LAG OI INTECKNING 1 JERNVÄG (Statens offentliga utredningar 1879:1)

FÖRSLAG

TILL

LAG OI INTECKNING 1 JERNVÄG

I SAMMANHANG DERMED ERFORDERLIGA FÖRFATTNINGAR

AFGIFNA

AF DEN DERTILL UTAF KONGL. MAJ:T FÖRORDNADE KOMITÉ.

STOCKHOLM

TVÄR H^EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Sedan i underdånig skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t af den 23
sistlidne Maj Riksdagen anhållit, att, enär det vore af den största vigt,
att de nya rättsförhållanden, som uppstått genom enskilda jernvägsanläggningar
och de för deras åstadkommande upptagna lån, blefve på
ett för såväl staten som öfriga långifvare rättvist och ändamålsenligt
sätt ordnade, Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och så snart ske
kunde för Riksdagen framlägga förslag till lag om säkerhet i jernvägar
och dermed jemförliga anläggningar, har Eders Kongl. Maj:t den 12
sistlidne Juli behagat uppdraga åt undertecknade att utarbeta förslag
till erforderliga lagstadganden i ifrågavarande ämne.

Då komitén under sitt arbete icke kunde undgå att finna, hurusom
en lagstiftning angående säkerhet i jernväg svårligen kunde komma att
— särskilt hvad beträffade redan förefintliga jernvägar — fullt uppfylla
det ändamål, som med ifrågavarande lagstiftningsarbete afsåges,
derest ej tillika gällande föreskrifter angående förfarandet, då gäldenär
afträdt sina tillgångar till borgenärers förnöjande, blefve i vissa delar
ändrade med afseende å de jernvägar, i Indika säkerhet blifvit lemnad,
hvarföre det syntes komitén önskvärdt, att i sammanhang med det lagförslag,
som utgjorde föremål för koiniténs verksamhet, stadgande!! beträffande
vissa delar af konkursförfarandet i fråga om dylika jernvägar

äfven blefve utarbetade, beslöt komitén, som ansåg tvekan kunna uppkomma,
huruvida det komitén dittills gifna uppdrag medförde befogenhet
för densamma att utarbeta förslag jemväl till bestämmelser i sistberörda
ämne, söka utverka nådigt bemyndigande dertill. Och har till svar å
den i sådant afseende uti en den 2 nästlidne Januari till Herr Statsministern
och Chefen för Justitiedepartementet aflåten promemoria gjorda
framställning Eders Kong! Maj:t enligt nådigt bref den 3 i samma månad
förklarat komitén behörig att utarbeta förslag jemväl till stadganden
beträffande vissa delar af konkursförfarandet i fråga om jernvägar,
i hvilka säkerhet blifvit lcmnad.

Genom särskilda skrivelser den 31 sistlidne Januari och 3 innevarande
Februari har emellertid Herr Statsministern och Chefen för
Justitiedepartementet meddelat komitén, att med afseende derpå, att
under närvarande förhållanden det kunde finnas synnerligen önskvärdt
att ett förslag till stadganden om säkerhet i jernvägar af Eders Kongl.
Maj:t framlades till antagande af den nu församlade Riksdagen, komitén
borde inkomma till Eders Kongl. Maj:t med sitt förslag i detta ämne
så skyndsamt som möjligt, utan hinder deraf att komiténs uppdrag i
öfrigt icke samtidigt kunde fullgöras, och utan afseende derpå att förslaget
vid sådant förhållande icke kunde åtföljas af motiv; och få komiterade
med föranledande häraf till Eders Kongl. Maj:t härmed i underdånighet
öfverlemna:

Förslag till lag om inteckning i jernväg;

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 17 kap. 7,
13, 14 och 15 §§ Handelsbalken;

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 4 och 5 §§
Konkurslagen den 18 September 1862;

Förslag till förordning om särskilda föreskrifter angående utmätning
af vissa jernvägar;

Förslag till förändrad lydelse af 3 § i förordningen den 4 Mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning;

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 8 § i förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 Juni 1875;

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 16 § i förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875;

Förslag till Kongl. kungörelse angående tillägg till Kongl. kungörelsen
den 14 Oktober 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola
inrättas och föras, samt

Förslag till Kongl. kungörelse angående lösen vid underdomstolarne
för vissa expeditioner rörande inteckning i jernväg;

Skelande komiterade, så fort ske kan, till Herr Statsministern och
Chefen för Justitiedepartementet öfverlemna en promemoria upptagande
de hufvudsakligaste grunderna till förenämnda lagförslag.

Derest förslaget till lag om inteckning i jernväg varder godkändt,
torde vid det förhållande, att förslaget innehåller föreskrift att med afseende
å de af jernvägsaktiebolag redan upptagna obligationslånen inteckning
till säkerhet för hela lånet skall fastställas, när dylik säkerhet
sökes allenast af en obligationsinnehafvare, ett stadgande af Riksdagen
blifva nödigt, att de till dylika lån hörande obligationer, då de intecknas,
äro från stämpelpapper fria, hvarjemte närmare bestämmelser af
Eders Kongl. Maj:t erfordras angående det i samma förslag föreskrift^
bevis i fråga om den jord, som uppgifves ingå i område för jernväg tillhörande
redan befintliga aktiebolag.

Med djupaste undersåtliga vördnad, trohet och nit framhärda

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:te
underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåtar

PEHR EIIRENHEIM.

L. Annerstedt.
J. W. Arnberg.

O. R. Themptander.
L. W. Lothigius.

Stockholm den 10 Februari 1879.

Förslag till lag om inteckning i jernväg.

1 §•

Egare till jernväg, för hvars anläggning Konungen medgifvit rätt
till förvärfvande af erforderlig mark enligt gällande författningar om
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, må, der han vill att
jernvägen skall utgöra pant för fordran, låta fordran intecknas i den
ordning nedan stadgas.

2 §.

Ärenden angående inteckning enligt denna lag upptagas och pröfvas
af den Rådstufvurätt, hvilken Konungen på ansökan af jernvägens egare
förordnar. Om förordnandet låter Konungen utfärda allmän kungörelse.

3 §.

Förr än inteckning må beviljas, skall den jord, som till jernvägen
hörer, så ock gäldenärens eganderätt till jernvägen inskrifvas hos den
Rätt, som enligt 2 § blifvit af Konungen förordnad.

4 §.

1 mom. Jernvägsegare, som vill för jernvägens intecknande vinna
inskrifning, hvarom i 3 § sägs, åligger att till hvarje Rätt, under hvilken
jernvägens område lyder, ingifva af landtmätare bestyrkt uppgift å
den till jernvägen hörande jord, som inom Rättens domvärjo är belägen,
samt å de tomter, hemman eller lägenheter, från hvilka denna jord
är afskild eller hvilka deri ingå, så ock visa, att han till jorden är
egare; att han derå erhållit lagfart, så vidt han ej varit enligt äldre lag
befriad från skyldighet att lagfara; att för jord, hvilken är förvärfvad
i öfverensstämmelse med gällande författningar angående jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof, lösen blifvit i stadgad ordning
utgifven; samt att, om jord blifvit på annat sätt förvärfvad, inteckning
för fordran i sådan jord icke är beviljad eller på pröfning beroende,
och tiden för inteckning deri af ogulden köpeskilling tilländagått; och
ege Rätten, der ej talan, hvarom 13 § i Förordningen den 16 Juni 1875
angående inteckning i fast egendom förmäler, blifvit instämd eller lag -

fart samma dag af annan sökes, förklara att inskrifning må sökas vid
den i 2 § omförmälda Rätt samt i lagfartsprotokollet anteckna, att jorden
tillhör jernvägens område. I lagfarts- eller fastighetsboken skall
anmärkas, att sådan anteckning skett.

2 mom. Sedan jernvägens egare derefter till den Rätt, som enligt
2 § blifvit förordnad att upptaga frågor angående inteckning i jernvägen,
ingifvit karta och beskrifning öfver jernvägen och visat, att anteckning,
som i 1 mom. sagd är, blifvit i fråga om den till jernvägen hörande
jord vcrkstäld, late Rätten i en sådan inskrifningsbok för jernvägen,
hvarom i 19 § förmäles, inskrifva jorden och sökandens eganderätt
till jernvägen, samt ofördröjligen tre gånger i allmänna tidningarna införa
kungörelse om inskrifningen.

3 inom. Förvärfva!’ sig egare af jernväg, utöfver det område, som
på sätt i 2 inom. sägs blifvit inskrifvet, annan jord för utvidgning af
området eller för omläggning af någon del af jernvägen, vare han pligtig
att låta inskrifva sådan jord såsom hörande till jernvägens område.
Hvad ofvan i 1 mom. är stadgadt angående vilkoren för anteckning i
lagfartsprotokollet, att jord tillhör jernvägsområde, galle ock i tillämpliga
delar i fråga om dylik anteckning angående denna jord. Bevis om
sådan anteckning, så ock derom att jorden den dag, anteckningen skedde,
ej var utmätt, skola af egaren ingifvas till den Rätt, som blifvit förordnad
att upptaga frågor angående inteckning i jernvägen, och läte Rätten
i inskrifningsboken inskrifva jorden såsom hörande till jernvägen. Den
jord häfte derefter lika med jernvägen i öfrigt för inteckning, som i
jernvägen är faststäld. Underlåter egaren att låta inskrifva sådan jord,
ege Rätten på framställning af den, som har inteckning i jernvägen,
genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande.

4 mom. Afträdes i den ordning, som om jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof är stadgad, någon del af den jord, hvilken
är inskrifven såsom tillhörande jernvägen, läte Rätten på ansökan af
den, hvars rätt är i fråga, sådan del från jernvägens område i inskrifningsboken
afföras. Lag samma vare, der det visas, att annorledes från
jernvägens område afskild jord ej vidare häftar för fordran, som är i
jernvägen intecknad.

5 mom. Har jernväg, i fråga om hvars område i lagfartsprotokollet
skett anteckning, som ofvan i 1 mom. sägs, öfvergått till ny egare, vare
han pligtig att, innan lagfart af honom sökes, hos den Rätt, som blifvit
förordnad att upptaga frågor om inteckning i jernvägen, förete sin
fångeshandling och söka inskrifning af sin eganderätt. Rätten förklare
ansökningen hyllande och göre anteckning härom i inskrifningsboken.

Visas ej, då lagfart af nya egaren sökes, att ansökan om inskrifning af
hans eganderätt förklarats hyllande, som nu är sagdt, varde ansökningen
om lagfart genast afslagen. Då nya egaren hos Rätten, der ansökning
om inskrifning af hans eganderätt är hvilande, företett bevis, att han å
jernvägens område erhållit lagfart, läte Rätten inskrifva hans eganderätt
till jernvägen i inskrifningsboken.

5 §•

Vid ansökan om inteckning skall jernvägens egare, sjelf eller genom
laga ombud, till Rätten ingifva i hufvudskrift den förbindelse, hvarå
fordran grundas, eller, der inteckning sökes till säkerhet för lån, som
upptages mot tryckta eller graverade obligationer, de till lånet hörande
obligationerna.

Har sökanden, på sätt i 4 § stadgas, erhållit sin eganderätt inskrifven,
varde inteckningen beviljad, och läte Rätten införa den i inskrifningsboken
samt förse förbindelsen eller obligationerna med bevis att
inteckningen är vorden meddelad.

6 §•

Sökes å samma dag, då ny egare till jernvägen sökt inskrifning af
sin eganderätt, eller derefter, af förre egaren inteckning, varde inteckningsansökningen
afslagen.

7 §•

Jernväg må endast i sin helhet intecknas.

8 §■

Inteckningshafvaren ege i den till jernvägen hörande fasta egendom,
hvilken är inskrifven, den förmånsrätt, som enligt 17 kap. 9 § Handelsbalken
inteckning för fordran medför i annan fast egendom; njute ock
näst efter de borgenärer, som i 4 och 5 §§ i samma kapitel nämnas,
förmånsrätt från den dag inteckningen söktes i den rörliga materiel och
de inventarier till stationer, verkstäder och andra byggnader, hvilka äro
för jernvägen afsedda och höra jernvägens egare till.

Har inteckningen blifvit sökt inom en månad före den dag gäldenärens
konkurs börjades, vare den inteckning utan verkan. Ej heller
galle inteckning, som blifvit sökt samma dag konkurs börjats eller derefter.

9 §•

Inteckning enligt denna lag galle fortfarande utan förnyelse.

10 §.

Vill egare till jernväg låta helt och hållet eller till viss del döda
inteckning, som blifvit faststäld till säkerhet för handskrifven förbindelse,
uppvise förbindelsen i hufvudskrift för den Rätt, som beviljat inteckningen,
och läte Rätten anteckna dödandet i inskrifningsboken samt teckne
bevis derom å handlingen.

Uppgifver egaren, att han infriat den intecknade förbindelsen, men
att han ej kan den förete, förty att förbindelsen förkommit; visar han
skäl för riktigheten af den uppgift och äro 10 år förflutna, sedan inteckningen
beviljades eller anteckning rörande densamma i inskrifningsboken
senast gjordes, ege Rätten utfärda kallelse å den, som saken röra
kan, att hos Rätten anmäla, om han mot inteckningens dödande har
något att påminna; och varde Rättens beslut om sådan kallelse i inskrifningsboken
antecknadt. Kallelsen skall genom sökandens försorg
tillställas dem, som, efter hvad utrönas kunnat, varit innehafvare af förbindelsen,
och derjemte af Rätten å dess dörr anslås samt årligen under
fem år införas i Konungens Befallningshafvandes i länet allmänna kungörelser.
Kallelsen skall ock genom sökandens försorg under samma
tid årligen införas i allmänna tidningarna tre gånger, deraf en gång
under de första fjorton dagarne af December månad, äfvensom i de öfriga
tidningar, som af Rätten bestämmas.

Göres ej inom fem år från den dag, kallelsen varit första gången i
allmänna tidningarna införd, påminnelse mot ansökningen, eller ogillas
påminnelse, som blifvit gjord, varde inteckningen dödad, och göre
Rätten derom anteckning i inskrifningsboken.

11 §•

Vill jernvägens egare låta inteckning, som blifvit faststäld till säkerhet
för lån upptaget mot tryckta eller graverade obligationer, helt och
hållet dödas, ingifve till den Rätt, som beviljat inteckningen, de till
lånet hörande obligationerna. Kunna ej alla obligationerna företes, vise
jernvägens egare i fråga om de felande obligationerna att fordringsrätten
på grund af dem emot honom förlorats. Rätten göre anteckning
i inskrifningsboken om inteckningens dödande och läte å de ingifna
obligationerna öfverkorsa inteckningsbeviset.

Vill jernvägens egare, innan obligationslån blifvit till fullo guldet,
låta döda inteckning, så vidt den utgör säkerhet för infriade obligationer,
ingifve till Rätten dessa obligationer, hvarefter Rätten förfar i
enlighet med hvad här ofvan är sagd!.

12 §.

År jernväg, i hvilken inteckning blifvit faststäld, efter utmätningsåld
ä offentlig auktion eller under konkurs, i den ordning, som för
försäljning af konkursbos fasta egendom är stadgad, och tinnes deri inteckning
för fordran, som icke kunnat af köpeskillingen gäldas, eller har
inteckning i jernväg, på grund deraf att konkurs inträffat, blifvit genom
laga kraft egande beslut förklarad vara utan verkan, då må, på ansökan
af ny egare, hvars eganderätt till jernvägen blifvit inskrifven, inteckningen
dödas, utan hinder deraf att den handling, hvarå inteckningen
beviljats, ej företes i hufvudskrift. Egaren gifve till Rätten in bevis om
de inteckningar, som vid jernvägens försäljning deri funnos, så ock
handling, som visar köpeskillingens fördelning borgenärerna emellan,
samt intyg att denna fördelning blifvit af dem godkänd eller vunnit
laga kraft. Rätten förfar derefter som i 23 § af förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875 stadgas.

13 §.

Har aktiebolag, som enligt af Konungen faststäld bolagsordning är
bildadt i ändamål att anlägga jernväg, erhållit rätt att enligt gällande
författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof förvärfva
till jernvägen erforderlig jord, och vill bolaget, innan den till
jernvägen hörande jord och bolagets eganderätt till jernvägen blifvit,
på sätt i 4 § sägs, inskrifna, upptaga lån, under vilkor att långifvaren
skall åtnjuta förmånsrätt i jernvägen, som i 14 § stadgas, läte då bolaget
till den Rätt, som jeinlikt 2 § är vorden förordnad att upptaga
frågor angående inteckning i jernvägen, ingifva i hufvudskrift den förbindelse,
hvarå fordran grundas, tillika med skriftligt af vittnen styrkt
medgifvande af sådan förmånsrätt, eller, der förmånsrätt blifvit utfäst
för lån emot tryckta eller graverade obligationer, de till lånet hörande
obligationerna jemte medgifvande, som sagdt är. Rätten inskrifve förmånsrätten
i inskrifningsboken för jernvägen och läte med bevis derom
förse förbindelsen eller obligationerna.

14 §.

Då inskrifning af förmånsrätt för fordran skett, på sätt i 13 § sägs,
njute fordringsegaren näst efter de borgenärer, hvilkas fordringar skola
utgå med förmånsrätt efter IT Kap. Handelsbalken, förmånsrätt från
inskrifningsdagen i den till jernvägen hörande fasta egendom samt i den

rörliga materiel och de inventarier till stationer, verkstäder och andra
byggnader, hvilka äro för jernvägen afsedda och höra jernvägens egare
till; dock galle ej förmånsrätt till ränta, som före utmätning eller början
af konkurs upplupen är, för längre tid än tre år. Inskrifning af förmånsrätt,
som skett inom en månad före den dag gäldenärs konkurs
börjades, vare utan verkan.

15 §.

Söker borgenär, för hvars fordran förmånsrätt enligt 13 § blifvit
inskrifven, inteckning i jernvägen inom ett år sedan kungörelse om inskrifning
af gäldenärens eganderätt till jernvägen blifvit tredje gången
i allmänna tidningarna införd, då må inteckningen beviljas ändå att
gäldenären det ej medgifvit; och skall, der förmånsrätt är inskrifven
för lån, upptaget mot tryckta eller graverade obligationer, inteckning
beviljas till säkerhet för hela obligationslånet, om än inteckning för
blott en af obligationerna är vorden sökt.

Fastställes inteckningen till säkerhet för lån mot tryckta eller graverade
obligationer, utfärde Rätten derom kungörelse, som genom Rättens
försorg ofördröjligen införes i allmänna tidningarna tre gånger;
och vare innehafvare af obligation hörande till sådant lån berättigad
att, när han hos Rätten obligationen företer, få den försedd med bevis
om den beviljade inteckningen.

16 §.

År förmånsrätt för fordran inskrifven på sätt i 13 § sägs, och sökes
derefter inom den i 15 § stadgade tid inteckning för samma fordran,
galle den inteckning, der den faststäld varder, framför inteckning för
fordran, för hvilken förmånsrätt ej varit inskrifven, ändå att den inteckning
äldre är eller å samma dag sökt blifvit. Sökes inom den i
15 § bestämda tid inteckning för fleras fordringar, för hvilka sådan förmånsrätt
blifvit inskrifven, galle inteckningarna sins emellan med rätt
från den dag, inskrifningen af förmånsrätten skedde.

o'' O

17 §•

Har för fordran, som skall utgå med förmånsrätt enligt 14 §, inteckning
i jernvägen icke blifvit sökt inom den i 15 § föreskrifna tid,
njute ej sedermera innehafvare!! af den fordran förmånsrätt.

