och ackord emellan gäldenären och borgenärerna 237

8 kap. Om borgenärssammanträden........................................................... 242

9 kap. Huru förfaras skall, på konkursbo ej förslår till bestridande av

konkurskostnaderna..................................... 246

10 kap. Om förvaltares skyldighet att avgiva slutredovisning för sin för valtning,

så ock om klander å sådan redovisning .............................. 250

11 kap. Särskilda bestämmelser .................................................................. 251

Lag om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas 258

Lag om ackordsförhandling utan konkurs ......................................................... 260

Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§ handelsbalken............ 271

Lagar om ändrade lydelser av 23 kap. strafflagen och 25 kap. 1 § rättegångsbalken
........................................................................................................... 273

Lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda tings sammanträden

för handläggning av vissa mål och ärenden .................... 274

Lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 18 september 1903 angående

solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs.................. 275

Lag om ändrad lydelse av 19—21 §§ i förordningen den 15 oktober 1880,
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs 276
Lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad 277
Lag om ändrad lydelse av 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen'' den 18
september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse,

så ock angående undanskiftande av egendom i död makes bo .................. 278

Lagar om ändrade lydelser av § 30 växellagen och av 39 § i lagen den 20

juni 1905 om köp och byte av lös egendom............................................... 279

Sid.

Lag om ändrad lydelse av 37 § i lagen den 18 april 1914 om kommission,

handelsagenter och handelsresande............................................................... 281

Lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig

preskription och om årsstämning................................................................. 282

Lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse
................................................................................................ 283

Lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska
föreningar............................................................................................ 284

Lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsular jurisdiktion
.......................*..................................................................................... 285

Förordning om ändrad lydelse av 15 och 26 §§ i förordningen den 14 juni

1917 angående försäljning av rusdrycker ................................................... 286

Lag om ändrad lydelse av 10, 20 och 29 §§ i lagen den 10 maj 1901 om

inteckning i fartyg ...................................................................................... 287

Lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 20 november 1845 i avseende
på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva 289
Kungörelser om ändrade lydelser av 29 § i arbetsordningen för Svea hovrätt

med krigshovrätten den 10 december 1915, 26 § i arbetsordningen för
Göta hovrätt den 10 december 1915, 27 § i arbetsordningen för hovrätten
över Skåne och Blekinge den 10 december 1915 och 23 § i instruktionen

för Nedre justitierevisionen den 23 september 1915.................................... 291

Kungörelse om ändrad lydelse av 2 § i stadgan den 20 juni 1918 med vissa

föreskrifter angående domsagornas förvaltning............................................. 292

Kungörelse om ändrade lydelser av § 1 mom. 4 i hälsovårdsstadgan för riket
den 25 september 1874 och § 3 mom. 7 i byggnadsstadgan för rikets
städer den 8 maj 1874 ävensom lag om ändrad lydelse av 30 § i lagen
för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och förordning om ändrad lydelse
av § 4 i förordningen den 31 december 1913 angående rikets indelning i
områden för värnpliktigas inskrivning samt om val av ledamöter i inskrivningsnämnder
och inskrivningsrevisioner m. m......

293

Till Herr Statsrådet och Chefen för Knngl. justitiedepartementet.

Sedan genom nådigt beslut den 21 juni 1907 åt en kommitté uppdragits
att företaga eu revision av gällande konkurslagstiftning, utarbetades
av nämnda kommitté till en början preliminära förslag till konkurslag
och till lag om ackordsförhandling utan konkurs, över vilka förslag
yttranden avgåvos av åtskilliga handelskammare och andra korporationer
ävensom några häradshövdingar. Kommittén avlämnade sedermera med
en den 14 november 1911 dagtecknad underdånig skrivelse förslag till
konkurslag, till lag om ackordsförhandling utan konkurs och till lagar
om ändrade lydelser av särskilda delar av vissa författningar. Över
dessa lagförslag erhöllo rikets rådstuvurätter och häradshövdingar tillfälle
att yttra sig, varefter yttranden till Kungl. Maj:t inkommo från
tjugufyra rådstuvurätter och fem häradshövdingar ävensom från föreningen
Sveriges stadsdomare, varjämte av styrelsen för föreningen Sveriges
häradshövdingar ingavs en på styrelsens föranstaltande utarbetad
redogörelse för konkurslagsförslaget tillika med utlåtande över detta.

Efter det Kungl.Maj:t sedermera bemyndigat chefen för Kungl. justitiedepartementet
att tillkalla högst två sakkunnige för att inom departementet
biträda vid fortsatt behandling av frågan om ny konkurslagstiftning,
kallade vederbörande departementschef den 8 september 1916

VIII

undertecknad Arhusiander och den 28 september 1917 undertecknad

Lawski att biträda vid berörda arbete.

Till fullgörande av omförmälda uppdrag få de sakkunnige härmed

till Herr Statsrådet vördsamt överlämna av motiv åtföljda förslag till

1) konkurslag;

2) lag om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall
iakttagas;

3) lag om ackordsförhandling utan konkurs;

4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§ handelsbalken; 5)

lag om ändrad lydelse av 23 kap. strafflagen;

6) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken;

7) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda

tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;

8) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks
konkurs;

9) lag om ändrad lydelse av 19—21 §§ i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning, så ock i fråga om förvaltning av järnväg
under konkurs;

10) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898 om
boskillnad;

11) lag om ändrad lydelse av 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen
den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om
urarvagörelse, så ock angående undanskiftande av egendom i död
makes bo;

12) lag om ändrad lydelse av § 30 växellagen;

13) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 20 juni 1905 om köp
och byte av lös egendom;

14) lag om ändrad lydelse av 37 § i lagen den 18 april 1914 om kommission,
handelsagentur och handelsresande;

15) lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 4 mars 1862 om
tioårig preskription och om årsstämning;

16) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 25 maj 1917
om försäkringsrörelse;

17) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 22 juni 1911
om ekonomiska föreningar;

18) lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsularj
urisdiktion;

19) förordning om ändrad lydelse av 15 och 26 §§ i förordningen den
14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker;

20) lag om ändrad lydelse av 10, 20 och 29 §§ i lagen den 10 maj
1901 om inteckning i fartyg;

21) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 20 november
1845 i avseende å handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva;

22) kungörelse om ändrad lydelse av 29 § i arbetsordningen för Svea
hovrätt med krigshovrätten den 10 december 1915;

23) kungörelse om ändrad lydelse av 25 § i arbetsordningen för Göta
hovrätt den 10 december 1915;

24) kungörelse om ändrad lydelse av 27 § i arbetsordningen för hovrätten
över Skåne och Blekinge den 10 december 1915;

25) kungörelse om ändrad lydelse av 23 § i instruktionen för Nedre
justitierevisionen den 23 september 1915;

26) kungörelse om ändrad lydelse av 2 § i stadgan den 20 juni 1918
med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning;

27) kungörelse om ändrad lydelse av § 1 mom. 4 i hälsovårdsstadgan
för riket den 25 september 1874;

28) kungörelse om ändrad lydelse av § 3 mom. 7 i byggnadsstadgan
för rikets städer den 8 maj 1874;

29) lag om ändrad lydelse av 30 § i lagen för Sveriges riksbank den 12
maj 1897; samt

30) förordning om ändrad lydelse av § 4 i förordningen den 31 december
1913 angående rikets indelning i områden för värnpliktigas inskrivning
samt om val av ledamöter i inskrivningsnämnder och
inskrivningsrevisioner m. m.

De sakkunnige hava uppfattat sitt uppdrag så, att vid överarbetningen
av kommitténs förslag de anmärkningar, som framställts i de
över förslagen avgivna yttrandena, i främsta rummet borde tjäna till
ledning. Liksom dessa anmärkningar företrädesvis riktat sig mot de av
kommittén föreslagna bestämmelserna rörande organisationen av konkursförvaltningen,
har den av de sakkunnige verkställda omarbetningen av
kommitténs förslag till huvudsaklig del gällt nämnda bestämmelser. De
sakkunnige hava vid sitt arbete ock haft att taga hänsyn till åtskilliga
lagändringar, som genomförts efter det kommitténs förslag framlagts
och av vilka de genom lag den 11 oktober 1912 i konkurslagen vidtagna
särskilt varit att uppmärksamma.

Det har synts de sakkunnige lämpligt att i sammanhang med
framläggandet av förslagen till konkurslag och till lag om ackordslörhandling
utan konkurs avgiva förslag till vissa ändringar i de under
22)—28) och 30) upptagna administrativa författningar, varemot de
sakkunnige icke ansett sig hava att utan särskilt uppdrag avgiva förslag
till de ändringar, som på grund av de sakkunniges förslag påkallas
i förordningarna angående stämpelavgiften och angående expeditionslösen.
Ej heller hava de sakkunnige funnit sig böra taga under
behandling de övriga bestämmelser, vilka, såsom i kommitténs underdåniga
skrivelse påpekas, kunna i följd av den nya lagstiftningen erfordras
å områden, som icke höra till den allmänna lagen.

Till beredande av lättnad vid granskningen av förslagen hava
i kommitténs lagförslag företagna sakliga ändringar ävensom ändringar
i sådana författningar, som ej behandlats av kommittén, blivit kursiverade.

Stockholm den 7 juli 1919.

Carl Arhusiander. Sven Lawski.

LAGFÖRSLAG.

Förslag

till

Konkurs lag

1 Kap.

Om egendoms avträdande till konkurs.

1 §•

Finner någon sig vara på sådant obestånd, att han icke kan rätteligen
betala sin gäld, äge han avträda sin egendom till konkurs.

2 §•

Gäldenär skall på yrkande av borgenär försättas i konkurs, om gäldenären
på grund av eget erkännande eller rymning för skuld eller hos
honom verkställd utmätning och vad med avseende därå förekommit eller
på grund av andra inträffade omständigheter måste antagas vara på sådant
obestånd, att han icke kan rätteligen betala sin gäld.

3 §•

Gäldenär, som är köpman, skall på yrkande av borgenär försättas i
konkurs, om gäldenären sedan mer än en vecka inställt sina betalningar.

Har borgenär genom notarius publicus eller genom två ojäviga personer
uppmanat köpman att betala klar och förfallen gäld och är den
gäld icke inom en vecka därefter gulden, skall, där borgenären det yrkar,
gäldenären försättas i konkurs; dock må sådant yrkande icke göras
senare än tre veckor efter nämnda tids utgång.

År godkännare av växel eller, vad angår växel, som är ställd att
inlösas av växelgivaren själv, den, som utgivit växeln, köpman och har
växeln blivit i hans närvaro protesterad för bristande betalning, vare det
så ansett, som om han blivit, på sätt i andra stycket är stadgat, uppmana4
att betala växelskulden.

4 §■

Har lös egendom, vari förmånsrätt jämlikt 17 kap. 6 § första stycket
handelsbalken eller på grund av förlagsinteckning tillkommer borgenär,
blivit utmätt för annans fordran,

eller bar egendom, som nyss sagts, eller egendom, vari borgenär
bär förmånsrätt jämlikt 17 kap. 5 § första stycket handelsbalken, genom
skriftlig avhandling föryttrats med villkor, att säljaren äger behålla
egendomen i sin vård,

skall, där borgenären det yrkar, gäldenären försättas i konkurs, så
framt ej gäldenären visar, att den övriga egendom, vari borgenären äger
förmånsrätt, är tillräcklig till gäldande av hans fordran.

5 §•

Borgenär, som till säkerhet för sin fordran har lös egendom såsom
pant eller eljest under panträtt i handom eller inteckning i fast egendom,
äge ej den rätt att få gäldenären försatt i konkurs, varom ovan
är stadgat, så framt gäldenären visar, att panten eller inteckningen förslår
till fordringens fulla gäldande.

0 i Borgenär

äge ej söka, att makars bo skall avträdas till konkurs,
om hans fordran är sådan, att för densamma ej kan vinnas utmätning
i annan egendom än den, varöver hustrun äger råda.

7 §•

Vill gäldenär avträda sin egendom till konkurs eller vill borgenär
påkalla gäldenärs försättande i konkurs, göre skriftligen ansökning därom
hos konkursdomaren i den ort, där gäldenären bör inför domstol
svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet.

Konkursdomare vare på landet domaren och i stad den lagfarne
ledamot i rätten, som därtill är satt. I stad må, om konkursmålens antal
det fordrar, utses flere konkursdomare; äro flere avdelningar av rådstuvurätten,
skall konkursdomare alltid vara ledamot av avdelning, vid
vilken de mål, som av honom handläggas, skola upptagas.

8 §•

Vid konkursaiisökning av gäldenär bör fogas i tvä exemplar av honom
under edsförpliktelse underskriven förteckning över boets tillgångar och
skulder med uppgift å borgenärernas namn och hemvist så ock å de
böcker och andra handlingar, som röra boet.

9 §•

Borgenär, som söker gäldenärs försättande i konkurs, skall i ansökningen
uppgiva sin fordran. Borgenären bör tillika i ansökningen angiva
de omständigheter, på vilka han grundar yrkandet om egendomsavträde,
samt vid ansökningen foga, i huvudskrift eller styrkt avskrift, de handlingar,
vilka han vill åberopa till stöd för sin talan. Ansökningen jämte
därvid fogade handlingar skall ingivas i två exemplar.

10 §.

Finner konkursdomaren, att han enligt 7 § icke är behörig att
taga befattning med konkursansökning, eller har, där borgenär är sökande,
denne icke i ansökningen uppgivit sin fordran eller kan konkursansökning
av annan orsak ej upptagas, meddele konkursdomaren
ofördröjligen beslut i överensstämmelse därmed och teckne det å ansökningen.

11 §■

Upptages konkursansökning, som gjorts av gäldenär, meddele konkursdomaren
genast beslut om gäldenärens försättande i konkurs.

12 §.

Upptages borgenärs konkursansökning, teckne konkursdomaren å
ansökningen föreläggande för gäldenären att inom viss tid, ej över fyra
dagar i stad och en vecka på landet, från det han erhållit del av ansökningshandlingarna
till konkursdomaren ingiva förklaring över ansökningen.
Vistas gäldenären utomlands eller föreligger eljest i särskilt fall
anledning att utsträcka förklaringstiden, må det ske, dock ej utöver vad oundgängligen
kräves. Borgenären vare pliktig att tillställa gäldenären handlingarna
i huvudskrift eller styrkt avskrift, så ock att inom viss av kon -

kursdomaren bestämd tid av högst fjorton dagar från det föreläggandet
meddelades till konkursdomaren inkomma med sådant intyg, som i 11
kap. 38 § rättegångsbalken sägs, rörande delgivningen och dagen därför.
Har borgenären ej inom förelagd tid inkommit med delgivningsbevis,
vare ansökningen förfallen, där ej inom samma tid förklaring avgivits
av gäldenären eller borgenären visat, att hinder för delgivningen mött.
I sistnämnda fall utsätte konkursdomaren ny tid för delgivning, så vida
ej enligt vad i 13 § sägs målet skall hänskjutas till rätten.

Medgiver gäldenären ansökningen, meddele konkursdomaren genast
beslut om gäldenärens försättande i konkurs; bestrider gäldenären ansökningen
eller utebliver han med förklaring, varde målet hänskjutet
till rätten.

I föreläggande, som ovan sägs, skall intagas underrättelse att, om
målet hänskjutes till rätten, kallelse att inställa sig vid rätten kan varda
part tillställd med posten, varjämte föreläggandet skall innehålla anmaning
till part, om vars postadress tillförlitlig upplysning icke föreligger, att hos
konkursdomaren anmäla den -postadress, under vilken parten önskar få
kallelse sig tillsänd.

13 §.

Nu har gäldenär blivit för delgivning av borgenärs konkursansökning
förgäves sökt i sitt hemvist; kan ej vid efterfrågan hos hans
''husfolk eller grannar eller där han har tjänst eller näring vinnas säker
anvisning, var han uppehåller sig, och är det ej veterligt, att han för
sig ställt ombud, som äger för honom mottaga delgivning av ansökningen
och kan träffas inom riket, skall målet hänskjutas till rätten.
Samma lag vare, där gäldenär vistas å känd ort utom riket och icke
veterligen för sig ställt ombud, som nyss sagts, samt konkursdomaren
med avseende å ortens avlägsenhet eller andra omständigheter finner det
icke skäligen böra åligga borgenären att där delgiva gäldenären ansökningen.

I fall, som avses i denna paragraf, skall konkursdomaren tillse, att
gäldenärens egendom hålles under säker vård till dess frågan om egendomsavträdet
blivit avgjord; och läte konkursdomaren tillika, där det
lämpligen kan ske, om ansökningen underrätta gäldenärens hustru eller
någon, som är i hans tjänst eller eljest kan antagas äga kännedom om
honom och hans förhållanden. Kostnaden för egendomens vård skall gäldas
av borgenären.

14 §.

I)å konkursansökning, av vilken gäldenären fått del, skall hänskjutas
till rätten, värde målet av konkursdoinaren utsatt att förekomma i stad
inom fyra dagar samt på landet inom fjorton dagar, där ej för gäldenäreus
kallande till rätten oundgängligen kräves längre tid. Kan på
landet målet ej företagas inom nämnda tid, med mindre urtima ting
hålles, må dock målet anstå till lagtima ting eller, dcir pa grund av
Konungens förordnande särskilt ting ssammanträde, vard mål angående gäldenärs
försättande i konkurs må förekomma, tidigare skall hällas, till sådant
sammanträde, så framt borgenären begärt dylikt anstånd i ansökningen
och det icke bestrides av gäldenären. Konkursdomaren kalle parterna
till rätten; och skall i kallelsen tillkännagivas, att parts utevaro icke
hindrar målets avgörande. Har part gjort anmälan om sin postadress eller
har eljest tillförlitlig upplysning vunnits om densamma, må kallelsen i
rekommenderat brev tillsändas honom.

I fall, som avses i 13 §, skall gäldenären genom kungörelse, som
konkursdomaren låter införa i allmänna tidningarna tre gånger, kallas
att inställa sig vid rätten å viss dag, minst tre, högst sex veckor efter
sista kungörandet. På landet må dock ejter framställning av borgenären
målet kunna utsättas till näst efter utgången av sistnämnda tid infallande
lagtima ting eller sådant särskilt sammanträde, som i första stycket omförmäles,
där konkursdomaren finner det icke lända till förfång för gäldenären.
1 fråga om borgenärens kallande till rätten skall vad i första stycket stadgats
äga motsvarande tillämpning.

15 §.

Fordran, som borgenär åberopat till stöd för behörighet att söka gäldenärs
försättande i konkurs, skall, där fordringen är fastställd av domstol eller,
efter lagsökning, av överexekutor, i sagda avseende godkännas, ändå att
beslutet ej vunnit laga kraft, utan så är att i vederbörlig ordning förordnats,
att beslutet icke må verkställas. Samma lag vare, då överexekutor
meddelat föreskrift om verkställighet av skiljedom och ej av högre myndighet
eller av domstol, dit talan mot skiljedomen instämts, annorledes förordnats,
så ock då utmätning må erhållas jämlikt lagen om handräckning för fordrans
utfående och ej av domstol förordnats, att verkställighet icke ma
äga rum.

I fall, där ej fordringen enligt vad i första stycket sägs skall godkännas,
ankomme på borgenären att styrka densamma.

16 §.

I mål angående egendomsavträde må rätten ej bevilja part uppskov,
med mindre synnerliga skäl därtill äro. Beviljas uppskov, md det ej
sättas längre än som oundgängligen kräves; och vare, där på landet urtima
ting erfordras, sökanden pliktig att bestrida kostnaden därför.

17 §•

Nu är konkursansökning gjord av borgenär, och dör gäldenären, utan
att han den medgivit; har ej målet hänskjuta till rätten, värde delägerne
i boet förelagt att till konkursdomaren inkomma med förklaring över
ansökningen inom fjorton dagar från delfdendet. Medgiva ej samtliga
dödsbodelägare ansökningen och skall förty densamma prövas av rätten samt
kallelse å parterna utfärdas, varde, där någon dödsbodelägares vistelseort
är okänd eller dödsbodelägare uppehåller sig å avlägsen utrikes ort,
kallelsen till sådan delägares kännedom i allmänna tidningarna kungjord
på sätt i 14 § andra stycket förmäles. År målet, då gäldenären dör,
redan hänskjutet till rätten, värde dödsbodelägarne kallade att inför rätten
yttra sig över ansökningen, och galle beträffande frånvarande delägares
kallande vad nyss sagts. Söker borgenär, att avliden gäldenärs bo skall
avträdas till konkurs, skall i fråga om ansökningens delgivning med dödsbodelägarne
och dessas kallande till rätten tillämpas vad i första och andra
punkterna föreskrivits.

18 §.

Konkursansökning må icke återkallas sedan beslut om gäldenärens
försättande i konkurs meddelats.

19 §.

Då beslut om egendomsavträde meddelats, skall konkursdomaren
genast. utfärda kungörelse därom med uppgift om dagen, då konkursansökningen
ingivits.

Konkursdomaren skall därjämte bestämma och i kungörelsen tillkännagiva,
när och varest första borgenärssammanträdet skall hållas,
inom vilken tid borgenärerna böra hos konkursdomaren bevaka sina
fordringar samt i vilken eller vilka tidningar inom orten kungörelser
angående konkursen skola införas. I kungörelsen skall ock konkursdomarens
postadress angivas.

Första borgenärss am manträdet skall hållas inför konkursdomaren
icke tidigare än tvä och icke senare än fyra veckor från det beslutet
om egend om savträde meddelades, och skall vid bestämmandet av tid för
detta sammanträde tagas hänsyn därtill att bouppteckning bör vara ingiven
till konkursdomaren då sammanträdet hålles. Där det med hänsyn
till konkursboets omfattning och beskaffenhet prövas oundgängligen
nödigt, må konkursdomaren utsätta sammanträdet att hållas senare än
ovan sagts. Tiden inom vilken bevakningar böra ske, skall utgöra
minst fyra, högst tio veckor från meddelandet av beslutet om egendomsavträde.
Antalet ortstidningar, i vilka kungörelser angående konkursen skola
införas, må ej överstiga två.

Har, på sätt särskilt är stadgat, årsstämning blivit utfärdad och
avträdes före den däri utsatta inställelsedag egendom till konkurs, skall
i den kungörelse, som utfärdats om konkursen, erinran ske därom att
årsstämning förut är beviljad och att den ej förfallit genom konkursen.

Har konkurs föregåtts av offentlig ackordsförhandliug, som på grund
av konkursen förfallit, eller har konkurs följt på ansökning, som gjorts
inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandlings upphörande
varit införd i allmänna tidningarna, skall i koukurskuugörelsen intagas
erinran därom att ackordsförhandliug ägt rum, ävensom angivas dagen,
då beslutet om förhandlingens inledande meddelades.

20 §.

Kungörelse, som i 19 § sägs, skall ofördröjligen anslås å rättens
dörr samt genast eller nästa postdag avsändas för att införas en gång
i allmänna tidningarna ävensom två gånger, sista gången minst en
vecka före den för första borgenärssammanträdet utsatta dag, i den eller
de ortstidningar, som jämlikt 19 § i sådant avseende bestämts.

Sedan den bouppteckning, som enligt 54 § skall upprättas, eller
uppgift eller anmälan, som i andra stycket av samma paragraf sägs,
kommit konkursdomaren tillhanda, läte han genom särskilda kallelsebrev
underrätta alla kända inländska och utländska borgenärer ävensom
kronans ombudsman i orten om kungörelsens innehåll.

Breven skola med posten avsändas senast en vecka före den för
första borgenärssammanträdet utsatta dag.

Yarder sedan kallelsebrev sålunda avsänts genom uppgift i bouppteckningen
eller genom tillägg till denna känt, att borgenär finnes, som
ej blivit kallad, skall konkursdomaren ofördröjligen till honom avsända
kallelsebrev av innehåll, som ovan sägs.

1338 19

Om innehållet i kungörelsen skall konkursdomaren låta delgiva gäldenären
särskild underrättelse med erinran om den honom enligt 92 § åliggande
skyldigheten att å första borgenär ssammanträdet avlägga b ouppteckning sed.

21 §.

Konkursdomaren skall genast underrätta allmänna åklagaren i orten
om gäldenärs försättande i konkurs.

Avträdes ämbets- eller tjänstemans egendom till konkurs, värde
underrättelse därom av konkursdomaren genast meddelad gäldenärens
närmaste förman.

Utvisar den i anledning av konkursen upprättade bouppteckningen,
att fast egendom finnes i boet, skall å först infallande rättegångsdag, vard
inteckning särenden må förekomma, om konkursen göras anteckning i inteckning
sprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken. Ligger egendomen
inom annan rätts domvärjo, skall för verkställande av sådan anteckning
konkursdomaren ofördröjligen till rätten eller domaren i den ort, där
egendomen ligger, insända bevis om konkursen jämte utdrag ur bouppteckningen.
Hör till boet fartyg, som blivit infört i fartygsregister eller
lott i sådant fartyg, skall å nästa rättegångsdag för inteckning särenden om
konkursen göras anteckning i protokollet över inteckningar i fartyg samt i
inteckning sb oken för fartyg; ock varde förty, där konkursen ej är anhängig
vid Stockholms rådstuvurätt, anmälan om konkursen med angivande av
fartygets registreringsnummer ofördröjligen gjord till nämnda domstol.

22 §.

Sedan beslut om egendomsavträde meddelats, vare gäldenären icke
berättigad att råda över egendom, som bör till konkursboet.

23 §.

Sedan beslut om egendomsavträde meddelats, må ej för skuld, som
gäldenären gjort, utmätning ske å egendom, som hör till konkursboet.

Utan hinder av konkurs må likväl den, som till säkerhet för fordran
har panträtt i fast eller lös egendom, söka betalning ur den egendom,
som sålunda häftar för fordringen.

24 §.

Har innan beslut om egendomsavträde meddelats egendom blivit
utmätt till gäldande av fordran, för vilken borgenären hade panträtt i
egendomen, skall verkställigheten fortgå utan hinder av konkursen.

Där i andra fall utmätning skett å fast egendom eller å fartyg eller
gods i fartyg, skall verkställigheten fortgå, så vida ej efter ty i 68 § sägs
framställning om dess inställande göres innan försäljning av egendomen
ägt rum.

klar eljest utmätning skett å lös egendom, upphöre utmätningsmans
befattning med egendomen, utan så är att denna blivit försåld före
ovannämnda besluts meddelande.

25 §.

Beslut om egendomsavträde gånge i verkställighet utan hinder därav
att ändring i beslut sökes.

Vill annan än gäldenären klaga däröver att konkursansökning upptagits,
varde tiden för besvärs anförande räknad från det kungörelse om
konkursen infördes i allmänna tidningarna.

26 §.

Varder beslut om egendomsavträde upphävt av högre rätt, skall
konkursdomaren underrättas därom; och läte han kungöra den högre
rättens beslut i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som
bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, ävensom från
rättens dörr nedtaga den där anslagna kungörelsen.

Finnes i gäldenärens bo fast egendom eller fartyg, som blivit infört
i fartygsregistret, eller lott i sådant fartyg, skall vad i 21 § tredje stycket
föreskrivits angående anteckning om konkursen äga motsvarande tillämpning
i fråga om den högre rättens beslut.

Innan i följd av den högre rättens beslut egendomen i boet återställes
till gäldenären, skola av densamma, så vitt den förslår, konkurskostnaderna
och den gäld, som boet eljest må hava åsamkat sig, betalas.

2 Kap.

Om vad till konkursbo rätteligen hör, så oek om återvinning

till konkursbo.

27 §.

Till konkursbo räknas all egendom, som tillhörde gäldenären då
beslutet om egendomsavträde meddelades eller tillfaller honom under
konkursen och som är av beskaffenhet att kunna för gäld tagas i mät,

så ock den egendom, som kan återvinnas till konkursboet. Ej må dock
av gäldenärs lön eller av vad gäldenär eljest kan genom eget arbete
under konkursen förvärva mera tillkomma boet än som återstår sedan avdrag
skett för gäldenärens, hans hustrus och o försörjda barns eller adoptivbarns
skäliga underhåll; från arbetsförtjänst värde ock avdrag gjort
för all kostnad till förlag.

På förvaltaren och gäldenären ankomme att träffa överenskommelse
om vad efter ty ovan sägs skall avdragas. År ej sådan överenskommelse
ingången innan en vecka förflutit från första borgenärssammanträdet
eller, där fråga om avdrag senare uppkommit, inom eu vecka
därefter, varde frågan hänskjuten till rätten, äge ock borgenär, som är
missnjöd med vad emellan förvaltaren och gäldenären överenskommits,
att påkalla rättens prövning genom skrift, som må ingivas till konkursdomaren.
Då fråga, som nu avses, skall prövas av rätten, infordre
konkursdomaren yttrande i ärendet frän rättens ombudsman och utsätte dag
för handläggningen inför rätten. Kungörelse därom varde minst tio
dagar före den utsatta dagen införd en gång i allmänna tidningarna
och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser
om konkursen; varde ock särskild underrättelse meddelat förvaltaren
och gäldenären ävensom, där borgenär är klagande, denne. Vad
rätten besluter gånge i verkställighet, ändå att ändring däri sökes.

28 §.

Har gäldenären innan beslutet om egendomsavträde meddelades i
avsikt att förekomma, att egendom går i betalning för gäld, ingått avtal,
varav kommit skada för borgenärerna, och hade den, med vilken
avtalet ingicks, kännedom om gäldenärens avsikt, gånge det avtal på
talan av konkursboet åter; dock må sådan talan ej anställas sedan fem
år förflutit från det avtalet ingicks.

29 §.

Har gäldenären inom sextio dagar innan konkursansökningen gjordes
eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades
ingått avtal till skada för borgenärerna och hade den, med vilken
avtalet ingicks, kännedom om att gäldenären var på obestånd eller om
konkursansökningen, gånge det avtal på talan av konkursboet åter, utan
så är att den, med vilken avtalet ingicks, visar, att han saknade skälig anledning
till antagande, att avtalet skulle lända borgenärerna till förfång.

30 §.

Har gäldenären genom gåva avhänt sig egendom av sådant värde,
att borgenärerna därav haft märklig skada, och är gåva av lös egendom
fullbordad inom etthundraåttio dagar innan konkursansökningen
gjordes eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde
meddelades eller har, där fast egendom bortgivits, lagfart ej sökts tidigare
än nu sagts, gånge den gåva på talan av konkursboet åter. Samma
lag vare, där köp, byte, lega eller annat sådant avtal skett och av missförhållandet
emellan de å ömse sidor utfästa villkor kan ses, att avtalet
huvudsakligen har egenskap av gåva.

31 §.

Har gäldenären inom sextio dagar innan konkursansökningen gjordes
eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades
betalt gäld, som icke var förfallen, då betalningen erlades, eller
betalt gäld annorledes än med penningar eller andra med hänsyn till
hans och borgenärens yrke vanliga betalningsmedel eller lämnat pant
för gäld, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, gånge den betalning
eller pantsättning på talan av konkursboet åter.

Hav borgenär under ovan angivna tid sökt inteckning’i gäldenärens
egendom för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och är
ej fråga om inteckning, som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade
tid sökts för fordran, som där avses, vare borgenären pliktig att på talan
av konkursboet antingen återställa inteckning shandling en till boet eller ock
tillhandahålla inteckning shandling angående fast egendom för verkställande
av utbyte efter ty därom är stadgat samt handling, på grund varav inteckning
i fartyg eller förlag sinteckning sökts, för inteckningens dödande.

Vad sålunda föreskrivits äge icke tillämpning, där borgenären
visar, att han, då han mottog betalningen eller panten eller sökte inteckningen,
saknade skälig anledning till antagande, att gäldenären ville
gynna honom framför övriga borgenärer; dock vare sådan bevisning
utan verkan, om borgenären, då han mottog betalningen eller panten
eller sölcte inteckningen, hade kännedom om att gäldenären var på obestånd
eller om konkursansökningen.

v < 32 §.

Har gäldenären inom trettio dagar innan konkursansökningen gjordes
eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde

meddelades betalt förfallen gäld eller lämnat pant för gäld, vid vars
tillkomst sådan säkerhet betingats men ej överlämnats och hade borgenären,
då han mottog betalningen eller panten, kännedom om att gäldenären
var på obestånd eller om konkursansökningen, gånge den betalning
eller pantsättning på talan av konkursboet åter.

33 §.

Har inom trettio dagar innan konkursansökningen gjordes eller under
tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades egendom
blivit för någon borgenärs fordran i mät tagen och har borgenären
genom utmätningen erhållit betalning, gånge den betalning på
talan av konkursboet åter.

34 §.

Har konkurs föregåtts av offentlig ackordsförhandling, som på grund
av konkursen förfallit, eller har konkurs följt på ansökning, som gjorts
inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandlings upphörande
varit införd i allmänna tidningarna, skall tid, som enligt 29—33 §§ klätt
räkna tillbaka från konkursansökningens ingivande, i stället räknas
tillbaka från det beslutet om inledande av ackordsförhandling meddelades.
Har gäldenären under tiden från meddelandet av sagda beslut till dess
beslutet om egendomsavträde meddelades bortgivit egendom eller betalt
gäld eller efter gälds tillkomst för densamma lämnat pant, eller har gäldenären
under nämnda tid eljest ingått avtal till skada för borgenärerna och
visar ej den, med vilket avtalet ingicks, att han saknade skälig anledning
till antagande, att avtalet skulle lända borgenärerna till förfång, eller har
under samma tid borgenär i gäldenärens egendom sökt inteckning för fordran,
vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, och är ej fråga om inteckning,
som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid sökts för inteckning,
som där avses, eller har under omförmälda tid egendom blivit för någon
borgenärs fordran i mät tagen och borgenären genom utmätningen erhållit
betalning, äge, om konkursboet därå talar, återgång rum på sätt i
29—33 §§ är stadgat.

35 §.

Har gäldenären erlagt betalning för växel, vare den, som mottagit
betalningen, icke på grund av vad i 32 eller 34 § stadgas om återgång
av betalning skyldig återbära vad han mottagit, där han efter växellag

ej kunnat vägra att mottaga betalningen utan att förlora växelrätt mot
någon växelgäldenär. Vad gäldenären erlagt vare dock den, som vid
återgångstalan för bristande betalning skolat efter växellag i sista hand
ansvara för växelns betalning, eller, om växeln tillkommit för annans
räkning, denne pliktig att till konkursboet återbära, så framt han utlämnat
eller låtit utlämna växeln under sådana omständigheter, att, därest betalning
för växeln då till honom av gäldenären erlagts, betalningen skolat
jämlikt 32 eller 34 § på talan av konkursboet återgå.

Vad ovan i denna paragraf är stadgat i fråga om växel skall äga
motsvarande tillämpning å check.

36 §.

Finnes egendom, som skall återställas, ej i behåll eller kan borgenär
i fall, som i 31 och 34 §§ avses, ej tillhandahålla handling, på grund
varav inteckning sökts, vare konkursboet berättigat till ersättning för därigenom
uppkommen skada; dock vare, där gåva återgår i fall, då stadgandena i
28 eller 29 § eller 34 § andra punkten icke äro tillämpliga, gåvotagaren
ej ersättningsskyldig i vidare mån än han av gåvan haft vinst.

37 §.

Har den, med vilken gäldenären ingått avtal, lämnat vederlag för
egendom, som han erhållit genom avtalet, äge han, där konkursboet
återvinner egendomen, av boet återfå vad han utgivit eller dess värde.
Vad sålunda är stadgat gälle dock ej, där vederlaget icke kommit boet
till godo samt den, med vilken avtalet ingicks, hade kännedom om att
gäldenärens avsikt var att undanhålla borgenärerna vederlaget.

Återgår gåva i fall, då stadgandena i 28 eller 29 § eller 34 § andra
punkten icke äro tillämpliga, gälde konkursboet all å egendomen gjord
nödig och nyttig kostnad. Återvinnes eljest egendom, vare konkursboet
ej pliktigt att ersätta annan än nödig kostnad.

Då betalning återgår, äge borgenären göra sin fordran gällande i
konkursen.

38 §.

Har egendom, vartill konkursbo enligt vad ovan är stadgat har
återvinningsrätt, överlåtits till annan, äge konkursboet jämväl mot honom
den rätt, där han ej var i god tro, då han åtkom egendomen.

39 §.

Den återvinningsrätt, som enligt vad ovan är stadgat tillkommer
konkursbo, må göras gällande ej mindre av förvaltaren än även av
borgenär, som bevakat fordran i konkursen; dock att borgenär, som vill
anställa återvinningstalan, skall, innan målet förekommer vid domstol, därom
underrätta förvaltaren vid påföljd att hans talan eljest ej upptages till
prövning.

Återvinningstalan enligt 29—35 §§ skall anhängiggöras genom
stämning inom sex månader från första borgenärssammanträdet; har å
fast egendom, som gäldenären avhänt sig, lagfart ej blivit sökt före
nämnda sammanträde, skall klandertiden räknas från den dag lagfarten
söktes.

År talan avställd av borgenär, svare han själv för rättegångskostnaden;
dock vare han berättigad att av boet erhålla ersättning för sagda
kostnad, i den mån den täckes av vad genom rättegången kommit boet
till godo.

40 §.

Vill den, mot vilken talan enligt 39 § är anställd, i följd därav
bevaka fordran i konkursen och är den talan ej så tidigt väckt, att
han kunnat bevaka fordringen inom den för bevakning av fordringar
utsatta tid, vare han berättigad att på vad han till konkursboet skall
återbära avräkna så mycket, som på fordringen bort belöpa, om den
blivit bevakad inom sagda tid.

3 Kap.

Om avträdd egendoms förvaltning.

41 §.

Gäldenär till konkurs avträdda bo skall omhänderhavas av en eller
flere förvaltare, som utses i den ordning nedan stadgas.

42 §.

Vid utseende av konkursförvaltare skall iakttagas, att den eller
de, åt vilka förvaltningen anförtros, äga sådan insikt och erfarenhet,

som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet erfordras för
förvaltningens behöriga handhavande.

Konkursförvaltare må ej den vara, som står under förmynderskap
eller är . i konkurstillstånd; ej den, som är förklarad ovärdig att vidare
nyttjas i rikets tjänst eller eljest pa grund av honom ådömd straffpåföljd
icke md utöva allmän befattning; ej den, som genom utslag, vilket ännu
icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmärs, eller
som är under framtiden ställd för brott, vilket kan medföra sådan påföljd;
ej heller den, som blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför rätta.

Rättens ordförande eller i stad annan ledamot av rätten må ej vara
konkursförvaltare; ej heller må på landet någon, som biträder domaren
i hans ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid rätten,
vara konkursförvaltare.

43 §.

Då konkurs uppstått, skall konkursdomaren utan dröjsmål utse en
eller, där det i särskilt fall prövas nödvändigt, flere förvaltare att under
tiden till första borg enär ssammanträdet omhänderhava boet.

44 §.

Konkursdomaren skall ock, så snart ske kan eftei'' beslutet om egendomsavträde,
förordna en ärlig och förståndig man att i konkursen vara rättens
ombudsman med den befogenhet, som i denna lag sägs. Vid befattningens
tillsättande skall iakttagas, att densamma icke anförtros annan än
den, som äger ej mindre erforderlig insikt i gällande lag för bedömande
av de f rågor av rättslig innebörd, som ankomma på ombudsmannens prövning,
än ock nödig erfarenhet och sakkunskap för fyllande av de åligganden
beträffande tillsyn över konkursutredningen och avgörande av förvaltningsfrågor,
som tillhöra befattningen.

Till rättens ombudsman må ej utses rättens ordförande eller i stad
annan ledamot i rätten; ej heller på landet någon, som biträder domaren
i hans ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid rätten.

Har den, som till ombudsman förordnas, ej förut avlagt domareed,
gånge sådan ed inför konkursdomaren, innan han tillträder befattningen.

På ko?ikursdomaren ankomme att, när sä skäligt prövas, entlediga
ombudsmannen och förordna annan i hans ställe.

Uppstår för ombudsmannen laga förfall, äge konkursdomaren förordna
annan att andel'' den tid förfallet varar uppehålla befattningen.

1338 19 o

45 §.

Vid första b or g enär ssammanträdet välje borgenärerna förvaltare till det
antal konkursdomaren efter borgenärernas hörande bestämmer. Ej vid mer
än en förvaltare tillsättas, utan sä är att boet är av den omfattning och
beskaffenhet, att fö,-v ältning en icke lämpligen kan åt en anförtros.

År någon, på vilken borgenärernas val fallit, jämlikt 42 § andra eller
tredje stycket obehörig att vara förvaltare eller eljest olämplig att handhava
konkursboets förvaltning, tillkomme det konkursdomaren att utse annan förvaltare
i stället för den sålunda valde.

Kommer icke någon borgenär tillstädes, varde förvaltare tillsatt av

konkursdomaren.

46 §.

Sedan förvaltarevalet ägt rum, skola borgenärerna, sä framt någon ay
dem gör framställning därom, välja gode män att med den befogenhet i
denna lag sägs å borgenärernas vägnar övervaka förvaltningen.. Gode
männens antal bestämmes av konkursdomaren. Valet skall ske sä, att en
var av de närvarande borgenärerna röstar d en god man. Till gode män
anses valde, i första rummet den, om vilken borgenärer, vilkas fordringar
sammanräknade utgöra största beloppet, förenat sig, och därefter den eller
de, som efter huvudtalet erhållit de flesta rösterna.

För varje god man äge de borgenärer, med vilkas röster han valts,
utse en suppleant. Rösterna beräknas vid val av suppleant för den i första
rummet utsedde gode mannen efter fordring sbeloppen och vid val av suppleant
för annan god man efter huvudtalet.

Erhålla vid'' val, som i denna paragraf sägs, två eller flere lika röstetal,
skilje lotten dem emellan.

47 §.

Borgenär, som utsetts till förvaltare eller god man, må ej utan giltigt
skäl undandraga sig uppdraget.

48 §.

Finner konkursdomaren efter första borgenärssammanträdet erforderligt,
att antalet förvaltare ökas, skola borgenärerna av konkursdomaren

kallas att sammanträda inför honom för att utse det antal förvaltare, som
ytterligare erfordras; och skall därvid vad i 45 § är stadgat om val av
förvaltare äga motsvarande tillämpning.

Rättens ombudsman, förvaltare, god man eller borgenär äge hos
konkursdomaren göra framställning om ökning av antalet förvaltare.

49 §.

Avgår förvaltare efter första borgenärssammanträdet eller avgår god
man, för vilken suppleant ej finnes, skall konkursdomaren kalla borgenärerna
att sammanträda inför honom för att utse efterträdare till den avgångne.
Vid valet skola bestämmelserna i 45 § om val av förvaltare och i 46 §
om val av suppleant för god man äga motsvarande tillämpning.

Vad sålunda är stadgat gälle dock ej, där flere förvaltare eller gode
män äro och någon av dem avgår samt konkursdomaren eller rättens ombudsmans
hörande finner det ej vara nödigt att utse annan i den avgångnes ställe.

50 §.

Har förvaltare avgått och skall efterträdare åt honom utses, äge konkursdomaren,
där sa erfordras, förordna om befattningens upprätthållande
tills nytt val ägt rum.

Har förvaltare laga förfall eller är han efter ty i 80 § tredje
stycket stadgas försatt ur tjänstgöring, må konkursdomaren utse annan
att under tiden fullgöra hans åliggauden.

51 §.

För förvaltare skall förordnande utfärdas av konkursdomaren.

52 §.

Aro flere förvaltare, skola de efter samråd med rättens ombudsman
bland sig välja en att i fall, som avses i denna lag, mottaga meddelanden
eller handlingar, som skola tillställas förvaltaren, ävensom förvara
handlingar, som böra hållas tillgängliga. Om val, som nu sagts,
skall konkursdomaren underrättas.

Vilja flere förvaltare sig emellan dela förvaltningen, bestämme konkursdomaren
efter ombudsmannens hörande, om och i vad mån det
må ske.

Hava de förvaltningen odelad, må de ej annorledes än samfält avhända
boet någon rättighet eller vidtaga åtgärd, som kan för boet medföra
någon förpliktelse.

Åro förvaltarne tvä och kunna de ej enas beträffande åtgärd eller beslut,
som enligt denna lag på dem ankommer, eller äro förvaltarne flere än
två och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjutas till
ombudsmannen, och gälle den mening han biträder.

53 §.

Förvaltaren åligge att med iakttagande av de i denna lag meddelade
bestämmelser besörja de ärenden, som röra borgenärernas gemensamma
rätt och bästa, samt vidtaga alla åtgärder, som främja en förmånlig och
snabb utredning av boet.

54 §.

Den enligt 43 § utsedde förvaltaren skall så snart ske kan omhändertaga
gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar, som röra
boet, samt förrätta uppteckning av tillgångar ock skulder i boet med
uppgift å borgenärernas namn och hemvist så ock å nämnda böcker
och handlingar; där så befinnes nödigt, må förvaltaren för bouppteckningsförrättningen
anlita sakkunnigt biträde. I bouppteckningen skola
tillgångarna upptagas till de värden, som de efter noggrann uppskattning
prövas äga. Vid bouppteckningsförrättningen skall gäldenären vara
tillstädes och under edsförpliktelse redligen uppgiva boet. Har av gäldenären
under edsförpliktelse underskriven bouppteckning förut ingivits till
konkursdomaren och finner förvaltaren densamma tillförlitlig, vare upprättande
av ny bouppteckning ej av nöden.

Då bouppteckning upprättats av förvaltaren, skall ett exemplar därav
tillställas konkursdomaren inom en vecka från det beslutet om egendomsavträde
meddelades. Möter i något fall hinder härför, åligge förvaltaren
att inom nämnda tid tillställa konkursdomaren uppgift å borgenärerna
och deras hemvist samt att därefter så snart ske kan inkomma med
bouppteckningen. Godkänner förvaltaren till konkursdomaren förut ingiven
bouppteckning, g öre anmälan därom inom tid, som nyss sagts.

55 §.

Förvaltaren skall under rättens ombudsmans inseende så snart ske
kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd så ock om orsakerna

till gäldenärens obestånd, så vitt de kunnat utrönas. I berättelsen skall
upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom
särskilt anmärkas, huruvida skälig anledning förefinnes till antagande,
att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förhållande mot sina borgenärer.
År gäldenären köpman, varde i berättelsen tillika anmärkt,
vilka han delsböcker han hållit och huru de blivit förda; och skall i sådant
fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen.
Berättelsen skall underskrivas av förvaltaren.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid
fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren
ävensom hållas tillgänglig för borgenärer, som vilja taga del av densamma;
och äga varje borgenär, som det begär, att mot ersättning för
kostnaden få avskrift av berättelsen sig tillsänd.

50 §•

År konkursen icke avslutad vid utgången av näst efter första borgenärssammanträdet
infallande juni eller december månad, skall förvaltaren
inom fjorton dagar därefter till rättens ombudsman avlämna berättelse,
vari alla de åtgärder noggrant angivas, som vidtagits för förvaltningens
bringande till slut; åliggande förvaltaren att sedermera under
konkursens fortgång för varje halvår inom fjorton dagar från utgången
därav avgiva sådan berättelse. Har, då berättelse avgives, mer än ett
år förflutit från det beslutet om egendomsavträde meddelades, skall berättelsen
tillika innehålla fullständig upplysning om orsakerna till att
konkursen icke avslutats.

Berättelsen skall granskas av ombudsmannen och inom två veckor
från mottagandet ingivas till konkursdomaren jämte de anmärkningar,
till vilka ombudsmannen må hava funnit fog.

57 §.

Förvaltaren skall föra bok, vari boets inkomster och utgifter i penningar
dag efter dag antecknas.

Vad sålunda är stadgat må ej lända till inskränkning i den bokföringsskyldighet,
som särskilt kan vara föreskriven.

58 §.

Penningar, som inflyta under förvaltningen av konkursbo, skola, i
den mån de icke äro erforderliga till bestridande av löpande utgifter,

av förvaltaren inom en vecka från det de influtit å konkursboets
räkning mot ränta insättas i bank, som av rättens ombudsman godkännes.
Till bestridande av löpande utgifter må ej mer innehållas än av ombudsmannen
medgives.

Försummar förvaltaren att inom ovan föreskrivna tid insätta influtna
medel, vare han skyldig att å belopp, som obehörigen innehållits, erlägga
ränta efter åtta för hundra om året.

Sä länge konkursen pågår, avlämne förvaltaren inom en vecka från utgången
av mars, juni, september och december månader varje är till ombudsmannen
räkning över boets inkomster och utgifter i penningar under det
gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet penningar innestått i
bank, skall vid räkningen fogas av banken till riktigheten bestyrkt uppgift
å de insättningar och uttagningar, som må hava under kvartalet förekommit.
Räkningarna skola av ombudsmannen granskas ävensom hållas tillgängliga
för borgenärerna och gäldenären.

Aven efter konkursens avslutande skall förvaltaren hava boets medel
insatta i bank, till dess lyftning påkallas av därtill berättigad borgenär;
vare ock skyldig underrätta konkursdomaren, i vilken bank medlen innestå.

59 §.

Rättens ombudsman skall göra sig noga underrättad om boets tillstånd
samt under konkursen hålla noggrann uppsikt över förvaltningen.
När helst han finner det lämpligt, äge han verkställa inventering av
boets kassa och övriga tillgångar ävensom fordra redovisning av förvaltaren.

Rättens ombudsman ävensom god man skall hava tillgång till böcker
och andra handlingar, som röra boet; äge ock av förvaltaren på begäran
erhålla upplysningar om boet och dess förvaltning.

Av redovisningshandlingar, som förvaltaren ingivit till rättens ombudsman,
äge borgenär så ock gäldenären taga del.

Rättens ombudsman och förvaltare vare skyldiga att meddela upplysningar
om boet och dess förvaltning ej mindre då konkursdomaren
det begär än även på begäran av borgenär eller gäldenären.

60 §.

tiar gäldenär idkat rörelse, äge förvaltaren efter gäldenärens hörande
låta den rörelse, där sådant enligt lag kan ske, fortsättas för konkursboets
räkning i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig utred -

ning av boet; inhämte dock rättens ombudsmans samtycke till rörelsens fortsättande.
Samma lag vare, där förvaltaren sedan rörelsen nedlagts vill
ånyo öppna densamma. Vägrar ombudsmannen sitt samtycke eller yrkar
någon borgenär eller gäldenären, att rörelse, som med ombudsmannens samtycke
fortsattes, skall nedläggas, skola borgenärerna kallas till sammanträde
för att besluta i ärendet. Ej må rörelsen fortsättas längre tid än ett år
från första borgenärssammanträdet, där ej borgenärer, vilkas fordringar
uppgå till minst fyra femtedelar av de vid prövning av ärendet närvarande
borgenärernas fordringar, därom äro ense samt dessa borgenärer därjämte
utgöra minst en fjärdedel av de röstande.

61 §.

Före första borgenärssammanträdet må ej försäljning av egendom i
boet äga rum utöver vad av bestämmelserna i 23, 24, 26 och 73 §§
kan föranledas.

Vad sålunda stadgats äge dock ej tillämpning beträffande lös egendom,
som är utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller hastigt
fallande i värde eller erfordrar allt för kostsam vård. Saknas medel till
bestridande av utgifter för boet, må ock under tid, som avses i första
stycket, försäljning av annan lös egendom äga rum, dock ej utöver vad
för ändamålet prövas nödigt; och bör, om gäldenären därtill anvisar
viss egendom, den egendom i främsta rummet uttagas, så vitt det lämpligen
kan ske.

Till försäljning, varom i andra stycket förmå les, inliämte förvaltaren samtycke
av rättens ombudsman, som ock äge bestämma, om försäljningen skall
ske å auktion eller under hand. Innan ombudsmannen meddelar sitt beslut,
skall han höra gäldenären, där det lämpligen kan ske.

62 §.

Efter första borgenärssammanträdet skall boets egendom säljas så
snart ske kan, där ej annat föranledes av bestämmelserna i 60, 63, 64
och 66 §§, 70 § andra stycket samt 149 § andra stycket.

63 §.

Har gäldenär i hovrätten anfört besvär över beslut, varigenom han
försatts i konkurs, må ej mot hans bestridande försäljning av egendom
i boet äga rum förrän hovrätten utlåtit sig i anledning av besvären.

64 §.

Väckes av förvaltare fråga om uppskov med försäljning av boets
egendom eller göres av borgenär eller gäldenären framställning därom
bos rättens ombudsman, äge ombudsmannen och förvaltaren besluta, att
med försäljningen skall anstå viss tid, dock ej utöver sex månader från
första borgenärssammanträdet. Kunna ombudsmannen och förvaltaren ej
enas eller är någon borgenär eller gäldenären missnöjd med deras beslut
eller har längre uppskov än nyss sagts påyrkats, skola borgenärerna
kallas till sammanträde för att besluta i ärendet. Ej må dock uppskov
bestämmas till längre tid än ett år från första borgenärssammanträdet,
där ej borgenärer, vilkas fordringar uppgå till minst fyra femtedelar av
sammanlagda beloppet av de närvarande borgenärernas fordringar, därom
äro ense samt dessa borgenärer därjämte utgöra minst en fjärdedel av de
röstande.

Dä fråga om uppskov med försäljning av egendom väckes eller borgenär
eller gäldenären anmäler missnöje med beslut av ombudsmannen och förvaltaren,
att uppskov icke skall äga rum, äge ombudsmannen förordna, att
med försäljningen skall anstå i avbidan på ärendets avgörande.

Om anstånd i visst fall med försäljning av egendom i makars bo
eller dödsbo, som avträtts till konkurs, är särskilt stadgat.

65 §.

Hava borgenärerna i den ordning, som i 64 § sägs, besluta, att med
försäljning av boets egendom skall anstå viss tid, men finna rättens ombudsman
och Jörvaltaren med hänsyn till förekomna omständigheter, att försäljning
bör ske före den bestämda tidens utgång, varde frågan huruvida
anståndet skall upphöra hänskjuten till borgenärernas prövning.

66 §.

Har gäldenären å första borgenärssammanträdet eller därförinnan
ingivit förslag om ackord, må egendom i boet ej säljas innan avgjort
är, huruvida ackord kommer till stånd.

Ingives ackordsförslag efter första borgenärssammanträdet, vare det
ej hinder för försäljning av boets egendom; där förvaltaren i det yttrande
över förslaget, som jämlikt 155 § skall av honom avgivas, tillstyrker
dess antagande, må dock ej, efter det nämnda yttrande avgivits,
försäljning verkställas så länge ackordsfrågan ej är avgjord. Varder för -

slaget ej sålunda tillstyrkt, men antages det av borgenärerna eller varder
det eljest jämlikt 164 § hänskjutet till rättens prövning, skall med försäljningen
anstå i avbidan på ackords frågans avgörande; och må i fall,
då prövningen av förslaget jämlikt 159 § uppskjutes, de borgenärer,
som hava rösträtt i ackordsfrågor, kunna med den röstövervikt, som i
sistnämnda paragraf sägs, besluta anstånd med försäljningen i avbidan
på borgenärernas prövning av förslaget.

Vad ovan i denna paragraf är stadgat om anstånd med försäljning
av boets egendom äge ej tillämpning, där borgenärerna jämlikt 160 §
besluta, att ackordsförslag skall vara vilande. Ej må i sådant fall anstånd
äga rum, med mindre det med den röstövervikt, som i 159 § sägs,
bestämmes av de borgenärer, som hava rösträtt i ackordsfrågor.

67 §.

Vad i 63, 64 och 66 §§ är stadgat om uppskov med försäljning av
egendom i boet utgöre ej hinder för sådan försäljning, som enligt 61 §
må äga rum jämväl före första borgenärssammanträdet.

Påyrkar inteckningshavare eller annan borgenär, som för sin fordran
har förmånsrätt i viss egendom, att den egendom, vari förmånsrätten
gäller, skall säljas genom förvaltarens försorg och har hans rätt till
betalning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnats obestridd
eller fastställts genom dom, som äger laga kraft, då skall ock, utan
hinder därav att enligt vad ovan är stadgat uppskov med försäljningen
beslutits eller därmed eljest skall anstå, försäljning av den egendom äga
rum, så framt ej rättens ombudsynan och förvaltaren finna uppenbart, att
förlust därigenom skulle uppstå för konkursboet.

Har gäldenären bjudit ackord, må ej på grund därav anstånd med
försäljningen äga rum, så framt gäldenären samtycker till försäljningen.

68 §.

Finnes det för boet fördelaktigt, att verkställighet av utmätning, varom
i 24 § andra stgcket förmärs, varder inställd, äge förvaltaren med samtycke
av rättens ombudsman hos vederbörande myndighet göra f ramställning
därom.

69 §.

Innan förvaltaren efter första borgenärssammanträdet vidtager åtgärd
för försäljning av egendom i boet, vare han skyldig därom underrätta
rättens ombudsman.

1 338 ly

70 §.

Finnes i boet fast egendom, äge förvaltaren hos vederbörande
myndighet äska försäljning därav i den ordning utsökningslagen bestämmer.
Egendomen må jämväl säljas i annan ordning, så framt förvaltaren
finner det för boet fördelaktigare och rättens ombudsman till
försäljningen lämnar bifall; vägrar han bifall, begäre förvaltaren borgenärernas
samtycke. Ej må i något fall försäljning av fast egendom ske
annorledes än å auktion, med mindre gäldenären det medgiver.

Har auktion å fast egendom, som hör till boet, hållits i den ordning
utsökningslagen bestämmer utan att försäljning kommit till stånd, må förvaltaren
underlåta att vidtaga ytterligare åtgärder för egendomens försäljning.
Har auktion i nyssnämnda ordning ej ägt rum, men föreligger anledning
till antagande, att sådan auktion ej kommer att leda till försäljning,
äge förvaltaren med samtycke av ombudsmannen underlåta att föranstalta
om egendomens avyttrande, där de borgenärer, som i konkursen bevakat
fordringar, för vilka egendomen häftar enligt 11 kap. 9 § handelsbalken
eller 11 kap. 2 § jordabalken eller som skola ur egendomen utgå med
förmånsrätt framför intecknad fordran, det tillstädja.

Varder auktion å boets fasta egendom utsatt att hållas i den ordning
utsökningslagen stadgar, åligge det förvaltaren att före auktionen eller, där
jämlikt 102 § samma lag särskilt sammanträde skall hållas, före det sammanträde
till auktionsförrättaren avlämna behållning, som under konkursen
av egendomen uppkommit, sä ock före konkursen uppkommen behållning,
som på grund därav att verkställighet av utmätning jämlikt 24 § andra
stycket inställts blivit till förvaltaren överlämnad. Behållning, som ej sålunda
avlämnas, skall innan slutlig utdelning sker överlämnas till överexekutor
att på sätt och i den ordning utsökningslagen bestämmer i fråga
om medel, som influtit under tvångsförvaltning, mellan rättsägarne fördelas.

71 §•

Vill förvaltaren efter första borgenärssammanträdet låta försäljning
av lös egendom, som icke sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse,
äga rum annorledes än å auktion, begäre samtycke därtill av
rättens ombudsman eller, om han vägrar, av borgenärerna. Innan ombudsmannen
meddelar sitt beslut, skall han höra gäldenären, där det lämpligen
kan ske.

Lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt,
må ej i något fall utan lians samtycke säljas annorledes än
å auktion, så framt hans rätt är av försäljningen beroende.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, äge förvaltaren, där
fartyget finnes å ort inom riket, hos vederbörande utmätningsman äska
försäljning i den ordning, som om dylik egendom, den där blivit utmätt,
särskilt är stadgad. År fartyg, som skall säljas, intecknat för gäld, må
det ej säljas annorledes än utmätningsvis, med mindre inteckningshavare,
vilkens fordran ej kan till fullo gäldas, likväl samtycker till försäljningen
samt, om fartyget inköpts av annan, för inteckningens dödande
avlämnar inteckningshandlingen till den, som utses av honom och köparen.

Skall gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning i hans fasta
egendom säljas, läte förvaltaren innan försäljning sker anskaffa särskild
inteckning shandling å det gäldenären tillkommande beloppet, där laga hinder
däremot icke möter. Skall försäljning ske av inteckning shandling, som innehaves
av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig, vare förvaltaren
pliktig att, där ej gäldenären medgiver, att handlingen må försäljas
med bibehållande av hans ansvarighet, förse handlingen med påskrift,
varigenom gäldenären frikallas från ansvarighet.

72 §.

Lämnas av rättens ombudsman eller borgenärerna samtycke till försäljning
under hand av fast eller lös egendom i fall, då ej visst anbud
föreligger och varder antaget, skola föreskrifter tillika meddelas till förekommande
av försäljning till underpris, såsom om infordrande av anbud,
om ett lägsta försäljningspris, om värdering av egendomen genom sakkunnig
person eller dylikt.

73 §.

Har borgenär lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i
handom, äge han besörja, att egendomen varder såld å auktion, så framt
ej förvaltaren vill lösa densamma för konkursboets räkning; åliggande
det borgenären att minst en vecka innan han vidtager åtgärd för egendomens
försäljning hembjuda den åt förvaltaren till inlösen. Utgöres
egendomen av fartyg eller gods i fartyg, skall försäljningen ske i den
ordning, som om dylik egendom, den där blivit utmätt, särskilt är
stadgad. Skall egendomen säljas annorledes än utmätningsvis, må försäljningen
ej ske å annan ort än den, där egendomen finnes, med mindre

förvaltaren samtycker därtill; och läte borgenären förvaltaren minst tre
veckor förut veta, när och var försäljningen skall ske, samt vise för
honom reda för vad som influtit.

Vill ej borgenären föranstalta om försäljningen, äge förvaltaren
därom besörja. Dock må inteckning i fast egendom, vilken blivit av fastighetsägaren
lämnad såsom pant, icke av förvaltaren säljas, utan äge han
allenast låta sälja den rätt till andel i inteckningen, som efter ty särskilt
är stadgat må tillkomma gäldenären.

74 §.

Skall konkursbos egendom säljas å auktion genom förvaltarens försorg,
läte han kungöra auktionen på sätt och inom tid, som i utsökningslagen
stadgas för kungörande av auktion å egendom av det slag, varom
fråga är; dock vare kungörelsens införande i allmänna tidningarna eller
i länskungörelserna icke i något fall erforderligt.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande
auktion, som enligt 73 § besörjes av borgenär.

75 §.

Då förvaltaren utsatt auktion å lös egendom, vari panträtt eller annan
särskild förmånsrätt äger rum, bör han i god tid före auktionen till varje
borgenär, som har sådan förmånsrätt i egendomen och vars adress är
känd, med posten översända särskild underrättelse om tid och ställe för
auktionen.

76 §.

Finner förvaltaren det i 74 § föreskrivna kungörelsesätt icke vara
ägnat att bereda kungörelsen nödig offentlighet, ankomme på honom
att vidtaga de ytterligare åtgärder, som må anses erforderliga. Skulle
han i något fall anse tillfyllest, att auktionen kungöres i mindre utsträckning
än i nämnda paragraf stadgas, begäre samtycke därtill av
rättens ombudsman. Inskränkning i fråga om kungörande av auktion å
lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt,
som i 17 kap. handelsbalken sägs, må dock icke äga rum, med
mindre den borgenär samtycker därtill; ej heller må utan gäldenärens
medgivande sådan inskränkning ske beträffande kungörande av auktion
å fast egendom.

77 §•

Förvaltaren vare pliktig att så snart ske kan vidtaga nödiga åtgärder
för indrivning av utestående fordringar; dock må i den ordning, som
i 64 § är stadgad beträffande uppskov med försäljning av boets egendom,
beslutas uppskov med indrivning av boets fordringar, och skall, om sådant
uppskov beslutits, vad i 65 § för där avsett fall föreskrives äga motsvarande
tillämpning. Kan fordran ej indrivas utan rättegång eller lagsökning,
gälle vad i 79 § finnes stadgat. Varder ej rättegång eller lagsökning
anställd och kommer ej heller förlikning till stånd på sätt nedan
sägs, må fordringen föryttras såsom annan iös egendom.

78 §.

Har förlikningsanbud angående osäker eller tvistig tillgång blivit
gjort och finner förvaltaren fördelaktigt för konkursboet, att det anbud
antages, begäre samtycke därtill, då fråga är om fast egendom, av borgenärerna
men eljest av rättens ombudsman; godkänner han ej anbudet, äge
förvaltaren hänskjuta frågan till borgenärerna. Ej må dock förlikning
avslutas innan gäldenären fått tillfälle att yttra sig däröver. Vägrar
gäldenären sitt samtycke till förlikning, som angår fast egendom, vare
frågan därom förfallen. Motsätter han sig förlikning angående annan
egendom, vare det ej hinder för förlikningen; dock äge han själv utföra
tvisten, där han ställer säkerhet för vad i förlikning bjudes.

79 §.

Rättegång eller lagsökning må ej utan rättens ombudsmans samtycke
anställas av förvaltaren. Har förvaltaren anhängiggjort talan
utan att ombudsmannens mening inhämtats, åligge förvaltaren att så snart
ske kan underrätta ombudsmannen om målet, och skall, där ej detta redan
är avgjort, dess fortsättande ankomma på hans medgivande.

Vill förvaltaren i högre rätt fullfölja talan, som i första stycket avses,
vare ock skyldig därtill inhämta ombudsmannens samtycke.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om fortsättande för konkursboets räkning av mål, som anhängiggjorts
innan beslutet om egendomsavträde meddelades.

Underlåter förvaltaren att iakttaga vad ovan är föreskrivet, vare
det utan verkan å målet, men svare förvaltaren för kostnad och skada,

som må uppkomma för konkursboet och ej täckes av vad i målet till—
vinnes boet.

80 §.

Visar förvaltare motvilja, oskicklighet eller försummelse vid fullgörandet
av sitt uppdrag, må rättens ombudsman, god man, borgenär eller
gäldenären hos konkursdomaren göra anmälan om förhållandet.

Göres sådan anmälan eller finner konkursdomaren eljest anledning
till anmärkning mot förvaltare, äge konkursdomaren efter omständigheterna
tillhålla honom att fullgöra sina åligganden eller skilja honom från
befattningen.

Innan förvaltare må skiljas från befattningen, inhämte konkursdomaren,
där ej anmälan, som ovan sägs, gjorts av ombudsmannen, yttrande från
denne. Efter första borgenärsammanträdet må förvaltare ej entledigas förrän
borgenärerna vid sammanträde, som av konkursdomaren utlysts, lämnats
tillfälle att inför honom yttra sig i ärendet. Konkursdomaren äge likväl,
om han finner skäl därtill, i avbidan på borgenärernas yttrande försätta
förvaltare ur tjänstgöring; dock må det ej ske innan yttrande från ombudsmannen,
där sådant skall avgivas, inkommit till konkursdomaren.

81 §.

Finnes i boet egendom, vari särskild förmånsrätt äger rum, skall,
så vitt det inverkar på de borgenärers rätt, som icke i den egendom
hava sådan förmånsrätt, av egendomens avkastning och köpeskilling
gäldas kostnaden för egendomens vård och försäljning ävensom det arvode
till rättens ombudsman och förvaltare, som belöper för egendomen.

Till förfång för dem, som hava särskild förmånsrätt i boet tillhörig
egendom, må ej av egendomens avkastning och köpeskilling gäldas annan
konkurskostnad än ovan sagts; dock att, där förmånsrätten är av
beskaffenhet att kunna göras gällande endast i konkurs, av egendomen må
bestridas jämväl övriga konkurskostnader, i den mån boet eljest ej lämnar
tillgång därtill.

82 §.

Arvode till rättens ombudsman och till förvaltare bestämmes av rätten;
äro flere förvaltare, skall för envar bestämmas särskilt arvode.

Sådant arvode skall sättas till belopp, som med avseende å det arbete
uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet, varmed det utförts,
samt boets omfattning må anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Ej må arvode efter tid räknas.

83 §.

Arvode till rättens ombudsman ävensom arvode till förvaltare skall
bestämmas till visst belopp i ett för allt, utan så är att jämlikt 81 §
må anses erforderligt, att för egendom, som avses i sagda paragraf, beräknas
särskilt arvode. Sådant särskilt arvode må kunna bestämmas
innan arvode i övrigt bestämmes.

Vid bestämmande av särskilt arvode, som ovan sägs, skall vad i
82 § stadgas om de grunder, efter vilka arvode skall beräknas, äga
motsvarande tillämpning.

84 §.

Arvode till rättens ombudsman och till förvaltare bestämmes efter
därom hos konkursdomaren gjord framställning från den till arvode berättigade;''
och bör, där det lämpligen kan ske, arvode på en gång bestämmas
för samtliga därtill berättigade. Sådan framställning skall
angiva det belopp, .som i arvode fordras, och, där i anledning av framställningen
fråga om bestämmande av särskilt arvode för viss egendom kan
uppkomma, jämväl det belopp, som i sådant avseende äskas. Vid framställningen
skall fogas redogörelse för det arbete uppdraget medfört.
Har förvaltare för särskilda förvaltaingsåtgärder, såsom förrättande av
bouppteckning, utförande av rättegång, hållande av auktion eller dylikt,
anlitat annan och har gottgörelse därför tillgodoförts denne eller har
rättens ombudsman eller förvaltare tillgodo förts ersättning för utgifter,
skall sådant angivas i redogörelsen.

Kan fråga uppkomma om bestämmande av särskilt arvode för viss
egendom, åligge förvaltaren att tillhandahålla konkursdomaren förteckning
över kända rättsägare, som hava särskild förmånsrätt i egendomen.

85 §.

Då framställning om bestämmande av arvode inkommit, utsätte
konkursdomaren dag för ärendets handläggning vid rätten. Avser framställning
allenast bestämmande av särskilt arvode för viss egendom, äge
dock konkursdomaren pröva, huruvida skäl att företaga frågan därom
innan arvode i övrigt bestämmes må anses föreligga.

Sedan dag för ärendets handläggning vid rätten blivit utsatt, läte
konkursdomaren genom kungörelse, som minst tio dagar före den utsatta
dagen införes en gång i allmänna tidningarna och den eller
de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om

konkursen, kalla vederbörande rättsägare att vid rätten utföra sin talan;
och varde därjämte särskild underrättelse om ärendets företagande meddelad
den, för vilken arvode skall bestämmas, så ock gäldenären. Kungörelsen
skall innehålla meddelande om belopp, som i arvode fordras. I
fall, som omförmäles i 84 § andra stycket, äge den, som har panträtt i
den egendom, varom fråga är, föra talan i ärendet, ändå att han ej i
konkursen bevakat sin fordran; skolande konkursdomaren i god tid till
envar, som har särskild förmånsrätt i egendomen och vars adress är känd,
översända underrättelse, som nyss sagts. År sådant fall för handen,
att frågan om arvode ej inverkar på borgenärernas rätt, skall kungörelse,
varom ovan stadgats, ej utfärdas, men varde underrättelse om ärendets
handläggning vid rätten meddelad den, för vilken arvode skall bestämmas,
så ock gäldenären.

Då fråga är om bestämmande av arvode till förvaltare, skall konkursdomaren
inhämta yttrande i ärendet av rättens ombudsman.

86 §.

Rättens ombudsman äge ej uppbära arvode förrän slutredovisning
avgivits i konkursen, utan så är att han därförinnan avgår; och må
ej arvode uppbäras av förvaltare förrän han avgivit slutredovisning för
sin förvaltning.

87 §.

Hava förvaltare eller rättens ombudsman och förvaltare uppsåtligen
eller av vårdslöshet förorsakat skada, svare en för alla och alla för en
för skadans gäldande.

4 Kap.

Om gäldenärens skyldigheter under konkursen samt rätt till underhåll, så
oek om bouppteckningsed av annan iin gäldenären.

88 §.

Gäldenär må ej från den dag, då beslut om hans försättande i
konkurs meddelades, till dess han avlagt den i 91 § föreskrivna bouppteckningsed
utan samtycke av rättens ombudsman begiva sig från den
ort, där han är bosatt. Senare under konkursen må gäldenären ej utan
samtycke av ombudsmannen begiva sig längre bort än att han kan en

vecka efter kallelse personligen infinna sig inom rättens domsaga å ort,
diir hans närvaro påkallas; vare ock gäldenären skyldig att för ombudsmannen
och förvaltaren uppgiva stället, diir han vistas, och, om det är
utom domsagan, viss därinom bosatt person, till vilken kallelse å honom
må lämnas.

89 §.

Gäldenär vare pliktig giva konkursdomaren, rättens ombudsman, förvaltare
och god man ävensom, vid borgenärssammanträde, borgenärerna
de upplysningar om boet, som de begära.

Vid borgenärssammanträde skall gäldenären vara tillstädes, så framt
han ej är hindrad av laga förfall. Vill gäldenären, utan att sådant
hinder föreligger, från sammanträde utebliva, tage konkursdomarens
eller, om sammanträdet skall hållas inför rättens ombudsman, dennes
samtycke därtill. Utebliver gäldenären från sammanträde, vare hans
utevaro ej hinder för handläggning av de ärenden, som där skola förekomma.