18 §.

Försummar jernvägsaktiebolag, hvilket erhållit lagfart å den jord,
som till jernvägen hörer, att låta inskrifva samma jord och sin eganderätt
till jernvägen, ege Rätten, på framställning af den, som för sin
fordran har förmånsrätt enligt 14 §, att genom vite, minst femhundra
kronor, tillhålla ledainöterne i bolagets styrelse att fullgöra hvad på
dem beror för att inskrifningen må varda verkstäld.

19 §.

Inskrifningsboken för jernvägen skall innehålla, jemte öfverskrift
upptagande jernvägens namn, två afdelningar, den ena för inskrifning
af eganderätt och den andra för inskrifning af pant och förmånsrätt.

I afdelningen för eganderätt införas: egarens namn och den till
jernvägen hörande jord, tillika med dagen då inskrifningen blifvit verkstäld,
så ock anteckningar, hvarom i 4 § 4 och 5 mom. förmäles, samt
dagen, då sådan anteckning skett.

I afdelningen för pant- och förmånsrätt införas:

dagen då inteckning eller förmånsrätt sökes;

beloppet af fordran och beskaffenheten af derför utfärdad förbindelse,
eller, der inteckningen eller förmånsrätten sökes till säkerhet för
lån mot tryckta eller graverade obligationer, deras antal och nummer,
det eller de belopp, hvarå de särskilda obligationerna lyda, dagen för
deras utfärdande och tiden för deras infriande;

dagen då inteckning blifvit beviljad eller förmånsrätt inskrifven,
dervid tillika skall utsättas den dag, från hvilken förmånsrätt för beviljad
inteckning gäller; samt

dagen då inteckning blifvit dödad.

I öfrigt skall vid inskrifningsbokens förande följas det vid denna
lag fogade formulär.

Den till Rätten ingifna karta och beskrifning öfver jernvägen skall
jemte inskrifningsboken af Rätten förvaras.

20 §.

Öfver ärenden enligt denna lag skall hos Rätten särskildt protokoll
föras. Till protokollet göres i inskrifningsboken hänvisning genom införande
af den § i protokollet, hvari ärendet förekommer.

För hvarje år sände Rätten detta protokoll in till Hofrätten inom
utgången af nästa månad. Har ärende, som nämndt är, icke förevarit,
göre Rätten inom samma tid derom anmälan hos Hofrätten.

Öfvergiingsstadganden.

21 §•

Vill aktiebolag, som enligt af Konungen faststäld bolagsordning är
bildadt i ändamål att anlägga jernväg och hvilket förr än denna lag
trädt i kraft förvärfvat någon del af jernvägens område i enlighet med
gällande författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof, låta inskrifva den till jernvägen hörande jord och sin eganderätt
till jernvägen; och säger bolaget sig icke häfta för lösen eller köpeskilling
för jorden men ej kunna fullgöra hvad i 4 § 1 mom. stadgas
såsom vilkor för anteckning i lagfartsprotokollet af jorden såsom hörande
till jernvägens område, då må bolaget, på sätt nedan sägs,
styrka sin eganderätt till jorden, samt att den ej häftar såsom pant för
fordran.

22 §.

Jernvägsaktiebolag, som af den rätt, hvarom i 21 § sägs, vill sig
begagna, åligger att till hvarje Rätt, under hvilken jernvägens område
lyder, ingifva, jemte karta, af landtmätare bestyrkt uppgift å den till
jernvägen hörande jord, som inom Rättens domvärjo är belägen, samt
å de tomter, hemman eller lägenheter, från hvilka denna jord är afskild,
eller hvilka deri ingå. Bolaget inlemne ock uppgift å de fång, hvarigenom
jorden blifvit förvärfvad, samt bevis, att i det uppgifna området
icke ingår annan mark än som för jernvägen och dess drift är
erforderlig.

De närmare föreskrifterna angående detta bevis meddelas af Konungen.

23 §.

Rätten utfärde derefter offentlig stämning å okände egare af jord,
hörande till jernvägens område, eller innehafvare af panträtt i sådan
jord att sist före klockan tolf å viss dag efter ett år muntligen eller
skriftligen anmäla sin egande- eller panträtt.

Stämningen varde å Rättens dörr anslagen ett år före inställelsedagen
och i allmänna tidningarna kungjord tre gånger, första gången tio
och tredje gången sist fyra månader innan den dag inträffar. Rätten
insände ock stämningen till Konungens Befallningshafvande, hvilken har
att ofördröjligen intaga densamma i länskungörelserna.

24 §.

Uraktlåter egare af jord, hörande till jernvägens område, eller innehafvare
af panträtt i sådan jord att sin rätt å den i stämningen utsatta
inställelsedagen anmäla, och har han den ej heller förut anmält,
hafve förlorat sin talan, så vidt den inverkar på deras rätt, hvilka i
jernvägen hafva inteckning för fordran.

25 §.

Varder ej inom den tid, som i stämningen blifvit utsatt, eganderätt
eller panträtt anmäld, eller visar jernvägsaktiebolaget, att anmäld
eganderätt eller panträtt icke vidare är emot detsamma gällande, förklare
Rätten i fråga om den jord, som enligt 22 § blifvit uppgifven,
att inskrifning deraf må sökas vid den i 2 § omförmålda Rätt, och anteckne
jorden såsom tillhörande jernvägens område, hvarefter om inskrifning
af jorden och eganderätten till jernvägen gäller hvad i 4 §
2 mom. stadgas.

Då ny egare söker lagfart å sålunda inskrifven jernväg, skall förre
egarens laga åtkomst anses styrkt, der det visas att hans eganderätt
blifvit inskrifven, som nu är sagdt..

26 §.

Har någon fordran hos aktiebolag, som enligt af Konungen faststäld
bolagsordning är bildadt i ändamål att anlägga jernväg, hvarom i
1 § sägs, och har den fordran tillkommit innan denna lag trädt i kraft,
då må, der borgenären för sin fordran söker inteckning i jernvägen
inom sex månader efter det kungörelsen om förordnande af den i 2 §
omförmälda- Rätt är vorden utfärdad, och ansökningen tillika är till
Rätten ingifven före utgången af år 1880, inteckningen beviljas, ändå
att gäldenären den ej medgifvit.

27 §.

Sökes inteckning enligt 26 §, skall jernvägsaktiebolaget öfver ansökningen
höras; och galle angående förfarandet dervid samt i fråga
om invändning, som af bolaget göres mot sökandens fordran, hvad i 5,
6, 7, 8, 9 och 10 §§ i förordningen om inteckning i fast egendom den
16 Juni 1875 stadgas.

År inteckning sökt för fordran, hvarför sådan säkeidiet ej utfäst
varit, hafve gäldenären våld betala, när han vill, ändå att förfallotiden
ej inne är.

28 §.

Finner Rätten, efter bolagets hörande fordran vara sådan, att inteckning
inå beviljas efter ty i 26 § sägs, men äro ännu icke den till
jernvägen hörande jord och bolagets eganderätt till jernvägen inskrifna,
förklare Rätten inteckningsansökningen hyllande i afbidan på sådan inskrifning.
Varder ej inteckningsansökning, som förklarats hyllande, fullföljd
inom ett år, efter det kungörelse om inskrifningen, som i 4 § 2
mom. sägs, blifvit tredje gången i allmänna tidningarna införd, vare
ansökningen förfallen.

29 §.

Då inteckningsansökan enligt 26 § göres eller ansökning afslås eller
förklaras hyllande, göre Rätten derom anteckning i inskrifningsboken.

När på sådan ansökan inteckning beviljas, galle om inteckningens
införande i inskrifningsboken hvad i 5 § stadgas.

30 §.

Inteckning till säkerhet för lån, upptaget mot tryckta eller graverade
obligationer, skall anses vara sökt, då innehafvare af en utaf obligationerna
söker enligt 26 § inteckning för sin fordran. Fullföljes hyllande
inteckningsansökan af innehafvare utaf en obligation, galle sådant
för hela det lån, hvartill obligationen hörer.

31 §•

Har ansökan om inteckning till säkerhet för lån, upptaget mot tryckta
eller graverade obligationer, förklarats hyllande, läte Rätten kungörelse
derom ofördröjligen införas i allmänna tidningarna tre gånger.

Lag samma vare, då inteckning till säkerhet för sådant lån blifvit
faststäld; och vare innehafvare af obligation hörande till lånet berättigad
att, då han hos Rätten obligationen företer, få den försedd med bevis
om den beviljade inteckningen.

32 §.

Har ej aktiebolag, som eger sådan jernväg, som i 1 § sägs, inom
två månader, efter det denna förordning trädt i kraft, hos Konungen
gjort ansökan om förordnande af domstol att upptaga frågor angående
inteckning i jernvägen, utfärdar Konungen sådant förordnande på begäran
af borgenär, hvars fordran tillkommit innan denna lag blef gällande.

33 §.

Fullgör ej jernvägsaktiebolaget ofördröjligen hvad för vinnande af

inskrifning af bolagets eganderätt till jernvägen är föreskrift, ege Rätten
på framställning af sådan fordringsegare, som i nästföregående §
sägs, genom vite, minst femhundra kronor, tillhålla ledamöterne i bolagets
styrelse att fullgöra hvad på dem beror för att inskrifningen må
varda verkstäld.

34 §.

Öfverlåter jernvägsaktiebolaget, efter det denna lag trädt i kraft,
jernvägen till annan, och sökes inom den i 26 § stadgade tid inteckning
för sådan fordran, som i nämnda § sägs, då utgör öfverlåtelsen
ej hinder för inteckningens beviljande.

35 §.

Är inteckning inom den i 26 § stadgade tid sökt till säkerhet för
fordran som i nämnda § sägs, och har under samma tid, men innan inteckningen
söktes, konkurs uppstått, vare ändock inteckningen gällande.
Lag samma vare, då konkurs börjas samma dag inteckningen söktes eller
inom en månad derefter.

36 §.

Är ansökan om inteckning för fordran enligt 28 § förklarad hyflande,
och varder, förr än inskrifning af den till jernvägen hörande jord
skett, jernvägen efter utmätning såld å offentlig auktion eller under
konkurs i den ordning konkurslagen bestämmer, skall fordringen utgå
ur köpeskillingen med samma rätt, som vore inteckningen beviljad.

37 §.

Inteckning i jernväg för fordran, som i 26 § sägs, skall, der inteckningen
blifvit sökt inom den i samma § stadgade tid, gälla framför inteckning
i jernvägen för annan fordran, ändå att den inteckning äldre är.

Hafva flere borgenärer för fordringar, som tillkommit innan denna
lag gällande blef, sökt inteckning i jernvägen inom den i nämnda § stadgade
tid, ege lika rätt; dock att, der i förbindelse, som sålunda blifvit
intecknad, förbehåll finnes om bättre rätt för annan borgenär, och sådan
borgenär inom tid, som sagd är, sökt inteckning i jernvägen, brist för
den borgenär fylles af hvad belöper å den intecknade förbindelse, deri
dylikt förbehåll finnes intaget.

Inskrifningsbok

för

N. N. J e r n v ä g.

N. N. Rådstufvurätt enligt Kongl. Kungörelsen den .... 1879
förordnad att upptaga frågor angående inteckning i denna jernväg.

TS. N,

	Eganderätt.
Nummer.	Den till jernvägen hörande jord och dagen, då inskrifning deraf skett.	Nummer.	Egarens namn och dagen, då eganderätten blifvit inskrifven.

Jernväg,

Pant- och förmånsrätt.

Dagen, då ansökningen blifvit gjord, beloppet
af fordran och beskaffenheten af
derför utfärdad förbindelse.

Rättens åtgärder och dagen derför
jemte anmärkningar.

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 17 kap. 7, 13, It

och 15 §§ Handelsbalken.

7 §■

Häfver någon sådant bilbref, som i sjölagen beskrifvet är; ege han
förmån i skeppet, så ock i godset, då skeppsfolk betaldt är, som i 5 §
är sagdt. Dernäst gånge det lån ut, som skeppare på bodmeri tagit;
hafve ock det yngre bil- eller bodmeribref företräde för det äldre. Gifver
någon förlag, att dermed drifva bergsbruk eller andra sådana verk;
njute förlagsman förmån till det som dermed tillverkadt är. Frakt, som
förvaltning af jernväg, i följd af samtrafik, uppburit för annan jernvägs
räkning, tages derefter ut ur gäldenärens lösa egendom, der ej frakten
stått inne längre än fyra månader.

13 §.

Om företräde till betalning för fordran, för hvilken i jernväg inteckning
är beviljad eller förmånsrätt inskrifven, galle hvad särskildt är
stadgadt.

14 §.

Borgenär, som efter 4 § eger förmånsrätt i allt det gods, löst eller
fast, som gäldenären tillhörer, må ej njuta rätt till det, hvaruti andra
särskild, fast lägre, förmånsrätt hafva, för mera än som i den öfriga
egendomen brister: och fylles bristen efter ordningen af de andras förmånsrätter,
så att den lägre viker förr, än den som högre är; dock ege
ej förmånsrätt efter 4 § rum i fast egendom, så länge lös egendom finnes
att tillgå.

15 §.

1 mom. Räcker gäldenär egendom för desse borgenärer ej till;
njute då de, som lika rätt med hvarannan hafva, betalning hvar i förhållande
till sin fordran.

2 mom. De, som hafva förmånsrätt endast i visst gods, njute, för
hvad deri brister, ej bättre rätt än andre borgenärer, efter hvad i
16 § sägs.

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 4 och 5 §§ Konkurs lagen

den 18 September 1862.

4 §‘

1 mom. År gäldenär köpman, och visas sådana omständigheter, på
grund hvaraf antagas kan, att han öfver eu vecka sina betalningar instält;
då ege borgenär, ändå att hans fordran ej förfallen är, söka, att
gäldenär egendom afträdas må. Har borgenär genom Notarius publicus
eller i vittnens närvaro uppmanat köpman att betala klar och förfallen
gäld, och är den gäld icke inom en vecka derefter gulden; då ege ock
den borgenär söka, att gäldenär egendom till konkurs afträdas skall.

2 mom. Borgenär, som för sin fordran har inteckning i jernväg
eller förmånsrätt i jernväg inskrifven, på sätt särskilt är stadgadt, ege
söka att gäldenärens egendom till konkurs afträdas skall, då jernvägen
blifvit för annans fordran utmätt eller då gäldenären afhändt sig eller
för annan borgenärs fordran lemna! såsom pant till jernvägen hörande
rörlig materiel eller inventarier i den omfattning, att skälig anledningar
att befara, att återstående materiel och inventarier ej blifva för jernvägens
drift tillräckliga.

5 §•

Der likväl borgenärs fordran tillkommit senare än de omständigheter,
på hvilka han sin ansökning om egendomsafträdet grundar; vare den
ansökning utan verkan.

Har borgenär för sin fordran säkerhet genom pant eller inteckning;
ege ej heller den rätt i 2 och 3 §§ samt i 4 § 1 mom. omförmäld är,
der häri ej gitter visa, att panten eller inteckningen till gäldande af
hans fordran otillräcklig är.

Förslag till förordning om särskilda föreskrifter angående utmätning

af vissa jernvägar.

1 §•

Jernväg, för hvars anläggning Konungen medgifvit rätt till förvärfvande
af erforderlig mark enligt gällande författningar om jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof, må ej delvis utmätas. Ej
heller må rörlig materiel eller inventarier till stationer, verkstäder eller
andra byggnader, der den lösa egendom år för jernvägen afsedd och

hörer jernvägens egare till, särskild! utmätas. Utmätes jernvägen, skall
sådan lös egendom tillika i mät tagas.

2 §•

Utmätningsman i den ort, der jernvägens egare har sitt bo och
hemvist, eger verkställa utmätning af hela jernvägen, tillika med den
lösa egendom, som i 1 § sägs.

3 §•

Då utmätningsmannen, till följd af hvad i 85 § Utsökningslagen
stadgas, hos öfverexekutor gjort anmälan om utmätning af jernvägen,
läte öfverexekutor genast införa kungörelse om utmätningen i allmänna
tidningarna äfvensom i länskungörelserna.

4 §•

Auktion å jernvägen tillika med den lösa egendom, hvilken, på
sätt i 1 § sägs, blifvit jemte jernvägen utmätt, skall förrättas af öfverexekutor;
och gånge den lösa egendomen i samma utrop som jernvägen.

5 §•

Om betalning af köpeskillingen galle hvad stadgadt är i fråga om
köpeskilling för utmätt fast egendom, och skall köpeskillingen skiftas
emellan jernvägen och den lösa egendomen efter de vid utmätningen å
dem satta värden.

Vid fördelning af den å jernvägen belöpande andel i köpeskillingen,
varde ock hvad å den lösa egendomen faller af öfverexekutor fördeladt;
och skall vid fördelningen af köpeskillingen för lösegendomen
utdelning enligt förmånsrättsordningen beräknas för hvad af inteckningshafvares
fordran icke kan ur köpeskillingen för jernvägen utgå, ändå
att för den fordran utmätning ej skett. I öfrigt galle i fråga om inteckningshafvares
rätt till utdelning jemväl ur denna köpeskilling hvad
om rätt. till utdelning ur köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom
för deri intecknad fordran är stadgadt.

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 3 § i förordningen den
4 Mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning.

3 §•

Afbetalning å hufvudstol eller räntebetalning, som af gäldenär,
eller med hans vetskap, gjord är, så ock annat gäldenär erkännande

af fordringens tillvaro, galle såsom hade fordringen hos honom bevakad
blifvit. Inteckningsförnyelse hafve ock lika verkan emot egare af den
intecknade egendomen: vill borgenären hålla talan emot annan öppen;
bevake då sin fordran mot denne, såsom i 1 § sägs.

Fordran, till säkerhet för hvilken inteckning, på sätt särskildt stadgadt
är, blifvit faststäld i jernväg, vare gällande mot egare af den intecknade
jernvägen, ändå att den fordran ej så bevakad blifvit, som i
1 § sägs.

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 8 § i förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 Juni 1875.

8 §.

Sökes lagfart å egendom, som till ny egare öfvergått innan föregående
egare, hvilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort,
må lagfart å sista fånget ej beviljas förr än med förre egarens
fång blifvit lagfaret.

Har det fång, hvarmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande
författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller
om ändring eller utrifning af vattenverk, vare för lagfarts beviljande ej
af nöden att med föregående fång lagfares, eller att åtkomst styrkes, på
sätt i 7 § är föreskrifvet.

Hvad särskildt skall iakttagas vid lagfart å jord, som blifvit inskrifven
såsom tillhörande jernvägs område, derom galle hvad i lagen
angående inteckning i jernväg stadgas.

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 16 § i förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875.

16 §.

Jord, hvilken blifvit, på sätt särskildt stadgas, i lagfartsprotokollet
antecknad såsom hörande till jernvägs område, må ej intecknas enligt
denna lag. Ej heller må jernväg, kanal eller annan dermed jemförlig
anläggning, hvartill marken till större eller mindre del blifvit förvärfvad
enligt gällande författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof, med inteckning enligt denna lag belastas, ändock att sådan
anteckning, som nu är sagd, om den till jernvägen hörande jord ej skett.

Förslag till Kong], kungörelse angående tillägg till Kong!, kungörelsen den 14
September 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras.