90 §.

Innan rättens ombudsman meddelar beslut i fall, som i 88 och 89 §§
avses, skall han över gäldenärens framställning höra förvaltaren. Nöjes ej
förvaltaren eller gäldenären åt ombudsmannens beslut, må frågan hänskjutas
till konkursdomarens prövning.

91 §.

Gäldenär vare pliktig att inför konkursdomaren med ed fästa den
i anledning av konkursen upprättade bouppteckningens riktighet. Då
eden skall avläggas, göre gäldenären först de tillägg till bouppteckningen
eller de ändringar däri, som han må finna påkallade, och betyge därefter
med ed, att bouppteckningen (med däri av honom gjorda tillägg
eller ändringar) är riktig, så att honom veterligen icke någon tillgång
eller skuld utelämnats, ej heller någon tillgång eller skuld, som ej hör
till boet, upptagits.

92 §.

Den i 91 § föreskrivna bouppteckningsed skall avläggas vid första
borgenärssammanträdet. År gäldenären av laga förfall hindrad att då
avlägga eden eller är till följd av särskilda omständigheter bouppteckningen
då ännu ej till konkursdomaren inkommen, kalle konkursdomaren,
sedan förfallet upphört eller bouppteckningen inkommit, så snart ske

1338 19

kan gäldenären att infinna sig för edgångens fullgörande; och varde
rättens ombudsman och förvaltaren underrättade därom.

År gäldenären häktad eller avlägset boende, må konkursdomaren
tillåta honom att fullgöra edgången inför den domstol eller konkursdomare,
som är närmast; är gäldenären sjuk, äge konkursdomaren låta
honom hemma i sin bostad avlägga eden.

93 §.

Omyndig gäldenär, som fyllt femton år, ävensom gäldenärs hustru
eller, där hustru, som vunnit boskillnad eller hemskillnad, kommit i konkurs,
mannen åligge att avlägga sådan ed, som omförmäles i 91 §, så
framt förvaltaren eller borgenär det yrkar samt ej sådana särskilda omständigheter
föreligga, att anledning till edgången saknas.

Gäldenärs barn och adoptivbarn eller, där gäldenären är död, hans
stärbhusdelägare vare, om det kan antagas, att de äga kunskap om boet,
pliktige att på yrkande av förvaltaren eller borgenär avlägga ed, som
nyss nämnts. Samma skyldighet åligge ock gäldenär ens husfolk och tjänare.
Har någon haft egendom, som hör till boet, om händer, vare han pliktig
att uppgiva vad han omhänderhaft och med ed fästa uppgiften, så
framt förvaltaren eller borgenär det yrkar.

Edgångsyrkande, som ovan i denna paragraf avses, skall göras hos
konkursdomaren. Har sådant yrkande framställts, kalle konkursdomaren
den, av vilken edgång äskas, att infinna sig inför konkursdomaren å tid
och ställe, som av honom bestämmas; underrätte ock därom rättens ombudsman
och förvaltaren samt, där edgångsyrkandet framställts av borgenär,
denne. Medgives yrkandet, varde, om det kan ske, edgången genast fullgjord;
kan det ej ske vid tillfället, meddele konkursdomaren beslut om tid
och ställe, då eden skall inför honom avläggas. Medgives ej yrkandet, varde
frågan om edgång skall äga rum hänskjuten till rätten; och vare, där
rätten bifaller edgångsyrkandet, om edgångens fullgörande inför konkursdomaren
lag, som nyss sagts. Bestämmelserna i 92 § andra stycket
skola i fall, varom här är fråga, äga motsvarande tillämpning.

94 §.

Undandrager sig gäldenären att fullgöra vad honom enligt 54, 88,
89 eller 91 § åligger eller överträder han förbud, varom stadgas i 88 §,
må han efter omständigheterna hämtas eller genom häkte tillhållas att
fullgöra sin skyldighet.

Undandrager sig- annan att fullgöra edgång, som blivit honom enligt
93 § förelagd, värde hämtad eller genom föreläggande av vite eller
genom häkte tillhållen att fullgöra sin skyldighet.

Varder någon efter ty nu är stadgat hållen i häkte, skall kostnaden
härför gäldas av allmänna medel.

95 §.

På konkursdomaren ankomme att förordna om vidtagande av åtgärd
enligt 94 § och att utdöma förelagt vite. Har någon för tredska insatts
i häkte, skall konkursdomaren, då anledning till hans kvarhållande ej
längre är för handen, genast förordna om hans lösgivande.

96 §.

År gäldenär, såsom i 187 § utsökningslagen sägs, för överträdande
av reseförbud insatt i häkte, då beslut om hans försättande i konkurs
meddelas, varde därur lösgiven, sedan han avlagt bouppteckningsed.

97 §.

Gäldenär skall, där han ej annorledes kan försörja sig, av konkursboet
njuta nödigt underhåll för sig, hustru och oförsörjda barn eller
adoptivbarn under två månader från den dag, då beslutet om egendomsavträde
meddelades. Kan ej inom nämnda tid bouppteckningsed avläggas
av gäldenären, njute han underhåll till dess sådant skett. Gäldenären
äge ock från konkursboet utbekomma och behålla dels nödiga
gång- och sängkläder för sig, hustru och oförsörjda bapji eller adoptivbarn
dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett
värde av högst femhundra kronor eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare
och ej heller har eget hushåll, högst tvåhundra kronor.

Vid bestämmande av vad gäldenären må bestås skall tagas hänsyn
så väl till hans behov och boets ställning som ock till hans omsorg att
göra rätt för sig och beredvillighet att fullgöra de skyldigheter, som
enligt denna lag åligga honom.

98 §.

På rättens ombudsman ankomme att efter förvaltarens hörande besluta
om vad enligt 97 § må tillerkännas gäldenären; och skall beslut därom
meddelas inom en vecka från första borgenärssammanträdet.

Nöjes ej gäldenären med beslutet eller menar förvaltaren eller borgenär,
att gäldenären genom detsamma undfått mera än honom bör tillkomma,
äge den missnöjde begära skriftligt besked om beslutets innehåll
och inom tre veckor från första borgenärssammanträdet påkalla
rättens prövning genom skrift, som må ingivas till konkursdomaren.

Då fråga, som avses i denna paragraf, skall prövas av rätten, utsäde
konkursdomaren för handläggningen därav viss dag efter utgången
av sist omförmälda tid. Kungörelse därom skall minst tio dagar före
den utsatta dagen införas en gång i allmänna tidningarna och den eller de
ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen;
och varde därjämte särskild underrättelse meddelad förvaltaren
och gäldenären ävensom, där borgenär är klagande, denne.

99 §.

Gäldenär vare berättigad att av konkursboet erhålla vad som erfordras
för resa och uppehälle, när han enligt vad i denna lag stadgas
har att inställa sig hos konkursdomaren eller annorstädes, dock ej mera,
om han vistas utom rättens domsaga, än som tarvades, om han uppehölle
sig därinom å ort, där han sist vistades.

Angående ersättning till gäldenären för inställelse vid sammanträde
i anledning av anmärkning mot efterbevakning stadgas i 111 §.

5 Kap.

Om bevakning av fordringar i konkurs.

100 §.

I konkurs må ej andra fordringar göras gällande än de, som uppkommit
innan beslutet om egendomsavträde meddelades.

Fordran må i konkurs göras gällande, ändå att den är beroende av
villkor eller ej förfallen till betalning.

101 §.

Inom den för bevakning’ av fordringar utsatta tid har borgenär att
hos konkursdomaren skriftligen anmäla sin fordran; gör borgenär anspråk
på förmånsrätt, skall han i bevakningsinlagan jämväl angiva den

rätt han i sådant avseende vill göra gällande. Vid inlagan foge borgenär
i huvudskrift eller styrkt avskrift de handlingar han vill åberopa
till stöd för sin talan.

I bevakningsinlaga böra borgenärens namn, yrke, boningsort och postadress
angivas.

Bevakningsinlaga jämte därvid fogade handlingar skall ingivas i
två exemplar.

102 §.

Så snart bevakningstiden gått till ända, överlämne konkursdomaren
det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till rättens
ombudsman, som har att skyndsamt upprätta eu förteckning, utvisande
för varje bevakad fordran dess belopp och, om förmånsrätt yrkats, den
åberopade grunden därför samt den plats i förmånsrättsordningen, som
enligt det framställda yrkandet skulle tillkomma fordringen. Förteckningen
skall upprättas i två exemplar, av vilka det ena skall biläggas
de till ombudsmannen överlämnade bevakningshandlingarna och det andra
tillställas konkursdomaren för att jämte det andra exemplaret av handlingarna
vara att tillgå hos honom.

103 §.

Efter b ev åkning stidens utgång bestämme konkursdomaren utan dröjsmål
efter samråd med rättens ombudsman och förvaltaren ej mindre viss tid,
inom vilken anmärkningar må framställas mot de bevakade fordringarna,
och lämpligt ställe, varest de till ombudsmannen överlämnade bevakningshandlingarna
skola hållas tillgängliga för granskning, än även tid och
ställe för det b or g enär ssammanträde, som enligt 108 § skall hållas inför
ombudsmannen, därest anmärkningar framställas.

Anmärkning stiden skall bestämmas till minst tvä, högst fyra veckor
frän bevakning stidens utgång; dock må konkursdomaren, där det prövas
oundgängligen nödigt, fastställa längre anmärkning stid än nu sagts. Det
i 108 § omförmäla sammanträde må icke hållas tidigare än tvä eller
senare än fyra veckor från utgången av anmärkning stiden.

Konkursdomaren bestämme ock viss dag, d vilken, därest förlikning ej
träffas, målet angående de tvistiga fordringarna skall vid rätten förekomma,
i stad inom fjorton dagar frän nyssnämnda sammanträde och på landet
under först infallande lagtima ting, sä framt ej handläggningen, efter ty i
108 § sägs, skall äga rum å urtima ting. Där det i särskilt fall be finnes
nödvändigt, må målet utsättas till senare tidpunkt.

Konkursdomaren läte ofördröjligen med posten översända meddelande
om vad sålunda bestämts till varje borgenär, som bevakat fordran i konkursen
och vars adress är känd, ävensom till ombudsmannen, förvaltaren
och gäldenären.

104 §.

Förvaltare åligge att granska bevakningshandlingarna samt, om han
finner anledning till jäv mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt,
till konkursdomaren inom den jämlikt 103 § för framställande av anmärkningar
utsatta tid inkomma med anmärkningsskrift; börande därvid fogas
i huvudskrift eller styrkt avskrift de handlingar, förvaltaren vill åberopa
till stöd för framställd anmärkning.

Rätt att göra anmärkning mot bevakning tillkomme jämväl borgenär,
som bevakat fordran i konkursen, så ock gäldenären; och skall i
avseende härå vad ovan är stadgat om anmärkning av förvaltare äga
motsvarande tillämpning.

Anmärkningsskrift jämte därvid fogade handlingar skall ingivas i
två exemplar.

105 §.

Göres anmärkning av någon av dem, som äro därtill berättigade,
gälle det även för de andra, ändå att de ej deltagit i anmärkningen.

106 §.

Borgenär, mot vars bevakning anmärkning ej i föreskriven ordning
framställts, njute till godo den betalnings- och förmånsrätt han yrkat.
Har yrkande om förmånsrätt lämnats utan anmärkning, må sådant dock
ej lända till förfång för dem, som enligt lag hava företrädesrätt till betalning
ur viss egendom; och vare yrkande om förmånsrätt, ändå att
anmärkning däremot ej framställts, utan verkan, om yrkandet ej avser
någon i lag stadgad förmånsrätt.

107 §.

Efter anmärkningstidens utgång varde, där anmärkning gjorts, det
ena exemplaret av anmärkningsskriften genast av konkursdomaren överlämnat
till rättens ombudsman; och skall ombudsmannen ofördröjligen till
varje borgenär, mot vars bevakning anmärkning är framställd och vars
adress är känd, med posten översända avskrift av anmärkningsskriften

i vad den rör lians bevakning mod erinran om tid och ställe för det i
108 § omförmälda borgenärssammanträde.

108 §.

De tvistefrågor, som uppkommit därigenom att anmärkningar framställts,
skola företagas till handläggning vid borgenärssammanträde inför
rättens ombudsman. Därvid äga förvaltaren, borgenärerna och gäldenären
föra talan; och böra de borgenärer, mot vilkas bevakningar anmärkning
gjorts, ingiva skriftliga svaromål och bifoga de handlingar,
som styrka deras talan.

Förvaltaren skall vara tillstädes vid sammanträdet, så framt han ej
har laga förfall; dock vare hans utevaro ej hinder för ärendets handläggning.

På ombudsmannen ankomme att söka genom förhör med de närvarande
utreda tvistefrågorna och däri åstadkomma förlikning. Medgiva
samtliga närvarande, att anmärkning må förfalla, eller inskränka
de densamma, äge ej den, som uteblivit, därå tala.

Finnes anmärkning, varom förlikning ej blivit träffad, skall frågan
hänskjutas till rätten; och inhämte ombudsmannen, huruvida någon av
de närvarande vill där föra talan rörande den fråga.

Askas på landet urtima ting för målets handläggning och förskjutes
det belopp, vartill ombudsmannen finner kostnaden därför böra beräknas,
åligge ombudsmannen att genast underrätta konkursdomaren därom. Konkursdomaren
utsäde ofördröjligen urtima ting och meddele ombudsmannen
besked om tiden för tinget. Kan sådant besked ej före sammanträdets slut
erhållas och för de närvarande tillkännagivas, värde tiden för tinget minst
tio dagar förut av konkursdomaren kungjord en gång i allmänna tidningarna
och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av
kungörelser om konkursen; och vare ombudsmannen pliktig att om den utsatta
tiden avlåta särskild underrättelse till envar, som förbehållit sig att
vid rätten föra talan.

Efter sammanträdet tillställe ombudsmannen, så snart ske kan, konkursdomaren
protokoll över sammanträdet, innehållande om och i vad mån
förlikning skett och vilka anspråk såsom stridiga återstå ävensom huruvida
någon av de närvarande förbehållit sig att vid rätten föra talan. Vid
protokollet skola fogas ä sammanträdet ingivna handlingar.

109 §.

Tvistefrågor angående bevakade fordringar skola av rätten utan
dröjsmål företagas till prövning och, så vitt ske kan, på en gång av -

göras. Tarva vissa fordringar längre tid för att utredas och styrkas,
varde särskilt dömt över de tvistefrågor, som kunna tidigare avgöras;
ankommer någon borgenärs anspråk på annan rätts prövning, må det
ej vålla uppehåll, utan fastställe domstolen, där konkursen är anhängig,
hans rätt i konkursen för det belopp, som kan varda bestämt genom
dom i den särskilda rättegången.

Vid rätten må endast de föra talan, som vid det i 108 § omförmälda
borgenärssammanträde gjort förbehåll därom eller som rätten
eljest finner nödigt höra; utebliver någon av dem, vare det ej hinder
för målets avgörande.

no §.

Förlikning angående bevakad fordran, mot vilken anmärkning framställts,
må ej ingås annorledes än i 108 § sägs, utan så är att alla,
vilkas rätt är beroende av förlikningen, samtycka därtill.

in §.

Vill borgenär efter utgången av den för bevakning av fordringar
utsatta tid anmäla fordran, må det ske i den ordning, som i 101 § är
stadgad angående bevakning.

Då efterbevakning sålunda gjorts, överlämne konkursdomaren genast
det ena exemplaret av bevakningshandlingarna till rättens ombudsman;
läte ock en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra,
att efterbevakning skett, så ock viss tid, inom vilken anmärkningar må
framställas mot bevakningen, ställe, varest de till ombudsmannen överlämnade
bevakningshandlingarna skola hällas tillgängliga för granskning,
tid och ställe för sammanträde inför ombudsmannen, därest i anledning
av anmärkning sammanträde varder erforderligt, samt viss dag, ä vilken,
om förlikning ej träffas, mälet angående den tvistiga fordringen skall vid
rätten förekomma, så framt ej handläggningen skall äga rum å urtima ting.

Anmärkning stiden må ej utgöra mindre än två eller mer än fyra
veckor från den dag ovanberörda kungörelse infördes i allmänna tidningarna.
Sammanträdet inför ombudsmannen skall hållas inom fyra veckor från
anmärkning stidens utgång.

Om innehållet i kungörelsen åligge konkursdomaren att särskilt
underrätta den borgenär, som gjort efterbevakning en, ävensom ombudsmannen,
förvaltaren och gäldenären samt, där gäldenären är gift och hans

hustru sökt undanskiftande, hustrun eller god man, som förordnats för
henne.

I övrigt lände beträffande efterbevakning i tillämpliga delar till
efterrättelse vad ovan stadgats om bevakning.

Hava flere efterbevakningar gjorts, skola de, så vitt ske kan, handläggas
gemensamt.

Ersättning till rättens ombudsman, förvaltare och gäldenären för inställelse
vid sammanträde i anledning av anmärkning mot efterbevakning
skall gäldas av borgenär, som gjort efterbevakningen; och vare
borgenären jämväl skyldig att gottgöra kostnaden för kungörelse och
annan underrättelse om efterbevakningen. Hava flere borgenärer gjort
efterbevakning, svare de en för alla och alla för en för kostnad, som
är gemensam för efterbevakningarna.

112 §.

Fordran, som anmälts efter utgången av den för bevakning av fordringar
utsatta tid, må ej komma i betraktande ä b or g enär ssammanträde,
som hålles inför rättens ombudsman, med mindre bevakningshandlingarna
genom konkursdomarens försorg kommit ombudsmannen tillhanda eller borgenären
hos ombudsmannen styrkt, att bevakning skett.

113 §.

Talan mot dom, varigenom anmärkning mot bevakning ogillats,
må fullföljas ej mindre av förvaltaren än av borgenär och gäldenären.

114 §.

Varder dom, varigenom anmärkning mot bevakning ogillats, ändrad
av högre rätt, gälle det även för dem, som icke sökt ändring i domen.

115 §.

Genom dom i tvist angående bevakad fordran vare allenast avgjort,
vilken rätt i konkursen tillkommer fordringen.

116 §.

Borgenär, som bevakat fordran i konkurs, vare på yrkande av annan
borgenär eller av gäldenären pliktig att med ed betyga, att fordringen

;338 19

icke, honom veterligen, tillkommit av svek eller bedrägeri utan är riktig,
sådan den av honom blivit uppgiven.

Vill borgenär avlägga sådan ed, ändå att yrkande därom ej framställts,
stånde det honom fritt.

Har borgenären angående fordringen i ett eller annat avseende
lämnat uppgifter, som han ej kan inbegripa under eden, må han vid edens
avläggande göra rättelse i sin bevakning.

Skall eden avläggas av förmyndare eller målsman eller eljest av
någon, som är satt att företräda borgenären, varde den därefter lämpad;
vare ock i sådant fall rätte sakägaren pliktig att själv fullgöra edgången,
där det yrkas och kan ske samt konkursdomaren ej finner sådana särskilda
omständigheter föreligga, att anledning till edgången saknas.

Dör borgenären innan eden blivit av honom avlagd, vare den, som
träder i lians ställe, pliktig att avlägga eden; och varde eden därefter
lämpad.

117 §.

Yrkande att borgenär skall avlägga ed, som i 116 § sägs, skall
göras hos konkursdomaren i skriftlig inlaga, som ingives i två exemplar
inom den för framställande av anmärkningar mot borgenärens bevakning
utsatta tid. Ej må sådant yrkande väckas i bevakningsinlaga
eller i anmärkningsskrift.

Konkursdomaren förelägge borgenär, mot vilken yrkandet framställts,
att inom viss tid av högst en månad från det han erhållit del av föreläggandet
fullgöra edgången och inkomma med bevis därom.

Kan borgenären ej inom den föreskrivna tiden fullgöra vad honom
ålagts, men visar han inom samma tid laga förfall, förelägge konkursdomaren
honom ny tid.

Den, som påyrkat edgången, vare pliktig att tillställa borgenären
föreläggande, som i andra stycket sägs, och till konkursdomaren inkomma
med bevis därom inom viss av konkursdomaren bestämd tid av
högst en månad från utgången av den för framställande av anmärkningar
mot bevakningen bestämda tid; skolande beviset om delgivningen
utgöras av sådant intyg, som ill kap. 38 § rättegångsbalken sägs. År
ej veterlig^, var borgenären uppehåller sig, och har anvisning ej kunnat
vinnas å ombud, som äger för honom mottaga delgivning av föreläggandet
och kan träffas inom riket, äge konkursdomaren förordna, att
föreläggandet må införas i allmänna tidningarna tre gånger, minst en
vecka mellan varje gång; och äge den, som påyrkat edgången, att inom
en månad från det förordnandet gavs styrka, att föreläggandet blivit

sålunda kungjort. Då föreläggande, enligt vad nu är sagt, delgives
genom kungörelse i tidningarna, skall borgenären anses Lava undfått
del av detsamma den dag sista kungörandet ägde rum.

Försummar den, som påyrkat edgången, att inom föreskriven tid
fullgöra vad i fjärde stycket är honom ålagt och visar han ej inom
samma tid, att hinder mött för delgivning, vare edgångsyrkandet förfallet;
visas sådant hinder, sätte konkursdomaren ut ny tid.

118 §.

Då edgångsföreläggande, som avses i 117 §, blivit meddelat, skall
konkursdomaren ofördröjligen underrätta rättens ombudsman och förvaltaren
därom.

Bevis, att borgenär fullgjort honom förelagd edgång, skall, så snart
det inkommit till konkursdomaren, av honom överlämnas till ombudsmannen.
Har edgångsbevis inkommit till konkursdomaren i fall, som avses
i 116 § andra stycket, varde ock det bevis överlämnat till ombudsmannen.

119 §.

Borgenärsed skall avläggas inför konkursdomare eller allmän underrätt.
Vistas borgenären utom riket, stånde honom ock fritt att i landet,
där han vistas, avlägga eden hos svenska beskickningen eller inför den
domstol eller myndighet, inför vilken enligt det landets lag sådan edgång
må fullgöras.

120 §.

Försummar borgenär att inom föreskriven tid till konkursdomaren
inkomma med bevis, att borgenären fullgjort honom förelagd edgång,
må innan sådant bevis inkommit fordringen ej komma i betraktande
såsom bevakad i konkursen; dock varde, där anmärkning mot bevakningen
är gjord, tvistefrågan prövad i laga ordning, och gälle om utdelning
för fordringen vad därom är i 6 kap. stadgat.

A b or g enär ssammanträde, som hålles inför rättens ombudsman efter
utgången av den för ingivande av edgångsbevis föreskrivna tid, må fordringen
icke komma i betraktande, med mindre edgång sbeviset genom konkursdomarens
försorg kommit ombudsmannen tillhanda eller borgenären hos ombudsmannen
styrkt, att beviset tillställts konkursdomaren.

121 §.

Borgenär, som förvärvat sin fordran hos gäldenären innan beslutet
om egendomsavträde meddelades, äge begagna fordringen till kvittning

mot skuld, för vilken lian vid nämnda tid häftade hos gäldenären; och
vare för tillgodonjutande av sådan rätt ej nödigt, att fordringen bevakas
i konkursen. Sökes hans skuld för konkursboet ut, åligge honom, där
han vill njuta kvittningsrätt, att, om i målet så yrkas, beediga fordringen,
såsom i 116 § är stadgat.

År fordran beroende av sådant villkor, att borgenären icke äger utbekomma
fordringsbeloppet, så vida ej viss omständighet inträffar, gälle
i fråga om rätt för borgenären till kvittning i fall, då förutsättningarna
därför i övrigt föreligga enligt vad i första stycket sägs, att borgenären
har att fullgöra sin förbindelse men äger återbekomma ett belopp, motsvarande
vad han erlagt, i den mån det ej överstiger vad han har att
fordra, så framt han, innan kungörelse om framläggande av förslag till
slututdelning utfärdas, visar, att villkoret uppfyllts; skall fordringen enligt
vad i 144 § andra stycket är stadgat komma i betraktande vid
slututdelningen, varde nyssnämnda belopp avsatt för att, därest villkoret
sedermera skulle uppfyllas, till borgenären återbäras.

Den, som inom sextio dagar innan konkursansökningen gjordes eller
därefter förvärvat fordran hos gäldenären efter avtal med annan än denne,
äge, där han vid tiden för avtalet häftade i skuld hos gäldenären och
tillika hade kännedom om att gäldenären var på obestånd eller om konkursansökningen,
ej den rätt, varom ovan i denna paragraf är stadgat.
Sådan rätt tillkomme ej heller borgenär, som under nu nämnda tid
efter det han erhållit sin fordran satt sig i skuld hos gäldenären med
kännedom om hans obestånd eller om konkursansökningen.

122 §.

Fordran, som blivit av borgenär beedigad efter ty ovan är sagt,
varde utan hinder därav prövad av rätten, då sådan prövning i laga
ordning påkallats.

123 §.

Den, som till säkerhet för fordran har panträtt i fast eller lös egendom,
vare för tillgodonjutande av rätt till betalning ur den egendom,

som sålunda häftar för fordringen, icke skyldig att bevaka fordringen i
konkursen.

124 §.

Har icke någon fordran bevakats inom den för bevakning av fordringar
utsatta tid, meddele konkursdomaren genast beslut om'' avskrivning
av konkursen.

Innan egendomen i boet åtorstiilles till gäldenären, skall förvaltaren
av densamma, så vitt den förslår, betala konkurskostnaderna och den
gäld, som boet eljest må hava åsamkat sig.

6 Kap.

Om utdelning.

125 §.

Sedan den jämlikt 103 § utsatta tid för framställande av anmärkningar
mot bevakade fordringar gått till ända och, där anmärkninggjorts,
det i 108 § omförmälda borgenärssammanträde hållits, skall av
boets penningmedel, i den mån de ej åtgå till bestridande av konkurskostnaderna
eller till betalning av gäld, som boet eljest åsamkat sig, utdelning
till borgenärerna äga rum enligt vad nedan närmare bestämmes.

126 §.

På förvaltaren ankomme att bestämma, när utdelning skall äga rum.

Finnes tillgång till gäldande av minst tio för hundra av bevakade
fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, må dock förvaltaren ej låta
med utdelning för dessa fordringar anstå, med mindre rättens ombudsman
samtycker därtill.

Kan utdelning till borgenärer, som hava förmånsrätt och icke jämlikt
135 § lyft betalning för sina fordringar, lämpligen äga rum, må sådan
utdelning ej uppskjutas i avbidan på utdelning till andra borgenärer.

Sedan all konkursboets tillgängliga egendom blivit förvandlad i
penningar, skall slututdelning ske; dock må ej kungörelse om sådan utdelning
utfärdas före utgången av tid, inom vilken borgenär har att ingiva
bevis därom att honom förelagd edgång, som i 116 § sägs, blivit

fullgjord. I fall, varom i 10 § andra stycket förmärs, utgöre den omständigheten,
att boet tillhörig fast egendom icke blivit försåld, ej hinder för
slututdelning.

127 §.

Skall enligt vad i 66 § är stadgat försäljningen av boets egendom
anstå medan ackordsförslag är beroende på prövning, må ej utdelning
ske till andra borgenärer än dem, som äga förmånsrätt för sina fordringar.

128 §.

Då utdelning skall ske, åligge förvaltaren att i samråd med rättens
ombudsman uppgöra utdelningsförslag. Uppstå därvid skiljaktiga meningar
emellan ombudsmannen och förvaltaren, varde förslaget upprättat efter ombudsmannens
mening.

Utdelningsförslag skall för varje däri upptagen borgenär angiva beloppet
av hans fordran med den ränta, varå utdelning må vara att beräkna,
den förmånsrätt, som må vara med fordringen förenad, samt den
utdelning, som belöper på fordringen. Föreligger omständighet, som jämlikt
133 § andra stycket medför inskränkning i borgenärs rätt att lyfta på
hans fordran belöpande utdelning, eller har borgenär enligt 135 § uppburit
betalning, varde det ock anmärkt i förslaget.

Utdelningsförslag skall vara åtföljt av redogörelse för förvaltningen
av egendom, för vilken till utdelning avsedda medel influtit. Av redogörelsen
skall framgå, huru mycket genom försäljning eller annorledes
influtit för egendomen, samt, där ej hela detta belopp enligt förslaget
utdelas, för vilka andra ändamål återstoden tagits i anspråk. Hava
medel, som avses i förslaget, influtit för egendom, vari särskild förmånsrätt
funnits, skola nu föreskrivna uppgifter lämnas särskilt för den
egendom.

129 §.

Sedan utdelningsförslag upprättats, skall förslaget med därtill hörande
förvaltningsredogörelse hållas tillgängligt för granskning d ställe,
som bestämmes av rättens ombudsman efter samråd med förvaltaren. Ombudsmannen
läte en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen,
kungöra, att utdelningsförslag framlagts, så ock från och med vilken dag
samt var det är att tillgå. I kungörelsen skall ock nämnas, att den,

som vill klandra förslaget, har att anmäla sitt klander på sätt och inom
tid, som stadgas i 130 §.

Det åligger ombudsmannen att ofördröjligen efter utfärdandet av
ovannämnda kungörelse dels tillställa konkursdomaren ett exemplar av
utdelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen dels ock till gäldenären
och varje i förslaget upptagen borgenär, vars adress är känd, ävensom,
där gäldenären är gift och hans hustru sökt undanskiftande, till hustrun
eller god man, som förordnats för henne, med posten översända meddelande
om innehållet i kungörelsen; och varde borgenär tillika underrättad
om den utdelning, som är för honom beräknad i förslaget.

Ombudsmannen har därjämte att så snart ske kan tillställa konkursdomaren
ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen varit införd.

Då kungörelse om slututdelning utfärdas, skall underrättelse därom
samtidigt meddelas konkursdomaren.

130 §.

Klander mot utdelningsförslag skall skriftligen anmälas hos konkursdomaren
inom trettio dagar från den dag, då förslaget enligt kungörelsen
därom först varit tillgängligt för granskning. I klanderskriften
skall angivas, vilken ändring i förslaget yrkas; är sådant ej iakttaget,
må klandret ej upptagas.

Varder klander upptaget, utsätte konkursdomaren dag för målets
handläggning vid rätten samt läte den utsatta dagen minst tio dagar
förut kungöras en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen;
underrätte ock särskilt rättens ombudsman, förvaltaren och den, som anmält
klandret, samt, där klandret avser utdelning till borgenär, som icke anmält
klandret, denne.

Vid målets handläggning böra ombudsmannen och förvaltaren vara
tillstädes. Utebliva de eller underlåter någon part att iakttaga inställelse,
vare det ej hinder för målets avgörande.

De för målets prövning nödiga handlingar skola genom ombudsmannens
försorg tillställas konkursdomaren för att tillhandahållas rätten.

131 §.

Bifalles av borgenär väckt klander mot utdelningsförslag i vad det
avser utdelning till viss annan borgenär, gälle det ock till förmån för dem,
som icke deltagit i klandret.

132 §.

Har borgenär bevakat fordran efter utgången av den för bevakning
av fordringar utsatta tid, skall utdelning för den fordran beräknas i utdelningsförslag,
om vars framläggande kungörelse utfärdas sedan bevakningsinlagan
genom konkursdomarens försorg kommit rättens ombudsman
tillhanda eller borgenären hos ombudsmannen visat, att bevakning skett.

Av medel, som ej äro upptagna i äldre utdelningsförslag än i första
stycket avses, varde först, så vitt de förslå, tilldelat borgenären så mycket,
som skulle hava tillagts honom, därest han bevakat sin fordran inom
den utsatta bevakningstiden; och tage han därefter med övriga borgenärer
del i vad som kan återstå.

133 §.

Borgenär äge innan tid för klander mot utdelningsförslag är ute
ej annorledes än mot borgen lyfta vad honom i förslaget tillagts; ej
heller må, om klander väckts, borgenär, vars rätt beröres av klandret,
annorledes än mot borgen lyfta utdelning förrän klandret blivit genom
laga kraftägande beslut avgjort.

År fordran beroende av villkor, som i 144 § avses, eller är, där
borgenär förelagts sådan edgång, som i 11G § sägs, edgången ej fullgjord,
må utdelning för fordringen ej lyftas. Samma lag vare i fråga
om fordran, som är tvistig; dock att borgenär, vars fordran är fastställd
genom beslut, som ej äger laga kraft, må mot borgen lyfta vad på
fordringen belöper. Utdelning för fordran, som bevakats efter utgången
av den för bevakning av fordringar utsatta tid, må ej lyftas
under tiden för framställande av anmärkningar mot bevakningen.

Finnes borgenär, som lyft utdelning, skyldig att till konkursboet
återbära vad han uppburit, skall han gälda ränta därå efter sex för
hundra om året från lyftningsdagen.

134 §.

Då borgenär lyfter medel, som i förslag till slututdelning tillagts
honom, vare han ock berättigad till den ränta, som å medlen upplupit
från den dag, från vilken tiden för anställande av klander mot förslaget
är att räkna; dock vare, där utdelning beräknats för sådan villkorlig
fordran, som avses i 144 § andra stycket, borgenären ej berättigad till
ränta, som å medlen upplupit innan villkoret uppfyllts.

4!)

135 §.

Borgenär, som liar förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken,
vare medgivet att innan utdelning enligt vad ovan är stadgat äger
rum lyfta betalning för sin fordran, i den mån tillgängliga medel därtill
finnas.

Borgenär, som bär förmånsrätt i viss egendom, äge rätt till
lyftning, som i första stycket sägs, av medel, som inflyta för den
egendom.

Övriga förmånsberättigade borgenärer äge ock lyfta betalning såsom
ovan är sagt, i den mån medel, som ej böra beräknas för lyftning enligt
bestämmelserna i första och andra styckena, lämna tillgång därtill.

Ändå att borgenär lyft betalning för sin fordran, skall han upptagas
i utdelningsförslag, då sådant upprättas enligt ovan meddelade
bestämmelser.

136 §.

Lyftning enligt 135 § må ej medgivas borgenär, med mindre han
bevakat sin fordran i konkursen och ställer borgen för att medlen återbäras
i händelse han finnes ej vara berättigad att i utdelning behålla
vad han fått lyfta. Förvaltaren må dock med samtycke av rättens ombudsman
eftergiva borgen, om skäl därtill finnas; och vare kronan ej skyldig
att ställa borgen.

Vad i 133 § tredje stycket är stadgat om skyldighet att gälda
ränta å medel, som återbäras, skall äga motsvarande tillämpning vid
återbäring av medel, som borgenär enligt 135 § fått lyfta.

137 §.

På förvaltaren ankomme att pröva, huruvida lyftning må medgivas
i de fall, som omförmälas i 135 §. Vägras lyftning, äge borgenären
hänskjuta frågan till konkursdomarens prövning; och meddele
denne beslut i frågan.

138 §.

Då förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att
tillgå för granskning, anses konkursen avslutad, ändå att tvist om bevakad
fordran eller fråga om underhåll åt gäldenären eller om arvode
till rättens ombudsman eller förvaltare ännu ej är slutligen avgjord eller

1338 19 7

någon ytterligare tillgång, i följd av rättegång eller annorledes, sedermera
kan uppkomma för konkursboet.

139 §.

Har, då två månader förflutit från utgången av tiden för anställande
av klander mot förslag till slututdelning, borgenär, som är berättigad
att utan borgen lyfta honom i nämnda eller tidigare utdelningsförslag
tillagda medel, icke begagnat sig av sin lyftningsrätt, skall förvaltaren
till borgenären, om hans adress är känd, med posten översända
meddelande om det belopp, som sålunda må lyftas av borgenären.

140 §.

Varda efter konkursens avslutande medel tillgängliga för utdelning,
åligge förvaltaren att utdela dem till borgenärerna, så ock att avgiva
redovisning för förvaltningen av medlen. De i denna lag om utdelning
ävensom om redovisning vid slututdelning givna stadganden skola därvid
lända till efterrättelse.

141 §•

Har i fall, då någon av flere för betalningen av en fordran ansvariga
gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs, annan av dem
efter det beslutet om egendomsavträde meddelades gjort avbetalning å
fordringen eller har i sagda fall borgenären erhållit avbetalning genom
utdelning i konkurs, vari annan av de ansvariga blivit försatt, äge ändock
borgenären i förstnämnda konkurs bevaka och njuta utdelning för
samma fordringsbelopp, som han, därest avbetalningen ej skett, ägt göra
gällande i konkursen; dock må han ej uppbära mer än mot hans fordran
svarar. Erhåller borgenären genom utdelning i särskilda konkurser
sammanlagt mer än han har att fordra, gånge överskottet till de
konkursmassor, från vilka större utdelning fallit än som med hänsyn
till gäldenärernas eller löftesmännens inbördes ansvarighet bör därifrån
utgå.

Huru utdelning för fordran hos handelsbolag må njutas i bolagsmans
konkurs, därom skils i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag
och enkla bolag.

142 §.

Har i fall, då någon av flere för betalningen av eu fordran ansvariga
gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs, annan av dem efter
det beslutet om egend ömsa vträde meddelades infriat fordringen hos
borgenären, vare den, som infriat fordringen, berättigad till utdelning å
samma belopp, som borgenären, därest denne ej fått betalning, ägt i
konkursen bevaka; dock må han ej uppbära mer än mot hans fordran
svarar.

143 §.

Har i fall, då någon av flere för betalningen av en fordran ansvariga
gäldenärer eller löftesmän kommit i konkurs, fordringen bevakats
av, förutom borgenären, någon av dem, som äro jämte konkursgäldenären
ansvariga för betalningen, skall utdelning för de bevakande
gemensamt beräknas, och tage därav först borgenären vad till full betalning
av hans fordran åtgår; vad sedan återstår tillfälle den, som
jämte borgenären bevakat, i den mån han genom avbetalning erhållit
fordran på ersättning hos konkursgäldenären.

144 8.

År fordran beroende av sådant villkor, att borgenären icke äger
utbekomma fordringsbeloppet, så vida ej viss omständighet inträffar, skall
utdelning för fordringen beräknas i utdelningsförslag, som ej avser slututdelning
i konkursen. Då slututdelning företages, må utom i fall, varom
förmäles i andra stycket av denna paragraf, sådan fordran ej komma
i betraktande, med mindre borgenären innan kungörelse om framläggande
av utdelningsförslaget utfärdats hos rättens ombudsman visar, att
villkoret uppfyllts; och skall, där fordringen enligt vad nu sagts icke
må komma i betraktande, vad vid tidigare utdelning må hava beräknats
för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer.

Har någon, som är jämte konkursgäldenären ansvarig för betalningen
av en fordran, i konkursen bevakat fordran på ersättning för
vad han kan komma att gälda utöver vad efter förbindelsernas ordning
och beskaffenhet bör på honom belöpa, skall sistnämnda fordran jämväl
vid slututdelning i konkursen komma i betraktande; dock att, där även
borgenären bevakat, vad i 143 ■ § är stadgat om utdelning skall äga
tillämpning.

145 §.

Utdelning för fordran, i avseende å vilken borgenären förelagts
sådan edgång, som i 116 § sägs, skall, ändå att edgången ej fullgjorts,
beräknas i ntdelningsförslag, som ej avser slututdelning i konkursen.
Då slututdelning företages, må sådan fordran ej komma i betraktande,
med mindre innan kungörelse om framläggande av utdelningslörslaget
utfärdats bevis, att eden avlagts, genom konkursdomarens försorg kommit
rättens ombudsman tillhanda eller borgenären hos ombudsmannen styrkt, att
sådant bevis tillställts konkursdomaren; och skall, där fordringen enligt
vad nu sagts icke må komma i betraktande, vad vid tidigare utdelning
må hava beräknats för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer.

146 §.

För fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är
utfäst eller eljest lagligen äger rum, ränteberäkning emellan borgenärerna
inbördes upphöra från den dag, då beslutet om egendomsavträde meddelades;
dock skall ränta beräknas till den dag, från vilken tiden för
klander mot utdelningsförslag, vari sådan fordran upptagits, är att räkna,
där boet förslår till gäldande av ränta å alla bevakade fordringar utom
böter. Å fordran, för vilken ränta ej är utfäst eller eljest lagligen äger
rum, beräknas, om boet förslår därtill, ränta efter fem för hundra om
året från den dag, då nämnda beslut meddelades, till den dag, från
vilken klandertid såsom nyss är sagt skall räknas.

Å fordran, som utgår med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst
eller eljest lagligen äger rum, beräknas ränta till den dag, från vilken
tiden för klander mot utdelningsförslag, vari fordringen upptagits, är
att räkna, där borgenären ej därförinnan uppburit betalning. Löper
fordran, varom nu är fråga, ej med ränta, varde ändock ränta efter
fem för hundra om året därå beräknad från den dag, då beslutet om
egendomsavträde meddelades.

Skall å fordran, som eljest ej vore förfallen, ränta ej gäldas före
förfallodagen, beräknas utdelningen å det belopp, som efter en räntefot
av fem för hundra om året utgör sådan fordrans värde den dag, då
beslutet om egendomsavträde meddelades, eller, då fordringen utgår fullt
eller med förmånsrätt, den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag,
vari fordringen upptagits, är att räkna, om betalning
därförinnan ej uppburits.

147 §.

Skall utdelning ske för fordran allenast på ränta eller för annan
dylik fordran, som ej är till kapitalet bestämd, varde fordringen efter
en räntefot av fem för hundra om året uppskattad till sitt kapitalvärde
å den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari
fordringen upptagits, är att räkna. Förmåner, som ej utgå i penningar,
skola uppskattas efter ortens pris. År rättighet någon för livstiden
tillförsäkrad, skall uppskattningen av kapitalvärdet ske med användande
av den dödlighets- och livslängd stabell för riket, som av vederbörande
myndighet sist blivit utgiven.

148 §.

Varder gäldenär, som i konkurs erhållit ackord, ånyo försatt i konkurs
innan ackordet fullgjorts, vare borgenär, vars fordran nedsatts
genom ackordet, berättigad till utdelning för fordringens hela ursprungliga
belopp med avdrag av vad han redan må hava uppburit; dock äge
han icke uppbära mer än vad enligt ackordet tillkommer honom.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där gäldenären
erhållit ackord enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs.

7 Kap.

Om förlikning och ackord emellan gäldenären och borgenärerna.

149 §.

Har gäldenären om betalningen av sin gäld träffat skriftlig överenskommelse
med alla borgenärer, som bevakat fordran i konkursen,
eller har han andra bevis, att nämnda borgenärer blivit förnöjda, varde,
sedan den för bevakning av fordringar utsatta tid gått till ända, konkursen
nedlagd, om gäldenären gör ansökning därom hos konkursdomaren.
Innan konkursdomaren meddelar beslut i anledning av ansökningen,
skall han höra rättens ombudsman och förvaltaren.

År sådan ansökning gjord, äge konkursdomaren, om han finner
skäl därtill, förordna, att medan ansökningen är beroende på prövning
boets egendom ej må säljas, så vitt det ej påkallas av anledning, som
avses i 61 § andra stycket.

Varder konkursen nedlagd, läte konkursdomaren införa tillkännagivande
därom en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen.

150 §.

Vill gäldenären bjuda ackord efter vad här nedan sägs, skall han
till konkursdomaren ingiva ackords förslag i två exemplar.

Ackordsförslag skall angiva, huru mycket gäldenären bjuder i betalning
samt när och huru betalningen skall erläggas, så ock huruvida
gäldenären vill ställa säkerhet för ackordets fullgörande eller icke och, i
förra fallet, vari säkerheten skall bestå.

151 §.

Ackordsförslag må ej upptagas till behandling,

1) om före ackordsförslagets ingivande kungörelse om slututdelning
blivit utfärdad,

2) om gäldenären icke iakttagit vad i 150 § är stadgat angående
ackordsförslags innehåll,

3) om gäldenären genom laga kraftägande beslut, som icke meddelats
tidigare än två år innan konkursansökningen gjordes, blivit dömd
för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,

4) om gäldenären är rymd för gäld eller tredskas att avlägga bouppteckningsed.

152 §.

Ingives ackordsförslag efter första borgenärssammanträdet och möter
ej mot dess upptagande hinder, som i 151 § sägs, åligge konkursdomaren
att innan vidare åtgärd vidtages inhämta yttrande av förvaltaren,
huruvida han anser förslaget böra föreläggas borgenärerna. År slututdelning
i konkursen nära förestående, eller har gäldenären förut i konkursen
bjudit ackord men det tidigare ackordsförslaget återtagits efter
det kungörelse om dess behandling vid borgenärssammanträde blivit
införd i allmänna tidningarna eller ackordsfrågan förfallit eller det
tidigare ackordsförslaget förkastats av borgenärerna eller ej vunnit fastställelse,
och avstyrker förvaltaren med hänsyn till någon av nämnda omständigheter
ackordsförslagets framläggande för borgenärerna, skall förslaget
ej vinna vidare handläggning, med mindre rättens ombudsman, vars yttrande

i sådant, fall skall av konkursdomaren infordras, förordar, att ackordsfrågan
ändock hänslcjutes till borgenärernas prövning.

153 §.

Möter jämlikt 151 eller 152 § hinder mot handläggning av ackordsförslag,
teckne konknrsdomaren besked därom å förslaget.

154 §.

Upptages ackordsförslag och möter ej mot dess vidare handläggning
hinder, som i 152 § sägs, skola borgenärerna av konkursdomaren
kallas till sammanträde inför rättens ombudsman för att besluta över förslaget.
Det ena exemplaret av ackordsförslag et skall av konkursdomaren
överlämnas till ombudsmannen för att under tiden intill sammanträdet genom
hans försorg hällas tillgängligt för granskning; och varde i den
kungörelse, som utfärdas om sammanträdet, intagen underrättelse, var
förslaget är att tillgå.

Ackordsförslag må ej behandlas av borgenärerna förrän de tvistefrågor,
som genom anmärkningar ■ mot bevakade fordringar må hava
uppkommit, blivit vid det i 108 § omförmälda borgenärssammanträde
handlagda. Har förslaget ingivits å sådan tid, .att det kan förekomma
å den dag, som bestämts för nämnda sammanträde, skall, där ej gäldenären
begär anstånd och konkursdomaren finner synnerliga skäl därtill
vara, ackordsfrågan utsättas till behandling å tid och ställe, som bestämts
för sagda sammanträde, samt förslaget hållas tillgängligt å det ställe, där
de till ombudsmannen överlämnade b ev åkning shandling ärna skola tillhandahållas.
Har anstånd medgivits eller har förslaget ej ingivits så tidigt,
att det kan förekomma å dag, som nyss sagts, skall dess behandling
äga rum så snart det lämpligen kan ske; och bestämme i ty fall konkursdomaren
efter samråd med ombudsmannen och förvaltaren tid och ställe
för sammanträdet ävensom ställe, där förslaget skall hällas tillgängligt.

155 §.

Förvaltaren skall, så snart det lämpligen kan ske, till rättens ombudsman
inkomma med yttrande angående de omständigheter, som kunna
inverka på ackordsfrågans bedömande; och skall sådant yttrande tillika
innehålla bestämt förklarande, huruvida förslagets antagande tillstyrkes
eller icke.

Det åligger ombudsmannen att minst en vecka före det borgenärssammanträde,
där ackordsförelaget skall behandlas, till varje borgenär,
som; bevakat fordran i konkursen och vars adress är känd, med posten
översända avskrift av förslaget jämte förvaltarens yttrande med erinran
om tid och ställe för nämnda sammanträde.

156 §.

Vid borgenärssammanträde, där ackordsförslag skall behandlas, bör
förvaltaren vara tillstädes. Kan gäldenären ej infinna sig, bör han ställa
ombud för sig.

Rättens ombudsman har att tillhandahålla förteckning å alla de borgenärer,
som äga deltaga i omröstning i ackordsfrågor, med uppgift å
de fordringsbelopp, för vilka rösträtt må utövas. År beträffande någon
av dessa fordringar anmärkning mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt
framställd men icke prövad eller är, där efterbevakning skett,
tiden för framställande av anmärkningar ännu icke ute, varde sådant
särskilt anmärkt i förteckningen.

157 §.

Vid omröstning i ackordsfrågor må med den inskränkning, som föranledes
av stadgandena i 112 och 120 §§, rösträtt utövas ej''mindre för
varje i konkursen bevakad fordran, för vilken förmånsrätt ej yrkats, än
även för fordran, för vilken förmånsrätt yrkats, så framt anmärkning
mot yrkandet är gjord och ej blivit av domstol ogillad eller, där efterbevakning
ägt rum, tiden för framställande av anmärkningar ej utgått.
Anmärkning mot yrkande om betalningsrätt utgöre ej hinder för borgenären
att deltaga i omröstningen, utan så är att anmärkningen blivit
av domstol gillad. 1 nu angivna fall skall, så vitt angår frågan om
borgenärs rösträtt, första rätts beslut lända till efterrättelse, där ej före
omröstningen visas, att beslutet blivit ändrat av högre rätt.

År, då omröstning om antagande av ackordsförslag äger rum, anmärkning
mot yrkande om betalnings- eller förmånsrätt för bevakad
fordran ännu icke prövad eller är, där efterbevakning skett, tiden för
framställande av anmärkningar ännu ej ute och varder utgången av
omröstningen olika allt efter som fordringen beräknas eller icke, må
dock fordringen vid bestämmande av omröstningens utgång icke komma
i betraktande, med mindre rättens prövning av anmärkning, som blivit
eller bliver framställd, utfaller så, att fordringen skall utgå utan för -

månsrätt, eller, vad angår efterbevakning, det eljest bliver avgjort, att
fordringen skall sålunda utgå.

158 §.

Ilar gäldenärens make eller någon, som med gäldenären är i den
skyldskap eller det svågerlag, som i 2 kap. 7—9 §§ av lagen om äktenskaps
ingående och upplösning sägs, eller i sådant svågerlag, att den
ene är eller varit gift med den andres syskon, röstat för antagande av
ackordsförslag, skall fordran, för vilken rösträtt sålunda utövats, ej komma
i betraktande vid bestämmande av omröstningens utgång.

159 §.

Yrkar borgenär eller gäldenären vid det jämlikt 154 § utsatta
sammanträdet uppskov med prövningen av ackordsförslaget, må därmed
kunna anstå till nytt sammanträde att hållas inom tre veckor, om det
medgives antingen av alla tillstädesvarande borgenärer, som äga rösträtt
i ackordsfrågor, eller ock av fyra femtedelar av dem och dessa bevakat
fyra femtedeler av sammanlagda beloppet av samtliga i konkursen bevakade
fordringar, som medföra sådan rösträtt. Beslutes uppskov, skall
rättens ombudsman före sammanträdets avslutande utsätta och tillkännagiva
tid och ställe för det nya sammanträdet; och vare vidare kallelse
icke erforderlig.

Vid det nya sammanträdet må ej utom i fall, som framgår av 160 §
första stycket, ytterligare uppskov beslutas.

160 §.

År gäldenären, då ackordsförslag förekommer till behandling, ställd
under tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,
må förslaget ej antagas av borgenärerna, men äge de med den röstövervikt,
som i 159 § sägs, besluta, att förslaget skall vara vilande.
Kommer ej sådant beslut till stånd, anses ackordsfrågan hava förfallit.

Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget skall vara vilande, och
varder åtalet mot gäldenären ej bifallet, äge han, där ej sådant fall inträffat,
som avses i 173 §, att inom fyra veckor från .det beslutet i
målet vunnit laga kraft hos rättens ombudsman göra anmälan om ackordsfrågans
återupptagande. G öres ej sådan anmälan eller varder gäldenären
fälld till ansvar och vinner beslutet därom laga kraft, skall ackordsfrågan
anses förfallen.

1338 19

Vid anmälan om ackordsfrågas återupptagande äge gäldenären
göra ändring i ackordsförslaget.

Göres anmälan, som ovan sägs, kalle ombudsmannen borgenärerna
till sammanträde för att besluta över ackordsförslaget. Har gäldenären
gjort ändring i förslaget, varde underrättelse om ändringen av ombudsmannen
minst en vecka före sammanträdet med posten översänd till varje
borgenär, som bevakat fordran i konkursen och vars adress är känd;
och skall vad i 155 § stadgas om avgivande av yttrande och delgivning
därav åt borgenärerna äga motsvarande tillämpning.

Vid det sammanträde, vartill ackordsfrågans behandling sålunda
blivit utsatt, må ytterligare uppskov icke beslutas; och skall förty, där
jämväl då hinder för förslagets antagande möter, ackordsfrågan anses
förfallen.

161 §.

Gäldenären äge återtaga ackordsförslag så länge det ej är av
borgenärerna prövat.

Ändring i ackordsförslag må ej utom i fall, som avses i 160 §, av
gäldenären göras senare än vid det borgenärssammanträde, där förslaget
första gången förekommer till behandling. Gör gäldenären ändring i
ackordsförslag sedan kungörelse om dess behandling å borgenärssammanträde
varit införd i allmänna tidningarna, må ej prövning av förslaget
äga rum å det utsatta sammanträdet, med mindre rättens ombudsman
finner uppenbart, att förslaget ej genom ändringen blivit mindre
fördelaktigt för borgenärerna. Kan ej enligt vad nu är sagt förslaget
genast prövas och beslutes ej uppskov med dess behandling, anses
ackordsfrågan hava förfallit.

Beslutes uppskov i fall, som nyss *sagts, har ombudsmannen att
minst en vecka före det nya sammanträdet till varje borgenär, som bevakat
fordran i konkursen och vars adress är känd och som ej varit tillstädes
vid det förra sammanträdet, med posten översända underrättelse
om ändring, som vidtagits i förslaget, så ock om tid och ställe för det
nya sammanträdet; och skall vad i 155 § stadgas om avgivande av yttrande
och delgivning därav åt borgenärerna äga motsvarande tillämpning.

162 §.

Ackordsförslag skall anses vara antaget av borgenärerna, därest
antingen alla tillstädesvarande borgenärer förenat sig om förslaget och

(lossa borgenärer bevakat två tredjedelar av sammanlagda beloppet av
samtliga i konkursen bevakade fordringar, vilka enligt vad av 157 oeh
158 §§ framgår skola komma i betraktande vid bestämmande av utgången
av omröstning över ackordsförslag, eller ock fyra femtedelar av
do tillstädesvarande borgenärerna bifallit förslaget och de bevakat fyra
femtedelar av nämnda fordringsbelopp.

163 §.

Ackord vare, fastän antaget av borgenärerna, ändock ej giltigt, så
framt det ej fastställes av rätten.

164 §.

År vid det sammanträde, där omröstning över ackordsförslag äger
rum, förslaget att anse såsom antaget av borgenärerna eller föreligger
sådant fall, som avses i 157 § andra stycket, och kan till följd därav
ej vid sammanträdet avgöras, huruvida förslaget är att anse såsom
antaget eller förkastat, skall ackordsfrågan hänskjutas till rättens
prövning. ,

Rättens ombudsman åligge att före sammanträdets avslutande tillkännagiva,
huruvida ackordsfrågan skall hänskjutas till rätten eller icke,
samt i förra fallet ofördröjligen till konkursdomaren avlämna det vid
sammanträdet förda protokollet jämte eget yttrande över förslaget ävensom
det eller de yttranden, som av förvaltaren avgivits, samt den i 156 § omförmälda
borgenärsförteckningen. Innehåller ackordet andra villkor än det
till konkursdomaren ingivna ackordsförslaget, varde det i protokollet angivet.

Har ackordsfrågan hänskjuta till rätten, utsatte konkursdomaren, sedan
protokollet inkommit, ärendet att vid rätten förekomma i stad inom tre
veckor och på landet sä snart ske kan ä lagtima ting eller särskilt tingssammanträde,
som på grund av Konungens förordnande skall hållas och
vard dylikt ärende må förekomma, så framt ej gäldenären begärt urtima
ting och förskjutit kostnaden därför.

Konkursdomaren läte tiden för ärendets handläggning minst tio dagar
förut kungöras en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen;
underrätte ock särskilt förvaltaren och gäldenären.

Vill borgenär på någon av de i 166 eller 167 § omförmälda grunder
bestrida fastställelse av ackordet, göre det skriftligen hos rätten eller
konkursdomaren sist tre dagar innan ärendet skall förekomma vid rätten.

Då ärendet är i det skick, att rätten kan företaga ackordsfrågan
till avgörande, skall rätten meddela sitt beslut genast eller sist nästa
dag, där ej på grund av särskilda omständigheter längre rådrum oundgängligen
erfordras.

165 §.

Då i fall, som avses i 157 § andra stycket, ackordsfråga blivit
hänskjliten till rätten, skall, där rätten i övrigt finner skäl vara för
handen att meddela fastställelse å ackordet, med prövningen därav anstå
till dess frågan, huruvida aekordsförslaget blivit av borgenärerna antaget
eller ej, kan jämlikt ovan stadgade grunder avgöras av rätten.

166 §.

Ackord må ej, ändå att det ej är bestritt, fastställas av rätten,

1) då ärendet icke handlagts i laga ordning, utan så är att förelupet
fel uppenbarligen icke inverkat på ackordsfrågans utgång,

2) då någon omständighet föreligger, som enligt vad i 151 § under

3) eller 4) stadgas utgör hinder för ackordsförslags upptagande,

3) då skälig anledning är att antaga, att gäldenären eller annan med
hans vetskap hemligen gynnat någon borgenär i avsikt att inverka på
ackordsfrågans avgörande eller att annat svek ägt rum vid ackordet,

4) då ackordet icke åt alla de borgenärer, vilka det angår och som
ej uttryckligen förklarat sig det oaktat nöjda med detsamma, giver lika
rätt och minst femtio för hundra av fordringsbeloppet att betalas sist
ett år efter det ackordet blivit fastställt,

5) då ackordet uppenbarligen länder till skada för borgenärerna.

Vägras fastställelse av anledning, som under 1) sägs, och är ej

förslaget att anse såsom förkastat av borgenärerna eller såsom förfallet,
varde ärendet visat åter till borgenärerna, vilka av rättens ombudsman
skola sammankallas för att ånyo besluta i ackordsfrågan.

Har gäldenären blivit ställd under tilltal för bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer, men anser rätten i övrigt skäl vara
för handen att meddela fastställelse å ackordet, skall frågan därom anstå
i avbidan på åtalets utgång. Varder åtalet ej bifallet, äge förvaltaren,
gäldenären eller borgenär att inom fyra veckor från det beslutet i målet
vunnit laga kraft hos konkursdomaren göra anmälan om ärendets återupptagande.
Göres sådan anmälan, utsätte konkursdomaren ofördröjligen
dag, då ackordsfrågan skall förekomma vid rätten; och skall i ty fall
vad i 164 § tredje och fjärde styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

Göres ej anmälan, som nyss sayts, eller varder gäldenären fälld till ansvar
och vinner heslutet därom laga kraft, anses ackord sfr äg an förfallen.

167 §.

Bestridcs fastställelse av ackord på den grund, att säkerhet ej finnes
för dess fullgörande, pröve rätten efter omständigheterna, huruvida fastställelse
av sådan anledning må vägras.

168 §.

Av rätten fastställt ackord vare bindande för alla de borgenärer,
kända eller icke, som ägt rätt att bevaka sina fordringar i konkursen,
utan undantag för andra än dem, som äga förmånsrätt för sina fordringar.
Räcker ej egendom, vari borgenär äger särskild'' förmånsrätt,
till gäldande av hans fordrans fulla belopp, vare han för återstoden
underkastad de villkor, som genom ackordet äro bestämda för dem,
vilka ej äga förmånsrätt.

Borgenär njute utan hinder av ackord den rätt till kvittning, som
enligt 121 § må tillkomma honom.

169 §.

Utan hinder därav att borgenär godkänt ackordsförslag äge han
mot löftesmän eller andra, som äro jämte gäldenären ansvariga för
fordringens gäldande, föra den talan, vartill han eljest varit lagligen
berättigad; och äge de fördenskull rätt att bestrida fastställelse av
ackordet, ändå att bevakning ej gjorts av dem utan allenast borgenären
bevakat fordringen.

no §.

Anmärkning mot bevakning skall, där för den bevakade fordringen
yrkats förmånsrätt, prövas i den ordning denna lag stadgar, ändå att
ackord kommit till stånd.

171 §.

Innan egendomen i boet till följd av konkursens nedläggande eller
fastställt ackord till gäldenären återställes, skall förvaltaren av egendomen,
så vitt den förslår, betala konkurskostnaderna och den gäld, som
boet eljest må hava åsamkat sig; och åligger det förvaltaren, då ackord

kommit till stånd, att sörja för att de borgenärer, som för sina bevakade
fordringar äga förmånsrätt, av egendomen, så vitt den förslår, erhålla
den betalning, som på grund av förmånsrätten tillkommer dem.

År kostnad eller fordran, som ovan avses, tvistig, skola erforderliga
medel till kostnadens eller fordringens gäldande av förvaltaren insättas
i riksbanken eller annan bank, varom parterna enas; och komme
ränta den till godo, som slutligen finnes berättigad till medlen.

172 §.

Yppas det efter fastställelse av ackord, att gäldenären med hänsyn
till konkursen gjort sig skyldig till bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer eller att gäldenären eller annan med hans vetskap
hemligen gynnat någon borgenär i avsikt att inverka på ackordsfrågans
avgörande, förfalle den eftergift, som genom ackordet må vara tillerkänd
gäldenären; dock lände sådant ej till rubbning i borgenärernas rätt att
mot gäldenären eller löftesmän för ackordet göra detsamma i övrigt
gällande.

173 §.

Varder i fall, då ackordsförslag ej utgör hinder för utdelning, kungörelse
om slututdelning utfärdad innan ackordsfrågan blivit avgjord,
skall frågan anses förfallen den dag, då kungörelsen utfärdades.

174 §.

Över beslut, varigenom ackordsärende visas åter till borgenärerna,
må ej klagas.

8 Kap.

Om borgcniirssanimantriiden.

175 §.

Vid de borgenärssammanträden, som ej enligt vad i denna lag är
stadgat skola hållas inför konkursdomaren, skall rättens ombudsman vara
ordförande.

176 §.

Kallelse till borgenärssammanträde skall utfärdas av rättens ombudsman,
där det ej enligt vad för särskilda fall är stadgat åligger konkursdomaren.

Sådan kallelse skall innehålla uppgift å tid och ställe för sammanträdet
ävensom å de ärenden, som därvid skola förekomma.

Kallelsen skall minst tio dagar före sammanträdet införas en gång
i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för
offentliggörande av kungörelser om konkursen; dock må för visst fall
bestämmas kortare tid, så framt särskilda omständigheter påkalla sådant.

Om borgenärssammanträdes utlysande skola förvaltaren och gäldenären
samt, där konkursdomaren utfärdar kallelsen, rättens ombudsman
särskilt underrättas.

Angående sättet för utlysande av första borgenärssammanträdet och
av sammanträde i anledning av anmärkning mot bevakning är stadgat
i 19, 20, 103 och 111 §§.

177 §.

Vid borgenärssammanträde skall protokoll föras av ordföranden.

Hålles sammanträdet inför rättens ombudsman, skall protokollet underskrivas
av ombudsmannen jämte en eller flere vid sammanträdet utsedda
justeringsmän.

178 §.

Vid val av förvaltare, så ock i andra vid borgenärssammanträde
förekommande frågor, som röra boets förvaltning, gälle, där ej annorledes
är i denna lag stadgat, såsom beslut den mening, varom bland

närvarande borgenärer de förena sig, vilkas fordringar sammanräknade
utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer därjämte utgöra
minst en fjärdedel av de röstande. Kan beslut på sådant sätt ej åstadkommas,
gälle den mening ordföranden biträder.

179 §.

En var, som vill i fråga rörande boets förvaltning föra talan vid
borgenärssammanträde, vare pliktig att uppgiva beloppet och beskaffenheten
av sin fordran samt så vitt ske kan förete de handlingar, på vilka
fordringen må vara grundad; i fråga om sammanträde, som hålles efter
bevakningstidens utgång, skall dock vad sålunda är stadgat anses fullgjort,
där borgenär i bevakningsinlaga lämnat nämnda uppgifter om
fordringen och vid inlagan fogat de handlingar, som efter vad nyss
sagts bort företes. Vid sammanträde, som hålles efter bevakningstidens
utgång, må talan ej föras för fordran, som icke bevakats i konkursen.

För fordran, som uppenbarligen är ogrundad, må talan ej föras.
Har fordran blivit av domstol ogillad, må, ändå att beslutet icke äger
laga kraft, talan för fordringen ej föras.

180 §.

Borgenär, vars rätt på grund därav att hans fordran är förenad
med förmånsrätt eller av annan orsak uppenbarligen icke är beroende
av utgången av fråga rörande boets förvaltning, må ej vid borgenärssammanträde
däri föra talan.

Ej må borgenär själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan
borgenär å borgenärssammanträde deltaga i behandling av fråga rörande
avtal emellan honom och konkursboet. Borgenär må ej heller deltaga i behandling
av fråga om avtal emellan konkursboet och tredje man, där han i
frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot konkursboets.

Borgenär må dock ej förvägras att föra talan i fall, som i denna
paragraf avses, med mindre fråga därom vid sammanträdet väckes av
annan borgenär eller av förvaltare eller av gäldenären.

181 §.

Förvaltare äge ej för egen del, där han själv är borgenär, eller
såsom ombud för annan deltaga i val av god man.

182 §.

År bevakning gjord av löftesman eller annan, som är jämte gäldenären
ansvarig för betalningen av en fordran, och har tillika borgenären
bevakat fordringen, äge de tillsammans röst, beräknad efter den
fordran; kunna de ej förena sig, gälle borgenärens mening, där ej de
andra utlösa honom eller för hans fordran ställa full säkerhet.

183 §.

Menar någon borgenär, att omröstning rörande val av förvaltare
eller god man eller suppleant för god man icke lagligen skett eller att
beslut av borgenärerna i annan fråga, vars avgörande på dem ankommer,
icke lagligen tillkommit, äge han däröver anföra besvär. Har
ackordsfråga hänskjutits till rättens prövning, skall dock beträffande
klagan över borgenärernas beslut i ackordsfrågan vad i 164 § femte
stycket sägs lända till efterrättelse; och må särskild klagan ej föras
över beslut, varigenom prövningen av ackordsförslag uppskjutits eller
sådant förslag förklarats vilande eller framställning om dylik åtgärd beträffande
ackordsförslag blivit avslagen, där ej i sistnämnda fall ackordsfrågan
till följd av beslutet skall anses hava förfallit.

År beslut, varöver enligt första stycket klagan må föras, fattat vid
sammanträde inför rättens ombudsman, skall klagan föras hos den rätt,
där konkursen är anhängig. Besvären skola i sådant fall inom fjorton
dagar ingivas till konkursdomaren; och förordne han, där det prövas
nödigt, att övriga rättsägare skola vid borgenärssammanträde erhålla
del av besvären för att å viss dag avgiva förklaring däröver inför rätten
vid äventyr att målet ändock företages. Har beslutet fattats vid sammanträde
inför konkursdomaren, gälle i fråga om klagan däröver vad
om klagan över konkursdomarens beslut är stadgat.

Vill gäldenären föra klagan i fall, där det enligt vad ovan stadgas
är borgenär medgivet, have lov därtill, så framt hans rätt kan vara
beroende av beslutet. Anser gäldenären, att genom borgenärernas beslut
om fortsättande av gäldenärens rörelse längre än ett år från första borgenärssammanträdet
eller om uppskov utöver nämnda tid med försäljning av
boets egendom eller med indrivning av dess fordringar konkursutredningen
oskäligt förlänges, äge han ock över sådant beslut föra klagan. I fråga
om klagan, varom i detta stycke förmärs, skall vad ovan är föreskrivet
om klagan av borgenär äga motsvarande tillämpning.

1338 19

Borgenärsbeslut gånge utan hinder av klagan i verkställighet, där
ej förhud däremot meddelas av konkursdomaren, då besvären ingivits
till honom, eller av den rätt, där målet är anhängigt.

184 §.

Fatta borgenärer beslut i ärende, vari det icke tillkommer dem att
besluta, eller överskrida de i annat ärende sin beslutanderätt, vare beslutet
ogillt.

9 Kap.

Huru förfaras skall, dä konkursbo ej förslår till bestridande
av konkurskostnaderna.

185 §.

Finner konkursdomaren, då beslut om egendomsavträde meddelats,
anledning till antagande, att gäldenärens bo icke förslår till bestridande
av konkurskostnaderna, och ställes ej genast säkerhet för sagda kostnader,
skall vad förut i denna lag är stadgat om vidtagande av åtgärder
då konkurs uppstått icke äga tillämpning, utan gälle vad bär nedan
föreskrives:

1) Konkursdomaren skall om konkursen genast utfärda kungörelse
med uppgift om dagen, då konkursansökningen ingivits; och varde i
kungörelsen dessutom anmärkt, att anledning finnes till sådant antagande,
som ovan sagts. Kungörelsen skall ofördröjligen anslås å rättens
dörr samt genast eller nästa postdag avsändas för att en gång införas
i allmänna tidningarna ävensom en eller två tidningar inom orten;
varjämte konkursdomaren har att om konkursen genast underrätta allmänna
åklagaren i orten samt, om gäldenären är ämbets- eller tjänsteman,
hans närmaste förman.

2) Konkursdomaren skall förordna en god man att taga värd om
gäldenärens bo. Har icke till konkursdomaren ingivits av gäldenären
under edsförpliktelse underskriven förteckning över hans tillgångar och
skulder med uppgift å borgenärernas namn och hemvist så ock å de
böcker och andra handlingar, som röra boet, skall gode mannen ofördröjligen
upprätta och till konkursdomaren inkomma med sådan förteckning. Vid

bouppteckningsförrättningen skall gäldenären vara tillstädes och under
edsförpliktelse redligen uppgiva boet.

3) Framgår ej av bouppteckningen, att tillgång tinnes till bestridande
av konkurskostnaderna, kalle konkursdomaren genast gäldenären
att inställa sig för att bistå bouppteckningens riktighet med sådan ed,
som i 91 § sägs. Edgång en må ej utsättas att äga rum tidigare än en
vecka efter det beslutet om egendomsavträde meddelades. Har konkursansökningen
gjorts av borgenär, varde denne underrättad om kallelsen.

Edgångsyrkande, varom stadgas i 93 §, må jämväl i fall, varom
nu är fråga, av borgenär framställas.

Vad 4 kap. i övrigt föreskriver i avseende å edgång likasom ock vad i
samma kapitel stadgas om påföljd för gäldenär av tredska att vid bouppteckningsförrättning
vara tillstädes och uppgiva boet skall i fall,
som här avses, äga motsvarande tillämpning.

4) Varder ej genom tillägg vid bouppteckningens beedigande eller
eljest ådagalagt, att tillgång finnes till bestridande av konkurskostnaderna,
och ställes ej heller säkerhet för sagda kostnader, meddele konkursdomaren
beslut om avskrivning av konkursen.

5) Finnes boet förslå till konkurskostnadernas bestridande eller
ställes säkerhet för desamma, skall konkursdomaren genast utfärda sådan
kungörelse om konkursen, som omförmäles i 19 §, därvid likväl skall
iakttagas, att de tider, som enligt sagda paragraf skola räknas från det
beslutet om egendomsavtrade meddelades, i stället skola räknas från
dagen för utfärdandet av nyssnämnda kungörelse. Om kungörelsens
offentliggörande galle vad i 20 § stadgas. Med konkursen skall jämväl
i övrigt så förhållas som i allmänhet är beträffande konkurser föreskrivet;
dock att, där bouppteckningsed redan avlagts, det ej åligger
gäldenären eller annan, som gått eden, att ånyo fullgöra sådan edgång.

186 §.

Varder efter utfärdandet av den i 19 § omförmälda kungörelsen
uppenbart, att tillgång ej finnes till bestridande av konkurskostnaderna,
åligge förvaltaren att utan dröjsmål gorå anmälan därom hos konkursdomaren.
Vid sådan anmälan skall fogas redovisning för förvaltningen.

Finner konkursdomaren efter rättens ombudsmans hörande anmälningen
vara befogad, läte han kungöra densamma en gång i allmänna tidningarna
och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av
kungörelser om konkursen. Ställes inom trettio dagar från det kungörelsen
infördes i allmänna tidningarna säkerhet för konkurskostnaderna, vare

anmälningen förfallen. Vill borgenär eller gäldenären annorledes visa,
att tillgång finnes till bestridande av sagda kostnader, göre anmälan
därom hos konkursdomaren inom tid, som nyss nämnts, och äge konkursdomaren
giva honom det rådrum, som prövas nödigt. Där säkerhet
ej ställes eller anmälan, som sist sagts, ej föranleder till antagande, att
medel till gäldande av nämnda kostnader finnas, meddele konkursdomaren
beslut om avskrivning av konkursen.