AU inom samma tingslag eller stad belägen jord, hvilken blifvit, på
sätt särskild! är stadgadt, i lagfartsprotokollet antecknad såsom tillhörande
en jernvägs område, skall öfverföras till ett särskild! upplägg
för jernvägen.

Förslag till Kongl. kungörelse angående lösen vid underdomstolarne för vissa
expeditioner rörande inteckning i jernväg.

För underrätts protokoll i ärende angående Rättens förklarande, att
inskrifning af jord, tillhörande jernvägs område, må vid vederbörlig Rätt
sökas, skall såsom lösen erläggas 1 krona för hvarje fastighet eller fastighetsdel,
hvilken Rätten i lagfarts- eller fastighetsboken antecknat såsom
tillhörande jernvägens område.

I denna lösen inbegripes ock lösen för utdrag af fastighetsbok, som
i sammanhang med dylikt protokoll meddelas.

Lösen för utdrag af inskrifningsbok för jernväg erlägges med 1 krona
för hvarje ark; dock att, när den till jernvägens område hörande jord
i inskrifningsboken införes, i lösen för utdrag af inskrifningsboken erlägges
50 öre för hvarje fastighet eller fastighetsdel, som inskrifves.

För särskild! protokoll öfver ärenden angående inteckning i jernväg
erlägges lösen som för annat protokoll vid underrätt; och skall protokoll
utskrifvas i ett sammanhang för all den jord, hvilken samtidigt anmäles
till inskrifning.

När Rätten låter förse tryckta eller graverade obligationer med
bevis angående inteckning i jernväg eller deri inskrifven förmånsrätt,
erlägges för hvarje bevis 25 öre, om sökanden bekostat anbringande å
obligationerna af tryckt eller graverad text till beviset, men eljest 50 öre.

Sökes offentlig stämning på grund af 22 och 23 §§ i förordningen
den angående inteckning i jernväg, må endast en stämning

utfärdas med afseende å all den jord ansökningen angår; och skall lösen
för såväl stämningen som protokollet deröfver utgå med 2 kronor för ark.

Ö. P. M.

Förbud mot inteckning i jord, hörande till jernvägs område, infördes
i svenska lagstiftningen först genom förordningen om inteckning i
fast egendom den 16 Juni 1875, hvilken i 16 § innehåller:

»Jernväg, kanal eller annan dermed jemförlig anläggning, hvartill
marken till större eller mindre del blifvit förvärfvad enligt gällande författningar
om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, må ej
med inteckning enligt denna lag belastas.»

Lagbyrån, hvars förslag till ifrågavarande § skilde sig från den sedermera
antagna lydelsen af § deri, att orden »enligt denna lag)) i Byråns
förslag icke förekommo, anförde i motiven såsom skäl för sådant
förbud, att de egendomliga förhållanden, som egde rum med jernvägar
och andra farleder, syntes göra det omöjligt att på dem tillämpa de
bestämmelser, som gälde för inteckning i annan fast egendom. De
borde fortfara såsom ett helt för att kunna motsvara sin bestämmelse.
Det behöfdes blott att ett eller annat stycke af en dylik farled gjordes
otillgängligt för rörelsen, för att hela ändamålet med farleden skulle
blifva förfeladt, men ett sådant afbrott i dispositionen öfver farleden
skulle lätt inträffa, om ifrågavarande slags anläggningar finge belastas
med inteckning efter de härför i allmänhet gällande regler, enär, då
hvarje, äfven den minsta, del kunde särskildt intecknas, den ock borde
få särskildt utmätas och säljas till betäckande af den intecknade fordran.
Mot sönderstyckning genom frivillig öfverlåtelse kunde säkerhet
vinnas derigenom, att i koncessionerna intoges bestämmelse derom, att
farlederna icke finge till annan öfverlåtas utan Kongl. Maj:ts tillstånd,
och för vinnande af dylik trygghet i afseende å pantsättning, derest
sådan komme att medgifvas, samt utmätning och exekutiv försäljning,
behöfde stadgas, att dessa åtgärder icke finge vidtagas annorledes än
med hela farleden. Men om det blefve föreskrifvet, att en farled icke

finge annorlunda än i sin helhet intecknas, så kunde de i afseende på
forum allmänt gällande rättsreglerna ej iakttagas och äfven i öfrigt
skulle formerna för intecknings meddelande blifva afvikande från de
vanliga, dels emedan vid inteckning till säkerhet för lån, upptaget mot
obligationer, det ej kunde komma i fråga att inteckna hvarje obligation
särskildt, dels ock till följd deraf, att särskilda bestämmelser från statsmyndighetens
sida kunde finnas i koncessionen eller eljest meddelade,
hvilka inverkade på inteckningsförfarandet. Om rätt till intecknande
uteslutande tillädes de obligationer, hvilka utgifvits för beredande af
tillgång till trafikledernas anläggning eller åtminstone hvarje annan inteckning
i trafikleden finge sämre rätt än dessa, vore alla de allmänna
grunderna för rätt till inteckning och för den rätt, inteckningen medförde,
uppgifna. Såsom svårighet mot inteckning i jernvägar anmärktes
vidare, att den mark, som borde med inteckningen belastas, ofta ej förblefve
fortfarande densamma som vid inteckningstillfället, enär vid hvarje
omläggning af ett litet stycke af en jernväg, den komme att gå öfver
mark, som icke vore inbegripen uti den meddelade inteckningen, under
det en del af den intecknade marken icke vidare komme att begagnas
till jernväg, samt att för lånen tillika behöfdes säkerhet i den rörliga
materielen, hvilken åter utgjorde lös egendom, hvarå inteckning ej hade
tillämpning.

På dessa skäl fann Lagbyrån inteckningsförfarandet med dess förutsättningar
och former icke lämpa sig för jernvägar, kanaler och dermed
jemförliga anläggningar, då dessa såsom allmänna färdvägar voro till
sin beskaffenhet och sin bestämmelse så väsentligen olika med annan
fast egendom; utan borde säkerhet för jernvägslånen sökas på annat
sätt, bland annat genom tryggande bestämmelser vid meddelandet af
koncession för anläggningarne och af tillåtelsen att för dem expropriera
mark samt vid fastställelse!! af bolagsordning för de bolag, som verkstälde
anläggningarne och af dem blefve egare. Men ett oeftergifligt
vilkor för att trygghet sålunda skulle kunna beredas vore, att anläggningarne
ej måtte kunna för andras räkning belastas med inteckningar,
som skulle göra hvarje åtgärd för beredande af trygghet åt obligationsinnehafvarne
maktlös.

Från Lagbyråns förslag var eu ledamot skiljaktig och yttrade, att
ehuru det vore ostridigt, ej mindre att inteckningsförfarandet, såsom
det i vår rätt vore ordnadt, icke utan svårighet kunde tillämpas vid
förpantning af jernvägar eller kanaler, än äfven, att, derest detta förfarande
utan inskränkning finge för pantsättning af dylika anläggningar
användas, olägenheter skulle uppstå, hvilka det för lagstiftningen måste

vara af vigt att söka undanrödja, hade dock behofvet att hos oss erhålla
eu laglig form för panträtt i jernväg så tydligt trädt i dagen, att vid
ordnandet af panträtten med afseende å fast egendom man icke, utan att
samtidigt införa någon särskild form för dylika anläggningars pantsättning,
syntes kunna stanna vid ett. blott förbud-att inteckna dem. Vid
sådant förhållande och då de modifikationer uti inteckningsförfarandet,
som vore nödiga för att göra detta förfarande fullt användbart jemväl i
afseende å jernvägar eller kanaler, icke vore af den betydenhet, att de
kunde afskräcka från inteckningsinstitutionens tillämpning i eu något
modifierad form jemväl i fråga om dylika anläggningar, samt dessa
modifikationer syntes från rättslig synpunkt kunna rättfärdigas af den
undantagsställning, som kommunikationsanstalterna intoge inom staten,
förefunnes det fullt skäl att söka göra inteckningsförfarandet, om ock i
något förändrad form, tillämpligt på jernvägar och kanaler, helst inom
vår rätt i förlagsinteckningen redan funnes ett rättsinstitut, der inteckningen
i modifierad form blifvit för ett analogt ändamål begagnad.

Af sådan anledning ansåg denne ledamot 16 § i Inteckningslagen böra
innehålla hänvisning till särskild förordning angående inteckning af vissa
jernvägar och kanaler, hvartill han framlade ett utkast af hufvudsakligt
innehåll: att jernväg och kanal, hvartill jord blifvit exproprierad, kunde
med Konungens tillstånd af egaren intecknas till säkerhet för fordran
vid den allmänna underrätt, som af Konungen för hvarje jernväg eller
kanal särskildt bestämdes; att sådan inteckning skulle gälla med förmånsrätt
som i 17 kap. Idandelsbalken stadgas; samt att förnyelse af
inteckningen ej skulle erfordras; hvarjemte i förslaget upptogos stadganden
om meddelanden från inteckningsdomst.olen till de särskilda Rätter,
under hvilka delar af jernvägen eller kanalen lydde, angående de fastigheter,
som i farledens område inginge, för anteckning i de särskilda
Rätternas lagfartsprotokoll. Ansåges nödigt, att den föreslagna panträtten
jemväl innefattade förmånsrätt i den rörliga materielen vid en
jernväg, kunde, enligt denne ledamots åsigt, till de antydda bestämmelserna
utan svårighet fogas det stadgande, att inteckningen skulle medföra
jemväl sådan förmånsrätt i materielen, som vid förlagsinteckning
egde rum med afseende å inventarier.

Vid granskning af Lagbyråns förslag i Högsta Domstolen anmärkte
dess flesta ledamöter i fråga om 16 §, bland annat, att med afseende
derå att särskilda bestämmelser om sättet att vinna panträtt i anläggningar
af der ifrågavarande beskaffenhet möjligen framdeles torde finnas
böra i lagstiftningen upptagas, syntes försigtigt!eten bjuda att i
stället för slutorden »må ej med inteckning belastas», valdes några andra,

som endast utmärkte, att samma anläggningar icke utgjorde föremål
för inteckning enligt den förordning, som då var under granskning.

Fråga om antagande af en lag angående inteckning i jernväg,
kanal och annan dermed jemförlig anläggning väcktes vid riksdagen
1876 genom motion i Andra Kammaren, i anledning hvaraf Riksdagen
med bifall till Lag-Utskottets förslag (Lag-Utskottets betänkanden Kris
20 och 34), för sin del antog en författning af innehåll: att aktiebolag,
som erhållit tillstånd till anläggning af jernväg med rätt att expropriera
dertill erforderlig mark, egde, der bolaget ville i jernvägen bereda
säkerhet för lån, hos Konungen derom göra ansökan; att då Konungen
funne skäl att ansökningen bifalla, hvarom allmän kungörelse
borde utfärdas, innehafvare af de för sådant lån utgifna förbindelser
skulle i all jernvägens fasta egendom, i den mån denna vore eller blefve
af bolaget förvärfvad, ega panträtt såsom vore inteckning beviljad, samt
i bolagets till jernvägen och dess drift hörande lösegendom enahanda
förmånsrätt, som förlagsman i det som med förlaget tillverkats; att förnyelse
ej erfordrades; att, der säkerhet af Konungen beviljades för flera
lån, det lån egde företräde, hvarom kungörelse först blifvit utgifven;
att hvad sålunda vore stadgadt ej finge lända till förfång för fordran,
som före författningens utfärdande uppstått; att sådan fordran, der säkerhet
i anläggningen för densamma blifvit utfästa skulle ega företräde
framför annan, hvarför pantsättning enligt författningen komme att ske;
samt att författningen skulle gälla äfven om sådan aktiebolag tillhörig
kanal eller annan anläggning, som ej finge med inteckning enligt förordningen
den 16 Juni 1875 belastas.

Vid granskning i Högsta Domstolen af detta förslag anmärktes af
fyra utaf Högsta Domstolens i granskningen deltagande ledamöter bland
annat: att förslaget icke följdrigtigt vidhölle begreppen »pant och panträtt»,
då enligt förslaget i fråga om fast egendom panträtt skulle få
beviljas, utan att gäldenären ännu egde något af den egendom, hvari
panträtten komme att gälla, och beviljandet skulle ske under former,
vidt skilda från dem, som iakttoges vid pantsättning af annan fast
egendom och hvilka med skäl ansetts nödiga för betryggande af allmänna
rättssäkerheten och den enskildes rätt. Ett bolag, som ville åstadkomma
jernväg, kanal eller annan dermed jemförlig anläggning, behöfde
i allmänhet, för att försäkra sig om tillgång till det för anläggningen
nödiga kapital, uppgöra aftal om lån, hufvudsakligen innan arbetet

ännu börjats eller i nämnvärd mån fortgått, och således innan bolaget
egde någon anläggning eller den för densamma behöfliga mark. Medgifvandet
att under sådana förhållanden bevilja panträtt i obestämd fast
egendom, som dels i denna egenskap ännu ej alls funnes till, dels icke
funnes i gäldenärens ego, innebure en fullkomlig brytning i begreppet
panträtt i fast egendom, sådant detta stadgats genom inteckning, hvilken
ej finge ske i annat än bestämd fast egendom, som lagligen visades
vara gäldenären tillhörig. Den sålunda införda förvirringen i begreppsbestämmelserna
minskades ingalunda genom förslagets föreskrift
derom, att den beviljade panträtten skulle träda i kraft och blifva en
verklighet på helt och hållet obestämda tider, nemligen i den mån den
egendom, hvari han skulle gälla, vore eller blefve af bolaget förvärfvad.
Då det nemligen icke kunde vara förslagets mening, att, i händelse af
kollision, den panträtten åtföljande förmånsrätt till betalning skulle för
olika delar af anläggningen räknas från dessa obestämda och mången
gång obestämbara tider, då jordeganderätt förvärfvats och öfver hvilka
eu offentlig kontroll ej torde vara möjlig och icke heller blifvit i förslaget
förutsatt, utan förmånsrätten synts skola räknas från den dag,
Kong! Maj:ts kungörelse om beviljandet utfärdats, så visade sig en ytterligare
förvirring af de juridiska begreppen deri, att en god del af
de på panträtten grundade rättigheter skulle finnas till långt innan
panträtten sjelf tillkommit.

Dessa ledamöter ansågo deremot, att en tillfredsställande säkerhet
för de i förslaget afsedda lånen kunde vinnas utan rubbning af lagens
allmänna grunder, genom att meddela blott förmånsrätt i stället för
panträtt, på sätt jemväl inom Riksdagen af åtskilliga ledamöter blifvit
satt i fråga.

Tre af Högsta Domstolens ledamöter anmärkte bland annat: att det
vore olämpligt, att i strid mot lagstiftningens allmänna grunder medgifva
stiftandet af panträtt i egendom, som vid pantsättningstillfället
ännu ej är i pantgifvarens ego, samt att då till följd af sättet för expropriationslagens
tillämpning åtskilliga enskilde bolag till deras_ anläggningar
innehafva och nyttja jordområden, som icke blifvit till omfång
och gränser behörigen bestämda, skulle det kunna leda till betänkliga
rättsförvecklingar om panträtt finge i dessa anläggningar beviljas innan
deras jordområde blifvit tillförlitligen bestämdt.

Af samtliga Högsta Domstolens ledamöter erinrades, att de stadganden
i förslaget, hvilka vore afsedda att ordna äldre långifvares förhållanden
till dem, som efter författningens utfärdande försträckte penningar,
kunde i tillämpningen leda till rättsvidriga följder. Om ett

jernvägsaktiebolag före författningens utfärdande upptagit exempelvis två
lån och utfäst säkerhet i jernvägen för det ena, men icke för det andra,
skulle de begge långifvarne, hvilka enligt nu gällande lag hade lika betalningsrätt,
på grund af säkerhetsutfästelsen, hvilken då den gjordes
saknade all rättslig betydelse, komma i olika ställning till den, som enligt
författningen erhållit panträtt i jernvägen. I dylikt fall inträffade
äfven, att ett efter författningens utfärdande upptaget lån, hvilket ej
hade panträtt, råkade i förhållande till ett äldre lån erhålla bättre betalningsrätt,
än om panträtt blifvit beviljad.

I skrifvelse till 1877 års Riksdag har Kongl. Maj:t, under åberopande
deraf, hurusom inom Högsta Domstolen mot författningsförslaget
blifvit anmärkt, att det icke syntes lämpligt, att på sätt i förslaget skett,
i strid mot lagstiftningens allmänna principer medgifva stiftandet af
panträtt uti egendom, som vid pantsättningstillfället ej vore i pantgifvarens
ego, samt att de stadganden i förslaget, hvilka voro afsedda att
ordna äldre långifvares förhållande till dem, som efter författningens utfärdande
försträckte penningar, kunde leda till rättsvidriga följder, för- •
klarat, det Kongl. Maj:t med afseende å hvad sålunda blifvit anmärkt,
funnit sig ej kunna godkänna Riksdagens förslag.

Den inom Högsta Domstolen gjorda antydan derom, att säkerhet i
jernvägar skulle kunna vinnas genom att meddela blott förmånsrätt i
stället för panträtt, föranledde vid 1877 års riksdag en motion i Andra
Kammaren, hvari föreslogs antagande af en lag om förmånsrätt i jernväg,
kanal eller annan dermed jemförlig anläggning. Lag-Utskottet'' (utlåtande
N:o 35) tillstyrkte antagandet af en sådan lag, af innehåll: att
aktiebolag, hvars ordning blifvit af Konungen faststäld och hvilket erhållit
tillstånd till anläggning af jernväg med expropriationsrätt, egde,
der bolaget ville bereda säkerhet i jernvägsanläggningen för lån, hos
Konungen derom göra ansökan; att om Konungen funne skäl att bifalla
ansökningen, hvarom allmän kungörelse skulle utfärdas, innehafvare af
de för lånet utfärdade förbindelser skulle ega förmånsrätt uti den till
jernvägsanläggningen hörande fasta och lösa egendom enligt 17 kap.
Handelsbalken näst efter utskylder till Kronan, do der ej för fast egendom
utgå; att der förmånsrätt blifvit för flera lån beviljad, den långifvare
skulle ega företräde, som säkerhet först vunnit; att förmånsrätten
ej hnge lända till förfång för fordran, som uppstått innan den föreslagna
författningen blefve utfärdad eller till minskning i den bättre rätt, som
lagligen kunde sådan fordran tillkomma; att intilldess lån, för hvilket
förmånsrätt beviljats, blifvit till fullo guldet, bolaget icke egde rätt att
afyttra den till jernvägsanläggningen hörande fästa egendom eller någon

del deraf, utan att Konungen dertill gåfve lof; att nämnda fasta egendom
ej finge delvis utmätas; att utmätning af den fasta egendomen samt
försäljning, pantsättning eller utmätning af så stor del af bolagets lösa
egendom, att skäl funnes att befara, att återstoden ej blefve för anläggningens
drift tillräcklig, skulle utgöra konkursanledning; att Konungen
vid pröfning af ansökan om förmånsrätt skulle ega meddela de bestämmelser,
som till betryggande af fordringsegares rätt funnes erforderliga;
samt att författningen skulle gälla äfven om kanal och sådan anläggning,
som ej finge med inteckning enligt förordningen den 16 Juni 1875
belastas.