187 §.

Avgår, sedan jämlikt 186 § anmälan skett därom att tillgång ej finnes
till bestridande av konkurskostnaderna, förvaltare eller god man, som i 46 §
sägs, skall borgenärssammanträde, som omförmäles i 49 §, ej utsättas, så
länge anmälningen är beroende på prövning.

188 §.

Varder konkurs, som uppstått efter ansökning av borgenär, avskriven
jämlikt 185 §, vare borgenären pliktig att vidkännas de av förfarandet
föranledda •kostnaderna, däri inbegripen gottgörelse, efter konkursdomarens
beprövande, till god man, som omförmäles i nämnda paragraf under 2).
Beslutet om konkursens avskrivande skall innehålla åläggande för borgenären
att gälda nämnda kostnader, därvid varje kostnadsbelopp skall särskilt
angivas.

Har konkurs upphört annorledes än genom slututdelning, äge konkursdomaren,
i den mån konkursboet ej lämnar tillgång till gäldande av vad
konkursdomaren förskjutit för kungörelser, kallelser och underrättelser, som
bort gäldas av boet, och kostnaderna ej heller kunnat uttagas av borgenär,
vilken jämlikt första stycket är ansvarig för desamma, att av allmänna medel
undfå ersättning för vad sålunda förskjutits.

10 Kap.

Om förvaltares skyldighet att avgiva slutredovisning för sin förvaltning,
så ock om klander å sådan redovisning.

189 §.

Avgår förvaltare före konkursens avslutande, skall redovisning för
förvaltningen, evad denna handhafts av den avgående ensam eller av

honom jämte annan, ofördröjligen avgivas. Har förvaltningen varit delad,
såsom i 52 § andra stycket är stadgat, skall redovisningen avse allenast
den del av förvaltningen, som varit åt den avgående förvaltaren uppdragen.

Då förslag till slututdelning framlägges eller, där ackord kommit
till stånd, egendomen i boet återställes till gäldenären, skall ock redovisning
för förvaltningen av boet avgivas.

Rättens ombudsman bär att granska redovisning, varom ovan förmäles,
och däröver avgiva utlåtande. Redovisningen och nämnda utlåtande skola
därefter hållas tillgängliga för dem, som önska taga del av handlingarna.
Avgives redovisning i sammanhang med framläggande av förslag till slututdelning,
skola redovisningshandlingarna vara att tillgå för granskning
från och med samma dag och å samma ställe som utdelning sförslag et; och
varde underrättelse därom intagen i den kungörelse, som omförmäles i 129 §.
Dä redovisning eljest avgives, äge ombudsmannen efter samråd med förvaltaren
bestämma ställe, där redovisningshandlingarna skola hållas tillgängliga;
läte ock en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen,
kungöra, från och med vilken dag samt var handlingarna äro att tillgå.

I kungörelse angående redovisnings framläggande skall ock nämnas,
att den, som vill klandra redovisningen, har att anhängiggöra sin talan
på sätt och inom tid, som stadgas i 191 §.

Då kungörelse, som ovan sägs, utfärdas, skola redovisningshandlingarna
i styrkt avskrift genom ombudsmannens försorg tillställas konkursdomaren
för att hos honom Amra att tillgå; äro räkenskaper eller andra
handlingar, som bifogats redovisningen, av vidlyftigare beskaffenhet,
vare dock ej nödigt, att avskrifter därav överlämnas. Det åligger därjämte
ombudsmannen att ofördröjligen efter kungörelsens utfärdande till
gäldenären och varje borgenär, som bevakat fordran i konkursen och
vars adress är känd, med posten översända meddelande om innehållet i
kungörelsen angående redovisningen.

190 §.

Varder beslut om egendomsavträde upphävt av högre rätt eller
varder konkurs avskriven jämlikt 124 § eller nedlagd jämlikt 149 §,
skall förvaltaren ofördröjligen till gäldenären avgiva redovisning för
förvaltningen av boet.

Avskrives konkurs enligt 186 §, gälle den redovisning, som enligt
samma paragraf skall avgivas av förvaltaren, såsom slutredovisning.

191 §.

Vill gäldenären klandra redovisning, varom stadgas i 189 eller
190 §, eller vill i fall, som avses i 189 §, borgenär, vars rätt kan vara
beroende av redovisningen, klandra densamma, skall kan instämma sin
talan till den rätt, där konkursen är eller varit anhängig, inom tre
månader, räknat i fall, som avses i 189 §, från den dag, då redovisningen
enligt vad kungjort blivit först varit för granskning tillgänglig, i fall,
som avses i 190 § första stycket, från det redovisningen tillställdes
gäldenären och i fall, som i 190 § andra stycket sägs, från det beslutet
om avskrivning av konkursen vann laga kraft.

Har i fall, som avses i 189 § första stycket, förvaltningen eller viss
del därav varit åt den avgångne förvaltaren ensam anförtrodd, äge jämväl
den, som förordnats att efter honom vara förvaltare, klandra den avgivna
redovisningen på sätt och inom tid, som ovan beträffande klander i
nämnda fall stadgas.

192 §.

År klandertalan anställd av borgenär, vare han berättigad att av
konkursboet erhålla ersättning för rättegångskostnaden, i den män den
täckes av vad genom rättegången kommit boet till godo.

11 Kap.

Särskilda bestämmelser.

193 §.

Med köpman förstås i denna lag envar, som enligt vad särskilt finnes
stadgat är eller under någon del av det sista året innan ansökning om
konkurs gjordes varit pliktig att föra handelsbocker.

194 §.

Om kommittents rätt att, dd kommissionär, som för kommittentens
räkning i eget namn ingått avtal, försatts i konkurs, mot tredje man göra
gällande fordringsrätt på grund av avtalet, så ock om kommittents rätt till
redovisning för belopp, som till kommissionärens konkursbo influtit för
avyttrat gods, är särskilt stadgat.

Har i annat fall än som avses i första stycket gäldenären innan
beslutet om egendomsavträde meddelades föryttrat annans egendom och
har betalningen i dess helhet eller delvis efter sagda besluts meddelande
influtit i konkursboet eller utestår den hos köparen ogulden, have den,
vars egendom föryttrats, samma rätt till vad sålunda influtit eller är
oguldet, som han skulle haft till själva egendomen, om den varit i behåll;
dock skall vad sålunda stadgats icke äga tillämpning, så vitt köparens
rätt därigenom skulle förnärmas.

195 §.

Vad i denna lag är stadgat beträffande borgenär, som har lös
egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom, skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om borgenär, som innehar lös egendom
med rätt att den till säkerhet för sin fordran kvarhålla; dock gälle vad
nu är sagt icke i avseende å hyresvärds eller jordägares rätt att kvarhålla
egendom till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator.

196 §.

År betalning för borgade varor bestämd till olika belopp med
hänsyn till olika betalningstider, må borgenären icke i gäldenärens
konkurs till förfång för övriga borgenärer njuta rätt till högre betalning
än efter det lägst bestämda beloppet, så vida anmärkning därom framställes
i vederbörlig ordning; dock må, där rabatt för kontant betalning
betingats, det högre beloppet kunna i konkursen göras gällande, i den
mån rabatten icke överstiger fem för hundra av fordringens belopp.

Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om borgenärs rätt till betalning då ackord kommit till stånd.

197 §.

Har konkurs avslutats utan att fast egendom, som hör till boet, gått
till försäljning, ankomme på fastighetens ägare att därom gorå anmälan
hos rätten i den ort, där egendomen ligger; skolande, när förhållandet
styrkes, anteckning därom göras i inteckning sprotokollet samt i inteckningseller
fastighetsboken.

198 §.

Har ämbete- eller tjänsteman blivit försatt i konkurs, ankomme på
den myndighet, under vilken gäldenären i och för tjänsten lyder, att

pröva, huruvida han förrän fyra månader förflutit från det beslutet om
egendomsavträde meddelades må åter inträda i utövning av tjänsten.

199 §.

Vad i denna lag stadgas därom att åtgärd ej må vidtagas, med
mindre gäldenären lämnat sitt samtycke eller fått tillfälle att yttra sig,
skall icke äga tillämpning, då gäldenären rymt eller eljest ej kan anträffas
med kallelse.

200 §.

Har makars bo avträtts till konkurs, varde hustrun kallad till första
borgenärssammanträdet. Konkursdomaren förordne då god man att biträda
hustrun; dock må ej sådant förordnande meddelas mot hennes bestridande.
Den, som förordnats till god man, har att i avseende å konkursen och
vad därmed äger samband bevaka hustruns talan, där den ej av henne
själv utföres.

201 §.

Erfordras under konkursen ändrad föreskrift, i vilken eller vilka ortstidningar
kungörelser angående konkursen skola införas, ankomme på konkursdomaren
att meddela och låta kungöra sådan föreskrift; underrätte ock
ofördröjligen rättens ombudsman därom.

Möter hinder för införande av kungörelse om konkursen i ortstidning,
som i sådant avseende bestämts, skall kungörelsen anses behörigen offentliggjord,
ändå att den ej intagits i den tidning.

Kungörelse om konkursmåls handläggning vid rätten må utan hinder
av föreskrift att densamma skall införas i ortstidning minst tio dagar före
den, som utsatts för handläggningen, i sådan tidning införas senare, om konkursdomaren
finner särskilda omständigheter därtill föranleda.

202 §.

Skall på grund av stadgande i denna lag underrättelse om tiden för
konkursmåls handläggning vid rätten genom kungörelse meddelas borgenärer,
må i stället annat kallelsesätt tillämpas, om utan ökning av kallelsekostnaden
alla borgenärer, som i målet äga talan, underrättas sä tidigt, att de kunna
själva eller genom ombud infinna sig.

A kallelse till borgenärssammanträde, som hålles efter b ev åkning stid ens
utgång och icke avser prövning av ackordsförslag, skall vad i första stycket
stadgas äga motsvarande tillämpning.

203 §.

Har handling, som enligt vad i denna lag är stadgat skall ingivas
till konkursdomaren i två exemplar, ingivits allenast i ett exemplar,
besörje konkursdomaren avskrift av handlingen; och gälde den, som
ingivit handlingen, lösen för avskriften.

Part vare tillåtet att med posten insända följande handlingar: anmälan
om postadress, som i 12 § sägs; bevis att borgenärs ansökning om konkurs
blivit gäldenär delgiven; bevakningsinlaga, så vida fråga ej är om efterbevakning;
anmärkning mot bevakad fordran; yrkande att fordran skall
fästas med ed; bevis om delgivning av föreläggande, som meddelats i
anledning av sådant yrkande; anmälan att hinder mött för sagda delgivning
eller för edens avläggande; bevis att eden blivit avlagd samt
skrift, vari fastställelse av ackord bestrides; och skall handling, där den
blivit sålunda insänd, anses ingiven å tid, då den mottogs.

204 §.

Byter gäldenären hemvist under konkursen, skall rättens ombudsman
hos konkursdomaren gåra anmälan om gäldenärens nya hemvist.

205 §.

Där ej av bestämmelserna i denna lag annat föranledes, skola till
ombudsmannen överlämnade handlingar rörande konkursen så snart lämpligen
kan ske tillställas förvaltaren för att av honom förvaras. Behöver förvaltaren
tillgäng till handling, som av ombudsmannen innehaves, ombesörje ombudsmannen
avskrift därav för förvaltarens räkning.

206 §.

Protokollen vid alla inför rättens ombudsman hållna borgenärssammanträden
skola efter konkursens avslutande av honom överlämnas till
konkursdomaren för att förvaras i rättens arkiv.

207 §.

Konkursdomaren skall föra dagbok, vari för varje konkurs antecknas:
när och av vem konkursansökningen blivit gjord; dagen då beslutet om
egendomsavträde meddelades; namn ä rättens ombudsman, å förvaltare

1338 19

och å god man, som utsetts jämlikt 3 kap. eller 185 eller 200 §;
inkomna framställningar och i anledning därav eller eljest av konkursdomaren
■ eller rätten vidtagna åtgärder samt dagen för konkursens avslutande.
Dagboken skall ock lämna fullständig upplysning om gäldenärens
hemvist vid tiden för egendomsavträdet samt, då han flyttat till annat
ställe, om hans nya hemvist.

208 §.

Konkursdomaren äge, ändå att han är jävig, meddela de beslut eller
vidtaga de åtgärder, som omförmälas i 10—14, 17 och 19 §§, 20 § första
stycket samt 21 §, så ock utfärda sådan kallelse, som i 200 § sägs;
finner konkursdomaren, då konkurs uppstått, anledning till antagande,
att gäldenärens bo icke förslår till bestridande av konkurskostnaderna,
äge han ock, utan hinder av jäv, vidtaga de åtgärder, som för sådant
fall föreskrivas i 185 § under 1) och 2). År konkursdomaren av jäv
hindrad att utse konkursförvaltare enligt 43 §, skall han uppdraga åt
lämplig person att taga vård om boet intill dess förvaltare varder av
ojävig domare utsedd.

Det åligger konkursdomaren, där förordnande för särskild domare
erfordras, att utan dröjsmål anmäla jävet i hovrätten.

209 §.

Över beslut, som konkursdomaren meddelat i fall, där sådant enligt
denna lag på honom ankommer, må klagan föras i hovrätten; dock må ej
klagas däröver att rättens ombudsman entledigats eller att förvaltare tillhållits
att fullgöra sina åligganden.

Vill någon klaga däröver att konkurs blivit nedlagd jämlikt 149 §,
varde tiden för besvärs anförande räknad från det kungörelsen om
konkursens nedläggande infördes i allmänna tidningarna.

Beslut av konkursdomaren i frågor, som omförmälas i 3, 4 eller 6
kap., gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet, där ej förbud
däremot från hovrätten kommer.

210 §.

över underrätts eller hovrätts beslut, varigenom sådan av gäldenären
förd talan, som avses i 183 § tredje stycket andra punkten, blivit bifallen,
må klagan ej föras.

211 §.

Då vädjat är mot utslag i konkursmål rörande betalnings- eller
förmånsrätt eller undansättande av egendom eller ackord, åligge i stad
rätten och på landet rättens ordförande att inom tre veckor därefter till
hovrätten insända alla handlingar, som röra målet.

212 §.

Har borgenär för sin röst vid borgenärssammanträde betingat sig
särskilda fördelar av gäldenären eller av annan på gäldenärens vägnar
eller eljest med gäldenären hemligen träffat avtal om någon särskild
förmån för sig, straffes med böter, högst ett tusen krono!'', eller fängelse
i högst ett år.

213 §.

Var som å borgenärssammanträde i fråga, som rör boets förvaltning,
utövar rösträtt för fordran med vetskap om att den, sådan den uppgivits,
är oriktig, straffes med böter, högst ettusen kronor, eller fängelse i högst
ett år.

214 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas efter
allmän strafflag.

215 §.

Allmänna åklagaren äge tillgång till alla handlingar, som röra boet
och kunna lämna upplysning därom, huruvida gäldenären gjort sig
skyldig till brottsligt förhållande mot sina borgenärer.

216 §.

Uppgives i den berättelse, varom stadgas i 55 §, att anledningfinnes
till antagande, det gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt
förhållande mot sina borgenärer, skall konkursdomaren därom underrätta
allmänna åklagaren.

217 §.

Åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så
ock åtal för förbrytelse, som omförmäles i 212 eller 213 §, skall utföras
vid den rätt, där konkursen är eller varit anhängig.

218 §.

Har gäldenär, som anklagas för brottsligt förhållande mot borgenärer,
avvikit, gånge ändå dom över honom.

Förslag

till

Lag

om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas.

1 §•

Den nu antagna konkurslagen skall jämte vad här nedan stadgas
lända till efterrättelse från och med den 1 januari 19 .

Har gäldenär försatts i konkurs innan nya lagen trätt i kraft,
skall i avseende å konkursen äldre lag tillämpas. År konkursansökning
vid nämnda tid på prövning beroende, skall ock i fråga om prövning
och handläggning av den ansökning ävensom i avseende å konkurs, som
därå följer, äldre lag tillämpas.

I fråga om konkursbos rätt att återvinna egendom, som frångått
gäldenären före den dag, då nya lagen trätt i kraft, skola, ändå att
konkursen följt på ansökning, som gjorts först efter sagda dag, motsvarande
bestämmelser i äldre lag tillämpas, om på grund därav frihet från klander
för den, som åtkommit egendomen, finnes i fall, då sådan frihet ej äger
rum enligt 28—35 §§ av nya lagen.

2 §•

Genom nya lagen upphävas:

konkurslagen den 18 september 1862, sådan den lyder efter de
ändringar i eller tillägg till densamma, som innehållas i senare utfärdade
författningar;

förordningen den 21 mars 1884 angående rätt till betalning i visst
fall för borgade varor;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot nya lagens bestämmelser, där ej här nedan annorlunda stadgas.

3 §■

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället
tillämpas.

4 §■

År enligt lag eller särskild författning något rättsförhållande beroende
av tiden, då konkurs kommer till stånd, och har i enlighet med vad i
12 § av den nu upphävda konkurslagen stadgats därom att konkurs
anses börjad den dag ansökningen om konkurs ingiven är, där konkurs
på den ansökning följer, med nämnda tid avsetts dagen för konkursansökningens
ingivande, skall även i avseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts efter det nya lagen trätt i kraft, med sagda
tid förstås dagen för ingivandet av konkursansökning.

5 §•

Där enligt lag eller särskild författning tid för anhängiggörande av
talan eller vidtagande av annan åtgärd räknas från inställelsedagen i
konkurs, skall i fall, då konkurs behandlas efter nya lagen, sagda tid i
stället räknas från den dag, då enligt den om konkursen utfärdade
kungörelse borgenärerna senast böra hos konkursdomaren bevaka sina
fordringar.

6 §■

De i lag eller särskild författning meddelade stadganden, som hava
avseende å offentlig stämning å borgenärer i konkurs, skola gälla i avseende
å beslut om egendomsavträde, som enligt nya lagen meddelas.

Där enligt lag eller särskild författning skyldighet att göra anmälan
i anledning av konkurs åligger rätten eller domaren, skall sålunda stadgad
skyldighet i stället åligga konkursdomaren.

Vad i lag eller särskild författning är stadgat om gode män eller
sysslomän i konkurs skall gälla i fråga om konkursförvaltare, som utses
enligt nya lagen.

i §•

Genom nya lagen och vad här ovan förordnats skola ej anses
upphävda:

do i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete meddelade föreskrifter om utdelning för fordran å
livränta i arbetsgivares konkurs, i den män sagda föreskrifter pa grund
av bestämmelse i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
arbete fortfarande äga giltighet; samt

vad lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse stadgar i fråga
om särskild administration, då försäkringsbolag kommit i konkurs.

8 §■

Om solidariskt bankbolags, bankaktiebolags, sparbanks och vissa
centralkassors för jordbrukskredit konkurs, så ock om förvaltning av järnväg
under konkurs är särskilt stadgat.

Förslag

till

Lag

om ackordsförhandling utan konkurs.

i §•

Vill gäldenär, som ej är i konkurstillstånd, erhålla ackord efter vad
här nedan sägs, äge han hos konkursdomaren i den ort, där han bör
inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet, skriftligen
göra ansökning om inledande av offentlig ackordsförhandling.

Gäldenär, som inom de två sista åren blivit genom laga kraftägande
beslut dömd för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,
äge ej den rätt, som i första stycket sägs.

'' 2 §.

Vid ansökning, som avses i 1 §, skola fogas:

1) ackordsförslag, angivande, huru mycket gäldenären bjuder i betalning
samt när och huru betalningen skall erläggas, så ock huruvida
gäldenären vill ställa säkerhet för ackordets fullgörande eller icke och,
i förra fallet, vari säkerheten skall bestå;

2) en under de närmaste sextio dagarna före ansökningens ingivande
upprättad förteckning över boets tillgångar och skulder med uppgift å
borgenärernas namn och hemvist så ock å böcker och andra handlingar,
som röra boet; skolande bouppteckningen med iakttagande av vad i 3 §
närmare föreskrives vara upprättad av god man, som i 4 § sägs;

3) om gäldenären är köpman, den av honom senast uppgjorda balansräkningen
;

4) berättelse av gode mannen om boets tillstånd så ock om orsakerna
till gäldenärens obestånd, så vitt de kunnat utrönas; skolande berättelsen

tillika upptaga en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom
angiva dels vilken utdelning borgenärerna kunna påräkna, därest
gäldenärens bo avträdes till konkurs, dels huruvida egendom till skada
för borgenärerna frångått gäldenären under sådana förhållanden, att i
fall av konkurs återvinning av den egendom kan äga rum, dels huruvida
skälig anledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig
till brottsligt förhållande mot sina borgenärer, dels ock, om gäldenären
är köpman, vilka handelsböcker han hållit och huru de blivit förda;

5) av gode mannen avgivet yttrande, huruvida han med avseende
å de förhållanden, som beröras i den under 4) nämnda berättelsen, eller
andra omständigheter, som kunna inverka på ackordsfrågans bedömande,
anser ackordsförslaget böra antagas av borgenärerna eller icke;

6) förklaring av borgenärer, som till antalet utgöra minst hälften
av de i bouppteckningen såsom icke förmånsberättigade upptagna borgenärerna
och som tillhopa äga att fordra minst två tredjedelar av sammanlagda
beloppet av nyssnämnda borgenärers fordringar, att de anse ackordsförslaget
antagligt; skolande likväl, där sådan förklaring avgivits av
borgenär, som avses i 22 §, hänsyn ej tagas till den borgenär och hans
fordran;

7) ett kontant belopp av etthundra kronor såsom förskott ä kostnaden
för ackordsärendets handläggning av konkursdomaren och inför rätten jämte
säkerhet, som godkännes av konkursdomaren, för kostnad, som ej täckes av
nämnda belopp.

Därjämte bör gäldenären vid ansökningen foga bevis, att ackordsförslaget
jämte gode mannens berättelse och yttrande tillställts samtliga
i bouppteckningen upptagna borgenärer.

Ansökningen jämte de under 1)—6) upptagna handlingar skall ingivas
i tvä exemplar.

3 §•

I den bouppteckning, som omförmäles i 2 § under 2), skola tillgångarna
upptagas till de värden, som de efter noggrann uppskattning
prövas äga. År gäldenären köpman, skall i bouppteckningen till jämförelse,
så vitt ske kan, tillika lämnas specificerad uppgift å de värden
gäldenären senast i sina handelsböcker åsatt sina tillgångar eller, där
sådan värdering ej är gjord, å inköpsprisen. Anses förmånsrätt tillkomma
borgenär, skall det anmärkas i bouppteckningen och därvid grunden
för sagda rätt angivas.

1838 19

4 §•

God man skall förordnas av konkursdomaren, då gäldenären gör
ansökning därom; och skall vid förordnandet iakttagas, att gode mannen
bör äga° sådan insikt och erfarenhet, som med hänsyn till boets omfattning
och beskaffenhet erfordras för upprättande av tillförlitlig bouppteckning
och bedömande av gäldenärens ställning.

Har gäldenär, som är köpman, till god man föreslagit någon, som
av förening av köpmän eller andra näringsidkare erhållit bemyndigande
att vara god man vid ackordsförhandlingar enligt denna lag, och har
föreningen av Konungen erhållit tillstånd att meddela dylikt bemyndigande,
skall konkursdomaren till god man förordna den av gäldenären
föreslagne, utan så är att denne befinnes sakna den insikt och erfarenhet,
varom stadgas i första stycket, eller enligt vad nedan i denna
paragraf sägs är obehörig. Auktoriserad handelskammare äge utan särskilt
tillstånd meddela bemyndigande, som ovan sägs.

God man må ej den vara, som står under förmynderskap eller är i
konkurstillstånd, ej den, som är förklarad ovärdig att vidare nyttjas i rikets
tjänst eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva
allmän befattning, ej den, som genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga
kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är under
framtiden ställd för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; ej heller den,
som blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför rätta.

Rättens ordförande eller i stad annan ledamot av rätten må ej vara
god man; ej heller må på landet någon, som biträder domaren i hans
ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid rätten, vara
god man.

Ej må gäldenärens make vara god man, ej heller någon, som är
med gäldenären i den skyldskap eller det svågerlag, som i rättegångsbalken
om jäv emot domare sägs.

5 §•

Finner konkursdomaren, att han enligt 1 § första stycket icke är
behörig att taga befattning med ansökning om inledande av ackordsförhandling,
eller föreligger sådant fall, som avses i 1 § andra stycket,
eller har gäldenären icke iakttagit vad i 2 § under 1) 7) är stadgat

eller kan ansökningen av annan orsak icke upptagas, meddele konkurs -

domaren ofördröjligen beslut i överensstämmelse därmed och teckne det
å ansökningen.

Finner konkursdomaren, att lian icke är behörig att taga befattning med
ansökning om förordnande av god man eller att sällan ansökning av annan
orsak ej kan upptagas, skall konkursdomarens beslut därom genast skriftligen
meddelas sökanden.

G §•

Upptages ansökning om inledande av ackordsförhandling, skall
gäldenären inför konkursdomaren med ed fästa bouppteckningens riktighet.
Då eden skall avläggas, göre gäldenären först de tillägg till
bouppteckningen eller de ändringar däri, som han må finna påkallade,
och betjge därefter med ed, att bouppteckningen (med däri av honom
gjorda tillägg eller ändringar) är riktig, så att honom veterligen icke
någon tillgång eller skuld utelämnats, ej heller någon tillgång eller
skuld, som ej hör till boet, upptagits.

Gäldenären vare pliktig att avlägga eden vid ansökningens ingivande
eller, om hinder därför möter, å tid, som konkursdomaren bestämmer.
Gitter han det ej, vare ansökningen förfallen, och teckne konkursdomaren
beslut därom å ansökningen.

7 §•

Varder den i 6 § föreskrivna edgång fullgjord, meddele konkursdomaren
genast beslut, att offentlig ackordsförhandling skall inledas, och
utfärde kungörelse därom.

Konkursdomaren förordna tillika en ärlig och förståndig man att i
ackordsärendet vara rättens ombudsman.

Konkursdomaren överlämne till ombudsmannen det ena exemplaret av
ansökningen om inledande av ackordsförhandling och av de i 2 § under

1)—6) upptagna handlingar ävensom, där sådant erfordras på grund av
stadgandet i 19 § andra stycket, protokollsutdrag över fullgörandet av den
i 6 § föreskrivna edgången; bestämme ock efter samråd med ombudsmannen
samt läte i ovannämnda kungörelse tillkännagiva:

1) inom vilken tid de borgenärer, som vilja taga del i ackordsförhandlingen,
böra hos konkursdomaren anmäla sina fordringar;

2) inom vilken tid anmärkningar må kunna framställas mot anmälningar,
som gjorts inom den ovan under 1) omförmälda anmälningstid;

3) lämpligt ställe, varest anmälningshandlingarna, utom hos konkursdomaren,
skola hållas för granskning tillgängliga;

4) tid och ställe för sammanträde med borgenärerna att hållas inför
ombudsmannen för prövning av ackordsförslaget;

5) i vilken eller vilka tidningar inom orten kungörelser angående
ackordsförhandlingen skola införas.

I kungörelsen skall ock angivas

6) konkursdomarens postadress.

Tiden, inom vilken fordringar böra anmälas, skall utgöra minst två,
högst fem veckor från det beslutet om inledande av ackordsförhandling
meddelades; tiden, inom vilken anmärkningar må framställas, skall bestämmas
till minst två, högst fyra veckor från anmälningstidens utgång.
Det under 4) omförmälda sammanträdet skall hållas så snart det efter
anmärkningstidens utgång kan ske. Antalet ortstidningar, i vilka kungörelser
angående ackordsförhandlingen skola införas, må icke överstiga två.

Har, på sätt särskilt är stadgat, årsstämning blivit utfärdad och
varder före den däri utsatta inställelsedag beslut om inledande av ackordsförhandling
meddelat, skall i den kungörelse, som utfärdas om ackordsförhandlingen,
erinran ske därom att årsstämning förut är beviljad och
att den ej förfallit genom ackordsförhandlingen.

Till rättens ombudsman må ej utses rättens ordförande eller i stad
annan ledamot av rätten; ej heller på landet någon, som biträder domaren
i hans ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid rätten.

På konkursdomaren ankomme att, när så prövas skäligt, entlediga
ombudsmannen och förordna annan i hans ställe, över beslut om ombudsmannens
entledigande må klagan ej föras.

Har den, som till ombudsman förordnas, ej förut avlagt domareed,
gånge sådan ed inför konkursdomaren innan han tillträder befattningen.

8 §.

Kungörelse, som i 7 § sägs, skall ofördröjligen anslås å rätten dörr
samt genast eller nästa postdag avsändas för att införas en gång i allmänna
tidningarna ävensom två gånger, sista gången minst en vecka
före utgången av den för anmälning av fordringar utsatta tid, i den
eller de ortstidningar, som jämlikt 7 § i sådant avseende bestämts.

Konkursdomaren läte skyndsamt genom särskilda kallelsebrev underrätta
alla kända inländska och utländska borgenärer ävensom gäldenären

om kungörelsens innehåll; översände ock till de borgenärer, som ej
enligt ansökningen bifogade bevis redan erhållit dol av ackordsförslaget
jämte gode mannens berättelse och yttrande, avskrift av dessa handlingar.
Konkursdomaren skall tillika om ackordsförhandlirigens inledande
genast underrätta allmänna åklagaren i orten ävensom, om gäldenären
är ämbets- eller tjänsteman, hans närmaste förman.

9 §.

Beslut om inledande av ackordsförhandling må ej meddelas medan
ansökning om gäldenärens försättande i konkurs är beroende på prövning.
Försättes gäldenären i konkurs, skall frågan om inledande av
ackordsförhandling anses förfallen.

10 §.

Försättes gäldenären i konkurs sedan beslut om inledande av ackordsförhandling
meddelats men innan ackordsfrågan blivit avgjord, skall
frågan anses förfallen.

Samma Lag vare, där under tid, som nyss sagts, utslag, varigenom
gäldenären dömts för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,
vinner laga kraft.

11 §

Avlider gäldenär, som gjort ansökning om inledande av ackordsförhandling,
innan ackordsfrågan är avgjord, skall frågan anses förfallen

12 §.

Varder, sedan beslut om inledande av ackordsförhandling meddelats
men innan ackordsfrågan blivit avgjord, ansökning om gäldenärens
försättande i konkurs gjord av borgenär, som jämlikt 35 § är,
om ackord kommer till stånd, därav bunden, må ansökningen icke upptagas
till prövning, utan sä är att sökandens fordran uppgår till mer än
en femtedel av samtliga dylika borgenärers Jordringar, så vitt de vid tiden
för ansökningens prövning äro kända. År ackordsförslaget antaget av
borgenärerna eller eljest jämlikt 28 § hänskjutet till rättens prövning,
må innan ackordsfrågan är avgjord konkursansökning av borgenärer,
som äro bundna av ackordet, icke upptagas till prövning, så vida icke

minst halva antalet av de borgenärer, som röstat för ackordsförslagets
antagande, biträtt ansökningen; dock skall vad i första punkten ätadgats
gälla i fall, då gäldenären är tilltalad för bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer.

13 §.

Sedan beslut om inledande av ackordsförh an äling meddelats, må
innan ackordsfrågan blivit avgjord utmätning icke ske å gäldenärens
egendom till gäldande av fordran, som uppkommit innan sagda beslut
meddelades. Utan binder därav att ackordsförhandling inletts, må likväl
borgenär, som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös
egendom eller innehar lös egendom med rätt att den till säkerhet för
sin fordran kvarbålla, söka betalning ur den egendom, som sålunda
häftar för fordringen; dock äge ej hyresvärd eller jordägare denna rätt
i avseende å egendom, som han är berättigad att kvarbålla till säkerhet
för fordran bos hyresgäst eller arrendator.

Har utmätning skett innan beslutet om inledande av ackordsförhandling
meddelades, skall verkställigheten fortgå utan binder av förhandlingen.

14 §.

I ackordsförhandling må ej de borgenärer deltaga, vilkas fordringar
äro förenade med förmånsrätt, utan i den mån de avstå från förmånsrätten;
ej heller de, vilkas fordringar uppkommit efter det beslutet om
inledande av förhandlingen meddelats.

Fordran må i ackordsförhandling göras gällande, ändå att den är
beroende av villkor eller ej förfallen till betalning.

15 §.

Inom den för anmälan av fordringar utsatta tid bar borgenär, som
vill deltaga i ackordsförhandlingen, att bos konkursdomaren skriftligen
anmäla sin fordran. Vid anmälningsinlagan foge borgenär i huvudskrift
eller styrkt avskrift de handlingar han vill åberopa till stöd för sin
talan.

I anmälningsinlaga böra borgenärens namn, yrke och postadress
uppgivas.

Anmälningsinlaga jämte därvid fogade handlingar skall ingivas i
två exemplar.

16 §•

Sä snart anmälning stiden gått till ända, överlämne konkursdomaren det
ena exemplaret av de inkomna anmälningshandlingarna till rättens ombudsman,
genom vars försorg de skola hållas tillgängliga för gäldenären och.
borgenärerna å ställe, som bestämts jämlikt 7 §.

17 §•

Finner gäldenären efter granskning av anmälningshandlingarna, att
någon, som anmält sig till deltagande i ackordsförhandlingen, icke är
berättigad därtill, har gäldenären att inom den för framställande av anmärkningar
utsatta tid till konkursdomaren inkomma med anmärkningsskrift;
börande därvid fogas i huvudskrift eller styrkt avskrift de handlingar
gäldenären vill åberopa till stöd för framställd anmärkning.

Rätt att göra sådan anmärkning, som ovan avses, tillkomme jämväl
borgenär, som anmält fordran; och skall i avseende härå vad ovan är
stadgat om anmärkning av gäldenären äga motsvarande tillämpning.

Anmärkning sskrift jämte därvid fogade handlingar skall ingivas i två
exemplar, av vilka det ena efter anmärkning stidens utgång ofördröjligen
skall överlämnas till rättens ombudsman och genom hans försorg hållas
tillgängligt å det ställe, som bestämts för anmälningshandlingarnas tillhandahållande.

18 §.

Vill borgenär efter utgången av den för anmälan av fordringar utsatta
tid men innan borgenärerna prövat ackordsförslaget anmäla fordran,
må det ske i den ordning, som är stadgad i 15 §.

Då efteranmälan sålunda gjorts, överlämne konkursdomaren genast
det ena exemplaret av anmälningshandlingarna till rättens ombudsman;
läte ock en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om ackordsförhandlingen,
kungöra, att efteranmälan skett, så ock viss tid, inom vilken anmärkningar
mot anmälningen må framställas, samt ställe, var est det till ombudsmannen
överlämnade exemplaret av anmälningshandlingarna skall hållas
för granskning tillgängligt. Tiden för framställande av anmärkningar
må ej understiga två eller överstiga fyra veckor, räknat från det kungörelsen
infördes i allmänna tidningarna.

Om innehållet i kungörelse, som sålunda utfärdas, åligge konkursdomaren
att särskilt underrätta ombudsmannen och gäldenären.

I övrigt lände i tillämpliga delar till efterrättelse vad ovan stadgats
om anmälan av fordran.

Hava flera efteranmälningar gjorts, skola de, så vitt ske kan, handläggas
gemensamt.

Kostnad, som föranledes av efteranmälan, skall gäldas av borgenär,
som gjort anmälningen. Hava flere borgenärer gjort efteranmälan,
svare de en för alla och alla för en för kostnad, som är gemensam för
anmälningarna.

19 §.

Vid borgenärssammanträde, där ackordsförslag skall behandlas, bör
gäldenären vara tillstädes; och vare han pliktig att lämna rättens ombudsman
och borgenärerna de upplysningar om boet, som de begära. Kan
gäldenären ej infinna sig, bör han ställa ombud för sig.

Ombudsmannen skall tillhandahålla förteckning å alla de borgenärer,
som äga deltaga i omröstning å sammanträdet, med uppgift å de fordringsbelopp,
för vilka rösträtt må utövas. År enligt vad till ombudsmannen
översänd anmärkning sskrift utvisar anmärkning framställd emot någon fordran
eller är, där efteranmälan skett, tiden för framställande av anmärkningar
ännu icke ute, varde sådant särskilt angivet i förteckningen.

Har gäldenären vid fullgörandet av den i 6 § föreskrivna edgång
gjort tillägg till bouppteckningen eller ändring däri, skall ombudsmannen
vid det enligt 7 § utsatta sammanträdet underrätta borgenärerna om
tillägget eller ändringen.

Uppskov med prövningen av ackordsförslag må ej av borgenärerna
beslutas i andra fall än i 24 och 25 §§ avses.

20 §.

Vid omröstning i de frågor, som enligt denna lag ankomma på borgenärernas
avgörande, må fordran, som anmälts enligt 18 §, icke komma i
betraktande, med mindre före omröstningen anmälningshandlingarna genom
konkursdomarens försorg kommit rättens ombudsman till banda eller borgenären
hos ombudsmannen styrkt, att anmälan skett.

21 §.

Borgenär, som anmält fordran, äge utau hinder av anmärkning
mot anmälningen att vid omröstning i de frågor, som enligt denna lag
ankomma på borgenärernas avgörande, utöva rösträtt för fordringen.

Vardor utgången av omröstning om antagande av ackordsförslag
olika allt efter som fordran, emot vilken anmärkning framställts, beräknas
eller icke, skall rättens ombudsman vid sammanträdet, där omröstningen
ägt rum, söka genom förhör med de närvarande utreda den sålunda
uppkomna tvistelrågan och däri åstadkomma förlikning. Medgiva samtliga
närvarande, att anmärkningen må förfalla, eller inskränka de densamma,
äge ej den, som uteblivit, därå tala. Kan förlikning ej träffas,
ankomme på rätten att pröva anmärkningen, och må fordringen vid
bestämmande av omröstningens utgång icke komma i betraktande, med
mindre anmärkningen ogillas av rätten.

År vid omröstning, som avses i andra stycket, tiden för framställande
av anmärkningar mot fordran, som anmälts jämlikt 18 §, ännu
ej ute samt varder utgången av omröstningen olika allt efter som
fordringen beräknas eller icke, må fordringen vid bestämmande av omröstningens
utgång icke komma i betraktande, med mindre anmälningen
lämnas utan anmärkning eller anmärkning, som framställes, varder
ogillad av rätten.

22 §.

Har gäldenärens make eller någon, som med gäldenären är i den
skyldskap eller det svågerlag, som i 2 kap. 7—9 §§ av lagen om. äktenskaps
ingående och upplösning sägs, eller i sådant svågerlag, att den ene
är eller varit gift med den andres syskon, röstat för antagande av
ackordsförslaget, skall fordran, för vilken rösträtt sålunda utövats, ej
komma i betraktande vid bestämmande av omröstningens utgång.

23 §.

Har löftesman eller annan, som är jämte gäldenären ansvarig för
betalningen av en fordran, anmält sig till deltagande i ackordsförhandling
och har tillika borgenären anmält fordringen, äge de tillsammans
röst, beräknad efter den fordran; kunna de ej förena sig, gälle borgenärens
mening, där ej de andra utlösa honom eller för hans fordran
ställa full säkerhet.

24 §.

Gäldenären äge återtaga ackordsförslag så länge det ej är prövat
av borgenärerna.

Ändring i ackordsförslag må ej utom i fall, som avses i 25 §, av
gäldenären göras senare än vid det jämlikt 7 § utsatta sammanträdet.

1338 19

Gör gäldenären vid det sammanträde eller därförinnan ändring i ackordsförslag,
må ej prövning av förslaget äga rum vid sagda sammanträde,
med mindre rättens ombudsman finner uppenbart, att förslaget ej genom
ändringen blivit mindre fördelaktigt för borgenärerna. Kan ej enligt
vad nu är sagt förslaget genast prövas, må prövningen därav kunna
uppskjutas till nytt sammanträde att hållas inom tre veckor, om uppskov
medgives antingen av alla tillstädesvarande röstberättigade borgenärer
eller ock av fyra femtedelar av dem och dessa anmält fyra femtedelar
av sammanlagda beloppet av samtliga fordringar, som medföra rösträtt.
Beslutes ej uppskov efter vad nu är sagt, anses ackordsfrågan hava
förfallit.

Beslutes uppskov, skall ombudsmannen före sammanträdets avslutande
utsätta och tillkännagiva tid och ställe för det nya sammanträdet; och
vare vidare kallelse ej erforderlig. Ombudsmannen åligge dock att i god
tid före sistnämnda sammanträde meddela varje borgenär, som ej varit
tillstädes vid förra sammanträdet och vars adress är känd, underrättelse
om tid och ställe för det nya sammanträdet, så ock om ändring, som
vidtagits i ackordsförslaget.

25 §.

År gäldenären, då ackordsförslag förekommer till behandling, ställd
under tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer,
må förslaget ej antagas av borgenärerna, men äge de med den
röstövervikt, som i 24 § andra stycket sägs, besluta, att förslaget skall
vara vilande. Kommer ej sådant beslut till stånd, anses ackordsfrågan
hava förfallit.

Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget skall vara vilande, och
varder åtalet mot gäldenären ej bifallet, äge han att inom fyra veckor
från det beslutet i målet vunnit laga kraft hos rättens ombudsman gorå
anmälan om ackordsfrågans återupptagande. Göres ej sådan anmälan,
skall ackordsfrågan anses förfallen.

Vid anmälan om ackordsfrågas återupptagande äge gäldenären
göra ändring i ackordsförslaget.

Göres anmälan, som ovan sägs, skall ombudsmannen ofördröjligen
underrätta konkursdomaren om anmälningen samt genom kungörelse, som
minst tio dagar före den för sammanträdet utsatta dag införes en gång
i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för
offentliggörande av kungörelser om ackordsjör handling en, kalla borgenärerna
att inför ombudsmannen sammanträda för att besluta över ackords -

förslaget; skolande giildenären särskilt underrättas om sammanträdet.
Har gäldenären gjort ändring i förslaget, varde underrättelse om ändringen
av ombudsmannen minst en vecka före sammanträdet med posten
översänd till varje borgenär, vars adress är känd.

26 §.

Ackordsförslag skall anses vara antaget av borgenärerna, därest
antingen alla tillstädesvarande borgenärer förenat sig om förslaget och
dessa borgenärer anmält två tredjedelar av sammanlagda beloppet av
samtliga anmälda fordringar, vilka enligt vad av 20, 21 och 22 §§
framgår skola komma i betraktande vid bestämmande av utgången av
omröstning över ackordsförslag, eller ock fyra femtedelar av de tillstädesvarande
borgenärerna bifallit förslaget och de anmält fyra femtedelar
av nämnda fordringsbelopp.

27 §.

Ackord vare, fastän antaget av borgenärerna, ändock ej giltigt, så
framt det ej fastställes av rätten.

28 §.

År vid det sammanträde, där omröstning över ackordsförslag äger
rum, förslaget att anse såsom antaget av borgenärerna eller kan enligt
vad av 21 § andra och tredje styckena framgår ej vid sammanträdet
avgöras, huruvida förslaget är att anse såsom antaget eller förkastat,
skall ackordsfrågan hänskjutas till rättens prövning.

Rättens ombudsman åligge att före sammanträdets avslutande tillkännagiva,
huruvida ackordsfrågan skall hänskjutas till rätten eller icke.

29 §.

Vid borgenärssammanträde skall protokoll föras av rättens ombudsman
samt underskrivas av honom och en eller flere vid sammanträdet utsedda
iusteringsmän. Har vid sammanträde förhör angående tvistiga fordringar
ägt rum, skall i protokollet upptagas, om och i vad mån förlikning skett

samt vilka anspråk såsom stridiga återstå. Har gäldenären gjort ändring i
ackordsförslaget, varde det ock i protokollet angivet.

Protokoll över hor g enär ssammanträde skall av ombudsmannen ofördröjligen
avlämnas till konkursdomaren. Har vid sammanträde ackordsfrågan
liänskjutits till rättens prövning, åligge ombudsmannen att vid protokollet
foga eget yttrande över ackordsförslaget ävensom den jämlikt 19 § uppgjorda
borgenärsförteckningen och de handlingar, som till utredning angående tvistiga
fordringar må hava ingivits å sammanträdet.

30 §.

Har till konkursdomaren inkommit protokoll över bor genär ssammanträde,
utvisande att ackordsfrågan hänskjutits till rätten, utsätte konkursdomaren ofördröjligen
ärendet att vid rätten förekomma, i stad inom tre veckor och på landet
så snart, ske kan å lagtima ting eller särskilt ting ssammanträde, som på grund av
Konungens förordnande skall hållas och varå dylikt ärende må förekomma,
sd framt ej urtima ting äskats av gäldenären eller av minst halva antalet
av de borgenärer, som röstat för ackordsförslagets antagande. År ackordsförslaget
icke att anse såsom antaget vid b or g enär ssammanträdet och har
beträffande någon fordran anmärkning stid en icke utgått före nämnda sammanträde,
må ärendet icke företagas vid rätten tidigare än en vecka från
anmärkning stidens utgång.

Konkursdomaren läte tiden för ärendets handläggning minst tio dagar
förut kungöras en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om ackordsförhandlingen;
underrätte ock särskilt gäldenären.

Har enligt vad ovan sägs urtima ting äskats av borgenärer, vare
gäldenären pliktig att bestrida kostnaden för tinget.

Vill borgenär på någon av de i 33 eller 34 § omförmälda grunder
bestrida fastställelse av ackordet, göre det skriftligen hos rätten eller
konkursdomaren sist tre dagar innan ärendet skall förekomma vid rätten.

År, då ackordsfrågan hänskjutits till rätten, utgången av omröstningen
över ackordsförslaget beroende på huruvida gjorda anmärkningar
godkännas eller icke, skall rätten, där den i övrigt hnner skäl vara för
handen att meddela fastställelse å ackordet, först pröva anmärkningarna

eller så många av dem, att utgången av omröstningen bliver lika, evad
Övriga anmärkningar godkännas eller ej. Över vad rätten härutinnan
besluter må klagan ej föras.

32 §.

Förlikning angående anmälan, mot vilken anmärkning framställts,
må ej ingås annorledes än i 21 § sägs, utan så är att alla, vilkas rätt
är beroende av förlikningen, samtycka därtill.

33 §.

Ackord må ej, ändå att det ej är bestritt, fastställas av rätten,

1) då ärendet icke handlagts i laga ordning, utan så är att förelupet
fel uppenbarligen icke inverkat på ackordsfrågans utgång;

2) då gäldenären rymt för gäld;

3) då skälig anledning är att antaga, att gäldenären eller annan
med hans vetskap hemligen gynnat någon borgenär i avsikt att inverka
på ackordsfrågans avgörande eller att annat svek ägt rum vid ackordet;

4) då ackordet icke åt alla borgenärer, vilka det angår och som ej
uttryckligen förklarat sig det oaktat nöjda med detsamma, giver lika rätt
och minst femtio för hundra av fordringsbeloppet att betalas sist ett år
efter det ackordet blivit fastställt;

5) då ackordet uppenbarligen länder till skada för borgenärerna eller
frågan därom icke kan med säkerhet avgöras på grund därav att tillförlitlig
utredning om boet icke kunnat vinnas.

Vägras fastställelse av anledning, som under 1) sägs, och är ej
förslaget att anse såsom förkastat av borgenärerna eller såsom förfallet,
varde ärendet visat åter till borgenärerna, vilka hava att ånyo besluta i
ackordsfrågan; skolande därvid vad i 25 § fjärde stycket stadgas om sammankallande
av borgenärerna och underrättelse till gäldenären lända till
efterrättelse, över beslut, varigenom ackordsärende visas åter till borgenärerna,
må klagan ej föras.

Har gäldenären blivit ställd under tilltal för bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer, men anser rätten i övrigt skäl vara för
handen att meddela fastställelse å ackordet, skall frågan därom anstå
i avbidan på åtalets utgång. Bifalles ej åtalet, skall konkursdomaren
efter det beslutet vunnit laga kraft ofördröjligen utsätta dag, då ackordsfrågan
skall förekomma vid rätten; och skola därvid bestämmelserna i 30 §
första, andra och tredje styckena i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

År, då rätten skall företaga ackordsfrågan till avgörande, ansökning
om gäldenärens försättande i konkurs beroende på prövning och anser

rätten skäl vara för handen att meddela fastställelse å ackordet, skall
ackordsärendet anstå i avbidan på prövningen av konkursansökningen.
Varder konkursansökningen avslagen av underrätten och vinner beslutet
därom laga kraft eller bliver det av högre rätt fastställt genom beslut,
som vinner laga kraft, skall konkursdomaren ofördröjligen utsätta dag,
då ackordsfrågan skall förekomma vid rätten; och lände jämväl i fall,
som nu sagts, bestämmelserna i 30 § första, andra och tredje styckena i
tillämpliga delar till efterrättelse.

34 §.

Bestrides fastställelse av ackordet på den grund, att säkerhet ej
finnes för dess fullgörande, pröve rätten efter omständigheterna, huruvida
fastställelse av sådan anledning må vägras.

35 §.

Av rätten fastställt ackord vare bindande för alla de borgenärer,
kända eller icke, som enligt vad av 14 § framgår ägt deltaga i ackordsförhandlingen.

36 §.

Borgenär, som förvärvat sin fordran hos gäldenären innan beslutet
om inledande av ackordsförhandling meddelades, äge utan hinder av
ackord begagna fordringen till kvittning mot skuld, för vilken han vid
nämnda tid häftade hos gäldenären.

Den, som inom sextio dagar innan beslutet om inledande av ackordsförhandling
meddelades efter avtal med annan än gäldenären förvärvat
fordran hos denne, äge, där han vid tiden för avtalet häftade i skuld
hos gäldenären och tillika hade kännedom om att gäldenären var på
obestånd, ej den rätt till kvittning, varom ovan är stadgat. Sådan rätt
tillkomme ej heller borgenär, som under nu sagda tid efter det han
erhållit sin fordran satt sig i skuld hos gäldenären med kännedom om
hans obestånd.

37 §.

Vad i 196 § konkurslagen är stadgat om rätt till betalning för
borgade varor i fall, då sådan betalning är bestämd till olika belopp
med hänsyn till olika betalningstider, skall äga motsvarande tillämpning,
där ackord enligt denna lag kommer till stånd.

38 §.

Utan hinder därav att borgenär godkänt ackordsförslag äge han
mot löftesmän eller andra, som äro jämte gäldenären ansvariga för
fordringens gäldande, föra den talan, vartill: han eljest varit lagligen
berättigad; och äge de fördenskull rätt att bestrida fastställelse av ackordet,
ändå att anmälan om deltagande i ackordsförhandlingen ej gjorts
av dem utan allenast av borgenären.

39 §.

Yppas det efter fastställelse av ackord, att gäldenären med hänsyn
till ackordsförhandlingen gjort sig skyldig till bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer eller att gäldenären eller annan med
hans vetskap hemligen gynnat någon borgenär i avsikt att inverka på
ackords frågans avgörande, förfalle den eftergift, som genom ackordet må
vara tillerkänd gäldenären; dock lände sådant ej till rubbning i borgenärernas
rätt att mot gäldenären eller löftesmän för ackordet göra detsamma
i övrigt gällande.

40 §.

Vid beräkning av fordran i fall, som avses i 2 § under 6), skall
iakttagas, att ränta ej räknas längre än till den dag, då den vid gäldenärens
ansökning om inledande av ackords förhandling fogade bouppteckningen
upprättats. Vid beräkning av fordran, som avses i 12 § eller som
kommer i betraktande vid omröstning av borgenärerna, skall ränta ej
räknas längre än till den dag, då beslutet om inledande av ackordsförhandling
meddelades.

41 §.

Arvode till rättens ombudsman och till god man skall på framställning
av gäldenären eller den till arvode berättigade bestämmas av rätten.

Då arvode sålunda bestämmes, skall ock bestämmas beloppet av den
ersättning, som må tillkomma ombudsman eller god man för utgift, som
uppdraget medfört.

42 §.

Över beslut, som konkursdomaren meddelat i fall, där sådant enligt
denna lag på honom ankommer, må klagan föras i hovrätten.

Tiden för anförande av besvär över beslut om inledande av ackordsförhandling
skall räknas från det kungörelse om förbandlingen infördes
i allmänna tidningarna.

43 §.

Beslut om inledande av ackordsförhandling gånge i verkställighet
utan hinder därav att ändring i beslutet sökes.

Varder beslutet upphävt av högre rätt, skall konkursdomaren därom
underrättas; och läte han införa kungörelse om den högre rättens beslut
i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för
offentliggörande av kungörelser om ackordsförhandling en, ävensom från
rättens dörr nedtaga den där anslagna kungörelsen.

44 §.

Menar någon borgenär eller gäldenären, att beslut av borgenärerna
i fråga, vars avgörande på dem ankommer, icke lagligen tillkommit, äge
däröver anföra besvär hos rätten; dock att särskild klagan ej må föras
över beslut, varigenom prövningen av ackordsförslag uppskjuta eller
sådant förslag förklarats vilande.

Har ackordsfrågan hänskjutits till rättens prövning, skall beträffande
klagan över borgenärernas beslut i ackordsfrågan vad i 30 § fjärde
stycket sägs lända till efterrättelse. Har sådant hänskjutande icke ägt
rum, skola besvären inom fjorton dagar ingivas till konkursdomaren, som
har att ofördröjligen utsätta dag, då ärendet skall vid rätten förekomma,
ävensom låta minst tio dagar förut införa kungörelse därom en gång i allmänna
tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande
av kungörelser om ackordsförhandling en, varjämte särskild underrättelse
om den utsatta dagen skall meddelas gäldenären och, där borgenär
är klagande, denne.

45 §.

Hå vädjat är mot utslag i mål, varom i denna lag är fråga, åligge
i stad rätten och på landet rättens ordförande att inom tre veckor därefter
till hovrätten insända alla handlingar, som röra målet.

46 §.

Upphör ackordsförhandling, utan att ackord kommit till stånd, läte
konkursdomaren införa kungörelse därom en gång i allmänna tidningarna

och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser
om ackords förhandling en; dock skall vad sålunda stadgats icke
äga tillämpning, där ackordsfrågan förfallit på grund därav att konkurs
inträffat.

År ackordsfrågans utgång beroende därav, huruvida besvär anföras
emot borgenärsbeslut eller talan fullföljes emot beslut av underrätt eller
hovrätt, skall kungörelse, som i första stycket sägs, ej utfärdas förrän
beslutet vunnit laga kraft; och åligge det förty konkursdomaren att införskaffa
bevis, huruvida talan fullföljts, så ock, om det skett, besked
om det beslut, som i målet meddelats.

47 §.

Med köpman förstås i denna lag envar, som enligt vad särskilt finnes
stadgat är eller under någon del av det sista året innan ansökning om
förordnande av god man gjordes varit pliktig att föra handelsböcker.

48 §.

Erfordras under ackords förhandling en ändrad föreskrift, i vilken eller
vilka ortstidningar kungörelser angående ackordsför handling en skola införas,
ankomme på konkursdomaren att meddela och låta kungöra sådan föreskrift;
underrätte ock ofördröjligen rättens ombudsman därom.

Möter hinder för införande av kungörelse om ackordsförhandlingen i
ortstidning, som i sådant avseende bestämts, skall kungörelsen anses behörigen
offentliggjord, ändå att den ej intagits i den tidning. Kungörelse om
ackordsärendes handläggning vid rätten må utan hinder av föreskrift, att
densamma skall införas i ortstidning minst tio dagar före den, som utsatts
för handläggningen, i sådan tidning införas senare, om konkursdomaren
finner särskilda omständigheter därtill föranleda.

49 §.

Har handling, som enligt vad i denna lag stadgas skall ingivas till
konkursdomaren i två exemplar, ingivits allenast i ett exemplar, besörj e
konkursdomaren avskrift av handlingen; och gälde den, som ingivit
handlingen, lösen för avskriften.

Part vare tillåtet att med posten insända anmälningsinlaga, så vida
fråga ej är om efteranmälan, anmärkningsskrift samt skrift, vari fastställelse
av ackordet bestrides; och skall handling, där den blivit sålunda
insänd, anses ingiven å tid, då den mottogs.

1388 19

50 §.

Konkursdomaren skall föra dagbok, vari för varje ackordsförhandling
antecknas: dagen då ansökning om förordnande av god man blivit gjord;
vem som blivit förordnad till god man; dagen då ansökningen om inledande
av förhandlingen blivit gjord; dagen då beslutet om förhandlingens
inledande meddelats; vem som blivit förordnad till rättens ombudsman; av
konkursdomaren eller rätten efter förhandlingens inledande i övrigt vidtagna
åtgärder; samt dagen för utfärdande av kungörelse enligt 46 §
om ackordsförbandlingens upphörande eller för förhandlingens upphörande
på den grund att konkurs inträffat.

51 §.

Konkursdomaren äge, ändå att han är jävig, meddela beslut, varom
i 5 § förmälcs. Där förordnande för särskild domare erfordras, anmäle
konkursdomaren utan dröjsmål jävet i hovrätten.

52 §.

Har borgenär för sin röst vid borgenärsammanträde betingat sig
särskilda fördelar av gäldenären eller av annan på gäldenärens vägnar
eller eljest med gäldenären hemligen träffat avtal om någon särskild
förmån för sig, straffes med böter, högst ett tusen kronor, eller fängelse
i högst ett år.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.

53 §.

Uppgives i den berättelse, varom stadgas i 2 §, att anledning finnes
till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förhållande
mot sina borgenärer, skall konkursdomaren därom underrätta allmänna
åklagaren.

54 §.

Åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så ock
åtal för förbrytelse, som omförmäles i 52 §, skall utföras vid den rätt,
där ackordsförhandlingen äger eller ägt rum.

55 §.

Har gäldenär, som anklagas för brottsligt förhållande mot borgenärer,
avvikit, gånge ändå dom över honom.

56 §.

Vad i lag eller särskild författning är stadgat om underrättelse
eller anmälan hos registreringsmyndighet angående konkurs samt om
registrering av sådan underrättelse eller anmälan skall äga motsvarande
tillämpning i avseende å ackordsförhandling utan konkurs.

Har i registret gjorts anteckning därom att aktiebolag eller ekonomisk
förening fått till stånd ackordsförhandling utan konkurs och visar
bolaget eller föreningen, att förhandlingen upphört, skall anteckningen
avföras ur registret; dock att vad sålunda stadgats icke skall äga tilllämpning,
om ackordsförhandlingen förfallit på grund därav att konkurs
inträffat.

57 §.

Rätt att erhålla ackord enligt denna lag tillkommer icke:

1) oskiftat dödsbo;

2) sparbanker och sådana centralkassor för jordbrukskredit, som i avseende
å konkurs äro underkastade de särskilda bestämmelser, som äro meddelade
beträffande sparbanks konkurs;

3) bankbolag;

4) de föreningar för anskaffande av lån mot säkerhet av inteckning
i fast egendom, å vilka gällande bestämmelser om hypoteksföreningar
äga tillämpning;

5) sjukkassor och understödsföreningar;

6) försäkringsbolag.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft.

100

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§ handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§ handelsbalken
skola, 3—7 och 11 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse.

3 §•

Har--— — — — — — — — — — — — — — kvar är.

Innehar borgenär eljest annan tillhörig lös egendom och har han
rätt att den egendom till säkerhet för sin fordran kvarhålla, äge däri
enahanda förmånsrätt, som i första stycket sägs; dock att beträdande
hyresvärds eller jordägares förmånsrätt i egendom, som han äger kvarhålla
till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator, skall gälla
vad nedan därom stadgas.

4 §•

År gäldbunden man död, och haver någon försträckt penningar,
eller varor, till hans begravning; det skall först gäldas, sedan det gods
avskilt är, som förr är sagt. Därnäst den kostnad, som å egendomens
uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under
den dödas sista sjukdom, deras arvode, som honom däri skött hava, så
ock borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs, betjänters
och tjänstehjons lön för sista året, annan arbetares dagspenning eller
avlöning, den där ej stått inne längre än tre månader efter förfallodagen,
samt sådan begravningshjälp eller för de tre sista månaderna
upplupen sjukhjälp eller livränta, som det enligt lag angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgiva.
Vad — — — — — — — — — — — — — — — — kortare tid.

101

Därefter äf/e den, som enligt lagen om ackordsf ör handling utan konkurs
förordnats till rättens ombudsman eller god man, förmånsrätt för arvode
och ersättning för utgifter, därest det belopp, som i sådant avseende
skall utgå, bestämts efter ty i nämnda lag sägs.

5 §•

Därnäst äge hyresvärd förmånsrätt i de hyresgästen tillhöriga lösören,
som finnas inom fastigheten, för hyra, dock ej för hyresfordran,
som förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller, vid
konkurs, före konkursansökningens ingivande, samt för kost under sista
tre månaderna, så ock för ersättning, där sådan skall utgå, för skada å
den förhyrda lägenheten.

Har — — — — — — — — — — — — — — — tillverkat.

Därefter njute borgenär, som för sin fordran har inteckning i fartyg,
förmånsrätt i fartyget och dess tillbehör; dock gälle ej förmånsrätt
för ränta, som före utmätning eller, vid konkurs, före konkursansökningens
ingivande är upplupen, för längre tid än tre år. År fartyget intecknat
för fleres fordringar, äge den företräde, som först sökt inteckning; hava
flere sökt inteckning samma dag, äge lika rätt.

6 §.

Den — — — — — — — — — — — förfallodagen. Samma
förmånsrätt tillkomme ock jordägare, som åt annan upplåtit sin fasta
egendom, i de denne tillhöriga lösören och byggnader, som å egendomen
finnas, samt, där tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtits, i den
upplåtna rättigheten med vad därtill hör, för arrende eller avgäld, som
till jordägaren skall utgå, samt för jordägaren åliggande utskyld eller
annan avgift, som bort av egendomens innehavare gäldas, dock ej för
fordran, som förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning
eller, vid konkurs, före konkursansökningens ingivande, så ock för husröta
eller vanhävd, där sådan ersättning skall utgå. Har — — — lämnat.

Därefter — — — — — — — — — — — — — — lika rätt.

7 §•

Har —--— — —--— — — — fartyget.

Giver man annan förlag för idkande av bergsbruk eller gruvdrift,
även där denna ej är att till bergsbruk hänföra, eller till drivande av

102

fabrik, mjöl- eller sågkvarn, boktryckeri, bryggeri, brännvins- eller kruttillverkning,
och varder förlaget intecknat, på sätt särskilt är stadgat,
njute sedan, vid konkurs, förlagsman förmånsrätt för sin fordran i det,
som tillverkat är, i de för tillverkningen avsedda råämnen, i all den
lösegendom, vare sig maskiner, redskap, dragare eller annat, som till
bergsbrukets, gruvans, fabrikens eller inrättningens drift hörer, samt i
gäldenärens fordringar för sådana förskott i penningar eller varor, som
för rörelsen lämnade äro; så ock, vid förlag till bearbetande av andra
gruvor än järngruvor, i själva gruvan; dock gälle ej förmånsrätt för
ränta, som före konkursansökningens ingivande upplupen är, för längre
tid än tre år. År förlagsinteckning beviljad för fleres fordringar, have
den företräde, som inteckning först sökt; hava flere sökt inteckning å
en dag, äge lika rätt. År, då förlagsinteckning sökes, egendomen avträdd
till konkurs eller meddelas beslut om egendomsavträde samma dag ansökningen
göres, äge förmånsrätt icke rum.

8 §.

Sedan äge borgenär, för vars fordran lös egendom blivit i laga
ordning i mät tagen, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen.
År densamma utmätt för fleras fordringar; have den, för vars
fordran utmätning först verkställdes, företräde: har utmätningen skett
på en gång; äge var lika rätt. Har konkurs följt på ansökning, som
gjorts inom en månad från den dag, då utmätning verkställdes; äge
den förmånsrätt, nu sagd är, ej rum: ej heller då utmätning skett efter
gäldenärs död, innan en månad förflutit från den dag, då uppteckningen
av den dödes bo slutades, där konkurs följer på ansökning, som gjorts
inom sagda tid.

Har i fall, då konkurs föregåtts av offentlig ackordsförhandling,
som på grund av konkursen förfallit, eller då konkurs följt på ansökning,
som gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandlings
upphörande varit i allmänna tidningarna införd, utmätning
skett inom en månad före den dag, då beslutet om inledande av ackordsförhandling
meddelades, äge förmånsrätt, varom i första stycket stadgas,
ej rum.

Där huvudlottägare i solidariskt bankbolag blivit försatt i konkurs
efter ansökning, som gjorts inom natt och år från det beslut om bolagets
försättande i konkurs meddelats, samt utmätning hos bolagsmannen
skett inom en månad före den dag, då ansökning om bolagets försättande
i konkurs gjordes, må ej heller den förmånsrätt, som i denna

103

paragraf avses, äga rum, så framt förvaltarne i bolagets konkurs därom
framställa påstående.

10 §.

Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut.
Åro förmynderskap flera; äge de omyndige sig emellan lika rätt. Har,
sedan förmynderskapet upphört, fordran stått mer än tre år inne, äge
dock förmånsrätt, som nu är sagd, ej rum, utan så är att talan om
redovisning eller klander därav eller om utfående av fordringen blivit
före utgången av sagda tid anbängiggjord, så ock laga åtgärd, som
därutöver för erhållande av redovisning eller utbekommande av fordringen
varit av nöden, vidtagits inom ett år från det i varje fall anledning därtill
yppades.

1 fall, då på grund av vad i första stycket stadgas för bevarande
av förmånsrätt, som där avses, erfordras, att åtgärd för vinnande av utmätning
vidtages inom ett år från det anledning därtill yppades, men
offentlig ackordsförhandling varder inledd före utgången av sagda tid,
skall, där ackordsfrågan förfaller på grund därav att konkurs inträffar
eller ackordsförhandlingen eljest upphör utan att ackord kommer till
stånd och konkurs följer på ansökning, som gjorts inom en månad från
det kungörelse om förhandlingens upphörande varit i allmänna tidningarna
införd, förmånsrätten äga rum, ändå att åtgärd, som nyss nämnts,
ej vidtagits; kommer ackord till stånd, äge förmånsrätten rum, där
sådan åtgärd vidtages inom ett år från det ackordsfrågan blivit avgjord.

11 §•

Därefter — — — — — — — — — sagd Sedan

uttages fordran å sådan på tiden efter konkursansökningens
ingivande belöpande sjukhjälp eller livränta, som det enligt lag angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären
att utgiva.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen samt
lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft, men skall icke
tillämpas i avseende å konkurs, som följt på ansökning, den där gjorts
före sagda dag.

104

Förslag

till

Lag:

om ändrad lydelse av 23 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 23 kap. strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

23 Kap.

Om bedräglig, oredlig eller vårdslös borgenär.

1 §•

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava övat bedrägeri
mot sina borgenärer i något av dessa fall:

1) att han under lånat namn köpt egendom och den bland tillgångarna
ej uppgivit, eller under falskt sken av köp, gåva eller annat
avtal. egendom från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen
förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat något av sina tillgångar; eller

2) att han i hemligt förstånd med någon föregiven borgenär uppgivit
eller vidgått falsk skuld; eller

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok
hållas bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat eller
uppsåtligen förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med två
till och med sex år, så ock till påföljd enligt 2 kap. 19 §. Åro omständigheterna
synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet till sex
månader nedsättas.

Samma lag vare, där gäldenär, som fått till stånd offentlig ackordsförhandling
utan konkurs, finnes hava övat bedrägeri mot sina borgenärer
i ty att han under lånat namn köpt egendom, eller under falskt
sken av köp, gåva eller annat avtal avhänt sig eller annorledes svikligen

105

förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat egendom, samt den egendom
bland tillgångarna ej uppgivit; eller

att han förbrutit sig som ovan i denna § under 2) eller 3) sägs.

2 §.

Har gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, brukat oredlighet mot
sina borgenärer i ty

1) att han, sedan han själv sökt att få sin egendom avträda, eller,
där konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning därom honom
kunnig blev, något av egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan
sviklig avsikt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes
förskingrat; eller att han i fall, då konkursen föregåtts av offentlig
ackordsförhandling, som på grund av konkursen förfallit, eller konkursen
följt på ansökning, som gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse
om sådan förhandlings upphörande varit i allmänna tidningarna införd,
efter ingivandet av ansökningen om inledande av ackordsförhandling
förbrutit sig som nu är sagt; eller

2) att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga att
rätt för sig gorå, genom gåva eller annan åtgärd, som till sin följd
därmed lika är, avhänt sig egendom av sådant värde, att borgenärerna
därav märklig skada haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock, där
han dömes till straffarbete i minst sex månader, dömd till påföljd enligt
2 kap. 19 §.

Samma lag vare, där gäldenär, som fått till stånd offentlig ackordsförhandling
utan konkurs, brukat oredlighet mot sina borgenärer i ty
att han innan beslutet om inledande av ackordsförhandling meddelades
förbrutit sig som ovan i denna § under 2) sägs.

s §•

Prövas gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava visat uppenbar
vårdslöshet mot sina borgenärer därigenom

1) att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter använt, eller
på spel eller andra därmed jämförliga företag, där utgången berott av
ren tillfällighet, eller genom vingleri i växelrörelse eller lättsinnigt ingångna
ansvarsförbindelser förlorat belopp, som icke stått i skäligt förhållande
till hans ställning eller tillgångar;

1538 19

106

2) att han antingen inom de sista trettio dagarna förr än han
sin egendom avträdde eller borgenärs ansökning därom honom kungjord
blev, eller ock i fall, då konkursen följt på offentlig ackordsförhandling
utan konkurs såsom i 2 § under 1) sägs, inom de sista trettio dagarna
före ingivandet av ansökningen om inledande av ackordsförhandling
eller därefter indragit penningar, borgat varor eller sålt egendom och
ej kan nöjaktigt reda därför visa;

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok
hållas bör, sådan bokföring icke ordentligen fullgjort;

4) att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse
bort, det han ej kunde rätt för sig göra, genom försäljning av egendom
till uppenbart underpris eller på annat sådant sätt berett sig penningtillgång,
eller gynnat någon borgenär, till de övrigas förfång, med
betalning, pant eller annan säkerhet för fordran, som ej förfallen varit
eller varför viss förfallotid ej varit utsatt och krav ej heller hos gäldenären
skett, eller, i uppenbar avsikt att fördröja utbrott av konkurs, sin
rörelse fortsatt och därunder penningar eller varor upplånat;

straffes med fängelse.

Samma lag vare, där gäldenär, som fått till stånd offentlig ackordsförhandling
utan konkurs, prövas hava visat uppenbar vårdslöshet mot
sina borgenärer därigenom att han innan beslutet om inledande av
ackordsförhandling meddelades förbrutit sig som ovan i denna § under
1), 3) eller 4) sägs.

4 §•

Har bolag eller förening kommit i konkurstillstånd eller fått till
stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs, och finnes styrelseledamot
eller annan, som är satt att leda bolagets eller föreningens
angelägenheter, hava mot borgenärerna sig förbrutit, som här ovan sägs;
då skall han straffas, som vore han gäldenär.

5 §.

Har gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, rymt för skuld och
ej kommit åter inom sex månader från det han rymde; vare lag, som
i 2 § sagt är.

6 §•

Styrker inför rätten den, som gjort sig skyldig till ansvar efter 3 §,
i fall, då konkurs ägt rum, att borgenärerna i konkursen blivit till fullo

107

förnöjda, eller i fall, då offentlig ackordsförhandling utan konkurs ägt
rum, att de borgenärer, som upptagits i den för ackordsförhandlingen
upprättade bouppteckningen eller anmält sig till deltagande i förhandlingen
samt icke jämlikt 14 § i lagen om ackordsförhandling utan konkurs
äro uteslutna från att deltaga i förhandlingen, blivit sålunda förnöjda;
varde från allt ansvar fri förklarad.

i §•

Brott, som i 3 § omförmäles, må ej åtalas av allmän åklagare, där
ej brottet av målsägande till sådant åtal angives.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen samt
lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft.

108

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 25 kap. 1 § rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål av beskaffenhet att
böra genom stämning anhängiggöras skall, där ej här nedan i 3 eller 5 §
annorlunda stadgas, fullföljas efter vad.

Lag samma vare, där någon vill föra talan mot underrätts slutliga
utslag: i konkursmål, rörande betalnings- eller förmånsrätt eller undansättande
av egendom eller ackord eller klander av utdelningsförslag; i
ackordsförhandlingsmål, rörande frågan om fastställelse av ackord; så
ock i boskillnadsmål, över ansökningen om boskillnad.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhandling
utan konkurs träder i kraft.

109

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden skall i
nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

I — — — -— — — — — — — — — — — — — räkning;

4. mål angående gäldenärs försättande i konkurs, angående fastställelse
å ackord i konkurs eller i ackords förhandling utan konkurs samt
angående boskillnad;

5. ärenden — — — — — — — — — —---behandling.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen och
lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft.

Förslag

till

Lag

om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 18 september 1903 angående
solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs.

Härigenom förordnas, att 1—5. 7, 8, 11 och 13—17 §§ i lagen
den 18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs skola, 7, 2, 7 och 17 §§ i nedan angivna delar,
erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Har solidariskt bankbolag eller bankaktiebolag råkat i konkurstillstånd,
varde det av konkursdomaren ofördröjligen anmält hos bankinspektionen;
och förordne bankinspektionen ett allmänt ombud att såsom
konkursförvaltare deltaga i konkursboets förvaltning med den eller de
förvaltare, som utses på sätt i konkurslagen stadgas.

Avträdes sparbanks egendom till konkurs, varde anmälan därom av
konkursdomaren ofördröjligen gjord hos konungens befallningshavande,
som förordnar ett allmänt ombud att deltaga i förvaltningen av konkursboet,
på sätt här ovan sägs.

På —- — — — — — — — — — — — — — — — föras.

2 §■

Det allmänna ombud, som sålunda blivit förordnat, äge beträffande
medförvaltare göra sådan anmälan, som i 80 § konkurslagen sägs.

Utan — — — — — — — — — — — — — — — — delar.

3 §.

Om arvode till allmänna ombudet gälle vad i konkurslagen beträffande
arvode till konkursförvaltare är i allmänhet stadgat.

4 §■

Förvaltarne åligge att upprätta förteckning över de borgenärer,
vilka enligt bankens räkenskaper hava fordran hos banken på grund av
insättning å depositions-, upp- och avskrivnings- eller annan räkning,
eller ock enligt sparbanksbok; skolande denna förteckning för varje
borgenär upptaga beloppet av hans fordran, så ock, där ränta å fordringen
är utfäst, den dag, från vilken räntan är ogulden, jämte räntefoten.

Förteckningen skall i huvudskrift av förvaltarne så fort ske kan
ingivas till konkursdomaren; börande vid huvudskriften fogas avskrifter
till antal, som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan desammas
överensstämmelse med huvudskriften blivit av konkursdomaren bekräftad,
skall förteckningen i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagarna
före utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid för envar,
som vill taga del av densamma, hållas tillgänglig, utom hos konkursdomaren,
hos rättens ombudsman samt vid vart och ett av bankens kontor.

Fordran, som upptagits å förteckningen, skall anses vara i konkursen
bevakad, såsom hade borgenären själv inom den för fordringars bevakning
utsatta tid anmält densamma.

5 §•

För beslut av borgenärerne om uppskov med försäljning av boets egendom
eller med indrivning av dess fordringar vare den särskilda röstövervikt,
som i 64 § konkurslagen sägs, icke erforderlig, där ej fråga är om
uppskov för längre tid än tre år från första borgenärssammanträdet.

7 §•

Borgenärerne välje ledamot i nämnden å den tid och i den ordning,
som konkurslagen föreskriver för val av förvaltare.

För--— — — — — — — — — — — — sammanträdet. .

Underlåta borgenärerne eller huvudlottägarne att utse ledamot i
nämnden, varde ledamot i stället förordnad av konkursdomaren. Försummar
utsedd ledamot att på ordförandens kallelse tillstädeskomma vid
nämndens sammanträde, äge ordföranden tillkalla annan person att i den
försumliges frånvaro deltaga i värderingen.

112

8 §.

Visar sig vid den värdering, varom i 6 § sägs, eller sedermera under
konkursens fortgång, att bolagets tillgångar icke förslå till betäckande
av bolagets kända gäld jämte kostnaderna för boets utredning och konkurssakens
behandling, skola förvaltare ofördröjligen å huvudlottägarne,
i förhållande till det antal lotter envar av dem enligt förteckningen över
bolagets delägare innehar, uttaxera det till fyllande av bristen i bolagets
tillgångar erforderliga belopp jämte en tiondel därutöver. År någon av
huvudlottägarne veterligen i konkurstillstånd, skall uttaxeringen ske
allenast å övriga huvudlottägare.

11 §•

Kungörelse om uttaxeringen, upptagande det tillskott, som för varje
lott skall inbetalas, ävensom förfallodagen eller förfallodagarne, varde
införd i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst sex
veckor och sista gången minst fjorton dagar före första förfallodagen;
och läte förvaltarne dessutom om uttaxeringen ofördröjligen underrätta
huvudlottägarne genom särskilda brev, som avsändas med posten.

13 §.

Gäldar bolagsman inom utsatt förfallotid en fjärdedel av det belopp,
som då bör erläggas, må han, efter ty i 15 § vidare sägs, njuta anstånd
med betalning av återstoden, därest han för sagda återstod jämte ränta
inom samma tid ställer pant eller borgen, som godkännes av förvaltarne.

14 §.

Har bolagsman brustit i fullgörande av honom åliggande betalnings>
skyldighet och är han icke enligt 13 § berättigad till anstånd, vare han
icke allenast för vad oguldet och förfallet är jämte ränta därå utan ock,
där uttaxeringen fördelats på särskilda förfallodagar, för vad å senare
förfallodag skolat erläggas underkastad utmätning utan dom eller utslag,
då förvaltarne med företeende av rättens ombudsmans bevis om det belopp,
för vilket bolagsmannen pa grund av uttaxeringen häftar, hos utmätningsman
påkalla utmätning; vare ock bolagsmannen skyldig att på yrkande

113

av förvaltarne avträda sin egendom till konkurs; åliggande det förvaltarne
att ofördröjligen mot bolagsmannen vidtaga den åtgärd, som i
varje fall må anses lämplig.

15 §.

Belopp, lor vilket pant eller borgen blivit enligt 13 § ställd, skall
inbetalas inom sex månader efter den i kungörelsen utsatta förfallodag.
Sker det ej, läte förvaltarne ofördröjligen försälja panten å offentlig
auktion eller utsöka beloppet hos löftesmannen; vare ock bolagsmannen
underkastad sådan påföljd, som i 14 § sägs, där förvaltarne anse nödigt,
att sådan påföljd tillämpas.

16 §•

Avträdas liuvudlottägares tillgångar till borgenärers förnöjande, må
återvinningstalan, varom i 2 kap. konkurslagen stadgas, i bolagsmannens
konkurs anställas jämväl av förvaltarne i bolagets konkurs i den ordning
39 § nämnda lag för enskild borgenär föreskriver. Där sådan talan av
förvaltarne föres och bolagsmannens konkurs följt på ansökning, som
gjorts inom natt och år från det beslutet om bolagets försättande i
konkurs meddelades, skall tid, som enligt 29—33 §§ konkurslagen är att
räkna från konkursansökningens ingivande, räknas från det ansökningen
om bolagets försättande i konkurs gjordes; och skall vad i 29, 31 och
32 §§ stadgas i fråga om verkan därav att den, med vilken gäldenären
ingått avtal eller som av gäldenären mottagit betalning eller pant eller
som sold inteckning i gäldenärens egendom, hade kännedom om gäldenärens
obestånd eller om konkursansökningen, ävensom vad i 2 § av förordningen
huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse sä ock om undanskiftande
av egendom i död makes bo stadgas i fråga om verkan därav att
clen, som sökt inteckning i dödsboet tillhörig fast egendom, hade kännedom
om att dödsboet var på obestånd eller att ansökning gjorts om boets försättande
i konkurs, gälla, där han hade kännedom om att bolaget var
på obestånd eller därom att ansökning om bolagets försättande i konkurs
var gjord, så ock därom att gäldenären eller dödsboet var huvudlottägare
i bolaget. I fråga om återvinning av betalning för växel eller
check skall vad i 35 § konkurslagen är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

1338 19

114

17 §•

Huvudlottägare — — — — — — — — — — — — — sagt.

Förvaltame i bolagets konkurs vare pliktiga att, då huvudlottägare
blivit försatt i konkurs, däri såväl för bolagets konkursbo som å övriga
huvudlottägares vägnar bevaka vad förstnämnda bolagsman på grand av
sin delaktighet i bolaget är skyldig tillskjuta, samt, intill dess bolagets
konkurs blivit avslutad, uppbära den utdelning, som belöper å berörda
tillskott.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i avseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts före sagda dag.

115

Förslag:

till

L ti g

om ändrad lydelse av 19—21 §§ i förordningen dels 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning ocli utmätning av
järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs.

Härigenom förordnas, att 19—21 §§ i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under
konkurs skola, 20 och 21 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande
ändrade lydelse:

19 §.

Varder järnväg, som begagnas för allmän trafik, till konkurs avträdd,
åligge konkursförvaltaren att besörja trafikens uppehållande i det omfång,
som förut varit vanligt eller eljest prövas lämpligt samt med
borgenärernas fördel mest förenligt. Vid utseende av förvaltare skall
förty iakttagas, att förvaltaren eller, där flere förvaltare utses, någon av
dem bör äga sådan erfarenhet och sakkunskap, som erfordras för järnvägstrafikens
behöriga handhavande.

_ Kostnad, som åtgår till järnvägens drift och förvaltning, skall utgå
av järnvägens avkastning och köpeskilling i överensstämmelse med vad
i 81 § konkurslagen stadgas beträffande där avsedda konkurskostnader.

20 §.

\ ad i 23 § andra stycket konkurslagen stadgas om rätt för borgenär
att söka betalning ur egendom, som hör till konkursbo, gälle ej
i fråga om järnväg, som blivit till konkurs avträdd. År järnväg, då

116

beslut om egendomsavträde meddelas, utmätt men ej försåld, upphöre
överexekutors befattning därmed.

Försäljning av järnvägen skall äga rum så snart det efter utgången
av den för bevakning av fordringar utsatta tid kan ske. Anses med
försäljningen böra till förekommande av förlust för borgenärerna anstå,
och vill förty förvaltaren, enskild borgenär eller gäldenären föreslå
uppskov med försäljningen, ingive före bevakningstidens utgång skriftligt
förslag därom till konkursdomaren. Inkommer förslag, som nu nämnts,
skola borgenärerna å den tid och det ställe, vartill det i 108 § konlcurslagen
omförmälda borgenärssammanträdet varder utsatt, sammanträda inför
rättens ombudsman för att besluta över förslaget; och skall underrättelse
härom intagas i de meddelanden, som jämlikt 103 § konkurslagen skola av
konkursdomaren avsändas. I avbidan på borgenärernas beslut varde åtgärderna
för järnvägens försäljning inställda. Upj)skovsförslaget må ej
behandlas av borgenärerna, förrän de tvistefrågor, som genom anmärkningar
mot bevakade fordringar må hava uppkommit, blivit handlagda.
Då uppskovsförslag förekommer till prövning, skola borgenärerna besluta,
om och på huru lång tid uppskov med järnvägens försäljning skall
äga rum, vilken tid dock ej må sättas längre än fem år från beslutets
dag, ävensom, där så anses nödigt, bestämma de villkor, på vilka järnvägen
må även före den beslutade uppskovstidens förlopp av förvaltaren
avyttras. Vid omröstning härom gälle såsom beslut den mening, varom,
bland närvarande borgenärer, de sig förena, vilkas fordringar sammanräknade
utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer därjämte utgöra
minst en fjärdedel av de röstande. Kan beslut på sådant sätt ej
åstadkommas, vare frågan förfallen. Efter den genom borgenärernas
beslut bestämda tidens iitgång må vidare uppskov med järnvägens försäljning
ej äga rum.

Vad i 67 § andra stycket konkurslagen stadgas om rätt för borgenär
att påkalla försäljning av egendom, som hör till konkursbo, gälle
ej i fråga om järnväg, som avträtts till konkurs.

Har — — — — säljas.

21 §.

År järnväg intecknad, må den ej utan samtycke av inteckning shav ar ne
annorledes än utmätningsvis försäljas under inteckningarnas värde, sammanlagt
med det belopp, som med förmånsrätt framför desamma enligt lag bör
ur egendomen utgå.

Skall — — — — bestrider.

117

Vild i 70 § andra stycket konkurslagen är stadgat därom att försäljning
av boets fasta egendom md underlätas skall ej aga tillämpning i fråga
om järnväg.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i avseende å konkurs, som följt på ansökning,
den där gjorts före sagda dag.

118

Förslag

till

Lag

om ändring ar vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad.

Härigenom förordnas, att 4—7, 10, 11, 18 samt 26—30 §§ i lagen
den 1 juli 1898 om boskillnad skola, 7, 10, 77, 27 och 28 §§ i nedan
angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Ansökning om boskillnad skall ingivas till konkursdomaren i den
ort, där mannen bör inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i
allmänhet.

5 §•

Finner konkursdomaren, att han enligt 4 § icke är behörig att taga
befattning med ansökning om boskillnad, eller att sådan ansökning av
annan orsak icke kan upptagas, meddele konkursdomaren beslut i överensstämmelse
därmed och teckne det å ansökningen.

Upptages ansökningen, läte konkursdomaren genast om densamma
och dagen, då den gjord är, införa kungörelse i allmänna tidningarna
ävensom, där så ske kan, i en eller tvä tidningar inom orten.

6 §■

Har ej vid boskillnadsansökning, som av bägge makarne gjord är,
fogats av dem med edsförpliktelse underskriven förteckning å boets tillgångar
och skulder, varde föreläggande dem meddelat att inom viss tid
sådan uppteckning till konkursdomaren ingiva. Försummas det, varde
av konkursdomaren förordnande meddelat magistratsperson, landsfogde,
landsfiskal, rättens betjänt eller annan lämplig person att uppteckningen

119

utan dröjsmål förrätta; och åligge makarne att allt, som till boet hörer,
under edsförpliktelse redligen uppgiva.

År ansökning om boskillnad gjord allenast av endera maken, teckne
konkursdomaren å ansökningen kallelse å makarne att sig vid rätten
inställa, i stad sist inom åtta dagar och på landet å viss dag under
pågående eller näst infallande lagtima ting eller ock å urtima ting, där
sådant äskas.

Kallelsen — — — handläggning.

Varder — — — sägs.

10 §.

Kär boskillnad blivit sökt, förordne konkursdomaren, där hustrun
det begär, god man att henne biträda. Den — — — utföres.

n §•

Åtgärd, som enligt 5, 6, 7 eller 10 § på konkursdomaren ankommer,
äge han vidtaga ändå att han jävig är; anmäle dock, där förordnande
för särskild domare tarvas, jävet utan dröjsmål i hovrätten.

18 §.

Sedan — — — ansvarig.

Då skifte ägt rum, läte makarne den över skiftet upprättade handling
ingivas till den rätt, som boskillnadsmålet handlagt; och åligge det
rätten att utan dröjsmål låta i allmänna tidningarna samt, där så ske
kan, i en eller tvä tidningar inom orten kungöra att handlingen blivit
till rätten inlämnad, med uppgift tillika om dagen då det skett. Varder
ena makens egendom avträdd till konkurs efter ansökning, som gjorts
inom tre månader från det skifteshandlingen till rätten ingavs, gånge
skiftet, där det länt borgenärerna till förfång, åter, om talan därom anhängiggöres
inom sex månader från första borgenärssammanträdet; och
galle i övrigt om den talan vad i 39 § konkurslagen stadgas om återvinning,
som där avses.

120

2G §.

Konkursdomaren skall föra förteckning, däri för varje boskillnadsärende
antecknas dagen, då ansökning gjord är, så ock alla i ärendet
vidtagna åtgärder och av rätten eljest meddelade beslut.

27 §.

År makars bo till konkurs avträtt, och vill make i sammanhang
med konkursen söka boskillnad, ingive sin ansökning inom den för bevakning
av fordringar utsatta tid.

Sökes — — — skett.

Ansökning om boskillnad, varom i denna paragraf är fråga, eller
om undanskiftande skall ingivas i två exemplar; har den ingivits i allenast
ett exemplar, besörje konkursdomaren avskrift av ansökningen; och
gälde sökanden lösen för avskriften.

28 §.

Ansökning — — — gjort.

Göres jäv mot ansökning om undanskiftande, skall rättens ombudsman,
sedan han erhållit det ena exemplaret av jävsskriften, ofördröjligen
till sökanden med posten översända avskrift av densamma, så ock meddelande
om tid och ställe för det i 108 § konkurslagen omförmälda
borgenärssammanträde.

29 §.

Har make begärt undanskiftande, och vill maken, att detta skall
gälla även i avseende å gäld, som bevakats efter utgången av den för
bevakning av fordringar utsatta tid, göre yrkande därom i den ordning,
som för framställande av jäv mot bevakning är i konkurslagen stadgad;
och varde med det yrkande så förfaret, som om jäv är föreskrivet.

30 §.

Ej må den omständighet, att make må äga undanskifta giftorätt
eller någon del därav, hindra samfälld egendoms försäljning. Egendom,
som ena maken påstår vara dess enskilda, må ej mot bestridande av
den make säljas genom konkursförvaltarens försorg före utgången av
den för bevakning av fordringar utsatta tid; sökes undanskiftande, men

121

linnés, att egendomen skall gå i betalning för berakad gäld, må egendomen
eller vad därav för gäldens betalande erfordras genom förvaltarens
försorg säljas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas, där ansökningen om boskillnad eller,
vad angår boskillnad, som sökes i sammanhang med konkurs, eller
undanskiftande, ausökningen om konkurs är därförinnan ingiven.

1333 19

122

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2, 5, G, 9, 11 och 12 §§ i förordningen den 18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse,
så ock angående undanskiftande av egendom i död makes bo.

Härigenom förordnas, att 2, 3, G, 9, 11 och 12 §§ i förordningen
den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om
urarvagörelse, så ock angående undanskiftande av egendom i död makes
bo skola, 2, 5 och 6 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade
lydelse:

2 §•

Vill — — — lyftningsdagen.

Avyttras av stärbhusdelägare boet tillhörig fast egendom förr än en
månad förflutit, antingen från den dag, uppteckningen av boet slutad
var, eller, om bouppteckning inom föreskriven tid ej förrättad blivit,
från den dag, tiden därtill tilländagått, och avträdes den dödas egendom
till konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid, gånge överlåtelsen
på talan av konkursboet åter.

År under tid, som i andra stycket sägs, inteckning i fast egendom
sökt på grund av stärbhusdelägares utfästelse eller ock, på grund av utfästelse
av den döda, för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats,
och är ej fråga om inteckning, som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken
stadgade tid sökts för fordran, som där avses, gälle därom vad i
31 § andra stycket konkur slag en stadgas om inteckning i fast egendom,
som blivit sökt inom sextio dagar innan konkursansökning gjorts; dock att
vad sålunda föreskrivits icke skall äga tillämpning å inteckning, som sökts
på grund av utfästelse av den döda, där borgenären visar, att han, då han
sökte inteckningen, saknade skälig anledning till antagande, att den döda
velat gynna honom framför övriga borgenärer, samt borgenären dä icke
ägde kännedom om att dödsboet var på obestånd eller att ansökning gjorts
om boets försättande i konkurs.

123

I fråga om återvinning stalan, som här ovan omförmäles, skola bestämmelserna
i 39 § konkurslagen äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Vill — — — Ilek.

Har på grund av ansökning, antingen under gäldenärens livstid
eller efter hans död, beslut om egendomsavträde meddelats efter dödsfallet,
men innan tid till urarfvagörelse ute är, vare det så ansett, som hade
urarfvagörelse skett den dag, beslutet meddelades.

6 §•

Xu äro arvingar flera, och gör en sig urarva: bestrider annan
egendomens avträdande; äge denne rätt att egendomen tillträda, där
han därom gör anmälan sist å tid, som i kungörelsen om konkursen är
utsatt för första borgenärssammanträdet, samt inom tre veckor därefter
ställer borgen för veterlig gäld: sker det och vill sökanden för sin del
avträdesansökningen återkalla, och gemensamt med den andra boet övertaga,
eller vill det annan arvinge; have där lov till, där jämväl lian,
inom en vecka efter sistnämnda tids utgång, ställer borgen som sagt är.

Har — — — är.

Där anmälan om tillträde av avträdd egendom skett, må innan det
visat sig, om borgen ställes såsom ovan är stadgat, egendom i boet
icke genom konkursförvaltarens försorg säljas i andra fall än i 60 §
eller 61 § andra stycket konkurslagen avses.

9 §•

Har efterlevande make eller arvinge egendom avträtt, och vilja
stärbhusdelägarne å någondera sidan egendom undanskifta, göre därom
skriftlig ansökning inom den för bevakning av fordringar utsatta tid.

Sådan ansökning skall ingivas i två exemplar; har den ingivits i
allenast ett exemplar, besörje konkursdomaren avskrift av ansökningen;
och gälde stärbhusdelägare, som gjort ansökningen, lösen för avskriften.

Sedan stärbhusdelägarne å andra sidan samt borgenärerna, på sätt
i konkurslagen om granskning av bevakade fordringsanspråk sägs, erhållit
tillfälle att i frågan sig yttra, varde ansökningen efter lag av rätten
bedömd, ändå att jäv däremot ej gjort är.

124

Om undanskiftande för gäld, som bevakats efter utgången av den
i första stycket nämnda tid, lände till efterrättelse vad i 29 § av lagen
om boskillnad finnes stadgat.

Göres jäv mot ansökning om undanskiftande, skall rättens ombudsman,
sedan han erhållit det ena exemplaret av jävsskriften, ofördröjligen
till sökanden, där hans adress är känd, med posten översända avskrift
av jävsskriften, så ock meddelande om tid och ställe för det i 108 §
konkurslagen omförmälaa borgenärssammanträde. Varder, sedan sådan
ansökning inkommit, efterbevakning gjord, underrätte konkursdomaren
sökanden, där hans adress är känd, om innehållet av den i anledningav
efterbevakningen utfärdade kungörelse.

11 §•

När egendomsavträde å någondera sidan sker, skall all egendom i
boet till borgenärerna överlämnas utom i de fall, som i 6 och 10 §§
omförmälas. Vad i lagen om boskillnad stadgat finnes om försäljningav
egendom, som endera sidan må äga undanskifta, så ock om betalningsrätt
för vederlagsfordran gälle även i de fall nu sagda äro.

12 §.

Avträdes egendom för gäld, som efter bouppteckningen sig yppat,
skall var, som det egendomsavträde tillgodonjuta vill, med ed fästa, att
den gäld honom ej känd var en månad före den dag, anmälan om egendomsavträdet
gjordes. Den, som egendom sålunda avträtt, skall inom
utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid inför konkursdomaren
avlägga sådan ed; stånde honom dock fritt att inom sagda
tid inkomma med bevis, att han inför annan konkursdomare eller vid
domstol edgången fullgjort. Annan stärbhusdelägare åligge, där någon
borgenär det äskar, att eden avlägga och det styrka inom den tid och
i den ordning, som honom av konkursdomaren förelägges; gör han det
ej, njute ej av egendomsavträdet den förmån, varom i 16 och 17 §§
förmäles.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i avseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts före sagda dag.

125

Förslag1

till

jL a £>■

om ändrad lydelse av § SO yiixellagen.

Härigenom förordnas, att § 30 växellagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Har den, som godkänt växel, före förfallotiden blivit försatt i konkurs
eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller
vid utmätning funnits -sakna tillgång att betala sin gäld eller ock, om
lian är köpman, inställt sina betalningar, och har han ej, när den, som
växeln i händer haver,. av sådan anledning det äskat, ställt säkerhet
för växelns inlösen å förfallotiden, vare växelinnehavaren och överlåtare,
sedan förhållandet blivit styrkt genom protest, berättigade att mot protestens
avlämnande fordra säkerhet av föregående överlåtare eller växelgivaren,
som i §§ 25—27 sägs. „

Om sådan protest skall underrättelse givas på sätt och vid påföljd,
som i §§ 45—47 stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhändling
utan konkurs träder i kraft.

O /

126

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 20 juni 1905 om köp och byte

av lös egendom.

Härigenom förordnas, att 39 § i lagen den 20 juni 1905 om köp och
byte av lös egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har, i fall då anstånd med köpeskillingens erläggande är medgivet,
köparen efter köpets avslutande
blivit försatt i konkurs

eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs
eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld
eller, om han är köpman, inställt sina betalningar
eller eljest funnits vara på sådant obestånd, att cl et måste antagas,
att köpeskillingen ej varder rätteligen erlagd;

vare säljaren berättigad att, intill dess betryggande säkerhet ställes
för köpeskillingens gäldande, hålla godset inne eller, där det är försänt
men ej kommit i köparens besittning, hindra dess utgivande. År tiden
för godsets avlämnande inne, och vill säljaren bäva köpet, have ock
därtill lov, så framt ej ofördröjligen efter anmaning säkerhet ställes för
köpeskillingens gäldande.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhandling
utan konkurs träder i kraft.

127

Förslag

till

Lag -

om ändrad lydelse av 37 § i lagen den 18 april 1914 om kommission,
handelsagentur och handelsresande.

Härigenom förordnas, att 37 § i lagen den 18 april 1914 om
kommission, handelsagentur och handelsresande skall erhålla följande
ändrade lydelse:

År gods, som inköpts för kommittentens räkning, försänt till honom,
och försättes han i konkurs eller får han till stånd, offentlig ackordsförhandling
utan konkurs eller finnes han eljest vara på sådant obestånd,
att det måste antagas, att fordran, varför kommissionären skulle haft
panträtt i godset, om det funnits hos honom, icke kommer att rätteligen
gäldas, skall vad i 39 och 41 §§ lagen om köp och byte av lös egendom
samt 166 § sjölagen är stadgat om säljares rätt att hindra godsets
utgivande eller i visst fall kräva det åter från köparens borgenärer äga
motsvarande tillämpning. Har kommissionären gjort bruk av den rätt,
äge han göra sin panträtt i godset gällande såsom här ovan i 33 och
34 §§ sägs.

Lag samma vare, där försäljningskommissionär sänt gods, som han
haft till försäljning, tillbaka till kommittenten, och denne försättes i
konkurs eller får till stånd offentlig aclccrdsförhandling utan konkurs eller
eljest finnes vara på sådant obestånd, som i första stycket sägs.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om ackordsförhandling
utan konkurs träder i kraft.

Förslag

till

L a g

om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription ocii om årsstämning.

Härigenom förordnas, att 17 § i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Varder egendom till konkurs avträdd före inställelsedag, som i årsstämning
utsatt är, och har borgenär, före nämnda dag, till konkursdomaren
givit bevakningsinlaga i konkursen in, på sätt i konkurslagen
stadgas; vare ej pliktig att sin sålunda bevakade fordran jämväl efter
ärsstämningen anmäla. Samma lag vare, där före den i årsstämning
utsatta inställelsedag offentlig ackordsförhandling inletts och borgenär
före nämnda dag anmält sin fordran, på sätt i lagen om ackordsförhandling
utan konkurs är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen samt
lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft.

120

Förslag

till

Lag:

om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 25 maj 1917 om

försäkringsrörelse.

Härigenom förordnas, att 25, 81, 107, 109, 110, 145, 146, 180, 202,
205, 230, 232, 233 och 254 §§ i lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse
skola, 25, 107, 109, 110, 146, 180, 202, 205, 232 och 254 §§ i
nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

25 §.

År aktierätt förverkad, efter ty ovan är sagt, vare aktietecknaren,
där bolagets egendom avträdes till konkurs efter ansökning, som gjorts
inom två år efter utgången — — — — — — — annan.

81 §.

Avträdes försäkringsaktiebolags egendom till konkurs efter ansökning,
som gjorts inom två år från det förvaltningsberättelsen framlades å bolagsstämma,
äge konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad,
anställa klander å förvaltningen för det räkenskapsår berättelsen avser.

Försättes bolaget i konkurs efter ansökning, som gjorts inom två år
från det revisorernas berättelse framlades å bolagsstämma, äge konkursboet
mot dem anställa sådan talan, som omförmäles i 66 §.

Talan, varom i denna paragraf sägs, skall anhängiggöras inom en
månad från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid eller,
där tiden för talans anställande av bolaget då ännu ej gått till ända,
inom utgången av den tid. Försummas'' det, vare rätt till talan förlorad.

1838 19 17

130

107 §.

Avträdes försäkringsaktiebolags egendom till konkurs, skall underrättelse
om konkursen samtidigt med kungörelsen därom genom konkursdomarens
försorg avsändas för registrering.

Under konkursen företrädes bolaget såsom konkursgäldenär av
styrelsen eller, om, dä beslutet om egendomsavträde meddelades, sysslomän
enligt 90 § eller likvidatorer varit utsedda, av dessa. Under — — —
likvidatorer.

109 §.

Har — — — — — — — försäkringsavtalet. Försäkringsavtal,
som ej sålunda hävts, skall upphöra att gälla ett år efter likvidationens
början eller beslutet om egendomsavträde, där ej avtalets giltighet dessförinnan
upphört.

Upphör — — — — — — — — — — — förslå.

Vad — — — — — — — — — — — — livförsäkringsavtal.

Om — — — — — — — — — — — — sjölagen.

no §.

Bildas — — — — — — — — — — — — undantag:

1) Vid — — — — — — — — — — — — bestämmelserna.

2) Där — — — — — — ■ — — — — — — beräkning.

3) Vad — — — — — — — — — — — — tillämpning.

4) Har — — — — — — — — — — — — en.

Uppgörelse — — — — — — — — — — — bindande.

5) Talan — — — — — — — — — — — — begången.
Försättes bolaget i konkurs efter ansökning, som gjorts inom två år

från bolagets registrering, stånde konkursboet öppet att anställa talan,
som nu sagts; och skall i ty fall talan anhängiggöras inom en månad
från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid eller, där
tiden för talans anställande av bolaget då ännu ej gått till ända, inom
utgången av den tid. Försummas — — — — — — — förlorad.

145 §.

Då förslag till slututdelning i bolagets konkurs framlägges, skall,
där brist för borgenärerna uppstår, av konkursförvaltningen jämväl framläggas
förslag till uttaxering å delägarna, så långt deras ansvarighet

131

räckor, av det för bristens täckande erforderliga belopp. Sådan uttaxering
skall verkställas efter de i 139 och 140 §§ stadgade grunder, dock att
uttaxeringen skall sko å dem, som vid tiden för konkursansökningens
ingivande voro eller under hela eller någon del av det före nämnda tid
närmast förflutna året varit delägare i bolaget.

Underrättelse om förslagets framläggande skall upptagas i den
kungörelse, som utfärdas angående utdelningsförslaget, och varde därjämte
av rättens ombudsman meddelad delägarna på sätt om kungörande
av meddelanden åt dem finnes stadgat. Vad konkurslagen innehåller
om tillhandahållande av utdelningsförslag samt om ordningen för klander
därå skall äga motsvarande tillämpning i fråga om förslag till uttaxering.
Klandertalan å sådant förslag må jämväl av delägare anställas.

146 §.

Sedan förslaget till uttaxering vunnit laga kraft eller blivit av
första domstolen i konkurssaken prövat, åligger det konkursförvaltaren
att ofördröjligen i den ordning, som finnes stadgad för kungörande av
meddelanden åt delägarna, infordra uttaxerade beloppen.

Infordrat belopp, som ej erlägges å utsatt tid, skall av konkursförvaltaren
utsökas; och vare vid utsökningen förslaget till uttaxering
lika gällande som domstols laga kraft ägande dom.

Finnes — — — — — — — — — — — — — — — stadgat.

År — — — — — — — — — — — — — — — — fallit.

180 §.

Avträdes ömsesidigt försäkringsbolags egendom till konkurs efta''
ansökning, som gjorts inom två år från det förvaltningsberättelsen framlades
å bolagsstämma, äge konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit
styrelsen beviljad, anställa klander å förvaltningen för det räkenskapsår
berättelsen avser.

132

202 §.

Avträdes ömsesidigt försäkringsbolags egendom till konkurs, skall
underrättelse om konkursen samtidigt med kungörelsen därom genom
konkursdomarens försorg avsändas för registrering.

Under konkursen företrädes bolaget såsom konkursgäldenär av styrelsen
eller, om, då beslutet om egendomsavträde meddelades, sysslomän
enligt 187 § eller likvidatorer varit utsedda, av dessa. Under —* — —
— — — — — likvidatorer.

205 §.

Har — — — — — häva försäkringsavtalet. Försäkringsavtal, som
ej sålunda bävts, skall upphöra att gälla ett år efter likvidationens
början eller beslutet om egendomsavträde, där ej avtalets giltighet dessförinnan
upphört.

Upphör — — — — — — — — förslå.

Vad — — — — — —- — livförsäkringsavtal.

Om — — — — — — — sjölagen.

230 §.

Avträdes försäkringsbolags egendom till konkurs, skall konkursdomaren
härom ofördröjligen göra anmälan hos Konungen, och förordnar
Konungen, där så prövas erforderligt, ett allmänt ombud att såsom
konkursförvaltare deltaga i konkursboets förvaltning med den eller de
förvaltare, som utses på sätt i konkurslagen stadgas.

Det allmänna ombud, som sålunda blivit förordnat, äge beträffande
medförvaltare göra sådan anmälan, som i 80 § konkurslagen sägs.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen
av boet, äge allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla
dess delar.

Om arvode till allmänna ombudet gälle vad i konkurslagen beträffande
arvode till konkursförvaltare är i allmänhet stadgat.

232 §.

Under — — — — — — — — — — — lämnas.

Å livförsäkringsbelopp, som förfallit till betalning, innan bolaget
trätt i likvidation eller, där konkurs inträffat, beslutet om egendomsavträde

133

meddelades, skull utbetalas så mycket, som skolat gäldas, därest likvidation
eller konkurs icke inträffat. Å livförsäkringsbelopp — — — —
— — — — — — — - rum.

233 §.

Så snart administration inträtt, skall försäkringsinspektionen företaga
en noggrann värdering av de värdehandlingar, som omhändertagits av
inspektionen, samt verkställa beräkning av det belopp, vartill livförsäkringsfonden
uppgår å första dagen i månaden näst efter den, då bolaget
trädde i likvidation eller, där konkurs inträffat, beslutet om egendomsavträde
meddelades.

254 §.

Har — — — — — — — — — sägs.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning om försäkringsbolags
konkurs, beslutet om egendomsavträde upphävt av överrätt, skall anteckningen
på därom gjord ansökan avföras ur registret.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i avseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts före sagda dag.

134

Förslag

till

Lag

om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 22 juni 1911
om ekonomiska föreningar.

Härigenom förordnas, att 15, 16, 41, 63, 70, 71, 72 och 81 §§ i
lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar skola, 15, 63, 70, 72
och 81 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

15 §.

Då — — — — — — — — — — — vinstutdelning. Träder
föreningen i likvidation inom sex månader från det medlem avgått, eller
varder inom samma tid beslut om föreningens försättande i konkurs
meddelat, skall den avgångnes rätt att utfå insats bedömas efter de i
59 och 60 §§ om skifte av föreningens tillgångar givna föreskrifter.

Innehålla — — — — — — — — efterrättelse.

16 §.

Avträdes föreningens egendom till konkurs efter ansökning, som
gjorts inom ett år från det medlem avgick, vare den avgångne pliktig,
såvitt föreningens borgenärers rätt rör, att återbära vad han utfått av
sin insats.

41 §.

Avträdes föreningens egendom till konkurs efter ansökning, som
gjorts inom två år från det revisorernas berättelse framlades å föreningssammanträde,
äge konkursboet att anställa klander å förvaltningen för
den tid berättelsen avser, ändå att ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad,
ävensom att mot revisorerna anställa sådan talan, som omförmäles i 33 §.

135

Talan, varom ovan i denna paragraf sägs, skall anhängiggöras inom
en månad från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid eller,
där tiden för talans anställande av föreningen då ännu ej gått till ända,
inom utgången av den tid. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.

63 §.

Avträdes ekonomisk förenings egendom till konkurs, skall underrättelse
om konkursen samtidigt med kungörelsen därom genom konkursdomarens
försorg avsändas för registrering.

Under konkursen företrädes föreningen såsom konkursgäldenär av
styrelsen eller, om, då beslutet om egendomsavträde meddelades, sysslomän
enligt 47 § eller likvidatorer varit utsedda, av dessa. Under — — —
— — — — — — — — likvidatorer.

70 §.

Medlems — — — — — — — — sägs.

Avgången medlem vare från sin ansvarighet fri, där ej föreningens
tillgångar avträdas till konkurs efter ansökning, som göres inom ett år från
det avgången, efter ty i 68 § stadgas, kungjordes.

71 §•

Då förslag till slututdelning i föreningens konkurs framlägges, skall,
där brist för borgenärerna uppstår, av konkursförvaltning en jämväl framläggas
förslag till uttaxering å föreningsmedlemmarna, så långt deras
ansvarighet räcker, av det för bristens täckande erforderliga belopp, ökat
med högst en fjärdedel.

Underrättelse om förslagets framläggande skall upptagas i den kungörelse,
som utfärdas angående utdelningsförslaget, och varde därjämte
av rättens ombudsman meddelad föreningens medlemmar på sätt om
kungörande av meddelanden åt dem finnes stadgat. Vad konkurslagen
innehåller om tillhandahållande av utdelningsförslag samt om ordningen
för klander därå skall äga motsvarande tillämpning i fråga om förslag
till uttaxering. Klandertalan å sådant förslag må jämväl av föreningsmedlem
anställas.

72 §.

Sedan förslaget till uttaxering vunnit laga kraft eller blivit av första
domstolen i konkurssaken prövat, åligger det konkursförvaltaren att oför -

136

dröjligen i den ordning, som finnes stadgad för kungörande av meddelanden
åt föreningens medlemmar, infordra uttaxerade beloppen.

Infordrat belopp, som ej erlägges å utsatt tid, skall utsökas av
konkursförvaltaren-, och vare vid utsökningen förslaget till uttaxering lika
gällande som domstols laga kraft ägande dom.

Finnes — — — — — -— — —--räcker.

I — — — — — — — — — — efterrättelse.
År — — — — — — — — fallit.

81 §.

Har -— — — — — — — — sägs.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning om förenings konkurs,
beslutet om egendomsavträde upphävt av överrätt, skall anteckningen på
därom gjord ansökning avföras ur registret.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i avseende å konkurs, som följt på
ansökning, den där gjorts före sagda dag.

137

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsulat urisdiktion.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion
skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Konsulardomaren är konkursdomare.

I----landet.

Beträffande — — — — underrätt.

Han — — — — rätten.

Äktenskapsförord — — — — honom.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft.

1838 19

138

Förslag:

till

Förordning

om ändrad lydelse av 15 och 26 §§ i förordningen den 11 juni 1917
angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 15 och 26 §§ i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker skola i nedan angivna delar
erhålla följande ändrade lydelse:

15 §.

1. Avlider — — — utgått.

2. Försättes någon, som i 1 mom. avses, i konkurs, må rörelsen
för konkursboets räkning fortsättas, dock ej längre än till dess tre
månader förflutit efter första borgenärssammanträdet.

3. I fall, som i denna § avses, åligger det dock stärbhuset eller
konkursboet, om de vilja fortsätta rörelsen, att därom inom en månad
efter dödsfallet eller första borgenärssammanträdet i konkursen göra anmälan
hos kontrollstyrelsen med uppgift därvid tillika å den person,
som antagits till föreståndare för försäljningen. Göres — — — anmälningsskyldige.

26 §.

1. Avlider den, som efter överlåtelse från bolag eller enligt 20,
21 eller 22 § innehar rättighet till utskänkning, eller försättes han i
konkurs, må rörelsen för stärbhusets eller konkursboets räkning fortsättas,
dock icke längre än till dess tre månader förflutit efter dödsfallet
eller första borgenärssammanträdet i konkursen.

139

2. Avlider —--dödsfallet.

3. I fall, som i 1 mom. avses, åligger det stärbhuset eller konkursboet,
om de vilja fortsätta rörelsen, att därom inom en månad efter
dödsfallet eller första borg enär ssammanträdet i konkursen göra anmälan hos
Konungens bofallningshavande med uppgift därvid tillika å den person,
som antagits till föreståndare för försäljningen. Göres — — — —
— — — meddelades.

Denna förordning skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen
träder i kraft, men skall icke äga tillämpning i avseende å konkurs,
som följt på ansökning, den där gjorts före sagda dag. .

140

Förslag

till

Lag;

om ändrad lydelse av 10, 20 och 29 §§ i lagen den 10 maj 1901
om inteckning i fartyg.

Härigenom förordnas, att 10, 20 och 29 §§ i lagen den 10 maj
1901 om inteckning i fartyg skola, 29 § i nedan angivna del, erhålla
följande ändrade lydelse:

10 §.

Hr, när inteckning i fartyg sökes, den, som inteckningen medgivit, eller,
där flere är o, som den medgivit, någon av dem försatt i konkurs, eller
meddelas beslut om egendomsavträde samma dag, som ansökningen g öres,
skall ansökningen avslås.

År på grund av ansökning, som nu sagts, inteckning meddelad, vare
den utan verkan; och varde, när förhållandet styrkes, anteckning därom
gjord i protokollet över inteckningar i fartyg.

20 §.

Varder intecknat fartyg, som efter timad skada förklarats icke vara
iståndsättligt, därefter försålt, upphöre panträtten i fartyget; och må,
på ansökan utav ny ägare av fartyget eller lott däri, inteckningen
dödas, ändå att fordringshandlingen icke i huvudskrift företes.

29 §.

Då utmätning skett av fartyg, som blivit i fartygsregistret infört,
eller jämlikt 71 § konkurslagen äskats, att intecknat fartyg må utmätningsvis
säljas, skall, sedan i enlighet med 85 § utsökningslagen

141

bevis härom inkommit till inteekningsdomstolen, beviset å nästa rättegångsdag
för inteckningsärenden uppläsas och införas i protokollet över
inteckningar i fartyg. Visas---antecknat.

Har — — — — kraft.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke äga tillämpning i avseende å konkurs, som följt
på ansökning, den där gjorts före sagda dag.

142

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 20 november 1845 i avseende

på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva.

Härigenom förordnas, att 3 § i förordningen den 20 november 1845
i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård
kvarbliva, skall erhålla följande ändrade lydelse:

År köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 § sägs,
men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det avhandlingen för
intagande i protokollet hos överståthållareämbetets kansli eller inför
rätten företeddes, eller försättes säljaren i konkurs efter ansökning, som
gjorts inom sagda tid, vare den sålda egendomen ej fredad från att utmätas
eller att till konkursboet räknas. Lag samma vare, där konkurs
föregåtts av offentlig ackords förhandling^ som på grund av konkursen förfallit,
eller följt på ansökning, som gjorts inom fjorton dagar från det
kungörelse om ackordsförhandlings upphörande varit i allmänna tidningarna
införd, samt heslutet om inledande av ackords för handling meddelats inom
tid, som i första punkten sägs. Göres efter utgången av sistnämnda tid
jäv mot köpeavhandling, vilken befinnes så upprättad och behandlad,
som nyss sagts, vare, där jävet göres vid utmätningstil]fälle, fordringsägaren
skyldig att, om han vill fullfölja jävet, inom tre månader därefter
instämma såväl säljaren som köparen till domstolen i den ort, där
godset finnes,, eller vare all talan i ty mål kvitt; och stånde godset i
kvarstad, därest sökanden, inom fjorton dagar efter utmätningsförrättningen,
hos överexekutor ställer full borgen för den kostnad och skada, som
av kvarstaden följa kan; var säljarens egendom avträdd till konkurs,
skall vad om återvinning av lös egendom till konkursbo är stadgat i
39 § konkurslagen äga motsvarande tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen och
lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft, men skall icke
äga tillämpning i avseende å konkurs, som följt på ansökning, den där
gjorts före sagda dag.

143

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 29 § i arbetsordningen för Svea hovrätt med krigshovrätten
den 10 december 1915.

Härigenom förordnas, att 29 § i arbetsordningen för Svea hovrätt
med krigshovrätten den 10 december 1915 skall i nedan angivna delar
erhålla följande ändrade lydelse:

Beträffande — — — — — — — — — -— — — — inkommit.

Avvikelse--— — — — — — — — — — konsulardomstol.

Skriftväxlingar--— — —- — — — — — mål.

Bland vädjade mål skola framför andra föredragas:

Växel- och checkmål;

mål--— — — — — — — — — — — stämning;

konkursmål — —--------— — förvaltning;

ackords förhandling smal rörande frågan om fastställelse av ackord;
mål — — — — — — — — — — — — — boskillnad;

mål — — — — — — — — — — — — — fastighet;

mål — — — — — — — — — — — — — gods; samt

mål — — — — — — — — — — — — — ersättning.

Av — — — — — — — — — — — — — föredragas:

mål rörande ansvar för bedrägeri eller oredlighet mot borgenärer, där
av handlingarna framgår, att den tilltalade fått till stånd offentlig ackordsfbehandling,
som icke upphört;

andra — — — — — — — — — — — — rätten;
äktenskapsmål; samt

mål — — — — — — — — — — — barnuppfostringsbidrag.

Denna kungörelse skall träda i kraft den dag, då lagen om ackords förhandling

utan konkurs träder i kraft.

144

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 26 § i arbetsordningen för Göta liOTrätt
den 10 december 1915.

Härigenom förordnas, att 26 § i arbetsordningen för Göta hovrätt
den 10 december 1915 skall i nedan angivna delar erhålla följande
ändrade lydelse:

Beträffande — — — — — — — — —--— — inkommit.

Avvikelse — — — — — — — — — —--— återförvisat.

Till— — — —--— — — — — — — — — mål.

Bland vädjade mål skola framför andra föredragas:
Växel- och checkmål;

mål — — — — — — — — — — — — — stämning;
konknrsmål — — —■’ — — — — — — — — förvaltning;
ackordsförhandlingsmål rörande frågan om fastställelse av ackord;
mål — — — — — — — — — — — — — boskillnad;

mål — — — — — — — — — — — — — fastighet;

mål--— — — —---— — — — gods; samt

mål — — — — — — — — — — — — — ersättning.

Bland-----— — — — — — — kriminella.

Bland kriminella skriftväxlingar, som ej angå häktad person, skola
framför andra föredragas:

mål rörande ansvar för bedrägeri eller oredlighet mot borgenärer, där
av handlingarna framgår, att den tilltalade fått till stånd offentlig ackordsförhandling,
som icke upphört;

andra — — — — — — — — — — — — — — rätta;

äktenskapsmål; samt

mål — — — — — — — — barnnppfostringsbidrag.

Denna kungörelse skall träda i kraft den dag, då lagen om ackords förhandling

utan konkurs träder i kraft.

145

Förslag till Kungörelse om

ändrad lydelse ar 27 § i arbetsordningen för hovrätten över Skåne och
Blekinge den 10 december 1915.

Härigenom förordnas, att 27 § i arbetsordningen för hovrätten över
Skåne och Blekinge skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:

Varje - — — — — — — — — föredragning.

Avvikelse — -----------återförvisat.

Kungl. Maj:ts — ------------mål.

Bland vädjade mål skola framför andra föredragas:
växel- och checkmål;

mål — — — — — — — — — — — stämning;

konkursmal — — — — — — — — — — förvaltning;

ackor d sfor It a ridt ing smal rörande frågan om fastställelse av ackord.
mål - — — — — — — — — — — — boskillnad ;

mål — — — — — — — — — — — —- fastighet;

mål — — — — — — — — — — gods; samt

mål — — —■ — — — — — — — ersättning.

Bland — .— — — — — — — — — — kriminella.

Bland kriminella skriftväxlingar, som ej angå häktad person, skola
framför andra föredragas:

mål rörande ansvar för bedrägeri eller oredlighet mot borgenärer, där
av handlingarna framgår, att den tilltalade fått till stånd offentlig ackordsförhandling,
som icke upphört;

andra ■ — — — — — — —- — — — — rätta;

äktenskapsmål; samt

mål — — — — — — — — — — barnuppfostringsbidrag.

Denna kungörelse skall träda i kraft den dag, då lagen om ackords förhandling

utan konkurs träder i kraft.

133819

146

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 23 § i instruktionen för Nedre justitierevisionen

den 23 september 1915.

Härigenom förordnas, att 23 § i instruktionen för Nedre justitierevisionen
den 23 september 1915 skall i nedan angivna delar erhålla följ
ande ändrade lydelse:

Till förtursmål hänföras:
l:o) växel- och checkmål;

2:o) mål —--------stämning;

3:o) konkursmål— — — — — — — förvaltning.

4:o) ackordsförliandlingsmäl rörande frågan om fastställelse av
ackord;

5:o) mål---------boskillnad;

6:o) mål---------fastighet;

7:o) mål---—------utmätt gods;

8:o) mål--—----—---ersättning;

9:o) mål--------— äktenskap;

10:o) mål--- barnuppfostringsbidrag;

11 :o) mål — — —---— —--framtiden;

12:o) mål —----------omförmäles;

13:o) mål — — — — — — — — — följa;

14:o) av enskilda parter fullföljda, mål angående ansvar för bedrägeri
eller oredlighet mot borgenärer, där av handlingarna framgår, att den tilltalade
fått till stånd offentlig ackordslön handling, som icke upphört;

15 :o) mål------------tvångsarbete;

16:o) civila besvärsmål.

Vidare — — — — — — — — — — — — — — — — hänföras
;

17 :o) mål — — — — — — — — —

åtgärd;

147

18:o) mål — — — — — — — — — prövning;

19:o) mål — — — — — — — — — återförvisat; samt

20:o) av — — —--- —- mål.

Denna kungörelse skall träda i kraft den dag, då lagen om ackords förliandling

utan konkurs träder i kraft.

148

Folkslag

till

Kungörelse

om ämlrad lydelse av 2 § i stadgan den 20 juni 1918 med vissa föreskrifter
angående domsagornas förvaltning.

Härigenom förordnas, att 2 § i stadgan den 20 juni 1918 med vissa
föreskrifter angående domsagornas förvaltning skall i nedan angivna
delar erhålla följande ändrade lydelse: 2 3 4

Förste — — — — — — — — — — — — — — — ställe:
1. mottaga — — — — — — —- — — — — — — — postförsändelser; -

2. verkställa på konkursdomaren ankommande prövning av konkursansökning;
i fall, som avses i 12 och 17 §§ konkur slagen, infordra
förklaring över borgenärs ansökning om konkurs; utfärda, låta anslå och
avsända kungörelse om att beslut om egendomsavträde meddelats samt därom
göra föreskrivna anmälningar; meddela förordnande, som i 43 § och 208 §
första stycket andra punkten sagda lag sägs; utfärda och avsända sädana
kallelser, meddelanden och underrättelser, som omförmälas i 20, 21, 103,
111 och 200 §§ samma lag; vidtaga de åtgärder som jämlikt 102, 107 och
118 §§ konkurslagen ankomma på konkursdomaren, upptaga borgenärsed
samt föra i 207 § nämnda, lag omförmäld dagbok;

3. vidtaga de åtgärder, som jämlikt 8 § andra stycket, 16 §, 17 §
tredje stycket och 56 § i lagen om ackords förhandling utan konkurs åligga
konkursdomaren, samt föra i 50 § samma lag omförmäld dagbok;

4. i anledning av boskillnadsansökning vidtaga de åtgärder, som enligt
5, 6, 7 och 10 §§ i lagen om boskillnad ankomma på konkursdomaren,
samt föra i 2G § nämnda lag omförmäld förteckning;

5. för — — — — —- — — — — — — bo;

6. upprätta — — — — — — — — —- — — domaren;

7. föra — — — — — —--— —--rättegångsbalken;

samt

14!)

S. ombesörja begärd avskrift ävensom avskrift, som det citiqger konkursdomaren
att utan särskild begäran utfärda, bestyrka avskrifts — •—
— — — — — — — — rättegångsbalken.

Av — — — — — — — — — — — förrättningen;

Har — — — — — — — — — — — — inkommit;

Fråga--------------------balk.

Denna kungörelse skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen
och lagen om ackordsförhandling utan konkurs träda i kraft.

♦

150

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av § 1 mom. 4 i hälsovårdsstadgan för riket
den 25 september 1874.

Härigenom förordnas, att § 1 mom. 4 i hälsovårdsstadgan för riket
den 25 september 1874 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Den som icke uppnått tjugufem års ålder; den som ej råder över
sig och sitt gods; den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må
utöva allmän befattning; den som genom utslag, vilket ännu icke vunnit
laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är
ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; samt
den, som förklarats ovärdig att inför rätta föra andras talan, må ej
vara ledamot eller suppleant i hälsovårdsnämnden.

Denna kungörelse skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen
träder i kraft.

151

Förslag till Kungörelse om

ändrad lydelse av § 3 inom. 7 i byggnadsstadgan för rikets
städer den 8 maj 1873.

Härigenom förordnas, att § 3 mom. 7 i byggnadsstadgan för rikets
städer den 8 maj 1874 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Den, som icke uppnått tjugufem års ålder; den, som ej råder över
sig och sitt gods; den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må
utöva allmän befattning; den, som genom utslag, vilket ännu icke vunnit
laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är
ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; samt
den, som förklarats ovärdig att inför rätta föra andras talan, må ej
vara ledamot eller suppleant i byggnadsnämnden.

Denna kungörelse skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen
träder i kraft.

152

Förslag

till

Lag om

ändrad lydelse av 30 § i lagen för Sveriges riksbank

den 12 maj 1897.

Härigenom förordnas, att 30 § i lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Fullmäktig i riksbanken må ej den vara, som icke är svensk medborgare;
ej den, som står under förmynderskap eller som är i konkurstillstånd;
ej den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva
allmän befattning; ej den, som genom utslag, vilket ännu icke vunnit
laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är
ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; ej
den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Fullmäktig må ej vara ledamot av styrelse i annan bank än sparbank
eller postsparbanken.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av § 4 i förordningen den 31 december 1913 angående
rikets indelning i områden för värnpliktigas inskrivning samt om val av
ledamöter i inskrivningsnämnder och inskrivningsrevisioner m. in.

Härigenom förordnas, att § 4 i förordningen den 31 december 1913
angående rikets indelning i områden för värnpliktiges inskrivning samt
om val av ledamöter i inskrivningsnämnder och inskrivningsrevisioner
m. in. skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

För — — — — — -— — — — — — — — — — — — —
röstberättigad.

Ej må den väljas, som står under förmynderskap eller är i konkurs -

tillstånd; ej den, som är förklarad — — — — — — — andras talan.
För — — — — — — — — — — — — — — ledamot.
Suppleanterna — — — — — — — —----lottning.

Denna förordning skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen
träder i kraft.

1338 19

MOTIV.

157

Förslag till It o k kurslag.

1 Kap.

Om egendoms avträdande till konkurs.

1-3 §§•

I förevarande kapitel möter en av de viktigaste av de ändringar,
Rom kommittén föreslagit i gällande konkursrätt, nämligen införandet
av insolvens såsom allmän konkursgrund. Detta reformförslag har mötts
av så gott som enhälligt gillande av de korporationer och myndigheter,
som hörts över kommitténs förslag, och de betänkligheter däremot, som
i vissa yttranden uttalats under åberopande av risken, att domstolarna
skola komma att ställa allt för stora fordringar på bevisningen om insolvens,
torde icke vara berättigade.

I samband med införandet av berörda stora reform har kommittén
jämväl ansett sig böra föreslå borttagandet av den gäldenären enligt
6 § 2 mom. och 7 § 2 mom. i 1862 års konkurslag tillkommande befogenheten
att avvärja konkurs genom betalning eller i visst fall ställande
av antaglig borgen1). De sakkunnige hava icke heller ansett
något stadgande om rätt för gäldenären att på nyss angivna sätt avvärja
konkurs vara erforderligt, men de hava kommit till denna ståndpunkt
på andra grunder än kommittén.

Enligt kommitténs åsikt kan en borgenär, om gäldenären icke är
solvent, vägra att mottaga erbjuden betalning och i stället påkalla gäldenärens
försättande i konkurs. Såsom skäl härför anföres: Konkursen
är icke till för att en enskild borgenär skall kunna förskaffa sig betalning
eller täckning för sin fordran, utan dess ändamål är att bereda
samtliga borgenärer proportionerlig betalning ur gäldenärens tillgångar.
Då nu en insolvent gäldenär försättande i konkurs tillgodoser samtliga
borgenärers intresse, kan konkurssökanden icke vara skyldig att mottaga

x) Se kommittéförslaget, mot. sid. 166.

158

den av gäldenären erbjudna likviden, och det vare sig fordringen är
förfallen eller icke.

Det kan emellertid icke medgivas, att man från konkursens ändamål
kan draga någon slutsats i ifrågavarande avseende. Avgörande är
icke konkursens ändamål utan huruvida konkurssökanden för egen del
har ett rättsligt intresse att få konkurs till stånd. Ett dylikt intresse
har han endast, om hans rätt till betalning eller till proportionerlig utdelning
ur gäldenärens tillgångar äventyras genom gäldenärens eller
andras åtgärder. Saknar en borgenär ett sådant intresse, finnes intet
skäl, varför han mer är en utomstående skulle vara befogad att ingripa
gent emot gäldenären. En legal presumtion, att borgenären skulle
handla i övriga borgenärers intresse, kan icke tillgripas; man skulle
då komma till den egendomliga konsekvensen, att han skulle mot samtliga
övriga borgenärers bestridande kunna framtvinga konkurs för deras
skull. Man lärer alltså nödgas medgiva, att en borgenär icke bör kunna
påkalla konkurs, om han försättes i en sådan situation, att han icke
längre kan tänkas hava något intresse av konkurs, d. v. s. om full och
ovillkorlig betalning för förfallen fordran och betryggande säkerhet för
att icke förfallen fordran varder infriad å förfallodagen erbjudes honom.
Att han däremot icke kan vara pliktig att nöja sig med säkerhet för
förfallen fordran torde vara uppenbart.

I praktiken torde även med den av de sakkunnige här ovan uttalade
åsikten en gäldenär möjligheter att genom betalning, respektive
säkerhets ställande avvärja en konkursansökning icke vara så stora, om
gäldenären verkligen är på obestånd. Gäldenären kan i dylikt fall icke
erbjuda betalning av egna medel eller säkerhet av egna tillgångar. På
grund av förslagets återvinningsbestämmelser har nämligen en borgenär,
som har kännedom om obeståndet, anledning att antaga, att sådan betalning
eller sådant ställande av säkerhet icke blir beståndande, och
borgenären kan sålunda avvisa betalningen såsom icke ovillkorlig och
säkerheten såsom icke betryggande. Däremot kan man icke förhindra,
att konkursansökning avböjes genom att tredje man erlägger betalning
eller ställer säkerhet. Tydligen kan detta medföra förlust för övriga
borgenärer, därest konkurs senare i alla fall blir nödvändig, t. ex. om
tredje mannen träder emellan för att avvärja en konkursansökning, som
gjorts å sådan tid, att i händelse av konkurs ett hans eget förvärv från
gäldenären kan fås att återgå, samt vid tidpunkten för den genom tredje
mannen åstadkomna likviden en ny konkursansökning icke skulle kunna
skada honom eller om gäldenären under den genom tredje mannens
mellankomst vunna fristen ytterligare försämrar sin ställning. Å andra

159

sidan är det ju alltid möjligt, att tredje mannens mellankomst sätter
gäldenären i stånd att utan konkurs reda upp sina affärer, och det är eu
given fördel, att en solvent gäldenär kan med hjälp av tredje man avvärja
konkursansökning av en borgenär, som icke vill sätta tro till
gäldenärens uppgifter om sin solvens. Vill en borgenär under alla förhållanden
framtvinga konkurs, kan han förhindra, att konkurs på nyss
angivna sätt avvärj es, genom att i tid associera sig med andra borgenärer
med så stora fordringar, att ett mellan trädande av tredje man icke
kan komma i fråga.

Såsom av det anförda framgår avvika de sakkunniges åsikt från
kommitténs därutinnan, att de anse en gäldenär berättigad att, även om
särskilt stadgande saknas, genom tredje mans bemedling avvärja konkurs.
Någon anledning att genom lagbestämmelse beröva gäldenären denna
rätt synes icke föreligga1).

Den i sista stycket av kommitté förslagets 3 § intagna bestämmelsen
om vad som skall förstås med köpman har flyttats till 193 §.

* 5 §•

Stadgandet i förevarande paragraf har av kommittén upptagits av praktiska
skäl i överensstämmelse med önskemål-, som framställts därom i
vissa över kommitténs preliminära förslag avgivna yttranden. Med den
åsikt, som de sakkunnige uttalat i fråga om gäldenärs rätt att genom
ställande av säkerhet avvärja konkursansökning av borgenär, vars fordran
icke är förfallen, innebär stadgandet beträffande sådan borgenär allenast
ett konsekvent genomförande av de sakkunniges åsikt. Av densamma
följer också, att om säkerheten ställts av gäldenären och vid tiden för
ansökningens prövning ej är skyddad mot återvinningstalan, bevisning
om att säkerheten förslår till fordringens fulla gäldande icke kan förhindra
konkurs. Eljest skulle sökanden bliva utsatt för risken att, om
konkurs sedermera inträffar på grund av senare ansökan, som dock
gjorts å sådan tid, att hans säkerhet kan återvinnas, icke kunna föra
återvinningstalan gent emot rättshandlingar, som under tiden emellan
de. båda ansökningarna till äventyrs kunnat vinna laga kraft. *)

*) Jämför angående förevarande spörsmål: Trygger, Ett spörsmål ur konkurslagen, N. J. A.
1SS8 avd. II n:r 4. I norsk ocli tysk rätt saknas liksom i förslaget bestämmelse om rätt för gäldenären
att avvärja konkurs genom betalning. Eu sådan rätt anses dock i doktrinen tillkomma
honom. Se t. ex. Hagerup, Konkurs- og akkordforhandling, Kristiania 1907 sid. 42 och Jaegeu,
Kommentar zur Konkursordnung, Berlin 1914 II sid. 79.

1G0

8 §•

Enligt kommittéförslaget behöver den bouppteckning, som av gäldenären
bör fogas vid hans konkursansökning, icke vara underskriven
under edsförpliktelse. Detta sammanhänger därmed, att enligt kommittéförslagets
56 §, som motsvaras av 54 § i förevarande förslag, den
jämlikt 43 § utsedde förvaltaren alltid skall förrätta bouppteckning, vid
vilken gäldenären skall vara närvarande och under edsförpliktelse uppgiva
boet. Åven om man med kommittén anser, att en bouppteckning,
som upprättats av gäldenären ensam utan någon kontroll, icke bör
läggas till grund för utredningen, synes skäl icke föreligga att avstå
från den garanti för tillförlitlighet, som fordringen på bouppteckningens
underskrivande under edsförpliktelse otvivelaktigt innebär. Av särskild
vikt är denna garanti vid konkurser, som skola behandlas enligt 185 §.
I dylika konkurser skall nämligen enligt kommittéförslaget någon ny
bouppteckningsförrättning icke äga rum, om bouppteckning av gäldenären
fogats vid hans konkursansökning. På grund av vad sålunda
anförts hava de sakkunnige ansett sig böra bibehålla gällande lags föreskrift
om att bouppteckning, som av gäldenären fogas vid hans konkursansökning,
skall vara underskriven under edsförpliktelse samt i
anslutning härtill föreslagit dels i 54 §, att förvaltaren, om han finner
en dylik bouppteckning tillförlitlig, icke skall behöva anordna en ny
bouppteckningsförrättning utan må nöja sig med att hos konkursdomaren
anmäla, att han godkänt gäldenärens bouppteckning, och dels i 185 §
under 2), att i s. k. fattigkonkurser bouppteckningsförrättning skall äga
rum, om ej förut till konkursdomaren av gäldenären eller annan ingivits
av gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppteckning. Då det
kan antagas, att gäldenärens bouppteckning i de flesta fall varder av
förvaltaren godkänd, har det tillika ansetts lämpligt att föreskriva, att
densamma skall ingivas i två exemplar. Att det ena exemplaret skall,
så snart förvaltaren blivit utsedd, överlämnas till honom, torde lika litet
som i gällande lag behöva särskilt föreskrivas.

12 §.

Den av kommittén föreslagna förklaringstiden av högst fyra dagar
i stad och en vecka på landet torde för normala fall vara fullt tillräcklig.
Vistas emellertid gäldenären vid delgivningen utomlands eller å en ort inom
landet med dåliga kommunikationer, kan det särskilt med hänsjm till att

101

förklaring icke får insändas med posten bliva så gott som omöjligt för
gäldenären att inom nyssnämnda tid hinna avgiva förklaring. Då påföljden
av att förklaring icke inkommer inom utsatt tid allenast är den,
att målet hänskjutes till rätten, torde det visserligen vara av mindre
betydelse, att gäldenären försitter förklaringstiden. Innehåller nämligen
en senare inkommen förklaring medgivande av ansökningen, skall konkursdomaren,
oavsett att målet hänskjutits till rätten, genast meddela
beslut om gäldenärens försättande i konkurs; innefattar en dylik förklaring
bestridande av ansökningen, varder det av konkursdomaren
meddelade beslutet om målets hänskjutande till rätten beståndande. I
intetdera fallet föranledes sålunda någon tidsförlust. Men då det måste
anses principiellt oriktigt att kategoriskt stadga en förklaringstid, som
i vissa fall icke kan iakttagas, har i förevarande paragraf den ändring
vidtagits, att konkursdomaren berättigats att utsträcka förklaringstiden,
därest undantagsfall av ovan angivna beskaffenhet föreligger.

Den tid, inom vilken bevis, att borgenärs konkursansökning delgivits
gäldenären, skall ingivas till domaren på landet, är enligt gällande
rätt fjorton dagar från det ansökningen gjordes. Kommitténs preliminära
förslag innehöll, att delgivningsbeviset skulle ingivas inom viss av
konkursdomaren bestämd tid av högst fjorton dagar från kommunikationsföreläggandets
meddelande. Ehuru någon anmärkning i denna del
icke framställdes mot det preliminära förslaget, minskades dock i det
definitiva förslaget tiden till högst tio dagar från berörda föreläggandes
meddelande. Häremot har av en domhavande i Norrland anmärkts, att
därstädes i följd av ishinder och andra omständigheter fall kunna inträffa,
då anskaffandet av delgivningsbevis inom sistnämnda tid blir omöjligt eller
åtminstone förenat med mycket stora kostnader. Tydligt är, att de omständigheter,
som kunna förhindra anskaffandet av delgivningsbevis,
jämväl kunna göra det omöjligt för sökanden att inom den bestämda
fristen visa, att hinder för delgivningen mött. Då det med hänsyn till
den påföljd, som är stadgad för underlåtenhet att inom bestämd tid inkomma
med delgivningsbevis, är av vikt, att ifrågavarande tid angives
så, att ett överskridande därav ej behöver riskeras, hava de sakkunnige
ansett sig böra i berörda avseende återgå till det preliminära förslagets
ståndpunkt. Någon obehörig förlängning av proceduren i normala fall
kan ej antagas skola förorsakas härav, enär det kan förväntas, att
tiden kommer att bestämmas efter vad som i varje särskilt fall kan
krävas.

Enligt förslagets 14 § må, om konkursansökning hänskjutes till
rättens prövning, sökanden samt gäldenär, som fått del av ansökningen,

1398 19

162

genom rekommenderat brev kallas till rätten, om tillförlitlig upplysning
vunnits om vederbörandes postadress. Som ett dylikt kallelsesätt innebär
en väsentlig olikhet emot vad eljest gäller, då part skall kallas att svara
inför domstol, har i rättssäkerhetens intresse införts den bestämmelsen,
att i konkursdomarens resolution skall intagas en erinran om att berörda
kallelsesätt kan komma till tillämpning. Genom det samtidigt gjorda
tillägget, att konkursdomarens resolution skall innehålla anmaning till
part, om vars postadress tillförlitlig upplysning icke föreligger, att anmäla
den postadress, under vilken han önskar få kallelse sig tillsänd, torde
vara sörjt för att konkursdomaren i regel får en verkligt tillförlitlig upplysning
i omförmälda avseende.

Den särskilda bestämmelsen om delgivningsbevis, då gäldenären
vistas utomlands, har uteslutits på grund av den ändring, som genom
lag den 29 juni 1912 gjorts i 11 kap. 38 § rättegångsbalken.

13 §.

Såväl i gällande rätt som i kommittéförslaget saknas stadgande
om vem som bör vidkännas kostnaden för sådan vård av gäldenär
egendom, som omförmäles i andra stycket av förevarande paragraf. En
dylik kostnad kan, därest konkursansökningen avslås, ej gärna åläggas
någon annan än sökanden; detsamma bör tydligen gälla, om ansökningen
bifalles. En uttrycklig bestämmelse härom har dock synts böra
meddelas. Tredskas sökanden att gottgöra den, åt vilken konkursdomaren
uppdragit vårdnaden, får om ersättningen tvistas i vanlig ordning.
Försättes gäldenären i konkurs, får sökanden enligt förslaget till
ändring i 17 kap. handelsbalken för ifrågavarande kostnad förmånsrätt
enligt 4 § i nämnda kapitel.

14 §.

Beträffande den tid, inom vilken en gäldenären delgiven konkursansökning,
som hänskjutits till rätten, skall där handläggas, föreskrives
i kommittéförslaget, att målet skall utsättas att förekomma i stad inom
två dagar och på landet inom fjorton dagar, där ej för gäldenärens
kallande oundgängligen kräves längre tid. Mot den sålunda föreslagna
bestämmelsen har från stadsdomarehåll anmärkts, att densamma skulle
medföra eu väsentlig ökning av stadsdomarnes tjänstgöringsskyldighet.
I de största städerna kunde man befara, att session skulle behöva hållas
nästan dagligen. I de städer, där rådstuvurätten sammanträdde till
ordinarie session två gånger i veckan, skulle ej sällan ytterligare en

session erfordras varje vecka. Därjämte har framhållits, att vid bestämmandet
av dagen för målets handläggning vid rätten hänsyn även
borde tagas till sökanden, vilken kunde vara bosatt å sådan ort, att
han ej hunne inställa sig vid rätten inom två dagar från kallelsens
utfärdande.

Beträffande sistberörda anmärkning måste väl medgivas, att det kan
synas meningslöst att föreskriva, att jämväl sökande, som bor utomlands
eller å en avlägsen inrikes ort med dåliga kommunikationer, skall
kallas till det sammanträde, som varder utsatt för konkursansökningens
prövning, därest konkursdomaren vid utsättandet av tid för sammanträdet
icke behöver bestämma denna så, att sökanden kan antagas hinna
såväl få del av kallelsen som inställa sig vid rätten. Men man får å
andra sidan icke förbise, att gäldenärens intresse av ett snabbt avgörande
måste gå före hänsynen till en dylik sökande. Enligt kommittéförslaget
måste man därför fordra av denne, att han själv gör sig
underrättad om tiden för ansökningens prövning. Då en avlägset boende
sökande ju måste anlita ombud i orten för konkursansökningens och
delgivningsbevisets ingivande, kan han ju lämpligen genom ombudet
förskaffa sig kännedom om tiden för handläggningen. I regel låter
han väl också sin talan vid rätten utföras av ombudet. Och genom den
i 13 § av förevarande förslag intagna bestämmelsen, att kommunikationsresolutionen
skall innehålla anmaning till sökanden att anmäla den postadress,
under vilken han önskar få kallelsen sig tillsänd, är möjlighet
beredd att genom konkursdomarens försorg förskaffa ombudet underrättelse
om den utsatta tiden. Sökanden har allenast att för sådant ändamål
såsom sin postadress anmäla ombudets adress. Härigenom torde
sökandens intresse vara tillräckligt tillgodosett.

Vidkommande den först omnämnda anmärkningen kan det icke förnekas,
att stadsdomstolarnas ledamöter hava ett berättigat intresse att
icke utan trängande skäl tvingas att hålla extra sammanträden. Om
t. ex. tiden för förklarings ingivande till konkursdomare i stad utgår
på en torsdag samt för parternas kallande till rätten ej erfordras längre
tid än två dagar, lärer prövningen vid rätten väl kunna anstå till måndagens
ordinarie session och således extrasession undvikas. På grund
härav har den tid, inom vilken i stad konkursansökningsmål skall vid
rätten företagas till handläggning, utsträckts till fyra dagar. Med en
dylik tidsbestämning kan man antaga, att åtminstone de rådstuvurätter,
som hålla två ordinarie sammanträden i veckan, icke annat än i undantagsfall
skola behöva hålla extrasessioner för handläggning av konkursansökningar.