Detta förslag blef af begge Kamrarne afslaget, enligt hvad mot detsamma
framstälda anmärkningar synas utvisa, hufvudsakligen på grund
deraf: att den föreslagna inskränkningen i bolagets rätt att förfoga öfver
sin egendom, ehuru betingad af föreskriften att endast förmånsrätt,
men ej panträtt i denna egendom kunde borgenär tillerkännas, ansågs
skola, derest den antoges, komma att ytterst menligt inverka på bolagets
verksamhet; att den åt innehafvare af förbindelse, hvarför säkerhet
i anläggningen erhållits, medgifna rätt att vid inträffande förlägenhet
för bolaget genast få detsamma försatt i konkurstillstånd, hvilken rätt
jemväl måste blifva en följd af fönnånsrättsprincipens tillämpning, icke
ansågs stå i öfverensstämmelse med konkurslagens stadganden och komma
att leda till uppenbara vådor; samt att författningen icke gåfve verklig
säkerhet för de betydliga statslån, som redan lemnats till understöd åt
enskilda jernvägsanläggningar.

Vid 1878 års riksdag väcktes i Första Kammaren motion om antagande
af en lag angående borgenärers rätt och företräde för hvar annan
till den gäldbundna egendom, som tillhör jernväg^- eller kanalaktiebolag,
till hvars anläggningar marken blifvit förvärfvad eller skulle förvärfvas
medelst expropriation, hvilket lagförslag jemväl grundades å förmånsrättsprincipen.

I anledning af denna motion hemstälde Lag-Utskottet (utlåtande
N:o 36) och beslöt Riksdagen — som fann de mot 1877 års förslag
framstälda anmärkningar vara i allmänhet i lika och i vissa fall i ännu
högre grad tillämpliga på den år 1878 väckta motionen — att hos
Kong!. Maj:t anhålla, att enär det vore af den största vigt, att de nya
rättsförhållanden, som uppstått genom de enskilda jernvägsanläggningarne
och de för dessas åstadkommande upptagna lån blefve på ett för så väl
staten som öfriga långifvare rättvist och ändamålsenligt sätt ordnade,
men de skiljaktiga åsigter, hvilka vid de föregående tillfällen då frågan
varit under Riksdagens handläggning gjort sig gällande beträffande de

grunder, på hvilka en lagstiftning i ämnet borde byggas, gifvit Riksdagen
anledning att antaga, det frågan icke kunde vinna sin lösning, innan
den undergått den omsorgsfulla och fullständiga behandling, som endast
genom dess hänskjutande till Kongl. Maj:t kunde erhållas, Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och så snart ske kunde för Riksdagen framlägga
förslag till lag i ämnet.

Innan komitén öfvergår till redogörelsen för de hufvudsakligaste
grunderna för förslagets stadganden, anser sig komitén böra lemna en
kortfattad framställning af principerna för lagstiftningen angående ifrågavarande
ämne dels i några af Europas större stater, dels ock i våra
grannländer.

Frankrike. ‘Enligt rättsuppfattningen i detta land, äro innehafvarne
utaf en jernvägskoncession icke verkliga egare af den jord, som till
jernvägen blifvit använd, utan betraktas jernvägarne såsom till sin
natur lika med allmänna landsvägar, hvilka icke kunna blifva föremål
för privat eganderätt. Denna grundsats uttalades redan uttryckligen
i lagen den 15 Juli 1845 (art. I) och gäller om jernvägens område
blifvit förvärfvadt vare sig genom expropriation eller genom frivilliga aftal.
Den rätt, som anses tillkomma koncessionsinnehafvaren, och hvilken
rätt tinnes bestämdt uttalad i 42 art. af det formulär, som lägges
till grund för den urkund, hvari koncessionsinnehafvares rättigheter och
skyldigheter bestämmas, är allenast rätten att uppbära transportafgift af
dem, som begagna jernvägen, icke eganderätt till sjelfva vägen; och den
omständighet, att i några bestämmelser uti koncessionsurkunderna benämningen
»eganderätt» användes för betecknande af jernvägsbolagens
rätt till jernvägen, antages icke i något afseende förändra naturen af
den rättighet, som åt koncessionsinnehafvaren upplåtits, utan allenast
vara en mindre exakt beteckning för denna rättighet. Såsom grunden
dertill, att eganderätt till jernvägen icke kan tillerkännas enskilda personer,
anföres af den fransyska jurisprudensen: att en dylik väg, som
inrättas till nytta för alla, icke bör vara underkastad de förändringar, som
egendom, hvartill enskilde hafva eganderätt, kan komma att undergå i
följd af försäljning eller andra kontrakter, samt att, då hela vägens förstörande
kan blifva en följd af förändring utaf en ringa del deraf, det,
såsom stridande emot syftet med vägens inrättande, icke kan tillåtas,
att någon del af vägen genom aftal emellan enskilde blifver dragen från
sitt ändamål.

Då sålunda irmehafvarne af en jernväg icke betraktas såsom jernvägens
egare, följer deraf, att en jernväg icke såsom privategendom kan
blifva föremål för utmätning i den ordning, som för annan fast egendom
är stadgad; att en jernväg icke utan statens samtycke kan till annan
person eller annat bolag öfverlåtas; samt att densamma, då statens
intresse sådant kräfver, kan beläggas med seqvester, d. v. s. tagas under
statens förvaltning, dervid statsadministrationen sedermera förhjelper
fordringsegarne till deras rätt emot jernvägsinnehafvaren.

Enär jernvägsinnehafvarnes rättsliga ställning är sådan, och då härtill
kommer, att koncessioner å jernvägar numera meddelas allenast på
viss tid, efter hvars utgång staten inträder i alla bolagets rättigheter
till jernvägen, är det uppenbart, att i Frankrike fråga icke kan uppstå
att hypotisera jernvägar genom något förfarande mer eller mindre analogt
med pantsättning af fast egendom. Något behof att erhålla en
form, hvarunder bolagen kunna lemna säkerhet för sina förbindelser, har
icke heller i Frankrike uppstått, då i de fall, der någon säkerhet, utöfver
bolagsordningens bestämmelser derom, att vinsten af trafiken å jernvägen
skall i främsta rummet användas till liqviderande af ränta och
amortering af de upplånade medlen, varit erforderlig, staten trädt emellan
och lemnat sin räntegaranti.

England. För bildande af jernvägsbolag i England är tillåtelse
genom särskild parlamentsakt erforderlig, hvari bolagets aktiekapital äfven
bestämmes. Endast på grund af en speciel parlamentsakt eller i
vissa särskildt bestämda fall på grund af ett utaf »Board of trade» utfärdadt
certifikat, hvilket sistnämnda dock skall underställas parlamentets
pröfning och inom viss föreskrifven tid kan af hvardera Huset förkastas,
erhålla jernvägsbolag likaledes rätt att emot panträtt i företaget

— såsom panträttens föremål pläga vanligen angifvas banans inkomster

— eller emot skuldförbindelse upplåna penningar; och äro jernvägsbolagen
vid pantsättningen underkastade de vilkor, som i den speciella
akten bestämmas. Pantsättningen sker genom utfärdandet enligt formulär
af en »Mortgage-Deed» (Pantsättningsurkund), hvari åberopas den akt,
som beviljat rätten att pantsätta företaget, och hvilken urkund förses
med påskrift af två styrelseledamöter samt en af bolagets tjensteman,
att det emot pant upptagna lånet icke öfverstiger hvad bolaget på grund
af akten eger rätt att upptaga. Bolagets rätt att utgifva obligationer
plägar vara begränsad till en tredjedel af aktiekapitalet. Alla på grund
af en akt gjorda pantsättningar ega sins emellan lika rätt, hvaremot de
ega företräde framför sådana, som ega rum på grund af en efterföljande
akt. Hvarje jernvägsbolag åligger, att hos registratorn för aktiebolagen

i England hafva antecknade namnen på dess sekreterare, räkenskapsförare
och kassör, samt att för hvarje halfår efter faststäldt formulär
uppgöra räkning öfver dess upplånta kapital och insända en afskrift af
denna räkning till nämnda registrator. Bolagets låneräkning skall utan
afgift hållas tillgänglig hos bolaget för innehafvarne af dess förbindelser,
och hvarje annan eger rätt att emot afgift hos registrator! taga kännedom
af jernvägsbolagens låneräkningar, samt att deraf erhålla afskrift.

Preussen. Lagstiftningen derstädes angående jernvägsanläggningar
(lagen den 3 November 1838 angående jernvägsbolag) hvilar på den
princip, att jernvägar, afsedda för allmän trafik, endast på grund af erhållen
koncession få anläggas och trafikeras, i följd hvaraf koncessionens
öfverlåtande till och med genom tvångsförsäljning å annan än den, som
ursprungligen erhållit koncessionen, för honom icke medför rätt att
trafikera jernvägen, utan att han dertill erhåller samtycke från statens
sida. I full öfverensstämmelse med denna princip är ock föreskrifvet,
att jernvägsbolagen i fråga om rätt att upptaga lån äro skyldige att
förskaffa sig samtycke dertill af handelsministeriet. Denna inskränkning
i deras lånerätt afser dock ej rättigheten att köpa på kredit, utan dermed
lärer i sjelfva verket vara åsyftadt att gifva samma bestämmelse,
som innehålles i kabinettsorder!! den 17 Juni 1833, nemligen att för rätt
att utgifva skuldförbindelser, stälda till innehafvare!!, måste ett privilegium
erhållas af regeringen. I dylika privilegier, då de utfärdas i fråga
om lån, som upptages af jernvägsbolag, intagas bestämmelser, afsedda
dels att betrygga långifvarne mot försäljning af jernvägen från bolagets
sida, dels att förskaffa det lån, hvarå privilegiet har afseende, företräde
framför lån, som bolaget framdeles kan komma att upptaga. I dessa afseenden
innehålla privilegierna angående jernvägsprioritetsobligationer
vanligen: att jernvägsbolaget till dess obligationerna blifvit infriade icke
ege*r rätt att sälja den till banan och stationerna använda jorden; att
obligationsinnehafvarne skola hafva företräde framför alla framdeles
upptagna lån, eller att förbehåll om deras förmånsrätt skall göras vid alla
lån, som framdeles upptagas, eller att upptagande af senare lån är förbjudet
för bolaget, såvida ej det äldre lånet uttryckligen förbehålles förmånsrätt,
eller, någon gång, att obligationslånet tillerkännes förmånsrätt
framför alla öfriga bolagets fordringsegare. Verkan emot tredje man
antagas dylika förbehåll erhålla endast såvidt i aftalet med denne blifvit
intaget förbehåll om företrädesrätt för den fordran, med afseende å
hvilken sådan rätt i privilegiet förklarats skola ega rum. Detta lärer i
de flesta fall hafva skett, ehuru enligt uppgift fall icke saknas, i Indika
vid efterföljande låneaftal sådant försummats. Upptagandet i privilegiet

af förenämnda förbehåll gifver desamma icke någon vidsträcktare kraft
och verkan än som tillkommer dem i följd af de efterföljande aftalen,
och någon allmän förmånsrätt framför jernvägsbolagens öfriga fordringsegare
erhålla ej obligationslånen genom de i privilegierna förekommande
bestämmelserna om förmånsrätt. (Entscheidung des Reichs-Oberhandelsgerechts
Bd. 13 p. 120 tf.) Likaledes skapas ej någon panträtt genom
det stadgande, som i ett större antal af privilegierna förekommer, att
banan skall utgöra pant för obligationslånet.

Enligt uppgift i »Zeitung des Vereins Deutscher Eisenbahn Verwaltungen»
för den 6 December 1878 är Tyska Riksregeringen betänkt
»genom lagstiftningsåtgärder stärka penningemarknadens nästan utslocknade
förtroende till jernvägsföretagen». Detta mål skulle enligt samma
uppgift vinnas derigenom, att jernvägsegarnes fordringsegare inrymmes bestämda
rättigheter i jernvägarne, dessa betraktade såsom enheter, dervid
»det icke synes nog att medgifva ensamt en förmånsrätt, — en personal
kredit», utan lagens uppgift bäfver, »att försätta jernvägsegarne i
det läge, att de genom att gifva panträtt i jernvägen kunna erhålla en
verklig real-kredit».

Österrike. Genom lagen af den 19 Maj 1874, angående upprättandet
af fastighetsböcker för jernvägarne, har i Österrike blifvit infördt ett
fullständigt grundbokssystem i fråga om de jernvägar, hvilka fått expropriationsrätt.
Dylika jernvägar betraktas såsom en enhet (bucherliche
Einheit) icke blott i fråga om den för deras trafikerande erforderliga
fasta egendomen, utan äfven med afseende ä den lösa egendom, såsom
rörlig materiel och annat sådant, som i och för jernvägstrafiken användes.
1 den fastighetsbok, som för jernvägen skall föras, intages i en afdelning
de särskilda fastighetsdelar, hvilka ingå i jernvägens område, i
den andra afdelningen jernvägsföretagets firma och orten, hvarest dess
säte är, samt i den tredje sådana sakrätter i jernvägen, hvilka sträcka
sig till banan i dess helhet, och i en särskild underafdelning deraf sakrätter,
hvilka hvila endast på en särskild del af banan. Fastighetsboken
för jernvägen skall föras af underrätten i den ort, som är säte för styrelsen
(politische Behörde) för den landsdel, inom hvilken jernvägen är
belägen. Sträcker sig eu jernväg genom flera landsdelar, kan jernvägsegaren
välja emellan underdomstolarne i de orter, hvarest dessa landsdelars
styrelser befinnas. I afseende å jernvägsfastighetsbokens förande
gäller i allt, hvarom speciallagen icke innehåller några särskilda bestämmelser,
den allmänna lagen om fastighetsböcker.

Jernvägsinnehafvarne äro skyldige att inom viss tid, räknad i fråga
om de anläggningar, hvilka då lagen träder i kraft redan finnas, eller

åtminstone äro till rigtningen bestämda, från lagens utfärdande, men vid
blifvande jernvägar från den dag, deras rigtning blifvit bestämd, hos den
domstol, som skall föra fastighetsboken för jernvägen, söka provisorisk
inskrifning af densamma.

Vid denna ansökan skall ingifvas ett intyg från handelsministeriet
angående banans rigtning, karta öfver banlinien och koncessionsurkunden.
Kungörelse derom, att det provisoriska inskrifningsförfarandet börjats,
utfärdas genom ett edikt, och, efter det detta förfarande blifvit inledt,
kan inskrifning af sakrätter, gällande i hela banan, taga sin början, ehuru
jernvägens område ännu icke blifvit i fastighetsboken inskrifvet.

Egaren till jernvägen eger att vända sig till fora rei sitee för åstadkommande
af behörig utredning om hvilken jord tillhör jernvägens område,
dervid af honom skall ingifvas, jemte förteckning å den jord han
förvärfvat, de urkunder, hvilka äro nödiga för bedömandet af de rättsförhållanden,
som af honom åberopas, samt bevis att han är i besittning af
jorden. Panträtt, som hvilar på någon del af jernvägens område, får ej
i fastighetsboken inskrifvas, utan jernvägsegaren är skyldig att vidtaga
erforderliga åtgärder för undanrödjande af dylika rättigheter. Sådana
sakrätter deremot, hvilka icke synas kunna åstadkomma någon kollision
med panträtterna i hela jernvägen, få qvarstå.

Finner domstolen egaren rätteligen hafva fullgjort allt som honom
åligger, utfärdas ediktalstämning å dem, som anse sig lida skada genom
jernvägsområdets inskrifning i fastighetsboken för jernvägen, att inom
viss tid anmäla sig hos domstolen. Anmäles anspråk på en rätt, som
skulle hindra inskrifningen af någon del utaf jernvägens område, inledes
ett särskildt förfarande, åsyftande att möjliggöra jordens befriande från
dylika rättigheter, dervid jernvägsegaren vid behof hänvisas att expropriera
jorden.

Sedan alla hinder för inskrifning af jorden blifvit undanröjda, verkställes
afskrifning af den jord som är i fråga ur den allmänna grundboken,
hvarefter handlingarne öfversändas till inteckningsdomstolen. Denna
domstol tillser att utredningen angående jernvägens område och de derå
hyflande rättigheter försiggått i laglig ordning, samt inskrifver derefter
ej mindre jernvägens område i fastighetsbokens första afdelning än ock
i den tredje de å särskilda delar af jernvägen hyllande rättigheter, hvilka
äro af den beskaffenhet, att de fått i jernvägen qvarstå. Sedan handlingarne
angående jernvägen från alla fora rei sitae inkommit och befunnits
i ''ordning, samt hela jernvägens område sålunda blifvit hos inteckningsdomstolen
inskrifvet, blifver den provisoriska inskrifningen förvandlad
till definitiv.

tiar ett jernvägsbolag före det ifrågavarande lag trädt i kraft utgifvit
obligationer och i desamma eller i någon särskild urkund utfäst,
att jernvägsbolagets kapitalförmögenhet eller afkastningen deraf, eller
hela dess fasta egendom eller viss sådan egendom skall häfta för inlösen
eller förräntande af obligationerna, tillkommer innehafvarne af dylika
obligationer panträtt i all fast egendom, å hvilken utfästelsen har
afseende, och hvilken, då ansökan om panträttens inskrifning i fastighetsboken
för jernvägen göres, befinner sig i jernvägsbolagets besittning;
och bestämmes företrädet emellan flere på grund af detta stadgande
förvärfvade panträtter af tidpunkterna för utfästelserna.

Det åligger jernvägsbolagen att samtidigt med ansökning om provisorisk
inskrifning af jernvägen jemväl söka inskrifning af panträtt till
säkerhet för de af dem utgifna jernvägsprioritetsobligationerna. Efter
det ifrågavarande lag trädt i kraft är det ej tillåtet för jernvägsbolag
att utfärda prioritetsobligationer utan att panträtt för dem förut blifvit
inskrifven i fastighetsboken för den jernväg, hvilken för dem skall utgöra
säkerhet.

Företräde framför de fordringar, för hvilka panträtt i jernvägen är
inskrifven, tillägges såväl fordringar uppkomna genom utgifter i och
för trafikens ordentliga upprätthållande, som äfven samtrafiksmedel, förutsatt
att dylika fordringar ej innestått längre tid än ett år.

Schweiz. Enligt förbundslagen den 24 Juni 1874 angående förpantnings-
och tvångsliqvidation af jernvägar inom Schweiziska Edsförbundets
område betraktas jernvägen med dess materiel och förråd såsom
en enhet, hvilken såsom sådan kan blifva föremål för panträtt. För
panträtt i jernväg erfordras samtycke af förbundsrådet. Såsom vilkor
för erhållande af ett sådant samtycke skall visas, att det lån, för
hvilket panträtt begäres, skall användas till banans fullbordande, materielens
ökande, afbetalning å äldre lån, eller till något annat för jernvägsföretaget
nyttigt ändamål. Finnes redan panträtt beviljad i en jernväg,
anmärkes detta vid senare beviljande af panträtt i samma bana,
och den äldre panträtten bibehåller sitt företräde. Genom förbundsrådets
samtycke anses panträtten hafva eventuel uppstått. Panträtten
omfattar bansträckan med bangårdar och stationsplatser, alla derpå uppförda
byggnader samt all materiel för trafik och underhåll, öfver hufvud
all jernvägsbolagets fasta och lösa egendom. Jernvägens egare är genom
panträtten icke hindrad i sitt fria förfogande öfver de särskilda beståndsdelarne
af såväl jernvägens fasta egendom som den dertill hörande materielen,
utan såsom panträttens objekt betraktas jernvägen med tillbehör,
sådan den befinnes vid den tidpunkt, då panträtten göres gällande,

d. v. s. jernvägsbolagets liqvidation. Panträtten i jernväg kan nemligen
här endast göras gällande i sammanhang med liqvidation för jernvägsbolaget.
En särskild pantbok, omfattande alla schweiziska jernvägar,
föres, men då, såsom redan är nämndt, i följd af egarens fria dispositionsrätt
föremålet för panträtten kan komma att undergå förändring,
vore införandet i pantboken af den till jernvägen hörande fasta egendom
utan ändamål och eger icke heller rum.