164

Enligt lag den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för
handläggning av vissa mål och ärenden kan på grund av Konungens
förordnande mål angående gäldenärs försättande i konkurs förekomma
å dylikt tingssammanträde, varå häradsrätten är domför med allenast
tre nämndemän. Och till rättens ordförande vid sådant sammanträde
kan jämlikt föreskrift i Kungl. stadgan den 20 juni 1918 med vissa
föreskrifter angående domsagornas förvaltning förordnas ett domarebiträde,
som ännu icke vunnit full domarekompetens. De i föreliggande
förslag upptagna stadgandena om insolvens såsom allmän konkursgrund
komma uppenbarligen att medföra, att det, då den nya lagen träder i
tillämpning, blir mera ansvarsfullt att handlägga mål om gäldenärs försättande
i konkurs. Det kan därför med skäl ifrågasättas, huruvida icke
rätten att behandla dylika mål på s. k. tremansting borde borttagas.
Då det emellertid bör antagas, att i mera tvivelaktiga fall uppskov
kommer att beviljas och därigenom målet dragas under prövning av en
häradsrätt med vanlig sammansättning, samt för de enklare målens del
anledning att minska tremanstingens befogenhet icke förefinnes, har
någon ändring i ifrågavarande avseende icke ansetts behövlig. Paragrafen
har därför blott omredigerats för att dess formulering icke må
lägga hinder i vägen för konkursansöknings behandling å ett tremansting,
som hålles emellan de lagtima tingen.

Såsom villkor för konkursdomarens rätt att i rekommenderat brev
expediera kallelse å part att inställa sig vid rätten har föreskrivits, att
parten skall hava gjort anmälan om sin postadress eller att tillförlitlig
upplysning om densamma eljest vunnits. Detta torde icke utgöra annat
än ett förtydligande av kommittéförslaget. Då det kan tänkas, att gäldenären
för att förhala tiden underlåter att anmäla sin postadress, ligger
det tydligen i sökandens intresse att förebringa utredning därom, vilket
lämpligen kan ske därigenom, att i det delgivningsbevis, som tecknas
å konkursansökningen, inryckes uppgift om gäldenärens postadress.

Slutligen anmärkes, att förevarande paragraf omarbetats i syfte att
skarpare framhålla skiljaktigheterna i förfaringssättet för det fall, att
konkursansökningen delgivits gäldenären, och det fall, att så ej skett.
I samband därmed har föreslagits, att då gäldenären icke fått del av
ansökningen, konkursdomaren skall äga bestämma, huruvida målets
handläggning må kunna anstå till lagtima ting eller tidigare infallande
tremansting. Kommittéförslaget giver rum för den tolkningen, att en
av borgenären i ansökningen gjord framställning om dylikt anstånd
alltid skulle bifallas, då gäldenären icke bestritt densamma.

165

15 §.

1 kommittéförslaget föreskrives, att, om fordran, som av borgenär
åberopats till stöd för hans behörighet att söka gäldenärs försättande i
konkurs, är fastställd genom domstols beslut, fordringen skall i sagda
avseende godkännas, ändå att beslutet ej äger laga kraft, men att, om
fordringen ej sålunda fastställts, borgenären äger att i målet styrka densamma.
I några av de över kommitténs förslag avgivna yttrandena
ifrågasättes, huruvida ej den rättsverkan, som av kommittén sålunda
tillerkänts domstols beslut, borde tillkomma jämväl överexekutors utslag
i lagsökningsmål och överexekutors bevis, att ansökning om handräckning
för fordrans utfående lämnats obestridd. I ett utlåtande har till
och med föreslagits, att en sökande utan vidare bevisning bör godkännas
såsom borgenär i alla de fall, då hans fordran är sådan, att utmätning
för densamma kan erhållas.

Enligt de sakkunniges uppfattning måste det medgivas, att den
prövning, som i åtskilliga av de i yttrandena avsedda fallen tidigare
ägnats den av sökanden åberopade fordringen, i nu ifrågavarande avseende
fullt kan jämställas med den prövning, som en genom domstols
beslut fastställd fordran erhållit. De fordringar, som sålunda synas
böra utan förnyad prövning godkännas, äro sådana, som fastställts
genom utslag i lagsökningsmål eller genom skiljedom, om vars verkställighet
överexekutor förordnat, ävensom sådana, för vilka utmätning
må erhållas jämlikt lagen om handräckning för fordrans utfående. Presumtionen
för en sådan fordrans riktighet är i själva verket så stor, att,
därest borgenären skulle vara skyldig att styrka densamma, särskild
bevisning om dess riktighet i allmänhet icke skulle fordras1). Då det
emellertid för den, som ämnar anhängiggöra en konkursansökan, är av
stort intresse att på förhand veta, huruvida han är underkastad risken
att i konkursansökningsmålet behöva styrka sin fordran eller icke, har
det ansetts lämpligt att uttryckligen förklara, att omförmälda fordringar
skola utan bevisning godkännas.

En utsträckning av ifrågavarande stadgande till övriga fall, då utmätning
för en fordran kan ske, oaktat laga kraftägande utslag icke
föreligger, torde icke böra ifrågasättas. Det är endast de ovan omförmälda
fallen, som hava praktisk betydelse i förevarande avseende. De

l) Jfr Svensk juristtidning 1917 sid. 49.

166

innefatta de normala vägar, som en borgenär har att välja på för att
få ett betalningsanspråk fastställt.

Att den verkan, som enligt förevarande paragraf tillerkänts däri
avsedda fordringar, upphör, i fråga om fordran, som fastställts genom icke
laga kraftägande beslut, då detsamma ändras av högre rätt, i fråga om
en i handräcknings förfarande åberopad fordran, då densamma efter återviuningstalan
underkännes, och i fråga om en genom skiljedom godkänd
fordran, då skiljedomen upphäves eller förklaras ogill, är uppenbart.
Men även då vederbörlig myndighet efter preliminär prövning förklarat,
att verkställighet för fordringens uttagande icke må äga rum,
har fordringen ansetts icke längre böra bibehålla sin privilegierade ställning.
Det sistnämnda kan få betydelse även beträffande domstols icke
laga kraftvunna beslut, nämligen om man dit räknar tredskodomar och
beslut, som kunna överklagas jämlikt 25 kap. 10 § eller 30 kap. 38 §
rättegångsbalken ’).

16 §.

Av stadgandet i 14 § angående den tid, inom vilken konkursansökningsmål
skall företagas till handläggning av rätten, följer, att om
uppskov beviljas, detsamma bör sättas så kort som möjligt. Det kan
vid sådant förhållande lätt inträffa, att handläggningen på landet måste
uppskjutas till urtima ting — till s. k. tremansting må uppskov ej ske
— och det har för dylikt fall synts böra föreskrivas, att kostnaden för
det urtima tinget skall, vare sig uppskovet begärts av sökanden eller
gäldenären, bestridas av den förre.

17 §•

I 17 § av kommittéförslaget stadgades, att, om konkursansökning
gjorts av borgenär och gäldenären dör, innan frågan om hans försättande
i konkurs blivit avgjord av konkursdomaren eller rätten, eller borgenär
söker, att avliden gäldenärs bo skall avträdas till konkurs, föreläggande
skall meddelas bodelägarne att till konkursdomaren inkomma med förklaring
över ansökningen inom fjorton dagar från delfåendet eller, om
målet i fall, som först nämnts, redan hänskjuta till rätten, att å viss
dag inför rätten yttra sig över ansökningen.

Då enligt gällande rätt bestämmelsen i 11 kap. 11 § rättegångsbalken
om stämnings delgivning med delägare i oskift dödsbo synes *)

*) Jämför Tryggeh, Kommentar till utsökningslagen, 2 uppi. sid. 158.

167

vara tillämplig å delgivning av konkursdomarens jämlikt förevarande
paragraf meddelade kommunikationsresolution och delgivningen sålunda
kan ske med den, som har boet i sin vård, skulle kommittéförslaget
medföra, att om dödsbodelägares vistelseort är okänd eller dödsbodelägare
uppehåller sig å avlägsen utrikes ort, ansökningen skulle kunna av
rätten prövas, utan att den frånvarande stärbhusdelägaren blivit underrättad
eller ens kunnat underrättas om konkursansökningen av den, som
i egenskap av bovårdare erhållit del av densamma. För det fall, att
boet är skiftat, torde kommittéförslaget, ehuru det ej tydligen utsäges,
innebära, att bestämmelserna i 12—14 §§ skola äga tillämpning i fråga
om delgivning av konkursansökningen med och kallelse till rätten å de
särskilda dödsbodelägarne. Huru förfaras skall i det visserligen föga
praktiska fall, att ärendet hänskjutits till rätten efter delgivning med
den avlidnes oskiftade stärbhus samt boet vid handläggningen inför
rätten befinnes vara skiftat, framgår icke av kommittéförslaget. Därjämte
är att märka, att kommittéförslaget i strid mot den nu gällande
bestämmelsen i 8 § konkurslagen föreskriver, att, om ansökningen medgivits
av gäldenären, men konkursdomaren av någon anledning icke
hunnit meddela beslut om gäldenärens försättande i konkurs, innan det
blivit upplyst, att han avlidit, ny delgivning skall ske med gäldenärens
stärbhusdelägare.

Enligt de sakkunniges uppfattning saknas anledning att i sistberörda
hänseende göra ändring i gällande rätt. Då det vidare synes böra beredas
frånvarande stärbhusdelägare tillfälle att bevaka sin rätt samt av
stadgandets avfattning bör tydligt framgå, att bestämmelserna i 12—14 §§
äro tillämpliga jämväl i det fall, att gäldenären avlidit, har förevarande
stadgande underkastats omarbetning. De sakkunniges förslag innefattar
i huvudsak följande: Upplyses, innan konkursansökningen hänskjutits till
rätten, att gäldenären avlidit, eller är ansökningen från början riktad
mot stärbhusdelägarne, åligger det sökanden att utreda, om boet
är skiftat eller oskiftat, vilka stärbhusdelägarne äro och var de vistas.
Konkursdomaren utfärdar därefter föreläggande för stärbhusdelägarne att
till honom inkomma med förklaring inom fjorton dagar från delfåendet.
År boet oskiftat, må föreläggandet delgivas den, som sitter i boet,
vare sig han är delägare eller syssloman. Inkommer icke medgivande
från samtliga delägarne, hänskjutes ansökningen jämlikt 14 § första stycket
till rätten. Kallelse dit må fortfarande tillställas den, som sitter i boet,
och konkursdomaren äger, om han anser den i nyssnämnda stadgande
för normala fall föreskrivna tiden av fyra dagar i stad och fjorton dagar
på landet för målets utsättande vid rätten vara för kort för att stärbhus -

168

delägarne skola hinna inställa sig, utsätta målet till en senare tidpunkt.
År någon stärbhusdelägares vistelseort okänd eller vistas någon stärbhusdelägare
å känd utrikes ort, som är så avlägsen, att det kan antagas
möta svårigheter för den, som sitter i boet, att underrätta honom om
ansökningen, skall därjämte kungörelse på sökandens bekostnad utfärdas
att införas i allmänna tidningarna tre gånger. I sistnämnda fall skall
ansökningens handläggning vid rätten utsättas till dag, som infaller
minst tre och högst sex veckor efter sista kungörandet År boet skiftat,
delgives ansökningen varje delägare särskilt. Föreligger i dylikt fall
beträffande någon delägare sådana omständigheter, som omförmälas i
13 §, behöver delgivning med sådan stärbhusdelägare icke ske Målet
hänskjutes till rätten, så snart förklaringstiden för övriga stärbhusdelägare
utgått. Kallelse till rätten utfärdas å sistnämnda stärbhusdelägare
enligt 14 § första stycket och å stärbhusdelägare, varå 13 §
äger tillämplighet, enligt 14 § andra stycket. Tiden för handläggningen
inför rätten bestämmes enligt sistnämnda stadgande. År, då
gäldenären dör, målet redan hänskjutet till rätten, skall konkursdomaren
låta tillställa den, som sitter i oskiftat bo, eller, om boet är skiftat, de
särskilda stärbhusdelägarne kallelse till rätten. Kan kallelse icke medhinnas
till det rättegångstillfälle, till vilket målet utsatts, måste detsamma
uppskjutas. År någon stärbhusdelägares vistelseort okänd eller
uppehåller sig någon sterbhusdelägare å avlägsen utrikes ort, skall kungörelse
utfärdas och handläggningen uppskjutas till dag, som infaller
minst tre och högst sex veckor efter sista kungörandet. Eftersom
stärbhusdelägarne icke erhållit del av ansökningen, är stadgandet i 14 §
första stycket om kallelses tillställande med posten icke tillämpligt, utan
delgivning av kallelsen måste ske i vanlig ordning.

19 §.

Såsom skäl för sitt förslag, att konkursdomaren skall i samband
med konkurskungörelsens utfärdande bestämma och i kungörelsen intaga
underrättelse om anmärkningstidens längd och tiden för förlikningssammanträdet,
anför kommittén, att man i ifrågavarande avseende blott
har att välja emellan kommitténs ståndpunkt och att efter bevakningstidens
utgång genom kungörelse eller brev bringa omförmälda tider till
borgenärernas kännedom, att det måste anses vara en avsevärd fördel,
att borgenärerna genom konkurskungörelsen och de i 20 § omförmälda
kallelsebreven, vilka skola innehålla samma uppgifter som kungörelsen,
på en gång erhålla underrättelse om samtliga i kommittéförslagets
19 § omförmälda moment av konkmrsförfarandet, att underrättelse genom

169

senare kungörelse eller brev skulle åstadkomma en ökning av konkurskostnaden
och måhända även en förlängning av bevakningsproceduren,
att, även om anmärkningstidens längd helst borde bestämmas med hänsyn
till mängden och beskaffenheten av inkomna bevakningar och vid
utsättandet av tid för förlikningssammanträdet avseende borde fästas vid
mängden och beskaffenheten av inkomna anmärkningar, konkursdomaren
dock endast i undantagsfall skulle bliva ur stånd att skaffa sig sådan
kännedom om förhållandena, att han kunde omedelbart inom de i kommittéförslaget
angivna gränser träffa ett riktigt avgörande beträffande ifrågavarande
tidsbestämningar, samt att, om konkursdomaren i något fall
skulle i brist på tillräcklig ledning bestämma anmärkningstiden något
längre eller utsätta förlikningssammanträdet något senare än strängt
taget vore behövligt, skadan vore obetydlig i jämförelse med de fördelar,
det av kommittén valda alternativet erbjöde.

Enligt föreliggande förslag skall förlikningssammanträdet hållas
inför rättens ombudsman, och tiden därför bör följaktligen icke bestämmas
annat än efter hans hörande. Då det sålunda ofta icke låter sig göra
att intaga underrättelse om sistnämnda tid i konkurskungörelsen, har
det ansetts lämpligast att beträffande båda nu omnämnda uppgifter
föreskriva, att de skola delgivas de borgenärer, som bevakat fordringar
i konkursen, genom särskilda kallelsebrev, som skola expedieras omedelbart
efter bevakningstidens utgång. Stadgande härom har intagits i
103 §. Den befarade kostnadsökningen torde icke bliva så avsevärd —
något uppväges den för övrigt därav, att kostnaden för konkurskungörelsens
offentliggörande minskas, — varjämte är att märka, att kallelsekostnaden
i allt fall icke kommer att bliva större än enligt gällande rätt,
som föreskriver särskilda kallelsebrev såväl till förhöret som till inställelsedagss
amman trädet. Någon förlängning av proceduren torde knappast
behöva befaras. Om, såsom lämpligt är, tryckta blanketter användas till
kallelsebreven, torde dessa kunna avsändas utan dröjsmål. Alldeles utan
betydelse synes ej heller den möjlighet till förkortning av proceduren
vara, som vinnes därigenom att konkursdomaren på grund av de upplysningar,
som erhållas vid bouppteckningens beedigande å första borgenärssammanträdet,
samt på grundval av en preliminär jämförelse emellan
bouppteckningen och bevakningshandlingarna kan avpassa anmärkningstiden
efter vad som i varje fall erfordras. Den här föreslagna anordningen
är slutligen fördelaktig i två andra avseenden. Dels kan ifrågavarande
avgörande träffas efter samråd jämväl med förvaltaren och dels erhålla
de borgenärer, som bevakat fordringar, genom kallelsebreven bekräftelse
på att deras bevakningar vederbörligen kommit konkursdomaren tillhanda.

1338 19

170

I förevarande paragraf har vidare gjorts den ändring, att inskränkning
skett dels av tiden, inom vilken första borgenärssammanträdet skall
äga rum, från minst tre och högst fem veckor till minst två och högst
fyra veckor från beslutet om egendomsavträde och dels av bevakningstiden
från fem å tio veckor till fyra å tio veckor från samma tidpunkt.
Ändringen står i överensstämmelse med från olika håll uttalade önskemål
om att konkursproceduren måtte göras så kort som möjligt. Ändringen
i det förra avseendet föranledes därjämte därav, att den förvaltare, som
av konkursdomaren förordnas, endast är interimistisk och därför så fort
ske kan bör avlösas av den definitive, å första borgenärssammanträdet
utsedde förvaltaren. Naturligtvis måste man räkna med att konkursdomaren
vid bestämmandet av ifrågavarande tider kommer att taga
vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, som i varje särskilt fall
kunna vara av betydelse, och sålunda t. ex. ej utsätta första borgenärssammanträdet
särskilt snart, då anledning är att antaga, att gäldenären
kommer att ingiva ackordsförslag, och han därför behöver någon tid på
sig för att förbereda ackordsfrågan.

Då numera även i landsorten en viss tidning ofta blott läses av en
viss samhällsklass eller ett visst parti, måste det anses lämpligt, att de
av konkursdomaren och rättens ombudsman utfärdade kungörelserna
angående konkursen offentliggöras i mer än en ortstidning, så att åtminstone
flertalet av de i orten boende borgenärerna få del av desamma.
På grund härav har föreslagits, att kungörelser angående
konkursen må kunna införas i högst två av konkursdomaren bestämda
ortstidningar. Den härigenom föranledda kostnadsökningen uppväges i
viss mån därav, att enligt föreliggande förslag samtliga kungörelser utom
den viktiga konkurskungörelsen skola offentliggöras blott en gång i
varje tidning.

20 §.

Rörande ändringarna i första stycket av denna paragraf ävensom i
övriga paragrafer, som innehålla föreskrifter om offentliggörande av
kungörelser angående konkursen, hänvisas till vad som yttras rörande
det utav de sakkunnige i 201 § föreslagna stadgandet.

Ändringen i andra stycket föranledes därav, att enligt 54 § i de
sakkunniges förslag ny bouppteckning icke alltid behöver av förvaltaren
upprätts,a i det att denne kan nöja sig med att godkänna en förut upprättad,
av gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppteckning,
dock med skyldighet för förvaltaren att därom göra anmälan hos konkursdomaren.

171

Kommittéförslaget innehöll bestämmelse, att i kallelsebreven skulle
angivas, vem konkursdomaren utsett till förvaltare jämlikt 43 §. Denna
bestämmelse, som tillkommit för att borgenärerna skulle få tillfälle att överväga,
huruvida de borde åtnöjas med den av konkursdomaren utsedde
förvaltaren, har, eftersom förvaltareval enligt förevarande förslag alltid
skall äga rum, icke bibehållits.

Därest kommittéförslagets bestämmelse om att kallelsebrev, som
omförmälas i förevarande paragraf, skola avsändas sist tio dagar före
första borgenärssammanträdet bibehålies, skulle nämnda sammanträde,
om förvaltaren tager ut hela den tid, som han har till sitt förfogande
för att granska av gäldenären upprättad bouppteckning, resp. uppgöra
nj sådan eller uppgift å borgenärerna och deras hemvist, tidigast kunna
hållas å adertonde dagen efter det beslutet om egendomsavträde meddelats.
I sådana fall, då det kan ifrågakomma, att första borgenärssammanträdet
hålles tidigare, torde borgenärerna vara bosatta i orten
eller goda postförbindelser till dem förefinnas, och borgenärernas intresse
av att i tid kallas synes då vara fullt tillgodosett, om breven avsändas
en vecka före ifrågavarande sammanträde, liksom det även eljest torde
vara tillräckligt, att kallelserna utsändas en vecka i förväg. Lämpligt
synes vara — och härför utgör lagstadgandet intet hinder — att, åtminstone
under första tiden av lagens giltighetstid, i kallelsen angiva,
att å första borgenärssammanträdet förvaltareval skall företagas.

Enligt kommittéförslaget skola ytterligare kallelsebrev utsändas,
allenast om genom uppgift i bouppteckningen — därest vid brevens utsändande
endast uppgift å borgenärerna inkommit — eller tillägg vid
bouppteckningens beedigande varder känt, att förut okända borgenärer
finnas. Härav skulle följa dels att, om gäldenären redan före edgångsdagen
tillställt konkursdomaren ett tillägg till bouppteckningen, i detta
upptagen borgenär icke skulle behöva särskilt kallas till första borgenärssammanträdet,
och dels att, om gäldenären, såsom ofta förekommer, vid
edgången förbehållit sig att få sedermera hos konkursdomaren anmäla,
om han efter edgången funnit, att något uteglömts, eu i enlighet härmed
av gäldenären uppgiven borgenär ej alls skulle behöva särskilt underrättas
om innehållet i konkurskungörelsen. Då enligt de sakkunniges
uppfattning i båda de angivna fallen kallelsebrev böra omedelbart utsändas,
har föreslagits, att dylikt utsändande skall ske, om genom tilllägg
till bouppteckningen bliver känt, att borgenär finnes, som ej blivit
kallad. Av förhållandenas egen natur lärer dock följa, att någon kallelse
icke skall expedieras, om det icke kan ske före bevakningstidens utgång.

Då gäldenären bör hava särskild erinran om sin skyldighet att å första
borgenärssammanträdet avlägga bouppteckningsed och denna underrättelse,

172

med hänsyn till den påföljd, som gäldenärens underlåtenhet att för sådant
ändamål inställa sig kan medföra, icke lämpligen synes böra expedieras
med posten, har i förevarande paragraf föreskrivits, att konkursdomaren
skall låta delgiva gäldenären särskild underrättelse om innehållet
i den i 19 § omförmälda kungörelse med erinran om gäldenärens
ovanberörda skyldighet. Vad som sålunda föreslagits torde icke innefatta
något annat än vad som nu gäller enligt 25 § konkurslagen.

21 §.

Sedan kommittéförslaget avlämnats, har genom lag den 11 oktober
1912 i 9 § konkurslagen intagits bestämmelser om anteckning om konkurs
i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken,
då fast egendom finnes i boet. Bestämmelserna överensstämma i sak
med kommittéförslaget men avvika formellt från detsamma därutinnan,
att samtliga bestämmelserna upptagits i konkurslagen, och sålunda ändring
i förordningen om inteckning i fast egendom undvikits. Då vid sådant
förhållande anledning ej synes föreligga att nu överflytta eu del av
ifrågavarande bestämmelser till vederbörande inteckningsförfattningar, hava
samtliga bestämmelser om anteckning om konkurs, då i boet finnes fast
egendom eller fartyg, som blivit infört i fartygsregistret, upptagits i
förevarande paragraf. Några ändringar i 38 § i förordningen om inteckning
i fast egendom, 18 § i lagen om inteckning i tomträtt och
vatten fallsrätt och 29 § i lagen om inteckning i fartyg på grund av
stadgandet om anteckning om konkursen föreslås sålunda icke av de
sakkunnige.

Jämväl övriga ändringar i paragrafen äro av redaktionell natur.
Sålunda bar stadgandet om den dag, å vilken anteckning om konkurs
skall ske i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken
något omarbetats med hänsyn till att dylik anteckning numera kan ske
jämväl å så kallat tremansting1). Då enligt den lydelse, som 4 kap. 9 § i
lagen om nyttjanderätt till fast egendom erhållit enligt lag den 11 oktober
1912, konkurslagens stadganden om sådan egendom städse skola äga
motsvarande tillämpning å tomträtt och vattenfallsrätt, bar den särskilda
bestämmelsen om anteckning om konkursen, då i boet finnes dylik rätt,
uteslutits. I fråga om anteckning om konkurs i protokollet över inteckningar
i fartyg samt i inteckningsboken för fartyg bar till förtydligande
av det föreslagna stadgandet ansetts böra uttryckligen angivas, att an- *)

*) Se lag den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål
och ärenden § 2.

173

teckning skall ske även då i boet finnes lott i registrerat fartyg samt
att vid anmälan hos Stockholms rådstuvurätt om konkurs, som ej är
där anhängig, fartygets registreringsnummer skall angivas '').

Det torde till sist böra påpekas, att anteckningen om konkurs, då
i boet finnes registrerat fartyg eller lott i sådant fartyg, får en väsentligt
ökad betydelse, därest, på sätt de sakkunnige i annat sammanhang
föreslagit, stadgande införes därom, att ansökning om inteckning i fartyg
skall avslås, om någon, som medgivit inteckningen, blivit försatt i
konkurs.

24 §.

Beträffande konkursens inverkan på ett före egendomsavträdet inlett
utmätningsförfarande föreslås i kommittéförslaget, att utmätningsförfarandet
alltid skall fortgå, om utmätningen skett till gäldande av fordran, för
vilken utmätningssökanden hade panträtt i den utmätta egendomen, men
att, om så ej är fallet, utmätning av fast egendom, tomträtt, vatteufallsrätt,
fartyg och gods i fartyg skall bliva oberörd av konkursen,
medan utmätningsmannens befattning med annan lös egendom skall
upphöra, om ej godset blivit försålt innan beslutet om egendomsavträde
meddelades. Riktigheten av den utav kommittén antagna principen,
att utmätningsförfarandet skall fortgå beträffande egendom, vari utmätningssökanden
vunnit panträtt, har icke från något håll ifrågasatts.
Däremot har i åtskilliga över kommitténs förslag avgivna yttranden
anmärkning framställts mot bestämmelsen om att utmätningsförfarandet
även eljest skall fortgå i fråga om fast egendom, fartyg och gods i
fartyg. Beträffande icke pantsatt egendom synes någon principiell
skillnad i nu ifrågavarande avseende icke förefinnas emellan fast och
lös egendom, sedan beståndet av genom utmätning vunnen förmånsrätt
i fast egendom ej längre blivit beroende av att utmätningen
leder till fastighetens försäljning. Det skäl, som föranleder till att utmätningsförfarande
rörande lös egendom i allmänhet ej bör fortgå,
nämligen att möjlighet vinnes att åstadkomma en gynnsammare realisation
av egendomen, om konkursförvaltningen får välja tid och sätt för
försäljningen, äger giltighet även för fast egendom, fartyg och gods i
fartyg. En duglig konkursförvaltare kan ofta, om han får någon tid
på sig, under hand åvägabringa en betydligt förmånligare försäljning än
som skulle hava kunnat ernås, om det exekutiva förfarandet fortgått.
Om exempelvis styckning i mindre brukningsdelar av en jordbruksfastighet
eller uppdelning i byggnadstomter av ett därför lämpligt område *)

*) Jämför utsökningslagen § 85.

174

skulle medföra ett gott resultat, omöjliggöres sådant, om försäljningen
måste ske omedelbart. Detta medgives också av kommittén, men kommittén
gör häremot gällande, att den möjlighet, som understundom kan
förefinnas för att en genom konkursförvaltningens försorg åvägabragt
försäljning skall inbringa en högre köpeskilling, mer än väl uppväges
därav, att enligt kommitténs förslag konkursutredningen blir enklare,
billigare och snabbare. Riktigheten av denna åsikt kan icke medgivas.
Principen vid all realisation av konkursbos egendom bör vara, att den
medför största möjliga utdelning för borgenärerna. Denna princip bör
ej utan synnerligen vägande skäl åsidosättas. Då ett avbrytande av det
exekutiva förfarandet icke behöver föranleda, att försäljningen av den
utmätta egendomen fördröjes mer än försäljningen av boets övriga
egendom, kan kravet på ett snabbt konkursförfarande ej åberopas såsom
ett dylikt skäl. Att ett avbrytande av det exekutiva förfarandet kan
medföra ökade kostnader, t. ex. ökat arvode åt konkursförvaltningen, är
sant men saknar uppenbarligen betydelse, om avbrytandet möjliggör en
så förmånlig försäljning, att kostnadsökningen uppväges. Den påstådda
enkelheten kan icke tillmätas så synnerlig vikt, då man ansett det
motsatta förfaringssättet väl kunna gå för sig i fråga om lös egendom i
allmänhet. I själva verket torde det endast finnas ett skäl att i omförmälda
avseende behandla fast egendom, fartyg och gods i fartyg på
ett särskilt sätt. Detta skäl är, att för dylik egendom jämlikt 70 och
71 §§ i förslaget exekutiv försäljning är det normala realisationssättet,
och ett avbrytande av det exekutiva förfarandet skulle alltså kunna få
den mindre tillfredsställande effekten, att redan verkställda exekutiva
åtgärder måste göras om. Förutsättning för att ett sådant avbrytande må
äga rum måste därför vara, att man har en någorlunda betryggande garanti
för att detsamma ej blott kan bliva utan även verkligen blir till förmån
för boet. En sådan garanti anse de sakkunnige kunna vinnas, om man
icke låter upphörandet av utmätningsförfarandet i fråga om fast egendom,
fartyg och gods i fartyg vara obligatoriskt utan gör detsamma beroende
av att såväl förvaltaren som den av konkursdomaren utsedde ombudsmannen
i det särskilda fallet anser ett dylikt upphörande vara för boet
fördelaktigt. På grund härav har föreslagits, att verkställigheten i fråga
om nyssnämnda egendom skall inställas endast, om efter ty i 68 § sägs
framställning därom göres innan försäljning av egendomen ägt rum. I
68 § har intagits bestämmelse om att förvaltaren med samtycke av rättens
ombudsman äger göra dylik framställning, om förvaltaren finner det
vara för boet fördelaktigt, att verkställigheten inställes. Mot den föreslagna
anordningen torde icke kunna invändas, att framställning möjligen

175

kan komma att göras blott för att förvaltaren och rättens ombudsman
skola komma i åtnjutande av arvode för förvaltningen av berörda egendom.
Frånsett att rättens ombudsman icke kan förutsättas vilja låna sig till
eu dylik manipulation, medför stadgandet, att rätten skall bestämma
förvaltningens arvoden, en viss garanti däremot, eftersom rätten vid
arvodenas fastställande tydligen bör taga hänsyn till, bland annat, huruvida
giltiga skäl till det exekutiva förfarandets inställande förelegat.
Därtill kommer, att framställningen i regel kommer att göras av den
jämlikt 43 § utsedde interimistiske förvaltaren, för vilken frestelsen att
spekulera i förvaltningsarvode ju ej kan vara så stor. Att ett inställande
av verkställigheten enligt förevarande paragraf icke medför, att genom
utmätningen förvärvad förmånsrätt går förlorad, torde framgå av en
jämförelse med 17 kap. 9 § handelsbalken. En dylik åtgärd innebär
lika litet som upphörandet av utmätningsmannens befattning med lös
egendom i allmänhet, att utmätningen upphäves eller går åter. Till sist
må framhållas, att, då gäldenärens ekonomiska verksamhet är grundad
på innehavet av den utmätta fastigheten eller det utmätta fartyget, den
föreslagna bestämmelsen medför den ytterligare förmånen, att konkursförvaltningen
genom att föranstalta om inställandet av det exekutiva
förfarandet kan möjliggöra, att ett för borgenärerna gynnsamt ackord
kommer till stånd.

Vad ovan yttrats om fast egendom äger jämväl tillämplighet å
tomträtt och vattenfallsrätt, vilka institut av skäl, som angivits i motiven
till 21 §, icke behöva särskilt omnämnas i lagtexten.

26 §.

Beträffande ändringarna i de två första styckena av denna paragraf
hänvisas till vad som yttrats i motiven till 19 och 20 §§.

Till paragrafen har fogats ett tredje stycke, innefattande bestämmelse
om vem som skall betala konkurskostnaderna i det fall, att beslut
om gäldenärs försättande i konkurs varder av högre rätt upphävt.
Härutinnan innehåller kommittéförslaget lika litet som gällande lag något
stadgande. 1 ett över kommitténs preliminära förslag avgivet yttrande
har framkastats, att i detta fall vederbörande domare skulle vara pliktig
att själv vidkännas kostnaden för protokoll, kallelser o. d. Denna åsikt
torde dock icke överensstämma med gällande rätt. Det må väl vara
sant, att gäldenären ej kan anses personligen betalningsskyldig vare sig
för ifrågavarande kostnader eller för konkursboets gäld i allmänhet. Ej
heller kan den borgenär, på vars ansökan beslutet om gäldenärens för -

176

sättande i konkurs meddelats, av domstolen avfordras betalning för omförmälda
kostnader. Att borgenären i allmänhet skulle vara betalningsskyldig
för expeditioner i konkursmål lärer icke kunna påstås; och fölen
hans subsidiära betalningsskyldighet för desamma gent emot det
allmänna torde stöd icke kunna hämtas från gällande bestämmelser.
Däremot är det uppenbart, att gode männen och sysslomannen äro
pliktiga att, så länge konkursbeslutet äger giltighet, av boets medel
gälda uppkomna konkurskostnader, och gäldenären lärer icke kunna påfordra
återbetalning av vad sålunda erlagts. Den omständigheten, att
gode männen eller sysslomännen, då berörda beslut upphäves, i ett visst
fall icke hunnit erlägga någon betalning, bör icke föranleda därtill, att
massaborgenärerna gå miste om sin rätt. Ett uttryckligt stadgande
härom har dock synts icke böra saknas. Av allmänna rättsregler torde
följa, att den borgenär, på vars ansökan det sedermera upphävda konkursbeslutet
tillkommit, kan bliva i förhållande till gäldenären ersättningsskyldig
för den förlust, som i förevarande hänseende åsamkats gäldenären.
Skulle i boet icke finnas medel till gäldande av konkurskostnaderna, äger
jämlikt 188 § i förslaget konkursdomaren att av allmänna medel undfå
ersättning för vad av honom förskjutits för kungörelser, kallelser och
underrättelser, som bort gäldas av boet.

2 Kap.

Om vad till konkursbo rätteligen hör, så ock om återvinning till

konkursbo.

27 §.

I första stycket av förevarande paragraf har i enlighet med en
genom lag den 14 juni 1917 i 35 § konkurslagen gjord ändring efter
orden »oförsörjda barns» tillagts orden »eller adoptivbarns».

Den i andra stycket intagna föreskriften, att rätten skall tillgodogöra
sig den kännedom om förhållandena, som rättens ombudsman måste
antagas äga, torde icke behöva särskilt motiveras.

29 §.

På grund av de mindre lyckliga resultat, vartill man kommit med
de korta återgångstiderna, tenderar den moderna rättsutvecklingen mot

177

en förlängning av dessa tider. Konknrslagar, som tillkommit senare än
var, såsom den tyska av den 10 februari 1877 och den österrikiska av
den 10 december 1914'') föreskriva i fall, varom i denna paragraf är
fråga, återgång av avtal, som tillkommit högst sex månader före beslutet
om egendomsavträde; den senare lagen stadgar till och med beträffande
köp, byte och leveransavtal en återgångsed av ett år, räknat tillbaka
från nämnda tidpunkt, därest gäldenärens medkontrahent insåg eller
bort inse, att avtalet innebar ett bortslumpande av gäldenärens egendom
till skada för borgenärerna. Då man icke nöjer sig med presumtion
om ond tro hos gäldenärens medkontrahent i fråga om den förres ekonomiska
situation utan fordrar, att medkontrahenten skall vara överbevisad
om att han ägde kännedom om gäldenärens obestånd eller om konkursansökningen,
torde eu utvidgning av den nu stadgade återgångstiden icke
innebära någon fara för rättssäkerheten, och en sådan utvidgning har också
påyrkats av åtskilliga av de merkantila korporationer, av vilka yttranden
till kommittén avgivits. De sakkunnige hava dock i detta avseende ej
ansett sig böra gå längre än att stadga samma återgångstid, som i 31 §
av kommittén föreslagits, och vilja såsom skäl härför anföra, att de fall,
som behandlas i 29 och 31 §§, ofta ligga varandra så nära, att en olikartad
reglering av dem skulle vara mindre tillfredsställande. En försäljning,
varigenom gäldenären bortslumpar varor för att få medel att betala en
påträngande fordringsägare, bör, därest de subjektiva förutsättningarna
lör tillämpning av 29 § äro för handen, icke vara mera fredad än ett
överlämnande av samma varor såsom betalning till nyssnämnde fordringsägare
2). Om vidare gäldenären genom avtal under tiden emellan den
trettionde och den sextioförsta dagen före konkursansökningens ingivande
ändrar äldre avtal så, att en betalning, som sker under samma tid, framstår
såsom betalning av förfallen gäld, ehuru enligt det ursprungliga
avtalet förfallotiden skolat inträffa först senare, kan det måhända i åtskilliga
fall bliva svårt att komma till rätta med obehöriga förtidsbetalningar,
om man icke kan angripa jämväl det senare avtalet.

Då i 36 § 3 mom. konkurslagen såsom villkor för återgång av avtal
stadgas, att gäldenärens medkontrahent haft skälig anledning att antaga,
att avtalet skulle lända till skada för borgenärerna, synes däri ligga en
fordran på utredning om, bland annat, att medkontrahenten insåg eller
bort inse, att avtalet var oförmånligt för gäldenären. Enligt kommitténs
åsikt innefattar emellertid berörda villkor allenast, att gäldenärens medkontrahent
hade skälig anledning till antagande, att gäldenären var eller

9 I huvudsak lika med äldre, genom lag den 16 mars 1884 införda bestämmelser.

2) Jämför bestämmelsen om kvittning i 121 §.

1338 19

178

genom avtalet kom på obestånd. Kommittéförslaget skulle således på
denna punkt överensstämma med gällande rätt. Vare sig nu kommitténs
åsikt angående tolkningen av ifrågavarande bestämmelse i konkurslagen
är riktig eller icke, lärer det icke kunna förnekas, att man med
densamma kan komma till synnerligen obilliga resultat. Den skulle
t. ex. medföra, att återgång skulle äga rum, då gäldenären enligt dagsnotering
sålt aktier, som i verkligheten men utan att köparen ägt
kännedom därom haft ett högre värde, eller då gäldenären avyttrat varor,
som köparen ovetande haft ett vid prisets bestämmande icke beräknat
konstvärde. Särskilt otillfredsställande finge det väl anses vara, om i
dylika fall, därest det köpta sedermera till ungefär oförändrat pris försålts
till köpare i god tro, gäldenärens medkontrahent skulle vara skyldig
att jämlikt 36 § i förslaget ersätta konkursboet efter varans verkliga
värde. På grund härav har sådan ändring av förevarande stadgande
föreslagits, att gäldenärens medkontrahent skall vara berättigad att
förebringa bevisning om att han varken insett eller bort inse, att avtalet
kunde bliva oförmånligt för borgenärerna.

31 §.

Beträffande giltigheten vid konkurs av eu före egendomsavträdet
sökt inteckning för fordran gällde vid tiden för kommittéförslagets framläggande
olika regler för förlagsinteckning, inteckning i fartyg, tomträtt
och vattenfallsrätt samt inteckning i fast egendom*). Dessa regler, som
av kommittén lämnades oberörda, voro i huvudsak följande. Förlagsinteckning
var utan verkan, om konkurs började inom en månad efter
inteckningsansökningen. Inteckning i fartyg, tomträtt eller vattenfallsrätt
var utan verkan, om den sökts på grund av medgivande, som
lämnats efter fordringens tillkomst, samt den, som medgivit inteckningen,
eller, där den medgivits av flere, någon av dem försattes i konkurs, som
började inom en månad efter det inteckningen söktes. Beträffande inteckning
i fast egendom, sökt på grund av medgivande, som lämnats
efter fordringens tillkomst, gällde detsamma som i fråga om inteckning i
fartyg. Därjämte var inteckning, som utfästs vid försträckningen, utan
verkan, om den ej söktes inom viss kortare tid och konkurs började
inom en månad efter inteckningsansökningen. Beträffande samtliga slag
av inteckningar var föreskrivet, att inteckning, som söktes samma dag,
som konkurs började, eller därefter, skulle sakna giltighet. Gemensamt
för dessa stadganden var vidare, att återvinningstalan i teknisk mening

'') De speciella bestämmelserna om verkan av inteckning i fast egendom vid urarvakonkurs
lämnas bär åsido.

179

ej erfordrades för att få inteckningen förklarad vara utan verkan. Talan
härom kunde anhängiggöras när som helst och jämväl av annan rättsägare
än upplåtarens borgenärer.

Bestämmelserna angående förlagsinteckning och inteckning i fartyg
äro alltjämt oförändrade, varemot lagstiftningen rörande inteckning i
fast egendom, tomträtt och vattenfallsrätt genom lag den 11 oktober
1912 undergått viktiga förändringar. Talan om att dylik inteckning,
som sökts före egendomsavträdet, icke skall medföra någon rätt för
borgenären, måste numera anhängiggöras såsom återvinningstalan, och
dylik talan får väckas allenast, om inteckningssäkerheten ej betingats vid
fordringens tillkomst samt inteckningen sökts inom en månad före
konkursens början.

Stadgandena om återgång av pantsättning, å ena sidan, samt om
återgång av inteckning i fast egendom, tomträtt och vattenfallsrätt, å den
andra, överensstämma sålunda i huvudsak enligt nu gällande rätt. Vill
man nu med kommittén vid pantsättning öka återgångstiden till sextio
dagar samt låta borgenär, om han förmår, visa sin göda tro, kan man näppeligen
underlåta att göra en motsvarande ändring i fråga om nyssnämnda
slag av inteckningar. Därmed kan man emellertid icke stanna. Då
samtliga här omförmälda rättshandlingar på samma sätt påverka gäldenärens
ställning, böra i nu ifrågavarande hänseende även förlagsinteckning
och inteckning i fartyg regleras på enahanda sätt som pantsättning.
På grund härav hava för alla slag av inteckningar gemensamma bestämmelser
föreslagits och i samband därmed ur 17 kap. handelsbalken
uteslutits vissa av de stadganden, som avse verkan av inteckningar,
sökta före beslutet om egendomsavträde. Då därvid i förevarande paragraf
föreskrivits, icke att inteckning skall vara utan verkan utan att
borgenären skall vara pliktig att avlämna inteckningshandlingen eller
tillhandahålla den för utbyte, resp. inteckningens dödande, föranledes
detta, som i fråga om inteckning i fast egendom överensstämmer med
stadgandet i 36 § 4 mom. konkurslagen i dess nuvarande lydelse, därav,
att inteckningshandlingen kan hava överlåtits till tredje man i god tro.

Tydligt är, att de föreslagna förändringarna bliva särskilt genomgripande
i fråga om förlagsinteckning. Men om man medgiver, att det
icke över huvud taget ligger något misstänkt i att en industriidkare
belånar de värden, som finnas nedlagda i hans drift, bör man icke hava
något att invända emot att ej heller, då det gäller förlagsinteckning,
andra än illegitima rättshandlingar förlora sin verkan. En följd av de
föreslagna bestämmelserna blir, att industrins möjligheter att utnyttja
förlagskrediten ökas, t. ex. därigenom att en solvent förlagstagare icke

180

kommer att behöva vänta en månad från inteckningsansökningen innan
han kan belåna sin inteckning, något som för närvarande ibland torde
vara fallet. Ifrågasättas kan, huruvida särskild återvinningstalan verkligen
erfordras vid förlagsinteckning. Då den förlagsintecknade egendomen
alltid finnes under förvaltarens rådighet och inteckningen ej har annan
verkan än att den grundar förmånsrätt i konkursen, behöves tydligen
ingen särskild åtgärd för att bringa förlagsegendomen in i konkursmassan.
Det lär emellertid icke kunna förnekas, att återvinningsreglerna vinna i
reda, om man låter dem omfatta alla de fall, i vilka borgenärerna äga
att göra för gäldenären obetingat bindande rättshandlingar verkningslösa.
Åven enligt kommittéförslaget kan det för övrigt förekomma, att återvinningstalan
måste anställas, ehuru konkursboet har besittningen av
det, som gäldenärens medkontrahent vunnit genom den återgång underkastade
rättshandlingen, t. ex. då gäldenären på kredit köpt egendom
till sådant överpris, att värdet av det inköpta understiger den utdelning,
som skulle belöpa å säljarens köpeskillingsfordran. Visserligen måste,
då bevakning sker på grund av en rättshandling, som klandras genom
återvinningstalan, anmärkning jämväl framställas mot bevakningen, men
konkursdomstolen kan tydligen icke meddela annat beslut i jävsfrågan
än att fordringen medför rätt i konkursen allenast, om och i den mån
återvinningstalan ej bifalles. Har fordran av nu angivet slag bevakats
först efter återvinningstidens utgång, kan, om återvinningstalan ej väckts,
jäv ej längre med framgång göras mot bevakningen.

I 17 kap. 5 § handelsbalken föreskrives nu, att, om inteckning i
fartyg medgivits av flere och en av dem försättes i konkurs, borgenären
icke bibehåller någon inteckningsrätt i de övrigas fartygslotter. Detsamma
gäller givetvis även enligt förevarande förslag — inteckning i fartyg
kan lika litet bestå som meddelas i lott i fartyg — men något uttryckligt
stadgande därom har icke synts behövligt.

32 §.

Den föreslagna ändringen i kommittéförslaget är endast av redaktionell
art och avser att tydligare utmärka, att pantsättning, som fullbordats
i samband med gäldens stiftande, icke skall återgå på grund av
förevarande stadgande.

I viss mån likartat med att pant lämnas för gäld, vid vars tillkomst
sådan säkerhet betingats men ej överlämnats, är, att inteckningsrätt
betingas vid gälds stiftande, men inteckning ej sökes förr än senare.
Naturligtvis kan man ej medgiva återvinningstalan mot innehavare av

181

en dylik inteckningsrätt under annan förutsättning än att han försummat
att söka inteckning under viss tid efter det inteckningsrätten betingades.
Men i fråga om de fall, i vilka nämnda förutsättning är för handen,
skulle måhända en återvinningsregel, motsvarande den i förevarande
paragraf beträffande pant meddelade, kunna anses påkallad. Såsom skäl
för en dylik regel skulle bland annat kunna åberopas, att man bör förhindra,
att gäldenärens ställning, genom att inteckning icke sökes, under
tiden närmast före konkursen framstår bättre än den i verkligheten är,
vilket i sin tur skulle giva gäldenären möjlighet att obehörigen förskaffa
sig kredit. Men då det praktiska behovet av ett återvinningsstadgande
av här omnämnda innehåll icke synes vara så stort, har något sådant
stadgande icke upptagits i förslaget.

33 §.

Då det numera blivit i praxis fastslaget, att månad även, då det ej
är fråga om fatalietid, skall beräknas till trettio dagar1), har skäl ej längre
synts föreligga att, i motsats till vad som skett såväl i närmast föregående
paragrafer som i 36 § 5 mom. i gällande konkurslag, icke utsätta
den i denna paragraf stadgade återgångstiden i dagar.

Av förevarande stadgande, jämfört med 24 §, torde tydligare än av
gällande lagbestämmelser framgå, att, om beslutet om egendomsavträde
meddelats sedan egendom, som utmätts högst trettio dagar före konkursansökningens
ingivande, försålts men innan köpeskillingslikvid ägt rum,
det belopp, som skolat tillkomma utmätningssökanden, skall av vederbörande
utmätningsmyndighet överlämnas till konkursboet.

34 §.

De ändringar, som föreslagits i denna paragraf, avse allenast att
bringa densamma i överensstämmelse med den ändrade lydelse, som
föreslagits i fråga om 29, 31 och 32 §§.

36 §.

Ändringen föranledes därav, att, då återvinningstalan i fråga om
inteckning bifalles, borgenären ej behöver återställa inteckningshandlingen
utan i stället kan påfordra att få hålla skuldebrevet tillhanda för ändamål,
som i 31 § sägs.

l) Se N. J. A. 1912 sid. 546.

182

3 Kap.

Om avträdd egendoms förvaltning.

En av de svåraste frågorna inom konkurslagstiftningen är utan
tvivel den, huru konkursboets förvaltning och kontrollen över denna
skall anordnas. Vår konkurslag är byggd på principen om förvaltningsorganets
utseende av borgenärerna och kontrollorganets tillsättande av
offentlig myndighet. Enligt vissa utländska lagar tillsättes förvaltningsorganet
av offentlig myndighet och det kontrollerande organet av borgenärerna.
I andra främmande lagar har sistnämnda princip modifierats
på olika sätt, exempelvis så, att borgenärerna äga med kvalificerad majoritet
ersätta den av offentlig myndighet tillsatte förvaltaren med annan
person. Den sist angivna vägen har följts i det av kommittén framlagda
förslaget.

Vid bedömandet av huruvida det kan vara lämpligt att vidtaga en så
genomgripande förändring i den svenska konkursrättens regler i förevarande
avseende bör givetvis största vikt fästas vid dels det uttalande,
som gjorts av riksdagen i den skrivelse, som föranlett kommitténs tillsättande,
dels de önskemål vid en omarbetning av konkurslagen, som
framförts till kommittén av en del handelskammare och andra korporationer,
vilkas yttranden av kommittén infordrats, och dels de utlåtanden,
som avgivits av korporationer och myndigheter över kommitténs först
utarbetade preliminära förslag eller dess definitiva förslag.

1 riksdagsskrivelsen anfördes i berörda hänseende bland annat: Lagstiftningens
medverkan påyrkades till att kontrollen bleve effektivare, förvaltningen
sakkunnigare samt kostnaden för kontrollen och förvaltningen
billigare. Det vore vanskligt att giva någon anvisning, huru gällande
bestämmelser, vid vilkas tillkomst man strävat att tillgodose just förenämnda
önskemål, borde förändras, för att man skulle komma till ett
bättre sakernas tillstånd, och riksdagen vore icke heller i tillfälle att
framlägga något slutgiltigt förslag i detta hänseende. Såsom en tänkbar
utväg ville riksdagen framhålla, att den i 40 § konkurslagen rätten
eller domaren tillagda befogenheten att för vissa fall utse gode män utsträcktes
att omfatta även andra fall än de där omförmälda, särskilt
i syfte att förekomma det överklagade förhållandet, att borgenärer med
tvivelaktiga fordringar finge ett obehörigt inflytande på godmans- och
sysslomansvalen. Det kunde i sammanhang därmed vidare förtjäna att

183

tagas i övervägande, huruvida oj någon av rätten eller domaren nämnd
person borde jämte den eller de av borgenärerna valde gode männen
eller sysslomännen övertaga den egentliga förvaltningen. Till den sålunda
föreslagna anordningen skulle möjligen kunna anknytas den av
mången förordade fullständiga indragningen av rättensombudsmansbefattningen
på det sätt, att den från rättens sida utsedde gode mannen eller
sysslomannen även finge i uppdrag att fullgöra det väsentligaste av den
nuvarande ombudsmannens befogenheter, men häremot reste sig den
viktiga invändningen, att kontroll och förvaltningsuppdrag på detta sätt
skulle bliva anförtrodda åt samma person. Slutligen uttalades i skrivelsen,
att, såvitt riksdagen kunnat finna, tillräckliga anledningar och
förutsättningar saknades för genomförandet av en mera fullständig omskapning
av vårt konkursförfarande genom att i väsentliga delar bygga
det på nya grunder.

Till" kommittén framförde i avgivna yttranden fjorton handelskammare
och andra korporationer sina önskemål angående förvaltningsorganisationen.
I tre av dessa yttranden (avgivna av handelskammaren i
Göteborg, Göteborgs köpmansförening och Södra Ålvsborgs läns industrioch
handelskammare) förordades i berörda avseende följande anordning:
Vid konkursens början tillsättes av rätten eller domaren en förvaltare
med tillräckliga kvalifikationer att både handhava den ekonomiska förvaltningen
och utöva de rättsliga funktioner, som nu tillkomma rättens
ombudsman och som icke lämpligen kunna övertagas av rätten eller
domaren; förvaltaren får utses endast bland personer, nämnda av köpmansföreningar
och andra sammanslutningar emellan näringsidkare samt
av hushållningssällskap och kommunala representationer; å inställelsedagen
äga borgenärerna med kvalificerad majoritet välja en eller flere
förvaltare i stället för den av rätten eller domaren tillsatte; vid förvaltarens
sida sättes av borgenärerna ett borgenärsutskott såsom kontrollant
och medbeslutande i viktigare ärenden.

Fem av de hörda korporationerna ville åt borgenärerna bibehålla
rätten att utse konkursförvaltare men ansågo, att rättensombudsmansinstitutionen
kunde avskaffas. Av dessa korporationer funno två något särskilt
kontrollerande organ ej behövligt, en hemställde, att av offentlig
myndighet i konkursförvaltningen insattes en medlem med samma befogenhet
som annan förvaltare men därjämte med speciellt åliggande att
utöva rättens ombudsmans nuvarande funktioner, en ansåg, att rätten
borde äga att dels, om så erfordrades, förordna särskild person att hålla förlikningssammanträdet
och dels utse en i fråga om boets realisation speciellt
sakkunnig medförvaltare åt den av borgenärerna valde förvaltaren,

184

och en korporation höll före, att kontrollen över konkursen borde tillkomma
viss tjänsteman i kraft av hans tjänst. Det kan anmärkas, att
en av nu nämnda korporationer yttrade, att, om rättens ombudsman bibehölles,
sådana bestämmelser borde meddelas, att ban finge på ett mera
verksamt sätt än nu deltaga i och övervaka förvaltningen.

De övriga sex korporationerna och däribland Stockholms handelskammare,
vilken ju får anses representera stor sakkunskap och erfarenhet
å hithörande område, förordade ett bibehållande av det nuvarande förvaltningssystemet.
Till förebyggande av en del nu förekommande
olägenheter föreslogs emellertid i några av dessa yttranden, att domaren
eller rätten skulle äga att bestämma gode männens och sysslomännens
antal, att prioriterade borgenärers inflytande å godmans- och sysslomansval
skulle minskas, att domaren eller rätten skulle bestämma förvaltningsfunktionärernas
arvoden, att nya detalj bestämmelser infördes rörande förvaltarnes
skyldigheter och ansvar, att en del tidsbestämmelser ändrades
för förkortande av konkursförfarandet, samt att förvaltniugsperioderna
minskades till två, så att den av domaren eller rätten för omhändertagande
av boet utsedde gode mannen finge fungera till inställelsedagen.

Riksdagens skrivelse innehöll, på sätt av det ovanstående framgår, ej
något bestämt direktiv för kommittén i fråga om förvaltningsorganisationen,
men det är att märka, att riksdagen uttalade sig mot ett i väsentliga
delar på nya grunder byggt konkursförfarande. De av de börda
korporationerna uttalade önskemålen innefattade ingalunda någon allmän
opinion för ett övergivande av det i vår lag tillämpade systemet med
det förvaltande organets utseende av borgenärerna och kontrollorganets
tillsättande av domaren eller rätten. Kommittén anförtrodde emellertid
i sitt törst utarbetade preliminära förslag tillsättandet av förvaltare åt
konkursdomaren samt överlämnade, med avskaffande av rättensombudsmansbefattningen,
utseendet av det kontrollerande organet åt borgenärerna.
Berörda förslag innehöll härutinnan, att konkursdomaren vid konkursens
början skulle tillsätta en förvaltare, vilken, om på första borgenärssammanträdet
anmärkning framställdes mot hans lämplighet, då kunde av
konkursdomaren ersättas med annan person, varjämte konkursdomaren
ägde att å nämnda sammanträde utse det antal förvaltare, som ban funne
ytterligare erforderligt, samt att borgenärerna skulle tillsätta ett utskott
å en eller tre personer med uppgift att dels öva kontroll över
förvaltningen och dels deltaga i avgörandet av vissa förvaltningsärenden.

I en bifogad promemoria motiverade kommittén de föreslagna bestämmelserna
sålunda: Å personvalet berodde ju i främsta rummet, huru
förvaltningen bedreves. Erfarenheten både ådagalagt, att den borge -

185

närerna tillkommande befogenheten att själva utse gode män och sysslomän
ej innebure någon trygghet för att borgenärernas intressen behörigen
tillvaratoges. De enskilda borgenärerna ägnade icke tillbörlig
uppmärksamhet och omtanke åt denna angelägenhet, utan saken toges
om hand av utomstående personer, vilka hopsamlade fullmakter och utsåge
sig själva till förvaltare i syfte merendels att skaffa sig goda arvoden.
Mot den av riksdagen antydda utvägen, att domaren eller rätten
skulle utse en person att jämte de av borgenärerna valde förvaltarne
omhänderhava utredningen mötte den betänkligheten, att förvaltningen
antagligen icke komme att bedrivas med önsklig energi, om den överlämnades
åt personer, utsedda av olika uppdragsgivare, och därest den
av domaren eller rätten utsedde förvaltaren därjämte skulle utöva den
kontroll, som vore uppdragen åt rättens ombudsman, uppstode en icke
tillrådlig sammanblandning av förvaltning och kontroll. Enligt norsk,
dansk och tysk lag tillsatte rätten vid konkursens början en konkursförvaltare
och ägde borgenärerna att å första sammanträdet själva välja
annan förvaltare, därvid enligt norsk lag erfordrades kvalificerad majoritet,
vid vars uppnående borgenärernas val bleve ovillkorligen gällande,
under det att i Danmark och Tyskland rätten kunde vägra att godkänna
den av borgenärerna valde förvaltaren. Ej heller eu anordning enligt någon
av nämnda lagar kunde förordas, enär en fordran å kvalificerad majoritet
såsom villkor för borgenärernas rätt att utse konkursförvaltare icke
innebure någon garanti mot ovan antydda missbruk med fullmaktssamlande
och därav föranlett olämpligt val samt en domaren tillerkänd rätt
att vägra godkännande av borgenärernas förvaltarval antagligen komme
att utövas allenast i de fall, då uppenbart o vederhäftiga eller eljest
olämpliga personer bleve valda till förvaltare. Kommittén hade därför
ej funnit annan utväg än att helt och hållet anförtro tillsättandet av förvaltare
åt konkursdomaren. Genom att medgiva klagorätt i fråga om
konkursdomarens beslut ansåge kommittén sig hava förebyggt maktmissbruk
från hans sida och berett möjlighet till rättelse vid bristande förmåga
hos konkursdomaren att rätt bedöma vad konkursboets bästa
krävde. Beträffande rättensombudsmansinstitutionens indragning medgåves,
att någon enhällig opinion om önskvärdheten därav icke kunde
anses förefinnas, men erfarenheten finge i det stora hela anses hava
ådagalagt, att nämnda institution icke motsvarat de förväntningar, som
man vid dess införande i vår konkursrätt ställt på densamma. Visserligen
hade den fyllt det behov av juridisk sakkunskap och formell färdighet,
som vid förvaltningen av en del konkursbon behövde tillgodoses,
men den hade så mycket mindre förstått tjäna sitt viktigaste syfte,

1538 19

186

effektiv förvaltningskontroll. Det kunde förväntas, att, om tillsättandet
av förvaltare överlämnades åt konkursdomaren, denne vid sitt val skulle
uppmärksamma det krav å juridisk kunskap och formell förmåga, vartill
i en del konkurser hänsyn kunde behöva tagas. Då det gällt att
finna ett kontrollorgan i stället för rättens ombudsman, hade det ej
gärna kunnat ifrågakomma att anförtro dess utseende åt samma myndighet,
som utsett förvaltaren, utan närmast till hands hade legat att
överlämna tillsättandet av nämnda organ åt borgenärerna. Man kunde
i denna del bygga på gällande lags grund, i det att 44 § konkurslagen
gåve borgenärerna rätt att bland sig välja en eller flere, för vilka i
förening med rättens ombudsman sysslomännen hade att, när så fordradas,
visa reda. Som enligt kommitténs förslag arvode åt borgenärsutskottet
skulle bestämmas av rätten och ej finge sättas till högre belopp än som
utgjorde skälig ersättning för det arbete och den tidsspillan, uppdraget
medfört, hölle kommittén före, att ej samma företeelser — fullmaktssamlande
och vad därmed sammanhängde — som nu menligt inverkade på
förvaltarevalen, skulle göra sig gällande med avseende å val av borgenärsutskott.

Över kommitténs preliminära förslag avgåvos yttranden av flertalet
förut hörda jämte några andra korporationer, varjämte två yttranden
från häradshövdingar inkommo.

Av de avgivna yttrandena, tillsammans tjugutre, innehöllo endast
fyra ett gillande av kommitténs förslag om förvaltningsorganets utseende
av konkursdomaren, därvid emellertid i två det förbehållet gjordes,
att konkursdomaren vid tillsättande av förvaltare borde vara skyldig att
hålla sig bland personer, utsedda av stadsfullmäktige, landsting, hushållningssällskap
eller större köpmansföreningar. I ett av de avgivna
yttrandena föreslogs, att konkursdomaren skulle utse en förvaltare och
borgenärerna, om de så funne för gott, ytterligare en eller flere. I ett
yttrande hemställdes, att borgenärerna skulle äga föreslå ett visst antal
personer till förvaltare samt konkursdomaren vara skyldig att träffa sitt
val bland dessa. I samtliga övriga sjutton yttranden uttalades den meningen,
att vid utseende av förvaltare för konkursens huvudstadium avgörandet
borde tillkomma borgenärerna. Såsom exempel på huru denna
åsikt motiverades må anföras, hurusom Skånes handels-, industri- och
sjöfartskammare bland annat yttrade, att de brister, varmed den avdelning
av konkurslagen, som handlade om förvaltningen, vore behäftad,
icke vore betingade av själva systemet för förvaltningsorganisationen,
förvaltningens handhavande av personer, valda av borgenärerna, och
kontrollens utövande genom ett domstolens organ, utan att detta system

187

tvärtom vore fullt riktigt, att en stor del av det klander, som brukade
riktas mot förvaltningen, säkerligen vore helt och hållet obefogat och
hade sin verkliga orsak allenast i borgenärernas missnöje med att erhålla
en enligt deras tycke allt för liten utdelning, samt att det syntes
ligga i sakens natur, att vid förvaltningen av ett konkursbo större omsorg
och intresse borde vara att förvänta av en person, som representerade
borgenärerna, av dem erhållit befattningen och för framtida uppdrag
av enahanda natur vore beroende av den tillit och det anseende
för duglighet, han kunde vara i stånd att tillvinna sig, än av en person,
som blivit utan inflytande från borgenärernas sida utvald av konkursdomaren
och därigenom en gång för alla erhållit en givetvis sedermera
av konkursdomaren ogärna frångången lämpliglietsförklaring.

Bland sistnämnda sjutton yttranden kan man urskilja tre grupper.
Fem korporationer förordade, att borgenärerna skulle äga att å första borgenärssammanträdet
med kvalificerad majoritet ersätta den av konkursdomaren
tillsatte förvaltaren med annan. Fem andra korporationer ansågo,
att i överensstämmelse med nu gällande princip förvaltaren borde
tillsättas av borgenärerna och det kontrollerande organet av konkursdomaren
men att sistnämnda organ borde utgöras av revisorer eller av
några bland borgenärerna, som konkursdomaren utvalde. I de återstående
sju yttrandena påyrkades ett fullständigt bibehållande av den nuvarande
organisationen. I ett av dessa yttranden, avgivet av Stockholms handelskammare,
anfördes bl. a., att man måste ställa sig synnerligen tveksam
beträffande konkursdomarens förmåga att utse verkligen lämpliga förvaltare,
särskilt i industriidkares och köpmäns konkurser, då domaren säkerligen
ofta komme att fästa sig vid andra kvalifikationer och hänsyn än
dem, borgenärerna måste göra gällande i fråga om en lämplig boutredare,
att med nuvarande förvaltningsorganisation man i köpmanskretsar på senaste
tider förstått att göra verkligen praktiska synpunkter gällande vid
godmans- och sysslomansval genom de organisationer, som funnes för
bevakande av kårens intressen, samt att gent emot ett antagande av
några väsentliga förbättringar såsom följd av det av kommittén föreslagna
förvaltningssystemet kunde hänvisas till erfarenheterna inom tyska
köpmanskretsar, där man, enligt vad handelskammaren inhämtat, allmänt
klagade över konkursboens små dividender.

I det definitiva förslaget har nu kommittén, som bibehållit det preliminära
förslagets stadganden rörande förvaltningskontrollen med det undantag,
att benämningen å kontrollorganet ändrats tilBgod man, beträffande
utseendet av förvaltare för konkursens huvudstadium stadgat, att borgenärerna
skola vara berättigade att å första borgenärssammanträdet, om

188

alla närvarande borgenärer äro ense eller om borgenärer till ett antal, ej
understigande tre fjärdedelar av samtliga närvarande röstberättigade borgenärer,
ena sig och tillika deras fordringar uppgå till minst tre fjärdedelar av
sammanlagda beloppet av nyssnämnda borgenärers fordringar, ersätta
den av konkursdomaren vid konkursens början tillsatte förvaltaren med
annan person, samt att borgenärerna, om konknrsdomaren bestämt, att
mer än en förvaltare skall finnas, med enahanda majoritet skola äga att
utse den eller de förvaltare, som ytterligare skola tillsättas. Den inskränkningen
har dock gjorts i borgenärernas rätt att utse förvaltare,
att konkursdomaren äger bestämma om tillsättandet, därest närvarande
borgenärer äro få och liga ringa fordringar eller föreslagen förvaltare
jämlikt vissa särskilda kvalifikationsbestämmelser är obehörig eller förvaltningen
eljest finnes icke lämpligen kunna åt honom anförtros.

Sedan åt rådstuvurätterna samt häradshövdingarna i riket lämnats
tillfälle att yttra sig över kommitténs definitiva förslag, hava yttranden i
ämnet avgivits av tjugufyra rådstuvurätter och fyra häradshövdingar
ävensom av föreningarna Sveriges stadsdomare och Sveriges häradshövdingar.

Föreningen Sveriges stadsdomare, i vars yttrande nitton rådstuvurätter
instämt, har på det bestämdaste avstyrkt ett antagande av kommittéförslagets
förvaltningsbestämmelser och förordat bibehållandet av den
nuvarande organisationen. Detsamma är förhållandet med föreningen
Sveriges häradshövdingar och två av de häradshövdingar, som avgivit
särskilda utlåtanden. De huvudsakligaste anmärkningar mot förslaget,
som nu nämnda yttranden innehålla, upptagas i den av de sakkunnige
här nedan framlagda motiveringen.

Av de hörda stadsdomstolarna är det endast en, nämligen rådstuvurätten
i Göteborg — vars yttrande dock ej är enhälligt — som tillstyrkt
den av kommittén föreslagna förvaltningsorganisationen. Två rådstuvurätter
och två häradshövdingar hava ansett det definitiva utseendet av
förvaltare böra tillkomma konkursdomaren, och en rådstuvurätt har velat
överlämna tillsättandet åt rätten.

Stockholms rådstuvurätt har i sitt yttrande bland annat anfört, att
rådstuvurätten, som ej ville ingå på frågan, i vad män rättensombudsmansinstitutionen
lämpligen kunnat i förändrad och förbättrad form bibehållas,
funne bestämmelserna om utseende av förvaltare och gode män
sådana, att antagligen båda valen komme att behärskas av personer, som
huvudsakligen hade till syfte att skaffa sig goda arvoden, vadan exempelvis
en advokat komme att välja sig själv till förvaltare och ett sitt
biträde till god man; att den svaghet, som vidlådde förslaget därutinnan,

189

att åt borgenärerna överlämnats att både öva inflytande å tillsättandet
av förvaltare och välja kontrollorgan, syntes vara av sådan betydelse,
att rådstuvurätten måste beteckna förslaget, i vad det avsåge reform av
konkurs förvaltningen, såsom för ett avsevärt antal konknrser i grund
förfelat; samt att därför, om rättensombudsmansinstitutionen avskaffades
och kontrollen över förvaltningen överlämnades åt borgenärerna, såsom
en oeftergivlig fordran måste uppställas, att valet av konkursförvaltare
helt lades i domarens hand, varvid till ledning för honom uppgift å
lämpliga konkursförvaltare borde lämnas av vissa korporationer, representerande
handel och näringar. Med framhållande av det oegentliga i att
en del göromål, för vilka hittills rättens ombudsman varit av konkursboen
avlönad, enligt förslaget framdeles skulle utföras av konknrsdomaren
utan ersättning, har rådstuvurätten vidare anmärkt, att kommittén syntes
hava underskattat den ökning i konkursdomarens arbete, som förslaget
innebure åtminstone i fråga om de domstolar, som hade att handlägga
konkursmål i större mängd, samt att förslagets antagande skulle för
rådstuvurättens del nödvändiggöra inrättandet av två å tre nya domaretjänster.

Av den lämnade redogörelsen framgår således, att bland handelsko
rporationerna finnes en allmän opinion mot att lämna konkursdomaren
bestämmanderätten i fråga om förvaltares utseende och att av de från
domarehåll avgivna yttrandena endast ett fåtal gillat en sådan lösning
ävensom att en anordning, varigenom borgenärerna tillåtas att med kvalificerad
majoritet ersätta av konkursdomaren tillsatt förvaltare med annan
person, tillstyrkts allenast av fem av de hörda korporationerna och så
gott som enhälligt avstyrkts från domarehåll; och redan dessa omständigheter
torde föranleda starka betänkligheter emot att godtaga vare sig
kommitténs preliminära eller dess definitiva förslag i förevarande avseende.

De sakkunnige skola härefter närmare utveckla de skäl, som tala
emot ett antagande av kommitténs förslag och för ett bibehållande i
huvudsak av den nuvarande förvaltningsorganisationen.

Det skall då först undersökas, huruvida de av riksdagen uttalade
önskemålen, större sakkunskap i konkursförvaltningen, effektivare kontroll
samt nedbringande av kostnaderna för förvaltningen och kontrollen
kunna antagas komma att förverkligas genom förslagets bestämmelser.

Kommittén har^ funnit en av de viktigaste orsakerna till att konkursutredningarna
för närvarande icke handhavas med tillbörlig omtanke
och intresse ligga däri, att borgenärerna icke på ett tillfredsställande

190

sätt utöva sin rätt att utse förvaltare, och. har fördenskull i sitt förslag
givit konkursdomaren ökat inflytande på tillsättandet av förvaltare. Det
bör då klargöras, huruvida över huvud taget domaren är mera kompetent
än borgenärerna att utse konkursförvaltare.

I alla konkurser utom möjligen sådana, där boets tillgångar äro
högst obetydliga, kräves hos konkursförvaltningen dels ett visst mått
av juridisk insikt och formell färdighet och dels förmåga att förvalta
och realisera boets egendom på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt. I
sistnämnda avseende kräves sakkunskap å olika områden allt efter som
den verksamhet, varåt gäldenären ägnat sig, varit förlagd inom det ena
eller andra området, vadan en lantbrukares bo bör omhänderhavas av
en lantbrukare, en handlandes bo av en handlande inom gäldenärens
bransch, en industriidkares av en person, som är hemmastadd i den industri,
som gäldenären drivit, och så vidare. Den juridiska insikten och formella
färdigheten, som hittills varit representerad i konkursen av rättens ombudsman,
måste, om ombudsmansinstitutionen avskaffas, tillföras boet på
annat sätt, och, då det ej kan antagas, att kravet på nämnda egenskaper
komme att tillgodoses vid besättandet av den i kommitténs förslag omförmälda
godmansbefattningen, måste, såsom ock kommittén förutsatt, berörda
krav beaktas vid utseendet av förvaltare. Trots det av kommittén föreslagna
överflyttandet å konkursdomaren av en del utav rättens ombudsmans
nuvarande åligganden äro en del av konkursförvaltarens funktioner enligt
förslaget sådana, att för dem erfordras ganska god kännedom om gällande
rätt. Så skall förvaltaren till exempel bedöma, huruvida skäl finnas för anställande
av återvinningstalan eller annan rättegång för boets räkning, uppgöra
utdelningsförslag, därvid insikt i förmånsrättsordningen kräves, undersöka,
huruvida gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förhållande mot
sina borgenärer, samt å de borgenärssammanträden, som ej hållas inför
konkursdomaren, föra ordet och därvid för att avgöra, vilka borgenärer
äga deltaga i omröstning, pröva, i vad män de särskilda borgenärernas
rätt är beroende av utgången av en föreliggande fråga. Som det endast
undantagsvis komme att inträffa, att för förvaltarebefattningen funnes
att tillgå eu person, som hos sig förenade denna formella färdighet med
den praktiska kompetens, som i det särskilda fallet erfordrades för en
förmånlig realisation av boet, bleve det i regel nödigt att utse minst
två förvaltare i varje konkurs; och på samma gång det medgives, att
konkursdomaren skulle bliva kompetent att utse den av förvaltarne, som
skulle representera den juridiska och formella skickligheten, måste det
bestridas, att konkursdomaren komme att äga förutsättningar för att
utvälja lämplig person för den egentliga förvaltningen och realisationen.

191

För tillsättande av denne senare förvaltare finge domaren dels inhämta
nödiga upplysningar om boet för bedömande av vilka särskilda kvalifikationer
i det föreliggande fallet vore önskvärda för den, som skulle omhändertaga
och realisera egendomen, och dels söka finna en person,
som besutte just dessa kvalifikationer. Synnerligen ofta, särskilt i vidsträckta
domsagor och i de större städerna liksom i de fall, då domarebefattning
nyligen tillträtts eller uppehölles på förordnande, komme
domaren att sakna tillräcklig personkännedom för att självständigt träffa
sitt val och bliva nödsakad att från andra personer skaffa sig anvisning
å lämplig förvaltare. Sålunda bleve ett val, för vilket domaren
bure ansvaret, beroende på andra personers omdöme, och den garanti
för ett gott resultat, som man avsett att vinna genom att grunda avgörandet
på domarens opartiska omdöme, komme ej att ernås. Även
då domaren ej frågade andra till råds utan ansåge sig besitta tillräcklig
personkänuedom för att självständigt träffa valet, kunde det befaras,
att detta ej alltid bleve så gott. Det har i ett från köpmanshåll avgivet
yttrande anförts, hurusom man ej av domaren kunde begära, att han
skulle äga den kännedom om det praktiska affärslivets krav, som vore
nödig för utseende av den i det särskilda fallet lämpligaste förvaltaren,
och det bör anmärkas, att flertalet i ämnet hörda domare funnit sig icke
besitta nödig kompetens i förevarande avseende. Om det definitiva utseendet
av konkursförvaltare anförtroddes åt domaren, komme antagligen,
åtminstone i de större städerna, förvaltareskapet att övergå till en slags
tjänstebefattning för ett mindre antal personer, hos vilka ju kunde komma
att förenas formell färdighet och förmåga att snabbt utreda boet
och realisera egendomen, men —- såsom i åtskilliga avgivna yttranden
anförts — komme dessa yrkesförvaltare förvisso att i allmänhet bedriva
utredningen på ett mera schablonmässigt sätt utan att utnyttja de
möjligheter för en fördelaktig realisation, som i varje särskilt fall kunde
förefinnas och vilka en med den i det förevarande fallet nödiga sakkunskapen
utrustad förvaltare skulle kunna tillgodogöra sig.

Den från vissa håll förordade anordningen, att konkursdomaren skall
utse förvaltare men vara skyldig att träffa sitt val bland personer, som av
särskilda korporationer uppsatts såsom lämpliga förvaltarekandidater, synes
ej heller innebära någon tillfredsställande lösning av förevarande fråga.
Häremot kan nämligen anföras dels — på sätt redan kommittén anmärkt
— att i vissa fall på grund av konkursboets beskaffenhet å förvaltaren
behövde ställas särskilda fordringar, som ej kunde beaktas vid upprättandet
av listor å förvaltarekandidater, dels att, om ej ett mycket stort
antal sådana kandidater nämndes, i större domsagor kunde inträffa, att

192

gäldenären hade sitt hemvist långt ifrån närmaste förvaltarekandidat,
något som ju skulle både fördyra och försämra utredningen, och dels
att det endast undantagsvis komme att inträffa, att förvaltningen komme
i händerna på en av borgenärerna, vilka senare dock hava ett starkare
intresse av en fördelaktig realisation av boet än utomstående.

För ett överlämnande åt borgenärerna av rätten att bestämma över
förvaltaretillsättningen talar däremot, att i regel ett flertal av borgenärerna
sedan lång tid känt gäldenärens förhållanden och att många av
dem besitta speciell sakkunskap inom området för hans verksamhet samt att
borgenärerna således väl kunna bedöma, vilka kvalifikationer i det särskilda
fallet äro önskvärda för den, som skall utreda och realisera boet, varjämte
de genom sin personkännedom äga möjlighet att finna den för posten
lämpligaste personen. Det har i särskilda yttranden erinrats, hurusom
nu förefintliga sammanslutningar av näringsidkare på senare tid genom
sitt ingripande vid godmans- och sysslomansval ofta förmått åstadkomma
tillfredsställande resultat, och det är att antaga, att nämnda korporationer
allt mera skola inrikta sin verksamhet på att få till stånd goda
förvaltareval med därav följande möjligast fördelaktiga utredningar av
konkursboen.

Sedan det sålunda får anses konstaterat, att borgenärerna äga större
förutsättningar än konkursdomaren att utse förvaltare för konkursens
huvudstadium, bör det undersökas, huruvida borgenärernas bestämmanderätt
i förevarande avseende lämpligast utövas sålunda, att de, i
enlighet med vad nu gäller, självständigt träffa val av dylik funktionär,
eller på det sätt, att de, såsom kommittén föreslagit, med kvalificerad
majoritet äga ersätta en av konkursdomaren redan utsedd förvaltare
med annan person. En sådan undersökning giver vid handen, att den
nu gällande anordningen är att föredraga framför den av kommittén
föreslagna. Emot denna senare tala följande skäl: Det måste anses

synnerligen olämpligt, att konkursdomaren, vilken vid tillsättandet av
förvaltarebefattningen fullgör ett ämbetsåliggande, skulle kunna desavoueras
därutinnan genom en omröstning av borgenärerna. En domares
ämbetsåtgärd bör ej kunna hävas annat än av högre rätt efter
förd klagan. Domarens auktoritet skulle komma att lida, därest möjlighet
gåves att i annan ordning rubba hans beslut. Det skulle
vidare för konkursdomaren bliva svårt att till sitt förfogande få kvalificerade
personer, villiga att åtaga sig förvaltareuppdrag, om vederbörande
skulle riskera att å första borgenärssammanträdet av borgenärerna
skiljas från befattningen. Dessa synpunkter hava med kraft framhållits
i olika avgivna yttranden.

193

Emot kommitténs förslag i denna del kan slutligen den viktiga
anmärkningen göras, att, då kommittén förutsatt, att den juridiska insikt
och formella färdighet, som kräves vid en konkursutredning, skall tillföras
konkursen vid förvaltaretillsättningen, det vid tillämpningen av
förslagets bestämmelser ofta skulle kunna hända, att, sedan konkursdomaren
vid utseendet av förvaltare behörigen tillgodosett jämväl nämnda
krav, den med berörda egenskaper utrustade medlemmen av förvaltningen
bleve av borgenärerna utesluten ur denna samt att behovet av omförmälda
kvalifikationer icke beaktades vid det av borgenärerna företagna
valet, varav följden således bleve, att ifrågavarande egenskaper icke
komme att vid konkursutredningen bliva företrädda.

Vad beträffar anmärkningen, att borgenärerna vid förvaltarevalet
icke behörigen iakttaga sitt intresse av en förmånlig avveckling utan i
stället låta valet dirigeras av personer, vilka efter hopsamlande av fullmakter
och stundom under uppgivande av oriktiga fordringar göra
sig till gode män och syssloman för att komma i åtnjutande av ett
högt arvode, må påpekas, att en anmärkning av sådant slag kan
riktas mot kommitténs förslag lika väl som emot nu gällande lag.
Åtskilliga medel finnas emellertid, som kunna tillgripas emot berörda
missförhållande, såsom tillerkännande åt konkursdomaren av rätt att
underkänna uppenbart olämpliga förvaltare, stadgande om ansvar för
den, som mot bättre vetande utövar rösträtt för oriktig fordran, förbud
för borgenär, som på grund av förmånsrätt eller av annan orsak ej har
något intresse av valets utgång, att deltaga däri, samt stadgande om
att förvaltarearvode skall bestämmas av rätten. Om dessa medel icke
alltid skulle visa sig fullt effektiva, utan borgenärerna i allt fall stundom
komme att anförtro konkursförvaltningen åt mindre lämpliga personer,
synes det riktigare att låta dem själva bära ansvaret för ett
mindre fördelaktigt resultat av konkursutredningen än att genom överlåtande
å konkursdomaren att utse förvaltningsorganet å honom överflytta
ansvaret för en dålig utredning.

Härefter skall tillses, huruvida det kan antagas, att kommittéförslaget
innebär någon garanti för ökad effektivitet beträffande kontrollen
över konkursförvaltningen, vilken kontroll ju för närvarande utövas av
rättens ombudsman men enligt förslaget tillkommer av borgenärerna utsedde
gode män.

I och för sig torde ett system, enligt vilket kontrollorganet utses
av borgenärerna, icke innebära något företräde framför ett system, som
låter nämnda organ tillsättas genom offentlig myndighet, utan fastmera

1338 19

194

synes det senare innebära större säkerhet för att objektiva grunder varda
tillämpade vid tillsättningen. Huru härmed än må förhålla sig, torde
det i varje fall vara förkastligt, att — på sätt enligt kommittéförslaget
kan ske — samma borgenärsmajoritet tillsätter både förvaltare och den
eller de gode män, som skola kontrollera förvaltningen. Att så bleve
förhållandet i flertalet konkurser, är högst sannolikt, vadan det faktiskt
skulle ställa sig så, att de personer, som med tillhjälp av hopsamlade
fullmakter valt sig själva till förvaltare, komme att utse den eller de
gode män, som skulle kontrollera deras förvaltning. Åven om den kontroll,
som hittills utövats av rättens ombudsman, ej alltid varit så effektiv
som önskligt varit — beroende huvudsakligen därpå, att stundom
till ombudsmän utsetts personer med för liten erfarenhet och utan nödig
prestige gent emot sysslomannen, — torde med hänsyn till det anförda
den av kommittén föreslagna anordningen innebära en given försämring.
Då kommittén antager, att fullmaktssamlandet och vad därmed sammanhänger
ej skall göra sig gällande med avseende å godmansvalet,
saknar den härför reell grund. Kommittén yttrar i denna del, att det
genom den reglering av frågan om arvode åt gode männen, som är
given i förslaget, torde vara sörjt för att godmansbefattningen icke
skall komma att eftersträvas för arvodets skull utan att såväl borgenärerna
vid valet som ock den, på vilken valet faller, vid befattningens
mottagande skola låta sig bestämmas allenast av intresset, att konkursförvaltningen,
så vitt en god kontroll kan därtill bidraga, varder handhavd
på ett tillfredsställande sätt. Häremot må anföras, att den omständigheten,
att enligt förslaget gode männens arvode, vilket bör utgå
med belopp, som utgör skälig ersättning för det arbete och den tidsspillan,
uppdraget medfört, skall bestämmas av rätten, för visso icke
komme att hindra, att de personer, som dirigerat förvaltarevalet, skulle
bestämma över godmansvalet på sätt med deras speciella intresse överensstämde.

Slutligen skall undersökas, huruvida det av kommittén föreslagna
systemet för konkursboets förvaltning och kontrollen över denna kan
antagas komma att bliva billigare än en organisation, enligt vilken förvaltningsorganet
utses av borgenärerna och kontrollorganet tillsättes av
konkursdomaren. Det måste härvid beaktas, att en föreskrift, att förvaltarnes
antal skall fastställas av konkursdomaren och att deras arvoden
skola bestämmas av rätten, låter sig förena såväl med den ena som med
den andra förvaltningsformen. Spörsmålet avser därför väsentligen, huruvida
med hänsyn till det totala antalet konkursfunktionärer och deras

195

åligganden den ena eller den andra organisationen blir billigare. Bibehålies
det nu gällande systemet, kan i många mindre konkurser utredningen
ombesörjas av en rättens ombudsman och eu förvaltare, under
det att vid en organisation efter kommittéförslaget i sådana konkurser i
allmänhet skulle erfordras två förvaltare, en med den formella färdigheten
och en med den praktiska sakkunskapen, samt en god man. I
större konkurser, som med nuvarande organisation kunna utredas av
en rättens ombudsman och två förvaltare, skulle vid tillämpning av kommittéförslaget
krävas samma antal förvaltare samt tre gode män. Frånsett
att enligt nämnda förslag eu del av rättens ombudsmans nuvarande
åligganden komme att överflyttas å konkursdomaren, vilken på landet
kan bliva berättigad till ersättning för inställelse vid borgenärssammanträden
för förlikning av tvistiga fordringar eller för prövning av
ackordsförslag, synes således den av kommittén föreslagna organisationen
fordra ett större antal arvodesberättigade kon kurs funktionärer än
den nuvarande. Även om det i allmänhet skulle kunna sägras, att
samma arbete, om det utföres av ett större antal personer, ej bör betalas
högre än om det utföres av ett mindre antal, är att märka, att i
varje fall kostnaderna för konkursfunktionärernas inställelse å borgenärssammanträden
och å sammanträden inför rätten vid handläggning av
konkursfrågor stiga i samma mån funktionärernas antal ökas. Beträffande
de särskilda arvodesbeloppen bör ock anmärkas, att, även om arvode
för det av kommittén föreslagna godmansuppdraget finge i mindre
konkurser med endast en god man beräknas till något lägre belopp än
arvodet åt rättens ombudsman i konkurser av motsvarande omfattning,
totalbeloppet av gode männens arvoden i större konkurser icke skulle
kunna beräknas komma att understiga arvodet åt en rättens ombudsman
samt att med hänsyn till de nya göromål, som enligt förslaget lagts å
förvaltarne, och den ökade kompetens, som av dem krävdes, arvode till
dylik förvaltare finge sättas högre än till person, som beklätt godmansoch
sysslomansbefattning enligt gällande lag.

Av det anförda torde framgå, att det nya förvaltningssystemet från
kostnadssynpunkt icke i och för sig är att föredraga framför det nuvarande.

Slutligen är att märka, att den av kommittén föreslagna organisationen,
genom avskaffandet av rättensombudsmansinstitutionen och
överflyttandet å konkursdomaren av vissa bland ombudsmannens nuvarande
funktioner, medför åtskilliga direkta olägenheter, som nu skola
beröras.

196

Från stadsdomarehåll har framhållits obilligheten av att ålägga
domaren att utan ersättning utföra göromål, som förut utförts av en
med konkursboens medel avlönad funktionär, men frånsett denna sida av
saken komme genom den föreslagna anordningen, särskilt under kristider,
domarnes arbete att icke obetydligt ökas i de större domsagorna,
där häradshövdingarna redan nu äro synnerligen betungade av ämbetsgöromål,
ävensom i de större städerna. Det bär förut anförts, huruledes
Stockholms rådstuvurätt beräknat, att förslagets antagande skulle nödvändiggöra
inrättandet vid rådstuvurätten av minst två nya domaretjänster.

Av de genom förslaget domaren ålagda nya göromålen är det huvudsakligen
ordförandeskapet å det s. k. förlikningssammanträdet och det
sammanträde, som hålles för prövning av ackordsförslag, som kommer
i betraktande. Kommittén förmenar, att det av ordförandeskapet å
nämnda sammanträden förorsakade arbetet i det närmaste skulle uppvägas
därigenom, att enligt förslaget inställelsedagssammanträdet avskaffats
sam? en ändrad ordning införts för handläggning av s. k. fattigkonkurser.
Berörda uppfattning torde emellertid icke vara riktig. Särskilt
förlikningssammanträdena kräva, om något större antal anmärkningar
framställts, en långvarig och grundlig handläggning samt åtskillig
tid för protokollsuppsättning, under det att de nuvarande inställelsedagssammanträdena
även i större konkurser torde vara mycket fort överstökade
och draga obetydlig tid för protokollets uppsättande, liksom
fattigkonkursernas hela handläggning även för närvarande förorsakar
domaren ringa arbete.

Oavsett nu, i vad mån domarens arbetsbörda skulle ökas genom
ordförandeskapet å förlikningssammanträden och sammanträden för prövning
av ackordsförslag, innebär nämnda anordning därjämte en olägenhet
av allvarlig beskaffenhet, i det densamma skulle medföra ett rubbande
av den opartiska ställning, som domaren borde intaga, då han
sedermera hade att i rätten bedöma tvistiga fordringsanspråk och pröva
fråga om fastställelse av ackord. Vad först beträffar förlikningssammanträdena,
kunde domaren näppeligen underlåta att intaga en bestämd position
till varje föreliggande tvistefråga och låta parterna veta, huru enligt hans
uppfattning frågan skulle rättsligen bedömas, men ett sadant av en domare
på förhand lämnat meddelande rörande hans uppfattning om utgången
av en redan anhängig tvist vore ju ingalunda lämpligt. Om domaren på
förlikningssammanträdet arbetat på förlikning i en viss riktning men
härutinnan misslyckats, komme han att gå till handläggningen vid rät -

197

ton med en förutfattad mening, varigenom fara uppstode för att ej fullt
objektiva grunder iinge göra sig gällande vid målets avgörande. Särskilt
såsom ordförande på förlikningssammanträdena har rättens ombudsman
hittills fyllt en viktig mission, och det har allmänt framhållits, i
huru hög grad en rättens ombudsman, som varit vuxen sin uppgift,
kunnat genom att åvägabringa förlikning rörande tvistiga fordringsanspråk
minska rättens arbete med handläggning av tvistefrågor och
därigenom även påskynda konkursutredningens avslutande. Bestämmelsen
om konkursdomarens ordförandeskap å sammanträden för prövning
av ackordsförslag innebär från principiell synpunkt en ännu större
oegentlighet. Domaren, som omhänderhaft handläggningen av ackordsärendet
å borgenärssammanträdet, skulle sedermera i rätten deltaga i
prövningen av frågan, huruvida nämnda handläggning skett i laga ordning.
Det kan med fog ifrågasättas, huruvida eu sådan anordning överensstämmer
med grunderna för 13 kap. 1 § rättegångsbalken.

Då således den av kommittén föreslagna förvaltningsorganisationen
mötts med övervägande ogillande såväl från näringsidkare som från
domare, då med densamma de önskemål, som uppställts av riksdagen
vid dess framställning rörande omarbetning av gällande lag, icke kunna
antagas komma att förverkligas bättre än med den nuvarande, om den
reformeras, och då vidare ett genomförande av förslaget i denna del
skulle medföra vissa direkta olägenheter, hava de sakkunnige ansett det
vara att föredraga att i huvudsak bibehålla den nuvarande förvaltningsorganisationen
och inom dess ram inpassa åtskilliga, delvis från kommitténs
förslag hämtade bestämmelser, som synas ägnade att påskynda
utredningen, öka kontrollen och nedbringa konkurskostnaderna.

I överensstämmelse med sistnämnda grundsats hava de sakkunnige
utarbetat sitt förslag, vari således borgenärerna tillerkänts rätt att liksom
nu utse förvaltare för konkursens huvudstadium och rättensombudsmansbefattningen
bibehållits.

För att förhindra att borgenärerna missbruka rätten att utse förvaltare,
har, jämte det från kommittéförslaget vissa absoluta kvalifikationsgrunder
upptagits, stadgats, att, om av borgenärerna vald förvaltare
är olämplig för uppdraget, konkursdomaren äger utse annan förvaltare.
Till förebyggande av att onödigt många förvaltare tillsättas är
föreskrivet, att konkursdomaren skall bestämma antalet och att mer än
en förvaltare får tillsättas endast, då boet är av den omfattning och beskaffenhet,
att förvaltningen ej lämpligen kan anförtros åt en. Genom
det från kommittéförslaget hämtade stadgandet om förutsättningarna för

198

borgenärs rätt att föra talan i fråga rörande boets förvaltning är möjlighet
beredd att i åtskilliga fall förvägra prioriterade borgenärer att
deltaga i förvaltarevalet. Till förhindrande av att personer utan verklig
fordringsrätt öva inflytande å förvaltareval har vidare stadgats ansvar
för den, som mot bättre vetande utövar rösträtt för oriktig fordran.

Till påskyndande av konkursutredningen har bl. a. bevakningstiden
förkortats och en nedsättning av förvaltningsperioderna från tre
till två genomförts. Sedan vid konkursens början av konkursdomaren
tillsatts förvaltare med huvudsaklig uppgift att uppgöra bouppteckning,
granska galdenärens böcker, upprätta berättelse över boets tillstånd samt
vårda boet till första borgenärssammanträdet, sker redan å detta definitivt
förvaltareval, varigenom den egentliga konkursutredningen kan igångsättas
på ett tidigare stadium än för närvarande är fallet. Till utredningens
påskyndande bidrager ock den av de sakkunnige från kommitté
förslaget upptagna grundsatsen om inskränkning av borgenärernas
rätt att besluta i förvaltningsfrågor. Sådan rätt tillkommer dem endast
i ett fåtal, särskilt angivna fall. Övriga förvaltningsärenden äger förvaltaren
att, med eller utan medverkan av rättens ombudsman, avgöra.

Beträffande rättensombudsmansbefattningen hava de sakkunnige dels
genom förbud att besätta densamma med häradshövdingarnas tjänstebiträden
och tjänstemän vid rådstuvurätterna och dels genom uttrycklig
föreskrift, att befattningens innehavare skall äga såväl erforderliga juridiska
insikter som nödig praktisk erfarenhet för fyllande av honom åliggande
funktioner, sökt skapa garantier för att befattningen blir bättre
besatt än för närvarande stundom är fallet. 1 sammanhang härmed har
ock tillagts ombudsmannen befogenhet att i större utsträckning än nu
ingripa i själva förvaltningen, och det torde få antagas, att han, då
han sålunda får anledning att på nära håll följa förvaltningens detaljer,
skall förmås att på ett mera verksamt sätt söka befrämja en god utredning.
Bland ombudsmannens åligganden i nämnda avseende märkas,
att han äger avgörandet vid förekommande meningsskiljaktighet emellan
två förvaltare eller då bland flere förvaltare pluralitet ej föreligger för
viss mening samt att hans samtycke erfordras till fortsättande under
viss tid av galdenärens rörelse, till uppskov å viss tid med försäljning ar
boets egendom eller indrivning av dess fordringar, till viss försäljning
före första borgenärssammanträdet, till visst försäljningssätt, till anställande
av rättegång eller lagsökning för boets räkning och till fortsättande
för konkursboets räkning av mål, som anhängig] orts före beslutet
om egendomsavträde. Redan enligt gällande lag äger ombudsmannen i

199

vissa av nämnda avseenden ingripa i förvaltningen, men betydelsen av
hans verksamhet å förevarande område kommer att ökas i samma mån,
som borgenärerna undandragits rätt att besluta i förvaltningsfrågor.

Vidkommande förvaltningskontrollen hava å rättens ombudsman
överflyttats de funktioner, som tillkomma de i kommittéförslaget omförmälda
gode männen, därvid emellertid vissa detalj bestämmelser
ändrats.

Utom de uppgifter, som rättens ombudsman har att fylla i fråga om
förvaltningen och kontrollen, har flan erhållit nya åligganden å andra
områden. Såsom exempel härpå kan anföras följande. Ombudsmannen
skall hålla inseende över upprättandet av den skriftliga berättelse
över boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd, som skall
avgivas av den interimistiske förvaltaren. Ombudsmannen skall hava
viss bestämmanderätt i fråga om gäldenärens vistelseort. Han skall
i första hand bestämma, huru mycket gäldenären må åtnjuta i underhåll
och vilka lösören gäldenären må utbekomma ur boet. Ombudsmannen
skall i vissa ämnen avgiva yttrande till konkursdomaren.
Beträffande varje bevakning, mot vilken anmärkning framställts, skall
ombudsmannen till vederbörande borgenär översända avskrift av anmärkningsskriften,
i vad den rör hans bevakning, och före borgenärssammanträde,
där ackordsförslag skall behandlas, har ombudsmannen
att tillställa borgenärerna avskrift av förslaget samt förvaltarens yttrande
över detsamma, varjämte ombudsmannen i visst fall, då ändring göres
i ackordsförslag, skall utsända underrättelse därom tillika med förvaltarens
yttrande över det ändrade förslaget. Då utdelningsförslag
framlägges, skall ombudsmannen notificera borgenärerna därom. Ombudsmannen
är pliktig att vara närvarande och föra ordet vid de borgenärssammanträden,
som ej skola hållas inför konkursdomaren.

Som rättens ombudsman i egenskap av det allmännas representant
inom konkursutredningen icke bör få tvärstanna i sin befattning längre
än han äger den myndighets förtroende, som tillsatt honom, bar liksom
i nuvarande lag stadgats, att beslut, varigenom ombudsmannen entledigats,
ej må överklagas.

I de sakkunniges förslag har, jämte det rättens ombudsman bibehållits
såsom kontrollerande organ, givits borgenärerna rätt att, om de
så finna för gott, genom utsedda förtroendemän övervaka förvaltningen,
på sätt redan nu är medgivet i 44 § konkurslagen. Bestämmelserna
om utseendet av dessa förtroendemän, åt vilka givits benämningen gode
män, hava avfattats med syfte, att även en borgenärsminoritet, som ej

200

blivit representerad vid förvaltarevalet, skall bliva företrädd bland gode
männen, och de sakkunnige hålla före, att härigenom möjligheten för
borgenärerna att genom egna ombud ingripa i kontrollen skall bliva
mera utnyttjad än hittills visat sig vara fallet. Som ifrågavarande godmansuppdrag
är avsett att vara ett förtroendeuppdrag, som ej skall vara
förenat med arvode, hava några positiva bestämmelser rörande gode männens
skyldigheter såsom kontrollorgan icke meddelats utan i förslaget
endast angivits vissa rättigheter, som tillkomma gode männen, för att
de må kunna vederbörligen övervaka förvaltningen och åstadkomma
rättelse, om denna ej handhaves på tillbörligt sätt. Sålunda har stadgats,
att god man skall hava tillgång till böcker och andra handlingar, som
röra boet, och äga av förvaltaren erhålla upplysningar om boet och dess
förvaltning (§ 59), att god man, om förvaltare visar motvilja, oskicklighet
eller försummelse vid fullgörandet av sitt uppdrag, äger anmäla förhållandet
hos konkursdomaren (§ 80), att god man kan göra framställning
hos konkursdomaren om ökning av antalet förvaltare (§ 48) samt
att gäldenären är pliktig att giva god man de upplysningar om boet,
som av honom begäras (§ 89). Då redovisning för förvaltningen framlägges,
böra gode männen, som haft tillfälle att på närmare håll än
borgenärerna i allmänhet följa förvaltningens gång, låta sig angeläget vara
att granska redovisningen. Envar av gode männen äger självständigt
ingripa i de avseenden, som ovan nämnts. Ett samfällt ingripande från
deras sida har ej kunnat ifrågasättas, eftersom de särskilda gode männen
skola representera skilda borgenärsgrupper.

För nedbringande av konkurskostnaderna hava de sakkunnige från
kommittéförslaget upptagit stadgandet om att förvaltarearvodet skall bestämmas
av rätten, varjämte föreskrivits, att rätten skall bestämma arvode
åt ombudsmannen utan att, på sätt för närvarande gäller, förslag
till sådant skall framläggas av borgenärerna. Till nedbringande av konkurskostnaderna
är den förut omnämnda föreskriften, att förvaltarnes antal
skall bestämmas av konkursdomaren, ägnad att medverka. Bestämmelsen
om rätt för borgenärerna att för förvaltningens övervakande utse gode
män, vilkas antal skall fastställas av konkursdomaren, torde ej i någon
nämnvärd mån öka konkurskostnaderna, då gode männen ej äro berättigade
till särskilt arvode för sitt sysslande utan endast äga göra anspråk
på ersättning för direkta utgifter.

Vid utarbetandet av sitt förslag rörande förvaltningsorganisationen
hava de sakkunnige sökt bibehålla uppställningen av 3 kapitlet i kommittéförslaget
och där inpassat de föreslagna nya bestämmelserna.

201

41 §.

Den av kommittén i 41 § meddelade bestämmelsen angående antalet
förvaltare har uteslutits ur förevarande paragraf, och stadgande
därom har i stället intagits dels i 43 § och dels i 45 §. Detta har
synts lämpligare, enär föreskriften rörande antalet funnits böra formuleras
något annorlunda i fråga om förvaltare, som tillsättes för tiden
till första borgenärssammanträdet, än i fråga om förvaltare för konkursens
huvudstadium.

42 §.

De i denna paragraf givna kvalifikation sbestämmelserna gälla både
förvaltare, som utses av konkursdomaren, och förvaltare, som väljes av
borgenärerna.

Sedan numera den diskvalifikation för vissa allmänna uppdrag, som
konkurs medför, i flertalet av de lagar, vilka innehålla stadgande härom,
inskränkts till tiden medan konkurstillståndet varar, har förevarande
paragraf ändrats i enahanda riktning *).

Vidare har, efter det genom lag den 24 maj 1918 förlust av medborgerligt
förtroende såsom påföljd för vissa brott ersatts med viss
annan straffpåföljd, paragrafen undergått härav föranledd ändring.

Den omständigheten, att enligt de sakkunniges förslag förvaltare
för konkursens huvudstadium i regel utses av borgenärerna och endast
undantagsvis av konkursdomaren, ger ej anledning till någon ändring i
kommitténs förslag, i vad detsamma från förvaltareuppdraget utestänger
i sista stycket av denna paragraf omförmälda personer2).

43 §.

I ett över kommitténs förslag avgivet yttrande har anmärkts, att det
i större konkurser och särskilt, om gäldenären drivit en omfattande rörelse
inom olika affärsgrenar, kan vara behövligt, att förvaltningen av
konkursboet under tiden till första borgenärssammanträdet anförtros åt
mer än en person. Som nämnda anmärkning får anses berättigad, har
i förevarande paragraf rätt medgivits konkursdomaren att utse två

'') Jfr nedan, sid. 255.

a) Jfr justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag, sid. 152.

1338 19

202

eller flere förvaltare för tiden till första borgenärssammanträdet1). Av
paragrafens formulering, vilken skiljer sig från den i 45 § använda,
framgår, att konkursdomaren skall förordna mer än en förvaltare endast,
då det får anses alldeles nödvändigt. Om konkursdomaren icke på förband
äger sådan kännedom om boets omfattning, att ban kan bedöma,
huruvida behov av flere förvaltare föreligger, torde konkursdomaren
lätteligen genom gäldenären eller någon borgenär kunna erhålla de upplysningar,
som krävas för bedömande av frågan.

I följd därav, att förvaltare för tiden till första borgenärssammanträdet
skall utses av konkursdomaren, medan förvaltare för konkursens
huvudstadium skäll väljas av borgenärerna, kommer det tydligen att i
stor utsträckning inträffa, att konkursförvaltningen omhänderhaves av
olika personer under olika stadier av konkursen. Kontinuiteten i förvaltningen
kommer således att riskeras, men detta torde icke vara av
större betydelse, eftersom under tiden före första borgenärssammanträdet
åtgärder för själva boutredningen mera sällan kunna förekomma.

Någon edgångsskyldighet, sådan som nu stadgas i tredje stycket
av 9 § konkurslagen, synes ej böra ifrågasättas för förvaltare, som utses
enligt förevarande paragraf. Det torde lika litet föreligga skäl att föreskriva
edgång för den interimistiske förvaltaren som att stadga sådan
för den under konkursens huvudstadium fungerande förvaltaren. Det
kan anmärkas, att vid granskning i Högsta Domstolen av ett år 1885
framlagt förslag till ny avfattning av 9 § konkurslagen ett justitieråd
hemställde, att den i nämnda lagrum föreskrivna edgångsskyldigheten
måtte upphävas, samt att lagutskottet vid behandling av lagförslaget
gjorde enahanda hemställan.

44 §.

Enär den huvudsakliga anledningen till de anmärkningar, som framställts
mot den nuvarande rättensombudsmansinstitutionen, torde vara
att söka däri, att till innehavare av befattningen ofta utsetts unga jurister,
vilka icke ägt tillräcklig erfarenhet för bedömande av den mångfald
praktiska frågor, som sammanhänga med utredningen av ett konkursbo,
och till följd därav saknat nödig prestige gent emot vederbörande
gode män och sysslomän, över vilkas verksamhet de haft att öva
tillsyn, har första stycket i förevarande paragraf avfattats med syfte att *)

*) Jfr kommitténs förslag till ändrad lydelse av 19 § i Kungl. förordningen den 15 oktober
1880, enligt vilket konkursdomaren vid järnvägs konkurs äger förordna flere förvaltare förtiden
till första borgenärssammanträdet.

203

inskärpa, att vid förordnande av ombudsman hänsyn skall tagas icke
blott till sådana insikter, som erfordras för bedömande av de rättsliga
spörsmål, vilka kunna uppkomma i en konkurs, utan även till sådan
praktisk duglighet och erfarenhet, som är nödvändig för uppsikten över
förvaltningen. Denna senare kvalifikation äger sin särskilda betydelse
på grund därav, att ombudsmannen kan bliva tvungen att slita uppkommen
meningsskiljaktighet emellan förvaltare samt äger träffa självständigt
avgörande i vissa förvaltningsängelägenheter.

Som trots ovannämnda föreskrift risk kunde föreligga, att ombudsmansbefattningen
fortfarande bleve använd för att skaffa inkomster åt
unga jurister, anställda såsom biträden hos häradshövdingarna eller tjänstgörande
vid rådstuvnrätterna, har i andra stycket av paragrafen uttryckligt
förbud stadgats mot att till rättens ombudsman utse någon, som
på landet biträder domaren i hans ämbetsgöromål eller i stad är anställd
vid rätten. Det är visserligen sant, att vid de större rådstuvurätterna
personer kunna tjänstgöra, vilka äga nödig kompetens för uppdraget,
men deras antal torde vara så ringa, att det är lämpligare att utesluta
dem än att genom medgivande att utse vid rådstuvurätt anställd person
till rättens ombudsman möjliggöra ett olämpligt besättande av befattningen.
Såsom skäl, varför domares ämbetsbiträde eller vid rådstuvurätt
anställd extra ordinarie tjänsteman ej bör förordnas till rättens
ombudsman i konkurs, torde ock kunna anföras, att, om domarens
ämbetsbiträde eller dylik tjänsteman vid rådstuvurätt under konkursen
förordnas att uppehålla häradshövdingeämbetet, resp. tjänstgöra såsom
ledamot i rådstuvurätten, han härunder måste entledigas från ombudsmansbefattningen
men att dylika ombyten ej äro till gagn för konkursutredningen,
ävensom att den, som varit rättens ombudsman i en konkurs,
kan bliva jävig att såsom domare deltaga i handläggning av konkursärende,
varmed han tagit befattning såsom ombudsman, samt att,
även då domarejäv ej kan anses föreligga, det måste betraktas såsom
olämpligt, att en person i rätten deltager i behandling av ärenden rörande
en konkurs, i vilken han varit rättens ombudsman.

Det är att märka, att genom nu ifrågavarande stadgande från förordnande
till rättens ombudsman ej utestängas vare sig i de större städerna
anställda magistratstjänstemän, som icke tillika hava anställning
hos rådstuvurätten, eller — såsom redan av kommittén anförts vid tolkningen
av motsvarande uttryck i 42 § ’) — vid rätten tjänstgörande
åklagare.

*) Jfr kommittéförslaget, mot. sid. 286.

204

Förbudet att till rättens ombudsman utse rättens ordförande eller
i stad annan ledamot av rätten gäller även enligt nuvarande lag.

Enligt 209 § får beslut, varigenom ombudsmannen entledigats, icke
överklagas. Jämväl härutinnan överensstämmer förslaget med gällande lag.

45 §.

I avseende å förvaltarevalet gälla de allmänna regler rörande förvaltningsangelägenheters
avgörande å borgenärssammanträde, som äro
meddelade i 8 kapitlet, och det är särskilt att märka, att på grund av
stadgandet i 180 § vissa borgenärer kunna vara uteslutna från rätt att
deltaga i valet.

Då konkursdomaren på grund av föreskriften i andra styckets första
punkt har att utse förvaltare, kan minoritetens förslag å förvaltare ofta
tjäna konkursdomaren till ledning.

Ett kategoriskt stadgande, att utseendet av förvaltare tillkommer
konkursdomaren, då tillstädeskomna borgenärer äro få och äga ringa
fordringar, är ej behövligt. Om den av de tillstädeskomna borgenärerna
utsedde förvaltaren är lämplig för uppdraget, finnes det ej något skäl
att frånkänna ett dylikt val giltighet, men den omständigheten, att
endast ett fåtal borgenärer deltagit i valet, utgör en anledning för
konkursdomaren att särskilt göra sig förvissad om den valdes lämplighet.

Om konkursdomaren underkänner den av borgenärerna valde förvaltaren
och förordnar annan förvaltare, skall enligt 209 § beslutet omedelbart
gå i verkställighet, men den sålunda förordnade kan, om efter förd
klagan beslutet upphäves, bliva tvungen att träda tillbaka för den av
borgenärerna valde.

46 §.

På sätt i den allmänna motiveringen för omarbetningen av kommitténs
förslag i fråga om anordnandet av konkursboets förvaltning anförts,
har den principen synts vara den riktiga, att förvaltningsorganet
utses av borgenärerna och kontrollorganet av konkursdomaren. Emellertid
kunna borgenärerna hava ett berättigat intresse att även få genom
egna förtroendemän övervaka och kontrollera vederbörande förvaltares
verksamhet, och rätt därtill är borgenärerna tillerkänd i 44 § av nuvarande
konkurslag. Ett tillgodoseende i förevarande förslag av ovanberörda
intresse torde vara så mycket mera befogat, som borgenärernas
beslutanderätt i förvaltningsfrågor väsentligen inskränkts, under det att
vederbörande förvaltares rätt att träffa avgörande i sådana frågor ut -

205

sträckts och rättens ombudsman erhållit befogenhet att i större omfattning
än nu är fallet ingripa i rena förvaltningsfrågor, vadan det kan vara lämpligt
att hava ett kontrollorgan, som ej tager någon del i själva förvaltningen.
Angående det i 44 § konkurslagen meddelade stadgandet om
rätt för borgenärerna att bland sig välja en eller flere, inför vilka i
förening med rättens ombudsman sysslomännen hava att, när så fordras,
visa reda, yttrar kommittén i motiven, att, om den tanke, som är inrymd
i nämnda stadgande, under gällande lags herradöme stannat på
papperet och sällan eller aldrig genomförts i verkligheten, orsaken därtill
icke lärer vara någon annan än den, att i den nuvarande förvaltningsorganisationen,
där rättens ombudsman ansetts skola vara det
egentliga kontrollorganet, utrymme knappast finnes för ett kontrollerande
borgenärsutskott. Att ifrågavarande anordning sällan kommit till
användning, torde emellertid i verkligheten bero därpå, att de ombud
för borgenärsmajoriteten, som utsett sig själva till gode män och sysslomän,
haft föga intresse av att tillsätta särskilda kontrollanter över sin
egen verksamhet. Om däremot reglerna för dessa förtroendemäns tillsättande
avfattas så, att även en borgenärsminoritet, som icke fått öva
inverkan på förvaltarevalet, kan bliva representerad, finnes grundad anledning
att antaga, det en bestämmelse om rätt för borgenärerna att
utse dylika övervakare av förvaltningen kommer att vinna behörig tillämpning
i de fall, då behov därav föreligger, d. v. s. i större konkurser
och sådana, vilkas avveckling eljest kan förmodas komma att
draga ut på tiden.

På grund av vad sålunda anförts har i de sakkunniges förslag
upptagits ett stadgande om rätt för borgenärerna att för övervakande
av förvaltningen utse förtroendemän, åt vilka givits benämningen gode
män, och beträffande sättet för deras utseende hava sådana bestämmelser
meddelats, att även en borgenärsminoritet, som ej fått någon representant
vid förvaltarevalet, har utsikt att bliva representerad bland
gode männen.

Utseendet av gode män är ej obligatoriskt utan skall ske endast,
om någon borgenär påyrkar detsamma. Gode männens antal bestämmes
av konkursdomaren, vilken, efter vad lagrummets avfattning utmärker,
ej får bestämma antalet till mindre än två. Föreskrift i lagen om visst
maximiantal har ansetts icke erfordras. Konkursdomaren bör med ledning
av omröstningen vid förvaltarevalet fastställa antalet så, att även
en vid nämnda val överröstad borgenärsminoritet kan få en representant
bland gode männen. En obetydlig borgenärsgrupp kan emellertid
ej anses äga berättigat anspråk på att utse någon god man. Det får

206

antagas, att konkursdomaren utan svårighet skall kunna bestämma det
i varje särskilt fall lämpliga antalet gode män. Endast undantagsvis
torde ifrågakomma, att gode männens antal behöver sättas högre än till
tre. Konkursdomaren bör uppenbarligen, innan han bestämmer godmansantalet,
låta borgenärerna yttra sig därom.

Godmansbefattningen är ett förtroendeuppdrag, som ej för innehavaren
medför rätt till särskilt arvode. Däremot böra gode männen äga
uppbära ersättning för kostnader, som av uppdraget föranletts. Särskilt
stadgande därom har ansetts icke erforderligt. Om vederbörande förvaltare
icke godvilligt utbetalar dylik ersättning, å vilken ju räkning bör
ingivas till förvaltaren, får gode mannen stämma konkursboet. Ehuru
ersättningen till gode männen för deras utgifter kommer att öka konkurskostnaderna,
bör detta förhållande ej hindra upptagande av denna
godmansinstitution, vilken bereder borgenärerna möjlighet att följa förvaltningens
gång och därigenom kan förväntas höja deras intresse för
konkursutredningarna.

Borgenär, som utsetts till god man, äger jämlikt stadgandet i 47
§ ej avsäga sig uppdraget utan giltigt skäl. Emellertid ligger det ju i
borgenärernas intresse att till gode män välja endast personer, som äro
villiga att åtaga sig uppdraget och äga veixkligt intresse för detsamma.
Eljest komma befattningens innehavare ej att uträtta något, och institutionen
blir ej till den nytta, som avsetts.

För att inom det av konkursdomaren bestämda godmansantalet så
många borgenärsgrupper som möjligt må bliva representerade, föreskrives,
att envar i valet deltagande äger rösta å endast en god man. Vid bestämmande
av omröstningens resultat gäller, att den anses i första rummet
vald, om vilken borgenärer, vilkas fordringar sammanräknade utgöra
största beloppet, förenat sig, och därefter den eller de bland övriga
kandidater, som erhållit de flesta rösterna efter huvudtalet. Det torde
vara tillbörligt, att i främsta rummet de borgenärer, vilka äga det största
fordringsbeloppet, erhålla en representant bland gode männen. På grund
av den i 178 § givna omröstningsregeln för förvaltarevalet kan det
hända, att nämnda borgenärer icke lyckats besätta någon förvaltarepost,
och det är i sådant fall särskilt angeläget, att de få tillsätta en god
man. Beträffande övriga godmansplatsers besättande bör lämpligen pluraliteten
räknas efter huvudtalet, på det att även borgenärer med mindre
fordringar må, om de ej äro för få till antalet, kunna göra sig gällande
vid valet. Av dessa omröstningsbestämmelser kan väl bliva en följd,
att en fåtalig borgenärsgrupp med relativt stort fordringsbelopp icke
lyckas göra sig gällande vid godmansvalet, men då det här är fråga om

207

ett oavlönat förtroendeuppdrag, torde det i allmänhet ej vara svårt för
en dylik grupp att genom överenskommelse med någon annan grupp
bland borgenärerna få igenom en acceptabel kandidat.

Det förhållandet, att gode männen ej äga uppbära arvode för uppdraget,
torde ock ofta hava till följd, att samtliga borgenärer ena sig om
vilka personer skola utses till gode män. Att i sådant fall den i 46 §
angivna omröstningsregeln ej skalf tillämpas, synes ej behöva i lagen
utsägas. Det torde vidare vara klart, att, om vid valet röster icke avgivits
å personer till så stort antal, som konkursdomaren bestämt, flere
gode män icke komma att tillsättas än som vid valet erhållit röster.
Till följd härav kan ock, om endast en borgenärsgrupp finner skäl att
deltaga i valet och i sin helhet röstar å samma person, inträffa, att i
konkursen varder utsedd endast en god man.

För varje god man äga de borgenärer, med vilkas röster han valts,
att, om de så akta nödigt, utse eu suppleant. Om en grupp ej är enig
om att suppleant skall utses eller om inom gruppen icke föreligger enighet
om personvalet, sker avgörandet enligt den omröstningsregel, som
gällt för utseende av den gode man, om vars suppleant det är fråga.
Då det gäller suppleant för den i första rummet valde gode mannen,
fälles således utslaget efter fordringsbeloppen men eljest efter huvudtalet.

Med hänsyn till stadgandet i 49 § rörande utseende av efterträdare
åt god man, för vilken suppleant ej finnes, måste konkursdomaren vid
godmansvalet noggrant anteckna, huru de särskilda borgenärerna röstat.

47 §.

I kommitténs förslag saknas bestämmelse om skyldighet för borgenär,
som utsetts till förvaltare, att åtaga sig uppdraget. Anmärkning härom
har framställts i ett av de inkomna yttrandena över förslaget. Det synes
ock uppenbart, att en bestämmelse i sådant avseende erfordras. Utan
en dylik skulle det ju stundom bliva omöjligt att få befattningen besatt.
I förevarande paragraf har nu beträffande skyldighet att mottaga förvaltare-
och godmansuppdrag meddelats föreskrift, överensstämmande med
stadgandet i 45 § av gällande konkurslag.

Att det tillkommer konkursdomaren att pröva giltigheten av de skäl,
en borgenär åberopar för att undandraga sig förvaltare- eller godmansbefattning,
är — såsom redan anförts av 1860 års lagutskott i fråga om
motsvarande stadgande i nuvarande lag — så uppenbart, att uttrycklig
bestämmelse därom ej erfordras.

208

Av nu ifrågavarande stadgande följer, att, om gjord avsägelse ej
godkännes samt konkursdomarens beslut icke efter förd klagan upphäves,
en borgenär ej kan komma ifrån uppdraget på annat sätt än genom att
frånsåga sig rätten att göra sin fordran gällande i de avträdda tillgångarna.
Konkursdomaren bör tillse, att den förklaring, borgenären i
sådant avseende avgiver, göres i så bindande form, att han ej sedermera
kan bevaka sin fordran i konkursen. Har konkursdomaren vägrat godkänna
gjord avsägelse och överklagas beslutet, är den utsedde jämlikt
209 § skyldig att uppehålla sysslan, tills beslutet upphävts och ny funktionär
tillträtt befattningen. Godkänner konkursdomaren vederbörandes
avsägelse, anställes, därest denna skett å första borgenärssammanträdet,
genast nytt val. Göres avsägelsen senare, förfares i enlighet med stadgandet
i 49 §. Om konkursdomarens beslut angående avsägelses godkännande
efter förd klagan upphäves, får den först utsedde förvaltaren
eller gode mannen upptaga befattningen.

48 §.

De allmänna reglerna om utlysande av borgenärssammanträde äro meddelade
i 8 kapitlet. Beträffande de fall, då konkursdomaren skall utfärda
kallelse till sådana sammanträden, har det ansetts lämpligt att i de särskilda
paragrafer, som behandla dem, angiva, att kallelsens utfärdande
åligger konkursdomaren, och i överensstämmelse med denna gnmdsats har
förevarande paragraf avfattats.

Det kan tänkas, att i något enstaka fall å borgenärssammanträdet
göres hemställan om utseende av flere nya förvaltare än konkursdomaren
avsett. Vill konkursdomaren hålla möjligheten öppen för dylikt val, bör
han giva kungörelsen om sammanträdet tillräckligt allmän avfattning.

Framställning om ökning av förvaltarnes antal kan göras, utom av
förutvarande förvaltare, såväl av rättens ombudsman som av god man
eller borgenär. Det får tagas för givet, att konkursdomaren, innan han
fattar beslut om dylik ökning, meddelar sig i saken med rättens ombudsman,
därest ej framställningen om ökning gjorts av denne.

49 §.

Det är utan vidare tydligt, att, om förvaltare, som förordnats för
tiden till första borgenärssammanträdet, avgår tidigare, efterträdare åt
honom skall utses av konkursdomaren. I ett sådant fall kan emellertid
stadgandet i sista stycket av 49 § komma till analog tillämpning och

209

således konkursdomaren underlåta att utse ny förvaltare, om det ej är
behövligt, t. ex. på den grund att första borgenärssammanträdet är nära
förestående.

Avsäger sig förvaltare befattningen redan å första borgenärssammanträdet,
skall, såsom under 47 § anmärkts, om avsägelsen godkännes,
nytt val genast förrättas.

Om god man å första borgenärssammanträdet avsäger sig sitt uppdrag
omedelbart efter valet, innan suppleant utsetts, samt avsägelsen
godkännes, bör, liksom då vid nämnda sammanträde av förvaltare
gjord avsägelse godkänts, nytt val genast förrättas. Därest åter god
man, för vilken suppleant finnes, avsäger sig uppdraget senare, samt
konkursdomaren godkänner avsägelsen, anställes ej nytt val, utan suppleanten
rycker upp till god man.

Skulle vid sammanträde, som utsatts för utseende av efterträdare
till avgången god man, de borgenärer, vilka äga deltaga i valet, vara
ense om att efterträdare ej bör utses, kommer icke något val att äga
rum. Detsamma blir förhållandet, om icke någon representant för ifrågavarande
borgenärsgrupp kommit tillstädes.

Formuleringen av andra punkten i första stycket utmärker, att, om
val skall förrättas av efterträdare till godmanssuppleant, som ryckt upp
till god man men sedan i sin ordning avgått, alla de borgenärer äga
deltaga i valet, vilka å första borgenärssammanträdet ägt deltaga i val
av suppleant för den då utsedde gode mannen, och således icke enbart
de borgenärer, med vilkas röster (vid meningsskiljaktighet inom gruppen)
den å första borgenärssammanträdet tillsatte suppleanten valts.

Det yttrande, som enligt 48 § första stycket andra punkten i kommitténs
förslag bör avgivas till konkursdomaren av den i nämnda förslag
omförmälde gode mannen, har ersatts av yttrande från rättens ombudsman.

50 §.

Avfattningen av första stycket utmärker, att förordnande av tillfällig
förvaltare ej är obligatoriskt. Åro i konkursen utsedda två eller
flere förvaltare, som hava förvaltningen odelad, samt en av dem avgår
eller får förfall eller försättes ur tjänstgöring, torde i allmänhet förordnande
av tillfällig ersättare ej behövas. Att den eller de kvarstående
äro berättigade att med laga verkan företräda boet, synes uppenbart.
År förvaltningen delad emellan två eller flere förvaltare, måste tillfällig
ersättare för avgången förvaltare förordnas, så vida icke konkursdomaren
efter rättens ombudsmans hörande föreskriver omreglering av
göromålen.

1338 19

210

52 §.

Den funktion, som enligt 53 § första och andra styckena i kommitténs
förslag tillkom gode mannen, har överflyttats å rättens ombudsman
x).

I ett över kommitténs förslag avgivet yttrande har anmärkts, att
bestämmelse erfordras, huru uppkommande meningsskiljaktighet emellan
två eller flere förvaltare bör lösas. En sådan bestämmelse är i själva
verket nödvändig i förevarande förslag, enligt vilket möjligheten att
hänskjuta dylik tvistefråga till borgenärerna icke förefinnes. På grund
härav har fjärde stycket i förevarande paragraf tillagts. Som förvaltare
ej är ansvarig för fÖrvaltningsåtgärder, som företagas i strid med hans
mening, bör, därest meningsskiljaktighet yppas, protokoll föras i ärendet
samt, om saken hänskjutes till rättens ombudsman, dennes yttrande
avgivas skriftligt.

54 §.

Enligt 56 § första stycket andra punkten i kommittéförslaget skulle
förvaltaren vara skyldig att upprätta ny bouppteckning, även om han
funnit av gäldenären ingiven bouppteckning vara alldeles riktig. Anmärkning
häremot har framställts i ett inkommet yttrande, och, då
densamma synts befogad, har ifrågavarande stadgande av de sakkunnige
omformulerats. Det må för övrigt erinras, att det i kommitténs
motiv förekommande uttalandet, att det med hänsyn till bouppteckningens
betydelse såsom underlag för boutredningen är synnerligen angeläget,
att den, som har att besörja utredningen av boet, även får svara
för bouppteckningens upprättande, ej har samma giltighet enligt de
sakkunniges förslag, då ju enligt detta här ifrågavarande sysslande utföres
av en interimistisk förvaltare samt den av borgenärerna utsedde
förvaltaren, vilken har att ombesörja den huvudsakliga utredningen, i
varje fall måste efter tillträdandet av befattningen skaffa sig noggrann
kunskap om boet.

På sätt vid motiveringen av 8 § anmärkts, bör konkursdomaren
omedelbart efter det interimistisk förvaltare förordnats tillställa den förordnade
ett exemplar av bouppteckning, som ingivits av gäldenären.
Skulle förvaltaren ej inom en vecka medhinna att fullständigt granska
sådan bouppteckning, måste han inom nämnda tid till konkursdomaren
insända uppgift å borgenärerna eller meddelande, att han i fråga om förteckningen
å dessa godkänner bouppteckningen.

*) Angående tredje stycket i paragrafen: jämför Högsta Domstolens yttrande vid granskning
av 1859 års förslag till konkurslag.

211

55 §.

Den funktion, som enligt första punkten i första stycket av 57 § i
kommitténs förslag tillagts gode mannen, kar här överflyttats å rättens
ombudsman.

Det synes olämpligt att föreskriva, att i alla fall, då gäldenären
idkat handel eller rörelse, varöver han varit pliktig föra handelsböcker,
i förvaltarens berättelse skall anmärkas, vilka handelsböcker gäldenären
hållit och huru de blivit förda, samt vid berättelsen fogas den sista
balansräkningen. Sådant torde vara onödigt, om handeln eller rörelsen
idkats för så lång tid sedan, att gäldenärens obestånd ej har något
sammanhang med affärsverksamheten. Det får anses tillräckligt att
stadga skyldighet för förvaltaren att meddela uppgift rörande bokföringen
samt avlämna balansräkning i de fall, då gäldenären är köpman,
varmed enligt 193 § skall förstås den, som är eller under någon
del av sista året innan ansökningen om konkurs gjordes varit pliktig
att föra handelsböcker. Har gäldenären tidigare idkat handel eller
.annan rörelse, som varit förenad med bokföringsskyldighet, bör förvaltaren
på grund av stadgandet i andra punkten av första stycket
undersöka, huruvida gäldenären i fråga om bokföringen gjort sig skyldig
till brottsligt förhållande mot borgenärerna, och, om anledning till
sådant antagande föreligger, anmärka det i berättelsen.

Enligt andra stycket skall berättelsen jämte balansräkningen hållas
tillgänglig hos förvaltaren. Något stadgande, varigenom — på sätt i
fråga om bevakningar gäller — möjlighet lämnas att bestämma annan
plats för tillhandahållandet, synes ej behövligt.

56—58 §§.

De funktioner, som av kommittén i 58 och 60 §§ av dess förslag
ålagts gode mannen, hava nu tillagts rättens ombudsman.

I yttranden över kommitténs preliminära förslag har anmärkts, att
den mängd detalj föreskrifter, som meddelats rörande skyldighet för förvaltaren
att avlämna uppgifter och redogörelser, kunna befaras komma
att verka hämmande på själva boutredningen. Liknande anmärkningar
hava framställts i yttranden över det definitiva förslaget, varvid bl. a.
påpekats, att det vore onödigt samt för förvaltaren betungande att
för varje månad avgiva räkning över konkursboets inkomster och utgifter.
Sistnämnda erinran synes fullt befogad, och berörda månatliga
redovisning kan så mycket hellre undvaras, som enligt 61 § i kommit -

212

tens förslag (59 § i förevarande förslag) gode mannen (rättens ombudsman)
äger att när som helst verkställa inventering av kassan och fordra
redovisning av förvaltaren. På grund härav hava nu månadsräkningarna
utbytts mot kvartalsräkningar, och dessa hava hänförts till kalenderkvartalet,
för att deras uppgörande två gånger om året skall sammanfalla
med de föreskrivna halvårsberättelserna samt förvaltarens tid sålunda
mindre splittras.

Till kontrollerande av att i bank insatta medel icke efter insättningen
obehörigen uttagits erfordras, att vid kvartalsräkningarna fogas
bevis från vederbörande bank angående såväl insättningar som uttagningar
under kvartalet. Något hinder torde ej möta från bankernas
sida att erhålla dylika redogörelser för konkursboens konton. I överensstämmelse
härmed har nu andra punkten i tredje stycket av 58 § avfattats.

Det synes böra meddelas uttrycklig föreskrift, att medel, som ej
lyftats vid konkursens slut, skola innestå i bank mot ränta, tills de lyltas
av därtill berättigad borgenär. I anledning härav har sista stycket i
58 § erhållit sin nuvarande formulering. Att, om överskott skulle uppstå
i en konkurs, förvaltaren är skyldig att hava de medel, som tillkomma
gäldenären, innestående i bank, tills de av gäldenären mottagas,
framgår redan av fortgående bestämmelser, vilka innebära, att boets
medel skola innestå i bank, i den mån de ej behöva tagas i anspråk
för konkursboets utgifter eller lör utdelningar.

59 §.

Denna paragraf angiver bl. a. rättens ombudsmans allmänna skyldigheter
såsom kontrollorgan. Vederbörlig kunskap om boet bör han
förskaffa sig så snart han förordnats.

Något stadgande, motsvarande det i 61 § av kommitténs förslag
förekommande, att gode mannen minst en gång varje halvår skall, infordra
redovisning från förvaltaren, har ej upptagits i de sakkunniges
förslag. Då rättens ombudsman i regel erhåller tillräckligt material för
sin kontroll genom kvartalsräkningarna jämte bifogade bankbevis, synes
en föreskrift om obligatoriskt infordrande av redovisning en gång varje
halvår onödig.

Hava jämlikt 46 § gode män i konkursen utsetts, böra de för att
kunna följa förvaltningens gång äga tillgång till boets böcker och
handlingar samt vara berättigade att från konkursförvaltningen inhämta
upplysningar om boet.

213

På grund av det nära sambandet emellan bestämmelserna i 61 och
62 §§ av kommitténs förslag hava motsvarande stadganden i förevarande
förslag sammanförts i en paragraf.

60 §.

Vid behandling av frågan om fortsättande av konkursgäldenärs
rörelse har av kommittén anmärkts, huruledes av 1905 års riksdag begärd
utredning av frågan angående lagstiftningsåtgärder mot illojal konkurrens
av Kungl. Maj:t uppdragits åt särskilda kommitterade. Dessa
hava numera avgivit ett den 5 maj 1915 dagtecknat förslag till lag
mot illojal konkurrens, däri de förutsatt, att i konkursiagen skola
meddelas föreskrifter, för att vid sådan försäljning av konkursbos egendom,
som sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse, jämväl andra
näringsidkares intresse varder vederbörligen tillgodosett. I motiven till
lagförslaget hava nämnda kommitterade antytt, vilket innehåll de anse
dylika bestämmelser böra äga, men funnit den vidare utformningen av
ifrågavarande stadganden böra ske vid den slutliga revisionen av konkurslagen.
De sakkunnige hålla före, att, om över huvud någon reglering
av konkursboets realisation bör ske med hänsyn till andra näringsidkares
intressen, förslag i detta ämne bör framläggas först i sammanhang
med förslag till lagstiftning mot illojal konkurrens i allmänhet,
samt anse sig därför icke hava att nu vidare ingå å berörda ämne.

I 63 § första stycket av kommittéförslaget har för fortsättande
under konkursen av gäldenärens rörelse uppställts det villkoret, att sådant
fortsättande erfordras till förekommande av synnerlig förlust för
boet, vilket uttryck på det närmaste överensstämmer med ordalagen
i 48 § andra stycket i nuvarande konkurslag. Enligt kommitténs
preliminära förslag (64 § första stycket) skulle förvaltaren äga att
fortsätta rörelsen, i den mån det vore nödvändigt för en ändamålsenlig
utredning av boet. Sistnämnda formulering, emot vilken anmärkning
icke framställdes i något av de ‘.yttranden, som avgåvos över sagda
förslag, synes vara att föredraga, enär stadgandet om rätt till rörelsens
fortsättande endast, då ett nedläggande skulle förorsaka borgenärerna
synnerlig förlust, måste anses innefatta ett alltför strängt villkor. En
samvetsgrann förvaltare torde ock helt visst finna det svårt att bedöma,
om rörelsens nedläggande kan medföra synnerlig förlust. En avfattning
av ifrågavarande stadgande i enlighet med det preliminära förslaget
synes ock bättre överensstämma med den uppfattning, som ut -

214

talades av lagutskottet vid 1904 års riksdag, då utskottet i anledningav
motion om åtgärder till stävjande av illojal konkurrens yttrade, att
såsom sådan ej borde anses, att konkursborgenärema, i den mån de så prövade
lämpligt, fortsatte konkursgäldenärens affär för att därigenom bereda
sig bättre ersättning för sina fordringar. På grund härav har nu
bestämmelsen i förevarande ämne avfattats i överensstämmelse med
kommitténs preliminära förslag, därvid emellertid såsom villkor för rörelsens
fortsättande föreskrivits samtycke av rättens ombudsman, varigenom
ökad garanti för ett riktigt avgörande vinnes. Enahanda stadgande
har meddelats i fråga om öppnande av rörelse, som varit nedlagd.

Erhålles ej rättens ombudsmans samtycke till fortsättande av gäldenärens
rörelse eller till dess öppnande, sedan den varit nedlagd, skall
frågan hänskjutas till borgenärerna.

Då fråga av nyss angivet slag förekommer till avgörande å borgenärssammanträde,
kan enligt kommitténs definitiva förslag, vilket därutinnan
nära överensstämmer med de i 52 § av gällande konkurslag givna
bestämmelserna om uppskov med försäljning av gäldenärs egendom, ej
mot en borgenärs eller mot gäldenärens bestridande beslutas, att rörelsen
skall fortsättas längre tid än ett år från första borgenärssammanträdet.
I kommitténs preliminära förslag (64 § andra stycket) var rätten att avgöra
om fortsättande av gäldenärens rörelse överlämnad åt borgenärsutskottet,
under det att beträffande uppskov med försäljning av boets egendom enahanda
föreskrift lämnades som i det definitiva förslaget. 1 yttranden,
som avgåvos över det preliminära förslaget, anmärktes dels att frågan
om rörelsens fortsättande i sista hand borde avgöras av borgenärerna
och dels att den för uppskov med realisation av boets egendom stadgade
tidslängden av ett år vore, särskilt i fråga om större konkurser, för kort
och borde genom beslut av borgenärerna med kvalificerad majoritet
kunna utsträckas. Likaledes har i yttranden över kommitténs definitiva
förslag anförts, att det vore olämpligt, att en borgenär eller gäldenären
skulle kunna förhindra rörelsens fortsättande längre än ett år samt realisationens
uppskjutande mer än ett år.

De sålunda framställda anmärkningarna äga förvisso sitt berättigande.
Det måste anses mindre tillfredsställande, att en borgenär skall
hava avgörandet i sin hand, om han har en mot övriga borgenärers
mening avvikande åsikt i fråga om fördelen av rörelsens fortsättande eller
av anstånd med realisationen. Och vidare synes det billigt, att en
borgenär, som till äventyrs befinner sig i den ställning, att han hellre
tidigare tar en mindre utdelning än inväntar en större utdelning, som
först senare utfaller, får underordna sitt intresse under det stora fler -

215

talets. Vad beträffar gäldenärens intresse att genom en snabb realisation
av boet så snart som möjligt komma ur konkurstillståndet, står gent
emot detta intresse borgenärernas berättigade anspråk på att boet realiseras
på fördelaktigaste sätt. Gäldenären bör ej äga rätt att genom sitt
veto mot rörelsens fortsättande eller mot uppskov med försäljningen
förhindra en gynnsam realisation.

Ehuru således mycket talar för att låta en kvalificerad borgenärsmajoritet
avgöra nu omförmälda frågor, synes emellertid gäldenärens
intresse kräva, att en utväg åstadkommes till förhindrande av att konkurstillståndet
uppehälles oskäligt länge. Såsom en dylik utväg erbjuder
sig ett stadgande om. rätt för gäldenären att hänskjuta avgörandet i
sista hand till konkursdomstolen. Att genom eu sådan lösning rätten
kommer att ingripa i materiella förvaltningsfrågor bör icke vålla några
betänkligheter, då den moderna konkurslagstiftningen allt mera tenderar
till att öka rättens befattning med sådana frågor. Det må anmärkas,
att i motiven till ovan omnämnda förslag till lag mot illojal konkurrens
av vederbörande kommitterade gjorts gällande, att domaren borde meddela
tillstånd till fortsättande av konkursbos realisation utöver en viss
maximitid.

På grund av det anförda har nu dels i 60 § en bestämmelse införts,
enligt vilken en kvalificerad borgenärsmajoritet, som ansetts lämpligen
kunna sättas till borgenärer, vilkas fordringar uppgå till minst
fyra femtedelar av de närvarande borgenärernas fordringar och vilka till
antalet utgöra minst en fjärdedel av de röstande, äga att besluta om
fortsättande av gäldenärens rörelse längre än ett år från första borgenärssammanträdet,
och dels i 64 § motsvarande stadgande meddelats i
fråga om uppskov med försäljning av boets egendom mer än ett år
från berörda sammanträde, varjämte i 183 § ett stadgande upptagits om
rätt för gäldenären att hos konkursdomstolen överklaga borgenärernas
beslut i dessa frågor. Som gäldenärens intresse av konkursens avslutande
bör i möjligaste mån tillgodo»es, då borgenärerna ej bliva
uppenbart lidande därpå, har i 210 § stadgats, att om gäldenärens talan
i förevarande ämne bifallits av underrätt eller hovrätt, klagan över beslutet
ej får föras.

61 §.

Då enligt förevarande förslag rättens ombudsman skall utses redan
vid början av konkursen, bör lämpligen hans samtycke uppställas såsom
villkor för sådan försäljning, som omförmäles i andra stycket av paragrafen,
samt ombudsmannen äga bestämma, huruvida försäljningen skall ske å

216

auktion eller under hand. Föreskrift härom har därför meddelats i
paragrafens tredje stycke. Då de sakkunnige föreskrivit, att gäldenären
bör av ombudsmannen höras i ämnet, hava de härför ägt stöd i gällande
lag. Det föreligger därjämte ett särskilt skäl för en dylik föreskrift däri,
att den för tiden till första borgenärssammanträdet tillsatte förvaltaren
ofta har mindre sakkunskap i fråga om boets realisation, vadan den
•sakkunskap, som gäldenären kan besitta, bör utnyttjas. Stundom kan
det emellertid vara onödigt att höra gäldenären, vadan stadgandet om
hans hörande ej är kategoriskt.

62 §.

Bland de fall, då åtgärd för försäljning av boets egendom må
underlåtas, har här utöfver vad kommitténs förslag innehåller upptagit^
dels det i 70 § andra stycket omförmälda, då fast egendom får lämnas
osåld, och dels det fall, som omnämnes i 149 § andra stycket, eller att
konkursdomaren, då ansökning gjorts om nedläggande av konkurs, förordnat,
att boets egendom ej må säljas, medan ansökningen är beroende
på prövning, så vitt det ej påkallas av anledning, som avses i 61 §
andra stycket. Någon anledning att icke här upptaga jämväl det senare
fallet synes icke föreligga.

64 §.

Första och andra punkterna i första stycket motsvara de två första
punkterna i första stycket av 67 § i kommitténs förslag. Ändringarna
föranledas av rättensombudsmansbefattningens återinförande. Någon
initiativrätt för ombudsmannen i fråga om uppskov med försäljning har
emellertid icke stadgats. Framställning av borgenär eller gäldenären
om dylikt uppskov har på grund av den inhibitionsrätt, som i andra
stycket tillerkänts ombudsmannen, ansetts böra göras direkt hos denne.

Beträffande det i första styckets tredje punkt införda stadgandet
angående rätt för viss kvalificerad borgenärsmajoritet att besluta uppskov
med realisationen för längre tid än ett år från första borgenärssammanträdet
hänvisas till vad därom anförts vid motiveringen av 60 §.

För att bestämmelserna om uppskov- med försäljning av boets egendom
må bliva effektiva, erfordras, att möjlighet gives att inhibera försäljning,
för vilken förvaltaren redan vidtagit anstalt. Det kan erinras,
att i 20 § av Kungl. förordningen den 15 oktober 1880 angående lagfart
av järnväg m. m. förekommer ett stadgande, att, om yrkande väckes

217

om uppskov med försäljning av järnväg under konkurs, försälj ningsåtgärderna
skola inställas i avbidan å besluts fattande i ämnet. Don inliibitionsrätt,
som nu ifrågasättes, bör lämpligen överlämnas åt rättens
ombudsman, och i enlighet härmed har stadgandet i andra stycket av förevarande
paragraf avfattats. Inhibitionen kan avse dels tiden tills ombudsmannen
och förvaltaren fattat sitt beslut och dels tiden därifrån tills
ärendet avgjorts å borgenärssammanträde. I fråga om verkställighet av
borgenärernas beslut gäller stadgandet i 183 § sista stycket.

Tredje stycket i 64 § överensstämmer med 67 § andra stycket i
kommitténs förslag med det undantag, att orden »i visst fall» insatts.
Detta har ansetts nödigt, enär formuleringen eljest skulle föranleda till
att konkurslagens regler ej skulle gälla i fråga om försäljning av egendom
i makars bo eller dödsbo, som avträtts till konkurs. De särskilda
stadganden, som här avses, återfinnas i 30 § av lagen om boskillnad
den 1 juli 1898 samt 6 och 11 §§ i Kungl. förordningen huru gäld
vid dödsfall betalas skall m. m. den 18 september 1862, sådana dessa
lagrum skola lyda enligt föreliggande förslag.

65 §.

Har beslut fattats om anstånd under viss tid med försäljning av boets
egendom, kunna givetvis före nämnda tids utgång nya förhållanden inträffa,
som medgiva en fördelaktig realisation. I sådant fall kan, om
anståndet grundar sig på beslut av rättens ombudsman och förvaltaren,
ändring vinnas genom att någon. borgenär eller gäldenären påkallar
frågans hänskjutande till borgenärerna. Har åter anståndsbeslutet fattats
av dessa och vunnit laga kraft, finnes i kommitténs förslag icke någon
utväg anvisad att få beslutet upphäft. Till beredande av möjlighet att
ändra ett dylikt beslut har nu i denna paragraf den bestämmelsen meddelats,
att, om borgenärerna jämlikt 64 § beslutat viss tids anstånd med
försäljning av boets egendom, men ombudsmannen och förvaltaren med
hänsyn till förekomna omständigheter finna, att försäljning bör ske före
den bestämda tidens utgång, frågan, huruvida anståndet bör upphöra,
skall hänskjutas till borgenärernas prövning. Å det borgenärssammanträde,
där frågan sålunda upptages, sker avgörandet enligt vanliga omröstningsregler.
Någon rätt för gäldenären att, då ett för honom bindande
beslut om anstånd med försäljningen föreligger, få frågan på grund
av ändrade förhållanden ånyo upptagen har ansetts icke böra medgivas.
Ej heller bör enskild borgenär äga påkalla ett förnyat hänskjutande av
ärendet till borgenärerna. En sådan rättighet skulle kunna giva an 28 -

1338 19

218

ledning till anordnande av borgenärssammanträden i oträngda fall. Såväl
enskild borgenär som gäldenären kan ju göra framställning i ämnet
hos ombudsmannen eller förvaltaren, och det tinnes ingen anledning att
antaga, att ej dessa skola upptaga saken, om något skäl verkligen föreligger
för upphävande av anståndsbeslutet.

66 §.

Denna paragraf motsvarar 68 § i kommitténs förslag, och annan
ändring har icke skett än den, som föranledes därav, att yttrande över
ackordsförslag enligt den avfattning, som nu givits åt 155 §, skall avgivas
endast av förvaltaren.

67 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med 69 § i kommitténs förslag
med det undantag, att gode mannens funktion överflyttats å rättens
ombudsman.

68 §.

Denna paragraf angiver förutsättningen för och förfarandet vid
framställning jämlikt 24 § andra stycket om inställande av utmätning,
som före beslutet om egendomsavträde skett å fast egendom eller å
fartyg eller gods i fartyg till gäldande av fordran, för vilken borgenären
ej hade panträtt i egendomen. Initiativet till sådan framställning
tillkommer förvaltaren. Vid bedömande av frågan, huruvida ett inställande
av verkställigheten är fördelaktigt för boet, hava vederbörande att
uppmärksamma dels, huruvida försäljning lämpligare bör ske under hand
än genom exekutiv auktion, och dels, huruvida exekutiv försäljning, därest
sådant realisationssätt skall anlitas, lämpligen bör uppskjutas till senare
tidpunkt. Kravet å rättens ombudsmans samtycke för rätt till framställning
om inställande av det exekutiva förfarandet torde innebära tillräcklig
garanti för att sådan framställning ej kommer att ske annat än
då objektivt giltiga skäl därför föreligga.

69 §.