Danmark. Förr än konkurslagen af den 25 Mars 1872 trädde i
kraft, var det enligt den danska lagstiftningen tillåtet att gifva underpant
(hypotek) oj mindre i en samling af lösegendom, betecknad endast
med eu allmän benämning (universitas rerum) antingen särskildt för sig
eller i förening med fast egendom, än äfven i allt hvad pantgifvaren
egde och skulle komma att ega. Dylika pantsättningar skulle, om deri
ingick fast egendom, tingläsas såväl vid pantgifvarens personliga »värneting»,
som ock vid den rätt, under hvilken den fasta egendomen välbelägen.

Då vid dylik pantsättning det äfven var tillåtet att gifva en sådan
panträtt, att den skulle utgå först efter en annan dylik rätt, kunde ett
jernvägsbolag,. med användande af de allmänna formerna för pantsättning,
efter behof för sin obligationsskuld lemna panträtt i jernvägen
med dertill hörande byggnader och materiel, utan att derför någon
speciallagstiftning var af nöden.

Sedan ofvannämnda konkurslag trädt i kraft, enligt hvilken det är
förbjudet att stifta underpant i allt hvad man eger eller kommer att
ega, eller i samlingar åt likartade eller till ett gemensamt bruk bestämda
lösören, derifrån dock undantagas inventarier vid landtegendomar, fabriker
och andra industriella anläggningar, uti hvilka i förbindelse med
fastigheten underpant fortfarande kan gifvas, erhålla jernvägsbolagen,
när behof för dem uppstår att kunna gifva säkerhet för ett särskildt lån,
genom speciallag tillåtelse att upptaga lån till visst belopp emot prioritetsobligationer.
Så t. ex. erhöll Seländska Jernbansällskapet genom
lagen den 24 Maj 1875 tillåtelse att till förökande af sin driftmateriel
under inrikesministerns kontroll antingen upptaga ett prioritetslån å högst
1,000,000 kronor eller öka sitt aktiekapital eller ock samtidigt vidtaga
båda dessa åtgärder, allt efter inrikesministerns bestämmelse.

I Norge lärer ej förekommit något behof att lemna underpant i
jernväg, enär staten sjelf anlägger eller åtminstone ingår som delegare
i jernvägarne.

Finland. Sedan derstädes till 1872 års landtdag blifvit afgifven en
proposition om antagande af en förordning angående underpant i jern -

vägsanläggningar med dertill hörande fast och lös egendom, men
nämnda proposition af Ständerna icke godkändes, framlades vid 1877
års landtdag en proposition om en förordning angående inteckning i enskilda
jernvägsanläggningar, och detta förslag blef sistlidet år af Ständerna
med några modifikationer antaget. Såsom de hufvudsakligaste
bestämmelser i det af Ständerna antagna förslaget torde kunna anföras:

Inteckning i jernväg, hvarå koncession blifvit beviljad eller hvilken
anlägges af egaren med laglig rätt på egen mark, är tillåten till säkerhet
för fordringar, hvilka försträckas jernvägens egare till vägens fullbordande,
underhåll eller begagnande, så ock för annan hans gäld, som
omedelbart härrör af jernvägen. Inteckning i jernväg medför enahanda
pant- och förmånsrätt i jernvägsområdet med derå befintliga byggnader
och öfriga fasta inrättningar, äfvensom i de till jernvägen hörande lokomotiv
och vagnar samt annan för trafiken anskaffad rörlig materiel, som
inteckning i fast egendom enligt allmän lag. Jernväg må endast i sin
helhet intecknas. Forum för inteckningsärenden är underdomstol i den
ort, der jernvägens hufvudstation är belägen, dock att, der styrelse
för jernvägen är enligt koncessionen eller särskild! stadgande tillsatt
å viss ort, styrelsens forum är inteckningsdomstol. Vid ansökan om
inteckning skall inlemnas behörig utredning om egarens åtkomst af
jernvägsområdet, så ock derom, att detsamma blifvit lagligen afskildt,
samt att de, som egt panträtt i särskilda delar af jernvägsområdet, blifvit
förnöjda. Inteckning till säkerhet för obligationslån gäller utan förnyelse
under hela den tid, som för lånets återbetalning blifvit bestämd.
Särskild bok skall föras öfver ärenden angående inteckning i jernväg.
Jernväg må endast i sin helhet utmätas och försäljas.

Af de två olika principer — panträtt eller förmånsrätt — hvilka,
på sätt föregående redogörelse för främmande länders lagstiftning samt
hos oss framstälda förslag utvisar, kunna ifrågasättas såsom utgångspunkt
för lagstiftningen angående säkerhet i jernvägar, har komitén ansett den
förra eller panträtten vara den, som erbjuder det ändamålsenligaste sättet
för ordnandet af hithörande förhållanden.

Bygges nemligen lagstiftningen i fråga om jernvägarnes kreditförhållanden
på sådana grunder, att för egarne till dylika anläggningar beredes
möjlighet att till säkerhet för deras förbindelser lemna panträtt i
jernvägarne under former, hvilka medgifva upprätthållandet af specialitetsprincipen
i fråga om panträttens föremål, undvikes ej mindre att inskränka
ifrågavarande lagstiftnings omfång allenast till jernvägar till -

hörande aktiebolag, bildade i uteslutande ändamål att bygga och trafikera
jernvägar, än ock att låta endast de fordringar, hvilka af administrativ
myndighet förklarats dertill berättigade, komma i åtnjutande af
den särskilda säkerhet i jernvägarne, hvilken genom de påyrkade lagstiftningsåtgärderna
skall möjliggöras. Antages åter förmånsrättsprincipen,
kunna förenämnda inskränkningar ej undvikas. Någon generel förmånsrätt
för fordringar, uppkomna i följd af jernvägsföretag, skulle nemligen
i fråga om jernvägar tillhörande enskilde personer eller bolag, som
bildats för annat ändamål än jernvägsanläggning, icke kunna ltiedgifvas,
utan att öfrige fordringsegares rätt i dessa fall uppenbart förnärmades,
och äfven införandet af en speciel förmånsrätt skulle med afseende å
dylika gäldenärer blifva förenadt med sådana rättsförvecklingar af hvarjehanda
art, att alla de förslag, hvilka grundats på förmånsrätt, med allt
skäl varit inskränkta till att afse blott sådana bolag, hvilka uteslutande
hafva till ändamål att anlägga och trafikera jernvägar. Och skall en
lagstiftning angående ifrågavarande ämne, hvilken grundas å förmånsrättsprincipen,
kunna medföra erforderlig säkerhet att den fordringsegare,
som tillerkänts förmånsrätt, blifver tillbörligen skyddad i sin rätt, måste
i lagen upptagas bestämmelser afsedda att hindra att andra fordringsegare,
om hvilkas tillvaro och rätt den förstnämnde saknar kännedom,
kunna komma att med honom konkurrera. I följd häraf har städse i
de på förmånsrätt grundade förslagen framtvungits bestämmelsen att för
förmånsrätt i jernväg erfordras ett af Konungen meddeladt beslut om
tillåtelse för jernvägsegare att utgifva vissa slags förbindelser (obligationer),
gällande- med förmånsrätt framför andra fordringar hos jernvägsegaren.

Då det emellertid synes komitén icke kunna bestridas, att i fråga
om lagstiftningen angående ifrågavarande ämne det måste vara en bestämd
fördel ej mindre att densamma kan vinna tillämpning å hvarje
egare till jernväg, af den beskaffenhet att densamma kan anses såsom
en allmän trafikled —- en fördel, hvilken, då erfarenheten redan gifvit
vid handen att dylika jernvägar kunna tillhöra enskilde personer, bruksbolag
o. s. v., icke torde kunna förbises, -— än ock att nödvändigheten
af den administrativa myndighetens ingripande inom privaträttens område
för att bestämma det förmånsrätt skall tillkomma en borgenär framför
andra helt och hållet undvikes, ligger redan häri, enligt komiténs
uppfattning, ett icke oväsentligt företräde hos panträttssystemet.

Vidare undvikes genom användningen af panträttsprincipen största
delen af de inskränkningar i jernvägsegarnes fria dispositionsrätt öfver
sin egendom, hvilka den lagstiftning, som grundas å endast förmånsrätt,

måste stadga, om den skall bereda fordringsegaren någon säkerhet för
den rätt han vid försträckningsaftalet beräknat sig hafva förvärfvat; och
hvarpå de hos oss framstälda förslag, som grunda sig å sistnämnda princip,
erbjuda tillräckliga exempel. Att dylika inskränkningar, derest de
ej äro ovilkorligen nödiga för uppnående af det åsyftade ändamålet,
böra inom lagstiftningen undvikas, torde vara allmänt erkändt.

Men icke blott ofvan anförda negativa fördelar äro, enligt komiterades
åsigt, förbundna med användandet af panträtt, såsom den form,
under hvilken säkerhet i jernväg skall kunna lemnas, utan derigenom
vinnes ock den positiva fördel, att de rättsförhållanden emellan jernvägsegare
och äldre fordringsegare samt emellan dessa sistnämnda inbördes,
hvilka förelinnas, då den ifrågasatta lagen träder i kraft, kunna ordnas,
å ena sidan på ett med rättvisans fordringar fullt öfverensstämmande
sätt, och å den andra, utan att antingen jernvägsegarne utsättas för
faran att äldre fordringsegare, för bevarande af sin rätt, nödgas inom
någon kort i lagen bestämd tid af dem utsöka sina fordringar, eller ock
sådana bestämmelser behöfva intagas i lagen, genom hvilka det för obligationsinnehafvarne
omöjliggöres, att under en längre framtid erhålla
tillförlitlig kännedom om den rätt i gäldenärens egendom dem i sjelfva
verket tillkommer.

Skall nemligen den åsyftade säkerheten för jernvägsegarnes förbindelser
åstadkommas derigenom, att vissa fordringsegare, t. ex. obligationsinnehafvarne,
genom särskildt förordnande tilläggas förmånsrätt, måste,
i fråga om redan befintliga jernvägar, för bevarande af äldre fordringsegares
rätt, stadgas antingen, på sätt det af Lag-Utskottet, vid 1877 års
riksdag, framstälda förslag innehåller, att den beviljade förmånsrätten
ej må lända till förfång för fordran, som uppstått innan lagen utfärdades,
eller ock — i enlighet med det år 1876 i Nytt Juridiskt Arkiv (2:a afdeln.,
N:o 5) offentliggjorda författningsförslag, hvari förmånsrättsprincipen
konseqvent utvecklats, — att bestämmelserna angående förmånsrätt i vissa
jernvägsbolags konkurser icke skola vinna tillämpning i de konkurser,
som börjas inom någon viss tid från det författningen utfärdats. Med den
förstnämnda bestämmelsen blifver det, för de obligationsinnehafvare, som
tillerkännas förmånsrätt, uppenbart omöjligt, att, förr än fordringsegarens
obestånd inträdt, erhålla visshet om beloppet af de fordringar, hvilka, på
grund af denna bestämmelse, skola utgå med lika eller bättre rätt än obligationslånen;
och vid sådant förhållande kan den förmånsrätt, som kan
varda obligationerna tillerkänd, icke i någon nämnvärd grad bidraga till
förbättrande af jernvägarnes kreditförhållanden, utan komrne sålunda det
gagn, som med förevarande lagstiftning åsyftas, i väsentlig mån att förfelas,

efter som det just är på de redan existerande bolagen och deras till
betydliga belopp uppgående obligationslån denna lagstiftning bör under
en ganska lång framtid få sin hufvudsakligaste tillämpning. Välde man
åter den senare af ofvan angifna utvägar, eller att låta förmånsrätten
inträda först någon tid efter det den lag, som medgaf sådan rätt, blifvit
offentliggjord, men deremot, sedan den inträdt, blifva gällande äfven
emot äldre fordringsegare, torde ej kunna undvikas, att, med afseende
å alla sådana bolag, hvilka sakna förmåga att, omedelbart efter lagens
promulgerande, om ej infria sin äldre, sväfvande skuld, åtminstone på
ett tillfredsställande sätt reglera densamma, de äldre fordringsegarne,
som ej för sina fordringar innehade obligationer, icke egde annan utväg
för bevarande af sin rätt, än att före den dag, som för förmånsrättens
inträdande blifvit bestämd, söka jernvägsegarens försättande i konkurs.
Och utan fara att misstaga sig torde man kunna påstå, att minsta antalet
af de enskilda svenska jernvägarne för det närvarande äro i den
ställning, att de inom en tid af omkring ett år förmå vidtaga den konvertering
af sin äldre, sväfvande skuld, som på sätt nämndt är, för undvikande
af konkurs, ovilkorligen vore af nöden, derest efter sistnämnda
tid deras obligationslån och skulder till staten skulle tillerkännas förmånsrätt
framför deras öfriga fordringsegare.

Medgifves deremot öfriga äldre fordringsegarne rätt att i likhet
med innehafvarne af de obligationer, som blifvit af jernvägsegarne utfärdade
före det den ifrågasatta lagen om säkerhet i jernvägar trädt i
kraft, inom viss tid söka panträtt i jernvägen, och blifver tillika stadgadt,
att den panträtt, som dessa äldre fordringsegare erhålla, medför
bättre rätt än den pantsättning af jernvägen som sker för fordringar,
hvilka tillkomma efter lagens utfärdande, så att de äldre fordringsegarne
göras oberoende af bolagens fortsatta skuldsättning, synas derigenom
jernvägens äldre borgenärer vinna den trygghet, att de icke, till följd
af jernvägsegarnes förlägenhet, under närvarande förhållanden behöfva
i konkurs försätta sådane jernvägsegare, hvilkas förmåga att inom en ej
allt för långt aflägsen tid kunna fullgöra sina förbindelser, synes antaglig.

På ofvan anförda skäl hafva komiterade uppstält, såsom förslagets
grundprincip, att säkerhet i jernväg bör gifvas under formen af panträtt
i jernvägen. Icke heller har det synts komiterade underkastadt något
tvifvel, att med afseende å den panträtt, hvilken medgifves i jernväg,
samma allmänna principer, som i fråga om panträtt i annan fast egendom,
böra^ vara gällande. Offentlighet vid panträttens stiftande och specialitetsprincipens
obetingade användande i fråga om föremålet för densamma
hafva komiterade sålunda, på de skäl som bjuda dessa princi -

pers tillämpning inom lagstiftningen angående panträtt i annan fast
egendom, ansett böra tillämpas jemväl vid lagstiftningen om panträtt i
jernvägar. Äfven öfriga grunder, hvarå vår lagstiftning, angående panträtt
i fast egendom — inteckningsförfarandet •— hvilar, hafva likaledes
synts komiterade kunna, om ock med några af förhållandena med nödvändighet
påkallade modifikationer, göras användbara för nämnda speciallagstiftning.

Visserligen har man mot inteckningsförfarandets användning, i fråga
om jernvägar, äfven anmärkt, att detsamma icke lämpade sig för redan
befintliga obligationslån, eftersom dels dessa äldre lån icke skulle kunna
annorledes än genom tvångsinteckning komma i åtnjutande af den nya
lagstiftningens förmåner, och tvångsinteckningar ju i princip blifvit i
1875 års inteckningsförordning afskalande, och dels inteckningsförfarandet
vore för de smärre obligationsinnehafvarne alltför kostsamt och besvärligt.
Men redan nyssnämnda förordning stadgar vissa undantagsfall, der
tvångsinteckningar fortfarande äro medgifna, och något principielt hinder
synes komiterade för öfrig! icke förefinnas, att i eu speciallagstiftning
såsom ett öfvergångsstadgande tillåta äldre fordringsegare att förvärfva
inteckning äfven utan gäldenärens medgifvande, helst derigenom förekommes,
att jernvägsegaren kan använda den rätt att låta inteckna jernvägen,
som först genom den nya lagen honom medgifves, till förnärmande
af hans äldre fordringsegares rätt. Genom de af komiterade
föreslagna bestämmelser, att ansökan om inteckning af en obligationsinnehafvare
skall gälla för alla obligationer, som tillhöra samma lån,
torde ock farhågan, att inteckningsförfarandet skulle, för innehafvare af
obligationer till ringa belopp, blifva för besvärligt och kostsamt, kunna
antagas blifva fullständigt undanröjd, öfriga anmärkningar, som med
afseende å inteckningsförfarandets användbarhet blifvit framstälda, såsom
t. ex. att inteckning icke bör kunna få beviljas i särskilda delar af en
jernväg, att de vanliga reglerna, i fråga om forum för ärenden angående
intecknande af fastighet, icke vid jernvägar äro tillämpliga; att formerna
för inteckning af ett obligationslån måste i viss mån blifva olika med
inteckning af en annan fordran; att förändringar i jernvägens område
inträffa; att obligationslånen behöfva säkerhet jemväl i den rörliga materielen
m. fl., synas komitén icke kunna tilläggas något afgörande inflytande
på frågan om möjligheten att tillämpa inteckningsförfarandet
jemväl vid jernvägar. Dessa anmärkningar, ehuru befogade de än kunna
vara i fråga om möjligheten att utan någon förändring använda det
allmänna inteckningsförfarandet, hafva nemligen, enligt komiténs uppfattning,
blifvit förebyggda genom de modifikationer i detta förfarande,

hvilka i den föreslagna speciallagen angående inteckning i jernväg af
komitén ansetts kunna införas, utan att derigenom det nödiga sammanhanget
och öfverensstämmelsen med den allmänna inteckningslagstiftningen
torde hafva blifvit upphäfda.

Då sålunda komiterade i förslaget antagit panträtt såsom den form,
i hvilken säkerhet i jernväg skall gifvas, men komiterade tillika, för att
förekomma den anmärkning, som af Högsta Domstolen framstäldes mot
det af Riksdagen år 1876 antagna förslag, att nemligen pantsättning ej
borde kunna ske af annan egendom än den, gäldenären vid pantsättningen
eger, föreslagit, att, innan inteckning må beviljas, jernvägsegaren
skall styrka sin eganderätt till jernvägens område, hafva komiterade icke
kunnat förbise, att derigenom behofvet för jernvägsegare, att redan under
byggnadstiden kunna upptaga lån mot säkerhet i jernvägsanläggningen,
icke blifver uppfyldt.

Erfarenheten från de hittills verkstälda jernvägsanläggningarne i
vårt land gifver nemligen vid handen, att jernvågsegarne i vanliga fall
icke fullständigt förvärfvat sig eganderätt till jernvägens område förr
än efter det byggnadsarbetet å jernvägen redan blifvit fullbordadt, under
det att egarnes lånebehof städse under bj^ggnadstiden framträder. Detta
förhållande, hvilket, enligt hvad från skilda håll blifvit upplyst, äfven
måste antagas komma att för framtiden fortfara, och hvilket icke utan
synnerlig olägenhet för egarne till jernvägsanläggningar skulle kunna
förändras derhän, att eganderätten till jorden, vid anläggningens påbörjande,
af jernvägsegaren förvärfvades, har gifvit, komiterade anledning
att genom särskilda bestämmelser, afsedda att vinna tillämpning under
byggnadstiden, söka med bibehållande af de hufvudgrunder för förslaget,
för hvilka förut redogjorts, bereda jernvägsegare möjlighet att under
denna tid genom en särskild anordning ställa säkerhet för de byggnadslån,
han upptager.