Till den försäljning av egendom i boet, som enligt 60 § och 61 §
andra stycket får ske före första borgenärssammanträdet, erfordras samtycke
av rättens ombudsman eller, i fråga om försäljning enligt först -

219

nämnda lagrum, av borgenärerna. Beträffande försäljning av egendom
efter första borgenärssammanträdet gäller enligt 70 och 71 §§, att förvaltaren
icke äger utan medgivande av ombudsmannen eller, om han
vägrar, av borgenärerna låta avyttra fast egendom i annan ordning än
utsökningslagen bestämmer eller verkställa försäljning av lös egendom,
den där icke sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse, annorledes
än å auktion. I de fall, då förvaltaren ej sålunda har skyldighet att
begära ombudsmannens samtycke till försäljning av egendom efter första
borgenärssammanträdet, är han enligt förevarande paragraf pliktig att
underrätta ombudsmannen, innan åtgärd för försäljningen vidtages. Ombudsmannen
bör nämligen hållas underkunnig om huru långt realisations
förfarandet fortskridit, för att han må få tillfälle att framställa
lämpliga erinringar angående tid och närmare anordningar för auktion,
som skall hållas, och att övervaka, att förvaltaren behörigen iakttager
vad honom åligger beträffande försäljningssätt o. d.

70 §.

Förevarande paragraf, vilken innehåller bestämmelserna angående
försäljning av konkursboet tillhörig fast egendom, har avfattats med
iakttagande av 1912 års lagstiftning å ifrågavarande område.

I första stycket, vilket motsvarar 51 § första stycket i nuvarande
konkurslag, har i enlighet med den i kommitténs förslag genomförda
principen om inskränkande av borgenärernas beslutanderätt i förvaltningsfrågor
rätt tillerkänts förvaltaren att med bifall av rättens ombudsman
bestämma om försäljning av fastighet i annan ordning än å
exekutiv auktion. Endast därest ombudsmannen vägrar sitt bifall, behöver
borgenärernas mening inhämtas. För försäljning annorledes än
å auktion har såsom villkor bibehållits samtycke av gäldenären.

Paragrafens andra stycke har sin motsvarighet i 124 § andra stycket
av gällande lag. Under det emellertid enligt nämnda lagrum bestämmandet,
huruvida konkursen må avslutas, ändå att boet tillhörig fast
egendom är osåld och icke varit utbjuden å exekutiv auktion, tillkommer
borgenärerna, har nu prövningen av berörda fråga lagts å förvaltaren,
vilken dock ej utan samtycke av ombudsmannen får underlåta att föranstalta
om egendomens avyttrande.

Om vid utmätning sökanden gjort framställning om att avkastning
av'' fast egendom skall uppbäras av exekutor, kommer denna avkastning
även framför utmätningssökanden stående fastighetsborgenärer till godo.
Vore ej så förhållandet, skulle jämväl dylik borgenär vara nödsakad att

220

själv låta utmäta fastigheten för att tillgodose sin rätt. Åven om utmätningens
verkställighet på grund av konkurs inställes och utmätningssökandens
förmånsrätt jämlikt 17 kap. 8 § handelsbalken går förlorad, bör
den, som har bättre rätt till fastigheten än utmätningssökanden, bibehålla
sin rätt till dylik avkastning. Han har nämligen på grund av utmätningen
jämte utmätningssökandens begäran om avkastningens uppbärande av
exekutor icke haft anledning att själv låta utmäta fastigheten, och det är
att märka, att, om en dylik borgenär låtit verkställa utmätningen, densamma
jämlikt 24 § första stycket bort bestå. På grund härav har till
tredje stycket av förevarande paragraf, som motsvarar 57 § i gällande
lag, gjorts ett tillägg, enligt vilket, om jämlikt 80 § utsökningslagen
avkomst av egendomen efter utmätningen uppburits av utmätningsmannen
eller av särskilt tillsatt syssloman samt därefter vid verkställighetens
inställande avlämnats till kon kurs förvaltaren, sådan behållning
skall överlämnas till överexekutor för vederbörlig fördelning.

71 §•

Denna paragraf innehåller i första stycket den här ovan under 69 §
anmärkta bestämmelsen, att försäljning av lös egendom efter första
borgenärssammanträdet annorledes än genom fortsättande av gäldenärens
rörelse skall ske å auktion, så vida ej samtycke till annat försäljningssätt
lämnas av rättens ombudsman eller av borgenärerna. Innan ombudsmannen
meddelar sitt beslut, bör han höra gäldenären, vars uttalande
rörande lämpligaste försäljningssättet kan vara av ett visst värde. Därför
hava de sakkunnige här upptagit ett stadgande av enahanda innehåll
som det i sista stycket av 61 § förefintliga. Stadgandet har lika litet
som det sistnämnda gjorts kategoriskt.

Andra och tredje styckena överensstämma med tredje och fjärde
styckena i 72 § av kommitténs förslag.

Fjärde stycket är lika lydande med sista stycket i 2 mom. av
51 § i nuvarande konkurslag, såsom nämnda paragraf lyder enligt lag
den 11 oktober 1912.

72 §.

1 denna paragraf, som motsvarar 73 § i kommitténs förslag, har
icke gjorts annan ändring än den, som föranledes av rättensombudsmansinstitutionens
bibehållande.

221

73 §.

Andra punkten i andra stycket har införts från 54 § konkurslagen
i dess lydelse enligt lag den 11 oktober 1912.

74-70 §§.

74 § överensstämmer med 75 § i kommitténs förslag. Det är
emellertid att märka, att bestämmelserna angående kungörandet av en
genom förvaltarens försorg hållen auktion å boets fasta egendom efter
1912 års lagändringar icke, vad beträffar inteckningshavare och andra,
som hava särskild förmånsrätt i egendomen, äga samma betydelse som
förr, enär dessas rätt är lika oberörd av eu dylik auktion som av en
frivillig försäljning utom konkurs.

Av nyssnämnda skäl har 75 §, som motsvarar 76 § i kommitténs
förslag, avfattats så, att förvaltaren befriats från skyldighet att underrätta
ovanberörda rättsägare om tid och ställe för auktion å sådan egendom.
Däremot skall iunehavare av inteckning i fartyg eller av förlagsinteckning
ävensom borgenär med särskild förmånsrätt i annan lös egendom
underrättas om utsatt auktion, och fullgiltiga skäl härför hava anförts
av kommittén i motiveringen för 76 § i dess förslag1).

76 § är överensstämmande med 77 § i kommitténs förslag med
det undantag, att gode mannen i fråga om där angiven funktion ersatts
av rättens ombudsman.

77 §.

Genom lag den 15 maj 1917 om ändrad lydelse av 4 och 5 §§
i lagen den 18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs har i 5 § av sistnämnda lag införts
ett stadgande, enligt vilket borgenärerna i den ordning, som i 59 och
60 §§ konkurslagen stadgas, äga besluta, att med indrivning av boets
fordringar och försäljning av dess egendom må anstå viss tid, dock ej
över tre år från inställelsedagen. I motiveringen för nämnda stadgande
anföres bl. a., att indrivning av boets fordringar i de flesta fall icke
utan stor skada för både boet och dess gäldenärer kan verkställas på så
kort tid som något mer än ett år, vilken tid med nuvarande lags bestämmelser
i regel är den längsta, som kan påräknas för utredningen,
om icke borgenärerna äro eniga om dess utsträckande och gäldenären
ger sitt medgivande därtill.

*) Se kommittéförslaget, mot. sid. 317.

222

Ett dylikt behov av uppskov med indrivning av boets fordringar
kan för visso förefinnas även vid andra konkurser, där boet äger ett
mycket stort antal utestående fordringar, t. ex. i en bankirs, en stor
konsumtionsförenings eller ett stort affärsbolags konkurs. På grund
härav har nu i 77 §, vilken upptager den i 78 § av kommitténs förslag
förekommande föreskriften rörande skyldighet för förvaltaren att så snart
ske kan vidtaga nödiga åtgärder för indrivning av utestående fordringar,
tillagts ett stadgande, enligt vilket uppskov med indrivning av boets
fordringar kan beslutas i samma ordning, som bestämts i 64 § beträffande
uppskov med försäljning av boets egendom, varjämte föreskrivits,
att stadgandet i 65 § skall, då dylikt uppskov beslutits, äga
motsvarande tillämpning. Genom föreskriften om sådan kvalificerad
majoritet, som omförmäles i 64 §, för beslut om uppskov med indrivning
av fordringarna mer än ett år från första borgenärssammanträdet samt
stadgandet i 183 § om rätt för gäldenären att överklaga dylikt beslut
får anses sörjt för att ett mera långvarigt uppskov med indrivningen
ej skall förekomma annat än då fullt giltiga skäl därför föreligga.

78 och 79 §§.

Förevarande paragrafer överensstämma med 79 och 80 §§ i kommitténs
förslag med det undantag, att rättens ombudsman trätt i stället
för gode mannen, varjämte ombudsmannens samtycke uppställts såsom
villkor för att förvaltaren må fullfölja talan till högre rätt. En dylik
fordran synes lika befogad som kravet å ombudsmannens samtycke för
rätt till anhängiggörande av talan. Med hänsyn till den juridiska insikt,
som förutsattes hos ombudsmannen, äro bestämmelserna om hans godkännande
av förlikningsanbud och hans medgivande till anställande
eller fullföljande av rättegång eller lagsökning särskilt motiverade.

80 §.

Rätt att hos konkursdomaren göra anmälan i anledning av sådant
förvaltarens förhållande, som här avses, har tillerkänts förutom borgenär
och gäldenären jämväl rättens ombudsman och sådan god man, som
omförmäles i 46 §.

Förvaltare, som av konkursdomaren förordnats för tiden till första
borgenärssammanträdet, får ej skiljas från befattningen, utan att konkursdomaren
infordrat yttrande från rättens ombudsman, något som dock är
obehövligt, om anmälan i saken gjorts av denne.

223

Efter första borgenärssammanträdet skall konkursdomaren, innan
lian äger skilja förvaltare från sin befattning, höra borgenärerna och
ombudsmannen, den senare emellertid endast, så vitt ej anmälan, som
föreligger, gjorts av honom. Konkursdomaren får ej heller provisoriskt
försätta förvaltaren ur tjänstgöring utan att inhämta yttrande från ombudsmannen,
därest ej denne själv gjort anmälan i saken.

Det har föreskrivits, att det sammanträde, varå borgenärerna skola
yttra sig angående förvaltares entledigande, skall hållas inför konkursdomaren,
emedan det dels får anses önskligt, att konkursdomaren personligen
inhämtar borgenärernas mening, och dels är lämpligt, att eventuellt
val av ny förvaltare, vilket ju skall ske inför konkursdomaren, kan utsättas
till samma sammanträde.

81 §.

I motiven till 82 § i kommittéförslaget, vilken motsvarar förevarande
paragraf, relateras det av lagberedningen år 1907 framlagda förslaget
till ändrad lydelse av sista stycket i konkurslagens 67 §, varefter anmärkes,
att kommitténs förslag överensstämmer med berörda av lagberedningen
föreslagna lagändring. Denna har numera genom lag den
11 oktober 1912 blivit genomförd.

I yttrande, som av Stockholms rådstuvurätt avgivits över kommitténs
förslag, har anförts, att dettas 82 § skulle kunna tolkas så, att egendom,
vari särskild förmånsrätt äger rum, ej skulle deltaga i gäldandet av de
egentliga konkurskostnaderna, såsom utgifter för kungörelser och kallelser
samt protokollslösen, att, därest boet endast bestode av sådan egendom,
som nyss nämnts, det syntes ligga i sakens natur, att den skulle svara
för ifrågavarande kostnader, att, om i boet funnes jämväl annan egendom,
konkurskostnaderna borde proportionsvis fördelas på de olika slagen
av egendom, samt att därför ett fullständigande av paragrafen härutinnan
vore önskvärt.

I detta avseende må anmärkas, att borgenärer med sådan särskild
förmånsrätt, som kunnat göras gällande i egendomen utan konkurs, icke
böra anses pliktiga att deltaga i gäldandet av sådana konkurskostnader,
som för dem äro onyttiga, men att däremot, om det är fråga om en
sådan speciell förmånsrätt, som ej kan göras gällande annat än vid
konkurs t. ex. förmånsrätt på grund av förlagsinteckning, det saknas
skäl att befria vederbörande borgenär från skyldighet att, då boet eljest
ej lämnar tillgång, deltaga i gäldande av jämväl andra konkurskostnader

224

än sådana, som direkt avse den egendom, i vilken förmånsrätten gäller.
På grund härav har ett tillägg av sådan innebörd gjorts till andra
stycket i paragrafen.

82 och 83 §§.

Arvode till rättens ombudsman bör utgå efter samma grunder som
arvode till förvaltare och liksom detta bestämmas av rätten. På sätt
vid 46 § anmärkts, är sådan god man, som där omförmäles, ej berättigad
till särskilt arvode men äger uppbära gottgörelse för sina av uppdraget
föranledda kostnader. Angående ersättning till god man, som
enligt 185 § skall förordnas, då konkursbo antages icke förslå till bestridande
av konkurskostnaderna, meddelas i 188 § särskild bestämmelse,
enligt vilken ersättning till god man, som där avses, skall betalas av
borgenär, som gjort konkursansökningen. År borgenären icke solvent
eller bar konkurs, som avses i 185 §, uppstått på ansökan av gäldenären,
går gode mannen miste om ersättning. Har konkurs först handlagts
enligt 185 § men konkursförfarandet sedermera övergått till ett ordinärt
sådant, får gode mannen vända sig till förvaltaren för att utfå sin ersättning
av boets medel samt, om förvaltaren ej godvilligt betalar, stämma
konkursboet. Det senare gäller även beträffande ersättning till person,
som jämlikt 208 § tillsatts för att vårda boet, då konkursdomaren varit
av jäv hindrad att förordna förvaltare för tiden till första borgenärssammanträdet.
Uttrycklig föreskrift härom bar ansetts obehövlig.

84—86 §§.

Då det får antagas, att den förvaltare, som konkursdomaren enligt
förevarande förslag har att utse för tiden till första borgenärssammanträdet,
ofta kommer att å nämnda sammanträde ersättas med annan person,
torde fråga om bestämmande av arvode åt dylik interimistisk förvaltare,
vilken icke bör vara skyldig att, om medel finnas tillgängliga,
vänta på sitt arvode till konkursens slut, ofta komma att behandlas, innan
arvode bestämmes åt rättens ombudsman och den definitive förvaltaren.

I det yttrande över kommitténs förslag, som avgivits av föreningen
Sveriges stadsdomare och vari flertalet av de rådstuvurätter, som yttrat
sig över förslaget, instämt, har framhållits, att det vore lämpligt, att i
kungörelse om borgenärssammanträde, där arvodesfråga skall behandlas,
meddelande lämnades om de arvodesbelopp, vederbörande begärt.

225

Berörda anmärkning förtjänar helt visst beaktande. Om borgenärerna
genom kungörelsen fått kännedom om de fordrade arvodesbeloppen
samt dessa ej kunna anses för höga, behöva ju borgenärerna icke
inställa sig vid rätten för bevakande av sina intressen beträffande arvodenas
bestämmande. För att emellertid i varje konkurs borgenärerna
må bliva i tillfälle att sålunda bedöma, huruvida anledning för dem föreligger
att tillstädeskomma vid rätten, då dylik fråga förekommer, bör det
åligga den till arvode berättigade att vid sin framställning om arvode
alltid uppgiva det belopp, han fordrar. På grund härav har nu sådan
föreskrift meddelats i 84 § samt i 85 § införts bestämmelse, att uppgift
om de fordrade arvodesbeloppen skall intagas i kungörelsen om sammanträdet.
Om ingen borgenär inställer sig vid rätten och yrkar nedsättning
av fordrade arvoden, bör ej rätten därav hämta anledning att
utan vidare godkänna dessa. Som det ju är ett huvudsyfte vid ifrågavarande
lagstiftning att nedbringa konkurskostnaderna, innebär stadgandet
givetvis, att rätten under alla förhållanden har att ägna frågan
om arvodenas storlek en noggrann prövning. Till stöd för stadgandet
om skyldighet för arvodesberättigad att vid sin framställning till konkursdomaren
uppgiva beloppet av fordrat arvode må ock anföras, att det
för handläggningen vid rätten är fördelaktigt, att ordföranden i förväg
har fullständig kännedom om de anspråk, som skola bedömas.

I kommittéförslaget stadgades skyldighet för konkursdomaren, att,
då särskilt arvode skulle bestämmas för viss egendom, därom underrätta
dem, som hava panträtt i egendomen, samt åliggande för förvaltaren att
tillhandahålla konkursdomaren förteckning å kända panträttsägare. Då
enligt de . sakkunniges åsikt dylik underrättelse bör meddelas alla, som
äga särskild förmånsrätt i egendomen, hava 84 och 85 §§ undergått
därav föranledd ändring.

Det yttrande rörande förvaltarens arvode, som enligt kommitténs
förslag skall avgivas av gode mannen, har nu ersatts med yttrande av
rättens ombudsman.

I fråga om tiden, då denne äger uppbära sitt arvode, lämnas här
föreskrift av enahanda innehåll som den, som i kommitténs förslag
meddelades beträffande gode mannens arvode.

87 §.

Att förvaltningsfunktionär är ansvarig för skada, som han förorsakat,
torde följa av allmänna rättsregler, vadan särskilt stadgande därom
ej synes erforderligt. Däremot kräves bestämmelse, huruvida, då flere

1338 19 29

226

förvaltningsfunktionärer äro vållande till skadan, de skola svara solidariskt
eller pro rata parte. De sakkunnige hava härutinnan följt den i
kommittéförslaget tillämpade grundsatsen om solidariskt ansvar. Det finnes
ej något skäl att stadga någon inskränkt ansvarighet för rättens
ombudsman, vilken ju enligt de sakkunniges förslag erhållit en ganska
vidsträckt befogenhet att deltaga i avgörandet av förvaltningsfrågor.

4 Kap.

Om giildenärens skyldigheter under konkursen samt rätt till underhåll, så
ock om bouppteckningsed av annan än gäldenären.

88 §.

Då rättensombudsmansbefattningen bibehållits, har med hänsyn till
ombudsmannens mera opartiska ställning till honom överlämnats att i
första hand fatta beslut i anledning av gäldenär framställning om att
få ändra vistelseort.

89 §.

Att med den organisation, som konkursförvaltningen enligt föreliggande
förslag erhåller, gäldenären maste vara skyldig att lämna rättens
ombudsman av honom begärda upplysningar, är uppenbart. Den omständigheten,
att en del av de funktioner, som enligt kommittéförslaget tillkomma
konkursdomaren, överflyttats på ombudsmannen, har icke synts
utgöra tillräcklig anledning att borttaga det av kommittén föreslagna
stadgandet, att jämväl konkursdomaren skall äga att avfordra gäldenären
upplysningar. Den olikhet i förhållande till komrnittcförslaget, som förefinnes
i andra stycket, föranledes därav, att rättens ombudsman skall vara
ordförande vid alla de borgenärssammanträden, som icke hållas inför
konkursdomaren.

90 §.

Konkursdomaren kan i fall, som avses i denna paragraf, behöva infordra
yttrande från förvaltaren, eventuellt även från ombudsmannen.
Uttryckligt stadgande om att sådana yttranden må infordras har icke
ansetts erforderligt.

227

93 §.

Inskjutandet av orden »eller hemskillnad» i första stycket av förevarande
paragraf föranledes därav, att enligt ö kap. 15 § i lagen den
12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning hustru, som
vunnit hemskillnad, själv äger råda över sitt gods. På grund av bestämmelserna
i lagen om adoption den 14 juni 1917 hava med gäldenärs
barn jämställts hans adoptivbarn. Då det ej sällan förekommer, att i
gäldenärens hus, utom tjänare, mera stadigvarande uppehålla sig åtskilliga
personer, såsom fosterbarn, släktingar med flere, vilka icke lämpligen,
därest de äga kunskap om boet, böra vara befriade från att avlägga
bouppteckningsed, även om de icke haft någon boets egendom om händer,
har i avseende å edgångsskyldighet med gäldenärens barn och tjänare
jämställts hans husfolk.

Enligt 27 § första stycket konkurslagen torde det på landet åligga
häradsrätten att, då yrkande om att annan än gäldenär eller hans
hustru skall förpliktas att edfästa konkursbouppteckning bestritts, pröva
yrkandet. Däremot tillkommer det enligt andra stycket av samma paragraf
domhavanden att avgöra, huruvida omyndigförklarad, vars egendom
avträtts till konkurs, skall avlägga bouppteckningsed. Uttryckliga föreskrifter
om, huru ett edgångsyrkande skall behandlas, finnas icke. Olika
metoder hava också tillämpats. Ibland har yrkandet gjorts hos domhavanden,
som efter att hava hört vederbörande hänskjutit tvistefrågans
prövning till häradsrätten1). I andra fall har ärendet efter stämning
anhängig]orts vid häradsrätten2). I allmänhet har edgången förklarats
skola fullgöras inför häradsrätten; i ett fall har dock densamma ansetts
böra äga rum inför domhavanden.

Kommittéförslaget stadgar, att yrkande av omförmälda art skall
gpras hos konkursdomaren, som har att pröva detsamma och, om det
bifalles, kalla vederbörande att för edgångens fullgörande inställa sig inför
konkursdomaren å tid och ort, som av honom bestämmas. Orsaken
till att handläggningen överflyttats till konkursdomaren torde vara den,
att man önskat göra densamma så snabb som möjligt. Den föreslagna
anordningen är dock icke utan nackdelar. Inför konkursdomaren lära
andra bevismedel än skriftliga icke kunna komma till användning; bestrider
sålunda den, mot vilken edgångsyrkande framställts, att förutsättningarna
för edgångsplikt föreligga, skulle sökandens möjligheter att

b Se N. J. A. 1877 sid. 34 och 1911 sid. 113.
s) Se N. J. A. 1908 sid. 236 och 1911 sid. 621.

228

styrka sina uppgifter bliva i hög grad inskränkta. På grund härav har
i förevarande paragraf gjorts den ändring att, därest edgångsyrkande
bestrides, den vidare handläggningen samt avgörandet av den uppkomna
tvistefrågan skall överlämnas till rätten. Såsom den föregående framställningen
visar skulle proceduren härigenom väsentligen bliva densamma
som enligt gällande rätt, mot vars bestämmelser härutinnan missnöje
icke försports. Att förfarandet i ett eller annat fall —ofta kan ju ärendet
omedelbart företagas av rätten — kan bliva långsammare än det av
kommittén föreslagna, må vara sant, men olägenheten därav kan icke
anses vara synnerligen stor, då det icke kan antagas, att förändringen
skall medföra en förlängning av konkursen. I sista stycket har vidare
intagits föreskrift om att den, av vilken edgång äskas, skall höras genom
konkursdomarens försorg, innan beslut över edgångsyrkandet meddelas.
Icke heller kommittéförslaget torde hava avsett annat än att edgångsföreläggande
skulle meddelas, efter det förklaring av konkursdomaren
infordrats från den, mot vilken edgångsyrkandet framställts; uttrycklig
föreskrift om att delgivning av edgångsyrkande skall ske genom konkursdomarens
försorg synes emellertid icke böra saknas.

94—95 §§.

I enlighet med anmärkningar, som från olika håll framställts mot
kommittéförslaget, har föreslagits, att konkursdomaren må kunna^gent
emot annan edgångspliktig än gäldenär använda vite såsom tvångsmedel.

97 §.

I överensstämmelse med efter kommittéförslagets framläggande i 30
§ konkurslagen gjorda lagändringar har dels med gäldenärens barn jämställts
hans adoptivbarn och dels förhöjning skett av värdet utav de lösören,
gäldenären äger att utbekomma.

För tolkningen av förevarande stadgande är av vikt att fasthålla,
att gäldenärens hustru, om boskillnad eller hemskillnad ej föreligger, i
realiteten är gäldenär liksom att på grund av bestämmelsen i 11 §
urarvaförordningen efterlevande make intar ställning av gäldenär1). . I
följd härav måste stadgandet så förstås, att underhåll bör kunna tillerkännas
i vanlig konkurs hustruns oförsörjda barn eller adoptivbarn
och i urarvakonkurs efterlevande make samt båda makarnas oförsörjda
barn eller adoptivbarn.

*) Jämför N. J. A. 1915 sid. 294.

229

98 §.

Enligt förevarande paragraf har rättens ombudsman erhållit befogenhet
att efter förvaltarens hörande bestämma om vad enligt 97 § må
tillerkännas gäldenären. De sakkunnige hysa den uppfattningen, att
härigenom ett för alla intresserade tillfredsställande avgörande omedelbart
skall erhållas. Skulle beslutanderätten tillkomma förvaltaren, skulle
risk föreligga för att gäldenärens intresse skulle för litet tillgodoses;
skulle bestämmanderätten överlämnas åt ombudsmannen och förvaltaren
gemensamt med automatisk hänskjutning till rätten i händelse av meningsskiljaktighet
dem emellan, kunde man befara, att rätten i allt för
stor utsträckning skulle betungas med prövning av underhållsfrågor.
Vid sin prövning är ombudsmannen givetvis icke skyldig att tillerkänna
gäldenären så stort belopp, som förvaltaren till äventyrs medgivit; ombudsmannen
äger jämväl att emot förvaltaren tillgodose borgenärernas
intresse, vilket är av särskild betydelse, då den borgenärsmajoritet, som
tillsatt förvaltaren, utgöres av gäldenären närstående personer. Med förvaltarens
allmänna ställning såsom borgenärernas förtroendeman har ansetts
överensstämma, att han skall äga klagorätt gent emot ombudsmannens
beslut. Då man icke kan antaga, att konkursboet skall kunna
återfå någon del av underhållsbeloppet, därest detta i enlighet med ombudsmannens
beslut omedelbart till fullo utbetalats, bör förvaltaren lämpligen,
om han själv har för avsikt att överklaga beslutet eller det kan
befaras, att enskild borgenär kommer att påfordra rättens prövning i
ärendet, i avbidan på att laga kraftägande beslut meddelas innehålla
någon del av det bestämda underhållsbeloppet.

5 Kap.

Om bevakning av fordringar i konkurs.

101 §.

För att underlätta delgivning av edgångsföreläggande har i andra
stycket intagits erinran om att jämväl borgenärens boningsort bör angivas
i bevakningsinlagan. En borgenär kan genom en dylik uppgift
bereda sig garanti emot att få ett edgångsföreläggande sig delgivet genom
kungörelse.

230

102—103 §§.

Upprättandet av den i 102 § omförmälda förteckningen har i överensstämmelse
med vad som nu gäller ansetts böra åligga rättens ombudsman.

Enligt 102 § i kommittéförslaget skulle bevakningsliandlingarna
under anmärkningstiden förvaras bos förvaltaren, under det att enligt
103 § första stycket i förevarande förslag konkursdomaren bar att för
handlingarnas tillhandahållande bestämma det ställe, som han med hänsyn
till förvaltarens, gäldenärens och borgenärernas intressen finner lämpligast.
Då emellertid granskningen av bevakningsliandlingarna i första
hand ankommer på förvaltaren, bör givetvis konkursdomaren bestämma,
att handlingarna skola förvaras hos förvaltaren, om icke särskilda omständigheter
föranleda annat.

Beträffande tredje stycket i 103 § må följande anmärkas. Utsättandet
av dag för tvistefrågors handläggning vid rätten skulle enligt 107 §
i kommitté förslaget, som härutinnan överensstämde med 73 § i gällande
konkurslag, på landet vara eu ren expeditionsåtgärd, medan i städerna
eu viss valrätt skulle tillkomma vederbörande. I förevarande
förslag har lämnats möjlighet för konkursdomaren att, efter prövning
av föreliggande omständigheter, i särskilt fall utsätta handläggningen vid
rätten till senare tidpunkt än den, som angives såsom den normala.
Detta har särskild betydelse på landet, varest det kan inträffa, att parterna,
om handläggningen inför rätten skall äga rum på först infallande
ting, få för kort tid att förbereda sig på densamma och sålunda tvingas
att påkalla uppskov. Genom det föreslagna stadgandet blir det
möjligt att förhindra, att parterna åsamkas kostnader för en onyttig inställelse.
Därjämte har föreskrivits, att konkursdomaren skall lätta beslut
i förevarande avseende omedelbart efter bevakningstidens utgång
och alltså icke, såsom enligt gällande rätt, vänta därmed, till dess anmärkningsskrifterna
inkommit. Därest konkursdomaren utnyttjar den
kunskap om förhållandena, som rättens ombudsman och förvaltaren
måste antagas äga, bör detta kunna ske utan svårighet. Härigenom
vinnes dels att borgenärerna samtidigt erhålla skriftlig underrättelse om
anmärkningstiden, tidpunkten för förlikningssammanträdet och tidpunkten
för handläggningen vid rätten och dels att konkursdomarens expeditionsarbete
lindras.

Vidkommande 103 § i övrigt hänvisas till vad som yttrats vid motiveringen
av 19 §.

231

108 §.

Av de ändringar, som föreslagits i förevarande paragraf, torde allenast
de, som röra kostnaden för urtima ting, tarva en närmare motivering.
Enligt kommittéförslaget skulle, om konkursdomaren det påfordrade,
säkerhet för nämnda kostnader ställas av den, som begärde
tinget. Enligt de sakkunniges förslag skall rättens ombudsman alltid
avfordra den, som begär urtima ting, det belopp, vartill ombudsmannen
finner kostnaden för tinget böra beräknas.

Då konkursdomaren icke bör utsättas för risken att behöva vidtaga
rättsliga åtgärder för realiserandet av en ställd säkerhet, måste förskott
i penningar fordras. Kostnaden för ett urtima ting är icke större än
att den, som påfordrar ett sådant och verkligen kan bekosta det, också bör
vara i stånd att omedelbart prestera det erforderliga beloppet. Det vanligaste
torde vara, att det är konkursboet, som har intresse av ett snabbt
avgörande. 1 sådant fall blir det enligt förslaget förvaltaren, som har att
bestämma, om urtima ting skall fordras, och vid sammanträdet förskjuta
kostnaden. Borgenärerna hava därutinnan icke någon beslutanderätt.

Frågan, huruvida handläggningen av tvistefrågorna skall ske å urtima
ting eller icke, måste avgöras före förlikningssammanträdets slut.
Borgenärerna böra, innan de åtskiljas, veta, huruvida de skola avvakta
särskild kallelse till urtima ting eller följa den förut erhållna underrättelsen
om när målet skall komma före. På grund härav måste åt ombudsmannen
överlämnas såväl att bestämma storleken av förskottet som
att mottaga detsamma.

Skulle förskott fordras allenast i de fall, då anledning att misstro
vederbörandes solvens förefunnes, skulle förskottets begärande gent emot
eu person, som icke vore notoriskt insolvent, lätt kunna framstå såsom
eu chikan, och det bleve följaktligen anledning att antaga, att rättens
ombudsman skulle draga sig för att fordra förskott i tveksamma fall.
Men då ombudsmannen icke, utan att vårdslöshet å hans sida förelåge, bleve
personligen ansvarig för kostnaden, skulle han komma i en obehaglig
ställning i förhållande till konkursdomaren, om det sedermera befunnes,
att den, som begärt urtima ting, verkligen icke vore i stånd att gälda
kostnaden därför. På grund härav har föreslagits, att ombudsmannen
alltid skall kräva förskott. Underlåter han att göra det, blir han själv
ansvarig för ifrågavarande kostnad.

in §.

Förevarande paragraf, som motsvarar 110 och 111 §§ i kommittéförslaget,
innehåller icke några andra sakliga ändringar än sådana, som

232

föranledas av i andra stadganden gjorda ändringar, för vilka tidigare
redogjorts. Av de sakkunniges förslag torde det med tydlighet framgå,
att konkursdomaren skall fatta sitt beslut efter samråd med rättens ombudsman
och förvaltaren, att i kungörelsen dagen för anmärkningstidens
utgång uttryckligen skall angivas samt att särskild underrättelse om
innehållet i kungörelse om efterbevakning icke skall avsändas till andra
än dem, som omnämnas i fjärde stycket.

112 §.

Då det ju alltid måste dröja någon tid, innan rättens ombudsman
hinner få bevakningshandlingarna sig tillställda, kan det tydligen inträffa,
att ett borgenärssammanträde hålles inför ombudsmannen, sedan efterbevakning
skett men innan bevakningshandlingarna kommit ombudsmannen
tillhanda. Skulle nu ombudsmannen vara pliktig att taga hänsyn till
att talerätt möjligen kunde tillkomma en person, som anmäler sig hava
efterbevakat men icke visar, att bevakning skett, vilket belopp som bevakats
och huruvida förmånsrätt fordrats, skulle åtskillig oreda kunna
föranledas. Rättens ombudsman skulle bliva nödsakad att till rätten
hänskjuta tvistefrågor, varom i själva verket förlikning träffats, underställa
ackordsförslag, som i verkligheten förkastats, vid omröstning i
förvaltningsfrågor bliva ur stånd att omedelbart fastslå, huru omröstningen
utfallit, etc. Den, som på grund av efterbevakning vill föra talan vid
borgenärssammanträde, måste därför vara beredd att förete bevis från
konkursdomaren om efterbevakningen, vilket bevis efter vad av det föregående
framgår bör angiva såväl fordringsbeloppet som huruvida förmånsrätt
yrkats. Åven om detta bör ligga i sakens natur, har ett uttryckligt
stadgande ansetts icke böra saknas i föreliggande förslag, enligt
vilket rättens ombudsman i regel är ordförande vid de borgenärssammanträden,
som hållas efter bevakningstidens utgång. Av stadgandet
framgår, att, därest borgenären ej företett bevis om efterbevakningen
vid sammanträdet, han icke kan överklaga ett därvid fattat beslut på
den grund, att hans fordran ej tagits i betraktande, liksom man av stadgandet
kan sluta, att rättens ombudsman är pliktig att tillse, att han vid
sammanträden, som hållas efter bevakningstidens utgång, har tillgång
till dessförinnan ingivna bevakningshandlingar.

117 §.

Enligt föreliggande förslag skall bevis om edgångsföreläggandes
delgivning alltid utgöras av sådant intyg, som i 11 kap. 38 § rätte -

233

gångsbalken sägs, under det att kommittéförslaget fordrade sådant intyg
endast i fråga om delgivning, som skett inom riket. Ändringen föranleda
därav, att genom lag den 29 juni 1912 i nyssnämnda lagrum intagits
stadgande angående bevis om delgivning, som skott å utrikes ort.

118 §.

Både förvaltaren och ombudsmannen behöva på grund av bestämmelserna
i detta och nästföljande kapitel omedelbar underrättelse såväl
om att edgångsföreläggande meddelats som därom, att sådant föreläggande
fullgjorts. I det förra avseendet erhålla båda enligt första stycket
i denna paragraf underrättelsen direkt från konkursdomaren, medan bevis,
att edgången fullgjorts, av konkursdomaren skall tillställas ombudsmannen,
som jämlikt 205 § har att fortställa detsamma eller avskrift
därav till förvaltaren.

120 §.

Liksom i 112 § föreskrivits, att efterbevakande borgenär icke äger
föra talan å borgenärssammanträde, som hålles inför rättens ombudsman,
innan denne på sätt i nämnda paragraf angives vunnit kännedom om
efterbevakningen, har i förevarande paragraf ansetts böra stadgas, att
borgenär, som förelagts edgång, icke må föra talan å borgenärssammanträde,
som efter utgången av den för edgångsbevisets ingivande till konkursdomaren
stadgade tid hålles inför rättens ombudsman, med mindre
edgångsbeviset genom konkursdomarens försorg jämlikt 118 § kommit
ombudsmannen tillhanda eller borgenären hos ombudsmannen styrkt, att
dylikt bevis tillställts konkursdomaren.

I de sakkunniges förslag har icke bibehållits det i kommittéförslagets
113 § upptagna, från 78 § i gällande konkurslag hämtade förbudet
mot att i tvist angående bevakad fordran förete nya bevis i högre
rätt. Till de tungt vägande skäl, som anförts för en sådan reform av
kommitténs ledamot häradshövdingen Östergren i hans vid förslaget
fogade särskilda yttrande1), kommer, att enligt föreliggande förslag rättens
ombudsman bibehållits såsom ordförande vid förlikningssammanträ -

*) Jämför kommittéförslaget, sid. 598.

1338 19

234

det. Åven om det är att antaga, att till rättens ombudsmän i framtiden
komma att utses mera kvalificerade personer än för närvarande, är det
dock uppenbart, att en rättens ombudsman i regel ej kan äga samma
förmåga som en erfaren underdomare att utreda tvistefrågan och för
parterna klargöra, i vilket eller vilka avseenden bevisning bör av dem
vid rätten förebringas. Det skulle alltså kunna befaras, att mål angående
tvistiga fordringar fortfarande skulle bliva så knapphändigt utredda,
att behov av ytterligare utredning i överrätterna komrne att förefinnas.

6 Kap.

Om utdelning.

126 §.

I kommittéförslaget föreskrevs, att utdelning skulle ske, när förvaltaren
efter gode mannens hörande funne det lämpligt. Avgörandet tillkom
sålunda liksom enligt föreliggande förslag förvaltaren. Då det icke
skulle överensstämma med rättens ombudsmans ställning såsom det av
konkursdomaren utsedda kontrollorganet, att hans mening i en förvaltningsfråga
formligen inhämtades i fall, då hänsyn till densamma icke
skulle behöva tagas, har någon bestämmelse motsvarande kommittéförslagets
stadgande om gode mannens hörande icke upptagits. Häremot
strider icke, att förvaltaren i förekommande fall rådför sig med ombudsmannen.

Ändringen i tredje stycket är endast av redaktionell beskaffenhet.
Sista punkten i fjärde stycket, jämförd med 138 §, innehåller den i 124 §
andra stycket konkurslagen uttalade regeln, att konkurs i visst fall må
avslutas, ehuru boet tillhörig egendom ej sålts.

128 §.

Bestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf överensstämmer
med gällande konkurslag. Att vid meningsskiljaktighet emellan rättens
ombudsman och förvaltaren om utdelningsförslagets innehåll den förres
åsikt skall vara utslagsgivande, är en konsekvens därav, att ombudsmannen,
i motsats till gode mannen enligt kommittéförslaget, representerar den
juridiska sakkunskapen inom konkursförvaltningen.

235

I andra stycket liar stadgats, att, om sådan omständighet, som jämlikt
133 § andra stycket medför inskränkning i borgenärs rätt att lyfta å hans
lordran belöpande utdelning, föreligger, sådant skall i förslaget anmärkas.
Borgenären bör kunna av utdeluingsförslaget se, att inskränkning
i hans lyftningsrätt enligt konkursförvaltningens åsikt förefinnes, så att han
må kunna vidtaga åtgärder för att få ett eventuellt misstag därutinnan
rättat. I vissa fall synes till och med för sådant ändamål klandertalan
erfordras, t. ex. om konkursförvaltningen ansett, att ett av borgenären
ingivet edgångsbevis icke kan godkännas. Genom tillägget vinnes ock
den fördelen, att det blir svårare för förvaltaren att, då lyftning påkallas,
förbise, att omständighet av bär omförmäld art föreligger.

129 §.

Utdelningsförslaget bör hållas tillgängligt på det ställe, som ligger
bäst. till för vederbörande. Kommittéförslagets bestämmelse om att utdelningsförslaget
skall tillhandahållas hos förvaltaren har därför utbytts
mot stadgande om att rättens ombudsman skall efter samråd med förvaltaren
bestämma, var förslaget skall hållas tillgängligt.

130 §.

Kommittéförslagets bestämmelse om att, då klander skall handläggas
inför rätten, konkursdomaren må, om det lämpligen kan ske, kalla parterna
till rätten på annat sätt än genom kungörelse, har ersatts genom
det allmänna stadgandet i 202 §.

De för klandertvisten nödiga handlingarna finnas vid tiden för dess
anhängiggörande antingen hos rättens ombudsman eller hos förvaltaren.
Genom föreskriften i sista stycket av förevarande paragraf är uttalat, att
det åligger ombudsmannen att tillse, att även det hos förvaltaren förefintliga
processmaterialet överlämnas till rätten.

131 §.

Den i kommittéförslagets 131 § upptagna, från gällande rätt hämtade
principen, att dom över ett av borgenär väckt klander mot utdelningsförslag
skall gälla till förmån allenast för den borgenär, som
anfört klandret, leder till det otillfredsställande resultatet, att utdelningsprinciper,
som blivit av domstol underkända, komma att få giltighet emot
det stora flertalet av borgenärerna. I fråga om borgenärer med stora

236

fordringar kan det väl sägas, att de böra själva iakttaga sina intressen.
Vad de små borgenärerna beträffar är det däremot uppenbart, att de ej
gärna kunna påtaga sig kostnaden för en granskning av utdelningsförslaget
och en eventuell klandertalans anställande, i synnerhet som vinsten
av en sådan i allt fall skulle bliva ganska problematisk. Den vinnande
måste nämligen i ett dylikt mål regelrätt själv vidkännas sina kostnader.
Utom i det undantagsfall, att klander anmäles och fullföljes av
gäldenären, — förvaltaren har ju icke fullföljdsrätt — skulle de små
borgenärerna praktiskt sett stå så gott som rättslösa. Billighetshänsyn
tala sålunda för att man låter den rättelse, som vinnes genom klandret,
gälla till förmån även för borgenärer, som icke deltagit däri. Att märka
är vidare, att kommittéförslaget på ifrågavarande punkt står i strid med
den ståndpunkt, förslaget intager beträffande prövning av jäv. Starka
skäl finnas emellertid för att i förevarande avseende behandla klanderprocessen
och rättegången angående tvistiga fordringar lika. De tvistefrågor,
som skola bedömas i klanderprocessen, stå ofta i nära samband
med dem, som skola prövas i den för jäv stadgade ordningen. Så skall
exempelvis frågan, huruvida en borgenär bär förmånsrätt jämlikt visst
lagrum i 17 kapitlet handelsbalken, handläggas i sistnämnda ordning,
medan genom klanderprocessen avgöres, om i boet finnes någon egendom,
vari förmånsrätten kan göras gällande. I ett fall kan till och med
i klanderväg prövas, huruvida förmånsrätt över huvud taget föreligger,
nämligen om anmärkning ej framställts mot förmånsrättsyrkandet, men
detta enligt konkursförvaltningens förmenande ej avser någon i lag stadgad
förmånsrätt. På grund av vad sålunda anförts har sådan ändring
föreslagits i förevarande paragraf, att ett utslag, som innefattar bifall
till av borgenär väckt klander mot utdelningsförslag, i vad det avser
utdelning till viss annan borgenär, skall gälla till förmån även för dem,
som icke deltagit i klandret1).

136—137 §§.

Genom att rätten att bestämma, om borgen skall fordras eller icke,
överlämnats åt rättens ombudsman och förvaltaren kan, i motsats till vad
som var fallet enligt kommittéförslaget, lyftning utan borgen medgivas
jämväl före första borgenärssammanträdet.

*) Enligt vissa utländska konkurslagar äga borgenärerna att framställa anmärkningar mot
ett till granskning framlagt preliminärt utdelningsförslag, varefter konkursdomstolen bestämmer, på
vad sätt utdelning skall äga rum. Härigenom får åtminstone första instansens utslag giltighet
för och emot alla.

237

I motsats till 55 § konkurslagcn innehåller förslaget icke någon
uttrycklig föreskrift, att rättens ombudsmans åsikt skall inhämtas beträffande
frågan, om lyftning må medgivas i de fall, som omförmälas i 135 §.
Skälet härtill är detsamma, som föranlett, att stadgande om ombudsmannens
hörande ej upptagits i 12G §. Erinras må, att för eftergivande
av borgen ombudsmannens samtycke är nödvändigt. Det är emellertid
närmast en juridisk fråga, som skall avgöras, vadan förvaltaren lämpligen
bör inhämta råd av ombudsmannen såsom den juridiskt sakkunnige
inom förvaltningen. Lyftning bör tydligen icke medgivas, om det
kan misstänkas, att edgångsyrkande skall framställas eller att tvist angående
fordringen skall uppstå. Likaledes bör lyftning ej tillstädjas, om
fordringen är beroende av villkor, som i 144 § sägs.

139 §.

Den tid, efter vars utgång meddelande, som i denna paragraf sägs,
skall tillsändas borgenärerna, har ansetts kunna nedsättas från tre till
två månader. Yrkande om sådan nedsättning har framställts i ett av de
över kommitté förslaget avgivna yttrandena.

145 §.

Då för edgångsföreläggandes fullgörande enligt 117 och 120 §§
fordras, att edgångsbevis ingives till konkursdomaren, har i kommittéförslagets
145 § gjorts en redaktionell ändring, avseende att tydligt utmärka,
att den edgångspliktige icke kan inlämna edgångsbeviset direkt
till konkursförvaltningen.

146 §.

I enlighet med den ändring, som genom lag den 11 oktober 1912
gjorts i 117 § andra momentet konkurslagen, har i förevarande paragraf
ej upptagits något stadgande om förmånsrätt för ränta å intecknad fordran. 7

7 Kap.

Om förlikning och ackord emellan gäldenären och borgenärerna.

152 §.

Då rättens ombudsman såsom ordförande vid ackordssammanträdet
måste intaga en fullständigt opartisk ställning, bör han icke på förhand

238

hava fattat position till ackordsförslaget. Han bör därför icke avgiva
sådant yttrande över ackordsförslaget, som i 155 § sägs, och det skulle
från nyssnämnda synpunkt otvivelaktigt varit lyckligast, om han
även kunnat befrias från att avgiva yttrande i det fall, varom i denna
paragraf är fråga. Det kan emellertid icke bestridas, att den av kommittén
i paragrafen föreslagna anordningen väl motsvarar sitt syftemål
att å ena sidan undvika kostnader och besvär för ett utsiktslöst ackordsförslag
och å andra sidan förhindra, att ett ackordsförslag obehörigen
undertryckes. Då man därvid icke kan låta förvaltarens omdöme bliva
ensamt avgörande, torde annan utväg ej förefinnas än att även här anlita
rättens ombudsman. Men förslaget har avfattats så, att ombudsmannen
behöver före ackordssammanträdet yttra sig i ackordsfrågan
blott i det fall, att förvaltaren avstyrker ackordsförslagets framläggande.

154 §.

Genom de ändringar, som föreslagits i denna paragraf, hava bestämmelserna
om ackordsförslagets tillhandahållande reglerats till överensstämmelse
med motsvarande stadganden i fråga om bevakningshandlingarna.
I övrigt överensstämmer paragrafen — frånsett föreskriften
att rättens ombudsman skall vara ordförande vid ackordssammanträdet
— i sak med kommittéförslaget.

155 §.

Om anledningen till att endast förvaltaren föreslagits skola avgiva
yttrande enligt förevarande paragraf hänvisas till vad som yttrats vid
152 §.

157 §.

förevarande paragraf har synts böra intagas en erinran om att på
grund av stadgandena i 112 och 120 §§ rösträtt i ackordsfrågor, vilka
ju alltid skola förekomma å borgenärssammanträden, som hållas inför
rättens ombudsman, i vissa fall icke må utövas för efterbevakad fordran
samt för fordran, beträffande vilken edgångsföreläggande meddelats.

158 §.

Ändringen föranjedes därav, att 2 kap. giftermålsbalken upphävts
genom lagen den 12 november 1915 om vad iakttagas skall i avseende
å införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

239

1G0 §.

I fråga om överrätts utslag är det icke uteslutet, att det kan dröja
någon tid, innan gäldenären hinner få kännedom om detsamma. Särskilt
om utslaget meddelats av Kungl. Maj:t och alltså redan vid utgivandet
äger laga kraft, synes det kunna bliva svårt för gäldenären att
inom två veckor hinna göra anmälan om ackordsfrågans återupptagande.
Den tid, inom vilken dylik anmälan må ske, har därför förlängts till
fyra veckor.

161 §.

Enligt kommittéförslaget tillkom det konkursdomaren att, då gäldenären
gjort ändring i ackordsförslag, sedan kungörelse om dess behandling
varit införd i allmänna tidningarna, avgöra såväl, huruvida förslaget
genom ändringen blivit mindre fördelaktigt för borgenärerna, som
ock, därest han ansåg detta vara fallet och borgenärerna beslutit uppskov
med ackordsförslagets behandling, huruvida sådant yttrande över det
ändrade förslaget, som i 155 § sägs, skulle avgivas. I det förra avseendet
har avgörandet överlämnats åt rättens ombudsman såsom ordförande
vid ackordssammanträdet. I det senare hänseendet synes prövningsrätt
icke böra överlämnas åt ombudsmannen — att bibehålla densamma
hos konkursdomaren, som ju ännu icke haft att taga vidare befattning
med ackordsfrågan, låter sig givetvis icke göra — varför de
sakkunnige föreslagit, att, om uppskov beslutes, yttrande över det
ändrade ackordsförslaget alltid skall avgivas av förvaltaren.

164- 165 §§.

Andra stycket i 164 § överensstämmer i huvudsak med 101 § konkurslagen.
Då någon viss tid, inom vilken rättens ombudsman skall
ingiva protokollet över ackordssammanträdet icke föreslagits, innebär detta
ingalunda, att den nu föreskrivna tiden ansetts för kort, Tvärtom bör
man räkna med, att ombudsmannen kan vara färdig med protokollet
inom väsentligt kortare tid än en vecka, fastän han enligt förevarande
förslag liksom enligt 103 § konkurslagen skall avgiva eget yttrande
över ackordsförslaget. Detta yttrandes avgivande torde emellertid vara
i hög grad underlättat genom det av förvaltaren jämlikt 155 § avgivna.
Rättens ombudsmans yttrande bör givetvis endast beröra sådana omständigheter,
som kunna berättiga domstolen att vägra fastställelse av
ackordet.

240

Önskar gäldenären urtima ting för ackordsfrågans prövning, kar
lian att göra framställning därom, innan konkursdomaren expedierat kungörelse
om tiden för ärendets prövning å lagtima ting. Kostnaden för
tinget skall förskjutas kos konkursdomaren.

Då konkursdomaren i alla förut bekandlade fall, i vilka kandlingar
i konkursmål skola ingivas till rätten, äger att mottaga desamma, kar det
synts mest följdriktigt att låta den, som vill bestrida fastställelse av
ackord, avlämna sin inlaga till rätten eller konkursdomaren.

Beträffande anledningen till att frågan om fastställelse av ackord
förklarats kunna utsättas till så kallat tremansting känvisas till motiveringen
av den av de sakkunnige föreslagna ändringen i lagen den 7
maj 1918 om särskilda tingssammanträden för kandläggning av vissa
mål ock ärenden.

Det i andra stycket av kommittéförslagets 165 § upptagna stadgandet
avser liksom motsvarande bestämmelse i 102 § konkurslagen blott
att fastslå, att om, då fastställelsefrågan slutbehandlats vid rätten, någon
prövning av jävsfrågor icke erfordras för bedömande av huruvida
ackordsförslaget antagits av borgenärerna eller icke, rätten skall meddela
sitt beslut genast eller sist nästa dag. För att förebygga, att stadgandet
oriktigt uppfattas såsom avseende jämväl tiden för ärendets återföretagande
av rätten efter sådant anstånd, som i första stycket av förberörda
paragraf i kommittéförslaget omförmäles, har stadgandet överflyttats
till 164 §, vari härigenom samtliga regler för det normala förfarandet
vid prövning av ackords förslag klivit sammanförda.

Då anstånd erfordras, kar rätten att antingen förklara sig komma
att meddela beslut i fastställelsefrågan å den ordinarie rättegångsdag1),
då ärendet tidigast kan vara i det skick, att slutligt utslag kan meddelas,
t. ex. å första ordinarie rättegångsdag efter det anmärkningstiden
för efterbevakad fordran gått till ända, samt, därest nytt anstånd då befinnes
nödvändigt, t. ex. om i nyssnämnda fall anmärkning framställts,
på samma sätt utsätta ny dag för beslutets meddelande eller och förklara
ärendet vilande ock återupptaga detsamma å den första ordinarie rättegångsdag
l), å vilken ärendet är i skick att kunna avgöras. Erfordras i
det förra fallet ej nytt anstånd eller kar i det senare fallet ärendet återupptagits,
får på grund av stadgandet i 164 § sista stycket med beslutets
meddelande icke anstå längre än en dag.

*) På landet kan givetvis i vanlig ordning sökas urtima ting.

241

166 §.

I angiven avsikt att utmärka, att vad gäldenären enligt ackordet
kan hava att betala över femtio procent av fordringsbeloppen icke med
nödvändighet måste erläggas inom ett år från ackordets fastställande,
bar kommittén låtit den i första punkten av förevarande paragraf under 4)
upptagna förutsättningen för fastställelse av ackord med avseende å formuleringen
något avvika från motsvarande bestämmelse i 104 § konkurslagen.
Då emellertid vad kommittén sålunda velat tillägga redan
synes vara uttalat i sistberörda bestämmelse samt kommittéförslaget giver
rum för den tolkningen, att fastställelse av ackord skall vägras, även om
borgenär, som enligt ackordsförslaget icke skall uppbära femtio procent
inom ett år från det ackordet fastställts, gått in därpå, hava de sakkunnige
återgått till den formulering, stadgandet har i nu gällande rätt.

I åtskilliga över kommittéförslaget avgivna yttranden har gjorts gällande,
att konkursdomaren ej bör vara pliktig att, då frågan om fastställelse
av ackord förklarats vilande i avbidan på utgången av ett mot gäldenären
väckt åtal för bedrägeri eller oredlighet, ex officio följa rättegången
mot gäldenären och, om han frikännes, utsätta ackordsfrågan till
förnyad handläggning. Anmärkningen träffar icke kommittén, som tvärtom
förutsatt, att det skall åligga förvaltaren att anmäla ett frikännande utslag
hos konkursdomaren1). Då emellertid stadgandets avfattning efter vad
nyssberörda anmärkningar giva vid handen synes kunna föranleda missuppfattning,
har i lagtexten uttryckligen angivits, att och av vem anmälan
om ärendets återupptagande skall göras. Det ligger givetvis i samtliga
parters intresse att så fort som möjligt få fastställelsefrågan avgjord. Åven
om viss tid, inom vilken anmälan om ärendets återupptagande skall ske,
icke föreskrives, kommer säkerligen dylik anmälan att ske utan dröjsmål.
Därest lång tid förflutit mellan ackordsförslagets antagande och utslaget
i brottmålet, kan det emellertid inträffa, att förhållandena blivit så förändrade,
att ackord icke längre bör komma i fråga. Genom stadgande,
att ackordsfrågan skall anses förfallen, därest anmälan om fastställelseärendets
återupptagande ej skett inom fyra veckor från det friande utslag
i brottmålet vunnit laga kraft, har möjlighet beretts parterna att på
relativt kort tid få ackordsfrågan avförd utan ytterligare kostnader.

De ändringar, som förevarande paragraf i övrigt undergått, äro
endast av redaktionell art.

*) Se kommittéförslaget, mot. sid. 512.

13S8 19

242

8 Kap.

Om borgenärssammanträden.

175 §.

Enligt nuvarande konkurslag skall det borgenärssammanträde, som
omförmäles i dess 25 och 39 §§ (det s. k. första förhöret), hållas på
landet inför rätten eller domaren och i stad inför rätten, medan inställelsedagssammanträdet
och förhör i anledning av efterbevakning skola
hållas på landet inför domaren och i stad inför rättens ordförande eller
annan ledamot av rätten. Å övriga borgenärssammanträden föres ordet
av rättens ombudsman, så vida han är tillstädes. Skyldighet för ombudsmannen
att närvara vid alla sammanträden är ej stadgad; hans
närvaro är föreskriven endast beträffande vissa av dem. Det torde
emellertid sällan inträffa, att ombudsmannen är frånvarande från något
sammanträde. Rörande ordförandeskapet för sådant fall saknas föreskrift,
men detsamma torde i dylik händelse pläga handhavas av någon av
gode männen eller sysslomännen.

I förevarande paragraf föreskrives, att ombudsmannen skall vara
ordförande å alla borgenärssammanträden, som ej hållas inför konkursdomaren.
På grund av den fordran å juridisk insikt och formell färdighet,
som skall ställas å ombudsmannen, får denne antagas bliva väl
skickad att handhava nämnda ordförandeskap, och, då vid varje borgenärssammanträde
kan erfordras, att ordföranden är hemmastadd i gällande
lag, t. ex. för bedömande av frågan, huruvida en borgenärs rätt är beroende
av utgången av det ärende, som skall avgöras, bör ordförandeskapet
icke för något sammanträde tillkomma förvaltaren, vid vars utseende
borgenärerna hava att taga hänsyn till andra egenskaper än som
ovan nämnts. År i särskilt fall ombudsmannen förhindrad att närvara
å borgenärssammanträde, skall konkursdomaren jämlikt stadgandet i 44 §
sista punkten utse ställföreträdare för honom.

De borgenärssammanträden, som enligt förevarande förslag skola
hållas inför konkursdomaren, äro första borgenärssammanträdet, sammanträde,
som senare erfordras för val av förvaltare eller god man,
och sammanträde, som enligt 80 § skall hållas i anledning av uppkommen
fråga om förvaltares entledigande. Det bör ej ifrågasättas att
överlåta ordförandeskapet beträffande något av dessa sammanträden å

243

ombudsmannen. De sammanträden, å vilka förvaltareval äga rum, böra
hållas inför konkursdomaren med hänsyn till den honom tillkommande
befogenheten att pröva den valdes behörighet och lämplighet. Sammanträde
för utseende av efterträdare till avgången god man synes för
likformighetens skull böra hållas av konkursdomaren. Borgenärssammanträde
i anledning av anmärkning mot förvaltare bör hållas inför
konkursdomaren, emedan till sådant sammanträde bör kunna utsättas
jämväl eventuellt val av ny förvaltare samt det för övrigt vore olämpligt,
att dylikt sammanträde hölles inför ombudsmannen i de fall, då
anmärkning mot förvaltaren gjorts av honom.

176 §.

De borgenärssammanträden, till vilka konkursdomaren skall utfärda
kallelse, äro dels de, som skola hållas under hans ordförandeskap
och angivits här ovan vid motiveringen av 175 §, och dels vissa sammanträden,
vid vilka rättens ombudsman skall tjänstgöra såsom ordförande,
nämligen de, som omförmälas i 103, 111 och 154 §§.

Angående sättet för utlysande av första borgenärssammanträdet och
av sammanträde, som skall hållas i anledning av anmärkning mot bevakning,
äro särskilda bestämmelser meddelade i 19, 20, 103 och 111 §§,
varjämte i 159 § förekommer ett särskilt stadgande angående tillkännagivande
av tid och ställe för borgenärssammanträde, till vilket prövning
av ackordsförslag uppskjutits.

I 176 § angives, huru övriga borgenärssammanträden skola utlysas.
Bestämmandet, huruvida sådant sammanträde må hållas inom kortare
tid från kallelsens offentliggörande i tidningarna än i tredje stycket sägs,
tillkommer den, som har att utfärda kungörelsen. Enligt 202 § andra
stycket kan i fråga om borgenärssammanträde, som hålles efter bevakningstidens
utgång och icke avser prövning av ackordsförslag, tillämpas
annat kallelsesätt än kungörelse i tidningarna, om utan ökning av kallelsekostnaden
alla borgenärer, som äga föra talan å sammanträdet, underrättas
om detta så tidigt, att de kunna själva eller genom ombud infinna
sig. Som ombudsmannen bör erhålla direkt meddelande om utsättandet
av de borgenärssammanträden, vilka hållas under hans ordförandeskap
men utlysas av konkursdomaren, samt ombudsmannen bör
vara närvarande jämväl å de borgenärssammanträden, där konkursdomaren
för ordet, har i fjärde stycket av 176 § föreskrivits, att ombudsmannen
skall särskilt underrättas om de borgenärssammanträden,
till vilka kallelse utfärdas av konkursdomaren. Med kommitténs förslag

244

överensstämmer stadgandet i samma stycke om förvaltarens och gäldenärens
underrättande om borgenärssammanträdes utlysande.

177 §.

I det av föreningen Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet över
kommitténs förslag har anmärkts, att den i 177 § av detta förekommande
bestämmelsen, att protokoll över borgenärssammanträde, som
hålles inför förvaltaren, skall justeras vid sammanträdet, ej alltid skulle
kunna iakttagas. Åven i fråga om protokoll över borgenärssammanträde,
som enligt de sakkunniges förslag skall hållas inför rättens
ombudsman, gäller, att dess avfattande, särskilt i fråga om förlikningssammanträde,
ofta kommer att taga lång tid och att därför en föreskrift
om protokollets justering vid sammanträdet skulle vara olämplig.
Med hänsyn till den större kompetens i fråga om protokollsföringen, som
måste anses tillkomma ombudsmannen i jämförelse med förvaltaren, synes
det ej heller erforderligt, att offentlig justering av protokollet äger rum
vid sammanträdet, och av samma skäl bör det vara tillräckligt med en
justeringsman. På grund härav har i förevarande paragraf stadgats,
att å sammanträdet en eller flere justeringsmän skola utses att jämte
ordföranden underskriva protokollet.

178 §.

Denna paragraf innehåller den allmänna regeln för bestämmande av
utgången vid borgenärernas omröstning i förvaltningsfrågor, vilken regel
överensstämmer med kommitténs förslag ävensom i huvudsak med nu
gällande lag. Enligt 46, 49, 60, 64 och 77 §§ i förevarande förslag
gälla särskilda omröstningsregler vid avgörande av följande förvaltningsärenden,
nämligen val av god man jämte suppleant, fråga om fortsättande
av gäldenärs rörelse mer än ett år från första borgenärssammanträdet
samt fråga om uppskov längre tid än nu nämnts med försäljning
av konkursbos egendom eller med indrivning av dess fordringar.
Särskilda regler gälla ock för avgörande av ackordsfrågor, vilka emellertid
icke äro att räkna till förvaltningsangelägenheter.

179 §.

I olikhet med kommittén hava de sakkunnige ansett nödigt att
genom straffbestämmelse söka förhindra, att rösträtt obehörigen utövas å

245

borgenärssammanträde. Sådan bestämmelse återfinnes i 213 §, och motiveringen
för dess införande återfinnes under nämnda paragraf.

180 §.

I ett över kommitténs preliminära förslag avgivet yttrande har i
fråga om borgenärs rätt till deltagande i avgörandet av förvaltningsangelägenheter
anmärkts, att en borgenär bör förvägras rösträtt i de
fall, då hans intresse synbarligen strider mot konkursboets. Denna anmärkning
är för visso riktig, och enligt givna prejudikat överensstämmer
det med grunderna för 60 § konkurslagen att i dylikt fall frånkänna borgenären
rösträtt1). Kommitténs förslag får väl anses härutinnan intaga
samma ståndpunkt som gällande lag, men till förekommande av att frågor
av nu omförmälda slag, vilka ofta torde föreligga under konkursutredningarna,
bliva oriktigt bedömda, synes det lämpligt att i ett positivt lagbud
giva uttryck åt ovannämnda grundsats, och härför föreligger så
mycket större skäl, som i en del under senare tid tillkomna författningar
sta;dganden av ifrågavarande art meddelats. Dylika bestämmelser förekomma
i 48 § av lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor, 77 § av lagen
den 12 augusti 1910 om aktiebolag, 34 § av lagen den 22 juni 1911 om
ekonomiska föreningar, 72 § av lagen samma dag om bankrörelse, 35 §
av lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar och 68 § av lagen
den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse. På grund av det anförda har
nu av de sakkunnige i förevarande paragraf införts ett stadgande i omförmälda
ämne, vilket stadgande formulerats efter mönster av nyss citerade
lagrum. Något sådant tillägg, som i dem förekommer beträffande
rättegång, kräves ej här, då borgenärerna icke äga någon beslutanderätt
i fråga om rättegång för boets räkning.

Den i 180 § av kommitténs förslag angivna förutsättningen för att
borgenär må förvägras att föra talan å borgenärssammanträde, nämligen
att yrkande därom framställes vid sammanträdet, har ansetts böra gälla
även andra styckets fall. Det synes ej lämpligt, att rätt att väcka sådant
yrkande tillerkännes rättens ombudsman, vilken såsom ordförande
vid sammanträdet bör intaga en opartisk ställning. Däremot bör dylik
rättighet tillkomma gäldenären, vilken kan vara intresserad av utgången
av åtskilliga å borgenärssammanträde förekommande ärenden, t. ex. fråga
om fortsättande av gäldenärens rörelse eller uppskov med försäljning av
boets egendom. I 183 § har ock medgivits gäldenären att överklaga
borgenärsbeslut, så framt hans rätt är därav beroende.

*) Se N. J. A. 1894 sid. 436 och 1908 sid. 251.

246

. 181 §.

Med hänsyn till de i 46 § omförmälda gode männens uppgift att
övervaka förvaltningen bör ej förvaltare få deltaga i deras utseende.

183 §.

Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med 183 § i kommitténs
förslag. Angående den klagorätt för gäldenären, som införts
beträffande borgenärsbeslut om fortsättande av gäldenärens rörelse längre
än ett år från första borgenärssammanträdet eller om uppskov utöver
nämnda tid med försäljning av boets egendom eller med indrivning av
dess fordringar, hänvisas till vad därom anförts vid 60 och 77 §§.

9 Kap.

Huru förfaras skall, då konkursbo ej förslår till bestridande
av konkurskostnaderna.

185 §.

Under 1) bar i överensstämmelse med de i 19 § föreslagna bestämmelserna
föreskrivits, att kungörelse, som i förevarande paragraf sägs,
skall offentliggöras i en eller två ortstidningar.

Då konkursdomaren skall bedöma, huruvida anledning är att antaga,
att ett konkursbo förslår till gäldande av konkurskostnaderna, måste
ban räkna med de säkra tillgångarna. Till värdet av ett tvistigt anspråk
kan ban icke taga hänsyn, om det icke är så gott som uppenbart,
att detsamma tillkommer gäldenären. Under sådana förhållanden kan
det ej så sällan inträffa, att, ehuru en konkurs skall behandlas enligt
förevarande kapitel, det beböves någon, som under den tid av minst en
vecka, som konkursförfarandet enligt de sakkunniges förslag varar, kan
tillvarataga boets intressen. Gäldenären är enligt 22 § icke berättigad
därtill. På grund härav bar föreslagits, att konkursdomaren alltid skall
förordna en god man att taga vård om boet. De sakkunniges förslag
överensstämmer härutinnan med kommitténs preliminära förslag, emot
vilket någon anmärkning i denna del icke framställdes. Ersättning för
uppdraget kan gode mannen påräkna endast, om antingen konkursen
tillkommit på ansökan av solvent borgenär, i vilket fall gode mannens
rätt tillgodosetts genom stadgandet i 188 §, eller ock, i följd av att

247

säkerhet för kostnaderna ställes eller tillgångar yppas, ett regelrätt konkursförfarande
kommer till stånd. Angående stadgandet, att av gäldenären
ingiven bouppteckning skall vara underskriven under edsförpliktelse,
hänvisas till vad som yttrats vid 8 §.

Det konkursförfarande, som äger rum enligt förevarande paragraf,
kunde enligt kommittéförslaget bliva synnerligen snabbt. Gäldenären
kunde omedelbart efter det beslutet om egendomsavträde meddelats inställa
sig med bouppteckning hos konkursdomaren och avlägga gäldenärsed,
varefter konkursen genast kunde avskrivas. En dylik snabbhet
i handläggningen skulle emellertid icke vara utan olägenheter. Endast
den borgenär, på vars ansökan beslutet om egendomsavträde meddelats,
respektive den borgenär, i samförstånd med vilken gäldenären begärt
sig i konkurs, skulle erhålla tillfälle att vid edgången bevaka sina intressen.
Innan övriga borgenärer genom den under 1) omförmälda kungörelsen
erhölle kännedom om konkursen, skulle densamma redan kunna
vara avskriven. Då tillfälle synes böra beredas även annan borgenär
än som ovan nämnts att inställa sig vid edgången och, innan avskrivningsbeslutet
meddelas, eventuellt framställa edgångsyrkande mot annan
än gäldenären eller genom att ställa säkerhet för konkurskostnaderna
åvägabringa ett regelrätt konkursförfarande, har föreskrivits, att edgången
ej må äga rum tidigare än en vecka efter beslutet om egendomsavträde.

Under 4) hava de i kommittéförslaget förekommande orden »så snart
gäldenären beedigat bouppteckningen samt annan fullgjort edgång, som
må vara honom förelagd,» uteslutits. Att edgång, som nyss sagts, bör
vara fullgjord, innan konkursdomaren meddelar beslut om konkursens
avskrivande, framgår ändock av stadgandena under 3) och 4), men det
torde ej vara lämpligt att uppställa edgångs fullgörande såsom ett absolut
villkor för konkursens avskrivande. Om t. ex. person, som erhållit
edgångsföreläggande enligt 93 §, avvikit och särskild anledning
ej föreligger till antagande, att genom den yrkade edgången nya tillgångar
skola yppas, men vederbörande borgenär ej vill återkalla edgångsyrkandet,
bör konkursen kunna få avskrivas, ehuru edgången
icke fullgjorts.

186 §.

över anmälan, som i denna paragraf omförmäles, har yttrande
synts böra avgivas av rättens ombudsman.

* I överensstämmelse med den ändring, som vidtagits i 185 § under

4), hava de sakkunnige uteslutit det i sista punkten av kommittéförslagets

248

186 § intagna stadgandet, att avskrivningsbeslut ej må meddelas, innan
gäldenär avlagt bouppteckningsed eller annan fullgjort edgång, som må
hava jämlikt 93 § förelagts honom. Det lärer det oaktat vara tydligt,
att det icke kan anses uppenbart, att tillgång ej finnes till bestridande
av konkurskostnaderna, därest utsikt finnes, att tillgång kan yppas genom
tillägg till bouppteckningen vid dess edfästande av gäldenären eller
annan. Jämväl enligt nu gällande rätt synes den omständigheten, att
t. ex. gäldenären rymt utan att beediga bouppteckningen, icke utgöra
ett absolut hinder för avskrivning av konkurs.

187 §.

Denna paragraf överensstämmer i sak med motsvarande stadgande
i kommittéförslaget.

188 §.

Enligt gällande rätt står den borgenär, på vars ansökan konkurs
kommit till stånd, ej i något ansvar för konkurskostnaderua. Kommittéförslaget
intager i huvudsak samma ståndpunkt; dock föreskrives, att
borgenären är betalningsskyldig för den gottgörelse, som tillkommer en
jämlikt kommittéförslagets 185 § under 2) förordnad bouppteckningsförrättare.
Det praktiska intresse, som tillgodoses genom borgenärens rätt
att mot gäldenärens bestridande få denne försatt i konkurs i fall, då
anledning finnes att antaga, att boet icke skall förslå till konkurskostnadernas
bestridande, är borgenärens enskilda intresse att kunna framtvinga
en manifestationsed, och det lärer näppeligen kunna påstås, att
detta intresse är av sådan art, att kostnaden för konkursförfarandet bör
drabba staten och dess ämbetsmän. Därest manifestationsed infördes i
svensk rätt, skulle man säkerligen icke kunna underlåta att låta borgenären
vidkännas kostnaden för dess åvägabringande. Det kan därför
icke anses obilligt att ålägga borgenär, på vars initiativ en så kallad
fattigkonkurs kommit till stånd, att vidkännas kostnaderna för förfarandet1).
På grund härav har i förevarande paragraf stadgats, att, om
konkurs, som uppstått efter ansökning av borgenär, avskrives jämlikt
185 §, borgenären skall vara pliktig att vidkännas de av förfarandet
föranledda kostnaderna, däri inbegripen gottgörelse, efter konkursdomarens
beprövande, till god man, som omförmäles i nämnda paragraf under 2).

*) Jämväl enligt norsk och dansk rätt, varest likaledes manifestationsedsinstitutet saknas,
är borgenären betalningsskyldig för konkurskostnaderna- Se norska konkurslagen § 20 och
danska konkurslagen § 97. Jämför ock tyska konkurslagen § 107.

249

För att den borgenären sålunda åliggande förpliktelsen må kunna omedelbart
exekveras har tillika föreskrivits, att beslutet om konkursens
avskrivande skall innehålla åläggande för borgenären att gälda nämnda
kostnader. Don föreslagna anordningen torde medföra vissa indirekta
fördelar. Sålunda är det att antaga, att den skall bidraga till minskning
av antalet fattigkonkurser, i det att en borgenär, som vet med sig,
att han genom konkurs ej kan vinna något annat än att gäldenären
chikaneras, i många fall torde, om han ställes inför utsikten att få betala
konkurskostnaderna, finna med sin fördel mest förenligt att icke påkalla
konkurs. Vidare blir gode mannen icke såsom bouppteckningsförrättaren
enligt kommittéförslaget nödsakad att gå stämningsvägen
för att uttaga det honom tillkommande beloppet, om borgenären tredskas
att betala detsamma. Då avskrivningsbeslutet icke meddelas, förrän
gäldenären gått bouppteckningsed, och det icke möter någon svårighet
vare sig för borgenären eller gode mannen att förskaffa sig kännedom
om tidpunkten för edgången, hava båda tillfälle att utföra sin talan i
kostnadsfrågan, innan konkursdomarens beslut avkunnas. Icke heller
torde man böra hysa några betänkligheter mot att låta konkursdomaren
ensam fatta beslut i förevarande hänseende. I själva verket utgör ju
beslutet, med undantag av bestämmandet av gode mannens gottgörelse,
blott ett fastställande av i särskilda författningar bestämda avgifter.