En dylik möjlighet skulle — efter komiterades tanke utan några
större olägenheter — kunna beredas derigenom, att jernvägsegare finge
under byggnadstiden och förr än jernvägen kan blifva föremål för inteckning
medgifva förmånsrätt i densamma för lån, som af honom upptages,
hvilken förmånsrätt jemväl skulle medföra rätt för dess innehafvare,
att när jernvägsanläggningen kommit i det skick, att inteckning
deri kunde meddelas, erhålla sin förmånsrätt utbytt mot inteckning. Af
skäl, som i det föregående redan blifvit antydda, i fråga om förmånsrättsförfarandets
otillämplighet för andra jernvägsegare än jernvägsaktiebolag,
måste nyssnämnda anordning dock inskränkas till dylika
bolag.

I följd af hvad sålunda blifvit anfördt anse korniterade, att för lagstiftningen
angående säkerhet i jernväg kan antagas hufvudsakligen följande
grundsatser, hvilka synas komitén kunna härledas från förenämnda
principer, nemligen:

att egare till jernväg, för hvars anläggning expropriationsrätt erhållits,
der han för fordran vill gifva säkerhet i jernvägen, skall låta fordran
intecknas;

att, förr än inteckning må beviljas, skall den jord, som till jernvägen
hörer, inskrifvas hos inteckningsdomstolen;

att innan inskrifning af jorden må ske, egaren åligger visa, att jorden
är fri från inteckning för fordran;

att, der jernvägsegare förvärfvar sig jord för utvidgning af jernvägens
område, eller omläggning af jernvägen, egaren är skyldig att
låta inskrifva dylik jord;

att jernväg endast i sin helhet må intecknas;

att inteckningen jemte förmånsrätten i den fasta egendomen tillika
medförer förmånsrätt i rörlig materiel och inventarier till stationer, verkstäder
och andra byggnader;

att aktiebolag, som är bildadt i ändamål att anlägga jernväg, eger
innan jernvägens jord blifvit inskrifven låta medgifva förmånsrätt för af
bolaget upptaget lån, i hvilket fäll förmånsrätten skall hos inteckningsdomstolen
inskrifvas;

att borgenär, för hvars fordran förmånsrätt blifvit inskrifven, eger
för sin fordran söka inteckning inom ett år sedan offentligen kungjorts
att inskrifning af jernvägens jord skett; men att om borgenär försummat
söka inteckning inom nämnda tid, förmånsrätten derefter förfallit;

samt, i fråga om tillämpningen af dessa grunder med afseende å
redan befintliga jernvägar,

att sådana jernvägsaktiebolagens borgenärer, hvilkas fordringar tillkommit
innan den föreslagna lagen träder i kraft, må inom viss tid söka
inteckning till säkerhet för sina fordringar, och att inteckningarne för
sådana fordringar, der de blifvit sökta inom föreskrifven tid, skola dels
sins emellan erhålla lika rätt, — dock med iakttagande af de förbehåll
om bättre rätt för annan fordringsegare, hvilka kunna finnas intagne i
de förbindelser, hvilka intecknas, -— dels utgå med förmånsrätt framför
inteckningar som fastställas för fordringar, hvilka tillkommit först efter
det lagen trädt i kraft.

Hvad åter angår kanaler och andra med jernvägar eller kanaler jemförliga
anläggningar, har, enligt komitén uppfattning, för dylika anläggningars
kreditförhållanden det icke visat sig vara af något synnerligt

behof påkalladt, att deras egare kunna gifva någon realsäkerhet i anläggningar^
eller förmånsrätt i den dertill hörande egendom, utan att
detsamma kan på annat sätt lämpligare fyllas. Vid sådant förhållande
hafva komiteracle ansett den ifrågasatta speciallagstiftningen böra inskränkas
till att afse endast jernvägar och detta så mycket hellre, som
dess utsträckning till nyssnämnda slags inrättningar otvifvelaktigt skulle
medföra nödvändigheten af ytterligare och delvis afvikande bestämmelser
i ämnet än de i förslaget upptagna.

1 §•

I förslaget är rättigheten att enligt den särskilda lagstiftningen låta
inteckna jernväg inskränkt till de jernvägar, för hvars anläggning expropriationsrätt
blifvit medgifven. Endast dylika jernvägar kunna nemligen
antagas vara af den betydenhet för den allmänna rörelsen, att de
skäl, som tala för nödvändigheten af en speciallagstiftning angående
jernvägarnes kreditförhållanden, ega tillämplighet. De jernvägar åter,
hvilka utan medgifven expropriationsrätt tillkomma, äro rättast att betrakta
såsom blott adpertinenser till den industriella anläggning för hvars
räkning de kommit till stånd; och dylika jernvägars intecknande i sammanhang
med den jord, hvarå de hvila, synes utan betänklighet kunna
tillåtas.

Att förslaget på grund af de allmänna principer, hvarå det hvilar,
icke behöfver inskränka sitt omfång till allenast aktiebolag, är redan i
det föregående vidrördt. Då vi redan i vårt land hafva en jernväg af
den betydenhet som Frövi—Ludvikabanan, hvilken ej eges af aktiebolag,
förutom de flera om än mindre, dock för allmän trafik upplåtna jernvägar,
hvilka egas af bruksbolag eller enskilda personer, samt fall lätteligen
kunna tänkas inträffa, då en jernväg tillhörande ett egentligt jernvägsaktiebolag
vid bolagets inträffade obestånd och eu deraf föranledd
tvångsförsäljning åtminstone för en tid kommer att öfvergå till någon
enskild person eller bolag, som ej är bildadt i ändamål att uteslutande
trafikera jernvägen, framgår deraf att möjligheten af lagens tillämpning
äfven i dylika fall icke saknar sin praktiska betydelse.

I öfverensstämmelse med grunderna för lagstiftningen angående
panträtt i allmänhet, uppställer förslaget den regel, att endast egaren
till jernvägen är berättigad att låta inteckna densamma såsom pant för
fordran; någon tvångsinteckning i jernväg är, med det undantag som
öfvergångsstadgandena innehåller, enligt förslaget icke tillåten.

2 §•

Enär jernvägarne måste fortfara såsom ett helt för att kunna motsvara
sin bestämmelse, följer deraf, att desamma endast i sin helhet böra
få pantsättas. Skall vid sådant förhållande inteckningsförfarandet kunna
tillämpas i fråga om jernvägarnes pantsättning, blifver det nödvändigt
att åtgärderna för intecknandet i fråga om jernvägen i dess helhet vidtagas
vid en och samma domstol. Då nu flertalet af de jernvägar, å
hvilka ifrågavarande lagstiftning eger tillämpning, sträcka sig utöfver
området för en och samma Rätts domvärjo, har den allmänna regeln
att inteckningsärenden tillhöra forum rei sits® ej kunnat i förslaget följas.
Någon allmän giltig regel enligt hvilket forum för ärenden angående
inteckning i jernväg skulle komma att bestämmas har komitén
ansett icke kunna uppställas, enär jernvägar förekomma af den olika utsträckning
och under i öfrigt så olika förhållanden, att de regler som i
sådant afseende skulle kunna ifrågasättas, såsom t. ex. residensstaden i
det län, der jernvägen är belägen; den ort, der styrelsen har sitt säte
o. s. v. icke kunna anses i hvarje fall leda till ett lämpligt resultat.
Komitén har vid sådant förhållande ansett det vara lämpligast att inteckningsdomstol
för hvarje jernväg skall bestämmas af Konungen, utan
annan inskränkning vid valet af domstol, än att denna skall vara Rådstufvurätt,
hvilken, såsom ständigt tillgänglig, synts komitén för ändamålet
lämpligare än Häradsrätt.

Då allmän kungörelse om förordnandet kommer att utfärdas, torde
saknaden af i lag stadgad regel, enligt hvilken forum i dylika mål
komme att bestämmas, icke kunna antagas medföra någon praktisk olägenhet,
helst förslaget utgår derifrån, att endast jernvägens egare är den
som kan söka inteckning i jernvägen. Ej heller synes någon teoretisk
betänklighet möta för att i lag medgifva Konungen rätt att i fråga om
ett extrajudicielt ärende bestämma behörigt forum.

3 §•

I öfverensstämmelse så väl med den anmärkning, som vid granskningen
af det af 1876 års Riksdag antagna förslaget angående pantsättning
af jernväg inom Högsta Domstolen framstäldes, att det icke kunde
vara lämpligt att i strid mot lagstiftningens allmänna principer medgifva
stiftandet af panträtt uti egendom, som vid pantsättningstillfället ej är i
pantgifvarens ego, som ock med den inom inteckningslagstiftningen antagna
specialitetsprincipen, har i denna § föreslagits, att den till jernvägens

område hörande jord och gäldeuärens eganderätt till jernvägen skola
vara hos inteckningsdomstolen inskrift^, innan inteckning må beviljas.

4 §•

Här hafva blifvit sammanförda de åtgärder, jernvägsegaren har att
vidtaga för erhållande af inskrifning af jernvägens område och sin
eganderätt dertill.

1 mom. I detta mom. äro intagna bestämmelserna om hvad jernvägsegaren
har att iakttaga vid forum rei sitse för att i lagfartsprotokollet
vid denna Rätt erhålla anteckning om jorden såsom hörande till
jernvägens område. Genom de här upptagna stadgandena, att jernvägsegaren
för erhållande af anteckning i lagfartsprotokollet hos de särskilda
domstolar, under hvilka jernvägens område ligger, derom att denna jord
tillhör jernvägens område och att hinder för inskrifning deraf ej möter,
skall vara skyldig styrka: att han är egare till jorden; att för exproprierad
jord lösen blifvit i öfverensstämmelse med expropriationslagen
utgifven, hvarigenom pant- och nyttjanderättsinnehafvares rätt i sådan
jord upphört att gälla; att jord, som på annat sätt förvärfvats, är gravationsfri;
att klandertalan, hvarom i 13 § inteckningslagen förmäles, ej är
anhängig; och att lagfart ej samma dag af annan blifvit sökt, torde faran
för kollision emellan dem, som efter det jernvägen blifvit inskrifven
deri erhålla panträtt, samt dem, hvilka på egande- eller äldre panträtt
kunna framställa anspråk på delar af jernvägens område, vara undanröjd.

Då i förslaget till förordning om särskilda föreskrifter angående
utmätning af vissa jernvägar intagits bestämmelse, att jernväg
ej må delvis utmätas samt att kungörelse om utmätningen skall i allmänna
tidningarne införas, torde i de fall, som i 1 mom. afses, icke vara
af nöden att, på sätt nedan i 3 mom. för der afsedda fall föreskrifves,
fordra att intyg skall företes derom att jernvägen icke blifvit utmätt.

2 mom. Här förekomma de stadganden, hvilka afse förfarandet vid
inteckningsdomstolen för inskrifning af den jord, som till jernvägen hörer,
och af jernvägsegarens eganderätt. Den vid denna domstol förda inskrifningsbok
bör innehålla fullständig uppgift å all den i jernvägen ingående
jord, och såsom ett bihang till denna bok skall förvaras karta
öfver jernvägen. Föreskrift om kungörelse i tidningarne angående inskrifning
af jernväg har ansetts böra stadgas, enär dylik kungörelse
torde vara af nöden vid det öfvervägande antalet fall, nemligen icke
blott med afseende å sådana jernvägar, i hvilka enligt 13 § förmånsrätt
för fordran blifvit inskrifven, utan ock i fråga om alla redan befintliga
jernvägar, å hvilka öfvergångsstadgandena skola ega tillämpning.

3 mom. Genom den stadgade sk)ddigheten för egare till jernväg
att låta inskrifva jemväl den jord, som efter jernvägens fullbordan ytterligare
för jernvägens ändamål förvärfvas, jemte den föreslagna bestämmelsen
att sålunda inskrifven jord skall lika med jernvägens ursprungliga
område häfta såsom pant för de i jernvägen inteeknade fordringar,
torde kunna förekommas den mot inteckningsförfarandet framstälda anmärkningen,
att genom banans omläggning den i''jernvägen gifna realsäkerhet
skulle kunna till fordringsegares skada i väsentlig grad förminskas.

I fråga om förfarandet vid inskrifningen af dylik jord gälla enahanda
föreskrifter som de i föregående mom. gifna, allenast att i de i
3 mom. afsedda fall, till förekommande af kollision med den rätt utmätning
medför, stadgats, att intyg skall af egaren ingifvas derom, att
jorden den dag den antecknades såsom tillhörande jernvägens område
ej var utmätt.

4 mom. Då erfarenheten ådagalagt, att jord kan komma att frånskiljas
ett jernvägsområde vare sig genom expropriation eller eljest
för att tilläggas annan dylik anläggning, hafva bestämmelser lemnats
huru dylik jord skall kunna upphöra att utgöra en del af den förstnämnda
jernvägens inskrifna område, och sålunda icke vidare komma
att häfta för inteckningar, som blifva i denna jernväg beviljade.

ö mom. Genom bestämmelserna i detta mom. skall förekommas,
att sedan ny egare sökt lagfart förre egaren ändock skulle kunna inteckna
jernvägen till säkerhet för af honom utfärdade förbindelser.

5 §•

Inteckning i jernväg kan enligt 1 § ej sökas af annan än jernvägens
egare. Genom föreskriften att egaren skall sjelf eller genom laga ombud
ingifva sin ansökan har man velat förekomma att icke i detta fall,
såsom i andra intecknings- och dylika ärenden vid domstolarne lärer
brukas, eu person utan fullmakt skulle kunna uppträda såsom ombud
för jernvägsegaren.

Då det är nödigt, att de förbindelser och obligationer, för hvilka
inteckningssäkerhet blifvit faststäld, blifva från möjligen förefintliga andra
gäldenärens skuldförbindelser tydligen utmärkta, har, i öfverensstämmelse
med allmänna inteckningslagens föreskrift, blifvit föreslaget, att
förbindelser och obligationer skola förses med bevis om inteckningen.
Besväret att med sådana bevis förse ett ofta stort antal obligationer
torde kunna väsentligen minskas derigenom, att vid obligationernas

tryckning eller sedermera tryckt text till bevis derå anbringas, hvilket
derefter af Rätten endast behöfver dateras och underskrifvas.

6 §•

I analogi med hvad i 14 § inteckningslagen föreskrifves är i förslaget
intaget stadgande, att om inteckningsansökning af förre egaren
göres å samma dag, då ny egare söker inskrifning af sin eganderätt,
inteckningsansökningen skall afslås.

7 §•

Såsom i det föregående redan blifvit antydt, måste jernvägarne för
att kunna användas för det ändamål, hvartill de äro afsedda, fortfarande
bibehållas såsom ett helt. Vid sådant förhållande kan det tydligen ej
tillåtas att särskilda delar af dem få med inteckning belastas; hvadan i
denna § intagits stadgande att jernväg endast i sin helhet må intecknas.

8 §•

I fråga om den rätt, som inteckning i jernväg bör tillerkännas, kan
det ej blifva föremål för någon tvekan, att densamma med afseende å
den fasta egendom, som ingår i en jernvägsanläggning, måste blifva fullkomligt
lika med den som inteckning i annan fast egendom medför.
Men härvid kan, enligt komiterades uppfattning, man ej stanna utan att
allt för mycket inskränka den säkerhet, som inteckning i jernväg bör
kunna gifva. Jernvägen är nemligen ett föremål af den beskaffenhet,
att den fasta egendomen, som deri ingår utan rörlig materiel för dess
begagnande, är fullkomligt oanvändbar för det ändamål som dermed är
afsedt, och det värde som jernvägens fasta egendom kan antagas representera
är sålunda i så väsentlig grad beroende derpå att rörlig materiel
för trafikens uppehållande finnes att tillgå, att en säkerhet i fastigheten
utan åtföljande säkerhet i den rörliga materielen förlorar eu väsentlig
del af sin betydelse. Vid detta oskiljaktiga sammanhang mellan
materiel och fastighet synes det icke böra möta betänklighet att låta
inteckningen i fastigheten äfven medföra förmånsrätt i den lösa egendom,
hvilken utgör den nödvändiga förutsättningen för den fasta egendomens
begagnande, om ock ur andra synpunkter möter hinder att förklara
dylik egendom såsom en adpertinens till den fasta. Den sålunda
utsträckta förmånsrätten torde icke kunna medföra någon olägenhet från
den allmänna kreditens synpunkt; och då föremålet för densamma blifvit
noggrant begränsadt till den lösegendom, hvilken är bestämd att an -

vändas för trafikens uppehållande å den pantsatta banan, kan någon
osäkerhet om dess omfattning icke uppstå.

Med afseende å den plats inom förmånsrättsordningen, hvilken bör
tillkomma den förmånsrätt i lösegendom, som med inteckningen förenas,
synes analogien med förlagsinteckningarne berättiga dertill att intaga
den näst efter de i 4 och 5 §§ i 17 kap. Handelsbalken stadgade generella
förmånsrätter.

9 §•

De skäl som vid 1867 års förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok
anfördes mot bibehållande af stadgandet om intecknings förnyelse,
äro i fullt mått tillämpliga i fråga om inteckningar i jernväg. De flesta
lån, som i jernvägar komma att intecknas, blifva otvifvelaktigt upptagna
mot obligationer. Föreskrift om förnyelse af inteckning för hvarje särskild
obligation skulle uppenbarligen utöfva eu så skadlig inverkan på
obligationernas kredit, att, då i följd af den föreslagna fastighets- eller
inskrifning sb oken ett af de starkaste skälen, som i fråga om inteckning i
annan egendom tala för inteckningsförnyelsens bibehållande, bortfallit
med afseende å inteckningarne enligt denna lag, komitén ansett sig böra
föreslå borttagande af inteckningsförnyelsen.

10 och 11 §§.

I de fall antingen att med sannolika skäl visas att intecknad handskrifven
förbindelse är af jernvägsegaren inlöst, men för honom sedermera
förkommit, eller att det ådagalägges efter förloppet af den tid,
under hvilken för intecknadt lån utfärdade obligationer enligt amorteringsplan
bort inlösas, att de obligationer, som icke blifvit af jernvägsegaren
infriade, förlorat gällande kraft, till följd af det vilkor, som i de
flesta obligationer förekommer, om upphörande af betalningsrätt för
obligation, som icke inom 10 år efter kungörelse om dess utlottning
till inlösen företes, måste, då skyldigheten att förnya inteckning i jernväg
blifvit borttagen, utväg beredas egaren till jernvägen att befria den
från inteckning för dylika fordringar, som i verkligheten upphört att
gälla, ehuru fordringsbeviset ej. kan af honom företes. I sammanhang
med det i 9 § föreslagna borttagandet af förnyelseskyldigheten hafva
derföre af komiterade i de två följande §§ föreslagits stadganden afsedda
att i fråga om ej mindre inteckning till säkerhet för handskrifven förbindelse
än ock inteckning till säkerhet för obligationslån i vissa fall
tillåta dödande af inteckningen utan att den intecknade handlingen företes.
De i fråga om det förra slaget af intecknade förbindelser gifna före -

skrifter om sättet för kungörande af ansökning om dödandet,* nemligen
kommunikation med dem, som veterligen innehaft förkommen skuldförbindelse,
kallelsens intagande i länskungörelserna, hvilka uppläsas i
kyrkorna, annonser i tidningarne, införda till beqvämlighet för dem, som
innehafva papper af ifrågavarande slag, en gång hvarje är vid eu för
alla dylika kungörelser bestämd tidpunkt, samt den långa tid, under
hvilken inteckningens dödande kan af rättsegare förhindras, synas komitén
tillräckliga för undanrödjande af all farhåga derför, att inteckning
för en verkligen bestående fordran skulle kunna blifva obehörigen dödad.

Skulle någon anse dessa försigtighetsmått otillräckliga, står honom
öppet att genom uppvisande hos Rätten hvart tionde år af sitt fordringsbevis
få anteckning derom i inskrifningsboken verkstäld, och derigenom
förhindra det i 10 § föreslagna mortifikationsförfarande.

Hvad åter angår det andra slaget af intecknade förbindelser, torde
likaledes genom stadgandena, att amorteringstiden skall vara tilländagången
samt att fordringsrätten på grund af de obligationer, hvilka icke
kunna af jernvägens egare företes, skall enligt obligationernas lydelse
vara emot honom förlorad, all nödig försigtighet vara iakttagen för att
omöjliggöra att inteckningsrätt för utelöpande, ännu gällande, obligatiotioner
skulle kunna dödas.

12 §.

Här föreslagna bestämmelser öfverensstämma helt och hållet med
de i 23 och 24 §§ i allmänna inteckningslagen gifna stadganden,

13 §.

Området för en blifvande jernväg kan icke på förhand med noggrannhet
bestämmas. Under arbetet med dess anläggning förekomma
anledningar att i större eller mindre mån ändra den först utstakade
linien, och tillstånd att i en viss grad göra afvikelser från den fast.stälda
planen utan att derför behöfva inhemta bifall af den myndighet, som
faststält den, lemnas alltid. Först i den mån arbetet fortskrider blifva
platserna för stationer, bangårdar, mötesplatser, vaktstugor m. in. och de
härtill nödiga jordområden noggrant .bestämda. I följd af dessa förhållanden
uppskjutas i allmänhet vid jernvägsanläggningar expropriations-
och andra åtgärder för jordens förvärfvande till dess jernvägen är
i det närmaste färdig och stängsel omkring dess område uppfördt; men
redan under byggnadstiden behöfver jernvägens egare upptaga lån för
företagets fullbordan. Då i följd af nyss antydda förhållanden inteckning
i jernvägen under denna tid icke kan fastställas, måste en annan

utväg för beredande af säkerhet i jernvägsanläggningen under tiden intill
dess inteckning kan vinnas medgifvas, om genom de ifrågsatta lagstiftningsåtgärderna
jernvägsegarens behof skall kunna anses nöjaktigt
fyllas. Af sådan anledning är här föreslaget, att jernvägsegare må under
byggnadstiden låta inskrifva förmånsrätt för lån, som han vill gifva
säkerhet i den honom tillhörande anläggningen. En dylik rättighet har
dock, såsom redan i det föregående är antydt, ansetts icke kunna lemnas
andre egare än aktiebolag, bildade i ändamål att anlägga jernväg, då
utsträckningen af en sådan rätt till enskilda personer eller bolag, som
jemte jernvägsanläggningen hafva annan uppgift, skulle leda till förnärmande
af deras öfriga borgenärers rätt.

14 §.

Den här föreslagna plats i förmånsrättsordningen torde för långifvare
till jernvägsföretag under tiden tills förmånsrätten kan förvandlas
till panträtt vara nöjaktig. De fordringar, som enligt 17 kap. Handelsbalken
ega bättre rätt, torde ej kunna antagas uppgå till synnerligen
stora belopp. Utmätes jernvägen för annans fordran, utfärdas enligt 3 §
i förslaget till förordning om särskilda föreskrifter angående utmätning
af vissa jernvägar derom kungörelse, och det står då öppet för de fordringsegare,
som hafva förmånsrätt inskrifven, att genom konkursansökan
inom 30 dagar efter utmätningen skydda sin rätt mot den minskning,
som genom utmätningen skulle förorsakas.

15 §.

Har jernvägsaktiebolag enligt 13 § låtit verkställa inskrifning af förmånsrätt
i dess jernväg med tillbehör, kan detta betraktas jemväl såsom
ett på förhand gjordt medgifvande att inteckning i jernvägen för den
fordran, hvarför förmånsrätt är inskrifven, må ske, så snart sådant i följd
af jernvägens inskrifning blir möjligt. Innehafvare af sådan fordran har
derföre blifvit berättigad att utan bolagets hörande få inteckning faststäld.
Genom stadgandet att ansökan om inteckning för hela obligationslånet
skall anses vara gjord, så snart innehafvare.!! af någon utaf
de till lånet hörande obligationer sökt inteckning, torde tillräckligt vara
sörjdt derför, att icke någon obligationsinnehafvare genom en möjlig försummelse
att iakttaga den för inteckningsansökningen stadgade fatalietid
skall gå miste om sin rätt. Då inteckningen sålunda på ansökan af en
obligationsinnehafvare blifvit för hela lånet faststäld, underrättas öfrige
obligationsinnehafvare derom genom kungörelse i tidningarne, och kunna

de derefter, om de sådant önska, låta förse sina obligationer med inteckningsbevis.

16 §.

Skall den rätt fordringsegaren genom den medgifna förmånsrätten
erhållit icke kunna af jernvägens egare godtyckligt förminskas, derigenom
att han till säkerhet för annan fordran låter inteckna jernvägen
förr än den förre enligt nästföregående § sökt inteckning, är ett stadgande
af nöden, hvarigenom den inteckning som inom stadgad tid vinnes
till säkerhet för fordran, för hvilken förmånsrätt blifvit inskrifven,
bibehålies vid sin rätt, oaktadt derförut inteckning för fordran, för
hvilken förmånsrätt ej varit inskrifven, blifvit faststäld. På sådan grund
har stadgande i sådan syftning i denna § intagits, och för de obligationers
kredit, för hvilka förmånsrätt är inskrifven, synes ett dylikt stadgande
vara ovilkorligen nödvändigt.

17 §•

Borgenär, som försummar att förvandla sin förmånsrätt till panträtt,
bör ej under obegränsad tid få bibehålla förmånsrätten. Genom
den i 4 § 2 mom. föreskrifna kungörelse är han i tillfälle att erhålla
kunskap om att hans fordran kan intecknas, och underlåter han derefter
under ett år att söka inteckning, har han sig sjelf att skylla för
förmånsrättens förlust.

18 §.

Detta stadgande tillika med föreskriften i 3 § lagfartslagen lemna
innehafvare!! af inskrifven förmånsrätt medel i händerna att tvinga ett
tredskande jernvägsaktiebolag att vidtaga sådana åtgärder, att förmånsrätten
kan genom inteckning förvandlas till panträtt.

Då det synts komitén med all säkerhet kunna antagas, att den långifvare,
hvilken mot obligationer, försedde med allenast förmånsrätt, försträcker
penningar till ett aktiebolag för fullbordande af en jernvägsanläggning,
icke underlåter att vid lånekontraktets upprättande betinga
sig erforderliga garantier derför, att ej genom försäljning af anläggningen,
innan densamma blifvit för hans fordran intecknad, utbytet af hans förmånsrätt
emot inteckning omöjliggöres, har komitén, vid det förhållande
att dylika garantier i de särskilda fallen böra uppställas på det sätt,
som under för handen varande omständigheter kan anses lämpligast,
ansett det icke vara erforderligt att i lag intaga något stadgande som
förbjuder aktiebolag, i hvars jernväg förmånsrätt enligt 16 § finnes in -

skrifveri, att afyttra jernvägen. De, som försträcka ett bolag penningar
till utförande af ett jernvägsföretag, måste i många andra afseenden
skaffa sig särskilda garantier, t. ex. för att jernvägen kan med de för
bolaget beräknade tillgångar fullbordas, att den blir byggd på ett tillfredsställande
sätt och att de upplånta medlen ej användas för andra
ändamål. Dylika garantier, hvarom vid obligationslån lånekontrakten
meddela bestämmelser, beredas genom borgen eller af ledamöterne i
bolagets styrelse afgifven förbindelse om personligt ansvar för gälden i
händelse kontraktet i förenämnda afseende ej uppfylles. På enahanda
sätt kunna långifvare ock värja sig för faran af jernvägens försäljning
på ett sätt, som kunde kränka deras rätt, innan de fått panträtt för sin
fordran, och man kan derigenom undvika ett med civillagstiftningens
grunder föga öfverensstämmande stadgande om förbud mot jernvägens
försäljning.

19 §.

Enligt komiterades förslag blifver inskrifningsboken den hufvudhandling,
hvari beviljade inteckningar införas, och till hvilken protokollet
kommer att utgöra ett bihang. Vid detta förhållande hafva bestämmelserna
angående inskrifningsbokens beskaffenhet ansetts böra intagas
i lagen.

Af denna inskrifningsbokens ställning till protokollet följer uppenbart
att i fråga om jernvägar de vanliga gravationsbevisen komma att
blifva ersatta genom afskrift af nämnda bok.

Föreskrifterna om hvad i inskrifningsboken skall införas öfverensstämmer
till alla delar med de stadganden, hvilka i fråga om fastighetsböcker
eljest pläga lemnas.

20 §.

Då ärenden angående inteckning enligt denna lag vid de särskilda
inteckningsdomstolarne icke torde under hvarje år förekomma annat än
till ett ringare antal, synes det vara tillräckligt att föreskrifva det protokollet
endast för hvarje år skall till Hofrätten insändas.

Öfvergångsstadganden.

Då gagnet af ifrågavarande lagstiftning till en början torde hufvudsakligen
komma att bestå deri, att för de till enskilda jernvägsföretag
beviljade statslån och de i allmänna rörelsen till stort belopp redan befintliga
så kallade jernvägsobligationer må kunna beredas panträtt, men

detta mål icke synes möjligt att vinna utan att med afseende å dessa
lån och obligationer föreskrifvas särskilda bestämmelser, afsedda att i fråga
om dem underlätta tillämpningen af föregående stadganden, har hvad
i sådant afseende synts nödigt blifvit af komitén sammanfördt under
benämningen: öfvergångsstadganden.

Hufvudsyftet med dessa stadganden är, dels

att bereda möjlighet för redan bestående jernvägsbolag att få sin
jernväg inskrifven, ehuru bolagen icke kunna fullgöra de i 4 § derför
föreslagna vilkor; och dels

att medgifva dessa bolags borgenärer, hvilkas fordringar tillkommit
förr än ifrågavarande lag blifver gällande, rätt att söka inteckning äfven
om gäldenären ej medgifvit sådan säkerhet.

21-25 §§.

Anledningarne dertill att för de redan existerande jernvägarne jorden
esomoftast förvärfvats på sådant sätt, att inskrifning af densamma
icke kan ské på det i 4 § föreskrifna sätt, äro dels att i många fall jorden
förvärfvats genom gåfva, utan att derom upprättats särskildt gåfvobref
för hvarje fastighet, utan gåfvans utfästelse endast förekommer i
en kommunalstämmas protokoll eller i eu jordegares anteckning å eu
aktieteckningslista eller annan vid ett jernvägsföretags början kringsänd
handling, dels att, der köp skett, icke heller alltid iakttagits fullt legala
förmer, såsom köpebrefs upprättande, utan endast på förhand afslutats
kontrakt med jordegare om priset å den jord, som för jernvägen sedermera
kunde befinnas erforderlig, dels och att såväl vid köp och gåfva,
som ock när expropriation egt rum, nödig omsorg icke egnats deråt
att den förvärfvade jorden blifvit befriad från gravationer. För att i
trots af nu nämnda och andra likartade förhållanden, som i stor utsträckning
förekomma vid våra jernvägar, förskaffa deras egare möjlighet
att vinna inskrifning, har komitén ansett den böra medgifvas rättighet
att erhålla en ediktalstämning, hvarigenom det förelägges dem, som
förmena sig ega rätt till jorden, vare sig såsom egare eller innehafvare
af panträtt, att inom viss tid anmäla sina anspråk. Att jernvägsegare
i verkligheten hafva både på lagligt sätt förvärfvat jorden och, der den
ej varit skänkt, äfven utgifvit köpeskilling eller lösen för densamma,
derom råder i de flesta fall intet tvifvel, men bristande iakttagande af
de legala formerna skulle i många fall vålla svårighet och till och med
omöjliggöra för dem att bevisa sin eganderätt. Lika litet lära ifrågavarande
jernvägsegare i allmänhet kunna ådagalägga att alla de som
haft panträtt i den för jernvägen förvärfvade mark, hvartill eganderät -

ten utan expropriation vunnits, lemnat sitt medgifvande till markens
afsöndring för jernvägens räkning och tillåtit jordegaren lyfta den derför
bestämda ersättning. Att dessa panträttsinnehafvare i allmänhet
icke tillskyndats någon materiel skada, torde med full säkerhet kunna
påstås, ty dels äro de flesta afsöndringarne af obetydlig areal i förhållande
till den fastighet hvarifrån afsöndringen skett, och dels hafva
panträttsinnehafvarne oftast fått mer än nöjaktigt vederlag i det förökade
värde, den återstående fastigheten erhållit genom jernvägens framdragande
deröfver. Dessa panträttsinnehafvare anse sig ock säkerligen i
allmänhet ej hafva några anspråk mot jernvägsegarne, men dessa senares
försummelse att vid förvärfvande af eganderätten till jernvägens område
tillse, att icke några inteckningar deri qvarstode, utgör ett formelt
hinder för tillämpning af 4 §.

Derjemte vinnes genom ediktalförfarandets användning, utom den
möjlighet derigenom åstadkommes att inteckna de gamla jernvägarne,
den fördel för deras egare, att reda och trygghet beredas dem i fråga
om deras rätt till jernvägens område.

I 21 § bestämmes hvilka nuvarande jernvägsegare få begagna sig af
ediktalförfarandet för vinnande af inskrifning af jernvägens jord, och
angifves deri sålunda på hvilka af de nu befintliga jernvägarne öfvergångsstadgandena
komma att ega användning. Komitén har härvid måst
inskränka dessa stadgandens tillämpning till de egentliga så kallade jernvägsaktiebolagen,
ty, då enligt den efterföljande 26 § hvarje fordringsegare
skulle ega rätt att söka inteckning i jernvägen för sin fordran,
kan detta ej lämpligen medgifvas i fråga om sådana jernvägar, hvilkas
egare äro enskilda personer eller bolag med hufvudsakligen annan verksamhet
än att bedrifva jernvägstrafik.

Då dessutom behofvet att kunna inteckna de gamla jernvägarne
företrädesvis gör sig gällande för att bereda säkerhet åt statslånen och
jernvägsobligationerna, kan någon synnerlig olägenhet ej antagas uppstå
genom att inskränka öfvergångsstadgandenas tillämpning till jernvägsaktiebolag.
Andra] jernvägsegare hafva nemligen hvarken för sina jernvägsanläggningar
undfått statslån eller utgifvit obligationer, grundade på
utfäst säkerhet i deras jernvägar, utom i ett fall, der emellertid obligationerna
ej äro befintliga inom riket (Frövi—Ludvika jernväg).

De följande (22—25 §§) innehålla föreskrifter om sättet för redan
befintliga jernvägsaktiebolag att gå till väga för vinnande af inskrifning.
På samma sätt som i 4 § stadgas, skall, innan inskrifning får ske vid
den dertill förordnade domstolen, förklarande, att hinder för inskrifningen
ej möter, afgifvas af de särskilda fora rei sita?, och för att sätta

dem i tillfälle att lemna ett sådant förklarande, får det i dessa §§ beskrifna
ediktalförfarande ega rum.

Såvidt möjligt har i fråga om detta förfarande komitén sökt lämpa
stadgandena efter de för årsstämning meddelade föreskrifter.

Då ett jernvägsbolag möjligen kali ega fastighet utöfver det egentliga
jernvägsområdet, men sådan fastighet icke bör få göras till föremål
för det här beskrifna ediktalförfarandet och den derpå skeende inskrifningen,
liar i 22 § fordrats bevis, att i det uppgifna området icke ingår
annan mark än som för jernvägen och dess drift är erforderlig, hvilket
bevis skall utfärdas af den myndighet Konungen dertill förordnar. Såsom
lämplig dylik myndighet har komitén förestält sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
eller densamma underlydande distriktchefer.

Såsom skäl för stadgandet i sista momentet af 25 §, hvilket stadgande
egentligen innefattar ett tillägg till förordningen den 16 Juni 1875 angående
lagfart å fång''‘till fast egendom, synes komitén kunna åberopas,
att, sedan ediktalförfarandet en gång tillämpats för en jernväg och jernvägen
blifvit inskrifven, dylik vidlyftig procedur icke bör behöfva upprepas,
då, efter öfverlåtelse af jernvägen till annan egare, denne söker
inskrifning af sin eganderätt till jernvägen. Såsom vilkor för inskrifningen
af hans eganderätt, synes i dylikt fall vara fullt tillräckligt, att
nya egaren lagfarit med sitt fång till jernvägsområdet, hvarvid häri, i
stället för att på eljest föreskrifvet sätt styrka sin fångesmans åtkomst
till jorden, synes böra få åberopa den efter ediktalstämning hans fångesman
beviljade inskrifning af jernvägen.

§ 26.

Som redan är nämndt, har vigten af att kunna bereda de redan
till enskilda jernvägsföretag gifna statslånen och de utelöpande jernvägsobligationerna
panträtt i jernvägarne varit till väsentlig del bestämmande
för yrkandena på en särskild lagstiftning i detta ämne. En dylik
rätt är ock för statslånen och i åtminstone de flesta jernvägsobligationer
utfäst, till långifvarnes säkerhet. Dels har detta skett i uttryckliga
ordalag, med förbindelse för bolagen att, så snart lagstiftningen medgåfve
intecknings fastställande i jernväg, bereda långifvarne en sådan
säkerhet, dels innehålla förskrifningarne, att jernvägen med dess tillhörigheter
utgör pant för fordran eller »säkerhet för fordran», hvilka senare
uttryck i detta fall måste antagas åsyfta detsamma som uttrycket »pant
för fordran», dels äro bestämmelser i förskrifningarne meddelade derom,
att de på dem grundade fordringar, vare sig de tillhöra statsverket eller

obligationsinnehafvare, ega förmånsrätt framför andra fordringar bos bolagen,
och dels innehålla förskrifningarne understundom vissa påföljder
för bolagen eller dess styrelser, i den händelse bolagen ytterligare upptaga
lån, utan att förbehålla förmånsrätt för dem, till hvilka sådant är
utfäst. Komitén har ansett den ifrågasatta lagstiftningen böra hafva
till uppgift att förverkliga den utfästelse åt panträtt eller förmånsrätt i
jernvägar, som sålunda skett för stats- och obligationslån, men på samma
gång har komitén icke kunnat undgå att finna, hurusom eu dylik utfästelse
hittills icke beredt stats- eller obligationslånen någon bättre rätt
framför andra fordringsegare, så snart icke desse senare inedgifvit en
dylik bättre rätt.