De kostnader, som det sålunda kan åligga borgenären att gälda,
äro följande: 1) kostnaden för offentliggörande av den i 185 § under 1)
föreskrivna kungörelsen; 2) lösen och stämpel till det exemplar av kungörelsen,
som skall anslås å rättens dörr; 3) lösen för godmansförordnande,
meddelat jämlikt 185 § under 2); 4) lösen för kallelse å gäldenären
enligt 185 § under 3); 5) kostnaden för kallelsens delgivning; 6)
rese- och traktamentsersättning till konkursdomaren, därest gäldenärseden
skall upptagas i gäldenärens bostad och dylik ersättning på grund
därav skall utgå; 7) lösen och stämpel till konkursdomarens beslut om
konkursens avskrivning enligt 185 § under 4); 8) gottgörelse till gode
mannen.

Såsom förevarande stadgande avfattats kommer sökanden att få en
fördel av att ett normalt konkursförfarande kommer till stånd, eftersom
han i sådant fall icke skall hava något ansvar för konkurskostnaderna.
Däremot kommer konkursdomaren att få ett intresse av att, om gäldenären
är medellös, förfarandet anordnas efter 185 §. Det är därför att
vänta, att konkursdomaren icke skall lita på sökandens blotta uppgift,
att tillgångar finnas, utan försöka på annat håll skaffa sig tillförlitlig
kunskap därom, något som i regel icke torde bliva svårt. Ifrågasättas

1338 19

250

kunde väl, att sökanden under alla förhållanden skulle svara för konkurskostnaderna.
Billigheten har emellertid synts fordra, att sökanden
på förhand må kunna bedöma den ekonomiska risk, som han genom
konkursansökningens ingivande ikläder sig, och att hans betalningsansvar
icke ökas på den grund, att konkursdomaren tilläventyrs oriktigt antager,
att tillgångar finnas. Att den föreslagna bestämmelsen ofta kommer
att föranleda sökanden att söka förebringa utredning om att tillgångar
finnas, torde icke böra betraktas såsom en nackdel.

Ej blott då konkurs avskrives jämlikt 124, 185 eller 186 §, utan
även då konkurs upphör i följd av att konkursbeslutet varder upphävt
av högre rätt, konkursen nedlägges eller gäldenären erhåller ackord,
föreligger risk, att konkursdomaren skall gå miste om ersättning för
de utgifter, förfarandet åsamkat honom. På grund härav har föreslagits,
att desamma skola återgäldas av allmänna medel, då konkurs upphört
annorledes än genom slututdelning och kostnaderna ej heller kunnat
uttagas av borgenär, som jämlikt första stycket av förevarande paragraf
är för desamma ansvarig.

10 Kap.

Om förvaltares skyldighet att avgiva slutredovisning för sin förvaltning,
så ock om klander å sådan redovisning.

189 §>

Ändringarna i förevarande paragraf föranledas av rättensombudsmansbefattningens
bibehållande. På sätt föreskrivits i fråga om utdelningsförslag,
bör rättens ombudsman äga att i samråd med förvaltaren bestämma,
var redovisningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning.
Införandet av stadgande härom har föranlett en annan uppställning av
tredje stycket i paragrafen. Sådan underrättelse om redovisnings avgivande,
som ombudsmannen enligt sista stycket har att avsända till gäldenären
och borgenärerna, skall, då redovisning avgives i sammanhang
med framläggande av förslag till slututdelning, innehålla meddelande om
såväl redovisningen som utdelningsförslaget.

190 §.

Jämväl i det fall, som behandlas i 26 §, eller att beslut om egendomsavträde
upphävts av högre rätt, har redovisningsskyldighet ansetts
böra åligga förvaltaren.

251

11 Kap.

Särskilda bestämmelser.

193 §.

Då enligt föreliggande förslag icke blott i 3 § utan även i 55 §
upptagits föreskrifter om köpmän, har stadgandet om vad med köpman
skall förstås måst flyttas till en särskild paragraf. Mot formuleringen
av det i 3 § av kommittéförslaget förekommande, från 139 § i gällande
konkurslag hämtade stadgandet härom har anmärkts, att detsamma
icke, liksom motsvarande bestämmelser i 4 § i lagen om köp och byte
av lös egendom och 2 § i lagen om kommission, handelsagentur och
handelsresande, skulle till köpmän hänföra sådana bolag, som allenast
jämlikt 1 § andra stycket i Kungl. förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar äro pliktiga att föra handelsböcker1).
År denna anmärkning riktig, bör givetvis en ändring ske i
omförmälda stadgande. Men även om man hyser en motsatt uppfattning
om huru 139 § konkurslagen skall tolkas, synes det lämpligt, att
konkurslagens definition på köpman jämväl med avseende å ordalagen
bringas i överensstämmelse med den, som lämnas i förenämnda lagar.
Detta är anledningen till den omredigering, förevarande stadgande
undergått.

194 §.

Sedan kommittéförslaget framlagts, hava de principer, som kommit
till uttryck i förslagets 193 §, genom bestämmelserna i 57, 58 och 60 §§
i lagen den 18 april 1914 om kommission, handelsagentur och handelsresande
uttryckligen förklarats skola gälla i fråga om gods, som lämnats
till försäljning i kommission. Stadgandet har därför underkastats omarbetning
för att det må framgå, att nyssnämnda bestämmelser genom
förevarande förslag lämnas oberörda.

197 §.

Det i denna paragraf intagna stadgandet är hämtat från 126 §
i gällande konkurslag, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 11
oktober 1912.

Se Axmén, Om köp och byte av lös egendom. 2 uppi. sid. 77, not 15.

252

201 §.

Om det jämlikt 19 § bestämts, att kungörelser angående konkursen
skola införas i två ortstidningar, är det tydligen, därest den ena av dem
upphör att utkomma eller av annan anledning icke vidare kan användas
för kungörelsernas publicering, icke alltid nödvändigt, att kungörelserna
i stället offentliggöras i en annan ortstidning. Men i åtskilliga fall kan
det ej undvikas, att under konkursen en ortstidning måste utbytas mot
en annan eller föreskrift meddelas om kungörelsernas intagande i ytterligare
en tidning. Uttryckligt stadgande om att det tillkommer konkursdomaren
att i berörda hänseende meddela beslut har ansetts icke böra
saknas, i synnerhet som det i dylika fall i allmänhet icke är konkursdomarens
utan rättens ombudsmans kungörelser, som beröras av beslutet.
Sättet för dettas offentliggörande har likaledes överlämnats åt konkursdomaren.
Lämpligen bör det ske, utom i allmänna tidningarna, i den
eventuellt kvarstående ortstidningen och, om det låter sig göra, i den
gamla tidningen.

Enligt kommittéförslaget skulle kungörelse angående konkursen införas
i ortstidning, där det kunde ske. Då denna bestämmelse synts
kunna tolkas på olika sätt, har berörda uttryck uteslutits ur de särskilda
paragrafer, som innehålla stadganden om offentliggörande av kungörelser
om konkursen, och har i förevarande paragraf i stället lämnats närmare
föreskrifter om verkan av att kungörelse ej varder införd i ortstidning
samt om rätt för konkursdomaren att införa vissa kungörelser i ortstidningarna
senare än som enligt de särskilda kungörelsestadgandena normalt
skall ske.

202 §.

Enligt kommittéförslaget kunde, då part i konkursmål genom konkursdomarens
försorg skulle kallas till rätten, kallelsen i regel ske blott
genom kungörelse. Endast vid klander av utdelningsförslag, varav enligt
nämnda förslag ofta blott två borgenärer berördes, ägde konkursdomaren
att i stället för kungörelse använda annat kallelsesätt. Då det,
särskilt i konkurser med få fordringsägare, även i andra fall än det
nyssnämnda kan vara lämpligare att tillställa varje borgenär särskild
kallelse, t. ex. i rekommenderat brev, har ett allmänt stadgande i sådant
syfte upptagits i denna paragraf. De fall, i vilka ett dylikt utbyte av
kallelsesätt kan äga rum, äro de, som avses i 27, 85, 98, 108, 111, 130,
164 och 166 §§. Lämpligen böra de individuella kallelserna utsändas

253

så tidigt, att parterna ''erhålla desamma omkring tio dagar före konkursmålets
handläggning vid rätten.

Stadgandet i andra stycket överensstämmer med vad som föreslogs
i kommittéförslagets 17G §.

203 §.

I denna paragraf har blott gjorts den ändring, att anmälan om
postadress, som i 12 § sägs, förklarats kunna insändas med posten.

205 §.

Av de handlingar, som ingivas till rättens ombudsman, behöver
förvaltaren i regel taga del. Detta kan lämpligen ske därigenom, att
ombudsmannen, efter att hava tagit kännedom om desammas innehåll,
omedelbart överlämnar dem till förvaltaren. Därest i undantagsfall rättens
ombudsman önskar behålla en handling, som kan antagas vara av
intresse för förvaltaren, bör rättens ombudsman vara skyldig att även
utan särskild begäran av förvaltaren tillställa denne avskrift av handlingen.
Härom har föreskrift intagits i förevarande paragraf. Tydligt
torde vara, att då ombudsmannen å sin sida har behov av en hos förvaltaren
förvarad handling, t. ex. av anledning, som i 130 § sista stycket
sägs, ombudsmannen äger att få densamma till sig utlämnad.

208 §.

Då enligt det av de sakkunnige utarbetade förslaget till ändrad lydelse
av 2 § i stadgan den 20 juni 1918 med vissa föreskrifter angående
domsagornas förvaltning förste notarie är befogad att meddela sådant
förordnande, som i 43 § sägs, och nämnda befogenhet tydligen
tillkommer honom jämväl, om konkursdomaren är av jäv förhindrad att
meddela dylikt förordnande, torde på landet i de domsagor, där förste
notarie finnes, förordnande enligt förevarande paragraf att taga vård om
boet, intill dess förvaltare varder av ojävig domare utsedd, mera sällan
komma att erfordras.

60 §.

210 §.

Beträffande förevarande paragraf hänvisas till vad som yttrats vid

254

213 §.

Enligt gällande rätt synes det icke kunna förhindras, att åtminstone
vid godmans- och sysslomansval rösträtt utövas för fingerade fordringar.
För att råda bot på detta missförhållande förordade lagutskottet vid
1898 års riksdag, i anledning av en utav herr E. G. H. Åkerlund i
andra kammaren väckt motion, att rösträtten inskränktes till sådana
fordringar, som upptagits i den av gäldenären beedigade bouppteckningen
eller eljest vore klara. Därest en sådan lösning skulle möta oöverstigliga
hinder, ansåg utskottet det böra tagas i övervägande, huruvida icke
anmärkta missbruk kunde förekommas och stävjas genom en lämplig
ansvarsbestämmelse för uppgivande till bevakning i konkurs av medvetet
oriktig fordran. Utskottets utlåtande utmynnade i hemställan, att
riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Magt ville föranstalta om utredning
i ifrågavarande avseende samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
en dylik utredning kunde giva anledning. Denna hemställan bifölls
av andra kammaren men avslogs av första kammaren, varefter spörsmålet
icke varit föremål för behandling i riksdagen.

Kommittén fann lagutskottets syftemål: förhindrande av att personer,
som ej äro verkliga fordringsägare, obehörigen utöva inflytande
på förvaltningen av konkursbo, mycket beaktansvärt, men bibehöll likväl
i sak de nuvarande bestämmelserna. Såsom skäl härför anförde kommittén,
att borgenärernas inflytande på förvaltningen blivit så väsentligt
inskränkt i kommittéförslaget, att olägenheterna av ovannämnda missförhållande
icke kunde antagas bliva allt för kännbara. Särskilt på den
grund, att befogenheten att bestämma arvodena till förvaltare och god
man skulle tillkomma rätten samt att konkursdomaren erhållit ett ökat
inflytande å tillsättandet av förvaltare, skulle enligt kommitténs åsikt
lockelsen att obehörigen inverka på val av förvaltare och god man bliva
betydligt minskad. Kommittén gjorde vidare gällande, att det av lagutskottet
i första hand föreslagna sättet för svårigheternas undanrödjande
i allt fall icke kunde förordas. Detsamma skulle medföra, å ena sidan,
att verkliga fordringsägare i stor utsträckning berövades rätt att öva inflytande
i konkursen, och, å andra sidan, för så vitt bouppteckningarna ej
gjordes betydligt mera detaljerade och omständliga än som eljest vore
nödigt, att det icke skulle kunna förhindras, att för vissa fordringar,
grundade på skriftliga fordringsbevis, rösträtt på en gång utövades av
flere. Däremot ansåg kommittén det kunna ifrågasättas, huruvida man
icke, såsom skett i norsk, dansk och tysk rätt, skulle kunna åt ordföranden
vid sammanträdet överlämna att i förekommande fall pröva, om

255

och för vilket belopp ett anmält fordringsanspråk borde medföra rösträtt.
Men kommittén ansåg ej heller denna utväg tillfredsställande.
Vid de sammanträden, som enligt kommittéförslaget skulle hållas inför
förvaltaren, skulle ordföranden sakna de juridiska kvalifikationer, som
erfordrades för en dylik prövning. I fråga om de sammanträden, som
skulle hållas inför konkursdomaren, kunde det med nuvarande domstolsorganisation
och rättegångsförfarande ifrågasättas, huruvida konkursdomaren
skulle kunna företaga en sådan rent diskretionär och fri prövning,
som här skulle komma i fråga. Man kunde befara, -att rösträttsprövningen
skulle ske efter samma grunder som prövningen av fordringens
existens i ett skuldfordringsmål eller att i allt fall densamma
skulle spela en allt för stor och tyngande roll vid borgenärssammanträdena.
Det skulle vidare vara svårt att tillåta, att dylika frågor droges
under högre instans, men det kunde också vara betänkligt att utesluta
klagorätt.

Huruvida lockelsen att obehörigen inverka vid av borgenärerna företagna
val skulle hava blivit mindre med kommitténs förslag än enligt gällande
rätt, må lämnas därhän. Föreliggande förslag, som i fråga om
dylika val giver borgenärerna i det närmaste samma inflytande som gällande
rätt, måste tydligen finna en utväg att komma till rätta med de anmärkta
olägenheterna. Den av lagutskottet i första hand föreslagna
synes på de av kommittén anförda skälen icke kunna godtagas, och,
även om rättens ombudsman måste antagas äga erforderliga juridiska
kvalifikationer för att kunna pröva, om rösträtt må utövas för viss fordran,
torde dock de övriga av kommittén framhållna betänkligheterna
mot att överlämna prövningsrätten i ifrågavarande avseende åt vederbörande
ordförande äga giltighet. En tredje utväg till förhindrande av
ett obehörigt utövande av rösträtt har jämväl ifrågasatts, nämligen att
stadga skyldighet för borgenär, som vill utöva rösträtt å borgenärssammanträde,
att, om annan borgenär det yrkar, å sammanträdet ed fästa
sin uppgivna fordran. Men frånsett att en dylik lösning av spörsmålet
skulle komma i strid med den i svensk lagstiftning härskande tendensen
att minska edgångarnas antal, skulle den därjämte bliva allt för betungande
för borgenärerna. Med hänsyn till risken av edgångsyrkande
skulle dessa nämligen bliva tvungna att antingen omedelbart vid konkursens
början edfästa sina fordringar eller ock inställa sig personligen
å första borgenärssammanträdet. Då sålunda ingen av de preventivåtgärder,
som föreslagits för att förhindra ett obehörigt röstande, synes
tillfredsställande, torde blott den av 1898 års lagutskott i andra hand förordade
utvägen att med straff belägga ett dylikt tillvägagångssätt återstå.

256

Att därvid låta det straffbara momentet vara »uppgivandet till bevakning
av medvetet oriktig fordran» skulle dock icke vara lämpligt. Då
uppgivandet till bevakning av en fordran i regel ej sker förrän efter
första borgenärssammanträdet, skulle man ej träffa vad man framför allt
vill komma åt, nämligen utövandet av rösträtt för fingerade fordringar
vid de å nämnda sammanträde förekommande förvaltare- och godmansvalen.
Vidare kan man ej gärna låta yrkande på betalning för en dylik
fordran vara straffbart, om det framställes genom bevakning i konkurs,
men straffritt, om det framställes i vanlig rättegång. Det, som bör kriminaliseras,
är i själva verket ej heller yrkandet på betalning utan det
obehöriga inverkandet på utgången av borgenärernas omröstning. En
straffbestämmelse, som just träffar ett förfarande av sistnämnda beskaffenhet,
finnes i 373 § norska strafflagen, som med böter eller fängelse
intill tre månader straffar den, som i ett konkursbo »tilsniger sig adgang
til uberettiget åt deltage i afstemning eller til åt afgive flere
stemmer, end der tilkommer ham, eller medvirker hertil». I enlighet
med vad som sålunda anförts hava de sakkunnige föreslagit straff (böter
intill ett tusen kronor eller fängelse i högst ett år) för den, som i fråga,
som rör boets förvaltning, mot bättre vetande utövar rösträtt för uppgiven
fordran, vilken, sådan den uppgivits, icke är riktig. Såsom straffbestämmelsen
formulerats, blir densamma tillämplig jämväl då rösträtt
utövats på borgenärssammanträde, som äger rum efter bevakningstidens
utgång, och oavsett huruvida anmärkning framställts mot bevakningen
eller icke, respektive framställd anmärkning godkänts eller icke. Den
omständigheten, att vederbörande dömes till ansvar jämlikt förevarande
paragraf, medför icke i och för sig, att av honom gjord bevakning blir
utan verkan1). Men i sådant fall torde, om den brottslige icke godvilligt
avstår från den rätt i konkursen, som han obehörigen tillvällat sig, resning
eller återbrytande av dom alltid kunna vinnas.

Då förevarande straffbestämmelse, såsom ovan påpekats, är så avfattad,
att densamma är tillämplig jämväl om den oriktiga fordringen
lämnats utan anmärkning eller blivit av rätten godkänd, vore det måhända
mest följdriktigt att låta även ett obehörigt utövande av rösträtt
i ackordsfrågor träffas av straff. Men då möjligheten att genom ett
sådant förfarande bidraga till att ett ackord kommer till stånd i praktiken
är ganska liten, eftersom i regel anmärkning mot en oriktig fordran
framställes och leder till fordringens underkännande, samt man

*) Annorlunda i det undantagsfall, att själva anmälandet av en oriktig fordran är belagt
med straff, t. ex. då straffbudet i 22 kap. 13 § strafflagen är tillämpligt.

257

svårligen kan stadga straff för den, som medverkar till utgången av en
ackordsomröstning genom att underlåta att utöva rösträtt för en av
honom bevakad, oriktig fordran, och man följaktligen ej heller bör
straffa den, som verkligen inställer sig och för en dylik fordran röstar
mot ackords förslags antagande, synes å ena sidan något synnerligt behov
av en straffbestämmelse för obehörigt deltagande i ackordsomröstning
icke förefinnas, medan det å andra sidan synes mindre lämpligt att kriminalisera
allenast det obehöriga röstandet för ackordsförslags antagande.
På grund härav hava de sakkunnige ansett sig böra inskränka den föreslagna
straffbestämmelsens tillämplighet till omröstningar i frågor, som
röra boets förvaltning.

Då kommittéförslaget framlades, fanns i åtskilliga författningar bestämmelse
om att den, som ej, på sätt lag förmådde, gitte visa, att han
vore från sina borgenärers krav fri, icke ägde bekläda vissa offentliga
förtroendeuppdrag. På grund härav lämnades i kommittéförslagets
200 § stadgande om vad en gäldenär, vars konkurs avslutats annorledes
än genom förlikning enligt 149 §, hade att iakttaga för erhållande
av bevis, att han vore fri från sina borgenärers krav. Genom under
åren 1917 och 1918 utfärdade lagar har berörda bestämmelse uteslutits
ur ett stort antal författningar1), och den kvarstår numera endast i 3 §
7 mom. i byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874, 1 § 4 mom.
i hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874, 30 § i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897 samt 4 § i förordningen den 31
december 1913 angående rikets indelning i områden för värnpliktigas
inskrivning samt om val av ledamöter i inskrivningsnämnder och inskrivningsrevisioner
m. m. Då någon särskild anledning till bestämmelsens
bibehållande i ovan omförmälda författningar icke synes föreligga,
hava de sakkunnige avgivit förslag till ändring av berörda författningar
och i följd därav icke bibehållit det i kommitté förslagets
200 § intagna stadgandet.

9 Se lagar den 7 maj 1917 om ändrade lydelser av 1 kap. 2 § rättegångsbalken, 4 § i
lagen den 18 april 1884 angående tillsyn å förmyndares förvaltning av omyndigs egendom och.
3 § i lagen den 20 juni 1905 om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling
av handelsmål; lagar den 25 juni 1917 angående ändrade lydelser av 24 § i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862, 5 § i lagen den 25 juni 1909
angående folkskoleväsendet i vissa städer och 26 § i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm den 20 november 1863; lagar den 29 juni 1917 om ändrade lydelseav
13 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, 29 § 1 mom. i förr
ordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862, 15 § 1 mom. i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862 och 10 § i förordningen om landsting den 21 mars
1862, ävensom lag den 22 juli 1918, innefattande ändring av 26 § riksdagsordningen.

1333 19

Förslag till lag om nya konkurslagens införande och vad i
avseende därå skall iakttagas.

l §•

Ändringen i tredje stycket föranledes därav, att enligt konkurslagsförslaget
jämväl förlagsinteckning och inteckning i fartyg, som sökts
före egendomsavträdet, allenast efter återvinningstalan kunna bliva
förklarade utan verkan. De bestämmelser i äldre lag, som i förevarande
stadgande åsyftas, äro sålunda icke blott 36 § 1—5 mom. av
konkurslagen den 18 september 1862 utan jämväl 17 kap. 5 § handelsbalken
i dess lydelse enligt lag den 14 juni 1907 och samma kapitels
7 § i dess lydelse enligt lag den 12 juni 1891.

7 §•

Lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olyckfall i arbete har upphävts genom lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete, vilken sistnämnda lag trädde i kraft den
1 januari 1918. Ersättningsanspråk, som grundas på olycksfall, vilket
därförinnan inträffat, skall emellertid enligt en i samma lag intagen
övergångsbestämmelse bedömas enligt äldre lag. På grund härav hava
de i förstnämnda lag meddelade föreskrifterna om utdelning för fordran
å livränta i arbetsgivares konkurs förklarats icke vara upphävda genom
den nya konkurslagen, i den mån desamma på grund av nyssberörda
övergångsbestämmelse fortfarande äga giltighet.

Ändringen i andra stycket av förevarande paragraf föranledes därav,
att lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse ersatts med en den 2''5
maj 1917 utfärdad ny lag i samma ämne.

I följd av den nya lydelse, som 4 kap. 9 § i lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom erhållit genom lag den 11

259

oktober 1912, lärer redan på grund av föreskriften i 3 § av förevarande
lag försäljning av tomträtt och vattenfallsrätt i konkurs skola behandlas
lika med försäljning av fast egendom. Särskild föreskrift härutinnan
erfordras alltså icke.

8 §•

Jämlikt 3 § i lagen den 18 juni 1915, innefattande vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit, skola, därest centralkassa, som
med Konungens tillstånd från allmänheten mottagit insättningar på vissa
bankmässiga räkningar, råkat i konkurstillstånd, i avseende å konkursen
utöver vad som i allmänhet gäller i fråga om ekonomisk förenings konkurs
de särskilda bestämmelser, som äro meddelade beträffande sparbanks
konkurs, äga motsvarande tillämpning. Härom har erinran ansetts böra
ske i förevarande paragraf.

260

Förslag till lag om ackordsföiiiamlling utan konkurs.

2-4 §§.

Enligt 2 § under 3) och 4), 3 § samt 4 § andra stycket i kommittéförslaget
hava särskilda föreskrifter meddelats för det fall, att gäldenären
idkat sådan handel eller rörelse, varöver han varit pliktig att föra
handelsböcker. Av skäl, som anförts vid motiveringen av 193 § i konkurslagsförslaget,
böra dessa bestämmelser formuleras så, att de avse
gäldenär, som oavsett, huruvida han driver handel eller rörelse, varit
pliktig att föra handelsböcker. Vidare synes man näppeligen kunna låta
berörda föreskrifter vara tillämpliga, även då gäldenären för länge sedan
upphört att vara bokföringsskyldig. Endast då gäldenären för relativt
kort tid sedan upphört därmed, så att hans stat alltjämt i huvudsak är
affärsmannens, kunna förenämnda föreskrifter anses vara av behovet påkallade.
Att överlåta åt konkursdomaren eller gode mannen att i varje
särskilt fall avgöra, huruvida en gäldenär, som varit bokföringsskyldig,
bör jämställas med en gäldenär, som alltjämt är det, torde icke vara
lämpligt. En legal regel härutinnan lärer icke kunna undvaras, även om
en sådan alltid måste bliva i viss mån godtycklig. I överensstämmelse
med motsvarande stadganden i konkurslagsförslaget hava de sakkunnige
ansett gränsen böra dragas så, att ifrågavarande föreskrifter bliva tillämpliga
på den, som, då ansökningen om förordnande av god man gjordes, var
eller under någon del av det sista året därförinnan varit bokföringsskyldig.
Å en dylik gäldenär har i förevarande paragrafer använts beteckningen
köpman, varjämte i 47 § angivits vad med köpman skall förstås. Den
ändring, som 2 § under 4) sålunda undergått, medför icke, att gode
mannen vid utarbetandet av den berättelse, som han enligt sagda stadgande
skall avgiva, kan underlåta att granska gäldenärens bokföring,
om gäldenären varit bokföringsskyldig men upphört att vara det mera
än ett år, innan ansökning om förordnande av god man gjordes;
gode mannen är givetvis alltid pliktig att undersöka, huruvida gäldenä -

261

ren med hänsyn till sin bokföring gjort sig skyldig till brottsligt förfärande
mot sina borgenärer.

I kommittéförslaget var det belopp, som gäldenären enligt 2 § under

7) vid ansökningens ingivande skulle förskjuta, bestämt till femtio kronor.
Numera bär lösen för en del av de expeditioner, förskottet avser, blivit
höjd, varjämte kostnaden för kungörelsernas införande i vederbörande
tidningar kommer att bliva väsentligt högre än kommittén förutsatt
dels på grund av annonskostnadernas stegring och dels på grund
därav, att enligt föreliggande förslag kungörelserna normalt skola införas
i två ortstidningar. Förenämnda belopp torde därför under alla
förhållanden vara för litet. De sakkunnige, som anse sig böra förutsätta,
att lösen för kallelsebrev kommer att höjas i samband med den
nya konkurs- och ackordslagstiftningens genomförande, hava med hänsyn
till ovan anmärkta omständigheter föreslagit, att ifrågavarande förskott
bestämmes till ett hundra kronor. Av bestämmelsen, att förskottet
och säkerheten skola avse allenast kostnaden för ackordsärendets handläggning
av konkursdomaren och inför rätten, följer, att gottgörelse till
rättens ombundsman icke skall utgå därav. Rättens ombudsman löper
emellertid icke någon risk; i likhet med gode mannen får han enligt
den av de sakkunnige föreslagna lydelsen av 17 kap. 4 § handelsbalken
förmånsrätt för sin fordran i gäldenärens konkurs.

Med hänsyn till innehållet i kungörelsen den 15 december 1916 om
auktoriserade handelskammare har dylik handelskammare förklarats äga
utan särskilt tillstånd meddela bemyndigande, som i 4 § andra stycket
sägs.

Angående ändringen i 4 § tredje stycket hänvisas till vad som
yttrats vid motiveringen av motsvarande ändring i 42 § andra stycket
i konkurslagsförslaget.

5 §.

Den första åtgärd, som måste vidtagas för att få ett ackordsförfarande
till stånd, är ingivandet av ansökning, att konkursdomaren måtte
förordna god man enligt 4 §. Vid dylik ansöknings prövning har konkursdomaren
att bedöma ej blott, om ansökningen kan upptagas, utan
även, huruvida han är behörig att handlägga det ifrågasatta ackordsförförfarandet.
Åven en dylik prövning är av brådskande beskaffenhet och
det synes därför lämpligt att även i detta fall stadga, att, om ansökningen
icke upptages, skriftligt besked omedelbart skall meddelas
sökanden.

262

7 §•

Den av kommittén föreslagna anordningen av ackordsförfarandet
med konkursdomaren såsom ordförande vid borgenärernas sammanträden
medför, såsom tidigare framhållits i fråga om motsvarande bestämmelser
i kommitténs konkurslagsförslag, olägenheter i olika avsenden. Konkursdomaren
får att såsom ordförande eller ledamot i rätten pröva riktigheten
av den handläggning, han såsom ordförande vid borgenärssammanträdena
ägnat ackordsfrågan. Vidare innebär hans befattning med förlikning
av tvistiga fordringsanspråk ett rubbande av hans opartiska
ställning. Slutligen blir konkursdomarnes, särskilt lantdomarnes, redan
förut stora arbetsbörda ytterligare ökad genom skyldigheten att hålla
nämnda sammanträden. Ett sätt att undvika dessa olägenheter utan
att göra någon väsentlig ändring i kommittéförslaget vore uppenbarligen
att åt den i 4 § omförmälde gode mannen uppdraga ordförandeskapet
vid borgenärssammanträdena. Vid gode mannens tillsättande
skall ju, i den mån på konkursdomaren ankommer, kravet på opartiskhet
särskilt tillgodoses, och den formella kompetens, som kan erfordras
för ordförandeskapets handhavande, är måhända icke så stor. Gode
mannen, vars verksamhet enligt kommittéförslaget blott skall bestå
däri, att han upprättar de i 2 § under 2), 4) och 5) omförmälda handlingar,
synes sålunda icke illa lämpa sig att från konkursdomaren
övertaga omförmälda funktion. Skall emellertid, såsom det naturliga
synes vara, ordföranden vid sammanträdena vara en konkursdomarens
representant, måste konkursdomaren vara fullständigt obunden vid befattningens
tillsättande, vilket konkursdomaren däremot icke skall vara,
då det gäller utseendet av god man. Det har därför synts lämpligt
att jämväl vid ackordsförfarande utan konkurs tillsätta en särskild
rättens ombudsman, åt vilken överlämnats sådana, i konkurs på rättens
ombudsman ankommande funktioner, som kunna förekomma vid ackordsförfarandet.
Något formellt hinder för konkursdomaren att till rättens
ombudsman förordna den förutvarande gode mannen finnes givetvis icke.
I åtskilliga fall, t. ex. då gäldenären är köpman och jämlikt 4 § till god man
utsetts vederbörande konkurs- och ackordsavdelnings förtroendeman, som
redan tidigare varit verksam för åstadkommande av ett frivilligt ackord,
kan det emellertid icke förhindras, att kravet på gode mannens opartiskhet
icke kan fullt tillgodoses och att han kommer att framstå såsom
representant för gäldenären och en majoritetsgrupp bland borgenärerna,
och det förefaller då mest tilltalande, att konkursdomaren till rättens
ombudsman utser någon annan än gode mannen.

263

Lika starka skäl som vid konkurs synas icke förefinnas för att från
kompetens att vara rättens ombudsman vid ackordsförbandling utesluta
personer, som äro anställda vid stadsdomstol eller biträda domare på landet
i hans ämbetsgöromål. Nyssnämnde tjänstemäns utbildning gör dem ganska
väl lämpade för ifrågavarande ombudsmannabefattning, vars funktion ju
huvudsakligen är av formell art, och då uppdraget icke kommer att taga
någon synnerlig tid i anspråk, kan det icke befaras draga dom från deras
vanliga verksamhet. Men å andra sidan måste man tänka på att den,
som är eller varit rättens ombudsman, måste anses jävig att såsom domare
handlägga fastställelsefrågan. Till rättens ombudsman skulle därför
icke kunna tagas någon, som kunde antagas erhålla förordnande såsom
domare, då nämnda fråga skall företagas av rätten. Vidare är att
märka, att, om ackordsförhandlingen strandar och gäldenären i följd
därav försättes i konkurs, det är fördelaktigt, om den, som varit rättens
ombudsman vid förhandlingen, kan övertaga samma befattning i konkursen.
Slutligen får man ej förbise, att ifrågavarande tjänstemän ofta
sakna kompetens att avgiva det i 29 § omförmälda yttrandet. På grund
härav hava de sakkunnige ansett sig böra föreslå, att jämväl vid ackordsförhandling
enligt denna lag omförmälda tjänstemän icke skola kunna
förordnas till rättens ombudsmän.

Minimitiden för fordringarnas anmälande har nedsatts till två veckor.
Då det är av vikt, att förfarandet göres så snabbt som möjligt, samt
borgenärerna genom de föregående förhandlingarna förut haft anledning
att gå igenom sina fordringar och därför så gott som omedelbart kunna
vara beredda att insända sina anmälningshandlingar, torde man i åtskilliga
fall, t. ex. om alla borgenärerna bo i närheten och sålunda jämväl,
åtminstone i regel, i ortstidning läst kungörelsen om förhandlingens
inledande, väl kunna nöja sig med en anmäluingstid av två veckor.

Beträffande de ändringar, som i övrigt gjorts i förevarande''paragraf,
hänvisas till motsvarande bestämmelser i konkurslagsförslaget. 8

8 §•

Tiden emellan sista kungörandet och anmälningstidens utgång har
ansetts kunna nedsättas till en vecka. Härigenom kommer stadgandet
i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 20 § i konkurslagsförslaget,
varjämte det blir ''lättare att tillämpa en anmälningstid av två
veckor, om det befinnes lämpligt.

Ändringen i andra stycket av förevarande paragraf, varigenom konkursdomaren
ålagts att skyndsamt utsända kallelsebrev till borgenärerna
och gäldenären, medan kommittéförslaget förklarade konkursdomaren

264

pliktig att inom en vecka efter kungörelsens utfärdande expediera berörda
brev, avser att betona, att konkursdomaren icke får vänta med
utsändandet till den första veckans slut utan bar att omedelbart gå i
författning därom.

10 §.

Enligt 5 § må ansökan om ackordsförhandlings inledande icke
upptagas, om gäldenären under de två sista åren blivit genom laga
kraftägande utslag dömd för bedrägligt eller oredligt förhållande mot
sina borgenärer. Vinner dylikt utslag laga kraft först efter det beslut
om ackordsförhandlings inledande meddelats, skall enligt kommittéförslaget
förhandlingen fortgå, men om gäldenärens ackordsförslag antages
av borgenärerna, må ackordet jämlikt 31 § ej fastställas. Då det
synes vara en onödig omgång att icke i sådant fall omedelbart avbryta
förfarandet, har i förevarande paragraf föreskrivits, att, om ackordsförhandling
inletts, ackordsfrågan skall anses förfallen, så snart utslag,
varigenom gäldenären dömts för bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer, vunnit laga kraft. Att detsamma skall gälla, därest
konkursdomaren under ackordsförhandlingen får kännedom om att gäldenären
under de två sista åren, innan ansökningen om inledande av
ackordsförhandling gjordes, blivit genom laga kraftägande utslag dömd
till ansvar för sådant brott, torde ligga i sakens natur.

12 §.

Såsom av kommittén framhålles är det, för att skydda borgenär,
för vilken ett ackord är bindande, mot illojala transaktioner från
gäldenärens sida under förhandlingen, nödvändigt att giva borgenären
rätt att få förhandlingen avbruten och gäldenären försatt i konkurs, men
samtidigt måste skapas garanti mot att den borgenären sålunda tillerkända
rätten missbrukas. Den av kommittén i sådant hänseende föreslagna
bestämmelsen, att konkursansökningar måste biträdas av minst
två borgenärer utom sökanden, synes icke vara tillräcklig. Den, som
genom eu konkursansökning vill tillskansa sig förmåner framför andra,
skulle säkerligen icke hava svårt att vinna två små fordringsägare för
sig genom att tillförsäkra dem full betalning. En bättre garanti mot
missbruk synes vara att finna däri, att konkursansökning utav borgenär,
som skulle bliva bunden av ett ackord, icke tillåtes, om icke sökanden
eller sökandena disponera en relativt stor kvotdel av de fordringar,
vilkas innehavare äga deltaga i ackordsomröstuingen. Denna kvotdel

265

har ansetts lämpligen böra sättas till en femtedel eller den minoritet,
som har i sin makt att förhindra, att ackord kommer till stånd. Det
kan antagas, att den, som äger en så stor fordran, skall draga sig för
en konkursansökning i utpressningssyfte, eftersom han å ena sidan har
ett väsentligt intresse av att ackord kommer till stånd, om ett sådant
verkligen är förmånligt för borgenärerna, samt han å andra sidan på
grund av fordringens storlek icke kan göra sig förhoppning att
kunna vinna något nämnvärt genom sin åtgärd. Det får ej heller förbises,
att, om en borgenär med så stor fordran, som ovan angivits, verkligen
har för avsikt att framtvinga konkurs, det icke finnes något skäl
att fortsätta ackordsförhandlingen, vilken, sedan borgenärens berörda
avsikt genom konkursansökningen kommit till tydligt uttryck, framstår
såsom meningslös.

Huruvida konkurssökandens fordran verkligen uppgår till en femtedel
av samtliga fordringarna, får i händelse av tvist avgöras i konkursan
sökningsmålet enligt vanliga bevisregler. Att sökandens fordran uppgår
till en femtedel av anmälda fordringar är icke tillräckligt, eftersom
nya anmälningar kunna göras ända till omröstningen. Man måste taga
hänsyn till alla vid tiden för konkursansökningens prövning kända fordringar.
Vid bedömandet av, vilka fordringar som skola komma i betraktande,
måste givetvis största vikt fästas vid den av gäldenären
beedigade bouppteckningen. Den, som vill göra gällande, att densamma
är oriktig, måste förebringa bevisning därom. Bestämmelse om, i vad
mån ränta å fordringarna skall beräknas, har meddelats i 40 §.

16 §.

Då rättensombudsmansinstitutet införts vid ackordsförhandling enligt
denna lag, har det synts lämpligt att liksom vid konkurs låta det
ena exemplaret av anmälningshandlingarna hållas tillgängligt för granskning
genom ombudsmannens försorg. Normalt kommer väl tillhandahållandet
att ske hos denne, men, om det skulle befinnas lämpligt, kan
det naturligtvis jämlikt 7 § bestämmas, att handlingarna under anmärkningstiden
skola förvaras annorstädes, t. ex. hos gäldenären.

17 §•

De sakkunnige hava lika litet som kommittén ansett nödigt, att
särskild notifikation meddelas borgenär, då anmärkning framställts mot
hans anmälning. Men den lättnad har dock synts böra beredas dylik

1S38 19

266

borgenär, att han skall kunna ej blott bos konkursdomaren utan även
lios ombudsmannen taga del av anmärkningsskriftens innehåll.

18-20 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer överensstämma med motsvarande
stadganden i de sakkunniges konkurslagsförslag. Ben i 19 § föreskrivna
förteckningen tjänar samma ändamål som den i 156 § konkurslagsförslaget
omförmälda.

21-22 §§.

Ändringen i 21 § är endast av redaktionell art. Beträffande ändringen
i 22 § hänvisas till motiven till 158 § i konkurslagsförslaget.

25 §.

Den tid, inom vilken anmälan om ackordsfrågans återupptagande
enligt förevarande paragraf skall ske, har liksom i 160 § konkurslagsförslaget
bestämts till fyra veckor från det sådant beslut, som här avses,
vunnit laga kraft. Den ändring, andra stycket i övrigt undergått,
föranledes av den nya bestämmelsen i 10 § andra stycket.

Om ackordsfrågan förfaller på den grund, att gäldenären i här
ifrågavarande fall underlåter att inom föreskriven tid göra anmälan om
ackordsfrågans återupptagande, skall konkursdomaren jämlikt 46 § utfärda
kungörelse därom. Konkursdomaren, som på grund av stadgandet
i andra stycket av sistnämnda paragraf har att förskaffa sig underrättelse
om utgången av ett mot gäldenären väckt åtal för bedrägeri eller oredlighet
mot borgenärer, måste därför vid anmälningsfristens utgång hos
rättens ombudsman efterhöra, huruvida anmälan om ackordsfrågans återupptagande
skett eller icke. För att bespara konkursdomaren besvär i
dylikt avseende har stadgats, att rättens ombudsman ofördröjligen skall
underrätta konkursdomaren, då anmälan gjorts. Har sådan underrättelse
från ombudsmannen icke vid fristens utgång inkommit, kan dock, såsom
nyss påpekats, konkursdomaren ej underlåta att för säkerhetens skull
göra sig förvissad om att anmälan ej skett hos ombudsmannen.

29 §.

Då konkursdomaren är pliktig att, när ackordsförhandling upphört
utan att ackord kommit till stånd, utfärda kungörelse därom, måste

207

konkursdomaren tydligen erhålla kännedom om utgången av värjo
borgenärsboslut i ackords frågan. På grund härav har föreskrivits, att
protokoll Över värjo borgenärssammanträde ofördröjligen skall tillställas
konkursdomaren. De övriga bestämmelserna i paragrafen överensstämma
med vad som för motsvarande fall föreskrivits i 108, 104 och 177 §§
konkurslagsför slaget.

30 §.

Ehuru det är av stor vikt, att rätten fortast möjligt meddelar sitt
beslut, då ackordsfrågan hänskjutits till dess prövning, bör dock vid
bestämmandet av den tid, inom vilken fastställelsefrågan skall handläggas
vid rätten, tillses, att på landet urtima ting så vitt möjligt undvikes.
Enligt kommittéförslaget, som föreskrev, att fastställelsefrågan skulle
företagas vid rätten inom högst fyra veckor, kunde i de domsagor, i vilka
jämlikt Kungl. förordningen den 17 maj 1872 årligen hållas tio sammanträden,
handläggningen normalt äga rum på de allmänna sammanträdena;
i övriga domsagor skulle urtima ting i stor utsträckning hava
blivit nödvändiga. I de sakkunniges förslag, vari måst föreskrivas, att
tiden för handläggningen skall kungöras minst tio dagar förut, hava
kommitténs tidsbestämmelser icke kunnat bibehållas. De skulle hava
inneburit, att urtima ting ofta blivit erforderligt i alla domsagor.
Därför har i stället stadgats, att handläggningen alltid skall äga rum
å lagtima ting, om ej urtima ting begäres av gäldenären eller det antal
borgenärer, som jämlikt 12 § äga att, utan hinder av att ackordsförslaget
antagits eller eljest hänskjutits till rättens prövning, göra ansökan
om gäldenärens försättande i konkurs. Urtima ting, som av nämnda
borgenärsmajoritet begärts, skall hållas på gäldenärens bekostnad. Påpekas
kan, att ej sällan en enskild borgenär har möjlighet att framtvinga
urtima ting genom att göra påkallandet av sådant till villkor för
sitt biträdande av ackordet. Olägenheten av att de, som röstat mot
ackordet, icke kunna påfordra urtima ting, om de icke själva vilja stå
kostnaden därför, kan icke anses så synnerligen stor, särskilt med hänsyn
till att enligt de sakkunniges förslag fastställelsefrågan skall kunna
handläggas även å så kallat tremansting. Framställningen om urtima
ting. kan lämpligen ske vid borgenärssammanträdet, i vilket fall densamma
genom protokollet kommer till konkursdomarens kännedom.
Något hinder att göra dylik framställning direkt hos konkursdomaren
finnes icke, blott det sker, innan konkursdomaren expedierat kungörelse
och underrättelse om att handläggningen skall äga rum å nästa lagtima

268

ting eller tidigare infallande så kallat tremansting. Av uttrycket »så
snart ske kan» torde framgå, att konkursdomaren vid utsättandet icke
har någon valrätt, utan är skyldig att utsätta ärendet till den rättegångsdag,
då oavsett häradsrättens sammansättning ärendet med hänsyn
till kungörelsebestämmelserna tidigast kan förekomma. För stad har tiden
för fastställelsefrågans handläggning bestämts till tre veckor från den
dag, rättens ombudsmans protokoll över det sammanträde, varå ackordsfrågan
hänskjutits till rätten, inkommit till konkursdomaren. Tiden
kommer sålunda att med blott något mer än en vecka överskjuta den tid,
som behöves för handläggningens kungörande.

Beträffande övriga ändringar hänvisas till motiveringen av motsvarande
ändringar i konkurslagsförslaget.

33 §.

Beträffande ändringen i första punkten av förevarande paragraf under
4) hänvisas till vad som yttrats rörande motsvarande ändring i 166 §
k o nkurslagsf örslaget.

Ur paragrafen, som motsvarar 31 § i kommittéförslaget, hava på
grund av stadgandet i 10 § andra stycket uteslutits de bestämmelser, som
behandla verkningarna av att gäldenären genom laga kraftägande beslut
dömts till ansvar för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina
borgenärer.

Att, då konkursdomaren jämlikt de två sista styckena i denna
paragraf skall utsätta dag för ackordsfrågans handläggning vid rätten,
bestämmelserna i de tre första styckena av 30 § äro tillämpliga, innebär
bland annat, att handläggningen skall äga rum i stad inom tre veckor
och på landet, där ej urtima ting begäres, så snart ske kan å lagtima
ting eller emellan tingen infallande s. k. tremansting, efter det konkursdomaren
erhållit kunskap om, att beslut, som här avses, vunnit laga kraft.

41 §.

Beträffande sättet för bestämmande av rättens ombudsmans arvode
hava de sakkunnige upptagit det av kommittén i fråga om gode mannens
arvode föreslagna förfaringssättet.

I arvode ingår tydligen icke ersättning för de utgifter (resekostnader,
kungörelsekostnader o. d.), som särskilt ombudsmannen har att vidkännas.
Bet måste emellertid anses lämpligt, att tvistigheter angående dylika

209

utgifters belopp avgöras i samband med arvodesfrågan, varför stadgande
härom intagits i förevarande paragraf.

44 §.

Bestämmelsen om klagan över borgenärsbeslut överensstämmer i
huvudsak med motsvarande stadgande i 183 § konkurslagsförslaget.
1 följd därav, att ordförandeskapet vid borgenärssamm an trädena överflyttats
från konkursdomaren till en särskild rättens ombudsman, företer
förevarande förslag den olikheten gent emot kommittéförslaget, att klagan
icke skall föras i hovrätten utan hos konkursdomstolen. Att detta är
en förmån, torde ej kunna bestridas.

För att bringa besvär till borgenärernas kännedom i fall, då ackordsförslag
icke blivit av dem antaget, har det ansetts tillräckligt, att tiden
för handläggningen av konkursdomaren kungöres. I allmänhet böra väl
dylika besvär förfalla på den grund, att gäldenären försättes i konkurs.

46—48 §§.

Ändringen i andra stycket av 46 § föranledes därav, att besvär
över borgenärsbeslut enligt förevarande förslag skola fullföljas till
underrätten.

Beträffande 47 § hänvisas till vad som yttrats vid 2—4 §§.

48 § överensstämmer med 201 § konkurslagsförslaget.

57 §.

Kommittén yttrar sig icke uttryckligen över frågan, huruvida oskiftat
dödsbo är berättigat att få till stånd ackordsförhandling utan konkurs.
Men bestämmelsen i 11 § om att ackordsfrågan skall anses förfallen,
om gäldenär, som gjort ansökning om inledande av ackordsförhandling,
avlider, innan ackordsfrågan avgjorts, ger vid handen, att kommittén
ansett en dylik möjlighet utesluten. I själva verket skulle, om man
bibehölle de nuvarande stadgandena om att urarvagörelse skall ske
inom en månad efter bouppteckningen, ett ackord icke kunna komma
till stånd utan att arvingarna bleve personligen ansvariga för den avlidnes
gäld. På så kort tid som en månad kan nämligen ett laga kraftägande
ackord icke åvägabringas. Och för att ändra föreskrifterna i urarvalagen
i syfte att bereda stärbhusdelägarne tillfälle att utan risk för
personlig ansvarighet anordna ett ackordsförfarande enligt denna lag

synas tillräckliga skäl icke föreligga. Däremot tiar den oklarhet, som
i ifrågavarande avseende onekligen vidlåder kommittéförslaget, synts böra
undanrödjas genom ett uttryckligt stadgande om att oskiftat dödsbo icke
äger erhålla ackord utan konkurs.

Enligt 3 § i lagen den 18 juni 1915, innefattande vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit, skola, om dylik kassa, vilken
med Konungens tillstånd från allmänheten mottager insättningar på räkning,
som i 2 § av samma lag sägs, råkar i konkurstillstånd, i avseende
å konkursen, utöver vad som i allmänhet gäller i fråga om ekonomisk
förenings konkurs, de särskilda bestämmelser, som äro meddelade beträffande
sparbanks konkurs, äga motsvarande tillämpning. Vid sådant
förhållande har sådan centralkassa ansetts jämväl i fråga om rätten att
erhålla ackord utan konkurs böra jämställas med sparbank.

271

Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 3—8, 10 och

11 §§ liandelskalken.

Då en borgenär föranstaltar om en insolvent gäldenärs försättande
i konkurs, tillgodoser han jämväl de övidga borgenärernas intressen. De
kostnader, som ansökningsförfarandet åsamkar den sökande borgenären,
äro därför principiellt massaskulder. Såsom sådana behandlas de också
i exempelvis norsk och tysk rätt1). Enligt gällande svensk rätt torde
de på sin höjd konstituera oprioriterad fordringsrätt i konkursen, och det
kan vara tvivelaktigt, i vad mån de kostnader, som uppkommit efter det
ansökningen gjordes, medföra betalningsrätt i konkursen. I praxis utdömes
icke kostnadsersättning i konkursansökningsmålet. Då frågan, i
vad mån konkurssökanden bör erhålla gottgörelse för sina utgifter, är av
betydelse för ett stort antal konkurser, synes den osäkerhet, som uti
förevarande avseende råder i svensk rätt, böra genom ett uttryckligt
lagstadgande bringas ur världen. I sådant ändamål har i 4 § av 17
kap. handelsbalken inryckts ett stadgande om att för omförmälda kostnader
skall åtnjutas prioriterad fordringsrätt i konkursen. Att de sakkunnige
härigenom avvikit från den uppfattning, som ovan angivits vara
den principiellt riktiga, har endast teoretisk betydelse, eftersom praktiskt
sett konkurssökanden med den föreslagna anordningen alltid kommer
att få sina kostnader fullt betäckta. Den fördel, som vin nes genom att
tvist om beloppet av dylika kostnader får avgöras i den för prövning
av tvistiga fordringsanspråk stadgade ordningen, torde vara ovedersäglig.
Skulle konkurssökanden vid meningsskiljaktighet om beloppet vara
tvungen att stämma boet, blir han i realiteten rättslös, eftersom han
med hänsyn till obetydligheten av det belopp, varom tvist skulle råda, icke
gärna -kan taga risken av en rättegång. Stadgandet innebär också en

l) Se HaGERup, Konkurs- og akkordfördhandling, Kristiania 1907 sid. 204 och Jaeger,
Kommentar zur Konkursordnung, Berlin 1916 I sid. 831.

272

viss garanti mot sådana icke önskvärda konkurser, som icke kunna lämna
tillgång till gäldande av mera än konkurskostnaderna. Till ansökningskostnaderna
räknas bl. a. den kostnad för vård av gäldenärs egendom,
som det enligt 13 § i konkurslagsförslaget åligger borgenären att gälda.

Ur 5 och 7 §§ hava uteslutits bestämmelserna om verkan av inteckning
i fartyg och av förlagsinteckning, som sökts inom en månad
före början av konkurs. Å inteckningar av nyssnämnda slag, sökta,
innan beslut om egendomsavträde meddelats, bliva i stället 31, 34, 3G samt
38—40 §§ i konkurslagsförslaget att tillämpa. Bestämmelsen i 5 § om
verkan av inteckning i fartyg, som sökts samma dag som beslut om
egendomsavträde meddelats eller därefter, återfinnes i förslaget till ändrad
lydelse av 10 § i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg.

Vid den av kommittén verkställda omarbetningen av 8 § var kommittén
nödsakad att tillämpa den i den nya konkurslagen använda terminologin.
Vid sådant förhållande har det ansetts lämpligt att genom
ändringar jämväl i 5, 6, 7 och 11 §§ låta nyssnämnda terminologi komma
till användning över allt i kapitlet.

273

Förslag till lagar om ändrade lydelser av 23 kap. strafflagen
och 25 kap. 1 § rättegångsbalken.

I dessa lagförslag hava de sakkunnige icke föreslagit någon ändring.
Att texten dock icke överensstämmer med kommittéförslaget beror därpå,
att ifrågavarande lagrum undergått ändringar genom lagar den 24
maj 1918 angående ändring i vissa delar av strafflagen och den 28 juni
1918 om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken.

1338 19

274

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj
1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden.

Det sätt, varpå förslaget till lag om ackordsförhandling utan konkurs
anordnar förfarandet enligt nämnda lag, medför, att detsamma bör bringas
till slut så snart ske kan. I åtskilliga fall lärer det därför bliva nödvändigt
att på landet handlägga frågan om fastställelse av ett av borgenärerna
antaget ackordsförslag på urtima ting. Möjlighet att undgå urtima
ting torde ej sällan erbjuda sig, om frågan om fastställelse av dylikt
ackord finge handläggas å så kallat tremansting. Och någon risk för
rättssäkerheten torde en sådan anordning ej medföra. I regel är fastställelsen
en ren expeditionsåtgärd; skulle i något fall fastställelsefrågan
vara tvivelaktig, lära parterna icke underlåta att infinna sig och, därest
handläggning å ett vanligt ting synes önskvärd, genom att förskaffa sig
uppskov föranstalta om att handläggningen varder fortsatt vid häradsrättssammanträde
med vanlig sammansättning av rätten. På grund
av vad sålunda anförts och då frågan om fastställelse av ackord i
konkurs, om ock i regel ej så brådskande, har synts böra behandlas
efter samma regler, som gälla för ackord utan konkurs, har i förevarande
paragraf intagits bestämmelse om att fastställelse av ackord i konkurs
och i ackordsförhandling utan konkurs skall kunna förekomma å s. k.
tremansting.

275

Förslag till lag om lindring av vissa bestämmelser I lagen den
18 september 1003 angående solidariskt bankbolags,
bankaktiebolags och sparbanks konkurs.

De olikheter, som förevarande lagförslag uppvisar i förhållande till
det av kommittén utarbetade lagförslaget, bero i första band därpå, att
rättensombudsmansinstitutionen bibehållits.

5 § i förslaget innehåller ej något annat än som enligt lag den 15
maj 1917 stadgas i samma paragraf av den nu gällande lagen. Av
det föreslagna stadgandet torde med tydlighet framgå, att, då uppskovsbeslut
enligt detsamma fattats, bestämmelserna i 65 och 67 §§ konkurslagsförslaget
äro tillämpliga.

Den nu i tredje stycket av 5 § förekommande bestämmelsen om innehållet
i kallelse till borgenärssammanträde, varom i paragrafen är fråga,
återfinnes i 176 § konkurslagsförslaget.

Ändringen i 16 § föranledes av den ändring, som genom lag den
11 oktober 1912 gjordes i 2 § i Ivungl. förordningen den 18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock
angående undansättande av egendom i död makes bo.

276

Förslag till lag om ändrad lydelse av 19—21 §§ i förordningen
den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter
angående lagfart, inteckning och utmätning av
järnväg, så ock i fråga om förvaltning
av järnväg under konkurs.

_Då konkursdomaren jämlikt 43 § i konkurslagsförslaget är befogad
att i alla konkurser genast utse mer än en förvaltare, har den av kommittén
i dess förslag till 19 § därom intagna särskilda föreskriften uteslutits.

Andringen i 20 § andra stycket innebär allenast en av rättensombudsmansbefattningens
bibehållande föranledd återgång till gällande lag.

Den olikhet, som de sakkunniges förslag i övrigt företer gent emot
kommittéförslaget, beror på de ändringar, som genom lag den 11 oktober
1912 företagits i förevarande lag.

277

Förslag till lag om lindring av vissa bestämmelser i lagen
den I juli 189S om boskillnad. I

I överensstämmelse med vad de sakkunnige föreslagit i förslagen
till konkurslag och lag om ackordsförhandling utan konkurs har i 5
och 18 §§ intagits bestämmelse, att kungörelser, som där avses, skola
införas, utom i allmänna tidningarna, i en eller två tidningar inom orten.

Det har synts lämpligt att i detta sammanhang i 6 § utbyta orden
kronofogde och länsman mot landsfogde och landsfiskal.

Ändringen i 28 § avser endast att bringa densamma i överensstämmelse
med 107 § i de sakkunniges konkurslagförslag.

278

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 5, 6, 9, 11 och 12
i förordningen den IS september 1862 huru gäld rid
dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så
ock om undansättande av egendom i
död makes bo.

I 31 § i de sakkunniges konkurslagsförslag har såsom förutsättning
för återvinningstalan mot borgenär, som vunnit inteckningsrätt, bland
annat föreskrivits, att borgenären, då han sökte inteckningen, bevisligen
skall hava saknat skälig anledning till antagande, att gäldenären ville
gynna honom framför övriga borgenärer, dock med den inskränkning,
att bevisning i dylikt avseende är utan verkan, om borgenären, då han
sökte inteckningen, hade kännedom om att gäldenären var på obestånd
eller om konkursansökningen.

De subjektiva förutsättningar, som sålunda stadgats, hava synts böra
äga tillämpning jämväl i fråga om den återvinningsrätt, som i det genom
lag den 11 oktober 1912 till 2 § i förevarande lag fogade tredje stycket
tillerkänts borgenärerna i urarvakonkurs gent emot borgenär, som på
grund av utfästelse av den döde sökt inteckning under tid, som i andra
stycket av paragrafen sägs. I enlighet härmed har förstberörda stycke
omarbetats.

Andringarna i 5 och 12 §§ hava skett för att giva förordningen en
enhetlig, med den nya konkurslagen överensstämmande terminologi.

Angående ändringen i 9 § hänvisas till motsvarande ändring i 28 §
boskillnadslagen.

279

Förslag till lagar om ändrade lydelser av § 30 växellagen och
av 30 § i lagen den 20 juni 1905 om köp och byte

av lös egendom.

Dessa lagförslag överensstämma med kommittéförslaget.

Uti en till Konungen ställd, den 13 november 1917 dagtecknad
underdånig framställning, vilken till de sakkunnige överlämnats, har
Stockholms handelskammare hemställt om sådana ändringar i 39, 40och
41 §§ i lagen om köp och byte av lös egendom, att, om vid kreditköp
köparens obestånd blivit konstaterat genom något av de tre första i 39 §
omförmälda förhållandena — att köparen blivit försatt i konkurstillstånd,
vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller, om köparen
är köpman, inställt sina betalningar — säljaren må få rätt att häva köpeavtalet,
så vida ej efter anmaning betryggande säkerhet ställes för köpeskillingens
gäldande.

Ett tillgodoseende av det sålunda framställda önskemålet utöver vad
genom förevarande lagförslag skett lärer utan förhandlingar med Norge
och Danmark icke kunna ske i vidare mån än att, i likhet med vad som
skett i norsk rätt, i 40 och 41 §§ av omförmälda lag med att köparen
kommit i konkurstillstånd jämställes, att köparens obestånd blivit konstaterat
genom att han fått till stånd ackordsförhandling utan konkurs.
Förutsättning för att säljaren skall hava någon fördel av en dylik ändring
är givetvis, att av gäldenären gjorda dispositioner bliva bindande för
hans borgenärer, därest ackordsförhandlingen upphör och boet försättes
i konkurs. Detta är också fallet i norsk rätt, som dels i 12 § av den
norska konkurslagen föreskriver, att pantsättning, som med »akkordstyrets»
samtycke av gäldenären vidtages, kan göras gällande gent emot
konkursboet, och dels i 39-§ av den norska lagen om ackordsförhandling
stadgar, att gäld, som ingåtts med »akkordstyrets» samtycke, har samma
förmånsrätt som konkurskostnaderna. Då några motsvarande bestäm -

280

melser icke kunnat intagas i det svenska ackordslagsförslaget, som i likhet
med dansk rätt är grundat på principen, att gäldenären ensam.äger
rådighet över sitt bo, synes åvägabringandet av ackordsförhandling utan
konkurs lika litet som i dansk rätt kunna i nu ifrågavarande avseenden
jämställas med konkurstillståndets inträde. På grund av vad sålunda
anförts har handelskammarens framställning icke kunnat föranleda till
någon de sakkunniges åtgärd.

281

Förslag till lag om iindrad lydelse av 37 § i lagen den 18 april
1914 om kommission, handelsagenter och handelsresande.

Angående den i detta stadgande gjorda ändringen, varigenom såsom
ett fall av konstaterat obestånd särskilt angivits, att gäldenären fått till
stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs, hänvisas till kommitténs
motiv till motsvarande ändring i 39 § av lagen om köp och byte av
lös egendom.

133819

282

Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den
4 maj 1862 om tioårig preskription och om årsstämning.

Detta lagförslag- har samma lydelse som i kommittéförslaget.

283

Förslag till lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den
25 maj 1917 om försäkringsrörelse.

De skiljaktigheter, som förevarande förslag har att uppvisa gent
emot kommitténs förslag till ändring av vissa bestämmelser i den numera
upphävda lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse, föranledas
dels därav, att rättensombudsmansbefattningen enligt de sakkunniges
konkurslagsförslag skall bibehållas, och dels därav, att det för att lagen
om försäkringsrörelse må erhålla en enhetlig terminologi ansetts lämpligt
att införa konkurslagsförslagets terminologi även i sådana paragrafer,
vilka eljest med hänsyn till innehållet i förslaget till lag om nya
konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas kunnat
lämnas oförändrade. Därjämte har 232 §, som saknar motsvarighet i
lagen den 24 juli 1903, måst ändras för att bringas i överensstämmelse
med konkurslagsförslaget. Det torde böra påpekas, att uttrycket »konkursens
början» i 107, 109 och 205 §§ icke avser den dag, då ansökning
om konkurs gjordes, utan den, då konkurstillståndet inträdde, och
därför ersatts med uttrycket »då beslutet om egendomsavträde meddelades».

284

Förslag till lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den
22 juni 1911 om ekonomiska föreningar.

Kommitténs förslag till 71 § har underkastats omarbetning på
grund därav, att rättensombudsmansbefattningen skall bibehållas. Ändringarna
i 16, 41, 63, 70, 72 och 81 §§ hava gjorts för att lagen skall
erhålla en enhetlig terminologi, därvid uttrycket konkursens början i
63 §, vilket uttryck avser den dag, då konkurstillståndet inträdde, utbytts
mot uttrycket »då beslutet om egendomsavträde meddelades».

285

Förslag till lag om Undrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni
1909 om konsularjurisdiktion.

Detta lagförslag är oförändrat.

286

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 15 och 26 §§ i
förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning

av rusdrycker.

Enligt förevarande paragrafer må, då den, som vunnit tillstånd till
handel med rusdrycker, försättes i konkurs, rörelsen för konkursboets
räkning fortsättas intill dess tre månader förflutit, efter det förhör enligt
25 § konkurslagen hållits. Då dylikt förhör i konkurslagsförslaget
närmast motsvaras av första borgenärssammanträdet, har tiden ansetts
böra räknas från nämnda sammanträde.

287

Förslag till lag om ändrad lydelse av 10, 20 och 20 §§ i lagen
den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg.

Genom de i 31 § konkurslags förslaget intagna bestämmelserna bär
såsom villkor för att en inteckning i fartyg, som sökts inom sextio dagar
innan konkursansökningen gjordes eller under tiden därefter, till dess beslutet
om egendomsavträde meddelades, skall vara utan verkan, föreskrivits
bland annat särskild återvinningstalan. Har däremot inteckningen
sökts samma dag, som nyssnämnda beslut meddelades, eller därefter,
synes liksom enligt gällande rätt inteckningen alltid böra vara utan
verkan. Då framdeles genom den i 20 § konkurslagsförslaget meddelade
föreskriften inteckningsdomstolen i regel kommer att erhålla kännedom
om konkursen, har det synts lämpligt att i likhet med vad som skett i
fråga om inteckning i fast egendom borttaga stadgandet om att inteckning
i dylikt fall skall beviljas för att sedan efter särskild talan förklaras
vara utan verkan och i stället föreskriva, att inteckningsansökan,
som göres samma dag, som konkursbeslutet meddelats, eller därefter,
skall avslås samt att, om inteckning ändock meddelas, genom en enkel
anteckning till inteckningsprotokollet skall kunna fastslås, att inteckningen
är utan verkan. Då anteckningen om fartygsägarens konkurs ju alltid
skall inflyta i gravationsbeviset, kan varje inteckningshavare med lätthet
konstatera, huruvida inteckningen på grund av 10 § andra stycket är
utan verkan eller icke, och en borgenär, åt vilken säkerhet av inteckning
i fartyg erbjudes, blir genom de föreslagna stadgandena i vida
mindre grad än enligt gällande rätt utsatt för risken av en rättsförlust.

Av de i 31 § konkurslagen och 10 § förevarande lag föreslagna
bestämmelserna följer, att inteckning ej längre skall kunna förklaras vara
utan verkan på den grund, att konkurs inträffat. Har inteckningen sökts
ä tid, som i sistnämnda lagrum sägs, konstateras dess ogiltighet genom
eu enkel anteckning till inteckningsprotokollet; har inteckningen sökts

288

tidigare, blir påföljden av att återvinningstalan bifalles, att inteckningsliandlingen
blir uppvisad för dödning eller med fortfarande verkan ombändertages
av konkursboet. Bestämmelsen i 20 § andra stycket har
därför, såsom icke längre behövlig, av de sakkunnige uteslutits.

Åndringen i 29 § har skett allenast för att förevarande lag må i
dess helhet komma i överensstämmelse med den nya lagstiftningen.

289

Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen
den 20 november 1845 i avseende på handel
om lösören, som köparen låter i
säljarens vård kvarbliva.

Enligt gällande rätt viker lösöreköparen utan vidare för konkursborgenärerna,
om konkursen börjar inom trettio dagar efter det lösöreköpsavhandlingen
inregistrerades. Skulle denna bestämmelse bibehållas
oförändrad, bleve följden, att en ackordsförhandling, även om den icke
ledde till ackord, alltid skulle medföra, att lösöreköparen säkerställdes.
På mindre tid än en månad kan nämligen ett ackordsförfarande aldrig
medhinnas. Borgenärerna skulle sålunda bliva nödsakade att genom
konkurshot tvinga lösöreköparen att gå in på att, oavsett att de trettio
dagarna tilländagått, avstå från sin rätt, om ackordsförhandlingen icke
leder till ackord utan det måste gå till konkurs. Ett dylikt sätt att
lösa konflikten emellan borgenärerna och lösöreköparen vore uppenbarligen
mindre tillfredsställande. Borgenärerna böra kunna gå till ackordsförhandlingen
utan att löpa risken att, om densamma icke leder till resultat,
förlora sin rätt gent emot lösöreköparen. Därför har här föreskrivits,
att den genom lösöreköpet försålda egendomen är att räkna
till konkursboet, om konkursen föregåtts av offentlig ackordsförhandling,
som på grund av konkursen förfallit eller följt på ansökning, som gjorts
inom fjorton dagar från det kungörelse om ackordsförhandlings upphörande
varit i allmänna tidningarna införd, samt beslutet om ackordsförhandlings
inledande meddelats inom trettio dagar från det lösöreköpsavhandlingen
inregistrerats1). Det är givet, att borgenärerna ändock
få svårt att skydda sig mot lösöreköparen, eftersom de förberedande
förhandlingarna endast med svårighet kunna medhinnas på trettio dagar;
är emellertid lösöreköpet av större betydelse, torde väl dock gäldenären

'') Jfr kommittéförslaget, mot. sid. 518.

1338 19

290

och gode mannen icke underlåta att påskynda förhandlingarna, så att beslutet
om ackordsförhandlingens inledande kommer i tid. År dylik
skyndsamhet omöjlig, återstår blott att såsom förut antytts genom konkurshot
söka få till stånd överenskommelse med lösöreköparen, som ju
alltid har förmån av att ackord kommer till stånd. De ändringar, som
i övrigt vidtagits i förevarande paragraf, torde ej behöva särskilt motiveras.

291

Förslag till kungörelser om ändrade lydelser av 29 § i arbetsordningen
för Svea hovrätt med krigshovrätten den 10 december
1915, 26 § i arbetsordningen för Göta hovrätt den 10 december
1915, 27 § i arbetsordningen för hovrätten över Skalle
och Blekinge den 1.0 december 1915 och 23 § i instruktionen
för Nedre justitierevisionen den 23 september 1915.

Då en gäldenär, som fått till stånd offentlig ackordsförhandling
utan konkurs, ehuru notoriskt insolvent, under förhandlingen är bibehållen
vid förvaltningen av sin egendom, är det av synnerlig vikt, att
ackordsförhandlingen snabbt bringas till slut. Därest emellertid ackordsförslaget
antagits av borgenärerna, upphör icke förhandlingen, förrän
laga kraftägande beslut i fastställelsefrågan föreligger. Likaledes måste,
för att ackordsförhandling må kunna upphöra, till äventyrs anförda besvär
över borgenärsbeslut hava genom laga kraftägande utslag avgjorts.
Slutligen skall i vissa fall ackordsförslag vila eller frågan om fastställelse
anstå i avbidan på utgången av mot gäldenären väckt talan om ansvar
för bedrägeri eller oredlighet mot borgenärerna. Det bör följaktligen
tillses, att dylika mål ej allt för länge fä vänta på handläggning i
överrätterna. På grund härav hava de sakkunnige föreslagit, att ackordsförhandlingsmål
rörande frågan om fastställelse av ackord ävensom mål
rörande ansvar för bedrägeri och oredlighet mot borgenärer, i vilka av
handlingarna framgår, att den tilltalade fått till stånd offentlig ackordsförhandling
utan konkurs samt att förhandlingen icke upphört, skola
hava förtur i överrätterna. I fråga om mål rörande besvär över borgenärsbeslut
erfordras intet stadgande i förevarande författningar, emedan
dylika mål såsom civila besvärsmål redan äga förtur.

292

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 2 § i stadgan
den 20 juni 1918 med vissa föreskrifter angående
domsagornas förvaltning.

De föreslagna stadgandena i förevarande paragraf under 2) överensstämma
i huvudsak med gällande bestämmelser. Sålunda har åt
förste notarien överlämnats att verkställa den på konkursdomaren ankommande
prövningen av konkursansökning, att utfärda kungörelse om
att beslut om egendomsavträde meddelats samt att meddela förordnande,
som i 43 § konkurslagsförslaget sägs. Den handläggning, som härigenom
överlämnats åt förste notarien, har visserligen i vida mindre grad än enligt
gällande föreskrifter karaktären av expeditionsåtgärder. Befogenheten
att utlärda kungörelse om beslutet om egendomsavträde medför nämligen
bland annat rätt att bestämma tiden för första borgenärssammanträdet
samt den tid, inom vilken borgenärerna böra hos konkursdomaren
bevaka sina fordringar; och det måste därvid tillses, att berörda tider
sättas så korta, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet är möjligt. Bestämmanderätten härutinnan har dock ansetts utan
olägenhet kunna uppdragas åt förste notarien. I fråga om bestämmandet
av de ortstidningar, i vilka kungörelser om konkursen skola införas,
och utseendet av interimistisk förvaltare hava de sakkunnige ansett sig
kunna förutsätta, att förste notarien kommer att handla i enlighet med
av konkursdomaren givna direktiv.

De åtgärder, som förste notarien enligt stadgandet under 3) skall tf
äga vidtaga, äro rena expeditionsåtgärder.

293

Förslag till kungörelser om ändrade lydelser av § 1 inom. 4 I
hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874 och § 3
mom. 7 i byggnadsstadgan för rikets städer den S maj 1874
ävensom till lag om ändrad lydelse av 30 § i lagen för Sveriges
riksbank den 12 maj 1897 och till förordning om ändrad
lydelse av § 4 i förordningen den 31 december 1913 angående
rikets indelning i områden för värnpliktigas inskrivning samt
om val av ledamöter i inskrivningsnämnder och
inskrivningsrevisioner in. in.

Beträffande de i förevarande författningar föreslagna ändringarna
hänvisas till vad som yttrats vid slutet v motiveringen till 11 kap.
konkurslagen.

1338 19