Väl har till stöd för den åsigt, att till jernvägsföretag beviljade
statslån för det närvarande skulle ega företrädesrätt till betalning
framför jernvägsbolagens öfriga skulder, blifvit åberopadt, att, när Konung
och Riksdag gång efter annan sammanstämmande meddelat bestämmelser
om statens panträtt i jernvägar för utlemnade lån, någon
tvekan om giltigheten af dessa beslut icke borde kunna hysas; Men
häremot har, enligt komiténs uppfattning, med fullt skäl blifvit erinradt,
att då dessa beslut icke gifvits af Konung och Riksdag gemensamt,
i en under stadgade former stiftad, för alla bindande lag, utan
blott intagits i lånekontraktet eller andra dylika ensamt kontrahenterne
förbindande handlingar, någon verkan å tredje mans rätt genom dessa
beslut icke kunnat åstadkommas; och vid sådant förhållande synes det
komitén otvifvelaktigt, att lika litet för statslånen som för jernvägarnes
obligationslån någon förmånsrätt i jernvägarne för det närvarande eger
rum. Skola sålunda öfriga borgenärer, hvilkas fordringar uppkommit
förr än den nya lagstiftningen blef gällande, icke förnärmas i den rätt
de redan förvärfvat, måste, då en utväg för dem, hvilka för sina fordringar
ega en utfästelse om pant- eller förmånsrätt, gifves att få utfästelsen
infriad och erhålla en verklig panträtt, samma utväg att erhålla
panträtt utsträckas till alla, som vid den nya lagens tillkomst ega fordran
hos bolagen. Dessa erhålla visserligen derigenom en säkerhet för
sin fordran, som icke varit dem utlefvad, men härvid bör tagas i betraktande,
att deras fordringar uppkommit på en tid, då,, ingen annan
fordringsegare hos bolagen kunde, på grund af panträtt i jernvägen, ega
bättre rätt än de; och för att framgent vidmakthålla denna likställighet,
som ju icke bör af lagstiftningen rubbas, måste, då den ena kan, genom
att låta inteckna sin fordran, derför vinna säkerhet, detsamma äfven
stå öppet för den andre, utan att den ene för sin fordran erhåller
bättre rätt än den andre för sin. Derigenom komma de gamla fordon -

garne att bibehålla den inbördes ställning, de förut innehaft, ehuru de
genom panträtten förvärfva ett företräde framför fordringar, som tillkomma
efter det denna lag trädt i kraft. För dylika fordringsegare,
då de blifvit fordringsegare först efter lagens tillkomst och således
måste känna, hvilken bättre rätt tillkommer de äldre fordringsegarne,
kan detta ej innebära någon rättskränkning. Väl kan härigenom möjligen
för bolagen komma att försvåras tillfället att ytterligare skuldsätta
sig, att, t. ex., kunna på kredit förskaffa sig kol och andra materialier;
men denna svårighet inträder ej vid andra banor, än der trafikinkomsterna
äro otillräckliga för betäckande af ränta och amortering på
bolagens skulder, och vid dylika jernvägar lära redan nu några på kredit
skeende inköp ej kunna ske utan särskild säkerhet, såsom borgen af
styrelsemedlemmarne eller inköpens verkställande för deras räkning.

Såsom förut är nämndt, har i följd af nödvändigheten att medgifva
inteckningsrätt för alla, som ega fordran vid den nya lagens tillkomst,
öfvergångsstadgandena måst inskränkas att gälla de egentliga jernvägsaktiebolagen.

För att de gamla fordringsegarne skulle komma i åtnjutande af den
förmån, man velat bereda dem, har denna rätt gjorts oberoende af någon
ansökning derom från jernvägsegarens sida. Fordringsegaren får sjelf
söka inteckning; men för att icke ett sådant exceptionelt förhållande må
fortgå huru länge som helst, hvarigenom en ständig osäkerhet skulle
uppstå för senare tillkomne fordringsegare, hvilka erhållit inteckning i
jernvägen, har en begränsning af tiden för de äldre fordringsegarne att
göra ansökning om inteckning, om de vilja bibehålla sitt företräde, måst
vidtagas. För att påskynda öfvergångsförhållandenas afsilning har man
jemte stadgandet af en viss tid, efter det förordnandet om inteckningsdomstol
för jernvägen blifvit kungjordt, inom hvilken äldre borgenärer
skola hafva sökt inteckning för sina fordringar, derest de vilja bibehållas
vid sin rätt, tillika utsatt en bestämd tidpunkt, efter hvilken dylika
ansökningar af de äldre borgenärerne ej vidare må ega rum. Af efterföljande
32 § framgår, att sådana borgenärer, derest ej jernvägsegaren
inom viss kort tid efter utfärdandet af denna lag hos Konungen gör ansökan
om förordnande af inteckningsdomstol för jernvägen, äro berättigade
att söka att dylik domstol varder förordnad, hvarefter på dem
sjelfva beror att inom den föreskrifna tiden göra ansökning om inteckning.

27-29 §§.

Förfarandet vid pröfningen af giltigheten utaf den fordran, till säkerhet
hvarför inteckning sökes, synes lämpligen kunna blifva enahanda,

som vid ansökan om inteckning för fordran i annan fast egendom, hvadan
i 27 § kunnat hänvisas till föreskrifterna i 5 —10 §§ i förordningen
om inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875.

Finnes fordran sådan att inteckning må beviljas, men har gäldenärens
eganderätt till jernvägen ännu ej hunnit inskrifvas, måste, då inteckning
vid sådant förhållande i följd af den i 3 § uppstäda princip
icke kan genast beviljas, inteckningsansökningen förklaras hvilande med
skyldighet för sökanden att inom viss tid, efter det inskrifningen skett,
fullfölja sin ansökan, vid äfventyr att den eljest förfaller.

30 §.

Af de skäl, som vid 15 § äro anförda, måste åtgärd, som af eu
obligationsinnehafvare vidtages för att förskaffa sig inteckning till säkerhet
för de obligationer, som af honom innehafvas, tillerkännas den verkan
att innehafvarne af alla till samma obligationslån hörande obligationer
antagas hafva gemensamt uppträda En obligation är ej någon fristående
förbindelse, utan en förskrifning på en viss andel i ett lån, för
hvilket i dess helhet gälla vissa för de särskilda obligationerna gemensamma
bestämmelser.

31 §.

Sedan en obligationsinnehafvare fullgjort hvad för tryggande af ett
obligationslåns säkerhet enligt denna lag fordras, böra de öfriga obligationsinnehafvarne
erhålla kunskap derom, för att de icke må onödigtvis
besväras med vidtagande af åtgärder i samma syftning. Af sådan anledning
är i denna § föreskrifvet, att kungörelse skall ofördröjligen införas
i allmänna tidningarne ej mindre då ansökan om inteckning till
säkerhet för obligationslån förklarats hvilande än ock då inteckning till
säkerhet för sådant lån fastställes.

32 och 33 §§.

Såsom redan i det föregående blifvit antydt, är den i 32 § äldre
borgenärer tillerkända rätt erforderlig för att dylika borgenärers rätt att
söka inteckning må kunna af dem göras gällande, äfven om gäldenären
ej vill föranstalta om förordnande af inteckningsdomstol. Sedan dylik
domstol är förordnad kan borgenär både söka inteckning och, om så erfordras,
enligt 33 § få gäldenären tillhållen att låta inskrifva jernvägen.

34—36 §§.

Då komitén utgått från flen förutsättning, att den för stats- och
obligationslånen gjorda utfästelse af panträtt i jernväg bör bereda dem
rätt att, efter denna lags utfärdande, få utfästelsen uppfödd, och att, för
undvikande af rättskränkning mot öfriga äldre borgenärer, samma rätt
till inteckning måste äfven dem tillerkännas, synes rättsförhållandet
emellan jernvägsegaren och hans äldre borgenärer, sådant detta enligt
förslaget ordnats, kunna uppfattas på det sätt att alla de, hvilka hos
ett jernvägsaktiebolag vid tidpunkten för lagens trädande i kraft hafva
fordringar, tilläggas genom lagens blotta förordnande en panträtt till en
viss tid, med skyldighet att, om de vilja af denna rätt sig begagna, gifva
sådant till känna genom ansökan om inteckning, samt med rätt att, derest
de inom föreskrifter) tid göra sådan ansökning, erhålla den legala panträtten
utbytt mot inteckning. En dylik uppfattning synes kunna väl
stå tillsammans med den allmänna lagstiftningen angående panträtt; och
den praktiska fördelen deraf torde vara uppenbar.

Af denna uppfattning blifver en gifven konseqvens, att den legala
panträtt, som sålunda tillkommer jernvägsaktiebolags äldre fordringsägare
under tiden för dess giltighet, icke bör kunna omintetgöras genom några
ensidiga åtgärder af jernvägens egare eller af dennes öfriga borgenärer;
och i följd häraf synes med fullt skäl kunna stadgas, att jernvägens frivilliga
öfverlåtelse till annan efter det lagen utkommit ej kan kränka
borgenärernas ofvannämnda rätt (34 §); att jernvägsegarens konkurs, der
den inträffar medan borgenären har sig öppet att gorå sin panträtt
gällande, ej heller bör hindra panträttens fastställande (35 §); och slutligen
att tvångsförsäljning af jernvägen förrän den hunnit inskrifvas ej
betager borgenär, som gjort sitt panträttsanspråk behörigen gällande,
samma rätt till köpeskillingen som skulle hafva tillkommit honom derest
inteckning blifvit för hans fordran beviljad (36 §).

37 §.

I denna § bestämmes den rätt, som tillkommer den, hvilken eger
fordran hos jernvägsbolag innan denna lag trädt i kraft, derest han
inom föreskrifven tid gör sitt panträttsanspråk behörigen gällande. Såsom,
ofvan är nämndt får han då företräde framför yngre borgenärer, äfven
om för dessas fordringar inteckning fastställes förr än inteckning blifvit
af honom sökt. Beträffande åter de äldre borgenärernas rätt sins emellan,
efter det de intecknat sina fordringar, kan tydligen förhållandet
emellan dem icke ändras genom panträttens beviljande. Deras inbördes

rätt är således efter inteckningen densamma som förut, det vill säga de
njuta i regeln lika rätt, der ej borgenär i det fordringsbevis, hvarpå
hans fordran grundas, låtit intaga medgifvande om annan borgenärs
bättre rätt. I sistnämnda fall får den sämre berättigade, vid fördelning
af jernvägens afkastning eller af influten köpeskilling, låta sin andel
deri, så långt som tarfvas, användas till fyllande af möjligen befintlig
brist för den bättre berättigade. Att detta förhållande dela emellan
skall iakttagas, äfven då inteckning till säkerhet för dem blifvit inom
stadgad tid faststäld, hafva komiterade ansett nödigt att tillförekommande
af en möjlig missuppfattning af inteckningens verkan i förevarande fall
särskildt i förslaget utsätta.

Då det af komitén afgifna förslag till lag angående inteckning i jernväg
åsyftar att tillförsäkra vissa borgenärer företrädesrätt till betalning
ur jernvägen med dertill hörande rörlig materiel och inventaiier, blii
derigenom för en icke solvent jernvägsegares öfrige borgenärer utsigten
att ur gäldenärens tillgångar erhålla godtgörelse för sina fordringar i
motsvarande grad minskad. De, livilka inlåta sig i affär med en jernvägsegare
utan att för sina fordringar erhålla någon företrädesrätt till
betalning, veta emellertid hvithet äfventyr de i sådant afseende löpa,
och lära° ej underlåta att på annat sätt skaffa sig garantier för sina fordringars
utbekommande. Det finnes dock ett slag af. fordringar, med
afseende å hvilka särskilda skäl, hemtade företrädesvis ur synpunkten
af ett allmänt intresse för jernvägstrafikens ändamålsenliga anordnande,
synas tala för att desamma icke i följd af den nya lagstiftningen om inteckning
i jernväg försättas uti eu i jemförelse med de nuvarande förhållandena
alltför mycket försämrad ställning. Såsom bekant är, underhålla
de olika jernvägarne med hvarandra eu samtrafik, hvarigenom för
passagerare och gods, hvilka befordras mellan stationer på olika jeinvägar°
afgifterna icke erläggas särskildt för hvarje jernväg, utan uppbäras
för hela våglängden på ett ställe, hvarefter den jernvägsförvaltning,
som uppburit frakten, deraf utbetalar till den eller de andra jernvägsförvaltningarne
hvad på dem belöper. Enligt hvad allmänneligen
här i landet iakttages, verkställas de af samtrafiken föranledda liqvider
mellan jernvägarne, så snart räkningarne deröfver för hvarje månad hunnit
uppgöras och granskas. Af hvilket stort gagn för den allmänhet,
som begagnar jernvägarne, en dylik samtrafik och uppbörd på ett ställe
af fraktafgifterna måste vara, är lätt att inse; och det allmänt erkända
behofvet deraf har äfven gjort samtrafikens underlättande och utveckling
till en af de angelägnaste omsorger för en jernvägsförvaltning.. De
fordringar och skulder, som uppkomma mellan jernvägarne i följd af

samtrafik^!], äro ock af skiljaktig beskaffenhet från en jernväg^ vanliga
fordringar och skulder. De förra grunda sig derpå, att den ena jernvägen
utöfvar ett slags ombudsmannaskap för den andra, i följd hvaraf
den förra uppbär medel för den senares räkning. Det är kändt, att den
ena jernvägens rörliga materiel användes i samtrafik på den andra jernvägen,
och ingen ifrågasätter, att icke, om en jernvägsegare försättes i
konkurs, den å hans jernväg vid tillfället befintliga rörliga materiel, som
tillhör annan jernväg, skall till denna utlemnas. Kunde man tänka sig,
att vid uppbörden af frakt kunde tillgå på det sätt, att hvad som uppbars
för annan jern vägs räkning genast frånskildes och förvarades särskilt
på ett sätt, som tydligen utmärkte, att medlen tillhörde en annan,
skulle väl ock i följd af stadgandet i 17 kap. 2 § Handelsbalken egaren
till dylika medel vara skyddad derför att den frakt, som var intjenad
på hans jernväg, komme att användas till betalning af eu annan jernvägsegares
skulder. Men då ett sådant särskiljande af dessa medel af
praktiska skäl är outförbar! synes det förefinnas tillräckliga skäl att
medelst en i lag stadgad förmånsrätt bereda de i följd af samtrafik uppkommande
fordringar ett skydd, som eljest icke kan vinnas utan att tillskynda
den allmänhet, som af samtrafiken hemtar fördel, väsentliga
olägenheter. Af sådan anledning har komitén föreslagit förmånsrätt för
samtrafiks-fordringar. Då den panträtt i den fasta egendomen, som inteckningen
medför, icke synes böra stå tillbaka för den tysta förmånsrätt
som blifvit tillagd frakt som jernvägsförvaltning för annan jernvägs räkning
uppburit, har förmånsrätten för nämnda fordringar blifvit inskränkt
till gäldenärens lösa egendom; och äfven den förmånsrätt i viss lös
egendom, som blifvit förbunden med inteckningen, har antagits utan
olägenhet kunna ställas framför den samtrafiks-fordringarne tillkommande
rätt, enär denna senare skulle omfatta all lös egendom, således äfven
kontanta tillgångar, utestående fordringar och inventarier eller förråd
af förbrukningsartiklar, såsom kol, ved, oljor m. m. De tillgångar
af sistnämnda beskaffenhet, hvilka alltid måste antagas förefinnas hos
en jernväg, lära tvifvelsutan lemna full tillgång till betäckande af
samtrafiks-fordringarne, hvilka ej kunna i följd af de månadsvis skeende
uppgörelserna hinna uppgå till några mycket stora belopp. För att
förekomma uppgörelsernas fördröjande har komitén dessutom tillagt den
bestämmelse, att fordran ej skall hafva stått inne längre än fyra månader.
Det åsyftade stadgandet har komitén ansett lämpligen kunna åstadkommas
medelst ett tillägg till 7 § i 17 kap. Handelsbalken. Den förändring
komitén i öfrigt föreslagit i nyssnämnda kapitel består endast
deri, att komitén framför kapitlets nuvarande 13 § inskjutit en ny §,

innefattande hänvisning till de särskilda stadganden angående förmånsrätt,
som blifvit meddelade i lagen angående inteckning i jernväg. 14 §
i förslaget är oförändradt lika med nuvarande 13 §, och för att ej rubba
paragrafantalet i kapitlet hafva de nuvarande 14 och 15 §§ sammanförts
till en § med två moment.

Till förekommande deraf, att vare sig annan borgenär genom utmätning
eller jernvägens egare genom försäljning eller pantsättning af
jernvägens rörliga materiel och inventarier skall helt och hållet omintetgöra
den förmånsrätt, som fordringsegare i enlighet med föreskrifterna
i lagen om inteckning af jernväg vunnit, har ett tillägg till 4 § konkurslagen
blifvit föreslaget, i hvilket skulle komma att stadgas, att, der jernvägen
blifvit för annans fordran utmätt eller då gäldenären afhändt sig
eller för annans fordran lemnat såsom pant rörlig materiel och inventarier
i den utsträckning, att skälig anledning är att befara, att återstoden
ej blifver för jernvägens drift tillräcklig, inteckningsinnehafvare
eller den, som har förmånsrätt i jernvägen inskrifven, eger söka att
gäldenärens egendom skall afträdas till konkurs.

I en särskild författning äro sammanförda de ytterligare föreskrifter
angående utmätning af jernväg, som blifva erforderliga i följd af den
föreslagna lagen om inteckning i sådana anläggningar. I full konseqvens
med stadgandet, att endast jernvägen i sin helhet får intecknas, föreskrifves
här, att jernväg, för hvars anläggning expropriationsrätt erhållits,
ej må delvis utmätas, hvarjemte, till skydd för inteckningsinnehafvares
och förmånsrättsegandes rätt i jernvägens rörliga materiel och inventarier
föreskrifvits, ej mindre att dylik lösegendom ej må annorledes
än i sammanhang med jernvägen utmätas, än ock att kungörelse om utmätning
af jernväg genast skall i allmänna tidningar^ införas. Genom
sistnämnda stadgande erhålla innehafvare af förmånsrätt i jernvägen möjlighet
att förskaffa sig kännedom om jernvägens utmätning och blifva
derigenom i tillfälle att, till bevarande af sin rätt, låta försätta jernvägens
egare i konkurs inom sådan tid efter utmätningen, att den derigenom
af annan borgenär vunna förmånsrätten förfaller. Till bevarande
af inteckningsinnehafvarnes rätt äro derjemte i förslaget intagna föreskrifter,
att, då jernväg utmätes, gäldenären tillhöriga för jernvägen afsedda
rörlig materiel och inventarier tillika skola utmätas; att dylik lösegendom
skall gå i samma utrop som jernvägen, samt att inteckningshafvarne,
vid fördelningen af köpeskillingen, skola ega rätt att jem 9 -

val ur den del deraf, som faller på den lösa egendomen, utfå hvad på
deras fordringar enligt förmånsrättsordning belöper.

Då nya utsökningslagens stadganden i fråga om utmätning, den utmätta
egendomens försäljning samt fördelning af köpeskillingen äro gällande
jemväl vid utmätning af jernväg i allt, hvarom förslaget ej innehåller
särskilda bestämmelser, torde af 98 § utsökningslagen tillräckligt
tydligt framgå, att erforderliga handlingar, utvisande hvilka inteckningar
ej mindre för fordringar än ock för nyttjanderätter och servituter finnas
i den utmätta jernvägen, skola före försäljningen från vederbörande
domstolar anskaffas, utan att något stadgande derom i förslaget behöft
intagas.

Slutligen hafva några bestämmelser blifvit tillagda till lagfarts-, intecknings-
och preskriptionsförfattningarne, hvilka bestämmelser äro afsedda
att bringa särskilda stadganden i dessa förordningar till öfverensstämmelse
med de i förslaget till lag om inteckning i jernväg förekommande
bestämmelser.